Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om upplagshus och upplagsbevis

1931-02-06 · 37 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 36 av 37 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1931:67, Med förslag till lag om upplagshus och upplagsbevis

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

1

Nr 67.

Kwngl. Marits proposition till riksdagen med förslag till lag om

upplagshus och upplagsbevis: given Stockholms slott

den 6 februari 1931.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag örn upplagshus och upplagsbevis.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. Gärde.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 57 haft. {Nr 07 68.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 67.

Förslag

till

Lag

om upplagshus och upplagsbevis.

Härigenom förordnas som följer:

Om inrättande av upplagshus och om rörelsens drivande.

1 §.

Upplagshus med rätt för dess innehavare att å upplagd vara utfärda upplagsbevis

med eller utan upplagspantbevis (warrant) må, förutom av staten, med

Konungens tillstånd inrättas av kommun, bolag, ekonomisk förening eller

enskild man, där betryggande säkerhet förefinnes för fullgörande av vad

enligt denna lag åligger den, som driver upplagshusrörelse, samt binder icke

möter av hänsyn till det allmänna. Konungen bestämmer de villkor, som

må erfordras för tillståndets åtnjutande.

Den, som erhållit sådant tillstånd, kallas i denna lag upplagshållare, och den,

som lämnar vara till uppläggning, benämnes uppläggare.

2 §.

Tillstånd, varom i 1 § sägs, må icke överlåtas utan Konungens medgivande.

Avlider upplagshållare eller försättes han i konkurs, må rörelsen för boets

räkning drivas under tre månader från dödsfallet eller, vid konkurs, från

det beslut örn egendomsavträde meddelades. Konungen äger medgiva förlängning

av denna tid, i den mån det kräves för en ändamålsenlig utredning

av boet.

3 §■

För upplagshus skall upprättas reglemente. Reglementet, vartill förslag skall

fogas vid ansökan örn tillstånd att inrätta upplagshus, stadfästes av Konungen

efter prövning av dess överensstämmelse med denna lag samt lag och författningar

i övrigt. Reglementet skall innefatta bestämmelser angående:

1. den firma, under vilken rörelsen utövas;

2. det ställe, där rörelsen drives;

3. de varor, som mottagas till uppläggning;

4. huruvida upplagshållaren äger förbehålla sig att i stället för mottagen

vara utlämna lika myckenhet av samma art och beskaffenhet (samlagring) ;

5. formen för upplagsbevis och upplagspantbevis;

6. huruvida och mot vilka faror upplagd vara utan särskilt avtal försäkras

av upplagshållaren;

7. i vad mån upplagshållaren är skyldig att, utöver vad örn bokföring och

i 7 § örn register är stadgat, över rörelsen föra särskilda anteckningar.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

3

De närmare föreskrifter, som utöver vad reglementet innehåller eller Konungen

eljest förordnat må erfordras angående ordningen för upplagshusrörelsen,

fastställas av kommerskollegium.

Upplagshållaren skall genom anslag eller annorledes hålla reglementet tillgängligt

å lokal i upplagshuset, där allmänheten betjänas.

4 §.

Avgift för förvaring av upplagda varor skall utgå enligt taxa. Taxan bestämmes

av upplagshållaren men skall, innan den ma tillämpas, ingivas till

kommerskollegium och göras tillgänglig, såsom örn reglemente stadgas.

Ändring av taxan, som innebär höjning av avgift, må ej träda i kraft, förrän

en månad förflutit sedan den sålunda offentliggjorts.

5 §.

Sker ändring i reglementet eller taxan, må ändringen ej utan uppläggarens

samtycke mot honom tillämpas under tid, som för uppläggningen är bestämd

i avtalet.

6 §.

Upplagshållare må icke giva försträckning mot säkerhet av upplagd vara,

ej heller idka handel med sådana varor, som av honom mottagas till uppläggning.

7 §.

över upplagda varor skall upplagshållaren föra särskilt register, örn sättet

för dettas förande må bestämmas i reglementet.

Om rättsförhållandet mellan upplagshållare och uppläggare.

8 §.

Finnes, då vara mottages till uppläggning, fel eller brist i varan, eller

yppas sedermera fel eller brist däri, skall upplagshållaren underrätta uppläggaren

därom. Försummar upplagshållaren att giva sådan underrättelse

utan oskäligt uppehåll efter det han märkt eller, vid undersökning i den omfattning

som med hänsyn till varans art och omständigheterna i övrigt kunnat

fordras av honom, bort märka felet eller bristen, vare han pliktig att ersätta

den skada, som uppkommer genom underrättelsens uteblivande.

9 §•

Vara, som mottages till uppläggning, skall hållas avskild från annat gods,

dock att örn samlagring är uttryckligen överenskommen eller eljest må anses

avtalad, olika uppläggares varor av samma art och beskaffenhet kunna tillsammans

uppläggas.

