Angående åtgärder för den inhemska sockerbetsodlingens uppehållande
1931-01-23 · 41 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 39 av 41 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1931:42, Angående åtgärder för den inhemska sockerbetsodlingens uppehållande
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 42.
1
Nr 42.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående åtgärder för den
inhemska sockerbetsodlingens uppehållande; given Stockholms
slott den 23 januari 1931.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
B. v. Stockenström.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 januari
1931.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Kamel, statsråden
Gaede, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet von Stockenström anför:
I årets statsverksproposition, nionde huvudtiteln, punkten 99, har
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition i ämnet,
som kunde varda riksdagen förelagd, till åtgärder för den inhemska
sockerbetsodlingens uppehållande under 1931 beräkna för budgetåret 1931/
1932 ett belopp av 3,800,000 kronor.
Jag anhåller nu att få för Kungl. Majit ånyo anmäla detta ärende.
Inledningsvis vill jag erinra, att mellan de svenska sockerfabriksaktie- fällande fernbolagen
och de enskilda sockerbetsodlarna ingingos, efter förhandlingar mdianllckl''- under hösten 1926 inför en av Kungl. Majit tillsatt kommission, kontrakt Magén och
angående leverans av sockerbetor under de fem åren 1927—1931. Dessa idiana*
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 36 haft. (Nr 42.)
I
1929 års
riksdag.
Propositionen
nr 7/1929.
2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 42.
lemårskontrakt innehålla, bland annat, följande bestämmelser. Till grund
för beräkningen av bet priset lägges medelpriset å 1 kilogram krossad
melis (K. 5) enligt Svenska sockerfabriksaktiebolagets priskurant
vid försäljning till engrossister under tiden från den 1 februari det år,
betorna odlas, till den 31 januari nästföljande år, sedan därifrån dragits
dels sockerskatten1 och dels den i noteringen ingående engrosrabatten
utgörande 4 procent av bruttopriset. Det sålunda framräknade effektiva
krossmelispriset utgör grundtalet för betprisberäkningen. För 100 kilogram
sockerbetor med 16 procent sockerhalt utgör priset 6.5 gånger ovannämnda
grundtal (= grundpriset). För varje 1/io procent ökning eller
minskning i medelsockerhalten röner betpriset ett tillägg eller avdrag
av 1 öre för 100 kilogram betor (§ 8 i kontraktet). — Därest enskild odlare
önskar att för något av kontraktsåren minska den areal, ban enligt
kontraktet förbundit sig att odla, är han därtill berättigad för ett år
i sänder, för så vitt minskningen avser intill 50 procent av
sagda areal samt han härom gör skriftlig anmälan till fabriken genom
att före den 15 mars det år, sådan minskning avses skola ske, lämna uppgift
angående storleken av den areal, å vilken han för nästkommande
kampanj ämnar odla sockerbetor, vilken areal bliver för det året bindande.
Viss möjlighet finnes därjämte för enskild odlare, för vilken fortsatt
betodling skulle medföra oöverkomliga svårigheter, att efter särskild
anhållan och medgivande i vart fall av sockerfabriken — eller, vid tvist,
av den förut nämnda kommissionen — minska sin odling med mera än
50 procent eller helt inställa densamma (§ 14). — Enskild betodlare är berättigad
att för särskilt kontraktsår med intill 10 procent öka den
a r e a 1, lian enligt kontraktet förbundit sig att odla, för så vitt ban därom
gör skriftlig anmälan till fabriken före den 15 mars det år, ökningen avser
(§ 15). — Sockerbolaget äger inställa driften vid råsockerfabrik endast
för det fall, att för någon fabrik betarealen nedgår under 80 procent
av den till fabriken 1924 tecknade arealen eller för fabrik i Skåne
under 1,200 hektar. Vill odlare, som tecknat odling till fabrik, som på
grund av denna bestämmelse ej igångsattes, leverera till annan fabrik,
örn vilken överenskommelse träffats mellan bolaget och odlaren, skall så
anses, som örn odlingen tecknats till denna andra fabrik (§ 16).
Den 9 januari 1929 avlät Kungl. Majit proposition (nr 7) till riksdagen
angående åtgärder för den inhemska sockerbetsodlingens uppehållande.
Av utredningen i propositionen framgick, att de internationella förhållandena
på sockermarknaden, kännetecknade av osedvanligt lågt pris
å socker, medfört, att det svenska sockerpriset och till följd härav
jämväl det svenska betpriset blivit synnerligen låga. I propositionen
återgavs vidare den utredning i ämnet, som verkställts av en utav
Kungl. Majit den 12 december 1928 tillsatt sockerkommission. Kommissionen
antog, att en väsentligt nedsatt svensk betodling 1929 skulle bliva
1 Sockerskatten borttogs frän och med den 1 juli 1929.
Kungl. Muj:ts proposition Nr 42. 3
följden av dåvarande synnerligen låga sockerpris, för sa vitt särskilda
åtgärder icke vidtoges till betprisets förbättring. Enligt kommissionens
mening skulle olägenheterna av en mera avsevärt nedsatt betodling i
främsta rummet gå ut över arbetarna på betfälten, sockerbruksarbetarna
och järnvägarna inom betodlingsdistrikten. För att trygga betodlingens
uppehållande 1929 ifrågasatte kommissionen statens ingripande i form
av viss tillfällig höjning av tullsatsen å raffinerat socker, nämligen från
10 öre med 3 öre till 13 öre för kilogram. Detta förslag upptogs i nyssnämnda
proposition, därvid Kungl. Majit föreslog riksdagen, att för
socker, hänförligt till rubrikerna 158 och 159 i den vid förordningen den
9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande varor fogade tulltaxa,
skulle under tiden från och med den 1 mars 1929 eller den tidigare dag
Kungl. Majit bestämde till och med den 31 januari 1930 utgå tull med
13 öre för kilogram samt att bestämmelse härom skulle såsom en anmärkning
under nämnda taxerubriker intagas i tulltaxan.
I anledning av propositionen väcktes 1929 inom riksdagen följande sex
motioner, nämligen! de likalydande motionerna I: 86 och lii 73, vari hemställdes,
att riksdagen måtte anslå 4,300,000 kronor att användas för sockerbetsodlingens
säkerställande under år 1929 i enlighet med i motiveringen
angivna förutsättningar; de likalydande motionerna 11 92 och II1100,
vari hemställdes, att riksdagen måtte besluta avslå Kungl. Majits proposition
nr 7 rörande ökat tullskydd för socker; motionen lii 32, däri hemställdes,
att riksdagen måtte besluta avslå Kungl. Majits proposition
nr 7; samt motionen lii 289, däri hemställdes, att riksdagen ville
dels under riksstatens nionde huvudtitel anvisa till understödjande under
år 1929 av viss sockerbetsodling i riket och att utgå i överensstämmelse
med vad i motivering till motionen anförts ett extra förslagsanslag av
3,000,000 kronor, dels ock i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn verkställande
skyndsammast av utredning rörande ej mindre sockerproduk
tionens allmänna läge särskilt med hänsyn till förhållandena här i riket
än även av möjligheterna för den svenska sockerproduktionens rationalisering.
I utlåtande (nr 1) den 9 februari 1929 hemställde sammansatta bevillnings-
och jordbruksutskottet, I) att riksdagen måtte —- med avslag å
Kungl. Majits proposition nr 7 och med anledning av motionerna 1:86.
lii 73 och lii 289 — för budgetåret 1929/1930 anvisa ett extra förslagsanslag
av 3,500,000 kronor att användas för utlämnande, i huvudsaklig
överensstämmelse med av utskottet föreslagna grunder, av visst tillägg
till priset för 1929 års sockerbetsodling; II) att riksdagen måtte — i anledning
av motionerna Ii86, lii 73 och lii 289 — i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla örn verkställande skyndsammast av utredning, under beaktande
av vad utskottet därom anfört, rörande ej mindre sockerproduk
tionens allmänna läge och förutsättningarna för dess på betodling grun
dadé fortbestånd bär i riket än även av möjligheterna för den svenska
Motioner.
Sammansatt
bevillningsoch
jordbrnksntskott.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 42.
Riksdagen.
sockerproduktionens rationalisering; ävensom lil) att motionerna 1:92,
II: 32 oell II: 110 måtte anses besvarade genom vad utskottet hemställt
under I). De i utskottets hemställan punkten I åsyftade grunderna för
utlämnande av visst tilläggspris voro följande.
1) Genom vederbörande sockerfahriksaktiebolag betalas för viss nedan
angiven del av de sockerbetor, som odlas under 1929 och levereras till
sockerfabrik under kampanjen 1929/1930, ett tilläggspris efter följande
grunder.
2) För odlare, som före 1929 tecknat flerårigt betodlingskontrakt och
jämlikt detta 1929 odlar betor på större areal än 50 procent av den i kontraktet
ursprungligen angivna, delas betarealen i två delar, varav den ena,
benämnd garantidelen, omfattar den areal, som överstiger 50 men ej 110
procent av den i kontraktet ursprungligen tecknade.
3) För i föregående stycke avsedd odlare, som 1928 odlat betor på större
areal än 110 procent av den i kontraktet ursprungligen tecknade, må garantidelen
ökas med hälften av den 1929 odlade areal, som ligger mellan
110 procent av den på kontraktet ursprungligen tecknade arealen och
1928 års areal.
4) För odlare, som 1927 eller 1928 odlat betor enligt ettårigt kontrakt,
räknas hälften av hans 1929 odlade areal såsom garantidel, med iakttagande
dock att i detta stycke nämnd garantidel icke må överstiga 50
procent av den högsta areal, han odlat under 1927 eller 1928.
5) Den av odlaren levererade betkvantiteten fördelas på garantidelen
och odlarens övriga betareal i förhållande till dessas storlek.
6) För betor från garantidelen erhåller odlaren, därest det kontraktsenliga
grundpriset för 100 kilogram sockerbetor med 16 procent sockerhalt
understiger 2 kronor 80 öre, ett tillägg utgörande skillnaden mellan 2
kronor 80 öre och sagda grundpris.
7) Av tilläggens sammanlagda belopp bestridas 9/io av statsmedel och Vio
av vederbörande bolag. Bolagen äga att under den tid, tilläggen av dem
utbetalas, successivt och i avräkning utfå statsbidraget för ändamålet mot
redovisningsskyldighet. Senast den 15 mars 1930 avgiva bolagen slutredovisning.
Bolagen äro pliktiga tillhandahålla allt det material, som är erforderligt
för statens kontroll av slutredovisningens riktighet.
I utskottets motivering uttalades, bland annat, att utskottet förväntade,
att betodlare, som för betornas sommarskötsel och upptagning använde
lejd arbetskraft, icke för denna arbetskraft försämrade de villkor,
som under senaste år varit i orten allmänt gängse.
Mot utskottets hemställan, som biträddes av elva utskottsledamöter, anmäldes
reservationer av åtta ledamöter, vilka yrkade bifall till propositionen,
och av en ledamot, vilken yrkade avslag å såväl propositionen
som motionerna örn uppförande av anslag på riksstaten för sockerbetsodlingens
uppehållande.
Ärendet avgjordes av riksdagen den 16 februari 1929. I båda kamrarna
förekommo dubbla omröstningar. I första kammaren utslogs vid den
första voteringen Kungl. Majrts förslag, varför avgå vos 66 röster, av
avslagsreservationen, för vilken avgåvos 73 röster. I huvudvoteringen
i denna kammare bifölls därefter nyssnämnda reservation med 70 röster
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 42.
mot 66, vilka senare avgåvos till förmån för utskottets hemställan. I
andra kammaren utslogs likaledes vid den första voteringen Kungl. Maurts
förslag, vilket erhöll 88 röster, av avslagsreservationen, vilken samlade
106 röster. I huvudvoteringen i andra kammaren bifölls därefter nämnda
avslagsreservation med 105 röster mot 86 för utskottets hemställan. Resultatet
vid frågans avgörande 1929 i riksdagen blev alltså, att samtliga
föreliggande förslag örn åtgärder till den inhemska sockerbetsodlingens
säkerställande avslogos.
Den 1 november 1929 upptog Kungl. Maj:! sockerfrågan till förnyad
behandling. Därvid beslöt Kungl. Maj:t bemyndiga chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla sakkunniga att inom departementet, i
enlighet med vissa angivna riktlinjer, biträda med utredning och upprättande
av förslag i sockerfrågan. De jämlikt nämnda bemyndigande
tillkallade utredningsmännen (1929 års socker sakkunnig a) avgåvo i skrivelse
den 28 januari 1930 till chefen för jordbruksdepartementet redogörelse
för vad dittills framgått av deras utredning. Med skrivelsen
följde i form av bilagor ett antal genom utredningsmännens försorg utförda
specialundersökningar. Nämnda skrivelse med tillhörande specialundersökningar
har såsom bilaga fogats till Kungl. Majrts proposition
nr 82 till 1930 års riksdag. Rörande innehållet av nämnda skrivelse
må här i korthet återgivas följande.
Efter att hava yttrat sig om frågan i dess allmänhet hava utredningsmännen
redogjort för de former, varunder ett eventuellt statsingripande
beträffande 1930 års betodling kunde tänkas äga runi. Då valet
mellan de olika tänkbara vägarna väsentligen vore beroende av skattepolitiska
och jämväl andra politiska överväganden, hade utredningsmännen
ansett det ej tillkomma dem att uttala sig örn dylikt val. De
hade därför ansett sig böra utforma vissa olika alternativ. De särskilda
förutsättningar, varifrån utredningsmännen därvid haft att utgå, hade
varit i huvudsak följande. Sockerbolagen vore beredda att till betodlarna
förmedla de medel, som på det ena eller andra sättet ställdes till dessas
förfogande, och gjorde ej anspråk på någon del av dessa medel. Vidare
hade bolagen åtagit sig att såsom komplement till eventuella statsåtgärder
bidraga till betfrakterna i större utsträckning än gällande odlingskontrakt
föreskreve. Styrelsen för Skånes betodlares centralförening hade
ansett sannolikhet föreligga, att full odling skulle vinnas, samt förhandlingsvis
förklarat sig för sin del beredd tillstyrka sådan odling, därest
betodlarna erbölle ett pris av lägst 2 kronor 80 öre per deciton betor med
en sockerhalt av 16 procent från den senare hälften av kontraktsarealen
(d. v. s. från den del av arealen, varå de hade rätt inställa odlingen). På
angivna skäl hade utredningsmännen ansett detta pris vara beträffande
betor från den andra arealdelen för 1930 års odling fullt försvarligt.
Därest odlarna — såsom fallet bleve vid tullhöjning — på grund av kontraktets
prisregler erbölle en automatisk höjning i priset å betor från
den lörsta halvdelen av arealen, finge ett belopp motsvarande denna höjning
gå i avdrag från nyss nämnda pris av 2 kronor 80 öre vid bestämmande
av tilläggspriset för betor från den återstående delen av arealen.
1930 års
riksdag.
1929 års
sockersakknrmiga.
Propositionen
nr 82/1930.
6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 42.
Vidare skulle från sagda pris få avdragas ett belopp motsvarande värdet
av den utav sockerbolagen utlovade ökningen i fraktbidraget, varigenom
nämnda betpris av 2 kronor 80 öre för den senare arealdelen nedginge till
2 kronor 70 öre per deciton sextonprocentiga betor. Härefter hava utredningsmännen
utformat tre olika linjer för ett eventuellt statsingripande
1930, nämligen subvention genom direkt anslag, subvention genom lindring
i tullbeskattningen å råsocker samt stöd åt betodlingen genom höjning
av raffinadtullen.
Efter det över utredningsmännens förenämnda skrivelse med bilagor
infordrade yttranden avgivits av lantbruksstyrelsen, kommerskollegium
och generaltullstyrelsen, anmäldes ärendet den 7 februari 1930 för Kungl.
Maj:t, som därvid beslöt avlåtande till riksdagen av proposition (nr 82)
angående åtgärder för den inhemska sockerbetsodlingens uppehållande.
Kungl. Maj :t föreslog därvid riksdagen besluta, att för socker, hänför ligt
till tulltaxenummer 120 i den vid tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929
(nr 316) fogade tulltaxa, skulle under tiden från och med den 11 mars 1930
till och med den 28 februari 1931 eller den tidigare dag i februari 1931,
Kungl. Majit bestämde, tullen utgå med 13 kronor för 100 kilogram samt
att bestämmelse härom skulle såsom en anmärkning till nämnda tulltaxenummer
intagas i tulltaxan.
I propositionen anförde dåvarande departementschefen för egen del,
bland annat, följande beträffande frågan örn behovet av en statlig stödaktion
åt 1930 ars sockerbetsodling.
Förhållandena å den internationella sockermarknaden hade medfört,
att den svenska sockerbetsodlingen befunne sig i ett svårt läge. Priset
å socker hade så nedgått, att man finge gå årtionden tillbaka i tiden för
att finna ett motstycke härtill. I rådande situation och med det gångna
årets erfarenheter för ögonen vore det förklarligt, att de svenska betodlarna
med stort bekymmer motsåge odlingsåret 1930. Svårigheterna
skärptes genom den allmänna jordbrukskris, som Övergånge vårt jordbruk.
Den uppmärksamhet, som nu ägnades frågan att i denna situation
i görligaste män stödja landets jordbruk, borde avse även sockerbetsodlingen.
