Sök i Ratio Lex

Angående efterskänkande i vissa fall av kronans rätt till danaarv

1931-02-13 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1931:103, Angående efterskänkande i vissa fall av kronans rätt till danaarv

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

1

Nr 103.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående efterskänkande

i vissa fall av kronans rätt till danaarv; given Stockholms

slott den 13 februari 1931.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Felix Hamrin.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 13 februari 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,

Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Hamrin, anför:

l:o.

Genom testamente den 4 mars 1893 förordnade Fredrik Alfred Westerqvist

och hans hustru Emilia Westerqvist, född Svensson, att vid enderas

död, sedan makarnas bröstarvingar erhållit en fjärdedel av boet såsom

laglott, den efterlevande skulle med full äganderätt behålla återstoden av

det gemensamma boet.

Den 26 februari 1903 avled Fredrik Alfred Westerqvist. Enligt den efter

honom den 9 maj samma år upprättade bouppteckningen efterlämnade han

såsom stärbhusdelägare änkan förbemälda Emilia Westerqvist och i aktenBihang

till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 89 höft (Nr 103—10b.)

Danaarv efter

Emilia Westerqvist,

född

Svensson,

från Valbo

socken

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

skåpet med henne födda dottern Ingrid Alfrida samt därjämte två i eli

föregående äktenskap födda barn sonen Gustaf Fredrik och dottern Gertrud

Alida, den sistnämnda sedermera gift med underofficeren Johan

Viktor Johansson. Behållningen i boet efter Fredrik Alfred Westerqvist

utgjorde enligt bouppteckningen 1,696 kronor 39 öre.

Den 4 mars 1903 avled Ingrid Alfrida Westerqvist, två år gammal.

Den 18 augusti 1911 avled Gustaf Fredrik Westerqvist, efterlämnande

som stärbhusdelägare änkan Ingeborg Maria Westerqvist, född Hammargren,

samt sonen Ernst Gustaf Westerqvist.

Den 17 oktober 1926 slutligen avled Emilia Westerqvist, som då var bosatt

i Hagaström i Valbo socken av Gävleborgs län, och efterlämnade

därvid enligt den efter henne den 18 december samma år upprättade

bouppteckningen såsom stärbhusdelägare sin å okänd ort vistande broder

Carl Alfred Svensson. Behållningen i boet utgjorde enligt bouppteck

ningen 17,139 kronor 87 öre.

I Post- och Inrikes Tidningar lät vederbörande domhavande sedermera

införa kungörelse tre gånger, sista gången den 4 februari 1928, att arv

efter Emilia Westerqvist tillfallit hennes broder Carl Alfred Svensson.

Sedermera har det utrönts, att Carl Alfred Svensson utflyttat till

Norge och under år 1913 förvärvat norskt medborgarskap samt att han

den 2 september 1919 och således före sin bemälda syster avlidit i

Skjeberg i Norge. I äktenskap med Jorgine Svensen hade Carl Alfred

Svensson tre barn, sönerna Karl Georg, Alf Rikhard och Svend Olaf

Svensen.

I en gemensam till Kungl. Maj:t ställd skrift, dagtecknad den 27 och den

29 juli 1929, hava nu Gertrud Alida Johansson, född Westerqvist, Ernst

Gustaf Westerqvist, Karl Georg Svensen, Alf Rihkard Svensen och Svend

Olaf Svensen anhållit, att kronans rätt till kvarlåtenskapen efter änkan

Emilia Westerqvist måtte efterskänkas till deras förmån samt att proposition

i nämnda syfte måtte avlåtas till riksdagen.

Till stöd för ansökningen har anförts i huvudsak, dels av Alida Johansson

och Ernst Gustaf Westerqvist, att de på grund av förutberörda testamente

efter Fredrik Alfred Westerqvist tillgodonjutit bröstarvinges

arvsrätt allenast beträffande laglotten, att i den kvarlåtenskap, som på

grund av Emilia Westerqvists dödsfall eventuellt skulle tillfalla staten,

alltså inginge återstoden av de arvsandelar, som skulle hava tillfallit dem

såsom Fredrik Alfred Westerqvists bröstarvingar, att denna omständighet

i och för sig syntes få anses utgöra skäl för att billigtvis låta

dem numera framför staten anses berättigade till de arvsandelar, som

tidigare innehållits, ävensom, enligt tidigare rättspraxis, till därå uppkommen

förkovran, samt att, enligt vad som framginge av utdrag av

rådhusrättens i Gävle dombok för den 19 augusti 1929 angående då hållet

vittnesförhör rörande ett av Emilia Westerqvist gjort uttalande, Emilia

Westerqvist före sin död varit betänkt på att upprätta ett testamente och

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl\ Maj:ts proposition Nr 103.