Hava olika uppläggares varor samlagrats, åge uppläggarna del i det upplagda

envar i förhållande till vad han lämnat till uppläggning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

10 §.

Uppläggare är på grund av uppläggningsavtalet berättigad att besiktiga

varan, att därav taga prov och att, där fråga ej är om samlagring, föranstalta

om nödiga åtgärder för varans bevarande.

Örn sättet för utövande av dessa befogenheter må bestämmas i reglementet.

11 §•

Efter det vara mottagits till uppläggning och till dess den avlämnats skall

upplagshållaren hava noggrann vård om varan samt i övrigt iakttaga uppläggarens

intresse.

För skada, som genom fel eller försummelse i tjänsten åstadkommes av

någon, vilken på uppdrag av upplagshållaren utför arbete för denne, vare upplagshållaren

ansvarig.

12 §.

Förkommer, minskas eller skadas vara, medan den är under upplagshållarens

vård, vare han därför ansvarig, där det ej må antagas, att förlusten,

minskningen eller skadan orsakats av omständighet, som ej kan tillräknas

honom såsom fel eller försummelse.

Lämnas till uppläggning vara, som fordrar särskild vård, skall sådant uppgivas

för upplagshållaren. Försummas det, må ersättning ej fordras för förlust,

minskning eller skada, som icke utan sådan vård kunnat avvändas.

13 §.

Vill den, som uttager vara, lala å minskning eller skada, give han upplagshållaren

meddelande därom utan oskäligt uppehåll efter det han märkt eller

bort märka minskningen eller skadan. Försummas det, vare han sin talan

förlustig, där ej upplagshållaren förfarit svikligen eller visat grov vårdslöshet.

Har den, till vilken varan skall avlämnas, ej inom ett år efter avlämnandet

eller, örn varan förkommit, från det han fick kunskap därom anhängiggjort

talan örn ersättning för förlust, minskning eller skada, havé sin rätt därtill

förlorat, utan så är att upplagshållaren förfarit svikligen.

14 §.

Giver uppläggare oriktiga eller ofullständiga uppgifter örn vara, som lärn,

nas till uppläggning, och kan detta tillräknas honom såsom fel eller försummelse,

svare uppläggaren för skada, som därigenom tillskyndas annan.

15 §.

Avgift och annat vederlag för uppläggning skola gäldas senast då varan

helt eller delvis uttages.

Utgift, för vilken upplagshållaren haft fog och som ej kan anses gottgjord

genom det vederlag han äger uppbära, skall gäldas vid anfordran.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. ®''

16 §.

Upplagshållare, som i anledning av avtal om uppläggning av vara Ilar fordringsrätt

hos uppläggaren, äge i varan panträtt till säkerhet för sådan fordran,

såvida upplagshållaren själv eller geijom annan är i besittning av varan eller

av konossement eller, beträffande vara som är under befordring ä järnväg, av

fraktsedelsdubblett därå.

17 §.

När den fordran, varför vara utgör pant, förfaller till betalning, äge upplagshållaren

låta sälja så mycket av varan, att, utom kostnaderna, fordringen

därmed betäckes. Finnes varan vid besiktning av ojäviga, sakkunniga män

utsatt för förskämning eller snar förstörelse eller fordra alltför kostsam vard,

må den, såvitt upplagshållarens säkerhet eljest skulle äventyras, säljas ändå

att fordringen icke är till betalning förfallen.

Försäljning, varom nu sagts, må ej äga rum annorledes än å offentlig auktion.

Det åligger upplagshållaren att, där så ske kan, i god tid före försäljningen

ej mindre anmana uppläggaren att erlägga betalning för fordringen,

vid äventyr att varan eljest kommer att säljas, än även giva honom ^underrättelse

örn tid och plats för auktionen. Inlämnas försändelse, innehållande

sådan anmaning eller underrättelse, för befordran med post eller telegraf, eller

avsändes den eljest på ändamålsenligt sätt, må ej den omständigheten, att försändelsen

försenas eller icke kommer fram, föranleda därtill att upplagshållaren

icke anses hava fullgjort vad honom åligger.

18 §.

Uttages icke vara på den i avtalet bestämda tiden eller, om tid ej däri är

bestämd och sex månader förflutit efter uppläggningen, inom en månad från

det anmaning därefter skett, äge upplagshållaren sälja varan.. Vad i 17 §

andra stycket sägs skall i sådant fall äga motsvarande tillämpning.

Kan ej försäljning sålunda ske, eller är det uppenbart, att de med försäljningen

förenade kostnaderna ej skulle kunna utgå ur köpeskillingen, äge upplagshållaren

bortskaffa varan.

19 §.

Örn vara uttages före den avtalade tidens utgång, äge upplagshållaren rätt

till ersättning för den förlust, han därigenom lider.

