Sök i Ratio Lex

Angående befrielse för extra ordinarie kustbevakningsbiträdet N. E. K. Walter från viss betalningsskyldighet

1931-01-03 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1931:18, Angående befrielse för extra ordinarie kustbevakningsbiträdet N. E. K. Walter från viss betalningsskyldighet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 18.

1

Nr 18.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående befrielse för extra

ordinarie kustbevakningsbiträdet N. E. K. Walter från viss

betalningsskyldighet; given Stockholms slott den 3 januari

1931.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Felix Hamrin.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 januari 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,

Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Hamrin, anför:

Med.anledning av en den 12 november 1928 i en gatukorsning i Hälsingborg

inträffad sammanstötning mellan en tullverket tillhörig, av dåvarande

extra kustbevakningsbiträdet N. E. K. Walter förd personautomobil oell

en av enskild person ägd lastautomobil väcktes vid polisdomstolen i

Hälsingborg åtal mot Walter och föraren av sistnämnda automobil. Polisdomstolen

fann i utslag den 15 januari 1929 ådagalagt, att både lastautomobilens

förare, som underlåtit att innan han anlänt till gatukorsningen

giva varningssignal, och Walter, som vid tillfället icke nedlagt

hastigheten å den av honom förda automobilen efter som behörig

hänsyn till trafiksäkerheten krävt, brustit i den omsorg och varsamhet,

som till förekommande av olycksfall betingats av omständigheterna. På

grund därav prövade polisdomstolen rättvist döma förarna att för ovarsamt

framförande av automobil böta, Walter 150 kronor och föraren av

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 16 haft. (Nr 18.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 18.

lastautomobilen 75 kronor till kronan. Vad därefter anginge av generaltullstyrelsen,

lastautomobilens ägare och visst försäkringsbolag i målet förd

skadeståndstalan, fann polisdomstolen, att båda förarna finge anses vållande

till sammanstötningen, Walter dock i högre grad än föraren av lastautomobilen,

samt att båda måste anses skyldiga utgiva skäligen jämkade skadestånd

och förpliktades förty dels lastautomobilens förare att gottgöra generaltullstyrelsen

för botandet av skadorna å personbilen med 11 kronor 30 öre,

och dels Walter att utgiva skadestånd till försäkringsbolaget för skador

å lastautomobilen med 165 kronor och till ägaren av lastautomobilen för

dennes avsaknad av automobilen under viss tid med 90 kronor. Slutligen

förpliktade polisdomstolen dels Walter att ersätta ägarens av lastautomobilen

kostnader å målet med 125 kronor jämte vad han kunde visa sig

hava utgivit i lösen för polisdomstolens protokoll och utslag i målet, dels

ock Walter och föraren av lastautomobilen, vilkendera bäst gälda gitte, att

ersätta statsverket den kostnad, som av allmänna medel utgått eller kunde

komma att utgå i ersättning till i målet hörda vittnen.

Efter det Walter hos hovrätten över Skåne och Blekinge överklagat

polisdomstolens utslag, fann hovrätten enligt utslag den 17 maj 1929 ej

skäl göra ändring i polisdomstolens utslag och förpliktade Walter att gottgöra

envar av sina motparter vad som åtginge till lösen av hovrättens

utslag i målet. Walter ägde icke fullfölja talan mot hovrättens utslag.

I skrivelse till Kungl. Majit den 27 maj 1930 har generaltullstyrelsen,

med erinran örn vad sålunda förekommit, anfört: Vederbörande tull
myndighet

i Hälsingborg hade ansett de för Walter i målet uppkomna

kostnaderna, vilka belöpt sig till 789 kronor, däri inräknade de Walter

ådömda böterna, böra gäldas av tullmedel samt i skrivelse till generaltullstyrelsen

anhållit, att generaltullstyrelsen måtte godkänna av tullkammaren

i Hälsingborg vidtagen åtgärd att förskottsvis utbetala berörda

belopp. Generaltullstyrelsen hade även godkänt utbetalningen av ifrågavarande

kostnader utom vad anginge de Walter ådömda böterna å 150

kronor, vilket belopp styrelsen föreskrivit skulle omedelbart återbetalas

till tullkassan. Övriga kostnader för Walter hade utgjorts av skadestånd

till försäkringsbolaget 165 kronor, skadestånd till ägaren av lastautomobilen

90 kronor, rättegångskostnad till ägaren av lastautomobilen 129

kronor, ersättning åt av Walter anlitat rättegångsbiträde 227 kronor,

vittneslön 8 kronor samt lösen av hovrättens utslag 20 kronor, eller sammanlagt

639 kronor.