däri tillgodose sökandena, dels ock av Karl Georg Svensen, Alf -Rikhard

Svensen och Svend Olaf Svensen, att de tillhörde sådana skyldskapsgrader,

för vilka någon begränsning i arvsrätten icke ifrågasatts, samt att den

försummelse i fråga örn bevakning av arvsrätten, som förekommit,

icke kunde läggas dem till last, enär de icke inom behörig tid fått kännedom

örn arvet. Samtliga sökandena hava därjämte framhållit, att de befunne

sig i knappa ekonomiska omständigheter.

Vid ansökningen fanns fogat nyssberörda domboksutdrag, utvisande

att på begäran av Gertrud Alida Johansson och Ernst Gustaf Westerqvist

vittnesförhör för dödsfalls skull den 19 augusti 1929 vid rådhusrätten i

Gävle hållits med hustrun Anna Karolina Ozarowsky, som därvid berättat,

att änkan Westerqvist ungefär en månad före sin död uppsökt vittnet i

vittnets bostad och bett vittnet skriva till änkan Westerqvists hemort för

att inhämta upplysning örn, varest en broder till henne uppehölle sig; att

vid detta tillfälle änkan Westerqvist yttrat: »Jag tänkte nämligen, att

min bror skulle få en del efter mig och hans släktingar resten»; att vittnet

uppfattat, att änkan Westerqvist med uttrycket »hans släktingar» avsett

sin avlidne mans anhöriga; samt att vittnet uppfattat änkan Westerqvists

förklaring icke såsom ett testamentariskt förordnande utan såsom en

upplysning, att hon ämnade upprätta ett testamente, så snart hon erhållit

kännedom örn broderns vistelseort, samt att hon därvid på angivet sätt

ämnade förfoga över sin kvarlåtenskap.

Likaledes voro vid ansökningen fogade, dels intyg av norsk polismyndighet,

att bröderna Svensen ansåges icke hava någon förmögenhet, dels ock

skattsedlar, utvisande att nämnda bröder taxerats, Karl Georg Svensen för

8,450 kronors inkomst under år 1927, Alf Kikkard Svensen för 2,600 kronors

inkomst under år 1928 och Svend Olaf Svensen för 3,400 kronors inkomst

under år 1927.

Överståthållarämbetet har den 16 november 1929 avgivit infordrat utlåtande

i ärendet och därvid överlämnat utredning rörande Gertrud Alida

Johanssons och Ernst Gustaf Westerqvists personer och ekonomiska

ställning.

Av denna utredning framgår i huvudsak följande:

Gertrud Alida Johanssons man, som numera vore pensionerad, hade en

årlig pension av omkring 3,000 kronor, varjämte han såsom vice värd för

ett hus hade en årsinkomst av 500 kronor. Makarna hade ett kapital örn

8,000 kronor. Ernst Gustaf Westerqvist vore gift sedan 1920 och hade

ett barn. Han hade anställning i Stockholm såsom speditör och kontorist

mot en avlöning av 375 kronor i månaden. Under åren 1924—1928 hade

han icke haft något fast arbete och hans tillfälliga inkomster hade ej räckt

till familjens uppehälle, varför han måst åsamka sig mindre skulder, som

han ännu icke kunnat betala.

Överståthållarämbetet har i sitt utlåtande förklarat sig icke hava något

att erinra mot bifall till förevarande ansökning, såvitt anginge Gertrud

Alida Johansson och Ernst Gustaf Westerqvist.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

Departements

chefen.

