Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 35 § första stycket lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets utgörande på landet

1931-02-12 · 15 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 13 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1931:173, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 35 § första stycket lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets utgörande på landet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 173-

1

>r 173.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag om ändrad lydelse av 35 § första stycket lagen

den 23 oktober 1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet; given Stockholms slott

den 13 mars 1931.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag örn ändrad lydelse av 35 § första

stycket lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet.

Under Hans Majlis

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ola Jeppsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 153 käft. (Nr 173.)

479 31

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Förslag

till

Lagom

ändrad lydelse av 35 § första stycket lagen den 23 oktober 1891

(nr 68) angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Härigenom förordnas, att första stycket av 35 § lagen den 23 oktober 1891

angående väghållningsbesvärets utgörande på landet skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Ärligen skall vägsyn hållas av landsfiskal med biträde av två nämndemän,

dock att beträffande väg, som övertagits till underhåll medelst vägkassan,

dylik syn skall hållas allenast örn och i den utsträckning Konungens befallningshavande

på given anledning därom för visst år förordnar. Yägsyn

bör förrättas tidigt på våren eller sent på hösten å tid, som antingen redan

är eller med avseende på skiljaktiga förhållanden varder, efter landstingets

hörande, av Konungens befallningskavande bestämd för hela länet eller delar

därav.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad

uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 173.

3

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i

statsrådet, å Stockholms slott den 6 mars 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Kamel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,

Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning nied chefen för justitiedepartementet anför

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Jeppsson:

Till Kungl. Maj:ts prövning föreligger ett av statens organisationsnämnd

med skrivelse den 3 mars 1931 överlämnat förslag till ändring i lagen den

23 oktober 1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets utgörande på landet,

avseende upphävande av nu gällande ovillkorliga föreskrift att årlig vägsyn

skall hållas, även där väg övertagits till underhåll medelst vägkassan.

Körande anledningen till att förevarande fråga upptagits till handläggning

har organisationsnämnden meddelat i huvudsak följande:

Under nämndens överväganden rörande förenklingar och besparingar inom

statsförvaltningen hade uppmärksamheten fästs vid bland annat möjligheten

av att avskaffa eller begränsa de nuvarande av landsfiskal med biträde av

två nämndemän företagna årliga vägsynerna med eventuellt åtföljande efterbesiktningar.

Från olika håll hade i sådant hänseende för nämnden framhållits,

dels att, sedan i de allra flesta vägdistrikten i riket väghållningen

numera övertagits av vägkassorna, vägsynernas ursprungliga uppgifter avsevärt

beskurits och dels att från och med den 1 juli 1930 innehavarna av de

nyinrättade vägingenjörsbefattningarna i länen utövade en ändamålsenligare

kontrollverksamhet uti förevarande avseende än som varit för vägsynenämnderna

möjlig. En i anledning av nämnda påpekanden inom organisationsnämnden

företagen preliminär utredning hade omedelbart givit vid handen,

att vägsynerna, sådana de nu vore anordnade, syntes hava en skäligen obetydlig

uppgift att fylla i de fall, där väghållningsdistriktet övertagit vägunderhållet,

något som numera skett i så gott som samtliga rikets 379 vägdistrikt.

Vidare hade av den preliminära utredningen framgått, att kostnaderna

för de årligen återkommande vägsynerna stege till icke oväsentliga

belopp. Enbart för budgetåret 1929/1930 hade sålunda till förrättningsmännen

utgående reseersättningar för samtliga vägsyner i riket uppgått till

sammanlagt 186,000 kronor, därav cirka 132,000 kronor utgått direkt av statsmedel

och resten utbetalats genom vägkassorna.

Emellertid har, erinrar organisationsnämnden vidare, jämlikt Kungl. Maj:ts

den 29 november 1929 givna bemyndigande dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet

den 4 december samma år tillkallat sakkunniga för

revision av bestämmelserna om väghållningsbesvärets utgörande på landet

samt om städernas allmänna vägar, de s. k. 1929 års vägsakkunniga. Enligt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

direktiven för de sakkunnigas verksamhet avsågs en allmän revision av

gällande lagstiftning rörande de allmänna vägarna, varjämte emellertid framhölls

bland annat att, örn och i den mån det under utredningens bedrivande

skulle visa sig lämpligt att redan före arbetets avslutande på en

eller annan punkt göra ändring i eller tillägg till nu gällande bestämmelser

i ämnet, förslag i sådant hänseende borde avgivas.

Då det av organisationsnämnden till övervägande upptagna spörsmålet

rent sakligt sett folie inom området för 1929'' års vägsakkunnigas arbetsuppgifter,

avlät nämnden den 26 januari 1931 till 1929 års vägsakkunniga en

skrivelse, däri nämnden hemställde örn de sakkunnigas uttalande, huruvida

enligt deras mening hinder mötte mot ett fullföljande av tanken på upptagande

av förevarande spörsmål till omedelbar men provisorisk behandling

utan avvaktan å den nya väglagen.

