Sök i Ratio Lex

Med. förslag till lag angående ändrad lydelse av 14 och 34 §§ i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring

1931-01-23 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1931:39, Med. förslag till lag angående ändrad lydelse av 14 och 34 §§ i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 39.

1

Nr 39.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med. förslag till

lag angående ändrad lydelse av 14 och 34 §§ i lagen

den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring;

given Stockholms slott den 23 januari 1931.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 14 och

34 §§ i lagen den 30 juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring.

GUSTAF.

Sam Larsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 33 käft. (Nr 39.)

X5 31

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 39.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 14 och 34 §§ i lagen den 30 juni 1913 (nr 120)

om allmän pensionsförsäkring.

Härigenom förordnas, att 14 och 34 §§ i lagen den 30 juni 1913 om allmän

pensionsförsäkring, vilka lagrum senast ändrats, 14 § genom lag den

30 april 1925 (nr 99) oell 34 § genom lag den 18 juni 1927 (nr 207), skola

i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

14 §.

Sedan mantalslängden —--25 mars.

Sedan förteckningen —--i förteckningen.

Där ej----förteckningens innehåll.

Den uppbörd av pensionsavgifter, som enligt 13 § skall ombesörjas av

den kommunala uppbördsmyndigheten, förrättas före den 16 december det

år, då avgifterna påförts, i den ordning, som kommunen bestämmer. Bestlängd

över oguldna avgifter skall avlämnas före den 16 januari nästföljande år.

Har avgiftspliktig---— första stycket.

De inom--— av pensionsbeloppet.

För ej---den avgiftspliktige.

Det åligger---pensions belopp.

Där så —--ovan stadgas.

Närmare bestämmelser —- — — av Konungen.

34 §.

Envar svensk man eller kvinna må genom erläggande av frivilliga avgifter

försäkras till erhållande av pension att utgå vid varaktig oförmåga till arbete,

dock icke före fyllda femton år, och, oberoende av arbetsoförmåga, från

fyllda sjuttio år eller tidigare, när helst den försäkrade efter uppnåendet

av viss, på sätt nedan sägs bestämd ålder förklarar sig vilja komma i åtnjutande

av pension. Försäkring må ock avse allenast pension att utgå från

sålunda vald pensionsålder. Den, som fyllt sjuttio år, må försäkras till erhållande

av pension att omedelbart utgå.

Den ålder ----30 kronor.

Det mot-----en åttondel.

De frivilliga---omförmälda fonden.

Beträffande avgifter — — — och fond.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1931.

s. 3 Kontrollera mot PDF

kungl. Majas proposition nr 3(1.

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 14 januari 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Kamel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,

Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Departementschefen, statsrådet Larsson anför efter gemensam beredning

med chefen för justitiedepartementet:

Inom socialdepartementet har förslag utarbetats till ändringar i 14 och 34 §§

i lagen den 30 juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring. Av den redogörelse

för förslaget, som jag har för avsikt att lämna, torde framgå, att ändringarna,

vilka äro av varandra oberoende, icke äro av den beskaffenhet, att den pågående

utredningen örn en allmän reform av pensionsförsäkringen bör utgöra

hinder för deras genomförande. Jag anhåller nu att få behandla de särskilda

ändringarna i paragrafordning.

U §.

Den, som är avgiftspliktig till den allmänna pensionsförsäkringen, har att

erlägga dels en grundavgift av tre kronor och dels, örn han åtnjuter viss

inkomst, en tilläggsavgift, som är beroende av inkomstens storlek.

Grundavgiften uppbäres av den kommun, där den avgiftspliktige är mantalsskriven.

Tilläggsavgiften debiteras och uppbäres i samband med kronoutskylderna.

Kungl. Maj:t äger dock för viss kommun förordna, att jämväl

uppbörden av grundavgifterna skall verkställas i samband med kronouppbörden.

