Sök i Ratio Lex

Angående ytterligare statsunderstöd till Hornborgasjöns sjösänkningsf öretag

1931-02-26 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1931:141, Angående ytterligare statsunderstöd till Hornborgasjöns sjösänkningsf öretag

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 141.

1

Nr 141.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående ytterligare statsunderstöd

till Hornborgasjöns sjösänkningsf öretag; given

Stockholms slott den 26 februari 1931.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Marits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

B. v. Stockenström.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten % statsrådet å Stockholms

slott den 26 februari 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,

Holmbäck, Hansén, Rundqvist.

Departementschefen, statsrådet von Stockenström anför:

Den 31 december 1903 beviljade Kungl. Majit under de i kungörelsen

den 14 juni 1901 stadgade villkor lån från odlingslånefonden med 257,000

kronor till ett företag, avseende sänkning av Hornborgasjön i Skaraborgs

län i och för torrläggning av mark, hörande till sjön angränsande

fastigheter. Odlingslånet blev sedermera, efter det flera sökande kommit

till, höjt med 15,000 kronor, men reducerades åter i anledning av änd
Hihang

lill riksdagens protokoll 19.11. 1 sami. 123 haft. (Nr lil.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majda proposition Nr 141.

ring med avseende å vissa broar, så att detsamma slutligen utgjorde

269,930 kronor, fördelade i två lån, det ena å 255,040 kronor och det andra

å 14,890 kronor. Enligt upprättade amorteringsplaner skall det större

lånet vara till fullo inbetalat år 1937 och det mindre lånet år 1944.

1 proposition till 1930 års riksdag, nr 191, hemställde Kungl. Maj:t, att

riksdagen ville medgiva, att till sänkningsföretaget finge anvisas statsbidrag

från statens avdikningsanslag med 350,000 kronor.

Sedan riksdagen bifallit propositionen (skr. nr 230/1930), har Kungl.

Majit den 3 juli 1930 anvisat statsbidrag till företaget från nämnda anslag

med sagda belopp, 350,000 kronor, därvid Kungl. Majit tillika förordnat,

att bidraget skulle användas till betalande av företagets löpande

gäld och sålunda till gäldande av skulder till banker och andra, enskilda

långivare, ävensom att vid denna likvid, som skulle verkställas genom

statskontoret, skulle ligga till grund av arbetsstyrelsen för företaget uppgjord,

av länsstyrelsen i Skaraborgs län godkänd förteckning över företagets

nyssnämnda skulder, samt att för bidragets åtnjutande i tillämpliga

delar skulle gälla bestämmelserna i kungörelsen den 11 juni 1926 (nr

257) angående villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag.

Nu föreligger till Kungl. Majits prövning en framställning den 11

maj 1930 från Hornborgasjöns sänkningsförening, i vilken skrivelse föreningen

anhåller att, mot av statskontoret godkänd borgen, för företaget

erhålla ett räntefritt Ian ur undsättningsfonden å 50,000 kronor, att inbetalas

med 25,000 kronor år 1938 och återstoden år 1939.

Innan jag närmare ingår på denna ansökan, torde jag få redogöra för

vad tidigare i ärendet förevarit.

Ifrågavarande sjösänkningsföretag planlades vid en i enlighet med bestämmelserna

uti 1879 års dikningslag handlagd, den 30 september 1902

avslutad laga syneförrättning. Av det planerade företaget beräknades

båtnad vinnas för 1,565 hektar åker och för omkring 400 hektar äng, varjämte

beräknades, att båtnad skulle vinnas för annan mark, landvinningar

Juiri inberäknade, till en areal av 1,725 hektar. Den sammanlagda arealen

mark, som beräknades erhålla båtnad av företaget, uppgick sålunda

till cirka 3,700 hektar. Denna mark hör till icke mindre än omkring

200 fastigheter. Förslaget innebar en upprensning, rötning oell utvidgning

av avloppet från sjön samt vidare upptagande av ett huvudavlopp

genom sjön och biavlopp till detta. Kostnaderna beräknades till 355,766

kronor, inbegripet jordersättningar och förrättningskostnader. Sammanlagda

värdet å båtnaden beräknades till omkring 600.000 kronor. Sedermera

verkställdes av förrättningsmannen lantbruksingenjören G. Sjöberg

år 1921 ny uppskattning av båtnaden, vilken därvid beräknades till

något över 700,000 kronor. Nuvarande lantbruksingenjören i länet Sven

Hallin har efter verkställd undersökning förklarat sig anse. att den upprättade

kalkylen angående båtnaden var försiktigt uppgjord. Av den

beräknade båtnaden belöpa 72.35 procent å fastigheter, vilkas ägare er
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Majda proposition Nr lil.

hållit odlingslån, samt 4.02 procent å i allmän ägo varande jord. Ägare

av fastigheter, å vilka belöpa 15.87 procent av båtnaden, hava i enlighet

med då gällande bestämmelser avsagt sig båtnaden av företaget. Från

dessa delägare bar förty jord utbrutits (s. k. vinstjord).

Företaget igångsattes år 1903. Olika svårigheter uppstodo emellertid

vid arbetenas utförande. Till att börja med avsågs, att arbetena skulle

utföras på entreprenad. Antagna entreprenörer visade sig emellertid

mindre lämpliga och måste därför efter längre eller kortare tid avskedas.

Härigenom försenades och fördyrades arbetet, vartill jämväl bidrogo

upprepade arbetsinställelser oell blockader. Arbetet utfördes slutligen av

sjösänkningsföretagets styrelse under ledning av anställd arbetschef. Arbetet

synes i huvudsak hava fullbordats år 1912. Slutligen godkänt av

lantbruksstyrelsen blev detsamma emellertid först år 1919.

Enligt en av ledamoten i styrelsen för sjösänkningsföretaget domänintendenten

13. Ekberg för åren 1898—1928 upprättad sammanställning ur

företagets räkenskaper hava kostnaderna för själva företaget, däri inberäknade

förrättningskostnaderna, uppgått till 470,669 kronor 53 öre. Desamma

hava således överstigit de beräknade kostnaderna med ungefär

100,000 kronor, vilket torde vara beroende dels på förut berörda arbetssvårigheter

och dels på förhöjda arbetspriser. De med anledning

av företaget uppkomna kostnaderna för delägarna stanna emellertid ingalunda

vid ovannämnda belopp å 470,669 kronor 53 öre. Därtill komma,

enligt Ekbergs sammanställning, dels lantmäterikostnader, dels rättegångskostnader

och dels räntekostnader, uppgående enligt sammanställningen

till respektive 24,023 kronor 13 öre, 69,345 kronor 59 öre och 486,185

kronor 59 öre.

