Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199

1931-03-13 · 26 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 26 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1931:199, Kungl. Maj:ts proposition Nr 199

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

1

Nr 199.

Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen nied förslag till kungörelse

angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet

den 27 juni 1929 (nr 210); given Stockholms slott den 13 mars

1931.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

godkänna bilagda förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar

av allmänna resereglementet den 27 juni 1929 (nr 210).

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Felix Hamrin.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 175 höft. (Nr 199.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Förslag

till

kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet

den 27 juni 1929 (nr 210).

Härigenom förordnas, att 2 § 1 morn., 8 § 2 och 3 morn., 17 § 2 mom.

och 24 § allmänna resereglemente! den 27 juni 1929 skola, 2 § 1 mom. och

24 § i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

2 $.

1 mom. Resekostnadsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet

med vad för nedannämnda färdsätt och reseklasser finnes angivet.

Färdsätt

Klass I

Klass II

Klass 111

Järnväg ...................I

Fartyg ........................|

Luftfartyg ..................

Spårväg .....................

Omnibus .....................|

Taxeautomobil...............^

Annan automobil .........

Hästskjuts ..................|

Annat färdsätt än ovan!

nämnts...................../

Avgift för 1 plats

i I klass

Avgift för enskild hytt

med högst 2 liggplatser

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

samt 5 äre per km.

Avgift för 1 person

samt 5 öre per km.

35 öre per km.

Lega för 1 häst samt

5 öre per km.

30 öre per km.

Avgift för 1 plats

i II klass

> Avgift för hyttplats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

samt 5 öre per km.

Avgift för 1 person

samt 5 öre per km.

35 öre per km.

Lega för 1 häst samt

5 öre per km.

30 öre per km.

Avgift för 1 plats

i III klass

Avgift för salongsplats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

samt 5 öre per km.

Avgift för 1 person

samt 5 öre per km.

35 öre per km.

Lega för 1 häst samt

5 öre per km.

30 öre per km.

Vid resa — — — verkligen använts.

Med fartyg —--- verkligen använts.

Till omnibus — — — persontrafik (s. k. linjetrafik).

Med taxeautomobil — — — kunnat ifrågakomma.

Lega för---kilometer räknat.

Har förrättningsman--— per kilometer.

8 %.

2 mom. Om vid gemensam färd användes fortskaifningsmedel, som tillhör

eller disponeras av någon av förrättningsmännen, äger denne därför

åtnjuta gottgörelse, örn fortskaffningsmedlet utgöres av automobil, enligt

för taxeautomobil gällande taxa samt i annat fall med, förutom resekost
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199. 3

nadsersättning för egen resa enligt 2 § 1 morn., 5 öre per kilometer för

varje medresande förrättningsman.

3 mom. Vid resa, varom i denna paragraf är fråga, äger envar förrättnjngsman

uppbära en ersättning av 5 öre per kilometer.

17 *. ,

2 mom. Traktamentsersättning utgår icke för dag eller natt, varav högst

1 timme tagits i anspråk för resa eller förrättning. För dag, varav mer än

1 timme men högst 6 timmar tagits i anspråk, utgår traktamentsersättningen

med hälften av det i 2 §. 2 morn. upptagna beloppet.

24 $.

Räkning å —--må fastställas.

Har räkning å resekostnads- och traktamentsersättning icke inkommit till

vederbörande myndighet inom ett år efter det resan eller förrättningen avslutats,

är rätten till ersättning förfallen, där ej Kungl. Maj:t på grund av

särskilda omständigheter annorlunda medgiver.

Henna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1931, men skall ej gälla i avseende

å resa, som företagits dessförinnan.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 13 mars 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,

Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Hamrin, anmäler vissa frågor

örn ändring i allmänna resereglementet den 27 juni 1929 (nr 210) och

anför därvid följande.

Föreliggande

ändrings
förslag
Utredning

rörande s. k.

besparingsreglementen.

I den för 1927 års riksdag framlagda propositionen, nr 190, med förslag

till allmänt resereglemente erinrade föredragande departementschefen,

att för vissa grupper av befattningshavare, nämligen sådana, för vilka

resor i tjänsten ingå såsom ett regelbundet led i tjänsteutövningen, särskilda

resereglementen, s. k. besparingsreglementen, utfärdats, varigenom

bland annat traktamentsersättningen begränsats. Enligt departementschefens

uppfattning borde dylika besparingsreglementen i vidgad omfattning

komma till användning. Innan bestämmelser i sådant syfte kunde

av Kungl. Majit utfärdas, vore emellertid med hänsyn till de skiftande

förhållanden, som på förevarande område äro för banden, en ingående

utredning nödvändig. Denna utredning syntes med det snaraste böra

igångsättas.

1927 års riksdag förklarade sig i likhet med departementschefen finna

behovet av särskilda bestämmelser i berörda hänseende vara starkt motiverat.

Riksdagen bade därför med tillfredsställelse tagit del av departementschefens

uttalande örn att en utredning härav skulle åvägabringas.

Den av departementschefen bebådade utredningen uppdrogs sedermera

åt generaldirektören K. Levinson, som i utlåtande den 31 december 1928

framlade utredningens resultat. Utlåtandet, vilket finnes fogat såsom bilaga

till 1929 års proposition (nr 40) angående allmänt resereglemente, utmypnade

i förevarande avseende i ett uttalande av innehåll, att de åtgärder

till nedbringande av statens kostnader för tjänsteresor, som enligt utredningen

befunnits möjliga och befogade, borde hänföras till allmänna resereglemente!.

Örn besparingsbestämmelser i den utsträckning, som i utlåtandet

föreslagits, infördes i nämnda resereglemente, komme detta att

medföra, att de avsevärda olikheter, som de förefintliga besparingsreglementena

företedde, i ej obetydlig mån bortfölle och större enhetlighet på

förevarande område inträdde. Med hänsyn härtill ansåg generaldirektör

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Levinson, att med detaljgranskningen av de speciella besparingsreglementena

borde anstå, till dess frågan om det allmänna resereglementets utformning

blivit för längre eller kortare tid framåt avgjord.

Sedan 1929 års riksdag på grundval av Kungl. Maj:ts nyssnämnda proposition

nr 40 för sin del antagit nytt allmänt resereglemente, uppdrog

chefen för finansdepartementet med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande

den 5 juli 1929 åt generaldirektören E. Stridsberg att, på grundval av

föreliggande utredningsmaterial, fortsätta och slutföra utredningen angående

besparingsreglementen samt avgiva förslag i ämnet. Sådant förslag

har av generaldirektör Stridsberg avlämnats i ett den 28 juni 1930

dagtecknat betänkande.

I detta betänkande föreslås dels vissa s. k. allmänna besparingsregler,

avsedda att tillämpas å alla de grenar av statsförvaltningen, inom vilka

tjänsteresor förekomma i större utsträckning, dels ock speciella besparingsföreskrifter

för särskilda grupper av förrättningsmän. Av dessa bestämmelser

skulle de allmänna besparingsreglerna intagas i kungörelsen

den 27 juni 1929 (nr 211) med tilläggsbestämmelser till allmänna resereglemente!,

och i samma kungörelse skulle uppräknas de befattningshavare,

för vilka reglerna skulle äga tillämpning. De speciella besparingsföreskrifterna

däremot skulle hava sin plats i vederbörande besparingsreglementen.

I betänkandet har emellertid framhållits, att det kunde

ifrågasättas att införa vissa av de såsom allmänna besparingsregler föreslagna

bestämmelserna i allmänna resereglemente!. Direkt förslag i sådan

riktning har dock icke av den sakkunnige framlagts. Därjämte hava

i betänkandet upptagits till behandling vissa andra jämkningar i allmänna

resereglementet, vilka synts den sakkunnige böra tagas under övervägande

vid eventuell ändring i reglementet.

Över förslaget hava hörts ett stort antal myndigheter, nämligen fångvårdsstyrelsen,

arméförvaltningen, marinförvaltningen, sjökarteverket,

försvarsväsendets lönenämnd, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens

inspektör för fattigvård och barnavård, generalpoststyrelsen, väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen, kommunikationsverkens lönenämnd, statskontoret,

kammarrätten, generaltullstyrelsen, riksräkenskapsverket, allmänna

civilförvaltningens lönenämnd, skolöverstyrelsen, lantmäteristyrelsen,

domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, statens meteorologisk-hydrografiska

anstalt, rikets allmänna kartverk, Sveriges geologiska undersökning,

styrelsen för statens skogsförsöksanstalt, kommerskollegium, lotsstyrelsen

och samtliga länsstyrelser.

I de avgivna utlåtandena hava de hörda myndigheterna i stor utsträckning

gjort gällande, att de begränsningar, som innefattas i de föreslagna

allmänna besparingsreglerna, borde, i den mån do funnes befogade, införas

i allmänna resereglementet och alltså erhålla giltighet för samtliga

förrättningsmän.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Statens arga ■

nisationsnämnd.

6 Kungl. Martts proposition Nr 199.

Vid ärendets fortsatta beredning inom finansdepartementet bar även

jag kommit till den uppfattningen, att vissa av de i betänkandet framförda

förslagen, särskilt såvitt angår resekostnadsersättningen, äro av den

beskaffenhet, att det bör tagas i övervägande att genomföra dem i form

av ändringar i själva resereglemente^ De förslag, jag härvid åsyftar,

avse minskning av ersättningen för färd i amian automobil än taxeautomobil,

ändrade grunder för ersättning för s. k. samåkning i automobil,

som tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen, samt viss

ändring i bestämmelserna örn ersättning för erlagda väntpenningar. I

anslutning till ett i betänkandet gjort påpekande torde i samband härmed

även böra till behandling upptagas frågan örn vissa jämkningar i bestämmelserna

i 17 § resereglementet angående sättet för beräkning av traktamentsersättning.

