Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen m. m

230 sidor, varav 218 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 5,2 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 218 av 230 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1931:188, Med förslag till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 188.

1

Nr 188.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn ändring

i vissa delar av strafflagen m. m.; given Stockholms

slott den 20 mars 1931.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen;

2) lag angående dagsböter utom strafflagens område (särskild böteslag);

samt

3) lag örn ändrad lydelse av lil § strafflagen för krigsmakten.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. Gärde.

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 16b haft. (Nr 188 )

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att i strafflagen 2 kap. 8, 9, 11, 12 och 17 §§, 9

kap. 5 och 8 §§, 10 kap. 1, 2, 13, 15—17, 19 och 23 §§, 11 kap. 1, 2, 4, 7, 8, 10

och 11 §§, 12 kap. 15 och 18 §§, 14 kap. 9, 12, 15, 17 och 21 §§, 16 kap. 11 §, 18

kap. 14 och 15 §§, 19 kap. 11, 17 och 22 §§, 22 kap. 6 och 17 §§ samt 24 kap.

2, 3, 5, 8 och 12—14 §§ skola erhålla följande ändrade lydelse, dels att 16 kap.

10 § och 25 kap. 21 § strafflagen skola upphöra att gälla:

2 Kap.

8 §.

Böter ådömas i dagsböter. Antalet dagsböter bestämmes efter brottets beskaffenhet

och vare minst en, högst etthundratjugu. Dagsboten fastställes i

penningar till belopp från och med en till och med trehundra riksdaler riksmynt,

efter ty prövas skäligt med hänsyn till den sakfälldes inkomst, förmögenhet,

försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt. Är brottet

ringa, må dagsbotens belopp därefter jämkas. Minsta bötesstraff vare fem

riksdaler.

Där enligt lagen böter äro för särskilt fall bestämda till visst högsta belopp

eller beroende av värdet å viss egendom, ådömes dock straffet omedelbart i penningar,

ej under fem riksdaler.

Böter tillfalla kronan.

9 §.

Anstånd med böters gäldande så ock avbetalning av böter må äga rum i den

ordning och under de villkor, Konungen bestämmer.

Ej må i mät för böter tagas den sakfälldes enda fasta egendom, varav han

sin nödiga bärgning haver; ej nödig bostad; ej till jordbruket nödiga lösören

eller vad den sakfhilde eljest till sin närings bedrivande behöver; ej nödiga

gång- och sängkläder för den sakfällde, hans make och oförsörjda barn eller

adoptivbarn; ej heller av det förråd, som i huset finnes, vad till hans och hans

husfolks underhåll i en månads tid erfordras. Där enligt utsökningslagen egen
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188, 3

dom i större utsträckning än här sägs skall undantagas från utmätning, lände

det till efterrättelse.

11 §.

Vid böters förvandling till fängelse svare en dagsbo! mot tre dagars fängelse,

två dagsböter mot fyra dagars fängelse, samt varje följande påbörjat

antal av två dagsböter mot en dags fängelse, dock med iakttagande, att fängelsestraffet

ej må sättas över sextio dagar.

Vid förvandling av böter, som ådömts omedelbart i penningar, skall varje påbörjat

tiotal riksdaler anses svara mot en dagsbot.

Hava böter delvis guldits; varde å förvandlingsstraffet för de ådömda

böterna avdragen så stor del, som svarar mot förhållandet mellan vad som guldits

och de ådömda böternas fulla belopp, dock med iakttagande, att brutet dagatal

förfaller samt att straffet ej må sättas lägre än tre dagar.

12 §.

Skola böter förvandlas, de där genom flera domar ålagda äro; varde den

förvandling efter sammanräknade antalet dagsböter gjord, på sätt i 11 § första

och andra styckena stadgas.

Hava böterna delvis guldits, äge vad i 11 § tredje stycket sägs motsvarande

tillämpning; dock varde i stället, örn förvandlingsstraffet därigenom bliver

lägre, förvandlingen så gjord, att vad som guldits avräknas å det av straffen,

mot vilket svarar ett i förhållande till bötesbeloppet högre förvandlingsstraff,

och återstoden förvandlas efter vad i 11 § första och andra styckena sägs.

Har för något av bötesstraffen förvandling till fängelse redan ägt rum; vare

den förvandling förfallen och förvandling av samtliga böterna verkställd, såsom

ovan nämnt är. Lag samma vare, örn till verkställighet på en gång förekomma

särskilda fängelsestraff, vartill böter efter 11 § förvandlade blivit.

17 §.

År den, som till avsättning eller mistning av ämbete på viss tid gjort sig

skyldig, ej i besittning av det ämbete, vari han sig förbrutit; då skall, i stället

för ämbetets förlust, dömas till böter eller till fängelse i högst sex månader.

Den, som till avsättning gjort sig förfallen, vare ock underkastad den påföljd,

som i 15 § 1 mom. sägs, örn brottet med sådan påföljd belagt är.

9 Kap.

5 §.

Talar eller skriver man smädligen emot Konungen, drottning, änkedrottning

eller tronföljare, eller förgriper sig emot någon av dem med hotelse eller

annan missfirmlig gärning; dömes till fängelse eller böter, ej under fem dagsböter.

Sker det emot person, som i 3 § nämnd är; vare straffet fängelse i högst

ett år eller böter, ej under fem dagsböter.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

8 §.

Förbryter man sig, på sätt i 5 § sägs, emot riksstyrelse, som i 7 § omtalas,

eller emot rikets ständer eller deras avdelningar eller utskott; dömes till fängelse

eller böter, ej under fem dagsböter.

10 Kap.

1 §•

Gör någon våld eller annan misshandel å ämbetsman, i ämbetsärende, eller

för att honom till någon ämbetsåtgärd tvinga eller därifrån hindra, eller att å

honom för sådan åtgärd hämnas; dömes till straffarbete i högst fyra år. Åro

omständigheterna synnerligen mildrande, må till fängelse i högst ett år eller

böter, dock ej under tio dagsböter, dömas.

Med ämbetsman förstås i denna lag den, som med Konungens fullmakt å

ämbetet försedd är, eller ämbete av lika värdighet innehaver, eller i sådan

ämbetsmans ställe lagligen satt är; så ock domare, ändå att han ej blivit av

Konungen förordnad.

2 §.

Talar eller skriver man smädligen, eller förgriper sig med hotelse eller annan

missfirmlig gärning, emot ämbetsman, i eller för hans ämbete; vare straffet

böter eller fängelse i högst ett år.

13 §.

Samlar sig folkmängd tillhopa och störer lugnet eller allmänna ordningen,

utan att dock lägga å daga sådant uppsåt, som i 7 § sägs, och skingrar sig ej

den folkmängd, på offentlig myndighets befallning, utan visar trotsighet däremot;

då skola anstiftare och anförare av det upplopp till straffarbete i högst

ett år och annan deltagare i upploppet till böter dömas, övergå de till våld å

person eller egendom; vare lag, som i 9, 10 och 12 §§ örn uppror sägs; dock

att för sådan deltagare i upploppet, som ej är anstiftare eller anförare, straff

efter 9 § må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, nedsättas till

fängelse.

15 §.

Sammankommer menighet å landet eller i stad till överläggning om allmänt

eller menigheten särskilt rörande ärende; då må tillträde till sammankomsten

ej offentlig myndighet förvägras. Ej må sammankomsten av myndigheten upplösas,

så framt därvid ej företages något, som emot lag stridande är eller eljest

allmän ordning störer. Den, som underlåter att hörsamma myndighetens bud

i ty fall, straffes med böter.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

5

16 §.

Säljer eller köper man röst vid val till allmänt värv; straffes med böter,

ej under fem dagsböter, eller fängelse i högst sex månader. Lag samma vare,

örn någon, genom hot eller tubbande, valfriheten störer, eller eljest i val obehörigen

verkar.

17 §.

Tager man häktad person eller fånge med våld lös av den, som honom gripit

eller i vård haver, eller befriar man honom genom häktes eller fängelses

brytande; varde dömd till straffarbete i högst fyra år, eller, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, till fängelse.

Gör man försök till brott, som nu sagt är, och blev endast genom omständigheter,

som voro av gärningsmannens vilja oberoende, brottets fullbordan

förhindrad; straffes högst med straffarbete i två år.

Befriar man häktad person eller fånge, genom list eller annorledes, utan

våld; dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år.

Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må till böter, dock ej under fem

dagsböter, dömas.

19 §.

Var som olovligen tager bort, river eller annorledes skadar offentlig myndighets

kungörelse eller underrättelse, som till allmän kännedom anslagen är,

straffes med böter.

23 §.

Vägrar man inträde, evar det vara må, åt den, som, i offentlig förrättning,

äger att det fordra; straffes med böter. Vägrar man honom handräckning,

den han berättigad är att fordra; vare lag samma.

11 Kap.

1 §•

Gör man våldsgärning å den, som bevistar gudstjänst, evad den äger rum

i kyrka eller annorstädes; dömes till straffarbete i högst två år. Var våldet

ringa, och kom ej därav synnerlig förargelse; då må till fängelse i högst

sex månader eller böter, dock ej under fem dagsböter, dömas.

Våldförer man annan vid sammankomst för gemensam andaktsövning, som ej

är att till gudstjänst hänföra; varde den omständighet, vid straffets bestämmande

för våldet, såsom försvårande ansedd.

2 §.

Störer man gudstjänst genom svordom eller oljud, eller kommer därvid eljest

förargelse åstad; straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

För svordom, oljud eller annan förargelse vid sammankomst för gemensam

andaktsövning, som ej är att till gudstjänst hänföra, vare straffet böter.

4 §.

Störer man griftefrid, i ty att man olovligen upptager eller eljest misshandlar

lik, som i grav lagt är; dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete

i högst två år. Misshandlar man obegravet lik; straffes med böter eller

fängelse i högst sex månader.

7 §.

Den som, i uppsåt att skada göra, eller eljest i vredesmod, emot annan drager

kniv eller svärd, eller spänner bössa, eller reser annat livsfarligt vapen,

vid gudstjänst, som i 1 eller 3 § sägs, eller å sådant ställe, som i 5 § omtalas;

varde, där ingen skada sker, ändock straffad med böter, ej under fem

dagsböter, eller fängelse i högst ett år.

8 §.

Gör man våldsgärning å annan för det han i sak inför rätta, hos Konungens

befallningshavande eller vid annat ämbetsverk, sin eller annans talan fört eller

vittnesmål avlagt, eller för att honom från sakens utförande eller vittnesmålets

avläggande hindra; dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse i

högst sex månader. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må till

böter, dock ej under fem dagsböter, dömas.

10 §.

Bryter man annans hemfrid, i ty att man med våld, eller eljest emot hans

vilja, intränger i hans hemvist, vare sig gård, hus eller fartyg, eller vägrar

att därifrån, efter tillsägelse, sig begiva, eller ock dit sig insmyger eller där

gömmer sig undan, utan att kunna skälig anledning därtill visa; straffes med

böter eller fängelse i högst sex månader. Begår någon sådant hemfridsbrott

i uppsåt att annan våldföra; må, ändå att uppsåtet ej varder fullbordat, till

straffarbete i högst två år dömas.

11 §.

Brytes hemfrid genom husrannsakan av obehörig person eller i olaga ordning;

vare straffet böter eller fängelse i högst sex månader.

12 Kap.

15 §.

Har man eftergjort mynt eller penningesedel, eller sådan sedel, på sätt i

14 § sägs, förändrat, och kan av omständigheterna prövas, att det ej i be
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

7

dräglig avsikt skett; straffes ändock, där han ej av egen drift det eftergjorda

eller förändrade förstört eller all skadlig verkan därav förebyggt, med

böter.

18 §.

Har någon, antingen i uppsåt att begå förfalskning eller missbruk av svenska

allmänna stämplar eller märken, eller av främmande allmänna stämplar

eller märken, vilka lika med svenska anses skola, eller att eftergöra eller förfalska

mynt eller penningesedel, eller, med vetskap örn annans uppsåt till sådant

brott, förfärdigat eller anskaffat stamp, märkjärn, form eller annat verktyg,

varmed förfalskningen verkställas skulle, och kommer ej brottet till fullbordan;

varde ändock dömd till straffarbete i högst två år eller fängelse i

högst sex månader.

Har någon utan behörigt uppdrag förfärdigat sådana stampar, märkjärn,

formar eller verktyg, som i föregående moment omtalas; varde, ändå att han

örn uppsåt eller vetskap, som där sägs, ej övertygad varder, straffad med

böter.

Har man, i fall som i denna § sägas, av egen drift det förfärdigade eller anskaffade

förstört eller obrukbart gjort; vare från straff fri.

14 Kap.

9 §.

Är någon ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse,

vållande till annans död; dömes till böter, dock ej under tio dagsböter, eller

fängelse i högst sex månader.

Var vållandet synnerligen grovt; då må till straffarbete i högst två år

dömas.

12 §.

Gör någon uppsåtligen sådan misshandel å annan, att därav kommer mindre

lyte eller kroppsfel eller lindrigare sjukdom, än i 10 § sägs; dömes till fängelse

eller straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande;

må till böter dömas.

15 §.

Har någon, i uppsåt att göra skada eller eljest i vredesmod, emot annan

dragit kniv eller svärd, spänt bössa eller rest annat livsfarligt vapen; då skall

den omständighet, örn skada sker, vid straffets bestämmande, såsom försvårande

anses; och må i fall, som i 11 § sägs, där misshandeln skedde av hastigt

mod, så ock för misshandel, varom i 12 § förmäles, straffet förhöjas till straffarbete

i fyra år, och för sådan misshandel, som i 13 § nämnd är, till straff
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majlis proposition nr 188.

arbete i högst ett år dömas. Kommer ej skada; vare straffet böter eller fängelse

i högst sex månader.

17 §.

Är någon ouppsåtligen, på sätt i 9 § sägs, vållande till kroppsskada, som i

10 § nämnd är; straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.

För vållande till skada, som i 12 § sägs, vare straffet böter.

21 §.

Har någon, som lider av könssjukdom i smittsamt skede, med vetskap eller

misstanke därom genom könsumgänge eller under övande av otukt, som ej är

att till könsumgänge hänföra, utsatt annan för fara att bliva smittad; dömes

till fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till böter,

ej under fem dagsböter. Blev sjukdomen överförd, må straffet höjas till straffarbete

i högst två år.

Har någon på annat sätt, än nu är sagt, uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet

utsatt annan för fara att bliva smittad av könssjukdom; dömes till fängelse

eller böter. Blev sjukdomen överförd; må oek i ty fall straffet höjas till

straffarbete i högst två år.

16 Kap.

11 §•

För smädliga yttranden, hotelser eller missfirmliga gärningar i andra fall,

än förut sagda äro, dömes till böter.

18 Kap.

14 §.

Håller någon hus, där äventyrliga spel örn penningar eller penningevärde

allmänneligen bedrivas; straffes med fängelse i högst sex månader eller böter.

Tillåter den, som håller källare, värdshus eller annat allmänt näringsställe, att

sådant spel där bedrives; dömes till böter. Var som å ställe, som nu sagt är,

deltager i äventyrligt spel, straffes ock med böter.

15 §.

överlastar sig någon av starka drycker så, att av hans åtbörder eller orediga

sinnesförfattning synbarligen märkas kan, det han drucken är, och träffas

han i sådant tillstånd å ställe, varom i 11 kap. 15 § förmäles, straffes, för

fylleri, med böter, högst etthundra riksdaler. Äro omständigheterna försvårande,

vare straffet böter från och med tjugufem till och med femhundra riksdaler.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

9

19 Kap.

11 §.

Var som uppsåtligen förstörer statens kanal- eller slussverk eller annan sådan

vattenbyggnad, eller järnvägs- eller sparvägsanläggning, eller a desamma,

därtill hörande byggnader, verk eller inrättningar, eller de för framfarten k

järnväg eller spårväg använda vagnar eller andra fortskaffningsmedel gör sådan

skada eller eljest vidtager sådana åtgärder, att fara eller olycka vid kanal-,

järnvägs- eller spårvägsfartens begagnande eller allmänt farlig översvämning

därav uppkomma kan; dömes till straffarbete fran och med tva till och med

sex år. Kom därav ej olycka, och var sådan ej heller åsyftad; da ma straffet

nedsättas till straffarbete i sex månader, eller, örn faran var ringa, till sådant

arbete i två månader eller till fängelse eller böter, dock ej under tio dagsböter.

Fick annan svår kroppsskada eller död, och var den brottsliges handling av

beskaffenhet, att han bort kunna inse, att dylik olycka därav var att befara;

dömes gärningsmannen, i förra fallet, till straffarbete från och med sex till

och med tio år eller på livstid, och, i senare fallet, till straffarbete på livstid.

Var gärningen ej av sådan beskaffenhet, som nämnd är, men fick annan därav

svår kroppsskada eller död, eller astadkoms allmänt farlig översvämning, varde

gärningsmannen dömd till straffarbete fran och med fyra till och med

åtta år.

17 §.

Sprider någon uppsåtligen ut kreaturssjuka, som smittsam och farlig är;

dömes till straffarbete från och med två till och med sex år.

Bryter någon veterligen emot de föreskrifter, som till förekommande eller

hämmande av kreaturssjuka givna äro: kommer sjuka av den gärning; dömes

till fängelse eller till straffarbete i högst ett år. Äro omständigheterna mildrande

eller kommer ej sjuka av gärningen; vare straffet böter.

22 §.

Den, som ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse,

är vållande till eldskada å annans egendom eller till förödelse därå efter ty i

6 § sägs, eller till skeppsbrott, eller till sådan skada eller översvämning, som

i 11 § nämnd är, eller därtill att fara uppstått för begagnande av verk, byggnad

eller anläggning, som i sist sagda § omförmäles, eller till utspridande av

smittsam och farlig kreaturssjuka; straffes med fängelse i högst sex månader

eller böter.

Är någon, på sätt nu sagt är, vållande till skada å fyr- eller känningsbåk

eller annat sådant tecken, som i 10 § nämnt är, eller till fara för utspridande

av smittsam och farlig kreaturssjuka eller till skada, hinder, uppehåll eller

fara, som i 12 eller 13 § omförmäles, eller till skada, som i 15 § sägs, straffes

med böter.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Vad i denna § om statens kanal- eller slussverk, annan sådan vattenbyggnad,

järnväg, spårväg, elektrisk ledning för belysning, för uppvärmning eller

för överföring av drivkraft, telegraf- eller telefoninrättning är stadgat, må ock

a dylik, av enskilda personer, menigheter eller bolag inrättad anläggning tilllämpas,

örn Konungen förordnat, att sådan anläggning skall lika skydd, som

statens, njuta.

22 Kap.

6 §.

Tillvällar sig någon svikligen, i uppsåt att skada göra eller fördel sig eller

annan bereda, utövning av ämbete eller tjänst; dömes till straffarbete från och

med sex månader till och med två år. Äro omständigheterna synnerligen försvårande;

må tiden för straffarbetet till fyra år höjas.

Giver man sig eljest obehörigen ut för ämbets- eller tjänsteman och utövar

något av vad till dennes befattning hörer; dömes till böter, dock ej under fem

dagsböter, eller fängelse i högst ett år.

17 §.

Uppgiver någon i orlovssedel eller annan sådan enskild handling, som i 12

kap. 5 § nämnes, vad han vet osant vara, och därav annan vilseledas eller skadas

kan; straffes med böter.

24 Kap.

2 §.

Den, som å annans skog eller mark olovligen svedjar eller verkställer torveller

ljungbränning, straffes med böter, dock ej under fem dagsböter, eller

fängelse.

3 §.

Käller, syrer eller bläcker man olovligen träd ä annans skog eller mark, i

uppsåt att trädet eller något därav sig eller annan tillägna, eller tager olovligen

där växande gräs, torv eller, av växande träd, ris, gren, näver, bark, löv,

bast, ollon, nötter eller kåda; varde, evad han det bortfört eller ej, straffad

för åverkan, där ej efter 20 kap. gärningen skall annorledes anses; och vare

straffet böter eller fängelse i högst sex månader. Äro omständigheterna synnerligen

försvårande: då må till straffarbete i högst ett år dömas.

5 §•

Delägare i samfälld skog eller mark, som olovligen därå svedjar eller verkställer

torv- eller ljungbränning; straffes med böter.

8 §.

Släpper någon med uppsåt olovligen kreatur på annans ägor, eller missbrukar

man betesrätt å samfälld mark; straffes med böter.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

11

12 §.

Jagar någon olovligen å annans jaktområde; dömes till böter.

13 §.

Har någon, som olovligen jagat i annans hägnade jaktpark eller djurgård,

därvid fällt, sårat eller fångat älg, hjort, rådjur, ren eller svan; vare straffet

fängelse i högst sex månader eller böter, ej under fem dagsböter.

14 §.

Den, som olovligen fiskar i annans fiskevatten eller sätter ut fast fiskeredskap

i vatten, där fiskerätt tillkommer varje svensk undersåte, eller genom

grävning eller annorledes drager till sig annans fiske eller genom stängsel eller

fiskeredskap avhåller fisk från annans fiskevatten, dömes till böter. Missbrukar

delägare sin rätt i samfällt fiske; vare lag samma.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932; dock skall äldre lag äga tilllämpning

vid bestämmande av straff för brott, vilket, enligt vad i tryckfrihetsförordningen

är stadgat, skall straffas efter allmän lag, sa ock för brott, begånget

före lagens ikraftträdande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Förslag

till

Lag

angående dagsböter utom strafflagens område (särskild böteslag).

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vad i 2 kap. 8 § första stycket strafflagen är stadgat örn böters ådömande

i dagsböter skall gälla jämväl i avseende å böter, som eljest enligt allmän lag

eller särskild författning åläggas av domstol eller poliskammare, med iakttagande

att, där minsta bot är i lagen eller författningen bestämd till femtio kronor

eller mera, lägsta antalet dagsböter skall utgöra en tiondel av det sålunda

bestämda bötesbeloppets krontal. I följd härav skola, i mån ej annat föranledes

av vad sist är sagt, de för varje fall i lagen eller författningen angivna bötessatserna

upphöra att äga tillämpning.

I fråga örn brott, varå straffet är bestämt efter särskild beräkningsgrund

(normerade böter) eller som ej är belagt med svårare straff än böter högst

trehundra kronor, skall vad ovan stadgats icke gälla.

2 §.

Andel i böter, som tillkommer åklagare eller angivare, må, där böterna ådömas

i dagsböter, ej utgå med högre belopp än femhundra kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932 men skall ej äga tillämpning

vid bestämmande av straff för brott, vilket, enligt vad i tryckfrihetsförordningen

är stadgat, skall straffas efter lag eller författning, som i 1 § denna lag

avses, eller för brott, begånget före lagens ikraftträdande.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

13

\

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av lil § strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att lil § strafflagen för krigsmakten skall erhålla

följande ändrade lydelse:

lil §•

Har i disciplinmål någon uppsåtligen med straff belagt eller hos annan, som

innehar bestraffningsrätten, till bestraffning angivit den han visste oskyldig

vara, skall den brottslige, örn han är officer eller underofficer, avsättas och

förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas samt dessutom dömas till

fängelse i högst sex månader eller böter. Hör den brottslige till manskapet,

skall han dömas till fängelse i högst sex månader, sträng arrest i minst tre

dagar, skärpt arrest i minst fem dagar eller vaktarrest i minst tio dagar.

Har någon icke av ont uppsåt, men ändå utan laga skäl, av förhastande eller

oförstånd, med straff belagt eller gjort angivelse mot annan i disciplinmål;

dömes den brottslige, örn han är officer eller underofficer, till böter eller mistning

av ämbete eller tjänst på viss tid eller, där omständigheterna äro synnerligen

försvårande, till avsättning och, örn han hör till manskapet, till disciplinstraff

eller fängelse i högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932; dock skall äldre lag äga tilllämpning

vid bestämmande av straff för brott, begånget före lagens ikraftträdande.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

t

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 26 februari 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,

Holmbäck, Hansén, Rundqvist.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, anför:

»Frågan om en reformering av bötesstraffet i vårt land i syfte att detsamma

såvitt möjligt kunde avpassas efter den brottsliges betalningsförmåga har

sedan länge stått på dagordningen. Efter det riksdagen i skrivelse den 25

april 1908, nr 62, anhållit, att Kungl. Maj :t måtte taga i övervägande, huruvida

icke gällande stadganden rörande såväl själva bötesstraffet som bötesförvandlingsstraffet

borde ändras i närmare angivna avseenden, uppdrog Kungl.

Maj:t år 1909 åt professorn Johan C. W. Thyrén att dels verkställa en utredning

bland annat rörande de ändringar i gällande lagstiftning, vilka i nämnda

avseende kunde befinnas lämpliga, dels på grundvalen av denna utredning

framlägga utkast till sådana ändringsförslag. Den av Thyrén verkställda

utredningen har framlagts i ''Principerna för en strafflagsreform’, utgiven under

åren 1910—1914. På grundvalen av denna utredning har Thyrén den 3 januari

1916 framlagt ett förberedande utkast till strafflag, allmänna delen, varefter

straff lagskommissionen den 20 februari 1923 avgivit förslag till strafflag,

allmänna delen. I såväl utkastet som förslaget stadgas, att bötesstraffet skall

utsättas i visst antal dagsböter och dagsbotens belopp bestämmas med hänsyn

till betalningsförmågan. Till dessa bestämmelser ansluta sig, med avseende

å verkställigheten, regler angående anstånd med böters gäldande samt rätt att

erlägga böterna genom avbetalningar.

Genom proposition nr 194 till 1927 års riksdag framlade Kungl. Majit förslag

till lag med vissa bestämmelser örn bötesstraffet (böteslag), avseende en

partiell reform av denna straffart med utgångspunkt från det förberedande

utkastet till strafflag, allmänna delen, och strafflagskommissionens förslag i

samma ämne. Förslaget vann icke riksdagens bifall.

Då frågan örn bötesstraffets anpassning efter den sakfälldes betalningsförmåga

hör till de spörsmål inom strafflagstiftningen, som icke låta sig förbigås,

har jag inom departementet föranstaltat örn förnyad utredning i ämnet;

och får jag, sedan denna numera avslutats och nya lagförslag utarbetats, underställa

frågan Kungl. Maj:ts prövning.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

15

Jag torde härvid först få i korthet redogöra för innehållet i det vid 1927

års riksdag framlagda förslaget till böteslag och förslagets behandling i riksdagen.

Huvudgrunderna för 1927 års förslag torde kunna angivas sålunda:

Dagsbotsprincipen skulle med vissa undantag tillämpas inom området för

den allmänna strafflagen och strafflagen för krigsmakten, medan för specialstraffrättens

del föreslogs regeln, att vid utmätande av bötesstraff skäligt

avseende skulle fästas vid den sakfälldes ekonomiska villkor. Undantagen

från dagsbotsområdet avsågo tryckfrihetsbrott, förargelseväckande .beteende (11

kap. 15 §), fylleri (18 kap. 15 §) ävensom brott, varå straffet skulle bestämmas

efter särskild beräkningsgrund (22 kap. 19 § första stycket och 20 § samt

25 kap. 21 § första punkten). Dagsböternas antal skulle bestämmas enligt en

skala, vari antalet dagsböter, i förhållande till de i strafflagen för varje fall

utsatta böter, utgjorde en femtedel, så att en dagsbot svarade mot fem kronor,

två dagsböter mot tio kronor och så vidare. Dagsboten skulle fastställas efter

ty av domstolen prövades skäligt med hänsyn till den sakfälldes inkomst, förmögenhet,

försörjningsskyldighet och andra levnadsförhållanden. Vid förvandling

till fängelse av bötesstraff, som ådömts i dagsböter, skulle varje dagsbot

räknas till fem kronor. Domstol eller poliskammare skulle få befogenhet

att medgiva den bötfällde anstånd med böternas erläggande högst sex månader.

Vid ärendets anmälan i statsrådet framhöll föredragande departementschefen,

statsrådet Thyrén, till motivering av förslaget följande huvudsynpunkter:
Huvudbristen

hos det nuvarande bötesstraffet vore, att det verkade i hög

grad ojämnt. För den förmögne innebure ett bötesstraff, även örn det uppginge

till det i lag bestämda maximum, icke något kännbart lidande och saknade

således förmåga att påverka den brottsliga viljan. Men samma belopp,

som för den förmögne vore av ringa eller ingen betydelse, kunde för den mindre

bemedlade spela en sådan roll, att dess gäldande innebure ett mycket kännbart

straff.

Ett medel att minska denna ojämnhet utgjorde bötesstraffets proportionaliserande

efter den brottsliges betalningsförmåga. De flesta utländska lagar

och straff lagsförslag, som sökt genomföra principen örn bötesstraffets proportionaliserande

(Italien, Norge, Schweiz, Tyskland och Österrike), hade inskränkt

sig till att höja bötesstraffets allmänna maximum samt i sammanhang

därmed föreskriva, att vid straffets bestämmande hänsyn skulle tagas till den

brottsliges ekonomiska förhållanden. Denna metod, den så kallade enkla regeln,

kunde emellertid icke anses tillfredsställande. Bristen läge i den oklarhet,

som komme att vidlåda bötesdomen. Skulle i en och samma mätningsakt

hänsyn tagas till såväl brottets svårhet som brottslingens ekonomiska ställning,

komme straffets förmåga att vara uttryck för den grad, vari rättsordningen

ogillade det skedda samhällsangreppet, att fullständigt utplånas. För

att domen skulle kunna giva tydligt besked härutinnan, måste den proportionalisering,

som hänförde sig till brottslingens ekonomiska ställning, ske genom

en självständig akt. Och denna akt måste i domen hållas skild från den

1927 års

proposition.

Huvud

grunderna.

Allmän

motivering.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Riksdagen

1927.

Första

lagutskottet

prövning, som avsåge att bestämma det straff, vilket motsvarade brottsligheten

i det föreliggande fallet.

Att i svensk rätt på ett fullt rationellt sätt genomföra dagsbotsprincipen

läte sig icke göra genom en partiell reform. Härtill bidroge många omständigheter.

Exemplet från Finland, som år 1921 till gällande lag upptagit dagsbotssystemet,

visade emellertid, att det vore möjligt att utan avvaktan på en

fullständig reform av hela straffrätten genomföra dagsbotsprincipen så långt

det utan större svårighet kunde ske. Och någon egentlig svårighet torde det

icke möta att genomföra den inom den allmänna strafflagens område. I fråga

örn specialstraffrätten förutsattes däremot ett skiljande av verkliga brott från

politiförseelser, något som så mycket mindre kunde åstadkommas genom en

enkel regel,''sorn specialstraffrättens straffsatser, tillkomna på mycket olika

tider, vilade på mycket olika grund. Den motsats, som en sådan uppdelning

av straffområdena kunde synas framkalla, torde kunna väsentligt mildras

därigenom, att domaren, vid utmätande av bötesstraff enligt specialstraffrätten,

toge så stor hänsyn till den dömdes förmögenhetsförhållanden, som straffskalan

i fråga skäligen medgåve.

I fråga örn dagsbotsskalan hade man vid en partiell reform, sådan som den

föreslagna, att erinra sig, att området av den brottslighet, som skulle beläggas

med böter, förbleve alldeles oförändrat. Då det i praktiken knappast inträffade,

att böter utdömdes annat än i femtal eller tiotal kronor, komme man

de nuvarande graderingsmöjligheterna nära genom att låta dagsbotsskalan innefatta

så många stadier, som den hittillsvarande penningbotsskalan innehölle

femtal kronor.

Dagsbotsbeloppet borde bestämmas efter ty prövades skäligt. Härigenom

torde komma till tydligt uttryck, att det vid dagsbotsbeloppets beräknande ej

vore fråga örn någon proportionalisering med matematisk noggrannhet, utan

att domstolen i varje fall skulle utdöma ett straff, som enligt allmän rättsuppfattning

framstode som skäligt. Säkerligen vore det icke klokt att vid

systemets första upptagande i lagstiftning försöka ett exakt genomförande

av den i och för sig fullt berättigade strävan att åstadkomma samma ekonomiska

lidande för alla bötesdömde av samma brottslighetsgrad. För folkets

rättsuppfattning skulle det för övrigt bliva obegripligt, att förseelser, som hittills

sonats med några riksdaler, plötsligen belädes med flera tusen kronors

böter.

Beträffande innehållet i övrigt av 1927 års proposition tillåter jag mig hänvisa

till propositionen, vilken torde få såsom bilaga åtfölja detta protokoll.

Första lagutskottet hemställde i utlåtande nr 37, att propositionen måtte av

riksdagen lämnas utan bifall. Efter att i främsta rummet hava erinrat, att

dagsbotssystemets begränsning till strafflagen eller rättare en del av denna

skulle medföra vissa för rättskänslan synnerligen stötande konsekvenser samt

att lagstiftningen genom begränsningen komme att erhålla en i hög grad ringa

effekt, framhöll utskottet, att utskottet redan med hänsyn till de gjorda erinringarna

icke funne sig kunna tillstyrka propositionen samt att utskottet följaktligen

icke aktade nödigt och ej heller ansåge det lämpligt att för det dåvarande

taga ställning till frågan, örn dagsbotsprincipen överhuvud taget borde

tillämpas vid bötesstraffs bestämmande eller huruvida en generell regel örn

hänsynstagande vid böters utmätande till de sakfälldas ekonomiska villkor

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

17

kunde vara tillfyllest för tillgodoseende av den enligt utskottets mening riktiga

grundsatsen om bötesstraffets avpassande efter de sakfälldas olika ekonomiska

ställning. Till stöd för sitt avslagsyrkande anförde utskottet:

När riksdagen år 1908 begärde revision av gällande bestämmelser om bötesstraffet,

uttalade riksdagen — efter att hava framhållit, att dessa bestämmelser

vore i hög grad otillfredsställande — att bristerna skarpast framträtt i fråga

om förvandlingsstraffet. Förslaget söker nu visserligen att genom utmätande

av böterna efter den sakfälldes ekonomiska villkor och medgivande av anstånd

med böternas erläggande främja bötesbetalningen men bibehåller förvandlingsstraffet

oförändrat. Det är emellertid uppenbart, att en reform av

bötesstraffet, vilken lämnar förvandlingsstraffet helt åsido, måste väsentligt

minskas i värde. Enligt det till lagrådet remitterade förslaget till lag örn

dagsböter skulle också förvandlingsstraffet så till vida förändras, att vid förvandling

av dagsböter minimum skulle utgöra åtta dagar mot nuvarande minimum

vid penningbotförvandling av tre dagar. Och departementschefen uttalade,

att ett högt minimum för förvandlingsstraffet oundgängligen krävdes för

ett effektivt bekämpande av den bristande viljan att betala böterna. Efter erinran

inom lagrådet, att samma minimum av förvandlingsstraff borde stadgas

vid förvandling av bötesstraff, ådömt i dagsböter, och vid annan bötesförvandiing,

undergick förslaget emellertid den ändringen, att jämväl vid dagsbotsförvandling

nu gällande minimum bibehölls.

Större betydelse än den brist i förslaget, varom utskottet nu talat, mäste

emellertid enligt utskottets mening tillerkännas en annan av förslagets partiella

karaktär föranledd oformlighet. Utskottet syftar på bestämmelserna i förslaget

örn dagsbotsprincipens omfång. Vid remissen till lagrådet anförde departementschefen,

att det icke torde låta sig göra att genom en partiell reform

på ett fullt rationellt sätt genomföra dagsbotsprincipen. Till stöd härför åberopades

bland annat, att, utan avseende på den formella skillnaden mellan

allmän strafflag och specialförfattningar, alla sådana bötesstraff, vilka knyta

sig till verkliga brott, måste underkastas dagsbotssystemet, till skillnad från

de förseelser av politinatur, där det icke vore fråga örn en rättsstridig vilja

och vilka sålunda folie utom begreppen brott och straff i egentlig mening.

Men ett sådant skiljande förutsatte en överarbetning av specialstraffrätten.

Departementschefen fann emellertid någon egentlig svårighet icke möta att

genomföra principen inom den allmänna strafflagens område, såvida man i

fråga om verkställigheten tills vidare nöjde sig med nuvarande rättsregler.

I flera av de utlåtanden, som avgivits över det upprättade utkastet _ till lag

i ämnet, framfördes dock betänkligheter mot att låta principen bliva tilllämplig

blott inom den allmänna strafflagens område. Jämväl inom lagrådet

erinrades om det otillfredsställande i den sålunda gjorda gränsbestämningen,

och en ledamot underströk särskilt, att allmänna strafflagen rymde åtskilliga

med böter belagda brott, vid vilka dagsbotsprincipen enligt den av

departementschefen uttalade grundsatsen icke borde gälla. Ehuru förslaget

efter lagrådets granskning undergått den väsentliga ändringen, att från tilllämpningen

av principen uteslutits de tryckfrihetsbrott, som enligt tryckfrihetsförordningen

skola bestraffas efter allmän lag, ävensom fylleriförseelserna

samt brotten enligt 11 kap. 15 § strafflagen (överdådig framfart, oljud och förargelseväckande

beteende), vilka utgjorde omkring åttio procent av de hötesbrott,

som enligt de remitterade förslagen skulle bestraffas enligt dagsbotsprincipen,

finner utskottet dock alltjämt tungt vägande erinringar kunna framställas

mot det sätt, varpå dagsbotsprincipens omfång i förslaget bestämts. Sådana

brott som egenmäktigt förfarande, vissa fridsbrott, ringare misshandel, äre
Bihang

till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 164 käft. (.Nr 188.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

kränkning, vissa åverkansbrott med flera skola bestraffas enligt dagsbotsprincipen

med dess strängare genomförande av böternas proportionalisering efter

den dömdes ekonomiska villkor, men överdådig framfart med automobil, lönnbränning,

olovlig försäljning av rusdrycker, spritsmuggling med flera brott

skola bestraffas som nu, dock under skäligt hänsynstagande till den sakfälldes

ekonomiska villkor. Tager en rik person utan lov gångväg över annans ägor,

som därav kunna skadas, skall han enligt gällande lag böta högst femtio kronor

och följaktligen enligt förslaget dömas till minst en och högst tio dagsböter.

Sättes dagsboten till ettusen kronor, kan bötesstraffet således icke understiga

detta belopp. Gör samma person sig skyldig till överdådig framfart

med automobil under sådana förhållanden att nuvarande bötesmaximum, ettusen

kronor, skulle tillämpas, kan brottet såsom ej hörande under dagsbotssystemet

icke föranleda högre straff än sistnämnda bötesbelopp. Förargelseväckande beteende

å allmän plats straffas nu med böter högst etthundra kronor. Samma

straff är stadgat för dylik förseelse, begången vid offentlig sammankomst,

t. ex. en kommunalstämma. Lagen betraktar sålunda dessa båda brott som

likvärdiga. Enligt förslaget skall emellertid det sistnämnda brottet bestraffas

med minst en och högst tjugu dagsböter, och en domstol måste följaktligen,

därest förutsättningarna för en hög dagsbot äro för handen, för detta brott

döma till ett måhända mångdubbelt högre bötesbelopp än det, som förstnämnda

brott högst kan förskylla. Att dessa och liknande för rättskänslan synnerligen

stötande konsekvenser av bötesstraffens uppdelning enligt den föreslagna

lagen icke kunna undvikas, därest lagen skall efterlevas, är uppenbart. Den

fara för rubbning av förtroendet till rättsskipningen, som härav kan uppkomma,

bör enligt utskottets mening icke underskattas.

En medverkande anledning till att förslaget nu framlagts torde hava varit

önskan att försöksvis pröva dagsbotssystemet. Två ledamöter av lagrådet,

vilka trots anförda betänkligheter förklarat sig icke vilja avstyrka införandet

av nämnda system, hava ock förutsatt, att dess tillämpning tillsvidare skulle

beteckna endast ett försök för vinnande av vidgad erfarenhet i avbidan å en

allmän sträfflagsreform. Enligt utskottets mening kan emellertid, särskilt

med hänsyn till vad nyss anförts rörande systemets tillämpningsområde, lätt

inträffa, att systemet, infört i lagstiftningen på nu föreslaget sätt, bringas i

vanrykte och sålunda utsikterna minskas för systemets infogande i en blivande

ny strafflag, därest ett sådant system skulle i en framtid ifrågasättas.

Och vidare föreställer sig utskottet, ott en tillämpning av dagsbotssystemet

med nu föreslagen avgränsning icke heller skulle vara tillräckligt vägledande

för den blivande strafflagsreformen. I saknad av utredning rörande dagsbotsbrottens

fördelning efter de sakfälldas olika ekonomiska villkor, en utredning

som dock stått att åtminstone i någon mån vinna genom inhämtande av domstolarna^

utlåtanden, kan utskottet icke bilda sig någon mera bestämd uppfattning

i detta hänseende, men utskottet håller för sannolikt, att det ojämförligt

största antalet brott, som skola bestraffas enligt det nu ifrågasatta dagsbotssystemet,

begås av personer, vilka i stort sett äro mindre bemedlade och

befinna sig i någorlunda likartade ekonomiska villkor. En tillämpning å dessa

personer av nämnda system skulle emellertid, utan att lämna några upplysningar''

av större betydelse för systemets lämplighet, allenast medföra ökat arbete

för domstolarna och berecia de tilltalade olägenheter och besvär genom undersökning

av deras ekonomiska villkor och andra levnadsförhållanden. Å sådana

tilltalade personer, beträffande vilka proportionaliseringen av böterna

skulle hava någon egentlig betydelse, torde däremot i allmänhet vara tillämpliga

just de författningar, som ej nu lagts under dagsbotssystemet, och någon

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

19

nämnvärd erfarenhet av systemet beträffande dessa personer skulle den föreslagna

reformen följaktligen icke lämna.

Till första lagutskottets utlåtande anmäldes reservation av tre av utskottets

ledamöter, som yrkade bifall till propositionen.

Båda kamrarna godkände första lagutskottets hemställan örn avslag a propositionen,

andra kammaren dock med annan motivering än utskottets, i det

att kammaren anslöt sig till förslagets bärande princip om bötesstraffets anpassande

efter de sakfälldas olika ekonomiska ställning men fann, att vägande skäl

kunde anföras mot en endast partiell reform av bötesstraffet. I skrivelse

nr 202 anmälde därefter riksdagen, att propositionen icke vunnit riksdagens

bifall.

De anmärkningar, som under förarbetena och den vidare behandlingen i riksdagen

framställdes mot 1927 års förslag, torde kunna sammanfattas sålunda:

Uppdelningen av straffmätningen i två skilda akter, avseende den ena att

utmärka brottets svårhet och den andra att fastställa den brottsliges betalningsförmåga,

vore svår att genomföra. Dagsbotssystemets begränsning till

strafflagen — eller rättare en del av denna — komme att medföra åtskilliga

oegentligheter. Sålunda skulle bland annat ringare brott enligt strafflagen,

såsom egenmäktigt förfarande, vissa fridsbrott, lindrigare misshandel, ärekränkning,

vissa åverkansbrott med flera, bestraffas enligt dagsbotsprincipen

med dess strängare genomförande av böternas anpassning efter den dömdes ekonomiska

villkor, medan ovarsam framfart med automobil, lönnbränning, olovlig

försäljning av rusdrycker, spritsmuggling med flera brott enligt specialförfattningar

skulle bestraffas såsom hittills, låt vara under skäligt hänsynstagande

till den sakfälldes betalningsförmåga. Genom begränsningen av

dagsbotsområdet skulle reformen dessutom få ringa effekt, enär inom området

folie allenast cirka tio procent av samtliga bötesstraff, som årligen ådömdes.

Det vore ej lyckligt att fastlåsa dagsbotsskalan vid strafflagens nu gällande

bötessatser. Dessa vore med nutida penningvärde i stort sett för låga. I synnerhet

gällde att skalan vore för trång, maximum för ringa. Den normallatitud,

som under inflytande härav utbildats i praxis, läge synnerligen lågt. Då

straffbuden med deras skalor bibeköllos oförändrade, men varje tiokrona skulle

evalveras i två dagsböter, och då vidare en dagsbot syntes vara avsedd att för

den stora mängden av de bötesdömda rätt avsevärt understiga den genomsnittliga

dagsinkomsten, kunde befaras, att reformens praktiskt mest framträdande

resultat bleve en icke påkallad betydande sänkning av bötesbeloppen över hela

linjen för strafflagens bötesbrott. Bestämmelserna angående dagsbotsbeloppets

fastställande gåve icke domaren tillräcklig ledning. I allt fall borde till

undvikande av orimligt resultat vid böters utdömande maximum och minimum

för dagsbotens belopp stadgas. Då förslaget lämnade förvandlingsstraffet helt

åsido, måste reformen få väsentligen minskat värde. Förslaget saknade bestämmelser

örn böters erläggande avbetalningsvis; likaväl som domstol tillagts

befogenhet att medgiva anstånd med böters gäldande, borde den tillerkännas

rätt att bestämma örn avbetalningar i vissa terminer.

Reservation.

Riksdagens

beslut.

Sammanfattning

a v

anmärkningarna.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

1930 års Vid upptagandet inom departementet till förnyad behandling av frågan örn

‘monts-" bötesstraffets reformering, har till en början övervägts, huruvida dagsbotsprinförslag.

cipen borde läggas till grund för det fortsatta reformarbetet eller örn en annan

väg lämpligen borde beträdas för vinnande av det med reformen avsedda

syftet. För bedömandet av denna fråga ur jämväl rent praktiska synpunkter

hava samtliga straffbestämmelser inom såväl allmänna strafflagen som specialstraffrätten

genomgåtts och granskats, övervägande skäl hava alltjämt funnits

tala för ett upptagande i lagstiftningen av dagsbotssystemet. Med utgångspunkt

härifrån och med beaktande av de mot 1927 års förslag framställda

erinringarna har verkställts en överarbetning av samma förslag, vilken

resulterat i förslag till lag om dag sböter och lag örn ändrad lydelse av 2

kap. 8, 9 och 11 §§ strafflagen. Förslagen torde få fogas som bilagor A och B

vid detta protokoll.

De skäl, som lågo till grund för dessa förslag, sammanfattades i en promemoria

med därtill hörande förteckningar dels över de viktigaste grupper

brott, som undantogos från dagsbotsområdet, dels över brott, som ansågos nära

jämförliga med vissa av de undantagna men som enligt förslaget likväl skulle

falla inom dagsbotsområdet. Förteckningarna torde få fogas såsom bilagor

C, D och E vid detta protokoll.

_ Lagförslagen med promemoria och brottsförteckningar ha remitterats för avgivande

av yttrande till samtliga hovrätter, domhavande, rådstuvurätter, polisdomstolar

samt poliskammare med dömande myndighet ävensom till professorn

Johan C. W. Thyrén i egenskap av sakkunnig för utarbetande av förslag till

revision av strafflagen.

Avvikel- De inom departementet upprättade förslagen skilde sig från 1927 års för*1927

års*1 sIag huvudsakligen i följande hänseenden:

förslag1. Dagsbotssystemet infördes i princip över hela bötesområdet. Från denna

regel uppställdes emellertid vissa undantag. Dagsböter skulle således ej ådömas,

evad brottet folie inom allmänna straffrätten eller specialstraffrätten, för

brott, vara straffet skulle bestämmas efter särskild beräkningsgrund (normerade

böter) eller för brott, som, där det ej vöre förenat med försvårande omständigheter,

icke vore belagt med svårare straff än böter högst trehundra

kronor. Från dagsbotsområdet undantogos vidare, förutom tryckfrihetsbrott,

brott mot hälsovårdsstadgan, byggnadsstadgan eller brandstadgan eller mot

föreskrifter, som givits i enlighet med någon av nämnda stadgar, eller mot

hamnordning. Dagsbotsskalan frigjordes från beroende av de nu gällande

bötessatserna. En enhetlig skala skulle gälla med ett minimum av en dagsbot

och ett maximum av etthundratjugu dagsböter. Där minsta bot i lag eller

författning vore bestämd till femtio kronor eller däröver, skulle dock lägsta

antalet dagsböter vara en tiondedel av det bestämda bötesbeloppets krontal.

I fråga örn dagsbotens belopp infördes ett maximum av trehundra

.. kronor. Med hänsyn till dagsbotsskalans maximum etthundratjugu dagsböter

— i sak motsvarande ungefär en fördubbling av det allmänna maximum i

1927 års förslag — bestämdes, att vid förvandling av dagsböter till fängelse

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

21

varje dagsbot skulle räknas — i stället för såsom i sistberörda förslag till fem

kronor — till tio kronor. Slutligen upptogos bestämmelser, att myndighet,

som Kungl. Majrt bestämde, skulle kunna medgiva, förutom anstånd med

gäldande av böter, jämväl rätt att erlägga böterna avbetalningsvis.

De hörda myndigheterna hava på något enstaka undantag när uttalat sin

anslutning till grundsatsen örn bötesstraffets anpassande efter den tilltalades

betalningsförmåga. Därvid hava flera framhållit, att redan nu vid bötesstraffs

utmätande hänsyn i viss mån toges till den sakfälldes ekonomiska villkor men

att uttryckliga föreskrifter till lagfästande av denna praxis vore önskvärda.

Om således enighet i det stora hela synes råda om utgångspunkten för en reform

av bötesstraffet, gå meningarna starkt i sär om lämpligaste sättet för vinnande

av det med reformen avsedda syftet. Sålunda har ungefär hälften av dem,

som yttrat sig i ärendet (Svea hovrätt, 59 domhavande, 46 rådstuvurätter och

1 poliskammare), tillstyrkt eller ej haft något att invända emot dagsbotsprincipens

upptagande i vår lag samt i anslutning därtill förordat eller lämnat utan

erinran en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med departementsförslagen,

varjämte några myndigheter (10 domhavande, 10 rådstuvurätter och 2

poliskammare) trots anförda betänkligheter, delvis hänförande sig till dagsbotssystemet

såsom sådant, icke ansett sig böra avstyrka förslagen.

övriga myndigheter (Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, 50

domhavande, 32 rådstuvurätter och 4 polisdomstolar) hava däremot i allmänhet

givit företräde åt den så kallade enkla regeln för böternas proportionalisering

— åtminstone vid en partiell reform sådan som den förevarande — samt

på grund härav eller av andra närmare angivna skäl avstyrkt förslagen i denna

del.

De föreslagna bestämmelserna örn anstånd med böters gäldande samt böters

erläggande genom avbetalning hava av så gott som samtliga myndigheter i sak

lämnats utan erinran.

Professor Thyrén har framställt erinringar allenast på enstaka punkter, till

vilka jag återkommer.

Innehållet i underdomstolamas yttranden, såvitt angår departementsförslagens

huvudgrunder, torde i stora drag kunna sammanfattas sålunda:

Av dagsbotssystemets anhängare hava flera av dem, som motiverat sin anslutning

till förslagen, uttalat, att dessa vöre ägnade att tillgodose rättskrav,

som länge gjort sig gällande, eller att införandet av dagsbotssystemet vore ett

steg i rätt riktning. Några hava funnit goda skäl tala för förslagens upphöjande

till lag för vinnande av erfarenhet om dagsbotssystemets verkningar i

avbidan på en allmän strafflagsreform. Från andra håll har yttrats, att dagsbotssystemet

ägde företräde framför den så kallade enkla regeln för bötesstraffets

proportionalisering. Till stöd för denna mening har anförts, att nämnda

regel icke gåve samma garanti som dagsbotssystemet för en effektiv anpassning

av bötesstraffet efter betalningsförmågan. De svårigheter, som otvivel
-

A Ilin ann»

omdömen.

Underdom
stolarna.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

aktigt vore förenade med proportionalisering av bötesstraffet över huvud, skulle

säkerligen, därest föreskrifterna därom gåves i mera allmänna ordalag, medföra,

att domstolen ofta nog underläte att vederbörligen beakta betalningsförmågan.

Från enstaka håll har framhållits, att en höjning av bötesmaxima samt

införande i samband därmed av en allmän regel om straffets utmätande efter

den sakfälldes ekonomiska villkor icke vore tillfyllest i de fall, då den sakfälldes

betalningsförmåga vore ringa. Det vore dock dessa fall, som i främsta

rummet påkallade en reformering av bötesstraffet. Dagsbotssystemets införande

syntes därför ofrånkomligt, örn man i fråga örn de mindre bemedlade

ville ernå en riktig anpassning av bötesstraffet.

Även med denna sin principiella inställning till dagsbotsprincipen framställa

dock vissa domstolar erinringar i ett eller annat hänseende mot förslagets särskilda

delar. Dessa erinringar hänföra sig framför allt till dagsbotsområdets

avgränsning, dagsbotsskalans frigörande och dagsbotsbeloppets bestämmande

samt överensstämma i huvudsak med de invändningar, som gjorts av dagsbotssystemets

motståndare och till vilka jag återkommer i det följande. Å

andra sidan har även framhållits, att den föreslagna gränsen för dagsbotsområdet

vore väl funnen, att dagsbotsskalans anordnande utgjorde ett steg i rätt

riktning samt att svårigheterna vid dagsbotsbeloppets bestämmande icke vore

av större betydenhet.

Av de underdomstolar, vilka avstyrkt den föreslagna dagsbotslagen, har flertalet

grundat sitt avstyrkande på erinringar mot dagsbotsprincipen såsom sådan.

Mot denna har sålunda anmärkts, att uppdelningen av straffmätningen

i två skilda akter, avseende den ena att utmärka brottets svårhetsgrad och den

andra att fastställa den brottsliges betalningsförmåga, vore konstlad och aldrig

skulle låta sig rätt genomföras. Domaren kunde näppeligen vid bestämmandet

av antalet dagsböter (svårhetsgraden) underlåta att taga hänsyn till den tilltalades

betalningsförmåga, lika litet som han vid fastställandet av dagsbotsbeloppet

kunde undgå att beakta brottets svårhetsgrad. Domaren måste sålunda

vid straffets utmätande redan från början taga i betraktande såväl svårhetsgraden

som betalningsförmågan. Under sådana förhållanden vore det fara

värt, att domaren först bestämde det slutliga bötesbeloppet och därefter, med

ledning av sagda belopp, dagsböternas antal och beloppet av varje dagsbot.

[Vidare har framhållits, att den föreskrivna tudelningen av bötesdomen medförde,

att den sakfälldes betalningsförmåga skötes i förgrunden och komme att undanskymma

andra för straffmätningen minst lika viktiga faktorer. Härmed

vore flera olägenheter förenade. Då det stora flertalet bötesdömda utgjordes

av obemedlade eller mindre bemedlade personer, vore en allmän sänkning av

bötesstraffen att vänta till men för straffets avskräckande verkan. Å andra

sidan drabbades personer i god ekonomisk ställning ofta allt för strängt. Svårigheten

att fastställa den sakfälldes betalningsförmåga kunde lätt leda till

ett felaktigt utmätande åv dagsbotsbeloppet. Med hänsyn till dagsbotssystemets

konstruktion kunde ett ringa fel vid dagsbotsbeloppets bestämmande verka

avsevärt förryckande å det slutliga bötesbeloppet. Slutligen har erinrats,

att vid åtskilliga brott motivet vore vinningslystnad. Böterna borde då ej sät
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kund. Maj:ts proposition nr 188.

23

tas till lägre belopp än som motsvarade den vinst, gärningsmannen räknat med

vid brottets begående. Därest i sådant tall den brottsliges betalningsförmåga

vore ringa, medgåve dagsbotssystemet icke utdömande av böter till lämpligt

belopp.

Jämte det sålunda dessa domstolar ställt sig avvisande mot dagsbotssystemet

såsom sådant hava flera av dem jämväl vänt sig mot det sätt, varpa detta

system upptagits i lagstiftningen. Härutinnan har framhållits huvudsakligen

följande: Redan den omständigheten, att skilda bötessystem komme till användning

inom olika delar av bötesomradet, medförde olägenheter. En tillfredsställande

gränsdragning mellan förseelser av politinatur och verkliga brott

vore icke möjlig i vår nuvarande strafflagstiftning. I allt fall hade det

försök till gränsdragning, som gjorts i dagsbotslagen, icke lyckats. En enhetlig

skala gåve icke såsom de nu befintliga böteslatituderna uttryck för lagstiftarens

uppfattning örn de olika brottens skiftande svårhetsgrader. Ej

heller erhölle domaren av de för dagsbotsbeloppets bestämmande givna reglerna

någon ledning vare sig vid fastställandet av den sakfälldes betalningsförmåga

eller vid avgörandet, i vad mån denna skulle tågås i anspråk.

Trots all noggrannhet vid utredningen örn den tilltalades betalningsförmåga

skulle det ofta nog inträffa, att domstolen komme till felaktigt resultat. Härtill

komme, att utredningen rörande de faktorer, som vöre bestämmande för betalningsförmågan,

komme att avsevärt öka åklagares och domstolars arbetsbörda.

Den tilltalade komme att tillskyndas ökade rättegångskostnader och

därjämte i många fall obehag genom offentliggörandet av hans ekonomiska

förhållanden.

I stället för upptagande i lagstiftningen av dagsbotsprincipen hava de avstyrkande

underdomstolarna i allmänhet förordat införande av den generella

regeln, att vid utmätande av bötesstraff hänsyn skall tagas till den sakfälldes

betalningsförmåga. Därvid hava olika utvägar anvisats för möjliggörande

att brottets svårhetsgrad skall kunna komma till uttryck i bötesdomen.

Från några håll har sålunda föreslagits att i sådana fall, då betalningsförmågan

inverkat i höjande eller sänkande riktning, detta borde angivas i domsmotiveringen.

Från andra håll har förordats utsättande i domen av det förvandlingsstraff,

som i händelse av bristande betalning skulle följa a brottet. I några

yttranden lia emellertid föreslagits andra anordningar för bötesstraffets proportionalisering.

Dessa innebära i stort sett, att domaren vid utmätande av

bötesstraff skulle inom gällande latitud — vilken finge anses såsom avvägd

med tanke på personer i medelgoda villkor — utsätta ett efter brottets svårhet

bestämt belopp, efter vilket förvandling skulle ske, samt därefter fastställa ett

med hänsyn till den sakfälldes betalningsförmåga avpassat tillägg eller avdrag.

Hovrätterna, som vid avgivande av sina utlåtanden haft tillfälle att taga Hovrätterna.

del av dem underlydande domstolars yttranden, hava såsom förut angivits

stannat i olika meningar rörande lämpligheten av dagsbotsprincipens upptagande

för närvarande i lagstiftningen.

Svea hovrätt har i sitt utlåtande med tillfredsställelse hälsat det förnyade Svef&*ov

övervägandet av möjligheterna att på dagsbotssystemets väg genomföra den

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

önskvärda omläggningen av bötesstraffet samt framhållit, att de med en dylik

omläggning förknippade och delvis ofrånkomliga olägenheter — till vilkas

avhjälpande eller minskande hovrätten dock framställt vissa förslag — icke

utgjorde tillräcklig anledning att avvisa eller uppskjuta genomförandet av en

så betydelsefull och av omständigheterna påkallad reform som den ifrågasatta.

Denna sin uppfattning har hovrätten närmare utvecklat sålunda:

Så gott som fullständig enighet syntes i vårt land råda i fråga örn angelägenheten

av att lagbestämmelserna om bötesstraff reformerades, i syfte att.

när det gällde ekonomiskt välsituerade personer, bereda denna straffart ökad

effektivitet och på samma gång undanröja eller minska den brist på likhet

inför lagen, till vilken ifrågavarande bestämmelser i vissa fall måste leda.

En övervägande ehuru ingalunda enhällig mening torde ock samla sig örn

önskvärdheten av att en dylik reform komme till stånd någorlunda snart.

och alitsa icke ställdes i beroende av en, säkerligen långt avlägsen, allmän

revision av strafflagen och specialstraffrätten. Däremot ginge meningarna

starkt isär rörande två olika ifrågasatta vägar för bötesstraffets omläggande

i nyss angivna syfte. Det ena alternativet ginge ut på genomförande av en

väsentlig höjning av nuvarande bötesmaxima och en därmed förknippad regel

att vid straffets bestämmande skulle tagas hänsyn till brottslingens ekonomiska

förhållanden. Det andra av ifrågavarande alternativ avsåge införande

i var rätt av det s. k. dagsbotssystemet: straffets bestämmande genom två

kombinerade operationer av domstolen, avseende, den ena fastställande av ett

visst antal dagsböter, varierande efter brottslighetsgraden inom en i lagen angiven

latitud, och den andra en på brottslingens antagna betalningsförmåga

grundad beräkning av varje sadan dagsbots belopp. Mot principen örn omed,

e bart utdömande av bötesbelopp, som varierade efter den bötfälldes ekonomiska

förhållanden, gjorde dagsbotsprincipens anhängare gällande att den förra

principen icke gåve brottslingen och allmänheten någon säker ledning i fråga

örn lagskipare^ uppfattning om den i varje särskilt fall föreliggande brottslighetsgraden.

Man framhölle, hurusom i allmänhet ingen mer än domstolen

själv kunde uppfatta, huruvida ett högt bötesstraff berott av att brottet ansetts

vara svårt, eller tilläventyrs av domstolens mening att den dömde befunnit sig

i en synnerligen god ekonomisk ställning, likasom, å andra sidan, brottslingen

och allmänheten hade svårt att bedöma, huruvida ett anmärkningsvärt lågt

bötesstraff berodde av att brottet ansetts lindrigt, eller, måhända, av domstolens

antagande att den sakfälldes ekonomi vore svag. Även framhölles, att

den frånvaro av varje möjlighet till kontroll över straffmätningen, som sålunda

vöre förknippad med det omedelbara fastställandet av bötesbeloppet, lätt kunde

medföra en viss slapphet i genomförandet av kravet på böternas avpassande

efter betalningsförmågan och i alla händelser öka risken för ojämnhet i

tillämpandet av den vittomfattande bötesskala, örn vars oundgänglighet de

flesta vöre ense. För sin del kunde hovrätten ej undgå att ansluta sig till

den salunda framställda kritiken. Det syntes hovrätten, som om bötesbeloppets

direkta utmätande inom en i förhållande till nuvarande böteslatituder starkt

vidgad skala måste komma att i många fall utesluta möjligheten att uppfatta

och kontrollera domstolens ställning i fråga om den i varje särskilt fall bedömda

gärningens mer eller mindre straffvärda beskaffenhet; och hovrätten befarade,

att efter den nya straffskalans genomförande ett av lagstiftaren meddela*

enkelt direktiv om hänsynstagande till betalningsförmågan icke skulle vara

tillfyllest för astadkommande av en jamil, effektiv och kontrollerbar tillämpnmg

av en bötesskala med ett minimum, tilläventyrs understigande det nuvarande,

och ett maximum, som, för att lämna behörigt utrymme åt principen örn betalningsförmågans

beaktande, måste sättas till tiotusentals kronor. Från denna

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

25

utgångspunkt måste det enligt hovrättens mening hälsas med tillfredsställelse,

att man sedan någon tid i vårt land från olika sidor övervägt möjligheterna att

på dagsbotssystemets väg genomföra den önskvärda omläggningen av bötesstraffet.

Det hittills i detta avseende bedrivna arbetet utvisade, att en lagstiftning

på dagsbotsprincipens grund vore förknippad med betydande svårigheter,

vilka till en viss grad torde vara ofrånkomliga. Men de olika i ämnet utarbetade

förslagen och den bakom dem liggande utredningen underlättade i alla händelser

det överblickande av det invecklade spörsmålet, som vore av nöden för

att lagstiftarens ställningstagande skulle kunna byggas på något säkrare

grund än mer eller mindre obestämda förhoppningar eller farhågor.

Göta hovrätt har -— under påvisande av de svårigheter och olägenheter, som

skulle bliva förknippade med en partiell reform av bötesstraffet på sätt med det

remitterade förslaget åsyftades — ansett så starka skäl tala mot en sådan reform,

att hovrätten icke funnit sig kunna tillstyrka att förslagen lades till

grund för lagstiftning i ämnet. Till stöd för sin ståndpunkt har hovrätten

närmare anfört:

Den till grund för förslagen liggande princip att vid utmätande av bötesstraff

hänsyn skulle tagas till de sakfälldas olika ekonomiska ställning funne

hovrätten vara riktig. Hovrätten ville alltså förorda, att sagda princip

komme till uttryck i strafflagstiftningen. Däremot ansåge hovrätten, att

det sätt, varpå principen genomförts i det remitterade förslaget till lag örn

dagsböter, gåve anledning till befogade erinringar. Hovrätten ansåge visserligen

icke uteslutet, att vid en reform av strafflagstiftningen i dess helhet

åt dagsbotssystemet skulle kunna givas en sådan utformning, att de vid

behandlingen av 1927 års förslag framkomna farhågorna för systemets bristande

lämplighet kunde i huvudsak undanröjas. Däremot torde vid en partiell

reform sådan som den med det remitterade förslaget åsyftade stora olägenheter

vara förknippade och ville hovrätten härutinnan särskilt anföra följande.

Med ett införande i vår nu gällande strafflagstiftning av dagsbotssystemet

på sätt, det remitterade förslaget avsåge, komme tre olika sträffmätningssystem

att vara under samtidig tillämpning, utan att någon rationell eller

för menige man begriplig uppdelning gjorts ifråga örn de områden, varpå systemen

skulle tillämpas. Redan en granskning av de förslaget bifogade förteckningarna

gåve vid handen, att den i förslaget verkställda uppdelningen, varigenom

brott, som icke vore belagda med svårare straff än trehundra kronors böter,

lämnats utanför dagsbotslagens tillämplighet, icke kunde anses hava givit

tillfredsställande resultat.

Efter att hava anfört åtskilliga exempel härå, till vilka jag återkommer i det

följande, samt jämväl hänvisat till de av domhavandena med flera avgivna utlåtandena

Ilar hovrätten vidare framhållit:

Omöjligheten att vid en allenast partiell reform verkställa en systematiskt

riktig avgränsning av dagsbotssystemets tillämplighetsområde medförde således,

att rättstillämpningen komme att te sig inkonsekvent, vilket i sin ordning

måste vara ägnat att rubba tilliten till rättsordning oell domstolar. Detta

tillstånd kunde icke avhjälpas genom jämkningar i en eller annan straffsats

utan allenast genom en fullständig omarbetning efter enhetliga principer av

alla straffsatser såväl i allmänna strafflagen som inom speciallagarna.

Enligt förslaget skulle vidare den i gällande lag för varje särskilt brott utsatta

straffskalan med därav följande gradering av brottens olika karaktär

bliva helt upphävd, utan att det gåves någon ledning för bedömandet, hur dagsbotsskalan

skulle användas vid fastställande av brottets svårhet. Ett dylikt

Göta hovrätt.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majds proposition nr 188.

Hovrätten

över Skåne

och Blekinge.

utplånande av de olika straff latituderna förefölle icke riktigt. Det borde ej

förbises, att därigenom lätt kunde uppkomma bristande enhetlighet i rättstillämpningen.

Ej heller för bestämmande av dagsbotens belopp lämnade lagtexten

eller motiven tillräcklig ledning. Vilken metod som än valdes för bestämmande

av dagsbotsbeloppet, skulle emellertid svårigheterna att härutinnan

komma till ett rättvist resultat föranleda till ökat överklagande av första instansens

bötesutslag. För hovrätterna komme detta att medföra avsevärt ökat

arbete och för allmänheten ökade kostnader.

Principen att vid utmätande av bötesstraff hänsyn borde tagas till den dömdes

förmåga att gälda böterna kunde man enligt hovrättens mening för närvarande

lämpligast tillgodose genom att införa stadganden av liknande innehåll som de

i den nya danska strafflagen intagna, enligt vilka domstolen, förutom å andra

straffmätningsgrunder, hade att fästa synnerligt avseende å den brottsliges

betalningsförmåga, och vilka därjämte innehölle nya grunder för förvandlingsstraffet.

Skulle emellertid övervägande skäl anses tala för ett införande av

dagsbotssystemet, borde detta enligt hovrättens uppfattning icke ske med mindre

dels en i görligaste mån rationell gränsbestämning verkställdes mellan brott i

egentlig mening och politiförseelser, dels ock dagsbotsskalan så bestämdes, att

densamma ställdes i relation till de olika straffbudens latituder, varigenom

skalan bleve bättre anpassad till varje särskilt brotts svårhetsgrad.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har — efter framhållande att den så kallade

enkla regeln för bötesstraffets avpassande efter betalningsförmågan, sådan

den utformats i Tyskland, ägde vissa företräden framför dagsbotsprincipen

— funnit sig för närvarande ej böra förorda, att förslagen upphöjdes

till lag, samt därvid framhållit huvudsakligen följande:

I fråga örn bötesstraffet hade det länge varit en stötesten att för brott av

lika svårhet den fattige skulle med penningar sona lika mycket som den

rike. Det vore sant, att själva penningutgivandet allenast vore den ena sidan

av straffet. Den andra läge på det moraliska området — i det offentliga

ogillandet av en handling, som framkomme genom domen. Även örn det

skulle vara så att i övervägande antalet fall denna sida av straffet träffade

den på det högre ekonomiska planet varande hårdare, stöde likväl fast, att i

många fall det bötesstraff, som kändes mycket hårt av den fattige, ej bleve

något lidande alls för den rike. Det syntes ej råda någon meningsskiljaktighet

örn, att ett steg i rätt riktning till undanröjande av denna ''olikhet inför

lagen’ vore att såvitt möjligt proportionera bötesstraffet efter den sakfälldes

förmåga att kunna gälda böterna. Det vore i fråga om vilken väg

man härvid skulle välja som oenigheten uppstode. De, som hyste farhågor

för att giva sig för långt ut på detta svårarbetade och svåröverskådliga fält.

ville stanna vid att — möjligtvis i förening med höjande av straffmaxima >—

allenast införa en för hela straffområdet gällande regel att vid utmätande av

bötesstraff skulle tagas skälig hänsyn till den sakfälldes förmåga att gälda

böterna. Häremot hade anmärkts och syntes hovrätten också kunna med skäl

anmärkas, att straffet ej gåve någon ledning för bedömande av i vilken grad

förbrytelsen bleve genom domen föremål för ogillande. Detta skulle visserligen

i någon mån avhjälpas genom att, såsom ock på sina håll rekommenderats,

i domen vid prononcerat höjande eller sänkande av bötesbeloppet i motiveringen

åberopades den sakfälldes bättre eller sämre ekonomiska ställning, men

det bleve enligt hovrättens mening ändå otillräckligt för att straffmätningen

ej skulle komma att verka förvillande. Det vore likaledes fara värt, att enbart

en sådan allmän regel ej skulle vara nog kraftig för att kunna i önskvärd

grad framkalla ett avvikande från de banor, varå domarna vid bötesstraffets

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 18S.

27

utmätande hittills framgått. Slutligen finge det ej heller lämnas obeaktat, att

det förvandlingsstraff, som motsvarade bötesstraffet, i händelse av, låt vara

mera sällsynt, betalningsoförmåga hos den bättre ekonomiskt situerade, komme

att drabba honom oskäligt hårt.

Sedan hovrätten framhållit, att det förefölle, som örn endast två vägar vore

möjliga för att komma fram mot det åsyftade nnilet, samt därvid erinrat örn

bestämmelserna på detta område å ena sidan i Finland och å andra sidan i

Tyskland, har hovrätten vidare 5rttrat:

Vid tillämpning av ett dagsbotssystem, sådant som det föreslagna, kunde

nog ej undvikas, att våra domare skulle av lagens ord känna^ sig tvingade

att vid proportioneringen gå vida längre både uppåt och nedåt än örn det

tyska systemet infördes. Detta skulle kunna sa till vida anses innebära en

fördel som härigenom de farhågor för bristande. effektivitet, som kanske

kunde göras gällande gentemot regeln örn proportionering i det tyska systemet,

borde i viss mån bliva borteliminerade. Nackdelarna skulle emellertid

enligt hovrättens mening bli vida större. Domaren komme ofta nog

att ställas inför överväganden av grannlaga och svårlösbar beskaffenhet. . I

alla de fall exempelvis då personer utan tillgångar och utan nämnvärd inkomst

begått förbrytelser efter vissa paragrafer i 10, 14 eller 16 kap. strafflagen,

vilka enligt nuvarande uppfattning, borde sonas med rätt. höga böter,

skulle domaren ställas inför valet att antingen bestämma ett sa lågt dagsbotsbelopp

att de därav framkommande böterna, som på grund av sin obetydlighet

lätteligen kunde anskaffas av den sakfällde genom tillfälligt arbete, lån

eller på annat sätt, bleve att likställa med strafallet eller också att ådöma

fängelse, och mången gång skulle han anse sig tvungen att välja det senare

alternativet. Örn i dessa fall en mera välsituerad medbrottsling funnes, vars

deltagande i brottet i och för sig vore svårare utan att skäligen böra. sonas med

annat än böter, skulle emellertid en sådan straffmätning verka förvillande. A

andra sidan skulle domaren också kunna sättas i en ömtålig ställning, då det

gällde att för ringare förbrytelser av förmögna personer bestämma dagsbotsbeloppet.

Mot invändningar i nu upptagna avseenden hade under förarbetena

framhållits, att det ingalunda vore meningen annat än att, såsom lagens

ord också skulle giva vid handen, domaren skulle vid dagsbotsbeloppets

bestämmande hava full frihet att sätta detta så lågt eller så högt att

därav framkomme ett i det särskilda fallet skäligt bötesstraff. .Emellertid

trodde hovrätten, att likaväl som domaren skulle just genom skyldigheten att

uppdela straffmätningen i dagsböter och dagsbotsbelopp känna sig pressad i

en mot skälighet och rättsmedvetande ej svarande riktning, lika antagligt vöre,

att örn han följde rådet om ett mera liberalt tillvägagående, allmänheten ej

skulle förstå, varför dagsbotsbeloppet bestämts så lågt för den rike och så

högt för den fattige. Med andra ord: själva metoden föranledde domaren

mången gång till att utsätta ett straff, som väl av honom kunde försvaras

med lagens motivering men som ej av allmänheten kunde bringas i överensstämmelse

med lagbuden. Vid det tyska systemet kunde de ovan antydda nackdelarna

ej alldeles undvikas, men de bleve mycket mindre framträdande. En given

fördel med det sistnämnda systemet vore att det kunde tillämpas inom hela

straffrättens område. Ehuru den uppdelning, som i förslaget skett mellan det

område, där dagsbotssystemet skulle gälla, och. det, inom vilket den s. k. enkla

regeln skulle tillämpas, syntes hava undanröjt de värsta betänkligheterna i

detta hänseende mot 1927 års förslag, hade helt naturligt uppdelningen ej kunnat

bliva fullt följdriktig. Kvar stöde dessutom svårigheten för domarna att

skola tillämpa två olika system och det i viss mån förvillande att vid samman
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Dagsbots
området.

Promem orian.

träffande av brott behöva göra detta i samma utslag. Ej heller borde det

lämnas helt ur räkningen, att den förut påpekade oegentligheten — som uppkomme

vid tillämpande av den enkla regeln inom sitt område — att en förmodat

förmögen person, som ej förmådde gälda det honom ådömda högre

bötesstraffet, bleve drabbad av ett oskäligt hårt förvandlingsstraff, skulle i

det tyska systemet genom detta straffs utsättande bortelimineras. Därjämte

förefölle denna åtgärd vara fördelaktig även ur den synpunkten att den sakfällde

härigenom från början finge klart för sig risken av att ej gälda böterna.

Efter det hovrätten förklarat sig icke kunna tillmäta någon större betydelse

åt en mot det tyska systemet gjord invändning, att förvandlingsstraffet bleve

det primära och bötesstraffets karaktär av förmögenhetsstraff därigenom komme

att undanskymmas, men däremot funnit en annan invändning, nämligen

att den tyska metoden ej innebure någon garanti för en riktig avvägning av

bötessumman, så till vida äga större tyngd som proportionaliseringen utan

tvivel bleve större vid införande av ett dagsbotssystem, har hovrätten vidare

yttrat:

Det hade^dock under förarbetena upprepade gånger av systemets tillskyndare

framhållits, att det vore av stor vikt att man vid övergång till detta

system ginge mycket försiktigt fram, så att man vid straffmätningen varken

uppåt eller nedåt komme till några uppseendeväckande resultat. Denna

tanke vore riktig. Men just därför ansåge hovrätten sig böra föredraga

det tyska systemet, där man med tillämpning av lagstadgandena kunde

förverkliga denna tanke, och ej dagsbotssystemet, där domaren på grund av

lagens bestämmelser skulle känna sig tvingad i motsatt riktning. Då genom

det av hovrätten förordade systemet proportioneringsförfarandet blivit mera

invant och genom en klok tillämpning kommit i god överensstämmelse med det

allmänna rättsmedvetandet, kunde kanske tiden vara inne att övergå till det

strängare dagsbotssystemet och detta då helst i samband med en förnyelse av

hela vår straffrätt.

Efter denna redogörelse för domstolarnas allmänna inställning till frågan

örn bötesstraffets reformering och grunderna härför övergår jag att behandla,

var för sig, de frågor ett upptagande i lagstiftningen av dagsbotsprincipen

innesluter, samt domstolarnas närmare ståndpunkt till desamma.

Enligt 1927 års proposition var, såsom i det föregående nämnts, dagsbotssystemet

i princip begränsat till allmänna strafflagen. I

I departementsförslaget till lag om dagsböter utsträcktes i anledning av de

mot 1927 års förslag gjorda erinringarna dagsbotssystemet till att principiellt

gälla inom hela bötesområdet, från vilken regel emellertid uppställdes vissa

undantag. Härom anfördes i den förslaget åtföljande promemorian:

Den ståndpunkt, 1927 ars förslag intoge i fråga om dagsbotens tillämpningsområde,

vöre uppenbarligen betingad av svårigheten att i nuvarande straffsystem

pa ett något sa när enkelt och praktiskt sätt göra en uppdelning mellan

brott av ringare beskaffenhet och andra brott. Önskvärdheten av en sådan

uppdelning torde icke från något håll ha bestritts. Det hade därför i

första hand gällt att undersöka, huruvida det ändå icke skulle vara möjligt

att utan större rubbning i övrigt vidtaga en åtminstone tillsvidare godtagbar

gruppering av brottsområdet i syfte att få dagsbotsprincipen tillämpad på i

stort sett de brott, för vilka den lämpade sig. Därvid hade genomgåtts samt
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

29

liga straffbestämmelser inom såväl strafflagen som specialstraffrätten. Att

inordna dessa sinsemellan så olikartade och på skilda tider tillkomna straffregler

i bestämda, från varandra i sakligt hänseende fullt riktigt avgränsade

grupper hade, såsom varit att vänta, visat sig ogörligt. Under arbetets gång

hade emellertid framstått såsom möjligt att bestämma vissa kategorier brott,

som lämpligen borde undantagas från dagsbotsområdet.

Till en början stöde det klart, att ett handliavande av dagsbotssystemet icke

gärna kunde anförtros åt andra myndigheter än domstol eller poliskammare.

Böter, som ådömdes av administrativ myndighet (länsstyrelse, överexekutor

eller verksstyrelse), borde alltså hållas utanför dagsbotsprincipen (1 § första

stycket).

Enighet syntes vidare råda därom, att från dagsbotsområdet borde såsom

av politinatur undantagas brott mot ordningsstadgan för rikets städer, hälsovårdsstadgan,

byggnadsstadgan för rikets städer eller brandstadgan eller i

enlighet med någon av dessa stadgar givna föreskrifter eller mot hamnordning

(1 § punkt 4).

Till brott av politinatur eller därmed jämförlig beskaffenhet torde emellertid

höra jämväl åtskilliga andra brott av ringa beskaffenhet. Att på ett för

lagtillämpningen tillfredsställande sätt avgränsa dessa vore givetvis vanskligt.

De skilda straffbara förfaranden, varom det här bleve fråga, vore alltför

olikartade för att kunna inordnas under en allmän regel. Straffsatserna

vore tillkomna på olika tider och därför föga enhetliga. En detaljerad omarbetning

av gällande bestämmelser skulle erfordras, därest en fullt rationell

uppdelning skulle kunna genomföras. Och fråga vore, om en sådan överhuvud

taget vore möjlig. I varje fall vore det nödvändigt att nu inskränka sig till

att försöka få till stånd en gränsdragning, som i det stora hela täckte vad

man i sak ville nå. Vid genomgående av gällande straffbestämmelser hade

en framkomlig väg synts vara en uppdelning av brotten med hänsyn till de

för dem bestämda bötesmaxima. Strafflagens allmänna bötesmaximum, 500

kronor, hade så till vida satt sin prägel på det övriga straffområdet, att bötesmaxima

för verkliga brott i allmänhet icke satts därunder. För ringare brott

vore bötesmaximum i strafflagen ej över 200 kronor. Inom specialstraffrätten

vore för dylika brott detta maximum förhärskande. Här förekomme dessutom

för ett fåtal dylika brott något högre maxima å 250 eller 300 kronor.

Vid 300 kronors maximum skulle sålunda möjligen kunna sättas den gräns,

efter vilken en uppdelning borde ske. Med utgångspunkt från denna gräns

hade upprättats en förteckning över samtliga brott, som icke förskyllde svårare

straff än böter högst 300 kronor. Till denna grupp hade jämväl hänförts

fylleriförseelsen, vilken visserligen i vanliga fall icke vore belagd med högre

straff än 100 kronor men under försvårande omständigheter kunde straffas

med 500 kronor. Till belysning av den ifrågasatta gränsdragningens innebörd

hade ytterligare upprättats en förteckning, upptagande brott, sorn, ehuru

de kunde förskylla högre straff än böter högst 300 kronor, kunde anses vara

nära jämförliga med de i förstnämnda förteckning upptagna. En överblick

över straffområdet gåve vid handen, att den ifrågasatta gränsdragningen lämnade

ett i allt väsentligt tillfredsställande resultat. Endast på ett par punkter

skulle möjligen anledning kunna föreligga att ifrågasätta någon mindre jämkning.

Ä ena sidan kunde således vissa brott inom allmänna strafflagens område

med maximibelopp ej överstigande 300 kronor knappast anses vara polititorseelser

i ordets egentliga mening. Bland dessa vore olovlig jakt enligt 24

kap. 13 § första stycket ojämförligt viktigast. Skäl skulle sålunda kunna anföras

för hänförande till dagsbotsområdet av jämväl hithörande brott. Enklast

skulle detta kunna ske genom en helt visst i och för sig välgrundad höjning

till belopp över 300 kronor av de för dem gällande maxima. Emellertid syntes

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Tttrandena.

med en sådan åtgärd lämpligen kunna anstå, till dess erfarenhet vunnits örn

dagsbotssystemets verkningar. Å andra sidan funnes åtskilliga brott med

maximistraff överstigande 300 kronor, som icke obetingat borde falla under

dagsbotsområdet. De straffbestämmelser, varom här vore fråga, avsåge ofta

gärningar av inbördes ganska skiljaktig beskaffenhet; under en och samma

latitud inrymdes sålunda straff såväl för ordningsförseelser som för gärningar

av mera allvarlig brottslighet. Att nu göra en uppdelning inom dessa straffbestämmelser

mellan förseelser, å ena, och verkliga brott, å andra sidan, vore

tydligen icke möjligt. Någon nämnvärd olägenhet av dagsbotssystemets tilllämpning

över hela linjen i dessa fall torde emellertid icke vara att befara,

helst den ifrågasatta dagsbotsskalan lämnade utrymme för ådömande av jämväl

relativt lågt straff (1 § punkt 3).

