Sök i Ratio Lex

Angående understöd för främjande av fiske på avlägsna fiskevatten

1931-03-13 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1931:174, Angående understöd för främjande av fiske på avlägsna fiskevatten

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

1

Nr 174.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående understöd för

främjande av fiske på avlägsna fiskevatten; given Stockholms

slott den 13 mars 1931.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Mili allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

B. v. Stockenström.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 13 mars 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,

Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet von Stockenström anför:
Riksdagen

anhöll i skrivelse den 22 februari 1930, nr 49, under åberopande

av jordbruksutskottets, av riksdagen godkända utlåtande nr 7, att

Kungl. Majit ville låta skyndsamt utreda, vilka åtgärder, som borde vidtagas

för att stödja fiskerinäringen, i synnerhet när det gällde att bedriva

fiske på avlägsna fiskevatten, samt för riksdagen framlägga det

förslag, som av utredningen kunde föranledas.

Bihang till riksdagens protokoll ISSI. 1 sami. lith hafi. (Nr t7b.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj:ts •proposition Nr 174.

Riksdagens skrivelse var föranledd av motionen 11:265 av herr Osberg,

vari anfördes i huvudsak följande.

Utvecklingen hade gått i den riktningen, att fångstplatser måste sökas

på avlägsnare internationella områden, t. ex. vid Island samt å Doggers

bankar och vissa hankar i nordöstra Atlanten. Denna utveckling hade

helt naturligt medfört stora kostnader för anskaffning av båtar, motorer

och redskap. Men inte nog med detta. Riskerna bleve ju mångfaldiga

gånger större under dessa långa resor fram och åter och icke minst under

uppehållet å själva fångstplatserna, och dessutom vore att märka de

för fiske vid Island svåra förhållandena.

Fiskerinäringen bedreves för Bohusläns vidkommande enligt kooperativt

mönster. Uti varje fiskelag vore vanligen 12 å 16 man delägare. I

vissa fall vore båt och redskap samfälld egendom, i andra fall ägdes

båten av vissa personer och redskapen vore gemensam. Förtjänster och

förluster beräknades efter överenskomna normer.

På grund av den ringa inkomst, näringen givit på sista tiden, påginge

numera rätt starkt avfolkning, och det vore egentligen de unga och mången

gång de hästa, som lämnade yrket. Detta förhållande vore att beklaga.

Det syntes vara mycket angeläget att vidmakthålla den självständiga

och präktiga fiskarbefolkning, som nu ägnade sig åt näringen, och detta

icke minst därför, att denna näring vore för vårt folkhushåll så välbehövlig.

På andra områden stödde och uppmuntrade statsmakterna produktionen.

Den näring, som närmast kunde jämföras med fisket, vore

jordbruket, och till dess utövare lämnades ju anslag till stöd och uppmuntran

på olika sätt.

Det kunde icke bortresoneras, att fiskarena blivit styvmoderligt behandlade

från statens sida. Visserligen lämnade staten amorteringslån,

men svårigheter yppade sig i regel vid bildandet av s. k. vadlag, när föreningen

hade för avsikt att söka fiskerilån. Svårigheterna bestode nämligen

i — för de med svag ekonomi — att skaffa personer, som vore villiga

ikläda sig borgen för lånebeloppet. I många fall kunde icke borgensman

uppbringas, och den sökande finge övergå till annan näring. I sådana

fall skulle premielånen komma till stor hjälp. Det skulle nämligen

bliva vida lättare att skaffa borgensmän. Utöver dessa lån ansloges

cirka 100,000 kronor till fiskets befrämjande i de särskilda orterna och

befrämjande av fisket i allmänhet. Örn man gjorde en jämförelse med

det stöd, fiskerinäringens utövare finge, och det stöd, som lämnades t. ex.

åt egnahemsrörelsen, till premielån, kolonisation och grundförbättringar,

uppgående till i runt tal 6,000,000 kronor, måste man obetingat komma till

den uppfattningen, att fiskerinäringen icke finge det stöd av det allmänna,

som vore önskligt, oaktat näringen måste betecknas som mycket osäker

och därtill i hög grad riskfylld.

Vore man något så när förtrogen med förhållandena, måste man erkänna,

att fiskerinäringen vore i behov av stöd i en eller annan form.

För egen del ansåge motionären, att utlämnande av premielån vore en

synnerligen lämplig form. Man hade ju redan stor erfarenhet av detta

system inom lånerörelsen till jordbruksegnahem. Riksdagen började anslå

medel för detta ändamål år 1923. Anslaget var då 310,000 kronor.

Under de få år, som förflutit sedan dess, hade det visat sig vara till stort

gagn och stöd för dessa fattiga människor, som sökte sin utkomst å egnahems

jordbruk. Uti 1930 års statsverksproposition hade Kungl. Majit be
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

gärt 900,000 kronor till premielån åt sådana, som erliölle jordbruksegnahemslån.

Denna ökning av lånesumman visade, att hjälpen vore håde

behövlig och berättigad. .

Förmedlare av jordbruksegnahemslån och premielån vore i vanliga lall

hushållningssällskapen genom sina egnahemsnämnder. Landstingen förmedlade

fiskerilånen genom sina förvaltningsutskott eller därtill särskilt

utsedda. Dessa kunde ju även få i uppdrag att samtidigt även tilldela de

lånesökande, som vore i behov, premielån efter liknande grunder, som

tillämpades vid utlämnande av dylika lån åt jordbruksegnahemslantagare.