Företagets ekonomiska ställning är i mycket en följd av förhållandet

mellan sjösänkningsföretaget och ägarna av vattenverk vid Hornborga

sjöns avloppså Flian. Till den av Sjöberg handlagda syneförrättningen

blevo dessa vattenverksägare icke kallade. Detta föranledde vattenverksägarna

att år 1910 ingå till länsstyrelsen med begäran örn

förbud mot företagets utförande, vilken begäran emellertid icke bifölls.

Vattenverksägarna anhängiggjorde då rättegång mot företaget, och genom

dom den 3 december 1920 förklarade Kungl. Majit, att synemännens

utlåtande vore utan all verkan mot vattenverksägarna. I ny rättegång

yrkade därefter vattenverksägarna vid Västerbygdens vattendomstol, att

företaget måtte åläggas återställa Hornborgasjöns utlopp i det skick, vari

detsamma befanns före vidtagandet av sänkningsåtgärderna, eller vidtaga

andra åtgärder, varigenom avrinningen skulle så regleras, att skada

icke bleve tillfogad vattenverksägarna. Genom dom den 9 juni 1928 fann

vattendomstolen vissa åtgärder av sistnämnda slag böra vidtagas. Vattenöverdomstolen,

dit millet å ömse sidor fullföljdes, fastställde genom dom

den 28 januari 1930 i stort sett vattendomstolens dom. Efter missnöjesanmälan

från såväl sjösänkningsföretagets styrelse som en del vatten
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 141.

verksägare är målet för närvarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

De åtgärder, som enligt vattenöverdomstolens dom böra vidtagas beträffande

företaget torde, därest de komma till utförande, avsevärt minska

den aA^ Sjöberg vid lians senaste uppskattning beräknade båtnaden av

företaget. Då underdomstolarnas domar endast innefatta principiella

uttalanden, kommer målet, sedan Kungl. Maj:ts dom fallit, att ånyo upptagas

vid vattendomstolen. Det kan därför och då sedermera ytterligare

återstår frågan örn ersättning för skada oell förlust för vattenverksägarna,

dröja ännu många år, innan rättsliga avgöranden föreligga beträffande

samtliga mellanhavanden mellan sjösänkningsföretaget och vattenverksägarna.

Beträffande beskaffenheten av till företaget hörande avlopp anfördes

vid den föredragning, som föregick av låtandet till föregående års riksdag

av omförmälda proposition, av chefen för jordbruksdepartementet

bland annat följande.

Enligt lämnade uppgifter syntes själva huvudavloppet från Hornborgasjön

vara väl bibehållet. Detsamma gällde även huvudtilloppet genom

Hornborgaån. Däremot vore i sjön upptagna avlopp (s. k. kanaler)

sä gott som fullständigt igenslammade. Detta berodde givetvis på, att

desamma icke vederbörligen underhållits, varjämte såsom en bidragande

orsak torde kunna framhållas, att desamma åtminstone delvis icke från

början erhållit lämplig sträckning eller lämpliga dimensioner. Kostnaden

för upptagandet av de erforderliga avloppen i sjön torde emellertid

icke behöva bliva synnerligen avsevärd. Densamma hade beräknats till

ungefär 20,000 kronor. När avloppen en gång blivit upptagna, måste de

emellertid årligen underhållas. Företaget syntes därför böra anskaffa

ett mudderverk med tillhjälp av vilket varje år avloppen i sjön borde hållas

i vederbörligt skick. Förklaringen till att icke avloppen i sjön vederbörligen

underhållits torde — förutom att desamma delvis icke hade

lämplig sträckning — vara att finna däri, att man inför det av vattenverksägarna

framställda påståendet örn skyldighet att återställa sjön i

förutvarande skick icke ansett sig böra nedlägga ytterligare kostnader

på företaget. Följden av att avloppen i sjön fått igenslammas hade blivit,

att numera endast en ringa del av beräknad båtnad vunnes av företaget.

Lantbruksingenjören Hallin hade gjort en överslagsberäkning, enligt

vilken båtnaden för närvarande endast kunde uppskattas till ungefärligen

275,000 kronor. Denna båtnad vunnes egentligen för mark, belägen

vid avloppet från sjön och vid Hornborgaån. Den andra marken

hade numera knappast någon båtnad av företaget. Uppenbarligen välförhållandet

under de närmaste åren efter företagets fullbordande ett

annat. Under denna tid vidtogos också en del åtgärder av ägare till av

företaget beroende mark för tillgodogörande av den båtnad, som beräkna

des vinnas av företaget, såsom upptagande av särskilda egna avlopp och

av diken m. m. Dessa åtgärder hade numera fullständigt avstannat.

Enligt en genom styrelsens för företaget försorg upprättad sammanställning,

vilken hänför sig till den 31 december 1929, uppgingo vid

nämnda tid företagets skulder — däri dock icke inberäknat kvarvarande

skuld å odlingslånen, för Anika de enskilda delägarna bave att SATara var

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kunni. Maj:ts proposition Nr lil.

för sig — till, efter avdrag av några mindre tillgångar, ett belopp av

498,668 kronor 44 öre. Häremot svarade en tillgång bestående av jord,

som ntbrutits från de delägare, vilka avsagt sig båtnaden. En del av

denna jord hade försålts, men den väsentligaste delen var ännu kvar

i företagets ägo. Värdet av den kvarvarande jorden beräknades av styrelsen

till ungefär 111,500 kronor. Skulderna utgjordes väsentligen

av lån lios olika bankinrättningar, nämligen hos Skaraborgs läns sparbank

omkring 95,000 kronor, hos aktiebolaget jordbrukarbanken omkring

100.000 kronor och hos aktiebolaget svenska handelsbanken något över

300.000 kronor. Ä lånet hos sparbanken betalades ränta efter 51/a procent

och å de övriga lånen efter 6 V* procent. Till säkerhet för lånen hade borgen

tecknats av flera utav delägarna i företaget, varjämte föi lånet hos

handelsbanken även lämnats realsäkerhet.