Kumma råd vokatfiskalsämbetet har efter remiss den. 9 december 1930 avgivit

utlåtande i ärendet och därvid meddelat, att ämbetet gjort efterforskningar

för att utröna, huruvida Emilia Westerqvist tilläventyrs efterlämnat

släktingar, vilka kunde tänkas framför sökandena komma i fråga

vid ett eventuellt efterskänkande av danaarvsrätten, samt att ämbetet

därvid utrönt, att sådana släktingar icke funnes. I sitt utlåtande har

ämbetet vidare anfört följande:

Jämlikt 15 kapitlet 5 § ärvdabalken hade kungörelse i allmänna tidningarna

införts därom, att efter änkan Emilia Westerqvist arv tillfallit hennes

å okänd ort vistande broder Carl Alfred Svensson. Då det emellertid

efter kungörelsens utfärdande visat sig, att Carl Alfred Svensson före

Emilia Westerqvists död avlidit efter att hava utflyttat till utländsk ort

samt förvärvat utländskt medborgarskap, bleve bestämmelserna i ärvdabalken

15 kapitlet 2 § i detta fall tillämpliga.

Enligt vad ämbetet inhämtat, hade inom den i sistnämnda lagrum stadgade

tid av natt och år från arvlåtarens dödsfall någon utländsk arvinge

icke anmält sig till tagande av arv efter Emilia Westerqvist. Däremot

hade av den utav vederbörande domstol förordnade gode mannen för Carl

Alfred Svensson uppgivits, att inom sagda tid Alida Johansson och Ernst

Gustaf Westerqvist anmält sig till tagande av ifrågavarande arv. Då

emellertid dessa icke stöde i något släktskapsförhållande till Emilia

Westerqvist, som på grund av omförmälda testamente bekommit den

av henne efterlämnade egendomen med äganderätt, saknade denna deras

anmälan rättslig betydelse. Enär icke heller någon annan arvsberättigad

inländsk arvinge inom laga tid gjort anspråk på arvet, tillfölle Emilia

Westerqvists kvarlåtenskap kronan som danaarv. Emellertid hade ämbetet

låtit anstå med åtgärder för indrivning av danaarvet i avbidan på beslut

i anledning av förevarande ansökning.

Vad nu denna ansökning anginge, så vore sökandena Karl Georg Svensen,

Alf Rikkard Svensen och Svend Olaf Svensen utländska undersåtar,

varför de i betraktande av förut av statsmakterna i detta avseende tilllämpad

grundsats icke torde kunna komma ifråga vid ett efterskänkande

av danaarvet.

Vidkommande därefter ansökningen, såvitt densamma avsåge Gertrud

Alida Johansson och Ernst Gustaf Westerqvist, framginge av utredningen

i ärendet, att dessa sökande befunne sig i förhållandevis små ekonomiska

omständigheter, samt att de finge anses lia i viss mån stått arvlåtaren

nära. På grund därav och med hänsyn till innehållet i berörda vid rådhusrätten

i Gävle den 19 augusti 1929 avlagda vittnesmål ansåge sig ämbetet

kunna tillstyrka, att ansökningen i så måtto bifölles, att den del av

behållna kvar låtenskapen efter Emilia Westerqvist, som, därest hennes

man överlevt henne, skulle hava utgjort hans giftorätt eller hälften

av behållningen i boet, tillerkändes sistnämnda båda sökande till lika

fördelning dem emellan.

Såsom framgår av den föreliggande gemensamma framställningen

i ämnet äro sökandena — avlidna Emilia Westerqvists tre brorsöner Karl

Georg Svensen, Alf Rikkard Svensell och Svend Olaf Svensen, å ena sidan,

samt hennes avlidne man Fredrik Alfred Westerqvists bröstarvingar från

ett föregående äktenskap Gertrud Alida Johansson och Ernst Gustaf Wes

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103. 5

tenqvist, å andra sidan — ense därom att, för den händelse kronans rätt

till danaarv efter Emilia Westerqvist efterskänkes, kvarlåtenskapen efter

henne bör fördelas mellan samtliga sökande.