Förhållandena vore ju likartade för fiskare och jordbrukare, emedan

båda kategorierna behövde startkapital för att kunna utöva sin näring

självständigt. Naturligtvis skulle behovsprincipen tillämpas vid tilldelning

av premielån åt fiskare. I huvudsak finge tilldelningen ske, när

ett fiskelag startade eller när obemedlad eller mindre bemedlad person

sökte inträde i redan befintligt lag, till part i båt eller redskap, möjligen

till båda dessa ändamål, och när den sökande kunde styrka, att den anskaffning

blivit gjord, för vilken han sökte lånet, skulle detta efterskänkas

i likhet med förfaringssättet, när det gällde premielån till innehavare

av jordbruksegnahem. Vidare kunde man ju tänka sig, att premielån

kunde lämnas till försöksfiske å avlägsna fångstplatser och även å sådana

områden, som icke tillförne besökts, eller för tillämpning av nya, ej

utexperimenterade fiskemetoder eller överhuvudtaget för sådana ändamål,

som vore ägnade att främja fiskerinäringen. Funnes sådana möjligheter,

skulle dessa med all säkerhet hämma avfolkning från yrket.

Under åberopande av det anförda hemställde motionären, att riksdagen

ville besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.

Majit ville låta skyndsamt utreda, vilka åtgärder, som borde vidtagas för

att stödja fiskerinäringen, i synnerhet när det gällde att bedriva fiske pa

avlägsna fiskevatten, ävensom undersöka möjligheten av att sådant stöd

kunde utgå i form av premielån samt till riksdagen fiamlägga det förslag,

som av utredningen kunde föranledas.

Jordbruksutskottet anförde i sitt förberörda utlåtande i huvudsak följande.

Örn också staten redan uu, under olika former, understödde fiskerinäringen

jämväl i den del, som av motionären närmast avsåges, syntes

behov föreligga, att staten även i andra hänseenden lämnade sin medverkan

till näringens främjande. Det torde nämligen icke kunna förnekas,

att näringen i viss män befunne sig i ett betryckt läge och att dess

utövare arbetade under bekymmersamma förhållanden. Härvidlag delade

alltså utskottet motionärens uppfattning och funné jämväl riktigt, att

möjligheterna för att främja och utveckla fisket i avlägsnare fiskevatten

i främsta rummet gjordes till föremål för undersökning. Beträffande

den form för understöd i förevarande avseende, som motionären närmast

syntes åsyfta och med en fran smabrukspremieringen och egnahemsverksamheten

hämtad förebild benämnde premielån, vore emellertid utskottet

tveksamt. Med hänsyn härtill hade utskottet icke ansett sig böra i det

förslag till skrivelse, som utskottet i anledning av motionen ville tillstyrka,

angiva premielånsformen såsom särskilt beaktansvärd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lantbruks
styrelsen.

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 174.

Den 9 maj 1930 anbefallde Kungl. Majit lantbruksstyrelsen att skyndsamt

verkställa den av riksdagen sålunda ifrågasatta utredningen samt

att därmed ävensom med förslag i ämnet till Kungl. Majit inkomma.

I skrivelse den 10 februari 1931 bär lantbruksstyrelsen framlagt den

sålunda anbefallda utredningen samt hemställt, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen att för utlämnande av understödslån för bedrivande av

fiske på avlägsna havsområden under villkor, som av Kungl. Majit bestämdes,

anvisa för budgetåret 1931/1932 ett extra reservationsanslag av

a0,000 kronor. Häröver har statskontoret den 21 februari 1931 avgivit

infordrat utlåtande.

Innan jag närmare redogör för lantbruksstyrelsens skrivelse, må erinras,

att staten under en lång följd av år ur fonden för fiskerinäringens

befrämjande genom bemedling av landstinget i Göteborgs och Bohus län

och av hushållningssällskapen inom övriga län till fiskare för anskaffning

a\ båtar och redskap m. m. utlämnat lån å betydande belopp.

Sålunda plägar inom Göteborgs och Bohus län årligen utlämnas i län

sammanlagt 600,000 å 700,000 kronor och inom övriga län 250,000 å 350 000

kronor. Bestämmelserna örn lån från ifrågavarande fond återfinnas i

ungorelsen den 7 augusti 1907 (nr 61) med däri genom kungörelserna den

li juni 1921 (nr 3o9), den 24 maj 1928 (nr 130) och den 27 juni 1930 (nr 298)

gjorda ändringar. Lånen äro första året ränte- och amorteringsfria löpa

därefter med 3.6 procents ränta och skola efter första låneårets utgång

amorteras under högst tio år. Lån kan utlämnas till högst 25,000 kronor

Vidare har 1913 års riksdag (skrivelse nr 274) medgivit, att, där å låneunderstöd,

som från ifrågavarande fond utlämnats av hushållningssällskap

eller landsting, förlust uppkommit, Kungl. Majit på framställning

av vederbörande hushållningssällskap eller landsting efter prövning av

de i varje fall förekommande omständigheter äger att av nämnda fonds

medel anvisa hushållningssällskap eller landsting gottgörelse för den lidna

för lusten med skäligt belopp, vilket dock icke i något fall må överstiga

hälften av samma förlust.

Lantbruksstyrelsen anför inledningsvis, att styrelsen utgått från att den

av riksdagen begärda utredningen icke är avsedd att omfatta sötvattensfisket.

Under framhållande att utredningen alltså kommer att begränsas

till havsfisket, erinrar styrelsen därom, att lantbruksstyrelsen under

senaste tid framlagt åtskilliga förslag till stödjande av havsfisket i allmänhet.