Företagets styrelse har vid upprepade tillfällen hos Kungl. Majit gjort

framställningar angående ingripande fran statens sida föi bringande ai

hjälp åt företaget genom anslag eller räntefria lån eller i annan form.

Sådana framställningar gjordes i skrivelser den 8 maj 1922, den 25 januari

1923, den 28 december 1925 och den 30 december 1926. I brist på

närmare utredning rörande sänkningsföretagets allmänna läge hade dessa

framställningar ännu icke av Kungl. Majit slutligen avgjorts, då vid

1928 års riksdag i båda kamrarna väcktes motion örn ett räntefritt lån

till företaget å 350,000 kronor. I utlåtande över dessa motioner framhöll

jordbruksutskottet (utlåtande nr 59/1928), att i ärendet vitsordats, att

Hornborgasjöns sänkningsförening befunne sig i allvarligt ekonomiskt

trångmål. Utskottet anförde vidare, att det syntes utskottet stå klart,

att vederbörande lantbruksingenjör vid handläggningen av det honom

anförtrodda uppdraget beträffande sjösänkningsföretaget icke iakttagit

den omsorg och grundlighet, som varit påkallad. Å andra sidan torde,

enligt utskottet, föreningen kunna läggas till last att icke hava i tid

verkställt erforderlig utdebitering. Utskottet förklarade sig givetvis icke

förbise det allvarliga läge, vari en ej obetydlig del av befolkningen uti

ifrågavarande bygd skulle råka i händelse av ett sänkningsföreningens

ekonomiska sammanbrott och kunde därför icke undgå att räkna med möjligheten

av ett statens ytterligare understödjande av företaget. Då emellertid

oklarhet rådde beträffande företagets allmänna läge, återbetalningsförmåga

m. m., samt olika uppfattningar gjorts gällande i fråga örn

sättet för anskaffande av medel till ett eventuellt låneunderstöd, ansåg utskottet

sig för det dåvarande icke kunna tillstyrka något ytteiligaie statsunderstöd.

Utskottet hemställde emellertid, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta skyndsamt

verkställa den närmare utredning, som påkallades för ett fullständigt

klarläggande av de förhållanden med avseende å Hornborgasjöns sänkningsföretag,

vilka kunde anses vara av avgörande betydelse för ett ställningstagande

till frågan örn ytterligare statsunderstöd till nämnda före
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Majlis proposition Nr lil.

tag, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde

giva anledning.

Sedan utskottets utlåtande godkänts av riksdagen, tillkallade chefen

för jordbruksdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande vattenrättsdomaren

greve H. A. Hamilton och f. d. lantbruksingenjören A. V.

Nordin att biträda vid verkställandet av den av riksdagen ifrågasatta

utredningen, därvid tillika borde undersökas möjligheterna av en uppgörelse

i den pågående rättegången mellan sänkningsföretaget och ägarna

av vattenverk vid Elian.

Vid 1929 års riksdag väcktes åter motioner angående bidrag från statens

sida åt sänkningsföretaget i form av ett räntefritt lån å 350,000

kronor. Enär den igångsatta utredningen i ämnet emellertid då ännu

icke hunnit slutföras, hemställde jordbruksutskottet, att motionerna icke

mätte föranleda någon riksdagens åtgärd, vilken hemställan godkändes

av riksdagen.

Uti en den 4 februari 1930 dagtecknad skrivelse avgåvo därefter förenämnda

utredningsmän redogörelse för föreliggande förhållanden beträffande

sjösänkningsföretaget. 1 fråga örn uppkomna kostnader för

företaget och företagets ekonomiska ställning i övrigt anförde de bland

annat följande.

Lantin ä leri kostnaderna hade uppkommit med anledning dels därav, att

skiften måste verkställas för bestämmande av de olika hemmanens och

byarnas gränser i själva sjön i och för fastställande av deras andelar i

uppkommande landvinningar, och dels därav, att med avseende å del

ägare, som avsagt sig båtnaden av företaget — dessa representerade 15.8?

procent av beräknad båtnad — jord måste utbrytas i ersättning för deli

båtnad, de beräknats vinna. Rättegångskostnaderna hade till en del uppkommit

i rättegångar, som uppstått med anledning av det sätt, varpå företaget

utförts, ävensom i vissa fall, då det varit tveksamt huruvida

skyldighet förelåge för någon att gälda bidrag till företaget m. m. dylikt,

men vöre dock till allra väsentligaste delen beroende på sjösänkningsföretagets

rättegångar mot vattenverksägarna i Flian. Anmärkas kunde

härvid, att knappast någon tvekan syntes föreligga därom, att sjösänkningsföretaget

konime att bliva pliktigt att uti pågående rättegång mot

vattenverksägarna utgiva ett högst avsevärt belopp till vattenverksägarna

(av utredningsmännen beräknat till cirka 40,000 kronor) ävensom

att, därest rättegången komme att fortsätta, ytterligare ej obetydliga kostnader

måste beräknas uppkomma. Beträffande slutligen räntekostnaderna,

så vore det ju synnerligen anmärkningsvärt, att desamma kunnat

uppgå till ett så betydande belopp. Detta vore uppenbarligen väsent

ligen beioende på det sätt, varpå företaget av styrelsen, finansierats,

varjämte kanske finge påpekas, att företaget tidvis fått betala mycket

höga i äntoi a ei hallna lan (räntan hade salunda under någon tid utgjort

ända till 8 ’/- procent). Beträffande finansieringen av företaget finge

framhållas, att detta ända till år 1923 skett praktiskt taget med användande

av — förutom erhållet odlingslån — på annat håll upplånade medel.

