Sök i Ratio Lex

Angående anvisande av medel till gäldande av ersättning för belopp, som förskingrats av förre landsfiskalen i Lycksele södra distrikt C. R. A. Carlsén

1930-02-14 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1930:80, Angående anvisande av medel till gäldande av ersättning för belopp, som förskingrats av förre landsfiskalen i Lycksele södra distrikt C. R. A. Carlsén

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Marits proposition Nr 80.

1

Nr 80.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anvisande av medel

till gäldande av ersättning för belopp, som förskingrats av

förre landsfiskalen i Lycksele södra distrikt C. R. A. Carlsén;

given Stockholms slott den 14 februari 1930.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå

riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Marits

Min allernådigste Konungs och Herres frånväro:

GUSTAF ADOLF.

Georg Bissmark.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 14 februari 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Tryggek, statsråden

Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson, Dahl.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, anför:

Enligt 1 § i lagen den 10 juli 1899 örn ersättning av allmänna medel

i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänstemän med

flera, skall, där ämbets- eller tjänsteman, som enligt 1 kap. utsökningslagen

äger att med utsökningsmål taga befattning, tillgriper och förskingrar

penningar, värdehandlingar eller annat, som han enligt utsökningslagen

fått om händer, ersättning för det tillgripna eller förskingrade

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 62 höft. (Nr 80.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 80.

utgå av allmänna medel. Jämlikt 5 § i samma lag skall vad i lagen

stadgas äga tillämpning jämväl där nu nämnd ämbets- eller tjänsteman

tillgriper och förskingrar vad lian fått örn händer enligt särskilda stadganden

örn indrivning av kommunalutskylder, allmänna avgifter med

mera, ävensom influtna bötesandelar, vilka ej tillkomma kronan, så ock

där landsfiskal tillgriper och förskingrar andra medel, som av honom å

tjänstens vägnar till redovisning emottagits. I 2 § i lagen stadgas, att

örn ämbets- eller tjänsteman är genom laga kraft ägande utslag av domstol

förklarad saker till tillgrepp och förskingring, skall den, som vill

för det tillgripna och förskingrade erhålla ersättning av allmänna medel,

inom sex månader från den dag, då utslaget vann laga kraft, till länsstyrelsen

i det län, där den brottslige haft sin befattning, ingiva sin till

Konungen ställda ansökning örn ersättnings utbekommande. Inkommer

ej ansökningen inom sagda tid, har sökanden förlorat sin rätt mot kronan.

Enligt punkt 42 i förklaringen den 23 mars 1807 bör, »då det är uti särskilde

författningar ålagt rättssökande, att iakttaga eller fullgöra något

till bevakande och utförande av sin talan i rättegångsärender, inom utsatt

tid, eller föreskrivne fatalier av en eller flere månader, utan att tilllika

finnes vara bestämt av huru många dagar månaden skall utgöras»,

varje månad räknas till 30 dagar.

Genom Lycksele tingslags häradsrätts utslag den 20 juli 1927 dömdes

förre landsfiskalen i Lycksele södra distrikt C. R. A. Carlsén till ansvar

för det han av medel, som han i egenskap av landsfiskal till redovisning

emottagit, tillgripit och förskingrat i skilda poster tillhopa 19,126 kronor

70 öre. I nämnda belopp ingå bland annat följande poster: 4,529 kronor

55 öre kronoutskylder med flera kronan tillhöriga medel, 4,209 kronor 75

öre, utgörande diverse verks medel och enskilda tillkommande bötesandelar,

117 kronor 52 öre utskylder till Haparanda stad, 343 kronor 63 öre

utskylder till Karl Gustavs kommun, 500 kronor 10 öre utskylder till Stensele

kommun, 56 kronor 53 öre utskylder till Burträsks kommun, 229 kronor

68 öre utskylder till Vilhelmina kommun, 64 kronor 80 öre utskylder

till Norsjö kommun samt 211 kronor 67 öre, utgörande prästlönemedel,

varav 202 kronor 75 öre tillkomma kyrkoherde H. Berlin.

Då besvär icke anfördes över häradsrättens utslag, vann det laga kraft

den 3 september 1927.

I särskilda till Konungen ställda ansökningar hava Haparanda stad,

omförmälda landskommuner samt Berlin anhållit örn ersättning jämlikt

förutnämnda lag, en var av dem med det belopp, som Carlsén enligt berörda

utslag förklarats hava från dem tillgripit och förskingrat. Ansökningarna

inkommo till länsstyrelsen i Västerbottens län, Berlins den 2

mars 1928 och de övriga den 3 i samma månad.

Vidare har landsfiskalen i Lycksele södra distrikt G. Lindström å vederbörande

rättsägares vägnar i en till Konungen ställd, den 2 mars 1928

till länsstyrelsen ingiven skrift, likaledes under åberopande av nyss
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 80.

