Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag)

1931-02-20 · 162 sidor, varav 158 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,3 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 158 av 162 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1931:100, Med förslag till lag örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

1

Nr 100.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn

åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag), given

Stockholms slott den 20 februari 1931.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag).

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sam Larsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 86 haft. (Nr 100.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Förslag

till

Lag

örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag).

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Lagens tillämplighetsområde.

1 §•

Till skydd mot sadant samhällsskadligt levnadssätt, som i denna lag betecknas

såsom vanart, och för tillrättaförande av dem, vilka göra sig skyldiga

därtill, skola åtgärder vidtagas i enlighet med vad nedan är stadgat.

2 §•

Vanart föreligger, då någon, som fyllt aderton år, undandrager sig att efter

förmåga ärligen försörja sig och tillika

1. under kringstrykande eller eljest för ett liv, som giver grundad anledning

till antagande, att han, annorledes än genom leverne som avses i 3 §,

pa ohederligt sätt förskaffar sig medel till sitt uppehälle, eller som innebär

fara för allmän ordning eller säkerhet; eller

2. gör sig förfallen till bettleri eller tillåter barn, som står under hans vårdnad

eller uppsikt, att bettla eller använder barn eller andra att bettla för sin

räkning.

3 §.

Vanart föreligger jämväl,

1. då någon, som fyllt aderton år, är hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga

förbindelser och därjämte till otukt förleder ungdom eller genom sitl

leverne åstadkommer särskild fara för sadant förledande eller genom inbjudan

till otukt väcker anstöt å ställe, som i 11 kap. 15 § strafflagen sägs, eller

genom sitt leverne verkar störande för närboende eller andra

eller

2. då någon, som fyllt aderton men ej tjuguett år, är, utan att sådana särskilda

omständigheter föreligga som avses under 1, hemfallen åt otuktigt

leverne i tillfälliga förbindelser samt till följd därav uppenbar fara är för

handen, att han icke kommer att efter förmåga ärligen försörja sig.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

3

2 KAP.

Om särskilda samhällsorgan för behandling av ärenden enligt denna lag.

4 §.

Närmaste befattningen med ärenden enligt denna lag tillkommer, såvitt angår

den, som är under tjuguett år, barnavårdsnämnden samt beträffande den,

som fyllt tjuguett år, skyddsnämnd.

Skyddsnämnd skall finnas i varje stad och landsfiskalsdistrikt, så ock i köping

med egen polischef. I annan köping och i municipalsamhälle skall ock

skyddsnämnd inrättas, så framt det av länsstyrelsen prövas erforderligt.

Beträffande stad med ett invånarantal av minst 20,000 må Konungen, på

framställning av stadsfullmäktige, förordna, att befattningen med de ärenden,

som barnavårdsnämnd enligt denna lag har att handlägga, skall tillkomma en

särskild nämnd. Angående sammansättningen av sådan nämnd skall gälla

vad örn barnavårdsnämnd finnes stadgat. Konungen meddelar de närmare bestämmelser

rörande nämnden, som må finnas nödiga.

5 §•

Skyddsnämnden skall bestå av tre ledamöter. Av dem skall en vara vald

av landstinget eller, såvitt angår skyddsnämnd i stad, som ej deltager i landsting,

av stadsfullmäktige, en förordnad av länsstyrelsen och en självskriven.

Självskriven ledamot är:

i skyddsnämnd i stad, där polismästare finnes, polismästaren eller den befattningshavare

vid polisväsendet, som enligt instruktion eller förordnande har

att taga befattning med ärenden enligt denna lag, och i annan stad stadsfiskalen

eller, örn han är befriad från all befattning med polisväsendet, den som

närmast under polischefen har inseende över polisväsendet; samt

i annan skyddsnämnd polischefen i orten eller den polisman, som av länsstyrelsen

må hava förordnats att taga befattning med nyssnämnda ärenden.

Ordförande i nämnden förordnas av länsstyrelsen. Därest annan än den självskrivne

ledamoten utses till ordförande, förordnar länsstyrelsen jämväl vice

ordförande i nämnden.

6§.

För varje skyddsnämnd skola av landstinget eller stadsfullmäktige, så ock

av länsstyrelsen utses en eller flera män eller kvinnor att tjänstgöra såsom

ledamöter i nämnden ävensom suppleanter till det antal, som prövas erforderligt.

De sålunda å vardera sidan utsedda skola vid varje års början efter samråd

med ordföranden sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten. Tjänstgöringstiden

är fyra år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då

valet skedde eller förordnandet meddelades. Avgår någon före tjänstgöringstidens

utgång, utses annan i hans ställe för den återstående tiden. Såvitt möjligt

böra till uppdraget utses personer, bosatta å samma ort som den självskrivne

ledamoten. Samma person må utses för flera nämnder.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Av dem, landsting eller stadsfullmäktige välja, skall minst en vara kvinna.

Beträffande valbarhet, obehörighet och rätt att avsäga sig uppdraget skall å

landet vad om ledamot eller suppleant i kommunalnämnd och i stad vad örn

stadsfullmäktig är stadgat äga motsvarande tillämpning, dock att för valbarhet

ej fordras att vara boende inom skyddsnämndens verksamhetsområde och

att den, som är boende utom detta område, må avsäga sig uppdraget. Örn valet,

som bör ske före september månads utgång, skall länsstyrelsen omedelbart

underrättas.

Länsstyrelse skall, där så ske kan, till uppdraget utse personer, som äga erfarenhet

örn socialt arbete; och bör tillfälle beredas organisationer, vilka inom

orten utöva social hjälpverksamhet, att avgiva förslag å lämpliga personer.

Där länsstyrelsen till ordförande förordnar av landsting eller stadsfullmäktige

vald man, skall minst en av dem, länsstyrelsen utser, vara kvinna.

7 §•

När skyddsnämnd skall sammanträda, har ordföranden att inkalla övriga ledamöter

med iakttagande av uppgjord tjänstgöringsfördelning. Handlägges

ärende rörande kvinna, skall minst en av ledamöterna vara kvinna. Utebliver

den, som inkallats, och är suppleant ej att tillgå, äger ordföranden inkalla annan

behörig och lämplig person i den uteblivnes ställe.

8 §.

Ärende må icke hos skyddsnämnd företagas, med mindre nämnden är fulltalig.

Yppas inom skyddsnämnd vid besluts fattande olika meningar, galle den,

varom två förena sig. Har envar sin mening och kunna meningarna ej till

varandra jämkas, skall ordförandens gälla.

9§.

Där det för lagens tillämpning inom någon kommun finnes erforderligt, må

barnavårdsnämnd och skyddsnämnd till sitt biträde kalla därtill skickade män

och kvinnor.

Linnes ersättning at sadant biträde böra utgå, ankommer det på kommunen

att efter framställning av nämnden bestämma därom.

10 §.

Över barnavårdsnämnd och skyddsnämnd tillkommer befattningen med ärenden

enligt denna lag en särskild domstol, benämnd skyddskollegium.

Skyddskollegium skall finnas i Stockholms stad och i varje län. Kollegiet

eller, i fall som avses i 12 §, varje avdelning därav skall bestå av ordförande

och tre andra ledamöter.

Ordföranden skall vara ordinarie innehavare av domarämbete och en av de

övriga ledamöterna skall vara läkare. Dessa förordnas av Konungen. Återstående

två ledamöter skola vara valda på sätt i 11 § sägs.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 100.

5

För vardera av de ledamöter, Konungen förordnar, utser Konungen tilllika

en eller flera suppleanter, uppfyllande de för ledamoten föreskrivna behörighetsvillkoren.

Angående de suppleanter, som i övrigt skola finnas, är

stadgat i 11 §.

Tjänstgöringstiden är fyra år, räknade från och med den 1 januari aret näst

efter det, då förordnandet meddelades eller valet skedde. Avgår någon före

tjänstgöringstidens utgång, utses annan i hans ställe för den återstående

tiden.

11 §.

För skyddskollegium eller, i fall som avses i 12 §, varje avdelning därav

skola i Stockholms stad av stadsfullmäktige och i varje län av landstinget väljas

tre personer att tjänstgöra såsom ledamöter, bland dem minst en kvinna,

så ock suppleanter till det antal, som prövas erforderligt, bland dem likaledes

minst en kvinna. I den mån så lämpligen kan ske, böra till uppdragen väljas

personer, bosatta å samma ort som ordföranden. De valda skola vid varje års

början efter samråd med ordföranden sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.

Finnas i län två landsting eller stad, som ej deltager i landsting, skall val,

som nyss är sagt, förrättas av vartdera landstinget samt av stadsfullmäktige

i varje sådan stad; och skola de sålunda valda företrädesvis tjänstgöra vid

handläggning av ärenden, som överlämnats från barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd

i det landstingsområde eller den stad, vars valmyndighet utsett dem.

Samma person må utses av flera valmyndigheter.

Ledamot eller suppleant, som i denna paragraf avses, skall vara svensk

medborgare och hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må uppdraget innehavas

av den, som är omyndig eller försatt i konkurstillstånd, ej heller av den, som

på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller

genom utslag, som ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till påföljd, som nu är

sagd, eller är ställd under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd,

eller är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

12 §.

Där med hänsyn till den arbetsbörda, som åvilar skyddskollegium, så finnes

nödigt, äger Konungen förordna örn inrättande av två eller flera avdelningar

av kollegiet ävensom meddela de föreskrifter, som i anledning därav kunna

påkallas.

13 §.

Den som ej avlagt domared skall, innan han tager säte i skyddskollegium,

avlägga sådan ed inför ordföranden eller inför allmän underrätt.

14 §.

När skyddskollegium skall sammanträda, har ordföranden att inkalla övriga

ledamöter med iakttagande av uppgjord tjänstgöringsfördelning. Handlägges

ärende rörande kvinna, skall minst en av ledamöterna vara kvinna. Utebliver

den, som inkallats, eller finnes han vara av jäv hindrad att tjänstgöra och är

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

suppleant ej att tillgå, äger ordföranden inkalla annan behörig och lämplig

person i den uteblivnes eller jäviges ställe.

15 §.

Ärende må icke hos skyddskollegium företagas, med mindre kollegiet är

fulltaligt.

Vad de flesta i skyddskollegium säga galle för kollegiets beslut. Vid lika

röstetal gälle den mening, ordföranden omfattar. Äro flera meningar och finnes

efter jämkning flertal för en av dem vara för handen, gälle den meningen.

Kunna meningarna ej till varandra sålunda jämkas, gälle ordförandens. För

beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt enligt 29 eller 30 § erfordras, att

ordföranden biträder beslutet.

3 KAP.

Örn ärendenas behandling hos barnavårdsnämnd och skyddsnämnd.

16 §.

Beträdes någon av polisman med vanart, som avses i 2 §, skall han inställas

inför den barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd, som enligt 4 § har att handlägga

ärendet, för undergående av förhör; är det erforderligt, må han anhållas

i avbidan på nämndens beslut i ärendet.

Erhåller fattigvårdsstyrelse, hälsovårdsnämnd, nykterhetsnämnd eller polismyndighet

kännedom örn fall av vanart, som avses i 3 §, skall anmälan därom

ofördröjligen göras hos barnavårdsnämnden eller skyddsnämnden. Kan namn,

alder eller bostad beträffande den, örn vilken är fråga, icke utrönas utan att

han därom varder hörd, äger polismyndighet föranstalta örn sådant förhör. Har

han för dylikt ändamål anhallits, skall han omedelbart efter förhöret lösgivas.

Einnes det sedermera, att han lämnat oriktiga uppgifter, må han anhållas

för att inställas inför nämnden.

Jämväl i annat fall än ovan sägs må barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd,

när anledning därtill föreligger, till handläggning upptaga å nämnden ankommande

fråga örn vidtagande av åtgärder enligt denna lag.

Där den, örn vilken i ärendet är fråga, icke inställes inför nämnden, äger

nämnden eller ordföranden kalla honom till personlig inställelse inför nämnden

eller någon av denna utsedd person för undergående av förhör; är han bevisligen

kallad, men utebliver han utan laga förfall, äger nämnden hos polismyndigheten

erhålla handräckning för hans hämtande.

När omständigheterna därtill föranleda, må nämnden före meddelandet av

slutligt beslut i ärendet lösgiva anhållen person.

17 §.

Nämnden skall utan dröjsmål verkställa erforderlig undersökning i ärendet.

A ordföranden eller annan, som nämnden i sådant hänseende bemyndigat, ankommer

därvid att angående den, örn vilken i ärendet är fråga, införskaffa

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

7

upplysning från det i 61 § omförmälda centralregistret, så framt det icke är

känt, att han ej förekommer i registret, ävensom att, där så anses nödigt, begära

utdrag av straffregistret. Vid undersökningen böra utredas de omständigheter,

som föranlett ingripandet mot honom, den kommun, i vilken han vistades,

då ingripandet ägde rum, hans uppehållsorter och sysselsättning under den

närmast förflutna tiden, hans hälsotillstånd, möjlighet att försörja sig samt levnadsförhållanden

i övrigt, så ock vad eljest kan vara av betydelse vid ärendets

prövning. Då förhör hålles, skall protokoll föras över vad därvid förekommer.

Finnes uppenbart, att vanart ej föreligger, eller anser nämnden vård, som

avses i 18 §, vara erforderlig, må undersökningen efter omständigheterna begränsas.

Där nämnden kallat någon, som är boende eller uppehåller sig inom nämndens

verksamhetsområde, till inställelse vid förhör inför nämnden eller någon av

nämnden utsedd person för att meddela upplysning i något till nämndens behandling

hörande ärende, är han pliktig att hörsamma kallelsen, såvida han

minst fyra dagar förut erhållit del därav. Utebliver han utan laga förfall, äger

nämnden fälla honom att böta fem kronor och genom vite tillhålla honom att

inställa sig. I fall av tredska äger nämnden fälla honom till vitet samt förelägga

högre vite. Vitena må dock tillsammans ej överstiga trettio kronor. Kan

den tredskande ändock ej förmås till inställelse, äger nämnden erhålla handräckning

hos polismyndigheten för hans hämtande. I fråga örn ersättning till den,

som inställt sig, skall vad angående ersättning av allmänna medel till vittnen i

brottmål finnes stadgat äga motsvarande tillämpning; dock skall ersättningen

alltid stanna å statsverket.

18 §.

Finnes beträffande den, örn vilken i ärendet är fråga, skäl att vidtaga åtgärd

enligt gällande lagstiftning örn fattigvård eller örn alkoholistvård eller

föreligger ett ej blott tillfälligt behov av sjukvård eller annan dylik vård, och

prövas det tjänligare att bereda honom sålunda erforderlig vård än att vidtaga

åtgärd enligt denna lag, skall nämnden ofördröjligen söka föranstalta,

att vård, som nyss sagts, kommer till stånd.

Är han varaktigt oförmögen till arbete och på den grund i behov av vård å

vårdanstalt, men finnes anledning antaga, att hans intagande å sådan anstalt

skulle äventyra ordningens upprätthållande därstädes eller i annat hänseende

medföra synnerlig olägenhet för anstalten, må nämnden, därest han förut varit

föremål för åtgärd enligt 19, 20 eller 29 §, överlämna ärendet till skyddskol
legiets

prövning.

19 §.

Kommer vård, som avses i 18 § första stycket, icke till stånd och finnes

vanart föreligga, skall nämnden tillhålla den felande att föra ett ordentligt

liv samt allvarligt erinra honom om de påföljder, som i annat fall kunna inträda

för honom.

Då omständigheterna därtill föranleda, ma nämnden ställa den felande under

övervakning på sätt i 62 § sägs.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Där det prövas vara till gagn för den felandes tillrättaförande, skall nämnden

söka vara honom behjälplig med anskaffande av arbete eller vidtaga annan

tjänlig åtgärd; och bör i ty fall efter omständigheterna hänvändelse ske till

arbetsförmedlingsanstalt, myndighet, som handhar ledningen av allmänt arbetsföretag,

annan offentlig eller enskild institution, hans anhöriga eller andra, som

kunna finnas lämpliga och villiga att omhändertaga honom eller att eljest bereda

honom tillfälle att efter förmåga ärligen försörja sig och föra ett ordentligt liv.

I avvaktan pa sadan hjälpåtgärds vidtagande skall nämnden, i den man det erfordras,

söka bereda honom husrum och uppehälle mot fullgörande av arbete.

Mottager den felande vid allmänt arbetsföretag anvisat arbete eller vill han

ingå å hem eller anstalt, som upprättats av kommun, förening eller stiftelse,

äger nämnden, ändå att han icke ställes under övervakning, föreskriva, att han

skall kvarbliva i arbetet eller a hemmet eller anstalten under viss tid, högst

sex månader, ävensom i övrigt meddela honom de föreskrifter, som finnas erforderliga

för hans rättelse.

20 §.

Vill den felande frivilligt ingå på allmän arbetsanstalt, som avses i denna

lag, och förbinder han sig skriftligen att kvarstanna å sådan anstalt under viss

tid, minst sex manader och högst två år, äger nämnden, när den finner skäl

föreligga för hans intagande under den i förbindelsen angivna tiden och plats

för honom kan beredas, i stället för att vidtaga åtgärd enligt 19 § medgiva, att

han må intagas å anstalten. Är han omyndig, erfordras samtycke av den, som

enligt lag har att sörja för hans person.

Nämnden skall tillse, att han överföres till anstalten, samt dit insända handlingar

och protokoll i ärendet jämte redogörelse för den av nämnden företagna

undersökningen, i den mån handlingar och protokoll icke innefatta upplysning

därom.

21 §.

Finnes återfall i vanart föreligga, i ty att den felande förut varit föremål

för åtgärd enligt 19, 20 eller 29 §

och prövas åtgärd enligt 19 eller 20 § icke till gagn för hans tillrättaförande

kunna vidtagas,

skall nämnden överlämna ärendet till skyddskollegiets prövning.

Återfall skall dock icke anses vara för handen, där den felande ej senare än

fem år före hans inställelse inför nämnden varit föremål för beslut enligt 19 §

eller efter frivilligt ingående enligt 20 § å allmän arbetsanstalt utskrivits därifrån.

Är fråga örn vanart, som avses i 3 § under 1, må ärendet ej överlämnas till

skyddskollegiets prövning, med mindre den felande undandrager sig att efter

förmåga ärligen försörja sig eller till följd av hans leverne uppenbar fara är

för handen, att han icke kommer att efter förmåga ärligen försörja sig, eller

eljest synnerliga skäl därtill äro.

Förutom i fall, som ovan sägs, skall ärendet överlämnas till skyddskolle
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

9

giets prövning, där den felande är okänd och undandrager sig att uppgiva namn

och hemvist eller skälig anledning förekommer till antagande, att hans uppgift

därom är oriktig, samt rätta förhållandet ej kan utrönas.

22 §.

Där någon visar tredska att efterkomma i avseende å övervakning gällande

bestämmelser eller i samband därmed eller med hjälpåtgärd meddelade föreskrifter,

äger övervakaren, där sådan är förordnad, eller annan, som har uppsikt

över honom, göra anmälan därom hos skyddsnämnden i orten eller, då

fråga är örn den, som är under tjuguett år, hos barnavårdsnämnden därstädes;

och må nämnden efter verkställd undersökning, där ej omständigheterna föranleda

till åtgärd enligt 19 eller 20 §, överlämna ärendet till skyddskollegiets

prövning, dock att i fall av vanart, som avses i 3 § under 1, ärendet må överlämnas

allenast, så framt någon av de i 21 § tredje stycket stadgade förutsättningarna

är för handen.

23 §.

Nämndens beslut skola antecknas till protokollet. Vidtager nämnden åtgärd

enligt 19 § andra, tredje eller fjärde stycket eller 20 §, skall nämnden tillställa

den felande skriftligt besked örn åtgärden och vad han med hänsyn till

densamma har att iakttaga.

24 §.

Då ärende överlämnas till skyddskollegiet, skall nämnden ofördröjligen till

kollegiet insända handlingar och protokoll i ärendet jämte redogörelse för den

däri företagna undersökningen, i den mån handlingar och protokoll icke innefatta

upplysning därom. Äro prästbetyg och utdrag av straffregistret ej tillgängliga,

skall nämnden hos vederbörande begära dessa handlingar med anmodan

om deras omedelbara översändande till kollegiet.

På nämndens föranstaltande skall den felande genom polismyndighetens

försorg skyndsamt inställas hos skyddskollegiet; är han på fri fot, skall han

för ändamålet tagas i förvar. Polismyndigheten skall ock till kollegiet insända

hans signalement.

25 §.

Då undersökning eller annan åtgärd på barnavårdsnämnds eller skyddsnämnds

föranstaltande vidtages i ärende angående vanart jämlikt 3 §, bör

noga tillses, att den, som är föremål för behandling, icke utsättes för allmän

uppmärksamhet eller onödigtvis störes i lovlig verksamhet.

Vad hos nämnd i dylika ärenden förekommit må ej yppas för obehöriga.

Alla handlingar i dessa ärenden skola så förvaras, att de icke åtkommas av

obehöriga.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

4 KAP.

Om ärendenas behandling hos skyddskollegium.

26 §.

Har ärende överlämnats till skyddskollegium, skall kollegiet så snart ske

kan och senast inom en vecka hålla förhör. Det åligger kollegiet att i övrigt

verkställa erforderlig utredning. För sådant ändamål äger kollegiet eller dess

ordförande att av polismyndighet påkalla den undersökning, som prövas erforderlig.

Kollegiet eller dess ordförande äger ock inkalla dem, som kunna

antagas hava kännedom i saken, för att vittna eller upplysningsvis höras. Den,

som efter lag är jävig att vittna, må vid kollegiet höras utan ed, dock ej den,

som är yngre än femton år eller saknar förståndets fulla bruk eller på grund

av honom ådömd straffpåföljd är utestängd från behörighet och rättigheter,

varom förmäles i 2 kap. 19 § strafflagen. Protokoll skall föras över vad vid

förhör förekommer.

Vid förhör skola förhandlingarna vara offentliga. Ordföranden äger dock

avvisa åhörare, som enligt vad känt är eller antagas må, ej fyllt aderton år.

När den felande det begär, så ock eljest, när kollegiet finner omständigheterna

därtill föranleda, skall handläggningen äga rum inom stängda dörrar, därvid

kollegiet likväl må medgiva hans anhöriga ävensom andra, vilkas närvaro kan

förväntas bliva till nytta under förhöret, att övervara detsamma.

I fråga örn biträde åt den felande vid ärendets behandling hos skyddskollegiet

skall vad i lag finnes stadgat angående rättegångsbiträde åt häktad i

tillämpliga delar äga motsvarande giltighet; dock att på den felandes begäran

biträde ej må förordnas, där det finnes uppenbart onödigt, att till biträde må

utses även den, som icke avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna

kunskapsprov, samt att ersättning, som av allmänna medel tillerkännes biträde

alltid skall stanna å statsverket.

Kan ärende ej avgöras å den dag, då dess behandling påbörjats, skall fortsatt

handläggning äga rum snarast möjligt och senast inom en vecka från

förra handläggningen, där ej särskilt förhållande nödvändiggör längre uppskov.

27 §.

Där så prövas nödigt för vinnande av ytterligare utredning rörande den felandes

personliga förhållanden samt angående de åtgärder, som med hänsyn

därtill må anses tjänligast för hans tillrättaförande, må skyddskollegiet förordna

lämplig person att verkställa särskild undersökning i angivna hänseenden.

Denne åtnjute efter kollegiets prövning av allmänna medel skäligt arvode

för utfört arbete samt ersättning för nödvändiga utgifter. Beslut härom

gånge i verkställighet, ändå att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked

örn beslutet skall, där det begäres, tillhandahållas utan avgift.

Finner kollegiet, att den, som skall höras såsom vittne eller upplysningsvis,

är så avlägset boende, att hans hörande vid kollegiet är förenat med oskä
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

11

lig omgång eller kostnad, äger kollegiet förordna, att förhör angående uppgivna

omständigheter skall äga rum vid den underrätt, som med hänsyn till

tid och plats för dess sammanträden prövas lämplig. På framställning av

kollegiet skall rättens ordförande låta till rätten inkalla dem, som skola höras.

28 §.

Utebliver utan laga förfall den, som enligt 26 § första stycket bevisligen

kallats till inställelse inför skyddskollegiet, äger kollegiet fälla honom till

böter, högst tjugufem kronor, och genom vitén tillhålla honom att inställa sig

samt i fall av tredska fälla honom till sålunda förelagda vitén. Kan han ändock

ej förmås till inställelse, må kollegiet låta hämta honom.

I fråga örn ersättning till den som, efter kallelse enligt 26 § första stycket

eller 27 § andra stycket, inställt sig inför skyddskollegiet eller underrätt, skall

vad angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål finnes stadgat

äga motsvarande tillämpning; dock skall ersättningen alltid stanna å

statsverket.

29 §.

Finner skyddskollegiet vård enligt 18 § första stycket icke böra komma

till stånd och framgår av utredningen i ärendet, antingen att återfall i vanart

föreligger samt att, såvitt angår vanart som avses i 3 § under 1, någon av de i

21 § tredje stycket stadgade förutsättningarna för ärendets överlämnande till

kollegiets prövning är för handen, eller ock att sådant fall föreligger, som

avses i 21 § fjärde stycket eller 22 §,

skall av kollegiet tagas under omprövning, huruvida den felande kan antagas

låta sig rätta genom åtgärd enligt 19 eller 20 §; och må kollegiet i sådant

fall, där det anses lämpligen kunna ske, efter samråd med vederbörande

barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd besluta därom.

Finnes åtgärd, som nu sagts, ej böra ifrågakomma, skall kollegiet förordna

örn den felandes intagande å allmän arbetsanstalt.

30 §.

Ändå att den, örn vilken i ärendet är fråga, är varaktigt oförmögen till arbete

och på den grund i behov av vård å vårdanstalt, må skyddskollegiet, därest

han förut varit föremål för åtgärd enligt 19, 20 eller 29 § och det finnes

uppenbart, att hans intagande å sådan anstalt skulle äventyra ordningens upprätthållande

därstädes eller i annat hänseende medföra synnerlig olägenhet för

anstalten, förordna örn hans intagande å allmän arbetsanstalt.

31 §.

Vid meddelande av beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt enligt 29 §

må skyddskollegiet medgiva villkorligt anstånd med beslutets verkställande,

när omständigheterna giva grundad anledning till antagande, att den felande

skall låta sig rätta utan intagande å allmän arbetsanstalt. I sådant fall skall

kollegiet, på sätt i 62 § sägs, ställa honom under övervakning under en prövotid

av två år.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Fullgör den felande ej i avseende å övervakningen gällande bestämmelser

eller i samband därmed meddelade föreskrifter eller föranleder eljest särskilt

förhållande därtill, må kollegiet, efter anmälan av övervakaren eller polismyndighet

eller efter annorledes vunnen kännedom därom, förklara anståndet förverkat.

32 §.

När skäl därtill äro, äger skyddskollegiet förordna, att beslut örn intagande

å allmän arbetsanstalt skall verkställas utan hinder därav, att det ej äger laga

kraft.

33 §.

Under ärendets handläggning må skyddskollegiet förordna, att den felande

skall försättas på fri fot, där förening, stiftelse eller enskild person är

villig att omhändertaga honom och detta prövas kunna ske på betryggande

sätt, eller där eljest särskilda skäl föreligga. Har kollegiet försatt den felande

på fri fot, äger kollegiet, när anledning därtill förekommer, förordna, att han

ånyo skall tagas i förvar.

Förordnar kollegiet örn vidtagande av åtgärd enligt 19 § tredje stycket eller

medgives den felande att frivilligt ingå på allmän arbetsanstalt, skall han försättas

på fri fot; dock må kollegiet, när omständigheterna därtill föranleda, besluta,

att den felande i avbidan på beslutets verkställande fortfarande skall

hållas i förvar.

Beslutar kollegiet, att den felande skall intagas å allmän arbetsanstalt, må

kollegiet under de förutsättningar, som i första stycket angivas, förordna örn

hans försättande på fri fot, till dess beslutet vunnit laga kraft eller den felande,

på sätt i 35 § sägs, förklarat sig nöjd med detsamma eller över beslutet anförda

besvär blivit avgjorda.

34 §.

Ar den felande tagen i förvar, skall skyddskollegiets beslut örn hans intagande

å allmän arbetsanstalt jämte fullständig besvärshänvisning genast avkunnas

för honom. I varje fall skall beslutet jämte besvärshänvisningen skriftligen

delgivas honom mot bevis; och skall delgivningen verkställas inom tre

dagar eller, om hinder därför möter, så snart ske kan.

Beslutar kollegiet vidtagande av åtgärd enligt 19 § andra, tredje eller fjärde

stycket eller 20 §, skall skriftligt besked örn åtgärden och vad den felande med

hänsyn till densamma har att iakttaga tillställas honom.

35 §.

Å länsstyrelsen ankommer att förordna örn verkställighet av beslut örn intagande

å allmän arbetsanstalt.

Har den, som beslutet rörer, inför länsstyrelsen eller magistrat eller i vittnens

närvaro inför tillsyningsman eller föreståndare vid häkte, ordförande i

magistrat, polismästare eller landsfogde avgivit förklaring, att han åtnöjes

med beslutet, skall detsamma genast gå i verkställighet. Sådan förklaring

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

13

skall ej gälla, med mindre lian haft betänketid under två dagar, sedan beslutet

avkunnades för honom eller, örn det ej avkunnats, blev honom skriftligen

delgivet. Örn förklaring, som avgivits annorledes än inför länsstyrelsen, skall

denna ofördröjligen underrättas. Avgiven förklaring må ej återtagas.

Underrättelse örn verkställighetsbeslut skall ofördröjligen sändas till vederbörande

allmänna arbetsanstalt. Sist inom åtta dagar efter det den, som beslutet

rörer, förklarat sig nöjd med detsamma eller beslutet vunnit laga kraft,

skola ock fullständiga protokoll samt handlingarna i ärendet dit översändas.

36 §.

Har verkställighet av beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt till följd

av medgivet anstånd eller av annan anledning ej påbörjats inom två år efter

beslutets meddelande, vare det förfallet.

5 KAP.

Om anstaltsvård och eftervårdande verksamhet.

37 §.

Allmän arbetsanstalt enligt denna lag är

1. anstalt eller avdelning därav, som av staten för sådant ändamål inrättats;

eller

2. av landsting, kommun, förening eller stiftelse anordnad anstalt eller avdelning

därav, vilken av Konungen erkänts såsom allmän arbetsanstalt; sådant

erkännande kan när som helst återkallas.

De, som ej fyllt tjuguett år, skola intagas å särskild, för ungdom avsedd

allmän arbetsanstalt eller å särskild, för ungdom anordnad avdelning därav.

Allmän arbetsanstalt skall stå under ledning av en styrelse, i fråga örn vilken

Konungen meddelar närmare bestämmelser.

38 §.

Allmänna arbetsanstalterna skola stå under uppsikt av socialstyrelsen.

39 §.

Män och kvinnor må ej intagas å samma anstalt.

De, som äro intagna å allmän arbetsanstalt och icke äro varaktigt oförmögna

till arbete, skola där hållas till lämpligt arbete, vilket bör så anordnas, att

envar, i den mån det kan ske, får en sysselsättning, som för hans tillrättaförande

och framtida försörjningsmöjligheter finnes tjänlig. De intagna böra

efter ålder, anlag och arbetsförmåga samt med hänsyn till mottaglighet för

rättelse, föregående anstaltsvistelse eller för brott undergånget straff såvitt

möjligt hållas skilda.

Den i 38 § omförmälda uppsiktsmyndigheten äger förordna örn överflyttning

av intagen person från en allmän arbetsanstalt till en annan; sådant förordnande

må genast gå i verkställighet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

40 §.

Den, som enligt 20 eller 29 § intagits å allmän arbetsanstalt, skall å sådan

anstalt kvarhållas, till dess grundad anledning föreligger till antagande, att

han efter utskrivning kommer att efter förmåga ärligen försörja sig och föra

ett ordentligt liv. Är han intagen enligt förordnande av skyddskollegium,

må han dock ej utskrivas tidigare än ett år efter intagandet, utan att synnerliga

skäl därtill äro, och ej heller senare än tre år därefter. Har han frivilligt

ingått, må han icke kvarhållas under längre tid, än som angives i den skriftliga

förbindelsen. Beträffande den sålunda bestämda längsta tiden för kvarhållande

gälla de undantag, som stadgas i 41, 45, 46, 48 och 49 §§.

Har någon intagits jämlikt 30 §, skall han kvarhållas, till dess han finnes

kunna utan olägenhet överflyttas till vårdanstalt.

När synnerligen ömmande skäl föreligga, må den intagne av anstaltens föreståndare

erhålla tillstånd att för viss, kort tid lämna anstalten.

41 §.

Den, som enligt förordnande av skyddskollegium jämlikt 29 § intagits å

allmän arbetsanstalt, må efter utgången av den i 40 § stadgade tid av tre år

kvarhållas tills vidare under följande förutsättningar, nämligen:

1. att han förut, efter fyllda tjuguett år, minst fem gånger varit enligt denna

lag intagen å allmän arbetsanstalt;

2. att han, efter fyllda tjuguett år, i sammanlagt minst tio år varit enligt

denna lag intagen å allmän arbetsanstalt eller undergått straffarbete;

3. att skyddskollegiets förordnande meddelats inom fem år från senaste utskrivning

eller frigivning; samt

4. att han med hänsyn till sin sinnesart samt sitt föregående liv och förhållande

i anstalten måste antagas i händelse av utskrivning icke komma att

efter förmåga ärligen försörja sig och föra ett ordentligt liv eller att han uppenbarligen

är vådlig för annans säkerhet till person eller egendom.

42 §.

Kvarhålles någon jämlikt 40 § andra stycket eller 41 § å allmän arbetsanstalt

utöver tre år, skall fråga örn hans utskrivning sedermera minst en gång

under varje kalenderår upptagas till prövning.

Där ej i särskilda fall annan anordning prövas lämpligare, skall den, som

sålunda kvarhålles, intagas å särskild asylavdelning, förlagd inom eller i anslutning

till allmän arbetsanstalt.

43 §.

Har någon, som intagits å allmän arbetsanstalt, blivit överflyttad till straffanstalt

för undergående av honom ådömt frihetsstraff eller förvandlingsstraff

för böter, eller har han avvikit från arbetsanstalten, skall den tid, under vilken

han sålunda ej vistats å anstalten, icke medräknas vid bestämmande av den tid,

han längst må kvarhållas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

44 §.

Bliver någon, under det han är intagen å allmän arbetsanstalt, varaktigt

oförmögen till arbete, skall han utskrivas från anstalten och överlämnas till

länsstyrelsen i det län, där ingripande mot honom av barnavårdsnämnd eller

skyddsnämnd senast ägde rum; och har länsstyrelsen att efter omständigheterna

föranstalta örn tjänlig vård eller vidtaga annan lämplig åtgärd. I dylikt fall

skall beträffande rätt till fattigvård såsom vistelsesamhälle anses den kommun,

där han enligt protokollet i ärendet vistades, då nämndens ingripande

ägde rum.

Har den arbetsoförmögne intagits enligt förordnande av skyddskollegium

och är han i behov av vård å vårdanstalt men finnes det uppenbart, att hans

intagande å sådan anstalt skulle äventyra ordningens upprätthållande därstädes

eller i annat hänseende medföra synnerlig olägenhet för anstalten, må

dock beslutas, att vad i första stycket sägs icke skall tillämpas beträffande honom;

och skall därefter så anses, som hade han intagits jämlikt 30 §.

45 §.

Å allmän arbetsanstalt intagen person, som på grund av sinnessjukdom eller

sinnesslöhet är i behov av särskild vård, må kvarhållas å anstalten, till dess

sådan vård annorstädes kan beredas honom.

46 §.

Vill någon, som enligt förordnande av skyddskollegium är intagen å allmän

arbetsanstalt, frivilligt tvärstanna å anstalten efter det han enligt 40 §

skall därifrån utskrivas, må det, när skäl därtill äro, medgivas för viss tid,

varje gång högst ett år, under villkor att han skriftligen förbinder sig att

tvärstanna under den tid, som bestämmes. Är han omyndig, erfordras samtycke

av den, som enligt lag har att sörja för hans person.

Vad i första stycket stadgats skall gälla jämväl den, som frivilligt ingått

å allmän arbetsanstalt, dock att det ej må medgivas honom att sålunda kvarstanna

å anstalten längre tid än ett år.

47 §.

Kan åt den, som är intagen å allmän arbetsanstalt, beredas lämplig sysselsättning

utanför anstalten, och prövas det vara till gagn för hans övergång

till hederlig självförsörjning och ordentligt liv i frihet, må viss tids försöksvistelse

utom anstalten medgivas honom. Vistelsen utom anstalten under tiden

för sådan försökspermission räknas såsom anstaltsvistelse; och må, då tiden

för kvarhållande är begränsad, försökspermission ej utsträckas över denna

tid.

För beredande av sysselsättning åt den, som finnes böra försökspermitteras,

och för hans förhjälpande till ort, där sysselsättning erhållits, har anstaltens

styrelse att anlita organisation, som utövar social hjälpverksamhet, eller enskild

person, vilken finnes lämplig och villig att omhändertaga honom. Där

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

det ej på grund av särskilda omständigheter anses obehövligt, skall han under

permissionstiden ställas under övervakning på sätt i 62 § sägs.

48 §.

Fullgör den försökspermitterade ej i avseende å övervakning gällande bestämmelser

eller i samband därmed meddelade föreskrifter eller föranleder eljest

särskilt förhållande därtill, må anstaltens styrelse, efter anmälan av övervakaren

eller polismyndighet eller efter annorledes vunnen kännedom därom,

låta återhämta honom till anstalten.

I det fall, att återhämtandet till anstalten skett på grund av bristande fullgörande

av nämnda föreskrifter, må han där kvarhållas ytterligare högst sex

månader utöver den tid, varunder detta eljest längst kunnat ske; dock att

den, som frivilligt ingått eller frivilligt kvarstannat å anstalten, ej i något

fall må kvarhållas under längre tid, än som angives i den skriftliga förbindelsen.

Har ej före permissionstidens utgång fråga väckts örn hans återhämtande

till anstalten, skall beslut meddelas örn utskrivning; dock att, där de i 41 § under

1—3 angivna förutsättningarna äro för handen, jämväl ny permission kan

beviljas.

49 §.

Då utskrivning av den, som vistas å allmän arbetsanstalt, skall äga rum,

har anstaltens styrelse att med anlitande av organisation, som utövar social

hjälpverksamhet, eller enskild person söka i tid bereda honom lämplig sysselsättning

och förhjälpa honom till ort, där sådan erhållits, eller vidtaga andra

tjänliga åtgärder till hans bistånd.

Därest lämplig sysselsättning finnes icke kunna omedelbart beredas honom,

må han, när skäl därtill äro och han intagits enligt förordnande av skyddskollegium,

kvarhållas å anstalten, till dess sysselsättning kunnat anskaffas,

dock högst fyra månader.

50 §.

Vid utskrivning från allmän arbetsanstalt må anstaltens styrelse, där så

prövas nödigt, ställa den utskrivne under övervakning på sätt i 62 § sägs.

Visar den övervakade tredska att efterkomma i avseende å övervakningen

gällande bestämmelser eller i samband därmed meddelade föreskrifter, äger

övervakaren eller polismyndighet göra anmälan därom hos skyddsnämnden i

orten eller, då fråga är örn den, som är under tjuguett år, hos barnavårdsnämnden

därstädes; och må nämnden efter verkställd undersökning, där ej

omständigheterna föranleda till åtgärd enligt 19 eller 20 §, med iakttagande

av bestämmelserna i 24 § överlämna ärendet till skyddskollegiet, som har att

pröva, huruvida förordnande bör meddelas örn hans återintagande å allmän

arbetsanstalt eller annan åtgärd vidtagas.

Varder den övervakade, enligt vad nu sagts, återintagen å sådan anstalt, må

han ej kvarhållas under längre tid än ett år.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

51 §.

Om kvarhållande å allmän arbetsanstalt, beviljande av försökspermission

samt utskrivning från sådan anstalt beslutar anstaltens styrelse.

När skäl därtill äro, må även uppsiktsmyndigheten, efter anstaltsstyrelsens

hörande, förordna örn utskrivning.

52 §.

Polismyndighet har att på begäran meddela handräckning för återhämtande

till allmän arbetsanstalt av den, som avvikit därifrån, och av försökspermitterad,

som anstaltsstyrelsen beslutit återhämta till anstalten.

6 KAP.

Om klagan och underställning i ärenden enligt denna lag.

53 §.

över barnavårdsnämnds eller skyddsnämnds beslut må den, som beslutet

rörer, hos skyddskollegiet anföra besvär inom en månad från den dag, då han

erhöll del av beslutet. Utan hinder av förd klagan må beslutet gå i verkställighet,

där ej kollegiet annorlunda förordnar.

54 §.

Har skyddskollegium meddelat beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt

örn förverkande av villkorligt anstånd med sådant besluts verkställande, örn

påföljd för utevaro från förhör vid kollegiet eller örn ersättning av allmänna

medel, varom i 26 § tredje stycket, 27 § första stycket och 28 § andra stycket

sägs, må ändring i beslutet sökas av den, som beslutet rörer. Det åligger

klagande att inom en vecka från den dag, då han skriftligen erhöll del av beslutet,

till kollegiets ordförande inkomma med sina till Konungen ställda besvär.

Ordföranden infordrar skyndsamt yttrande över besvären från barnavårdsnämnden

eller skyddsnämnden, örn anledning därtill föreligger, samt insänder

därefter ofördröjligen till nedre justitierevisionen samtliga ärendet rörande

handlingar tillika med utlåtande av kollegiet.

Klagan över beslut, som av skyddskollegium särskilt meddelats örn någons

tagande eller kvarhållande i förvar, må av honom föras i enahanda ordning,

dock utan inskränkning till viss tid.

Över annat av skyddskollegium meddelat slutligt beslut, än ovan sägs, är

klagan ej tillåten. Ej heller må särskild klagan föras, där skyddskollegium

under ärendes handläggning meddelat annat beslut, än förut är sagt.

Av Konungen meddelat beslut om intagande å allmän arbetsanstalt och om

förverkande av villkorligt anstånd med verkställande av sådant beslut översändes

till länsstyrelsen för förordnande om verkställighet.

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 86 haft. (Nr 100.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

55 §.

Över beslut av styrelse för allmän arbetsanstalt må den, som beslutet rörer,

hos uppsiktsmyndigheten anföra besvär inom en månad från den dag, då han

erhöll del av beslutet. Klagande åligger att inom nämnda tid inkomma med

sina besvär till anstaltsstyrelsen, som jämte eget yttrande utan dröjsmål insänder

besvären till uppsiktsmyndigheten.

Föreligga de i 41 § under 1—3 angivna förutsättningarna, skola såväl beslut

om kvarhållande jämlikt nämnda paragraf som ock beslut örn utskrivning

alltid underställas uppsiktsmyndigbetens prövning, evad besvär anföras

eller ej. Lag samma vare, då jämlikt 42 eller 44 § beslut fattas av anstaltsstyrelse

örn kvarhållande eller utskrivning.

I de fall, där ej underställning sålunda skall ske, må anstaltsstyrelses beslut

utan hinder av förd klagan gå i verkställighet, där ej uppsiktsmyndigheten

annorlunda förordnar.

56 §.

Då uppsiktsmyndigheten handlägger fråga om kvarhållande eller utskrivning

i fall, när underställning jämlikt 55 § skall äga rum, skola i avgörandet

deltaga chefen för nämnda myndighet eller hans ställföreträdare, den ledamot,

som inom ämbetsverket handlägger ärenden av ifrågavarande slag, annan ledamot,

som avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov, samt

två av Konungen särskilt förordnade ledamöter, av vilka den ene skall vara

legitimerad läkare med psykiatrisk utbildning och den andre vara eller hava

varit ordinarie innehavare av domarämbete.

Sistnämnda två ledamöter ävensom en eller flera suppleanter för vardera

av dem utses för en tid av fyra år, räknade från och med den 1 januari året

näst efter det, då förordnandet meddelades. Avgår någon av dem, skall ny

ledamot eller suppleant utses för den återstående tiden. Suppleant skall uppfylla

de för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren.

Mot den, som deltager i här avsedda beslut, gälle samma jäv, som i lag stadgas

i fråga örn domare.

Beslut må ej fattas, med mindre samtliga ledamöter eller suppleanter för

dem deltaga i beslutet. Såsom uppsiktsmyndighetens beslut gälle den mening,

varom de flesta förenat sig.

57 §.

I uppsiktsmyndighetens beslut må den, som beslutet rörer, söka ändring hos

Konungen i socialdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen efter den,

då klaganden erhöll del av beslutet.

58 §.

Där den, som hålles i förvar eller är intagen å allmän arbetsanstalt, behöver

hjälp vid författande av besvär eller inlaga i anledning av beslut av skyddskollegium,

anstaltsstyrelse eller uppsiktsmyndigheten, har länsstyrelsen eller

tillsyningsmannen vid häktet eller ock anstaltsstyrelsen att tillse, att honom

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100..

19

beredes den hjälp, som av förhållandena påkallas. Därest för ändamålet anlitats

annan person än befattningshavare vid häkte eller arbetsanstalt, äger

sådant biträde av allmänna medel erhålla gottgörelse med belopp, som den

myndighet, vilken prövar beslutet, har att bestämma.

7 KAP.

Allmänna bestämmelser.

59 §.

I den mån ej i denna lag är särskilt stadgat, skall beträffande skyddskollegium

och ärendenas behandling hos kollegiet lända till efterrättelse vad örn

underrätt och rättegången därstädes finnes föreskrivet, där det är tillämpligt.

Åtal mot ordförande eller annan ledamot i skyddskollegium för fel eller försummelse

i ämbetet skall upptagas av den hovrätt, inom vars domvärjo kollegiet

har sin verksamhet.

60 §.

Myndigheter, som handlägga ärenden enligt denna lag, böra låta sig angeläget

vara att, i den mån sådant kan vara till gagn vid fullgörandet av deras

åligganden, samarbeta med såväl fattigvårdsstyrelser, barnavårdsnämnder,

nykterhetsnämnder och andra myndigheter som organisationer, vilka utöva social

hjälpverksamhet.

61 §.

Hos uppsiktsmyndigheten skall föras ett för hela riket gemensamt centralregister

angående dem, vilka blivit föremål för åtgärd enligt 19, 20, 29, 30

eller 50 § denna lag eller vilkas upptagande i registret eljest är eller varder

föreskrivet.

Angående meddelande av utdrag av registret skall vad i 8 § 1, 3 och 4 mom.

lagen örn straffregister är stadgat äga motsvarande tillämpning.

62 §.

Övervakning skall anordnas för viss tid, uti det i 31 § avsedda fallet två år

och i andra fall högst ett år. Till övervakare bör utses därtill lämplig person,

förening eller stiftelse.

övervakare har att öva tillsyn över den, som är ställd under övervakning,

och söka befordra vad som kan lända till hans hjälp. Vid övervakningen bör

noga tillses, att den övervakade icke utsättes för allmän uppmärksamhet eller

onödigtvis störes i lovlig verksamhet.

Den övervakade skall föra ett ordentligt liv, bemöda sig om utväg till hederlig

självförsörjning, städse hålla övervakaren underrättad om sin bostad och

adress, på kallelse inställa sig hos honom samt ej lämna arbetsanställning utan

att dessförinnan hava inhämtat hans råd.

Är den, som ställes under övervakning, under tjuguett år, må det kunna åläggas

honom skyldighet, i visst avseende eller i allmänhet, att efterkomma före
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skrift och foga sig i anordning, som övervakaren finner erforderlig för hans

rättelse.

Vid anordnande av övervakning jämlikt 31 eller 47 § böra meddelas den

övervakade de föreskrifter angående vistelseort, sysselsättning och annat, som

finnas erforderliga för hans rättelse.

Där så prövas nödigt, må under övervakningstiden ändring ske i meddelade

föreskrifter.

63 §.

Har arbete enligt denna lag anskaffats åt någon å annan ort än den, där han

vistas, eller skall någon eljest på grund av meddelad föreskrift begiva sig till

viss ort eller dit förflyttas, skall ersättning för resekostnad utgå av statsmedel

i den omfattning och enligt de grunder, som Konungen bestämmer.

Kostnad för vård och uppehälle å allmän arbetsanstalt skall bestridas av

statsverket. I fråga örn anstalt, som ej inrättats av staten, bestämmer Konungen

de grunder, enligt vilka ersättningen till anstalten skall utgå.

64 §.

Konungen meddelar närmare föreskrifter:

1. angående ersättning till ledamöter i skyddsnämnd och skyddskollegium;

2. angående skyddskollegiernas verksamhet;

3. angående övervakning, särskild undersökning enligt 27 §, överflyttning

från en allmän arbetsanstalt till en annan, försökspermission och utskrivning

från sådan anstalt;

4. huruvida och i vilken form å allmän arbetsanstalt intagen person må

åtnjuta ersättning för sitt arbete därstädes samt i vilken omfattning och på

vad sätt vid utskrivningen innestående dylika medel må komma honom till

godo; samt

5. angående uppgifter till centralregistret och örn registrets förande.

65 §.

Böter och vitén, som någon enligt denna lag fälles utgiva, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter och vitén, som omförmälas i

28 §, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

66 §.

I fråga örn utlänning, som beträdes med vanart, må åtgärder enligt denna

lag vidtagas allenast, då utvisning funnits ej böra äga rum eller, efter Konungens

förordnande, då hinder möter mot verkställighet av beslut örn utvisning;

och ankommer det å den länsstyrelse, som prövat frågan örn hans utvisning,

att överlämna ärendet till skyddskollegiet i länet, som har att enligt de

för särskilda fall i lagen meddelade bestämmelserna besluta, vilka åtgärder

skola vidtagas beträffande honom.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

21

8 KAP.

Övergångsbestämmelser.

67 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933; dock att 61 § träder i kraft å dag,

som Konungen bestämmer.

De, som skola tjänstgöra såsom ledamöter i skyddsnämnd eller skyddskollegium,

samt i 56 § nämnda, särskilt förordnade ledamöter av uppsiktsmyndigheten,

så ock suppleanter för dem skola första gången utses före den

1 juli 1933. Tjänstgöringstiden för de sålunda utsedda skall utgå den 31 december

1936.

68 §.

Genom denna lag upphäves lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares

behandling tillika med alla de stadganden, vilka innehålla ändring

eller förklaring av nämnda lag eller tillägg därtill.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället lända till efterrättelse.

Vad i lag eller författning är stadgat angående lösdriveri skall äga tillämpning

å vanart, som avses i denna lag, och vad som är sagt örn tvångsarbete skall

gälla intagande å allmän arbetsanstalt.

69 §.

Mål angående ådömande av tvångsarbete, som vid tiden för denna lags

ikraftträdande äro anhängiga hos länsstyrelse eller poliskammare, skola för

fortsatt handläggning överlämnas till skyddskollegiet i länet.

Fullföljes talan mot utslag, som i mål angående ådömande av tvångsarbete

före denna lags ikraftträdande meddelats av länsstyrelse eller poliskammare,

skall den äldre lagen lända till efterrättelse.

Vid verkställighet av utslag, varigenom någon enligt den äldre lagen dömts

till tvångsarbete, skall i fråga örn tiden för tvångsarbetet gälla vad utslaget

innehåller men i övrigt den nya lagen äga tillämpning; dock att stadgandet i

13 § i den äldre lagen fortfarande skall äga giltighet.

70 §.

I fall, som avses i 18, 21, 29 och 30 §§, skall varning enligt den äldre lagen

vara att likställa med åtgärd enligt 19 § och utslag, varigenom någon enligt

nämnda lag dömts till tvångsarbete, med förordnande örn intagande å allmän

arbetsanstalt.

I fall, som avses i 41 §, skall tvångsarbete, som någon undergått enligt den

äldre lagen, vara att likställa med intagning å allmän arbetsanstalt.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

71 §■

Intill dess plats å särskild, för ungdom avsedd allmän arbetsanstalt eller å

särskild, för ungdom anordnad avdelning därav kan beredas dem, som ej fyllt

tjuguett år, må de intagas å annan allmän arbetsanstalt. Sådan särskild anstalt

eller avdelning skall dock vara inrättad senast den 1 juli 1936.

72 §.

I den mån så lämpligen kan ske, skola i centralregistret införas uppgifter

jämväl angående dem, som enligt den äldre lagen erhållit varning eller dömts

till tvångsarbete.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 100.

23

Utdrag av protokollet över social är en den, hållet inför Hans Majit

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 januari

1931.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,

Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Departementschefen, statsrådet Larsson anför efter gemensam beredning

med chefen för justitiedepartementet:

På grundval av en av Kungl. Majit för 1930 ars riksdag framlagd proposition,

vars sakliga prövning icke av riksdagen medhanns, har inom socialdepartementet

utarbetats ett förslag till reformering av gällande lösdnvenlagstiftning.

Jag anhåller nu få anmäla detta ärende för Kungl. Majit.

Förslagets grunder i jämförelse med 1930 års förslag.

Med proposition nr 240 framlade Kungl. Majit för 1930 års riksdag för-Förlag vid

slag till lag örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag) m. m., vil- riksdag.

ket förslag avsåg att ersätta lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling

jämte därmed sammanhörande stadganden. I anledning av propositionen

väcktes inom riksdagens båda kamrar åtskilliga motioner, över propositionen

och motionerna avgav andra lagutskottet utlåtande nr 36, däri utskottet

emellertid med hänsyn till den sena tidpunkt, då utskottet varit i tillfälle

att till behandling upptaga ärendet, icke ingick i saklig prövning av förslaget.

Under uttalande av den förväntan, att förslag i ärendet redan nästa

år måtte åter föreläggas riksdagen, hemställde utskottet, att propositionen

ej måtte av riksdagen bifallas, samt att de i anledning därav väckta motionerna

ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Utlåtandet blev av

riksdagen godkänt, och i skrivelse den 27 maj 1930, nr 292, anmälde riksdagen

sitt beslut.

Beträffande innehållet av Kungl. Majits förslag tillåter jag mig hänvisa

till propositionen. För de motioner, som väcktes i anledning av propositionen,

anser jag mig emellertid här böra lämna en översiktlig redogörelse; i vissa

avseenden skall jag i det följande närmare återkomma till desamma. A.v motionerna,

inalles åtta, voro tre i vardera kammaren väckta inbördes likalydande.

Dessa utgjordes av motionerna I: 326 av herr Möller m. fl. och

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majlis proposition nr 100.

II: 534 av herr Hansson i Stockholm m. fl., I: 330 av herrar Reuterskiöld

och Löfvander samt II: 546 av herrar Lindgren och Persson i Trången ävensom

I: 334 av herrar Winberg och Samuelson samt II: 554 av herr Dahlén

m. fl. Återstående två motioner voro framförda, den ena, I: 332, av fröken

Hesselgren och den andra, II: 533, av herrar Mosesson och Hallén. I samtliga

likalydande motioner yrkades under olika motivering avslag å propositionen.

Herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl. framhöllo

i första hand, att förslaget till vanartslag borde omarbetas i syfte, att prövningen

av frågor örn intagande å allmän arbetsanstalt förlädes till domstol

i stället för till länsstyrelse och poliskammare. Därjämte hemställde de, att

vid utarbetande av nytt lagförslag i ämnet vissa i motionerna angivna erinringar,

avseende bestämmelserna rörande sedeslöst leverne, utvidgning av 1924

ars barnavårdslag att omfatta ungdom i åldern 18—21 år, organet i första

instans m. m., matte komma under beaktande. I motionerna av herrar Reuterskiöld

och Löfvander samt av herrar Lindgren och Persson i Trången anmärktes,

bland annat, att förslaget vore inriktat icke på lösdriveriets utan

pa den sociala vanartens bekämpande, i följd varav lösdriveriet i verklig mening

lämnats utan nödig och därefter avpassad reaktion, att huvudvikten i

lagstiftningen ej finge, såsom i propositionen skett, avse uppfostrande och

hjälpande verksamhet, da de egentliga lösdrivarna icke vore uppfostringsbara,

samt att huvudvikten i stället måste läggas på en reaktion, varigenom

självförsörjningsarbetet av samhället framtvingades. Herrar Winbergs och

Samuelsons samt herr Dahléns med fleras motioner gingo ut på upphävande

av all lösdriverilagstiftning. Vad därefter angår de två övriga motionerna,

åsyftade fröken Hesselgren i sin motion en inskränkning av den föreslagna

vanartslagens räckvidd, dels så att lagen bleve tillämplig allenast å dem,

som fyllt 21 år, medan barnavårdslagen skulle utsträckas att avse ungdom

i åldern 18 21 ar, dels ock sa att stadgandena i vanartslagen rörande sedes
löst

leverne skulle uteslutas och vissa bestämmelser härom införas i strafflagen.

Herrar Mosesson och Hallén yrkade slutligen närmare angivna ändringar

i förslaget till vanartslag, åsyftande bland annat vidgad möjlighet till

ingripande mot sedeslösa samt uteslutande av bestämmelsen i förslaget, att

viss polisman skulle vara självskriven ordförande i första instansens organ.

(vrbeteT^ » ■^''r^’an om r°f°rmcring av gällande lösdriverilagstiftning har sedermera

ardiparte™ ^er upptagits till behandling inom socialdepartementet. Till grund för armentet.

betet har därvid legat den vidlyftiga utredning, som förut åvägabragts i

detta ärende, i främsta rummet de tidigare sakkunnigbetänkandena, nämligen

1922 års förslag (statens offentliga utredningar 1923:2), 1926 års förslag

(statens offentliga utredningar 1926: 9) och 1929 års förslag (statens

offentliga utredningar 1929:9). I ett avseende, nämligen beträffande anordnandet

av den myndighet, som har att meddela förordnanden örn intagning

a arbetsanstalt, har dock ytterligare utredning från myndigheter inför-1

skaffats. Redogörelse härför skall lämnas i det följande.

I en i oktober 1930 dagtecknad skrivelse har förbundet för kristet samhällsliv

med instämmande av ett flertal personer framlagt vissa synpunkter å lag
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

25

stiftningsfrågan. Vidare har ett antal kvinnoorganisationer, nämligen frisinnade

kvinnors riksförbund, föreningen vita bandet, Sveriges socialdemokratiska

kvinnoförbund, fackliga kvinnliga samorganisationen i Stockholm, svenska

kvinnors medborgarförbund och föreningen unga kvinnors värn, i skrivelse

den 13 december 1930 framställt vissa erinringar mot det för riksdagen framlagda

förslaget till vanartslag. Vad sålunda anförts har tagits i betraktande

vid det fortsatta arbetet inom departementet.

Såsom resultat av arbetet föreligger ett nytt förslag till lag örn åtgärder

mot vanartigt levnadssätt. Där så erfordras för att skilja förslaget från

förra årets, benämner jag detsamma 1931 års förslag.

I fråga örn grunderna för föreliggande förslag vill jag redan bär nämna,

att jag vid övervägandet av de många, delvis mycket omstridda problem, som

i detta lagstiftningsärende kräva sin lösning, på de flesta punkter kunnat ansluta

mig till den uppfattning, som kommit till uttryck i det för riksdagen

år 1930 framlagda förslaget. Särskilt vill jag uttala min anslutning till den

grundläggande förutsättningen i förslaget, nämligen att ingripande mot avsedda

företeelser skall ske i den mån de innebära en påtaglig samhällsfara.

Beträffande vissa spörsmål av väsentlig betydelse bar emellertid en annan

lösning än den i propositionen innefattade synts mig vara att föredraga. Detta

är förhållandet med frågan örn lagens tillämplighetsområde beträffande personer

över 21 år samt anordnandet av de organ, som skola handhava tillämpningen

av lagen, särskilt organet i andra instans. Även i några detaljfrågor

hyser jag en annan mening än min företrädare i ämbetet. Vid redogörelsen

för de ändringar, som jag ansett 1930 års förslag till vanartslag böra undergå,

skall jag även till behandling upptaga ett par andra frågor, beträffande vilka

jag väl icke har något ändringsförslag att framlägga, men som dock synts mig

vara av särskilt intresse att beröra.

Lagens tillämpliglietsområde beträffande personer över 21 år.