Om upplagsbevis och upplagspantbevis.

Allmänna bestämmelser.

20 §.

Sedan vara mottagits till uppläggning, vare upplagshållaren pliktig att, när

uppläggaren det begär och enligt dennes val, utfärda upplagsbevis med eller

utan upplagspantbevis.

Den, som innehar upplagsbevis utan upplagspantbevis, äge mot bevisets återställande

bekomma upplagsbevis med upplagspantbevis.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majlis proposition nr 67.

21 §.

Bevisen skola innehålla, förutom beteckningen upplagsbevis eller upplagspantbevis

samt tid och ort för utfärdandet och utfärdarens underskrift, uppgift

såväl å upplagshuset, med utsättande att upplagshållaren innehar sådant

tillstånd, varom i 1 § sägs, som å varans art, dess vikt, mått eller stycketal

samt till vem den skall avlämnas. Tillika skall i upplagsbevis angivas,

huruvida det utfärdats med eller utan upplagspantbevis.

Där sadant fordras, skall i bevisen jämväl angivas uppläggaren, det för

uppläggningen utgående vederlaget, övriga för uppläggningen avtalade villkor,

uppläggningstiden där denna är bestämd, huru varan är märkt, örn och mot

vilka faror varan försäkrats samt huruvida tullbehandling underkastad vara

är förtullad eller oförtullad, så ock, vid samlagring, varans beskaffenhet.

Upplagshållaren åge anmärka, att uppgift är uppläggarens eller att dess

riktighet är upplagshållaren okänd, eller göra annat sådant förbehåll beträffande

uppgift av uppläggaren, vars riktighet han skäligen icke må anses pliktig

att undersöka.

22 §.

Upplagsbevis och upplagspantbevis må ställas till viss man, till viss man

eller order eller till innehavaren. Ända att sådant bevis är ställt till viss man,

skall det gälla såsom orderbevis, där ej utfärdaren genom orden »icke till

order» eller dylikt gjort förbehåll mot överlåtelse.

23 §.

Den, som företer upplagsbevis eller upplagspantbevis och genom innehållet

av dess text eller, vid orderbevis, genom behörigen sammanhängande och till

honom fortgående följd av överlåtelser (indossament) eller genom överlåtelse

in blanco framträder såsom rätt innehavare av beviset, är på grund därav

behörig att göra gällande den rätt, som för innehavaren grundas å beviset.

24 §.

Har någon med sadan åtkomst, varom i 23 § sägs, fått upplagsbevis eller

upplagspantbevis i händer, vare han ej pliktig att utlämna beviset till den, för

vilken det förkommit, med mindre det visas att han vid dess förvärvande icke

var i god tro.

25 §.

Upplagsbevis och upplagspantbevis bestämma rättsförhållandet mellan upplagshållaren

och innehavaren av sådant bevis. Upplagshållaren åge dock,

ehuru fordringen ej framgår av beviset, för tiden efter dess utfärdande kräva

i taxan bestämd avgift för varans förvaring samt ersättning för utgift, till

vilken han varit befogad utan särskilt uppdrag.

Förbehåll angående vederlag eller ersättning för utgift, som belöper å tiden

före utfärdandet av upplagsbevis med eller utan upplagspantbevis, må ej åberopas

mot innehavaren av sadant bevis, med mindre det utvisar att fordringen

är ogulden. Ej heller gälle mot honom panträtt i varan för sådan fordran.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

7

26 §.

Har upplagshållare före utfärdandet av upplagsbevis eller upplagspantbevis

insett eller nied användande av vanlig uppmärksamhet kunnat inse, att

uppgift i beviset, som lämnats av uppläggaren, var oriktig, vare upplagshållaren,

ändå att han gjort förbehåll som i 21 § tredje stycket sågs, ej fri

från ansvarighet, med mindre i beviset upptagits särskild anmärkning om uppgiftens

oriktighet. .

Där upplagshållaren före utfärdandet av upplagsbevis eller upplagspantbevis

utrönt eller med användande av vanlig uppmärksamhet kunnat utröna

skada å varan eller brist med avseende å dess förpackning, må skadau eller

bristen ej åberopas till hans fritagande från ansvarighet, med mindre den anmärkts

i beviset.

27 §.

Har upplagsbevis utfärdats, må förbehåll, varigenom göres inskränkning i

vad enligt denna lag åligger upplagshållare med avseende å ansvarigheten för

vara. icke åberopas av upplagshållaren.

28 §.

Då upplagsbevis utfärdats med eller utan upplagspantbevis, skall rätt att

besiktiga varan tillkomma den, som innehar upplagsbevis eller upplagspantbevis,

så ock, där upplagsbeviset pantsatts, pantsättaren.

