Angående ytterligare statsunderstöd till Hornborgasjöns sjösänkningsf öretag
1931-02-26 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1931:141, Angående ytterligare statsunderstöd till Hornborgasjöns sjösänkningsf öretag
Dokumentets text
Kungl. Majlis proposition Nr 141.
1
Nr 141.
Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående ytterligare statsunderstöd
till Hornborgasjöns sjösänkningsf öretag; given
Stockholms slott den 26 februari 1931.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Marits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
B. v. Stockenström.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten % statsrådet å Stockholms
slott den 26 februari 1931.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,
Holmbäck, Hansén, Rundqvist.
Departementschefen, statsrådet von Stockenström anför:
Den 31 december 1903 beviljade Kungl. Majit under de i kungörelsen
den 14 juni 1901 stadgade villkor lån från odlingslånefonden med 257,000
kronor till ett företag, avseende sänkning av Hornborgasjön i Skaraborgs
län i och för torrläggning av mark, hörande till sjön angränsande
fastigheter. Odlingslånet blev sedermera, efter det flera sökande kommit
till, höjt med 15,000 kronor, men reducerades åter i anledning av änd
Hihang
lill riksdagens protokoll 19.11. 1 sami. 123 haft. (Nr lil.) 1
2
Kungl. Majda proposition Nr 141.
ring med avseende å vissa broar, så att detsamma slutligen utgjorde
269,930 kronor, fördelade i två lån, det ena å 255,040 kronor och det andra
å 14,890 kronor. Enligt upprättade amorteringsplaner skall det större
lånet vara till fullo inbetalat år 1937 och det mindre lånet år 1944.
1 proposition till 1930 års riksdag, nr 191, hemställde Kungl. Maj:t, att
riksdagen ville medgiva, att till sänkningsföretaget finge anvisas statsbidrag
från statens avdikningsanslag med 350,000 kronor.
Sedan riksdagen bifallit propositionen (skr. nr 230/1930), har Kungl.
Majit den 3 juli 1930 anvisat statsbidrag till företaget från nämnda anslag
med sagda belopp, 350,000 kronor, därvid Kungl. Majit tillika förordnat,
att bidraget skulle användas till betalande av företagets löpande
gäld och sålunda till gäldande av skulder till banker och andra, enskilda
långivare, ävensom att vid denna likvid, som skulle verkställas genom
statskontoret, skulle ligga till grund av arbetsstyrelsen för företaget uppgjord,
av länsstyrelsen i Skaraborgs län godkänd förteckning över företagets
nyssnämnda skulder, samt att för bidragets åtnjutande i tillämpliga
delar skulle gälla bestämmelserna i kungörelsen den 11 juni 1926 (nr
257) angående villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag.
Nu föreligger till Kungl. Majits prövning en framställning den 11
maj 1930 från Hornborgasjöns sänkningsförening, i vilken skrivelse föreningen
anhåller att, mot av statskontoret godkänd borgen, för företaget
erhålla ett räntefritt Ian ur undsättningsfonden å 50,000 kronor, att inbetalas
med 25,000 kronor år 1938 och återstoden år 1939.
Innan jag närmare ingår på denna ansökan, torde jag få redogöra för
vad tidigare i ärendet förevarit.
Ifrågavarande sjösänkningsföretag planlades vid en i enlighet med bestämmelserna
uti 1879 års dikningslag handlagd, den 30 september 1902
avslutad laga syneförrättning. Av det planerade företaget beräknades
båtnad vinnas för 1,565 hektar åker och för omkring 400 hektar äng, varjämte
beräknades, att båtnad skulle vinnas för annan mark, landvinningar
Juiri inberäknade, till en areal av 1,725 hektar. Den sammanlagda arealen
mark, som beräknades erhålla båtnad av företaget, uppgick sålunda
till cirka 3,700 hektar. Denna mark hör till icke mindre än omkring
200 fastigheter. Förslaget innebar en upprensning, rötning oell utvidgning
av avloppet från sjön samt vidare upptagande av ett huvudavlopp
genom sjön och biavlopp till detta. Kostnaderna beräknades till 355,766
kronor, inbegripet jordersättningar och förrättningskostnader. Sammanlagda
värdet å båtnaden beräknades till omkring 600.000 kronor. Sedermera
verkställdes av förrättningsmannen lantbruksingenjören G. Sjöberg
år 1921 ny uppskattning av båtnaden, vilken därvid beräknades till
något över 700,000 kronor. Nuvarande lantbruksingenjören i länet Sven
Hallin har efter verkställd undersökning förklarat sig anse. att den upprättade
kalkylen angående båtnaden var försiktigt uppgjord. Av den
beräknade båtnaden belöpa 72.35 procent å fastigheter, vilkas ägare er
-
3
Kungl. Majda proposition Nr lil.
hållit odlingslån, samt 4.02 procent å i allmän ägo varande jord. Ägare
av fastigheter, å vilka belöpa 15.87 procent av båtnaden, hava i enlighet
med då gällande bestämmelser avsagt sig båtnaden av företaget. Från
dessa delägare bar förty jord utbrutits (s. k. vinstjord).
Företaget igångsattes år 1903. Olika svårigheter uppstodo emellertid
vid arbetenas utförande. Till att börja med avsågs, att arbetena skulle
utföras på entreprenad. Antagna entreprenörer visade sig emellertid
mindre lämpliga och måste därför efter längre eller kortare tid avskedas.
Härigenom försenades och fördyrades arbetet, vartill jämväl bidrogo
upprepade arbetsinställelser oell blockader. Arbetet utfördes slutligen av
sjösänkningsföretagets styrelse under ledning av anställd arbetschef. Arbetet
synes i huvudsak hava fullbordats år 1912. Slutligen godkänt av
lantbruksstyrelsen blev detsamma emellertid först år 1919.