Ifrågavarande lagrum, som erhållit sin nuvarande lydelse genom lag den

30 april 1925, innehåller närmare bestämmelser angående pensionsavgifternas

påföring och uppbörd. Mantalsskrivningsförrättaren skall, sedan årets mantalslängd

blivit justerad, uppgöra en förteckning över de i längden upptagna

personer, som äro i avgiftspliktig ålder. Denna förteckning tillställes

taxeringsnämndens ordförande. Taxeringsnämnden beslutar för varje i förteckningen

upptagen person, huruvida för året avgiftsplikt må åligga honom

och vilka avgifter böra av honom erläggas, samt gör anteckning örn besluten

i förteckningen. Örn grundavgifterna ej skola uppbäras i samband med

kronouppbörden, överlämnas sedermera förteckningen till den kommunala

uppbörd smy ti digheten.

Avgifter till

allmänna

pensionsförsäkringen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Bestämmelser Den ändring, som nu ifrågasatts i 14 §, har avseende allenast å en detalj

avlämnande vid den uppbörd av grundavgifter, som verkställes av kommunen. Föreskrifter

av restlängd angående denna uppbörd lämnas i paragrafens fjärde stycke. Första punkten

°loguldna '' detta stycke stadgar, att uppbörden skall förrättas före viss tid i den ordgrundavgifter

ning, sorn kommunen bestämmer. Andra punkten, vilken är den, som beröres

av föreliggande ändringsförslag, föreskriver, att restlängd över oguldna

avgifter skall inom viss tid avlämnas »till den myndighet, som har att ombesörja

avgifternas indrivning».

Utöver vad sålunda angivits förekomma ej i pensionsförsäkringslagen

några bestämmelser angående sättet för indrivning av oguldna pensionsavgifter

hos de avgiftspliktiga. Dylika bestämmelser hava i stället meddelats

genom kungörelse den 14 maj 1915 (nr 270). I 1 § i denna kungörelse

föreskrives, att vad i vederbörande författningar är stadgat angående indrivning

av kommunalutskylder skall — med visst undantag, som här kan lämnas

ur räkningen — äga motsvarande tillämpning beträffande sådana grundavgifter,

som uppbäras av kommunen.

Enligt de bestämmelser angående indrivning av kommunalutskylder, som

förekommo i 1862 års numera upphävda förordningar örn kommunalstyrelse

pa landet och i stad, skulle restlängd på landet överlämnas från kommunalnämnden

till utmätningsmannen i orten samt i stad från drätselkammaren

till magistraten. Utmätningsmannen och magistraten hade efter mottagande

av restlängden att indriva eller låta indriva de restförda utskylderna. Då

kommunalnämnden överlämnade restlängden till utmätningsmannen, skulle

nämnden visserligen insända skriftlig anmälan härom till länsstyrelsen med

uppgift å restlängdens slutsumma, men med själva restlängden har länsstyrelsen

enligt dessa bestämmelser ej tagit någon befattning.

De nya lagarna örn kommunalstyrelse på landet och i stad, vilka gälla

från ingången av detta år, föreskriva angående sättet för restlängdens avlämnande

följande. A landet skall kommunalnämnden insända restlängden

till länsstyrelsen. I stad skall restlängden alltjämt överlämnas från drätselkammaren

till magistraten, men i sådan stad, där magistrat eller ledamot

av magistrat ej är överexekutor, skall magistraten insända restlängden till

länsstyrelsen. Denna skall meddela bevis örn mottagandet av restlängden

från kommunalnämnd eller magistrat och efter verkställande av erforderliga

anteckningar översända restlängden till utmätningsmannen i orten. Det

åligger sedermera utmätningsmannen att indriva och redovisa de resterande

utskylderna.

Sakkunniga Vad sålunda i de nya kommunallagarna stadgas i fråga örn restlängdens

vissa kontroll- insandande till länsstyrelsen och länsstyrelsens åtgärder med densamma

föreskrifter överensstämmer med förslag, som framlagts av särskilda sakkunniga angående

för lands- skärpta kontrollföreskrifter rörande landsfiskalers och med dem jämställda

befattningshavares medelsförvaltning m. m. (Statens offentliga utredningar

1930: 16).