En betydande grupp brott, som vidare torde böra falla utanför dagsbotsområdet,

utgjordes av sådana, för vilka böter vore bestämda efter särskild

beräkningsgrund (normerade böter). Till denna grupp hörde i stort sett två

kategorier brott. Såsom typiska för den ena kategorien kunde nämnas vissa

brott mot stämpelförordningen. Straffet för dessa brott vore bestämt i multipler

av undandragen stämpel, och syftet därmed torde i främsta rummet ha

varit att förhindra den brottslige att göra en vinst på lagöverträdelsen ävensom

att åstadkomma en kraftig preventiv verkan. Detta syfte kunde icke alltid

uppnås vid ett strängt hänsynstagande till den sakfälldes betalningsförmåga å

tidpunkten för domen. Den andra kategorien utgjordes av vissa ämbetsbrott,

för vilka straffet bestämdes enligt 25 kap. 21 § första punkten strafflagen.

Den regel, efter vilken straffet i dessa fall utmättes, innefattade redan ett

hänsynstagande till den sakfälldes betalningsförmåga, över samtliga brott,

för vilka normerade böter vore bestämda, hade upprättats särskild förteckning

(1 § punkt 2).

Vidare torde i överensstämmelse med 1927 års förslag böter i tryckfrihetsmål

böra undantagas från dagsbotsområdet (1 § punkt 1).

Slutligen vore att erinra, att under det i förslagets 1 § punkt 3 givna undantaget

folie samtliga i gällande författningar förekommande brott, för vilka

ett ’fixt’ bötesbelopp vore bestämt, samt att under punkt 4 icke upptagits

ordningsstadgan för rikets städer, då brott mot densamma eller i enlighet med

den givna föreskrifter ej i något fall förskyllde svårare straff än böter högst

100 kronor och således omfattades av punkt 3.

Såsom dagsbotsområdet bestämts i det utremitterade förslaget skulle enligt

statistiska beräkningar inom området falla omkring hälften av alla brott, som

kunde förskylla böter. I

I de över departementsförslaget avgivna yttrandena hava domstolarna i

främsta rummet framhållit, att en rationell uppdelning av brottsområdet svårligen

läte sig göra och i varje fall ej vunnits genom den föreslagna gränsdragningen.

Uppfattningen hos domstolarna synes i allmänhet gå i den riktningen,

att dagsbotsområdet bör inskränkas. Emellertid finnas förespråkare jämväl

för motsatt mening, i det att det framhållits såsom önskvärt, att dagsbotsprincipen

komme i tillämpning örn möjligt å alla bötesbrott. Från ett håll

har sålunda yttrats härutinnan:

Det vore betänkligt att söndertrasa rättssystemet genom uppdragande av

en även ur rättssystematisk synpunkt synnerligen tvivelaktig och konstlad gräns

mellan å ena sidan brott av ringare beskaffenhet samt brott av politinatur och

å andra sidan andra brott. I det allmänna rättsmedvetandet funnes säkerligen

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

31

icke någon så markerat skild uppfattning av olika brott, som förtjänade bötesstraff,

att den kunde föranleda en sådan begränsning av dagsbotsprincipens

tillämpning, som stadgades i förslaget. Det finska systemet med enhetlighet

i detta avseende syntes därför i alla avseenden vara sundare och framför allt

mera praktiskt.

I ett annat yttrande ha anlagts följande synpunkter:

Visserligen vore det så, att i fråga örn de förseelser och försummelser, som

avsåges i punkterna 3 och 4 av förslagets 1 §, endast undantagsvis en verkligt

brottslig vilja kunde anses manifestera sig, men med böterna åsyftades

ju i allt fall att tillfoga den felande ett ekonomiskt lidande för den oaktsamhet

eller försumlighet, som han såsom god medborgare icke borde låta komma sig

till last, och då borde givetvis lidandet vara något så när kännbart för alla.

Det funnes icke någon rimlig anledning, varför exempelvis en förmögen person

genom att erlägga det ringa bötesbeloppet av två kronor skulle kunna helt

sätta sig över ett förbud att hava hund springande lös å torgdagar, eller varför

en dylik person skulle för fylleri och förargelseväckande beteende slippa

undan med samma bötesdom som en mindre bemedlad.

En mellanståndpunkt betecknar den av Svea hovrätt intagna, innebärande

att undantag från dagsbotsområdet borde göras endast i fråga om förseelser,

för vilka bötesmaximum utgjorde etthundra kronor, evad förseelserna folie inom

strafflagen eller specialstraffrätten. Denna mening har så till vida vunnit understöd,

som på annat håll ansetts, att gränsen beträffande allmänna strafflagen

borde sättas vid etthundra kronor. Även professor Thyrén har funnit

trehundra kronors gränsen förknippad med vissa olägenheter, nämligen såvitt

gällde allmänna strafflagen, varemot han icke haft något att erinra mot samma

gräns beträffande specialstraffrätten. I förstnämnda hänseende har Thyrén

huvudsakligen anfört följande:

Hela dagsbotsområdet komrne att ställas under ett faktiskt maximum av

36,000 kronor. Inom det undantagna strafflagsområdet bomme maximum

däremot att utgöra högst 200 kronor (i ett enstaka fall — fylleri under försvårande

omständigheter, 18 kap. 15 § — 500 kronor). Bland sträfflagsbrotten

utom dagsbotsområdet förekomme visserligen en eller annan polisförseelse

i egentlig mening, exempelvis brukande av icke omjusterad vikt (22

kap. 5 §), men jämväl åtskilliga gärningar, vilka icke kunde till polisförseelser

hänföras, såsom olovlig jakt (24 kap. 13 §), uppsåtligt brytande av

annans hägnad (24 kap. 10 §), olovligt betande på annans ägor (24 kap.

8 §), nedrivande av kungörelse i avsikt att hindra myndighet att meddela

sig med allmänheten (10 kap. 19 §). Å ömse sidor om gränsen folie sålunda

brott av ungefär likvärdig beskaffenhet. Den omständigheten, att domaren

för ett dylikt brott, örn det folie utom dagsbotsområdet, inskränktes

i sin straffmätning till högst 200 kronors maximum men, om brottet vore

belagt med dagsböter, finge gå ända upp till 36,000 kronor, kunde föranleda

obenägenhet hos domaren att inom dagsbotsområdet begagna sig av den honom

givna möjligheten att effektivt proportionalisera bötesstraffet efter betalningsförmågan.

Till förhindrande av en utveckling i denna riktning har Thyrén dock icke

föreslagit någon ändring av gränsdragningen inom allmänna strafflagen. Däremot

har han förordat en väsentlig höjning av bötesmaxima för de strafflagsbrott,

som skulle komma att falla utom dagsbotsområdet.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Mot den föreslagna uppdelningen av bötesområdet bar i allmänhet erinrats,

att en person kunde få lindrigare straff för ett svårare brott än för ett ringare,

eller att likartade brott kunde komma att beläggas med böter till avsevärt

olika belopp. "Vad särskilt angår trehundra kronors gränsen har framhållits,

å ena sidan att genom gränsdragningen verkliga brott komme att falla

utom dagsbotsområdet, medan å andra sidan politiförseelser bleve underlagda

dagsbotssystemet. I denna del har anförts följande:

Brottens större eller ringare svårhet kunde ej bedömas enbart efter de i lagen

utsatta latituderna. Därtill fordrades prövning från fall till fall. Sålunda

kunde exempelvis förargelse vid allmän förrättning (strafflagen 11 kap. 9 §),

varför straffet utgjorde högst etthundra kronors böter, i det särskilda fallet

förskylla ett strängare straff än ett hemfridsbrott av okynne (strafflagen

11 kap. 12 §), för vilket straffet vore bestämt till böter utan angivande av

bötesmaximum. En befälhavares försummelse att föra dagbok (sjölagen 287 §;

bötesmaximum 200 kronor) vore i allmänhet ett svårare brott än hans vägran

att förse antagen besättningsman med motbok (sjömanslagen 73 §; bötesmaximum

500 kronor). Han kunde likväl icke för det förra brottet ådömas strängare

straff än vanliga böter, under det han för det senare brottet finge dagsböter.

Särskilt stötande tedde sig detta förhållande, därest de båda brotten förelåge

till bedömande samtidigt.

Dagsbotssystemets begränsning till viss del av bötesområdet kunde vidare

medföra, att likartade brott belädes med böter till avsevärt olika belopp. Sålunda

kunde en mycket rik person för egenmäktigt förfarande (strafflagen

10 kap. 20 §) bliva ådömd en dagsbot ä 300 kronor, under det han för vägran

av handräckning åt offentlig förrättningsman (10 kap. 23 § första punkten)

finge endast 25 ä 30 kronors böter. Å andra sidan kunde ifråga om en medellös

person ett dagsbotsstraff för ett svårare brott exempelvis våldsamt motstånd

(10 kap. 6 §) motsvara ett lägre bötesbelopp än vanliga böter för ett

ringare brott såsom fylleri (18 kap. 15 §). — Brott mot strafflagen 10 kap.

6 § (våldsamt motstånd) eller 14 kap. 13 § (lindrigare misshandel), vilka folie

inom dagsbotsområdet, sammanträffade ofta med de från området undantagna

brotten mot 11 kap. 15 § (förargelseväckande beteende) eller 18 kap. 15 §

(fylleri). Vid sådant förhållande förelåge särskilda skäl att icke behandla

dessa brott olika.

Ytterligare exempel på att förseelser av tämligen likartad beskaffenhet folie

å ömse sidor örn gränsen mellan dagsbotsområdet och det övriga bötesområdet vore

överträdelse av föreskrift, att under färd skulle å automobil föras viss

skylt (motorfordonsförordningen 21 § 1 mom. b och 42 §; maximum 200

kronor), samt underlåtenhet av förare att, innan körningen började, förvissa

sig om att sådan skylt funnes (motorfordonsförordningen 21 § 4 mom. och

40''§; maximum 500 kronor); försummelse av hotellägare att anmäla utlännings

ankomst eller avresa (hotellstadgan 35 och 41 §§; maximum 200 kronor)

samt underlåtenhet av den, som mottagit utlänning till härbärgerande

eller anställt sådan person i sin tjänst att till polismyndighet avgiva viss

anmälan (kung. den 11 nov. 1927 med vissa föreskrifter i anledning av lagen

den 2 augusti 1927 om utlännings rätt att här i riket vistas, 40 §, jämförd

med 5 och 38 §§ nämnda lag; maximum 500 kronor). I vissa fall komme

till och med enahanda förseelse att bestraffas enligt olika system. Sålunda

komme första resan olovlig försäljning av pilsnerdricka att falla utom dagsbotsområdet,

andra och högre resor däremot inom.

Exempel å verkliga brott, som, oaktat de borde falla inom dagsbotsområdet,

uteslötes därifrån, vore — enligt Göta hovrätts mening — åtskilliga i allmänna

strafflagen förekommande brott, såsom 10 kap. 13, 15 och 23 §§,

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

33

12 kap. 18 §, 16 kap. 11 §, 18 kap. 15 §, 22 kap. 17 § och 24 kap. 5, 8,

10, 11, 13 och 14 §§ ävensom vissa brott enligt rättegångsbalken, såsom

14 kap. 8 §, 15 kap. 14 §, 28 och 29 kapitlen. Exempel på politiförseelser, som

borde falla utom området men icke vore undantagna, utgjorde underlåten anmälan

till autonrobilregister (motorfordonsförordningen 43 §) samt framförande

av velociped utan tänd lykta (vägtrafikstadgan 5 och 16 §§) jämte

vissa andra i förteckningen bilaga E upptagna förseelser.

Det erinrades ock, att vissa ämbetsbrott, för vilka straffet skulle bestämmas

enligt 25 kap. 21 § strafflagen, komme att falla utom eller inom dagsbotsområdet

beroende på örn det ifrågavarande ämbetet vore förenat med inkomst eller icke

—- ett förhållande, som kunde leda till den oegentligheten, att en förmögen person,

som förbröte sig i sitt ämbete, komme att ådömas mildare straff örn han

åtnjöte lön i ämbetet än örn detta vore oavlönat.

Ytterligare exempel på egendomliga inkonsekvenser erbjöde förseelser mot

vissa för Stockholm givna trafikföreskrifter. Sålunda stadgades i 6 §

14 punkten av de med stöd av ordningsstadgan för rikets städer

utfärdade särskilda ordningsföreskrifterna för Stockholm förbud

att lämna fordon å gata på annan plats än polisen anvisat, där det

ej skedde vid kortare uppehåll under färd för hämtande eller avlämnande

av varor eller uträttande av annat nödigt ärende. Förseelse häremot,

skulle, då bötesmaximum vore 100 kronor, beläggas med vanliga böter. Å

andra sidan stadgades i föreskrifter, som meddelats med stöd av vägtrafikstadgan,

att å vissa uppräknade, starkt trafikerade gator eller gatudelar fordon

icke finge vara stående längre tid än som vore nödvändigt för av- eller

pålastning av gods eller åkandes av- eller påstigande. Förseelse mot sistnämnda

bestämmelse komme, då bötesmaximum här vore 1,000 kronor, att

beläggas med dagsböter.

I fråga örn vissa grupper brott har slutligen på enstaka håll framhållits,

att förseelser mot vägtrafikstadgan borde hänföras till dagsbotsområdet endast

där de skedde vid framförande av motorfordon, att vissa förseelser mot

byggnadsstadgan innebure ett sådant uppenbart och medvetet åsidosättande

av byggnadsnämnds föreskrifter, att dagsböter i och för sig vore för dem påkallade,

samt att skäl saknades för uteslutande från dagsbotsområdet av sådana

tryckfrihetsbrott, för vilka straffet skulle bestämmas enligt allmänna

strafflagen.

Enligt 1927 års proposition var, såsom framgår av den tidigare lämnade Dagsbotsredogörelsen,

dagsbotsskalan beroende av den i varje särskilt fall i lagen ut- skålan,

satta penningbotsskalan.

I departementsförslaget gjordes i anledning av framställda erinringar mot Promemorian.

1927 års förslag dagsbotsskalan oberoende av bötessatsema. Endast i fråga

örn vissa bötesminima gjordes härifrån undantag. I den förslaget åtföljande

promemorian anfördes i denna del:

I fråga om dagsbotsskalan torde det vara uppenbart, att betydande fördelar

skulle uppnås, därest denna skala kunde helt frigöras från gällande bötessatser

och domaren alltså erhölle frihet att utmäta dagsböternas antal efter brottets

svårhet inom ett allmänt gällande maximum. Någon anledning att i ett

dagsbotssystem hålla fast vid en bötesskala, som företedde så väsentliga brister,

att för brott av samma svårhetsgrad gällde de mest skilda straffsatser, beroende

på örn brottet vore straffbelagt i strafflagen eller ej, eller om straffet vore att

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. leif haft. (Nr 188.) •>

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

Yttrandena.

finna i en författning av äldre eller yngre datum, kunde givetvis icke föreligga.

Den ledning för bestämmande av bötesbeloppet med hänsyn till brottets

svårhet, som ett så beskaffat bötessystem erbjöde, vore av föga värde. Vid

en nyordning på detta område torde det därför vara en uppgift av största vikt

att tillika söka få till stånd en för hela dagsbotsområdet gemensam, enhetlig

skala och därmed i ett slag rätta till de oegentligheter, som under tidernas

lopp insmugit sig. Lika litet som det ursprungligen förelåge någon skillnad

mellan bötesskalor för brott enligt strafflagen och inom specialstraffrätten,

lika litet funnes skäl att i ett nytt bötessystem upprätthålla en sådan skillnad,

blott bötesskalans spännvidd gjordes så stor, att däri lämnades tillräckligt

utrymme för utmätande av straff enligt de olika svårhetsgrader, brotten

kunde förete. Örn vidare, såsom hos oss, förvandling till fängelse skulle ske

efter en fix skala, borde tillses, att bötesstraffets variation så långt ske kunde

betingade motsvarande förändring av förvandlingsstraffet. Enligt gällande rätt

motsvarade ett bötesstraff av exempelvis 1,200 kronor enahanda förvandlingsstraff

som 5,000 eller 10,000 kronor. I ett dagsbotssystem vore det däremot

icke någon mening i att låta märkbart olika antal dagsböter motsvaras av samma

förvandlingsstraff. Vid övervägande av de olika på denna fråga inverkande

omständigheter och då det icke syntes låta sig göra att i detta sammanhang

ändra grunderna för bötesförvandlingen, hade det funnits lämpligt att föreslå en

skala från och med en till och med etthundratjugu dagsböter, därvid varje dagsbot

skulle vid förvandling till fängelse enligt den i strafflagen angivna förvandlingsskalan

anses svara mot tio kronor. Enligt denna förvandlingsregel komme.

frånsett förvandlingsstraffets bas av 3 dagar, två dagsböter att i stort sett

svara mot en dags fängelse. Med en så anordnad skala vunnes tillika, att förbrott

enligt strafflagen — i huvudsaklig anslutning till vad gällde före 1922 års

förvandlingsskala — förvandlingsstraffet kunde liksom inom specialstraffrätten

uppgå till 60 dagars fängelse.

Örn således ett frigörande av dagsbotsskalan från gällande straffsatser i

princip både kunde och borde ske, torde detta dock icke låta sig genomföras helt

och hållet. Här syftades på de flerstädes i såväl strafflagen som specialstraffrätten

förekommande särskilda bötesminima. Försiktigheten torde bjuda •—

till förekommande av en allmän straffnedsättning — att minima förslagsvis

från och med 50 kronor alltjämt bibehölles jämväl i ett dagsbotssystem. Vid

sådant förhållande torde det bli nödigt att beträffande nu angivna fall införa

en evalveringsregel, enligt vilken dessa minima kunde förvandlas till dagsböter.

En lämplig regel torde vara, att dagsböternas minimiantal bestämdes

till 1ho av det i kronor utsatta bötesminimum.

Vissa av de hörda domstolarna ■— däribland Göta. hovrätt — hava erinrat,

att en enhetlig skala inom hela dagsbotsområdet icke, såsom de nu befintliga

böteslatituderna, gåve uttryck för lagstiftarens uppfattning om de olika

brottens skiftande svårhetsgrader. Till följd härav berövades samhället det

icke obetydliga medel till rättskänslans vidmakthållande, som den redan i

lagstiftningen gjorda graderingen av brotten innebure. Och domaren saknade

vid straffets utmätande den ledning, som förefintligheten av en för brottet

avsedd särskild bötesskala skulle givit. För att komma till ett riktigt

resultat bleve domaren nödsakad att för varje brottstyp själv tillskapa en

skala, enligt vilken antalet dagsböter skulle bestämmas. Å domaren komme

således att överflyttas en uppgift, som egentligen tillkomme lagstiftaren. Att

härigenom en besvärande osäkerhet och ojämnhet vid lagtillämpningen skulle

uppkomma vore tydligt.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

35

I några yttranden har förordats en sänkning av högsta antalet dagsböter.

I sådant hänseende har från ett pär håll föreslagits ett antal av sextio dagsböter,

därvid framhållits, att en dagsbot i dylikt fall komme att i stort sett

svara mot en dags fängelse, varigenom bland annat vunnes den fördelen, att

dagsböterna komme att göra skäl för namnet. En domhavande har föreslagit

etthundra dagsböter.

I fråga örn den föreslagna bestämmelsen angående särskilt minimum i vissa

fall för dagsbotsantalet har å ena sidan anmärkts, att bestämmelsen stundom

kunde leda till för strängt resultat, medan å andra sidan framhållits, att

bestämmelsen borde utsträckas att gälla även då minsta bot vore bestämd

till belopp understigande femtio kronor.

Enligt 1927 års förslag skulle dagsbotsbeloppet bestämmas efter ty med

hänsyn till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och

andra levnadsförhållanden prövades skäligt. I departementsförslaget vidtogs

i anledning av de mot 1927 års förslag gjorda erinringarna i sak icke någon

annan ändring än att ett maximum å trehundra kronor infördes.

I de avgivna yttrandena hava allmänt upprepats de anmärkningar, som framställts

redan mot 1927 års förslag, därvid särskilt framhållits nödvändigheten

av vägledande direktiv för dagsbotsbeloppets bestämmande. Förslag i

sådant hänseende hava ock på sina håll framlagts, delvis av mycket skiftande

innebörd.

Svea hovrätt har i denna del framhållit, att vad det gällde vore att beräkna

det belopp, varmed den bötfälldes genomsnittliga för dag beräknade skäliga

levnadskostnad skulle kunna tills vidare minskas utan att han utsattes för

svårare umbäranden eller bleve ur stånd att fullgöra försörjningsplikt, samt

att det vore vid fixerandet av detta belopp som hänsyn skulle tagas till den

sakfälldes inkomst, förmögenhet och övriga levnadsförhållanden. Sin uppfattning

i frågan har hovrätten närmare utvecklat sålunda:

I förslaget angåves väl att under beaktande skulle komma den sakfälldes

''inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden

i övrigt’; men det vore svårt att inse, huru man från denna synpunkt skulle

kunna nå fram till en dagsbot, d. v. s. ett belopp, som på ett eller annat sätt

hade anknytning till ett mot en dag svarande tidsmått, något som dock med

förslagets läggning vore ofrånkomligt. Väl kunde man tala örn en dags inkomst,

men ''förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden

i övrigt’ kunde svårligen bringas i relation till något så kortvarigt som en dag.

Vad man i själva verket kunde hava åsyftat framginge ej av motiven till departementsförslaget,

men med hänsyn till tidigare förarbeten torde man få

antaga, att en dagsbot vore avsedd att motsvara vad den bötfällde, med hänsyn

till sina ekonomiska förhållanden skulle kunna under en ^längre tid framåt

varje dag avvara utan att lida nöd eller brista i honom åliggande försörjningsplikt.

Finge man i begreppet dagsbot inlägga något dylikt och erhölle

denna innebörd uttryck i själva lagtexten, komme dagsbotsbeloppet att i varje

fall lämna någon ledning åt lagskiparen. Det syntes i själva verket hovrätten,

som örn man från dylik utgångspunkt skulle kunna omredigera förslaget

så, att det erbjöde en ej alltför obestämd och i sak rimlig vägledning för dagsbotsbeloppets

beräknande.

Dagsbots
beloppet.

yttrandena.

s. 36 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

36

Enligt ett annat förslag skulle domstolen inom gränsen för den sakfälldes

medelinkomst per dag äga att med ledning av de i förslaget i övrigt angivna

omständigheterna fastställa dagsbotsbeloppet efter ty prövades skäligt. Från

ett tredje håll har förordats, att beloppet av varje dagsbot skulle fastställas

till den sakfälldes beräknade dagsinkomst, där ej den sakfälldes förmögenhet,

försörjningsskyldighet eller ekonomiska förhållanden i övrigt föranledde jämkning.

Enstaka uttalanden gå i den riktningen, att dagsbotsbeloppet borde ställas

i viss, bestämd relation till den tilltalades på grundval av senaste taxeringen

beräknade dagsinkomst. Slutligen har ifrågasatts, huruvida icke —

med hänsyn till svårigheten att erhålla tillförlitlig utredning örn den tilltalades

betalningsförmåga samt önskvärdheten av enhetlighet i rättstillämpningen

— en normaldagsbot borde införas, förslagsvis tio kronor, från vilket

belopp avvikelse borde ske allenast, då särskilda skäl därtill föranledde.

Det föreslagna maximum för dagsbotsbeloppet, trehundra kronor, har i allmänhet

lämnats utan erinran. Några myndigheter hava dock framställt anmärkningar.

Å ena sidan har hemställts, att något maximum ej borde utsättas

eller att det i allt fall ej borde sättas lägre än ettusen kronor. Å

andra sidan har föreslagits sänkning av maximum, därvid av bland andra

Göta hovrätt förordats ett belopp av etthundra kronor. En rådstuvurätt har

avstyrkt fixt maximum och i stället föreslagit, att högsta dagsbotsbelopp skulle

bestämmas till V5oo av den sakfälldes årsinkomst.

På det att icke bötesstraffet skulle i ett betydande antal fall förlora all

effektivitet och indrivningsväsendet betungas med uttagande av belopp, som

i förhållande till besväret med och kostnaden för indrivningen vore alltför

ringa, hava flera myndigheter, bland dem Svea och Göta hovrätter, funnit

nödigt, att visst minimum infördes. Olika belopp hava därvid nämnts. De

båda hovrätterna och åtskilliga andra domstolar hava förordat en krona.

Från andra håll har ifrågasatts två kronor eller fem kronor. Av enahanda

skäl hava några domstolar, bland dem berörda hovrätter, ansett erforderligt,

att i lagen infördes en bestämmelse av innehåll, att det bötesbelopp, den

sakfällde hade att gälda, icke under några omständigheter — alltså huru

än dagsbotsantal och dagsbotsbelopp fixerades — finge understiga ett visst

minimum, förslagsvis fem kronor.

Från något håll har erinrats, att den sakfälldes ekonomiska förhållanden

kunde väsentligt ändras under den ofta långa tid, som förflöte från underrättens

utslag till dess målet slutligen avgjorts i högre instans. På grund

härav hava sådana bestämmelser ansetts böra meddelas, att part med hänsyn

till de ändrade förhållanden, som kunde föreligga vid målets slutliga avgörande,

kunde få rättelse i fråga örn dagsbotsbeloppet, ändå att han icke själv

fullföljt talan i målet.

I åtskilliga yttranden har ifrågasatts, huruvida ej särskilda anvisningar

borde meddelas på vad sätt domstolen skulle tillföras kännedom örn de faktorer,

vilka vore bestämmande för den tilltalades betalningsförmåga. Härutinnan

hava framställts olika förslag, bland andra att åklagaren borde åläggas

förete uppgift örn den tilltalades senaste taxering, att åklagaren borde för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 188.

ses med blanketter att under polisutredningen ifyllas av de tilltalade och med

ungefär samma innehåll som de blanketter, vilka för närvarande användas vid

ansökningar om fri rättegång, samt att den tilltalade borde åläggas eller åtminstone

berättigas att beträffande sina ekonomiska förhållanden avgiva en

särskild självdeklaration, vilken borde åtnjuta samma skydd mot offentliggörande

som skattedeklaration.

Från vissa håll har uttalats tvekan, huruvida till grund för dagsbotsbeloppets

bestämmande borde läggas den tilltalades betalningsförmåga vid brottets

begående eller vid tiden för utslagets meddelande. Uttrycklig bestämmelse

härutinnan har ansetts erforderlig.

Enligt 1927 års förslag ägde såsom förut nämnts domstol eller poliskam-Anstånd oell

mare, som dömt till böter, i utslaget medgiva anstånd på viss tid med böternas aTbetalnill&*

erläggande. Däremot gavs i förslaget icke någon regel örn böters erläggande

genom avbetalning.

I departementsförslaget till lag örn ändring i strafflagen upptogs, delvis i Promemorian.

anledning av framställda anmärkningar, en bestämmelse, enligt vilken såväl

anstånd med böters gäldande som ock rätt att erlägga böter avbetalningsvis skulle

kunna medgivas av den myndighet och i den ordning, Konungen bestämde. I

den vid departementsförslagen fogade promemorian anfördes härutinnan:

Såsom en naturlig följd av bötesstraffets karaktär av ett förmögenhetsstraff,

vilket i möjligaste mån borde såsom sådant verkställas, framstode, att

anstånd med böters gäldande samt rätt att erlägga böter avbetalningsvis borde

kunna medgivas. Då de förhållanden, som kunde göra det behövligt för den

bötfällde att erhålla anstånd eller att få erlägga böterna avbetalningsvis, ofta

komme att inträda först på exekutionsstadiet, borde prövningen av hithörande

frågor örn möjligt anförtros åt exekutiv myndighet. Härför talade ock att,

enligt vad under förarbetena till 1927 års förslag upplysts, redan nu vid böters

indrivning anstånd eller avbetalning i viss utsträckning medgåves. Närmare

utredning härom borde åvägabringas. I allmän lag borde därför meddelas allenast

den bestämmelsen, att anstånd med gäldande av böter samt rätt att erlägga

böter avbetalningsvis kunde medgivas av den myndighet och i den ordning,

Konungen bestämde. Nödiga föreskrifter i övrigt borde meddelas i administrativ

väg. I överensstämmelse härmed hade ett stadgande med nyss angivet

innehåll införts i förslaget till lag örn ändring i strafflagen (2 kap. 9 §).

Hade böter delvis guldits — vare sig genom frivillig betalning eller utmätning

— uppkomme frågan, huru förvandlingsstraffet skulle bestämmas. Att

därvid föreskriva att vad som guldits skulle återbetalas och förvandlingsstraff

utkrävas efter hela det ådömda bötesbeloppet stöde ej i överensstämmelse med

bötesstraffets karaktär av förmögenhetsstraff. Ej heller borde ifrågakomma

att med tillämpning av den vanliga skalan låta förvandling ske efter den

oguldna återstoden. Däremot syntes förvandlingen böra ske så, att å det mot

böternas fulla belopp svarande fängelsestraff avdroges så stor del, som svarade

mot förhållandet mellan vad av böterna guldits samt vad den dömde haft

att gälda. Uppkomme därvid brutet dagatal, borde detta vara förfallet; straffet

borde icke i något fall få sättas under tre dagar. Bestämmelse av nu angivet

innehåll —- till vilken motsvarighet funnes i norsk och dansk rätt — hade

upptagits i förslaget till lag örn ändring i strafflagen (2 kap. 11 §). Följande

exempel vore ägnat att belysa bestämmelsens innebörd. Å ett bötesstraff av

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Yttrandena
-

Bötes
statistik.

40 dagsböter å 5 kronor eller 200 kronor avbetalades 100 kronor. Vid förvandling

av fulla bötesbeloppet (40 X 10 = 400 kronor; jfr förslaget till dagsbotslag

5 §) skulle ha erhållits ett förvandlingsstraff av 23 dagar. Då den bötfällde

nu guldit hälften av vad han haft att erlägga, bleve förvandlingsstraffet

hälften av 23 dagar eller 11 dagar. Hade den saki allde tillika varit ådömd

ett bötesstraff å 150 kronor för förseelse utom dagsbotsområdet, skulle med

tillämpning av 2 kap. 12 § strafflagen förvandling ske efter böternas sammanräknade

belopp (400+ 150 = 550 kronor) och förvandlingsstraffet utgöra 31

dagar. Efter avbetalningen med 100 kronor å det sammanlagda beloppet 350

kronor, skulle fängelsestraffet minskas med 100/35o eller 86/7 dagar och förvandlingsstraffet

således bliva 22 dagar.

I de avgivna yttrandena hava förevarande bestämmelser i sak lämnats utan

erinran.

Samtidigt som 1930 års departementsförslag remitterades för avgivande av

yttrande till underdomstolarna anmodades dessa att inkomma med vissa statistiska

uppgifter angående under senare halvåret 1930 ådömda böter. Uppgifterna

avsågo dels böter för brott, som enligt 1 § förslaget till lag örn dagsböter

skulle falla inom området för dagsbotens tillämpning, och dels böter för

brott, som enligt 1 § 2 stycket 3 punkten samma förslag skulle falla utom området

för dagsbotens tillämpning, dock med undantag av brott mot 11 kap.

15 § och 18 kap. 15 § strafflagen. Enligt meddelade anvisningar för uppgifternas

avfattande skulle samtliga för visst slag av brott bötfällda sammanföras

och inordnas i någon av tre grupper, vilka sammanställts huvudsakligen

med ledning av den gruppering, som använts vid statistiken för riksdagsmannavalen

1925—1928.

De skilda grupperna avsågo personer i olika förmögenhetsställningar. Sålunda

hänfördes till första gruppen (grupp A) exempelvis industriidkare, större

handlande, tjänstemän av högre grad och utövare av fria yrken. Till den

andra gruppen (grupp B) räknades bland andra hemmansägare, hantverkare,

mindre handlande, folkskollärare och vissa tjänstemän av lägre grad. Den tredje

gruppen slutligen (grupp C) omfattade till exempel torpare, vissa tjänstemän

av lägre grad och arbetare.

För varje grupp skulle utsättas antalet bötfällda, det genomsnittliga bötesbeloppet

(medeltalet) samt det högsta och det lägsta bötesbeloppet.

Sedan uppgifterna inkommit, hava de blivit inom departementet bearbetade

och sammanställda i tre förteckningar, avseende den ena strafflagen och de

båda andra specialstraffrätten. Dessa förteckningar torde få åtfölja detta

protokoll såsom bilagor 1—3.

Hela antalet bötfällda inom varje förmögenhetsgrupp fördelar sig å brott

inom strafflagen och brott inom specialstraffrätten på sätt följande sammanställning

utvisar:

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

39

Förmögenhetsgrnpp

Anta

let bStfa

llda

Strafflagen

Specialstraffrätten

Bötesmaxima

ei överstigande

300 kr.

Bötesmaxima

överstigande

300 kr.

A.........

106

1,055

1,637

B.........

815

3,573

5,894

C.........

3,416

4,752

10,699

Samma

4,337

9,380

18,230

De bötfälldas fördelning inom de olika förmögenhetsgrupperna synes visa,

att över 40 % av de bötfällda befunnit sig i god eller någorlunda god ekonomisk

ställning. Däremot giva de ådömda bötesbeloppen icke säker ledning för bedömande

av frågan, huruvida vid bötesstraffens utmätande hänsyn tagits till

den sakfälldes betalningsförmåga. Dock vill det förefalla som örn betalningsförmågan

icke utövat något större inflytande vid straffmätningen.

Beträffande brotten inom strafflagen skulle med tillämpning av bestämmelserna

i departementsförslaget av de 4,337 bötfällda 4,175 blivit adömda dagsböter

samt återstående 162 böter omedelbart i penningar. Av dessa 162 hava 50 bötfällts

för brott med bötesmaxima ej överstigande 100 kronor eller 10 för arbete

å söndag (7:3), 1 för borttagande av offentlig myndighets underrättelse (10:19),

2 för förargelseväckande beteende vid vissa förrättningar (11:9), 3 för vallande

till viss kroppsskada (14:17), 23 för brukande av mått eller vikt, som

ej var stämplat eller omjusterat (22:5), 1 för oriktig uppgift i enskild handling

(22:17), 2 för missbruk av betesrätt å samfälld mark (24: 8), 4 för brytande

eller nedkastande av annans hägnad eller grind (24:10) och 4 för tagande

av olovlig väg (24:11). Återstående 112 hava bötfällts för brott med högre

bötesmaxima än 100 kronor men ej överstigande 300 kronor eller 4 för visst deltagande

i upplopp (10:13), 1 för vägran av inträde at förrättningsman (10: 23),

48 för lindrigare missfirmelse (16:11), 1 för deltagande i äventyrligt spel

(18:14), 1 för vållande till skada å viss egendom (19:22) och 57 för olovlig

jakt (24:13:1).

Vad angår brotten inom specialstraffrätten hava pa sätt sammanställningen utvisar

9,380 bötfällts för brott med maxima ej överstigande 300 kronor och

18,230 för brott med maxima överstigande 300 kronor.

De 9,380 bötfällda fördela sig å huvudsakligen följande brottsgrupper, nämligen

förseelser i rättegång, huvudsakligen förfallolös utevaro, (2,214) samt

förseelser mot ordningsstadgan för rikets städer och lokala ordningsstadgor

(2,967), motorfordonsförordningen av 1923 (1,916), jaktstadgan (122) och

fiskeristadgan (142) ävensom förordningarna örn mått och vikt (844), angående

försäljning av pilsnerdricka (159), angående försäljning av alkoholfria

drycker (280) och angående skatt för hundar (332).

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Av ifrågavarande 9,380 bötfällda Lava 2,440 bötfällts för brott, som äro belagda

med böter överstigande 100 kronor. Det övervägande antalet av dessa

bötfällda fördela sig å följande brott: förande av motorfordon utan föreskrivna

skyltar eller dylikt (1,916), fiske under förbjuden tid eller liknande förseelser

(142) samt olovligt användande av vissa jaktmedel eller dylikt (122).

Förutnämnda 18,230 bötfällda för brott med maxima överstigande 300 kronor

fördela sig å huvudsakligen följande brottsgrupper, nämligen brott mot lagen

örn utlännings rätt att här i riket vistas (140), vägtrafikstadgan av 1923 (vid

framförande av motorfordon 3,846 och i övrigt 4,917), motorfordonsförordningen

av 1923 (6,604), trafikförsäkringslagen (306), automobilskattelagen

(113), jaktstadgan (lil), näringsfrihetsförordningen (297), kungörelsen angående

bekämpande av potatiskräfta (116) och butiksstängningslagen (113) samt

förordningarna angående försäljning av rusdrycker (314), angående försäljning

av pilsnerdricka (121) och angående tillverkning och beskattning av brännvin

(296).

YäKfh fullständigande av de uppgifter, som lämnats i 1927 års proposition

rätts till- (sid- 5) angående försöken i främmande länder att genomföra principen örn

tampning, bötesstraffets proportionalisering, torde följande få nämnas:

Lagstiftning. Såsom framgår av berörda proposition upptogs dagsbotssystemet såväl i

Danmark, det år 1923 avgivna danska kommissionsförslaget till ny strafflag som i det

år 1924 i samma ämne framlagda danska regeringsförslaget. Nya förslag

hava sedermera framlagts åren 1928 och 1929. Sistnämnda förslag blev med

vissa ändringar antaget av riksdagen i april 1930, varefter den nya strafflagen

vann Konungens stadfästelse den 15 i samma månad. 1928 års förslag övergav

dagsbotssystemet och sökte i stället genomföra bötesstraffets proportionalisering

enligt den enkla regeln. Det stadgades sålunda, att domstolen förutom

å andra straffmätningsgrunder hade att fästa särskilt avseende å den sakfälldes

betalningsförmåga. Maximibelopp fanns ej föreskrivet. 1929 års förslag åter

upptog liksom 1923 och 1924 års förslag dagsbotssystemet. Inom riksdagen

voro emellertid meningarna mycket delade. Dagsbotssystemet vann sålunda

majoritet i folketinget, men föll i landstinget. Den slutligen antagna lagen

överensstämde i denna del med 1928 års förslag och upptog alltså icke dagsbotssystemet.

Klöster ^ ^''ys^an^ och Österrike framlades år 1927 — efter förhandlingar mellan

rike. '' båda staternas justitieförvaltningar — i stort sett likalydande förslag till

strafflagar. I fråga örn bötesstraffets proportionalisering meddelades i huvudsak

samma bestämmelser som i den gällande tyska strafflagen (Verordnung

liber Vermögensstrafen und Bussen av år 1924), enligt vilken domaren har att

inom en vid latitud (allmänt bötesmaximum 10,000 mark) utmäta böterna under

skäligt hänsynstagande till den sakfälldes ekonomiska förhållanden. Förslagen

äro i båda länderna ännu beroende på riksdagens prövning.

Italien. I Italien utfärdades den 19 oktober 1930 en ny strafflag. Det allmänna bötesmaximum

är 50,000 lire, motsvarande ej fullt 10,000 kronor. Vid straffets

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 188.

41

utmätande skall hänsyn tagas till den sakfälldes personliga förhållanden och

sociala ställning. Kan på grund av hans ekonomiska villkor antagas att det

i lagen utsatta straffet, även örn maximum utdömts, skulle bliva ineffektivt, har

domaren befogenhet att höja böterna till det tredubbla.

I Tjeckoslovakien föreligger sedan år 1925 ett förslag till strafflag. Det allmänna

bötesmaximum är 100,000 tjeckoslovakiska kronor, motsvarande ungefär

11,000 svenska kronor. Bötesstraffet skall efter den sakfälldes förhållanden

utmätas så, att det för honom innebär någon tids sänkning av hans levnadsstandard,

dock utan att han sättes ur stånd att fullgöra sin försörjningsskyldighet.

Finner domstolen, att icke ens bötesstraffets maximum skulle medföra en sådan

inverkan på den sakfälldes levnadsvanor, som domstolen anser betingad av omständigheterna,

skall domstolen utdöma maximum samt därjämte förbehålla sig

att höja böterna till ett belopp, som motsvarar den dömdes genomsnittsinkomst

under en av domstolen bestämd tid, minst sju dagar och högst åtta månader.

Sedan utredning förebragts rörande den sakfälldes genomsnittsinkomst under

de senaste åren, fastställer domstolen det belopp, den sakfällde har att erlägga.

Skulle domstolen vid beräkningen av den sakfälldes genomsnittsinkomst för

den bestämda tiden komma till ett lägre belopp än 100,000 kronor, må dock böterna

i allt fall ej nedsättas under detta belopp.

I Spanien utfärdades den 8 september 1928 ny strafflag. Bötessatserna

variera intill 100,000 pesetas, motsvarande ungefär 40,000 kronor, bortsett från

fall av normerade böter. De särskilda straffbuden upptaga emellertid betydligt

snävare skalor. Någon uttrycklig regel örn den sakfälldes betalningsförmåga

såsom sträffmätningsgrund vid böternas fixering är icke uppställd.

Vad angår Finland och Norge, i vilka länder pa sätt framgar av 1927 ars

proposition vid tiden för dennas framläggande tillämpades i förstnämnda land

dagsbotssystemet och i det senare den så kallade enkla regeln för bötesstraffets

proportionalisering, har någon lagändring i förevarande avseende icke vidtagits.

Då det synts vara av intresse återhålla kännedom om de erfarenheter, som i

Finland, Norge och Tyskland vunnits beträffande de där tillämpade bötessystemen,

hava upplysningar införskaffats genom de svenska beskickningarna i

nämnda länder.

För besvarande av gjord förfrågan har Finlands justitieministerium anmodat

hovrätterna att inkomma med begärda upplysningar i ämnet. Samtliga

hovrätter hava därvid uppgivit, att dagsbotssystemet i tillämpningen visat tillfredsställande

resultat.

Sålunda har Vasa hovrätt yttrat:

De under de första åren av dagsbotssystemets tillämpning vunna erfarenheterna

hade under senare år icke undergått förändring. Systemet, mot vilket

vissa tvivelsmål i början gjort sig gällande, hade vid användningen överhuvud

visat tillfredsställande resultat. Den större vana vid systemets tillämpning,

som domarekåren under årens lopp vunnit, hade även bidragit till undanrödjande

av vissa ojämnheter, som nu och då tidigare kommo till synes.

Storleken av dagsbot borde i varje enskilt fall fastslås i enlighet med den

sakfälldes medelinkomst per dag och med beaktande av hans förmögenhets
-

Tjecko
slovaltien.

Spanien.

Lagskipning.

Vinland.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

förhållanden, hans skyldighet att underhålla familj ävensom övriga på hans

betalningsförmåga verkande omständigheter. Denna utredning ankomme i

första hand på åklagare eller målsägande och fullgjordes genom utdrag ur längd

över skatt, som av vederbörande skulle till stat eller kommun erläggas, och

av myndighet eller tjänsteman utfärdat intyg över inom deras tjänsteområde

bosatt persons familjeställning. Där den sakfälldes förmögenhetsförhållande

och familjeställning varit för domstolens medlemmar kända, hade anteckning

därom i protokollet ansetts tillräcklig för fastställande av den dömdes dagsbo!.

I cirkulär av den 1 maj 1922 hade hovrätten erinrat underlydande domstolar

örn nödvändigheten av att i protokollet antecknas noggranna uppgifter

örn förenämnda omständigheter även i fall av frikännande utslag, för att överdomstolarna

vid. eventuell ändring av utslaget ej skulle vara i avsaknad av

utredning därutinnan.

Något statistiskt material, av vilket kunde utläsas genomsnittliga dagsbotsbeloppet

för olika kategorier dömda personer, såsom olika yrkesgrupper,

torde ej förefinnas. Dock kunde en viss kategorisering av sakfällda beträffande

dagsbotsbeloppets storlek skönjas såtillvida, att då vissa yrkesklasser

företedde likhet i avseende å inkomst och förmögenhet, lika dagsbot för till

dem hörande personer gemenligen blivit fastställd. Sålunda hade i praxis

dagsböter för arbetare och småbrukare befunnits i regel utgöra 10 ä 15 mark,

för personer av bondeklassen 15 ä 20 mark o. s. v., där ej utredd högre inkom st

påkallat fastställande av högre dagsbot.

Viborgs hovrätt har anfört:

Frågan, huruvida allmän tillfredsställelse med det gällande bötessystemet

vore rådande, torde utan tvekan kunna besvaras jakande, alldenstund klagomål

över systemet som sådant icke försports och jämväl besvär över utmätandet av

dagsbotsbeloppets storlek icke blivit i större antal hos hovrätten anförda.

Beträffande spörsmålet, vilken praxis i Finland utbildats vid bestämmandet

av det mot varje dagsbot svarande penningbeloppet, hade hovrätten vid behandlingen

av från densamma underlydande underrätter inkomna mål funnit, att

dagsboten för vanliga kroppsarbetare, de där utgjorde det övervägande flertalet

bötfällda personer, av praxis i regeln fixerats till 10 mark, för fabriks- och

övriga yrkesarbetare däremot i någon mån högre och för kvinnor i allmänhet

lägre, så att dagsboten för de sistnämnda i allmänhet utgjort 5—8 mark. Dagsboten

för personer hörande till den jordägande landsbefolkningen hade i hovrättens

domkrets, varest hemmanen genomgående vore mindre än i västra delen

av landet, i regeln fastställts till 20—25 mark.

Åbo hovrätt har slutligen yttrat:

Vidkommande frågan därom, huruvida allmän tillfredsställelse med gällande

bötessystem rådde, ansåge sig hovrätten böra framhålla att emot dagsbotssystemet,

vars ändamål ju vore att göra bötesbelopp, som i varje enskilt fall

ådömdes, beroende av den sakfälldas betalningsförmåga, ur principiell synpunkt

intet vore att anmärka. Frågan vore blott den, huruvida det genom systemets

införande uppställda ändamålet i den praktiska lagskipningen förverkligades.

Örn så skedde och man vid övergåendet till bötessystemet toge i betraktande

den för tiden gällande dagsinkomsten och det verkliga penningevärdet,

jämfört med penningevärdet, sådant det var rådande vid bestämmandet

av straffmåtten, vore dagsbotssystemet otvivelaktigt ägnat att mer

tillfredsställa det allmänna rättsmedvetandet än det därförinnan tillämpade

systemet. På grund av den erfarenhet, som beträffande dagsbotssystemets tilllämpning

i lagskipningen i landet vunnits, finge framhållas, att systemets förverkligande

i den lagskipning, som skedde vid underrätterna, i synnerhet vid

häradsrätterna, för vilka den sakfälldas medelinkomst, hans skyldighet att un
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

43

derhålla familj ävensom övriga på hans betalningsförmåga verkande omständigheter

i de flesta fall vore kända, icke stött på nämnvärda svårigheter.

Vad däremot beträffade lagskipningen i överrätterna, så hade erfarenheten i

hovrätten visat att en tillförlitlig utredning av alla de omständigheter, vilka

kunde inverka på den sakfhildas förmögenhetsställning, blott jämförelsevis

sällan kunde inhämtas ur de i målet tillkomna handlingarna, varför domaren

vid bedömandet av storleken av den sakfälldas dagsbot i de flesta fall haft

att trygga sig till en i rättsskipningen bildad allmän praxis, som uppskattade

dagsbotens storlek efter den sakfälldes yrke eller tjänst. Enligt praxis uppskattades

sålunda dagsboten t. ex. för kroppsarbetare någorlunda stabilt till

10—20 mark, för bönder till 15—25 mark, för folkskolelärare och med dem

jämnställda befattningshavare till 20—25 mark samt för affärsmän, läkare

m. fl. till 50—100 mark och endast undantagsvis till ett högre belopp.

Vad anginge den praxis, som vid dagsbotssystemets tillämpning i Finland

utbildat sig, ville hovrätten endast framhålla, att nämnda praxis stött sig på

de uti Justitieministeriets cirkulär av den 15 juni 1921 givna anvisningarna,

om också dessa i en del fall icke kunnat iakttagas i alla enskildheter, utan

ett mer schablonmässigt förfarande kommit till tillämpning.

En ledamot av hovrätten har varit av skiljaktig mening samt framhållit, att

i ett land med modern strafflag och varest penningvärdet icke rubbats genom

de av världskriget framkallade vidriga förhållandena införandet av ett dagsbotssystem

icke vore att förorda.

Med överlämnande av de från hovrätterna inkomna yttrandena och under

hänvisning till desamma har Finlands justitieministerium för egen del i en note

till beskickningen förklarat, att dagsbotssystemets tillämpning i praktiken

icke medfört svårigheter och att detsamma av domstolarna utan undantag ansåges

bättre än det tidigare bötessystemet motsvara sitt ändamål.

Det norska justitie- och politidepartementet har meddelat, att i Norge rådde

en allmän tillfredsställelse med där gällande regler för bötesstraffets proportionalisering.

Emellertid tillämpades reglerna icke alltid strängt i praktiken.

Detta kunde bero på antingen att uppgifterna örn den tilltalades ekonomiska

villkor vore ofullständiga eller otillförlitliga eller ock därpå, att bötesstraff

ofta användes gent emot personer, som icke hade någon stadig inkomst

och icke heller i övrigt vore i stånd att betala böterna. Vid vissa ringare

förseelser plägade man ock ådöma böter enligt en ''konventionell sats , utan hänsynstagande

till den sakfälldes ekonomiska förhållanden.

I Tyskland ha enligt vad den svenska beskickningen i Berlin meddelat goda

erfarenheter vunnits av det där gällande bötessystemet. Särskilt under de

senare åren hade det visat sig, att domstolarna vid utmätande av bötesstraff

i stor utsträckning tagit hänsyn till den sakfälldes ekonomiska förhållanden.

Man hade till och med det intrycket, att domstolarna stundom ginge för långt

i detta hänseende. I det stora hela hade emellertid reglerna angående bötesstraffets

proportionalisering väl bestått provet och något önskemål att vidtaga

ändring i desamma hade icke givit sig tillkänna.

Norge.

Tyskland.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Departe
ments
chefen.

Lags ti risingen»

btiTntlgrun(ler.

Bötesstraffets

anpass

ning efter

betalningsförmågan.

Uti de avgivna yttrandena över 1930 års departementsförslag Ilar med ganska

stor samstämmighet givits uttryck åt den uppfattningen, att bötesstraffet som

allmän regel bör anpassas efter den sakfälldes ekonomiska villkor. Med styrka

bar denna uppfattning hävdats särskilt av Svea hovrätt. Vid den behandling,

som 1927 års riksdag ägnade det då framlagda förslaget, torde ej heller någon

större meningsskiljaktighet förelegat rörande denna förslagets huvudprincip;

. anmärkningarna i denna del torde fastmer ha gällt att åt principen icke givits

tillräckligt utrymme. Behovet av en revision av bötesstraffet framstår

alltjämt såsom oavvisligt. I ett stort antal främmande länder ha reformer

a detta område redan genomförts. Den ståndpunkt, som vår strafflag intar

till dessa spörsmål, framträder alltmer som föråldrad och motsvarar ej längre

den allmänna uppfattningen örn ett rättvist avvägande av bötesstraffet.

Mot principen örn betalningsförmågans inverkan å bötesstraffet framställes

understundom, såsom ock skett i några av de inkomna yttrandena, den

invändningen, att en tillämpning av denna princip saknade större praktisk betydelse.

Det stora flertalet sakfällda vore personer i små ekonomiska villkor.

För brottslighetens bekämpande och straffets effektivitet vore det tämligen

likgiltigt, huruvida i de undantagsfall, då den sakfälldes ekonomiska villkor

vöre mera gynnsamma, detta förhållande tillädes någon betydelse. Såsom

allmän utgångspunkt vore det ej heller riktigt att det strafflidande, som bötesstraffet

medförde, stöde i förhållande till betalningsförmågan. Med den

tilltalades sakfällande vore jämväl förenade verkningar av personlig och social

natur och dessa vore ofta för den dömde kännbarare än de rent ekonomiska

påföljderna. Även örn dessa påståenden vore riktiga, måste dock

enligt min mening denna fråga ses jämväl i ett större sammanhang. För lagarnas

auktoritet och rättsordningens upprätthållande är det ej minst i vår

tid angeläget, att lagen ej ens har skenet av att ställa någon befolkningsgrupp

i en mera gynnad ställning än en annan. Denna likställighet inför

lagen, som utgör den bärande grunden i varje rättsordning, är å strafflagstiftningens

område örn möjligt av än större vikt än eljest. Skulle den uppfattningen

mera allmänt vinna insteg att lagstiftaren icke toge hänsyn till

vad som å detta område oemotsägligt framstår som ett rättfärdighetskrav,

kan därigenom tilltron till lagstiftningens opartiskhet komma att på ett betänkligt

sätt äventyras. Spörsmålet örn en reform av bötesstraffet får alltså

icke betraktas uteslutande ur speciellt straffrättslig synpunkt. Det äger i

själva verket en långt djupare innebörd.

Men även ur rent straffrättslig synpunkt tala otvivelaktigt starka skäl

för en reform. Med bötesstraffets karaktär av förmögenhetsstraff är oskiljaktigt

förenat, att det skall för den, som drabbas därav, innebära en viss

ekonomisk uppoffring, och denna uppoffring måste vid brott av samma svårhetsgrad

vara om möjligt lika kännbar, i vilken förmögenhetsställning den

sakfällde än befinner sig. Vid varje strafform är tyngden för den dömde av

straffet i hög grad beroende av dennes personlighet, hans större eller mindre

känslighet för straffets verkan, hans samhällsställning liksom en mängd andra

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

45

förhållanden. Uppenbarligen möta vid straffmätningen stora svårigheter att

göra full rättvisa åt alla de individuella faktorer, som sålunda äro av betydelse.

Den ojämnhet i straffmätningen, som på denna grund är i viss mån ofrånkomlig,

kan emellertid enligt min mening ingalunda åberopas som ett vägande skäl för

bibehållande av en sådan anordning av själva strafformen, att den direkt utesluter

tillbörlig hänsyn till en för bötesstraffets kännbarhet så viktig omständighet

som den sakfälldes ekonomiska ställning. Snarare synas mig de sålunda

åberopade omständigheterna tala för en motsatt ståndpunkt. Av den utredning

angående de bötfälldas ekonomiska ställning, som jag låtit företaga, torde ock

framgå, att ett avpassande av straffet efter betalningsförmågan ingalunda saknar

betydelse. Inom såväl strafflagens som specialstraffrättens bötesområden

föreligger ett ej ringa antal fall, då den sakfälldes ekonomiska ställning uppenbarligen

bort föranleda ådömandet av ett väsentligt högre bötesstraff än

som med nu gällande bötesskalor är medgivet. Betydelsen av att i dylika fall

hänsyn kan tagas till denna omständighet torde, särskilt ur allmänpreventiv

synpunkt, icke böra skattas alltför ringa.

Örn jag sålunda obetingat ansluter mig till grundsatsen örn bötesstraffets Dagsbotsanpassning

efter betalningsförmågan och jämväl anser övervägande skäl tala ocjt gen

för att utan avvaktan på en allmän strafflagsreform redan nu införliva denna enkla regeln.

grundsats med vår strafflagstiftning, inställer sig spörsmålet örn den väg, på

vilken detta mål skall kunna nås. På denna punkt gå meningarna starkt isär.

A ena sidan hävdas att den sakfälldes betalningsförmåga bör komma i beaktande

redan vid bedömande av brottets svårhetsgrad och sålunda ingå som en

integrerande del av straffmätningen. Bötesbeloppet blir vid detta system det

omedelbara resultatet av båda de nu antydda faktorerna, vilkas inbördes betydelse

för straffmätningen alltså icke framgår av bötesdomen. Till detta system,

den så kallade enkla regeln, för vars genomförande fordras bötesskalor

med högt eller obegränsat maximum, ha, såsom framgår av uppgifter i 1927

års proposition ävensom av min här förut lämnade redogörelse, åtskilliga länder

anslutit sig. Det andra systemet, dagsbotssystemet, kännetecknas därav att

bötesådömandet är uppdelat i två akter. Av dessa åsyftar den ena ett fastställande

av brottets straffvärdhet i vissa enheter, dagsböter, med hänsyn till

de omständigheter, som enligt allmänna straffmätningsgrunder inverka på

denna fråga, och den andra ett avpassande av bötesstraffets individuella kännbarhet

med hänsyn till den sakfälldes betalningsförmåga. Denna senare prövning

utmynnar i bestämmande av ett visst penningbelopp, motsvarande en

dagsbot. Det ådömda bötesbeloppet är produkten av dagsböternas antal och

det för varje dagsbot fastställda beloppet.

Liksom 1927 års förslag har departementsförslaget byggts å dagsbotssystemet.

Uti de däTöver avgivna yttrandena lia beträffande valet mellan de båda

systemen olika åsikter kommit till uttryck. Svea hovrätt ger sålunda

dagsbotssystemet ett bestämt företräde, varemot särskilt skånska hovrätten

anser sig böra åtminstone som ett provisorium föredraga det andra systemet.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Med anledning av de erinringar, som framförts i de avgivna yttrandena

över departementsförslaget, har jag ansett mig böra göra frågan örn de båda

systemens inbördes företräde till föremål för förnyat övervägande. En av de

mera vägande invändningarna mot dagsbotssystemet avser svårigheten att erhålla

en tillförlitlig måttstock för själva dagsbotsbeloppets bestämmande, och

man befarar, att utredningen angående den tilltalades ekonomiska förhållanden

skall erhålla en omfattning, som skulle allt för mycket tynga målens handläggning

och föranleda tidsutdräkt med deras avgörande. Ur denna synpunkt

skulle den enkla regeln verka smidigare och i högre grad lämna utrymme för

ett skälighetsbedömande. Enligt min mening är den sålunda framhållna skillnaden

mellan de båda systemen icke av den betydelse, man velat tillägga densamma.

Uppenbart är, att därest man överhuvud taget vill nå målet — en

skälig avvägning av bötesstraffet efter betalningsförmågan —• det är ofrånkomligt,

att material för denna frågas bedömande tillhandahålles domstolen.

Hur långt anspråken på detta materials fullständighet böra sträcka sig, är

vid båda systemen en lämplighetsfråga, vid vars besvarande tillbörlig hänsyn

måste tagas till att domstolarna icke onödigt betungas. Mot den enkla

regeln kan emellertid på denna punkt riktas den anmärkningen, att den icke i

själva sin anordning lämnar någon garanti för att den tilltalades betalningsförmåga

tillbörligen beaktas. Detta förhållande sammanhänger därmed, att

till en enda akt sammanförts bedömandet av såväl brottets svårhetsgrad som

ock den väsentligen olikartade frågan örn det utdömda straffets kännbarhet i

det enskilda fallet med hänsyn till den tilltalades förmögenhetsförhållanden,

samt att domslutet icke lämnar någon omedelbar upplysning örn vilken inverkan

dessa olika faktorer ägt för straffmätningen. Olägenheten härav framträder

ej allenast i den riktningen, att betalningsförmågans betydelse undanskymmes,

utan också på det sätt, att bötesdomen icke innehåller något uttryck

för brottets svårhet. För den obemedlade, som gjort sig skyldig till ett

svårare brott, blir straffet i allmänhet ringare än för den förmögne, som sakfällts

för en obetydlig förseelse. Lagstiftaren har härigenom avhänt sig det

medel vid brottslighetens motverkande, som ligger i ett starkare ogillande av

den mera straffvärda handlingen.

Den enkla regeln förutsätter en allmän höjning av de nuvarande bötesskalornas

högsta belopp. Visserligen är motivet till denna höjning att söka däri,

att bötesskalan skall lämna bättre utrymme för hänsynstagande vid straffets

utmätande till betalningsförmågan, men med all sannolikhet skulle denna utökning

av bötesskalan komma att inverka jämväl på den del av straffmätningen,

som hänför sig till svårhetsgraden. Sker så, kan bötesskalornas höjning

leda till en straffskärpning jämväl i fall, då någon sådan icke är påkallad

med hänsyn till den tilltalades förmögenhetsställning. Denna straffskärpning

skulle framför allt drabba de mindre bemedlade. Bland dem, som anslutit

sig till den enkla regeln, har detta missförhållande beaktats och flera

utvägar ha ifrågasatts för dess avhjälpande. Sålunda har föreslagits, att

domstolen först skulle inom den nu gällande bötesskalan avväga straffet i

främsta rummet under beaktande av brottets svårhet samt att därefter skulle

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

47

med hänsyn till den sakfälldes förmögenhetsställning ske ett tillägg till eller

avdrag från de sålunda fastställda böterna. Samtliga dessa förslag innebära

i större eller mindre mån ett närmande till dagsbotssystemet. Någon fördel

framför detta torde de dock icke erbjuda vare sig i fråga örn enkelhet eller

lättillämplighet i övrigt.

Vid ett enkelt system, där den tilltalades betalningsförmåga beaktas redan

vid själva straffmätningen, är det uppenbarligen principiellt oriktigt att lägga

det sålunda ådömda bötesstraffet till grund för förvandlingsstraffet. Ett

dylikt tillvägagångssätt skulle ju innebära, att den tilltalades förmögenhetsställning

skulle lia inflytande jämväl å storleken av förvandlingsstraffet och

ett lindrigare brott alltså kunna komma att förskylla högre förvandlingsstraff

än ett svårare. Vid den enkla regeln, följdriktigt tillämpad, måste därför bötesförvandlingen

frigöras från bötesbeloppet. Domstolen kan alltså icke som nu

stanna vid ett fixerande av bötesbeloppet, den måste ock därefter skrida till

en prövning av det förvandlingsstraff, som den tilltalade för den händelse böterna

icke erläggas har att undergå. Detta förhållande har ock beaktats i några

av de yttranden, som avgivits av den enkla regelns anhängare. Efter vilka

grunder den nu ifrågavarande prövningen skall ske, skall jag icke här upptaga

till mera ingående behandling. Det torde emellertid ligga i sakens

natur, att brottets svårhetsgrad härvid i främsta rummet kommer i beaktande.

Av det nu anförda framgår, att ej heller vid den enkla regeln domarens verksamhet

vid straffets ådömande kan begränsas till en enda akt, bötesbeloppets

fastställande, utan att jämväl vid detta system krävas två från varandra särskilda

bedömanden samt att vid det ena av dessa domaren har att bortse från de

ekonomiska förhållanden, som för den tilltalade verka till höjning eller minskning

av bötesbeloppet. Det företräde, som anses ligga i straffmätningens enhet,

tillkommer alltså i verkligheten lika litet den enkla regeln som dagsbotssystemet.

Motsvarigheten till dagsbotssystemets dagsbotsantal är i det enkla

systemet förvandlingsstraffets längd. Divideras det fastställda bötesbeloppet

med det i förvandlingsstraffet ingående dagsantalet, erhålles en motsvarighet

till själva dagsbotsbeloppet. Om sålunda vid det enkla systemet två personer

dömts för brott av samma svårhetsgrad, den ene till 100 kronors böter och den

andre till 500 kronors böter, samt förvandlingsstraffet för båda satts till 20

dagars fängelse, innebär detta att varje dags fängelse för den ene motsvarar

5 kronor och för den andre 25 kronor. Man kan såsom också framhållits här

tala örn ett förtäckt dagsbotssystem.

Om sålunda de båda systemen, följdriktigt utvecklade och rätt tillämpade, i

stort sett leda till samma konsekvenser, anser jag mig dock på skäl, som jag

redan antytt, böra giva ett avgjort företräde åt dagsbotssystemet. Av särskild

betydelse härutinnan anser jag vara, att vid detta system ett bedömande av

brottets svårhetsgrad ingår som fristående led i straffmätningen samt att denna

svårhetsgrad kommer till ett klart och otvetydigt uttryck i bötesdomen genom

det däri angivna dagsbotsantalet. Endast härigenom erhålles en fast grund

för straffmätningens andra led, nämligen bötesbeloppets anpassning efter betalningsförmågan.

Förvandlingsstraffet kan anknytas omedelbart till dagsbots
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

antalet och hänvisas härigenom till att förbliva vad det nu är, en verkställighetsåtgärd.

Man undgår tillika den med det enkla systemet förknippade

oegentligheten, att uttrycket för brottets svårhet skall hämtas från en annan

straffart än som åsyftas med domen. Emellertid vill jag ingalunda bestrida,

att vissa av de anmärkningar, som riktats mot dagsbotssystemet och som främst

taga sikte på en viss principiell hårdhet i tillämpningen, i någon mån äga berättigande.

Vid dagsbotssystemets utformning kunna och böra dessa anmärkningar

beaktas. Särskilt synes mig det vara av vikt vid införandet i vår strafflagstiftning

av en i stort sett förut okänd princip, att all möjlig hänsyn tages

till att tillämpningen kan bliva så smidig som möjligt, så att nödig anpassning

kan vinnas efter förhållandena i varje särskilt fall.

De skäl, som tala för en anpassning av böterna efter betalningsförmågan,

gälla uppenbarligen i fråga örn samtliga bötesbrott, vid vilka straffets ändamål

är att tillfoga den sakfällde ett verkligt lidande. I främsta rummet komma

härvid i betraktande sådana brott, som äro uttryck för en rättsstridig vilja

hos gärningsmannen. I andra fall avser bötesstraffet, såsom i fråga örn vissa

ordningsföreskrifter, mera att hos den sakfällde inskärpa vikten av att en

sådan föreskrift iakttages. Är brottet av nu sist angivna art, erfordras icke

för att straffet skall fylla sitt syfte samma hänsyn till den dömdes förmögenhetsställning.

I allmänhet torde i dessa fall redan det förhållandet, att

den tilltalade sakfälles, vara nog att från hans sida förebygga en ny överträdelse.

Härtill kommer jämväl en annan synpunkt. Omfattningen av de

arbetsuppgifter, som åläggas domstolarna, bör stå i förhållande till de intressen,

varom i varje särskilt fall är fråga. Med hänsyn till vissa ordningsförseelsers

talrikhet, särskilt i de större städerna, måste behandlingen ordnas

så, att varje särskilt mål icke i alltför hög grad tager domstolens tid i

anspråk. Uppenbarligen skulle en för varje tilltalad företagen utredning

angående hans förmögenhetsförhållanden motverka detta syfte. Jämväl av

denna anledning är det alltså av betydelse, att icke nu ifrågavarande förseelser

indragas under dagsbotsområdet. Var gränsen skall dragas mellan de

båda slagen av bötesbrott är uppenbarligen en ganska invecklad fråga. Ej

minst beträffande den svenska straffrätten, för vilken den nu antydda gruppindelningen

av brotten icke är genomförd, möta härvid betydande svårigheter.

Redan i strafflagen förekomma, örn ock i mindre utsträckning, brott,

som rätteligen äro att hänföra till ordningsförseelser, såsom idkande av hantverk

eller annat arbete å sön- eller helgdag (7:3), förargelseväckande beteende

å allmän plats (11:15), fylleri å allmän plats (18:15), begagnande av

mått eller vikt, som ej är stämplat eller omjusterat (22:5). Detta förhållande

är än vanligare inom specialstraffrätten. Ej sällan inrymmas här under

en och samma straffbestämmelse såväl överträdelser, som äro att hänföra till

ordningsförseelser, som ock sådana, som utgöra brott i egentlig mening.

Uti det förslag, som framlades för 1927 års riksdag, hade dagsbotsområdet

begränsats till den allmänna strafflagen och strafflagen för krigsmakten,

varvid dock undantagits brott enligt 11 kap. 15 § och 18 kap. 15 § straff
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

49

lagen ävensom fall, då böterna utgå enligt särskild, i lagen angiven beräkningsgrund.

Från dagsbotsområdet skulle därjämte uteslutas specialstraffrättens

samtliga bötesbrott. Denna tudelning av bötesområdet hade sin grund

i praktiska skäl, främst svårigheten att inom specialstraffrätten avskilja de

egentliga brotten från ordningsförseelserna. För att minska den klyfta, som

sålunda komme att uppstå mellan strafflagens och specialstraffrättens bötesstraff,

hade tillika föreslagits, att vid utmätande av bötesstraff enligt specialstraffrätten

inom den för brottet stadgade bötesskalan skäligt avseende

skulle fästas vid den sakfälldes ekonomiska villkor. Att den lösning av detta

problem, som sålunda ifrågasattes, ur principiell synpunkt var mindre tillfredsställande,

torde icke kunna bestridas. Den utjämning, som åsyftades

genom den enkla regelns tillämpning utom strafflagsområdet, kan på denna

väg endast i ringa mån åvägabringas. Specialstraffrättens bötesskalor äga

i allmänhet allt för ringa spännvidd för att tillåta en med dagsboten jämförlig

hänsyn till betalningsförmågan. Såsom framhållits mot förslaget komme

därigenom icke att kunna undvikas ganska talrika, skarpt framträdande konfliktfall.

Mot den enkla regeln kan för övrigt jämväl i detta fall riktas samma

anmärkning, som jag tidigare framställt mot den enkla regelns tillämpning

i allmänhet, eller att, utan ett frigörande av förvandlingsstraffet från

bötesbeloppet, betalningsförmågan komme att inverka jämväl å förvandlingsstraffet.

Det må dock erkännas, att denna olägenhet med hänsyn till bötesskalornas

i talrika fall ringa spännvidd och låga maxima ofta icke skulle komma

att göra sig gällande i alltför hög grad.

Vid de överväganden, som jag ägnat denna fråga, har jag kommit till det

resultat, att en tillfredsställande lösning icke torde stå att nå på annat sätt

än att principiellt låta dagsbotssystemet omfatta hela bötesområdet, såväl

strafflagens som specialstraffrättens, och därifrån göra de undantag, som påkallas

av ordningsförseelsernas särskilda karaktär. Uppenbarligen möta jämväl

härvid betydande svårigheter. Dessa svårigheter sammanhänga i främsta

rummet med att de nu gällande bötesskalorna inom olika delar av specialstraffrätten

tillkommit vid skilda tider och vila på väsentligt olikartade

grunder. Att i detta sammanhang verkställa en omarbetning och normalisering

av specialstraffrättens samtliga bötesskalor skulle innebära en alltför

omfattande och tidskrävande uppgift. Med hänsyn härtill har undersökningen

inriktats å en bearbetning av det föreliggande författningsmaterialet för

att på denna grundval utfinna mera allmängiltiga regler för dagsbotsområdets

avgränsning. Det preliminära resultat, som härvid uppnåtts, är återgivet

i departementsförslaget och jag inskränker mig att hänvisa till detta.

Av den granskning, som förslaget underkastats i de inkomna yttrandena,

har jag erhållit den uppfattningen, att den sålunda gjorda avgränsningen av

dagsbotsområdet är i huvudsak tillfredsställande samt att genom densamma

i allt väsentligt komma att undanröjas de ojämnheter, som härleda sig från

motsatsförhållandet mellan dagsbotssystemet å ena och penningbotssystemet

å andra sidan, och vilka föranlett huvudanmärkningen mot 1927 års förslag.

Visserligen kvarstå vissa fall, där överensstämmelsen alltjämt är mindre god.

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 164 Käft. (Nr 188.)

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Majlis proposition nr 188.

Då detta förhållande, såsom understundom skett, tagits till intäkt för en avvisande

ståndpunkt till dagsbotssystemet överhuvud taget, torde på sätt Svea

hovrätt erinrat dessa ojämnheters betydelse i hög grad ha överdrivits.

I allmänhet gälla anmärkningarna vissa brottsfall, vilkas förekomst är ganska

ringa. De slutsatser, som härav böra dragas, innebära enligt min mening

icke, att frågan örn dagsbotssystem bör förfalla, utan gå snarare i den

riktningen, att ifrågavarande ojämnheter böra avlägsnas genom ändringar i

de författningar, varom här är fråga. Härvid bör från de övriga bötesbrotten

särskiljas de förseelser, i fråga örn vilka dagsbotssystemet icke bör äga

tillämpning. Då gränsen för de till dagsbotssystemet icke hänförliga brotten

enligt departementsförslaget dragits vid ett bötesmaximum av trehundra kronor,

skulle en sådan överarbetning, som uppenbarligen endast kan ske efter

hand, ha till syfte å ena sidan att beträffande ordningsförseelserna sänka bötesskalan,

i den mån den överskrider nu angivna maximum, samt å den andra att

i fråga örn vissa av övriga bötesbrott, där bötesskalan icke nu överstiger samma

maximum, låta dagsbotssystemet träda i tillämpning.

På grund av de mot departementsförslaget framställda erinringarna anser

jag dock vissa jämkningar i förslaget böra vidtagas.

Vad då först angår dagsbotsområdets avgränsning beträffande brott inom

strafflagen ha bland andra Svea och Göta hovrätter ansett dagsbotsområdet

kunna väsentligen utvidgas, därvid Svea hovrätt förordat en gränsdragning

vid bötesmaximum av etthundra kronor. Även professor Thyrén har framställt

anmärkning av i viss mån enahanda innebörd. De sålunda gjorda erinringarna

synas mig grundade, och jag förordar därför en sådan utformning av förslaget,

att dagsbotsområdet beträffande strafflagen i ej ringa mån utvidgas. Till

det närmare genomförandet härav återkommer jag i det följande.

Beträffande därefter spörsmålet örn dagsbotssystemets avgränsning inom

specialstraffrätten, har jag icke ansett tillräckliga skäl föreligga att frångå

den vid ett bötesmaximum av trehundra kronor dragna gränslinjen, vilken

även blivit tillstyrkt av professor Thyrén. Vad särskilt beträffar förseelser

mot vägtrafikstadgan torde emellertid icke kunna förnekas, att dessa, åtminstone

då de begåtts utan samband med framförande av motorfordon,

mången gång närmast äro hänförliga till ordningsförseelsernas område. Dagsbotssystemets

tillämpning i dessa fall är alltså mindre följdriktig. Emellertid

ha vid ny lagstiftning så sent som år 1930 samtliga förseelser mot

stadgan ansetts böra sammanföras under en gemensam böteslatitud från och

med tva till och med ettusen kronor. Att redan nu, innan erfarenhet vunnits

örn den nya stadgans tillämpning, göra ändring i förseelsernas enhetliga behandling,

synes icke vara tillrådligt. Och då vissa hithörande förseelser otvivelaktigt

äro till sin natur brott i egentlig mening, har jag ansett mig icke böra

föreslå något undantag från dagsbotssystemets tillämpningsområde för förseelser

mot denna stadga. De olägenheter, som härav kunna föranledas, komma

för övrigt att väsentligen förminskas genom den regel örn jämkning av

dagsbotsbeloppet, som jag strax skall beröra.

Enligt departementsförslaget hade från dagsbotsområdet undantagits brott

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

51

mot hälsovårdsstadgan, byggnadsstadgan och brandstadgan samt mot föreskrifter,

som givits i enlighet med någon av nämnda stadgor, ävensom mot

hamnordning. Det har synts mig tveksamt, huruvida denna begränsning bör

bibehållas. Ifrågavarande brott ha onekligen i vissa fall karaktär av ordningsförseelser

men å andra sidan kunna de mången gång ådagalägga en så

höggradig likgiltighet för samhällsintresset, understundom till och med för

människors liv och hälsa, att de redan på denna grund i straffavseende böra

likställas med flera av de brott, som skulle komma att beläggas med dagsböter.

Denna uppfattning om ifrågavarande brotts karaktär har ock kommit

till uttryck i de jämförelsevis höga bötesmaxima, femhundra respektive ettusen

kronor, som gälla för dessa brott; i det föreliggande inom justitiedepartementet

upprättade utkastet till ny byggnadsstadga har maximum satts till

så högt belopp som femtusen kronor. Härtill kommer, att de i vissa fall

stå i samband med förfaranden, genom vilka förövaren bereder sig obehörig

vinning. På grund härav och då denne ej sällan befinner sig i goda ekonomiska

omständigheter, har jag stannat vid att icke föreslå något undantag från dagsbotsområdet

för dessa brott. Med hänsyn till domstolarnas arbetsbörda torde

den ifrågasatte överflyttningen icke äga större betydelse, då antalet för ifrågavarande

brott av underdomstolarna bötfällda personer utgjorde i medeltal för

åren 1926—1928 allenast 1,382 eller föga mer än F/2 procent av hela antalet

till böter dömda personer.

För att utjämna motsättningen mellan de båda bötessystemen hade såväl

i 1927 års förslag som i departementsförslaget upptagits den förutnämnda

regeln, att vid utmätande av bötesstraff utanför dagsbotsområdet skäligt avseende

skall fästas vid den sakfälldes ekonomiska villkor. För de anmärkningar,

som ur principiell synpunkt kunna riktas mot en dylik bestämmelse

och jämväl kommit till uttryck i några av de avgivna yttrandena,

har jag redan tidigare redogjort. Med den utvidgning av dagsbotsområdet,

som jag nu förordat, synes behovet av en dylik bestämmelse

icke vara alltför kännbart. Härtill kommer, med hänsyn till

nu ifrågavarande brottsgruppers talrika förekomst, den rent praktiska invändningen,

att tillämpningen av en dylik bestämmelse skulle i hög grad taga

domstolens tid i anspråk. Den utjämnande betydelsen av bestämmelsen i fråga

torde ej heller kunna skattas allt för högt. På skäl, som jag nu anfört, har

jag ansett bestämmelsen böra utgå. Med denna min ståndpunkt har emellertid

inställt sig spörsmålet, huruvida icke någon annan utväg erbjöde sig för

att åvägabringa den önskvärda utjämningen mellan de båda systemen. Att en

sådan utjämning bör eftersträvas ligger i öppen dag, ej minst efter den utvidgning

av dagsbotsområdet, som jag nyss förordat. Jag har därvid stannat vid

att föreslå en mindre avvikelse från dagsbotsprincipen. Denna avvikelse innebär,

att en jämkning må kunna ske av dagsbotsbeloppet i sådana fall, då brottet

är ringa. En sådan jämkning är väsentligen betingad av att i vår straffrätt icke

genomförts en gruppering av bötesbrotten med hänsyn till deras karaktär av

ordningsförseelser eller verkliga brott. I den mån vid omarbetning av i synnerhet

specialstraffrättens brottsbegrepp denna synpunkt vinner beaktande,

kommer behovet av en dylik jämkningsregel att bliva mindre.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Vid en partiell reform som den nu ifrågasatta ligger nära till hands att

omedelbart anknyta den skala, efter vilken vid ett dagsbotssystem brottets

svårhet skall utmätas, den s. k. dagsbotsskalan, till de för varje brottsart nu

gällande bötesskaloma. Denna väg hade ock följts uti 1927 års förslag, enligt

vilket varje dagsbot svarade mot en penningbot av fem kronor och dagsbotsskalan,

i förhållande till strafflagens allmänna bötesskala, alltså erhöll en

latitud från och med en till och med etthundra dagsböter. Med den begränsning

av dagsbotsområdet, som nämnda förslag uppställde, torde denna anordning

lia varit befogad. Däremot synes denna fråga komma i ett helt annat läge

vid den nu föreslagna utvidgningen av dagsbotsområdet till jämväl specialstraffrättens

bötesbrott. Strafflagens och specialstraffrättens bötesskalor förete

i många fall väsentliga skiljaktigheter. Dessa skiljaktigheter bero i allmänhet

mindre på de särskilda brottsarternas olika karaktär utan fastmer av det förhållandet,

att de olika författningarna tillkommit vid skilda tider och att åsikterna

därunder växlat i fråga örn domarens större eller mindre bundenhet vid

straffmätningen. I de författningar, som härleda sig från 1700-talet, voro

liksom i 1734 års lag böterna huvudsakligen bestämda till fixa belopp. Först

under början av 1800-talet infördes mera allmänt böteslatituder, såsom ock

skett i 1864 års strafflag. De författningar inom specialstraffrätten, som tillkommo

under senare delen av 1800-talet, ha i allmänhet tagit strafflagen till

förebild. I lagar och författningar, som utfärdats under de två senaste årtiondena,

ha därjämte böteslatituderna alltmera vidgats.

Av det nu anförda framgår, att de olika författningarnas bötesstraff icke

utgöra någon tillfredsställande eller enhetlig grund för en jämförelse mellan

de skilda brottsarterna inbördes i fråga örn svårhetsgraden. Med hänsyn härtill

torde den uppfattning, som uttalats särskilt av Göta hovrätt i dess yttrande,

att den i de olika författningarna gjorda graderingen av brotten vore av

betydelse som ett medel till rättskänslans bevarande, innefatta en påtaglig

överdrift. I varje fall kan denna uppfattning icke numera tillerkännas berättigande

i fråga örn äldre författningar, vilkas bötessatser äga ett i allmänhet

lagt maximum. I någon man annorlunda är förhållandet med vissa författningar

från senare tid med jämförelsevis höga såväl bötesminima som bötesmaxima.

Dessa högt liggande latituder ha uppenbarligen en ej ringa betydelse ur allmänpreventiv

synpunkt. Särskilt torde detta gälla i fråga örn bötesminima.

,Vad de sistnämnda angår synas därför alla skäl tala för att de bibehållas i dagsbotsskalan.

I fråga örn de höga maxima torde ett motsvarande behov däremot

icke föreligga. Anledningen till dessa torde i allmänhet ha varit att därunder

skulle rymmas hänsyn till den sakfälldes ekonomiska ställning. Vid dagsbotssystemet

kommer emellertid denna synpunkt ännu mera till sin rätt uti

dagsbotsbeloppet, och detta system medför därför härutinnan en ej oväsentlig

förstärkning av straffbudets allmänpreventiva verkan.

Pa grund av vad jag salunda anfört anser jag att hela dagsbotsområdet bör

ställas under ett enhetligt maximum och alltså dagsbotsskalan härutinnan frigöras

från gällande bötessatser. Däremot torde den gradering av vissa brott,

som lagstiftaren velat utmärka genom utsättande av särskilt minimum, icke

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

53

böra lämnas utan beaktande. Från den enhetliga dagsbotsskalans minimum

torde därför undantag böra ske för de fall, då bötesminimum enligt nu gällande

latitud uppgår till något mera avsevärt belopp. Detta belopp har i departementsförslaget

satts vid femtio kronor och synes mig såsom väl avvägt alltjämt

böra bibehållas.

Vad därefter angår de grunder, å vilka dagsbotsskalan bör uppbyggas, komma

därvid olika synpunkter i beaktande. Skalan måste lämna utrymme för

en efter brottens olika svårhetsgrader avpassad straffmätning. Hur stark

nyansering ur denna synpunkt är erforderlig, är uppenbarligen en lämplighetsfråga.

För strafflagens del torde väl i rättstillämpningen icke förekomma

utdömandet av andra bötesbelopp än sådana, som äro jämnt delbara med fem.

