Sök i Ratio Lex

Angående försäljning av vissa områden från Borgholms kungsladugård i Kalmar län

1931-02-13 · 37 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 30 av 37 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1931:129, Angående försäljning av vissa områden från Borgholms kungsladugård i Kalmar län

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 129.

1

Nr 129.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående försäljning av

vissa områden från Borgholms kungsladugård i Kalmar län;

given Stockholms slott den 13 februari 1931.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Marits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

B. v. Stockenström.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 13 februari 1931.

Nä rvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,

Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Departementschefen, statsrådet von Stockenström anför:

Kungsladugården 5 18/as mantal Borgholm nr 8, jämte lägenheten Borgholm

nr 7, en trädgård, i Räpplinge socken av Kalmar län, är belägen

intill staden Borgholm och angränsar i väster Kalmar sund, i öster Kolstads

hy och i söder Tryggestads hy.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. lil hafi. (Nr 129.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.

Egendomen är till den 14 mars 1932 utarrenderad mot ett årligt arrende

från den 14 mars 1926 av 3,500 kronor.

Från egendomen hava till staden Borgholm upplåtits eller försålts

vissa områden genom Kungl. Marits brev den 22 december 1882, den 17 maj

1895 och den 23 maj 1902. Kalmar läns landsting har genom Kungl. Maj:ts

brev den 7 juni 1889 till plats för lasarett förvärvat visst område. Vidare

hava på grund av Kungl. Maj:ts brev den 12 juni 1925 försålts vissa egnahemslägenheter

och områden. Jämlikt Kungl. Maj:ts brev den 18 februari

1927 och den 29 juni 1928 hava under nyttjanderätt upplåtits områden till

Ölands järnvägsaktiebolag samt till Drottning Victorias vilohem för

kvinnor.

I arrendet ingå icke skogs- och alvarsmarker. Arrendatorn äger icke

rätt till husbehovsvirke från egendomen men betesrätt i viss omfattning.

Den i kronans ägo varande egendomen innehåller — inbegripet berörda

under nyttjanderätt upplåtna mark — en areal av 502.o% hektar,

varav 124.m hektar åker och tomt, 12.302 hektar äng, 360.089 hektar avrösningsjord

och 5.534 hektar impediment.

Fråga örn avskiljande av områden från egendomen behandlades senast

av 1925 års riksdag (prop. nr 206, punkt 7; jordbruksutskottets uti.

nr 66; R. skr. nr 259). I propositionen redogjordes, bland annat, för inkomna

framställningar örn avsättande av område till nationalpark samt

upplåtande av mark till Borgholms stad. Dåvarande departementschefen

ansåg emellertid (sid. 33), att nationalparksfrågan borde lösas i samband

med Borgholms stads framställning örn erhållande av mark för

stadens utvidgning. Då emellertid denna senare fråga ej syntes departementschefen

tillräckligt utredd och då myndigheterna jämväl borde

få tillfälle yttra sig över en av staden den 20 februari 1925 ingiven

framställning, ansåg departementschefen sig ej böra för 1925 års riksdag

framlägga förslag till överlåtande av områden vare sig till nationalpark

eller för stadens utvidgning. Över Borgholms stads sistnämnda framställning

hava nu vederbörande myndigheter avgivit utlåtanden.

Därjämte har Kalmar läns södra landsting gjort framställningar örn erhållande

av mark för utvidgning av lasarettet.

Vidare har Räpplinge kommun gjort framställning örn att egendomen

i dess helhet måtte styckas i mindre gårdar och försäljas.

Slutligen må nämnas, att framställning gjorts örn överflyttande av vissa

mindre områden, belägna öster örn slottsruinen och omkring Karl XV:s

minnessten, från domänstyrelsens till byggnadsstyrelsens förvaltning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 129. 3

A) Disposition av mark för natnrskyddsändamål (Borgehage skog).

Olika förslag liava framlagts för beredande av skydd för visst huvudsakligen

med ek bevuxet skogsområde, vilket område benämnes Borgehage

skog och nedan närmare angives. Sålunda har föreslagits, att området

skulle avsättas till nationalpark enligt lagen den 25 juni 1909 (nr

56, s. 7) angående nationalparker. Enligt denna lag är uttryckligen förbjudet

att å nationalpark förstöra eller skada fast naturföremål eller ytbildning,

att fälla eller skada växande träd eller borttaga växter, att jaga,

fånga eller döda djur m. m. Med avseende å varje särskild nationalpark

äger Konungen i särskilt reglemente föreskriva de undantag från nämnda

bestämmelser, som må finnas nödiga för parkens bevakning och skyddande

mot fara, för vetenskapliga forskningar, för resors underlättande och resandes

härbärgerande m. m. Tillika äger Konungen, om så finnes lämpligt,

meddela förbud mot nationalparks beträdande.

I ärendet bar även föreslagits, att området skulle avsättas till natu rpark

och beredas skydd enligt lagen den 25 juni 1909 (nr 56, s. 1) angående

naturminnesmärkens fredande. Enligt denna lag äger vederbörande

länsstyrelse — efter vetenskapsakademiens tillstyrkande — förklara

området fridlyst och därvid meddela nödiga fridlysningsbestämmelser.

Länsstyrelsen äger jämväl i vissa fall förklara fridlysningen upphävd.

Såsom exempel på ett dylikt efter föreliggande förhållanden mera

anpassat skydd må nämnas fridlysningen av den å kronoegendom belägna

Rya skog i Göteborg. Rörande denna skog, som i vassa avseenden

erbjuder likheter med nu ifrågavarande skogsområde, må i förbigående

nämnas, att, sedan Kungl. Majit den 3 februari 1928 lämnat tillstånd till

fridlysningen enligt förberörda lag, länsstyrelsen i Göteborg och Bobus län

den 12 april 1928 fridlyst området samt utfärdat förbud att förstöra,

rubba eller ändra markytan, att fälla eller skada växande träd eller

buskar eller därav bryta kvistar, så ock att borttaga växter eller växtdelar,

att inplantera växter, att jaga, långa eller döda djur av vad slag

det vara må eller att skada eller bortföra fågelägg eller bo, att uppföra

byggnad, verkställa odling eller beta kreatur, att i annonseringssyfte uppsätta

eller anbringa tavla, plakat, inskrift eller annan störande anordning,

samt att uppgöra eld.

Slutligen har föreslagits, att Borgehageskogen måtte bibehållas under

skogsstatens förvaltning för att under skoglig, estetiskt betonad

vård utvecklas till ett av naturskönhet präglat parkområde.

Frågan örn beredande av skydd för nämnda skogsområde uppkom re- Svenska naturdan

år 1918, då Svenska naturskyddsföreningen i skrivelse till Kungl, skyddsforeMaj:t

den 11 september 1918 hemställde, att Kungl. Majit måtte vidtaga (n/9 igis och

åtgärder för beredande av skydd åt den landskapsbild, som omramade nh 19191- Borgholms slottsruin, i vilket avseende av föreningen föreslogs, att så
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.

Uppskatt
ningsförrätt
ning
(1920).

Domänstyrelsen

(s‘/2 1921).

sorn naturpark, enligt lagen om naturminnesmärkens fredande måtte avsättas

å kungsladugården det område, som på ett ansökningen bifogat,

den 9 augusti 1918 av förste lantmätaren O. Bergström gjort utdrag av

en av vice kommissionslantmätaren Oscar Modée år 1900 över egendomens

inägor upprättad karta avgränsats med röd färg och omfattande

69 hektar.

Sedan länsstyrelsen i Kalmar län förordat bifall till denna ansökning

under uttalande av lämpligheten, att de områden, varom vore fråga,

vårdades på sätt i lag örn nationalparker vore föreskrivet, hemställde

naturskyddsföreningen i ansökning den 11 februari 1919, att det av föreningen

föreslagna området måtte avsättas såsom nationalpark enligt lagen

angående nationalparker.

Över framställningen avgåvos utlåtanden, förutom av länsstyrelsen och

vetenskapsakademien, av vederbörande skogsstatstjänstemän och domänstyrelsen.

I utlåtande, avgivet av domänstyrelsen den 31 december 1918

eller sålunda före naturskyddsföreningens ansökning den 11 februari

1919, förklarade domänstyrelsen sig icke vilja motsätta sig ett avskiljande

såsom naturpark av någon mindre del av området. Styrelsen ville

dock på det bestämdaste avstyrka bifall till framställningen i dess helhet

samt framhöll, att, därest styrelsens mening vunne beaktande, styrelsen

komme att såväl förhindra, att inplantering ägde rum av för platsen

främmande träd- och buskarter, något som styrelsen under de senare åren,

vad landet i allmänhet beträffade, sökt stävja, som även tillse, att, med

måttfullt tillgodoseende av beståndsvårdens fordringar genom nödig rensningskuggning

och ljushuggning, landskapsbildens och skogstypens karaktär

ej förändrades, utan att såväl undervegetationen som ekskogen bevarades,

varigenom enligt domänstyrelsens förmenande såväl naturskyddets

som ortens intressen bleve i tillräcklig grad tillgodosedda.

Vid uppskattningsförrättning den 18—20 maj 1920 å egendomen förelåg

naturskyddsföreningens framställning till behandling jämte, bland

annat, ansökning av Borgholms stad örn förvärv från egendomen av

visst område intill stadens mark. llppskattningsmännen ansågo därvid,

att skogsmarken''borde fortfarande stå under skogsstatens förvaltning.

Över vad vid uppskattningsförrättningen förekommit avgåvos yttranden

av vederbörande ortsmyndigheter, däribland överjägmästaren, som

förklarade sig anse, att staten borde ikläda sig den pekuniära förlust,

som uppstode, örn skogen avsattes till nationalpark, då härigenom ett

oskattbart ideellt värde vunnes och då skogens läge och naturens säregna

karaktär under alla förhållanden tvingade till en i hög grad konservativ

skötsel, varigenom inkomsterna från skogen även i en framtid komme

att bliva jämförelsevis små.

I utlåtande den 25 februari 1921 förklarade sig domänstyrelsen, med anslutning

till vad styrelsen tidigare framhållit och vad överjägmästaren

anfört, ej hava något att erinra mot att till nationalpark avsattes ett

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Martts proposition Nr 129.

område örn högst 30 hektar av viss del av egendomens skogsmark, vilket

förslag vetenskapsakademien förordade.

Frågan förelädes emellertid icke 1922 års riksdag, enär särskilt i avseende

å arealbestämning icke då förelåg fullständig utredning (se prop.

nr 177/1922; E. skr. nr 243/1922).

I anledning av väckta motioner i sammanhang med den samma riksdag

förelagda frågan örn försäljningar från egendomen av lägenheter

(11:273 och 1:137) fann jordbruksutskottet i utlåtande nr 45/1922, då

ärendet vad vidkomme frågan örn avsättande till nationalpark av visst

område av egendomen vore outrett, sig härutinnan endast böra på det

livligaste understryka vad av motionärerna i denna fråga framhållits,

samt med avseende å arealbestämningen uttala en förväntan att så

stort område måtte komma att för ändamålet föreslås att avsättas, att

naturskyddstanken måtte väl bliva tillgodosedd.

Den 9 juni 1922 anbefallde Kungl. Maj:t, i samband med förordnande örn

vissa försäljningar av områden och egnahemslägenheter från kronoegendomar,

domänstyrelsen att med beaktande av vad i jordbruksutskottets

av riksdagen godkända utlåtande nr 45/1922 i ämnet anförts till Kungl.

Maj:t inkomma med ett efter samråd med vetenskapsakademien utarbetat

förslag angående avsättande av lämpligt område såsom nationalpark.

Domänstyrelsen avgav i anledning härav utlåtande den 28 november

1924 samt överlämnade utredning i ärendet (se prop. 206/1925, sid. 24 27).

Vetenskapsakademien, vars yttrande därvid bifogats, föreslog undei

åberopande av sin naturskyddskommittés utlåtande i ärendet — att natioualparksområdet

måtte, i likhet nied vad Svenska naturskyddsföreningen

hemställt, omfatta en areal av 69 hektar.

Domänstyrelsen förklarade i sitt förenämnda yttrande den 28 november

1924, att styrelsen på grund av vad i ärendet förekommit, icke

motsatte sig vetenskapsakademiens förberörda förslag örn avsättning till

nationalpark av ett område, som vid uträkning hos styrelsen befunnits

omfatta en areal av 69.489 hektar. Den inom området belägna tomtplatsen

för fyrinrättning vid Borgholm borde vederbörande förbehållas. Viss

del av det s. k. Kafletorpet borde upplåtas till Ölands kulturminnesförening

mot viss avgift, något som domänstyrelsen på grund av förut av

Kungl. Maj:t lämnat bemyndigande själv kunde vidtaga utan att begära

förnyat förordnande härom (jmf. prop. nr 206/1925, sid. 27). Såsom här

ovan örn förmälts förklarade sig dåvarande departementschefen i samma

proposition anse, att nationalparksfrågan borde lösas i samband med

Borgholms stads framställning örn erhållande av mark för stadens utvidgning.

Den 12 juni 1925 anbefalldes härefter domänstyrelsen att till Kungl.

Maj:t inkomma bland annat med yttrande i fråga örn upplåtelse av mark

för utvidgning av staden Borgholm, i samband varmed skulle tågås i övervägande

frågan örn avsättande av område lill nationalpark.

Prop. nr

177/1922.

Kungl. Mart

(9/e 1922).

V etcnBkapsakademien.

Domänstyrelsen

(28/n 1924).

Prop. nr

206/1925.

Kungl. Maj:t

(''*/„ 1925).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Svenska natur

skyddsföreningen

(,8/s 1927).

fi Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.

Sedan domänstyrelsen med anledning: härav infordrat yttrande från

länsstyrelsen, har länsstyrelsen i skrivelse den 20 september 1927 överlämnat

yttranden i ärendet av Svenska naturskyddsföreningens styrelse,

vetenskapsakademien, vederbörande landsfiskal oell landsfogde * samt

omanintendenten i länet ävensom påminnelser av naturskyddsförenin-

gens styrelse. I sitt sistnämnda yttrande den 28 mars 1927 bär Svenska

naturskyddsföreningens styrelse erinrat örn sina förut i ärendet gjorda

uttalanden och vidare anfört följande.