övriga i betänkandet framlagda förslag, avseende besparingsföreskrifter,

torde få upptagas till prövning vid den översyn av

de särskilda besparingsreglementena, som bör komma till stånd, sedan nu

föreliggande frågor om ändring i allmänna resereglementet blivit behandlade

av riksdagen.

I skrivelse den 14 februari 1931 har statens organisationsnämnd erinrat,

att enligt de direktiv för nämndens verksamhet, vilka av chefen för

finansdepartementet angåvos vid nämndens tillsättande, ett energiskt

fullföljt försök bör göras att nedbringa statens nuvarande utgifter, samt

härefter anfört följande.

Vid de undersökningar i sistberörda riktning, som inom organisationsnämnden

förehafts, hade nämnden icke kunnat undgå att fästa uppmärksamheten

vid en utgiftsgrupp, som under senare år kommit att spela en

allt större roll i statshushållningen, nämligen de ersättningar, som utginge

till ämbets- och tjänstemän för i statliga ärenden företagna resor.

Vilka betydande belopp, dessa ersättningar sammanlagt utgjorde, framginge,

bland annat, av vissa bilagor, som fogats till Kungl. Maj:ts proposition

nr 40 till 1929 års riksdag med förslag till nytt resereglemente.

Sålunda hade exempelvis för budgetåret 1927/1928 summan av statsverkets

utgifter av ifrågavarande slag uppgått till närmare 10,000,000 kronor.

Någon anledning till antagande, att antalet av de resor, för vilka

ersättning skulle utgå av statsmedel, komme att minskas, förelåge säkerligen

icke. Tvärtom vore tendensen snarare den motsatta.

Den enda vägen för åstadkommande av en begränsning av ifrågavarande

utgifter för statsverket syntes vara att finna i en nedsättning, i den

mån en sådan skäligen läte sig göra, av de särskilda ersättningsbeloppen

i ett eller annat avseende. Vid en i sådant syfte inom nämnden företagen

översikt av hithörande bestämmelser, innefattade i allmänna resereglementet

den 27 juni 1929, hade uppmärksamheten fästs vid den olikhet i

beräkningen av resekostnadsersättningsbeloppen, som förelåge mellan å

ena sidan färd med järnväg, fartyg, luftfartyg och spårväg och å andra

sidan färd med omnibus och taxeautomobil, nämligen förekomsten vid

sistnämnda två färdsätt till skillnad från de först nämnda av de s. k.

kilometerpenningarna.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Efter verkställd utredning har organisationsnämnden föreslagit viss

nedsättning av kilometerpenningarna. Detta förslag torde nu få underställas

Kungl. Maj:ts prövning.

I skrivelse den 2 maj 1930, nr 175, har riksdagen gjort framställning

örn utfärdande av ändrade bestämmelser angående tiden för ingivande av

reseräkningar. Även denna fråga torde i förevarande sammanhang böra

upptagas till prövning.

Jag ber nu att få närmare redogöra för vart och ett av ifrågavarande

spörsmål och börjar därvid med frågan örn minskning av kilometerpenningarna.

Enligt 2 § 1 mom. allmänna resereglementet utgår resekostnadsersättning

vid färd med omnibus eller taxeautomobil med avgift för en plats

samt vid färd med hästskjuts med lega för en häst. Vid samtliga dessa

färdsätt åtnjutes dessutom en ersättning av 10 öre per kilometer, de s. k.

kilometerpenningarna. I 8 § av reglementet återfinnes en ytterligare föreskrift

örn reseersättning i form av kilometerpenningar. 3 mom. av

nämnda författningsrum innehåller nämligen, att vid resa, varom i sistnämnda

paragraf är fråga, d. v. s. vid samåkning av flera förrättningsmän,

envar förrättningsman äger uppbära en ersättning av 10 öre per

kilometer. Detta gäller vare sig det för samtliga förrättningsmän erforderliga

fortskaffningsmedlet anskaffats hos utomstående person (1 mom.)

eller detsamma tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen

(2 morn.). Till förrättningsman, som för gemensam färd ställer annat

fortskaffningsmedel än automobil till förfogande, utgår vidare enligt 8 §

2 mom. gottgörelse med 10 öre per kilometer för varje medresande.

I fråga örn tillkomsten av dessa bestämmelser må erinras örn följande.

Enligt 1925 års resereglemente utgingo kilometerpenningar med 15 öre

per kilometer vid färd med hästskjuts eller taxeautomobil. I kilometerpenningarna

skulle inbegripas ersättning för hämtning av skjuts, åkdonslega

samt s. k. beställningspenningar.

I det till 1927 års riksdag framlagda förslaget till resereglemente upptogs

omnibus såsom särskilt färdsätt; ersättningen skulle utgå med avgift

för en plats jämte kilometerpenningar. Hästskjuts upptogs icke i

förslaget som särskilt färdsätt utan inräknades under »annat färdsätt»,

där reseersättningen skulle utgå allenast med visst belopp per kilometer.

Särskilda kilometerpenningar skulle sålunda finnas endast för färd med

omnibus eller taxeautomobil. De föreslogos emellertid sänkta från 15 till

10 öre per kilomoter.

Som skäl för förslaget i nu nämnda delar anförde föredragande departementschefen

bland annat följande.

Från åtskilliga håll hade påpekats, att kilometerponningarna ej sällan

stege till orimliga belopp. Så t. ex. hade riksdagens år 1926 församlade

revisorer påtalat två fall, då förrättningsmans kilometerpenningar på ett

Riksdagens

skrivelse deri

2 maj 1930.

Kilometer
penningar.

Gällande bestämmelser.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majlis proposition Nr 199.

dygn uppgått till respektive 37 kronor 20 öre och 36 kronor 30 öre. Liknande

exempel hade från andra håll anförts. Även departementschefen

vore av den meningen, att kilometerpenningarna vore för höga, och att

de utan åsidosättande av förrättningsmännens berättigade intressen kunde

beskäras. Att helt borttaga dem ansåge departementschefen däremot

icke kunna ifrågakomma. Då enligt departementschefens förslag den dittills

utgående gottgörelsen för väntpenningar skulle bortfalla, syntes kilometerpenningarna

icke böra sättas lägre än till 10 öre per kilometer. Beträffande

kilometerpenningarna vid omnibus framhöll departementschefen,

att han funne det skäligt, att förrättningsman, som begagnade sig av

omnibus, bereddes någon ekonomisk fördel. Den obenägenhet att anlita

transportmedlet i fråga, som på sina håll alltjämt torde förefinnas, kunde

därigenom lättare bortarbetas, vilket borde lända även statsverket till

båtnad. Av praktiska skäl syntes tilläggsersättningen böra bestämmas

till ett fixt belopp per kilometer, förslagsvis 10 öre eller samma belopp

som vid begagnandet av taxeautomobil.

1927 års riksdag beslöt att icke upptaga omnibus såsom särskilt färdsätt

i resereglementet men bibehöll hästskjuts som särskilt färdsätt. Beträffande

taxeautomobil godkände riksdagen den föreslagna sänkningen

av kilometerpenningarna till 10 öre per kilometer, för hästskjuts däremot

ansågs beloppet 15 öre per kilometer böra kvarstå.

Under förarbetena till 1929 års resereglemente sattes från olika båll i

fråga, att kilometerpenningarna vid färd med taxeautomobil skulle försvinna

eller begränsas. Sålunda anförde exempelvis länsstyrelsen i Gotlands

län, att då full ersättning i regel utginge för bilkostnader (som dessutom

i verkligheten ofta betingade lägre pris än den officiella taxan), kilometerpenningarna

borde bortfalla eller åtminstone reduceras. Därest undantagsvis

extra kostnad för beställning eller dylikt betingades, syntes

sådan kostnad i stället böra ersättas.

Föredragande departementschefen yttrade emellertid vid förslagets

framläggande, att ehuru en reducering av ersättningen för färd med taxeautomobil

måste anses äga visst stöd i en del myndigheters yttranden

i denna del, han dock funne sig, i betraktande av den sänkning av kilometerpenningarna,

som i 1927 års reglemente genomförts, böra avstå från

att föreslå vidtagande av åtgärd i sådan riktning. Beträffande kilometerpenningarna

vid hästskjuts föreslogs däremot en sänkning till 10 öre.

I 1929 års förslag till resereglemente upptogs även omnibus såsom särskilt

färdsätt. I fråga örn ersättningen vid färd med omnibus yttrade departementschefen,

att, då den i 1927 års proposition föreslagna ersättningen

med hänsyn till önskvärdheten att främja användandet av ifrågavarande

färdsätt vid tjänsteresor synts departementschefen väl avvägd, densamma

upptagits även i föreliggande förslag. I enlighet härmed skulle

enligt propositionen ersättningen för färd med omnibus utgå med avgift

för en plats samt 10 öre per kilometer.

Kungl. Maj:ts förslag i nu berörda delar vann riksdagens godkännande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

I en inom statens organisationsnamnet upprättad promemoria angående

kilometerpenningarna anfördes, efter historik i ämnet, följande.

»Av den föregående redogörelsen framgår, att kilometerpenningarna i

sin nuvarande form tillkommit för att bereda den resande ersättning huvudsakligen

för åkdonslega vid hästskjuts samt för hämtning av skjuts,

beställningspengar och väntningsavgift.

