Angående understöd för främjande av fiske på avlägsna fiskevatten
1931-03-13 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1931:174, Angående understöd för främjande av fiske på avlägsna fiskevatten
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
1
Nr 174.
Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående understöd för
främjande av fiske på avlägsna fiskevatten; given Stockholms
slott den 13 mars 1931.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Mili allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
B. v. Stockenström.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 13 mars 1931.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet von Stockenström anför:
Riksdagen
anhöll i skrivelse den 22 februari 1930, nr 49, under åberopande
av jordbruksutskottets, av riksdagen godkända utlåtande nr 7, att
Kungl. Majit ville låta skyndsamt utreda, vilka åtgärder, som borde vidtagas
för att stödja fiskerinäringen, i synnerhet när det gällde att bedriva
fiske på avlägsna fiskevatten, samt för riksdagen framlägga det
förslag, som av utredningen kunde föranledas.
Bihang till riksdagens protokoll ISSI. 1 sami. lith hafi. (Nr t7b.)
1
2 Kungl. Maj:ts •proposition Nr 174.
Riksdagens skrivelse var föranledd av motionen 11:265 av herr Osberg,
vari anfördes i huvudsak följande.
Utvecklingen hade gått i den riktningen, att fångstplatser måste sökas
på avlägsnare internationella områden, t. ex. vid Island samt å Doggers
bankar och vissa hankar i nordöstra Atlanten. Denna utveckling hade
helt naturligt medfört stora kostnader för anskaffning av båtar, motorer
och redskap. Men inte nog med detta. Riskerna bleve ju mångfaldiga
gånger större under dessa långa resor fram och åter och icke minst under
uppehållet å själva fångstplatserna, och dessutom vore att märka de
för fiske vid Island svåra förhållandena.
Fiskerinäringen bedreves för Bohusläns vidkommande enligt kooperativt
mönster. Uti varje fiskelag vore vanligen 12 å 16 man delägare. I
vissa fall vore båt och redskap samfälld egendom, i andra fall ägdes
båten av vissa personer och redskapen vore gemensam. Förtjänster och
förluster beräknades efter överenskomna normer.
På grund av den ringa inkomst, näringen givit på sista tiden, påginge
numera rätt starkt avfolkning, och det vore egentligen de unga och mången
gång de hästa, som lämnade yrket. Detta förhållande vore att beklaga.
Det syntes vara mycket angeläget att vidmakthålla den självständiga
och präktiga fiskarbefolkning, som nu ägnade sig åt näringen, och detta
icke minst därför, att denna näring vore för vårt folkhushåll så välbehövlig.
På andra områden stödde och uppmuntrade statsmakterna produktionen.
Den näring, som närmast kunde jämföras med fisket, vore
jordbruket, och till dess utövare lämnades ju anslag till stöd och uppmuntran
på olika sätt.
Det kunde icke bortresoneras, att fiskarena blivit styvmoderligt behandlade
från statens sida. Visserligen lämnade staten amorteringslån,
men svårigheter yppade sig i regel vid bildandet av s. k. vadlag, när föreningen
hade för avsikt att söka fiskerilån. Svårigheterna bestode nämligen
i — för de med svag ekonomi — att skaffa personer, som vore villiga
ikläda sig borgen för lånebeloppet. I många fall kunde icke borgensman
uppbringas, och den sökande finge övergå till annan näring. I sådana
fall skulle premielånen komma till stor hjälp. Det skulle nämligen
bliva vida lättare att skaffa borgensmän. Utöver dessa lån ansloges
cirka 100,000 kronor till fiskets befrämjande i de särskilda orterna och
befrämjande av fisket i allmänhet. Örn man gjorde en jämförelse med
det stöd, fiskerinäringens utövare finge, och det stöd, som lämnades t. ex.
åt egnahemsrörelsen, till premielån, kolonisation och grundförbättringar,
uppgående till i runt tal 6,000,000 kronor, måste man obetingat komma till
den uppfattningen, att fiskerinäringen icke finge det stöd av det allmänna,
som vore önskligt, oaktat näringen måste betecknas som mycket osäker
och därtill i hög grad riskfylld.
Vore man något så när förtrogen med förhållandena, måste man erkänna,
att fiskerinäringen vore i behov av stöd i en eller annan form.
För egen del ansåge motionären, att utlämnande av premielån vore en
synnerligen lämplig form. Man hade ju redan stor erfarenhet av detta
system inom lånerörelsen till jordbruksegnahem. Riksdagen började anslå
medel för detta ändamål år 1923. Anslaget var då 310,000 kronor.
Under de få år, som förflutit sedan dess, hade det visat sig vara till stort
gagn och stöd för dessa fattiga människor, som sökte sin utkomst å egnahems
jordbruk. Uti 1930 års statsverksproposition hade Kungl. Majit be
-
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
gärt 900,000 kronor till premielån åt sådana, som erliölle jordbruksegnahemslån.
Denna ökning av lånesumman visade, att hjälpen vore håde
behövlig och berättigad. .
Förmedlare av jordbruksegnahemslån och premielån vore i vanliga lall
hushållningssällskapen genom sina egnahemsnämnder. Landstingen förmedlade
fiskerilånen genom sina förvaltningsutskott eller därtill särskilt
utsedda. Dessa kunde ju även få i uppdrag att samtidigt även tilldela de
lånesökande, som vore i behov, premielån efter liknande grunder, som
tillämpades vid utlämnande av dylika lån åt jordbruksegnahemslantagare.