Enligt en av ledamoten i styrelsen för sjösänkningsföretaget domänintendenten
13. Ekberg för åren 1898—1928 upprättad sammanställning ur
företagets räkenskaper hava kostnaderna för själva företaget, däri inberäknade
förrättningskostnaderna, uppgått till 470,669 kronor 53 öre. Desamma
hava således överstigit de beräknade kostnaderna med ungefär
100,000 kronor, vilket torde vara beroende dels på förut berörda arbetssvårigheter
och dels på förhöjda arbetspriser. De med anledning
av företaget uppkomna kostnaderna för delägarna stanna emellertid ingalunda
vid ovannämnda belopp å 470,669 kronor 53 öre. Därtill komma,
enligt Ekbergs sammanställning, dels lantmäterikostnader, dels rättegångskostnader
och dels räntekostnader, uppgående enligt sammanställningen
till respektive 24,023 kronor 13 öre, 69,345 kronor 59 öre och 486,185
kronor 59 öre.
Företagets ekonomiska ställning är i mycket en följd av förhållandet
mellan sjösänkningsföretaget och ägarna av vattenverk vid Hornborga
sjöns avloppså Flian. Till den av Sjöberg handlagda syneförrättningen
blevo dessa vattenverksägare icke kallade. Detta föranledde vattenverksägarna
att år 1910 ingå till länsstyrelsen med begäran örn
förbud mot företagets utförande, vilken begäran emellertid icke bifölls.
Vattenverksägarna anhängiggjorde då rättegång mot företaget, och genom
dom den 3 december 1920 förklarade Kungl. Majit, att synemännens
utlåtande vore utan all verkan mot vattenverksägarna. I ny rättegång
yrkade därefter vattenverksägarna vid Västerbygdens vattendomstol, att
företaget måtte åläggas återställa Hornborgasjöns utlopp i det skick, vari
detsamma befanns före vidtagandet av sänkningsåtgärderna, eller vidtaga
andra åtgärder, varigenom avrinningen skulle så regleras, att skada
icke bleve tillfogad vattenverksägarna. Genom dom den 9 juni 1928 fann
vattendomstolen vissa åtgärder av sistnämnda slag böra vidtagas. Vattenöverdomstolen,
dit millet å ömse sidor fullföljdes, fastställde genom dom
den 28 januari 1930 i stort sett vattendomstolens dom. Efter missnöjesanmälan
från såväl sjösänkningsföretagets styrelse som en del vatten
-
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 141.
verksägare är målet för närvarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
De åtgärder, som enligt vattenöverdomstolens dom böra vidtagas beträffande
företaget torde, därest de komma till utförande, avsevärt minska
den aA^ Sjöberg vid lians senaste uppskattning beräknade båtnaden av
företaget. Då underdomstolarnas domar endast innefatta principiella
uttalanden, kommer målet, sedan Kungl. Maj:ts dom fallit, att ånyo upptagas
vid vattendomstolen. Det kan därför och då sedermera ytterligare
återstår frågan örn ersättning för skada oell förlust för vattenverksägarna,
dröja ännu många år, innan rättsliga avgöranden föreligga beträffande
samtliga mellanhavanden mellan sjösänkningsföretaget och vattenverksägarna.
Beträffande beskaffenheten av till företaget hörande avlopp anfördes
vid den föredragning, som föregick av låtandet till föregående års riksdag
av omförmälda proposition, av chefen för jordbruksdepartementet
bland annat följande.
Enligt lämnade uppgifter syntes själva huvudavloppet från Hornborgasjön
vara väl bibehållet. Detsamma gällde även huvudtilloppet genom
Hornborgaån. Däremot vore i sjön upptagna avlopp (s. k. kanaler)
sä gott som fullständigt igenslammade. Detta berodde givetvis på, att
desamma icke vederbörligen underhållits, varjämte såsom en bidragande
orsak torde kunna framhållas, att desamma åtminstone delvis icke från
början erhållit lämplig sträckning eller lämpliga dimensioner. Kostnaden
för upptagandet av de erforderliga avloppen i sjön torde emellertid
icke behöva bliva synnerligen avsevärd. Densamma hade beräknats till
ungefär 20,000 kronor. När avloppen en gång blivit upptagna, måste de
emellertid årligen underhållas. Företaget syntes därför böra anskaffa
ett mudderverk med tillhjälp av vilket varje år avloppen i sjön borde hållas
i vederbörligt skick. Förklaringen till att icke avloppen i sjön vederbörligen
underhållits torde — förutom att desamma delvis icke hade
lämplig sträckning — vara att finna däri, att man inför det av vattenverksägarna
framställda påståendet örn skyldighet att återställa sjön i
förutvarande skick icke ansett sig böra nedlägga ytterligare kostnader
på företaget. Följden av att avloppen i sjön fått igenslammas hade blivit,
att numera endast en ringa del av beräknad båtnad vunnes av företaget.
Lantbruksingenjören Hallin hade gjort en överslagsberäkning, enligt
vilken båtnaden för närvarande endast kunde uppskattas till ungefärligen
275,000 kronor. Denna båtnad vunnes egentligen för mark, belägen
vid avloppet från sjön och vid Hornborgaån. Den andra marken
hade numera knappast någon båtnad av företaget. Uppenbarligen välförhållandet
under de närmaste åren efter företagets fullbordande ett
annat. Under denna tid vidtogos också en del åtgärder av ägare till av
företaget beroende mark för tillgodogörande av den båtnad, som beräkna
des vinnas av företaget, såsom upptagande av särskilda egna avlopp och
av diken m. m. Dessa åtgärder hade numera fullständigt avstannat.
Enligt en genom styrelsens för företaget försorg upprättad sammanställning,
vilken hänför sig till den 31 december 1929, uppgingo vid
nämnda tid företagets skulder — däri dock icke inberäknat kvarvarande
skuld å odlingslånen, för Anika de enskilda delägarna bave att SATara var
5
Kunni. Maj:ts proposition Nr lil.
för sig — till, efter avdrag av några mindre tillgångar, ett belopp av
498,668 kronor 44 öre. Häremot svarade en tillgång bestående av jord,
som ntbrutits från de delägare, vilka avsagt sig båtnaden. En del av
denna jord hade försålts, men den väsentligaste delen var ännu kvar
i företagets ägo. Värdet av den kvarvarande jorden beräknades av styrelsen
till ungefär 111,500 kronor. Skulderna utgjordes väsentligen
av lån lios olika bankinrättningar, nämligen hos Skaraborgs läns sparbank
omkring 95,000 kronor, hos aktiebolaget jordbrukarbanken omkring
100.000 kronor och hos aktiebolaget svenska handelsbanken något över
300.000 kronor. Ä lånet hos sparbanken betalades ränta efter 51/a procent
och å de övriga lånen efter 6 V* procent. Till säkerhet för lånen hade borgen
tecknats av flera utav delägarna i företaget, varjämte föi lånet hos
handelsbanken även lämnats realsäkerhet.