övriga i 10 § angivna befogenheter må utövas av innehavaren av upplagsbeviset

eller, där upplagsbevis utfärdats med upplagspantbevis och pantsättning

skett av upplagspantbeviset, av bevisens innehavare i förening. Kan genom

utövandet av sådan befogenhet för upplagshållaren jämlikt 25 § inträda

ansvarighet eller förlust av rätt, må dock befogenheten icke utövas, med mindre

upplagsbeviset eller, där upplagsbevis utfärdats med upplagspantbevis, bada

bevisen företes för anteckning.

Meddelande, varom i 8, 17 och 18 §§ sägs, skall givas, förutom upplaggaren,

den senaste innehavare av upplagsbeviset, vilkens namn och hemvist uppgivit

för upplagshållaren eller eljest äro kända av denne. Vad sålunda stadgats

angående meddelande till innehavare av upplagsbevis skall gälla, där pantsättning

av upplagspantbevis skett, jämväl i fråga om innehavaren därav, sa

ock, där upplagsbevis pantsatts, beträffande pantsättaren.

29 §.

Innehavare av upplagsbevis är ej berättigad att av upplagshållaren utfå

varan, med mindre upplagsbeviset med påtecknat kvitto återställes till upplagshållaren.

. .

Har pantsättning av upplagspantbevis eller upplagsbevis skett, galle vad

i 38 och 39 §§ stadgas.

30 §.

Vad i lag finnes stadgat angående rätt för säljare att, på grund av köparens

obestånd eller underlåtenhet att fullgöra vad honom i följd av köpet ålig
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

ger, hindra den sålda varans utgivande eller i visst fall kräva den åter av köparens

borgenärer skall äga tillämpning, ändå att upplagsbevis å varan blivit

överlämnat till köparen. Har på grund av överlåtelse från köparen upplagsbevis

eller upplagspantbevis, som icke innehåller förbehåll mot överlåtelse,

kommit i annan mans hand, åge säljaren ej gentemot denne den rätt nu är sagd,

med mindre det visas att innehavaren av beviset vid dess förvärvande icke var

i god tro.

Om pantsättning.

31 §.

Panträtt i upplagd vara stiftas genom överlämnande av upplagspantbevis

eller, där upplagsbevis utfärdats utan upplagspantbevis, genom överlämnande

av upplagsbeviset. Beviset skall vara överlåtet (indosserat) såsom pant för

fordran, på sätt i 32 och 39 §§ sägs.

32 §.

Överlåtelse av upplagspantbevis såsom pant för fordran skall tecknas å

beviset och innehålla, förutom pantsättarens underskrift, uppgift å fordringens

storlek till kapitalbelopp och ränta. För att överlåtelsen skall bliva gällande,

skall den antecknas å upplagsbeviset och upplagshållaren förse upplagspantbeviset

med intyg örn anteckningen.

Upplagshållaren åligger att införa överlåtelsen i det hos upplagshuset förda

registret och att meddela intyg därom å bevisen.

33 §-

Då annat icke framgår av upplagspantbeviset, anses den fordran, för vilken

varan häftar, förfallen vid anfordran och räknas utfäst ränta från upplagspantbevisets

överlåtelse, örn tiden därför angivits, men eljest från bevisets utfärdande.

34 §.

Innehavaren av upplagsbeviset må betala den fordran, för vilken varan häftar,

ändå att dess förfallotid ej är inne, så ock göra avbetalning å gälden.

35 §-

Vägrar^ innehavaren av upplagspantbeviset att mottaga erbjuden betalning,

eller är på grund av hans bortovaro eller annan av honom beroende omständighet

upplagsbevisets innehavare hindrad att verkställa betalning, äge han, ändå

att galden ej är till betalning förfallen, fullgöra betalningen genom att för

borgenärens räkning nedsätta beloppet, på sätt örn gälds betalning genom penningars

nedsättande i allmänt förvar är stadgat. Samma lag vare, där upplagsbevisets

innehavare ej vet eller bör veta vem som är borgenär, så ock

där ovisshet råder örn vem av två eller flera som är rätt borgenär samt gäldenären

icke skäligen kan anses pliktig att på eget äventyr bedöma, till vilken

av dem betalningen skall erläggas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

9

36 §.

Betalas ej senast å förfallotiden den fordran, för vilken varan häftar, eller

är varan utsatt för förskämning eller snar förstörelse, sa att panthavares säkerhet

äventyras, äge upplagspantbevisets innehavare till fordringens gäldande få

varan såld. Vad i 17 § stadgas skall i sadant fall äga motsvarande tilllämpning.

Upplagspantbevisets innehavare njute betalning med den rätt, som tillkommer

den vilken har lös pant i händer. Upplagshållaren äge dock framför honom

utfå betalning för de fordringar, för vilka han enligt denna lag äger

panträtt i varan.

37 §.