3

nämnda lag, anhållit om gottgörelse med tillhopa 8,739 kronor 30 öre, utgörande

av Carlsén enligt sagda utslag tillgripna och förskingrade medel.

Med skrivelse den 20 mars 1928 har länsstyrelsen, under vitsordande

att ansökningarna inkommit inom föreskriven tid, överlämnat desamma

till Kungl. Majit, och har länsstyrelsen tillstyrkt bifall till de framställda

ersättningsanspråken, utom beträffande Lindströms ansökan, i vad den

avsåge ersättning för förskingrade mantalspenningar med flera kronan

tillhöriga medel till ett belopp av tillhopa 4,529 kronor 55 öre, vilka medel

torde böra genom avskrivning ur räkenskaperna avföras.

I infordrat utlåtande anförde statskontoret: Då häradsrättens utslag

tagit åt sig laga kraft den 3 september 1927, torde på grund av 2 § 2 stycket

i lagen den 10 juli 1899 samt förklaringen den 23 mars 1807 ansökningar,

som inkommit till länsstyrelsen efter den 1 mars 1928, icke böra

upptagas till prövning. Med anledning härav torde förevarande ansökningar

avslås. Beträffande av Lindström begärd ersättning för förskingrade

kronoutskylder med flera kronan tillhöriga medel till ett belopp av

tillhopa 4,529 kronor 55 öre, torde kronans fordran i stadgad ordning avskrivas.

Justitiekansler sämbetet fann i avgivet utlåtande icke något att erinra

mot vad statskontoret hemställt.

Genom beslut den 19 oktober 1928 fann Kungl. Majit — jämte det

Kungl. Majit förklarade, att kronans fordran beträffande förskingrade

kronoutskylder med flera kronan tillhöriga medel örn tillhopa 4,529 kronor

55 öre borde i stadgad ordning avskrivas — vad anginge ansökningarna

i övrigt gottgörelse av allmänna medel jämlikt omförmälda lag

den 10 juli 1899 icke emot bestämmelserna i 2 § i samma lag kunna i

ifrågavarande fall medgivas.

I en till länsstyrelsen ingiven, till Konungen ställd skrift hava sedermera

Haparanda stad, omförmälda landskommuner samt Berlin anhållit,

att Kungl. Majit måtte av nåd medgiva ersättning av statsmedel för de

av Carlsén förskingrade beloppen. Alternativt hava de hemställt örn avlåtande

av proposition i ämnet till riksdagen eller örn förklarande, att

den omständigheten, att deras tidigare ingivna ansökningar inkommit

först den 3 mars 1928, icke skulle utgöra hinder för ansökningarnas upptagande

till förnyad prövning. Till stöd för sina yrkanden hava de

anfört: Deras tidigare ansökningar ingåvos den 3 mars 1928 och således

inom sex kalendermånader, men däremot icke inom den i 1807 års förklaring

bestämda tiden, som utgick den 1 mars 1928. Länsstyrelsen hade

vitsordat, att ansökningarna inkommit inom föreskriven tid, och sålunda

för sin del ansett tiden höra beräknas i kalendermånader. Länsstyrelsen

hade till alla, vilka genom häradsrättens utslag tillerkänts ersättning av

Carlsén för av honom förskingrade medel, utsänt avskrift av häradsrättens

utslag jämte ett därvid fogat meddelande av följande lydelse:

»Till bestämmelserna i lagen den 10 juli 1899 örn ersättning av allmänna

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 80.

medel i vissa fall för skada, som förorsakas av ämbets- och tjänstemän

med flera hänvisas, Landskontoret i Umeå.» Det torde lätteligen inses, att

många av de personer, som mottagit dylika meddelanden, hos länsstyrelsens

tjänstemän framställt förfrågan örn tiden för ingivande av ansökan

örn ersättning. Så hade skett i förevarande fall och därvid hade

erhållits till svar, att tiden utginge den 3 mars 1928. Visserligen påstodes

ingen skyldighet för vederbörande tjänstemän att lämna dylika upplysningar

och icke heller någon skyldighet att ansvara för deras riktighet,

men då upplysningar beredvilligt lämnats och givetvis i enlighet

med den av länsstyrelsen hävdade uppfattningen, torde billigheten fordra,

att staten icke undandroge sig ersättningsskyldighet för medel, vilka

det eljest enligt lag ålåge staten att svara för, därför att rättsägarna

förlita sig på den sålunda lämnade tidsuppgiften.

Vidare har Lindström i en likaledes till länsstyrelsen ingiven, till Konungen

ställd skrift anhållit, att Kungl. Maj:t måtte av nåd återställa

den försuttna tiden samt bifalla hans tidigare ansökning, allt i den mån

Kungl. Majit ansåge honom behörig framställa ifrågavarande anspråk.