Generaltullstyrelsen har därefter hemställt, att Kungl. Majit ville föreslå

riksdagen medgiva, att Walter måtte befrias från betalningsskyldighet

för sistnämnda belopp 639 kronor.

Innan de skäl återgivas, som generaltullstyrelsen anfört till stöd för

sin framställning, torde i korthet böra redogöras för vissa författnings
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr IS.

3

bestämmelser av betydelse lör bedömande av det föreliggande ärendet.

Enligt 2 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet för skada

i följd av automobiltrafik är ägare av automobil ansvarig för skada å

person och egendom, som icke befordrats med automobilen, ändå att

ägaren ej vållat skadan; dock är ägaren från ansvarighet fri, där av omständigheterna

framgår, att skadan varken förorsakats av bristfällighet å

automobilen eller vållats av föraren. Automobilens förare är enligt samma

lagrum lika med ägaren pliktig ersätta sådan skada som nyss nämnts, så

vitt ej av omständigheterna framgår, att föraren icke varit vållande till

skadan. I förevarande fall, där föraren av tullverkets automobil varit,

jämte annan, vållande till den inträffade sammanstötningen, äro alltså

såväl föraren som staten i egenskap av ägare av automobilen ansvariga

för skadan. Jämlikt 11 § nyssnämnda lag är dock ägaren berättigad att

söka åter vad han utgivit av den, som vållat skadan.

Lagen den 10 maj 1929 (nr 77) örn trafikförsäkring å motorfordon ålägger

ägare av motorfordon, som brukas i trafik här i riket, att taga trafikförsäkring

å fordonet (1 §). Sådan försäkring skall för den, som på grund av skada i följd

av trafik med fordonet enligt lag är berättigad till skadestånd av fordonets

ägare, brukare eller förare, medföra rätt att utbekomma skadeståndet av försäkringsgivaren

(3 §). För vad försäkringsgivaren på grund av försäkringen

utgivit till den, som lidit skada, äger försäkringsgivaren inträda i den skadelidandes

rätt mot försäkringstagaren, i den mån försäkringsgivaren är fri

från ansvarighet gent emot försäkringstagaren (20 § st. 1). Detta inträffar

enligt 25 § lagen örn försäkringsavtal, bland annat, då försäkringstagaren

genom grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet. Belopp, som försäkringsgivaren

icke äger sålunda söka åter av försäkringstagaren, må ej

heller uttagas av annan, som jämte försäkringstagaren är i egenskap av

ägare, brukare eller förare ansvarig för skadan, utan så är att denne

gjort sig skyldig till förfarande av sådan beskaffenhet, att, om han tagit

försäkringen, försäkringsgivaren varit fri från ansvarighet gent emot

honom (20 § st. 2). — I fråga örn rättegångskostnad stadgas, att försäkringsgivaren

är skyldig vidkännas sådan kostnad, som ej skäligen kunnat

undvikas, så vitt rättegången varit erforderlig för bestämmande av försäkringsgivarens

ersättningsskyldighet (17 §).

Försäkringsplikt jämlikt lagen örn trafikförsäkring åligger ej staten och i

avseende å denna äga lagens bestämmelser således i allmänhet ej tilllämpning.

Genom kungörelse den 26 september 1929 (nr 299), som trätt i

kraft den 1 oktober samma år, har emellertid stadgats, att om trafikförsäkring

icke tagits å staten tillhörigt motorfordon, staten icke må, för vad

den fått utgiva i ersättning för skada i följd av trafik med fordonet, hålla

sig till föraren, i den mån denne vid trafikförsäkring utan förbehåll skulle

varit fri från försäkringsgivarens krav.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Majlis ''proposition Nr 18.

Generaltullstyrelsen Ilar nu i sin skrivelse den 27 maj 1930 ytterligare

anfört följande:

Enligt inhämtade upplysningar syntes Walter icke liava gjort sig skyldig

till grov vårdslöshet vid framförandet av automobilen. Det finge i sådant

avseende framhållas, att tullverkets automobil framfördes å huvudgata,

under det att lastautomobilen från bigata fördes in på huvudgatan; att

Walter signalerade i god tid före gatukorsningen, medan lastautomobilens

förare däremot icke gav någon signal; att tullverkets automobil hade

starkt lysande lyktor, som kastade ljuset långt framför automobilen, under

det att lastautomobilens lyktor voro nästan utbrunna; samt att sikten mot

den gata, varifrån lastautomobilen kom, var skymd för Walter av en bensinkiosk

och en därintill stående annan automobil. Visserligen hade polisdomstolen

funnit utrett, att Walter icke nedbragt automobilens hastighet i enlighet

med vad som betingats av hänsyn till trafiksäkerheten, men denna

hans försummelse torde i betraktande av nyss anförda omständigheter få

anses ursäktlig.