I nämnda skrivelse framhölls, att man inom organisationsnämnden ansett

sig på grund av de sakkunnigas vidsträckta arbetsområde böra räkna med

att, därest de sakkunniga icke toge upp frågan örn det allmännas tillsyn

över vägväsendet till slutlig behandling före övriga hithörande spörsmål —

något som nämnden föreställde sig knappast hava varit tänkt — med berörda

frågas lösning komme att anstå ännu rätt avsevärd tid, särskilt som

ett större kommittébetänkande efter dess avgivande droge lång tid för remisser

samt för behandling i departement och lagråd. Ur de besparingssynpunkter,

som organisationsnämnden hade att företräda, förefunnes emellertid

skäl för ett separat upptagande av tillsynsfrågan till en provisorisk

lösning. Vore den förmodan riktig, vartill den preliminära undersökningen

givit anledning, eller att vägsynerna numera — i varje fall där väghållningen

övertagits av vägstyrelserna — förlorat sin egentliga betydelse, borde enligt

nämndens mening åtgärder i riktning mot ett möjliggörande av deras inställande

omedelbart vidtagas. Huruvida vägsynerna därvid borde helt avskaffas

eller örn tilläventyrs borde bestämmas, att de icke skulle hållas

annat än då länsstyrelsen så för varje särskilt fall bestämde, vore en fråga,

som ännu vore lämnad helt öppen. Besvarandet av frågan, huruvida förevarande

spörsmåls vidare behandling skulle förberedas av de sakkunniga eller

hos organisationsnämnden, överlämnade nämnden helt åt de sakkunniga,

men nämnden uttalade samtidigt att, därest tillsynsfrågans upptagande till

särbehandling skulle för de sakkunniga föranleda rubbning i arbetsplan eller

eljest medföra oförutsett besvär, nämnden vore villig åtaga sig frågans förberedande

och därav föranledda författningsförslags upprättande.

Med anledning härav anförde 1929 års vägsakkunniga i skrivelse till nämnden

den 30 januari 1931:

Att nu gällande bestämmelser örn kontrollen över underhållet av de allmänna

vägarna icke vore tillfredsställande, vore allmänt erkänt. Såsom i

nämndens skrivelse framhållits hade berörda bestämmelser tillkommit på en

tid, då vägunderhållet fullgjordes av den jordbrukande befolkningen in

natura, och vore anpassade efter de krav, som med hänsyn till då rådande

trafik borde ställas på ett gott vägunderhåll. Efter motortrafikens utveckling

och sedan vägunderhållet, utom i några få mindre distrikt, övertagits

av vägkassorna, vore förhållandena helt annorlunda än förr. Underhållsarbetet

måste för att tillfredsställa trafikens krav pågå under så gott som

hela året. Givetvis vore, även sedan vägkassan övertagit underhållet, kontroll

behövlig och borde denna vara kontinuerlig samt utövas av sakkunniga

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj ds proposition nr 173.

personer. I båda dessa avseenden kunde anmärkning riktas mot det nuvarande

vägsyneförfarandet, vilket icke vore tidsenligt och effektivt men däremot

tämligen dyrbart. Kontrollen över vägunderhållet utövades emellertid

även av andra organ än vägsynenämnderna, och borde särskilt beaktas den

uppgift, som därutinnan ålåge vägingenjörerna. Från nu berörda synpunkter

borde alltså icke möta några betänkligheter mot vägsynernas avskaffande

helt och hållet. Detta förutsatte emellertid nya bestämmelser angående

vissa åtgärder, som i erforderliga fall skulle föreskrivas vid vägsyn. Det

borde nämligen beaktas, att enligt 24, 25, 68 och 69 §§ väglagen ankomme

på vägsynenämnd att för vägs upptorkande eller för erhållande av fri sikt föreskriva

borttagande av träd, buskar, upplag och andra anordningar, att meddela

tillstånd till snöskärms uppsättande samt att i dylika fall bestämma

den skadeersättning, som eventuellt kunde tillkomma vederbörande jordägare.

Beträffande spörsmålet åt vem, i händelse vägsynen avskaffades, densammas

sistnämnda uppgifter borde anförtros, vore de sakkunniga icke beredda

att på nuvarande stadium av sitt utredningsarbete göra något uttalande.

Under åberopande av det sagda meddelade de sakkunniga, att enligt

deras mening hinder icke mötte mot upptagande till omedelbar behandling

av frågan örn vägsynernas avskaffande helt eller delvis. Såsom en provisorisk

lösning av frågan ville de sakkunniga förorda en bestämmelse, att vägsyn

skulle hållas allenast örn och i den utsträckning länsstyrelsen därom

förordnade.