Till stöd för sin framställning har Lindström åberopat följande: Vid

samtal med vederbörande länsbokhållare, innan Lindströms första ansökan

översändes till länsstyrelsen, hade länsbokliållaren förklarat, att

den tid, inom vilken ansökningen bort vara inkommen till länsstyrelsen,

vore sex kalendermånader från den dag, då utslaget tagit åt sig laga

kraft. Ehuru Lindström väl ägde kännedom örn förklaringen den 23

mars 1807 angående beräkning av fatalier, hade han dock ansett sig kunna

lita på den sålunda erhållna uppgiften. Efter vad Lindström erfarit,

hade också andra ersättningssökande vid förfrågan å landskontoret erhållit

samma upplysningar rörande fatalietiden. Länsstyrelsen hade även

vitsordat, att ansökningarna inkommit inom föreskriven tid. Möjligen

skulle ersättningskrav kunna komma att resas mot Lindström, för det

han icke inom föreskriven tid till länsstyrelsen inkommit nied sin tidigare

ansökning.

Med skrivelse den 16 januari 1929 har länsstyrelsen överlämnat dessa

framställningar, under förklarande, att länsstyrelsen icke hade något att

erinra mot att sökandena av statsmedel bereddes ersättning för de medel,

som genom Carlséns förskingringar frånhänts dem.

Statskontoret, som hörts i ärendet, anför i sitt utlåtande: Då 2 § i lagen

den 10 juli 1899 innehölle uttrycklig föreskrift, att, därest ansökning

örn ersättning av statsmedel ej inkommit inom föreskriven tid, sökanden

förlorat sin rätt mot kronan, måste det enligt statskontorets mening vara

ägnat att ingiva starka betänkligheter, därest åtgärd vidtoges för åstadkommande

av förnyad prövning av ifrågavarande ansökningar samt för

beredande åt sökandena av ersättning, i trots av att preskriptionstiden

blivit försutten. Alldenstund ett bifall till ansökningarna i en eller annan

form vore ägnad att sätta ur kraft bela det förfarande, som fast
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 80.

ställts genom lagen den 10 juli 1899, skulle en dylik åtgärd kunna komma

att medföra mycket vittgående konsekvenser. På grund härav hemställde

statskontoret, att förevarande ansökningar icke måtte till någon Kungl.

Marits åtgärd föranleda.

Justitiekansler sämbetet, som jämväl hörts i ärendet, yttrar: Rättsfrågan

i förevarande fall, d. v. s. fatalietidens beräknande, kunde visserligen

vara ganska tveksam. Men Kungl. Maj:ts beslut den 19 oktober 1928

torde stå i överenstämmelse med praxis i likartade fall. Det hade stått

sökandena öppet att underställa rättsfrågan domstols prövning. Något

återställande av försutten tid i ansökningsärenden kunde icke äga rum.

Ämbetet kunde för sin del icke förorda, att förevarande ansökningar

vunne Kungl. Maj:ts bifall.

Härefter har Kungl. Majit anmodat länsstyrelsen i Västerbottens län

att införskaffa utredning, huruvida vederbörande tjänsteman hos länsstyrelsen

lämnat sökandena det av dem uppgivna meddelandet örn tiden

för ingivande av ansökningar örn ersättning i anledning av Carlséns förskingringar

samt därmed ävensom med det utlåtande, vartill denna utredning

kunde föranleda, till Kungl. Majit inkomma.

Till åtlydnad därav bar länsstyrelsen i skrivelse den 20 december 1929

anfört följande: Länsstyrelsen eller å länsstyrelsen anställd tjänsteman

bade icke, såvitt verkställd utredning utvisade, till någon avlåtit skriftligt

meddelande, avseende upplysning beträffande tiden för ingivande

till länsstyrelsen av ansökningar örn ersättning med anledning av Carlséns

förskingringar. Från å länsstyrelsen anställda tjänstemän hade, såvitt

länsstyrelsen kunde utreda, muntliga uppgifter i saken lämnats allenast

av länsbokbållaren Elof Huss. Denne, som baft sig ålagt förberedande

handläggning av en del ärenden, som uppkommit på grund av under

senare år av utmätningsman och deras biträden gjorda förskingringar

inom länet, hade förklarat sig icke hava avhandlat frågan örn

fatalietidens beräknande med någon annan än med en hos advokaten Sven

Hallström i Umeå anställd tjänsteman och med landsfiskalen Lindström,

med båda i telefon. De förda samtalen med dessa personer, som Huss

upplyst sig personligen känna, ansåge Huss hava varit av privat natur

och närmast hava motsvarat rådfrågning med avseende å tolkning av de

lagbestämmelser, varom här vore fråga; detta desto mera som Hallström

och Lindström icke själva vore målsägare utan allenast ombud för andra.