Såvitt styrelsen kunde finna, torde under föreliggande omständigheter något

tvivel icke kunna råda därom, att, i händelse automobilen varit försäkrad,

Walter varit fri för försäkringsgivarens krav. Ifrågavarande automobil

var emellertid, i likhet med övriga tullverket tillhöriga motorfordon, icke

försäkrad. Walter hade i följd därav kommit att intaga en ogynnsammare

ställning än örn han varit anställd i enskild tjänst, enär han i så fall med

all sannolikhet på grund av försäkring eller annorledes skulle varit skyddad

mot risk av förevarande beskaffenhet. Nämnas finge även att, därest tullverket

såsom ägare till automobilen instämts eller eljest inträtt i rättegången

på Walters sida, tullverket skulle jämlikt lagen den 30 juni 1916

angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik blivit ålagt att

solidariskt med Walter gälda de utdömda kostnaderna. Tullverket skulle

visserligen jämlikt 11 § i nämnda lag ägt regressrätt mot Walter för vad

tullverket fått utgiva. Det finge dock erinras, att Kungl. Majit efter utfärdandet

av lagen den 10 maj 1929 örn trafikförsäkring å motorfordon, vilken

lag trätt i kraft den 1 juli 1929, genom kungörelse den 26 september 1929

förordnat, att därest trafikförsäkring icke tagits å staten tillhörigt motorfordon,

staten för vad den fått utgiva i ersättning för skada i följd av trafik

med fordonet icke finge hålla sig till föraren, i den mån denne vid trafikförsäkring

utan förbehåll skulle varit fri från försäkringsgivarens krav. Då

Walter icke kunde anses genom grov vårdslöshet hava vållat sammanstötningen,

hade, därest lagen örn trafikförsäkring varit gällande vid ifrågavarande

tid, staten jämlikt nämnda kungörelse icke kunnat fordra ersättning

av honom.

Enligt vad styrelsen inhämtat, hade Walter, som fört ifrågavarande automobil,

alltsedan densamma i juni månad 1928 anskaffades av tullverket,

vid framförandet av automobilen städse iakttagit tillbörlig varsamhet och

omtanke.

Styrelsen ville vidare framhålla, att Walter, som den 30 mars 1929

antagits till e. o. kustbevakningsbiträde och i denna befattning för närvarande

åtnjöte, förutom dyrtidstillägg, en avlöning endast obetydligt överstigande

2,000 kronor örn året, befunne sig i knappa ekonomiska omständigheter

och att det för honom skulle medföra betydande svårigheter,

örn han skulle bliva nödsakad att betala ifrågavarande kostnader. Styrelsen

tilläte sig vidare erinra, att 1930 års riksdag enligt skrivelse den 29 mars

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 18.

1930, nr 90, med bifall till Kungl. Maj:ts proposition den 21 februari

1930, nr 130, under i vissa hänseenden likartade förhållanden medgivit en

förare av kronan tillhörigt motorfordon befrielse från honom åvilande ersättningsskyldighet.

Under åberopande av vad sålunda anförts, har, på sätt i det föregående

antytts, generaltullstyrelsen — som ansett anledning till befrielse för Walter

från betalningsskyldighet för de honom ådömda böterna icke föreligga —

tillstyrkt framställning till riksdagen örn befrielse för Walter från betalningsskyldighet

för de skadeståndsbelopp och andra kostnader, sammanlagt

639 kronor, som föranletts av ifrågavarande automobilsammanstötning, samt

tillika hemställt, att berörda belopp måtte avföras från den å tullverkets

omkostnadsstat under titel »övriga kostnader för tullverket» uppförda anslagsposten

»diverse utgifter».

Statskontoret har i infordrat utlåtande den 16 juli 1930 ansett tveksamt,

huruvida icke utgiften för av Walter i rättegången anlitat rättegångsbiträde,

227 kronor, rätteligen borde åtminstone till någon del bestridas av

denne. Med hänsyn till vad generaltullstyrelsen i ärendet anfört, har dock

statskontoret icke velat motsätta sig, att Walter befrias från betalningsskyldighet

till tullverket av hela det belopp av 639 kronor, som i anledning

av automobilsammanstötningen av tullverket utgivits, samt att beloppet ur

räkenskaperna avföres på sätt generaltullstyrelsen föreslagit.