Förhållandena vore ju likartade för fiskare och jordbrukare, emedan
båda kategorierna behövde startkapital för att kunna utöva sin näring
självständigt. Naturligtvis skulle behovsprincipen tillämpas vid tilldelning
av premielån åt fiskare. I huvudsak finge tilldelningen ske, när
ett fiskelag startade eller när obemedlad eller mindre bemedlad person
sökte inträde i redan befintligt lag, till part i båt eller redskap, möjligen
till båda dessa ändamål, och när den sökande kunde styrka, att den anskaffning
blivit gjord, för vilken han sökte lånet, skulle detta efterskänkas
i likhet med förfaringssättet, när det gällde premielån till innehavare
av jordbruksegnahem. Vidare kunde man ju tänka sig, att premielån
kunde lämnas till försöksfiske å avlägsna fångstplatser och även å sådana
områden, som icke tillförne besökts, eller för tillämpning av nya, ej
utexperimenterade fiskemetoder eller överhuvudtaget för sådana ändamål,
som vore ägnade att främja fiskerinäringen. Funnes sådana möjligheter,
skulle dessa med all säkerhet hämma avfolkning från yrket.
Under åberopande av det anförda hemställde motionären, att riksdagen
ville besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit ville låta skyndsamt utreda, vilka åtgärder, som borde vidtagas för
att stödja fiskerinäringen, i synnerhet när det gällde att bedriva fiske pa
avlägsna fiskevatten, ävensom undersöka möjligheten av att sådant stöd
kunde utgå i form av premielån samt till riksdagen fiamlägga det förslag,
som av utredningen kunde föranledas.
Jordbruksutskottet anförde i sitt förberörda utlåtande i huvudsak följande.
Örn också staten redan uu, under olika former, understödde fiskerinäringen
jämväl i den del, som av motionären närmast avsåges, syntes
behov föreligga, att staten även i andra hänseenden lämnade sin medverkan
till näringens främjande. Det torde nämligen icke kunna förnekas,
att näringen i viss män befunne sig i ett betryckt läge och att dess
utövare arbetade under bekymmersamma förhållanden. Härvidlag delade
alltså utskottet motionärens uppfattning och funné jämväl riktigt, att
möjligheterna för att främja och utveckla fisket i avlägsnare fiskevatten
i främsta rummet gjordes till föremål för undersökning. Beträffande
den form för understöd i förevarande avseende, som motionären närmast
syntes åsyfta och med en fran smabrukspremieringen och egnahemsverksamheten
hämtad förebild benämnde premielån, vore emellertid utskottet
tveksamt. Med hänsyn härtill hade utskottet icke ansett sig böra i det
förslag till skrivelse, som utskottet i anledning av motionen ville tillstyrka,
angiva premielånsformen såsom särskilt beaktansvärd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Lantbruks
styrelsen.
Kungl. Maj.-ts proposition Nr 174.
Den 9 maj 1930 anbefallde Kungl. Majit lantbruksstyrelsen att skyndsamt
verkställa den av riksdagen sålunda ifrågasatta utredningen samt
att därmed ävensom med förslag i ämnet till Kungl. Majit inkomma.
I skrivelse den 10 februari 1931 bär lantbruksstyrelsen framlagt den
sålunda anbefallda utredningen samt hemställt, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att för utlämnande av understödslån för bedrivande av
fiske på avlägsna havsområden under villkor, som av Kungl. Majit bestämdes,
anvisa för budgetåret 1931/1932 ett extra reservationsanslag av
a0,000 kronor. Häröver har statskontoret den 21 februari 1931 avgivit
infordrat utlåtande.
Innan jag närmare redogör för lantbruksstyrelsens skrivelse, må erinras,
att staten under en lång följd av år ur fonden för fiskerinäringens
befrämjande genom bemedling av landstinget i Göteborgs och Bohus län
och av hushållningssällskapen inom övriga län till fiskare för anskaffning
a\ båtar och redskap m. m. utlämnat lån å betydande belopp.
Sålunda plägar inom Göteborgs och Bohus län årligen utlämnas i län
sammanlagt 600,000 å 700,000 kronor och inom övriga län 250,000 å 350 000
kronor. Bestämmelserna örn lån från ifrågavarande fond återfinnas i
ungorelsen den 7 augusti 1907 (nr 61) med däri genom kungörelserna den
li juni 1921 (nr 3o9), den 24 maj 1928 (nr 130) och den 27 juni 1930 (nr 298)
gjorda ändringar. Lånen äro första året ränte- och amorteringsfria löpa
därefter med 3.6 procents ränta och skola efter första låneårets utgång
amorteras under högst tio år. Lån kan utlämnas till högst 25,000 kronor
Vidare har 1913 års riksdag (skrivelse nr 274) medgivit, att, där å låneunderstöd,
som från ifrågavarande fond utlämnats av hushållningssällskap
eller landsting, förlust uppkommit, Kungl. Majit på framställning
av vederbörande hushållningssällskap eller landsting efter prövning av
de i varje fall förekommande omständigheter äger att av nämnda fonds
medel anvisa hushållningssällskap eller landsting gottgörelse för den lidna
för lusten med skäligt belopp, vilket dock icke i något fall må överstiga
hälften av samma förlust.
Lantbruksstyrelsen anför inledningsvis, att styrelsen utgått från att den
av riksdagen begärda utredningen icke är avsedd att omfatta sötvattensfisket.
Under framhållande att utredningen alltså kommer att begränsas
till havsfisket, erinrar styrelsen därom, att lantbruksstyrelsen under
senaste tid framlagt åtskilliga förslag till stödjande av havsfisket i allmänhet.