_0fntt foreningen icke från början föreslagit avsättande av ett större natio
villeTrädTför

nä311 6? kerodde huvudsakligen därpå, att man icke

bl. a i j nara de praktiska och ekonomiska intressen, som vore för
bundna

med kronoegendomens framtida användning i övrigt och att man

land annat ansage sig böra taga hänsyn därtill, att Borgholms stad

oell dess badort erholle »tillräckligt stora lustparker och tillräckliga utvecklingsmöjligheter

for sina utvidgningar». Detta uttalande gjördis närmast

med tanke pa, att särskilt stränderna av de längst norrut, närmast

denaSmtraAeRb fp"1'' d®!fna av kungsladugårdens mark (delar av omra•tt‘A,

BMC1 C>15(3 bifogade översiktskarta) sedan långt tillbaka flitigt

1 afsmak äv badgasterna for utflykter och friluftsbad och att man

nnThori" n ika att genom de ifrågavarande områdenas intagande i nationalpaiken

avbiyta den tradition, som utbildat sig i detta hänseende. Däremot

hade naturskyddsföreningen icke tagit med i beräkningen, att förslag

skulle framkomma örn exploaterande av dessa vackra och för landskapsbilden

betydelsefuUa naturområden för byggnadsändamål. Så hade

ske|t ir °-C 1 ™ed en av stadsfullmäktige i Borgholm den 2 juli

1923 hos Kungl. Majit gjord framställning örn inköp från kungsladugården

av ett område om 42,hektar (litt. A, B, C, D. E och F) att användas till

befrämjande av byggnadsverksamheten i staden. (Se vidare under B

upplåtelse av mark till Borgholms stad.)

Enligt ansökningen bifogat förslag till stadsplan skulle bland annat de

med litt. A och B betecknade områdena på ömse sidor av vägen till Solliden

utfaggas till villatomter och konstlade parkanläggningar, varigenom hela

aspekten av slottsruinen och skogen från sjösidan skulle komma att trasas

sonder och de vackra ekskogspartierna kring sagda väg spolieras. Visserligen

vöre det ju, såsom stadsfullmäktige framhölle i sin inlaga till Kungl

Majit den 12 februari 1925, icke sagt, att den uppgjorda stadsplanen komme

att vinna godkännande i alla detaljer; den utgjorde dock ej desto mindre en

kraftig varning för vad som kunde komma att ske, örn stadens ansökan

skane vinna bifall i hela sin utsträckning. För det första borde det fram

hållas, att södra delen av litt. C, tvärt emot vad som uttalades i stadsfullmäktiges

berörda inlaga, såvitt bifogade kartor utvisade, inkräktade på den

av naturskyddsföreningen föreslagna nationalparkens område. För det

andra vore det ej säkert, att ej i en framtid stadsplanen ändrades, så att

delar av parken upplätes till bebyggelse. Områdena litt. D och E syntes

däremot icke vara av så stor betydelse ur naturskyddssynpunkt, att man

av denna anledning borde motsätta sig deras förvärvande av staden. Vad

slut igen beträffade området litt. F syntes det på grund av läge och be

skaffenhet böra behållas av kungsladugården.

Någon fara för att staden skulle se sina utvecklingsmöjligheter stängda.

örn icke hela det begärda området ställdes till dess förfogande, förelåge

icke, enär staden ägde nästan obegränsade möjligheter till markförvärv

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 129.

inom Köpings socken och att det där redan befintliga förstadssamhället

förr eller senare måste inkorporeras med staden.

Uppmärksamheten borde även riktas därpå, att ett förstörande av den

utomordentligt vackra landskapsbilden, som betingades av slottsruinen med

omgivning, skulle i hög grad menligt inverka på Borgholms dragningskraft

som badort. , , , ..

I fråga örn behovet av plats för utflykter och fnluttsbad torde det, aven

örn de nämnda områdena intoges i nationalparken, kunna, örn sa skulle

erfordras, sörjas härför genom ett särskilt reglemente för parkens skötsel

i överensstämmelse med lagen angående nationalparker den 2o juni y

På grund av det anförda och med erinran örn vad jordbruksutskottet i

sitt utlåtande (nr 45) över motioner i ämnet vid 1922 års riksdag yttrat

örn önskvärdheten av att så stor del av området måtte komma att avsättas,

att naturskyddstanken bleve väl tillgodosedd, hemställde naturskyddsföreningen,

att för bevarande av landskapsbilden och ekskogens skyddande

måtte till den blivande nationalparken läggas, förutom det av föreningen

tidigare föreslagna området av 69 hektar, även de på den i ärendet

företedda, av mätningsmannen N. Christiansen år 1921 upprättade

plankartan nied litt. A, B och C betecknade områdena.

Vetenskapsakademien har anfört, att, då otvivelaktigt en nationalparks

värde ökades, ju större utsträckning en sådan lämpligen kunde erhålla,

och då det av handlingarna framginge, att Borgholms stads rättmätiga intressen

fullt tillgodosåges genom stadens föreslagna utvidgning inom Köpings

socken, akademien ansåge sig kunna tillstyrka bifall till det förslag

till utvidgning av det till nationalpark ifrågasatta området, som Svenska

naturskyddsföreningens styrelse sålunda framlagt.

Landsfiskalen har instämt i de av Svenska naturskyddsföreningen och

vetenskapsakademien avgivna yttranden.

Landsfogden har tillstyrkt, att till nationalpark måtte avsättas jämväl

de områden, som å Christiansens karta betecknats med litt. A, B och C.

Domänintendenten har under åberopande av ett av honom den 9 juli 1923

avgivet yttrande i anledning av Borgholms stadsfullmäktiges ansökning

av den 2 juli 1923 ansett sig nu endast böra i princip yttra sig örn, huruvida

naturskyddsföreningen för nationalparksanläggning, utöver vad förut

för ändamålet ifrågasatts, borde få företräde framför staden till de

områden, som å Christiansens karta betecknats med litt. A, B och C och i

sådant hänseende anfört.

Den skogsmark, varom det här rörde sig, vore utan tvivel av yppersta beskaffenhet,

men samtliga därå befintliga ekars längd och förkrympta växt

vittnade om, att ett förhärjande ogräs, bestående av den overhandtagande

och ogenomträngliga buskvegetation, som funnes överallt i skogen, pä skogens

bekostnad sugit musten ur jorden, vilket ogräs, därest skogen såsom

nationalpark överlätes åt sig själv och undandroges rationell skogsvård med

rensningshuggning och gallring, knappast torde försvinna. Pa grund hara v

syntes försiktigheten bjuda, att marken för naturforskningens experimenterande

icke utökades mera än oundgängligen erfordrades utan in
-

Vetenskapsakademien

(ls/4 1927).

Landsfiskalen.

Landsfogden.

Domänintendenten

(38/6 1927).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Naturskydds

[öreningen

i4/» 1927).

Länsstyrelsen

(20''a 1927).

Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.

skianktes till 30 liektar, som det av skogsförvaltningen framlagda förslaget

mnebure, sa mycket mera som den av Christiansen upprättade plade,

s* parkanläggning icke blott syntes garantera en fullt

värdig landskapsbild nedanför slottsruinen utan även med rationell parkoch

skogskultur pa områdena litt. A, B och C under kommande tider folden

ki i tiskt intresserade allmänheten torde komma att utgöra en höginressant

parallell jämförelse mellan denna skogs och skogens å national

parken utveckling. — Da for stadens lustpark oell bebyggelse obestridligt

mest naturliga utvidgningsmöjlighet funnes å det önskade området litt

J0Ch da naturskyddsintresset på tillfredsställande sätt borde kunna

tillgodoses genom föreskrifter vid försäljningen, tillstyrkte domänintendenten,

att staden lamnades företräde till de å kartan med litt. A, B och

C betecknade områden, dock under villkor vid upplåtelsen, bland annat,

att sistnämnda område pa ett forstmässigt sätt skulle skötas såsom park

eller skog och icke finge utan Kungl. Majlis särskilda tillstånd bebyggas.

I utlåtande, som professorn Rutger Sernander på begäran av naturskyddsföreningens

styrelse från naturvetenskaplig och skoglig synpunkt

avgivit i anledning av de skäl, som av domänintendenten anförts för nationalparkens

reducerande till 30 hektar och vilket utlåtande av styrelsen

åberopats, har Sernander gjort gällande, att domänintendentens påståenden,

att ekskogen inom den föreslagna nationalparken växte på mark av

yppersta beskaffenhet och att ekskogens buskvegetation vore ett förhiirjande

ogräs, vore obestyrkta och åtminstone vad det sistnämnda beträffade

stridande mot alla sydsvenska och danska skogsforskares erfarenhet.

Sernander har vidare anfört:

De pa Christiansen karta med litt. A och B betecknade villa- och parkområden

med vägar skulle såsom avsedda till kulturmark komma att

bilda ett högst betydande inhugg i den ekskog, som bildade inramningen

kung slottsruinen och gentemot vad domänintendenten antoge avsevärt

förvanska landskapsbilden. Anordnandet enligt domänintendenten

av skogskultur å de delar av området, som staden åsyftade att förvärva,

måste igångsättas av skogliga oell naturvetenskapliga myndigleter

och säkerligen då få helt andra former än dem domänintendenten

framkastat. Till sist måste på det bestämdaste framhållas, att, da

gränserna för nationalparken av naturskyddsföreningen och vetenskapsakademien

vöre utstakade efter en grundlig besiktning och vetenskapliga

undersökningar, en beskärning av nationalparken i och för stadens

utveckling skulle förrycka ett storslaget förslag av ej blott lokal

utan även fosterländsk betydelse och att bakom fordringarna på denna förryckning

ingen som helst utredning torelåge örn möjligheten att genomföra

densamma med nationalparksidén okränkt.

Länsstyrelsen har — med erinran därom att länsstyrelsen i skrivelse den

19 april 1924 anslutit sig till den av riksdagens jordbruksutskott i ovan

åberopade utlåtande (nr 45:1922) uttalade uppfattning vidkommande frågan

örn avsättande till nationalpark av visst område av ifrågavarande

kronoegendom — vidare anfört.

Det förslag rörande den ifrågasatta nationalparkens läge och storlek, som

naturskyddsföreningen med instämmande av vetenskapsakademien avgivit.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 129.

syntes länsstyrelsen synnerligen väl motiverat, varför länsstyrelsen i likhet

med vederbörande landsfogde och landsfiskal på det livligaste tillstyrkte

detta förslags genomförande. Vad domänintendenten gent emot

förslaget anfört hade enligt länsstyrelsens mening av professorn Sernander

sakkunnigt bemötts.

Överjägmästaren har förklarat sig icke hava någon anledning att ändra

den uppfattning, som av honom i förut avgivet yttrande (prop. 206/1925) ut- (

talats därom, att ett område av cirka 30 hektars ytvidd av Borgehage skog

i enlighet med jägmästarens förslag på det hela taget väl tillgodosåge naturskyddsintressena,

särskilt örn hela havsstranden mellan strandvägen

Borgholm—Solliden och Kalmarsund tillädes nationalparken. Då emellertid

naturskyddsexperterna ansåge 30-hektarsförslaget fullständigt oantagligt

och förty sannoligt området för nationalparken komme att utvidgas

över 30 hektar, har överjägmästaren ansett det vara bäst, att hela den

kronoegendomen tillhörande skogen avsattes till nationalpark, sedan till

staden försålts områdena litt. D och E å Christiansens karta.

I en till Kungl. Majit ställd framställning, den 18 november 1927 har

styrelsen för Ölandsklubben i Stockholm — vilken sammanslutning har till

ändamål att verka för kulturminnesvård och naturskydd på Öland anhållit,

att till den ifrågasatta nationalparken måtte läggas, förutom det

område av 69 hektar och de å Christiansens karta med litt. A, B och C betecknade

områden, som därtill förordats, jämväl de tre mindre områden,

vilka å en framställningen bilagd kartskiss rödprickats, så att parken

komme att utsträckas till gränsen för det av Drottning Victoria upprättade

vilohemmets område, varjämte framhållits, att, då den väg, som ledel upp

till Karl XV:s hög (de s. k. garderobstrapporna), komme att ligga inom

nationalparkens område, såsom ett villkor vid detsammas avsättande förbehåll

borde göras örn berörda vägs upplåtande till allmänt begagnande.

Infordrade yttranden häröver hava avgivits av vederbörande landsfiskal,

landsfogde, domänintendent och länsstyrelse och har därvid framställningen

tillstyrkts av samtliga, utom av domänintendenten, som åberopat sitt

förut i ärendet avgivna yttrande den 28 maj 1927 rörande den ifrågasatta

nationalparken.

Med hänsyn till ifrågavarande områdens närbelägenhet till Borgholms

slottsruin har byggnadsstyrelsen lämnats tillfälle att yttra sig.

Byggnadsstyrelsen bär därvid i yttrande till domänstyrelsen den 8

maj 1928 anfört följande.

Sedan byggnadsstyrelsen genom bland andra tjänstgörande aikitekten

hos styrelsen, Malte Emelis, låtit på platsen närmare undersöka de på förevarande

frågor inverkande förhållandena, hade inom styrelsen med ledning

av tillgängliga kartor upprättats en sammanställningskarta, upptagande

de av förevarande ansökningar berörda delar av kronoegendomen Borgholm

Borgholms stadsområde, och till införlivning med staden föreslaget

område av Köpings socken. Å yttrandet vidingö kopia av sammanstallningskartan

vore det av naturskyddsföreningen till nationalpark föreslag

Overjägmästaren

3/io 1927).

Olaudsklubbeu

(18/ii 1927).

Byggnadsstyrelsen

[*/& 1028).

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Naturskydds

föreningen

(lG/s 1928).

Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.

na området angivet med röd kantfärg, det område, som staden önskade för
A?rVa’iT^ki

blUr kan5f,r® °ch de mindre markområden, som avsåges i

^^^dsklubbens framställning, med gul kantfärg.

lia den a Christiansens karta ifrågasatta bebyggelsen inom de med litt. A.

B och C betecknade områdena skulle på ett i liög grad störande sätt inkräk

slottet omgivande landskapet, ansåge sig byggnadsstyrelsen böra

biträda naturskj ddsforenmgens förslag, att sagda områden måtte medtagas

i den blivande nationalparken, dock att därifrån borde undantagas å kartan

med gron stackning utmärkta mindre del, vilken utan större olägenhet skulle

kunna tågås i anspråk av staden. De partier — skogen och stranden —

vilka salunda vöre föreslagna att avsättas till nationalpark, framstode givetvis

såsom de viktigaste partierna i den storslagna inramningen emring

slottet, men i den sköna landskapsbilden inginge enligt byggnadsstyrelsens

mening även de öppna ängarna i nordost, och vore det därför

angelägen, att även den del av sistnämnda mark, som inginge i det område,

som staden önskade förvärva, fortfarande bibehölles i sitt nuvarande skick

och således icke försåldes. Denna mark vore genom en utlöpare från skogen

i norr skild från staden, och för bevarande av den ståtliga utsikten

tran slottet aven mot slottet — syntes det därför styrelsen vara av största

betydelse, att större delen av denna skogsutlöpare bevarades såsom naturhg

grans emellan stadens och slottets områden, vilket lämpligen kunde

säkerställas genom att även denna del av skogen medtoges i nationalparkens

område.