Det problem, som i första hand påkallar prövning, avser lagens tillämplighetsområde.

Därvid skall jag nu behandla de olika slag av vanart hos

personer över 21 år, som lagen bör gälla, och därefter såsom en fråga för

sig upptaga spörsmålet örn lagstiftningens ställning till dem, som äro yngre

än 21 år.

Enligt 1 § av gällande lösdriverilag må såsom lösdrivare behandlas dels Gällande rätt.

den, som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan medel till sitt

uppehälle, där ej omständigheterna ådagalägga, att han söker arbete, dels

ock den, vilken eljest, utan att äga medel till sitt uppehälle, underlåter att

efter förmåga ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt,

att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Enligt

92 § fattigvårdslagen må vidare vissa bettlare behandlas såsom lösdrivare.

I 1930 års proposition reglerades lagens tillämplighetsområde i 1 kap., Propositionen.

omfattande 1—3 §§. 1 § innehöll den allmänna bestämmelsen, att till

Departe
ments
chefen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Motionerna.

skydd mot sådant samhällsskadligt levnadssätt, som i lagen betecknades

såsom vanart, och för tillrätta föran de av dem, vilka gjorde sig skyldiga därtill,

åtgärder skulle vidtagas i enlighet med vad i lagen stadgades. I 2 §

angavs därefter vad som menades med vanart. Under 1—3 upptog lagrummet

olika slag av vanart, för Anika alla den gemensamma förutsättningen

var uppställd, att den, örn vilken var fråga, undandrog sig att efter

förmåga ärligen försörja sig. Fallet under 1 avsåg i huvudsak sådana personer,

vilkas levnadssätt innebar fara för allmän ordning eller säkerhet, företrädesvis

dem, som skaffade sig sitt livsuppehälle på ohederligt sätt, t. ex.

vissa luffare, spritlangare, yrkesspelare, sutenörer m. fl. Under 2 i 2 § Amro

bettlarna upptagna och under 3 vissa sedeslösa, nämligen de som voro hemfallna

åt otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser och därjämte antingen till

otukt förledde ungdom eller genom sitt leverne åstadkommo särskild fara för

sådant förledande eller genom inbjudan till otukt väckte förargelse å allmän

plats eller genom sitt leverne verkade störande för närboende eller andra.

Rörande personer i åldern 18—21 år, till Aulka jag senare återkommer, må

här nämnas, att enligt 3 § ingripande kunde ske mot den, som vore hemfallen

åt otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser, så framt till följd därav

uppenbar fara vore för handen, att han icke komme att efter förmåga ärligen

försörja sig.

I flertalet motioner var frågan örn lagens tillämplighetsområde föremål för

uppmärksamhet. Herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl.

ansågo, att lagen icke borde upptaga några bestämmelser rörande till myndig

ålder komna människors sedliga vandel och att alltså stadgan dena under 3

i 2 § borde utgå. Till stöd härför anförde motionärerna i huvudsak, att lagen

vore ensidig, i det att den riktade sig allenast mot medellösa personer och

praktiskt taget blott mot kvinnorna, att då lösdriveri och prostitution vore

till sin väsenart två skilda företeelser, frågan örn prostitutionen ej hörde

hemma i samma lag som lösdriveriet, att endast ett ytterst ringa, av polismyndigheterna

godtyckligt utvalt fåtal av dem, som föra ett sedeslöst liv, kunde

nås av lagen, i följd varav det huvudsakliga syftemålet med lagstiftningen,

samhällets skyddande, icke kunde vinnas, samt att, då tvångsinternering icke

vore det rätta medlet för ifrågaATarande personers återupprättande, det andra

sjHtet med lagstiftningen, den felandes tillrättaförande, ej heller uppnåddes.

Enligt motionärernas mening hade bestämmelser till ungdomens skyddande mot

förledande till otukt sin rätta plats i strafflagen, och i fråga örn uppfordran

till otukt, som väckte anstöt å allmän plats, borde bestämmelser införas antingen

i strafflagen eller i allmänna ordningsföreskrifter. Äldre, oförbätterliga

prostituerade, som icke kunde taga hand örn sig själva och därtill utgjorde

en fara för sin omgivning, borde genom utvidgade bestämmelser, eventuellt

i interneringslagen, beredas nödig asylvård. Motionärerna yttrade jämväl

i fråga örn medlen för återupprättande av sedeslösa, att ett kraftigare

ekonomiskt stöd åt den enskilda hjälpverksamheten från statsmakternas sida

i förening med vederbörlig kontroll över denna verksamhet säkerligen komme

att ge bättre resultat än tvångsåtgärder.

Fröken Hesselgren anförde i sin motion, att lagstiftningens syfte, såvitt

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.0.

27

anginge de sedeslösa över 21 år, nåddes enklare och effektivare genom vissa

ändringar i strafflagen och genom kraftigt understödjande av det enskilda

hjälparbetet. Mot de företeelser, som avsåges i 2 § under 3 i vanartslagen, borde

strafflagsbestämmelser införas dels, i överensstämmelse med reglementeringsIcommitténs

förslag, angående straff för provokation till otukt, särskilt då

denna provokation riktades mot ungdom eller personer i viss beroende ställning

till provokatören, dels ock angående straff beträffande andra företeelser,

som omförmäldes i 2 § under 3 i vanartslagen, evad de beginges av dem,

som undandroge sig att ärligen försörja sig, eller av andra. Härjämte borde

åldersgränsen i vissa straffbud avseende otukt med minderåriga höjas.

Herrar Samuelson och Winberg samt herr Dahlén m. fl. — vilkas yrkande

som nämnts avsåg lösdriverilagstiftningens upphävande -— anförde i fråga

örn lagens tillämpningsområde, att bestämmelserna vore alldeles för oklara,

vilket gåve rum för ett mycket långt gående godtycke, samt att i olikhet

med de regler, som eljest gällde, icke konkreta handlingar beivrades utan det

bela vilade på antagande. I motionerna framhölls även, att förslaget bibehållit

den nuvarande lagens karaktär av klasslag, eftersom i verkligheten blott

medellösa drabbades av ingripande samt att bestämmelserna rörande de sedeslösa

riktade sig ensidigt mot kvinnorna.

Slutligen yrkade herrar Mosesson och Hallén beredande av möjlighet att

ingripa mot sådana sedeslösa, som icke undandroge sig att efter förmåga ärligen

försörja sig men vilkas levnadssätt i övrigt vore av den i förslaget angivna

beskaffenheten.

Såsom den av mig nu lämnade redogörelsen utvisar, hava motionärerna vid

årets riksdag i allmänhet icke haft något att erinra mot att den föreslagna

lagen skulle äga tillämpning å sådana grupper som de i 2 § under 1—2 upptagna,

nämligen vissa samhällsvådliga och bettlare. Ej heller eljest torde

i stort sett någon meningsskiljaktighet råda därom, att denna lagstiftning bör

omfatta nämnda grupper. Och för min del har jag icke funnit anledning föreligga

att härutinnan ifrågasätta någon ändring i lagförslaget. Yad särskilt

angår påståendet, att förslaget beträffande nu berörda grupper skulle rikta

sig allenast mot de medellösa, vill jag framhålla, att därest bemedlade personer

skulle undandraga sig ärlig försörjning och skaffa sig inkomster genom

samhällsvådligt leverne eller genom bettleri, drabbas de av förslagets bestämmelser.

Förutsättningen, att vederbörande skall undandraga sig ärlig försörjning,

vilken tagits till intäkt för påståendena örn lagens begränsning till medellösa,

har tillkommit för att utmärka den egenskap, som framför allt kännetecknar

häri ifrågavarande personer, arbetsskyggheten. Därigenom har dragits

en klar och tydlig gräns mellan arbetsovillighet och oförvållad arbetslöshet.

Att under inga förhållanden en ofrivilligt arbetslös skall kunna behandlas

enligt nu berörda bestämmelser ligger i sakens natur och lärer icke behöva

ytterligare understrykas. Med den organisation av myndigheterna i första instans,

som i 1930 års proposition föreslogs, särskilt dess betydande inslag av

lekmannarepresentanter, torde också goda garantier vara skapade för att allenast

verkligt arbetsovilliga bliva föremål för åtgärd enligt lagen.

Departe
mentschefen.

Bestämmelserna

angående

vissa

samhällsvådliga

och

bettlare.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Bestämmel- Om sålunda enighet i allmänhet förefinnes angående lagstiftningens ställ8ende

sedes- till samhällsvådliga och betsande personer, hava däremot de i propo
löst

levnads- sitionen föreslagna stadgandena mot sedeslöst leverne från skilda håll såväl i

SJiällsskadlig m°tionerna vid 1930 års riksdag som i det offentliga meningsutbytet blivit

art. föremål för kritik. Jag skall i denna del till en början upptaga frågan, örn

Spörsmålen, samhällets ingripande mot sedeslöst leverne bör ske enligt förevarande lagstiftning

eller enligt strafflagen, samt därefter övergå till spörsmålet, i vilken

omfattning ingripande mot de sedeslösa bör äga rum, i samband varmed

den framställda invändningen, att bestämmelserna ensidigt rikta sig mot medellösa

personer och mot kvinnorna, även skall bliva föremål för övervägande.

Bestämmel- Att samhället i en eller annan form bör ingripa mot sådant sedeslöst leverStarand''?i''

ne> som avses i 2 § under 3 i 1930 års förslag, synes mig tydligt. Detta

strafflag eller hava ock de motionärer, som särskilt uppmärksammat nu berörda spörsmål —

vanartslag. iierr ]y[öller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl. samt fröken Hesselgren

— förutsatt. Emellertid hava dessa motionärer hemställt, att bestämmelserna

i nyssnämnda lagrum i förslaget måtte utgå och föreskrifter i ämnet i stället

upptagas i strafflagen.

Då jag anslutit mig till den motsatta meningen och således förordar bibehållandet

av bestämmelserna i förevarande lagstiftning, har därför varit avgörande

den uppfattning jag hyser rörande det lämpligaste sättet för bekämpandet

överhuvud av det samhällsonda, som är lagstiftningens föremål, den sociala

vanarten. De lämpligaste medlen att komma till rätta härmed synas mig bestå

i omhändertagande i förebyggande och uppfostrande syfte, icke i straff.

Visserligen skall det uppfostrande momentet utgöra en viktig del även av straffet,

men att skillnaden mellan de båda behandlingsformerna likväl är betydande

torde ej behöva närmare utvecklas. Ett visst stöd för min uppfattning,

att det ingripande mot nu ifrågavarande sedeslösa, som skall äga rum, bör ske

enligt en lag av förevarande karaktär, synes mig förefinnas i den betydelse,

som i motionerna tillagts den enskilda hjälpverksamheten för sedeslöshetens

bekämpande. Genomförandet av en vanartslagstiftning är nämligen en förutsättning

för att denna hjälpverksamhet skall komma till sin fulla

nytta. Aft å andra sidan frivilliga hjälpåtgärder icke kunna vara tillfyllest,

lärer erfarenheten hava ådagalagt. Jag tillåter mig i detta hänseende

åberopa vad i 1926 års sakkunnigbetänkande (s. 90 ff.) härutinnan anförts.

Bland1 annat framhålles, att örn möjligheten till tvång är utesluten, förvisso

många ej taga emot den erbjudna hjälpen. Samma synpunkt har ock betonats

i den av mig förut omförmälda framställningen av förbundet för kristet samhällsliv,

däri erinrats, att den enskilda räddningsverksamhetens representanter

själva känna behov av att få ett starkare stöd i lagstiftningen än örn, på sätt

yrkats, ingripande ej skulle ske, såvitt ej bestämda strafflagsparagrafer kunde

tillämpas. Nämnas må, att till framställningen anslutit sig ett stort antal personer

i landet från skilda samhällskretsar.

Med vad jag nu anfört har jag även i viss mån bemött den i motionerna av

herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl. framställda invändningen,

att då tvångsinternering icke vore det rätta medlet för ifrågavarande

personers återupprättande, ena syftet med lagstiftningen, den enskildes till
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

29

rättaförande, icke uppnåddes. Jag vill ytterligare erinra om de pågående strävandena

att modernisera anstaltsvården i riktning mot en mera individualiserad

behandling och de omhändertagnas fördelning i mindre grupper under

mera personlig ledning. Med de förbättringar i vården, som redan nu uppnåtts

och som därutöver givetvis böra genomföras i ali möjlig utsträckning,

måste goda utsikter komma att förefinnas för att anstaltsbehandlingen skall

leda till det mål, som avsetts med densamma.

Vad angår invändningen i samma motioner, att allenast ett ringa fåtal, av

polismyndigheterna godtyckligt utvalda sedeslösa personer skulle drabbas av

en lagstiftning, i följd varav det syfte med lagstiftningen, som bestode i samhällets

skyddande mot skadegörande verkningar av sedeslöshet, icke uppnåddes,

vill jag framhålla, att enligt förevarande lagförslag ingripande skall ske

allenast i begränsad omfattning, i det att endast svårare former av sedeslösheten

bliva föremål för åtgärder, och att därför farhågorna för en godtycklig tilllämpning

av lagstiftningen böra vara mindre än med en vidsträcktare omfattning

av lagen. Enligt min mening bör det begränsade mål, som lagstiftningen

i denna del ställt sig före, i huvudsak kulina uppnås.

I nämnda motioner har emot upptagande i vanartslagen av bestämmelser

rörande sedeslöst leverne vidare invänts, att lösdriveri och prostitution till sin

A7äsensart vore skilda företeelser och att bestämmelser örn dylikt leverne därför

ej hörde hemma i samma lag som föreskrifter mot lösdriveri. Yad sålunda

anmärkts äger väl i viss mån sin riktighet. Emellertid är att märka,

att lösdriveri och samhällsskadlig sedeslöshet — såsom min företrädare i

ämbetet anförde (propositionen s. 76) — väsentligen ha sin näring i samma

förhållanden, nämligen arbetsskygghet, benägenhet för lättja, sysslolöshet

samt olust till arbete och ordnad verksamhet över huvud. Med hänsyn härtill

och då samhällets skyddsåtgärder i båda fallen synas böra utformas efter

ensartade linjer, torde det vara befogat att i samma lag reglera bägge företeelserna.

Ehuru jag alltså anser samhällets ingripande mot sådant sedeslöst leverne,

varom nu är fråga, böra regleras av en vanartslag, har jag därmed icke

velat säga, att icke vissa ändringar i strafflagens hithörande bestämmelser

böra bliva föremål för övervägande. Särskilt tänker jag därvid på stadgande^

som avse att bereda skydd mot ungdoms förledande till otukt, såsom angående

åldersgränsen vid otukt med minderåriga. Jag vill även erinra,

att i 1926 års betänkande framlades ett förslag till lag om ändring i vissa delar

av 15 och 18 kap. strafflagen, innefattande ändrade bestämmelser rörande

åldersgränsen och i viss mån även straffskalan vid otukt med minderåriga

samt åldersgränsen vid vissa frihetsbrott mot dylika personer ävensom rörande

otukt med barn av manligt kön. I samband med motiveringen till detta förslag

berördes i betänkandet (s. 159 ff.) reglementeringskommitténs uttalanden

angående ändringar i strafflagen. Beträffande omförmälda lagförslag yttrade

min företrädare (propositionen s. 146), att betänkandet i nämnda del

borde överlämnas till justitiedepartementet. Frågorna hade icke det nära

samband med lösdriverilagstiftningen, att det vore nödvändigt, att de i sam
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Räckvidden

av bestämmelserna.

manhang med dennas framläggande erhölle sin lösning. Emot vad sålunda anförts

lärer icke vara något att erinra.

Jag övergår härefter till spörsmålet om räckvidden av förevarande bestämmelser.

Enligt 1930 års förslag förutsattes för ingripande i första hand, att

den, örn vilken är fråga »undandrager sig att efter förmåga ärligen försörja

sig». Genom uppställandet av denna förutsättning har förslaget tagit ställning

till den synnerligen diskuterade frågan, huruvida lagstiftningen bör ingripa allenast

mot de s. k. helyrkesprostituerade, d. v. s. sådana personer, som uteslutande

eller huvudsakligen leva på sin skörlevnad, eller örn dylikt ingripande bör

äga rum jämväl beträffande de halvyrkesprostituerade, vilka åtminstone väsentligen

försörja sig på hederligt sätt. Vidare har denna förutsättning påståtts

medföra den i det föregående omförmälda ensidigheten hos bestämmelserna,

vilka skulle rikta sig allenast mot medellösa personer och mot kvinnorna.

Enligt nu gällande lag fordras för ingripande mot prostitutionen, att vederbörande

»underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig»; de halvyrkesprostituerade

falla således icke under lagen. Reglementeringskommittén,

som utförligt behandlade frågan örn lagstiftningens ställning till prostitutionsföreteelsen,

förordade bibehållandet av gällande rätts ståndpunkt i detta

avseende. Häremot reserverade sig två av kommitténs ledamöter, professorn

Johansson och direktören Westerberg, vilka framställde invändningar mot deli

av kommittén gjorda skillnaden mellan hel- och halvyrkesprostituerade samt

yrkade, att den dittills följda praxis att tillämpa lösdriverilagens bestämmelser

mot sådana skörlevande kvinnor, som ej vore att hänföra till lösdriverskor

i egentlig mening, måtte upphöra. I likhet med reglementeringskommittén

uttalade sig fattigvårdslagstiftningskommittén i sitt förslag 1922. 1926 års

förslag åter tillstadde ingripande jämväl mot de halvyrkesprostituerade. För

ingripande fordrades emellertid bland annat, att vederbörande vanemässigt beredde

sig inkomster genom otukt. 1929 års förslag återgick i förevarande hänseende

till den ståndpunkt, de tidigare förslagen intagit, och till denna anslöt

sig även propositionen. För en närmare kännedom örn de skäl, som dikterat

de olika ställningstagandena, tillåter jag mig hänvisa till reglementeringskommitténs

betänkande den 31 december 1910 del. I s. 189 ff. och 525 ff., 1922

års förslag s. 63—67, 69, 112 och 113, 1926 års förslag s. 93—96, 1929 års

förslag s. 94—96 och s. 174 samt propositionen s. 74—75.

I de vid 1930 års riksdag väckta motionerna har frågan blivit föremål för

behandling särskilt i den av herrar Mosesson och Hallén väckta motionen.

Denna motion gick härutinnan ut på, att lagen skulle gälla envar, som vore

hemfallen åt sedeslöst leverne av den art förslaget avsåge, utan hänsyn till örn

han efter förmåga ärligen försörjde sig eller icke. Tvångsinternering å allmän

arbetsanstalt skulle emellertid icke få förekomma, med mindre personen ifråga

undandroge sig att efter förmåga ärligen försörja sig eller fara förelåge för

att han genom sitt leverne bleve ur stånd till sådan försörjning. Härigenom

skulle vinnas, att hjälpåtgärder, såsom arbetsanvisning, övervakning och frivilligt

ingående på arbetsanstalt, kunde ifrågakomma på ett tidigare stadium,

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

31

då utsikterna till framgång vore större, utan att dock tvångsinternering kunde

tillgripas, förrän det i lagförslaget i allmänhet angivna villkoret för sådan åtgärds

tillgripande, nämligen böjelsen att undandraga sig arbete, vore för

handen.

Den mellanståndpunkt, som sålunda kommit till uttryck, har synts mig

innefatta ett beaktansvärt uppslag till vinnande av en lösning av problemet.

Att ett skenyrke enligt propositionen liksom enligt gällande lag skulle sakna

betydelse vid bedömandet av frågan, örn ingripande bör få ske, är klart; svårigheter

föreligga emellertid ofta att. utreda, att uppgiven anställning eller

syssla är ett skenyrke. Problemet gäller, örn ingripande bör ske mot dem, som

vid sidan av sitt yrke, vilket ger ett örn ock knappt levebröd, idka skörlevnad.

Såsom min företrädare i ämbetet anförde, är det uppenbart, att bland dessa

kunna finnas individer, vilkas leverne är lika samhällsskadligt som deras, vilka

icke hava något yrke. Då det är sambällsskadan, som enligt lagförslagets

allmänna läggning i första hand är avgörande för frågan, örn ingripande skall

ske, är det tydligen önskvärt, att möjlighet till ingripande icke skall vara utesluten,

därför att de personer, örn vilka är fråga, hava ett yrke. Till stöd för

propositionens ståndpunkt att lämna här avsedda sedeslösa utanför denna lagstiftning

hänvisade min företrädare till hela syftet med och läggningen av

lagstiftningen, vilken framför allt toge sikte på den lättjefulla, parasiterande

livsföringen. Häremot lärer visserligen icke vara något att erinra, men det är

att märka, att då en individ är hemfallen åt sådant sedeslöst leverne, som avses i

2 § under 3 i 1930 års förslag till vanartslag — förleder ungdom till otukt

eller genom sitt leverne åstadkommer särskild fara för sådant förledande eller

väcker anstöt å offentlig plats eller stör närboende eller andra — viljan och

förmågan till hederlig självförsörjning sannolikt blivit så försvagade, att det

blott är en tidsfråga, när vederbörande kommer att undandraga sig sådan försörjning

och i stället leva på sin skörlevnad. I dylika fall är det givetvis bättre

att ingripa på ett tidigare stadium, då möjligheterna för ett tillrättaförande äro

större, än på ett senare. Från den i propositionen angivna principen har för

övrigt redan i densamma ett avsteg gjorts i fråga örn de unga sedeslösa, emot

vilka ingripande sker, oavsett örn de undandraga sig ärlig försörjning. Huruvida

en utvidgning av bestämmelsernas tillämpningsområde till att omfatta

de sedeslösa, som hava ett yrke, skulle innebära någon större faktisk förändring,

kan synas tveksamt. I viss anslutning till vad i 1926 års förslag

(s. 96) härutinnan framhållits vill jag påpeka, att flertalet halvyrkesprostituerade

torde kunna antagas idka skörlevnaden under former, vilka icke

äro att anse såsom samhällsskadliga i den mening förslaget avser, och att därför

i praktiken ingripande mot dem endast i mera flagranta fall torde komma

att äga rum. Men lagbestämmelser, som helt och hållet omöjliggöra ingripande

mot dem, då starka skäl tala härför, synas mig lika litet som 1926 års

sakkunnige vara att förorda. Med hänsyn härtill tillstyrker jag, att den nu

ifrågavarande förutsättningen för lagens tillämplighet, att vederbörande undandrager

sig hederlig försörjning, utgår ur lagen, såvitt angår de sedeslösa.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Såsom nämnts, har berörda förutsättning tillagts betydelse jämväl ur den

synpunkten, att lagen därigenom skulle komma att ensidigt rikta sig mot medellösa

personer och mot kvinnorna. Eli person, som lever på sin förmögenhet

eller underhålles av släktingar, lärer icke, därest berörda förutsättning uppställes,

drabbas av ingripande, även örn han gör sig skyldig till sedeslöst leverne

av svår samhällsskadlig beskaffenhet. Och de män, som äro hemfallna

åt otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser och därjämte exempelvis förleda

ungdom till otukt, uppfylla naturligen i allmänhet icke förutsättningen att undandraga

sig hederlig självförsörjning, medan förhållandet oftast torde vara

det motsatta beträffande kvinnor, som göra sig skyldiga till nu avsedda levnadssätt.

Med hänsyn härtill skulle ingripande mot män i regel icke komma

att ske; jag bortser här från prostituerade män, som redan enligt propositionen

skulle vara likställda med sedeslösa kvinnor. Då emellertid, som nyss

erinrats, grunden till ingripandet mot det sedeslösa levernet är samhällsskadligheten,

lärer denna liksom i fråga om de halvyrkesprostituerade böra vara

avgörande för frågan, örn ingripande skall äga rum. Jag anser alltså, att

även ur nu berörda synpunkt nämnda förutsättning bör utgå ur lagen. Att

lagstiftningen sålunda kommer att omfatta även personer, som ej kunna befaras

skola nedsjunka till ett parasiterande liv, kan väl synas mindre följdriktigt.

Emellertid är att märka, att dessa personer göra sig skyldiga till

ett levnadssätt av sådan samhällsskadlig art, att ett ingripande mot dem icke

synes kunna underlåtas, samt att annan utväg för ett framgångsrikt bekämpande

av deras samhällsskadliga verksamhet för närvarande icke lärer stå till

buds.

Tillstädjes ingripande i nu nämnda fall, påkallar den omständigheten, att

vederbörande kan förväntas hava en anställning, uppmärksamhet, något som

måhända är av särskild betydelse för de halvyrkesprostituerades del. Tydligt

är, att stor varsamhet måste iakttagas, så att den felande icke går miste örn anställningen

och därigenom möjligheterna till upprättelse försämras. Vid de

hjälpåtgärder, som i första hand skola vidtagas, lärer emellertid förlust av

anställningen eller annan olägenhet med nödig försiktighet kunna undvikas.

Ar åter fråga örn vidtagande av tvångsåtgärder, förlorar den felande därigenom

som regel den anställning, han kan innehava. Med hänsyn i främsta

rummet härtill lära särskilda villkor böra uppställas för vidtagandet av dylika

åtgärder. Detta har ock föreslagits i motionen av herrar Mosesson och

Hallén. Enligt min mening bör emellertid rätten att föreskriva tvångsåtgärd

icke i lagen fullt så snävt begränsas som förordats i motionen, vilken närmast

avsett de halvyrkesprostituerade. Det är nämligen att märka, att huruvida

en hjälpåtgärd med utsikt till framgång kan vidtagas ej sällan, måhända

vanligen, är beroende av den strängare åtgärd, som kan föreskrivas,

därest rättelse ej sker. På grund härav torde en friare prövningsrätt i förevarande

avseende böra medgivas än den i motionen föreslagna. Rätt att vidtaga

tvångsåtgärd synes mig sålunda böra förefinnas, förutom när vederbörande

undandrager sig att efter förmåga ärligen försörja sig och då uppen
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 100.

33

bar fara är för handen att han icke kommer att göra detta, jämväl när eljest

synnerliga skäl därtill föreligga. Uppställandet av denna sistnämnda förutsättning

lärer bliva av särskild betydelse med hänsyn till lagens utsträckning

att avse bemedlade personer ävensom män, vilka göra sig skyldiga till nu

ifrågavarande sedeslösa leverne. Det hade naturligen varit önskvärt att binda

rätten till vidtagande av tvångsåtgärder vid bestämda förutsättningar, men det

synes svårt att undvika en mera allmän föreskrift. Avgörande för frågan,

örn sådana åtgärder skola tillgripas, sedan hjälpåtgärder visat sig gagnlösa,

är naturligen i första hand samhällsfaran. Örn denna är särskilt stor, lärer

intet annat medel återstå än intagning å anstalt i syfte att söka där tillvänja

vederbörande att föra ett ordentligt liv.

Ett visst stöd för den uppfattning, till vilken jag sålunda kommit beträffande

lagens tillämpning å sedeslösa personer, finner jag i den förut omförmälda

framställningen av förbundet för kristet samhällsliv, i vilken starkt

understrukits nödvändigheten av att ej bibehålla förutsättningen, att vederbörande

undandrager sig att efter förmåga ärligen försörja sig. Framhållas

må den erfarenhet, förbundet lärer hava förvärvat att bedöma hithörande

spörsmål. Förbundet omfattar nämligen personer, som deltaga i hjälparbete

beträffande förkomna människor eller eljest ägnat dylik verksamhet uppmärksamhet

och intresse. Till framställningen har därjämte, såsom nämnts, anslutit

sig ett stort antal personer i landet från skilda samhällskretsar. Fröken

Hesselgren har ock i sin motion i likhet nied de tidigare nämnda kvinnoorganisationerna

hemställt, att i strafflagen måtte införas straff för de företeelser,

som om förmälas i 2 § under 3 i 1930 års förslag till vanartslag, evad de begås

av dem, som undandraga sig att ärligen försörja sig, eller av andra.

Då jag hemställer örn uteslutande ur lagen av förutsättningen »undandrager

sig etc.», uppstår fråga, huruvida någon ändring i övriga betingelser för lagens

tillämplighet beträffande de sedeslösa bör vidtagas. I propositionen uppställdes,

såsom förut anförts, den ytterligare gemensamma förutsättningen, att

vederbörande vore »hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser»,

varjämte någon av vissa speciella betingelser skulle vara uppfylld. Vad angår

den gemensamma förutsättningen, har jag övervägt lämpligheten av ett utbyte

av orden »hemfallen åt» mot ett uttryck, som i likhet med uttrycket »undandrager

sig etc.» utmärktes av en viljeriktning. Närmast har jag därvid

tänkt på ett uttryck sådant som »ägnar sig åt». Då emellertid någon nämnvärd

skillnad mellan de båda uttrycken icke föreligger, har jag ansett förslaget

i denna del icke böra undergå någon ändring. Ej heller beträffande de

speciella betingelserna har jag något ändringsförslag att framlägga. Tvekan

härutinnan har jag närmast hyst beträffande förutsättningen »genom sitt leverne

verkar störande för närboende eller andra». Denna förutsättning kan

nämligen synas väl obestämd. Då det emellertid är önskvärt, att sådana personer

som de i bestämmelsen åsyftade kunna bliva föremål för ingripande, hava

övervägande skäl synts mig tala för ett bibehållande av förslaget oförändrat

jämväl på denna punkt.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. t sami. 86 haft. (Nr 100.)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Tydligt är, att utvidgningen av lagens tillämplighetsområde kommer att

ställa ökade krav på de myndigheter, som skola handhava lagens tillämpning.

Detta gäller såväl organen i första instans, barnavårds- och skyddsnämnder,

vilka hava att besluta örn ärendes överlämnande till högre myndighet, som

även denna högre myndighet, vilken det tillkommer att förordna örn intagning å

allmän arbetsanstalt. På sätt jag i det följande torde få utveckla, är det min

avsikt att hemställa örn sådan ändring av bestämmelserna i 1930 års förslag

angående skyddsnämnd, att ordförandeskapet icke utan vidare skall tillkomma

den polisman, som bör finnas i nämnden, utan att länsstyrelsen skall till

ordförande förordna någon av nämndens tre ledamöter: den av landsting eller

stadsfullmäktige valde, den av länsstyrelsen utsedde eller polismannen.

Å de platser, där behovet av en mera kvalificerad ordförande särskilt gör sig

gällande, t. ex. i större städer, beredes härigenom möjlighet att alltid få ett

sådant behov fyllt. Vad angår meddelandet av själva interneringsbesluten,

kommer jag att förorda inrättandet av ett nytt organ för handläggning i stället

för länsstyrelse och poliskammare av frågor om internering. Detta organ

är avsett att bestå av en domare såsom ordförande, en läkare och två valda män

eller kvinnor. I syfte att vinna ytterligare garantier mot obefogade intagningsbeslut

ämnar jag vidare föreslå, att för giltigheten av sådana beslut skall

erfordras, att ordföranden i det nya organet biträder desamma. Därest en organisation

sådan som den av mig nu antydda kommer till stånd, torde det vara

befogat antaga, att de nämnder och myndigheter, som skola handhava lagens

tillämpning, komma att visa sig vuxna sin uppgift, så att all den varsamhet,

som särskilt ärenden angående sedeslösa kräva, skall bliva iakttagen.

Uteslutandet av kravet å arbetsovillighet såsom förutsättning för lagens

tillämpning synes lämpligen kunna ske på det sättet, att bestämmelserna under

3 i 2 § av 1930 års förslag utbrytas och flyttas till 3 §. Bestämmelser angående

förut omförmälda särskilda villkor för ärendes överlämnande till högre

myndighets prövning, då fråga är örn sedeslöst leverne, hava upptagits i 21 §

av det nu framlagda förslaget, vilken paragraf motsvarar 15 § i 1930 års förslag.

Då enahanda villkor tydligen böra gälla vid tredska att efterkomma

i avseende å övervakning gällande bestämmelser m. m., har detta beaktats i

22 §, motsvarande 16 § i förra förslaget. Jämväl i 29 §, som innehåller

föreskrifter angående beslut om intagning å allmän arbetsanstalt, har i förhållande

till 23 § i 1930 års förslag erfordrats visst tillägg, innehållande motsvarande

bestämmelser som de nyssnämnda i 21 § införda.

I 2 och 25 §§, den senare svarande mot 19 § i förra förslaget, hava vissa

paragrafhänvisningar ändrats. Jämväl i 16 § angående rätten till anhållande

— 10 § i 1930 års förslag — kunde en hänvisning synas böra ändras, men

då beträffande rätten till anhållande skillnad ansetts böra göras mellan vanart

enligt 2 och 3 §§ även enligt nya förslaget, har ändring blivit obehövlig. För

ändringen angående rätten till anhållande skall jag senare lämna redogörelse

(s. 83 o. f.).

Förutom de ändringar, jag nu berört, medför utvidgningen av lagens tilllämplighetsområde

på ytterligare några punkter avvikelse från propositionen.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

35

Enligt 34 § i 1930 års förslag, motsvarande 40 § i 1931 års förslag, gäller såsom

huvudregel angående tiden för anstaltsvistelsen, att den intagne shall

kvarhållas, till dess grundad anledning föreligger till antagande, att han efter

utskrivning kommer att efter förmåga ärligen försörja sig. Denna regel passar

icke till fullo i fråga om den som intagits utan att arbetsovillighet förelegat.

Enligt 1929 års sakkunnigförslag, 22 §, fordrades för utskrivning

grundad anledning till antagande, att den intagne skulle icke blott efter förmåga

ärligen försörja sig utan även »föra ett ordentligt och samhällsnyttigt

liv». Häremot anmärkte fångvårdsstyrelsen, att orden »och samhällsnyttigt»

torde kunna utgå, då samhället rimligtvis ej torde kunna ställa sina krav högre

än att vederbörande efter utskrivningen skulle ärligen försörja sig samt föra

ett ordentligt liv. I propositionen strökos såväl berörda ord som orden »samt

föra ett ordentligt liv», och anfördes till stöd härför, att det använda uttrycket

»efter förmåga ärligen försörja sig» valts med hänsyn därtill, att det begagnades

vid beskrivningen av huvudförutsättningen i 2 §. För min del anser

jag såsom förutsättning för utskrivning böra gälla, att den intagne kan förväntas

skola både efter förmåga ärligen försörja sig och föra ett ordentligt liv,

ty först då torde han kunna anses hava blivit rättad. I allt fall lärer borttagandet

av förutsättningen »undandrager sig etc.» för ingripande mot de sedeslösa

böra medföra, att utskrivningen formligen göres beroende även av den

omständigheten, att vederbörande kan antagas komma att föra ett ordentligt

liv. Ty i vissa fall är syftet med intagningen såsom förut nämnts just att

söka tillvänja vederbörande att föra ett ordentligt liv. I allmänhet torde tilllägget

icke hava någon egentlig betydelse, ty giva omständigheterna vid handen,

att den intagne skall ärligen försörja sig, kan det i allmänhet även antagas,

att han kommer att föra ett ordentligt liv. Nu omförmälda förhållande

medför jämväl ändring i förhållande till 1930 års förslag dels i 35 § under

4 angående internering på obestämd tid utöver tre år dels ock i 41 § angående

beviljande av försökspermission. Dessa lagrum motsvaras i 1931 års förslag

av 41 respektive 47 §.

Lagens tillämplighet å personer under 21 år.

På sätt förut nämnts, skall jag såsom en fråga för sig behandla spörsmålet

örn lagstiftningens ställning till dem, som äro under 21 år.

Till en början tillåter jag mig då erinra örn, att enligt gällande lag ingen

må behandlas som lösdrivare, som ej fyllt 18 år, men att å andra sidan för

den, som uppnått nämnda ålder, icke gälla några särskilda bestämmelser i lagen.

I sin ursprungliga lydelse föreskrev 1885 års lag en åldersgräns av 15

år, men i samband med införandet av 1924 års barnavårdslag, som medgav

omhändertagande av vanartade barn intill 18 års ålder, höjdes åldersgränsen

till 18 år. Person i åldern 15—18 år, som gör sig skyldig till ett för lösdriveri

utmärkande levnadssätt, blir således numera föremål för skyddsuppfostran

eller annan åtgärd enligt barnavårdslagstiftningen.

Gällande

rätt.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Proposi- I propositionen bibehölls nämnda åldersgräns, och någon utvidgning

tioncn. av barnavårdslagstiftningen till att omfatta personer i åldern 18—21 år har

alltså icke vidtagits. Ej heller åsyftade något av de förslag, som framlagts

till lösdriverilagstiftningens reformering, en dylik utvidgning. I 1922 års förslag

berördes icke detta spörsmål närmare, men i de två övriga förslagen är

frågan utförligare behandlad (se 1926 års förslag s. 90 och 1929 års förslag

s. 93 o. f.). I åtskilliga yttranden över 1929 års förslag yrkades, att de

sedeslösa i åldern 18—21 år skulle uteslutas från tillämpningen av vanartslagen

och i stället inbegripas under barnavårdslagen (se härom propositionen

s. 209 ff.). Propositionen anslöt sig visserligen, såsom nyss nämnts, icke till

berörda yrkanden men tillmötesgick dock desamma så till vida, att det organ,

som i första instans skulle handlägga ärenden angående vanartade i åldern

18—21 år, föreslogs skola utgöras av barnavårdsnämnden, ehuru handläggningen

skulle ske enligt vanartslagen. Vidare skulle barnavårdsnämnd upptaga

ärenden rörande alla vanartade, ej blott de sedeslösa. Angående de skäl, som

åberopades till stöd för denna ståndpunkt, tillåter jag mig hänvisa till propositionen

(s. 75 o. f.).

Det levnadssätt, sorn enligt 1930 års förslag till vanartslag förutsattes för

lagens tillämplighet å dem, som fyllt 18 men ej 21 år, var i första hand detsamma

som i fråga örn vuxna. 2 § i förslaget gjorde icke någon skillnad mellan

äldre och yngre. Men därjämte angavs i 3 § såsom särskilt slag av vanart

hos yngre ett levnadssätt, bestående däri, att någon vore hemfallen åt otuktigt

leverne i tillfälliga förbindelser och till följd därav uppenbar fara vore för

handen, att han icke komme att efter förmåga ärligen försörja sig. I detta

fall kunde således ingripande äga rum under mindre stränga förutsättningar

än enligt 2 §: vederbörande behövde icke undandraga sig att efter förmåga ärligen

försörja sig och ingen av de speciella kvalifikationer, som i 2 § under 3

uppställts för rätt att ingripa, såsom angående ett för ungdom förledande

levnadssätt etc., behövde föreligga.

Motionerna. I motionerna av herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl. samt

av fröken Hesselgren framställdes yrkande att nu ifrågavarande åldersgrupper

skulle uteslutas från vanartslagen och i stället hänföras under en utvidgad

barnavårdslagstiftning.

Till stöd för detta yrkande anförde förstnämnda motionärer bland annat, att

barnavårdsnämndernas arbete för ungdomen genom en sådan ändring som den

föreslagna säkerligen skulle vinna i enhetlighet och effektivitet, då nämnderna

sålunda finge kontinuitet i utgångspunkterna för sitt arbete och exempelvis

vården av en och samma skyddsling kunde ske efter enhetliga grunder,

oberoende av dennes passerande av en viss åldersgräns, samt att det vore avsevärt

lättare för ungdom att återgå till ett ordnat och samhällsnyttigt liv, örn

den varit föremål för en ungdomsvårdande verksamhet enligt barnavårdslagen

än örn den hemfallit under vanartslagen. I synnerhet gällde detta unga flickor.

Fröken Hesselgren påpekade i sin motion särskilt, att då de förebyggande

åtgärderna torde vara de betydelsefullaste, det vore olämpligt, att åtgär
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

37

derna mot deni, som ännu icke uppnått en ålder av 18 år, och de personer,

som fyllt 18 men ej 21 år, skulle ske icke endast efter olika lagar utan även

efter helt olika principer. Framförallt syntes detta gälla, då vanarten hänförde

sig till sedeslöst leverne. Härutinnan betonades, att vanartslagen tillät

ingripande mot sedeslösa i väsentligt mindre omfattning än barnavårdslagen

samt att, då det läge i samhällets intresse att i största möjliga mån förebygga

all sedlig vanart, åtgärderna mot ungdomens sedliga vanart mäste läggas pa

en mycket bredare bas än i förslaget skett. Det gällde även att tillrättaleda

ungdomen utan att alltför mycket brännmärka densamma.

Spörsmålet om lagstiftningens ställning till dem, som äro under 21 år, avser,

såsom framgår av det föregående, två frågor: förutsättningarna för ingripande

samt formerna därför, närmare bestämt huruvida ingripande bör ske

enligt vanartslagen eller enligt en utvidgad barnavardslagstiftning. Tydligen

är den förra frågan fristående från den senare, enär något hinder ej föreligger

att, därest så skulle befinnas önskvärt, i vanartslagen införa samma förutsättningar

för rätten att ingripa, som i barnavårdslagen äro stadgade.

Enligt 22 § c) i lagen om samhällets barnavård kunna åtgärder vidtagas

beträffande barn under 18 år, som befinnes vara sa vanartat, att särskilda uppfostringsåtgärder

krävas för dess tillrättaförande. Av en jämförelse med lagrummen

i vanartslagförslaget framgår, att rätten till ingripande enligt barnavårdslagen

icke är bunden vid sådana preciserade förutsättningar som i nämnda

förslag. Enligt 46 § 2 mom. i fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag

till lag örn den offentliga barnavården (1921) fordrades emellertid för ingripande,

att barn visat vanart, i ty att det förfallit till bettleri eller till ett kringstrykande,

lastbart eller oordentligt levnadssätt. Kommittén anförde, att kommittén,

med hänsyn bland annat till angelägenheten av att för rätten till omhändertagande

för skyddsuppfostran uppställa sa bestämda regler som möjligt,

funnit sig böra begränsa denna rätt till vissa angivna slag av vanart, nämligen

sådana förhållanden, som hos en vuxen person skulle föranlett hans behandling

såsom lösdrivare. I propositionen (1924 nr 150) gavs åt lagrummet dess nuvarande

lydelse, därvid såsom orsak till ändringen bland annat angavs, att propositionens

stadgande angående rätt till ingripande i olikhet med kommittéförslaget

omfattade samtliga vanartade barn, oavsett deras ålder, och att det

begagnade uttrycket ansågs lämpa sig även för barn över 15 år (s. 122). Att

nu gå ett steg längre och låta nämnda onekligen ganska vaga förutsättning

gälla för ingripande även mot dem, som fyllt 18 men ej 21 ar, synes mig ej tillrådligt.

Den av fattigvårdslagstiftningskommittén framhållna synpunkten

gör sig naturligen med så mycket större styrka gällande i fråga örn dessa personer,

vilka visserligen äro omyndiga men dock intaga en mera självständig

ställning; de äro vuxna och kunna i allmänhet försiirja sig själva. Jag kan

således icke förorda en bestämmelse sådan som den i barnavårdslagen 22 § c)

upptagna. En annan fråga är åter, huruvida ingripande bör medgivas i vidsträcktare

omfattning än som skett i vanartslagförslaget. Egentlig betydelse

lärer denna fråga hava allenast beträffande de unga sedeslösa och närmast be
-

Departe
ments
chefen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

träffande kvinnorna. I fråga om unga sedeslösa personer finnes enligt förslaget

möjlighet till ingripande, då någon är hemfallen åt oriktigt leverne i tillfälliga

förbindelser och till följd därav uppenbar fara är för handen, att han

icke kommer att efter förmåga ärligen försörja sig. I förhållande till nu gällande

lag är rätten att vidtaga åtgärder så till vida mera vidsträckt, att den

inträder oberoende av örn vederbörande underlåter att efter förmåga ärligen

försörja sig. Å andra sidan erfordras, att uppenbar fara för bristande framtida

försörjning på ärligt sätt är för handen. Huruvida sistnämnda förutsättning

jämväl bör uppställas, kan synas tveksamt. Det kunde tyckas vara fullgiltigt

skäl att ingripa, örn en ung man eller kvinna vore hemfallen åt oriktigt

leverne i tillfälliga förbindelser. Emellertid synes ett sådant levnadssätt,

örn än av moraliska skäl förkastligt, icke ur samhällets synpunkt böra

påkalla ett inskridande, saframt icke andra särskilda skäl motivera detta. Att

en begränsning således här liksom då det gäller ingripande mot äldres sedeslösa

leverne synes böra iakttagas, är naturligen föranlett av insikten örn nödvändigheten

att på detta i hög grad ömtåliga område framgå med stor försiktighet.

Ett sådant särskilt skäl för inskridande föreligger — förutom då

fråga är om fall, som avses i 3 § under 1 — när för individen själv på grund av

hans levnadssätt inträtt en fara att han icke kommer att efter förmåga ärligen

försörja sig. På grund av vad jag sålunda anfört har jag stannat vid att jämväl

i denna del ansluta mig till den ståndpunkt, som innefattas i det för 1930

ars riksdag framlagda förslaget. Huruvida i tillämpningen någon större skillnad

skulle föreligga, om den i barnavårdslagen eller förslaget till vanartslag

upptagna förutsättningen för ingripande valdes, synes kunna sättas i fråga. Det

torde nämligen kunna antagas, att de fall da en ung, sedeslöst levande person

kan sägas vara sa vanartad, att särskilda åtgärder krävas för hans uppfostrande,

utan att samtidigt fara för hans framtida hederliga självförsörjning föreligger,

skola bliva ganska sällsynta.

Vidkommande därefter frågan, om ingripande, när de fastställda förutsättningarna

föreligga, bör äga rum enligt vanartslagstiftningen eller en utvidgad

barnavårdslagstiftning, vill jag till belysande av de olikheter, som föreligga

mellan de båda lagstiftningarna, erinra örn följande.

I 17 § barnavårdslagen meddelas allmänna bestämmelser angående rätt för

vem som helst att göra anmälan örn förhållanden, som böra påkalla nämndens

ingripande. Vidare är skyldighet härutinnan stadgad för vissa myndigheter

och befattningshavare. IG § i förevarande förslag till vanartslag

ålägger ock vissa myndigheter anmälningsskyldighet beträffande fall av vanart,

som avses i 3 § således jämväl beträffande de fall, varom nu närmast

är fråga. Enligt såväl barnavårdslagen som förslaget till vanartslag äger

barnavårdsnämnden vidare, när anledning därtill föreligger, till handläggning

upptaga å nämnden ankommande fråga örn vidtagande av åtgärder enligt lagarna.

Rätt till anhållande medgives endast undantagsvis i vanartslagen beträffande

fall av vanart, som nyss nämnts, såframt fråga ej är örn ärendes

överlämnande till högre myndighet. Både barnavårdslagen och förslaget till

vanartslag innehålla bestämmelser örn undersökning samt upptaga vidare stad
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. May.ts proposition nr 100.

gauden om den felandes kallande till inställelse, eventuellt hans hämtande.

Enligt barnavårdslagen är dylikt hörande obligatoriskt, allenast da fråga är

om barns omhändertagande för skyddsuppfostran, och kunna i dylikt fall jämväl

föräldrar kallas eller hämtas till förhör. Beslut om omhändertagande för

skyddsuppfostran ankommer enligt barnavårdslagen å barnavårdsnämnd, men

beslut härom skola underställas länsstyrelses prövning, dock allenast därest

samtycke till åtgärden icke lämnas av föräldrarna. Motsvarande åtgärd enligt

förslaget, intagning å arbetsanstalt, kan icke vidtagas av barnavårdsnämnd

utan allenast av det överordnade organet; föräldrars ställning till frågan om

intagning saknar naturligen i denna lagstiftning betydelse. Angående förfarandet

vid länsstyrelsen äro i barnavårdslagen meddelade vissa bestämmelser

rörande barns och föräldrars rätt att yttra sig, förhör med barn och föräldrar,

vittnesförhör vid domstol, barnavårdsnämnds representerande vid förhör, då sadant

hålles, och nämndens rätt att få bemöta avgivna yttranden. I vanartslagförslaget

finnas beträffande ärendenas behandling hos myndigheten x andra

instans bestämmelser angående förhör med den felande, biträde åt honom, särskild

förundersökning, vittnesförhör vid domstol, rätt att taga i förvar m. m.

I fråga örn de åtgärder, som kunna vidtagas enligt barnavårdslagen och

förslaget till vanartslag, torde i stort sett samma möjligheter till hjälpåtgärds

anordnande stå till buds enligt de båda lagstiftningarna.^ Medan omhändertagande

för skyddsuppfostran kan beslutas utan att hjälpåtgärd föregått, kan

dock intagning å arbetsanstalt i regel icke äga rum, med mindre fråga är örn

återfall i vanart; barnavårdslagstiftningen är således här strängare än vanartslagförslaget.

Beträffande anstaltsväsendet förefinnes naturligen för närvarande

en viss skiljaktighet. Vad särskilt flickor angår, är statens tvångsarbetsanstalt

i Landskrona tydligen av strängare karaktär än skyddshemmen. Att

märka är emellertid, att särskilda anstalter äro avsedda att inrättas for ungdom,

som omhändertages enligt vanartslagen, och att vården å dessa anstalter

givetvis bör anordnas på sätt som är bäst ägnat att främja de ungas til

rättaförande. Framhållas må ock, att enligt 43 § barnavårdslagen skyddshemselever

över 15 år, som visat särdeles svår vanart, må överlämnas

till allmän uppfostringsanstalt och att sådana anstalter förutsatts skola erkännas

såsom allmänna arbetsanstalter för ungdom, därest platstillgången medgåve

intagande där av vanartiga enligt vanartslagen. Någon bestämdare avgränsning

efter de olika lagstiftningarna är således icke avsedd att upprätthållas

beträffande vården av unga vanartiga.

Av vad jag nu anfört framgår, att någon avsevärdare skillnad med avseende

å förfarande eller åtgärder icke förefinnes mellan barnavårdslagen och förslaget

till vanartslag. Med hänsyn härtill och då jag, på satt senare skall

nämnas, i likhet med min företrädare finner det lämpligt, att det organ, som

i första instans skall handlägga ärenden beträffande deni, som aro under

21 år, utgöres av barnavårdsnämnd, torde det vara av mindre betydelse,^ huruvida

den ena eller den andra lagstiftningen göres tillämplig. Att, såsom i

motionerna av herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl. gjorts

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Gällande

rätt.

Proposi
tionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

gällande, de ungas hänförande under vanartslagstiftningen skulle kunna leda

till bristande enhetlighet i behandlingen torde på grund av vad jag här nämnt

icke behöva befaras. I samma motioner har jämväl framförts den invändningen

mot vanartslagens tillämpning, att en behandling enligt vanartslagen

lätt skulle kunna åsätta särskilt de unga flickorna en mindervärdighetsstämpel,

som skulle motverka deras återgång till ett ordentligt liv. Även fröken

Hesselgren har i sm motion antytt denna synpunkt. Vad sålunda anförts förtjänar

otvivelaktigt särskilt beaktande. Emellertid torde det förhålla sig så,

att i den allmänna meningen avseende mindre fästes vid vilken lag, som tilllämpas,

än vid vilken myndighet, som omhänderhar tillämpningen. Då det är

barnavårdsnämnden, som skall handlägga ärenden angående nu ifrågavarande

personer, torde de åtgärder, som vidtagas enligt vanartslagen, i det allmänna

föreställningssättet sannolikt icke komma att räknas de felande mera till last

än åtgärder enligt barnavårdslagen. Vidare är att märka, att den vård, som

skall beredas de enligt vanartslagen intagna, och den eftervårdande verksamhet,

för vilken de skola bliva föremål, bör så anordnas, att någon mindervärdighetsstämpel

icke kommer att vidlåda de intagna. Vid nu nämnda förhållanden

torde den anförda synpunkten icke behöva föranleda en omläggning

av behandlingen av unga vanartiga. A andra sidan tala åtskilliga skäl mot

en överflyttning av ärendena till bamavårdslagen. I detta hänseende tillåter

jag mig hänvisa till vad min företrädare härutinnan anfört (propositionen s.

75 o. f.).

Organet i första instans.

Till de grundläggande problemen i detta lagstiftningsärende höra även organisationsfrågorna,

Olika uppfattningar hava framträtt rörande spörsmålet,

huru de myndigheter böra organiseras, vilka skola tillämpa lagstiftningen.

Företrädesvis avse meningsskiljaktigheterna anordningen av de organ, som i

första och andra, instans skola handlägga ärenden enligt lagen. Till en början

far jag till behandling upptaga frågan örn organet i första instans.

Enligt 1885 ars lag utgöres första instansen för handläggning av ärenden

enligt lagen utav landsfiskalen på landet och stadsfiskal i staden. För köping

eller annat område å landet, för vilket ordningsstadgan för rikets städer

i tillämpliga delar är gällande, kan länsstyrelsen förordna polisman att fullgöra

landsfiskals skyldigheter enligt lagen. Och i stad, där polismästare finnes,

kan denne och i annan stad länsstyrelsen förordna poliskommissarie eller

annan polisman att fullgöra vad enligt lagen åligger stadsfiskal.

I propositionen föreslogs såsom första instans dels barnavårdsnämnd beträffande

dem, som ej fyllt 21 år, dels ock ett nyinrättat organ, skyddsnämnd, beträffande

dem, som uppnått berörda ålder. Skyddsnämnd skulle finnas i varje

stad och landsfiskalsdistrikt samt i köping med egen polischef. I annan

köping samt i municipalsamhälle skulle skyddsnämnd inrättas, om det av läns
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

41

styrelsen prövades erforderligt. Skyddsnämnd skulle utgöras av ordförande

och två bisittare. Ordföranden skulle vara en polisman, närmare bestämt den

som omhänderhade det löpande polisarbetet, i allmänhet lands- eller stadsfiskal.

Av bisittarna skulle en vara vald av landstinget eller, såvitt anginge skyddsnämnd

i stad, som ej deltoge i landsting, av stadsfullmäktige, och den andre

vara förordnad av länsstyrelsen. Då ärende rörande kvinna handlades, skulle

minst en av bisittarna vara kvinna. Individuell rösträtt för ordföranden och

bisittarna var stadgad. För deltagande i sammanträde ägde bisittare åtnjuta

gottgörelse av statsmedel i form av dagtraktamente samt, under viss förutsättning,

jämväl resekostnadsersättning.

Vid granskningen i lagrådet av det dit remitterade förslaget, som i denna

del upptog samma bestämmelser som de i propositionen sedermera föreslagna,

anmärkte lagrådets flesta ledamöter, att polismannen borde vara självskriven

endast såsom ledamot av nämnden och att länsstyrelsen skulle kunna förordna

honom eller någon av de särskilt utsedda bisittarna till ordförande. Därigenom

skulle undvikas, att nämnden framstode såsom en polisinstitution. Att

denna hemställan icke bifölls berodde, enligt vad föredragande departementschefen

anförde, bland annat på att en anordning sådan som den ifrågasatta

mindre väl passade med nämndens organisation. Av nämndens två bisittare

vore nämligen den ene kommunalt vald och den andra förordnad av länsstyrelsen.

Bleve en av de sålunda utsedda ordförande, följde därav, att någon ytterligare

av samma kategori icke kunde tjänstgöra i nämnden, vilket kunde

orsaka svårigheter vid nämndens konstituerande, bland annat med hänsyn till

bestämmelsen örn kvinnas deltagande i behandling av ärende rörande kvinna.

Vidare borde ordföranden för skötseln av löpande göromål vara en å sin tjänstelokal

i regel tillgänglig person, och den bundenhet, varmed uppdraget sålunda

i viss mån bleve förenat, kunde leda till en minskad benägenhet att åtaga sig

detsamma.

Frågan örn organet i första instans berördes i motionerna av herr Möl- Motionerna.

ler m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl., av herrar Winberg och Samuelson

och herr Dahlén m. fl. samt av herrar Mosesson och Hallén.

I förstnämnda båda motioner framhölls det olämpliga i att, på sätt i propositionen

föreslagits, inrätta så många nya nämnder, av vilka en del dessutom

skulle »mala tomt». I stället förordades det förslag till anordning av

organ i första instans för behandling av ärenden rörande sedeslösa, som innefattades

i 1929 års betänkande. Enligt detta förslag skulle en särskild nämnd

obligatoriskt inrättas blott i större städer, medan tillsättandet av dylikt organ

i annan kommun var fakultativt. I de kommuner, där särskilt organ ej fanns

skulle ifrågavarande ärenden handläggas av kommunens fattigvårdsstyrelse,

såvitt ej kommunen uppdroge befattningen därmed åt annan kommunal myndighet.

Den ifrågasatta särskilda nämnden skulle uteslutande bestå av folkvalda

ledamöter; någon polisman skulle således icke äga säte och stämma i

nämnden. Sistberörda ändringsförslag underströks särskilt av motionärerna,

som ansågo polisens bibehållande i skyddsnämnden otillfredsställande. En sådan

anordning komme att medföra misstroende från deras sida, som skulle kjäl
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

pas och tillrättaföras, något som i synnerhet gällde, därest lagen bleve tilllämplig

även å de i sedligt avseende »vanartade». Särskilt olämplig vore bestämmelsen,

att polisen obligatoriskt skulle vara organets ordförande.

Jämväl herrar Winberg och Samuelson samt herr Dahlén m. fl. vände sig

mot förslagets bestämmelser rörande polisens ställning i skyddsnämnden.

Slutligen anförde herrar Mosesson och Hallén, att vad skyddsnämndens karaktär

av en polisen närstående myndighet beträffade i sakens dåvarande läge

intet annat torde kunna vara att vinna än den ändring av bestämmelserna om

skyddsnämnd, som inom lagrådet påyrkats, i följd varav hemställan gjordes

om sådan ändring. Därjämte föreslogo dessa motionärer till ökande av hjälpverksamhetens

effektivitet, såvitt nu är i fråga, införande av bestämmelse därom,

att Konungen i stad eller större kommun på landet på framställning av

stads- eller kommunalfullmäktige skulle kunna uppdraga åt kommunal myndighet

eller särskild för ändamålet tillsatt nämnd att i viss omfattning utföra

på skyddsnämnd ankommande åligganden.

Departe- Att på ett tillfredsställande sätt lösa förevarande spörsmål erbjuder åtskilmentschefen.

}jga svårigheter. Å ena sidan är det i hög grad angeläget att icke ytterligare

öka antalet kommunala organ, å den andra finnes icke för närvarande något

organ, fullt lämpat att omhändertaga de uppgifter, varom här är fråga. Invändningar

kunna ock framställas mot polisens deltagande i behandling av

ärenden enligt lagen, men å andra sidan kan medverkan från polistjänstemäns

sida i allmänhet icke undvaras. Vid avvägandet mot varandra av de synpunkter,

som på sätt nu antytts här göra sig gällande, har jag, såsom jag i fortsättningen

torde få närmare utveckla, för min del kommit till den uppfattningen,

att den i propositionen föreslagna anordningen — med viss ändring, vartill

jag strax skall komma -—- torde vara den bästa lösning, som för närvarande står

till buds. Jag ansluter mig sålunda till propositionens ståndpunkt att förlägga

alla ärenden rörande unga vanartiga till barnavårdsnämnden. Även örn, såsom

jämväl i propositionen berörts (s. 88), en del av dessa personer kan förete

ett ganska långt framskridet stadium av förfall — ett organ, som jämväl inrymde

representant för polismakten, skulle tydligen vara lämpligare för behandling

av dem — är likväl anordningen med barnavårdsnämnd förenad med

sådana fördelar, särskilt i fråga örn behandlingen av sedeslös ungdom, att jag

funnit mig böra förorda densamma.

Vidare biträder jag förslaget att för behandling av ärenden rörande

äldre vanartade tillskapa en ny nämnd med stad och landsfiskalsdistrikt

såsom regelrätt verksamhetsområde och med den sammansättning i huvudsak,

som i propositionen föreslagits. Jag kan alltså icke tillstyrka den i

motionerna av herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl. gjorda

hemställan, att nya nämnder skulle inrättas blott i större städer och att nämnderna

skulle vara av rent kommunal karaktär, medan fattigvårdsstyrelse, eventuellt

annan kommunal myndighet, skulle handhava befattningen med ifrågavarande

ärenden i kommun, där särskild nämnd ej vore inrättad. Förvisso skulle

det såsom nyss antyddes hava varit i hög grad önskvärt, örn inrättandet av

nya nämnder kunnat undvikas, särskilt som frågan örn viss centralisering av de

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 100.