Vid betalning av den fordran, för vilken varan häftar, skall upplagspantbeviset

avlämnas med påtecknat kvitto. Betalas en del av fordringen, varde avbetalningen

tecknad å upplagspantbeviset och, örn det fordras, särskilt kvitto

meddelat.

38 §.

Då upplagspantbevis överlåtits såsom pant för fordran, må innehavaren av

upplagsbeviset ej utfå varan, med mindre jämväl upplagspantbeviset med påtecknat

kvitto återställes till upplagshållaren eller ock jämlikt 35 § det belopp,

för vilket varan häftar, nedsatts utan förbehåll örn rätt till dess återtagande.

39 §.

Har upplagsbevis utfärdats utan upplagspantbevis, skall överlåtelse av

upplagsbeviset såsom pant för fordran tecknas å beviset och innehålla, förutom

pantsättarens underskrift, uppgift å fordringens storlek till kapitalbelopp

och ränta. Det åligger upplagshållaren att, där beviset företes för

honom, införa överlåtelsen i det hos upplagshuset förda registret och att meddela

intyg därom å beviset.

Då upplagsbevis blivit överlåtet såsom pant för fordran, skall vad i 33—

38 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning, och galle däTvid örn pantsättaren

vad örn innehavare av upplagsbevis sägs.

Särskilda bestämmelser.

40 §.

Tillsyn över upplagshus utövas av kommerskollegium.

Kommerskollegium skall årligen beträffande varje upplagshus föranstalta

örn granskning av dess ekonomiska ställning och rörelsens handhavande genom

två granskningsmän. Av dessa skall den ena vara av handelskammare i riket

eller på annat, av Konungen godkänt sätt auktoriserad revisor.

Konungen äger meddela närmare föreskrifter örn tillsynens utövande och örn

kostnaderna därför.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

41 §.

Prövas betryggande säkerhet ej längre förefinnas för fullgörande av de förpliktelser

för upplagshållare, örn vilka i denna lag stadgas, eller finnes upplagshållare

hava åsidosatt här givna bestämmelser eller eljest för upplagshuset

gällande föreskrifter, äger Konungen förklara tillståndet förverkat.

Kungörelse örn tillståndets förverkande skall införas i allmänna tidningarna

och i tidning inom orten.

42 §.

Driver staten sådan rörelse, som i denna lag avses, skall därå tillämpas

vad i 8—39 §§ är stadgat. Beträffande de ämnen, som avses i 3—7 och 40 §§,

meddelar Konungen särskilda föreskrifter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

11

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsär enden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 31 oktober 1930.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson

Holmbäck, Österberg, Jeppsson, Hansén.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans-, jordbruks- och handelsdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, de

upplagsbevissakkunnigas under samarbete med delegerade från Danmark och

Finland den 27 september 1930 avgivna betänkande med förslag till lag om

upplagshus med rätt att utfärda upplagsbevis m. m.

Efter att hava redogjort för innehållet i betänkandet, vilket fogas såsom

bilaga till detta protokoll,1 hemställer föredraganden, att lagrådets utlåtande

över förslaget till lag örn upplagshus med rätt att utfärda upplagsbevis måtte

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Axel Wennerholm.

> Denna bilaga, som Ilar uteslutits, finnes tryckt i statens offentliga utredningar, justitiedepartementet,

1930 nr 25.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 22 december

1930.

Närvarande:

justitieråden Christiansson,

Edelstam,

Stenbeck,

regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartetementsärenden,

hållet inför Hans Haj:t Konungen i statsrådet den 31 oktober

1930, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om upplagshus med rätt att utfärda upplagsbevis.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet Hugo Wikander.

Lagrådet anförde:

Det syfte, för vars ernående den ifrågavarande lagstiftningen påkallats, har

väsentligen varit att erhålla rättsligen giltig reglering för s. k. warrants,

sa att till varuomsättningens underlättande dylika handlingar i den allmänna

rörelsen skulle kunna under betryggande former och i önskvärd omfattning

komma till användning saväl vid föryttring som för belåning av varupartier.

Härför har emellertid i första hand befunnits erforderligt att skapa en organisation,

åt vilken utfärdande av sådana handlingar med trygghet kunde anförtros,

och stadga fasta former för dess verksamhet. Därefter har det gällt

dels att reglera rättsförhållandet mellan dem, som utöva dylik verksamhet,

och dem, som direkt betjäna sig av densamma, dels ock slutligen att bestämma

rättsverkningarna jämväl gentemot tredje man av de utfärdade handlingarna

eller således att meddela regler av den art, som främst åsyftats.