De sakkunniga hade motiverat sitt nu avsedda förslag därmed, att möjligheten

för den, som förrättade inventering hos utmätningsman, att öva kon
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

troll över indrivningen av kommunalutskylder tidigare varit mycket begränsad.

De kommunala uppbördsmyndigheterna på landet hade mycket allmänt försummat

sin skyldighet att till länsstyrelsen insända anmälan örn restlängdens

översändande till landsfiskalen, och örn sådan anmälan icke inkommit,

kunde inventeringsförrättaren ej kontrollera restlängdens behöriga diarieförande

hos landsfiskalen. Beträffande restlängd å kommunalutskylder i

stad hade föreskrift icke funnits örn att anmälan angående restlängdens avlämnande

skulle göras till någon utmätningsmannen överordnad myndighet.

Detta vore visserligen också obehövligt vad anginge stad, där magistrat eller

ledamot av magistrat vore överexekutor, ty magistraten, som mottoge restlängden,

utövade där kontrollen över utmätningsmannen i staden. Men i

stad, där länsstyrelsen vore överexekutor, hade frånvaron av en dylik föreskrift

varit en betänklig brist. I sådan stad tillkomme nämligen kontrollen

över utmätningsmannens medelsförvaltning länsstyrelsen, och inventering

hos utmätningsmannen verkställdes i enahanda ordning som hos landsfiskal.

I proposition tilli 1930 års riksdag med förslag till den nya lagen örn

kommunalstyrelse på landet m. m. (nr 99) anförde dåvarande departementschefen

angående de sakkunnigas förslag, att detta vore av viss betydelse

för erhållande av en förbättrad kontroll över utmätningsmännen, då det

underlättade för inventeringsförrättare att fastslå utmätningsmans debet.

De sakkunniga hava i anslutning till berörda förslag jämväl förordat, att

14 § fjärde stycket pensionsförsäkringslagen måtte erhålla följande lydelse:

»Den uppbörd av pensionsavgifter, som enligt 13 § skall ombesörjas av

den kommunala uppbördsmyndigheten, förrättas före den 16 december det

år, då avgifterna påförts, i den ordning kommunen bestämmer. Vad i kommunallagarna

stadgas angående upprättande av restlängd över kommunalutskylder

samt örn uppbörd, indrivning och redovisning av restförda sådana

utskylder gälle i tillämpliga delar jämväl angående ifrågavarande avgifter,

dock att restlängden över oguldna avgifter skall före den 16 januari nästföljande

år avlämnas till vederbörande myndighet.»

I infordrat utlåtande över ett av de sakkunniga den 31 januari 1930 avgivet

betänkande, innefattande bland annat det förslag till ändring i pensionsförsäkringslagen,

som här angivits, har pensionsstyrelsen i anledning

av vad sålunda av de sakkunniga föreslagits erinrat örn bestämmelserna i

nämnda kungörelse den 14 maj 1915 samt vidare anfört, att ändringen med

hänsyn till dessa bestämmelser torde lii)ra inskränkas till att sista meningen

i 14 § fjärde stycket erliölle följande lydelse: »Restlängd över

oguldna avgifter skall avlämnas före den 16 januari nästföljande år.»

De förhållanden, som föranlett bestämmelserna i de nya kommunallagarna,

att restlängd å landet och i stad, där magistrat elior ledamot av

magistraten ej är överexekutor, skall insändas till länsstyrelsen, torde fa,

anses hava ådagalagt lämpligheten därav, att liven den restlängd över oguldna

pensionsavgifter, som upprättas av den kommunala uppbördsmyndigheten, i motsvarande

fall insändes till länsstyrelsen. Jämväl ur ordningssynpunkt iir

Pensions
styrelsen.