Vägsakkunniga meddelade vidare att, då frågans förberedande och därav

föranledda författningsförslags upprättande under den närmaste tiden skulle

föranleda rubbning i de sakkunnigas arbetsplan, de sakkunniga helst såge,

att organisationsnämnden åtoge sig nämnda arbetsuppgifter.

Inom organisationsnämnden har därefter upprättats en promemoria i ämnet,

vid vilken tillika fogats ett utkast till ändring i 35 § väglagen av innehåll

att beträffande väg, som övertagits till underhåll medelst vägkassan, vägsyn

skall hållas allenast örn och i den utsträckning Konungens befallningskavande,

på hemställan av vägstyrelsen eller landsfiskalen eller enskild markägare,

i varje särskilt fall därom för visst år förordnar.

I denna promemoria — vilken jämte åtföljande utkast till lagändring torde

få fogas såsom bilaga till statsrådsprotokollet (Bilaga 2) — har nämnden anslutit

sig till de riktlinjer, som angivits av 1929 års vägsakkunniga. Sålunda

har nämnden funnit det vara mindre lämpligt att nu avskaffa eller ens inskränka

vägsynerna beträffande sådana vägdistrikt, där naturaväghållning ännu helt

eller delvis tillämpades. Men ej heller beträffande de distrikt, där väghållningen

helt övertagits av vägkassorna, har nämnden ansett vägsynerna kunna

helt och hållet avskaffas. De tvistefrågor, som det enligt väglagens 24, 25,

68 och 69 §§ ankomme på vägsynenämnden att i förekommande fall avgöra,

syntes nämligen icke lämpligen böra utan avvaktan på den nya väglagstiftningen

läggas på något annat organ. Däremot har nämnden funnit

ett lättande på den ovillkorliga bestämmelsen i väglagens 35 §, att vägsyn

skall hållas årligen, kunna å ena sidan ske utan någon nämnvärd olägenhet

och å andra sidan på ett verkningsfullt sätt tillgodose de besparingssynpunkter,

som varit anledningen till frågans upptagande. Yägsyn skulle sålunda

enligt nämndens förslag icke hållas i annat fall än då — på gimmi

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Kungl. Majus proposition nr 173.

av uppkomsten av en sådan situation, som omförmäles i 24, 25, 68 eller

69 § väglagen, eller eljest -— sådant visade sig vara av behovet påkallat,

något som det skulle ankomma på länsstyrelsen att för varje särskilt fall

bedöma. Att en sådan anordning skulle komma att medföra, att de allra

flesta nu med rätta såsom onödiga betecknade vägsyner skulle försvinna,

Ilar nämnden ansett sig kunna antaga.

Över berörda promemoria jämte författningsförslag har nämnden inhämtat

yttranden från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ävensom från länsstyrelserna

i samtliga län. Tillika har tillfälle lämnats Svenska vägföreningen samt

Svenska vägstyrelsernas förbund att, därest så aktades nödigt, inkomma

med yttrande.

De inkomna remissvaren utvisa, att de av nämnden angivna synpunkterna

på frågan örn de obligatoriska årliga vägsynernas fortsatta bibehållande allmänt

delas av de hörda myndigheterna. I de flesta yttrandena framhålles

sålunda, att den obligatoriska årliga vägsynen numera förlorat sin betydelse

beträffande de vägar, vilkas underhåll övertagits av vägkassorna.

Så gott som samtliga länsstyrelser tillstyrka i princip ett omedelbart genomförande

av den föreslagna lagändringen; blott en enda länsstyrelse, nämligen

den i Uppsala län, har rent avstyrkt densamma. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

jämte de speciella fackorganisationerna, Svenska vägföreningen och

Svenska vägstyrelsernas förbund, giva förslaget i princip sin oförbehållsamma

anslutning.

Däremot hava föreslagits ett pär smärre jämkningar i det remitterade

utkastet. Sålunda hava ett stort antal av de hörda myndigheterna framhållit,

att det borde stå länsstyrelse öppet att föreskriva vägsyns hållande

även i andra fall än då vägstyrelsen, landsfiskalen eller enskild markägare

därom gjort hemställan.

I flera av de inkomna yttrandena har vidare framhållits, att tiden för de

vägsyner, som skola hållas allenast efter länsstyrelsens förordnande, icke

borde i likhet med de obligatoriska vägsynerna vara begränsad till »tidigt

på våren eller sent på hösten». Såsom skäl härför har uttalats, bland annat,

att vägsynernas uppgift hädanefter till stor del bomme att bestå i att föreskriva

borttagande eller kvistande av träd och buskar, vilka hindrade fri

sikt, men att sådana hinder icke kunde tillfyllest bedömas annat än då träd

och buskar äro lövklädda.