I enlighet härmed har i lagens första avdelning behandlats tillkomsten av

upplagshus och formerna för rörelsens drivande, i den andra rättsförhållandet

mellan de omedelbara kontrahenterna, innehavaren av upplagshuset (upplagshallaren)

och varuägaren (uppläggaren), samt i den tredje handlingar,

som från sådana upplagshus kunna utfärdas, nämligen upplagsbevis och upplagspantbevis,

ävensom dessa handlingars innehåll och inbördes sammanhang

samt deras särskilda rättsverkningar.

På ett område som detta, där förut i vårt land saknats skriven lag och där

den praktiska erfarenheten är inskränkt till enstaka företag, avsedda att tillgodose

speciella behov, är det naturligtvis en vansklig sak att genast träffa rätta

måttet av reglering, så att erforderlig trygghet vinnes i den allmänna rörelsen

utan att nödig handlingsfrihet berövas den enskilda företagsamheten. De före
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

13

bilder inom den inhemska lagstiftningen, som därvid stått till buds och även

i mycket fått lända till efterföljd, avse andra, örn än närbesläktade, rättsområden,

sjölagens, köplagens och kommissionslagens. Det vill emellertid

synas, som örn där tillämpade rättsgrundsatser i allmänhet blivit i förslaget

tillgodogjorda på ett för behovet väl avpassat sätt. De anmärkningar, lagrådet

funnit anledning framställa mot förslaget, avse ej heller dess huvudgrunder.

Då i detta fall är fråga örn ett lagförslag, tillkommet under samarbete

med representanter för grannländerna Danmark och Finland, har det

tillika för lagrådet framstått såsom önskvärt, att formella ändringar i förslagets

privaträttsliga delar inskränktes till vad som befunnes av särskilda skäl

påkallat.

Lagens rubrik.

Den för ifrågavarande lag föreslagna rubriken »Lag örn upplagshus med

rätt att utfärda upplagsbevis» synes lagrådet mindre lämplig med hänsyn

bland annat därtill, att den såsom huvudsakligt föremål för lagstiftningen angiver

upplagshusen. Grunden till denna lagstiftning har dock främst varit

behovet av rättsregler örn upplagsbevis. Rubriken »Lag örn upplagshus och

upplagsbevis» eller »Lag örn upplagsbevis» torde vara att föredraga.

1 §■

Enligt de sakkunnigas förslag skall upplagshusrörelse av den typ, som avses

i förslaget, vara för sin uppkomst beroende av offentlig myndighets tillstånd

och i sin utövning underkastad statlig tillsyn. Förslaget har härutinnan

rönt anslutning även inom merkantila kretsar, och lagrådet finner för

sin del den sålunda intagna ståndpunkten vara välbetänkt. Även örn denna rörelse

i främsta rummet kommer att handhavas av privata näringsföretag, äro

dock därvid knutna allmänna intressen av den art och betydelse, att en tillämpning

av koncessions- och kontrollbestämmelser mäste anses äga sitt givna berättigande.

Rörelsen blir därmed i berörda hänseende jämställd med flera

andra slag av enskild verksamhet inom näringslivet och kreditväsendet, över

vilka statsmakten genom lagstiftning förbehållit sig ett mer eller mindre långt

gående inflytande, såsom av enskilda järnvägar, banker, sparbanker, fondkommissionärer

och försäkringsanstalter driven verksamhet.

Lagrådet ansluter sig till de sakkunnigas förslag, att koncessionsprövningen

bör ankomma på Kungl. Maj :t, och delar jämväl deras uppfattning, att at

kommerskollegium lämpligen kan uppdragas att vara tillsynsmyndighet. I

fråga örn det sätt, varpå dessa skilda uppgifter utformats, har lagrådet emellertid

funnit förslaget giva anledning till vissa erinringar.

Den prövning, som skall föregå koncessionen, angives i lagtexten avse, huruvida

betryggande säkerhet förefinnes för fullgörande av de upplagshållaren

åliggande förpliktelserna. Härmed har, otvivelaktigt med rätta, såsom det

främsta föremålet för denna undersökning framhållits de ekonomiska och så

att säga personliga kvalifikationerna hos den koncessionssökande. Av dennes

vilja och förmåga att driva rörelsen efter sunda och lojala affärsprinciper

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 07.

kommer ytterst att bero, huruvida de förväntningar, som äro fästa vid denna

lagstiftning, skola kunna förverkligas. Däremot är icke avsett, att vid prövningen

hänsyn skall kunna tagas även till förhållanden, som mer omedelbart

beröra det allmännas intresse i fråga om upplagshusrörelsens utveckling. Även

örn det enskilda initiativet till en i stort sett fri näringsverksamhet i allmänhet

icke bör på sådant sätt inskränkas, synas dock i detta fall särskilda skäl

tala för att dylika förhallanden icke lämnas helt obeaktade vid koncessionsprövningen.