I de fall, där hästskjuts fortfarande användes, kan väl tänkas, att sådana

utgifter som de nyss nämnda alltjämt förekomma. Då kilometerpenningarna

sålunda där fortfarande torde fylla ett visst ändamål, synes

också anledning saknas till vidtagande av någon ändring i bestämmelserna

örn kilometerpenningar vid färd med hästskjuts.

Vad däremot beträffar färd med automobil och då i främsta rummet

taxeautomobil förefaller det vara föga i överensstämmelse med verkligheten

att räkna med att utgifter av ifrågavarande slag skulle i någon ens

nämnvärd omfattning där förekomma. Åkdonslega är ju där utesluten.

Särskilda avgifter för hämtning av automobil torde ytterst sällan förekomma.

Likaså torde det vara mycket sällsynt, att beställandet av en

automobil drager särskild kostnad. Och vad väntningsavgift beträffar

givas i resereglementets 12 § bestämmelser örn särskild ersättning för

väntpenningar. Det skäl, som på sin tid åberopades för att----

införa kilometerpenningar även för taxeautomobil — nämligen att den

resande vid färd med taxeautomobil får vidkännas i huvudsak samma

extra kostnader som vid hästskjuts — synes sålunda hava i det närmaste

helt och hållet förlorat sin giltighet. Vad sålunda sagts örn

taxeautomobil gäller i än högre grad örn omnibus. Det ligger i sakens

natur, att sådana utgifter, som avsetts att bestridas med kilometerpenningarna,

icke förekomma vid sistnämnda färdsätt. Detsamma är förhållandet

vid samåkning enligt 8 § i resereglemente!, såvitt rörer de förrättningsmän.

som icke ombesörjt fordonets anskaffande, och beträffande

samtliga förrättningsmän, där en av dem äger automobilen. Kilometerpenningarnas

utgående i sistberörda fall har också vid upprepade tillfällen

påtalats, senast av 1926 års riksdagsrevisorer. Det riktigaste synes

därför vara att, i stället för kilometerpenningar, i analogi med vad som

skett beträffande vissa andra omkostnader under tjänsteresa, tillerkänna

förrättningsmän rätt till särskild ersättning jämväl för vad han med

kvitto styrker sig hava utgivit för beställning eller hämtning av automobil

i de sällsynta undantagsfall, då särskild kostnad i sådant hänseende

förekommit.

Det kan möjligen invändas, att kilometerpenningarna, frånsett sitt

egentliga/ ändamål, fylla ett berättigat syfte genom att utgöra en sorts

kompensation för resans besvärligheter. Beträffande färd med omnibus

framgår t. o. m., att detta syfte skulle vara det huvudsakliga. Det synes

emellertid kunna starkt ifrågasättas, huruvida de synpunkter som ligga

bakom ett sådant resonemang äro principiellt riktiga. Principen bör

väl, som ock av 1920 års sakkunniga framhållits, vara den, att ersättning

beredes den resande för utgifterna för själva resan. Vad han därutöver

skäligen kan påfordra i ersättning bör han 1''å i form av traktamente.

Denna princip tillämpas ju också beträffande andra färdsätt. Kilometerpenningar

utgå sålunda icke vid båt- eller tågresa; och dock torde

sådana resor för mången vara lika tröttande eller förenade med lika stora

obehag som en automobilfärd. Mod den utveckling, som omnibusväsendet

på senare tider tagit, står numera ofta icke heller en omnibusfärd övriga

Inom statens

organisationsnämnd

upprättad
promemoria.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Yttranden.

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

fortskaffningssätt mycket efter i bekvämlighet. Att genom reseregiementets

bestämmelser utöver traktamentsersättningen bereda vederbörande

någon ersättning för personlig uppoffring synes för övrigt opåkallat även

ur andra synpunkter än den nu nämnda.

De ovan anförda principiella synpunkterna tala för ett borttagande av

kilometerpenningarna vid färd med automobil. Enligt vad företagen beräkning

giver vid handen, förorsaka kilometerpenningarna statsverket

en. högst betydande årlig utgift. Enligt bilaga 2 till ovanberörda proposition

nr 40/1929 uppgingo de under budgetåret 1927/1928 av statsverket

utbetalade resekostnadsersättningarna till ett sammanlagt belopp av inemot

4,000,000 kronor. Av de talrika stickprovsupp gifter, som återfinnas

i bilaga 3 till samma proposition, synes man kunna sluta, att ungefär

hälften av nämnda belopp eller sålunda bortåt 2,000,000 kronor belöpt ä

färder med taxeautomobil. Av sistnämnda belopp torde, med hänsyn

tagen till den genomsnittliga taxenivån i länen, omkring en femtedel,

d. v. s. bortåt 400,000 kronor, belöpa å kilometerpenningarna. I de fall

där grundtaxan per kilometer är så hög som 50 eller 60 öre, utgöra visserligen

för enskild enkel färd kilometerpenningarna blott en sjättedel

respektive en sjundedel av liela ersättningsbeloppet. Men å andra sidan

är enligt så gott som samtliga gällande taxor vid tur- och returåkning,

vid rundkörning tillbaka till utgångspunkten och vid samåkning — allt

fall, som äro synnerligen vanliga — själva avgiften avsevärt reducerad,

medan kilometerpenningarna utgå med oförändrat belopp, vadan jämförelsetalet

blir i motsvarande mån lägre. Och då dessutom, såsom ovan

nämnts, enligt 8 § i resereglementet, kilometerpenningar vid samåkning

utgå jämväl vid begagnande av annan automobil än taxeautomobil, och

kilometerpenningar ju också utgå vid färd med omnibus, lärer med all

sannolikhet summan av de årligen utgående kilometerpenningarna vid

färder med taxeautomobil och omnibus snarare över- än understiga ett

belopp av 400,000 kronor.»

Över promemorian avgåvos, efter hemställan av nämnden, yttranden

av samtliga länsstyrelser ävensom av arméförvaltningen, marinförvaltningen,

statskontoret, kammarrätten och riksräkenskapsverket. Dessutom

beredde nämnden följande myndigheter tillfälle att avgiva yttrande i anledning

av promemorian, nämligen fångvårdsstyrelsen, sjökarteverket,

riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen,

generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, generaltullstyrelsen,

kontrollstyrelsen, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, stuteriöverstyrelsen, chefen för

rikets allmänna kartverk, chefen för Sveriges geologiska undersökning,

kommerskollegium, lotsstyrelsen, statens meteorologisk-hydrografiska anstalt

och ÖArerståthållarämbetet. Samtliga dessa myndigheter med undantag

av riksförsäkringsanstalten, lotsstyrelsen och Överståthållarämbetet

inkommo med yttranden.

Av de i anledning av remisserna till nämnden avgivna yttrandena

gingo en del i tillstyrkande riktning. I några få yttranden avstyrktes

varje minskning av kilometerpenningarna. Flertalet av de hörda myn
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

digheterna vitsordade, att kilometerpenningarna vore för höga och borde

nedsättas, men avstyrkte kilometerpenningarnas fullständiga borttagande.

I sin förutnämnda skrivelse den 14 februari 1931 har organisationsnämn- Matens orga,

} ll&Q/Z ‘hOWf~

den anfört följande: nämnds

»De sakliga skäl, som i yttrandena anförts mot ett fullständigt bortta- ^

gande av kilometerpenningarna, omfatta huvudsakligen två olika syn- 19™“™

punkter, nämligen dels att smärre med automobilresor förenade utgifter,

däribland drickspenningar, ävensom dessa resors större besvärlighet

skulle motivera kilometerpenningarnas bibehållande, dels ock att kilometerpenningarna

i viss mån tjäna som ett slags kompensation för det påstådda

förhållandet, att de enligt resereglemente^ utgående traktamentsersättningarna

stundom visade sig vara otillräckliga.

Vad beträffar den senare invändningen eller att kilometerpenningarna

skulle utgöra en lämplig utfyllnad aA- en otillräcklig traktamentsersättning,

finner nämnden för sin del ett sadant resonemang vara ur principiell

synpunkt ohållbart. Dessutom torde de fall, där de utgående traktamentsersättningarna

kunna Ausa sig knappa, främst hänföra sig till uppehåll

i städer eller större samhällen. Men ersättning för resor till eller

mellan dylika samhällen kommer i de flesta fall enligt resereglemente!

att utgå såsom efter färd med järnAräg, Aud ATilket färdsätt kilometerpenningar

icke förekomma. Vid de färder till och mellan större platser på

landsbygden, där taxeautomobilerna haATa sin ojämförligt största anArändning,

lärer anmärkningen örn knappa traktamentsersättningar hava

mindre berättigande.

Påståendet, att resor med automobil på grund av därmed förenade besvärligheter

skulle behöva särskilt gottgöras, torde heller knappast vara

hållbart. All erfarenhet giver vid handen, att de kontrollerande myndigheterna

främst måste ägna uppmärksamhet däråt, att automobil ej onödigtvis

användes där annat billigare färdsätt (järnväg) kunnat komma

till användning, ej tvärtom. Det ligger också i öppen dag att begagnandet

av automobil, varigenom den resande kommer från »dörr till dörr» utan

att behöva vidkännas särskilda kostnader för transport av reseffekter

m. m., för honom innebär en sådan påtaglig fördel, att han gärna anlitar

detta färdsätt, där det överhuvud kan ifrågakomma, framför andra. Veterligen

har aldrig slitningen av kläder och reseffekter utgjort skäl för

införandet av kilometerpenningarna ens Aud hästskjuts, där man dock

möjligen kunnat tala om dylik slitning.