Sålunda finge nämnas förslaget till skydd för fiskbeståndet i södra

Östersjön, de pågående förhandlingarna örn fisket i de till Danmark, Norge

och Sverige gränsande farvattnen och det av lantbruksstyrelsen förordade,

i 1931 års nionde huvudtitel upptagna förslaget till inrättande av

ett tekniskt fiskenlaboratorium i Lysekil. Vidare vore lantbruksstyrelsen

på Kungl, Majits uppdrag sysselsatt med en utredning örn ålbottengarnsfisket,

vilken utredning torde komma att slutföras under den närmaste

tiden. Lantbruksstyrelsen komme ock att under den närmaste tiden

till behandling upptaga frågan örn undervisning på saltvattensfiskets

område.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

Då således åtskilliga förslag till stöd för havsfisket i allmänhet efterhand

komme att av lantbruksstyrelsen framställas, har lantbruksstyrelsen

ansett, att den nu ifrågavarande utredningen lämpligen borde inskränkas

till fisket på avlägsna farvatten. Detta syntes styrelsen

så mycket lämpligare, som riksdagen uppenbarligen lagt huvudvikten

vid stödjandet av detta fiske. Styrelsen erinrar, att svenska fiskare under

lång tid bedrivit ett betydande fiske på avlägsna fai*vatten.

Sålunda började bohusfiskare redan på 1860-talet att bedriva s. k. storsjöfiske

utanför Aalesund på Norges västkust. På 1880-talet flyttade de

detta fiske till Shetlandsöarna, och nu fiskade de årligen norr och väster

örn dessa öar samt väster örn Orkney-öarna. Då efter kriget det svenska

fisket på grund av de svåra avsättningsförhållandena hade genomgått

en elakartad kris, började bohuslänska fiskare att förlägga sitt snurrevadsfiske

till Nordsjön med försäljning av fångsterna i England, där

marknaden vore mindre tryckt än i Sverige. Nu fiskade årligen under

sommarhalvåret ett 100-tal fartyg från Göteborgs och Bohus Ian med

sammanlagt cirka 600 mans besättning nära nog över hela Nordsjön och

försålde sina fångster i utländska hamnar. Ett antal svenska fartyg fiskade

även i Firth of Clyde på Skottlands västkust och i Moray Firth.

År 1929 bedreve sålunde 84 fiskare nied fjorton fartyg fiske å dessa områden.

Ett antal bohuslänska fartyg bedreve även sillfiske vid Island.

Man kunde således påstå, att svenska fiskare bedreve ett betydande

fiske på avlägsna farvatten. Till denna utveckling av fisket hade givetvis

i hög grad bidragit det stöd, som staten givit fiskarena särskilt i

form av lån på förmånliga villkor för anskaffande av båtar och redskap.

Staten hade även i flera fall lämnat direkt statsunderstöd till försök på

nya fiskeområden eller med nya metoder. Sålunda finge nämnas, att

statsanslag anvisats

år 1905

med

20,000

kronor till

sillliskeförsök vid Island,

» 1910

»

8,000

»

»

försöksfiske med trål vid murmankusten,

» 1912

»

4,000

»

»

sillliskeförsök efter holländsk metod i

Nordsjön,

» 1921

» ''

100,000

»

»

sillfiskeförsök vid Island med snörpvad

enligt bohuslänsk metod,

» 1930

»

7,000

»

»

sillfiskeförsök med snörpvad väster och

öster om Skottland.

Lantbruksstyrelsen

framhåller

■ vidare, att, även örn svenska fiskare

sålunda

med

berömvärd

företagsamhet i stor omfattning förlagt sitt

fiske till avlägsna havsområden, det dock finge anses såsom ett allmänt

intresse, att detta komme att äga rum i än större skala. Förutom det

att Sverige därigenom bleve i högre grad delaktig i den avkastning,

som havet kunde lämna, utgjorde det särskilt under lågkonjunkturer alltid

en styrka för näringen, att hava så många stödjepunkter som möjligt.

Flera personer kunde därigenom förtjäna sin utkomst på fisket, och

fiskarena kunde därigenom bättre fördela sig på olika fisken efter kon

junkturlägets krav. Därtill komme, framhåller styrelsen, att vår han
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

delsbalans skulle vinna på ett mera utsträckt fiske. Särskilt gällde detta

ifråga om sillfiske på avlägsna farvatten, varifrån saltad sill, som nu

vore en stor importartikel bär i landet, skulle kunna hemföras av svenska

fiskare. Lantbruksstyrelsen anser det alltså vara väl motiverat, att

statsmakterna söka ytterligare befrämja detta fiske.

Lantbruksstyrelsen upptager härefter frågan, vilka åtgärder som från

statens sida böra för detta ändamål vidtagas och vilka fisken som böra

stödjas.

Därvid uppehåller sig styrelsen till en början vid motionärens

förslag, att premielån skulle utlämnas till obemedlad eller

mindre bemedlad fiskare, och att, när denne visade, att den anskaffning,

för vilken lånet utdelats, blivit verkställd, lånet skulle efterskänkas.

Då fiskare i allmänhet torde vara så obemedlade, att de enligt angivna

grund skulle vara i behov av och således berättigade att erhålla premielån,

bleve följden först och främst den, att praktiskt taget alla fiskare

eller fiskelag, som för start av fiske behövde anskaffa båt eller redskap,

skulle erhålla premielån. Detta skulle således med andra ord betyda, att

staten i alla dessa fall skulle utdela direkta bidrag. Lantbruksstyrelsen

ville starkt sätta ifråga, örn detta principiellt sett skulle vara en sund

metod för stödjande av en näring. Det skulle i varje fall innebära ett

erkännande, att näringen saknade egen bärkraft. Och det vore att märka,

att detta system med direkta gåvor från statens sida, sådant det av

motionären angivits, skulle komma att finna tillämpning även på normalt

igångvarande fisken, även sådana som visat sig vara relativt väl

lönande.