Sålunda finge nämnas förslaget till skydd för fiskbeståndet i södra
Östersjön, de pågående förhandlingarna örn fisket i de till Danmark, Norge
och Sverige gränsande farvattnen och det av lantbruksstyrelsen förordade,
i 1931 års nionde huvudtitel upptagna förslaget till inrättande av
ett tekniskt fiskenlaboratorium i Lysekil. Vidare vore lantbruksstyrelsen
på Kungl, Majits uppdrag sysselsatt med en utredning örn ålbottengarnsfisket,
vilken utredning torde komma att slutföras under den närmaste
tiden. Lantbruksstyrelsen komme ock att under den närmaste tiden
till behandling upptaga frågan örn undervisning på saltvattensfiskets
område.
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
Då således åtskilliga förslag till stöd för havsfisket i allmänhet efterhand
komme att av lantbruksstyrelsen framställas, har lantbruksstyrelsen
ansett, att den nu ifrågavarande utredningen lämpligen borde inskränkas
till fisket på avlägsna farvatten. Detta syntes styrelsen
så mycket lämpligare, som riksdagen uppenbarligen lagt huvudvikten
vid stödjandet av detta fiske. Styrelsen erinrar, att svenska fiskare under
lång tid bedrivit ett betydande fiske på avlägsna fai*vatten.
Sålunda började bohusfiskare redan på 1860-talet att bedriva s. k. storsjöfiske
utanför Aalesund på Norges västkust. På 1880-talet flyttade de
detta fiske till Shetlandsöarna, och nu fiskade de årligen norr och väster
örn dessa öar samt väster örn Orkney-öarna. Då efter kriget det svenska
fisket på grund av de svåra avsättningsförhållandena hade genomgått
en elakartad kris, började bohuslänska fiskare att förlägga sitt snurrevadsfiske
till Nordsjön med försäljning av fångsterna i England, där
marknaden vore mindre tryckt än i Sverige. Nu fiskade årligen under
sommarhalvåret ett 100-tal fartyg från Göteborgs och Bohus Ian med
sammanlagt cirka 600 mans besättning nära nog över hela Nordsjön och
försålde sina fångster i utländska hamnar. Ett antal svenska fartyg fiskade
även i Firth of Clyde på Skottlands västkust och i Moray Firth.
År 1929 bedreve sålunde 84 fiskare nied fjorton fartyg fiske å dessa områden.
Ett antal bohuslänska fartyg bedreve även sillfiske vid Island.
Man kunde således påstå, att svenska fiskare bedreve ett betydande
fiske på avlägsna farvatten. Till denna utveckling av fisket hade givetvis
i hög grad bidragit det stöd, som staten givit fiskarena särskilt i
form av lån på förmånliga villkor för anskaffande av båtar och redskap.
Staten hade även i flera fall lämnat direkt statsunderstöd till försök på
nya fiskeområden eller med nya metoder. Sålunda finge nämnas, att
statsanslag anvisats
år 1905
med
20,000
kronor till
sillliskeförsök vid Island,
» 1910
»
8,000
»
»
försöksfiske med trål vid murmankusten,
» 1912
»
4,000
»
»
sillliskeförsök efter holländsk metod i
Nordsjön,
» 1921
» ''
100,000
»
»
sillfiskeförsök vid Island med snörpvad
enligt bohuslänsk metod,
» 1930
»
7,000
»
»
sillfiskeförsök med snörpvad väster och
öster om Skottland.
Lantbruksstyrelsen
framhåller
■ vidare, att, även örn svenska fiskare
sålunda
med
berömvärd
företagsamhet i stor omfattning förlagt sitt
fiske till avlägsna havsområden, det dock finge anses såsom ett allmänt
intresse, att detta komme att äga rum i än större skala. Förutom det
att Sverige därigenom bleve i högre grad delaktig i den avkastning,
som havet kunde lämna, utgjorde det särskilt under lågkonjunkturer alltid
en styrka för näringen, att hava så många stödjepunkter som möjligt.
Flera personer kunde därigenom förtjäna sin utkomst på fisket, och
fiskarena kunde därigenom bättre fördela sig på olika fisken efter kon
junkturlägets krav. Därtill komme, framhåller styrelsen, att vår han
-
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
delsbalans skulle vinna på ett mera utsträckt fiske. Särskilt gällde detta
ifråga om sillfiske på avlägsna farvatten, varifrån saltad sill, som nu
vore en stor importartikel bär i landet, skulle kunna hemföras av svenska
fiskare. Lantbruksstyrelsen anser det alltså vara väl motiverat, att
statsmakterna söka ytterligare befrämja detta fiske.
Lantbruksstyrelsen upptager härefter frågan, vilka åtgärder som från
statens sida böra för detta ändamål vidtagas och vilka fisken som böra
stödjas.
Därvid uppehåller sig styrelsen till en början vid motionärens
förslag, att premielån skulle utlämnas till obemedlad eller
mindre bemedlad fiskare, och att, när denne visade, att den anskaffning,
för vilken lånet utdelats, blivit verkställd, lånet skulle efterskänkas.
Då fiskare i allmänhet torde vara så obemedlade, att de enligt angivna
grund skulle vara i behov av och således berättigade att erhålla premielån,
bleve följden först och främst den, att praktiskt taget alla fiskare
eller fiskelag, som för start av fiske behövde anskaffa båt eller redskap,
skulle erhålla premielån. Detta skulle således med andra ord betyda, att
staten i alla dessa fall skulle utdela direkta bidrag. Lantbruksstyrelsen
ville starkt sätta ifråga, örn detta principiellt sett skulle vara en sund
metod för stödjande av en näring. Det skulle i varje fall innebära ett
erkännande, att näringen saknade egen bärkraft. Och det vore att märka,
att detta system med direkta gåvor från statens sida, sådant det av
motionären angivits, skulle komma att finna tillämpning även på normalt
igångvarande fisken, även sådana som visat sig vara relativt väl
lönande.