Företagets styrelse har vid upprepade tillfällen hos Kungl. Majit gjort
framställningar angående ingripande fran statens sida föi bringande ai
hjälp åt företaget genom anslag eller räntefria lån eller i annan form.
Sådana framställningar gjordes i skrivelser den 8 maj 1922, den 25 januari
1923, den 28 december 1925 och den 30 december 1926. I brist på
närmare utredning rörande sänkningsföretagets allmänna läge hade dessa
framställningar ännu icke av Kungl. Majit slutligen avgjorts, då vid
1928 års riksdag i båda kamrarna väcktes motion örn ett räntefritt lån
till företaget å 350,000 kronor. I utlåtande över dessa motioner framhöll
jordbruksutskottet (utlåtande nr 59/1928), att i ärendet vitsordats, att
Hornborgasjöns sänkningsförening befunne sig i allvarligt ekonomiskt
trångmål. Utskottet anförde vidare, att det syntes utskottet stå klart,
att vederbörande lantbruksingenjör vid handläggningen av det honom
anförtrodda uppdraget beträffande sjösänkningsföretaget icke iakttagit
den omsorg och grundlighet, som varit påkallad. Å andra sidan torde,
enligt utskottet, föreningen kunna läggas till last att icke hava i tid
verkställt erforderlig utdebitering. Utskottet förklarade sig givetvis icke
förbise det allvarliga läge, vari en ej obetydlig del av befolkningen uti
ifrågavarande bygd skulle råka i händelse av ett sänkningsföreningens
ekonomiska sammanbrott och kunde därför icke undgå att räkna med möjligheten
av ett statens ytterligare understödjande av företaget. Då emellertid
oklarhet rådde beträffande företagets allmänna läge, återbetalningsförmåga
m. m., samt olika uppfattningar gjorts gällande i fråga örn
sättet för anskaffande av medel till ett eventuellt låneunderstöd, ansåg utskottet
sig för det dåvarande icke kunna tillstyrka något ytteiligaie statsunderstöd.
Utskottet hemställde emellertid, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta skyndsamt
verkställa den närmare utredning, som påkallades för ett fullständigt
klarläggande av de förhållanden med avseende å Hornborgasjöns sänkningsföretag,
vilka kunde anses vara av avgörande betydelse för ett ställningstagande
till frågan örn ytterligare statsunderstöd till nämnda före
-
6 Kungl. Majlis proposition Nr lil.
tag, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde
giva anledning.
Sedan utskottets utlåtande godkänts av riksdagen, tillkallade chefen
för jordbruksdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande vattenrättsdomaren
greve H. A. Hamilton och f. d. lantbruksingenjören A. V.
Nordin att biträda vid verkställandet av den av riksdagen ifrågasatta
utredningen, därvid tillika borde undersökas möjligheterna av en uppgörelse
i den pågående rättegången mellan sänkningsföretaget och ägarna
av vattenverk vid Elian.
Vid 1929 års riksdag väcktes åter motioner angående bidrag från statens
sida åt sänkningsföretaget i form av ett räntefritt lån å 350,000
kronor. Enär den igångsatta utredningen i ämnet emellertid då ännu
icke hunnit slutföras, hemställde jordbruksutskottet, att motionerna icke
mätte föranleda någon riksdagens åtgärd, vilken hemställan godkändes
av riksdagen.
Uti en den 4 februari 1930 dagtecknad skrivelse avgåvo därefter förenämnda
utredningsmän redogörelse för föreliggande förhållanden beträffande
sjösänkningsföretaget. 1 fråga örn uppkomna kostnader för
företaget och företagets ekonomiska ställning i övrigt anförde de bland
annat följande.
Lantin ä leri kostnaderna hade uppkommit med anledning dels därav, att
skiften måste verkställas för bestämmande av de olika hemmanens och
byarnas gränser i själva sjön i och för fastställande av deras andelar i
uppkommande landvinningar, och dels därav, att med avseende å del
ägare, som avsagt sig båtnaden av företaget — dessa representerade 15.8?
procent av beräknad båtnad — jord måste utbrytas i ersättning för deli
båtnad, de beräknats vinna. Rättegångskostnaderna hade till en del uppkommit
i rättegångar, som uppstått med anledning av det sätt, varpå företaget
utförts, ävensom i vissa fall, då det varit tveksamt huruvida
skyldighet förelåge för någon att gälda bidrag till företaget m. m. dylikt,
men vöre dock till allra väsentligaste delen beroende på sjösänkningsföretagets
rättegångar mot vattenverksägarna i Flian. Anmärkas kunde
härvid, att knappast någon tvekan syntes föreligga därom, att sjösänkningsföretaget
konime att bliva pliktigt att uti pågående rättegång mot
vattenverksägarna utgiva ett högst avsevärt belopp till vattenverksägarna
(av utredningsmännen beräknat till cirka 40,000 kronor) ävensom
att, därest rättegången komme att fortsätta, ytterligare ej obetydliga kostnader
måste beräknas uppkomma. Beträffande slutligen räntekostnaderna,
så vore det ju synnerligen anmärkningsvärt, att desamma kunnat
uppgå till ett så betydande belopp. Detta vore uppenbarligen väsent
ligen beioende på det sätt, varpå företaget av styrelsen, finansierats,
varjämte kanske finge påpekas, att företaget tidvis fått betala mycket
höga i äntoi a ei hallna lan (räntan hade salunda under någon tid utgjort
ända till 8 ’/- procent). Beträffande finansieringen av företaget finge
framhållas, att detta ända till år 1923 skett praktiskt taget med användande
av — förutom erhållet odlingslån — på annat håll upplånade medel.
Intill denna tid hade således praktiskt taget icke några utdebiteringar
skett på delägarna i företaget. Detta förfaringssätt från styrelsens sida
Kungl. Maj:ts proposition Nr 141. 7
hade varit föremål för mycket klander; och det kunde också med visst
fog göras gällande, att styrelsen härutinnan icke iakttagit den omtanke
som vederbort. Utan att vilja försvara styrelsens ifrågavarande förfarande
ansåge sig utredningsmännen emellertid böra omnämna vissa förhållanden,
som gjorde det förklarligt, att styrelsen handlat på sätt som
skott. Härför erfordrades en något mera ingående redogörelse för företagets
finansiering. Till att börja med hade genom utbekommande av
beviljade odlingslån fullt tillräckliga medel funnits för bestridande av
förekommande kostnader. Vid sådant förhållande kunde det ju synas
naturligt, att icke några utdebiteringar verkställdes, ehuru givetvis riktigare
varit att redan tidigt verkställa utdebiteringar i mindre poster på
de delägare, som icke erhållit odlingslån, då ett motsatt förfarande ju
innebure ett gynnande av dessa delägare på de lånesökande delägarnas
bekostnad. Behov av ytterligare medel uppkom år 1910, och beslöts da
att å icke-lånesökande delägare utdebitera 60 procent av för dem beräknad
kostnad. Av dessa delägare, vilka tillhopa representerade 27.65 procent
av beräknad båtnad, avsade sig då delägare, representerande 15.xt
procent av båtnaden, i enlighet med då gällande bestämmelser båtnaden
av företaget. Från dessa delägare kunde således icke erhållas några kontanta
belopp, utan skulle i stället jord från dem utbrytas, något som
också sedermera skett. Härefter återstodo delägare representerande 11.78
procent av båtnaden. Härav utgjordes 4.72 procent av samfälliglieter, från
vilka icke kunde erhållas bidrag förrän genom skiftesförrättningar blivit
bestämt, till vilka skifteslag och hemman desamma hörde. Av återstående
7.w procent belöpte 4.02 procent å i allmän ägo varande jord (kronohemman
och ecklesiastika hemman). Styrelsen gjorde framställning örn utbekommande
av på dessa hemman utdebiterat belopp men erhöll, enligt
vad det uppgåves från länsstyrelsen, det uppenbarligen icke riktiga meddelandet,
att beloppen kunde utbetalas först efter det företaget vederbörligen
avsynats, med vilket besked styrelsen lät sig åtnöja. Härefter återstodo
endast delägare representerande 3.69 procent av båtnaden. Av dessa
inbetalades ett belopp av sammanlagt 1,504 kronor 72 öre. Denna år 1910
beslutade utdebitering lämnade således ett mycket nedslående resultat.
Styrelsen beslöt härefter, efter vad det uppgåves på inrådan av Sjöberg,
att icke verkställa någon ny utdebitering, förrän företaget fullbordats och
avsynats och därefter föreskriven ny uppskattning av batnaden skett.
Att ett sådant beslut vid denna tidpunkt fattades, syntes också naturligt
och även försvarligt. Man syntes nämligen då hava haft all anledningantaga,
att företaget skulle vara fullbordat inom den närmaste tiden.
Naturligen hade det da synts lämpligt att fa iilla förhallanden fullt uppklarade
på en gång. För ett eller två år, som man val då ansåg sig behöva
räkna med, kunde ju icke räntekostnaderna bliva s:i avsevärda. Tiden
för arbetets fullbordande och slutliga avsynande och godkännande
blev emellertid i hög grad fördröjd. Ehuru föreskrivna arbeten syntes
till ali väsentlig del hava varit slutförda under 1912, hade således anhållan
om företagets slutliga avsynande skett forst år 1915. Därefter hade
av respektive synemän olika kompletteringsarbeten föreskrivits. Att det
slutliga godkännandet fördröjts ända till slutet av 1919 torde emellertid
knappast kunna läggas styrelsen till last. Härefter hade ny uppskattning
av båtnaden verkställts, och först därefter hade slutlig längd angående
delägarnas olika bidragsskyldighet kunnat upprättas och odlingslånen
kunnat fördelas å vederbörande fastigheter. Därefter skedde så 1922 utdö
8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 141.
bitering på delägarna. Vid denna tidpunkt uppgick emellertid företagets.
låneskuld (oberäknat odlingslånen) till ett så stort belopp som ungefärligen
580,000 kronor. Att en så stor skuld kunnat uppkomma var naturligen
väsentligen beroende på att företaget ända sedan år 1910 finansierats
uteslutande medelst Iåns upptagande och att därvid mycket höga
räntor måst erläggas.. En bidragande orsak hade emellertid också varit
att. då någon fördelning av odlingslånen icke kunnat verkställas, företaget
måst självt inbetala räntor och annuiteter å odlingslånen. Det syntes
med fog kunna läggas styrelsen till last, att icke styrelsen, då styrelsen
märkte huru företagets skuldbörda på detta sätt kraftigt ökades år efter
år, dock beslöt sig för att omedelbart göra en utdebitering, vilken ju då
icke behövt inskränkas att avse allenast sådana delägare, som icke erhållit
odlingslån. En särskild anledning härtill hade uppenbarligen utgjort
den vid denna tid rådande högkonjunkturen för jordbruket. Säkerligen
hade det icke då. mött några svårigheter att av delägarna utfå avsevärda
belopp. Förklaringen till att så ej skett hade naturligen varit, att styrelsen
alltjämt utgått från att endast en helt kort tid kunde återstå, innan.
en slutgiltig uppskattning av företagets båtnad kunde ske och slutgiltig.
utdebitering verkställas. År 1923 verkställdes så, såsom nämnts,
utdebitering å delägarna, vilken utdebitering kunde betecknas såsom avsevärd.
Det utdebiterade och influtna beloppet uppgick nämligen till
sammanlagt 335,902 kronor 93 öre. Av den upprättade uppbördslängden
framginge icke fullt klart vilka principer, som följts vid upprättande
av densamma. Man syntes emellertid hava på sådana delägare, som
erhållit ordlingslån, utdebiterat av företaget guldna annuiteter till och
med år 1921 och dessutom ett avsevärt s. k. räntebelopp. Huru detta sistnämnda
beräknats framginge icke av uppbördslängden, men hade det
uppgivit^, att härvid tillämpats en procentsats av 7 procent. Att räntesatserna
måste varit ganska betydande framginge av längden, därutinnan
exempelvis kunde nämnas att, under det att för Stora Bjurums egendom
sammanlagda beloppet av på egendomen belöpande annuiteter utgjorde
39,509 kronor 9 öre, det utdebiterade räntebeloppet uppgick till
21,070 kronor 3 öre. Å delägare, som icke erhållit odlingslån, torde hava
utdebiterats mot odlingslånen svarande belopp och därjämte vissa räntebelopp.
Att vid denna tid, då lågkonjunktur för jordbruket inträtt, svårigheter
förelegat för mångå delägare att anskaffa utdebiterade belopp
torde vara otvivelaktigt. Enligt vad uppgivit^ hade många delägare måst
upptaga lån, vilka de ännu hade att förränta och amortera. Då de dessutom
hade att förränta och amortera odlingslånen, vore deras ekonomiska
ställning säkerligen mindre god, därutinnan också finge erinras därom
att de på grund av rådande förhållanden icke för närvarande hade nå
gon nämnvärd nytta av företaget. Delägarnas svåra ekonomiska ställning
hade uppenbarligen varit anledningen till att styrelsen icke ansett
sig kunna verkställa nya utdebiteringar, vilket ju varit erforderligt för
nedbringandet och slutliga gäldandet av företagets skuld. Nya utdebiteringar
hade emellertid verkställts under åren 1928 och 1929, värdera å
cirka 30,000 kronor. Att härvid mött svårigheter att utbekomma utdebiterado
belopp vore tydligt. Vid 1929 års slut förefunnos således oguldna,
utdebiterade belopp å tillhopa 7,937 kronor 54 öre.
Såsom av vad ovan anförts framginge vore företagets ekonomiska ställning
mycket bekymmersam. Endast räntorna å banklånen uppginge årligen
till över 30,000 kronor, vartill givetvis måste komma en del ytter
-
9
Kungl. Maj.ts proposition Nr 141.
ligare kostnader årligen för liandhavandet av företagets angelägenheter
ävensom för, därest rättegången mot vattenverksägarna komme att fortsättas,
dennas behöriga skötsel. Då under nuvarande förhållanden endast
en förhållandevis obetydlig inkomst (kanske cirka 2,000 kronor årligen)
torde kunna erhållas från den utbrutna, företaget tillhöriga jorden, skulle
således endast för att hålla företaget flytande erfordras en årlig utdebitering
å delägarna av över 30,000 kronor. Skulle man därjämte — vilket
man ju måste sträva efter — årligen nedamortera skulden, finge ju den
årliga utdebiteringen ytterligare ej oväsentligt höjas. Det torde emellertid
knappast låta sig göra att genom sådan utdebitering av delägarna
utfå erforderligt belopp. Såsom redan förut framhållits befunne sig
många utav delägarna i en svag ekonomisk ställning. De kunde faktiskt
icke anskaffa ytterligare medel. Att gå tvångsvis fram genom utmätningar
eller dylikt skulle ej heller löna sig. De fastigheter, vilka vore
bidragsskyldiga till företaget, vore nämligen praktiskt taget osäljbara,
vilket ju också vore naturligt, då en köpare icke i någon män kunde bedöma,
vilka ekonomiska förpliktelser han skulle komma att ikläda sig i
sammanhang med förvärvet av en sådan fastighet. Det vilade så att
saga en död hand över hela trakten. Att under nu nämnda förhållanden
ett ingripande från statens sida för att bringa ordning uti de föreliggande
förhållandena och för bringande av hjälp åt delägarna i deras betryckta
läge vore väl befogat syntes icke kunna vara föremål för tvekan.
Man torde också med fog kunna göra gällande, att delägarna, även örn
styrelsen icke alltid handlat så välbetänkt som önskvärt varit, dock örn
man såge saken i stort kommit i sin nuvarande svåra ställning på grund
av förhållanden, över vilka de icke kunnat råda och för vilka de icke
kunde göras ansvariga.
Utredningsmännen framhöllo vidare, hurusom det för dem stått klart,
att, innan samtliga förhållanden mellan företaget och vattenverksägarna
vid Flianån blivit slutligt ordnade, det knappast vore möjligt att bedöma
företagets slutliga ställning eller slutligt avgöra i vad mån och på vad
sätt bistånd borde eller kunde lämnas från statens sida. Av utredningsmännens
redogörelse framginge, att flerfaldiga försök av dem gjorts att
åstadkomma godvillig uppgörelse mellan företaget och vattenverksägarna,
men att alla försök hade strandat på vissa vattenverksägares oblyga
ersättningsanspråk och motstånd mot de av utredningsmännen framlagda
förlikningsförslagen. Utredningsmännen beklagade att, enär avsevärd
tid sålunda måste beräknas komma att åtgå, innan alla Hornborgasjöns
sänkningsföretag berörande rättsförhållanden kunde bliva avgjorda,
något förslag angående slutgiltigt ordnande av företagets ekonomiska
förhållanden icke kunde av utredningsmännen framläggas. De fortsatte
härefter sålunda.
Då företagets ekonomiska ställning vore ytterligt bekymmersam, hade
det synts utredningsmännen, att man borde taga under övervägande, lili
elivida icke redan nu — även örn mera interimistiskt — hjälp borde från
statens sida beredas delägarna i företaget. Att skäl för statens trädande
emellan överhuvudtaget förelåge syntes knappast kunna vara föremål för
tvekan. Delägarna hade nämligen kommit i sin betryckta belägenhet till
väsentlig del utan eget förvållande. Till ej oväsentlig del måste deras
10
Kunell. Maj:ts proposition Nr lil.
ogynnsamma ställning anses vara beroende på felaktigt förfarande från
en statens tjänsteman. Att märka vore vidare att företaget icke, såsom
numera ju så gott som undantagslöst förekomme, erhållit något statsbidrag
utan återbäringsskyldighet till företagets utförande. Förr eller
senare syntes sålunda ett ingripande från statens sida böra ske. Kraftiga
skäl syntes då tala för, att detsamma borde ske snarast möjligt; och
syntes man härvid icke böra låta den omständigheten, att man icke nu
kunde överblicka samtliga ekonomiska förhållanden för företaget verka
hindrande. Utan ett snart ingripande från statens sida torde högst menliga
följder, berörande hela den ifrågavarande trakten, vara att befara.
