Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om behandling av alkoholister

1931-03-06 · 127 sidor, varav 120 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 120 av 127 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1931:164, Med förslag till lag om behandling av alkoholister

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

1

Nr 164.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag om behandling av alkoholister; given Stockholms

slott den 6 mars 1931.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag örn behandling av alkoholister.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sam Larsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 145 käft. (Nr 164.) 2is *i 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Förslag

till

Lag

om behandling av alkoholister.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Lagens tillämplighetsområde.

1 §..

Är någon hemfallen åt alkoholmissbruk och finnes han i följd därav

1. vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller

2. utsätta någon, som han jämlikt stadgande i lag är skyldig att försörja,

för nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brista i sina plikter mot sådan

person, eller

3. ligga det allmänna, sin familj eller annan till last, eller

4. vara ur stånd att taga vård örn sig själv, eller

5. föra ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt,

då skola i enlighet med vad nedan är stadgat åtgärder vidtagas för hans

återförande till ett nyktert och ordentligt liv.

Lag samma vare, där någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, blivit

under de två senast förflutna åren tre eller flera gånger dömd till ansvar för

fylleri.

2 KAP.

Örn samhällsorgan för behandling av ärenden enligt denna lag.

2 §.

I varje kommun skall finnas en nykterhetsnämnd.

Nykterhetsnämnden har att enligt denna lag upptaga och handlägga frågor

om åtgärder mot dem, som äro hemfallna åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs.

Angående nämndens åligganden i övrigt är särskilt stadgat.

3 §.

Kommunen må besluta, att särskild nykterhetsnämnd skall tillsättas. Ar

ej särskild sådan nämnd tillsatt, skall nykterhetsnämnden utgöras av kommunens

fattigvårdsstyrelse.

4 §.

Ledamöter i särskild nykterhetsnämnd utses av kommunen till det antal,

som med hänsyn till folkmängden och andra förhållanden erfordras, dock å

landet minst tre och i stad minst fem. Av ledamöterna skall minst en vara

kvinna, och bör läkare, örn sådan är bosatt inom kommunen, vara ledamot av

nämnden.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Suppleanter för ledamöterna utses av kommunen till minst dessas halva

antal eller, örn ledamöternas antal ej är jämnt, till minst det antal, som är

närmast över hälften. Minst en av suppleanterna skall vara kvinna.

Beträffande valbarhet, obehörighet, rätt att avsäga sig uppdraget, ledamots

och suppleants tjänstgöringstid och avgång, vissa prästers och läkares rätt att

deltaga i nämndens förhandlingar, val av ordförande, vice ordförande och

kassaförvaltare, ordningen för nämndens arbete, ordförandens åligganden,

ersättning åt ordförande och ledamöter, avlämnande av utgifts- och inkomstförslag,

räkenskapers förande, redovisning, granskning av nämndens räkenskaper

och förvaltning samt ledamots ansvarighet äger vad i 10, 12—18 och

21 §§ i lagen örn fattigvården finnes stadgat rörande fattigvårdsstyrelse motsvarande

tillämpning.

I fråga örn nykterhetsnämnd i Stockholm gälla de bestämmelse^, som

Konungen på förslag av stadsfullmäktige meddelar.

5 §.

I kommun, där nykterhetsnämnden utgöres av fattigvårdsstyrelsen, skall

kommunen utse en av styrelsens ledamöter att för den tid han är vald till ledamot

bereda och vara föredragande i de ärenden, som ankomma på nykterhetsnämnds

prövning.

6 §.

Då ordförande eller föredragande utsetts, skall uppgift å den utseddes namn

och adress ofördröjligen insändas till länsstyrelsen, som låter meddela underrättelse

därom i länskungörelserna.

1 §•

Konungen äger för viss kommun förordna, att befattningen med ärenden,

som nykterhetsnämnden enligt denna lag har att handlägga, må i den utsträckning

Konungen bestämmer tillkomma ett inom nämnden valt arbetsutskott.

Närmare föreskrifter rörande utskottets sammansättning och verksamhet

meddelas av Konungen.

8 §.

I den mån det finnes erforderligt, må nykterhetsnämnden till sitt biträde

kalla därtill skickade män och kvinnor.

Finnes ersättning åt sådant biträde böra utgå, ankommer det på kommunen

att efter framställning av nämnden bestämma därom.

9 §.

över nykterhetsnämnd tillkommer befattningen med ärenden enligt denna

lag skyddskollegium.

Då kollegiet handlägger ärende enligt denna lag, skall vad i 14 och 15 §§ i

lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt finnes stadgat äga motsvarande

tillämpning; dock vare för beslut om intagande å allmän alkoholistanstalt ej

erforderligt, att ordföranden biträder beslutet.

Närmare bestämmelser angående skyddskollegiernas verksamhet enligt denna

lag meddelas av Konungen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majus proposition nr 164.

3 KAP.

Om ärendenas behandling hos nykterhetsnämnd.

10 §.

Polis- och åklagarmyndighet åligger att, när den erhållit kännedom örn förhållande,

som bör föranleda nykterhetsnämndens ingripande, ofördröjligen göra

anmälan därom hos nämnden.

11 §.

Har nykterhetsnämnden genom anmälan eller eljest fått grundad anledning

antaga, att någon, som vistas inom kommunen eller där äger hemortsrätt, är

hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, skall nämnden skyndsamt föranstalta

örn undersökning samt söka inhämta noggrann kännedom örn hans levnadsförhållanden

och andra på fallets bedömande inverkande omständigheter.

12 §.

Där så erfordras, må nykterhetsnämnden kalla den, som är föremål för undersökning,

att personligen inställa sig inför nämnden eller särskilt utsett ombud

eller av nämnden anvisad läkare. Är han bevisligen kallad, men utebliver

han utan laga förfall, äger nämnden erhålla handräckning hos polismyndigheten

för hans hämtande.

Då eljest någon, som bor eller uppehåller sig inom kommunen, av nykterhetsnämnden

kallas till inställelse inför nämnden eller särskilt utsett ombud

för att meddela upplysning i något till nämndens behandling hörande ärende,

är han pliktig att hörsamma kallelsen, såvida han minst fyra dagar förut erhållit

del därav. Utebliver han utan laga förfall, äger nämnden fälla honom

att böta fem kronor och genom vite tillhålla honom att inställa sig. I fall

av tredska äger nämnden fälla honom till vitet samt förelägga högre vite.

Vitena må dock tillsammans ej överstiga trettio kronor. Kan den tredskande

ändock ej förmås till inställelse, äger nämnden erhålla handräckning hos polismyndigheten

för hans hämtande.

Ordförande i nykterhetsnämnd äger jämväl besluta örn kallelse som ovan

sägs.

13 §.

Framgår av nykterhetsnämndens undersökning, att den, örn vilken är fråga,

är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, skall nämnden, där ej uppenbarligen

utsikt saknas att utan tvång återföra honom till ett nyktert och ordentligt

liv, vidtaga för hans rättelse lämpade hjälpåtgärder.

Nämnden bör sålunda söka

bibringa honom insikt örn vådan av alkoholmissbruk, därvid nämnden har

att allvarligt erinra honom om de påföljder, vilka kunna inträda enligt denna

lag, örn rättelse ej vinnes;

förhjälpa honom i fall av behov till erhållande av lämplig anställning eller

bereda honom, där det för minskande av frestelserna till bruk av alkoholhaltiga

drycker är erforderligt, ombyte av verksamhet eller vistelseort;

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

föranstalta, att alkoholhaltiga drycker ej utlämnas till honom, samt forma

honom att ej besöka lokaler, där sådana utskänkas; _ .

förmå honom, när det prövas vara till gagn, att ingå i nykterhetsförening,

förmå honom, när anledning därtill föreligger, att rådfråga läkare och följa

dennes föreskrifter eller att frivilligt söka vård å lämplig anstalt.

Då omständigheterna därtill föranleda, må nämnden ^ställa honom under

övervakning på sätt i 61 § sägs. övervakningen må fortgå under högst tva ar

från beslutet därom.

14 §.

Då undersökning eller annan åtgärd på nykterhetsnämnds föranstaltande

vidtages, bör noga tillses, att den, som åtgärden avser, icke utsättes för allman

uppmärksamhet eller onödigtvis störes i lovlig verksamhet. o

Vad hos nykterhetsnämnd förekommit rörande personer, som äro föremal

för nämndens behandling, ma ej yppas för obehöriga. .

Alla handlingar i förekommande ärenden skola sa förvaras, att de icke a -

kommas av obehöriga.

4 KAP.

Örn ärendenas behandling hos skyddskolleglum.

15 §.

Har någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sågs, icke

genom hjälpåtgärd kunnat återföras till ett nyktert och ordentligt liv eller

saknas eljest uppenbarligen utsikt att utan tvång återföra honom därtill, äger

nykterhetsnämnden hos skyddskollegiet ansöka om förordnande, att han ma

intagas å allmän alkoholistanstalt.

16 §.

Är någon hemfallen åt alkoholmissbruk och finnes han i följd därav vara

farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, äger nykterhetsnämnden,

ändå att fall, som avses i 15 §, ej är för handen, så ock polismyndigheten i

orten hos skyddskollegiet ansöka örn förordnande, att han må intagas å allmän

alkoholistanstalt. Återkallelse av ansökningen utgör ej hinder för kollegiet

att fortsätta med ärendets handläggning.

Är faran så överhängande, att åtgärd, som ankommer på kollegiet, ej utan

våda kan avvaktas, har polismyndigheten att ^ofördröjligen på lämpligt sätt

tillsvidare omhändertaga den, örn vilken är fråga.

Varder någon sålunda omhändertagen, innan ansökning gjorts örn förordnande,

att han må intagas å allmän alkoholistanstalt, skall polismyndigheten

utan uppskov göra sådan ansökning.

17 §.

Har förmyndare för någon, som är hemfallen at alkoholmissbruk såsom i

1 § sägs, eller dennes make, föräldrar, barn eller syskon eller förmyndare för

någon av dem hos nykterhetsnämnden hemställt, att nämnden måtte vidtaga

hjälpåtgärd eller ansöka om förordnande, att den, örn vilken är fråga, må

intagas å allmän alkoholistanstalt, men har nämnden avslagit framställningen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majus proposition nr 164.

eller ej inom två månader vidtagit äskad åtgärd, äger den, som gjort framställningen,

kos skyddskollegiet ansöka örn vidtagande av hjälpåtgärd eller om

förordnande, som nyss är sagt.

Ansökningen skall inlämnas till nykterhetsnämnden inom ett år efter det

framställningen gjordes hos nämnden, och åligger det nämnden att ofördröjligen

till kollegiet insända ansökningshandlingarna jämte eget utlåtande, vilket

tillika skall innefatta redogörelse för den undersökning och för de övriga

åtgärder, som av nämnden vidtagits, eller, därest nämnden ej vidtagit någon

åtgärd, upplysning örn skälen därtill.

18 §.

Vid ansökning örn förordnande, att någon må intagas å allmän alkoholistanstalt,

böra fogas prästbevis och läkarbetyg, avfattade enligt av Konungen

meddelade anvisningar.

Göres ansökningen av nykterhetsnämnd eller polismyndighet, skall den innehålla

fullständig redogörelse för den i ärendet företagna undersökningen och

för de övriga åtgärder, som vidtagits.

Saknas prästbevis eller läkarbetyg eller finnes den förebragta utredningen

annorledes ofullständig, och kan det felande ej lämpligen genom skyddskollegiets

försorg anskaffas, har kollegiet att förelägga sökanden att inom viss tid

inkomma med felande handlingar eller utredning vid äventyr, att ansökningen

eljest avslås; dock vare den omständigheten, att prästbevis ej varder för kollegiet

tillgängligt, icke hinder för bifall till ansökningen, örn den, som ansökningen

avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv.

Vill kollegiet föranstalta örn läkarundersökning, skall vad i 12 § första

stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

19 §.

Har ansökning hos skyddskollegiet gjorts i behörig ordning, skola ansökningshandlingarna

ofördröjligen delgivas den, som ansökningen avser, och, örn

han är omyndig, den som enligt lag har att sörja för hans person, med föreläggande

att inom viss kort tid skriftligen förklara sig över ansökningen vid

äventyr, örn det försummas, att ärendet ändock avgöres. Finnes någon böra

lämnas tillfälle att yttra sig över handling, som inkommit efter det ansökningen

utställts till förklaring, skall sådan handling delgivas honom.

20 §.

Förekommer anledning, att den, som ansökningen avser, är farlig för annans

personliga säkerhet eller eget liv, må skyddskollegiet, när skäl därtill äro, även

innan han blivit hörd i ärendet föranstalta örn att han i avbidan på slutligt

beslut tillsvidare intages å allmän alkoholistanstalt'' eller, örn plats å dylik

anstalt ej omedelbart kan beredas, omhändertages och vårdas på annat lämpligt

sätt.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majus proposition nr 164.

21 §.

Finner skyddskollegiet, att förhör bör hållas nied den, som ansökningen avser,

eller att annan bör inför kollegiet höras såsom vittne eller upplysningsvis,

har kollegiet att förordna örn dylikt förhör.

Är den, som ansökningen avser, bevisligen kallad till förhör, men utebliver

lian utan laga förfall, må kollegiet låta hämta honom.

Där annan, som bevisligen kallats, utebliver utan laga förfall, galle vad i

28 § första stycket i lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt finnes stadgat.

Vid förhöret skola bestämmelserna i 26 § andra stycket i nämnda lag äga

motsvarande tillämpning. Protokoll skall föras över vad vid förhöret förekommer.

22 §

Finner skyddskollegiet, att den, som skall höras såsom vittne eller upplysningsvis,

är så avlägset boende, att hans hörande vid kollegiet är förenat med

oskälig omgång eller kostnad, galle vad i 27 § andra stycket i lagen örn åtgärder

mot vanartigt levnadssätt finnes stadgat.

23 §.

I fråga örn ersättning till den, som enligt förordnande av skydd skollegium

inställt sig för att vittna eller upplysningsvis höras, skall vad angående ersättning

av allmänna medel till vittnen i brottmål finnes stadgat äga motsvarande

tillämpning; dock skall ersättningen alltid stanna å statsverket.

24 §.

Finner skyddskollegiet, att den, som ansökningen avser, är hemfallen åt

alkoholmissbruk såsom i 1 § sågs, har kollegiet att taga under omprövning,

huruvida han kan antagas låta sig rätta genom hjälpåtgärd; och må kollegiet

i sådant fall vidtaga dylik åtgärd eller uppdraga åt nykterhetsnämnd att föranstalta

därom. _ o _ ..

Avser ansökningen förordnande, att han ma intagas å allmän alkoholis - anstalt, och finnes hjälpåtgärd ej böra vidtagas, skall kollegiet förordna örn

hans intagande å sådan anstalt.

25 §.

Har någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, begått

brottslig gärning men i anseende till sin sinnesbeskaffenhet vid gärningens

begående icke fällts till ansvar, och har han vid prövning i vederbörlig ordning

funnits icke vara i behov av vård å sinnessjukhus, må skyddskollegiet även

utan därom gjord ansökning besluta örn hjälpåtgärd eller förordna örn hans

intagande å allmän alkoholistanstalt.

Har någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, inställts

hos kollegiet enligt lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt och prövar

kollegiet det vara tjänligare att bereda honom vård å allmän alkoholistanstalt

än att vidtaga åtgärd enligt nämnda lag, må kollegiet förordna om hans intagande

å sådan anstalt.

I fall, som i denna paragraf sägs, äger kollegiet förordna, att den, om vilken

i ärendet är fråga, skall i avbidan på slutligt beslut omhändertagas och vårdas

på lämpligt sätt,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

26 §.

Skyddskollegiets slutliga beslut jämte besvärshänvisning, där klagan över

beslutet må föras, skall skriftligen mot bevis ofördröjligen delgivas sökande

samt den, som beslutet avser.''

Där nykterhetsnämnd ej är sökande, skall underrättelse örn beslutet översändas

till nykterhetsnämnden i hemortskommunen eller, örn annan nykterhetsnämnd

tagit befattning med ärendet, till denna nämnd.

27 §.

Där skyddskollegiet ej annorlunda förordnar, må beslut örn intagande å allmän

alkoholistanstalt gå i verkställighet utan hinder därav, att det ej äger laga

kraft.

28 §.

bökanden i ärendet har att föranstalta örn verkställighet av beslut örn intagande

å allmän alkoholistanstalt, där ej annat följer av vad i 29 § är stadgat.

Varder beslutet ej omedelbart verkställt, äger nykterhetsnämnden ställa den,

som beslutet avser, under övervakning på sätt i 61 § sägs. övervakningen må

fortgå under högst ett år från beslutet därom. ’

29 §.

Har beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt grundats därpå, att den,

som beslutet avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller

har beslutet meddelats jämlikt 25 §, har skyddskollegiet att föranstalta örn verkställighet

av beslutet.

Finner kollegiet, att den, som beslutet avser, genast bör intagas å allmän

alkoholistanstalt, men kan plats ej omedelbart beredas, äger kollegiet, när skäl

därtill äro, draga försorg örn hans omhändertagande och vårdande under tiden

på annat lämpligt sätt; dock må sådan vård ej fortgå under längre tid än tre

månader.

Har beslutet meddelats jämlikt 25 § och föreligger grundad anledning till

antagande, att den, som beslutet avser, skall låta sig rätta utan intagande å

allmän alkoholistanstalt, må kollegiet medgiva villkorligt anstånd med beslutets

verkställande, och äger kollegiet därvid ställa honom under övervakning på

sätt i 61 § sägs. Övervakningen må fortgå under högst ett år från beslutet därom.

När omständigheterna därtill föranleda, skall kollegiet förklara anståndet förverkat.

30 §.

Har plats å allmän alkoholistanstalt beretts för den, som enligt meddelat

beslut må intagas å sådan anstalt, men vägrar han att ingå å anstalten, skall

polismyndigheten på framställning av den, som har att föranstalta örn’verkställighet

av beslutet, lämna handräckning för hans intagande.

31 §.

o Da.r verkställighet av beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt ej

påbörjats inom ett år efter beslutets meddelande, vare det förfallet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

9

5 KAP.

Om anstaltsvård och eftervårdande verksamhet.

32 §.

Allmän alkoholistanstalt enligt denna lag är

1. anstalt eller avdelning därav, som av staten inrättats för sådant ändamål;

2. av landsting, kommun, förening, stiftelse eller annan anordnad anstalt

eller avdelning därav, vilken av Konungen erkänts såsom allmän alkoholistanstalt.

Sådant erkännande kan när som helst återkallas.

Allmän alkoholistanstalt skall stå under ledning av en styrelse.

Konungen meddelar närmare bestämmelser angående anstalternas verksamhet.

33 §.

Allmänna alkoholistanstalterna skola stå under uppsikt av socialstyrelsen.

34 §.

Envar, som är intagen å allmän alkoholistanstalt, skall vara pliktig att fullgöra

det arbete, som ur synpunkten av en ändamålsenlig vård ålägges honom.

35 §.

Den i 33 § omförmälda uppsiktsmyndigheten äger förordna örn överflyttning

av intagen person från en allmän alkoholistanstalt till en annan; sådant

förordnande må genast gå i verkställighet.

36 §.

Den, som på grund av slutligt beslut intagits å allmän alkoholistanstalt, ma

kvarhållas under en tid av ett år. Har han förut varit intagen å sådan anstalt

och är beslutet meddelat inom fem år från senaste utskrivningen, må han kvarhållas

under en tid av två år.

Utskrivning från anstalten skall ske tidigare än nu är sagt, där grundad

anledning föreligger till antagande, att den intagne efter utskrivningen skall

föra ett nyktert och ordentligt liv.

37 §.

Har beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt grundats därpå, att den,

som beslutet avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller

har beslutet meddelats jämlikt 25 §, eller har någon, som förut minst tre

gånger varit intagen å allmän alkoholistanstalt, ånyo intagits enligt slutligt

beslut, som meddelats inom ett år från senaste utskrivningen, då må den intagne,

därest han med hänsyn till sin sinnesart samt sitt föregående liv och

förhållande i anstalten måste antagas i händelse av utskrivning icke komma

att föra ett nyktert och ordentligt liv, kvarhållas under två år utöver den tid,

han enligt 36 § längst kunnat kvarhållas.

Där någon sålunda kvarhålles, skall fråga om hans utskrivning sedermera

minst en gång värjo halvår upptagas till prövning.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

38 §.

Vid beräkning av tiden för kvarhållande skall den tid inräknas, under

vilken den intagne, där lian omhändertagits genom polismyndighets eller skyddskollegiets

försorg, i avbidan på slutligt beslut vistats å allmän alkoholistanstalt

eller av sådan anledning eller i avvaktan på beredande av plats å dylik anstalt

vistats å annan för vård av alkoholister anordnad anstalt.

Har någon jämlikt 50 § intagits å allmän alkoholistanstalt och påkallas,

medan han är intagen, verkställighet av förordnande örn hans intagande å sådan

anstalt, skall den tid, under vilken han frivilligt vistats å anstalten, likaledes

medräknas vid bestämmande av den tid, han på grund av förordnandet må

kvarhållas.

39 §.

Har någon, som intagits å allmän alkoholistanstalt, blivit överflyttad till

straffanstalt för undergående av honom ådömt frihetsstraff eller förvandlingsstraff

för böter, eller har han avvikit från alkoholistanstalten, skall den tid,

under vilken han sålunda ej vistats å anstalten, icke medräknas vid bestämmande

av den tid, han längst må kvarhållas.

40 §.

Vill någon, som är intagen å allmän alkoholistanstalt, frivilligt kvarstanna

å anstalten efter utgången av den tid, han längst må kvarhållas, må det, när

skäl därtill äro, medgivas för högst fyra månader under villkor, att han skriftligen

förbinder sig att kvarstanna under den tid, som bestämmes. Är han omyndig,

erfordras samtycke av den, som enligt lag har att sörja för hans person.

41 §.

Där det prövas vara till gagn, må anstaltens styrelse medgiva den intagne

att under återstoden av den tid, han längst må kvarhållas, eller under viss del

därav på försök vistas utom anstalten.

Anstaltens styrelse äger uppdraga åt föreståndaren för anstalten att besluta

örn sådan försökspermission.

42 §.

Då försökspermission beslutas, har anstaltens föreståndare att, innan den

intagne lämnar anstalten, meddela underrättelse örn beslutet till myndighet

eller person, som ansökt örn hans intagande, ävensom, där så finnes lämpligt,

till nykterhetsnämnden i den kommun, dit han begiver sig.

I fall av behov har föreståndaren att med anlitande av nykterhetsnämnd,

organisation, som utövar social hjälpverksamhet, eller enskild person söka i

tid bereda den permitterade lämplig sysselsättning samt förhjälpa honom till

ort, där sådan erhållits, eller vidtaga andra tjänliga åtgärder till hans bistånd.

43 §.

Där det ej på grund av särskilda omständigheter finnes obehövligt, skall

anstaltens styrelse ställa den permitterade under övervakning på sätt i 61 §

sägs eller uppdraga åt nykterhetsnämnd att därom besörja. Övervakningen må

fortgå under permissionstiden.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 16å.

Vare sig övervakning anordnas eller ej, ma anstaltens styrelse ålägga den

permitterade skyldighet att under permissionstiden underkasta sig de föreskrifter

angående vistelseort, sysselsättning och annat, som finnas erforderliga

för hans rättelse.

Där så prövas nödigt, må anstaltens styrelse besluta ändring i meddelade

föreskrifter.

Anstaltens styrelse äger uppdraga åt föreståndaren för anstalten att i fråga

om den, som av honom permitteras, meddela beslut, som i denna paragraf avses.

44 §.

Undandrager sig den permitterade övervakning eller bryter han eljest mot

meddelade föreskrifter, äger anstaltens styrelse eller, enligt styrelsens uppdrag,

föreståndaren för anstalten besluta örn hans återhämtande.

Har ej före utgången av den tid, den permitterade längst ma kvarhallas,

fråga väckts örn hans återhämtande, skall beslut meddelas örn utskrivning.

Örn den permitterade hämtas åter, skall den tid, under vilken han vistats

utom anstalten, icke medräknas vid bestämmande av den tid, han längst må

kvarhållas.

45 §.

Örn kvarhållande och utskrivning beslutar anstaltens styrelse.

När skäl därtill äro, må även uppsiktsmyndigheten, efter anstaltsstyrelsens

hörande, förordna örn utskrivning.

46 §.

Då utskrivning beslutas, skall vad i 42 § är stadgat äga motsvarande tilllämpning.

Är någon i fall,,som avses i 52 §, vid utskrivning i behov av fattigvård, har

anstaltens föreståndare att, där så prövas påkallat, för erforderliga åtgärders

vidtagande hänvända sig till länsstyrelsen i det län, där beslutet örn hans intagande

å allmän alkoholistanstalt meddelats; och har länsstyrelsen att efter omständigheterna

föranstalta örn tjänlig vård eller vidtaga annan lämplig åtgärd.

Såsom vistelsesamhälle skall anses den kommun, där ingripande enligt denna

lag ägde rum, dock att, där beslutet meddelats jämlikt 25 § andra stycket, vad

i 44 § i lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt är stadgat i fråga örn

vistelsesamhälle skall lända till efterrättelse.

47 §.

Vid utskrivning skall anstaltens styrelse, där det ej på grund av särskilda

omständigheter finnes obehövligt, ställa den utskrivne under övervakning på

sätt i 61 § sägs eller uppdraga åt nykterhetsnämnd att därom besörja, övervakningen

må fortgå under högst ett år från beslutet därom.

Vare sig övervakning anordnas eller ej, må anstaltens styrelse ålägga den

utskrivne skyldighet att under tid, som vid utskrivningen blivit förelagd, dock

högst ett år, underkasta sig de föreskrifter angående vistelseort, sysselsättning

och annat, som finnas erforderliga för hans rättelse.

Där så prövas nödigt, må anstaltens styrelse besluta ändring i meddelade

föreskrifter.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majds proposition nr 164.

48 §.

Undandrager sig den utskrivne övervakning eller bryter lian eljest mot meddelade

föreskrifter, må nykterhetsnämnden, där lian ej genom hjälpåtgärd

kunnat återföras till ett nyktert och ordentligt liv eller sådan åtgärd prövas

vara gagnlös, hos skyddskollegiet ansöka örn förordnande, att han må ånyo

intagas å allmän alkoholistanstalt. Har han visat sig farlig för annans personliga

säkerhet eller eget liv, må jämväl polismyndigheten i orten ansöka örn

sådant förordnande; och skall i dylikt fall vad i 16 § andra och tredje styckena

stadgas äga tillämpning.

I ansökningen skall noggrant angivas, i vilka avseenden den utskrivne

brutit mot de meddelade föreskrifterna, samt redogörelse lämnas för hans uppförande

i övrigt under tiden efter utskrivningen.

Kollegiet har att efter omständigheterna förordna örn intagande å allmän

alkoholistanstalt eller vidtaga annan åtgärd enligt denna lag.

49 §.

Polismyndighet har att på begäran lämna handräckning för återhämtande

till allmän alkoholistanstalt av den, som avvikit därifrån, och av permitterad,

som enligt meddelat beslut skall hämtas åter till anstalten.

50 §.

Vill någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, frivilligt ingå å allmän

alkoholistanstalt, må han intagas under villkor, att han i egenhändigt underskriven

ansökning hos anstaltens styrelse gjort framställning därom samt skriftligen

förbundit sig att kvarstanna å allmän alkoholistanstalt under viss tid,

som dock ej må överskrida ett år. År han omyndig, erfordras samtycke av den,

som enligt lag har att sörja för hans person.

Vid ansökningen skola fogas prästbevis och läkarbetyg, avfattade enligt

av Konungen meddelade anvisningar.

Den, som är sålunda intagen å allmän alkoholistanstalt, må kvarhållas under

den tid, som angives i den skriftliga förbindelsen, men må, när omständigheterna

därtill föranleda, utskrivas tidigare.

Vad i 34, 35 och 39—45 §§, 46 § första stycket samt 49 § stadgats äger

motsvarande tillämpning rörande den intagne.

6 KAP.

Örn kostnader för vård och omhändertagande enligt denna Jag.

51 §.

Kostnad för omhändertagande eller vård, som omförmäles i 16 § andra

stycket, 20 §, 25 § tredje stycket och 29 § andra stycket, skall statsverket vidkännas.

52 §.

Kostnad för vård, som meddelats den, vilken på grund av slutligt beslut

intagits å allmän alkoholistanstalt, skall bestridas av statsverket i följande

fall, nämligen

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 164. 13

1. där beslutet grundats därpå, att den intagne är farlig för annans personliga

säkerhet eller eget liv;

2. där beslutet meddelats jämlikt 25 §;

3. där någon jämlikt 37 § kvarhålles.

53 §.

I andra fall än de i 51 och 52 §§ nämnda är den, som ansökt örn intagande

å allmän alkoholistanstalt, skyldig att gentemot den anstalt, där vård lämnats,

svara för vårdkostnad, vilken icke bestrides av eljest tillgängliga medel.

54 §.

Där på grund av ansvarsförbindelse eller eljest annan än den, som åtnjutit

vården, guldit vårdkostnad, är han berättigad till gottgörelse av den vårdade.

Har kommun bekostat vården, äger nykterhetsnämnden uttaga sådan gottgörelse,

i den mån den icke finner skäl till eftergift.

7 KAP.

Om klagan oell underställning.

55 §.

Den, som av nykterhetsnämnd fällts till böter eller vite, må hos skyddskollegiet

anföra besvär över beslutet inom en månad från den dag, då han

erhöll del därav, över annat av nykterhetsnämnd enligt denna lag meddelat

beslut må klagan ej föras.

56 §.

Har skyddskollegium meddelat beslut om intagande å allmän alkoholistanstalt,

örn förverkande av villkorligt anstånd med sådant besluts verkställande,

örn påföljd för utevaro från förhör vid kollegiet eller örn ersättning för

inställelsen åt den, som inkallats för att såsom vittne eller upplysningsvis höras

vid kollegiet, må ändring i beslutet sökas av den, som beslutet rörer. Det

åligger klagande att inom en månad från den dag, då han skriftligen erhöll del

av beslutet, till kollegiets ordförande inkomma med sina till Konungen ställda

besvär. Ordföranden infordrar skyndsamt yttrande över besvären, om anledning

därtill föreligger, samt insänder därefter ofördröjligen till nedre justitierevisionen

samtliga ärendet rörande handlingar tillika med utlåtande av

kollegiet.

Klagan över beslut, som av skyddskollegium särskilt meddelats om någons

omhändertagande, må av honom föras i enahanda ordning, dock utan inskränkning

till viss tid.

Över annat av skyddskollegium meddelat slutligt beslut, än ovan sägs, är

klagan ej tillåten. Ej heller må särskild klagan föras, där skyddskollegium

under ärendes handläggning meddelat annat beslut, än förut är sagt.

57 §.

Beslut om kvarhållande enligt 37 § samt örn utskrivning av sålunda kvarhållen

person före utgången av den i nämnda lagrum stadgade längsta tiden

för kvarhållande skola underställas uppsiktsmyndighetens prövning.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majus proposition nr 164.

Då uppsiktsmyndigheten handlägger sådant ärende, galle vad i 56 § i lagen

om åtgärder mot vanartigt levnadssätt finnes stadgat.

58 §.

I uppsiktsmyndighetens beslut må den, som beslutet rörer, söka ändring hos

Konungen i socialdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen efter den,

då klaganden erhöll del av beslutet.

8 KAP.

Särskilda föreskrifter och ansvarsbestämmelser.

59 §.

Vad i denna lag är stadgat örn kommun skall äga motsvarande tillämpning

1 avseende å fattigvårdssamhälle, som består av två eller flera kommuner.

60 §.

Myndigheter, som handlägga ärenden enligt denna lag, böra, i den mån

sådant kan vara till gagn vid fullgörandet av deras åligganden, samarbeta med

nykterbetsnämnder, skyddsnämnder, fattigvårdsstyrelser, barnavårdsnämnder

och andra myndigheter, med alkoholistanstalter, med organisationer, vilka

utöva social hjälpverksamhet, samt med bolag, som idka detaljhandel med rusdrycker.

61 §.

Ställes någon under övervakning, hör till övervakare utses därtill lämplig

person, förening eller stiftelse.

övervakare har att öva tillsyn över den, som är ställd under övervakning,

och söka befordra vad som kan lända till hans hjälp. Vid övervakningen hör

noga tillses, att den övervakade icke utsattes för allmän uppmärksamhet eller

onödigtvis störes i lovlig verksamhet.

Den övervakade skall föra ett nyktert och ordentligt liv, städse hålla övervakaren

underrättad örn sin bostad och adress samt på kallelse infinna sig hos

honom.

Närmare bestämmelser angående övervakning meddelas av Konungen.

62 §.

Finner nykterhetsnämnden, att någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk

såsom i 1 § sägs, bör förklaras omyndig eller att förmyndare i hans ställe eller

jämte honom bör förordnas för hans myndling, har nämnden att göra anmälan

härom hos överförmyndaren.

63 §.

Lämnar någon åt den, som honom veterligen är ställd under övervakning

enligt denna lag eller är intagen å allmän alkoholistanstalt, alkoholhaltiga

drycker eller hjälper någon eljest sådan person att åtkomma dylika drycker,

straffes med böter från och med fem till och med tvåhundra kronor.

Där gärning, som här sägs, tillika innefattar förbrytelse mot gällande bestämmelser

angående försäljning av alkoholhaltiga drycker, gånge som i 4 kap.

2 § strafflagen stadgas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 164. 15

Förseelsen åtalas vid polisdomstol, där särskild sadan är inrättad, men eljest

hos poliskammare och, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

64 §.

Böter och vitén, som omförmälas i 12 §, tillfalla kommunens kassa.

Böter och vitén, som i andra fall ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan

och skola, örn tillgång saknas till deras fulla gäldande, förvandlas enligt allmän

strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

Genom denna lag upphävas lagen den 30 juni 1913 (nr 102) örn behandling

av alkoholister och lagen samma dag (nr 103) om ersättning i vissa fall av

allmänna medel till vittnen i mål enligt lag om behandling av alkoholister.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

Mål angående intagande å allmän alkoholistanstalt, som vid tiden för denna

lags ikraftträdande äro anhängiga hos länsstyrelse, skola för fortsatt handläggning

överlämnas till skyddskollegiet i länet.

Fullföljes talan mot beslut, som i mål angående intagande å allmän alkoholistanstalt

före denna lags ikraftträdande meddelats, skall den äldre lagen lända

till efterrättelse.

Vid verkställighet av beslut enligt den äldre lagen örn intagande å allmän

alkoholistanstalt skall samma lag fortfarande äga tillämpning; dock skola de

nya bestämmelserna örn vårdkostnad lända till efterrättelse.

Örn någon, då denna lag träder i kraft, är frivilligt intagen å allmän alkoholistanstalt,

skall i fråga örn honom äldre lag fortfarande gälla.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majits proposition nr 164.

Lagen den

SO juni 1913

om behandling

av alkoholister.

Utdrag av -protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet

å Stockholms slott den 6 februari 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,

Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Departementschefen, statsrådet Larsson anför efter gemensam beredning

med chefen för justitiedepartementet:

Frågan örn en revision av den nu gällande lagen den 30 juni 1913 örn

behandling av alkoholister har under flera år varit föremål för utredning.

Särskilda förslag till nya bestämmelser i ämnet hava framlagts av tillkallade

sakkunniga den 30 september 1926 och den 11 november 1929. Över förslagen

hava yttranden avgivits av åtskilliga myndigheter samt vissa sammanslutningar

av nykterhetsnämnder m. fl. Sedan 1929 års sakkunnigförslag

varit föremål för överarbetning inom socialdepartementet, torde ärendet vara

i det läge, att jag bör här upptaga detsamma till behandling.

Inledning.

Närmaste befattningen med ärenden enligt lagen örn behandling av alkoholister

tillkommer inom varje kommun en nykterhetsnämnd. Kommunen

äger besluta, att särskild nykterhetsnämnd skall tillsättas. Ar ej särskild

nykterhetsnämnd tillsatt, skall fattigvårdsstyrelsen fungera jämväl såsom

nykterhetsnämnd (3 §). I fråga örn sammansättningen av särskild nykterhetsnämnd,

ordningen för nämndens arbete m. m. äger vad i dessa avseenden

är stadgat för fattigvårdsstyrelse motsvarande tillämpning. Dock äger

ledamot av nämnden att när som helst avsäga sig uppdraget. För nykterhetsnämnden

i Stockholm gälla särskilda bestämmelser, meddelade av

Kungl. Maj:t.

Nykterhetsnämnden har att på sätt i lagen stadgas ingripa mot den, som

är hemfallen åt dryckenskap och finnes i följd därav vara farlig för annans

personliga säkerhet eller eget liv, elier utsätta hustru eller barn, som han

är skyldig att försörja, för nöd eller uppenbar vanvård, eller ligga fattigvården

eller sin familj till last. Vidare har nykterhetsnämnden — enligt ett

till den ursprungliga lagen gjort tillägg den 9 juni 1922 — att inskrida mot

den, som är hemfallen åt dryckenskap, och under de två senast förflutna åren

upprepade gånger dömts till ansvar för fylleri. För att ingripande skall

kunna ske förutsättes således först och främst, att den person, varom är

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

fråga, är hemfallen åt dryckenskap. Tillika kräves, att någon av de nyss

angivna särskilda omständigheterna föreligger. Sådan person, som här avses,

må intagas å allmän anstalt för vård av alkoholister (1 §).

Innan nykterhetsnämnd gör ansökning örn någons intagande å sådan anstalt,

skall nämnden, därest ej uppenbarligen utsikt saknas att utan tvång

återföra honom till ett nyktert och ordentligt liv, vidtaga härför lämpade

åtgärder (4 § 2 morn.). Lagen nämner några exempel på sådana hjälpåtgärder.

Nämnden kan söka förmå honom att ingå i nykterhetsförening,

söka bereda honom lämplig anställning eller ombyte av verksamhet eller

vistelseort, söka utverka, att rusdrycker ej utlämnas till honom å försäljningsställen,

eller söka förmå honom att anlita läkare eller att frivilligt ingå å

lämplig vårdanstalt.

Ansökning örn intagande å allmän alkoholistanstalt göres hos länsstyrelse

(4 § 3 morn.). I regel äger endast nykterhetsnämnd — i den kommun, där

vederbörande vistas eller äger hemortsrätt — göra sådan ansökning. Örn

den åt dryckenskap hemfallne är farlig för annans personliga säkerhet eller

eget liv, må emellertid ansökning jämväl göras av polismyndighet (5 §

1 morn.). Vissa personer, som tillhöra alkoholistens familj eller närmaste

omgivning, få göra dylik ansökning, därest framställning till nykterlietsnämnden

örn dess åtgärd icke medfört resultat (6 §). — Anmärkas må, att

länsstyrelsen enligt nu gällande bestämmelser aldrig kan utan ansökning

förordna örn någons intagande å allmän alkoholistanstalt.

Örn den åt dryckenskap liemfallne är farlig för annans personliga säkerhet

eller eget liv, och faran är så överhängande, att åtgärd, som ankommer på

länsstyrelsen, ej utan våda kan avvaktas, har polismyndighet att vidtaga erforderlig

åtgärd för farans avvärjande (5 § 2 morn.). Sedan ansökning gjorts

örn internering av person, som här avses, kan länsstyrelsen ombestyra, att

han, i avbidan på slutligt beslut, tillsvidare intages på allmän alkoholistanstalt

eller omhändertages på annat sätt (10 §).

Finner länsstyrelsen vid prövning av interneringsansökning från enskild

person, att erforderliga hjälpåtgärder, varom nyss nämnts, icke vidtagits, kan

länsstyrelsen förelägga nykterhetsnämnden att vidtaga dylika åtgärder (8 §).

Bifaller länsstyrelsen interneringsansökning, har länsstyrelsen, därest beslutet

grundats därpå, att den, som ansökningen avser, är farlig för annans

personliga säkerhet eller eget liv, att själv föranstalta örn intagande a allmän

alkoholistanstalt (14 §). Örn interneringsansökning i andra fall vinner bifall,

ankommer det på den, som gjort ansökningen, att vidtaga åtgärder • för

interneringsbeslutets verkställande. Vägrar den, som beslutet avser, att ingå

å anstalt, äger länsstyrelsen på framställning lämna handräckning för hans

intagande å anstalten (13 §).

Allmän anstalt för vård av alkoholister är antingen av staten för sådant

ändamål upprättad anstalt eller ock av landsting, kommun, förening, stiftelse

eller annan för samma ändamål anordnad anstalt, vilken av Kungl. Majit

erkänts såsom allmän. Varje anstalt skall stå under ledning av en styrelse.

Anstalterna skola stå under uppsikt av den myndighet, som Kungl. Majit

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 143 käft. (Nr 164.) 21531 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majus proposition nr 164.

bestämmer (2 §). Enligt av Kungl. Majit meddelad instruktion är socialstyrelsen

uppsiktsmyndighet över alkoholistvården.

Uppsiktsmyndigheten äger att enligt regler, som bestämmas av Kungl.

Majit, förordna örn överflyttning av intagen person från en anstalt till en

annan (17 §).

Den, som på grund av slutligt förordnande intagits å allmän alkoholistanstalt,

må kvarhållas under ett år. Har han före förordnandets meddelande

vårdats å sådan anstalt minst sex månader, må han kvarhållas under

två år. Utskrivning skall ske tidigare än nu är sagt, därest skäl föreligga

till antagande, att den vårdade efter utskrivningen skall föra ett nyktert

och ordentligt liv (18 §).

Anstaltens styrelse har att besluta örn utskrivning. Socialstyrelsen må

ock förordna om utskrivning och detta jämväl i fall, då anstaltens styrelse

avslagit framställning därom (19 §).

Under tid, som blivit förelagd vid utskrivningen, dock högst sex månader,

är den utskrivne pliktig att vistas inom viss vid utskrivningen

eller därefter bestämd kommun samt att underkasta sig den tillsyn och de

övriga villkor, som blivit bestämda vid utskrivningen eller därefter (20 §).

I särskild kungörelse har Kungl. Majit angivit vilka villkor, som i sådant

avseende må föreskrivas. Örn den utskrivne ej fullgör vad sålunda åligger

honom, må länsstyrelsen på ansökning förordna örn hans återintagande å

allmän alkoholistanstalt (20 §). Den som återintagits kan kvarhållas under

sex månader, örn han på grund av det ursprungliga förordnandet varit skyldig

att stanna under ett år. Därest han på grund av detta förordnande varit

skyldig att stanna under två år, kan han efter återintagningen kvarhållas

under ett år (21 §). Vid utskrivning av den som återintagits få ej fästas

några villkor. Den, som utskrivits efter återintagning (enligt 20 §), kan

väl ånyo intagas å allmän alkoholistanstalt, men för beslut därom kräves,

att de vanliga förutsättningarna för intagande föreligga. För kvarhållande

gälla sedermera de allmänna reglerna.

Örn någon, som är hemfallen åt dryckenskap, frivilligt vill ingå å allmän

alkoholistanstalt, må han intagas å anstalten, därest han skriftligen förbundit

sig att stanna å anstalten viss tid (26 §). Sådan person må kvarhållas under

den tid, som är angiven i förbindelsen, dock ej längre än ett år. Den frivilligt

ingångne kan ej flyttas till annan anstalt. Örn han på grund av sitt

uppförande ej lämpligen kan behållas å anstalten, må han när som helst

utskrivas. Vid hans utskrivning få ej fästas några villkor.-

Kostnaderna för vård å allmän alkoholistanstalt betalas av den, på vars

ansökning någon intagits å sådan anstalt (25 §), örn ej genom särskild förbindelse

annan åtagit sig ansvaret för deras gäldande. Denna regel är dock

ej tillämplig på alla internerade. Såsom redan nämnts har länsstyrelsen,

då dess interneringsbeslut grundats därpå, att någon är farlig för annans

personliga säkerhet eller eget liv, att föranstalta örn intagande å allmän

alkoholistanstalt. Örn statsverket i sådant fall förskjutit eller bestritt vårdkostnad,

äger statsverket rätt till gottgörelse därför av den kommun, där

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

den vårdade hade hemortsrätt vid den tid, då ansökning om förordnandet

gjordes. Därest den vårdade vid den tiden oavbrutet under minst fem år

vistats utom nämnda kommun, skall statsverket vidkännas kostnaden.

Reglerna angående vårdkostnadernas gäldande kunna kortare återgivas

sålunda: Statsverket betalar vården av farliga alkoholister, som oavbrutet

under minst fem år vistats utom hemortskommunen. Nämnda kommun betalar

vården av övriga farliga alkoholister. Den, på vars ansökning internering

skett, betalar vården av alkoholist, som icke anses farlig.

Här är emellertid att anmärka, att betydande anslag av statsmedel beviljats

till driftkostnaderna vid alkoholistanstalterna, varigenom vårdavgifterna

kunnat bestämmas till belopp, som avsevärt understiga den verkliga

vårdkostnaden. Sålunda utgår för närvarande vårdavgiften per dag med i

regel Q,llenast en krona, vartill kommer viss beklädnadsersättning. Enligt

kungörelser den 22 juni 1928 (nr 240 och 241) kunna vidare kommunerna

erhålla statsbidrag för bestridande av rese- och vårdkostnader.

Örn på grund av ansvarsförbindelse eller eljest annan person än den,

som åtnjutit vården, guldit vårdkostnaden, är han berättigad till gottgörelse

av den vårdade. Har kommun bekostat vården, äger nykterhetsnämnden uttaga

kostnaden av den vårdade, i den mån nämnden icke finner skal till

eftergift (25 §).

Kostnaden för provisoriskt omhändertagande eller vårdande av farliga

alkoholister (enligt 10 §) skall statsverket vidkännas (25 §).

Statsverket har jämväl att bestrida kostnaden för handräckning, som

lämnas för verkställande av beslut örn någons intagande å allmän alkoholistanstalt

eller för hämtande av den, som avvikit (24 §).

I anledning av motioner vid 1920 års riksdag örn revision av gällande

lagbestämmelser emot fylleri och dryckenskap (I: 78 och 133) anhöll riksdagen

i skrivelse den 5 maj 1920 (nr 204), att Kungl. Maj.t ville skyndsammast

möjligt låta verkställa utredning örn revision av gällande lagbestämmelser

emot fylleri och dryckenskap samt för riksdagen framlägga de förslag,

vartill utredningen kunde giva anledning. I ett av sammansatta bevillnings-

och första lagutskottet avgivet utlåtande (nr 1), till vilket i riksdagsskrivelsen

hänvisades, hade uttalats, att vid en sadan revision, som i motionerna

ifrågasatts, borde ej blott erforderlig höjning av bötessatsen för

fylleri äga rum utan jämväl undersökas, huruvida och i vad mån bestämmelserna

i förordningen den 16 november 1841 emot fylleri Och dryckenskap

kunde tarva en omarbetning, varjämte torde böra tagas under övervägande

det önskemål, som av riksdagen uttalats i skrivelse nr 123 den

16 april 1918, eller att lagen örn behandling av alkoholister måtte utsträckas

att omfatta jämväl den, som vore hemfallen åt dryckenskap och upprepade

gånger dömts till ansvar för fylleri.

Över riksdagens nämnda skrivelse den 5 maj 1920 avgåvos efter remiss

yttranden av åtskilliga myndigheter.

Ett av de önskemål, vilka angivits i riksdagens framställning, blev tillgodosett

genom det förut omnämnda tillägget den 9 juni 1922 till lagen om

Utredning S‘

arbetet.

Riksdagens

skrivelse

den 5 maj 1920

och därav

föranledda

lagändringar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1926 års

sakkunnig
förslag.

^0 Kungl. Majus proposition nr 164.

behandling av alkoholister, varigenom lagens tillämplighetsområde så till

vida utvidgades, att förordnande örn intagande å alkoholistanstalt skulle

kunna meddelas jämväl i det fall, att en åt dryckenskap hemfallen person

blivit under de två senast förflutna åren upprepade gånger dömd till ansvar

för fylleri. Ett annat i riksdagens framställning omnämnt spörsmål upptogs

till behandling i en till 1925 års riksdag avlåten och av riksdagen bifallen

proposition med förslag till ändring i 18 kap. 15 § strafflagen, innefattande

skärpning av straffen för fylleri. Förslaget upphöjdes till lag den

6 juni 1925. De av riksdagen framhållna önskemålen torde ock i någon

mån hava vunnit beaktande genom vissa bestämmelser i den år 1924 antagna

och sedermera förnyade provisoriska lagstiftningen angående olovlig befattning

med spritdrycker och vin.

För vidare beredning av den i riksdagsskrivelsen avsedda frågan och de

åtgärder, som i förevarande syfte kunde finnas erforderliga, beslöt Kungl.

Majit den 16 oktober 1925 bemyndiga chefen för justitiedepartementet att

tillkalla särskilda sakkunniga att inom departementet verkställa utredning

och avgiva förslag i angivna hänseenden.