Däremot kunna otvivelaktigt vissa kontanta utgifter vara förenade

med en automobilfärd. Det remitterade förslaget upptog bestämmelser

örn rätt till ersättning för vissa slags kostnader i den mån den resande

styrkte vad han i sådant hänseende utgivit. Uti de inkomna svaren har,

såsom redan antytts, allmänt framhållits, att enligt gängse kutym resande

även hade att betala s. k. drickspenningar, vilka jämte övriga i det

remitterade förslaget omförmälda kostnader bestredes med kilometerpenningarna.

Därjämte har från riksräkenskapsverkets sida gjorts gällande,

att ett ökat krav på verifikationer å olika slags kostnader vore ur flera

synpunkter mindre lämpligt och skulle bliva för do granskande myndigheterna

än mera tyngande. .

Organisationsnämnden har ej kunnat frånkänna dessa invändningar ett

visst berättigande. Även örn i många fall, särskilt där taxeautomobilens

förare tillika är dess ägare, drickspenningar ej torde förekomma, har man

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

1930 års

statsrevisorer.

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 199.

måhända alltjämt anledning att räkna med drickspenningar som en vanlig

utgiftspost vid färd med taxeautomobil. Visserligen lära avgifterna

enligt de automobiltaxor, som nu tillämpas, ofta ligga så högt över de i

verkligheten utbetalade ersättningarna, att den mellanliggande marginalen

i regel blir fullt, tillräcklig till bestridande av eventuella drickspenningar

jämte de övriga med själva resan förbundna utgifter, som ej särskilt

ersättas den resande. Emellertid har nämnden med särskild skriveise

deri 8 januari 1931 avlämnat förslag till normaltaxa för yrkesmässig

automobiltrafik i länen, syftande till att bringa tarifferna till närmare

överensstämmelse med vad.som i verkligheten behöver erläggas. Därest

förslag, vilket, såvitt för nämnden är känt, alltjämt är beroende

pa Eders Kungl. Maj:ts prövning, skulle vinna nådigt beaktande, torde

mahanda skäl förefinnas att nu icke helt avskaffa kilometerpenningarna

utan allenast, på sätt flertalet myndigheter tillstyrkt, tillsvidare begränsa

dem så att resandenas verkliga kostnader i de olika hänseenden, för

vilka särskild ersättning nu icke utgår, i varje fall kunna antagas bliva

täckta.

Med avseende a det sätt, pa vilket en nedsättning bör åvägabringas

hava olika förslag framställts. En maximering till visst belopp per dag

synes nämnden mindre lämplig, utan torde en procentuell nedsättning

vara att föredraga. Därest kilometerpenningarna, på sätt av flera myndigheter

föreslagits, nedsättas från 10 till 5 öre per kilometer, torde vinnas,

å ena sidan att resande befattningshavare får tillräcklig ersättning

för sina eventuella extra utgifter och å andra sidan att reseersättningen,

alltjämt under förutsättning av effektiv reducering av automobiltaxorna,

nedbringas till någorlunda överensstämmelse med de verkliga kostnaderna.

Besparingen för statsverket av en dylik reducering kan beräknas

till något över 200,000 kronor örn året.

Därest nedsättningen av kilometerpenningarna begränsas till vad nu

sagts, förefinnes ej tillräcklig anledning att göra någon åtskillnad mellan

de olika färdsätt, vid vilka kilometerpenningar nu utgå, utan bör en

nedskärning göras över hela linjen. Ej heller föreligga några skäl att,

på sätt utremitterade förslaget innehåller, tillerkänna resande rätt till

särskild ersättning för vissa styrkta utgifter i vidare utsträckning än

vad nu är fallet.»

I anslutning härtill har nämnden överlämnat förslag till ändring av 2 §

1 mom. samt 8 § 2 och 3 mom. allmänna resereglementet och hemställt, att

förslaget måtte genom proposition föreläggas 1931 års riksdag.

I detta sammanhang må nämnas, att även 1930 års statsrevisorer uttalat

sig för en lämplig reducering av kilometerpenningarna. För att giva en

föreställning örn till vilka belopp kilometerpenningar i vissa fall kunde

uppgå hava revisorerna meddelat följande exempel.

Vid gemensam färd under två dagar i taxeautomobil för besiktning av

ackordhästar hade till tre befattningshavare utgått kilometerpenningar

med 57 kronor till var och en eller sammanlagt 171 kronor. För dylika resor

under en dag i samma taxeautomobil hade en var av tre befattningshavare

uppburit kilometerpenningar med 29 kronor eller sammanlagt 87 kronor.

För resor för inspektion av landstormsförråd m. m. hade en var av tre befattningshavare

vid gemensam färd i taxeautomobil under sex dagar uppburit

kilometerpenningar med 151 kronor eller sammanlagt 453 kronor.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Det av organisationsnämnden framlagda förslaget avser, såsom framgår

av den lämnade redogörelsen, att kilometerpenningarna i samtliga

fall, då sådana enligt gällande resereglemente utgå, skola nedsättas

från 10 öre till 5 öre per kilometer. Tanken på en sänkning av kilometerpenningarna

från deras nuvarande belopp har vunnit understöd från

flertalet myndigheter, som i anledning av den förut omförmälda promemorian

yttrat sig i frågan.

För min del finner jag de skäl, som av organisationsnämnden anförts

för en nedsättning av kilometerpenningarnas belopp, övertygande. I likhet

med nämnden anser jag sänkningen böra avse även den ersättning med

10 öre per kilometer för varje medresande, som enligt 8 § 2 mom. utgår till

förrättningsman, vilken vid samåkning tillhandahåller annat fordon än

automobil.

I detta sammanhang ber jag att vad angår den av nämnden berörda

frågan örn fastställande av normaltaxa för yrkesmässig automobiltrafik i

länen få erinra, att Kungl. Maj:t den 26 februari 1931 utfärdat cirkulär

till länsstyrelserna angående normaltaxa för länstrafik med vanlig personautomobil.

Enligt normaltaxan utgör — vid användning av väglängdmätare

— avgiften för befordran vid enkel resa av 1—2 personer 40 öre

per kilometer. Vid tur- och returresa eller rundresa tillbaka till utgångspunkten

utgår ersättning med 70 procent av avgiften vid enkel resa för

sammanlagda väglängden. Tillika har Kungl. Majit föreskrivit, att,

därest länsstyrelse vid utfärdande av sådana taxebestämmelser, som i

cirkuläret avses, finner sig böra bestämma högre ersättning än som i

normaltaxan angives, länsstyrelsen samtidigt med taxans utfärdande

skall till Kungl. Majit insända meddelande därom, innefattande för varje

avvikelse, som sålunda må hava skett, fullständig utredning rörande de

förhållanden, vilka varit anledning därtill.

För färd med annan automobil än taxeautomobil utgår enligt 2 § 1

mom. gällande resereglemente en ersättning av 40 öre per kilometer.

I 1925 års resereglemente fanns ifrågavarande färdsätt icke särskilt

upptaget, utan ersättningen beräknades efter samma grund som för hästskjuts,

d. v. s. lega för en häst samt 15 öre per kilometer.

Sedan, bland andra, 1926 års statsrevisorer påpekat, att i åtskilliga fall

den ersättning, som enligt 1925 års resereglemente utgick för användning

av egen automobil, måste anses vara alltför hög, upptogs frågan i 1927

års proposition med förslag till allmänt resereglemente. Föredragande

departementschefen anförde, att det enligt hans mening onekligen läge

nära till hands, att vid ifrågavarande färdsätt låta ersättningen utgå på

enahanda sätt, som örn taxeautomobil begagnats, d. v. s. med tillämpning

av den för orten gällande automobiltaxan, därvid dock vederbörande icke

borde äga rätt att åtnjuta kilometerpenningar. I praktiken skulle emellertid

en dylik beräkningsgrund sannolikt medföra åtskilliga svårighe
-

Departementa
chefen.

Annan automobil

än

taxeautomobil.

Gällande

bestämmelser.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition Nr 199.

Generaldirektör

Stridsbergs

förslag.

ter, särskilt ur kontrollsynpunkt. Härtill komme, att, även om det läge

i statens intresse att uppmuntra användningen av de egna bilarna såsom

bidragande till ökad effektivitet i tjänsteutövningen, den utgående ersättningen

mången gång syntes även på detta sätt kunna bliva högre än

skäligt vore. I sådant hänseende erinrades, att, medan den tyngre bilen

merendels sannolikt bleve normerande för de nya enhetligare biltaxorna,

de egna tjänstebilarna regelmässigt torde tillhöra den lättare typen. Vid

sådant förhållande och då det på förevarande område syntes förenat med

betydande fördelar att kunna räkna med en efter fast grund utgående

ersättning, hade departementschefen stannat för att förorda, att gottgörelsen

fastsloges till visst fixt belopp per vägenhet, vilket belopp syntes

böra bestämmas så, att kostnaderna för bilens drift och successiva amortering

kunde beräknas bliva täckta. Efter verkställd undersökning rörande

storleken av det belopp, som för sådant ändamål kunde anses rimligt,

föreslog departementschefen, att ersättningen skulle utgå med 50 öre

per kilometer.

1927 års riksdag sänkte emellertid detta belopp till 40 öre. Riksdagen

hade nämligen bemärkt, att vid en tillämpning av Kungl. Maj :ts''förslag

ersättningen i ett flertal län komme att utgå med högre belopp än vid

användandet av taxeautomobil. En ersättning av 40 öre per kilometer

syntes enligt riksdagens mening väl täcka de kostnader, som i detta fall

skäligen syntes böra ersättas med statsmedel.