Departements
chefen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Äldre bestämmelser

angående

högsta

pensionsålder.

Nu gällande

bestämmelser

angående

högsta pensionsålder.

6 Kungl. Majits proposition nr 30.

det förmånligt, att de olika rostlängderna översändas till samma myndighet.

Då emellertid stadgandet i 14 § fjärde stycket pensionsförsäkringslagen,

att den där omtalade restlängden skall avlämnas »till den myndighet, som

har att ombesörja avgifternas indrivning», torde kunna komma att tolkas

så, att denna restlängd skall, även efter de nya kommunallagarnas ikraftträdande,

å landet avlämnas direkt till utmätningsmannen, samt jämväl beträffande

restlängd i stad kan råda tvekan örn stadgandets rätta innebörd, vill

jag föreslå, att lagrummet erhåller den lydelse, som pensionsstyrelsen förordat.

34 §.

I skrivelse den 19 december 1929 har Sveriges industriförbund hemställt

örn sådan ändring av denna paragraf, att personer, som uppnått en ålder

av 70 år, måtte kunna meddelas frivillig försäkring, vilket för närvarande

icke är möjligt.

Innan jag närmare redogör för innehållet i industriförbundets framställning,

torde jag få erinra örn några tidigare och nu gällande bestämmelser

angående den frivilliga försäkringen och vill därvid främst omnämna åldersbestämmelserna.

Pension på grund av frivilliga avgifter skulle enligt pensionsförsäkringslagens

ursprungliga lydelse utgå till den försäkrade under samma förutsättningar,

som stadgats beträffande den obligatoriska försäkringen, d. v. s. vid

uppnådda 67 års ålder eller vid dessförinnan inträdd varaktig oförmåga till

arbete. Försäkring kunde således ej meddelas den, som fyllt 67 år. I syfte

att öka anslutningen till den frivilliga, försäkringen vidtogos genom lag den

14 juni 1917 vissa ändringer i 34 § pensionsförsäkringslagen. Genom den

då inrättade s. k. gruppförsäkringen öppnades möjlighet för arbetsgivare,

föreningar, kommuner eller staten att erhålla försäkring för personal eller

medlemmar på andra villkor än som eljest gällde för den frivilliga försäkringen.

Ät Kungl. Majit överlämnades att i fråga örn gruppförsäkringen

meddela de särskilda bestämmelser, som i avseende å levnadsålder skulle

gälla för inträdande av rätten att erhålla pension. Genom kungörelse den

31 december 1917 förordnade Kungl. Majit beträffande gruppförsäkringen,

att rätt till jmnsion skulle inträda vid varaktig oförmåga till arbete och senast,

allt efter valt försäkringssätt, vid fyllda 55, 60, 65 eller 67 år. För

den enskilda frivilliga försäkringen bibehölls såsom pensionsålder 67 år.

Såsom skäl härför anfördes, att denna försäkring måste anses fastare knuten

till den obligatoriska försäkringen, än gruppförsäkringarna kunde bliva.

34 § i pensionsförsäkringslagen har erhållit sin nuvarande lydelse genom

lag den 18 juni 1927, som trätt i kraft den 1 januari 1928. Genom denna

lag hava de båda slagen av frivillig försäkring (enskild försäkring och gruppförsäkring)

sammanslagits, och har stadgats en högsta pensionsålder av 70

år. Den försäkrade äger efter uppnående av viss lägsta ålder, som fastställes

av Kungl. Majit, genom ansökan örn pension själv bestämma sin

pensionsålder, dock att pensionen skall uttagas senast från fyllda 70 år.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majus proposition nr 39.

Enligt kungörelse elen 22 december 1927 får pensionsavgift eiläggas t. o. xn.

det kalenderår, under vilket den försäkrade fyller 69 år.