Med anledning av vad sålunda anförts och med biträdande av Ölandsklubbens

hemställan, förordade byggnadsstyrelsen, att de å kopian av sammanställningskartan

med röd och gul kantfärg angivna områdena ävensom

det med blyerts utmärkta området matte avsättas till nationalpark, under

förutsättning att staden genom särskilt reglemente enligt lagen örn nationalparker

tillförsäkrades rätt att i erforderlig utsträckning utnyttja sistnämnda

område för parkändamål och dylikt.

I anledning av byggnadsstyrelsens förslag hava yttranden infordrats

från naturskyddsföreningen, staden Borgholm och länsstyrelsen.

Naturskyddsföreningen har uttryckt sin tillfredsställelse över, att

byggnadsstyrelsen med sådan styrka i överensstämmelse med föreningens

egen uppfattning framhållit, att föreningens förslag örn och utstakning

av naturparken i fråga — därigenom att det gåve slottet en storslagen

landskapsinramning —• representerade ett riksintresse, sorn icke finge

kränkas genom det onödigt starka inhugg, som realiserandet av stadens

krav på park och byggnadstomter obeskuret innebure. Av de utvidningar

av nationalparksförslaget, sådant det senast preciserats, vore det av byggnadsstyrelsen

delvis i anslutning till ölandsklubbens framställning till naturpark

förordade området — ä den av byggnadsstyrelsen åberopade sammanställningskartan

utmärkt med blyerts — det ur principiell synpunkt

riktigaste. Den av naturskyddsföreningen föreslagna gränsen i nordvästra

delen av Borgehage skog vore uppgjord under förutsättning, att den del.

naturskyddsföreningen avstått och som av byggnadsstyrelsen nu föresloges

att tilläggas nationalparken, icke av staden skulle användas annat

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majlis proposition Nr 129.

än som en till promenader oell badstrand avsedd naturpark, möjligen i

området litt. D med en bebyggelse av ej för höga villor, omgivna av de

ursprungliga ekarna, Mot byggnadsstyrelsens tilläggsförslag hade emellertid

föreningen intet att anmärka. Vid eventuell försäljning till staden

av därtill av byggnadsstyrelsen förordat område (å kartan streckat med

grönt, örn cirka 2.78 hektar) torde dock lämpligen förbehåll göras i syfte

att förhindra uppförande av byggnader av för stor höjd.

Stadsfullmäktige i Borgholm hava i skrivelse den 26 oktober 1928 an
-

fört följande.

Stadens ansökan örn markförvärv från ifrågavarande kronoegendom

vöre framför allt grundad på behovet av byggnadstomter, enär etteriragan

på dylika vore synnerligen stor och sådana saknades inom stadens

eget område. Redan förut hade staden utan svårighet fått sitt behov härutinnan

tillgodosett genom inköp från ifrågavarande kronoegendom, da

för ett tjugutal år sedan (1902) de så kallade stadstorp forvarvades och

utlades till tomter, vilka samtliga nu blivit bebyggda. Ben rätta tiden

för en ny utvidgning syntes vara inne, då arrendetiden för innehavaren

av egendomen vore slut och svenska naturskyddsföreningen inkommit med

ansökning örn avsättande av ett område örn 69 hektar av skogen a området

till nationalpark. Föreningen hade, såsom i ansökningen uttalats, sokt taga

nödig hänsyn till att staden och dess badort erholle tillräckligt stora lustparker

och tillräckliga utvecklingsmöjligeter för sina utvidgningar.

Föreningen tänkte sig sålunda möjligheten for staden att forvarva återstoden

av skogsområdet. Emellertid syntes det förslag, som staden låtit

uppgöra till områdets ordnande, i synnerhet rörande dispositionen av

områdena litt. A, B och C hos de flesta i ärendet hörda myndigheterna

med undantag av domänintendenten hava framkallat stora betänkligheter

ur olika synpunkter. Bland annat för att för ali framtid fo_

bygga något som helst ingrepp mot naturen hade naturskyddsföreningen,

med instämmande av länsstyrelsen, föreslagit, att nämnda områden

måtte tilläggas nationalparken. Under sådana förhallanden och med

betonande att naturskyddstanken ingalunda vore okänd bland stadens

myndigheter och med framhållande att stadens innevånare förvisso i lika

hög grad som naturskyddsföreningen vore i stånd att uppskatta vad en

"''ival lid natur med rikt slösande hand givit deni för att de pa något

sätt skulle välja vandalism^ denna värdefulla gåva, ansåge sig staden

_ även örn den icke i alla avseenden gillade myndigheternas synpunktter

och även örn den ansåge, att naturskyddet icke borde vara medelpunkten,

kring vilket andra långt viktigare intressen rörde sig — bora

avstå från tanken på förvärv av områdena litt. A, B och U, vilka an

såges böra fortfarande tillhöra domänstyrelsen oller, örn sa lunnes

lämpligare, avsättas till nationalpark.

Länsstyrelsen, som icke haft något att erinra mot Ölandsklubbens framställning

om den blivande nationalparkens utökning med vissa mindre områden

av egendomen, har tillstyrkt bifall till byggnadsstyrelsens förslag

till nationalparkens omfattning endast med den förändring, att de med

litt. B och E betecknade områdena enligt länsstyrelsens mening borde

kunna i doras helhet upplåtas till staden.

Borgholms

stadsfull
mäktige
(-»Ilo

1928).

Länsstyrelsen

(3l/u 19281.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Naturskydds

föreningen

''”/» 1929).

änsstyr elsen

(V» 1929).

Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.

Slutligen Ilar naturskyddsföreningen i skrivelse till domänstyrelsen den

20 februari 1929 erinrat om, att föreningen i sin skrivelse till Kungl. Majit

den 11 september 1918 örn vidtagande av åtgärder för skyddande av den

landskapsbild, som omramade Borgholms slottsruin, hemställt, att för

ändamalet ett å en ansökningen bifogad karta med röd färg avgränsat örnläde

örn eirka 69 hektar av egendomen måtte avsättas såsom naturpark

enligt lagen angående naturminnesmärkens fredande den 25 juni 1909.

Emellertid hade framställningen kommit att uppfattas såsom avseende

ifrågavarande områdes avsättande såsom nationalpark enligt lagen angående

nationalparker den 25 juni 1909 utan att föreningen själv reagerat

däremot. Under senare år hade i ett par med nu ifrågavarande ärende analoga

fall ändamålet med begärt avsättande till nationalpark av kronan tillhöriga

områden med relativt stor areal ansetts kunna vinnas genom respektive

områdens fridlysning enligt förstnämnda lag. Så hade skett beträffande

Bya skog (29.4ö hektar) i Göteborgs och Bohus län enligt Kungl. Marits

brev den 3 februari 1928 samt det s. k. Stenshuvudområdet (52.48 hektar) i

Kristianstads län enligt Kungl. Majlis beslut den 18 november 1927. Då

föreningen vad ifrågavarande område invid Borgholms slottsruin beträffade

ansage, att förhållandet mellan skyddsåtgärder och trafiken borde på

analogt sätt avvägas samt ingalunda med sin framställning ville från

området utestänga Borgliolmstraktens innevånare och det säkerligen med

åren ökade antalet besökande från andra delar av vårt land, hemställde

föreningen, att domänstyrelsen måtto tillstyrka medgivande från kronans

sida därtill, att de i föreningens förut berörda framställning den 11 september

1918 angivna områden av Borgholms kungsladugård med de tilllägg

till samma områden, som angåves i byggnadsstyrelsens utlåtande

i ärendet, måtte fridlysas enligt lagen angående naturminnesmärkens

fredande den 25 juni 1909.

Hörd över naturskyddsföreningens sistberörda framställning har länsstyrelsen

anfört, att de skäl, som däri åberopades för nationalparksidéns

övergivande, icke verkade övertygande och att ingen omständighet påvisats,

varför en fridlysning enligt lagen angående naturminnesmärkens

jledande .skulle vara att föredraga eller erbjuda en lättare framkomlig

^ äg för områdets skydd än örn den till sin verkan effektivare lagen angående

nationalparker komme till tillämpning. Den omständigheten

att en nationalpark tillskapades föranledde givetvis icke, att : Borgholmst

rak t ens innevånare och det säkerligen med åren ökade antalet besökare

llän andra delar av vårt land komme att utestängas från nationalparken.

Enligt lagen i fråga vöre besök å dylikt område medgivet. Då man

ville i ett såvitt möjligt oförändrat skick bibehålla detta egenartade

och natursköna område åt vårt svenska folk, utgjorde dess avsättande till

nationalpark det riktiga och verkligt effektiva medlet. Att märka vöre

för övrigt, att det s. k. Borgholms alvar icke vore avsett att ingå i den

blivande nationalparken, varför denna omtyckta promenadplats stöde fullkomligt

fri för allmänheten. Under erinran dessutom att vetenskaps
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.

akademien, byggnadsstyrelsen, vederbörande jägmästare och Överjägmästare,

domänintendent, landsfiskal och Borgholms stad i likhet med länsstyrelsen

uttalat sig för tillkomsten av en nationalpark av ifrågavarande

område och att Kungl. Majit, med anledning av riksdagens bestämt formulerade

krav på inrättandet av en tillräckligt stor nationalpark lid Borgholms

kungsladugård, den 9 juni 1922 anbefallt domänstyrelsen att inkomma

med närmare utarbetat förslag angående avsättande såsom nationalpark

av lämpligt område av egendomen, förklarade sig länsstyrelsen med

stöd av det anförda och under åberopande av sina tidigare skrivelser i

ärendet sakna anledning att frångå sin vid upprepade tillfällen uttalade

och på ingående kännedom örn de på fragan inverkande lokala löihållanden

grundade åsikt, att ett skydd, som ostridig! borde tillkomma ifrågavarande

område, icke lämpligare eller mera effektivt kunde åstadkommas

annorledes än genom detta områdes förklarande som nationalpark; och

borde åtgärder i sådant syfte snarast bliva vidtagna.

I sitt utlåtande den 8 mars 1929 anför domänstyrelsen i vad avser Borge
-

hage skog följande.

Vad anginge de i naturskyddets intresse gjorda framställningarna hade

förslagsställaren, Svenska naturskyddsföreningen, numera övergivit tanken

på bildande av nationalpark av de i framställningarna avsedda områdena,

samt återgått till det av densamma i dess första ansökning den

11 september 1918 framställda förslaget örn avsättande av områden såsom

naturpark enligt lagen örn naturminnesmärken. Länsstyrelsen hade förklarat

sig vidhålla sin förut uttalade mening, att för områdenas skyddande

den till sin verkan effektivare nationalparkslagen borde komma till till

tampning och att områdena därför borde förklaras skola vara national
-

Domänstyrelsens hittills intagna ståndpunkt i frågan i dess olika skeden

framginge av vad här ovan framhållits. Då fråga förevar örn omradens

avskiljande såsom naturpark, uttalade sig styrelsen mot ett dylikt ioi

slag, för såvitt det ej gällde allenast något mindre område. Domänstyrelsen

hade ansett, att genom iakttagande vid skogens skötsel av vissa av

styrelsen angivna åtgärder såväl naturskyddets som ortens intressen bleve

i tillräcklig grad tillgodosedda. I anledning av det därefter uppkomna

förslaget örn avsättande till nationalpark av visst större område förklarade

domänstyrelsen sig ej vilja motsätta sig samma förslag.

Då domänstyrelsen nu hade att taga ställning till ifrågavarande etter

styrelsens senåste utlåtande i annat läge komna spörsmål, finge domänstyrelsen,

under erinran att i styrelsens sammansättning numera viss förändring

inträtt, anföra följande. „ .... , ,

Med hänsyn till den under utredning varande fragan örn avsattande såsom

nationalpark eller naturminnesmärke av vissa områden av kronoegendomen

hade erforderliga avverkningar och andra åtgärder av bestandsvårdande

art under en längre följd av år varit inställda. Detta hade resulterat

i, att bestånden för närvarande befunne sig i ett iner eller mindre

ovårdat skick. Måttligt bedrivna huggningar oell röjningar — avsedda

•itt bereda trädens kronor erforderligt ljus och utrymme samt att utglesna

den å vissa områden allt för täta och beståndets utveckling kammande underväxten

— skulle, enligt domänstyrelsens uppfattning, vara agnade att

av de nu ovårdade, delvis tynande bestånden skapa en mera livskraftig

Domän
styrelsen
(s/s

1919''.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Naturskyddsföreningen

(’% 1929).

Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.

beståndsvegetation än den nuvarande. Skogens närbelägenhet till Borgholms

. slottsruin och stad påkallade ofrånkomligen, att skogen genom

huggningar m. m. av ovan antydda art — vilka givetvis icke kunde utföras

i enlighet med skogligt-ekonomiska grunder — försattes i ett skick, värdigt

skogens belägenhet. Skogen borde med andra ord, i stället för att lämnas

utan sakkunnig skötsel, ägnas all den omvårdnad, som krävdes för att

densamma skulle kunna utvecklas till ett av naturskönhet präglat parkområde.

De åtgärder, som för detta måls vinnande erfordrades, borde

lämpligen verkställas av vederbörande jägmästare i samråd med representanter

för de intressen, varom nu vore i fråga.

Med det anförda ansåge sig styrelsen hava visat, att, med bibehållande

av ifrågavarande områden under skogsstatens förvaltning, såväl naturskyddets

som ortens intressen kunde bliva i tillräcklig grad tillgodosedda

utan att sådana anordningar vidtoges, som ur synpunkten av samma intressent

ärendet ifrågasatts; och holle styrelsen förty före, att de gjorda

framställningarna i denna del av ärendet ej borde föranleda åtgärd.

På grund härav hemställde domänstyrelsen — vad anginge naturskydds

frågan att Kungl. Maj:t måtte finna naturskyddsföreningens och

Ölandsklubbens framställningar ej föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare

åtgärd.

Naturskyddsföreningen har därefter i skrivelse till Kungl. Majit den 10

maj 1929 anfört följande.

Naturskyddsföreningen ville med bestämdhet ur naturskyddets och jämväl

ur vetenskapens synpunkt hävda, att av skogligt estetiska hänsyn betingade

huggningar och röjningar ej borde få företagas i denna skog. När

domänstyrelsen påkallade huggningar och röjningar även med den motiveringen,

att en utglesning av underväxten skulle skapa en mera livskraftig

beståndsvegetation av de nu delvis tynande bestånden, ville föreningen,

som hos sakkunniga vetenskapsmän förhört sig i frågan, framhålla, att

smärre röjningar med all sannolikhet ej skulle hava en dylik befordrande

inverkan på bestånden. En sådan torde endast vinnas genom grundliga ut

dikningar och omfattande uthuggningar, och till sådana radikala ingrepp

i Borgehages natur skulle väl inga av de i denna fråga intresserade parterna

vilja sträcka sig. Föreningen vore också förvissad om, att någon

djupgående förändring av naturtypen på grund av utebliven beståndsvård

ej komme att inom överskådlig framtid äga rum.