Såsom av det föregående framgår har Walter i egenskap av förare av Departementsi

ärendet omförmälda, tullverket tillhöriga personautomobil förpliktats utgiva chefen.

skadestånd för vållande till sammanstötningen. I händelse automobilen varit

försäkrad enligt lagen örn trafikförsäkring, hade emellertid vederbörande

försäkringsanstalt haft att utgiva ersättning för skadorna. Och då

Walter icke torde kunna anses hava gjort sig skyldig till grov vårdslöshet,

hade anstalten för vad den fått utgiva icke kunnat vända sig mot

honom med regresskrav. Skyldighet att taga trafikförsäkring har numera

genom nyssnämnda lag ålagts ägare av motorfordon, därvid dock staten

undantagits från försäkringsplikt. Till förekommande av att förare av staten

tillhöriga automobiler på grund därav skola komma i sämre ställning än

automobilförare i enskild tjänst, är det, som i omförmälda kungörelse av den 26

september 1929 förordnats, att, därest trafikförsäkring icke tagits å staten tillhörigt

motorfordon, staten, för vad den fått utgiva i ersättning för skada

i följd av trafik med fordonet, icke må hålla sig till föraren, i den mån

denne vid trafikförsäkring utan förbehåll skulle varit fri från försäkringsgivarens

krav. Då sammanstötningen inträffat redan under år 1928, är

visserligen kungörelsen i förevarande fall icke tillämplig. Grunderna för

densamma synas dock billigtvis kunna här åberopas. I detta avseende må

ock framhållas, att redan före ikraftträdandet av lagen om trafikförsäkring

försäkringsanstalterna så gott som undantagslöst torde hava underlåtit att

/lilläng lill riksdagens protokoll 19.11. 1 sami. 10 höft. (Nr IS). 2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 18.

göra gällande regresskrav i hithörande fall. Med hänsyn till nu angivna

förhållanden och vad i övrigt av generaltullstyrelsen anförts, anser jag i

likhet med styrelsen skäligt, att de belopp, tillhopa 255 kronor, som Walter

förpliktats att i skadestånd utgiva, bestridas av statsmedel. Enär, därest

den tullverket tillhöriga personautomobilen varit försäkrad enligt lagen örn

trafikförsäkring, rättegång i förevarande fall varit erforderlig för bestämmande

av försäkringsgivarens ersättningsskyldighet, samt de i anledning

av rättegången uppkomna kostnaderna icke, så vitt visats, uppgå till oskäligt

belopp, lära jämväl de i generaltullstyrelsens framställning inbegripna

rättegångskostnaderna, tillhopa 384 kronor, böra bestridas av statsmedel.

På sätt generaltullstyrelsen föreslagit, torde de belopp, tillhopa 639 kronor,

som sålunda synas böra utgå av statsmedel, avföras från den å tullverkets

omkostnadsstat under titeln »övriga kostnader för tullverket» uppförda

anslagsposten »diverse utgifter».

På grund av vad ovan anförts och under erinran slutligen att, såsom

generaltullstyrelsen anfört, riksdagen i skrivelse den 29 mars 1930, nr 90,

efter förslag av Kungl. Majit i ett med det nu förevarande jämförligt fall

medgivit en förare av kronan tillhörig automobil befrielse från honom ålagd

skyldighet att gottgöra kronan vad kronan nödgats utgiva i skadestånd,

hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att de skadestånds- och ersättningsbelopp, som extra

ordinarie kustbevakningsbiträdet N. E. K. Walter på

grund av förutnämnda automobilsammanstötning genom

hovrättens över Skåne och Blekinge utslag den 17 maj

1929 förpliktats utgiva, ävensom Walter åsamkade kostnader

för anlitande av rättegångsbiträde må till belopp

av tillhopa 639 kronor bestridas av tullmedel samt

avföras från den å tullverkets omkostnadsstat under

titeln »övriga kostnader för tullverket» uppförda anslagsposten

»diverse utgifter».

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall

samt förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga vid

detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet!

Kurt Björklund.

803228. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1931.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1931:80 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för extra ordinarie kustbevakningsbiträdet N. E. K. Walter från viss betaln a1 i texten
  2. SU 1931:26 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående befrielse för extra ordinarie kustbevakningsbiträdet N. E. K. Walter från viss betalningsskyldighet. a1 i texten