Av Lindströms ansökan framginge ock enligt Huss’ förmenande fullt tydligt,

att jämväl Lindström betraktat det med honom förda samtalet såsom

en konferens i tolkningsfrågan. Angående det resultat, vartill man

vid telefonsamtalen kommit med avseende å tiden för ingivande av ansökningar

örn ersättning för förskingrade medel, hade Huss meddelat,

att han icke kunde med hänsyn till den långa tid, som förflutit, sedan

frågan avhandlades, med säkerhet erinra sig detta, men holle han för

troligt, att, därest samförstånd uppstått, man torde hava enats örn att den

s. 6 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 80.

tid, inom vilken ansökan borde vara till länsstyrelsen inkommen, vore

sex kalendermånader från den dag, då det till grund för ansökan liggande

utslaget tagit åt sig laga kraft.

För egen del har länsstyrelsen framhållit, att jämväl länsstyrelsen funne

de uppgifter, som i saken kunde hava lämnats av Huss, avse enskild

överläggning i fråga beträffande tolkning av lagbestämmelser.

Slutligen har statskontoret i förnyat utlåtande den 29 januari 1930 anfört,

att, därest sökandena jämlikt lagen den 10 juli 1899 varit berättigade

erhålla ersättning av statsmedel, dylik ersättning bort till dem utbetalas

med 117 kronor 52 öre till Haparanda stad, med 343 kronor 63 öre

till Karl Gustafs kommun, med 500 kronor 10 öre till Stensele kommun,

med 56 kronor 53 öre till Burträsks kommun, med 229 kronor 68 öre till

Vilhelmina kommun, med 64 kronor 80 öre till Norsjö kommun, med 202

kronor 75 öre till Berlin och med 4,209 kronor 75 öre till Lindström eller

med tillhopa 5,724 kronor 76 öre.

Såsom justitiekanslersämbetet framhållit, har Kungl. Majit i ärenden

av förevarande beskaffenhet tillämpat den praxis, att ansökningarna

skola, för att kunna upptagas till prövning, vara ingivna inom etthundraåttio

dagar från den dag, då det utslag, varigenom vederbörande förklarades

saker till tillgreppet och förskingringen, vann laga kraft. Då lagen

stadgar, att sökanden förlorat sin rätt mot kronan, därest ej ansökningen

inkommer inom den i 2 § första stycket stadgade tid, har jag

ansett mig förhindrad att utan riksdagens medgivande hos Kungl. Majit

tillstyrka, att ersättningar måtte tillerkännas sökandena i förevarande

avseende.

Av utredningen i ärendet synes emellertid framgå, att sökandena eller

deras ombud hos den å landskontoret i Umeå anställde tjänsteman, som

haft att handlägga ansökningar av förevarande slag, efterhört dagen, då

ansökningarna senast skolat ingivas samt därvid erhållit meddelande, att

ansökningstiden utginge den 3 mars 1928. Länsstyrelsens uppfattning, att

tjänstemannens uttalande borde betraktas såsom avseende en enskild

överläggning beträffande tolkningen av ifrågavarande lagbestämmelser,

kan jag icke dela. Omförmälda bestämmelse i 1807 års förklaring angående

fatalietids beräknande har vid upprepade tillfällen föranlett

missuppfattning angående den tid, inom vilken ansökningar i olika mål

och ärenden skola ingivas till vederbörlig myndighet. I anledning härav

har jag låtit inom justitiedepartementet igångsätta utredning, avseende

ändring av vad nämnda förklaring sålunda stadgar; och ämnar jag sedermera

underställa Kungl. Majit denna fråga. Med hänsyn till nu anförda

förhållanden synes mig starka billighetsskäl tala för att sökandena herodes

ersättning med de belopp, som därest ansökningarna inkommit i rätt

tid, skolat tillkomma dem. Mot de av statskontoret härutinnan föreslagna

ersättningsbeloppen har jag intet att erinra. Ersättningsbeloppen

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 80. 7

torde böra utgå av anslaget till oförutsedda utgifter, från vilket anslag

utgifter av liknande art bruka bestridas.

glinder åberopande av vad jag sålunda anfört får jag hemställa, att

Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att Kungl. Maj:t må till

bestridande av ifrågavarande ersättningar av det i riksstaten för budgetåret

1929/1930 uppförda förslagsanslaget till oförutsedda utgifter taga

i anspråk ett belopp av 5,724 kronor 76 öre.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifall; och skall proposition av den lydelse,

bilaga vid detta protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gösta Tidelius.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1930:66 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anvisande av medel till gäldande av ersättning för belopp, som förskingrats av förre l a1 i texten
  2. SU 1930:40 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av medel till gäldande av ersättning för belopp, som förskingrats av förre landsfiskalen i s. 1 i texten