43

kommunala förvaltningsuppgifterna på det sociala området sedan någon tid

tillbaka står på dagordningen. Emellertid är det att märka, att de föreslagna

nämnderna icke äro kommunala i vanlig mening, då verksamhetsområdena, såvitt

landsbygden angår, icke sammanfalla med kommunerna utan äro vida större

och de rena förvaltningsgöromålen merendels kunna förväntas bliva utförda

av i det offentligas tjänst anställda tjänstemän. Och vad angår förslaget, att

fattigvårdsstyrelserna skulle fungera såsom första instans för handläggning av

vanartsärenden i de kommuner, där särskild nämnd ej bleve tillsatt för ändamålet,

synes mig ett dylikt förslag icke lämpligt. En liknande anordning hade

upptagits i 1926 års förslag beträffande bettlare, landstrykare och vissa samhällsvådliga

men mötte starkt motstånd (se 1929 års betänkande s. 52—60 och

s. 105 ff. samt den i propositionen s. 78 o. f. gjorda sammanfattningen). Jag

vill särskilt understryka vikten av att för landsbygdens del äga tillgång till ett

effektivt ingripande mot de samhällsfarliga element, varom här är fråga. Att

fattigvårdsstyrelserna på landet ofta nog icke skulle vara i stånd att åvägabringa

ett dylikt har i ärendet vitsordats.

Yrkandet, att nämnden skulle vara av rent kommunal karaktär, kan

jag ej heller förorda. En så vittgående ändring i den nu bestående ordningen,

enligt vilken polisorganen hava ett bestämmande inflytande å behandlingen

av förevarande individer, synes mig icke påkallad, helst som på sätt min

företrädare framhållit (s. 87) en icke ringa del av dem har en starkt framträdande

kriminell förtid eller läggning. Erinras må, att det i motionerna framförda

önskemålet, att de sedeslösas omhändertagande genom polisen måtte undvikas,

i väsentlig mån torde bliva tillgodosett dels därigenom, att ärenden rörande

dem, som äro under 21 år, skola handläggas av barnavårdsnämnd, dels

ock därigenom, att organet beträffande de äldre erhåller en helt annan karaktär

än det nuvarande, även om polismakten blir representerad i detsamma. Om jag

således måste motsätta mig polisens fullständiga avkopplande från handläggning

av ärenden rörande äldre vanartiga, delar jag däremot den av lagrådets

flesta ledamöter framförda, i nu ifrågavarande motioner av herr Möller m. fl.

och herr Hansson i Stockholm m. fl. samt i motionen av herrar Mosesson och

Hallén upptagna meningen, att i lagen icke bör stadgas, att polismannen skall

vara ordförande. Ur ordningsmaktens synpunkt torde det vara fullt tillräckligt,

om en polisman äger rätt att deltaga i nämndens arbete och göra sina synpunkter

gällande, och ur allmän synpunkt måste det vara önskvärt, att den för ordförandeställningen

lämpligaste ledamoten alltid kan utses därtill. Såsom jag i

det följande skall utveckla, torde sådana anordningar kunna vidtagas, att de

skäl, som föranledde bibehållandet av polismannens självskrivenhet i 1930 års

proposition, komma att försvagas. Borttages polismannens självskrivenhet såsom

ordförande, vinnes därigenom också, att nämndens verkliga karaktär tydligare

framhäves. Att nämnden enligt propositionen icke i realiteten var en polisinstitution

torde framgå bland annat därav, att varje ledamot hade en röst och

att såsom nämndens beslut gällde den mening, varom de flesta förenade sig. Lekmännen

kunde således i varje fråga överrösta polismannen, örn de voro ense. Den

utslagsröst, som var tillerkänd ordföranden, avsåg allenast de säkerligen säll
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

synta undantagsfall, då envar i nämnden hade sin mening och meningarna ej

kunde till varandra jämkas.

I enlighet med vad jag nu anfört har jag låtit vidtaga vissa ändringar i

lagförslaget. Sålunda stadgas i 5 §, att polismannen är självskriven allenast

såsom ledamot av nämnden, och att länsstyrelsen har att bland nämndens

tre ledamöter förordna ordförande, så ock vice ordförande, därest till ordförande

utses annan än polismannen. Vidare har i 6 § föreskrivits, att där

länsstyrelsen till ordförande förordnar av landsting eller stadsfullmäktige vald

man, minst en av dem länsstyrelsen utser skall vara kvinna. Att i dylikt

fall den av landsting eller stadsfullmäktige valda kvinnan skall kunna deltaga

i nämndens arbete, oaktat sålunda vald person — ordföranden — redan

har plats i nämnden, synes icke vara uteslutet, då hinder enligt förslaget

till vanartslag icke torde förefinnas för länsstyrelse att utse samma kvinna

att tjänstgöra såsom ledamot i nämnden. I allmänhet lärer väl icke länsstyrelse

förordna redan vald kvinna att tjänstgöra i nämnden, men fall kunna

tydligen förekomma, då en sådan åtgärd vore lämplig, exempelvis då den

ifrågavarande personen vore särskilt skickad för uppdraget i fråga. För att

bereda länsstyrelse rådrum att utse personer att tjänstgöra i nämnden har i 6 §

föreskrivits, att valet bör ske före september månads utgång. Slutligen har

den skyldighet att inhämta vissa uppgifter, som i 11 § av 1930 års förslag —

17 § enligt det föreliggande — stadgats för ordförande, förklarats jämväl

kunna fullgöras av annan, som nämnden därtill bemyndigat, exempelvis den,

som ombesörjer nämndens sekreterargöromål. Tydligen minskas härigenom

behovet av att ordföranden dagligen är att träffa på en sin tjänstelokal.

Vad slutligen angår det av herrar Mosesson och Hallén framförda yrkandet

örn ett särskilt organ för utförande av vissa på skyddsnämnd ankommande åligganden,

synes mig det behov, som må förefinnas därav, kunna tillgodoses i annan

ordning. Sålunda lära strävandena böra inriktas på att få sådana ledamöter insatta

i nämnden, att beslutade hjälpåtgärder i vad på dem bör ankomma verkligen

bliva utförda. Naturligen måste härjämte samarbete med enskilda hjälporganisationer

i stor utsträckning anlitas, och det är därför en angelägenhet

av synnerlig vikt, att dylika organisationer komma till stånd på så många

platser som möjligt i landet och vinna erforderlig utveckling. Jag vill i detta

sammanhang erinra därom, att chefen för justitiedepartementet enligt upplysning

i årets statsverksproposition (andra huvudtiteln s. 57) har för avsikt

anhålla örn Kungl. Maj:ts bemyndigande att föranstalta om en utredning, huru

det frivilliga skydds- och hjälparbetet skulle kunna lämpligen anordnas för

att ernå största möjliga effektivitet. En sådan utredning vore så mycket mer

påkallad, som nya uppgifter för ifrågavarande föreningar vore att emotho,

därest tillämnad ny vanartslagstiftning genomfördes. Med hänsyn härtill lärer

det icke vara lämpligt att nu, såsom skedde i 1930 års proposition (s. 99 ff.),

ingå å frågan, huru hjälparbetet bör organiseras för vinnande av erforderlig

utveckling. Det lärer emellertid vara tydligt, att vid denna utredning komma

att uppmärksammas de synpunkter, som legat till grund för det i berörda motion

framställda yrkandet.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 100.

45

Organet i andra instans.

Organet i andra instans för handläggning av ärenden rörande lösdrivare ut- Gällande rätt.

göres enligt 1885 års lag av länsstyrelserna och poliskamrama i riket. Utom i

Stockholm finnes poliskammare i Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg,

örebro, Eskilstuna och Karlskrona. Poliskammaren i Stockholm intager så till

vida en särställning, som densamma utgör en avdelning av Överståthållarämbetet

för polisärenden. Målen handläggas icke av överståthållaren utan av förste

polisintendenten ensam.

I propositionen bibehöllos länsstyrelserna såsom organ i andra instans, Propositionen.

men poliskamrarna avskaffades principiellt. Konungen var emellertid

tillagd befogenhet att, när särskilda omständigheter därtill föranledde,

beträffande stad, där poliskammare funnes, förordna, att poliskammaren

skulle utöva den befattning med ärenden enligt lagen, som eljest tillkomme

länsstyrelse. Anledningen till detta stadgande, som icke fanns i 1929

års förslag, var närmast önskan att beträffande Göteborgs stad kunna meddela

ett dylikt förordnande. I Stockholm och sannolikt även i Göteborg skulle således

poliskamrarna fungera såsom organ i andra instans, men i övrigt skulle

lagens tillämpning helt handhavas av länsstyrelserna.

Genom upptagandet av länsstyrelse såsom organ i andra instans har propositionen

tagit ställning till de i så hög grad omstridda frågorna örn lösdriveriets

kriminalisering och lösdriveriärendenas överförande till domstolarna utan

en dylik kriminalisering. I dessa avseenden överensstämde propositionen med

samtliga sakkunnigförslag. Angående skälen till sakkunnigförslagens ställning

och till min företrädares ståndpunkt må hänvisas till den i propositionen

meddelade sammanfattningen av förslagens motiv, s. 49 55, samt departe
mentschefens

anförande s. 55 o. f. Nämnas må även, att fragen är behandlad

i 1922 års betänkande, s. 50—78, se särskilt s. 54 58 och s. 75 76, 1926 års

betänkande, s. 44—49 och 1929 års betänkande, s. 88 o. f.

I motionerna av herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl. hem- Motionerna.

ställdes, under hänvisning till en utförlig motivering, att förslaget måtte omarbetas

i syfte att den befattning länsstyrelse och poliskammare hade att taga

med ärenden enligt lagen bleve överflyttad a allmän domstol. Även herrar

Winberg och Samuelson samt herr Dahlén m. fl. uttalade sig i sina motioner

mot förslagets ställning på denna punkt. En annan ståndpunkt åter företräddes

av herrar Reuterskiöld och Löfvander samt herrar Lindgren och Persson i

Trången, vilka i sina motioner anförde, att lösdriveriet icke borde eller behövde

kriminaliseras samt att judiciellt förfarande vid domstol ej heller vore att

förorda.

Sedan riksdagen avslagit propositionen med förslag till lag örn åtgärder mot f^a°r^dgg_

vanartigt levnadssätt m. m. samt frågan örn gällande lösdriverilagstiftnings njng av

reformering åter upptagits till behandling inom socialdepartementet, utarbetades

inom departementet en promemoria, däri ifragasattes inrättande av ett nytt

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Inom socialdepartementet

upprättad

promemoria.

I promemorian anfördes bland

organ för handläggning av ärenden enligt lagen,

annat följande:

"Vid °det fortsatta arbetet inom socialdepartementet Ilar det liksom tidigare

framstått såsom synnerligen viktigt att vid en ny lags utformning så mycket

som möjligt söka undvika bestämmelser, ägnade att i den allmänna uppfattningen

leda till sammanblandning av intagning å allmän arbetsanstalt med straff,

något som tydligen skulle motverka lagstiftningens sociala syfte. Å andra

sidan bär det naturligen nu såsom förut varit en angelägenhet av minst lika

stor vikt att erhålla sådana lagbud, sorn även inför folkmeningen framstå såsom

innebärande garanti för att beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt

icke meddelas utan att fullgoda skäl därtill föreligga. I samtliga sakkunnigförslag

liksom ock i propositionen hava garantier för en fullgod prövning ansetts

kunna vinnas utan att lösdrivarmålen förlädes till domstol. I stället har

under utredningsarbetets gång förslag framställts om vissa ändringar rörande

målens behandling i första instans samt proceduren hos länsstyrelser och poliskamrar,

varjämte en. ändrad fördelning av ärendena hos länsstyrelserna i syfte

att förbehålla prövningen därav de mera kvalificerade tjänstemännen samt en

förstärkning av poliskamrarna vid avgörandet av dessa frågor förordats. I

motionerna av herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl. ävensom

av herrar Winberg och Samuelson samt herr Dahlén m. fl. hävdas åter det

principiellt olämpliga i.att låta avgörandet angående en persons frihet vara

beroende av administrativ myndighet.

I själva verket torde det förhålla sig så, att intetdera av de båda alternativ

för frågans lösning, som hittills varit föremål för övervägande — ärendenas

behandling av administrativ myndighet och deras handläggning vid allmän

domstol kan anses fullt tillfredsställande. Onekligen är det väl å ena sidan

ur viss synpunkt mest tilltalande att låta domstol besluta örn en persons intagande

å allmän arbetsanstalt, eftersom ett dylikt beslut innebär en art av

frihetsberövande. Behandling i administrativ ordning har emellertid å andra

sidan bland annat det företrädet framför handläggning vid allmän domstol, att

därigenom undvikes den med en dylik handläggning lätt uppkommande förut

berörda föreställningen, att intagning å arbetsanstalt är detsamma som ett

straff. .Vid nu anförda förhållande har fråga väckts örn inrättande av ett

nytt organ med domstols karaktär men mera än en vanlig domstol lämpad för

handläggning av ifrågavarande ärenden. I främsta rummet skulle domstolskaraktären

beredas organet genom att en domareperson finge intaga en framskjuten

ställning i detsamma.. Då organet icke skulle hava att syssla med

straffådömande, torde någon risk för sammanblandning av straff och anstaltsvård

i allmänhetens uppfattning här ej behöva befaras. Ett dylikt organ

borde kunna sa anordnas, att dess möjligheter att vidtaga hjälpåtgärder bleve

fullt ut lika stora som en administrativ myndighets, måhända större, då detsamma

kunde arbeta under friare former. Vidare skulle genom tillskapandet

av ett sådant organ det under reformarbetet framställda önskemålet örn beredande

av plats at ett lekmannaelement jämväl vid prövningen i andra instans

av dessa ärenden på ett lämpligt sätt kunna tillgodoses.

I promemorian anfördes vidare, att ett dylikt nytt organ borde handlägga

jämväl ärenden angående ådömande av tvångsarbete enligt fattigvårds- och

barnavårdslagarna samt angående intagning av alkoholister å alkoholistanstalt.

Verksamhetsområdet borde i allmänhet utgöras av länet. Ordförande

skulle vara en domare, och i organet skulle vidare tjänstgöra en läkare samt

två folkvalda män eller kvinnor. Handlades ärende rörande kvinna, skulle

kvinnlig ledamot vara tillstädes. För beslutförhet skulle fordras närvaro av

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

47

samtliga ledamöter, och vid omröstning en röst tillkomma varje ledamot med

utslagsröst för ordföranden. Angående förfarandet må nämnas, att vittnesförhör

skulle kunna anordnas vid organet självt och att även jäviga personer

skulle få höras utan ed. Kostnaderna för organets verksamhet skulle bestridas

av statsmedel. Varje ledamot skulle vid tjänstgöring erhålla dagarvode, och

skulle ordföranden och läkaren därjämte hava fast arvode. Såsom namn å organet

ifrågasattes »intagningsnämnd».

över promemorian hava yttranden inhämtats av samtliga länsstyrelser och Remisspoliskamrar

samt av socialstyrelsen och statskontoret. Därjämte hava på an- ^

modan polismästarna i Stockholm och Gävle samt landsfogden i Kronobergs eterna inlån

yttrat sig. ^^nkter^"

Av de hörda myndigheterna hava länsstyrelserna i nio län nämligen Stock- pun er‘

holms, Södermanlands, Östergötlands, Kristianstads, Hallands, Skaraborgs,

Värmlands, Kopparbergs och Västerbottens län, landsfogden i Kronobergs län

samt poliskamrarna i Eskilstuna, Norrköping och Hälsingborg tillstyrkt inrättandet

av ett nytt organ eller yttrat sig övervägande till förmån för förslaget.

I avstyrkande riktning uttala sig däremot Överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i tretton län, nämligen Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Blekinge,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro, Gävleborgs, Jämtlands,

Västernorrlands och Norrbottens län, polismästaren i Stockholm samt

poliskamrarna i Malmö, Göteborg och Örebro ävensom socialstyrelsen och statskontoret.

Länsstyrelserna i Kalmar och Västmanlands län samt poliskammaren

i Karlskrona hava icke intagit någon bestämd ställning till förslaget utan

anfört såväl betänkligheter mot detsamma som vissa skäl till förman därför.

Till stöd för sitt tillstyrkande utlåtande har länsstyrelsen i Stockholms län Skäl till försärskilt

framhållit den i promemorian åberopade synpunkten, att det vid ut- fgrsiaget.

formningen av en ny lag på hithörande område vore önskvärt att sa mycket

som möjligt undvika bestämmelser, vilka vore ägnade att i den allmänna uppfattningen

leda till sammanblandning av intagning a allmän arbetsanstalt med

straff. Länsstyrelsen i Östergötlands län har såsom skäl för sin ståndpunkt

anfört, att det i allt fall principiellt vore mindre tillfredsställande, att de långvariga

frihetsberövanden, som en vanartslag syntes komma att medgiva, beslutades

i administrativ väg. Därjämte har länsstyrelsen yttrat, att det vägande

skälet mot att överlämna nu ifrågavarande uppgifter till de allmänna

domstolarna vore —- jämte kravet på snabbhet i proceduren att de allmänna

domstolarna i stort sett torde vara mindre lämpliga att i samarbete med enskilda

sammanslutningar vidtaga de praktiska hjälpåtgärder, som borde försökas

före internering, och icke, såsom i promemorian antyddes, att interneringen

skulle i högre grad komma att uppfattas såsom straff, örn den beslutades

av domstol.

Länsstyrelsen i Hallands län har anfört följande:

I den vid årets riksdag föreslagna nya lagstiftningen mot lösdriveriet har

huvudvikten lagts på uppfostrande och hjälpande verksamhet men samtidigt

inrymts möjlighet att för den felandes tillrättaförande oell till samhällets skydd

beröva den felande friheten för längre eller kortare tid. Med anledning härav

måste å de organ, vilka i andra instans skola handhava de med lagstiftningen

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ifråga förenade uppgifterna uppställas anspråken av å ena sidan, att de skola

besitta social erfarenhet och urskiljningsförmåga samt det humanitära intresse

och nit, som för den uppfostrande och hjälpande verksamheten kräves,

och å andra sidan,. att de skola vara ägnade att undanröja varje misstanke örn

obehörigt ingrepp i den personliga friheten. Berättigade anmärkningar ur ena

eller andra synpunkten lära visserligen icke kunna resas mot länsstyrelsernas

sätt att hitintills omhänderhava lösdrivaremål. Det i remitterade promemorian

föreslagna organet synes likväl innehålla vissa förutsättningar för att med

större framgång än vare sig administrativ myndighet eller allmän domstol bedriva

lösdrivarevården enligt de reformerade principer, som föreslagits. Här

avses närmast förslaget örn beredande av plats uti organet ifråga för vissa

lekmannaelement. Därest man nämligen finge förutsätta, att till ledamöter

uti organen av vederbörande valkorporationer invaldes personer, som vore väl

inne i och stöde i närmaste förbindelse med de på enskilt initiativ arbetande

samhälleliga välfärdsorganisationerna, borde dessa organ i hög grad kunna

bliva ägnade att smidigt och på det av former mera obundna sätt, som torde

visa sig önskvärt och erforderligt, upprätthålla det samarbete med nämnda

organisationer, som lagstiftningen uppenbarligen förutsätter. För övrigt synas

de huvudsakliga synpunkter, som vid lagförslagets upprättande varit avgörande

vid bedömande av frågan, huruvida lösdrivaremålen alltjämt borde behandlas

i administrativ väg eller överlämnas till de allmänna domstolarna, med samma

eller större rätt kunna åberopas för ifrågavarande ärendens överlämnande

till organ av den sammansättning och med de arbetsmetoder, som de nu föreslagna.

Enligt länsstyrelsens uppfattning utgör vad som nu anförts huvudskälet

för förläggandet av prövningen i andra instans av förevarande mål till

ett särskilt inrättat organ. Då dessa organ enligt förslaget givas karaktären

av en slags specialdomstol med en ordinarie underrättsdomare till chef, torde

de principiella betänkligheter, som anförts mot förberörda uppgifters fortsatta

handläggande genom de administrativa myndigheterna och för deras överflyttande

till allmän domstol icke kunna, göras gällande mot uppgifternas överflyttande

till de föreslagna organen. Dessa organ böra icke heller kunna giva

skälig anledning till sådan sammanblandning i den allmänna uppfattningen

av straff och anstaltsvård, som kunde befaras bliva följden, därest allmän domstol

omhänderhade ifrågavarande arbetsuppgifter.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har framhållit, att det hittills varit en allmän

tendens att vid tillskapande av nya lagar och författningar ålägga länsstyrelserna

uppgifter, som i många fall synts illa överensstämma med länsstyrelsernas

egentliga förvaltningsuppgifter, helt enkelt av den anledning att man

velat undvika skapande av nya organ samt att då det nu föreliggande förslaget

vore ett avsteg från denna tendens, detsamma principiellt sett borde hälsas

med tillfredsställelse. Den allmänna meningen syntes också vara den, att det

administrativt judiciella förfarande, som hittills tillämpats i fråga örn lösdrivarmålen

vore i viss mån främmande för länsstyrelsernas övriga arbetsuppgifter.

Länsstyrelsen i Kalmar län har — efter att hava uttalat, att länsstyrelsen

för sin del knappast funnit sakliga skäl vara för handen för förläggande från

länsstyrelserna av förevarande ärenden — anfört följande:

Då man emellertid bör utgå från att ifrågavarande lagstiftnings sociala

syfte måste i främsta rummet uppehållas och någon hänsyn måhända bör tagas

till den opinion, sorn motionsvägen kommit till synes även emot det i förslaget

till vanartslag utformade administrativa rättsförfarandet, må det lik
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

49

väl medgivas, att vissa skäl av mera ovägbar natur kunna anses tala för det

ifrågasatta särskilda samhällsorganets inrättande för lösdrivarärendenas handläggning

i andra instans, särskilt såvitt därmed kunna vinnas ytterligare garantier

inför folkmeningen i ökat förtroende för förfarandet. I sådan riktning

bör antagas kunna verka beredandet av utrymme för lekmannainflytandet

även i andra instans samt en domarpersons ledning och ansvar för organet. Dettas

utformande till domstolskaraktär torde jämväl hava sin betydelse.

Socialstyrelsen, som hänförts till de myndigheter, vilka uttalat sig i avstyrkande

riktning, har likväl framhållit vissa skäl för ändring rörande organet i

andra instans. Sålunda anför styrelsen:

1930 års förslag till vanartslag kan knappast lämna rum för tvekan, att den

ifrågasatta lagstiftningen i första rummet åsyftar den vanartiges förbättring

genom en efter graden och arten av hans vanart avpassad serie av samhällsåtgärder.

Det bestraffningsmoment, som i någon mån vidlåder den nuvarande

lösdrivarlagen, är borteliminerat och den individuella vårdsynpunkten har blivit

helt dominerande. Vidare har, på samma sätt som i den gällande alkoholistlagen,

ett väsentligt avgörande lagts i händerna på folkvalda organ, de föreslagna

så kallade skyddsnämnderna. Styrelsen föreställer sig, att bland annat

dessa reformer och i övrigt hela den i påfallande grad humana anda, som präglar

detta förslag, skulle, örn förslaget i oförändrat skick upphöjdes till lag,

vara ägnade att efter hand bryta udden av farhågorna för administrativt godtycke.

Emellertid ligger det ju i sakens natur, att betryggande garantier mot missbruk

vid åtgärder, som beröra den enskilda individens frihet, böra eftersträvas.

Framhållas må även den synnerliga vikten av att förevarande lagstiftning

icke mötes med misstroende utan håres upp av en allmän opinion, som inser

behovet av densamma, förstår dess syfte och accepterar dess medel. Örn berättigade

krav på ytterligare garantier resas, bör enligt styrelsens mening intet

eftersättas för att tillgodose dem, och få även avsevärda kostnader ej avskräcka

därifrån. Den livsföring, som i det föreliggande lagförslaget betecknas

som vanart, tillskyndar samhället så betydande kostnader på mångahanda

sätt, att en lagstiftning, som på effektivt sätt kunde motverka denna samhällsföreteelse,

skulle medföra jämväl ekonomiska fördelar.

Såsom skäl emot inrättandet av ett nytt organ hava åtskilliga myndigheter

framhållit, att ett dylikt organ vöre obehövligt, därvid i huvudsak anförts, att

länsstyrelser och poliskamrar på ett tillfredsställande sätt handlagt dessa ärenden

och att det för riksdagen framlagda lagförslaget erbjöde ytterligare garantier

mot obehöriga frihetsberövanden. I sistnämnda hänseende åsyftades

särskilt bestämmelserna örn lekmäns deltagande i ärendenas behandling i första

instans, offentlighet vid förhandlingarna hos länsstyrelse, felandes rätt

till biträde därstädes samt förhör inför länsstyrelse eller domstol med personer,

som kunde antagas hava kännedom i saken. I den riktning, som nu

nämnts, hava uttalanden gjorts av länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Kronobergs,

Kalmar, Gotlands, Blekinge, Älvsborgs, Örebro, Gävleborgs, Jämtlands

och Norrbottens län, poliskammaren i Örebro samt socialstyrelsen och

Skäl mot

förslaget.

1. Länsstyrelsernas

prövning

tillfredsställande.

statskontoret.

Av de yttranden, som härutinnan avgivits, må följande återgivas.

Länsstyrelsen i Kalmar län har anfört:

Det lagstiftningsarbete, i vilket detta förslag ingår som en detalj, berör ett

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 86 haft. (Nr 100.) 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

viktigt socialt område och har också visat sig mycket känsligt för de i vår tid

så framträdande sociala opinionerna. För visso är det med goda skäl anpassning

sökes till det allmänna rättsmedvetandet och till de olika sociala företeelsernas

skilda natur. Särskilt må vidsträckta hänsyn anses berättigade vid

varje form av den personliga frihetens berövande, vare sig det rubriceras såsom

straff eller icke. Det torde nämligen kunna antagas att de numera starkt humaniserade

och även i formen nyanserade frihetsstraffen i många fall knappast

framstå som ett lidande i annat avseende än beträffande själva frihetsförlusten.

Och för det stora flertalet av de asociala element, som drabbas av dels

tvångsarbete och dels frihetsstraff, torde i varje fall den begreppsmässiga skillnaden

mellan å ena sidan frihetsstraff och å den andra vad sorn i promemorian

bland annat benämnes anstaltsvård sakna vidare betydelse. Även straffet i

modern mening utgör ju icke samhällets hämnd på den brottslige, utan väsentligen

ett korrektiv mot brottsligheten.

Att döma av det livliga intresse, som samlat sig omkring formerna för handhavandet

av samhällets rätt mot »vanartade» och organen därför skulle den

hittillsvarande ordningen hava givit anledning till betydande erinringar. Så

är emellertid, i allt fall beträffande förfarandet i andra instans, ingalunda

fallet. Utredningarna i ämnet bestyrka, vad länsstyrelsen för sin del också

kan vitsorda, att länsstyrelsens uppgift i fråga örn lösdriveriets efterhållande

fungerat i stort sett mycket väl och anmärkningsfritt. Det torde vara mera

föreställningen örn möjlighet till godtycke och rättsosäkerhet än påvisbara fall

därav, som givit anledning till den på sina håll inrotade meningen örn orättvist

bedömande i lösdrivarmål. Denna föreställning synes i varje fall icke stå i

något rimligt förhållande till användningen av besvärsrätten emot länsstyrelsernas

utslag i dylika mål. Av härstädes avgjorda lösdrivarmål har sålunda under

senare åren intet överklagats. Det torde i själva verket få anses som ett

gott vitsord åt det nuvarande systemet, att det, under en tid av så livligt socialt

lagstiftande i övrigt, kunnat ända hittills fungera tämligen klanderfritt.

Då nu med den föreslagna vanartslagen bestämmelserna rörande lösdriveriets

efterhållande i första instans skulle högst väsentligt uppmjukas och, i

stället för de hittills avgörande underordnade polismyndigheterna, i de föreslagna

skyddsnämnderna nya organ skulle tillkomma med bredare och till

allmänhetens förtroende syftande underlag samt i enahanda syfte reglerna även

för hithörande måls handläggning i andra instans skulle utbyggas med de

flesta av de befogenheter, som stå den moderna brottmålsdomstolen till buds,

vill det synas länsstyrelsen som om alla rimliga krav bleve uppfyllda såväl

i fråga örn mänsklig hänsyn som allsidig prövning och rättssäkerhet samt

offentlighet i önskvärd utsträckning. Därmed borde också den ovanberörda

misstron vara erforderligen motverkad.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har framhållit följande:

Såvitt länsstyrelsen känner, föreligger ingen verklig erfarenhet örn att länsstyrelserna

icke skulle på ett tillfredsställande sätt handhaft hithörande uppgifter.

Varken från klienternas, anstalternas eller folkmeningens sida torde

något sådant omdöme kommit till uttryck. -— --Inom länsstyrelserna sy
nes

man kunna påräkna all den sociala förståelse och juridiska insikt, som

betinga en klok och rättfärdig behandling av ifrågavarande spörsmål.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har yttrat:

Vid bedömandet av det nu remitterade förslaget synes man hava att utgå

ifrån att det blivande lagförslaget skall, med undantag av nu ifrågasatta avvikelser,

i huvudsak överensstämma med propositionen nr 240 till 1930 års

riksdag. Enligt 1 § i den då föreslagna vanartslagen skulle de i lagen

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 100.

51

tillämnade åtgärderna avse dels skydd mot visst samhällsskadligt levnadssätt

och dels tillrättaförande av dem, som göra sig skyldiga därtill.

För att sistnämnda förebyggande åtgärder skola ombesörjas med tillräckligt

starkt intresse oell sakkunskap, har den handhavande myndigheten i första

instans för individer, som uppnått 21 år, skyddsnämnden, erhållit ett kraftigt

inslag av lekmannarepresentanter, varjämte avsikten lärer vara att i högre

grad än hittills det allmänna skulle stödja de enskilda föreningar, som utöva

hjälp- och räddningsverksamhet bland lagens klientel. Det lärer alltså kunna

antagas, att den positiva verksamheten för tillrättaförande skall, i all den

utsträckning det är möjligt, komma till sin rätt. Hänskjuter den sålunda anordnade

^ första instansen ärendet till högre myndighet för att denna skall

pröva fragan örn intagning a allmän arbetsanstalt, ger redan den föregående

behandlingen ett stöd för att fragan örn frihetsförlust icke i onödan kommer

under prövning. Den viktigaste farhågan, nämligen att under tider av arbetslöshet

unga. oförvitliga personer, som icke lyckats erhålla sysselsättning,

skulle kunna bliva behandlade enligt vanartslagen, synes härigenom vara utesluten.

Da därtill läggas föreskrifterna örn offentlighet och rättegångsbiträde

i andra instans samt de skärpta förutsättningarna för att internering skall

ifrågakomma, synas betryggande garantier vara givna för att icke länsstyrelse™3''

skola meddela förordnande örn intagning å arbetsanstalt utan objektivt

tillräckliga skäl.

Flera myndigheter hava framhållit, att länsstyrelserna ur olika synpunkter 2. Länsstyrelvöre

lämpligare att handlägga ärenden enligt den föreslagna lagen än ett sådant8erna nr T.’asa

organ som det ifrågasatta. lämpligare"

Sålunda hava länsstyrelserna i Kalmar, Malmöhus, Västmanlands och Norr- °[|ana^ttdaet

bottens län erinrat örn det företräde för länsstyrelserna framför ett särskilt or- 1T gaSa

gan, som läge i deras befattning med närliggande sociala uppgifter.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har härutinnan anfört:

Länsstyrelserna uträtta en mängd göromål som höra till social verksamhet

samt få i följd därav anses vara i ej ringa mån inställda på sådant samhällsarbete

som här är i fråga. I synnerhet kan länsstyrelsernas befattning med

fattigvården och med alkoholförfattningama sägas ägnad att hos dessa myndigheter

bibringa förståelse för och kännedom örn de förhållanden, som hava

samband med lösdriveriet.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har yttrat:

Det är i stort sett föga sannolikt att domare, ordinarie eller tillförordnade,

skulle vara bättre skickade att handlägga ärenden av angiven natur än länsstyrelsetjänstemän,

som dagligen syssla med socialt betonade spörsmål och

för deras behöriga handläggning jämt och samt stå i kontakt med målsmän

för sociala ärenden liksom med parterna själva.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har framhållit, att länsstyrelserna handhava

en mångfald andra ärenden av social natur och därvid intimt samarbeta

med sådana kommunala organ samt offentliga och enskilda institutioner, som

enligt förslaget äro avsedda att medverka vid tillämpningen av den reformerade

lösdrivarlagstif klingen.

Länsstyrelsen i Uppsala län har jämväl i viss mån berört nu antydda synpunkt.

Sedan länsstyrelsen förklarat sig ej betvivla, att en av intresserade

och inflytelserika personer sammansatt nämnd må kunna genom praktiska åt
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj :ts proposition nr 100.

gärder, framför allt beredande av arbetstillfällen, verka för ett avvänjande

från samhällsskadligt levnadssätt, tillägger länsstyrelsen, att det icke syntes

troligt, att nämnden därutinnan skulle komma att förfoga över så stora möjligheter

som länsstyrelse nied dess grundliga kunskap om länet och dess auktoritativa

ställning.

I vissa utlåtanden har antytts, att det med hänsyn till upprätthållandet av

allmän ordning och säkerhet vore fördelaktigare, örn ifrågavarande ärenden

alltjämt handlades av länsstyrelserna. Nämnda synpunkt har berörts av länsstyrelserna

i Jönköpings, Älvsborgs och Jämtlands län.

Länsstyrelsen i sistnämnda län har i detta avseende anfört:

Enligt socialstyrelsens intensivundersökning av lösdrivarna är det kriminella

inslaget bland den tillämnade lagens klientel synnerligen starkt. Lösdriveri

och brottslighet gå i stor utsträckning över i varandra, såsom 1929

års sakkunniga framhållit. Undfallenhet mot de för den laglydiga och fredliga

befolkningen ofta mycket besvärande, icke sällan verkligt farliga individer,

örn vilka det faktiskt här är fråga i stor omfattning, kan leda till en

allvarlig försämring av rättsskyddet. Det synes därför icke vara tillrådligt

att låta den för ordningens upprätthållande ansvariga myndigheten ställas

utanför avgörandet, och det kan med skäl befaras, att det nya »organet med

domstols karaktär» skulle ställa alltför stora krav på bevisning. Särskilt då

bevistemat rör icke så mycket bestämt avgränsade handlingar som »levnadssättet»,

kunna fordringarna på juridisk bevisning bli svåra att fylla.

Vad angår det senast berörda förhållandet, har länsstyrelsen i Gotlands

län i viss mån uttalat en annan mening. Länsstyrelsen anför nämligen såsom

ett synnerligen betydelsefullt skäl mot ärendenas överflyttande från länsstyrelserna,

att länsstyrelserna med hänsyn till deras större erfarenhet från

handläggning av ärenden av social natur kunde förväntas låta de humanitära

och allmänna sociala ssmpunkterna komma mera till sin rätt än vad fallet

torde bliva, därest hithörande ärenden förlädes till ett organ med domstols

karaktär, varvid faran för en alltför formell handläggning och prövning av

frågorna läge nära till hands.

Länsstyrelsen i Stockholms län har för sitt tillstyrkande av det ifrågasatta

organet förutsatt såsom oundgängligen nödvändigt, att organet tillbörligen

tillgodosåge skäliga krav på realitetsbetonad handläggning.

Ett bestämt företräde har tillagts länsstyrelserna på grund av den större

skyndsamhet, varmed dessa myndigheter kunna handlägga ärendena i förhållande

till särskilda nämnder. Härom anför polismästaren i Stockholm i sitt

av Överståthållarämbetet åberopade utlåtande:

Det torde ligga i sakens natur, att ett organ av föreslagen sammansättning

icke kan sammankomma så ofta som exempelvis länsstyrelsen. En nödvändig

följd av organets verksamhet måste bliva, att den, som skall bliva föremål

för dess verksamhet berövas friheten i avvaktan på utslaget under längre tid

än nu är fallet hos länsstyrelse. Då oftast organets medlemmar torde vara

bosatta å skilda orter, måste de för sammanträde, som väl i regel i fråga om

mål, vilka skola behandlas enligt vanartslagen torde förläggas till residensstaden

i länet, där fängelse finnes, företaga måhända långa resor. En följd

härav måste också bliva, att organet icke lärer kunna så skyndsamt som

är önskligt besluta örn provisoriskt omhändertagande av vissa alkoholister.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

53

Hela organisationen synes bliva mer tungrodd, än som kan anses förenligt med

dess ändamål, nämligen att snabbt anordna vård åt klientelet.

Länsstyrelserna i Stockholms och Kalmar län samt poliskammaren i Göteborg

hava uttalat sig på liknande sätt. Länsstyrelsen i örebro län har anmärkt,

att det nya organet på grund av sin sammansättning säkerligen komme

att arbeta under tunga och långsamma former. Socialstyrelsen har i detta avseende

yttrat:

Mål av ifrågavarande art påkalla ofta, ja merendels skyndsam behandling.

Erinras må här särskilt örn de fall, där individen av den lokala myndigheten

tagits eller efter beslut av myndigheten i andra instans omedelbart bör tagas i

förvar, exempelvis vid provisoriskt omhändertagande av sådana personer,

vilka kunna befaras begå våldsdåd. Den ifrågasatta nämndens. verksamhet

skulle enligt sakens natur i flertalet län näppeligen bliva annat än intermittent,

vilket skulle försvåra den ofta nödvändiga omedelbara kommunikationen mellan

nämnden och den lokala myndigheten. _ Påpekas må, att en betydelsefull

strävan i fråga örn nykterhetsnämnderna just är att trygga möjligheten till

fortlöpande arbete mellan nämndernas sammanträden. Intermittensen i mtagningsnämndens

verksamhet skulle skapa olägenheter av analog beskaffenhet

med dem, som man nu söker övervinna, i vad angår det lokala organet och vilka

icke torde bliva mindre framträdande i fråga örn vanartslagens tillämpning.

Länsstyrelsernas kontinuerliga, ämbetsmannamässiga verksamhet, vilken erbjuder

de lokala organen möjlighet till daglig, tryggad kommunikation, innebär

här ett väsentligt företräde.

Emot förslaget hava flera myndigheter anfört betänkligheter av ekonomi sk 3f;(®ko°r°°™i^a

eller organisatorisk art, nämligen Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Jon- toriska beköpings,

Kalmar, Gotlands, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, örebro, tänöigheter.

Gävleborgs och Norrbottens län, polismästaren i Stockholm, socialstyrelsen

och statskontoret.

Av de yttranden, som företrädesvis avse ekonomiska synpunkter, må här återgivas

följande.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har anfört:

Med hänsyn till den arbetsbörda, som skulle komma, att åvila det nya organet,

torde detta komma att få sammanträda mycket ofta. I detta sammanhang

må framhållas, att det oftast, då det gäller lösdrivare, icke blir tillräckligt

att hålla ett sammanträde för varje lösdrivare. Med organets verksamhet kommer

också att följa ett rätt så omfattande expeditionsarbete.. Det torde, därför

kunna befaras, att det nya organet kommer att svälla ut till ett nytt ämbetsverk.

Man måste för varje fall räkna med, att utgifterna för^ detsamma i form

av arvoden och dagtraktamenten m. m. komma att hilva rätt sa betydande. Häremot

vore givetvis intet att säga, därest man genom den föreslagna anordningen

kunde vinna motsvarande besparingar genom en nedskärning i länsstyrelsernas

organisation. Med hänsyn till den arbetsbörda, som för närvarande ^vilar

länsstyrelserna och som för varje år ökas, synes det, emellertid icke möjligt,

även om det nya organet kommer till ståndrätt göra några inskränkningar uti

ifrågavarande hänseende. Av statsfinansiella skäl synes därför det framlagda

förslaget vara ägnat ingiva betänkligheter.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har yttrat:

En nämnd av ifrågasatt slag måste med nödvändighet ur kostnadssynpunkt

ställa sig avsevärt dyrbarare än exempelvis ett poliskollegium, även om åren
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

(lena till antal eller eljest ur arbetsmängdssynpunkt icke bleve mera betungande

1 nämnden an i kollegiet Den möjlighet att till ett fåtal sammanträden

sammanföra arendela som finns i pohskollegiet, skulle nämligen helt saknas

i en nämnd, som hade att handlägga ärenden angående anhållna, eventuellt

häktade personer och att besluta i fråga örn frihetens förlust för dessa. Dylika

ärenden mäste handläggas omedelbart, allt eftersom de inkomma, och nämnden

mäste darfor vara beredd att när som helst sammankallas. Att varken ordförande

eller bisittare pa dessa villkor kunna vara villiga åtaga sig uppdraget

utan^ avsevart arsarvode får därför anses antagligt. Och med säkerhet kan

också antagas, att det skulle bliva svårt uppbringa någon ordförande, som

skulle såsom forutsatts såsom det normala — vara villig själv vara nämndens

Protokollförare. Arvode jämväl åt en dylik torde därför böra beräknas.

■■ ~bor o ^seende a kostnaderna beaktas, att nämnden ingalunda

överallt torde kunna påräkna avgiftsfri lokal för sina sammanträden.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har anmärkt:

Såsom starkt vägande skäl mot förslaget vill länsstyrelsen--— framhålla

vikten av att nya statliga organ icke tillskapas annat än när absolut trängande

behov bartor föreligga. Skulle förslaget förverkligas, torde följden bliva, att

mom icke allt för långt avlägsen framtid organen måste utökas, kanske rent

av förvandlas till fasta tjänster. Försiktigheten bjuder att samhället ej minst

vid de sociala uppgifternas förverkligande iakttager sparsamhet.

Länsstyrelsen i örebro län har framhållit, att det föreslagna nya förfarandet

givetvis måste medföra avsevärda kostnader, vilka enligt länsstyrelsens

uppfattning bättre kunde användas till positiva åtgärder för ordnande av arbetshem

eller eljest för beredande av sysselsättning åt här avsedda personer

för att dymedelst söka upprätta dem, i den mån sådant vore möjligt.

Av de yttranden, som framhäva de organisatoriska synpunkterna, må följande

omförmälas.

Polismästaren i Stockholm har i sitt av Överståthållarämbetet åberopade utlåtande

anmärkt:

Allt från lagkommittén 1810 fram till nuvarande tid torde i rättsutvecklingen

kunna sparas en strävan att avskaffa specialdomstolarna, Förslaget, som

at^ det nya. organet vill giva domstols karaktär, innebär följaktligen ett avsteg

tran de principer, som under mer än etthundra år kännetecknat reformarbetet

inom processrättens område. Även örn en sådan åtgärd må i föreliggande fall

kunna motiveras därmed, att fråga här icke är örn inrättande av en domstol,

synes dock allvarliga betänkligheter kunna åberopas mot att avgörandet örn

människors frihet uppdrages at ett organ, som åtminstone delvis utses efter

politiska principer och allenast för viss tidsperiod, varigenom det nya organet

kommer att i administrationen intaga en helt annan ställning än domstolarna

och länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Blekinge län har anmärkt på den lösliga och tillfälliga sammansättning,

som föreslagits för organet. Poliskammaren i Göteborg har såsom

en i ögonen fallande brist framhållit insättandet i organen av lekmän,

valda efter partilinjer, och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har förklarat

sig i någon mån dela denna poliskammarens uppfattning.

Länsstyrelsen i Gotlands län har framhållit, att det redan nu avsevärda antalet

institutioner av social natur, likartade med den ifrågasatta nämnden, icke

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 100.

55

borde utan mycket starka skäl utökas, i synnerhet icke i en tid, då från skilda

håll yrkades på sammanförande av de sociala uppgifterna till så få organ som

möjligt. I viss mån liknande uttalande har gjorts av länsstyrelsen i Norrbottens

län.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har yttrat:

Särskilda nya organ böra enligt länsstyrelsens mening icke inrättas annat än

då starkt vägande skäl föreligga. De medföra ökade kostnader, bliva mindre

lätt tillgängliga och vålla ändock splittring av arbetstid för personer med

andra huvuduppgifter.

Socialstyrelsen har anfört, att i åtskilliga fall frågor örn nämndens kompetensområde

inställde sig. Härom yttrar styrelsen:

Enligt såväl vanarts- som alkoholistlagen — styrelsen syftar härvid på de

båda föreliggande förslagen — har polismyndighet i flera fall initiativrätt.

Oftast torde polismyndigheten få anledning till sådant initiativ i sm egenskap

av ordningsmakt. Man frågar sig da, örn den uppsikt och ledning, som länsstyrelse

har att utöva över de lokala polismyndigheterna, skall överflyttas

på intagningsnämnden i sådana fall, där internering på alkoholist- eller ar betsanstalt

kan ifrågasättas. En sådan fördelning i utövandet av berörda uppgifter

synes icke lämpligen låta förena sig med länsstyrelsens ämbetsställ
Enligt

12 § alkoholistlagen äger »sökande hos länsstyrelse påkalla, förständigande

för nykterhetsnämnd att vidtaga hjälpåtgärder eller att själv göra

ansökan örn förordnande örn personens intagande å allmän alkoholistanstait».

Ehuruväl det i förevarande sammanhang rör sig örn besvärsföriarande, lärer

ansökan, i och med att den alternativt kan avse intagning pa anstalt, böra

ställas till intagningsnämnden. Skulle det då också ankomma pa intagningsnämnden

att, örn intagning å anstalt ej befunnes böra komma till stand, förständiga

nykterhetsnämnden att vidtaga hjälpåtgärder? Enligt lo g samma

lag äger länsstyrelsen meddela föreläggande för nykterhetsnämnd. Skail denna

befogenhet överflyttas på intagningsnämnden? Enligt 17 § 2 mom. kan liknande

förhållanden uppkomma.

Det förtjänar här nämnas ett exempel på de vanskligheter, som inställa, sig,

då det gäller att ur länsstyrelsernas ämbetsområde utbryta hithörande frågor,

jämväl där de direkt avse intagning å anstalt. Enligt 17 § 1 mom alkoholistlagen

äger länsstyrelse på eget initiativ förordna örn straffriforklarade alkoholisters

intagning å anstalt. Skola sådana personer av länsstyrelsen överlämnas

till intagningsnämnden, ehuruväl intagningen på alkoholistanstait synbarligen

endast är en av de ofta betydelsefulla åtgärder, som länsstyrelsen har att

överväga i dylika fall?

I 23 § vanartslagen ges ett särskilt belysande exempel pa, att tragorna om

intagning å anstalt och örn inledande av andra förfaranden äro sa nara sammanflätade

med varandra, att de näppeligen kunna skiljas at. Ulli salunda de

förra skola ankomma på intagningsnämndens provning, synes denna också

böra hava att pröva de senare. . .. , ..

Man kan också fråga sig, örn nämnden skulle besitta den personliga kännedom

örn de lokala myndigheterna -— kommunala såväl som polismyndigheter

— den auktoritet mot dessa och i sista hand de maktmedel mot dem, varover

länsstyrelse förfogar och som torde vara en oomstritt värdefull tillgång för

länsstyrelserna. , . „ .... , n

Alla de fyra lagar, varom här företrädesvis är fråga, nämligen vanartslagen,

alkoholistlagen, barnavårdslagen och fattigvårdslagen, äro nära samman
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

flatade med varandra i den praktiska tillämpningen. Bestämmelserna i var

°„ ®.n »v dessa lagar bildade även enhetliga system. Handläggningen av ett

mai jämlikt en paragraf kunde ofta giva indirekt anledning till åtgärder enligt

en annan. Enligt styrelsens mening skulle den ifrågasatta anordningen, konsekvent

genomförd, kunna befaras leda till, att man rent av bleve nödsakad

overtlytta hela länsstyrelsernas befattning med dessa lagar till intagningsnamnderna,

vilka sålunda bleve nya, vid sidan av länsstyrelserna fungerande

centrala länsorgan med övervägande administrativa uppgifter. Anmärkas må

också, att det just varit länsstyrelsernas administrativa karaktär, som föranönskemålet

att från länsstyrelserna bortflytta här ifrågavarande mål och

att tor deras handläggning tillskapa en ny domstol.

I allt fall ar det uppenbart, att intagningsnämndernas arbetsbörda åtminstone

i vissa län skulle bliva ganska omfattande och påkalla en häremot svarande

organisation. Påtagligen bleve det förenat med vissa svårigheter för

ordinarie domare att med sin tjänst förena chefskapet för ett dylikt organ.

Efter att hava erinrat örn socialstyrelsens uttalande rörande intagningsnämndernas

utvecklande till nya centrala länsorgan anförde statskontoret, att

ämbetsverket icke kunde hålla en sådan utveckling som den av socialstyrelsen

angivna för otrolig. Därefter yttrade statskontoret:

På grund av vad sålunda anförts och särskilt i betraktande av de betänkligneter

utav statsfinansiell art, som synas vara förenade med det föreliggande

orsiaget örn inrättande av statliga organ, vilka torde kunna befaras komma

att utveckla sig till självständiga ämbetsverk vid sidan av de nuvarande länsstyrelserna,

anser sig statskontoret icke kunna biträda nämnda förslag.

"tnf''vinnandif ^ssa myndigheter hava framställt andra förslag till vinnande av det med

av det med or&anet avsedda syftet.

sedda1 syftet. Salundaohar polismästaren i Stockholm i sitt av Överståthållarämbetet åberopade

utlåtande uttalat sig för en omorganisation av länsstyrelserna vid behandlingen

av ifrågavarande ärenden, därvid plats åt ett lekmannaelement även

torde kunna beredas. Länsstyrelsen i Västmanlands län har erinrat örn ett av

länsstyrelsen över förslag till lagstiftning i ämnet avgivet yttrande, däri länsstyrelsen

framhållit det vara av ett obestridligt värde att vid handläggning av

förevarande ärenden få samverka med någon eller några personer, som kunde

företräda lekmannens syn på saken. Socialstyrelsen har även berört frågan örn

länsstyrelsernas förstärkning vid behandlingen av hithörande frågor med särskilda

tillkallade bisittare. Styrelsen har emellertid ansett svårigheter möta

att förläna sådan ställning åt samtliga de fyra personer, vilka enligt promemorian

skulle bilda en intagningsnämnd.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län — som ansett hinder ej möta för ärendenas

överflyttning till de allmänna domstolarna, ehuru länsstyrelsen funnit

en sådan åtgärd obehövlig — har föreslagit inrättande av en särskild nämnd,

bestående av en läkare och en eller två andra socialt intresserade personer, som

skulle hava att till länsstyrelsen eller domstolen avgiva yttranden i ärenden

av förevarande art. Ett liknande förslag har väckts av socialstyrelsen, som

härom anfört följande:

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

57

En möjlighet, som synes särskilt förtjäna övervägas, vore att — med mönster

från lagarna den 22 april 1927 örn förvaring av förminskat tillräkneliga

förbrytare och örn internering av återfallsförbrytare — tillskapa en sakkunnig

remissinstitution, exempelvis av likartad sammansättning som den ifrågasatta

intagningsnämnden, vars behörighet emellertid lika med interneringsnämndens

skulle begränsas till vetorätt mot ifrågasatta beslut rörande frihetsförlust. Då

sådant beslut icke kunde komma till stånd, med mindre ej blott länsstyrelsen

utan även nämnden funne åtgärden befogad, skulle anordningen uppenbarligen

skapa synnerligen starka garantier mot internering i oträngt mål.

Vid realiserandet av en dylik tanke synas två alternativ möjliga, nämligen

att tillskapa antingen en för hela riket gemensam central prövningsinstans

eller ock lokala sådana i varje residensstad.

Till förmån för det förra alternativet talar i främsta rummet den omständigheten,

att det torde erbjuda större möjligheter att förvärva för uppgiften fullt

kvalificerade krafter och därmed ökad auktoritet. Vidare skulle en sådan

central nämnd, i och med att den finge sig ålagt att yttra sig i samtliga förekommande

mål av ifrågavarande slag inom landet, förvärva en betydande,

värdefull praktisk erfarenhet och överblick över lagtillämpningen. Enhetlighet

i tillämpningen skulle främjas. Såsom en olägenhet åter framstår, att förfarandet

väsentligen — i allt fall städse i de fall, där länsstyrelsen hade sitt

säte å annan ort än centralnämnden — finge ske skriftligt utan möjlighet till

de personliga iakttagelser, som onekligen måste vara av vikt på ifrågavarande

område. Tilläggas bör, att detta förfarande, även örn nämnden såsom nödvändigt

vöre organiserades för fortlöpande verksamhet, enligt sakens natur

måste föranleda viss tidsutdräkt och omgång.

Enligt det senare alternativet med en lokal prövningsnämnd i varje residensstad

undginge man väsentligen nu berörda olägenheter. Målet kunde muntligen

föredragas inför nämnden av den inom länsstyrelsen, som där verkställt

utredningen. Styrelsen föreställer sig också, att tillfälle kunde beredas nämndens

ledamöter att närvara vid förhören. Över huvud taget skulle anordningen

enligt det senare alternativet sannolikt kännetecknas av större smidighet än

enligt det förra och på samma gång erbjuda länsstyrelsernas vederbörande

tjänstemän ett visst stöd.

Statskontoret har under viss förutsättning uttalat sig för en omorganisation

av första instansens organ, skyddsnämnderna, samt yttrar härutinnan:

I betraktande av de svårigheter, som förefinnas för en tillfredsställande lösning

av ifrågavarande spörsmål, anser statskontoret böra tagas under omprövning,

huruvida icke någon förenkling av problemet skulle kunna vinnas därigenom,

att alla de åtgärder, som från samhällets sida anses böra vidtagas för att

förhjälpa de felande till en bättre livsföring, anförtros åt den första instansen,

d. v. s. de föreslagna skyddsnämnderna. I sådant fall skulle den andra instansen

endast hava att pröva, huruvida stadgade förutsättningar föreligga för

meddelande av förordnande örn vederbörandes intagning å allmän arbetsanstalt.

Därest skyddsnämnderna, sådana de föreslagits av Kungl. Majit i proposition

till 1930 års riksdag, icke skulle anses kunna fylla en dylik utökad uppgift,

torde de böra erhålla en härför lämpad sammansättning, exempelvis genom

insättande i desamma av en läkare samt ytterligare någon lekmannarepresentant.

Måhända kan det även befinnas mindre lämpligt, att polischefen i orten

eller hans ställföreträdare är ordförande i en skyddsnämnd med nu angivna

uppgifter.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj :ts proposition nr 100.

Statistik.

Från statskontorets beslut var föredraganden, t. f. sekreteraren Britth, skiljaktig

och ansåg, att statskontoret bort uttala sig för att förordnanden om intagning

å allmän arbetsanstalt borde meddelas av domstol.

Till ledning för bedömande av den arbetsbörda, som skulle komma att åvila

ett nyinrättat organ, meddelas i följande tabell 1 uppgifter för de olika länen

dels rörande antalet mål, däri fråga varit örn ådömande av tvångsarbete enligt

lösdriveri-, fattigvårds- eller barnavårds lagen samt örn intagande å alkoholistanstalt,

dels ock örn antalet mål, däri beslutet avsett tvångsarbete eller intagande

å alkoholistanstalt.

Tabell 1. Antalet mål, dari fråga varit örn ådömande av tvångsarbete enligt lösdriveri-,

fattigvårds- eller barnavårdslagen eller örn intagande å alkoholistanstalt,

samt antalet mål, däri beslutet avsett tvångsarbete eller intagande å alkoliolistanstalt.

1

2

3

4

6

Antal mål, däri

Antal mål, däri

Summa mål,

Län

Tid

fråga

varit örn

ådömande

av tvångs- arbete

beslutet

avsett

tvångs-

arbete

fråga

varit örn

intagande

å alko- holistan- stalt

beslutet

avsett

intagande

å alko- holistan- stalt

dari fråga

varit om

ådömande av

tvångsarbete

el. intagande

å alkoholist- anstalt

Stockholms stad

1929

Vi—81/io 1930

159

134

133

114

136

119

131

114

295

253

län . . -j

1929

10

6

8

8

18

>/i—8I/io 1930

7

7

4

4

11

Uppsala

|

1929

4

3

4

4

8

* '' ‘i

Vi-sl/io 1930

3

3

3

6

Södermanlands

1929

Vi—1»Vi» 1930

8

2

5

2

1

2

1

1

9

4

Östergötlands

• ••<

1929

7i-"/io 1930

24

25

15

15

18

12

18

11

42

37

Jönköpings

1929

Vi—8 Vio 1930

13

12

7

6

3

4

3

4

16

16

Kronobergs

• "i

1929

v 1—8‘/iö 1930

7

2

4

1

1

i

8

3

Kalmar

■ ■■{

1929

''11—"Ilo 1930

12

10

10

6

2

2

12

12

Gotlands

■ ■■{

1929

Vi—"Vio 1930

5

1

2

2

7

Blekinge

1929

Vi—81/io 1930

11

11

7

3

1

2

1

2

12

13

Kristianstads

1929

Vi-81/™ 1930

7

10

5

6

2

1

9

10

Malmöhus

• ■■<

1929

Vi-81/™ 1930

84

62

65

37

27

43

26

42

lil

105

Hallands

• -{

1929

''/i—"ho 1930

4

3

2

1

2

4

1

4

6

7

Göteborgs o. Bohus

{

1929

Vi—31/io 1930

80

93

57

49

41

54

39

53

121

147

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

59

1

2

4

5

Antal mål, däri

Antal mål, däri

Summa mål,

Län

Tid

fråga

varit om

ådömande

av tvångs- arbete

beslutet

avsett

tvångs-

arbete

fråga

varit örn

intagande

å alko- holistan- stalt

beslutet

avsett

intagande

å alko- holistan- stalt

där fråga

varit örn

ådömande av

tvångsarbete

el. intagande

å alkoholist- anstalt.

Älvsborgs > . . |

1929

16

9

8

8

24

Vi—3lAo 1930

14

7

4

4

18

Skaraborgs > . . ^

1929

15

7

1

1

16

Vi—8,/‘« 1930

15

6

1

1

16

Värmlands > . . -j

1929

16

11

1

1

17

‘/x—»V101930

17

12

8

6

25

Örebro » . . -j

1929

18

13

7

7

25

Vi-81/io 1930

17

9

6

5

23

Västmanlands > '' '' {

1929

8

4

1

9

Vi—31/xo 1930

4

1

4

1

8

Kopparbergs > . . j

1929

14

12

3

2

17

Vi—81/i0 1930

14

13

6

5

20

Gävleborgs > . . ^

1929

8

6

6

6

14

Vi-81/io 1930

21

14

8

6

29

Västernorrlands > . . <

1929

Vi—31/io 1930

20

11

10

9

3

8

3

6

23

19

1929

2

1

2

Jämtlands > . . <

Vx—81/xo 1930

_

_

Västerbottens > . . j

1999

7i--37io 1930

4

8

3

6

i

5

9

9

1929

5

3

5

5

10

Norrbottens > . . s

Vx—31/xo 1930

3

i

3

3

6

Summa

1929

549

388

284

272

833

‘/i—81/xo 1930

503

325

301

270

804

Anm. Antalet mål, däri fråga varit om ådömande av tvångsarbete, och antalet mål, däri beslutet

avsett tvångsarbete, utgjorde i

Norrköping................... 1929 13 resp. 7

''/x—sl/xo 1930 14 » 6

Malmö..................... 1929 48 • 41

Vi—31/io 1930 21 . 12

Hälsingborg................... 1929 15 » 3

»/i-8,/io 1930 23 » 18

Göteborg...... 1929 69 > 46

‘/i—31/io 1930 87 > 45

Såsom var att vänta, är största antalet mål att finna i Stockholms stad samt

i Göteborgs och Bohus, Malmöhus och Östergötlands län. Då beslutet avsett

annat än tvångsarbete, har vederbörande i allmänhet ådömts varning, medan

i en del fall sjukvård, fattigvård eller alkoholistvård’ beretts honom. Lösgivande

utan varning har förekommit allenast i ett helt ringa antal fall.