Skalans grader kunna alltså antagas icke behöva överstiga etthundra. Ä

andra sidan torde, särskilt med hänsyn till specialstraffrättens i vissa fall

betydligt vidare latituder, möjligheterna till differentiering icke böra göras

mindre. Härtill kommer emellertid en annan synpunkt. Vid bestämmande

av böternas belopp utgör enligt dagsbotssystemet antalet dagsböter den ena

faktorn. Göres dagsbotsskalan alltför trång, inverkar detta höjande på dagsbotens

belopp, då i annat fall det totala bötesbeloppet skulle bliva alltför

lågt. En dylik höjning skulle icke väl stå samman med de grunder för beräknande

av dagsbotens storlek, som jag anser böra komma i tillämpning enligt

vad i det följande närmare kommer att utvecklas. Jämväl av denna anledning

synes dagsbotsskalan böra erhålla en tämligen stor spännvidd. Vid

dagsbotsskalans utformning måste slutligen hänsyn tagas till storleken av

det förvandlingsstraff, som skalan avser att täcka, i det att variationerna i

bötesstraffet måste stå i lämpligt förhållande till längden av förvandlingsstraffet.

Sistnämnda straffs maximum uppgår till fängelse i sextio dagar.

På grund härav och med de utgångspunkter, som jag i övrigt angivit, synes

mig lämpligast att skalan bestämmes så som skett i departementsförslaget

eller från och med en till och med etthundratjugu dagsböter. Varje

dags fängelse såsom förvandlingsstraff kommer därvid i stort sett att svara

mot två dagsböter.

Mot den av mig förordade unifieringen av strafflagens och specialstraffrättens

bötesskalor kan måhända riktas den anmärkningen, att denna uni Hering

leder till en höjning av det maximum, som nu regelmässigt gäller för förvandlingsstraff

vid brott enligt strafflagen, från tjuguåtta dagars till sextio dagars

fängelse. I detta sammanhang må emellertid erinras därom, att maximum för

förvandlingsstraffet för nämnda brott före den ändring, som vidtogs genom

lagen den 9 juni 1922, uppgick till femtiotre dagar. I den proposition (nr

223), som förelädes 1922 års riksdag, framhölls såsom motiv för den företagna

ändringen det sjunkande penningvärdet och den därav föranledda benägenheten

hos domstolarna att sätta bötesbeloppet högre än som i förhållande till

den gällande skalan överensstämde med brottets svårhetsgrad samt att som

följd härav inträdde en skärpning av förvandlingsstraffet. Vid lagförslagets

behandling framhölls inom lagrådet dess nära samband med frågan örn en

reform av bötesstraffet. De skäl, som föranledde ifrågavarande lagstift
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Majds proposition nr J8S.

ning, förlora uppenbarligen sin giltighet för den del av bötesområdet, inom

vilken dagsbotssystemet skall tillämpas. Såsom jag förut framhållit ligger

en av detta systems största fördelar däri, att förvandlingsstraffet kan frigöras

från böternas penningbelopp och uteslutande ställas i beroende av det med

hänsyn till brottets svårhetsgrad fastställda dagsbotsantalet. Penningvärdets

sjunkande eller stigande kommer därigenom att bliva utan varje betydelse för

förvandlingsstraffet. Med hänsyn härtill och då det vid en utsträckning av

dagsbotssystemet till specialstraffrätten knappast kan anses följdriktigt att för

strafflagens dagsbotsbrott bibehålla en lägre förvandlingstariff än för specialstraffrättens,

torde den ståndpunkt, som redan departementsförslaget intagit till

detta spörsmål, böra bibehållas. De nu framhållna synpunkterna till förmån

för höjning av strafflagens förvandlingsstraff gälla uppenbarligen icke i fråga

örn de brott, som skola stanna utanför dagsbotsområdet. I fråga örn sistnämnda

brott har ej inträtt någon väsentlig rubbning i de förhållanden, som åberopats

till stöd för 1922 års lagändring. Jag har ej heller för avsikt att i

denna del föreslå någon ändring i de nu gällande bestämmelserna.

hoppet Av de i vår strafflag upptagna straffartema är bötesstraffet den lindrigaste.

Härav följer att bötesstraffet icke må ges en sådan hårdhet att det i något

fall kommer att framstå som strängare än den svårare straffarten, fängelse.

Å andra sidan få böterna ej nedsjunka till en sådan obetydlighet, att de ej

längre å den sakfällde verka som straff. Uppenbarligen måste jämväl vid

en reform, som åsyftar en större anpassning av böterna efter betalningsförmågan,

de sålunda angivna gränslinjerna iakttagas. Spörsmålet gäller ej heller

huruvida sa skall ske, utan fastmera om dessa allmänna synpunkter äro

tillräckliga för sitt syfte eller i vilken omfattning särskilda regler därutöver

erfordras till ledning för domaren och för säkerställande av en jämn rättstillämpning.

Med dagsbotssystemet torde, såsom också namnet anger, vid dess framträdande

ha asyftats ett fastställande av det penningbelopp, beräknat för dag, som

den sakfällde vid bötesdomens meddelande under en längre tid kan antagas böra

avstå, med hänsyn till inkomst, förmögenhet och ekonomiska förhållanden i övrigt

utan att han därigenom lider nöd eller brister i honom åliggande försörjningsskyldighet.

Detta belopp, som den sakfällde med god vilja för varje dag

kan lägga å sido, skulle således anses motsvara en dagsbot. Denna innebörd av

dagsbotsbeloppet har särskilt framhållits av Svea hovrätt i dess yttrande och

mot densamma torde i stort sett icke vara något att erinra ur principiell synpunkt.

Hur beräkningen av dagsbotsbeloppet skall närmare utföras är uppenbarligen

ett spörsmål, som i varje särskilt fall måste överlämnas åt domarens fria

prövning. I flertalet fall torde utgångspirnkten böra vara ett fastställande

av den sakfälldes medelinkomst för dag. Man bör därvid icke åtnöja

sig med medelinkomsten för de närmast före domen förflutna dagarna,

utan beräkningarna böra grundas på en längre tid. Inom sådana yrken, i

vilka det egentliga yrkesarbetet är begränsat till en viss årstid eller förtjänsten

avsevärt växlar under olika delar av året, torde vara nödvändigt att

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

55

till grund för uppskattningen av medelinkomsten för dag lägga hela årsinkomsten

räknat tillbaka från tiden för domen. Har den sakfällde icke någon inkomst,

oaktat han ej varit urståndsatt att utföra eller erhålla förvärvsarbete,

bör hans dagsinkomst bestämmas till genomsnittsförtjänsten för dag i orten för

personer i hans ställning. Vid avgörande huru stor del av dagsinkomsten, som

skall tagas i anspråk såsom dagsbot, böra samtliga på den sakfälldes betalningsförmåga

inverkande omständigheter beaktas. I första hand bör salunda

hänsyn tagas till vad som kan anses nödigt till den sakfälldes eget underhall

samt till fullgörande av honom åliggande försörjningsskyldighet. Men vidare

böra beaktas den sakfällde åliggande ekonomiska förpliktelser av annat slag.

Är den sakfällde i besittning av förmögenhet, inverkar detta uppenbarligen

höjande. Har den sakfällde ringa eller ingen inkomst, oaktat hans levnadskostnader

äro höga, böra dessa senare i stället för inkomsten läggas till grund vid

dagsbotsbeloppets bestämmande.

I några av de inkomna yttrandena har berörts frågan, huruvida den omständigheten

att brottet medfört vinning för den sakfällde, bör inverka på bötesbeloppet

och uttalats den uppfattningen att så borde ske. Emellertid torde de

fall, som här åsyftas, kunna förekomma ej allenast då den brottsliga gärningen

belägges med bötesstraff, utan kanske lika ofta då brottet förskyller frihetsstraff.

Frågan står alltså icke i något nödvändigt sammanhang med bötesstraffets

ordnande. Riktigast torde därför vara att sådan orättmätig vinst, vare

sig brottet belägges med botes- eller frihetsstraff, göres till föremål för konfiskation.

I denna riktning har ock frågan erhållit sin lösning i åtskilliga

länders strafflagstiftning. Oberoende av dylika regler torde dock möjlighet

icke saknas att jämväl med dagsbotssystemet komma till rätta med brott

av ifrågavarande beskaffenhet. Sålunda kan vid utmätande av dagsböternas

antal hänsyn tagas till vinningslystnaden som ett motiv för brottet, likasom

den orättmätiga vinst, som genom brottet åtkommits, kan verka höjande på

dagsbotens belopp, i den mån ej dylik vinst giver anledning till ett skadeståndsanspråk

från målsägandens sida eller eljest redan är undandragen den sakfälldes

förfogande.

Med dagsbotsbeloppets storlek sammanhänger ock frågan örn införande i lag

av visst lägsta och högsta belopp för dagsboten. Ur principiell synpunkt torde

visserligen invändningar mot en dylik anordning kunna göras gällande, men å

andra sidan kunna till förmån för densamma anföras vägande praktiska skäl.

Särskilt vid införande i vår lagstiftning av en ny och hittills oprövad princip

i fråga örn bötesstraffet är det av vikt, att till ledning för domstolarnas tilllämpning

lagstiftaren tydligt angiver de gränser, inom vilka uppskattningen

bör äga rum. Jag anser alltså övervägande skäl tala för ett bibehållande av

det i departementsförslaget utsatta högsta beloppet för dagsboten, trehundra

kronor. Vad angår införande jämväl av en lägsta gräns har jag — särskilt

med hänsyn till de farhågor, som framkommit, att utan en sadan dagsbotsbeloppet

skulle kunna sättas så lågt, att böterna förlorade sin effektivitet såsom

straff — ansett mig böra beakta de härutinnan framställda anmärkningarna;

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

och jag förordar i sadant hänseende ett minimum av en krona. Av enahanda

anledning har jag ock, da böterna inom dagsbotsområdet icke böra understiga

det bötesminimum av fem kronor,, som i allmänhet gäller för de utom

dagsbotsomradet fallande brotten, såsom bland andra Svea och Göta hovrätter

payrkat, upptagit en motsvarande bestämmelse för bötesbelopp inom

dagsbotsområdet.

I detta sammanhang må erinras örn den av mig till undvikande av en alltför

sträng tillämpning föreslagna regel, enligt vilken dagsbotsbeloppet må jämkas

vid ringa brott.

En fråga, som i de avgivna yttrandena givit anledning till skiftande omdömen,

avser omfattningen av det material, som skall ligga till grund för bestämmande

av dagsbotsbeloppet, och det sätt, på vilket detta material skall tillhandahållas

domstolen. Jag anser mig härvid böra förutskicka, att med dagsbotssystemet

icke asyftas någon proportionalisering med matematisk noggrannhet

efter betalningsförmågan utan att dagsbotsbeloppets bestämmande

bör vara föremål för domstolens fria prövning. I mångå fall torde den tilltalades

egna uppgifter jämte vad domstolen i övrigt har sig bekant örn den

tilltalade lämna erforderlig ledning. I sådana fall, då anledning därtill föreligger,

bör emellertid utredning förebringas av åklagaren. Vad angår arbetsanställda

torde nödiga upplysningar kunna erhållas bos arbetsgivaren. God

ledning erbjuder självfallet den tilltalades skattetaxering. Hur utredningen

än kan komma att avägabringas är det dock tydligt, att denna icke bör överskrida

vad som betingas av frågans större eller mindre betydelse i varje särskilt

fall. I allmänhet bör åklagaren vara beredd att redan vid målets första

handläggning inför domstolen framlägga den utredning, som kan anses påkallad

av omständigheterna, och uppskov för sådant ändamål såvitt möjligt

undvikas.

Avbetalning. Dei1 otanke’ som HgSer till grund för dagsbotssystemet, är att bötesstraffet

skall så avpassas efter den sakfälldes betalningsförmåga, att han med god

vilja skall kunna erlägga böterna i penningar och icke behöva undergå

fängelsestraff. För att detta syfte skall kunna nås krävas, åtminstone då

det gäller något större bötesbelopp, anordningar, som medgiva, att den bötfällde

må erhålla tillräckligt rådrum för böternas gäldande. Detta krav

framträder med styrka beträffande flertalet bötfällda, som icke förfoga över

andra tillgångar än sina löpande inkomster. Fördenskull erfordras regler

örn rätt till anstånd och avbetalning i fråga örn böternas erläggande. Närmare

bestämmelser härom torde, liksom övriga detaljföreskrifter angående

indrivning av böter, böra meddelas i administrativ ordning. För möjliggörande

härav torde i lag endast böra upptagas ett bemyndigande för Kungl.

Maj .t att utfärda dylika föreskrifter. Ett stadgande av sådan innebörd ingick

i departementsförslaget (strafflagen 2 kap. 9 §) och har av de börda

myndigheterna i sak lämnats utan erinran. I överensstämmelse härmed föreslår

även jag ett dylikt stadgande.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

57

Jag övergår härefter att redogöra för lagstiftningens närmare utformning Lagstiftoch

de synpunkter, som därvid varit vägledande. närmare

En av de mera vägande anmärkningar mot departementsförslagets utform- utformning,

ning riktar sig däremot, att de grundläggande reglerna örn dagsbotssystemet,

vilka djupt ingripa i anordnandet av böter såsom en allmän straffart enligt

strafflagen, upptagits i en fristående lag och icke i själva strafflagen. Med

denna anmärkning sammanhänger nära en annan, nämligen att de förut gällande

bötessatserna skulle komma att kvarstå, ändå att de i det väsentliga icke

finge någon betydelse för straffens utmätande. Vad sålunda anförts synes mig

värt allt beaktande. Vid närmare övervägande av denna fråga har jag funnit det

görligt att, utan alltför omfattande ändringar, i strafflagens allmänna del (2

kap.) införa huvudregeln örn bötesstraffets utformning enligt dagsbotssystemet

samt i den speciella delen av strafflagen vidtaga därav påkallade ändringar i

de särskilda straffbestämmelserna. Dessa senare ändringar bliva visserligen

ganska talrika, men äro å andra sidan av övervägande formell och föga ingripande

beskaffenhet. Genom denna anordning vinnes, förutom en i systematiskt

avseende riktigare uppställning, att dagsbotsområdets avgränsning för strafflagens

del icke behöver ske genom en allmän och på grund därav föga smidig

formel utan kan genom de särskilda straffbudens avfattning erhålla en mjukare

anpassning efter de särskilda brottens natur. I fråga örn specialstraffrätten kan

sistnämnda förfarande icke komma till användning på grund av de hithörande

straffbudens stora antal och ringa överskådlighet. Men även för specialstraffrätten

vinnes den fördelen, att föreskrift örn dagsbotssystemets tillämpning kan

meddelas genom en enkel hänvisning till de i strafflagens allmänna del upptagna

bestämmelserna örn böters ådömande i dagsböter.

I överensstämmelse härmed och i enlighet med de av mig angivna huvudgrunderna

för bötesstraffets reformering enligt dagsbotssystemet har jag låtit

upprätta förslag dels till lag om ändring i vissa delar av strafflagen, dels till

lag angående dagsböter inom specialstraffrätten (särskild böteslag), dels ock

till lag örn ändrad lydelse av lil § strafflagen för krigsmakten.

över förslagen har yttrande inhämtats av professor Thyrén i egenskap av

sakkunnig för utarbetande av förslag till revision av strafflagen; och Thyrén

har därvid i huvudsak uttalat, att han i fråga örn den ändrade avgränsningen

av dagbotsområdet inom allmänna strafflagen ansåge densamma, såsom redan

framginge av hans föregående yttrande, för en obetingad förbättring, att beträffande

den föreslagna jämkningsregeln förändringen torde -—- såvitt regeln

så uppfattades, såsom den torde vara avsedd, nämligen i främsta rummet så,

att vid Anssa institut, där kriminaliteten, såvitt den framginge av gärningen,

måste anses ringa, dagsbotsprincipen i mindre mån än vid de klart kriminella

fallen skulle komma till tillämpning ■—- böra betecknas såsom lyckligt funnen,

samt att vad slutligen anginge det i och för sig naturliga införandet i den

allmänna strafflagen av dagsbotsbestämmelserna, det syntes honom — i betraktande

av det försiktiga maximum för dagsbotens belopp — att den av platsen i

strafflagen följande större orubbligheten av de nya reglerna icke väckte betänklighet.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Strafflagen.

Dagsbotsomradets

(ingr

ansning.

Bötesmaxima

200 kr.

Ändringarna i strafflagen avse dels allmänna delen., dels speciella delen.

I strafflagens 2 kap. ’0m straff, som efter denna lag ådömas må’ ha i 8 §

upptagits de allmänna bestämmelserna örn böters ådömande i dagsböter. Utöver

vad jag redan anfört torde här endast böra nämnas följande. Såsom

norm för bestämmandet av dagsböternas antal har angivits brottets ''beskaffenhet’

i stället för, såsom tidigare, dess ''svårhet’. Vidare bar, på sätt redan

skett i departementsförslaget, såsom en av de omständigheter, vartill hänsyn

skall tagas vid dagsbotsbeloppets bestämmande, angivits ''ekonomiska förhållanden

i övrigt’ i stället för ''andra levnadsförhållanden’, mot vilket senare

uttryck erinringar framställdes under behandlingen i riksdagen av 1927 års

förslag. Med hänsyn till de brott, som komma att lämnas utanför dagsbotsområdet,

har i andra stycket bibehållits det huvudsakliga innehållet i nu

gällande regler örn penningböter. Tredje stycket upptager bestämmelsen, att

böter tillfalla kronan.

Såsom av det föregående framgår, kan dagsbotssystemet icke erhålla en undantagslös

tillämpning inom strafflagen. En närmare bestämning av dagsbotsområdet

måste sålunda vidtagas. I fråga örn de särskilda bestämmelserna

angående brott inom dagsbotsområdet måste dessutom tillses, att icke i den

nuvarande lydelsen finnes något, som står i strid med innehållet i 2 kap.

8 § i dess föreslagna lydelse. Detta innebär, att stadganden, som närmare bestämma

böternas belopp i penningar, böra utgå, så att bötesstraffet för ifrågavarande

brott angives endast såsom ''böter’. I samband härmed kunna smärre

omformuleringar och omgrupperingar av brottsbestämningarna påfordras av

redaktionella hänsyn.

Vad till en början angår dagsbotsområdets avgränsning kunna undantag

ifrågasättas dels, såsom förut framhållits, beträffande lindrigare brott, som

hava en övervägande karaktär av ordningsförseelser, dels beträffande brott,

som för närvarande äro belagda med så kallade normerade böter.

Såsom ordningsförseelser kan det inom strafflagen med dess ålderdomligt

låga bötessatser uppenbarligen icke ifrågakomma att betrakta brott, vilka enligt

den för specialstraffrätten antagna gränsen skulle vara att anse såsom

egentliga förbrytelser, det vill säga sådana, för vilka den nuvarande straffskalan

har högre maximum än trehundra kronor. Sistnämnda belopp förekommer

icke såsom bötesmaximum inom strafflagen. Däremot innehåller denna

ett antal straffbestämmelser med maxima å tvåhundra kronor eller lägre belopp.

Enligt departementsförslaget skulle dessa samtliga lämnas utanför dagsbotsområdet.

Häremot ha i ett stort antal av de avgivna yttrandena, bland

andra av Svea och Göta hovrätter samt professor Thyrén, framställts anmärkningar.

Riktigheten av dessa torde i allmänhet icke kunna förnekas.

I synnerhet gäller detta vissa brott, för vilka straffmaximum för närvarande

är böter å tvåhundra kronor, nämligen visst deltagande i upplopp (10

kap. 13 §), vägrande av inträde åt förrättningsman (10 kap. 23 § första punkten),

lindrigare missfirmelse (16 kap. 11 §), olovlig jakt å annans jaktområde,

som ej är inhägnat till jaktpark eller djurgård (24 kap. 13 § första stycket).

I själva verket synas även övriga brott, vilka för närvarande äro be
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

59

lagda med böter högst tvåhundra kronor (underlåtenhet att hörsamma myndighets

bud vid upplösning av sammankomst, 10 kap. 15 §; deltagande i äventyrligt

spel, 18 kap. 14 §; visst vållande till skada å egendom, 19 kap. 22 §; olovligt

svedjande m. m. å samfälld skog eller mark, 24 kap. 5 §; uppsåtlig! släppande

av kreatur å annans ägor, 24 kap. 8 § första punkten) kunna ådagalägga

sådan viljefarlighet eller grov oaktsamhet, att de böra hänföras under dagsbotsområdet.

Något annorlunda är förhållandet med de brott, för vilka bötesmaximum för Bötesmaxima

närvarande är etthundra kronor eller lägre belopp. Häribland finnas obestrid- därunder,

ligen rena ordningsförseelser. I främsta rummet kan nämnas förargelseväckande

beteende å allmän plats (11 kap. 15 § första stycket); fullständig enighet

synes råda därom, att denna förseelse redan på grund av sin talrika förekomst

måste av rent praktiska skäl undantagas från dagsbotsområdet. Detsamma

gäller örn fylleri (18 kap. 15 §); tvekan kunde visserligen råda beträffande

fylleri under försvårande omständigheter, som för närvarande kan beläggas

med böter å 25—500 kronor, men såväl praktiska hänsyn som den flytande beskaffenheten

av gränsen mellan vanligt och svårt fylleri torde nödvändiggöra,

att även det sistnämnda behandlas såsom ordningsförseelse med bibehållande

av den nuvarande straffskalan. Med hänsyn till den avfattning, som givits

föreskriften i 2 kap. 8 § andra stycket angående dagsbotsområdets avgränsning,

måste i 18 kap. 15 § andra punkten det nu gällande bötesmaximum, femhundra

kronor, uttryckligen angivas. Särskild motivering torde ej erfordras för att

utanför dagsbotsområdet lämnas ytterligare följande brott: sabbatsbrott (7

kap. 8 §, där bötesmaximum är så lågt som tjugu kronor); förargelseväckande

beteende vid offentlig sammankomst (11 kap. 9 § andra stycket); försummelse

att behörigen avlämna eller vårda vissa verktyg, vilka kunna missbrukas för

förfalskningsbrott (12 kap. 19 §); brukande av mått eller vikt, som ej behörigen

justerats eller omjusterats (22 kap. 5 § tredje och fjärde styckena) ;

vållande genom underlåten vård att kreatur inkomma på annans ägor (24

kap. 9 §); tagande av olovlig väg eller gångstig (24 kap. 11 §). Härmed

torde slutligen böra likställas olovligt brytande eller nedkastande av annans

hägnad eller grind, som enligt 24 kap. 10 § är belagt med ett så lågt maximistraff

som tjugu kronor; dylika gärningar kunna visserligen otvivelaktigt

understundom förtjäna ett betydligt strängare bedömande, men det är att märka,

att enligt uttrycklig hänvisning i lagrummet för dessa fall kan användas

19 kap. 20 § med dess avsevärt högre straffmaximum.

Till dagsbotsområdet torde böra hänföras övriga brott, för vilka strafflagen

för närvarande stadgar ett högsta straff av böter å etthundra kronor eller

lägre belopp, nämligen: borttagande m. m. av offentlig myndighets kungörelse

(10 kap. 19 §); vägrande av handräckning, som förrättningsman vid offentlig

förrättning är berättigad att fordra (10 kap. 23 § andra punkten); eftergörande

av mynt eller penningsedel, som icke skett i bedräglig avsikt (12 kap.

15 §); obehörigt förfärdigande av verktyg för tillverkning av mynt m. m. (12

kap. 18 § andra stycket); vållande till medelsvår kroppsskada (14 kap. 17 §

andra stycket); uppsåtligen osann uppgift i orlovssedel, intyg och dylikt, så

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:t? proposition nr 188.

Normerade

böter.

att annan kan vilseledas (22 kap. 17 §); uppsåtlig^ missbruk av betesrätt å

samfälld mark (24 kap. 8 § andra stycket); missbruk av rätt i samfällt fiske

(24 kap. 14 § andra punkten).

För vissa brott skola böter ådömas i förhållande till värdet å viss egendom

eller liknande. Enligt strafflagen förekomma dylika normerade böter för

underlåtenhet att behörigen lysa fynd eller hittegods (22 kap. 19 § första stycket),

för bodräkt, där omständigheterna icke äro synnerligen försvårande (22

kap. 20 § första punkten), samt för åtskilliga ämbetsbrott (25 kap. 21 § första

punkten).

Bestämmelsen i 25 kap. 21 § första punkten torde i samband med införande

av ett dagsbotssystem böra upphävas. Enligt denna bestämmelse må i vissa

fall böter för ämbetsbrott ''sättas högst till beloppet för ett år av den lön och

övriga inkomst, som åtfölja det ämbete, vari den skyldige sig förbrutit’. För

brott i ämbete med jämförelsevis högre avlöning innebär denna bestämmelse

en avsevärd höjning av det eljest gällande bötesmaximum. Detta har även

varit åsyftat, då bestämmelsen av lagkommittén insattes i dess förslag till

strafflag (andra upplagan 1839, 28 kap. 22 § första punkten). Det är emellertid

härvid att märka, att detta förslag icke bland straffen för ämbetsbrott

upptog mistning av ämbete på viss tid, så kallad suspension; och det var

på grund härav, som man fann behov av ett högt bötesmaximum. ''Då

suspension’, heter det i lagkommitténs motiv, ''såsom straff å ämbetsförseelser av

lindrigare beskaffenhet än de, som medföra mistning av ämbete (det vill säga

avsättning enligt strafflagens terminologi), ej blivit bibehållen, och det ej heller

ansetts lämpligt att för dem använda fängelsestraff, har kommittén, enär följaktligen

bötesstraffet för alla sådana förseelser kommer att tillämpas, funnit

nödigt bestämma en sådan grund för böternas åläggande, att straffets ändamål

må uppfyllas, den nämligen, att de må utsättas i förhållande till den lön och

övriga inkomster, som åtfölja den felandes ämbete, dock högst till deras belopp

för ett år.’ Den anförda grunden för bötesstraffets utmätande på dylikt sätt

bortföll i och med det att man under riksdagsbehandlingen av det slutliga förslaget

till strafflag, i enlighet med yrkande av högsta domstolens flesta ledamöter,

återupptog suspensionsstraffet, varigenom uppenbarligen bötesstraffets

område kom att inskränkas. Likväl fick den tidigare föreslagna regeln örn

bötesstraffet kvarstå.

I jämförelse med de flesta övriga bestämmelser örn normerade böter

företer denna föreskrift den egendomlighet, att den icke reglerar bötesbeloppet

i förhållande till något objekt för den begångna förbrytelsen eller eljest

till dennas åtminstone objektiva svårhetsgrad, utan helt hänför sig till den

brottsliges personliga förhallanden. Regelns innehåll föranleder nämligen

bötesstraffets proportionalisering efter ämbetsmannens större eller mindre avlöning;

den star sålunda i god överensstämmelse med dagsbotssystemets grundtanke.

Från den utformning, som häråt givits i det nu förevarande förslaget,

innebär regeln de avvikelser, dels att man skall bortse från ämbetsmannens ekonomiska

förhållanden i den mån de ej sammanhänga med storleken av hans

avlöning, dels att bötesstraffets maximum (ett års avlöning) ofta torde bliva

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

61

icke oväsentligt högre än det allmänna bötesmaximum (etthundratjugu dagsböter).

Dessa skiljaktigheter torde icke böra föranleda, att den ifrågavarande

särskilda regeln om bötesproportionalisering bibehålies. Det kan å ena sidan

icke vara riktigt, att bötesmaximum för ämbetsförbrytelse av en förmögen innehavare

av en lågt avlönad, ehuru kanske betydelsefull befattning (exempelvis

med karaktär av bisyssla) måste bliva lägre än bötesmaximum för andra brott

av en ämbetsman i dylik ställning. Och å andra sidan torde endast i rena undantagsfall

ett bötesstraff för en i övrigt obemedlad ämbetsman böra utgå

med så högt belopp som ett års bruttoinkomst av avlöning (utan varje avdrag

för försörjningsskyldighet, skatter, skuldräntor och dylikt). Även med bortfallande

av denna föreskrift kvarstår för övrigt möjligheten att genom ådömande

av längre tids suspension, vilken är förenad med mistning av avlöningen

(2 kap. 16 § andra stycket), åstadkomma en mycket kännbar ekonomisk förlust.

Till stöd för upphävande av 25 kap. 21 § första punkten kan ytterligare

åberopas, att den i tillämpningen veterligen aldrig utnyttjats för ådömande av

mycket höga bötesstraff. Dess upphävande i samband med införande av dagsbotssystem

i en ny strafflag har ock föreslagits av professor Thyrén i det av

honom avgivna förberedande utkastet till strafflag (speciella delen, VII; se

motiven sid. 174).

De i 22 kap. 19 och 20 §§ upptagna bestämmelserna örn normering av böter

efter värdet av hittegods respektive efter värdet av vad som vid bodräkt undandraga

kunna sägas tillböra en mera ålderdomlig typ av straffbestämmelser,

som i övrigt numera icke är företrädd inom strafflagen, och det är icke antagligt,

att de vid en fullständig omarbetning av denna skulle komma att bibehållas.

Sålunda sakna de motsvarighet i professor Tbyréns förberedande utkast

(speciella delen, III, 2 och 12 §§). Likväl torde de vid den nu föreslagna

lagstiftningsåtgärden böra lämnas orubbade. Särskilt vad angår hittegodsdeliktet

kan det nämligen icke bestridas, att objektets värde kan erbjuda en

giltig grund för böternas vare sig sänkning eller höjning i förhållande till det

belopp, som skulle bli resultatet av en följdriktig tillämpning av dagsbotssystemet

— i varje fall i lika hög grad som en dylik bötesnormering är påkallad

i de talrika fall inom specialstraffrätten, för vilka därom givna stadganden

torde böra bibehållas oförändrade.

Såsom tidigare framhållits har jag ansett skäl ej föreligga att inom dagsbotsområdet

för särskilda brott föreskriva lägre bötesmaxima än det allmänna, etthundratjugu

dagsböter. De i strafflagen förekommande bötesmaxima å lägre

belopp än femhundra kronor (50, 100, 200 kronor) torde för en nutida uppfattning

redan länge ha framträtt såsom omotiverade, till synes godtyckliga. Anledningarna

härtill äro flera, även örn den betydande sänkningen av penningvärdet

under strafflagens giltighetstid lämnas utom räkningen: på vissa punkter

hava genom partiella ändringar skett jämkningar i lagens bötesbelopp, medan

andra lagrum icke kommit att upptagas till omarbetning; uppfattningen örn de

brottsliga gärningarnas svårhetsgrad har under tiden förskjutits, och så vidare.

Även örn vissa skäl förefinnas att med hänsyn till bötesmaxima differentiera

mellan skilda i strafflagen upptagna brott, torde det dock icke böra ifråga
-

Daasbotsskalans

begränsning
Särskilda
maxima.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

komma att nu efter rent matematiska grunder överföra till dagsbotssystemet

de nuvarande lägre maxima. Införandet av maxima efter andra grunder skulle

åter svårligen kunna ske utan en närmare omprövning av de särskilda brottsbegreppen,

vilken icke nu lämpligen kan ifrågakomma. Örn därför det riktigaste

synes vara, att inom hela dagsbotsområdet i strafflagen bibehålla det

allmänna maximum av etthundratjugu dagsböter, innebär detta naturligtvis

icke, att för varje brott sistnämnda bötessats skall avse ett normalt maximum;

vid åtskilliga brottsarter torde tvärtom de svåraste fallen ligga under, ibland

långt under den grad av brottslighet, som förtjänar lagens högsta bötesstraff.

Det är efter det föregående icke nödigt att här särskilt genomgå de lagrum,

som nu upptaga bötesmaxima. Här torde dock särskilt böra uppmärksammas

stadgandet i 14 kap. 17 § andra stycket, där bötesmaximum är så lågt som femtio

kronor. Detta lagrum stadgar straff för vållande till ''mindre lyte eller

kroppsfel eller lindrigare sjukdom än i 10 § sågs’, det vill säga till mindre svår

kroppsskada än t. ex. förlust av ett öga, arm eller ben. Det lär vara uppenbart,

att femtio kronor såsom högsta bötesstraff för dylikt vållande länge varit alldeles

otillräckligt. Nutiden skattar individens kroppsliga integritet och därav

beroende arbetsförmåga betydligt högre än en gången tid. Och särskilt med

den stigande användningen av motorfordon och farliga maskiner är ett effektivt

inskridande mot vårdslöshet vid deras handhavande, varigenom annan lider skada,

särdeles behövligt. Bötesstraff utan särskild begränsning torde därför för

detta brott ingalunda vara för högt.

Särskilda Av skäl, sorn förut anförts, böra de nuvarande bötesminima å tio, tjugu eller

minima, tjugufem kronor icke erhålla motsvarighet i ett dagsbotssystem. De något

högre minima å femtio eller etthundra kronor böra däremot bibehållas, varvid

grunden för omräkning i dagsböter bör vara, att varje tiotal kronor svarar

mot en dagsbot. Mot femtio kronor skola alltså svara fem dagsböter och mot

etthundra kronor tio dagsböter. Endast på en punkt har skett avvikelse härifrån.

Det i 14 kap. 9 § stadgade minsta straffet för vållande till annans död

är femtio kronor. Detta synes mig alltför lågt, i synnerhet som förekomsten

av detta brott numera är synnerligen stor, icke minst beroende på vårdslöshet

vid handhavande av motorfordon. Lägre minimistraff än tio dagsböter lär

därför icke böra ifrågakomma även för de mest lindriga fall. Det må härvid

anmärkas, att professor Thyrén i sitt förberedande utkast till strafflag (speciella

delen I, 16 §) satt minimistraffet till femtio dagsböter (inom en allmän

dagsbotsskala av lägst en och högst tvåhundra dagsböter).

Anstånd och I det föregående är anmärkt, att i samband med dagsbotssystemets införan
ai

e a tung. j^r me(j(je]a<s ett stadgande örn bemyndigande för Kungl. Maj :t att i administrativ

ordning utfärda bestämmelser angående anstånd med gäldande av

böter och rätt att erlägga böter genom avbetalning. Stadgandet synes

lämpligen kunna erhålla sin plats i strafflagen 2 kap. 9 § såsom ett första

stycke, varefter de nuvarande bestämmelserna i paragrafen böra sammanföras

till ett andra stycke.

Till det närmare innehållet av de bestämmelser, vilka sålunda skulle komma

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

63

att av Kungl. Majit utfärdas, torde jag icke i frågans nuvarande läge böra

taga ställning. Viss ledning för bestämmelsernas utformning erhålles dels av

professor Tbyréns förberedande utkast till strafflag, allmänna delen, 2 kap.

21 och 22 §§, dels ock i strafflagskommissionens förslag till strafflag, allmänna

delen, 7 kap. 16 §. Det är tydligt, att såsom förutsättning för uppskov

med böters betalning åtminstone i regel bör gälla, att bötesbeloppet är

så stort att med hänsyn till den sakfälldes personliga och ekonomiska förhållanden

svårighet föreligger för honom att jämväl med god vilja på en gång

erlägga hela beloppet. Hura högt den längsta tiden för uppskov med betalningen

bör sättas, kan vara föremål för delade meningar; i fråga örn avbetalning

har fristen för den sista postens erläggande i Thyréns utkast och i strafflagskommissionens

förslag ansetts icke böra överstiga ett år. övervägande

skäl synas tala för att prövningen av dessa frågor icke förläggas till domstol

utan ingår som ett led i straffverkställigheten.

Angående förvandling av böter till fängelse meddelas bestämmelser i strafflagen

2 kap. 10—13 §§. Vissa ändringar häruti föranledas dels av dagsbotssystemets

införande och dels av hänsyn till de fall, då anstånd med gäldande

av böter eller rätt att erlägga böter genom avbetalning kommer att medgivas.

I det föregående har jag framhållit att, vid tillämpning av dagsbotssystemet,

förvandlingsstraffet för ett visst bötesstraff bör bestämmas i förhållande

till dagsböternas antal och icke såsom nu i förhållande till böternas penningbelopp.

Reglerna härom böra få sin plats i 11 § första stycket. Såsom en

fördel hos den av mig föreslagna dagsbotsskalan av minst en och högst etthundratjugu

dagsböter har jag angivit, att varje dags fängelse kommer att i

stort sett svara mot två dagsböter. Av enahanda skäl, som voro bestämmande för

1927 års proposition, anser jag, att förvandlingsstraffets minimum icke bör

understiga tre dagar, men att en i och för sig önskvärd höjning därav icke bör

för närvarande genomföras. Med den föreslagna byggnaden av förvandlingsskalan

kommer förvandlingsstraffets maximum av sextio dagar att inträda vid

ett antal dagsböter av etthundratretton. Ökning av antalet dagsböter härutöver

till och med etthundratjugu kommer alltså icke att medföra någon ökning

av förvandlingsstraffet. I och för sig kunde skäl anföras för att icke stadga

något dylikt särskilt maximum för förvandlingsstraffet utan i enlighet med

huvudregeln låta detsamma ökas med dagsböternas antal till det härför i 8 §

stadgade maximum, så att det högsta förvandlingsstraffet skulle bliva sextiotre

dagar, motsvarande etthundranitton och etthundratjugu dagsböter. Då

emellertid en särskild regel örn maximum för förvandlingsstraff måste givas

av hänsyn till böter, som ådömas omedelbart i penningar, samt i fråga örn

sammanträffande bötesstraff, varom föreskrifter meddelas i 12 §, har jag funnit

en önskvärd enkelhet i lagens uppställning lättast kunna vinnas genom bibehållande

av sextio dagar såsom ett enhetligt, allmänt gällande maximum för

förvandlingsstraffet.

Vid sidan örn huvudregeln angående förvandling av böter, vilka ådömts i

dagsböter, erfordras för de fall, som avses i 8 § andra stycket, en regel örn

förvandling av böter, vilka ådömts omedelbart i penningar. Denna regel bör av
-

Förvand
ling.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj :ts proposition nr 188.

fattas på det sätt, att vid dylik förvandling varje påbörjat tiotal riksdaler

anses svara mot en dagsbot. Häri ligger, såsom av det nyss sagda torde framgå,

icke någon förändring av nu gällande förvandlingsreglers innehåll. Ifrågavarande

föreskrift bör erhålla sin plats i 11 § såsom ett andra stycke.

Enligt stadgandet i 2 kap. 10 § är förutsättningen för böters förvandling

den, att hos den bötfällde saknas tillgång till böternas fulla gäldande. Härav

följer, såsom ock lär krävas av sakens natur, att förvandling måste ske, då tillgång

finnes till gäldande av en del men icke av hela bötesbeloppet. Av bestämmelsens

ordalydelse — att ''böterna’ skola förvandlas — i förening med

saknaden av särskild föreskrift örn förvandling, då tillgång finnes till

allenast en del av bötesbeloppet, har vidare ansetts följa, att i dylikt fall förvandlingen

skall avse de ådömda böternas fulla belopp, så att avdrag ej skall

medgivas för ett lägre belopp, som kan hava influtit. Härav blir i sin ordning

en konsekvens, att för böter icke får göras utmätning, där ej tillgångar kunna

åtkommas, som äro tillräckliga för hela bötesbeloppet; örn genom frivillig betalning

ett delbelopp influtit och därefter förvandling ägt rum för hela bötesbeloppet,

uppkomma ganska svårlösta spörsmål, huru skall förfaras med vad

som blivit guldet. De sålunda gällande reglerna kunna knappast anses vara

tillfredsställande. Då lagens mening är, att ett visst brott på grund av sin

beskaffenhet skall sonas med penningar, bör så ske i möjligaste mån. Även

bortsett från vad som kan anmärkas mot den nuvarande ordningen, lär det vara

uppenbart, att en ändring måste ske i och med att lagen medgiver avbetalning

av böter. Härmed blir erläggande av ett delbelopp något fullt normalt,

och det kan icke vara rimligt, att den verkställda avbetalningen skulle lämnas

obeaktad, då förvandling befinnes erforderlig på grund av omöjlighet att indriva

någon senare förfallen post. Förvandlingsstraffet bör endast motsvara

vad som icke erlagts. Härvid må erinras därom, att straff lagskommissionen,

som i sitt förslag till strafflag, allmänna delen, 7 kap. 16 § lämnade föreskrift

örn medgivande till böters gäldande avbetalningsvis, i 18 § första stycket (jfr

även 19 § andra och tredje styckena) stadgade, att förvandlingen skulle avse

’vad av böterna icke guldits’. En regel för detta fall bör nu införas i 2 kap.

strafflagen, lämpligen i 11 § såsom ett tredje stycke. Det torde icke finnas

anledning att begränsa regelns tillämpningsområde till det fall, att delbetalning

ägt rum efter ett behörigt medgivande till avbetalning å böter, utan den

bör komma till användning i alla de fall, då böter till en del guldits. I ett

fullt genomfört dagsbotssystem kunde ifrågasättas att, liksom enligt strafflagskommissionens

nyssberörda förslag, giva förevarande regel det innehåll, att

endast vad av böterna återstode oguldet skulle förvandlas. Hänsyn måste

emellertid tagas även till sådana böter, som ådömas omedelbart i penningar.

Det vore icke riktigt, örn den som dömts att böta omedelbart i penningar

2,000 kronor och därav guldit 800 kronor, skulle undergå ett förvandlingsstraff,

beräknat efter 1,200 kronor eller 60 dagar, det vill säga lika mycket

som örn han icke alls guldit något av böterna. Fördenskull föreslås,

att där någon del av böterna guldits, å förvandlingsstraffet för de ådömda

böterna skall avdragas så stor del, som svarar mot förhållandet mellan vad

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

65

som guldris och de ådömda böternas fulla belopp; härvid bör iakttagas,

att brutet dagatal skall förfalla samt att förvandlingsstraffet ej må sättas

lägre än tre dagar. I nyssnämnda exempel skulle i enlighet härmed förvandlingsstraffet

bliva 36 dagar. Då en uttrycklig föreskrift av nu berört

innehåll gives angående förvandling av böter, som till någon del guldris, lär

ordalydelsen i 10 §, ehuru den hittills icke utan fog åberopats till stöd för

ett avvikande tillvägagångssätt, kunna utan fara för missförstånd lämnas oförändrad.

Regler örn förvandling av flera sammanträffande bötesstraff givas nu i

12 §. Enligt dessa bestämmelser skall sådan förvandling ske efter böternas

sammanräknade belopp. Någon principiell ändring härutinnan påkallas icke

av dagsbotssystemets införande. Dock bör iakttagas, att sammanräkningen

bör avse det ådömda eller jämlikt 11 § andra stycket beräknade antalet dagsböter.

Vidare erfordras i anslutning till den i 11 § tredje stycket föreslagna

bestämmelsen en föreskrift för det fall, att vid förvandlingstillfället någotdera

bötesstraffets belopp blivit helt eller till en del guldet. Följdriktigt

bör bär inträda motsvarande tillämpning av de i 11 § tredje stycket angivna

grunderna. Fall kunna emellertid förekomma, då tillämpningen av

denna regel skulle leda till obilliga resultat. Örn sålunda någon samtidigt

har att erlägga dels femtio kronor, som ådömts honom omedelbart i penningar,

och dels enahanda belopp, utgörande exempelvis femtio dagsböter, samt den

bötfällde erlagt femtio kronor såsom betalning av sistnämnda bötesstraff,

skulle vid förvandling på grund av bristande tillgång till gäldande av återstående

femtio kronor förvandlingsstraffet enligt den angivna regeln komma

att utgöra hälften av trettioen eller femton dagars fängelse. Örn däremot förvandlingen

kommit att enbart avse det oguldna beloppet av femtio kronor, som

ådömts honom omedelbart i penningar, skulle förvandlingsstraffet ej ha blivit

högre än sex dagars fängelse. Det synes ej böra förvägras den dömde att enligt

sist angivna beräkningssätt genom avbetalningen fria sig från så stort förvandlingsstraff,

som, därest sammanträffande av straff ej förekommit, skolat svara

mot den gjorda betalningen. För den skull föreslås, att huvudregeln örn motsvarande

tillämpning av 11 § tredje stycket bör så modifieras, att i stället, där

förvandlingsstraffet därigenom bliver lägre, förvandlingen skall så göras, att

vad som guldits avräknas å det av straffen, mot vilket svarar ett i förhållande

till bötesbeloppet högre förvandlingsstraff, och återstoden förvandlas efter

vad i 11 § första och andra styckena sägs.

Innan jag lämnar strafflagen, må här meddelas en översikt över de ändringar,

som däri föreslagits.

2 kap. 8 §. De grundläggande reglerna örn dagsbotssystemet upptagas här.

2 kap. 9 §. Ett nytt första stycke införes, innehållande bemyndigande för

Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter örn anstånd och avbetalning i fråga om

böter. Nuvarande första stycke har sammanförts med andra stycket till ett

nytt andra stycke.

2 kap. 11 §. Förvandlingsstraffet enligt dagsbotssystemet och penningbots
Bihang

till riksdagens protokoll, 1931. 1 sami. 1 Gh Käft. (Nr 188.) 5

Översikt.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

systemet regleras i första och andra styckena. I tredje stycket givas regler i

avseende å förvandling, då böter till en del guldits.

2 kap. 12 §■ Förvandling vid sammanträffande av bötesstraff regleras.

2 kap. 17 §. På grund av upphävande av 25 kap. 21 § bör den i förevarande

lagrum därtill givna hänvisningen utgå.

9 kap. 5 §. Den nuvarande bötesskalan i såväl första som andra punkten,

från och med femtio till och med ettusen riksdaler, ändras till ''böter, ej under

fem dagsböter''.

9 kap. 8 §. Enahanda ändring som i föregående §.

10 kap. 1 §. I första styckets andra punkt ändras bötesstraffets minimisats

från etthundra riksdaler till tio dagsböter.

10 kap. 2 §. De särskilt utsatta minimi- och maximisatserna för bötesstraff

utgå.

10 kap. 13 §. I första punkten utgå de särskilda minimi- och maximisatsema

för böter.

10 kap. 15 §. I tredje punkten göres enahanda ändring.

10 kap. 16 §. I första punkten ändras bötesstraffets minimisats från femtio

riksdaler till fem dagsböter och utgår det särskilda maximum.

10 kap. 17 §. I tredje stycket ändras bötesstraffets minimum från femtio

riksdaler till fem dagsböter.

10 kap. 19 §. Det särskilda maximum för bötesstraffet utgår.

10 kap. 23 §. I första punkten utgå bötesstraffets minimum och maximumi

andra punkten utgår maximum.

11 kap. 1 §. I första styckets andra punkt ändras bötesstraffets minimum

från femtio riksdaler till fem dagsböter.

11 kap. 2 §. I första stycket utgår det särskilda minimum för böter.

I andra punkten vidtages enahanda ändring.

Bötesstraffets minimum ändras från femtio riksdaler till fem

11 kap. 4 §.

11 kap. 7 §.

dagsböter.

11 kap. 8 §.

11 kap. 10 §.

straffet.

11 kap. 11 §.

12 kap. 15 §.

12 kap. 18 §.

14 kap. 9 §.

I andra punkten vidtages enahanda ändring.

I första punkten utgår det särskilda minimum för bötes
Enahanda

ändring.

Det särskilda maximum för bötesstraffet utgår.

I andra stycket vidtages enahanda ändring.

I första stycket ändras bötesstraffets minimum från femtio

riksdaler till tio dagsböter.

14 kap. 12 §.

straffet.

14 kap. 15 §.

14 kap. 17 §.

straffet.

14 kap. 21 §.

I andra punkten utgår det särskilda minimum för bötes
I

andra punkten vidtages motsvarande ändring.

I andra stycket utgår det särskilda maximum för bötes- I

I första styckets första punkt ändras bötesstraffets minimum

från femtio riksdaler till fem dagsböter.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 188. 67

16 kap. 10 §, som endast innehåller ett särskilt maximum för bötesstraff i

vissa fall, upphäves.

16 kap. 11 §. Det särskilda maximum för bötesstraffet utgår.

IS kap. 14 §. I tredje punkten vidtages enahanda ändring.

18 kap. 15 §. I andra punkten angives uttryckligen nu gällande bötesmaximum,

femhundra riksdaler.

19 kap. 11 §. I första styckets andra punkt ändras bötesstraffets minimum

från etthundra riksdaler till tio dagsböter.

19 kap. 17 §. I andra styckets andra punkt utgå de särskilda minimi- och

maximisatserna för bötestraffet.

19 kap. 22 §. Det nu i andra styckets andra punkt utsatta särskilda maximum

för bötesstraffet bortfaller, i samband varmed en redaktionell jämkning

vidtages i detta stycke.

22 kap. 6 §. I andra stycket ändras bötesstraffets minimum från femtio

riksdaler till fem dagsböter.

22 kap. 17 §. Det särskilda maximum för bötesstraffet utgår.

24 kap. 2 §■ Bötesstraffets minimum ändras från femtio riksdaler till fem

''dagsböter.

24 kap. 3 §. I första punkten utgår det särskilda maximum för bötesstraffet.

24 kap. 5 §. Bötesstraffets särskilda minimum och maximum utgå.

24 kap. 8 §. I första punkten utgå bötesstraffets minimum och maximum;

i andra punkten utgår maximum. Båda punkterna sammandragas till en.

24 kap. 12 och 13 §§. I nuvarande 18 § första stycket bör bötesstraffets

särskilda maximum utgå, och i samma § andra stycket bör bötesstraffets minimum

ej upprätthållas. På grund härav blir bestämmelsen i 13 § andra stycket

överflödig och kan utgå. De nuvarande paragrafernas första stycken erhålla

samma straffskala och kunna därför sammanföras till en enhetlig bestämmelse,

vilken kommer att utgöra 12 §. Nuvarande 12 § andra stycket erhåller beteckningen.

13 §; dari andras bötesstraffets minimum från femtio riksdaler till fem

dagsböter.

24 kap. 14 §. I andra punkten utgår bötesstraffets särskilda maximum.

25 kap. 21 §, som endast uppställer särskilda skalor för bötesstraff i vissa

fall, upphäves.

Beträffande övergångsbestämmelserna hänvisas till vad i det följande sägs

angående tryckfrihetsförordningen.

Införandet i strafflagens allmänna del av de grundläggande reglerna för

dagsbotssystemet medför, såsom redan nämnts, för specialstraffrättens vidkommande

den fördelen, att föreskrift örn dagsbotssystemets tillämpning kan meddelas

genom en enkel hänvisning till samma regler i strafflagen 2 kap. 8 §. I enlighet

härmed bär i första stycket av 1 § i den föreslagna lagen angående dagsböter

inom specialstraffrätten (särskild böteslag) upptagits en sådan hänvisning.

Vid tillämpning av de där givna reglerna skall — i anslutning till vad

jag tidigare förordat beträffande särskilda brott inom strafflagen ■— iakttagas,

Särskilda

btfteslageii.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

att där minsta bot är bestämd till femtio kronor eller mera, lägsta antalet

dagsböter skall utgöra en tiondel av det sålunda bestämda bötesbeloppets

krontal. De särskilda minimisatserna, varom här är fråga, äro 50, 100, 200,

250, 300, 500 och 1,000 kronor. Minima å 250 och 1,000 kronor förekomma endast

i enstaka författningar, det förra i fiskeristadgan och det senare i förordningen

den 8 juni 1923 angående omsättnings- och utskänkningsskatt å

spritdrycker. Minimisatser å 50 eller 100 kronor förekomma särskilt i sjölagen,

fiskeristadgan, motorfordonsförordningen, aktiebolagslagen, banklagen,

sparbankslagen, lagen örn försäkringsrörelse, giftstadgan, hotellstadgan, förordningarna

angående eldfarliga oljor och explosiva varor, arbetstidslagen,

lagen örn arbetarskydd, rusdryckslagstiftningen, tullstadgan. Av övriga minima

förekomma företrädesvis 200 kronors minimum i motorfordonsförordningen,

jaktstadgan, förordningen örn explosiva varor, rusdryckslagstiftningen och

tullstadgan, 300 kronors minimum i rusdryckslagstiftningen samt 500 kronors

minimum i giftstadgan och rusdryckslagstiftningen.

I andra stycket meddelas föreskrift örn undantag från dagsbotssystemets till1

knipning inom specialstraffrätten enligt vad därom i det föregående anförts.

Under förevarande lags bestämmelser örn böter torde utan särskilt stadgande

ingå jämväl sådana vitén, vilka ådömas såsom straff, men ej vitén såsom

tvångsmedel.

Några av de hörda domstolarna hava ■— under erinran att böter, som ådömas

i dagsböter, kunde komma att uppgå till avsevärda belopp —■ framhållit

behovet av en bestämmelse, enligt vilken åklagares och angivares andel

i böterna begränsades. Frågan örn avskaffande av åklagares och angivares

bötesandelar har sedan länge stått på dagordningen. De i sådan riktning

framställda förslag (jfr riksdagens skrivelse nr 286 år 1917; Kungl.

Maj:ts remiss till lagrådet den 30 april 1926) hava icke lett till något resultat,

huvudsakligen beroende därpå, att man velat avbida en allmän processreform

eller ansett en lagändring i förevarande hänseende icke böra vidtagas annat

än i samband med en omorganisation av åklagarväsendet eller åtminstone

en allmän löneförbättring för de nuvarande åklagarbefattningarna.

Dessa skäl kunna visserligen icke åberopas för ett bibehållande av angivares

rätt till bötesandel, men då angivare i regel endast har del i åklagares

bötesandel, har anledning funnits icke föreligga att utan samband med indragning

av åklagarandelen frånkänna angivare rätt i nu förevarande hänseende.

Om sålunda tiden icke ansetts vara inne för allmänt avskaffande

av systemet med andel i böter för åklagare och angivare, har emellertid i författningar,

som tillkommit under senare tid, andelsrätt i böter regelmässigt icke

tillerkänts åklagare och angivare. Vidare hava i åtskilliga viktiga författningar

andelsbeloppen begränsats. Med dagsbotssystemets införande torde det

vara ofrånkomligt att över hela linjen genomföra en begränsning av åklagares

och angivares bötesandelar. Eljest skulle dessa andelar i vissa fall kunna

komma att uppgå till orimligt höga belopp. Vad de andelsberättigade genom

en dylik begränsning i vissa fall skulle förlora lärer uppvägas av den vinst,

de i andra fall torde komma att göra till följd av den understundom ej ringa

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

69

höjning av bötesbeloppet, som blir en följd av dagsbotssystemets införande.

En bestämmelse i angiven riktning har upptagits i 2 § i den föreslagna

lagen, därvid maximibeloppet ansetts lämpligen böra sättas till 500 kronor,

ett belopp, vartill åklagares andelsrätt redan i åtskilliga fall begränsats. I

detta sammanhang torde förtjäna erinras därom, att dagsbotssystemet icke

gjorts tillämpligt med avseende å normerade böter.

Beträffande övergångsbestämmelserna hänvisas till vad i det följande anföres

angående tryckfrihetsförordningen.

Dagsbotssystemets införande medför ändring jämväl i strafflagen för krigs- strafflagen för

i . -rr.. o .. • i krigsmakten.

makten. Härom ma namnas lönande:

Den reform av bötesstraffet, som införande av dagsbotssystemet innebär

för den allmänna strafflagens del, bör uppenbarligen komma till motsvarande

tillämpning inom området för strafflagen för krigsmakten. För uppnående

härav erfordras icke några mera omfattande ändringar i sistnämnda lag.

Ty de allmänna regler angående bötesstraffet, som föreslås till införande i allmänna

strafflagen 2 kap. 8, 9, 11 och 12 §§ komma på grund av den generella

hänvisningen i 18 § strafflagen för krigsmakten att gälla även i avseende å bötesstraff,

som ådömas enligt denna lag. Enahanda förhållande inträder i fråga

örn den ändrade formulering, som föreslagits i allmänna strafflagen 2 kap. 17 §

på grund av hänvisning i strafflagen för krigsmakten 28 § första stycket.

De ändringar, som föreslås i allmänna strafflagens bestämmelser örn särskilda

brott, komma att gälla även vid tillämpning av strafflagen för krigsmakten i de

fall, då denna beträffande straffet hänvisar till allmän lag. Då böter åläggas

såsom nedsatt straff jämlikt 83 § strafflagen för krigsmakten, skola de på

grund av 18 § samma lag, jämförd med 2 kap. 8 § allmänna strafflagen, ådömas

i dagsböter. Fullt självständiga föreskrifter beträffande bötesstraff för särskilda

brott förekomma i strafflagen för krigsmakten endast i lil §. I första

stycket förekommer en straffsats av ''fängelse i högst sex månader eller böter

högst ettusen kronor’. Detta bötesmaximum bör utgå av enahanda skäl, som

anförts beträffande dylika särskilda maxima i allmänna strafflagen. I andra

stycket upptages såsom straff ''böter, beräknade efter 25 kap. 21 § allmänna

strafflagen’. Då nu föreslagits, att sistnämnda bestämmelse skall upphävas,

och skäl icke finnas för tillämpning av däri stadgade grunder speciellt vid

ådömande av böter enligt lil § strafflagen för krigsmakten, bör även i detta

lagrum bötesstraffet angivas allenast såsom ''böter''.

Efter erinringar inom lagrådet, att dagsbotssystemet av såväl sakliga som Tryckfrihet*- lagtekniska skäl icke borde komma till användning för brottslighet, som skulle foror<''ntn^cttbedömas

enligt tryckfrihetsförordningen, föreslogs i 1927 års proposition, att

böteslagens bestämmelser icke skulle äga tillämpning, då böter i tryckfrihetsmål

utdömdes enligt allmän strafflag. Denna ståndpunkt torde alltjämt böra

intagas, även om enligt densamma tryckfrihetsförordningens straffrättsliga

innehåll i ännu högre grad än hittills kommer att framstå såsom exceptionellt.

Det ifrågavarande undantagets innebörd bör, närmare bestämt, bliva den, att

vissa enligt strafflagen nu allmänt gällande bötessatser (t. ex. i 16 kap.),

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

till vilka tryckfrihetsförordningen hänvisar, skola fortfara att tillämpas vid

ådömande av böter för tryckfrihetsbrott, ehuru de icke skola användas vid

ådömande av böter omedelbart enligt strafflagen och därför skola upphävas i

samband med dagsbotssystemets införande samt följaktligen ej längre ingå

i strafflagens framdeles gällande text. Genomförandet av detta undantag

kan utan en stark rubbning av det hittillsvarande förhållandet i lagtekniskt

avseende mellan strafflagen och tryckfrihetsförordningen icke ske på det

sätt, att en föreskrift av ifrågavarande innehåll införes i vare sig strafflagens

eller tryckfrihetsförordningens text. Förbehållet torde i stället lämpligen kunna

givas i samband med bestämmelsen örn ikraftträdande av lagen örn ändring i

vissa delar av strafflagen; härigenom torde tydligast framgå att upphävandet

av lagrummens nuvarande lydelse är på det sätt partiellt, att denna lydelse fortfarande

skall gälla såvitt angår tryckfrihetsmål. Härvid anmärkes, att av de

lagrum i strafflagens speciella del, som kunna bliva att tillämpa i tryckfrihetsmål,

endast fyra enligt förslaget skola erhålla ändrad lydelse (9 kap. 5 och 8

§§, 10 kap. 2 §, 16 kap. 11 §), varjämte 16 kap. 10 § skall upphävas. -— De

administrativa regler örn anstånd med böters gäldande och cm avbetalning,

som torde komma att utfärdas med stöd av bestämmelsen i strafflagen 2 kap.

9 § första stycket, liksom de ändrade föreskrifterna angående böters förvandling,

böra erhålla tillämpning å alla av domstol ådömda böter, oavsett på vilken

lag domen grundar sig, och sålunda komma att gälla även beträffande böter

för tryckfrihetsbrott. Beträffande dessa två punkter behöves alltså icke något

undantag för tryckfrihetsbrott, och nyssnämnda förbehåll kan sålunda begränsas

att avse bestämmande av straff för brott, vilka enligt vad i tryckfrihetsförordningen

nu är stadgat skola straffas enligt allmän lag.

De skäl, som tala emot dagsbotssystemets användning för tryckfrihetsbrott,

göra sig även gällande i fråga örn de fall, då i tryckfrihetsförordningen utan

hänvisning till allmän lag omedelbart lämnas föreskrift angående den straffskala,

som skall tillämpas. Jämväl för de fall, då sådana straffbestämmelser

stadga böter till högre maximibelopp än trehundra kronor och sålunda enligt

den föreslagna särskilda böteslagens ordalydelse skulle komma att falla inom

dagsbotssystemets tillämpningsområde, torde det vara uppenbart, att tryckfrihetsförordningen,

vilken har grundlags karaktär, lämnas orubbad av förevarande

lagstiftning. För tydlighetens skull torde det emellertid vara riktigast

att angående denna begränsning göra uttryckligt förbehåll i samband med

bestämmelsen örn ikraftträdande av den särskilda böteslagen.

Lagren äng.

villkorlig

straffdom.

Bland de lagrum utanför strafflagen, som vid införande av ett dagsbotssystem

påkalla särskild uppmärksamhet, är 1 § andra stycket lagen den 28 juni 1918

angående villkorlig straffdom. Enligt bestämmelse i detta lagrum må villkorlig

dom kunna tillämpas även, då straffet bestämmes till böter, ’dock ej i annat

fall, än där det är anledning antaga, att den dömde till följd1 av fattigdom

och bristande förvärvsförmåga skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff’.

Örn böter med tillämpning av dagsbotssystemet utmätas med skälig hänsyn

till den sakfälldes betalningsförmåga och oin anstånd kan erhållas med bötesbetalningen,

bör man kunna förutsätta att den bötfällde i regel blir i stånd

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 188.

71

betala böterna, samt att förvandlingsstraff således endast undantagsvis skall

ifrågakomma. På dessa skäl har strafflagskommissionen i det år 1923 avgivna

förslaget till strafflag, allmänna delen (10 kap., motiven sid. 348), ansett

villkorlig dom icke böra ifrågakomma beträffande böter och ej heller i

fråga örn förvandlingsstraff. Att helt utesluta villkorlig dom beträffande

böter är emellertid i frågans nuvarande läge icke möjligt redan därför, att

talrika bötesstraff även hädanefter skola komma att ådömas enligt straffskalor,

som äro utsatta omedelbart i penningar, enligt samma grunder sorn hittills.

Med hänsyn härtill och då domstolarna i allt fall torde komma att iakttaga

stor varsamhet vid lagrummets tillämpning inom dagsbotsområdet, har jag

ansett att i detta sammanhang någon ändring av detsamma icke bör ske.

Av de hörda domstolarna ha ett par ifrågasatt, huruvida icke dagsbotssyste-jsätte^g^

mets införande borde medföra en ändring i rättegångsbalken 30 kap. 6 § 2 6 ^ "(ftlllf8ydg.

mom. sista punkten, enligt vilket stadgande fullföljd mot hovrätts utslag må rätten),

äga rum, därest vad den tilltalade dömts att utgiva, enbart i böter eller i böter

och skadestånd, uppgår till minst ettusenfemhundra kronor. Svea hovrätt har

sålunda framhållit, att stadgandet vore byggt på principen örn böters omedelbara

utmätande i penningar och måhända stöde mindre väl tillsammans med

en lagstiftning, som läte brottets svårlietsgrad komma till särskilt uttryck i

utslaget, varjämte Göta hovrätt erinrat, att, därest fullföljdsrätten fortfarande

skulle vara knuten till visst bötesbelopp, dagsbotssystemet skulle leda

till att nämnda rätt finge åtnjutas av den, vilkens ekonomiska, ställning

vore sådan, att han för ett brott bleve ådömd böter uppgående till etttusenfemhundra

kronor men icke av en obemedlad person, som dömts för ett i

allo likartat brott.

Vad hovrätterna sålunda anfört finner jag värt beaktande, men jag anser mig

dock icke böra i detta sammanhang upptaga frågan örn revision av bestämmelserna

rörande summa revisibilis, helst en sådan skulle medföra en rubbning

av de grunder, å vilka ifrågavarande bestämmelser äro uppbyggda.

Med ledning av de statistiska uppgifter, som angående ådömd.a böter för se- Bötesnare

halvåret 1930 erhållits från underdomstolama, ävensom vissa uppgifter, statistik,

som lämnats av statistiska centralbyrån, torde ungefärligen kunna beräknas, i

vilken omfattning bötesstraff skulle komma att ådömas i dagsböter enligt, den

av mig nu förordade lagstiftningen. Av hela antalet bötfällda, därå uppgifter

från underdomstolama lämnats, eller 31,947 skulle sålunda 22,524 hava ådömts

dagsböter och 9,423 böter omedelbart i penningar. För här berörda delar av

bötesområdet bomme följaktligen motsvarande siffror för hela året att bliva

respektive 45,048 och 18,846, därest bötespåföringarna vore lika fördelade å

vartdera halvåret. För beräkning av de bötfälldas antal inom övriga delar av

bötesområdet torde de från statistiska centralbyrån erhållna uppgifterna kunna

läggas till grund. Dessa uppgifter, som avse åren 1926 1928, utvisa att i

medeltal för år räknat bötfällts, för de brott inom dagsbotsområdet, som e,i

beröras av underdomstolarnas uppgifter, 1,436 personer (brott mot byggnadsstadgan

med flera stadgor m. lii.) samt för de brott utom dagsbotsområdet, som

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

ej heller beröras av underdomstolarnas uppgifter, 31,215 personer (fylleri och

förargelseväckande beteende, brott, varå straffet skall bestämmas efter särskild

grund, samt tryckfrihetsbrott). Sammanläggas å ena sidan talen 45,048 och

1,436 avseende bötfällda, som skulle ådömts dagsböter, och å andra sidan talen

18,846 och 31,215 avseende bötfällda, som alltjämt skulle ådömts böter omedelbart

i penningar, erhållas talen 46,484 respektive 50,061. Det vill således förefalla

som örn dagsböter skulle komma att ådömas i närmare hälften av samtliga

fall, i vilka bötesstraff ifrågakommer.»

Föredraganden uppläser härefter de omförmälda förslagen till lag erin ändring

i vissa delar av strafflagen, lag angående dagsböter inom specialsttraffrätten

(särskild böteslag) och lag om ändrad lydelse av lil § strafflagen för

krigsmakten av den lydelse, de vid detta protokoll fogade bilagor utvisa, samt

hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen

avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Gösta Tidelius.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

73

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att i strafflagen 2 kap. 8, 9, 11, 12 och 17 §§, 9

kap. 5 och 8 §§, 10 kap. 1, 2, 13, 15—17, 19 och 23 §§, 11 kap. 1, 2, 4, 7, 8, 10

och 11 §§, 12 kap. 15 och 18 §§, 14 kap. 9, 12, 15, 17 och 21 §§, 16 kap. 11 §, 18

kap. 14 och 15 §§, 19 kap. 11, 17 och 22 §§, 22 kap. 6 och 17 §§ samt 24 kap.

2, 3, 5, 8 och 12—14 §§ skola erhålla följande ändrade lydelse, dels att 16 kap.

10 § och 25 kap. 21 § strafflagen skola upphöra att gälla:

2 Kap.

8 §.

Böter ådömas i dagsböter. Antalet dagsböter bestämmes efter brottets beskaffenhet

och vare minst en, högst etthundratjugu. Dagsboten fastställes i

penningar till belopp från och med en till och med trehundra riksdaler riksmynt,

efter ty prövas skäligt med hänsyn till den sakfälldes inkomst, förmögenhet,

försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt. Är brottet

ringa, må dagsbotens belopp därefter jämkas. Minsta bötesstraff vare fem

riksdaler.

Där enligt lagen böter äro för särskilt fall bestämda till visst högsta belopp

eller beroende av värdet å viss egendom, ådömes dock straffet omedelbart i penningar,

ej under fem riksdaler.

Böter tillfalla kronan.

9 §.

Anstånd med böters gäldande så ock avbetalning av böter må äga rum i den

ordning och under de villkor, Konungen bestämmer.

Ej må i mät för böter tagas den sakfälldes enda fasta egendom, varav han

sin nödiga bärgning haver; ej nödig bostad; ej till jordbruket nödiga lösören

eller vad den sakfhilde eljest till sin närings bedrivande behöver; ej nödiga

gång- och sängkläder för den sakfällde, hans make och oförsörjda barn eller

adoptivbarn; ej heller av det förråd, som i huset finnes, vad till hans och hans

husfolks underhåll i en månads tid erfordras. Där enligt utsökningslagen egen
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

dom i större utsträckning än här sägs skall undantagas från utmätning, lände

det till efterrättelse.

11 §.

Vid böters förvandling till fängelse svare en dagsbot mot tre dagars fängelse,

två dagsböter mot fyra dagars fängelse, samt varje följande påbörjat

antal av två dagsböter mot en dags fängelse, dock med iakttagande, att fängelsestraffet

ej må sättas över sextio dagar.

Vid förvandling av böter, som ådömts omedelbart i penningar, skall varje påbörjat

tiotal riksdaler anses svara mot en dagsbot.

Hava böter delvis guldits; varde å förvandlingsstraffet för de ådömda

böterna avdragen så stor del, som svarar mot förhållandet mellan vad som guldits

och de ådömda böternas fulla belopp, dock med iakttagande, att brutet dagatal

förfaller samt att straffet ej må sättas lägre än tre dagar.

12 §.

Skola böter förvandlas, de där genom flera domar ålagda äro; varde den

förvandling efter sammanräknade antalet dagsböter gjord, på sätt i 11 § första

och andra styckena stadgas.

Hava böterna delvis guldits, äge vad i 11 § tredje stycket sägs motsvarande

tillämpning; dock varde i stället, örn förvandlingsstraffet därigenom bliver

lägre, förvandlingen så gjord, att vad som guldits avräknas å det av straffen,

mot vilket svarar ett i förhållande till bötesbeloppet högre förvandlingsstraff,

och återstoden förvandlas efter vad i 11 § första och andra styckena sägs.

Har för något av bötesstraffen förvandling till fängelse redan ägt rum; vare

den förvandling förfallen och förvandling av samtliga böterna verkställd, såsom

ovan nämnt är. Lag samma vare, örn till verkställighet på en gång förekomma

särskilda fängelsestraff, vartill böter efter 11 § förvandlade blivit.

17 §.

Är den, som till avsättning eller mistning av ämbete på viss tid gjort sig

skyldig, ej i besittning av det ämbete, vari han sig förbrutit; då skall, i stället

för ämbetets förlust, dömas till böter eller till fängelse i högst sex månader.

Den, som till avsättning gjort sig förfallen, vare ock underkastad den påföljd,

som i 15 § 1 mom. sägs, örn brottet med sådan påföljd belagt är.

9 Kap.

5 §.

Talar eller skriver man smädligen emot Konungen, drottning, änkedrottning

eller tronföljare, eller förgriper sig emot någon av dem med hotelse eller

annan missfirmlig gärning; dömes till fängelse eller böter, ej under fem dagsböter.

Sker det emot person, som i 3 § nämnd är; vare straffet fängelse i högst

ett år eller böter, ej under fem dagsböter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Ib

8 §.

Förbryter nian sig, på sätt i 5 § sägs, emot riksstyrelse, som i 7 § omtalas,

eller emot rikets ständer eller deras avdelningar eller utskott; dömes till fängelse

eller böter, ej under fem dagsböter.

10 Kap.

1 §•

Gör någon våld eller annan misshandel a ämbetsman, i ämbetsärende, eller

för att honom till någon ämbetsåtgärd tvinga eller därifrån hindra, eller att å

honom för sådan åtgärd hämnas; dömes till straffarbete i högst fyra ar. Äro

omständigheterna synnerligen mildrande, ma till fängelse i högst ett ar eller

böter, dock ej under tio dagsböter, dömas.

Med ämbetsman förstås i denna lag den, som med Konungens fullmakt å

ämbetet försedd är, eller ämbete av lika värdighet innehaver, eller i sådan

ämbetsmans ställe lagligen satt är; sa ock domare, ända att han ej blivit a\

Konungen förordnad.

2 §.

Talar eller skriver man smädligen, eller förgriper sig med hotelse eller annan

missfirmlig gärning, emot ämbetsman, i eller för hans ämbete; vare straffet

böter eller fängelse i högst ett år.

13 §.

Samlar sig folkmängd tillhopa och störer lugnet eller allmänna ordningen,

utan att dock lägga å daga sådant uppsåt, som i 7 § sägs, och skingrar sig ej

den folkmängd, på offentlig myndighets befallning, utan visar trotsighet däremot;

då skola anstiftare och anförare av det upplopp till straffarbete i högst

ett år och annan deltagare i upploppet till böter dömas, övergå de till våld å

person eller egendom; vare lag, som i 9, 10 och 12 §§ örn uppror sägs; dock

att för sådan deltagare i upploppet, som ej är anstiftare eller anförare, straff

efter 9 § må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, nedsättas till

fängelse.

15 §.

Sammankommer menighet å landet eller i stad till överläggning örn allmänt

eller menigheten särskilt rörande ärende; då må tillträde till sammankomsten

ej offentlig myndighet förvägras. Ej må sammankomsten av myndigheten upplösas,

så framt därvid ej företages något, som emot lag stridande är eller eljest

allmän ordning störer. Den, som underlåter att hörsamma myndighetens bud

i ty fall, straffes med böter.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj :ts proposition nr 188.

16 §.

Säljer eller köper man röst viel val till allmänt värv; straffes med böter,

ej under fem dagsböter, eller fängelse i högst sex månader. Lag samma vare,

örn någon, genom hot eller tubbande, valfriheten störer, eller eljest i val obehörigen

verkar.

17 §.

Tager man häktad person eller fånge med våld lös av den, som honom gripit

eller i vård haver, eller befriar man honom genom häktes eller fängelses

brytande; varde dömd till straffarbete i högst fyra år, eller, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, till fängelse.

Gör man försök till brott, som nu sagt är, och blev endast genom omständigheter,

som voro av gärningsmannens vilja oberoende, brottets fullbordan

förhindrad; straffes högst med straffarbete i två år.

Befriar man häktad person eller fånge, genom list eller annorledes, utan

våld; dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år.

Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må till böter, dock ej under fem

dagsböter, dömas.

19 §.

Var som olovligen tager bort, river eller annorledes skadar offentlig myndighets

kungörelse eller underrättelse, som till allmän kännedom anslagen är,

straffes med böter.

23 §.

Vägrar man inträde, evar det vara må, åt den, som, i offentlig förrättning,

äger att det fordra; straffes med böter. Vägrar man honom handräckning,

den han berättigad är att fordra; vare lag samma.

11 Kap.

1 §•

Gör mån våldsgärning å den, som bevistar gudstjänst, evad den äger rum

i kyrka eller annorstädes; dömes till straffarbete i högst två år. Var våldet

ringa, och kom ej därav synnerlig förargelse; då må till fängelse i högst

sex månader eller böter, dock ej under fem dagsböter, dömas.

Våldförer man annan vid sammankomst för gemensam andaktsövning, som ej

är att till gudstjänst hänföra; varde den omständighet, vid straffets bestämmande

för våldet, såsom försvårande ansedd.

2 §.

Störer man gudstjänst genom svordom eller oljud, eller kommer därvid eljest

förargelse åstad; straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 188.

77

För svordom, oljud eller annan förargelse vid sammankomst för gemensam

andaktsövning, som ej är att till gudstjänst hänföra, vare straffet böter.

4 §•

Störer man griftefrid, i ty att man olovligen upptager eller eljest misshandlar

lik, som i grav lagt är; dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete

i högst två år. Misshandlar man obegravet lik; straffes med böter eller

fängelse i högst sex månader.

7 §•

Den som, i uppsåt att skada göra, eller eljest i vredesmod, emot annan drager

kniv eller svärd, eller spänner bössa, eller reser annat livsfarligt vapen,

vid gudstjänst, som i 1 eller 3 § sägs, eller å sådant ställe, som i 5 § omtalas;

varde, där ingen skada sker, ändock straffad med böter, ej under fem

dagsböter, eller fängelse i högst ett år.

8 §.

Gior man våldsgärning å annan för det han i sak inför rätta, hos Konungens

befallningshavande eller vid annat ämbetsverk, sin eller annans talan fört eller

vittnesmål avlagt, eller för att honom från sakens utförande eller vittnesmålets

avläggande hindra; dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse i

högst sex månader. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må till

böter, dock ej under fem dagsböter, dömas.

10 §.

Bryter man annans hemfrid, i ty att man med våld, eller eljest emot hans

vilja, intränger i hans hemvist, vare sig gård, hus eller fartyg, eller vägrar

att därifrån, efter tillsägelse, sig begiva, eller ock dit sig insmyger eller där

gömmer sig undan, utan att kunna skälig anledning därtill visa; straffes med

böter eller fängelse i högst sex månader. Begår någon sådant hemfridsbrott

i uppsåt att annan våldföra; må, ändå att uppsåtet ej varder fullbordat, till

straffarbete i högst två år dömas.

11 §■

Brytes hemfrid genom husrannsakan av obehörig person eller i olaga ordning;

vare straffet böter eller fängelse i högst sex månader.

12 Kap.

15 §.

Har man eftergjort mynt eller penningesedel, eller sådan sedel, på sätt i

14 § sägs, förändrat, och kan av omständigheterna prövas, att det ej i be
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

dräglig avsikt skett; straffes ändock, där han ej av egen drift det eftergjorda

eller förändrade förstört eller ali skadlig verkan därav förebyggt, nied

böter.

18 §.

Har någon, antingen i uppsåt att begå förfalskning eller missbruk av svenska

allmänna stämplar eller mårken, eller av främmande allmänna stämplar

eller märken, vilka lika med svenska anses skola, eller att eftergöra eller förfalska

mynt eller penningesedel, eller, med vetskap örn annans uppsåt till sådant

brott, förfärdigat eller anskaffat stamp, märkjärn, form eller annat verktyg,

varmed förfalskningen verkställas skulle, och kommer ej brottet till fullbordan;

varde ändock dömd till straffarbete i högst två år eller fängelse i

högst sex månader.

Har någon utan behörigt uppdrag förfärdigat sådana stampar, märkjärn,

formar eller verktyg, som i föregående moment omtalas; varde, ändå att han

örn uppsåt eller vetskap, som där sägs, ej övertygad varder, straffad med

böter.

Har man, i fall som i denna § sägas, av egen drift det förfärdigade eller anskaffade

förstört eller obrukbart gjort; vare från straff fri.

14 Kap.

9 §•

Är någon ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse,

vållande till annans död; dömes till böter, dock ej under tio dagsböter, eller

fängelse i högst sex månader.

Yar vållandet synnerligen grovt; då må till straffarbete i högst två år

dömas.

12 §.

Gör någon uppsåtligen sådan misshandel å annan, att därav kommer mindre

lyte eller kroppsfel eller lindrigare sjukdom, än i 10 § sägs; dömes till fängelse

eller straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande;

må till böter dömas.

15 §.

Har någon, i uppsåt att göra skada eller eljest i vredesmod, emot annan

dragit kniv eller svärd, spänt bössa eller rest annat livsfarligt vapen; då skall

den omständighet, örn skada sker, vid straffets bestämmande, såsom försvårande

anses; och må i fall, som i 11 § sägs, där misshandeln skedde av hastigt

mod, så ock för misshandel, varom i 12 § förmäles, straffet förhöjas till straffarbete

i fyra år, och för sådan misshandel, som i 13 § nämnd är, till straff
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 188.

79

arbete i högst ett år dömas. Kommer ej skada; vare straffet böter eller fängelse

i högst sex månader.

17 §.

Är någon ouppsåtligen, på sätt i 9 § sägs, vållande till kroppsskada, som i

10 § nämnd är; straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.

För vållande till skada, som i 12 § sägs, vare straffet böter.

21 §.

Har någon, som lider av könssjukdom i smittsamt skede, med vetskap eller

misstanke därom genom könsumgänge eller under övande av otukt, som ej är

att till könsumgänge hänföra, utsatt annan för fara att bliva smittad; dömes

till fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till böter,

ej under fem dagsböter. Blev sjukdomen överförd, må straffet höjas till straffarbete

i högst två år.

Har någon på annat sätt, än nu är sagt, uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet

utsatt annan för fara att bliva smittad av könssjukdom; dömes till fängelse

eller böter. Blev sjukdomen överförd; må ock i ty fall straffet höjas till

straffarbete i högst två år.

16 Kap.

11 §•

För smädliga yttranden, hotelser eller missfirmliga gärningar i andra fall,

än förut sagda äro, dömes till böter.

18 Kap.

14 §.

Håller någon hus, där äventyrliga spel örn penningar eller penningevärde

allmänneligen bedrivas; straffes med fängelse i högst sex månader eller böter.

Tillåter den, som håller källare, värdshus eller annat allmänt näringsställe, att

sådant spel där bedrives; dömes till böter. Var som å ställe, som nu sagt är,

deltager i äventyrligt spel, straffes ock med böter.

15 §.

Överlastar sig någon av starka drycker så, att av hans åtbörder eller orediga

sinnesförfattning synbarligen märkas kan,'' det han drucken är, och träffas

han i sådant tillstånd å ställe, varom i 11 kap. 15 § förmäles, straffes, för

fylleri, med böter, högst etthundra riksdaler. Äro omständigheterna försvårande,

vare straffet böter från och med tjugufem till och med femhundra riksdaler.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

19 Kap.

11 §•

Var som uppsåtligen förstörer statens kanal- eller slussverk eller annan sådan

vattenbyggnad, eller järnvägs- eller spårvägsanläggning, eller å desamma,

därtill hörande byggnader, verk eller inrättningar, eller de för framfarten å

järnväg eller spårväg använda vagnar eller andra fortskaffningsmedel gör sådan

skada eller eljest vidtager sådana åtgärder, att fara eller olycka vid kanal-,

järnvägs- eller spårvägsfartens begagnande eller allmänt farlig översvämning

därav uppkomma kan; dömes till straffarbete från och med två till och med

sex år. Kom därav ej olycka, och var sådan ej heller åsyftad; då må straffet

nedsättas till straffarbete i sex månader, eller, örn faran var ringa, till sådant

arbete i två månader eller till fängelse eller böter, dock ej under tio dagsböter.

Kick annan svår kroppsskada eller död, och var den brottsliges handling av

beskaffenhet, att han bort kunna inse, att dylik olycka därav var att befara;

dömes gärningsmannen, i förra fallet, till straffarbete från och med sex till

och med tio år eller på livstid, och, i senare fallet, till straffarbete på livstid.

Var gärningen ej av sådan beskaffenhet, som nämnd är, men fick annan därav

svår kroppsskada eller död, eller åstadkoms allmänt farlig översvämning; varde

gärningsmannen dömd till straffarbete från och med fyra till och med

åtta år.

17 §.

Sprider någon uppsåtligen ut kreaturssjuka, som smittsam och farlig är;

dömes till straffarbete från och med två till och med sex år.

Bryter någon veterligen emot de föreskrifter, som till förekommande eller

hämmande av kreaturssjuka givna äro: kommer sjuka av den gärning; dömes

till fängelse eller till straffarbete i högst ett år. Äro omständigheterna mildrande

eller kommer ej sjuka av gärningen; vare straffet böter.

22 §.