I 1929 års proposition angående allmänt resereglemente föreslogs icke

någon ändring i det fastställda beloppet, 40 öre per kilometer. Föredragande

departementschefen anmälde emellertid, att vissa myndigheter — dock

endast ett relativt fåtal — framställt erinringar mot den gällande ersätt - ningsgrunden. Bland dessa myndigheter hade meningarna varit delade.

Även örn härvid flera uttalat sig för höjning än för sänkning av ersättningen,

utgjorde anförda förhållanden enligt departementschefens mening

i viss mån ett bevis för att sistnämnda ersättning i det stora hela

syntes vara ganska väl avvägd. I själva verket syntes det till stor del

vara jämförelsen med ersättningen för färd med taxeautomobil, som givit

anledning till yrkandena örn höjning av ersättningen. Det syntes

därför icke saknas skäl att antaga, att den justering nedåt av biltaxorna

i vissa län, vilken väl komme att ingå såsom ett led i regleringen av biltaxorna

inom riket, komme att återverka på uppfattningen örn skäligheten

av ifrågavarande ersättning.

1929 års riksdag gjorde icke något uttalande i frågan, och det ersättningsbelopp,

40 öre per kilometer, som bestämdes år 1927, kvarstår alltjämt.

I det av generaldirektör Stridsberg avgivna betänkandet föreslås, att

bland de allmänna besparingsreglerna måtte upptagas en föreskrift av

innehåll, att ersättningen vid färd med annan automobil än taxeanto
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

mobil skall för (le grupper av befattningshavare, å vilka sagda regler

skulle erhålla tillämpning, utgå med 30 öre för kilometer. Nödgas befattningshavare

för förrättnings verkställande vid sådan färd medföra redskap,

instrument eller annan dylik icke personlig utrustning till vikt av

minst 20 kilogram, skall särskild ersättning härför utgå med 5 öre för kilometer.

Till stöd för förslaget har anförts, att den nu utgående ersättningen

syntes vara väl hög för de befattningshavare, å vilka de allmänna besparingsreglerna

avsåges skola vinna tillämpning, enär färd med egen bil

praktiskt taget alltid hade natur av rundresa eller tur- och returresa.

Härom har den sakkunnige vidare yttrat:

»Enligt en verkställd beräkning är för närvarande grundtaxan för

rundresa i genomsnitt för samtliga län omkring 40 öre för kilometer. I

de 11 län, där bestämmelser finnas örn lägre ersättning vid återresa, är

grundavgiften i medeltal omkring 32 öre för kilometer. Härvid har endast

räknats med resa å sammanlagt 20 kilometer och ej tagits hänsyn

till de reduktioner, som skola tillämpas vid längre resor. Ifrågavarande

avgifter äro avsedda att ej blott täcka den verkliga driftkostnaden utan

även bereda erforderlig inkomst åt automobilens ägare. För den, som använder

egen automobil vid förrättningar i statens ärenden, gäller det däremot

endast att få den egentliga driftkostnaden täckt.»

Bestämmelsen örn särskild ersättning för transport av icke personlig

utrustning har i förslaget upptagits i viss anslutning till vad som gäller

enligt det besparingsreglemente för rikets allmänna kartverk, som utfärdats

av Kungl. Majit den 16 maj 1930 (nr 155).

Bland de myndigheter, som yttrat sig över sakkunnigförslaget, hava

meningarna i denna fråga varit delade.

Statskontoret har förklarat sig icke hava något att erinra mot den föreslagna

bestämmelsen. Kammarrätten har icke något att invända mot bestämmelsen

och anser den böra införas i resereglementet. Av kommunikationsverken

har generalpoststyrelsen funnit de föreslagna beskärningarna i

resekostnadsersättningen sakligt motiverade, och vattenfallsstyrelsen har

förklarat sig icke hava något att erinra mot förslaget. Järnvägsstyrelsen

och telegrafstyrelsen meddela, att frågan för statens järnvägars, respektive

telegrafverkets del är utan större betydelse. Kommunikationsverkens

lönenämnd har icke någon anmärkning mot förslaget. Av länsstyrelserna

har halva antalet tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.

Socialstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, skolöverstyrelsen,

lantmäteristyrelsen, Sveriges geologiska undersökning och rikets allmänna

kartverk samt statens fattigvårdsinspektör hava avstyrkt förslaget i

denna del. Av länsstyrelserna hava tolv mer eller mindre bestämt uttalat

sig i avstyrkande riktning. En länsstyrelse har emellertid liksom domänstyrelsen

ifrågasatt en ersättning av 35 öre per kilometer.

yttranden.

s. 16 Kontrollera mot PDF

1930 års

statsrevisorer.

Departementschefen.

Sänkning.

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Frågan om ersättningen för annan automobil än taxeautomobil bar även

berörts av 1930 års statsrevisorer, som härom anfört, att den nu utgående

ersättningen syntes dem väl hög, särskilt örn hänsyn toges till att avgiften

enligt automobiltaxan vid s. k. rundresa i flera län understege nämnda

ersättning. I revisorernas berättelse har meddelats, att taxan vid rundresa

exempelvis i tre län vore 3 kronor per mil samt i ett län 2 kronor 70 öre

per mil.

Då ersättningen för färd med annan automobil än taxeautomobil av

1927 års riksdag fastställdes till 40 öre per kilometer, skedde detta under

hänsynstagande till den genomsnittliga kostnaden enligt då gällande

automobiltaxor i länen för fram- och återresa samt rundresa.

Enligt den förut omnämnda, av Kungl. Maj:t den 26 februari 1931 utfärdade

normaltaxan för länstrafik med vanlig personautomobil utgör

grundavgiften för personbefordran 40 öre per kilometer. Vid tur- och

returresa eller rundresa utgår ersättningen med 70 procent härav, motsvarande

28 öre per kilometer.

Den justering nedåt av den genomsnittliga befordringsavgiften enligt

länstaxorna, som får antagas bliva en följd av normaltaxans utfärdande,

lärer böra föranleda en sänkning jämväl av ersättningen för färd med egen

automobil. På grundval av tillgängliga uppgifter rörande kostnaderna

för hållande av automobil finner jag mig i sådant avseende böra

förorda, att ersättningen bestämmes till 35 öre per kilometer.

Detta belopp torde visserligen ligga något i överkant, men då det

särskilt inom vissa förvaltningsgrenar måste anses ur tjänstens synpunkt

önskvärt, att användningen av egen automobil för förrättningsresor uppmuntras,

har jag icke velat ifrågasätta en ytterligare nedsättning. Därest

ersättningen bestämmes till det sålunda förordade beloppet, synes anledning

icke föreligga att upptaga den föreslagna särskilda ersättningen för

befordran av icke personlig utrustning.

I enlighet med den uppfattning, åt vilken jag inledningsvis givit uttryck,

synes den föreslagna sänkningen av ersättningsbeloppet böra erhålla

generell giltighet och följaktligen åvägabringas genom ändring i

allmänna resereglementet.

Enligt 8 § resereglementet utgår vid samåkning i taxeautomobil resekostnadsersättning

med vad som verkligen utgivits, däri inbegripet

styrkta utgifter för hämtning, beställningspenningar och väntpenningar.

Vid samåkning i automobil, som tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen,

gäller däremot, att denne äger åtnjuta gottgörelse enligt

för taxeautomobil gällande taxa. I såväl det ena som det andra fallet utgå

dessutom till envar av förrättningsmännen kilometerpenningar med 10

öre per kilometer.

Följden av dessa olika regler för samåkning i taxeautomobil och i förrättningsman

tillhörig automobil blir tydligen, att i län, där automobil
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

taxan ligger så högt, att underhandsoverenskommelse kan träffaa om

billigare pris än taxan, användningen av egen automobil för samåkning

kommer att draga högre — ofta nog betydligt högre — kostnader för statsverket

än anlitande av taxeautomobil, då ju ersättningen utgår i förra

fallet enligt taxan, i senare fallet med det lägre belopp, som i verkligheten

debiteras. Till undvikande av den vinst för förrättningsmannen, som

härigenom måste uppkomma, har generaldirektör Stridsberg i förslaget

till allmänna besparingsregler upptagit en bestämmelse av innehåll, att

gottgörelse åt befattningshavare, som i honom tillhörig eller av honom disponerad

automobil fortskaffar annan förrättningsman, skall utgå med resekostnadsersättning

för egen resa jämte 5 öre för kilometer för varje

medresande förrättningsman.

Detta förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesta myndigheter,

som yttrat sig i frågan.

Enligt min uppfattning kan det tagas under allvarligt övervägande Departementsatt

bestämma ersättningen till förrättningsman, som ställer automobil till chefenförfogande

för samåkning, efter de grunder, som av generaldirektör Stridsberg

föreslagits. Efter utfärdandet av den förut omnämnda normaltaxan

för länstrafik har emellertid denna fråga i viss mån kommit i annat läge.

Örn länstaxorna, såsom man får antaga, allmänt regleras så, att de ej

överstiga de i normaltaxan upptagna befordringsavgifterna, och örn ersättningen

för färd med annan automobil än taxeautomobil ej sänkes längre

än till 35 öre per kilometer mot det av generaldirektör Stridsberg föreslagna

beloppet av 30 öre, blir utrymmet för missbruk av den art, som

i betänkandet antytts, i väsentlig grad inskränkt. Anledning synes därför

föreligga att på denna punkt tills vidare ställa sig avvaktande.