I tabellen lämnas vissa uppgifter om antalet mål, däri fråga varit örn

ådömande av tvångsarbete, m. m. för vissa städer, i vilka finnas poliskammare.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Till upplysning om fördelningen av målen i liela riket mellan länsstyrelserna

och poliskamrarna, däri inberäknat poliskammaren i Stockholm, må nämnas

följande uppgifter. Enligt den officiella statistiken dömdes till tvångsarbete år

1927 inom hela riket 506 personer. Av dessa hade 346 dömts av poliskamrarna

och 160 av länsstyrelserna. Eör tiden efter år 1927 äro några statistiska uppgifter

icke publicerade, men enligt de för år 1929 samt tiden 1/i—31/io 1930 från

länsstyrelserna inhämtade uppgifterna utgjorde antalet i hela riket till tvångsarbete

dömda personer år 1929 388, därav 243 dömts av poliskamrarna och 145

av länsstyrelserna. Eör de tio första månaderna av år 1930 utgjorde antalet

i hela riket till tvångsarbete dömda personer 325, därav 202 dömts av poliskamrarna

och 123 av länsstyrelserna. Av uppgifterna framgår, att det största

antalet, omkring 2/3, dömts av poliskamrarna i riket. Antalet mål, däri

överhuvud taget fråga varit örn ådömande av tvångsarbete, uppgick år 1929 i

hela riket till 549, av vilka 321 handlagts av poliskamrarna och 228 av länsstyrelserna.

Motsvarande siffror för tiden 1/1—31/10 1930 utgjorde 503, 294

och 209. Anmärkas må, att länsstyrelserna men icke de vanliga poliskamrarna

äga ådöma tvångsarbete ej blott enligt lösdriverilagen utan även enligt de lagrum

i fattigvårds- och barnavårdslagarna, vilka såsom påföljd vid indisciplinärt

uppträdande utav personer, intagna å fattigvårdsanstalt, m. fl. stadga

ådömande av tvångsarbete. Poliskamrama i landsorten hava således färre

grupper inål att avdöma än länsstyrelserna.

Till belysande av länsstyrelsernas sammansättning vid handläggning av mål,

däri fråga varit örn ådömande av tvångsarbete enligt lösdriveri-, fattigvårdseller

barnavårdslagen, meddelas följande uppgifter i tabell 2.

Tabell 2. Uppgift & länsstyrelses sammansättning och föredragandes tjänsteställning

vid avgörande under år 1929 och tiden Yi—sl/io 1930 av mål, däri fråga varit om

ådömande av tvångsarbete enligt lösdriveri-, fattigvårds- eller barnavårdslagen.

Länsstyrelsen i

Tid

Hela

antalet

Antalet mål,

däri lands- hövdingen

Antalet mål, däri föredraganden

innehaft eller i dess helhet uppe- hållit befattning såsom

mål

del-

tagit

icke

del-

tagit

lands-

sekre-

terare

läns-

assessor

läns-

notarie

extra

läns-

notarie

Stockholms

län . . |

1929

Vx—31/io 1930

10

7

1

9

7

—

—

10

7

—

Uppsala

. ..{

1929

7i-81/io 1930

4

3

—

4

3

4

3

—

z

Södermanlands

1929

''/i—1"/io 1930

4

1

3

—

4

—

—

Östergötlands

• ••<

1929

l/i—31/xo 1930

11

11

_

11

11

_

—

11

11

—

Jönköpings

• ■ {

1929

Vi—81/io 1930

13

12

—

13

12

z

13

12

z

z

Kronobergs

•

1929

*/i—sl/xo 1930

7

2

1

6

2

z

7

2

—

—

Kalmar

laon

Vi—81/io 1930

12

10

_

12

10

—

12

10

z

_

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 100.

61

Antalet mål,

Antalet

mål, däri föredraganden

Hela

antalet

dari

ands-

innehaft eller i dess helhet uppe-

Länsstyrelsen i

T i d

hövdingen

hållit befattning såsom

mål

del-

tagit

icke

del-

tagit

lands-

sekre-

terare

läns-

assessor

läns-

notarie

extra

läns-

notarie

r

1929

Gotlands » . . <

''/i-31/io 1930

5

3

2

5

—

—

—

Blekinge > . . {

1929

6

6

_

6

_

—

Vi—31/io 1930

3

—

3

—

3

—

—

(

1929

7

7

7

_

Kristianstads > . . <

‘/i—31/i» 1930

10

—

10

—

10

—

—

Malmöhus > . . j

1929

21

21

_

_

20

1

l/i-37io 1930

18

—

18

—

—

18

—

Hallands • . . |

1929

4

4

4

_

_

>A-37io 1930

3

—

3

—

3

—

—

Göteborgs o. Bohus > 1 . j

1929

11

11

4

7

_

Vi—31/io 1930

6

—

6

—

6

—

i Älvsborgs > . . {

1929

16

1

15

_•

14

2

_

Yl—1“/lo 1930

14

2

12

—

14

—

—

Skaraborgs > . . |

1929

V i—s,/io 1930

15

15

_

15

15

—

15

15

—

—

Värmlands > . . j

1929

Vi—*7“ 1930

16

17

—

16

17

1

1

1

14

16

—

Örebro > . .

1929

Vi—"Vio 1930

10

12

—

10

12

—

10

12

—

—

Västmanlands > . . j

1929

‘/i—»Vio 1930

8

4

—

ft

4

—

8

4

—

—

Kopparbergs > . . j

1929

14

_

14

_

1

1

12

''/i—»Vio 1930

14

—

14

—

—

—

14

Gävleborgs » . . -j

1929

8

2

6

_

8

_

_

Vi—31/io 1930

21

2

19

—

21

—

—

Västernorrlands > . . j

1929

>/i-37io 1930

21

10

_

20

11

—

19

11

1

—

Jämtlands » . . -j

1929

8

2

1

1

_

Yi—37io 1930

—

—

—

—

Västerbottens > . . <j

1929

7i-37i° 1930

4

8

—

4

8

—

4

8

—

—

Norrbottens > . . -j

1929

Yi—sYio 1930

5

3

_

5

3

—

5

3

—

—

Summa

1929

228

6

222

1

147

07

13

Yi—1“/io 1930

209

7

202

6

131

58

14

Av tabellen framgår, att landshövdingarna praktiskt taget icke själva deltagit

i dessa måls avgörande. Är 1929 uppgick antalet mål i hela riket till

228. I allenast 6 av dessa måls behandling hava landshövdingarna deltagit.

Motsvarande siffror för de tio första månaderna av år 1930 utgjorde 209 respektive

7. Föredragande har i regel varit länsassessor, någon gång landssekreterare

samt i ett par län länsnotarie eller extra länsnotarie. Här må

1 Ärendena, som år 1929 tillhört länsassessorns föredragning och vid hinder för denne handlagts

av förste länsnotarien, hava fr. o. ni. den ‘/i 1930 helt överflyttats på den sistnämndes föredragning.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Majlis proposition nr 100.

Departe
ments
chefen.

framhallas vad länsstyrelsen i Malmöhus län anfört angående invändningen,

att ärendena ofta handhades av yngre jurister. Länsstyrelsen yttrar, att

detta visserligen vore riktigt, men därvid borde bemärkas, att nämnda förhållande

icke betydde att ärendena handhades av mycket unga män, såsom exempelvis

vore fallet med målen i häradsrätter, där 25-åriga jurister ofta fungerade

som domare, utan av män som hade betydligt mera erfarenhet bakom sig.

Enligt 1930 ars statskalender vore medelåldern för befordran till ordinarie länsnotarie

cirka 35 år; befordran till länsassessor skedde naturligtvis vid avsevärt

högre ålder. Därtill komme att den erfarenhet som funnes hos de äldre tjänstemännen

i länsstyrelsen bleve genom samråd utnyttjad även för de ärenden

som handhades av de yngre.

För vinnande av en uppfattning örn i vilken utsträckning av länsstyrelser

och poliskamrar meddelade domar å tvångsarbete överklagats i högsta domstolen

och där blivit ändrade, har en undersökning för åren 1925—1929 verkställts

med ledning av de i Nytt juridiskt arkiv intagna referat och notiser över i högsta

domstolen avgjorda mål. Uppgifter därom äro sammanställda i tabell 3.

Tabell 3. Antalet till högsta domstolen från länsstyrelser och poliskamrar fullföljda

mål angående ådömande av tvångsarbete samt innebörden av högsta domstolens beslut.

i r

Antalet inål

Ej upptaget

till prövning

eller åter- kallat

Ej ändring

Ändring

1925 .................

17

2

13

2

1926 .................

9

_

9

_

1927 .................

15

1

14

_

1928 .................

10

—

10

_

1929 .................

15

1

12

2

Tabellen utvisar, att blott ett mycket ringa antal mål fullföljts i högre instans

samt att den underordnade myndighetens beslut på ett par undantag när blivit

fastställda. Nämnas må ock, att poliskammaren i Örebro uppgivit, att beträffande

de 101 mål angående för lösdriveri häktade personer, som avdömts sedan

poliskammarens tillkomst år 1920, icke något utslag blivit ändrat i högsta instans.

Frågan örn anordnandet av det organ, som har att meddela beslut örn intagning

å arbetsanstalt och således avgöra, huruvida en person skall förlora sin

frihet, hör otvivelaktigt till de mest invecklade problemen i förevarande lagstiftning.

Anledningen härtill är väsentligen det samband frågan äger med

spörsmålen, huruvida lösdriveriet bör behandlas såsom ett brott och straff

därför ådömas — i vilket fall ärendena komma att avgöras av de allmänna

domstolarna — samt örn ärenden angående frihetsberövande utan en dylik kriminalisering

av lösdriveriet böra överflyttas dit. Då gällande lagstiftning intager

den ståndpunkten, att ärendena skola behandlas av länsstyrelser och polis
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

63

kamrar, innebär alltså detta, att tanken på lösdriveriets kriminalisering eller

ärendenas överflyttande därförutan till domstolarna icke vunnit godkännande.

Enligt propositionen till 1930 års riksdag skulle ärendena alltjämt handläggas

av länsstyrelserna, till vilka även hänfördes poliskammaren i Stockholm, som

utgör en del av Överståthållarämbetet, men blott undantagsvis av de övriga poliskamrarna.

I vissa av de förut berörda, i anledning av propositionen väckta

motionerna uttalades åter den principiellt motsatta uppfattningen: lösdriveriet

borde kriminaliseras eller ärendena utan en sådan kriminalisering överflyttas

från de administrativa till de judiciella myndigheterna.

Då jag, på sätt strax skall närmare utvecklas, ansett goda skäl kunna anföras

såväl för ståndpunkten att icke låta ärendena gå till de allmänna domstolarna

utan i stället handläggas av länsstyrelserna som ock för den motsatta

meningen, har jag låtit inom departementet verkställa en undersökning, huruvida

det icke vore möjligt att träffa sådana anordningar, att samtidigt som fördelarna

med det administrativa förfarandet tillvaratoges, de förbättringar vunnes,

som avsetts med förslaget örn ärendenas behandling i judiciell ordning.

Förverkligandet av detta syfte skulle leda till att ärendena förlädes till ett

helt nytt organ. I den i det föregående omförmälda promemorian, som utremitterats

till olika myndigheter, ifrågasattes inrättande av ett dylikt organ, bestående

av en domareperson såsom ordförande, en läkare och två valda lekmän,

vilket organ i viktiga hänseenden skulle äga domstols karaktär men mera än

en vanlig domstol vara lämpad för handläggning av ifrågavarande ärenden.

Det förslag, som sålunda väckts, har vunnit understöd av åtskilliga länsstyrelser.

Flertalet av dessa myndigheter ävensom socialstyrelsen och statskontoret

hava dock uttalat sig i avstyrkande riktning.

Såsom var att vänta, har frågan örn ärendenas hänförande till de allmänna

domstolarna föga berörts i yttrandena. Såväl länsstyrelserna som socialstyrelsen

hade i de tidigare i ärendet avgivna utlåtandena upptagit denna fråga

till behandling och därvid allmänt uttalat sig både mot lösdriveriets kriminalisering

och mot ärendenas överflyttning till de allmänna domstolarna

utan att lösdriveriet behandlades såsom ett brott och belädes med straff.

Såsom redan antytts, anser jag för min del de till stöd för denna mening

åberopade skälen synnerligen beaktansvärda. Härutinnan vill jag särskilt

erinra örn den även av min företrädare i ämbetet framhållna synpunkten,

att det till främjande av lagstiftningens ändamål är av stor betydelse,

att samhällets ingripande mot den felande icke tager formen av straffrättsligt

åtal (s. 56). överhuvudtaget lärer det vara av synnerlig vikt, därest lagstiftningens

sociala syfte i önskvärd utsträckning skall kunna förverkligas,

att bestämmelser, vilka stämpla den felande såsom en brottsling och de åtgärder,

som vidtagas mot honom, såsom straff, i görligaste man undvikas. Även

ett annat skäl mot ärendenas behandling av de allmänna domstolarna må här

understrykas. För att lagstiftningen ej blott skall stanna på papperet, är

det i hög grad angeläget, att de förebyggande och hjälpande åtgärderna verkligen

bringas till utförande. Vidtagandet av dylika åtgärder är emellertid

onekligen en för de vanliga domstolarna ganska främmande uppgift och torde

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

■— såsom ock redan antytts —- vida bättre lämpa sig för en administrativ myndighet.

Att länsstyrelserna i detta avseende äga ett bestämt företräde framför

de allmänna domstolarna på grund av länsstyrelsernas sysslande med andra

sociala frågor och den auktoritativa ställning de intaga inom länet synes

mig tydligt. Av underdomstolarna skulle utan tvivel häradsrätterna bättre

ägna sig för omhändertagande av dessa ärenden än rådhusrätterna. Med hänsyn

till ärendenas starka sociala betoning är det nämligen synnerligen önskvärt,

att ett lekmannaelement beredes tillfälle att deltaga i deras avgörande.

Domstolens möjligheter att vidtaga och genomföra hjälpåtgärder bliva naturligen

också avsevärt ökade, därest inom densamma finnes ett så talrikt lekmannaelement

som en häradsnämnd. Då yrkanden framställts på överflyttning

av nu ifrågavarande uppgifter till de allmänna domstolarna, har emellertid

därmed i allmänhet åsyftats ärendenas hänförande till rådhusrätterna i

residensstäderna, en anordning, som också av praktiska skäl sannolikt skulle

bliva nödvändig. Där saknas i regel varje lekmannainslag, en omständighet,

som ur nu berörda synpunkt måste framstå såsom en brist. Ej heller äga dessa

domstolar den kännedom om landsbygdens förhållanden, som understundom

torde vara av värde vid bedömande av hithörande ärenden. Även det nu berörda

förhållandet utgör ett vägande skäl mot ärendenas överflyttning till de

allmänna domstolarna.

Att det å andra sidan, då det gäller frihetsberövanden. ur rättssäkerhetens

synpunkt måste te sig tilltalande att frågor därom avgöras i ett judiciellt och

icke i ett administrativt förfarande, lärer vara ovedersägligt. Av synnerlig betydelse

är det jämväl, att den myndighet, som bedömer dessa frågor, i den allmänna

meningen omfattas med odelat förtroende. I vissa av de över den utremitterade

promemorian angående inrättande av ett nytt organ avgivna yttrandena

har nu framhållits, att ett dylikt nytt organ icke behövdes, enär den

nuvarande prövningen vore tillfredsställande och ytterligare garantier mot

obehöriga frihetsberövanden därjämte funnes uppställda i 1930 års proposition.

Såsom framgår av den tidigare meddelade statistiken, handläggas de

flesta mål, däri fråga varit om ådömande av tvångsarbete, vid poliskamrarua.

Antalet sådana mål i hela riket uppgick år 1929 till 549. Därav handlades

vid poliskamrarna 321 mål och vid länsstyrelserna i länen 228 eller nära 100

mindre. Av de 321 vid poliskamrarna handlagda målen folio ej mindre än 228

eller ett lika stort antal som vid samtliga länsstyrelser handlagda å poliskamrarna

i Stockholm och Göteborg, vilka enligt propositionen kunde förväntas

skola bibehållas såsom organ för behandling av dessa ärenden. Av nämnda 228

mål belöpte 159 å Stockholm och 69 å Göteborg. Jämväl för tiden 1/1—31/io 1930

föreligga uppgifter i nu nämnda hänseenden. Antalet mål utgjorde i hela riket

503. Av dessa handlade poliskamrarna 294 och länsstyrelserna i länen

209. Poliskamrarna i Stockholm och Göteborg handlade 221 mål — i Stockholm

134 och i Göteborg 87 -— eller mer än samtliga länsstyrelser tillhopa, I poliskamrarna

avgöras målen av en enda person, vanligen polismästaren, dock att i

poliskammaren i Eskilstuna, vilken består av polismästaren såsom ordförande

och två ledamöter, beslut fattas efter omröstning enligt reglerna för domstol.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

65

Poliskammaren i Norrköping utgöres av, utom polismästaren, två borgerliga

illitterata rådmän, men beslutanderätten tillkommer polismästaren ensam. Vad''

angår länsstyrelsernas handläggning av ärendena, utvisar statistiken, att landshövdingarna

så gott som aldrig deltaga i avgörandet av dessa ärenden, och

att ärendena i regel föredragas av länsassessom, i ett par län av länsnotarien. I

själva verket lära ärendena i praktiken avgöras av föredraganden ensam. Att

dessa för den enskilde så djupt ingripande avgöranden sålunda faktiskt så gott

som undantagslöst beslutas av en enda person utan att denne som regel i verkligheten

äger stöd av bisittare, vare sig juridiskt bildade eller lekmän, är tydligen

mindre lämpligt. Till jämförelse må nämnas, att polisdomstolarna, där

polisdomaren ensam avgör ärendena, principiellt handlägga allenast mindre

förseelser, som i allmänhet ej förskylla annat än böter. Jag tillåter mig här

erinra örn vad i 1926 års betänkande (s. 55) anförts därom, att ehuru dessa

ärenden sällan äro av någon ur juridisk synpunkt svårartad beskaffenhet, deras

bedömande ur psykologisk och social synpunkt stundom dock kan vara

ägnat att ingiva tvekan. Enligt vad i betänkandet vidare anfördes fordrades

det därför för ärendenas handläggning en erfarenhet och ett mognat socialt

bedömande, som måhända icke alltid varit tillfinnandes vid dessa ärendens

avgörande, även örn det måste erkännas, att de ofta varit föremal för en omsorgsfull

utredning i förening med ett intresserat övervägande av olika möjligheter

för individernas tillrättaförande. Att under senare år endast helt

få överklaganden ägt rum i dessa mål och att ändring i de underordnade myndigheternas

beslut blott i ett pär fall vidtagits berättigar icke utan vidare till

slutsatsen, att förhållandena äro tillfredsställande. Därmed vill jag a andra

sidan icke hava uttalat, att länsstyrelsernas och poliskamramas handläggning

av dessa ärenden varit bristfällig. Emellertid råder det utan tvivel på sina

håll en stark misstro till det nuvarande systemets förmåga att tillfredsställande

avgöra berörda frågor. En stor del i denna misstro har säkerligen det förut berörda

förhållandet, att ärendena avgöras av en enda person, därtill en polis- eller

förvaltningstjänstemän, ej sällan i jämförelsevis underordnad ställning. Till

misstron har för visso ock medverkat den omständigheten, att huru tillfredsställande

handläggningen från poliskamrarnas sida än må hava varit, skenet

av att polissynpunkter spelat en framträdande roll vid målens avgörande kommit

att vidlåda förfarandet. Att detta varit särskilt betydelsefullt är

klart med hänsyn till det stora antal mål nämnda myndigheter handlagt.

Framhållas må även, att behandlingen av förevarande ärenden såväl hos länsstyrelserna

som hos poliskamrarna nog ibland tidigare haft en ganska summarisk

karaktär, beroende delvis på lagstiftningen, som icke meddelat några

bestämmelser i syfte att trygga en fullständig och allsidig utredning i ärendena,

delvis också på den arbetsbörda, som åvilat framför allt länsstyrelserna

och understundom åsamkat svårigheter för dem att åstadkomma en dylik utredning.

Nu anförda omständigheter hava lett till kravet å ärendenas handläggning,

icke av administrativ myndighet utan av domstolarna såsom det

enda ur rättssäkerhetens synpunkt fullt betryggande. Enligt 1930 års proposition

skulle visserligen ganska betydande ändringar ske i den hittillsva
Bihang

till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 86 käft. (Nr 100). 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

rande ordningen. Ätt dessa skulle vara ägnade att öka rättssäkerheten skall

ej förnekas, helst om samtidigt länsstyrelserna och de poliskamrar, åt vilka

ärendena anförtroddes, på sätt ställts i utsikt gåves en förändrad sammansättning

vid avgörandet av ärendena eller ock annan anordning träffades i

syfte att bereda ärendena en så betryggande handläggning som möjligt. Huruvida

den misstro, som nu hyses mot lagstiftningen i detta avseende, med de

föreslagna ändringarna skulle kunna bortarbetas, synes dock ovisst. Fortfarande

skulle huvudinvändningen kvarstå, att beslut om frihetsberövanden

alltjämt skulle tillkomma i administrativ ordning. Med hänsyn härtill och

då det torde vara mindre lämpligt att nu vid en genomgripande reformering

av lösdriverilagstiftningen lämna denna del, där behovet av den allmänna opinionens

stöd är särskilt kännbart, till sin grund orubbad, har jag ansett ett

systemskifte härutinnan såvitt möjligt böra komma till stånd.

Emot förslaget att vinna en lösning av frågan genom inrättande av ett nytt

organ — jag skall i fortsättningen tillåta mig kalla det vårdnadskollegium -—

har emellertid nu vidare anmärkts, att ett dylikt organ ur vissa synpunkter

skulle äga mindre förutsättningar än länsstyrelserna att handlägga förevarande

ärenden.

Att länsstyrelserna hava ett visst företräde framför de ifrågasatta vårdnadskollegierna

med hänsyn till den befattning de taga med andra ärenden av social

natur och den auktoritativa ställning de intaga inom länen torde väl i viss

mån vara obestridligt. Emellertid är det att märka, att vårdnadskollegierna,

vilkas huvudsakliga uppgift skulle bliva att handhava hithörande ärenden,

kunna förväntas förskaffa sig en mera ingående kännedom örn de personer,

örn vilka bär är fråga, än det för länsstyrelserna med deras mångskiftande

uppgifter mången gång är möjligt. Vidare lära kollegiernas ledamöter, i synnerhet

deras lekmannarepresentanter, i annan sin verksamhet hava sysslat med

socialt arbete. På grund därav torde de äga en allsidig erfarenhet rörande

sociala spörsmål och hava kommit i förbindelse med institutioner och enskilda,

som utöva social hjälpverksamhet. Vad den auktoritativa ställningen beträffar,

synes det vara befogat våga hysa den förhoppningen, att kollegier med dugliga,

för socialt intresse kända domare såsom ordförande samt med läkare och

valda förtroendemän såsom bisittare skola bliva i stånd att förskaffa sig en

sådan ställning, att de i sitt arbete för beredande av sysselsättning åt felande

personer och vidtagande av andra hjälpåtgärder icke komma att bliva mindre

framgångsrika än länsstyrelserna.

Att samhällets skyddande mot den fara, lösdriveriet utgör, icke i någon mån

får eftersättas ligger i sakens natur och torde icke behöva närmare utvecklas.

Syftet med inrättandet av ett nytt organ har i själva verket varit att främja

rättssäkerheten icke blott ur den enskildes synpunkt utan jämväl ur samhällets,

d. v. s. förekomma såväl obehöriga frihetsberövanden som obefogade frikännanden.

De uttalanden, som gjorts därom, att samhällets behov av skydd mot

denna fara skulle bliva mindre väl tillgodosett, därest länsstyrelsernas befattning

med dessa ärenden upphörde och handläggningen i stället anförtroddes åt

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

67

vårdnadskollegier, synas mig icke övertygande. Sättes i spetsen för vårdnadskollegium

en ordinarie domare, torde det med fullt fog kunna antagas,

att kollegiet i jämförelse med länsstyrelse skall hava större möjligheter att

vinna en riktig uppfattning av frågan, örn vederbörandes livsföring påkallar åtgärd

enligt lagen eller icke. Ordförandens som regel långvariga domareverksamhet,

hans erfarenhet, särskilt örn han är underrättsdomare, att leda förhör

och att psykologiskt bedöma personer ur skilda miljöer samt hans vana att objektivt

väga omständigheter mot varandra erbjuda goda garantier för ett rättvist

bedömande. Därtill kommer, att han vid sin sida har en läkare, som kan förväntas

särskilt uppmärksamma psykiska brister och egendomligheter, samt två

lekmannarepresentanter, utvalda med hänsyn till deras erfarenhet örn och intresse

för socialt arbete. Att en dylik myndighet skulle visa undfallenhet mot

de personer, som ställas inför detsamma, torde icke behöva befaras. Och vad

beträffar faran för att fordringarna på juridisk bevisning skulle bliva svåra

att fylla, må framhållas, att med den fria bevisprövning, som numera råder

inom domstolsprocessen, fordringarna å juridisk bevisning där icke torde

upprätthållas i samma omfattning som förr. För övrigt är att märka, att medan

det i brottmålsprocessen gäller att styrka vissa enstaka handlingar, kommer

det här an på att utreda, huru en persons livsföring varit under en längre tidsperiod.

Vid en sådan utredning bliver naturligen bevisningen av en annan art,

än då fråga är örn begångna brott.

I åtskilliga yttranden har ett bestämt företräde tillerkänts länsstyrelserna med

hänsyn till behovet av skyndsam handläggning av dessa ärenden. Vad sålunda

erinrats lärer icke sakna visst fog. Framhållas må emellertid, att i

brottmål personer kunna hållas häktade i stad intill en vecka och å landet intill

14 dagar, sedan beslutet örn häktningen kommit rättens ordförande till

handa, innan rannsakning med deni företages. Med hänsyn härtill torde betänkligheter

icke behöva möta mot en väntetid av högst en vecka för de personer,

varom här är fråga. Det behov av kontinuerlig verksamhet, som enligt

socialstyrelsens uppfattning skulle förefinnas i fråga om vårdnadskollegium,

lärer kunna tillgodoses av ordföranden. Anmärkas må emellertid, att ett dylikt

behov beträffande nu förevarande ärenden torde vara ganska ringa.

De betänkligheter av ekonomisk eller organisatorisk art, som anförts emot

förslaget, förtjäna givetvis ett noggrant beaktande. Huru stora kostnader

vårdnadskollegiernas inrättande skall föranleda är svårt att med någon större

grad av säkerhet beräkna. På sätt jag i det följande kommer att närmare

angiva, hava de årliga kostnaderna uppskattats till omkring 110,000 kronor.

I enlighet med vad jag i årets statsverksproposition föreslagit beträffande andra

kostnader för lösdriveriets bekämpande (femte huvudtiteln s. 142) bör även

denna post bestridas ur rusdrycksmedelsfonden. Att en utgift av nu nämnda

storlek icke bör få hindra en reform, därest den eljest anses lämplig, synes

mig tydligt. Jag tillåter mig här erinra örn socialstyrelsens uttalande, att örn

berättigade krav resas på ytterligare garantier mot missbruk vid åtgärder, som

beröra den enskilda individens frihet, intet borde eftersättas för att tillgodose

dem, och finge även avsevärda kostnader ej avskräcka därifrån. Till invänd
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Majlis proposition nr 100.

ningarna därom, att dessa myndigheter skulle kunna utvecklas till självständiga

ämbetsverk, skall jag strax återkomma.

Anmärkningen att inrättandet av det ifrågasatta vårdnadskollegiet betecknade

ett avsteg från den sedan lång tid i rättsutvecklingen förefintliga strävan

att avskaffa specialdomstolarna, synes mig icke bärande. Frånsett, att

den nya myndigheten icke avsetts skola bliva en domstol, må framhållas, att

under senare tid inrättats flera specialdomstolar, t. ex. försäkringsrådet, vattendomstolarna

och arbetsdomstolen. Erinringarna emot utseendet av ledamöter

i organet på viss tid och genom val torde ej heller äga fog för sig. Under

de senaste åren hava nämnder inrättats, där ledamöterna tillsättas för viss

tid. Detta är förhållandet med interneringsnämnden och sinnessjuknämnden,

vilka av statsmakterna inrättats för att därigenom erhålla garanti mot obehöriga

frihetsberövanden. I berörda nämnder förordnas ledamöterna emellertid av

Konungen. Att de myndigheter, som ifrågasatts skola välja ledamöter i vårdnadskollegierna,

utgörande landsting och stadsfullmäktige i städer, som ej deltaga

i landsting, skulle å dessa val anlägga enbart eller huvudsakligen politiska

synpunkter synes icke behöva befaras. Erfarenheterna från val av nämndemän,

vattenrättsnämndemän och ägodelningsnämndemän torde icke berättiga

till en dylik farhåga. Erinras må ytterligare, att poliskollegierna, som äga

ådöma ett så pass strängt straff som avsättning, bestå av en av Kungl. Majit

utsedd ordförande samt tre ledamöter, valda av landsting eller stadsfullmäktige

för en tid av 4 år.

I organisatoriskt avseende har socialstyrelsen riktat flera erinringar mot

förslaget. Till den del de avse speciella frågor angående alkoholistlagen torde

jag här kunna förbigå dem. Att den uppsikt och ledning, som länsstyrelse

har att utöva över de lokala polismyndigheterna, icke skall överflyttas på vårdnadskollegium

i sådana fall, där internering på arbetsanstalt kan ifrågasättas,

är utan vidare tydligt. Länsstyrelserna skola naturligen alltjämt i sin egenskap

av högsta polismyndighet i länet tillse, att de underordnade polisorganen, vare

sig det gäller begångna brott eller vanartigt levnadssätt, fullgöra de skyldigheter,

som lag och författning anvisa dem. Deras ställning i detta avseende

påverkas icke av den omständigheten, att interneringsfrågors avgörande

överflyttas från dem till en särskild myndighet. Att frågorna örn intagning

å anstalt och om inledande av andra förfaranden äro nära sammanflätade med

varandra vill jag icke bestrida, men jag anser mig ha fog utgå därifrån, att

i praktiken några mer framträdande olägenheter härutinnan icke skola yppa

sig. Anser sålunda vårdnadskollegium åtgärd enligt en annan lag, t. ex. fattigvår

dslagen, böra vidtagas, kan kollegiet givetvis icke slutligt pröva denna

fråga. Det lärer i allmänhet vara lämpligast, att kollegiet hänvänder sig till

länsstyrelsen för att genom denna myndighet utverka erforderlig vård åt

vederbörande. Vad angår ärenden enligt alkoholistlagen, förutsattes i den

utremitterade promemorian, att den nya myndigheten skulle handlägga intagningsärenden

enligt nämnda lag. Att på grund av det samband, som förefinnes

mellan vanartslagen samt fattigvårds-, barnavårds- och alkoholistlagarna hysa

farhågor för att inrättandet av en myndighet för handläggning av intagnings
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

69

ärenden skulle leda till att man bleve nödsakad överflytta liela länsstyrelsernas

befattning med dessa lagar till den nya myndigheten ter sig skäligen

konstruerat. Ett vittnesbörd i detta hänseende synes mig ligga jämväl i den

omständigheten, att icke någon av länsstyrelserna antytt, att en sådan fara

skulle förefinnas.

I vissa län skulle de ifrågasatta vårdnadskollegierna onekligen få en rätt

stor arbetsbörda, men därav lärer icke behöva, följa, att myndigheterna skulle

växa ut till självständiga ämbetsverk, såsom anmärkts av vissa länsstyrelser,

socialstyrelsen och statskontoret. Örn möjlighet beredes att i de län, där ärenden

förekomma särskilt talrikt, åvägabringa en viss förstärkning av organisationen,

exempelvis genom inrättande av olika avdelningar av kollegiet, varje

avdelning naturligen sammansatt enligt de för kollegiet självt ifrågasatta bestämmelserna,

torde den antydda farhågan icke behöva utgöra ett hinder mot

förslagets realiserande. På sätt jag i det följande kommer att närmare utveckla,

torde det med hänsyn till den förut omförmälda statistiken kunna antagas,

att en dylik förstärkning skall bliva erforderlig allenast i ringa omfattning.

Endast i Stockholms stad, Göteborgs och Bohus, Malmöhus och Östergötlands

län utgjorde med nu ifrågavarande ärenden jämförliga lösdriverimål

år 1929 mer än 20, och på övriga håll understeg antalet i allmänhet ej oväsentligt

detta tal. Alkoholistärenden lära i regel icke vara nämnvärt tidsödande,

vadan deras hänförande under myndigheten icke torde behöva mera

avsevärt öka arbetsbördan. För närvarande torde förstärkning kunna antagas

vara påkallad endast i Stockholms stad.

Vissa av de myndigheter, som intagit en avvisande hållning till frågan örn

inrättande av ett nytt organ för övertagande av länsstyrelsernas befattning

med ärenden enligt vanartslagen, hava framkommit med egna förslag att vinna

det med organets inrättande avsedda syftet. Förslaget att i länsstyrelserna inrymma

ett lekmannaelement prövades av min företrädare i ämbetet, som emellertid

icke förordade en dylik anordning (se propositionen s. 118). För min

del kan jag ej heller tillstyrka ett sådant förslag, med hänsyn i främsta rummet

till de organisatoriska svårigheter, som möta att giva lekmännen verkligt inflytande

å frågornas avgörande. Förslaget om inrättande av en nämnd —- för

hela riket eller för varje län — som skulle hava att till länsstyrelsen avgiva

yttrande rörande en persons intagande å anstalt, har jag ej heller ansett mig

böra biträda. Emot inrättandet av en central nämnd talar främst den av socialstyrelsen,

som framställt förslaget, själv framhållna omständigheten, att

nämnden i allmänhet skulle sakna tillfälle till personliga iakttagelser, vilket

måste vara av särskild betydelse beträffande ärenden av förevarande slag.

Och att vid länsstyrelsernas sida ställa länsnämnder, enligt socialstyrelsens

förslag utrustade med vetorätt i fråga örn intagning å anstalt, synes mig icke

lämpligt, ej minst därför att den ifrågavarande anordningen skulle vara ägnad

att minska länsstyrelsens auktoritet. För övrigt skulle en nämnd vid sidan

av länsstyrelsen icke på samma sätt kunna göra sig gällande vid förhör och

besluts fattande, som örn nämnden inginge i den beslutande myndigheten. Vad

slutligen angår statskontorets förslag att utbygga första instansens organ för

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj :ts proposition nr 100.

att därigenom uteslutande åt dessa förbehålla vidtagande av hjälpåtgärder,

medan den andra instansen endast skulle pröva frågor om intagning å allmän

arbetsanstalt, kan jag på sätt förut anförts icke tillstyrka länsstyrelsernas

eller poliskamramas bibehållande vid ifrågavarande uppgift.

närmåre^an ^a således anser ett nytt organ, vårdnadskollegium, böra inrättas för

ordnande, handläggning av nu avsedda ärenden enligt vanartslagen, uppkomma vissa spörsHandlägg-

mål rörande kollegiets närmare anordnande. Till en början må beröras frågan,

andra åren- om aven anc*ra ärenden böra handläggas av kollegiet än de nyssnämnda. I den

den än arén- ^remitterade promemorian uttalades, att den nya myndigheten borde övervanarts-

taffa länsstyrelsernas befattning med frågor örn intagning å allmän arbetsanlagen.

stalt enligt fattigvårds- och barnavårdslagama samt örn intagning å alkoholistPromemorian.

anstalt enligt alkoholistlagen.

yttranden ^ v^ssa yttranden hava erinringar framställts emot vad sålunda anförts.

Därjämte har ifrågasatts, att myndigheten skulle handlägga ärenden angående

barns omhändertagande till skyddsuppfostran enligt barnavårdslagen. Sistnämnda

spörsmål har väckts av länsstyrelsen i Västmanlands län, som därom

yttrat:

Barns omhändertagande till skyddsuppfostran innebär i de allra flesta fall

beslut örn intagande på skyddshem och alltid barns skiljande från hemmet -—

i regel mot föräldrarnas önskan. Förhållandena äro här ofta lika ömtåliga och

, kräva av länsstyrelse lika stor personlig hänsyn som de ärenden, vilka enligt

förslaget skulle läggas under det nya organet. Även i dessa fall kan en utredning

utöver vad tillgängligt material utvisar vara på sin plats.

Av ärenden av antytt slag hava under år 1929 hit inkommit fem och under

innevarande år likaledes fem.

Departe- Jag delar den uppfattning, som kommit till uttryck i promemorian, att vårdmentachefen.

na,3skollegium bör handlägga ärenden angående intagande å allmän arbetsanstalt

enligt fattigvårds- och barnavårdslagama samt å alkoholistanstalt

enligt alkoholistlagstiftningen. Emellertid lärer jag icke nu böra närmare

motivera min ståndpunkt. Jag torde få tillfälle härtill dels vid avlåtande av

proposition i föreliggande ämne, då jag har för avsikt att till behandling upptaga

spörsmålet örn de ändringar i fattigvårds- och barnavårdslagama, som

föranledas av förslaget till vanartslag, dels ock vid anmälan av fråga örn

revision av gällande alkoholistlagstiftning, varmed arbete för närvarande pågår

inom departementet. Vad angår den ifrågasatta överflyttningen av ärendena

angående barns omhändertagande för skyddsuppfostran från länsstyrelserna

till det nya organet, har jag icke funnit mig böra tillstyrka en sådan

omläggning. Visserligen äro även dessa ärenden av ömtålig beskaffenhet och

ställa stora krav pa den beslutande myndigheten, men de synas mig dock vara

av väsentligt annan natur än de ärenden, varom nu är fråga: intagande å allmän

arbetsanstalt av vuxna personer. Med hänsyn härtill och då några krav

å en dylik överflyttning hittills icke framställts, torde länsstyrelserna alltjämt

böra bibehållas vid handläggningen av desamma.

Verksam
hetsområde.

Promemorian.

Angående organets verksamhetsområde anfördes i den förut omförmälda

promemorian, att det vore naturligt, att dess verksamhetsområde bestämdes

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

71

lika med länet, men att en viss förstärkning i länsorganisationen torde böra

vidtagas med hänsyn till antalet ärenden i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Vad sålunda ifrågasatts har icke i allmänhet mött någon erinran.- Landsfogden

i Kronobergs län har ifrågasatt, huruvida icke det nya organets verksamhetsområde

åtminstone till en början skulle kunna omfatta tva eller flera

län, där de för handläggning beräknade ärendenas antal skäligen skulle kunna

medgiva sådant. Han höll före, att t. ex. för Kronobergs och Kalmar samt

möjligen även Jönköpings län ett gemensamt dylikt organ skulle vara tillfyllest.

Länsstyrelsen i Blekinge län åter har framhållit, att, enär vittnesförhör av

olika slag skulle hållas inför de föreslagna organen, sådana borde vara stationerade

å flera ställen inom länet, på det att de underlydande organen i första

instans ävensom vittnen och andra, som skulle höras, icke matte orsakas alltför

stora kostnader och besvär för inställelse.

Den i promemorian uttalade meningen, att den nya myndighetens verksamhetsområde

i regel bör sammanfalla med länet, synes mig riktig. Att

låta vårdnadskollegierna omfatta så stora verksamhetsområden som två eller

flera län kan jag icke tillstyrka. Den omständigheten, att antalet ärenden är

ringa, lärer icke vara en olägenhet i fråga örn ett sadant organ som det nu

förevarande. Å andra sidan torde det icke kunna komma ifråga att inom

varje län inrätta flera vårdnadskollegier, stationerade på olika platser i länet.

Såsom i promemorian anmärktes, torde det emellertid kunna förväntas, att antalet

ärenden å vissa platser skall bliva ganska betydande. De i det föregående

meddelade uppgifterna utvisa, att antalet ärenden, däri fråga varit örn

ådömande av tvångsarbete eller intagande å alkoholistanstalt, under år 1929

och tiden Vi—31/io 1930 utgjort i Stockholms stad 295 respektive 253, i Göteborgs

och Bohus län 121 respektive 147 samt i Malmöhus län lil respektive

105. Av dessa ärenden utgjorde alkoholistärendena i Stockholm nästan lika

många som ärendena angående ådömande av tvångsarbete men i de båda länen

avsevärt färre. Den förstärkning av organisationen, som särskilt i Stockholm

förefaller erforderlig, synes emellertid icke behöva närmare regleras i lagen.

Det torde, på sätt redan förut antytts, vara tillräckligt, örn Konungen tillerkännes

befogenhet att där det med hänsyn till vårdnadskollegiets arbetsbörda så finnes

nödigt förordna örn inrättande av två eller flera avdelningar av kollegiet,

varje avdelning sammansatt på sätt om kollegiet är stadgat. Därigenom vinnes

möjlighet att avvakta någon tids erfarenhet örn kollegiets arbetsbörda,

innan förstärkning vidtages. Å andra sidan kunna erforderliga förändringar

genomföras, utan att den mera omständliga form, som en ändring i lagen kräver,

behöver anlitas.

Bestämmelser angående kollegiets verksamhetsområde äro intagna i 10 § och

angående förstärkning av organisationen i 12 §.

I den utremitterade promemorian anfördes rörande det ifrågasatta organets

sammansättning:

Såsom ordförande i ett dylikt organ lärer böra, på sätt redan antytts, tjänstgöra

en domareperson. Huruvida denne obligatoriskt bör vara en underrättsdo
-

Remiss
yttranden.

Departe
mentschefen.

Samman
sättning.

Promemorian.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:is proposition nr 100.

Remiss
yttranden.

1. Ordföranden.

mare, såsom i fråga örn ordförande i poliskollegium är stadgat, synes tveksamt.

1 lnterneringsnämnden skall domarepersonen vara innehavare av domarämbete,

medan i sinnessjuknämnden jämväl den, som varit ordinarie innehavare av

domarämbete, är kompetent. Ordföranden bör utses av Kungl. Majit, som

jämväl skulle förordna ställföreträdare, uppfyllande de för ordföranden stadgade

behörighetsvillkoren. Av ledamöterna torde en böra vara läkare, såvitt

löjligt mod psykiatrisk utbildning. Jämväl denne lärer, tillika med en suppleant,

böra förordnas av Konungen. Härutöver torde organet böra bestå av

ytterligare två ledamöter, kända för socialt intresse. Suppleanter för dem synas

böra utses till det antal, som prövas lämpligt. Då ärende rörande kvinna

bandlägges, lärer kvinnlig ledamot böra deltaga i ärendets behandling, oell bör

med hänsyn härtill bland ledamöterna och suppleanterna finnas två kvinnor.

Pa grund härav och för vinnande av större frihet vid utseende av ifrågavarande

ledamöter vore det måhända lämpligt att — ehuru organet skall bestå

av allenast tva ledamöter jämte ordföranden och läkaren — föreskriva, att

mer än två personer må utses att tjänstgöra såsom ledamöter. De sålunda utsedda

skulle i dylikt fall överenskomma örn tjänstgöringens fördelning sig emellan.

En liknande anordning var föreslagen i propositionen beträffande skyddsnämnd,

se 6 och 7 §§ i förslaget till vanartslag. Nu avsedda ledamöter och

suppleanter för dem torde böra väljas av landstingen i länen respektive stadsfullmäktige

i Stockholm, Göteborg och Malmö. I Kalmar län lärer vartdera av

de bada landstingen lämpligen kunna välja ledamöter och suppleanter varannan

sång. I. Östergötlands, Malmöhus och Gävleborgs län borde visserligen

stadsfullmäktige i Norrköping, Hälsingborg och Gävle, vilka städer icke deltaga

i landsting,^ beredas avgörande inflytande vid valet, men med hänsyn till

de praktiska svårigheter som härutinnan möta, torde det få anses tillfyllest,

örn stadsfullmäktige i nämnda städer berättigas avgiva förslag till landstinget

å exempelvis hälften av de personer, som skola väljas, eller, om antalet ej är

jämnt, det antal, som är närmast över hälften. En annan möjlighet är, att i

dessa fall saväl staden som landstinget var för sig utser ledamöter jämte suppleanter

och att vardera gruppen tjänstgör, allteftersom de ärenden, som handläggas,

överlämnats från rmderordnat organ i staden eller det övriga länet.

Huruvida valet bör vara proportionellt, synes kunna vara föremål för olika

meningar; eventuellt kan en föreskrift härom begränsas till att avse det fallet

att mer än två personer utses att tjänstgöra såsom ledamöter.

I allmänhet hava de hörda myndigheterna lämnat de i promemorian antydda

riktlinjerna utan erinran. Några länsstyrelser hava emellertid framställt vissa

önskemål eller eljest till behandling upptagit särskilda frågor.

Länsstyrelsen i Kalmar län har sålunda anfört, att för ordförandeskapet

borde uppställas fordran å samtidigt ordförandeskap i domstol, detta för

att vinna största möjliga prestige åt organet. I syfte att giva organet ett så

högt kvalitativt och domstolarna så nära som möjligt stående värde har

länsstyrelsen i Hallands län föreslagit, att till ordförande skulle få utses

allenast den som vore ordinarie innehavare av domarämbete i underrätt. Å

andra sidan har länsstyrelsen i Blekinge län ansett särskilda domarekvalifikationer

icke erforderliga, och länsstyrelsen i Värmlands län har funnit det tillräckligt

med en föreskrift, att ordföranden bör äga juridisk utbildning och förfarenhet

i domarvärv. Länsstyrelsen i Västmanlands län har anfört, att en

bestämmelse därom, att ordföranden skulle vara eller åtminstone hava varit

ordinarie innehavare av domarämbete vore alltför snäv. Då den personliga

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

73

läggningen hos vederbörande vore det icke minst viktiga, syntes det inom en så

trång krets ofta nog möta svårigheter att finna en lämplig ordförande. Det

torde vara nog örn i antytt hänseende föreskreves, att ordföranden skulle hava

utövat domarverksamhet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har beträffande den i promemorian ifrågasatta

föreskriften, att den ledamot, som skulle vara läkare, såvitt möjligt borde

äga psykiatrisk utbildning, anfört, att i åtskilliga län svårigheter syntes möta

att utan särskilda kostnader erhålla ledamot med angiven utbildning.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har berört den i promemorian diskuterade

frågan, huru ledamöter skulle utses i län, inom vilket finnes stad, som ej deltager

i landsting. Härom anföres:

Länsstyrelsen anser, att för Gävleborgs län landstinget och Gävle stad var

för sig böra utse två lekmannaledamöter med två eller tre suppleanter och

därav inom vardera gruppen minst en kvinnlig ledamot eller suppleant. Från

dessa grupper synas ledamöter företrädesvis böra tagas i fall som röra deras

respektive områden, men något absolut hinder för annan tillfällig tjänstgöringsfördelning

synes icke böra uppställas.

Vad angår sättet för utseende av ledamöterna, må nämnas, att länsstyrelserna

i Östergötlands och Västmanlands län samt poliskammaren i Göteborg

uttalat sig mot användningen av proportionella val, medan länsstyrelsen i Kalmar

län tillstyrkt denna anordning. Då länsstyrelsen i Västmanlands län ansett

proportionella val näppeligen kunna undgås, örn lekmannarepresentanter

utsåges genom val av landsting, har länsstyrelsen ifrågasatt, att vederbörande

länsstyrelse skulle utse dessa representanter, sedan landstingets förvaltningsutskott

avgivit förslag. Länsstyrelsen i Blekinge län har för säkerställande av

allsidighet i nämndens sammansättning föreslagit, att lekmannarepresentanterna

skulle utses av Kungl. Maj:t på förslag av länsstyrelsen.

I likhet med flertalet i ärendet hörda myndigheter finner jag de i promemorian

uppdragna grundlinjerna för vårdnadskollegiets sammansättning i stort

sett kunna följas. Jag anser alltså, att kollegiet bör bestå av fyra ledamöter,

av vilka ordföranden bör vara en domareperson, en ledamot läkare och de två

övriga folkvalda. Med hänsyn till önskvärdheten av att den nya myndigheten

erhåller en stark auktoritativ ställning, anser jag ordföranden böra vara — ej

blott hava varit — ordinarie domare. Genom uppställandet av denna fordran

betonas också kollegiets egenskap av en domstolarna närstående institution. I

regel torde en ordinarie underrättsdomare komma att utses, och ofta lärer det

bliva en domare, som bekläder ordförandeskap i domstol. Emellertid torde

det varken vara erforderligt eller lämpligt att pa sätt i vissa yttranden föreslagits

kräva dessa kvalifikationer för ordföranden och således i nämnda båda

hänseenden binda Kungl. Maj:ts handlingsfrihet. Deli i promemorian uppställda

förutsättningen beträffande läkarledamoten, att lian såvitt möjligt

skulle äga psykiatrisk utbildning, har jag på grund av de svårigheter, som i

vissa län ansetts kunna föranledas därav, funnit icke böra bibehållas. Naturligt

är emellertid, att Kungl. Majit vid utseendet av denna ledamot kommer att

beakta önskvärdheten av att erhålla en läkare med psykiatrisk utbildning. Lek
-

2. Läkarledamoten.

3. Övriga

ledamöter.

Departe
mentschefen.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Organets

namn.

mannarepresentanterna synas mig böra väljas av landsting respektive stadsfullmäktige

och således ej förordnas vare sig av Kungl. Maj :t eller länsstyrelse.

Det antal personer, som skall utses att tjänstgöra såsom ledamöter, torde icke

böra bestämmas till högre än tre, av vilka två skola tjänstgöra i kollegiet. Av

de utsedda lärer en böra vara kvinna. Liksom beträffande de underordnade

skyddsnämnderna skulle det hava varit önskvärt att bereda ledamöterna i

andra instansens organ en lättnad i tjänstgöringsskyldigheten genom att medgiva

utseende av flera personer att växelvis efter överenskommelse tjänstgöra

såsom ledamöter. Emellertid lärer en myndighet i denna instans, vilken har

att fatta sa betydelsefulla beslut som de förevarande, böra hava en viss fasthet

i organisationen, och jag har därför icke kunnat tillstyrka sådana bestämmelser

som de beträffande skyddsnämnderna i förevarande avseende meddelade.

Då antalet personer, som skola väljas för att tjänstgöra såsom ledamöter,

således blott uppgår till tre, varav en obligatoriskt skall vara kvinna,

torde det redan på grund härav vara mindre lämpligt att medgiva proportionella

val, och skall följaktligen utgången av valen bestämmas genom enkel röstpluralitet.

Beträffande val av ledamöter i län, omfattande flera landstingsområden eller

städer, som ej deltaga i landsting, har jag funnit mig böra följa det förslag,

som länsstyrelsen i Gävleborgs län i anslutning till ett i promemorian

upptaget alternativ framlagt. Enligt förslaget skola landstingen och stadsfullmäktige

välja ledamöter och suppleanter var för sig och de utsedda personerna

företrädesvis tjänstgöra vid handläggning av ärende, som överlämnats

från underordnad nämnd i det landstingsområde eller den stad, vars valmyndighet

utsett personerna. För att möjliggöra för olika valmyndigheter att

utse samma person, något som tydligen kan komma att befinnas lämpligt, har

befogenhet härutinnan blivit uttryckligen stadgad. Vidare har föreskrift meddelats

därom, att till uppdraget böra utses personer, bosatta å samma ort som

ordföranden, där det så lämpligen kan ske.

De bestämmelser, för vilka jag nu redogjort, återfinnas i 10, 11 och 14 §§.

Av dessa lagrum meddelar 10 § de grundläggande bestämmelserna rörande det

nya organet, vårdnadskollegium, 11 § reglerar valet av lekmannarepresentanterna

och 14 § innehåller i samband med bestämmelser örn kollegiets konstituerande

föreskrift örn kvinnas deltagande i handläggning av ärende, som rör

kvinna.

I detta sammanhang må även omnämnas, att i 13 § upptagits föreskrift, att

angående jäv mot ledamot i kollegiet skall gälla vad i lag stadgas örn jäv mot

domare. De nyssberörda stadgandena i 14 § örn kollegiets konstituering överensstämma

med motsvarande föreskrifter beträffande skyddsnämnd.

Såsom i den utremitterade promemorian framhölls, hava särskilda svårigheter

mött att erhålla en lämplig benämning å den nya myndigheten. I sådant

avseende ifrågasattes i promemorian »intagningsnämnd». I yttrandena hava

följande namn framlagts till övervägande nämligen »tvångsintagningsnämnd»,

»vanartsnämnd», »anstaltsnämnd», »skyddsdomstol», »vanartsdomstol» och »so
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

75

cialkollegium». I benämningen har »domstol» icke synts mig böra ingå. Anledningen

därtill är bland annat min önskan att icke giva anledning till en

föreställning, att här är fråga örn straffrättslig behandling och påföljder å brott.

Det synes ock föga lämpligt att kalla myndigheten för domstol, därest alkoholistärenden

förläggas dit. Efter övervägande av olika benämningar har jag

för min del stannat vid att föreslå »vårdnadskollegium» såsom namn å myndigheten.

I enlighet med nu gällande regler för poliskollegierna och med de för skydds- Tjänstnämnderna

föreslagna bestämmelserna torde tjänstgöringstiden för vårdnads- 9°rxn9s 1

kollegiets ledamöter och suppleanter lämpligen kunna sättas till 4 år. Bestämmelse

härom är intagen i det grundläggande stadgandet angående kollegiet, 10 §.

15 § innehåller bestämmelser angående kollegiets beslutförhet och omröstan- Beslutförhet

de till beslut. För beslutförhet erfordras, att samtliga fyra ledamöter äro rög^nde till

tillstädes. Angående omröstning till beslut hava jämförelsevis utförliga be- beslut.

stämmelser meddelats. Ehuru naturligen i allmänhet allenast de båda först

nämnda reglerna örn enkel röstpluralitet och örn ordförandens utslagsröst vid

lika röstetal komma till användning, hava likväl bestämmelser för mera komplicerade

fall ansetts icke kunna avvaras.

I sista punkten har, på sätt redan vid frågan örn lagens tillämplighetsområde

(s. 34) nämnts, stadgande upptagits därom, att för beslut örn intagande

å allmän arbetsanstalt skall fordras, att ordföranden biträder beslutet.

Närmast har stadgandet tillkommit i rättssäkerhetens intresse såsom en ytterligare

garanti mot obehöriga frihetsberövanden. Speciellt har bestämmelsen

ansetts påkallad för att trygga en riktig tillämpning av reglerna örn ingripande

mot sedeslöst leverne. Då jag ansett mig böra upptaga en bestämmelse

av detta innehåll, har jag särskilt övervägt, huruvida det finnes anledning

befara ett alltför milt bedömande från ordförandens sida av förevarande ärenden

av det ena eller andra slaget. I anslutning till vad jag härutinnan i annat

sammanhang (s. 67) anfört vill jag här framhålla, att några dylika farhagor

enligt min mening icke behöva hysas. I de domarekvalifikationer, som enligt

förslaget fordras av den som skall tjänstgöra såsom ordförande, torde såsom

förut yttrats ligga en viss borgen för ett riktigt avgörande av ärendena.

Angående förfarandet vid organet yttrades i den utremitterade promemo- Förfarandet

° vid organet.

nan:

Några mera utförliga bestämmelser angående förfarandet vid organet torde

lika litet som i fråga om poliskollegium vara nödiga. Angående offentligheten

vid förhandlingarna torde böra gälla detsamma som i propositionen

föreslogs beträffande ärendenas behandling hos länsstyrelse. Naturligen

bör den felande berättigas erhålla försvarsbiträde, och reglerna härom lära

böra erhålla samma innehåll som de i propositionen föreslagna. Vidare bör

vittnesförhör kunna åvägabringas vid organet självt. Såsom en viktig brist

såväl i det nuvarande förfarandet som i det i propositionen föreslagna har

nämligen framhållits avsaknaden av möjlighet för den ^myndighet, som avgör

ärendena, att själv avhöra vittnen. Genom att det ifrågasatta organet förlänas

domstols karaktär undanröjes det vad angår länsstyrelse nu förefintliga

Promemorian.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Remiss
yttranden.

hindret för avhörande av personer under edsansvar. Rätt bör vidare stadgas

för organet att höra även jäviga personer utan ed i likhet nied vad i fråga

om arbetsdomstolen är stadgat. Föreskrift torde ock böra meddelas därom,

att organet äger att självt inskaffa utredning och för att för sådant ändamål erhålla

handräckning av polismyndighet. Befogenhet torde ock böra stadgas för

ordföranden att anlita polismyndighet för åvägabringande av den utredning

han kan finna nödig. Bestämmelser torde även vara erforderliga i syfte att

trygga en snabb handläggning av ärendena. -— ---— Emot organets beslut

bör naturligen talan få föras, och torde det vara lämpligt, att fullföljd sker hos

högsta domstolen.

Polismästaren i Stockholm har i sitt yttrande, vilket åberopats av Överståthållarämbetet

såsom eget utlåtande, anfört:

Enligt förslaget anses några mer utförliga bestämmelser angående förfarandet

vid organet vara lika litet nödiga som i fråga örn poliskollegium. Emellertid

torde vara att märka, att, under den tid poliskollegierna varit i verksamhet,

vägande anmärkningar gjorts just därom, att förfarandet vid desamma

och i sammanhang därmed stående spörsmål icke varit i polisreglementet

eller annorstädes noggrannare reglerat. Det torde dessutom vara så mycket

mindre skäl att taga poliskollegium som mönster för det nya organet, som ändamålet

med poliskollegiets verksamhet är helt annat än det nya organets. Åt

poliskollegium har uppdragits utövandet av den disciplinära bestraffningsrätt,

som förut helt tillkommit polischefen och som i fråga om andra statens verk,

exempelvis statens järnvägar och postverket, tillkommer respektive styrelser.

Det nya organet däremot skall besluta om berövandet under åratal av människors

frihet. Det torde därför vara nödvändigt, att noggrant reglera såväl

förfarandet vid organet som dess befogenheter i olika avseenden, särskilt dess

häktningsrätt.

Socialstyrelsen har anfört, att styrelsen tidigare uttalat och alltjämt hyste

vissa tvivel, huruvida offentlighet lämpade sig vid behandling av mål rörande

vanartiga. Speciellt där fråga vore örn yngre personer i mindre avancerat

förfall, torde offentligheten ofta verka olämplig. Uteslutet vore för övrigt ej

heller, att bättre utredning stundom kunde vinnas vid ett enskilt välvilligt lett

förhör.

Flera myndigheter hava uttalat sig angående den i promemorian berörda

frågan örn anställande av vittnesförhör under edsansvar. Sålunda hava länsstyrelserna

i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län tillstyrkt införande av

rätt för länsstyrelse att höra vittnen på ed. Länsstyrelsen i sistnämnda län

yttrar:

Det, som mera väsentligt skulle skilja nämnden från en administrativ myndighet,

torde egentligen inskränka sig till vissa befogenheter vid ärendenas

handläggning, vittnes avhörande på ed, m. m., som för närvarande saknas för

förhörsmyndigheterna. Örn, såsom det vill synas, det i huvudsak är dessa

befogenheter, som ansetts nödvändiga för vederbörande myndighet, för att

denna på lämpligt sätt skall kunna fullgöra sina åligganden, vill länsstyrelsen

ifrågasätta, huruvida det icke vore enklare att utrusta nu befintliga myndigheter

för lösdriveriärendens handläggning med dylika befogenheter, än att

tillskapa helt nya handläggningsorgan. Just saknaden av möjlighet att så

att säga mera domstolsmässigt verkställa utredning har nog icke sällan för

länsstyrelserna framstått såsom en betydande olägenhet.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

77

Länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar, Gotlands, örebro och Gävleborgs län

samt socialstyrelsen hava å andra sidan uttalanden av innebörd, att något

större behov av vittnesförhör ej förefunnes. Länsstyrelsen i Uppsala län anför,

att i själva verket komme dessa vittnesförhör troligen icke till större användning,

åtminstone icke vid behandling av de mindre komplicerade ärendena

rörande vagabonder och bettlare, då de utsagor, som vid förhör inför

länsstyrelse lämnades av upplysningsvis hörda, i regel kunde förväntas bliva

vitsordade av den för behandling enligt vanartslagen inställde. Länsstyrelsen

i Kalmar län framhåller, att hithörande mål ytterst sällan röra annat än uppenbara

och erkända förhållanden.

Länsstyrelsen i Gotlands län yttrar:

En anmärkning mot den nuvarande handläggningen av dessa ärenden är

att de administrativa myndigheterna sakna möjlighet att själva avhöra vittnen.