Det bör ej förbises, att upplagshusen äro avsedda att tjäna jämväl

i viss mån allmännyttiga uppgifter. Särskilt torde det icke vara oberättigat,

att lagen medgiver den prövande myndigheten en ej alltför begränsad omdömesfrihet

i det fall, att staten funnit sig böra inrätta upplagshus, exempelvis för

folkförsörjningens eller jordbrukskreditens tillgodoseende genom spannmålslagring,

eller i övrigt lämnat rörelsen sitt ekonomiska stöd. Det bör även

räknas med att inom upplagshusrörelsen kunna framträda tendenser till faktiskt

monopol. Lagrådet finner sig därför böra förorda, att såsom förutsättning

för koncession jämväl upptages, att hinder icke möter av hänsyn till det

allmänna.

Oberoende av det nu berörda spörsmålet synes den ordning, vari enligt de

sakkunnigas förslag koncessionsprövningen och fastställandet av reglemente

för upplagshus skola äga rum, icke vara fullt lämplig.

Enligt 3 § skall reglementet fastställas av kommerskollegium. Det verkliga

avgörandet i fråga örn reglementets viktigare bestämmelser kommer dock

att ligga hos Kungl. Majit. Upplysningar såväl angående vissa av de punkter,

som nämnas i samma paragraf, som ock i åtskilliga andra hänseenden

måste nämligen vara för Kungl. Maj :t tillgängliga vid koncessionsprövningen,

därest denna överhuvud skall vara möjlig att verkställa. Då koncessionen omedelbart

grundas på sålunda i samband med ansökningen lämnade uppgifter,

lärer Kungl. Majit, för att åt dessa väsentliga förutsättningar giva bindande

kraft, vara hänvisad till att i sitt beslut införa bestämmelser härom. I den

man dylikt avgörande träffats, blir alltså kommerskollegii befattning med fastställelsen

inskränkt till att i reglementets form omsätta föreskrifter, vilka redan

äro till innehållet angivna av Kungl. Maj :t. I sådan del lärer ej heller

reglementet sedermera kunna av kommerskollegium ändras, utan fråga därom

måste underställas Kungl. Majits beprövande. Under kollega självständiga

handläggning torde da väsentligen komma endast vissa ordningsföreskrifter

för upplagshuset, under det att reglerna i övrigt bliva, såsom direkt eller indirekt

inbegripna under koncessionsvillkoren, beroende av Kungl. Majits förordnande.

Den omgång, vilken alltså skulle följa av förslagets genomförande i denna

del, synes bäst kunna undvikas på det sätt, att koncessionsprövningen och

fastställelsen av reglementet förenas i Kungl. Majits hand. Efter förebild av

andra lagar, vilka innehålla bestämmelser örn statskoncession för näringsföretag,

skulle kunna stadgas, att vid koncessionsansökan skall fogas förslag till

reglemente, vilket därefter prövas av Kungl. Maj :t. Därest detta förslag finnes

vara utan anmärkning, torde Kungl. Majits beslut i allmänhet kunna med
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

15

delas tinder den förenklade formen, att — jämte det tillstånd lämnas reglementet

förklaras hava erhållit fastställelse. Självfallet kommer den sakkunskap

och erfarenhet, som kommerskollegium företräder, att i varje sådant ärende

tillgodogöras därigenom, att ämbetsverket avgiver utlåtande över koncessionsansökningen

och reglementsförslaget.

Frånsett de praktiska skäl, vilka tala för den av lagrådet nu föreslagna anordningen,

lärer även med hänsyn till upplagshusens betydelse för det allmänna

och saknaden av lagstiftning, som närmare reglerar själva rörelsen, det

vara lämpligt, att åtminstone de konstitutiva bestämmelserna i reglementet

komma att undergå prövning i sammanhang med koncessionen. Vid bifall till

lagrådets hemställan erfordras, förutom omredigering av 1 §, någon jämkning

av de inledande orden i 3 §, varjämte andra stycket i samma paragraf

kommer att utgå. Tillika torde i 3 § böra vidtagas vissa ändringar i ändamål

att fullständiga där meddelade föreskrifter angående vad av reglementets innehåll

är att anse såsom obligatoriskt, en fråga, till vilken lagrådet vid nämnda

paragraf återkommer.

Av det utkast till normalreglemente, vilket åtföljer de sakkunnigas betänkande,

framgår, att i reglementet förutsättas komma att inflyta åtskilliga bestämmelser,

vilka närmast hava karaktären av ordningsföreskrifter. Någon

nödvändighet att dessa bliva prövade av Kungl. Majit föreligger tydligen icke.

Skulle emellertid — såsom i regel torde bliva fallet — ett vid en koncessionsansökan

fogat förslag till reglemente upptaga även dylika föreskrifter, lärer

detta icke böra utgöra hinder för att förslaget i sin helhet prövas av Kungl.