Det kunde i detta sammanhang framhållas, att läget för somliga utanför
västkusten bedrivna fisken vore sådant, att det icke vore behövligt
eller önskvärt, att genom särskilda åtgärder från statens sida locka Lera
fiskare till dem. Snarare vore det önskvärt, att fiskare droges ifrån dem
till andra fisken. Detta hade och från fiskarehåll_betonats.
Men metoden skulle säkerligen även stöta på betydande praktiska svårigheter.
Sålunda kunde erinras, att ett fiskelag ofta icke vore någon
permanent institution. Lag upplöstes och nya bildades från det ena året
till det andra. En person kunde än tillhöra ett, än ett annat fiskelag.
Fiskeredskapen hade ofta icke någon lång varaktighet. I vissa fall kunde
flera omgångar redskap utslitas eller förstöras under en fiskesäsong. Ej
sällan bytte fiskebåtar och fiskeredskap ägare genom försäljning och köp.
Alla dessa inom fiskerinäringen rådande förhållanden skulle sannolikt
skapa stora svårigheter vid tillämpningen av premielånemetoden.
Det syntes även vara en principiell skillnad mellan premielånens
användning inom egnahemsrörelsen och den användning, som sagda lån
enligt motionärens menig skulle få inom fiskerinäringen. I det förra fallet
beviljades enligt gällande bestämmelser premielån blott sådan egnahemslåntagare,
som åsyftade att genom nyodling och nybyggnad bilda
ett helt och hållet nytt jordbruk eller att genom mera väsentligt nyodlings-,
byggnads- eller grundförbättringsarbete i avsevärd mån förbättra
eller utvidga den med egnahemslånet förvärvade jordbrukslägenheten.
Vid utlämnande av premielån gåves företräde åt den, som därmed avsåge
att utföra sådana företag som nyodling, uppförande av ekonomihus,
gödselstad och dylikt.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
7
På grund av det nu anförda har lantbruksstyrelsen ansett sig icke
böra förorda, att det för egnahemsbildningen inrättade premielånesystemet
tillämpades på fiskerinäringen i allmänhet. För att stödja fiskerinäringen
i dess helhet och underlätta anskaffandet av fartyg och redskap
syntes det nuvarande systemet med utlämnande av lån på billiga villkor
ur fonden till fiskerinäringens befrämjande vara den riktiga vägen.
Detta skulle enligt styrelsen gälla i än högre grad, örn villkoren för dessa
lån kunde ställas förmånligare för låntagarna.
Enligt lantbruksstyrelsens mening torde till avlägsnare farvatten förlagda
fisken, vilka sedan en lång tid tillbaka regelbundet bedrivits i större
omfattning och som således kunna sägas vara i full gång, icke behöva
stöd av den beskaffenhet, motionären tänkt sig. Såsom sådana
fisken betraktade lantbruksstyrelsen det nuvarande bohuslänska fisket i
Nordsjön samt vid Shetlands- och Orkneyöarna.
Då staten genom mera extra ordinära åtgärder ville främja fisket på
avlägsna farvatten, syntes enligt lantbruksstyrelsens mening sådana fisken
böra utväljas, i vilka svenska fiskare icke alls eller blott i ringa
grad deltoge och örn vilka det funnes anledning antaga, att de med framgång
skulle kunna bedrivas av svenska fiskare. Vid en undersökning av
vilka fisken, som under dessa förutsättningar i främsta rummet skulle
komma ifråga, har styrelsen först stannat inför sillfisket vid Island.
Sverige deltoge visserligen i detta fiske, men icke på långt när
i önskad omfattning. Om islandsfiskets betydelse för Sverige anför lantbruksstyrelsen:
Sillfisket
vid Island bedreves, utom av islänningar, i betydande omfattning
av norrmän samt av ett fåtal fiskare från Färöarna och i viss mindre
omfattning av svenskar. Det kunde även nämnas, att under åren 1929
och 1930 en expedition utgått från Finland, och att en dansk expedition
deltagit i detta fiske under år 1930.
Den bästa sillfiskesäsongen vid Island vore tiden 15 juli—31 augusti.
Fisket bedreves med snörpvad och drivgarn. Islänningarna fiskade vid
kusten, men de utländska fiskarena måste fiska utanför Islands territorialgräns.
Enligt isländsk lagstiftning vore det förbjudet för utlänningar
icke blott att fånga utan även att salta sill på isländskt territorialvatten.
En utländsk fiskare finge icke ens använda isländsk hamn
som bas för fiske. Bedrivandet av fiske vore således i hög grad försvårat
för utlänningar. Det oaktat deltoge dock såsom redan nämnt
främmande fiskare i stor omfattning i det isländska sillfisket. Under
det att sålunda år 1927 islänningarna fångade omkring 50 miljoner kilogram
sill, fiskade utlänningar omkring 21 miljoner kilogram. Av sistnämnda
kvantitet fångade norrmän omkring 15 miljoner kilogram.
Uti vilken omfattning Norge bedreve detta fiske, torde för övrigt bäst
framgå därav, att under åren 1925—1929 varje säsong 120—190 norska fartyg
deltagit i detsamma oell därvid saltat 125,000—185,000 tunnor sill till
ett värde av omkring 2,100,000—4,800,000 kronor. Dessutom såldes en del
sill färsk i land. Enligt preliminära uppgifter gav det norska sillfisket
vid Island 1930 136,100 tunnor, som hemfördes till Norge, varjämte 45,000
hektoliter sill såldes på Island i färskt tillstånd.