Detta är givetvis en olägenhet, ehuru ej så stor som mången kanske

är benägen att antaga. Dels förekommer det nämligen ej ofta att vittnesförhör

påkallas i de ärenden, varom här är fråga, dels torde, örn dessa ärendens

behandling överlätes på domstol eller därmed likställt organ, varigenom

antalet framställningar om vittnesförhör måhända komme. att något ökas, i

många fall vittnesförhör påkallas även vid annan myndighet än den, som

hade att avgöra ärendet. Anledningen till detta antagande är den omständigheten,

att det här rör sig örn personer, angående vilkas antecedentia erforderlig

upplysning sällan står att vinna enbart på den ort, där de gripas.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar, att enligt erfarenhetens vittnesbörd

möjligheten, att avhöra vittnen på ed icke innebure något avsevärt tillskott

i utredningar av hithörande slag.

Socialstyrelsen framhåller:

I mål rörande intagning å anstalt av alkoholister och vanartade gäller det

icke så mycket att leda i bevis, huruvida individen begått eller icke begått

vissa enstaka handlingar, utan att söka få fram en sådan bild av individens

hela livsföring, som medgiver ett bedömande av frågan, vilka förbättringsåtgärder

i varje särskilt fall äro de mest ändamålsenliga. Vid den utredning,

som för sådant syfte erfordras, lärer det endast undantagsvis krävas,

att vittnen höras på ed.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har härutinnan anfört följande:

I förslaget framhålles angelägenheten av att förfarandet ordnas så, att besluten

förtaga intrycket av straff. Det synes emellertid som om den föreslagna

apparaten med särskild »domstol», varest även skulle kunna upptagas

vittnesmål på ed och varifrån besvär skulle gå till högsta domstolen (ej regeringsrätten)

knappast skulle vara väl ägnad att befrämja detta syfte. Som

jämförelse må framhållas, att inför poliskollegium ■— som i mångt och mycket

tagits som förebild — något avhörande på ed icke är tillåtet, ehuru kollegiet

är behörigt att döma även till så pass allvarligt straff, som avsättning från

tjänst. Lämpligheten av föreskriften örn upptagande av vittnesmål på ed torde

därför kunna sättas i tvivelsmål.

Vidkommande det av polismästaren i Stockholm och Överståthållarämbetet

framställda önskemålet örn en närmare reglering av förfarandet i andra instans

vill jag nämna, att de i 1930 års proposition upptagna bestämmelserna i

ämnet —■ avseende hållande av förhör med den inställde, offentlighet vid för
-

Departe
mentschefeu.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

handlingarna, rättegångsbiträde, särskild undersökning och förhör med inkallade

personer — med tillägg av vissa föreskrifter i syfte huvudsakligen

att trygga en snabb handläggning av ärendena och att tillförsäkra vårdnadskollegierna

jämte deras ordförande rätt att anlita polismyndighet för införskaffande

av utredning i ärendena synts mig tillräckliga i nu ifrågavarande

avseende. Bestämmelser härom skulle intagas i lagen. Därjämte skulle Kungl.

Majit tilläggas befogenhet att utfärda närmare föreskrifter angående kollegiernas

verksamhet. I den mån förfarandet härigenom lämnats oreglerat, torde

någon svårighet icke förefinnas för kollegiets ordförande att på lämpligt sätt

själv ordna förfarandet i sådan del. Vad angår häktningsrätten, vill jag erinra,

att de personer, som inställas inför vårdnadskollegierna, äro tagna i förvar,

®ch att i 26 § av 1930 års lagförslag — 33 § i det nu föreliggande —-1 mieddelats

bestämmelser angående frigivande av sådana personer. Annan ytterligare

föreskrift i detta avseende synes mig icke erforderlig än en bestämmelse

örn rätt för vårdnadskollegium att förordna örn frigiven persons tagande

i förvar, när anledning därtill förekommer, en befogenhet som lärer

hava tillkommit länsstyrelse utan att något stöd därför behövts i vanartslagförslaget.

Socialstyrelsen har uttalat sig mot bestämmelserna örn offentlighet vid förhandlingarna.

På sätt redan antytts, har jag vid prövning av denna fråga

anslutit mig till den ståndpunkt, som 1930 års proposition intog i detta avseende,

och tillåter jag mig till stöd härför åberopa vad min företrädare i ämbetet

anförde (s. 117 o. f.).

En särskild fråga utgör det av åtskilliga myndigheter uppmärksammade

spörsmålet örn åvägabringande av vittnesförhör under edsansvar vid det nya

organet. Utan tvivel skulle det hava varit önskvärt att utrusta vårdnadskollegiema

med en befogenhet i detta hänseende. En förutsättning för utkrävande

av edsansvar är emellertid enligt 13 kap. 1 § strafflagen, att eden avlagts

inför domstol eller annorstädes efter domstols förordnande. Såsom jag förut

anfört, är vårdnadskollegium icke en domstol. Skall edsansvar kunna utkrävas

för falsk utsaga inför vårdnadskollegium, erfordras därför en ändring

i strafflagen. Men införandet av menedsansvar beträffande utsaga inför

annan myndighet än domstol skulle i viss mån innebära en principiell

nyhet och lärer ej böra komma i fråga, med mindre starka skäl tala därför.

I ärendet har nu av flera länsstyrelser vitsordats, att edsavhörande icke

är av någon större vikt i förevarande mål. Även socialstyrelsen har uttalat

samma mening. För min del har jag vid övervägande av frågan ansett mig

böra biträda denna uppfattning. Skulle i något fall ett edfästande av utsagorna

anses önskvärt, bör naturligen möjlighet finnas därtill, och torde en bestämmelse

sådan som den i 21 § av 1930 års förslag upptagna, motsvarande 27 §

i nya förslaget, vara lämplig. Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag

mig icke böra tillstyrka, att vårdnadskollegierna erhålla nämnda befogenhet.

Då förhör, som ej sker under edsansvar, bör hållas inför vårdnadskollegium

samt något egentligt behov att kunna åvägabringa dylikt förhör vid domstol

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

79

icke torde förefinnas, har jag ansett den bestämmelse, som upptagits härom i

andra stycket av nyssberörda paragraf i 1930 års förslag, kunna utgå.

De nya bestämmelser, som enligt vad jag nu anfört påkallas rörande förfarandet

och vad därmed äger samband, återfinnas i främsta rummet i 4 kap.

förslaget till vanartslag. I 26 § första stycket och i ett nytt fjärde stycke

av paragrafen hava upptagits bestämmelser för påskyndande av ärendets handläggning.

Bestämmelserna äro avfattade med ledning av lagen den 2 juni

1922 örn tiden för företagande av rannsakning med häktad. I första stycket

hava vidare intagits föreskrifter örn vårdnadskollegiets och dess ordförandes

rätt att av polismyndighet påkalla den undersökning, som prövas erforderlig

för åstadkommande av utredning i ärendet. Den i 20 § första stycket av 1930

års förslag till vanartslag upptagna bestämmelsen örn införskaffande av läkarintyg

angående den felande har ansetts kunna uteslutas med hänsyn till att

läkare skall tjänstgöra såsom ledamot i kollegiet. Däremot har tillagts en

föreskrift, att protokoll skall föras över vad vid förhör förekommer. Befogenhet

för Kungl. Majit att utfärda närmare föreskrifter angående kollegiernas verksamhet

är stadgad i 63 §. Här må ock nämnas, att till följd av vårdnadskollegiernas

inrättande på en mängd ställen i lagen i stället för länsstyrelse

måst insättas vårdnadskollegium. Det är min avsikt att senare upprätta en

jämförelse mellan det förslag till lag, som jag förordar, och 1930 års förslag,

av vilken jämförelse torde komma att framgå de lagrum, där nu omförmälda

ändring vidtagits.

I fråga örn kostnaderna för organets verksamhet anfördes i förut omförmälda

promemoria följande:

Kostnaderna för detta organ böra naturligen helt bestridas av statsmedel.

Vad angår ersättning åt ordförande och ledamöter, må nämnas, att i poliskollegium,

som i förevarande hänseende närmast torde vara jämförbart med

nu ifrågasatta organ, ordförande och ledamot äga åtnjuta ersättning såsom för

kommittéledamot är stadgat i kungörelsen den 29 augusti 1921 (nr 517). Ordföranden

äger således i allmänhet uppbära 12 kronor för varje sammanträdesdag

och ledamot 6 kronor, örn han är anställd i statens eller kommuns tjänst

eller innehar vissa uppdrag, och eljest 12 kronor. Likartade bestämmelser äro

meddelade i fråga örn ersättning åt ordförande och ledamöter i interneringsnämnden,

varemot föreskrifter härom ännu icke äro utfärdade angående sinnessjuknämnden.

I 1930 års statsverksproposition (femte huvudtiteln s. 252) har

emellertid dåvarande socialministern uttalat sig för avlöning åt nämndens ordförande

och ledamöter i form av årsarvode, 1,000 kronor åt ordförande och

500 kronor åt annan ledamot, samt dagarvode 20 kronor. Häremot gjorde riksdagen

icke någon erinran. Vid bedömandet av frågan örn ersättning, särskilt

åt ordföranden i förevarande organ, är emellertid att märka, att i poliskollegierna

förekomma ärenden som regel synnerligen sparsamt, samt att internerings-

och sinnessjuknämnderna biträdas av sekreterare. Även örn på vissa

håll antalet av de ärenden, som organet skall handlägga, kan väntas bliva

ringa, torde det dock vara nödigt, att ordföranden i allmänhet herodes

särskilt fast arvode utöver dagarvode. Med hänsyn härtill torde sekreteraregöromålen

i regel böra ombesörjas av ordföranden själv. Innan närmare

utredning åvägabragts angående den arbetsbörda organen kunna iörväntas er
-

Kostnaderna

för

organets

verksamhet.

Promemorian.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Remiss
yttranden.

Statistik.

hålla, är det givetvis svårt att göra något mera bestämt uttalande angående

det fasta arvodets storlek. Möjligen skulle arvoden å belopp mellan 300 och

1,500 kronor anses skäliga. Till jämförelse må nämnas, att krigsdomama enligt

en den 18 maj 1928 fastställd avlöningsstat uppbära arvode med varierande

belopp, lägst 600 och högst 2,400 kronor örn året. I de organ, där antalet

ärenden är särskilt stort, lärer biträde med sekreterargöromålen måhända

icke kunna undvaras. Jämväl läkaren torde böra beredas förhöjd ersättning,

särskilt som han synes böra undersöka den person, vilken blir föremål

för behandling.

Av det föregående framgår, att förslaget örn inrättande av ett nytt organ

för handläggning av nu ifrågavarande ärenden hos de hörda myndigheterna

väckt åtskilliga betänkligheter av ekonomisk art. För de mera allmänna uttalanden

härutinnan, som förekomma i yttrandena, har jag tidigare redogjort

(s. 53 o. f.). Angående detaljerna får jag nämna följande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett tvivelaktigt, huruvida i allmänhet

en ordinarie domare skulle kunna erhållas för befattningen som ordförande i

intagningsnämnden mot det tilltänkta fasta arvodet av 300 till 1,500 kronor,

som skulle inbegripa ersättning för sekreterargöromålen. Vad anginge Malmöhus

län torde till och med maximibeloppet vara för knappt tillmätt i förhållande

till storleken av det arbete, som skulle ankomma på intagningsnämnden.

Länsstyrelsen föresloge därför, att det fasta arvodet åt ordföranden höjdes.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ock funnit det nödvändigt att sätta ordförandes

arvode väsentligt högre än som i promemorian angivits, i varje fall

örn sekreterare icke ställdes till ordförandens förfogande. Frågan örn sekreterare

syntes dock länsstyrelsen möjligen kunna lösas på samma sätt som skett

för poliskollegium eller att länsnotarie ålades såsom en del av sina tjänstegöromål

att vara sekreterare åt nämnden. En sådan anordning skulle kunna

anses motiverad bland annat med hänsyn till den lättnad i arbetsbördan, som

för länsstyrelserna otvivelaktigt skulle bliva följden av det nya organets tillkomst.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län — som i sitt förut (s. 53 o. f.) återgivna

yttrande i denna del på anförda skäl funnit avsevärda årsarvoden erforderliga

för såväl ordförande som bisittare — har förutsatt såsom uteslutet,

att länsstyrelserna skulle — såsom, ingalunda utan olägenhet åtminstone för

den arbetstyngda länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, skedde i fråga örn

poliskollegiema — hava att tillhandahålla organet sekreterare. Befriades länsstyrelserna

från ansvaret för ärendenas handläggning, borde den ock befrias

från arbetsbördan därav. På grund därav torde arvode jämväl åt sekreterare

böra beräknas. Länsstyrelsen framhöll jämväl, att nämnden ingalunda överallt

torde kunna påräkna avgiftsfri lokal för sina sammanträden.

Till belysande av vårdnadskollegiernas arbetsbörda hava de förut (s. 58 o. f.)

för år 1929 lämnade uppgifterna örn antalet mål, däri fråga varit örn ådömande

av tvångsarbete eller intagande å allmän arbetsanstalt, sammanställts på sätt

följande tabell utvisar.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

81

Tali. 4. Antalet län — sammanförda i (Trupper — i vilka mål, däri fråga varit om

ådöinande av tvångsarbete enligt lösdriveri-, fattigvårds- eller barnavårdslagen eller

örn intagande å alkoholistanstalt, är 11)29 utgjort nedan angivna tal.

Antalet län, i vilka mål, däri

fråga varit om ådömande av

tvångsarbete, år 1929 utgjort

Antalet län, i vilka mål, däri

fråga varit om intagande å

alkoholistanstalt, år 1929

utgjort

Antalet län, i vilka mål. däri

fråga varit em ådömande av

tvångsarbete eller intagande

å alkoholistanstalt, år 1929

utgjort

0—15

16—25 Över 25

0—15 16-25

Över 25

0—15

16—25 Över 25

16

6 31

2L 1

32

13

•

CO

* Stockholms stad . . . 159 s Stockholms stad . . . 136 3 Stockholms stad . . . 295

Göteborgs och Bohus län 80 Göteborgs och Bohus län 41 Göteborgs och Bohus län 121

Malmöhus > 84 Malmöhus > 27 Malmöhus » lil

Östergötlands > 42

Inom departementet har uppgjorts följande preliminära kalkyl rörande de Inom departeårliga

kostnader, vårdnadskollegiernas verksamhet skulle kunna antagas draga, ^“d^kalkyi

Med ledning av uppgifterna i tabell 4 har det ansetts befogat antaga, att de

vårdnadskollegier, där antalet ärenden örn året ej skulle överstiga 15, utgöra

10, och där antalet skulle överstiga 15 men ej 25, likaledes 10. För 5 kollegier

synes antalet böra uppskattas högre. Antalet sammanträden för ett kollegium

med relativt få mål torde i allmänhet bliva något större än det antal ärenden

kollegiet handlägger. Då emellertid antalet ärenden i de olika kollegierna inom

först nämnda båda grupper icke uppgå till 15 respektive 25 utan för flertalet

håller sig under detta tal, synes det vara berättigat utgå från att antalet sammanträden

icke skall överstiga 15 respektive 25 i varje kollegium. Beträffande

varje sammanträde torde böra beräknas ett dagarvode för vardera av ordföranden

och läkaren å 20 kronor och för vardera lekmannen å 15 kronor. Övriga

utgifter såsom till lokal, där sådan måste hyras, skrivhjälp m. m. hava i genomsnitt

uppskattats till 10 kronor för sammanträde; på många platser torde

lokalkostnad ej behöva uppkomma. I enlighet med nu angivna grunder skulle

kostnaderna för varje sammanträde belöpa sig till 80 kronor. För de 20 först

nämnda kollegiernas sammanträden skulle kostnaden då bliva (80 X 400)

32.000 kronor. Beräknas vidare ett årsarvode i genomsnitt å 500 kronor till

ordföranden och 300 kronor till läkaren för de 10 kollegier, där ärendenas antal

ej överstiger 15, samt å 900 kronor respektive 500 kronor för de 10 andra,

skulle dessa arvoden uppgå till sammanlagt (5,000 + 3,000 + 9,000 + 5,000)

22.000 kronor. Totala kostnaden för dessa kollegier skulle då bliva 54,000

kronor. För de övriga kollegierna torde en mera grov uppskattning kunna

tillåtas. I Stockholm, där två avdelningar av kollegiet sannolikt bliva nödiga,

.synes antalet sammanträden kunna beräknas till ett i veckan eller omkring 50

örn året för varje avdelning och dagarvodena således till 7,000 kronor för samtliga

ledamöter i de båda avdelningarna; för hyresutgifter m. m. anslås i det

följande en klumpsumma. Ett årsarvode å 2,000 kronor för ordföranden och

1.000 kronor för läkaren torde vara tillräckligt, då dessa ledamöter därjämte

hava dagarvoden, som få antagas uppgå till 1,000 kronor örn året för vardera.

Sekreterare torde vara erforderlig, och lärer för honom böra beräknas 2,000 kronor.

Tillhopa skulle årsarvodena för nu nämnda personer i de båda avdelningarna

uppgå till 10,000 kronor. Beräknas därjämte expenser —, hyresutgifter,

skrivhjälp m. m. — till 5,000 kronor, skulle myndigheten i Stockholm

kosta 22,000 kronor. För Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län torde det

Bihang lill riksdagens protokoll 1031. 1 sami. 80 höft. (Nr 100.) fi

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Departe
mentschefen.

2 och 3 §§.

5-7 §§.

vara befogat räkna med ungefär hälften av kostnaden i Stockholm med någon

jämkning uppåt respektive nedåt, förslagsvis 13,000 respektive 10,000 kronor.

I de två återstående länen torde kollegierna kunna antagas kosta tillhopa

10.000 kronor. För hela riket skulle kostnaderna uppgå till (54,000 + 22,000

+ 13,000 + 10,000 + 10,000) 109,000 kronor.

Utan att närmare ingå på grunderna för den inom departementet uppgjorda

kalkylen — de höjningar, som där i förhållande till promemorian skett, torde

med hänsyn till vad i yttrandena anförts hava vissa skäl för sig — vill jag

såsom min uppfattning uttala, att den slutsumma, kalkylen utvisar, omkring

110.000 kronor örn året i stort sett kan antagas vara riktig. I det föregående

(s*. 67) har jag beträffande kostnaderna för ett nytt organ nämnt denna summa

och tillika angivit, att en utgift av dylik storlek icke borde få hindra en

reform. Innan en mera bindande kostnadsberäkning kan utföras, måste naturligen

ytterligare undersökning verkställas. Så till vida måste alltid osäkerhet

vidlåda en dylik uppskattning, som det är svårt att beräkna antalet ärenden

enligt nya lagen. Framhållas må ock beträffande den nu gjorda beräkningen,

att i flera län dessa ärenden torde bliva så pass sällsynta, att fasta arvoden

för ordförande och läkare kunna undvikas och i stället ett rikligare tillmätt

dagarvode bestämmas. Möjlighet synes även föreligga att i vissa län anlita

tjänsteman hos länsstyrelsen för utförande av sekreteraruppdrag hos kollegierna,

en anordning som skulle kunna bidraga till en minskning av kostnaderna.

Att märka är vidare, att kostnaden för dessa ärendens handläggning i

Stockholm för närvarande bestrides av Stockholms stad, och att den omständigheten

att staten nu skulle övertaga samtliga dessa kostnader lärer böra komma

i betraktande vid bedömandet av frågan örn fördelningen på staten och staden

av kostnaderna för överståthållarämbetets verksamhet.

Då det icke torde vara lämpligt att i lagen fixera den ersättning, ledamöter

i vårdnadskollegium skola åtnjuta, har Kungl. Maj :t i 63 § tillagts befogenhet

att därom förordna.

Övriga frågor.

Översikt över ändringarna i 1930 års förslag.

I denna del skall jag till behandling upptaga vissa detaljfrågor och i samband

därmed paragrafvis angiva de ändringar, jag ansett 1930 års förslag

böra undergå. Jag förbigår dock mindre ändringar, t. ex. sådana, som avse

allenast paragrafhänvisningar eller utbyte av ordet »länsstyrelse» mot »vårdnadskollegium».

Paragrafbeteckningarna avse i det följande, där ej annat

sägs, 1931 års förslag.

För de ändringar, som föreslås i 2 och 3 §§, avseende den omfattning, i vilken

lagen bör ingripa mot äldres sedeslösa leverne, är redogörelse förut lämnad

(s. 30 ff.).

Avvikelserna i 5 och 6 §§ samt 7 § första stycket, vilka betingats därav, att,

enligt vad jag hemställt, polistjänsteman ej skall vara självskriven såsom ordförande,

äro närmare omnämnda i samband härmed (s. 42 ff.).

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

83

7 § andra stycket i 1930 års förslag Ilar uteslutits i det nu föreliggande.

Anledningen härtill är närmast den, att motsvarande bestämmelser rörande

ledamöter i vårdnadskollegium icke ansetts lämpligen böra meddelas i själva

lagen utan av Kungl. Majit. Då frågan bör regleras på samma sätt beträffande

skyddsnämnds ledamöter, har befogenhet att härutinnan meddela närmare

bestämmelser stadgats för Kungl. Majit i 63 §.

10—15 §§ innehålla de nya bestämmelserna angående vårdnadskollegium 10—15 §§.

(s. 70 ff.).

I 16 § har vidtagits en ändring beträffande reglerna för anhållande. ^ §■

Enligt motsvarande stadgande i 1930 års förslag, 10 §, gjordes i fråga om

ingripandet skillnad mellan vanart enligt 2 och 3 §§, av vilka lagrum 3 § avsåg

sedeslöst leverne av icke samhällsskadlig art hos personer, yngre än 21 år.

Beträddes någon av polisman med vanart enligt 2 §, skulle han inställas inför

vederbörande nämnd; var det erforderligt, kunde han anhållas i avbidan på

nämndens beslut i ärendet. Detta gällde, oavsett om han var över eller under

21 år. Vad åter beträffade vanart enligt 3 §, förutsattes såsom det normala,

att han icke inställdes inför nämnden utan kallades till inställelse. Nämnden

antogs erhålla kännedom örn fallet genom anmälan av fattigvårdsstyrelse,

hälsovårdsnämnd, nykterhetsnämnd eller polismyndighet, men nämnden kunde

ock oavsett anmälan upptaga ärende till behandling.

I de av herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl. väckta motionerna

anfördes, att bestämmelsen örn inställande genom polisman som en

förstahandsåtgärd vore olämplig och att det syntes riktigare, att nämnden inkallade

vederbörande och att först, därest sådan kallelse icke efterkommes, inställelse

genom polisman komme i fråga. I den av herrar Mosesson och Hallén

väckta motionen framställdes ett yrkande av denna innebörd.

Att gå så långt i mildrande riktning som dessa motionärer föreslagit synes,

mig icke lämpligt. Bland nu ifrågavarande personer finnas ej sällan verkligt

farliga typer, beträffande vilka särskilt skonsam behandling icke är på

sin plats. Detta är förhållandet med vissa bland dem i 1930 års förslag i 2 §

under 1 och 2 avsedda kategorierna: vissa samhällsvådliga och bettlare.

Vad åter beträffar de personer, som göra sig skyldiga till samhällsskadlig

sedeslöshet, upptagna i 2 § under 3 i 1930 års förslag och i 3 § under 1 i det

nu föreliggande, förefaller en viss lindring i bestämmelserna kunna genomföras.

Jag föranlåtes härutinnan erinra örn vad polismästaren i Stockholm i

yttrande över 1929 års förslag till lag om åtgärder mot sedeslöst leverne av

samhällsskadlig art på denna punkt anfört. Enligt berörda förslag gällde i

fråga örn sättet för ingripande i huvudsak de här förut nämnda bestämmelserna

i 1930 års förslag beträffande vissa omyndiga sedeslösa. Dessa mildare

föreskrifter —• ej inställelse utan blott kallelse till inställelse, ej anhållande

— skulle alltså tillämpas beträffande alla sedeslösa. I sitt berörda

yttrande har polismästaren rörande bestämmelserna i fråga framhållit, att polisman

borde berättigas att, därest erforderliga upplysningar om en person

av åsyftad kategori icke annorledes kunde vinnas, anhålla honom för att bliva

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

1 tillfälle utröna hans namn och bostad samt övriga personliga förhållanden.

Sedan tillförlitlig utredning härom vunnits, skulle den anhållne släppas och

polismyndighetens anmälan avlåtas till vederbörande nämnd. Med stöd av

detta yttrande vill jag förorda, att de i propositionen för fall av yngres sedeslösa

leverne enligt 3 § upptagna bestämmelserna örn anmälan såsom det normala

sättet för ärendes bringande under nämndens prövning m. m. skola tilllämpas

även för fall av annan sedeslöshet samt att ett tillägg göres till bestämmelserna

väsentligen i överensstämmelse med vad polismästaren föreslagit.

Angående innehållet av stadgandena får jag hänvisa till lagrummet i fråga,

16 §. Av detsamma framgår, att bestämmelserna föreslås skola gälla alla,

vilka göra sig skyldiga till vanart enligt 3 § i 1931 års förslag, motsvarande

2 § under 3 och 3 § i 1930 års förslag. De avse följaktligen såväl män som

kvinnor liksom ock sådana sedeslösa under 21 år, som enligt 1930 års förslag

icke kunde anhållas. En mildare form för ingripande mot män kan väl synas

mindre påkallad, men att å andra sidan uppställa olika regler för män och kvinnor

skulle onödigt komplicera stadgandet. I fråga örn prostituerade män, beträffande

vilka lindriga bestämmelser synas minst lämpliga, är att märka, att

då dessa personer bliva föremål för ingripande, anledningen därtill vanligen är

misstanke örn utpressning, icke deras sedeslösa leverne. Göra de sig skyldiga

till utpressning, komma de emellertid under 2 § och kunna i dylikt fall inställas

inför nämnden, eventuellt anhållas. Med hänsyn härtill torde i praktiken

något större men av bestämmelser sådana som de angivna icke ur nu

berörda synpunkt behöva förväntas uppkomma. Och vad angår de unga sedeslösa,

som med dylika bestämmelser skulle bliva i viss mån strängare behandlade

än enligt 1930 års förslag, vill jag framhålla, att under de i lagrummet

uppställda betingelserna anhållande enligt min mening bör få ske även av nu

ifrågavarande persöner^ Sannolikt är, att denna rätt icke alltför ofta skall

anlitas, då det lärer kunna antagas, att vederbörandes namn, ålder och bostad

kunna utrönas på annat sätt.

I 16 § tredje och fjärde styckena hava vidtagits vissa smärre ändringar.

Bland annat har nämndens befogenhet att inkalla person till förhör jämväl

tillagts ordföranden. I de flesta fall torde omständigheterna vara sådana, att

vederbörande bör inkallas, och lärer det då vara onödigt sammankalla nämnd

allenast för att besluta därom.

Enligt 11 § i 1930 års förslag ankom det å barnavårdsnämnds eller skyddsnämnds

ordförande att inhämta vissa uppgifter. Denna skyldighet har nu i

17 § ålagts jämväl annan, som nämnden i sådant hänseende bemyndigat. Ändringen

är närmare omförmäld i samband med de föreslagna nya bestämmelserna

rörande ordförandeskapet i skyddsnämnd (s. 44). Stadgandet har vidare

undergått den ändringen, att införskaffande av upplysning från det i lagen omförmälda

eentralregistret icke längre skall vara obligatoriskt såsom enligt

1930 års förslag normalt var fallet. Upplysning skall nämligen nu införskaffas,

så framt det icke är känt, att han ej förekommer i registret.

I 18 § har skett en viss jämkning i fråga örn där åberopade lagars citering,

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr JOO. 85

på det att jämväl efter tillkomsten av ny lag med ändrad rubrik citeringen

skall passa.

I 21 och 22 §§ vidtagna ändringar äro betingade av att lagens tillämp- 21 och 22 §§.

ningsområde beträffande vissa sedeslösa utvidgats (s. 30 ff.).

För de i 26 och 27 §§ vidtagna ändringarna är redogörelse lämnad vid örn- 26 och 27 §§.

nämnandet av de bestämmelser, som ansetts erforderliga rörande förfarandet

vid vårdnadskollegium (s. 77 ff.).

Den nyss berörda utvidgningen av lagens tillämplighetsområde bar påkallat 29 §.

ändring jämväl i 29 § i enlighet med vad förut framhållits (s. 30 ff.).

32 § har sin motsvarighet i 28 § första stycket i 1930 års förslag. I sist- ^

nämnda lagrum reglerades frågan örn verkställighet av länsstyrelses beslut örn

intagande å allmän arbetsanstalt, och skulle verkställigheten ankomma å länsstyrelsen.

I samma paragraf stadgades även befogenhet för länsstyrelsen att

förordna örn verkställighet av beslutet utan hinder av att det ej ägde laga

kraft. Enligt min mening bör verkställigheten av dessa beslut alltjämt ankomma

å länsstyrelsen, som är verkställande myndighet beträffande straff. Då

emellertid nyssnämnda befogenhet lärer hava tillkommit länsstyrelsen i egenskap

av den myndighet, som ägde besluta om intagande å allmän arbetsanstalt,

bör befogenheten nu överlämnas åt vårdnadskollegiet. Bestämmelse härom har

ansetts böra erhålla sin plats i förevarande paragraf. Å motsvarande ställe i

lagen var för övrigt stadgandet rörande denna befogenhet upptaget i det till

lagrådet år 1930 remitterade förslaget.

Fjärde stycket i 33 § är nytt. Anledningen till dess införande är angiven i 33 §.

samband med redogörelsen för förfarandet vid vårdnadskollegium (s. 77 ff.).

I fråga om den ändring, som skett i den mot 35 § svarande 28 § i 1930 35 §.

års förslag, får jag hänvisa till vad jag vid 32 § anfört.

I 30 § av 1930 års förslag var bestämmelse upptagen om befogenhet för Ur 1930 års

Kungl. Majit att förordna, att poliskammare skulle utöva den befattning med utesluten §.

ärenden enligt lagen, som eljest tillkom länsstyrelse. Då vårdnadskollegium enligt

föreliggande förslag skall träda i stället för länsstyrelse och poliskammare,

har paragrafen uteslutits.

I 40, 41 och 47 §§ hava i förhållande till 1930 års förslag företagits vissa 40, 41och

ändringar, som sammanhänga med utvidgningen av lagens tillämplighetsområde

beträffande de sedeslösa (s. 35).

Bland de beslut av vårdnadskollegium, emot vilka talan skall få föras, har i 54 §.

54 § upptagits beslut, varigenom framställt jäv ogillats.

Besvär, som anföras emot kollegiets beslut, föreslås skola ingivas till kollegiets

ordförande, vilken det jämväl skulle tillkomma att infordra yttrande över besvären.

I 49 § av 1930 års förslag meddelades bestämmelser om beslut av anstalts- 55 och B6 §§.

styrelse, vilka obligatoriskt skulle underställas uppsiktsmyndighetens prövning.

50 § i samma förslag innehöll föreskrifter örn huru myndigheten skulle

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

vara sammansatt vid prövning av vissa obligatoriskt underställda beslut. Bland

dessa beslut nämndes i 49 § bland andra beviljande av försökspermission i visst

fall samt beslut om kvarhållande eller utskrivning i fall, som avsågs i 38 §. I

50 § upptogs icke beslut om beviljande av försökspermission, ej heller beslut örn

kvarhallande eller utskrivning i fall, som avsågs i 38 §. För min del förordar

jag, att beslut om beviljande av försökspermission såsom en åtgärd av mera

preliminär natur icke i avsedda fall skall behöva underställas uppsiktsmyndighetens

prövning, och att bestämmelsen härom utgår ur 49 §. Däremot torde

jämväl beslut om kvarhållande eller utskrivning i fall, som avsågs i 38 §, böra

upptagas i det mot 50 § svarande stadgandet i 1931 års förslag. I enlighet

härmed hava 55 och 56 §§ i detta förslag avfattats.

I andra stycket av 56 § har den tid, för vilken enligt detta lagrum särskilt

förordnade ledamöter och suppleanter skola utses, satts till fyra år för vinnande

av överensstämmelse med tjänstgöringstiden för ledamöter och suppleanter

i skyddsnämnd och vårdnadskollegium.

38 §. I den mot 58 § svarande 52 § i 1930 års förslag har den ändringen vidtagits,

att där stadgad skyldighet för länsstyrelse att tillse, att i förvar tagen person

erhåller hjälp vid författande av besvär eller inlaga i anledning av länsstyrelses

beslut m. m., nu, sedan vårdnadskollegium trätt i länsstyrelses ställe, förklarats

skola ankomma å tillsyningsman vid häkte.

63 §. I denna paragraf har under 1 insatts den förut (s. 82 o. f.) omförmälda

bestämmelsen rörande befogenhet för Kungl. Maj :t att meddela närmare föreskrifter

angående ersättning till ledamöter i skyddsnämnd och vårdnadskollegium.

Enahanda befogenhet att meddela närmare föreskrifter är stadgad under 2

beträffande vårdnadskollegiernas verksamhet på sätt jämväl i det föregående

(s. 79) nämnts.

§■ Tiden för ikraftträdandet har satts till den 1 juli 1933, eller således ett år

senare än enligt 1930 års förslag. Med hänsyn till vad min företrädare i detta

hänseende anfört (propositionen s. 146), torde kortare övergångstid än två år

icke kunna stadgas.

67 §. I 61 § första stycket i 1930 års förslag stadgades, att örn talan fullföljdes

mot utslag, som i mål angående ådömande av tvångsarbete före nya lagens

ikraftträdande meddelats av länsstyrelse eller poliskammare, skulle den äldre

lagen lända till efterrättelse. Nya lagen syntes således skola gälla beträffande

mal, som vid tiden för ikraftträdandet voro anhängiga hos länsstyrelse

eller poliskammare, och detta saväl i fråga örn behandlingen hos nämnda myndigheter

som vid fullföljd av talan mot utslag i målen. Det anförda stadgandet,

61 § första stycket, lärer även enligt det nu föreliggande förslaget böra

gälla. Vad beträffar hos länsstyrelse eller poliskammare vid nämnda tidpunkt

anhängiga mål, torde nya lagen icke utan vidare kunna bliva tillämplig å dem.

Att märka är nämligen, att länsstyrelser och poliskamrar, som icke skola

handhava den nya lagens tillämpning, ej heller lära böra tillämpa densamma,

såvitt angår nämnda mål. Med hänsyn härtill kräves en bestämmelse, som

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

87

lämpligen torde kunna innehålla, att dylika mål skola för fortsatt handläggning

överlämnas till vårdnadskollegiet i länet. I enlighet härmed har i 67 §

införts ett nytt första stycke. Ett sådant stadgande kan tydligen medföra

den olägenheten, att en tidigare handläggning i större eller mindre omfattning

måste upprepas och att målets avgörande därigenom kan fördröjas. Det

lärer emellertid vara att förvänta, att där någon avsevärdare utredning i ärendet

förekommit innan nya lagens ikraftträdande, länsstyrelser och poliskamrar

skola vara angelägna bringa målet till slut före denna tidpunkt.

I 71 § har införts en liknande övergångsbestämmelse som den beträffande

skyddsnämnd i 1930 års förslag upptagna rörande ledamöter i vårdnadskollegium

samt enligt 56 § särskilt förordnade ledamöter i uppsiktsmyndiglieten

ävensom suppleanter för dessa ledamöter.

För genomförandet av förevarande lagstiftning är det naturligen av synnerlig

vikt, att de åtgärder, som vidtagas, utföras på sådant sätt, att största möjliga

nytta erhålles av dem. Naturligen gäller detta i särskild grad anstaltsvården,

som avser de mera förkomna och därför svårförbättrade individerna.

Under årens lopp hava åtskilliga reformer vidtagits i syfte att åstadkomma så

rationella vårdformer som möjligt. Särskilt lärer detta gälla statens tvångsarbetsanstalt

i Landskrona, där arbeten för övrigt alltjämt pågå för att åstadkomma

en individualiserad behandling under mera personlig ledning i smärre

hem. Emellertid torde alltjämt vissa önskemål återstå ouppfyllda, innan anstaltsvården

blivit sådan den enligt modern uppfattning bör vara. Enligt vad

min företrädare närmare utvecklade (propositionen s. 133 ff.), borde åtskilliga

viktiga förbättringar och förändringar efter hand komma till stånd a dessa

anstalter. I samband med frågan örn tiden för lagens ikraftträdande framhölls

tillika (s. 146), att omläggningen av anstaltsväsendet måste förberedas

genom en mera djupgående utredning ån den, som då förelage. Även jag finner

en särskild utredning vara erforderlig till klargörande, i vilka avseenden

och på vad sätt en reformering av anstaltsvården bör komma till stånd. Därest

förevarande lagförslag vinner riksdagens bifall, har jag för avsikt att till närmare

prövning upptaga frågan örn åvägabringandet av en utredning i ämnet.

En sådan utredning skulle ock syssla med spörsmålet örn det lämpligaste sättet

för den utbyggnad av anstaltsväsendet, som lärer bliva erforderlig med

hänsyn särskilt till behovet av ungdomsanstalter. En anledning till upptagandet

av en sådan utredning torde jämväl ligga däri, att enligt förevarande

förslag vissa sedeslösa kunna intagas å anstalt, ehuru de icke visat arbetsovilligliet.

1929 års förslag till lag örn åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig

art innehöll i 3 § 3 mom. bestämmelse örn skyldighet för myndigheten

i första instans att verka för spridande av kunskap till motverkande av sedeslöst

leverne m. m. Denna bestämmelse uteslöts ur 1930 års förslag till vanartslag.

Angående anledningen härtill anförde departementschefen, att bestämmelsen

liksom vissa andra stadganden icke ansetts vara av sådan betydelse, att

de borde såsom särbestämmelser rörande sedeslösa personer upptagas i en lag,

som omfattade även andra grupper än dessa.

71 f

Andra

frågor än

lagfrågor.

Anstalts
vården.

Sexuell upplysning.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Kostnad för

interimistiskt

omhändertagande

m. m.

Kostnadsberäkningar.

Flågan om åvägabringande av upplysning i detta ämne berördes i motionerna

av herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl. samt av fröken

Hesselgren. Utan att ställa några yrkanden uttalade dessa motionärer sin

anslutning till kraven å anordnandet av dylik upplysningsverksamhet.

I likhet med min företrädare i ämbetet finner jag någon bestämmelse i detta

avseende icke böra inflyta i vanartslagen. En annan fråga däremot är, huruvida

och i vilken omfattning en upplysnings- och uppfostringsverksamhet å detta

område bör komma till stånd genom statsmakternas försorg. Jag tillåter

mig härutinnan erinra om att riksdagen år 1929 till prövning förehade två

likalydande motioner i detta ämne, 1:102 av fröken Hesselgren samt 11:202

av fru Nordgren och fru Östlund, däri hemställdes, att riksdagen ville hos

Kungl. Majit begära, att Kungl. Majit snarast möjligt ville vidtaga åtgärder

för att på närmare angivet sätt anordna sexualhygienisk undervisning och upplysningsverksamhet.

Motionerna avstyrktes av vederbörande utskott, första

kammarens första tillfälliga utskott, utlåtanden nr 8 och 12, samt andra kammarens

första tillfälliga utskott, utlåtande nr 3. Vid utskottens utlåtanden

voro fogade reservationer, däri hemställdes örn bifall till motionärernas yrkande

med vissa modifikationer. Kamrarna beslöto emellertid i enlighet med vad

utskotten hemställt. Nämnas må, att utskottsreservanterna i andra kammaren

ställde ett i viss mån mindre långt gående yrkande, men ej heller detta vann

kammarens bifall. Härutöver vill jag jämväl framhålla, att på enskilt initiativ

arbete för närvarande pågår att i visst avseende åvägabringa upplysningsverksamhet

i dessa frågor. Centralförbundet för socialt arbete utlyste sålunda

för någon tid sedan en pristävlan rörande en upplysningsskrift i förevarande

ämne, avsedd för ungdom i 14—15 års åldern. Såsom resultat av pristävlingen

föreligger nu ett tjugutal skrifter, vilka inom den närmaste tiden kunna förväntas

bliva bedömda.

Att nu berörda fråga är förtjänt av synnerligt beaktande, därom vittnar det

på senare år alltjämt stegrade intresse, som från föräldrar, målsmän

för barn- och ungdomsvård samt andra kommit frågan till del. Åtgärder

hava ock av statsmakterna vidtagits för att bereda ungdom vid

vissa högre skolor tillgång till undervisning i ämnet. I vad mån emellertid

längre gående åtgärder böra vidtagas genom det allmännas försorg

är uppenbarligen ett svårt och grannlaga problem. För min del är jag ej heller

i tillfälle att angiva en bestämd ståndpunkt i denna fråga. Efter samråd

med chefen för ecklesiastikdepartementet vill jag emellertid uttala den uppfattningen,

att övervägande skäl torde tala för att nu ställa sig avvaktande. Örn

på något område gäller det här att icke handla utan stöd av en mera allmän

opinion. Att en sådan icke nu är för handen synes mig tydligt. Såsom läget

är, torde det alltså vara klokast att för närvarande i främsta rummet lita

till vad de enskilda krafter, som äro verksamma på detta område, förmå åstadkomma.

I den av herrar Mosesson och Hallén väckta motionen har yrkande framställts,

att kostnad för interimistiskt omhändertagande skulle bestridas

av statsverket och att bestämmelse härom skulle upptagas i lagen. I anslut
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

89

ning härtill anmärktes, att det belopp, som beräknats härför och för vissa andra

utgifter, vore så lågt, att åtgärder, som krävde utgifter, antagits skola förekomma

endast i undantagsfall. Vidare yrkades, att i lagen jämväl skulle

stadgas skyldighet för staten att betala kostnaderna för lokal åt skyddsnämnd

samt för biträden åt barnavårdsnämnd och skyddsnämnd.

I avseende å kostnaden för interimistiskt omhändertagande tillåter jag mig

hänvisa till vad min företrädare anförde (s. 156) och vill här allenast erinra,

att jag ansluter mig till hans mening, att frågan tarvar ett närmare övervägande.

Jag kan alltså icke tillstyrka ett lagstadgande härom. Däremot synes

det mig sannolikt, att nämnda post är för lågt beräknad. Vad angår yrkandena

örn lagstadgad skyldighet för staten att bestrida vissa kostnader för

skyddsnämnds och barnavårdsnämnds verksamhet, kan jag ej heller tillstyrka

dessa yrkanden. Ofta nog lärer särskild lokal icke behöva anskaffas för

skyddsnämnd, och är sådan erforderlig, lärer kommunen befinnas villig att bära

denna del av kostnaderna för ifrågavarande individers tillrättaförande, varav

även kommunerna hava gagn. Angående ersättning till biträdena får jag hänvisa

till vad föredragande departementschefen vid avlåtande av 1930 års proposition

härutinnan anförde (s. 317).

I fråga örn kostnadsberäkningarna i allmänhet vill jag här nämna, att beräkningarna

givetvis allenast åsyfta att på ett ungefär angiva den kostnad,

lagstiftningens genomförande kan draga. Att denna uppskattning därvid i

stort sett skall hålla streck, synes mig sannolikt, även örn på enskilda punkter

invändningar synas kunna framställas däremot.

Föredraganden uppläser härefter det i enlighet med hans anförande avfattade

förslaget till lag oni åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag), av

den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets

yttrande över förslaget, i vad det skiljer sig från förenämnda, med propositionen

nr 240 till 1930 års riksdag framlagda förslag, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

B. Spångberg.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj :ts proposition nr 100.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag).

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Lagens tillämplighetsområde.

1 §■

Till skydd mot sådant samhällsskadligt levnadssätt, som i denna lag betecknas

såsom vanart, och för tillrättaförande av dem, vilka göra sig skyldiga därtill,

skola åtgärder vidtagas i enlighet med vad nedan är stadgat.

2 §.

Vanart föreligger, då någon, som fyllt aderton år, undandrager sig att efter

förmåga ärligen försörja sig och tillika

1. under kringstrykande eller eljest för ett liv, som giver grundad anledning

till antagande, att hail, annorledes än genom leverne som avses i 3 §,

på ohederligt sätt förskaffar sig medel till sitt uppehälle, eller som innebär

fara för allmän ordning eller säkerhet; eller

2. gör sig förfallen till bettleri eller tillåter barn, som står under hans vårdnad

eller uppsikt, att bettla eller använder barn eller andra att bettla för sin

räkning.

3 §.

Vanart föreligger jämväl,

1. då någon, som fyllt aderton år, är hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga

förbindelser och därjämte till otukt förleder ungdom eller genom sitt

leverne åstadkommer särskild fara för sådant förledande eller genom inbjudan

till otukt väcker anstöt å ställe, som i 11 kap. 15 § strafflagen sägs, eller

genom sitt leverne verkar störande för närboende eller andra; eller

2. då någon, som fyllt aderton men ej tjuguett år, utan att sådana särskilda

omständigheter föreligga som avses under 1, är hemfallen åt otuktigt leverne

i tillfälliga förbindelser samt till följd därav uppenbar fara är för handen,

att han icke kommer att efter förmåga ärligen försörja sig.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

91

2 KAP.

Om särskilda samhällsorgan för behandling av ärenden enligt denna lag.

4 §.

Närmaste befattningen med ärenden enligt denna lag tillkommer, såvitt angår

den, som är under tjuguett år, barnavårdsnämnden samt beträffande den,

som fyllt tjuguett år, skyddsnämnd.

Skyddsnämnd skall finnas i varje stad och landsfiskalsdistrikt, så ock i köping

med egen polischef. I annan köping och i municipalsamhälle skall ock

skyddsnämnd inrättas, så framt det av länsstyrelsen prövas erforderligt.

Beträffande stad med ett invånarantal av minst 20,000 må Konungen, på

framställning av stadsfullmäktige, förordna, att befattningen med de ärenden,

som barnavårdsnämnd enligt denna lag har att handlägga, skall tillkomma en

särskild nämnd. Angående sammansättningen av sådan nämnd skall gälla

vad örn barnavårdsnämnd finnes stadgat. Konungen meddelar de närmare bestämmelser

rörande nämnden, som må finnas nödiga.

5 §•

Skyddsnämnden skall bestå av tre ledamöter. Av dem skall en vara vald

av landstinget eller, såvitt angår skyddsnämnd i stad, som ej deltager i landsting,

av stadsfullmäktige, en förordnad av länsstyrelsen och en självskriven.

Självskriven ledamot är:

i skyddsnämnd i stad, där polismästare finnes, polismästaren eller den befattningshavare

vid polisväsendet, som enligt instruktion eller förordnande har

att taga befattning med ärenden enligt denna lag, och i annan stad stadsfiskalen

eller, örn han är befriad från all befattning med polisväsendet, den som

närmast under polischefen har inseende över polisväsendet; samt

i annan skyddsnämnd polischefen i orten eller den polisman, som av länsstyrelsen

må hava förordnats att taga befattning med nyssnämnda ärenden.

Ordförande i nämnden förordnas av länsstyrelsen. Därest annan än den självskrivne

ledamoten utses till ordförande, förordnar länsstyrelsen jämväl vice

ordförande i nämnden.

6 §.

För varje skyddsnämnd skola av landstinget eller stadsfullmäktige, så ock

av länsstyrelsen utses en eller flera män eller kvinnor att tjänstgöra såsom

ledamöter i nämnden ävensom suppleanter till det antal, som prövas erforderligt.

Där från någondera sidan flera utsetts, skola de vid varje års början

efter samråd med ordföranden sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.

Tjänstgöringstiden är fyra år, räknade från och med den 1 januari året näst

efter det, då valet skedde eller förordnandet meddelades. Avgår någon föro

tjänstgöringstidens utgång, utses annan i hans ställe för den återstående tiden.

Såvitt möjligt böra till uppdraget utses personer, bosatta å samma ort som den

självskrivne ledamoten. Samma person må utses för flera nämnder.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj :ts proposition nr 100.

Av dem, landsting eller stadsfullmäktige välja, skall minst en vara kvinna.

Beträffande valbarhet, obehörighet och rätt att avsäga sig uppdraget skall å

landet vad örn ledamot eller suppleant i kommunalnämnd och i stad vad örn

stadsfullmäktig är stadgat äga motsvarande tillämpning, dock att för valbarhet

ej fordras att vara boende inom skyddsnämndens verksamhetsområde och

att den, som är boende utom detta område, må avsäga sig uppdraget. Örn valet,

som bör ske före september månads utgång, skall länsstyrelsen omedelbart

underrättas.

Länsstyrelse skall, där så ske kan, till uppdraget utse personer, som äga erfarenhet

örn socialt arbete; och bör tillfälle beredas organisationer, vilka inom

orten utöva social hjälpverksamhet, att avgiva förslag å lämpliga personer.

Där länsstyrelsen till ordförande förordnar av landsting eller stadsfullmäktige

vald man, skall minst en av dem, länsstyrelsen utser, vara kvinna.

7 §•

När skyddsnämnd skall sammanträda, har ordföranden att inkalla övriga ledamöter

med iakttagande av uppgjord tjänstgöringsfördelning. Handlägges ärende

rörande kvinna, skall minst en av ledamöterna vara kvinna. Utebliver den,

som inkallats, och är suppleant ej att tillgå, äger ordföranden inkalla annan

lämplig person i den uteblivnes ställe.

8 §.

Ärende må icke hos skyddsnämnd till avgörande företagas, med mindre

nämnden är fulltalig.

Yppas inom skyddsnämnd vid besluts fattande olika meningar, galle den.

varom två förena sig. Har envar sin mening och kunna meningarna ej till

varandra jämkas, skall ordförandens gälla.

9 §.

Där det för lagens tillämpning inom någon kommun finnes erforderligt, må

barnavårdsnämnd och skyddsnämnd till sitt biträde kalla därtill skickade män

och kvinnor.

Finnes ersättning åt sådant biträde böra utgå, ankommer det på kommunen

att efter framställning av nämnden bestämma därom.

10 §.

över barnavårdsnämnd och skyddsnämnd tillkommer befattningen med ärenden

enligt denna lag vårdnadskollegium.

Vårdnadskollegium skall finnas i Stockholms stad och i varje län samt bestå

av ordförande och tre andra ledamöter.

Ordföranden skall vara ordinarie innehavare av domarämbete och en av de

övriga ledamöterna skall vara läkare. Dessa förordnas av Konungen. För vardera

av dem utser Konungen ock en eller flera suppleanter, uppfyllande de för

ledamoten stadgade behörighetsvillkoren.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

93

Återstående två ledamöter skola vara valda på sätt i 11 § sägs.

Tjänstgöringstiden är fyra år, räknade från och med den 1 januari året

näst efter det, då förordnandet meddelades eller valet skedde. Avgår någon

före tjänstgöringstidens utgång, utses annan i hans ställe för den återstående

tiden.

11 §•

För vårdnadskollegiet i Stockholms stad skola stadsfullmäktige och för annat

vårdnadskollegium skall landsting välja tre personer att tjänstgöra såsom

ledamöter i kollegiet, därav minst en kvinna, så ock suppleanter till det antal,

som prövas erforderligt, därav likaledes minst en kvinna. De valda skola vid

varje års början efter samråd med ordföranden sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.

Finnes i län mer än ett landsting eller stad, som ej deltager i landsting, skall

val, som nyss är sagt, förrättas av varje landsting samt av stadsfullmäktige

i varje sådan stad; och skola de sålunda valda företrädesvis tjänstgöra i vårdnadskollegiet

vid handläggning av ärende, som överlämnats fran barnavårdsnämnd

eller skyddsnämnd i det landstingsområde eller den stad, vars valmyndighet

utsett dem.

Till ledamot eller suppleant må ej väljas den, som icke uppnått 25 års ålder,

är under förmynderskap eller i konkurstillstånd, är förklarad ovärdig att vidare

nyttjas i rikets tjänst eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd

icke må utöva allmän befattning eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit

laga kraft, är dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles, eller är ställd under

framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd, eller är förklarad

ovärdig att föra annans talan inför rätta. I den man sa lämpligen kan ske,

böra till uppdraget utses personer, bosatta å samma ort som ordföranden. Samina

person må utses av flera valmyndigheter.

12 §.

Där Konungen med hänsyn till den arbetsbörda, som åvilar vårdnadskollegium,

så finner nödigt, äger Konungen förordna örn inrättande av två eller

flera avdelningar av kollegiet, varje avdelning sammansatt såsom i 10 § är

stadgat, ävensom meddela de föreskrifter, som i anledning därav kunna påkallas.

13 §.

Mot den, som i vårdnadskollegium sitter, galle samma jäv, som i lag stadgas

i fråga om domare.

14 §.

När vårdnadskollegium skall sammanträda, har ordföranden att inkalla övriga

ledamöter med iakttagande av uppgjord tjänstgöringsfördelning. Handläggcs

ärende rörande kvinna, skall minst en av ledamöterna vara kvinna. Utebliver

den, som inkallats, eller finnes han vara av jäv hindrad att tjänstgöra

och är suppleant ej att tillgå, äger ordföranden inkalla annan lämplig person

i den uteblivnes eller jäviges ställe.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

15 §.

Ärende må icke hos vårdnadskollegium till avgörande företagas, med mindre

kollegiet är fulltaligt.

Vad de flesta i vårdnadskollegium säga galle för kollegiets beslut. Vid lika

röstetal gäde den mening, ordföranden omfattar. Äro flera olika meningar

och kunna de till varandra jämkas, gälle den mening, som efter jämkning finnes

hava erhållit de flesta rösterna. Kunna meningarna ej till varandra jämkas,

galle vad ordföranden säger. För beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt

enligt 29 § erfordras, att ordföranden biträder beslutet.

3 KAP.

Om ärendenas behandling hos barnavårdsnämnd och skyddsnämnd.

16 §.

Beträdes någon av polisman med vanart, som avses i 2 §, skall han inställa.!;''

inför den barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd, som enligt 4 § har att handlägga

ärendet, för undergående av förhör; är det erforderligt, må han anhållas

i avbidan på nämndens beslut i ärendet.

Erhåller fattigvårdsstyrelse, hälsovårdsnämnd, nykterhetsnämnd eller polismyndighet

kännedom örn fall av vanart, som avses i 3 §, skall anmälan därom

ofördröjligen göras hos barnavårdsnämnden eller skyddsnämnden. Kan namn,

ålder eller bostad beträffande den, om vilken är fråga, icke utrönas utan att

han därom varder hörd, äger polismyndighet föranstalta örn sådant förhör. Har

han för dylikt ändamål anhållits, skall han omedelbart efter förhöret lösgivas.

Finnes det sedermera, att han lämnat oriktiga uppgifter, må han anhållas

för att inställas inför nämnden.

Barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd må, när anledning därtill föreligger,

jämväl i annat fall än ovan sägs till handläggning upptaga å nämnden ankommande

fråga örn vidtagande av åtgärder enligt denna lag.

Där den, örn vilken i ärendet är fråga, icke inställes inför nämnden, äger

nämnden eller ordföranden kalla honom till personlig inställelse inför nämnden

eller någon av denna utsedd person för undergående av förhör; är han bevisligen

kallad, men utebliver han utan laga förfall, äger nämnden hos polismyndigheten

erhålla handräckning för hans hämtande.

När omständigheterna därtill föranleda, må nämnden före meddelandet av

slutligt beslut i ärendet lösgiva anhållen person.

17 §.

Nämnden skall utan dröjsmål verkställa erforderlig undersökning i ärendet.

Å ordföranden eller annan, som nämnden i sådant hänseende bemyndigat, ankommer

därvid att angående den, om vilken i ärendet är fråga, införskaffa

upplysning från det i 60 § omförmälda centralregistret, så framt det icke är

känt, att han ej förekommer i registret, ävensom att, där så anses nödigt, begära

utdrag av straffregistret. Vid undersökningen böra utredas de omstän
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

95

digheter, som föranlett ingripandet mot honom, den kommun, i vilken han vistades,

då ingripandet ägde rum, hans uppehållsorter och sysselsättning under den

närmast förflutna tiden, hans hälsotillstånd, möjlighet att försörja sig samt levnadsförhållanden

i övrigt, så ock vad eljest kan vara av betydelse vid ärendets

prövning. Då förhör hålles, skall protokoll föras över vad därvid förekommer.

Finnes uppenbart, att vanart ej föreligger, eller anser nämnden vård, som

avses i 18 §, vara erforderlig, må undersökningen efter omständigheterna begränsas.

Där nämnden kallar någon, som är boende eller uppehåller sig inom nämndens

verksamhetsområde, till inställelse för att meddela upplysning i något till

nämndens behandling hörande ärende, är han pliktig att hörsamma kallelsen,

såvida han minst fyra dagar förut erhållit del därav. Utebliver han utan laga

förfall, äger nämnden fälla honom att böta fem kronor och genom vite tillhålla

honom att inställa sig. I fall av tredska äger nämnden fälla honom till

vitet samt förelägga högre vite. Vitena må dock tillsammans ej överstiga trettio

kronor. Kan den tredskande ändock ej förmås till inställelse, äger nämnden

erhålla handräckning hos polismyndigheten för hans hämtande. I fråga

örn ersättning till den, som inställt sig, skall vad angående ersättning av allmänna

medel till vittnen i brottmål finnes stadgat äga motsvarande tillämpning;

dock skall ersättningen alltid stanna å statsverket.

18 §.

Finnes beträffande den, om vilken i ärendet är fråga, skäl att vidtaga åtgärd

enligt gällande lagstiftning örn fattigvård eller om alkoholistvård eller

föreligger ett ej blott tillfälligt behov av sjukvård eller annan dylik vård, och

prövas det tjänligare att bereda honom sålunda erforderlig vård än att vidtaga

åtgärd enligt denna lag, skall nämnden ofördröjligen söka föranstalta,

att vård, som nyss sagts, kommer till stånd.

Är han varaktigt oförmögen till arbete och på den grund i behov av vård å

vårdanstalt, men finnes anledning antaga, att hans intagande å sådan anstalt

skulle äventyra ordningens upprätthållande därstädes eller i annat hänseende

medföra synnerlig olägenhet för anstalten, må nämnden, därest han förut varit

föremål för åtgärd enligt 19, 20 eller 29 §, överlämna ärendet till vårdnadskollegiets

prövning.

19 §•

Kommer vård, som avses i 18 § första stycket, icke till stånd och finnes

vanart föreligga, skall nämnden tillhålla den felande att föra ett ordentligt

liv samt allvarligt erinra honom örn de påföljder, som i annat fall kunna inträda

för honom.

Då omständigheterna därtill föranleda, må nämnden ställa den felande under

övervakning på sätt i 61 § sägs.

Där det prövas vara till gagn för den felandes tillrättaförande, skall nämnden

söka vara honom behjälplig med anskaffande av arbete eller vidtaga annan

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

tjänlig åtgärd; och bör i ty fall efter omständigheterna hänvändelse ske till

arbetsförmedlingsanstalt, myndighet, som handhar ledningen av allmänt arbetsföretag,

annan offentlig eller enskild institution, hans anhöriga eller andra,

som finnas lämpliga och villiga att omhändertaga honom eller att eljest bereda

honom tillfälle att efter förmåga ärligen försörja sig. I avvaktan på sådan

hjälpåtgärds vidtagande skall nämnden, i den mån det erfordras, söka bereda

honom husrum och uppehälle mot fullgörande av arbete.

Mottager den felande vid allmänt arbetsföretag anvisat arbete eller vill han

ingå å hem eller anstalt, som upprättats av kommun, förening eller stiftelse,

äger nämnden, ändå att han icke ställes under övervakning, föreskriva, att han

skall kvarbliva i arbetet eller å hemmet eller anstalten under viss tid, högst

sex månader, ävensom i övrigt meddela honom de föreskrifter, som finnas erforderliga

för hans rättelse.

20 §.

Vill den felande frivilligt ingå på allmän arbetsanstalt, som avses i denna

lag, och förbinder han sig skriftligen att kvarstanna å sådan anstalt under viss

tid, minst sex månader och högst två år, äger nämnden, när den finner skäl

föreligga för hans intagande under den i förbindelsen angivna tiden och plats

för honom kan beredas, i stället för att vidtaga åtgärd enligt 19 § medgiva, att

han må intagas å anstalten. Är han omyndig, erfordras samtycke av den, som

enligt lag har att sörja för hans person.

Nämnden skall tillse, att han överföres till anstalten, samt dit insända handlingar

och protokoll i ärendet jämte redogörelse för den av nämnden företagna

undersökningen, i den mån handlingar och protokoll icke innefatta upplysning

därom.