Det syntes nämligen knappast vara möjligt för styrelsen att längre hålla
företagets affärer flytande. Följden härav skulle bliva en mångfald exekutiva
försäljningar, vilka dock efter ali sannolikhet torde komma att
lämna ett mycket nedslående resultat, och därefter med ali sannolikhet
vidare en mängd konkurser.
Utredningsmännen gjorde i det följande gällande, att den hjälp, som
enligt deras förmenande borde lämnas från statens sida, lämpligast borde
taga formen av bidrag ur statens avdikningsanslag samt anförde vidare.
Vad anginge storleken av detta bidrag sa syntes detsamma skäligen
kunna bestämmas till 350,000 kronor. Genom erhållande av ett sådant
belopp skulle företagets nuvarande skuldbörda kunna så väsentligt nedbringas,
att man syntes kunna antaga, att delägarna själva bleve i stånd
att förränta och jämväl så småningom avamortera företagets återstående
skuld. Ett annat skäl, varför bidraget skäligen syntes kunna bestämmas
till ovan angivet belopp, vore, att enligt gällande bestämmelser för erhållande
av bidrag från statens avdikningsanslag ungefärligen ett belopp
av denna storlek bort kunna utgå till delägarna i företaget. Emellertid
borde det framhållas, att, efter det företagets mellanhavanden med vattenverksägarna
blivit slutligen klarlagda, för delägarna åter kunde uppkomma
ekonomiska svårigheter och att därför åter ett ingripande från
statens sida kunde bliva erforderligt. Det syntes emellertid icke uteslutet,
att vid denna tid, då tidigare erhållna odlingslån kunde antagas vara
åtminstone till största delen inbetalade, saken kunde ordnas på sådant
sätt, att de delägare, som därom gjorde framställning, erhölle nya lån ur
statens avdikningslånefond.
I infordrat utlåtande till Kungl. Majit över utredningsmännens skrivelse
anförde länsstyrelsen i Skaraborgs län bland annat följande.
Delägarna i företaget hade för närvarande att årligen erlägga ränta
och amortering å de för företaget beviljade statslånen med 17,465 kronor
SS öre. Härutöver hade styrelsen för företaget låtit under åren 1928 och
1929 utdebitera 30,000 kronor varje år. Enligt vad styrelsen uppgivit hade
det visat sig ytterligt svårt att indriva dessa medel och av den under år
1929 förfallande utdebiteringen utestod vid årsskiftet ej mindre än 8.000
kronor.
Länsstyrelsen hade med ledning av tillgängliga taxeringshandlingar
sökt verkställa utredning angående delägarnas ekonomiska förhållanden
och därvid funnit, att den ojämförligt största delen av delägarna vore
sä hårt gäldbundna, att de saknade varje möjlighet att erlägga dem åvilande
andel i företagets skuldsumma. Till belysande av detta sakförhållande
finge länsstyrelsen meddela, att i 129 undersökta fall endast 23. re
-
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr lil.
presenterande en mycket obetydlig deltagningsskyldigliet, visat sig vara
utan gäld. Av de övriga vore 99 stycken småbruk eller bondebruk med
ett sammanlagt taxeringsvärde av 96(i,900 kronor, belastade med en gäld
av 589,300 kronor. Att märka vore, att i denna skuldsumma icke ingingc
deri andel i de beviljade odlingslånen, som påvilade vederbörande fastigheter,
oell givetvis ej heller dessas andel i sjösänkningsföretagets skulder.
Denna oerhörda skuldsättning vore till stor del beroende på att vederbö
rande jordägare måst upplåna medel till gäldande av tidigare verkställda
utdebiteriågar.
Därest styrelsen för företaget skulle se sig nödsakad att nu verkställa
utdebitering för gäldande av företagets hela skuldsumma, kunde nian
med säkerhet befara att åtminstone 40 å 50 procent av delägarna icke
kunde fullgöra sina skyldigheter. Dessas betalningsskyldighet komme
då att helt eller delvis överflyttas på de kvarvarande delägarna, varigenom
även en stor del av dessa bleve ruinerade. Detta skulle i sin tur
beröra ett stort antal personer, vilka hade affärer med eller stöde i borgensansvar
för de av företaget ruinerade, och sviterna härav skulle i nuvarande
penningknappa tider bliva mycket svåra.
Efter framhållande av att ett omedelbart ingripande av statsmakterna
vöre nödvändigt, för sa vitt ett ekonomiskt sammanbrott med alla dess
ödesdigra konsekvenser för en stor del av provinsens befolkning skulle
kunna undvikas, anförde länsstyrelsen vidare.
De sakkunniga hade föreslagit, att statens mellankomst borde ske i
form av ett statsbidrag utan återbetalningsskyldighet å 350,000 kronor.
Anledningen till att just detta belopp föreslagits hade icke närmare angivits.
Av den framlagda balansräkningen framginge, att föreningens
skulder utöver tillgångar den 31 december 1929 utgjorde 387,142 kronor
21 öre. Då vore att märka, att bland tillgångarna vinstjorden upptagits
till ett så högt värde som 111,562 kronor 23 öre, ett belopp som densamma
enligt länsstyrelsens förmenande svårligen kunde betinga under rådande
ogynnsamma konjunkturer för jordbruket. Vidare hade man att räkna
med de räntor å föreningens bankskulder, som löpt intill dess eventuellt
statsbidrag kunde utanordnas. Härtill komme det skadestånd, som föreningen
kunde bliva ålagd utgiva till vattenverksägarna vid Fliaån.