Såsom påvisats av 1929 års utredningsmän i sockerfrågan vore betodlingens
uppehållande av mycket stor betydelse icke blott för jordbruket
utan även för den talrika arbetarbefolkning, som av denna odling och
den härpå grundade råsockerfabrikationen erhölle ett välbehövligt tillskott
till en oftast knapp försörjning. Erfarenheten från 1929 års delvis
nedsatta betodling och råsockerfabrikation ådagalade, icke endast att
ett stort antal av hithörande arbetare det året gått miste örn arbetstillfällen
å betfälten och i råsockerfabriker utan även att lönenivån för de
med skötseln och upptagningen av betorna sysselsatta arbetarna sänkts.
Även på andra områden, såsom exempelvis för de betraktande järnvägarna,
uppstode olägenheter vid nedsatt betodling. Det framstode därför
såsom en angelägenhet av stor vikt, att sockerbetsodlingens uppehållande
måtte kunna tryggas. Denna fråga måste i övrigt 1930 i än högre
grad än 1929 ses ur synpunkten av de svårigheter, varmed jordbruket
hade att kämpa, och att statens ingripande utgjorde ett led bland
de övriga åtgärder, som vore påkallade för jordbruksnäringens stödjan
-
Kungl. Majlis proposition Nr 42. 7
de. De daliga tiderna hade blivit särskilt kännbara bland annat i de
sockerbetsodlande områdena i landet. Ett tryggande av sockerbetsodlingen
syntes lämpligast kunna ske genom en förbättring av betpriset, vilket
under dåvarande situation, enligt departementschefens uppfattning,
icke kunde åstadkommas utan statens medverkan.
I anledning av propositionen väcktes 1930 inom riksdagen följande tio
motioner, nämligen: de likalydande motionerna 1:236 av herrar Elof
Andersson och Leander och II: 393 av herr Jeppsson m. fl., däri hemställdes,
att riksdagen måtte för budgetåret 1930/1931 anvisa ett extra förslagsanslag
av 3,800,000 kronor att användas för sockerbetsodlingens säkerställande
under år 1930 i huvudsaklig överensstämmelse med i sockersakkunnigas
utredning angivna grunder; de likalydande, av nyss nämnda
motionärer väckta motionerna 1:237 och II: 394, däri hemställdes örn
avslag å det i propositionen nr 82 framställda förslaget örn höjning av
tullen å socker; de likalydande motionerna I: 238 av herr Löfvander m. fl.
och II: 396 av herr Heiding m. fl., däri hemställdes, att riksdagen måtte
vidtaga den ändring av Kungl. Maj:ts proposition nr 82, att ett minimipris
av 2 kronor 50 öre per 100 kilogram sextonprocentiga sockerbetor av
staten garanterades odlarna för hela den kontraktsenligt odlade arealen,
samt att riksdagen för detta ändamål måtte anvisa ett förslagsanslag a
4,100,000 kronor; motionen 1:244 av herr Pålsson, däri hemställdes, att
riksdagen ville bemyndiga Kungl. Majit att lämna sockerfabriksaktiebolagen
tillstånd att tullfritt införa råsocker till sådan myckenhet, dock
högst sammanlagt 60,000 ton, som erfordrades för att i enlighet med de i
sockersakkunnigas betänkande härför angivna grunder åstadkomma där
avsedd förbättring i sockerbetspriset för 1930 års odling; motionen 1:247
av herr Björnsson, däri hemställdes, att riksdagen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 82 måtte besluta i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
örn utredning angående möjligheten för den svenska sockerindustrien
att genom koncentration och omläggning av fabrikationsmetod nedbringa
sina tillverkningskostnader samt angående den jämkning beträffande
nu gällande tullsatser, som härför kunde vara erforderlig; motionen
II: 395 av herr Sköld m. fl., däri hemställdes, att riksdagen ville anvisa
till understödjande under år 1930 av viss sockerbetsodling i riket
och att utgå i huvudsaklig överensstämmelse med vad i motiveringen till
motionen anförts ett extra förslagsanslag av 3,000,000 kronor; samt motionen
11:402 av herr Herou m. fl., däri hemställdes, att riksdagen måtte
besluta avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 82.
Propositionen nr 82 och nyssnämnda motioner behandlades av sammansatt
bevillnings- och jordbruksutskott. I sitt utlåtande (nr 1) i ämnet
anförde utskottet för egen del till en början följande.
»För egen del vill utskottet inledningsvis erinra, att sockerbetsodlingen
och sockerindustrien här i landet uppkommit och utvecklats under hägnet
av ett starkt stöd från det allmännas sida. Denna näring åtnjuter alltjämt
ett efter svenska förhållanden högt tullskydd. Genom sockertul
-
Motioner.
»Sammansatt
bevillningaocli
jordbrukar
utskott.
8 Kungl. Majlis proposition Nr 42.
len och melasstullen pålägges det svenska folkhushållet under nuvarande
förhållanden en årlig kostnad av inemot 25 miljoner kronor. Härav
tillgodokomma 7 å 8 miljoner kronor statskassan i form av tullinkomster
samt återstoden sockerindustrien och betodlarna tillhopa. Det är emellertid
klart, att hetodlingen och sockerindustrien hava stor betydelse för
jordbruket i vissa trakter av landet, för beredande av arbetstillfällen
m. m.
Inför riksdagen föreligga nu förslag örn ytterligare stöd åt sockerbetsodlingen.
Såsom framgår av därvid förebragta utredningar råder nämligen
för närvarande på grund av världsmarknadsläget ett synnerligen
lågt sockerpris, vilket jämväl fått till följd, att det till de svenska odlarna
utgående betpriset avsevärt nedgått. De i propositionen och flertalet
motioner anförda motiven för ytterligare stöd åt betodlingen äro i det
hänseendet samstämmiga, att särskilt avseende fästs vid frågans sociala
sida, ehuru skiljaktiga uppfattningar kommit till uttryck rörande näringens
framtidsutsikter i Sverige. Dessa betingas huvudsakligen av världsmarknadens
kommande utveckling ävensom av den svenska betodlingens
och sockerindustriens möjligheter att anpassa sig efter läget.
Utskottet har för sin del icke funnit det vara möjligt att med säkerhet
bedöma den kommande utvecklingen av världsmarknaden för socker och
därmed ej heller vår sockerbetsodlings förutsättningar sedda på längre
sikt. I betraktande av världsmarknadslägets ovisshet och svårbedömligliet
torde ett avgörande i sockerfrågan därför nu böra ske med hänsyn
främst till den närvarande tidens kända förhållanden samt inskränkas att
avse det innevarande årets odling. För 1930 års betodling har man anledning
räkna med ett fortsatt lågt betpris och i likhet med under 1929
en till följd härav reducerad odling. Nackdelarna härav äro för en stor
grupp människor så kännbara och allvarliga, icke minst med hänsyn till
de bortfallande arbetstillfällena, att det i avvaktan på händelsernas utveckling
oell till förebyggande av allt för svåra rubbningar av social och
ekonomisk art synes utskottet vara ett allmänt intresse, att staten genom
medverkan till uppehållande 1930 av viss betodling söker lindra åsyftade
olägenheter. Utskottet har därför funnit sig böra förorda visst ytterligare
statligt stöd åt 1930 års betodling samtidigt som utskottet förutsätter,
att sockerfrågan underkastas fortsatt undersökning.
Vad beträffar formen för det ytterligare stödet åt betodlingen kan utskottet
icke förorda Kungl. Maj:ts förslag örn höjning av raffinadtullen.
Att genom provisorisk tulländring ernå en viss reglering av betpriset
är icke en praktisk åtgärd. Genom tulländringarna möjliggöras spekulationer
för handeln. En tullhöjning i syfte att förbättra det rörliga
betpriset till viss bestämd höjd medför också, att odlarna, såsom fallet
bliver vid lågt sockerpris, icke kunna garanteras ett bestämt minimipris
för betor samt att konsumenterna få vidkännas större uppoffringar
än den åsyftade prisförbättringen erfordrar.
I anslutning till vad som föreslagits i vissa av motionerna vill utskottet
i stället förorda, att de för betprisförbättringen erforderliga medlen utgå
från ett för ändamålet i riksstaten uppfört särskilt anslag. Genom att
utgifterna för det extra stödet sålunda icke påläggas varans konsumtionspris
skapas möjlighet att fördela utgifterna efter medborgarnas
skatteförmåga, varjämte anslagsformen bereder statsmakterna tillfälle
att mera noggrant överväga såväl understödets behövlighet som dess
storlek.
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 42.
I jämförelse med den i herr Pålssons motion föreslagna linjen med lindring
i tullbeskattningen å råsocker har subvention genom direkt anslag''
den fördelen, att man härigenom klart och tydligt ser, vad stödanordningen
kostar staten.
Det må uttryckligen betonas, att anordningen med tullhöjning, sådan
den föreslagits i propositionen, icke har större förmåga än subventionen
att skydda mot dumping eller annan utländsk konkurrens. Därest den
i propositionen ifrågasatta tullhöjningen bleve effektiv och alltså höjde
inlandspriset å socker med B öre, får importören å ena sidan visserligen
vidkännas 3 öre högre tullavgift men kan å andra sidan också uttaga 3
öre högre försäljningspris. Därest åter tullhöjningen icke bleve fullt
effektiv, kommer tillverkaren av svenskt socker att lida avbräck i jämförelse
med vad fallet bliver vid subventionsanordningen dels därigenom,
att den i propositionen åsyftade automatiska prisförbättringen å betor
från den första halvdelen icke till fullo inträder, och dels därigenom
att sockerindustrien måste verkställa redovisning såsom örn tullhöjningen
varit fullt effektiv. Skulle någon skillnad förefinnas mellan tullhöjningens
och subventionens förmåga att skänka den svenska sockerproduktionen
skydd mot sockerimportens pristryckande inverkan, så
vore skillnaden den, att subventionen giver ett säkrare stöd och tullhöjningen
ett mera ovisst.»
Rörande de närmare villkoren för understödets utgående och betprisets
förbättring anförde utskottet i huvudsak följande.
Enligt utskottets mening borde syftet med det tillfälliga stödet vara,
att man icke minst av sociala skäl sökte förebygga en alltför stark begränsning
av betodlingen. Såsom villkor för åtnjutande av tilläggspris
borde därför uppställas, att odlare under 1930 odlade betor å minst 70
procent av den ursprungligen kontrakterade arealen. Stödaktionen borde
emellertid, med hänsyn till de ovissa framtidsutsikterna och vikten av att
odlingen i görligaste mån bedreves å de härför mest lämpliga jordarna,
läggas så, att den icke för det dåvarande uppmuntrade till odlingens utbredning
utöver den kontrakterade arealen. Tilläggspris borde icke få
utgivas för överodling. Med hänsyn till ovan anförda synpunkter samt
i anslutning till vad som föreslagits i motionerna av herr Löfvander m. fl.
och herr Heiding m. fl. förordade utskottet, att betprisförbättringen utginge
i form av ett lika stort pristilläggsbelopp för betor från hela arealen.
Genom ett enhetligt betpris för hela arealen vunnes också den för
framtida prisförhållanden betydelsefulla fördelen, att icke från det allmännas
sida gåves något stadfästande av ett i förhållande till de antagliga
produktionskostnaderna så högt betpris, som det i propositionen för
betor från den senare arealdelen föreslagna.
Beträffande det betpris, som genom den av utskottet ifrågasatta stödaktionen
borde garanteras odlarna, hade utskottet funnit sig böra föreslå,
att detta sattes till 2 kronor 45 öre för 100 kilogram betor med 16 procent
sockerhalt. Sagda betpris bleve för odlarna i flertalet antagliga sockerprislägen
något gynnsammare än det genomsnittspris, odlarna skulle erhålla
enligt Kungl. Maj:ts förslag.
På sätt framgår av omstående tabell gjorde utskottet härefter en jämförelse
rörande betpris och kostnader enligt de olika förslagen.
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 42.
Jämförelse mellan olika föreliggande förslag till sockerbetsodlingens
stödjande 1930.
Anm. Odling antages ske å hela den kontrakterade arealen i samtliga fall med undantag
beträffande herr Skölds m. fl. och utskottets förslag, därvid odlingen antages ske å 90 procent
av den kontrakterade arealen.
i
1
i _. - .
i K. 5. pris
j inkl. nuv. tull
J öre pr kg.
1
| Areal
Kungl. Maj:ts
förslag 1
Herr Elof
Anderssons
m. fl. samt
herr Pålssons
förslag
Herr Skölds
m. fl.
förslag
Herr
Löfvanders
m. fl.
förslag
Utskottets
förslag
Antagen total betskörd för båda bolagens odling
1,100,000
ton
1,100,000
ton
1,000,000
ton
1,100,000
ton
1,000,000
ton
Pris (öre) för 100 kg. 16 % betor från första arealdelen (I), från
andra arealdelen (II) samt i genomsnitt från hela arealen (I -j- 11)
31
|
I
| 209.8
193.4
193.4
250. o
245.0
i
II
j 255.0
270.0
270. o
250.0
245.0
I + II
| 232.4
231.7
227.1
250. o
245.0
! 32
1
216.1
199.7
199.7
250.0
245.0
II
; 255.0
270.0
270.0
250. o
245.0
I + II
235.6
234.8
230.9
250.0
245.0
33
I
222.3
205.9
205.9
250. o
245.0
?
II
255.0
270.0
270.0
250.0
245.0
I + II
238.6
238.0
234.1
250. o
245.0
34
I
228.0
212.2
212.2
250. o
245.0
255.0
270. o
270. o
250. o
245.0
I + Il
241.8
241.1
237.9
250. o
245.0
35
I
234. s
218.4
218.4
250.0
245.0
II
255.0
270.0
270.0
250.0
245.0
I + 11
244.9
244.2
241.3
250.0
245.0
Kostnad i milj
kr. för betprisförbättringen.
31
I + II
5.92 (4.3)
4.2 |
3.4
6.2
5.2
32
I 4- II
5.9 (3.9)
3.9 j
3.1
5.5
4.5
33
!
I + II
5.9 (3.6)
3.6
2.8
4.9
3.9
34
I + II
5.9 (3.8)
3.2 |
2.6
4.2
3.8
35
I + II
5.9 (2.9)
2.8 j
2.s
3.5
2.7
1 Tullhöjningen räknas gälla under 10 7» månad av regleringsperioden för beräkningen av
1930 års betpris.
Första siffran, 5.9 milj. kr., anger konsumenternas kostnad; siffran inom parentes anger
utgifterna för betprisförbättringen; skillnaden representerar dels statens inkomst, dels handelns
mervinst vid tulländringarna.
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 42.
Utskottet förordade därefter följande bestämmelser rörande anslagets
omvändning och grunderna för tillaggsprisets utlämnande.
1) För sockerbetor, som odlas under 1930 och levereras till sockerfabrik
under kampanjen 1930/1931, betalas genom vederbörande sockerfabriksaktiebolag
enligt följande grunder ett tilläggspris i syfte att för nedan
angivna odlare och odlingar säkerställa ett pris av 2 kronor 45 öre för
100 kilogram sockerbetor med 16 procent sockerhalt.
2) Tilläggspris tillgodokommer odlare, som före 1930 tecknat flerårigt
betodlingskontrakt och jämlikt detta under 1930 odlar betor på en areal,
ej understigande 70 procent av den i kontraktet ursprungligen tecknade
arealen (den ursprungliga arealen) och ej överstigande den ursprungliga
arealen. I nu åsyftat fall utgår tilläggspris för betor från hela den odlade
arealen.
Odlare med flerårskontrakt, som 1930 odlar betor på mindre areal än
70 procent av den ursprungliga arealen, är ej berättigad erhålla tilläggspris.
Odlare med flerårskontrakt, som 1930 odlar betor på större areal än den
ursprungliga arealen, erhåller här avsett av statsmedel utgående tilläggspris
endast för betor från den ursprungliga arealen och alltså icke för
betor från överskjutande areal. I sist åsyftade fall fördelas den levererade
betkvantiteten å den ursprungliga arealen och den överskjutande
arealen i förhållande till dessa arealers storlek.
3) För odlare, som 1927, 1928 eller 1929 odlat betor enligt ettårigt kontrakt,
skall i tillämpliga delar gälla vad ovan under moment 2 sägs, därvid
såsom ursprunglig areal skall räknas den areal, nu avsedd odlare i
medeltal odlat under 1927 och 1928, eller, örn odling ägt rum endast under
1929, den under 1929 odlade arealen.
4) Därest odlare med kontraktseniig rätt att obegränsat öka sin kontraktsenliga
areal enligt särskild skriftlig överenskommelse med vederbörande
sockerbolag under något av åren 1928 eller 1929 odlat betor å
större areal än den, som enligt förestående regler skulle räknas såsom ursprunglig
areal, må såsom ursprunglig areal anses den högsta areal, sådan
odlare odlat under 1927, 1928 eller 1929.
5) Tilläggspris utgår endast, därest det kontraktsenliga grundpriset för
100 kilogram sockerbetor med 16 procent sockerhalt understiger 2 kronor
45 öre, därvid tilläggspriset för 100 kilogram sextonprocentiga betor utgör
skillnaden mellan 2 kronor 45 öre och sagda grundpris.
6) Sockerfabriksaktiebolagen äga att under den tid, tilläggen av dem
utbetalas, successivt och i avräkning utfå statsmedel för ändamålet mot
redovisningsskyldighet. Senast den 15 mars 1931 avgiva bolagen slutredovisning.
