Sök i Ratio Lex

Angående anvisande av medel till gäldande av ersättning för belopp, som förskingrats av förre fjärdingsmannen Karl Hedvall m. m

1931-02-20 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1931:109, Angående anvisande av medel till gäldande av ersättning för belopp, som förskingrats av förre fjärdingsmannen Karl Hedvall m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

1

Nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anvisande av medel

till gäldande av ersättning för belopp, som förskingrats av

förre fjärdingsmannen Karl Hedvall m. m.; given Stockholms

slott den 20 februari 1931.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden för denna dag,

föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen

föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. Gärde.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 20 februari 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck,

Hansén, Rundqvist.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, anför:

I förordningen den 14 december 1917 angående föreskrifter örn indrivning

av krono- och kommunalutskylder, allmänna avgifter m. m.

(restindrivningsförordning) stadgas, uti 1 §, att det åligger landsfiskal

i egenskap av utmätningsman att ombesörja indrivning och redovisning

av krono- och kommunalutskylder, samt uti 3 §, att utmätningsman åt

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 9b hafi. (Nr 109.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

. Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

fjärdingsman må uppdraga att verkställa indrivning av omförmälda utskylder.

Enligt sin intill den 1 januari 1926 gällande lydelse innehöll

sistnämnda paragraf, att landsfiskal, som åt fjärdingsman uppdragit att

ombesörja indrivning, själv skulle vara skyldig att svara för redovisningen

och för skada, som av fjärdingsmannens fel eller försummelse

kunde uppkomma. Från och med 1 januari 1926 hava emellertid bestämmelserna

örn utmätningsmans ansvar i nu nämnda hänseenden upphört

att gälla. Bestämmelserna örn utmätningsmans ansvar för underlydandes

fel och försummelse sammanhänga med föreskrifterna angående ersättning

av allmänna medel för skada, som förorsakats av ämbets- eller

tjänsteman. Enligt den före 1926 härutinnan gällande lagstiltningen

kunde ersättning av allmänna medel erhållas för skada, som föranletts

av brottsligt förfarande av den underlydande. Genom lag den 6 juni 1925

vidtogs emellertid den ändring i lagen den 10 juli 1899 örn ersättning av

allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller

tjänsteman, att statsverket kom att svara jämväl för tillgrepp och förskingring

av den, som enligt särskilda stadganden örn indrivning av kommu

nalutskylder, allmänna avgifter m. m. av utmätningsman erhållit i

uppdrag att verkställa indrivning eller utmätning; dock skulle ersättning

av allmänna medel ej utgå för vad exekutionsbetjänt i stad, som icke

lyder under landsrätt, tillgriper och förskingrar av stadens medel. Denna

bestämmelse äger ej tillämpning i avseende å tillgrepp och förskingring,

som skett löre den 1 januari 1926.

Genom Hedemora tingslags häradsrätts utslag den 8 december 1923,

som vann laga kraft, dömdes fjärdingsmannen Karl Hedvall, som av

landsfiskalen i Hedemora distrikt Iwar Broström erhållit i uppdrag att inom

Garpenbergs socken indriva utskylder, till ansvar för det han tillgripit

44,977 kronor 89 öre av medel, vilka han i sin egenskap av fjärdingsman

i Garpenbergs socken uppburit i krono- och kommunalutskylder, avseende

åren 1918—1922, varjämte Hedvall förpliktades, såvitt nu är i fråga,

ersätta de av honom tillgripna medlen med 4,299 kronor 97 öre till Kungl.

Majit och kronan jämte 6 procent ränta från och med den 19 oktober

1923, till dess betalning skedde, samt med 36,834 kronor 37 öre till Garpenbergs

kommun jämte ränta från förfallodagen, till dess betalning skedde.

. Under åberopande av lagen den 10 juli 1899 anhöll bland andra Garpenbergs

kommun i till länsstyrelsen i Kopparbergs län ingivna, till

Konungen ställda ansökningar örn ersättning av allmänna medel för det

kapitalbelopp, som Hedvall enligt förenämnda utslag förpliktats utgiva

till kommunen, jämte ränta därå efter 6 procent från och med den 19 oktober

1923, till dess betalning skedde.