I anförande till statsrådsprotokollet nämnda dag framhöll dåvarande chefen

för justitiedepartementet, att de lagstiftningsåtgärder, som dittills framgått

såsom resultat av den föreliggande utredningen, endast berört särskilda

detaljspörsmål inom det omfattande ämne, som avsåges i riksdagens framställning.

De hade varit av jämförelsevis fristående karaktär och ansetts

kunna genomföras utan det uppskov, som ett upptagande av hithörande

frågor i ett större sammanhang måst medföra. Därmed hade emellertid icke

en lösning efter vidare linjer lämnats ur sikte. Vid framläggande av nyssnämnda

förslag till ändring i 18 kap. 15 § strafflagen hade departementschefen

uttalat den uppfattning, att sannolikt mera vittgående åtgärder än

de dittills försökta skulle visa sig erforderliga, därest problemet örn ett

effektivt bekämpande av dryckenskapen skulle kunna vinna en ur samhällets

synpunkt tillfredsställande lösning, samt att för åstadkommande av en

val avvägd lagstiftning i detta avseende en mera ingående utredning syntes

nödvändig. En närmare utredning borde alltså komma till stånd angående

lämpliga och tidsenliga lagbestämmelser för motverkande av fylleri och

dryckenskap ävensom angående de åtgärder i övrigt, vilka i sammanhang

därmed kunde finnas erforderliga. Vid denna utredning torde de skilda

spörsmål, vilka under ärendets föregående behandling bragts under övervägande,

böra göras till föremål för ytterligare uppmärksamhet.

Med stöd av bemyndigandet tillkallades samma dag ledamöterna av riksdagens

första kammare hovrättsrådet Karl Johan Ekman och professorn

Daniel Alfred Petrén, byråchefen Eric Gustaf Uno Wijkmark samt polisdomaren

i Stockholm Einar Wilhelm Willers att såsom sakkunniga inom

justitiedepartementet verkställa ifrågavarande utredning. Willers erhöll sedermera

begärt entledigande från uppdraget från och med den 15 januari 1926.

Återstående sakkunniga avlämnade den 30 september 1926 betänkande

med förslag till lag angående åtgärder mot dryckenskap och fylleri jämte

därmed sammanhängande författningsförslag, bland dem förslag till vissa

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

21

ändringar i förordningarna den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker,

oell den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdrieka samt

kommunallagarna (statens offentliga utredningar 1926:17). Över betänkandet

hava efter remiss utlåtanden avgivits av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,

fångvårdsstyrelsen, kontrollstyrelsen, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna

jämte styrelserna för statens alkoholistanstalter å Venngarn och Svartsjö

samt i Landskrona. Med dessa utlåtanden hava tillika inkommit yttranden

från åtskilliga magistrater, landsfiskaler och nykterhetsnämnder m. fl.

Förslaget till lag angående åtgärder mot dryckenskap och fylleri innefattar

två huvudavdelningar. Den första (kap. 1—3) upptager, med åtskilliga

förändringar och tillägg, bestämmelserna i gällande lag örn behandling av

alkoholister, medan den andra avdelningen (kap. 4) utgör en sammanfattning,

med någon omarbetning, av bestämmelserna i 18 kap. 15 § strafflagen och

de föreskrifter i 1841 års förordning emot fylleri och dryckenskap, som

ansetts fortfarande äga giltighet och böra bibehållas.

De sakkunniga hava således i det av dem utarbetade lagförslaget sammanfört

bestämmelser angående samtliga åtgärder, som enligt deras mening

böra från det allmännas sida vidtagas gentemot dem, som missbruka alkohol.

De sakkunniga hava anfört (betänkandet s. 129), att såväl sammanhanget mellan

bestraffningsåtgärder och övriga åtgärder till motarbetande av dryckenskap

som önskvärdheten av att kunna närmare, än som måhända i allmänna

strafflagen vore möjligt, anpassa ansvarsbestämmelserna efter det praktiska

behovet borde föranleda därtill, att samtliga såväl skydds- som ansvarsbestämmelser

sammanfördes i en fristående, till alla sina delar på en och

samma grund uppbyggd lag.

Det sätt för ämnets systematiska behandling, vilket sålunda förordats av

de sakkunniga, föranledde vid betänkandets granskning av vederbörande

myndigheter skiljaktiga uttalanden. I flertalet utlåtanden blev frågan icke

särskilt berörd. I tillstyrkande riktning uttalade sig endast ett fåtal. Mot

det ifrågasatta sammanförandet av dessa olika lagbud framställdes erinringar

av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, fångvårdsstyrelsen, kontrollstyrelsen,

Överståthållarämbetet och vissa länsstyrelser samt polismästaren i Stockholm.

På grundval av förslagets 4 kap. och med beaktande av vad däremot erinrats

i de avgivna yttrandena utarbetades sedermera inom justitiedepartementet

förslag till lag angående fylleri m. m., vilket förslag med proposition

nr 32 framlades för 1928 års riksdag.

I propositionen anförde dåvarande chefen för justitiedepartementet, sedan

han såsom sin mening uttalat, att fylleriförseelsen borde utbrytas ur strafflagen,

följande.

Då jag alltså är beredd tillstyrka, att i samband med omarbetning av

gällande stadganden angående fylleri dessa upptagas i en särskild lag och

därmed den grundläggande straffbestämmelsen utflyttas från strafflagen,

följer härav emellertid icke, att jag i likhet med de sakkunniga anser denna

nya lag böra innefatta även en reglering av samhällets verksamhet för

omhändertagande och vård av alkoholister. Mot de sakkunnigas förslag i

sistnämnda del av ämnet hava i de av myndigheter och andra avgivna

Proposition

1928 nied

förslag till lag

angående

fylleri ni. m.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majus proposition nr 164.

yttrandena framställts anmärkningar av den beskaffenhet, att frågan icke

utan ytterligare utredning lärer böra underkastas slutlig prövning, och ärendet

har av denna anledning överlämnats till socialdepartementet för vidare

behandling. Något hinder torde dock ej föreligga att nu till fristående behandling

upptaga spörsmålet örn en lagstiftning mot fylleri. Nödvändigt

sammanhang med alkoholistvården äger en dylik lagstiftning icke; i de

sakkunnigas förslag synas dessa bestämmelser knappast vara på annat sätt

förenade än att de upptagits såsom särskilda avdelningar under en gemensam

lagrubrik. I fråga örn alkoholistbehandlingen innefattar förslaget ett

bibehållande av den nuvarande lagstiftningens principer, enligt vilka samhällets

verksamhet för detta ändamål faller utanför straffrättens område.

Jag delar alltså den av flera ämbetsmyndigheter uttalade uppfattningen, att

dessa olika ämnen fortfarande böra i lagtekniskt hänseende hållas åtskilda.

Vid granskningen i lagrådet av förslaget anförde två av lagrådets ledamöter

bland annat:

Enligt vad remissprotokollet utvisar har föredragande departementschefen

funnit sig icke böra biträda ett förslag att i en lag örn dryckenskap och

fylleri sammanföra bestämmelser örn övervakning av det allmänna nykterlietstillståndet

och om uppsikt och vårdnad över personer, hemfallna åt

dryckenskap, med straffbud och ordningsföreskrifter, riktade mot dem som

vid visst tillfälle visat anstötlig eller farlig påverkan av starka drycker.

Såsom departementschefen med fog erinrat, saknas nämligen ett lagtekniskt

samband, som motiverar en dylik sammanföring eller ens påkallar frågornas

upptagande till behandling i ett sammanhang.

En tredje ledamot av lagrådet ansåg, att stadgandet örn straff för fylleri

fortfarande borde hava sin plats i 18 kap. 15 § strafflagen samt att de ifrågasatta

reglerna örn anhållande och förverkande borde upptagas i en särskild

lag, innefattande tillägg till nyssnämnda lagrum.

Lagrådets fjärde ledamot yttrade bland annat:

Förevarande förslag riktar sig mot alkoholmissbrukets så att säga akuta

sidor. Att här är ett område, där ett kraftigare ingripande av lagstiftningen

— liksom överhuvud taget då det gäller att direkt bekämpa alkoholmissbruket

— både är berättigat och bör kunna vinna stöd i den allmänna uppfattningen,

torde vara otvivelaktigt. De skäl, departementschefen anför för hithörande

bestämmelsers utbrytande ur de sammanhang, i vilka de hittills förekommit,

och sammanförande i en speciallag, må också, synes det mig, kunna godtagas.

Första lagutskottet vid 1928 års riksdag, vilket hemställde, att den för

riksdagen framlagda propositionen icke måtte bifallas, anmärkte i sitt utlåtande

(nr 24), att de spörsmål, som departementschefen år 1925 angivit

såsom föremål för den då igångsatta sakkunnigutredningen, i lagförslaget

alltjämt lämnades i stort sett olösta. Utskottet gjorde vidare följande mera

allmänna uttalande angående förslaget:

Vid sådant förhållande synes det kunna ifrågasättas, örn icke den ytterligare

utredning i ämnet, som är erforderlig, lämpligen bör avvaktas, innan

man skrider till en förändrad lagstiftning å en del av förevarande rättsområde.

Först då denna utredning föreligger, torde avgörande böra träffas,

vilket innehåll lagstiftningen angående fylleri bör äga, liksom ock, huruvida

erforderliga bestämmelser härom böra intagas i allmänna strafflagen eller

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

■genomföras i en speciallag, oell i sistnämnda fall, örn en sådan lag bör upptaga

allenast bestämmelser angående fylleri eller även andra stadganden i

ämnet. Redan med hänsyn till det nu anförda bär utskottet hyst en viss

tvekan rörande lämpligheten av den föreslagna lagen.

Utskottets utlåtande godkändes av första kammaren. Andra kammaren

biföll emellertid en vid utlåtandet fogad reservation, innebärande i huvudsak

bifall till propositionen. Genom kamrarnas skiljaktiga beslut förföll således

frågan.

Redan innan den nu omnämnda propositionen framlades, hade jämlikt

beslut av Kungl. Majit den 11 november 1927 dåvarande chefen för socialdepartementet

uppdragit åt sakkunniga för revision av lösdrivarlagstiftningen

att med beaktande av de inkomna yttrandena avgiva utlåtande och förslag i

anledning av 1926 års betänkande utom i vad detsamma avsåg bestämmelser

örn ansvar och annan i 4 kap. av förslaget till lag örn åtgärder mot dryckenskap

och fylleri avsedd påföljd för fylleri.

Sedan Kungl. Majit genom beslut den 24 september 1928 bemyndigat

chefen för finansdepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga för verkställande

av utredning och avgivande av förslag angående revision av gällande

lagstiftning rörande försäljning av rusdrycker, hemställde sakkunniga för revision

av lösdrivarlagstiftningen örn återkallelse av det dem meddelade uppdraget,

såvitt anginge förordningen angående försäljning av rusdrycker och

förordningen angående försäljning av pilsnerdricka samt kommunallagarna,

därvid de sakkunniga anförde, att de i 1926 års betänkande intagna förslagen

till ändringar i dessa författningar syntes falla under det uppdrag, sorn avsåges

i omförmälda beslut den 24 september 1928. Denna hemställan bifölls

av Kungl. Majit genom beslut den 12 oktober 1928. Nu ifrågavarande

sakkunniga hava således haft att ägna behandling allenast at den förut

omnämnda första huvudavdelningen i 1926 års förslag, upptagande, med

förändringar och tillägg, bestämmelserna i gällande lag örn behandling av

alkoholister.

De sakkunniga, bestående av f. landshövdingen Johan Widén, hovrättsrådet

Viktor Petrén och praktiserande läkaren Anna-Clara Romanus Alfvén,

hava den 11 november 1929 överlämnat betänkande med förslag till följande

lagar och författningar:

1. lag örn behandling av alkoholister;

2. kungörelse om ändrad lydelse av 20 § i förordningen den 7 december

1883 angående expeditionslösen; samt

3. förslag till ändrad lydelse äv 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen.

Betänkandet innehåller, förutom nämnda förslag med motiv, jämväl en

sammanfattning av de över 1926 års förslag avgivna yttrandena (statens

offentliga utredningar 1929: 29).

Sedan de sakkunniga i betänkandet omnämnt det till dem lämnade uppdraget

och den inskränkning däri, som skett genom Kungl. Majits beslut

den 12 oktober 1928, anföra de i fråga örn uppdragets omfattning vidare

följande:

1929 års

sakkunnig
förslag.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Förslag till

lag om internering

å allmän

alkoholistanstalt

av

förbrytare,

hemfallna åt

dryckenskap.

Kungl. Majlis proposition nr 164.

1926 års förslag till lag om åtgärder mot dryckenskap och fylleri innehöll

bland annat vissa bestämmelser i 4—6 §§ rörande nykterhetsnämnds befogenhet

och åligganden i fråga örn rusdrycksförsäljningen. Dessa bestämmelser

voro avsedda att helt eller delvis ersätta 35, 40, 64 och 65 §§ i förordningen

den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker. Med anledning

härav föreslogs upphävande av de två första och ändrad lydelse av

de två sista av nämnda paragrafer. Då den vidare behandlingen av 1926

års förslag i dessa delar uppenbarligen faller under det uppdrag, som lämnats

åt 1928 års sakkunniga för revision av rusdryckslagstiftningen, hava

omförmälda bestämmelser i 4—6 §§ i 1926 års förslag till lag örn åtgärder

mot dryckenskap och fylleri ej gjorts till föremål för behandling i förevarande

förslag utan här helt lämnats å sido.

Yttranden över 1929 års förslag hava efter remiss avgivits av socialstyrelsen,

medicinalstyrelsen, kontrollstyrelsen, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna,

av styrelserna för statens vårdanstalter för alkoholister och

styrelserna för Göteborgs stads alkoholistanstalt vid Lerjeholm, alkoholistanstalten

arbetshemmet Björknäs och hemmet Gunnarskog samt av svenska

stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och svenska skyddsförbundet.

Med dessa yttranden hava inkommit åtskilliga yttranden från

nykterhetsnämnder och sammanslutningar av nykterhetsnämnder m. fl.

På grund av erhållet uppdrag att i sammanhang med frågan örn alkoholistvården

taga under övervägande en av professorn Alfred Petrén gjord

framställning angående förhållandet mellan straff och alkoholistvård överlämnade

de senast omförmälda sakkunniga den 31 december 1929 till chefen

för socialdepartementet betänkande med förslag till lag örn internering å

allmän alkoholistanstalt av förbrytare, hemfallna åt dryckenskap. Förslaget

innehåller huvudsakligen följande. Örn någon, som är hemfallen åt dryckenskap,

begår brott och dömes till böter eller till fängelse i högst ett år eller

till straffarbete i högst sex månader, skall domstolen äga under vissa förutsättningar

förordna, att den dömde skall, i stället för att undergå straffet,

intagas å allmän alkoholistanstalt. Förutsättningarna för dylikt förordnande

äro dels att dryckenskap varit en medverkande orsak till brottet,

dels ock att vård å allmän alkoholistanstalt är tjänligare för hans tillrättaförande

än undergående av straff. Förekommer, sedan någon enligt

förordnande av domstol intagits å allmän alkoholistanstalt, men innan han

därifrån utskrivits, till verkställighet utslag, varigenom han blivit dömd till

böter, vilka skola förvandlas till frihetsstraff, skall straffet anses inbegripet

i förordnandet. Detsamma skall gälla, örn någon genom utslag, som meddelats

före förordnandet, dömts till fängelse eller straffarbete och de straff,

vartill han genom de olika utslagen blivit dömd, tillsammans ej uppgå till

mera än fängelse i ett år eller straffarbete i sex månader. Örn på en gång

förekommer till verkställighet dels förordnande av länsstyrelse örn någons

intagande å allmän alkoholistanstalt och dels utslag av domstol, varigenom

samma person dömts till böter, skall, därest böterna skola förvandlas till

frihetsstraff, förordnandet träda i stället för straffet. Allmän åklagare skall

ej äga tala å brott, som begåtts av någon, som enligt myndighets förord
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Majlis proposition nr 164.

ilande är intagen å allmän alkoholistanstalt, med mindre länsstyrelsen tilllåtit

åklagaren att föra talan.

Då ärendets vidare beredning ansetts böra ankomma å justitiedepartementet,

bär förslaget dit överlämnats. Förslaget Ilar sedermera för yttrande

remitterats till flertalet av de myndigheter oell andra, som avgivit utlåtande

över 1929 års förslag till alkoholistlag, ävensom till fångvårdsstyrelsen. Samtliga

yttranden hava ännu icke inkommit.

Allmän motivering.

I fråga örn grunden för samhällets ingripande mot alkoholister företräda

de båda sakkunnigförslagen olika uppfattningar. 1929 års förslag ansluter

sig till den gällande lagens ståndpunkt i förevarande avseende. Angående

detta spörsmål anförde fattigvårdslagstiftningskommittén, som utarbetat förslaget

till den nuvarande lagen, såsom sin asikt, att man icke kunde söka

grunden för ett inskridande med tvångsbehandling av alkoholister enbart

däri, att man ville förbättra alkoholisten; det gånge så mycket mindre för

sig att åberopa detta, som botandet dock ofta ställde sig ganska ovisst.

Däremot vore det uppenbart att, även örn tvångsinterneringen icke kunde

uteslutande grundas därpå, det naturligen vore ett mycket viktigt ändamål

med interneringen, att den ledde till alkoholistens förbättrande och återvinnande

åt samhället. Denna synpunkt mäste därför hava en mycket stor

betydelse vid lösningen av interneringsspörsmålet. Verkliga grunden för

en tvångsinternering borde sökas däri, att vissa alkoholisters levnadssätt

medförde en fara eller allvarlig olägenhet för samhället i ett eller annat avseende.

I yttrande över det till lagrådet remitterade departementsförslaget uttalade

lagrådet, att invändningar icke med fog syntes kunna göras mot den

grundsats, varpå lagförslaget vilade, eller att personer, hemfallna åt dryckenskap,

under vissa förutsättningar kunde med tvång interneras å för vård av

dylika personer avsedda anstalter. Erfarenheten visade, att alkoholisten a\

dryckenskapslasten i många fall fördes till handlingar, som innebure fara

för den allmänna säkerheten eller kränkte andras rättigheter''i så allvarlig

mån, att verklig samkällsolägenket därigenom uppkomme. Samhället måste

vara berättigat att vidtaga de åtgärder, som vore nödiga för undanrödjande

av denna fara eller olägenhet, och funnes rättelse icke kunna vinnas annorledes

än genom inskränkning i alkoholistens personliga frihet, vore ett sådant

ingrepp visserligen även befogat.

De först tillkallade sakkunniga, vilka — såsom redan nämnts — föreslagit,

att samtliga bestämmelser mot alkoholmissbruk måtte sammanföras till en

lag, hava uttalat den meningen, att denna lag bör givas en sådan karaktär,

att det tydligt framgår, att det är omsorgen om individen själv såsom medlem

av samhället och av den krets därinom — särskilt familjen där han

närmast rör sig, som i främsta rummet är den drivande kraften för samhällets

ingripande mot honom.

I yttrande (iver 1926 års förslag hävdade socialstyrelsen den meningen,

Allmänna

synpunkter.

Utredningen

i ärendet.

Grunden för

samhällets

ingripande

mot

alkoholister.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Behovet av

revision och

lämpliga tidpunkten

för

dess genomforande.

Kungl. Majus proposition nr 164.

att betingelserna för oell syftet med ingripande på detta område väsentligen

äro av samhällelig natur.

Såsom framgår av det förut anförda, hava de senare sakkunniga i denna

fråga anslutit sig till den av fattigvårdslagstiftningskommittén, lagrådet och

socialstyrelsen uttalade meningen. De sakkunniga hava ansett, att denna

mening borde komma till uttryck i själva lagen, och föreslagit en härav betingad

ändring i avfattningen av 1 § i nu gällande lag. I betänkandet har

dock framhållits, att gränserna för de fall, där ett samhällsintresse motiverar

ett ingripande enligt lagen och där så ej är fallet, alltid måste bliva

i viss mån flytande.

Förevarande spörsmål har berörts allenast i ett fåtal yttranden över 1929

års förslag. De, som uttalat sig i frågan, hava emellertid hävdat samma

uppfattning som den i förslaget angivna.

I några yttranden över 1929 års förslag har ifrågasatts, huruvida det vore

erforderligt eller lämpligt att nu företaga en genomgripande revision av lagstiftningen.

Sålunda yttrar länsstyrelsen i Uppsala län:

Det remitterade förslaget synes i avsevärt mindre grad än 1926 års förslag

till lag angående åtgärder mot dryckenskap och fylleri jämte därmed

sammanhängande författningsförslag föranleda erinringar från länsstyrelsens

sida. Fortfarande måste dock anses tvivelaktigt, huruvida de föreslagna

materiella och formella förbättringarna äro tillräckligt betydande och av behovet

påkallade för att motivera en ny lagstiftning på ett område, där bestämmelserna

skola i stor utsträckning handhavas av talrika förtroendemän

med begränsad tid och utan påräkneliga juridiska insikter och där praxis

därför har särskilt stor betydelse.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län uttalar den uppfattningen, att något trängande

behov av en revision av den nu gällande lagen icke föreligger.

Länsstyrelsen anför vidare bland annat:

Lagen torde likväl icke kunna frånkännas svagheter, till övervägande del

beroende därpå, att det var ett för vårt lands vidkommande nytt och oprövat

lagstiftningsområde, som med denna lag beträddes. Det nu föreliggande

förslaget, som ansluter sig till den i 1913 års lag fastslagna principen, att

ingripande från samhällets sida bör få ifrågakomma endast mot personer,

vilkas alkoholism har sociala följdverkningar, upptager obestridligen av erfarenheten

betingade förbättringar i lagstiftningen. Därest en revision av

förevarande lagstiftning nu skulle finnas erforderlig, anser länsstyrelsen

fördenskull ifrågavarande förslag i huvudsak lämpligt att läggas till grund

därför.

Kontrollstyrelsen har såsom sin uppfattning uttalat, att, innan förslaget

lägges till grund för en ny lagstiftning, vissa av styrelsen i dess utlåtande

angivna kompletterande utredningar borde företagas.

Sedan styrelsen i sitt utlåtande omnämnt de åt de sakkunniga lämnade

uppdragen och den vid 1928 års riksdag framlagda propositionen med förslag

till lag angående fylleri m. m., anför styrelsen följande:

Enligt kontrollstyrelsens mening är det nödvändigt, att, därest grundtankarna

i 1920 års riksdagsskrivelse skulle fullföljas, frågan örn den svenska

fyllerilagstiftningens utformning skyndsamt upptages till ingående behand
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

ling Det kommer därvid sannolikt att visa sig erforderligt, att bestämmelserna

i den blivande fyllerilagstiftningen inarbetas i den lagstiftning, som

galler i fråga örn behandling av alkoholister. Fylleriet står nämligen i

mycket närmare samband med det alkoholmissbruk, gentemot vilket lagen

örn behandling av alkoholister är riktad, än man hittills i allmänhet synes

hava velat antaga. Ett visst samband mellan alkoholist- och fyllerilagstittningen

finnes inrymt i alkoholistlagens 1 § 2 morn., enligt vilken förordnande

örn vederbörandes intagande på alkoholistanstalt kan meddelas, clar

någon, som är hemfallen åt dryckenskap, blivit under de två senast förflutna

åren upprepade gånger dömd till ansvar för fylleri. Denna bestämmelse

synes emellertid endast i ringa grad hava blivit tillämpad. Ur systembolagens

register kunna tagas massor av fall, där vederbörande domts för

upprepade fylleriförseelser, utan att göras till föremål för någon speciell behandling

från samhällets sida.

Styrelsen omnämner några sådana fall samt lämnar uppgifter angående

antalet fylleriförseelser, som under viss tid begåtts av personer, vilka av

vederbörande rusdrycksförsäljningsbolag anmälts för nykterhetsnämnden i

Göteborg, och angående åtgärder, som vidtagits mot dessa personer, varefter

styrelsen vidare anför:

Den nuvarande ordningen i Sverige för fvlleriets bekämpande mäste anses

fullständigt otillfredsställande, därest man vill åstadkomma en från samhällets

sida önskvärd reaktion mot fylleriet. Ingen fyllerist torde hava avhållit

sig från att bliva rusig genom strafflagshot örn ett visst antal kronor

i böter. Framför allt är detta hot verkningslöst ifråga örn personer, som

äro mera regelbundna kunder hos polisen. _ ..

Från en straffrättslig behandling av fylleriet måste man overga tili en

social behandling av detsamma. Genom det nuvarande slentrianmässiga

ådömandet av fylleriböter är det icke möjligt att åstadkomma någon förbättring

av människor, som hemfallit till alkoholmissbruk. En vederhäftigt

verkställd och av socialt kunniga personer gjord undersökning på ira förevarande

område skulle utan tvivel giva värdefulla uppslag till en lösning

av spörsmålet örn fylleriets mera effektiva bekämpande. Enligt kontrolistyrelsens

mening torde det härvid komma att visa sig oundgängligt,

att nykterhetsnämnderna på ett helt och hållet annat sätt än vad för närvarande

är fallet inkopplas i uppgiften att bekämpa fylleriet.

En av anledningarna till den föreliggande omarbetningen av lagen örn

behandling av alkoholister torde få anses vara att man ansett.det önskvärt att

åstadkomma större effektivitet i bekämpandet av alkoholmissbruket i samhället.

Den nuvarande lagstiftningen är otvivelaktigt otillräcklig i olika

avseenden och de föreslagna utvidgningarna i denna lagstiftning aro helt

säkert påkallade, men enligt kontrollstyrelsens mening äro dessa utvidgningar

dock av mindre betydelse i jämförelse med vissa andra åtgärder, nar

det°gäller att åstadkomma större effektivitet. Vad som framför allt kräves,

är att organisationen för bekämpandet av alkoholismen vidgas och starkes.

Särskilt kräves det enligt kontrollstyrelsens mening att frågan örn elen lämpligaste

formen för nykterlietsnämndernas organisation upptages till under
Nykterhetsnämnderna

äro för närvarande en uteslutande kommunal inrättning

och det hänger väsentligen på det intresse, som kan framkomma

inom en nykterhetsnämnd, örn någonting kan vinnas till förverkligande a\

larens syfte. Saknas detta intresse inom nämnden eller inom kommunerna,

blir ingenting gjort, och lagstiftningen blir härigenom ineffektiv för den

kommunens vidkommande.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Men även elär intresset finnes, möta ofta mycket stora svårigheter för

nykterhetsnämndsarbetet. l?u manga orter i vart land hava kommunerna

visat sig ovilliga att anvisa anslag för nykterhetsnämndsarbetets utförande.

Olika skäl hava medverkat härtill. På många håll är man ovillig att ytterligare

öka den redan förut höga uttaxeringen genom anslag till nykterhetsnämndsverksamlieten.

På andra håll synes man anse, att, då staten till

statsverket indragit de bet}Mande rusdrycksmedlen och genom särskild lagstiftning

ytterligare begränsat inkomstbeskattningen från monopol- och systembolagen,

det i första rummet är statsmakternas plikt att sörja för medelsanvisningen

till nykterlietsnämndsverksamheten och till realiserandet av

alkoholistbeliandlingslagen. I allt större utsträckning har man också krävt,

att staten skulle lämna såväl erforderliga medel till nykterhetsnämndsverksamheteus.

upprätthållande som också helt bekosta anstaltsbekandlingen

av alkoholister.. Enligt kontrollstyrelsens mening finnes det mycket fog för

denna .uppfattning. Det torde således kunna ifrågasättas, huruvida icke av

de rikligt flödande rusdrycksmedlen, av vilka endast en del komma till direkt

användning i statsbudgeten, någon mindre del, fullt tillräcklig för berörda

ändamål, skulle kunna anvisas för denna verksamhet, som på det närmaste

beror av den alkoholförbrukning, som statsmakterna särskilt gjort till föremål

för. beskattning. En närmare undersökning av hithörande förhållanden är

enligt kontrollstyrelsens mening särskilt påkallad.

Emellertid torde ett förslag till ny lag örn behandling av alkoholister

knappast böra upptagas till slutligt avgörande, förrän såväl den organisatoriska

som den ekonomiska sidan av nykterlietsnämndsverksamheten gjorts till föremål

för en särskild utredning.

Såsom framgår av sid. 57 i det föreliggande betänkandet hava de sakkunniga

ansett, att i fråga örn behandling av alkoholister måste väsentlig

vikt läggas på förebyggande åtgärder. Först i den mån hjälpåtgärder visat

sig resultatlösa, bör såsom regel strängare åtgärder i form av tvångsinternering

å alkoholistanstalt komma i fråga. Enligt kontrollstyrelsens mening

måste de förebyggande åtgärderna inrymmas en väsentlig plats, och det är

därför av betydelse, att ingripandet kan ske ju förr dess hellre. Detta

förutsätter emellertid en utvecklad nykterhetsnämndsorganisation med sakkunskap

och tillräckliga ekonomiska hjälpmedel till sitt förfogande, något

som .kontrollstyrelsen i förbigående berört. Men det kräves också, att lagstiftningen

erhåller en sådan utformning, att ingripandet från nykterhetsnämndsinstitutionens

sida kommer att ske på ett så pass tidigt stadium,

att de förebyggande åtgärderna få verklig betydelse. Sker ingripandet mot

en alkoholmissbrukare, först när hans alkoholmissbruk nått en betydande

omfattning, torde erfarenheten visa, att förebyggande åtgärder icke i någon

större utsträckning leda till resultat. Ur nu anförda synpunkter synes det

böra upptagas till övervägande, huruvida icke förutsättningarna för ingripande

mot en alkoholmissbrukare genom förebyggande åtgärder skola göras mindre

stränga än förutsättningarna när det gäller att internera en sådan missbrukare.

Sedan styrelsen närmare uttalat sig i den senast berörda frågan, vartill

jag strax skall återkomma, fortsätter styrelsen:

Örn sålunda tillbörlig vikt, såsom de sakkunniga ansett och enligt kontrollstyrelsens,

mening är fallet, bör läggas på de förebyggande åtgärderna och

förutsättningen för vidtagande av förebyggande åtgärder bör vara vidsträcktare

än förutsättningen för internering, böra nykterlietsnämnderna utrustas med

vissa maktmedel för tillämpningen av de förebyggande åtgärderna. Det är

givet, att nämnderna i första hand böra genom övertalning försöka bibringa

alkoholmissbrukaren en uppfattning örn att ett fortsättande på alkohol
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Majus proposition nr 164.

missbrukets väg skulle medföra allvarliga verkningar för honom och eventuellt

för hans omgivning, men att örn dylika åtgärder icke skulle visa sig leda

till åsyftat resultat, nykterlietsnämnden skulle hava möjlighet att kunna

utverka, att alkoholmissbrukaren bytte vistelseort för åstadkommande av

den miljöförändring, som ofta är av så stor betydelse för att nå fram till

några resultat i vad det avser., alkoholmissbrukare, som icke kommit för

långt på det sluttande planet. Även andra åtgärder låta sig tänkas. Frågan

härom står emellertid i samband med frågan örn åtgärder i avseende på

återfallsfylleristerna. Ett närmare övervägande av detta spörsmål torde

enligt kontrollstyrelsens mening komma att visa hän på att det skulle vara

till båtnad för spörsmålet om samhälleligt ingripande såväl mot återfallsfyllerister

som mot andra alkoholmissbrukare, att dessa frågor företogos

till utredning från social synpunkt och icke, såsom för närvarande allenast

synes hava skett, från juridiska och straffrättsliga synpunkter.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, som i sitt utlåtande framställer anmärkning

mot vissa detaljer i förslaget men förklarar sig intet hava att erinra mot

förslagets bestämmelser i övrigt, framhåller dock önskvärdheten av att samtliga

till nykterhetslagstiftningens område hörande frågor bliva föremål för

samtidig behandling.

Stadsf skalen i Nässjö förmenar, att tungt vägande anmärkningar icke torde

kunna framställas mot förslaget, då det måste anses i stort sett synnerligen

lyckligt samt ägnat att väl fylla de luckor, som finnas i den gällande alkoholistlagstiftningen.

Det vore emellertid, anföres vidare, önskvärt, att den

nya lagen örn behandling av alkoholister anpassades efter en ifrågasatt ny

lag om åtgärder mot dryckenskap och fylleri m. m. Exempelvis frågan örn

nykterlietsnämndens befogenhet enligt olika lagar borde säkerligen prövas i

ett sammanhang, även örn därigenom skulle åstadkommas något års dröjsmål

med framläggandet av en del av ifrågavarande lagkomplex.

I övrigt förekommer icke i de inkomna yttrandena någon erinran, som

kan anses innefatta ett yrkande örn uppskov med lagstiftningsåtgärder i

ämnet.

I en del utlåtanden över 1929 års förslag hava framställts vissa önskemål

av mera allmän natur i fråga örn lagstiftningens omfattning. Närmast synas

desamma åsyfta beredandet av möjlighet för nykterhetsnämnderna att vidtaga

förebyggande åtgärder på ett tidigare stadium av rusdrycksmissbruket

än det då internering kan äga rum.

För närvarande gäller enligt 1 § alkoholistlagen, att ingripande förutsätter

hemfallenhet åt dryckenskap. Emellertid stadgas i 35 § rusdrycksförsäljningsförordningen

rätt för nykterlietsnämnden att, där någon brukar alkoholhaltiga

drycker till uppenbar skada för sig eller andra, avstänga honom under viss

tid från inköp av rusdrycker. 1926 års förslag, vilket såsom nämnts åsyftade

en fullständig reglering av samhällets åtgärder mot fylleri och dryckenskap,

innehöll i 1 § den allmänna bestämmelsen, att örn någon missbrukade alkoholhaltiga

drycker på sätt och under omständigheter, som i lagen oinförmäldes,

åtgärder finge på sätt i lagen stadgades vidtagas. I 6 och 8 §§

meddelades därefter bestämmelser örn vissa åtgärder, som kunde vidtagas.

Enligt 6 § utgjorde förutsättningen för ingripande densamma som den i

Hemfallenhet

åt dryckenskap

såsom förutsättning

för

lagens tilllämplighet.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majus proposition nr 164.

35 § rusdrycksförsäljningsförordningen angivna eller att någon brukade alkoholhaltiga

drycker till uppenbar skada för sig eller andra. I 6 § omnämnda

åtgärder voro dels försök att förmå vederbörande att återgå till ett nyktert och

ordentligt levnadssätt dels ock avstängning under viss tid från inköp av rusdrycker

jämte hemställan till försäljare av alkoholhaltiga drycker att ej

under viss tid utlämna sådana drycker till honom. 8 § upptog såsom allmän

förutsättning för vidtagande av åtgärd hemfallenhet åt dryckenskap,

och den åtgärd, som där anvisades, var anordnandet av övervakning. I vissa

senare lagrum reglerades därefter tvångsinterneringen. 1929 års förslag,

som allenast avser alkoholistvården, stadgar såsom allmän förutsättning för

ingripande hemfallenhet åt dryckenskap. De åtgärder, som kunna vidtagas,

äro dels hjälpåtgärder, bland dem övervakning, dels ock internering. Förslaget

innebär icke någon ändring i angivna stadgande i rusdrycksförsäljningsf

örordningen.

Önskemål av nyss angivet innehåll uttalas i de utlåtanden, vilka avgivits

av kontr allsty reisen, polismästaren i Gävle, sammanslutningen av nykterhetsnämnder

inom Gävle systemaktiebolags försäljningsområde, länsstyrelsen i Gävleborgs

län, Stockholms stads och läns nykterhetsnämnders sammanslutning, ny kierhetsnämndernas

Balaförbund samt nykter hetsnämnden i Orebro. I viss mån

har denna fråga ock berörts av socialstyrelsen, nykterhetsnämndernas centralkommitté

samt Göteborgs och Bohus läns nykterhetsnämnders förbund.

Kontrollstyrelsen har på sätt förut angivits framhållit, att det ur vissa synpunkter

syntes böra upptagas till övervägande, huruvida icke förutsättningarna

för ingripande genom förebyggande åtgärder mot dem, som missbruka

alkohol, skulle kunna göras mindre stränga än förutsättningarna, när det

gällde att internera. Därefter fortsätter styrelsen:

Redan då den nu gällande lagen örn behandling av alkoholister förbereddes ,

uttalade sig svenska läkarsällskapets kommitterade för en uppmjukning

av det angivna uttrycket »hemfallen åt dryckenskap». Läkarsällskapets

kommitterade anförde, att det i lagförslaget förutsattes, att en person, för

att kunna interneras, skulle vara hemfallen åt dryckenskap. Med detta

uttryck förknippades dock en föreställning örn ett icke blott höggradigt

men även permanent alkoholmissbruk. Nu vore det emellertid ett sakförhållande,

som icke läte sig bestridas, att en stor del icke blott av de brutala,

våldsamma och sålunda för andras personliga säkerhet farliga alkoholmissbrukarna,

utan även många av dem, som voro oförmögna att på ett tillfredsställande

sätt vårda sina angelägenheter lika väl som dem, som verkade

sedligt förråade, icke voro permanenta alkoholmissbrukare i den mening,

att de dagligen försatte sig under alkoholens inverkan, utan ofta berusade

sig endast under kortare eller längre perioder, vissa veckodagar eller vid

regelbundet återkommande särskilda tillfällen. Ifrågavarande uttryck torde

därför böra utbytas mot något, som icke i lika hög grad betonade permanensen

i alkoholmissbruket. Lämpligare vore därför att inledningssatsen

finge följande lydelse: »Använder någon rusdrycker på sådant sätt, att han

i följd därav». De synpunkter, som läkarsällskapets kommitté anlagt, blevo

emellertid icke godkända vid lagförslagets slutliga överarbetning. Det synes

kunna ifrågasättas, örn icke en av orsakerna till den jämförelsevis ringa

effektiviteten i vår nuvarande alkoholistlagstiftning är just denna stränga

fordran från lagstiftningens sida att den, gentemot vilken nykterhetsnämnden

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

31

skulle ingripa, skall Lava gjort sig förfallen till dryckenskap, d. v. s. till den

längst gående graden av alkoholmissbruk. Följden härav har otvivelaktigt

blivit den, att risken för ingripande från nykterlietsnämndernas sida blivit

inskränkt endast till de personer, som gått längst i alkoholmissbruk, och

att därmed lagens preventiva verkan blivit minskad i långt större utsträckning,

än som varit avsett då lagen antogs.

Polismästaren i Gävle har framhållit, att gränserna för lagens tillämplighetsområde

vore snävare i 1929 års förslag än i det tidigare förslaget. Den

tanke, som legat till grund för 1926 års förslag, att mindre stränga åtgärder

än internering skulle kunna vidtagas på ett tidigare stadium, vore emellertid

riktig. Örn en person, som vid enstaka tillfällen missbrukade rusdrycker,

kunde man ej säga, att han vore kronisk alkoholist, knappast ens att

han vore alkoholist, men de socialt skadliga följdverkningarna av sådant

alkoholmissbruk kunde vara betydande. Mot sådant missbruk, vilket icke

vore sällsynt, borde ingripande enligt den föreslagna lagen kunna ske. Det

vore av särskild vikt, att åtgärder vidtoges även mot det begynnande missbruket.

Örn ingripande icke skulle förekomma, förrän missbruket övergått

till kronisk alkoholism, vore utsikten att genom åtgärder från samhällets

sida vinna varaktigt resultat starkt reducerad. Något stöd funnes icke för

sådana farhågor, som uttalats, att nykterhetsnämnderna skulle göra sig skyldiga

till onödigt och därmed även olämpligt ingripande.

Sammanslutningen av nyfcterhetsnämnder inom Gävle systemaktiebolags försäljningsområde

anmärker, att man av uttrycket »hemfallen åt dryckenskap»

torde få den uppfattningen, att en person skall hava blivit vanedrinkare,

innan lagen kan tillämpas på honom. Det torde emellertid — anför den

nämnda sammanslutningen vidare — kunna tänkas fall, då ett tidigare ingripande

mot rusdrycksmissbruk skulle vara synnerligen önskvärt. Framför

allt skulle då förebyggande åtgärder med framgång kunna användas. För

att icke tvekan skall behöva uppkomma, huruvida nykterhetsnämnden re''dan

under dylika förhållanden kan vara berättigad ingripa, syntes det vara lyckligare,

örn. följande formulering, som förekomme i 1926 års förslag, bibehölles:

»Missbrukar någon alkoholhaltiga drycker på sätt och under om
ständigheter,

som i denna lag omförmäles.»

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför:

I fråga örn lagens tillämpningsområde hava de sakkunniga, med frånträdande

av formuleringen i 1926 års förslag till lag angående åtgärder mot

dryckenskap och fylleri: »missbrukar någon alkoholhaltiga drycker på sätt

och under omständigheter, som i denna lag omförmäles», återgått till nuvarande

lagens förutsättning för ingripande, att någon är hemfallen åt dryckenskap,

d. v. s. är vanedrinkare. De sakkunniga hava motiverat detta med

att det saknades skid att frångå den nu i viss mån hävdvunna uppfattningen

och att 1926 års förslag kunde giva anledning till olika tolkning. I sitt avgivna

yttrande över 1926 års förslag godtog länsstyrelsen dettas formulering

härutinnan huvudsakligen på det skäl, att därigenom bereddes möjlighet av

ett ingripande med förebyggande åtgärder redan på ett tidigare stadium av

rusdrycksmissbruk än sedan det övergått till kroniskt. Länsstyrelsen finner

fortfarande denna möjlighet vara önskvärd och förordar på grund härav och

med åberopande av polismästarens samt sammanslutningens av nykterhets
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majus proposition nr 164.

nämnder inom Gävle systemaktiebolags försäljningsområde åberopade skäl

bibehållandet av 1926 års förslags formulering.

Stochholms stads och läns ny bier hetsnämnders sammanslutning har omnämnt,

hurusom enligt den gällande lagen och enligt 1929 års förslag det är en allmän

betingelse för ingripande, att den person det gäller är hemfallen åt

dryckenskap. Inskridande kunde ske endast mot sådant alkoholmissbruk,

som antagit vanans form, alltså mot kroniska alkoholister, vanedrinkare.

Utan tvivel förekomme emellertid fall, då ett ingripande av nykterhetsnämnden

på ett tidigare stadium skulle vara önskvärt. Detta förhållande

hade även beaktats i 1926 års förslag. Sammanslutningen ville ansluta sig

till den i nämnda förslag hävdade uppfattningen.

Ett uttalande av likartat innehåll har gjorts av nykterhetsnämndernas

Dalaförbund.

Nykterhetsnämnden i Orebro yttrar bland annat följande:

Med orden »hemfallen åt dryckenskap» avses, enligt motiveringen, kroniska

alkoholister eller vanedrinkare. Nämnden anser att den i 1926 års

förslag använda avfattningen bättre motsvarar det verkliga behovet. Då i

fråga örn behandling av alkoholister väsentlig vikt måste läggas på de förebyggande

åtgärderna är det nödvändigt att nykterhetsnämndernas ingripande

kan ske på ett så pass tidigt stadium att de förebyggande åtgärderna få

verklig betydelse. Sker ingripandet mot en alkoholmissbrukare först när

alkoholmissbruket nått en betydande omfattning visar erfarenheten att de

förebyggande åtgärderna ofta ej leda till något resultat. Nämnden anser sig

därför kunna kraftigt stryka under vad kontrollstyrelsen i sitt yttrande över

förslaget i denna del anfört.

Socialstyrelsen har i fråga örn uttrycket »hemfallen åt dryckenskap» åberopat

vad styrelsen anfört rörande lagens rubrik, vilken enligt 1929 års förslag

skulle vara densamma som nu. Angående rubriken har styrelsen anfört:

En av de viktigaste och mest uppmuntrande erfarenheterna från de gångna

åren är, att man med förebyggande åtgärder kan komma till rätta med en

mycket avsevärd del av alkoholmissbrukarna. Detta gäller dock endast, örn

ingripandet sker i tid. Det blir därför en huvuduppgift för nykterhetsnämnderna

att inrikta sig mot sådana, vanligen yngre alkoholmissbrukare, hos

vilka missbruket icke hunnit inrota sig alltför fast. Med hänsyn härtill

torde rubriken »lag örn behandling av alkoholister» icke vara alldeles lycklig.

Begreppet alkoholist lärer nämligen i det allmänna språkbruket åsyfta

endast mycket svårt förfallna individer.

Beträffande nu förevarande uttryck har styrelsen därefter yttrat:

I anslutning till vad örn lagrubriken anförts föreslår socialstyrelsen, att

i 1 § orden »hemfallen åt dryckenskap» ändras till »hemfallen åt alkoholmissbruk».

Ordet dryckenskap synes nämligen för starkt och lider såsom

lagterm av oklarhet. Av uttrycket »hemfallen åt alkoholmissbruk» lärer med

erforderlig tydlighet framgå, att lagen icke åsyftar rent tillfälliga förvillelser

utan ett vanemässigt eller eljest för individens livsföring karakteristiskt

alkoholmissbruk.

Nykterhetsnämndernas centralkommitté samt Göteborgs och Bohus läns nykterhetsnämnders

förbund yrka, att orden »hemfallen åt dryckenskap» måtte utbytas

mot »begiven på dryckenskap». Centralkommittén erinrar, att 1911 års

nykterhetskommitté i utlåtande över fattigvårdslagstiftningskommitténs för
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Majus proposition nr 164.

slag till den nu gällande lagen om behandling av alkoholister framställt

enahanda yrkande, och åberopar nykterhetskommitténs därvid gjorda uttalande,

att orden »begiven på dryckenskap» ej så starkt betonade ett långt

gånget förfall som orden »hemfallen åt dryckenskap» syntes göra.

I det övervägande antalet utlåtanden förekomma, jämte flera eller färre Allmänna

detaljanmärkningar, uttryckliga förklaringar, att förslagets huvudprinciper 1

vunnit gillande eller att förslaget ansetts vara av beskaffenhet, att det bör 1929 ars

genomföras. Av dessa utlåtanden må några utförligare omnämnas. förslag.

Socialstyrelsen anför följande:

Nu gällande lag om behandling av alkoholister tillkom år 1913 och trädde

i kraft den 1 augusti 19IG. Man äger sålunda numera en ganska stor erfarenhet

örn denna lagstiftnings verkningar. Socialstyrelsen har redan tidigare

i ett liknande sammanhang haft tillfälle framhålla, att lagen i det stora hela

varit lyckligt avfattad och infriat de till densamma knutna förhoppningarna.

Denna uppfattning bestyrkes i viss mån av det förhållandet, att lagstiftningen,

ehuru tillämplig på ett mycket ömtåligt område, i själva verket

saknar allvarliga vedersakare. Det är ett viktigt önskemål att denna den

allmänna opinionens gynnsamma inställning bevaras och örn möjligt förstärkes.

Alkoholistlagen innebar på sin tid onekligen en radikal nyordning; den

ägde icke några direkta förebilder inom andra länder och har heller ännu

icke — även örn officiella förslag härtill framkommit — erhållit några efterföljare,

örn man bortser från den omläggning av lagstiftningen på området,

som för några år sedan gjordes i den schweiziska kantonen S:t Gallen. Det

är tydligt, att tillämpningen av en lag, som sålunda betecknar en ganska

betydelsefull utbyggnad av samhällets kontroll över den enskilde och hans

levnadssätt, erbjuder alldeles särskilda vanskligheter och lätt kan föranleda

irritation. Då man nu står i begrepp att revidera lagen, torde man enligt

socialstyrelsens uppfattning böra utgå ifrån att en väsentlig anledning till

att sådana följder av lagens handhavande i stort sett kunnat undvikas är

att finna däri, att de initiativtagande organen regelmässigt utgöras av folkvalda

lekmannainstitutioner, nykterhetsnämnderna. Det framstår därför som

en angelägenhet av stor vikt för alkoholistvården i vårt land att stärka och

stödja dessa organ. I viss mån torde detta syfte kunna främjas i lagstiftningsväg.

Yiktigare lärer emellertid vara, att staten genom fortsatt upplysningsverksamhet

informerar och intresserar nykterhetsnämnderna för

deras uppgifter samt genom kraftigare ekonomiskt stöd minskar nämndernas

svårigheter att bedriva den lagenliga nämndverksamheten i behörig omfattning.

Spörsmålen om lagrevisionen och den framtida anordningen av understöds-

och upplysningsverksamheten höra sålunda nära samman. Socialstyrelsen

torde få tillfälle att sedermera inkomma med förslag i sistnämnda

hänseende.

Den gällande lagen har icke utan berättigande karakteriserats såsom en

försökslagstiftning, ett experiment. Även örn detta i stort sett slagit väl ut,

har emellertid erfarenheten under de gångna åren blottat vissa brister hos

densamma, vilka böra avhjälpas. Det föreliggande revisionsförslaget har det

begränsade syftet att söka råda bot på dessa. Den angelägnaste uppgiften

inom alkoholistvården torde visserligen vara att undanröja hindren för en

nöjaktig tillämpning av lagen. Vid sidan härav är det emellertid ett önske

mål av icke ringa betydelse, att lagstiftningen blir föremål för den över

arbetning, vartill de under lagtillämpningen vunna erfarenheterna giva an

ledning.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 145 käft. (Nr 164.) 215 31 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Departements
chefen.