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
I jämförelse härmed vore det svenska deltagandet ganska obetydligt.
Under nedanstående år fångades nämligen av svenskar följande kvantiteter:
-
År
toll
Tärde
kronor *
År
toll
Värde
kronor
1905.........
....... 748.4
1922........
........ 736
83,000
1906..........
....... 832.1
177,650
1923........
........ 176
33,000
1907.........
....... 1,869.8
242,150
1924........
........ .
_
1908.........
....... 648
—
1925........
........ 44
—
1909..........
....... 612
95,200
1926........
........ .
—
1910
....... 548
78,000
1927........
........ 285.5
57,668
1911..........
....... 630
80,000
1928........
........ 585.8
145,918
1912..........
...... 1,044
103,900
1929........
........ 600.9
144,938
1921..........
....... 403.6
91,468
1930
........ 572.4
152,517
Under åren 1913—1915 hade svenskar deltagit i islandsfisket, men närmare
uppgifter däröver saknades. Sedan framkallade världskriget några
års avbrott. Efter kriget återupptogs det så småningom. Under åren 1927
—1930 hade deltagandet, vad antal fartyg och fiskare beträffade, varit
följande:
År 1927 5 fartyg (därav en ångtrålare) eirka 50 man,
» 1928 10 » ( » fem » )
» 1929 11 » '' 99 »
» 1930 11 » 99 »
På grund av sin höga kvalitet vore islandssillen mycket begärlig i
vårt land. Sverige vore också den störste konsumenten av denna sill.
Enligt uppgift från Island utfördes därifrån år 1927 19,626,700 kilogram
salt sill, och enligt den svenska handelsstatistiken för samma år infördes
till Sverige från Island 17,541,538 kilogram, motsvarande ungefärligen
195,000 tunnor, till ett värde av 5,161,574 kronor. Huvudmängden av
den isländska exporten ginge alltså till Sverige. Importen växlade starkt
från år till år, beroende på fiskets utfall. År 1928 utgjorde saltsillimporten
från Island sålunda endast 11,568,980 kilogram till ett värde av
4,358,236 kronor.
Av handelsstatistiken framginge icke, i vad mån islandssill för övrigt
importerades, men säkerligen ginge huvudmassan även av den norskfångade
islandssillen till vårt land. De svenska importörerna av salt sill
beräknade, att Sverige konsumerade omkring 85 procent av all saltad islandssill,
och att denna konsumtion i genomsnitt per år belöpte sig till
omkring 200,000 tunnor. Därav komme 40,000 å 50,000 tunnor till användning
i de svenska konservfabrikerna.
Då Sverige sålunda förbrukar stora mängder islandssill, anser lantbruksstyrelsen,
att det även med hänsyn härtill är i hög grad önskvärt,
att de svenska fiskarenas deltagande i islandsfisket bleve större. I fråga
örn orsakerna till att det svenska islandsfisket icke tagit
större omfattning anför styrelsen följande.
Före kriget hade detta fiske försiggått på det sättet, att rederibolag
eller firmor utrustade expeditioner med större moderfartyg, åtföljda av
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
9
flera mindre fiskebåtar, som fiskade med snörpvadar. Kriget hade
åstadkommit ett avbrott, varigenom utvecklingen givetvis fördröjts, och,
när fisket därefter återupptagits, gjorde tydligen en viss tveksamhet sig
gällande beträffande den för svenska förhållanden mest lämpliga metoden.
Den gamla metoden upphörde så småningom, och nu tillginge fisket
så, att större fiskekuttrar utan moderfartyg ginge upp till Island
och fiskade med garn och återvände hem, när de erhållit full last. Fiskarena
vore här själva företagare och hade lika del i förtjänsten. Detta
system passade de svenska fiskarena bättre än det äldre, enligt vilket
fiskarena vore anställda hos andra såsom företagare. Det uppgåves, att
även i Norge uppstått en tendens att vid islandsfisket efter sill alltmer
övergå till det nu rådande svenska systemet.
De svenska fiskarena hade under senare år vid islandsfisket kryddat
den fångade sillen för konservfabrikanternas behov. De hade därför haft
kontrakt med dessa örn pris etc., varvid fabrikanterna utrustat fartygen
med tunnor och kryddor. I det hela taget torde kunna sägas, att
fisket varit lönande. Det oaktat vore deltagandet ringa. Detta torde huvudsakligen
hava sin orsak däri, att fiskarena ansåge, att fiskeföretag
av detta slag vore förenade med betydande ekonomisk risk. Det gällde
att taga fartyg från annan sysselsättning och utrusta dem med garn
för sillfiske vid Island. Denna utrustning droge en kostnad av omkring
5,100 kronor för varje färtyg. Då färden vore lång och fiskesäsongen
kort — omkring sex veckor — kunde man lätt förstå, att fiskarena till
en början funne ett sådant företag riskabelt. Nu anförda omständigheter
syntes hava samverkat till att fördröja utvecklingen av ifrågavarande
fiske. Det stöd. som läge uti erhållande av lån ur fonden för fiskerinäringens
befrämjande, hade tydligen ej heller varit tillräckligt starkt
för att i önskvärd män påskynda vårt lands deltagande uti islandsfisket.