I skrivelse den 24 februari 1925, vari pensionsstyrelsen framlade förslag

till de nu gällande bestämmelserna angående en inom vissa gränser valfri

pensionsålder, anförde styrelsen bland annat, att dess tidigare hysta betänkligheter

mot skilda pensionsåldrar för obligatorisk och frivillig enskild försäkring

måst vika inför de gångna årens erfarenhet. Den höjning av pensionsåldern från

67 till 70 år, som styrelsen föreslog, motiverade styrelsen sålunda, att styrelsen

ansett tillfället lämpligt att undanröja ett dittills föreliggande hinder

för fullgörande i föreskriven utsträckning av den kommunikationsverken

åliggande skyldigheten att till förmån för viss avgången personal verkställa

inbetalning till den frivilliga försäkringen.

Närmare föreskrifter angående den frivilliga försäkringen hava meddelats

genom förenämnda kungörelse den 22 december 1927, i vissa delar andi ad

den 22 juni 1928, samt genom brev till pensionsstyrelsen sistnämnda dag,

varjämte pensionsstyrelsen utfärdat särskilda tariffer enligt av Kungl. Maj.t

fastställda grunder.

Frivillig försäkring meddelas numera dels som blandad invaliditets- och

ålderdomsförsäkring och dels som ren ålderdomsförsäkring. Da vartdera

slaget av försäkring kan tagas utan eller med villkor örn avgiftsåterbetalning

vid dödsfall, finnas fyra olika försäkringsformer:

blandad invaliditets- och ålderdomsförsäkring utan avgiftsåterbetalning

(tariff 7);

blandad invaliditets- och ålderdomsförsäkring med avgiftsateibetalning

(tariff 8);

ren ålderdomsförsäkring utan avgiftsåterbetalning (tariff E), saint

ren ålderdomsförsäkring med avgiftsåterbetalning (tariff G).

I sin nyssnämnda skrivelse den 19 december 1929 har industriförbundet

anfört följande:

Den i 34 § i pensionsförsäkringslagen omförmälda s. k. frivilliga försåt

ringen hade — särskilt efter genomförandet av de ändringar, sorn trätt i

kraft den 1 januari 1928 — visat sig vara en i det stora liela lämplig försäkringsform

för arbetsgivare, som ville pensionera sina arbetare.

Följande vore emellertid att beakta. Vid utformandet av bestämmelserna

angående den frivilliga försäkringen syntes man hava förutsatt, att försäkringstagarna

i regel skulle börja erlägga pensionsavgifter vid unga år. För

den enskilde försäkringstagaren vore det även naturligast, att han började

inbetalningen tidigt. Annorlunda ställde sig saken för en arbetsgivare, som

skulle pensionera sina arbetare, framför allt om han ensam bekostade deras

pensionering. Det komme ofta att inträffa, att han fullgjorde inbetalningen

av avgifterna genom erläggande av ett engångsbelopp, då pensionen skulle

utgå. Han begagnade sig då av den för ändamålet lämpligaste tariffen k,

ren ålderdomsförsäkring utan avgiftsåterbetalning. Emellertid gällde ira att

pension på grund av frivilliga avgifter skulle utgå senast frän fyllda 70 ar

samt att avgift finge erläggas endast till och med det kalenderår, under

vilket den försäkrade fyllde 69 år. En arbetare, sorn under det kalenderår,

då fråga om hans pensionering bleve aktuell, fyllde 70 ar, kunde således ej

Försäkrings
former.

Skrivelse från

Sveriges

industriförbund.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Pensionsstyrelsen.