Den, som ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse,

är vållande till eldskada å annans egendom eller till förödelse därå efter ty i

6 § sägs, eller till skeppsbrott, eller till sådan skada eller översvämning, som

i 11 § nämnd är, eller därtill att fara uppstått för begagnande av verk, byggnad

eller anläggning, som i sist sagda § omförmäles, eller till utspridande av

smittsam och farlig kreaturssjuka; straffes med fängelse i högst sex månader

eller böter.

Är någon, på sätt nu sagt är, vållande till skada å fyr- eller känningsbåk

eller annat sådant tecken, som i 10 § nämnt är, eller till fara för utspridande

av smittsam och farlig kreaturssjuka eller till skada, hinder, uppehåll eller

fara, som i 12 eller 13 § omförmäles, eller till skada, som i 15 § sägs; straffes

med böter.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 188.

81

Vad i denna § örn statens kanal- eller slussverk, annan sådan vattenbyggnad,

järnväg, spårväg, elektrisk ledning för belysning, för uppvärmning eller

för överföring av drivkraft, telegraf- eller telefoninrättning är stadgat, må ock

å dylik, av enskilda personer, menigheter eller bolag inrättad anläggning tilllämpas,

örn Konungen förordnat, att sådan anläggning skall lika skydd, som

statens, njuta.

22 Kap.

6 §•

Tillvällar sig någon svikligen, i uppsåt att skada göra eller fördel sig eller

annan bereda, utövning av ämbete eller tjänst; dömes till straffarbete från och

med sex månader till och med två år. Äro omständigheterna synnerligen försvårande;

må tiden för straffarbetet till fyra år höjas.

Giver man sig eljest obehörigen ut för ämbets- eller tjänsteman och utövar

något av vad till dennes befattning hörer; dömes till böter, dock ej under fem

dagsböter, eller fängelse i högst ett år.

17 §.

Uppgiver någon i orlovssedel eller annan sådan enskild handling, som i 12

kap. 5 § nämnes, vad han vet osant vara, och därav annan vilseledas eller skadas

kan; straffes med böter.

24 Kap.

2 §.

Den, som å annans skog eller mark olovligen svedjar eller verkställer torveller

ljungbränning, straffes med böter, dock ej under fem dagsböter, eller

fängelse.

3 §.

Fäller, syrer eller bläcker man olovligen träd ä annans skog eller mark, i

uppsåt att trädet eller något därav sig eller annan tillägna, eller tager olovligen

där växande gräs, torv eller, av växande träd, ris, gren, näver, bark, löv,

bast, ollon, nötter eller kåda; varde, evad han det bortfört eller ej, straffad

för åverkan, där ej efter 20 kap. gärningen skall annorledes anses; och vare

straffet böter eller fängelse i högst sex månader. Äro omständigheterna synnerligen

försvårande: då må till straffarbete i högst ett år dömas.

5 §.

Delägare i samfälld skog eller mark, som olovligen därå svedjar eller verkställer

torv- eller ljungbränning; straffes med böter.

8 §.

Släpper någon med uppsåt olovligen kreatur på annans ägor, eller missbrukar

man betesrätt å samfälld mark; straffes med böter.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 18k haft. (Nr 188 )

6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

12 §.

Jagar någon olovligen å annans jaktområde; dömes till böter.

13 §.

Har någon, som olovligen jagat i annans hägnade jaktpark eller djurgård,

därvid fällt, sårat eller fångat älg, hjort, rådjur, ren eller svan; vare straffet

fängelse i högst sex månader eller böter, ej under fem dagsböter.

14 §.

Den, som olovligen fiskar i annans fiskevatten eller sätter ut fast fiskeredskap

i vatten, där fiskerätt tillkommer varje svensk undersåte, eller genom

grävning eller annorledes drager till sig annans fiske eller genom stängsel eller

fiskeredskap avhåller fisk från annans fiskevatten, dömes till böter. Missbrukar

delägare sin rätt i samfällt fiske; vare lag samma.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932 men skall ej äga tillämpning

vid bestämmande av straff för brott, vilka enligt vad i tryckfrihetsförordningen

är stadgat skola straffas efter allmän lag; ej heller för brott, som begåtts

före lagens ikraftträdande.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition nr 188.

83

Förslag

till

Lag

angående dagsböter inom specialstraffrätten (särskild böteslag).

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vad i 2 kap. 8 § första stycket strafflagen är stadgat örn böters ådömande

i dagsböter skall gälla jämväl i avseende å böter, som enligt lag eller författning

i övrigt åläggas av domstol eller poliskammare, med iakttagande att,

där minsta bot är i lagen eller författningen bestämd till femtio kronor eller

mera, lägsta antalet dagsböter skall utgöra en tiondel av det sålunda bestämda

bötesbeloppets krontal. I följd härav skola, i mån ej annat föranledes av

vad sist är sagt, de för varje fall i lagen eller författningen angivna bötessatsema

upphöra att äga tillämpning.

I fråga örn brott, varå straffet är bestämt efter särskild beräkningsgrund

(normerade böter) eller som ej är belagt med svårare straff än böter högst

trehundra kronor, skall vad ovan stadgats icke gälla.

2 §.

Andel i böter, som tillkommer åklagare eller angivare, må, där böterna ådömas

i dagsböter, ej utgå med högre belopp än femhundra kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932 men skall ej äga tillämpning

å böter, som ådömas jämlikt tryckfrihetsförordningen, ej heller vid bestämmande

av straff för brott, som begåtts före sagda dag.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Majlis proposition nr 188.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av lil § strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att lil § strafflagen för krigsmakten skall erhålla

följande ändrade lydelse:

lil §.

Har i disciplinmål någon uppsåtligen med straff belagt eller hos annan, som

innehar bestraffningsrätten, till bestraffning angivit den han visste oskyldig

vara, skall den brottslige, örn han är officer eller underofficer, avsättas och

förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas samt dessutom dömas till

fängelse i högst sex månader eller böter. Hör den brottslige till manskapet,

skall han dömas till fängelse i högst sex månader, sträng arrest i minst tre

dagar, skärpt arrest i minst fem dagar eller vaktarrest i minst tio dagar.

Har någon icke av ont uppsåt, men ändå utan laga skäl, av förhastande eller

oförstånd, med straff belagt eller gjort angivelse mot annan i disciplinmål;

dömes den brottslige, örn han är officer eller underofficer, till böter eller mistning

av ämbete eller tjänst på viss tid eller, där omständigheterna äro synnerligen

försvårande, till avsättning och, örn han hör till manskapet, till disciplinstraff

eller fängelse i högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932 men skall ej äga tillämpning

vid bestämmande av straff för brott, som begåtts före sagda dag.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

85

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 17 mars

1931.

Närvarande:

justitieråden Christiansson,

Edelstam,

Stenbeck,

regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet tillliandakomniet utdrag av protokollet över justitiedeparternentsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet den 26 februari 1931, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen,

lag angående dagsböter inom specialstraffrätten (särskild böteslag) och lag örn

ändrad lydelse av lil § strafflagen för krigsmakten.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av extra ledamoten för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet

Ragnar Petré.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet och dess

särskilda ledamöter.

Förslagen i allmänhet.

Justitierådet Stenbeck, med vilken justitierådet Edelstam och regeringsrådet

Afselius förenade sig:

Vid behandlingen av det för 1927 års riksdag framlagda förslaget till böteslag

förelåg inom riksdagen i stort sett enighet om att en reform av gällande

böteslagstiftning för möjliggörande av bötesstraffets anpassande efter den tilltalades

betalningsförmåga vore synnerligen önskvärd. Och även de hörda myndigheterna

hava, med undantag för ett ringa fåtal, anslutit sig till denna uppfattning.

Däremot hava meningarna visat sig delade i fråga örn lämpligaste

sättet för vinnande av berörda syfte. Medan sålunda ett stort antal myndigheter

tillstyrkt eller ej haft något att erinra mot den föreslagna dagsbotsprincipen,

har ungefär motsvarande antal föredragit den så kallade enkla regeln

för böternas proportionalisering.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Eli reform av bötesstraffet och det reformerade straffets införande i de särskilda

straffbestämmelserna kan naturligen säkrast och följdriktigast genomföras

i samband med en fullständig revision av strafflagstiftningen. Då emellertid

en strafflagsrevision icke lärer vara att emotse inom den närmaste framtiden

och den kritik, som riktats mot bötesstraffet, sådant det nu är reglerat i

gällande lagstiftning, är välgrundad, torde goda skäl tala för att frågan örn en

reform, avseende allenast bötesstraffet, upptages till förnyat övervägande. I

det läge, vari denna lagstiftningsfråga numera befinner sig, synes det främst

gälla att taga ståndpunkt till de två huvudsystem, dagsbotssystemet och den

enkla regeln, vilka framstå såsom de betydelsefullaste lösningarna av det föreliggande

problemet, samt att undersöka, huruvida det system, som synes vara

att föredraga, kan genomföras utan alltför‘sto ra svårigheter.

Vid valet mellan den enkla regeln och dagsbotssystemet tyckes den förra äga

företrädet att närmare ansluta sig till gällande rätt. Åsyftas emellertid, att

vid bötesstraffets bestämmande en avvägning efter betalningsförmågan verkligen

skall inom den enkla regelns ram genomföras, ger regeln — på sätt i remissprotokollet

utvecklats — anledning till åtskilliga anmärkningar. Enär

bötesbeloppet utmätes med hänsyn till såväl brottets svårhetsgrad som till

den sakfälldes betalningsförmåga, ger domen icke någon säker ledning i fråga

örn domstolens bedömande av den i det särskilda fallet föreliggande brottsligheten.

Ett fast förhållande mellan bötesbelopp och förvandlingsstraff kan därför

ej i lag bestämmas. Förvandlingsstraffet måste i det särskilda fallet fastställas

efter brottets svårhetsgrad med bortseende från det högre eller lägre

utmätande av straffet, som varit beroende av den tilltalades större eller mindre

betalningsförmåga. Den enkla regeln måste förknippas med föreskrift örn särskilt

bestämmande i domen av det förvandlingsstraff, som, i händelse böterna

ej gäldas, skall träda i deras ställe. Brottslighetsgraden skulle således komma

till uttryck i domen genom det där utsatta, på förhand bestämda förvandlingsstraffet.

Denna konsekvens av den enkla regeln har tagits i dansk, norsk och

tysk lagstiftning. Även åtskilliga av de myndigheter, som förordat den enkla

regeln, hava beaktat behovet av förvandlingsstraffets bestämmande i domen.

Men då således även med den enkla regeln en differentiering måste ske mellan

brottets svårhetsgrad, uttryckt i förvandlingsstraff, och den högre eller lägre

bötessats, som bör tillämpas med hänsyn till den tilltalades ekonomiska förhållanden,

måste i varje föreliggande fall en särskild prövning ske av den tilltalades

betalningsförmåga. Denna prövning skulle komma att väsentligen sammanfalla

med den prövning, som erfordras för dagsbotsprincipens tillämpning.

Att brottslighetsgraden kommer till uttryck ej i det ådömda bötesstraffet utan i

ett särskilt utmätt förvandlingsstraff, är oegentligt och ägnat att förringa bötesstraffets

ställning såsom självständig straffart. Bötesdomens avfattning skulle

vidare ej låta den rättvisa, man vill förverkliga genom böternas bestämmande

efter den tilltalades betalningsförmåga, klart framstå utan måhända snarare

framkalla föreställningen örn en ny orättvisa, nämligen att den fattige

måste avtjäna sina böter med långt flera fängelsedagar än den rike.

De ovan angivna olägenheter, som äro förbundna med den enkla regeln, und
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 188.

87

vikas på ett tillsynes lyckligt sätt genom det föreslagna dagsbotssystemet. Såsom

första led i straffmätningen framstår bestämmandet av brottets svårhetsgrad

genom straffets ådömande i ett visst antal dagsböter och därefter följer

uppskattningen av den tilltalades betalningsförmåga, enligt vilken dagsböter

belopp fastställes. Härigenom erhålles i domen ett klart uttryck för de båda

från varandra skilda faktorer, som äro avgörande för straffets bestämmande,

och förvandlingsstraffet kan direkt anknytas till dagsbotsantalet.

Bland de erinringar, som riktats mot dagsbotssystemet, torde de vara betydelsefullast,

som avse dels svårigheten att för straffmätningen stadga en ny

bötesenhet, dagsboten, och dels den ökade arbetsbörda för domstolarna, som den

för dagsbotsbeloppets fastställande erforderliga utredningen kan befaras medföra.

Enligt den uppfattning, som ligger till grund för förslaget, torde i allmänhet

dagsboten böra motsvara det belopp, som den sakfällde med avseende å egna

nödiga behov, försörjningsskyldighet mot annan och övriga ekonomiska förhållanden

kan av sin medelinkomst för dag med iakttagande av den allra största

sparsamhet avstå till betalning av böterna, d. v. s. en dagsbot är det belopp,

som den sakfällde med hänsyn till sin betalningsförmåga skäligen bör böta örn

dagen. De särskilda hänsyn, som i vissa ej alltför vanliga fall måste tagas

vid betalningsförmågans bestämmande, lämnas här å sido. Med utgångspunkt

från en sådan föreställning örn dagsbotens innebörd, vilken icke synes sakna

konkretion och står väl tillsammans med benämningen dagsbot, bör bötesstraffets

utmätande efter brottets svårhetsgrad i ett visst antal dagsböter icke möta

alltför stora svårigheter. Domaren har att fråga sig, huru många dagar den

tilltalade skäligen bör vara underkastad den yttersta sparsamhet för att genom

betalning för dag sona vad han brutit. Även örn tankegången till en början

är våra domstolar främmande, visar dock erfarenheten, att när förtrogenhet

vunnits med en ny legislativ tanke, befarade svårigheter så småningom försvinna.

Vad åter angår farhågorna, att dagsbotsbeloppets beräknande skall komma

att kräva en mer eller mindre tidsödande utredning av den tilltalades ekonomiska

förhållanden, kunna, såsom förut anmärkts, liknande farhågor göras

gällande mot varje reform, som avser att vid sidan av brottets svårhetsgrad

tillerkänna den tilltalades betalningsförmåga en avgörande betydelse vid bötesstraffets

utmätande. Det är väl vidare antagligt, att här liksom i Finland

skall i praxis framträda benägenhet för en viss klassifikation av dagsböternas

belopp efter olika befolkningsgruppers genomsnittliga inkomstförhållanden.

Häremot torde så mycket mindre något vara att erinra, som en starkare differentiering

inom befolkningslager med ungefär samma ekonomiska förhållanden

synes böra äga rum allenast efter påtagligt välgrundade normer, såsom gift

eller ogift stånd, antalet oförsörjda barn o. s. v., då eljest dagsbotsbeloppets

fastställande lätt kan framkalla intryck av godtycklighet och vålla missnöje.

Skulle i ett särskilt fall tillämpningen av sådana genomsnittsregler framstå såsom

obillig mot den tilltalade, äger han åberopa de särskilda omständigheter,

som böra föranleda nedsättning. Om åter på grund av särskilda förhållanden

höjning av dagsbotsbeloppet bör äga rum, ankommer det främst pa aklagaren

att förebringa för betalningsförmågans bedömande erforderlig utredning, i för
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

sta hand uppgift om den tilltalades taxering. Sådan utredning är i allmänhet

av nöden, da den tilltalade tillhör de förmögnare befolkningsgrupperna.

Det är obestridligt, att grund finnes för antagandet, att dagsbotssysternet

kan komma att för vissa betydande befolkningsgrupper medföra en ej oväsentlig

nedsättning av de nu vanliga bötesstraffen. Bestämmelserna om bötesminimum

fem kronor och örn lägsta belopp för dagsboten en krona synas därför erforderliga

till förhindrande av alltför små bötesstraff. Även det valda dagsbotsmaximum

trehundra kronor synes lämpligt. Att inom bötesstraffets område

för de sällsynta undantagsfall, där sådant kunde vara möjligt, använda än

högre dagsbotsbelopp skulle snarast te sig stötande och knappast vara ägnat

att stärka den rättvisa princip, som ligger till grund för dagsbotssystemet.

Tillvaron av dagsbotsminimum och dagsbotsmaximum torde dessutom

förekomma en alltför matematisk noggrannhet vid dagsbotsbeloppets bestämmande.

En av de främsta anmärkningarna mot 1927 års förslag var, att dagsbotssystemet

begränsats till allmänna strafflagen, en begränsning, som skulle medföra,

att åtskilliga brott, till beskaffenheten fullt jämförliga även med svårare,

i strafflagen med bötesstraff belagda förbrytelser, icke skulle bliva föremål

för dagsböter. Da dessutom dagsbotssysternet ej skulle äga tillämpning å vissa

ringare brott enligt strafflagen, innebar 1927 års förslag, att allenast omkring

tio procent av samtliga bötesstraff skulle komma att ådömas i dagsböter.

I fråga örn dagsbotssystemets tillämplighetsområde betecknar det nu framlagda

förslaget en väsentligt ändrad ståndpunkt. Med beaktande av att åtskilliga

av de vanligast förekommande med bötesstraff belagda svårare brotten,

såsom ovarsam framfart med automobil, lönnbränning med mera, falla

inom specialstraffrätten, föreslås nu, att dagsbotssysternet skall tillämpas inom

hela bötesomradet, saväl allmänna strafflagens som specialstraffrättens,

med undantag främst för sådana ringare brott, som huvudsakligen eller i allmänhet

äga karaktär av ordningsförseelser. Vid den genomgång av straffbestämmelserna

i allmänna strafflagen, som ägt rum, hava de brott undantag^,

å vilka dagsbotssysternet ansetts icke böra äga tillämpning. För dessa

har ett i penningar bestämt bötesmaximum bibehållits. Därförutom hava från

dagsbotssysternet undantagits de brott, för vilka finnas stadgade så kallade

normerade böter. Den avgränsning av dagsbotsområdet inom allmänna strafflagen,

som sålunda skett, synes hava genomförts på ett lyckligt sätt. I fråga

om de brott, som skola falla inom dagsbotsområdet, hava inga bötesmaxima

upptagits, och i den mån bötesminima bevarats, hava de utmärkts i dagsböter.

En genomgång av samtliga straffbestämmelser inom specialstraffrätten

har jämväl ägt rum, men ett sadant inarbetande av dagsbotsss^stemet i

specialstraffrätten som i allmänna strafflagen har naturligen ej varit möjligt.

Dagsbotsområdet måste därför bestämmas allenast genom en regel, och en

lämpligare än den föreslagna, eller att brott, varå straffet är bestämt efter

särskild beräkningsgrund eller som är belagt med svårare straff än böter högst

trehundra kronor, faller utanför dagsbotsområdet, torde icke stå till buds. En

på sådant sätt genomförd avgränsning av dagsbotsområdet kan tydligen icke

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

89

— såsom ock framhållits i remissprotokollet — medföra i allo tillfredsställande

resultat. Sålunda komma vissa brott, som till sin art och svårhetsgrad

stå de från området uteslutna nära och understundom framstå såsom huvudsakligen

ordningsförseelser, i vilket avseende hänvisas särskilt till vägtrafikstadgan,

att falla inom dagsbotsområdet. För sådant fall öppnas genom den

föreslagna jämkningsregeln möjlighet för domstolarna att vid lagtillämpningen

mildra de ojämnheter, som eljest skulle uppstå.

Det nu framlagda förslaget innefattar även såtillvida ett framsteg i förhållande

till 1927 års förslag, att för de särskilda brotten dagsbotsskalan ej förknippas

med nu gällande, i penningar bestämda bötessatser. Härigenom minskas

i viss mån frestelsen att vid straffmätningen taga till utgångspunkt ett

efter gällande bestämmelser beräknat bötesstraff, vilket förvandlas i motsvarande

antal dagsböter. Å andra sidan har genom borttagandet ur allmänna

strafflagen av bötesmaxima för brott, som falla inom dagsbotsområdet, den

ledning vid bedömandet av de olika brottsartemas inbördes svårhet, som genom

dessa maxima givits av lagstiftaren, försvunnit. Endast i ett fåtal fall

lämnas sådan ledning genom de i dagsböter fastställda minima. Vad specialstraffrätten

angår skola visserligen de bötessatser, som falla inom dagsbotsområdet

— frånsett stadgandet rörande omräkning av minima å minst femtio

kronor — upphöra att äga tillämpning. Men de i de olika författningarna

kvarstående latituderna komma dock, särskilt om de äro av nyare datum, att

innefatta en värdefull anvisning beträffande lagstiftarens uppfattning om de

olika förbrytelsernas inbördes straffbarhet, åtminstone då det är fråga örn förbrytelser,

som behandlas i samma författning.

Enligt verkställda statistiska undersökningar skulle det nu framlagda förslaget

innebära, att omkring hälften av samtliga bötesstraff skulle komma att

ådömas i dagsböter. Olägenheten därav, att samtidigt skulle föreligga till

tillämpning två olika bötessystem, dock inom väsentligen artskilda rättsområden,

synes ej vara alltför stor. De rörande gränsen mellan de båda bötessystemen

givna reglerna äro enkla och klara, och efter några års förlopp torde

faran för misstag vara övervunnen.

Genom det föreslagna dagsbotssystemets införlivande med vår lagstiftning

skulle en synnerligen betydelsefull reform genomföras. Den skulle innebära,

att av rättvisa och billighet påkallad hänsyn till den tilltalades ekonomiska

förhållanden skulle kunna tagas vid bestämmandet av bötesstraff, utan att

därför domstolens bedömande av handlingens brottslighetsgrad skulle skjutas i

bakgrunden. Det behov av utredning rörande den tilltalades ekonomiska ställning,

som kan föranledas av reformen, torde visserligen understundom kunna

medföra ökat arbete för domstolarna, men det finnes ej anledning antaga, att

behovet av sådan utredning skulle bliva väsentligt mindre med andra bötessystem,

om genom dem verkligen skall vinnas ett skäligt beaktande av den

tilltalades betalningsförmåga. På sätt förut framhållits synes dagsbotsområdets

avgränsning, såvitt allmänna strafflagen angår, lyckligt genomförd, och

de ojämnheter, som torde vara oundvikliga vid gränsdragningen genom specialstraffrätten,

äro ej av beskaffenhet att vålla allvarligare betänkligheter, sär
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

skilt med hänsyn till den jämkningsregel, som föreslagits beträffande ringa

brott. Då dessutom denna viktiga lagstiftningsfråga synes föreligga i ett väl

utrett skick, anser jag mig böra tillstyrka., att förslaget lägges till grund för

lagstiftning.

Justitierådet Christiansson:

Att ett bötesstraff, bestämt till visst penningbelopp, måste, under förutsättning

att böterna gäldas, bliva helt olika kännbart allt efter den bötfälldes betalningsförmåga

och ekonomiska ställning i övrigt, är endast alltför uppenbart.

Insikten härom har ock sedan lång tid tillbaka föranlett strävanden inom

strafflagstiftningen att sätta bötesstraffet i visst förhållande till den dömdes

ekonomi. Att en lösning av detta problem dock icke är lätt att finna,

torde framgå därav, att man i vissa främmande länder, där frågan upptagits,

måst övergiva väckta förslag av strängt principiell innebörd och stanna vid

mera allmänt hållna bestämmelser örn beaktande vid straffets utmätande av

den dömdes ekonomiska villkor, d. v. s. en tillämpning av den så kallade enkla

regeln.

Det vill synas, som örn svårigheter vid tillämpningen av ett system med nu

ifrågavarande syfte — ett dagsbotssystem — skulle möta i två avseenden,

tillsynes av motsatt art. A ena sidan förutsätter nämligen ett dylikt system

uppställande av vissa givna beräkningsgrunder, dagsbotsantal och dagsbotsbelopp,

avsedda att komma till användning i varje förekommande fall, något

som svårligen kan undgå att medföra risk för en så att säga mekanisk och

schablonmässig tillämpning, med resultat som måhända i verkligheten stöde

sämre tillsammans med vad det särskilda fallet krävde än ett efter den nuvarande

enhetliga metoden utmätt straff. Å andra sidan nödgas man lämna domarens

fria prövning vida större utrymme än eljest, och detta utan att kunna till hans

ledning giva anvisningar, tillräckligt noggranna för att förebygga misstolkning

och mindre riktig tillämpning av stadgandena. Vad sålunda må vara att

anmärka mot systemet överhuvud synes ock, åtminstone i viss mån, gälla beträffande

nu föreliggande förslag till böters ådömande i dagsböter. Därtill

komma — just till följd av själva systemets svagheter — den tunga och de

olägenheter, vilka för domare såväl som för parter förvisso måste bliva förenade

med lagtillämpningen. Att svårigheter därvidlag motses av domarna i

landet, framgår otvetydigt av de inkomna yttrandena.

Anses emellertid kravet på upptagande i lagen av ett mera rättvist avvägt

bötesstraff icke längre kunna undanskjutas utan frågan därom redan nu böra

bringas till lösning, synes det remitterade förslaget erbjuda utsikt till en sådan

och torde fördenskull, oaktat därmed förbundna risker, icke böra avvisas. Särskilt

lärer detsamma vara att föredraga framför en tillämpning av den enkla

regeln, vilken eljest från flera håll förordats. En lagändring av dylik innebörd

skulle nämligen knappast bliva effektiv och för övrigt, strängare tilllämpad,

lätteligen leda till orättvisor, därest icke samtidigt genomgripande

förändringar vidtoges beträffande bötesförvandlingen, något som dock först

vid en allmän strafflagsreform torde låta sig göra.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

91

Beträffande den utformning, som i förslaget givits åt de nya stadgandena,

synes mot densamma föga vara att erinra. Visserligen må det anses som en

olägenhet, att jämte dagsbotssystemet den nuvarande metoden med direkta

penningböter fortfarande skall tillämpas inom ett väsentligt område av strafflagstiftningen

eller beträffande vad som ansetts vara att beteckna såsom polisförseelser.

Med kännedom örn det material, som exempelvis polisdomstolen i

Stockholm har att dagligen avarbeta, lärer det emellertid redan av praktiska

hänsyn vara uteslutet att nu förorda en utvidgning av dagsbotens tillämpningsområde

till polisförseelserna.

Väl lämna de föreslagna bestämmelserna domaren föga ledning vare sig vid

bestämmande av dagsböternas antal eller vid fixerande av dagsbotens belopp,

och de anspråk, som ställas på domarens förmåga och goda omdöme, måste därför

bliva ej obetydliga. Men å andra sidan bör med tillfredsställelse hälsas

den i remitterade förslaget tillkomna bestämmelse, varigenom möjlighet gives

att jämka dagsbotsbeloppet, då brottet är ringa.

Förslaget, i vad det avser möjlighet till anstånd med böters erläggande och

avbetalning av böter, har enstämmigt förordats av hörda myndigheter och

synes innebära en väsentlig vinst i skilda hänseenden, oaktat de i viss mån invecklade

regler, vilka därav föranledas, särskilt i fråga örn samtidig förvandling

av dagsböter och omedelbart i penningar ådömda böter.

Förslaget till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen.

2 kap. 8 §.

Lagrådet:

Enligt förslaget förstås med dagsbot det belopp, som den sakfällde med

hänsyn till sin betalningsförmåga skäligen bör böta örn dagen. Vid dagsbotsbeloppets

bestämmande torde -— såsom departementschefen framhållit i

flertalet fall utgångspunkten böra vara den sakfälldes medelinkomst för dag.

Vid avgörande, huru stor del av dagsinkomsten skall tagas i anspråk såsom

dagsbot, böra samtliga på den sakfälldes betalningsförmåga inverkande omständigheter

beaktas. I första hand må hänsyn tagas till vad som kan anses nödigt

till den sakfälldes eget underhåll och till fullgörande av honom åliggande försörjningsskyldighet.

Vidare torde beaktas den sakfällde åliggande förpliktelser

av annat slag, t. ex. skattskyldighet. Vid bedömandet av den sakfälldes

betalningsförmåga måste avseende fästas ej blott vid hans inkomst utan ock

vid hans förmögenhet. Även där denna kan betecknas såsom blygsam, lärer

den sakfällde gentemot personer, i övrigt med honom jämställda, intaga en

bättre ekonomisk ställning, än som följer enbart av ränteinkomsten, beräknad

per dag. Lika stort avdrag från dagsinkomsten synes i sådant fall ej böra

medgivas, som då hela inkomsten härflyter av eget arbete. Äger den sakfällde

ett kapital, som vid tiden för bötesdomen lämnar ingen eller ringa inkomst,

bör i stället för inkomsten till grund för beräkningen läggas den levnadskostnad,

som han trots bristen på inkomst tillåter sig eller med hänsyn till sina

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

ekonomiska förhållanden skäligen skulle kunna tillåta sig. Detsamma bör

gälla, där den sakfällde t. ex. på grund av underhållsbidrag från anhöriga

lever efter en standard, som icke motsvaras av hans egna inkomster.

Den i förevarande paragraf första stycket fjärde punkten upptagna jämkmngsregeln

är -— på sätt i remissprotokollet framhållits — väsentligen betingad

av att i vår straffrätt icke genomförts en gruppering av bötesbrotten med hänsyn

till deras karaktär av ordningsförseelser eller verkliga brott. Det har

därför ej kunnat undvikas, särskilt beträffande specialstraffrätten, att inom

dagsbotsområdet komma att falla åtskilliga brott, vilka äro eller i allt

fall ofta framstå såsom ordningsförseelser. Främst i fråga örn sådana brott

bör den föreslagna jämkningsregeln komma till tillämpning, under förutsättning

tillika att brottet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet

framstår såsom ringa. I detta avseende hänvisas till professor Thyréns

yttrande över förslaget. I fråga örn brott, som hava karaktär av verkliga förbrytelser,

böra mildrande omständigheter vinna beaktande genom straffmätningen

inom dagsbotsskalan men ej genom jämkning av dagsbotsbeloppet. Då

missuppfattning om stadgandets innebörd skulle kunna medföra icke avsedda

och mahända betydelsefulla avsteg från dagsbotsprincipens tillämpning, hemställer

lagrådet, att lagtexten såtillvida förtydligas, att såsom förutsättning

för jämkning stadgas, att brottet är till art och beskaffenhet i övrigt ringa.

I det år 1930 till domstolarna för yttrande remitterade förslaget till lag örn

dagsböter, 4 §, stadgades, att i utslaget skulle jämte dagsböternas antal och det

för varje dagsbot fastställda beloppet utsättas vad den sakfällde hade att erlägga.

Ett liknande stadgande förekom i det med 1927 års proposition framlagda

förslaget. Såväl vid detta förslags behandling i riksdagen som i Svea

hovrätts yttrande över 1930 års förslag har framhållits, att ett utsättande i själva

utslaget av det uträknade bötesbeloppet icke vore nödvändigt men däremot

kunde befaras leda uppmärksamheten från dagsbotsantalet såsom angivande

det straffmått brottet funnits betinga, varför angivna bestämmelsen syntes

böra utgå. I nu remitterade förslaget förekommer heller intet stadgande av

motsvarande innebörd. Då enligt förslagets grundprincip ådömandet av straff

sker, ej i penningar utan i visst antal dagsböter, lärer utsättande i utslaget av

bötesbeloppet i penningar ej vara erforderligt i annat fall, än då beloppet vid

uträkning skulle komma att understiga det stadgade minsta bötesstraffet, fem

riksdaler. Detta bötesbelopp åter anser lagrådet skola angivas i själva utslaget.

I saköreslängden måste naturligtvis samtliga belopp utföras.

9—24 kap.

Justitierådet Edelstam:

I ändamål att i någon mån minska den med det föreslagna dagsbotssystemet

onekligen förenade risken av en alltför mycket utsträckt nedsättning av

bötessummorna synas de i allmänna strafflagen, i dess föreslagna lydelse, för

vissa allvarligare brott utsatta bötesminima böra ej oväsentligt höjas. Eljest

torde — i trots av den ledning vid dagsbotsantalets bestämmande, vilken kan

erhållas av flertalet åsyftade lagrums stadganden örn urbota straff — botes
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

93

summorna ofta nog kunna bliva anmärkningsvärt obetydliga och lätta att gälda

i förhållande till de nu för motsvarande fall vanliga. Faran härav lärer

icke behöva närmare utvecklas.

Någon allmän utredning föreligger icke i fråga örn den nu vanliga proportionen

mellan betalda och avtjänade böter. För lagrådet hava emellertid varit

tillgängliga vissa uppgifter i dylikt hänseende beträffande Stockholms stad.

Dessa uppgifter innefatta, dels att Stockholms rådstuvurätt under budgetåret

1928—1929 dömt till böter i 2,560 mål samt att böterna blivit intill den 31

december 1930 betalda i 2,000 mål och avtjänade i 537 mål dels ock att polisdomstolen

i Stockholm under samma budgetår dömt till böter i 12,526 mål

samt att dessa böter blivit intill den 31 december 1930 betalda i 9,591 mål och

avtjänade i 2,259 mål. Enligt denna statistik skulle således åtminstone i

Stockholm redan nu betalas mer än tre fjärdedelar av antalet ådömda böter.

På grund av det anförda finner jag mig böra hemställa, att samtliga femton

föreslagna strafflagsminima å fem respektive tio dagsböter — dock med

undantag för det i 14 kap. 9 § utsatta, till vilket jag återkommer — ersättas

med minima å tio respektive tjugu dagsböter, d. v. s. höjas till det dubbla. I

anslutning härtill hemställer jag vidare, att nya minima å fem dagsböter införas

i de fyra strafflagsparagrafer, som nu innehålla minima å tjugufem riksdaler.

Sistnämnda paragrafer avse ganska svåra brott. Minima, motsvarande

de nu i strafflagen förefintliga å tio eller tjugu riksdaler, torde däremot icke

vara erforderliga.

En särställning intages såsom antytts av stadgandet i 14 kap. 9 § första

stycket strafflagen. Departementschefen har där på anförda skäl föreslagit

ett minimum av tio dagsböter i stället för — såsom den av honom i övrigt använda

evalveringsregeln skulle medfört -— allenast fem. Under åberopande av

berörda skäl jämte vad jag ovan yttrat rörande behovet av höjning i föreslagna

minima tillstyrker jag, att förevarande minimum bestämmes till trettio dagsböter,

motsvarande professor Thyréns av departementschefen omtalade förslag.

För vållande till en medmänniskas död lärer detta minimum ingalunda

kunna anses för högt.

Regeringsrådet Afselius, med vilken justitieraden Christiansson och Stenbeck

instämde:

Vad av justitierådet Edelstam nu uttalats i fråga om de resultat, till vilka

vissa lågt bestämda bötesminima kunna leda vid tillämpning av dagsbotssystemet,

synes påkalla synnerligt beaktande. För att sadan höjning av dessa minima,

som av honom förordats, skulle kunna i detta sammanhang företagas,

erfordras emellertid efter min uppfattning ett närmare övervägande av de

särskilda brottens straffrättsliga behandling än som på grundval allenast av

den här föreliggande utredningen kan äga rum. Någon nödvändighet att redan

vid det nya bötessystemets införande vidtaga åtgärd i sålunda angiven riktning

torde ej heller vara för handen. Då de uti ifrågavarande lagrum, sådana

de enligt förslaget komma att lyda, upptagna straff latituderna i allmänhet

lämna domstolarna ett vidsträckt utrymme för en efter det särskilda fallet av
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

passad straffmätning, lärer, om vederbörlig hänsyn kommer att tagas till de

genom dagsbotssystemet förändrade förutsättningarna, en tillfredsställande avvägning

av bötesstraffet i regel icke böra anses utesluten. Den relation, vari

bötesstraffet i dessa lagrum är ställt till frihetsstraffet, torde härvid komma

att motverka en tendens till ett alltför lågt straffmått. Även om jag således

icke kan biträda en hemställan örn ändring av det remitterade förslaget i

denna del, anser jag mig dock böra framhålla angelägenheten av att från de

synpunkter, som angivits av justitierådet Edelstam, särskild uppmärksamhet

ägnas den praxis, som efter förslagets genomförande kommer att utvecklas vid

underrätterna. Av den erfarenhet, som på sådant sätt kan vinnas, synes mig

böra bero, huruvida och i vad mån en höjning av ifrågavarande bötesminima

samt — på sätt justitierådet Edelstam jämväl föreslagit — upptagande av

ytterligare vissa minima bör komma till stånd.

övergångsbestämmelserna.

Lagrådet:

överträdelser av tryckfrihetsförordningens stadganden hava ansetts böra helt

undantagas från tillämpningen av dagsbotssystemet. Fråga härom väcktes

inom lagrådet år 1927. Därvid anfördes såsom skäl, att i de fall, där straffet

funnes direkt angivet i tryckfrihetsförordningen, redan dennas grundlagsnatur

uteslöte varje inverkan av ändringar, vidtagna inom allmänna lagen, och att

det syntes mindre lämpligt, att ett annat bötessystem skulle tillämpas beträffande

sådana överträdelser, för vilka straffet bestämdes genom hänvisning till

allmän lag. Vidare framhölls, att det ej stöde väl tillsammans med tryckfrihetsförordningens

egenartade regler örn ansvarigheten för skedd överträdelse

att låta den ansvariges ekonomiska förhållanden inverka på bötesbeloppets storlek,

något som ock skulle kunna leda till missbruk.

Då sålunda åtskilliga stadganden i strafflagen, vilka enligt förslaget skola

ändras eller upphävas, dock allt fortfarande bliva tillämpliga å brott mot

tryckfrihetsförordningen, synes en erinran härom vara på sin plats och lämpligen

kunna givas genom ändring av de föreslagna övergångsbestämmelsernas

avfattning därhän, att äldre lag förklaras skola äga tillämpning vid bestämmande

av straff för nu ifrågavarande brott mot tryckfrihetsförordningen ävensom

för tidigare begånget brott. En sådan lydelse skulle ock stå i överensstämmelse

med den eljest i dylika fall brukliga.

Förslaget till lag angående dagsböter inom specialstraffrätten (särskild

böteslag).

Lagrådet:

Såsom lagrådet förut framhållit, kunna tryckfrihetsförordningens egna bötesstadganden

icke röna någon inverkan av de föreslagna förändringarna inom den

allmänna böteslagstiftningen. Föreskriften i 1 § förevarande lag rörande lagens

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 188.

95

tillämplighetsområde bör därför örn möjligt erhålla sådan avfattning, att nämnda

stadganden i tryckfrihetsförordningen ej heller efter ordalagen inbegripas

därunder och således icke i lagens övergångsbestämmelser behöva undantagas

från dess tillämpning. Emellertid innehåller tryckfrihetsförordningen i fråga

örn straffets bestämmande hänvisning — förutom till allmänna strafflagen,

varom redan talats i samband med förslaget örn ändringar i denna — jämväl i

övrigt till allmän lag och särskilda stadgar, exempelvis i § 2 4:o och § 4 14 :o.

De straffbestämmelser, till vilka sålunda hänvisas, äro av beskaffenhet att i och

för sig falla inom förevarande lags tillämplighetsområde, och då dagsbotssystemet

ej heller i sådant fall är avsett att komma till användning å brott enligt

tryckfrihetsförordningen, erfordras alltjämt ett undantag för dylika brott i lagens

övergångsbestämmelser.

Lagrådet hemställer fördenskull, att i 1 § uttrycket »böter, som enligt lag

eller författning i övrigt åläggas» måtte utbytas mot »böter, som eljest enligt

allmän lag eller särskild författning åläggas» samt att övergångsbestämmelserna

måtte erhålla ungefär följande lydelse: Denna lag träder i kraft den 1 januari

1932 men skall ej äga tillämpning vid bestämmande av straff för brott, vilket,

enligt vad i tryckfrihetsförordningen är stadgat, skall straffas efter lag

eller författning, som i 1 § denna lag avses, eller för brott, begånget före lagens

ikraftträdande.

I fråga örn lagens rubrik vill lagrådet förorda, att denna erhåller avfattningen

»lag angående dagsböter utom strafflagens område (särskild böteslag)».

Såsom framgår av den förebragta utredningen, finnas inom specialstraffrätten

vissa författningar med bötesskalor, gemensamma för förseelser av natur att

närmast utgöra verkliga brott och för rena polisförseelser samt upptagande ett

maximum å mer än trehundra kronor, med påföljd, vid lagfästande av det föreslagna

dagsbotssystemet, att även polisförseelserna komma inom dagsbotsområdet.

Särskilt framträdande är därvidlag den av departementschefen påpekade

vägtrafikstadgan av år 1930, som trätt i kraft med ingången av år 1931. Denna

författning innehåller en enda bötesskala från och med två till och med etttusen

kronor. Det synes böra framhållas såsom i hög grad önskvärt, att nämnda

skala utbytes mot särskilda skalor, avpassade efter de olika förseelsernas art.

Den sålunda förordade författningsändringen, mot vars genomförande inom en

ej avlägsen framtid hinder icke borde möta, skulle nämligen helt naturligt vara

av stor praktisk betydelse vid dagsbotssystemets tillämpande. Vid remissprotokollet

fogade bilagan 3 utvisar, att enbart under senare halvåret 1930 ej mindre

än 8,763 bötesstraff ådömts jämlikt 1923 års då gällande vägtrafikstadga. Med

ledning härav kan årliga antalet beivrade förseelser mot 1930 års stadga beräknas

komma att uppgå till allra minst 17,000. Alla dessa förseelser skola, oberoende

av sin art, bestraffas med dagsböter. Då av de omförmälda 8,763 bötesstraffen

4,917 avsett förseelser, som ej skett vid förande av motorfordon och

vilka förskyllt ett genomsnittligt bötesbelopp av blott tio eller högst femton

kronor, torde man kunna utgå därifrån, att mer än hälften av förseelserna mot

1930 års stadga rätteligen skulle, såsom varande polisförseelser, falla utanför

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

dagsbotsområdet. Att så icke sker, är onekligen en oegentlighet, som — även

med hänsyn till domstolarnas därigenom ej oväsentligt ökade arbetsbörda —

borde undanröjas.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av lil § strafflagen för krigsmakten.

Lagrådet:

Förslaget föranleder ej annan anmärkning, än att övergångsbestämmelsen

torde böra avfattas i enligt med vad lagrådet hemställt beträffande motsvarande

stadgande i förslaget till lag örn ändringar i allmänna strafflagen.

Ur protokollet:

A. V. Stenkula.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

97

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 20 mars 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,

Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, anmäler lagrådets den 17

mars 1981 avgivna utlåtande över de den 26 februari 1931 till lagrådet remitterade

förslagen till

1) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen;

2) lag angående dagsböter inom specialstraffrätten (särskild böteslag); och

3) lag örn ändrad lydelse av lil § strafflagen för krigsmakten.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Lagrådets samtliga ledamöter ha i valet mellan olika utvägar för en reform

av bötesstraffet funnit dagsbotssystemet vara att föredraga framför den

så kallade enkla regeln. Tre ledamöter ha med tillstyrkande av förslagen uttalat,

att genom detta systems införlivande med vår lagstiftning en synnerligen

betydelsefull reform skulle genomföras, innebärande att av rättvisa och billighet

påkallad hänsyn till den tilltalades ekonomiska förhållanden skulle kunna tagas

vid bestämmandet av bötesstraff, utan att därför domstolens bedömande avhandlingens

brottslighetsgrad skulle skjutas i bakgrunden. En ledamot har

ställt sig i viss mån tveksam, huruvida en reform sådan som den föreslagna nu

bör komma till stånd, men dock icke velat avvisa förslagen, då de erbjöde utsikt

till en lösning av frågan om upptagande i lagstiftningen av ett mera rättvist

avvägt bötesstraff.

I fråga örn den föreslagna lagstiftningens utformning ha endast ett par erinringar

framställts.

Vad angår förslaget till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen

har lagrådet beträffande den i 2 kap. 8 § upptagna jämkningsregeln hemställt,

att, då vid verkliga brott mildrande omständigheter borde vinna beaktande

genom straffmätningen inom dagsbotsskalan och icke genom jämkning

av dagsbotsbeloppet, lagtexten måtte så till vida förtydligas, att såsom förutsättning

för jämkning stadgades att brottet vore till art och beskaffenhet i övrigt

ringa. Vad lagrådet härutinnan yttrat överensstämmer i allt väsentligt med

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. Idb käft. (Nr 188.) 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

den uppfattning, varåt jag givit uttryck vid remissen till lagrådet. Med hänsyn

till den i vår strafflagstiftning i fråga om de särskilda brottstypernas

gestaltning tämligen ofullständigt genomförda åtskillnaden mellan egentliga

brott och ordningsförseelser, är jag dock synnerligen tveksam, huruvida en sådan

inskränkning i avfattningen, som lagrådet förordat, lämpligen bör ske. Det är

ej alldeles ovanligt, att överträdelser, som rymmas under en och samma brottsbeskrivning,

äro till sin beskaffenhet i hög grad skiftande; i lindrigare fall utgöras

de av obetydliga förseelser, i andra av brott i egentlig mening. Detta

förhållande, som jämväl beaktats av professor Thyrén vid granskning av förslagen,

lärer icke kunna helt lämnas å sido. Då härtill kommer, att det näppeligen

är möjligt att överblicka alla de fall, där i rättstillämpningen, särskilt

under övergången till det nya systemet, behov av jämkning i dagsbotsbeloppet

kan komma att framträda, har jag stannat vid, att den lydelse

bestämmelsen erhållit i förslaget bör bibehållas. Skulle emellertid den av

lagrådet uttalade farhågan örn regelns oriktiga tillämpning komma att besannas,

måste uppenbarligen frågan göras till föremål för förnyat övervägande.

Särskild uppmärksamhet bör därför —• likaväl på denna punkt som

uti ett av lagrådet i annat sammanhang angivet hänseende — ägnas den

praxis, som efter förslagets genomförande kan komma att utveckla sig.

En av lagrådets ledamöter har förordat en höjning av vissa för särskilda

brott inom strafflagen utsatta dagsbotsminima ävensom upptagande av ytterligare

vissa minima, varemot lagrådets övriga ledamöter ansett åtgärder i angiven

riktning icke i detta sammanhang böra vidtagas. Den uppfattning, lagrådets

flertal uttalat, delar jag, och jag finner alltså ej anledning att frångå

förslaget härutinnan.

Till förhindrande, att vissa obetydliga men jämförelsevis talrikt förekommande

förseelser mot vägtrafikstadgan komme att falla inom dagsbotsområdet, har

lagrådet framhållit såsom i hög grad önskvärt, att den enda i stadgan förekommande

bötesskalan från och med två till och med ettusen kronor inom en ej avlägsen

framtid utbyttes mot särskilda skalor, avpassade efter de olika förseelsernas

art. Med anledning av vad lagrådet sålunda anfört har jag tagit denna fråga,

varom jag särskilt uttalat mig vid remissen, under förnyat övervägande; och

jag anser mig därvid, efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet,

böra förorda, att redan nu genomföres den ändring av vägtrafikstadgan, att

med böter högst trehundra kronor beläggas förseelser mot bestämmelserna i

följande paragrafer, nämligen 3 § 1 mom. (begagnande av gångbana utav annan

vägfarande än gående, m. m.), 4 § (underlåtenhet att föra ringklocka eller

annan signalapparat å velociped och sparkstötting), 5 § (underlåtenhet att

föra lykta och reflexanordning å velociped samt, örn skyldighet därtill enligt

meddelad föreskrift föreligger, å med dragare förspänt fordon) samt 7 § 1

mom. (förbud för två eller flera personer att samtidigt färdas å velociped,

som är avsedd allenast för en person, m. m.). Genom införandet av denna

skala, vartill viss motsvarighet finnes i motorfordonsförordningen och mot

vilken några betänkligheter icke torde möta, skulle ett ej ringa antal förseelser,

som närmast ha karaktär av ordningsförseelser, falla utanför dagsbots
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

99

området; under år 1930 torde antalet beivrade sådana överträdelser bunna

skattas till omkring sjutusen. Därest någon erinran mot vad jag sålunda förordat

icke framställes från riksdagens sida, lärer det ankomma på Kungl.

Maj :t att vidtaga erforderliga ändringar i vägtrafikstadgan.

övriga av lagrådet framställda erinringar äro huvudsakligen av formell

natur och hava synts mig böra vinna beaktande. I enlighet härmed har jag

vidtagit ändringar i 1 § första stycket av den föreslagna särskilda böteslagen

samt i övergångsbestämmelserna till samtliga tre förslagen, varjämte rubriken

till den särskilda böteslagen givits avfattningen lag angående dagsböter utom

strafflagens område (särskild böteslag).»

Föredraganden hemställer, att förslagen måtte med däri nu vidtagna ändringar

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Axel Wennerholm.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Bilaga 1.

Uppgift

å böter, som under senare halvåret 1980 av de allmänna underrätterna1 ådömts för

brott inom strafflagen.

Förteckningen upptager icke brott mot 11 kap. 15 § (förargelseväckande beteende å allmän plats)

18 kap. 15 § (fylleri å allmän plats), 22 kap. 19 § 1 stycket och 20 § (underlåtenhet att lysa

hittegods och bodräkt) samt 25 kap. 21 § 1 punkten (ämbetsbrott).

Lag-

rum

Brott

D e

b ö t f ä

llda

Förmö- genhets- grupp *

Antal

Ådömda böter

■ kronor

Lägsta

bötes-

belopp

Högsta

bötes-

belopp

Genom-

snittligt

bötes-

belopp

3:9,10

Efterföljande delaktighet i brott......

A

B

12

25

500

200

C

10

25

500

180

7:3

Arbete å söndag.............

A

_

.

_

B

1

20

20

20

C

9

5

5

5

10:2

Smädelse mot ämbetsman.........

A

2

100

200

150

c

6

50

400

215

10:5

Våld å tjänsteman............

A

1

100

100

100

B

12

50

400

190

C

70

25

500

130

Smädelse mot tjänsteman.........

A

12

35

100

60

B

27

10

400

80

C

211

10

500

50

10:6

Våldsamt motstånd vid offentlig förrättning .

A

6

15

300

105

B

83

15

500

70

C

987

10

400

210

10:13

Visst deltagande i upplopp........

A

—

—

—

—

c

4

50

100

85

10: 14

Uppmaning till brott eller försök att förleda

till ohörsamhet mot myndighet.....

A

—

_

_

_

B

1

50

50

50

C

1

150

150

150

1 Häri inbegripna polisdomstolar och poliskamrar.

* De bötfällda hava i förmögenhetshänseende inordnats i någon av följande tre grupper, nämligen

grupp A: godsägare, arrendatorer (större), industriidkare, handlande (större), direktörer, högre

förvaltningspersonal i enskild tjänst (ex. kontorschefer, kamrerare, avdelningschefer i större företag),

tjänstemän av högre grad, utövare av fria yrken (ex. advokater, apotekare, arkitekter, praktiserande

läkare), sjökaptener, husägare, rentierer m. fl.;

grupp B: hemmansägare, arrendatorer (mindre), lantbrukares hemmavarande barn, hantverkare,

handlande (mindre), övriga näringsidkare, skeppare, styrmän, folkskollärare, verkmästare, tjänstemän

av lägre grad (ex. banmästare, lokomotivförare, underofficerare), kontorister, handelsbiträden m. fl.;

grupp C: rättare, torpare, lägenhetsägare, tjänstemän av lägre grad (ex. banvakter, brevbärare,

kustroddare, militärt manskap), fiskare, sjömän, arbetare, hembiträden m. fl.

opaginerad Kontrollera mot PDF

/

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 188. 101

Lag-

ruin

Brott

Förmö-

genhets-

grupp

De

Antal

bötfällda

Ådömda böter

kronor

Lägsta

bötes-

belopp

Högsta

bötes-

belopp

Genom-

snittligt

bötes-

belopp

10:17

Försök att befria fånge..........

A

—

—

—

—

C

1

50

50

50

10:19

Borttagande av offentlig myndighets under-

rättelse ................

A

—

—

—

—

B

1

10

10

10

c •

—

—

—

. -

10: 20

Egenmäktigt förfarande..........

A

10

10

200

65

B

56

10

400

60

C

26

10

75

35

10: 21

Rubbande av utmätt gods m. m.......

A

3

20

50

30

B

12

10

100

50

C

4

25

400

145

10:23

Vägrande av inträde åt förrättningsman . . .

A

—

—

—

—

B

C

1

10

10

10

11:2

Störande av gudstjänst eller andaktsövning .

A

_

_

_

_

B

1

50

50

50

C

16

25

100

65

11:6

Förargelseväckande beteende inför sittande

rätt.................

A

2

25

25

25

B

3

50

75

60

C

11

10

150

55

11:8

Våld å vittne..............

A

_

_

_

_

B

C

1

250

250

250

11:9

Förargelseväckande beteende vid vissa förrätt-

ningar ................

A

—

—

—

—

B

1

25

25

25

C

1

25

25

25

11:10,

Hemfridsbrott..............

A

1

75

75

75

12

B

10

10

400

85

C

77

15

350

80

11:15

Överdådig framfart med motorfordon . . .

A

1

25

25

25

B

5

40

300

170

C

25

20

200

80

13:3

Mened.................

A

—

—

—

—

C

1

200

200

200

14:9

Vållande till annans död.........

A

4

300

500

450

B

13

75

500

310

C

15

100

500

315

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Lag-

rum

Brott

Förmö-

genhets-

grupp

D e

Antal

bötfällda

Ådömda böter

kronor

Lägsta

bötes-

belopp

Högsta

bötes-

belopp

Genom-

snittligt

bötes-

belopp

14:12

Misshandel.............

A

B

2

200

200

200

C

9

40

400

215

14: 13

D:o...................

A

17

10

200

65

B

195

10

400

65

C

1055

5

500

70

14: 15

Resande av livsfarligt vapen........

A

1

100

100

100

B

3

45

300

180

C

14

20

300

95

14:17

Vållande till kroppsskada enl. 10 §.....

A

.

_

_

_

B

1

400

400

400

C

3

300

400

330

Vållande till kroppsskada enl. 12 §.....

A

—

—

—

—

C

3

10

50

20

15: 22

Rättsstridigt tvång..........

A

_

_

_

_

B

1

25

25

25

C

1

100

100

100

16:1

Falsk angivelse.............

A

5

100

200

140

B

4

75

150

100

C

1

200

200

200

16:2

Förebringande av falska indicier......

A

—

—

—

—

C

1

200

200

200

16:4

Falsk angivelse utan argt uppsåt......

A

7

25

400

200

B

8

30

400

105

C

2

75

200

135

16:7

Ärekränkning..............

A

3

25

200

140

B

16

25

400

110

C

13

10

300

100

16:9

D:o...................

A

5

25

150

110

B

17

25

400

120

C

19

25

400

110

16: 11

Lindrigare missfirmelse..........

A

6

25

100

45

B

17

10

200

40

■C

25

15

100

40

17:1

Äktenskapsbrott.............

A

—

—

—

—

c

6

50

100

85

18:13

Sedlighetssårande handling........

A

1

200

200

200

B

9

25

500

135

C

68

10

400

80

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 188.

103

De bötfällda

Ådömda böter

Lag-

Brott

Förmo-

kronor

rum

Antal

Lägsta

botes-

Högsta

botes-

Genom-

snittligt

bötes-

belopp

genhets-

grupp

belopp

belopp

18:14

Hållande av hus för äventyrligt spel ....

A

B

c

1

15

15

15

Deltagande i äventyrligt spel.......

A

g

—

—

—

—

c

1

25

25

25

18: 16

Djurplågeri ...............

A

B

7

68

25

10

150

500

55

60

C

31

5

250

60

19: 11

Uppsåtlig skadegörelse å vissa allmänna kom-

125

200

125

170

munikationsanläggningar........

A

B

1

6

125

100

C

7

100

150

130

19:12

A

—

—

-*

75

B

1

75

75

C

4

10

300

90

19:13

Uppsåtlig skadegörelse å vissa allmänna elek-

triska anläggningar...........

A

g

—

—

_

c

2

75

300

190

19: 15

Uppsåtlig skadegörelse å allmänna vägar m. m.

A

B

C

2

15

25

20

19:17

Förbrytelse mot föreskrifter tillförekommande

el. hämmande av kreaturssjuka.....

A

105

B

C

3

10

150

19: 20

Uppsåtlig skadegörelse i andra fall.....

A

B

2

13

75

15

100

150

85

65

C

54

5

200

40

19: 22

Vållande till skada å annans egendom ....

A

1

200

200

200

B

23

10

500

60

C

44

10

500

55

Vållande till skada å viss egendom.....

A

B

C

—

—

—

—

1

100

100

100

20:1

Delaktighet i stöld............

A

B

1

200

200

200

C

1

200

200

200

20: 1

Snatteri.................

A

1

100

100

100

B

31

5

200

70

C

208

10

300

! 60

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj :ts proposition nr 188.

Lag-

rum

Brott

De bötfällda

Förmö-

genhets

grupp

Antal

Ådömda böter

kronor

Lägsta

bötes-

belopp

Högsta

bötes-

belopp

Genom-

snittligt

bötes-

belopp

20:2

Olovligt fällande av träd m. m.......

A

B

C

1

200

200

200

20:3

Olovligt bortledande av elektrisk ström . . .

A

B

C

2

25

25

25

20:12

Tjuvgömmeri...........

A

—

—

—

—

C

1

100

100

100

22:1

Bedrägeri..........

A

1

50

50

50

B

24

5

500

260

C

55

10

500

100

22:5

Brukande av mått eller vikt, som ej är stamp-

lat eller omjusterat...........

A

1

5

5

5

B

19

5

50

10

C

3

5

30

15

22:11

Förskingring..............

A

. .

_

_

B

51

25

500

180

C

108

10

400

125

22: 12

Olovligt brukande av annans egendom . . .

A

1

150

150

150

B

3

25

300

140

C

92

5

500

160

22:13

Oredlighet i vissa fall...........

A

-

__

_

_

B

2

100

300

200

C

1

10

10

10

22: 14

Trolöshet mot huvudman.........

A

1

100

100

100

B

4

50

350

200

C

2

100

200

150

22: 17

Sviklig uppgift i enskild handling......

A

_

_

_

B

—

—

_

_

C

1

25

25

25

22:18

Svikligt begagnande av vissa enskilda hand-

B

_

_

z

C

1

20

20

20

22:19

Förtigande av hittegods..........

A

_

_

_

_

B

C

1

100

100

100

24:1

Åverkan.........

A

B

1

25

25

25

1

1

C

—

—

—

—

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

105

De

b ö t f ä

llda

Ådömda böter

Lag-

Brott

Förmo-

kronor

runi

Antal

Lägsta

botes-

Högsta

botes-

Genom-

snittligt

bötes-

belopp

genhets-

grupp

belopp

belopp

24:3

Olovligt fällande av träd m. m.......

A

B

4

25

50

35

C

14

15

200

40

24:4

Olovlig tillägnelse av vindfälle m. m.....

A

—

—

_

_

B

1

25

25

25

C

1

50

50

50

24:6

Missbruk av rätt till samfälld mark ....

A

B

1

100

100

100

24:7

Åverkan å legd jord...........

A

B

C

2

10

100

55

24:8

Missbruk av betesrätt å samfälld mark . . .

A

B

C

2

10

10

10

24:10

Olovligt brytande av annans hägnad ....

A

B

—

—

—

—

c

4

15

50

40

24: 11

Tagande av olovlig väg..........

A

B

—

—

—

—

c

4

10

10

10

24:12

Olovlig jakt i annans hägnade jaktpark eller

djurgård ...............

A

B

—

—

—

—

c

1

350

350 ''

350

24:13

Olovlig jakt & annans jaktområde, som ej är

jaktpark eller djurgård, därvid djur av visst

slag fällts, sårats eller fångats......

A

—

—

—

—

B

4

25

50

40

C

16

25

400

140

Olovlig jakt i andra fall å annans jaktområde,

50

som ej är jaktpark eller djurgård ....

A

2

50

50

B

14

15

250

55

C

41

10

100

40

24:14

Olaga fiske...............

A

_

_

_

—

B

18

10

100

45

C

22

10

100

40

25:5

Erbjudande av muta...........

A

B

C

—

—

—

—

1

15

15

15

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Sammandrag.

Sammanlagda antalet bötfällda utgjorde:

inom grupp A............... 106

» » B............... 815

» » C...............3,416

Summa 4,337

50 av de bötfällda hava dömts för brott med bötesmaxima ej överstigande

100 kronor eller

10 för arbete å söndag (7:3),

1 » borttagande av offentlig myndighets underrättelse (10:19),

2 » förargelseväckande beteende vid vissa förrättningar (11: 9),

3 > vållande till kroppsskada enl. 14 kap. 12 § (14: 17),

23 » brukande av mått eller vikt, som ej är stämplat eller omjusterat

1 > oriktig uppgift i enskild handling (22:17),

2 * missbruk av betesrätt å samfälld mark (24: 8),

4 » brytande eller nedkastande av annans hägnad eller grind (24:10)

samt

4 » tagande av olovlig väg (24:11).

112 av de bötfällda hava dömts för brott med bötesmaxima å 200 kronor

eller

4 för visst deltagande i upplopp (10:13),

1 » .vägran av inträde åt förrättningsman (10:23),

48 » lindrigare missfirmelse (16:11),

1 » deltagande i äventyrligt spel (18:14),

1 » vållande till skada å viss egendom (19: 22) samt

57 » olovlig jakt (24:13: 1)..

Med tillämpning av bestämmelserna i departementschefens förslag skulle av

de 4,337 bötfällda 4,294 hava ådömts dagsböter och återstående 43 ådömts

böter omedelbart i penningar. Av dessa 43 hava bötfällts:

10 för arbete å söndag (7: 3),

2 » förargelseväckande beteende vid vissa förrättningar (11: 9),

23 » brukande av mått eller vikt, som ej är stämplat eller omjusterat

4 » brytande eller nedkastande av annans hägnad eller grind (24: 10)

samt

tagande av olovlig väg (24:11).

4

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 188.

107

Bilaga 2.

U ppgift

å böter, som under senare halvåret 1930 av de allmänna underrätterna1 ådömts

för brott inom specialstraffrätten, vilka äro belagda med bötesstraff högst trehundra

kronor.

Förteckningen upptager icke brott mot tryckfrihetsförordningen.

Författningsrum

(jämte sida i lag- boken 1. nr i sv.

författningssam- ling)

*

Brott

•

De bötfällda

Förmögenhets- grupp *

Antal

Ådömda böter

kronor

Lägsta

bötes-

belopp

Högsta

bötes-

belopp

Genom-

snittligt

bötes-

belopp

Rättegångsbalken

Vittnes utevaro

A

12

1:50

1: 50

1:50

17:3

B

66

1: 50

1: 50

1: 50

C

50

1:50

1: 50

1: 50

29:1

Missbruk av rättegång.

A

—

—

—

—

B

C

2

20

20

20

Böter för svaran-

Svarandes utevaro utan förfall.

A

73

5

100

15

departs utebli-

B

414

5

100

15

vande från un-

C

846

5

100

15

derrätt (949)

Påföljd i vissa

fall av parts ute-

blivande i brott-

mål, § 1, (950)

_

Processuella förseelser, ej särskilt angivna.

A

75

1:50

25

15

B

153

1: 50

300

20

C

523

1:50

300

10

Ordningsstadgan

Åtskilliga ordningsförseelser.

A

529

2

100

15

för rikets städer

B

819

2

100

15

(B 28) Lokala

C

1,619

2

100

10

j ordningsstadgor

Förekommande

Ovarsamt handskande med eld. •— Bris-

A

—

—

—

—

och släckning av

tande tillsyn av eld vid risbränning.

B

11

5

75

25

skogseld, § 18,

C

25

10

60

20

(278)

1 Skvddskoppymp-

Underlåten ympning.

A

_

—

—

—

ning, § 22, (B

B

—

—

—

—

684)

1 C

1 9

5

5

5

1 Häri inbegripna polisdomstolar och poliskamrar.

» De bötfällda hava i förmögenhetshänseende inordnats i någon av följande tre grupper, nämligen

grupp A: godsägare, arrendatorer (större), industriidkare, handlande (större), direktörer, högre

förvaltningspersonal i enskild tjänst (ex. kontorschefer, kamrerare, avdelningschefer i större företag),

tjänstemän av högre grad, utövare av fria yrken (ex. advokater, apotekare, arkitekter, praktiserande

läkare), sjökaptener, husägare, rentierer m. fl.;

grupp B: hemmansägare, arrendatorer (mindre), lantbrukares hemmavarande barn, hantverkare,

handlande (mindre), övriga näringsidkare, skeppare, styrmän, folkskollärare, verkmästare, tjänstemän

av lägre grad (ex. banmästare, lokomotivförare, underofficerare), kontorister, handelsbiträden m. fl.;

grupp C: rättare, torpare, lägenhetsägare, tjänstemän av lägre grad (ex. banvakter, brevbärare,

kustroddare, militärt manskap), fiskare, sjömän, arbetare, hembiträden m. fl.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

D

e bötfällda

Författa! ngsrum

(jämte sida i lag-

Ådömda böter

boken 1. nr i sv.

Brott

ftr* B

Kronor

författningssam-

ling)

P ^

►ö §

>3 g.

O

?

Antal

Lägsta

bötes-

belopp

Högsta

bötes-

belopp

Genom-

snittligt

bötes-

belopp

Alkoholistlagen,

Uraktlåtenhet att inställa sig vid nykter-

A

§ 23, (B 565)

hetsnämndssammanträde.

B

—

_

_

_

C

3

5

15

10

Reglemente för

Obehörigt förrättande av förlossning.

A

—__

_

_

barnmorskor,

B

1

40

40

40

§ 44, (798/19)

C

Utlännings uppe-

Underlåtenhet av person, som hyser ut- länning inom området, eller av utländskt

A

1

15

15

15

håll inom kust-

B

2

5

5

5

fästnings

fartygs befälhavare, att iakttaga vissa

C

_

_

skyddsområde,

§ 33 (69/15)

föreskrifter.

Väglagen, § 77,

Försummelse att avhjälpa brist eller dylikt

A

1

10

10

10

(B 186)

B

11

10

20

15

C

6

10

15

10

Bredden å hjul-

Förseelse mot K. B:s förordnande örn

A

_

_

_

ringar å arbets-

B

1

10

10

10

åkdon å landet,

§ 6, (B 186)

C

—

Motorfordonsför-

Förande av motorfordon utan namnskyl-

A

203

5

30

15

ordningen av

tar, signalapparat, ljuddämpare m. m. —

B

711

5

100

15

1923,§ 42

Underlåtenhet att anmäla trafikförsäk-

C

1,002

5

100

15

ring el. att till registreringsmyndighet

ingiva försäkringsbevis.

Järnvägstrafik-

Överträdelse av för upprätthållande av

A

2

10

15

10

stadgan, § 9,

ordning och säkerhet given föreskrift.

B

4

10

15

5

(348/25)

C

24

5

50

5

Registrering av

Nyttjande av fartyg innan certifikat ut-

A

1

100

100

100

fartyg, § 33,

(78/01)

färdats.

B

C

1

50

50

50

Jaktlagen, § 25,

Otillåten jakt å annans område.

A

__

__

_

(294)

B

2

10

75

40

C

12

5

75

30

Jaktstadgan, § 19,

Olovligt användande av vissa jaktmedel

A

9

10

75

25

(B 1341)

m. m.

B

66

5

50

20

C

47

10

100

20

Fiskeris tadgan,

§ 22, (B 247)

Fiske under förbjuden tid, olovligt saluhål-

A

_

_

___

_

lande av kräftor m. m.

B

49

10

100

25

C

93

5

100

30

Föreskrifter rörån-

Överträdelse av bestämmelse ang. stor-

A

_

_

de fiskeriförhål-

leken å rödspätta, som är tillåten för

B

_

_

_

_

landena i de till

Sverige och

Danmark grän- sande farvatt- nen, § 9, (112/

07, 21/18)

fiske.

C

1

50

50

50

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

109

De bötfällda

Författningsrum

(jämte sida i lag-

O:

Ådömda böter

boken 1. nr i sv.

Brott

0Q i

3

författningssam-

Antal

Lägsta

bötes-

belopp

Högsta

bötes-

belopp

ling)

•3 g

* F

®

f

snittligt

bötes-

belopp

Firmalagen, § 23,

Försummelse att anmäla firma.

A

1

20

20

20

(B 178)

B

2

15

15

15

C

1

20

20

20

Mått och vikt,

Försummelse beträffande justering eller

A

32

5

30

10

§ 47, (B 164)

omjustering av redskap för mätning eller

B

766

3

50

15

vägning m. m.

C

46

5

20

10

Giftstadgan, § 40:

1, (B 276)

Saluhållande eller tillverkning av varor

A

1

25

25

25

innehållande vissa gifter.

B

7

15

75

20

C

3

30

50

40

Hotellstadgan,

Underlåten anmälan om hotell- eller pen-

A

3

15

15

15

§§ 38 och 41,

sionatrörelse i mindre omfattning. —

B

18

5

50

20

(B 848)

Brott mot föreskrifter ang. kontroll

över resande.

C

8

5

30

25

Köttbesiktning

Åsidosättande av bestämmelser om kött-

A

1

100

100

100

och slakthus,

besiktningstvång.

B

6

2

100

45

§ 11, (B 590)

C

1

15

15

15

Kontroll å till-

Överträdelse av vissa föreskrifter, givna

A

2

5

5

5

verkningen av

till förekommande av att margarin,

B

6

35

35

35

margarin och

margarinost eller konstister i handeln

C

—

—

—

—

margarinost

förväxlas med motsvarande naturpro-

ävensom konst- ister samt å

handeln där-

dukter.

med, § 12: 4,

(59/05, 123/09)

Stängselförordnin-

Uppsåtligt insläppande av kreatur å viss

A

—

_

_

_

gen, § 5, (B 7)

mark, där betesförbud råder.

B

6

10

50

15

C

5

10

75

20

Utsläppande av

Förseelse mot förordnande, varigenom

A

_

_

_

_

tjur eller hingst

förbud mot utsläppande meddelas.

B

2

10

25

15 i

å samfälld be- tesmark, § 2,

(273)

C

_

Hingstbesikt-

Användande av hingst till betäckning i

A

—

_

—

_

ningstvång, § 4,

strid mot vissa bestämmelser.

B

5

25

100

45

(B 661)

C

2

50

200

125

Uppvärmning av

Försäljning eller utlämnande från mejeri

A

6

10

200

60

mjölk till krea-

av mjölk, sorn ej uppvärmts till minst

B

83

10

100

20

tursföda, § 4,

(382/25)

80° C.

C

9

10

35

15

Vissa försäkrings-

Underlåtenhet av försäkringsanstalts sty-

A

_

_

_

anstalters an-

reise att iakttaga något av vad enl. för-

B

3

10

10

10

mälnings- och

uppgiftsskyldig- het, § 6, (B 840)

fattningen åligger anstalten.

C

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

De bötfällda

F örf attningsrum

(jämte sida i lag-

O:

Ådömda böter

boken 1. nr i sv.

Brott

<»i

►i O- £ 09

författningssam-

Antal

Lägsta

bötes-

belopp

Högsta

bötes-

belopp

ling)

■ö §

^ g.

©

ef- ea

i

snittligt

bötes-

belopp

Handel med vissa

Förseelse mot föreskrift ang. förande av

A

1

50

50

50

begagnade före-

affärsbok m. m.

B

8

10

90

30

mål, § 18: 2, (B

903)

C

2

10

45

25

Postavgifter för

Obehörigt begagnande av tjänstebrevs-

A

—

—

—

—

tjänsteförsän-

rätt.

B

1

30

30

30

delser, § 8, (130/

20)

C

—

—

Skyldighet för vis-

Försummelse.

A

2

10

10

10

sa näringsidka-

B

3

5

10

10

re att avgiva

C

—

—

—

—

statistiska upp- gifter (B 559)

Arbetarskydd,

Försummelse av arbetsgivare att föra före-

A

7

5

75

25

§§ 42 och 43,

skrivna böcker eller att anmäla minder-

B

4

15

45

25

(B 534)

ånga arbetare m. m.

C

—

—

—

—

Registrering och

Brukande av ångpanna i strid mot vissa

A

2

15

50

30

besiktning av

föreskrifter (förseelse av arbetsgivare)

B

7

15

15

15

vissa ångpan- nor, § 14, (301/

19)

m. m.

C

Rusdrycksf örsälj -

Brott bl. a. mot föreskrifter ang. spritdryc-

A

—

—

—

—

ningsförordnin-

ker i fall, då allenast utskänkning av vin

B

1

150

150

150

gen, § 78,

(B 857)

är tillåten.

C

7

30

35

35

Försäljning av

Olovlig försäljning m. fl. förseelser.

A

5

15

150

25

pilsnerdricka,

B

104

5

200

50

§§ 28, 29, 30 och

32, (B 1000)

C

50

5

200

10

Alkoholfria dryc-

Olovlig försäljning m. fl. förseelser.

A

1

75

75

75

ker, § 17,

B

89

10

100

20

(B 1165)

C

190

10

75

15

Tullstadgan, § 222,

Olovlig persontrafik från eller till träns-

A

_

_

_

—

(391/27)

portmedel.

B

2

20

25

20

C

1

30

30

30

Skatt för hundar,

Underlåten anmälningsskyldighet m. m.

A

44

5

30

5

§ 9, (B 1058)

B

131

5

30

10

C

157

5

20

10

Automobilskatte-

Underlåtenhet att vid brukande av skatte-

A

1

10

10

10

förordningen,

pliktig automobil medföra skattekvitto.

B

5

10

25

15

§ 11, (B 1044)

C

4

10

30

15

Nöjesskatt (till-

Vägran av anordnare att låta uppbörds-

A

_

—

—

—

lämpningsföre-

myndighet taga del av räkenskaper eller

B

1

250

250

250

skrifter), § 10,

(B 958)

liknande förseelse.

C

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

lil

De bötfällda

Författningsrum

(jämte sida i lag- boken l. nr i sv.

Brott

Förmögenhets-

grupp

Ådömda böter

kronor

författningssam-

ling)

Antal

Lägsta

bötes-

belopp

Högsta

bötes-

belopp

Genom-

snittligt

bötes-

belopp

Bestämmelser rö-

överträdelse av föreskrifter beträffande

A

38

10

25

20

rande tillsyn

säkerhetsåtgärder och försiktighetsmått

B

—

—

—

—

över hissar

inom Stock-

holm, § 10,

(179/09)

eller av föreskrifter, som Ö.Ä. meddelat.

C

2

30

30

30

Efterbildning av

Spridande.

A

1

25

25

25

penningsedel

B

—

—

—

—

(198/27)

C

—

—

—

—

Införsel av levan-

Brott mot vissa föreskrifter för den, som

A

1

25

25

25

de duvör samt

vill lössläppa brevduva.

B

—

—

—

—

flygförsök med

brevduvor, § 9,

(110/14, 176/20)

C

Skydd för hemlig-

Otillåtet beträdande av fästnings skydds-

A

—

—

—

—

heter av bety-

område.

B

—

—

—

—

delse för rikets

försvar, § 2,

(720)

C

4

10

10

10

Sammandrag.

Sammanlagda antalet bötfällda utgjorde:

inom grupp A...............1,055

» » B...............3,573

» » C........ 4,752

Summa 9,380

Av dessa 9,380 bötfällda hava

2,214 dömts för förseelser i rättegång,

2,967

»

»

»

mot

ordningsstadgan för rikets städer och lokala

ordningsstadgor,

1,916

»

»

»

motorfordonsförordningen av 1923,

122

»

»

»

»

jaktstadgan,

fiskeristadgan,

142

»

»

»

»

844

»

»

»

»

förordningen om mått och vikt,

159

»

»

»

»

i> ang. försäljning av pilsner-

dricka,

280

»

»

»

»

» » » » alkoholfria

drycker,

332

»

»

»

»

» » skatt för hundar samt

404

Summa 9,380.

»

»

»

»

övriga författningar.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Av det sammanlagda antalet bötfällda, 9,380, hava 2,440 bötfällts för brott, som

äro belagda med böter överstigande etthundra kronor. Dessa 2,440 hava bötfällts:

1,916 för förande av motorfordon utan föreskrivna skyltar el. dyl.,

142 » fiske under förbjuden tid el. liknande förseelser,

122 » olovligt användande av vissa jaktmedel el. dyl.,

98 » försäljning eller utlämnande från mejeri av mjölk, som ej uppvärmts

till minst 80’ C,

36 » ovarsamt handskande med eld,

29 » underlåten anmälan örn hotell- eller pensionatrörelse i mindre

omfattning el. dyl.,

18 » försummad väghållning,

11 » saluhållande eller tillverkning av varor innehållande vissa gifter,

11 » uppsåtlig! insläppande av kreatur å viss mark, där betesförbud

räder,

11 » förseelse mot föreskrift ang. förande av affärsbok vid handel med

vissa begagnade föremål,

11 » försummelse att föra enligt lagen örn arbetarskydd föreskrivna

böcker el. dyl., samt

35 » övriga förseelser.

Summa 2,440.

Med tillämpning av bestämmelserna i departementschefens förslag skulle samtliga

9,380 bötfällda hava ådömts böter omedelbart i penningar.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 188.

113

Bilaga 3.

Uppgift

å böter, som under senare halvåret 1930 av de allmänna underrätterna1 ådömts för

brott inom specialstraffrätten, vilka äro belagda med bötesstraff överstigande

trehundra kronor. 1 2

Förteckningen upptager icke normerade böter, ej keller brott mot tryckfrihetsförordningen eller

mot hälsovårdsstadgan, byggnadsstadgan eller brandstadgan eller i enlighet därmed givna föreskrifter

eller mot hamnordning.

De bötfällda

Författningsrum

(jämte sida i lag-

Brott

O:

kronor

boken 1. nr i sv.

CFQ 3

författningssam-

|!

Antal

ling)

v ö

» cr

CD

et-

ta

i

Lägsta

bötes-

belopp

Högsta

bötes-

belopp

snittligt

bötes-

belopp

Reglemente för

Olovligt tillhandahållande av logi åt hama-

A

_

barnmorskor,

föderskor.

B

1

75

75

75

§ 43, (798/19)

C

—

—

—

—

Föreställningar i

Föreställning utan tillstånd.

A

—

—

—

—

hypnotism, § 3,

B

1

50

50

50

(B 683)

C

—

—

—

—

Biografföreställ-

Anordnande av föreställning utan tillstånd.

A

2

10

25

15

ningar, § 8, (B

B

7

5

150

35

511)

C

1

5

5

5

Lotteriförordnin-

Anordnande av lotteri eller därmed järn-

A

7

15

1,000

620

gen,§ 4, (748)

förligt företag utan tillstånd.

B

29

10

300

60

C

58

10

1,000

50

Vadhållning med

Anordnande av vadhållning med totalisa-

A

1

50

50

50

totalisator, § 3,

tor utan tillstånd.

B

21

30

1,000

730

(749)

C

23

30

1,000

160

Offentlig föreställ-

Föreställning utan tillstånd m. m.

A

2

10

100

55

ning av utlän-

B

2

10

25

15

ning, § 6, (B 597)

C

—

_

—

—

Utlänningslagen, §

Underlåtenhet att fullgöra anmälnings-

A

44

10

50

20

38, (B 1328)

skyldighet.

B

64

10

60

15

C

32

10

20

15

Utlännings uppe-

Olovligt beträdande.

A

—

—

—

—

håll inom land-

B

—

—

—

—

fästnings

skyddsområde,

§ 14, (68/15)

C

1

30

30

30

1 Häri inbegripna polisdomstolar och poliskamrar.

2 De bötfällda hava i förmögenhetshänseende inordnats i någon av följande tre grupper, nämligen

grupp A: godsägare, arrendatorer (större), industriidkare, handlande (större), direktörer, högre

förvaltningspersonal i enskild tjänst (ex. kontorschefer .kamrerare, avdelningschefer i större företag),

tjänstemän av högre grad, utövare av fria yrken (ex. advokater, apotekare, arkitekter, praktiserande

läkare), sjökaptener, husägare, rentierer m. fl.;

grupp B: hemmansägare, arrendatorer (mindre), lantbrukares hemmavarande barn, hantverkare,

handlande (mindre), övriga näringsidkare, skeppare, styrmän, folkskollärare, verkmästare, tjänstemän

av lägre grad (ex. banmästare, lokomotivförare, underofficerare), kontorister, handelsbiträden m. fl.;

grupp G: rättare, torpare, lägenhetsägare, tjänstemän av lägre grad (ex. banvakter, brevbärare,

kustroddare, militärt manskap), fiskare, sjömän, arbetare, hembiträden m.fl.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. Idit haft. {Nr 188.)

8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

De bötfällda

Författa ngsrum

(jämte sida i lag-

Brott

O:

Ådömda böter

boken 1. nr i sv.

OTC §

-i O:

C CTQ

författningssam-

Antal

Lägsta

bötes-

belopp

Högsta

bötes-

belopp

ling)

^ 2

^g-

co

f

snittligt

bötes-

belopp

V ägtraf ikstadgan

Ovarsamt framförande av motorfordon

A

470

10

800

85

av 1923, § 12,

el. dyl.

B

1,260

10

600

75

(B 1640)

C

2,116

10

1,000

70

D:o

Förseelser, som ej skett vid förande av

A

418

2

175

15

motorfordon*

B

1,161

2

100

10

C

3,338

2

100

10

Motorfordonsför-

ordningen av

1923 (B 1613):

§ 38: 1, 2

Brukande av icke registrerade motorfordon

A

22

15

350

145

m. m.

B

109

5

300

110

C

193

10

700

90

§39:1

Förande av motorfordon utan tillstånd.

A

27

100

600

175

B

334

25

900

125

C

726

100

1,000

145

§39:2

Överlämnande åt obehörig att föra motor-

A

12

100

200

130

fordon m. m.

B

59

100

500

135

C

50

100

200

120

§39:3

Underlåtenhet att använda nödiga glas vid

A

1

50

50

50

förande av motorfordon.

B

7

10

50

25

C

12

10

200

40

§40

Förande av motorfordon å plats, varest

A

74

10

100

25

motorfordonet icke må framföras. —

B

400

10

300

30

Förande av motorfordon i trafik, vartill

icke erhållits erforderligt tillstånd. —

C

726

10

300

25

Förseelse mot föreskrifter angående mo- torfordons hjultryck. — Underlåten an- mälan till efterbesiktning. — Underlå-

tenhet att under färd med motorfordon

föra igenkänningsmärken, lyktor m. m.

§41:1

Fortkörning med motorfordon.

A

134

10

800

80

B

397

10

600

60

C

935

10

600

55

§41:2

Onykterhet vid förande av motorfordon.

A

75

30

950

205

B

441

25

800

175

C

494

25

1,000

145

§43

Underlåtenhet att fullgöra registrerings-

A

169

25

510

35

skyldighet m. m.

B

327

25

180

35

C

349

15

300

35

§ 44: 1, 2

Utövande av yrkesmässig trafik utan till-

A

22

25

200

90

stånd. — Brukande i yrkesmässig trafik

B

190

25

300

60

av motorfordon, som ej är godkänt för

sådan trafik, m. m.