Det kunde i detta sammanhang framhållas, att läget för somliga utanför

västkusten bedrivna fisken vore sådant, att det icke vore behövligt

eller önskvärt, att genom särskilda åtgärder från statens sida locka Lera

fiskare till dem. Snarare vore det önskvärt, att fiskare droges ifrån dem

till andra fisken. Detta hade och från fiskarehåll_betonats.

Men metoden skulle säkerligen även stöta på betydande praktiska svårigheter.

Sålunda kunde erinras, att ett fiskelag ofta icke vore någon

permanent institution. Lag upplöstes och nya bildades från det ena året

till det andra. En person kunde än tillhöra ett, än ett annat fiskelag.

Fiskeredskapen hade ofta icke någon lång varaktighet. I vissa fall kunde

flera omgångar redskap utslitas eller förstöras under en fiskesäsong. Ej

sällan bytte fiskebåtar och fiskeredskap ägare genom försäljning och köp.

Alla dessa inom fiskerinäringen rådande förhållanden skulle sannolikt

skapa stora svårigheter vid tillämpningen av premielånemetoden.

Det syntes även vara en principiell skillnad mellan premielånens

användning inom egnahemsrörelsen och den användning, som sagda lån

enligt motionärens menig skulle få inom fiskerinäringen. I det förra fallet

beviljades enligt gällande bestämmelser premielån blott sådan egnahemslåntagare,

som åsyftade att genom nyodling och nybyggnad bilda

ett helt och hållet nytt jordbruk eller att genom mera väsentligt nyodlings-,

byggnads- eller grundförbättringsarbete i avsevärd mån förbättra

eller utvidga den med egnahemslånet förvärvade jordbrukslägenheten.

Vid utlämnande av premielån gåves företräde åt den, som därmed avsåge

att utföra sådana företag som nyodling, uppförande av ekonomihus,

gödselstad och dylikt.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

7

På grund av det nu anförda har lantbruksstyrelsen ansett sig icke

böra förorda, att det för egnahemsbildningen inrättade premielånesystemet

tillämpades på fiskerinäringen i allmänhet. För att stödja fiskerinäringen

i dess helhet och underlätta anskaffandet av fartyg och redskap

syntes det nuvarande systemet med utlämnande av lån på billiga villkor

ur fonden till fiskerinäringens befrämjande vara den riktiga vägen.

Detta skulle enligt styrelsen gälla i än högre grad, örn villkoren för dessa

lån kunde ställas förmånligare för låntagarna.

Enligt lantbruksstyrelsens mening torde till avlägsnare farvatten förlagda

fisken, vilka sedan en lång tid tillbaka regelbundet bedrivits i större

omfattning och som således kunna sägas vara i full gång, icke behöva

stöd av den beskaffenhet, motionären tänkt sig. Såsom sådana

fisken betraktade lantbruksstyrelsen det nuvarande bohuslänska fisket i

Nordsjön samt vid Shetlands- och Orkneyöarna.

Då staten genom mera extra ordinära åtgärder ville främja fisket på

avlägsna farvatten, syntes enligt lantbruksstyrelsens mening sådana fisken

böra utväljas, i vilka svenska fiskare icke alls eller blott i ringa

grad deltoge och örn vilka det funnes anledning antaga, att de med framgång

skulle kunna bedrivas av svenska fiskare. Vid en undersökning av

vilka fisken, som under dessa förutsättningar i främsta rummet skulle

komma ifråga, har styrelsen först stannat inför sillfisket vid Island.

Sverige deltoge visserligen i detta fiske, men icke på långt när

i önskad omfattning. Om islandsfiskets betydelse för Sverige anför lantbruksstyrelsen:
Sillfisket

vid Island bedreves, utom av islänningar, i betydande omfattning

av norrmän samt av ett fåtal fiskare från Färöarna och i viss mindre

omfattning av svenskar. Det kunde även nämnas, att under åren 1929

och 1930 en expedition utgått från Finland, och att en dansk expedition

deltagit i detta fiske under år 1930.

Den bästa sillfiskesäsongen vid Island vore tiden 15 juli—31 augusti.

Fisket bedreves med snörpvad och drivgarn. Islänningarna fiskade vid

kusten, men de utländska fiskarena måste fiska utanför Islands territorialgräns.

Enligt isländsk lagstiftning vore det förbjudet för utlänningar

icke blott att fånga utan även att salta sill på isländskt territorialvatten.

En utländsk fiskare finge icke ens använda isländsk hamn

som bas för fiske. Bedrivandet av fiske vore således i hög grad försvårat

för utlänningar. Det oaktat deltoge dock såsom redan nämnt

främmande fiskare i stor omfattning i det isländska sillfisket. Under

det att sålunda år 1927 islänningarna fångade omkring 50 miljoner kilogram

sill, fiskade utlänningar omkring 21 miljoner kilogram. Av sistnämnda

kvantitet fångade norrmän omkring 15 miljoner kilogram.

Uti vilken omfattning Norge bedreve detta fiske, torde för övrigt bäst

framgå därav, att under åren 1925—1929 varje säsong 120—190 norska fartyg

deltagit i detsamma oell därvid saltat 125,000—185,000 tunnor sill till

ett värde av omkring 2,100,000—4,800,000 kronor. Dessutom såldes en del

sill färsk i land. Enligt preliminära uppgifter gav det norska sillfisket

vid Island 1930 136,100 tunnor, som hemfördes till Norge, varjämte 45,000

hektoliter sill såldes på Island i färskt tillstånd.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

I jämförelse härmed vore det svenska deltagandet ganska obetydligt.