Har resande för färd från förrättningsställe använt samma fortskaff- väntningsmedel

som för ditresan och för väntningen måst utgiva gottgörelse, Pfiiningarär

han enligt 12 § resereglementet berättigad till ersättning för vad han

styrker sig hava utgivit i väntpenningar, dock icke med högre belopp än

som motsvarar den ökning i honom tillkommande resekostnadsersättning,

som skulle hava föranletts av nytt fortskaffningsmedels anlitande.

I det av generaldirektör Stridsberg avgivna betänkandet har nu erin- Oeneraidirekrats,

att ackord örn reduktion av automobiltaxorna ofta kan erhållas, samt , tör S^id,s''

bergs förslag.

vidare anförts följande. Erlagda väntpenningar skola visserligen styrkas,

men intet syntes hindra en automobilförare att utfärda ett kvitto

på erhållna väntpenningar enligt gällande taxa, även örn i verkligheten

någon särskild ersättning för väntningen ej beräknats vid överenskommelsen

örn priset för färdén, blott väntpenningarna ej överstege hela den

erhållna ersättningen. Med den disproportion mellan taxan och den verk
-

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 179 hä/1. (Nr 199.)

-i

s. 18 Kontrollera mot PDF

Yttranden,

Departements
chefen.

Traktaments
ersättningens
beräknande.

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

liga kostnaden, som förefunnes i flera län, kunde det väl tänkas, att

stundom den faktiska avgiften ej mycket överstigit de taxeenliga väntpenningarna.

Under åberopande härav har generaldirektör Stridsberg

bland de av honom föreslagna allmänna besparingsreglerna upptagit en

föreskrift av innehåll, att, där väntpenningar åtnjutas, reseersättningen

jämväl i övrigt skall utgå efter den verkliga kostnad, vilken befattningshavaren

styrker sig hava fått vidkännas för det använda fortskaffningsmedlet.

En bestämmelse av sådant innehåll har införts i det förutnämnda

år 1930 utfärdade besparingsreglementet för kartverket.

Av de myndigheter, som yttrat sig över generaldirektör Stridsbergs betänkande,

hava länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings och örebro län

tillstyrkt vad i denna del föreslagits. Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört,

att föreskriften skulle vid tillämpningen möta alltför stora praktiska

svårigheter, och har på grund härav avstyrkt förslaget. Länsstyrelsen

i Hallands län har också framhållit, att det skulle uppstå svårigheter

att kontrollera riktigheten av den uppgivna verkliga kostnaden.

Kammarrätten har uttalat, att, då det missbruk, som med det ifrågasatta

stadgandet skulle stävjas eller förebyggas, enligt kammarrättens förmenande

vore av beskaffenhet att kunna beivras såsom tjänstefel, förekomsten

av detsamma icke syntes utgöra tillräckligt skäl till införande av ett

dylikt stadgande. Jämväl skolöverstyrelsen och Sveriges geologiska undersökning

hava avstyrkt bestämmelsen.

Det i betänkandet framförda förslaget, att resekostnadsersättningen till

förrättningsman, som erhåller gottgörelse för vad han styrker sig hava

utgivit i väntpenningar, jämväl i övrigt skall utgå efter den verkliga utgiften

för resan, synes mig i och för sig vara värt beaktande. Av skäl

liknande dem, som föranlett mitt ståndpunktstagande i nästföregående

fråga, anser jag emellertid, att även med denna frågas upptagande bör

för närvarande anstå.

Enligt 17 § 2 mom. resereglementet må traktamente för dag endast beräknas

för den tid, varunder förrättningsman varit frånvarande från

bostads- och tjänstgöringsorten.

Denna bestämmelse, som är utan motsvarighet i 1925 och 1927 års resereglementen,

härleder sig från det förslag till resereglemente, som

av Kungl. Maj:t förelädes 1929 års riksdag. I det föreslagna momentet

hade beräkningen av dagtraktamentet närmare preciserats så, att dagtimmarna

skulle räknas »från tidpunkten för resans anträdande». Sistnämnda

uttryck bortföll i det av riksdagen beslutade reglementet i samband

med den omläggning av bestämmelserna örn traktamentsersättningens

utgående, som av riksdagen genomfördes.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Generaldirektör Stridsberg har i sitt betänkande påpekat, att med en

strängt formell tolkning av ifrågavarande bestämmelse traktamentsersättningen

vid resa från eller till stad får räknas endast från, respektive till

gränsen för det planlagda området. Keseersättning erhålles däremot enligt

5 och 16 §§ ända fram till bostaden, om ett och samma fortskaffningsmedel

användes för färd mellan det planlagda området och ort, belägen mer

än en kilometer utanför samma område. I betänkandet har framhållits,

att en dylik verkan ej var avsedd i 1929 års proposition örn allmänna

resereglementet. Härjämte har påpekats, att då enligt 28 § i reseräkning

skall angivas »tiden för avresa och återkomst», härmed torde

hava avsetts den tidpunkt, vid vilken resan faktiskt påbörjats respektive

avslutats, räknat från avfärden från, respektive återkomsten till bostaden

eller annan plats inom tjänstgöringsområdet, varifrån reseersättning

må beräknas. Denna uppfattning bestyrktes av det formulär till reseräkning,

som funnes fogat vid kungörelsen med tilläggsbestämmelser till

resereglementet. Då där sista raden lydde: »Spårvagn; resan avslutad

kl. 0.45», avsåge denna tidsbestämning givetvis icke tidpunkten för passerandet

av stadsgränsen eller ankomsten till järnvägsstationen utan för

återkomsten till bostaden.

På grund av det anförda har i betänkandet uttalats, att det i varje fall

syntes skäligt, att traktamentsersättningen finge beräknas efter den tid,

varunder förrättningsman använde färdsätt, för vilket reseersättning utginge,

samt att det överhuvud taget vore önskligt, örn bättre överensstämmelse

i terminologien kunde vinnas mellan 16 och 17 §§.

I sistnämnda önskemål har arméförvaltningen i sitt utlåtande i åren- Yttranden.

det instämt. Jämväl kammarrätten har förklarat sig anse vad i betänkandet

i dessa delar anförts böra vinna beaktande.

Även jag delar uppfattningen, att traktamentsersättningen bör be- Departementsräknas

för den tid, under vilken förrättningsman använder färdsätt, vid chefenvilket

resekostnadsersättning utgår. Detta innebär sålunda, att traktamentsersättning

bör få åtnjutas jämväl för tid, som åtgår för resa inom

bostads- och tjänstgöringsorten, då enligt gällande bestämmelser resekostnadsersättning

för sådan resa uppbäres. Nu angivna regel bör

uppenbarligen analogivis komma till tillämpning i de särskilda fall, då

enligt 15 § förrättningsman avgiftsfritt använder fortskaffningsmedel

och i anledning därav resekostnadsersättning icke utgår.

Beträffande traktamentsersättningen för natt gäller för närvarande enligt

ifrågavarande författningsrum, att sådan ersättning icke utgår, därest

frånvaron från bostads- eller tjänstgöringsorten omfattat högst en timme

av natten. I fråga örn dagtraktamentet finnes icke någon motsvarande

föreskrift. Tillräcklig anledning synes mig dock icke föreligga att göra

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Ingivande av

reseräkning.

en dylik åtskillnad, utan torde dagtraktamente och nattraktamente böra i

förevarande hänseende likställas.

För tillgodoseende av ifrågavarande syftemål bör 17 § 2 mom. undergå

erforderlig omarbetning.

Såsom förut nämnts, har 1930 års riksdag gjort framställning örn ändrade

bestämmelser angående tiden för ingivande av reseräkning.

Enligt 24 § resereglementet bör räkning å resekostnads- och traktamentsersättning,

där hinder icke möter, vara till vederbörande myndighet

inkommen inom tre månader efter det resan eller förrättningen avslutats

eller, örn förrättningsmannen avgiver reseräkningar kvartalsvis,

inom tre månader efter kvartalets utgång; dock skall, därest förskott enligt

22 § resereglementet uppburits, räkning avgivas inom den kortare

tid, som av vederbörande må fastställas.

Rörande tillkomsten av detta stadgande må erinras örn följande.

Enligt 1907 års resereglemente fanns icke någon tid angiven, inom vilken

reseräkning borde ingivas till vederbörande myndighet.

Det av särskilda sakkunniga den 15 november 1920 avgivna förslaget

till nytt resereglemente innehöll (under 28 §) ett stadgande, att räkning

å resekostnads- och traktamentsersättning skulle, vid äventyr av fordringsrättens

förlust, vara till vederbörande myndighet inkommen inom

ett år efter det resan eller förrättningen avslutats, dock att Kungl. Majit

skulle, där i särskilda fall så prövades skäligt, äga tillerkänna förrättningsman

ersättning, ändå att räkning senare inkommit.

Såsom motivering för detta förslag anförde de sakkunniga huvudsakligen

följande.

Därest förrättningsman till vederbörande myndighet ingåve sin reseräkning

först lång tid efter det förrättningen ägt rum, mötte det ofta

svårighet eller föranledde åtminstone tidsödande besvär och extra arbete

att kontrollera, huruvida icke kostnaden för samma förrättning förut blivit

helt eller delvis betald. Då det läge i förrättningsmans eget intresse

att förete sina reseräkningar snarast möjligt för ersättningens utfående;

då det finge anses tillhöra god ordning, att detta skedde inom ej alltför

lång tid efter tjänsteresas och förrättnings företagande; då längre respittid

uti ifrågavarande hänseende än ett år ej i något fall syntes vara av

behovet påkallad och då medgivande av längre tid skulle vålla de granskande

och utanordnande myndigheterna onödiga svårigheter eller olägenheter,

hade det till förebyggande av sådana ansetts vara lämpligt, att

föreskrift örn viss, ej allt för lång tid, inom vilken reseräkning skulle vara

till vederbörande myndighet inkommen, bleve i resereglementet meddelad,

och hade denna tid ansetts skäligen kunna sättas till ett år från det

resa eller förrättning avslutats.