I anledning av de gjorda erinringarna därom, att länsstyrelse borde äga

föreskriva vägsyns hållande även då framställning därom icke gjorts, har

organisationsnämnden i sin förenämnda skrivelse framhållit, att det remitterade

förslagets innehåll i denna del förestavats huvudsakligen av en strävan

att förekomma, att länsstyrelserna skulle anse sig böra med avseende å de

särskilda vägarna för varje år ex officio pröva, huruvida vägsyn vore behövlig

eller icke, något som givetvis skulle medföra ett avsevärt arbete. Nämnden

ansåge sig emellertid böra på grund av de gjorda erinringarna föreslå, att

lagtexten i denna del gåves det innehåll, att länsstyrelsen skulle över huvud,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majus proposition nr 173.

då den funne anledning därtill förekomma, kunna förordna örn vägsyns

hållande. En sådan omredigering torde också enligt nämndens mening tillgodose

det syftemål, som nämnden med den ursprungliga formuleringen

velat vinna.

Beträffande vad i vissa yttranden erinrats örn tiden för vägsyns hållande

Ilar organisationsnämnden förklarat sig icke kunna frånkänna de framförda

synpunkterna sakligt berättigande. Då nämnden emellertid icke ansett sig

böra föreslå en ändring i bestämmelserna angående tiden för vägsyns hållande

''ens beträffande sådana syner, som skola hållas allenast efter länsstyrelsens

förordnande, hade detta, enligt vad nämnden meddelat, huvud

sakligen berott därpå, att ett förslag härom icke betingades^av de synpunkter,

som nämnden hade att företräda, utan helt folie inom det sakliga området

för 1929 års vägsakkunnigas arbetsuppgifter. Ett borttagande redan nu av

tidsbestämmelsen för de årliga vägsynerna skulle vara ägnat att i viss mån

föregripa dessa sakkunnigas arbete.

Det av organisationsnämnden i anslutning till det anförda omarbetade

förslaget till ändring av 35 § första stycket väglagen har följande lydelse:

Årligen skall vägsyn hållas av landsfiskal med biträde av två nämndemän,

dock att beträffande väg, som övertagits till underhåll medelst vägkassan,

dylik syn skall hållas allenast örn och i den utsträckning Konungens befalhlingshavande

på given anledning därom för visst åi- förordnar. Vägsyn

bör förrättas tidigt på våren eller sent på hösten å tid, som antingen redan

är eller med avseende på skiljaktiga förhållanden varder, efter landstingets

hörande, av Konungens befallningshavande bestämd för hela länet eller delar

därav.

Med åberopande av vad i ärendet förekommit och under hänvisning till

den icke ringa besparing, som förslagets snara genomförande skulle innebära

för det allmänna, har organisationsnämnden hemställt, att Kungl. Majit

måtte efter lagrådets hörande för 1931 års riksdag framlägga det av nämnden

sålunda upprättade lagförslaget.

Förevarande, av statens organisationsnämnd framlagda förslag örn ändring Departementsi

väglagens bestämmelser angående hållande av vägsyn utgår från att det

nuvarande vägsyneförfarandet väsentligen förlorat sin betydelse beträffande

de vägdistrikt, i vilka vägunderhållet övertagits av vägkassan, och att för

kontroll å vägunderhållet nya och ändamålsenligare organ tillskapats genom

den vägorganisation, som gäller från och med den 1 juli 1930. Med hänsyn

härtill och då vägsyneförfarandet för såväl vägdistrikten som staten är

förenat med kostnader, vilka sammanlagda för hela landet uppgå till betydande

belopp, har nämnden ur de synpunkter, den har att företräda, ifrågasatt

att utan avvaktan å slutförandet av pågående arbete nied revision av

gällande lagstiftning angående de allmänna vägarna sådan ändring vidtages

i omförmälda bestämmelser, att beträffande vägdistrikt med vägkasseunderhåll

vägsyn skall hållas allenast örn och i den utsträckning Konungens befallningsliavande

på given anledning därom för visst ar förordnar. Till vad

nämnden härutinnan anfört och föreslagit, vilket i stort sett enstämmigt

opaginerad Kontrollera mot PDF

ö Kungl. Majus proposition nr 173.

oell förbehållslöst biträtts av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna,

kan jag helt ansluta mig. Mot den närmare utformning, som

nämnden givit åt förslaget, har jag ej heller funnit anledning till erinran.

Under ärendets behandling har även uppkommit fråga örn ändring av

bestämmelserna angående tid för vägsyns hållande, i vad avser vägdistrikt,

varom nu är fråga. Lika med organisationsnämnden anser jag emellertid,

att prövning av detta spörsmål lämpligen bör ske i samband med nyssnämnda

allmänna revision av väglagen.

Departementschefen uppläser härefter förslag till lag om ändrad lydelse

av 35 § första stycket lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets

utgörande ]på landet av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar (Bilaga 1) *, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten.

Ur protokollet:

Waldemar Wiens.

Denna bilaga, vilken är lika lydande nied det vid propositionen fogade lagförslaget

Ilar bär uteslutits. ö

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

9

Bilaga 2.