Bolagen äro pliktiga tillhandahålla allt det material, som är
erforderligt för statens kontroll av slutredovisningens riktighet.
7) I enlighet med utfästelser från sockerbolagen till 1929 års sockersak
-
12 Kungl. Majlis proposition Nr 42.
kunniga lämna bolagen av egna medel visst ytterligare fraktbidrag till
betodlarna.
Rörande kostnaderna för betprisförbättringen enligt förenämnda regler
anförde utskottet i huvudsak följande.
Enligt utskottets förslag torde betodlingen 1930 antagligen komma att
omfatta en tillhopatagen areal av cirka 90 procent av deli på kontrakten
ursprungligen tecknade sammantagna arealen. Betskörden härå torde
kunna uppskattas till i runt tal 1,000,000 ton. Vid ett antaget sockerpris,
utgörande medeltalet mellan det sockerpris, som i genomsnitt gällt för
betprisregleringsperioden 1 februari 1929—31 januari 1930 (cirka 34.4 öre),
och det sockerpris, som gällde kring årsskiftet 1929/1930 (32 öre), vilket
medelpris utgjorde 33.2 öre, bleve betpriset enligt kontraktet cirka 2 kronor
7 öre. Tilläggspriset bleve då (2 kronor 45 öre — 2 kronor 7 öre =)
38 öre per deciton betor, vilket vid en betskörd av 1,000,000 ton representerade
en totalkostnad av 3,800,000 kronor. Utskottet förordade därför,
att statsanslaget för ändamålet måtte för budgetåret 1930/1931 upptagas
till 3,800,000 kronor. Anslaget borde hava förslagsanslags natur.
Vidkommande det i motionen II: 395 framförda förslaget örn visst uttatalande
från riksdagens sida angående ackordslönen vid betskötsel och
betupptagning framhöll utskottet följande.
Beredande vid sockerbetsodlingen av förbättrade arbetstillfällen i jämförelse
med vad under 1929 gällde vore ett av de starkaste motiven för ett
ingripande under 1930 till sockerbetsodlingens stödjande. Såsom framginge
av den av sockersakkunniga förebragta utredningen, sänktes under 1929
ackordslönen för betskötsel och betupptagning med mellan 10 och 20 procent.
Denna sänkning av arbetslönen berodde sannolikt i väsentlig grad
på den minskade tillgången på arbetstillfällen. Genom den utsträckta betodling,
som borde bliva resultatet av ett bifall till utskottets förevarande
förslag, komme efterfrågan på arbetskraft för betskötsel och betupptagning
att ånyo ökas. Örn såsom utskottet beräknat sockerbetsodlingen under
1930 komme att uppgå till omkring 90 procent av 1927 års odling och
samtidigt förutsattes, att en del av den vid betodlingen förut sysselsatta
arbetskraften under 1929 övergått till annan sysselsättning, torde förhållandet
mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft för betskötsel och
betupptagning komma att bliva något så när detsamma som före 1929, varför
ackordslönerna för detta arbete torde komma att undergå en motsvarande
höjning. På grund härutav fann utskottet sig kunna förutsätta, att
de betodlare, som använda lejd arbetskraft för betskötsel och betupptagning,
under 1930 icke erbjöde sämre villkor för detta arbete, än vad som i
detta avseende i allmänhet gällde i orten åren närmast före 1929.
Vad slutligen angår det i motionen 1:247 framställda förslaget örn skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran örn utredning angående möjligheterna
för den svenska sockerindustrien att genom koncentration och omläggning
av fabrikationsmetod nedbringa sina tillverkningskostnader samt angående
den jämkning beträffande nu gällande tullsatser, som härför kunde
vara erforderlig, framhöll utskottet följande.
Såsom framginge av propositionen och även omnämndes i motionen påginge
utredningar i soekerfrågan genom särskilda sakkunniga. Enligt
Kungl. Maj:ts proposition Nr 42. 13
för deras arbete meddelade direktiv skulle utredningen även avse undersökning
om »betingelserna över liuvud för den svenska betodlingens och
en på denna grundad sockerfabrikations fortbestånd och dessa näringars
möjligheter att härutinnan genom ytterligare rationaliseringsåtgärder
eller eljest bestå gentemot den utländska konkurrensen». Av de sakkunnigas
till propositionen fogade skrivelse med bilagor franninge, att de
ännu ej slutfört sitt uppdrag i nämnda avseende. Utskottet ansåge det
vara ett viktigt önskemål, att nyss berörda frågor ägnades särskild uppmärksamhet
samt att till förutsättningslös undersökning även upptoges de
spörsmål, som berördes i motionen. Då utskottet förutsatte, att vad nu
sagts krim me att vinna beaktande, fann utskottet särskild hemställan
härom hos Kungl. Maj:t ej erforderlig.
Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört hemställde utskottet
i huvudsak, att riksdagen måtte — med avslag å Kungl. Maj:ts proposition
nr 82 och med anledning av motionerna 1:236, 1:238, 11:393, 11:395 och
11:396 — för budgetåret 1930/1931 anvisa ett extra förslagsanslag av
3,800,000 kronor att användas för utlämnande, i huvudsaklig överensstämmelse
med av utskottet föreslagna grunder, av visst tillägg till priset föi
1930 års sockerbetsodling.
Vid utskottets utlåtande voro fogade reservationer dels av sex ledamöter,
vilka hemställde, att riksdagen ville, med avslag å de i ämnet väckta
motionerna, bifalla Kungl. Maj:ts proposition nr 82 med den ändring dock,
att den däri föreslagna höjningen av sockertullen skulle träda i kraft
från och med dag i mars 1930, som Kungl. Maj:t bestämde, dels av tre
ledamöter, vilka hemställde i huvudsak, att riksdagen ville avslå såväl
Kungl. Maj:ts proposition nr 82 som även de i motionerna 1:236, 1:238,
11:393, 11:395 och 11:396 väckta förslagen örn uppförande av anslag å riksstaten
för sockerbetsodlingens uppehållande, dels ock av två ledamöter,
vilka reserverade sig mot den del av utskottets motivering, som avsåg motionen
1:247.
Den 8 mars 1930 avgjordes ärendet av riksdagen. I båda kamrarna förekommo
dubbla omröstningar. I första kammaren utslogs vid den första
voteringen reservationen örn bifall till Kungl. Maj:ts förslag, varför avgåvos
63 röster, av avslagsreservationen, för vilken avgåvos 74 röster. I
huvudvoteringen i första kammaren bifölls härefter utskottets hemställan
med 87 röster mot 44. I andra kammaren utslogs likaledes vid den första
voteringen reservationen örn bifall till Kungl. Maj:ts förslag, vilken erhöll
93 röster, av avslagsreservationen, som samlade 120 röster. I huvudvoteringen
i andra kammaren bifölls därefter utskottets hemställan med
146 röster mot 53 för avslagsyrkandet.
Riksdagen tillkännagav i skrivelse nr 65 av den 11 mars 1930, att riksdagen
för budgetåret 1930/1931 under nionde huvudtiteln anvisat ett extra
förslagsanslag av 3,800,000 kronor, att användas för utlämnande, i huvud
saklig överensstämmelse med av sammansatta bevillnings- och jordbruks
-
Riksdagen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 42.
utskottets i dess av riksdagen godkända utlåtande nr 1 föreslagna grunder,
av visst tillägg till priset för 1930 års sockerbetsodling.
Kungl. Maj:ta
heshet den 14
mars och den
20 september
1.930 angående
imvdndningeii
an anslaget
iiU sockerbetaodlingens
ippekällande
Ben 14 mars 1930 anmäldes riksdagens nyssnämnda skrivelse för Kun^l
Majit.
Samtidigt anmäldes, att Svenska sockerfabriksaktiebolaget och mellersta
Sveriges sockerfabriksaktiebolag, enligt särskilda förbindelser av sagda
den 14 mars, åtagit sig att i överensstämmelse med de av riksdagen antagna
grunder för utlämnande av tilläggspris för 1930 års sockerbetsodling
utbetala sagda tilläggspris emot utbekommande i föreskriven ordning
av för ändamålet av riksdagen anvisade medel samt förbundit sig
att i övrigt ställa sig till efterrättelse av Kungl. Majit och riksdagen i
ämnet meddelade bestämmelser, vilka jämväl innebure åtagande från bolagen
att enligt till 1929 års sockersakkunniga ingiven skrivelse av egna
medel lämna betodlarna visst fraktbidrag på sätt framgår av följande
uppställning!
Fraktkostnad per
Betodlarnas
100 kg betor
andel
intill 8 öre
hälften
8 intill 12 öre
4 öre
12 » 16 »
5 »
16 » 20 »
6 »
20 » 24 »
7 »
24 öre och däröver
8 » .
Kungl. Majit fann den 14 mars 1930 gott att dels, med godkännande av
de i sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet utlåtande nr 1 intagna
bestämmelser rörande användningen av ifrågavarande av riksdagen
beviljade anslag samt grunder för utlämnande av omförmälda tillläggspris,
förordna, att vad sålunda beslutats och i övrigt i ärendet förekommit
skulle genom länsstyrelsens försorg meddelas vederbörande genom
införande skyndsamt i en eller flera tidningar samt i länskungörelserna
i de län, där sockerbetsodling bedreves, samt genom länsstyrelsen i
Malmöhus län delgivas Svenska sockerfabriksaktiebolaget och genom länsstyrelsen
i Skaraborgs län mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag,
dels ock ställa ifrågavarande av riksdagen beviljade anslag till statskontorets
förfogande att användas för därmed avsett ändamål, varjämte.
Kungl. Majit anbefallde statskontoret och riksräkenskapsverket gemensamt
att till Kungl. Majit inkomma med förslag till anordnande av kontroll
rörande av sockerbolagen lyftade medels användning och slutredovisningens
riktighet. Vidare uppdrog Kungl. Majit genom särskilt beslut
sagda den 14 mars åt tre personer, av vilka en skulle utses av en var
statskontoret, riksräkenskapsverket och länsstyrelsen i Malmöhus län, att
utreda uppkommande frågor rörande det tillägg av statsmedel, som med
Tillämpning av de utav riksdagen i nyss nämnda skrivelse den 11 mars
1930, nr 65, angivna grunder må tillkomma vederbörande betodlare i anslutning
till för honom gällande betodlingskontrakt.
15
Kunyl. May.ts proposition Nr 42.
Dea 20 september 1930 meddelade Kungl. Majit beslut augåeude anordnande
av kontroll rörande användningen av från anslaget till åtgärder
för den inhemska sockerbetsodlingens uppehållande till socker fabriksaktiebolagen
utanordnade belopp.
Därvid föreskrev Kungl. Maj:t, att förevarande kontroll skulle avse
a) fortlöpande granskning av de rekvisitioner, som vartdera av de båda
sockerfabriksaktiebolagen ingåve för att successivt och i avräkning mot
redovisningsskyldighet hos statskontoret utfå medel, som erfordrades för
att bolaget skulle kunna till sockerbetsodlare, som vore berättigad erhålla
av statsmedel utgående tillägg till betpriset, i samband med bolagets
a-contobetalning enligt betodlingskontraktens § 8 femte stycket — vilken
a-contobetalning för 1930 förutsattes motsvara 1 krona 70 öre per deciton.
hetor — jämväl utgiva så stor del av tillägget, som svarade mot 50 öre per
deciton betor; b) fullständig granskning av den slutredovisning, som vartdera
bolaget hade att avgiva jämlikt mom. 6 i de av riksdagen fastställda
grunderna för utgivande av tilläggspris för 1930 års sockei''betsodling,
ävensom av de slutrekvisitioner, som bolagen i samband härmed torde
ingiva.
För kontrollens liandhavande förordnade Kungl. Majit tre gransknmgsmän.
Därjämte förklarade Kungl. Majit, bland annat, att ersättning till
granskningsmännen skulle gäldas från förenämnda extra förslagsanslag
till den inhemska sockerbetsodlingens uppehållande.
Efter framställning av 1929 års sockersakkunniga och vederbörandes
hörande uppdrog Kungl. Majit den 22 augusti 1930 åt nämnda sockersakkunniga
att i egenskap av undersökningsmyndighet enligt lagen den 18
juni 1925 örn undersökning angående monopolistiska företag och sammanslutningar
verkställa undersökning rörande de svenska sockerfabriksaktiebolagens
inverkan på prisförhållandena å sockerbetor och socker inom
landet samt att så snart lämpligen kunde ske till Kungl. Majit inkomma
med särskild redogörelse för undersökningens resultat jämte förslag till
densammas offentliggörande.
Med skrivelse den 15 december 1930 hava 1929 ars sockersakkunniga
överlämnat en av dem verkställd utredning i socker trugan (statens offentliga
utredningar 1930:35). I skrivelsen hava sagda sakkunniga, i det följande
benämnda utredningsmännen — efter erinran örn sockerfrågans behandling
vid 1930 års riksdag, i vad anginge spörsmålet örn fortsatt utredning,
samt örn Kungl. Majit nyss nämnda beslut den 22 augusti 19o0
— meddelat, att utredningsmännen till åtlydnad av sist nämnda beslut dels
vid sammanträde den 5 september 1930 med representanter för Svenska sockerfabriksaktiebolaget,
dels i skrivelse den 9 september 1930 till mellersta
Sveriges sockerfabriksaktiebolag infordrat ingående uppgifter rörande
de båda bolagens produktions- och övriga ekonomiska förhållanden. Från
bolagen hade åtskilligt material kommit utredningsmännen tillhanda, men
på grund av arbetets enligt Svenska sockerfabriksaktiebolagets uppgift
mycket tidsödande beskaffenhet hade sistnämnda bolag ännu icke ställ t
V tider aökning
angående
sockerindustrien
jämlikt
monopollagen..
1929 års
sockersakkunnigas
utredning den
15 december
1930.
Xten internationella
sockermarknaden.
16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 42.
liela det behövliga materialet till förfogande. Då det på grund därav ansåges
uteslutet att under de närmaste månaderna kunna avlämna den anbefallda
särskilda redogörelsen för bolagens verksamhet, hava utredningsmännen
i form av en särskild utredning överlämnat det material rörande
de med sockerfrågan sammanhängande spörsmål, vilka ej vore avsedda
att behandlas i samband med ovan åsyftade särskilda undersökning av
sockerfabriksbolagen. I anslutning därtill hava utredningsmännen i enlighet
med av mig därom uttalad önskan undersökt de förutsättningar,
som i betraktande av sockerfrågans läge vore för handen beträffande 1931
års sockerbetsodling, ävensom angivit olika utvägar till eventuell statlig
stödaktion för samma års betodling.
I utredningen avhandlas i olika kapitel följande spörsmål, nämligen:
sockerbetsodlingens och sockerindustriens utveckling i Sverige, särskilt
med avseende å förhållandet till staten (sid. 9—65 i det tryckta betänkande);
sockerbetsodlingen i Sverige (sid. 66—85); den svenska sockerindustrien
(sid. 86—103); sockerkonsumtionens utveckling och nuvarande omfattning
i Sverige (sid. 104—110); den svenska sockermarknaden (sid. lil
—125); den internationella sockermarknadens utveckling och nuvarande
läge (sid. 126—161); förslag till åtgärder från statens sida för stödjande
av sockerbetsodlingen under år 1931 (sid. 162—170). Till utredningen hava
fogats sex skilda bilagor, avseende: A) verkställda undersökningar angående
sockerbetsodlingens och sockerindustriens betydelse för beredande
av arbetstillfällen m. m.; B) den internationella sockermarknaden 1929/
1930; C) yttrande rörande den svenska sockerbetsodlingens tekniska betingelser;
D) yttrande angående åtgärder för sockerbetans förädling; E)
yttrande örn möjligheterna för arbetets mekanisering vid sockerbetsodlingen;
F) beräknade produktionskostnader vid sockerbetsodling år 1931.
Den del av utredningen, som berör frågan örn förutsättningarna för sockerbetsodlingen
i Sverige under 1931, inledes med i huvudsak följande redogörelse
för den internationella socker marknaden.
Utredningsmännen erinra först örn den försämring i läget å den internationella
sockermarknaden, som ägt rum sedan de i skrivelse till chefen
för jordbruksdepartementet den 28 januari 1930 hade anledning yttra sig
i frågan. De skäl, som då föranledde dem att ej se alltför mörkt på situationen,
förelåge i stort sett ej längre. I stället för att, som man väntat,
de synliga lagren under det senaste konsumtionsåret skulle minskas eller
i varje fall ej ökas något nämnvärt, hade dessa närmast som följd av den
stagnerande konsumtionen tilltagit med cirka 1.2 miljoner ton. De ytterligt
försvårade avsättningsmöjligheterna hade även tagit sig uttryck i ett
katastrofalt prisfall under året. Noteringen å cubasocker i New York
sjönk sålunda efter att vid årsskiftet 1929/1930 hava legat vid omkring 2
cent per skålpund, motsvarande 16.5 öre per kilogram, till under 1 cent per
skålpund eller 8.2 öre per kilogram i slutet av september 1930. Därefter
inträdde visserligen under oktober månad en märkbar förbättring, och
noteringen hade en tid varit uppe i över 1.5 cent, men därefter hade åter
en nedgång ägt rum. För dagen (den 15 december 1930) uppginge note
-
K midi- Muj:ts proposition Nr 42.