Intill denna tid hade således praktiskt taget icke några utdebiteringar

skett på delägarna i företaget. Detta förfaringssätt från styrelsens sida

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 141. 7

hade varit föremål för mycket klander; och det kunde också med visst

fog göras gällande, att styrelsen härutinnan icke iakttagit den omtanke

som vederbort. Utan att vilja försvara styrelsens ifrågavarande förfarande

ansåge sig utredningsmännen emellertid böra omnämna vissa förhållanden,

som gjorde det förklarligt, att styrelsen handlat på sätt som

skott. Härför erfordrades en något mera ingående redogörelse för företagets

finansiering. Till att börja med hade genom utbekommande av

beviljade odlingslån fullt tillräckliga medel funnits för bestridande av

förekommande kostnader. Vid sådant förhållande kunde det ju synas

naturligt, att icke några utdebiteringar verkställdes, ehuru givetvis riktigare

varit att redan tidigt verkställa utdebiteringar i mindre poster på

de delägare, som icke erhållit odlingslån, då ett motsatt förfarande ju

innebure ett gynnande av dessa delägare på de lånesökande delägarnas

bekostnad. Behov av ytterligare medel uppkom år 1910, och beslöts da

att å icke-lånesökande delägare utdebitera 60 procent av för dem beräknad

kostnad. Av dessa delägare, vilka tillhopa representerade 27.65 procent

av beräknad båtnad, avsade sig då delägare, representerande 15.xt

procent av båtnaden, i enlighet med då gällande bestämmelser båtnaden

av företaget. Från dessa delägare kunde således icke erhållas några kontanta

belopp, utan skulle i stället jord från dem utbrytas, något som

också sedermera skett. Härefter återstodo delägare representerande 11.78

procent av båtnaden. Härav utgjordes 4.72 procent av samfälliglieter, från

vilka icke kunde erhållas bidrag förrän genom skiftesförrättningar blivit

bestämt, till vilka skifteslag och hemman desamma hörde. Av återstående

7.w procent belöpte 4.02 procent å i allmän ägo varande jord (kronohemman

och ecklesiastika hemman). Styrelsen gjorde framställning örn utbekommande

av på dessa hemman utdebiterat belopp men erhöll, enligt

vad det uppgåves från länsstyrelsen, det uppenbarligen icke riktiga meddelandet,

att beloppen kunde utbetalas först efter det företaget vederbörligen

avsynats, med vilket besked styrelsen lät sig åtnöja. Härefter återstodo

endast delägare representerande 3.69 procent av båtnaden. Av dessa

inbetalades ett belopp av sammanlagt 1,504 kronor 72 öre. Denna år 1910

beslutade utdebitering lämnade således ett mycket nedslående resultat.

Styrelsen beslöt härefter, efter vad det uppgåves på inrådan av Sjöberg,

att icke verkställa någon ny utdebitering, förrän företaget fullbordats och

avsynats och därefter föreskriven ny uppskattning av batnaden skett.

Att ett sådant beslut vid denna tidpunkt fattades, syntes också naturligt

och även försvarligt. Man syntes nämligen då hava haft all anledningantaga,

att företaget skulle vara fullbordat inom den närmaste tiden.

Naturligen hade det da synts lämpligt att fa iilla förhallanden fullt uppklarade

på en gång. För ett eller två år, som man val då ansåg sig behöva

räkna med, kunde ju icke räntekostnaderna bliva s:i avsevärda. Tiden

för arbetets fullbordande och slutliga avsynande och godkännande

blev emellertid i hög grad fördröjd. Ehuru föreskrivna arbeten syntes

till ali väsentlig del hava varit slutförda under 1912, hade således anhållan

om företagets slutliga avsynande skett forst år 1915. Därefter hade

av respektive synemän olika kompletteringsarbeten föreskrivits. Att det

slutliga godkännandet fördröjts ända till slutet av 1919 torde emellertid

knappast kunna läggas styrelsen till last. Härefter hade ny uppskattning

av båtnaden verkställts, och först därefter hade slutlig längd angående

delägarnas olika bidragsskyldighet kunnat upprättas och odlingslånen

kunnat fördelas å vederbörande fastigheter. Därefter skedde så 1922 utdö

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 141.

bitering på delägarna. Vid denna tidpunkt uppgick emellertid företagets.

låneskuld (oberäknat odlingslånen) till ett så stort belopp som ungefärligen

580,000 kronor. Att en så stor skuld kunnat uppkomma var naturligen

väsentligen beroende på att företaget ända sedan år 1910 finansierats

uteslutande medelst Iåns upptagande och att därvid mycket höga

räntor måst erläggas.. En bidragande orsak hade emellertid också varit

att. då någon fördelning av odlingslånen icke kunnat verkställas, företaget

måst självt inbetala räntor och annuiteter å odlingslånen. Det syntes

med fog kunna läggas styrelsen till last, att icke styrelsen, då styrelsen

märkte huru företagets skuldbörda på detta sätt kraftigt ökades år efter

år, dock beslöt sig för att omedelbart göra en utdebitering, vilken ju då

icke behövt inskränkas att avse allenast sådana delägare, som icke erhållit

odlingslån. En särskild anledning härtill hade uppenbarligen utgjort

den vid denna tid rådande högkonjunkturen för jordbruket. Säkerligen

hade det icke då. mött några svårigheter att av delägarna utfå avsevärda

belopp. Förklaringen till att så ej skett hade naturligen varit, att styrelsen

alltjämt utgått från att endast en helt kort tid kunde återstå, innan.

en slutgiltig uppskattning av företagets båtnad kunde ske och slutgiltig.

utdebitering verkställas. År 1923 verkställdes så, såsom nämnts,

utdebitering å delägarna, vilken utdebitering kunde betecknas såsom avsevärd.

Det utdebiterade och influtna beloppet uppgick nämligen till

sammanlagt 335,902 kronor 93 öre. Av den upprättade uppbördslängden

framginge icke fullt klart vilka principer, som följts vid upprättande

av densamma. Man syntes emellertid hava på sådana delägare, som

erhållit ordlingslån, utdebiterat av företaget guldna annuiteter till och

med år 1921 och dessutom ett avsevärt s. k. räntebelopp. Huru detta sistnämnda

beräknats framginge icke av uppbördslängden, men hade det

uppgivit^, att härvid tillämpats en procentsats av 7 procent. Att räntesatserna

måste varit ganska betydande framginge av längden, därutinnan

exempelvis kunde nämnas att, under det att för Stora Bjurums egendom

sammanlagda beloppet av på egendomen belöpande annuiteter utgjorde

39,509 kronor 9 öre, det utdebiterade räntebeloppet uppgick till

21,070 kronor 3 öre. Å delägare, som icke erhållit odlingslån, torde hava

utdebiterats mot odlingslånen svarande belopp och därjämte vissa räntebelopp.