8 Kungl. Majus proposition nr 39.

försäkran. Det torde visserligen relativt sällan inträffa, att en arbetare kunde

kvarstå i tjänst till så hög ålder. Den stadgade åldersgränsen ägde således

icke nämnvärd betydelse för hädanefter inträffande pensionsfall, men en

arbetsgivare, som önskade begagna sig av de fördelar, den frivilliga försäkringen

erbjöde, för försäkring av förutvarande arbetare, vilkas pensionering

hittills varit ordnad på annat sätt, hindrades genom den angivna åldersgränsen

att fullfölja denna avsikt. Olägenheterna av åldersgränsen bleve

ännu mera uppenbara, när fråga örn pensionering av en avliden arbetares

efterlevande skulle lösas. Då bestämmelserna angående frivillig försäkring

tyvärr ej möjliggjorde familjepensionering i samband med pensionering av

familjefadern, förelåge endast den möjligheten till pensionering av änka, att

arbetsgivaren, när mannen avlidit, genom inbetalning av lämplig avgift förskaffade

änkan en omedelbart utgående livränta. Denna möjlighet funnes

dock icke, örn änkan under det kalenderår, då avgiften skulle inbetalas, uppnådde

en. ålder av 70 ar eller mera. Den sålunda stadgade inskränkningen

komme självfallet att i ett mycket stort antal fall hindra arbetsgivaren att använda

den frivilliga försäkringen och på grund härav eventuellt att förorsaka,

att änkor efter avlidna arbetare icke komme i åtnjutande av någon av arbetsgivaren

bekostad pension.

^ I anslutning till vad sålunda anförts hemställde industriförbundet, att

Kungl. Maj.t matte föranstalta, att till 34 ij pensionsförsäkringslagen gjordes

ett tillägg av innehåll, att pension på grund av frivilliga avgifter skulle

kunna i vissa fall utgå från högre ålder än 70 år, att 3 och 4 §§ i kungörelsen

den 22 december 1927 erhölle en avfattning, enligt vilken''frivilligavgift

finge till beredande av en omedelbart utgående livränta erläggas för

person, som vid ingången av det kalenderår, under vilket avgiften inbetalades,

överskridit 69 års ålder, samt att grunder fastställdes för utfärdande av

en tariff F kompletterande tariff, avseende pension för sålunda erlagd avgift.

Över industriförbundets hemställan hava utlåtanden infordrats från pensionsstyrelsen

och försäkringsinspektionen.

Pensionsstyrelsen anför i utlåtande den 14 januari 1930:

»Då industriförbundets skrivelse synes pensionsstyrelsen ådagalägga, att

under särskilda omständigheter behov visat sig föreligga av även högre

pensionsåldrar än <0 år, och då ett tillmötesgående av förevarande framställning

ej torde behöva ingiva några, praktiskt sett, nämnvärda betänkligheter

av försäkringsteknisk eller annan art, har pensionstyrelsen för sin del

intet att .invända mot ett bifall till industriförbundets hemställan.

Det ligger i sakens natur, att möjligheten att erhålla här ifrågavarande

högre pensionsåldrar skulle förbehållas det slag av frivillig försäkring, som

avser allenast pension att utgå från viss ålder, den rena ålderdomsförsäkringen.

Denna beröres i 34 § första stycket andra punkten pensionsförsäkringslagen.

Det ifrågasatta tillägget synes därför lämpligen kunna göras på

det sätt,, att paragrafens första stycke sista punkten erhåller följande lydelse:

''Försäkring må ock avse allenast pension att utgå från sålunda vald pensionsålder

eller från högre ålder än sjuttio år i det fall, att den försäkrade

önskar omedelbart efter avgifts inbetalande göra sin pensionsrätt gällande.’

Då den föreslagna ändringen åsyftar endast frivillig pension av en genast

utgående livräntas karaktär, kommer ej heller framdeles pension för avgift,

erlagd enligt nu gällande bestämmelser senast under det kalenderår, då

vederbörande uppnår 69 års ålder, att kunna utgå från högre ålder än 70

år, vilken begränsning påkallas av hänsynen till pensionsbeloppens storlek.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Därest 34 § pensionsförsäkringslagen skulle komma att ändras på sätt

bär avses, erfordras vissa ändringar i eller tillägg till nådiga kungörelsen

den 22 december 1927 (nr 489) angående anordnande av den i 34 § av lagen

örn allmän pensionsförsäkring omförmälda, på frivilliga avgifter grundade

försäkringen med däri den 22 juni 1928 (nr 290) vidtagna ändringar ävensom

nådiga brevet till pensionsstyrelsen den 22 juni 1928 (nr 306) angående särskilda

bestämmelser rörande samma försäkring; och torde pensionsstyrelsen

under sagda förutsättning bliva satt i tillfälle att ingiva förslag till dylika

ändringar eller tillägg.