Därest sökandena Svensen gjort sitt arvsanspråk gällande inom den i

15 kap. 2 § ärvdabalken stadgade tiden av natt och år efter dödsfallet, hade

de såsom enda arvingar varit berättigade att taga all kvarlåtenskapen efter

Emilia Westerqvist. Försummelsen härutinnan kan såtillvida icke läggas

dem till last som de enligt uppgift först senare erhållit kännedom örn deras

fasters död. Det är vidare att märka, att den i nyssnämnda lagrum

upptagna särskilda preskriptionstiden för utländska arvingar ej återfinnes

i lagen örn arv. Örn Emilia Westerqvist avlidit efter den 1 januari

1929, hade följaktligen i förevarande fall — där i bouppteckningen efter

henne icke sökandena Svensen utan deras fader upptagits såsom till namnet

känd arvinge å okänd ort, och först senare upplysts att denne i själva

verket avlidit före arvlåtaren — sökandena Svensen ägt göra sin arvsrätt

gällande, såframt de kommit inom den av tid av tio är efter arvlåtarens död,

varom stadgas i 9 kap. 3 § arvslagen, eller, därest jämte kungörelse å deras

fader enligt 1 § även utfärdats kungörelse å okända arvingar enligt

2 §, inom fem år efter dennas införande i tidningarna. Någon preskription

av deras arvsrätt hade sålunda, örn arvslagen varit att tillämpa,

ännu ej kommit i fråga. Tillräcklig anledning att med hänsyn allenast

till det utländska medborgarskapet utesluta sökandena Svensen från andel

i kvarlåtenskapen synes vid sådant förhållande desto mindre föreligga

som det här gäller medborgare i ett land, vilket står oss synnerligen nära.

I avseende härå må jämväl framhållas, att det redan långt före arvslagens

tillkomst torde varit en stadgad uppfattning — vad ock i förarbetena till

arvslagen uttryckligen anförts -— att skäl numera saknades till att i fråga

örn arvsrättspreskription uppehålla någon skillnad mellan utländska och

inländska arvingar.

Vidkommande härefter de båda svenska sökandena anser jag, i likhet

med kammaradvokatfiskalsämbetet, billighetsskäl tala för att någon del

av kvarlåtenskapen tillerkännes dem. På grund härav och då en fördelning

av kvarlåtenskapen mellan Emilia Westerqvists arvingar och hennes

avlidne mans släkt jämväl synes överensstämma med vad hon själv

önskat, får jag tillstyrka den föreliggande framställningen örn efterskänkande

av danaarvet efter Emilia Westerqvist samt k vårlåten skapens fördelning

mellan samtliga sökande.

Vad angar sättet för denna fördelning vill jag erinra, att, i anledning

av det mellan Fredrik Alfred Westerqvist och Emilia Westerqvist upprättade

inbördes testamentet, den förres bröstarvingar vid arvskiftet efter

honom gingo miste örn en fjärdedel av kvarlåtenskapen i boet, vilket motsvarade

en tredjedel av vad Emilia Westerqvist då fick tillgodonjuta.

Det synes därför skäligt, att (jertrud Alida Johansson och Ernst Gustaf

Westerqvist nu komma i åtnjutande av en tredjedel av kvarlåtenskapen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

efter Emilia Westerqvist, att lika fördelas dem emellan. Återstående två

tredjedelar av kvarlåtenskapen torde böra lika fördelas mellan bröderna

Svensen.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att kronans rätt till danaarv efter änkan Emilia

Westerqvist från Valbo socken av Gävleborgs län

måtte efterskänkas till förmån för bennes brorsöner

Karl Georg Svensen, Alf Rikhard Svensen och Svend

Olaf Svensen samt hennes mans bröstarvingar Gertrud

Alida Johansson, född Westerqvist, och Ernst

Gustaf Westerqvist på sådant sätt, att två tredjedelar

av kvarlåtenskapen skola tillfalla de tre förstnämnda

till lika fördelning dem emellan samt en tredjedel de

båda sistnämnda till lika fördelning dem emellan.

Danaarv efter

Katarina

Matilda

Pettersson,

född Krigsberg,

från

Umeå.

Ben 23 mars 1910 avled gårdsägar Carl Petterssons hustru Katarina

Matilda Pettersson, född Krigsberg, från Umeå, efterlämnande såsom

stärbhusdelägare, förutom mannen, sin i ett föregående äktenskap födde

son, Karl Edvard Eriksson.

I den vid rådhusrätten i Umeå den 6 mars 1911 inregistrerade bouppteckningen

efter den avlidna upptogs emellertid allenast mannen Pettersson

såsom stärbhusdelägare. Tillgångarna i boet utgjorde enligt bouppteckningen

5,696 kronor 25 öre. Härav belöpte 5,300 kronor på två i boet ingående

fastigheter, den ena »gården och tomt å Haga» med ett taxeringsvärde

av 2,700 kronor och den andra »jordegan Rödingen antecknad under

N:ris 78 & 79 å stadens vretkarta» med ett taxeringsvärde av 2,600 kronor.