Under nedanstående år fångades nämligen av svenskar följande kvantiteter:
-

År

toll

Tärde

kronor *

År

toll

Värde

kronor

1905.........

....... 748.4

1922........

........ 736

83,000

1906..........

....... 832.1

177,650

1923........

........ 176

33,000

1907.........

....... 1,869.8

242,150

1924........

........ .

_

1908.........

....... 648

—

1925........

........ 44

—

1909..........

....... 612

95,200

1926........

........ .

—

1910

....... 548

78,000

1927........

........ 285.5

57,668

1911..........

....... 630

80,000

1928........

........ 585.8

145,918

1912..........

...... 1,044

103,900

1929........

........ 600.9

144,938

1921..........

....... 403.6

91,468

1930

........ 572.4

152,517

Under åren 1913—1915 hade svenskar deltagit i islandsfisket, men närmare

uppgifter däröver saknades. Sedan framkallade världskriget några

års avbrott. Efter kriget återupptogs det så småningom. Under åren 1927

—1930 hade deltagandet, vad antal fartyg och fiskare beträffade, varit

följande:

År 1927 5 fartyg (därav en ångtrålare) eirka 50 man,

» 1928 10 » ( » fem » )

» 1929 11 » '' 99 »

» 1930 11 » 99 »

På grund av sin höga kvalitet vore islandssillen mycket begärlig i

vårt land. Sverige vore också den störste konsumenten av denna sill.

Enligt uppgift från Island utfördes därifrån år 1927 19,626,700 kilogram

salt sill, och enligt den svenska handelsstatistiken för samma år infördes

till Sverige från Island 17,541,538 kilogram, motsvarande ungefärligen

195,000 tunnor, till ett värde av 5,161,574 kronor. Huvudmängden av

den isländska exporten ginge alltså till Sverige. Importen växlade starkt

från år till år, beroende på fiskets utfall. År 1928 utgjorde saltsillimporten

från Island sålunda endast 11,568,980 kilogram till ett värde av

4,358,236 kronor.

Av handelsstatistiken framginge icke, i vad mån islandssill för övrigt

importerades, men säkerligen ginge huvudmassan även av den norskfångade

islandssillen till vårt land. De svenska importörerna av salt sill

beräknade, att Sverige konsumerade omkring 85 procent av all saltad islandssill,

och att denna konsumtion i genomsnitt per år belöpte sig till

omkring 200,000 tunnor. Därav komme 40,000 å 50,000 tunnor till användning

i de svenska konservfabrikerna.

Då Sverige sålunda förbrukar stora mängder islandssill, anser lantbruksstyrelsen,

att det även med hänsyn härtill är i hög grad önskvärt,

att de svenska fiskarenas deltagande i islandsfisket bleve större. I fråga

örn orsakerna till att det svenska islandsfisket icke tagit

större omfattning anför styrelsen följande.

Före kriget hade detta fiske försiggått på det sättet, att rederibolag

eller firmor utrustade expeditioner med större moderfartyg, åtföljda av

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

9

flera mindre fiskebåtar, som fiskade med snörpvadar. Kriget hade

åstadkommit ett avbrott, varigenom utvecklingen givetvis fördröjts, och,

när fisket därefter återupptagits, gjorde tydligen en viss tveksamhet sig

gällande beträffande den för svenska förhållanden mest lämpliga metoden.

Den gamla metoden upphörde så småningom, och nu tillginge fisket

så, att större fiskekuttrar utan moderfartyg ginge upp till Island

och fiskade med garn och återvände hem, när de erhållit full last. Fiskarena

vore här själva företagare och hade lika del i förtjänsten. Detta

system passade de svenska fiskarena bättre än det äldre, enligt vilket

fiskarena vore anställda hos andra såsom företagare. Det uppgåves, att

även i Norge uppstått en tendens att vid islandsfisket efter sill alltmer

övergå till det nu rådande svenska systemet.

De svenska fiskarena hade under senare år vid islandsfisket kryddat

den fångade sillen för konservfabrikanternas behov. De hade därför haft

kontrakt med dessa örn pris etc., varvid fabrikanterna utrustat fartygen

med tunnor och kryddor. I det hela taget torde kunna sägas, att

fisket varit lönande. Det oaktat vore deltagandet ringa. Detta torde huvudsakligen

hava sin orsak däri, att fiskarena ansåge, att fiskeföretag

av detta slag vore förenade med betydande ekonomisk risk. Det gällde

att taga fartyg från annan sysselsättning och utrusta dem med garn

för sillfiske vid Island. Denna utrustning droge en kostnad av omkring

5,100 kronor för varje färtyg. Då färden vore lång och fiskesäsongen

kort — omkring sex veckor — kunde man lätt förstå, att fiskarena till

en början funne ett sådant företag riskabelt. Nu anförda omständigheter

syntes hava samverkat till att fördröja utvecklingen av ifrågavarande

fiske. Det stöd. som läge uti erhållande av lån ur fonden för fiskerinäringens

befrämjande, hade tydligen ej heller varit tillräckligt starkt

för att i önskvärd män påskynda vårt lands deltagande uti islandsfisket.