Styrelsen anser sig redan nu böra framhålla sin avsikt att därvid föreslå

utfärdande av sådana föreskrifter, att ett medgivande av även högre pensionsåldrar

än 70 år ej skulle komma att skapa möjlighet till ernående av större

pensionsbelopp, än som kunna uppnås genom engångsinbetalning vid 69 års

ålder enligt nu gällande bestämmelser.»

Under åberopande av vad sålunda anförts har pensionsstyrelsen hemställt,

att 34 § första stycket måtte erhålla följande ändrade lydelse: »Envar svensk

man-----— sålunda vald pensionsålder eller från högre ålder

än sjuttio år i det fall, att den försäkrade önskar omedelbart efter avgifts

inbetalande göra sin pensionsrätt gällande.»

Försäkringsinspektionen, som erhållit del av pensionsstyrelsens utlåtande,

har i eget utlåtande den 22 februari 1930 meddelat, att försäkringsinspektionen

icke hade något att erinra emot bifall till industriförbundets framställning.

Försäkringsinspektionen har ytterligare anfört att, såsom pensionsstyrelsen

förmält sig ämna föreslå, sådana föreskrifter syntes böra utfärdas,

att ett medgivande av högre pensionsålder än 70 år ej skulle komma att

skapa möjlighet till ernående av högre pensionsbelopp, än som kunnat uppnås

genom engångsinbetalning vid 69 års ålder.

Av industriförbundets skrivelse torde få anses framgå, att en sådan modifikation

i gällande regler som den av förbundet föreslagna skulle vara förenad

med vissa fördelar. En arbetsgivare, vilken vill begagna sig av den möjlighet,

som nu finnes, att genom frivillig försäkring bereda arbetstagare eller

änkor efter arbetstagare pension, bör hava tillfälle att i denna ordning pensionera

envar, som kan ifrågakomma till pensionering, oavsett åldern. Den

omständigheten, att den ifrågasatta försäkringsformen kan få betydelse endast

för ett mera begränsat antal personer, synes ej böra åberopas såsom skäl

emot förslaget örn dess inrättande.

Grunden till stadgandet angående viss ålder, från vilken pension senast

skall uttagas, torde få sökas i den tanken, att en försäkrad, örn en sådan

bestämmelse ej funnes, skulle kunna ansöka örn pension först vid en ålder,

då den enligt försäkringstekniska grunder honom tillkommande pensionen

uppginge till belopp, som vida överstege det försörjningsbehov, den statliga

pensionsförsäkringsverksamheten avser att tillgodose. Örn, såsom pensionsstyrelsen

och försäkringsinspektionen förutsatt och även jag vill förorda,

i administrativ väg sådana föreskrifter meddelas beträffande försäkring av

personer över 70 år, att pensionen icke kan komma att uppgå till högre

Försäkrings
inspektionen.

Departements

chefen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majlis proposition nr 30.

belopp än som skulle utgått, därest försäkringen lämnats vid en ålder av

69 år, kan förslaget ej ur här antydda synpunkt medföra några olägenheter.

Förslaget lärer ej heller kunna väcka statsfinansiella betänkligheter. Statsbidraget

till pensionstagare, vilken meddelats försäkring efter fyllda 70 år,

kommer att motsvara en avgift till försäkringen av högst 3 kronor 75 öre.

Enligt nu gällande bestämmelser utgående förvaltningsbidrag — vilket gäldas

ur de erlagda avgifterna — kan beräknas till fullo täcka kostnaderna för

försäkringens administration.