Att vid denna tid, då lågkonjunktur för jordbruket inträtt, svårigheter

förelegat för mångå delägare att anskaffa utdebiterade belopp

torde vara otvivelaktigt. Enligt vad uppgivit^ hade många delägare måst

upptaga lån, vilka de ännu hade att förränta och amortera. Då de dessutom

hade att förränta och amortera odlingslånen, vore deras ekonomiska

ställning säkerligen mindre god, därutinnan också finge erinras därom

att de på grund av rådande förhållanden icke för närvarande hade nå

gon nämnvärd nytta av företaget. Delägarnas svåra ekonomiska ställning

hade uppenbarligen varit anledningen till att styrelsen icke ansett

sig kunna verkställa nya utdebiteringar, vilket ju varit erforderligt för

nedbringandet och slutliga gäldandet av företagets skuld. Nya utdebiteringar

hade emellertid verkställts under åren 1928 och 1929, värdera å

cirka 30,000 kronor. Att härvid mött svårigheter att utbekomma utdebiterado

belopp vore tydligt. Vid 1929 års slut förefunnos således oguldna,

utdebiterade belopp å tillhopa 7,937 kronor 54 öre.

Såsom av vad ovan anförts framginge vore företagets ekonomiska ställning

mycket bekymmersam. Endast räntorna å banklånen uppginge årligen

till över 30,000 kronor, vartill givetvis måste komma en del ytter
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition Nr 141.

ligare kostnader årligen för liandhavandet av företagets angelägenheter

ävensom för, därest rättegången mot vattenverksägarna komme att fortsättas,

dennas behöriga skötsel. Då under nuvarande förhållanden endast

en förhållandevis obetydlig inkomst (kanske cirka 2,000 kronor årligen)

torde kunna erhållas från den utbrutna, företaget tillhöriga jorden, skulle

således endast för att hålla företaget flytande erfordras en årlig utdebitering

å delägarna av över 30,000 kronor. Skulle man därjämte — vilket

man ju måste sträva efter — årligen nedamortera skulden, finge ju den

årliga utdebiteringen ytterligare ej oväsentligt höjas. Det torde emellertid

knappast låta sig göra att genom sådan utdebitering av delägarna

utfå erforderligt belopp. Såsom redan förut framhållits befunne sig

många utav delägarna i en svag ekonomisk ställning. De kunde faktiskt

icke anskaffa ytterligare medel. Att gå tvångsvis fram genom utmätningar

eller dylikt skulle ej heller löna sig. De fastigheter, vilka vore

bidragsskyldiga till företaget, vore nämligen praktiskt taget osäljbara,

vilket ju också vore naturligt, då en köpare icke i någon män kunde bedöma,

vilka ekonomiska förpliktelser han skulle komma att ikläda sig i

sammanhang med förvärvet av en sådan fastighet. Det vilade så att

saga en död hand över hela trakten. Att under nu nämnda förhållanden

ett ingripande från statens sida för att bringa ordning uti de föreliggande

förhållandena och för bringande av hjälp åt delägarna i deras betryckta

läge vore väl befogat syntes icke kunna vara föremål för tvekan.

Man torde också med fog kunna göra gällande, att delägarna, även örn

styrelsen icke alltid handlat så välbetänkt som önskvärt varit, dock örn

man såge saken i stort kommit i sin nuvarande svåra ställning på grund

av förhållanden, över vilka de icke kunnat råda och för vilka de icke

kunde göras ansvariga.

Utredningsmännen framhöllo vidare, hurusom det för dem stått klart,

att, innan samtliga förhållanden mellan företaget och vattenverksägarna

vid Flianån blivit slutligt ordnade, det knappast vore möjligt att bedöma

företagets slutliga ställning eller slutligt avgöra i vad mån och på vad

sätt bistånd borde eller kunde lämnas från statens sida. Av utredningsmännens

redogörelse framginge, att flerfaldiga försök av dem gjorts att

åstadkomma godvillig uppgörelse mellan företaget och vattenverksägarna,

men att alla försök hade strandat på vissa vattenverksägares oblyga

ersättningsanspråk och motstånd mot de av utredningsmännen framlagda

förlikningsförslagen. Utredningsmännen beklagade att, enär avsevärd

tid sålunda måste beräknas komma att åtgå, innan alla Hornborgasjöns

sänkningsföretag berörande rättsförhållanden kunde bliva avgjorda,

något förslag angående slutgiltigt ordnande av företagets ekonomiska

förhållanden icke kunde av utredningsmännen framläggas. De fortsatte

härefter sålunda.

Då företagets ekonomiska ställning vore ytterligt bekymmersam, hade

det synts utredningsmännen, att man borde taga under övervägande, lili

elivida icke redan nu — även örn mera interimistiskt — hjälp borde från

statens sida beredas delägarna i företaget. Att skäl för statens trädande

emellan överhuvudtaget förelåge syntes knappast kunna vara föremål för

tvekan. Delägarna hade nämligen kommit i sin betryckta belägenhet till

väsentlig del utan eget förvållande. Till ej oväsentlig del måste deras

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kunell. Maj:ts proposition Nr lil.

ogynnsamma ställning anses vara beroende på felaktigt förfarande från

en statens tjänsteman. Att märka vore vidare att företaget icke, såsom

numera ju så gott som undantagslöst förekomme, erhållit något statsbidrag

utan återbäringsskyldighet till företagets utförande. Förr eller

senare syntes sålunda ett ingripande från statens sida böra ske. Kraftiga

skäl syntes då tala för, att detsamma borde ske snarast möjligt; och

syntes man härvid icke böra låta den omständigheten, att man icke nu

kunde överblicka samtliga ekonomiska förhållanden för företaget verka

hindrande. Utan ett snart ingripande från statens sida torde högst menliga

följder, berörande hela den ifrågavarande trakten, vara att befara.