P. M.

med förslag till viss ändring av bestämmelserna angående ärliga vägsyner

enligt lagen den 23 oktober 1891.

1891 års väglag vilar på den principen, att vägunderhållet in natura, d. v. s.

arbetet för vägs hållande i laggill skick, åligger jordbruksfastigheterna på

landet och skall utgöras efter vägdelning (7 §).

Bestämmelserna angående tillsyn å väghållningen återfinnas i 34 och 35 §§

av gällande väglag och innehålla huvudsakligen följande: Länsstyrelsen tillkommer

att övervaka vägarnas behöriga underhåll och vidtaga därför erforderliga

åtgärder. Närmast under länsstyrelsen utövas tillsynen över vägväsendet

av landsfiskalen med biträde av fjärdingsman i enlighet med väglagen och de

särskilda föreskrifter, som av länsstyrelsen meddelas. Årligen skall vägsyn

hållas av landsfiskal med biträde av två nämndemän. Sådan syn bör förrättas

tidigt på våren eller sent på hösten å tid, som länsstyrelsen bestämt. Det

ankommer på vägstämma att besluta, att, till utrönande av huruvida vid vägsynen

befunna brister blivit avhjälpta, formlig efterbesiktning skall äga rum.

Sådan besiktning förrättas av landsfiskalen med två nämndemän. Vägsyn och

formlig efterbesiktning skola i viss ordning på förhand kungöras. Protokoll

skall vid dessa förrättningar föras, vari bland annat befunna brister samt sättet

och den uppskattade kostnaden för deras avhjälpande antecknas. Dessa protokoll

skola i stadgad ordning hållas tillgängliga för de väghållningsskjddiga

och i vad angår vägunderhåll, som åligger vägkassan, delgivas vägstyrelsen.

Påsynade brister skola inom stadgad tid botas, vid äventyr av böter samt

påföljd därjämte, att bristerna mot lega avhjälpas. Stanna vid vägsyn eller

formlig efterbesiktning förrättningsmännen i olika meningar, gäller vad de

flesta säga. Har var sin särskilda mening, gälle landsfiskalens. Tillfälliga

emellan de årliga vägsynerna uppkomna brister skola, där saken sådant uppskov

tåla kan, väghållare eller vägfogde anmanas att inom viss kort tid avhjälpa

vid äventyr som ovan är nämnt. Försittes denna tid, eller är bristen

av beskaffenhet att dröjsmål med dess avhjälpande kan medföra våda för vägfarande,

skall landsfiskalen ofördröjligen på lämpligt sätt låta bota skadan.

Enligt det vid 1922 års riksdag framlagda förslaget till ny väglag -— vilket

bland annat avsåg avskaffande av vägunderhållet in natura samt vägdistriktens

utvidgande till att omfatta landstingsområdena ävensom inrättande hos vägstyrelserna

av befattningar för tekniskt utbildad personal (vägdirektör, vägmästare)

— skulle tillsynen å väghållningen delas mellan länsstyrelserna (med

biträde av landsfiskalerna) och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, sistnämnda

styrelse med uppgift att utöva den allmänna tillsynen över att väghållningen

utfördes på ett i tekniskt avseende tillfredsställande sätt. Härvid förutsattes,

att den lokala tillsynen kommc att få en helt annan karaktär än dittills samt

allenast bestå i ett konstaterande av brist, utan angivande av sättet för dess

botande.

Sedan emellertid 1922 års lagförslag fallit, har tid efter annan inom riksdagen

motionsvis gjorts framställning örn ändrade bestämmelser rörande tillsynen

å vägunderhållet. Sålunda föreslogs vid 1925 års riksdag i en motion.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

att vägsynen skulle helt slopas i de vägdistrikt, där vägkassan övertagit underhållet

av vägarna, och i en annan, att landsfiskals och nämndemäns självskrivenhet

till förrättande av vägsyn skulle upphöra och garanti vinnas, att

vägsyn förrättades av sakkunniga personer. I jordbruksutskottets av riksdagen

godkända utlåtande i ämnet avstyrktes dessa motioner under anförande

av bland annat följande:

»Väl finner utskottet, att det nuvarande förfarandet vid vägsyner, liksom

mycket annat i gällande väglag, saknar tillräcklig anpassning till de förhållanden,

som under de senare åren utvecklat sig på vägväsendets område. Frågan

huru den allmänna tillsynen över väghållningen bör för framtiden ordnas torde

emellertid vara beroende av åtskilliga omständigheter, som under den alltjämt

pågående snabba utvecklingen på berörda område ännu icke låta sig klart

överblickas. Det torde därför icke vara möjligt att nu angiva några bestämda

riktlinjer för åtgärder i berörda avseende. De uppslag, som i sådant hänseende

framförts i motionerna, har utskottet i varje fall icke nu velat förorda. Utskottet

anser sig emellertid med säkerhet kunna påräkna, att detta spörsmål,

jämte andra olösta frågor beträffande vägväsendet, är föremål för Kungl.

Maj:ts uppmärksamhet.»

Jämväl vid 1926 års riksdag väcktes en motion i ämnet, som gick ut på att

de två nämndemännen ensamma skulle besluta vid vägsynen och landsfiskalen

blott medfölja såsom sekreterare.

Jordbruksutskottet avstyrkte även denna motion med hänvisning till föregående

års förberörda utlåtande, varefter riksdagen avslog motionen.

Vid 1928 års riksdag väcktes dels två motioner med hemställan örn utredning

på vad sätt kontrollen över vägunderhållet av de allmänna vägarna lämpligen

borde anordnas, dels en motion med hemställan örn utredning angående

bestämmelserna örn vägsynerna i syfte, att dessa bomme att verkställas av sakkunniga

personer m. m.

Jordbruksutskottet tillstyrkte utredning i ämnet och anförde som skäl

därför:

»Såsom framgår av det föregående har jordbruksutskottet redan tidigare

hyst den uppfattningen, att det nuvarande vägsyneförfarandet saknar anpassning

till de förhållanden, som under de senare åren utvecklat sig på vägväsendets

område. Att så är förhållandet torde nu knappast av någon bestridas. Då

vår nuvarande väglagstiftning bygger på vägsynen såsom huvudmedel för det

allmännas tillsyn å väghållningen, följer härav, att det viktiga statsintresse,

varom är fråga, för närvarande måste anses vara synnerligen bristfälligt tillgodosett.

Uppenbarligen framträder för varje år detta otillfredsställande läge

allt starkare. Vid sådant förhållande — och då utskottet, såsom förut berörts,

delar den uppfattningen, att i avvaktan på en ny väglag efter hand måste vidtagas

sådana partiella förändringar, som äro ägnade att avhjälpa de mest framträdande

bristerna däri — anser även utskottet, att lösningen av förevarande

spörsmål icke längre bör undanskjutas. Med hänsyn till ämnets invecklade

natur och då några bestämdare hållpunkter för frågans lösning i dess nuvarande

outredda skick icke torde kunna framläggas, har emellertid utskottet för

sin del velat tillstyrka en förutsättningslös utredning i ämnet.»

Riksdagen biföll utskottets förslag och anhöll i skrivelse (nr 171) till Kungl.

Maj:t örn utredning i syfte att erhålla av numera rådande förhållanden betingade

ändrade bestämmelser rörande det allmännas tillsyn å väghållningen

samt framläggande för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde

föranleda.

På grund av nämnda riksdagsskrivelse tillkallades den 4 december 1929

jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande sakkunniga för revision av bestämmelserna

om väghållningsbesvärets utgörande på landet samt om städernas all
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majda proposition nr 17H.

manna vägar, de s. k. 1929 års vägsakkunniga. Enligt direktiven för de sakkunnigas

verksamhet avsågs en allmän revision av gällande lagstiftning rörande

de allmänna vägarna. Såsom utgångspunkt för sagda revision nämndes i första

liand naturaväghållningens upphörande, men det framhölls jämväl såsom skäl

för en sådan revision, att åtskilliga framställningar förelåge örn lagändring,

bland annat, från riksdagens sida. Vidare framhölls, att, därest pa grund av

det nya läge, vari vägväsendet kommit, eller av andra skäl, lagändringar, utöver

vad för närvarande ifrågasatts, under arbetets gång skulle visa sig

påkallade, borde givetvis även sådana frågor av de sakkunniga upptagas till

behandling. Om och i den mån det under utredningens bedrivande skulle visa

sig lämpligt att redan före arbetets avslutande på en eller annan punkt göra

ändring i eller tillägg till nu gällande bestämmelser i ämnet, borde, enligt vad

departementschefen tillika uttalade, förslag i sadant hänseende avgivas.

Såsom av det anförda framgår har upprepade gånger från skilda håll påpekats,

att de årliga vägsynerna numera icke hålla måttet säsong övervakande

myndighet över väghållningen. Klagomålen härutinnan ha också resulterat i

tillsättande av 1929 års vägsakkunniga, vilkas arbetsuppgifter emellertid överspänna

ett betydligt vidare område än denna specialfråga.

Jämväl i skrivelser, som från skilda håll kommit statens organisationsnämnd

tillhanda, har ifrågasatts, huruvida icke vägsynerna ^enligt 1891 års

väglag kunde avskaffas eller inskränkas. Som skäl för en sadan, åtgärd har

åberopats huvudsakligen dels att i de allra flesta vägdistrikten i riket väghållningen

numera övertagits av vägkassorna och dels att från och med den

1 juli 1930 ett nytt övervakande organ, vägingengör sorganisationen, trätt i

funktion, vilket vore kompetent att utöva den erforderliga kontrollen. Ytterligare

har framhållits, att statens kostnader för de årliga vägsynerna uppginge

till avsevärda belopp årligen.

I själva verket synes av den föregående redogörelsen framgå, att vägsynerna

sådana de nu äro anordnade, hava en skäligen obetydlig uppgift att

fylla i de fall där väghållningsdistriktet övertagit vägunderhållet. Det lärer

kunna ifrågasättas, huruvida de uppgifter, som alltjämt skulle motivera vägsynernas

bibehållande, kunna tillgodoses genom den nuvarande anordningen.

Densamma har ju tillkommit under helt andra samfärdselförhållanden än deni

som nu föreligga och å en tid, då de nuvarande kraven på landsvägarnas förmåga

att upptaga en stark motorfordonstrafik icke hade någon som helst motsvarighet.

Yägsynernas anordning hänför sig också helt till en tid, då vägunderhåll

in natura, verkställt av den jordbrukande lantbefolkningen, var den

principiella grund, varpå lagstiftningen i ämnet byggde. Därutinnan är förhållandet

numera helt förändrat, Naturaväghållning förekommer allenast i

sällsynta undantagsfall. Enligt en uppgift i en inom riksdagens andra kammare

år 1929 väckt motion (nr 380) hade då i 346 av rikets 379 vägdistrikt

underhållet övertagits av vägkassorna. Förstnämnda siffra har förmodligen

sedan dess ytterligare stigit. Visserligen måste sägas, att den omständigheten,

att vägstyrelserna övertagit underhållet av vägarna, icke gör en lokal tillsyn

över väghållningen överflödig, men att de nuvarande vägsynerna, vilkas

främsta och egentligen enda uppgift varit att tillse, att de enskilda väghållarna

fullgjorde sina skyldigheter, icke äro anpassade för nuvarande förhållanden,

förefaller uppenbart och är för övrigt, som sagt, från olika håll upprepade

gånger uttalat.

En tillsynsverksamhet av beskaffenhet att uppfylla även de anspråk, som

genom den moderna trafikens utveckling måste uppställas, synes däremot kunna

utövas av de organ, som inrättats genom kungl, kungörelsen den 16 maj 1930

(nr 160) angående den statliga vägorganisationen i länen. Enligt denna kun
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majus proposition nr 173.

görelse skall den närmaste uppsikten över och bestyret med vägväsendet utövas

av länsstyrelsen med biträde av vägingenjörer, biträdande vägingenjörer och

vägingenjörsassistenter. Dessa befattningshavare äro väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

tjänstemän, men länsstyrelse, hos vilken de äro stationerade, äger bestämma

över deras tjänstgöring. Vägingenjör åligger, bland annat, att biträda

länsstyrelsen vid utövandet av statens kontroll å vägundersökning, vägbyggnad.

vägunderhåll och vinterväghållning inom länet. Och därvid skall han — utan

obehörigt ingripande i vägstyrelsernas förvaltning — tillse och övervaka, bland

annat, att vägunderhållet bedrives rationellt och ekonomiskt o. s. v.

På grund av sålunda föreliggande omständigheter har inom organisationsnämnden

dryftats möjligheten av att, utan att föregripa resultatet av den revision

av hela väglagstiftningen, varmed förenämnda vägsakkunniga äro sysselsatta,

åstadkomma en provisorisk lösning av frågan örn vägsynerna. Att helt

avskaffa dem torde icke låta sig göra, så länge det ännu finnes vissa vägdistrikt,

där naturaväghållning helt eller delvis tillämpas. Men ej heller beträffande de

distrikt, där väghållningen helt övertagits av vägkassorna, lära vägsynerna

kunna utan vidare avskaffas. Enligt väglagen skola nämligen vissa åtgärders

vidtagande i erforderliga fall föreskrivas vid vägsyn. Enligt lagens 24, 25.

68 och 69 §§ ankommer det sålunda på vägsynenämnd, att för vägs upptorkande

eller för erhållande av fri sikt föreskriva borttagande av träd, buskar, upplag

och andra anordningar, att meddela tillstånd till snöskärms uppsättande samt

att i dylika, fall bestämma den skadeersättning, som eventuellt må tillkomma

vederbörande jordägare. Att innan den nya väglagstiftningen hinner taga form

lägga nyssnämnda uppgifter på andra organ än vägsynerna, synes icke böra

ifrågakomma.

En utväg, som däremot förefaller framkomlig och som säkerligen skulle

medföra ungefär det resultat, som åsyftats, torde vara att finna i ett lättande på

den ovillkorliga bestämmelsen i väglagens 35 §, att vägsyn skall hållas årligen.