Kungl. Majus proposition nr 164.

Frågan om en revision har varit svävande i flera år. Anledning till ytter

ligare uppskov synes ej föreligga. Då det oklara läget beträffande denna

lagstiftning medfört vissa olägenheter för den statliga upplysningsverksamheten

bland nykterhetsnämnderna, är det från denna verksamhets synpunkt

ett önskemål, att denna fråga erhåller sin lösning snarast möjligt.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har yttrat:

De stora befogenheter att ingripa i alkoholmissbrukarens liv, som tillagts

nykterhetsnämnderna enligt lagförslaget, förutsätta, att de särskilda, i många

hänseenden ömtåliga fallen behandlas av nykterhetsnämnderna på ett förstående

och lojalt sätt. Man kunde känna sig tveksam, huruvida det vore

tillrådligt att med hänsyn till eventuella övergrepp inrymma dessa i människors

privata liv så ingripande befogenheter åt nykterhetsnämnderna, örn

den föreslagna lagstiftningen hade samma karaktär av i huvudsak interneringslag

som den nu gällande lagen. Av lagförslaget framgår emellertid,

att förebyggande åtgärder i första hand alltid skola användas för alkoholistens

tillrättaförande och att tvångsinterneringen får tillgripas först och i den

mån de förebyggande åtgärderna visa sig verkningslösa. Vidare innehåller

förslaget en erinran till nykterhetsnämnderna att samarbeta med myndigheter

och institutioner för social hjälpverksamhet. Det drag av social räddningsverksamhet,

som präglar förslaget, synes länsstyrelsen ägnat att undanröja

ovan antydda tvekan. Länsstyrelsen har för sin del intet att erinra

mot att förslaget upphöjes till lag.

Stockholms stads och läns nykterhetsnämnders sammanslutning anser önskvärt,

att förslaget snarast möjligt antages. Sammanslutningen uttalar den

förvissningen, att betydande förbättringar i nykterhetshänseende skulle vinnas,

därest förslaget — med de ändringar och kompletteringar, som kunna visa

sig vara påkallade — bleve upphöjt till lag.

Nykterhetsnämnden i Göteborg anför:

Nämnden finner förslaget innefatta en med varsam och skicklig hand

tillrättalagd revision av den nu gällande lagen örn behandling av alkoholister,

vilken såsom en för vårt land ny lagstiftning inom ett ömtåligt område

under dess nu snart fjortonåriga tillämpning visat sig vara på det hela taget

lyckligt avfattad. De brister i den nu gällande lagen, som med ledning av

erfarenheten från dess tillämpning kunnat påvisas, hava i förslaget på ett i

stort sett ändamålsenligt sätt avhjälpts, och den praxis i form av dels övervakning

och dels försökspermission av alkoholmissbrukare, vilken med stor

framgång tillämpats av nvkterhetsnämnder och alkoholistanstalter vid sidan

av den gällande lagens bestämmelser, hava i lagförslaget givits en reglering,

som får anses medgiva en fortsatt lycklig användning av de båda betydelsefulla

instituten. Samtidigt har åt lagbestämmelserna genom deras uppdelning

i olika kapitel med rubriker givits en mera översiktlig uppställning,

vilket, då bestämmelserna härigenom blivit lättare tillgängliga, är ägnat att

verksamt befordra en allmän och riktig tillämpning av lagen. Med denna

uppfattning finner nämnden sig kunna utan tvekan i princip förorda, att

förslaget upphöjes till lag.

Det torde icke råda mer än mening därom, att lagen angående behandling

av alkoholister visat sig vara ett lämpligt och verksamt medel för bekämpande

av de svåraste formerna av alkolismens sociala skadeverkningar.

Det försök, som med denna lagstiftning gjordes, att på en dittills såväl hos

oss som i andra länder i stort sett oprövad väg komma till rätta med det

opaginerad Kontrollera mot PDF

.''55

Kungl. Majus proposition nr lf>4.

samhällsskadliga1 spritmissbruket, kan således sägas hava utfallit synnerligen

val. Lagens karaktär av försökslagstiftning betingade emellertid en

särskild begränsning och varsamhet vid lagens tillkomst. Härtill bidrog

jämväl den omständigheten, att vissa närliggande lagstiftningsfrågor, avseende

bland annat lösdrivares behandling, fattigvård, sinnessjukvård och i

viss mån förmynderskapslagstiftningen, voro olösta. Under de år som gått,

sedan lagen trädde i kraft, har lagens begränsade räckvidd framkallat krav

å en utvidgning av dess tillämpningsområde. Jämväl i vissa andra avseenden

hava yrkanden väckts om ändringar i lagen. Därtill kommer, att nyss berörda

lagstiftningsfrågor utom frågan angående lösdrivares behandling numera

äro lösta. Förslag till ny lagstiftning i sistberörda ämne lärer emellertid

kunna förväntas bliva framlagt för riksdagen inom den närmaste tiden. Vid

dessa förhållanden har jag ansett mig böra till prövning upptaga frågan,

huruvida de framställda reformkraven skola föranleda en revision av lag

stiftningen.

Innan jag ingår härpå, vill jag beröra spörsmålet örn grunden till samhällets

ingripande mot de personer, som nu avses, och får därvid tillkännagiva,

att jag i denna fråga ansluter mig till den uppfattning, som uttalats

i 1929 års förslag och jämväl hävdats av fattigvårdslagstiftningskommittén

samt av lagrådet i dess yttrande över förslaget till den gällande lagen örn

behandling av alkoholister. Grunden bör således enligt min mening vara

den fara eller allvarliga olägenhet för samhället i ett eller annat avseende,

som vissa alkoholisters levnadssätt medför. Jag vill dock betona, att ett

ingripande från samhällets sida måste anses befogat icke allenast i sådana fall,

då en fara eller allvarlig olägenhet för samhället redan klart framträtt, utan

jämväl i fall, då det framstår såsom visst eller högst sannolikt, att sådan

fara eller olägenhet inom en nära framtid måste uppkomma, därest ej åtgärder

från det allmännas sida vidtagas till vinnande av rättelse. Frågan om

den principiella grunden för samhällets ingripande synes emellertid vid

utformandet av lagbestämmelser i ämnet icke hava den betydelse, som i 1926

års betänkande tillagts densamma. Man må anse sig bygga lagstiftningen på

den ena eller andra grunden; praktiska och andra skäl föranleda dock, att

området för åtgärder från det allmännas sida mot dem, som missbruka

alkohol, blir ungefär ett och detsamma.

Att nuvarande lag icke tillstädjer ingripande i alla de fall, där åtgärder

otvivelaktigt äro påkallade, synes mig tydligt ådagaläggas av den utredning,

som åvägabragts genom de olika sakkunnigberedningarna och de över förslagen

avgivna yttrandena. Av utredningen framgår vidare, att det till främjande

av en rationell vård är erforderligt, att möjlighet beredes till förlängning

av interneringstiden. En sådan förlängning är särskilt befogad med

hänsyn till vissa kategorier bland alkoholisterna, i främsta rummet de svårförbätterliga.

Allmänt anses, att bestämmelserna i gällande lag örn lijälpåtgärder

icke äro tillfredsställande. Dels är placeringen av bestämmelserna

ägnad att undanskymma betydelsen av sådana åtgärder och dels innebära

bestämmelserna en blott ofullständig reglering av hjälpåtgärderna. Sålunda

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majus proposition nr 164.

omnämnes icke i lagen den hjälpåtgärd, som torde vara den oftast anlitade

och i allt fall den med största framgång prövade, nämligen övervakningen.

Även vissa andra anordningar, som nu tillämpas vid alkoholistvården, hava

utbildats helt vid sidan av lagen. Det viktigaste exemplet härpå torde vara

den s. k. för sökspermissionen. Att ett lagfästande av den utveckling, som

på sätt nu antytts i flera viktiga avseenden ägt rum i praxis, bör ske, torde

utan vidare vara tydligt. Av de ändringsyrkanden, som ytterligare synts

mig böra beaktas, örn ock allenast i viss omfattning, må här framhållas de,

som avse ökad medverkan från statens sida till gäldande av vårdkostnaderna.

Slutligen har den nuvarande lagen i åtskilliga detaljer ansetts i behov av

jämkningar.

Av vad jag nu anfört lärer framgå, att en fullständig revision av lagstiftningen

enligt min mening bör komma till stånd. Ett genomförande inom

den nuvarande lagens ram av erforderliga ändringar har icke synts mig möjligt.

Riktigheten av min uppfattning, att en reform bör komma till stånd,

bekräftas därav, att det senast framlagda sakkunnigförslaget blivit i princip

så gott som enhälligt tillstyrkt i de däröver avgivna yttrandena. Kontrollstyrelsen,

länsstyrelsen i Jönköpings län och stadsfiskalen i Nässjö

hava emellertid uttalat den meningen, att en reform av alkoholistlagstiftningen

bör genomföras först i sammanhang med reformer å närliggande

rättsområden samt att resultatet av vissa pågående eller föreslagna utredningar

bör avvaktas. Dessa myndigheter vitsorda likväl, att alkoholistlagen

är i behov av reformering. Särskilt må understrykas, att kontrollstyrelsen

finner den nuvarande lagstiftningen i olika avseenden otillräcklig och de

föreslagna utvidgningarna påkallade. De nämnda myndigheternas betänkligheter

avse således icke frågan, huruvida ny lagstiftning bör komma till

stånd, utan allenast den lämpliga tidpunkten därför. Att låta reformarbetet

nu anstå skulle emellertid helt visst betyda ett undanskjutande av denna

visserligen begränsade men dock betydelsefulla reform till en ganska obestämd

framtid.

Yrkandena örn uppskov hava framställts bland annat med hänsyn till det

pågående arbetet å en förändrad lagstiftning rörande rusdrycksförsäljningen

m. m. Det torde emellertid dröja avsevärd tid, redan innan förslag till

reviderad lagstiftning rörande rusdrycksförsäljningen kan föreligga utarbetat,

och det är givetvis synnerligen svårt att beräkna, huru snart därefter

ett lagförslag kan vinna statsmakternas godkännande. Härtill kommer

vidare den avgörande synpunkten, att sambandet mellan denna lagstiftning

och alkoholistlagen icke torde vara av sådan art, att verkliga olägenheter

skulle uppkomma, därest alkoholistlagen nu bleve föremål för revision. I

denna lag meddelas visserligen organisatoriska bestämmelser rörande de

särskilda kommunala organ — nykterhetsnämnderna — som i vissa avseenden

skola omhänderhava tillämpningen av försäljningslagstiftningen. I det

förslag, som utarbetats inom departementet, förekomma icke några egentliga

nyheter på denna punkt, utan den nu bestående ordningen bibehålies i

huvudsak oförändrad. Huruvida några mera avsevärda ändringar beträffande

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Majlis proposition nr 164.

nykterhetsnämndernas organisation komma att genomföras vid revisionen av

försäljningslagstiftningen, är naturligen icke möjligt att nu förutsäga. Men

det lärer vara befogat antaga, att några ändringar, som icke lämpligen skulle

kunna inpassas i en lag örn behandling av alkoholister eller anknytas till

densamma, icke skola ifrågasättas. Ej heller torde de stadganden, som i

rusdryckslagstiftningen kunna komma att föreslås till hämmande av alkoholmissbruk,

bliva av sådan natur, att det vore fördelaktigt, om de sammanfördes

med bestämmelser om åtgärder mot ett så framskridet missbruk som

det, varom är fråga i en alkoholistlag. Tvärtom synas vissa skäl tala för

att såsom hittills hålla dessa olika regler åtskilda.

Kontrollstyrelsen har i sitt utlåtande särskilt framhållit sambandet mellan

fyllerilagstiftningen och lagen om behandling av alkoholister och synes i

själva verket stödja sin uppfattning, att de sakkunnigas förslag icke bör

läggas till grund för en ny alkoholistlag, väsentligen därpå, att åtgärder icke

samtidigt föreslås för fylleriets bekämpande.

Av ingen torde det numera bestridas, att samhället tidigare alltför slappt

reagerat gentemot fyllerister. Även örn en obestridlig förbättring i detta

avseende så småningom inträtt, torde det vara uppenbart, att mycket ännu

återstår att göra, innan tillfredsställande förhållanden införts. Säkeiligen

skulle det därför vara önskvärt, att bestämmelserna mot fylleri snarast möjligt

bleve reviderade. Enligt min mening är det emellertid icke påkallat att i

en alkoholistlag eller ens i sammanhang med dess revidering utforma skarpna

bestämmelser gentemot det tillfälliga rusdrycksmissbruket. Det synes mig

nämligen vara uppenbart, både att samhällsskadligt alkoholmissbruk ofta

förekommer hos personer, som aldrig varit straffade för fylleri, och att fylleriförseelser

enbart icke behöva utgöra bevis för att den därför straffade bör

behandlas enligt alkoholistlagen. Fyllerilagstiftningen synes mig därför icke

böra i annan mån beröras i den lagstiftning, som reglerar behandlingen av

alkoholister, än som redan skett genom den år 1922 vidtagna ändringen i

1913 års alkoholistlag. Efter denna lagändring kail åtgärd enligt alkoholistlagen

vidtagas mot den, som är hemfallen åt dryckenskap, örn han upprepade

gånger dömts för fylleri. Bestämmelse av liknande innehåll är

upptagen i det lagförslag, som nu framlägges. Den anmärkning, som av

kontrollstyrelsen framförts, att nämnda bestämmelse endast i ringa grad

synes hava blivit tillämpad, torde icke i och för sig påkalla ändring i lagen.

Riktigheten av anmärkningen vill jag dock vitsorda. För undanröjande av

ifrågavarande missförhållande torde emellertid ingen annan åtgärd lämpligen

kunna komma i fråga än fortsatt upplysningsverksamhet bland landets nykterhetsnämnder,

varigenom dessa intresseras för att i större utsträckning

begagna sig av möjligheterna till ingripande enligt alkoholistlagen. Den

avsevärda minskning av kommunernas ekonomiska bördor för alkoholisternas

omhändertagande, som enligt min mening bör komma till stånd — jag återkommer

strax härtill — skall förvisso också betydligt underlätta vidtagandet

av sådana åtgärder från nykterhetsnämndernas sida.

Jag anser således den reform av alkoholistlagen, som enligt vad jag förut

utvecklat är av behovet påkallad, nu böra komma till stånd. I vad mån de

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majus proposition nr 164.

tidigare omförmälda kraven å utvidgning av lagens tillämpningsområde och

andra ändringar i lagen funnits böra genomföras, kommer att närmare

framgå av det lagförslag, som framlägges, jämte motiveringen därtill. I ett avseende

skall jag emellertid redan här beröra frågan örn lagens tillämpningsområde,

nämligen såvitt angår den allmänna förutsättningen för vidtagande

av åtgärder enligt lagen, hemfall enhet åt dryckenskap. Såsom den lämnade

redogörelsen för yttrandena utvisar, har nämnda fråga upptagits till behandling

av flera myndigheter och andra, som yttrat sig. I dessa yttranden

har hävdats vikten av att ingripande sker på ett tidigt stadium, då utsikterna

för ett tillrättaförande äro större. Otvivelaktigt förtjänar den anförda

synpunkten särskilt beaktande. A andra sidan får ej förbises, att lagstiftningen

bör vara så anordnad, att den ej lämnar tillfälle till trakasseri eller

ingripande i otid. Misstag i sådant avseende från deras sida, som hava att

tillämpa lagen, skulle för avsevärd tid framåt kunna bringa alkoholistvården

överhuvud i vanrykte. Och därmed kunde åstadkommas större skada än

den, som skulle föranledas av att ingripande komme att ske på en tidpunkt,

som med hänsyn till möjligheten av rättelse måhända icke vore den mest

önskvärda.

De sålunda anförda synpunkterna mana till särskild varsamhet vid en

rubbning av den gällande allmänna förutsättningen för vidtagande av åtgärder

enligt lagen. 1926 års förslag, som särskilt åberopats i de yttranden,

varom nu är fråga, innebar ej heller någon ändring av nämnda

förutsättning för anordnande av övervakning eller för interneringsåtgärd.

Vissa lindrigare hjälpåtgärder kunde enligt 6 § vidtagas vid en ringare grad

av alkoholmissbruk än den, som betecknas med hemfallenhet åt dryckenskap.

Av dessa hjälpåtgärder synas mig de, som avse utminutering eller utskänkning

av rusdrycker, icke böra regleras i alkoholistlagen. Vad angår den personliga

uppmaningen att återgå till ett nyktert och ordentligt liv — den

åtgärd av de nu förevarande, som nykterhetsnämnd enligt motiven till 6 §

i 1926 års förslag framförallt hade att vidtaga — lärer det kunna sättas

i fråga, huruvida en bestämmelse örn en dylik uppmaning skulle bliva till

större gagn. Att märka är nämligen, att nykterlietsnämnden icke utrustats

med något medel att få uppmaningen åtlydd, därest den ej skulle hörsammas.

Ej ens en mildare form av övervakning skulle kunna anordnas på

detta stadium av rusdrycksmissbruket. Vid nu berörda förhållanden har jag

icke kunnat tillstyrka en bestämmelse i enlighet med 6 § i 1926 års förslag.

Däremot har jag till vinnande i viss örn ock begränsad omfattning av syftet

med här behandlade yrkanden ansett mig kunna utbyta ordet »dryckenskap»

i 1 § mot »alkoholmissbruk». Förslag örn ett dylikt utbyte har, på sätt

förut nämnts, framställts av socialstyrelsen. Därmed lärer vinnas, att ingripande

kan ske på ett något tidigare stadium, än vad för närvarande är

fallet. Anmärkas må, att uttrycket »hemfallen åt dryckenskap» på sina

håll torde hava tolkats så, att ingripande ej är medgivet mot andra än deni,

som förete ett synnerligen långt framskridet alkoholmissbruk. Det nu

ifrågasatta uttrycket »hemfallen åt alkoholmissbruk» synes mindre ägnat att

framkalla en sådan uppfattning.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Majus proposition nr 164.

Inledningsvis har jag omnämnt det år 1929 framlagda betänkandet med

förslag till lag om internering & allmän alkoholistanstalt av förbrytare, hemfallna

åt dryckenskap. I betänkandet anmäldes, att de föreslagna bestämmelserna,

som vore avsedda att tjäna ett huvudsakligen socialt syfte, hade

ett mycket nära samband med det genom strafflagen bestämda straffsystemet

samt i övrigt med strafflagen och vissa densamma närstående lagai. Det

syntes därför de sakkunniga vara skäl att, därest en lagstiftning av förevarande

innebörd ur sociala synpunkter ansåges önskvärd, densamma, innan

slutliga åtgärder vidtoges för dess åstadkommande, komme under närmare

övervägande ur straffrättslig synpunkt.

Frågan örn förhållandet mellan straff och internering å alkoholistanstalt

omnämndes redan av fattigvårdslagstiftningskommittén i dess betänkande

med förslag till lag om behandling av alkoholister och berördes jämväl i

den vid 1913 års riksdag framlagda propositionen. Därvid uttalades den

uppfattningen, att frågan borde lösas i samband med den allmänna reform

av straffrätten, som kunde förväntas såsom resultat av en då påbörjad utredning.

Med hänsyn till den tid, som lärer komma att förflyta, innan en

allmän strafflagsreform kan genomföras, synes dock numera den förevarande

frågan böra upptagas till behandling oberoende av strafflagsreformen. Såsom

förut angivits, hava yttranden infordrats över det framlagda betänkandet,

men ärendet har ännu ej kommit i det skick, att förslag kan föreläggas riksdagen.

Det torde emellertid finnas förhoppning, att frågan skall kunna bringas

till lösning inom en nära framtid.

Enligt det förslag till vanartslag, som den 14 januari 1931 underställdes

lagrådets granskning, skall ett nytt organ i varje län inrättas för behandling

av frågor örn intagande å allmän arbetsanstalt. Detta organ, som benämnts

vårdnadskollegium, skall enligt förslaget bestå av fyra ledamöter,

nämligen en ordinarie domare såsom ordförande, en läkare och två valda

ledamöter, i allmänhet utsedda av landstingen. Individuell rösträtt är stadgad

för ledamöterna med utslagsröst för ordföranden. Förslaget om inrättande

av ett sådant organ har sin främsta grund i önskan att söka ernå

en handläggning av frågor örn frihetsberövande!!, som även inför folkmeningen

framstår såsom tillfullo betryggande. Därigenom skulle den misstro, som

på vissa håll nu hyses mot behandlingen genom administrativa myndigheter

av nämnda frågor, kunna avlägsnas.

Före lagförslagets framläggande hade en inom socialdepartementet utarbetad

promemoria angående inrättande av det nya organet, där förslagsvis

benämnt intagningsnämnd, för yttrande remitterats till Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna, socialstyrelsen och statskontoret. I denna anfördes, sa\itt

nu är i fråga, följande:

Inrättas ett särskilt organ för handläggning av yanartsärenden i andra

instans, synas ärenden angående intagning av alkoholister å alkoholistanstalt

med fördel kunna överföras från länsstyrelserna. För e,n förläggning av

dessa ärenden till ett organ med domstols karaktär torde i viss man kunna

åberopas samina skäl som beträffande vanartsärendena, då jämväl beslut örn

intagning å alkoholistanstalt innebär frihetens förlust. Vidare är att märka,

Handläggning

ar interneringsärenden.

Inom socialdepartementet

utarbetad

promemoria

i närliggande

fråga.

s. 40 Kontrollera mot PDF

Yttranden

ever promemorian.

40

Kungl. Majus proposition nr 164.

att a^öhohsm och vanartigt levnadssätt ofta gå över i varandra, och att det

darfor vid uppkommen fråga, örn en alkoholist eller en vanartig person bör

- rr<le Tfra att det organ, som avgör frågan, äger möj
lighet

att välja mellan de olika vårdformerna.

Lansstyrelserna i Kalmar, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bolms, Skaraborgs,

Värmlands och Västmanlands län samt socialstyrelsen hava i avgivna yttranden

tillstyrkt alkoholistärendenas överflyttning till vårdnadskollegiet, därest ett

sådant inrattades. Länsstyrelsen i Kalmar län har därvid såsom särskilt skäl

harfor framhållit, att alkoholism och vanartigt levnadssätt ofta överginge i

varandra och att möjligheten att avväga korrektiven alltså vore betydelsefull.

Länsstyrelserna i Blekinge, Älvsborgs, Örebro och Jämtlands län avstyrka

däremot överflyttningen.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller, att medan handläggningen enligt

vanartslagen liksom för närvarande enligt lösdrivarlagen skall vara muntlig

och snarlik rannsakningen i brottmål, handläggningen av ärenden enligt

alkoholistlagen alltid är skriftlig, samt fortsätter:

Administrativa myndigheter äro givetvis mera än domstolar lämpade för

ärenden med skriftlig handläggning och sålunda även för ärenden av sistnämnda

slag De ytterst sällsynta fall, då muntlig förhandling, exempelvis

tor anställande av vittnesförhör, kan vara erforderlig, torde därför ej böra

föranleda att alla ärenden av detta slag i sin helhet skola överflyttas från

de administrativa myndigheterna, och någon omläggning av förhandlingarna

dessa ärenden torde ej heller vara ifrågasatt. Att nu uttala sig i vad mån

en sadan omläggning kan eller bör komma till stånd är naturligtvis icke möj
överflyttidngen1Sen

^ daifÖ1 för narvarancle bestämt avstyrka den föreslagna

Länsstyrelsen i Älvsbergs län anför:

Att hela den grupp ärenden, intagning av alkoholister å alkoholistanstalt,

«WUlQf0rilt Ä «°m helst erinringar handlagts av länsstyrelserna,

s, ,l e. ombyttas till detta särskilt inrättade organ endast av den orsak att

det ror sig örn en persons tvångsvisa intagande å viss anstalt, kan länsstvrelsen

ej tinna vara lämpligt. J

Länsstyrelsen i Jämtlands län (landshövdingen Linnér) yttrar:

Vad alkoholisterna beträffar har undertecknad, landshövding, frän föregående

verksamhet med handläggning av dylika ärenden från hela landet

icke ett intryck av »administrativt godtycke, eller opåkallad ingripande från

myndigheternas sida, utan snarare en känsla av att alkoholisternas hustrur

och barn ofta fa uthärda ett övermått av lidande och risk, innan internering

ager rum.

Socialstyrelsen som uttalat sig i avstyrkande riktning i fråga örn inrättandet

av det nya organet — har till stöd därför bland annat anfört, att

i åtskilliga fall frågor örn det nya organets kompetensområde inställde sig,

samt yttrar härom bland annat:

Enligt 12 § 1929 års förslag till alkoholistlag äger »sökande hos länsstyrelse

påkalla förständigande för nykterhetsnämnd att vidtaga hjälpåtgärder

eller att själv gora ansökan örn förordnande örn personens intagande å allman

alkohohstanstalt». Ehuruväl det i förevarande sammanhang rör sig örn

besvarsforfarande, lärer ansökan i och med att den alternativt kan avse intagning

pa anstalt, böra ställas till intagningsnämnden. Skulle det då också

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Majlis proposition nr 161.

ankomma på intagningsnämnden att, örn intagning å anstalt ej befunnes

böra komma till stånd, förständiga nykterhetsnämnden att vidtaga hjälpåtgärder?

Enligt 16 § samma förslag äger länsstyrelsen meddela föreläggande

för nykterhetsnämnd. Skall denna befogenhet överflyttas på intagningsnämnden?

Enligt 17 § 2 mom. kan liknande förhållanden uppkomma.

Det förtjänar här nämnas ett exempel på de vanskligheter, som inställa

sig, då det gäller att ur länsstyrelsernas ämbetsområde utbryta hithörande

frågor, jämväl där de direkt avse intagning å anstalt. Enligt 17 § 1 mom.

förslaget till alkoholistlag äger länsstyrelse på eget initiativ förordna örn

straffriförklarade alkoholisters intagning å anstalt. Skola sådana personer

av länsstyrelsen överlämnas till intagningsnämnden, ehuruväl intagningen

på alkoholistanstalt synbarligen endast är en av de ofta betydelsefulla åtgärder,

som länsstyrelsen har att överväga i dylika fall?

Vid remissen till lagrådet av förslaget till vanartslag har jag utförligt

redogjort för skälen till inrättande av vårdnadskollegier för handläggning

av frågor om intagande å allmän arbetsanstalt. Därvid har jag jämväl såsom

min uppfattning uttalat, att ärenden angående internering å alkoholistanstalt

borde behandlas av kollegierna. Visserligen lärer anledning näppeligen

hava förefunnits att enbart för ärenden angående internering av alkoholister

inrätta ett nytt organ, ehuru jämväl här de skäl, som åberopats

mot handläggning i nuvarande ordning av frågor om frihetsberövande, i

viss mån torde äga giltighet. Då emellertid vårdnadskollegium enligt det

nämnda förslaget skall bliva andra instans för handläggning av ärenden

enligt vanartslagen, hava övervägande skäl synts mig tala för att dit hänföra

jämväl alkoholistärenden. För närvarande handläggas dessa olika ärenden

merendels av samma myndighet; annan ordning råder i poliskammarstäderna

i landsorten, där poliskamrarna behandla frågor örn ådömande av

tvångsarbete och länsstyrelserna ärenden angående internering av alkoholister.

Den ordning, som sålunda nu vanligen råder, bör enligt min mening

framdeles tillämpas. Ärendena äro nämligen ur flera synpunkter varandra

närstående. Sålunda visar erfarenheten, att alkoholism och vanartigt

levnadssätt ofta övergå i varandra, och de åtgärder, som kunna ifrågakomma

för åvägabringande av rättelse, äro ganska likartade. Det torde ock vara

önskvärt att bereda vårdnadskollegiet möjlighet att vid handläggning av

ärende enligt vanartslagen övergå till behandling enligt alkoholistlagen och

direkt meddela interneringsförordnande, därest en person, som inställts inför

kollegiet, finnes vara i behov av alkoholistvård och beredandet av sådan

vård är tjänligare jin vidtagandet av åtgärd enligt vanartslagen.

Emot ärendenas överflyttande bär länsstyrelsen i Blekinge län erinrat,

att förfarandet i alkoholistärenden är skriftligt. I anledning härav må framhållas,

att muntlig handläggning visserligen torde bäst lämpa sig för ett

organ av sådan karaktär som vårdnadskollegiet, men med hänsyn till vårdnadskollegiets

sammansättning kan en fullt betryggande handläggning av

ärendena förväntas komma till stånd även vid skriftligt förfarande.

Vad angår de här förut återgivna, av socialstyrelsen anförda invändningarna

mot ärendenas hiinskjutande till vårdnadskollegiet, vill jag allenast nämna,

att det synes mig tydligt, att kollegiet såsom en nyktorhetsniimnden över
-

Departements
chefen.

s. 42 Kontrollera mot PDF

Vård
kostnaderna.

Gällande bestämmelser.

Sakkunnig
förslagen.

Yttranden.

42 Kungl. Majus proposition nr 164.

ordnad myndighet skall äga förständiga nämnden att vidtaga hjälpåtgärder

samt att, därest straffriförklarade personer böra intagas å alkoholistanstalt,

desamma böra överlämnas till vårdnadskollegiet för vederbörligt intern eringsförordnande.

I det föregående har jag redogjort för de bestämmelser, som nu gälla angående

gäldandet av vårdkostnad, och det torde tillåtas mig att här allenast

åberopa vad där anförts (s. 18—19).

I fråga örn sakkunnigförslagens ställning till detta spörsmål får jaghänvisa

till betänkandena (1926 års s. 124 £f., 1929 års s. 108 ff.). Jag vill

här allenast erinra, att framkomna yrkanden, att kostnaderna skulle helt

överflyttas å statsverket, icke av de sakkunniga biträtts. Båda förslagen

innebära emellertid en utökning av statsverkets ansvar för kostnaderna i

fråga om vissa särskilda kategorier av dem, som missbruka alkohol. Bland

annat skall all kostnad för vård av dem, som anses farliga, övertagas av

statsverket.

En av de senast tillkallade sakkunniga, hovrättsrådet Petrén, har i särskilt

yttrande anfört, att yrkandena örn att alla vårdkostnader för tvångsinternerade

alkoholister skulle bliva en statens angelägenhet hade mycket fog för sig

ur olika synpunkter samt att en slutgiltig lösning av frågan örn alkoholistvården

sannolikt ej stöde att vinna på annan väg. Nämnde sakkunnige

har emellertid vidare förklarat, att han, då en så genomgripande ändring

lämpligen måhända ej borde vidtagas på en gång, i likhet med övriga sakkunniga

ansett statsverkets skyldighet att bära vårdkostnaden för tvångsinternerade

alkoholister för närvarande icke böra utsträckas utöver vad som

skett i 1929 års förslag.

Frågan om vårdkostnaderna har ägnats uppmärksamhet i åtskilliga av

de yttranden, som avgivits över 1929 års förslag.

I flera yttranden påyrkas, att staten skall helt övertaga vårdkostnaderna.

Svenska landskommunernas förhand förklarar sålunda, att förbundet ej kan

Anna förslagets lösning av problemet lycklig, och ansluter sig till den uppfattningen,

att samtliga med intagning å allmän alkoholistanstalt förenade

kostnader böra överflyttas å statsverket. Förbundet anför därom vidare:

Som ett huvudskäl för en sådan anordning har med fullt fog anförts, att

alkoholistvården aldrig blir fullt effektiv, förrän staten övertagit samtliga

ifrågavarande kostnader. Så länge saken icke ordnas på detta sätt, komma

i åtskilliga fall köstnadsliänsyn att utgöra ett hinder mot ansökning örn en

åt dryckenskap hemfallen persons intagande å alkoholistanstalt; man kan

knappast förtänka en hårt skattetyngd kommun, örn den i det längsta drar

sig för att påkalla en interneringsåtgärd, som måhända kommer att medföra

en ganska betydande utgift. Något verkligt vägande skäl mot att lägga

ifrågavarande kostnader på staten har icke anförts, ty att kommunerna i

så fall skulle söka åstadkomma oberättigade interneringar, finns det ingen

som helst anledning att befara. I de flesta fall blir det kommunen, som

får underhålla en internerad persons familj under interneringstiden; och

för övrigt lär man icke behöva hysa farhågor för att länsstyrelserna skulle

besluta örn internering utan att kraftigt talande skäl för en sådan åtgärd

föreligga.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Majus proposition nr 164.

. Göteborgs och Bohus läns nylderhetsnämnders förbund!, Blekinge läns nykterhetsnämnders

centralorganisation, Älvsborgs läns nykterhefsnämnders centralorganisation,

nykterhetsnämndernas Dalaförbund, styrelsen för nykterhetsnämndernas

samorganisation inom Söderhamns kontrollområde och nykterhetsnämnden i Karlskrona

hava jämväl yrkat, att staten måtte övertaga samtliga vårdkostnader.

Jönköpings läns nykterhetsnämnders förbund framställer samma yrkande.

Förbundet gör gällande, att det på landet är en vanlig uppfattning, att den

styrelse, som åstadkommer minsta kostnaden för kommunen, är den bästa!

Även för en nykterhetsnämnd måste det vara angeläget, att den sköter sig

på ett sätt, som inför komjnunen framstår såsom berömvärt. Det kan enligt

förbundets erfarenhet sålunda inträffa, att en nykterhetsnämnd visar

mindre intresse för sin uppgift, ehuru kommunens finanser ingalunda kunna

anses dåliga.

Nykterhetsnämndernas centralkommitté har ett längre gående yrkande än

de nu omnämnda. Kommittén yttrar:

I lagförslaget har en viss utökning skett av de fall, vari statsverket skall

vidkännas alkoholistvårdskostnaderna. Såväl i själva sakkunnigbetänkandet

som ock i reservationen påpekas de mycket starka krav, som från skilda

håll rests därom, att statsverket skall helt övertaga samtliga dessa vårdkostnader

ävensom beklädnads- och resekostnader. Kommittén vill, med instämmande

i vad herr Petrén anfört, att det med säkerhet måste anses för ett

huvudvillkor, örn lagen skall kunna ernå verklig effektivitet, att dessa kostnader

överflyttas på statsverket, på det enträgnaste hemställa, dels att samtliga

vårdkostnader måtte överflyttas på statsverket, dels att statsverket måtte

ersätta de kostnader, som en fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd ådrager

sig för underhåll av den internerades familj, för så vitt understödsbe

hovet direkt betingas av interneringsåtgärden.

I centralkommitténs uttalande hava instämt Stockholm stads och läns nykterhetsnämnders

sammanslutning, styrelsen för Södermanlands läns nykterhetsnämndsförening,

nykterlietsnämndernas i Kronobergs län förbund, Skaraborgs

läns nykterhetsnämnders centralorganisation, västra Värmlands nykterhetsnämnders

förbund, nykterhetsnämndernas samorganisation inom Söderhamns kontrollområde,

nykterhetsnämndernas sammanslutning inom Sundsvalls kontrollområde,

nykterhetsnämndernas sammanslutning inom Härnösands kontrollområde och

nykterhetsnämndernas sammanslutning i Norrbottens län.

Sammanslutningen av nykterhetsnämnder inom Gävle systemaktiebolags försäljningsområde

föreslår likaledes, att staten skall vidkännas ej allenast de

egentliga vårdkostnaderna utan ock kostnaderna för nödigt underhåll av den

internerades familj. För den händelse detta förslag ej skulle antagas, hemställer

sammanslutningen, att det mätte åläggas vederbörande landsting att

gälda halva vårdkostnaden för fattiga internerade.

Stockholms stads nykterhetsnämnd yttrar, att frågan örn understöd till en

internerads familj synes böra bliva föremål för särskild undersökning.

Åtskilliga av de inkomna yttrandena innehålla uttalanden i kostnadsfrågan,

vilka i huvudsak överensstämma med hovrättrådet Petréus förut omnämnda

särskilda yttrande i frågan, I denna riktning huva uttalat sig bland andra

länsstyrelserna i Östergötlands, Älvsborgs, Jämtlands, Gotlands, Kalmar samt

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H4.

Göteborgs och Bohus län ävensom Stochholms stads nykterhetsnämnd jämte nykterhetsnämnderna

i Örebro ooli Visby.

Svenska stadsförbundet ansluter sig helt till den principståndpunkt, som

kommit till uttryck i hovrättsrådet Petréus reservation, samt anför vidare:

På många håll motsågos på sin tid de blivande resultaten av alkoholistvården

med de största förhoppningar. Numera torde dock den meningen

vara rätt allmänt utbredd i kommunala kretsar, att dessa förhoppningar icke

i alla avseenden infriats. Skälen äro givetvis flera. Bland annat torde det

hava mött stora svårigheter att få nykterhetsnämnderna på lämpligaste sätt

rekryterade. Men den avgörande orsaken till ett mindre gott resultat på

sina håll torde sannolikt ligga främst i den omständigheten, att en effektiv

alkoholistvård åsamkat vederbörande kommun väsentliga kostnader. Ju allvarligare

en kommuns nykterhetsnämnd tagit sin uppgift, desto mer Ilar

kommunen drabbats av utgifter och nämnden följaktligen av kritik. En sådan

anordning måste uppenbarligen motverka själva syftet med lagen. I likhet

med reservanten tror styrelsen för sin del, att en full effektivitet hos lagen

knappast kan ernås, förrän kommunerna helt befriats från kostnaderna. Med

effektivitetssynpunkten förena sig i detta fall också starka skälighetskrav.

Staten tar inkomsten av rusdryckshanteringen och bör också drabbas av

utgifterna. Vid omläggning av monopolbolagens beskattning gjordes från

statens sida gällande, att monopolvinsten borde ingå till staten och ej få

beskattas av kommunerna. Då statsmakterna gått in för en dylik grundsats,

synes konsekvensen böra vara den, att kommunerna befrias från de utgifter,

rusdryckshanteringen påkallar i form av alkoholistvård. Det är också statsmyndighet

som meddelar beslut om internering. Redan enligt 1913 års lag

bär staten vissa kostnader för alkoholistvården. Enligt kungörelsen den

22 juni 1928 angående statsbidrag i vissa fall till kostnad för vård å allmän

alkoholistanstalt har staten påtagit sig en viss ökning av dessa kostnader.

Enligt det nu föreliggande förslaget skulle staten bära en ännu större del

av dem. Styrelsen ser med tillfredsställelse den tendens, som sålunda gjort

sig gällande, men hoppas, att frågan örn en fullständig avveckling av kommunernas

kostnader för alkoholistvården ägnas fortsatt uppmärksamhet, i vart

fall i samband med den pågående utredningen om skatteutjämning.

Nykterhetsnämnden i Göteborg har yttrat följande:

Nämnden vill med avseende å den bland landets nykterhetsnämnder utbredda

meningen, att statsverket bör påtaga sig ali kostnad för vård å ali

män alkoholistanstalt, på de skäl, som därför förebragts, uttala sig för att

statsverket ersätter en del — tre fjärdedelar eller hälften eller en fjärdedel

— av samtliga de vårdkostnader, som kommunerna genom nykterhetsnämnderna

hava att betala. Aven örn det vid genomförandet av en sådan ordning

nu stannade vid blott en fjärdedel, skulle mycket vara vunnet till åstadkommande

av en allmännare tillämpning av alkoholistlagen och därmed till

åvägabringande av en större effektivitet hos alkoholistvården.

Socialstyrelsen anför:

Att en ändring till kommunernas förmån bör äga rum ifråga örn fördelningen

av kostnaderna för alkoholistvården, torde vara en allmän uppfattning.

Under de senare åren hava hera steg tagits i denna riktning, och de sakkunnigas

förslag innebär ännu ett sådant. I sitt utlåtande över 1926 års

förslag framhöll socialstyrelsen, att frågan örn vårdkostnaderna över huvud

taget icke syntes vara av beskaffenhet, att den borde fastlåsas i lag. Enligt

denna uppfattning bör lagen icke uttala sig örn vårdkostnaderna utan lämna

öppet, i vilken utsträckning statsverket har att vidkännas dessa, och endast

giva generella föreskrifter — för de fall, där statsverket icke bestrider hela

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 164. 45

kostnaden — om vårdkostnadsansvarigheten gentemot anstalten samt om

regressrätt.

På sätt i årets statsverksproposition närmare omnämnts (femte huvudtiteln

s. 197), har socialstyrelsen i skrivelse den 12 september 1930 med ■ skriveise)- förslag rörande behovet av medel till främjande av den organiserade alko- denlZsepUmliolistvården

för budgetåret 1931/1932 anfört, att det åtminstone för närvarande ]3 oktoj,er

icke syntes lämpligt, att kostnaderna för vård å alkoholistanstalt i sin 1930.

helhet överflyttades å statsverket. Däremot har styrelsen i denna skrivelse

och i utlåtande den 13 oktober 1930 angående behovet av medel för uppehållande

under nämnda budgetår av verksamheten a statens vårdanstalt a

Yenngarn för alkoholister föreslagit sadan ökning av statens anslag till alkoholistanstalternå,

att vårdavgiften per dag, vilken för närvarande utgår

med ett belopp av — i regel — en krona, skulle kunna sänkas till 50 öre samt

att den särskilda beklädnadsavgiften skulle bortfalla.

Att vinna en lämplig lösning av frågan angående kostnaderna för vård å Departementsalkoholistanstalt

är utan tvivel av synnerlig betydelse för åvägabringande chef€n"

av en rationell alkoholistvård. Det är ett känt förhållande, att bestämmelserna

i alkoholistlagen om internering av deni, som missbruka alkohol,

mångenstädes icke i avsedd utsträckning kommit i tillämpning, och att detta

till väsentlig del haft sin grund däri, att de kommunala myndigheterna av

ekonomiska skäl underlåtit att vidtaga erforderliga åtgärder för internering.

I årets statsverksproposition (femte huvudtiteln s. 200) har jag framhållit, att

det icke syntes mig tillrådligt, att, på sätt statens inspektör för fattigvård och

barnavård ifrågasatt, helt och hållet borttaga vardavgifterna a alkoholistanstalterna

och ersätta dessa med statsbidrag. En fördelning av vårdkostnaderna

mellan kommunerna och staten syntes lämpligen böra ske i huvudsaklig

överensstämmelse med socialstyrelsens nyss omnämnda förslag. I

statsverkspropositionen har jag angivit de skäl, som varit bestämmande, då

jag haft att taga ställning till kostnadsfrågan. Dessa skäl lära äga giltighet,

jämväl då det gäller att avgöra, huru kostnadsfrågan lämpligen bör lösas i

den nya alkoholistlagen. I olikhet med socialstyrelsen anser jag, att lagen

framdeles såsom hittills bör upptaga bestämmelser i ämnet. Örn vårdavgiften

sänkes till ett belopp av 50 öre om dagen och dessutom kommunerna

_ såsom nu är fallet — i särskilda fall erhålla bidrag av statsmedel till

bestridande av kostnader för alkoholistvården, synes det knappast behöva

befaras, att nykterhetsnämnderna skola i någon större utsträckning av kostnadshänsyn

avhålla sig från att fullgöra sina skyldigheter. Ej heller de sakkunniga,

vare sig de först tillkallade eller de senare utsedda, hava ansett

sig kunna föreslå, att staten nu övertager samtliga vårdkostnader.

Jag har emellertid intet att erinra emot att statsverket, såsom i 1929 års

betänkande föreslagits, betalar vårdkostnaderna för särskilda kategorier bland

alkoholisterna, nämligen de farliga, de för brott tilltalade men på grund av

sinnesbeskaffenhet straffriförklarade, de till en början enligt vanartslagen

behandlade samt sådana, som kvarhållas å anstalt utöver den vanliga maximitiden.

Då det är särskilt angeläget, att de personer, örn vilka nu är fråga,

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Majus proposition nr 164.

bliva föremål för anstaltsbehandling, bar dylik behandling ansetts böra komma

till stånd oberoende av initiativ från kommunalt organ, och bör följaktligeil

staten i sådana fall svara för vårdkostnaderna.

fö^fBnlaVts Av fÖrUt anförda framgår, att ett genomförande av förslaget skulle

genom?6 S betyda ökade möjligheter att åvägabringa internering av alkoholister. Förförande.

»laget innebär vidare en utökning av interneringstiderna, vadan en förlängning

av tiden för anstaltsvistelsen i en del fall lärer vara att påräkna. Genom

de ifrågasatta nya bestämmelserna rörande vårdkostnadernas fördelning lärer

antalet internerade komma att ökas. X samma riktning verkar också sänkningen

av vårdavgiften för de internerade, en fråga som dock icke är reglerad

i lagen.

De nu berörda omständigheterna komma otvivelaktigt att medföra en

ökning av statens utgifter för alkoholistvården. Huru stor denna ökning

kan bliva lärer emellertid undandraga sig varje exakt beräkning. Till ber

lysande av frågan meddelas bär vissa uppgifter i följande tabeller. Tabell 1

avser samtliga å alkoholistänstalter i riket alltsedan alkoholistlagens ikraftträdande

den 1 augusti 1916 intagna personer. Även de å enskild anstalt

frivilligt ingångna äro redovisade, ehuru intagande å sådan anstalt icke är

leglerat i lagen. Tabell 2 innehåller uppgifter angående dem, som å Venngarnsanstalten

internerats såsom farliga för annans personliga säkerhet eller

eget liv. På sätt förut nämnts, skall staten enligt förslaget betala all vårdkostnad

för farliga alkoholister och icke såsom nu blott en mindre del därav.

Vårdkostnaden å statens och övriga allmänna anstalter torde i genomsnitt

kunna uppskattas till omkring 4 kronor 75 öre för intagen och underhållstag-

Andra uppgifter till belysande av kostnaderna än de i dessa tabeller

intagna hava icke stått till buds.

Tgl. 1. Antalet å alkoholistanstalter under tiden % 1916—3i/u 1930 intagna.

o

A

allmän alkoholistanstalt

o

A enskild 1

statsunder- stödd anstalt

frivilligt

ingångna

| tvångs -

1 internerade

1

frivilligt

ingångna

summa

män

kvinnor

j „

4

28

95

i 82

55

126

ii

47

49

42

86

5

15 !

76

28

97

7

36

103

48

142

9

62

119

45

158

6

62

149

75

214

10

59

204

52

248

8

61

162

76

230

8

45 !

201

76

262

15

51

167

65

216

16

61

192

99

273

18

48 !

191

108

281

18

62

215

95

296

14

73

264

106

356

14

85

2,198

974

3,013

159

862

Av

1916

1917

1918

1919

1920

1921

1922

1923

1924

1925

1926

1927

1928 .

1929 .

1930 .

Anm.

Summa

Uppgifterna för år 1916 avse tiden fr. o. m.

Ve, då lagen trädde i kraft.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 164.

47

Teti. 2. Antalet å statens vårdanstalt å Venngärn för alkoholister

intagna personer under tiden ''/b 1916—3l/ia 1930 jämte viss

fördelning efter interneringsgrunden.

X r

-

T v å n g s i n

Farliga

iemerade

Övriga

Frivilligt

ingångna ,

Summa

1916 ...........................

15

9

4

28 ■

1917 ...........................

31

35

13

79

: 1918 ...........................

12

24

19

55

S .1919 ..........................

24

27

6

57

! 1920 ...........................

34

41

6

81

i 1921 ..........................

49

34

8

91

1922 .........................

52

54

30

136

1923 ...........................

78

56

21

155

1924 ........................

38

53

31

122

1925 ...........................

52

71

36

159

! 1926 ...................

59

34

27

120

1927 ........................

51

58

46

155 ''

| 1928 ......................

39

69

57

165

! 1929 ..................

44

82

47

173

[ 1930 ...........................

51

94

34

179

\ Summa

629

741

385

1,755

Anin. Fördelningen å »farliga» och »övriga» alkoholister är gjord enbart med hänsyn

till interneringsgrunden.

Uppgifterna för år 1916 avse tiden fr. o. m. Vs, då lagen trädde i kraft.

Under tiden Vs 1918—“V» 1921 var anstalten förlagd å Salbohed.

Mot 1913 års lag har med rätta anmärkts, att den genom sin uppställ- Departementsning

oell avfattning fått karaktären av en interneringslag. Dess 1 § angiver,

under vilka förutsättningar en person må intagas å allmän alkoliolistanstalt.

I 4 § 2 mom. stadgas visserligen, att nykterhetsnämnden, innan nämnden

ansöker örn förordnande, att någon må intagas å allmän alkoliolistanstalt,

skall söka genom lämpliga åtgärder återföra honom till ett nyktert och ordentligt

liv, men på grund av stadgandets placering och avfattning får man lätt

den uppfattningen, att de förebyggande åtgärderna äro av mindre betydelse

och att intagande å anstalt är det normala resultatet av ett ingripande. Med

hänsyn till vad nu anförts har det under revisionsarbetet framstått såsom

angeläget, att den nya lagen så utformas, att de nämnda lijälpåtgärderna,

som i regel skola i första hand tillgripas, få en mot deras betydelse svarande

ställning i lagen. Ur denna synpunkt hade det varit en fördel att såsom i

1929 års förslag skett gruppera innehållet efter åtgärderna, så att i ett

kapitel reglerats de förebyggande åtgärderna och i ett annat interneringen.