17
ringen till las cent, motsvarande cirka 10 öre per kilogram. Givetvis
borde denna utveckling även ses mot bakgrunden av den allmänna depression
inom näringslivet, som gjorde sig gällande i olika delar av världen.
Ett mycket kraftigt prisfall hade sålunda ägt rum för de flesta råvaror,
och även örn en återhämtning för vissa artiklar inträtt under november
1930, förelåge likväl ingen garanti, att en omsvängning i konjunkturerna
vöre att förvänta inom den närmaste framtiden. Vad särskilt sockermarknaden
anginge, ökades osäkerheten till följd av den avspärrningspolitik,
som flertalet stater under senare år tillämpat till den inhemska sockernäringens
skydd och som under det gåugna året ytterligare skärpts. Utredningsmännen
omnämnde i detta sammanhang endast, att Amerikas
förenta stater höjt sina sockertullar samt att Nederländerna infört en tull
å raffinerat socker, vilken visserligen motiverats såsom en utbyggnad av
det i landet rådande skattesystemet men som likvisst till sina verkningar
hade en skyddstulls karaktär. Kampen mellan de mäktiga finansintressen,
som för närvarande behärskade den internationella sockermarknaden,
syntes hava blivit mer förbittrad, och även örn detta, som man förmodade,
skulle leda till sammanbrott av ett antal mindre motståndskraftiga företag
inom de därav närmast berörda ländernas sockerindustrier, torde detta
dock näppeligen inverka höjande på sockerpriset. Tilltron till möjligheterna
av att sockerindustrierna själva skulle kunna genom en överenskommelse
om begränsning av produktionen åstadkomma en förbättring
i läget av ej blott tillfällig karaktär, syntes på grund av de många tidigare
misslyckandena även hava avtagit. Huruvida de senaste dagarnas
underhandlingar kunde leda till något resultat vore ännu för tidigt att
döma örn.
Utredningsmännen framhålla härefter, att den ogynnsamma utvecklingen
å den internationella sockermarknaden givetvis haft till följd ett
starkt prisfall å socker även i Sverige. På i huvudsak följande sätt skildras
det nuvarande läget å den svenska so c k e r m arknade n.
Svenska sockerfabriksaktiebolagets priskurantpris å krossmelis (K. 5),
vilket vid årsskiftet 1929/1930 uppgick till 32 öre per kilogram, hade oavbrutet
fallit till början av oktober 1930, då det var nere i 26 öre per kilo
gram. En tillfällig uppgång däri ägde visserligen rum under nämnda
månad som en följd av ovanberörda förbättring i råsockernoteringen å
New York-börsen, men under trycket av de stora utbuden å den europeiska
marknaden, särskilt av tyskt socker, hade priset i Sverige ånyo
sjunkit till 26 öre per kilogram. Därmed hade det svenska sockerpriset
bengts ned till en nivå, som med 12.4 öre, eller drygt 30 procent, understege
dess höjel — skatten fråndragen — i genomsnitt året närmast före kriget.
I)å grundpriset för betor med 16 procent sockerhalt enligt gällande od
iingskontrakt mellan sockerbolagen och betodlarna utginge med 6.r» gånger
priskurantpriset å krossad melis efter avdrag av grossistrabatten 4 pro
cent, komrne utsikterna för 1931 års betodling att te sig mycket mörka.
Utginge man nämligen från att dagens sockerpris, 26 öre, skulle bliva
normerande för betpriset vid 1931 års odling, komme detta att uppgå till
endast 1 krona 62 öre per deciton betor med 16 procent sockerhalt. Detta
pris måste otvivelaktigt anses som synnerligen ogynnsamt, särskilt örn hän
syn foges lill att enligt den av direktören Nanneson verkställda omräk
ningen av hans tidigare kalkyl över produktionskostnaderna vid socker
betsodling dessa ej nedgått under 1930. Ifrågavarande kostnader skulle
Bihang till riksdagens protokoll 19.11. 1 saini. .10 haft. (Nr W.) 2
Läget å den
svenska socker
marknaden
-
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 42.
Förhandlingar
med representanter
för
sockerbetsodlarna
oell
sockerbolagen.
salunda för närvarande utgöra 2 kronor 78 öre per deciton betor av nor
mal sockerlialt (17.2 procent) mot 2 kronor 77 öre förra året. Å andra
sidan vore det även uppenbart, att i en tid som den nuvarande, då allmän
depression rådde inom näringslivet samt priserna å flertalet varor starkt
fallit, man näppeligen med fog kunde vänta, att betpriset skulle förbli
oförändrat. Det borde även i detta sammanhang erinras örn att av direktören
Nanneson verkställda beräkningar angående det betpris, vid vilket
;jämnbördigket mellan betodling samt därmed konkurrerande odlingar uppnåddes,
utvisade, att detta pris sedan förra året sjunkit från 2 kronor 62
öre till 2 kronor 46 öre eller med 16 öre per deciton betor av normal soekerhalt.
Då utredningsmännen ansett det vara ej endast för det allmänna utan
även för den inhemska sockernäringen mest önskvärt, därest sådan anordning
kunde åstadkommas, att sockerbetsodling i erforderlig utsträckning
erhölles under år 1931 utan statligt ingripande, hava de i sådant syfte hedrivit
förhandlingar med representanter för sockerbolagen och soekerbetsodlarna.
Förhandlingarna hava förts med de på området ledande organisationerna,
nämligen å ena sidan styrelsen för Skånes betodlares centralförening
och å andra sidan Svenska sockerfabriksaktiebolaget. Rörande
dessa förhandlingar hava utredningsmännen meddelat följande.
»Därvid bär från betodlarnas sida gjorts gällande, att i betraktande av
det synnerligen låga sockerpriset förutsättningen för att betodlingen under
år 1931 skulle komma att omfatta iner än 50 procent av den kontrakterade
betarealen med nödvändighet vore, att statsmakterna lämnade ekonomiskt
stöd åt odlingen. En betodling av samma omfattning som under
innevarande år kunde icke ställas i utsikt för nästa år, därest ett lägre
pris än det nuvarande dä skulle tillämpas. Betodlarna hava nämligen
ansett sig böra fasthålla vid ett betpris å den senare halvdelen av betarealen,
som täckte produktionskostnaderna, vilka ej undergått någon
sänkning sedan föregående år. Yad beträffar odlingen å den förra halvdelen,
vilken betodlarna hade att kontraktsenligt fullgöra, vore det önskvärt,
att statsmakterna beredde odlingen å denna areal det understöd,
som förhållandena tilläte. Man ansåg även, att det förelåge moralisk
skyldighet från statsmakternas sida att icke undandraga sig ett understödjande
av betodlingen, i betraktande av att nu gällande femåriga kontrakt
antagits av betodlarna efter medverkan från statens sida. Därjämte
förklarades av betodlarnas representanter, att därest en minskning
av kostnaderna för ifrågavarande stödaktion befunnes av förhållandena
påkallad, denna borde åstadkommas icke genom sänkning av
betpriset utan i stället genom en begränsning av den betareal, för vilken
understöd skulle utgå.
Även representanterna för Svenska sockerfabriksaktiebolaget hava förklarat
sig anse troligt, att sockerbetor under nästkommande år ej komme
att odlas å större areal än 50 procent av den tecknade arealen, därest
intet åtgjordes från statsmakternas sida till odlingens stöd. Örn emellertid
sådan åtgärd vidtoges från statens sida till stödjande av 1931 års betodling,
att densamma kunde förutses medföra odling av betor å areal,
väsentligt överstigande 50 procent av den i femårskontraktet med bolaget
tecknade betarealen, vartill odlingen Kunde inskränkas, vore bolaget vil
-
Kanyl. Muj:ts proposition Nr 42.
19
ligt, att för betor, som kontraktsenligt levererades å järnväg under 1931
års kampanj, lämna samma fraktbidrag som under år 1930. Något bidrag
därutöver vore bolaget ej heller i år villigt att lämna av skäl, som bolaget
härför anförde i fjol oell vilka återgivas i utredningsmännens skrivelse
den 28 januari 1930, ävensom med hänsyn till de ekonomiskt ogynnsamma
förhållanden, varunder bolaget för närvarande bedreve sin verksamhet,
vilket åter tydligt framginge av bolagets senaste bokslut.»
I anslutning härtill hava utredningsmännen uttalat, att enligt den samstämmiga
uppfattning, varåt representanterna för såväl Svenska socker - fabriksaktiebolaget som styrelsen för Skånes betodlares centralförening
givit uttryck, skulle sålunda, därest statsmakterna ej lämnade särskild
hjälp åt betodlingen under år 1931, denna komma att inskränkas till att
omfatta endast de 50 procent av den i gällande kontrakt tecknade arealen,
vilka betodlarna under alla förhållanden vore skyldiga att odla. Utredningsmännen
hava tillagt, att de skäl, som framlagts till stöd för denna
uppfattning, hade även synts utredningsmännen övertygande.
Utredningsmännen framhålla vidare den mening, att olägenheterna
av en väsentlig begränsning av sockerbetsodlingens
omfattning äro synnerligen allvarliga. Enär utredningsmännen i sin
skrivelse den 28 januari 1930 lämnat en redogörelse härför liksom för de
fördelar i allmänhet, som vore förenade med betodlingens bibehållande,
hava de ansett sig ej nu behöva närmare ingå däi''på utan allenast framhållit
följande.
Av vikt i detta sammanhang syntes vara att erinra örn den ökade betydelse
för beredande av arbetstillfällen, som betodlingen oell råsockerindustrien
måste anses äga i nuvarande tider, då arbetslösheten i övrigt på
grund av den alltmer märkbara depressionen inom näringslivet hotade
att stiga. Allmänt omvittnades, att redan under 1930 tillgången på arbetskraft
å betfälten varit synnerligen riklig. Tillgången uppgåves hava varit
så stor, att en sänkning av aekordspriset för arbetet å betfälten med lätthet
hade kunnat genomföras, vilket dock icke nu skett på grund av
den av riksdagen uttalade förväntan, att vid beviljande av statssubventionen
ackordspriserna icke skulle sänkas under 1928 års nivå. I den mån
som 1930 års statssubvention till betodlingen hade karaktär av stöd åt
jordbruksnäringen, vore att bemärka, att konjunkturerna för denna näring
ytterligare försämrats, varför ur denna synpunkt sett än starkare skäl
förda ge för stöd åt 1931 års betodling. Ett ytterligare skäl för statsmakterna
att stödja 1931 års betodling syntes ligga i den omständigheten, att
gällande femåriga odlingskontrakt upphörde med utgången av år 1931.
Detta innebure dock ej, att utredningsmännen skulle godkänna den från
betodlarehåll uttalade uppfattningen, att staten genom sitt medlingsarbete
vid kontraktets ingående ådragit sig en skyldighet att ifall av behov stödja
betodlingen under kontraktets giltighetstid.
Utredningsmännen framhålla härefter, att ett beslut örn stöd åt betodlingen
borde framgå ej allenast som resultat av ett övervägande av de fördelar,
som äro därmed förenade, utan jämväl under hänsynstagande till
Olägenheterna
aven inskränkt
betodling.
Kostnaderna
för stöd åt
betodlingen.
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 42.
de med stödet förbundna kostnaderna. Rörande frågan örn kostnaderna
hava utredningsmännen anfört i huvudsak följande.
Enligt vad från betodlarehåll framhållits, skulle för ernående av en betodling
under är 1931 i ungefär samma omfattning'' som under 1930 erfordras,
att odlarna erliölle samma betpris som genom innevarande års stöd
aktion tillförsäkrats deni eller 2 kronor 43 öre per deciton betor av 16 pro
cent sockerhalt. Kostnaden för denna garanti beräknades av sammansatta
bevillnings- och jordbruksutskottet vid 1930 års riksdag till 3.8 mil
joner kronor, varvid utskottet, utgick ifrån att ett sockerpris av 33.2 öre
per kilogram skulle bli normerande för betpriset, som i så fall skulle
uppgå till 2 kronor 7 öre. Vidare förutsatte utskottet en skörd av
cirka 1 miljon ton betor. På grund av sockerprisets starka och oväntade
fall torde emellertid krossmelispriset i genomsnitt för löpande avräkningsår
(1 februari 1930—31 januari 1931) sannolikt komma att understiga 29
öre per kilogram, vilket innebure, att betpriset enligt kontraktet skulle
uppgå till cirka 1 krona 80 öre. Den av staten åtagna garantien innebure
alltså ett statsbidrag till 1930 års betodling av cirka 65 öre per deciton
betor. Som även skörden blivit osedvanligt riklig — man torde, trots att
den odlade arealen under året stannat vid 36,700 hektar eller cirka 90 procent
av den tecknade arealen, kunna räkna med en betskörd av omkring
1.2 miljoner ton — komme, så vitt nu kunde bedömas, kostnaderna för
stödaktionen i fråga att uppgå till omkring 7.8 miljoner kronor.
En stödaktion år 1931 av samma omfattning och med samma garanterade
betpris som år 1930 kunde även förutses taga i anspråk mycket betydande
belopp. Under antagande av dels att lika stor areal komme att odlas som
1930 — cirka 90 procent av den kontrakterade — dels att betskörden bleve
i genomsnitt 270 deciton per hektar, dels ock att sockerpriset komme att
under hela året stå kvar vid sitt nuvarande bottenrekord, skulle kostna
den belöpa sig till omkring 8.2 miljoner kronor. Med visshet kunde ej sägas,
att ens detta vore ett maximum. Alla de gjorda antagandena kunde
förskjutas i sådan riktning, att kostnaden för stödaktionen ökades.
Även örn man hade svårt att tänka sig ett ytterligare fall i sockerpriset,
vore situationen på sockermarknaden för det dåvarande så oberäknelig,
att man ej kunde såsom obefintlig betrakta varje risk för ytterligare prisfall.
Den antagna skördesiffran per hektar kunde också överskridas. Sa
hade skett 1930, och örn det än vore sällsynt med höga skördar två år i
följd, förelåge givetvis ingen omöjlighet härför. Vad till sist omfattnin
gen av odlingen beträffade, vore icke heller uteslutet, att med bibehållet
betpris den kunde komma att något ökas. Den beräknade absoluta produktionskostnaden
för betor 1931 hade icke sjunkit i förhållande till 1930.
Detta vore beroende på, att de produktionskostnader, som sjunkit, mer än
kompenserats av det lägre värde, som biprodukterna nu lämnade odlaren
till följd av prisfallet på jordbrukets animala produkter. Samma företeelse
gåve emellertid anledning till att det pris, vartill betor beräknades
år 1931 kunna odlas, i förhållande till andra kulturer, vore lägre än 1930.
Och det vore dessa relativa produktionskostnader, som dock till sist måste
bliva avgörande för den förnuftige odlarens val av odling. Man måste
därför anse, att ett år 1931 vid 2 kronor 45 öre bibehållet betpris verkade
mera lockande till odling än under 1930 och kunde giva anledning till ökad
odling.
Beaktade man därför den sänkning av de relativa produktionskostnader
-
21
Kungl. Maj.ts proposition Nr 42.
na, som av direktören Nanneson beräknats till lii öre, och sänkte man rninimipriset
till i runt tal 2 kronor 30 öre, så skulle under ovan gjorda antaganden
beträffande 1931 års odling en besparing av närmare 1.5 miljoner
kronor vinnas. Huruvida detta pris åter skulle, på sätt betodlarna
befarade, verka starkt återhållande på odlingen, vore för närvarande svårt
att bedöma. En sänkning i nämnd omfattning av 1930 års pris vore emellertid
enligt utredningsmännens mening befogad med hänsyn till såväl de
relativa produktionskostnadsberäkningarna sorn prisnivåns allmänna sänkning.
Emellertid kvarstode även efter vidtagen skälig sänkning av det garanterade
minimipriset vid ett subventions!''orsing, uppbyggt efter samma
principer, som det 1930 av riksdagen utarbetade oell antagna, så många
osäkra faktorer, vilka kunde föranleda en kostnad för stödaktionen av den
omfattning, att tvivel örn dess möjlighet och berättigande väl kunde uppstå.
I varje fall föreställde utredningsmännen sig, att det kunde väcka
betänkligheter hos såväl Kungl. Majit att framlägga som hos riksdagen
att antaga — ej minst med hänsyn till det förändrade ekonomiska läget
— ett förslag, vilket kunde leda till samma utgift som 1930 års stödaktion
och som i viss mån vore behäftat med samma ovisshetsmoment som detta.
Utredningsmännen hade därför ansett sig böra till departementschefens
övervägande framlägga beräkningar över eventuella stödaktioner, vilkas
kostnad säkrare holle sig inom ramen av det belopp, som statsmakterna
kunde vara villiga att för ändamålet anvisa.
Efter att hava erinrat, att utredningsmännen i sin skrivelse den 28 januari
1930 alternativt föreslogo, att nödiga medel för betprisets höjande
skulle anskaffas genom tillfällig ökning av raffinadtullen, hava utredningsmännen
nu uttalat, att den hållning, som 1929 och 1930 års liksdagai
intagit till föreslagna höjningar av denna tull, syntes dem göra utarbetandet
av ett på tullhöjning baserat förslag överflödigt. Det återstode då,
enligt utredningsmännen, ett subventionsförslag med nödiga
garantier mot oproportionerligt överskridande av för
ändamålet lämnat förslagsanslag. Den säkraste utvägen vore givetvis att
anslå ett visst belopp, som efter angivna grunder fördelades å levererade
betor, varvid ett visst maximipris per deeiton finge bestämmas. V id ett
sådant förslag bomme emellertid ovisshet att råda örn det för varje deciton
betor utgående bidraget, vilket icke torde undgå att verka avkylande
på odlarnas intressen för saken. En lämpligare utväg syntes utredningsmännen
vara att fastställa ett visst bidrag per deeiton betor att utgå såsom
tillägg till det kontraktsenliga, på basis av sockerpriset rörliga betpriset.