Det syntes nämligen knappast vara möjligt för styrelsen att längre hålla

företagets affärer flytande. Följden härav skulle bliva en mångfald exekutiva

försäljningar, vilka dock efter ali sannolikhet torde komma att

lämna ett mycket nedslående resultat, och därefter med ali sannolikhet

vidare en mängd konkurser.

Utredningsmännen gjorde i det följande gällande, att den hjälp, som

enligt deras förmenande borde lämnas från statens sida, lämpligast borde

taga formen av bidrag ur statens avdikningsanslag samt anförde vidare.

Vad anginge storleken av detta bidrag sa syntes detsamma skäligen

kunna bestämmas till 350,000 kronor. Genom erhållande av ett sådant

belopp skulle företagets nuvarande skuldbörda kunna så väsentligt nedbringas,

att man syntes kunna antaga, att delägarna själva bleve i stånd

att förränta och jämväl så småningom avamortera företagets återstående

skuld. Ett annat skäl, varför bidraget skäligen syntes kunna bestämmas

till ovan angivet belopp, vore, att enligt gällande bestämmelser för erhållande

av bidrag från statens avdikningsanslag ungefärligen ett belopp

av denna storlek bort kunna utgå till delägarna i företaget. Emellertid

borde det framhållas, att, efter det företagets mellanhavanden med vattenverksägarna

blivit slutligen klarlagda, för delägarna åter kunde uppkomma

ekonomiska svårigheter och att därför åter ett ingripande från

statens sida kunde bliva erforderligt. Det syntes emellertid icke uteslutet,

att vid denna tid, då tidigare erhållna odlingslån kunde antagas vara

åtminstone till största delen inbetalade, saken kunde ordnas på sådant

sätt, att de delägare, som därom gjorde framställning, erhölle nya lån ur

statens avdikningslånefond.

I infordrat utlåtande till Kungl. Majit över utredningsmännens skrivelse

anförde länsstyrelsen i Skaraborgs län bland annat följande.

Delägarna i företaget hade för närvarande att årligen erlägga ränta

och amortering å de för företaget beviljade statslånen med 17,465 kronor

SS öre. Härutöver hade styrelsen för företaget låtit under åren 1928 och

1929 utdebitera 30,000 kronor varje år. Enligt vad styrelsen uppgivit hade

det visat sig ytterligt svårt att indriva dessa medel och av den under år

1929 förfallande utdebiteringen utestod vid årsskiftet ej mindre än 8.000

kronor.

Länsstyrelsen hade med ledning av tillgängliga taxeringshandlingar

sökt verkställa utredning angående delägarnas ekonomiska förhållanden

och därvid funnit, att den ojämförligt största delen av delägarna vore

sä hårt gäldbundna, att de saknade varje möjlighet att erlägga dem åvilande

andel i företagets skuldsumma. Till belysande av detta sakförhållande

finge länsstyrelsen meddela, att i 129 undersökta fall endast 23. re
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr lil.

presenterande en mycket obetydlig deltagningsskyldigliet, visat sig vara

utan gäld. Av de övriga vore 99 stycken småbruk eller bondebruk med

ett sammanlagt taxeringsvärde av 96(i,900 kronor, belastade med en gäld

av 589,300 kronor. Att märka vore, att i denna skuldsumma icke ingingc

deri andel i de beviljade odlingslånen, som påvilade vederbörande fastigheter,

oell givetvis ej heller dessas andel i sjösänkningsföretagets skulder.

Denna oerhörda skuldsättning vore till stor del beroende på att vederbö

rande jordägare måst upplåna medel till gäldande av tidigare verkställda

utdebiteriågar.

Därest styrelsen för företaget skulle se sig nödsakad att nu verkställa

utdebitering för gäldande av företagets hela skuldsumma, kunde nian

med säkerhet befara att åtminstone 40 å 50 procent av delägarna icke

kunde fullgöra sina skyldigheter. Dessas betalningsskyldighet komme

då att helt eller delvis överflyttas på de kvarvarande delägarna, varigenom

även en stor del av dessa bleve ruinerade. Detta skulle i sin tur

beröra ett stort antal personer, vilka hade affärer med eller stöde i borgensansvar

för de av företaget ruinerade, och sviterna härav skulle i nuvarande

penningknappa tider bliva mycket svåra.

Efter framhållande av att ett omedelbart ingripande av statsmakterna

vöre nödvändigt, för sa vitt ett ekonomiskt sammanbrott med alla dess

ödesdigra konsekvenser för en stor del av provinsens befolkning skulle

kunna undvikas, anförde länsstyrelsen vidare.

De sakkunniga hade föreslagit, att statens mellankomst borde ske i

form av ett statsbidrag utan återbetalningsskyldighet å 350,000 kronor.

Anledningen till att just detta belopp föreslagits hade icke närmare angivits.

Av den framlagda balansräkningen framginge, att föreningens

skulder utöver tillgångar den 31 december 1929 utgjorde 387,142 kronor

21 öre. Då vore att märka, att bland tillgångarna vinstjorden upptagits

till ett så högt värde som 111,562 kronor 23 öre, ett belopp som densamma

enligt länsstyrelsens förmenande svårligen kunde betinga under rådande

ogynnsamma konjunkturer för jordbruket. Vidare hade man att räkna

med de räntor å föreningens bankskulder, som löpt intill dess eventuellt

statsbidrag kunde utanordnas. Härtill komme det skadestånd, som föreningen

kunde bliva ålagd utgiva till vattenverksägarna vid Fliaån.