Det må framhållas, att jag icke anser mig genom förordande av förslaget

hava tagit ställning till spörsmålet örn den frivilliga försäkringens framtida

bestånd, vilket spörsmål, såsom framgår av dåvarande departementschefens

anförande till statsrådsprotokollet den 30 juli 1928, skall uppmärksammas

av den kommitté, som nämnda dag tillsatts för utredning av frågan om revision

av pensionsförsäkringslagstiftningen.

Jag har haft under övervägande att föreslå, att den nu förordade lagändringen

skulle genomföras på det sätt, att ur 34 § i pensionsförsäkringslagen

uteslötes vad som nu stadgas angående en högsta åldersgräns av 70 år.

Kungl. Maj:t skulle då hava möjlighet att meddela bestämmelser, som tilläte

försäkring jämväl av personer, vilka överskridit denna ålder. Då en sådan

ändring måhända borde medföra även annan ändring av lagrummet, anser

jag mig emellertid böra förorda, att till paragrafen allenast göres ett tillägg

av det innehåll, varom pensionsstyrelsen hemställt. Tillägget har dock givits

en annan formulering än den av styrelsen föreslagna.

Av bestämmelsen att pension enligt den föreslagna försäkringsformen

skall utgå omedelbart följer, att avgiftsinbetalningen skall verkställas genom

erläggande av ett engångsbelopp samt att invaliditet icke skall utgöra hinder

för försäkring.

Ikraftträdande.

Ändringen i 34 § nödvändiggör utfärdande av detaljbestämmelser angående

den nya försäkringsformen. Då någon tid måste beräknas för utarbetande

av sådana bestämmelser, torde med ikraftträdandet av denna ändring böra

anstå till den 1 juli 1931.

Beträffande ändringen i 14 § är att iakttaga allenast, att den ej bör träda

i kraft senare än de nya kommunallagarnas bestämmelser angående indrivning

av kommunalutskylder. Enligt 1 § i lagen den 6 juni 1930 örn införande

av lagarna örn kommunalstyrelse på landet och i stad m. m. skola

de nya lagarna i allmänhet lända till efterrättelse från och med den 1 januari

1931. I 4 § i promulgationslagen stadgas emellertid, att förut gällande föreskrifter

skola tillämpas beträffande indrivning av kommunalskatt för tidigare

år än 1931. Ändringen i 14 § kan således utan olägenhet träda i kraft samma

dag som nyss förordats beträffande ändringen i 34 §.

Departementschefen uppläser härefter inom socialdepartementet utarbetat

förslag1) till lag angående ändrad lydelse av 14 och 34 §§ i lagen den 30 juni

J) Förslaget, vilket är lika lydande med det vid propositionen fogade förslaget, åar åär

uteslutits.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majit» proposition nr 39.

1913 (nr 120) om allmän pensionsförsäkring samt hemställer, att för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål lagrådets utlåtande över förslaget

måtte inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

B. Spångberg.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den

20 januari 1931.

N ärvarande:

justi tieråden Christiansson,

Edelstam,

. Stenbeck,

regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,

hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 14 januari 1931, hade

Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag

angående ändrad lydelse av 14 och 34 §§ i lagen den 30 juni 1913 (nr 120) om

allmän pensionsförsäkring.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn Gustaf Axel Eriksson.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Hagnar Kihlgren.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 39.

13

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans

May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

23 januari 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Kamel,

statsråden Gaede, Hamein, von Stockensteöm, Stadenee, Gyllenswäed,

Lansson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Lundqvist.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Larsson anmäler efter gemensam

beredning med chefen för justitiedepartementet lagrådets den 20 januari

1931 avgivna utlåtande över det den 14 januari 1931 till lagrådet remitterade

förslaget till lag angående ändrad lydelse av 14 och 34 §§ i lagen den 30 juni

1913 (nr 120) örn allmän pensionsförsäkring, däri lagrådet förklarat sig lämna

förslaget utan anmärkning.

Departementschefen hemställer, att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Corn''. Falkenberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.