Härigenom undveke man i varje fall beroende av den oberäkneliga
faktor, som 1930 främst varit anledning till förslagsanslagets anmärkningsvärda
överskridande. Utredningsmännen anföra härefter följande.
Vid bestämmandet av tilläggets storlek vore man beroende dels av hur
mycket statsmakterna ville för ändamålet anslå, dels av omfattningen av
den odling, som man ville tillgodose med tilläggspris. tidigare hade
strängt fasthållits vid att tilläggspris endast borde tillkomma den odling,
som odlaren ej kontraktsenligt vöre bunden vid att under alla förhållanden
utföra, d. v. s. odling å över 50 procent av den kontrakterade arealen.
Olika Törmer
för ett eventuellt
statsingripande.
22
Alternativ I.
Alten lativ II.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 42.
1930 års riksdag frångick emellertid denna princip oell tillerkände bidrag
efter vissa grunder till all odling. Förutsättning för bidrag vore odling
till minst 70 procent av den tecknade arealen. Bidrag skulle vidare ej
lämnas till den kontraktsenligt medgivna överodlingen å 10 procent av
den kontrakterade arealen, varmed tidigare förslag räknat. Stödaktionen,
lagd på detta sätt, hade fått en starkare betoning av hjälp åt jordbruket.
Tidigare förslag hade däremot huvudsakligen tagit sikte på att
genom bibehållande av betodlingen i normal utsträckning undvika de
olägenheter för tredje man, som medföljde en inskränkning eller nedläggning
av odlingen.
Utredningsmännen hava slutligen framlagt två alternativa förslag samt
härom anfört följande.
Ett nytt förslag hade synts utredningsmännen i första rummet böra utarbetas
efter de huvudgrunder, som 1930 års riksdag godkänt, men hållas
inom ungefärligen den kostnadsram, med vilken riksdagen räknade. Jämte
det fixerade bidraget kunde för vinnande av kostnadsbesparing en viss
arealbegränsning föreskrivas. En inskränkning till 90 procent bomme
icke att nämnvärt minska den 1930 odlade arealen. Behövligheten av en
sådan begränsning kunde därför starkt ifrågasättas, särskilt nied hänsyn
till den storlek, som tillägget finge, då man räknade med premiering av
hela odlingen och ett kostnadsbelopp av ungefär samma storlek som årets
förslagsanslag, vilket tillägg vid fortsatt bottenpris vid tiden, då den enskilde
odlaren skulle bestämma sig för sin odlings omfattning, icke kunde
antagas i högre grad verka stimulerande. En ytterligare arealbegränsning
möjliggjorde ett högre tillägg och tillgodosåge på så sätt odlarna
bättre. Men det sociala gagn, som tidigare varit stödaktionens bärande
grund, bomme i samma mån att försvagas, och onekligen framträdde behovet
av arbetstillgång på betfälten under tid med kring sig gripande arbetslöshet
särskilt starkt. Härtill komme, att genom arealbegränsning de
odlare, som eventuellt ville odla sockerbetor å en större areal, förhindrades
att göra detta, varigenom en naturlig anpassning av betodlingen efter
dess betingelser försvårades.
Verkningarna beträffande betpris och statsverkets kostnad vid en stödaktion
enligt ovan angivna grunder framginge av följande sammanställ
ning.
Tillägg tili
betpris,
öre per
deciton
betor
Slutligt pris per deciton betor av 16 % socker- balt i öre vid ett genomsnittligt sockerpris
(K 5) per kilogram under året av
! Kostnader
vid
för statsverket i kronor
en betskörd av
26 öre j 27 öre
28 öre
29 öre
30 öre
800,000
ton
900,000
ton
1,000,000
ton
40
202 208
215
221
227
3,900,000
3,600,000
4,000,000
45
207 21P.
220
226
232
3,600,000
4,050,000
4,500,000
50
212 218
225
231
237
4,000,000
4,500,000
5,000,000
Återginge man emellertid till tidigare förslag och lämnade bidrag allenast
till odling, överskjutande 50 procent, ställde sig frågan på följande
sätt. Betodlarna vore beredda att odla den obligatoriska arealen av 50
procent. För åstadkommande av odling i samma omfattning som 1930 för
-
23
Kungl. Maj:ts proposition Nr 42.
menade odlarna, att ett pris motsvarande de beräknade absoluta produktionskostnaderna,
varmed de avsåge 2 kronor 80 öre per deciton, vore erforderligt
beträffande odlingen över 50 procent. Detta pris avsåge emellertid
betor vid normal sockerlialt av 17.2 procent. Grundpriset vid 16
procent sockerbalt skulle då bliva 2 kronor 68 öre. Från detta pris borde
emellertid dragas värdet av sockerbolagens extra fraktbidrag, som utslaget
på 50 procent av odlingen kunde beräknas till 10 öre per deciton.
Mellan ett på detta sätt beräknat betpris — 2 kronor 58 öre — och det
betpris för 16-procentiga betor, som enligt dagens sockerpris vore 1 krona
62 öre, förelåge således en skillnad av ej mindre än 96 öre. Då avsikten
vore, att subventionen skulle verka stimulerande på odlingen, hade vid
detta alternativ hänsyn ej tagits till den relativa sänkningen av produktionskonstnaden,
ej heller till det allmänna prisfallet. Enligt vad utredningsmännen
beräknat, skulle statsverkets kostnader för en subvention i
denna form vid tilläggspriser av 80, 90 eller 100 öre per deciton betor gestalta
sig på följande sätt.
Tilläggspris per
deciton betor å
areal över 50 %
av kontrakterade
Öre
Kostnader för statsverket vid en betskörd av
800,000 ton,
därav 300,000
å premierad
areal
900,000 ton,
därav 400,000
å premierad
areal
1,000,000 ton.
därav 500,000
å premierad
areal
Miljoner kronor
80 2.4 3.2 4
90 2.7 3.0 4.5
100 3 4 5
Utredningsmännen förutsatte vid båda alternativen bibehållandet av det
vid 1930 års riksdag uppställda villkoret, att bidrag skulle utgå allenast vid
odling av minst 70 procent av den kontrakterade arealen, ävensom i övrigt
1 tillämpliga delar av de grunder för subventionens utgående, som riksdagen
hade bestämt. Såväl vid alternativet med premiering av hela odlingen
som vid premiering av endast odling å över 50 procent av den kontrakterade
arealen borde, enligt utredningsmännen, ett högsta pris bestämmas,
för vars uppnående statens garanti finge tagas i anspråk. Då risken för
ett lågt betpris i nuvarande läge syntes större än för ett högt, förefölle
skäligt att lämna odlaren den vinstmöjlighet, som ett ej alltför snävt sådant
högsta pris lämnade. Utredningsmännen föresloge därför som lämpligt
dylikt pris vid förra alternativet 2 kronor 40 öre och vid det senare
2 kronor 70 öre per deciton betor med 16 procent sockerhalt. Det statliga
tillägget skulle sålunda icke få tagas i anspråk till större del, än som erfordrades
för att bringa betpriset upp till nämnda belopp.
Över utredningen hava infordrade yttranden avgivits dea 3 januari 1931
av statskontoret, den 31 december 1930 av lantbruksstyrelsen, den 10 januari
1931 av kommerskollegium samt den 9 januari 1931 av de jämlikt
Kungl. Maj:ts förenämnda beslut den 20 september 1930 tillkallade granskningsmän.
Yttranden
Statskontoret
Lantbruks
styrelsen.
24
Kungl. Majlis proposition Nr 42.
Statskontoret har anfört i huvudsak följande.
Vad 1929 års sockersakkunniga anfört dels beträffande läget å den internationella
och den svenska sockermarknaden dels ock rörande de av de
sakkunniga förda förhandlingarna med representanter för sockerbetsodlaina
och sockerbolagen samt olägenheterna av en inskränkt sockerbetsodling
i vårt land syntes statskontoret ur såväl ekonomiska som sociala
vart J.)eaktande’ oc]l det ville förefalla ämbetsverket, som örn
toiutsättningen tor att en inhemsk odling av sockerbetor i en frän dessa
att*SndSei931''ä£edsställande omfattning överliuvintaget skulle1 komma
ders öd il sL ,f TT V0-re’ at ,staten dven under detta år lämnade understöd
till sagda odling i en eller annan form. Då därtill komme att
såsom de sakkunniga framhållit, giltighetstiden för gällande betodlingsontiakt
utgmge den 31 december 1931 och riksdagen beviljat statsbidrag
ift ?k°dda 0dllnfiUvdei’ ål’ 193°’ torde det val knappast kunna antaga?,
™ lSÄfeÄtoaT" am"M ntan stM <l8'' 8is,“ äret -
''“"ET B-r till sockerbe teodim
gens
stödjande hade de sakkunniga — efter att hava framlagt vissa beräkningar
och gjort vissa uttalanden rörande kostnaderna för stöd åt
nämnda odling — ansett sig böra föreslå subvention med nödig garanti
mot oproportionerligt överskridande av för ändamålet anvisat förslagsanslag
genom fastställande av ett visst fast bidrag per deciton levererade
hetor att utgå såsom tillägg till det kontraktsenliga, på basis av socker£orllga
hotpriset. Då, såsom i utredningen påpekats, härigenom
skulle kunna undvikas, att man bleve beroende av det växlande betpriset,
cl. v. s. elen oberäkneliga faktor, som främst varit anledning till vederbö
vhb?6
/°+rSbagf nS]agS °f ]nnevarande budgetår avsevärda överskridande,
ville statskontoret ansluta sig till detta förslag. Ävenså funne sig statskontoret
bora biträda de sakkunnigas förslag örn fastställande av ett
^°f1..%hetpns, for vars uppnående statens garanti finge tagas i anspråk.
Beti alf anele ater spörsmålet, huruvida det ifrågasatta statsunderstödet
skulle avse liela odlingen av betor eller endast odling å över 50 procent
bedömandentiakterade arealen’ föUe denna fråga utanför statskontorets
...Frän de synpunkter, statskontoret hade att företräda, nämligen de statslinansiella,
syntes det viktigast, att sedan klarhet vunnits, örn och i vilken
utsträckning sockerbetsodlingen borde nied statsmedel understödjas un
abrPlf
391 8amt r?,raade storleken av det anslag, som för sådant ändamål
skulle anvisas a riksstaten for nasta budgetår, sådana grunder för anslagets
disposition fastställdes, att ett mera avsevärt överskridande för
-
Lantbruksstgrelsen har inledningsvis erinrat, att styrelsen i sitt utlåtande
den 3 februari 1930 över 1929 års sockersakkunnigas då föreliggande
förslag till åtgärder för tryggande av den inhemska sockerbetsodlingen
framlade sina synpunkter ifråga örn betydelsen av åtgärder i syfte att
stödja dylik odling (yttrandet är refererat i propositionen 1930:82, sid. 17).
Under framhållande att de av styrelsen sålunda framförda synpunkterna
alltjämt torde äga fullt berättigande, anför lantbruksstyrelsen nu, att
25
Kungl,. Maj.ts proposition Nr 42.
fransett elen bekymmersamma ställning, vari betodlarna genom vissa
kontraktsenligt åtagna förpliktelser blivit försatta — en ställning som genom
rådande sockerpris i hög grad tillspetsats — frågan örn den svenska
sockerbetsodlingen måste tillmätas större betydelse ur folkhushållningssynpunkt,
allmän ekonomisk oell social synpunkt än ur ren jordbrokssynpunkt.
Lantbruksstyrelsen anför härefter i huvudsak följande.
Redan det förhållandet, att sockerbetsodlingen berörde en jämförelsevis
liten del såväl av landets jordbrukare som av åkerarealen, talade för, att
denna fråga icke ur allmän jordbrukssynpunkt borde tillmätas större betydelse,
än som betingades av nämnda faktiska förhållanden.
I vad mån den enskilde jordbrukaren med hänsyn till ekonomisk drift
vore beroende av möjligheten att odla sockerbetor, torde icke kunna utrönas
annat än genom en jämförelse mellan de ekonomiska resultaten från
under i övrigt lika betingelser drivna sockerbetsodlande och icke sockerbetsodlande
jordbruk. En utredning på denna punkt, vilken skulle hava
varit av stor betydelse vid själva huvudfrågans bedömande, saknades i
det uti åtskilliga andra avseenden synnerligen omfattande betänkandet.
Detta uteslöte givetvis icke, att det, huvudsakligen av ovan angivna
skäl, måste betraktas som ett statsintresse av betydelse, att sockerbetsodling
i viss omfattning alltjämt uppehölles och att staten, örn så befunnes
erforderligt, ingrepe för att möjliggöra odlingen ifråga. Att ett sådant
stödjande ingripande nu mer än någonsin vore av nöden, därom lämnade
kända förhållanden övertygande vittnesbörd. Den aktuella frågan syntes
alltså i första rummet inskränka sig till ett klarläggande av den omfattning,
en sådan stödaktion lämpligen borde erhålla. De sakkunniga syntes
vid bedömandet av denna fråga såsom normgivande för sitt ställningstagande
utgått från den ståndpunkten, att sockerbetsodlingen för att säkerställas
borde erhålla ett sådant stöd, att denna odling i praktiken ställde
sig minst lika inbjudande som annan på samma areal möjlig odling.
Härvid stödde de sakkunniga sina ekonomiska kalkyler och jämförelser på
produktionskostnadsberäkningar dels ifråga örn sockerbetor, dels ock i
fråga örn vissa andra jordbruksprodukter, vilkas odling i händelse av sockerbetsodlingens
inskränkning torde kunna förväntas komma att ersätta
denna.
Alla produktionskostnadsberäkningar för enstaka produkter av jordbruket
med dess sammansatta och invecklade produktionsförhållanden torde
emellertid alltid bliva mer eller mindre osäkra. Enligt lantbruksstyrelsens
förmenande kunde sådana beräkningar aldrig tillmätas något avgörande
vitsord. De produktionskostnadsberäkningar, varpå de sakkunniga nu
stödde sig, hade, i likhet med under föregående år uppgjorda, såsom utgångspunkt
det material, som utvanns vid de genom direktören L. Nanneson
på lantbruksstyrelsens uppdrag åren 1919—1922 verkställda ekonomiska
undersökningarna av ett större antal jordbruk. Mot dessa beräkningar i
och för sig syntes inga berättigade erinringar vara att göra, men man
kunde med fog sätta ifråga, örn de nu — cirka 10 år senare — utan vidare
kunde utnyttjas på sätt, som här skott. Vid deras uppgörande kunde givetvis
ingen hänsyn tagas till verkan av dels eventuell rationalisering på
området under senare tid och dels numera vunnen insikt ifråga om användningen
av konstgödsel, varigenom produktionskostnaderna, såsom av
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 42.
det till betänkandet fogade yttrandet av föreståndaren för jordbruksavdelningeu
vid centralanstalten för lorsöksväsendet på .jordbruksområdet
framginge, i liög grad kunde påverkas. Produktionskostnader av detta
slag måste också alltid bliva medeltal, vilkas giltighet i hög grad påver
kades av varje förskjutning i ena eller andra riktningen av de betingelser,
varunder odlingen skedde.
Den omständigheten, att anslutningen till betodlingen fått den stora omfattning,
som skett, ehuru det stöd, som beretts densamma, beräknats icke
kunna medgiva ett betpris, som skulle ens fullt täcka de antagna produktionskostnaderna,
skulle ju kunna anses tyda på vissa förskjutningar inom
odlingen i riktning mot billigare produktionskostnader. Detta kunde dock
ingalunda anses vara säkert. Mycket talade nämligen för, att även en viss
konservatism härvid gjort sig gällande, som föranlett betodlarna att icke
inlåta sig på den ganska omfattande förändring inom produktionen, som
en minskning av betodlingen skulle medföra. För den uppfattningen att
andra än rent jordbruksekonomiska synpunkter här gjort sig gällande, talade
jämväl det förhållandet, att sockerbetsodlingen hade sin relativt starkaste
ställning hos de mindre och medelstora jordbruken. Här torde framför
allt de möjligheter, som denna odling gåve till ökad arbetstillgång och
ett bättre utnyttjande av förefintlig arbetskraft, få tillskrivas den till synes
största inverkan på sockerbetsodlingens omfattning.
Lantbruksstyrelsen ställde sig sålunda tveksam inför hållbarheten andeli
jämförelse, de sakkunniga på grund av omförmälda produktionskostnadsberäkningar
gjort emellan odling av sockerbetor och annan odling.