Länsstyrelsen hade låtit från föreningen infordra utredning, huruvida
möjlighet förefunnes att företaget kunde avvecklas under förutsättning,
att föreningen erhölle det av de sakkunniga ifrågasatta statsbidraget å
350,000 kronor. Uti denna utredning räknades med en ingående skuld
den 1 juli 1930 å 170,000 kronor, vilken tänktes avvecklad genom utdebitering
under tre är av 25,000 kronor årligen och försäljning av vinst jorden
senast år 1934. Föreningen hade härigenom visat sin goda vilja att själv
efter bästa förmåga medverka till företagets avveckling, men det syntes
länsstyrelsen tvivelaktigt, huruvida den framlagda planen vore genom
förbar. Såsom ovan nämnts hade man att räkna med nya kostnader för
företagets slutförande och eventuellt skadestånd till vattenverksägarna
vid Fliaån. Styrelsen hade själv konstaterat svårigheterna att med den
nu förefintliga stora skuldsättningen bos delägarna verkställa ytterligare
utdebiteringar och föreningen mäste fortfarande dragas med avsevärda
banklån, vilka åsamkade densamma betydande ränteutgifter. Det vöre
under sådana förhållanden att befara, att föreningen snart återigen komme
i den ställningen, att ett förnyat ingripande från statens sida bleve
12
Kungl. Majlis proposition Nr 241.
oundvikligt. Enligt länsstyrelsens förmenande borde ett understöd nu
så avvägas, att föreningens skulder utöver bokförda tillgångar bleve slutligen
reglerade och att nya utdebiteringar kunde undvikas, intill dess de
hittills beviljade odlingslånen blivit slutamorterade, vilket ägde rum i
huvudsak under år 1937.
Därest utdebiteringar med avsevärda belopp utöver annuiteterua för
odlingslånen årligen måste tillgripas för avbetalning och förräntning av
föreningens nuvarande skulder, bleve delägarna urståndsätta att tillgodogöra
sig den båtnad, som med företaget avsetts, vid vilket förhållande
alla hittills havda kostnader bleve utan någon som helst nytta.
Såsom ovan anförts utgjorde föreningens skuld utöver tillgångar den 31
december 1929 387,142 kronor 21 öre. Härtill komme upplupna räntor,
intill dess eventuellt statsbidrag kunde utanordnas, förslagsvis beräknade
till 15,000 kronor. Vid sådant förhållande syntes statsbidraget icke
böra sättas lägre än 400,000 kronor, därest föreningen skulle beredas varaktig
hjälp.
Lantbruksstyrelsen, som jämväl hördes över utredningsmännens förslag,
tillstyrkte, att staten ekonomiskt bisprunge intressenterna i företaget,
samt föreslog, utan närmare motivering, att bidraget måtte bestämmas
till 350,000 kronor, vilket belopp enligt styrelsen borde anvisas som
extra anslag att utgå utan återbetalningsskyldighet.
Statskontoret anförde i utlåtande över utredningsmännens skrivelse
bland annat följande.
Behovet av statens särskilda hjälp vore genom den verkställda utredningen
till fullo ådagalagt. Ehuru det onekligen syntes i viss mån betänkligt
att tillgripa en sådan åtgärd, innan sänkningsföreningens mel!
anka vallden med vattenverksägarna vid Filan blivit slutligt avgjorda,
torde uppskov med hjälpen icke kunna förordas, enär, såsom utredningsmännen
visat, hela företaget äventyrades, örn nied hjälpen skulle anstå
under den sannolikt ganska långa tid, som komme att förflyta, innan berörda
inellanliavallden kunde bliva genom slutlig dom reglerade. Statskontoret
funne sig därför böra förorda, att ett ingripande från statens
sida ägde rum utan avvaktan på ett slutgiltigt reglerande av vattenverksägarnas
anspråk, och ville för sin del i huvudsak ansluta sig till utredningsmännens
förslag rörande formen för statens hjälp till företaget. Enligt
vad statskontoret ville föreslå skulle sålunda med tillämpning av de den
27 juni 1927 fastställda ändrade bestämmelserna för statsbidrag från statens
avdikningsanslag efter utverkande av riksdagens medgivande anvisas
till företaget ett sådant bidrag utan återbetalningsskyldighet. Utredningsmännen
hade beräknat, att ett dylikt bidrag skulle i detta fall
belöpa sig till omkring 350,000 kronor.
Vore nämnda beräkning riktig, skulle visserligen vid bifall till berörda
förslag ett högst avsevärt belopp komma ifrågavarande företag till godo
utan återbetalningsskyldighet och detta skulle otvivelaktigt innebära en
synnerligen verksam hjälp, men företagets ekonomiska ställning vore så
vansklig, att det kunde ifrågasättas, huruvida detsamma kunde räddas
från sammanbrott utan att helt befrias från skulderna till aktiebolaget
jordbrukarbanken och aktiebolaget svenska handelsbanken. Då dessa
skulder, oberäknat upplupen ränta från 1930 års ingång, belöpte sig till
100,000 kronor, skulle alltså utöver förenämnda statsbidrag erfordras ett
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 141.
belopp av 50,000 kronor för att nämnda skulder skulle kunna helt betalas.
Då emellertid företaget möjligen kunde tänkas bliva i stånd att längre
fram återbetala en eventuell försträckning å detta belopp, syntes denna
ytterligare hjälp, örn densamma befunnes vara erforderlig, höra lämnas
i form av räntefritt lån, och ville statskontoret ifrågasätta, huruvida
icke undsättningsfonden, som därtill lämnade tillgång, skulle, med hänsyn
till föreliggande särskilda omständigheter, kunna för ändamålet anlitas.
Såsom tidigare erinrats avlät Kungl. Maj:t proposition till 1930 års riksdag
(nr 191) med hemställan örn medgivande, att till sänkningsföretaget
finge anvisas statsbidrag från statens avdikningsanslag med 350,000 kronor.
I utlåtande (nr 52/1930) över propositionen beklagade jordbruksutskottet
till en början, att något förslag till slutligt ordnande av ifrågavarande
företags ekonomiska förhållanden icke kunnat framläggas. Emellertid
hemställde utskottet örn bifall till propositionen. Inför den enligt utredningen
i ärendet förhandenvarande risken av ett sjösänkningsföretagets
ekonomiska sammanbrott med därav följande ödesdigra verkningar för en
hel jordbruksbygd ansåg utskottet, att ett statsingripande icke längre
kunde undanskjutas. Med avseende å det föreslagna beloppet, 350,000 kronor,
hade utskottet intet att erinra. Utskottet uttalade slutligen, att vissa
skäl syntes föreligga för den förhoppningen, att, bland annat genom ifrågavarande
bidrag, företagets framtida ställning skulle bliva sådan, att
företaget ej skulle tarva ytterligare hjälp från det allmänna, i varje fall
icke i form av bidrag utan återbetalningsskyldighet.
Jordbruksutskottets utlåtande blev godtaget i alla delar av riksdagen
(skrivelse nr 230/1930).