Skulderna uppgingo till ett sammanlagt belopp av 3,038 kronor 13

öre, vadan behållningen i boet utgjorde 2,658 kronor 12 öre.

Sedan Eriksson efter stämning vid rådhusrätten i Umeå yrkat, att, enär

Katarina Matilda Pettersson avlidit utan att efterlämna annan bröstarvinge

än Eriksson samt han följaktligen varit sin moders ende arvinge,

men Pettersson sökt bliva ägare av kvarlåtenskapen efter henne och icke

varit villig att till Eriksson överlämna honom tillkommande arv, rådhus

rätten måtte bestämma tid och ort för hållande av arvskifte efter Katarina

Matilda Pettersson ävensom utse arvskiftesförrättare, biföll rådhusrätten

genom dom den 20 november 1922 Erikssons talan. Pettersson sökte, efter

vad, ändring i rådhusrättens dom. Enär Eriksson, vilken erhållit vetskap

örn Katarina Matilda Petterssons död genast efter dödsfallet, icke inom

natt och år efter det sådan vetskap vunnits gjort anspråk på rätt till arv

efter henne, samt vid sådant förhållande och då ej heller laga förfall visats

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103. 7

Erikssons rätt till arv efter Katarina Matilda Pettersson vore jämlikt

grunderna för 15 kap. 4 § ärvdabalken att anse såsom försutten, ogillade

Svea hovrätt genom dom den 6 mars 1925 Erikssons i målet förda talan.

Hos Kungl. Majit anhöll därefter Eriksson örn tillstånd att fullfölja talan

mot hovrättens dom, utan hinder därav att han icke förmått nedsätta föreskrivet

belopp till säkerhet för kostnadsersättning åt motparten, men fann

Kungl. Majit genom utslag den 14 oktober 1925 ej skäl bifalla ansökningen

utan förklarade, att hovrättens dom skulle stå fast.

Sedan detta utslag meddelats, anmälde Eriksson hos länsstyrelsen i

Västerbottens län, att kvarlåtenskapen efter hans moder utgjorde danaarv,

vilken anmälan av länsstyrelsen överlämnades till kammaradvokatfisliöilsänifeötGt.

Hos Kungl. Majit har nu Pettersson i en till finansdepartementet den 9

december 1929 inkommen skrift anhållit, att Kungl. Majit måtte till hans

förmån efterskänka kronans rätt till kvarlåtenskapen efter hans hustru

Katarina Matilda Pettersson. Till stöd härför har han i huvudsak anfört,

att han vore över sjuttiofem år gammal och hade svårt att försörja sig; att

han i nära tjugo år varit i besittning av kvarlåtenskapen efter hustrun;

samt att han nödgats föra en dyrbar rättegång för att få behålla densamma.

I en till Kungl. Majit ställd, till länsstyrelsen i Västerbottens lan ingiven

och av länsstyrelsen med skrivelse den 10 januari 1930 till Kungl. Majit

överlämnad skrift har därefter Eriksson gjort framställning örn efterskänkande

till hans förmån av kronans rätt till kvarlåtenskapen efter hans

moder. . . ,

Kammaradvokatfiskalsäinbetet har den 8 maj 1930 avgivit infordrat utlåtande

över berörda ansökningar och därvid fogat från länsstyrelsen inhämtat

yttrande jämte annan i ärendet införskaffad utredning.

I fråga örn Petterssons ekonomiska ställning och levnadsförhållanden

framgår av denna utredning, att Pettersson — som redan år 1911 försålt

den i bouppteckningen efter Katarina Matilda Pettersson omnamnda

jordägan »Rödingen» - icke ägde annan fast egendom än den i samma

bouppteckning upptagna fastigheten å Haga, vilken vore åsatt ett taxe:

ringsvärde av 5,000 kronor; att Petterssons årsinkomst utgjorde^ förutom

tillfälliga arbetsförtjänster sammanlagt 305 kronor, därav 12o kronor

pension enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring och 180 kronor liyresmedel,

som han erhölle genom uthyrning av ett ruin i sin fastighet, att.