Särskilt med hänsyn till deli starka spannmålsodlingen inom de betodlande
distrikten kunde det givetvis anses i viss mån berättigat att såsom här
skett förutsätta, att en inskränkt eller upphörd sockerbetsodling i huvudsak
skulle föranleda ökad odling av foderrotfrukter och vallväxter. För
år 1931 torde nämnda förutsättning emellertid icke vara riktig. Under
nuvarande, på den svenska jordbruksproduktsmarknaden rådande förhållanden,
vilka under år 1931 knappast torde kunna förväntas undergå någon
större omsvängning, syntes det, som om man måste räkna med, att den
åkerareal, som genom eventuell inskränkning av sockerbetsodlingen frigjordes,
i första hand bomme att tagas i anspråk för odling av vårvete. Denna
odling torde nämligen för närvarande i jämförelse med odling av foderrotfrukter
och vallväxter ställa sig så gynnsam, att det beräknade priset
på sockerbetor, som skulle giva ett med annan odling lika resultat per hektar
eller ett pris av 2 kronor 46 öre per 100 kilogram, antagligen vore för lågt beräknat.
Skulle en fortsatt odling av sockerbetor i fullt samma utsträckning
sorn hittills säkerställas, syntes det därför icke uteslutet, att man måste
räkna med ett högre pris å betorna, för så vitt det icke kunde förutsättas,
endera att det verkliga produktionspriset för denna vara läge lägre iin det.
varpå de sakkunniga grundade sin uppfattning, eller att betodlarna av
andra skäl än uteslutande ekonomiska föredroge att fortsätta betodlingen.
Ovan hade redan framhållits, att produktionspriset å sockerbetor i hög
grad måste vara beroende av de betingelser, framför allt med hänsyn till
jordmån och avdikning, varunder odlingen skedde. Av bland annat föreståndarens
för centralanstaltens jordbruksavdelning förutnämnda yttrande
syntes framgå, att odling av sockerbetor för närvarande i viss utsträckning
bedreves å jord, som knappast kunde antagas vara fullt lämplig för
denna odling. Att med understöd av statsmedel eller på annat statligt
sätt upprätthålla en sådan odling, syntes varken ur det allmännas eller
27
Kungl. May.ts proposition Nr 42.
odlarens synpunkt vara berättigat. Önskvärt vore givetvis, såsom också
av de sakkunniga framhållits, att sockerbetsodlingen särskilt under nuvarande
förhållanden, icke utsträcktes till andra jordar och förhållanden,
än där förutsättningar funnes för en gynnsam produktion och där sålunda
odlingen kunde beräknas komma att upprätthållas med minsta möjliga
understöd av allmänna medel.
Att sockerbetsodlingen, trots dess med nuvarande prisläge tydligen dåliga
ekonomiska resultat, fortfarande i viss mån upprätthölles på jord med
mindre goda betingelser därför, torde väl få tillskrivas den omständigheten,
att de odlare, varom här vore fråga, tidigare, när prisläget å sockerbetor
ställde sig gynnsammare, bundit sig vid en viss odling och att förutsättningen
för något understöd härvid varit, att odlingen upprätthållits i
viss föreskriven omfattning. Örn också sockerindustrien icke vore på samma
sätt som sockerbetsodlaren intresserad av själva betodiingens ekonomiska
resultat, syntes det dock lantbruksstyrelsen, som örn från sockerindustriens
sida — framför allt nu då endast ett odlingsår återstode av
den kontrakterade tiden — icke något större hinder borde resas mot att
från odlingsåtagandet befria jordbruk, där förutsättningar för sådan odling
icke förelåge och där förty odlingen trots lämnat understöd under
nuvarande förhållanden måste bliva oekonomisk. Åtminstone syntes det
lantbruksstyrelsen, som örn sockerindustriens intresse av att en odling av
sockerbetor å för ändamålet lämplig jord komme till stånd i något större
omfattning jin den, vartill gällande kontrakt tvingade, borde vara så stort,
att ett villkor från statsmakternas sida örn friförklarande för vissa jordbruk
från deras odlingstorp!iktelser icke borde möta hinder från industriens
sida. Svårigheten vore givetvis att klargöra, vilka jordbruk, som ur
sockerbetsodlingens synpunkt vore mindervärdiga och som på grund härav
borde befrias från förpliktelser i förevarande avseende. Erfarenheten från
det gångna skördeåret och särskilt den omständigheten, att sockerbetsodlingen
därunder utsträckts längre, än som varit erforderligt, för att statsunderstöd
skulle kunna utgå, syntes tala för, att sockerbetsodlingens relativa
läge i produktionshänseende vore sådant, att urvalet utan större risk
borde kunna ske efter betodlarnas eget skön. Det syntes därför kunna
ifrågasättas, huruvida icke med fortsatt understöd åt betodlingen borde
förbindas villkor örn omedelbar befrielse för odlarna från gällande odlingstvång.
Risken härav torde vara ingen, örn. såsom lantbruksstyrelsen förutsatte,
det stöd, som kunde komma att lämnas ifrågavarande odling, bleve
tillräckligt verksamt och bestämdes skola utgå endast för odling över 50
procent av tecknad areal.
Vid undersökning av de möjligheter, som förelåge för ett stödjande under
år 1931 av sockerbetsodlingen, hade de sakkunniga redan från början
utgått därifrån, att endast direkt subvention skulle ifrågakomma. Det
syntes lantbruksstyrelsen hava varit önskvärt, att även andra tänkbara
utvägar att stödja den inhemska sockerbetsodlingen och sockerindustrien
nu liksom förut gjorts till föremål för sakkunnig och grundlig utredning,
detta så mycket mera, som det statsfinansiella liiget liksom ock situationen
på den internationella sockermarknaden, vilka båda omständigheter syntes
förtjäna beaktande i detta sammanhang, icke vore desamma nu som för
ett år sedan. De sakkunnigas ställningstagande på denna punkt undandroge
sig emellertid i avsaknad av utredning i ämnet lantbruksstyrelsen
bedömande. Under sådana förhållanden måste lantbruksstyrelsen in
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majlis proposition Nr 42.
skränka sig till att granska de sakkunnigas förslag ifråga om statssubvention.
Föreliggande förslag härutinnan skilde sig i ett avseende från de bestämmelser,
som för skördeåret 1930 tillämpats, nämligen såtillvida, att,
under det att 1930 års riksdag beslutade en subvention, som under alla
förhållanden skulle säkerställa ett visst lägsta pris för betorna, samtliga
av de sakkunniga nu framlagda alternativen avsåge, att subventionen måtte
bestämmas i form av visst tillägg av statsmedel till det i gällande kontrakt
bestämda, av sockerpriset beroende priset per diciton odlade betor.
Dylikt tillägg skulle dock utgå endast i den män sockerbetspriset understege
ett visst fastställt högsta pris. Detta pris, som de sakkunniga, därest
subventionen skulle gälla iilla odlade betul-, föreslagit till 2 kronor 40 öre.
eller, därest subventionen skulle avse allenast betodling utöver den odling,
vartill ingångna avtal förpliktade, till 2 kronor 70 öre, allt per deciton betor
med 16 procent sockerhalt, syntes så tillmätt, att man knappast kunde förvänta,
att någon större reduktion av subventionen därigenom skulle komma
till stånd.
Med hänsyn till sockermarknadens liige torde man utan vidare kunna
förutsätta, att den förändring av formen för subvention, som här föresloges,
ur betodlarnas synpunkt koinme att innebiira en försämring i jämförelse
med ett av statsmakterna garanterat minimipris för sockerbetor. Med
hänsyn till den osäkerhet ur statsfinansiell synpunkt, som den senare formen
för subvention innebure — något som bestyrktes av de sakkunnigas
x-edogörelse för resultatet av subventionen av 1930 års betskörd — ansåge
sig lantbruksstyrelsen emellertid icke, därest subventionslinjen fortfarande
skulle tillämpas, kunna annat än biträda de sakkunnigas förslag.
.Dråga om subvention av 1931 års betodling hade de sakkunniga, såvitt
lantbruksstyrelsen kunde finna, åtnöjt sig med att framkasta förslag örn
ett flertal tänkbara tillvägagångssätt utan att taga ställning till eller förorda
något av dem. De hade inskränkt sig till att utreda, huru kostnaderna
för statsverket skulle ställa sig under de olika alternativa förutsättningarna.
Dessa förutsättningar kunde till en början särskiljas i två grupper,
allteftersom subventionen — såsom skett ifråga örn 1930 års skörd —
skulle beräknas på hela betskörden eliel- endast på den del därav, som odlades
utöver den minimiodling, vartill gällande kontrakt förpliktade odlaren.
I båda fallen förutsatte de sakkunniga, att subvention icke skulle utgå för
sådan betodling, som ifråga örn enskild odlare överstege den ursprungligen
kontrakterade arealen, en förutsättning, som tydligen betingats av omsorgen
örn, att statskassan icke utsattes för oberäkneliga risker.
Under vardera av nämnda båda förutsättningar hade de sakkunniga
därefter beräknat de kostnader, varmed en subvention skulle komma att
belasta statsverket vid olika tillägg till de kontraktsenliga betprisen, nämligen
respektive 40, 45 och 50 öre samt 80, 90 och 100 öre per deciton betor.
Som sagt syntes de sakkunniga icke hava anfört något, som antydde,
att de själva ansett sig böra lämna företräde åt något av de framförda alternativen.
Då de sakkunniga sålunda tydligen ansett den förebragta utredningen
icke innefatta några tillförlitliga stödjepunkter för ett ställningstagande
i denna fråga och då förhandenvarande omständigheter icke
medgåve lantbruksstyrelsen att rörande dessa förhållanden verkställa en
för ett ställningstagande erforderlig utredning, torde det vara uteslutet för
lantbruksstyrelsen att göra några mera bestämda uttalanden härutinnan,
så mycket mindre som styrelsen, såsom ovan framhållits, icke utan vidare
Kungl. Maj:ts proposition Nr 42.
29
kunde tillmäta de åberopade produktionskostnadsberäkningarna avgöran
de vitsord. Endast några mera allmänt hållna synpunkter kunde under
sådana omständigheter anföras.
Huruvida subventionen skulle utgå på den totala odlingen eller endast
på den, som överstege den kontraktsbundna delen, syntes, av vad de sakkunniga
anfört att döma, såväl ur statsekonomisk som ur odlarens egen
synpunkt vara av mindre betydelse, därest odlingen komme till stånd i full
utsträckning. Givetvis innebure en subventionering av allenast den odling,
som utan understöd skulle komma att upphöra, ett visst incitament
till ökad odling, som icke saknade sitt värde, särskilt med hänsyn till de
allmänna synpunkter, som lantbruksstyrelsen funne böra vara vägande vid
bedömande av hela sockerfrågan. I synnerhet örn de synpunkter, lantbruksstyrelsen
ovan anfört ifråga örn odling av sockerbetor under mindre
tillfredsställande betingelser, vunne beaktande, funne lantbruksstyrelsen
ganska starka skäl tala för en övergång till en subventionering enligt sistnämnda
form.
Vilken av de tre uuderstödsgraderna, som skäligen borde tillämpas, borde
givetvis bestämmas med hänsyn till betodlingens ekonomi. Enligt vad
lantbruksstyrelsen redan anfört, kunde styrelsen emellertid i föreliggande
utredning icke finna något stöd för ett bestämt uttalande på denna punkt.
Skulle emellertid sockerpriset under hela nästkommande produktionsår
hålla sig vid nuvarande exceptionellt låga nivå — något varom lantbruksstyrelsen
ej vågade uttala någon förmodan men vilket väl dock måste betraktas
såsom möjligt — skulle, såvitt styrelsen kunde finna, även de högsta
av de framlagda subventionsgraderna icke resultera i högre pris per
100 kilogram sockerbetor än 212 öre, ett pris, som väsentligt understege
det för 1913 års skörd gällande, vilken senare skörd givetvis varit förbunden
med betydligt lägre framställningskostnader än vad 1931 års kunde
beräknas bliva. Detta sist nämnda förhållande kunde givetvis i och för sig
icke tillmätas avgörande betydelse vid subventionens utmätande, men jämväl
övriga omständigheter syntes tyda på, att säkerställandet av socker
betsodling i ungefär nuvarande omfattning torde förutsätta en subvention
av minst den utav de sakkunniga såsom högst ifrågasatta stor leksgraden.
Kommerskollegium meddelar först, att kollegium dels berett de båda
sockerbolagen tillfälle att yttra sig över de sockersakkunnigas betänkande,
dels anmodat liandelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt
Sveriges kemiska industrikontor att avgiva yttranden i ärendet. Sockerbolagen
inskränkte sig till att betona nödvändigheten av en statlig stödaktion
i huvudsak enligt de sakkunnigas förslag, därest det ansåges önskvärt
att undvika en eljest oundviklig stark begränsning av årets betodling.
T samtliga övriga till kollegium avgivna yttranden tillstyrkes uttryckligen
vidtagande av statliga åtgärder i en omfattning, ungefärligen
motsvarande de sakkunnigas förslag till stöd för betodlingen och råsockertillverkningen
samt vidmakthållande av desamma i ungefär samma omfattning
som under senaste år. Beträffande såväl motiveringen som den
lämpligaste formen för en dylik stödaktion äro emellertid åsikterna ganska
divergerande hos de av kollegium hörda näringssammanslutningarna. I
berörda yttranden anföres bland annat följande.
Kommerskollegium
och
vissa handelskamrar
m. fl.
30
Kungl. Maj:ts proposition Nr 42.
Stockholms handelskammare framhåller, att frågan, huruvida eu stegring
i sockerprisen under närmaste framtid och därmed förbättrade konjunkturer
för vår inhemska sockerbetsodling kunde påräknas, vore synnerligen
vansklig att bedöma. Emellertid hade kammaren från sakkunnigt håll
inhämtat, att de nuvarande prisen vore så låga, att de överallt i världen,
på få undantag när, understege de verkliga produktionskostnaderna. De
rådande förhållandena på sockermarknaden måste därför betraktas såsom
abnorma och kunde icke förväntas bliva för längre tid beståndande. Ett
statsingripande av tillfällig natur till stöd för betodlingen, i avvaktan på
mera normala förhållanden, vore därför av förhållandena påkallat. Ett
särskilt skäl för en dylik provisorisk åtgärd även i år förelåge i den omständigheten,
att gällande betodlingskontrakt utginge med året, samt att
man under detta år hade att vänta resultatet av pågående sakkunnigutredning
rörande betingelserna för fortbeståndet av den svenska betodlingen
och en på denna grundad sockerfabrikation.
Beträffande formen för ett statsingripande ansåge sig handelskammaren
— i anslutning till den ståndpunkt kammaren intagit i yttrande, avgivet
den 5 februari 1930 över då föreliggande alternativa förslag till understöd
för betodlingen genom tullförhöjning eller direkt eller indirekt subvention
—- icke böra göra något uttalande.
Vad åter angår de nu av de sakkunniga framlagda alternativa förslagen
till direkt subvention framhåller kammaren, att det första alternativet, avseende
bidrag nied visst belopp per deciton betor å hela den odlade arealen,
hade övervägande karaktär av stöd åt jordbruket. Det andra alternativet
åter, enligt vilket subventionen beräknades utgå endast för betor, odlade å
areal överskjutande den kontraktsenligt fastställda minimiarealen av 50
procent (dock först vid sådan odling, uppgående till minst 70 procent av
den kontraberade) toge särskilt sikte på skapandet av ökade arbetstillfällen.
Handelskammaren ville emellertid, särskilt med hänsyn till det senare
alternativet, ifrågasätta lämpligheten av att under en tid av oerhörd
överproduktion i världen inrikta sig på att uppehålla odlingen i ungefär
oförändrad omfattning. Bevarandet av en på inhemsk betodling grundad
sockerindustri till tider med gynnsammare förhållanden torde kunna nås
även med en väsentligt inskränkt odling. Å andra sidan måste en av
framtida utveckling betingad omläggning av jordbruket, medförande minskad
betodling, försvåras, därest denna odling nu med konstlade medel
uppehölles i relativt stor omfattning.
På dessa grunder ansåge handelskammaren, att understöd borde utgå
till all betodling upp till högst 90 procent av den kontraherade. Gentemot
begränsningen av understödet till odling, uppgående till minst 70 procent
av den kontraktsenliga, ställde sig kammaren däremot principiellt tveksam.
Mot de härför anförda sociala skälen och särskilt önskvärdheten av
att skapa ökade arbetsmöjligheter, ville kammaren framhålla betänkligheten
av en dylik, på omvägar åstadkommen, statlig nödhjälpsverksamhet,
särskilt för den händelse densamma skulle i fortsättningen, såsom under
sommaren 1930 varit fallet, med hänsyn till av 1930 års riksdag givna direktiv,
komma att få karaktären av nödhjälpsarbete till högre lönesatser
än vid fri arbetsmarknad.
Handelskammaren i Göteborg anser en statlig stödaktion än mera trängande
än tillförne med hänsyn till den under 1930 inträffade ytterligare
försämringen av sockermarknaden samt den allmänna depression, varunder
jordbruket lider. Emellertid komme, efter allt att döma, depressionen
Kungl. May.ts proposition Nr 42.
31
på den internationella sockermarknaden att bliva ganska långvarig, och
den inhemska betodlingen och soekertillverkningen torde även i framtiden
få vara beredd på en härd konkurrens framför allt från sockerrörsindustrien
men även från betsockerindustrien i ur odlingssynpunkt mer gynnade
länder. Med hänsyn härtill syntes det handelskammaren, som örn
det provisoriska sätt, varpå frågan örn understöd åt betodlingen och sockerindustrien
hittills lösts i vårt land, icke borde i framtiden fortsättas,
och det kunde ifrågasättas, huruvida icke redan för 1931 understöden borde
planeras mera på lång sikt. Ett krav, som borde uppställas för understödsverksamheten,
vore, att ett system för densamma valdes, som direkt
verkade hän mot en nedsättning av produktionskostnaderna och en rationalisering
av driften både vad betodlingen och råsockertillverkningen beträffade.