För att närmare undersöka, huru frågan örn ett ökat deltagande från
svensk sida uti sillfisket vid Island läge till bland dem, som därav skulle
beröras, har lantbruksstyrelsen för överläggningar anordnat
två möten med fiskare i de delar av Göteborgs och Bohus
län, där fiskarena kunde väntas hava särskilt intresse för saken, ett möte
med konservfabrikanter i Lysekil och ett i Göteborg med sillsaltare och
importörer av islandssill. Då det endast torde vara den bohuslänska fiskarebefolkningen,
som för närvarande hade intresse för islandsfisket, har
lantbruksstyrelsen hållit överläggningar endast inom Göteborgs och Bohus
län. Enligt vad styrelsen meddelat, hade det vid sagda möten visat
sig, att intresset för sillfisket vid Island vore stort, och att detta fiske
enligt mötesdeltagarnas mening borde uppmuntras av statsmakterna.
Fiskarena hade särskilt framhållit, att det behövdes stöd för att underlätta
utrustningen för islandsfisket. Lantbruksstyrelsen anför i detta sammanhang
följande.
Vad anginge det för Sveriges deltagande i islandsfisket mest lämpliga
systemet, hade vid mötena med fiskare framgått, att intresset bland
dem för närvarande endast vore inriktat på användning av större fiskekuttrar,
utrustade för garnfiske. Vid möte å Gravarna i mellersta Bohuslän
menade man dock, att förhållandena framdeles kunde förändras
Bihang till riksdagens protokoll 19.11. 1 sand. 15b höft. (Nr 17b.) 2
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
därhän, att fiskarena måste gå till Island för fiske med snörpvadar, sedan
det genom den statsunderstödda expeditionen 1921 visats, att snörpvadsfisket
där kunde bedrivas enligt bohuslänsk metod.
De svenska fartyg, som nu användes för sillfisket ifråga, vore med motor
försedda, tvåmastade kuttrar, som vanligen hade nio mans besättning
och lastade 600 å 700 tunnor sill. Vid full utrustning användes 50 garn,
vartdera omkring 22 meter långt. Dessa sattes ut i en länk med överteln
omkring 16 meter under vattenytan. Gamen vore fästa vid en 4—6 tums
kabel. Hela denna utrustning kostade omkring 5,100 kronor, och en garnlänk
varade i fem år. Det funnes på västkusten ganska många kuttrar,
som vore lämpade för islandsfisket, men dessutom uppgåves på ett par
möten, att det på västkusten funnes ett stort antal slätskonare, som nu
ginge i fraktfart, men som också vore lämpliga för sillfiske vid Island.
Några större ändringar behövde i allmänhet icke göras på fartygen för
islandsfisket, men det fordrades, att seglen och riggen vore i gott skick.
Förutsättningarna för ett större svenskt islandsfiske syntes lantbruksstyrelsen
sålunda vara goda. Lämpliga fartyg funnes, de bohuslänska
fiskarena vore kända för skicklighet i sitt yrke och intresset bland många
av dem för fisket vid Island vore stort. Men ett stöd från det allmännas
sida syntes vara nödvändigt för att påskynda utvecklingen. Lantbruksstyrelsen
övergår härefter till frågan örn, vilka stödåtgärder
som från statens sida lämpligen böra vidtagas, samt anför
härom till en början följande.
Såsom redan framhållits, syntes det icke vara lämpligt, att här tillämpa
det inom egnahemsrörelsen praktiserade premielånesystemet, på det sätt
motionären tänkt sig.
Även den tanken hade framkastats, att fiskarena skulle erhålla viss
premie för varje hemförd tunna sill. Häremot hade framhållits, att detta
ej skulle vara den rätta formen för understöd, ty det vore hjälp till att
komma ut på detta fiske, som behövdes, och de nämnda premierna skulle
icke stimulera till ökat deltagande i fisket. Lantbruksstyrelsen vore böjd
för att tro, att detta resonemang vore riktigt. Premierna skulle ju endast
betyda, att fiskarena erhölle något högre pris än det i marknaden
gällande. Därtill komme, att man kunde befara, att ett sådant premiesystem
skulle kunna fresta fiskarena att — utan tillräckligt aktgivande
Då att sillen också borde bliva av bästa möjliga kvalitet — salta och
krydda så många tunnor som möjligt. På grund härav hade lantbruksstyrelsen
ansett sig icke böra förorda ett sådant understödssystem.
För att öka fiskets effektivitet vore det givetvis av nytta, om några
fiskefartyg sloge sig samman och hyrde ett lastfartyg för hemtransport
av en del utav fångsten, och den tanken hade framkastats, att en sådan
hemtransport skulle stödjas av allmänna medel. Häremot hade emellertid
genmälts, att det för närvarande, innan fisket fått större omfattning,
kunde vara förenat med en viss risk att för detta ändamål sända ett
fraktfartyg till Island. Frågan torde bliva aktuell först längre fram.
när fisket blivit större. För närvarande ansåge lantbruksstyrelsen sig
således icke böra framställa något förslag i denna riktning.
11
Kungl. Majus proposition Nr 174.
Vid överläggningarna på de i frågan hållna mötena hade med styrka
framhållits, att det allmännas stöd erfordras till utrustning
för detta fiske för att dymedelst minska den ekonomiska risken.
Enligt lantbruksstyrelsens mening borde statens stöd också inriktas
på denna punkt. Det gällde då att finna en lämplig form för detta understöd,
så att det sporrade till allvarliga försök att deltaga i islandsfisket
och icke lockade fiskare, som endast hade för avsikt att mera tillfälligt
ägna sig åt detta fiske. Efter ingående överväganden och överläggningar
med för islandsfisket intresserade på västkusten har lantbruksstyrelsen
kommit till den uppfattningen, att följande system för understöd skulle
vara det mest lämpliga.