C

194

25

250

45

* Dessa förseelser, som i 1930 års vägtrafikstadga äro belagda med ett maximum å 1,000 kr.,

kunde enl. 1923 års vägtrafikstadga förskylla högst 100 kronors böter.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

115

D e

bötfällda

Författningsrum

(jämte sida i lag-

Brott

teJ

O:

11

3Q B

3 05

TJ rc

5 g-''

a

V

1 ,

Ådömda böter

kronor

författningssam-

ling)

Antal

Lägsta

bötes-

belopp

Högsta

bötes-

belopp

Genom-

snittligt

bötes-

belopp

Motorf ordonsför- ordningen av

1923 (B 1613):

25

§44:3

Åsidosättande av myndighets föreskrifter

A

1

25

25

i avseende å yrkesmässig trafik.

B

C

42

80

10

10

200

100

40

25

§45

Bedrivande av yrkesmässig utbildning av

A

_

—

—

—

förare vid körskola, där icke godkänd

B

1

50

50

50

lärare finnes anställd.

C

—

—

—

—

§47

Framförande av traktor å allmän väg utan

A

_

—

—

—

tillstånd

B

C

1

10

10

10

Ordningsföreskrif-

Åstadkommande av hinder för trafik.

A

—

—

—

—

ter för Stock-

B

—

—

—

—

holm i avseende

å spårvägstrafik

C

1

15

15

15

Sjölagen:

§288

Försummelse att avgiva sjöförklaring.

A

B

—

—

—

C

1

25

25

25

§ 292

Åsidosättande av föreskrifter angående

A

7

30

200

70

säkerhetsåtgärder vid begagnande av

B

5

25

200

90

fartyg.

C

—

—

—

—

§ 233

Vållande till sjöolycka.

A

B

C

3

50

300

150

Tillsyn å fartyg,

Nyttjande i vissa fall av fartyg, som icke

A

2

10

25

15

§ 30, (491/14)

är försett med gällande passagerar-

B

8

10

75

35

fartygscertifikat m. m.

C

—

—

—

—

Ombordläggning,

Underlåtenhet att å fartyg föra föreskrivna

A

5

25

100

55

art. 43, (93/06)

ljussignaler.

B

11

25

40

30

C

26

25

25

25

Befäl å svenska

Obehörigt utövande av befäl.

A

2

75

150

110

i handelsfartyg. §

B

3

75

75

75

| 25, (54/12)

C

2

75

225

150

D:o, § 26

Underlåtenhet att anställa behörigt far-

A

1

100

100

100

tygsbefäl.

B

C

3

50

100

70

Sjömanslagen

(270/22):

§75

Rymning.

A

B

C

1

100

100

100

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

D

e bötfällda

Författningsrum

(jämte sida i lag-

Ådömda böter

boken 1. nr i sv.

Brott

0Q B

5 oq‘

►ö Ö

tr

o

?

Kronor

författningssam-

ling)

Antal

Lägsta

bötes-

belopp

Högsta

bötes-

belopp

Genom-

snittligt

bötes-

belopp

Sjömanslagen

(270/22):

§77

Våld mot befäl.

A

B

C

—

—

—

|

1

300

300

300 |

§79

Vållande till sjöolycka.

A

_

_

_

B

C

1

100

100

100

§82

Tjänsteförseelse av sjöman i andra fall.

A

B

1

30

30

30

C

1

200

200

200

Jaktstadgan, § 18,

Jakt under förbjuden tid.

A

13

20

200

145

(B 1341)

B

56

10

250

150

C

42

10

400

185

Fiskeristadgan

(B 247):

§19

Fiske med sprängämne m. m.

A

—

—

—

—

.

B

1

50

50

50

C

1

50

50

50

§20

Fiske med trål

A

_

B

1

300

300

300

*

C

1

250

250

250

Fiske i Torne älv,

Förseelse.

A

§ 15,(6/28)

B

—

—

—

—

C

2

30

30

30

Förebyggande av

Olovlig fångst av kräftor m. m.

A

5

50

100

70

kräftpest, § 9,

B

9

50

75

60 i

(B 249)

C

9

50

75

60

Skogsvårdslagen,

Olovlig avverkning.

A

2

50

100

75 i

§ 25,(B 1084)

B

19

25

200

55

C

2

75

150

115 1

Skyddsskogar, § 3,

Olovlig avverkning.

A

_

_

_

__ j

(B 1102)

B

C

2

75

75

75

Förekommande

Vållande till skogseld.

A

__

och släckning

B

—

—

—

av skogseld,

§ 18, (276)

C

1

10

10

10

Flottningslagen,

Olaga avbarkning.

A

1

30

30

30 |

§ 77, (347)

B

18

10

10

10 |

C

3

10

10 !

10 i

Aktiebolagslagen,

Bedrägligt förfarande.

A

1

200

200

200 |

§ 132,(B 355)

B

—

—

—

— j

C

—

- 1

—

- |

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

117

De bötfällda

Författningsrum

tasj

Ådömda böter

i (jämte sida i lag-

Brott

O:

*1

7Q B

-j O:

0 CJQ

kronor

1 författningssam-

Antal

Lägsta

bötes-

belopp

Högsta

bötes-

belopp

ling)

■ö ®

B-

CO

?

snittligt

bötes-

belopp

Aktiebolagslagen,

Förseelser.

A

11

15

50

30

§ 133, (B 355)

B

7

15

15

15

C

—

—

—

—

Sparbankslagen,

Bedrägligt förfarande.

A

—

—

—

—

§ 64,(B 1105)

B

C

. 2

75

75

75

! Trafikförsäkring,

Brukande i trafik av icke trafikförsäkrat

A

10

25

150

70

1 § 24, (526)

motorfordon.

B

139

10

250

60

C

157

10

200

55

Rätt till litterära

Olovligt mångfaldigande, spridande eller

A

2

25

75

50

och musikaliska

offentliggörande.

B

—

—

—

—

verk, § 24, (B

962)

C

Varumärkeslagen,

Intrång i varumärkesrätt.

A

8

100

200

130

§§ 12 eller 13,

B

2

150

150

150

(B 152)

C

—

—

—

—

Näringsfrihetsför-

Olovligt utövande av näring.

A

8

30

500

175

ordningen, § 18,

B

144

10

500

135

(B 16)

C

145

5

390

50

Giftstadgan

(B 276):

§33

Olovlig införsel av giftiga ämnen.

A

—

—

—

B

C

1

75

75

75

§34

Olovlig tillverkning av giftigt ämne.

A

_

_

_

B

C

1

20

20

20

§36

Åsidosättande av föreskrifter till förekom-

A

1

20

20

20

mande av skada eller missbruk av gif-

B

—

—

—

—

tiga ämnen.

C

—

—

—

—

Cyanväte för olly-

Åsidosättande av medicinalstyrelsens fö-

A

—

—

—

—

ra, § 7, (388/27)

reskrifter.

B

—

—

—

—

C

2

25

30

25

I Behörighet att ut-

Obehörigt utövande av läkarkonsten.

A

—

—

600

—

, öva läkarkon-

B

4

300

475

sten, § 6, (B 662)

C

—

—

—

—

! TandJäkarordnin-

Obehörigt utövande av tandläkarkonsten.

A

1

475

475

475

gen,§ 9, (41/61)

B

C

7

60

500

285

i Apoteksvarustad-

Olovlig försäljning eller införsel av apo-

A

i -

—

—

—

gan, § 14, (B

teksvara.

B

7

10

200

65

1 592)

C

—

—

—

—

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

De bötfällda

Författ ringsrum

(jämte sida i lag- boken 1. nr i sv.

Brott

O:

*1

crq B

3 ctq''

* &

0

sj-

ös

1

Ådömda böter

kronor

författningssam-

ling)

Antal

Lägsta

bötes-

belopp

Högsta

bötes-

belopp

Genom-

snittligt

bötes-

belopp

Apoteksvarustad-

Försäljning av apoteksvara utan påskrift

A

gan, § 15, (B

eller bifogad deklaration. — Försäljning

B

4

50

100

60

592)

av apoteksvara till högre pris än fast- maximipris.

C

—

—

Åtgärder mot ut-

Anställande i viss rörelse av med smittsam

A

1

5

30

30

bredling av

lungsot behäftad person.

B

1

30

30

30

lungsot, § 9,

(200/14)

C

—

—

Tobaksmonopolet,

Saluhållande av tobaksvara utan kontroll-

A

_

_

§ 30, (B 653)

stämpel. — Förändrande av det å to-

B

2

30

35

30

baks vara anbragta priskurant priset.

C

2

35

50

40

Hotellstadgan

(B 848):

§38

Obehörigt drivande av hotell- eller pensio-

A

—

—

natrörelse.

B

C

16

15

75

60

§42

Lämnande av oriktiga uppgifter.

A

B

8

10

50

30

C

18

10

150

50

Handel med vissa

Otillåten handel.

A

_

begagnade före-

B

3

20

60

35

mål, §18, (B 903)

C

4

10

50

40

Handel med utså-

des varor (496):

§8

Underlåtenhet att fullgöra viss uppgifts-

A

—

—

—

—

plikt.

B

27

10

300

35

C

1

30

30

30

§9

Lämnande av oriktig uppgift.

A

_

_

_

_

B

C

12

10

150

45

§10

Otillåtet saluhållande av vissa slags frö.

A

B

C

9

20

200

25

Bekämpande av

Förseelse.

A

2

10

10

10

potatiskräfta,

B

29

10

30

10

§ 12, (86/29)

C

85

10

30

10

Explosiva varor

(B 1355):

§89

Otillåten handel.

A

3

50

150

135

B

5

35

200

100

C

1

75

75

75

§90

Åsidosättande av föreskrifter örn träns-

A

_

_

_

port.

B

1

50

50

50

C

—

—

—

—

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

119

Författningsrum

(jämte sida i lagboken

1. nr i sv.

författningssamling)
-

Brott

De bötfällda

*4

o--

09 |.

C Og’

o

Antal

Ådömda böter

kronor

Lägsta

botes-

Hogsta

botes-

3enom-

nittligt

bötes-

belopp

belopp

belopp

25

60

40

25

500

275

10

40

25

10

25

15

50

200

80

150

150

150

75

75

75

20

50

35

10

125

60

10

100

25

10

150

55

25

100

45

25

25

25

10

300

80

5

50

25

75

75

75

2 50

150

100

1 50

50

1 SI

0 15

150

40

7 10

50

2o

4 10

15

15

1 10

10

1 10

Explosiva varor

(B 1355):

§92

Eldfarliga oljor

(B 1024):

§60

i 61

§62

Skjutvapen och

ammunition,

§ 11, (B 1325)

Elektriska anläggningar

för belysning

eller arbetsöverföring
ar,

§ 61, (137/

02 och 828/19)

Behörighet att utföra

vissa elektriska

anläggningar,

§9,(765/

19)

Vilseledande varubeteckningar

vid handel med

födoämnen, § 4,

(760)

Varors förseende

med oriktig ursprungsbeteckning

m.m., § 1,

(B 564)

Arbetstidslagen,

§§ 12, 13, (B

1519)

Bageriarbetstids - lagen, § 6, (B

1523)

Vårdslöst handhavande.

Olovligt innehav m.m.

Handel utan föreskriven anmälan.

Åsidosättande av föreskrifter örn transport.

Olovligt innehav av skjutvapen. — Olovligt

förvärv av ammunition. — Överlåtelse

utan tillstånd.

Nyttjande av anläggning utan tillstånd

m. m.

Olovligt utförande av elektriskt installationsarbete.

Förseelse.

Förseelse.

Otillåtet användande av arbetare. — Underlåtenhet

av arbetsgivare att fullgöra

anmälningsskyldighet. — Oriktig uppgift

i övertidsjournal.

Otillåtet bedrivande av arbete.

A

B

C

A

B

C

A

B

C

A

B

C

A

B

C

A

B

C

5

10

opaginerad Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

boken 1. nr i sv.

författningssamling)
-

Butikstängningslagen,

§ 9, (1

960)

Arbetarskydd,

§ 42, (B 534)

Minderårigs

vändande

vissa farlig

beten, § i

537)

Olycksfallsförsäkringslagen,

(B 689)

Anmälan om

olycksfall i arJ

bete, §8, (B 706)

Rusdrycksförsäljningsförordningen

(B 857):

§ 74

79

: 82

Försäljning av

pilsnerdricka

(B 1000):

§28:2

§29

[30

D

e bötfälld

Brott

h:

O

to B

Ådömda böter

kronor

♦

c ''s

2 3

>3 g.

o

$

Anta

Lägsta

bötes-

belopp

Högstj

bötes-

belopp

Genom-

snittligt

bötes-

belopp

Olovligt öppethållande.

A

10

75

25

B

8f

5

100

20

C

2(

10

30

15

j Underlåtenhet av arbetsgivare att ställa

A

sig till efterrättelse föreskrifter rörande

B

£

10

10

10

användande av minderåriga eller kvin- nor i arbete.

C

Förseelse.

A

1

200

200

200

B

1

25

25

25

C

—

—

Underlåtenhet av arbetsgivare att fullgöra

A

1

100

100

100

anmälningsskyldighet.

B

—

C

—

—

—

—

Underlåtenhet av arbetsgivare att fullgöra

A

2

50

70

60

anmälningsskyldighet.

B

4

10

50

30

C

1

15

15

15

Olovlig rusdrycksförsäljning.

A

2

45

300

155

B

63

30

1,500

175

C

212

30

1,500

140

Förseelse av den, som handhar tillåten för-

A

1

30

30

30

säljning av rusdrycker.

B

1

60

60

60

C

1

15

15

■ 15

TiUhandagående med anskaffande av rus-

A

drycker.

B

12

15

200

45

C

22

10

225

75

Olovlig försäljning av pilsnerdricka.

A

4

150

300

250

B

85

15

1,000

190

C

26

25

600

130

Olovlig utskänkning av den, som har rätt

A

utminutera, m. m.

B

5

30

900

265

C

—

—

—

—

Olovligt förtärande i närheten av försälj-

A

ningsställe å område, däröver säljaren

B

1

125

125

125

äger förfoga.

C

—

— I

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

121

De bötfällda

Författningsrum

(jämte sida i lag-

Brott

O:

Ådömda böter

boken 1. nr i sy.

författningssam-

<5 O:

2 CFQ

Antal

Lägsta

bötes-

belopp

ling)

•å 8

•o g-

o

f

Högsta

bötes-

belopp

snittligt

bötes-

belopp

Bränn vinstillverk-

ningsförordnin- gen (B 1223):

§30

Olovlig brännvinstillverkning.

A

—

—

—

—

B

23

120

1,500

165

C

243

50

1,000

415

§31

Tillverkning, försäljning eller innehav av

A

—

_

_

_

brännvinsapparat utan tillstånd.

B

2

100

200

150

C

23

25

300

130

§38

Delaktighet i olovlig brännvinstillverk-

A

_

_

_

_

ning.

B

2

45

50

40

C

3

125

200

75

Skattefri sprit

(B 884):

§22

Obehörig renaturering av sprit.

A

—

—

—

—

B

2

30

150

90

C

64

30

900

285

§26

Olovlig försäljning.

A

_

_

_

_

B

C

1

40

40

40

§28

Förseelse i andra fall.

A

B

3

10

30

15

Tillverkning och

beskattning av

C

18

10

450

300

maltdrycker

(B 1060):

Åsidosättande av föreskrift rörande skatte-

§47

A

1

100

100

100

pliktigt bryggeri.

B

C

—

—

—

—

§49

Åsidosättande av föreskrift rörande skatte-

A

3

50

75

60

fritt bryggeri.

B

C

9

50

75

60

Alkoholhaltiga

Obehörig renaturering.

A

_

_

_

_

preparat m. m.,

B

1

50

50

50

§ 11, (B 889)

C

8

50

300

175

Tullstadgan

(391/27):

§213

Förseelse, varigenom tullkontroll försvå-

A

1

40

40

40

ras.

B

2

60

75

65

C

3

25

100

60

§214

Förseelse mot trafikbestämmelser.

A

3

30

100

65

B

8

25

100

65

C

16

20

100

85

§218

Förtigande av lönnrum m. m.

A

2

100

250

175

B

2

50

200

125

C

—

—

—

—

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

De bötfällda

Författningsrum

hrj

(jämte sida i lag- boken 1. nr i sv.

Brott

O:

CTQ B

2 O:

kronor

f örf attningssam-

Antal

Lägsta

bötes-

belopp

Högsta

bötes-

belopp

ling)

"Ö ®

"O 3

3- o

et-

02

snittligt

bötes-

belopp

Lotsstadgan, § 3,

Olaga lotsning.

A

1

50

50

50

(7/81 och 12/11)

B

C

2

50

50

50 ;

Automobilskatt,

Brukande av automobil, för vilken skatt

A

5

10

50

40 ;

§ 11:1,(B 1044)

icke blivit behörigen erlagd.

B

38

15

75

40 i

C

70

10

100

35 j

Införsel i avlöning

Underlåtenhet av arbetsgivare att till ut-

A

4

20

50

30

m.m.,§ 15, (840)

mätningsman översända innehållet be-

B

14

5

200

35

lopp m. m.

C

1

5

5

5

Forntida minnes-

Ofredande av fast fornlämning.

A

1

50

50

50

märkens fredan-

B

3

10

10

10

de och bevaran- de, § 7, (B 26)

C

1

35

35

35

Rätt att innehava

Olovligt innehav.

A

3

25

50

30

radiomottag-

B

32

25

35

30

ningsapparat,

§ 4,(B 271)

C

48

25

50

30

Barnavård, § 74,

Förhindrande av verkställighet av myn-

A

—

—

_

—

(B 1128)

dighets beslut eller undersökning i åren-

B

—

—

—

—

de rörande skyddsuppfostran. — Över- trädande av förbud mot besök hos barn,

som omhändertagits för skyddsupp- fostran.

C

6

30

150

60

Ö.St.Ä:ts kung.

Förseelse.

A

1

75

75

75

ang. säkerhets-

B

—

—

—

—

föreskrifter för

C

—

—

—

—

offentliga sam- lingslokaler, § 47

Lapplagen, § 59,

(309/28)

Underlåtenhet att hålla hund i band.

A

_

—

_

_

B

—

—

—

—

C

1

25

25

25

Panträtt i spann-

Förstörande, bortförande eller utlämnande

A

_

_

.

_

mål, § 18, (546)

av pantförskriven spannmål.

B

C

1

175

175

175

Värnpliktiga civil-

Olovligt undanhållande.

A

_

_

_

_

arbetare, § 2,

B

—

—

—

—

(B 1212)

C

2

45

50

40

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

123

Sammandrag.

Sammanlagda antalet bötfällda utgjorde:

inom grupp A........ 1,637

» » B.............. 5,894

» » C.............. 10,699

Summa 18,230

Av dessa 18,230 bötfällda hava

140 dömts för brott mot

3,846 » » » »

4,917 » » » »

6,604 » » » »

306 » » » »

113 » » » »

lil » » » »

297 » » » »

116 » » » »

113 » » » »

314 » » » »

121 » » » »

296 » )> » »

936 » » » »

lagen örn utlännings rätt att här i riket vistas

vägtrafikstadgan av 1923 vid framförande av

motorfordon,

vägtrafikstadgan i övrigt,

motorfordonsförordningen av 1923,

trafikförsäkringslagen,

automobilskattelagen,

jaktstadgan,

näringsfrihetsförordningen,

kungörelsen ang. bekämpande av potatiskräfta,

butikstängningslagen,

förordningen ang. försäljning av rusdrycker,

» » » » pilsnerdricka,

» » tillverkning och beskattning

av brännvin samt

övriga författningar.

Summa 18,230

Med tillämpning av bestämmelserna i departementschefens förslag'' skulle samtliga

18,230 bötfällda hava ådömts dagsböter.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

örn dagsböter.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Bötesstraff, som ådömes av domstol eller poliskammare, skall bestämmas i

dagsböter.

Ej må till dagsböter dömas;

1. i tryckfrihetsmål;

2. för brott, varå straffet skall bestämmas efter särskild beräkningsgrund

(normerade böter) ;

3. för brott, som, där det ej är förenat med försvårande omständigheter, icke

är belagt med svårare straff än böter högst trehundra kronor;

4. för brott mot hälsovårdsstadgan, byggnadsstadgan eller brandstadgan

eller mot föreskrifter, som givits i enlighet med någon av nämnda stadgor, eller

mot hamnordning.

2 §.

Dagsböternas antal bestämmes efter brottets svårhet. Antalet dagsböter vare

minst en och högst etthundratjugu. Är för visst fall minsta bot bestämd till

femtio kronor eller till högre belopp, vare lägsta antalet dagsböter en tiondedel

av det bestämda bötesbeloppet.

3 §.

Beloppet av varje dagsbot fastställes efter ty prövas skäligt med hänsyn till

den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska

förhållanden i övrigt. Högsta belopp av varje dagsbot vare trehundra kronor.

4 §.

I utslaget skall jämte dagsböternas antal och det för varje dagsbot fastställda

beloppet utsättas vad den sakfällde har att erlägga.

5 §.

Vid förvandling till fängelse av dagsböter skall varje dagsbot anses svara

mot tio kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932, men skall ej äga tillämpning

vid bestämmande av straff för brott, som begåtts före sagda dag.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

125

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

örn ändrail lydelse av 2 kap. 8, 9 oell 11 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 8, 9 och 11 §§ strafflagen, av vilka lagrum

9 och 11 §§ ändrats, 9 § senast genom lag den 11 juni 1920 (nr 417) och

11 § senast genom lag den 9 juni 1922 (nr 225), skola erhålla följande ändrade

lydelse:

8 §•

Böter skola — — — äga rum.

Vid utmätande av bötesstraff skall skäligt avseende fästas vid den sakfälldes

ekonomiska villkor.

9 §.

Anstånd med gäldande av böter så ock rätt att erlägga böter genom avbetalning

må kunna medgivas av den myndighet och i den ordning, Konungen bestämmer.

Ej må -—■ — — tid erfordras.

Där enligt---till efterrättelse.

11 §.

Vid sådan---så vidare.

Hava böter till en del guldits, skall förvandling ske så, att å det mot böternas

fulla belopp enligt första stycket svarande fängelsestraff avdrages så stor

del, som svarar mot förhållandet mellan det guldna beloppet och vad den bötfällde

haft att erlägga, dock med iakttagande, att brutet dagatal förfaller samt

att straffet ej må sättas lägre än tre dagar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Bilaga C.

Förteckning

å brott, för vilka böterna bestämmas efter särskild beräkningsgrund

(normerade böter).

(Se förslagets 1 § andra stycket punkt 2.)

Sida i

lag- boken

eller nr i

sv. förf.

sami.

Författning

För-

fatt-

nings-

rum.

Brott

Böter

Strafflagen

22: 19: 1

22: 20

25:21

Underlåtenhet att lysa hittegods.

Bodräkt.

Ämbetsbrott.

Högst dubbla värdet.

Högst dubbla värdet.

Högst ett års lön.

Ärvdabalken

9:5

Försummelse att i rätt tid upprätta bo- uppteckning.

3 % av bägge makarnas

egendom.

Handelsbalken

10:6

Utsättande av pant ånyo.

*/, av pantens värde.

B 186

Väghållningsbesvärets ut- görande på landet

78

Utevaro utan laga förfall från samman- träde.

2 kr. örn dagen.

64/80

Skeppsmätning

46

Uraktlåtenhet att anmäla vidtagna för- ändringar i ett med mätbrev försett

fartyg.

5—20 kr. för varje ton,

varmed dräktigheten bör

högre beräknas.

! B 247

|

Fiskeris tadgan

22

Fiske efter hummer under förbjuden

tid m. m.

5 kr. för varje hummer,

dock lägst 25 kr. eller, vid

upprepad förseelse, 50 kr.;

maximum 500 kr.

347

Flottning i allmän flott- led

77

Olovlig flottning. Olovligt utläggande

av obarkat virke.

5—50 öre för varje stycke

flottgods, dock lägst 10 kr.

: 363

Flottning av skogsäter

i gränsfloderna Torneå

och Muonio

15

Brott mot vissa föreskrifter ang. virkes

avbarkning.

20 till 50 öre eller 30 till

70 penni för varje klamp.

63/84

Svenska järn- och stål- effekters stämpling

5, 6

Böter beräknade efter myc- kenhet, som ej behörigen

stämplats.

^ B 553

Förbud mot anbringan- de av vissa stämplar

eller märken å förgyllda

och försilvrade med flera

arbeten av oädel metall

m. m.

2

Anbringande av stämpel eller märke.

Utbjudande eller saluhållande av obe- hörigen stämplat eller märkt arbete.

5—20 kr. per arbete.

B 1154

Olovlig befattning med

spritdrycker och vin

1

Olovlig varuinförsel.

Försök.

Delaktighet.

15—25 kr. pr liter.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 188.

127

5

Brottslig befattning med olovligen in- förda drycker.

Försök.

Delaktighet.

10—20 kr. pr Uter.

Högst 8 kr. pr Uter.

6

Bristande tillsyn av befälhavare över

fartyg eller tåg vid olovlig införsel. —

Bristande tillsyn av befälhavare över

fartyg vid olovlig forsling.

10—20 kr. pr liter.

10

Brottslig befattning med olovligen till- verkade drycker.

Försök.

Delaktighet.

391/27

Tullstadgan

219

Underlåtenhet av befälhavare eller fö- rare å till tullområdet inkommet träns-

Högst dubbla tullavgiften.

portmedel att i anmälan till tullklarering

upptaga medhaft tullpliktigt gods.

B 1070

Straff för olovlig vara- införsel

1

2

Olovlig varuinförsel.

Försök.

12—6 ggr tullavgiften.

\4—10 ggr tullavgiften.

7

Delaktighet.

Högst dubbla tullavgiften. |

3

Bristande tillsyn av befälhavare över

fartyg eller tåg vid olovlig införsel.

2—6 ggr avgiftens belopp, j

4:2

Obehörigt tillgodogörande av restitution

eller befrielse från tullavgift.

22

Olovlig införsel av oarbetad tobak el- ler tobaksmjöl.

2—10 kr. pr kg.

626/19

279/24

Trillum nsstadgan

76: 1

Fördröjd anmälan om fartygs ankomst

eller avgång.

50 kr. och sedermera 10

kr. per dag som försummel-

77

Försummad angivning.

sen varar.

= 76: 1.

B 614

Stämpelförordningen

47: 1, 2

Underlåtenhet att förse vissa hand-

10 ggr felande stämpel.

47:2

lingar med stämpel.

Utgivande av interimsbevis eller inte-

10 ggr det belopp, var-

rimskvitto i annan ordning än som före-

med motsvarande aktiebrev

skrivits.

skolat stämpelbeläggas.

Veterligen oriktig uppgift ang. omfatt- ning, vari interimsbevis eller interims-

10 ggr återbetalad stämpel.

47: 3, 4

kvitton utfärdats.

Underlåtenhet att med stämpel förse

obligation m. m.

20 ggr felande stämpel.

10 ggr felande stämpel.

47:5

D:o i fråga örn lottsedel.

47: 6

Underlåtenhet att anmäla fång till fartyg

eller lott däri till registret.

Underlåtenhet att förse anmälan om

fång till icke registreringspliktigt fartyg

eller lott däri med stämpel m. m.

Föranledande — på visst sätt — att

Ett belopp motsvarande

stämpel till anmälan.

Vardera av kontrahenterna

i avtalet hälften av felande

stämpel.

47: 7

2 ggr felande stämpel.

stämpelavgift icke utgjorts för hela det

belopp, som betingats för fast egendom,

fartyg eller fartygslott.

4—10 ggr felande stämpel.

47:8

Veterligen oriktig uppgift i viss för- klaring rörande överlåtelse av fast egen-

dom, fartyg eller fartygslott.

B 599

Arvsskatteförordningen

54: 1

Uppsåtligt undandöljande av tillgång

eller falsk uppgift.

2 ggr felande skatt.

54:2

Veterligen oriktig uppgift i deklaration.

2 ggr felande skatt.

B 316

Stämpelavgift vid köp

och byte av fondpapper

12

Underlåtenhet att upprätta avräknings- nota eller att förse den med stämpel.

5—30 ggr felande stämpel.

20—50 ggr stämpel som

Veterligen oriktig uppgift i avräknings-

nota.

undandragi ts.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

B 1056

Stämpelavgift i vissa

fall vid köp, byte eller

införsel till riket av pär- lor m. fl. lyxvaror

13: 1

13: 3

Underlåtenhet att i försäljningsbok göra

anteckning örn överlåtelse m. m. —

Underlåtenhet att upprätta avräknings- nota eller att förse den med stämpel. —

Underlåtenhet av köpare att göra viss

anmälan.

Veterligen oriktig uppgift i försäljnings- bok, avräkningsnota eller viss försäkran.

2—30 ggr felande stämpel.

5—50 ggr stämpel som

undandraga.

B 311

Bevillningsavgifter för

i särskilda förmåner och

rättigheter

4: 8

Veterligen oriktig uppgift i deklaration

rörande inkomst av föreställning.

4—10 ggr bevillningsav- gift, som undandragits.

B 1445

Taxeringsförordningen

141: 1

141: 2

143: 1

143: 2

Underlåtenhet att hörsamma anmaning

att avgiva

allmän självdeklaration

särskild självdeklaration.

Underlåtenhet att hörsamma anmaning

att inkomma med virkesdeklaration.

Veterligen oriktigt meddelande i själv- deklaration, annan uppgift eller upplys- ning, som avgivits till ledning vid taxe- ring för inkomst eller förmögenhet.

Veterligen oriktigt meddelande till led- ning vid virkestaxering.

Oriktigt meddelande enl. 143: 1, som

lämnats av grov vårdslöshet.

7io av inkomst- eller för- mögenhetsskatten .

50 öre för varje full skat- tekrona.

20 öre för varje 100 kr.

rotvärde.

Högst 5 ggr den undan- dragna inkomst- eller för- mögenhetsskatten eller i

visst fall högst 25 öre för

varje icke påfört skatteöre.

Högst 1 kr. för varje tio- tal kr. ej taxerat rotvärde.

Högst hälften av böter enl.

143: 1.

! B 1049

Särskild skatt å auto- mobilgummiringar

13: 1

13: 2

Veterligen oriktig uppgift i deklaration.

Oriktig uppgift, som lämnats av grov

vårdslöshet.

Högst 5 ggr det undan- dragna skattebeloppet.

Högst 2 ggr det undan- dragna skattebeloppet.

62/29

Särskild skatt å bensin

och motorsprit

8:2

Utlämnande av bensin i strid mot vissa

bestämmelser för att undandraga skatt.

Högst 5 ggr undandragen

skatt.

B 958

Nöjesskatt (tillämpnings- föreskrifter)

10: 1

Veterligen oriktig uppgift rörande be- lopp, varå skatt skall räknas.

3—10 ggr mot uteslutet

eller felande belopp sva- rande skatt.

155/23

Omsättnings- och ut-

11: 2

Underlåtenhet av detalj handelsbolag att

10 kr. pr dag som upp-

; 228/24

skänkningsskatt å sprit- drycker

inom föreskriven tid till kontrollstyrel- sen avlämna vissa uppgifter eller bevis.

gift eller bevis utebliver.

914

Särskilda protokoll över

lagfarter, inteckningar

och andra ärenden

2

Försummelse att i rätt tid insända

renovation av småprotokoll.

1:50—3 kr. pr dag som

försummelsen varar.

B 228

Mantalsskrivningsförord-

ningen

11

Försummelse att insända längd m. m.

3 kr. pr dag som försum- melsen varar.

68/04

Kontroll över enskilda

järnvägars rullande ma- teriel

14

Olovligt brukande av rullande materiel

i trafik.

20—200 kr. pr dag.

B 26

Forntida minnesmärkens

fredande och bevarande

8:3

Undandöljande, nedsmältande, försking- rande, bortskänkande eller föryttrande

av minnesmärke, innan det hembjudits

kronan.

Dubbla värdet av vad som

nedsmälts etc*

I

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

129

Bilaga D.

Förteckning

å brott, som, där de ej äro förenade med försvårande omständigheter, icke äro belagda

med svårare straff än böter högst 300 kr.

(Se förslagets 1 § andra stycket punkt 3.)

Sida i

lagboken

1. nr i sv.

förf.

sami.

Författning

För-

fatt-

nings-

rum

Brott

Böter

Strafflagen

7:3

Arbete å söndag.

5—20

10: 13

Visst deltagande i upplopp.

10—200

10: 15

Ohörsamhet mot myndighet i visst fall.

10—200

10: 19

Borttagande av kungörelse.

5—100

10: 23

Vägrande av inträde åt förrättningsman.

10—200

Vägrande av handräckning åt förrättningsman.

5—100

11:9

Förargelseväckande beteende vid vissa förrättningar.

5—100

11: 15

D:o å allmän plats.

5—100

12: 15

Eftergörande av mynt eller penningsedel i vissa fall.

5—100

12: 18

Obehörigt förfärdigande av stampar etc.

5—100

12: 19

Underlåtenhet att i visst fall lämna ifrån sig stampar.

5—100

14: 17

Vållande till kroppsskada enl. 12 §.

5—50

16: 11

Lindrigare missfirmelse.

5—200

18: 14

Deltagande i äventyrligt spel.

5—200

18: 15

Fylleri å allmän plats.

5—100

Under försvårande omständigheter.

25—500

19: 22

Vållande till skada å viss egendom.

5—200

22: 5

Brukande av mått eller vikt, som ej är stämplat

5—100

eller örn justerat.

22: 17

Oriktig uppgift i handling enl. 12: 5.

5—100

24: 5

Olovligt svedjande etc. å samfälld mark.

20—200

24: 8

Olovligt betande på annans ägor.

10—200

|

Missbruk av betesrätt å samfälld mark.

5—100

24: 9

Vållande genom underlåten vård att kreatur inkom-

5—50

ma på annans ägor.

24: 10

Brytande eller nedkastande av annans hägnad etc.

5—20

24: 11

Tagande av olovlig väg.

5—50

24: 13

Olovlig jakt å annans jaktområde, som ej är jaktpark

5—200

(därvid djur av visst slag ej fällts, sårats ellerfångats).

24: 14

Missbruk av rätt i samfällt fiske.

5—100

Ärvdabalken

9:5

Försummelse att i rätt tid upprätta bouppteckning.

10—100 dir

Jordabalken

10: 1

Försäljning, byte eller förpantning av annans fasta

40 dir

egendom utan fullmakt.

Bvggningabalken

2: 2

Byggande annan till men.

3 dir

11:2

Brukande av gossar till vallgång.

10 dir

22:5

Viss beskyllning.

20 dir

22: 8

Underlåtenhet att instänga eller döda djur, som vilt

10 dir

varder.

Underlåtenhet att taga vård örn vilda djur.

10 1. 20 dir

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 164 käft. (Nr 188.) 9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

24: 1

Ovarsamt umgående med eld, där ingen skada sker.

10—200 dir

27: 2

Husröta.

i öre och mark

27:4

Vanhävd.

i öre

27: 6

Otillåten skogsavverkning.

i daler

27: 10

Obehörigt bortförande av fä eller foder.

10 dir

Handelsbalken

1: 10

Besittningstagande av varor, som av stadens vräkare

10 dir

böra skådas och prövas, förrän så skett.

3:3

Burskap i två städer.

50 dir

3:5

Flyttning före uppsägning av burskap och erhållande

av bevis att borgarplikt fullgjorts.

50 dir

11:3

Obehörigt kvarhållande av låntaget gods.

10 dir

18: 2

Överskridande av fullmakt.

20 dir

Rättegångsbalken

12: 2

Uppropsförsummelse.

Förfallolös ute varö.

2 dir

»

4 dir

13: 2

Obeskedligt jävande av domare.

20 dir, 50 dir

.

14:2

Uppropsförsummelse och utevaro i visst fall.

2 I. 4 dir

14: 3

Uppsåtligt innehållande av bevis.

5, 10 dir 1. mera

14:5

Inblandande i skrifter av sådant, som till saken ej

5, 10 dir 1. mera

rätteligen hörer.

14:8

Medvetet osanna uppgifter inför rätta:

■

1) i underrätt.

10 dir 1. mera

2) i hovrätt.

20 dir 1. mera

15: 14

Drivande av orättfärdig sak eller brukande av veterlig

10—100 dir

falskhet (fullmäktig).

15: 15

Bristande heder och vördnad för rätten.

5 dir, 10 dir

15: 16

Obehörigt tagande av talan:

1) i underrätt.

5 dir 1. mera

•

2) i hovrätt.

10 dir 1. mera

3) hos K. B.

5 dir

17: 3

Vittnes utevaro.

3 dir, 5 dir

19: 1

Bortresa då sak är för rätta utan domarens lov eller

5 dir, 10 dir

utan tillkännagivande för rätten.

20: 1

Försummelse att kungöra förlikning för rätten.

10 dir, 20 dir

24: 10

Obeskedligt begärande av förklaring över dom eller

5, 10, 20 dir 1.

utslag.

mera

28: 1

Dombrott.

10, 100, 500 dir

29: 1

Missbruk av rättegång.

10—20 dir

29:2

Ohemul klagan i hovrätt.

30—100 dir

29: 4

» » hos K. M.

100—500 dir

31:2

Sökande av resning utan skäl.

30—100 dir I.

mera

949

Böter för svarandeparts

_

Svarandes utevaro utan förfall.

5—100

uteblivande från un- derrätt

950

Påföljd i vissa fall av

1

D:o.

5—100

parts uteblivande i

brottmål

B 28

Ordningsstadgan för ri-

. _

Åtskilliga ordningsförseelser.

2—100

keta städer

Lokala ordningsstadgor

—

Överträdelse.

2—100

B 1525

Kommunalstyrelse på

landet (6 §)

Kommunalstadgar

_

Överträdelse.

5—100

B 683

Offentliga föreställningar

2

Underlåtenhet att på polismyndighets uppmaning be-

5—100

i hypnotism m. m.

giva sig från föreställning i vissa fall.

276

Förekommande och släck-

18

Orsakande av fara för skogseld. — Försumlighet av

5—200

ning av skogseld

brandfogde.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 188.

131

D:o (14 §)

Kommunala ordningsfö- reskrifter.

Brott mot vissa föreskrifter ang. förfarande vid upp- täckt av skogseld eller fara därför eller efter kallelse

till elds släckande. — Ohörsamhet mot befälha- vare. — Vägrande av ledighet för deltagande i släck- ningsarbete.

Överträdelse.

5—100

1—100

B 684

Skyddskoppympning

22

Underlåtenhet i vissa fall att underkasta sig eller annan

ympning. — Upptagande i skola av barn, som ej

ympats. — Anställande eller mottagande i vissa fall

av ej ympad person.

5—50

23

Ympning utan behörighet.

Vårdslöshet, oförstånd eder oskicklighet av vissa per- soner, som ha med ympning att skaffa.

10—200

5—100

328/29

Sinnessjukstadgan

131

Underlåtenhet att göra föreskriven anmälan örn bedri- ven sinnessjukvård.

5—100

200/14

Åtgärder mot utbredning

av lungsot

9

Utlämnande till annan för begagnande av gång- eller

sängkläder efter lungsjuk.

2—100

362/17

Åtgärder till förekom- mande av smittsamma

sjukdomars införande i

riket genom sjötrafik

7

Olovlig förbindelse mellan fartyg och land.

5—200

B 937

Åtgärder mot utbredning

av könssjukdomar

28

Underlåtenhet av läkare att iakttaga vissa föreskrifter,

då han iakttagit fall av könssjukdom.

5—200

B 665

Alkoholistlagen

28

Anskaffande av rusdrycker åt person, intagen å anstalt.

5—100

798/19

Reglemente för barn- morskor

44

43

Obehörigt förrättande av förlossning.

Brott mot föreskrift i reglementet, ej särskilt nämnd.

10—200

5—200

B 511

Biografföreställningar

2

Underlåtenhet att på uppmaning av polismyndighet i

vissa fall begiva sig från föreställning.

5—100

B 597

Offentlig föreställning av

utlänning

5

Underlåtenhet att efterkomma polismyndighets tillsä- gelse i vissa fall att begiva sig från föreställning.

5—100

68/15

Utlännings uppehåll inom

landfästnings skydds- område

16

19

Underlåtenhet av person, som hyser utlänning inom

området, att iakttaga vissa föreskrifter.

Underlåtenhet av hotellinnehavare m. fl. inom området

att tillse att ett exemplar av kungörelsen finnes till- gängligt.

5—100

5—50

69/15

Utlännings uppehåll inom

kustfästnings skydds- område

33

Underlåtenhet av person, som hyser utlänning inom

området, eller av utländskt fartygs befälhavare att

iakttaga vissa föreskrifter.

5—100

36

Underlåtenhet av hotellinnehavare m. fl. inom området

att tillse att ett exemplar av kungörelsen finnes till- gängligt.

6—50

B 186

Väglagen

77: 1

77:2,3

Försummelse att avhjälpa brist.

Försummelse av snöplogfogde eller delägare i ploglag.

— Diverse smärre förseelser.

10—200

5—20

B 186

Bredden å hjulringar å

arbetsåkdon å landet

6

Förseelse mot K. B:s förordnande örn.

6—100

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

B 1613

Motorfordonsförordnin-

40:2:2

Underlåtenhet att efterkomma besiktningsmans tecken

10—200

gen

att stanna.

42: 1

Underlåtenhet att återställa besiktningsskylt. — Un- derlåtenhet att återställa körkort för motorcykel vid

erhållande av kort för bil. — Underlåtenhet att efter

återkallelse återställa körkort. — Underlåtenhet att

å bil föra skyltar med vissa uppgifter eller att å last- vagn utmärka tjänstevikt och maximilast. — Brott

mot regler örn anordningar för ljudsignaler, örn to- baksrökning, örn åtgärder, då förare lämnar bilen, om

behandling av motorn, om begränsning av hastighet

vid smutsigt väglag, örn medförande av körkort, om

godkännande av anordningar å lastvagn, örn besikt- ningsmans eller polismans rätt att avläsa skyltar,

märken eller apparater, örn medförande av skatte- kvitto, örn skyltar å släpvagn, örn medförande av

taxa å bil i yrkesmässig trafik, om återställande av

trafikkort efter återkallelse, örn medförande av tra- fikkort, örn medförande av bevis rörande bil, som för

tillfälligt bruk införts från utlandet, samt örn namn- skylt å traktortåg.

10—200

42: 4

Brukande utan tillstånd av bil, som för tillfällig an-

10—200

vändning införts från utlandet.

46

Brukande av motorcykel av visst slag (trampcykel med

10—200

hjälpmotor), som ej överensstämmer med vissa före- skrifter. — Brytande mot föreskrifter i övrigt enl.

författningen, vilka äro tillämpliga å sådant fordon.

348/25

J ärnvägstraf ikstadgan

9

Överträdelse av för upprätthållande av ordning och

5—100

säkerhet given föreskrift.

Sjölagen

286

Underlåtenhet av befälhavare att hava ett exemplar av

5—100

287

lagen eller spisordningen ombord.

Försummelse av befälhavare, styrman eller maskinist i

5—200

avseende å dagboks förande eller uppvisande.

78/01

Registrering av fartyg

33

Nyttjande av fartyg av viss minimistorlek till handels-

50—300

sjöfart eller resandes förskaffande i annan fart än

som av kommerskollegium medgivits, innan vissa

certifikat utfärdats.

34

Underlåten anmälan till fartygsregistret.

10—300

37

Brott mot föreskrifter ang. namn och hemort å fartyg.

50—300

38

Brott mot föreskrift i författningen, för vilket särskild

5—50

påföljd ej är utsatt.

86/11

Sjömanshusförordningen

54

Fördöljande vid inskrivning att man är inskriven å an-

5—100

629/22

56

nät sjömanshus. — Namnbyte utan anmälan.

Underlåtenhet av befälhavare att förhyra sjöfolk, då

5—200

sådant skall ske. — Förhyrande av utländskt sjöfolk

i för stor utsträckning. — Uraktlåtenhet i andra fall

än i 55 § sägs att på- eller avmönstra sjöfolk. —

Uraktlåtenhet att — då sjöman avmönstrar, där

mönstringsförrättare ej finns — iakttaga vissa före- skrifter, som eljest gälla mönstringsförrättaren.

57

Befälhavares brott mot vissa föreskrifter ang. man-

5—100

skapsf örteckning.

58

Obehörig vägran att avmönstra sjöman. — Uraktlå-

5—100

tenhet att iakttaga vissa föreskrifter vid avmönst- ring.

129/03

Pass- och nationalitets-

2

Underlåtenhet av befälhavare å svenskt handelsfartyg

10—50

82/10

handlingar för svenska,

att vid fartygets ankomst till utländsk hamn göra

till orter utom Sverige

gående fartyg

föreskriven anmälan därom hos svenskt konsulat.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

133

41/01

491/14

185/27

435/26

270/22

64/80

294

B 1341

1

Underlåtenhet av befälhavaren att i vissa fall vid far-

50—100

tygets ankomst till utländsk hamn å konsulatet f örete

fartygets nationalitets- och registreringscertifikat

samt sjömansrulla.

I händelse befälhavaren av konsulatstjänsteman erin- rats örn sin skyldighet i ovannämnda avseenden.

Underlåtenhet av befälhavare å svenskt handelsfartyg,

att i utländsk hamn, där svensk konsulatstjänsteman

finnes anställd, vid påfordran inställa sig å konsulatet

samt lämna begärda upplysningar örn fartyget och

dess förhållanden.

100—300

50—100

Skyldighet för redare av

fartyg om 20 tons dräk- tighet och därutöver

att avgiva statistiska

uppgifter

2

Underlåtenhet att avgiva i kungörelsen avsedd upp- gift.

5—25

Tillsyn å fartyg (tillämp- ;

ningsbestämmelser)

66

Underlåtenhet av redare eller befälhavare att avlämna

vissa, ej mer gällande certifikat till kommerskolle- gium m. m.

5—100

Bostäder m. m. å fartyg

31

Underlåtenhet av befälhavare att tillse att ett exemplar

av författningen finns tillgängligt ombord.

5—100

Spisordning å svenska

handelsfartyg

13

Underlåtenhet av befälhavare att tillse att ett exemplar

av kungörelsen jämte vissa råd och anvisningar fin- nas ombord.

5—100

Sjömanslagen

73

Fader eller målsman, med vars vetskap och vilja min- derårig under 14 år användes i skeppstjänst.

5—50

Skeppsmätning

43

Instuvande av fraktgods eller skeppsförråd i vissa av- giftsfria rum m. m.

20—100

44

Underlåtenhet av fartygsbyggare att göra viss anmälan

för mätning. — Uraktlåten anmälan till tullkammare

örn ändring av vissa förhållanden.

20—100

45

Underlåtenhet att iakttaga föreskrifter ang. biträde åt

skeppsmätare.

20—100

47

Vägran, obehörigen, att förete mätbrev.

10—200

Jaktlagen

24: 1

Jakt utan jaktpass.

5—100

24: 3

Underlåtenhet att vid jakt medföra jaktpass eller väg- ran att framvisa detsamma.

5—50

25: 1

Olovlig jakt av jakträttsinnehavare i gård eller träd- gård eller på besådd åker.

5—50

25:2

Bortskrämmande av villebråd från annans jaktområde.

— Färd med gevär eller fångstredskap över annans

mark.

Bortskrämmande av älg eller hjort från annans jakt- område.

5—100

5—200

Jaktstadgan

19: 1

Olovligt tagande eller förstörande av ägg eller bo av

fridlyst fågel.

5—200

19: 2

Visst befattningstagande med fridlyst djur eller med

ägg eller bo av fridlyst fågel under förbjuden tid.

5—200

10—200

19: 3

Försummelse att fullgöra viss anmälningsskyldighet. —

Olovligt användande av vissa jaktmedel. — Olovligt

brukande av hund till jakt.

5—200

19:4

Underlåten vård om hund.

10—100

20—200

19: 5

Brott mot föreskrifter ang. utbetalande av utfäst belö- ning för djurs dödande eller fångande.

5—200

19: 6

Underlåtenhet av den, som fått visst tillstånd till jakt

(representant för vetenskaplig institution), att full- göra vissa föreskrifter.

5—60

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

388/26

Författningar till skydd

för fågellivet:

Hjälmaren, viss del

2

Förbjuden jakt. — Tagande 1. förstörande av ägg.

130/27

Halltorp

2

Tagande 1. förstörande av ägg 1. bon. — Förbjuden

landning.

620/25

Möja

2

D:o.

42/27

6/27

Limsjön

Blekinge, viss del

2

2

Tagande 1. förstörande av ägg 1. bon.

D:o.

5—200

454/26

Bräkne-Hoby

2

D:o.

448/26

Rås tåsjön

2

D:o.

415/26

Kä vsjön

2

D:o.

420/24

Gryt

2

D.o.

42/22

Skydd för djurlivet vid

Ottenby kungsladugård

2

Förbjuden jakt. — Tagande eller förstörande av fågel- ägg-

5—200

290/30

Skydd för djurlivet å

vissa platser

4

Överträdelse av förbud att beträda, med farkost an- göra eller uppehålla sig å angiven plats.

5—200

B 247

Fiskeristadgan

22: 1

Överträdelse av stadgad ordning för fiske, som skall

utövas av flera. — Användande av vissa förbjudna

fångstredskap. — Fiske efter ostron eller kräftor

under förbjuden tid eller fångst av ostron, som ej

uppnå viss storlek. —- Försummelse av förare av

fartyg att tillse det han ej överfar fiskredskap. —

Förseelse mot för visst område meddelade särskilda

bestämmelser om fiskets vård och lämpliga bedri- vande eller saluhållande m. m. av i strid mot dessa

bestämmelser fångad fisk (utom hummer). — Hål- lande av fångstredskap utestående i vatten under

tid, fångande av fisk är förbjudet.

5—200

37/29

Förbud mot saluhållande

av kolja under viss mi- nimistorlek m. m.

2

Överträdelse.

5—200

112/07

21/18

Föreskrifter rörande fi- skeriförhållandena i de

till Sverige och Dan- mark gränsande far- vattnena

9

Överträdelse av vissa föreskrifter ang. registrering och

märkning av de i Sverige hemmahörande fartyg, som

idka fiske i farvattnena.

Överträdelser av vissa för fisket i farvattnena givna

ordningsföreskrifter samt av bestämmelse ang. stor- leken å rödspätta, som är tillåten för fiske.

20—200

10—200

174/08

467/28

Förbud mot fiske med

vad eller not innanför

ett djup av 7 m. längs

svenska kusten av Öre- sund mellan Falsterbo

fyr och Kullen

Överträdelse.

5—200

285

Gemensamhetsfiske

37

Fiske i strid mot fastställd plan m. m.

5—100

B 1094

Utsyning å viss skog

inom Västerbottens och

Norrbottens läns lapp- marker m. fl. områden

14

Underlåtenhet av avverkare att iakttaga av förrätt- !

ningsman meddelade kontrollföreskrifter.

10—100

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

135

1

250/15 ;

•

överdriven avverkning å

ungskog inom de delar

av Västerbottens och

Norrbottens län, som ej

höra till lappmarken

9

Försågning av ostämplat husbehovsvirke å exportsåg.

10—200

27/10

528/22 ;

Införsel av samt handel

med utländskt barr- trädsfrö

6

Saluhållande eller utlämnande till köpare, där förpack- ning ej är på visst sätt märkt.

5—200

B 513

Understödsföreningar

95

Åsidosättande av föreskrift ang. anmälan örn ändring i

styrelsens sammansättning etc., ang. revisors tillgång

till räkenskaper etc., ang. protokoll å förenings- sammanträde, ang. anmälan av beslut örn ändring

av stadgar, ang. anmälan till tillsynsmyndighet

om överlåtelse av rörelse, ang. anmälan örn upplös- ning vid konkurs avslutande, ang. insändande av

vissa handlingar till tillsynsmyndighet samt myn- dighetens tillgång till räkenskaper etc., ang. försäk- ringsteknisk utredning för pensionskassa, ang. för- säkringsteknisk utredning för förening med god- kända stadgar samt ang. åläggande att i vissa fall

ingiva försäkringsteknisk utredning varje år. —

Brott av likvidator mot föreskrift ang. anmälan om

likvidationen m. m., äng. befattning med styrelsens

redovisning samt ang. anmälan örn föreningens upp- lösning.

5—300

B 332

Sjukkasselagen

98

Åsidosättande av föreskrift ang. anmälan till tillsyns- myndighet att kassans tillgångar ej förslå för verk- samheten, ang. anmälan av ändring i styrelsens

sammansättning m. m., ang. revisors tillgång till

räkenskaper etc., ang. protokoll å sjukkassesamman- träde, ang. anmälan av ändring i stadgar eller upp- lösning efter konkurs, ang. insändande till tillsyns- myndighet av vissa handlingar samt ang. tillsyns- myndighets tillgång till räkenskaper etc. — Försum- melse att till tillsynsmyndighet anmäla viss nedgång

i medlemsantal. — Uraktlåtenhet av likvidator att

fullgöra vad honom åligger beträffande anmälan örn

likvidation etc., befattning med styrelsens redovis- ning samt anmälan örn upplösning.

5—300

B 962

Rätt till litterära och mu- sikaliska verk

26

27

Förändrande av verks form vid mångfaldigande, offent- ligt uppförande, utförande eller föredragande i strid

mot vissa bestämmelser. — Saluhållande eller spri- dande av verk, som veterligen framställts i strid mot

nämnda bestämmelser.

Underlåtenhet att vid tillåtet begagnande av skrift,

teckning eller avbildning eller musikaliskt verk an- giva författarens namn. — Underlåtenhet att, då i

tidning eller tidskrift intages uppsats, hämtad ur

annan tidning eller tidskrift, angiva sistnämnda tid- nings eller tidskrifts titel.

5—200

5—100

B 969

Konstverkslagen

17

20

Efterbildande i strid mot vissa bestämmelser. — Salu- hållande m. m. av efterbildning, som veterligen till- kommit i strid mot sagda föreskrifter.

Efterbildning i visst syfte (tillåten) utan att konstnä- rens namn eller signatur angives.

5— 200

6— 100

B 973

Fotografiska bilder

10

Tillåtet användande (i vetenskaplig framställning eller

för undervisning avsedd skrift) av fotografisk bild,

varvid dock fotografens namn och hemvist ej angi- vits.

5—100

B 178

Firmalagen

23

Försummelse att anmäla firma.

5—100

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj :ts proposition nr 188.

B 16

Näringsfrihetsförordnin-

21

Underlåtenhet att iakttaga vissa föreskrifter med av-

10—200

gen

22

seende å vården av handelsbetjänts eller arbetares

sedlighet, undervisning och hälsa.

.

Viss försummelse av handelsbetjänt eller arbetare.

5—20

B 164

Mått och vikt

47

Nyttjande av ojusterade redskap. — Underlåtenhet

5—50

att hava precisionsvåg i vissa fall. — Brott mot

föreskrifter om undersökning av vågs riktighet i

vissa fall. — Viss försummelse beträffande justering

eller omjustering av redskap för mätning eller väg-

''

ning.''

282/13

Areometrar

16

Nyttjande i vissa fall av ojusterat instrument.

5—50

B 276

Giftstadgan

40: 3

Användande av annan undersökningsmetod än medi-

25—200

35:2

cinalstyrelsen fastställt vid undersökning mot er- sättning av arsenikhalt i vissa varuslag.

Saluhållande utan rätt av giftigt ämne av andra klassen.

10—200

40: 1

Saluhållande av vissa varor, innehållande vissa gifter.

10—200

— Förvaring av dylika varor. — Saluhållande av

varor till förtäring i förpackning, däri giftigt ämne

ingår. — Tillverkning, saluhållande av vissa redskap

avsedda till beredande av födoämne, där redskapet

är på visst sätt beskaffat.

37

Olovligt innehav av giftig vara av första klass.

25—100

39: 1

Användning av vissa gifter för vissa ändamål mot där-

25—100

38

för givna föreskrifter.

Brott mot vissa föreskrifter ang. förvaring av giftigt

5—100

ämne.

45

Underlåtenhet att å lokal, där giftigt ämne saluhålles,

10—50

hava ett exemplar av stadgan.

737

Kung. «/« 1847

Obehörigt bibringande av eter till inandning.

16rdr32 sk.bko

1 388/27

Cyanväte för ohyra

6

Försummelse att göra föreskriven anmälan till hälso-

10—200

vårdsnämnd.

B 592

Apoteksvarustadgan

16

Överträdelse av föreskrift enl. vilken stadgan jämte

5—50

bilagor skall finnas tillgänglig i fabrik för tillverkning

samt lokal för försäljning av apoteksvaror.

1 783

Balsamering av lik

—

Balsamering i strid mot vissa föreskrifter.

5—200

B 653

Tobaksmonopolet

27:2

Vissa åtgärder av tobaksodlare ägnade att hindra

10—200

kontroll.

27:3

Förvarande av tobaksskörd utav tobaksodlare i annan

5—100

än anmäld lokal.

27:4

Underlåtenhet att iakttaga föreskrifter för kontroll,

5—100

där ej särskilt straff är bestämt.

B 848

Hotellstadgan

38: 2

Underlåten anmälan örn hotell- och pensionatrörelse

5—200

39

i viss mindre omfattning.

Flyttning av rörelse utan medgivande.

5—200

41

Brott mot föreskrifter ang. kontroll över resande.

5—200

B 590

Köttbesiktning och slakt-

11

Brott mot förbud, som är förenat med köttbesiktnings-

2—100

hus

eller slakthustvång.

59/05

Kontroll å tillverkningen

12:4

Överträdelse av vissa föreskrifter, givna till förekom-

.

5—50

123/09

av margarin och mar-

mande av att margarin, margarinost eller konstister

garinost ävensom konst-

i handeln förväxlas med motsvarande naturproduk-

ister samt å handeln

därmed

ter.

43/29

Utförsel av ägg till Stor-

2

Utförsel av ägg, som ej på föreskrivet sätt märkts. —

10—100

britannien

Försök.

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 188.

137

8/09

6/30

Införsel av samt handel

med vissa slag av ut- ländskt frö

6:2

Saluhållande eller utlämnande till köpare, där förpack- ning ej är på visst sätt märkt.

6—200

263

Utrotande av berberis- buskar å viss mark

3

Uraktlåtenhet av jordinnehavare inom visst område

att verkställa föreskriven utrotning av berberisbuskar

A viss mark.

10—200

264

Saluhållande och plante- ring av berberisbuskar

_

överträdelse av förbud mot

10—200

B 7

Stängselförordningen

5:4

5: 4

Uppsåtlig! insläppande av kreatur å viss mark, där

betesförbud råder.

Oaktsamt insläppande å viss mark, där betesförbud rå- der.

10—200

5—50

273

Utsläppande av tjur eller

hingst å samfälld be- tesmark

2

Förseelse mot förordnande, varigenom förbud mot ut- släppande meddelats.

5—200

274

Utsläppande av bagge å

samfälld betesmark

—

D:o.

5—200

B 1373

Galtbesiktningstvång

4

Användande av galt för betäckning, där han ej upp- fyller i lagen givna föreskrifter.

10—200

B 661

Hingstbesiktningstvång

4

Användande av hingst till betäckning i strid mot vissa

bestämmelser.

10—200

382/25

Uppvärmning av mjölk

till kreatursföda

4

Försäljning eller utlämnande från mejeri av mjölk, som

ej uppvärmts till minst 80° C. — Uraktlåtenhet att

tillse att centrifug rengöres från visst slam.

10—200

247/30

Utrotande av nötbroms

6

Hindrande på vissa sätt av utrotning.

10—200

268

.Rättigheten till tång- täkt å havsstränderna

i riket

Av K. B. fastställd över- enskommelse

Överträdelse.

5—50

309/28

Renbete

59:2

59: 3

Överskridande av rätt till virke. — Vållande att renar

göra skada. — Veterligen oriktig uppgift vid upp- rättande av renlängd.

Underlåtenhet att vid flyttning göra anmälan ang. ren- antal m. m. — Underlåtenhet att göra föreskriven

anmälan, där ren dödas vid skogsavverkning. —

Oriktig uppgift i anmälan. — Hållande av otillåtet

antal getter på bete. — Olovligt uppförande av ring- gärde eller annat stängsel. — Överträdande av förbud

att taga bränsle annat än efter anvisning, att taga

växande träd på visst område eller att nyttja viss

plats såsom fast viloplats eller boplats. — Åsidosät- tande vid avverkning av föreskrifter, som meddelats

vid anvisning eller utsyning. — Underlåtenhet att

hålla hund försedd med halsband. — Lämnande av

renar i vård hos renskötande lapp i annat fall eller

till större antal än lagen medger. — Åsidosättande

av vissa föreskrifter vid begagnande av rätt att ha

renar i lapps vård.

5—300

■

5—100

310/28

Renmärkning

12: 1

12: 2

Innehav av oarbetad renhud, varå öronen bortskurits

eller renmärke eljest förstörts, där ej visas att ren- märket blivit utan bedräglig avsikt borttaget eller

förstört.

Forslande av kött av slaktad ren utan tillhörande ren- hud under sådana förhållanden, att det kan antagas

att köttet föres från slakt ute å mark.

5—300

5—300

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Majlis proposition nr 188

B 549

B 554

B 553

B 840

B 841

542

B 903

B 1355

43/77

858/17

11: 1

Begagnande av ej fastställt eller av avlyst märke vid

märkning av egna renar eller skötesrenar.

25—200

11: 3

Underlåtenhet att efter flyttning till lappby i annat

tingslag anmäla fastställt renmärke för registrering.

— Begagnande av för annan fastställt marke, innan

det registrerats för begagnaren.

5—50

Kontroll å guld- och sil- verarbeten

25: 2

Brott mot vissa föreskrifter ang. tillverkning och för- säljning.

5—100

31

Underlåtenhet att ha ett exemplar av författningen

tillgängligt.

5—50

Kontroll å platinaarbeten

3

Underlåtenhet att å tillverknings- eller försäljnings- ställen hålla tillgängligt exemplar av författningen.

5—50

Utvidgad kontroll å an- vändningen av guld

och silver ävensom

4

Vägran av tillträde åt myntdirektören eller hans om- bud till lokal, varest användning enl. författningen

av guld, silver eller platina äger rum.

10—200

kontroll å användnin- gen av platina

5

Underlåtenhet att hålla exemplar av författningen till- gängligt å tillverkningslokal.

5—50

Vissa försäkringsanstal- ters anmälnings- och

6

Underlåtenhet av försäkringsanstalts styrelse att iakt- taga något av vad enl. författningen åligger anstalten.

5—200

uppgiftsskyldighet

D:o

7

D:o.

5—200

Pantlånerörelse

7

Mottagande av pant från den, som ej fyllt 18 år eller

är berusad.

25—200

7

Underlåtenhet av pantlånare att anmäla ombyte av

ställe för rörelsen, att föra bok över rörelsen eller att

tillställa låntagaren bevis ang. lånet. — Brott mot

vissa föreskrifter ang. biträde åt polisen samt mot

ordningsföreskrifter, meddelade av polisen.

5—200

8

Då någon, som ej fyllt 15 år, utbjudit föremål, straffes

den, vilken vården örn den omyndige åligger.

5—200

Handel med vissa begag- nade föremål

18

Förseelse mot föreskrift ang. förbud mot användande

av ställe för rörelse, som ej anmälts, ang. förandet av

af färsbok, ang. af färsbokens innehåll, ang. af färs- bokens förvaring, överlämnande till efterträdare eller

myndighet, ang. betecknande av föremål, varom in- skrivning skett, ang. bibehållande oförändrat viss

tid av föremål, som försetts med beteckning, ang.

förbud mot mottagande av föremål från person under

18 år samt ang. biträde åt polisen i vissa fall.

5—200

20

Då någon, som ej fyllt 15 år, utbjuder föremål, straffes

den, vilken vården örn den omyndige åligger.

5—200

Enl. 16 § i författningen

_

Överträdelse.

5—100

meddelade ordningsfö- reskrifter

Explosiva varor

93

Underlåtenhet av den, som idkar handel med explosiva

varor, att ha ett exemplar av författningen tillgäng- ligt.

10—50

Förbud mot postbeford-

3

Försök att få försändelse mottagen till postbefordran.

20

rån av eldfarliga eller

explosiva eller frätande

ämnen

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

139

130/20

Postavgifter för tjänste- försändelser

8:1:2

8:2

Vållande till missbruk av tjänstebrevsrätt.

Obehörigt användande av tjänstebrevsbeteckning i

avsikt att undgå postbefordringsavgift.

20—200

20—200

|

B 559

Skyldighet för vissa nä- ringsidkare att avgiva

statistiska uppgifter

4

Försummelse.

5—25

B 560

Skyldighet för handels- idkare att avgiva sta- tistiska uppgifter

2

Försummelse.

5—25

289/13

Åstadkommande av vissa

statistiska uppgifter rö- rande utrikeshandeln

14

13

Uppsåtligt oriktig uppgift i angivningsinlaga m. m.

Brytande mot avgiven förbindelse att inom viss tid av- lämna skriftlig värdeuppgift rörande tullbehandla!

gods m. m.

10—100

5—25

228/13

Skyldighet för vissa ham- nar, lastageplatser, ka- naler och andra vatten- trafikleder att avgiva

statistiska uppgifter.

2

Försummelse.

5—25

83/13

Industriregister

9

Underlåtenhet av arbetsgivare att fullgöra anmälnings- skyldighet enl. författningen.

5—25

B 1519

Arbetstidslagen

12

Fader eller målsman, med vars vetskap och vilja per- son under 18 år användes till arbete i strid mot lagen.

5—50

B 1523

Bageriarbetstidslagen

6

U:o.

5—50

398/26

S j öarbetstidslagen

24

Underlåtenhet att ha ett exemplar av författningen

ombord.

5—100

B 534

Arbetarskydd

42

43

46

Fader eller målsman, med vars vetskap och vilja ar- betsgivare begått förseelse beträffande minderårigs

användande i arbete.

Underlåtenhet av arbetsgivare att ställa sig till efter- rättelse föreskrift ang. intygsbok och läkarbetyg

rörande minderårig, ang. anteckningsbok å visst

arbetsställe, ang. förteckning å minderåriga i visst

industriellt arbete, ang. intyg rörande minderårig i

annat arbete, ang. anmälan örn minderårigs använ- dande i visst industriellt arbete, ang. vissa anteck- ningar å intygsbok m. m., ang. tillhandahållande av

lokal för läkarbesiktning etc. eller ang. lagens jämte

andra föreskrifters anslående å vissa arbetsställen.

Obehörigt borttagande eller förstörande av skyddsan- ordning (förseelse av arbetare).

5—20

5—200

5—200

B 1214

Förbud för barn att idka

viss försäljning

3

Överträdelse (den för vars räkning försäljningen sker,

vårdare).

5—100

B 546

Målningsarbete vid vilket

nyttjas blyfärg

10

11

Fader eller målsman, med vars vetskap och vilja per- son under 18 år olovligen användes till i författningen

avsett arbete.

Underlåtenhet att anmäla sjukdomsfall. — Underlå- tenhet att iakttaga vissa föreskrifter med avseende

å läkarbesiktning.

5—20

5—200

B 538

Förbud mot användande

av kvinna under 21 år

till lastning etc.

3

4

Fader eller målsman, med vars vetskap och vilja

kvinna under 18 år användes i arbetet.

Underlåtenhet av arbetsgivare att på anfordran till- handahålla yrkesinspektionen uppgift om åldern å

kvinna, som användes i arbetet.

5—20

5—200

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

301/19

Registrering och besikt- ning av vissa ångpan- nor

1

14

Brukande av ångpanna i strid mot vissa föreskrifter

(förseelse av arbetsgivare). — Underlåtenhet att iakt- taga föreskrifter ang. protokolls- och anteckningsbok

samt ang. skyldighet att föranstalta örn avhjälpande

av bristfällighet i fråga om besiktning (förseelse av

arbetsgivare).

5—200

B 538

Förbud mot kvinnors an- vändande till arbete

nattetid i vissa indu- striella företag

7

Försummelse av arbetsgivare att göra anmälan örn av

honom vidtagen inskränkning i arbetsfri tid.

5—50

B 239

Förbud mot barns an- vändande vid offent- liga förevisningar

2

Användande av barn av mankön under 14 och barn av

kvinnkön under 15 år. — Även barnets vårdare straf- fas i visst fall.

5—100

B 537

Förbud mot minderårigs

användande till vissa

farliga arbeten

3

Fader eller målsman, med vars vetskap och vilja person

under 18 år användes i visst för sådan minderårig

förbjudet arbete.

5—20

B 129

Gru vstadgan

56

58

Underlåtenhet att anmäla överlåtelse av mineralfyn- dighet.

Försummelse att avlämna vissa statistiska uppgifter.

10

10

46/86

185/17

30/27

Eftersökande och bearbe- tande av stenkols- och

saltfyndigheter

39

41

42

Försummad anmälan om koncessions övergång.

Försummelse ifråga örn gruvkartas upprättande m. m.

Försummelse att avgiva vissa statistiska redogörelser.

100

10—100

10

B 857

Rusdrycksförsäljnings- förordningen •

78

Saluhållande av drycker, försatta med sakarin. —

Försök att förmå gäst å utskänkningsställe att där

inköpa rusdrycker. — Brott mot föreskrifter ang.

spritdrycker i fall, då allenast utskänkning av vin är

tillåten. — Brott mot föreskrifter för detaljhandel

med rusdrycker.

10—100

B 1000

Försäljning av pilsner- dricka

28: 1

29

30

32: 1

32: 2

Olovlig försäljning.

Olovlig utskänkning av den, som har rätt utminutera.

— Olovlig utminutering av den, som har rätt ut- skänka. — Detaljhandel å ställe, som ej uppgivits

eller medgivits. — Åsidosättande av regler för för- säljning. — Fortsättande av försäljning oaktat till- stånd upphört.

Förtäring i visst fall av pilsnerdricka i närheten av för- säljningsställe på område, varöver säljaren förfogar

(säljaren straffas). — Utdelning utan betalning av

pilsnerdricka i salubod för handel med andra varor.

Brott av den, som handhar försäljning, mot föreskrift

rörande denna, där ej särskilt ansvar åsatts.

Överträdelse av förbud för gäst att å utskänkningställe,

där endast pilsnerdricka får utskänkas, förtära rus- drycker.

15—100

15—100

15—100

5—200

10—100

B 1165

Alkoholfria drycker

17: 1

17: 2

17: 3

17:4

Olovlig försäljning.

Olovlig försäljning efter återkallelse av rättighet till

försäljning eller mot förbud.

Utskänkning i ej besiktigad lokal. — Förtäring m. m.

av rusdrycker eller pilsnerdricka i lokal, där allenast

utskänkning av alkoholfria drycker förekommer. —

Utskänkning å otillåten tid.

Vissa förseelser mot föreskrifter ang. försäljning.

10—100

20—200

10—100

5—30

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

141

B 1223

Brännvinstillverknings-

39

Gåva till kontrolltjänsteman.

20—200

förordningen

B 1060

Tillverkning och beskatt-

43: 1

Tillverkning utan tillstånd eller behörighet av malt-

10—200

ning av maltdrycker

dryck, där tillverkningen skett allenast i ringa om- fattning.

50

Underlåtenhet av tillverkaren att ställa sig till efter-

20—200

rättelse författningens föreskrifter, där ej särskilt

ansvar är bestämt.

52

Gåva till kontrolltjänsteman. (Mottagaren lika an-

20—200

svar.)

B 870

Förbud mot postbeford-

4

Försök att få paket mottaget för postbefordran.

20

rån av paket, innehål- lande brännvin eller

andra brända eller de- stillerade spirituösa

drycker

345/23

Tillverkning av maltes-

7

Överträdelse av författningens föreskrifter (förseelse

20—200

trakt

av tillverkare).

340/23

Tillverkning till avsalu

3

Underlåtenhet av tillverkare att iakttaga vissa före-

20—200

av exportöl

skrifter för kontroll.

B 596

Alkoholhaltiga apoteks-

8

Tillhandagående med anskaffande av vara, där skälig

5—250

varor m. m.

anledning finnes till antagande, att missbruk av

varan kommer att äga rum.

B 4

Fylleri och dryckenskap

6

Utborgande av starka drycker åt omyndige studerande

m. fl.

6 rdr 32 sk.

B 875

K. F. “/, 1846

—

Olovligt anskaffande åt fånge av spirituösa drycker.

10 rdr; 20 rdr

391/27

Tullstadgan

217

Ankomst utan anmälan.

50—200

218

Bristande tillsyn över transportmedel, så att lönnrum

20—200

och dylikt ej kunnat anmälas.

219

Underlåtenhet att i tullanmälan upptaga tullfritt gods.

10—200

220

Avgång utan anmälan, pass eller förpassning.

20—200

222

Olovbg persontrafik från eller till transportmedel.

20—300

227

Brytande av försegling, där det ej göres sannolikt att

20—300

våda föreligger.

228

Underlåten uppgift för statistik.

10—50

228

Oriktig uppgift, uppsåtligen eller av vårdslöshet, för

20—200

statistik.

626/19

Fribamnsstadgan

80

Hindrande av tulltjänsteman från utövning av tjän-

20—200

279/24

sten.

20—100

73:1,2

Olovlig lossning m. m.

74

Olovlig landstigning eller ombordgång.

20—100

75

Olovbg lossning av annan än fartygs befälhavare.

20—100

78

För tidig lastning.

20—100

76:2

Försummelse att i stadgad ordning avlämna pråmsedel.

10—100

B 1058

Skatt för hundar

9: 1

Underlåten anmälningsskyldighet.

10

9: 2

Försök att genom oriktig uppgift undandraga sig

10—100

skattskyldighet.

9: 3

Underlåtenhet att iakttaga att skattemärke skall vara

5—20

anbragt å hund.

B 614

Stämpelförordningen

47: 4: 2

Underlåtenhet att å aktie, lott, andelsbevis eller del-

10—100

aktighetsbevis i inländskt bolag eber å inländsk obli- gation, som utlämnas i ersättning för eber utbyte

mot annan dylik handling och ej belagts med stäm- pel, anteckna orsaken till den utebbvna stämpelbe-

läggningen.

47:5:2

Underlåtenhet av anordnaren av lotteri, som fritagits

10—100

från skyldighet att stämpelbelägga lott, att påtrycka

lottsedeln viss anteckning.

48

Försummelse i visst fall att makulera stämpel.

5

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

B 316

Stämpelavgift vid köp

och byte av fondpapper

12

13

Underlåtenhet att upprätta avräkningsnota i visst fall.

Försummelse att makulera stämpel å avräkningsnota.

10

5

B 663

Stämpelavgift för spel- kort

9:o)

Nyttjande av ostämplade spelkort.

10

B 1445

Taxeringsförordningen

138

139

141

142

Underlåtenhet av ordförande i beskattningsnämnd i

l:a instans att vidtaga åtgärder för nämndens sam- manträde m. m.

Underlåtenhet av densamme att utan laga förfall in- finna sig på sammanträde.

Uteblivande från sammanträde utan laga förfall av

ledamot eller suppleant.

Uteblivande från prövningsnämnds sammanträde utan

laga förfall av ledamot eller inkallad ställföreträdare.

Underlåtenhet att anmäla begagnande av anstånd med

självdeklarations eller virkesdeklarations avgivande.

Underlåtenhet att avlämna vissa uppgifter till ledning

för taxering.

50

25

10

25

10

25 |

i B 1044

:

Automobilskatt

11:2

Underlåtenhet att förete bilskattekvitto.

10—50

B 957

Nöjesskatt (tillämpnings- föreskrifter)

10:2

Vägran av anordnare att låta uppbördsmyndighet taga

del av räkenskaper eller erhålla tillträde till lokal. —

Underlåtenhet att vidtaga föreskriven åtgärd för

kontroll.

5—300

227

Vissa bestämmelser rö- rande hyra

9:2

Underlåtenhet av hyresvärd i vissa fall att hos bostads- förmedling anmäla hyresledighets inträdande eller

upphörande m. m.

5—200

716

Särskilda sammankom- ster för andaktsövning

—

Underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse kyrkoråds

förbud mot utövande av lärarverksamhet.

50—300

716

Försök att förmå annan

till avfall från den

evangelisk-lutherska

läran

2

Nödgande eller lockande av den, som är minderårig

eller står under gärningsmannens lydnad och hör till

svenska kyrkan, till deltagande i främmande tros- bekännares andaktsövning.

10—200

i

B 664

Kyrkoböckers förande

33

Försummelse att fullgöra viss anmälningsskyldighet

ang. flyttning ur och till riket.

5—100

B 672

Anmälningar örn födda

barn

2

Underlåtenhet att inom viss tid anmäla barns födelse

för pastor.

5

B 228

Mantalsskrivningsförord-

ningen

14

Försummad inställelse vid eller utevaro från mantals- skrivningsförrättning av förrättningsman m. fl.

30, 10, 5 1. 3

912

K. Br.»/, 1752

Försummelse att hålla tingspredikan.

30 dir

B 1128

Barnavård

73: 1

75

Försummelse att fullgöra viss anmälningsskyldighet

(örn mottagande av fosterbarn).

Utevaro utan laga förfall av föräldrar, som kallats

av barnavårdsnämnd.

5—100

5

57/04

Trafiken å Göta älv

11

Förseelse mot föreskrifter för trafiken.

10—50

B 238

Borttagande av sten från

havsbottnen utefter

Skånes västra kust och

vid ön Ven

3

Upptagande av sten utan K. B:s tillstånd.

5—50

179/09

Bestämmelser rörande

tillsyn över hissar inom

Stockholm

10

överträdelse av föreskrifter beträffande säkerhetsåt- gärder och försiktighetsmått eller av föreskrifter, som

ö- Ä. meddelat.

5—100

i

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

143

B 500

Skjutastadgan

59:2

Uraktlåtenhet av gästgivare eller skjutsstationsföre- ståndare att iakttaga vissa föreskrifter rörande re- sandes skyldigheter att avlämna uppgifter.

5—200

198/27

Efterbildning av pen- ningsedel

—

Spridande.

6—100

65/08

Rikets vapen

4

Offentligt brukande eller saluhållande av vapen eller

märke, som utgör efterbildning av riksvapnet men i

väsentliga delar skiljer sig från det efterbildade.

10—100

55/06

Rikets flagga

6

Brukande av tretungad flagga då sådan ej må föras;

användande av flagga, därå obehörigen anbragts

tecken; saluhållande av flagga med fel färg eller

oriktiga mått.

10—100

110/14

Införsel av levande duvor

samt om flygförsök

med brevduvor

8

9

Olovlig införsel av levande duva.

Brott mot förbud att lössläppa brevduvor i vissa fall. —

Brott mot vissa föreskrifter för den som vill lössläppa

brevduva.

5—200

20—200

720

Skydd för hemligheter av

betydelse för rikets

försvar

2

Överträdelse av förbud att beträda krigsmaktens in- rättning eller fartyg eller att övervara militära öv- ningar.

5—200

B 1196

Värnpliktslagen

40

41

Utevaro från inskrivningsförrättning utan laga förfall.

Försummelse att i vissa fall vid inskrivningsförrättning

avlämna prästbetyg etc.

Underlåten mönstring.

Underlåten adressanmälan.

15 1. 50

10

5

5

843

K. K. den “/, 1863

Överskridande av viss tid för avslutande av auktioner

å landet.

10

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Bilaga E.

Förteckning

å vissa brott, som kunna anses nära jämförliga med de i näst föregående förteckning

upptagna men falla inom det föreslagna dagsbotsområdet.

Sida

i lagboken

1. nr i sv.

förf.saml.

Årtal

Författning

Författ- nings- rum

Brott

Böter

B 718

Förbud mot förevisning av

djur i menagerier

2

Brott mot förbud.

10—500

B 683

Föreställningar i hypno- tism

3

Föreställning utan tillstånd. — Underlåtenhet av

tillställare att iakttaga ordningsföreskrift.

10—500

B 993

Epidemilagen

28

Underlåtenhet av hushållsföreståndare att fullgöra

anmälningsskyldighet rörande vissa sjukdoms- fall m. fl. förseelser.

5—1 000

297/20

Åtgärder till förekomman- de av pestens m. fl. sjuk- domars införande i riket

68

Underlåtenhet av fartygsbefälhavare att fullgöra

skyldigheter enl. författningen, ej särskilt

nämnda.

Förseelse mot författningen, ej särskilt nämnd, el- ler mot föreskrift, som medicinalstyrelsen på

grund av vissa bestämmelser i författningen

meddelat.

10—1 000

10—500

368/30

Införsel till riket av djur

tillhörande rävsläktet

13

Överträdelse av föreskrift enl. författningen.

10—1 000

B 511

Biografföreställningar

8

Underlåtenhet att iakttaga av polismyndighet

meddelad ordningsföreskrift.

10—500

749

Vadhållning med totalisa- tor

3

Överträdelse av i samband med tillstånd given

föreskrift m. fl. förseelser.

5—1 000

B 597

Offentlig föreställning av

utlänning

6

Underlåtenhet att iakttaga polismyndighets ord- ningsföreskrift m. fl. förseelser.

5—500

B 1328

Utlänningslagen

39

Underlåtenhet i annat avseende än i vissa angivna

att iakttaga vad i lagen eller med stöd därav

föreskrivits.

10—5 000

68/15

Utlännings uppehåll inom

landfästnings skyddsom- råde

14

Delvis ordningsförseelser.

5—500

69/15

Utlännings uppehåll inom

kustfästnings skyddsom- råde

30, 31

D:o.

5—500

B 1640

V ägtraf ikstadgan

16

Delvis förseelser av ringa beskaffenhet.

2—1 000

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

145

491/14

Tillsyn å fartyg (tillämp

67

Försummelse att anslå passagerarfartygscertifikat.

5—500

ningsbestämmelser)

436/26

Spisordning & svenska han

delsfartyg

14

Delvis ordningsförseelser.

5—500

B 1038

Luftfart

44:2

D:o.

10—1 000

85/28

Luftfart (tillämpningsföre

41

D:o.

10—1 000

26/29

skrifter)

86/28

Sammanstötning mellan

57

D:o.

50—10 000

luftfartyg

Författningar till skydd för

U? . liv

fågellivet:

468/28

Skälbottna

130/27

Halltorp

42/27

Limsjön

19/27

Boden

10—500

6/27

Blekinge, viss del

—

Förbjuden jakt.

454/26

Bräkne-Hoby

448/26

Råstasjön

415/26

Kävsjön

520/25

Möja

6/28

Stadga för fiske i Torne älv

15

Delvis ordningsförseelser.

20—500

B 1100

Utsyning och stämpling å

3

Underlåtenhet vid avverkning annorledes än till

10—500

vissa husbehovsskogar

husbehov att iakttaga skogstjänstemans till

inom Västerbottens och

kontroll givna föreskrifter.

Norrbottens läns lapp

marker

347

Flottning i allmän flottled

79

Delvis ordningsförseelser.

6—500

B 356

Aktiebolagslagen

133

D:o.

5—500

B 438

Banklagen

252

D:o.

5—500

B 1105

Sparbankslagen

65

D:o.

5—500

B 1488

J ärnvägsbokf öring

13:2

D:o.

50—1 000

B 784

Försäkringsrörelse

254

D:o.

5—500

B 411

Ekonomiska föreningar

85

D:o.

5—500

B 430

Bostadsrättsföreningar

64: 2

D:o.

5—500

B 168

Handel med brännved

4

överträdelser av vissa föreskrifter för försäljning.

10—1 000

m. m.

Jfr förordningen om mått och vikt (1885).

B 169

Storleken å bal av torvströ

2

D:o.

10—1 000

eller torvmull

B 276

Giftstadgan

36:2

Försäljning eller utlämnande av utsäde, betat med

50—500

beredning innehållande giftigt ämne, annorledes

än i säck, försedd med viss påskrift.

36: 1

Brott av den, som äger rätt sälja giftigt ämne, mot

vissa föreskrifter till förekommande av skada

5—500

eller missbruk.

36: 3

Brott av fabrikant, som i tillverkning använder

5—500

giftigt ämne av lia klassen, mot vissa föreskrifter

rörande förvaring.

36:4

Brott av föreståndare hos fabrikant mot föreskrif-

5—500

ter, givna till förekommande av skada eller

missbruk.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 16-b käft. (Nr 188.)

10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

388/27

Cyanvåto för ohyra

7

Underlåtenhet att iakttaga föreskrift av m dicinal- styrelsen med avseende å behandlingen.

25—500

B 284

Handel med opium m. m.

10

Delvis ordningsförseelser.

10—500

B 592

Apoteksvarustadgan

15

Brott mot föreskrift ang. angivande av varans art

och sammansättning vid försäljning.

10—500

101/25

Bakteriologiska preparat

14:2

Brott mot vissa föreskrifter ang. försäljning.

10—500

B 653

Tobaksmonopol

30:2

D:o.

10—1 000

B 848

Hotellstadgan

40

Brott mot vissa föreskrifter givna till säkerhet för

brandfara.

5—500

354/28

Beredning och saluhållande

av vissa köttvaror av ut- ländskt ursprung

6

Underlåtenhet att iakttaga vissa kontrollföre- skrifter.

25—1000 ;

331/30

Inmalningstvång

—

Underlåtenhet att i visst fall avgiva statistiska

uppgifter m. fl. förseelser.

50—5 000

602/22

Renbete

47

Delvis ordningsförseelser.

5—600

179

Inskränkningar i rätten att

förvärva fast egendom

m. m.

15:2

Underlåtenhet att förse vissa aktier med viss på- skrift, att anmärka dem i aktieboken eller att

infordra dem för påskrift.

5—500

55/07

De slag av papper m. m.,

som må till vissa offent- liga handlingar använ as

22

Utlämnande från fabrik av godkänt normalpapper

utan banderoll m. fl. förseelser.

100—500

i

B 845

Utländsk försäkringsanstalt

19

Delvis ordningsförseelser.

5—500

B 942

Fondkommissionsrörelse

46

Underlåtenhet att anmäla vissa förhållanden för

tillsynsmyndighet.

10—500

B 1326

Skjutvapen och ammuni- tion

11:6

Brott mot vissa föreskrifter ang. handel med

10—1 000

59/08

Förvaring och transport av

kiseljäm

12

Ordningsföreskrifter rörande förvaring och trans- port.

20—500

B 1024

Eldfarliga oljor

59:3

62: 1

60:2

Ordningsföreskrifter rörande tillverkning och bear- betning.

Ordningsföreskrifter rörande transport.

Ordningsföreskrifter rörande innehav och förva- ring.

20—500

20—500

10—500

B 1356

Explosiva varor

86: 3

87

88:2

90: 1

Ordningsföreskrifter rörande tillverkning

» » förpackning.

» » innehav och förva-

ring.

» » transport.

50—1 000

25—500

25—500

25—500

B 1519

Arbetstidslagen

13: 1

Underlåtenhet att å arbetsställe anslå lagen jämte

arbetstidsschema m. fl. förseelser.

5—500

B 1623

Bageriarbetstidslagen

7

Underlåtenhet att å arbetsställe anslå lagen m. fl.

förseelser.

5—500

B 867

Rusdrvcksförsäljningsför-

ordningen

79

Delvis ordningsförseelser.

10—1 000

B 1223

Bränn vinstillverkningsför- ordningen

37

D:o.

20—500

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

147

B 884

Skattefri sprit

28

Delvis ordningsförseelser.

5—500

391/27

Tullstadgan

230

Förseelse mot föreskrift av generaltullstyrelsen i

avseende å tullkontroll eller trafik.

5—500

117/07

Frihamnsförordningen

23

Delvis ordningsförseelser.

25—500

166/21

Frilagerstadgan

30

D:o.

20—1 000

628/19

Reglemente för Stockholms

frihamn

36

Brott mot ordningsföreskrift, som givits i regle- mentet eller enl. reglementet.

20—1 000

443/22

Reglemente för Göteborgs

frihamn

36

D:o.

20—1000

462/22

Reglemente för Malmö fri- hamn

36

D:o.

20—1 000

B 316

Stämpelavgift vid köp och

byte av fondpapper

13

Brott mot vissa ordningsföreskrifter ang. upprät- tande av avräkningsnota och denpas stämpel- beläggning.

5—500

B 1066

Stämpelavgift & lyxvaror

14

Delvis ordningsförseelser.

5—500

62/29

Särskild skatt å bensin och

motorsprit

9

D:o.

•

20—500

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj :ts proposition nr 188.

Bilaga.

Sammanställning

utvisande skiljaktigheterna mellan gällande strafflag och Kungl. Maj:ts förslag

till lag om ändring i vissa delar av strafflagen, m. m.

Strafflagen.

2 Kap.

8 §.

Böter skola i penningar ådömas

och kronan tillfalla. Minsta bot vare

feni riksdaler riksmynt, ändå att beloppet,

efter särskild i lagen utsatt

beräkningsgrund, kunde ringare bliva.

Högsta bot vare femhundra riksdaler

riksmynt, där ej antingen annorledes

i lagen uttryckligen bestämt är,

eller ock ett högre belopp, efter särskild,

för vissa fall stadgad, beräkningsgrund,

kan äga rum.

Kungl. Maj:ts förslag.

Härigenom förordnas, dels att i

strafflagen 2 kap. 8, 9, 11, 12 och

17 §§, 9 kap. 5 och 8 §§, 10 kap. 1,

2, 13, 15—17, 19 och 23 §§, 11 kap.

1» 2, 4, 7, 8, 10 och 11 §§, 12 kap.

15 och 18 §§, 14 kap. 9, 12, 15, 17

och 21 §§, 16 kap. 11 §, 18 kap.

14 och 15 §§, 19 kap. 11, 17 och 22 §§,

22 kap. 6 och 17 §§ samt 24 kap. 2,

3, 5, 8 och 12—14 §§ skola erhålla

följande ändrade lydelse, dels att 16

kap. 10 § och 25 kap. 21 § strafflagen

skola upphöra att gälla:

2 Kap.

8 §.

Böter ådömas i dagsböter. Antalet

dagsböter bestämmes efter brottets

beskaffenhet och vare minst en, högst

etthundratjugu. Dagsboten fastställes

i penningar till belopp från och

med en till och med trehundra riksdaler

riksmynt, efter ty prövas skäligt

med hänsyn till den sakfälldes inkomst,

förmögenhet, försörjning sskyldighet

och ekonomiska förhållanden i

övrigt. Är brottet ringa, må dagsbotens

belopp därefter jämkas. Minsta bötesstraff

vare fem riksdaler.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

149

9 §•

Ej må i mät för böter tagas deri

sakfälldes enda fasta egendom, varav

han sin nödiga bärgning haver; ej

nödig bostad; ej till jordbruket nödiga

lösören eller vad den sakfällde

eljest till sin närings bedrivande behöver;

ej nödiga gång- och sängkläder

för den sakfällde, hans make och

oförsörjda barn eller adoptivbarn; ej

heller av det förråd, som i huset finnes,

vad till hans och hans husfolks

underhåll i en månads tid erfordras.

Där enligt utsökningslagen egendom

i större utsträckning än här sägs skall

undantagas från utmätning, lände det

till efterrättelse.

11 §•

Vid sådan förvandling, som i 10 §

sägs, snäre tre dagars fängelse mot

böter icke överstigande tio riksdaler,

fyra dagars fängelse mot böter utöver

tio till och med tjugu riksdaler,

samt varje följande dags fängelse mot

tjugu riksdalers böter, dock med iakttagande,

att fängelsestraffet ej må

sättas över sextio dagar, så att

böter icke överstigande

10 rdr svara emot 3 dagars fängelse

däröver till och med

Där enligt lagen böter äro för särskilt

fall bestämda till visst högsta

belopp eller beroende av värdet å viss

egendom, ådömes dock straffet omedelbart

i penningar, ej under fem

riksdaler.

Böter tillfalla kronan.

9 §.

Anstånd med böters gäldande så ock

avbetalning av böter onå äga rum i den

ordning och umder de villkor, Konungeoi

bestämmer.

Ej må i mät för böter tagas den

sakfälldes enda fasta egendom, varav

han sin nödiga bärgning haver; ej

nödig bostad; ej till jordbruket nödiga

lösören eller vad den sakfällde eljest

till sin närings bedrivande behöver;

ej nödiga gång- och sängkläder för

den sakfällde, hans make och oförsörjda

barn eller adoptivbarn; ej heller

av det förråd, som i huset finnes,

vad till hans och hans husfolks underhåll

i en månads tid erfordras. Där

enligt utsökningslagen egendom i

större utsträckning än här sägs skall

undantagas från utmätning, lände det

till efterrättelse.

11 §•

Vid böters förvandling till fängelse

svane en dagsbot mot tre dagars fängelse,

två dagsböter mot fyra dagars

fängelse, samt varje följande påbörjat

antal av två dagsböter mot en dags

fängelse, dock med iakttagande, att

fängelsestraffet ej må sättas över sextio

dagar.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Majlis proposition nr 188.

20 rdr svara emot 4 dagars fängelse

40 » » > 5 » »

60 » » > 6 » »

80 » » » 7 » ,

100 » » » 8 » »

och så vidare.

12 §.

Skola böter förvandlas, de där genom

flera domar ålagda äro; varde

den förvandling efter böternas sammanräknade

belopp gjord, på sätt i

11 § sägs. Har någon del av böterna

redan blivit till fängelsestraff förvandlad;

vare den förvandling förfallen

och förvandling av samtliga

böterna verkställd, såsom nu nämnt

är. Lag samma vare, örn till verkställighet

på en gång förekomma särskilda

fängelsestraff, vartill böter efter

11 § förvandlade blivit.

Vid förvandling av böter, som

ådömts omedelbart i penningar, skall

varje påbörjat tiotal riksdaler anses

svara mot en dagsbot.

Hava böter delvis guldits; varde å

förvandlingsstraffet för de ådömda böterna

avdragen så stor del, som svarar

mot förhållandet mellan vad som guldits

och de ådömda böternas fidla

belopp, dock med iakttagande, att brutet

dagatal förfaller samt att straffet

ej må sättas lägre än tre dagar.

12 §.

Skola böter förvandlas, de där genom

flera domar ålagda äro; varde

den förvandling efter sammanräknade

antalet dagsböter gjord, på sätt i 11 §

första och andra styckena stadgas.

Hava böterna delvis guldits, åge vad

i 11 § tredje stycket sägs motsvarande

tillämpning; dock varde i stället, örn

förvandlingsstraffet därigenom bliver

lägre, förvandlingen så gjord, att vad

sam guldits avräknas å det av straffen,

mot vilket svarar ett i förhållande till

bötesbeloppet högre förvandling sstraff;

och återstoden förvandlas efter nåd i

11 § första och andra styckena sägs.

Har för något av bötesstraffen förvandling

till fängelse redan ägt rum;

vare den förvandling förfallen och

förvandling av samtliga böterna verkställd,

såsom ovan nämnt är. Lag samma

vare, örn till verkställighet på en

gång förekomma särskilda fängelsestraff,

vartill böter efter 11 § förvandlade

blivit.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

151

17 §.

Är den, som till avsättning eller

mistning av ämbete på viss tid gjort

sig skyldig,'' ej i besittning av det

ämbete, vari han sig förbrutit; då

skall, i stället för ämbetets förlust,

dömas till böter, efter ty i 25 kap.

21 § sägs, eller till fängelse i högst

sex månader. Den, som till avsättning

gjort sig förfallen, vare ock

underkastad den påföljd, som i 15 §

1 mom. sägs, örn brottet med sadan

påföljd belagt är.

9 Kap.

5 §.

Talar eller skriver man smädligen

emot Konungen, drottning, änkedrottning

eller tronföljare, eller förgriper

sig emot någon av dem med hotelse

eller annan missfirmlig gärning; dömes

till fängelse eller böter från och

med femtio till och med ettusen riksdaler.

Sker det emot person, som i

3 § nämnd är; vare straffet fängelse

i högst ett år eller böter från och med

femtio till och med ettusen riksdaler.

8 §.

Förbryter man sig, på sätt i 5 §

sägs, emot riksstyrelse, som i 7 § omtalas,

eller emot rikets ständer eller

deras avdelningar eller utskott; dömes

till fängelse eller böter från och

med femtio till och med ett tusen riksdaler.

10 Kap.

1 §•

Gör någon våld eller annan misshandel

å ämbetsman, i ämbetsärende,

eller för att honom till någon ämbets
-

17 §.

Är den, som till avsättning eller

mistning av ämbete på viss tid gjort

sig skyldig, ej i besittning av det ämbete,

vari han sig förbrutit; då skall,

i stället för ämbetets förlust, dömas

till böter eller till fängelse i högst

sex månader. Den, som till avsättning

gjort sig förfallen, vare ock underkastad

den påföljd, som i 15 § 1

mom. sägs, örn brottet med sådan påföljd

belagt är.

9 Kap.

5 §.

Talar eller skriver man smädligen

emot Konungen, drottning, änkedrottning

eller tronföljare, eller förgriper

sig emot någon av dem med hotelse

eller annan missfirmlig gärning; dömes

till fängelse eller böter, ej under

fem dagsböter. Sker det emot person,

som i 3 § nämnd är; vare straffet

fängelse i högst ett år eller böter, ej

under fem dagsböter.

8 §•

Förbryter man sig, på sätt i 5 §

sägs, emot riksstyrelse, som i 7 § omtalas,

eller emot rikets ständer eller

deras avdelningar eller utskott; dömes

till fängelse eller böter, ej under

fem dagsböter.

10 Kap.

1 §•

Gör någon våld eller annan misshandel

å ämbetsman, i ämbetsärende, eller

för att honom till någon ämbetsåtgärd

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

åtgärd tvinga eller därifrån hindra,

eller att å honom för sådan åtgärd

hämnas; dömes till straffarbete i högst

fyra år. Äro omständigheterna synnerligen

mildrande, må till fängelse

i högst ett år eller böter, dock ej under

etthundra riksdaler, dömas.

Med ämbetsman förstås i denna lag

den, som med Konungens fullmakt å

ämbetet försedd är, eller ämbete av lika

värdighet innehaver, eller i sådan

ämbetsmans ställe lagligen satt är; så

ock domare, ändå att han ej blivit av

Konungen förordnad.

2 §.

Talar eller skriver man smädligen,

eller förgriper sig med hotelse eller

annan missfirmlig gärning, emot ämbetsman,

i eller för hans ämbete; vare

straffet böter från och med tjugofem

till och med ett tusen riksdaler eller

fängelse i högst ett år.

13 §.

Samlar sig folkmängd tillhopa och

störer lugnet eller allmänna ordningen,

utan att dock lägga å daga sådant

uppsåt, som i 7 § sägs, och skingrar

sig ej den folkmängd, på offentlig

myndighets befallning, utan visar

trotsighet däremot; då skola anstiftare

och anförare av det upplopp till

straffarbete i högst ett år och annan

deltagare i upploppet till böter från

och med tio till och med tvåhundra

riksdaler dömas, övergå de till våld

å person eller egendom; vare lag, som

i 9, 10 och 12 §§ örn uppror sägs;

dock att för sådan deltagare i upploppet,

som ej är anstiftare eller anförare,

straff efter 9 § må, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande,

nedsättas till fängelse.

tvinga eller därifrån hindra, eller att

å honom för sådan åtgärd hämnas; dömes

till straffarbete i högst fyra år.

Äro omständigheterna synnerligen

mildrande, må till fängelse i högst ett

år eller böter, dock ej under tio dagsböter,

dömas.

Med ämbetsman förstås i denna lag

den, som med Konungens fullmakt å

ämbetet försedd är, eller ämbete av

lika värdighet innehaver, eller i sådan

ämbetsmans ställe lagligen satt

är; så ock domare, ändå att han ej

blivit av Konungen förordnad.

2 §.

Talar eller skriver man smädligen,

eller förgriper sig med hotelse eller

annan missfirmlig gärning, emot ämbetsman,

i eller för hans ämbete; vare

straffet böter eller fängelse i högst

ett år.

13 §.

Samlar sig folkmängd tillhopa och

störer lugnet eller allmänna ordningen,

utan att dock lägga å daga sådant

uppsåt, som i 7 § sägs, och skingrar

sig ej den folkmängd, på offentlig

myndighets befallning, utan visar

trotsighet däremot; då skola anstiftare

och anförare av det upplopp till

straffarbete i högst ett år och annan

deltagare i upploppet till böter dömas.

Övergå de till våld å person eller egendom;

vare lag, som i 9, 10 och 12 §§

örn uppror sägs; dock att för sådan

deltagare i upploppet, som ej är anstiftare

eller anförare, straff efter 9 §

må, där omständigheterna äro synnerligen

mildrande, nedsättas till fängelse.

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 188.

153

15 §.

Sammankommer menighet å landet

eller i stad till överläggning örn allmänt

eller menigheten särskilt rörande

ärende; då må tillträde till sammankomsten

ej offentlig myndighet förvägras.

Ej må sammankomsten av

myndigheten upplösas, så framt därvid

ej företages något, som emot lag

stridande är eller eljest allmän ordning

störer. Den, som underlåter att

hörsamma myndighetens bud i ty fall,

straffes med böter från och med tio

till och med tvåhundra riksdaler.

16 §.

Säljer eller köper man röst vid val

till allmänt värv; straffes med böter

från och med femtio till och med ett

tusen riksdaler eller fängelse i högst

sex månader. Lag samma vare, örn

någon, genom hot eller tubbande, valfriheten

störer, eller eljest i val obehörigen

verkar.

17 §.

Tager man häktad person eller

fånge med våld lös av den, som honom

gripit eller i vård haver, eller befriar

man honom genom häktes eller fängelses

brytande; varde dömd till straffarbete

i högst fyra år, eller, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande,

till fängelse.

Gör man försök till brott, som nu

sagt är, och blev endast genom omständigheter,

som voro av gärningsmannens

vilja oberoende, brottets fullbordan

förhindrad; straffes högst

med straffarbete i två år.

Befriar man häktad person eller

fånge, genom list eller annorledes,

utan våld; dömes till fängelse i högst

sex månader eller straffarbete i högst

15 §.

Sammankommer menighet å landet

eller i stad till överläggning örn allmänt

eller menigheten särskilt rörande

ärende; då må tillträde till sammankomsten

ej offentlig myndighet

förvägras. Ej må sammankomsten av

myndigheten upplösas, så framt därvid

ej företages något, som emot lag

stridande är eller eljest allmän ordning

störer. Den, som underlåter att

hörsamma myndighetens bud i ty fall,

straffes med böter.

16 §.

Säljer eller köper man röst vid val

till allmänt värv; straffes med böter

ej under fem dagsböter, eller fängelse

i högst sex månader. Lag samma vare,

örn någon, genom hot eller tubbande,

valfriheten störer, eller eljest i

val obehörigen verkar.

17 §.

Tager man häktad person eller fånge

med våld lös av den, som honom

gripit eller i vård haver, eller befriar

man honom genom häktes eller fängelses

brytande; varde dömd till straffarbete

i högst fyra år, eller, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande,

till fängelse.

Gör man försök till brott, som nu

sagt är, och blev endast genom omständigheter,

som voro av gärningsmannens

vilja oberoende, brottets fullbordan

förhindrad; straffes högst med

straffarbete i två år.

Befriar man häktad person eller

fånge, genom list eller annorledes, utan

våld; dömes till fängelse i högst sex

månader eller straffarbete i högst två

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Majlis proposition nr 188.

två år. Äro omständigheterna synnerligen

mildrande, må till böter, dock

ej under femtio riksdaler, dömas.

19 §.

Var som olovligen tager bort, river

eller annorledes skadar offentlig myndighets

kungörelse eller underrättelse,

som till allmän kännedom anslagen är,

straffes med böter, högst etthundra

riksdaler.

23 §.

Vägrar man inträde, evar det vara

må, åt den, som, i offentlig förrättning,

äger att det fordra; bote från

och med tio till och med tvåhundra

riksdaler. Vägrar man honom handräckning,

den han berättigad är att

fordra; bote högst etthundra riksdaler.

11 Kap.

1 §•

Gör man våldsgärning å den, som

bevistar gudstjänst, evad den äger

rum i kyrka eller annorstädes; dömes

till straffarbete i högst två år.

Var våldet ringa, och kom ej därav

synnerlig förargelse; då må till fängelse

i högst sex månader eller böter,

dock ej under femtio riksdaler, dömas.

Våldförer man annan vid sammankomst

för gemensam andaktsövning,

som ej är att till gudstjänst hänföra;

varde den omständighet, vid straffets

bestämmande för våldet, såsom försvårande

ansedd.

2 §•

Störer man gudstjänst genom svordom

eller oljud, eller kommer därvid

eljest förargelse åstad; straffes med

år. Åro omständigheterna synnerligen

mildrande, må till böter, dock ej

under fem dagsböter, dömas.

19 §.

Var som olovligen tager bort, river

eller annorledes skadar offentlig myndighets

kungörelse eller underrättelse,

som till allmän kännedom anslagen är,

straffes med böter.

23 §.

Vägrar man inträde, evar det vara

må, åt den, som, i offentlig förrättning,

äger att det fordra; straffes med

böter. Vägrar man honom handräckning,

den han berättigad är att fordra;

vare lag samma.

11 Kap.

1 §•

Gör man våldsgärning å den, som

bevistar gudstjänst, evad den äger

rum i kyrka eller annorstädes; dömes

till straffarbete i högst två år. Var

våldet ringa, och kom ej därav synnerlig

förargelse; då må till fängelse

i högst sex månader eller böter, dock

ej under fem dagsböter, dömas.

Våldförer man annan vid sammankomst

för gemensam andaktsövning,

som ej är att till gudstjänst hänföra;

varde den omständighet, vid straffets

bestämmande för våldet, såsom försvårande

ansedd.

2 §•

Störer man gudstjänst genom svordom

eller oljud, eller kommer därvid

eljest förargelse åstad; straffes med

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

155

böter, dock ej under tjugufem riksdaler,

eller fängelse i högst sex månader.

För svordom, oljud eller annan förargelse

vid sammankomst för gemensam

andaktsövning, som ej är att till

gudstjänst hänföra, vare straffet böter.

4 §.

Störer man griftefrid, i ty att man

olovligen upptager eller eljest misshandlar

lik, som i grav lagt är; dömes

till fängelse i högst sex månader

eller straffarbete i högst två år. Misshandlar

man obegravet lik; straffes

med böter, dock ej under tjugufem

riksdaler, eller fängelse i högst sex

månader.

7 §•

Den som, i uppsåt att skada göra,

eller eljest i vredesmod, emot annan

drager kniv eller svärd, eller spänner

bössa, eller reser annat livsfarligt

vapen, vid gudstjänst, som i 1 eller

3 § sägs, eller å sådant ställe, som

i 5 § omtalas; varde, där ingen skada

sker, ändock straffad med böter, ej

under femtio riksdaler, eller fängelse

i högst ett år.

8 §•

Gör man våldsgärning å annan för

det han i sak inför rätta, hos Konungens

befallningshavande eller vid

annat ämbetsverk, sin eller annans

talan fört eller vittnesmål avlagt, eller

för att honom från sakens utförande

eller vittnesmålets avläggande

hindra; dömes till straffarbete i högst

två år eller fängelse i högst sex månader.

Äro omständigheterna synnerligen

mildrande; må till böter, dock

ej under femtio riksdaler, dömas.

böter eller fängelse i högst sex månader.

För svordom, oljud eller annan förargelse

vid sammankomst för gemensam

andaktsövning, som ej är att till

gudstjänst hänföra, vare straffet böter.

4 §.

Störer man griftefrid, i ty att man

olovligen upptager eller eljest misshandar

lik, som i grav lagt är; dömes

till fängelse i högst sex månader eller

straffarbete i högst två år. Misshandlar

man obegravet lik; straffes med

böter eller fängelse i högst sex månader.

7 §.

Den som, i uppsåt att skada göra,

eller eljest i vredesmod, emot annan

drager kniv eller svärd, eller spänner

bössa, eller reser annat livsfarligt

vapen, vid gudstjänst, som i 1 eller

3 § sägs, eller å sådant ställe, som

i 5 § omtalas; varde, där ingen skada

sker, ändock straffad med böter, ej

under fem dagsböter, eller fängelse i

högst ett år.

8 §.

Gör man våldsgärning å annan för

det han i sak inför rätta, hos Konungens

befallningshavande eller vid annat

ämbetsverk, sin eller annans talan

fört eller vittnesmål avlagt, eller

för att honom från sakens utförande

eller vittnesmålets avläggande hindra;

dömes till straffarbete i högst två år

eller fängelse i högst sex månader.

Åro omständigheterna synnerligen

mildrande; må till böter, dock ej under

fem dagsböter, dömas.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

10 §.

Bryter man annans hemfrid, i ty

att man med våld, eller eljest emot

hans vilja, intränger i hans hemvist,

vare sig gård, hus eller fartyg, eller

vägrar att därifrån, efter tillsägelse,

sig begiva, eller ock dit sig insmyger

eller där gömmer sig undan, utan att

kunna skälig anledning därtill visa;

straffes med böter, dock ej under tio

riksdaler, eller fängelse i högst sex

månader. Begår någon sådant hemfridsbrott

i uppsåt att annan våldföra;

må, ändå att uppsåtet ej varder

fullbordat, till straffarbete i högst

två år dömas.

11 §•

Brytes hemfrid genom husrannsakan

av obehörig person eller i olaga

ordning; vare straffet böter, dock ej

under tio riksdaler, eller fängelse i

högst sex månader.

12 Kap.

15 §.

Har man eftergjort mynt eller penningesedel,

eller sådan sedel, på sätt

i 14 § sägs, förändrat, och kan av

omständigheterna prövas, att det ej

i bedräglig avsikt skett; straffes ändock,

där han ej av egen drift det

eftergjorda eller förändrade förstört

eller all skadlig verkan därav förebyggt,

med böter, högst etthundra

riksdaler.

18 §.

Har någon, antingen i uppsåt att

begå förfalskning eller missbruk av

svenska allmänna stämplar eller märken,

eller av främmande allmänna

stämplar eller märken, vilka lika med

10 §.

Bryter man annans hemfrid, i fjätt

man med våld, eller eljest emot

hans vilja, intränger i hans hemvist,

vare sig gård, hus eller fartyg, eller

vägrar att därifrån, efter tillsägelse,

sig begiva, eller ock dit sig insmyger

eller där gömmer sig undan, utan

att kunna skälig anledning därtill visa;

straffes med böter eller fängelse

i högst sex månader. Begår någon

sådant hemfridsbrott i uppsåt att annan

våldföra; må, ändå att uppsåtet

ej varder fullbordat, till straffarbete

i högst två år dömas.

11 §•

Brytes hemfrid genom husrannsakan

av obehörig person eller i olaga

ordning; vare straffet böter eller fängelse

i högst sex månader.

12 Kap.

15 §.

Har man eftergjort mynt eller penningesedel,

eller sådan sedel, på sätt

i 14 § sägs, förändrat, och kan av

omständigheterna prövas, att det ej i

bedräglig avsikt skett; straffes ändock,

där han ej av egen drift det''

eftergjorda eller förändrade förstört

eller all skadlig verkan därav förebyggt,

med böter.

18 §.

Har någon, antingen i uppsåt att

begå förfalskning eller missbruk av

svenska allmänna stämplar eller märken,

eller av främmande allmänna

stämplar eller märken, vilka lika med

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

157

svenska anses skola, eller att eftergöra

eller förfalska mynt eller penningesedel,

eller, med vetskap örn annans

uppsåt till sådant brott, förfärdigat

eller anskaffat stamp, märkjärn,

form eller annat verktyg, varmed förfalskningen

verkställas skulle, och

kommer ej brottet till fullbordan; varde

ändock dömd till straffarbete i

högst två år eller fängelse i högst

sex månader.

Har någon utan behörigt uppdrag

förfärdigat sådana stampar, märkjäm,

formar eller verktyg, som i föregående

moment omtalas; varde, ändå

att han örn uppsåt eller vetskap, som

där sägs, ej övertygad varder, straffad

med böter, högst etthundra riksdaler.

Har man, i fall som i denna § sägas,

av egen drift det förfärdigade eller

anskaffade förstört eller obrukbart

gjort; vare från straff fri.

14 Kap.

9 §■

Är någon ouppsåtligen, genom

vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse,

vållande till annans död;

dömes till böter, dock ej under femtio

riksdaler, eller fängelse i högst sex

månader.

Var vållandet synnerligen grovt;

då må till straffarbete i högst två

år dömas.

12 §.

Gör någon uppsåtligen sådan misshandel

å annan, att därav kommer

mindre lyte eller kroppsfel eller lindrigare

sjukdom, än i 10 § sägs; dömes

till fängelse eller straffarbete

i högst två år. Äro omständighe
-

svenska anses skola, eller att eftergöra

eller förfalska mynt eller penningesedel,

eller, med vetskap örn annans

uppsåt till sådant brott, förfärdigat

eller anskaffat stamp, märkjärn,

form eller annat verktyg, varmed

förfalskningen verkställas skulle,

och kommer ej brottet till fullbordan;

varde ändock dömd till straffarbete

i högst två år eller fängelse i högst

sex månader.

Har någon utan behörigt uppdrag

förfärdigat sådana stampar, märkjärn,

formar eller verktyg, som i föregående

moment omtalas; varde, ändå

att han örn uppsåt eller vetskap, som

där sägs, ej övertygad varder, straffad

med böter.

Har man, i fall som i denna §

sägas, av egen drift det förfärdigade

eller anskaffade förstört eller obrukbart

gjort; vare från straff fri.

14 Kap.

9 §.

Är någon ouppsåtligen, genom

vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse,

vållande till annans död;

dömes till böter, dock ej under tio

dagsböter, eller fängelse i högst sex

månader.

Var vållandet synnerligen grovt; då

må till straffarbete i högst två år

dömas.

12 §.

Gör någon uppsåtligen sådan misshandel

å annan, att därav kommer

mindre lyte eller kroppsfel eller lindrigare

sjukdom, än i 10 § sägs; dömes

till fängelse eller straffarbete i

högst två år. Äro omständigheterna

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

terna synnerligen mildrande; må till - böter, dock ej under tjugufem riksdaler,

dömas.

15 §.

Har någon, i uppsåt att göra skada

eller eljest i vredesmod, emot annan

dragit kniv eller svärd, spänt bössa

eller rest annat livsfarligt vapen; då

skall den omständighet, örn skada

sker, vid straffets bestämmande, såsom

försvårande anses; och må i fall,

som i 11 § sägs, där misshandeln

skedde av hastigt mod, så ock för

misshandel, varom i 12 § förmäles,

straffet förhöjas till straffarbete i fyra

år, och för sådan misshandel, som i

13 § nämnd är, till straffarbete i

högst ett år dömas. Kommer ej skada;

vare straffet böter, ej under tio

riksdaler, eller fängelse i högst sex

månader.

17 §.

Är någon ouppsåtligen, på sätt i

9 § sägs, vållande till kroppsskada,

som i 10 § nämnd är; straffes med

böter eller fängelse i högst sex månader.

För vållande till skada, som i 12 §

sägs, vare straffet böter, högst femtio

riksdaler.

21 §.

Har någon, som lider av könssjukdom

i smittsamt skede, med vetskap

eller misstanke därom genom könsumgänge

eller under övande av otukt,

som ej är att till könsumgänge hänföra,

utsatt annan för fara att bliva

smittad; dömes till fängelse eller,

där omständigheterna äro synnerligen

mildrande, till böter, ej under femtio

riksdaler. Blev sjukdomen överförd,

synnerligen mildrande; må till böter

dömas.

15 §.

Har någon, i uppsåt att göra skada

eller eljest i vredesmod, emot annan

dragit kniv eller svärd, spänt bössa

eller rest annat livsfarligt vapen; då

skall den omständighet, örn skada

sker, vid straffets bestämmande, såsom

försvårande anses; och må i fall,

som i 11 § sägs, där misshandeln

skedde av hastigt mod, så ock för

misshandel, varom i 12 § förmäles,

straffet förhöjas till straffarbete i

fyra år, och för sådan misshandel,

som i 13 § nämnd är, till straffarbete

i högst ett år dömas. Kommer

ej skada; vare straffet böter eller

fängelse i högst sex månader.

17 §.

Är någon ouppsåtligen, på sätt i

9 § sägs, vållande till kroppsskada,

som i 10 § nämnd är; straffes med

böter eller fängelse i högst sex månader.

För vållande till skada, som i 12 §

sägs, vare straffet böter.

21 §.

Har någon, som lider av könssjukdom

i smittsamt skede, med vetskap

eller misstanke därom genom könsumgänge

eller under övande av otukt, som

ej är att till könsumgänge hänföra,

utsatt annan för fara att bliva smittad;

dömes till fängelse eller, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande,

till böter, ej under fem dagsböter.

Blev sjukdomen överförd, må

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

159

må straffet höjas till straffarbete i

högst två år.

Har någon på annat sätt, än nu är

sagt, uppsåtligen eller genom grov

vårdslöshet utsatt annan för fara att

bliva smittad av könssjukdom; dömes

till fängelse eller böter. Blev sjukdomen

överförd; må ock i ty fall straffet

höjas till straffarbete i högst

två år.

16 Kap.

10 §.

Böter, som efter någon av föregående

§§ ådömas, må till ett tusen riksdaler

sättas.

11 §•

För smädliga yttranden, hotelser eller

missfirmliga gärningar i andra

fall, än förut sagda äro, botes högst

två hundra riksdaler.

18 Kap.

14 §.

Håller någon hus, där äventyrliga

spel örn penningar eller penningevärde

allmänneligen bedrivas; straffes med

fängelse i högst sex månader eller böter.

Tillåter den, som håller källare,

värdshus eller annat allmänt näringsställe,

att sådant spel där hedrives;

dömes till böter. Var som å ställe,

som nu sagt är, deltager i äventyrligt

spel, straffes med böter, högst tvåhundra

riksdaler.

15 §.

Överlastar sig någon av starka drycker

så, att av hans åtbörder eller orediga

sinnesförfattning synbarligen

straffet höjas till straffarbete i högst

två år.

Har någon på annat sätt, än nu är

sagt, uppsåtligen eller genom grov

vårdslöshet utsatt annan för fara att

bliva smittad av könssjukdom; dömes

till fängelse eller böter. Blev sjukdomen

överförd; må ock i ty fall straffet

höjas till straffarbete i högst två

år.

16 KAP.

(10 § upphäves.)

11 §•

För smädliga yttranden, hotelser

eller missfirmliga gärningar i andra

fall, än förut sagda äro, dömes till böter.

18 KAP.

14 §.

Håller någon hus, där äventyrliga

spel örn penningar eller penningevärde

allmänneligen bedrivas; straffes med

fängelse i högst sex månader eller böter.

Tillåter den, som håller källare,

värdshus eller annat allmänt näringsställe,

att sådant spel där bedrives;

dömes till böter. Var som å ställe,

som nu sagt är, deltager i äventyrligt

spel, straffes ock med böter.

15 §.

Överlastar sig någon av starka drycker

så, att av hans åtbörder eller orediga

sinnesförfattning synbarligen

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

märkas kan, det han drucken är, och

träffas han i sådant tillstånd å ställe,

varom i 11 kap. 15 § förmäles, straffes,

för fylleri, med böter, högst etthundra

riksdaler. Äro omständigheterna

försvårande, vare straffet böter,

ej under tjugufem riksdaler.

19 Kap.

11 §•

Var som uppsåtligen förstörer statens

kanal- eller slussverk eller annan

sådan vattenbyggnad, eller järnvägselier

spårvägsanläggning, eller å desamma,

därtill hörande byggnader,

verk eller inrättningar, eller de för

framfarten å järnväg eller spårväg

använda vagnar eller andra fortskaffningsmedel

gör sådan skada eller eljest

vidtager sådana åtgärder, att fara

eller olycka vid kanal-, järnvägs- eller

spårvägsfartens begagnande eller

allmänt farlig översvämning därav

uppkomma kan; dömes till straffarbete

från och med två till och med sex

år. Kom därav ej olycka, och var

sådan ej heller åsyftad; då må straffet

nedsättas till straffarbete i sex

månader, eller, örn faran var ringa,

till sådant arbete i två månader eller

till fängelse eller böter, dock ej under

etthundra riksdaler.

Fick annan svår kroppsskada eller

död, och var den brottsliges handling

av beskaffenhet, att han bort kunna

inse, att dylik olycka därav var att

befara; dömes gärningsmannen, i förra

fallet, till straffarbete från och

med sex till och med tio år eller på

livstid, och, i senare fallet, till straffarbete

på livstid. Var gärningen ej

av sådan beskaffenhet, som nämnd är,

men fick annan därav svår kroppsska
-

märkas kan, det han drucken är, och

träffas han i sådant tillstånd å ställe,

varom i 11 kap. 15 § förmäles, straffes,

för fylleri, med böter, högst etthundra

riksdaler. Äro omständigheterna

försvårande, vare straffet böter

från och med tjugufem till och med

femhundra riksdaler.

19 KAP.

11 §.

Var som uppsåtligen förstörer statens

kanal- eller slussverk eller annan

sådan vattenbyggnad, eller järnvägseller

spårvägsanläggning, eller å desamma,

därtill hörande byggnader,

verk eller inrättningar, eller de för

framfarten å järnväg eller spårväg använda

vagnar eller andra fortskaffningsmedel

gör sådan skada eller eljest

vidtager sådana åtgärder, att fara

eller olycka vid kanal-, järnvägseller

spårvägsfartens begagnande eller

allmänt farlig översvämning därav

uppkomma kan; dömes till straffarbete

från och med två till och med sex år.

Kom därav ej olycka, och var sådan

ej heller åsyftad; då må straffet nedsättas

till straffarbete i sex månader,

eller, örn faran var ringa, till sådant

arbete i två månader eller till fängelse

eller böter, dock ej under tio dagsböter.

Fick annan svår kroppsskada eller

död, och var den brottsliges handling

av beskaffenhet, att han bort kunna

inse, att dylik olycka därav var att

befara; dömes gärningsmannen, i förra

fallet, till straffarbete från och

med sex till och med tio år eller på

livstid, och, i senare fallet, till straffarbete

på livstid. Var gärningen ej

av sådan beskaffenhet, som nämnd är,

men fick annan därav svår kroppsska
-

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 188.

161

da eller död, eller åstadkoms allmänt

farlig översvämning; varde gärningsmannen

dömd till straffarbete från

och med fyra till och med åtta år.

17 §.

Sprider någon uppsåtligen ut kreaturssjuka,

som smittsam och farlig är;

dömes till straffarbete från och med

två till och med sex år.

Bryter någon veterligen emot de föreskrifter,

som till förekommande eller

hämmande av kreaturssjuka givna

äro: kommer sjuka av den gärning;

dömes till fängelse eller till straffarbete

i högst ett år. Äro omständigheterna

mildrande eller kommer ej sjuka

av gärningen; vare straffet böter från

och med tio till och med ett tusen riksdaler.

22 §.

Den, som ouppsåtligen, genom vårdslöshet,

oförsiktighet eller försummelse,

är vållande till eldskada å annans

egendom eller till förödelse därå efter

ty i 6 § sägs, eller till skeppsbrott,

eller till sådan skada eller översvämning,

som i 11 § nämnd är, eller därtill

att fara uppstått för begagnande

av verk, byggnad eller anläggning, som

i sist sagda § omförmäles, eller till utspridande

av smittsam och farlig

kreaturssjuka; straffes med fängelse

i högst sex månader eller böter.

Är någon, på sätt nu sagt är, vållande

till skada å fyr- eller känningsbåk

eller annat sådant tecken, som i

10 § nämnt är, eller till fara för utspridande

av smittsam och farlig kreaturssjuka;

straffes med böter. För

dylikt vållande till skada, hinder, uppehåll

eller fara, som i 12 eller 13 §

omförmäles, eller till skada, som i 15 §

sägs, vare bot högst tvåhundra riksdaler.

ela eller död, eller åstadkoms allmänt

farlig översvämning; varde gärningsmannen

dömd till straffarbete från och

med fyra till och med åtta år.

17 §.

Sprider någon uppsåtligen ut kreaturssjuka,

som smittsam och farlig är;

dömes till straffarbete från och med

två till och med sex år.

Bryter någon veterligen emot de föreskrifter,

som till förekommande eller

hämmande av kreaturssjuka givna

äro: kommer sjuka av den gärning;

dömes till fängelse eller till straffarbete

i högst ett år. Äro omständigheterna

mildrande eller kommer ej

sjuka av gärningen; vare straffet

böter.

22 §.

Den, som ouppsåtligen, genom vårdslöshet,

oförsiktighet eller försummelse,

är vållande till eldskada å annans egendom

eller till förödelse därå efter ty i

6 § sägs, eller till skeppsbrott, eller

till sådan skada eller översvämning,

som i 11 § nämnd är, eller därtill att

fara uppstått för begagnande av verk,

byggnad eller anläggning, som i sist

sagda § omförmäles, eller till utspridande

av smittsam och farlig kreaturssjuka;

straffes med fängelse i

högst sex månader eller böter.

Är någon, på sätt nu sagt är, vållande

till skada å fyr- eller känningsbåk

eller annat sådant tecken, som i

10 § nämnt är, eller till fara för utspridande

av smittsam och farlig kreaturssjuka

eller till skada, hinder, uppehåll

eller fara, som i 12 eller 13 §

omförmäles, eller till skada, som i 15 §

sägs; straffes med böter.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 16b käft. (Nr 188.)

11

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Vad i denna § om statens kanal- eller

slussverk, annan sådan vattenbyggnad,

järnväg, spårväg, elektrisk ledning

för belysning, för uppvärmning

eller för överföring av drivkraft, telegraf-

eller telefoninrättning är stadgat,

må ock å dylik, av enskilda personer,

menigheter eller bolag inrättad

anläggning tillämpas, örn Konungen

förordnat, att sådan anläggning skall

lika skydd, som statens, njuta.

22 Kap.

6 §•

Tillvällar sig någon svikligen, i

uppsåt att skada göra eller fördel sig

eller annan bereda, utövning av ämbete

eller tjänst; dömes till straffarbete

från och med sex månader till

och med två år. Äro omständigheterna

synnerligen försvårande; må tiden

för straffarbetet till fyra år höjas.

Giver man sig eljest obehörigen ut

för ämbets- eller tjänsteman och utövar

något av vad till dennes befattning

hörer; dömes till böter, dock ej

under femtio riksdaler, eller fängelse

i högst ett år.

17 §.

Uppgiver någon i orlovssedel eller

annan sådan enskild handling, som

i 12 kap. 5 § nämnes, vad han vet

osant vara, och därav annan vilseledas

eller skadas kan; bote högst

etthundra riksdaler.

24 Kap.

2 §.

Den, som å annans skog eller mark

olovligen svedjar eller verkställer

Vad i denna § örn statens kanaleller

slussverk, annan sådan vattenbyggnad,

järnväg, spårväg, elektrisk

ledning för belysning, för uppvärmning

eller för överföring av drivkraft,

telegraf- eller telefoninrättning är

stadgat, må ock å dylik, av enskilda

personer, menigheter eller bolag inrättad

anläggning tillämpas, örn Konungen

förordnat, att sådan anläggning

skall lika skydd, som statens, njuta.

22 Kap.

6 §.

Tillvällar sig någon svikligen, i uppsåt

att skada göra eller fördel sig

eller annan bereda, utövning av ämbete

eller tjänst; dömes till straffarbete

från och med sex månader till

och med två år, Äro omständigheterna

synnerligen försvårande; må

tiden för straffarbetet till fyra år

höjas.

Giver man sig eljest obehörigen ut

för ämbets- eller tjänsteman och utövar

något av vad till dennes befattning

hörer; dömes till böter, dock ej

under fem dagsböter, eller fängelse i

högst ett år.

17 §.

Uppgiver någon i orlovssedel eller

annan sådan enskild handling, som i

12 kap* 5 § nämnes, vad han vet osant

vara, och därav annan vilseledas eller

skadas kan; straffes med böter.

24 Kap.

2 §.

Den, som å annans skog eller mark

olovligen svedjar eller verkställer

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

163

torv- eller ljungbränning, straffes

med böter, dock ej under femtio riksdaler,

eller fängelse.

3 §.

Fäller, syrer eller bläcker man olovligen

träd å annans skog eller mark,

i uppsåt att trädet eller något därav

sig eller annan tillägna, eller tager

olovligen där växande gräs, torv eller,

av växande träd, ris, gren, näver,

bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda;

varde, evad han det bortfört eller

ej, straffad för åverkan, där ej

efter 20 kap. gärningen skall annorledes

anses; och vare straffet böter,

högst ett tusen riksdaler, eller fängelse

i högst sex månader. Äro omständigheterna

synnerligen försvårande:

då må till straffarbete i högst ett

år dömas.

5 §•

Delägare i samfälld skog eller

mark, som olovligen därå svedjar eller

verkställer torv- eller ljungbränning;

bote från och med tjugu till

och med tvåhundra riksdaler.

8 §•

Släpper någon med uppsåt olovligen

kreatur på annans ägor; bote

från och med tio till och med tvåhundra

riksdaler. Missbrukar man

betesrätt å samfälld mark; vare bot

högst etthundra riksdaler.

12 §.

Jagar någon olovligen i annans hägnade

jaktpark eller djurgård; dömes

till böter.

Har han därvid fällt, sårat eller

fångat älg, hjort, rådjur, ren eller

svan; straffes med fängelse i högst

torv- eller ljungbränning, straffes

med böter, dock ej under fem dagsböter,

eller fängelse.

3 §.

Fäller, syrer eller Häcker man

olovligen träd å annans skog eller

mark, i uppsåt att trädet eller något

därav sig eller annan tillägna,

eller tager olovligen där växande

gräs, torv eller, av växande träd, ris,

gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter

eller kåda; varde, evad han det

bortfört eller ej, straffad för åverkan,

där ej efter 20 kap. gärningen skall

annorledes anses; och vare straffet

böter eller fängelse i högst sex månader.

Äro omständigheterna synnerligen

försvårande: då må till straffarbete

i högst ett år dömas.

5 §•

Delägare i samfälld skog eller

mark, som olovligen därå svedjar eller

verkställer torv- eller ljungbränning;

straffes med böter.

8 §.

Släpper någon med uppsåt olovligen

kreatur på annans ägor, eller

missbrukar man betesrätt å samfälld

mark; straffes med böter.

12 §.

Jagar någon olovlig en å annans

jaktområde; dömes till böter.

13 §.

Har någon, som olovligen jagat i

annans hägnade jaktpark eller djurgård,

därvid fällt, sårat eller fångat

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

sex månader eller böter, dock ej under

femtio riksdaler.

13 §.

För olovlig jakt å annans jaktområde,

som ej till jaktpark eller djurgård

inhägnat är, botes högst tvåhundra

riksdaler.

År djur, som i 12 § 2 mom. sägs,

därvid fällt, sårat eller fångat; vare

straffet böter, ej under tjugu riksdaler.

14 §.

Den, som olovligen fiskar i annans

fiskevatten eller sätter ut fast fiskeredskap

i vatten, där fiskerätt tillkommer

varje svensk undersåte, eller

genom grävning eller annorledes drager

till sig annans fiske eller genom

stängsel eller fiskeredskap avhåller

fisk från annans fiskevatten, dömes

till böter. Missbrukar delägare sin

rätt i samfällt fiske; vare bot högst

etthundra riksdaler.

25 Kap.

21 §.

Böter, som efter 5 § 3 morn., 6, 10,

14, 16 eller 17 § ådömas, må sättas

högst till beloppet för ett år av den

lön och övriga inkomst, som åtfölja

det ämbete, vari den skyldige sig förbrutit.

Är ej med det ämbete viss

lön eller annan inkomst förenad; vare

hot högst ett tusen riksdaler.

älg, hjort, rådjur, ren eller svan;

vare straffet fängelse i högst sex månader

eller böter, ej under fem dagsböter.

14 §.

Den, som olovligen fiskar i annans

fiskevatten eller sätter ut fast fiskeredskap

i vatten, där fiskerätt tillkommer

varje svensk undersåte, eller

genom grävning eller annorledes

drager till sig annans fiske eller genom

stängsel eller fiskeredskap avhåller

fisk från annans fiskevatten,

dömes till böter. Missbrukar delägare

sin rätt i samfällt fiske; vare lag

samma

(25 kap. 21 § uppbäves.)

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1932; dock skall äldre lag äga

tillämpning vid bestämmande av straff

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

165

Strafflagen för

krigsmakten.

U1 §•

Har i disciplinmål någon uppsåtligen

med straff belagt eller hos annan,

som innehar bestraffningsrätten,

till bestraffning angivit den han visste

oskyldig vara, skall den brottslige,

örn han är officer eller underofficer,

avsättas och förklaras ovärdig att i

rikets tjänst vidare nyttjas samt dessutom

dömas till fängelse i högst sex

månader eller böter högst ett tusen

kronor. Hör den brottslige till manskapet,

skall han dömas till fängelse

i högst sex månader, sträng arrest i

minst tre dagar, skärpt arrest i minst

fem dagar eller vaktarrest i minst tio

dagar.

Har någon icke av ont uppsåt, men

ändå utan laga skäl, av förhastande

eller oförstånd, med straff belagt eller

gjort angivelse mot annan i disciplinmål;

dömes den brottslige, örn han

är officer eller underofficer, till böter,

beräknade efter 25 kap. 21 § allmänna

strafflagen, eller mistning av

ämbete eller tjänst på viss tid eller,

där omständigheterna äro synnerli
-

för brott, vilket, enligt vad i tryckfrihetsförordningen

är stadgat, skall

straffas efter allmän lag, så ock för

brott, begånget före lagens ikraftträdande.

Kungl. Majrts förslag.

Härigenom förordnas, att lil §

strafflagen för krigsmakten skall erhålla

följande ändrade lydelse:

lil §•

Har i disciplinmål någon uppsåtligen

med straff belagt eller hos annan,

som innehar bestraffningsrätten,

till bestraffning angivit den han visste

oskyldig vara, skall den brottslige,

om han är officer eller underofficer,

avsättas och förklaras ovärdig att i

rikets tjänst vidare nyttjas samt dessutom

dömas till fängelse i högst sex

månader eller böter. Hör den brottslige

till manskapet, skall han dömas

till fängelse i högst sex månader,

sträng arrest i minst tre dagar,

skärpt arrest i minst fem dagar eller

vaktarrest i minst tio dagar.

Har någon icke av ont uppsåt, men

ändå utan laga skäl, av förhastande

eller oförstånd, med straff belagt eller

gjort angivelse mot annan i disciplinmål;

dömes den brottslige, örn han

är officer eller underofficer, till böter

eller mistning av ämbete eller

tjänst på viss tid eller, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande,

till avsättning och, örn han hör till

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

gen försvårande, till avsättning och, manskapet, till disciplinstraff eller

om han hör till manskapet, till disci- fängelse i högst sex månader,

plinstraff eller fängelse i högst sex

månader.

Denna lag träder i kraft den 1 ja- nuari 1932; dock skall äldre lag äga

tillämpning vid bestämmande av straff

för brott, begånget före lagens ikraft- trädande.

Stockholm 1931. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

310515

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

1

Bilaga.

Nr 194.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag med

vissa bestämmelser örn bötesstraffet (böteslag); given

Stockholms slott den 24 februari 1927.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag med vissa bestämmelser örn bötesstraffet

(böteslag).

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Johan C. W. Thyrén.

Bihang till riksdagens protokoll 19% 7.

1 sami.

166 käft.

CNr 194.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 19h.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser om bötesstraffet (böteslag).

Härigenom förordnas, att utan hinder av vad i lag eller författning finnes

stadgat häremot stridande skall gälla som följer:

1 §•

Bötesstraff enligt strafflagen eller strafflagen för krigsmakten skall ådömas

i visst antal dagsböter.

2 §•

Dagsböternas antal bestämmes efter brottets svårhet enligt en skala, vari

antalet dagsböter, i förhållande till de i strafflagen för varje fall utsatta böter,

utgör en femtedel, så att en dagsbot svarar mot fem riksdaler, två dagsböter

svara mot tio riksdaler, och så vidare.

Tillika fastställes, efter ty med hänsyn till den sakfälldes inkomst, förmögenhet,

försörjningsskyldighet och andra levnadsförhållanden prövas skäligt,

visst belopp i penningar, som skall för honom anses utgöra en dagsbot.

I utslaget skall ock angivas det penningbelopp, som efter dagsböternas antal

och det för varje dagsbot fastställda beloppet skall i böter för brottet gäldas.

3 §•

Vad ovan stadgats skall icke äga tillämpning i fråga örn straff, som ådömes

i tryckfrihetsmål eller efter 11 kap. 15 §, 18 kap. 15 § eller 22 kap. 19 §

första stycket eller 20 § strafflagen eller som bestämmes enligt 25 kap. 21 §

första punkten samma lag.

4 §•

Jämväl vid utmätande av bötesstraff, som ej är att ådöma i dagsböter, skall

skäligt avseende fästas vid den sakfälldes ekonomiska villkor.

5 §•

Varder någon av domstol eller poliskammare dömd till bötesstraff, må i

utslaget kunna medgivas anstånd med böternas erläggande högst sex månader,

räknat från den dag, utslaget i vad angår bötesstraffet vinner laga kraft.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 19Jf.

3

6 §.

Vid förvandling till fängelse av bötesstraff, som ådömts i dagsböter, skall

varje dagsbot räknas till fem riksdaler.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928, men skall ej äga tillämpning

vid bestämmande av straff för brott, som begåtts före sagda dag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 11 januari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosén,

Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Thyrén anför:

»En av de svagaste punkterna i vårt såväl som de flesta andra länders

straffsystem utgör onekligen bötesstraffet, och detsamma har också sedan

länge varit föremål för en skarp kritik. Grunden härtill är framförallt, att

såsom bötesstraffet för närvarande är anordnat möjlighet saknas att vid dess

bestämmande taga tillräcklig hänsyn till brottslingens ekonomiska ställning.

Detta medför tydligen, att straffet kommer att verka i hög grad ojämnt. Eör

den förmögne innebär ett bötesstraff, även örn det uppgår till det i lag bestämda

maximum, icke något kännbart lidande och saknar således förmåga att påverka

den brottsliga viljan. Men samma belopp, som för den förmögne är av

ringa eller ingen betydelse, kan för den mindre bemedlade spela en sådan roll,

att dess gäldande för honom innebär ett mycket kännbart straff. Denna ojämnhet

medför även, att bötesstraffet av det allmänna rättsmedvetandet knappast

på allvar uppfattas såsom straff, utan snarare såsom någonting liknande skadestånd,

en av brottslingen till samhället utbetalad ersättning för den gjorda rättskränkningen,

allt efter kränkningens uppskattning i penningar.

Inom riksdagen har vid olika tillfällen i motioner påyrkats en reformering

av bötesstraffet i syfte, att detsamma så vitt möjligt kunde avpassas efter

den brottsliges ekonomiska ställning. Riksdagen har även själv anslutit sig

till dessa krav i skrivelse den 25 april 1908, däri anhölls, att Kungl. Maj:t måtte

taga i övervägande, huruvida icke gällande stadganden rörande såväl själva

bötesstraffet som bötesförvandlingsstraffet borde ändras i närmare angivna avseenden,

samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill detta övervägande

kunde giva anledning. Vid föredragning den 19 februari 1909 av nämnda

skrivelse anmärkte dåvarande chefen för justitiedepartementet, att densamma

snarast torde böra föranleda en fullständig revision av bestämmelserna rörande

botes- och förvandlingsstraffen, då det icke vore tillrådligt att begränsa

uppgiften till allenast de av riksdagen anvisade frågorna. Kungl. Maj:t upp
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

5

drog därpå åt mig att dels verkställa en utredning rörande de ändringar i gällande

lagstiftning, vilka i nämnda avseende kunde befinnas lämpliga, dels på

grundvalen av denna utredning framlägga utkast till sådana ändringsförslag.

Den av mig i anledning av berörda uppdrag verkställda utredning har framlagts

i ''Principerna för en strafflagsreform’, utgiven under åren 1910—1914.

På grundvalen av denna utredning har jag den 3 januari 1916 framlagt ett

förberedande utkast till strafflag, allmänna delen. Genom beslut den 10 mars

1916 har Kungl. Maj:t därefter uppdragit åt en straff lagskommission att med

föranledande av nyssnämnda utkast ävensom övriga av mig verkställda förarbeten

till en ny strafflagstiftning avgiva yttrande rörande huvudgrunderna

för en sådan lagstiftning. Sedan planen för kommissionens verksamhet genom

Kungl. Majrts beslut den 8 april 1919 så till vida ändrats, att det åt kommissionen

givna uppdraget skulle anses gälla avgivande av förslag till lagtext

jämte motiv rörande de ämnen, som falla inom strafflagens allmänna del,

har kommissionen den 20 februari 1923 avgivit förslag till strafflag, allmänna

delen, samt förslag till lag angående villkorlig frigivning.

Huvudbristen hos det nuvarande bötesstraffet är, såsom förut berörts, att

det verkar i hög grad ojämnt. Ett medel att minska denna ojämnhet utgör bötesstraffets

proportionaliserande efter den brottsliges betalningsförmåga.

De flesta utländska strafflagar och strafflagsförslag, som sökt genomföra

principen örn bötesstraffets proportionaliserande, hava inskränkt sig till att

höja bötesstraffets allmänna maximum samt i sammanhang därmed föreskriva,

att vid straffets bestämmande skall tågås hänsyn till brottslingens ekonomiska

förhållanden. Denna ståndpunkt intages av den norska strafflagen

(1902), den tyska ''Yerordnung liber Yermögensstrafen und Bussen’ (1924),

det österrikiska förslaget (1912), det schweiziska förslaget (1918) och det

italienska förslaget (1921). Bötesbeloppets allmänna maximum sättes i norska

strafflagen till 10,000 kronor, i den tyska lagen till 10,000 guldmark, i det österrikiska

förslaget till 50,000 Krönen och i det italienska förslaget till 100,000

lire. Det schweiziska förslaget uppställer ej något maximum. Även i svensk

lagstiftning har under de senare åren inom specialstraffrättens område framträtt

en tydlig tendens att genom höga bötesmaxima söka ernå en önskvärd proportionalisering

av bötesstraff.

Det nu angivna sättet att söka vinna en proportionalisering av bötesstraffet

kan emellertid icke anses tillfredsställande. Bristen är framför allt av

praktisk natur och ligger i den oklarhet, som kommer att vidlåda bötesdomen.

Örn vid bötesbeloppets bestämmande domstolen skall i en och samma

mätningsakt taga hänsyn till såväl brottets svårhet som brottslingens

ekonomiska ställning, kommer tydligen straffets förmåga att vara uttryck

för den grad, vari rättsordningen ogillar det skedda samhällsangreppet,

att fullständigt utplånas. Domen ger, med andra ord sagt, icke något som helst

besked om huru svårt domaren ansett brottet vara. Varken den dömde eller

allmänheten kan veta, huruvida ådömandet av ett högt bötesstraff berott därpå,

att brottet varit av svår beskaffenhet, eller därpå, att den dömde ansetts

befinna sig i en synnerligen god ekonomisk ställning. Och ännu betänkligare

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. May.ts proposition nr 194.

är måhända, att, omvänt, ett mycket lågt bötesbelopp kan synas utvisa, att

brottet varit synnerligen obetydligt, under det att den verkliga anledningen till

det låga bötesbeloppet är den dömdes nästan fullständiga medellöshet. De

nu framhållna konsekvenserna av bötesdomens oklarhet skulle tydligen i särskilt

i hög grad göra sig gällande för det fall, att man i ett land, där hittills bötesbeloppet

fastställts utan hänsyn till den dömdes betalningsförmåga, plötsligen

övergår till utdömande av bötesbelopp, som variera med betalningsförmågan.

För att bötesdomen skall kunna giva tydligt besked på en gång om brottets

svårhet och om den brottsliges betalningsförmåga måste den proportionalisering

av böterna, som hänför sig till brottslingens ekonomiska ställning, ske genom

en självständig akt. Och denna akt måste i domen hållas skild från den prövning,

som avser att bestämma det straff, vilket motsvarar brottsligheten i det

föreliggande fallet. Bötesdomen måste således uttryckligen uppdelas i två moment,

av vilka det ena helt och hållet beror av brottets svårhet, under det att

det andra varierar med betalningsförmågan.

En dylik tanke framträder redan i den gamla portugisiska lagen av år 1852

och har därifrån övergått i nuvarande lag av år 1886. Bötesstraffet utsättes

där i multipler av ’dagsinkomsten‘, vilken inom i lagen angivna gränser fastställes

av domstolen. Det svenska förberedande utkastet stadgar, att bötesstraffet

skall utsättas i visst antal dagsböter och dagsbotens belopp bestämmas

med hänsyn till betalningsförmågan. Bötesbeloppet framgår sålunda ur en

multiplikation av två faktorer, dagsbotsantalet, som utvisar brottslighetens

grad, och dagsbotsbeloppet, som varierar med betalningsförmågan. Denna

ståndpunkt har i Finland år 1921 upptagits till gällande lag samt intages

jämväl av det svenska kommissionsförslaget, av det år 1923 avgivna danska

kommissionsförslaget samt av det år 1924 framlagda danska regeringsförslaget.

Upptagandet av denna princip, »dagsbotsprincipen», innesluter åtskilliga

frågor: omfånget för principens tillämpning, särskilt med hänsyn till motsatsen

mellan allmän strafflag och specialstraffrätt; fastställande av en dagsbotskala;

de närmare grunderna för dagsbotsbeloppets fixerande; ävensom, med avseende

på verkställigheten, frågan örn rätt till avbetalning och den därmed nära sammanhängande

örn frist för böternas erläggande samt frågan örn förvandling av

bötesstraffet, där detta icke låter sig såsom sådant verkställas.

Beträffande dagsbotsprincipens omfång har den finska lagen (1921) uppställt

densamma utan någon som helst begränsning vad angår egentliga bötesstraff;

därutöver gäller den även ''straff, som under namn av vite ådömes’

men icke ''vite såsom tvångsmedel’. Även de danska förslagen indraga vissa

områden av specialstraffrätten. Däremot göra de svenska förslagen dagsbotsprincipen

i första hand tillämplig blott inom den allmänna strafflagens område

och lämna frågan öppen, i huru stor utsträckning den bör komma till tillämpning

inom specialstraffrätten.

I fråga örn dagsbotskalan har det svenska utkastet uppställt en allmän sådan

å 1-—200 och den finska lagen å 1—300 dagsböter. Däremot hava det svenska

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

7

kommissionsförslaget och de båda danska förslagen nöjt sig nied en skala å

1—90 dagsböter. Denna olikhet lärer emellertid icke få anses innebära en

skillnad med avseende på graden av den brottslighet, som överhuvud kan bestraffas

med dagsböter; i varje fall torde detta gälla förhållandet mellan det

svenska utkastet och det svenska kommissionsförslaget, vilka båda hava samma

minimum för det direkta frihetsstraffet (3 månader) och sålunda få anses

överensstämma dari, att de låta det allmänna bötesmaximum na upp åtminstone

till denna punkt. Olikheten torde sålunda huvudsakligen bestå däri, att samma

område av straffbarhet indelas i ett större eller mindre antal grader eller

med andra ord att nyanseringen genomföres mer eller mindre långt.

Grunderna för dagsbots feeZoppeis fixerande hava i det svenska utkastet så

bestämts, att dagsbots beloppet, trots namnet dagsbot, ingalunda sammanfaller

med inkomsten per dag, utan domstolen har att efter prövning av alla på betalningsförmågan

inverkande omständigheter fritt bestämma beloppet. Begreppet

dagsbot är således en rent artificiell bötesenhet. Denna tanke genomgår

alla hithörande lagstiftningsverk. Härvid komma tydligen till beaktande de

stora olikheter, som framträda mellan stadigvarande och tillfällig inkomst, inkomst

av kapital eller av arbete, vistelse på dyrare eller billigare ort, mer eller

mindre omfattande försörjningsskyldighet o. s. v. En annan inverkande omständighet

kan, såsom den svenska strafflagskommissionen i sina motiv framhåller,

vara, att den tilltalade förut ådömts ett bötesstraff, som ännu icke till

fullo guldits. Därigenom kan hans betalningsförmåga hava så nedsatts, att

vid det nya bötesstraffets ådömande dagsboten bör bestämmas till lägre belopp

än i den tidigare bötesdomen, även örn hans förhållanden i övrigt äro oförändrade.

I det svenska utkastet likasom i de två danska förslagen uppställas

inga gränser för domstolens fria prövning. Den finska lagen föreskriver, att

bestämmandet skall ske ’i enlighet med den medelinkomst per dag den sakfällde

vid tiden har eller kunde hava’. Det svenska kommissionsförslaget åter stadgar

såväl ett minimum av en krona som ett maximum av ettusen kronor för

dagsbotsbeloppet.

Beträffande verkställigheten hava alla förslagen under olika utformning

medgivit den bötfällde frist för böternas inbetalning samt rätt att erlägga böterna

genom avbetalningar. Finska lagen har däremot icke upptagit nagotdera.

Det sista beror emellertid icke på någon principiellt avvikande uppfattning hos

lagstiftaren, utan därpå, att reformen i Finland till sin natur var partiell och

provisorisk och att man därför icke fann lämpligt att sammankoppla densamma

med de mera omfattande förändringar i lagstiftningen, som nämnda verkställighetsformer

skulle medfört.

Den i modern lagstiftning understundom framträdande tanken att låta förvandlingsstraffet

såsom sadant fullkomligt bortfalla och ersätta det med en

bestämmelse, varigenom uppsåtlig eller vårdslös underlåtenhet att betala adömda

böter behandlas såsom ett självständigt brott, har icke i något av de lagverk,

som upptaga dagsbotsprincipen, helt genomförts. Närmast nämnda

ståndpunkt står emellertid det svenska utkastet, som stadgar, att, där ådömda

böter icke erlagts, ny lagföring skall äga rum och ett förvandlingsstraff ådömas,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 19Jf.

vars storlek bestämmes med fästat avseende visserligen på brottets beskaffenhet

men därjämte även på graden av den dömdes tredska att betala; förvandlingsstraff

inträder emellertid även, örn den dömde i sistnämnda avseende är alldeles

utan skuld. Svenska kommissionsförslaget har så till vida modifierat

utkastets ståndpunkt, att domstolen visserligen utsätter ett efter fasta normer

beräknat förvandlingsstraff samtidigt med bötesbeloppet men att förvandlingsstraffet

kan såväl, under förutsättning av tredska, på åklagarens yrkande höjas,

som, under förutsättning av oförvållad oförmåga att betala, på den bötesdömdes

yrkande sänkas. De danska förslagen hava en fast förvandlingsnorm men giva

domstolen befogenhet att, där den dömde är utan skuld till betalningens uteblivande,

åtminstone temporärt låta förvandlingsstraffet bortfalla. Den finska

lagen har en fast förvandlingsnorm och känner ingen rubbning av det på förhand

ådömda förvandlingsstraffet — alltså lika med gällande svensk rätt.

— Ett jämförelsevis högt minimum för förvandlingsstraffet stadgas såväl

i det svenska utkastet (30 dagar, undantagsvis 8 dagar) och det svenska kommissionsförslaget

(20 dagar, undantagsvis 8 dagar) som i den finska lagen

(10 dagar); enligt de danska förslagen kan däremot förvandlingsstraffet sättas

så lågt som till 2 dagar. — Förvandlingsstraffets maximum, såvitt rör dagsböter,

är i alla dessa lagverk detsamma, nämligen 3 månader. — I alla lagverken

framträder sålunda, mer eller mindre starkt, tanken att genom att göra förvandlingsstraffet

allvarligare, än det för närvarande är, öva ett starkt tryck på

den dömde att betala böterna.

Att i svensk rätt på ett fullt rationellt sätt genomföra dagsbotsprincipen lärer

icke låta sig göra genom en partiell reform. För att icke de absolut höga bötesbelopp,

som kunna bliva en följd av denna princip, skola både av den dömde och

av det allmänna rättsmedvetandet uppfattas såsom svårare straff än de mindre

frihetsstraffen, mäste frihetsstraffets minimum icke oväsentligt höjas, vilket

ater förutsätter en omläggning av en stor del av de särskilda brottsbestämningarna.

Vidare mäste, utan avseende på den formella skillnaden mellan allmän

strafflag och specialförfattningar, alla sådana bötesstraff, vilka knyta sig till

verkliga brott, underkastas dagsbotssystemet, till skillnad från de förseelser

av politinatur, där det icke är fråga örn en rättsstridig vilja och vilka sålunda

falla utom begreppen brott och straff i egentlig mening. Ett sådant skiljande

förutsätter emellertid en överarbetning av specialstraffrätten och skulle så

mycket mindre kunna åstadkommas genom'' någon enkel regel, som specialstraffrättens

straffsatser, tillkomna på mycket olika tider, vila på mycket olikartad

grund: under det lagstiftaren i många fall, särskilt i äldre lagstiftning, uppenbarligen

icke åsyftat något hänsyntagande till den dömdes förmögenhetsställning,

är i senare lagstiftning ofta det motsatta förhållandet lika uppenbart. Bestämmelser

örn lagstadgad frist för böternas betalning, vilken måste utgöra en

förutsättning för lagstadgad rätt till avbetalning, kunna med nuvarande konkurrensregler

knappast undgå att bliva ganska invecklade; dessutom sammanhänger

saväl avbetalning och avarbetande av böterna (därest man ville försöka

sistnämnda väg) som överhuvud beviljande av frist nära med en reformerad

lösdrivarlagstiftning. Än vidare kan en rationell anordning av förvandlings
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

9

straffet, vilken forin därför som än må väljas, svårligen undgå att ställa ökade

krav på såväl domstolar som åklagare och blir därför icke lätt att genomföra

annat än i samband med en processreform.

Finlands exempel lärer emellertid visa, att det är fullkomligt möjligt — och

därför även avgjort tillrådligt — att utan avvaktan på en fullständig reform av

hela straffrätten genomföra dagsbotsprincipen så långt det utan större svårighet

kan ske. Och någon egentlig svårighet lärer det icke möta att genomföra

den inom den allmänna strafflagens område, såvida man i fråga örn verkställigheten,

däri innefattat även förvandling av straffet, tills vidare nöjer sig med

nuvarande rättsregler. Den motsats, som ett sådant tillvägagångssätt kunde

synas framkalla mellan den allmänna strafflagens och specialstraffrättens områden,

torde kunna väsentligt mildras därigenom, att domaren, vid utmätande

av bötesstraff enligt specialstraffrätt, tager så stor hänsyn till den dömdes

förmögenhetsförhållanden, som straffskalan i fråga skäligen medger; såsom

redan anmärkts, lärer detta, för en stor del av den på senare tider tillkomna

specialstraffrätten, icke innebära någon avvikelse från lagstiftarens intentioner.

— Den finska lagen har, såsom redan nämnts, icke iakttagit ifrågavarande

begränsning utan uppställt en gemensam regel för allmän strafflag och specialstraffrätt.

Men det är också just på denna punkt, som man i Finland haft anmärkningar

mot lagens praktiska verkningar.

Beträffande dagsbots&aZan har man vid en partiell reform, sådan den här

föreslagna, att erinra sig, att området av den brottslighet, som skall beläggas

med böter, förblir alldeles oförändrat. Det finnes således ingen anledning att

operera med flera grader för straffmätningen än som för närvarande förekomma.

Och då det i praktiken knappast inträffar, att böter utdömas annat än

i femtal eller tiotal riksdaler, kommer man de nuvarande graderingsmöjligheterna

tillräckligt nära genom att låta dagsbotskalan innefatta så många stadier

(räknat efter antalet hela dagsböter), som den hittillsvarande penningbotskalan

innehåller femtal riksdaler, så att en penningbotskala från och med 5 till och

med 500 riksdaler motsvaras av en dagsbotskala från och med 1 till och med

100 dagsböter. På samma sätt kommer det i några fall stadgade maximum av

1,000 riksdaler att motsvaras av 200 dagsböter, ett maximum av 100 riksdaler

att motsvaras av 20 dagsböter o. s. v. De få fall i den allmänna strafflagen,

där lagstiftaren använt en annan grund för bötesskalan än ett fixt penningbelopp

(underlåtenhet att lysa hittegods 22:19 första stycket; bodräkt 22:20;

ämbetsbrott 25:21 första punkten) böra lämnas orubbade.

Dagsbotsbeloppet måste givetvis bestämmas genom fri prövning av domstolen.

I Finland, vars erfarenhet särskilt i denna punkt naturligen är av största

betydelse, synes därvid i allmänhet så tillgå, att, där den sakfällde intager

en viss medelställning i fråga örn betalningsförmåga, dagsbotsbeloppet sättes

till 10 ä 15 mark; endast där betalningsförmågan mera markerat skiljer sig

från denna medelnivå, går man däröver eller därunder. Beloppet lärer dock

icke gärna hava satts högre än några hundra mark och vanligen icke lägre än

1 eller V2 mark; undantagsvis lära dock hava förekommit dagsbotsbelopp ända

ned till 5 penni (för fattighjon). Säkerligen vore det icke heller klokt att vid

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

systemets första upptagande i lagstiftning försöka ett exakt genomförande av

den i och för sig fullt berättigade strävan att åstadkomma samma ekonomiska

lidande för alla bötesdömde av samma brottslighetsgrad; detta framför allt, såsom

ovan nämnts, av hänsyn till gällande lags minimum för frihetsstraff och

den därmed sammanhängande frågan örn det minimum av förvandlingsstraff,

vartill man är nödsakad att nedgå. Men även bortsett härifrån torde det icke

vara lämpligt att alltför hastigt övergå från ett rent objektivt utmätande av

bötesbeloppet, där intet avseende fästs vid betalningsförmågan, till ett fullt

konsekvent genomförande av den nya principen: för folkets rättsuppfattning

skulle det bliva obegripligt, att förseelser, som hittills sonats med några riksdaler,

plötsligen belädes med flere tusen riksdalers böter. Tillsvidare torde man

därför böra nöja sig med att åt domstolen bereda tillfälle att efter omständigheterna

fästa skäligt avseende vid olikheten i betalningsförmågan och på detta

sätt försiktigt bryta med det gamla och hävdvunna samt småningom vänja

folket vid den nya åskådningen, vilken längre fram och i mån som det korta

frihetsstraffet bringas att försvinna och förvandlingsstraffet göres väsentligt

allvarsammare, bör kunna allt fullständigare genomföras.

I övrigt synes, beträffande verkställigheten, högst önskvärt, att ett starkare

tryck än för närvarande övas på den dömde att betala böterna. Såsom förut

anmärkts, torde tiden ännu icke vara inne att genomföra en verkligt rationell

anordning av förvandlingsstraffet. Men det lärer icke möta större betänkligheter

att åtminstone såtillvida skärpa detsamma, att minimum sättes till 8 dagars

fängelse. En nödvändig konsekvens av dagsbotsprincipen är, att förvandlings

sträf fets längd göres beroende av antalet ådömda dagsböter och icke av det

penningbelopp, vartill bötesstraffet i det särskilda fallet uppgår. Frånsett

nyssnämnda höjning av förvandlingsstraffets minimum, bör tiden för förvandlingsstraffet

vid dagsböter bliva någorlunda lika med tiden för förvandlingsstraffet

enligt nuvarande ordning. Detta synes lämpligast kunna ernås på så

sätt, att alla dagsbotsstraff från och med en dagsbot till och med 32 dagsböter

få svara mot ett förvandlingsstraff örn 8 dagars fängelse och att därefter

varje påbörjat antal av fyra dagsböter betingar ytterligare en dags fängelse.

Med denna anordning komme bötesstraffets ordinarie straffmaximum enligt

strafflagen, vilket bleve 100 dagsböter, att vid förvandling övergå till 25 dagars

fängelse och mot det understundom förekommande maximum 200 dagsböter

komme att svara 50 dagars fängelse. Enligt nu gällande ordning svara mot

det ordinarie bötesmaximum, 500 riksdalers böter, 28 dagars fängelse och mot

det understundom förekommande maximum, 1,000 riksdalers böter, 53 dagars

fängelse.

Beträffande de praktiska betänkligheter av olika slag, som tid efter annan

framställts mot principens genomförande och icke minst mot den förmodade

svårigheten för domstolen att bilda sig en mening örn den tilltalades betalningsförmåga,

torde kunna hänvisas till den i Finland vunna erfarenheten. Härom

yttrar Finlands förutvarande statsminister, professorn i straffrätt vid Helsingfors

universitet A. Tulenheimo, i ett nyligen i Uppsala hållet föredrag följande:
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

11

’Dagbotssystemet trädde i Finland i kraft den 1/7 1921. Den femåriga erfarenhet

man vunnit av dess tillämpning, har visat, att de mot detsamma framställda

tvivelsmålen i hög grad varit obefogade. Den erfarenhet, man vunnit örn systemet,

bör, sett i stora drag, betecknas såsom tillfredsställande. Domarkåren har

lärt sig att använda detsamma och fastän man möjligen kan skönja ojämnheter,

äro dessa dock vida mindre än de, som rådde under det gamla systemet.’

Med tillämpning av de utav mig nu anförda synpunkter utarbetades inom

justitiedepartementet ett utkast till lag i ämnet, vilket utkast såsom bilaga 4

finnes fogat till detta protokoll. Nämnda utkast jämte en inom departementet

upprättad promemoria, vilken i allt väsentligt återgav vad jag nu här anfört,

hava sedermera för avgivande av utlåtande remitterats till Överståthållarämbetet,

samtliga länsstyrelser och fångvårdsstyrelsen.

Av de hörda myndigheterna hava länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands,

Kronobergs, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Kopparbergs, Gävleborgs

och Västernorrlands län ej haft något att erinra mot en lagstiftning i

enlighet med de i utkastet föreslagna bestämmelserna. Samma ståndpunkt

intager landsfogden i Stockholms län Axel Hägg, i ett yttrande, som av länsstyrelsen

i sistnämnda län till Kungl. Majit inlämnats.

övriga myndigheter hava i olika avseenden framställt erinringar mot utkastets

bestämmelser. Sålunda anför Överståthållarämbetet:

’Den princip, varå ifrågavarande lagförslag vilar, synes vara riktig och

torde länge utgjort ett önskemål hos nutidens kriminalister. Mot principen

lärer endast kunna erinras, att vid dess tillämpning kan man, på^ sätt jämväl

anfört blivit i den utkastet åtföljande motiveringen, icke taga någon hänsyn

till den immateriella verkan, som kan ligga i själva fällandet till straff av

likagott vilken beskaffenhet. Detta utgör emellertid en brist, som icke lärer

kunna avhjälpas.

Som Överståthållarämbetet sålunda icke har någon anmärkning att framställa

mot principen och icke heller i vidare mån än som nedan angives mot

den utformning, som densamma i utkastet erhållit, så hindrar detta icke,° att

ämbetet ställer sig tveksamt, örn det kan vara lämpligt att nu införa ifrågavarande

lagförslag. Detsamma utgör en budbärare örn den kommande nya

straff lagsreformen och den lider av de olägenheter, som pläga vidhäfta dylika

budbärare. Det är i allmänhet ofta så att vad som passar utmärkt i ett

nytt system passar ingalunda lika bra i det gamla eller måste vid det förtidiga

genomförandet vidkännas vissa avprutningar, som verka stötande. I

förevarande fall visar detta sig särskilt däri att, under det att man genomför

principens tillämpning beträffande den allmänna strafflagen, så nödgas

man med full rätt avstå därifrån i fråga örn specialstraffrättens område.

I praktiken kommer detta säkerligen att vid upprepade tillfällen giva anledning

till berättigade anmärkningar. Det är alldeles riktigt att man icke^kan

tillämpa principen i fråga örn många nutidens speciallagar, där straffmå,tten

satts osedvanligt högt just med hänsyn till att det skall kunna tillämpas jämväl

emot personer med stora inkomster, men denna grund existerar naturligen

icke beträffande gamla speciallagar, där denna grund icke tillämpats. Det

allmänna rättsmedvetandet kommer att känna sig kränkt av en sådan nyck
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majlis proposition nr 19b.

fullhet vid lagstiftandet och satsen om den nya kluten på det gamla klädet

kommer på nytt att få sin bekräftelse.

Vidare kan Överståthållarämbetet ej underlåta påpeka att föreskrift saknas

örn huru vid dömande förfaras skall, då en handling innefattar brott mot såväl

allmänna strafflagen som en speciallag. Dylik föreskrift torde böra tillfogas

förslaget.

Slutligen kan Överståthållarämbetet icke underlåta att erinra örn det lagstiftningsraseri,

som för närvarande övergår vårt land. Icke endast allmänheten,

som lever under våra lagar utan även våra domare och myndigheter,

som hava att tillämpa dem, hava svårt att erinra sig, vilken lagbestämmelse

för närvarande råder på de olika områdena och man måste oupphörligt förvissa

sig örn, att icke en lagändring ägt rum. Detta förhållande föder en

oro och en osäkerhet, som man bör söka undvika. Nu är det fråga örn att

införa en lag, som man redan nu vet, att örn en tid skall den ersättas av en ännu

nyare. Är detta lyckligt?

Örn Överståthållarämbetet därför icke anser sig kunna avstyrka det ifrågavarande

lagförslaget, så är det dock med yttersta tvekan så sker’

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar:

''Länsstyrelsen har icke i princip något att erinra mot införande av lagbestämmelser

i den riktning, som angives av lagutkastet. Med hänsyn till den

korta tiden för remissens besvarande har länsstyrelsen icke haft tillfälle till att

närmare undersöka, örn de nu föreslagna bestämmelserna avfattats så, att de

lämpligen kunna praktiskt tillämpas ock kan följaktligen icke nu härutinnan

yttra sig. Länsstyrelsen vill dock icke underlåta att uttala, att länsstyrelsen

ställer sig tveksam, huruvida icke dagbotsprincipen bör genomföras samtidigt

inom den allmänna strafflagens område och inom specialstraffrättens.’

Länsstyrelsen i Uppsala län anför:

''Att bötesstraffet i sin nuvarande gestaltning lämnar rum'' för anmärkningar,

särskilt från teoretisk, men även från praktisk synpunkt, står utom

tvist. Men svårigheterna att genom en isolerad lagstiftningsåtgärd avhjälpa

missförhållandena synas vara överväldigande. Det vitsordas också i motiven,

att en tillfredsställande lösning på denna väg är omöjlig. Brytningen,

vad ett begränsat område angår, med vad i övrigt gäller, torde till och med

vara skarpare, än i motiven förutsättes. Befallningshavanden föreställer sig

sålunda, att då i åtskilliga nyare författningar stadgas böter till mycket höga

maximibelopp, hänsyn enligt dessa föreskrifter skall tagas icke till den felandes

förmögenhet, utan, vilket är något helt annat, till storleken av den

vinning, som med den brottsliga gärningen åsyftats. I enlighet härmed betvivlar

befallningshavanden, att domstolarna skola följa motivens anvisning

att vid utmätande av bötesstraff enligt specialstraffrätt taga hänsyn till den

dömdes förmögenhetsförhållanden. Likaså måste befallningshavanden sätta

frågetecken för vad i motiven anföres örn nuvarande och förväntad praxis i

avseende å medgivande av frist och mottagande av avbetalning. Det måste

vidare anses vara ett egendomligt förhållande, att ett kapitel i strafflagen

skall gälla utanför strafflagens område, men, med oväsentliga undantag, icke

för bötesstraff enligt strafflagen själv.

De svenska domstolarna åtnjuta med rätta ett mycket stort förtroende.

Men det kan frågas, huruvida ej detta förtroende kommer i fara att överansträngas,

örn domstol, när bötesstraff är i fråga, faktiskt får obegränsad befogenhet

att med tillämpning av ett och samma lagbud och för alldeles samma

förseelse vare sig bestämma böter till några ören eller ådöma svindlande

belopp.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

13

I motiven betonas starkt, att dagsbotsbeloppet ingalunda skall sammanfalla

med inkomsten per dag, och att domstolen har att fritt bestämma beloppet.

Men i sådant fall är termen dagsbot i hög grad oriktig och på farligt sätt

vilseledande.

På ett annat ställe i motiven omtalas, som det synes med gillande, finsk

praxis att i allmänhet sätta dagsbotsbeloppet till 10—15 mark — efter nuvarande

kurs motsvarande i kronor 1.00 å 1.50 — och gå därunder^ eller däröver,

endast där betalningsförmågan mera markerat skiljer sig från en viss

medelnivå, dock icke gärna över några hundra mark och vanligen icke lägre

än 1 eller 1/2 mark, men undantagsvis ända ned till 5 penni. Med en sådan

tillämpning kan snart sagt vilken som helst princip bliva dräglig. Men det

lärer då vara bättre att icke uppställa principen eller, med andra ord, att icke i

lagen lova mera, än tillämpningen är avsedd att hålla. _ Svenska domstolar

torde, trots tillägget örn fri prövning, komma att känna sig i hög grad bundna

av en föreskrift, att de skola taga ''hänsyn till den sakfhildes inkomst, förmögenhet,

försörjningsskyldighet och andra på hans betalningsförmåga inverkande

omständigheter’ för att fastställa ''visst belopp i penningar, som skall

anses motsvara en dagsbot’. Härav kunna föranledas vidlyftiga och dock

ofta icke tillfyllestgörande utredningar. Det kan bland annat finnas en förmögenhet

utan likviditet och en försörjningsskyldighet, som icke är av lag

ålagd.

Förslaget synes icke taga tillräcklig hänsyn till en straffdoms av bötesbeloppet

relativt oberoende moraliska och sociala verkningar eller därtill, att behoven

vanligen hålla jämna steg med tillgångar och inkomster. Den i motiven

omförmälda, men av befallningshavanden aldrig påträffade vanföreställningen,

att bötesstraffet i själva verket är ''någonting liknande skadestånd’

skulle ej heller, örn den existerar, bliva undanröjd.

I motiven talas örn ''allmänprevention’. Befallningshavanden tvekar att använda

en så lärd term, men frågar sig — då det är notoriskt, att bötesförseelser

i det alldeles övervägande antalet fall begås av obemedlade eller mindre

bemedlade •— huruvida allmänpreventionen stärkes därigenom, att straffet nedsättes

för det stora flertalet delinkventer och skarpes för ett försvinnande fåtal.

För en vanlig fyllerist torde det ej bliva svårt att genom bettleri eller hos

sina stallbröder uppbringa de ören, vartill hans böter kunna komma att uppgå.

Örn böterna skola bestämmas efter betalningsförmågan, borde det endast

i följd av en mellankommande ekonomisk katastrof för den sakfällde kunna inträffa,

att hos honom ''saknas tillgång till deras fulla gäldande’. Förutsättningen

för bötesförvandling lärer alltså böra annorlunda uttryckas.

De föreslagna bestämmelserna örn bötesförvandling synas icke stå i något

nödvändigt sammanhang med reformen i övrigt. Särskilt i de fall, ingalunda

fåtaliga, då förseelser mot specialförfattning äro lika tadelvärda och samhällsfarliga

som brott mot strafflagen, föranleda de, i fråga om låga bötesbelopp,

svåra inkonsekvenser. Redan det förhållandet, att lägsta förvandlingsstraffet

i ena fallet är åtta, i andra fallet tre dagar 0. s. v. är

betänkligt. Vid konkurrens finner man exempelvis, att 100 kronors böter eller

32 dagsböter avtjänas med 8 dagars fängelse, medan 1 dagsbot + 5 kronors

böter kosta 11 dagar.

Förlängningen av de förvandlingsstraff, som motsvara vanliga låga bötesbelopp,

kan i följd av utrymmesbrist komma att föranleda dröjsmål med

verkställigheten och sålunda motverka straffets ändamål.

Det anförda kan visserligen enligt befallningshavandens uppfattning ej anses

uttömmande, men torde dock vara tillräckligt för att motivera befallningshavandens

underdåniga hemställan, att det remitterade förslaget icke måtte för

riksdagen till antagande framläggas.’

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

Länsstyrelsen i Jönköpings län utlåter sig:

''Någon meningsskiljaktighet torde knappast råda därom, att bötesstraffet i

gällande svensk rätt lider av betänkliga brister. Såsom den måhända största

olägenheten med straffarten i dess nuvarande skick framstår omöjligheten av

att vid bötesbeloppets bestämmande taga tillräcklig hänsyn till brottslingens

ekonomiska ställning. Förevarande lagförslag avser att möjliggöra ett dylikt

av såväl rättvisa som böternas natur av straff betingat hänsynstagande.

Det torde emellertid stå klart för en var, att ett genomförande i praktiken

av dagsbotsprincipen är förenat med vissa svårigheter — detta såväl vad beträffar

utformandet av vederbörande lagbestämmelser som i fråga örn dessa bestämmelsers

tillämpning. Särskilt torde praktiska betänkligheter kunna framställas

emot att, på sätt nu ifrågasatts, allenast partiellt eller å allmänna strafflagens

område genomföra reformen. Med hänsyn till att det mellan allmänna

strafflagen och de straffrättsliga specialförfattningarna förefinnes en huvudsakligen

endast formell skillnad kan det vara tvivel underkastat, huruvida det

är lämpligt, att nu vidtaga endast en dylik partiell reform. Härigenom kommer,

på sätt ock berörts uti de motiv som fogats vid det remitterade lagförslaget,

att framkallas ett i sakens natur icke grundat motsatsförhållande mellan

allmänna strafflagen och specialstraffrätten, ett motsatsförhållande, som

endast på ett ofullkomligt och föga rationellt sätt kommer att mildras genom

anvisningen, att domaren vid utmätande av bötesstraff enligt specialstraffrätt

bör taga viss hänsyn jämväl till brottslingens förmögenhetsförhållanden. Emot

en partiell reform torde jämväl kunna framhållas, att den svenska rättens bestämmelser

örn bötesstraffet därigenom skulle för någon tid framåt bliva i

systematiskt avseende föga tilltalande. Såsom en brist i lagutkastet vill Eders

Kungl. Maj:ts befallningshavande framhålla, att den paragraf däri, som angiver

huru dagsboten skall beräknas, eller 3 § icke i likhet med strafflagskommissionens

år 1923 avgivna lagförslag innehåller någon bestämmelse om minimum

eller maximum för dagsbotens belopp. Med hänsyn till att lagutkastets

''dagsböter'' i allt fall beteckna helt konstlade bötesenheter, synas några starkare

teoretiska skäl knappast kunna anföras mot att maximi- och minimibestämmelser

stadgas, och ur praktisk synpunkt torde en — helst tämligen snäv —

latitud för dagsbotens beräknande vara att förorda såsom ägnad att underlätta

rättstillämpningen särskilt under den övergångstid, som komme att förflyta,

innan dagsbotsprincipen kunde förlänas generell giltighet inom förevarande

straffområde.

Emot den i förslaget företagna höjningen av förvandlingsfängelsets minimum

synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande intet vara att erinra.

^ Ehuru Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, såsom av det anförda framgår,

hyser vissa betänkligheter mot den nu ifrågasatta partiella reformen, så

anser sig Eders Kungl. Maj :ts befallningshavande likväl med hänsyn till önskvärdheten

för att icke säga nödvändigheten av att man någon gång på detta

område skrider från ord till handling böra tillstyrka, att förevarande lagförslag

upphöjes till lag, sedan i dess tredje paragraf inryckts en bestämmelse örn

dagsbotens högsta och lägsta belopp.’

Länsstyrelsen i Kalmar län förmäler:

''Länsstyrelsen gillar till fullo den princip, varpå den ifrågasatta lagen

bygger, nämligen att straffet för en viss rättskränkande handling bör såvitt

möjligt drabba alla, som därtill göra sig skyldiga, lika kännbart. Att så icke

är förhållandet under nu gällande lagbestämmelser, enligt vilka böter utdömas

utan hänsyn till den dömdes betalningsförmåga, torde vara odisputabelt. Då

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 194.

15

ifrågavarande lag är ägnad att tillrättalägga detta missförhållande, måste rättskänslan

därav i hög grad tilltalas.

Vad den praktiska tillämpningen av det föreslagna dagsbotssystemet beträffar,

torde några allvarligare betänkligheter däremot icke kunna med fog framställas,

då erfarenheten inom annat land, där systemet under flera år tillämpats,

betecknats såsom i stort sett tillfredsställande.

Rörande lagutkastets detaljbestämmelser, anser sig länsstyrelsen böra göra

följande erinringar.

Den föreslagna lagen innebär bland annat, att minimistraffet vid bötesförvandling

skulle höjas från nuvarande tre till åtta dagars fängelse. Genom en

dylik höjning kommer givetvis ett ökat tryck att övas på den bötfällde .att betala

böterna. Det berättigade häri i de fall, då den bötfällde äger förmåga att

betala böterna, torde knappast kunna ifrågasättas. Annorlunda ställer sig dock

saken, när den bötfällde saknar dylik förmåga. Även om^ det belopp i penningar,

som skall anses motsvara en dagsbot, sättes aldrig så lågt, torde detta ej

alltför sällan bliva fallet. Varje tryck, örn än hur starkt som helst, måste

här visa sig gagnlöst. Enligt länsstyrelsens mening komme ett fängelsestraff

av åtta dagar för den till ett fåtal dagsböter dömde att icke blott för denne

innebära ett alltför stort lidande utan även för staten medföra alltför höga

kostnader. Ett höjande av minimum till fem dagars fängelse, anser länsstyrelsen

därför under alla förhållanden vara tillräckligt.

Även den föreslagna dagsbotsskalan finner länsstyrelsen olämplig. Genom

att låta förvandlingsstraffet bliva detsamma för ända upp till 32 dagsböter,

bortfaller vid förvandlingen all gradering inom de allmännast förekommande

bötesstraffen, vilka för närvarande torde röra sig omkring 10, 20 upp till 50

kronor. Först sedan straffet nått över ett mot 160 kronors böter svarande

dagsbotsantal skulle straffökning inträda. Därest, såsom länsstyrelsen ifrågasatt,

straffminimum sattes till fem dagars fängelse, svarande emot ett antal

dagsböter icke överstigande åtta eller ett bötesbelopp av för närvarande

40 kronor, skulle en lämplig utgångspunkt enligt länsstyrelsens mening, vinnas.

Onx-straffet sedermera ökades med en dags fängelse för varje följande

tal av fyra dagsböter, skulle den nu gällande straffskalan vid böters förvandling

i stort sett lämnas orubbad.’

Länsstyrelsen i Gotlands län anför:

’De huvudprinciper, på vilka lagförslaget är grundat, — bötesbeloppets bestämmande

i förhållande till den brottsliges betalningsförmåga och ej alltför

kort förvandlingsstraff — synes Eders Kungl. Maj :ts befallningshafvande vara

fullt riktiga. Mot det sätt, på vilka dessa principer fått uttryck i lagen har

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke något att erinra med undantag

beträffande grunderna för dagsböternas förvandling till fängelse. Enligt förslaget

skall ända till 32 dagsböter medföra samma förvandlingsstraff som 1

dags bot. Detta förefaller vara väl oproportionerligt och torde helt säkert

komma att för allmänheten framstå såsom orättvist. Förhållandet blir särskilt

framträdande i det fall att till förvandling föreligga dagsböter, ådömda

genom flera utslag och således avseende flera särskilda brott. Om exempelvis

en person genom 8 särskilda utslag blivit dömd till dagsböter till ett sammanlagt

antal av 32, får han sona dessa straff med samma fängelsestraff av 8

dagar, som om han vore dömd till endast 1 dagsbot, för vilken bötesbeloppet

varit utmätt till 1 krona.

Det synes därför kunna ifrågasättas huruvida icke förvandlingsstraffets minimum

bör begränsas till ett lägre antal dagsböter än förslaget innebär.’

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 19Jf.

Länsstyrelsen i Blekinge län yttrar:

’Det sätt, varpå ifrågavarande lagförslag utformats, synes bekräfta de farhågor,

som tidigare under denna lagstiftningsfrågas behandling uttalats om

svårigheten av att lösa detta särskilda spörsmål för sig utan samband med en

allmän reformering av den allmänna strafflagen. Då emellertid vissa skäl

tala för, att en reform i nu förevarande riktning genomföres även separat, anser

länsstyrelsen -— om också med tvekan — sig icke böra avstyrka att ett

försök härtill göres. Som villkor härför anser sig länsstyrelsen dock böra uppställa,

att vissa ändringar införas i förslaget i syfte att förekomma en del det

allmänna rättsmedvetandet säkerligen sårande ojämnheter vid de nya bestämmelsernas

tillämpning i praktiken, i vilket avseende länsstyrelsen tillåter sig

särskilt framhålla följande.

Länsstyrelsen känner sig icke övertygad om nödvändigheten eller lämpligheten

av att redan nu — vid denna partiella reform — höja förva ndlingsstraffets

minimum från det nuvarande av tre dagars till åtta dagars fängelse. Men

även örn en dylik förhöjning anses böra ske, måste länsstyrelsen dock som oeftergivligt

villkor härför uppställa, att från de nya bestämmelserna örn bötesstraffets

utsättande i dagsböter undantagas icke blott de nya stadganden i allmänna

strafflagen, som förslaget angiver och beträffande vilka föreligga alldeles

särskilda skäl, utan. även en hel del andra straffbud, vilka, ehuru de äro

intagna i den allmänna strafflagen, dock — på grund av de avsedda förseelsernas

egenart eller i allt fall lindriga beskaffenhet — närmast äro att likställa

med sådana förseelser av politinatur, som i regel fått sin plats i specialförfattningar.

Länsstyrelsen tänker härvid på sådana bestämmelser i allmänna strafflagen

som 7 kap. 3 § (olovligt arbete å sabbatstid), 10 kap. 20 § (lindrigare

fall av egenmäktigt förfarande), 11 kap. 15 § (överdådig framfart, oljud och

förargelseväckande beteende å allmän plats), 16 kap. 11 § (lindrigare ärekränkning),

18 kap. 14 § sista punkten (deltagande i äventyrligt spel), 18

kap. 15 § (fylleri å allmän plats), 19 kap. 20 § (lindrigare skadegörelse),

22 kap. 12 § (olovligt begagnande av annans egendom), 24 kap. 11 § (tagande

av olovlig väg) m. fl. Skulle ej det allmänna rättsmedvetandet komma att

starkt reagera mot, att en förseelse mot något av dessa lagrum, hur lindrig

denna förseelse i det särskilda fallet än må vara — den skulle kanske enligt

nuvarande bestämmelser hava förskyllt endast 10 ä 15 kronors böter och enligt

de nya lagbestämmelserna exempelvis endast en dagsbo! — skulle i händelse av

bristande betalning av böterna förskaffa vederbörande 8 dagars fängelse, under

det att den, som begått andra, kanske om större verklig brottslig vilja vittnande

förseelser enligt vissa speciallagar skulle komma väsentligt lindrigare

undan? Länsstyrelsen håller före, att denna fråga utan tvekan måste besvaras

jakande.

Ett annat exempel på till vilka ojämnheter i tillämpningen förslaget skulle

leda, om det upphöjdes till lag, erbjuda 5 och 6 paragrafernas stadganden om

straffsammanläggning. Örn en person blir dömd för ett brott mot allmänna

strafflagen till exempelvis 15 dagsböter och för ett annat brott mot samma lag

till likaledes 15 dagsböter skulle — i händelse av bristande betalning — enligt

5 § dagsböterna först sammanläggas till 30 dagsböter och dessa sedan förvandlas

till 8 dagars fängelse. Men örn en person blir dömd, visserligen för

ett brott enligt allmänna strafflagen till 15 dagsböter, men därjämte endast till

t. ex. 10 kronors böter enligt någon specialförfattning, då skulle i händelse av

bristande betalning enligt 6 § först dessa böter var för sig förvandlas — de

första till 8 dagars och de senare till 3 dagars fängelse — samt dessa fängelsestraff

sedan sammanläggas till 11 dagars fängelse. Och lika strängt straff

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19\.

17

blir det, om i senare fallet brottet enligt allmänna strafflagen förskyllt endast

en dagsbot! Bestämmelser, som leda till dylika inkonsekvenser, kunna enligt

länsstyrelsens mening icke förordas till antagande.

Länsstyrelsen, som, på sätt ovan nämnts, ställer sig tveksam beträffande

lämpligheten av att den nu ifrågasatta reformeringen av bötesstraffet genomföres

för sig utan samband med den allmänna strafflagsreformen, måste i allt

fall som ett oeftergivligt villkor härför uppställa fordringen, att nu framhållna

och liknande oegentligheter i det framlagda förslaget bliva undanröjda, innan

detsamma upphöjes till lag.’

Länsstyrelsen i Kristianstads län förmäler:

''För den allmänna rättsuppfattningen torde en reform av bötesstraffet i

den i lagförslaget angivna riktning sedan länge hava framstått såsom synnerligen

angelägen.

Reformens begränsning till bötesstraff enligt allmänna strafflagen kan väl

förefalla mindre önskvärd, men då denna begränsning synes hava nödvändiggjorts

för reformens genomförande inom den närmaste tiden, anser länsstyrelsen

sig böra tillstyrka den föreslagna lagens antagande.

Mot detaljerna i det nu föreliggande lagförslaget har länsstyrelsen icke något

att erinra, men anser det lämpligt, att länsstyrelsen beredes tillfälle att

yttra sig jämväl över den promulgationslag, som torde komma att knytas till

förberörda lag.’

Länsstyrelsen i Malmöhus län utlåter sig:

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande kan för sin del icke finna annat,

än att den grundsats, varpå lagutkastet byggts, eller att vid utmätande av

bötesstraff hänsyn skall tagas till den dömdes betalningsförmåga, är riktig

samt att denna grundsats genomförande, vad angår bötesstraffen enligt allmänna

strafflagen, är ägnat att tillgodose ett rättfärdighetskrav, som länge

gjort sig gällande; och då Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande ej heller

bär något att anmärka mot det sätt, varpå denna fråga blivit löst uti förevarande

lagutkast, har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande för sin del

intet att erinra mot detsamma.

Emellertid vill Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke underlåta att

framhålla, hurusom faran för en ojämnhet vid bestämmande av dagsbotsbelopp

skulle i väsentlig grad kunna avlägsnas, därest anvisningar i särskild författning

lämnades i fråga örn bedömande av en sakfällds betalningsförmåga. Med

ledning endast av lagtexten i 3 §, där det säges, att hänsyn skall tagas till

den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och andra på hans

betalningsförmåga inverkande omständigheter, torde nämligen domaren, åtminstone

innan praxis hunnit utbilda sig, lätt råka i tvivelsmål beträffande ett

riktigt bedömande av betalningsförmågan. Av särskild vikt är att erhålla

enhetlighet så långt möjligt är för fastställandet av den normala betalningsförmågan,

varmed Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande förstår den betalningsförmåga,

som anses föreligga för bestämmandet av dagsboten till fem

kronor. Vidare synes nödigt lämna anvisning rörande de källor, som böra anlitas

för bestämmande av dagsbotsbeloppet. Särskilt torde uttryckligen böra angivas,

att den sakfälldes taxering och därvid lämnade uppgifter kunna tjäna

till ledning för avgörandet. Påpekas må även, att det måhända är nödigt att

meddela föreskrifter, som på ett riktigt sätt fördela bevisbördan. Örn åklagaren

förebringar bevisning om inkomsten, bör det väl åligga den åtalade att ådagalägga,

vilka omständigheter som kunna åberopas mot dagsbotsbeloppets bestämmande

efter inkomstbeloppet.’

Bihang till riksdagens protokoll 19%7. 1 sami. 166 haft. (Nr 19l.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar:

’Att bötesstraffen i deras nuvarande form och sättet för deras förvandling

i frihetsstraff enligt nu gällande regler utgöra områden av straffrätten, vilka

i särskilt hög grad äro otillfredsställande ordnade inom svensk lagstiftning,

torde vara allmänt erkänt. Frågorna synas därför såsom ock i den lagutkastet

åtföljande motiveringen uttalats, höra till dem, som lämpligen kunna bliva

föremål för reformering utan avbidan på den slutliga lösningen av frågan örn

en fullständig ny strafflagstiftning.

Ehuru givetvis värdet av en dylik reform ansenligt minskas, därest, på sätt

i utkastet skett, området för densamma begränsas till allenast allmänna strafflagen

och de fall enligt denna lag, där ett bestämt bötesmaximum fixerats,

torde av praktiska skäl ingen annan lösning för närvarande vara möjlig. Då

i viss mån den nu tilltänkta reformen skulle erhålla karaktären av ett försök,

är jämväl av denna grund önskvärt, att reformen från början icke erhåller för

stor räckvidd.

Vad lagutkastets principer beträffar, ansluter sig Eders Kungl. Majrts Befallningshavande

till den uppfattningen, att den eftersträvade större rättvisan

vid tillämpningen av allmänna straflagens bötesbestämmelser näppeligen kan

ernås på annat sätt än genom införande av begreppet dagsbot. Att vid en

reform i denna riktning även det gamla önskemålet örn ändring av reglerna

för bötesstraffens förvandling genom avskaffande av de kortvarigaste frihetsstraffen

tillgodoses, är givetvis lyckligt. Innehållet i utkastets 1—4 §§ föranleder

icke heller någon Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavandes erinran.

De svårigheter, som i vissa fall föreligga, att få lagutkastets bestämmelser

väl avpassade till gällande lag i övrigt hänföra sig icke heller till de nämnda

paragraferna. Däremot göra sig sådana gällande, då fråga blir örn konkurrens

mellan flera olika bötesstraff och tillgång saknas till samtliga böters

fulla gäldande, således de i §§ 5 och 6 avhandlade fallen.

Beträffande det i 5 § avsedda fall är sålunda att märka, att till verkställighet

samtidigt kunna förekomma dagsbotsstraff, ålagda vid olika tillfällen

och till äventyrs av olika domstolar, och att därför dagsboten i de olika utslagen

kan hava bestämts till betydligt olika belopp för samma person. Exempelvis

skulle kunna inträffa, att en person genom ett utslag ådömts 10 dagsböter

till belopp av 100 kronor vardera eller tillhopa 1,000 kronor böter och

genom ett annat dömts till 50 dagsböter till belopp av 10 kronor vardera eller

tillhopa 500 kronor böter. Vid bristande tillgång till båda bötesbeloppen torde

intet vara att anmärka mot en direkt tillämpning av sammanläggnings- och

förvandlingsregeln i § 5. Men annorlunda ställer sig saken, örn vid exekutors

besök för båda bötesbeloppens samtidiga uttagande den dömde befinnes innehava

tillgång allenast till ena bötessummans gäldande. Antag, att uttagbafa

tillgångarna utgöra 1,000 kronor. Skall då exekutor vara berättigad uttaga

detta belopp och förklara den dömde hava erlagt de 10 dagsböterna å 100 kronor,

med påföljd att den dömde tvingas med fängelse avtjäna 50 dagsböter å

10 kronor, och härigenom får avsevärt svårare förvandlingsstraff, än örn han

med 500 kronor erlagt de sistnämnda böterna? Eller skall valrätten tillkomma

den dömde, vilken sålunda skulle själv kunna bestämma, örn han önskade få 13

dagars fängelse och samtidigt erlägga 1,000 kronor eller örn han föredroge att

få 8 dagars fängelse och därjämte slippa undan med utbetalning av 500 kronor?

Att intetdera är tillfredsställande, torde vara obestridligt.

Än mera betänkliga resultat kunna uppstå vid tillämpning av bestämmelserna

i § 6. I detta fall tillkommer också, att konkurrensfallen enligt denna

paragraf på grund av sakens natur måste bliva ytterst vanliga.

§ 6 förutsätter tydligen, att vid samtidig förvandling av dagsböter och an
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 19b.

19

dra böter de i vartdera fallet uppkomna fängelsestraffen sammanläggas genom

ren addition av dagstalen. Även för detta fall uppkomma betänkligheterna

först, då vissa tillgångar finnas, som medgiva erläggande av allenast

något eller några av ådömda bötesbeloppen. Ett exempel må även här klarlägga

frågan. Antag, att samma person dömts dels enligt allmänna strafflagen

till 5 dagsböter å 2 kronor, således tillhopa till 10 kronor böter, dels enligt

en specialförfattning direkt till 10 kronor böter. Då exekutor inställer sig för

böternas samtidiga uttagande, befinnes den dömde kunna erlägga allenast 10

kronor. Skall ett erläggande av dessa 10 kronor tillgodoräknas honom såsom

betalning av dagsböterna eller av de andra böterna? I förra fallet blir förvandlingsstraffet

tre dagars, i det senare fallet åtta dagars fängelse.

I de exempel, som här ovan valts har Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande

framhållit vissa olägenheter, som på det tidiga verkställighetsstadium,

då vederbörande exekutor gör försök att kontant uttaga två eller flera

genom olika utslag ålagda bötesbelopp, kunna göra sig gällande, därest inga

andra regler för sammanträffande av bötesstraff stadgas än de, som upptagits

i 5 och 6 §§ av utkastet. Uppenbart torde emellertid vara, att motsvarande

olägenheter uppstå, örn två eller flera bötesbelopp redan blivit vid olika tillfällen

vart för sig förvandlade till fängelse och den bötfällde, då fråga blir

örn sammanläggning och ny förvandling av dessa böter visar sig hava tillgång,

motsvarande allenast visst eller vissa av bötesbeloppen. Att frågan icke

allenast är ett teoretiskt sprösmål torde framgå därav, att införpassning till

förvandlingsstraffs avtjänande ofta måste ske på ett stadium, då väl varje

bötesbelopp för sig kunnat hava blivit förvandlat till fängelse, men den slutliga

sammanläggningen och förvandlingen, vilken ju måste ske, ännu icke hunnit

verkställas. I själva verket kan samma problem uppkomma även under hela

fängelsetiden. Erfarenheten visar nämligen, att det ej sällan förekommer, att

om en person införpassats för undergående av fängelsestraff, saköreslängdsutdrag

—- ofta i stort antal — beträffande honom ådömda böter från olika

håll ankomma till fängelset eller länsstyrelsen för sammanslagning med förut

förvandlade och till verkställighet i form av fängelse befordrade böter, och den

möjligheten är i varje fall teoretiskt icke utesluten, att tillgång hos den bötfällde

finnes till erläggande av en del av bötesbeloppen.

Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande anser alltså erforderligt, att lagutkastet,

innan detsamma upphöjes till lag, fullständigas å sådant sätt, att

för konkurrensfall av den art, Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande berört,

klara regler givas, vilka undanröja de påtalade olägenheterna.’

Länsstyrelsen i Värmlands län förmäler:

’De principer, som följts i det föreliggande förslaget, synas Eders Kungl.

Majlis Befallningshavande riktiga samt förslaget för övrigt vara i hög grad

ägnat att undanröja de anmärkningar, vilka med fog framställts mot bötesstraffen

i dess nuvarande form och mot sättet för dessa bötesstraffs förvandling

i frihetsstraff. Med hänsyn till vad därom i den lagutkastet åtföljande

motiveringen uttalats, lärer dock vara lämpligt, att den ifrågasatta reformen

endast antages försöksvis och erhåller den begränsning, förslaget upptager.

Kungl. Maj:ts Befallningshavande får fördenskull förorda förslaget, allenast

att däri ingående bestämmelser örn strafförvandling torde böra fullständigas

lill undanröjande av den tvekan, som i vissa fall kan uppstå vid bestämmelsernas

tillämpning, då till verkställighet samtidigt förekomma flera dagsbötesstraff

eller sådan straff och bötesstraff.’

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

Länsstyrelsen i Örebro län yttrar:

’Då förslaget till den nya lagen, såsom av motiveringen till utkastet närmare

framgår, avser att vinna större jämnhet i tillämpningen av bötesstraffet än vad

för närvarande är fallet, samt förslaget inskränker sig till att avse ådömande

av bötesstraff enligt allmänna strafflagen, synes måhända mot förslaget ur

rent principiell synpunkt någon befogad erinran icke kunna framställas. Givetvis

kommer det emellertid för domstol och åklagare att medföra ej obetydligt

ökat arbete samt för parter dessutom genom inställelser inför domstol,

vilka efter förslagets genomförande ofta torde bliva erforderliga, örn en tilltalad

behörigen vill bevaka sina intressen, kostnader utöver bötesstraffet. Stadgandet

i 3 § andra stycket av lagförslaget synes enligt Eders Kungl. Maj:ts

Befallningshavandes mening vara i behov av förtydligande i så måtto att stadgandet

jämväl bör innehålla uppgift örn på vad sätt domstolen har att fastställa

en tilltalads inkomst m. m. Särskilt gäller detta frågan örn utredning

av en tilltalads förmögenhet. Örn icke fordran på den sekretess härutinnan,

som hittills uppehållits genom gällande författningar örn taxering, skall uppgivas,

synes nämligen upplysning härom knappast kunna vinnas annorledes än

genom den tilltalades egna uppgifter. Slutligen synes befogenhet möjligen böra

tillerkännas tilltalad att, sedan domstol bestämt det belopp i penningar, som

skall anses motsvara en dagsbot, föra särskild talan över domstols beslut härutinnan.

’

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför:

’Den i utkastet ifrågasatta uppdelningen av bötesdomen i två momenter, av

vilka det ena skulle hänföra sig till förseelsens svårhet och det andra vara beroende

av den straffskyldiges betalningsförmåga, finner befallningshavanden

i princip riktig.

Beträffande verkställigheten av bötesstraffet innehåller utkastet icke något

förslag örn frist och avbetalning, ehuruväl i motiveringen medgives, att sådana

lättnader förekomma i praktiken och icke äro avsedda att genom nya lagbestämmelser

förhindras. Befallningshavanden är oviss, huruvida vad som i motiveringen

anförts såsom skäl för att icke nu föreslå lagbestämmelser i förevarande

hänseende kan anses fullt bärande.’

Länsstyrelsen i Jämtlands län förmäler:

’Det svenska bötesstraffet, sådant det för närvarande är utformat, lider otvivelaktigt

av en betydande ojämnhet, som försvagar straffets verkan inför det

allmänna rättsmedvetandet. Uppenbarligen är det därför önskvärt, att en reform

av bötesstraffet kan äga rum. Det synes dock Eders Kungl. Maj :ts Befallningshavande

tvivelaktigt, huruvida en sådan partiell förändring, som i utkastet

ifrågasättes, kan ske utan allt för stora olägenheter.

Enligt förslaget skulle det svenska rättssystemet komma att innefatta bötesstraff,

fastställda efter tre olika metoder, ett i allmänna strafflagen (med tre

undantag), där straffet bestämmes i dagsböter efter hänsyn till den sakf hildes

betalningsförmåga, ett i specialstraffrätten i allmänhet, där bötesskalan icke

tager hänsyn till betalningsförmågan, och slutligen ett inom vissa delar av

specialstraffrätten, där bötesskalan är så utmätt, att hänsyn till den dömdes

förmögenhetsförhållanden kan tagas, dock utan att böterna bestämmas efter

någon dagsbottariff. Denna olikhet i metoderna för de särskilda bötesstraffens

anordning torde komma att medföra vissa svårigheter för domstolarna vid

utmätningen av bötesstraff efter lagbud av olika karaktär. Men dessutom synes

det vara sannolikt, att den i förslaget avsedda, nya metoden knappast kommer

att uppfattas till hela sin innebörd av det allmänna rättsmedvetandet.

Snarare är det antagligt, att man alltjämt kommer att bedöma brottsligheten

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b
-

21

efter bötesbeloppet, även i de fall, då detta framkommer genom en beräkning''

av dagsböter. Redan inom själva strafflagens ram kunna i detta avseende

iakttagas vissa variationer. Så t. ex. blir det nog begripligt, att ett bötesbelopp

för överdådig framfart med automobil blir lägre för en fattig yrkeschaufför

än för en förmögen privatbilist och att detta beror på en fullt befogad

hänsyn till straffets olika verkningar. Men om t. ex. två i misshandel

delaktiga eller, två som samtidigt dömas till straff för ärekränkning eller fylleri,

få sig ådömda väsentligt skilda bötesbelopp, kommer skiljaktigheten sannolikt

att uppfattas som uttryck för brottets mer eller mindre svåra karaktär.

Det förefaller, som örn det skulle vara lättare för rättsmedvetandet att uppfatta,

att ett brott, som sammanhänger med den enskilda vinningslystnaden,

straffas olika, allt efter den straffades förmögenhetsställning. Av denna art

torde ockå de flesta brott vara, som i nyare författningar inom specialstraffrätten

straffas efter en bötesskala, som lämnar utrymme för hänsyn till den

brottsliges förmögenhetsförhållanden. I varje fall torde det vara svårt för det

icke kriminalistiskt skolade rättsmedvetandet att uppfatta en straffmätning

efter växlande principer.

Enligt Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavandes uppfattning vore det därför

att föredraga, örn den reform av bötesstraffet, som är önskvärd och vilken

säkerligen icke bör avvakta strafflagsreformen i dess helhet, kunde genomföras

på en gång inom allmänna strafflagens och specialstraffrättens områden.

Beträffande förslagets detaljer får Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande

erinra örn följande. Vid tillämpning av 4: 1 strafflagen på brott, som faller

under lagrum, där böter enligt förslaget skola bestämmas i dagsböter, och under

författning, där annan bötestaxa gäller, lärer väl den i strafflagen för närvarande

utsatta bötesskalan bliva avgörande för frågan, vilken straffsats som

är den strängaste. För detta fall torde därför icke regeln i 2 § av förslaget,

att dagsböterna skola ''träda i stället för’ de i strafflagen utsatta böter, vara

fullt riktig.

Enligt motiveringen till utkastet (sid. 7) skall det lämnas öppet för domstolarna

att efter omständigheterna fästa skäligt avseende vid olikheten av

betalningsförmågan, och meningen synes vara att domstolarna icke från början

skulle helt tillämpa den nya metoden för bötesstraffets utmätande. Denna antydan

förutsätter, att lagen skulle på olika tider tolkas olika. Möjligen kan

man tänka sig en sådan övergångspraxis. Den formulering 3 § andra stycket

erhållit synes emellertid närmast innebära, att domstolens fria prövning är begränsad

till de omständigheter, som inverka på den sakfälldes betalningsförmåga.

’

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar:

''Utkastet avser införande i svensk rättsskipning av en ny princip vid utdömandet

av straff för brott, som få sonas allenast med böter, vilken innebär,

att domaren allt efter graden av brottslighet bestämmer ett visst dagsbotsantal

och sedermera efter prövning av den dömdes betalningsförmåga fastställer ett

visst belopp i penningar, sorn'' skall anses motsvara en dagsbot, samt slutligen

med ledning av berörda antal och belopp utdömer böterna. Mot denna princip

synes intet vara att erinra, ehuruväl det nog mången gång kommer att föidomaren

medföra svårigheter att erhålla materiel för bedömande av den sakfälldes

betalningsförmåga. Ej heller torde något vara att erinra däremot att

de sålunda föreslagna nya bestämmelserna tillämpas tills vidare endast inom den

allmänna strafflagens område.

Vad däremot beträffar föreslagna bestämmelserna angående förvandling av

ådömda böter till fängelse är det visserligen av behovet påkallat, att nu gällande

bestämmelser i detta hänseende bliva föremål för omarbetning, så att minimum

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 19i.

höjes från nuvarande tre dagar. Dock synes den föreslagna skärpningen med

ett minimum av förvandlingsstraffet till åtta dagars fängelse vara väl skarpt,

helst nu gällande regler för förvandling av vissa böter enligt allmänna strafflagen

och specialförfattningarna fortfarande skola tillämpas. För det allmänna

rättsmedvetandet komme det att uppfattas som en orättvisa att bristande förmåga

att gälda ett visst bötesbelopp komme att medföra åtta dagars fängelse

under det att böter till samma belopp ådömda enligt till exempel 22 kapitlet

19 § strafflagen komme att förvandlas till allenast fyra dagars fängelse. Det

synes därför Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande att minimum å förvandlingsstraffet

bör sänkas till exempelvis sex dagar.’

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför:

’Då dagsbotsystemet i jämförelse med gällande regler för bötesstraffet innebär

en påtaglig förbättring och öppnar möjlighet till ett rättvisare avvägande

av straffet, samt systemet åtminstone i väsentliga delar synes kunna genomföras

utan rubbning av strafflagen i övrigt, anser sig länsstyrelsen böra tillstyrka,

att utkastet lägges till grund för lagstiftning i ämnet.

Då emellertid en reform på förevarande område uppenbarligen blir av rätt

begränsad praktisk betydelse så länge hela specialstraffrätten lämnas orubbad,

synes det länsstyrelsen kunna ifrågasättas, huruvida icke åtminstone de specialförfattningar,

vilkas straffbestämmelser oftast komma till användning (t. ex.

rusdrycks- och motorfordonslagstiftningen) borde med det snaraste underkastas

en överarbetning i syfte att möjliggöra dagsbotsprincipens tillämpning även

inom dessa delar av straffrätten.’

Fångvårdsstyrelsen utlåter sig:

''Genom det remitterade utkastets upphöjande till lag skulle vinnas en önskvärd

möjlighet att giva bötesstraffet en jämnare verkan i det att detsamma,

i högre grad än för närvarande, kunde göras något så när lika kännbart för

personer i skilda ekonomiska inkomstlagen. Tillika kunde måhända den föreslagna

höjningen av förvandlingsstraffets minimum från tre till åtta dagar

något minska frestelsen för vissa bötesdömda att hellre taga förvandlingsstraff

än betala bötesbeloppet. Det vore dock skäl att icke räkna mycket härpå, ty

den, som icke låter inverka på sig av det nedsättande i frihetsstraffet, hur kort

det än må vara, lärer knappast taga intryck av några få dagars förhöjning

av en i allt fall snart övergående fängelsevistelse.

En av de väsentligaste grunderna för det allmänna önskemålet att få en ny

strafflag till stånd torde ha varit insikten örn olämpligheten av de korta frihetsstraff,

som den nuvarande strafflagen föranleder. För att minska användningen

av dylika korta straff vore utan tvivel den verksammaste utvägen att

ersätta dem med bötesstraff, under förutsättning nämligen, att dessa icke annat

än undantagsvis behövde bli föremål för förvandling.

Örn emellertid de i föreliggande utkast föreslagna åtgärderna anses böra genomföras

utan det fullständigare omarbetande av strafflagen, som lärer erfordras

för bötesstraffets vidgade användning, finner dock styrelsen från sin synpunkt

i hög grad önskvärt, att i samband med utkastets genomförande tillika

vidtagas lagstiftningsåtgärder till underlättande av bötesbetalningen genom

medgivande för den bötesdömde att, då något större antal dagsböter ådömts honom,

erlägga böterna avbetalningsvis och med åtnjutande av viss frist. Ty

eljest kan hända, att mången, som vid nuvarande lagstiftning skulle dömas till

ett jämförelsevis ringa bötesbelopp och därför bemödade sig att betala detsamma,

framdeles i följd av böternas utmätande efter de nya principerna såge

sig ådömd ett så högt belopp, att han föredroge att ''avsitta’ detsamma fram
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

för att på en gång betala summan med anlitande av alla kontanta medel, lian

kunde uppbringa.

Det kan befaras, att antalet personer, som av nämnda anledning bleve underkastade

förvandlingsstraff, d. v. s. kortvarigt frihetsstraff, ökades 1 högre

progression än antalet av sådana, som läte avskräcka sig av det höjda minimuni

för dylikt straff. Följden kunde i sadant fall bliva, att de kortvariga

frihetsstraffens användning komme att ökas i stället för att minskas, såsom

den nya lagstiftningen torde hava avsett. Åtminstone ligger det nära att tänka

sig, att i följd av höjningen av förvandlingsstraffets minimum antalet förvandlingsfångar

inom fängelserna för dag räknat måste ganska avsevärt okas.

Styrelsen, som finnér ordalagen i utkastets 3 § 2 stycke till innehållet fullt

överensstämma med strafflagskommissionens den 20 februari 1923 avgivna

förslag, 7 kap. 15 §, 2 stycket, första punkten, med tillägg i utkastet av orden

''efter fri prövning5, antager, att domstolarna skola av utkastets bestämmelser

anse sig förpliktade att fastställa en tilltalads dagsbot efter omständigheterna

utan begränsning nedåt eller uppåt. Kommissionen har emellertid tilllagt

följande: finsta dagsbot vare en krona. Högsta dagsbot vare ett tusen

kronor, där ej i särskilda fall är stadgat, att dagsbot ma sättas till högre belopp.

’ Det synes styrelsen av vikt att till förhindrande av de enligt styrelsens

mening mycket avsevärda oegentligheter, som kunna befaras följa av en bristande

begränsning av dagsbotens storlek, kommissionens begränsande bestämmelser

upptagas i utkastet. Styrelsen skulle finna önskligt, att ytterligare

tillädes en föreskrift därom, att böternas penningebelopp dock icke i något fall

finge understiga sammanlagt 5 kronor. Det kunde nämligen för den allmänna

uppfattningen te sig såsom en onödighet att sätta indrivningsapparaten i gang

för en mindre summa.’

Landsfogden i Kronobergs län Emil Wilner anför i ett till länsstyrelsen i länet

översänt yttrande:

''Det är givetvis ett berättigat önskemål, att bötesstraffet, sådant det för

närvarande förekommer i vart land, kunde reformeras därhän, att detsamma,

såsom det i motiveringen till föreliggande utkast uttryckes, mera anpassade sig

till den dömdes betalningsförmåga och därigenom medgåve att låta samma förseelse

följas av tillnärmelsevis samma lidande för den dömde. Mot förslaget

att i sådant syfte i vår böteslagstiftning upptaga dagsbotssystemet kan sålunda

från sådan synpunkt enligt min mening icke vara något att erinra. Dock lärer

det, såsom erfarenheten visar, ingalunda vara främmande för våra domstolar att

redan nu och även i fråga örn brott mot allmänna strafflagen vid straff mätningen

taga hänsyn till brottslingens förmögenhets- och inkomstförhållanden

eller sociala ställning i allmänhet. Man kan dock medgiva, att ett dylikt förfarande

icke har något direkt stöd i vår lagstiftning, vilken nog i stället

torde förutsätta, att bötesstraffet skall fastställas helt och hållet efter rent

objektiva grunder. Enligt min uppfattning skulle emellertid ett klart legaliserande

av domstolarnas berörda förfaringssätt vara att betydligt föredraga

framför upptagande av dagsbotsprincipen. Mot en dylik utväg för avhjälpande

av bristerna i vårt bötesstraffsystem anmärkes i utkastets motivering, att även

örn det därigenom möjliggöres för domaren att komma till ett någorlunda rättvist

resultat vid utsättandet av bötesbeloppet, bleve likväl den allmänpreventiva

verkan mycket otillfredsställande, eftersom domen icke gave något som helst

besked örn huru svårt domaren ansett brottet vara, samt att fastmera det noga

bötesbeloppet i och för sig nästan oundvikligen komme att väcka föreställningen

örn en relativt svår och det låga bötesbeloppet örn en relativt lindrig förseelse,

ehuru kanske i verkligheten förhållandet varit omvänt. Sistnämnda enmark
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 19h.

ning torde lika fullt gälla tillämpningen av dagsbotssystemet, och vad angår

bestraffningens allmänpreventiva verkan torde någon skillnad till följd av

det ena eller andra systemets tillämpning knappast kunna bliva påvisbar i

verkligheten.

Å andra sidan synes en tillfredsställande lösning av de frågor, som inneslutas

av upptagandet av dagsbotsprincipen i lagstiftningen, erbjuda icke ringa

svårigheter. Från åklagaresynpunkt torde detta framförallt gälla den tydligen

närmast på åklagaren ankommande uppgiften att förebringa en för domstolen

och för övrigt även för den tilltalade acceptabel utredning örn den tilltalades

betalningsförmåga. Den senare torde givetvis alltid komma att ställa

sig i opposition mot åklagarens tämligen naturliga strävan att få straffet

utmätt så högt som möjligt. Det synes sålunda antagligt, att arbetet med förebringande

av berörda utredning komme att för åklagaren bliva både krävande

och tidsödande. Uppskov med målets handläggning inför domstolen torde i talrika

fall bliva erforderliga i och för utredningen, vilket i sin ordning komme

att medföra arbetsökning även för domstolarna. I motiveringen till utkastet

framhålles^visserligen med hänvisning till erfarenhet från Finland, att den förmodade

svårigheten för domstolen att bilda sig en mening örn den tilltalades

betalningsförmåga icke gjort sig märkbar. Detta lärer dock väsentligen kunna

tillskrivas den i Finland synnerligen modifierade tillämpningen av systemet.

Det upplyses härom, att i Finland vid bestämmande av dagsbotsbeloppet i allmänhet

tillginge så, att där den sakfällde intager en viss medelställning i fråga

om betalningsförmåga, sättes dagsbeloppet till 10 ä 15 mark, och att man går

däröver eller därunder endast där betalningsförmågan mera markerat skiljer

sig från denna medelnivå. En dylik tillämpning av systemet synes mig emellertid

nästan innebära ett uppgivande av själva grundprincipen i detsamma,

och lärer man lika bra kunna ernå den eftersträvade rättvisan i avseende å

bötesstraffets utmätande på det sätt, som enligt vad ovan framhållits redan användes

av domstolarna här i riket.

För min del anser jag sålunda några mera bärande skäl för den föreslagna

lagstiftningens genomförande här i riket icke föreligga.’

Med anledning av de inkomna utlåtandena ber jag, under hänvisning jämväl

till vad jag tidigare yttrat, att beträffande vissa av de framställda erinringarna

få anföra följande.

Beträffande först omfånget av dagsbotsprincipens tillämpning har i vissa

av de inkomna utlåtandena framhållits svårigheten att låta principen bliva tilllämplig

blott inom den allmänna strafflagens område. Jag inser till fullo

denna svårighet, men finner av skäl, som jag tidigare anfört, icke möjligt

att vid en partiell reform utsträcka principens användning till specialstraffrätten.

Det motsatsförhållande i fråga örn bötesstraffs utmätande, som härigenom

kan synas uppkomma mellan den allmänna straffrättens och specialstraffrättens

områden, torde kunna väsentligt mildras, därest domaren vid utmätande

av bötesstraff enligt speciallag toge så stor hänsyn till den dömdes

betalningsförmåga, som den föreliggande straffskalan medgåve. För att

en dylik rättstillämpning emellertid måtte bliva så vitt möjligt säkerställd har

jag funnit erforderligt, att i lag uttryckligen fastslås, att domstolen i fall,

varom nu är fråga, skall, vid bötesstraffs utmätande, fästa skäligt avseende

vid den dömdes betalningsförmåga. En liknande ståndpunkt intaga de två

danska strafflagsförslagen av 1923 och 1924, vilka båda föreskriva, att i de

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

25

fall då böterna icke utdömas såsom dagsböter — något som enligt förslagen

kan inträffa på specialstraffrättens område — dock vid bötesbeloppets fastställande

särskild hänsyn skall tagas till brottslingens betalningsförmåga. På

nu anförda grunder har jag låtit inom departementet utarbeta det förslag till

lag angående bestämmande av böter i vissa fall, vilket finnes såsom bilaga 3

fogat vid detta protokoll. Beträffande innehållet i nämnda förslag torde böra

anmärkas, att av det använda uttrycket ''utmätande av bötesstraff’ lärer framgå,

att lagen ej är tillämplig i fall, då straffet i den förekommande lagen eller

författningen är fastställt till fixt belopp. Utan särskilt stadgande torde vara

uppenbart, att domaren vid straffets utmätande ej äger gå utom den fastställda

strafflatituden.

Beträffande grunderna för dagsbotsbeloppets bestämmande har i några av de

inkomna utlåtandena ansetts vara nödigt, att anvisning lämnades rörande de

källor, som borde anlitas för nämnda bestämmande. Då beloppet skall fastställas

med hänsyn till alla å den sakfälldes betalningsförmåga inverkande

omständigheter, har det icke synts mig vara erforderligt att i lagen särskilt

angives, vilka källor domstolen härför bör anlita. I allmänhet torde det giva

sig själv, vilka källor i det föreliggande fallet böra komma till användning.

Den ofta befarade svårigheten att rättvist bestämma dagsbotens belopp tror

jag vara i viss mån överdriven. Efter någon tids tillämpning av dagsbotssystemet

kommer säkerligen, såsom den svenska strafflagskommissionen i sina

motiv framhåller, en viss likformighet att utbilda sig så, att för det stora

flertalet personer i samma levnadsställning dagsboten kommer att bestämmas

till samma belopp. Ett dylikt förfarande är, enligt min uppfattning, fullt

förenligt med dagsbotsprincipens mening och syfte, men får naturligtvis icke,

såsom strafflagskommissionen jämväl erinrar, drivas därhän, att en uppskattning

efter individuella grunder underlåtes även i fall, som i högre grad avviker

från de normala.

Länsstyrelsen i Jönköpings län och fångvårdsstyrelsen hava uttryckt den

åsikten, att dagsbotens belopp bör begränsas på sätt den svenska strafflagskommissionen

föreslagit, d. v. s. med ett minimum av en krona och ett maximum

av 1,000 kronor. Jag kan ej biträda denna ståndpunkt. Fastställandet

av en minimigräns medför den olägenheten, att för vissa fall domaren kan

bliva nödsakad att ådöma böter, som enligt hans uppfattning knappast skola

kunna gäldas. Visserligen kan ett minimibelopp av en krona ej synas oöverkomligt,

men under vissa förhållanden, särskilt under tider av arbetslöshet,

kan även detta belopp vid något högre antal dagsböter medföra, att böterna

icke kunna betalas, utan bötesstraffet måste förvandlas till fängelse. En begränsning

av dagsbotens maximum åter är olämplig av det skäl, att den lätt

kan få den verkan, att dagsbotsbeloppet för mycket egaliseras i fråga örn de

förmögnaste, så att bötesstraffet endast i fråga örn mindre bemedlade bötesdömde

i nämnvärd grad proportionaliseras till betalningsförmågan.

Fångvårdsstyrelsen har därjämte uttalat, att styrelsen funne önskligt, att

föreskrift meddelades därom, att böternas penningbelopp icke i något fall finge

understiga 5 kronor. Såsom skäl härför framhåller styrelsen, att det för den

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 19h.

allmänna uppfattningen kunde te sig såsom en onödighet att sätta indrivningsapparaten

i gång för en mindre summa. Detta skäl kan visserligen vara

i viss mån berättigat, men det torde dock icke vara av den betydelse, att det

påkallar en så stark avvikelse från dagsbotsprincipen, som den ifrågasatta

föreskriften onekligen måste anses innebära. En dylik föreskrift kan dessutom

leda till en onödig straffskärpning. Föreligga till samtidigt bedömande

flera brott, och anses vart och ett av dem böra betinga ett straff av en dagsbot,

måste, ändock att den brottslige är fullkomligt obemedlad, utdömas ett

bötesbelopp, som ej får understiga brottens antal multiplicerat med 5.

I några av de avgivna utlåtandena har uttalats den åsikten, att det i utkastet

föreslagna maximum för förvandlingsstraffet, 8 dagars fängelse, vore

för högt. Jag kan icke dela denna uppfattning. Visserligen är skillnaden

mellan nämnda minimum och minimum för det nuvarande förvandlingsstraffet,

tre dagars fängelse, ganska betydande. Men enligt min mening är sistnämnda

minimum för lågt, och att jag ej velat föreslå en höjning därav, beror allenast

därpå, att jag ansett försiktigheten bjuda, att nu så litet som möjligt rubba

den bestående ordningen. Utmätes bötesstraffet efter den dömdes betalningsförmåga,

måste underlåtenhet att betala böterna i regel bero, icke på bristande

betalningsförmåga utan på bristande vilja att betala. För att denna bristande

vilja skall kunna effektivt bekämpas kräves oundgängligen ett högt minimum

för förvandlingsstraffet. Denna reflexion är icke på samma sätt tillämplig

i fråga om böter, som icke utdömas såsom dagsböter och där straffet således

icke i samma grad får förutsättas rätta sig efter den dömdes betalningsförmåga.

överhuvud torde, då två skilda bötessystem med olika förvandlingsbestämmelser

skola tillämpas vid sidan av varandra, icke kunna undgås, att vissa

inkonsekvenser och oegentligheter kunna yppas vid straffverkställigheten. De

anmärkningar, som härutinnan framkommit, kunna vara fullt befogade, men

de anmärkta olägenheterna lära icke kunna undgås vid en partiell reform av

ifrågavarande slag.

Av Överståthållarämbetet har påpekats, att i utkastet saknades föreskrift

om huru vid dömande skall förfaras, då en handling innefattar brott mot såväl

allmänna strafflagen som en speciallag. För det fall att en handling innefattar

flera brott eller ock brott, som i olika avseenden är belagt med straff,

stadgas i 4 kap. 1 § strafflagen, att, örn straffet å ettdera brottet är svårare

än annat, då skall det svåraste straffet ådömas, och att, om vartdera brottet

är belagt med samma straff, detta straff skall ådömas, samt att i båda fallen

brott, för vilket särskilt straff ej ådömes, skall betraktas såsom försvårande

omständighet. Vilken straffsats, som skall komma till användning, beror

således på brottens svårhet, då ju denna uttryckes genom de för brotten bestämda

straffsatserna. Genom de nu föreslagna bestämmelserna skulle någon

ändring ej ske i graderingen av straff lagsbrottens svårhet. Tvärtom skulle

strafflagens böteslatituder kvarstå oförändrade och ligga till grund för bestämmandet

av dagsbotsskalorna, vilka ju åter just avse att utmärka brotten

svårhetsgrad. Det kan emellertid icke bestridas, att böternas ersättande

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

27

med dagsböter understundom kan leda till oegentligheter i nu avsedda fall.

Är sålunda t. ex. brottet mot speciallagen belagt med högst 1,000 kronors böter

och straff lagsbrottet med högst 500 kronors böter, skall straffet hämtas

från speciallagen och således ej bestämmas i dagsböter. Detta medför tydligen,

att örn brottslingen är en person i goda ekonomiska omständigheter, han

skulle kunna komma undan med ett lägre bötesbelopp, än örn strafflagsbrottets

straffsats komme till användning och. möjlighet således funnits att vid bötesbeloppets

utmätande fästa behörigt avseende vid hans betalningsförmåga.

Denna ©egentlighet skulle visserligen kunna undgås, om man föreskreve, att

det straff skulle anses strängast, som i det föreliggande fallet medgåve utdömande

av det högsta bötesbeloppet. Härigenom skulle i det anförda exemplet

strafflagsbrottets straffsats komma till användning, då ju straffets bestämmande

i dagsböter skulle kunna medföra ådömande av ett högre bötesbelopp,

än örn straffet skolat hämtas från speciallagens straffsats. Men även en dylik

anordning kan visa sig otillfredsställande. Skulle nämligen den dömde

av något skäl icke kunna betala böterna och dessa således måste förvandlas

till fängelse, erhåller han på grund av olikheten mellan de två bötessystemens

förvandlingsbestämmelser ett lindrigare fängelsestraff, än som skulle ha inträtt,

därest speciallagens straffsats fått komma till användning. Ätt helt

undgå oegentligheter i nu avsedda fall låter sig näppeligen göra. Även med

nuvarande system kunna för övrigt liknande oegentligheter yppa sig. Är sålunda

t. ex. strafflagsbrottets straffsats fängelse och böter men straffsatsen i

speciallagen allenast böter, högst 1,000 kronor, kommer strafflagens straffsats

till användning. Befinnes då i det föreliggande fallet, att straffet bör bestämmas

till böter, kunna dessa ej ådömas till högre belopp än femhundra kronor,

ehuru, örn den andra straffsatsen fått användas, bötesbeloppet kanske ansetts

böra bestämmas till högre belopp.

Den oegentlighet, som, enligt vad nyss berörts, skulle kunna uppkomma

därav, att straffet för det svårare brottet ej kan bestämmas i dagsböter, skulle

tydligen mildras, därest, på sätt jag tidigare anfört, uttryckligen stadgades,

att vid utmätande av bötesstraff enligt speciallag skäligt avseende skall fästas

vid den sakfälldes betalningsförmåga. I varje fall torde ifrågavarande oegentlighet

icke vara av någon större praktisk betydelse, då speciallagarna ofta

innehålla bestämmelse, som utesluter tillämpning av den i 4 kap. 1 § strafflagen

givna bestraffningsregeln.

Det remitterade utkastet har inom justitiedepartementet undergått en överarbetning,

som givit till resultat det vid detta protokoll såsom bilaga 1 fogade

förslag till lag om dagsböter. Då de föreslagna bestämmelserna icke

skulle upphäva något stadgande i strafflagen, har jag ansett det vara ur

teknisk synpunkt lämpligast, att de sammanfattas i en särskild lag och ej

inarbetas i strafflagen. De skiljaktigheter, som förefinnas mellan utkastet

och lagförslaget torde icke påkalla vidare motivering.

Utkastet upptog ej någon bestämmelse örn medgivande av frist vid böters

betalande eller dessas erläggande avbetalningsvis. Att så ej skedde, berodde

därpå, att det ansågs lämpligast och försiktigast att ej rubba bestående för
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

hållanden i vidare mån än som vore oundgängligt för dagsbotsprincipens införande.

Och då av inhämtade upplysningar framgick, att redan nu under hand

i icke ringa utsträckning dylika lättnader för den bötfällde brukade medgivas,

ansågs skäl föreligga för den uppfattning, att med ett legaliserande av denna

praxis skulle kunna anstå till genomförandet av en allmän strafflagsreform.

Med hänsyn särskilt till vad fångvårdsstyrelsen i sitt utlåtande anfört finner

jag emellertid önskvärt, att sådana lättnader redan nu i viss utsträckning regleras

i lag. Härvid måste man emellertid framgå med största försiktighet, ty lagstadgade

frister och avbetalningar vålla bland annat lätt, att de även eljest invecklade

bestraffningsreglerna vid sammanträffande av brott bliva än mera

komplicerade. Utan någon olägenhet härutinnan torde dock kunna i lag medgivas

domstol befogenhet att, där domstolen finner sådant vara av omständigheterna

påkallat, medgiva den bötfällde viss frist. Bestämmes denna frist till

högst sex månader, synes behov av frist kunna behörigen beaktas vid såväl

lägre som högre bötesbelopp. Ej heller torde det möta några betänkligheter att

medgiva bötfälld, som kommit i åtnjutande av dylik frist, att inom densamma

erlägga böterna avbetalningsvis. Nu angivna lättnader böra utsträckas till

hela bötesområdet. Det torde för övrigt näppeligen kunna anföras något skäl,

varför desamma skulle medgivas allenast vid bötesstraff, som utdömas enligt

dagsbotsprincipen. En dylik inskränkning skulle dessutom kunna medföra

praktiska olägenheter. Hade någon t. ex. ådömts dels ett bötesstraff enligt

strafflagen och dels ett bötesstraff enligt en speciallag samt erhållit frist med

avseende å förstnämnda straff, skulle detta kunna medföra, att vid eventuell

förvandling av straffen dessa icke kunde samtidigt förvandlas och att förvandlingsstraffen

följaktligen icke förekomme till samtidig verkställighet. Den för

samtidig verkställighet av dylika straff föreslagna bestämmelsen, att sammanlagda

fängelsetiden ej finge sättas högre än till sextio dagar, skulle följaktligen

icke kunna tillämpas. Den medgivna fristen skulle således kunna medföra,

att fängelsetiden bleve längre, än om frist icke åtnjutits.

Befogenheten att medgiva frist bör, såsom jag nyss nämnde, tillkomma domstolen.

Det skulle visserligen kunna ifrågasättas, huruvida icke sagda befogenhet

lämpligare borde överlämnas till den exekutiva myndigheten, särskilt med

hänsyn därtill, att behovet av frist kanske ej yppas förrän på exekutionsstadiet.

I överensstämmelse med strafflagskommissionen och de senare danska strafflagsförslagen

anser jag emellertid, att frågan örn frist skall bedömas av domstolen.

Härför talar framför allt, att domstolen är den myndighet, som

måste antagas äga bästa kännedomen örn de förhållanden, vilka kunna påkalla

frist.

Hava böterna erlagts delvis, men skall bötesstraffet sedermera på grund därav,

att böterna icke till fullo guldits, förvandlas till fängelse, uppstår frågan,

huru skall förfaras med det redan inbetalda bötesbeloppet. Vid en generell

strafflagsreform torde detta spörsmål böra lösas på det sätt, att förvandling

äger rum1 allenast beträffande de böter, som icke guldits. Att i samband med

nu ifrågasatta begränsade reform göra ändring i den gällande principen, att

böter skola antingen till fullo gäldas eller också i sin helhet förvandlas till

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

29

fängelse, synes emellertid icke böra ske med hänsyn till de omfattande förändringar

i lagstiftningen, en dylik ändring måste medföra. Då nyssnämnda utväg

således icke kan komma till användning, anser jag det vara med rättvisa och

billighet mest förenligt, att den bötfällde berättigas återfå vad han av böterna

inbetalat.

Inom justitiedepartementet har, i anslutning till vad jag senast anfört, utarbetats

ett förslag till lag om frist vid erläggande av böter, vilket förslag såsom

bilaga 2 är fogat vid detta protokoll. Erforderliga bestämmelser i fråga örn

böters gäldande avbetalningsvis torde böra införas i förordningen den 14 december

1917 angående indrivning och redovisning av böter. Att nämnda bestämmelser

sålunda meddelas av Kungl. Majit i administrativ väg, torde icke

kunna möta några betänkligheter, då avbetalning av böter i den prdning, jag

förut antytt, endast innebär en modifikation av gällande bestämmelser rörande

indrivning av böter och dylika bestämmelser hittills utfärdats i administrativ

väg. Dagsbotssystemets genomförande påkallar även i övrigt vissa ändringar

i nyssnämnda förordning.

Av förslaget till lag örn frist vid erläggande av böter framgår, att frist

skall kunna meddelas allenast i mål, som avdömes av domstol. Stadgandet

skulle således ej bliva tillämpligt, då bötesstraffet ådömes av annan ämbetsmyndighet.

Vid prövning, huruvida frist bör medgivas, har domstolen givetvis

att taga hänsyn ej blott till behovet av frist utan jämväl därtill, huruvida den

sakfällde äger sådana kvalifikationer, att frist utan fara för straffverkställigheten

bör kunna ifrågakomma. Då bötesbeslut i allmänhet icke kunna verkställas,

innan de vunnit laga kraft, och skyldigheten att erlägga böterna således

i regel icke inträder dessförinnan, har jag ansett, att frist skall räknas från

den dag, bötesbeslutet vunnit laga kraft. Detta har i förslaget uttryckts så,

att fristen skall räknas ''från den dag, domen i fråga örn bötesstraffet vinner

laga kraft’, överklagas domen allenast i annan del, börjar fristen sålunda

ändock att löpa från nämnda dag. Har frist medgivits, kan bötesbeslutet tydligen

icke verkställas, förr än fristen utlupit, och detta oavsett huruvida enligt

särskilda bestämmelser (Promulgationslagen till rättegångsbalken den 14 juni

1901, § 6 st. 1 samt förordningen den 30 april 1844 ang. förändrade föreskrifter

i avseende på fullföljd av polismål, § 2) bötesbeslutet eljest kunnat verkställas

utan hinder av att detsamma icke vunnit laga kraft.»

Föredraganden uppläser härefter omförmälda lagförslag, nämligen förslag

till

1) lag om dagsböter;

2) lag angående frist vid böters erläggande; och

3) lag angående bestämmande av böter i vissa fall;

samt hemställer, att lagrådets yttrande över förslagen måtte för det i 87 § regeringsformen

omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet

H. Stefenson.

opaginerad Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

Bil. 1.

Förslag

till

Lag

om dagsböter.

Härigenom förordna^, att utan binder av vad i strafflagen finnes stadgat

häremot stridande skall gälla som följer:

1 §•

Vid ådömande av bötesstraff enligt strafflagen skall straffet bestämmas i

dagsböter på sätt nedan sägs.

Vad nu stadgats skall icke äga tillämpning i fråga örn straff, som ådömes

efter 22 kap. 19 § första stycket eller 20 § strafflagen eller bestämmes enligt

25 kap. 21 § första punkten samma lag.

2 §.

Bötesstraffet bestämmes i visst antal dagsböter enligt en skala, vari antalet

dagsböter, i förhållande till de i strafflagen för varje fall utsatta böter, utgör

en femtedel, så att en dagsbot svarar mot fem riksdaler, två dagsböter

svara mot tio riksdaler, och så vidare.

3 §.

Med hänsyn till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet

och andra på hans betalningsförmåga inverkande omständigheter fastställer

domstolen efter fri prövning tillika visst belopp i penningar, som skall för

honom anses utgöra en dagsbot.

Antalet dagsböter bestämmes efter brottets svårhet.

Efter dagsböternas antal och det för varje dagsbot fastställda beloppet ådömas

böterna i penningar.

4 §.

Erläggas icke böterna och finnes den bötfällde sakna tillgång till deras

fulla gäldande, skall bötesstraffet förvandlas till fängelse.

Vid sådan förvandling svarar ett antal dagsböter, icke överstigande trettiotvå,

mot åtta dagars fängelse, ett antal dagsböter, överstigande trettiotvå men

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 19b.

31

icke överstigande trettiosex, mot nio dagars fängelse samt därefter varje påbörjat

antal av fyra dagsböter mot ytterligare en dags fängelse, så att

ett dagsbotsantal icke överstigande 32 svarar mot 8 dagars fängelse

» däröver till och med 36 s » 9 » »

» » » 40 • > 10 > »

» » » 44 » » 11 * »

O. S. V.

5 §•

Skola dagsböter förvandlas, som äro ålagda genom flera domar, varde den

förvandling gjord efter sammanräknade antalet dagsböter, på sätt i 4 § sägs,

därvid iakttages, att fängelsestraffet ej må sättas över sextio dagar. Har någon

del av dagsböterna redan blivit förvandlad till fängelsestraff, vare den förvandling

förfallen och förvandling av samtliga dagsböterna verkställd, såsom nu är

nämnt. Lag samma vare, örn till verkställighet på en gång förekomma särskilda

fängelsestraff, vartill dagsböter förvandlats.

6 §.

Förekomma på en gång till verkställighet fängelsestraff, vartill dagsböter

förvandlats, och fängelsestraff, vartill andra böter förvandlats, skola straffen

sammanläggas och därvid iakttagas, att sammanlagda fängelsestraffet ej må

sättas över sextio dagar.

7 §•

Örn förvandling av bötesstraff enligt denna lag förordnar Konungens befallningshavande,

där ej för särskilt fall finnes annorlunda stadgat.

8 §•

Är någon, som gjort sig skyldig till fängelse eller straffarbete på viss tid,

tillika förfallen till dagsböter och saknar han tillgång till böternas fulla gäldande,

då skall det mot dagsböterna enligt 4 § svarande fängelsestraff, under

iakttagande av de i 4 kap. 5 och 6 §§ strafflagen stadgade grunder, med

övriga straffet förenas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928, men skall ej äga tillämpning

med avseende å straff för brott, som begåtts före sagda dag.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Marits proposition nr 19Jf.

Bil. 2.

Förslag

till

Lag

angående frist vid böters erläggande.

Utan hinder av vad som finnes stadgat häremot stridande förordnad som

följer:

Varder någon av domstol dömd till böter, må domstolen kunna med avseende

å böternas erläggande bevilja frist av högst sex månader, räknat från den

dag, utslaget i fråga örn bötesstraffet vinner laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

33

Bil. 3.

Förslag

till

Lag

angående bestämmande ay böter i vissa fall.

Härigenom förordnas som följer:

Vid utmätande av bötesstraff, som ej är att bestämma i dagsböter, skall

skäligt avseende fästas vid den sakfälldes betalningsförmåga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

Bihang till riksdagens protokoll 1927.

1 sami.

166 haft.

(Nr 19 b.)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Ma,j:is proposition nr 194.

Bil. 4.

Utkast

till

Lag

örn vissa bötesstraffs bestämmande i dagsböter och sådana böters

förvandling.

Härigenom förordnas, att utan hinder av vad i 2 kap. strafflagen finnes stadgat

häremot stridande skall gälla som följer:

1 §•

Vid ådömande av bötesstraff enligt allmänna strafflagen skall straffet bestämmas

i dagsböter på sätt nedan stadgas.

Vad nu stadgats skall icke äga tillämpning i fråga örn straff, som ådömes

efter 22 kap. 19 § första stycket eller 20 § eller 25 kap. 21 § första punkten,

allt strafflagen.

2 §•

I stället för de i strafflagen för varje fall utsatta böter skola träda dagsböter

enligt en skala, vari antalet dagsböter utgör en femtedel av böternas belopp,

så att en dagsbot svarar mot fem riksdaler, två dagsböter svara mot tio

riksdaler, och så vidare.

3 §.

Bötesstraffet skall efter brottets beskaffenhet bestämmas i visst antal dagsböter.

Med hänsyn till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldigbet

och andra på hans betalningsförmåga inverkande omständigheter fastställer

domstolen efter fri prövning tillika visst belopp i penningar, som skall

anses motsvara en dagsbot.

Efter dagsböternas antal och det för varje dagsbot fastställda beloppet ådömas

böterna i penningar.

4 §.

Saknas bos den, som blivit fälld till böter, tillgång till deras fulla gäldande,

skola böterna förvandlas till fängelse.

Vid sådan förvandling svarar ett antal dagsböter icke överstigande trettiotvå

mot åtta dagars fängelse, ett antal dagsböter överstigande trettiotvå men icke

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

35

överstigande trettiosex mot nio dagars fängelse samt varje följande tal av fyra

dagsböter mot ytterligare en dags fängelse, så att

ett dagsbotsantal icke överstigande 32 svarar mot 8 dagars fängelse

» däröver till och med 36 » » 9 > »

» » > 40 > » 10 i »

> » » 44 »»11» »

O. S. V.

5 8-

Skola dagsböter förvandlas, som genom flera domar äro ålagda, varde den

förvandling gjord efter sammanräknade antalet dagsböter, på sätt i 4 § sägs,

därvid iakttages, att fängelsestraffet ej må sättas över sextio dagar.

Har någon del av dagsböterna redan blivit till fängelsestraff förvandlad,

vare den förvandling förfallen och förvandling av samtliga dagsböterna verkställd,

såsom nu är nämnt. Lag samma vare, örn till verkställighet på en gång

förekomma särskilda fängelsestraff, vartill dagsböter förvandlats.

6§.

Förekommer till verkställighet fängelsestraff, vartill dagsböter förvandlats,

samtidigt med fängelsestraff, vartill andra böter förvandlats, skola straffen

sammanläggas och därvid iakttagas, att sammanlagda fängelsetiden ej sättes

högre än sextio dagar.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

Protokoll, hållet i Kungl. May.ts lagråd den 21 februari 1927.

Närvarande:

justitierådet von Seth,

justitierådet Wedberg,

regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,

justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tiUhandakomniet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 11 januari

1927, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag

till

1) lag om dagsböter;

2) lag angående frist vid böters erläggande; och

3) lag angående bestämmande av böter i vissa fall.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av revisionssekreteraren Gustaf Wilhelm Masreliez.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslagen i allmänhet.

Justitierådet Alexanderson:

Dagsbotsystemet, sådant det utformats under förarbetena till en allmän

straffrättsreform, är tänkt såson en integrerande del av ett grundligt omdanat

straffsystem. I detta skick skall det omfatta ej allenast bötesbrott

under allmänna strafflagen utan ock dem som straffbeläggas i andra lagar

och författningar (»specialstraffrätten»). Å andra sidan skulle egentliga

polisförseelser — vilkas beivran med böter icke längre skulle vara att uppfatta

såsom straff — utsöndras och förbliva oberörda av dagsbotsystemet;

detta oberoende av om dylik förseelse för närvarande straffbelägges i speciallag

eller i allmänna strafflagen. Såsom ett viktigt exempel på polisförseelse

av sistnämnda slag har av systemets upphovsman, den nuvarande departementschefen,

nämnts fylleriförseelsen.

Skulle alltså enligt den stora reformplanen dagsbotprincipen tiilämpas över

det egentliga bötesstraffets hela område, är vidare att märka att åt detta straff

är, på frihetsstraffets bekostnad, tilltänkt en vida viktigare och mera omfattande

funktion inom straffsystemet än det för närvarande äger. Ett väsent
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 194.

37

ligt drag i sträfflagskommissionens förslag är nämligen misstron till de kortare

frihetsstraffens värde och övertygelsen att penningstraff skall, örn det

rätt anordnas, visa sig vara en såväl ur rättvisans synpunkt som i fråga örn

effektivitet vid brottslighetens bekämpande vida värdefullare strafform än tidigare

antagits. I enlighet med denna uppfattning får enligt förslaget frihetsstraff

ej omedelbart ådömas för kortare tid än tre månader och böter ej

förvandlas till kortare fängelsetid än tjugu dagar. Huru den förra av dessa

regler skulle verka i tillämpningen undandrager sig naturligtvis något säkrare

bedömande; men med stöd av de offentliggjorda förberedande utkasten till

lagtext örn tillgrepps- och misshandelsbrott måste dock antagas att en avsevärt

ökad användning av de högre bötessatserna å personer i mycket svaga ekonomiska

villkor bleve en följd. Skall ej utbytet av strafform bliva en lag på

papperet, måste således den norm, enligt vilken bötesbeloppet bestämmes,

vara så beskaffad att även en bötessats, som är uttryck för ett skarpt ogillande

av gärningen och utgör ett verkligt kännbart straff, dock är avpassad,

såvitt möjligt, efter vad den dömde är mäktig att bära av penninguppoffring.

Än mera uppenbart är att det höga minimum för förvandlingsstraff,

för att icke verka dels i rak strid mot det avsedda syftet med omläggningen

av straffsystemet och dels till betänklig social orättvisa, kräver ett liknande

komplement. Dagsbotsystemet åsyftar att utgöra detta komplement. Det

skall tjäna som medel att å ena sidan giva ett klart uttryck åt graden av det

ogillande varmed samhället reagerar mot den brottsliga gärningen och å andra

sidan tillmäta penningbotens belopp med tagen hänsyn till den dömdes ekonomiska

möjligheter. Vid dess tillämpning inom en reformerad straffrätt

skall domaren vara helt frigjord från inflytandet av den nuvarande bötesskalan

med dess fixa penningtaxor. Som resultat av det hela framstår bötesstraffet

i en helt förändrad gestalt, med ny problemställning bl. a. i fråga

örn lämplig normallatitud vid straffmätningen och med nya krav på anordnandet

av verkställigheten, till möjliggörande och framtvingande av att penningsten

verkligen varder erlagd.

Det hopp, man vill ställa till dagsbotsystemet såsom ett verktyg till brottslighetens

bekämpande, måste tydligen i allt väsentligt hänföra sig till dess

funktion inom detta nya straffsystem. Det föreliggande förslaget avser emellertid

dess apterande på det straffsystem, som är den gällande allmänna strafflagens.

Den betydelse det därvid kan erhålla är väl endast i ringa mån av

kriminalsociologisk art, utan hänför sig till dess egenskap att bättre än det

nuvarande realisera rättskravet att åt grundsatsen »likhet inför lagen» gives

en reell, icke en blott formell innebörd. Det är också denna synpunkt, som

betonas i remissprotokollet. Vid sidan härav torde ock varit avsett att genom

den föreslagna lagen anställa — om uttrycket tillåtes — ett experiment i begränsad

skala såsom en förberedelse till den större reformen. Denna tanke

får väl anses hava utgjort en kraftigt medverkande anledning till att man

icke velat i sakens nuvarande läge åtnöjas med att för straffrätten i dess helhet

giva en föreskrift om skäligt avseende vid den bötfälldes betalningsförmåga,

sådan som nu beträffande specialstraffrätten föreslås.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

Om nyttan och vådorna med ett dylikt experiment kunna helt naturligt meningarna

vara mycket delade. För den som, med erkännande åt kravet på

en viss proportionalisering av böterna, likväl betraktar den specifika anordningen

med dagsböter såsom ett missgrepp, måste det te sig som ett invikande

på en skadlig avväg. För den åter, som i likhet med mig är böjd att uppskatta

anordningen i fråga såsom en utväg att giva såväl den formella som

den reella likheten inför lag den plats, dem båda vederbör, ställer sig frågan

mera invecklad. Den beteckning av experiment, jag tillåtit mig giva den föreslagna

lagen, innebär från min synpunkt intet nedsättande. Straffsystemet

över huvud, hos oss som på andra håll, befinner sig sedan länge i ett experimenterandets

stadium. Reformrörelserna inom kriminalrätten ha av gammalt

blott i ringa mån berört frågan örn brottsbestämningen; uppfattningen därutinnan

håller sig märkligen stabil, örn man frånser enstaka områden såsom

religions- och sedlighetsbrotten och örn man håller åsido spörsmålen örn den

rätta behandlingen — med straff eller andra reaktionsmedel — av sådana

företeelser som ungdomskriminalitet, arbetsskygghet och abnormitet. Endast

skenbart tala de förekommande omgrupperingarna av strafflagens brottstyper

och gränsförskjutningama dem emellan mot detta omdöme. Ty dessa åtgärders

innebörd och syfte är i stort sett jämkning i straffsystemet. På detta

sistnämnda område härskar däremot sedan länge en permanent oro och trevan.

Det förhåller sig här icke som på andra rättslivets områden, att man kan

blicka tillbaka på och hämta positiv ledning av ett äldre rättstillstånd, sorn,

örn ock nu föråldrat, dock en gång varit för sina förhållanden rätt lyckligt

avpassat. Ett tillfredsställande straffsystem har utan tvivel aldrig funnits

och skall mänskligt att döma tyvärr aldrig uppstå. Örn emellertid känslan

av betänklig ofullkomlighet under de senaste mansåldrarna stegrats, synes även

detta ganska naturligt. Ty å ena sidan ha anspråken stigit. Parollen: »straffa

brottslingen, ej brottet» innebär i och för sig ett ökat krav på individualisering

ej blott i förbättringsbehandlingen, där sådan ifrågakommer, utan ock

i strafflidandet. Men å andra sidan har en mängd tidigare använda straffformer

måst utmönstras såsom odugliga. Kvar stå i den allmänna straffrätten

blott två: penningstraff och frihetsstraff. Mot dessa tyå reaktionsformer

svarar en mångskiftande flora av lagöverträdelser, med inbördes i

många fall ytterst ringa frändskap, vare sig man ser på det själsliv varom

de bära vittne eller den stämning de utlösa hos den sociala omgivningen. Det

bör under sådana förhållanden icke vara ägnat att väcka förvåning eller ogillande

att, sedan man, försatt i denna situation, länge haft sitt intresse vänt

till att av frihetsstraffen göra det bästa möjliga i olika försöksvis prövade

variationer, ordningen nu omsider kommit till bötesstraffet.

Såsom en fördel vid det nu föreslagna försöket kan i och för sig betecknas,

att detsamma är avsett att anställas i tämligen begränsad skala. Men

just härmed äro å andra sidan onekligen förenade mycket vägande olägenheter.

Klyvningen mellan bötesstraff enligt allmänna strafflagen, vilka skola

bestämmas i visst antal dagsböter, och bötesstraff enligt andra lagar och författningar,

som alltjämt skola utdömas såsom hittills, låt vara med skälig

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b
-

39

hänsyn till betalningsförmågan, är allt annat än rationell; den motsvarar på

intet sätt en uppdelning i verkliga brott och rena polisförseelser. För att i

någon mån söka belysa räckvidden av denna bristfällighet må anföras några

siffror ur brottslighetsstatistiken. Årliga medeltalet ådömda bötesstraff under

den senaste tioårsperiod för vilken bearbetad statistik offentliggjorts, åren

1913—1922, utgjorde omkring 84,650. Härav ådömdes enligt speciallagar

omkring 39,400 eller 46.5 procent. Av återstoden utgjorde brotten mot 18:15

och 11:15 strafflagen (fylleri, oljud, förargelseväckande beteende, överdådig

framfart) omkring 36,500 eller 43 procent. Bötesförbrytelser mot strafflagen

i övrigt vörö endast omkring 8,700 eller 10.5 procent. Av sistnämnda grupp

utgjordes exempelvis 1922 — det sista statistikåret —- då totala antalet hithörande

brott var 6,142, icke mindre än 4,154 av våld mot tjänsteman, våldsamt

motstånd vid offentlig förrättning, fridsbrott, misshandel och tillgreppsbrott

enligt 20 kap. strafflagen, vilka brott enligt erfarenheten nästan undantagslöst

begås av personer i mycket svag ekonomisk ställning. Det är egentligen

i fråga örn återstående c:a 2,000 brott — vilkas huvudmassa utgöres

av egenmäktigt förfarande, ärekränkning, djurplågeri, skadegörelse å egendom,

oredlighetsbrott, åverkan, olovlig jakt eller fiske o. d. — som en proportionalisering

av böterna komme att medföra någon mera avsevärd differentiering.