I nu förevarande skrivelse den 11 maj 1930 anför Hornborgas jöns sänkan!
gsförening, efter att hava åberopat ovannämnda utlåtande av länsstyrelsen
och statskontoret, följande.
lie båda anförda myndigheterna hade framhållit, att det vore av stor
vikt för föreningen att bliva fri från de till cirka 400,000 kronor uppgående
skulderna, som den hade till aktiebolaget jordbrukarbanken och
aktiebolaget svenska handelsbanken, så att verklig och varaktig hjälp
därigenom bereddes densamma.
Föreningens hela skuldsumma uppginge till cirka 510,000 kronor, varav
ellica 100,000 kronor vore placerade i Skaraborgs läns sparbank mot en
ränta av 5 procent, då de nämnda affärsbankerna för närvarande betingade
sig 6 procent och tidigare räknat högre ränta. Mot dessa skulder
svarade en tillgång i utbruten jord till ett beräknat värde av cirka
110,000 kronor, vilken jord vore svår att nu realisera och åtminstone ej
på några år torde kunna försäljas. Då denna jord, som för närvarande
vore utarrenderad, ej lämnade större årlig inkomst lin cirka 3,000 kronor,
och föreningen hade att gälda räntor, betala omkostnader, ingenjörs- och
advokatarvoden i och för rättegångar, överstege utgifterna för framtiden
årligen med cirka 10,000 kronor de beräknade inkomsterna.
För ett rationellt utnyttjande av de genom regleringen vunna förde
14
Departements
chefen.
Kungl. May.ts proposition Nr 141.
larna vore det en tvingande nödvändighet att vidtaga vissa rensningsoch
förbättringsarbeten för cirka 25,000 kronor, vilka arbeten planerades
att utföras år 1931.
Så val de årliga utgifterna som kostnaden för dessa förbättringsarbeten
måste utdebiteras å föreningens medlemmar, som till och med år 1937
bade att gälda annuiteterna å statslånet med cirka 17,500 kronor årligen.
Då dessa medlemmar, som på grund av tidigare större utdebiteringar fått
starkt skuldsätta sig, under nu rådande jordbrukskonjunkturer oell innan
den av företaget vunna nyttan kunde utnyttjas bade synnerligen svårt
att bära vidare större uttaxeringar, skulle en undsättning med ett räntefritt
lån bereda dem en avsevärd oell nödvändig lättnad. Detta lån borde
utan svårighet kunna återbetalas, så snart annuiteterna å odlingslånet
bortfölle, oell föreningen förbunde sig att för ett sådant lån ställa av statskontoret
godkänd borgen.
Över ansökningen hava utlåtanden avgivits av lantbruksstyrelsen och
statskontoret.
Lantbruksstyrelsen har förklarat, att, därest undsättningsfonden funnes
kunna disponeras för ifrågavarande ändamål, styrelsen för sin del
icke hade något att erinra mot bifall till framställningen.
Statskontoret Ilar, under åberopande av sitt föregående utlåtande, tillstyrkt
bifall till framställningen, därvid statskontoret framhållit, att, då
undsättningsfonden icke torde kunna för ifrågavarande ändamål disponeras
av Kungl. Majit, ärendet torde böra underställas riksdagens prövning.
Genom det förra året beviljade statsbidraget har torrläggningsföretaget
satts i tillfälle att avveckla en högst väsentlig del av sin löpande gäld till
banker och enskilda långivare. Ytterligare en avsevärd skuld utestår dock
ogulden. Den utdebitering, som till följd härav ännu under de närmaste
åren måste verkställas å företagets medlemmar för uppbringande av erforderliga
medel till räntor och amorteringar, torde för ett mycket stort
antal av deni bliva synnerligen kännbar. Enligt vad som framgår av
föreningens förevarande skrivelse ävensom av den redogörelse, vilken
av de tillkallade utredningsmännen samt länsstyrelsen lämnats rörande
företagets ekonomiska ställning, hava många delägare i företaget
måst till gäldande av tidigare utdebiteringar upptaga icke obetydliga
lån. I den mån dessa lån icke blivit infriade, torde, särskilt under rådande
läge för jordbruksnäringen, de årliga nya utdebiteringarna komma att
verka ytterligare tryckande.
Föreningens anhållan om ett räntefritt lån av statsmedel å 50,000 kronor
att återbetalas, sedan medlemmarna genom slutbetalning år 1937 av
det större odlingslånet befriats från nu utgående annuiteter för detta
lån, synes mig förtjänt av beaktande. Vid bifall till denna anhållan
skulle företaget bringas en, oaktat föregående årets statshjälp, välbehövlig
ekonomisk lättnad. Jag erinrar om, att såväl länsstyrelsen som statskontoret
i sina utlåtanden över utredningsmännens skrivelse framhållit, att
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr lil.
företaget för att erhålla varaktig hjälp borje, på skäl som närmare utvecklades,
beredas statsunderstöd med, utöver det av utredningsmännen föreslagna
och sedermera i propositionen upptagna och av riksdagen godkända
beloppet 350,000 kronor, ytterligare det belopp, varom föreningen nu hemställer,
eller 50,000 kronor. Medan det större beloppet skulle lämnas såsom
bidrag utan återbetalningsskyldighet, ansåg statskontoret, att det mindre
beloppet å 50,000 kronor borde utgå i form av räntefritt lån.
Under åberopande av vad jag sålunda anfört tillstyrker jag bifall till
föreningens anhållan. Medel till ifrågavarande lån synas mig lämpligen
kunna utanordnas från undsättningsfonden. För fondens anlitande för
detta ändamål torde emellertid riksdagens medverkan vara erforderlig.
Rörande de närmare villkoren för lånet torde Kungl. Maj:t sedermera, då
riksdagens beslut föreligger, äga förordna.
.Tåg hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
att bemyndiga Kungl. Majit att till Hornborgasjöns sänkningsföretag
anvisa ett räntefritt lån från undsättningsfonden till belopp av 50,000
kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet!
Rune Thygesen.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1931:191 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd till Hornborgasjöns sjösänkningsföretag. a1 i texten
- JoU 1931:58 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd till Hornborgasjöns sjösänkningsföretag. s. 1 i texten