Detta har emellertid ur andra synpunkter visat sig vara mindre lämpligt,

och i stället har följts den uppställning, som tillämpats i vanartslagförslaget.

Berörda förslag har för övrigt även i vissa andra hänseenden fått tjäna såsom

förebild.

I 1929 års förslag har den nu gällande lagens rubrik, »lag om behandling Lagrubriken.

av alkoholister», bibehållits. Tidigare har omnämnts, att socialstyrelsen

funnit denna rubrik icke vara alldeles lycklig, enär ordet »alkoholist» enligt

opaginerad Kontrollera mot PDF

+0 Kungl. Maj ds proposition nr 164.

det allmänna språkbruket åsyftade endast mycket svårt förfallna individer.

Styrelsen har ansett, att »lag örn åtgärder mot samhällsskadligt alkoholmissbruk»

eller något liknande skulle utgöra en mera adekvat rubrik.

Denna anmärkning torde visserligen icke sakna berättigande. Då emellertid

en annan rubrik, som i få ord fullt exakt angiver lagens innehåll, lärer

vara svår att erhålla — den av styrelsen förslagsvis nämnda synes icke fullt

tillfredsställande — har jag stannat vid att förorda, att den nuvarande lagrubriken

bibehålies.

Specialmotivering.

. Jag övergår härefter till att i korthet redogöra för viktigare ändringar, som

vidtagits i 1929 års förslag. I den män det synts nödigt, komma därvid jämväl

att omnämnas de anmärkningar, som framställts i avgivna yttranden. Åt

skilliga jämkningar av väsentligen formell art torde ej tarva någon motivering.

Vid varje paragraf angives inledningsvis dess motsvarighet i 1929 års

förslag, varjämte sidhänvisning lämnas till motiveringen för stadgandet.

1 KAP.

Lagens tillämplighetsomräde.

1 §•

Stadgandet motsvarar 1 § i 1929 års förslag (s. 58).

Redogörelse har tidigare lämnats för vissa uttalanden i fråga örn avfattningen

av paragrafens ingress, vilken innehåller den allmänna förutsättningen

för ingripande med åtgärder enligt lagen.

I två yttranden har anmärkts, att omnämnandet i förslagets ingress av fara

eller allvarlig olägenhet för samhället, varigenom skulle antydas grunden för

samhällets rätt att vidtaga åtgärder, borde såsom onödigt eller olämpligt utgå.

I åtskilliga utlåtanden hemställes, att gruppen 2 måtte beskrivas på sätt

hovrättsrådet Petrén i särskilt yttrande föreslagit.

Socialstyrelsen anför angående denna grupp:

Gällande lag angiver såsom en av de särskilda förutsättningarna, att vederbörande

utsätter hustru eller barn för nöd eller uppenbar vanvård. T

förslaget har orden »uppenbar vanvård» ersatts med »allvarlig vanvård».

Ändringen åsyftar att tydligare utmärka att lagen avser icke blott kroppslig

utan även psykisk, moralisk eller sedlig vanvård. Det synes tveksamt, örn

detta syfte vinnes genom omformulermgen. En reservant, hovrättsrådet

Petrén, föreslår i denna punkt ett förtydligande tillägg till ordet vanvård,

vilket synes lämpligt.

Beträffande denna mycket viktiga kategori må vidare framhållas, att förslaget

bibehåller den nu gällande förutsättningen för lagens tillämplighet,

som innefattas i orden »(utsätter hustru, barn eller annan), som han är

skyldig att försörja». Det är sålunda icke tillräckligt, att den försumlige

haft vårdnadsplikt. I detta avseende torde böra göras ett tillägg, varigenom

jämväl sådan vårdnadspliktig, som icke är försörjningsskyldig, innefattas

under stadgandet. Aven uttrycket »eljest grovt brister i sina plikter mot

sådan person» lärer böra avse både försörjnings- och vårdnadsskyldiga.

Socialstyrelsen omnämner dessutom, att orden »eljest grovt brister i sina

plikter mot sådan person» kunna utbytas mot »eljest i märklig män åsido
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

sätter sina plikter mot sådan person», till vilket uttryck styrelsen funnit

förebild i 11 kap. 2 § giftermålsbalken.

I några yttranden uttalas betänkligheter mot upptagandet av den under

4 beskrivna gruppen.

Sålunda ifrågasätter länsstyrelsen i Södermanlands län, huruvida samhället

har något mera direkt intresse av ett ingripande i fall, som här avses, samt

anför vidare:

Det kommer säkerligen att uppstå svårigheter för en administrativ myndighet,

då det gäller att bedöma, huruvida en person är ur stånd att vårda

sina angelägenheter. Härtill kommer att enligt förmynderskapslagen person,

som är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel och i följd därav

icke kan vårda sig och sin egendom, skall av vederbörande rätt förklaras

omyndig. Genom det föreslagna stadgandet i 2 kap. 7 § 2 mom. tillkommer

det därjämte vederbörande nykterhetsnämnd att tillse, att den som är

hemfallen åt dryckenskap blir ställd under förmyndare. Det synes därför

tveksamt, huruvida tillräckliga skäl för ett ingripande från det allmännas

sida i dylikt fall föreligga. I varje fall borde förmyndarens samtycke

erfordras för tvångsinterneringen. Länsstyrelsen har dock ej något att

erinra mot att föreslagna förebyggande åtgärder vidtagas beträffande dylik

alkoholist.

Liknande betänkligheter mot förslaget i denna del hava uttalats av länsstyrelserna

i Västernorrlands och Norrbottens län.

NyMerhetsnämnden i Göteborg anför:

Vid tillgodoseendet av det allmänna önskemålet örn en utvidgning av

den gällande alkoholistlagens tillämpningsområde hava de sakkunniga i 4

mom. i 1 § föreslagit, att en åt dryckenskap hemfallen person, som är ur

stånd att taga vård örn sig själv och sina angelägenheter må kunna göras

till föremål för ett ingripande'' enligt lagen. Mot en sådan utvidgning synes

vid ett första bedömande från nykterhetsnämndernas sida icke vara något

att invända, då härigenom en del fall av beklagansvärd alkoholism, som

icke i annan ordning äro åtkomliga, kunna göras till föremål för tillrättaförande

åtgärder. Men vid den praktiska tillämpningen av förevarande

stadgande synes en vansklighet kunna inställa sig, som inom en välordnad

lagstiftning torde böra undvikas. Detta sammanhänger med att, såsom de

sakkunniga påpekat, enligt förmynderskapslagen en sådan alkoholist, sorn

beröres i omhandlade moment, skall av domstol förklaras omyndig. Förutsättningen

för ett ingripande enligt alkoholistlagen och förutsättningen för

en omyndigförklaring är alltså här densamma. En myndig persons, förhållanden

i förevarande avseende kommer då att prövas ungefär samtidigt dels

av administrativ myndighet och dels av domstol. Det kan naturligtvis härvid

inträffa, att myndigheternas prövning utfaller olika rörande en och samma

person. Vanskligheten inställer sig i sådant fall, att den administrativa

myndigheten finner förutsättningen föreligga men den dömande myndigheten

finner, att förutsättningen saknas. Personen i fråga blir då av

nykterlietsnämnden ställd under övervakning eller enligt länsstyrelsens

förordnande internerad å alkoholistanstalt på skäl, som domstolen i sin ordning

förklarar icke föreligga. Då vid ett sådant spörsmål som det förevarande

domstolens prövning måste tillerkännas vitsord framför de administrativa

myndigheternas, bitr redan av omsorgen örn de sistnämndas auktoritet

en sådan konflikt, som den påpekade, undvikas.

Socialstyrelsen finner emellertid, att de sakkunniga på ett övertygande

sätt motiverat medtagandet av denna grupp. Styrelsen yttrar vidare, att

Bihang till riksdagens protokoll 1931. I sand. 143 haft. (Nr 164.) amsi 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 164.

det måhända vore lämpligt, att uttrycket» är ur stånd att taga vård om sig

själv och sina angelägenheter» i anslutning till motsvarande stadgande i

1 kaij. 2 § tredje punkten i lagen örn förmynderskap erhölle lydelsen »icke

kan vårda sig eller sin egendom».

Angående den under 5 beskrivna gruppen anför socialstyrelsen följande:

Enligt förslaget skall lagen vara tillämplig på den — åt dryckenskap

hemfallne — person, som »uppträder på ett för närboende eller andra grovt

störande sätt». Härmed torde ej åsyftas den, som vid ett eller annat enstaka

tillfälle beter sig olämpligt i sådant hänseende, utan endast den, som mera

vanemässigt låter sig komma dylikt uppträdande till last. Detta torde

framgå tydligare, örn man utbyter de angivna orden mot exempelvis »föra

ett för annan grovt störande levnadssätt».

Beträffande den under 6 i förslaget upptagna gruppen yttrar socialstyrelsen:

Från nykterlietsnämndskåll bär förordats ett förtydligande av stadgandet

örn upprepade fylleriförseelser såsom grund för ingripande enligt lagen.

Örn dessa önskemål anses böra tillgodoses, torde ordet »upprepade» ersättas

med »minst tre», såsom reservanten bland de sakkunniga föreslagit. Att

någon blivit ådömd ansvar för fylleri innebär efter orden, att strafflagen

18 kap. 15 § tillämpats. I vissa specialförfattningar, exempelvis motorfordonsförordningen

41 § 2 mom. (i Kungl. Maj:ts prop. 1930 nr 121), förekommer

straffbeläggande av en med fylleri likartad förseelse, vilken icke

är fylleri i juridisk-teknisk mening. Det torde böra tagas under övervägande,

huruvida icke en dylik förseelse skall likställas med fylleri.

Från flera andra håll har yrkats, att beskrivningen under 6 måtte förtydligas

på sätt hovrättsrådet Petrén föreslagit. Yrkande har jämväl framställts,

att antalet fylleriförseelser måtte angivas till minst två.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser önskvärt, att till förevarande punkt

göres ett tillägg av förslagsvis följande innehåll: »därav åtminstone en gång

under de närmaste sex månaderna».

Socialstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke 1 § i förslaget skulle kunna erhålla

ett tillägg med en mera allmän formulering, varigenom skulle möjliggöras

ett ingripande mot vissa åt alkoholmissbruk hemfallna personer, som

ej kunna hänföras till någon av de i förslaget beskrivna grupperna. Styrelsen

yttrar härom följande:

Då lagen angiver såsom förutsättning för sin tillämplighet, att dryckenskapen

åstadkommit någon av vissa uppräknade skadeverkningar, har det

enligt vad erfarenheten utvisat ofta förekommit, att de tillämpande organen

stått maktlösa inför fall av obestridligt alkoholmissbruk med svåra följdverkningar

ehuru av annat slag än de av lagstiftaren förutsedda. En alkohol,

missbrukare, som utsätter hustrun för nöd eller allvarlig vanvård, faller

under lagens bestämmelser; äro kontrahenterna icke vigda, är lagen däremot

icke tillämplig, oavsett hur länge sammanboendet pågått och vilken

karaktär det äger. En smittosam! sjuk t. ex. tuberkulos person saknar till

följd av sitt alkoholmissbruk förmåga att vårda sig och utgör genom att

åsidosätta erforderliga hygieniska försiktighetsmått en fara för sin omgivning.

Den på detta sätt farlige alkoholisten kan icke omhändertagas med

stöd av nuvarande lagstiftning. Örn en person begått brott under inflytande

av alkoholmissbruk men i anseende till sin sinnesbeskaffenhet vid brottets

begående (t. ex. en kortvarig alkoholsinnessjukdom) icke kunnat fällas till

ansvar samt det vid straffriförklaringen föreligger behov av alkoholistvård

17 § i förslaget), utgör alkoholbrottet icke i och för sig tillräcklig grund

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

51

för förordnande om intagning å alkoholistanstalt. Endast om brottet är

ägnat att karakterisera gärningsmannen såsom farlig och sålunda göra 1 §

1) tillämplig, kan detsamma föranleda, att den i detta fall lämpliga åtgärden

vidtages mot hans vilja. Vid stöld och bedrägeribrott och en del sedlighetsbrott

m. fl. är däremot den tillfälliga omständigheten, att alkoholmissbruket

därjämte medfört någon av de i 1 § angivna följdverkningarna, avgörande i

fråga örn möjligheten att ingripa mot alkoholmissbruket. Och dock torde

»fara eller allvarlig olägenhet för samhället» av en persons alkoholmissbruk

knappast kunna ådagaläggas klarare än därigenom att detta givit upphov

till brottsliga gärningar.

Dessa omständigheter göra de från olika håll framkomna önskemålen örn

en smidig och anpassningsbar läggning av de grundläggande bestämmelserna

i 1 § mycket beaktansvärda. Med hänsyn härtill torde erfordras en mera

allmänt angiven förutsättning för ingripande enligt denna lagstiftning. Det

erbjuder emellertid stora svårigheter att finna en antaglig formulering. Det

gäller att å ena sidan öppna möjlighet att vidtaga nödiga åtgärder i sådana

icke alldeles sällsynta fall, där en person är hemfallen åt alkoholmissbruk

och i följd därav är till allvarlig samhällelig olägenhet annorledes, än som

särskilt angivits, och å den andra icke lämna rum för en godtycklig lagtilllämpning.

I betraktande av den stora betydelsen av ett stadgande av nu

avsedd art har socialstyrelsen dock ansett sig böra framföra ett förslag härtill

och Ilar då närmast tagit sikte på ingressen i 1 § av det föreliggande

förslaget (»Är någon hemfallen åt dryckenskap under sådana omständigheter,

att därav följer fara eller allvarlig olägenhet för samhället i något av nedanstående

hänseenden, etc.»). Det ifrågasatta tilläggsstadgandet skulle nämligen

innefatta de åt alkoholmissbruk hemfallna, som icke inrymmas under de föregående

punkterna i paragrafen men i följd av sitt missbruk finnas »eljest

vara till allvarlig olägenhet för samhället».. Förutsättningen är visserligen

allmänt hållen, men den lärer med erforderlig tydlighet angiva, att missförhållandena

skola vara av sådan allvarlig natur, att inskridande är påkallat

från social synpunkt.

Ur förslagets ingress har strukits uttalandet angående den principiella Departementsgrunden

för ingripande enligt lagen. Ett dylikt uttalande torde vara onödigt chefenoch

för övrigt kunna giva anledning till den felaktiga uppfattningen, att det

vid lagens tillämpning skulle i varje förekommande fall fordras särskild utredning

därom, att alkoholmissbruket åstadkommit fara eller allvarlig olägenhet

för samhället.

På sätt jag förut nämnt, har ordet »dryckenskap» i ingressen i enlighet

med yrkande av socialstyrelsen utbytts mot »alkoholmissbruk». Detta ord

är att föredraga jämväl ur en annan synpunkt än den i det föregående berörda.

Örn detta ord användes, lärer lagtexten komma att tydligare utmärka,

att lagen ej är tillämplig på dom, som missbruka andra narkotiska medel

jin alkohol.

I punkten 2 har angivits, att här avses sådan försörjningsskyldighet, som

finnes stadgad i lag, och således icke en försörjningsskyldighet, som grundar

sig enbart på ett rent obligatoriskt rättsförhållande. Det lagstadgande, som

åsyftas, är 3 § i lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården. Örn i det särskilda

fallet den enligt lag försörjningsskyldige genom avtal med den försörjningsberättigade

överenskommit om försörjningsskyldighetens fullgörande eller

domstol ålagt den förre att utgiva underhåll till den senare, föreligger dock

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Majus proposition nr 164.

en legal försörjningsskyldighet. Dylikt avtal eller domstolsbeslut utesluter

således ej en tillämpning av den nu föreslagna lagen.

Det torde ej vara lämpligt att utbyta det i den nu gällande lagen förekommande

uttrycket »uppenbar vanvård» mot det föreslagna »allvarlig vanvård».

»Allvarlig vanvård» förefaller kunna komma att tolkas såsom en

svårare form av vanvård än den, som betecknas med orden »uppenbar vanvård»

och som här åsyftas. Den föreslagna formuleringen av punkten 2

synes tillräckligt klart utmärka, att här åsyftas vanvård i såväl kroppsligt

som annat hänseende. Det tillägg, som i förtydligande syfte påyrkats

av en av de sakkunniga och förordas i åtskilliga yttranden, förefaller obehövligt.

Att såsom socialstyrelsen förordat åt denna punkt giva en sådan formulering,

att jämväl en vårdnadspliktig, vilken ej är försörjningsskyldig, innefattas

under stadgandet, anser jag icke vara tillrådligt. För övrigt lärer en

dylik utvidgning sakna större praktisk betydelse.

Det må anmärkas, att skyldighet att vårda ej finnes i alla sådana fall, i

vilka föreligger försörjningsskyldighet. Uppenbarligen kan icke i förevarande

lag lämnas en regel, som angiver, när skyldighet att vårda skall anses vara

för handen.

Under punkt 4 hava de sakkunniga föreslagit, att lagen skall bliva tilllämplig

på den, som är hemfallen åt dryckenskap och i följd därav är ur

stånd att taga vård örn sig själv och sina angelägenheter. Enligt 1 kap. 2 §

i lagen örn förmynderskap skall den, som är hemfallen åt missbruk av rusgivande

medel och i följd därav icke kan vårda sig eller sin egendom, förklaras

omyndig.

De sakkunniga torde hava haft den uppfattningen, att skäl till ingripande

enligt den föreslagna lagen icke föreligger i sådant fall, då en alkoholist visserligen

ej kan sköta sina ekonomiska angelägenheter men kan »taga vård örn

sig själv». I dylikt fall kan en omyndighetsförklaring vara tillfyllest. Denna

uppfattning synes mig vara riktig. Åtgärder enligt lagen örn behandling av

alkoholister torde däremot böra vidtagas mot den, som är hemfallen åt

alkoholmissbruk och på grund därav ur stånd att taga vård örn sig själv.

Skulle icke redan allvarlig olägenhet för samhället hava uppkommit, torde

det i dylikt fall ej kunna dröja länge, innan sådan olägenhet framträder.

Tillägget »och sina angelägenheter» synes kunna utgå.

Det kan visserligen ej bestridas, att därest ett stadgande med det föreslagna

innehållet antages, en sådan situation kan uppkomma, som nykterhetsnämnden

i Göteborg omnämnt. Man torde dock kunna förvänta, att det

sällan skall inträffa, att domstolen och den myndighet, som har att besluta

angående behandling enligt alkoholistlagen, komma till olika resultat vid

prövning av frågan, huruvida någon är hemfallen åt alkoholmissbruk och i

följd därav ur stånd att taga vård örn sig själv. En allmän föreskrift därom,

att åtgärd enligt alkoholistlagen ej får företagas, förrän omyndighetsförklaring

föreligger, torde kunna åstadkomma mera skada än nytta. Men uppenbarligen

kan det vara lämpligt, att nykterhetsnämnden i tveksamma fall — i dylika

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

fall torde det ej kulina brådska med ingripande enligt alkoholistlagen —

avvaktar utgången av en ansökning örn omyndighetsförklaring, innan nämnden

vidtager hjälpåtgärder eller gör ansökning om internering. Enligt 61 § äger

nämnden att göra anmälan hos överförmyndaren, örn nämnden finnér, att

någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, bör förklaras

omyndig.

Punkten 5 synes kunna givas en kortare avfattning än den av de sakkunniga

föreslagna. Genom sammanställningen med ingressen fiamgår dock,

att här avses ett mera vanemässigt störande av sådan art, att det måste

betecknas såsom grovt.

I punkt 6 i 1929 års förslag, vilken punkt i departementsförslaget utbrutits

till ett särskilt stycke, hava i stället för »upprepade gånger» insatts

orden »tre eller flera gånger».

De ändringsyrkanden beträffande 1 §, vilka icke i enlighet med \ad

nu angivits föranlett jämkningar i lagrummet, anser jag mig icke kunna tillstyrka.

Beträffande det utav socialstyrelsen — med tvekan — framlagda

förslaget örn ett tillägg till 1 § med en mera allmänt angiven förutsättning

för ingripande enligt lagen, kan anmärkas, att i vissa av de fall, som styrelsen

omnämnt, skulle enligt 1 § i departementsförslaget ingripande kunna

ske. Ett stadgande sådant som styrelsen ifrågasatt kan nied dess mycket

obestämda innebörd lätt föranleda missgrepp.

I det förut omnämnda betänkandet med förslag till lag örn internering å

allmän alkoholistanstalt av förbrytare, hemfallna åt dryckenskap, hava de

sakkunniga behandlat frågan, huruvida vid införandet av ett stadgande,

varigenom domstol blir berättigad att utbyta bötesstraff föi fylleri mot internering

å alkoholistanstalt, bestämmelsen i alkoholistlagen angående omhändertagande

för alkoholistvård av den, som upprepade gånger dömts

för fylleri, bör bibehållas eller tilläventvrs utgå såsom icke vidare behövlig

eller lämplig. De sakkunniga hava därvid kommit till det resultatet, att

bestämmelsen borde kunna bibehållas. De sakkunnigas åsikt i denna fråga

synes mig vara riktig. Därest emellertid det skulle framdeles anses lämpligt,

att den ifrågavarande bestämmelsen uteslutes ur lagen, kan detta ske utan jämkning

i lagens innehåll i övrigt.

2 KAP.

Om samhällsorgan för behandling av ärenden enligt delina lag.

2§-

Paragrafen motsvarar 2 § 1 mom. första stycket och 4 § 1 mom. förslå

stycket i 1929 års förslag (s. 63 och 66).

Bestämmelsen angående nämndens uppgift torde — såsom socialstyrelsen

j jim väl anmärkt — hava sin plats framför stadgandet angående nämndens

sammansättning. En erinran örn nämndens åligganden enligt andra författningar

synes lämplig.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Majus proposition nr 164

3 §•

Paragrafen motsvarar 2 § 1 mom. andra stycket i 1929 års förslag (s. 63).

De sakkunnigas förslag, att kommunerna böra bibehållas vid sin nuvarande

rätt att själva besluta, huruvida särskild nykterhetsnämnd skall tillsättas,

har föranlett erinringar från olika håll.

En landsfogde och en landsfiskal tillstyrka, att särskild nykterhetsnämnd

skall finnas i varje kommun.

Polismästaren i Gävle, sammanslutningen av nykterhetsnämnder inom Gävle

systemaktiebolags försäljningsområde, nykterhetsnämndernas centralkommitté samt

Stockholms stads och läns nykterhetsnämnders sammanslutning föreslå — under

hänvisning till vad för närvarande är stadgat angående barnavårdsnämnd —

att särskild nykterhetsnämnd skall finnas, örn ej Kungl. Majit befriat kommunen

från skyldighet att hava särskild nykterhetsnämnd.

Socialstyrelsen yttrar:

Beträffande spörsmålet, huruvida särskild nykterhetsnämnd bör tillsättas

i varje kommun har från olika håll föreslagits, att i fråga örn nykterhetsnämnd

skall gälla liknande bestämmelse som beträffande barnavårdsnämnd,

nämligen att det ankommer på prövning av Kungl. Majit, örn kommun skall

befrias från skyldigheten att utse särskild nämnd. För detta yrkande talar

det skälet, att det veterligen finnes en hel del ganska betydande kommuner,

där det råder stort behov av en särskilt tillsatt, för sin uppgift intresserad

nykterhetsnämnd men en sådan dock icke kommit till stånd. Å andra sidan

kan det icke förbises, att de senaste årtiondena medfört en stark ökning av

antalet kommunala organ för olika samhällsuppgifter, vilken utveckling framkallat

bekymmer. Med hänsyn härtill och för att förebygga en i de flesta

fall onödig dispensprövning synes man böra stanna vid att i så måtto tillgodose

de framförda önskemålen, att Kungl. Majit erhåller befogenhet att,

när skäl därtill är o, förelägga kommun att tillsätta särskild nykterhetsnämnd.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser önskvärt, att länsstyrelse erhåller befogenhet

att ålägga kommun att tillsätta särskild nykterhetsnämnd.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anmärker, att av stadgandets avfattning bör

tydligt framgå, att det normala förhållandet skall vara, att särskild nykterhetsnämnd

tillsättes av kommunen.

Emellertid framhålles i vissa utlåtanden, att det icke kan vara lämpligt,

att kommunernas hjälpverksamhet fördelas på ett stort antal olika nämnder.

Uttalanden i sådan riktning hava gjorts av svenska stadsförbundet och

Alvsborgs läns nykterhetsnämnders centralorganisation.

_ I yttrandet från den nämnda centralorganisationen anföres följande:

Från flera håll har framförts som önskemål, att det borde åligga varje

kommun att tillsätta särskild nykterhetsnämnd. Denna önskan har motiverats

med att ledamöterna i fattigvårdsstyrelse väljas med särskild tanke på fattigvårdsarbetet

och därför mången gång saknade nödigt intresse för nykterhetsnämndens

arbete. Farhågorna kunna visserligen ha sitt berättigande, men

det kan likväl ifrågasättas, huruvida önskemålets realiserande kan framskapa

bättre handläggning av exempelvis alkoholistärenden än örn detta åliggande,

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Majlis proposition nr 164.

såsom nu oftast är fallet, fortfarande kommer att påvila fattigvårdsstyrelsen.

Man måste nämligen förutsätta, att särskilda nykterhetsnamnder i mindre

kommuner skulle i så obetydlig omfattning bliva sysselsatta med sådana

spörsmål, som tillhöra nykterhetsnämndens arbete, att de mera sällan komme

att vinna erforderlig färdighet vid handhavandet av sina uppgifter, hillder

denna förutsättning får man utgå ifrån, att nämndsarbetet lika bra kan fu 1- göras av fattigvårdsstyrelserna, men dessa böra komma till msikt om lämpligheten

av att i förekommande fall hänvända sig till nykterhetsnamndernas

länsorganisation för erhållande av biträde av organisationens ombudsman

eller annan sakkunnig. . , , , ■,

Organisationen finner sig böra intaga denna ståndpunkt dels emedan man

— särskilt med tanke på förefintligheten av den särskilde föredraganden —

därigenom kan vinna den bästa handläggningen av nämndens arbete och dels

därigenom kan förebygga överorganisation i kommunernas offentliga styrelser

och nämnder.

Jag har funnit mig icke böra frångå de sakkunnigas förslag i nu före- ^partemonts

varande fråga. Emot den av socialstyrelsen föreslagna anordningen synes

kunna erinras, att ett Kungl. Maj:ts föreläggande för en kommun att tillsätta

särskild nykterhetsnämnd ej kan framskapa det intresse för alkoholistvården,

som i första hand kräves för att nykterhetsnämndens verksamhet skall få

den avsedda effekten. Kommunen skulle t. ex. kunna invälja i den särskilda

nykterhetsnämnden samma personer, som sitta i fattigvårdsstyrelsen. Erfarenheten

har visat, att det även i en större kommun understundom kan

vara lämpligt, att fattigvårdsstyrelsen får fungera såsom nykterhetsnämnd.

4 §-

Paragrafen motstvarar 2 § 2 mom. i 1929 års förslag (s. 63).

Länsstyrelsen i Gotlands län föreslå!-, att ordföranden i särskild nykterhetsnämnd

skall utses av länsstyrelse. Länsstyrelsen finner en bestämmelse

därom innebära en garanti, att nykterhetsintresset och de sociala synpunkterna

bliva tillbörligen representerade i nämnden.

Socialstyrelsen har anmärkt följande:

Det kan ifrågasättas, huruvida icke, liksom fallet är beträffande harnavårdsnämnden,

åtminstone en ledamot av nykterhetsnämnden skall utgöras av

en ledamot utav kommunens fattigvårdsstyrelse. Därjämte synes det icke

vara opåkallat att framhäva, att till ledamöter i nämnden bora valjas personer,

som äga intresse för nykterhetsverksamhet (jfr 3 § d i barnavårdslagen:

»minst två andra för nit och intresse för barn- och ungdomsvård kanda nian

och kvinnor»).

Älvsborgs läns nykterhet snämnders centralorganisation ifrågasätter, huruvida

föreskriften, att en av ledamöterna skall vara kvinna, bör vara ovillkorlig.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser, att den rätt, som nu finnes för

ledamot av särskild nykterhetsnämnd att avsaga sig uppdraget, bör bibehållas,

enär denna rätt innebär en viss garanti, att nämnden kommer att bestå

endast av personer, som äro intresserade för sitt uppdrag.

Svenska landskommunernas förbund anser jämväl, att rätten att avsäga sig

ifrågavarande uppdrag bör bibehållas, samt anför härom:

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Departements
chefen.

Kungl. Majlis proposition nr 164.

Det kail ju sagås, att det i praktiken inte spelar någon större roll, vare

sig man bibehåller det nuvarande stadgandet härvidlag eller accepterar de

sakkunnigas förslag. Men bakom det sistnämnda ligger dock tanken, att

man skulle i ett och annat fall tvinga personer att mot deras vilja arbeta i

ny k t erli etsn ärrin d, och detta har man näppeligen anledning att tillstyrka. Ty

att en sådan ledamot icke främjar nämndens arbete, icke bidrar till att göra

det initiativrikt och fruktbärande, utan snarare verkar återhållande på verksamhetslusten,

lär vara uppenbart.

Samma förbund anmärker vidare:

Beträffande nykterketsnämnds sammansättning slopar förslaget den rätt

för kyrkoherde eller annan prästman att deltaga i nämndens förhandlingar,

som för närvarande följer av 13 § fattigvårdslagen. Denna »befogenhet

synes icke vara behövlig i avseende å nykterhetsnämnd», heter det. Därom

1j1;'' lu Meningarna kunna vara delade; men det kan starkt sättas i fråga, örn

det ar lämpligt att ha olika regler för nykterhetsnämndens sammansättning

i den händelse fattigvårdsstyrelsen fungerar som sådan och ifall en särskild

nykterhetsnämnd tillsättes. För övrigt synes det på detta område icke vara

ur vägen att tillvarataga den personkännedom, som prästerskapet på grund

av sin allmänna ställning och verksamhet sitter inne med, ävensom det

intresse för avhjälpande av ifrågavarande sociala onda, som hos prästerna

i ej ringa utsträckning förefinnes.

Socialstyrelsen förmenar, att anledning icke finnes, att i fråga örn antalet

suppleanter meddela annat stadgande, än det som gäller för fattigvårdsstyrelse,

eller att suppleanternas antal skall vara minst hälften av ledamöternas.

Nylcterherhetsnämnden i Göteborg, med vilken i denna punkt Göteborgs och

Bohus läns ny Mer het snämnders förbund instämmer, är av samma mening och

yttrar:

I 2 § stadgas beträffande suppleanter för ledamöter i nykterhetsnämnd,

att antalet^ suppleanter skall vara lika stort som antalet ledamöter. Vad

nämnden själv beträffar, som består av sju ledamöter, för vilka hittills icke

valts några suppleanter, utan att någon nämnvärd olägenhet därav kunnat

spåras, skulle detta betyda, att för nämndens sju ledamöter skulle väljas

sju suppleanter. Detta finner nämnden vara en onödigt stor apparat och

tillika innefatta ett olämpligt slöseri med de begränsade tillgångar på personer,

skickade och villiga att åtaga sig förtroendeuppdrag, som kommunerna

förfoga över. Nämnden far därför uttala sig för en inskränkning av

suppleanternas antal och i sådant avseende förorda ett stadgande, motsvarande

det som finnes i lagen örn fattigvården beträffande suppleanter i

fattigvårdsstyrelse att suppleanter för ledamöterna utses till minst dessas

halva antal eller, örn ledamöternas antal ej är jämt, till minst det antal,

som är närmast över hälften.

Slutligen anmärker socialstyrelsen, att hänvisningen till fattigvårdslagen

icke innefattar stadgandet i 20 § örn rätt för fattigvårdssamhälle att besluta,

att särskild tjänsteman må anställas av fattigvårdsstyrelsen för att biträda

vid fattigvårdens handhavande.

I de sakkunnigas förslag hava företagits följande sakliga ändringar. I

fråga örn antalet suppleanter har meddelats samma bestämmelse som gäller

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 164

för fattigvårdsstyrelse. Den rätt, som nu finnes för vissa präster och läkare

att deltaga i den särskilda nykterhetsnämndens förhandlingar, har bibehållits.

I många fall torde de nämnda befattningshavarna vara i tillfälle att tillhandagå

nämnden med värdefulla upplysningar. Det kan erinras, att kyrkoherde

eller hans ställföreträdare äger vid kommunalnämndens sammanträden

yttra sig och framställa förslag i ärenden, som angå åtgärder till främjande

av sedlighet.

Då socialstyrelsen föreslagit, att en av nämndens ledamöter skall vara

ledamot av fattigvårdsstyrelsen, torde styrelsen hava ansett, att en dylik

bestämmelse skulle innebära en garanti, att samarbete kommer till stånd

mellan de olika nämnderna. Uppenbarligen måste det ock i många fall vara

tillrådligt, att kommunen vid val av ledamöter i nykterhetsnämnden beaktar

denna synpunkt. En ovillkorlig föreskrift om skyldighet för kommunen att

välja en av fattigvårdsstyrelsens ledamöter kan dock vara mindre lämplig.

Framhållas må, att i 59 § lämnas en erinran örn att nykterhetsnämnden skall

samarbeta med bland andra myndigheter även fattigvårdsstyrelsen.

Att till ledamöter i nykterhetsnämnden böra utses allenast personer,

vilka verkligen äro intresserade för det arbete, som åligger nykterhetsnämnden,

torde utan vidare vara klart. En bestämmelse härom har jag följaktligen

icke ansett behövlig. För övrigt torde det med hänsyn till erfarenheten av

liknande föreskrifter kunna sättas i fråga, örn en dylik bestämmelse skulle

bliva av någon egentlig betydelse.

Huruvida den rätt, som nu finnes för en ledamot av nykterhetsnämnden

att avsäga sig uppdraget, bör borttagas, kan naturligen vara föremål för

olika meningar. För min del har jag emellertid i denna punkt anslutit mig

till de sakkunnigas förslag. Tillräckliga skäl hava icke synts mig föreligga,

att nykterhetsnämnden i detta avseende skulle intaga en särställning gentemot

andra kommunala nämnder.

I 8 § lämnas föreskrifter angående nämndens rätt att anlita biträden.

5§-

Paragrafen motsvarar 2 § 3 mom. i 1929 års förslag (s. 64).

6 §•

Stadgandet motsvarar 2 § 4 mom. i 1929 års förslag (s. 64).

Länsstyrelsen i Stockholms län har anmärkt, att det måste vara onödigt

att uppgift om vice ordföranden intages i länskungörelserna, samt erinrat,

att uppgift angående vice ordföranden i fattigvårdsstyrelse ej inflyter i

kungörelserna.

Från några håll har yrkats, att i lagen måtte intagas föreskrift, att sådan

uppgift, som avses i denna paragraf, skall tillställas vederbörande sammanslutning

av nykterlietsnämnder.

Jag har funnit det vara onödigt, att uppgift lämnas angående vice ordförandens

namn och adress. Yrkandet om skyldighet för nykterhetsnämnd

Departements
chefen.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Majds proposition nr 164.

att insända nu ifrågavarande uppgifter till de särskilda sammanslutningarna

av nykterhetsnämnder har jag ej biträtt, då dessa organisationer torde kunna

ur länskungörelserna eller genom överenskommelse med nykterhetsnämnderna

erhålla erforderliga uppgifter angående nykterlietsnämndernas funktionärer.

?§•

Paragrafen motsvarar 3 § första och tredje styckena i 1929 års förslag

(s. 65).

3 § i samma förslag innehåller i andra stycket bestämmelse därom, att

ordföranden i nämnden eller arbetsutskottet skall, där fråga angående

omhändertagande av en farlig alkoholist är av så brådskande beskaffenhet,

att tiden icke medgiver sammankallande av nämnden eller utskottet, äga

vidtaga av förhållandena påkallad åtgärd.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har emot de sakkunnigas förslag erinrat

följande: .

Stadgandena i förslagets 3 § örn rätt för arbetsutskott att besluta i alla

till nämndens handläggning hörande frågor och örn rätt för ordföranden i

nämnd eller utskott att i brådskande fall meddela beslut örn omhändertagande

eller tvångsinternering synas lätteligen kunna föranleda till missbruk,

varför desamma enligt länsstyrelsens mening åtminstone i sin nuvarande

form icke äro välbetänkta. Motsvarande bestämmelser med lika

stor räckvidd torde icke förefinnas i någon nu gällande författning för

kommunala organ. Behovet av nu ifrågakomna stadganden torde även kunna

starkt ifrågasättas särskilt med hänsyn till den polismyndighet tillerkända

befogenheten att i brådskande fall ingripa. Åt ordförande i nämnd torde

däremot utan olägenhet kunna anförtros att besluta örn kallelse till inställelse

inför nämnden eller någon dess ledamot, örn påkallande av handräckning

hos jtolismyndighet samt i övrigt i frågor av förberedande natur.

Länsstyrelsen i Blekinge län finner förslaget örn tillsättande av ett arbetsutskott

och örn detta utskotts befogenhet högst betänkligt samt anför vidare:

Med hänsyn till den ordföranden tillagda befogenheten att vidtaga vissa

förberedande åtgärder i fall av brådskande art, synes tillsättandet av ett

särskilt arbetsutskott överflödigt. Härtill kommer att nämndens verksamhet

torde komma att inom kort tendera därhän att i verkligheten nämndens

hela makt och myndighet överflyttas på utskottet. Nämndens eventuella

prövningsrätt torde bli ganska betydelselös, då nämnden torde komma att

draga sig för att desavuera ett av densamma själv tillsatt utskott. Med

hänsyn till den stora makt att — visserligen under förutsättning av länsstyrelsens

godkännande — förfoga över medborgarnas personliga frihet,

som är lagd i nämndens hand, synes det olämpligt att överflytta nämndens

befogenhet på ett utskott, som ofta ej äger den allsidiga sammansättning,

som för så viktiga frågors bedömande är erforderlig. Länsstyrelsen avstyrker

därför bestämt förslaget örn överflyttande av nykterhetsnämndens beslutanderätt

på ett arbetsutskott.

Länsstyrelsen i Orebro län erinrar, att andra stycket bör kompletteras med

en föreskrift, att i fall, som där avses, nämnden eller utskottet omedelbart

skall sammankallas för att fatta definitivt beslut.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller, att det är av vikt, att nykterlietsnämnderna

arbeta under något så när likartade organisatoriska förhållanden,

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 164. 59

samt föreslår, att ett normalreglemente utarbetas för nykterlietsnämnderna

och arbetsutskotten.

Socialstyrelsen har föreslagit, att bestämmelserna angående arbetsutskottet

skola erhålla större räckvidd. Styrelsen yttrar:

Stadgandena örn arbetsutskott synas böra hava giltighet för varje nykterlietsnämnd,

icke endast sådan »i stad och större kommun på landet», vilket

uttryck för övrigt är obestämt. Lagrummet har uppenbarligen — måhända

framför allt — tillämplighet å fattigvårdsstyrelse, som utgör nykterhetsnäTrind.

X sådana fall torde det ofta vara ändamålsenligt att låta ordföianden

och föredraganden samt ännu en ledamot utgöra arbetsutskott.

Då arbetsutskottets uppgifter icke lämpligen böra begränsas till åtgärder

enligt alkoholistlagen utan även skola kunna omfatta nämndens åligganden

jämlikt exempelvis rusdrycksförsäljningsförordningen, torde orden »enligt

denna lag» böra utgå.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att även nykterhetsnämnder i andra

landskommuner än de större böra äga rätt uppdraga vissa åtgärder åt ett

arbetsutskott. Därest en begränsning skulle anses påkallad beträffande landskommunerna,

finner länsstyrelsen, att ifrågavarande rätt bör tillkomma

nykterhetsnämnd i kommun med ett invånarantal, som överstiger 1,500.

I vissa större städer har, såsom framhålles jämväl i 1926 års betänkande Departements(s.

90), visat sig nödvändigt eller lämpligt, att nykterhetsnämnden utser ehefen

ett utskott, som i viss omfattning övertager näfnndens arbete. Jag är ense

med de sakkunniga därom, att den nya lagen bör innehålla bestämmelse

örn ett dylikt utskott. Det synes mig emellertid ej vara lämpligt, att nykterhetsnämnderna

själva äga besluta, huruvida utskott skall utses, och själva

få bestämma gränserna för utskottets befogenhet. Ett stadgande av detta

innehåll kan missbrukas. Örn en kommun funnit lämpligt, att nykterhetsnämnden

består av t. ex. sju ledamöter, bör nämnden ej hava möjlighet att

utan vidare överlämna så gott som allt arbete, som åligger nämnden, på

tre av ledamöterna. De åtgärder, dessa vidtagit, skulle visserligen enligt

förslaget anmälas vid nämndens sammanträden, därvid nämnden kunde pröva

lämpligheten av åtgärderna, men det skulle dock kunna inträffa, att de ledamöter

av nämnden, vilka ej tillhörde utskottet, i stor utsträckning undandrogo

sig eller utestängdes från allt egentligt arbete.

Jag har med hänsyn till vad sålunda anförts funnit mig böra föreslå, att

Kungl. Majit skall äga bestämma, huruvida arbetsutskott må av nykterhetsnämnden

i viss kommun utses, samt därvid jämväl meddela föreskrifter

rörande utskottets sammansättning och verksamhet. Dessa föreskrifter kunna

lämpas efter de särskilda förhållanden, som föreligga inom kommunen. Det

torde ej kunna befaras, att behov av arbetsutskott skall visa sig föreligga i

så stort antal kommuner, att det blir förenat med olägenhet, om beslutanderätten

i frågan förbehålles Kungl. Majit.

I anledning av vad socialstyrelsen yttrat därom, att arbetsutskottet borde

erhålla befogenhet att handlägga även andra ärenden än sådana, som avses

i den nu föreslagna lagen, vill jag nämna, att jag nied hänsyn till den

pågående utredningen angående en omläggning av gällande lagstiftning rörande

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Majus proposition nr 164.

försäljning av rusdrycker ansett stadgandet icke för närvarande böra givas

vidare innehåll än i 1929 års betänkande föreslagits.

Andra stycket i 3 § enligt 1929 års förslag är obehövligt. Enligt 16 §

andra och tredje styckena i departementsförslaget, vilka motsvara 11 § 2

mom. i 1929 års förslag, har polismyndighet att i visst fall omhändertaga

en alkoholist, som är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, samt

att göra ansökning örn internering av den omhändertagne. Ordförande i

nykterhetsnämnd eller arbetsutskott är utan särskilt stadgande berättigad

att — liksom varje annan — hemställa hos polismyndigheten örn sådant

omhändertagande.

8§-

Stadgandet motsvarar 4 § 1 mom. andra stycket i 1929 års förslag (s. 66).

De meddelade bestämmelserna avse såväl tillfälliga medhjälpare som fast

anställda tjänstemän.

9§-

I den allmänna motiveringen har jag behandlat frågan örn vårdnadskollegiernas

befattning med alkoholistärendena. Hänvisningen till vissa stadganden

i den föreslagna lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt torde

ej tarva särskilt yttrande. Tillräckliga skäl hava icke synts mig föreligga att

i fråga örn in tagningsbeslik enligt alkoholistlagen meddela bestämmelse

liknande den i förslaget till vanartslag förekommande, att för giltigheten av

beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt i vissa fall erfordras, att ordföranden

biträder beslutet.

3 KAP.

Om behandling av ärenden hos nykterhetsnämnd.

10 §.

Paragrafen motsvarar 5 § 1 mom. i 1929 års förslag (s. 67).

De sakkunnigas förslag, att anmälningsskyldighet skulle åligga »polismyndighet

och kommunal myndighet ävensom befattningshavare i statens

och kommunens tjänst i övrigt», har föranlett åtskilliga erinringar.

Socialstyrelsen anför:

I betänkandet lämnas ingen närmare utredning rörande den ifrågavarande

bestämmelsen, vilken synes lämna rum för tvekan i vissa hänseenden, exempelvis

huruvida det låter förena sig med gällande föreskrifter örn läkares

diskretionsplikt. Med hänsyn härtill och då en så allmänt formulerad bestämmelse

som den förevarande knappast torde bli synnerligen verksam,

synes det vara att föredraga, att här endast angives, att Konungen meddelar

föreskrifter angående den skyldighet, som åvilar polismyndighet, kommunal

myndighet samt befattningshavare i statens och kommunens tjänst att, efter

i tjänsten vunnen kännedom örn fall av samhällsskadligt alkoholmissbruk,

härom lämna underrättelse till nykterhetsnämnd.

Länsstyrelsen i Blekinge län finner, att det bjuder emot, ej minst med

hänsyn till konsekvenserna i andra fall, att såsom en tjänsteplikt ålägga

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 164. 61

sådant, som ej har minsta samband med vederbörandes tjänst. Länsstyrelsen

yttrar vidare:

Det oegentliga i föreskriften framgår ock därav, att, örn den meddelas,

det torde bliva erforderligt att införa densamma i instruktionerna även för

sådana befattningshavare, för vilkas verksamhet åliggandet måste betraktas

som skäligen främmande. Sådana allmänna föreskrifter kunna möjligen vara

på sin plats, då fråga är om verkliga brott, men så länge dylika föreskrifter

saknas till och med örn de grövsta brott, måste i förevarande fall ett stadgande

därom med så allmän och omfattande lydelse, som nu föreslagits,

anses omotiverat och olämpligt. Stadgandet synes därför böra inskränkas

till att omfatta blott sådana myndigheter och befattningshavare, vilka i sina

instruktioner hava sig ålagt att övervaka allmän ordning, säkerhet och sedlighet,

d. v. s. närmast polismyndighet samt polisman i statens eller kommunens

tjänst.

Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar liknande betänkligheter och föreslår,

att anmälningsskyldighet ålägges allenast polis- och åklagarmyndigheter.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser, att allenast polis- och åklagarmyndigheter

samt tjänsteläkare böra vara pliktiga att göra här ifrågavarande anmälan.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att enligt den föreslagna bestämmelsen

ett flertal befattningshavare kunna bliva skyldiga att anmäla samma

förhållande. Örn en person, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, dömts

för fylleri, skulle sålunda anmälningsskyldighet kunna komma att åligga

den polisman, som anhållit honom, den åklagare, som utfört åtal, den domare,

som dömt honom, den utmätningsman, som sökt indriva böterna, och

personalen å det fängelse, där böterna avtjänats.

Stockholms stads och läns .nykterhetsnämnders sammanslutning finner, att det

föreslagna stadgandet kan leda till vissa icke önskvärda konsekvenser för

t. ex. läkare och prästmän, och anser lämpligt, att stadgandet utgår. Sammanslutligen

föreslår emellertid, att det ålägges polisman att göra anmälan till

nykterhetsnämnd, så snart han anhållit någon för fylleri.

Stockholms stads nykterhetsnämnd anför, att nämnden finner den föreslagna

bestämmelsen kunna bliva till synnerligt gagn, men förutsätter, att den icke

skapar ett åliggande för läkare eller präst, som träder tystnadsplikten för

nära.

En anmälningsskyldighet av den föreslagna omfattningen torde varken Departementsvara

lämplig eller av hänsyn till nämndens verksamhet erforderlig. Befatt- ^efen.

ningshavare, vilka icke hava att i sin tjänst beakta de särskilda förhallanden,

som en anmälan kan avse, synas mig icke böra förpliktas göra

anmälan. I departementsförslaget har anmälningsskyldighet ålagts polisocli

åklagarmyndighet. Måhända kan ett sådant stadgande anses obehövligt,

då landsfiskal enligt landsfiskalsinstruktionen har att övervaka efterlevnaden

av vad i lag är stadgat angående tillsyn över alkoholister, samt övriga

polis- och åklagarmyndigheter på grund av hävdvunnet bruk möjligen

kunna anses hava enahanda skyldighet. Med hänsyn till osäkerheten om

vad som i nu förevarande avseende åligger polis- och åklagarmyndigheterna

s. 62 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

och då det i allt fall torde vara lämpligt att inskärpa anmälningsskyldigheten,

har jag funnit bestämmelsen böra här upptagas.

11 §.

Denna paragraf motsvarar 5 § 2 mom. i 1929 års förslag (s. 67).

Enligt de sakkunnigas förslag är i det fall, då en alkoholist vistas utom sin

hemortskommun, såväl nykterhetsnämnden i hemortskommunen som nykterhetsnämnden

i vistelsekommunen behörig — och skyldig — att vidtaga

åtgärder för hans tillrättaförande.

Denna dubbla behörighet har givit anledning till anmärkningar. Sålunda

finner länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län liksom nykterhetsnämnden i Göteborg

och Göteborgs och Bohus läns nykterhetsnämnders förbund, att denna anordning

kan leda till att ingendera nämnden vidtager åtgärd. Länsstyrelsen

föreslår, att befogenhet och skyldighet att ingripa stadgas endast för

vistelsekommunen.

I fråga örn undersökningen anför styrelsen för statens vårdanstalt för alkoholister

vid Svartsjö följande:

Med hänsyn till att en person, som behandlas enligt alkoholistlagen, kan

genom, beslut av uppsiktsmyndigketen överföras till alkoholistanstalten i

Svartsjö samt beslutet örn sådan överflyttning mången gång grundar sig på

personens hela livsföring, anser styrelsen att undersökningen bör omfatta

ej blott vad som sammanhänger med hans spritmissbruk utan även hans

förhållande överhuvud taget.