I 1925 års proposition med förslag till allmänt resereglemente anförde

föredragande departementschefen, att det icke syntes kunna bestridas, att

vissa olägenheter för de utbetalande och kontrollerande myndigheterna

kunde föranledas därav, att räkningar å resekostnads- och traktaments
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

21

ersättning avlämnades lång tid efter det resorna och förrättningarna ägt

rum. Ett lämpligt korrektiv mot onödigt dröjsmål med ingivande av rese

räkningar lage visserligen redan däri, att indragning eller minskning av

reseförskott kunde äga rum. Därutöver syntes emellertid vara erforderligt,

att i resereglementet infördes en bestämmelse örn att räkning å

resekostnads- och traktamentsersättning borde, där hinder icke mötte,

vara till vederbörande myndighet inkommen inom viss tid efter det resan

Öller förrättningen avslutats. Då man kunde hava berättigad anledning

antaga, att tjänstemännen skulle i regel ställa sig denna föreskrift till

efterrättelse, syntes något äventyr icke böra stadgas för underlåtenhet

härutinnan. Vid sådant förhållande kunde fristen för räkningens ingivande

lämpligen göras kortare än de sakkunniga föreslagit; och förordade

departementschefen i sådant hänseende en tid av sex månader.

Kungl. Maj:ts proposition avfattades i enlighet med departementschefens

sålunda uttalade mening och blev i denna del av riksdagen bifallen,

dock med den ändringen att tiden nedsattes till tre månader; varjämte

tillädes en föreskrift därom, att, därest reseförskott uppburits, räkning

skulle avgivas inom den kortare tid, som av vederbörande myndighet

kunde fastställas.

I 1927 års proposition i ämnet anförde departementschefen, att föreskriften

örn reseräknings avlämnande inom tre månader efter det resan

eller förrättningen avslutats syntes vara väl sträng för sådana fall, då

förrättningsman avgåve räkningar kvartalsvis. I propositionen föreslogs

fördenskull, att den tid, inom vilken dylika kvartalsräkningar böra avgivas,

skulle bestämmas till tre månader efter kvartalets utgång. Förslaget

härutinnan godkändes icke av riksdagen men upptogs ånyo i Kungl.

Maj:ts proposition nr 40 till 1929 års riksdag och vänn denna gång riksdagens

bifall.

1929 års statsrevisorer framställde anmärkning mot att reseräkningar

i vissa av dem undersökta fall inlämnats till vederbörande länsstyrelse

för likvidering ända till inemot tio år efter det resorna företagits.

I anledning härav anförde riksdagen i skrivelse den 2 maj 1930, nr 175,

under punkten 10:o) följande:

De av revisorerna påtalade förhållandena syntes riksdagen vara av sådan

beskaffenhet, att rättelse i anmärkta avseendet vore erforderlig. Dä

den av revisorerna omförmälda bestämmelsen i allmänna resereglementet,

att, där hinder icke möter, räkning å resekostnads- och traktamentsersättning

bör vara ingiven till vederbörande myndighet inom tre månader

efter det resan eller förrättningen avslutats, icke syntes vara tillfyllest,

torde skärpta föreskrifter i ämnet böra meddelas. I sådant avseende

hade riksdagen ansett sig böra föreslå utfärdandet av sådan kompletterande

bestämmelse, att reseräkning skall, där ej särskilda skäl föreligga,

insändas till vederbörande förvaltningsmyndighet inom ett år efter

det resan eller förrättningen verkställts, vid äventyr att reseräkningen

eljest icke må av myndigheten likvideras.

1929 år8

statsrevisorer.

1930 års

riksdag.

s. 22 Kontrollera mot PDF

Förslag av

statskontoret.

Yttranden.

22 Kungl. Marits proposition Nr 199.

På grund av vad sålunda anförts har riksdagen anhållit, att Kungl.

Maj:t måtte utfärda bestämmelser i anslutning till vad riksdagen anfört.

Sedan statskontoret fått sig anbefallt att inkomma med utlåtande och

förslag i anledning av vad riksdagen sålunda anfört, yttrade statskontoret

i ett den 5 juni 1930 dagtecknat utlåtande följande:

»Statskontoret, som icke torde hava att yttra sig beträffande behovet

och lämpligheten av den av riksdagen föreslagna bestämmelsen, utan

endast örn dess utformning, får i sådant avseende anföra följande.

Av den formulering, riksdagen givit sitt beslut i ämnet, vill det synas,

som örn riksdagen möjligen avsett, att den föreslagna bestämmelsen skulle

utgöra ett tillägg till de föreskrifter, som nu innefattas i 24 § av resereglementet.

Finnes detta vara fallet, torde den föreslagna bestämmelsen

kunna fogas såsom ett nytt stycke till sagda paragraf och förslagsvis

erhålla följande lydelse:

''Räkning, som inkommit till vederbörande myndighet sedan mer än ett

år förflutit efter det resan eller förrättningen avslutats, må ej av myndigheten

gäldas.’

Statskontoret kan emellertid ej undgå att finna de föreskrifter, som

sålunda skulle innehållas i 24 § av resereglemente^ väl tunga och omständliga.

Införes i sagda paragraf den föreslagna preskriptionsbestämmelsen,

synas de i samma författningsrum nu intagna, ganska detaljerade

bestämmelserna örn reseräknings avlämnande lämpligen kunna ersättas

med en kortfattad föreskrift, att reseräkning skall snarast möjligt

ingivas till den myndighet, som har att därmed taga befattning. Därest

riksdagens beslut i ämnet icke skall anses innebära, att den föreslagna

bestämmelsen skall utgöra ett tillägg till den nuvarande 24 §, som i övrigt

måste lämnas oförändrad, får statskontoret därför hemställa, att berörda

paragraf erhåller följande ändrade lydelse:

''Räkning å resekostnads- och traktamentsersättning bör snarast möjligt

efter det resan eller förrättningen avslutats ingivas till vederbörande

myndighet. Räkning, som till myndighet inkommit sedan mer än ett

år förflutit efter sagda tidpunkt, må ej av myndigheten gäldas.’»

Över det av statskontoret framlagda förslaget hava infordrade utlåtanden

avgivits av fångvårdsstyrelsen, arméförvaltningen, marinförvaltningen,

medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen, generaltullstyrelsen, riksräkenskapsverket,

domänstyrelsen, lotsstyrelsen ävensom länsstyrelserna i Stockholms,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Jämtlands och

Västerbottens län.

Ingen av de hörda myndigheterna har haft något att erinra mot att

åtgärder vidtagas i det av riksdagen angivna syftet. Vattenfallsstyrelsen

har dock anmärkt, att den föreliggande frågan är utan nämnvärd

praktisk betydelse beträffande statens vattenfallsverk. Generaltullstyrelsen

har framhållit, att det med avseende å tullverket icke visat sig

vara av behovet påkallat att erhålla skärpta föreskrifter i ämnet. Det

bär även synts styrelsen, som örn den föreslagna bestämmelsen på grund

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

av gällande allmänna stadganden om preskription av fordran icke skulle

komma att få fullt den betydelse, som riksdagen torde hava avsett.

I valet mellan de två alternativa förslag, som av statskontoret framlagts,

hava flera myndigheter förklarat sig föredraga det förra, enligt

vilket den av riksdagen avsedda bestämmelsen skulle fogas såsom tillägg

till 24 §. Domänstyrelsen, som ställt sig på denna ståndpunkt, har anfört,

att därigenom den nuvarande föreskriften örn reseräknings ingivande i

vissa fall kvartalsvis eller oftare bleve orubbad. För domänverkets vidkommande

har det — yttrar styrelsen — visat sig synnerligen lämpligt,

särskilt i fråga örn kronojägarna, att räkning icke ingives »snarast möjligt»

efter tjänsteresas avslutande utan månadsvis, varom styrelsen redan

år 1917 av förekommen anledning utfärdat föreskrift. Lotsstyrelsen

har framhållit, att det enligt styrelsens förmenande vore av vikt, att

räkningarna ingåves snarast möjligt, så att vederbörande kunde hava i

minnet såväl detaljerna från sina resor som deras allmänna utförande.

I synnerhet gällde detta för lotsbefälet och fyringenjörkontorets tjänstemän,

vilka till följd av sin tjänst årligen måste företaga ett stort antal

och mången gång långvariga resor. Lotsstyrelsen kunde ur nu nämnda

synpunkt icke finna det av statskontoret framlagda senare alternativet

vara tillfredsställande, då man därigenom överläte till vederbörande själva

— även i de fall, då förskott uppburits — att inom en så lång tidrymd

som intill ett helt år kunna fördröja ingivandet av en reseräkning.

Vattenfallsstyrelsen har ifrågasatt lämpligheten av att vidtaga en så

långt gående inskränkning i preskriptionstiden, som statskontoret föreslagit,

och har erinrat, att riksdagen i sin skrivelse förutsatt, att reseräkning

även skulle kunna ingivas och likvideras sedan mer än ett år

förflutit efter resans eller förrättningens avslutande, därest särskilda

skäl därtill förelåge. Styrelsen har i anslutning härtill föreslagit ett

stadgande av innebörd, att vederbörande myndighet skulle äga att, där

särskilda skäl förelåge, medgiva utbetalning av reseersättning, även om

reseräkningen inkommit efter nyssnämnda tidpunkt.