För att närmare undersöka, huru frågan örn ett ökat deltagande från

svensk sida uti sillfisket vid Island läge till bland dem, som därav skulle

beröras, har lantbruksstyrelsen för överläggningar anordnat

två möten med fiskare i de delar av Göteborgs och Bohus

län, där fiskarena kunde väntas hava särskilt intresse för saken, ett möte

med konservfabrikanter i Lysekil och ett i Göteborg med sillsaltare och

importörer av islandssill. Då det endast torde vara den bohuslänska fiskarebefolkningen,

som för närvarande hade intresse för islandsfisket, har

lantbruksstyrelsen hållit överläggningar endast inom Göteborgs och Bohus

län. Enligt vad styrelsen meddelat, hade det vid sagda möten visat

sig, att intresset för sillfisket vid Island vore stort, och att detta fiske

enligt mötesdeltagarnas mening borde uppmuntras av statsmakterna.

Fiskarena hade särskilt framhållit, att det behövdes stöd för att underlätta

utrustningen för islandsfisket. Lantbruksstyrelsen anför i detta sammanhang

följande.

Vad anginge det för Sveriges deltagande i islandsfisket mest lämpliga

systemet, hade vid mötena med fiskare framgått, att intresset bland

dem för närvarande endast vore inriktat på användning av större fiskekuttrar,

utrustade för garnfiske. Vid möte å Gravarna i mellersta Bohuslän

menade man dock, att förhållandena framdeles kunde förändras

Bihang till riksdagens protokoll 19.11. 1 sand. 15b höft. (Nr 17b.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

därhän, att fiskarena måste gå till Island för fiske med snörpvadar, sedan

det genom den statsunderstödda expeditionen 1921 visats, att snörpvadsfisket

där kunde bedrivas enligt bohuslänsk metod.

De svenska fartyg, som nu användes för sillfisket ifråga, vore med motor

försedda, tvåmastade kuttrar, som vanligen hade nio mans besättning

och lastade 600 å 700 tunnor sill. Vid full utrustning användes 50 garn,

vartdera omkring 22 meter långt. Dessa sattes ut i en länk med överteln

omkring 16 meter under vattenytan. Gamen vore fästa vid en 4—6 tums

kabel. Hela denna utrustning kostade omkring 5,100 kronor, och en garnlänk

varade i fem år. Det funnes på västkusten ganska många kuttrar,

som vore lämpade för islandsfisket, men dessutom uppgåves på ett par

möten, att det på västkusten funnes ett stort antal slätskonare, som nu

ginge i fraktfart, men som också vore lämpliga för sillfiske vid Island.

Några större ändringar behövde i allmänhet icke göras på fartygen för

islandsfisket, men det fordrades, att seglen och riggen vore i gott skick.

Förutsättningarna för ett större svenskt islandsfiske syntes lantbruksstyrelsen

sålunda vara goda. Lämpliga fartyg funnes, de bohuslänska

fiskarena vore kända för skicklighet i sitt yrke och intresset bland många

av dem för fisket vid Island vore stort. Men ett stöd från det allmännas

sida syntes vara nödvändigt för att påskynda utvecklingen. Lantbruksstyrelsen

övergår härefter till frågan örn, vilka stödåtgärder

som från statens sida lämpligen böra vidtagas, samt anför

härom till en början följande.

Såsom redan framhållits, syntes det icke vara lämpligt, att här tillämpa

det inom egnahemsrörelsen praktiserade premielånesystemet, på det sätt

motionären tänkt sig.

Även den tanken hade framkastats, att fiskarena skulle erhålla viss

premie för varje hemförd tunna sill. Häremot hade framhållits, att detta

ej skulle vara den rätta formen för understöd, ty det vore hjälp till att

komma ut på detta fiske, som behövdes, och de nämnda premierna skulle

icke stimulera till ökat deltagande i fisket. Lantbruksstyrelsen vore böjd

för att tro, att detta resonemang vore riktigt. Premierna skulle ju endast

betyda, att fiskarena erhölle något högre pris än det i marknaden

gällande. Därtill komme, att man kunde befara, att ett sådant premiesystem

skulle kunna fresta fiskarena att — utan tillräckligt aktgivande

Då att sillen också borde bliva av bästa möjliga kvalitet — salta och

krydda så många tunnor som möjligt. På grund härav hade lantbruksstyrelsen

ansett sig icke böra förorda ett sådant understödssystem.

För att öka fiskets effektivitet vore det givetvis av nytta, om några

fiskefartyg sloge sig samman och hyrde ett lastfartyg för hemtransport

av en del utav fångsten, och den tanken hade framkastats, att en sådan

hemtransport skulle stödjas av allmänna medel. Häremot hade emellertid

genmälts, att det för närvarande, innan fisket fått större omfattning,

kunde vara förenat med en viss risk att för detta ändamål sända ett

fraktfartyg till Island. Frågan torde bliva aktuell först längre fram.

när fisket blivit större. För närvarande ansåge lantbruksstyrelsen sig

således icke böra framställa något förslag i denna riktning.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majus proposition Nr 174.

Vid överläggningarna på de i frågan hållna mötena hade med styrka

framhållits, att det allmännas stöd erfordras till utrustning

för detta fiske för att dymedelst minska den ekonomiska risken.

Enligt lantbruksstyrelsens mening borde statens stöd också inriktas

på denna punkt. Det gällde då att finna en lämplig form för detta understöd,

så att det sporrade till allvarliga försök att deltaga i islandsfisket

och icke lockade fiskare, som endast hade för avsikt att mera tillfälligt

ägna sig åt detta fiske. Efter ingående överväganden och överläggningar

med för islandsfisket intresserade på västkusten har lantbruksstyrelsen

kommit till den uppfattningen, att följande system för understöd skulle

vara det mest lämpliga.

Staten skulle utlämna lån till fiskare, som därav vore i behov, till ett

belopp, motsvarande högst 40 procent av utrustningen. Örn fiskarena

efter lånets erhållande deltoge uti fisket i fråga ett antal år, skulle lånet

anses inbetalt. Den tid, under vilken en fiskare skulle deltaga i fisket

för att icke behöva återbetala lånet, torde lämpligen böra bestämmas till

tre på varandra följande år. Uppfylldes icke detta villkor, skulle lånet

återbetalas på samma sätt som lånen ur fonden för fiskerinäringens befrämjande

med första amortering vid den tidpunkt, da det bleve klart, att

villkoret från fiskarens sida icke komme att uppfyllas. Liksom premielånen

inom egnahemsrörelsen torde även dessa lån böra vara räntefria.

I enlighet med den avsedda användningen borde lånen utlämnas för anskaffande

av utrustning före anträdandet av fiskefärden.

Genom en sådan anordning erhölle fiskarena en effektiv hjälp till utrustningen,

och staten erhölle garanti för att låntagaren gjorde en motprestation,

innan lånet efterskänktes. Samma låntagare skulle icke erhålla

dylikt lån mer än en gång. Denna nya form av lån skulle givetvis

icke utgöra hinder för tilldelande i vanlig ordning av lån ur fonden för

fiskerinäringens befrämjande till täckande av kostnaderna för den del

av utrustningen, för vilken nu ifrågavarande låneunderstöd icke beviljades.

Låneunderstöden torde böra utgå för utrustning för garnfiske vid Island

men även för snörpvadsfiske eller andra fisken vid Island, för den

händelse jämväl sådana fisken skulle komma i fråga.

När det gällde fiske på avlägsna farvatten, som kunde komma i fråga

till understöd av förevarande slag, torde man emellertid icke böra inskränka

sig till fiske vid Island. Det hade sålunda talats örn fiskeförsök vid

Rockall och möjligen kunde det även bliva fråga örn försök med för våra

fiskare nya fisken på andra avlägsna områden. Även sådana fisken borde

kunna erhålla låneunderstöd av här ifrågasatt slag för utrustningen.

De ifrågavarande understödens användning torde därför böra begränsas

på det sättet, att de skulle utlämnas för bedrivande på avlägsna

fiskevatten av fisken, i vilka svenska fiskare icke eller endast i ringa

omfattning deltagit.

Lånen torde lämpligen böra benämnas understödslån. Det syntes böra

ankomma på Kungl. Majit att, därest riksdagen anvisade för ändamålet

erforderliga medel, utfärda närmare bestämmelser om villkoren för er

hållande av ifrågavarande lån.

Man torde från början böra räkna med. att denna understödsverksamhet

skulle fortgå under en period av fem år. Så lång lid torde nämligen vara

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

behövlig för att kulina bedöma dess verkningar. När den tiden förlupit,

torde frågan om verksamhetens fortsättande utöver första femårsperioden

böra upptagas till övervägande.

Hos riksdagen torde Kungl. Majit efter förslag av lantbruksstyrelsen

varje år böra äska för kommande budgetår för understödslånen erforderliga

medel, vilka syntes av riksdagen böra beviljas såsom reservationsanslag.

Lånen torde kunna förmedlas på samma sätt som lånen ur fonden för

fiskerinäringens befrämjande. Då det väl endast torde bliva fiskare

från Göteborgs och Bohus län, som kunde förväntas komma att draga

nytta av dessa lån, torde detta läns landsting i främsta rummet komma

i fråga såsom låneförmedlare, men för den händelse fiskare från andra

län skulle önska att komma i åtnjutande av lån, torde de vid behov kunna

ställas till dessa läns hushållningssällskaps förfogande.

Beträffande det för den närmaste tiden erforderliga medelsbeloppet

har lantbruksstyrelsen anfört följande.

På området saknades ännu erfarenhet. Man torde dock kunna räkna

med att lån komme att sökas för utrustning av ett tjugutal kuttrar för

sillfiske vid Island för var och en av de närmaste fiskesäsongerna. Då

varje lån för detta ändamål torde komma att belöpa sig till omkring

2,000 kronor, skulle 40,000 kronor bliva erforderliga för nämnda fiske.

För att även tillgodose andra företag, som enligt det förut anförda kunde

vara berättigade till understödslån, torde årsbehovet till en början

böra beräknas till 50,000 kronor.

Lånen borde, åtminstone vad islandsfisket beträffade, beviljas under

årets första månader. Det vore nämligen av värde för en låntagare att

i god tid före säsongens början veta, örn han finge understödslån, för att

därefter göra sina föranstaltningar. För att lånen skulle vara tillgängliga

i rätt tid för islandsfisket 1932, vore det önskvärt, att medel för

ändamålet kunde beviljas redan av 1931 års riksdag.

Statskontoret. Statskontoret har i sitt förenämnda utlåtande i ämnet anfört följande.

Av den av lantbruksstyrelsen i förevarande ärende verkställda utredningen

syntes framgå, att särskilt understöd för att stimulera bedrivandet

på avlägsnare vatten av havsfisken, i vilka svenska fiskare hittills

icke eller endast i ringa omfattning deltagit, måste anses önskligt ur såväl

sociala som nationalekonomiska synpunkter. Statskontoret ville alltså

tillstyrka, att statsmedel ställdes till förfogande för sådant ändamål.

Vad lantbruksstyrelsen föreslagit beträffande formen för och storleken

av de ifrågasatta understöden m. m. hade statskontoret funnit lämpligt

och väl anpassat till föreliggande förhållanden. Icke heller hade lantbruksstyrelsens

förslag i anslagsfrågan givit anledning till annan erinran,

än att statskontoret förutsatte, att för det anslag å 50,000 kronor, som

begärts för budgetåret 1931/1932, utrymme kunde beredas i riksstaten för

nämnda budgetår.

Departements- Med anledning av fjolårets riksdags begäran örn skyndsam utredning

chefen angående åtgärder för stödjande av fiskerinäringen, i synnerhet i avseende

å fiske på avlägsna fiskevatten, har lantbruksstyrelsen nu verk
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

ställt utredning oell Iramlagt förslag i ämnet. Av utredningen framgår,

att svenska fiskare redan nu bedriva ett ganska omfattande fiske på

avlägsna fiskevatten, såsom i Nordsjön med flera platser, men att

det såväl av nationalekonomiska som, med hänsyn till de ökade arbetstillfällena,

av sociala skäl är av stort intresse, att dylikt fiske från

svensk sida kommer till stånd i ökad omfattning. För fiskerinäringen

måste det tydligen vara en styrka, att fiskarena kunna fördela sig på

olika fisken, varigenom vidgade fångstmöjligheter erhållas och ökat antal

personer vinna utkomst av näringen.

Bland den bohuslänska fiskarbefolkningen uppgives intresset för fiske

på avlägsna fiskevatten vara stort, och goda förutsättningar för dylikt

fiske torde även vara för handen. Emellertid erfordras stöd fran det allmännas

sida för utvecklingens påskyndande. Med hänsyn bland annat

till de risker, som äro förenade med detta fiske, torde lån ur fonden för

fiskerinäringens befrämjande i detta fall ej vara tillräcklig hjälp föi

åstadkommande av ökat deltagande från svensk sida uti detta i och för

sig ofta lönande fiske. Efter överläggningar med intresserade på västkusten

har lantbruksstyrelsen nu riktat uppmärksamheten huvudsakligen

på behovet av hjälp till utrustning för dylikt fiske samt framställt

förslag örn understödsverksamhet i detta syfte.

Vad lantbruksstyrelsen sålunda föreslagit synes mig vara förtjänt av

beaktande, och vill jag för min del i anslutning till styrelsens, av

statskontoret tillstyrkta förslag förorda, att åtgärder nu vidtagas för att

bidrag av statsmedel må kunna lämnas till fiskare, som behöva anskaffa

utrustning med redskap för hedrivande på avlägsna fiskevatten

av fisken, i vilka svenska fiskare icke eller endast i ringa grad

deltagit. Att understödet lämnas i den av lantbruksstyrelsen ifrågasatta

formen med s. k. understödslån, avsedda att under vissa förutsättningar

efterskänkas, synes mig vara en lämplig anordning.

För ifrågavarande lånerörelse torde i huvudsak böra gälla de grunder,

som av lantbruksstyrelsen föreslagits. Sålunda synes mig lämpligt, att understödslån

utgå med högst 40 procent av kostnaden för utrustningen. Å

understödslån skulle ränta icke beräknas. Örn låntagaren under tre på

varandra följande år bedrivit det fiske, för vilket han erhållit understödslån,

skulle han vara befriad från återbetalningsskyldighet. Uppfyllas ej

nyssnämnda villkor, skulle återbetalningsskyldighet på sätt lantbruksstyrelsen

närmare angivit inträda, dock torde Kungl. Maj:t böra äga att, där

särskilda skäl därtill föranleda, medgiva befrielse helt eller delvis från sådan

skyldighet. Samma låntagare skulle ej kunna erhålla understödslån

för ändamålet mer än en gång. Understödslånen skulle förmedlas enligt

i huvudsak samma grunder, som gälla beträffande förmedling av lån

ur fonden för fiskerinäringens befrämjande. Sålunda skulle hushållningssällskap

eller landsting förmedla lånen. Låneförmedlare, som

önskar erhålla statsanslag för att därav utlämna understödslån, skulle

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 754 höft. (Nr 173.) !

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

beträffande Göteborgs och Bohus län till länsstyrelsen i länet samt beträffande

övriga län till lantbruksstyrelsen insända ansökning, innehållande

jämväl uppgift å de ändamål, för vilka understödslån blivit hos förmedlaren

sökta, lånebelopp m. m. Sagda länsstyrelse och lantbruksstyrelsen torde

böra äga att efter prövning av sålunda gjorda ansökningar, inom av

Kungl. Majit för vardera av dem bestämt belopp, bevilja anslag till sökande

låneförmedlare, varom uppgift torde böra meddelas till statskontoret.

Statskontoret torde böra äga att till låneförmedlarna utbetala beviljat

anslag mot förmedlarens förskrivning därå. Vad lantbruksstyrelsen anfört

i avseende å reglerna för samtidigt åtnjutande av understödslån och lån ur

fonden för fiskerinäringens främjande synes mig höra vinna tillämpning.

Därest^ riksdagen anvisar anslag för nu ifrågavarande ändamål, torde det

böra få ankomma på Kungl. Majit att med iakttagande av nu förordade

grunder utfärda erforderliga bestämmelser för understödsverksamheten.

I avseende å medelsbehovet har jag ej erinran mot lantbruksstyrelsens

beräkning. För budgetåret 1931/1932 torde alltså för ändamålet böra

askas ett anslag av 50,000 kronor, vilket torde böra givas reservationsanslags

natur.

På grund av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå

riksdagen

att föi lämnande av understöd för främjande av fiske på avlägsna fiskevatten

för budgetåret 1931/1932 under nionde huvudtiteln anvisa ett extra

reservationsanslag av 50,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

bifall samt förordnar, att proposition

i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

310726. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1931.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1931:190 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd för främjande av fiske på avlägsna fiskevatten. a1 i texten
  2. JoU 1931:57 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd för främjande av fiske på avlägsna fiskevatten. s. 5 i texten