En liknande erinran göres av styrelsen föl'' statens vårdanstalt å Venngarn

för alkoholister, vilken styrelse yttrar:

Att undersökningen rörande vederbörandes levnadsförhållanden skall inskränkas

till att avse allenast sådana omständigheter, som hava satnband

med hans alkoholmissbruk, synes mindre välbetänkt. De flesta alkoholister

visa nämligen under alkoholpåverkan lynnesdrag och böjelser, som de i

nyktert tillstånd ofta kunna fullständigt undertrycka. En tillförlitlig bild

av en alkoholmissbrukares karaktär kan därför — såsom styrelsen tidigare

vid skilda tillfällen påpekat — ej erhållas utan att hänsyn tages jämväl till

hans uppträdande och vanor vid de tillfällen eller — såsom fallet kan vara

beträffande periodsupare — vid de tidrymder, då han för ett nyktert levnadssätt.

Då resultatet av den i förevarande paragraf omförmälda undersökningen

blir avgörande för fallets bedömande inom nämnden, och då vidare

nämnden vid ansökan örn interneringsförordnande har att åberopa bland

annat den över undersökningen upprättade redogörelsen, är det önskligt,

att undersökningen blir så allsidig som möjligt. Nu framförda synpunkter

synas bliva tillfredsställande tillgodosedda, därest orden »i den män de

hava samband med hans missbruk av rusgifvande drycker» utgå.

Enligt den nu gällande lagen har såväl nykterhetsnämnden i hemortskommunen

som nykterhetsnämnden i vistelsekommunen att vidtaga åtgärder

mot alkoholist, som vistas utom sin hemort. I likhet med de sakkunniga

har jag ansett denna regel böra bibehållas. Vistelsekommunens möjligen

förefintliga obenägenhet att ingripa torde knappast bliva mindre, därest hemortskommunens

behörighet borttages. Vistelsekommunen kan ju dock räkna

med att besöket i komnmnen skall bliva kortvarigt och kommunen således

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

befrias från skyldighet att sörja för vederbörandes omhändertagande. I

övrigt vill jag hänvisa till .vad jag vid behandlingen av 51—54 §§ kommer

att anföra i fråga örn vistelsekommunens möjlighet att utfå gottgörelse för

vårdkostnad.

I anledning av anmärkningarna från styrelserna för Venngarns- och Svartsjöanstalterna

har föreskriften angående nämndens undersökning något

jämkats.

12 §.

Paragrafen motsvarar 6 § i 1929 års förslag (s. 68).

Socialstyrelsen framhåller, att nykterhetsnämnden bör äga kalla den, örn

vilken är fråga, till inställelse inför ett av nämnden utsett ombud för att

höras samt inför läkare för undersökning. Från flera andra håll göres

samma erinran.

Karlstads kontrollområdes nykterhetsnämnder förmäla sålunda, att det ofta

visat sig svårt att förmå den, som skall undersökas, att inställa sig inför

läkare samt att nämnderna på landsbygden sällan disponera sådana lokaler,

att undersökning kan verkställas i dessa,

Nykterhetsnämnden i Norrköping yttraa: härom följande:

För nämnden har yppat sig stora svårigheter att erhålla läkarundersökning

å personer, som icke velat underkasta sig sådan. Enligt lagförslaget

skulle visserligen den möjligheten förefinnas att med åberopande av bestämmelserna

i 6 § inställa vederbörande för den ledamot av nämnden,

som är läkare, men där ingen sådan ledamot finnes, exempelvis å landsbygden,

synes det alltför omständligt, att en kanske avlägset boende läkare

skall behöva upprepade gånger sitta vid nämndens sammanträden eller hos

någon nämndsledamot för att förgäves vänta på vederbörandes inställelse

där. Den möjligheten synes även kunna övervägas att föreskriva skyldighet

att vid interneringsansökan foga läkarintyg endast där så ske kan samt att i

motsatt fall låta undersöka vederbörande efter intagandet å alkoholistanstalt.

Stockholms stads och läns nykterhetsnämnders sammanslutning hemställer,

att tjänsteman hos nykterhetsnämnd må erhålla rätt att efter nämndens

uppdrag kalla till sådan inställelse, som här avses.

I några yttranden ifrågasättes, huruvida det kan anses lämpligt, att nykterhetsnämnden

äger utdöma böter och vitén.

Förslag har i ett par yttranden väckts därom, att den, som inkallas för

att upplysningsvis höras, måtte erhålla ersättning för inställelsen.

Enligt 18 § i departementsförslaget kan beslut örn internering å allmän

alkoliolistanstalt ej meddelas, förrän läkarundersökning ägt rum. Med hän.

syn härtill torde det vara nödvändigt, att lagen anvisar en utväg att framtvinga

en sådan undersökning. Jag har därför föreslagit, att den, som är

föremål för nykterhetsnämndens behandling, skall kunna föreläggas att iakttaga

inställelse inför läkare.

Understundom torde vara lämpligt, att utredning, som avses i denna

paragraf, verkställes icke inför nämnden utan inför någon nämndens tjänsteman

eller inför annat ombud för nämnden. I departementsförslaget har av

sådan anledning stadgats, att den, som skall höras eller meddela upplysning,

kan kallas till inställelse inför nämnden eller särskilt utsett ombud.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Kallelserätt enligt denna paragraf bör enligt min mening förbehållas

nämnden och dess ordförande. En inställelse till förhör kan vara förenad

med stor olägenhet, och det synes mindre lämpligt, att föredraganden eller

— såsom det jämväl föreslagits — en tjänsteman hos nämnden äger fatta

beslut örn inkallande.

Enligt 45 § andra stycket i lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse

på landet äger kommunalnämnden i fall, motsvarande dem, varom bär är

fråga, fälla till böter och vitén. Att en sådan befogenhet ock skall kunna

anförtros nykterhetsnämnden, synes mig tydligt.

Yitenas högsta sammanlagda belopp, vilket i den nuvarande lagen utgör

etthundra kronor, har i departementsförslaget bestämts till trettio kronor.

Samma maximum förekommer i den nämnda lagen om kommunalstyrelse på

landet och i förslaget till lag om åtgärder mot vanartigt levnadssätt. Den

sänkning av vitesmaximum, som sålunda skett, innebär, att hämtning kan

äga rum tidigare än vad nu är fallet, vilket kan vara en fördel ej allenast

för nämnden utan jämväl för den, som skall höras.

Då bestämmelse ej meddelats angående ersättning till den, som inkallats

för att upplysningsvis höras inför barnavårdsnämnd, torde föreskrift ej

heller böra lämnas örn ersättning till den, som för samma ändamål inkallats

inför nykterhetsnämnd eller något dess ombud. Jag vill framhålla,

att sådan skyldighet att tillstädeskomma, varom stadgas i andra stycket av

den föreslagna paragrafen, åligger allenast den, som bor eller uppehåller sig

inom kommunen.

IJr de sakkunnigas förslag har såsom obehövlig uteslutits bestämmelsen,

att handräckning skall meddelas utan kostnad för nykterhetsnämnden.

Handräckning, som polismyndighet enligt lag är skyldig att lämna, skall,

även örn stadgande därom ej förekommer, meddelas utan kostnad för den,

vilken påkallat handräckningen.

13 §.

Paragrafen motsvarar 7 § 1 mom. och 8 § första stycket i 1929 års förslag

(s. 69 och 70).

Stadgandet i 7 § 2 mom. i sakkunnigförslaget återfinnes i 61 § i departementsförslaget.

60 § i sistnämnda förslag innehåller vissa allmänna bestämmelser rörande

övervakning.

Socialstyrelsen yttrar följande:

1926 års förslag upptager bland de förebyggande åtgärderna »3) medverka

till hans intagande i nykterhetsförening, därest han bibringats den härför

erforderliga personliga övertygelsen». 1929 års förslag har här formuleringen:

»förmå honom att ingå i nykterhetsförening», d. v. s. samma avfattning

som i nu gällande lag. Enligt motiven (s. 69) äro de sakkunniga,

som utarbetat detta förslag, eniga med de tidigare sakkunniga örn förutsättningarna

för vidtagande av berörda åtgärd, »men anse det obehövligt

att i lagtexten särskilt beröra dessa förutsättningar». Med avseende härå

må emellertid framhållas, att den nuvarande — och sålunda även den nu

föreslagna — avfattningen visat sig vara ägnad att i vissa fall framkalla

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 164. 65

olämpliga åtgärder gentemot alkoholmissbrukare. 1926 års förslag synes

därför vara att föredraga i denna del.

Emot de sakkunnigas förslag, att nykterhetsnämnd skulle äga beträffande

övervakning föreskriva »de villkor i fråga örn vistelseort, sysselsättning och

i andra erforderliga hänseenden, vilka den övervakande har att iakttaga»,

hava anmärkningar framställts.

Socialstyrelsen anför härom:

Enligt förslaget skall vid anordnande av övervakning föreskrivas »de

villkor ifråga örn vistelseort, sysselsättning och i andra erforderliga hänseenden,

vilka den övervakande har att iakttaga». Detta stadgande synes hava

fått en alltför stor räckvidd och torde lämpligen ersättas med en föreskrift

av innehåll, att Konungen äger meddela närmare bestämmelser angående

de villkor, som må föreskrivas i samband med övervakning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län omnämner, att länsstyrelsen i yttrande

över 1926 års förslag i ämnet uttalat vissa betänkligheter, samt finner, att

dessa i huvudsak gälla även med avseende å den något ändrade utformning,

som i 1929 års förslag givits åt övervakningsin sti tutet. Länsstyrelsen yttrar

vidare:

I den mån den utsedde övervakaren endast skall söka befordra den övervakades

bästa genom meddelande av råd och dylikt finnes mot övervakningen

givetvis intet att erinra, men för vidtagande av dylika åtgärder torde

icke erfordras något övervakningsinstitut utan föreskrifterna i 7 § av förslaget

vara tillfyllestgörande. Däremot synes det mindre tilltalande att övervakaren

på grund av beslut av nykterhetsnämnden skall kunna meddela föreskrifter

rörande den övervakades vistelseort och sysselsättning samt i andra

erforderliga hänseenden. Även om icke förslaget stadgar någon direkt påföljd

för den övervakade, om han underlåter att iakttaga dessa föreskrifter,

torde för den övervakade blotta meddelandet av sådana föreskrifter kunna

te sig som ett kränkande försök till ingrepp i hans personliga frihet. Det

är därför att befara, att en sådan övervakning kommer att lios den övervakade

uppväcka trots och motstånd och att sålunda övervakningen snarare

motverkar än befordrar det ändamål, som med densamma avses. Dessutom

anförtros genom övervakningsinstitutet åt nykterhetsnämnderna en maktbefogenhet,

som av en mindre omdömesgill nykterhetsnämnd kan missbrukas

och leda till obehöriga trakasserier. Länsstyrelsen skulle för sin del därför

helst se, örn bestämmelserna örn förebyggande övervakning kunde helt utgå

ur förslaget. Skola de emellertid bibehållas, delar länsstyrelsen de sakkunnigas

mening, att klagorätt mot nykterhetsnämndens beslut i ämnet icke

bör tillkomma den övervakade, bland annat av det skäl, att övervakningsbeslutet

genom att i besvärsväg dragas inför statlig myndighets prövning

vinner en offentlighet, som icke är förenlig med dess ändamål och därför

på goda grunder bör undvikas. Mot anordnande av sådan efterföljande

övervakning, som angives i 31 § 2 mom. av förslaget, torde befogade anmärkningar

icke kunna framställas.

Erinringar av huvudsakligen samma innehåll hava framställts av länsstyrelserna

i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län ävensom av

svenska landskommunernas förbund.

Länsstyrelsen i Örebro län finner jämväl betänkligt, att övervalcningsbeslutet

skall kunna innehålla föreskrifter örn vistelseort, sysselsättning m. m.

Länsstyrelsen — som anser beslut av detta innehåll ej kunna meddelas utan

Bihang till riksdagens protokoll Khil. 1 sami. 145 höft. (Nr 164.)

815 31 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

66 Kungl. Majus proposition nr 164.

att besvärsrätt tillätes men å andra sidan hyser farhågor för otillbörliga

klagomål, örn dylik rätt införes — föreslår, att övervakning inskränkes till

de fall, då den, som skall övervakas, lämnar sitt medgivande till övervakningen.

Styrelsen för Venngarnsanstalten yttrar:

Förslaget företer beträffande de i andra kapitlet avhandlade lijälpåtgärderna

i två avseenden mera väsentliga avvikelser från 1926 års förslag.

De sakkunniga hava nämligen föreslagit dels att besvärsrätt ej skulle medgivas

ifråga örn nykterhetsnämndens beslut örn vidtagande av hjälpåtgärder

och följaktligen ej heller beträffande beslut örn anordnande av övervakning,

dels och att nykterhetsnämnd skulle kunna föreskriva den övervakade vissa

villkor i fråga örn vistelseort och sysselsättning m. m.

Medan styrelsen till alla delar biträder de sakkunnigas uppfattning örn

obehövligheten av att stadga besvärsrätt i fråga örn de förebyggande åtgärderna,

måste styrelsen avstyrka den föreslagna rätten för nykterhetsnämnd

att på nyss angivet sätt förelägga den övervakade villkor. En sådan skärpning

av övervakningsinstitutet kail avleda uppmärksamheten från de åtgärder

av stödjande och rådgivande art, som främst skola känneteckna nykterhetsnämndens

förebyggande och hjälpande verksamhet. Det väsentligaste skälet

för avstyrkande ligger emellertid enligt styrelsens mening i den omständigheten,

att övervakningen och med övervakningen förbundna åtgärder ej kunna

överklagas. Att under sådana förhållanden medgiva nykterhetsnämnden befogenhet

att på egen hand ålägga en övervakad skyldighet att exempelvis

flytta från en ort till en annan, lärer icke vara tillrådligt.

Med stöd av det anförda föreslår styrelsen, att sista meningen i 8 §

andra stycket (»Vid anordnande . . . iakttaga.») måtte ur förslaget utgå.

Styrelsen för Svartsjöanstalten framställer enahanda yrkande under framhållande,

att övervakningen enligt sitt begrepp egentligen bör avse personlig

tillsyn och personligt stöd.

Föreskriften angående nämndens skyldighet att söka förmå till inträde i

nykterhetsförening har jämkats i enlighet med socialstyrelsens förslag.

Då i 8 § angives, att nykterhetsnämnden äger anlita biträden, samt i 59 §

stadgas, att nämnden bör samarbeta med, bland andra, organisationer vilka

utöva social hjälpverksamhet, har den av de sakkunniga i 7 § föreslagna föreskriften,

att nämnden äger anlita biträden för vidtagande av hjälpåtgärder,

ansetts onödig och uteslutits.

De anmärkningar, som framställts mot de föreslagna bestämmelserna angående

övervakning, synas mig vara befogade, och i enlighet härmed hava

dessa uteslutits ur förslaget. I 60 § äro upptagna vissa allmänna föreskrifter

i ämnet, och däri tillägges även Kungl. Majit befogenhet att meddela närmare

bestämmelser angående övervakning.

Då övervakningen, på sätt nu förordats, får karaktären uteslutande av en

rådgivande och hjälpande verksamhet, synes den övervakade icke böra äga

anföra besvär över nykterhetsnämndens beslut örn övervakning.

14 §.

Stadgandet motsvarar 9 § i 1929 års förslag (s. 72).

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 164. 67

Svenska landskommunernas förbund har framhållit, att kommunens revisorer

böra äga tillgång till nykterhetsnämndens samtliga handlingar.

I anledning härav vill jag anmärka, att revisorer, som utses att granska

kommunens räkenskaper, ej torde kunna anses såsom »obehöriga». Det

föreslagna stadgandet lärer således ej hindra revisorerna att taga del av

nykterhetsnämndens. handlingar.

4 KAP.

Olli behandling av ärenden hos vårdnadskollegiiini.

15 och 16 §§.

Dessa paragrafer motsvara 10 § samt 11 § 1 mom. första stycket och 2

mom. ävensom 15 § 1 mom. i 1929 års förslag (s. 72 och 78).

Enligt 11 § 1 mom. andra stycket i nämnda förslag skulle polismyndighet

äga göra ansökning örn internering, där någon, som anhållits för lösdriveri

och av polismyndigheten omhändertagits, finnes vara hemfallen åt

dryckenskap såsom i 1 § sågs, samt polismyndigheten för hans återförande

till ett nyktert och ordentligt liv finner honom vara i oundgängligt behov av

vård å allmän alkoholistanstalt.

I 17 § 1 morn. andra stycket i sakkunnigförslaget finnes en i viss mån

närliggande bestämmelse. Denna innehåller, att länsstyrelse äger, även utan

därom gjord ansökning, förordna örn internering å allmän alkoholistanstalt,

där någon, som anhållits för lösdriveri och inställts hos länsstyrelsen, finnes

vara hemfallen åt dryckenskap såsom i 1 § sägs, samt länsstyrelsen anser

honom till följd därav böra erhålla vård å allmän alkoholistanstalt.

Jämlikt 33 § i sakkunnigförslaget skulle statsverket hava att vidkännas

kostnad för vård å allmän alkoholistanstalt i fall, som avses i 11 och 11 §§

samma förslag.

Nykterhetsnämndernas centralkommitté anser, att det nyss omnämnda 1 mom.

andra stycket i sakkunnigförslagets 11 § bör erhålla sådan avfattning, att det

därigenom ålägges polismyndigheterna att vidtaga erforderliga åtgärder mot

de vagabonderande alkoholisterna.

Samma åsikt uttalar Stockholms stads och läns nykterhetsnämnders sammanslutning.

Styrelsen för Vennyarnsanstalten yttrar:

Den av de sakkunniga i 11 § 1 mom. andra stycket föreslagna bestämmelsen,

att alkoholist, som anhållits för lösdriveri och omhändertagits av

polismyndighet, skulle på ansökan av polismyndighet eller nykterhetsnämnd

kunna intagas på allmän alkoholistanstalt för att där vårdas på statsverkets

bekostnad, nödgas styrelsen bestämt avstyrka. Eftersom det torde vara

lättare att leda i bevis, att en person är hemfallen åt dryckenskap, än att

han gjort sig skyldig till lösdriveri, kan man förutse, att polismyndigheterna

vid en bestämmelse av nyssnämnda innebörd bleve benägna att — eftersom

kostnadsfrågan ej spelar någon roll — genom alkoholistlagen bereda anstaltsvård

åt lösdrivare, som rätteligen hörde hemma på tvångsarbetsanstalt.

En dylik utveckling vore så mycket betänkligare, som det här icke rör sig

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

om ett eller unnat undantagsfall. Lösdriveri och dryckenskap följas ju ät i

mycket stor utsträckning; mer än hälften av de å Svartsjö intagna tvångsarbetare

hava sålunda befunnits vara alkoholister. Detta innebär med andra

ord, att alkoholistanstalterna kunde komma att tagas i anspråk för ett avsevärt

antal lösdrivare.

Styrelsen finner vidare här ifrågavarande bestämmelser vara obehövliga.

Därest polismyndighet eller nykterhetsnämnd i något fall verkligen ansåge

det tjänligare att låta vederbörande erhålla alkoholistvård än att behandla

honom enligt lösdrivarlagen, är ju en sådan anordning möjlig redan med

nuvarande bestämmelser. I den mån 1 § är tillämplig å en alkoholmissbrukare,

är han också åtkomlig med alkoholistlagen, oavsett örn han är lösdrivare

eller ej. Häremot invändes måhända, att förslaget främst syftar till

att låta lösdrivares vård på alkoholistanstalt helt bestridas av statsverket.

Denna synpunkt hade ett visst berättigande, så länge man — såsom fallet

var i 1926 års förslag — endast åsyftade de vagabonderande, till upprepade

bötesstraff dömda alkoholisterna. Nykterhetsnämnderna hava nämligen av

naturliga skäl föga intresse av att bekosta anstaltsvård åt dessa personer.

I samma mån som förslaget emellertid utvidgas utöver denna begränsade

grupp till att omfatta alla grupper av åt dryckenskap hemfallna lösdrivare

— de stationära, de försumliga familjeförsörjarna, fridstörare och andra —

i samma mån förfalla också skälen för att staten skulle bestrida vårdkostnaden.

När nykterhetsnämnden är skyldig betala vårdkostnaden på alkoholistanstalt

för en försumlig familjeförsörjare, som icke anhållits för lösdriveri,

frågar man efter anledningen till att vårdkostnaden skall överflyttas på staten,

därest mannen, anhålles såsom lösdrivare. Att på detta sätt låta kostnadsfrågan

automatiskt lösas genom själva anhållningsförfarandet innebär tillika

en frestelse för nykterhetsnämnden att söka få personen anhållen.

Den inskränkning i polismyndighetens frihet att välja mellan tvångsarbetsanstalt

och alkoholistanstalt, som förmodligen avses med orden »där

polismyndigheten finner honom vara i oundgängligt behov av vård å allmän

alkoholistanstalt», innebär sakligt sett ingen inskränkning, eftersom detta

självfallet med visst fog kan sägas örn varje alkoholist. Yad som vid ett

sådant val bör vara utslagsgivande, är icke graden av vederbörandes hemfallenhet

åt dryckenskap — i så fall skulle ju de av alkohol mest förstörda

lösdrivarna obetingat gå till alkoholistanstalt — utan vederbörandes livsföring

i allmänhet. Yisar en undersökning härom, att alkoholmissbruket är

det karakteristiska, och kan det vidare antagas, att något väsentligt stöde

att vinna genom att han intoges på alkoholistanstalt i stället för tvångs

arbetsanstalt, då må alkoholistvård föredragas, även örn vederbörande skulle

hava blivit beträdd med lösdriveri. Men detta sker redan nu, utan att alkoholistlagen

nämner något därom. Orden lösdrivare och lösdriveri förekomma

nämligen icke i nu gällande lag örn behandling av alkoholister, och styrelsen

vill i detta ämne hava som sin bestämda mening uttalat, att dessa ord

för alkoholistvårdens egen skull även framgent böra hållas borta från lagen.

I enlighet härmed och med hänsyn till att lagen örn lösdrivares behandling

förmodligen inom en ej alltför avlägsen framtid kommer att erhålla sin slutliga

utformning, avstyrker styrelsen jämväl intagandet i alkoholistlagen av

särbestämmelser rörande behandlingen av vagabonderande alkoholister.

Styrelsen föreslår alltså, att 11 § 1 mom. andra stycket ävensom 17 § 1

mom. andra stycket måtte utgå ur förslaget.

Styrelsen för Svartsjöanstalten anför angående 11 § i sakkunnigförslaget:

Sådan denna paragraf är avfattad föreligger fara för att ett mycket stort

antal av de personer, som äro av lösdrivartyp, komma att bliva behandlade

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Majus proposition nr 164.

enligt alkoholistlagen. Närmast till hands ligger att, när myndighet anser

sig nödsakad att taga hand örn en person, myndigheten vidtar de åtgärder,

som äro lättast framkomliga. Att visa att en person är arbetsovillig eller

vådlig är ofta ganska svårt; att han är i behov av vård å alkoholistanstalt

torde däremot vara lättare att ådagalägga, då fylleriförseelser äro en vanlig

företeelse bland lösdrivarna. Hela alkoholistbehandlingen skulle komma att

lida, därest de mindre stränga alkoholistanstalterna skulle bliva befolkade av

sådana asociala personer, som höra hemma på tvångsarbetsanstalterna. Redan

med nu gällande alkoholistlag har det visat sig svårt att från alkoholistbehandlingen

undantaga lösdrivartypen. Skulle det nu föreliggande förslaget

upphöjas till lag, kan staten bliva nödsakad att inrätta nya alkoholistanstalter

av tvångsarbetsanstålts natur. Paragrafen bör därför undergå en omredigering.

Från olika håll yrkas, att lagtexten måtte förtydligas genom ett sådant

tillägg, som föreslagits äv hovrättsrådet Petrén.

I åtskilliga yttranden framhålles, att det särskilt på landsbygden är svårt

att uppbringa lämpliga lokaler för förvaring av omhändertagna alkoholister.

Med hänsyn härtill föreslås, att i lagen måtte uttryckligen medgivas, att

förvaring får ske i arrest- eller fängelselokal.

Styrelsen för Venngarnsanstalten anmärker, att skyldigheten att göra ansökan

örn internering av den, som omhändertagits, bör liksom i den nu

gällande lagen åligga polismyndigheten.

I departementsförslaget har polismyndighet ej tillagts rätt att göra ansökning

örn internering å allmän alkoholistan stalt i sådant fall, som avses i

11 § 1 mom. andra stycket i sakkunnigförslaget. Det bör enligt min mening

ej ankomma på polismyndighet att pröva, huruvida en vanartig alkoholist,

således en person, på vilken såväl vanartslagen som alkoholistlagen är tilllämplig,

skall erhålla behandling enligt den förra eller enligt den senare

lagen. Polismyndighet skall, där någon beträdes med vanart, vidtaga sådana

åtgärder, som enligt gällande bestämmelser angående vanartiga ankommer

på polismyndigheten. Örn skyddsnämnd eller vårdnadskollegium sedermera

Önner det vara tjänligare att den, varom är fråga, erhåller behandling enligt

alkoholistlagen än enligt vanartslagen, får nämnden eller kollegiet vidtaga

de åtgärder i sådant syfte, vilka kunna stå dessa myndigheter till buds.

Jag vill erinra, att det till lagrådet remitterade förslaget till vanartslag i

18 § innehåller stadgande därom, att skyddsnämnden, om skäl finnes att

vidtaga åtgärder enligt gällande lagstiftning örn alkoholistvård och det prövas

tjänligare att bereda sådan vård än att vidtaga åtgärd enligt vanartslagen,

ofördröjligen skall söka föranstalta därom, att vård, som nyss sagts, kommer till

stånd. Enligt] 29 § förslaget till vanartslag skall vårdnadskollegiet verkställa

motsvarande prövning beträffande den, som inställts inför kollegiet, och enligt

25 § andra stycket i nu förevarande departementsförslag äger kollegiet, där den

sålunda inställde är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i ! § sägs och kollegiet

prövar det vara tjänligare att bereda honom vård å allmän alkoholistanstalt

jin att vidtaga åtgärd enligt vanartslagen, förordna örn hans intagande å ali

män alkoholistanstalt. Vilken behandlingsform, som skall väljas, lärer, så
-

Departe
mentschefen.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Majits proposition nr 164.

som styrelsen för "V enngarnsanstalten framhållit, böra bedömas uteslutande

med hänsyn till vad som är i det föreliggande fallet tjänligast.

De sakkunniga hava föreslagit, att, därest polismyndigheten enligt vanartslagen

omhändertagit en person, och denne sedermera blir föremål för

behandling enligt alkoholistlagen, statsverket skall vidkännas kostnaden för

hans vård å allmän alkoholistanstalt. Själva omhändertagandet — huru

obefogat detta än vore — skulle således vara avgörande i kostnadsfrågan.

En sådan anordning kan jag ej tillstyrka. Emot densamma lärer ock kunna

invändas, att den skulle kunna inbjuda en mindre nogräknad nykterlietsnämnd

att söka förmå polismyndigheten att — låt vara allenast för helt kort

tid enligt vanartslagen omhändertaga alkoholister, som i själva verket ej

alls kunna anses såsom vanartiga, för att sålunda befria kommunen från

kostnaderna för deras vård.

Det tillägg, som i förtydligande syfte föreslagits av en av de sakkunniga

och tillstyrkts i flera yttranden, att en återkallelse av anmälan till polismyndigheten

ej utgör hinder för polismyndigheten att vidtaga erforderlig

åtgärd, skulle enligt min mening kunna giva anledning till den missuppfattningen,

att beträffande anmälan till nykterhetsnämnden skulle gälla motsatt

regel. Av den föreslagna lagtexten torde klart framgå, att varken nämndens

eller polismyndighetens ingripande är beroende av anmälan. Härav följer,

att nämndens och polismyndighetens behörighet att taga befattning med

saken icke upphör därigenom, att den, som gjort anmälan i ärendet, förklarar

sig vilja återkalla densamma.

En bestämmelse av innehåll, att en farlig alkoholist får förvaras i arresteller

fängelselokal, synes ej böra meddelas. Även utan särskilt stadgande

torde dylik förvaring få anses tillåten, örn verkligen ingen möjlighet finnes

att på annat betryggande sätt ordna omhändertagandet. Det må betonas,

att, där den omhändertagne insatts i arrest eller fängelse, polismyndigheten

bör ombesörja överflyttning till annan lokal, så snart omständigheterna det

medgiva.

Därest polismyndighet omhändertagit någon, bör det åligga polismyndigheten

att svara därför, att ansökning utan uppskov göres örn hans internering.

Föreskrift härom linnes i 5 § 2 mom. i den nu gällande lagen och

har införts i 16 § sista stycket i departementsförslaget.

17 §.

Stadgandet återfinnes i 12 § i 1929 års förslag (s. 75).

18 §.

Paragrafen motsvarar 13 § i 1929 års förslag (s. 76).

Länsstyrelsen i Gotlands län har emot sakkunnigförslaget anmärkt, att länsstyrelse

bör själv bidraga till utredning, i den mån det är länsstyrelsen

möjligt.

Styrelserna för 1 enngarns- och Svartsjöanstalterna samt länsstyrelsen i Stockholms

län anse, att slutligt beslut ej bör meddelas, förrän prästbevis finnes

tillgängligt.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Majus proposition nr 16å.

I åtskilliga fall torde vårdnadskollegiet utan svårighet kunna sörja för

utredningens komplettering. Ett föreläggande för sökanden att inkomma

med det felande skulle i sådana fall åstadkomma onödigt uppskov med

ärendets avgörande. Detta förhållande har beaktats i departementsförslaget,

vari insatts orden »och kan det felande ej lämpligen genom vårdnadskollegiets

försorg anskaffas».

Det kan ej anses lämpligt, att beslut örn internering av en farlig alkoholist

nödvändigt skall anstå, tills prästbevis inkommit. Örn prästbevis ej

hunnit anskaffas vid tiden för hans intagande å anstalt, bör anstaltens föreståndare

tillse, att dylikt bevis snarast varder tillgängligt.

19 §.

Paragrafen motsvarar 14 § 1 mom. i 1929 års förslag (s. 78).

Älvsborgs läns nykterhetsnämnders centralorganisation anför följande:

Stadgandets avfattning överensstämmer med vedertagna former för kornmunicering

av handlingar. Man måste dock ställa sig betänksam emot, att

avskrift av alla till interneringsansökan fogade bilagor bliva överlämnade till

alkoholisten. Bland dessa bilagor förekomma alltjämt utdrag av de protokoll

som före ansökningens tillkomst förts inför nykterhetsnämnden, fiamställningar

från maka eller andra anförvanter, undersökningsprotokoll och

andra handlingar, som äro ägnade att belysa alkoholistens levnadssätt och

karaktär. Ej sällan är interneringsansökningen grundad på framställning tran

maka, eller också har denna avfordrats vissa uttalanden, som återfinnas i

handlingarna. Genom att blotta detta material kan man utsätta makan eller

andra för de mest vådliga angrepp från makens — alkoholistens — sida, och

i flesta fall måste man räkna med, att makan tvingats att återkalla sm

hos nämnden gjorda framställning eller vid undersökningen avgivna utta
^Tdl

förebyggande av nämnda risker bör i stället stadgas, att allenast ansökningshandlingen

bör delgivas alkoholisten, möjligen tillika med en redogörelse

över framförda skäl utan angivande av källa.

o

Ur den av Älvsborgsorganisationen angivna synpunkten skulle det visserligen

vara önskvärt, att delgivningen kunde i viss mån begränsas. Då den,

som ansökningen avser, emellertid måste erhålla tillfälle yttra sig övei vad

som åberopas till stöd för ansökningen, torde det icke vara möjligt att från

delgivning undantaga sådana handlingar, som organisationen omnämnt, helst

dessa ofta innehålla de till stöd för internering mest upplysande påstå
-

Departe
mentschefen.

endena.

20 §.

Detta stadgande motsvarar 15 § 2 mom. i 1929 års förslag (s. 78).

21 och 22 §§.

Det stadgande, som förekommer i 14 § 2 mom. första stycket i 1929 ars

förslag (s. 78) har i departementsförslaget ersatts genom 21 och 22 §§,

vilka huvudsakligen innehålla hänvisningar till vissa bestämmelser i lagen

örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Majus proposition nr 164.

23 §.

Motsvarar 14 § 2 mom. andra stycket i 1929 års förslag (s. 78).

24 §.

En likartad bestämmelse återfinnes i 16 § i 1929 års förslag (s. 78).

Enligt stadgandets avfattning i departementsförslaget bär vårdnadskollegiet

att i alla ansökningsfall taga under omprövning, huruvida hjälpåtgärder

böra vidtagas. En dylik omprövning skall således ske jämväl, där den,

som ansökningen avser, visat sig farlig för annans personliga säkerhet eller

eget liv, men det torde mycket sällan kunna inträffa, att vårdnadskollegiet i

sådant fall finner försvarligt att ej meddela interneringsbeslut. En ovillkorlig

föreskrift, att den som visat sig farlig skall interneras, torde dock ej

vara nödvändig.

25 §.

Denna paragraf motsvarar 17 § i 1929 års förslag (s. 79).

Socialstyrelsen erinrar örn sitt förslag, att 1 § borde erhålla ett tillägg

med en mera allmänt angiven förutsättning för ingripande mot dem, som

missbruka alkohol, samt anför vidare:

Den av styrelsen ifrågasatta formuleringen av 1 § omfattar, genom

stadgandet under 6), bl. a. även straffriförklarade alkoholistbrottslingar,

som äro i behov av alkoholistvård. För den händelse denna ändring icke

kommer till stånd, må erinras örn styrelsens den 31 januari 1925 avgivna

utlåtande över betänkande med förslag till lag örn vård av sinnessjuka m. fl.

författningar. Däri föreslås ett tillägg till 1 § 2 mom. i gällande lag, enligt

vilket. lagen komme att omfatta för brott tilltalad alkoholmissbrukare, som

straffriförklarats på den grund, att han vid brottets begående lidit av sinnessjukdom,

förorsakad av dryckenskap. De sakkunniga yttra örn detta förslag

(sid. 79), att här avsedda personer i regel torde vara att hänföra under

någon av de i 1 § upptagna grupperna och sålunda ändock falla under

lagens bestämmelser. . Aven örn detta antagande vore riktigt — vilket kan

vara tvivelaktigt — innebär det icke tillräcklig anledning att undantaga

denna grupp från lagens uppräkning av de kvalificerande skadeverkningsfallen.

Eventuellt bör sålunda i 1 § införas en ny punkt — t. ex. punkt

fi vilken korresponderar mot 17 § och förslagsvis har följande lydelse:

»6) hava begått brott men jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen icke kunnat till

ansvar fällas på den grund att han vid brottets begående lidit av sinnessjukdom,

förorsakad av alkoholistmissbruk.»

17 § 1 morn. 1 st. kunde då lämpligen erhålla följande avfattning: »I

fråga örn sådan person, som avses i 1 § 6), må länsstyrelsen» etc.

Länsstyrelse äger meddela förordnande örn tvångsinternering av alkoholmissbrukare,

örn den på visst sätt fått kännedom örn vårdbehovet,

nämligen genom vederbörlig framställning av nykterhetsnämnd eller polismyndighet.

Emellertid kan länsstyrelsen under utövningen av sin ämbetsmy

lidi gliet även pa annat sätt erhålla sådan kännedom. I förevarande

paragraf angivas ett par sådana fall, avseende straffriförklarade och vagabonderande

alkoholmissbrukare, och innebörden av stadgandet är att tillerkänna

länsstyrelse befogenhet att på eget initiativ föranstalta örn anstaltsvård

i dessa fall. Denna befogenhet synes emellertid böra göras något

mera vidsträckt, så att den inbegriper även andra fall av i lagen avsett alkoholmissbruk,

varom länsstyrelse i sin ämbetsverksamhet får tillförlitlig

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kunell. Majus proposition nr 16d.

kännedom. Det skulle måhända kunna invändas, att denna mera för undantagsfall

avsedda initiativrätt öppnade en utväg att förbigå de lokala organen,

särskilt nykterhetsnämnderna. Man lärer emellertid kunna utgå ifrån,

att länsstyrelsen i ett dylikt fall inhämtar yttrande fran nämnden, där ej

alldeles särskilda omständigheter föreligga. Ett uttryckligt stadgande härom

synes ej erforderligt. Däremot torde det böra angivas i lagtexten, att

länsstyrelsens befogenhet avser icke endast beslut örn anstaltsvard utan

även föreläggande enligt 16 § för nykterhetsnämnden att vidtaga hjälpåtgärder

samt inom viss tid inkomma med redogörelse för desamma och

det genom dem vunna resultatet.

Medicinalstyrelsen yttrar:

Ett av medicinalstyrelsens viktigare ämbetsgöromål är att vidtaga åtgärder

så att för brott tilltalad otillräkneligförklarad beredes sådan värd, att

han icke blir för samhället vådlig. 17 § i förevarande förslag innehåller

bestämmelser örn förfaringssättet beträffande åt dryckenskap hemfallen person,

som förklarats otillräknelig. Medicinalstyrelsen kan vitsorda de svårigheter,

som ofta uppstått vid behandling av ärende av omskrivna art, och anser

det därför vara mycket lyckligt, örn de i paragrafen föreslagna bestämmelserna

bliva fastställda.

Styrelserna för Venngarns- och Svartsjöanstalterna hänvisa i fråga örn andra

stycket i denna paragraf till vad de anfört beträffande 11 § 1 mom. andra

stycket i sakkunnigförslaget.

Vid behandlingen av 1 § har jag berört socialstyrelsens förslag angående Departementsett

tillägg till nämnda paragraf, innehållande en mera allmän förutsättning chefen.

för ingripande mot missbrukare av alkohol, och har därvid uttalat den uppfattningen,

att det icke torde vara tillrådligt att ytterligare vidga lagens

tillämplighetsområde.

Enligt första stycket i den föreslagna 25 § må vårdnadskollegiet besluta

hjälpåtgärder eller förordna örn internering. I andra stycket omnämnes

endast, att vårdnadskollegiet må förordna örn internering å allmän alkoholistanstalt.

Därest omständigheterna ej äro sådana, att en vanartig alkoholist

bör interneras å allmän arbetsanstalt eller allmän alkoholistanstalt,

torde hjälpåtgärder enligt vanartslagen böra vidtagas mot honom. De regler,

som i vanartslagförslaget äro meddelade angående hjälpåtgärder, torde icke

lägga hinder i vägen för ombesörjande av sådana åtgärder som de i 13 §

av departementsförslaget till alkoholistlag omnämnda.

Av 29 § tredje stycket framgår, att vårdnadskollegium kan medgiva villkorligt

anstånd med verkställighet av beslut enligt 25 § örn internering å

allmän alkoholistanstalt.

26 §.

Stadgandet motsvarar 18 § i 1929 års förslag (s. 81).

Emot de sakkunnigas förslag har anmärkts, att av detsamma ej framgår,

vilken nämnd som skall hava del av beslutet i det fall, att nykterhetsnämnd

ej är sökande. Med hänsyn härtill har förslaget jämkats.

27 §.

Paragrafen motsvarar 19 § i 1929 års förslag (s. 81).

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Majus proposition nr 164.

Departements
chefen.

Socialstyrelsen yttrar:

Tillämpningen av motsvarande stadgande i gällande lag, 12 §* är växlande.

Medan vissa länsstyrelser alltid förordna örn verkställighet utan hinder av

att beslutet ej äger laga kraft, lämna andra knappast ens i undantagsfall

föreskrift härom. Det ligger i sakens natur, att det är mindre lämpligt, att

en vårdbehövande skall kunna genom överklagande flera månader fördröja

verkställigheten av en beslutad internering. Ej heller torde man ha anledning

befara vådor av att länsstyrelses beslut såsom regel får gå i verkställighet

omedelbart. Nämnas må, att överklagande av länsstyrelses interneringsförordnande

ifråga örn person, som tvångsvis intagits å allmän alkoholistanstalt,

innan laga kraft åkommit beslutet, icke i något fall, såvitt

socialstyrelsen har sig bekant, lett till ändring i förordnandet. Med hänsyn

härtill och i betraktande av att tvångsintagning å allmän alkoholistanstalt

ej har karaktären av straff utan av vård, torde avfattningen av förevarande

stadgande böra ändras därhän, att beslut må gå i verkställighet

före klagotidens utgång, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar. Det

förra skulle alltså vara regel och det senare undantag.

Stockholms stads och läns ny kierhetsnämnders sammanslutning anmärker, att

det vore enbart fördelaktigt för alkoholistvårdsarbetets bedrivande, därest

länsstyrelserna alltid förordnade, att beslut i alkoholistärenden finge gå i

verkställighet utan hinder därav, att de ej ägde laga kraft.

Med hänsyn till vad sålunda framhållits har stadgandet i departementsförslaget

erhållit det innehåll, socialstyrelsen förordat.

28 och 29 §§.

Motsvarande bestämmelser förekomma i 20 § 1, 2 och 3 mom. i 1929

års förslag (s. 82).

Länsstyrelsen i Ostergötlands län anför följande:

Därest länsstyrelse förordnat örn internering och beslutet icke skall av

länsstyrelse själv bringas till verkställighet, ankommer det enligt förslaget

på sökande att avgöra, huruvida beslutet skall gå i verkställighet eller icke.

Förslaget överensstämmer härutinnan i princip med nu gällande lagstiftning

i ämnet. Länsstyrelsens beslut örn internering anses mera som ett medgivande

till dylik internering än som en föreskrift, att internering ovillkorligen

skall äga rum. I detta hänseende intog 1926 års förslag en motsatt

ståndpunkt. Goda skäl kunna tvivelsutan anföras för bägge dessa ståndpunkter.

Länsstyrelsen kan emellertid för sin del icke underlåta att framhålla,

att, innan interneringsbeslut meddelas, det som regel åligger såväl

nykterhetsnämnd som länsstyrelse att pröva, huruvida utsikt finnes för återförande

av vederbörande till ett nyktert liv utan anlitande av tvångsåtgärder.

Örn, oaktat denna dubbla prövning av möjligheterna till hjälpåtgärder, internering

anses böra tillgripas och beslutet härom vinner laga kraft eller

efter prövning av högsta administrativa instans fastställes, äro uppenbarligen

möjligheterna till godvillig bättring av den, vilken varit föremål för

beslutet, icke synnerligen stora. Yerkställes icke beslutet, får hela denna

apparat med interneringsfrågans hänskjutande till länsstyrelsen karaktären

av något, som icke är allvarligt menat, såsom allenast ett hot vilket måhända

icke går i uppfyllelse. Denna sakernas ordning förefaller länsstyrelsen

oegentlig och föga tilltalande och kan även i viss mån motverka

ändamålet med proceduren därigenom, att föremålet för alla dessa åtgärder

lätteligen kan få den uppfattningen, att han utan egentlig risk kan fortsätta

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

sitt mindre nyktra levnadssätt, ända till dess interneringsbeslutet föreligger.

Örn meddelat interneringsbeslut ovillkorligen skall verkställas, torde vederbörande

inse, att ändring i levnadssättet måste vidtagas redan på ett tidigare

stadium, något som i vissa fall kan föranleda därtill, att interneringsförfarande

överhuvudtaget icke behöver förekomma. På nu angivna grunder

anser länsstyrelsen företräde böra givas den ståndpunkt, som i förevarande

hänseende intogs av 1926 års förslag i ämnet. Därest emellertid av en eller

annan anledning t. ex. beslutets överklagande samma beslut icke omedelbart

verkställes och under denna mellantid, mot förmodan, sådan förbättring i

vederbörandes nykterhetstillstånd inträder, att interneringen icke längre anses

nödvändig, torde hinder icke böra möta för nykterhetsnämnd eller annan

sökande att underställa frågan länsstyrelsens förnyade prövning. Ett sådant

förfarande, som väl knappast torde förekomma så synnerligen ofta, synes

dock länsstyrelsen mera tilltalande än örn nykterhetsnämnderna skulle äga

att på eget bevåg avgöra, örn länsstyrelsens interneringsbeslut skall verkställas

eller icke, särskilt som vid ett sådant avgörande hänsyn kanske i

någon mån kommer att tagas till interneringens betydelse för kommunen i

ekonomiskt hänseende.

Socialstyrelsen yttrar:

Avfattningen av 3 mom. ger lätt anledning till den tolkningen, att anstånd

skall meddelas av länsstyrelsen även i de fall, som omliandlas i 3

mom. första stycket. Orden »anstånd med beslutets verkställande medgivits»

torde därför lämpligen kunna utbytas exempelvis mot »länsstyrelsens

beslut ej verkställas av sökanden», varigenom klart framgår, att sökanden i

dessa fall äger underlåta verkställighet utan att inhämta anstånd av länsstyrelsen.

Erfarenheten har visat, att det i vissa fall är önskvärt att kunna dröja

med verkställighetsåtgärd även i fråga örn farliga alkoholister, vilket synes

böra föranleda en jämkning av 3 mom.

I den av länsstyrelsen i Östergötlands län berörda principfrågan delar

jag de sakkunnigas uppfattning. Således bör enligt min mening sökanden

få såsom hittills i regel bestämma, huruvida verkställighet av interneringsbeslutet

skall ske eller icke. De undantag från denna regel, som föreslagits

av de sakkunniga, torde vara befogade.

Enligt departementsförslaget skall vårdnadskollegiet, örn kollegiet i rall,

som avses i 25 §, finner skäl låta anstå med verkställighet, meddela ett

formligt beslut om villkorligt anstånd. Anståndet kan sedermera förklaras

förverkat, örn nykterhetsnämnd har att föranstalta örn verkställighet, äger

vårdnadskollegiet ej besluta örn anstånd. I sådant fall kan anstånd ordnas

mera formlöst, ehuru det naturligen icke är något hinder, att nämnden fattar

särskilt beslut att låta med verkställigheten anstå. Genom ett beslut från

nämndens sida om anordnande av övervakning kommer nämndens uppfattning

i frågan, huruvida verkställighet bör ske, till uttryck. Där verkställigheten

ankommer på enskild sökande — sådana fall torde visserligen ej bliva

vanliga — kan särskilt beslut om anstånd ej komma till stånd, men nykterhetsnämnden

äger när som helst förordna örn övervakning.

Jag anser mig icke kunna tillstyrka socialstyrelsens förslag, att även en

farlig alkoholist skall få åtnjuta anstånd.

Departe
mentschefen.

s. 76 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Departements
chefen.

76

30 §.

Denna paragraf motsvarar 22 § i 1929 års förslag (s. 85).

31 §.

Stadgandet motsvarar 20 § 4 mom. i 1929 års förslag (s. 84).

Stockholms stads nykterhetsnämnd yttrar angående sabkunnigförslaget:

I detta morn. stadgas följande: Har beslut rörande någons intagande å

allmän alkoholistanstalt ej gått i verkställighet inom ett år efter dess meddelande,

vare det förfallet.

Denna bestämmelse motsvaras av sista stycket i 34 § av 1926 års förslag.

I sitt yttrande över sistnämnda förslag anförde nykterhetsnämnden i denna

punkt följande: »Genom bestämmelsen i 34 § att beslut om intagning å anstalt

skall äga giltighet ända intill ett år efter det beslutet vunnit laga kraft,

skulle nykterhetsnämnden otvivelaktigt befrias från besväret att, såsom nu

ej sällan är fallet, kort efter det förordnandets giltighetstid upphört, på nytt

göra framställning örn förnyat förordnande. Andra skäl tala emellertid enligt

nämndens uppfattning mot en fullt så lång giltighetstid. Känslan av

obehaget och faran för tvångsinterneringen avtrubbas lätt, örn tiden inom

vilken tvångsinterneringen skall komma till stånd blir allt för lång. Övervakningen

kan icke, åtminstone vad de större städerna beträffar, vara så

effektiv, att icke ganska grova förseelser mot nykterheten kunna förekomma

av den övervakade, för vilken förordnande finnes utfärdat, utan att detta

kommer till nykterhetsnämndens kännedom. Sker detta upprepade gånger,

förlorar lagen i auktoritet, och bestämmelsen har i så fall medfört försämring

i^ stället för förbättring. Den nu gällande tidsbegränsningen till allenast

tre månader är emellertid val knapp, varför nykterhetsnämnden vill tillstyrka

att förordnandets giltighetstid utsträckes till 6 månader efter det förordnandet

vunnit laga kraft. Har ej inom den tiden något ofördelaktigt i nykterhetsavseende

meddelats, är det bäst att avskriva ärendet och låta på ny

anmälan bero.»

De sakkunniga synas i sin motivering till den nu återigen föreslagna bestämmelsen

ha använt sig av nykterhetsnämndens förevarande yttrande, men

härvid stympat uttalandet, så att de invändningar, som nämnden gjorde

mot stadgandet, ej medtagits.