Fångvårdsstyrelsen har anmärkt att, vad fångvården beträffar, tvekan

skulle kunna uppstå rörande innebörden av uttrycket »vederbörande myndighet».

Detta skulle exempelvis bliva fallet, örn en fångförare, som verkställt

en fångtransport, till vederbörande landsfiskal inger reseräkning

för denna resa och landsfiskalen likviderar räkningen med förskottsmedel,

som lämnats honom av vederbörande länsstyrelse. Det kunde i sådant

fall synas tveksamt, huruvida räkningen skall anses hava inkommit till

»vederbörande myndighet», då densamma ingivits till landsfiskalen, eller

då denna redovisar sitt förskott till länsstyrelsen. Att märka vore härvid,

att någon kameral granskning av reseräkningen icke sker förrän hos

länsstyrelsen.

Järnvägsstyrelsen har anfört, bland annat, att det syntes styrelsen, som

örn riksdagens förslag borde utformas därhän, att det tydligt framginge,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

att verklig fordringspreskription avsåges. Styrelsen har därför föreslagit,

att 24 § resereglementet måtte förses med följande tillägg:

■Har reseräkning ej inkommit till vederbörande myndighet inom ett

år efter det resan eller förrättningen avslutats, vare förrättningsmannen

sin rätt till ersättning förlustig, och må förty efter sagda tid räkning

ej av myndigheten likvideras.»

Riksräkenskapsverket har framhållit, att enligt verkets mening de av

riksdagens revisorer i förevarande avseende påtalade missförhållandena

måste avhjälpas, samt vidare anfört följande:

»Det händer alltjämt ej sällan, att reseräkningar inkomma till vederbörande

förvaltningsmyndigheter flera år efter den tid, då förrättningarna

verkställts. Myndighetens räkenskaper äro då i regel avlämnade till

riksräkenskapsverket, oell myndigheten kan i sådant fall icke utan riksräkenskapsverkets

medverkan konstatera, huruvida räkningar förut likviderats

eller icke. Riksräkenskapsverket har stor svårighet att utan

åsidosättande av sina ordinarie göromål biträda länsstyrelserna med dyr

ilka undersökningar, vilka ytterligare försvåras därav, att de äldre räkenskaperna

magasinerats på olika ställen utanför riksräkenskapsverkets

lokaler. Till frågans belysning anser sig riksräkenskapsverket böra

omförmäla, hurusom länsstyrelsen i Värmlands län med skrivelse den 22

innevarande juli1 till riksräkenskapsverket överlämnat ej mindre än 26

stycken av en landsfiskal upprättade reseräkningar, alla avseende år

1920, med anhållan, att undersökning måtte verkställas, huruvida ersättning

för resorna ifråga utgått av statsmedel. Det torde böra anmärkas,

att under åren 1920—1929 fyra olika resereglementen varit gällande.

Enligt riksdagens uttalande skulle missförhållandena ifråga undanröjas

genom utfärdande av en bestämmelse, att reseräkning skall, därest

ej särskilda skäl föreligga, insändas till vederbörande förvaltningsmyndighet

inom ett år efter det resan eller förrättningen verkställts, vid äventyr,

att reseräkningen eljest icke må av myndigheten likvideras. Statskontoret

har förordat ett stadgande av innehåll att räkning, som inkommit

till vederbörande myndighet sedan mera än ett år förflutit efter det

resan eller förrättningen avslutats, ej må av myndigheten gäldas.

Huru en dylik bestämmelse skulle kunna verka, belyses av följande

exempel.

En landsfiskal har en i sak ostridig fordran pä ersättning för en verkställd

polisresa men insänder först några år efter resans företagande

sin reseräkning till vederbörande länsstyrelse. Denna vägrar betala

beloppet, enär räkningen ''insänts’ för sent. Med stöd av kungl, kungörelsen

den 4 november 1887 (nr 81) angående förändrad preskriptionstid

för utbekommande av fordran från statsverket instämmer landsfiskalen

kronan till allmän domstol med yrkande om betalning, och enligt R. B.

11:19 delgiver han kronan stämningen genom dess överlämnande till

länsstyrelsen. Denna måste uppenbarligen fortfarande vägra honom likvid.

Slutresultatet blir i allt fall, att kronan ålägges betala räkningens

belopp samt motpartens rättegångskostnader; och länsstyrelsen mäste,

trots förbudet, verkställa utbetalningen.

Exemplet torde ådagalägga, att rättelse av missförhållandet ifråga icke

lämpligen kan vinnas med det av statskontoret föreslagna stadgandet.

Ren 22 juli 1930.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Marits proposition Nr 199.

Den. enda framkomliga vägen för missförhållandets avhjälpande synes

riksräkenskapsverket vara att, i enlighet med § 19 i förordningen den 4

mars 1862 örn tioårig preskription, utfärda en direkt föreskrift örn kortare

preskriptionstid för fordringar av nu ifrågavarande beskaffenhet.

En sådan föreskrift kan lämpligen givas formen av ett tillägg till resereglementets

24 §. Den ifrågasatta preskriptionstiden, ett år, förefaller

visserligen att vara lång men torde dock kunna anses lämplig, under förutsättning

att tiden räknas icke från resans eller förrättningens avslutande,

utan — såsom riksdagen närmast avsett — från tiden för resans

eller förrättningens verkställande. Vid resor, som i ett sammanhang företagas

under en längre period, kan det nämligen ibland möta svårighet att

bestämma tiden för en viss resa eller förrättnings avslutande.»

På grund av vad sålunda anförts har riksräkenskapsverket hemställt,

att till 24 § resereglemente! måtte fogas ett nytt stycke, så lydande:

»Därest räkning å resekostnads- och traktamentsersättning icke till

vederbörande myndighet inkommit inom ett år från resans eller förrättningens

företagande, förfaller rätt till ersättning.»

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen, upptager gällande rese- Departement».

reglemente — liksom ock 1925 och 1927 års resereglementen — vissa före- CÄ*^enskrifter

örn tid för ingivande av reseräkningar. Någon påföljd för underlåtenhet

att inom föreskriven tid avlämna reseräkning finnes emellertid

icke stadgad.

Riksdagen har nu föreslagit utfärdande av en bestämmelse av innehåll,

att reseräkning skall, där ej särskilda skäl föreligga, insändas till vederbörande

förvaltningsmyndighet inom ett år efter det resan eller förrättningen

verkställts, vid äventyr att reseräkningen eljest icke må av myndigheten

likvideras.

De fall av missbruk i förevarande hänseende, som i ärendet åberopats,

avse visserligen samtliga resor, vilka ägt rum före ikraftträdandet av

1925 års resereglemente. Enligt då gällande bestämmelser funnos överhuvud

taget icke några allmänna stadganden örn tid för ingivande av reseräkning.

Huruvida de sedan år 1925 gällande bestämmelserna i ämnet

blivit av förrättningsmännen åsidosatta, framgår icke av den verkställda

utredningen.

I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna har jag emellertid icke

något att erinra mot att resereglementet kompletteras med en föreskrift

i den av riksdagen åsyftade riktningen. Mot en dylik åtgärd, vilken endast

lärer kunna vara till fördel för de utbetalande och reviderande myndigheternas

arbete, torde berättigade invändningar från förrättningsmännens

sida icke kunna resas, under förutsättning att den frist, inom vilken

reseräkning skall avlämnas, sättes tillräckligt lång. Den av riksdagen i

sådant hänseende föreslagna tiden av ett år synes mig lämpligt avvägd.

I fråga örn det sätt, varpå det av riksdagen väckta förslaget bör genomföras,

ansluter jag mig till den av järnvägsstyrelsen och riksräkenskapsverket

framförda meningen.

Bihang till riksdagens protokoll 1031. 1 sami. 175 hafi (Nr 199.) ''i

s. 26 Kontrollera mot PDF

Hemställan.

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Riksräkenskapsverket har ansett den föreslagna tiden av ett år böra

räknas från resans eller förrättningens »företagande». Riktigare synes

vara, att tidsberäkningen i detta liksom i övriga i 24 § avsedda fall löper

från tidpunkten för resans eller förrättningens avslutande.

Jag finner det vidare önskvärt, att i resereglementet inrymmes befogenhet

för Kungl. Maj:t att, där särskilda omständigheter äro för handen,

medgiva utbetalande av ersättning, ändock att räkning inkommit senare

än efter utgången av den stadgade tiden. I sin framställning i ämnet synes

även riksdagen hava förutsatt, att undantag från den föreslagna bestämmelsen

skall kunna meddelas i särskilda fall.

Vad beträffar fångvårdsstyrelsens anmärkning angående innebörden av

uttrycket »vederbörande myndighet» synes mig tvekan icke behöva råda

därom, att med detta uttryck bör förstås den statsinstitution eller den

statstjäpsteman, som har att i första hand utbetala ersättningen. Något

förtydligande torde icke härutinnan vara erforderligt.

Föredragande departementschefen uppläser härefter förslag till kungörelse

angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den 27

juni 1929 (nr 210) och hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att godkänna detsamma.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition

av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Olga Gjörloff.

810814. Slockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1931.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1931:178 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den 27 j s. 1 i texten
  2. SU 1931:109 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna resereglememtet den 27 juni 1929 s. 1 i texten