I första hänseendet borde sålunda eftersträvas en koncentration
av betodlingen till platser med för densamma mest gynnsamma betingelser
ävensom ett betalningssätt, ägnat att stimulera odlarnas intresse för en
ökad sockerhalt hos betorna.
Då betodlingskontrakten utginge med innevarande år, kunde emellertid
med fog göras gällande, att åtgärder i berörda syfte borde anstå för att
upptagas i samband med utarbetandet av nya kontraktsbestämmelser, och
handelskammaren ville därför icke heller nu förorda en omläggning för år
1931 av det hittills tillämpade systemet. Handelskammaren funne det visserligen
vara mera rationellt, att understöd lämnades endast för betor,
odlade å den areal, som översköte minimiarealen. Till förmån för det under
1930 beslutade systemet, innebärande, att även betodling ä minimiarealen
skulle åtnjuta statsbidrag, talade emellertid det allmänna nödläget
inom jordbruket. Handelskammaren förordade alltså statsbidrag enligt det
alternativ i de sakkunnigas förslag, som avsåge, att bidrag skulle utgå
för alla betor, oavsett örn de odlats å den kontraktsenliga minimiarealen
eller därutöver.
Skånes handelskammare framhåller till en början, att en viss förbättring
i marknadsläget för råsocker visserligen vore att förvänta, därest de
pågående förhandlingarna örn exportbegränsning finge en gynnsam utgång.
Till följd av den stora lageranhopningen vore emellertid någon
mera betydande förändring icke att emotse; i varje fall kunde någon mera
avsevärd förbättring i utsikterna för den inhemska betodlingens upprätthållande
icke därigenom i år förväntas. Faran för betodlingens begränsning
till avtalsenligt minimum, med de allvarliga olägenheter för stora
grupper av jordbrukare, arbetstagare och andra, som därav bleve följden,
vore därför nu minst lika överhängande som i fjol. Sedan numera ett statsingripande
för tryggande jämväl av brödsädesodlingen befunnits påkallat,
borde det såväl i betraktande av denna stödaktions framgångsrika genomförande
som av hänsyn till jordbruksnäringens nationella betydelse nu
mindre än tidigare böra ifrågasiittas att utesluta betodlingen från det allmännas
omvårdnad.
Handelskammaren erinrar vidare örn sitt den 4 februari 1930 avgivna
yttrande, vari förordades, att det för betodlingens tryggande erforderliga
stödet borde limmas i form av en tillfällig tullförhöjning, en uppfattning,
som kammaren alltjämt ansåge sig böra vidhålla. Prisbildningen å den
internationella sockermarknaden vore alltjämt synnerligen osund och underkastad
abnorma störningar, under vilka förhållanden det icke kunde
anses vare sig befogat eller ändamålsenligt att låta en dylik prisbildning
oförändrad tjäna som norn; för den inhemska prissättningen.
32
Kungl. Maj:ts proposition Nr 42.
De av de sakkunniga förordade subventionsförslagen medförde, att det
utgående understödsbeloppet direkt stegrade den statliga beskattningen.
Åled hänsyn till de oöverskådliga konsekvenser ett på sådant sätt anordnat
statsunderstöd kunde medföra hade handelskammaren tidigare ansett sig
böra avstyrka denna linje. Så länge icke ett dylikt statsunderstöd förknippades
med sådana villkor, att detsamma principiellt finge karaktär
av en för ett speciellt fall vidtagen hjälpaktion, ansåge sig handelskam
maren böra vidbliva denna ståndpunkt. Däremot skulle kammaren kunna
tänka sig ett understöd, utformat på så sätt, att understödet liksom vid
en tull förhöjning uttoges å priset och därigenom direkt anknötes till den
näring, varom i varje enskilt fall vore fråga. Detta vore också i själva
verket den form, som kommit till användning för uppehållande av bröd
sädesodlingen. Ett efter kammarens mening godtagbart subventionssystem
skulle kunna utformas på det sätt, att det för betodlingens stödjande
erforderliga beloppet uttoges i form av en accis, som pålades till förbrukning
utlämnat socker och uppbures av sockerbolagen och tullmyndigheterna
samt inre verserades till statsverket för fördelning mellan betodlarna
enligt subventionsgrunderna. Det praktiska genomförandet av detta för
slag skulle visserligen möta vissa svårigheter därigenom, att accisbeskattningen
till förekommande av spekulation måste sättas i kraft, innan bet
odlingens omfattning och understödsbeloppets storlek kunde fullt nöjaktigt
beräknas. Även de sakkunnigas förslag medförde emellertid en liknande
olägenhet, vilken torde vara ofrånkomlig vid varje system, utformat efter
subventionslinjen. Den i samband med aceisens genomförande erforderliga
kontrollen över sockertillverkningen borde kunna förenklas genom
anordnande av en bokföringskontroll på det sätt, som i motionen 11:15
vid 1928 års riksdag skisserats. Handelskammaren, som saknade möjlighet
att mera i detalj utforma sitt förslag, hade emellertid icke ansett sig böra
underlåta att framföra detsamma till övervägande i betraktande av de
principiella betänkligheter, vartill de av de sakkunniga framlagda förslagen
mäste giva anledning, samt med hänsyn till den föreliggande frågans
vitala betydelse för sydsvenskt näringsliv.
Sveriges kemiska industrikontor åberopa)- sitt den (1 februari 1930 avgivna
yttrande över av de sockersakkunniga då framlagt förslag till stödjande
av 1930 års sockerbetsodling, och redogör för den abnorma prisutveckling
pa sockermarknaden, som de sista åren medfört. Industrikontoret anför
härefter i huvudsak följande.
Det nuvarande lägets abnorma karaktär kännetecknades blist därav, att
intet land med gällande världsmarknadspriser finge sina produktionskostnader
täckta. Ett stort antal länder hade därför vidtagit åtgärder till sin
sockernärings skyddande, och även den största rörsockerproducenten.
Cuba, hade erhållit ökat tullskydd genom höjd tullpreferens gentemot
Förenta staterna. Java, som torde vara det enda land, dill- sockerindustrien
arbetade utan tullskydd, åtnjöte genom sin belägenhet ett distansskydd,
som i den fjärran östern möjliggjorde uttagande av priser, överstigande
den fria marknadens. Med de orimligt låga sockerpriser i vårt land, som
betingades av den nuvarande situationen, syntes det icke orimligt, att örn
kostnaderna för en stödaktion helt eller delvis Indes på den konsumerande
allmänheten, varigenom en för statsbudgeten påfrestande direkt subvention
skulle ouödiggöras. Därest det emellertid vore praktiskt omöjligt att erhålla
annat stöd för betodlingen än medelst subventionsmedel, åvägabragta
genom direkt beskattning, ansåge kontoret de sakkunnigas förslag val
Kanyl. Maj:ls proposition Nr 42. 33
betänkt, da en begränsning av subventionen av statsfinansiella skäl torde
vara ofrånkomlig.
Kommerskollegium anför för egen del, efter att hava erinrat om sina
1929 och 1930 i ämnet avgivna remissyttranden, följande.
Såsom särskilt skäl för att nn genomföra ett ökat skydd för betodlingen hade
av Skånes liandelskamare och Sveriges kemiska industrikontor hänvisats
till de vid 1930 års riksdag antagna bestämmelserna örn inmalningstvång
för brödsäd och i samband därmed genomförd stödaktion för brödsädesodlingen
genom prisreglering för vete och råg. Med anledning härav ville
kollegium erinra därom, att gällande tullsatser för råsocker torde innebära
ett relativt mycket betydande skydd, per hektar räknat, för betodlingen.
Örn kollegium emellertid detta oaktat funne sig böra förorda en särskild
statlig stödaktion för betodlingens vidmakthållande under innevarande
år, ansåge kollegium de bärande skälen härtill vara desamma, som tidigare
och även nu i de till kollegium inkomna yttrandena åberopats, d. v. s.
hänsynen till jordbrukets allmänna nödläge, men kanske framför allt till
önskvärdheten av att icke genom en alltför hastig nedgång i betodlingen
och råsockertillverkningen försvåra den rådande arbetslösheten, med de
betydande olägenheter, som enligt nu föreliggande omfattande utredning
skulle därav bliva följden för stora befolkningselement. Det syntes dock
lämpligt, att en dylik särskild stödaktions karaktär av tillfälligketsåtgärd
uttryckligen betonades, samt att en successiv avveckling av densamma
under de närmaste åren redan nu i princip ställdes i utsikt. Att under
förhandenvarande förhållanden syfta till en effektiv ökning av betarealen
och sockerproduktionen utöver senaste års ansåge kollegium på enahanda
skäl som tidigare anförts ej böra ifrågakomma. Fastmera syntes en viss
begränsning av den subventionerade arealen i likhet med vad kollegium
förlidet år förordade bäst överensstämma med nödig hänsyn till det förhandenvarande
läget. Då huvudsyftet, enligt vad som ovan sagts, syntes
böra vara att genom uppmuntran av en utöver det kontraktsenliga minimum
av 50 procent inom vissa gränser ökad betodling bereda ökade arbetstillfällen,
torde detta mål bäst vinnas genom subventionering enligt de sakkunnigas
andra alternativförslag, sålunda endast av odling, överstigande
50 procent av hela den kontraherade. Enligt de sakkunniga skulle understödet
emellertid utgå endast vid odling överstigande 70 procent. Enligt
kollega förmenande skulle förutnämnda syften med subventionen måhända
bättre vinnas, örn densamma finge beräknas på all odling utöver det kontraktsenliga
minimum, dock med en viss maximering. Skulle denna bestämmas
till 70 procent, skulle — i händelse någon odling utöver den subventionerade
ej skulle äga rum — man lia att räkna med en betareal ungefär
motsvarande den 1929/1930 odlade eller i runt tal 28,000 hektar. Möjligen
kunde det dock för vinnande av en mjukare övergång synas skäligt att
höja procenten ifråga till högst 80.
Beträffande sättet för åvägabringande av de för den statliga stödaktionen
erforderliga medlen åberopade kollegium ävenledes sina i kollegii
yttrande år 1930 gjorda uttalanden. Det av Skånes handelskammare
skisserade systemet med en viss accis å raffinerat socker syntes lida av
samma olägenheter, som torde vara oskiljaktiga från en mera tillfällig
tullförhöjning. En successiv nedskrivning av den statliga stödaktionen på
sätt ovan förordats, torde även därigenom försvåras.
Kollegium förordade, att Kungl. Majit ville föreslå riksdagen dels be
linning till riksdagens protokoll 1!)ill. I sami. .‘It! höft (Kr h2.) ■’<
34
liranskuingsmännen
beträffande
stat»- understödet
till betodlingen.
Strävandena
under senaste
tiden att
åstadkomma
begränsning a v
sockerexpo rten
å världsmarknaden.
Kungl. Majlis proposition Nr 42.
sluta, att ett tillägg å det kontraktsenliga betpriset skulle i enlighet med;
sockersakkunnigas förslag, andra alternativet, under 1931 utgå till betodlare
för sockerbetor, som odlats å areal, överstigande 50 men ej 80 procent
av den kontraherade, dels och anvisa härför erforderliga medel.
De av Kungl. Majit den 20 september 1930 tillsatta, förut nämnda
gr önskning smännen hava i sitt yttrande i ärendet meddelat, jämte annat,
att betleveranserna av 1930 års skörd, enligt sockerbolagens leveransnoteringar,
omfattat 11,309,554 deciton betor beträffande Svenska sockerfabriksaktiebolaget
och 788,229 deciton betor beträffande Mellersta Sveriges
sockerfabriksaktiebolag eller tillhopa 12,097,783 deciton. Med ledning
av de utav granskningsmännen granskade arealregistren hos fabrikerna
hade respektive bolag angivit såsom subventionsberättigade betor 11,078,576
deciton (97.96 procent) beträffande Svenska sockerfabriksaktiebolaget och
753,904 deciton (95.68 procent) beträffande Mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag
eller tillhopa 11,832,480 deciton. Granskningsmännen erinra, att
de sålunda meddelade uppgifterna örn 1930 års betleveranser ännu icke blivit
av dem slutligt granskade. Beträffande de utav 1929 års sockersakkunniga
framlagda alternativa förslagen örn statssubvention för 1931 års betodling
anföra granskningsmännen i huvudsak följande.
Förslaget örn ett fixerat statligt bidrag, oberoende av det växlande betpriset,
skapade större garantier mot ett oproportionerligt överskridande avett
för ändamålet anvisat förslagsanslag.
Med ledning av de bestämmelser, som meddelats för tilläggspris vid
1930 års odling, hade i särskilda vid sockerfabrikerna förda arealregister,
vilka av granskningsmännen granskats, noteringar verkställts angående
den areal, som vid bedömande av varje odlares rätt till subvention skulle
i fall av flerårs- eller ettårskontrakt gälla såsom ursprunglig areal. Vid
en bestämmelse angående omfattningen av den odlingsareal, som under
är 1931 skulle bliva subventionsberättigad, syntes med hänsyn härtill denna
odlingsareal generellt kunna ställas i relation till den för 1930 års odling
såsom ursprunglig areal gällande.
De anordningar, som ifråga örn statsmedlens utanordnande och redovisning
vidtagits beträffande 1930 års subvention, syntes jämväl kunna tilllämpas
vid subvention enligt de sakkunnigas båda förslag. Vid en subvention
för odling över 50 procent av den kontrakterade arealen måste
dock vissa ändringar genomföras i det redovisningssystem, bolagen för
närvarande tillämpat, Med erfarenhet från granskningsmännens hittillsvarande
verksamhet, ansåge de sig böra framhålla angelägenheten av att
granskningsmän vid en subvention av 1931 års odling tillkallades på så tidigt
stadium, att såväl sockerbolagen som odlarna redan före odlingens igångsättande
kunde erhålla erforderliga upplysningar ifråga örn tillämpningen
av meddelade bestämmelser.
Till komplettering av sockersakkunnigas utredning rörande den under
allra senaste tiden aktuella frågan örn åstadkommande av begränsning och
reglering av sockerexporten å världsmarknaden har 1920 års sockersakkunnigas
sekreterare, på min anmodan, den 14 januari 1931 avlämnat en.
promemoria, vari anföres i huvudsak följande.
35
Kungl. Maj.ts pmoosition Nr 42.
I slutet av den som bilaga B till 1929 års sockersakkunnigas utredning
■den 15 december 1930 i sockerfrågan fogade redogörelsen för den internationella
sockermarknaden 1929/1930 framhölls, att den s. k. Chadbournekommittén,
vilken bildats på kubanskt initiativ under medverkan av amerikanska
banker, genom vissa åtgärder sökt lätta trycket å den amerikanska
sockermarknaden. Bland annat hade kommittén fått till stånd en organisation,
som av 1930 års produktionsöverskott å Cuba övertagit cirka
1.5 miljoner ton råsocker att försäljas under en period av fem år i ungefärligen
lika poster till uteslutande utomamerikanska köpare. Vidare
hade framlagts förslag örn en begränsning av Cubas export till Amerikas
förenta stater. Samtidigt arbetade kommittén även på att få till
stånd en konferens med representanter för sockerindustrierna å Cuba
och Java samt i de viktigaste europeiska exportländerna för dryftande
av möjligheterna att åstadkomma en allmän begränsning av sockerproduktionen.
En dylik konferens ägde också rum under december månad 1930 i Bryssel.
Dessförinnan hade emellertid en förberedande konferens hållits i Amsterdam
mellan ovannämnda kommitté och representanter för den javanska
sockertrusten, vilken förklarat sig villig deltaga i en gemensam måttlig
inskränkning av produktionen. Ehuru de vid dessa konferenser förda förhandlingarna
givetvis i sina detaljer vore undandragna offentligheten,
till följd varav fullt säkra uppgifter örn de uppnådda resultaten saknades,
hade likväl tämligen utförliga redogörelser för deras förlopp varit synliga
i fackpressen.
Vid konferensen i Amsterdam skulle man sålunda, för Cubas och Javas
vidkommande, hava enat sig örn följande överenskommelse. Samtidigt med
att Cuba alltjämt vore berett att i enlighet med förut antagen plan upplagra
1.5 miljoner ton socker för försäljning under de närmaste fem åren,
förklarade sig Cuba villigt inskränka sin exportproduktion nästa år till
3.5 miljoner ton. Java å sin sida hade förbundit sig att innehålla 500,000
ton av årets produktion, likaledes för försäljning under de närmaste fem
åren, varjämte Java hade gått med på att inskränka 1932 års produktion
till 2,450,000 ton. Därest konsumtionen komme att ökas, skulle dock även
de medgivna produktionsmängderna ökas i motsvarande grad.