Staten skulle utlämna lån till fiskare, som därav vore i behov, till ett
belopp, motsvarande högst 40 procent av utrustningen. Örn fiskarena
efter lånets erhållande deltoge uti fisket i fråga ett antal år, skulle lånet
anses inbetalt. Den tid, under vilken en fiskare skulle deltaga i fisket
för att icke behöva återbetala lånet, torde lämpligen böra bestämmas till
tre på varandra följande år. Uppfylldes icke detta villkor, skulle lånet
återbetalas på samma sätt som lånen ur fonden för fiskerinäringens befrämjande
med första amortering vid den tidpunkt, da det bleve klart, att
villkoret från fiskarens sida icke komme att uppfyllas. Liksom premielånen
inom egnahemsrörelsen torde även dessa lån böra vara räntefria.
I enlighet med den avsedda användningen borde lånen utlämnas för anskaffande
av utrustning före anträdandet av fiskefärden.
Genom en sådan anordning erhölle fiskarena en effektiv hjälp till utrustningen,
och staten erhölle garanti för att låntagaren gjorde en motprestation,
innan lånet efterskänktes. Samma låntagare skulle icke erhålla
dylikt lån mer än en gång. Denna nya form av lån skulle givetvis
icke utgöra hinder för tilldelande i vanlig ordning av lån ur fonden för
fiskerinäringens befrämjande till täckande av kostnaderna för den del
av utrustningen, för vilken nu ifrågavarande låneunderstöd icke beviljades.
Låneunderstöden torde böra utgå för utrustning för garnfiske vid Island
men även för snörpvadsfiske eller andra fisken vid Island, för den
händelse jämväl sådana fisken skulle komma i fråga.
När det gällde fiske på avlägsna farvatten, som kunde komma i fråga
till understöd av förevarande slag, torde man emellertid icke böra inskränka
sig till fiske vid Island. Det hade sålunda talats örn fiskeförsök vid
Rockall och möjligen kunde det även bliva fråga örn försök med för våra
fiskare nya fisken på andra avlägsna områden. Även sådana fisken borde
kunna erhålla låneunderstöd av här ifrågasatt slag för utrustningen.
De ifrågavarande understödens användning torde därför böra begränsas
på det sättet, att de skulle utlämnas för bedrivande på avlägsna
fiskevatten av fisken, i vilka svenska fiskare icke eller endast i ringa
omfattning deltagit.
Lånen torde lämpligen böra benämnas understödslån. Det syntes böra
ankomma på Kungl. Majit att, därest riksdagen anvisade för ändamålet
erforderliga medel, utfärda närmare bestämmelser om villkoren för er
hållande av ifrågavarande lån.
Man torde från början böra räkna med. att denna understödsverksamhet
skulle fortgå under en period av fem år. Så lång lid torde nämligen vara
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
behövlig för att kulina bedöma dess verkningar. När den tiden förlupit,
torde frågan om verksamhetens fortsättande utöver första femårsperioden
böra upptagas till övervägande.
Hos riksdagen torde Kungl. Majit efter förslag av lantbruksstyrelsen
varje år böra äska för kommande budgetår för understödslånen erforderliga
medel, vilka syntes av riksdagen böra beviljas såsom reservationsanslag.
Lånen torde kunna förmedlas på samma sätt som lånen ur fonden för
fiskerinäringens befrämjande. Då det väl endast torde bliva fiskare
från Göteborgs och Bohus län, som kunde förväntas komma att draga
nytta av dessa lån, torde detta läns landsting i främsta rummet komma
i fråga såsom låneförmedlare, men för den händelse fiskare från andra
län skulle önska att komma i åtnjutande av lån, torde de vid behov kunna
ställas till dessa läns hushållningssällskaps förfogande.
Beträffande det för den närmaste tiden erforderliga medelsbeloppet
har lantbruksstyrelsen anfört följande.
På området saknades ännu erfarenhet. Man torde dock kunna räkna
med att lån komme att sökas för utrustning av ett tjugutal kuttrar för
sillfiske vid Island för var och en av de närmaste fiskesäsongerna. Då
varje lån för detta ändamål torde komma att belöpa sig till omkring
2,000 kronor, skulle 40,000 kronor bliva erforderliga för nämnda fiske.
För att även tillgodose andra företag, som enligt det förut anförda kunde
vara berättigade till understödslån, torde årsbehovet till en början
böra beräknas till 50,000 kronor.
Lånen borde, åtminstone vad islandsfisket beträffade, beviljas under
årets första månader. Det vore nämligen av värde för en låntagare att
i god tid före säsongens början veta, örn han finge understödslån, för att
därefter göra sina föranstaltningar. För att lånen skulle vara tillgängliga
i rätt tid för islandsfisket 1932, vore det önskvärt, att medel för
ändamålet kunde beviljas redan av 1931 års riksdag.
Statskontoret. Statskontoret har i sitt förenämnda utlåtande i ämnet anfört följande.
Av den av lantbruksstyrelsen i förevarande ärende verkställda utredningen
syntes framgå, att särskilt understöd för att stimulera bedrivandet
på avlägsnare vatten av havsfisken, i vilka svenska fiskare hittills
icke eller endast i ringa omfattning deltagit, måste anses önskligt ur såväl
sociala som nationalekonomiska synpunkter. Statskontoret ville alltså
tillstyrka, att statsmedel ställdes till förfogande för sådant ändamål.
Vad lantbruksstyrelsen föreslagit beträffande formen för och storleken
av de ifrågasatta understöden m. m. hade statskontoret funnit lämpligt
och väl anpassat till föreliggande förhållanden. Icke heller hade lantbruksstyrelsens
förslag i anslagsfrågan givit anledning till annan erinran,
än att statskontoret förutsatte, att för det anslag å 50,000 kronor, som
begärts för budgetåret 1931/1932, utrymme kunde beredas i riksstaten för
nämnda budgetår.