21 §.

Finnes återfall i vanart föreligga, i ty att den felande förut varit föremål

för åtgärd enligt 19, 20 eller 29 §,

samt åtgärd enligt 19 eller 20 § prövas icke till gagn för hans tillrättaförande

kunna vidtagas,

skall nämnden överlämna ärendet till vårdnadskollegiets prövning.

Återfall skall dock icke anses vara för handen, där den felande längre tid

tillbaka än fem år före hans inställande inför nämnden varit föremål för beslut

enligt 19 § eller efter frivilligt ingående enligt 20 § å allmän arbetsanstalt

utskrivits därifrån.

Är fråga örn vanart, som avses i 3 § under 1, må ärendet ej överlämnas till

vårdnadskollegiets prövning, med mindre den felande undandrager sig att efter

förmåga ärligen försörja sig eller till följd av hans leverne uppenbar fara är

för handen, att han icke kommer att efter förmåga ärligen försörja sig, eller

eljest synnerliga skäl därtill äro.

Förutom i fall, som ovan sägs, skall ärendet överlämnas till vårdnadskollegiets

prövning, där den felande är okänd och undandrager sig att uppgiva

namn och hemvist eller skälig anledning förekommer till antagande, att hans

uppgift därom är oriktig, samt rätta förhållandet ej kan utrönas.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

97

22 §.

Där någon visar tredska att efterkomma i avseende å övervakning gällande

bestämmelser eller i samband därmed eller med hjälpåtgärd meddelade föreskrifter,

äger övervakaren, där sådan är förordnad, eller annan, som har uppsikt

över honom, göra anmälan därom hos skyddsnämnden i orten eller, då

fråga är örn den, som är under tjuguett år, hos barnavårdsnämnden därstädes;

och må nämnden efter verkställd undersökning, där ej omständigheterna föranleda

till åtgärd enligt 19 eller 20 §, överlämna ärendet till vårdnadskollegiets

prövning, dock att i fall av vanart, som avses i 3 § under 1, ärendet må överlämnas

allenast, så framt någon av de i 21 § tredje stycket stadgade förutsättningarna

är för handen.

23 §.

Nämndens beslut skola antecknas till protokollet. Vidtager nämnden åtgärd

enligt 19 § andra, tredje eller fjärde stycket eller 20 §, skall nämnden tillställa

den felande skriftligt besked om åtgärden och vad han med hänsyn till densamma

har att iakttaga.

24 §.

Då ärende överlämnas till vårdnadskollegiet, skall nämnden ofördröjligen

till kollegiet insända handlingar och protokoll i ärendet jämte redogörelse för

den däri företagna undersökningen, i den mån handlingar och protokoll icke

innefatta upplysning därom. Äro prästbetyg och utdrag av straffregistret ej

tillgängliga, skall nämnden hos vederbörande begära dessa handlingar med

anmodan örn deras omedelbara översändande till kollegiet.

På nämndens föranstaltande skall den felande genom polismyndighetens

försorg skyndsamt inställas hos vårdnadskollegiet; är han på fri fot, skall han

för ändamålet tagas i förvar. Polismyndigheten skall ock till kollegiet insända

hans signalement.

25 §.

Då undersökning eller annan åtgärd på barnavårdsnämnds eller skyddsnämnds

föranstaltande vidtages i ärende angående vanart jämlikt 3 §, bör

noga tillses, att den, som är föremål för behandling, icke utsättes för allmän

uppmärksamhet eller onödigtvis störes i lovlig verksamhet.

Vad hos nämnd i dylika ärenden förekommit må ej yppas för obehöriga.

Alla handlingar i dessa ärenden skola så förvaras, att de icke åtkommas av

obehöriga.

4 KAP.

Om ärendenas behandling hos vårdnadskollegium.

26 §.

Har ärende överlämnats till vårdnadskollegium, skall kollegiet så snart

ske kan och senast inom en vecka hålla förhör och i övrigt verkställa erforderlig

utredning i ärendet. För sådant ändamål äger kollegiet eller dess ordfö
Bihang

till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 86 haft. (Nr 100.)

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Majlis proposition nr 100.

rande att av polismyndighet påkalla den undersökning, som prövas erforderlig.

Kollegiet äger ock inkalla dem, som kunna antagas hava kännedom i saken,

för att upplysningsvis höras. Protokoll skall föras över vad vid förhör

förekommer.

Vid förhör skola förhandlingarna vara offentliga. När den felande det begär,

så ock eljest, när kollegiet finner omständigheterna därtill föranleda, skall

handläggningen dock äga rum inom stängda dörrar, därvid kollegiet likväl

må medgiva hans anhöriga ävensom andra, vilkas närvaro kan förväntas bliva

till nytta under förhöret, att övervara detsamma.

I fråga om biträde åt den felande vid ärendets behandling hos vardnadskollegiet

skall vad i lag finnes stadgat angående rättegångsbiträde åt häktad i

tillämpliga delar äga motsvarande giltighet; dock att på den felandes begäran

biträde ej må förordnas, där det finnes uppenbart onödigt, att till biträde må

utses även den, som icke avlagt för utövande av domarämbetet föreskrivna

kunskapsprov, samt att ersättning, som av allmänna medel tillerkännes biträde,

alltid skall stanna å statsverket.

Kan ärendet ej avgöras å den dag, då dess behandling pabörjats, skall fortsatt

handläggning äga rum snarast möjligt och senast å åttonde dagen från

förra handläggningen, där ej särskilt förhållande nödvändiggör längre uppskov.

27 §.

Där så prövas nödigt för vinnande av ytterligare utredning rörande den felandes

personliga förhållanden samt angående de åtgärder, som med hänsyn

därtill må anses tjänligast för hans tillrättaförande, må vårdnadskollegiet förordna

lämplig person att verkställa särskild undersökning i angivna hänseenden.

Finner kollegiet av förhållandena påkallat, att någon varder vid domstol

hörd såsom vittne angående uppgivna omständigheter, äger kollegiet förordna,

att dylikt förhör skall äga rum vid den underrätt, som med hänsyn till tid och

plats för dess sammanträden prövas lämplig. På framställning av kollegiet

skall rättens ordförande låta till rätten inkalla dem, som skola höras.

28 §.

Utebliver utan laga förfall den, som enligt 26 § första stycket bevisligen

kallats till inställelse inför vårdnadskollegiet, äger kollegiet fälla honom till

böter, högst tjugufem kronor, och genom vitén tillhålla honom att inställa sig

samt i fall av tredska fälla honom till sålunda förelagda vitén. Kan han ändock

ej förmås till inställelse, må kollegiet låta hämta honom.

I fråga örn ersättning till den som, efter kallelse enligt 26 § första stycket

eller 27 § andra stycket, inställt sig inför vårdnadskollegiet eller domstol, skall

vad angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål finnes stadgat

äga motsvarande tillämpning; dock skall ersättningen alltid stanna a statsverket.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

99

29 §.

Finner vårdnadskollegiet vård enligt 18 § första stycket icke köra komma

till stånd och framgår av utredningen i ärendet, antingen att återfall i vanart

föreligger samt att, såvitt angår vanart som avses i 3 § under 1, någon av de i

21 § tredje stycket stadgade förutsättningarna för ärendets överlämnande till

vårdnadskollegiets prövning är för handen, eller ock att sådant fall föreligger,

som avses i 21 § fjärde stycket eller 22 §,

skall av vårdnadskollegiet tagas under omprövning, huruvida den felande

kan antagas låta sig rätta genom åtgärd enligt 19 eller 20 §; och må kollegiet

i sådant fall, där det anses lämpligen kunna ske, efter samråd med vederbörande

barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd besluta därom.

Finnes åtgärd, som nu sagts, ej böra ifrågakomma, skall kollegiet förordna

om den felandes intagande å allmän arbetsanstalt.

30 §.

Ändå att den, örn vilken i ärendet är fråga, är varaktigt oförmögen till arbete

och på den grund i behov av vård å vårdanstalt, må vårdnadskollegiet,

därest han förut varit föremål för åtgärd enligt 19, 20 eller 29 § och det finnes

uppenbart, att hans intagande å sådan anstalt skulle äventyra ordningens upprätthållande

därstädes eller i annat hänseende medföra synnerlig olägenhet för

anstalten, förordna örn hans intagande å allmän arbetsanstalt.

31 §.

Vid meddelande av beslut om intagande å allmän arbetsanstalt enligt 29 §

må vårdnadskollegiet medgiva villkorligt anstånd med beslutets verkställande,

när omständigheterna giva grundad anledning till antagande, att den felande

skall låta sig rätta utan intagande å allmän arbetsanstalt. I sådant fall skall

kollegiet, på sätt i 61 § sägs, ställa honom under övervakning under en prövotid

av två år.

Fullgör den felande ej i avseende å övervakningen gällande bestämmelser

eller i samband därmed meddelade föreskrifter eller föranleder eljest särskilt

förhållande därtill, må kollegiet, efter anmälan av övervakaren eller polismyndighet

eller efter annorledes vunnen kännedom därom, förklara anståndet förverkat.

32 §.

När skäl därtill äro, äger vårdnadskollegiet förordna, att beslut örn intagande

å allmän arbetsanstalt skall verkställas utan hinder därav, att det ej

äger laga kraft.

33 §.

Under ärendets handläggning må vårdnadskollegiet förordna, att den felande

skall försättas på fri fot, där förening, stiftelse eller enskild person är villig

att omhändertaga honom och detta prövas kunna ske på betryggande sätt, eller

där eljest särskilda skäl föreligga.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Förordnar kollegiet om vidtagande av åtgärd enligt 19 § tredje stycket eller

medgives den felande att frivilligt inga pa allmän arbetsanstalt, skall lian försättas

på fri fot; dock må kollegiet, när omständigheterna därtill föranleda, besluta,

att den felande i avbidan på beslutets verkställande fortfarande skall

hållas i förvar.

Beslutar kollegiet, att den felande skall intagas å allmän arbetsanstalt, må

kollegiet under de förutsättningar, som i första stycket angivas, förordna om

hans försättande på fri fot, till dess beslutet vunnit laga kraft eller den felande,

på sätt i 35 § sägs, förklarat sig nöjd med detsamma eller över beslutet anförda

besvär blivit avgjorda.

Har kollegiet försatt den felande på fri fot, äger kollegiet, när anledning

därtill förekommer, förordna, att han ånyo skall tagas i förvar.

34 §.

Är den felande tagen i förvar, skall vårdnadskollegiets beslut örn hans intagande

å allmän arbetsanstalt jämte fullständig besvärshänvisning genast avkunnas

för honom. I varje fall skall beslutet jämte besvärshänvisningen

skriftligen delgivas honom mot bevis; och skall delgivningen verkställas inom

tre dagar eller, örn hinder därför möter, så snart ske kan.

Beslutar kollegiet vidtagande av åtgärd enligt 19 § andra, tredje eller fjärde

stycket eller 20 §, skall skriftligt besked örn åtgärden och vad den felande med

hänsyn till densamma har att iakttaga tillställas honom.

35 §.

Å länsstyrelsen ankommer att förordna örn verkställighet av beslut örn intagande

å allmän arbetsanstalt.

Har den, som beslutet rörer, inför länsstyrelsen eller magistrat eller i vittnens

närvaro inför tillsyningsman eller föreståndare vid häkte, ordförande i

magistrat, polismästare eller landsfogde avgivit förklaring, att han åtnöjes

med beslutet, skall detsamma genast gå i verkställighet. Sådan förklaring

skall ej gälla, med mindre han haft betänketid under två dagar, sedan beslutet

avkunnades för honom eller, om det ej avkunnats, blev honom skriftligen

delgivet. Om förklaring, som avgivits annorledes än inför länsstyrelsen, skall

denna ofördröjligen underrättas. Avgiven förklaring må ej återtagas.

Underrättelse örn verkställighetsbeslut skall ofördröjligen sändas till vederbörande

allmänna arbetsanstalt. Sist inom åtta dagar efter det den, som beslutet

rörer, förklarat sig nöjd med detsamma eller beslutet vunnit laga kraft,

skola ock fullständiga protokoll samt handlingarna i ärendet dit översändas.

36 §.

Har verkställighet av beslut om intagande å allmän arbetsanstalt till följd

av medgivet anstånd eller av annan anledning ej påbörjats inom två år efter

beslutets meddelande, vare det förfallet.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

101

5 KAP.

Om anstaltsvård och eftervårdande verksamhet.

37 §.

Allmän arbetsanstalt enligt denna lag är

1. anstalt eller avdelning därav, som av staten för sådant ändamål inrättats;

eller

2. av landsting, kommun, förening eller stiftelse anordnad anstalt eller avdelning

därav, vilken av Konungen erkänts såsom allmän arbetsanstalt; sådant

erkännande kan när som helst återkallas.

De, som ej fyllt tjuguett år, skola intagas å särskild, för ungdom avsedd

allmän arbetsanstalt eller å särskild, för ungdom anordnad avdelning därav.

Allmän arbetsanstalt skall stå under ledning av en styrelse, i fråga örn vilken

Konungen meddelar närmare bestämmelser.

38 §.

Allmänna arbetsanstalterna skola stå under uppsikt av socialstyrelsen.

39 §.

Män och kvinnor må ej intagas å samma anstalt.

De, som äro intagna å allmän arbetsanstalt och icke äro varaktigt oförmögna

till arbete, skola där hållas till lämpligt arbete, vilket bör så anordnas, att

envar, i den män det kan ske, får en sysselsättning, som för hans tillrättaförande

och framtida försörjningsmöjligheter finnes tjänlig. De intagna böra

efter ålder, anlag och arbetsförmåga samt med hänsyn till mottaglighet för

rättelse, föregående anstaltsvistelse eller för brott undergånget straff såvitt

möjligt hållas skilda.

Den i 38 § omfötmälda uppsiktsmyndigheten äger förordna örn överflyttning

av intagen person från en allmän arbetsanstalt till en annan; sådant förordnande

må genast gå i verkställighet.

40 §.

Den, som enligt 20 eller 29 § intagits å allmän arbetsanstalt, skall å sådan

anstalt kvarhållas, till dess grundad anledning föreligger till antagande, att

han efter utskrivning kommer att efter förmåga ärligen försörja sig och föra

ett ordentligt liv. Är han intagen enligt förordnande av vårdnadskollegium,

må han dock ej utskrivas tidigare än ett år efter intagandet, utan att synnerliga

skäl därtill äro, och ej heller senare än tre år därefter. Har han frivilligt

ingått, må han icke kvarhållas under längre tid, än som angives i den skriftliga

förbindelsen. Beträffande den sålunda bestämda längsta tiden för kvarhållande

gälla de undantag, som stadgas i 41, 45, 46, 48 och 49 §§.

Har någon intagits jämlikt 30 §, skall han kvarhållas, till dess han finnes

kunna utan olägenhet överflyttas till vårdanstalt.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

När synnerligen ömmande skäl föreligga, må den intagne av anstaltens föreståndare

erhålla tillstånd att för viss, kort tid lämna anstalten.

41 §.

Den, som enligt förordnande av vårdnadskollegium jämlikt 29 § intagits å

allmän arbetsanstalt, må efter utgången av den i 40 § stadgade tid av tre år

kvarhållas tills vidare under följande förutsättningar, nämligen:

1. att han förut, efter fyllda tjuguett år, minst fem gånger varit enligt

denna lag intagen å allmän arbetsanstalt ;

2. att han, efter fyllda tjuguett år, i sammanlagt minst tio år varit enligt

denna lag intagen å allmän arbetsanstalt eller undergått straffarbete;

3''. att vårdnadskollegiets förordnande meddelats inom fem år från senaste

utskrivning eller frigivning; samt

4. att han med hänsyn till sin sinnesart samt sitt föregående liv och förhållande

i anstalten måste antagas i händelse av utskrivning icke komma att

efter förmåga ärligen försörja sig eller föra ett ordentligt liv eller att han

uppenbarligen är vådlig för annans säkerhet till person eller egendom.

42 §.

Kvarhålles någon jämlikt 40 § andra stycket eller 41 § å allmän arbetsanstalt

utöver tre år, skall fråga örn hans utskrivning sedermera minst en

gång under varje kalenderår upptagas till prövning.

Där ej i särskilda fall annan anordning prövas lämpligare, skall den, som

sålunda kvarhålles, intagas å särskild asylavdelning, förlagd inom eller i anslutning

till allmän arbetsanstalt.

43 §.

Har någon, som intagits å allmän arbetsanstalt, blivit överflyttad till straffanstalt

för undergående av honom ådömt frihetsstraff eller förvandlingsstraff

för böter, eller har han avvikit från arbetsanstalten, skall den tid, han sålunda

ej varit där intagen, icke medräknas vid bestämmande av den tid, han längst

mä kvarhållas.

44 §.

Bliver någon, under det han är intagen å allmän arbetsanstalt, varaktigt

oförmögen till arbete, skall han utskrivas från anstalten och överlämnas till

länsstyrelsen i det län, där ingripande mot honom av barnavårdsnämnd eller

skyddsnämnd senast ägde rum; och har länsstyrelsen att efter omständigheterna

föranstalta örn tjänlig vård eller vidtaga annan lämplig åtgärd. I dylikt fall

skall beträffande rätt till fattigvård såsom vistelsesamhälle anses den kommun,

där han enligt protokollet i ärendet vistades, då nämndens ingripande

ägde rum.

Har den arbetsoförmögne intagits enligt förordnande av vårdnadskollegium

och är han i behov av vård å vårdanstalt men finnes det uppenbart, att hans

intagande å sådan anstalt skulle äventyra ordningens upprätthållande därstädes

eller i annat hänseende medföra synnerlig olägenhet för anstalten, må

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

103

dock beslutas, att vad i första stycket sägs icke skall tillämpas beträffande honom;

och skall därefter så anses, som hade han intagits jämlikt 30 §.

45 §.

Å allmän arbetsanstalt intagen person, som på grund av sinnessjukdom eller

sinnesslöhet är i behov av särskild vård, må kvarhållas å anstalten, till dess

sådan vård annorstädes kan beredas honom.

46 §.

Vill någon, som enligt förordnande av vårdnadskollegium är intagen å allmän

arbetsanstalt, frivilligt kvarstanna å anstalten efter det han enligt 40 §

skall därifrån utskrivas, må det, när skäl därtill äro, medgivas för viss tid,

varje gång högst ett år, under villkor att han skriftligen förbinder sig att

kvarstanna under den tid, som bestämmes. Är han omyndig, erfordras samtycke

av den, som enligt lag har att sörja för hans person.

Vad i första stycket stadgats skall gälla jämväl den, som frivilligt ingått

å allmän arbetsanstalt, dock att det ej må medgivas honom att sålunda kvarstanna

å anstalten längre tid än ett år.

47 §.

Kan åt den, som är intagen å allmän arbetsanstalt, beredas lämplig sysselsättning

utanför anstalten, och prövas det vara till gagn för hans övergång

till hederlig självförsörjning och ordentligt liv i frihet, må viss tids försöksvistelse

utom anstalten medgivas honom. Vistelsen utom anstalten under tiden

för sådan försökspermission räknas såsom anstaltsvistelse; och må, då tiden

för kvarhållande är begränsad, försökspermissionen ej utsträckas över

denna tid.

För beredande av sysselsättning åt den, som finnes böra försökspermitteras,

och för hans förhjälpande till ort, där sysselsättning erhållits, har anstaltens

styrelse att anlita organisation, som utövar social hjälpverksamhet, eller enskild

person, vilken finnes lämplig och villig att omhändertaga honom. Där

det ej på grund av särskilda omständigheter anses obehövligt, skall han under

permissionstiden ställas under övervakning på sätt i 61 § sägs.

48 §.

Fullgör den försökspermitterade ej i avseende å övervakning gällande bestämmelser

eller i samband därmed meddelade föreskrifter eller föranleder eljest

särskilt förhållande därtill, må anstaltens styrelse, efter anmälan av övervakaren

eller polismyndighet eller efter annorledes vunnen kännedom därom,

låta återhämta honom till anstalten.

I det fall, att återhämtandet till anstalten skett på grund av bristande fullgörande

av nämnda föreskrifter, må han där kvarhållas ytterligare högst sex

månader utöver den tid, varunder detta eljest längst kunnat ske; dock att

den, som frivilligt ingått eller frivilligt kvarstannat å anstalten, ej i något

s. 104 Kontrollera mot PDF

104 Kungl. Maj :ts proposition nr 100.

fall må kvarhållas under längre tid, än som angives i den skriftliga förbindelsen.

Har ej före permissionstidens utgång fråga väckts örn hans återhämtande

till anstalten, skall beslut meddelas om utskrivning; dock att, där de i 41 § under

1—3 angivna förutsättningarna äro för handen, jämväl ny permission kan

beviljas.

49 §.

Då utskrivning av den, som vistas å allmän arbetsanstalt, skall äga rum,

har anstaltens styrelse att med anlitande av organisation, som utövar social

hjälpverksamhet, eller enskild person söka i tid bereda honom lämplig sysselsättning

och förhjälpa honom till ort, där sådan erhållits, eller vidtaga andra

tjänliga åtgärder till hans bistånd.

Därest lämplig sysselsättning finnes icke kunna omedelbart beredas honom,

må han, när skäl därtill äro och han intagits enligt förordnande av vårdnadskollegium,

kvarhållas å anstalten, till dess sysselsättning kunnat anskaffas,

dock högst fyra månader.

50 §.

Vid utskrivning från allmän arbetsanstalt må anstaltens styrelse, där så

prövas nödigt, ställa den utskrivne under övervakning på sätt i 61 § sägs.

Visar den övervakade tredska att efterkomma i avseende å övervakningen

gällande bestämmelser eller i samband därmed meddelade föreskrifter, äger

övervakaren eller polismyndighet göra anmälan därom hos skyddsnämnden i

orten eller, då fråga är örn den, som är under tjuguett år, hos barnavårdsnämnden

därstädes; och må nämnden efter verkställd undersökning, där ej

omständigheterna föranleda till åtgärd enligt 19 eller 20 §, med iakttagande

av bestämmelserna i 24 § överlämna ärendet till vårdnadskollegiet, som har

att pröva, huruvida förordnande bör meddelas örn hans återintagande å allmän

arbetsanstalt eller annan åtgärd vidtagas.

Varder den övervakade, enligt vad nu sagts, återintagen å sådan anstalt, må

han ej kvarhållas under längre tid än ett år.

51 §.

Om kvarhållande å allmän arbetsanstalt, beviljande av försökspermission

samt utskrivning från sådan anstalt beslutar anstaltens styrelse.

När skäl därtill äro, må även uppsiktsmyndigheten, efter anstaltsstyrelsens

hörande, förordna om utskrivning.

52 §.

Polismyndighet har att på begäran meddela handräckning för återhämtande

till allmän arbetsanstalt av den, som avvikit därifrån, och av försökspermitterad,

som anstaltsstyrelsen beslutit återhämta till anstalten.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 100.

105

6 KAP.

Om klagan och underställning i ärenden enligt denna lag.

53 §.

över barnavårdsnämnds eller skyddsnämnds beslut må den, som beslutet

rörer, hos vårdnadskollegiet anföra besvär inom trettio dagar fran den dag,

då han erhöll del av beslutet. Utan hinder av förd klagan ma beslutet ga i

verkställighet, där ej kollegiet annorlunda förordnar.

54 §.

Har vårdnadskollegium meddelat beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt,

örn förverkande av villkorligt anstånd med sådant besluts verkställande, örn ersättning

för inställelsen åt den, som inkallats för att upplysningsvis höras inför

kollegiet, eller örn ersättning åt biträde, som i 26 § tredje stycket sägs,

må ändring i beslutet sökas av den, som beslutet rörer. Ogillas framställt jäv,

skall vad nu är stadgat äga motsvarande tillämpning. Klagande åligger att

inom åtta dagar från den dag, då han skriftligen erhöll del av beslutet, till kollegiets

ordförande inkomma med sina till Konungen ställda besvär. Ordföranden

infordrar yttrande över besvären, örn anledning därtill föreligger, samt insänder

därefter ofördröjligen till nedre justitierevisionen samtliga ärendet rörande

handlingar tillika med utlåtande av kollegiet.

Klagan över beslut, som av vårdnadskollegium särskilt meddelats örn någons

tagande eller kvarhållande i förvar, må av honom föras i enahanda ordning,

dock utan inskränkning till viss tid.

Över annat av vårdnadskollegium meddelat slutligt beslut, än ovan sägs, är

klagan ej tillåten. Ej heller må särskild klagan förås, där vårdnadskollegium

under ärendes handläggning meddelat annat beslut, än förut är sagt.

Av Konungen meddelat beslut örn intagande a allmän arbetsanstalt och örn

förverkande av villkorligt anstånd med verkställande av sadant beslut översändes

till länsstyrelsen för förordnande örn verkställighet.

55 §.

över beslut av styrelse för allmän arbetsanstalt ma den, som beslutet rörer,

hos uppsiktsmyndigheten anföra besvär inom trettio dagar fran den dag, då

han erhöll del av beslutet. Klagande åligger att inom nämnda tid inkomma

med sina besvär till anstaltsstyrelsen, som jämte eget yttrande utan dröjsmål

insänder besvären till uppsiktsmyndigheten.

Föreligga de i 41 § under 1—3 angivna förutsättningarna eller är fråga

örn fall, som avses i 42 och 44 §§, skola beslut av anstaltsstyrelse örn kvarhållande

eller utskrivning, evad besvär anföras eller ej, alltid underställas uppsiktsmyndighetens

prövning.

I de fall, där ej underställning sålunda skall ske, må anstaltsstyrelses beslut

utan hinder av förd klagan gå i verkställighet, där ej uppsiktsmyndigheten

annorlunda förordnar.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Majlis proposition nr 100.

56 §.

Då, uppsiktsmyndigheten handlägger fråga om kvarhållande eller utskrivning

i fall, som avses i 41, 42 och 44 §§, skola i avgörandet deltaga chefen för

nämnda myndighet eller hans ställföreträdare, den ledamot, som inom ämbetsverket

handlägger ärenden av ifrågavarande slag, annan ledamot, som avlagt

för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov, samt två av Konungen

särskilt förordnade ledamöter, av vilka den ene skall vara legitimerad läkare

med psykiatrisk utbildning och den andre vara eller hava varit ordinarie innehavare

av domarämbete.

Sistnämnda två ledamöter ävensom en eller flera suppleanter för vardera

av dem utses för en tid av fyra år, räknade från och med den 1 januari året

näst efter det, då förordnandet meddelades. Avgår någon av dem, skall ny

ledamot eller suppleant utses för den återstående tiden. Suppleant skall uppfylla

de för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren.

Såsom uppsiktsmyndighetens beslut gälle den mening, varom'' de flesta förenat

sig. Beslut må ej fattas, med mindre samtliga ledamöter eller suppleanter

för dem deltaga i avgörandet. Mot den, som deltager i här avsedda beslut,

gälle samma jäv, som i lag stadgas i fråga örn domare.

57 §.

I uppsiktsmyndighetens beslut må den, som beslutet rörer, söka ändring hos

Konungen i socialdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen efter den,

då klaganden erhöll del av beslutet.

58 §.

Där den, som hålles i förvar eller är intagen å allmän arbetsanstalt, behöver

hjälp vid författande av besvär eller inlaga i anledning av beslut av vårdnadskollegium,

anstaltsstyrelse eller uppsiktsmyndigheten, har tillsyningsman vid

häkte eller anstaltsstyrelsen att tillse, att honom beredes den hjälp, som av förhållandena

påkallas. Därest för ändamålet anlitats annan person än befattningshavare

vid häkte eller arbetsanstalt, äger sådant biträde av allmänna

medel erhålla gottgörelse med belopp, som den myndighet, vilken prövar beslutet,

har att bestämma.

7 KAP.

Allmänna bestämmelser.

59 §.

Myndigheter, som handlägga ärenden enligt denna lag, böra låta sig angeläget

vara att, i den mån sådant kan vara till gagn vid fullgörandet av deras

åligganden, samarbeta med saväl fattigvardsstyrelser, barnavårdsnämnder,

nykterhetsnämnder och andra myndigheter som organisationer, vilka utöva social

hjälpverksamhet.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 100,

107

60 §.

Hos uppsiktsmyndigheten skall förås ett för liela riket gemensamt centralregister

angående dem, vilka blivit föremål för åtgärd enligt 19, 20, 29, 30

eller 50 § denna lag eller vilkas upptagande i registret eljest är eller varder

föreskrivet.

Angående meddelande av utdrag av registret skall vad i 8 § 1, 3 och 4 mom.

lagen örn straffregister är stadgat äga motsvarande tillämpning.

61 §.

övervakning skall anordnas för viss tid, uti det i 31 § avsedda fallet två år

och i andra fall högst ett år. Till övervakare bör utses därtill lämplig person,

förening eller stiftelse.

övervakare har att öva tillsyn över den, som är ställd under övervakning,

och söka befordra vad som kan lända till hans hjälp. Vid övervakningen bör

noga tillses, att den övervakade icke utsättes för allmän uppmärksamhet eller

onödigtvis störes i lovlig verksamhet.

Den övervakade skall föra ett ordentligt liv, bemöda sig örn utväg till hederlig

självförsörjning, städse hålla övervakaren underrättad örn sin bostad och

adress, på kallelse inställa sig hos honom samt ej lämna arbetsanställning utan

att dessförinnan hava inhämtat hans råd.

Är den, som ställes under övervakning, under tjuguett år, må det kunna aläggas

honom skyldighet, i visst avseende eller i allmänhet, att efterkomma föreskrift

och foga sig i anordning, som övervakaren finner erforderlig för hans

lättöls G

Vid anordnande av övervakning jämlikt 31 eller 47 § böra meddelas den

övervakade de föreskrifter angående vistelseort, sysselsättning och annat, som

finnas erforderliga för hans rättelse.

Där så prövas nödigt, må under övervakningstiden ändring ske i meddelade

föreskrifter.

62 §.

Har arbete enligt denna lag anskaffats åt någon å annan ort än den, där lian

vistas, eller skall någon eljest på grund av meddelad föreskrift begiva sig till

viss ort eller dit förflyttas, skall ersättning för resekostnad utgå av statsmedel

i den omfattning och enligt de grunder, som Konungen bestämmer.

Kostnad för vård och uppehälle å allmän arbetsanstalt skall bestridas av

statsverket. I fråga om anstalt, som ej inrättats av staten, bestämmer Konungen

de grunder, enligt vilka ersättningen till anstalten skall utgå.

63 §.

Konungen meddelar närmare föreskrifter:

1. angående ersättning till ledamöter i skyddsnämnd och vårdnadskollegium;
2.

angående vårdnadskollegiernas verksamhet;

3. angående övervakning, särskild undersökning enligt 27 §, överflyttning

från en allmän arbetsanstalt till en annan, försökspermission och utskrivning

från sådan anstalt;

opaginerad Kontrollera mot PDF

1G8

Kungl. Majlis proposition nr 100.

4. huruvida och i vilken form å allmän arbetsanstalt intagen person må

åtnjuta ersättning för sitt arbete därstädes samt i vilken omfattning och på

vad sätt vid utskrivningen innestående dylika medel må komma honom till

godo; samt

5. angående uppgifter till centralregistret och om registrets förande.

64 §.

Böter och vitén, som någon enligt denna lag falles utgiva, tillfalla kronan.

Saknas tillgång: till fulla gäldandet av böter och vitén, som omförmälas i

28 §, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

65 §.

I fråga örn utlänning, som beträdes med vanart, må åtgärder enligt denna

lag vidtagas allenast, då utvisning funnits ej böra äga rum eller, efter Konungens

förordnande, då hinder möter mot verkställighet av beslut örn utvisning;

och ankommer det å den länsstyrelse, som prövat frågan om hans utvismng,

att överlämna ärendet till vårdnadskollegiet i länet, som har att enligt

de för särskilda fall i lagen meddelade bestämmelserna besluta, vilka åtgärder

skola vidtagas beträffande honom.

8 KAP.

Övergångsbestämmelser.

66 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933; dock att 60 § träder i kraft å dag

som Konungen bestämmer.

Genom denna lag upphäves lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdnvares

behandling tillika med alla de stadganden, vilka innehålla ändring

eller förklaring av nämnda lag eller tillägg därtill.

Dar i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället lända till efterrättelse.

a<* 1 e^er författning är stadgat angående lösdriveri skall äga tillämpning

a vanart, som avses i denna lag, och vad som är sagt örn tvångsarbete skall

gälla intagande å allmän arbetsanstalt.

67 §.

Mai angående ådömande av tvångsarbete, som vid tiden för denna lags

ikraftträdande äro anhängiga. hos länsstyrelse eller poliskammare, skola för

iortsatt handläggning överlämnas till vårdnadskollegiet i länet.

talan mot utslag, som i mål angående ådömande av tvångsarbete

öre denna lags ikraftträdande meddelats av länsstyrelse eller poliskammare,

skall den äldre lagen lända till efterrättelse.

Vid^verkstäHighet av utslag, varigenom någon enligt den äldre lagen dömts

till tvångsarbete, skall i fråga örn tiden för tvångsarbetet gälla vad utslaget

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

innehåller men i övrigt den nya lagen äga tillämpning; dock att stadgandet i

13 § i den äldre lagen fortfarande skall äga giltighet.

68 §.

I fall, som avses i 18, 21, 29 och 30 §§, skall varning enligt den äldre lagen

vara att likställa med åtgärd enligt 19 § och utslag, varigenom någon enligt

nämnda lag dömts till tvångsarbete, med förordnande örn intagande å allmän

arbetsanstalt. o

I fall, som avses i 41 §, skall tvångsarbete, som någon undergått enligt den

äldre lagen, vara att likställa med intagning å allmän arbetsanstalt.

69 §.

Intill dess plats å särskild, för ungdom avsedd allmän arbetsanstalt eller å

särskild, för ungdom anordnad avdelning därav kan beredas dem, som ej fyllt

tjuguett år, må de intagas å annan allmän arbetsanstalt. Sådan särskild anstalt

eller avdelning skall dock vara inrättad senast den 1 juli 1936.

70 §.

I den mån så lämpligen kan ske, skola i centralregistret införas uppgifter

jämväl angående dem, som enligt den äldre lagen erhållit varning eller dömts

till tvångsarbete.

71 §.

De, som skola tjänstgöra såsom ledamöter i skyddsnämnd eller vårdnadskollegium,

samt i 56 § nämnda, särskilt förordnade ledamöter, så ock suppleanter

för dem skola första gången utses före den 1 juli 1933. Tjänstgöringstiden

för de sålunda utsedda skall utgå den 31 december 1936.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 100,

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 16 februari

1931.

Närvarande:

justi tieråden Christiansson,

Edelstam,

Stenbeck,

regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,

hållet inför Hans Maj.-t Konungen i statsrådet den 14 januari 1931, hade

Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om

åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag), i vad detta förslag skilde

sig från det av Kungl. Majit med propositionen nr 240 till 1930 års riksdag

framlagda förslaget till lag i ämnet.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i socialdepartementet, hovrättsrådet Olof Alsén.

Remissen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

Lagens tillämplig hetsområde.

Lagrådet:

En av de väsentligaste olikheterna mellan föreliggande förslag och 1930 års

proposition i ämnet är, att lagens tillämplighetsområde utvidgats till att omfatta

personer hemfallna åt otuktigt leverne av sådan art förslaget avser, utan

att såsom förutsättning samtidigt uppställts, att personen undandrager sig

att efter förmåga ärligen försörja sig. Denna olikhet har genomförts på det

sätt, att bestämmelserna i 2 § 3 i 1930 års förslag överflyttats till 3 § 1 i det

remitterade förslaget. Å andra sidan kräves enligt detta förslag såsom villkor

för att den, som gjort sig skyldig till vanart enligt 3 § 1, skall kunna intagas

a allmän arbetsanstalt, att den felande undandrager sig att efter förmåga ärligen

försörja sig eller till följd av hans leverne uppenbar fara är för handen,

att han icke kommer att efter förmåga ärligen försörja sig, eller eljest synnerliga

skäl därtill äro. Örn ingen av dessa omständigheter föreligger, må allenast

hjälpande och rättande åtgärder vidtagas. Med hänsyn till den strävan, som

ligger till grund för såväl föreliggande som tidigare förslag — att till mötande

av de för samhället i dess helhet ej mindre än för individen fördärvbringande

verkningarna av lättjefullt och sedeslöst levnadssätt i första rummet betjäna sig

av åtgärder, avsedda att bispringa och upprätta den felande, och först i andra

opaginerad Kontrollera mot PDF

lil

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

hand tillgripa tvångsåtgärder, innefattande berövande av den personliga^ friheten

— synes den föreslagna utvidgningen konsekvent. Det framstår såsom

riktigt och ändamålsenligt att redan pa ett tidigt stadium, innan ännu utsikterna

för återförande till ordnat levnadssätt alltför mycket förringats, söka

ingripa med de hjälpmedel förslaget härvid anvisar. Och med hänsyn till de

ytterligare villkor, som stadgats för anlitande av strängare, i privatlivet mera

ingripande åtgärder, finner sig lagrådet icke hava något att erinra mot den

sålunda genom förslaget vidtagna utvidgningen av lagens tillämplighetsområde.

Det föreslagna vårdnadskollegiet.

Justitierådet Stenbeck:

Ehuru anledning icke torde föreligga till antagande, att för närvarande ärenden

angående ådömande av tvångsarbete bliva inom länsstyrelserna pa ett i

sakligt hänseende bristfälligt sätt handlagda, torde det dock icke från principiell

synpunkt vara tillfredsställande, att frågor örn frihetsberövande enligt

förevarande lagstiftning avgöras i administrativ ordning. Grunden för fnhetsberövandet

är, att vissa bestämda, i lag angivna förutsättningar föreligga.

Med hänsyn till dessa förutsättningars art synes prövningen av deras förhandenvaro

böra ske genom ett förfarande av huvudsakligen judiciell karaktär.

Då emellertid frihetsberövande skall tillgripas, endast örn andra åtgärder för

den felandes tillrättaförande icke kunna väntas medföra verkan, måste den

prövande myndigheten äga en sadan organisation, att den verkligen är i stand

att på ett effektivt sätt sörja för att förebyggande och hjälpande åtgärder

bringas till utförande. De allmänna domstolarna äro därför — med hänsyn

till den karaktär av hjälp- och skyddslagstiftning förevarande lagförslag

äger — icke lämpade att handlägga dessa ärenden. Den samverkan förslaget

förutsätter mellan den prövande myndigheten och institutioner, som utöva social

hjälpverksamhet, kan svårligen komma till stand i den omfattning, som

åsyftas, örn prövningen överlämnas till de allmänna domstolarna. Och att begränsa

denna samverkan till ärendenas handläggning vid skyddsnämnden och

ålägga det överordnade organet allenast en judiciell prövning av själva interneringsfrågan

synes ej heller tillrådligt, da det ej kan förnekas, att skyddsnämnderna

med sina små verksamhetsområden och sin antagligen ringa, i allmänhet

med relativt långa mellanrum återkommande verksamhet icke kunna väntas

förvärva vare sig mera ingående kännedom örn hithörande sociala företeelser

eller avsevärdare möjligheter att i svårare fall ingripa hjälpande och rättande.

I detta hänseende skulle en länsmyndighet komma att intaga en helt annan

ställning. Den kan antagas få en ganska omfattande erfarenhet av sådana

personer, örn vilka här är fråga, och praktisk förfarenhet i avseende a anlitandet

av de hjälpmedel, som kunna stå till buds för de felandes tillrättaförande.

De inom en sådan länsmyndighet verksamma personerna kunna även

tänkas komma att själva arbeta för upptagande eller befordrande inom länet

av social hjälpverksamhet. Det föreslagna vårdnadskollegiets sammansätt
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Majlis proposition nr 100.

ning synes från nu angivna synpunkter lämplig. Bland lekmännen i kollegiet

torde det i allmänhet komma att finnas personer förtrogna med socialt arbete

och lämpade att förmedla förbindelsen med andra institutioner. Genom att

till ^ordförande utses en ordinarie domare vinnes även garanti för att ärendena

erhålla sådan handläggning, att därmed tillgodoses anspråken på rättssäkerhet

för dem, mot vilka ingripande påkallas. Emellertid synes det mig beklagligt,

att den föreslagna myndigheten icke erhållit karaktär av specialdomstol.

Därav följer den enligt min mening väsentliga olägenheten, att denna myndighet

saknar rätt att anställa vittnesförhör. Att med stora kostnader och

anlitande av en värdefull arbetskraft skapa en myndighet, vars möjligheter att

verkställa en grundlig och pålitlig utredning från början sålunda beskäras,

lärer icke vara tillfredsställande. Bland de personer, som komma att bliva

föremål för yrkande örn intagning a allmän arbetsanstalt, äro dessutom många

mer eller mindre hemfallna at kverulans. Dessa komma att misstänkliggöra

den utredning, som på kollegiets uppdrag verkställes, på samma sätt som för

närvarande polisutredningen. I stor utsträckning kommer även kollegiet att

vara hänvisat till att genom polismyndigheten föranstalta örn undersökning,

som måste bestyrkas genom förhör inför kollegiet. Att detta därvid har möjlighet

att själv höra personer ej blott upplysningsvis utan såsom vittnen under

straffansvar, synes mig nödvändigt. Det kan ej vara lämpligt, att en myndighet,

vars ordförande är en ordinarie domare och vars funktion —- på sätt

departementschefen även framhåller — huvudsakligen har judiciell karaktär,

ställes inför nödtvånget, att då vittnesmål av en person erfordras, hänvisa

denne till domstol för hörande på ed. Förutom det dröjsmål och den onödiga

kostnad, som skulle förorsakas härav, är avhörandet inför annan myndighet

alls icke av samma värde som hörandet inför den prövande myndigheten. Och

skall det allmänna förtroende för denna myndighets verksamhet vinnas, som

departementschefen själv anser vara av synnerlig betydelse, måste enligt min

uppfattning tillgång till vittnesförhör finnas. Jag anser därför, att kollegiet

bör på sätt i den till myndigheternas yttrande remitterade promemorian torde

hava varit avsett — erhålla karaktär av specialdomstol, en för länet gemensam

skyddsdomstol. Denna specialdomstol synes kunna äga den sammansättning,

som föreslagits för kollegiet. Den specialprocess, som i förevarande

ärenden skulle äga rum inför skyddsdomstolen, torde jämväl kunna i huvudsak

försiggå i den ordning, som föreslagits beträffande ärendenas behandling

inför kollegiet. Jag hemställer därför, att förslaget underkastas den

omarbetning, som erfordras för att den föreslagna myndigheten skall erhålla

karaktär av specialdomstol.

Jag anser mig slutligen böra tillägga, att örn kostnaderna för den föreslagna

myndigheten skulle befaras bliva alltför höga, det synes böra övervägas,

huruvida ej ett väsentligen likvärdigt organ för dessa ärendens prövning

skulle kunna vinnas därigenom, att en specialdomstol på det sätt inrättades,

att rådstuvurätten i vederbörande länsresidensstad för handläggning av

dessa ärenden erhölle såsom särskilda bisittare dels två av Kungl. Majit förordnade

ledamöter, den ena läkare och den andra en på det sociala området

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

113

verksam och erfaren person, och dels två ledamöter, valda i den ordning som

här föreslagits. Genom dessa personer borde —• på samma sätt som förutsatts

beträffande vårdnadskollegiet — erforderlig samverkan kunna vinnas med andra

institutioner och anlitande av förebyggande och hjälpande åtgärder underlättas.

Och jämväl med en sådan organisation borde det kunna förväntas, att

domstolens lekmannabisittare komme att visa intresse för social hjälpverksamhet

inom länet och därigenom ytterligare befordra den föreslagna lagstiftningens

syfte.

Eegeringsrådet Afselius, med vilken justitierådet Edelstam, instämde:

För den organisation, som förutsättes för denna lagstiftnings praktiska genomförande,

har redan 1930 års förslag genom inrättandet av de talrika skyddsnämnderna

i stor utsträckning byggt på medverkan av frivilliga arbetskrafter.

Det remitterade förslaget, som i något förändrad form bibehåller skyddsnämnderna,

går ännu längre i samma riktning, i det att den befattning med ärenden

av detta slag, vilken för närvarande utövas av administrativ statsmyndighet,

anförtros en ny institution, vårdnadskollegiet, sammansatt av personer, vilka

påräknas kunna vid sidan av annan verksamhet ägna tid och möda åt denna

uppgift. Någon betänksamhet mot införande av ett vitt utgrenat system, som

vilar på sådan grund, torde vara naturlig med hänsyn främst till ovissheten,

huruvida det skall visa sig möjligt att landet runt finna på en gång villiga och

dugliga krafter, som äro skickade att tillfyllest motsvara nied uppgiften förenade

förpliktelser och ansvar. Tveksamt är tillika, huruvida det kan vara i allo

ändamålsenligt, att vid lagens tillämpning genom vårdnadskollegierna sambandet

med statsförvaltningen i så hög grad brytes som enligt det remitterade förslaget

kommer att ske. De betänkligheter, vilka icke kunna tillbakahallas inför

en lösning av detta grundläggande spörsmål i enlighet med det remitterade förslaget,

synas emellertid icke äga avgörande betydelse vid beaktande av de

starka skäl, vilka tala för att förslaget i huvudsak lägges till grund för den

länge förberedda revisionen av denna lagstiftning.

Skall således ärendenas behandling överflyttas från administrativ myndighet

till en institution av det slag, som åsyftas med vårdnadskollegiet, biträder

jag i allt väsentligt den uppfattning, som uttalats av justitierådet Stenbeck i

fråga örn en omarbetning av förslaget i ändamål att, pa sätt av honom i första

hand blivit hemställt, vårdnadskollegiet må erhålla bestämd karaktär av specialdomstol.

Justitierådet Christiansson:

Då fråga är örn en allmän funktion, vars utövning redan är anförtrodd åt

viss myndighet, och således icke -— såsom numera eljest ofta är förhållandet —

örn utvidgande av den statliga verksamheten till ett nytt område, synes man endast

med stor varsamhet böra för ändamålet tillskapa ett nytt organ, till vilket

berörda funktion överflyttas. Visserligen är den verksamhet, som skall tillkomma

det nu föreslagna nya organet, vårdnadskollegiet, utvidgad att omfatta hjälpande

och tillrättaförande åtgärder, som för närvarande åtminstone icke i dy
Bihang

till riksdagens protokoll 1081. 1 sami. 80 haft. (Nr 100.) 8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

likt sammanhang åligga länsstyrelsen. Det må ock vara sant, att särskilda

förutsättningar för upptagande av hjälpverksamhet icke alltid äro för handen

hos länsstyrelsen, än mindre vid de allmänna domstolarna, dit dessa mål enligt

fleras förmenande böra hänvisas, medan däremot bör kunna förväntas, att för

ett vårdnadskollegium, så sammansatt som förslaget avser, större möjligheter

i detta hänseende äro till finnandes. Men vad det slutliga avgörandet beträffar

synes ovisst, örn större trygghet och rättssäkerhet stå att vinna genom den föreslagna

överflyttningen.

Det må ock beaktas, att tillskapande av ett dylikt organ, bestående av personer

från andra verksamhetsområden, kräver — förutom nya kostnader — en

uppoffring, jämväl från det allmännas sida sett, av arbetskrafter, vilka normalt

skola fylla andra uppgifter. Särskilt synes det betänkligt, att en ordinarie

domare sålunda skulle dragas från utövningen av sitt ämbete, helt visst

icke sällan med påföljd att i stället detta måste skötas av vikarie. Det har

icke utan skäl klagats över vikariesystemet vid domstolarna, och mot mångsyssleri

hava framställts anmärkningar från skilda håll, ej minst av statens

egna kontrollerande organ. Vad beträffar underdomarna på landet, vilka sannolikt

i de flesta fall komme att tagas i anspråk för dylika befattningar, må

erinras, att de redan nu i regel ej kunna medhinna sitt arbete utan viss ledighet

från ämbetet samt att med de nya arbetsuppgifter, som alltjämt tillkomma,

man säkerligen icke kan förvänta någon ändring till det bättre härutinnan.

Skulle emellertid den fördel, man med den föreslagna anordningen hoppas

vinna, anses uppväga därmed förbunden kostnad och uppoffring av arbetskrafter

samt för det åsyftade målets uppnående andra medel ej stå till buds och fördenskull

ett särskilt organ i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget ändock

anses böra komma till stånd, synes dess verksamhet kunna i viss mån befrämjas,

därest, på sätt justitierådet Stenbeck hemställt, rättighet att avhöra

vittnen å ed beredes organet. Med min ovan uttalade uppfattning, att helt nya

samhällsorgan såvitt möjligt böra undvikas, skulle även den av samme lagrådsledamot

ifrågasatta utvägen att förlägga målens behandling till en på visst

sätt förstärkt rådstuvurätt vara att beakta.

De särskilda lagbestämmelserna.

10—15 §§.

Lagrådet:

110 § andra stycket stadgas, att vårdnadskollegium skall bestå av ordförande

och tre andra ledamöter. Då emellertid jämlikt 12 § inom samma vårdnadskollegium

kunna finnas två eller flera avdelningar, var med sin ordförande och

tre andra ledamöter, synes hänvisning i 10 § andra stycket till 12 § vara erforderlig.

Det synes lämpligt att sammanföra, dels i ett tredje stycke av 10 § de i nuvarande

tredje stycket införda bestämmelserna örn de av Konungen förordnade

ledamöterna samt hänvisningen i nuvarande fjärde stycket rörande de valda ledamöterna,

dels ock i ett fjärde stycke av samma paragraf vad i nuvarande fred
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 100.

115

je stycket sägs beträffande de av Konungen utsedda suppleanterna jämte en

erinran därom, att även för de valda ledamöterna finnas suppleanter (11 §).

Genom en sådan erinran tydliggöres, att stadgandena i 10 § sista stycket gälla

även sistnämnda suppleanter.

Med hänsyn till innehållet i 12 § lärer jämväl 11 § första stycket böra underkastas

omformulering, så att av lydelsen framgår, att därest i vårdnadskollegiet

finnas två eller flera avdelningar, val skall ske för varje avdelning därav. Såsom

en andra punkt i samma stycke torde böra inflyta den nu i 11 .§ tredje

stycket andra punkten intagna bestämmelsen.

I 11 § andra stycket synes böra såsom en andra punkt införas det nu i tredje

stycket tredje punkten upptagna stadgandet.

De i 11 § tredje stycket angivna villkoren för valbarhet till ledamot eller suppleant

i vårdnadskollegium böra utgöra villkor för behörighet att vara säd; n

ledamot eller suppleant. I detta avseende hänvisas till 3 kap. 8 § lagen den

27 juni 1924 örn förmynderskap, 5 § lagen den 22 juni 1928 örn arbetsdomstol

och motsvarande bestämmelser i kommunallagarna.

I 14 § torde böra utsägas, att person, som tillfälligtvis inkallas i en utebliven

eller jävig ledamots ställe, skall vara ej blott lämplig utan även behörig. Detta

måste innebära jämväl, att där den uteblivne eller jävige är läkaren, ställföreträdaren

skall vara läkare, liksom också att där, vid handläggning av ärende rörande

kvinna, den enda kvinnliga ledamoten uteblir, ställföreträdaren skall

vara kvinna. Godkännes den nu gjorda hemställan, lärer 7 § böra på motsvarande

sätt fullständigas.

115 § andra stycket upptagas regler rörande omröstning till beslut inom vårdnadskollegium.

Föreligga endast två meningar och omfattas den ena av kollegiets

flertal (tre ledamöter), blir denna — med det undantag, varom förmäles i

styckets sista punkt — kollegiets beslut. Omfattas vardera meningen av lika

antal röstande (två ledamöter), gäller den mening ordföranden biträder. Äro

flera meningar och finnes efter »jämkning» — varmed icke avses någon ändring

av en uttalad mening utan blott resultatet av en sammanställning och jämförelse

av meningarna —■ flertal för en av dem vara för handen, skall den meningen

gälla. Kunna meningarna ej till varandra sålunda jämkas, skall ordförandens

gälla, även örn en annan mening omfattas av två ledamöter. Då denna

stadgandets innebörd ej fullt tydligt framgår av den föreslagna lagtexten, synes

någon omformulering av densamma böra företagas.

Såsom särskild garanti mot obehörigt frihetsberövande har i 15 § andra stycket

sista punkten uppställts kravet, att beslut om intagande å allmän arbetsanstalt

enligt 29 § skall för att bliva gällande biträdas av ordföranden. Detsamma

torde böra föreskrivas örn dylikt intagande enligt 30 §. Därutöver skulle

kunna ifrågasättas en bestämmelse av innehåll, att där beslut fattats örn intagande

enligt 29 §, villkorligt anstånd med beslutets verkställande jämlikt 31 §

ej må mot ordförandens mening förvägras eller förklaras förverkat. Lagrådet

anser dock tillräckliga skäl näppeligen föreligga för en sådan bestämmelse.

Vad slutligen angår benämningen å det föreslagna kollegiet får lagrådet

erinra, att i den nya familjerättsliga lagstiftningen, från och med lagen den 12

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

november 1915 om äktenskaps ingående och upplösning till och med lagen den

27 juni 1924 örn förmynderskap, ordet vårdnad använts rörande det rättsliga

förhållandet mellan föräldrar och barn samt därvid erhållit den speciella innebörden

av rätt och plikt att sörja för barnets person. För vinnande av en enhetlig

benämning å denna begreppsbildning ersattes det i lagberedningens första

förslag jämväl använda ordet vård efter anmärkning av lagrådet konsekvent

med ordet vårdnad. Även örn detta ord på enstaka ställen i lagstiftningen förekommer

i annan bemärkelse, synes dock med den betydelse det familjerättsliga

begreppet vårdnad äger det knappast vara lämpligt, att å vården om en person

ordet numera utan starka skäl anlitas i annan än ovan angivna speciella bemärkelse.

Benämningen skyddskollegium synes därför vara att föredraga.

26 §.

Lagrådet:

Då ett ärende överlämnas till vårdnadskollegiet, skola enligt 24 § handlingarna

ofördröjligen översändas till kollegiet och den felande genom polismyndighetens

försorg inställas inför detsamma. Enligt förevarande paragraf första

stycket skall kollegiet senast inom en vecka hålla förhör med den felande.

Det åligger vidare kollegiet att verkställa erforderlig utredning, och äger för

sådant ändamål kollegiet eller dess ordförande att av polismyndigheten påkalla

den undersökning, som prövas erforderlig. Kollegiet äger ock inkalla dem,

som kunna antagas hava kännedom i saken, för att upplysningsvis höras.

Däremot har befogenhet härutinnan ej tillagts kollegiets ordförande. Då det

emellertid är angeläget, att ärendets skyndsamma handläggning såvitt möjligt

underlättas, synes sådan befogenhet böra tillkomma denne. Redan till

första förhöret bör ordföranden ej sällan med ledning av handlingarna och vad

vid företagen polisundersökning förekommit kunna i erforderlig omfattning inkalla

personer, vilkas hörande är av betydelse för ärendets prövning. Med hänsyn

till ordförandens domareställning synas betänkligheter ej heller möta mot

att till utevaro trots erhållen kallelse från ordföranden knyta bötespåföljd.

Lagrådet hemställer därför örn den ändring i den föreslagna lagtexten, att

kollegiet eller dess ordförande äger inkalla dem, som kunna antagas hava kännedom

i saken, för att upplysningsvis höras inför kollegiet.

Beträffande stadgandet i 19 § andra stycket i 1930 års förslag (nuvarande

25 § andra stycket) örn undanhållande från offentligheten av handlingarna i

ärenden hos skyddsnämnd eller barnavårdsnämnd angående vanart enligt 2 § 3

eller 3 § (nuvarande 3 §) anförde dåvarande departementschefen, att en däremot

svarande bestämmelse borde införas i § 2 4:o tryckfrihetsförordningen.

Skydd mot offentliggörande i den omfattning, som finnes stadgad t. ex. beträffande

äktenskapsmål, vilka vid underrätten handlagts inom stängda dörrar,

synes emellertid böra finnas jämväl beträffande sådana ärenden angående

vanart enligt 3 §, som jämlikt förevarande paragraf andra stycket handläggas

inom stängda dörrar inför vårdnadskollegium.

Enligt förevarande paragraf första stycket skall vårdnadskollegium senast

inom en vecka från det ärende överlämnats till kollegiet hålla förhör i åren
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

117

det. I fjärde stycket åter stadgas, att då fortsatt handläggning av ärendet

krä.ves, sådan i regel skall äga runi senast å åttonde dagen från förra handläggningen.

Bestämmelserna äro enligt remissprotokollet avfattade med ledning

av lagen den 2 juni 1922 örn tiden för företagande av rannsakning med

häktad, och sistnämnda tidsbestämmelse överensstämmer också med den, som

i lagens 4 § gives rörande fortsatt rannsakning inför rådstuvurätt. Att tidsfristen

där icke bestämts till en vecka utan jämväl åttonde dagen inräknats,

kan hava föranletts av önskan att möjliggöra uppskov från en ordinarie

rättegångsdag (måndag) till ordinarie session i följande vecka, oavsett örn

helgdag mellankommer. Då numera i 2 § lagen den 30 maj 1930 örn beräkning

av lagstadgad tid meddelats en allmängiltig bestämmelse örn rätt att a nästa

söckendag företaga åtgärd, för vilken den lagstadgade sluttiden infaller å

helgdag, synes anledning icke vidare föreligga att i fjärde stycket av förevarande

paragraf stadga längre tid än en vecka. Genom ändring härutinnan

skulle även överensstämmelse vinnas med bestämmelsen i första stycket.

27 §.

Lagrådet:

Enligt denna paragraf första stycket äger vårdnadskollegium förordna lämplig

person att verkställa särskild undersökning rörande den felandes personliga

förhållanden och de åtgärder, som kunna vara tjänligast för hans tillrättaförande.

Det är avsett att — på sätt om förundersökning för villkorlig

straffdom är stadgat — ersättning för sådant uppdrag skall utgå av allmänna

medel. Då vårdnadskollegiet bör äga att i samband med ärendets handläggning

pröva anspråk på dylik ersättning, torde i förevarande stycke lämpligen

upptagas bestämmelser motsvarande stadgandena i 27 § lagen om villkorlig

straffdom. Örn så sker, bör i 54 § första stycket första punkten bland där

omförmälda beslut jämväl införas beslut örn ifrågavarande ersättning.

De i förevarande paragraf andra stycket föreslagna bestämmelserna förete

den olikhet mot 1930 års förslag, att kollegiet tillerkännes rätt att förordna

allenast örn vittnesförhör vid domstol men ej rätt att låta vid domstol höra person

upplysningsvis. Emellertid skulle hörandet inför kollegiet upplysningsvis

av en person, som är förhindrad avgiva vittnesmål, understundom kunna medföra

omgång eller avsevärda kostnader, och det torde därför böra stå kollegiet

öppet att låta vid domstol höra person jämväl upplysningsvis. Lagrådet hemställer

följaktligen om återgång i berörda avseende till fjolårets förslag.

28 §.

Lagrådet:

Därest i det förslag till ändringar i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården,

som torde komma att framläggas i samband med ifrågavarande lagförslag,

upptages — såsom i 1930 års proposition — en bestämmelse i 75 § nämnda

lag, innefattande hänvisning till stadgandet i förevarande paragraf andra

stycket, bör jämväl förslag föreläggas riksdagen örn upphävande av lagen den

14 juni 1918 örn ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i mål

enligt 75 § i lagen örn fattigvården.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

54 §.

Lagrådet:

över beslut av vårdnadskollegium om intagande å allmän arbetsanstalt äger

enligt förevarande paragraf den, som beslutet rörer, eller med andra ord den,

som förklarats skola intagas å anstalt, anföra besvär hos Kungl. Maj :t i

högsta domstolen. Har vårdnadskollegium i ett dit överlämnat ärende funnit

intagande å anstalt icke skola äga rum, är däremot klagan över kollegiets beslut

ej tillåten. De myndigheter, vilka bära ansvar för upprätthållande av

allmän ordning eller säkerhet, äga följaktligen icke talerätt i den högsta instansen.

Det remitterade förslaget överensstämmer i nu nämnt avseende såväl med

gällande lag som med propositionen till 1930 års riksdag. Men överensstämmelsen

är blott skenbar; fran det remitterade förslagets ståndpunkt äro förutsättningarna

för fullföljdsrättens ordnande i själva verket helt förändrade.

Enligt nuvarande lag och 1930 års förslag är uteslutande fråga om fullföljd

av talan mot beslut, som meddelats av länsstyrelse eller poliskammare. Har

den myndighet, som själv företräder den högsta ordningsmakten, icke funnit

fog för ett ingripande, föreligger, tydligen intet skäl att låta en annan och alltså

en underordnad representant för ordningsmakten i besvärsväg framföra en

motsatt uppfattning. Enligt det remitterade förslaget övergår nämnda myndigheters

befattning med ärenden av nu ifrågavarande slag å vårdnadskollegiet.

Detta intager i förhållande till ordningsmakten en fullt neutral och

oberoende ställning samt har att i förekommande fall självständigt bedöma, huruvida

av hänsyn till rättssäkerhet och allmän ordning de i lagen avsedda

tvangsatgärdema böra komma till användning. I en lagstiftning med sådan

uppgift som den nu förevarande och med ett förfarande, så ordnat som enligt

deo remitterade förslaget, synes det varken principiellt hållbart eller praktiskt

lämpligt att låta besvärsrätten gälla allenast till förmån för den enskilde och

att från prövning i högsta instans helt utesluta en talan, som grandas å det

allmännas intresse.

Med den organisation, som i förslaget givits vårdnadskollegiet, har främst

asyftats att tillgodose befogade anspråk på rättssäkerhet för de personer, vilka

bliva föremål för denna lagstiftnings ingripande. I detta avseende torde förslagets

genomförande kunna betecknas såsom ett framsteg. Därvid får dock icke

förbises, att bland dessa personer, alla på olika sätt mer eller mindre förkomna,

finnas icke fa, vilka sta de i egentlig mening kriminella befolkningselementen

nära och därför i särskild grad påkalla ordningsmaktens vaksamma eftersyn.

I det remitterade förslaget har insikten härom pa ett, såsom det vill synas, väl

avvägt sätt kommit till uttryck i de grundläggande bestämmelserna örn lagens

tillämplighetsområde. Däremot torde det svårligen kunna anses, att en sådan

uppfattning blivit följdriktigt genomförd i de regler, vilka bestämma befogenheten

att fullfölja talan mot vardnadskollegiets beslut. Denna institution är

ny och ännu helt oprövad. Dess sammansättning och verksamhetsformer kunna

icke i och för sig anses innebära säkerhet för en konsekvent och å fasta principer

grundad rättstillämpning. Den lagfarne ordföranden, åt vilken eljest gi
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

119

vits ett vidsträckt inflytande å kollegiets beslut, kan, da lian anser intagande

å anstalt böra äga rum, överröstas av kollegiets övriga ledamöter. Uteslutet är

icke, att hos ett vårdnadskollegium kan utbildas en praxis, vilken fran ordningsmaktens

sida icke kan lämnas utan gensaga. Ej heller kan det förutsättas, att

önskvärd enhetlighet i de många olika kollegiernas avgöranden skall kunna uppnås,

med mindre besvärsrätt beredes jämväl myndighet, som har att i dessa ärenden

företräda det offentliga intresset.

Måhända skulle kunna göras gällande, att den ändring av förslaget, som här

förordats, borde såsom en konsekvens medföra även befogenhet för offentlig

myndighet att hos vårdnadskollegium påkalla prövning av skydds- eller barnavårdsnämnds

beslut. Ett dylikt ingripande redan på detta stadium av förfarandet,

vilket därigenom skulle kunna ej oväsentligt betungas, synes dock icke vara

nödigt, då genom skyddsnämndens sammansättning lärer vara sörjt för att ordningsmaktens

synpunkter bliva i erforderlig man beaktade i nämndens verksamhet

och man i detta sammanhang icke torde behöva räkna med ärenden

hos barnavårdsnämnd.

Om således en offentlig myndighet skall erhålla behörighet att överklaga

beslut av vårdnadskollegium, synas övervägande skäl tala för att utövningen

av denna besvärsrätt göres beroende av länsstyrelsens förordnande. Då länsstyrelsen

därtill finner fog, skulle den alltså äga förordna befattningshavare hos

länsstyrelsen eller vid polisväsendet att å tjänstens vägnar genom besvär söka

ändring i beslut, vari vårdnadskollegium i där anhängig! ärende icke förordnat

örn intagande å allmän arbetsanstalt. För detta fall torde vara nödigt att

fastställa annan besvärstid än den, som eljest är föreskriven i förevarande paragraf.

Besvärstiden synes lämpligen kunna bestämmas till en månad från beslutets

dag, och torde det böra åligga klaganden att, på sätt stadgas i förevarande

paragraf första stycket, till ordföranden i kollegiet inkomma med sina till Konungen

ställda besvär. På ordföranden lärer därefter ankomma att över besvären

inhämta yttrande från skydds- eller barnavårdsnämnden samt att med utlåtande

från vårdnadskollegiet översända handlingarna i ärendet till nedre justitierevisionen.

Delgivning av besvärshandlingarna med den, vars intagande å

anstalt påyrkas i besvären, torde, med hänsyn till de svårigheter, som kunna

vara förenade med verkställande av sådan delgivning, böra ombesörjas av nedre

revisionen med tillämpning av rättegångsbalkens stadgan den. Då det kan förväntas,

att länsstyrelsen utan åtgärd från vårdnadskollegiets sida erhåller kännedom

örn sådana beslut, som äro av beskaffenhet att särskilt påkalla länsstyrelsens

uppmärksamhet, synes stadgande örn skyldighet för vårdnadskollegiet eller

dess ordförande att lämna länsstyrelsen underrättelse om besluten icke behöva

upptagas i lagen. ....... , ,

Anordnas besvärsrätten på sätt nu föreslagits, lärer det icke behova betaras,

att den skall komma att brukas i oträngt mål eller eljest hava någon avsevärd

inverkan på högsta domstolens arbetsbörda. Att länsstyrelserna med varsamhet

komma att handhava den befogenhet, som sålunda skulle anförtros dem,

torde kunna hållas för visst.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr ]00.

Det remitterade förslaget upptager, i olikhet med 1930 års förslag, stadgande

örn rätt till särskild talan mot beslut, varigenom vårdnadskollegium ogillat

framställt jäv mot ledamot av kollegiet. En sådan ordning för behandlingen

av dessa frågor medför dock uppenbara olägenheter med hänsyn såväl till högsta

domstolens arbetsbörda som till att det slutliga avgörandet av själva målet

därigenom kan fördröjas. Även örn det måste antagas, att i praktiken dylikt

jäv blott i mycket sällsynta fall är för handen, kan likväl det föreslagna stadgandet

komma att missbrukas genom att obefogade jävsanmärkningar särskilt

dragas under högsta domstolens prövning. Lagrådet hemställer fördenskull,

att den föreslagna bestämmelsen måtte utgå, varav kommer att följa, att talan

mot beslut, varigenom framställt jäv ogillats, kan förås allenast i sammanhang

med klagan över slutligt beslut i ärendet.

Däremot torde vissa andra beslut än de i förevarande paragraf första stycket

angivna vara av beskaffenhet att i fråga örn dem rätt till särskild talan måste

medgivas. Detta gäller om beslut, varigenom vårdnadskollegium jämlikt 28 §

första stycket dömt någon till böter eller till att utgiva vite. Därutöver erinras

örn vad lagrådet yttrat vid 27 §. De ifrågavarande bestämmelserna angående

fullföljd av talan mot beslut av vårdnadskollegium torde alltså böra i

omförmälda hänseenden fullständigas.

Den i förevarande paragraf första stycket stadgade besvärstiden av åtta

dagar torde i stället kunna bestämmas till en vecka. (Jfr lagrådets hemställan

beträffande en liknande ändring i 26 § fjärde stycket.)

Justitieråden Christiansson, Edelstam och Stenbeck:

I sitt yttrande över det förslag, som sedermera lades till grund för propositionen

till 1930 års riksdag, förklarade tre ledamöter av dåvarande lagrådet —

de tie justitieråden att de ur principiell synpunkt funne prövningen i sista

instans av fråga örn intagning å arbetsanstalt böra förläggas, icke till högsta

domstolen, utan till den för avgörande av administrativa rättstvister inrättade

regeringsrätten. Att samma ledamöter dock ansågo sig icke kunna tillstyrka en

sådan anordning, berodde helt på en svårighet av praktisk art, nämligen att då

regeringsrättens arbete icke fortgår under hela året, ifrågavarande mål icke

alltid kunde erhålla så skyndsam behandling som de ansågos kräva.

De principiella betänkligheter mot malens förläggande till högsta domstolen,

som sålunda uttalats, finna vi väl grundade redan med den instansordning, som

upptogs i då föreliggande förslag. Än större tvekan om lämpligheten av högsta

domstolen såsom besvärsmyndighet måste göra sig gällande, då, såsom nu föreslås,

prövningen avser beslut av ett särskilt anordnat organ, vårdnadskollegiet.

Då det uppenbarligen är avsett, att vardnadskollegiets verksamhet i än större

omfattning än länsstyrelsens skall kunna, i överensstämmelse med lagförslagets

grunder, inriktas på hjälpande och upprättande av den felande individen

och först i sista hand på tillämpande av sådana strängare, vid vissa legala förutsättningar

bundna åtgärder som intagande å allmän arbetsanstalt, synes i

än högre grad gälla, att dessa mål icke lämpligen böra tillhöra högsta domstolens

prövning. De äga närmare samhörighet med och kräva ett likartat

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. ilaj:ts proposition nr 100.

121

bedömande som de frågor rörande barnavård och alkoholistvård, vilka nu i

sista instans prövas av regeringsrätten.

Härtill kommer, att det uppenbarligen är av största vikt, att icke högsta

domstolens arbetsbörda utan trängande skäl ytterligare ökas. Sant är visserligen,

att den stora ökningen av antalet revisionsmål upphört och att återgång

till normalare förhållanden beträffande dessa mål är skönjbar. Men å andra sidan

är att beakta den oroväckande stegring, som antalet besvärsmål under de senaste

åren uppvisat. Och i detta förhållande lärer med hänsyn till de orsaker,

vari denna stegring bottnar, någon bättring icke vara att förvänta. Familjerättsmålen

bliva allt flera och vidlyftigare. Automobilmålen — som redan

på grund av bilismens utveckling starkt öka i antal — få till följd av straffbestämmelserna

i 1930 års författningar rörande motortrafik, jämförda med

30 kap. 6 § första momentet rättegångsbalken, fullföljas till högsta domstolen

i än större omfattning än förut. Jorddelningsmålen äro efter jorddelningslagens

ikraftträdande år 1928 vida talrikare än tidigare, beroende bland annat

därpå, att enligt denna lag från ägodelningsrätterna direkt till högsta domstolen

avgiftsfritt få fullföljas, förutom mål motsvarande dem, beträffande

vilka förhållandet var enahanda enligt skiftesstadgan, dels rågångs- och andra

äganderättsmål, som förut gingo till hovrätterna och ofta stannade där, antingen

på grund av tvisteföremålets ringa värde eller av hänsyn till fullföljdskostnaderna,

dels ock sådana avstyckningsmål, som motsvara äldre, administrativa

jordavsöndringsmål.

De till högsta domstolen fullföljda mål, vilka gällt ådömande av tvångsarbete,

hava varit jämförelsevis få och i allmänhet ej särskilt betungande. Det

torde med rätt stor säkerhet kunna antagas, att de från vårdnadskollegierna

fullföljda målen skulle — även med bortseende från mål enligt en eventuell

ny alkoholistlag — bliva långt flera och på grund av den vidlyftigare handläggning,

för vilken de förvisso komma att bliva föremål vid kollegierna,

stundom kräva en ej obetydlig föredragningstid, med påföljd att mindre tid

återstode för högsta domstolens egentliga uppgift, den dömande verksamheten.

Att förlägga prövningen av dessa mål till högsta domstolen möter därför

stora betänkligheter och bör såvitt möjligt undvikas. Visserligen är den omständigheten,

att målen, örn de fullföljas till regeringsrätten, under en del av

året icke kunna erhålla en omedelbar handläggning, synnerligen beaktansvärd.

Men det är måhända ej uteslutet, att i en framtid någon anordning blir möjlig,

som kan lända till minskning av denna olägenhet. Med hänsyn till de garantier

mot ett obehörigt frihetsberövande vårdnadskollegiets sammansättning erbjuder

och vilka för varje fall måste medföra, att ett frihetsberövande ej gärna

kan tänkas utan att starka skäl tala därför, synes det icke böra väcka alltför

stora betänkligheter att även under nuvarande förhållanden låta dessa mål —

örn ock i vissa fall med något längre tidsutdräkt — avgöras av regeringsrätten.

Regeringsrådet Afselius:

För min del instämmer jag i den av lagrådets övriga ledamöter uttalade uppfattningen,

att prövningen av besvär över beslut av vårdnadskollegium är av

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

natur att rätteligen böra hänföras till området för regeringsrättens jurisdiktion.

Med hänsyn till regeringsrättens arbetsbörda och ledamotsantal kan dessa

besvärsmåls förläggande till regeringsrätten likväl icke för närvarande tillstyrkas.

Jag finner mig alltså förhindrad att nu göra den hemställan örn ändring

i det remitterade förslagets fullföljdsbestämmelser, vartill eljest enligt

min mening principiella skäl bort föranleda.

55 §.

Lagrådet:

Enligt förevarande paragraf andra stycket skola beslut av anstaltsstyrelse

örn kvarhållande eller utskrivning, evad besvär anföras eller ej, underställas

uppsiktsmyndighetens prövning, så snart de i 41 § under 1—3 angivna förutsättningarna

föreligga eller fråga är örn fall, som avses i 42 och 44 §§. Denna

avfattning av stycket skulle, såvitt angår den, som är intagen sedan mindre

än tre år, föranleda, att underställning av beslut ej blott örn utskrivning utan

även örn kvarhållande bleve obligatorisk, örn förutsättningarna under 1—3 i

41 § äro för handen. Detta komme att innebära, att före treårstidens utgång

de individer, som kunna antagas vara de mest förhärdade, finge åtnjuta en

starkare garanti än övriga intagna mot ett obehörigt kvarhållande. En sådan

ordning är naturligtvis icke avsedd eller lämplig. (Jfr dels 1926 års förslag,

29 § andra momentet och motiven s. 132—134, dels 1929 års förslag, 24 § första

momentet lösdriverilagen och 33 § första momentet lösdriveri- och sedeslöshetslagen

samt motiven s. 163—164, dels ock det år 1930 remitterade förslaget,

38 § och dåvarande departementschefens motivering å s. 178 i samma års proposition.

)

På grund av vad nu anförts och då ett bibehållande av ifrågavarande styckes

lydelse i anmärkt hänseende efter ali sannolikhet skulle medföra underställning

av en mängd beslut, beträffande vilka en dylik åtgärd måste anses

helt opåkallad, hemställer lagrådet örn sådan ändring av styckets formulering,

att där de i 41 § under 1—3 angivna förutsättningarna föreligga, såväl

beslut örn kvarhållande jämlikt nämnda paragraf som ock beslut örn utskrivning

alltid skall underställas uppsiktsmyndighetens prövning, evad besvär

anföras eller ej, och att lag samma skall vara då jämlikt 42 eller 44 § beslut

fattas av anstaltsstyrelse om kvarhållande eller utskrivning.

58 §.

Lagrådet:

Enligt denna paragraf skall det åligga tillsyningsman vid häkte att tillse,

att den, som där hålles i förvar, beredes erforderlig hjälp vid författande av

besvär eller inlaga, något som enligt motsvarande stadgande i 1930 års proposition

skulle tillkomma länsstyrelsen. Den vidtagna förändringen har, såsom

departementschefen anmärkt, föranletts av att vårdnadskollegium trätt

i länsstyrelses ställe vid behandling av ärenden enligt förevarande lag. Emellertid

finnes särskild tillsyningsman icke anställd vid häkte, beläget i länsresidensstad,

där motsvarande funktioner i stället utövas av länsstyrelsen själv.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

123

Med hänsyn härtill hemställer lagrådet, att —■ i överensstämmelse med vad

rörande häktad person stadgas i 12 § promulgationslagen till 1901 års lag

örn ändring i vissa delar av rättegångsbalken — nu ifrågavarande skyldighet

förklaras åligga länsstyrelse eller tillsyningsman vid häkte.

66 och 71 §§.

Lagrådet:

Enligt 66 § första stycket skall förevarande lag — bortsett från bestämmelserna

i 60 § rörande centralregistret — träda i kraft den 1 juli 1933. Emellertid

föreskrives i 71 §, att redan före nämnda dag ledamöter i skyddsnämnd

och vårdnadskollegium samt särskilt förordnade ledamöter för deltagande i

vissa ärendens behandling inom uppsiktsmyndigheten jämte suppleanter för

dem skola utses, därvid naturligtvis bestämmelserna i lagen rörande utseende

av sådana ledamöter skola tjäna till efterrättelse. Således innefattar 71 §

i själva verket ett undantag från det allmänna stadgandet i 66 §. Lagrådet

hemställer fördenskull, att innehållet i 71 § upptages såsom ett andra stycke

i 66 §. Därest så sker, synes lämpligt, att nuvarande andra och tredje styckena

i 66 § avskiljas såsom en särskild paragraf.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet å Stockholms

slott den 20 februari 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Hansén,

Rundqvist.

Departementschefen, statsrådet Larsson anmäler, efter gemensam beredning

med chefen för justitiedepartementet, lagrådets den 16 februari 1931 avgivna

utlåtande över det till lagrådet den 14 januari samma år i vissa delar remitterade

förslaget till lag örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag).

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:

På anförda skäl har lagrådet funnit sig icke hava något att erinra mot den

utvidgning av lagens tillämplighetsområde, som vidtagits genom det remitterade

förslaget i förhållande till 1930 års förslag i ämnet.

Beträffande det föreslagna vårdnadskollegiet har en ledamot av lagrådet uttalat,

att det från principiell synpunkt icke torde vara tillfredsställande, att

frågor örn frihetsberövande avgjordes i administrativ ordning. Denne ledamot

har närmare utvecklat de fördelar, som synts honom vara förenade med den

ifrågasatta myndigheten, men funnit det beklagligt, att kollegiet icke erhållit

karaktär av specialdomstol. Därmed följde den enligt hans mening väsentliga

olägenheten, att kollegiet saknade rätt att anställa vittnesförhör. Med

hänsyn härtill har nämnde ledamot hemställt, att förslaget måtte underkastas

den omarbetning, som erfordrades för att myndigheten skulle erhålla karaktär

av specialdomstol. För den händelse kostnaderna för kollegiet skulle befaras

bliva alltför höga, har denne ledamot slutligen ansett böra övervägas,

huruvida ej ett väsentligen likvärdigt organ för dessa ärendens prövning skulle

kunna vinnas därigenom, att en specialdomstol på det sätt inrättades, att rådstuvurätten

i vederbörande länsresidensstad för handläggning av dessa ärenden

erhölle såsom särskilda bisittare dels två av Kungl. Majit förordnade ledamöter,

den ena läkare och den andra en på det sociala området verksam och erfaren

person, och dels två ledamöter, valda i den ordning som upptagits i det

remitterade förslaget. Den sålunda gjorda hemställan rörande kollegiets ställning

har biträtts av två andra ledamöter, vilka anfört vissa betänkligheter mot

en lösning av förevarande spörsmål genom inrättande av nya organ men lik
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

125

val förklarat, att betänkligheterna icke syntes äga avgörande betydelse vid

beaktande av de starka skäl, som talade för att det remitterade förslaget i huvudsak

lades till grund för den länge förberedda revisionen av lagstiftningen.

Den återstående ledamoten av lagrådet har uttalat sig emot inrättande av det

nya organet men anfört, att om ett nytt organ ändock ansåges böra komma

till stånd, dess verksamhet syntes kunna i viss mån befrämjas, därest, på sätt

förstnämnde ledamot hemställt, rättighet att höra vittnen å ed bereddes organet.

Av samme ledamot ifrågasatt utväg att förlägga målens behandling till

en förstärkt rådstuvurätt vore ock att beakta.

Vid remissen till lagrådet redogjorde jag närmare för de skäl, som föranlett

inig att tillstyrka inrättandet av vårdnadskollegiet för avgörande av frågor

örn frihetsberövande. Vad inom lagrådet anförts mot tillskapandet av detta

organ har icke synts mig vara av beskaffenhet, att jag på grund därav bör

frångå förslaget i denna del. Särskilt må framhållas, att ärendenas förläggande

till rådstuvurätt i länsresidensstad icke synes mig lämpligt. En dylik anordning

torde — även med angivna förstärkning av rådstuvurätten — kunna

befaras lätt föranleda den uppfattningen, att här vore fråga örn straffrättslig

behandling och påföljder å brott. Vad angår det åberopade skälet för

anordningen — kostnadshänsyn — är att märka, att endast en jämförelsevis

obetydlig inbesparing därigenom skulle kunna göras. I allt fall torde densamma

icke uppväga den nied anordningen förenade nackdelen, att möjligheten

att erhålla den lämpligaste ordföranden bleve så avsevärt beskuren. Anmärkas

må också, att domstolen i dessa mål skulle bestå av icke mindre än sju ledamöter,

något som ur olika synpunkter förefaller föga rationellt.

Vidkommande den ställning, kollegiet bör erhålla, ansåg jag vid remissen

till lagrådet, att kollegiet icke borde givas karaktär av domstol. Härtill bidrog

i främsta rummet en farhåga, att om kollegiet bleve en specialdomstol,

åtskillnaden mellan den behandling, som åsyftas i förevarande lagstiftning,

och straff lätt bleve utplånad. Lagrådet har emellertid nu enhälligt uttalat

den meningen, att örn en ny myndighet inrättades, densamma borde givas karaktär

av specialdomstol. Såsom skäl härtill har åberopats avsaknaden av

rätt att anställa vittnesförhör vid kollegiet självt. Någon ändring i kollegiets

sammansättning har ej ifrågasatts, för den händelse kollegiet bleve en domstol,

och själva förfarandet förutsättes även i huvudsak kunna anordnas på sätt

som föreslagits. Vid nu nämnda förhållanden har jag icke ansett mig böra

vidhålla det remitterade förslaget i denna punkt utan låtit underkasta detsamma

omarbetning i syfte att tillägga kollegiet karaktär av domstol. Därvid

har det dock icke synts mig nödvändigt att låta denna karaktär framträda

i namnet å myndigheten. På grund av vad lagrådet i annat sammanhang

anfört har jag emellertid utbytt ordet »vårdnad» i den av mig föreslagna

benämningen mot ordet »skydd», så att domstolen erhållit namnet

skyddskollegium. De ändringar i lagtexten, som betingas av att kollegiet erhåller

domstols karaktär, äro föga ingripande. I 10 § har utsagts, att myndigheten

är en särskild domstol. Därav följer möjlighet att anordna vittnesförhör

vid kollegiet under det ansvar för mened, som är stadgat i 13 kap.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

strafflagen. Vidare har i 7 kap., innehållande allmänna bestämmelser, införts

en ny paragraf, betecknad 59 §, enligt vilken beträffande skyddskollegium

och ärendenas behandling därstädes skall gälla vad örn underrätt och

rättegången därstädes finnes föreskrivet, i den mån ej i förevarande lag är särskilt

stadgat. Med hänsyn till denna allmänna föreskrift har bestämmelsen i 13 §

om domarjäv fått utgå. I dess ställe har insatts ett stadgande, att ledamöterna

skola hava avlagt domared, innan de taga säte i kollegiet. Därjämte har

kollegiet i 26 § tillagts rätt att höra den, som efter lag är jävig att vittna,

med undantag av vissa närmare angivna personer. Den i 27 § andra stycket

förekommande bestämmelsen örn rätt för kollegiet att förordna örn vittnesförhör

vid allmän underrätt har nu inskränkts till det fall, att vittnet är avlägset

boende. Å andra sidan har bestämmelsen i enlighet med lagrådets hemställan

utvidgats att avse jämväl den, som skall upplysningsvis höras.

Vid 54 §, som handlar örn rätt till klagan över beslut örn intagande å allmän

arbetsanstalt, har lagrådet anmärkt, att de myndigheter, vilka bära ansvar

för upprätthållande av allmän ordning eller säkerhet, icke äga talerätt

i den högsta instansen. Enligt lagrådets mening bör offentlig myndighet erhålla

behörighet att överklaga beslut, vari vårdnadskollegium i där anhängigt

ärende icke förordnat örn intagande å allmän arbetsanstalt. Utan att en sådan

besvärsrätt anordnades kunde önskvärd enhetlighet i de många kollegiernas avgöranden

icke uppnäs. Utövningen av besvärsrätten borde göras beroende av

länsstyrelsens förordnande. Däremot har lagrådet ej ansett nödigt att tillägga

offentlig myndighet befogenhet att hos kollegiet påkalla prövning av skyddseller

barnavårdsnämnds beslut i ärenden enligt lagen.

Jag har tidigare framhållit, att samhällets skyddande mot den fara, lösdriveriet

utgör, icke i någon mån far eftersättas. Den trygghet, som lagstiftningen

således måste erbjuda mot beslut av den innebörden, att ingripande,

som bort vidtagas, icke kommer till stånd, har jag ansett kunna vinnas

genom den sammansättning, som givits åt kollegiet. Jag tillåter mig erinra

därom, att i spetsen för kollegiet skall sättas en ordinarie domare, utsedd av

Kungl. Majit, samt att kollegiet vidare skall bestå av en läkare, likaledes utsedd

av Kungl. Majit, och två ledamöter, valda av landsting eller, såvitt angår

Stockholms stad, av stadsfullmäktige därstädes. Det lärer vara föga

sannolikt, att hos ett kollegium med en dylik sammansättning skulle, såsom

lagrådet ansett icke vara uteslutet, kunna utbildas en praxis, vilken från ordningsmaktens

sida icke kail lämnas utan erinran. Vad angår önskan att åvägabringa

en enhetlig praxis, torde det kunna sättas i fråga, om icke de avgöranden,

som träffas i dessa ärenden, vanligen äro så beroende av omständigheterna i

det enskilda fallet, att det blir föga utrymme för en prövande högsta instans att

utbilda en enhetlig lagtillämpning. Emot anordnandet av en besvärsrätt för

det offentliga intresset talar å andra sidan, att ingripandet därigenom i den

allmänna uppfattningen lätt erhåller karaktär av straffrättslig behandling,

en omständighet som icke bör underskattas. Bifall till lagrådets hemställan

i förevarande hänseende skulle för övrigt, vill det synas, följdriktigt leda till att

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 100.

127

ett besvärsförfarande jämväl finge anordnas beträffande de likartade besluten

av organet i första instans att vägra ärendes överlämnande till kollegiet. Att

det därefter skulle finnas föga utsikt att kunna undvika den nyssberörda menliga

föreställningen synes mig klart. På grund av vad sålunda anförts har

jag icke ansett mig böra tillstyrka bifall till lagrådets berörda hemställan.

Vid 54 § hava vidare tre ledamöter av lagrådet — de tre justitieråden -—

med erinran örn vad motsvarande ledamöter av förra lagrådet yttrat i fråga om

sista instansen för prövning av här avsedda besvärsmål förklarat, att det mötte

stora betänkligheter att förlägga prövningen till högsta domstolen och att detta

borde såvitt möjligt undvikas. Nämnda ledamöter göra gällande, att målen

ur principiell synpunkt böra handläggas av regeringsrätten, samt framhålla

därjämte, att det uppenbarligen är av största vikt, att icke högsta domstolens

arbetsbörda utan trängande skäl ytterligare ökas. Den omständighet,

som i fjol tillädes avgörande betydelse — eller att målen icke städse vinna erforderlig

omedelbar handläggning, emedan regeringsrättens arbete ej fortgår

hela året — hava nämnda ledamöter funnit synnerligen beaktansvärd men

uttala bland annat, att det måhända ej är uteslutet, att i en framtid någon

anordning blir möjlig, som kan lända till minskning av denna olägenhet. Även

den ledamot av lagrådet, som tillhör regeringsrätten, har funnit prövningen

av besvär över kollegiets beslut vara av natur att rätteligen böra hänföras till

området för regeringsrättens jurisdiktion. Med hänsyn till regeringsrättens

arbetsbörda och ledamotsantal kan likväl — uttalar nämnde ledamot -— dessa

besvärsmål förläggande till regeringsrätten icke för närvarande tillstyrkas.

Huruvida det slutliga avgörandet av frågor om frihetsberövande enligt

denna lagstiftning principiellt bör tillkomma regeringsrätten, synes tveksamt,

helst örn det organ, som i första hand har att pröva dessa frågor, nu skall, såsom

jag på grund av lagrådets hemställan förordar, erhålla karaktär av domstol.

Men oavsett huru berörda principiella spörsmål bedömes, kan ärendenas

förläggande till regeringsrätten enligt min uppfattning icke för närvarande

tillstyrkas. I likhet med förra lagrådet finner jag nämligen avgörande betydelse

böra tilläggas den nyss omförmälda olägenheten, att besvärsmålen, i

vilka de klagande oftast ej äro å fri fot, icke städse omedelbart kunna prövas.

Vad de tre ledamöterna av det nuvarande lagrådet framhållit rörande högsta

domstolens arbetsbörda är å andra sidan värt allt beaktande. Besannas den

antydda farhågan, att arbetsbördan på grund av den nya lagstiftningen blir

mera avsevärt ökad, lärer frågan om instansordningen böra upptagas till förnyat

övervägande.

Av lagrådet i övrigt framförda anmärkningar, till övervägande del av formell

natur, hava blivit beaktade. I samband med de ändringar, anmärkningarna

föranlett, hava jämväl vidtagits vissa jämkningar i lagtexten av huvudsakligen

redaktionell art.

På sätt jag vid remissen till lagrådet anförde, har jag låtit upprätta en

jämförelse mellan det för 1930 års riksdag framlagda förslaget till vanarts
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

lag och det förslag till lag i ämnet, som jag förordar. Denna jämförelse

torde såsom bilaga få fogas vid förevarande protokoll. (Bilaga A.)

Föredraganden uppläser härefter det sålunda föreliggande förslaget till lag

om åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag) samt hemställer, att detsamma

måtte jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Åke Karlholm.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

129

Bilaga A.

(1930 års proposition.) (1931 års proposition.)

Förslag

till

Lag

örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag).

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Lagens tillämpliglietsområde.

1 §•

Till skydd mot sådant samhällsskadligt levnadssätt, som i denna lag betecknas

såsom vanart, och för tillrättaförande av dem, vilka göra sig skyldiga därtill,

skola åtgärder vidtagas i enlighet med vad nedan är stadgat.

2 §.

Vanart föreligger, då någon, som fyllt aderton år, undandrager sig att efter

förmåga ärligen försörja sig och tillika

1. under kringstrykande eller eljest

för ett liv, som giver grundad anledning

till antagande, att han annorledes

än genom leverne, som under 3 avses,

på ohederligt sätt förskaffar sig medel

till sitt uppehälle, eller som innebär

fara för allmän ordning eller säkerhet;

eller

2. gör sig förfallen till bettleri eller

tillåter barn, som står under hans vårdnad

eller uppsikt, att bettla eller använder

barn eller andra att bettla för

sin räkning; eller

3. är hemfallen åt otuktigt leverne

i tillfälliga förbindelser samt därjämte

antingen till otukt förleder ungdom

eller genom sitt leverne åstadkommer

särskild fara för sådant förledande

eller genom inbjudan till

otukt väcker anstöt å ställe, som i 11

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1

1. under kringstrykande eller

för ett liv, som giver grundad anledning

till antagande, att han, annorledes

än genom leverne som avses i 3 §,

på ohederligt sätt förskaffar sig medel

till sitt uppehälle, eller som innebär

fara för allmän ordning eller säkerhet;

eller

2. gör sig förfallen till bettleri eller

tillåter barn, som står under hans vårdnad

eller uppsikt, att bettla eller använder

barn eller andra att bettla för

sin räkning.

3 §•

Vanart föreligger jämväl,

1. då någon, som fyllt aderton år,

är hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga

förbindelser och därjämte till

otukt förleder ungdom eller genom

sitt leverne åstadkommer särskild fara

för sådant förledande eller genom

inbjudan till otukt väcker anstöt å

ami. 80 käft. (.Nr 100.) 9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

kap. 15 § strafflagen sägs, eller genom

sitt leverne verkar störande för

närboende eller andra.

3 §•

Vanart föreligger jämväl, då någon,

som fyllt aderton men ej tjuguett

år, är hemfallen åt otuktigt leverne

i tillfälliga förbindelser samt

till följd därav uppenbar fara är för

handen, att han icke kommer att efter

förmåga ärligen försörja sig.

ställe, som i 11 kap. 15 § strafflagen

sägs, eller genom sitt leverne verkar

störande för närboende eller andra,

eller

2. då någon, som fyllt aderton men

ej tjuguett år, är, utan att sådana särskilda

omständigheter föreligga som

avses under 1, hemfallen åt otuktigt

leverne i tillfälliga förbindelser samt

till följd därav uppenbar fara är för

handen, att han icke kommer att efter

förmåga ärligen försörja sig.

2 KAP.

Om särskilda samhällsorgan för behandling av ärenden enligt denna lag.

4 §.

Närmaste befattningen med ärenden enligt denna lag tillkommer, såvitt angår

den, som är under tjuguett år, barnavårdsnämnden samt beträffande den,

som fyllt tjuguett år, skyddsnämnd.

Skyddsnämnd skall finnas i varje stad och landsfiskalsdistrikt, så ock i köping

med egen polischef. I annan köping och i municipalsamhälle skall ock

skyddsnämnd inrättas, så framt det av länsstyrelsen prövas erforderligt.

Beträffande stad med ett invånarantal av minst 20,000 må Konungen, på

framställning av stadsfullmäktige, förordna, att befattningen med de ärenden,

som barnavårdsnämnd enligt denna lag har att handlägga, skall tillkomma en

särskild nämnd. Angående sammansättningen av sådan nämnd skall gälla vad

örn barnavårdsnämnd finnes stadgat. Konungen meddelar de närmare bestämmelser

rörande nämnden, som må finnas nödiga.

5 §. 5 §.

Skyddsnämnd utgöres av ordföran- Skyddsnämnden skall bestå av tre

de och två bisittare. ledamöter. Av dem skall en vara vald

av landstinget eller, såvitt angår

skyddsnämnd i stad, som ej deltager i

(Jfr sista stycket.) landsting, av stadsfullmäktige, en för
ordnad

av länsstyrelsen och en självskriven.

Ordförande är: Självskriven ledamot är:

i skyddsnämnd i stad, där polismästare finnes, polismästaren eller den befattningshavare

vid polisväsendet, som enligt instruktion eller förordnande har

att taga befattning med ärenden enligt denna lag, och i annan stad stadsfiskalen

eller, om han är befriad från all befattning med polisväsendet, den som

närmast under polischefen har inseende över polisväsendet; samt

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

131

i annan skyddsnämnd polischefen i

styrelsen må hava förordnats att taga

Av bisittama skall en vara vald av

landstinget eller, såvitt angår skyddsnämnd''

i stad, som ej deltager i landsting,

av stadsfullmäktige och den andine

vara förordnad av länsstyrelsen.

6 §•

För varje skyddsnämnd skola av

landstinget eller stadsfullmäktige, så

ock av länsstyrelsen utses en eller

flera män eller kvinnor att tjänstgöra

såsom bisittare i nämnden ävensom

suppleanter till det antal, som prövas

erforderligt. Där från någondera sidan

flera utsetts, skola de vid varje

års början efter samråd med ordföranden

sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.

Tjänstgöringstiden är

fyra år, räknade från och med den

1 januari året näst efter det, då valet

skedde eller förordnandet meddelades.

Avgår någon före tjänstgöringstidens

utgång, utses annan i hans ställe för

den återstående tiden. Såvitt möjligt

böra till uppdraget utses personer, bosatta

å samma ort som ordföranden.

Samma person må utses för flera

nämnder.

Av dem, landsting eller stadsfullmäktige

välja, skall minst en vara

kvinna. Beträffande valbarhet, obehörighet

och rätt att avsäga sig uppdraget

skall å landet vad örn ledamot

eller suppleant i kommunalnämnd och

i stad vad om stadsfullmäktig är

stadgat äga motsvarande tillämpning,

dock att för valbarhet ej fordras att

vara boende inom skyddsnämndens

orten eller den polisman, som av länsbefattning

med nyssnämnda ärenden.

Ordförande i nämnden förordnas

av länsstyrelsen. Därest annan än den

självskrivne ledamoten utses till ordförande,

förordnar länsstyrelsen jämväl

vice ordförande i nämnden.

(Jfr första stycket.)

6 §•

För varje skyddsnämnd skola av

landstinget eller stadsfullmäktige, så

ock av länsstyrelsen utses en eller

flera män eller kvinnor att tjänstgöra

såsom ledamöter i nämnden ävensom

suppleanter till det antal, som prövas

erforderligt. De sålunda å vardera

sidan utsedda skola vid varje års

början efter samråd med ordföranden

sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.

Tjänstgöringstiden

är fyra år, räknade från och med den

1 januari året näst efter det, då valet

skedde eller förordnandet meddelades.

Avgår någon före tjänstgöringstidens

utgång, utses annan i hans

ställe för den återstående tiden. Såvitt

möjligt böra till uppdraget utses

personer, bosatta å samma ort som

den självskrivne ledamoten. Samma

person må utses för flera nämnder.

Av dem, landsting eller stadsfullmäktige

välja, skall minst en vara

kvinna. Beträffande valbarhet, obehörighet

och rätt att avsäga sig uppdraget

skall å landet vad om ledamot

eller suppleant i kommunalnämnd och

i stad vad om stadsfullmäktig är stadgat

äga motsvarande tillämpning,

dock att för valbarhet ej fordras att

vara boende inom skyddsnämndens

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

verksamhetsområde och att den, som

är boende utom detta område, må avsäga

sig uppdraget. Örn valet skall

länsstyrelsen omedelbart underrättas.

Länsstyrelse skall, där så ske kan,

till uppdraget utse personer, som äga

erfarenhet örn socialt arbete; och bör

tillfälle beredas organisationer, vilka

inom orten utöva social hjälpverksamhet,

att avgiva förslag å lämpliga personer.

verksamhetsområde och att den, som

är boende utom detta område, må avsäga

sig uppdraget. Örn valet, som

bör ske före september månads utgång,

skall länsstyrelsen omedelbart

underrättas.

Länsstyrelse skall, där så ske kan,

till uppdraget utse personer, som äga

erfarenhet örn socialt arbete; och bör

tillfälle beredas organisationer, vilka

inom orten utöva social hjälpverksamhet,

att avgiva förslag å lämpliga personer.

Där länsstyrelsen till ordförande

förordnar av landsting eller

stadsfullmäktige vald man, skall minst

en av dem, länsstyrelsen utser, vara

kvinna.

7 §•

När skyddsnämnd skall sammanträda,

har ordföranden att inkalla bisittare

med iakttagande av uppgjord

tjänstgöringsfördelning. Handlägges

ärende rörande kvinna, skall minst en

av bisittarna vara kvinna. Utebliver

den, som inkallats, och är suppleant

ej att tillgå, äger ordföranden inkalla

annan lämplig person i den uteblivnes

ställe.

För deltagande i sammanträde äger

bisittare åtnjuta gottgörelse av statsmedel

i form av dagtraktamente med

fem kronor för sammanträdesdag

ävensom, där våglängden mellan hans

hemvist och sammanträdesstället överstiger

fem kilometer, resekostnadsersättning

enligt allmänna resereglementet.

8 §.

Ärende må icke hos skyddsnämnd Ärende må icke hos skyddsnämnd

till avgörande företagas, med mindre företagas, med mindre nämnden är

nämnden är fulltalig. fulltalig.

Yppas inom skyddsnämnd vid besluts fattande olika meningar, galle den,

varom två förena sig. Har envar sin mening och kunna meningarna ej till

varandra jämkas, skall ordförandens gälla.

7 §.

När skyddsnämnd skall sammanträda,

har ordföranden att inkalla övriga

ledamöter med iakttagande

av uppgjord tjänstgöringsfördelning.

Handlägges ärende rörande kvinna,

skall minst en av ledamöterna vara

kvinna. Utebliver den, som inkallats,

och är suppleant ej att tillgå, äger

ordföranden inkalla annan behörig

och lämplig person i den uteblivnes

ställe.

(Jfr 6A §.)

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

133

9 §.

Där det för lagens tillämpning inom någon kommun finnes erforderligt, må

barnavårdsnämnd och skyddsnämnd till sitt biträde kalla därtill skickade män

och kvinnor.

Finnes ersättning åt sådant biträde böra utgå, ankommer det på kommunen

att efter framställning av nämnden bestämma därom.

10 §.

Över barnavårdsnämnd och skyddsnämnd

tillkommer befattningen med

ärenden enligt denna lag en särskild

domstol, benämnd skyddskollegium.

Skyddskollegium skall firmas i

Stockholms stad, och i varje län. Kollegiet

eller, i fall som avses i 12 §,

varje avdelning därav skall bestå av

ordförande och tre andra ledamöter.

Ordföranden skall vara ordinarie innehavare

av domarämbete och en av de

övriga ledamöterna skall vara läkare.

Dessa förordnas av Konungen. Återstående

två ledamöter skola vara valda

på sätt i 11 § sägs.

För vardera av de ledamöter, Konungen

förordnar, utser Konungen

tillika en eller flera suppleanter,

uppfyllande de för ledamoten föreskrivna

behörighetsvillkoren. Angående

de suppleanter, som i övrigt skola

finnas, är stadgat i 11 §.

Tjänstgöringstiden är fyra år, räknade

från och med den 1 januari året

näst efter det, då förordnandet meddelades

eller välet skedde. Avgår någon

före tjänstgöringstidens utgång,

utses annan i hans ställe för den återstående

tiden.

11 §.

För skyddskollegmm eller, i fall

som avses i 12 §, varje avdelning därav

skola i Stockholms stad av stadsfullmäktige

och i varje län av landstinget

väljas tre personer att tjänst
-

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Majlis proposition nr 100.

göra såsom, ledamöter, bland deni

minst en kvinna, så ock suppleanter

till det antal, som prövas erforderligt,

bland dem likaledes minst en kvinna.

I den mån så lämpligen kan ske, böra

till uppdragen väljas personer, bosatta

å samma ort som ordföranden.

De valda skola vid varje års början

efter samråd med ordföranden sig

emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.

Finnas i län två landsting eller

stad, som ej deltager i landsting, skall

val, som nyss är sagt, förrättas av

vartdera landstinget samt av stadsfullmäktige

i varje sådan stad; och

skola de sålunda valda företrädesvis

tjänstgöra vid handläggning av ärenden,

som överlämnats från barnavårdsnämnd

eller skyddsnämnd i det landstingsområde

eller den stad, vars valmyndighet

utsett dem. Samma person

må utses av flera valmyndigheter.

Ledamot eller suppleant, som i denna

paragraf avses, skall vara svensk

medborgare och hava uppnått tjugufem

års ålder. Ej må uppdraget inneliavas

av den, som är omyndig eller

försatt i konkurstillstånd, ej heller

av den, som på grund av honom

ådömd straffpåföljd icke må utöva

allmän befattning eller genom utslag,

som ännu icke vunnit laga kraft, är

dömd till påföljd, som nu är sagd,

eller är ställd under framtiden för

brott, vilket kan medföra sådan påföljd,

eller är förklarad ovärdig att

inför rätta föra andras talan.

12 §.

Där med hänsyn till den arbetsbörda,

som åvilar skyddskollegium, så

finnes nödigt, äger Konungen förordna

örn inrättande av två eller flera

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

135

avdelningar av kollegiet ävensom meddela

de föreskrifter, som i anledning

därav kunna påkallas.

13 §.

Den som ej avlagt domared skall,

innan han täger säte i skyddskollegium,

, avlägga sådan ed inför ordföranden

eller inför allmän underrätt.

U §.

När skyddskollegium skall sammanträda,

har ordföranden att inkalla

övriga ledamöter med iakttagande

av uppgjord t jänst g öring sför delning.

Handlägges ärende rörande kvinna,

skall minst en av ledamöterna vara

kvinna. Utebliver den, som inkallats,

eller finnes han vara av jäv hindrad

att tjänstgöra och är suppleant ej att

tillgå, äger ordföranden inkalla annan

behörig och lämplig person i den uteblivnes

eller jäviges ställe.

15 §.

Ärende må icke hos skyddskollegium

företagas, med mindre kollegiet

är fulltaligt.

Vad de flesta i skyddskollegium

säga galle för kollegiets beslut. Vid

lika röstetal galle den mening, ordföranden

omfattar. Åro flera meningar

och finnes efter jämkning flertal för

en av dem vara för harndén, galle den

meningen. Kunna meningarna ej till

varandra sålunda jämkas, galle ordförandens.

För beslut örn intagande

å allmän arbetsanstalt enligt 29 eller

30 § erfordras, att ordföranden biträder

beslutet.

3 KAP.

Om ärendenas behandling hos barnavårdsnämnd och skyddsnämnd.

10 §. 16 §■

Beträdes någon av polisman med vanart, som avses i 2 §, skall han inställas

för den barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd, som enligt 4 § har att hand
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

lägga ärendet, för undergående av förhör; är det erforderligt, må han anhållas

i avbidan på nämndens beslut i ärendet.

Erhåller fattigvårdsstyrelse, hälsovårdsnämnd,

nykterhetsnämnd eller

polismyndighet kännedom örn fall av

vanart, som avses i 3 §, skall anmälan

därom ofördröjligen göras hos barnavårdsnämnden.

Barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd

må ock eljest, när anledning därtill

föreligger, till handläggning upptaga

å nämnden ankommande fråga örn

vidtagande av åtgärder enligt denna

lag.

Där den, örn vilken i ärendet är fråga,

icke inställes inför nämnden, äger

denna kalla honom till personlig inställelse

inför nämnden eller någon av

nämnden utsedd person för undergående

av förhör; är han bevisligen kallad,

men utebliver han utan laga förfall,

äger nämnden hos polismyndigheten

erhålla handräckning för hans

hämtande.

Erhåller fattigvårdsstyrelse, hälsovårdsnämnd,

nykterhetsnämnd eller

polismyndighet kännedom örn fall av

vanart, som avses i 3 §, skall anmälan

därom ofördröjligen göras hos barnavårdsnämnden

eller skyddsnämnden.

Kan namn, ålder eller bostad beträffande

den, örn vilken är fråga, ieke

utrönas utan att han därom varder

hörd, äger polismyndighet föranstalta

örn sådant förhör. Har han för dylikt

ändamål anhållits, skall han omedelbart

efter förhöret lösgivas. Finnes

det sedermera, att han lämnat oriktiga

uppgifter, må han anhållas för att inställas

inför nämnden.

Jämväl i annat fall än ovan sägs

må barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd,

när anledning därtill föreligger,

till handläggning upptaga å

nämnden ankommande fråga örn vidtagande

av åtgärder enligt denna lag.

Där den, örn vilken i ärendet är fråga,

icke inställes inför nämnden, äger

nämnden eller ordföranden kalla honom

till personlig inställelse inför

nämnden eller någon av denna utsedd

person för undergående av förhör; är

han bevisligen kallad, men utebliver

han utan laga förfall, äger nämnden

hos polismyndigheten erhålla handräckning

för hans hämtande.

När omständigheterna därtill föranleda, må nämnden före meddelandet av

slutligt beslut i ärendet lösgiva anhållen person.

U §.

Nämnden skall utan dröjsmål verkställa

erforderlig undersökning i ärendet.

Å ordföranden ankommer därvid

att angående den, örn vilken i ärendet

är fråga, införskaffa upplysning från

17 §.

Nämnden skall utan dröjsmål verkställa

erforderlig undersökning i ärendet.

Å ordföranden eller annan, som

nämnden i sådant hänseende bemyndigat,

ankommer därvid att angående

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

137

det i 54 § omförmälda centralregistret

samt att, där så anses nödigt, begära

utdrag av straff registret. Vid undersökningen

böra utredas de omständigheter,

som föranlett ingripandet mot

honom, den kommun, i vilken han vistades,

då ingripandet ägde rum, hans

uppehållsorter och sysselsättning under

den närmast förflutna tiden, hans

hälsotillstånd, möjlighet att försörja

sig samt levnadsförhållanden i övrigt,

så ock vad eljest kan vara av betydelse

vid ärendets prövning. Då förhör

hålles, skall protokoll föras över vad

därvid förekommer.

Finnes uppenbart, att vanart ej föreligger,

eller anser nämnden vård,

som avses i 12 §, vara erforderlig, må

undersökningen efter omständigheterna

begränsas.

Där nämnden kallar någon, som är

boende eller uppehåller sig inom nämndens

verksamhetsområde, till inställelse

för att meddela upplysning i något till

nämndens behandling hörande ärende,

är han pliktig att hörsamma kallelsen,

såvida han minst fyra dagar förut erhållit

del därav. Utebliver han utan laga

förfall, äger nämnden fälla honom

att böta fem kronor och genom vite tillhålla

honom att inställa sig. I fall av

tredska äger nämnden fälla honom till

vitet samt förelägga högre vite. Vitena

må dock tillsammans ej överstiga trettio

kronor. Kan den tredskande ändock

ej förmås till inställelse, äger nämnden

erhålla handräckning hos polismyndigheten

för hans hämtande. I fråga

om ersättning till den, som inställt sig,

skall vad angående ersättning av allmänna

medel till vittnen i brottmål fin
-

dén, örn vilken i ärendet är fråga, införskaffa

upplysning från det i 61 §

omförmälda centralregistret, så framt

det icke är känt, att han ej förekommer

i registret, ävensom att, där så anses

nödigt, begära utdrag av straffregistret.

Vid undersökningen böra utredas

de omständigheter, som föranlett

ingripandet mot honom, den kommun,

i vilken han vistades, då.ingripandet

ägde rum, hans uppehållsorter

och sysselsättning under den närmast

förflutna tiden, hans hälsotillstånd,

möjlighet att försörja sig samt levnadsförhållanden

i övrigt, så ock vad

eljest kan vara av betydelse vid ärendets

prövning. Då förhör hålles, skall

protokoll föras över vad därvid förekommer.

Finnes uppenbart, att vanart ej föreligger,

eller anser nämnden vård,

som avses i 18 §, vara erforderlig, må

undersökningen efter omständigheterna

begränsas.

Där nämnden kallat någon, som är

boende eller uppehåller sig inom nämndens

verksamhetsområde, till inställelse

vid förhör inför nämnden eller någon

av nämnden utsedd person för

att meddela upplysning i något till

nämndens behandling hörande ärende,

är han pliktig att hörsamma kallelsen,

såvida han minst fyra dagar förut erhållit

del därav. Utebliver han utan laga

förfall, äger nämnden fälla honom

att böta fem kronor och genom vite tillhålla

honom att inställa sig. I fall av

tredska äger nämnden fälla honom till

vitet samt förelägga högre vite. Vitena

må dock tillsammans ej överstiga trettio

kronor. Kan den tredskande ändock

ej förmås till inställelse, äger nämnden

erhålla handräckning hos polismyndigheten

för hans hämtande. I fråga

örn ersättning till den, som inställt sig,

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

nes stadgat äga motsvarande tillämpning;

dock skall ersättningen alltid

stanna å statsverket.

12 §.

Finnes beträffande den, örn vilken i

ärendet är fråga, skäl att vidtaga åtgärd

enligt lagen om fattigvården eller

lagen om behandling av alkoholister

eller föreligger ett ej blott tillfälligt

behov av sjukvård eller annan dylik

vård, och prövas det tjänligare att bereda

honom sålunda erforderlig vård

än att vidtaga åtgärd enligt denna lag,

skall nämnden ofördröjligen söka föranstalta,

att vård, som nyss sagts, kommer

till stånd.

Är han varaktigt oförmögen till arbete

och på den grund i behov av vård å

vårdanstalt, men finnes anledning antaga,

att hans intagande å sådan anstalt

skulle äventyra ordningens

upprätthållande därstädes eller i annat

hänseende medföra synnerlig olägenhet

för anstalten, må nämnden,

därest han förut varit föremål för åtgärd

enligt 13, 14 eller 23 §, överlämna

ärendet till länsstyrelsens prövning.

13 §.

Kommer vård, som avses i 12 § första

stycket, icke till stånd och finnes

vanart föreligga, skall nämnden tillhålla

den felande att föra ett ordentligt

liv samt allvarligt erinra honom

örn de påföljder, som i annat fall kunna

inträda för honom.

Då omständigheterna därtill föranleda,

må nämnden ställa den felande

under övervakning på sätt i 55 §

sägs.

Där det prövas vara till gagn för den

skall vad angående ersättning av allmänna

medel till vittnen i brottmål finnes

stadgat äga motsvarande tillämpning;

dock skall ersättningen alltid

stanna å statsverket.

18 §.

Finnes beträffande den, örn vilken i

ärendet är fråga, skäl att vidtaga åtgärd

enligt gällande lagstiftning om

fattigvård eller om alkoholistvård

eller föreligger ett ej blott tillfälligt

behov av sjukvård eller annan dylik

vård, och prövas det tjänligare att bereda

honom sålunda erforderlig vård

än att vidtaga åtgärd enligt denna

lag, skall nämnden ofördröjligen söka

föranstalta, att vård, som nyss sagts,

kommer till stånd.

Är han varaktigt oförmögen till arbete

och på den grund i behov av vård å

vårdanstalt, men finnes anledning antaga,

att hans intagande å sådan anstalt

skulle äventyra ordningens

upprätthållande därstädes eller i annat

hänseende medföra synnerlig olägenhet

för anstalten, må nämnden,

därest han förut varit föremål för åtgärd

enligt 19, 20 eller 29 §, överlämna

ärendet till skyddskollegiets prövning.

19 §.

Kommer vård, som avses i 18 § första

stycket, icke till stånd och finnes

vanart föreligga, skall nämnden tillhålla

den felande att föra ett ordentligt

liv samt allvarligt erinra honom

om de påföljder, som i annat fall kunna

inträda för honom.

Då omständigheterna därtill föranleda,

må nämnden ställa den felande

under övervakning på sätt i 62 §

sägs.

Där det prövas vara till gagn för den

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 100.

139

felandes tillrättaförande, skall nämnden

söka vara honom behjälplig med

anskaffande av arbete eller vidtaga annan

tjänlig åtgärd; och bör i ty fall efter

omständigheterna hänvändelse ske

till arbetsförmedlingsanstalt, myndighet,

som handhar ledningen av allmänt

arbetsföretag, annan offentlig eller enskild

institution, hans anhöriga eller

andra, som finnas lämpliga och villiga

att omhändertaga honom eller att eljest

bereda honom tillfälle att efter förmåga

ärligen försörja sig. I avvaktan på

sådan hjälpåtgärds vidtagande skall

nämnden, i den mån det erfordras, söka

bereda honom husrum och uppehälle

mot fullgörande av arbete.

felandes tillrättaförande, skall nämnden

söka vara honom behjälplig med

anskaffande av arbete eller vidtaga annan

tjänlig åtgärd; och bör i ty fall efter

omständigheterna hänvändelse ske

till arbetsförmedlingsanstalt, myndighet,

som handhar ledningen av allmänt

arbetsföretag, annan offentlig eller enskild

institution, hans anhöriga eller

andra, som kunna finnas lämpliga och

villiga att omhändertaga honom eller

att eljest bereda honom tillfälle att efter

förmåga ärligen försörja sig och föra

ett ordentligt liv. I avvaktan på sådan

hjälpåtgärds vidtagande skall

nämnden, i den mån det erfordras, söka

bereda honom husrum och uppehälle

mot fullgörande av arbete.

Mottager den felande vid allmänt arbetsföretag anvisat arbete eller vill han

ingå å hem eller anstalt, som upprättats av kommun, förening eller stiftelse,

äger nämnden, ändå att han icke ställes under övervakning, föreskriva, att han

skall kvarbliva i arbetet eller å hemmet eller anstalten under viss tid, högst

sex månader, ävensom i övrigt meddela honom de föreskrifter, som finnas erforderliga

för hans rättelse.

U §.

Vill den felande frivilligt ingå på

allmän arbetsanstalt, som avses i denna

lag, och förbinder han sig skriftligen

att kvarstanna å sådan anstalt

under viss tid, minst sex månader och

högst två år, äger nämnden, när den

finner skäl föreligga för hans intagande

under den i förbindelsen angivna

tiden och plats för honom kan beredas,

i stället för att vidtaga åtgärd

enligt 13 § medgiva, att han må intagas

å anstalten. Är han omyndig, erfordras

samtycke av den, som enligt

lag har att sörja för hans person.

20 §.

Vill den felande frivilligt ingå på

allmän arbetsanstalt, som avses i denna

lag, och förbinder han sig skriftligen

att kvarstanna å sådan anstalt

under viss tid, minst sex månader och

högst två år, äger nämnden, när den

finner skäl föreligga för hans intagande

under den i förbindelsen angivna

tiden och plats för honom kan beredas,

i stället för att vidtaga åtgärd

enligt 19 § medgiva, att han må intagas

å anstalten. Är han omyndig, erfordras

samtycke av den, som enligt

lag har att sörja för hans person.

Nämnden skall tillse, att han överföres till anstalten, samt dit insända

handlingar och protokoll i ärendet jämte redogörelse för den av nämnden företagna

undersökningen, i den mån handlingar och protokoll icke innefatta upplysning

därom.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

15 §.

Finnes återfall i vanart föreligga,

i ty att den felande förut varit föremål

för åtgärd enligt 13, 14 eller 23 §,

samt åtgärd enligt 13 eller 14 §

prövas icke till gagn för hans tillrättaförande

kunna vidtagas,

skall nämnden överlämna ärendet

till länsstyrelsens prövning.

Återfall skall dock icke anses vara

för handen, där den felande längre tid

tillbaka än fem år före hans inställande

inför nämnden varit föremål för

beslut enligt 13 § eller efter frivilligt

ingående enligt 14 § k allmän ar betsanstalt

utskrivits därifrån.

Ärendet skall ock överlämnas till

länsstyrelsens prövning, där den felande

är okänd och undandrager sig att

uppgiva namn och hemvist eller skälig

anledning förekommer till antagande,

att hans uppgift därom är oriktig,

samt rätta förhållandet ej kan

utrönas.

16 §.

Där någon visar tredska att efterkomma

i avseende å övervakning gällande

bestämmelser eller i samband

därmed eller med hjälpåtgärd meddelade

föreskrifter, äger övervakaren,

där sådan är förordnad, eller annan,

som har uppsikt över honom, göra anmälan

därom hos skyddsnämnden i or
-

21 §.

Finnes återfall i vanart föreligga, i

ty att den felande förut varit föremål

för åtgärd enligt 19, 20 eller 29 §

och prövas åtgärd enligt 19 eller

20 § icke till gagn för hans tillrättaförande

kunna vidtagas,

skall nämnden överlämna ärendet

till skyddskollegiets prövning.

Återfall skall dock icke anses vara

för handen, där den felande ej senare än

fem år före hans inställelse inför nämnden

varit föremål för beslut enligt 19 §

eller efter frivilligt ingående enligt

20 § å allmän arbetsanstalt utskrivits

därifrån.

Är fråga om vanart, som avses i

3 § under 1, må ärendet ej överlämnas

till skyddskollegiets prövning, med

mindre den felande undandrager sig

att efter förmåga ärligen försörja sig

eller till följd av hans leverne uppenbar

fara är för handen, att han icke

kommer att efter förmåga ärligen försörja

sig, eller eljest synnerliga skäl

därtill äro.

Förutom i fall, som ovan sägs, skall

ärendet överlämnas till skyddskollegiets

prövning, där den felande är

okänd och undandrager sig att uppgiva

namn och hemvist eller skälig anledning

förekommer till antagande, att

hans uppgift därom är oriktig, samt

rätta förhållandet ej kan utrönas.

22 §.