Nykterhetsnämnden, som fortfarande anser att giltighetstiden av ett år

för ett beslut örn någons intagande å allmän alkoholistanstalt icke är till

nytta, får på samma skäl, som anfördes i nyssnämnda yttrande, föreslå att

beslutet skall gå i verkställighet senast inom sex månader från dess meddelande.

Sistnämnda bestämmelse, att beslutet skall gå i verkställighet inom viss

tid efter dess meddelande i stället för den nu gällande bestämmelsen inom

viss tid efter det beslutet vunnit laga kraft anser nämnden vara en avsevärd

förbättring.

De olägenheter, som enligt nykterhetsnämndens i Stockholm uttalande

kunna vara förbundna med en längre giltighetstid, torde knappast vara

större, örn giltighetstiden är bestämd till ett år än örn den är bestämd till sex

månader. Jag har icke ansett mig böra frångå de sakkunnigas förslag på

denna punkt.

21 § i 1929 års förslag (s. 85) innehåller vissa regler angående framställning

till anstalternas föreståndare örn beredande av plats åt den, som skall

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 164. < <

intagas. Då det ej torde vara lämpligt, att dessa regler fastslås i den ifrågavarande

lagen, hava de här uteslutits. Bestämmelser i förevarande avseende

få således såsom hittills meddelas i anstalternas reglementen.

5 KAP.

Om anstaltsvård och eftervårdande verksamhet.

32-34 §§.

Dessa stadganden motsvara 34 och 25 §§ i 1929 års förslag (s. 88 och 90).

Socialstyrelsen har beträffande sakkunnigförslagets 24 § yttrat följande:

Uppsiktsmyndiglietens befattning med tillämpningen av alkoholistlagen

avser icke endast anstalterna utan även nykterhetsnämnderna; såsom det

centrala organet för alkoholistvården tillkommer det denna myndighet också

att i allmänhet söka verka för alkoholistvårdens utveckling. Med hänsyn

härtill kan ifrågasättas ett allmänt stadgande örn denna myndighet och dess

uppgifter enligt denna lag redan i första kap., t. ex., i en ny 3 §. Härav föranledes

en mindre jämkning i andra stycket av 24 §.

Svensea landskommunernas förbund anför:

Bestämmelsen i förslagets 25 §, att envar, som är intagen å allmän alkoholistanstalt,

skall vara pliktig att fullgöra det arbete, som ur synpunkten

av en ändamålsenlig vård ålägges honom, är strängare än motsvarande bestämmelse

för person, som undergår fängelsestraff, enär ju denne själv får

välja sitt arbete. Men denna större stränghet är förklarlig och försvarlig

med hänsyn till att man vid alkoholistanstalterna har att göra med° sjuka

personer. Däremot borde lagen, synes det, nämna något örn att de å alkoholistanstalt

vårdade skola i form av flitpremier eller pa annat sätt åtnjuta

del av den inkomst, som deras arbete medför. Det är gott och väl, att en

sådan praxis i allmänhet tillämpas, men allmänheten bör kunna i själva

lagen se, att lagstiftarna i det avseendet tänkt på att tillvarataga de vårdbehövandes

och deras anhörigas intresse. Straffångar äro i lagen angående

verkställighet av straffarbete och fängelsestraff av den 24 mars 1916 i viss

mån garanterade premier för flit och ordentlighet i arbetet och fängelsefångar

äga att behålla inkomsten av sitt arbete för egen räkning eller att

i vissa fall åtminstone erhålla andel därav. De å alkoholistanstalt internerades

rätt i förevarande avseende bör också vara tryggad genom uttrycklig

lagbestämmelse.

En sådan allmän bestämmelse angående socialstyrelsens befattning med

alkoholistvården, som styrelsen ifrågasatt, torde hava sin plats i instruktionen

för styrelsen. Med hänsyn till socialstyrelsens rätt att besluta angående

överflyttning från en anstalt till en annan och angående utskrivning

synes emellertid befogat, att det i den nu föreslagna lagen angives, att de

allmänna alkoholistanstalterna skola stå under uppsikt av socialstyrelsen.

I 32 § i departementsförslaget omförmäles, att Kungl. Majit meddelar

närmare bestämmelser angående anstalternas verksamhet. Härav följer, att

Kungl. Majit iiger bestämma angående arbetspremier och flitpenningar.

Uppenbarligen bör det med framgång prövade systemet med dylika premier

bibehållas.

Departementschef

en.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Departe
mentschefen.

Kungl. Majus proposition nr 164.

I 27 § i 1929 års förslag förekommer en anvisning till nykterhetsnämn<len

att nämnden, då någon blivit intagen å allmän alkoliolistanstalt, bör

för undanröjande av de hinder för hans återförande till ett nyktert och ordentligt

liv, som förhållandena i hans omgivning kunna erbjuda, låta sig

angeläget vara att under tiden för hans anstaltsvistelse uppehålla förbindelse

med hans familj eller andra närstående och därvid tillhandagå med

råd och upplysningar samt, när omständigheterna därtill föranleda, biträda

med framställningar till fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd eller annan

myndighet.

Detta stadgande har ansetts obehövligt och på grund härav ej medtagits

i departementsförslaget. I förslagets 59 § förekommer ett allmänt stadgande,

att myndigheter, som handlägga ärenden enligt denna lag, böra, i den mån

det kan vara till gagn vid fullgörandet av deras åligganden, samarbeta med,

bland andra, fattigvårds styr elser och barnavårdsnämnder samt med organisationer,

vilka utöva social hjälpverksamhet. Den tanke, som ligger till grund

för 27 § i sakkunnigförslaget, torde väsentligen hava kommit till uttryck

redan i den allmänna bestämmelsen i 59 § i departementsförslaget. I den

mån den förra paragrafen innehåller anvisningar, vilka icke förekomma i

den senare, synas anvisningarna avse åtgärder, vilka framstå såsom tämligen

självklara.

35 §.

Stadgandet motsvarar 26 § i 1929 års förslag (s. 91).

Av stadgandet i 32 §, att Kungl. Majit meddelar närmare bestämmelser

angående anstalternas verksamhet, torde följa, att Kungl. Majit må meddela

föreskrifter, som skola lända till efterrättelse beträffande överflyttning. På

grund härav har vad 26 § i sakkunnigförslaget därom innehåller ansetts kunna

utgå.

36 §.

Paragrafen återgiver innehållet i 28 § 1 mom. första och andra styckena

i 1929 års förslag (s. 93).

Stockholms stads nykterhetsnämnd vill ifrågasätta, örn ej vistelse å enskild

alkoholistanstalt, som åtnjuter statsbidrag, bör kunna föranleda förlängd

interneringstid vid senare intagande å allmän alkoholistanstalt.

Liknande uttalande göres av Stockholms stads och läns nykterhetsnämndevs

sammanslå tning.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att den föregående interneringen ej

bör föranleda förlängning av tiden för senare internering, örn den ej haft

viss varaktighet.

Enligt de sakkunnigas förslag skall vistelse å enskild alkoholistanstalt

icke öva inverkan å tiden för senare internering å allmän alkoholistanstalt

i annat fall än det som angives i 28 § 1 mom. fjärde stycket (38 § första

stycket i departementsförslaget). I detta fall skall vistelsen å den enskilda

anstalten avräknas vid bestämmande av längsta tiden för kvarhållande å den

allmänna anstalten. Jag har funnit mig böra följa de sakkunnigas förslag

i frågan.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Majus proposition nr 164.

Det av länsstyrelsen i Uppsala län berörda spörsmålet har varit föremål

för övervägande av de sakkunniga. Även i denna punkt vill jag ansluta

mig till de sakkunnigas mening.

37 §.

Denna paragraf motsvarar 28 § 3 mom. i 1929 års förslag (s. 96).

Enligt 1926 års förslag (41 § 1 mom. andra stycket) skulle en svårförbätterlig

alkoholist kunna kvarhållas på obestämd tid. I 1929 års förslag

förekommer icke internering på obestämd tid. Frågan örn lämpligheten av

sådan internering och spörsmålet angående inrättande av särskild asyl för

vissa svårförbätterliga alkoholister beröras i några av yttrandena över 1929

års betänkande.

Länsstyrelsen i Blekinge län anför:

Enär avsikten med bestämmandet av olika tider, varunder alkoholist under

vissa förutsättningar må kvarhållas å anstalt, är att lämpa interneringstidons

längd efter vederbörandes tillstånd, vill länsstyrelsen ifrågasätta, huruvida

icke, under förutsättning att nödiga garantier för den personliga säkerheten

skapas, lagrummet lämpligen bör kunna kompletteras med bestämmelser,

som kunna möjliggöra ett kvarhållande på relativt obestämd tid. Det skulle

exempelvis kunna ske så, att en å alkoholistanstalt intagen skall, därest särskild

anledning därtill förekommit, under viss tid före den dag, då lian senast

skolat utskrivas, kunna kvarhållas under ytterligare någon tid.

Nykterhetsnämndernas centralkommitté erinrar, att 1926 års förslag innehåller

bestämmelse örn internering för obestämd tid, samt yttrar vidare:

Den av 1926 års sakkunniga föreslagna interneringen på obestämd tid är

otvivelaktigt väl grundad och välbehövlig, enär en sådan interneringsform

säkerligen är enda möjligheten att befria samhället från vådorna av vissa

oförbätterliga, asociala alkoholisters uppträdande. Det föreliggande förslaget

innebär därför i detta avseende ett steg tillbaka. Än mer beklagligt är emellertid,

att de sakkunniga ansett sig förhindrade att framlägga förslag örn

upprättande av en alkoholistasyl. Nödvändigheten av en anstalt med uppgift

att mottaga de svår- och oförbätterliga alkoholisterna framstår nämligen

allt klarare, ju mer kunskapen örn alkoholistklientelet ökas. Det gäller att

söka bereda dessa vård under mera hemliknande förhållanden än å de vanliga

anstalterna.

Sammanslutningen av nykterhetsnämnder inom Gävle systemaktiebolags försäljningsområde

har gjort ett uttalande av samma innehåll.

Stockholms stads och läns nykterhetsnämnders sammanslutning samt nykterhetsnämnden

i Stockholm beklaga, att de sakkunniga ej upptagit till övervägande

frågan örn åtgärder för inrättande av en asyl för vissa oförbätterliga,

ständigt recidiverande alkoholister, vilka å de vanliga alkoholistanstalterna

utöva en ogynnsam inverkan på det övriga klientelet. Nykterhetsnämnden

i Stockholm yttrar vidare:

Genom den utsträckta interneringstid, som enligt det föreliggande lagförslaget

är avsedd att komma till stånd, är det att befara att de nuvarande

statliga alkoholistanstalterna ej kunna i fortsättningen på tillfredsställande

sätt fullgöra sina uppgifter om ej jämte dem anordnas anstalter för sådana

personer, som ej kunna återföras till ett nyktert liv på annat sätt än genom

så gott som oavbruten anstaltsvård.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Departements
chefen.

Kungl. Majlis proposition nr 164.

Styrelsen för hemmet Gunnarskog framhåller olägenheten därav, att alkoholister

av vitt skilda kategorier intagas å samma anstalt.

Uttalanden i samma riktning hava gjorts av styrelsen för Göteborgs stads

alkoholistanstalt vid Lerjeholm och av styrelsen för arbetshemmet Björknäs.

Socialstyrelsen anför:

Den omständigheten, att en alkoholmissbrukare anhållits för lösdriveri

och därvid befunnits vara i behov av vård å allmän alkoholistanstalt, skall

enligt förslaget föranleda, att bestämmelsen örn eventuellt förlängd maximitid

blir tillämplig. Då stadgandet örn den förlängda interneringstiden innebär

en mycket betydande skärpning i förhållande till gällande lagstiftning,

torde man böra förbehålla det för farliga och straffriförklarade alkoholister

samt sådana, som minst tre gånger förut vårdats å (allmän) alkoholistanstalt.

Nykterhetsnämndernas centralkommitté anmärker, att tidigare vistelse å enskild

anstalt bör tillmätas samma betydelse som internering å allmän anstalt.

Länsstyrelsen i Uppsala län gör samma erinran mot den nu ifrågasatta

bestämmelsen som mot 28 § 1 mom. första stycket i sakkunnigförslaget (36 §

i departementsförslaget).

Såsom i 1929 års betänkande närmare utvecklas, torde internering på

obestämd tid av alkoholister ej böra ifrågakomma. Att i fråga örn samhällsfarlighet

jämställa alkoholister med sådana personer, som enligt lagarna den

22 april 1927 örn internering av återfallsförbrytare och örn förvaring av förminskat

tillräkneliga förbrytare må kvarhållas på obestämd tid, synes mig

ej riktigt. Det torde för övrigt ej sällan förhålla sig så, att de synnerligen

svårartade alkoholister, vilka skulle ifrågakomma till internering på obestämd

tid, äro vanartiga och bliva behandlade såsom sådana. Enligt 41 § i förslaget

till vanartslag kan under vissa förutsättningar den, som intagits å allmän

arbetsanstalt, kvarhållas efter utgången av den eljest gällande längsta tiden

för anstaltsvistelse.

Det synes visserligen vara tveksamt, huruvida de, som internerats enligt

25 §, d. v. s. vissa straffriförklarade och vanartiga, skola jämställas med de

farliga och de svårförbätterliga. Då man lärer kunna förvänta, att anstaltsstyrelserna

skola i varje särskilt fall omsorgsfullt pröva, huruvida verkligen

behov av fortsatt internering föreligger, samt beslut örn kvarhållande utöver

den vanliga maximitiden skola underställas uppsiktsmyndighetens prövning,

torde det ej vara förenat med någon våda, att även beträffande nu avsedda

personer stadga den förlängning av maximitiden, som föreslås i 1929 års

betänkande.

I fråga örn betydelsen av tidigare vistelse å enskild alkoholistanstalt hänvisar

jag till vad jag anfört under 36 §.

38 §.

Första stycket återgiver innehållet i 28 § 1 mom. fjärde stycket i 1929

års förslag (s. 94).

Andra stycket saknar motsvarighet i nämnda förslag.

Socialstyrelsen har yttrat följande:

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Majda proposition nr 164.

Enligt gällande lag (18 § tredje stycket andra punkten) skall vid beräkning

av maximitiden för tvångsinterneringen medräknas tiden för frivillig

vård, som påbörjats efter det förordnandet meddelades, och enligt praxis

medräknas även frivillig vårdtid före förordnandet. Någon bestämmelse i

denna riktning upptages icke av de sakkunniga av skäl, som angivas i betänkandet

(sid. 95). Såsom ett av dessa skäl angives, att frivilligt ingående

å allmän alkoholistanstalt under de i nyssnämnda lagrum angivna förutsättningarna

torde förekomma endast undantagsvis och stadgandet därför vara

utan större praktisk betydelse. Med avseende härå må framhållas, att enbart

under år 1929 meddelades beslut i 21 fall örn tvångsinternering av personer,

som redan frivilligt ingått å allmän alkoholistanstalt. Bestämmelsen

örn den frivilliga vårdtidens inräknande i den kommande interneringstiden

är synbarligen ägnad underlätta nykterhetsnämndernas strävanden att förmå

vederbörande att utan avvaktande av interneringsförordnande ingå frivilligt.

I motsats mot vad de sakkunniga föreslå bör därför enligt socialstyrelsens

mening det nu gällande stadgandet icke blott bibehållas i den blivande lagstiftningen

utan även utvidgas till att motsvara förfarandet i praxis.

1 mom. fjärde stycket bör sålunda utökas med ett stadgande av nu berörda

innebörd. Tydligen böra bestämmelserna i detta stycke äga giltighet

såväl, då maximitiden för kvarhållandet enligt 1 mom. är 1 eller 2 år,, som

där motsvarande tid -—- enligt 3 mom. — är 3 eller 4 år. Med hänsyn härtill

torde detta stadgande hava sin plats efter de allmänna föreskrifterna örn

vårdtidens längd.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att den av socialstyrelsen omnämnda

bestämmelsen i 18 § i den gällande lagen bör upptagas i förslaget.

Styrelsen för Venngarnsanstalten upplyser, att det icke är så sällsynt, att

den, som enligt länsstyrelsens förordnande må interneras, frivilligt ingår å

anstalt, samt anser, att en bestämmelse för dylikt fall bör finnas av det inne

håll, som förekommer i 18 § i den nuvarande lagen.

Det måste enligt min mening anses önskvärt, att personer, vilka äro i

behov av vård å alkoholistanstalt, frivilligt ingå å sådan anstalt. Lagen bör

således vara så anordnad, att den i varje fall icke avskräcker från dylikt fri.

villigt ingående. Ur denna synpunkt finner jag det lämpligt, att en bestämmelse

med det innehåll, som socialstyrelsen förordat, inflyter i lagen. En

sådan bestämmelse förekommer i 38 § andra stycket i departementsförslaget.

Den här lämnade regeln är tillämplig, vare sig förordnandet örn internering

meddelas före eller efter det frivilliga ingåendet.

39 §.

Denna paragraf motsvarar 28 § 4 mom. första stycket samt samma mom.

andra stycket första punkten i 1929 års förslag (s. 100).

Länsstyrelsen i Stockholms län förordar stadgande därom, att föreståndaren

för alkoholistanstalt skall hava att vidtaga åtgärder för återförande av den,

som lämnat anstalten för att avtjäna frihetsstraff, samt att kostnaden för

dylikt återförande skall gäldas av statsmedel.

Det av länsstyrelsen förordade stadgandet torde få anses beröra en sådan

detalj, att stadgande i frågan lämpligen bör erhålla plats i de följdförfattningar,

som torde komma att utfärdas, därest förevarande förslag varder

antaget.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 143 käft. (Nr 164.)

Departements
chefen.

Departe
mentschefen.

215 31 0

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Majds proposition nr 164.

Dep artéin enis

chefen.

Departements
chefen.

40 §.

Stadgandet motsvarar 28 § 2 mom. i 1929 års förslag (s. 95).

Socialstyrelsen yttrar följande:

Enligt 2 mom. må å allmän anstalt intagen alkoholmissbrukare frivilligt

kvarstanna under en tid av högst fyra månader utöver den för anstaltsvistelsen

stadgade tiden. Detta är en nyhet, som socialstyrelsen finner sig

böra tillstyrka. Emellertid torde skäl föreligga att något utvidga stadgandet

genom att efter orden »fyra månader» tillägga orden »för varje gång».

Eventuellt bör tidsbegränsningen sättas till sex månader samt formuleringen

något jämkas för att tydligt utmärka, att bestämmelsen är tillämplig å såväl

tvångsinternerad som frivilligt ingången alkoholmissbrukare. En garanti för

att denna vårdform icke missbrukas ligger bland annat i uppsiktsmyndiglietens

utskrivningsbefogenhet. Däremot torde läkarbetyg icke lämpligen

kunna ifrågakomma i dessa fall.

Det föreslagna stadgandet har avseende å det fall, att ett tillfälligt hinder

föreligger för anskaffande av arbete åt den intagne. På grund härav och

med hänsyn till den, som kan vara ansvarig för vårdkostnaden, anser jag

mig icke kunna förorda en sådan ytterligare förlängning av anstaltsvistelsen,

som socialstyrelsen föreslagit.

41 §.

Paragrafen motsvarar 30 § i 1929 års förslag (s. 101).

I några yttranden påyrkas, att i lagen måtte föreskrivas, att anstaltsstyrelsen

skall inhämta yttrande från vederbörande nykterhetsnämnd, innan

försökspermission beviljas eller beslut örn utskrivning meddelas.

Nylderhetxnämnden i Orebro yttrar i fråga örn anstaltsstyrelsens beslut

örn försökspermission eller utskrivning följande:

Beträffande de föreslagna bestämmelserna örn försökspermission har

nykterhetsnämnden ej annan erinran än att, innan anstaltsstyrelsen fattar

beslut örn försökspermission eller utskrivning, det bör åligga styrelsen att

hos vederbörande nykterhetsnämnd inhämta yttrande rörande lämpligheten

av de föreslagna åtgärderna. Nämnden vill väl ej ifrågasätta annat än att

anstaltens styrelse på erfarenheterna från den internerades vistelse vid anstalten

kan grunda ett omdöme rörande den internerades egna förutsättningar

för ett nyktert och ordentligt levnadssätt, men enligt nämndens erfarenhet

böra i ej mindre grad på frågans bedömande inverka faktorer

sådana som exempelvis huruvida arbetsmöjligheter kunna beredas den internerade

efter utskrivandet eller örn förhållandena i hans hem just då äro

med hänsyn till utskrivningen lämpliga; rörande dessa och andra på frågan

inverkande omständigheter torde nämnden bäst kunna lämna besked; nämnden

anser sålunda den i 31 § lämnade föreskriften att först sedan beslut fattats

örn försökspermission eller utskrivning anstaltens föreståndare skall lämna

besked till nämnden ingalunda tillfredsställer det föreliggande behovet, och

nämnden har bestämd och upprepad erfarenhet av att nämndens förut i

denna del av ärendet uttalade synpunkter icke, såsom de sakkunniga synes

förmena, i erforderlig män kommit till beaktande vid avfattandet av 31 §.

Det torde visserligen i regel vara lämpligt, att anstaltsstyrelserna, innan

beslut fattas örn försökspermission, sätta sig i förbindelse med vederbörande

nykterhetsnämnd och genom denna införskaffa uppgifter angående sådana

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Majus proposition nr 164.

förhållanden, som kunna inverka på bedömandet av frågan, huruvida försökspermission

bör medgivas. Emellertid torde ett stadgande örn ovillkorlig

skyldighet för anstaltsstyrelserna att anordna dylikt samarbete med nämnden

ej böra meddelas. Helt säkert komma anstaltsstyrelserna, ehuru lagen ej

innehåller någon anvisning därom, att i erforderlig utsträckning anlita

nykterhetsnämnderna för inhämtande av nu ifrågavarande uppgifter. Örn

det skulle anses nödigt, kan en dylik anvisning inflyta i anstalternas reglementen.

I övrigt vill jag hänvisa till vad som angående en närliggande fråga andres

i yttranden, vilka omnämnas i sammanhang med nästa paragraf i

departementsförslaget.

42 §.

Denna paragraf återgiver, med någon jämkning, innehållet i 31 § 1 mom.

i 1929 års förslag, såvitt nämnda mom. rörer försökspermission (s. 103).

Socialstyrelsen yttrar angående 31 § i nämnda förslag:

Enligt första stycket i denna paragraf skall anstaltsföreståndaren efter

beslut örn försökspermission eller utskrivning i god tid, innan den vårdade

lämnar anstalten, meddela underrättelse örn beslutetotill nykterhetsnämnden.

Denna bestämmelse synes icke alldeles lycklig. Å ena sidan är det icke

tillrådligt att föreskriva, att underrättelse ovillkorligen skall lämnas till nykterhetsnämnd

i varje fall t. ex. då en person ingått frivilligt utan någon

medverkan från nämnden. Å andra sidan är det icke lämpligt, att nämnden

erhåller underrättelse först efter det beslutet fattats; beslutet bör givetvis i

regel ske efter samråd med nämnden.

Styrelsen för Vennyarnsanstalten anför:

I 31 § i förslaget hava de sakkunniga ålagt anstaltsföreståndare skyldighet

att, innan den vårdade på grund av försökspermission eller utskrivning

lämnar anstalten, därom i god tid underrätta nykterhetsnämnden i den kommun,

dit han begiver sig. Uttrycket »i god tid» lärer böra utgå, eftersom

den vårdade ofta •— t. ex. för tillträdande av arbetsanställning — måste

tillåtas avresa omedelbart efter det styrelsen fattat beslut örn hans försökspermission

eller utskrivning.

Vad bestämmelsen i övrigt angår, måste styrelsen — liksom i utlåtande

den 24 februari 1927 — avstyrka, att densamma göres ovillkorlig. I många

fall inträffar det nämligen, att den som lämnar anstalten, icke begiver sig

till hemorten utan till annan plats, där han, eftersom hans förflutna icke

där är känt, har större möjlighet att börja på nytt. Sådana miljöförändringar

tillrådas ofta av anstaltsledningen. Att i dylikt fall lämna nykterhetsnämnden

på orten meddelande om den inflyttade kan givetvis vara olämpligt.

Anmälningar av här ifrågavarande slag böra därför inskränkas till de fall,

där de kunna företagas utan men för den vårdade.

De anmärkningar, som framförts i de nu återgivna yttrandena, hava synts Departementsmig

befogade, och stadgandet har därför undergått vissa jämkningar. Skyl- chefendigheten

att lämna underrättelse till nykterhetsnämnd har sålunda ej gjorts

ovillkorlig, utan underrättelse skall lämnas blott där så finnes lämpligt.

Vidare har uttrycket »i god tid» uteslutits.

43 §.

Denna paragraf motsvarar 31 § 2 mom. i 1929 års förslag, såvitt detta

mom. rörer försökspermission (s. 104).

s. 84 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Det har ansetts böra angivas, att anstaltsstyrelsen må besluta ändring i

meddelade föreskrifter.

Nykterhetsnämnden har ej befogenhet att meddela sådana föreskrifter,

som här avses, eller att besluta ändring i föreskrifter, vilka lämnats av

anstaltsstyrelsen. Nämnden är ej heller befogad att fatta beslut, som innebär

ändring i vad anstaltsstyrelsen bestämt i fråga örn övervakning. Örn

anstaltsstyrelsen uppdragit åt nämnden att ombesörja övervakning, kan

däremot nämnden, när den sedermera finner övervakningen obehövlig, i

vanlig ordning förordna örn dess upphörande.

Därest anstaltens föreståndare — såsom föreslagits i 41 § — tillätes att,

efter uppdrag av styrelsen för anstalten, besluta örn försökspermission, torde

han jämväl böra äga att, efter styrelsens uppdrag, ej mindre ställa den,

som han permitterar, under övervakning eller uppdraga åt nykterhetsnämnd

att därom besörja än även meddela den permitterade föreskrifter angående

vistelseort m. m.

Det torde ankomma på Kungl. Maj:t, som jämlikt 32 § har att meddela

närmare bestämmelser angående anstalternas verksamhet, att lämna anvisningar

angående föreskrifter, som avses, i denna paragraf.

44 §.

Denna paragraf motsvarar 32 § 1 mom. i 1929 års förslag (s. 105).

Socialstyrelsen har anmärkt, att anstaltsföreståndaren bör äga besluta örn

återhämtande, eftersom skyndsamhet ofta är av nöden. Styrelsen har erinrat,

att föreståndaren enligt 30 § (41 § i departementsförslaget) äger efter delegation

besluta om själva permissionstiden.

Styrelsen för Venngarnsanstalten har liksom styrelsen för arbetshemmet

Björknäs gjort uttalande i samma riktning.

I enlighet med de framställda yrkandena har anstaltsföreståndaren berättigats

att, efter uppdrag av styrelsen för anstalten, besluta angående

återhämtande. Såsom socialstyrelsen framhållit och jämväl Yenngarnsstyrelsen

omnämnt, torde frågan angående återhämtande ofta vara av så

brådskande natur, att den icke kan anstå, tills styrelsen hinner sammanträda.

I 1929 års betänkande omnämnes, att 1926 års förslag ej innehåller någon

föreskrift, huruvida anstaltsstyrelsens beslut örn återhämtande och handräckningen

för dess verkställande skola komma till stånd före permissionstidens

utgång. Därjämte uttalas den uppfattningen, att det ej borde råda

någon tvekan därom, att, då någon dylik föreskrift ej finnes meddelad, det

för lagrummets tillämpning är tillfyllest, att brytandet av föreskrifterna sker

före utgången av nämnda tid, men att såväl styrelsens berörda beslut kan

fattas som handräckning för dess verkställighet meddelas efter den tidens

utgång.

Med anledning av detta uttalande har det ansetts nödigt, att lagen

innehåller en uttrycklig erinran därom, att, där ej före utgången av den tid,

den permitterade längst må kvarhållas, fråga väckts örn hans återhämtande,

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Majits proposition nr 164.

beslut skall meddelas om utskrivning. Sedan utskrivning skett, får återhämtande

uppenbarligen ej äga rum. Örn vid den tid, då utskrivning skulle

ske, fråga väckts örn återhämtande, skall utskrivningen anstå i avbidan på

avgörandet av frågan örn återhämtande.

45 §.

Stadgandet motsvarar 29 § första och tredje styckena i 1929 års förslag

(s. 100).

Föreskriften, att den, som icke åtnöjes med styrelsens beslut om hans

kvarhållande, äger påkalla, att beslutet underställes uppsiktsmyndighetens

prövning, torde såsom hittills böra hava sin plats i anstalternas reglementen

och har med anledning härav uteslutits.

46 och 47 §§.

Dessa paragrafer motsvara 31 § i 1929 års förslag, såvitt denna paragraf

rörer utskrivning (s. 103).

Hänvisning må här lämnas till vad som anförts beträffande 42 och 43 §§

i departementsförslaget.

47 § skall, såsom framgår av 50 §, ej gälla beträffande den, som frivilligt

ingått å anstalt.

Styrelsen för Venngarnsanstalten har anfört:

Styrelsen tillåter sig erinra örn att det tid efter annan inträffar, att person,

som är intagen å allmän alkoholistanstalt, vid utskrivningen befinner

sig i sådant tillstånd, att han måste omhändertagas för vård. I detta fall

brukar anstalten översända den utskrivne till den nykterhetsnämnd, som

ansvarar för hans vårdkostnad.

Enligt förevarande förslag skulle farliga alkoholister, lösdrivare samt for

brott straffriförklarade alkoholister helt vårdas på statens bekostnad. Under

sådana förhållanden synes lagen böra innehålla ett stadgande örn hura anstalten

skall förfara, därest å anstalten intagen person, tillhörande någon

av nu nämnda kategorier, vid utskrivningen behöver fattigvård, sjukhusvård

eller dylikt. Styrelsen föreslår, att detta stadgande, som bör få sin plats i

fjärde kapitlet, "förslagsvis efter 28 §, avfattas i anslutning till 34 § forsta

stycket i det till lagrådet den 31 januari 1930 remitterade förslaget till vanartslag.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har det ansetts nödigt att meddela Departement»- de bestämmelser, som finnas upptagna i andra stycket av 46 §.

48 §.

Denna paragraf motsvarar 32 § 2 mom. i 1929 års förslag (s. 106).

32 § 3 mom. i nämnda förslag saknar motsvarighet i departementsförslaget.

Med anledning av uttalandet i 1929 års betänkande (s. 108), att interneringsansökning

i det fall, att den utskrivne under övervakningstiden brutit

mot meddelade föreskrifter, även kan göras efter nämnda tids utgång, anmärker

polismästaren i Stockholm, att en från anstalt villkorligt utskriven bör

anses fri, sedan prövotiden gått till ända; varjämte vidare anföres.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Departements
chefen.

Kungl. Majus proposition nr 164.

Berörda tid kan enligt förslaget sättas till högst ett år. Bet bör icke

stöta på svårighet att under så lång tidrymd utröna, örn och i vad avseende

den villkorligt utskrivne efterkommit givna föreskrifter, varför åtminstone

ansökan örn återintagning torde kunna ske före tidens utgång. Berättigas

länsstyrelsen att avgöra en sålunda inkommen ansökan även efter prövotidens

slut, synes mig tillräcklig hänsyn vara tagen till syftet med den villkorliga

utskrivningen. Anses det emellertid absolut oundgängligt, att möjlighet

till förnyad internering hålles öppen även efter prövotidens utgång,

synes det mig vara nödvändigt att i lagen utsätta viss kort tid efter berörda

tidpunkt, inom vilken ansökan i ämnet skall vara ingiven och beslut

i anledning av densamma fattat.

Erinringar hava framställts mot 3 mom. i 32 § sakkunnigförslaget, enligt

vilket moment anstånd med utslagets verkställande ej får äga rum, då länsstyrelse

förordnat örn återintagning å allmän alkoholistanstalt.

Socialstyrelsen anmärker, att berörda stadgande innebär en icke oviktig

ändring av gällande lag, vars anordning på denna punkt visat sig ändamålsenlig,

samt uttalar, att stadgandet lämpligen kan utgå.

Stockholms stads och läns nykterhetsnämnders sammanslutning förklarar sig

på det bestämdaste yrka, att 3 mom. i 32 § måtte utgå, emedan denna bestämmelse

helt omöjliggör en individuell behandling.

Nylcterhetsnämnden i Stockholm yttrar:

Bet stadgande, som här förekommer, nämligen, att då länsstyrelsen förordnat

örn återintagning å allmän alkoholistanstalt, må anstånd med utslagets

verkställande ej äga rum, anser nykterhetsnämnden vara synnerligen

olyckligt. Motivering för förslaget synes helt och hållet saknas.

Motsvarande bestämmelse förekom i 44 § 2 mom. i 1926 års förslag och

påyrkade nykterhetsnämnden redan då stadgandets borttagande. Nykterhetsnämnden

hänvisade i detta avseende till sitt uttalande i anledning av de

föreslagna stadgandena i 32—34 §§ i 1926 års betänkande, enligt vilka intagning

å alkoholistanstalt alltid vore obligatorisk, då förordnande meddelats,

för så vitt ej länsstyrelsen på ansökan meddelade anstånd. Be skäl,

som nykterhetsnämnden då anförde, och vilka fortfarande gälla, ha intagits

å sid. 83 i 1929 års betänkande och får nykterhetsnämnden hänvisa till vad

där anförts.

Bet synes mig icke nödvändigt, att lagen upptager bestämmelse i den avpolismästaren

i Stockholm berörda frågan. Ansökning örn internering på

grund av brott mot meddelade föreskrifter torde kunna göras även efter

prövotidens utgång men bör uppenbarligen ej bifallas, där någon mera avsevärd

tid förflutit mellan det påtalade brottet mot föreskrifterna och ansökningens

ingivande. I dylikt fall torde för bifall till interneringsansökning

krävas utredning, att de vanliga förutsättningarna för internering föreligga.

En viss tvekan synes kunna förefinnas, huruvida anstånd med verkställande

av aterintagningsbeslut bör medgivas. I de här återgivna yttrandena

framhålles, att den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, att sådant

anstånd ej må äga rum, bör uteslutas. Vid övervägande av frågan har jag

biträtt den i yttrandena hävdade meningen. Örn förbud skulle stadgas mot

medgivande av anstånd, borde det ankomma å vårdnadskollegiet att föranstalta

örn verkställighet av intagningsbeslutet, för vilken händelse stats
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj-.ts proposition nr 164.

verket borde betala vårdkostnaderna. En sådan anordning bar icke synts

mig lämplig.

49 §.

I 1929 års förslag förekomma motsvarande bestämmelser i 28 § 4 mom.

sista punkten och 32 § 1 mom. första punkten (s. 100 och 106).

50 §.

Denna paragraf motsvarar 23 § i 1929 års förslag (s. 86) samt berör dessutom

vissa av stadgandena i 4 kap. i nämnda förslag.

Enligt 1929 års sakkunnigförslag skulle samma bestämmelser galla tor de

frivilligt ingångna och för de tvångsinternerade, dock att i fråga örn tiden

för kvarhållande av de frivilligt ingångna skulle iakttagas vad som stadgats

i den avlämnade skriftliga förbindelsen.

Socialstyrelsen har anfört:

På förslag av länsstyrelsen i Gotlands län har upptagits det villkoret för

att ansökan örn frivilligt inträde skall erhålla rattsverkan, att den undeiställts

vederbörande nykterhetsnämnd. Detta förslag kan socialstyrelsen ej

biträda. Det förekommer, att personer ingå å allman alkoholistanstalt helt

och hållet av egen vilja och utan nykterlietsnamnds tillskyndan eller vetskap

samt därvid8 uttala en önskan att denna deras åtgärd matte bil sa litet

känd som modigt. Ett sådant önskemål bor såvitt möjligt respekteras. Till

förebyggande av att personer, som icke äro hemfallna åt alkoholmissbruk,

frivilligt ingå å allmän alkoholistanstalt for att under en tid erhålla försörjning

med bidrag av allmänna medel, torde det för dessa fall fastställa

formuläret till läkarutlåtande böra innehålla en s. k. attestmening (»Pa grund

av ovan angivna förhållanden anser jag, att---rån behov av behand
ling

å alkoholistanstalt.»).

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar: _ o .

Enligt förslaget skall vid frivillig ansökning örn intagning å anstalt nykterhetsnämndens

hörande vara obligatoriskt. Det intraffar emellertid icke

så sällan, att t. ex. en i allmän eller enskild tjänst anställd person, som forfallit

till alkoholmissbruk, av sin överordnade eller arbetsgivare förmås a t

ingå på anstalt. Ofta sker detta därigenom, att personen i fråga bi ingas

atf förstå, att han har att välja mellan frivillig internering eller omedelbart

avskedande. En sådan person kan dock vara mycket känslig f°r att kännedomen

örn hans alkoholmissbruk och interneringen stannar inom den trangsta

möjliga krets. För ett officiellt förfarande genom nykterhetsnamnden hyser

han en, visserligen obefogad skygghet, icke minst om fattigvardsstyrel e

såsom på landet vanligen är fallet, är nykterhetsnämnd. Oaktat föreskrifterna

örn sekretessen hos nykterhetsnämnderna vill länsstyrelsen darf or

ifrågasätta, huruvida en remiss till nykterhetsnamnden vid frivillig mterne

ring bör vara obligatorisk.

Länsstyrelsen i Örebro lön framställer erinringar mot förslaget, att en frivilligt

ingången skulle kunna utan eget medgivande flyttas fran en anstalt

till en annan. Länsstyrelsen anför sålunda: _

I motsats till bestämmelserna i nu gällande lag innebär stadgandet i förslagets

26 8, att även en person, som frivilligt underkastat sig vard a

alkoholistanstalt, skall kunna tvångsvis förflyttas till annan allman alkoholistanstalt,

sålunda föras till Svartsjö eller Landskrona. Detta kali icke vara

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Majus proposition nr 16d.

lämpligt. Det är nämligen att märka, att frivilligt intagande kan ske så

snart någon är hemfallen åt dryckenskap, även örn denna last icke uppträtt

under sådana for samhället farliga former, som avses i 1 §. Det kan med

tanke härpå icke gärna få förekomma att en disciplinär förseelse av en frivilligt

intagen skall kunna föranleda ett så allvarligt straff som internering

a anstalterna å Svartsjö och i Landskrona. Stadgandet i 26 § torde därför

bora ändras till att avse allenast tvångsinternerad person.

Socialstyrelsen och styrelsen för Venny arns anstalten avstyrka, att utskrivning

av en frivilligt ingången förbindes med villkor.

^chefTn.''13'' ■ Tydligen måste det anses önskvärt, att lagen ej beträffande villkoren för

frivilligt inträde å anstalt och behandlingen av de frivilligt ingångna uppställer

regler, ägnade att avskräcka dem, som äro i behov av anstaltsbehandfrån

att själva ansöka örn att bliva intagna. Ur denna synpunkt har

jag ansett, att stadgandet örn nykterhetsnämndens hörande före intagandet

bor utgå. Vidare finner jag, att förordnande örn övervakning eller särskilda

villkor ej bör meddelas, då en frivilligt ingången skall utskrivas från anstalt.

Därest dylikt förordnande finge meddelas, skulle resultatet kunna bliva, att

den från början frivilligt ingångne bleve bunden vid anstalterna för en tämligen

obestämd framtid.

Såsom framhålles i 1929 års betänkande (s. 91) torde det emellertid vara

nödvändigt, att överflyttning kan ske av en frivilligt ingången från en anstalt

till en annan.

I 50 § angives genom hänvisning till särskilda paragrafer i vad mån de

bestämmelser, som gälla för tvångsinternerade, skola äga tillämpning beträffande

en frivilligt ingången.

6 KAP.

Om kostnaden för vård och omhändertagande enligt denna lag.

51-54 §§.

Dessa stadganden motsvara 33 § 1 och 2 mom. i 1929 års förslag fs

108). 8 V ''

I den allmänna motiveringen har behandlats spörsmålet angående vårdkostnadernas

fördelning mellan staten å ena samt kommunerna och enskilda

sökande å andra sidan. Här komma således att omnämnas sådana frågor

beträffande vårdkostnaderna, som mera beröra detaljer.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför följande:

Enligt 33 § skall i de fall, då kostnaderna icke drabba statsverket, den

pa vars framställning en person intagits å allmän alkoholistanstalt, svara

tor vårdkostnaden. Härigenom synes det ofta komma att bero på en tilltamghet

om kommun eller enskild person drabbas av ifrågavarande kostnader.

Detta förefaller länsstyrelsen mindre tillfredsställande och torde

icke sällan . komma att. avhålla såväl nykterhetsnämnden som de enskilda

personer, vilka under vissa förhållanden äga göra ansökning örn intagning

å alkoholistanstalt, från att göra sådan ansökan. Med hänsyn härtill vill

länsstyrelsen ifrågasätta, huruvida icke vederbörande kommun alltid bör i

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

första hand svara för vårdkostnaden, då denna icke gäldas av staten. En

dylik allmän skyldighet för kommunen synes även i viss mån kunna förhindra,

att nykterhetsnämnd av kostnadsskäl undandrager sig att göra ansökan

örn intagning å alkoholistanstalt, enär vederbörande nykterhetsnämnd

i så fall icke skulle kunna undvika det ekonomiska ansvaret för interneringen

genom att underlåta att göra framställning örn internering.

Ett liknande uttalande har gjorts av nxjkterhetsnämnden i Stockholm, vilken

beträffande 33 § i 1929 års betänkande yttrar:

I förevarande paragraf vore måhända även lämpligt få infört en bestämmelse

örn betalningsskyldighet för nykterhetsnämnd, då förmyndare eller

annan gjort framställning hos länsstyrelse örn förordnande örn intagning å

allmän alkoholistanstalt samt på grund härav även gjort ansökning örn intagning.

Enligt andra stycket i förevarande paragraf skall den, på vars

framställning en person intagits å allmän alkoholistanstalt svara för kostnaderna,

men örn såväl denne som den vårdbehövande är medellös lärer

ingen vård erhållas, för så vitt ej nykterhetsnämnden i stället ikläder sig betalningsansvaret.

Sammanslutningen av nykterhetsnämnder inom Gävle systemaktiebolags försäljningsområde

berör frågan örn regressrätt för en kommun hos annan kommun

samt anför härom:

De sakkunniga hava förklarat det mindre lämpligt med införande av en

bestämmelse örn sökandekommuns regressrätt mot hemortskommun på grund

av de tvistigheter, som därvid skulle uppstå mellan olika kommuner. Sammanslutningen

kan icke annat än finna dessa farhågor betydligt överdrivna,

särskilt med hänsyn till att de fall, då en persons internering söktes från

en kommun, där han icke hade hemortsrätt, säkerligen komme att bliva

ytterst fåtaliga i jämförelse med de otaliga fall, då fattigvård lämnas vårdbehövande

med hemortsrätt i annan kommun. Med nuvarande bestämmelser

måste säkerligen ett vårdbehov bliva ytterligt stort, innan en nykterhetsnämnd

söker anstaltsvård för en person med hemortsrätt i annan kommun,

i de fall då nämnden själv kan beräknas få vidkännas kostnaderna

och dessa icke kunna uttagas av den internerade. Sammanslutningen föreslår

därför, att samma regressrätt och hemortsrättsbestämmelser, som gälla

i fråga örn lämnad fattigvård och omhändertagande av barnavårdsnämnd,

måtte stadgas även i fråga om kostnader, som nykterhetsnämnd nödgats

vidkännas i fråga örn omhändertagen alkoholists vård.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anmärker, att den i slutet av 33 § 1 mom.

intagna bestämmelsen — enligt vilken statsverket, där nykterhetsnämnd ansökt

om intagandet, skulle vidkännas kostnaden i det fall, att personen i

fråga vid tiden för ansökningen om interneringsförordnande oavbrutet under

minst tre år vistats utom den kommun, där han hade hemortsrätt — synes

hava erhållit en i viss mån oegentlig avfattning. Länsstyrelsen anför vidare:

Då utkastet ej upptagit några bestämmelser örn regressrätt i fråga örn

havda vårdkostnader emot den intagnes hemortssamhälle, torde nämligen anledning

saknas att göra statens skyldighet att stå dylik kostnad beroende

av vederbörande persons vistelse viss tid utom det samhälle, där han vid

omhändertagandet har hemortsrätt. I stället lärer väl eventuell frånvaro av

närmare samhörighet mellan vistelsesamhället och den internerade böra i

förevarande hänseende komma i betraktande.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Majus proposition nr 164.

NyJcterhetsnämnden i Göteborg anför:

De sakkunniga hava icke velat tillmötesgå ett på vissa håll framställt

yrkande, att i fråga örn utgiven vårdkostnad i analogi med bestämmelser

i fattigvårdslagen giva sökandekommunen regressrätt gentemot den kommun,

där den vårdade har hemortsrätt. Nämnden delar de sakkunnigas uppfattning

härvidlag och vill utöver de skäl, de sakkunniga anfört mot den påyrkade

ordningen, däremot ytterligare framhålla, att en sådan ordning kan

antagas visa sig bristfällig även ur ren alkoholistvårdsynpunkt, i ty att i

en del fall nykterhetsnämnden i alkoholistens vistelsekommun kunde frestas

att i otid söka interneringsförordnande för att få internering verkställd,

innan personen hunne förvärva hemortsrätt i vistelsekommunen, och sålunda

erhålla rätt till ersättning av hemortskommunen i varje fall för en

del eller, örn vårdkostnaden skulle ha egenskap att inverka på hemortsrättsförvärv,

för hela vårdkostnaden.

Stadgandet i andra stycket av 1 mom. i 33 §, att statsverket i visst fall

skall vidkännas vårdkostnaden, har tillkommit i analogi med ett liknande,

örn ock icke fullt motsvarande stadgande i fattigvårdslagen rörande fattigvårdskostnader

och avser att i sin mån minska kommunernas utgifter för

alkoholistvård. Ur den synpunkten har nämnden givetvis intet att invända

mot stadgandet men väl däremot i andra avseenden.

Om sökanden, som väl vanligen kommer att bliva fallet och som enligt

vad nämnden här ovan för sin del förordat alltid skulle bliva fallet, är vistelsekommunens

nykterhetsnämnd, synes det med fog kunna frågas, på vad

slags förnuftig grund utöver den ovan anförda vistelsekommunens kostnad

skall ersättas av statsverket i de fall, där personen i fråga vistats oavbrutet

minst tre år utom hemortskommunen. Kationellare vore ett stadgande, att

vistelsekommunen befriades från vårdkostnaden i de fall, där den internerade

närmast före interneringen ej vistats oavbrutet så länge som tre år

inom nämnda kommun. Dessförinnan kan han anses icke hava nått någon

större grad av samhörighet med kommunen, medan han efter tre års oavbruten

vistelse inom kommunen kan anses hava nått sådan samhörighet

med densamma, att det kan vara motiverat, att kommunen får svara för

vårdkostnaden.

Att det åberopade liknande stadgandet i fattigvårdslagen är försvarligt

sammanhänger med att det genomgående, i motsats mot vad här är fallet,

är hemortskommunen, som svarar för fattigvårdskostnaderna. Hemortskommunen

befrias därifrån i de fall, där fattigvårdstagaren vistats oavbrutet

mer än tre år utom kommunen, varigenom hans samhörighet med kommunen

minskats i sådan grad, att skäl kan anses föreligga för att statsverket övertager

kostnaden.

Aven ur alkoholistvårdssynpunkt synes en befogad anmärkning kunna

framställas mot nu omhandlade stadgande. Med detsamma för ögonen skulle

det nämligen ligga nära till hands för en kommuns nykterhetsnämnd att

beträffande en alkoholist, som vistats t. ex. två år inom kommunen utan

att där, t. ex. på grund av att hans familj åtnjuter fattigvård, hava förvärvat

hemortsrätt och som lämpligen borde ofördröjligen intagas å alkoholistanstalt,

dröja med sin ansökan örn interneringsförordnande, i avvaktan på att

de tre åren skulle förflyta och sålunda rätt till ersättning av statsverket för

vårdkostnaden erhållas. Samma frestelse till dröjsmål skulle i motsvarande

fall föreligga för hemortskommunens nykterhetsnämnd, i händelse denna,

såsom av de sakkunniga föreslagits, skulle vara skyldig att uppmärksamma

ett av densamma känt fall av alkoholism, där personen i fråga vore boende

i annan kommun.

På grund av de invändningar, som sålunda kunna göras mot nu berörda

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Majds proposition nr 164.

stadgande, vill nämnden förorda, att detsamma utgår ur förslaget. Den ekonomiska

lättnad, som de sakkunniga genom stadgandet velat bringa kommunerna,

torde bättre kunna vinnas i annan ordning. Ett sätt vore genom

ett stadgande av innehåll, att statsverket övertoge vårdkostnaden för vistelsekommunen

i de fall, där den internerade närmast före interneringen ej

vistats oavbrutet tre år inom kommunen, oell för hemortskommunen i de

fall, där den internerade närmast före interneringen oavbrutet vistats minst

samma antal år utom denna kommun. Ur alkoholistvårdssynpunkt kunna

emellertid, såsom torde framgå av det ovan sagda, invändningar resas mot

ett dylikt stadgande, varför nämnden icke vill förorda detsamma.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län biträder vad nykterhetsnämnden i

Göteborg invänt i fråga örn det nyssnämnda stadgandet i 33 § 1 mom. i

1929 års förslag.

I departementsförslaget har icke influtit vad i 11 § i 1929 års förslag

stadgas därom, att polismyndighet skall äga göra ansökning örn internering

å allmän alkoholistanstalt, där någon, som för lösdriveri anhållits och av

polismyndigheten omhändertagits, finnes vara hemfallen åt dryckenskap såsom

i 1 § sägs samt polismyndigheten för hans återförande till ett nyktert

och ordentligt liv finner honom vara i oundgängligt behov av vård å allmän

alkoholistanstalt. Då detta stadgande strykes, bortfaller givetvis den föreslagna

skyldigheten för statsverket att betala kostnaden för vård av sådan

alkoholist, som internerats jämlikt det nämnda stadgandet. Jag vill hänvisa

till vad jag i denna fråga anfört vid behandlingen av 15 och 16 §§ i departementsförslaget.

Det må framhållas, att statsverket enligt departementsförslaget

liksom enligt 1929 års förslag skall betala vårdkostnaden, då vardnadskollegiet

jämlikt 25 § i departementsförslaget (17 § i sakkunnigförslaget)

förordnar örn internering av en straffriförklarad eller av en person, som inställts

hos kollegiet enligt vanartslagen.

Frågan örn ansvarigheten för vårdkostnaden i det fall, att en person vistas

utom sin hemortskommun, vållar särskilda svårigheter. Såsom i 1929 års

betänkande framhålles, måste det anses synnerligen önskvärt, att regressrätt

icke ifrågakommer olika kommuner emellan. Å andra sidan må det

icke förnekas, att vistelsekommunen kan bliva obenägen vidtaga åtgärder,

därest den ej har möjlighet att få gottgörelse för vårdkostnaderna. I 1929

års betänkande föreslås, att statsverket skall vidkännas kostnaden i det fall,

att den internerade vid tiden för interneringsansökningen oavbrutet under

minst tre år vistats utom den kommun, där han har hemortsrätt. Jag finner

det vara lämpligt, att statsverket åtminstone i vissa fall gottgör kostnaden

för internering av sådana personer, som under någon, uppenbarligen

ej alltför kort tid vistats utom sin hemortskommun. Emellertid bör enligt

min mening den nykterhetsnäinnd, som ansökt örn internering, därest den

eljest skulle vara ansvarig för vårdkostnaden," jämväl i dylika fall primärt

ansvara för densamma. Men sedermera bör kommunen under vissa förutsättningar

kunna utfå gottgörelse av statsverket. Statens sekundära ansvarighet

synes ej böra fastslås i förevarande lag. Det må blott erinras, att

alkoholistlagen, därest denna sak skulle där beröras, borde innehålla när
-

Departe
mentschefen.

s. 92 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

92 Kungl. Majus proposition nr 164.

mare bestämmelser angående prövningen siv de förhållanden, som skulle

vara avgörande, då det i det särskilda fallet gällde att bestämma, huruvida

staten skulle vara betalningsskyldig. Det kan lämpligen ankomma på Kungl.

Majit att genom särskild kungörelse bestämma angående användningen av

det anslag, som må komma att beviljas till ersättning åt kommunerna för

vårdkostnad. Såsom redan omnämnts hava kommunerna under de senare

åren i denna ordning erhållit bidrag till vissa vårdkostnader. För närvarande

gäller i detta avseende vad som stadgats genom kungörelse den 22

juni 1928 (nr 241). Jag har alltså funnit mig böra utesluta vad 33 § 1 mom.

andra stycket i 1929 års förslag innehåller angående statsverkets skyldighet

att vidkännas vårdkostnad.

I 33 § 1 mom. andra stycket i 1929 års förslag angives, att sökandens

skyldighet att svara för all vårdkostnad gäller gentemot såväl den anstalt,

där intagning först ägt rum, som anstalt, till vilken överflyttning skett eller

å vilken den intagne jämlikt 28 § 2 mom. (40 § i departementsförslaget)

frivilligt kvarstannar eller jämlikt 32 § (48 § i departementsförslaget) efter

utskrivning återintagits.

Det synes vara obehövligt att i lagen omnämna, att, där sökanden är

skyldig svara för vårdkostnad, denna skyldighet gäller jämväl gentemot anstalt,

till vilken överflyttning skett, och avser även tid, under vilken den intagne

jämlikt 40 § frivilligt kvarstannar. Yad sakkunnigförslaget i dessa

delar innehåller har således uteslutits.

Den ifrågasatta föreskriften, att den förste sökanden skall gälda kostnaden

för vård efter återintagning, synes mig icke vara lämplig. Ett sådant stadgande

kunde befaras föranleda, att nykterhetsnämnderna komme att ställa

sig betänksamma mot en interneringsansökning i fall, då utsikterna till rättelse

vore mindre goda. Det skulle kunna inträffa, att den förste sökanden finge

betala kostnaden för upprepade interneringsperioder och således för en ganska

obestämd tid framåt. Med hänsyn härtill torde det vara tillrådligt att låta

vanliga regler gälla beträffande kostnaden för vård efter återintagning, vilket

innebär, att den som ansökt örn återintagning får betala vårdkostnaden, där

denna ej gäldas av statsverket. På grund av det sålunda anförda har jämväl

vad 33 § 1 mom. andra stycket i 1929 års förslag i senast angivna hänseende

innehåller i fråga örn vårdkostnaden uteslutits ur departementsförslaget.

7 KAP.

Om klagan och underställning.

55 §.

Detta stadgande motsvarar 34 § 1 mom. i 1929 års förslag (s. 113).

Besvärstiden har ansetts böra bestämmas till en månad.

Frågan örn rätt att överklaga nykterhetsnämndens beslut angående övervakning

har omnämnts vid behandlingen av 13 §, och får jag hänvisa till

vad där anförts.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Majda proposition nr 164.

Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, att beslut angående utgivande

av böter och vitén skulle gå i verkställighet utan hinder av anförda

besvär, har uteslutits.

56 §.

Denna paragraf motsvarar 34 § 2 mom. i 1929 års förslag, såvitt stadgandet

avser klagan över länsstyrelses beslut (s. 113).

Genom överflyttningen å vårdnadskollegiema av de ärenden, som enligt

1929 års sakkunnigförslag skulle tillkomma länsstyrelserna, hava stadgandena

om klagan över länsstyrelses beslut måst undergå ändring. I den förut omförmälda

promemorian angående vårdnadskollegiernas inrättande uttalades,

att det torde vara lämpligt, att fullföljd skedde hos högsta domstolen. För

alkoholisternas vidkommande innebure detta, framhölls det vidare, en ändring

i den nuvarande ordningen, i det att mål örn internering å alkoholistanstalt

för närvarande fullföljdes i regeringsrätten. Att i fråga örn fullföljden

meddela olika regler beträffande de båda kategorierna, vanartiga och alkoholister,

syntes icke kunna komma ifråga. För övrigt förete]le det i och

för sig vara mest tilltalande, att även det frihetsberövande, som utgjordes

av intagning å alkoholistanstalt, i sista hand beslutades av landets högsta

judiciella myndighet.

Till belysande av frågan örn betydelsen för högsta domstolens arbetsbörda

av alkoholistärendenas överflyttning från regeringsrätten till högsta

domstolen meddelas vissa uppgifter i följande tabell.

T eib. 3. Antalet till regeringsrätten från länsstyrelser fullföljda ärenden

enligt alkoholistlagen samt innebörden av regeringsrättens beslut.

1925

1926

1927

1928

1929

Besvär över beslut av länssty- relse :

I) i fråga angående intagande

fast-

ställt

ändrat

fast-

ställt

ändrat

fast-

ställt

ändrat

fast-

ställt

ändrat

fast-

ställt

ändrat

å alkoholistanstalt

a) länsstyrelse beslutat in-

19

tagande .....................

b) länsstyrelse avslagit an-

14

i

7

~

18

2

6

i

i

sökan örn intagande .. .

1

—

—

i

—

—

—

3

—

II) i annan fråga enligt alko-

holistlagen .....................

3

i

—

—

2

—

—

—

—

Det kan synas i viss mån tveksamt, huruvida besvär över vårdnadskollegiernas

beslut i alkoholistärenden böra anföras hos högsta domstolen. I

främsta rummet föranledes en dylik tvekan därav, att frågan, örn en person

såsom alkoholist bör intagas å anstalt, avser ett ämne, som äger blott ringa

samband med högsta domstolens rättsskipande verksamhet. Enligt förslaget

till vanartslag skola emellertid intagningsbeslut jämte vissa andra beslut

enligt nämnda lag överklagas i högsta domstolen. Att meddela särskilda

regler för fullföljden från vårdnadskollegiema av ärenden enligt alkoholistlagen

torde vara mindre lämpligt, helst som dessa ärenden stå mycket nära

ärendena enligt vanartslagen. Vid lagrådets granskning av fjolårets förslag

Departements
chefen.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

till vauartslag framhölls, att då besvärsmålen enligt nämnda lag borde erhålla

skyndsam handläggning, helst klaganden i allmänhet icke torde befinna

sig på fri fot, men sådan behandling ej under varje tid av året vore möjlig

med regeringsrättens regelmässiga organisation, syntes regeringsrätten icke

kunna bliva högsta instans för dessa mål utan desamma böra upptagas av

högsta domstolen. Yad sålunda anförts torde äga viss giltighet jämväl beträffande

ärenden enligt alkoholistlagen, i vilka understundom förekommer,

att den klagande är omhändertagen och således icke befinner sig på fri fot.

Med hänsyn härtill och då ärendena icke torde komma att nämnvärt öka

högsta domstolens arbetsbörda, har jag ansett övervägande skäl tala för att

högsta domstolen skall vara klagoinstans över vårdnadskollegium jämväl

enligt alkoholistlagen.

Fråga örn den ändring av regeringsrättslagen, som betingas av nu förevarande

ärendens överflyttning från regeringsrätten till högsta domstolen,

lärer chefen för justitiedepartementet senare komma att anmäla.

Bestämmelserna örn klagan hava avfattats i huvudsaklig överensstämmelse

med föreskrifterna i 54 § av det till lagrådet remitterade förslaget till vanartslag.

Dock har jag icke ansett här böra föreskrivas så kort besvärstid

som 8 dagar. Det kan erinras, att i 1929 års förslag liksom i gällande lag

stadgas en besvärstid av 30 dagar. Jag har funnit lämpligt föreslå, att besvärstiden

bestämmes till en månad. De i 56 § upptagna bestämmelserna

förete den olikheten i förhållande till gällande lag, att där medgiven klagorätt

för sökande i ärendet borttagits. Inrättas ett nytt organ med speciell

uppgift att pröva intagningsärenden enligt alkoholist- och vanartslagen m. m.,

torde klagorätt till högsta domstolen över vägrad intagning icke böra medgivas.

Såsom den lämnade statistiken utvisar, synes denna rättighet blott

ganska sparsamt hava begagnats. Anmärkas må, att någon besvärsrätt från

det allmännas sida i motsvararande fall icke är medgiven i förslaget till

vauartslag, och att det ur allmän synpunkt torde finnas mindre anledning

att tillåta klagan över vägrad internering å alkoholistanstalt än över vägrad

internering å arbetsanstalt.

57 §.

Denna paragraf motsvarar 29 § andra stycket i 1929 års förslag (s. 101).

Socialstyrelsen har anfört följande:

Det i andra stycket upptagna stadgandet »underställning skall alltid äga

rum i det fall, som avses i 28 § 3 mom.» synes ej fullt tydligt. Därmed

lärer endast avses, att underställning skall ske av beslut örn kvarhållande

jämlikt nämnda lagrum men icke av beslut örn utskrivning. I enlighet härmed

torde 29 § andra stycket andra punkten åsyfta det fallet, att kvarhållande

kommit till stånd med stöd av 28 § 3 mom. och att fråga därefter

uppstått örn utskrivning före den då gällande maximitidens utgång. Detta

synes emellertid icke framgå av förslagets lagtext, vilken därför torde böra

omarbetas på denna punkt. Härvid bör också tagas hänsyn till att det synes

vara onödigt, att underställning äger rum, där anstaltsstyrelsen beslutat

utskrivning av en kvarhållen person någon kortare tid, mindre än 6 månader,

före maximitidens utgång.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Majus proposition nr 164.

Styrelsen för Venngarnsanstalten yttrar:

Bestämmelsen i 29 § andra stycket, att anstaltsstyrelsens beslut såväl

örn kvarliållande som utskrivning alltid skola i fall, som avses i 28 § 3

morn., underställas uppsiktsmyndighetens prövning, bör, i vad den avser

utskrivnings beslut, erhålla en annan lydelse. Det är nämligen uppenbarligen

onödigt med underställning i de fall, där den förlängda maximitiden är tilländalupen,

eftersom uppsiktsmyndigheten under dessa förhållanden icke kan

ändra anstaltsstyrelsens beslut. I sin nuvarande avfattning kan stadgandet

vidare tolkas så, som örn styrelsen icke ägde rätt att före eller vid den

normala maximitidens utgång utskriva person, tillhörande någon av de i

11 § 1 mom. och 17 § 1 mom. omförmälda kategorier, såvida icke uppsiktsmyndigheten

först haft tillfälle pröva beslutet. En dylik tolkning, som

skulle från anstaltsstyrelsen till uppsiktsmyndigheten överflytta beslutanderätten

i nära nog hälften av alla utskrivningsfall, torde väl de sakkunniga

emellertid näppeligen hava avsett. Tydligtvis åsyftar bestämmelsen att

skapa säkerhet för att den person, som styrelsen funnit böra kvarhållas. utöver

den normala maximitiden, icke sedermera utan vägande skäl utskrives

från anstalten.

Enligt styrelsens mening kan det allvarligt ifrågasättas, huruvida underställningsförfarande

överhuvudtaget är påkallat ifråga örn styrelsens utskrivningsbeslut.

Skulle emellertid mot denna styrelsens uppfattning underställning

även av utskrivningsbeslut anses erforderlig, torde underställningen åtminstone

böra inskränkas till vissa bestämda fall. Så bleve enligt styrelsens

mening förhållandet, därest andra stycket i förevarande paragraf erhölle

följande lydelse: »Beslut örn kvarhållande enligt 28 § 3 mom. ävensom

utskrivning av den. som sålunda kvarhållits, skola alltid underställas

uppsiktsmyndighetens prövning».

Underställning bör äga rum dels av beslut, att någon skall kvarhållas DepaHementsutöver

maximitiden enligt 36 § och dels av senare beslut angående kvar- ^

hållande eller utskrivning, dock ej örn beslutet avser utskrivning först vid

utgången av den maximitid, som finnes angiven i 37 §.

Det av de sakkunniga föreslagna stadgandet har i förtydligande syfte

jämkats.

Enligt förslaget till vanartslag skall socialstyrelsen fungera såsom uppsiktsmyndighet

över de allmänna arbetsanstalterna. Jämlikt 56 § i det nämnda

förslaget skola, då uppsiktsmyndigheten i vissa fall handlägger fråga örn kvarhållande

eller utskrivning av den, som intagits å allmän arbetsanstalt, i

avgörandet deltaga chefen för socialstyrelsen eller hans ställföreträdare,

den ledamot, som inom ämbetsverket handlägger ärenden av ifrågavarande

slag, annan ledamot, som avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna

kunskapsprov, samt två av Konungen särskilt förordnade ledamöter, av vilka

den ene skall vara legitimerad läkare med psykiatrisk utbildning och den

andre vara eller hava varit ordinarie innehavare av domarämbete.

Det torde få anses lämpligt, att samma regel gäller beträffande avgörandet

av sådana frågor, som omförmälas i 57 § i det förevarande förslaget till

alkoholistlag.

58 §.

Bestämmelser angående klagan över uppsiktsmyndighetens beslut förekomma

i 34 § 2 mom. i 1929 års förslag (s. 113).

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Departements
chefen.

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Vid granskningen i lagrådet av 1930 års förslag till vanartslag, uttalade

lagrådets flesta ledamöter den meningen, att det, för den händelse besvärsmål

örn intagande å allmän arbetsanstalt och därmed jämställda mål skulle

prövas i högsta domstolen, vore tveksamt, huruvida prövningen av besvär

över uppsiktsmyndighetens beslut borde förläggas till regeringsrätten eller

till Kungl. Majit i statsrådet, men att det vore möjligt, att praktiska hänsyn

fällde utslag till förmån för den uppfattningen, att dessa ärenden borde

upptagas icke av regeringsrätten utan av Kungl. Majit i statsrådet.

Enligt det för 1930 års riksdag framlagda förslaget till vanartslag liksom

enligt det innevarande år till lagrådet remitterade skola besvär över beslut

av uppsiktsmyndigheten i vanartsärenden prövas av Kungl. Majit i statsrådet.

Samma ordning synes böra gälla beträffande motsvarande ärenden enligt

den nu förevarande lagstiftningen. Frågan, huruvida dessa ärenden skola

vinna prövning i den ena eller andra ordningen, saknar emellertid betydelse

vid avfattningen av ifrågavarande stadgande. Ärendenas överflyttning

från regeringsrätten till Kungl. Majit åvägabringas genom en ändring i regeringsrättslagen,

varom förslag senare lärer framläggas.

8 KAP.

Särskilda föreskrifter och ansvarsbestämmelser.

59 §.

1929 års förslag innehåller i 4 § 2 mom. anvisning för nykterlietsnämnden

att samarbeta såväl med fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd och andra

myndigheter som ock med föreningar, stiftelser och andra institutioner för

social hjälpverksamhet (s. 66).

Socialstyrelsen yttrar:

Beträffande innehållet i 4 § 2 morn., som lämpligen kan sammanföras

med 5 § 1 morn., torde det vara ändamålsenligt att, såsom reservanten föreslagit,

i uppräkningen av institutioner och myndigheter m. fl., med vilka

nykterhetsnämnd bör låta sig angeläget vara att samarbeta, upptaga jämväl

rusdrycksförsäljningsbolag och styrelse för alkoholistanstalt (icke blott allmän

sådan). Därest skyddsnämnden kommer till stånd, bör uppenbarligen

även denna myndighet angivas.

Från nykterhetsnämndshåll uttalas önskemål örn att de på senare åren

i de flesta län bildade nykterketsnämndssammanslutningarna måtte angivas

i denna uppräkning. Då dessa organisationer hava till uppgift att befrämja

nykterhetsnämndernas verksamhet, synes detta önskemål böra tillgodoses.

Sammanslutningarna erhålla härigenom ett värdefullt stöd i lagstiftningen,

medan på samma gång stadgandet är så mjukt (»i den mån sådant kan vara

till gagn vid fullgörandet av dess åligganden»), att någon olägenhet icke

lärer vara att befara.

Från åtskilliga andra håll hava gjorts uttalanden av samma innehåll.

En anvisning av det innehåll, som föreslagits för nykterhetsnämnd, har

här lämnats för alla myndigheter, som handlägga ärenden enligt den ifrågasatta

lagen. Det synes befogat, att i anvisningen omnämnas jämväl skydds
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majas proposition nr 164. 97

nämnder ävensom alkoholistanstalter och bolag, som idka detaljhandel med

rusdrycker.

Att nykterhetsnämnderna skola samarbeta med de av nämnderna själva

bildade sammanslutningarna torde ej behöva utsägas i lagen.

60 §.

Detta stadgande motsvarar närmast 8 § i 1929 års förslag (s. 70).

Jag kan beträffande denna paragraf hänvisa till vad som anförts i fråga

örn 13 § i departementsförslaget.

61 §.

Motsvarar 7 § 2 mom. i 1929 års förslag (s. 69).

62 §.

1 Denna paragraf motsvarar 35 § i 1929 års förslag (s. 113).

Socialstyrelsen samt styrelserna för Venngarns- och Svartsjöanstalterna hava

avstyrkt bestämmelsen örn skyldighet för övervakare, nykterhetsnämnd och

anstaltsföreståndare att anmäla förseelse till åtal.

Sålunda anför Venngarns anstaltens styrelse.

I 28 § i lagen örn behandling av alkoholister finnas intagna bestämmelser

örn straff för den som lämnar brännvin, vin eller öl åt person, vilken honom

veterligen är intagen å alkoholistanstalt, eller eljest hjälper intagen att åtkomma

sådana drycker. I 1926 års förslag (20 §) inbegreps under ansvarsbestämmelserna

även det fall, att någon lämnade alkoholhaltiga drycker åt

den, som honom veterligen stöde nildor övervakning av nykterhetsnämnd.

I sitt utlåtande den 24 februari 1927 förklarade sig styrelsen ej hava något

att erinra mot nyssnämnda utvidgning. Däremot önskade styrelsen, att stadgandet

i annat avseende måtte erhålla ändrad avfattning. Styrelsen anförde

härom i huvudsak följande: »I motsats till vad nu är fallet, ålägger de sakkunnigas

förslag anstaltens styrelse skyldighet att ofördröjligen hos vederbörande

åklagare till åtal anmäla sådan förseelse, som här avses. Lämpligare

vore, örn en sådan angivelse finge bliva beroende på styrelsens prövning i

varje särskilt fall. De å Yenngarn intagna få ofta på egen hand företaga

körslor på milslångt avstånd från anstalten. Det har förekommit, att någon

person under dessa färder fått en handräckning av en intagen och i ovetenhet

örn straffbestämmelserna såsom ersättning bjudit på exempelvis pilsnerdricka.

I sådant fall — där ingen ond avsikt förefimnits — synes man vinna

mera genom en upplysning örn lagens bestämmelser än genom att anmäla

till åtal. Det förefaller, som örn även 20 § borde så omredigeras, att det

kunde överlämnas åt nykterlietsuämnden att avgöra, i vilka fall anmälan till

åtal bör äga rum.»

I förevarande förslag har skyldigheten att till åtal anmäla förseelse av

här ifrågavarande slag överflyttats, vad beträffar allmänna alkoholistanstalter,

från styrelsen till föreståndaren. Styrelsen vidhåller emellertid alltjämt sin

uppfattning örn olämpligheten av att göra angivandet till en ovillkorlig

skyldighet.

I såväl 1926 som 1929 års betänkande föreslås vissa utvidgningar av den

straffbestämmelse, som förekommer i 28 § i den nu gällande lagen. Jag

anser mig icke kunna biträda förslagen, såvitt de avse, att förledande till

förtäring av alkoholhaltiga drycker under viss förutsättning skall beläggas

med straff. Stadgandet motiveras i 1926 års förslag närmast av önskvärd
Vihang

till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 145 häjt. (Nr 164.) 215 »i 7

Departements
chefen.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98 Kungl, Maj:ts proposition nr 164.

heten att kunna med straff åtkomma sådana personer, som uppsöka en från

anstalt utskriven och förleda honom till förtäring av rusdrycker. Även örn

jag finner syftet med förslaget beaktansvärt, har jag likväl på grund av de

bevisningssvårigheter, som otvivelaktigt ofta skulle möta, ansett lämpligast,

att en sådan straffbestämmelse icke upptages i förslaget.

På de skäl, som anförts av Yenngarnsanstaltens styrelse, har jag ansett

skyldighet icke böra stadgas för övervakare m. fl. att anmäla förseelse till

åtal.

63 §.

Denna paragraf motsvarar 36 § i 1929 års förslag (s. 114).

I sakkunnigförslaget har allenast vidtagits den ändringen, att i överensstämmelse

med vad i 64 § av förslaget till vanartslag är stadgat, bestämmelsen

örn förvandling icke gjorts tillämplig å böter och vitén, vartill någon

fällts av nykterhetsnämnd.

Övergångsbestämmelserna.

Tiden för lagens ikraftträdande har satts till den 1 juli 1933. Anledningen

härtill är närmast den, att vanartslagen med dess bestämmelser angående

vårdnadskollegium icke avsetts skola träda i kraft förrän nämnda dag. En

dylik övergångstid torde ock vara önskvärd med hänsyn till behovet av ett

närmare övervägande rörande den utveckling av anstaltsväsendet, som lagstiftningen

må påkalla.

I sakkunnigförslaget stadgades beträffande verkställighet av beslut, varigenom

enligt äldre lag förordnats örn någons intagande å allmän alkoholistanstalt,

att äldre lag skulle gälla i fråga örn tiden för kvarhållande men de

nya bestämmelserna i övrigt lända till efterrättelse. Då de nya bestämmelserna

emellertid icke allenast i fråga örn interneringstiden utan även

eljest kunna anses i viss mån strängare än vad nu gäller, har det ansetts

lämpligast att låta den gamla lagen bliva i allo tillämplig å verkställigheten

av äldre beslut, dock att de nya reglerna örn vårdkostnad skola lända till

efterrättelse.

En viss komplettering av bestämmelserna har skett i nära anslutning till

vad i vanartslagförslaget stadgats, varjämte en övergångsbestämmelse tilllagts

beträffande den, som vid tiden för lagens ikraftträdande frivilligt ingått

å anstalt.

Föredraganden uppläser härefter det i enlighet med hans anförande avfattade

förslaget till lag örn behandling av alkoholister, av den lydelse bilaga

vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Ilegenten.

Ur protokollet:

Gösta Sandberrg.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

99

Förslag

till

Lag

om behandling av alkoholister.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Lagens tillämplighetsområde.

1 §•

År någon hemfallen åt alkoholmissbruk och finnes han i följd därav

1. vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller

2. utsätta någon, som han jämlikt stadgande i lag är skyldig att försörja,

för nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brista i sina plikter mot sådan

person, eller

3. ligga det allmänna, sin familj eller annan till last, eller

4. vara ur stånd att taga vård örn sig själv, eller

5. grovt störa närboende eller andra,

då skola i enlighet med vad nedan är stadgat åtgärder vidtagas för hans

återförande till ett nyktert och ordentligt liv.

Lag samma vare, där någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, blivit

under de två senast förflutna åren tre eller flera gånger dömd till ansvar för

fylleri.

2 KAP.

Om samhällsorgan för behandling av ärenden enligt denna lag.

2 §.

I varje kommun skall finnas en nykterhetsnämnd.

Nykterhetsnämnden har att enligt denna lag upptaga och handlägga frågor

örn åtgärder mot dem, som äro hemfallna åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs.

Angående nämndens åligganden i övrigt är särskilt stadgat.

3 §.

Kommunen må besluta, att särskild nykterhetsnämnd skall tillsättas. Är

ej särskild sådan nämnd tillsatt, skall nykterhetsnämnden utgöras av kommunens

fattigvårdsstyrelse.

4 §.

Ledamöter i särskild nykterhetsnämnd utses av kommunen till det antal,

som med hänsyn till folkmängden och andra förhållanden erfordras, dock å

landet minst tre och i stad minst fem. Av ledamöterna skall minst en vara

s. 100 Kontrollera mot PDF

100 Kungl. Majus proposition nr 164.

kvinna, och bör läkare, om sådan är bosatt inom kommunen, vara ledamot av

nämnden.

Suppleanter för ledamöterna utses av kommunen till minst dessas halva

antal eller, örn ledamöternas antal ej är jämnt, till minst det antal, som är

närmast över hälften. Minst en av suppleanterna skall vara kvinna.

Beträffande valbarhet, obehörighet, rätt att avsäga sig uppdraget, ledamots

och suppleants tjänstgöringstid och avgång, vissa prästers och läkares rätt att

deltaga i nämndens förhandlingar, val av ordförande och vice ordförande, ordningen

för nämndens arbete, ordförandens åligganden, ersättning åt ordförande

och ledamöter, avlämnande av utgifts- och inkomstförslag, räkenskapers förande,

redovisning, granskning av nämndens räkenskaper och förvaltning samt ledamots

ansvarighet äger vad i 3 kap. 10, 12—18 och 21 §§ i lagen örn fattigvården

finnes stadgat rörande fattigvårdsstyrelse motsvarande tillämpning.

I fråga örn nykterhetsnämnd i Stockholm gälla de bestämmelser, som

Konungen på förslag av stadsfullmäktige meddelar.

5 §.

I kommun, där nykterhetsnämnden utgöres av fattigvårdsstyrelsen, skall

kommunen utse en av styrelsens ledamöter att för den tid han är vald till ledamot

bereda och vara föredragande i de ärenden, som ankomma på nykterhetsnämnds

prövning.

6 §.

Då ordförande eller föredragande utsetts, skall uppgift å den utseddes namn

och adress ofördröjligen insändas till länsstyrelsen, som låter meddela underrättelse

därom i länskungörelserna.

7 §.

Konungen äger för viss kommun förordna, att befattningen med ärenden,

som nykterhetsnämnden enligt denna lag har att handlägga, må tillkomma ett

inom nämnden valt arbetsutskott.

Närmare bestämmelser rörande utskottets sammansättning och verksamhet

meddelas av Konungen.

8 §.

I den mån det finnes erforderligt, må nykterhetsnämnden till sitt biträde

kalla därtill skickade män och kvinnor.

Finnes ersättning åt sådant biträde böra utgå, ankommer det på kommunen

att efter framställning av nämnden bestämma därom.

9 §.

över nykterhetsnämnd tillkommer befattningen med ärenden enligt denna

lag vårdnadskollegium.

Då kollegiet handlägger ärende enligt denna lag, skall vad i 13—15 §§ i

lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt finnes stadgat äga motsvarande

tillämpning; dock vare för beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt ej

erforderligt, att ordföranden biträder beslutet.

Närmare bestämmelser angående vårdnadskollegiernas verksamhet enligt

denna lag meddelas av Konungen.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 164.

101

3 KAP.

Om behandling av ärenden hos nykterhetsnämnd.

10 §.

Polis- och. åklagarmyndighet åligger att, när de erhållit kännedom om förhållande,

som bör föranleda nykterhetsnämndens ingripande, ofördröjligen göra

anmälan därom hos nämnden.

11 §.

Ilar nykterhetsnämnden genom anmälan eller eljest fått grundad anledning

antaga, att någon, som vistas inom kommunen eller där äger hemortsrätt, är

hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, skall nämnden skyndsamt föranstalta

örn undersökning samt söka inhämta noggrann kännedom örn hans levnadsförhållanden

och andra på fallets bedömande inverkande omständigheter.

12 §.

Där så erfordras, må nykterhetsnämnden kalla den, som är föremål för undersökning,

att personligen inställa sig inför nämnden eller särskilt utsett ombud

eller av nämnden anvisad läkare. År han bevisligen kallad, men utebliver

han utan laga förfall, äger nämnden erhålla handräckning hos polismyndigheten

för hans hämtande.

Då eljest någon, som bor eller uppehåller sig inom kommunen, av nykterhetsnämnden

kallas till inställelse inför nämnden eller särskilt utsett ombud

för att meddela upplysning i något till nämndens behandling hörande ärende,

är han pliktig att hörsamma kallelsen, såvida han minst fyra dagar förut erhållit

del därav. Utebliver han utan laga förfall, äger nämnden fälla honom

att böta fem kronor och genom vite tillhålla honom att inställa sig. I fall

av tredska äger nämnden fälla honom till vitet samt förelägga högre vite.

Vitena må dock tillsammans ej överstiga trettio kronor. Kan den tredskande

ändock ej förmås till inställelse, äger nämnden erhålla handräckning hos polismyndigheten

för hans hämtande.

Ordförande i nykterhetsnämnd äger jämväl besluta örn kallelse som ovan

sägs.

13 §.

Framgår av nykterhetsnämndens undersökning, att den, örn vilken är fråga,

är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, skall nämnden, där ej uppenbarligen

utsikt saknas att utan tvång återföra honom till ett nyktert och ordentligt

liv, vidtaga för hans rättelse lämpade hjälp åtgärd er.

Nämnden bör sålunda söka

bibringa honom insikt örn vådan av alkoholmissbruk, därvid nämnden har

att allvarligt erinra honom örn de påföljder, vilka kunna inträda enligt denna

lag, örn rättelse ej vinnes;

förhjälpa honom i fall av behov till erhållande av lämplig anställning eller

bereda honom, där det för minskande av frestelserna till bruk av alkoholhaltiga

drycker är erforderligt, ombyte av verksamhet eller vistelseort;

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

föranstalta, att alkoholhaltiga drycker ej utlämnas till honom, samt förmå

honom att ej besöka lokaler, där sådana utskänkas;

förmå honom, när det prövas vara till gagn, att ingå i nykterhetsförening;

förmå honom, när anledning därtill föreligger, att rådfråga läkare och följa

dennes föreskrifter eller att frivilligt söka vård å lämplig anstalt.

Då omständigheterna därtill föranleda, må nämnden ställa honom under

övervakning på sätt i 60 § sägs. Övervakningen må fortgå under högst två år

från beslutet därom.

14 §.

Då undersökning eller annan sådan åtgärd på nykterhetsnämnds föranstaltande

vidtages, bör noga tillses, att den, som åtgärden avser, icke utsättes för

allmän uppmärksamhet eller onödigtvis störes i lovlig verksamhet.

Vad hos nykterhetsnämnd förekommit rörande personer, som äro föremål

för nämndens behandling, må ej yppas för obehöriga.

Alla handlingar i förekommande ärenden skola så förvaras, att de icke åtkommas

av obehöriga.

4 KAP.

Om behandling av ärenden hos vårdnadskollegium.

15 §.

Har någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, icke

genom hjälpåtgärd kunnat återföras till ett nyktert och ordentligt liv eller

saknas eljest uppenbarligen utsikt att utan tvång återföra honom därtill, äger

nämnden hos vårdnadskollegiet ansöka örn förordnande, att han må intagas å

allmän alkoholistanstalt.

16 §.

År någon hemfallen åt alkoholmissbruk och finnes han i följd därav vara

farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, äger nykterhetsnämnden,

ändå att fall, som avses i 15 §, ej är för handen, så ock polismyndigheten i

orten hos vårdnadskollegiet ansöka örn förordnande, att han må intagas å allmän

alkoholistanstalt. Återkallelse av ansökningen utgör ej hinder för kollegiet

att fortsätta med ärendets handläggning.

Är faran så överhängande, att åtgärd, som ankommer på kollegiet, ej utan

våda kan avvaktas, har polismyndigheten att ofördröjligen på lämpligt sätt

tillsvidare omhändertaga den, örn vilken är fråga.

Varder någon sålunda omhändertagen, innan ansökning gjorts örn förordnande,

att han må intagas å allmän alkoholistanstalt, skall polismyndigheten

utan uppskov göra sådan ansökning.

17 §.

Har förmyndare för någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i

1 § sägs, eller dennes make, föräldrar, barn eller syskon eller förmyndare

för någon av dem hos nykterhetsnämnden hemställt, att nämnden måtte

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

vidtaga hjälpåtgärd eller ansöka om förordnande, att den, om vilken är fråga,

må intagas å allmän alkoholistanstalt, men har nämnden avslagit framställningen

eller ej inom två månader vidtagit äskad åtgärd, äger den, soln gjor

framställningen, hos vårdnadskollegiet ansöka örn vidtagande av hjälpatgard

eller örn förordnande, som nyss är sagt. 0

Ansökningen skall inlämnas till nykterhetsnämnden inom ett ar etter

det framställningen gjordes hos nämnden, och åligger det nämnden att ofördröjligen

till kollegiet insända ansökningshandlingarna jämte eget utlåtande,

vilket tillika skall innefatta redogörelse för den undersökning och för de övriga

åtgärder, som av nämnden vidtagits, eller, därest nämnden ej vidtagit någon

åtgärd, upplysning örn skälen därtill.

18 §.

Vid ansökning örn förordnande, att någon må intagas å allmän alkoholistanstalt,

böra fogas prästbevis och läkarbetyg, avfattade enligt av Konungen

meddelade anvisningar. , ,,

Göres ansökningen av nykterhetsnämnd eller polismyndighet, skall de

innehålla fullständig redogörelse för den i ärendet företagna undersökningen

och för de övriga åtgärder, som vidtagits. .

Saknas prästbevis eller läkarbetyg eller finnes den förebragta utredningen

annorledes ofullständig, och kan det felande ej lämpligen genom yardnadskollegiets

försorg anskaffas, har kollegiet att förelägga sökanden att inom viss

tid inkomma med felande handlingar eller utredning vid äventyr, att ansökningen

eljest avslås, dock vare den omständigheten, att prästbevis ej varder tor

kollegiet tillgängligt, icke hinder för bifall till ansökningen, örn den som ansökningen

avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv.

19 §.

Har ansökning hos vårdnadskollegiet gjorts i behörig ordning, skola ansökningshandlingarna

ofördröjligen delgivas den, som ansökningen avser, och, örn

han är omyndig, den som enligt lag har att sörja för hans person, med föreläggande

att inom viss kort tid skriftligen förklara sig över ansökningen vid

äventyr, örn det försummas, att ärendet ändock avgöres. Finnes någon bora

lämnas tillfälle att yttra sig över handling, som inkommit efter det ansökningen

utställts till förklaring, skall sådan handling delgivas honom.

20 §.

Förekommer anledning, att den, som ansökningen avser, är farlig för annans

personliga säkerhet eller eget liv, må vårdnadskollegiet, när skäl därtill aro,

även innan han blivit hörd i ärendet föranstalta örn att han i avbidan pa

slutligt beslut tillsvidare intages å allmän alkoholistanstalt eller, om plats

å dylik anstalt ej omedelbart kan beredas, omhändertages och vårdas på annat

lämpligt sätt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Majus proposition nr 164.

21 §.

!“ b6f “llaS med d“- ansökningen

,J l “tl “““ Ji,r lnfär kollegiet upplysningsvis töras, har kollegiet

att förordna om dylikt förhör. g

Är den som ansökningen avser, bevisligen kallad till förhör, men utebliver

han utan laga förfall, må kollegiet låta hämta honom

28 8 f- TT’ f°?. Tvisli8:Cn kallats’ utebliver utan laga förfall, galle vad i

§ forsta stycket i lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt finnes stadgat.

Vid forhore skola bestämmelserna i 26 § andra stycket i nämnda lag äga

kommerande tlllampmng- Protoko11 skall föras över vad vid förhöret före
-

Finnér vårdnadskollegiet av förhållandena påkallat, att någon varder vid

domstol hord såsom vittne angående uppgivna omständigheter, gälle vad i 27 §

andra stycket i lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt finnes stadgat.

23 §.

■ 1 fragTr ersattning tiU den’ som enligt förordnande av vårdnadskolleg

inställt sig for att upplysningsvis höras eller för att vittna, skall vad

angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål finnes stadgat

aga motsvarande tillämpning; dock skall ersättningen alltid stanna å statsverket

24 §.

n TT vardnadskollegiet’ att den’ som ansökningen avser, är hemfallen åt

alkoholmissbruk såsom i 1 § sågs, har kollegiet att taga under omprövning

huruvida han kan antagas låta sig rätta genom hjälpåtgärd; och må kollegiet

i sadant fall självt vidtaga dylik åtgärd eller uppdraga åt nykterhetsnämnd

att iöranstalta därom.

Avser ansökningen förordnande, att han må intagas å allmän alkoholistanstalt,

och finnes hjälpåtgärd ej böra vidtagas, skall kollegiet förordna om

hans intagande å sådan anstalt.

25 §.

Har någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sågs begått

brottslig gärning men i anseende till sin sinnesbeskaffenhet vid gärningens

begående icke fällts till ansvar, och har hän vid prövning i vederbörlig ordning

iunnits icke vara i behov av vård å sinnessjukhus, må vårdnadskollegiet även

utan darom gjord ansökning besluta örn hjälpåtgärd eller förordna örn hans

intagande a allmän alkoholistanstalt.

Har någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sågs, inställts

hos kollegiet enligt lagen om åtgärder mot vanartigt levnadssätt och prövar

kollegiet det vara tjänligare att bereda honom vård å allmän alkoholistanstalt

än att vidtaga åtgärd enligt nämnda lag, må kollegiet förordna örn hans intagande

a sådan anstalt.

I fall, som i denna paragraf sägs, äger kollegiet förordna, att den, örn vilken

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 164. 105

i ärendet är fråga, skall i avbidan på slutligt beslut omhändertagas och vårdas

på lämpligt sätt.

26 §.

Vårdnadskollegiets slutliga beslut skall ofördröjligen skriftligen mot bevis

delgivas sökande samt den, som beslutet avser, och skall, örn klagan över beslutet

må föras, jämväl besvärshänvisning delgivas.

Där nykterhetsnämnd ej är sökande, skall underrättelse örn beslutet översändas

till nykterhetsnämnden i hemortskommunen, eller, örn annan nykterhetsnämnd

tagit befattning med ärendet, till denna nämnd.

27 §.

Där vårdnadskollegiet ej annorlunda förordnar, må beslut örn intagande

å allmän alkoholistanstalt gå i verkställighet utan hinder därav, att det ej äger

laga kraft.

28 §.

Sökanden i ärendet har att föranstalta örn verkställighet av beslut örn intagande

å allmän alkoholistanstalt, där ej annat följer av vad i 29 § är stadgat.

Varder beslutet ej omedelbart verkställt, äger nykterhetsnämnden ställa den,

som beslutet avser, under övervakning på sätt i 60 § sägs. övervakningen må

fortgå under högst ett år från beslutet därom.

29 §.

Har beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt grundats därpå, att den,

som beslutet avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller

har beslutet meddelats jämlikt 25 §, har vårdnadskollegiet att föranstalta örn

verkställighet av beslutet.

Finner kollegiet, att den, som beslutet avser, genast bör intagas å allmän

alkoholistanstalt, men kan plats ej omedelbart beredas, äger kollegiet, när skäl

därtill äro, draga försorg örn hans omhändertagande och vårdande under tiden

på annat lämpligt sätt, dock må sådan vård ej fortgå under längre tid än tre

månader.

Har beslutet meddelats jämlikt 25 § och föreligger grundad anledning till

antagande, att den, som beslutet avser, skall låta sig rätta utan intagande å

allmän alkoholistanstalt, må kollegiet medgiva villkorligt anstånd med beslutets

verkställande, och äger kollegiet därvid ställa honom under övervakning på

sätt i 60 § sägs. Övervakningen må fortgå under högst ett år från beslutet därom.

När omständigheterna därtill föranleda, skall kollegiet förklara anståndet förverkat.

30 §.

Har plats å allmän alkoholistanstalt beretts för den, som enligt meddelat

beslut må intagas å sådan anstalt, men vägrar han att ingå å anstalten, skall

polismyndigheten på framställning av den, som har att föranstalta örn verkställighet

av beslutet, lämna handräckning för hans intagande.

31 §.

Där verkställighet av beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt ej

påbörjats inom ett år efter beslutets meddelande, vare det förfallet.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Majus proposition nr 164.

5 KAP.

Om anstaltsvård och eftervårdande verksamhet.

32 §. °

Allmän alkoholistanstalt enligt denna lag är

1. anstalt eller avdelning därav, som av staten inrättats för sådant ändamål;

2. av landsting, kommun, förening, stiftelse eller annan anordnad anstalt

eller avdelning därav, vilken av Konungen erkänts såsom allmän alkoholistanstalt.

Sådant erkännande kan när som helst återkallas.

Allmän alkoholistanstalt skall stå under ledning av en styrelse.

Konungen meddelar närmare bestämmelser angående anstalternas verksamhet.

33 §.

Allmänna alkoholistanstalterna skola stå under uppsikt av socialstyrelsen.

34 §.

Envar, som är intagen å allmän alkoholistanstalt, skall vara pliktig att fullgöra

det arbete, som ur synpunkten av en ändamålsenlig vård ålägges honom.

35 §.

Den i 33 § omförmälda uppsiktsmyndigheten äger förordna örn överflyttning

av intagen person från en allmän alkoholistanstalt till en annan; sådant

förordnande må genast gå i verkställighet.

36 §.

Den, som på grund av slutligt beslut intagits å allmän alkoholistanstalt, må

kvarhållas under en tid av ett år. Har han förut varit intagen å sådan anstalt

och är beslutet meddelat inom fem år från senaste utskrivningen, må han kvarhållas

under en tid av två år.

Utskrivning från anstalten skall ske tidigare än nu är sagt, där grundad

anledning föreligger till antagande, att den intagne efter utskrivningen skall

föra ett nyktert och ordentligt liv.

37 §.

Har beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt grundats därpå, att den,

som beslutet avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller

har beslutet meddelats jämlikt 25 §, eller har någon, som förut minst tre

gånger varit intagen å allmän alkoholistanstalt, ånyo intagits enligt slutligt

beslut, som meddelats inom ett år från senaste utskrivningen, då må den intagne,

därest han med hänsyn till sin sinnesart samt sitt föregående liv och

förhållande i anstalten måste antagas i händelse av utskrivning icke komma

att föra ett nyktert och ordentligt liv, kvarhållas under två år utöver den tid,

han enligt 36 § längst kunnat kvarhållas.

Där någon sålunda kvarhålles, skall fråga örn hans utskrivning sedermera

minst en gång varje halvår upptagas till prövning.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

107

38 §.

Vid beräkning av tiden för kvarbållande skall den tid inräknas, under

vilken din intagne i avbidan på slutligt beslut vistats å allmän alkoholistanstalt

eller av sådan anledning eller i avvaktan på beredande av plats å dylik anstalt

vistats å annan för vård av alkoholister anordnad anstalt.

Har någon jämlikt 50 § intagits å allmän alkoholistanstalt och påkallas,

medan han är intagen, verkställighet av förordnande örn hans intagande å sådan

anstalt, skall den tid, han frivilligt vistats å anstalten, likaledes medräknas

vid bestämmande av den tid, han på grund av förordnandet må kvarhållas.

39 §.

Har någon, som intagits å allmän alkoholistanstalt, blivit överflyttad till

straffanstalt för undergående av honom adömt frihetsstraff eller förvandlingsstraff

för böter, eller har han avvikit från alkoholistanstalten, skall den tid,

han sålunda ej vistats å anstalten, icke medräknas vid bestämmande av den

tid, han längst må kvarhållas.

40 §.

Vill någon, som är intagen''å allmän alkoholistanstalt, frivilligt kvarstanna

å anstalten efter utgången av den tid, han längst må kvarhållas, må det, när

skäl därtill äro, medgivas för högst fyra månader under villkor, att han skriftligen

förbinder sig att kvarstanna under den tid, som bestämmes. Är han omyndig,

erfordras samtycke av den, som enligt lag har att sörja för hans person.

41 §.

Där det prövas vara till gagn, må anstaltens styrelse medgiva den intagne

att under återstoden av den tid, han längst ma kvarhallas, eller under viss del

därav på försök vistas utom anstalten.

Anstaltens styrelse äger uppdraga at föreståndaren för anstalten att besluta

örn sådan försökspermission.

42 §.

Då försökspermission beslutas, har anstaltens föreståndare att, innan den

intagne lämnar anstalten, meddela underrättelse örn beslutet till myndighet

eller person, som ansökt örn hans intagande, ävensom, där sa finnes lämpligt,

till nykterhetsnämnden i den kommun, dit han begiver sig.

I fall av behov har föreståndaren att med anlitande av nykterhetsnämnd,

organisation, som utövar social hjälpverksamhet, eller enskild person söka i

tid bereda den permitterade lämplig sysselsättning samt förhjälpa honom ^ till

ort, där sådan erhållits, eller vidtaga andra tjänliga åtgärder till hans bistånd.

43 §.

Där det ej på grund av särskilda omständigheter finnes obehövligt, skall

anstaltens styrelse ställa den permitterade under övervakning på sätt i 60 §

sägs eller uppdraga åt nykterhetsnämnd att därom besörja, övervakningen må

fortgå under permissionstiden.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Vare sig övervakning anordnas eller ej, må anstaltens styrelse ålägga den

permitterade skyldighet att under permissionstiden underkasta sig de föreskrifter

angående vistelseort, sysselsättning och annat, som finnas erforderliga

för hans rättelse. •

Där så prövas nödigt, må anstaltens styrelse besluta ändring i meddelade

föreskrifter.

Anstaltens styrelse äger uppdraga åt föreståndaren för anstalten att i fråga

örn den, som av honom permitteras, meddela beslut, som i denna paragraf avses.

44 §.

Undandrager sig den permitterade övervakning eller bryter han eljest mot

meddelade föreskrifter, äger anstaltens styrelse eller, enligt styrelsens uppdrag,

föreståndaren för anstalten besluta örn hans återhämtande.

Ilar ej före utgången av den tid, den permitterade längst må kvarhållas, fråga

väckts örn hans återhämtande, skall beslut meddelas örn utskrivning.

Örn den permitterade hämtas åter, skall den tid, han vistats utom anstalten,

icke medräknas vid bestämmande av den tid, han längst må kvarhållas.

45 §.

Om kvarhållande och utskrivning beslutar anstaltens styrelse.

När skäl därtill äro, må även uppsiktsmyndigheten, efter anstaltsstyrelsens

hörande, förordna örn utskrivning.

46 §.

Då utskrivning beslutas, skall vad i 42 § är stadgat äga motsvarande tilllämpning.

Är någon i fall, som avses i 52 §, vid utskrivning i behov av fattigvård, har

anstaltens föreståndare att, där så prövas påkallat, för erforderliga åtgärders

vidtagande hänvända sig till länsstyrelsen i det län, där beslutet örn hans intagande

å allmän alkoholistanstalt meddelats; och har länsstyrelsen att efter omständigheterna

föranstalta örn tjänlig vård eller vidtaga annan lämplig åtgärd.