ehuru han icke vore oförmögen till arbete, han likväl på grund av sin

höga ålder hade mycket svårt att erhålla sädant; att hans inkomster un

der de senare åren varit otillräckliga för hans uppehälle, vaiför han

mast upplåna 1,600 kronor, därav 1,000 kronor mot inteckning i fastigheten;

samt att, därest hans ansökning icke bifolles, han bleve berövad större

delen av sin egendom och inom kort korinne i behov av bidrag från kommunen

för sitt uppehälle.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

8 Kungl. Majus proposition Nr 108.

Beträffande Eriksson framgår av utredningen, att lian vore gift oell hade

tre barn, därav ett minderårigt; att han i Rickleå by inom Bygdeå socken

av Västerbottens län brukade en mindre torplägenhet, som tillhörde en hans

morbroder och för vilken lägenhet icke erlades någon arrendeavgift; att genom

lägenhetens avkastning och tillfälliga arbetsförtjänster Eriksson och

hans familj hade sin nödtorftiga bärgning; att all lösegendom å lägenheten

ägdes av förenämnda morbroder; samt att Eriksson saknade tillgångar.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i sitt yttrande förordat bifall till

Petterssons ansökning.

Kammar advokat f iskalsämbetet har för egen del anfört följande:

_ Då någon arvinge till Katarina Matilda Pettersson icke inom vederbörlig

tid framställt anspråk på arv efter henne, tillf olle den del av boet efter

henne, som icke lagligen tillkomme hennes efterlevande make, kronan såsom

danaarv. I avbidan på utgången av de nu förevarande ansökningar-,

na hade ämbetet emellertid låtit anstå med åtgärder för indrivning av

danaarvet.

Enär Pettersson enligt ämbetets förmenande icke förebragt några giltiga

skäl, varför han borde framför Eriksson äga rätt till den andel av kvarlåtenskapen,

som lagligen tillkommit Eriksson, därest denne inom i lag

föreskriven tid gjort sin rätt till arvet gällande, funne ämbetet Petterssons

ansökning ej förtjäna avseende.

Däremot ansåge sig ämbetet böra tillstyrka bifall till Erikssons ansökning,

särskilt med hänsyn därtill att arvsrättspreskription beträffande

denne sökande säkerligen icke inträtt, därest Pettersson, som uppgivit

kvarlåtenskapen efter Katarina Matilda Pettersson, till bouppteckningsförrättarna

uppgivit Eriksson såsom arvinge till den avlidna. Såsom ett

ytterligare skäl komme härtill, att Eriksson befunne sig i torftiga ekonomiska

villkor.

Ytterligare ville ämbetet framhålla, att Eriksson, enligt vad magistraten

i Umeå i ärendet upplyst, redan den 6 mars 1911 eller alltså inom natt

och år från moderns dödsfall hos rådhusrätten styrkt sig vara arvinge till

den avlidna.

Enligt numera från magistraten i Umeå till finansdepartementet inkom

niet meddelande har Pettersson avlidit den 1 februari 1931.

I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna finner jag skäl föreligga,

att kronan frånträder sin rätt till ifrågavarande danaarv efter Katarina

Matilda Pettersson, född Krigsberg. Av den lämnade redogörelsen

framgår, att såväl Katarina Matilda Petterssons efterlevande make Carl

Pettersson som ock hennes son i ett föregående äktenskap Karl Edvard

Eriksson var för sig gjort framställning örn efterskänkande till hans förmån

av kronans rätt till kvarlåtenskapen. Under erinran att Pettersson

numera avlidit tillstyrker jag, att danaarvet efterskänkes till Erikssons

förmån.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

9

att kronans rätt till danaarv efter Katarina Matilda

Pettersson, född Krigsberg, från Umeå måtte efterskänkas

till förmån för hennes son Karl Edvard

Eriksson i Rickleå by inom Bygdeå socken av Västerbottens

län.

Vad föredragande departementschefen under

punkterna l:o och 2:o hemställt, däri statsrådets

övriga ledamöter instämma, behagar Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifalla

samt förordnar, att proposition av den lydelse,

bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Olga Gjörloff.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1931:119 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 103 angående efterskänkande i vissa fall av kronans rätt till danaarv. s. 13 i texten
  2. SU 1931:59 Statsutskottets utlåtande Nr 59 s. 21 i texten