Naturligen kunna fall förekomma, då, i brist på annan kontrollmyndighet, en

vägsyneförrättning kan vara påkallad. Särskilt kan nu en sådan situation inträffa,

örn vederbörande icke åsämjas angående företagande av någon av de i 24,

25, 68 eller 69 § väglagen omnämnda åtgärderna. Dessa situationers krav

torde emellertid kunna tillgodoses, därest i mån av behov länsstyrelsen kan, på

anmälan av landsfiskal eller annan vederbörande, förordna örn vägsyns hållande.

Örn en sådan anordning genomfördes, skulle säkerligen de allra flesta av de vägsyner,

som nu med rätta betraktas som onödiga, komma att upphöra.

Att vid den nu ifrågasatta provisoriska lösningen av frågan införa möjlighet

till tätare återkommande vägsyner än lagen eljest medgiver lärer knappast

kunna ifrågasättas. I de fall, då vägsyn hålles efter länsstyrelses förordnande,

lärer densamma därför lämpligen böra äga rum å samma tid av året som andra

vägsyner. Härigenom vinnes, att enskilda markägare äga kännedom örn när de

senast hava att påkalla vägsyn för prövning av ersättningsanspråk och andra

frågor, som böra avgöras vid vägsynen.

Organisationsnämnden har med anledning av vad i det föregående anförts

funnit sig böra ifrågasätta, att redan nu, innan den bebådade nya väglagstiftningen

tagit form, en lagändring vidtages av innehåll, att beträffande de vägar,

vilkas underhåll övertagits av vägkassorna, vägsyn skall hållas allenast örn och

i den utsträckning vederbörande länsstyrelse därom förordnar.

En lagändring av nu nämnt innehåll anser organisationsnämnden vara desto

mera påkallad som en företagen undersökning givit vid handen, att det allmännas

utgifter för vägsynerna uppgå till avsevärda belopp, vilka genom den föreslagna

reformen skulle i det närmaste helt inbesparas. Sålunda uppgingo för budgetåret

1929/1930 de till förrättningsmännen utgående ersättningarna för samtliga

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

vägsyner i riket till sammanlagt cirka 186,000 kronor, därav cirka 132,000 kronor

utgått av statsmedel och resten betalats av vägkassorna. _

Organisationsnämnden har delgivit 1929 ars vägsakkunniga de synpunkter,

varåt i denna P. M. givits uttryck, och hava de sakkunniga förklarat sig såsom

en provisorisk lösning av frågan förorda en bestämmelse av innehåll som ovan

na^Ett förslag till ändring av väglagens 35 § i överensstämmelse med vad ovan

sagts bifogas. Stockholm den 12 februari 1931.

Utlaga till organisationsnämndens

V. M.

Förslag’

till

Lag

em ändrad lydelse ar 35 § i lagen den 23 oktober 1891 (nr 68, sid. 1) angående

rägliållningsbesvärets utgörande på landet.

Härigenom förordnas, att 35 § första stycket i lagen den^23 oktober 1891

angående väghållningsbesvärets utgörande på landet skall erhålla följande ändrade

lydelse:

35 §.

Årligen skall vägsyn hållas av landsfiskal med biträde av tva nämndemän,

dock att beträffande väg, som övertagits till underhåll medelst vägkassan dylik

syn skall hållas allenast örn och i den utsträckning Konungens befallningshavande,

på hemställan av vägstyrelsen eller landsfiskalen eller enskild markägare,

i varje särskilt fall därom för visst ar förordnar. \ ägsyn bör förrättas

tidigt på våren eller sent på hösten å tid, som antingen redan är eller med avseende

på skiljaktiga förhållanden varder, efter landstingets hörande, av

Konungens befallningshavande bestämd för hela länet eller delar därav.

Denna lag träder i kraft dagen efter dea, då lagen, enligt därå meddelad uppgift,

från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Ma.j:ts proposition nr 173.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj;ts lagråd den

11 mars 1931.

Närvarande:

0

justi ti eråden Christiansson,

Edelstam,

Stenbeck,

regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet tillhandakommet. utdrag av protokollet över konna unikationsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet KronprinsenTtegenten i statsrådet

den 6 mars 1931, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 35 § första stycket lagen den

23 oktober 1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn Tage Wärn.

t

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Hagnar Kihlgren_

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 173.

15

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten

i statsrådet d Stockholms slott den 13 mars 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gaude, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,

Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Jeppsson, lagrådets

den 11 mars 1931 avgivna yttrande över det den 6 mars 1931 till lagrådet

remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 35 § första stycket lagen

den 23 oktober 1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets utgörande på landet;

därvid föredraganden efter redogörelse för yttrandet hemställer, att förslaget,

som av lagrådet lämnats utan anmärkning, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

genom proposition föreläggas riksdagen, till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse, bilaga till detta protokoll - utvisar.

Ur protokollet:

F. Wessberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1931:225 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Marits ■proposition med förslag till lag örn, ändrad lydelse av 35 § första stycket lagen den 23 oktober'' 1891 a1 i texten