Länsstyrelsen hade låtit från föreningen infordra utredning, huruvida

möjlighet förefunnes att företaget kunde avvecklas under förutsättning,

att föreningen erhölle det av de sakkunniga ifrågasatta statsbidraget å

350,000 kronor. Uti denna utredning räknades med en ingående skuld

den 1 juli 1930 å 170,000 kronor, vilken tänktes avvecklad genom utdebitering

under tre är av 25,000 kronor årligen och försäljning av vinst jorden

senast år 1934. Föreningen hade härigenom visat sin goda vilja att själv

efter bästa förmåga medverka till företagets avveckling, men det syntes

länsstyrelsen tvivelaktigt, huruvida den framlagda planen vore genom

förbar. Såsom ovan nämnts hade man att räkna med nya kostnader för

företagets slutförande och eventuellt skadestånd till vattenverksägarna

vid Fliaån. Styrelsen hade själv konstaterat svårigheterna att med den

nu förefintliga stora skuldsättningen bos delägarna verkställa ytterligare

utdebiteringar och föreningen mäste fortfarande dragas med avsevärda

banklån, vilka åsamkade densamma betydande ränteutgifter. Det vöre

under sådana förhållanden att befara, att föreningen snart återigen komme

i den ställningen, att ett förnyat ingripande från statens sida bleve

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majlis proposition Nr 241.

oundvikligt. Enligt länsstyrelsens förmenande borde ett understöd nu

så avvägas, att föreningens skulder utöver bokförda tillgångar bleve slutligen

reglerade och att nya utdebiteringar kunde undvikas, intill dess de

hittills beviljade odlingslånen blivit slutamorterade, vilket ägde rum i

huvudsak under år 1937.

Därest utdebiteringar med avsevärda belopp utöver annuiteterua för

odlingslånen årligen måste tillgripas för avbetalning och förräntning av

föreningens nuvarande skulder, bleve delägarna urståndsätta att tillgodogöra

sig den båtnad, som med företaget avsetts, vid vilket förhållande

alla hittills havda kostnader bleve utan någon som helst nytta.

Såsom ovan anförts utgjorde föreningens skuld utöver tillgångar den 31

december 1929 387,142 kronor 21 öre. Härtill komme upplupna räntor,

intill dess eventuellt statsbidrag kunde utanordnas, förslagsvis beräknade

till 15,000 kronor. Vid sådant förhållande syntes statsbidraget icke

böra sättas lägre än 400,000 kronor, därest föreningen skulle beredas varaktig

hjälp.

Lantbruksstyrelsen, som jämväl hördes över utredningsmännens förslag,

tillstyrkte, att staten ekonomiskt bisprunge intressenterna i företaget,

samt föreslog, utan närmare motivering, att bidraget måtte bestämmas

till 350,000 kronor, vilket belopp enligt styrelsen borde anvisas som

extra anslag att utgå utan återbetalningsskyldighet.

Statskontoret anförde i utlåtande över utredningsmännens skrivelse

bland annat följande.

Behovet av statens särskilda hjälp vore genom den verkställda utredningen

till fullo ådagalagt. Ehuru det onekligen syntes i viss mån betänkligt

att tillgripa en sådan åtgärd, innan sänkningsföreningens mel!

anka vallden med vattenverksägarna vid Filan blivit slutligt avgjorda,

torde uppskov med hjälpen icke kunna förordas, enär, såsom utredningsmännen

visat, hela företaget äventyrades, örn nied hjälpen skulle anstå

under den sannolikt ganska långa tid, som komme att förflyta, innan berörda

inellanliavallden kunde bliva genom slutlig dom reglerade. Statskontoret

funne sig därför böra förorda, att ett ingripande från statens

sida ägde rum utan avvaktan på ett slutgiltigt reglerande av vattenverksägarnas

anspråk, och ville för sin del i huvudsak ansluta sig till utredningsmännens

förslag rörande formen för statens hjälp till företaget. Enligt

vad statskontoret ville föreslå skulle sålunda med tillämpning av de den

27 juni 1927 fastställda ändrade bestämmelserna för statsbidrag från statens

avdikningsanslag efter utverkande av riksdagens medgivande anvisas

till företaget ett sådant bidrag utan återbetalningsskyldighet. Utredningsmännen

hade beräknat, att ett dylikt bidrag skulle i detta fall

belöpa sig till omkring 350,000 kronor.

Vore nämnda beräkning riktig, skulle visserligen vid bifall till berörda

förslag ett högst avsevärt belopp komma ifrågavarande företag till godo

utan återbetalningsskyldighet och detta skulle otvivelaktigt innebära en

synnerligen verksam hjälp, men företagets ekonomiska ställning vore så

vansklig, att det kunde ifrågasättas, huruvida detsamma kunde räddas

från sammanbrott utan att helt befrias från skulderna till aktiebolaget

jordbrukarbanken och aktiebolaget svenska handelsbanken. Då dessa

skulder, oberäknat upplupen ränta från 1930 års ingång, belöpte sig till

100,000 kronor, skulle alltså utöver förenämnda statsbidrag erfordras ett

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 141.

belopp av 50,000 kronor för att nämnda skulder skulle kunna helt betalas.

Då emellertid företaget möjligen kunde tänkas bliva i stånd att längre

fram återbetala en eventuell försträckning å detta belopp, syntes denna

ytterligare hjälp, örn densamma befunnes vara erforderlig, höra lämnas

i form av räntefritt lån, och ville statskontoret ifrågasätta, huruvida

icke undsättningsfonden, som därtill lämnade tillgång, skulle, med hänsyn

till föreliggande särskilda omständigheter, kunna för ändamålet anlitas.

Såsom tidigare erinrats avlät Kungl. Maj:t proposition till 1930 års riksdag

(nr 191) med hemställan örn medgivande, att till sänkningsföretaget

finge anvisas statsbidrag från statens avdikningsanslag med 350,000 kronor.

I utlåtande (nr 52/1930) över propositionen beklagade jordbruksutskottet

till en början, att något förslag till slutligt ordnande av ifrågavarande

företags ekonomiska förhållanden icke kunnat framläggas. Emellertid

hemställde utskottet örn bifall till propositionen. Inför den enligt utredningen

i ärendet förhandenvarande risken av ett sjösänkningsföretagets

ekonomiska sammanbrott med därav följande ödesdigra verkningar för en

hel jordbruksbygd ansåg utskottet, att ett statsingripande icke längre

kunde undanskjutas. Med avseende å det föreslagna beloppet, 350,000 kronor,

hade utskottet intet att erinra. Utskottet uttalade slutligen, att vissa

skäl syntes föreligga för den förhoppningen, att, bland annat genom ifrågavarande

bidrag, företagets framtida ställning skulle bliva sådan, att

företaget ej skulle tarva ytterligare hjälp från det allmänna, i varje fall

icke i form av bidrag utan återbetalningsskyldighet.

Jordbruksutskottets utlåtande blev godtaget i alla delar av riksdagen

(skrivelse nr 230/1930).