Departements- Med anledning av fjolårets riksdags begäran örn skyndsam utredning
chefen angående åtgärder för stödjande av fiskerinäringen, i synnerhet i avseende
å fiske på avlägsna fiskevatten, har lantbruksstyrelsen nu verk
-
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
ställt utredning oell Iramlagt förslag i ämnet. Av utredningen framgår,
att svenska fiskare redan nu bedriva ett ganska omfattande fiske på
avlägsna fiskevatten, såsom i Nordsjön med flera platser, men att
det såväl av nationalekonomiska som, med hänsyn till de ökade arbetstillfällena,
av sociala skäl är av stort intresse, att dylikt fiske från
svensk sida kommer till stånd i ökad omfattning. För fiskerinäringen
måste det tydligen vara en styrka, att fiskarena kunna fördela sig på
olika fisken, varigenom vidgade fångstmöjligheter erhållas och ökat antal
personer vinna utkomst av näringen.
Bland den bohuslänska fiskarbefolkningen uppgives intresset för fiske
på avlägsna fiskevatten vara stort, och goda förutsättningar för dylikt
fiske torde även vara för handen. Emellertid erfordras stöd fran det allmännas
sida för utvecklingens påskyndande. Med hänsyn bland annat
till de risker, som äro förenade med detta fiske, torde lån ur fonden för
fiskerinäringens befrämjande i detta fall ej vara tillräcklig hjälp föi
åstadkommande av ökat deltagande från svensk sida uti detta i och för
sig ofta lönande fiske. Efter överläggningar med intresserade på västkusten
har lantbruksstyrelsen nu riktat uppmärksamheten huvudsakligen
på behovet av hjälp till utrustning för dylikt fiske samt framställt
förslag örn understödsverksamhet i detta syfte.
Vad lantbruksstyrelsen sålunda föreslagit synes mig vara förtjänt av
beaktande, och vill jag för min del i anslutning till styrelsens, av
statskontoret tillstyrkta förslag förorda, att åtgärder nu vidtagas för att
bidrag av statsmedel må kunna lämnas till fiskare, som behöva anskaffa
utrustning med redskap för hedrivande på avlägsna fiskevatten
av fisken, i vilka svenska fiskare icke eller endast i ringa grad
deltagit. Att understödet lämnas i den av lantbruksstyrelsen ifrågasatta
formen med s. k. understödslån, avsedda att under vissa förutsättningar
efterskänkas, synes mig vara en lämplig anordning.
För ifrågavarande lånerörelse torde i huvudsak böra gälla de grunder,
som av lantbruksstyrelsen föreslagits. Sålunda synes mig lämpligt, att understödslån
utgå med högst 40 procent av kostnaden för utrustningen. Å
understödslån skulle ränta icke beräknas. Örn låntagaren under tre på
varandra följande år bedrivit det fiske, för vilket han erhållit understödslån,
skulle han vara befriad från återbetalningsskyldighet. Uppfyllas ej
nyssnämnda villkor, skulle återbetalningsskyldighet på sätt lantbruksstyrelsen
närmare angivit inträda, dock torde Kungl. Maj:t böra äga att, där
särskilda skäl därtill föranleda, medgiva befrielse helt eller delvis från sådan
skyldighet. Samma låntagare skulle ej kunna erhålla understödslån
för ändamålet mer än en gång. Understödslånen skulle förmedlas enligt
i huvudsak samma grunder, som gälla beträffande förmedling av lån
ur fonden för fiskerinäringens befrämjande. Sålunda skulle hushållningssällskap
eller landsting förmedla lånen. Låneförmedlare, som
önskar erhålla statsanslag för att därav utlämna understödslån, skulle
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 754 höft. (Nr 173.) !
14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
beträffande Göteborgs och Bohus län till länsstyrelsen i länet samt beträffande
övriga län till lantbruksstyrelsen insända ansökning, innehållande
jämväl uppgift å de ändamål, för vilka understödslån blivit hos förmedlaren
sökta, lånebelopp m. m. Sagda länsstyrelse och lantbruksstyrelsen torde
böra äga att efter prövning av sålunda gjorda ansökningar, inom av
Kungl. Majit för vardera av dem bestämt belopp, bevilja anslag till sökande
låneförmedlare, varom uppgift torde böra meddelas till statskontoret.
Statskontoret torde böra äga att till låneförmedlarna utbetala beviljat
anslag mot förmedlarens förskrivning därå. Vad lantbruksstyrelsen anfört
i avseende å reglerna för samtidigt åtnjutande av understödslån och lån ur
fonden för fiskerinäringens främjande synes mig höra vinna tillämpning.
Därest^ riksdagen anvisar anslag för nu ifrågavarande ändamål, torde det
böra få ankomma på Kungl. Majit att med iakttagande av nu förordade
grunder utfärda erforderliga bestämmelser för understödsverksamheten.
I avseende å medelsbehovet har jag ej erinran mot lantbruksstyrelsens
beräkning. För budgetåret 1931/1932 torde alltså för ändamålet böra
askas ett anslag av 50,000 kronor, vilket torde böra givas reservationsanslags
natur.
På grund av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå
riksdagen
att föi lämnande av understöd för främjande av fiske på avlägsna fiskevatten
för budgetåret 1931/1932 under nionde huvudtiteln anvisa ett extra
reservationsanslag av 50,000 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifall samt förordnar, att proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Hugo Nordlander.
310726. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1931.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1931:190 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd för främjande av fiske på avlägsna fiskevatten. a1 i texten
- JoU 1931:57 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd för främjande av fiske på avlägsna fiskevatten. s. 5 i texten