Där någon visar tredska att efterkomma

i avseende å övervakning gällande

bestämmelser eller i samband

därmed eller med hjälpåtgärd meddelade

föreskrifter, äger övervakaren,

där sådan är förordnad, eller annan,

som har uppsikt över honom, göra anmälan

därom hos skyddsnämnden i or
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

141

ten eller, då fråga är om den, som är

under tjuguett år, hos barnavårdsnämnden

därstädes; och må nämnden

efter verkställd undersökning, där ej

omständigheterna föranleda till åtgärd

enligt 13 eller 14 §, överlämna ärendet

till länsstyrelsens prövning.

17 §.

Nämndens beslut skola antecknas

till protokollet. Vidtager nämnden åtgärd

enligt 13 § andra, tredje eller

fjärde stycket eller 14 § skall nämnden

tillställa den felande skriftligt besked

örn åtgärden och vad han med

hänsyn till densamma har att iakttaga.

18 §.

Då ärende överlämnas till länsstyrelsen,

skall nämnden ofördröjligen till

länsstyrelsen insända handlingar och

protokoll i ärendet jämte redogörelse

för den däri företagna undersökningen,

i den mån handlingar och protokoll

icke innefatta upplysning därom. Äro

prästbetyg och utdrag av straffregistret

ej tillgängliga, skall nämnden hos

vederbörande begära dessa handlingar

med anmodan om deras omedelbara

översändande till länsstyrelsen.

På nämndens föranstaltande skall

den felande genom polismyndighetens

försorg skyndsamt inställas hos länsstyrelsen;

är han på fri fot, skall han

för ändamålet tagas i förvar. Polismyndigheten

skall ock till länsstyrelsen

insända hans signalement.

ten eller, då fråga är örn den, som är

under tjuguett år, hos barnavårdsnämnden

därstädes; och må nämnden

efter verkställd undersökning, där ej

omständigheterna föranleda till åtgärd

enligt 19 eller 20 §, överlämna ärendet

till skyddskollegiets prövning,

dock att i fall av vanart, som avses i

3 § under 1, ärendet må överlämnas,

allenast, så framt någon av de i 21 §

tredje stycket stadgade förutsättningarna

är för handen.

23 §.

Nämndens beslut skola antecknas till

protokollet. Vidtager nämnden åtgärd

enligt 19 § andra, tredje eller

fjärde stycket eller 20 §, skall nämnden

tillställa den felande skriftligt besked

örn åtgärden och vad han med

hänsyn till densamma har att iakttaga.

24 §.

Då ärende överlämnas till skyddskollegiet,

skall nämnden ofördröjligen

till kollegiet insända handlingar och

protokoll i ärendet jämte redogörelse

för den däri företagna undersökningen,

i den mån handlingar och protokoll

icke innefatta upplysning därom.

Äro prästbetyg och utdrag av straffregistret

ej tillgängliga, skall nämnden

hos vederbörande begära dessa handlingar

med anmodan örn deras omedelbara

översändande till kollegiet.

På nämndens föranstaltande skall

den felande genom polismyndighetens

försorg skyndsamt inställas hos

skyddskollegiet; är han på fri fot, skall

han för ändamålet tagas i förvar. Polismyndigheten

skall ock till kollegiet

insända hans signalement.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

19 §.

Då undersökning eller annan åtgärd

på barnavårdnämnds eller skyddsnämnds

föranstaltande vidtages i ärende

angående vanart jämlikt 2 § under

3 eller jämlikt 3 §, bör noga tillses, att

den, som är föremål för behandling,

icke utsattes för allmän uppmärksamhet

eller onödigtvis störes i lovlig verksamhet.

25 §.

Då undersökning eller annan åtgärd

på barnavårdsnämnds eller skyddsnämnds

föranstaltande vidtages i

ärende angående vanart jämlikt 3 §,

bör noga tillses, att den, som är föremål

för behandling, icke utsättes för allmän

uppmärksamhet eller onödigtvis

störes i lovlig verksamhet.

Vad hos nämnd i dylika ärenden förekommit må ej yppas för obehöriga.

Alla handlingar i dessa ärenden skola så förvaras, att de icke åtkommas av

obehöriga.

4 KAP.

Om ärendenas behandling hos

länsstyrelse.

20 §.

Har ärende överlämnats till länsstyrelse,

skall länsstyrelsen så snart ske

kan hålla förhör och i övrigt verkställa

erforderlig utredning i ärendet,

därvid länsstyrelsen har att införskaffa

läkarbetyg angående den felande.

Länsstyrelsen äger inkalla dem, som

kunna antagas hava kännedom i saken,

för att upplysningsvis höras.

Vid förhör skola förhandlingarna

vara offentliga. När den felande det

begär, så ock eljest, när länsstyrelsen

4 KAP.

Om ärendenas behandling hos

skyddskollegium.

26 §.

Har ärende överlämnats till skyddskollegium,

skall kollegiet så snart

ske kan och senast inom en vecka hålla

förhör. Det åligger kollegiet att i övrigt

verkställa erforderlig utredning.

För sådant ändamål äger kollegiet

eller dess ordförande att av polismyndighet

påkalla dm undersökning,

som prövas erforderlig. Kollegiet eller

dess ordförande äger ock inkalla dem,

som kunna antagas hava kännedom i

saken, för att vittna eller upplysningsvis

höras. Den, som efter lag är jävig

att vittna, må vid kollegiet höras utan

ed, dock ej den, som är yngre än femton

år eller saknar förståndets fulla

bruk eller på grund av honom ådömd

straffpåföljd är utestängd frän behörighet

och rättigheter, varom förmäles i

2 kap. 19 § strafflagen. Protokoll skall

föras över vad vid förhör förekommer.

Vid förhör skola förhandlingarna

vara offentliga. Ordförandm äger dock

avvisa åhörare, som mligt vad känt

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 100.

143

finner omständigheterna därtill föranleda,

skall handläggningen dock äga

rum inom stängda dörrar, därvid

länsstyrelsen likväl må medgiva hans

anhöriga ävensom andra, vilkas närvaro

kan förväntas bliva till nytta under

förhöret, att övervara detsamma.

I fråga örn biträde åt den felande

vid ärendets behandling hos länsstyrelsen

skall vad i lag finnes stadgat

angående rättegångsbiträde åt häktad

i tillämpliga delar äga motsvarande

giltighet; dock att på den felandes begäran

biträde ej må förordnas, där det

finnes uppenbart onödigt, att till biträde

må utses även den, som icke avlagt

för utövande av domarämbete

föreskrivna kunskapsprov, samt att ersättning,

som av allmänna medel tillerkännes

biträde, alltid skall stanna

å statsverket.

21 §.

Där så prövas nödigt för vinnande

av ytterligare utredning rörande den

felandes personliga förhållanden samt

angående de åtgärder, som med hänsyn

därtill må anses tjänligast för

hans tillrättaförande, må länsstyrelsen

förordna lämplig person att verkställa

särskild undersökning i angivna

hänseenden.

är eller antagas må, ej fyllt aderton

år. När den felande det begär, så ock

eljest, när kollegiet finner omständigheterna

därtill föranleda, skall handläggningen

äga rum inom stängda

dörrar, därvid kollegiet likväl må

medgiva hans anhöriga ävensom andra,

vilkas närvaro kan förväntas bliva

till nytta under förhöret, att övervara

detsamma.

I fråga örn biträde åt den felande

vid ärendets behandling hos skyddskollegiet

skall vad i lag finnes stadgat

angående rättegångsbiträde åt häktad

i tillämpliga delar äga motsvarande

giltighet; dock att på den felandes begäran

biträde ej må förordnas, där det

finnes uppenbart onödigt, att till biträde

må utses även den, som icke avlagt

för utövande av domarämbete föreskrivna

kunskapsprov, samt att ersättning,

som av allmänna medel tillerkännes

biträde, alltid skall stanna å

statsverket.

Kan ärende ej avgöras å den dag,

då dess behandling påbörjats, skall

fortsatt handläggning äga rum snarast

möjligt och senast inom en vecka

från förra handläggningen, där ej särskilt

förhållande nödvändig gör längre

uppskov.

27 §.

Där så prövas nödigt för vinnande

av ytterligare utredning rörande den

felandes personliga förhållanden samt

angående de åtgärder, som med hänsyn

därtill må anses tjänligast för hans

tillrättaförande, må skyddskollegiet

förordna lämplig person att verkställa

särskild undersökning i angivna hänseenden.

Denne åtnjute efter kollegiets

prövning av allmänna medel

skäligt arvode för utfört arbete samt

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Finner länsstyrelsen av förhållandena

påkallat, att någon varder vid domstol

hörd såsom vittne eller upplysningsvis

angående uppgivna omständigheter,

äger länsstyrelsen förordna,

att dylikt förhör skall äga rum vid

den underrätt, som med hänsyn till tid

och plats för dess sammanträden prövas

lämplig. På framställning av

länsstyrelsen skall rättens ordförande

låta till rätten inkalla dem, som skola

höras.

22 §.

Utebliver utan laga förfall den,

som enligt 20 § första stycket bevisligen

kallats till inställelse inför länsstyrelsen,

äger länsstyrelsen fälla honom

till böter, högst tjugufem kronor,

och genom vitén tillhålla honom att

inställa sig samt i fall av tredska fälla

honom till sålunda förelagda vitén.

Kan han ändock ej förmås till inställelse,

må länsstyrelsen låta hämta

honom.

I fråga om ersättning till den som,

efter kallelse enligt 20 § första stycket

eller 21 § andra stycket, inställt

sig inför länsstyrelsen eller domstol,

skall vad angående ersättning av allmänna

medel till vittnen i brottmål

finnes stadgat äga motsvarande tilllämpning;

dock skall ersättningen alltid

stanna å statsverket.

23 §.

Finner länsstyrelsen vård enligt 12

§ första stycket icke böra komma till

stånd och framgår av utredningen i

ersättning för nödvändiga utgifter. Beslut

härom gånge i verkställighet, ändå

att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt

besked örn beslutet skall, där det begäres,

tillhandahållas utan avgift.

Finner kollegiet, att den, som skall

höras såsom vittne eller upplysningsvis,

är så avlägset boende, att hans hörande

vid kollegiet är förenat med

oskälig omgång eller kostnad, äger kollegiet

förordna, att förhör angående

uppgivna omständigheter skall äga

rum vid den underrätt, som med hänsyn

till tid och plats för dess sammanträden

prövas lämplig. På framställning

av kollegiet skall rättens ordförande

låta till rätten inkalla dem, som

skola höras.

28 §.

Utebliver utan laga förfall den, som

enligt 26 § första stycket bevisligen

kallats till inställelse inför skyddskollegiet,

äger kollegiet fälla honom till

böter, högst tjugufem kronor, och genom

vitén tillhålla honom att inställa

sig samt i fall av tredska fälla honom

till sålunda förelagda vitén. Kan han

ändock ej förmås till inställelse, må

kollegiet låta hämta honom.

I fråga örn ersättning till den som,

efter kallelse enligt 26 § första stycket

eller 27 § andra stycket, inställt

sig inför skyddskollegiet eller underrätt,

skall vad angående ersättning av

allmänna medel till vittnen i brottmål

finnes stadgat äga motsvarande tilllämpning;

dock skall ersättningen alltid

stanna å statsverket.

29 §.

Finner skyddskollegiet vård enligt

18 § första stycket icke böra komma

till stånd och framgår av utred
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 100.

145

ärendet, att återfall i vanart föreligger

eller att sådant fall är för handen,

som avses i 15 § tredje stycket

eller 16 §,

skall av länsstyrelsen tagas under

omprövning, huruvida den felande kan

antagas låta sig rätta genom åtgärd

enligt 13 eller 14 §; och må länsstyrelsen

i sådant fall, där det anses

lämpligen kunna ske, efter samråd

med vederbörande barnavårdsnämnd

eller skyddsnämnd besluta därom.

Finnes åtgärd, som nu sagts, ej böra

ifrågakomma, skall länsstyrelsen

förordna om den felandes intagande å

allmän arbetsanstalt.

24 §.

Ändå att den, örn vilken i ärendet

är fråga, är varaktigt oförmögen till

arbete och på den grund i behov av

vård å vårdanstalt, må länsstyrelsen,

därest han förut varit föremål för

åtgärd enligt 13, 14 eller 23 § och det

finnes uppenbart, att hans intagande

å sådan anstalt skulle äventyra ordningens

upprätthållande därstädes eller

i annat hänseende medföra synnerlig

olägenhet för anstalten, förordna

örn hans intagande å allmän arbetsanstalt.

25 §.

Vid meddelande av beslut örn intagande

å allmän arbetsanstalt enligt

23 § må länsstyrelsen medgiva villkorligt

anstånd med beslutets verk
Bihang

till riksdagens protokoll 193 7. 1

ningen i ärendet, antingen att återfall

i vanart föreligger samt att, såvitt

angår vanart som avses i 3 § under

1, någon av de i 21 § tredje stycket

stadgade förutsättningarna för

ärendets överlämnande till kollegiets

prövning är för handen, eller ock att

sådant fall föreligger, som avses i

21 § fjärde stycket eller 22 §,

skall av kollegiet tagas under omprövning,

huruvida den felande kan

antagas låta sig rätta genom åtgärd

enligt 19 eller 20 §; och må kollegiet i

sådant fall, där det anses lämpligen

kunna ske, efter samråd med vederbörande

barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd

besluta därom.

Finnes åtgärd, som nu sagts, ej böra

ifrågakomma, skall kollegiet förordna

örn den felandes intagande å allmän

arbetsanstalt.

30 §.

Ändå att den, om vilken i ärendet

är fråga, är varaktigt oförmögen till

arbete och på den grund i behov av

vård å vårdanstalt, må skyddskollegiet,

därest han förut varit föremål för

åtgärd enligt 19, 20 eller 29 § och det

finnes uppenbart, att hans intagande

å sådan anstalt skulle äventyra ordningens

upprätthållande därstädes eller

i annat hänseende medföra synnerlig

olägenhet för anstalten, förordna

örn hans intagande å allmän arbetsanstalt.

31 §.

Vid meddelande av beslut örn intagande

å allmän arbetsanstalt enligt

29 § må skyddskollegiet medgiva villkorligt

anstånd med beslutets verksamt

SG haft. (Nr 100). 10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ställande, när omständigheterna giva

grundad anledning till antagande, att

den felande skall låta sig rätta utan

intagande å allmän arbetsanstalt. I

sådant fall skall länsstyrelsen, på sätt

i 55 § sägs, ställa honom under övervakning

under en prövotid av två år.

Fullgör den felande ej i avseende å

övervakningen gällande bestämmelser

eller i samband därmed meddelade föreskrifter

eller föranleder eljest särskilt

förhållande därtill, må länsstyrelsen,

efter anmälan av övervakaren

eller polismyndighet eller efter annorledes

vunnen kännedom därom, förklara

anståndet förverkat.

(Jfr 28 § första stycket.)

26 §.

Under ärendets handläggning må

länsstyrelsen förordna, att den felande

skall försättas på fri fot, där förening,

stiftelse eller enskild person

är villig att omhändertaga honom och

detta prövas kunna ske på betryggande

sätt, eller där eljest särskilda

skäl föreligga.

Förordnar länsstyrelsen örn vidtagande

av åtgärd enligt 13 § tredje

stycket eller medgives den felande att

frivilligt ingå på allmän arbetsanstalt,

skall han försättas på fri fot; dock

må länsstyrelsen, när omständigheter
-

ställande, när omständigheterna giva

grundad anledning till antagande, att

den felande skall låta sig rätta utan

intagande å allmän arbetsanstalt. I

sådant fall skall kollegiet, på sätt i

62 § sägs, ställa honom under övervakning

under en prövotid av två år.

Fullgör den felande ej i avseende å

övervakningen gällande bestämmelser

eller i samband därmed meddelade föreskrifter

eller föranleder eljest särskilt

förhållande därtill, må kollegiet,

efter anmälan av övervakaren eller

polismyndighet eller efter annorledes

vunnen kännedom därom, förklara anståndet

förverkat.

32 §.

När skäl därtill äro, äger skyddskollegiet

förordna, att beslut örn intagande

å allmän arbetsanstalt skall

verkställas utan hinder därav, att det

ej äger laga kraft.

33 §.

Under ärendets handläggning må

skyddskollegiet förordna, att den felande

skall försättas på fri fot, där

förening, stiftelse eller enskild person

är villig att omhändertaga honom och

detta prövas kunna ske på betryggande

sätt, eller där eljest särskilda

skäl föreligga. Har kollegiet försatt

den felande på fri fot, äger kollegiet,

när anledning därtill förekommer,

förordna, att han ånyo skall tagas i

förvar.

Förordnar kollegiet örn vidtagande

av åtgärd enligt 19 § tredje stycket

eller medgives den felande att frivilligt

ingå på allmän arbetsanstalt,

skall han försättas på fri fot; dock

må kollegiet, när omständigheterna

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

147

na därtill föranleda, besluta, att den

felande i avbidan på beslutets verkställande

fortfarande skall hållas i

förvar.

Beslutar länsstyrelsen, att den felande

skall intagas å allmän arbetsanstalt,

må länsstyrelsen under de

förutsättningar, som i första stycket

angivas, förordna om hans försättande

på fri fot, till dess beslutet vunnit

laga kraft eller den felande, på sätt

i 28 § sägs, förklarat sig nöjd med

detsamma eller över beslutet anförda

besvär blivit avgjorda.

därtill föranleda, besluta, att den felande

i avbidan på beslutets verkställande

fortfarande skall hållas i förvar.

Beslutar kollegiet, att den felande

skall intagas å allmän arbetsanstalt,

må kollegiet under de förutsättningar,

som i första stycket angivas, förordna

örn hans försättande på fri fot, till

dess beslutet vunnit laga kraft eller

den felande, på sätt i 35 § sågs, förklarat

sig nöjd med detsamma eller

över beslutet anförda besvär blivit

avgjorda.

27 §.

Är den felande tagen i förvar,

skall länsstyrelsens beslut örn hans

intagande å allmän arbetsanstalt jämte

fullständig besvärshänvisning genast

avkunnas för honom. I varje

fall skall beslutet jämte besvärshänvisningen

skriftligen delgivas honom

mot bevis; och skall delgivningen

verkställas inom tre dagar eller, örn

hinder därför möter, så snart ske kan.

Beslutar länsstyrelsen vidtagande

av åtgärd enligt 13 § andra, tredje

eller fjärde stycket eller 1A §, skall

skriftligt besked örn åtgärden och vad

den felande med hänsyn till densamma

har att iakttaga tillställas honom.

34 §.

Är den felande tagen i förvar,

skall skyddskollegiets beslut örn hans

intagande å allmän arbetsanstalt

jämte fullständig besvärshänvisning

genast avkunnas för honom. I varje

fall skall beslutet jämte besvärshänvisningen

skriftligen delgivas honom

mot bevis; och skall delgivningen

verkställas inom tre dagar eller, örn

hinder därför möter, så snart ske kans

Beslutar kollegiet vidtagande av åtgärd

enligt 19 § andra, tredje eller

fjärde stycket eller 20 §, skall skriftligt

besked örn åtgärden och vad den

felande med hänsyn till densamma

har att iakttaga tillställas honom.

28 §.

Å länsstyrelsen ankommer att förordna

om verkställighet av beslut örn

intagande å allmän arbetsanstalt;

och äger länsstyrelsen, när skäl därtill

äro, förordna, att sådant beslut

skall verkställas utan hinder därav,

att det ej äger laga kraft.

Har den, som beslutet rörer, inför länsstyrelsen eller magistrat eller i vittnens

närvaro inför tillsyningsman eller föreståndare vid häkte, ordförande i

magistrat, polismästare eller landsfogde avgivit förklaring, att han åtnöjes

35 §.

Å länsstyrelsen ankommer att förordna

örn verkställighet av beslut om

intagande å allmän arbetsanstalt.

(Jfr 32 §.)

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj :ts proposition nr 100.

med beslutet, skall detsamma genast gå i verkställighet. Sådan förklaring

skall ej gälla, med mindre lian baft betänketid under två dagar, sedan beslutet

avkunnades för honom eller, örn det ej avkunnats, blev honom skriftligen delgivet.

Örn förklaring, som avgivits annorledes än inför länsstyrelsen, skall

denna ofördröjligen underrättas. Avgiven förklaring må ej återtagas.

Underrättelse örn verkställighetsbeslut skall ofördröjligen sändas till vederbörande

allmänna arbetsanstalt. Sist inom åtta dagar efter det den, som beslutet

rörer, förklarat sig nöjd med detsamma eller beslutet vunnit laga kraft,

skola ock fullständiga protokoll samt handlingarna i ärendet dit översändas.

29 §. 36 §.

Har verkställighet av beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt till följd

av medgivet anstånd eller av annan anledning ej påbörjats inom två år efter

beslutets meddelande, vare det förfallet.

30 §.

Beträffande stad, där poliskammare

finnes, äger Konungen, när särskilda

omständigheter därtill föranleda,

förordna, att poliskammaren skall utöva

den befattning med ärenden enligt

denna lag, som eljest tillkommer

länsstyrelse.

5 KAP.

Om anstaltsvård och eftervårdande verksamhet.

31 §. 37 §.

Allmän arbetsanstalt enligt denna lag är

1. anstalt eller avdelning därav, som av staten för sådant ändamål inrättats;

eller

2. av landsting, kommun, förening eller stiftelse anordnad anstalt eller avdelning

därav, vilken av Konungen erkänts såsom allmän arbetsanstalt; sådant

erkännande kan när som helst återkallas.

De, som ej fyllt tjuguett år, skola intagas å särskild, för ungdom avsedd

allmän arbetsanstalt eller å särskild, för ungdom anordnad avdelning därav.

Allmän arbetsanstalt skall stå under ledning av en styrelse, i fråga örn vilken

Konungen meddelar närmare bestämmelser.

32 §. 38 §.

Allmänna arbetsanstaltema skola stå under uppsikt av socialstyrelsen.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 100.

149

33 §.

39 §.

Män och kvinnor må ej intagas å samma anstalt.

De, som äro intagna å allmän arbetsanstalt och icke äro varaktigt oförmögna

till arbete, skola där hållas till lämpligt arbete, vilket bör så anordnas, att

envar, i den mån det kan ske, får en sysselsättning, som för hans tillrättaförande

och framtida försörjningsmöjligheter finnes tjänlig. De intagna böra

efter ålder, anlag och arbetsförmåga samt med hänsyn till mottaglighet för

rättelse, föregående anstaltsvistelse eller för brott undergånget straff såvitt

möjligt hållas skilda.

Den i 32 § omförmälda uppsiktsmyndigheten

äger förordna örn överflyttning

av intagen person från en

allmän arbetsanstalt till en annan;

sådant förordnande må genast gå i

verkställighet.

Den i 38 § omförmälda uppsiktsmyndigheten

äger förordna örn överflyttning

av intagen person från en

allmän arbetsanstalt till en annan;

sådant förordnande må genast gå i

verkställighet.

34 §.

Den, som enligt 14 eller 23 § intagits

å allmän arbetsanstalt, skall å

sådan anstalt kvarhållas, till dess

grundad anledning föreligger till antagande,

att han efter utskrivning

kommer att efter förmåga ärligen

försörja sig. Är han intagen enligt

länsstyrelses förordnande, må han

dock ej utskrivas tidigare än ett år

efter intagandet, utan att synnerliga

skäl därtill äro, och ej heller senare

än tre år därefter. Har han frivilligt

ingått, må han icke kvarhållas under

längre tid, än som angives i den

skriftliga förbindelsen. Beträffande

den sålunda bestämda längsta tiden

för kvarhållande gälla de undantag,

som stadgas i 35, 39, 40, 42 och 43 §§.

Har någon intagits jämlikt 24 §,

skall han kvarhållas, till dess han

finnes kunna utan olägenhet överflyttas

till vårdanstalt.

40 §.

Den, som enligt 20 eller 29 § intagits

å allmän arbetsanstalt, skall å

sådan anstalt kvarhållas, till dess

grundad anledning föreligger till antagande,

att han efter utskrivning

kommer att efter förmåga ärligen

försörja sig och föra ett ordentligt

liv. Är han intagen enligt förordnande

av skyddskollegium, må han dock

ej utskrivas tidigare än ett år efter intagandet,

utan att synnerliga skäl

därtill äro, och ej heller senare än tre

år därefter. Har han frivilligt ingått,

må han icke kvarhållas under

längre tid, än som angives i den

skriftliga förbindelsen. Beträffande

den sålunda bestämda längsta tiden

för kvarhållande gälla de undantag,

som stadgas i 41, 45, 46, 48 och 49 §§.

Har någon intagits jämlikt 30 §,

skall han kvarhållas, till dess han finnes

kunna utan olägenhet överflyttas

till vårdanstalt.

När synnerligen ömmande skäl föreligga, må den intagne av anstaltens föreståndare

erhålla tillstånd att för viss, kort tid lämna anstalten.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

35 §.

Den, som enligt länsstyrelses förordnande

jämlikt 23 § intagits å allmän

arbetsanstalt, må efter utgången

av den i 34 § stadgade tid av tre år

kvarhållas tills vidare under följande

förutsättningar, nämligen:

1. att lian förut, efter fyllda tjuguett år,

denna lag intagen å allmän arbetsanstalt;

2. att lian, efter fyllda tjuguett år, i sammanlagt minst tio år varit enligt

denna lag intagen å allmän arbetsanstalt eller undergått straffarbete;

3. att länsstyrelsens förordnande 3. att skyddskollegiets förordnanmeddelats

inom fem år från senaste ut- de meddelats inom fem år från senaste

41 §■

Den, som enligt förordnande av

skyddskollegium jämlikt 29 § intagits

å allmän arbetsanstalt, må efter

utgången av den i 40 § stadgade tid

av tre år kvarhållas tills vidare under

följande förutsättningar, nämligen:

minst fem gånger varit enligt

skrivning eller frigivning; samt

4. att han med hänsyn till sin sinnesart

samt sitt föregående liv och

förhållande i anstalten måste antagas

i händelse av utskrivning icke komma

att efter förmåga ärligen försörja sig

eller att han uppenbarligen är vådlig

för annans säkerhet till person eller

egendom.

36 §.

Kvarhålles någon jämlikt 34 § andra

stycket eller 35 § å allmän arbetsanstalt

utöver tre år, skall fråga örn

hans utskrivning sedermera minst en

gång under varje kalenderår upptagas

till prövning.

utskrivning eller frigivning; samt

4. att han med hänsyn till sin sinnesart

samt sitt föregående liv och

förhållande i anstalten måste antagas

i händelse av utskrivning icke komma

att efter förmåga ärligen försörja sig

och föra ett ordentligt liv eller att

han uppenbarligen är vådlig för annans

säkerhet till person eller egendom.

42 §.

Kvarhålles någon jämlikt 40 § andra

stycket eller 41 § k allmän arbetsanstalt

utöver tre år, skall fråga örn

hans utskrivning sedermera minst en

gång under varje kalenderår upptagas

till prövning.

Där ej i särskilda fall annan anordning prövas lämpligare, skall den, som

sålunda kvarhålles, intagas å särskild asylavdelning, förlagd inom eller i anslutning

till allmän arbetsanstalt.

37 §.

Har någon, som intagits å allmän

arbetsanstalt, blivit överflyttad till

straffanstalt för undergående av honom

ådömt frihetsstraff eller förvandlingsstraff

för böter, eller har han

avvikit från arbetsanstalten, skall

den tid, han sålunda ej varit där intagen

icke medräknas vid bestämmande

av den tid, han längst må kvarhållas.

43 §.

Har någon, som intagits å allmän

arbetsanstalt, blivit överflyttad till

straffanstalt för undergående av honom

ådömt frihetsstraff eller förvandlingsstraff

för böter, eller har han

avvikit från arbetsanstalten, skall

den tid, under vilken han sålunda ej

vistats å anstalten, icke medräknas

vid bestämmande av den tid, han

längst må kvarhållas.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

151

38 §. 44 §.

Bliver någon, under det han är intagen å allmän arbetsanstalt, varaktigt

oförmögen till arbete, skall han utskrivas från anstalten och överlämnas till

länsstyrelsen i det län, där ingripande mot honom av barnavårdsnämnd eller

skyddsnämnd senast ägde rum; och har länsstyrelsen att efter omständigheterna

föranstalta örn tjänlig vård eller vidtaga annan lämplig åtgärd. I dylikt fall

skall beträffande rätt till fattigvård såsom vistelsesamhälle anses den kommun,

där han enligt protokollet i ärendet vistades, då nämndens ingripande ägde

rum.

Har den arbetsoförmögne intagits

enligt länsstyrelses förordnande och

är han i behov av vård å vårdanstalt

men finnes det uppenbart, att

hans intagande å sådan anstalt skulle

äventyra ordningens upprätthållande

därstädes eller i annat hänseende

medföra synnerlig olägenhet för anstalten,

må dock beslutas, att vad i

första stycket sägs icke skall tillämpas

beträffande honom; och skall därefter

så anses, som hade han intagits

jämlikt 24 §.

Har den arbetsoförmögne intagits

enligt förordnande av skyddskollegium

och är han i behov av vård å

vårdanstalt men finnes det uppenbart,

att hans intagande å sådan anstalt

skulle äventyra ordningens upprätthållande

därstädes eller i annat hänseende

medföra synnerlig olägenhet

för anstalten, må dock beslutas, att

vad i första stycket sägs icke skall

tillämpas beträffande honom; och

skall därefter så anses, som hade han

intagits jämlikt 30 §.

39 §. 45 §.

Å allmän arbetsanstalt intagen person, som på grund av sinnessjukdom eller

sinnesslöhet är i behov av särskild vård, må kvarhållas å anstalten, till dess

sådan vård annorstädes kan beredas honom.

40 §. 46 §.

Vill någon, som enligt länsstyrelses

förordnande är intagen å allmän arbetsanstalt,

frivilligt tvärstanna å anstalten

efter det han enligt 34 § skall

därifrån utskrivas, må det, när skäl

därtill äro, medgivas för viss tid, varje

gång högst ett år, under villkor att

han skriftligen förbinder sig att tvärstanna

under den tid, som bestämmes.

Är han omyndig, erfordras samtycke

av den, som enligt lag har att sörja

för hans person.

Vad i första stycket stadgats skall

å allmän arbetsanstalt, dock att det ej

stanna å anstalten längre tid än ett år,

Vill någon, som enligt förordnande

av skyddskollegium är intagen å

allmän arbetsanstalt, frivilligt kvarstanna

å anstalten efter det han enligt

40 § skall därifrån utskrivas, må det,

när skäl därtill äro, medgivas för viss

tid, varje gång högst ett år, under

villkor att han skriftligen förbinder

sig att kvarstanna under den tid, som

bestämmes. Är han omyndig, erfordras

samtycke av den, som enligt lag

har att sörja för hans person,

gälla jämväl den, som frivilligt ingått

må medgivas honom att sålunda kvar
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

41 §.

Kan åt den, som är intagen å allmän

arbetsanstalt, beredas lämplig

sysselsättning utanför anstalten, och

prövas det vara till gagn för hans

övergång till hederlig självförsörjning,

må viss tids försöksvistelse utom

anstalten medgivas honom. Vistelsen

utom anstalten under tiden för sådan

försökspermission räknas såsom anstaltsvistelse;

och må, då tiden för

kvarhållande är begränsad, försökspermissionen

ej utsträckas över denna

tid.

För beredande av sysselsättning åt

den, som finnes böra försökspermitteras,

och för hans förhjälpande till ort,

där sysselsättning erhållits, har anstaltens

styrelse att anlita organisation,

som utövar social hjälpverksamhet,

eller enskild person, vilken finnes

lämplig och villig att omhändertaga

honom. Där det ej på grund av

särskilda omständigheter anses obehövligt,

skall han under permissionstiden

ställas under övervakning på

sätt i 55 § sägs.

47 §.

Kan åt den, som är intagen å allmän

arbetsanstalt, beredas lämplig

sysselsättning utanför anstalten, och

prövas det vara till gagn för hans

övergång till hederlig självförsörjning

och ordentligt liv i frihet, må

viss tids försöksvistelse utom anstalten

medgivas honom. Vistelsen utom

anstalten under tiden för sådan

försökspermission räknas såsom

anstaltsvistelse; och må, då tiden

för kvarhållande är begränsad,

försökspermissionen ej utsträckas över

denna tid.

För beredande av sysselsättning åt

den, som finnes böra försökspermitteras,

och för hans förhjälpande till

ort, där sysselsättning erhållits, har

anstaltens styrelse att anlita organisation,

som utövar social hjälpverksamhet,

eller enskild person, vilken

finnes lämplig och villig att omhändertaga

honom. Där det ej på grund

av särskilda omständigheter anses obehövligt,

skall han under permissionstiden

ställas under övervakning på

sätt i 62 § sägs.

42 §. 48 §.

Fullgör den försökspermitterade ej i avseende å övervakning gällande bestämmelser

eller i samband därmed meddelade föreskrifter eller föranleder

eljest särskilt förhållande därtill, må anstaltens styrelse, efter anmälan av

övervakaren eller polismyndighet eller efter annorledes vunnen kännedom därom,

låta återhämta honom till anstalten.

I det fall, att återhämtandet till anstalten skett på grund av bristande fullgörande

av nämnda föreskrifter, må han där kvarhållas ytterligare högst sex

månader utöver den tid, varunder detta eljest längst kunnat ske; dock att

den, som frivilligt ingått eller frivilligt kvarstannat å anstalten, ej i något

fall må kvarhållas under längre tid, än som angives i den skriftliga förbindelsen.

Har ej före permissionstidens ut- Har ej före permissionstidens utgång

fråga väckts örn hans återhäm- gång fråga väckts örn hans återhämtande

till anstalten, skall beslut med- tande till anstalten, skall beslut meddelas

örn utskrivning; dock att, där delas örn utskrivning; dock att, där

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

153

de i 35 § under 1—3 angivna förut- de i 41 § under 1—3 angivna förutsättningarna

äro för handen, jämväl sättningarna äro för handen, jämväl

ny permission kan beviljas. ny permission kan beviljas.

43 §.

49 §.

Då utskrivning av den, som vistas å allmän arbetsanstalt, skall äga rum,

med anlitande av organisation, som utövar social

har anstaltens styrelse att

hjälpverksamhet, eller enskild person

sättning och förhjälpa honom till ort,

tjänliga åtgärder till hans bistånd.

Därest lämplig sysselsättning finnes

icke kunna omedelbart beredas honom,

må han, när skäl därtill äro och

han intagits enligt länsstyrelses förordnande,

kvarhållas å anstalten, til]

dess sysselsättning kunnat anskaffas,

dock högst fyra månader.

söka i tid bereda honom lämplig sysseldär

sådan erhållits, eller vidtaga andra

Därest lämplig sysselsättning finnes

icke kunna omedelbart beredas

honom, må han, när skäl därtill äro

och han intagits enligt förordnande

av skyddskollegium, kvarhållas å anstalten,

till dess sysselsättning kunnat

anskaffas, dock högst fyra månader.

§■

Vid utskrivning från allmän arbetsanstalt

må anstaltens styrelse, där

så prövas nödigt, ställa den utskrivne

under övervakning på sätt i 55 § sägs.

Visar den övervakade tredska att

efterkomma i avseende å övervakningen

gällande bestämmelser eller i

samband därmed meddelade föreskrifter,

äger övervakaren eller polismyndighet

göra anmälan därom hos

skyddsnämnden i orten eller, då fråga

är örn den, som är under tjuguett

år, hos barnavårdsnämnden därstädes;

och må nämnden efter verkställd

undersökning, där ej omständigheterna

föranleda till åtgärd enligt 13 eller

14 §, med iakttagande av bestämmelserna

i 18 § överlämna ärendet till

länsstyrelsen, som har att pröva, huruvida

förordnande bör meddelas om

hans återintagande å allmän arbetsanstalt

eller annan åtgärd vidtagas.

Varder den övervakade, enligt vad nu sagts, återintagen å sådan anstalt, må

han ej kvarhållas under längre tid än ett år.

50 §.

Vid utskrivning från allmän arbetsanstalt

må anstaltens styrelse, där

så prövas nödigt, ställa den utskrivne

under övervakning på sätt i 62 § sägs.

Visar den övervakade tredska att

efterkomma i avseende å övervakningen

gällande bestämmelser eller i

samband därmed meddelade föreskrifter,

äger övervakaren eller polismyndighet

göra anmälan därom hos

skyddsnämnden i orten eller, då fråga

är örn den, som är under tjuguett

år, hos barnavårdsnämnden därstädes;

och må nämnden efter verkställd

undersökning, där ej omständigheterna

föranleda till åtgärd enligt 19 eller

20 §, med iakttagande av bestämmelserna

i 24 § överlämna ärendet till

skyddskollegiet, som har att pröva,

huruvida förordnande bör meddelas

örn hans återintagande å allmän arbetsanstalt

eller annan åtgärd vidtagas.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

45 §■ 51 §.

Om kvarhållande å allmän arbetsanstalt, beviljande av försökspermission

samt utskrivning från sådan anstalt beslutar anstaltens styrelse.

När skäl därtill äro, må även uppsiktsmyndigheten, efter anstaltsstyrelsens

hörande, förordna örn utskrivning.

46 §. 52 §.

Polismyndighet har att på begäran meddela handräckning för återhämtande

till allmän arbetsanstalt av den, som avvikit därifrån, och av försökspermitterad,

som anstaltsstyrelsen beslutit återhämta till anstalten.

6 KAP.

Om klagan och underställning i ärenden enligt denna lag.

47 §. 53 §.

Över barnavårdsnämnds eller skyddsnämnds

beslut må den, som beslutet

rörer, hos länsstyrelsen anföra

besvär inom trettio dagar från den

dag, då han erhöll del av beslutet.

Utan hinder av förd klagan må beslutet

gå i verkställighet, där ej länsstyrelsen

annorlunda förordnar.

48 §.

Har länsstyrelse meddelat beslut örn

intagande å allmän arbetsanstalt, örn

förverkande av villkorligt anstånd

med sådant besluts verkställande, om

ersättning för inställelsen åt den, som

inkallats för att upplysningsvis höras

inför länsstyrelsen, eller om ersättning

åt biträde, som i 20 § tredje stycket

sägs, må ändring i beslutet sökas av

den, som beslutet rörer. Klagande

åligger att inom åtta dagar från den

dag, då han skriftligen erhöll del av

beslutet, till länsstyrelsen inkomma

med sina till Konungen ställda besvär.

Länsstyrelsen infordrar yttrande över

besvären, örn anledning därtill föreligger,

samt insänder därefter ofördröjligen

till nedre justitierevisionen

över barnavårdsnämnds eller skyddsnämnds

beslut må den, som beslutet

rörer, hos skyddskollegiet anföra

besvär inom en månad från den dag, då

han erhöll del av beslutet. Utan hinder

av förd klagan må beslutet gå i

verkställighet, där ej kollegiet annorlunda

förordnar.

54 §.

Har skyddskollegium meddelat beslut

örn intagande å allmän arbetsanstalt,

örn förverkande av villkorligt anstånd

med sådant besluts verkställande,

om påföljd för utevaro från förhör

vid kollegiet eller örn ersättning av allmänna

medel, varom i 26 § tredje stycket,

27 § första stycket och 28 § andra

stycket sägs, må ändring i beslutet

sökas av den, som beslutet rörer. Det

åligger klagande att inom en vecka

från den dag, då han skriftligen erhöll

del av beslutet, till kollegiets ordförande

inkomma med sina till Konungen

ställda besvär. Ordföranden infordrar

skyndsamt yttrande över besvären från

barnavårdsnämnden eller skyddsnämnden,

örn anledning därtill föreligger,

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

155

samtliga ärendet rörande handlingar

tillika med eget utlåtande.

Klagan över beslut, som av länsstyrelse

särskilt meddelats örn någons

tagande eller kvarhållande i förvar,

må av honom föras i enahanda ordning,

dock utan inskränkning till viss

tid.

över annat av länsstyrelse meddelat

slutligt beslut, än ovan sägs, är klagan

ej tillåten. Ej heller må särskild

klagan föras, där länsstyrelse under

samt insänder därefter ofördröjligen

till nedre justitierevisionen samtliga

ärendet rörande handlingar tillika med

utlåtande av kollegiet.

Klagan över beslut, som av skyddskollegium

särskilt meddelats örn någons

tagande eller kvarhållande i förvar,

må av honom föras i enahanda ordning,

dock utan inskränkning till viss

tid.

över annat av skyddskollegium meddelat

slutligt beslut, än ovan sägs, är

klagan ej tillåten. Ej heller må särskild

klagan föras, där skyddskollegium under

ärendes handläggning meddelat annat

beslut, än förut är sagt.

ärendes handläggning meddelat annat

beslut, än förut är sagt.

Av Konungen meddelat beslut örn intagande a allmän arbetsanstalt och örn

förverkande av villkorligt anstånd med verkställande av sadant beslut översändes

till länsstyrelsen för förordnande örn verkställighet.

49 §.

Över beslut av styrelse för allmän arbetsanstalt

må den, som beslutet rörer,

hos uppsiktsmyndigheten anföra besvär

inom trettio dagar från den dag, då

han erhöll del av beslutet. Klagande

åligger att inom nämnda tid inkomma

med sina besvär till anstaltsstyrelsen,

som jämte eget yttrande utan dröjsmål

insänder besvären till uppsiktsmyndigheten.

Föreligga de i 35 § under 1—3 angivna

förutsättningarna, skola i 45 §

omförmälda beslut av anstaltsstyreise,

evad besvär anföras eller ej, alltid

underställas uppsiktsmyndighetens

prövning. Lag samma vare beträffande

beslut om kvarhållande eller utskrivning

i fall, som avses i 36 och

55 §.

Över beslut av styrelse för allmän ar

betsanstalt må den, som beslutet rörer,

hos uppsiktsmyndigheten anföra besvär

inom en månad från den dag, då

han erhöll del av beslutet. Klagande

åligger att inom nämnda tid inkomma

med sina besvär till anstaltsstyrelsen,

som jämte eget yttrande utan dröjsmål

insänder besvären till uppsiktsmyndigheten.

Föreligga de i 41 § under 1—3 angivna

förutsättningarna, skola såväl

beslut örn kvarhållande jämlikt nämnda

paragraf som ock beslut örn utskrivning

alltid underställas uppsiktsmyndighetens

prövning, evad besvär anföras

eller ej. Lag samma vare, då jämlikt

42 eller 44 § beslut fattas av anstaltsstyrelse

örn kvarhållande eller utskrivning.

3S §§.

I de fall, där ej underställning sålunda skall ske, må anstaltsstyrelses beslut

utan hinder av förd klagan gå i verkställighet, där ej uppsiktsmyndigheten

annorlunda förordnar.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Majlis proposition nr 100.

50 §.

Då uppsiktsmyndigheten handlägger

fråga om kvarhållande eller utskrivning

i fall, som avses i 35 och

56 §§, skola i avgörandet deltaga chefen

för nämnda myndighet eller hans

ställföreträdare, den ledamot, som

inom ämbetsverket handlägger ärenden

av ifrågavarande slag, annan ledamot,

som avlagt för utövande av domarämbete

föreskrivna kunskapsprov, samt

två av Konungen särskilt förordnade

ledamöter, av vilka den ene skall vara

legitimerad läkare med psykiatrisk

utbildning och den andre vara eller

hava varit ordinarie innehavare av

domarämbete.

Sistnämnda två ledamöter ävensom

en eller flera suppleanter för vardera

av dem utses för en tid av fem kalenderår

i sänder. Avgår någon av dem,

skall ny ledamot eller suppleant utses

för den återstående tiden. Suppleant

skall uppfylla de för ledamoten stadgade

behörighetsvillkoren.

Såsom uppsiktsmyndighetens beslut

gälle den mening, varom de flesta förenat

sig. Beslut må ej fattas, med

mindre samtliga ledamöter eller suppleanter

för dem deltaga i avgörandet.

Mot den, som deltager i här avsedda

beslut, gälle samma jäv, som i lag stadgas

i fråga örn domare.

56 §.

Då uppsiktsmyndigheten handlägger

fråga örn kvarhållande eller utskrivning

i fall, när underställning

■jämlikt 55 § skall äga rum, skola i avgörandet

deltaga chefen för nämnda

myndighet eller hans ställföreträdare,

den ledamot, som inom ämbetsverket

handlägger ärenden av ifrågavarande

slag, annan ledamot, som avlagt för utövande

av domarämbete föreskrivna

kunskapsprov, samt två av Konungen

särskilt förordnade ledamöter, av vilka

den ene skall vara legitimerad läkare

med psykiatrisk utbildning och

den andre vara eller hava varit ordinarie

innehavare av domarämbete.

Sistnämnda två ledamöter ävensom

en eller flera suppleanter för vardera

av dem utses för en tid av fyra år,

räknade från och med den 1 januari

året näst efter det, då förordnandet

meddelades. Avgår någon av dem,

skall ny ledamot eller suppleant utses

för den återstående tiden. Suppleant

skall uppfylla de för ledamoten stadgade

behörighetsvillkoren.

Mot den, som deltager i här avsedda

beslut, gälle samma jäv, som i lag stadgas

i fråga örn domare.

Beslut må ej fattas, med mindre

samtliga ledamöter eller suppleanter

för dem deltaga i beslutet. Såsom

uppsiktsmyndighetens beslut gälle den

mening, varom de flesta förenat sig.

51 §. 57 §.

I uppsiktsmyndighetens beslut må den, som beslutet rörer, söka ändring hos

Konungen i socialdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen efter den,

då klaganden erhöll del av beslutet.

52 §. 58 §.

Där den, som hålles i förvar eller Där den, som hålles i förvar eller

är intagen a allmän arbetsanstalt, be- är intagen å allmän arbetsänstalt, be
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

157

höyer hjälp vid författande av besvär

eller inlaga i anledning av länsstyrelses,

anstaltsstyrelses eller uppsiktsmyndighetens

beslut, har länsstyrelsen

eller anstaltsstyrelsen att tillse,

att honom beredes den hjälp, som av

förhållandena påkallas. Därest för

ändamålet anlitats annan person än

befattningshavare vid häkte eller arbetsanstalt,

äger sådant biträde av allmänna

medel erhålla gottgörelse med

belopp, som den myndighet, vilken

prövar beslutet, bär att bestämma.

höyer hjälp vid författande av besvär

eller inlaga i anledning av beslut av

skyddskollegium, anstaltsstyrelse eller

upp sikt smyndighet en, har länsstyrelsen

eller tillsy ning smannen vid häktet eller

ock anstaltsstyrelsen att tillse, att honom

beredes den hjälp, som av förhållandena

påkallas. Därest för ändamålet

anlitats annan person än befattningshavare

vid häkte eller arbetsanstalt,

äger sådant biträde av allmänna

medel erhålla gottgörelse med belopp,

som den myndighet, vilken prövar beslutet,

har att bestämma.

7 KAP.

Allmänna bestämmelser.

59 §.

I den mån ej i denna lag är särskilt

stadgat, skall, beträffande skyddskollegium

och ärendenas behandling hos

kollegiet lända till efterrättelse vad

örn underrätt och rättegången därstädes

finnes föreskrivet, där det är tilllämpligt.

Åtal mot ordförande eller annan ledamot

i skyddskollegium för fel eller

försummelse i ämbetet skall upptagas

av den hovrätt, inom vars domvärjo

kollegiet har sin verksamhet.

53 §. 60 §.

Myndigheter, som handlägga ärenden enligt denna lag, böra låta sig angeläget

vara att, i den mån sådant kan vara till gagn vid fullgörandet av deras

åligganden, samarbeta med såväl fattigvårdsstyrelser, barnavårdsnämnder,

nykterhetsnämnder och andra myndigheter som organisationer, vilka utöva

social hjälpverksamhet.

54 §.

Hos uppsiktsmyndigheten skall föras

ett för hela riket gemensamt centralregister

angående dem, vilka blivit

föremål för åtgärd enligt 13, 14,

23, 24 eller 44 § denna lag eller vilkas

upptagande i registret eljest är

eller varder föreskrivet.

61 §.

Hos uppsiktsmyndigheten skall föras

ett för hela riket gemensamt centralregister

angående dem, vilka blivit

föremål för åtgärd enligt 19, 20,

29, 30 eller 50 § denna lag eller vilkas

upptagande i registret eljest är

eller varder föreskrivet.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Angående meddelande av utdrag av registret skall vad i 8 § 1, 3 och 4 mom.

lagen örn straffregister är stadgat äga motsvarande tillämpning.

55 §.

Övervakning skall anordnas för viss

tid, uti det i 25 § avsedda fallet två

år och i andra fall högst ett år. Till

övervakare bör utses därtill lämplig

person, förening eller stiftelse.

62 §.

övervakning skall anordnas för viss

tid, uti det i 31 § avsedda fallet två

år och i andra fall högst ett år. Till

övervakare bör utses därtill lämplig

person, förening eller stiftelse.

övervakare har att öva tillsyn över den, som är ställd under övervakning,

och söka befordra vad som kan lända till hans hjälp. Vid övervakningen bör

noga tillses, att den övervakade icke utsättes för allmän uppmärksamhet eller

onödigtvis störes i lovlig verksamhet.

Den övervakade skall föra ett ordentligt liv, bemöda sig örn utväg till hederlig

självförsörjning, städse hålla övervakaren underrättad örn sin bostad och

adress, på kallelse inställa sig hos honom samt ej lämna arbetsanställning utan

att dessförinnan hava inhämtat hans råd.

Är den, som ställes under övervakning, under tjuguett år, må det kunna åläggas

honom skyldighet, i visst avseende eller i allmänhet, att efterkomma föreskrift

och foga sig i anordning, som övervakaren finner erforderlig för hans

rättelse.

Vid anordnande av övervakning

jämlikt 25 eller 41 § böra meddelas

den övervakade de föreskrifter angående

vistelseort, sysselsättning och annat,

som finnas erforderliga för hans

rättelse.

Vid anordnande av övervakning

jämlikt 31 eller 47 § böra meddelas

den övervakade de föreskrifter angående

vistelseort, sysselsättning och annat,

som finnas erforderliga för hans

rättelse.

Där så prövas nödigt, må under övervakningstiden ändring ske i meddelade

föreskrifter.

56 §. 63 §.

Har arbete enligt denna lag anskaffats åt någon å annan ort än den, där han

vistas, eller skall någon eljest på grund av meddelad föreskrift begiva sig till

viss ort eller dit förflyttas, skall ersättning för resekostnad utgå av statsmedel

i den omfattning och enligt de grunder, som Konungen bestämmer.

Kostnad för vård och uppehälle å allmän arbetsanstalt skall bestridas av

statsverket. I fråga örn anstalt, som ej inrättats av staten, bestämmer Konungen

de grunder, enligt vilka ersättningen till anstalten skall utgå.

57 §. 64 §.

Konungen meddelar närmare föreskrifter:

1. angående ersättning till ledamöter

i skyddsnämnd och skyddskollegium;
2.

angående skyddskollegiemas verksamhet;
-

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 100.

159

1. angående övervakning, särskild

undersökning enligt 21 §, överflyttning

från en allmän arbetsanstalt till

en annan, försökspermission och utskrivning

från sådan anstalt;

2. huruvida och i vilken form å allmän

arbetsanstalt intagen person må

åtnjuta ersättning för sitt arbete därstädes

samt i vilken omfattning och

på vad sätt vid utskrivningen innestående

dylika medel må komma honom

till godo; samt

3. angående uppgifter till centralregistret

och örn registrets förande.

3. angående övervakning, särskild

undersökning enligt 27 §, överflyttning

från en allmän arbetsanstalt till

en annan, försökspermission och utskrivning

från sådan anstalt;

4. huruvida och i vilken form å allmän

arbetsanstalt intagen person må

åtnjuta ersättning för sitt arbete därstädes

samt i vilken omfattning och

på vad sätt vid utskrivningen innestående

dylika medel må komma honom

till godo; samt

5. angående uppgifter till centralregistret

och örn registrets förande.

58 §. 65 §.

Böter och vitén, som någon enligt denna lag fälles utgiva, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till fulla gäldandet

av böter och vitén, som omförmälas i

22 §, skola de förvandlas enligt allmän

strafflag.

59 §.

I fråga örn utlänning, som beträdes

med vanart, må åtgärder enligt denna

lag vidtagas allenast, då utvisning funnits

ej böra äga rum eller, efter Konungens

förordnande, då hinder möter mot

verkställighet av beslut örn utvisning;

och ankommer det å den länsstyrelse,

som prövat frågan om hans utvisning,

att enligt de för särskilda fall i lagen

meddelade bestämmelserna besluta, vilka

åtgärder skola vidtagas beträffande

honom.

Saknas tillgång till fulla gäldandet

av böter och vitén, som omförmälas i

28 §, skola de förvandlas enligt allmän

strafflag.

66 §.

I fråga örn utlänning, som beträdes

med vanart, må åtgärder enligt denna

lag vidtagas allenast, då utvisning funnits

ej böra äga rum eller, efter Konungens

förordnande, då hinder möter mot

verkställighet av beslut örn utvisning;

och ankommer det å den länsstyrelse,

som prövat frågan örn hans utvisning,

att överlämna ärendet till skyddsltollegiet

i länet, som har att enligt de för

särskilda fall i lagen meddelade bestämmelserna

besluta, vilka åtgärder

skola vidtagas beträffande honom.

8 KAP.

Övergångsbestämmelser.

60 §. 67 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli Denna lag träder i kraft den 1 juli

1932; dock att 54 § träder i kraft å 1933; dock att 61 § träder i kraft å

dag, som Konungen bestämmer. dag, som Konungen bestämmer.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Majda proposition nr 100.

De, som skola tjänstgöra såsom ledamöter

i skyddsnämnd eller skyddskollegium,

samt i 56 § nämnda, särskilt

förordnade ledamöter av uppsiktsmyn(Jfr

65 §.) digheten, så ock suppleanter för dem

skola första gången utses före den 1

juli 1933. Tjänstgöringstiden för de

sålunda utsedda skall utgå den 31 december

1936.

Genom denna lag upphäves lagen den

12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares

behandling tillika med alla de

stadganden, vilka innehålla ändring eller

förklaring av nämnda lag eller tilllägg

därtill.

Där i lag eller författning förekommer

hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i den nya lagen,

skall denna i stället lända till efterrättelse.

Vad i lag eller författning är

stadgat angående lösdriveri skall äga

tillämpning å vanart, som avses i denna

lag, och vad som är sagt örn tvångsarbete

skall gälla intagande å allmän

arbetsanstalt.

68 §.

Genom denna lag upphäves lagen den

12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares

behandling tillika med alla de

stadganden, vilka innehålla ändring eller

förklaring av nämnda lag eller tilllägg

därtill.

Där i lag eller författning förekommer

hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i den nya lagen,

skall denna i stället lända till efterrättelse.

Vad i lag eller författning är

stadgat angående lösdriveri skall äga

tillämpning å vanart, som avses i denna

lag, och vad som är sagt om tvångsarbete

skall gälla intagande å allmän

arbetsanstalt.

61 §. 69 §.

Mål angående ådömande av tvångsarbete,

som vid tiden för denna lags

ikraftträdande äro anhängiga hos länsstyrelse

eller poliskammare, skola för

fortsatt handläggning överlämnas till

skyddskollegiet i länet.

Fullföljes talan mot utslag, som i mål angående ådömande av tvångsarbete

före denna lags ikraftträdande meddelats av länsstyrelse eller poliskammare,

skall den äldre lagen lända till efterrättelse.

Vid verkställighet av utslag, varigenom någon enligt den äldre lagen dömts

till tvångsarbete, skall i fråga örn tiden för tvångsarbetet gälla vad utslaget

innehåller men i övrigt den nya lagen äga tillämpning; dock att stadgandet i

13 § i den äldre lagen fortfarande skall äga giltighet.

62 §.

I fall, som avses i 12, 15, 23 och

2-h §§, skall varning enligt den äldre

70 §.

I fall, som avses i 18, 21, 29 och

30 §§, skall varning enligt den äldre

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 100.

161

lagen vara att likställa med åtgärd enligt

13 § och utslag, varigenom någon

enligt nämnda lag dömts till tvångsarbete,

med förordnande örn intagande

å allmän arbetsanstalt.

I fall, som avses i 35 §, skall

tvångsarbete, som någon undergått

enligt den äldre lagen, vara att likställa

med intagning å allmän arbetsanstalt.

63 §.

Intill dess plats å särskild, för ungdom

avsedd allmän arbetsanstalt eller

å särskild, för ungdom anordnad avdelning

därav kan beredas dem, som ej

fyllt tjuguett år, må de intagas å annan

allmän arbetsanstalt. Sådan särskild

anstalt eller avdelning skall dock

vara inrättad senast den 1 juli 1935.

lagen vara att likställa med åtgärd enligt

19 § och utslag, varigenom någon

enligt nämnda lag dömts till tvångsarbete,

med förordnande om intagande

å allmän arbetsanstalt.

I fall, som avses i 41 §, skall

tvångsarbete, som någon undergått

enligt den äldre lagen, vara att likställa

med intagning å allmän arbetsanstalt.

71 §.

Intill dess plats å särskild, för ungdom

avsedd allmän arbetsanstalt eller å

särskild, för ungdom anordnad avdelning

därav kan beredas dem, som ej

fyllt tjuguett år, må de intagas å annan

allmän arbetsanstalt. Sådan särskild

anstalt eller avdelning skall dock

vara inrättad senast den 1 juli 1936.

64 §. 72 §.

I den mån så lämpligen kan ske, skola i centralregistret införas uppgifter

jämväl angående dem, som enligt den äldre lagen erhållit varning eller dömts

till tvångsarbete.

65 §.

De, som skola tjänstgöra såsom bisittare

i skyddsnämnd, och suppleanter

för dem skola första gången ut- (Jfr 67 § andra stycket.)

ses före den 1 juli 1932. Tjänstgöringstiden

för de sålunda utsedda

skall utgå den 31 december 1935.

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. Sfi höft. (Nr 100.)

11

opaginerad Kontrollera mot PDF

1()2

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Innehållsförteckning.

Sid.

Propositionen ................................... 1

Förslag till lag om åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag).......... 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 14 januari 1931................ 23

Förslagets grunder i jämförelse med 1930 års förslag................ 23

Förslag vid 1930 års riksdag s. 23. — Fortsatt arbete inom departementet s. 24. —

Departementschefen s. 25.

Lagens tillämplighetsområde beträffande personer över 21 år............. 25

Gällande rätt s. 25. — Propositionen s. 25. — Motionerna s. 26. — Departementschefen

s. 27.

Lagens tillämplighet å personer under 21 år..................... 3.)

Gällande rätt s. 35. — Propositionen s. 36. — Motionerna s. 36. — Departementschefen

s. 37.

Organet i första instans.............................. 40

Gällande rätt s. 40. — Propositionen s. 40. — Motionerna s. 41. — Departementschefen

s. 42.

Organet i andra instans........................... 45

Gällande rätt s. 45. — Propositionen s. 45. — Motionerna s. 45. — Nytt organ

för handläggning av ifrågavarande ärenden? s. 45. — Inom socialdepartementet

upprättad promemoria s. 46. — Remissyttranden s. 47. — Statistik s. 58. Departementschefen

s. 62. — Organets närmare anordnande: Handläggning av andra ärenden

än ärenden enligt vanartslagen s. 70. — Verksamhetsområde s. 70. — Sammansättning

g. 71. _ Organets namn s. 74. — Tjänstgöringstid s. 75. — Beslutförhet och omröstande

till beslut s. 75. — Förfarandet vid organet s. 75. — Kostnaderna för organets

verksamhet s. 79.

Övriga frågor. — Översikt över ändringarna i 1930 års förslag............ 82

De särskilda lagbestämmelserna s. 82. — Andra frågor än lagfrågor s. 87.

Bilaga. Förslag till lag örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag)...... 90

Utdrag av lagrådsprotokollet den 16 febrnari 1981.................110

Lagens tillämplighetsområde............................110

Det föreslagna vårdnadskollegiet..........................lil

De särskilda lagbestämmelserna...........................114

Utdrag av statsrådsprotokollet den 20 februari 1931................124

Bilaga A (jämförelse mellan 1930 och 1931 års propositioner).............129

Stockholm 1931. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

3027X1

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 2LU 1931:42 Memorial angående arvode åt byråchefen O. Alsén, vilken inom andra lagutskottet biträtt vid behandling av vissa frågor. För behandling av dels Kungl. Maj :ts pr s. 1 i texten