Såsom vistelsesamhälle skall anses den kommun, där ingripande enligt denna lag

ägde rum, dock att, där beslutet meddelats jämlikt 25 § andra stycket, vad i

44 § i lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt är stadgat i fråga om vistelsesamhälle

skall lända till efterrättelse.

47 §.

Vid utskrivning skall anstaltens styrelse, där det ej på grund av särskilda

omständigheter finnes obehövligt, ställa den utskrivne under övervakning på

sätt i 60 § sägs eller uppdraga åt nykterhetsnämnd att därom besörja, övervakningen

må fortgå under högst ett år från beslutet därom.

Vare sig övervakning anordnas eller ej, må anstaltens styrelse ålägga den

utskrivne skyldighet att under tid, som vid utskrivningen blivit förelagd, dock

högst ett år, underkasta sig de föreskrifter angående vistelseort, sysselsättning

och annat, som finnas erforderliga för hans rättelse.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

109

Där så prövas nödigt, må anstaltens styrelse besluta ändring i meddelade

föreskrifter.

48 §.

Undandrager sig den utskrivne övervakning eller bryter ban eljest mot meddelade

föreskrifter, må nykterhetsnämnden, där hjälpåtgärder vidtagits utan

att rättelse vunnits eller sådana åtgärder prövas vara gagnlösa, bos vårdnadskollegiet

ansöka örn förordnande, att han må ånyo intagas a allmän alkoholistanstalt.

Har han visat sig farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv,

må jämväl polismyndigheten i orten ansöka örn sådant förordnande; och skall

i dylikt fall vad i 16 § andra och tredje styckena stadgas äga tillämpning.

I ansökningen skall noggrant angivas, i vilka avseenden den utskrivne brutit

mot de meddelade föreskrifterna, samt redogörelse lämnas för hans uppförande

i övrigt under tiden efter utskrivningen.

Kollegiet har att efter omständigheterna förordna örn intagande å allmän

alkoholistanstalt eller vidtaga annan åtgärd enligt denna lag.

49 §.

Polismyndighet har att på begäran lämna handräckning för återhämtande

till allmän alkoholistanstalt av den, som avvikit därifrån, och av permitterad,

som enligt meddelat beslut skall hämtas åter till anstalten.

50 §.

Vill någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, frivilligt ingå å allmän

alkoholistanstalt, må han intagas under villkor, att han i egenhändigt underskriven

ansökning hos anstaltens styrelse gjort framställning därom samt skriftligen

förbundit sig att kvarstanna å allmän alkoholistanstalt under viss tid,

som dock ej må överskrida ett år. Är han omyndig, erfordras samtycke av den,

som enligt lag har att sörja för hans person.

Vid ansökningen skola fogas prästbevis och läkarbetyg, avfattade enligt av

Konungen meddelade anvisningar.

Den, som sålunda intagits å allmän alkoholistanstalt, må kvarhållas under

den tid, som angives i den skriftliga förbindelsen, men må, när omständigheterna

därtill föranleda, utskrivas tidigare.

Vad i 34, 35, 39—46 och 49 §§ stadgats äger motsvarande tillämpning

rörande den intagne.

6 KAP.

Om kostnader för vård och omhändertagande enligt denna lag.

51 §.

Kostnad för omhändertagande eller vård, som omförmäles i 16 § andra

stycket, 20 §, 25 § tredje stycket och 29 § andra stycket, skall statsverket vidkännas.

52 §.

Kostnad för vård, som meddelats den, vilken pa grund av slutligt beslut

s. 110 Kontrollera mot PDF

110 Kungl. Majus proposition nr 164.

intagits å allmän alkoliolistanstalt, skall bestridas av statsverket i följande

fall, nämligen

1. där beslutet grundats därpå, att den intagne är farlig för annans personliga

säkerhet eller eget liv;

2. där beslutet meddelats jämlikt 25 §:

3. där någon jämlikt 37 § kvarhålles.

53 §.

I andra fall än de i 51 och 52 §§ nämnda är den, som ansökt örn intagande

å allmän alkoholistanstalt, skyldig att gentemot den anstalt, där vård lämnats,

svara för vårdkostnad, vilken icke bestrides av eljest tillgängliga medel.

54 §.

Där på grund av ansvarsförbindelse eller eljest annan än den, som åtnjutit

vården, guldit vårdkostnad, är han berättigad till gottgörelse av den vårdade.

Har kommun bekostat vården, äger nykterhetsnämnden uttaga sådan gottgörelse,

i den mån den icke finner skäl till eftergift.

7 KAP.

Om klagan och underställning.

55 §.

Den, som av nykterhetsnämnd fällts till böter eller vite, må hos vårdnadskollegiet

anföra besvär över beslutet inom en månad från den dag, då han

erhöll del därav. Över annat av nykterhetsnämnd enligt denna lag meddelat

beslut må klagan ej föras.

56 §.

Har vårdnadskollegium meddelat beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt,

örn förverkande av villkorligt anstånd med sådant besluts verkställande,

om böter eller vite för utevaro från förhör inför kollegiet eller örn ersättning

för inställelsen åt den, som inkallats för att upplysningsvis höras inför

kollegiet, må ändring i beslutet sökas av den, som beslutet rörer. Klagande

åligger att inom en månad från den dag, då han skriftligen erhöll del av

beslutet, till kollegiets ordförande inkomma med sina till Konungen ställda

besvär. Ordföranden infordrar yttrande över besvären, örn anledning därtill

föreligger, samt insänder därefter ofördröjligen till nedre justitierevisionen

samtliga ärendet rörande handlingar tillika med utlåtande av kollegiet.

Klagan över beslut, som av vårdnadskollegium särskilt meddelats örn någons

omhändertagande, må av honom föras i enahanda ordning, dock utan inskränkning

till viss tid.

Över annat av vårdnadskollegium meddelat slutligt beslut, än ovan sägs, är

klagan ej tillåten. Ej heller må särskild klagan föras, där vårdnadskollegium

under ärendes handläggning meddelat annat beslut, än förut är sagt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 164. Ä

57 §. ..i'':

Beslut örn kvarhållande enligt 37 § samt örn utskrivning av sålunda kvarkållen

person före utgången av den i nämnda lagrum stadgade längsta tidén

för kvarhållande skola underställas uppsiktsmyndighetens prövning.

Då uppsiktsmyndigheten handlägger sådant ärende, gälle vad i 56 § i lagen

om åtgärder mot vanartigt levnadssätt finnes stadgat.

58 §.

I uppsiktsmyndighetens beslut må den, som beslutet rörer, söka ändring hos

Konungen i socialdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen efter den,

då klaganden erhöll del av beslutet.

8 KAP.

Särskilda föreskrifter och ansvarsbestämmelser.

59 §.

Myndigheter, som handlägga ärenden enligt denna lag, böra, i den mån

sådant kan vara till gagn vid fullgörandet av deras åligganden, samarbeta med

nykterhetsnämnder, skyddsnämnder, fattigvårdsstyrelser, barnavårdsnämnder

och andra myndigheter, med alkoholistanstalter, med organisationer, vilka

utöva social hjälpverksamhet, samt med bolag, som idka detaljhandel med rus
-

drycker.

60 §.

Ställes någon under övervakning, bör till övervakare utses därtill lämplig

person, förening eller stiftelse.

Övervakare har att öva tillsyn över den, som är ställd under övervakning,

och söka befordra vad som kan lända till hans hjälp. Vid övervakningen bör

noga tillses, att den övervakade, icke utsättes för allmän uppmärksamhet eller

onödigtvis störes i lovlig verksamhet.

Den övervakade skall föra ett nyktert och ordentligt liv, städse hålla övervakaren

underrättad örn sin bostad och adress samt pa kallelse infinna sig hos

honom.

Närmare bestämmelser angående övervakning meddelas av Konungen.

61 §.

Finner nykterhetsnämnden, att någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk

såsom i 1 § sägs, bör förklaras omyndig eller att förmyndare i hans ställe eller

jämte honom bör förordnas för hans myndling, har nämnden att göra anmälan

härom hos överförmyndaren.

62 §.

Lämnar någon åt den, som honom veterligen är ställd under övervakning

enligt denna lag eller är intagen å allmän alkoholistanstalt, alkoholhaltiga

drycker eller hjälper någon eljest sådan person att åtkomma dylika drycker,

straffes med böter från och med fem till och med tvåhundra kronor.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Bär garning, som här sägs, tillika innefattar förbrytelse mot gällande bestämmelser

angående försäljning av alkoholhaltiga drycker, gånge som i 4 kap.

2 § strafflagen stadgas.

Förseelsen åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest

hos poliskammare och, där sadan ej finnes, vid allmän domstol.

63 §.

Böter och vitén, som omförmälas i 12 §, tillfalla kommunens kassa.

Böter och vitén, som i andra fall ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan

och skola, örn tillgång saknas till deras fulla gäldande, förvandlas enligt allmän

strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

Genom denna lag upphävas lagen den 30 juni 1913 (nr 102) örn behandling

av alkoholister och lagen samma dag (nr 103) örn ersättning i vissa fall av

allmänna medel till vittnen i mål enligt lag örn behandling av alkoholister.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

Mal angående intagande a allmän alkoholistanstalt, som vid tiden för denna

lags ikraftträdande äro anhängiga hos länsstyrelse, skola för fortsatt handläggning

överlämnas till vårdnadskollegiet i länet.

Fullföljes talan mot beslut, som i mål angående intagande å allmän alkoholistanstalt

före denna lags ikraftträdande meddelats, skall den äldre lagen lända

till efterrättelse.

Vid verkställighet av beslut enligt den äldre lagen örn intagande å allmän

alkoholistanstalt skall samma lag fortfarande äga tillämpning, dock skola de

nya bestämmelserna örn vårdkostnad lända till efterrättelse.

Örn någon, då denna lag träder i kraft, frivilligt ingått å allmän alkoholistanstalt,

skall i fråga örn honom äldre lag fortfarande gälla.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 164.

113

Utdraq av protokollet, hållet i Kunql. Mårds laqråd den

2 mars 1931.

Närvarande:

justitieråden Christiansson,

Edelstam,

Stenbeck,

regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet den 18 februari 1931 tillhandakommet utdrag av protokollet

över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet KronprinsenEegenten

i statsrådet den 6 februari 1931, hade Kungl. Majit förordnat, att

lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över upprättat förslag till lag om behandling av alkoholister.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Gustaf Axel Eriksson.

I anledning av förslaget avgåvos följande yttranden av lagrådet och dess

särskilda ledamöter.

Lagrådet:

Enligt förevarande lagförslag skola ärenden örn intagande å allmän alkoholistanstalt

prövas av den nya myndighet, vårdnadskollegium, vars inrättande

föreslagits i det lagrådets granskning redan tidigare underställda förslaget

till lag örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag). Lagrådet

erinrar dels örn vad i dess den 16 februari 1931 avgivna yttrande angående

sistnämnda lagförslag blivit av lagrådets ledamöter hemställt därom, att

vårdnadskollegiet måtte erhålla karaktär av specialdomstol, dels ock örn vad

av lagrådet i yttrandet anförts beträffande kollegiets benämning.

Eegeringsrådet Afzelius:

Utredningen i detta lagstiftningsärende har bestyrkt, att någon klagan

hittills icke försports över den ordning, i vilken frågor örn internering av

alkoholister för närvarande handläggas i andra och tredje instans. Den

genomgripande förändring, som i detta avseende nu föreslås, eller att länsstyrelsernas

och regeringsrättens befattning med dessa ärenden skall upphöra

och övertagas av vårdnadskollegierna och högsta domstolen, är näppeligen

betingad av önskemål och erfarenheter, som framkommit under den

nuvarande lagens tillämpning. Orsaken ligger i stället däri, att sedan för

ett närliggande lagstiftningsområde — varnartslagen — föreslagits en helt

ny organisation, det sammanhang, som i vissa avseenden råder mellan nämnda

lag och alkoholistlagen, ansetts, oaktat åtskillnad i fråga om primär
Bihang

till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 145 haft. (Nr 164.) 215 si 8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Majda proposition nr 164.

organen, kräva uniformitet beträffande förfarandet i övrigt. Att för en tilllämpning

i rent judiciella former icke med avseende å alkoliolistlagstiftningen

gälla samma skäl. som i fråga örn vanartslagstiftningen, lärer vara tämligen

obestritt.

Med ett genomförande av det remitterade förslaget i nu berört hänseende

äro förenade vissa enligt min mening icke oväsentliga olägenheter.

Den erfarenhet, som av de högre instanserna förvärvats genom den nuvarande

lagens tillämpning under hela dess giltighetstid, skall icke kunna

tillgodogöras för den fortsatta praxis inom området för denna enligt förslaget

visserligen i åtskilligt reviderade, men till sina huvudgrunder likväl

oförändrade lagstiftning. För högsta domstolen innebär övertagandet av

besvärsprövningen en ny och för dess egentliga verksamhet främmande uppgift.

Med hänsyn till regeringsrättens arbetsbörda kan visserligen en kvantitativ

minskning av besvärsmålen sägas medföra någon fördel, men med

upprätthållande av regeringsrättens ställning såsom högsta förvaltningsdomstol

är dock knappast rätt förenligt att, såsom här skulle ske, från dess

prövning undantagas rent förvaltningsrättsliga mål, vilka under lång tid

varit dit hänvisade och fortfarande skola kunna fullföljas till Kungl. Majit.

Genom att även alkoholistärendena förläggas till vårdnadskollegierna erhålla

dessa redan från begynnelsen arbetsuppgifter av sådan omfattning, att åtminstone

på sina håll kan uppkomma svårighet att till ordförande och ledamöter

förvärva de lämpligaste personerna.

Om den för alkoholistlagstiftningens genomförande mest ändamålsenliga

organisationen nu förelegat såsom ett fristående spörsmål, skulle efter min

uppfattning en sådan förändring av nuvarande ordning, som följer av det

remitterade förslaget, icke varit att förorda. Emellertid kan det icke bestridas,

att därest en sådan institution som vårdnadskollegiet kommer till

stånd, den bör vara lika väl skickad att handlägga dessa ärenden som

de frågor, vilka enligt förslaget till vanartslag skola tillhöra området för

dess verksamhet. Ej heller kan det bortses från att vissa praktiska svårigheter

och konfliktfall kunna uppstå, örn vardera lagen har sitt särskilda förfarande.

Sammanhanget mellan de båda lagarna och den likartade beskaffenheten

av de åtgärder, genom vilka deras syftemål skall befordras,

utgöra otvivelaktigt skäl för anordnande av ett för dem gemensamt förfarande.

Med hänsyn härtill finner jag mig icke böra avstyrka det remitterade

förslaget i nu förevarande avseende.

Justitierådet Stenbeck, med vilken justitierådet Edelstam instämde:

Därest den särskilda myndighet, vårdnadskollegium, som föreslagits för

prövningen av ärenden om intagande å allmän arbetsanstalt, kommer till

stånd i överensstämmelse med vad lagrådets ledamöter vid granskningen av

förslaget till vanartslag hemställt, anser jag kollegiet med hänsyn till dess

sammansättning väl lämpat att övertaga prövningen av ärenden angående

intagande av alkoholister å allmän alkoholistanstalt. Då bland de personer,

mot vilka ingripande på grund av vanartigt levnadssätt kan ifrågakomma,

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 164.

115

ett stort antal äro hemfallna åt alkoholmissbruk och enligt förslaget till

vanartslag intagande å allmän arbetsanstalt icke bör äga rum, därest rättelse

i vanarten prövas kunna vinnas genom den vanartiges behandling för alkoholism,

synes det jämväl ändamålsenligt, att ärenden örn intagande å allmän

arbetsanstalt och ärenden om intagande å allmän alkoholistanstalt handläggas

av samma myndighet.

Talan mot vårdnadskollegiets beslut skall enligt såväl förslaget till vanartslag

som ock förevarande lagförslag föras hos Kungl. Maj.t i högsta

domstolen. På de skäl, som i yttrandet över förslaget till vanartslag rörande

fullföljden i ärenden enligt nämnda lag anförts inom lagrådet av de tre

justitieråden, hemställer jag, att talan mot vårdnadskollegiets beslut jämväl

i ärenden enligt alkoholistlagen måtte tillhöra regeringsrättens prövning.

Skulle emellertid prövningen av talan mot vårdnadskollegiets beslut i ärenden

enligt vanartslagen förläggas till högsta domstolen, anser jag — ehuru

en överflyttning av ärendena enligt lagstiftningen örn alkoholister från regeringsrätten

till högsta domstolen i och för sig är att beklaga — mig dock

ej kunna framställa erinran däremot, att prövningen av talan mot vårdnadskollegiets

beslut i dessa ärenden jämväl överlämnas till högsta domstolen.

Justitierådet Christiansson:

Till lagrådets protokoll den 16 februari 1931 har jag för min del uttalat

betänklighet mot inrättande av det nya organ, vårdnadskollegium, som enligt

förslaget till vanartslag skulle inrättas för handläggning av ärenden rörande

personer, i följd av sitt levnadssätt hemfallna under lagens tillämpning.

Såsom skäl anfördes bland annat den olägenhet, som, jämväl från det allmännas

sida sett, måste vara förenad med att personer i andra viktiga befattningar

genom utomliggande uppdrag få sin verksamhet splittrad och

måhända nödgas eftersätta eller åt vikarie överlämna en del av sin egentliga

verksamhet. Med den väsentliga tillökning i arbetsuppgifter, som enligt nu

förevarande förslag skulle uppstå för vårdnadskollegierna, synes nämnda

olägenhet i än högre grad bliva att befara, särskilt för ordföranden, den

ordinarie domaren.

Den frågan ligger då nära till hands, örn beträffande alkoholistvården i

och för sig ett så stort behov av förändrade bestämmelser i fråga örn den

beslutande myndigheten och dess organisation verkligen kan anses föreligga,

att anordnandet av ett nytt särskilt organ därav är motiverat, eller örn detta

ej snarare, såsom remissprotokollet synes''giva vid handen, blivit en konsekvens

av vad inom vanartslagens område befunnits önskvärt.

A andra sidan kan ingalunda förbises, att med den inbördes samhörighet,

som onekligen består mellan de båda föreslagna lagarnas tillämpningsområden

och som i förslagen givit anledning till särskilda bestämmelser rörande förfarandet,

ett förläggande av målen rörande vanartiga och alkoholister till

skilda beslutande myndigheter måste medföra olägenheter, åtminstone av

processuell art, och därför ej gärna bör äga rum.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Majus proposition nr 164.

Med en anordning som den föreslagna är emellertid förbunden även en

annan betydande olägenhet. Inom lagrådet har vid granskningen av förslaget

till vanartslag av flertalet ledamöter uttalats den meningen, att vid

fullföljd av talan mot vårdnadskollegiets beslut målen såväl av principiella

skäl som med hänsyn till högsta domstolens arbetsbörda borde handläggas

icke av högsta domstolen utan av regeringsrätten. Därvid gällde det dock

mål, motsvarande de för närvarande av högsta domstolen i sista instans

behandlade lösdriverimålen. Vinner föreliggande förslag bifall, skulle åter

därmed följa en överflyttning till högsta domstolen av en hel grupp mål,

vilka nu handläggas av regeringsrätten, och detta utan att veterligen något

missnöje försports med nuvarande anordning. Det synes emellertid mindre

lämpligt att, örn såväl vanarts- som alkoholistmålen förläggas till vårdnadskollegierna,

vid fullföljd av talan från dessa förfarandet icke skulle vara

enahanda för mål av båda grupperna. Därest förslaget skulle leda till

samtliga dessa måls dragande under högsta domstolen, ligger däri för mig

en ytterligare orsak att icke tillstyrka förslaget i nu avsedd del.

För den händelse den beslutande myndigheten i såväl vanarts- som

alkoholistmål skall utgöras av vårdnadskollegiet, instämmer jag i vad justitierådet

Stenbeck yttrat rörande talan mot kollegiets beslut.

1 §•

Lagrådet:

Enligt femte punkten i förevarande paragraf skola i lagen avsedda åtgärder

kunna vidtagas emot den, som är hemfallen åt alkoholmissbruk och

i följd därav finnes »grovt störa närboende eller andra». Vid granskning

av det år 1929 avgivna sakkunnigförslaget, vilket innehöll en motsvarande,

örn ock i formen något avvikande bestämmelse, hemställde socialstyrelsen,

att till utmärkande av att med stadgandet ej åsyftades den, som vid ett

eller annat enstaka tillfälle betedde sig olämpligt, utan allenast den, som

mera vanemässigt läte dylikt uppträdande komma sig till last, påföljden

måtte förklaras avse den, som på grund av alkoholmissbruk förde ett för

annan grovt störande levnadssätt. Departementschefen har emellertid, under

hänvisning till de inledande orden i paragrafen, ansett den nu föreslagna

bestämmelsen med tillräcklig tydlighet angiva, att därmed avses »ett mera

vanemässigt störande av sådan art, att det måste betecknas såsom grovt»,

och förty icke funnit skäl att åt bestämmelsen giva den formulering, som

förordats av socialstyrelsen.

Visserligen är det föreslagna stadgandet därutinnan otvetydigt, att det

äger tillämpning allenast å den, vilken missbrukar alkohol i sådan grad, att

han är att beteckna såsom alkoholist. Men efter orden torde stadgandet

icke utesluta den tolkning, att ett ingripande skulle kunna ske även mot en

person, vilken, ehuru alkoholist, dock endast mera tillfälligt uppträder på ett

grovt störande sätt. Då det uppenbarligen bör förebyggas, att en dylik

icke avsedd tolkning vinner insteg, särskilt hos dem, å vilka lagens tillämpning

i första hand beror, tillstyrker lagrådet, att punkten omformuleras

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

därhän, att påföljden kommer att gälla den, som finnes i följd av alkoholmissbruk

föra ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt.

2 §•

Lagrådet:

Då två eller flera kommuner förenat sig att tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle,

kommer i fall, som avses i 3 § andra punkten, samhällets

fattigvårdsstyrelse att utgöra gemensam nykterhetsnämnd för de i samhället

ingående kommunerna. Det synes — i överensstämmelse med vad

som i lagen örn samhällets barnavård är stadgat — vara lämpligt, att även

särskild nykterhetsnämnd är gemensam för kommunerna. En motsatt anordning

skulle medföra behov av regler i en omfattning, som ej lärer kunna

ifrågakomma. Lagrådet hemställer därför, att en bestämmelse gives av innehåll,

att vad i denna lag är stadgat örn kommun skall äga motsvarande

tillämpning i avseende å fattigvårdssamhälle, som består av två eller flera

kommuner. En sådan bestämmelse torde lämpligen kunna upptagas i 8 kap.

såsom 59 §, varefter den föreslagna 59 § och följande paragrafer omnumreras.

4§-

Lagrådet:

I 16 § 1 och 2 mom. förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården

stadgades, att i fattigvårdssamhälle, varest särskild fattigvårdsstyrelse var

tillsatt, samhället skulle utse bland styrelsens ledamöter ordförande och

vice ordförande samt att, örn både ordföranden och vice ordföranden vore

hindrade att styrelsens sammanträden bevista, styrelsen skulle utse inom

sig ordförande för tillfället. Den beträffande val av ordförande och vice ordförande

i nykterhetsnämnd i 3 § tredje stycket av gällande lag örn behandling

av alkoholister upptagna hänvisningen till vad örn fattigvårdsstyrelse

är stadgat avsåg ursprungligen nämnda stadganden i 16 § 1 och 2 mom.

av 1871 års förordning. I 14 § lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården

finnes, förutom samma stadganden, jämväl bestämmelse av innehåll, att

fattigvårdsstyrelse inom sig för varje år utser en kassaförvaltare, därest ej

kommunens förvaltning ordnats på ett sätt, som gör sådan kassaförvaltare

obehövlig. Då hänvisningen i förevarande paragraf tredje stycket till 14 §

i lagen örn fattigvården bör avse jämväl nämnda bestämmelse, synes i stället

för orden »val av ordförande och vice ordförande» böra upptagas orden »val

av ordförande, vice ordförande och kassaförvaltare».

9§-

Regeringsrådet Afgelius, med vilken justitieråden Christiansson och Edelstam

förenade sig:

Då ärenden örn behandling av alkoholister handläggas av vårdnadskollegium,

skall enligt förevarande paragraf vad i 13—15 §§ vanartslagen finnes

stadgat tillämpas med allenast det undantag, att kollegiet skall kunna fatta

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

beslut om intagande å alkoholistanstalt utan att, såsom kräves för intagande

å allmän arbetsanstalt, beslutet biträdes av ordföranden.

Med den vetorätt, som enligt förslaget till vanartslag skall i fråga örn

interneringsbeslut tillkomma den lagfarne ordföranden, bär uppenbarligen

åsyftats att införa ytterligare en garanti utöver dem, som själva förfarandet

anses erbjuda, för att de personer, vilka bliva föremål för ingripande enligt

nämnda lagstiftning, icke obehörigen berövas sin frihet. Det vill förefalla,

som örn anledning knappast förelåge att i detta avseende ställa anspråken

på rättssäkerhet lägre för dem, vilka hemfallit åt dryckenskap, än för dem,

vilka föra ett vanartigt levnadssätt. I varje fall torde icke utan avgörande

skäl en sådan åtskillnad, som nu föreslås, böra uppdragas beträffande dem,

vilka under en i övrigt likartad procedur äro underkastade vårdnadskollegiets

prövningsrätt. Såsom grund för att alkoholistärendena böra förläggas

till vårdnadskollegiet har framhållits, att förutsättningar för ingripande mot

en person såväl enligt alkoholistlagen som enligt vanartslagen ej sällan samtidigt

äro för handen och att för vissa dylika fall det ansetts böra stå kollegiet

öppet att välja den form för behandlingen, som är den för ändamålet

tjänligaste. Att under sådana omständigheter interneringsfrågan kan på

grund av skiljaktiga omröstningsregler erhålla olika utgång allt efter som

den ena eller den andra av de båda lagarna finnes böra tillämpas, måste efter

min uppfattning framstå såsom otillfredsställande. Jag hemställer, att nu

anmärkta bestämmelse måtte uteslutas.

Justitierådet Stenbeck:

Lika med regeringsrådet Afzelius finner jag det olämpligt, att vid omröstning

inom vårdnadskollegium olika regler såtillvida gälla enligt förslaget till

vanartslag och förevarande lagförslag, att för intagande å allmän arbetsanstalt

kräves, att beslutet därom biträdes av kollegiets ordförande, medan motsvarande

krav ej uppställts beträffande beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt.

Emellertid synes mig redan genom de allmänna omröstningsreglerna

ordförandens behöriga inflytande inom kollegiet tillräckligt tryggat.

Vid avgörandet av frågan, huruvida åtgärd mot en alkoholist bör vidtagas

eller icke, bliva verkningarna av hans alkoholism för hans familj eller det

allmänna vanligen främst avgörande. Att härvid tillmäta lekmannaomdömet

så ringa betydelse, att ej lekmannaledamöternas enhälliga mening örn behovet

av internering skulle leda till intagande å alkoholistanstalt, skulle enligt

min uppfattning innebära en så stark begränsning av dessa ledamöters

möjlighet att göra sina meningar gällande inom kollegiet, att det kunde befaras,

att deras intresse och känsla av ansvar komme att slappas. Någon

större våda av att låta de tre lekmannaledamöternas beslut örn internering

gälla såsom kollegiets beslut synes mig ej heller föreligga, eftersom klagorätt

för den internerade finnes. Då den i 15 § förslaget till vanartslag upptagna

bestämmelsen, att för beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt erfordras,

att ordföranden biträder beslutet, icke synes mig vara i avsevärdare

män av behovet påkallad till tryggande mot obehörigt frihetsberövande,

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Majus proposition nr 164.

skulle jag vid samtidig granskning av förevarande lagförslag och förslaget

till vanartslag hava tagit under övervägande, huruvida icke den rättslikhet,

som synes även mig önskvärd, bort vinnas genom avlägsnandet av sistnämnda

bestämmelse ur förslaget till vanartslag. Jag anser mig därför icke

böra hemställa örn ändring i förevarande paragraf.

12 §.

Lagrådet:

Enligt förevarande paragraf tredje stycket äger ordförande i nykterhetsnämnd

till inställelse inför nämnden eller särskilt utsett ombud kalla ej

blott den, som är föremål för undersökning, utan även annan, som kan meddela

upplysning i ärendet. Motsvarande rätt för ordförande i barnavårdseller

skyddsnämnd är enligt det av lagrådet tidigare granskade förslaget till

vanartslag inskränkt till att avse den vanartige. Giltig anledning till denna

åtskillnad torde icke föreligga. Lagrådet finner därför önskvärt, att i fråga

örn nämndordförandes befogenhet i förevarande hänseende likhet åvägabringas

mellan de båda lagarna. Örn därvid av praktiska skäl den ståndpunkt, som

intagits i förslaget till alkoholistlag, anses vara att föredraga, skulle 17 §

tredje stycket i vanartslagförslaget kunna på det sätt ändras, att begynnelseorden

»där nämnden kallat» utbytas mot »där nämnden eller ordföranden

kallat».

18 §.

Lagrådet:

Förevarande paragraf utgår därifrån, att då prästbevis eller läkarbetyg

saknas eller den förebragta utredningen finnes annorledes ofullständig, vårdnadskollegiet

själv bör sörja för utredningens komplettering, där det lämpligen

kan ske. Saknas läkarbetyg eller erfordras ny läkarundersökning,

synes kollegiet böra äga samma befogenhet som nykterhetsnämnden att

ålägga den, som ansökningen avser, att inställa sig inför en av kollegiet

anvisad läkare. Lagrådet hemställer därför, att i förevarande paragraf upptages

ett nytt stycke av innehåll, att såframt vårdnadskollegium vill föranstalta

örn läkarundersökning, vad i 12 § första stycket sägs skall äga motsvarande

tillämpning.

22 §.

Lagrådet:

Med hänvisning till sitt yttrande vid granskningen av 27 § andra stycket

i vanartslagförslaget hemställer lagrådet, att vårdnadskollegiet tillerkännes rätt

att vid domstol få personer hörda ej blott såsom vittnen utan även upplysningsvis.

56 §.

Lagrådet:

Leii enligt nu gällande alkoholistlag sökande tillkommande rätten att i

högsta instans överklaga beslut, varigenom ansökning örn intagande å allman

alkoholistanstalt lämnats utan bifall, har i förslaget borttagits. Såsom skäl

härtill har av departementschefen åberopats, att klagorätten syntes hava begagnats

blott ganska sparsamt ävensom att någon besvärsrätt från det all
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Majas proposition nr 164.

mannas sida i motsvarande fall icke medgivits i förslaget till vanartslag.

Regeringsrättens årsbok utvisar dock, att av nykterhetsnämnd förd klagan

över beslut av omförmälda beskaffenhet flera gånger vunnit bifall. Med avsende

härå och då tillräcklig grund ej heller eljest torde föreligga för borttagande

av den förefintliga besvärsrätten, får lagrådet — med erinran tillika örn

vad lagrådet vid granskning av 54 § i vanartslagförslaget anfört örn besvärsrätt

för det allmänna i vanartsmål — hemställa, att gällande regel angående

fullföljdsrätten lämnas oförändrad.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

121

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsm-Regeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 6 mars 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gaede, Hamein, von Stockensteöm, Stadenee, Gyllenswäed, Eiaesson,

Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Departementschefen, statsrådet Larsson anmäler, efter gemensam beredning

med chefen för justitiedepartementet, lagrådets den 2 mars 1931 avgivna

utlåtande över det till lagrådet den 6 februari samma år remitterade

förslaget till lag om behandling av alkoholister.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:

Lagrådet har till en början erinrat örn vad lagrådet i utlåtande över förslaget

till vanartslag hemställt rörande det ifrågasatta vårdnadskollegiets

karaktär av domstol samt örn vad lagrådet i samma utlåtande anfört beträffande

kollegiets benämning. Mot den föreslagna överflyttningen av alkoholistärenden

från länsstyrelserna och regeringsrätten till vårdnadskollegierna

och högsta domstolen har en ledamot av lagrådet uttalat betänkligheter

men ansett vissa skäl tala för anordnande av ett för vanarts- och alkoholistlagarna

gemensamt förfarande. Med hänsyn härtill har denne ledamot

funnit sig icke böra avstyrka förslaget i nu förevarande avseende. Två ledamöter

av lagrådet hava funnit det ändamålsenligt, att ärenden örn intagande

å allmän arbetsanstalt och ärenden örn intagande å allmän alkoholistanstalt

handläggas av samma myndighet. De hava emellertid hemställt,

att talan mot vårdnadskollegiets beslut enligt alkoholistlagen måtte tillhöra

regeringsrättens prövning, och därvid åberopat vad i yttrandet över förslaget

till vanartslag anförts rörande fullföljden i ärenden enligt nämnda lag. Förlädes

emellertid prövningen av talan mot vårdnadskollegiets beslut enligt

vanartslagen till högsta domstolen, hava dessa ledamöter funnit sig icke

kunna framställa erinran mot att jämväl alkoholistärendena överlämnades

till högsta domstolen, ehuru detta i och för sig vore att beklaga. Den återstående

ledamoten av lagrådet har erinrat om de betänkligheter mot inrättande

av vårdnadskollegierna, som av honom anförts vid granskningen av

förslaget till vanartslag, men tillika uttalat, att ett förläggande av målen

rörande vanartiga och alkoholister till skilda beslutande myndigheter ej gärna

borde äga rum. Denne ledamot har vidare förklarat, att för den händelse

den beslutande myndigheten i såväl vanarts- som alkoholistmål skulle utgöras

av vårdnadskollegiet, han instämde i vad nyss omförmälda två ledamöter

av lagrådet yttrat rörande talan mot kollegiets beslut.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Med anledning av vad sålunda i lagrådet anförts vill jag framhålla, att

i den proposition (nr 100) med förslag till vanartslag, som Kungl. Majit

enligt beslut den 20 februari 1931 framlagt för riksdagen, vårdnadskollegium

bibehållits såsom organ för prövning av ärenden enligt vanartslagen

men att kollegiet, på sätt lagrådet hemställt, erhållit karaktär av domstol,

varjämte kollegiets benämning ändrats till skyddskollegium. Vidare må erinras,

att talan mot kollegiets beslut skall enligt propositionen liksom enligt

remissförslaget prövas av högsta domstolen. Vid nu nämnda förhållanden

och då lagrådets samtliga ledamöter ansett, att förfarandet bör vara detsamma

enligt de båda lagarna, synes mig vad lagrådets ledamöter vid granskningen

av förslaget till alkoholistlag i förevarande avseende yttrat icke böra

föranleda andra ändringar i samma förslag än dem, som betingas av kollegiets

förändrade ställning och benämning. Dessa i lagtexten föga ingripande

ändringar har jag låtit vidtaga. Jag vill emellertid erinra örn vad jag vid

behandlingen av förslaget till vanartslag yttrat angående ett förnyat upptagande

av frågan om instansordningen.

Vid 9 § hava tre av lagrådets ledamöter hemställt örn uteslutande av bestämmelsen,

att för beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt ej skall,

såsom för intagande å allmän arbetsanstalt, erfordras, att ordföranden i

kollegiet biträder beslutet. Under erinran, att vetorätten mot intagningsbeslut

enligt vanartslagen tillagts kollegiets lagfarne ordförande i syfte att

därmed införa ytterligare garanti mot obehörigt frihetsberövande, hava

dessa ledamöter till stöd för sin hemställan bland annat framhållit, att

det ville förefalla, som om anledning knappast förelåge att i detta avseende

ställa anspråken på rättssäkerhet lägre för dem, vilka hemfallit åt dryckenskap,

än för dem, vilka föra ett vanartigt levnadssätt. I varje fall syntes

icke utan avgörande skäl en sådan åtskillnad, som nu föresloges, böra uppdragas

beträffande dem, vilka under en i övrigt likartad procedur vore underkastade

kollegiets prövningsrätt. Den återstående ledamoten av lagrådet

har ävenledes funnit rättslikhet mellan vanarts- och alkoholistlagarna i

förevarande avseende böra finnas men uttalar sig för vinnandet därav genom

borttagandet i vanartslagen av bestämmelsen örn ordförandens vetorätt.

Såsom lagrådet erinrat, har berörda vetorätt sin grund i önskan att därigenom

erhålla ytterligare garanti mot obefogade intagningsbeslut. Speciellt

har bestämmelsen ansetts påkallad för att trygga en riktig tillämpning av

reglerna om ingripande mot sedeslöst leverne. Yid remissen till lagrådet

av förevarande förslag anförde jag, att tillräckliga skäl icke synts mig föreligga

att införa motsvarande bestämmelse i alkoholistlagen. Den ståndpunkt,

jag sålunda intagit, har jag icke funnit anledning att frångå. Enligt min

mening erbjuder prövningen av interneringsfrågor rörande alkoholister merendels

icke svårigheter av sådan beskaffenhet som motsvarande prövning beträffande

de vanartiga, särskilt de sedeslösa. Med hänsyn härtill torde, även

om nu ifrågavarande särskilda garanti mot obehöriga frihetsberövande!! icke

uppställes i alkoholistlagen, anspråken på rättssäkerhet likväl kunna anses

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

vara på ett tillfyllestgörande sätt tillgodosedda. Att rättsolikhet på denna

punkt, enligt vad jag förordar, kommer att finnas mellan de båda lagarna

är val mindre önskvärt men Ilar synts mig vara att föredraga framför de

utvägar, som stå till buds till vinnande av överensstämmelse mellan lagarna,

nämligen bestämmelsens upptagande i alkoholistlagen eller dess uteslutande

ur vanar t slagen.

Vad lagrådet vid 12 § anfört örn den olikhet, som föreligger mellan förslagen

till vanartslag och till alkoholistlag beträffande rätten för ordföranden i

det underordnade organet att inkalla personer att upplysningsvis höras, synes

mig ej böra föranleda ändring i föreliggande förslag. Att ordföranden enligt

vanartslagen icke tillagts en sådan befogenhet har sin grund i tvekan örn

lämpligheten av en dylik befogenhet, särskilt såvitt angår ärenden rörande

sedeslösa. Övervägande skäl hava vid sådant förhållande synts mig tala för

att inkallandet i dessa fall skall ankomma å barnavårds- eller skyddsnämnden

själv. Motsvarande anledning till inskränkning i ordförandens befogenheter

enligt alkoholistlagen lärer icke föreligga.

Vid 56 § har lagrådet yrkat, att den nu gällande regeln angående rätten

till fullföljd mot andra instansens beslut i alkoholistärenden måtte lämnas

oförändrad, därvid tillika erinrats örn vad lagrådet vid granskning av 54 § i

vanartslagförslaget anfört om besvärsrätt för det allmänna i vanartsmål. Av

lagrådet gjord hemställan örn införande av sådan besvärsrätt i vanartsmål

har icke vunnit Kungl. Maj:ts bifall. Med hänsyn härtill och dådet, såsom

vid remissen av nu föreliggande förslag av mig framhölls, ur allmän synpunkt

torde finnas mindre anledning att tillåta klagan över vägrad internering

å alkoholistanstalt än över vägrad internering å arbetsanstalt, synas remissförslagets

regler angående fullfölj dsrätten böra lämnas orubbade.

Av lagrådet i övrigt framförda anmärkningar hava blivit beaktade. Därjämte

hava i förslaget vidtagits vissa smärre jämkningar av redaktionell art.

Vid remissen till lagrådet lämnade jag i samband med frågan örn kostnaderna

för förslagets genomförande en del statistiska uppgifter rörande

alkoholistvården. Till belysande i viss mån av den utveckling, alkoholistvården

i olika delar av riket undergått sedan alkoholistlagen trädde i kraft,

meddelas i en numera upprättad tabell, vilken såsom bilaga (Bilaga Ä]

torde få fogas vid detta protokoll, uppgift å antalet å allmänna alkoholistanstalter

under tiden >/8 1916 - 31/12 1930 intagna personer, fördelade å län

samt landsbygd och städer. Tabellen grundar sig å de uppgifter, de allmänna

alkoholistanstalterna lämnat till socialstyrelsen rörande de intagna.

Av tabellen framgår bland annat, att samtliga intagna under femårsperioderna

1916—1920, 1921—1925 och 1926—1930 utgjorde å landsbygden respektive

32, 97 och 158 samt för städerna 479, 1,062 och 1,344. Motsvarande siffror

för de tre största städerna i riket utgjorde: för Stockholm 328, 550 och 628,

för Göteborg 57, 182 och 238 samt för Malmö 4, 45 och 121.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Majas proposition nr 164.

Föredraganden uppläser härefter det sålunda föreliggande förslaget till lag

om behandling av alkoholister samt hemställer, att detsamma måtte jämlikt

§ 87 regeringsformen föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Conn. Falkenberg.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 164.

125

Bilaga A.

Antalet å allmänna alkoholistanstalter under tiden V* l»16-“/ta 1930 intagna personer,

fördelade å län samt landsbygd och städer.

Område

i

L916

_8 1

1 2

L917

L918

L919

L920

1921

L922

L923

1924

1925

19261

L927

1928

1929

1930

1916

1920

1921

1925

1926

1930

lil

|

Stockholms stad...i

23

95

1

57 i

67

|

86

84

112

133

108

113

105

133

131

118

141

328

550

628

1,506

Stockholms län :

landsbygd ......|

—

2

3

1

1

1

2

3

2''

4

4

3

5

4

4

10

2

6

3

7

4

7

4

8

2

7

3

20

9

38

15

65

27

Uppsala län:

landsbygd .....

städer............

—

3

3!

—

2

1

2

2

5

4

1

4

—

3

5

1

3

4

2

8

2

17

4

14

6

39

Södermanlands län:

landsbygd ......

städer...........

_

l|

—

2

-

l!

1

1

i

2

i

4

3

1

_1

3

1

1

2

—

1

4

5

5

4

5

10

14

Östergötlands län:

landsbygd ......

1

-J

—

2

1

i!

1

1

3

1

5

9

12

2

9

14

4

8

3

49

3

61

Jönköpings län:

landsbygd ......

städer............

1

2

—

l

3

6

1

5

2

6

9

13

8

2

14

1

8

11

3

11

7

3

39

6

52

9

98

Kronobergs län:

landsbygd ......

Btäder ............

—

—

—

—

1

_

1

—

3

1

1

1

1

4

3

2

8

2

Kalmar län:

landsbygd ......

3

1

1

—

4

2

1

2

3

3

1

1

1

2

3

3

1

5

2

13

6

10

8

28

Gotlands län:

landsbygd ......

i

—

-

—

_

—

—

—

—

—

—

—

1

1

1

—

1

1

1

2

Blekinge län:

landsbygd ......

städer............

—

—

1

l

1

2

2

—

1

1

1

1

1

1

2

i

4

4

3

3

4

11

Kristianstads län:

landsbygd ......

—

—

—

—

1

1

—

—

1

1

1

1

1

1

—

1

2

1

3

1

6

2

i

-

! 3

_

_

10

11

15

9

13

11

17

34

46

4

45

121

170

Malmöhus län i

övrigt:

landsbygd ......

städer............

! _

i _

!

4

j 2

! 2

1

3

1

2

4

i 10

12

2

7

t

4

1

4

1

3

1

8

2

10

3

10

4

39

5

29

12

78

Hallands län:

landsbygd .....

1

—

]

1

2

C

2

2

i

2

3

3

3

2

_

1

3

2

2

13

7

10

9

25

Göteborgs stad ..

2

13

i

8

21

20

4C

32

32

44

35

40

47

47

62

57

182

238

477

Göteborgs o. Bohll''

län i övrigt:

landsbygd .....

S

1 2

7

2

_r

4

|

i

«

3

3

2

1

4

r

7

1E

16

12

13

32

36

Älvsborgs län:

landsbygd .....

städer ...........

—

i

1 - U

1

1

i

V 7

t

—

2

18

4

3E

7

57

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Område }91s?

lill!

1917 1918191919201921

1922:1923

1924

192ö| 19261192711928 1929! 1930

1916

1921

1926

1916

!

!

!

192011925

1930

1930

Skaraborgs län:

I

i •

[

i ■

landsbygd i —

städer ! —

''

1

1

—

—

2

1

_

J

1

2

1

2

»>

0

2

1

i —

1 2

1

1

1

4

6

7

8

12

Värmlands län :

i''

landsbygd ......! —

—

__

—

—

3

—

2

1 1

__

2

1

2

! 1

6

6

12

städer ... —.

—

1

1

! 2

—

3

2

| 5

1

6

5

4! 4

4

10

20

34

Örebro län:

!

landsbygd ... i —

—

1

—

1

1

1

—

i

1

1

1

1

2

3

5

10

städer.......... —

3

2

1

2

2

6

6

3

7

4

6

6

12! 6

8

24

34

66

| Västmanlands län:

landsbygd ...... —

-

_

1

—

—

_

_

2

2

2

1

7

städer... 1

—

1

2

—

3

3

1

4

4

—

1

2

9

9

20

j Kopparbergs län:

landsbygd

städer... i —

-

—

1

1

—

1

1

1

_

2

21 2

8: -

2

1

1

1

4

2

1

1

5

10

8

5

14

16

| Gävleborgs län:

landsbygd ... —

1

2

—

—

1

1

2

1

1

_

3

1

3

3

5

8

16

| städer............j —

—

—

2

2

4

3

3

4

6

3

2

1

6

2

4

20

14

38:

j Västernorrlands

län:

landsbygd —r

1

_

1

1

2

1

2

2

1

5

g

j städer . '' —

3

3

—

1

1

1

—

3

3

5

1

1

4

1

7

8

12

27

j Jämtlands län:

i landsbygd ...... —

—

—

_

—

1

_

1

lj

11

städer. ! —

• —

~

1

1

2

1

2

1

1

_

1

1

—

—

2

7

2

| Västerbottens län:

landsbygd ......i —

städer. ... i —

1

_

1

2

3

2

1

4

2

1

1

2

1

2

3

2

3

1

3

1

1

1

1

9

7

8

11

181

19-

j Norrbottens län: |

landsbygd .. —

städer... . i —

1

1

2

-

—

1

1

—

_

2

3

2

I

1

4

1

3

?

3

4

7

4

13

9

i

Hela landsbygden! —

4

8

10

10

21

14

12

26

24

28

81

32

27

40

32

97

158

287:

Samtliga städer 1 28

138

83

94

141

143

210

244

212 253

204

260 267

283

330

479jl,062

1,344

2.886

Hela riket.......1 28

137J

91

104

151

164

224

256!

238j 277

232!

201I

299

310

370

5111.159

1,502

8,172

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 164.

127

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Propositionen ..............................................•,

Förslag till lag om behandling av alkoholister

Sid.

1

2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 6 februari 1931

Inledning......................................................................................................

Lagen den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister..........„.........

Utredningsarbetet..................................................................................

Riksdagens .skrivelse den 5 maj 1920 och därav föranledda lagändringar

s. 19. — 1926 års sakkunnigförslag s. 20. — Proposition 1928 med förslag

till lag angående fylleri m. m. s. 21. — 1929 års sakkunnigförslag s. 23.

Förslag till lag om internering å allmän alkoholistanstalt av förbrytare,

hemfallna åt dryckenskap ......................................................

Allmän motivering .................................................................................

Allmänna synpunkter.............................................................................

Utredningen i ärendet........................................................................

Grunden för samhällets ingripande mot alkoholister s. 25. — Behovet

av revision och lämpliga tidpunkten för dess genomförande s. 26. —

Hemfallenhet åt dryckenskap såsom förutsättning för lagens tillämplighet

s. 29. — Allmänna uttalanden i övrigt örn 1929 års förslag s. 33.

Departementschefen .........................................................................

Handläggning av interneringsärenden...................................................

Inom socialdepartementet utarbetad promemoria i närliggande fråga

Yttranden över promemorian ............................................................

Departementschefen ...........................................................................

Vårdkostnaderna ...................................................................................

Sakkunnigf ö rslagen.............................................................................

Yttranden ..........................................................................................

Socialstyrelsen i skrivelser den 12 september och den 13 oktober 1930

Departementschefen ...........................................................................

Kostnaderna för förslagets genomförande ............................................

Departementsförslagets uppställning och lagrubriken..........................

Specialmotivering .......................................................................................

Bilaga: Förslag till lag örn behandling av alkoholister

16

16

16

19

24

25

25

25

34

39

39

40

41

42

42

42

45

45

46

47

48

99

Utdrag av lagrådsprotokollet den 2 mars 1931

Utdrag av statsrådsprotokollet den 6 mars 1931 ........................................

Bilaga A (Tabell, utvisande antalet å allmän alkoholistanstalt under tiden

V8 1916—s,/i2 1930 intagna personer).....................................................

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1931:255 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Majlis proposition med förslag till lag om behandling av alkoholister, dels ock i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  2. Rskr. 1931:196 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majds proposition angående efterskänkande av återbetalningsskyldighet beträffande vissa oriktigt utbetalda avlönin s. 7 i texten