I nu förevarande skrivelse den 11 maj 1930 anför Hornborgas jöns sänkan!

gsförening, efter att hava åberopat ovannämnda utlåtande av länsstyrelsen

och statskontoret, följande.

lie båda anförda myndigheterna hade framhållit, att det vore av stor

vikt för föreningen att bliva fri från de till cirka 400,000 kronor uppgående

skulderna, som den hade till aktiebolaget jordbrukarbanken och

aktiebolaget svenska handelsbanken, så att verklig och varaktig hjälp

därigenom bereddes densamma.

Föreningens hela skuldsumma uppginge till cirka 510,000 kronor, varav

ellica 100,000 kronor vore placerade i Skaraborgs läns sparbank mot en

ränta av 5 procent, då de nämnda affärsbankerna för närvarande betingade

sig 6 procent och tidigare räknat högre ränta. Mot dessa skulder

svarade en tillgång i utbruten jord till ett beräknat värde av cirka

110,000 kronor, vilken jord vore svår att nu realisera och åtminstone ej

på några år torde kunna försäljas. Då denna jord, som för närvarande

vore utarrenderad, ej lämnade större årlig inkomst lin cirka 3,000 kronor,

och föreningen hade att gälda räntor, betala omkostnader, ingenjörs- och

advokatarvoden i och för rättegångar, överstege utgifterna för framtiden

årligen med cirka 10,000 kronor de beräknade inkomsterna.

För ett rationellt utnyttjande av de genom regleringen vunna förde

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Departements
chefen.

Kungl. May.ts proposition Nr 141.

larna vore det en tvingande nödvändighet att vidtaga vissa rensningsoch

förbättringsarbeten för cirka 25,000 kronor, vilka arbeten planerades

att utföras år 1931.

Så val de årliga utgifterna som kostnaden för dessa förbättringsarbeten

måste utdebiteras å föreningens medlemmar, som till och med år 1937

bade att gälda annuiteterna å statslånet med cirka 17,500 kronor årligen.

Då dessa medlemmar, som på grund av tidigare större utdebiteringar fått

starkt skuldsätta sig, under nu rådande jordbrukskonjunkturer oell innan

den av företaget vunna nyttan kunde utnyttjas bade synnerligen svårt

att bära vidare större uttaxeringar, skulle en undsättning med ett räntefritt

lån bereda dem en avsevärd oell nödvändig lättnad. Detta lån borde

utan svårighet kunna återbetalas, så snart annuiteterna å odlingslånet

bortfölle, oell föreningen förbunde sig att för ett sådant lån ställa av statskontoret

godkänd borgen.

Över ansökningen hava utlåtanden avgivits av lantbruksstyrelsen och

statskontoret.

Lantbruksstyrelsen har förklarat, att, därest undsättningsfonden funnes

kunna disponeras för ifrågavarande ändamål, styrelsen för sin del

icke hade något att erinra mot bifall till framställningen.

Statskontoret Ilar, under åberopande av sitt föregående utlåtande, tillstyrkt

bifall till framställningen, därvid statskontoret framhållit, att, då

undsättningsfonden icke torde kunna för ifrågavarande ändamål disponeras

av Kungl. Majit, ärendet torde böra underställas riksdagens prövning.

Genom det förra året beviljade statsbidraget har torrläggningsföretaget

satts i tillfälle att avveckla en högst väsentlig del av sin löpande gäld till

banker och enskilda långivare. Ytterligare en avsevärd skuld utestår dock

ogulden. Den utdebitering, som till följd härav ännu under de närmaste

åren måste verkställas å företagets medlemmar för uppbringande av erforderliga

medel till räntor och amorteringar, torde för ett mycket stort

antal av deni bliva synnerligen kännbar. Enligt vad som framgår av

föreningens förevarande skrivelse ävensom av den redogörelse, vilken

av de tillkallade utredningsmännen samt länsstyrelsen lämnats rörande

företagets ekonomiska ställning, hava många delägare i företaget

måst till gäldande av tidigare utdebiteringar upptaga icke obetydliga

lån. I den mån dessa lån icke blivit infriade, torde, särskilt under rådande

läge för jordbruksnäringen, de årliga nya utdebiteringarna komma att

verka ytterligare tryckande.

Föreningens anhållan om ett räntefritt lån av statsmedel å 50,000 kronor

att återbetalas, sedan medlemmarna genom slutbetalning år 1937 av

det större odlingslånet befriats från nu utgående annuiteter för detta

lån, synes mig förtjänt av beaktande. Vid bifall till denna anhållan

skulle företaget bringas en, oaktat föregående årets statshjälp, välbehövlig

ekonomisk lättnad. Jag erinrar om, att såväl länsstyrelsen som statskontoret

i sina utlåtanden över utredningsmännens skrivelse framhållit, att

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr lil.

företaget för att erhålla varaktig hjälp borje, på skäl som närmare utvecklades,

beredas statsunderstöd med, utöver det av utredningsmännen föreslagna

och sedermera i propositionen upptagna och av riksdagen godkända

beloppet 350,000 kronor, ytterligare det belopp, varom föreningen nu hemställer,

eller 50,000 kronor. Medan det större beloppet skulle lämnas såsom

bidrag utan återbetalningsskyldighet, ansåg statskontoret, att det mindre

beloppet å 50,000 kronor borde utgå i form av räntefritt lån.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört tillstyrker jag bifall till

föreningens anhållan. Medel till ifrågavarande lån synas mig lämpligen

kunna utanordnas från undsättningsfonden. För fondens anlitande för

detta ändamål torde emellertid riksdagens medverkan vara erforderlig.

Rörande de närmare villkoren för lånet torde Kungl. Maj:t sedermera, då

riksdagens beslut föreligger, äga förordna.

.Tåg hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Majit att till Hornborgasjöns sänkningsföretag

anvisa ett räntefritt lån från undsättningsfonden till belopp av 50,000

kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifall samt förordnar, att proposition i ämnet

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet!

Rune Thygesen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1931:191 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd till Hornborgasjöns sjösänkningsföretag. a1 i texten
  2. JoU 1931:58 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd till Hornborgasjöns sjösänkningsföretag. s. 1 i texten