Naturliga ekskogar vore numera så sällsynta, att ett olämpligt ingrepp

i Borgehages skogsbestånd skulle utgöra en oersättlig förlust för ej blott

naturskyddet utan även för vetenskapen. Borgehage utgjorde den enda

något så när omfattande resten av ett ekskogs- och lövängsbälte, som fordom

så gott som sammanhängande sträckt sig nedanför landborgen ända

till Ottenby. På fastlandet letade man förgäves efter en fullgod motsvarighet

till Borgehages ekskog. Sedan sekelskiftet mellan 1700- och 1800

talet hade denna ekskog, som delvis uppvuxit som stubbskott ur en äldre

nedhuggen skog, fått ostört utveckla sig.

Beträffande domänstyrelsens förslag att beståndsvården skulle liandlia\

as av domänstyrelsens tjänstemän kunde göras den erinran, att styrelsens

sammansättning under årens lopp vore underkastad förändringar. Även

om domänstyrelsen i närvarande stund säkerligen ärnade framgå med all

moderation, hade man ingen garanti för att i en framtid eventuella instruktioner

ej kunde givas en annan tolkning, än vad som nu vore styrel
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.

sens åsikt, eller för att ej nya bestämmelser för beståndsvården kunde utfärdas.

Särskilt angeläget syntes det föreningen vara, att säkra garantier

skapades för att ej ifrågavarande område någonsin komme att utsättas för

bebyggelse. Av ovan angivna skäl kunde en domänstyrelsens instruktion

i det fallet ej anses för all framtid betryggande. Den enda fullgiltiga garantien

vore enligt föreningens åsikt en fridlysning enligt lagen örn natur

minnesmärkens fredande med väl avpassade bestämmelser. I sådant avseende

hade föreningen tänkt sig, att vid områdets fridlysning bestämmelser

av förslagsvis följande lydelse skulle av vederbörande länsstyrelse utfärdas.

»Förbud utfärdas mot

bebyggelse, tältning samt all slags förstöring eller rubbning av markytan

i dess naturliga skick;

avbrytande av grenar eller kvistar av träd eller buskar;

sådd eller inplantering av växter av vad slag det vara må;

jakt, fångst eller dödande av djur;

skadande av fåglars bon eller bortförande av deras ägg;

anbringande av annonstavlor, plakat eller inskrifter på träd;

uppgörande av eld;

kvarlämnande av papper, äggskal, konservburkar eller liknande måltidsrester.

Efter undersökning verkställd genom vetenskapsakademiens naturskyddskommitté

må avverkning av träd eller buskar äga rum och utföras

genom domänstyrelsens försorg.

Dylik undersökning må äga rum en gång vart tredje år, varefter nämnda

naturskyddskommitté utfärdar de bestämmelser, enligt vilka avverkning

skall utföras.

Annan avverkning eller rubbning i skogens sammansättning än här

nämnts är förbjuden.»

Enligt detta förslag till fridlysningsbestämmelser bleve området alltså

för all framtid skyddat för bebyggelse. Vidare förhindrades, att av skogligt

estetiska hänsyn sådana gallringar och ingrepp utfördes, vilka skulle

skada de vetenskapliga experiment och periodiska iakttagelser, vilka komme

att i naturparken anställas. Däremot förhindrades själva tillträdet till

området icke på något sätt. Ej heller förbjödes ett lojalt insamlande av

växtor

Emellertid måste, i syfte att göra naturparken tillgänglig för Borgholms

stads invånare och badgäster, de nu befintliga vägarna underhållas, vilket

förutsatte en förvaltning av området. Föreningen ansåge, att denna fortfarande

borde tillkomma domänstyrelsen att handhavas inom de gränser,

som fridlysningsbestämmelserna angåve.

Naturskyddsföreningen hemställde, vad anginge frågan örn naturpark,

att Kungl. Majit måtte medgiva tillstånd till fridlysning enligt lagen örn

naturminnesmärkens fredande av det område, som å byggnadsstyrelsens

karta angivits med rött (föreningens förslag) och med gult (Ölandsklubbens

förslag), ävensom av återstoden av områdena litt. A, B och C.

Vetenskapsakademien har i skrivelse till Kungl. Majit den 22 maj 1929

anfört följande.

I enlighet med sin naturskyddskommittés förslag och i enlighet med den

ståndpunkt, som tidigare hävdats av akademien, finge vetenskapsakade
-

Vetenskapsakademien

(a2/e 1929).

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.

lilien understryka behövligheten, att det i naturskyddsföreningens skri\6

i/?n 1929 tlU fridlysning föreslagna området måtte bliva natur
s

yddat enligt lag, varemot den av domänstyrelsen föreslagna anordningen

icke syntes akademien innebära tillräckliga garantier i naturskyddssynpunkt.

Beträffande frågan, huruvida naturskyddet borde beredas genom områdets

avsattaude såsom nationalpark eller genom dess fridlysande enligt

lagen örn naturminnesmärkens fredande, hade akademien visserligen tidigare

icke ansett sig bora motsätta sig det från flera håll väckta förslaget

örn onnadets avsättande som nationalpark, men av liknande grunder som

sin lid föranledde akademien att föreslå naturskydd för Rya skog vid

(roteborg och Stenshuvudområdet i Kristianstads län enligt lagen örn naturminnesmärkens

fredande, tilläte sig akademien nu såsom sin mening

framhålla, att jämväl det ifrågavarande området vid Borgholm borde på

samina satt fridlysas. Då akademien icke heller funne anledning att framställa

någon erinran mot de i naturskyddsföreningens remitterade skriflagna

fridlysningsbestämmelserna, finge akademien tillstyrka

bifall till föreningens hemställan.

Länsstyrelsen

(-B''s 19301.

Överjägmästaren

(10/t 1930).

Länsstyrelsen har i skrivelse till domänstyrelsen den 28 juni 1930 i fråga

örn Borgehage skog anfört följande.

Naturskyddsföreningen, som först upptagit tanken på fridlysning av

visst område av ifrågavarande kronoegendom, hade emellertid i förenämnda

skrivelse den 10 maj 1929 hemställt, att Kungl. Majit måtte medgiva

tillstånd till fridlysning enligt lagen örn naturminnesmärkens fredande av

de a en av byggnadsstyrelsen företedd karta med rött och gult avgränsade

områdena ävensom av de med litt. A, B oell C betecknade områdena.

Khuru detta förslag visserligen innebure ett avsteg från föreningens under

ärendets handläggning hävdade uppfattning örn nödvändigheten av det

behovliga områdets avsättande till nationalpark, vilket förslag såväl domänstyrelsen

som samtliga övriga hörda myndigheter jämte Borgholms

stad pa sin tid tillstyrkt — skiljaktighet hade endast förekommit beträffande

områdets storlek — finge länsstyrelsen dock i syfte att främja frågans

snara lösning förklara, att, då området enligt naturskyddsföreningens

uppgift för ali framtid skulle bliva skyddat för bebyggelse samt nationalpaiksiden

salunda i huvudsak bleve tillgodosedd, länsstyrelsen ej ville

motsätta sig naturskyddsföreningens nu förevarande förslag, som länsstyrelsen,

på skäl som föreningen och vetenskapsakademien åberopat, funne

vara att föredraga framför domänstyrelsens den 8 mars 1929 framlagda

förslag till frågans lösning. I avseende på det för fridlysning avsedda omr

ii dets storlek önskade länsstyrelsen vidhålla sin tidigare uttalade uppfattning,

att detsamma måtte fastställas i enlighet med Ölandsklubbens och

naturskyddsföreningens förslag den 28 mars 1927. Länsstyrelsen vore icke

övertygad, att det skydd, som Kungl. Majit och riksdagen enligt handlingarna

syntes hava åsyftat för den säregna landskapsbilden omkring Borgholms

slottsruin nied dess egendomliga och sällsynta naturtyper och som

manga svenska naturvänner hoppats på, kunde bliva på ett tillräckligt

effektivt sätt säkerställt, örn domänstyrelsens förslag komme att genomföras.

Över jägmästaren Ilar i skrivelse till domänstyrelsen i nu förevarande

avseende anfört följande.

Naturskyddsföreningen hade i frågan beträffande naturskydd alltid ut
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.

talat en viss misstro mot skogsstatens vilja ock förmåga att tillgodose naturskyddssynpunkterna.

Visserligen betvivlade ej naturskyddsföreningen,

att domänstyrelsen i närvarande stund vore besjälad av god vilja att behandla

skogen med ali varsamhet, men föreningen ansåge, att garantier

för att naturskyddsintressena för all framtid tillgodosåges saknades. Det

kunde ej bestridas, att visst fog för naturskyddsföreningens åsikt funnes.

Statsmakterna bade i princip uttalat sig för, att åtminstone en del av

skogen skulle fredas som naturpark. Striden, som tidigare hade stått

örn den lämpliga ytvidden av skyddsreservatet, bade genom domänstyrelsens

skrivelse den 8 mars 1929 förts över på annat plan. Den uppfattning,

som överjägmästaren uttalat i sin skrivelse i ärendet den 3 oktober

1927, vidkölle lian. Skogen å Borgholms kungsgård vore ej lämpligt

objekt för rationell skogshushållning. Eken vore av en degenererad typ.

Ett vackert ekbestånd kunde aldrig uppkomma här. Många av ekarna

visade redan tecken på tillbakagående livskraft. Skogsförvaltningens åtgärder

bade under de gångna åren varit under observation från många

håll. Anmärkningar mot skogsförvaltningens åtgärder bade ej saknats.

Då skogen ej torde kunna behandlas från ekonomisk synpunkt utan efter

naturskyddssynpunkt, syntes allt tala för, att bela skogen avsattes som na-,

turpark enligt lagen örn naturminnesmärkens fredande, överjägmästaren

instämde i vad vetenskapsakademien i skrivelse den 22 maj 1929 anfört

Domänstyrelsen bär i skrivelse till Kungl. Majit den 11 december 1930

i fråga örn Borgehage skog anfört följande.

I förevarande fall vore fråga örn ett område, som genom sin belägenhet

vid staden Borgholm med dess karaktär av badort ofrånkomligen måste

för framtiden utgöra en tillflyktsort för allmänheten; ett område, där det

enligt domänstyrelsens åsikt gällde icke blott att, så långt sig göra läte,

bevara den säregna naturtypen utan även att, i fråga örn naturskönhet och

tillgänglighet, tillgodose befogade anspråk av staden, dess innebyggare

och gäster. Styrelsen holle före, att dylika anspråk i förevarande fall

skäligen borde sättas framför kravet på områdets bibehållande i ett skick,

ägnat att tjäna »vetenskapliga experiment». Sådana experiment torde

hellre böra bemma å från större bebyggelse och allmän trafik mera avlägset

belägna naturskyddsreservat. Styrelsen kunde icke underlåta att

uttala, att man, vid yrkande på detta områdes fridlysning, syntes hava

förväxlat de förutsättningar, som borde föreligga för, å ena sidan, ett områdes

avsättande såsom nationalpark eller fridlysning såsom naturminnesmärke

och, å andra sidan, en estetiskt betonad vård av ett nära stad beläget

skogsområde. Domänstyrelsen vore övertygad, att, på sätt styrelsen

uttalat, en vård av detta område, anförtrodd i första band åt vederbörande

jägmästare, skulle, under domänstyrelsens inseende, vara ägnad att tillförsäkra

området en sådan utveckling för framtiden, att dess naturliga

drag så vitt möjligt bleve bibehållna vid tillämpning av den skogliga erfarenhet,

som kunde finnas örn skötseln av dylik skogstyp, samtidigt som

allmänhetens berättigade anspråk på tillgång invid staden av ett välvårdat,

estetiskt tilltalande skogbevuxet område tillgodosåges. Ett dylikt

handhavande för framtiden av området syntes jämväl bliva förenat med

mindre stola administrativa former och för det allmänna lägre kostnader

än dess fridlysning. Örn de av föreningen ifrågasatta särskilda förbuden

mot bebyggelse m. m. vore styrelse givetvis beredd att i erforderlig utsträckning

föranstalta.

bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 saini. Ill höft. (Sr 129.) ''1

Domänstyrelsen

(n/is 1930).

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majus proposition Nr 129.

Om det nu mot domänstyrelsens uttalade åsikt skulle befinnas lämpligare

att, i och för vetenskapliga experiment m. m., såsom naturpark enligt

lagen om naturminnesmärkens fredande avsätta de i naturskyddsföreningens

skrivelse den 10 maj 1929 härtill avsedda områdena, torde, då

domänstyrelsen enligt naturskyddsföreningens förslag icke skulle äga någon

bestämmanderätt i fråga örn områdets lämpliga skötsel, anledning

icke föreligga att bibehålla området under domänstyrelsens förvaltning.

Området torde i stället böra överlämnas till vård av den institution, som

erhölle beslutanderätten beträffande områdets rätta skötsel.

Departements- Alltsedan Svenska naturskyddsföreningen år 1918 upptog frågan örn bechefcn.

redande av skydd för Borgehage skog invid Borgholms slottsruin, har

denna fråga varit föremål för mycket olika meningar. Medan enighet rått

därom, att ett effektivt skydd borde beredas detta ur såväl vetenskapliga

som estetiska synpunkter intressanta ekskogsområde, hava meningarna gått

skarpt isär i fråga örn sättet för beredande av detta skydd. Den uppfattningen,

att skogen borde avsättas till nationalpark, har under ärendets behandling

framställts av såväl naturskyddsföreningen som länsstyrelsen.

Naturskyddsföreningen har emellertid frångått denna uppfattning och i

stället framhållit, att området borde avsättas till naturpark och fridlysas

enligt bestämmelserna i lagen angående naturminnesmärkens fredande.

Jämväl länsstyrelsen har i sin skrivelse den 28 juni 1930 till domänstyrelsen

förklarat sig ej vilja motsätta sig en sådan form av fridlysning.,

vilken länsstyrelsen anser vara att föredraga framför ett av domänstyrelsen

— under senare delen av ärendets behandling — med styrka framställt

förslag, att skogen skulle bibehållas under domänverkets vård och

förvaltning för att under skoglig, estetiskt betonad vård utvecklas till ett

av naturskönhet präglat parkområde, värdigt dess belägenhet vid slottsruinen

och Borgholms stad.

Utan att vilja frånkänna den av domänstyrelsen framförda uppfattningen

ett visst fog, har jag dock med hänsyn till de av naturskyddsföreningen

framförda synpunkterna kommit till den uppfattningen, att Borgehage

skog lämpligen bör såsom naturpark fridlysas enligt lagen angående

naturminnesmärkens fredande. Att avsätta skogen till nationalpark

synes mig olämpligt, särskilt ur synpunkten av skogens närbelägenhet

till staden. Utfärdande av fridlysningsbestämmelserna enligt

lagen angående naturminnesmärkens fredande tillkommer länsstyrelsen,

vilken myndighet i detta fall synes bäst ägnad att meddela efter förhållandena

anpassade fridlysningsbestämmelser samt att övervaka deras tilllämpning.

Erfarenheterna från den förut nämnda Bya skog i närheten

av Göteborg, vilken skog fridlysts enligt sist sagda lag, synas mig även

tala för lämpligheten, att även i fråga örn Borgehage skog nämnda fridlysningsförfarande

kommer att tillämpas.

I fråga örn storleken av det område, som sålunda skulle skyddas, synes

mig detta böra, i huvudsaklig anslutning till naturskyddsföreningens hem
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.

ställan den 10 maj 1929, omfatta en areal av omkring 92.5 hektar, däri

jämväl inbegripet de med litt. A, B och C betecknade områdena, vilka

Borgholms stad velat inköpa för parkanläggningar m. m. men varifrån

staden sedan avstått.

Visserligen ankommer det å Kungl. Maj:t att meddela tillstånd till

fridlysning av området. Då jag emellertid har för avsikt att till försäljning

föreslå vissa, nedan närmare angivna områden av kungsladugården,

i vilket avseende erfordras riksdagens medgivande, har jag velat här

redogöra för frågan örn förberörda områdes fridlysning, för att riksdagen

må beredas tillfälle att yttra sig i ämnet.

B) Upplåtelse av mark till Borgholms stad.

Som förut omnämnts, har Borgholms stad från kungsladugården förvärvat

områden genom Kungl. Maj:ts brev den 22 december 1882, den 17 maj

1895 och den 23 maj 1902. Genom sistnämnda brev förvärvades de i stadens

södra gräns liggande Stadstorpen (nr 1 och 2), vilka numera äro utlagda

till tomter och bebyggda.

Vid den uppskattningsförrättning, som med anledning av förestående

arrendeledighet ägde rum den 18—20 maj 1920, hade Borgholms stad gjort

framställning, att, i händelse kungsladugården skulle försäljas, staden

måtte få förvärva ett område mellan staden, slottsberget och i väster till

stranden jämte torpen Borgdala och Kaffetorpet, visst skogsområde ni. m.

ITppskattningsmännen avstyrkte framställningen, enär stadens fordringar

syntes onaturligt stora och för tillfället ej av behovet påkallade, da

förut inkorporerade delar ännu icke utnyttjats. Stadens och badortens

framtida berättigade krav syntes bäst kunna tillgodoses genom att området

ställdes under skogsstatens förvaltning.

Framställningen avstyrktes jämväl av länsstyrelsen, överjägmästaren

och domänstyrelsen samt upptogs icke heller i den proposition (nr 177/1922),

som Kungl. Majit avlät till 1922 års riksdag rörande disposition av vissa

områden från kungsladugården.

Därefter gjorde Borgholms stadsfullmäktige den 2 juli 1923 framställning

om att för stadens utvidgning få inköpa ett område av 42.1695 hektar

av kungsladugården, som i en av mätningsmannen N. Christiansen år

1921 upprättad plankarta betecknats med litt. A, B, C, D, E oell F (se bifogade

översiktskarta). Enligt detta förslag skulle det med litt. A betecknade

området bebyggas med sommarvillor, området litt. F förses med enfamiljshus

och områdena litt. D och E bebyggas, det förra, som avsetts för

stadens egentliga utvidgning, med större boningshus och det senare

med egnahem (trädgårdstomter), övriga områden — litt. B och C — av

så ges till parkanläggningar. För området hade staden förklarat sig villig

Borgholms

stad

(1920).

Uppskattningsmännen

(18—20 maj

1920).

Borgholms

stad

(77 1923).

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Borgholms

stad

(,0/j 1925''.

i’rop. lir

206/1925.

Kungl. Majit

(”/« 1925).

Inkorporering

av visst område

från

Köpings och

Käpplinge

socknar.

Landsfiskalen

(7/s 1927).

Landsfogden

(**/« 1927).

Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.

erlägga ett pris avT 15,000 kronor, beräknat efter å-pris per hektar av

S00 kronor för åker och dylikt, 300 kronor för hagmark och 200 kronor för

skogsmark. I ärendet avgåvo domänintendenten i länet, stadsstyrelsen i

Borgholm, vederbörande landsfogde och jägmästare, Räpplinge kommunalstämma

och kyrkostämma, länsstyrelsen, överjägmästaren och domänstyrelsen

utlåtanden (se prop. nr 206/1925, sid. 28). Vidare framhöllo J. W.

Lundell med flera å stadsfullmäktiges i Borgholm stads vägnar i en till

Kungl. Majit den 12 februari 1925 avgiven skrift ånyo vikten förstaden

att erhålla mark för stadens utvidgning (se prop. nr 206/1925 sid.

30) samt hemställde örn rätt för staden att förvärva nämnda område örn

42.1695 hektar för en köpeskilling, som av blivande värderingsnämnd kunde

komma att bestämmas.

Såsom ovan omförmälts förklarade sig departementschefen i proposition

nr 206 till 1925 års riksdag anse, att frågan örn mark till nationalpark

borde lösas i samband med stadens framställning örn erhållande av mark.

Då emellertid sistnämnda fråga ej syntes honom tillräckligt utredd och

då myndigheterna jämväl borde få tillfälle yttra sig över stadens framställning

den 12 februari 1925, ansåg han sig ej böra för 1925 års riksdag

framlägga förslag till överlåtande av områden vare sig till nationalpark

eller för stadens utvidgning.

Vid ärendets anmälan för Kungl. Majit den 12 juni 1925 anbefalldes domänstyrelsen,

utom annat, att till Kungl. Majit inkomma med yttrande i

fråga örn upplåtelse av mark för utvidgning av staden Borgholm, i samband

varmed skulle tågås i övervägande frågan örn avsättande av område

från kronoegendomen till nationalpark. Sedan domänstyrelsen infordrat

> Drande från länsstyrelsen, har länsstyrelsen med skrivelse den 20 september

1927 överlämnat yttranden i ärendet av Svenska naturskyddsföreningens

styrelse, vetenskapsakademien, vederbörande landsfiskal och landsfogde

samt domänintendenten i länet ävensom påminnelser av naturskyddsföreningens

styrelse och en av f. borgarrådet G. Söderlund verkställd utredning

med förslag angående inkorporering med staden Borgholm av

viss del av Köpings socken.

Rörande inkorporeringsfrågan må här erinras, att Kungl. Majit den 15

mars 1929 förordnat, att från och med den 1 januari 1930 med Borgholms

stad skall i kommunalt, ecklesiastikt och administrativt hänseende införlivas

ett större område av Köpings och Räpplinge socknar, vilket område

i öster gränsar till staden (se bifogade översiktskarta).

I de över stadens senaste framställning här ovan omförmälda yttranden

har i huvudsak anförts följande.

Landsfiskalen har instämt i de av naturskyddsföreningen och vetenskapsakademien

avgivna, förut återgivna yttrandena jämväl i vad de avsage

upplåtelse av mark för stadens utvidgning.

r^r^^de11 ^ar tillstyrkt, att allenast de å Christiansens karta med

litt. 1) och E betecknade områdena måtte upplåtas till staden.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 129.

21

Domänintendentens ställning till frågan framgår av ovan återgivna yttrande

av honom rörande naturskyddsområdets avsättande.

Länsstyrelsen har anfört följande.

Länsstyrelsen vidhölle vad länsstyrelsen beträffande stadens ifrågasatta

förvärv av 42.1695 hektar av kronoegendomens mark tidigare i huvudsak

anfört, men med hänsyn till vad naturskyddsföreningen och vetenskapsakademien

upplyst ville länsstyrelsen numera icke motsätta sig, att de å

Christiansens i ärendet åberopade karta med litt. D och E betecknade områdena

finge av staden förvärvas. Enligt vad utretts berördes nämligen

dessa områden icke av den föreslagna nationalparken och de vore dessutom

enligt samma karta avsedda till kvarter för bostadshus och egnahem. Härigenom

erliölle staden nya byggnadstomter och dess avsikt med framställningen

bleve härigenom tillgodosedd. Däremot vunnes icke detta syfte

genom bifall till stadens begäran örn inköp av de med litt. A, B och C betecknade

områdena. Ty dessa områden vore enligt Christiansens karta

till största delen avsedda icke till byggnadstomter utan till parkanläggningar

och naturliga skogsparker. Men däremot komme sådana anläggningar

givetvis att förorsaka staden dryga underhållskostnader, därest de

skulle väl vårdas, vartill komme, att staden endast med stora svårigheter

syntes kunna fullgöra det gatuunderhåll, som redan nu ålåge staden att

bestrida. Även domänintendenten föresloge såsom villkor för upplåtelse,

att områdena litt. A, B och C skulle på ett forstmässigt sätt skötas som

park eller skog och att de icke finge bebyggas utan Kungl. Maurts särskilda

tillstånd.

Under ovan angivna förhållanden komme stadens pastadda behov av

byggnadstomter icke att tillgodoses genom ett bifall till stadens föreliggande

ansökning. Detta komme däremot att bliva fallet, därest den av

f. borgarrådet G. Söderlund föreslagna inkorporeringen med staden av

vissa Köpings och Räpplinge socknar tillhöriga områden genomfördes.

Därigenom vunnes även andra betydande fördelar ur allmän synpunkt.

Örn så skedde, förefunnes ett ytterligare skäl för att stadens hemställan

örn markförvärv från kronoegendomen icke boinie bifallas i vidare mån

än som länsstyrelsen nu föreslagit.

Tillika ville länsstyrelsen erinra, att, därest staden meddelades tillstånd

att inköpa ovan omförmälda områden litt. D och E, dessa områden såsom

belägna inom Räpplinge socken mäste inkorporeras med staden. Slutligen

hemställde länsstyrelsen beträffande priset å berörda områden, att detsamma

måtte bestämmas av tre gode män, av vilka en utsages av länsstyrelsen,

en av staden oell en av domaren i orten.

överjägmästaren har ansett de å Christiansens karta med litt. A, B, C

och F betecknade områden under inga förhållanden böra bebyggas och

därför ej heller överlåtas till staden samt i likhet nied länsstyielsen^förordat

upplåtelse åt staden av endast de å kartan med litt. D oell E utmärkta

områdena. , . ...w, , ,

Byggnadsstyrelsen har i förberörda yttrande den 8 maj 192S irainhallit

följande. , , ,

Stadens önskan att från kronoegendomen få forvarva byggnadsmark

torde i viss mån kunna tillgodoses utan olägenhet. I gällande stadsplan

för staden funnes utmed södra stadsgränsen till plantering avsedda områden

å den av byggnadsstyrelsen uppgjorda sammanställningskartan betecknade

med P1, P2, P3 och P\ vilka områden med hänsyn till den an

gränsande nationalparken icke .skulle behöva tagas i anspråk för sist
-

l)omänititendenteu

C8/s 1927).

länsstyrelsen

(!0/s 1927).

Överjägmästaren

Clio 1927).

liyggnadsstyrelseD

(8/e 1928).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.

Borgholms

stadsfullmäktige

(**/i» 1928''

Hannula ändamål utan genom stadsplaneändring kunna förändras till områden,

som finge bebyggas. Vid en eventuell bebyggelse av dessa områden

vöre det emellertid för staden önskvärt att även förfoga över en söderom

desamma belägen remsa av kronoegendomens mark, så att erforderligt

kvartersdjup kunde erhållas. Nämnda remsa (cirka 2.?s hektar), som

icke nämnvärt inkräktade på skogen och utlöparen i nordost, vore å berorda

karta utmärkt med grön streckning. Under förutsättning att genom

särskild föreskrift, garanti erliölles för att vid en blivande tomtindelning

och bebyg''gelse av detta skogsområde vederbörlig hänsyn toges till befintlig

värdefull växtlighet, förordade styrelsen detsammas försälining till

staden. &

Stadsfullmäktige i Borgholm hava i sitt förberörda yttrande den 26 oktober

1928 till en början erinrat, att länsstyrelsen med hänsyn till vad naturskyddsföreningen

och vetenskapsakademien upplyst icke velat motsätta

sig, att staden förvärvade områdena litt. 1) och B, enär dessa icke berördes

av den föreslagna nationalparken och dessutom vöre avsedda till byggnadskvarter

för bostadshus och egna hem, varigenom avsikten med framstal

ningen bleve väl tillgodosedd. Vad beträffade det emellan lasarettsområdet

och kungsträdgården belägna området litt. F:s lämplighet för bebyggelse,

därom länsstyrelsen icke uttalat sig, hänvisade stadsfullmäktige

tl. Yad .^varande landsfogden Lilja i yttrande den 20 oktober 1923 anfört.

Däri hade framhållits, att berörda område vöre på grund av sitt

hoga och sunda läge synnerligen lämpligt för bebyggande och att det här

ej kunde miva tal örn nationalpark; ej heller syntes föreligga några andra

omständigheter, som föranledde till avslag å stadens begäran i denna del.

Vad beträffade byggnadsstyrelsens förslag att för bevarande av utsikten

Iran slottet en ytterligare utvidgning av nationalparken på bekostnad av

de a\ staden begäida områdena litt. D och E borde ske, kunde byggnadsstyrelsens

faihagoi, att utsikten fran slottet skulle bliva lidande, örn den

finge staden till alltför närbelägen granne utan någon skyddande slöja

av skog emellan, tagas med ro. Det ålåge byggnadsstyrelsen att vid den

nya stadsplanekartans uppgörande ordna med tillgodoseende av de estetiska

kraven. Föislaget att tillfredsställa stadens krav på utvidgning

med en remsa skogsmark, som tillsammans med områdena P1, P2, P: och

P4 skulle få upplåtas till bebyggelse, torde vara av föga värde. ’ Byggnads

styrelsen syntes vara okunnig örn det faktum, att själva gränsen mellan

staden och området genomlöptes av det s. k. stadsdiket, som sålunda i hela

sm längd korsade de tilltänkta byggnadstomterna. För den skull finge

nog remsan göras betydligt bredare, så att en hel räcka av byggnads

kvarter kunde planeras söder örn diket. Vad slutligen beträffade appia

telse till. bebyggelse av mark, som avsetts för planteringar, hade stadsfullmäktige

på sin tid på grund av bristen på byggnadstomter gjort framställning

om tillstånd att förvandla området P4 till byggnadskvarter, men

framställningen hade avstyrkts av länsarkitekten och länsstyrelsen. ’

Med hänsyn till de avgivna yttrandena och till vad stadsfullmäktige

för övrigt i ärendet anfört hade stadsfullmäktige med frångående av sin

framställning den 12 februari 1925 hemställt om rätt att få förvärva de

områden, som å den ansökningen bilagda kartan av Christiansen betecknats

med litt. D, E och P mot en köpeskilling, bestämd av tre gode män,

utsedda en av länsstyrelsen, en av staden och en av domaren i orten,

samt under villkor att köpeskillingen finge erläggas på samma sätt, som

vid försäljning av övriga statens domäner, nämligen under en följd av

opaginerad Kontrollera mot PDF

•23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.

tio år genom lika stora avbetalningar, ävensom att bestämmelser utfärdades,

som tillförsäkrade staden rätt att använda områdena litt. A, B och L

till lustpark och plats för friluftsbad samt tillåtelse att därstädes upptaga

och underhålla nödiga gångar.