Till följd av den enighet, som sålunda i förväg åvägabragts mellan sockerindustrierna
i de båda rörsockerproducerande länderna, kommo represententerna
för dessa industrier att intaga en mycket stark ställning vid
konferensen i Bryssel. När därför representanterna för de europeiska sockerindustrierna
under intrycket av årets osedvanligt rika betskörd — för
Tysklands vidkommande beräknades exportöverskottet året 1930/1931
bliva 800,000 ton mot cirka 260,000 ton föregående produktionsår — framställde
krav på att de måtto tillerkännas exporträtt till väsentligt större
mängder än som tidigare utförts från vederbörande land, blevo dessa
krav utan vidare avvisade. Medan t. ex. Tyskland begärde exporträtt
för 800.000 ton per år, ville rörsockerindustrierna endast medge dylik rätt
för 200,000 ten under det första året samt 150,000 ton för de därpå följande
fyra åren. Även sedan Tyskland sänkt sin fordran till att avse endast
400,000 ton örn året samt Cuba och Java minskat sina vid konferensen i,
Amsterdam fastställda exportkvantiteter till 3.4 miljoner respektive 2.2
miljoner ten, kunde man ej uppnå full enighet. Såväl Tjeckoslovakien
som Polen torde visserligen varit villiga biträda en överenskommelse,
vari de medgåves rätt exportera intill 590,000 ton respektive 320,000 ton
36
Departements
chefen.
Kungl. Martts proposition Nr 42.
om året, men på grund av Tysklands vägran att åtnöja sig med en exportkvantitet
av 200,000 ton måste konferensen upplösas utan att mankommit
till något definitivt resultat.
Under början av 1931 bade emellertid ordföranden i ovannämnda kommitté
Chadbourne återupptagit förhandlingarna med den tyska sockerindustrien
och vid ett sammanträde i Berlin den 8 januari 1931 kunde samförstånd
uppnås. Detta torde hava skett på den grundvalen, att Tyskland
tillerkändes rätt att exportera 500,000 ton socker under första året, 350,000
ton under andra året samt 300,000 ton under vartdera av de tre därpå följande
åren. Samtidigt vidtogos vissa jämkningar nedåt i de exportmängder
för övriga länder, varom enighet förelegat vid Brysselkonferensen.
Jämkningarna synas framför allt lia drabbat Cuba samt i mindre
grad de europeiska sockerexporterande länderna.
Rörande betydelsen av de träffade överenskommelserna, vilka skulle antagas
av de olika industrierna samt även i en eller annan form underställas
vederbörande regeringar, innan överenskommelserna bleve bindande,
vore det ännu för tidigt att yttra sig. Det borde emellertid uppmärksammas,
att desamma i huvudsak avsåg''e endast en begränsning
av exporten. Härtill komrne, att do vidtagna begränsningarna i exportmängderna,
åtminstone i den mån de berörde den europeiska marknaden,
vore jämförelsevis små. Å andra sidan borde det betonas, att de
träffade överenskommelserna innebure ett steg i rätt riktning på deli enda
väg, som för närvarande syntes stå öppen för åstadkommande av en sanering
av sockermarknaden.
Förhållandena på den internationella sockermarknaden hava under det
gångna året medfört ytterligare prisfall å socker. Priskurantpriset i
Sverige å krossad melis (K. 5), som i början av 1930 var 31 ä 32 öre för
kilogram, har därefter, frånsett en tillfällig återhämtning under hösten,
oavbrutet fallit och utgör sedan slutet av november 1930 endast 26 öre
för kilogram. Det enligt de mellan sockerfabriksaktiebolagen och betodlarna
för åren 1927—1931 gällande betodlingskontrakten utgående grundpriset
för betor av 1930 års skörd, vilket uträknas på grund av krossmelisnoteringen
för tiden 1 februari 1930—31 januari 1931, kommer, så vitt
nu kan bedömas, att stanna vid ungefär 1 krona 78 öre för 100 kilogram
betor med 16 procent sockerhalt. Emellertid hava betodlarna genom beslut
av 1930 års riksdag under vissa villkor tillförsäkrats ett betpris av
2 kronor 45 öre för 100 kilogram sextonprocentiga betor, och utgår alltså
för 1930 års sockerbetsodling till odlarna ett tillägg av statsmedel till kontraktspriset
av ungefär (245 —178 =) 67 öre för 100 kilogram betor. Trots
att betarealen 1930, på grund av att en del odlare begagnat sin avtalsenliga
rätt till viss arealminskning, nedgått till 36,800 hektar mot 40,700 hektar
år 1927, då femårskontrakten ingingos, blev fjolårets inhemska betskörd
på grund av rekordartad avkastning per arealenhet synnerligen stor. Betskörden
1930 uppgick sålunda till 1,210,000 ton, varav 1,183,000 ton — allt i
runda tal — torde komma ifråga såsom berättigad till nyss nämnda tilläggspris.
Statsunderstödet för 1930 års betodling betingar alltså en kostnad av
37
Kungl. May.ts proposition Nr 42.
omkring 7,900,000 kronor. Det å riksstaten för budgetåret 1930/1931 för
ändamålet uppförda extra förslagsanslaget å 3,800,000 kronor kommer således,
till följd av prisfallet å socker samt 1930 års osedvanligt höga inhemska
skördeavkastning, att överskridas med imgefär 4,100,000 kronor.
Att med någon större grad av säkerhet bedöma den kommande utvecklingen
av världsmarknaden för socker är icke möjligt. De båda senaste
årens erfarenheter med oavbrutet prisfall och allt mer försämrat läge för
sockerproduktionen runt örn i världen hava jävat riktigheten av tidigare
gjorda antaganden örn krisens snart övergående natur. I motsats till vad
som förväntats, hava de genom bristande jämvikt mellan världsproduktion
och världskonsumtion förefintliga, redan förut mycket stora lagerbestånden
av socker i exportländerna under 1930 än ytterligare stegrats.
Uppenbart är, att detta förhållande verkar i hög grad pristryckande. Den
av 1929 års sockersakkunniga nu förebragta utredningen giver icke heller
vid handen, att ljusning i läget är att förvänta för det nya året. Emellertid
hava under den allra senaste tiden förhandlingar förts mellan de större
sockerproducenterna å världsmarknaden rörande en begränsning av sockerexporten.
Det slutliga resultatet härav låter sig ännu ej överblicka.
Då jag nu övergår till frågan örn utsikterna för den inhemska betodlingen
under 1931, kan jag beteckna läget såsom varande för odlingen i
stort sett lika allvarligt som i fjol. Prisläget är sämre än vid samma tid
förra året och framtidsutsikterna lika ovissa som då. Den i sockersakkunnigas
utredning och myndigheternas yttranden uttalade förmodan torde
vara riktig, att, därest betpriset för 1931 års odling icke genom statsunderstöd
förbättras, odlarna komma att i stor utsträckning begagna sin
kontraktsenliga rätt att till hälften minska sin betareal.
Av utredningen framgår vidare, att det betpris, som på grund av rådande
sockerpris skulle utgå enligt betodlingskontrakten, icke av odlarna anses
tillnärmelsevis täcka produktionskostnaderna, ävensom att samma betpris
måste betraktas såsom synnerligen ogynnsamt. Situationen är även i
det hänseendet likartad med fjolårets, att en väsentligt inskränkt betodling
kommer att medföra enahanda allvarliga olägenheter, icke minst med
hänsyn till de bortfallande arbetstillfällena, som förra året befarades skola
inträda vid utebliven statlig stödaktion. Då de omständigheter, som
föranledde 1930 års beslut om betodlingens stödjande, enligt min mening
fortfarande äro för handen, vill jag förorda, att staten lämnar sin
medverkan till uppehållande i viss omfattning av betodlingen 1931, det sista
år, varunder de nu gällande femåriga betodlingskontrakten äga giltighet.
Jämväl beträffande understödets form lärer anledning icke föreligga att
frångå den vid 1930 års riksdag efter ingående överväganden valda vägen
med anvisandet av särskilt anslag för ändamålet.
I fråga om understödets närmare anordnande må först erinras örn följande
av 1930 års riksdag angivna synpunkter och allmänna villkor beträffande
det då beslutade pristillägget. T syfte att icke minst av sociala
38
Kungl. Maj:ts proposition Nr 42.
skal förebygga alltför stark begränsning av betodlingen föreskrevs, att
odlare måste odla betor å minst 70 procent av den ursprungligen kontrakterade
arealen för att komma i åtnjutande av pristillägg. Med hänsyn
bland annat till de ovissa framtidsutsikterna å sockermarknaden lades stödaktionen
vidare så, att den ej skulle uppmuntra till odlingens utbredning,
och bestämdes för detta ändamål, att pristillägget ej finge utgivas för överodling.
Slutligen stadgades, att understödet skulle utgå i form av ett lika
stort pristilläggsbelopp för betor från hela arealen, varigenom bland annat
skulle vinnas, att icke från det allmännas sida gåves ett stadfästande av
ett i förhållande till de antagliga produktionskostnaderna så högt betpris,
som ifrågasatts för det lall, att prisbeloppet skulle utgå allenst för betor
från den del av den odlade arealen, som betodlarna ej vore skyldiga odla.
Enligt min mening har erfarenheterna från det gångna året icke givit anledning
att frångå de principer, som enligt vad nu nämnts lades till grund
för 1930 års stödaktion. Jag tillstyrker därför, att de nämnda allmänna
villkoren i huvudsak bibehållas, vilket alltså innebär, att jag icke funnit
anledning förorda införandet av det förändrade system för understöds utgående,
som avses i sockersakkunnigas såsom alternativ II här ovan betecknade
förslag med tilläggspris allenast för betor från den arealdel, som
odlarna ej äro skyldiga att odla.
Vid utformningen av de förenämnda villkoren torde emellertid i ett hänseende
en ändring böra ske. I anslutning till den nyss nämnda ståndpunkten,
att staten under rådande ovissa förhållanden ej bör uppmuntra
till sockerbetsodlingens utbredning, och under erinran, att 1930 års odling
omfattat sammanlagt ungefär 90 procent av den kontrakterade arealen,
anser jag i anslutning till vissa i remissyttrandena fällda uttalanden angående
arealfrågan, att pristillägg av statsmedel för 1931 års odling ej bör
utgå för mer än 90 procent av den av en var odlare kontrakterade arealen.
Utan att stödaktionens sociala syfte äventyras, ernås genom den föreslagna
ändringen, såsom jag senare närmare skall beröra, en säkrare grundval
för beräkning av statens kostnader för understödet.
Vad härefter angår den centrala frågan örn det betpris, till vars uppnående
staten bör lämna understöd, ansluter jag mig i huvudsak till 1929
års sockersakkunnigas härom under alternativ I uttalade, av flertalet myndigheter
biträdda uppfattning. Det av statsmedel utgående pristillägget
bör alltså, på sätt och av skäl som sockersakkunniga angivit, begränsas.
Av statsfinansiella hänsyn och för att i görligaste mån förebygga ett sådant
överskridande av för ändamålet anvisat anslag, som skett under innevarande
budgetår, är den nu tillstyrkta föreskriften örn pristilläggets maximering
av behovet påkallad. Vad angår den höjd, vartill pristillägget bör
begränsas, har jag efter övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter
stannat vid att föreslå ett belopp av 40 öre för 100 kilogram.
Därjämte bör, på sätt de sakkunniga föreslagit, pristillägg utgå endast i
39
Kungl. Maj:ts proposition Nr 42.
den mån, kontraktspriset för 100 kilogram sextonprocentiga betor understiger
2 kronor 40 öre.
I enlighet med vad jag sålunda tillstyrkt och i anslutning till de för
1930 års stödaktion utformade bestämmelser, torde följande grunder böra
gälla vid ett understödjande av 1931 års betodling.
1) För sockerbetor, som odlas under 1931 och levereras till sockerfabrik
under kampanjen 1931/1932, betalas genom vederbörande sockerfahriksaktiebolag
ett tilläggspris enligt följande bestämmelser.
2) Odlare, som före 1930 tecknat flerårigt betodlingskontrakt och jämlikt
detta under 1931 odlar betor på en areal, ej understigande 70 procent
och ej överstigande 90 procent av den i kontraktet ursprungligen tecknade
arealen (den ursprungliga arealen), erhåller tilläggspris för betor från hela
den sålunda odlade arealen.
Odlare med flerårskontrakt, som 1931 odlar betor på större areal än 90
procent av den ursprungliga arealen, erhåller här avsett av statsmedel utgående
tilläggspris endast för hetor från 90 procent av den ursprungliga
arealen, varvid iakttages, att den levererade betkvantiteten skall lika fördelas
å hela den odlade arealen.
Odlare med flerårskontrakt, som 1931 odlar betor på mindre areal än 70
procent av den ursprungliga arealen, är ej berättigad erhålla tilläggspris.
3) För odlare, som 1927, 1928 eller 1929 odlat betor enligt ettårigt kontrakt,
skall i tillämpliga delar gälla vad ovan under 2) sägs, därvid såsom
ursprunglig areal skall räknas den areal, nu avsedd odlare i medeltal odlat
under 1927 och 1928, eller, örn odling då ej ägt rum, den under 1929 odlade
arealen.
4) Därest odlare med kontraktsenlig rätt att obegränsat öka sin kontraktsenliga
areal enligt särskild skriftlig överenskommelse med vederbörande
sockerbolag under något av åren 1928 eller 1929 odlat betor å större
areal än den, som enligt förestående regler skulle räknas såsom ursprunglig
areal, må såsom ursprunglig areal anses den högsta areal, sådan odlare
odlat under 1927, 1928 eller 1929.
5) Tilläggspris utgår endast, därest det kontraktsenliga grundpriset för
100 kilogram sockerbetor med 16 procent sockerhalt understiger 2 kronor
40 öre, därvid tilläggspriset för 100 kilogram sextonprocentiga betor utgör
skillnaden mellan 2 kronor 40 öre och sagda grundpris, dock att tilläggspriset
i intet fall må utgå med högre belopp än 40 öre för 100 kilogram
betor.
6) Sockerfabriksaktiebolagen äga att under den tid, tilläggen av dem utbetalas,
successivt och i avräkning utfå statsmedel för ändamålet mot redovisningsskyldighet.
Senast den 15 mars 1932 avgiva bolagen slutredovisning.
Bolagen äro pliktiga tillhandahålla allt det material, som är erfor
derligt för statens kontroll av slutredovisningens riktighet.
40
Kungl. Maj:ts proposition Nr 42.
7) Det förutsättes, att sockerbolagen för 1931 av egna medel lämna betodlarna
visst ytterligare fraktbidrag i likhet med vad som skett för 1930.
Då förenämnda bestämmelser i de hänseenden, varom jag ovan ej särskilt
yttrat mig, i sak överensstämma med de grunder, som föreskrivits för
1930 års stödaktion, torde ytterligare motivering av bestämmelserna ej tarvas.
De närmare föreskrifter, som må vara erforderliga för anslagets användning,
torde Kungl. Majit böra äga meddela jämväl för 1931.
Vad slutligen beträffar frågan örn de antagliga kostnaderna för det av
mig ovan tillstyrkta statsunderstödet för 1931 års sockerbetsodling må framhållas,
att kostnaderna bero av dels pristilläggets höjd, dels storleken av den
betskörd, för vilken understöd skall utgå. Pristillägget har enligt det föregående
begränsats till 40 öre för 100 kilogram betor, vilket belopp här
förutsättes komma att utgå. Under erinran, att den understödsberättigade
betarealen enligt vad förut tillstyrkts för 1931 begränsats till högst 90 procent
av den kontrakterade, samt under antagande att en del betodlare i likhet
med vad fallet varit 1930 ej odla betor å hela den areal, för vilken understöd
må utgå, synes man för 1931 kunna räkna med en totalareal av
cirka 85 procent av den på kontrakten ursprungligen tecknade sammantagna
arealen. Den subventionsberättigade betskörden synes med denna
förutsättning kunna uppskattas till sannolikt i runt tal 950,000 ton. Med dessa
antaganden skulle totalkostnaden för stödaktionen uppgå till 3,800,000
kronor. Understrykas bör emellertid, att skörderesultatet varierar starkt
för olika år och att därför den verkliga skördens omfattning kan skilja sig
rätt avsevärt från nyss angivna uppskattning, med påföljd att jämväl
nämnda kostnadsbelopp i motsvarande mån ändras. Liksom för innevarande
budgetår torde anslaget därför böra för budgetåret 1931/1932 givas
förslagsanslags natur samt i enlighet med förenämnda beräkning uppföras
till belopp av 3,800,000 kronor.
Slutligen vill jag uttala den mening, att den enligt Kungl. Majits beslut
den 22 augusti 1930 igångsatta undersökning jämlikt den s. k. monopollagen
rörande sockerbolagen — vilken utredning ännu ej hunnit slutföras
— bör med grundlighet och skyndsamhet fullföljas. Jag förutsätter
jämväl, att frågan örn betodlingens och den härpå grundade sockerindustriens
inbördes förhållanden för tiden efter utgången av nu gällande
betodlingskontrakt i god tid upptages till erforderliga överväganden,
därvid spörsmålet örn den svenska sockernäringens möjligheter att i
fortsättningen kunna bestå utan extra ordinärt statsunderstöd givetvis bör
med största noggranhet undersökas.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen
att för utlämnande, i huvudsaklig överensstämmelse med av mig tillstyrkta
grunder, av visst tillägg till priset för 1931 års sockerbetsodling anvisa
för budgetåret 1931/1932 ett extra förslagsanslag av 3.800,000 kronor.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 42.
41
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall
samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.
Vid protokollet:
Rune Thygesen.
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 36 haft. (Nr V2.J
4
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1931:44 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för den inhemska sockerbetsodlingens uppehållande jämte i ämnet väckta motion a1 i texten
- BevJoU 1931:1 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående åtgärder för den inhemska sockerbetsodlingens uppehållande jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten