Sök i Ratio Lex

Angående bemyndigande tills vidare för Kungl. Majit att i vissa fall försälja fast egendom, vilken tillfallit allmänna arvsfonden eller ock kronan såsom danaarv

1931-01-23 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1931:47, Angående bemyndigande tills vidare för Kungl. Majit att i vissa fall försälja fast egendom, vilken tillfallit allmänna arvsfonden eller ock kronan såsom danaarv

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 47.

1

Nr 47.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående bemyndigande

tills vidare för Kungl. Majit att i vissa fall försälja fast egendom,

vilken tillfallit allmänna arvsfonden eller ock kronan

såsom danaarv; given Stockholms slott den 23 januari 1931.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Felix Hamrin.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 januari 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,

Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Hamrin, anmäler fråga örn

bemyndigande tills vidare för Kungl. Majit att i vissa fall försälja fast

egendom, som tillfallit allmänna arvsfonden eller som i danaarv tillfallit

kronan, samt anför:

I § 77 regeringsformen stadgas förhud för Konungen att utan riksdagens

samtycke genom försäljning, förpantning eller gåva eller på något

annat sätt avhända kronan kungsgårdar och kungsladugårdar med. dårlin

lydande hemman och lägenheter, kronoskog^1, parker och djurgårdar,

krono- och stallängar samt laxfisken och andra kronans fisken samt

kronans övriga lägenheter, vilka egendomar skola förvaltas efter de

grunder, riksdagen därom föreskriver.

Bihang till riksdagens protokoll 1031. 1 sami. H hafi. (Nr hl.)

Gällande bestämmelser

i

[råga om rätt

att försälja

kronan tillhörig

fast

egendom.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 47.

Från vad, på sätt nu återgåvits, regeringsformen föreskriver, hava

efterhand vissa undantag medgivits.

Sålunda medgav 1874 års riksdag — riksdagens skrivelse den 11 maj

1874, nr 63 — att sådana kronan tillhöriga, under kammarkollegii förvaltning

ställda och för statsverkets räkning utarrenderade hemman och

lägenheter, för vilka årliga arrendeavgiften icke överstege 200 riksdaler

och vilkas bibehållande åt kronan icke på grund av befintlig skogstillgång

eller av annan särskild anledning påkallades, finge försäljas; försäljningsmedlen

skulle användas till inköp av skogbärande eller till

skogsodling tjänlig mark. Härigenom skulle kronans fasta egendom

trots försäljning kunna bibehållas oförminskad.

Denna rättighet har sedermera utsträckts på grund av riksdagens skrivelser

den 20 maj 1879, nr 66, den 12 maj 1885, nr 35, den 14 juni 1887,

nr 7 B, den 7 mars 1888, nr 17, den 13 maj 1891, nr 77, och den 10 maj 1902,

nr 74. I enlighet härmed bär därefter intill den 1 juli 1929 Kungl.

Majit, under förutsättning att egendomens bibehållande åt kronan icke

på grund av befintlig skogstillgång eller av annan särskild anledning

påkallades, ägt förordna örn försäljning helt eller delvis av

a) sådan under domänstyrelsens förvaltning ställd och för statsverkets

räkning utarrenderad kronoegendom, vilken i årligt arrende lämnade

högst 600 kronor,

b) sådan kronoegendom, som ej varit för statsverkets räkning utarrenderad

men som uppenbarligen vore eller vid arrendeuppskattning funnes

vara av sådan beskaffenhet, att för densamma icke kunde påräknas högre

arrende än 600 kronor, samt

c) till inköpt skogsegendom hörande område, som utan olägenhet för

skogsskötsel!! ansåges kunna avyttras och uppenbarligen vore eller vid

arrendeuppskattning funnes vara sådant, att för detsamma icke kunde

påräknas högre arrende än 600 kronor.

Vidare har riksdagen genom skrivelse den 27 julli 1914, nr 92 B, medgivit,

att till statens domäners fond hörande kronoegendom, som utgjordes

av andel i en för flera fastigheter gemensam samfällighet och som uppenbarligen

vöre eller vid uppskattning funnes vara av sådan beskaffenhet,

att för densamma icke kunde vid försäljning påräknas högre köpeskilling

än 1,000 kronor, finge försäljas på sätt och under villkor, som av

Kungl. Majit i varje särskilt fall bestämdes.

Sedermera har riksdagen i skrivelse den 30 maj 1929, nr 242, i anledning

av proposition i ämnet i vissa hänseenden medgivit ytterligare utvidgning

av Kungl. Majits befogenhet att utan riksdagens hörande försälja

kronan tillhörig fast egendom.

Riksdagen medgav sålunda — med upphävande av de beslut, som

innefattades i riksdagens förenämnda skrivelser nr 63/1874, nr 66/1879,

nr 35/1885, nr 7/1887 B, nr 17/1888, nr 77/1891, nr 74/1902 och nr

92/1914 B — beträffande under domänstyrelsens förvaltning ställd, kronan

tillhörig fast egendom, vilken icke vore anslagen för visst ändamål

samt ej heller på grund av befintlig skogstillgång eller annan särskild

anledning borde bibehållas åt kronan, att, intill dess annorlunda

knnde vara beslutat, efter Kungl. Majits beprövande finge försäljas

a) egendom, vilken i årligt arrende lämnade högst 1,000 kronor eller,

där den ej vore av kronan för sig utarrenderad, vid verkställd uppskattning

funnes ej kunna lämna högre årligt arrende än lin sagts; samt

b) andel i en för flere fastigheter gemensam samfällighet, såframt

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 47,

andelen vid verkställd uppskattning funnes kunna betinga en köpeskilling

av högst 5,000 kronor.

Ytterligare medgav riksdagen för tiden intill den 1 januari 1931 i

fråga örn under domänstyrelsens förvaltning ställd, kronan tillhörig

fast egendom, att efter Kungl. Martts beprövande finge jämväl i annat

fall än ovan sagts försäljas

a) egendom eller del därav, såframt den avsåges att användas till

bildande av en eller flera egnaliemslägenheter eller till fullständigande

av jordbruk enligt vad i 11 § i de av riksdagen antagna grunderna för

försäljning i vissa fall av kronoegendom m. m. vore stadgat (11 § förordningen

den 6 juni 1929, nr 176, angående försäljning i vissa fall av

kronoegendom m. m.); samt

b) del av egendom, vilken återstode efter avskiljande av område för

ändamål, som under a) sägs, eller ock utan olägenhet kunde frånskiljas, såframt

delen i årligt arrende lämnade högst 1,000 kronor eller, där den

ej vore av kronan för sig utarrenderad, vid verkställd uppskattning funnes

ej kunna lämna högre årligt arrende än nu sagts.

Vad sålunda förordnats örn försäljning skulle äga motsvarande tilllämpning

i fråga örn upplåtelser under åborätt eller tomträtt.

Det år 1929 Kungl. Maj:t givna bemyndigandet, i den del detta gavs

att gälla tills vidare, avsåg huvudsakligen allenast att anpassa tidigare

meddelade beslut efter det förändrade penningvärdet. Bemyndigandet i

övrigt, som tillkom i syfte att främja bildandet av egnakemslägenheter,

var ämnat att i fortsättningen givas för ett år i sänder; 1930 års riksdag

har ock förnyat detta bemyndigande att gälla för år 1931; riksdagens

skrivelse den 29 mars 1930, nr 113.

De enligt tidigare riksdagsbeslut givna bemyndigandena för Kungl.

Majit att utan riksdagens hörande för varje särskilt fall försälja mindre

fastigheter under domänstyrelsens förvaltning synas i praxis hava

tillämpats jämväl i avseende å kronan såsom danaarv tillfallen fast

egendom. Denna praxis, som jämväl godtagits i rättsdoktrinen (se Winroth:

Svensk civilrätt V, s. 287; jfr Lindhagen och Lind: Den nya arvslagen

m. m. s. 211), har ansetts äga stöd i de förut anmärkta riksdagsskrivelserna

av den 11 maj 1874, den 12 maj 1885 och den 10 maj

1902. Den förra skrivelsen avsåg under kammarkollegii förvaltning

och för statsverkets räkning utarrenderad fast egendom, alltså jämväl

kronan i danaarv tillfallen fast egendom. Kammarkollegium omhänderhade

vid denna tid förvaltningen av den kronans fasta egendom,

som ej med stadgad åborätt innehades eller var till visst statsändamål

anslagen och till följd därav var antingen till omedelbart begagnande

upplåten eller ställd under särskild ämbetsmyndighets vård. Kammarkollegii

nämnda befattning med förvaltningen av kronans jordbruksdomäner

överflyttades emellertid fr. o. m. år 1883 till den då inrättado

domänstyrelsen. Kammarkollegium bibehölls dock vid befattningen

med kronan i danaarv tillfallen egendom. Av riksdagen efter

sistnämnda år i ämnet givna bemyndigande!! hava omfattat allenast kronan

tillhörig, under domänstyrelsens förvaltning ställd fast egendom.

Genom förutberörda riksdagsskrivelser av den 12 maj 1885 och dea 10 maj

1902 utvidgades den Kungl. Majit tillagda rätten att utan riksdagens

hörande försälja förut utarrenderad kronoegendom till att omfatta

jämväl sådan kronan tillhörig fast egendom, som ej varit för stats

s. 4 Kontrollera mot PDF

Gällande bestämmelser

rörande försäljning

av fast

egendom, som

tillfallit allmänna

arvsfonden.

4 Kungl. Majlis proposition Nr 47.

verkets läkning utarrenderad. Efter de mera preciserade beslut i fråga

om befogenhet för Kungl. Majit att utan riksdagens börande i varje särskilt

fall sälja kronan tillhörig fast egendom, som fattades vid 1929 års

riksdag, har nu berörda praxis i fråga örn försäljning av kronan såsom

danaarv tillfallen fast egendom ansetts ej vidare böra tillämpas.

Enligt lagen den 8 juni 1928 örn arv skall numera, där jämlikt nämnda

lag annan arvinge ej finnes, arvet tillfalla en fond, benämnd allmänna

arvsfonden.

^Beträffande egendom, som i arv tillfallit nämnda fond, hemställde

Kungl. Majit i den i ämnet till riksdagen avlåtna propositionen (se

förslaget till lag örn allmänna arvsfonden) i anslutning till vad

lagberedningen föreslagit, att sådan egendom skulle, oavsett örn

den var av lös eller fast natur, av boutredningsmannen försäljas

å offentlig auktion, där ej kammaradvokatfiskalsämbetet efter framställning

från boutredningsmannen annat medgåve. Hade egendom,

som ej utgjordes av penningar, genom gåva eller testamente tillfallit

fonden, skulle, så framt ej vid gåvan eller genom testamentet annat särskilt

föreskrivits, lämplig person förordnas att omhändertaga och försälja

egendomen och skulle i avseende å honom gälla vad örn boutredningsman

vore stadgat.

Förslaget blev i denna del av första lagutskottet tillstyrkt.

I en vid utlåtandet fogad reservation hemställdes emellertid, att beslut

örn försäljning av fast egendom skulle träffas av Konung och riksdag.

Härvidlag anfördes: Samtycke till försäljning kunde lämnas antingen

så att riksdagen för varje fall, efter framställning av Kungl. Majit, lämnade

medgivande till försäljning av en viss bestämd fastighet, eller så

att riksdagen gåve Kungl. Majit ett generellt bemyndigande att försälja

fastighet av visst slag. Sålunda bemyndigades Kungl. Majit ärligen

att, utan riksdagens hörande i varje särskilt fall, förordna örn

avstående av mark för expropriationsändamål. Ett generellt bemyndigande,

som ej inskränkts att avse viss tid, hade givits år 1902 beträffande

kronan tillhöriga jordbruksfastigheter ävensom inägojord, hörande

till för statsverkets räkning inköpta skogsegendomar, där den till försäljning

ifrågasatta egendomen icke gåve högre arrende än 600 kronor

per år. Riksdagens i grundlagen fastslagna medverkan, då fråga vöre

om försäljning av statens fasta egendom, borde icke utan starka skäl

uppgivas. Sådana skäl hade ingen ens sökt påstå föreligga i detta fall.

Väl kunde det måhända visa sig nödigt och lämpligt av ekonomiska eller

andra skäl att låta vissa statsinstitutioner, t. ex. de affärsdrivande verken,

få en viss befogenhet i förevarande avseende. För försäljning av fast

egendom borde dock nu som hittills i princip fordras gemensamt beslut

av Konung och riksdag. Däremot borde senare övervägas, huruvida icke

av praktiska skäl i fråga örn ärvd fast egendom bordo på Konungen överlåtas

samma rätt till försäljning, som ovan nämnts örn jordbruksfastigheter.

Första kammaren biföll Kungl. Majits förslag, varemot andra kammaren

biträdde den förut återgivna reservationen.

I enlighet med ett av första lagutskottet därefter utarbetat sammanjämkningsförslag,

som av båda kamrarna biträddes, erhöll 8 § i lagen

den 8 juni 1928 örn allmänna arvsfonden sin nuvarande lydelse, enligt

Ailken örn försäljning av fast egendom, som i arv tillfallit allmänna

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t8 proposition Nr 47. 5

arvsfonden, gäller vad med avseende å kronans lasta egendom i allmänhet

är stadgat. Vad sålunda föreskrivits skall, jämlikt 10 § i lagen, även

gälla beträffande fast egendom, som tillfallit fonden genom gåva eller

testamente; har vid gåvan eller genom testamentet lämnats särskilda

föreskrifter, skola dock dessa lända till efterrättelse.

I en inom finansdepartementet utarbetad P. M. med förslag till bemyndigande

för Kungl. Majit att i vissa fall försälja fast egendom, som

tillfallit allmänna arvsfonden eller som i danaarv tillfallit kronan, kar

efter en redogörelse för i det föregående återgivna bestämmelser anförts

följande.

Vid tiden för tillkomsten av 1928 års lag örn allmänna arvsfonden

tillämpades i avseende å försäljning av fast egendom, som i

danaarv tillfallit kronan, den praxis att Kungl. Maj:t — under de

förutsättningar, som i fråga örn försäljning av kronan tillhörig fast

egendom, ställd under domänstyrelsens förvaltning, funnes angivna i

riksdagens förut omförmälda skrivelse av den 10 maj 1902 — ägde utan

riksdagens hörande i varje särskilt fall besluta örn försäljning av sådan

egendom. Riksdagen syntes ock vid det slutliga utformandet av 8 § i

lagen örn allmänna arvsfonden hava utgått från att samma befogenhet

borde tillkomma Kungl. Majit beträffande försäljning av allmänna arvsfonden

tillfallen fast egendom som i fråga om kronan tillhörig, under

domänstyrelsens förvaltning ställd fast egendom. Emellertid hade tidigare

tillämpad ordning, enligt vilken Kungl. Majit utan riksdagens hörande

försålt mindre fastigheter, som tillfallit kronan i danaarv, ansetts

böra upphöra. Till följd därav hade ock beträffande allmänna arvsfonden

tillhörig fast egendom funnits erforderligt att till riksdagen hänskjuta

frågor örn försäljning av sådan egendom oberoende av dennas

värde. Att en dylik ordning vore förenad med betydande olägenheter

läge i öppen dag. Framför allt vållade riksdagens medverkan

tidsutdräkt med ärendenas slutliga avgörande. Det fördröjande

av ett dylikt ärendes avgörande, som härav kunde uppstå, kunde

bliva betydande. Under tiden kunde fonden gå miste örn fördelaktiga

köpeanbud. Vederbörande boutredningsman ålåge att i avbidan

på egendomens försäljning för arvsfondens räkning under redovisningsskyldighet

inför advokatfiskalsämbetet i kammarkollegium förvalta

fast egendom, som tillfallit fonden i arv eller genom gåva eller testamente,

i do två senare fallen i den mån vid gåvan eller testamentet knut

na villkor ej annat föranledde. En dylik förvaltning borde i allmänhet

icke fortgå under längre tid; den vore städse förenad med besvär och i

regel ej ägnad att möjliggöra en tillfredsställande ekonomisk drift av

fastigheten. De olägenheter, som nu antytts, hade ock redan givit sig

till känna. Det torde därför såväl för att möjliggöra försäljning på mest

fördelaktiga villkor som för att förekomma mindro ekonomisk skötsel

av allmänna arvsfondens fasta egendom få anses önskvärt, att Kungl.

Inom finansdepartementet

utarbetad

promemoria.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 47.

Majit i fråga om försäljning av dylik fast egendom hade fria liander i

de fall, där så lämpligen ansåges kunna ske.

Då beträffande fast egendom, ställd under domänstyrelsens vård, riksdagen

lämnat Kungl. Majit bemyndigande att intill dess annorlunda

kunde varda beslutat försälja sådan egendom, vilken i årligt arrende

lämnade högst 1,000 kronor, eller där den ej vore av kronan för sig utarrenderad

vid verkställd uppskattning funnes ej kunna lämna högre årligt

arrende, syntes betänkligheter ej böra möta mot att Kungl. Majit

erhölle motsvarande befogenhet jämväl beträffande mindre fastigheter,

som tillfallit allmänna arvsfonden. Härvid torde nian dock, vid bestämmande

av de fastigheter, som skulle inbegripas under ett av riksdagen

i ämnet givet bemyndigande, ej lämpligen kunna — såsom i avseende å

domänstyrelsens fastigheter, vilka merendels under tiden närmast före

försäljningen varit utarrenderade — utgå från fastighetens arrendevärde;

man torde i stället beträffande dessa fastigheter böra lägga det senast

fastställda taxeringsvärdet till grund för bedömandet. Ett dylikt

bemyndigande syntes sålunda böra omfatta fastighet såväl å landet som

i stad med ett åsatt taxeringsvärde av högst 20,000 kronor. Funnes särskilt

taxeringsvärde ej åsatt, syntes i stället för taxeringsvärdet en av

två gode män verkställd värdering av fastigheten böra bliva normgivande.

Bemyndigandet torde —-.i likhet med Arnd som gällde fast egendom

ställd under domänstyrelsens vård — jämväl böra gälla andel i samfällighet

gemensam för flera fastigheter, så framt andelen vid verkställd uppskattning

funnes kunna betinga en köpeskilling av högst 5,000 kronor,

ävensom upplåtelser under åbo- och tomträtt.

Däremot syntes det ej vara av verkligt behov påkallat att å allmänna

arvsfondens fasta egendom bringa i tillämpning förberörda, år 1929 nytillkomna

särskilda bemyndigande för Kungl. Majit att, utan riksdagens

börande i varje särskilt fall, oberoende av egendomens värde till egnahemslägenheter

försälja under domänstyrelsens vård ställd fast egendom.

Skulle det bemyndigande för Kungl. Majit att i viss omfattning försälja

fast egendom, som för närvarande gällde sådan egendom under domänstyrelsens

vård, på sätt i det föregående föreslagits, jämväl erhålla

tillämplighet beträffande allmänna arvsfondens fasta egendom, syntes

kunna ifrågasättas att samtidigt utsträcka bemyndigandet jämväl till

andra kategorier av kronans fasta egendom — exempelvis sådan egendom,

som stöde under tullverkets och försvarsväsendets vård —- därest egendomens

taxeringsvärde ej överstege 20,000 kronor. Frågan härom syntes

förtjänt av vidare övervägande. Under det nu ifrågasatta bemyndigandet

syntes dock allenast böra inbegripas — utöver fast egendom, som tillfallit

allmänna arvsfonden — fast egendom, som i danaarv tillfallit kronan.

I anslutning till vad nu anförts torde beträffande sådan fast egen
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 47.

dom, som i arv tillfallit allmänna arvsfonden eller som i danaarv tillfallit

kronan, riksdagens medgivande böra utverkas därtill att, intill dess

annorlunda kunde varda beslutat, efter Kungl. Maj:ts beprövande finge

försäljas

a) egendom, vars senast fastställda taxeringsvärde uppginge till högst

20,000 kronor eller som, i'' fall där särskilt taxeringsvärde ej funnes egendomen

åsatt, vid av två gode män verkställd uppskattning funnes ej uppgå

till högre värde; och

b) andel i en för flera fastigheter gemensam samfällighet, så framt andelen

vid verkställd uppskattning funnes kunna betinga en köpeskilling

av högst 5,0ÖÖ kronor.

Vad nu sagts borde jämväl gälla i fråga örn fast egendom, som genom

gåva eller testamente tillfallit fonden, dock att, örn vid gåvan eller testamentet

lämuats särskilda föreskrifter, dessa skulle lända till efterrättelse.

Vad sålunda förordnats örn försäljning av fast egendom borde äga motsvarande

tillämpning i fråga örn upplåtelser under åborätt eller tomträtt.

Över det i promemorian framställda förslaget hava utlåtanden avgivits

av kammarkollegium och statskontoret. Kammarkollegium har anbefallt

advokatfiskalsämbetet vid kollegiet att över förslaget avgiva

yttrande och har advokatfiskalsämbetet till åtlydnad härav anfört bland

annat:

Advokatfiskalsämbetet funne den för närvarande tillämpade ordningen

vid försäljning av sådan fast egendom, varom i förslaget vore fråga, förbunden

med så stora olägenheter, att en ändring finge anses vara av verkligt

behov påkallad. Det kunde inträffa, att försäljning av en fastighet,

som utgjorde danaarv eller som i arv tillfallit allmänna arvsfonden, måste

enbart på grund av den nu gällande ordningen uppskjutas i månader,

kanske ett år. Detta innebure — förutom risk för kronan eller fonden att

gå miste örn förmånliga köpeanbud—''Större besvär och därigenom större

kostnader för det allmänna för egendomens förvaltning, än som eljest varit

nödigt. Ämbetet tillstyrkte därför i huvudsak förslaget såsom väl motiverat.

I fråga örn utformningen av förslaget framställde emellertid ämbetet

en erinran. Enligt förslaget ägde Kungl. Majit utan riksdagens

medgivande förordna örn försäljning av sådan fast egendom, varom i förslaget

vore fråga, därest egendomens senast fastställda taxeringsvärde

uppginge till högst 20,000 kronor eller, där särskilt taxeringsvärde ej

funnes egendomen åsatt, vid av två gode män verkställd uppskattning

funnes ej uppgå till högre värde. Det för sistberörda fall uppställda villkoret,

att uppskattningen skulle verkställas av två gode män, ansåge ämbetet

ej böra uppställas. Allmänna arvsfonden tillfallen fastighet kunde

nämligen liksom fastighet, vilken såsom danaarv tillkomme kronan,

vara av förhållandevis obetydligt värde — exempelvis 100 å 200 kronor.

1 sådant fall torde uppskattning, verkställd av endast en person t. ex. domänintendent,

landsfiskal eller annan lämplig person, vara tillfyllest. Ät

Kungl. Majit borde överlåtas prövningen av frågan, huruvida i det särskilda

fallet den verkställda uppskattningen varit i förevarande hänseende

1 illfredsställande.

Advokatfiskalsämbetet

vid kammarkollegium.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Kammar
kollpgium.

Statskontoret.

Departements
chefen,

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 47.

Advokatfiskalsämbetet hemställde, att Kungl. Maj:ts befogenhet beträffande

fast egendom, som tillfallit allmänna arvsfonden eller i danaarv

tillfallit kronan, borde gälla de fall, som funnes i den remitterade promemorian

upptagna; i fråga örn sättet för åsättande av värde å egendom,

därå särskilt taxeringsvärde ej funnes åsatt, borde dock den ändring vidtagas,

som föranleddes av vad advokatfiskalsämbetet anfört.

Kammarkollegium har anslutit sig till vad advokatfiskalsämbetet hemställt

samt anfört:

För det säkerligen tämligen sällsynta fall, att taxeringsvärde saknades,

torde Kungl. Maj:t av det vid bouppteckningen efter arvlåtaren eller

testamentsgivaren åsätta värdet kunna hämta erforderlig ledning för bestämmande

av huruvida fastighetens värde överstege 20,000 respektive

5,000 kronor. Skulle arvsfonden någon gång i gåva erhålla fast egendom

utan åsatt taxeringsvärde, torde Kungl. Majit lämpligen i det särskilda

fallet vilja föreskriva på Arnd sätt värderingen skulle ske.

Statskontoret har ej funnit anledning till erinran mot förslaget.

Jag delar den uppfattning, som kommit till uttryck dels i den till ämbetsverken

remitterade promemorian, dels ock i vad från kammarkollegium

anförts rörande de olägenheter, vilka äro förenade med för närvarande

gällande ordning i fråga örn försäljning av fast egendom, som tillfallit

allmänna arvsfonden. Så\7äl för att möjliggöra försäljning på mest

fördelaktiga villkor som ock för att förekomma mindre ekonomisk skötsel

a\r sådan fast egendom synes det alltså önskvärt, att Kungl. Majit a\r

riksdagen erhåller bemyndigande att utan riksdagens hörande i varje

särskilt fall avyttra dylik fast egendom av jämförelsevis mindre värde.

Då vad i promemorian anförts örn önskvärdheten av ett dylikt bemyndigande,

så vitt angår fast egendom, som i arv, gåva eller testamente

tillfallit allmänna arvsfonden, jämväl äger tillämpning i avseende å

fast egendom, som i danaarv tillfallit kronan, torde — även örn dylika

fall hädanefter kunna förväntas jämförelsevis sällan förekomma — de

ifrågasatta bestämmelserna böra gälla jämväl beträffande sådan fast

egendom.

Jag ansluter mig alltså i princip till det i promemorian framlagda förslaget.

I fråga örn förslagets utformning, torde emellertid, i anslutning till

\7ad från kammarkollegium anmärkts, i förslaget böra göras den ändringen,

att örn särskilt taxeringsvärde ej finnes åsatt egendom, som på förut nämnt

sätt tillfaller allmänna arvsfonden eller kronan, egendomen ej ovillkorligen

skall värderas av två gode män. Egendomen kan nämligen mången

gång vara av så obetydligt värde, att en dylik värdering ställer sig allt

för kostsam. I regel torde, där taxeringsvärde ej finnes åsatt, erforderlig

ledning kunna hämtas ur bouppteckningen efter arvlåtaren, givaren

eller testator. Lämpligast synes Arnida att, på sätt kammarkollegium

föreslagit, åt Kungl. Majit överlåtes att, för det fall att taxeringsA7ärde

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 47.

ej finnes åsatt egendom, som i arv, gåva eller testamente tillfallit allmänna

arvsfonden eller i danaarv tillfallit kronan, föreskriva på vad

sätt egendomens värde skall utrönas. — Några bestämmelser med avseende

å åborätt och tomträtt torde ej erfordras i här förevarande sammanhang.

På grund av vad nu anförts hemställer jag, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen

I) att beträffande sådan fast egendom, vilken tillfallit kronan såsom

danaarv eller i arv tillfallit allmänna arvsfonden, medgiva att, intill dess

annorlunda kan varda beslutat, efter Kungl. Majits beprövande må försäljas
a)

egendom, vars senast fastställda taxeringsvärde uppgår till högst

20,000 kronor eller som, där särskilt taxeringsvärde ej finnes åsatt, vid

verkställd uppskattning finnes ej kunna betinga högre köpeskilling; och

b) andel i en för flera fastigheter gemensam samfällighet, så framt andelen

vid verkställd uppskattning finnes kunna betinga en köpeskilling

av högst 5,000 kronor;

II) att vad sålunda sagts i fråga örn försäljning av fast egendom,

som i arv tillfallit allmänna arvsfonden, skall gälla jämväl beträffande

fast egendom, som tillfallit arvsfonden genom gåva eller testamente,

dock att örn vid gåvan eller genom testamentet lämnats särskilda föreskrifter,

dessa skola lända till efterrättelse.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall

samt förordnar, att proposition av den lydelse,

bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till

riksdagen.

Ur protokollet:

R. Borgström.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. il höft.

(Nr il.)

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1931:64 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande tills vidare för Kungl. Maj:t att i vissa fall försälja fast egendom, vil s. 12 i texten
  2. JoU 1931:16 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande tills vidare för Kungl. Maj:t att i vissa fall försälja fast egendom, vilken tillfallit s. 1 i texten