Å andra sidan är utan tvivel bland förseelserna mot specialförfattningar

— de utgjorde år 1922 41,456 — att finna ett synnerligen stort

antal, i fråga örn vilka dagsbotprincipen med bästa rätt borde äga tillämpning.

Det är vanskligt, även med hjälp av specialiseringen i brottslighetsstatistiken,

att ens ungefärligt beräkna huru stor del av nyssnämnda siffra

som kommer på rena polisförseelser; men man torde knappast räkna för lågt,

örn man anslår denna del till 80 procent av det hela. I så fall skulle den återstående

stocken av i egentlig mening straffbelagda förseelser uppgå till 8,000

och bland dem förvisso en högst avsevärd mängd som t. o. m. bättre än de

flesta bötesbrott enligt strafflagen ägna sig för en på allvar genomförd proportionalisering.

Tyngre än de betänkligheter, som hänföra sig till reformens begränsning till

allmänna strafflagen, synes mig dock väga olägenheten av dagsbotskalans

nödtvungna fastkedjande vid strafflagens nu gällande bötessatser. Såsom det

framhölls vid genomförande av nuvarande förvandlingsregler år 1922 såväl

av dåvarande departementschefen som inom lagrådet (N. J. A. 1922 II s. 442

ff.), äro dessa bötessatser, särskilt med nutida penningvärde, utan tvivel i stort

sett för låga; i synnerhet gäller att skalan är för trång, maximum för ringa.

Den normallatitud som under inflytande härav utbildats i praxis, ligger synnerligen

lågt. Då nu straffbuden med deras skalor bibehållas oförändrade,

men varje tiokrona skall evalveras i två dagsböter, och då vidare en dagsbot,

enligt visserligen något svävande uttalanden under reformarbetets lopp, är avsedd

att för den stora mängden av de bötesdömda rätt avsevärt understiga den

genomsnittliga dagsinkomsten, synes det med skäl kunna befaras, att reformens

praktiskt mest framträdande resultat blir en icke påkallad betydande

sänkning i bötesbeloppen över hela linjen av strafflagens bötesbrott.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

Å andra sidan förtjänar emellertid framhållas att örn man i anledning av

dessa svårigheter ville även för den allmänna strafflagens område åtnöjas med

samma åtgärd som nu föreslås för specialstraffrättens eller att anbefalla att

skälig hänsyn vid bötesbeloppets bestämmande tages till den dömdes ekonomiska

villkor, så medför just det låga allmänna bötesmaximum att den anbefallda

proportionaliseringsgrundsatsen måste i tillämpningen bliva mycket kraftigt

avtrubbad. Söker man ater råda bot härför genom allmän höjning av

bötesmaximum, stöter man på svårigheten att därvid specialstraffrätten knappast

kan lämnas utanför, men dess indragande under höjningsåtgärden åter

svårligen kan äga rum utan besvärliga och tidsödande specialprövningar och

sovring.

Till förmån för den föreslagna anordningen kan måhända ock åberopas

en viss sannolikhet för att dagsbotprincipens införande inom den allmänna

straffrätten får en återverkan på rättspraxis inom specialstraffrätten sålunda

att regeln örn hänsyn till betalningsförmågan där blir effektivare genomförd

än eljest blivit händelsen; och tvärtom kan det blott partiella införandet av

den nya principen vara ägnat att verka hälsosamt modererande inom dess

eget område.

I betraktande härav anser jag mig trots de anförda betänkligheterna icke

böra avstyrka att dagsbotprincipen nu försöksvis vinner inträde på den allmänna

straffrättens område; men jag föranlåtes hemställa att därvid göres

undantag för ett, numerärt sett, betydande parti, nämligen fylleriförseelsema

och brotten mot 11:15 strafflagen. Dessa lagöverträdelser, vilka såsom av anförda

siffror framgar utgöra mera än 80 procent av alla de enligt strafflagen

beivrade, äro i lagen belagda med en bötesgrundtaxa, vars maximum är satt

så lågt som 100 kronor. Vad fylleriförseelsema angår, har redan erinrats att

de äro avsedda att vid den stora reformen behandlas såsom polisförseelser och

därmed undantagas från dagsbotsystemets område. Ett redan utarbetat och

på remiss utsänt lagförslag vill för övrigt överföra dem till specialstraffrätten.

Bleve nämnda förslag i denna del måhända nästa år upphöjt till lag,

framstode det såsom så mycket mera olämpligt att domstolarna för en belt

kort tidrymd tilldelats den mycket grannlaga och besvärliga uppgiften att

å dessa talrika brott tillämpa dagsbotsystem. Att åter till en annan behandling

än den fylleriförseelsema erhåller särskilja de med dem så ytterst nära

sammanhängande brotten mot 11:15 strafflagen (oljud, förargelseväckande

beteende, överdådig framfart), för vilka straff i det ojämförligt stora flertalet

fall ej ådömes ensamt, utan jämte straff för fylleri, synes icke heller

lämpligt. Det i andra stycket av paragrafen med högre straffsats belagda

brottet överdådig framfart med automobil står vidare i närmaste släktskap

med förseelser mot förordningen örn motorfordon (jfr dess 41 §).

Vad angår reformens omfattning i övrigt, lärer det vara nödvändigt att

från dess tillämpningsområde undantaga de tryckfrihetsbrott som enligt

tryckfrihetsförordningen skola bestraffas efter allmän lag. Måhända behöver

denna jämkning icke anses ovillkorligt påkallad därav att brott som t. o. m.

falla under samma paragraf eljest komme att behandlas efter olika principer.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 19å.

41

Men avgörande betydelse måste däremot tilläggas det förhållande att den för

tryckt skrift ansvariges person i tryckfrihetsförordningen bestämmes efter

helt formella grunder, i följd varav en alldeles ovidkommande och alldeles medellös

och inkomstfri person kan åtaga sig ansvaret för skriften såsom dess

»författare» eller ansvarige utgivare. Undantagas i enlighet med denna hemställan

tryckfrihetsbrotten från tillämpning av dagsbotprincipen, blir visserligen

en följd att de komma att falla under den i form av särskild lag föreslagna

bestämmelsen, att »skäligt avseende» skall vid andra bötesstraffs utmätande

fästas vid den sakfälldes betalningsförmåga; men då vad som därutinnan

är att anse såsom skäligt, blir att bedöma efter förhållandena, torde

detta icke böra möta betänkligheter.

I detta sammanhang må erinras, att med hänsyn till innehållet i 4: 1 strafflagen

det i brist på uttrycklig bestämmelse i förslaget synes ovisst huruvida

dagsbotsprincipen skall anses tillämplig eller ej i sådana fall, där gärning är

straffbar såväl enligt allmänna strafflagen som speciallag och båda lagbuden

hava samma straffsats. Hittills åtminstone torde man i rättspraxis i dylika

fall ansett sig varken pliktig eller befogad att i utslaget utmärka någotdera

lagbudet såsom det principalt tillämpade, utan åberopat dem sida vid sida

jämte 4: 1 strafflagen.

Lämpligast synes vara, att de tre remitterade lagförslagen sammanarbetas

till ett enda. Även i sakligt hänseende torde härmed en avsevärd fördel

kunna vinnas. Nuvarande uppställning och formulering synas nämligen kunna

giva anledning till att vid dagsbotens fastställande i penningar proportionaliseringsprincipen

komme till en mera mekanisk tillämpning än som vare sig kan

vara lyckligt eller, efter uttalanden i remissprotokollet att döma, är avsett.

Enklast synes detta kunna avhjälpas genom att stadgandena i 3 § första stycket

lagen örn dagsböter och i lagen örn bestämmande av böter i vissa fall bleve

givna i samma lag och ställda i sådan relation till varandra, att överdrivna

föreställningar örn motsatsförhållandet dem emellan förebyggdes.

Ett uttryckligt åberopande av den sammanslagna lagen torde i rättsskipningen

i regel behöva ske endast till stöd för böternas bestämmande i dagsböter,

men för detta ändamål desto oftare. För att underlätta en bekväm förkortning

i beteckningen torde den därför lämpligen kunna rubriceras exempelvis

lag örn dagsböter, innefattande jämväl vissa andra bestämmelser örn

böter.

Regeringsrådet Planting-Gyllenbåga:

Det huvudsakliga syftet med ifrågavarande förslag är att mera än hittills

inom vår rätt proportionalisera bötesstraffet efter den skyldiges betalningsförmåga.

Straffet för enahanda förseelse skulle såmedelst bliva såvitt möjligt

lika kännbart för individer i olika förmögenhetsställning. Att förverkliga

detta syftemål är naturligen synnerligen eftersträvansvärt. Men enligt

min mening måste man känna sig mycket tveksam, huruvida det för tillämpning

inom den allmänna straffrättens område föreslagna dagsbotssystemet utgör

en ändamålsenlig och praktisk väg för vinnande av det eftersträvade må
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

let. Enligt detta system uppdelas, såvitt jag kunnat tolka förslaget, domarens

prövning och. utmätande av bötesstraffet i två bestämt åtskilda, successiva

akter med följande innebörd: först bestämmande av antalet dagsböter med

hänsynstagande till alla de omständigheter, förutom den brottsliges betalningsförmåga,

som konstituera det begångna brottet inom sin klass såsom mera

eller mindre svårt (»brottets svårhet» enligt förslaget), och vidare dagsböter

fastställande till visst belopp i penningar i förhållande till den brottsliges betalningsförmåga.

Men enligt min tanke kommer näppeligen ett sådant system

med dess två skilda led i domarens verksamhet att i praktiken visa sig utförbart

på det sätt förslaget avser. Det torde för en domare vara synnerligen

vanskligt att vid bedömande av ett brotts svårhet icke taga starkt intryck

av den brottsliges förmögenhetsförhållanden såsom moment i hans allmänna

levnadsställning. Och att vid fastställande av dagsbotens belopp lämna åsido

alla andra omständigheter än den brottsliges betalningsförmåga förefaller å

andra sidan icke alltid vara någon lätt uppgift. Vid tillämpning av det föreslagna

dagsbotssystemet synes det mig, med andra ord, icke uteslutet, att somliga

för straffets bestämmande betydelsefulla faktorer kunna få dubbel inverkan.

Jag föreställer mig därför, att även örn dagsbotssystemet lagfästes,

det i många fall för domaren ter sig mest naturligt och ändamålsenligt att först

med hänsyn till alla inverkande omständigheter i tanken fixera ett visst bötesbelopp,

varefter med detta som utgångspunkt antalet dagsböter samt dagsbotens

belopp bestämmas.

Ehuru det på angivna grunder synes mig tvivelaktigt, örn det föreslagna

dagsbotssystemet erbjuder en fullgod väg för ernående av det åsyftade målet,

tilltror jag mig dock icke att nu avstyrka detsammas införande i vår rätt, därvid

jag emellertid i likhet med justitierådet Alexanderson förutsätter, att dagsbotsprincipens

tillämpning tillsvidare skulle beteckna endast ett försök för

vinnande av vidgad erfarenhet i avbidan å en allmän straffrättsreform. I

övrigt instämmer jag i allt väsentligt med justitierådet Alexanderson.

Justitierådet Wedberg:

Förslagen åsyfta förnämligast att vid utmätande av bötesstraff större hänsyn

skall tagas till den skyldiges ekonomiska förhållanden än nu är fallet.

För ernående av detta syfte framgå förslagen på två skilda vägar, en för allmänna

strafflagens område, en annan för specialstraffrättens.

Beträffande det senare göres ingen ändring i gällande straffskalor, men det

bestämmes att vid straffets utmätande skäligt avseende skall fästas vid den

sakfälldes betalningsförmåga. Denna bestämmelse torde böra förstås ungefär

så, att betalningsförmågan lämnas helt å sido vid förseelser av politinatur och

att även eljest avvikelse uppåt eller nedåt från hittills brukligt straffmått

sker endast i de undantagsfall, där vad som utan närmare utredning är känt

örn den tilltalades mer än vanligt goda eller dåliga ekonomi må anses påkalla

det, och utan strävan att en strängt proportionell rättvisa må varda skipad.

Domarens prövning skall sålunda icke till sin art bliva en annan än hittills.

Annorlunda beträffande den allmänna strafflagens område. Här skall på

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 19b.

43

ett vida mer radikalt sätt sörjas för vad som i remissprotokollet kallas bötesstraffets

proportionaliserande efter deri brottsliges betalningsförmåga. Domaren

skall tvingas att uppdela sin prövning i två temporärt och sakligt skilda

akter, av vilka — örn jag rätt förstått meningen — den första skall under hänsyn

till alla på straffmåttet inverkande omständigheter, även den sakfälldes

betalningsförmåga, fastställa ett visst s. k. dagsbotsantal (i allmänhet inom

gränserna 1—100), och den andra skall med hänsyn allenast till betalningsförmågan

precisera värdet, beloppet, av varje dagsbot. Den summa som blir

att betala framgår därefter rent matematiskt genom multiplikation av dagsbotsbeloppet

med dagsbotsantalet. Klart är att den viktigaste faktorn blir

dagsbotsbeloppet, helst detta är oberoende av strafflagens både maximum och

minimum för bötesstraffet. Medan dagsbotsantalet kan — frånsett undantagsfall

— variera blott från 1 till 100, finnas för dagsbotsbeloppet mångtusende

gradationer, i ty att det kan sättas så lågt som till ett öre och stiga

uppåt utan varje fix gräns. Det torde icke kunna bestridas att införandet av

detta s. k. dagsbotssystem leder eller åtminstone är avsett att leda till ett

kraftigare proportionaliserande efter betalningsförmågan än den nya för specialstraffrätten

tilltänkta bestämmelsen. Visserligen antydes i remissprotokollet

att i tillämpningen dagsbotsprincipen till en början icke bör fullt konsekvent

genomföras, att domstolen blott bör »efter omständigheterna fästa skäligt avseende

vid olikheten i betalningsförmågan», men det säges också att, efter

förslagens genomförande, ett bötesstraff inom specialstraffrätten »icke i samma

grad får förutsättas rätta sig efter den dömdes betalningsförmåga» som ett

dagsbotsstraff. Jag återkommer härtill vid 3 §.

Vid förslagens granskning frågar man sig främst, varför dagsbotsprincipen

skall vinna tillämpning inom allmänna strafflagens hela område, men vara helt

utestängd från specialstraffrättens. I remissprotokollet säges att alla sådana

bötesstraff, vilka knyta sig till verkliga brott, böra underkastas dagsbotssystemet,

till skillnad från de förseelser av politinatur där det icke är fråga örn

en rättsstridig vilja och vilka sålunda falla utom hegreppen brott och straff

i egentlig mening. Det erkännes också att inom specialstraffrätten finnas åtskilliga

fall, där enligt nämnda grundsats dagsbotsprincipen bör vinna tillämpning,

och vissa skäl angivas varför detta likväl nu icke läte sig göra.

Däremot saknas i remissprotokollet ett påpekande av att den allmänna strafflagen

rymmer åtskilliga med böter belagda brott vid vilka, enligt samma grundsats,

dagsbotsprincipen icke bör gälla. Och dock förhåller det sig otvivelaktigt

så. Statistiken för 1922 visar att av 75,370 bötesdömda (häri ej inräknade

brott och förseelser mot krigslag) hava 33,914 fått sin dom efter allmänna

strafflagen. Av dessa 33,914 äro 21,764 fyllerister (18: 15) och 6,008

dömda för oljud, förargelseväckande beteende eller överdådig framfart (11:15).

Det synes vara ovedersägligt att båda dessa grupper från allmänna strafflagens

område äga den karaktär att dagsbotsprincipen icke lämpar sig för dem.

Samma karaktär har efter mitt förmenande också i regeln vissa andra fall

där böter ådömas enligt allmänna strafflagen (jfr Hjalmar Westrings yttrande

vid kriminalkongressen i Stockholm 1911, s. 97—98 i de tryckta förhandlingar
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

na) ; jag tänker särskilt på egenmäktigt förfarande (10: 20), ringare misshandel

(14:13) och ärekränkning (16:9 och 11). Med andra ord: av de fall, som

förslagen vilja lägga under dagsbotsprincipens herravälde, äro minst 80 %

sådana att de icke böra komma därunder.

Det lärer här få anmärkas att vad jag nu yttrat örn det otillfredsställande

i att lata dagsbotsprincipen gälla över strafflagens hela nuvarande område

torde åtminstone i allt väsentligt äga stödet av departementschefens auktoritet.

Vid Svenska kriminalistföreningens årsmöte år 1916 framhöll han (se de tryckta

förhandlingarna s. 45—46) att örn bötesstraffet skall omgestaltas efter

dagsbotsprincipen, måste därmed följa omgestaltning av själva området av

polisförseelser i förhållande till strafflagen, d. v. s. gränslinjen mellan vad

som är smaförseelser enligt strafflagen och vad som är politiförseelser utom

strafflagen, att det nuvarande läget av en viss förseelse, örn den befinner sig

inom den ena eller den andra gruppen, vore något som man ej kunde utgå ifrån,

och att, enligt hans mening, fylleriförseelserna borde komma under politiförseelser.

Måhända skall mot det nu sagda invändas att de föreslagna dagsbotsbestämmelserna

böra tolkas sa, att vid fylleriförseelser, och med dem jämförliga förseelser

inom den allmänna strafflagens ram, det icke skall opereras med olika

värden å dagsboten. Jag kan dock ej se att bestämmelsernas avfattning medge

en sådan tolkning. Och örn så vore, varför skall då domaren för att komma

till ett visst bötesbelopp nödsakas att underkasta sig den i 80 av 100 fall alldeles

onödiga omgången med bestämmande av dagsbotsantal och dagsbotsbelopp

och med de båda faktorernas multiplicering?

Då förslagen örn bötesstraffets utmätande efter betalningsförmågan sålunda

utgå från en, enligt min uppfattning, i grunden förfelad gränsbestämning mellan

de områden där dagsbotsprincipen skall och där den icke skall bliva gällande,

måste jag redan av detta skäl avstyrka deras framläggande för riksdagen.

Jag bör dock tillägga att jag över huvud icke kan finna det tilltalande att

införa dagsbotssystemet i vår straffrätt. Den uppdelning av straffmätningen i

två skilda akter, som utgör systemets grundtanke, synes mig vara en konstlad

klyvning av vad som naturligt hör samman, en klyvning som aldrig skall låta

sig i verkligheten rätt genomföras. Dagsboten är, säger remissprotokollet,

»rent artificiell», och den tyckes vara detta i så hög grad att angående de

normer, efter vilka i varje mål dess speciella dagsbot skall tillskapas, en besvärande

osäkerhet råder bland systemets egna vänner. Redan vid bestämmandet

av brottslighetsgraden, m. a. o. dagsbotsawia/ei, mäste hänsyn tagas till den

sakfälldes ekonomiska situation; men innan man känner dagsbotsbeloppet, är

dagsbotsantalet en egendomlig, konturlös storhet om vars rätta väsen man

vinner någon föreställning endast i fall man tänker sig att — vad systemet

just vill göra opraktiskt — dagsböterna måste förvandlas till fängelse. Beträffande

omöjligheten att med hänsyn endast till betalningsförmågan fastställa

dagsbotsbeloppet kan jag i det väsentliga ansluta mig till vad professoren

Kallenberg yttrat (strafflagskommissionens betänkande s. 473—4). Blott i

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 194..

45

mycket sällsynta undantagsfall torde det vara möjligt och försvarligt att sedan

brottslighetsgraden bestämts, naturligtvis under hänsyn även till den åtalades

ekonomiska situation vid förbrytelsens begående, göra en ytterligare fristående

prövning av betalningsförmågan — i de fall nämligen att denna efter brottets

begående väsentligen ändrats. Men att inrätta lagen efter dylika sällsyntheter

bör ju icke ifrågakomma. Som ett fel hos dagsbotssystemet måste också

anses att det inbjuder till ett alltför starkt beaktande av betalningsförmågan,

såväl under målets handläggning som i själva domen. Strafflidandet, mottagligheten

för straffet, är dock i hög grad beroende av andra faktorer än solvensen,

och det vore exempelvis icke lyckligt örn i ett enklare brottmål, där

skuldfrågan är klar, utredning om betalningsförmågan komme processen att

svälla ut.

Nu angivna svagheter hos dagsbotsprincipen synas vara så betydande att

örn man ändock vill lägga den till grund för bötesstraffets reformering i stället

för att välja vad i den inom justitiedepartementet utarbetade promemorian betecknas

som det onekligen närmast till hands liggande sättet för en sådan reform,

skälen härför måste vara synnerligen starka. Det torde vara egentligen

i två avseenden, som dagsbotssystemet anses äga företräde framför ett

enhetligt straffutmätande.

Främst anföres sålunda att vid enhetligt straffutmätande »kommer tydligen

straffets förmåga att vara uttryck för den grad, vari rättsordningen ogillar det

skedda samhällsangreppet, att fullständigt utplånas» (remissprotokollet), eller

såsom det uttryckes i den inom justitiedepartementet upprättade promemorian,

strafftillämpningens allmänpreventiva verkan blir mycket otillfredsställande eftersom

domen icke ger något som helst besked örn huru svårt domaren ansett

brottet vara. Härvid må till en början anmärkas att, såvitt bötesdomar angår,

föreställningen att allmänheten skall låta sig i nämnvärd mån påverkas av

själva straffutmätningen torde i mycket vara en illusion, denna utmätning må

anordnas efter ena eller andra principen. Men vidare. Huru än bötesstraffet

reformeras, kommer domen att lyda på ett visst penningbelopp. Det lärer om

dagsbotsprincipen tillämpas bli åt detta belopp allmänheten skänker någon uppmärksamhet,

icke åt dagsbotsantalet (jfr strafflagskommissionens betänkande

s. 286 överst). Örn åter vid enhetlig straffutmätning domaren, när betalningsförmågan

avsevärt inverkar å straffmåttet i höjande eller sänkande riktning,

anger detta i motiveringen, torde ett sådant påpekande bättre än ett fixerande

av dagsbotsantal vara ägnat att~ populärt klargöra brottslighetsgraden, visserligen

icke efter 100-gradig skala men dock med fullt tillräcklig precision. Och

slutligen. Vilken princip än tillämpas måste, såsom erfarenheten från Finland

lärer bestyrka, för det stora flertalet fall en viss medelnivå för bötesbeloppet

bliva vedertagen, och naturligtvis blir det denna medelnivå som eventuellt får

någon allmänpreventiv effekt.

Det andra argument som med någon styrka anföres mot den enhetliga utmätningen

och för dagsbotsprincipen, är att när böter utmätas efter betalningsförmågan

en förvandling enligt fasta normer av böterna till fängelse icke kan utan

orättvisa ske efter de utdömda bötesbeloppen, men väl efter dagsbotsantalen.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 19Jf.

Då ett visst minimum för förvandlingsstraffet alltid måste uppställas, är det

tydligen de fall, då betalningsförmågan verkat i böjande riktning, som man

härvid har för ögonen. Men örn, såsom jag anser riktigt, bötessumman höjes

över det normala blott örn den tilltalade otvivelaktigt är solvent för den höjda

summan, blir förvandlingsfrågan utan intresse. Att fix förvandlingstabell kan,

utan förmedling av dagsbotsantal, stå väl tillsammans med böters utmätande

under hänsyn till betalningsförmågan, är ju förslagens egen mening såvitt gäller

specialstraffrätten. För övrigt kan den fixa tabellen övergivas.

Ej sällan har det gått så, att betänkligheter, som uttalats vid granskning av

ett lagförslag, sedermera när förslaget någon tid varit gällande rätt framstå

såsom ogrundade eller överdrivna. Kritiken behöver dock ej därför ha saknat

fog. Erfarenheten lär nämligen att det levande livet har en icke ringa förmåga

att finna sig till rätta även med mindre goda lagar. Och ehuru jag icke kan

frigöra mig från den farhågan att dagsbotsprincipen, örn den lagfästes, komme

att kännas konstlad, oklar, onödigt besvärlig och inkrånglad, vill jag ej betvivla

att våra domare skulle veta befria sig från det onaturliga tvång den lägger å

deras prövning och att resultatet skulle bliva väsentligen detsamma som vid

enhetlig utmätning. Dagsbotssystemet komme väl icke att såsom i Portugal,

där det varit lag sedan 1852, utgöra blott en död bokstav. Formellt bleve det

nog tillämpat, men kanske icke reellt. Jag håller för mycket antagligt att domaren

komme att först bestämma sig för ett visst bötesbelopp —- under hänsyn

till alla omständigheter, även betalningsförmågan, men utan att låta denna

spela någon särskilt framträdande roll annat än i mera pregnanta fall —, därefter

tänka sig huru många dagars förvandlingsfängelse brottet kunde förtjäna,

vidare ur förvandlingstabellen framleta det dagsbotsantal som svarar mot fängelsedagarna,

och slutligen bestämma dagsbotsbeloppet genom att dividera bötesbeloppet

med dagsbotsantalet.

Vad erfarenheterna från Finland angår lära de böra upptagas med en viss

försiktighet och synas icke vara särdeles upplysande. Väl torde det förhålla

sig så att domstolarna där i allmänhet med prisvärd måtta begagna sig av

nyanseringsmöjligheterna. Likaså synes man i Finland anse dagsbotssystemet

beteckna ett framsteg i förhållande till den äldre rätten, under vars välde någon

hänsyn vid bötesstraffets utmätande icke togs till betalningsförmågan. Emellertid

torde den frågan stå öppen, örn icke minst lika goda resultat kunnat

vinnas med mindre apparat.

För min del skulle jag icke kunna hava något att erinra mot att domstolarna

beträffande utmätandet av bötesstraff förfore i enlighet med vad jag ansett

ligga i den nu föreslagna regeln för specialstraffrättens område, ej heller mot

att den allmänna bötesskalan måttligt vidgades. I överensstämmelse med vad

redan för 18 år sedan framhölls av dåvarande chefen för justitiedepartementet

lärer måhända dock revisionen av botes- och förvandlingsstraffen icke böra

inskränkas till att lagregler i antydd riktning meddelas, och jag anser ingalunda

mig vara i stånd att nu angiva huru revisionen i detalj bäst bör ske.

Örn och på vad sätt en partiell straffrättsreform, avseende förevarande ämnen,

må lämpligen kunna genomföras synes förtjänt av ett ytterligare övervägande.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

47

Blir reformen uppskjuten ett eller annat år eller halvår torde icke någon skada

vara skedd. Säkerligen vore det alltför sangvinisk att av de nu framlagda

förslagens lagfästande hoppas någon avsevärd verkan vare sig till brottslighetens

bekämpande, till ökning av statens inkomst av bötesmedel eller till fångvårdskostnadernas

minskning. Hur reformen härutinnan utfallit i Finland

är ej utrett och vore kanske ej heller belysande för svenska förhållanden.

Yad angår den allmänna form i vilken de tillämnade nya bestämmelserna

meddelas måste det, såsom även i ett av de inkomna utlåtandena påpekas, anses

vara ett egendomligt förhållande att ett kapitel i strafflagen skall gälla utanför

strafflagens område, men, med oväsentliga undantag, icke för bötesstraff enligt

strafflagen själv. Denna stötande oegentlighet lärer dock med de antagna

riktlinjerna för reformen icke kunna undvikas. Lämpligt synes däremot vara

att de tilltänkta tre lagarna sammanslås till en enda, i vilken de tre olika

grupperna av regler gärna kunde få var sin särskilda rubrik. Härvid torde

stadgandet örn anstånd med betalningen böra sättas sist.

Justitierådet von Seth:

Det föreliggande förslaget till lag örn dagsböter avser en sådan omläggning

av det sätt, varpå bötesstraffet är anordnat i vår strafflag, att detta straff

skulle komma att å ena sidan verka mera effektivt och å den andra bättre än

för närvarande motsvara kravet på allas likhet inför lagen.

Dessa mål vill förslaget i första hand vinna genom bötesbeloppets proportionerande

efter betalningsförmågan. Så långt innebär förslaget icke något nytt

inom lagstiftningen. Ett flertal gällande strafflagar, bland andra den danska

och den norska, innehålla redan föreskrifter i sådan riktning. Förslaget går

emellertid längre. Det bar visat sig, att en allmän föreskrift i strafflagen, att

vid ådömande av bötesstraff hänsyn skall tagas till den sakfälldes betalningsförmåga,

hittills haft svårt att göra sig gällande i praktiska livet: och det

torde väl även kunna sägas, att en dylik föreskrift är alltför vag för att, där

den över huvud taget bleve tillämpad, kunna garantera ett något så när jämnt

utmätande av bötesbeloppen. Dessa olägenheter söker förslaget övervinna genom

en sådan anordning av bötesutmätningen, att domaren tvingas att uppdela

denna på två från varandra skilda tankeoperationer, en avseende straffets avpassande

efter brottslighetens svårhet och den andra åsyftande det slutliga bötesbeloppets

ställande i behörig relation till betalningsförmågan.

Så tillvida synes mig förslaget innebära ett så bestämt framsteg i förhållande

till det i vår nu gällande rätt antagna och i tillämpningen till en avsevärd

principlöshet ledande sättet att ordna saken, att jag anser mig böra på det livligaste

tillstyrka ett genomförande snarast möjligt av dessa dess grundtankar.

Visserligen får man ej tänka sig, att härigenom alla större svagheter skulle

vara borteliminerade från bötesstraffet såsom huvudstraff, men de som kvarstå

äro i stort sett antingen — såsom t. ex. svårigheten att vid straffmätningen

taga tillbörlig hänsyn till den olika psykiska verkan själva domfällandet medför

på olika individer — sådana, som vidlåda allt utövande av straffande verksamhet

från det allmännas sida, eller i varje fall sådana, som äro oskiljaktiga

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Majlis proposition nr 19-i.

från bötesstraffet såsom straffart, hur det än är anordnat, såsom exempelvis

den, som ligger däri, att det alltid kommer att finnas brottslingar, vilka överhuvud

taget icke förmå utgiva något som helst bötesbelopp eller i varje fall

endast ett så obetydligt belopp, att dess utdömande i allmänna meningen skulle

beröva bötesstraffet som straffart dess allvar och till följd därav betaga det

förmågan att verka i allmän preventiv riktning.

Det är emellertid ej nog att bötesstraffet i och för sig ådömes efter riktiga

principer. För dess effektivitet fordras också, att de enskilda bötesdomarna i

stort sett vinna sådan tillämpning, att dessa principer praktiskt komma till

sin rätt; och detta kan naturligvis icke ske, annat än örn verkställigheten i

största möjliga utsträckning blir sådan, att bötesstraffet icke förlorar sin karaktär

av förmögenhetsstraff. Detta mål söker departementschefen vinna dels

genom ett särskilt förslag till lag angående frist vid böters erläggande och dels

genom förslag till en viss skärpning av det förvandlingsstraff, som icke kan

undvaras såsom yttersta remedium, därest av en eller annan anledning böterna

ej skulle erläggas. Även de tankar, som ligga till grund för dessa förslag, synas

mig bärande och värda att förverkligas.

Örn jag således anser mig böra i stort sett förorda, att bestämmelser av den

huvudsakliga innebörd de nu berörda lagförslagen innefatta snarast möjligt

införlivas i vår strafflagstiftning och detta av de skäl departementschefen

anfört även utan att någon rubbning samtidigt sker i straffsystemet i övrigt,

kan jag — bortsett tillsvidare från vissa betänkligheter i fråga om detaljer i

förslagen, till vilka jag längre fram återkommer — icke annat än känna mig

tveksam inför tanken att till en början genomföra de nya grundsatserna allenast

inom en del av straffrätten. Det skall naturligtvis alltid komma att medföra

vissa svårigheter att jämsides med varandra tillämpa två till utgångspunkten

så olika system som dagsbotssystemet och vårt nuvarande system för bötesstraffet;

och även örn dessa svårigheter skulle kunna genom jämkningar i förslagen

bortelimineras i ännu någon mån utöver vad som skett genom de förändringar

i det ursprungliga utkastet de remitterade förslagen innebära, kunna,

såsom departementschefen framhållit, alla oegentligheter icke undvikas, så

snart man vill försöka med en allenast partiell reform. Det är ej heller uteslutet,

att en dylik principiell motsättning mellan den allmänna straffrättens

och specialstraffrättens bötessystem åtminstone till en början kan komma att

verka förvirrande på allmänhetens uppfattning. I Finland har man ju också

ansett sig böra genomföra dagsbotssystemet på en gång över hela linjen.

Då jag likväl anser mig böra lämna vad departementschefen föreslagit utan

principiell anmärkning även härutinnan, så beror detta å ewa sidan på att jag

anser dagsbotssystemet innebära ett så viktigt framsteg i förhållande till vårt

nuvarande bötessystem, att dess införlivande med vår straffrätt icke bör uppskjutas

med mindre de svårigheter, som möta för dess genomförande, visa sig

vara av alltför allvarlig art, något som jag icke kan anse vara fallet, och å

andra sidan på det av departementschefen berörda skick, i vilket vår specialstraffrätt

för närvarande befinner sig och som medför, att ett genomförande

av dagsbotssystemet även på specialstraffrättens område icke låter sig göra

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19J>.

49

utan en detaljerad omarbetning av dithörande sträffstadganden, ett så tidsödande

företag, att det helst synes böra ske successivt, i den mån de särskilda

författningarna eljest komma i fråga att överses. Ett sådant tillvägagångssätt

förordas också i senaste danska straff lagskommissions betänkande för Danmarks

del.

Klokt torde emellertid vara att, på sätt det tredje av de remitterade förslagen

avser, söka såvitt möjligt mildra motsättningen mellan de båda systemen genom

ett stadgande, att vid utmätande av böter, som ej äro att bestämma i dagsböter,

skäligt avseende skall fästas vid den sakfälldes betalningsförmåga, om

än en sådan bestämmelse icke låter sig tillämpas på andra straffstadganden än

sådana, som innehålla en straffskala tillräckligt vid att lämna plats för ett

dylikt hänsynstagande vid sidan av iakttagandet av övriga grunder för bötesstraffets

utmätande.

Upptages ett sådant stadgande i lagstiftningen, lärer detta emellertid föra

med sig behovet av ännu en åtgärd för de båda systemens närmande till varandra.

Det kan ej undvikas, att med ett dylikt stadgande de nuvarande bestämmelserna

örn böters förvandling vid bristande betalning komma att bliva

i viss mån mindre lämpliga. Har domstolen, under antagande av att den sakfällde

i ekonomiskt hänseende intager en mera gynnad ställning, ådömt honom

ett jämförelsevis högt bötesstraff och det sedan skulle visa sig, att detta

antagande var oriktigt och att han ej kan gälda böterna, kan han inom vissa

gränser komma att få undergå ett förvandlingsstraff, som är strängare an som

motsvarar den svårhetsgrad hos brottet, från vilken domstolen utgått vid straffets

utmätande. Maximigränsen för förvandlingsstraffet, 60 dagars fängelse,

gör sig nämligen i förevarande hänseende ej gällande, förr än ganska högt upp

på straffskalan. På denna oegentlighet, som dock kanske har mera teoretisk

än praktisk betydelse, — domstolen får ju i varje fall icke överskrida straffskalans

maximum — lärer emellertid, såvida man ej vill inlåta sig på mera

invecklade och svårtillämpliga bestämmelser, icke kunna rådas bot annat än

genom anlitande av nådeinstitutet i förekommande fall. Men man kan även

tänka sig ett motsatt förhållande. Domstolen kan med hänsyn till förebragt

utredning örn den sakfälldes fattigdom hava ådömt honom ett särskilt lågt

bötesstraff, men denne gör likväl icke någon ansträngning att betala böterna,

ehuru han gott skulle kunna göra det. Det förvandlingsstraff, som i sådant

fall skall träda i stället för böterna, blir med hänsyn till det sänkta bötesbeloppet

väsentligt kortare än med tillämpning av det nu gällande systemet. Det

finnes, såvitt man ej vill övergiva förvandlingen efter en fix skala, ingen möjlighet

att, såsom då fråga är örn förvandling av dagsböter, verkställa förvandlingen

utan hänsyn till den nedsättning i bötesbeloppet, som betingats av den

sakfälldes mindre goda ekonomiska ställning. Förvandlingsstraffet kommer i

dylika fall att bliva lägre, än som motsvarar domstolens uppfattning örn förbrytelsens

svårhet. Häri ligger otvivelaktigt en fara för straffbestämmelsernas effektivitet,

en fara, som är så mycket större, som en bestämmelse örn skyldighet

för domaren att vid straffutmätning enligt specialstraffrätten taga hänsyn

till betalningsförmågan med största säkerhet kommer att medföra en allmän

bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sämb 1G6 haft. (Nr 19-i.)

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 194■

sänkning av bötesbeloppen för den stora massan av de sakfällda. Jag kan ej

finna annat, än att en sådan bestämmelse som en nödvändig konsekvens måste

medföra, att även på specialstraffrättens område en höjning göres av förvandlingsstraffets

minimum, och jag kan ej se någon anledning, varför icke samma

minimum bör få gälla vid alla bötesförvandlingar. Möjligen bör emellertid detta

minimum, med hänsyn därtill att det nu är fråga endast örn ett provisoriskt

ordnande av saken, sättas något lägre än enligt förslaget. Jag har tänkt mig,

att en fördubbling av den nuvarande minimitiden, åtminstone tills närmare erfarenhet

vunnits, kunde vara tillfyllest. Från de synpunkter, från vilka man

har att utgå vid bestämmande av förvandlingsstraffets storlek, kan ett sådant

minimum säkerligen icke anses för högt. Även om något större belastning

av fängelserna till en början skulle bliva en följd av en sådan höjning av minimum,

får man väl utgå ifrån, att skärpningen av förvandlingsstraffet i

samband med ett rationellare utmätande av böterna i längden skall verka

i motsatt riktning, och det får härvid icke förbises, att den sänkning i bötesbeloppens

storlek för en stor del bötfällda, som, såsom ovan framhållits, är

att motse, ävenledes kommer att verka nedpressande på totalsumman av

fängelsedagar. Jag hemställer alltså örn sådant tillägg till vad som föreslagits,

att vid ali bötesförvandling fängelsestraffet ej må sättas under sex

dagar.

Beträffande det sätt, varpå det föreliggande ämnet behandlats i formellt

hänseende, anser jag mig redan i detta sammanhang böra erinra, att det synes

mig, som örn icke något vore att vinna av den uppdelning på tre olika lagar,

departementschefen låtit vidtaga. Tvärtom skulle på grund av vissa förhållanden,

till vilka jag återkommer vid tal örn de särskilda bestämmelserna, förenklingar

kunna uppnås, om det hela sammanfördes till en lag, som då borde

erhålla till rubrik »lag med vissa bestämmelser örn böter» eller något dylikt.

Förslaget till lag om dagsböter.

Rubriken.

Justitierådet Wedberg:

Att dagsböter nyttjas såsom pluralform för dagsbot förefaller att vara språkligt

mindre tillfredsställande. Anmärkningsvärdare är dock att själva termen

dagsbot synes vara vilseledande. Den är visserligen godtagen i Finlands lagstiftning,

men den är där motiverad av två grunder: dagsboten skall beräknas

efter medelinkomsten per dag, och vid bötesförvandling svarar tio dagars fängelse

mot högst tio dagsböter och varje ytterligare dags fängelse mot en dagsbot.

Ingen av dessa grunder föreligger enligt förslaget. Såsom vid 3 § skall

närmare beröras är det icke utan sina svårigheter att rätt förstå vad förslaget

menar med dagsbot, men antagligen är meningen att dagsboten icke skall svara

mot någon viss annan storhet per dag. Vid sådant förhållande är benämningen

dagsbot olämplig såsom ledande tanken in på oriktiga banor. Villigt medges

att en fullt lämplig icke är lätt att finna. Bötesenhet, botes- eller botskil
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19i. 51

ling (jfr vadeskilling o. dyl.) skulle äga den förtjänsten att vara fullt neutrala

beteckningar.

1-3 §§.

Justitierådet Alexanderson, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga

instämde:

Den sakenliga uppställningen av innehållet i dessa paragrafer synes vara

följande. I sammanhang med eller i omedelbar anslutning till det grundläggande

stadgandet örn straffets ådömande i dagsböter angives brottslighetsgraden

såsom den norm efter vilken antalet dagsböter tillmätes; därnäst den

skala som härvid kommer till användning och dess relation till strafflagens

bötessatser; för det tredje de hänsyn efter vilka dagsbotens penningvärde i

varje särskilt fall skall fastställas. Slutligen anvisas domaren att i utslaget

angiva det penningbelopp som med tillämpning av vad sålunda bestämts skall

i böter gäldas.

Andra stycket i 3 § borde således uppflyttas till 1 § eller få inleda 2 § —

därvid uttrycket »svårhet» lärer böra utbytas mot annat —- och för att ej

bryta sammanhanget synes andra stycket i 1 § böra flyttas ned efter 3 §.

Ovan har jag givit uttryck för den mening, att till de i nämnda stycke stadgade

undantagen böra fogas andra.

Bestämmelserna i förevarande paragrafer synas vidare böra erhålla en formulering,

som är bättre ägnad att föranleda domaren att såsom straffdomens

kärnpunkt markera ådömandet av visst antal dagsböter. Med förslagets lydelse

ter sig detta moment mera såsom en bland premisserna till vad som

framstår såsom utslagets egentliga kläm eller ådömandet av det uträknade

beloppet penningböter. Med något förändrat ordval och andra smärre jämkningar

torde det antydda syftet kunna vinnas.

Att i lagtext giva en tillfredsställande beteckning för alla de faktorer, som

böra inverka på fastställandet av dagsbotens belopp, är utan tvivel omöjligt;

man måste lita till en förståndig rättstillämpning. Den »fria prövning», förslaget

giver domaren, torde också åsyfta icke blott befogenhet att rörande den

dömdes ekonomiska förhållanden nöja sig med ett visst mått av sannolikhetsbevisning,

utan även frihet att efter skiftande förhållanden förläna den ena

eller andra omständigheten större eller mindre vikt. Det synes dock som om

uttryckssättet i 3 § första stycket alltför ensidigt betonade en på egna ekonomiska

tillgångar eller förvärvsmöjligheter grundad betalningsförmåga såsom

norm; ej ringa hänsyn måste enligt min mening tagas till den brottsliges faktiska

levnadsstandard. Jag hemställer därför, att orden »andra på hans betalningsförmåga

inverkande omständigheter» måtte ersättas med »andra levnadsomständigheter»

eller något liknande.

Alldeles särskilt synes mig ett sådant — jag tror mig kunna säga — förtydligande

vara påkallat, om såsom enligt förslaget inga gränser uppställas

för domarens frihet vid dagsbottaxeringen. Men det torde böra vidtagas även

örn, såsom försiktigheten synes bjuda, man följer strafflagskommissionens

nästan enhälliga åsikt att maximi- och minimibelopp böra lagstadgas.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 19%..

Vinnes ej avseende för ovan gjorda hemställanden om jämkningar i förslagets

uppställning, torde emellertid ordet »tillika» i 3 § första stycket böra utgå.

Justitierådet Wedberg:

Då i 1 § första stycket talas örn ådömande av bötesstraff enligt strafflagen,

inbegripas även sådana fall där jämlikt strafflagen för krigsmakten brott skall

straffas efter allmän lag. Härigenom uppstår den oegentligheten att medan

dagsbotsprincipen kan bliva tillämplig vid bötesådömande jämlikt andra stycket

i lil § strafflagen för krigsmakten, komma böter enligt första stycket att

utmätas så som föreskrives i den tillämnade lagen angående bestämmande av

böter i vissa fall. Denna oegentlighet är dock försvinnande liten i jämförelse

med den som innebäres i hela läggningen av den föreslagna reformen; och

då härtill kommer att bötesbestämmelserna i sistnämnda paragraf endast mycket

sällan tillämpas, vill jag icke hemställa örn någon åtgärd för den anmärkta

oegentlighetens förebyggande.

Lika med justitierådet Alexanderson anser jag att i de fall, där jämlikt

tryckfrihetsförordningen brott skall straffas efter allmän lag, böter böra utmätas

icke efter dagsbotsprincipen utan efter den för specialstraffrätten avsedda

regeln. Vad angår de bötesstraff som tryckfrihetsförordningen själv

utsätter, bliva de nya reglerna, som ju sakna grundlags natur, icke tillämpliga.

Detta gäller icke blott den första straffbestämmelsen i § 2 mom. 4, som

uttryckligen föreskriver att inom böteslatituden (»etthundra riksdaler eller

mera») straffmåttet skall bestämmas »efter brottets beskaffenhet».

Det är icke lätt att av lagtexten komma till klarhet örn, vilken storhet dagsboten

egentligen skall uttrycka; och i remissprotokollet lämnas ej annan vägledande

upplysning än att dagsboten är en rent artificiell bötesenhet, som ingalunda

sammanfaller med inkomsten per dag. Emellertid är lagtexten, frånsett

de tillagda orden »efter fri prövning», av alldeles samma innehåll som motsvarande

bestämmelse i 2 kap. 20 § av 1916 års förberedande utkast och 7 kap.

15 § i strafflagskommissionens förslag. De kommentarier, som givits till dessa

äldre bestämmelser, borde alltså kunna tjäna till ledning. Men på grund av sin

inbördes olikhet skänka ej heller de den hjälp för lagtextens tydning som man

gärna ville äga. Om 1916 års utkast yttrade sålunda dess upphovsman samma

år (se förutnämnda förhandlingar s. 47—48) att dagsboten måste förstås så, att

man vill ha fram det kvantum, som av den bötesdömde kan läggas åsido utan

att han lider nöd och brister i sin försörjningsskyldighet; domaren borde låta

dagsboten uttrycka vad, enligt hans tanke, den dömde kunde med settersta

sparsamhet undanlägga per dag. I ett fyra år senare tryckt akademiskt program

angives åter såsom ledande fram till dagsboten en, såsom det vill synas,

väsentligen annan tankegång. För varje person — heter det där — kan såsom

ett allmänt bötesmaximum tänkas ett belopp, vars utkrävande normalt

kan anses innebära ett lidande, som närmar sig till eller någorlunda motsvarar

det allmänna minimum för fängelsestraffet; dagsboten utgör den kvot, som

uppkommer örn sagda belopp divideras med det högsta antal dagsböter som

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

53

lagen medger. I strafflagskommissionens motiv (s. 284—285) resoneras på

samma sätt som i nyssnämnda program.

Även det danska strafflagsförslaget av år 1923 har, i § 54, samma regel

örn dagsbotsbeloppet som 1916 års förberedande utkast. Men motiverna till

det danska förslaget synas, jämte det de i huvudsak godtaga den svenske förslagsställarens

anvisning från 1916, också hava sin särskilda uttolkning av

lagtexten. Det säges (s. 131—132) dels att för de mindre bemedlade bör som

bötesenhet sättas den dagliga arbetsinkomsten med avdrag av det till livets

uppehälle absolut nödvändiga beloppet och att den sålunda bestämda bötesenheten

bör för de bättre ställda ökas efter en naturlig progression, med avdragets

successiva minskning ned till noll, dels att i månget fall den dagliga ungefärliga

förbrukningen kan tjäna till ledning för dagsbotsbeloppets fastställande.

Vad som skall anses ligga i orden »efter fri prövning» förefaller också att

vara mindre tydligt. Anmärkas bör att redan 1916 och 1920 betonades i något

växlande ordalag att domaren måste hava fria händer vid uppskattningen. I

remissprotokollet framhålles emellertid att 1916 års utkast i motsats till strafflagskommissionens

förslag ej uppställer några gränser för domarens fria prövning.

Härav frestas man att tro de citerade ordens uppgift ej vara annan än

att fästa uppmärksamheten på frånvaron av maximum och minimum. Eljest

läge närmast till hands att anse dem skola befria domaren från alla legala bevisregler

och möjligen också giva honom en anvisning att icke låta utredningen

örn betalningsförmågan taga alltför stora proportioner. Att i den fria

prövningsrätten inlägga befogenhet för domaren att oavsett betalningsförmågan

underlåta all proportionering där sådan i anseende till förbrytelsens art

funnes icke böra äga rum, synes däremot icke möjligt. En sådan tolkning skulle

annars äga den förtjänsten att föra dagsbotssystemet icke obetydligt närmare

den för specialstraffrätten föreslagna ordningen.

I anslutning till det sist sagda må vidare anföras följande. Att vid utmätning

av bötesstraff skäligt avseende skall fästas vid den sakfälldes betalningsförmåga

förefaller att vara ett mål vars uppnående borde kunna tillfredsställa

även dagsbotssystemets anhängare. Då den för specialstraffrätten tillämnade

regeln av sådant innehåll icke godtages för allmänna strafflagens

område, är det emellertid tydligt att förslaget vill nå längre. Dess mål synes

ej gärna kunna vara annat än att dagsbotsbeloppet skall i allt väsentligt bestämmas

genom en med hänsyn blott till — den omsorgsfullt utredda — betalningsförmågan

och enligt strängt proportionella grunder verkställd uträkning;

att en sådan uträkning stundom kan leda till mindre skäligt resultat lärer

vara en risk som systemets anhängare äro beredda att taga. Visserligen säges

det i remissprotokollet att man tillsvidare torde böra nöja sig med att åt domstolen

bereda tillfälle att efter omständigheterna fästa skäligt avseende vid

olikheten i betalningsförmågan och på detta sätt försiktigt bryta med

det gamla och hävdvunna samt småningom vänja folket vid den nya

åskådningen, men det tillägges att denna nya åskådning längre fram

bör kunna allt fullständigare genomföras. Vidare beter det att detta fullstän
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 194.

digare genomförande skall ske i mån som det korta frihetsstraffet bringas att

försvinna och förvandlingsstraffet göres väsentligt allvarsammare. Det vore,

synes det mig, av intresse att veta — förutom vad som verkligen ligger i den

nya åskådningen — örn det fullständigare genomförandet också anses kräva

en annan avfattning av reglerna örn dagsbotsbeloppet och, i jakande fall, huru

dessa då skulle komma att lyda, eller örn meningen är att den nu föreslagna

formuleringen medger att, allt efter olika domares smak, den nya åskådningen

från början göres gällande i helt olika omfattning.

Jag finner det sålunda högeligen önskligt att dagsbotsbegreppet blir närmare

klarlagt, men misströstar örn att sådant skall visa sig möjligt. Desto

mer påkallat anser jag det vara att ett minimum och ett maximum för beloppet

utsättes, något som föreslagits av strafflagskommissionen och även synes

stå i god överensstämmelse med departementschefens önskan att vid reformens

genomförande må framgås försiktigt. Departementschefen motsätter sig en

begränsning uppåt, emedan den lätt kan få den verkan att dagsbotsbeloppet

för mycket egaliseras i fråga örn de förmögnaste, så att bötesstraffet endast i

fråga örn mindre bemedlade bötesdömde i nämnvärd grad proportionaliseras

till betalningsförmågan. Då strafflagskommissionen föreslår ett maximum så

högt som ettusen kronor, torde dock härmed lämnas domstolen fullt tillräckligt

utrymme för straffmätningen.

I rent redaktionellt avseende vill det synas som örn gången av ett bötesådömande

sådant förslaget vill hava det, och den avgörande betydelse som

fästes vid att domen framför allt gäller dagsbotsantalet, skulle klarare framstå

ifall bestämmelserna om ådömandet sammanfördes i en enda paragraf,

vars ingress innehölle att bötesstraff skall ådömas i dagsböter och som vidare

i tre avdelningar angåve det närmare sättet härför, nämligen under 1 att först

straffet skall bestämmas i visst antal dagsböter efter brottets svårhet och att

det antal dagsböter, som kan ifrågakomma, för varje fall rättar sig efter den

för brottet gällande bötesskalan så, att en dagsbot svarar mot fem riksdaler,

tvä mot tio o. s. v., under 2 att därefter värdet av en dagsbot skall fastställas

o. s. v., och under 3 att slutligen det penningbelopp skall utsättas som efter

det fastställda värdet svarar mot dagsböternas antal och förty skall erläggas.

Att en sådan lagtext skulle i sak överensstämma med det inom justitiedepartementet

uppgjorda utkastet synes obestridligt. Däremot måste ju erkännas att

avfattningen av det remitterade förslaget kan ge anledning till tvekan örn

icke fastställandet av dagsbotens belopp, 3 § första stycket, bör föregå bestämmandet

av dagsbotsantalet, 3 § andra stycket. Ordet »tillika» i första

stycket lärer dock visa att i själva verket förslaget icke avser att i sak skilja

sig från utkastet, Remissprotokollet antyder ej heller motsatsen.

Justitierådet von Seth:

Genom stadgandet i 1 § första stycket begränsas dagsbotssystemets tillämplighet

till endast böter enligt allmänna strafflagen. Skälet härtill har jag

redan berört. Specialstraffrättens bötesbestämmelser äro i allmänhet ej sådana.

att en övergång till dagsbotssystemet kan ske utan en detaljerad örn
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

55

arbetning av desamma. På ett område föreligger emellertid ej denna svårighet.

nämligen såvitt angår militärstraffrätten. Inom denna hänvisas i en

mängd fall till straffbestämmelserna i allmänna strafflagen och för alla dessa

fall skulle alltså dagsbotssystemet, då straffet blir böter, komma till tillämpning.

I övrigt förekommer bötesstraff endast i mycket begränsad mån, antingen

på grund av direkt stadgande i lagen (lil § och möjligen 83 §) eller

till följd därav att vissa bestämmelser i allmänna strafflagen, nämligen de örn

delaktighet och om vissa straffminskningsgrunder, enligt 33 § skola lända till

efterrättelse jämväl vid tillämpningen av strafflagen för krigsmakten. Bötesstraffet,

där det förekommer, är också i det närmaste anordnat i överensstämmelse

med allmänna strafflagens bestämmelser i ämnet. Det synes med hänsyn

härtill, som örn dagsbotssystemet borde genomföras över hela linjen inom

militärstraffrätten samtidigt som det införes i den allmänna strafflagen. Jag

anser mig därför böra hemställa örn sådan ändring i förevarande stadgande,

att det kommer att omfatta jämväl ådömande av bötesstraff enligt strafflagen

för krigsmakten. Iakttages detta, bör förslagets ingress lämpas därefter.

Beträffande ifrågavarande stycke synes i övrigt ej annat vara att erinra,

än att, örn det överhuvud taget skall anses erforderligt att det direkt uttalas

i lagen, att straffet skall bestämmas i visst antal dagsböter, detta torde böra

ske redan här för att därigenom underlätta den förenkling i avfattningen av

följande paragrafer, varom jag längre fram kommer att hemställa.

I andra stycket av samma paragraf omtalas vissa fall då, oaktat det bötesstraff,

varom fråga är, är fastställt i strafflagen, dagsbotssystemet icke skall

komma till tillämpning. Grunden till dessa undantag är självklar. Det kan

emellertid, såsom inom lagrådet redan framhållits, ifrågasättas, örn icke övervägande

skäl tala för att ännu ett undantag göres. I 3 § tryckfrihetsförordningen

hänvisas i en mängd punkter till allmänna strafflagens straffbestämmelser

medan i andra punkter särskilda straff, däribland även bötesstraff,

utsättas. Det kan ej vara lämpligt att i dessa fall, som ju till sin karaktär äro

tämligen likartade, två olika bötessystem komma till tillämpning. Såvitt angår

den periodiska pressen skulle för övrigt dagsbotssystemets tillämpning på

tryckfrihetsbrott lätt kunna föranleda till ett utsträckt användande av ekonomiskt

och i övrigt undermåliga personer såsom ansvariga utgivare, och dessutom

gör stadgandet i 4 § 7 punkten tryckfrihetsförordningen, att användandet

av dagsbotssystemet på pressförbrytelser skulle bliva alldeles förfelat.

Ej heller vad som ifrågasättes i förslaget till lag angående bestämmande av

böter i vissa fall lämpar sig på grund av vad ovan anförts att komma till användning

vid brott, som avses i 3 § tryckfrihetsförordningen; och lika olämpligt

blir det på grund av straffbestämmelsernas karaktär även i fråga örn

böter, som eljest kunna ådömas i tryckfrihetsmål. Det lärer för övrigt kunna

ifrågasättas, örn icke en tillämpning av sistnämnda förslags bestämmelse vid

utmätande av böter i tryckfrihetsmål skulle innebära en sådan ändring i tryckfrihetsförordningens

straffsystem, att den ej kan genomföras i form av allmän

lag.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

Jag hemställer alltså, att ett generellt undantag från den nya lagstiftningens

giltighet måtte göras för alla böter i tryckfrihetsmål.

Iakttages detta och sammanföras, på sätt jag förut hemställt, samtliga de

nya bestämmelserna i en lag, bör undantaget i andra stycket av förevarande

paragraf kunna sammanföras med undantaget för böter i tryckfrihetsmål och

såsom en särskild paragraf intagas efter bestämmelserna örn de nya sätten för

utmätande av böter och måhända, såsom längre fram kommer att beröras,

efter även bestämmelsen örn anstånd med böters erläggande.

En förenkling skulle vinnas, örn 2 § sammanfördes med nästa till en paragraf.

Då kunde andra stycket i nuvarande 3 § utgå och vad där utsäges få

inleda första stycket i den nya paragrafen, vilket i övrigt borde upptaga innehållet

i förslagets 2 § med — förutom den jämkning, som följer av militärstraffrättens

medtagande — allenast den förändringen, att vad här säges örn att bötesstraffet

skall bestämmas i visst antal dagsböter, på sätt jag förut hemställt,

överflyttas till 1 §, örn det överhuvud taget anses böra bibehållas. Örn sålunda

första och tredje styckena i 3 § finge bilda andra och tredje styckena i den nya

paragrafen kunde ordet »tillika» i förstnämnda stycke bibehållas, något som

eljest icke lärer vara lämpligt.

Första stycket i 3 § innehåller en av hörnstenarna i den nya lagstiftningen.

Vad där utsäges lärer också i huvudsak kunna godtagas. Erinras må emellertid

att, såsom även framgår av vad departementschefen uttalat dels till statsrådsprotokollet

och dels i annat sammanhang, det icke är avsikten att framtvinga

ett noggrant utforskande av den sakfälldes individuella betalningsförmåga

och att denna ej heller får vara ensamt avgörande. För t. ex. en

hustru eller en son utan eller med endast ringa egen inkomst, men som åtnjuter

rikligt underhåll av en förmögen make respektive fader, bör det naturligtvis

icke vara enbart den egna betalningsförmågan, som blir avgörande. Ett utmätande

av dagsbotens belopp allenast efter denna skulle kunna leda till rent

av stötande resultat. Vidare får ej heller dagsbotens belopp fastställas efter

betalningsförmågan sådan den kan vara, örn den bedömes direkt med hänsyn

till den sakfälldes förmögenhet. Bötesstraffet skulle då kunna komma att

verka som ett rent konfiskationsstraff, vilket säkerligen icke är avsett. Ovanberörda

synpunkter skulle, synes det mig, komma bättre till sin rätt, örn med

någon jämkning i uttrycken lagrummet finge utsäga, att med hänsyn till den

sakfälldes inkomst och dennas härflytande ur förmögenhet eller andra inkomstkällor,

hans försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt domstolen

skulle efter ty prövades skäligt fastställa visst belopp i penningar, som

skulle för honom utgöra en dagsbot.

Genom införandet av orden »efter ty prövas skäligt» skulle även vinnas en

annan fördel. Såsom redan antytts, kunna fall förekomma, då den sakfällde

överhuvud taget icke mäktar utgiva något bötesbelopp alls, eller där hans

betalningsförmåga är så ringa, att det bötesbelopp, som, örn hänsyn toges endast

till denna, skulle kunna komma i fråga att utdömas, bleve så obetydligt,

att ett sådant ådömande av böter skulle menligt inverka på bötesstraffets förmåga

att verka i allmänpreventiv riktning. Och å andra sidan kan en för
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

57

seelse vara sådan, att det skulle verka rent av exorbitant, om dagsboten för

en mera välsituerad sakfälld skulle bestämmas ända upp till den gräns, som

bestämdes av hans betalningsförmåga. Betydelsen av dessa synpunkter blir

så mycket större, som ju enligt förslaget dagsbotssystemet skulle, åtminstone

tillsvidare, bliva tillämpligt även på en grupp i strafflagen behandlade förseelser,

som, enligt vad departementschefen själv medgivit, föga ägna sig för

en dylik tillämpning, nämligen fylleriförseelserna. Strafflagskommissionens

majoritet har också tagit hänsyn till dessa förhållanden och med hänsyn till

dem velat fastställa ett absolut minimibelopp samt för de flesta fall även ett

absolut maximibelopp för dagsboten. Även örn man förstår, att departementschefen

med sin utgångspunkt ej velat inlåta sig härpå, synes det, som örn de

anförda synpunkterna ej finge lämnas alldeles åsido. En anvisning till domstolarna

att i lämplig mån beakta dem skulle, synes det mig, ligga i den hänvisning

till en skälighetsprövning, som enligt det ovan sagda borde inflyta i

paragrafen. Intages icke en sådan hänvisning, synes det mig icke kunna underlåtas

att antingen från dagsbotssystemets tillämplighet undantaga fylleriförseelserna,

beträffande vilka väl då skulle komma att gälla den föreslagna

bestämmelsen örn utmätande av böter, som ej äro att bestämma i dagsböter,

eller också fastställa maximum och minimum för dagsbotens belopp vid dylika

förseelser.

Sammanföres, på sätt jag hemställt, förslagets 3 § med 2 § till en paragraf,

skulle såsom 3 § komma stadgandet örn utmätande av bötesstraff, som ej är

att bestämma i dagsböter, samt såsom 4 och 5 §§ bestämmelserna örn undantag

från lagens tillämplighet för böter i tryckfrihetsmål och för de fall, som

omförmälas i nuvarande andra stycket av 1 §, samt örn anstånd med böters

erläggande, i ordning efter varandra allt efter som man anser lämpligt och

med stadgandet i 5 § 15 punkten tryckfrihetsförordningen överensstämmande

att öppna möjlighet för beviljande av anstånd med erläggande av böter i tryckfrihetsmål.

4—8 §§.

Justitierådet Alexanderson, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga

instämde:

Med allt erkännande av det önskvärda att vid framtida omdaning av straffsystemet

kunna avskaffa alltför kortvariga förvandlingsstraff, kan jag icke

tillstyrka, att den nu föreslagna partiella reformen av bötesstraffet utsträckes

att gälla även bötesförvandlingen. Såsom departementschefen anfört, är det

visserligen en nödvändig konsekvens av dagsbotprincipen att så långt denna

princip gäller göra förvandlingsstraffets längd beroende icke av det penningbelopp

som skall gäldas, utan av dagsböternas antal. Men därvid synes man

för närvarande böra stanna. Enligt förslaget åter skola för de två huvudgrupperna

av bötesstraff tillämpas två skilda förvandlingstabeller, som icke

löpa parallellt, utan skära sig. Närmare bestämt skall upp till 19 dagsböter

(= 95 kronor andra böter) dagsbotförvandlingen äga rum efter en strängare

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

norm — i början långt strängare; därefter minskas avståndet till dess vid 20

dagsböter (= 100 kronor) tabellerna sammanfalla. Därpå stannar dagsbottabellen

i sin tur efter till dess vid 29 dagsböter (= 145 kronor) dess förvandlingsstraff

blivit tre dagar kortare än den andra tabellens, vilket avstånd för

alla högre bötessatser bibehålies.

Det måste enligt min mening befaras, att detta mätande med skilda mått

skall i tillämpningen te sig såsom en godtycklig orättvisa. Visserligen har till

rättfärdigandet av den stora olikheten i minimum av förvandlingsstraff erinrats,

att dagsböter skola så tillmätas, att förmågan att gälda dem ej behöver

brista. Men oavsett att denna fordran även efter en total reform aldrig skall

kunna och svårligen ens bör upprätthållas annat än i grov approximation, är

det tydligt att under det nu föreslagna provisoriet en dylik sträng tillämpning

av proportionaliseringsgrundsatsen ej kan förväntas genomförd, liksom den enligt

flera uttalanden i remissprotokollet ej heller är åsyftad. Den nämnda olikheten

i förvandlingshänseende synes dessutom ägnad att, vad de lägre bötessatserna

angår, låta motsättningen mellan de båda bötessystemen framstå mera

utpräglad än avsikten torde vara och därmed ock att föranleda en alltför slapp

tillämpning av regeln örn skälig hänsyn till ekonomiska villkor vid utmätande

av bötesstraff efter specialstraffrätt.

Men även om förslagets minimisats vid förvandling av dagsböter, emot vad

jag alltså hemställer, behålles oförändrad eller i allt fall höjd över den vid

annan bötesförvandling gällande, synas övriga i förvandlingsskalan företagna

ändringar icke på något sätt vara betingade härav. I remissprotokollet angives

ej skälet till att icke tabellerna från och med 20 dagsböter (= 100 kronor

andra böter) och uppåt fått följas åt enligt evalveringen: varje påbörjat ytterligare

antal av fyra dagsböter eller belopp av tjugu kronor andra böter umgälles

med en dags ytterligare fängelse. Och själv har jag icke kunnat finna

giltig anledning härtill.

Visserligen skulle en ändring härutinnan, om 6 § i förslaget bibehölles

oförändrad, medföra, att vid sammanläggning av förvandlade dagsböter och

förvandlade andra hofer fängelsestraffet bleve för strängt utmätt i vissa fall,

där förslagets ståndpunkt skulle leda till riktigt resultat, nämligen vid dagsbotstraff

överstigande 28 dagsböter. Men denna oegentlighet, som hos förslaget

motsvaras, såsom i ett flertal myndigheters yttrande framhållits, av

ett liknande fel vid sammanläggning av de kortare dagsbotstraffen med annat

bötesstraff, kunde efter vad det vill synas undanröjas över hela linjen genom

en omläggning av det i förslaget tillämpade tekniska förfarandet vid förvandlingen.

Felet i fråga är nämligen beroende av att vartdera slaget av bötesstraff

förvandlas för sig och därefter resultaten adderas. Sker sammanslagning

först och förvandlas den erhållna summan, uppnås däremot det resultat som

enligt mitt sätt att se är det riktiga. Denna sammanslagning förutsätter naturligtvis

att dagsböternas antal i och för förvandlingen omräknas i penningar

enligt de i 2 § fastställda relationstalen.

Vinner vad jag ovan i första hand hemställt beaktande, torde 4—8 §§ kunna

ersättas av en bestämmelse att vid förvandling till fängelse av bötesstraff, som

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

59

ådömts i dagsböter, varje dagsbot skall räknas till fem riksdaler. Därest åter

olikhet i förvandlingsstraffens minimum bibehålies, men avseende vinnes för

vad senast erinrats, erfordras ett tillägg av innehåll att vid förvandling av

sådana böter ensamt för sig eller efter sammanräkning med andra böter fängelsestraffet

i intet fall må sättas under åtta dagar.

I vilket fall som helst synes första stycket i 4 § böra utgå. Det innehåller,

så vitt jag kan finna, med en onödig variation i formuleringen blott vad redan

är stadgat i 2 kap. 10 § strafflagen.

Justitierådet Wedberg:

Örn den föreslagna höjningen av förvandlingsstraffets minimum från tre till

åtta dagar yttrar fångvårdsstyrelsen att den måhända kunde något minska

frestelsen för vissa bötesdömda att hellre taga förvandlingsstraff än betala

bötesbeloppet, men att det dock vore skäl att icke räkna mycket härpå. Styrelsen

framhåller tillika att det ligger nära att tänka sig att i följd av höjningen

antalet förvandlingsfångar inom fängelserna för dag räknat måste ganska

avsevärt ökas.

Redan med hänsyn till vad sålunda anförts av den myndighet, som är mest

förtrogen med hithörande förhållanden, finner jag mig böra avstyrka höjningen.

I övrigt anser jag, lika med justitierådet Alexanderson, att förevarande paragrafer

böra utbytas mot en bestämmelse att vid förvandling till fängelse av

bötesstraff, ådömt i dagsböter, varje dagsbot skall räknas till fem riksdaler.

U

Justitierådet von Seth:

Det sätt, varpå i 4:e och följande paragrafer förvandlingen av dagsböter

till fängelsestraff ordnats, kan, såsom framgår av de avgivna yttrandena, leda

till åtskilliga oegentligheter. Alla dessa oegentligheter skulle undanröjas,

örn i stället för de ifrågavarande bestämmelserna i 4 § infördes en allmän föreskrift,

att vid förvandling av dagsböter till fängelsestraff — att vid bristande

tillgång till böternas gäldande sådan förvandling skall ske, torde utan vidare

framgå av 2 kap. 10 § strafflagen — skall till grund för förvandlingen

läggas, icke det i domen utsatta bötesbeloppet, utan ett belopp i riksdaler

motsvarande fem gånger dagsböternas antal. Man får då fram ett från

alla hänsyn till den sakfälldes ekonomiska förhållanden frigjort belopp, som

exakt motsvarar domstolens i domen uttryckta uppfattning örn det begångna

brottets svårhet och som, hållande sig inom det tillämpade lagrummets straffskala,

utan svårighet låter sig förvandlas och örn så erfordras sammanräknas

med andra bötesbelopp.

Härutöver skulle sedan icke erfordras andra stadganden i lagen än örn det

nya minimum för förvandlingsstraffet, som på sätt jag förut utvecklat, borde

vinna tillämpning vid all bötesförvandling, samt — till undvikande av missförstånd

— därom att vad i lagen stadgas örn domstol skall äga tillämpning

jämväl i fråga örn poliskammare.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 19h.

Övergångsbestämmelsen.

Justitierådet Wedberg, regeringsrådet Planting-Gyllenbåga och justilierådet

Alexanderson:

örn samtliga lagförslag stadgas, att de träda i kraft den 1 januari 1928,

men beträffande lagen örn dagsböter göres den inskränkning, att den ej skall

tillämpas med avseende å straff för tidigare begångna brott. Denna modifikation

torde å ena sidan fått en alltför vittgående formulering, enär sammanläggningsreglerna

i 6 och 8 §§ tydligen böra tillämpas jämväl å sådana straff

för äldre brott, som skola med dagsbotstraff förenas. Å andra sidan synes den

för snäv så till vida, som den ej fått gälla även lagen örn bestämmande av

andra böter än dem, som i dagsböter ådömas, vilken lag icke kan fattas som

allenast ett lagfästande av gällande oskriven rätt. Rättelse i båda hänseendena

torde, om de båda lagarna sammanslås, lämpligen ske genom att orden

»i avseende å» i dagsbotlagens övergångsbestämmelse utbytas mot »vid bestämmande

av». Därmed skulle ock vinnas, att stadgandet i lagen angående frist

vid böters erläggande förbleve i övergångshänseende oberört av att inflyttas i

lagen örn dagsböter.

Justitierådet von Seth:

Iakttages vad jag härförut hemställt erfordras, förutom bestämmelse, att

den nya lagen ej skall äga tillämpning vid utmätande av böter för brott, som

begåtts före den dag lagen träder i kraft, även en föreskrift, att lagen icke

skall tillämpas vid förvandling av sådana böter, såvida icke med dem skola

sammanräknas böter ådömda efter den nya lagen, då ju alltid den nya minimitiden

för förvandlingsstraffet bör gälla.

Förslaget till lag angående frist vid böters erläggande.

Justitierådet Alexanderson, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga

instämde:

Då lagen, enligt vad i remissprotokollet omnämnes, skulle bliva tillämplig

även å böter, ådömda i polismål, lärer den befogenhet som här gives domstol

uttryckligen böra angivas tillkomma även poliskammare. Liknande hänsyn

torde böra föranleda en jämkning av uttryckssättet i 3 § förslaget till lag örn

dagsböter.

Enligt förslaget skall domstolens befogenhet vara begränsad till att medgiva

en viss tids anstånd med betalning av bötesbeloppet i dess helhet. Inom anståndstiden

skall, enligt planerade administrativa bestämmelser, det stå den

sakfällde fritt att göra avbetalningar. Jag har icke kunnat finna något bärande

skäl, varför det skall vara domstolen betaget att till stöd för en svag karaktär

bestämma örn avbetalningar i vissa terminer med verkan att, örn en termin

försittes, allt vidare anstånd med böternas erläggande är förfallet. De

svårigheter i sammanläggningsväg, varom i remissprotokollet talas, synas icke

stegras härigenom. Däremot torde visserligen det i samma protokoll hävdade

billighetskravet, att den som gjort avbetalning å böter, men sedermera, enär

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

61

de ej gäldas till fullo, får bötesstraffet i dess helhet förvandlat till fängelse,

skall återfå vad utan befriande verkan erlagts, icke kunna genomföras annat

än i kriminallags ordning för det fall att bötesdel betalts inom en av domstol

fastställd termin, men vidare anstånd med böternas gäldande sedermera förfallit

och förvandling av straffet kommit till stånd. Emellertid synas knappast

avgörande betänkligheter behöva hindra att i förslaget infogas ett tilläggsstadgande

av innehåll, att örn böter förvandlats till fängelse, ity att tillgång

saknades till deras fulla gäldande, den sakfällde äger i den ordning Konungen

bestämmer återbekomma vad i avbetalning å böterna må vara erlagt.

Uttrycket »bevilja» torde böra utbytas mot exempelvis »medgiva», till förebyggande

av den tolkning att domstolens beslut örn anstånd vore beroende av

ett av svaranden i rätt ordning framställt yrkande, vilket bl. a. i det fall, att

frågan blir aktuell först i högre rätt, icke vore lyckligt. Även i andra hänseenden

torde förslaget böra undergå formell överarbetning, därvid den tyskt

lagspråk mera än svenskt tillhörande termen frist kunde ersättas med anstånd

(jfr t. ex. 193 § utsökningslagen i dess lydelse enligt lag den 29 maj 1925).

Justitierådet Wedberg:

Om böter skola rättas efter den sakfälldes betalningsförmåga, torde bötesbeloppet

icke böra sättas högre än att den sakfällde förmår betala det redan då

domen faller eller åtminstone då den vinner laga kraft (jfr strafflagskommissionens

betänkande s. 286). Jag kan sålunda icke finna annat än att, när böter

utmätas efter betalningsförmågan, anstånd med deras erläggande ofta blir

mindre behövligt än för närvarande. Måhända kan också domstolens prövning,

särskilt fastställandet av dagsbotens storlek, försvåras genom tvekan huruvida

det bör räknas med betalning omedelbart eller först efter ett halvår. Bötesanstånd

torde visserligen kunna vara till gagn i ett eller annat av de många fall,

då betalningsförmågan icke inverkar å straffmåttet, och kanske även i det hänseende

som beröres av fångvårdsstyrelsen i dess utlåtande. Men då, såsom i

remissprotokollet framhålles, redan nu under hand plägar i icke ringa utsträckning

medgivas att den bötfällde får uppskov med böteslikviden eller får fullgöra

denna avbetalningsvis, och då vidare indrivningen av böter regleras i administrativ

väg, finner jag den föreslagna lagen vara obehövlig.

I redaktionellt avseende är jag väsentligen ense med justitierådet Alexanderson.

Justitierådet von Seth:

Även i delar, som icke förut av mig berörts, är jag i huvudsak ense med justitierådet

Alexanderson i vad han erinrat mot förslagets formella avfattning.

Förslaget till lag angående bestämmande av böter i vissa fall.

Lagrådet fann förslaget icke föranleda något yttrande utöver vad förut anförts.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 24 februari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Bibbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosén, Hamrin,

Almkvist, Lyberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, anmäler lagrådets den

21 februari 1927 avgivna utlåtande över de den 11 januari 1927 till lagrådet

remitterade förslagen till

1) lag om dagsböter;

2) lag angående frist vid böters erläggande; och

3) lag angående bestämmande av böter i vissa fall.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden:

»Beträffande omfanget av dagsbotsprincipens tillämpning har inom lagrådet

hemställts, att principen icke måtte vinna tillämpning vid bestraffning av

fylleriförseelser. Med hänsyn till dessa förseelsers talrikhet skulle dagsbotsprincipens

tillämpning å dem icke kunna undgå att medföra en stark ökning

av domstolarnas arbetsbörda. I Finland har, enligt vad inhämtats, principens

användning å dessa förseelser just ur nämnda, synpunkt visat mindre

tillfredsställande resultat. Anmärkas må även, att enligt de danska strafflagsförslagen

dagsbotsprincipen ej skulle vinna tillämpning å ifrågavarande förseelser.

Då härtill kommer, att anledning finnes till antagande att fylleriförseelserna

inom en nära framtid komma att överflyttas till specialstraffrätten,

anser jag mig böra efterkomma den inom lagrådet härutinnan gjorda hemställan.

Såsom en konsekvens härav böra, på sätt jämväl inom lagrådet erinrats,

fran dagsbotsprincipens tillämpning undantagas de med fylleriförseelserna nära

sammanhängande brotten enligt 11 kap. 15 § strafflagen.

Enligt det till lagrådet remitterade förslaget till lag örn dagsböter skulle

dagsbotsprincipen vinna tillämpning å de tryckfrihetsbrott, som enligt tryckfrihetsförordningen

skola bestraffas efter allmän lag. Med hänsyn till vad

inom lagrådet erinrats synas emellertid nämnda brott böra undantagas från

dagsbotsprincipens tillämpning. Att därjämte undantaga dessa brott ävensom

övriga tryckfrihetsbrott fran tillämpning av den särskilda bestämmelsen örn

utmätande av bötesstraff, som ej skall ådömas i dagsböter, anser jag ej behövligt.

I den mån tryckfrihetsförordningens stadganden (se t. ex. första

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

63

straffbestämmelsen i § 2 morn. 4) kunna anses utesluta, att vid bötesstraffs

utmätande någon hänsyn får tagas till den sakfälldes ekonomiska förhållanden,

kan i allt fall nämnda särskilda bestämmelse tydligen icke vinna avseende

med hänsyn till tryckfrihetsförordningens natur av grundlag.

Bötesstraff, som stadgas i strafflagen för krigsmakten, skola i de flesta

fall ådömas enligt allmänna strafflagen. I dessa fall skulle således utan särskild

föreskrift dagsbotsprincipen komma till användning. På grund av direkt

stadgande i strafflagen för krigsmakten (lil § och möjligen 83 §) ävensom

till följd därav, att allmänna strafflagens bestämmelser örn delaktighet

och örn vissa straffminskningsgrunder skola lända till efterrättelse jämväl vid

tillämpning av strafflagen för krigsmakten, kunna emellertid fall inträffa, då

bötesstraff utdömes direkt enligt strafflagen för krigsmakten och då följaktligen

i saknad av särskild föreskrift tillämpning av dagsbotsprincipen skulle

vara utesluten. Ehuru nyssnämnda fall äro av synnerligen ringa praktisk betydelse,

torde dock följdriktigheten påkalla, att, på sätt inom lagrådet hemställts,

stadgandet i 1 § första stycket i förslaget till lag örn dagsböter ändras

sa, att det kommer att omfatta jämväl adömande av bötesstraff enligt strafflagen

för krigsmakten.

En ledamot av lagrådet har erinrat, att med hänsyn till innehållet i 4 kap.

1 § strafflagen det i brist på uttrycklig bestämmelse i förslaget till lag örn dagsböter

syntes ovisst, huruvida dagsbotsprincipen skall anses tillämplig eller ej

i sådana fall, där gärning är straffbar enligt såväl allmänna strafflagen som

speciallag och båda lagbuden hava samma straffsats. Jag anser särskilt stadgande

i berörda avseende icke vara av behovet påkallat. I angivna fall torde

utan vidare få anses gälla, att allmänna strafflagens straffsats och därmed

även dagsbotsprincipen bör komma till användning.

Med hänsyn till erinringar inom lagrådet finner jag det i förslaget till

lag örn dagsböter. 3 § andra stycket, intagna stadgandet om dagsbotsbeloppets

beräknande böra i vissa avseenden förtydligas. Sålunda synas orden ''efter fri

prövning’ böra ersättas med ''efter ty prövas skäligt’. Härigenom torde än

tydligare komma till uttryck, att det vid dagsbotsbeloppets beräknande ej

är fråga örn någon proportionalisering med matematisk noggranhet, utan att

domstolen i varje fall skall utdöma ett straff, som enligt allmän rättsuppfattning

framstår såsom skäligt. Bestämmelsen att dagsbotsbeloppet skall

fastställas ''med hänsyn till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet

och andra på hans betalningsförmåga inverkande omständigheter’

avsågs innebära, att hänsyn jämväl skulle tagas till den sakfälldes faktiska levnadsstandard.

För att tydligare angiva detta synas orden ''andra på hans betalningsförmåga

inverkande omständigheter'' lämpligen kunna ersättas med ''andra

levnadsförhållanden’.

Beträffande dagsböters förvandling till fängelse hava lagrådets ledamöter

enhälligt föreslagit, att dagsböternas antal i och för förvandlingen skola omräknas

i penningar enligt de i 2 § förslaget till lag om dagsböter fastställda

relationstalen. Förvandlingen och erforderliga sammanläggningar skulle därefter

ske enligt stadgandena i 2 kap. 11 och 12 §§ strafflagen. Jag finner detta

opaginerad Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

förslag böra vinna beaktande, då därigenom skulle undanröjas åtskilliga olägenheter,

som i förevarande avseende onekligen äro förenade med det remitterade

förslaget.

Inom lagrådet har hävdats, att samma minimum av förvandlingsstraff bör

stadgas vid förvandling av bötesstraff, ådömt i dagsböter, och vid annan bötesförvandling.

De skäl, som härför anförts, finner jag beaktansvärda. Tre ledamöter

anse, att berörda likhet bör ernås genom bibehållande jämväl vid dagsbotsförvandling

av nu gällande minimum tre dagars fängelse. Av en ledamot

åter föreslås, att för all bötesförvandling bör stadgas ett minimum av sex

dagars fängelse. En höjning av straffminimum vid förvandling av bötesstraff,

som ej ådömts i dagsböter, anser jag emellertid vara av alltför genomgripande

natur för att böra ifrågakomma vid nu avsedda begränsade reform. Då för

likhetens vinnande således endast återstår den först nämnda lösningen, anser

jag denna böra vinna beaktande.

Den av lagrådets samtliga ledamöter gjorda hemställan att de tre författningsförslagen

må samarbetas till ett enda, anser jag böra följas. På grund

härav ävensom i anledning av vissa i övrigt inom lagrådet framställda erinringar

synas en del jämkningar i de föreslagna bestämmelserna böra ske.

I anslutning till vad jag nu anfört har jag låtit omarbeta ifrågavarande lagförslag.

»

Departementschefen uppläser härefter i enlighet med det avgivna yttrandet

avfattat förslag till lag med vissa bestämmelser örn bötesstraffet (böteslag)

samt hemställer, att förslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,

bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Stockholm 1927. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

263830

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1931:243 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m. a1 i texten
  2. 1LU 1931:30 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts propositicm med förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m. s. 1 i texten