Slutligen hava stadsfullmäktige mlagt en kraftig gensaga mot den nu

ning som kommit till synes i handlingarna, nämligen att stadens behov av

byggnadsmark bäst kunde tillgodoses genom föreslagen inkorporering av

vissa delar av Köpings och Räpplinge socknar. Sålunda namnes bland

annat att, örn staden medgåves utvidgningsmöjlighet på kungsladugårdens

mark, staden icke torde vilja och icke kunna utan stora ekonomiska svårigheter

ordna de till inkorporering föreslagna områdena flan Köpings

kommun; och att, örn dessa icke ordnades, de med tiden torde Idiva till

stora olägenheter för staden. Denna fråga vore enligt stadsfullmäktiges

mening till sin natur av en helt annan art och avsåge i framsta rummet

att i det allmännas intresse ordna ett redan bebyggt område och loste därför

ingalunda behovet av byggnadstomter.

Stadsstyrelsen i Borgholm har anfört, att »de öppna grona angalina i

nordost», vilkas bevarande i den sköna landskapsbilden i byggnadsstyrelsens

yttrande den 8 maj 1928 sagts vara av cn sådan betydelse, icke existerade

i verkligheten utan utgjordes av åker i vanligt bruk och att området

i fråga knappast ens vore synligt från slottsruinen, vilket aven vöre förhållandet

med den utlöpare av skogen, varom fråga vöre. Stadsstyi else

holle före, att bebyggandet av de med litt. I), E och F betecknade områdena

icke komme att i någon mån störa utsikten vare sig fran eller mo,

slottsruinen. Byggnadsstyrelsens framställning örn avslag a stadens■ oivärv

av området vilade således å felaktig grund och borde följaktligen

något avseende icke fästas vid densamma i synnerhet som naturskyddsföreningen,

åtminstone dittills, icke gjort anspråk pa området

sorn nationalpark. Den smala remsa av kungsladugårdens markson!

byggnadsstyrelsen velat tillåta staden att losa, vöre tor ce

av styrelsen angivna ändamålet att vinna djup at kvarteren i del

allra närmaste värdelös med hänsyn till det av stadsfullmäktige papekade

avloppsdiket och med framhållande av att stadens behov av byggnadstomter

nu vore mera trängande än vid den tiden, då stadens framställa n„

gjordes, och att detta behov icke lämpligen kunde fyllas pa annat satt ari

genom förvärv av mark från kungsladugården, har stadsstyrelsen tillstyrkt

bifall till stadens senast gjorda framställning.

Länsstyrelsen har anfört följande. , , t-.

Länsstyrelsen, som förut förordat forvarv at staden av de med litt 1

och E betecknade områdena, vidhölle denna sm uppfattning under åberopande

av till stöd härför anförda skäl, varemot länsstyrelsen ansa ge sig

fortfarande sakna anledning tillstyrka stadens begäran örn inköp av området

litt. F. Den omedelbart därintill belägna »Lasarettstomten» til

hörde Kalmar läns södra landsting och å tomten vore det av landstinget

ägda Borgholms lasarett uppfört. Sedan lasarettet numera utvidgats, saknades

tillräckligt utrymme för uppförande av ytterligare ifrågasätta sjukvårdsinrättningar.

Landstinget, som beslutat anlägga ett nytt epidemisjukhus

i lasarettets närhet, hade på grund harny i skrivelse till Kungl.

Majit den 30 oktober 1928 (se nedan under C) anhållit örn upplåtelse av mark

till Kalmar läns södra landsting samt hemställt örn ratt att tor andamålet

få från kungsladugården inköpa ett område örn (boan hektar mot pris, som

Kungl. Majit kunde finna skäligt bestämma. Detta område utgjorde emel

Stadsstyrelsen

i Borgholm

(51/n 1928

Länsstyrelsen

(31/n 1928'',

s. 24 Kontrollera mot PDF

Domänstyrelsen.

i®/« 19291.

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.

lertid en del av det med bokstaven F betecknade området. Landstingets bei

olda begäran tillstyrktes av vederbörande arrendator och landsfiskal även

KSrtÄXS1 ölan?srir’vilken senare tillit mÄtS SS:

förvärf dFörkeiendHIiartaatr-erTa T* lalldstin«et''s omförmälda mark''

1: r del hade lansstyrelsen i särskild skrivelse den 31 de
föH.

ni 19i28 t,, Sn''Vr,Ct+ lnla11 tlU iandstingets framställning. Vid sådant

av oiirådft °Fhida ^ S5?tes„.länsstJrelsen lämpligt att återstående delen

av omiatlet F leserverades for andra sjukvårdsändamål eller liknande

allmänna behov, ansåge länsstyrelsen sig äga fullt fog för sin åtgärd afl

8 ''™m,S,i;llninf’ ! ™d, d“ »k» iÄavårUdeÄ*

Vidkommande Borgholms stads yrkande, att bestämmelser skulle utfärdas,

som tillförsäkrade staden rätt att använda områdena litt. A, B och

telse0 atttldöfr1ka a H1 lustpark och plats för friluftsbad med tillåtelse

att därstädes upptaga och underhålla nödiga gångar hänvisar

länsstyrelsen till ett den 9 oktober 1928 av länsstyrelsenalgretyttrande

o\ei ett till domänstyrelsen ingivet liknande förslag av kommitterade

riSi badorts angelägenheter, som går ut på upplåtelse av

i badstrand a stranden intill stadens södra gräns (vid området litt A)

fö?aSf fa-iytftf hir länsstyrelsen båldt före, att den föreslagna platsen

tor ett friluftsbad icke vore det bästa, enär den läge ganska öppen och

håmtd ate^n^tion df marhet?n fV- vä.gen tiU Solliden, och vidare framhållit,

att nationalparksiden givetvis icke finge förfuskas och att det

vi!!1 lfragasa 1 tas> ,så icke bleve förhållandet, därest de vid stranden

des Emellertid n?*?11?? karak)äri«tiska stenpartierna m. m. bortskaffanf®-

Emellertid foi utsatte länsstyrelsen, att tillfälle komma att beredas

länsstyrelsen att yttra sig över det förslag till dylika bestämmelser som

eventuellt bomme att uppgöras. ^idmiueiser, som

I sitt förberörda utlåtande den 8 mars 1929 har domänstyrelsen anfört

följande.

Med avseende a vad i övrigt i ärendet förekommit ansåge sig domänstj

reisen kunna biträda staden Borgholms ansökning att få inköpa de å

SäntaiSdock F daV I / rie<1 Utt‘ D’.E °ch F betecknade områden med

undantag dock foi den del därav, som i ansökning av Kalmar läns södra

landsting avsåges att åt detsamma upplåtas.

Vidkommande saluvärdet å de sålunda av styrelsen till försäljning för
l

dadé omradena hade ej därå av vederbörande sökande erbjudits något

därf^ Fn1S°HCh r- helie'' ■ hadiG 1 vederbörlig ordning skett uppskattning

daiäv. En sadan förrättning hade ej ansetts böra föranstaltas, förrän ut
k°mmi.

t / det skick, att domänstyrelsen kunnat bedöma före1

gganele frågor i deras helhet. Först nu vore den punkten nådd. men.

därest ärendet skulle kunna föreläggas 1929 års riksdag, kunde dylik förrättning

ej medhinnas Domänstyrelsen hade därför genom att under

hand satta sig i förbindelse med domänintendenten sökt bilda sig en upptattnmg

örn det saluvärde, varunder ur kronans synpunkt områdena ej

borde frankandas kronan, och därvid funnit, att nämnda värde med hänsyn

till det ändamål, tor vilket områdena vore avsedda, borde, vad själva

marken beträffade, oavsett agoslag kunna beräknas efter enahanda grund

q onoTmst b°ra betaga — utan inräkning av därå befintlig ståndskog —

3,000 kronor per hektar, motsvarande 30 öre per kvadratmeter. Förslag örn

värdet av sandskogen vore styrelsen ej beredd att avgiva, men, därest det

av staden ifrågasätta sattet för köpeskillingens bestämmande godtoges —

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.

domänstyrelsen hade intet att däremot erinra — syntes dessförinnan uppskattning

av ståndskogen böra verkställas av vederbörande jägmästare,

varefter domänstyrelsen torde hava att fastställa de minimipriser för försäljningarna,

under vilka köpeskillingarna ej borde bestämmas.

Risk för undervärdering syntes kunna undvikas därigenom att vid försäljningarna,

såsom i förut förekommande fall av liknande beskaffenhet

förfarits, förbehåll gjordes att, sedan köpeskillingarna blivit på föreskrivet

sätt bestämda, frågan örn köpeskillingarnas belopp skulle underställas

Kungl. Majits prövning.

I anledning av vad sålunda anförts hemställde domänstyrelsen, att

Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att av kungsladugården

måtte försäljas de å Christiansens karta med litt. D, E och F (med undantag

av viss del, avsedd att säljas till landstinget) betecknade områdena under

vissa närmare angivna villkor, samt med rätt för staden att, efter överenskommelse

med domänstyrelsen, få använda områdena litt. A, B och C

till lustpark och för friluftsbad samt att därstädes upptaga och underhålla

nödiga gångar.

I skrivelse till Kungl. Majit den 24 januari 1930 hava Arvid Johanson

och Th. Brynielson i enlighet med å kommunalstämma med Räpplinge socken

fattat beslut hemställt, att Kungl. Majit ej måtte bevilja Borgholms

stads anhållan örn inköp av ifrågavarande markområden, enär ett dylikt

köp skulle framtvinga en inkorporering icke blott av detta område utan

även av det för Räpplinge socken ur skattesynpunkt så viktiga lasarettsområdet.

I anledning härav hava såväl stadsfullmäktige i Borgholm i skrivelse till

Kungl. Majit den 27 mars 1930 som ock stadsstyrelsen i Borgholm i skrivelse

till länsstyrelsen den 23 april 1930 i fråga örn Räpplinge sockens ifrågavarande

framställning hemställt, att densamma måtte lämnas utan avseende,

och har stadsstyrelsen därvid framhållit, att frågan örn den ersättning, som

borde tillkomma socknen till följd av det inköpta områdets inkorporering

med staden, framdeles, därest fråga om inkorporering uppkomme, torde

bliva föremål för särskild prövning.

I förenämnda skrivelse den 27 mars 1930 hava stadsfullmäktige anfört

följande.

Domänstyrelsen hade ansett, att ett minimipris, ej understigande 3,000

kronor per hektar — värdet av ståndskogen frånräkna! — skulle åsättas

de till försäljning föreslagna områdena. Men detta pris torde efter förhållandena

å orten vara alldeles för högt tilltaget. Det vore givet, att

domänstyrelsen som affärsdrivande verk måste söka få det mesta möjliga

för marken, men i dessa tider av fallande priser å lantegendomar torde

icke ens den bördigaste och mest välbelägna jord kunna betinga ett sådant

pris vid försäljning. Givetvis toge domänstyrelsen sikte på det ändamål,

för vilket områdena skulle användas, nämligen till uppdelning och försäljning

av tomter. Man borde då i detta sammanhang betänka, att det nuvarande

markvärdet uppkommit genom samhällets liv och växt och att ett

högre värde å angränsande områden sålunda skapats genom staden. Nu

Käpplinge

socken

(“/1 1930).

Borgholms

stad (”/ä och

23/i 1930).

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kanyl. Maj.ts proposition Nr 129.

hade domänstyrelsen m. fl. helt säkert den uppfattningen, att förvärvet

ömme att hilva en lysande affär för staden. Men så komme ingalunda att

niva tallet, ty det vore att märka,, att staden måste reservera gatumark,

bekosta gatornas framdragande och iordningställande, anläggning av

vatten-, kloak- oell ljusledningar. Tomterna måste vidare dräneras och

planeras, och det bomme säkerligen att å den nya stadsdelen gå bort mycken

mark för planteringar och annat, i synnerhet som byggnadsstyrelsen

torde hav a ett ord med i laget, när det gällde stadsplanen och dispositionen

av skogsområdet. Drätselkammaren hade räknat med att endast cirka 10

hektar skulle kunna effektivt utnyttjas i och för byggnadstomter. Denna

beräkning torde hålla måttet. Det återstode då att se, vad staden kunde

tå m vid försäljning av tomter. För tidigare innehav av sådana hade staden

erhållit ett försäljningspris av 1,000 kronor per tomt. Å varje hektar

torde man kunna beräkna sex stycken tomter, sedan mark för gator m. m.

frånräknats. Att räkna med ett högre pris per tomt än ovan nämnda, torde

] nuvarande tryckta tider vara omöjligt. Det torde då ligga i öppen

''lag, att med hänsyn till ovan nämnda utgifter i samband med tomtförsäljningen

m. m. ett inköp till det av domänstyrelsen ifrågasatta minimipriset

komme att bliva förlustbringande för staden, varvid man även finge

rakna med ränteförluster under avsevärda tider, innan tomterna blivit

försålda. Vid fastställande av ett försäljningspris borde man givetvis

utgå från förhandenvarande omständigheter, vad som vore gängse pris på

orten, oell icke söka pressa detta i höjden. Prisläget vore i sjunkande och

staden hade dessutom stora skulder, jämförelsevis hög skatteprocent och

bomme att fa ännu högre genom den genomförda inkorporeringen med

vissa delar av Köpings och Räpplinge socknar.

Staden syftade ingalunda att förtjäna på denna utvidgning. Den ville

endast hava sina direkta utgifter betäckta och önskade sälja lämpliga

byggnadstomter till samma pris som tidigare. Det funnes nämligen ingen

anledning att i närvarande stund höja tomtvärdet i Borgholm. Men stadens

myndigheter måste göra allt för att tillse, att staden ej stannade i

utvecklingen, och man hade också rättighet att hoppas, att ej staten skulle

lägga några oöverstigliga hinder i vägen härför. Domänstyrelsen hade

tydligen vid sin beräkning utgått ifrån de förhållanden, som vöre rådande

vid större städer eller mera framåtgående och livskraftiga samhällen och

ej beaktat de säregna förhallanden och den ringa ekonomiska bärkraft,

som Borgholms samhälle bosette.

Efter drätselkammarens hörande finge stadsfullmäktige därför hemställa,

att prisfrågan ånyo måtte komma under domänstyrelsens prövning,

samt erbjuda som skäligt pris för skogen 10,000 kronor samt för marken

å områdena litt. D, E och F 1,500 kronor per hektar eller 27,000 kronor; sammanlagt

37,000 kronor för hela området att gäldas på det av domänstyrelsen

föreslagna sättet.

Emellertid vöre stadsfullmäktige fortfarande villiga att vidhålla sitt

första anbud, att priset skulle fastställas av en värderingsmand, men att

denna skulle vara obunden av något minimipris. Då trädde man icke någons

rätt för nära, och stadsfullmäktige vädjade till Kungl. Majit att behjärta

stadens behov och dåliga ekonomiska resurser, så att en lösning av

denna fråga äntligen kunde komma till stånd. En snar lösning vöre i själva

verket ett livsvillkor för stadens framtida utveckling.

I fall av försäljning till staden förbunde sig staden att till självkostnadspris

tillhandahålla landstinget ytterligare mark — utöver do O.tws

hektar landstinget anhållit få förvärva — för framtida utvidgning.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.

27

Stadsstyrelsen i Borgholm har i fråga om det föreslagna priset å marken

framhållit, att redan ett pris av 1,000 kronor per hektar vore för högt.

Verkliga värdet komma man sannolikt närmast, om man såsom beräkningsgrund

lade det av domänintendenten föreslagna beloppet av 35 kronor

per hektar, varmed arrendatorn borde erhålla nedsättning i arrendet för

till inköp avsedd åkerjord. Kronans inkomst därav vore således 35 kronor

per hektar. Kapitaliserat efter 5 procent bleve värdet således i kronans

hand 700 kronor per hektar åkerjord. Då denna åkerjord enligt vad domänstyrelsen

uttalat hörde till »egendomens hästa och mest välbelägna»,

vore givetvis värdet å skogsmarken väsentligt lägre.

Länsstyrelsen har i skrivelse till domänstyrelsen den 28 juni 1930 —

under framhållande att staden i skrivelse den 28 oktober 1928 frånträtt

sin anhållan örn inköp av områdena litt. A, B och C — fortfarande tillstyrkt

försäljning till staden av områdena litt. D och E mot en köpeskilling,

som borde bestämmas av tre gode män, av vilka en skulle utses av

länsstyrelsen, en av staden och en av domaren i orten. I fråga örn förvärv

av området litt. F hade Kalmar läns södra landsting i skrivelse den

30 oktober 1928 anhållit att få förvärva 0.7098 hektar därav ävensom i skrivelse

den 24 september 1929 hemställt, att återstående delen måtte för framtida

sjuk vårdsändamål och andra allmänna behov fa av landstinget förvärvas

eller att området icke måtte försäljas utan reserveras för angivna

ändamål.

I fråga örn dispositionen av sistnämnda område, litt. F, har länsstyrelsen

anfört följande.

Då det gällde för länsstyrelsen att taga ståndpunkt till frågan, vilkendera

av Kalmar läns södra landsting eller Borgholms stad som ur allmän

synpunkt kunde anses mera berättigad att få inköpa ifrågavarande område,

ville länsstyrelsen erinra därom, att syftet med stadens fastighetsförvärv

vore att bereda staden möjlighet att tillhandahålla hugade spekulanter

mark för inköp och bebyggelse. Landstinget däremot avsage att

skaffa mark dels för redan inträdda sjukvårdsbehov dels ock för att för

framtiden trygga tillgången till mark för enahanda behov eller andra

därmed jämställda allmänna ändamål. Då det ålåge länsstyrelsen såsom

en viktig uppgift att, i den mån så vöre möjligt, söka främja tillgodoseendet

av betydelsefulla allmännyttiga företag särskilt sådana, som berörde

viktiga sjukvårdsintressen, ansåge sig länsstyrelsen, i likhet med vederbörande

domänintendent och jägmästare, böra förorda bifall till landstingets

framställning. Skulle emellertid landstingets alternativa yrkande

bifallas, ville länsstyrelsen föreslå fastställandet av det villkoret, att tiden,

inom vilken området skulle hållas reserverat för landstingets räkning,

begränsades till viss angiven tid.

överjägmästaren Ilar tillstyrkt försäljning till Borgholms stad av områdena

litt. D och E samt till landstinget av hela området litt. F.

På föranstaltande av domänstyrelsen har saluvärdering av områdena

litt. D, E och F hållits den 29 oktober 1930 av vederbörande domäninten
-

Piinsstjrelaen

(’>/« 1930).

Overjägraästaren

(''»/t ISBO).

s. 28 Kontrollera mot PDF

Domänstyrelsen

C1 fri 1930).

28

Kungl. Majus proposition Nr 129.

(lent med biträde av två uppskattningsmän. Ur värderingsinstrumentet

ina anföras följande.

A litt. D och E bestode åkerjorden av stark lerjord på ler- och gräsbotten,

onöjaktigt avdikad med dels öppna diken, dels täckta stendiken, ängen

upptoges av kanalrenar och avrösningsjorden bestode av övervägande

lerjord med svag sluttning mot stadsgränsen och beväxt med förvildad,

medelålders gles ekskog och med en tät och nästan ogenomtränglig

buskvegetation av hagtorn och nyponbuskar.

Avrösningsjorden öster örn linjen 1—5 å den av distriktslantmätaren

C. E. »jodell ar 1930 upprättade kartan bestode av ett slätt, delvis vattensjukt

lerjordsområde, delsvis beväxt på ovanangivna sätt, men med ännu

glesare ekskog och mera hagmarksartad karaktär. Detta senare område

disponerades nu av kungsträdgårdsmästaren såsom betesmark för

1 a 2 hästar.

Med tagen hänsyn till dels de olika områdenas större eller mindre begärlighet

såsom tomtmark, dels den sannolika tidrymd 10—50 år som

torde fortlöpa, innan dylika tomter kunde upplåtas, dels ock den ofrånkomliga

minskningen av arealen, cirka 20 procent, för gators framdragande

och kostnader därför, föresloges följande skäliga saluvärden:

1) Litt. D, E och F.

7.3900 hektar åker å 3,000 kr. = ................................................

O.i 250 » äng å 1,500 » = ................................................

11.6 4 50 » avrösningsjord =................................................

(7.65 90 » å 2,000, 3.30 60 hektar å 2,500 och 0.6 8 hektar

å 3,500) ståndskog enligt jägmästaren (11,000 + 270 kr.) ....

22,170.—

187.50

25,963.—

11,270.—

avrundat till 59,590 kronor.

kr. 59,590.5 0,

2) Litt. F.

3.9860 hektar avrösningsjord ............................= kr. 10,645._

(0.68 hektar å 3,500 och 3.3060 hektar å 2,500)

ståndskog enligt jägmästaren ........................ » 2,000.— 12 645 —

3) Del av litt. F.

0.68 hektar avrösningsjord å 3,500 kr. ............= kr. 2,380.—

ståndskog enligt jägmästaren ............................ » ’270.— » 2 650 —

Eronan och allmänheten borde förbehållas rätt att fortfarande begagna

utfartsvägarna nr 4 och 14 eller annan genomfartsväg.

Domänstyrelsen har i skrivelse den 11 december 1930 i fråga om försäljning

av mark till Borgholms stad anfört i huvudsak följande.

Vidkommande de till försäljning till Borgholms stad och landstinget

ifrågasätta områdena, torde några berättigade anmärkningar icke kunna

framställas mot den verkställda värderingen. Det vore bäst att erbjuda

landstinget förvärva hela lotten litt F.

Då områdena litt. D och E nu avsåges att förvärvas av staden, torde

man hava berättigad anledning antaga, att områdenas bebyggelse komine

att ske på ett ändamålsenlig^ sätt, så att denna ej komma att störa grannskapet.

Skäl torde därför icke föreligga att bland försäljningsvillkoren

införa den av naturskyddsföreningen föreslagna föreskriften, att bygg
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 129. 29

nåder av för stor höjd ej finge uppföras och att ekskogen ej finge onödigt

våldföras.

Domänstyrelsen har hemställt, att till Borgholms stad måtte försäljas

ett å en i ärendet bifogad, av distriktslantmätaren Carl Erik Sjödell

år 1930 upprättad karta med ägofigurerna nr 1—12 utmärkt

område örn 15.174 hektar mot en köpeskilling av 46,945 kronor att

till länsstyrelsen erläggas med en sjättedel vid tillträdet den 14 mars

1932 och med en sjättedel den 14 mars varje av nästföljande fem år jämte

ränta efter fem procent örn året å ogulden del av köpeskillingen, tills full

betalning sker, samt rinder villkor att köpare skulle vara skyldig till allmänt

begagnande såsom väg upplåta nödig mark av lotten samt att köparen

skulle ensam vidkännas de med lottens avskiljande och lagfart å

fånget samt övriga med köpet förenade utgifter.

Anspråken från Borgholms stad att från kungsladugården erhålla mark Departementsför

stadens utvidgning hava under ärendets handläggning något växlat.

Frågan örn behovet av mark har också i viss mån kommit i ett annat läge

därigenom att Kungl. Maj:t den 15 mars 1929 förordnat — visserligen

mot stadens bestridande — att ett avsevärt område, delvis bebyggt, från

Köpings och Räpplinge socknar skulle inkorporeras med Borgholms stad.

Det mest trängande behovet av mark för stadens utvidgning synes så*

lunda i viss mån hava lättats.

De områden, som för närvarande synas mig böra hembjudas Borgholms

stad till inköp, utgöras av de med litt. D och E utmärkta, omfattande

en areal av tillhopa 15.174 hektar. Mot den av domänstyrelsen i överensstämmelse

med uppskattningsnrännens värdering föreslagna köpeskillingen,

46,945 kronor, har jag intet att erinra. I anslutning till gällande

grunder för gäldande av köpeskilling vid försäljning av kronoegendom

torde köpeskillingen böra få gäldas med avbetalningar under en tid av

tio år.

Som emellertid ifrågavarande områden till viss del äro bevuxna med

ekskog, som utgör en fortsättning av Borgehage skog, synes mig önskvärt,

att, därest en försäljning av områdena kommer till stånd, vid blivande

fastställande av stadsplan för områdena bestämmelser av byggnadsstyrelsen

utfärdas mot uppförande av byggnader av för stor höjd.

Då den å områdena befintliga ekskogen vid blivande försäljning icke

torde kunna skyddas på annat sätt än genom fridlysning enligt lagen angående

naturminnesmärkens fredande oell då denna lag ej lämpligen

torde kunna i förevarande fall tillämpas, återstår endast att framhålla

såsom ett önskemål, att ekskogen vid områdenas bebyggande eller användande

på annat sätt ej onödigt våldföres.

Skulle Borgholms stad ej önska begagna sig av köpeanbudet, torde områdena

böra bibehållas i kronans ägo.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.

Landstinget

(80/io 1928).

Domänstyrelsen

(7s 1929).

Landstinget

(279 1929).

€) Upplåtelse av mark till Kalmar läns södra landsting.

I en till Kungl. Majit ställd, till domänstyrelsen ingiven framställning

den 30 oktober 1928 bar Kalmar läns södra landstings förvaltningsutskott

enligt bemyndigande av landstinget anhållit att få förvärva, för det pris

Kungl. Majit kunde finna skäligt bestämma, 0.7098 hektar av kungsladugården,

enär landstinget beslutat att invid det nuvarande lasarettet uppföra

ett nyt epidemisjukhus. Därvid har framhållits, att, då staden Borgholm

gjort framställning örn förvärv av mark från kungsladugården, i

vilken även ifrågavarande område inginge, det vore nödvändigt och ekonomiskt

fördelaktigt att i god tid tillförsäkra landstinget markutrymme

för att därigenom kunna undvika en eljest kommande nödvändighet

av inköp av mark från staden.

. Över denna ansökning hava yttranden avgivits av vederbörande landsfiskal

och jägmästare, arrendatorn av kungsladugården samt domänintendenten

i länet och länsstyrelsen.

Samtliga nämnda myndigheter ävensom arrendatorn hava tillstyrkt

ansökningen. Av yttrandena framgår tillika, att epidemisjukhusets tomt

avses att förläggas dels inom nuvarande lasarettstomten, dels ock inom

det område, örn vars förvärvande staden gjort ansökan, att området är

bevuxet med gles ekskog samt att vederbörande lasarettsläkare och lasarettsdirektion

i Borgholm icke gjort några erinringar mot sjukhusets förläggning

därstädes.

Domänstyrelsen har i förenämnda skrivelse den 8 mars 1929 förklarat sig

icke hava något att erinra mot landstingets ansökning.

Därefter har landstinget i en till Kungl. Majit ställd skrift av den 24

september 1929 anhållit att få förvärva ej blott förenämnda område örn

0.7098 hektar av litt. F utan även återstående del av detta område för framtida

sjukvårdsändamål eller andra allmänna behov samt att vid prisets

bestämmande all möjlig hänsyn måtte tagas till de ändamål, för vilka området

kunde varda avsatt. För den händelse ett större förvärv av litt. F

än 0.7098 hektar icke nu skulle kunna medgivas, har landstinget hemställt,

att nämnda område icke måtte försäljas utan reserveras för ovan angivna

ändamål.

Som skäl härför har landstinget anfört följande.

Då Kalmar läns södra landsting den 30 oktober 1928 gjorde framställning

örn att få av Borgholms kungsladugård förvärva ett område örn O.709&

nektar,, skedde detta därför, att detta område var nödvändigt för det

epidemisjukhus, örn vars byggande i närheten av lasarettet landstinget

lattat beslut. Att landstinget vid detta tillfälle icke begärde få förvärva

större område, berodde dels därpå, att detta område fyllde det för ögonblicket

nödvändiga behovet, dels därpå, att landstinget hyste den förhoppningen,

att, därest ökat behov av utrymme för sjukvårds- eller andra allmänna

ändamål gjorde sig gällande, landstinget då skulle kunna få för
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Majus proposition Nr 129.

värva ytterligare behövligt utrymme intill förut av landstinget inköpt

område. Men då nu fråga uppstått att till Borgholms stad försälja

intill lasarettet gränsande område, skulle landstingets behov av ytterligare

område i framtiden icke kunna tillgodoses inom rimliga villkor.

Och sådana framtida behov komme helt visst att snart nog göra sig gällande.

Vården av kroniskt sjuka vore icke ordnad. Den kunde möjligen

snart nog komma att kräva nybyggnad. En upptagningsanstalt för sinnessjuka

vore planerad.

På grund av lasarettets utvidgning och lasarettstomten bebyggande med

nytt epidemisjukhus hade utrymmet för patienternas vila och promenader i

det fria blivit alltför inskränkt. Behovet av ökat utrymme framginge ytterligare

av dessa påpekanden. Det för inköp begärda området örn 0.709S hektar

utgjorde en del av området litt. P, som Borgholms stad begärt få köpa.

Den återstående delen av detta område sträckte sig från den så utvidgade

lasarettstomten intill kungsladugården. Det vore mycket störande såväl

för lasarettets stillhet och ro som för landskapsbilden, örn detta område

bebyggdes på vanligt sätt. I likhet med länsstyrelsen i Kalmar län ansåge

landstinget, att det vore synnerligen lämpligt, örn hela återstående delen

av området litt. F reserverades för sjukvårdsändamål eller liknande allmänna

behov.

Borgholms stadsfullmäktige hava i förberörda skrivelse den 27 mars 1930 Borgholms

i avseende å landstingets framställning anfört följande. (”hfmoj

Stadsfullmäktige ansåge, att de uttalade farhågorna, att stadens bebyggelse

åt detta håll skulle verka störande på såväl lasarettet som landskapsbilden,

kunde tagas med ro.

Först och främst vore det fullkomligt onödigt att på detta sätt reservera

stora områden, vilka aldrig kunde behövas, även örn alla sjukvårdsplaner

ginge i fullbordan, och dessutom tyngde sjukvården alltför hårt på

landstingets budget. För att säkerställa lasarettets utvidgningsmöjligheter

vore emellertid stadsfullmäktige villiga att till självkostnadspris

ställa erforderlig mark till förfogande, när tiden vöre inne för uppförande

av nya sjukhusbyggnader. Vidare kunde stadsfullmäktige icke inse, att

ett blivande villasamhälle, bebyggt med villor, inbäddade i en naturlig

park, på något sätt skulle verka störande vare sig på landskapsbilden

eller på lasarettets stillhet och lugn.

Stadsstyrelsen har i skrivelse den 23 april 1930 framhållit enahanda syn- stadsstyrelsen

punkter som stadsfullmäktige. (’,/4 1930)-

Länsstyrelsen har i skrivelse den 28 juni 1930 tillstyrkt landstingets Länsstyrelsen

hemställan i fråga örn förvärv av området örn O.7098 hektar fse ovan i*8/8 1930''- under B).

Domänstyrelsen har i sin förberörda skrivelse den 11 december 1930 Domänframhållit,

att det vore en onödig omgång att — såsom Borgholms stad

ifrågasatt — först sälja mark till Borgholms stad, som därefter skulle

hava att tillhandahålla landstinget mark, i den mån lasarettstomten behövde

utvidgas. Det voro då bättre att erbjuda landstinget att förvärva

hela lotten litt. F. Skulle landstinget icke nu önska förvärva hela området,

torde den del därav, som landstinget nu icke komme att förvärva, utan

olägenhet kunna bibehållas i kronans ägo tillsvidare. Under hänvisning

opaginerad Kontrollera mot PDF

Departementschefen.

3“ Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.

till förut omförmälda värdering hemställde domänstyrelsen, att Kungl.

Maj:t måtte till Kalmar läns södra landsting försälja antingen ett å Sjödells

karta med ägofigurerna nr 15—17 utmärkta område örn 3.986 hektar

mot en köpeskilling av 12,645 kronor eller, örn landstinget icke önskade

förvärva hela nämnda område, ett å kartan med ägofiguren nr 17 utmärkt

område örn 0.68 hektar mot en köpeskilling av 2,650 kronor. I vartdera

fallet skulle köpeskillingen erläggas till länsstyrelsen kontant vid

tillträdet den 14 mars 1932 samt under villkor, att landstinget skulle ensam

vidkännas med områdets avskiljande och lagfart å fånget samt övriga

med köpet förenade utgifter ävensom att i fråga örn området örn 3.986

hektar köpare voro skyldig till allmänt begagnande såsom väg upplåta

nödig mark av området.

I fråga örn dispositionen av lotten litt. F synes lämpligast, att för närvarande

endast en mindre del av detta område eller ägofiguren nr 17 å

Sjödelis karta, omfattande 0.68 hektar, hembjudes Kalmar läns södra

landsting till inköp. Mot den av domänstyrelsen föreslagna köpeskillingen,

2,650 kronor, har jag intet att erinra.

Den övriga delen av litt. F torde tillsvidare böra bibehållas under kungsladugården.

D) Räpplinge kommuns framställning örn utredning rörande kungsladugårdens

styckning och försäljning.

I skrivelse till Kungl. Maj:! har kyrkoherden And. J. Berninger m. fl.

på upi)drag av kommunalstämman i Räpplinge socken av'' Kalmar län i

skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 december 1930 gjort framställning om

utredning rörande kungsladugårdens styckning och försäljning.

I ärendet hava sökandena anfört följande.

De ansvariga förtroendemännen såväl som den skattedragande allmänheten

inom Räpplinge församling hade sedan flera år med oro förmärkt,

hurusom i samband med brukandet av Borgholms kungsladugård stående

förhållanden vållat församlingen betungande utgifter utan att lämna

vederlag i skatteintäkter. Den stora gården hade icke kunnat skötas

utan anställande av statare, vilka i regel icke visat sig kunna försörja

sitto familjer utan anlitande av kommunal hjälp. För närvarande funnes

på Borgholms kungsladugård fyra statarefamiljer med sammanlagt nitton

minderåriga barn. En utredning av Räpplinge församlings utgifter

för statarefamiljernas underhall under de senaste elva åren visade tydligt,

att denna enda gård vållat församlingen oproportionerligt stora

kostnader i fattigvårds- och barnavårdshänseende, under det att intäkterna

frän samma gård icke varit betydande.

Dessa omständigheter jämte det förhållandet, att gården ej heller kunde

sägas lämna statsverket nämnvärd inkomst, hade föranlett sökandena

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 129.

att föreslå, att Borgholms kungsladugård styckades i gårdar om cirka 30

—35 hektar och försåldes. De tre gårdar, som redan avstyckats från

Borgholms kungsladugård, kunde sägas vara mönstergårdar i orten. Till

förebyggande av att kungsladugården vid eventuell försäljning bomme

att försäljas till en enda person — den holde komma flera självägande

lantbrukare tillgodo — vore det dock önskvärt oell nödvändigt, att varje

avstyckning såldes för sig och att blivande ägare tillförbundes att därå

uppföra nödvändiga åbyggnader och sköta varje del såsom ett självständigt

jordbruk. Det synnerligen förmånliga läget invid Borgholms stad

med därå följande goda avsättningsmöjligheter för lantmannaprodukter

skulle säkert skaffa villiga köpare. För statsverkets vidkommande skulle

det säkert bliva fördelaktigare att försälja gården, då räntemedeln å försäljningssumman

skulle betydligt överstiga nuvarande arrendeinkomster

och dessutom inga inkomsterna decimerande förvaltningskostnader

längre komme i fråga.

Över denna framställning har Kungl. Majit den 9 december 1930 anbefallt

domänstyrelsen att efter vederbörandes hörande avgiva utlåtande.

Domänstyrelsen har i sin förberörda skrivelse den 11 december 1930

framhållit, att den sålunda anbefallda utredningen ej borde avvaktas

med hänsyn till önskvärdheten av att frågorna örn avsättning av mark

till naturpark och örn försäljning av områden till staden Borgholm och

landstinget snarast måtte vinna sin lösning.

För egen del får jag instämma i denna domänstyrelsens uppfattning: Departements
chefen.

E) Föreslagen överflyttning av vissa områden i närheten av slottsruinen

från domänstyrclsens till byggnadsstyrelsens förvaltning.

Genom Kungl. Majits brev den 22 december 1882 upplätos till Borgholms

stad mot årlig avgäld vissa angivna jordområden inom Borgholms

kungsladugårds ägor att användas till vägar, planteringar och för

en badanstalt behövliga förlustelseplatser mot villkor, bland andra, att,

därest Kungl. Majit framdeles skulle sådant påfordra, de upplåtna områdena

skulle till kronan återställas utan rätt för staden till ersättning

för de å områdena nedlagda kostnaderna.

Vid ekonomisk besiktning den 25 oktober 1926 å Borgholms slottsruin

framställdes förslag, att nämnda områden (belägna öster örn slottsruinen

och omkring Karl XVis minnessten), som å en av t. f. extra lantmätaren

Bertil Rydbeck år 1919 upprättad karta betecknats med ägofigurerna 49,

52,53, 55, 57 och 58 och vilka samtliga nu läge under domänstyrelsens förvaltning,

måtte överflyttas till byggnadsstyrelsen, samt att badanstalten skulle

vara skyldig att inhämta byggnadsstyrelsens tillstånd beträffande åtgärder

för vidare bebyggelse och plantering av samma områden, vilka

fortfarande borde disponeras av badanstalten. Tillika föreslogs, att å

kartan med figurerna 50 och 51 samt 56 betecknade områden jämväl skulle

Bihang lill riksdagens protokoll 1931. 1 sami. lil hafi■ (Nr 129.)

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Departements
chefen,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.

överflyttas till byggnadsstyrelsens förvaltning att disponeras till bostad

och planteringsland åt tillsyningsmannen för slottruinen.

I skrivelse till kammarkollegium den 30 maj 1928 har byggnadsstyrelsen

— under framhållande att styrelsen funne det vara av största vikt, att en

för slottsruinen och dess omgivningar störande bebyggelse eller planteringinom

ifrågavarande områden örn möjligt förhindrades — biträtt det vid

nämnda ekonomiska besiktning framställda förslaget samt hemställt, att

kammarkollegium måtte vidtaga de åtgärder, som på kollegium kunde

ankomma för meddelande av erforderliga föreskrifter i ovan angivet syfte.

Sedan kammarkollegium i ärendet inhämtat yttranden av stadsfullmäktige

i Borgholm samt vederbörande jägmästare och domänintendent ävensom

utlåtanden av länsstyrelsen i Kalmar län och domänstyrelsen, hatkollegium,

då det icke torde ankomma på kollegium att lämna föreskrifter

beträffande förvaltningen av ifrågakomna områden, med överlämnande av

till ärendet hörande handlingar jämte karta, anfört, att kollegium, i anseende

till de intressen, kollegium hade att företräda, icke hade att framställa

någon erinran i ärendet.

Domänstyrelsen har i skrivelse den G september 1929 anfört bland annat

följande.

Ägofigurerna å Rydbecks karta nr 52, 55, 57 och återstående del av nr

58 stöde för närvarande under skogsstatens förvaltning, under det att ägofigurerna

nr 50, 51 och 56 inginge i arrendet av kungsladugården. Mot

överflyttande till byggnadsstyrelsens förvaltning av dessa områden, vilka

jämte förberörda ägofigurer nr 49, 53, 54 och del av nr 58 bildade ett sammanhängande

helt och å kartan angivits med blå begränsningslinje, bade

styrelsen icke heller något att erinra, dock under förutsättning att domänfonden

nedskreves med ett belopp av 2,500 kronor.

Ifrågavarande ärende, ehuru icke direkt sammanhängande med de frågor

rörande disposition av kungsladugårdens mark, vilka i det föregående

behandlats, har jag dock i detta sammanhang velat omförmäla. Någon

erinran mot ifrågasatt överflyttning av de berörda områdena från

domänstyrelsens till byggnadsstyrelsens förvaltning synes mig icke kunna

göras. Jämväl torde den av domänstyrelsen vid dylik överflyttning

ifrågasatta nedskrivningen av domänfonden med 2,500 kronor böra lämna

få vidtagas. Sedan riksdagen fattat beslut angående förut omnämnda

försäljningar av mark från egendomen, torde jag få underställa nu förevarande

ärende Kungl. Majits avgörande.

På grund av vad jag sålunda ovan under punkterna B och C anfört

hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av kronoegendomen 5 l8/=5 mantal Borgholm nr 8, jämte lägenheten

Borgholm nr 7, cn trädgård, i Räpplinge socken av Kalmar län må försäljas
dels

till staden Borgholm ett å en i ärendet företedd, av distriktslantmätarén

Carl Erik Sjödell år 1930 upprättad karta med ägofigurerna

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.

ur 1_12 utmärkt område örn 15.174 hektar mot en köpeskilling av 46,945

kronor, att till länsstyrelsen i länet erläggas med en tiondel vid tillträdet

den 14 mars 1932 oell med en tiondel den 14 mars varje av nästföljande

nio år jämte ränta efter fem procent örn året å ogulden del av köpeskillingen,

tills full betalning sker, samt under villkor, att köparen är

skyldig att till allmänt begagnande såsom väg upplåta nödig mark av

området samt att köparen skall ensam vidkännas kostnaderna för områdets

avskiljande och lagfart å fånget samt övriga med köpet förenade

utgifter, ..

dels ock till Kalmar läns södra landsting ett å Sjödell karta med agoiiguren

nr 17 utmärkt område örn O.es hektar mot en köpeskilling av 2,650

kronor, att till länsstyrelsen i länet erläggas kontant vid tillträdet den

14 mars 1932 samt under villkor, att landstinget skall ensam vidkännas

kostnaderna för områdets avskiljande och lagfart å fånget samt övriga

med köpet förenade utgifter.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

bifall samt förordnar, att proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Joh:s Thygesen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

''/■ Vt(ii V

V>\?

‘ iUsilii/!--r«.!■:''< !<!• )t-,-i ni;: »'' r,f tiis
Uhii

f tjjit bi'' IvillOI I . ■ ................ .. i... i .

7B ni,„7 .-■tunt ■ i i-,i,i,,.;-

VII !•’(• tj''tb''u}!u •, .! • (tiri fic .

• < ‘ '' f-; 1 ■'' '' i »lil ( •(•Wiitu <:h |!-4 ; • i| i t

''■ *'' -1''" '' ■ läl liO«* ii liv i- -,i.-: ,, |

Ut! '' ''.t •

*.*(* lil* ni'''' ! *>* | ö >1 b'')/''! |;i»r| rti fa

liniii; born .linu,! AUihnfä i. r • bii - ■ : • .

''« ÄUrfti^-XiÖ/l (!•> leii'' . !■>,? ;

■ ■ ■'' ;bi: >1 !'' ; bi / itfiiM;,...; i ;

•''.KilliII! :''■■■< JU:,.- fi - i.., ;

’

''<’> t-Uib

•»I :■ ''

/ t Mill

- ■ :■!*>•! .

. t’: i *?’ f

''• V, ''Vv V* *\’V V - \\* » ''

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 129. 37

översiktskarta

rörande vissa till upplåtelser avsedda områden från Borgholms kungsladugård.

TCA.LKXTV,

BORGHOLMS S

Solliden q

till naturpark enligt lagen angående naturminnesmärkens fredande avsett

område, 92.5 hektar.

tili Borgholms stad avsett område, 15.174 hektar (föreslagen köpeskilling

46,945 kronor).

lill Kalmar läns södra landsting avsett område, O.cs hektar (föreslagen köpeskilling

2,650 kronor).

den del av litt. K, som avses att fortfarande bibehållas under kungsladugården.

lii hon fi lill riksdagens protokoll 19,11. 1 sami. lil hafi. (Nr 129.)

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1931:278 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av vissa områden från Borgholms kungsladugård i Kalmar län jämte en i ämne s. 14 i texten
  2. JoU 1931:69 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående försäljning av vissa områden från Borgholms kungsladugård i Kalmar län jämte en i ämnet väckt moti s. 1 i texten