Med skrivelse den 7 april 1925 översände länsstyrelsen kommunens

ansökningar till Kungl. Majit och anförde därii Hedvall hade försatts

i konkurs, vilken avslutats. Enligt lagakraftvunnet utdelningsförslag i

konkursen hade till kronan utdelats 1,110 kronor 95 öre och till Garpen
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

bergs kommun 8,583 kronor 78 öre. Länsstyrelsen tillstyrkte, att kommunen

tillerkändes ersättning med 28,250 kronor 59 öre, men ansåge sig

icke böra förorda bifall till yrkandet örn utbekommande av ränta. Länsstyrelsen

anhölle vidare örn föreskrift, huru förfaras skulle med avseende å

ersättandet i länsräkenskaperna av de av Hedvall förskingrade kronomedlen.

I infordrat utlåtande över länsstyrelsens framställning anförde statskontoret:
I

förevarande fall hade Broström varit utmätningsman, och jämlikt bestämmelserna

i § 3 restindrivningsförordningen enligt dess före den 1

januari 1926 gällande lydelse svarade utmätningsmannen, då han åt

fjärdingsman uppdragit indrivning av medel, som i förordningen avsåges,

själv för redovisningen och för skada, som av fjärdingsmannens

fel och försummelse kunde komma. Då sålunda bestämmelserna i lagen den

10 juli 1899 icke i detta fall vore tillämpliga, torde ansökningen icke kimna

bifallas. Vad sedan anginge länsstyrelsens anhållan örn föreskrift,

huru förfaras skulle med ersättandet i länsräkenskaperna av de av Hedvall

förskingrade kronomedlen, torde, i den mån icke utdelningen i Hedvalls

konkurs härför lämnade täckning, de allmänna bestämmelserna angående

avskrivning av kronans utestående fordringar i detta fall vara

tillämpliga, varför särskild föreskrift icke torde vara erforderlig.

Justitiekansler sämbetet fann i avgivet utlåtande, att, då den utsträckning,

som år 1925 beslöts i fråga örn statens ersättningsskyldighet för

förskingrade uppbördsmedel m. m., enligt uttryckligt stadgande icke

skulle äga tillämpning i avseende å förskingring, som ägt rum före den

1 januari 1926, det icke lagligen påvilade statsverket någon ersättningsskyldighet

i nu förevarande ärende.

Genom beslut den 27 augusti 1926 fann Kungl. Maj:t, enär varken

lagen den 10 juli 1899 eller annat stadgande tillförbunde staten någon

ersättningsskyldighet i förevarande fall, samt anledning ej förefunnes

för kommunens gottgörande i annan ordning än som i berörda lag säges,

ansökningen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd, varjämte Kungl.

Majit ej heller fann länsstyrelsens framställning örn meddelande av viss

föreskrift i fråga örn kronomedel föranleda någon åtgärd. Jämlikt 3 §

i lagen hänvisades kommunen vid talans förlust att inom 6 månader, sedan

kommunen bevisligen erhållit del av Kungl. Maj:ts beslut, medelst

stämning anhängiggöra sin talan vid vederbörlig domstol.

Kommunen instämde därefter Broström till rådhusrätten i Hedemora

med yrkande om åläggande för honom att till kommunen utgiva ersättning

för den skada, kommunen lidit genom Hedvalls tillgrepp och förskingringar,

med 28,250 kronor 59 öre jämte laga ränta därå. Genom utslag

den 9 maj 1927, som vann laga kraft, förpliktade rådhusrätten Broström

att genast vid äventyr av utmätning till kommunen emot kvitto

utgiva nämnda belopp jämte 6 procent ränta därå från den 19 oktober

1923 till dess betalning skedde ävensom ersätta kommunens rättegångs
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

kostnader med 205 kronor 25 öre jämte lösen och stämpel för rådhusrättens

protokoll och utslag i målet.

I en den 30 mars 1929 till länsstyrelsen ingiven skrift har kommunen

ånyo gjort framställning i förevarande avseende.

Innan jag redogör för innehållet i denna framställning, må det tilllåtas

mig att i korthet lämna en redogörelse för vissa tidigare i ärendet vidtagna

åtgärder. Kommunalfullmäktige i Garpenbergs kommun hade vid

sammanträde den 21 november 1920 »på grund av den stora restlängden

och därför ej något inkommit i kommunalkassan» tillsatt en kommitté

av två personer för att undersöka, var felet läge. Kommunalstämman

beslöt vid sammanträde den 13 februari 1921, att ovannämnda kommitté

skulle hos landsfogden i länet framföra ärendet, på det att full visshet

måtte vinnas, huruvida något fel förelåge vid indrivningen. På grund

av detta uppdrag avläto de kommitterade en den 28 februari 1921 dagtecknad

skrivelse, som inkom till länsstyrelsen den 2 mars 1921, däri de kommitterade,

under framhållande, att restlängderna voro onaturligt stora,

anhöllo örn ett ingripande snarast möjligt från länsstyrelsens sida, så att

kommunen utbekomma förfallna utskylder och indrivningsmännen på ett

mera plikttroget sätt fullgjorde sina skyldigheter.

Genom resolution den 2 mars 1921 anmodade länsstyrelsen Broström

att skyndsamt avgiva förklaring. Med anledning härav sammanträdde

Broström den 10 april 1921 med Hedvall och kommunens kommitterade.

Enligt ett av Broström därvid upprättat protokoll förklarade de sistnämnda,

sedan Hedvall lämnat en förklaring i ärendet, att de för egen

del ej hade något emot att återkalla anmälan, men att de ej kunde göra

detta, enär de ej ville frångå det dem en gång lämnade uppdraget. Broström

avgav därefter den 29 december 1921 förklaring till länsstyrelsen.

I denna meddelade han, att landskamreraren i telefon givit Broström

anstånd med förklaringens avgivande, att Hedvall under en tid av omkring

fyra månader fördröjt redovisningen till Broström av indrivna

restförda kommunala utskylder, att Hedvall med anledning härav fått

order att omedelbart avlämna redovisning samt att kommunalnänmdsordföranden

och kommunalstämmans ordförande med flera personer

inom kommunen försäkrat, att anmälan ej riktas mot Broström utan

vore uttryck för en viss animositet mot Hedvall, som dock den 27 december

1921 återvalts till fjärdingsman för ytterligare tre år. Broströms

förklaring överlämnades av länsstyrelsen den 25 januari 1922 till kommunalfullmäktige

för påminnelsers avgivande och skulle därest målet

icke fullföljdes bevis därom insändas till länsstyrelsen.

Vid handläggning inför häradsrätten den 8 december 1923 av målet mot

Hedvall uppgav Broström, att kommunalfullmäktiges ordförande någon

äag på våren 1922 återställt anmälningsärendet till Broström, med tillkännagivande

att kommunalfullmäktige ej önskade åtgöra något i saken.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109. 5

Broström uppgav vidare, att anledningen till att Broström först den 29

december 1921 återställt ärendet till länsstyrelsen varit den, att han efter

samråd med landskamreraren ansett sig böra under tiden giva akt på

Hedvalls förfaringssätt; och förklarade kommunalfullmäktiges ordförande,

vilken hördes såsom vittne, att han ej kunde bestrida riktigheten av

Broströms framställning angående händelseförloppet.

I sin nyssnämnda framställning anförde kommunen:

Enligt en av Broström utfärdad fullmakt hade kommunen sedan den 1

december 1927 av hans förfallande lön hos länsstyrelsen månatligen uppburit

ett belopp av 41 kronor 67 öre, eller tillhopa 666 kronor 67 öre. Detta

belopp utgjorde den enda avbetalning, som verkställts å Broströms skuld

till kommunen. Broström saknade möjlighet att fullgöra sin betalningsskyldighet

gentemot kommunen ens i någon nämnvärd grad, och ett försök

att på exekutiv väg uttaga någon ringa del därav vore under förhandenvarande

förhållanden och särskilt med hänsyn till att han hade

nio barn, av vilka åtminstone åtta vore att anse såsom oförsörjda, synnerligen

obilligt och för visso verkningslöst. Kommunen hade stora skulder

samt hög utdebitering. Det hade icke ens uppgivits än mindre visats,

att Hedvalls förskingringar av kommunen tillkommande uppbördsmedel

kunnat i större eller mindre grad läggas Broström till last på grund av

eftersatt kontroll eller tillsyn från hans sida. Men även örn så varit fallet,

torde detta icke kunna läggas kommunen till last eller förringa befogenheten

av dess anspråk på gottgörelse för den förlust, kommunen åsamkats.

Kommunen hemställde, att länsstyrelsen ville hos Kungl. Maj:t

göra framställning örn avlåtande till riksdagen av proposition med anhållan

örn riksdagens medgivande att av allmänna medel lämna kommunen

ersättning med 27,683 kronor 93 öre jämte ränta.

Sedan länsstyrelsen anmodat kommunen att inkomma med förklaring,

huruvida kommunen vore villig att begränsa sitt ersättningsanspråk till

ett belopp av 7,000 kronor, vartill kommunen tidigare ifrågasatt att nedsätta

sitt krav mot Broström, yttrade kommunen i utlåtande den 1 december

1929:

Vid ett sammanträde under mars månad 1927 mellan Broström samt

tre ledamöter av kommunalnämnden och en ledamot av kommunalfullmäktige

utfäste sig dessa ledamöter att, därest Broström inom viss angiven

kort tid, några få dagar, till kommunalnämnden inbetalade eller avlämnade

godkänd säkerhet för likvid av 25 procent av kommunens tillgodohavande,

söka utverka kommunalfullmäktiges godkännande av en

sådan uppgörelse. Då trots upprepade anmaningar varken likvid eller

säkerhet inkom inom angiven tid, hade kommunen instämt Broström till

rådhusrätten i Hedemora. Detta kommunens försök till uppgörelse torde

icke förringa skäligheten och billigheten i att kommunens förlust gottgjordes

av det allmänna. Skulle länsstyrelsen finna sig icke kunna tillstyrka

framställningen i dess helhet, hemställde kommunen, att länsstyrelsen

måtte utverka, att gottgörelse lämnades av allmänna medel med

högsta möjliga belopp eller med hälften av kommunens förlust, som med

ränta och ersättning för rättegångskostnader samt efter avdrag av gjorda

avbetalningar beräknades till 37,824 kronor 70 öre.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

Med skrivelse den 21 december 1929 överlämnade länsstyrelsen kommunens

framställning till Kungl. Maj:t samt anförde i huvudsak följande:

Av protokollen i rättegången mot Hedvall torde man icke kunna undgå

att bibringas den uppfattningen, att den kontroll, som utmätningsmannen

hållit över Hedvalls redovisningsverksamhet, bort utövas på ett

mera effektivt sätt. Till utmätningsmannens eiterlätenhet härutinnan

syntes dock med fog kunna åberopas förmildrande skäl. Vid sammanslagning

år 1918 av Hedemora landskommun, förut eget landsfiskalsdistrikt,

med Garpenbergs kommun till ett landsliskalsclistrikt blev utmätningsmannens

verksamhet, som i Hedemora distrikt före sammanslagningen

varit av ganska betungande art, i väsentlig grad ökad och försvårad

icke blott genom ökningen i antalet av de till utmätningsmannens befattning

hörande ärenden utan jämväl genom de obekväma kommunikationerna

mellan utmätningsmannens bostadsort, Hedemora stad, och

den ort inom Garpenbergs socken, där Hedvalls bostad var belägen. Avståndet

mellan nämnda platser utgjorde 17 kilometer, och annan förbindelse

funnes icke än en landsväg, delvis av svårframkomlig beskaffenhet.

Såsom ännu en förklaring till att utmätningsmannen ansett sig

kunna lämna Hedvall något friare händer i dennes redovisningsverksamhet

kunde jämväl åberopas den omständigheten, att Hedvall varit en

inom orten mycket betrodd och välkänd man med uppdrag såsom nämndeman

och ledamot av taxeringsnämnd m. m. Utan att vilja förringa betydelsen

av utmätningsmannens efterlåtenhet i kontrollhänseende tilläte

sig länsstyrelsen att till Kungl. Maj:ts prövning framlägga kommunens

förevarande framställning. Något försök att genom utmätning utfå

ifrågavarande fordran hade icke gjorts av kommunen, men syntes denna

omständighet, med hänsyn, till en av magistraten i Hedemora gjord utredning

angående Broströms ekonomiska ställning, idre böra utgöra

hinder för prövning av kommunens förevarande framställning. Kommunen

hade med hänsyn till rådhusrättens i Hedemora berörda utslag

beräknat sin fordran hos Broström till 37,824 kronor 70 öre. Även örn

emot denna beräkning icke syntes vara något att erinra, ställde sig länsstyrelsen

tveksam, huruvida och i vilken omfattning länsstyrelsen skäligen

borde understödja kommunens krav. Sedda mot bakgrunden av

den överenskommelse, som under mars månad 1927 träffades mellan Broström

och fyra kommunala funktionärer, därvid ställts i utsikt att kommunen

icke skulle vara ovillig att såsom full likvid för sin fordran hos

Broström godtaga ett belopp av 7,000 kronor eller omkring 25 procent,

måste av kommunen nu framförda anspråk, jämväl örn de nedsattes till

hälften av det beräknade beloppet, anses för höga. Visserligen skedde

berörda överenskommelse, därom någon skriftlig bekräftelse icke förese,

under uppgiven förutsättning att det till 7,000 kronor nedsatta fordringsbeloppet

skulle till kommunen erläggas »inom några få dagar»; men

att kommunen, i allt fall icke varit främmande för tanken att såsom

likvid för sin fordran godtaga ett väsentligt lägre belopp än det nu fordrade,

syntes framgå av en utfästelse, som Broström i skrivelse den 24

september 1927 gjort till Garpenbergs kommun, och på grund varav kommunen

sedan den 1 december 1927 av Broström tillkommande avlöning

uppburit 1,041 kronor 75 öre.

Under åberopande av förestående och med beaktande tillika av att

kommunen befunne sig i en mindre gynnsam ekonomisk ställning men

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

i utdelning uti Hedvalls konkurs tillförene uppburit 8,583 kronor 78 öre,

hade länsstyrelsen ansett sig böra på det sätt iörorda föreliggande framställning,

att kommunen såsom full gottgörelse för däri avsedda fordran

måtte beredas ersättning av statsmedel med ett belopp av 10,000 kronor,

däri icke inberäknat det belopp 1,041 kronor 75 öre, som kommunen dittills

uppburit genom avdrag å Broströms avlöning. I fråga örn de av Hedvall

förskingrade kronomedlen hemställdo länsstyrelsen, enär Broström

saknade tillgångar till deras gäldande, att länsstyrelsen måtte meddelas

tillstånd att ur räkenskaperna avskriva desamma; och anhölle länsstyrelsen

tillika, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta örn åtgärder för Broströms

befrielse från vidare betalningsskyldighet för de av Hedvall förskingrade

kronoutskylder, som, efter avdrag av vad därå belöpte i utdelning

i Hedvalls konkurs och erhållits genom månatliga avdrag å Broströms

avlöning, uppginge till 2,028 kronor 5 öre.

Av den av länsstyrelsen åberopade, av magistraten i Hedemora verkställda

utredningen beträffande Broströms ekonomiska ställning framgår:

Sedan ett Broströms barn dött, hade han numera åtta oförsörjda

barn. Såväl man som hustru sökte med träget arbete sammanhålla familjen,

som förde ett ytterst tillbakadraget och stillsamt liv. Mannens

enda kända förmögenhet utgjorde en gård i Hedemora, taxeringsvärderad

till 60,500 kronor men intecknad för sammanlagt 80,100 kronor. En

försäljning av gården syntes med all sannolikhet icke kunna inbringa

inteckningsskulden, och enligt magistratens förmenande vore det meningslöst

och obilligt att hos Broström söka indriva det förskingrade beloppet

eller någon del därav.

Statskontoret, som avgivit utlåtande över nu förevarande framställning,

framhåller till en början, att riksdagen på framställning av Kungl.

Majit år 1926 i skrivelse nr 146 medgivit, att vissa belopp finge av anslaget

till oförutsedda utgifter utbetalas till två landsfiskaler i ersättning

för av underlydande före år 1926 förskingrade medel. Sedan statskontoret

påpekat, att i sistnämnda fall försummelse i avseende å övervakning

icke ansetts kunna läggas vederbörande utmätningsmän till last, anför

statskontoret vidare:

Vad nu föreliggande ärende beträffade gåve handlingarna främst vid

handen, att vederbörande landsfiskal gjort sig skyldig till vårdslöshet

och försumlighet i fråga örn kontrollen av fjärdingsmannens indrivningsverksamhet,

då förskingring kunnat äga rum i den utsträcknin g som

här varit fallet. Landsfiskalens ansvarsskyldighet hade jämväl fastslagits

genom rådhusrättens i Hedemora utslag den 9 maj 1927. Kommunen

torde likväl icke helt kunna frikännas från ansvar, då den, som

redan tidigt varit underkunnig örn Hedvalls affärsställning, icke syntes

hava i erforderlig grad utövat kontroll över den kommunala restindrivningen.

Ehuru kommunen icko helt syntes kunna frikännas från ansvar

för vad som inträffat, ansåge statskontoret likväl med hänsyn till i övrigt

förekomna omständigheter och särskilt Broströms fullständiga oförmåga,

att gent emot kommunen fullgöra sin betalningsskyldighet starka skäl

tala för bifall till kommunens framställning. Det syntes statskontoret

icke vara överensstämmande med billighet, att kommunen finge bära

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

förlust, som uppkommit genom vederbörande utmätningsmans tjänsteförsummelse.

Beträffande ersättningsbeloppets storlek ville statskontoret

framhålla, att, då någon uppgörelse icke träffats mellan kommunen

och Broström rörande godtagandet av lägre ersättningsbelopp än det som

Broström i laga ordning ålagts att gälda, kommunen syntes kunna göra

anspråk på att erhålla ersättning efter samma grunder, som skulle hava

kommit till användning, därest bestämmelserna i 1899 års lag kunnat tilllämpas

i förevarande fall. Då gottgörelse för ränta och rättegångskostnader

icke plägat utgå i samband med ersättningar, som fastställts jämlikt

ifrågavarande lag, borde enligt statskontorets mening någon sådan

goDgörelse ej ifrågakomma. Länsstyrelsens förslag att länsstyrelsen

måtte erhålla tillstånd att i räkenskaperna avskriva vissa kronoutskylder

ansåge statskontoret icke för närvarande böra föranleda någon åtgärd

från Kungl. Maj:ts sida, utan syntes avdrag å Broströms avlöning

böra ske med ett med hänsyn till hans ekonomiska ställning lämpligt avvägt

belopp, vilket borde disponeras för nedbringandet av den skuld, vari

Broström häftade till statsverket. Härav följde, att statskontoret icke

heller funne sig böra understödja länsstyrelsens framställning örn åtgärder

för Broströms befrielse från vidare betalningsskyldighet för de

kronomedel, som ingingo uti de av Hedvall förskingrade beloppen. I anslutning

till vad sålunda anförts hemställde statskontoret i anledning av

de gjorda framställningarna, att Kungl. Maj:t måtte hos riksdagen utverka

medgivande att från anslaget till oförutsedda utgifter till kommunen

utbetala ersättning för det belopp, som av Hedvall förskingrats,

i den mån kommunen icke redan erhållit ersättning för samma belopp

genom utdelning i Hedvalls konkurs eller genom av Broström intill tiden

för ersättningsbeloppets utbetalande gjorda avbetalningar, dock med

skydighet för kommunen att till kronan överlåta sin föreningsrätt gent

emot Broström.

Justitiekanslersämbetet anförde i avgivet utlåtande följande:

Det ville synas som örn Kungl. Majit redan i det tidigare ärendet prövat,

huruvida billighetsskäl talade för vidtagande av åtgärd till kommunens

gottgörande, och det kunde ifrågasättas, huruvida väsentliga nya

dylika skäl nu tillkommit. Myndigheternas nu gjorda uttalanden örn

bristande kontroll över Hedvall hänförde sig till utredningen i rannsakningen

med Hedvall; rannsakningsprotokollen hade emellertid, enligt vad

akten i det tidigare ärendet gåve vid handen, varit tillgängliga åtminstone

för statskontoret vid avgivandet av dess utlåtande i samma ärende.

Även funnes i äldre ärendet viss upplysning örn att Broströms ekonomi

vore svag; anledning förelåge alltså till antagande, att kommunen

ej skulle kunna utfå sin fordran av honom. Efter Kungl. Maj:ts beslut

den 27 augusti 1926 hade emellertid Broström blivit av domstol förpliktad

att ersätta kommunen; i någon mån hade framkommit ytterligare

upplysning_ om Broströms möjligheter att betala skulden; och kommunen

hade vidare lämnat upplysningar örn sin egen ekonomi. Förevarande

remiss hade möjligen föranletts av påståendena, att bristande kontroll

över indrivningen av utskylder skulle förelegat å såväl Broströms som

länsstyrelsens sida. Den ersättningsskyldighet, vartill Broström av domstol

förpliktats i förhållande till kommunen, vilade visserligen icke på

kriminell grund. Men att bristande kontroll å Broströms sida förelegat,

syntes vara obestridligt och förnekades ej heller av Broström. Ansvar

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

för det tjänstefel, vartill Broström i förevarande hänseende kunde hava

gjort sig skyldig, vore emellertid numera fönallet. Vad länsstyrelsen

anginge, ansåge väl justitiekanslersämbetet, att, sedan kommunen beträffande

indrivningen gjort framställning till länsstyrelsen, denna bort

tillse, att erforderlig undersökning utan oskäligt dröjsmål vidtagits. Ansvar

för det fel, vartill landskamreraren kunde hava gjort sig skyldig

genom underlåtenhet att påskynda Broströms undersökning, vore emellertid

förfallet. Och för sin del ansåge justitiekanslersämbetet näppeligen

föreligga utsikt att en ersättningstalan mot landskamreraren på

grund av berörda underlåtenhet skulle bifallas av domstol. För den händelse

justitiekanslersämbetet hade att yttra sig jämväl angående kommunens

på billighetsskäl grundade begäran örn ersättning, finge justitiekanslersämbetet

ytterligare anföra följande. Justitiekanslersämbetet

delade statskontorets uppfattning att icke heller kommunen gjort vad på

densamma bort ankomma i fråga örn kontroll över den kommunala restindrivningen.

Därest det oaktat med hänsyn till föreliggande omständigheter

ersättning av statsmedel till kommunen ansåges böra ifrågakomma,

syntes det dock justitiekanslersämbetet föreligga skäl för länsstyrelsens

ståndpunkt att dylik ersättning lämnades endast delvis och

mot att kommunen helt avstode från sin fordran hos Broström. Länsstyrelsens

förslag örn åtgärd för Broströms befriande från betalningsskyldighet

till kronan ville justitiekanslersämbetet icke avstyrka. Länsstyrelsen

hade vitsordat, att Broströms arbetsbörda varit betungande. Det

kunde vidare erinras, att Hedvalls förskingringar ägde rum före tillkomsten

av nu gällande jämförelsevis utförliga bestämmelser örn kontroll

över exekutionsbiträden. Och det torde för övrigt kunna anses rimligt,

att statsverket avstode från utkrävande av en ersättningsskyldighet,

som en i förhållande till arbetsbörda och ansvar svagt avlönad tjänsteman

ådragit sig utan uppsåtligt tjänstefel, och som han icke utan umbäranden

torde ens delvis kunna fullgöra.

Kommunen har slutligen i en den 9 januari 1931 ingiven underdånig

skrift anfört:

Kommunens räntefordran hos Broström belöpte sig till 12,237 kronor 25

öre. De av Broström inbetalade beloppen, som nu uppginge till 1,500

kronor 12 öre, borde avräknas å ränteskulden. Efter avdrag av vad

kommunen erhållit i utdelning i Hedvalls konkurs uppginge kommunens

kapitalfordran till 28,250 kronor 59 öre. Därest kommunens nu förevarande

framställning ej kunde helt bifallas, hemställde kommunen, att

sistnämnda belopp måtto tillerkännas kommunen. Angående kommunens

ekonomiska ställning upplystes, att senast fastställda kommunalutskylder

belöpte sig till 8 kronor 65 öre per skattekrona, vägskatten till 20

öre per vägfyrk samt landstingsskatten till 2 kronor 10 öre. T skrivelse

den 18 december 1930 hade länsstyrelsen med tillstyrkan insänt en ansökan

av kommunen örn åtnjutande av sådant understöd, som omförmäldes

i förordningen den 16 december 1917 angående understöd av skatteutjämningsmedel

åt synnerligen skattetyngda kommuner. Jordbruksfastigheterna

inom kommunen ägdes till ojämförligt större delen av kronan.

Enligt senast fastställda taxeringslängd utgjorde taxeringsvärdet

å jordbruksfastigheter 3,353,600 kronor, därav enskildas 1,259,300 kronor,

kronans 1,924,400 kronor och bolags m. flis 169,900 kronor. En väsentlig

del av den bofasta befolkningen utgjordes av torpare, arrendatorer och

Bihang lill riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 9''i höft. (Nr 109.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

lägenhetsinnehavare. Industri förekomme praktiskt taget ej inom kommunen

i annan form än såsom eller i sammanhang med gruvdrift, och

denna gruvdrift hade under tidernas gång visat sig synnerligen vansklig

med periodvis upptagande och nedläggande av driften. Även på detta

område tedde sig förhållandena för närvarande långt ifrån förhoppningsfulla.

. Nedläggningen av arbeten hade under den senaste tiden förekommit

i en efter ortens förhållanden betänklig omfattning.

Kommunen hade den 31 december 1929 en folkmängd av 2,348 personer.

Såsom statskontoret framhållit har riksdagen tidigare beviljat ersättning

i anledning av förskingringar, som före ikraftträdandet av 1925 års

lag begåtts av utmätningsman underlydande befattningshavare. I förevarande

ärende, där fråga är örn ersättning åt Garpenbergs kommun, torde

vad av vederbörande tjänstemän må hava försummats, icke skäligen

böra inverka på frågan örn kommunens ersättning. Av vad i ärendet

upplysts framgår, att Broström är urståndsatt att fullgöra den ersättningsskyldighet

till kommunen, som enligt rådhusrättens utslag åligger

honom, samt att utsikt ej torde föreligga för bifall till en mot landskamreraren

i länet anhängiggjord ersättningstalan. Ej heller finner jag vad

som anmärkts i fråga örn bristande kontroll å indrivningen från kommunens

sida vara av den beskaffenhet att kommunen av sådan anledning

bör vara utesluten från ersättning. Till stöd för kommunens

framställning ma särskilt framhållas dess svaga ekonomiska ställning,

som blivit än kännbarare genom nedläggandet under senaste tiden av

gruvdriften inom kommunen, övervägande skäl torde därför numera vara

förebragta för ett bifall till kommunens framställning. Ett sådant bifall

skulle innebära, att å nu förevarande fall tillämpades samma regler,

som numera införts i lagstiftningen.

I fråga örn storleken av ersättningen ansluter jag mig till statskontorets

uppfattning, att kommunen hör tillerkännas ersättning för hela det

av Hedvall förskingrade beloppet efter avdrag å detta belopp av vad

kommunen erhållit i utdelning i Hedvalls konkurs samt intill tiden för

ersättningens utbetalande mottagit av Broström. Då gottgörelse för ränta

ej ansetts höra utgå i samband med ersättning enligt 1899 års lag,

synes ej heller i detta fall kommunens anspråk på ränta böra bifallas.

Jag övergår härefter till frågan örn efterskänkande av kronans fordran

i anledning av Hedvalls förskingringar. Broström har visserligen

eftersatt sin skyldighet att utöva kontroll över Hedvall, men Broström

har, såsom länsstyrelsen framhållit, haft en stor arbetsbörda och svårigheter

hava förelegat för en effektiv kontroll å Hedvall. Härtill kommer,

att Broströms ekonomiska ställning är sådan, att det torde vara uteslutet,

särskilt efter det han inom några år blivit pensionerad, att staten kan

utfå nämnvärd gottgörelse av honom. Med hänsyn till nu anförda förhållanden

vill jag såsom jämväl justitiekanslern förordat tillstyrka framställningen

härutinnan.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109. 11

På grund härav får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

medgiva,

dels att Kungl. Majit må till Garpenbergs kommun såsom ersättning

för av Hedvall förskingrade medel från förslagsanslaget till oförutsedda

utgifter utbetala 28,250 kronor 59 öre med avdrag av det belopp, som vid

tiden för ersättningsbeloppets utbetalande må hava influtit genom av

Broström gjorda avbetalningar, mot skyldighet för kommunen att av-,

stå från sin fordringsrätt mot Broström,

dels ock att Broström befrias från skyldighet att ersätta kronan förenämnda

av Hedvall förskingrade kronomedel, för vilka Broström är betalningsskyldig.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition

av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Axel Wennerholm.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1931:114 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Matris proposition angående anvisande av medel till gäldande av ersättning för belopp, som förskingrats av förre f s. 4 i texten
  2. SU 1931:52 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av medel till gäldande av ersättning för belopp, som förskingrats av förre fjärdingsmannen s. 1 i texten