Majit. Såväl på grund av att dessa ärenden måste antagas bliva tämligen fåtaliga

som ock med hänsyn till att nämnda föreskrifter merendels komma att

erhålla en väsentligen likformig avfattning i överensstämmelse med normalreglementet,

kan denna prövning fran arbetsbördans synpunkt icke vara av

någon avsevärd betydelse. För att säkerhet ma finnas att erforderliga föreskrifter

av detta slag icke komma att saknas, därest de tilläventyrs ej inga i

reglementet, synes bemyndigande kunna i lagen meddelas kommerskollegium

att fastställa sådana föreskrifter.

Enligt lagförslaget förutsättes, att upplagshusrörelse skall kunna drivas

även av staten, men detta kommer endast indirekt till uttryck genom stadgandet

i 42 §. Lämpligen synes avfattningen av 1 § första stycket kunna pa det

sätt ändras, att därigenom angives, att upplagshus må, förutom av staten, kunna

med Konungens tillstånd inrättas av de i paragrafen omnämnda rättssubjekten.

Bland dessa torde i stället för förening böra upptagas ekonomisk förening.

Andra stycket i förevarande paragraf torde böra erhålla plats efter övriga

stadganden i paragrafen.

2 §•

Den i första stycket upptagna bestämmelsen lärer vara självklar och synes

böra utgå, i all synnerhet som motsvarighet därtill i allmänhet saknas i andra

författningar, som innehålla stadganden om koncession för näringsföretag.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

3 §.

I fråga om vissa ändringar i förevarande paragraf åberopar lagrådet sitt

yttrande vid 1 §.

Skall reglemente för upplagshus fastställas i den ordning lagrådet tillstyrkt,

torde i 3 § böra så fullständigt som möjligt angivas, i vilka hänseenden

föreskrifter städse skola vara att finna i reglementet. Till uppräkningen i de

sakkunnigas förslag, vilket utgår från att vissa dylika föreskrifter skulle vara

inneslutna i koncessionsvillkoren, synas några tillägg vara att göra. Att, utöver

vad 3 § sålunda skulle komma att innehålla, Kungl. Maj :t äger för särskilda

fall meddela ytterligare föreskrifter, följer av 1 §.

I reglementet lärer böra angivas den firma, under vilken upplagshusrörelsen

utövas. Även örn firman är intagen, för aktiebolag i bolagsordningen och

aktiebolagsregistret, för ekonomisk förening i stadgarna och föreningsregistret

samt för annan upplagshållare i handelsregistret, är dock reglementet avsett

att vara en för allmänheten lätt tillgänglig urkund, från vilken upplysning i

detta avseende närmast bör kunna hämtas.

Förslaget torde förutsätta, att tillstånd till drivande av upplagshusrörelse

skall vara hänförligt till visst angivet ställe, där rörelsen kommer att utövas.

I enlighet härmed gäller, att rörelsen icke utan särskilt tillstånd må, vare sig

genom upprättande av filial eller annorledes, fördelas på skilda orter eller på

skilda ställen inom samma ort. Till utmärkande härav lärer reglementet böra

innehålla föreskrift örn det ställe, där rörelsen utövas.

Av betydelse såväl för uppläggarnas betjänande som för tillsynsmyndighetens

verksamhet är, att upplagshållaren fullgör skyldighet att örn rörelsen föra

— jämte de i lag föreskrivna handelsböcker — anteckningar av det slag, som

avses i 7 § av lagförslaget och § 6 av förut omnämnda utkast till normalreglemente.

I 3 § synes fördenskull böra föreskrivas, att i reglementet skall angivas,

i vad mån upplagshållaren är pliktig att, utöver vad örn handelsböcker

och i 7 § örn register är stadgat, över rörelsen föra särskilda anteckningar.

Såsom lagrådet uttalat vid 1 §, torde i lagen böra införas stadgande, a(tt

därest utöver vad reglementet innehåller eller Konungen eljest förordnat närmare

föreskrifter erfordras angående ordningen för upplagshusrörelsen, kommerskollegium

äger fastställa sådana föreskrifter. Detta stadgande torde kunna

upptagas i stället för andra stycket i 3 §, vilket skulle komma att utgå.

5 §•

Att under den tid, för vilken ett avtal örn uppläggning är träffa.t, överenskomna

villkor icke kunna ensidigt ändras av ena kontrahenten, är självfallet

och behöver ej särskilt utsägas. Avsikten med förevarande stadgande i det

sammanhang, vari det här förekommer, får ock anses vara i viss mån en annan,

nämligen att betona, att örn ändring sker i upplagshusets reglemente eller

taxa, sådan ändring icke må utan samtycke av uppläggaren gentemot honom

tillämpas under den i avtalet bestämda tiden. Man synes i sådant fall böi-a

fordra ett uttryckligt medgivande och icke anse t. ex. en i upplagsbevis införd

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

17

hänvisning till gällande reglemente och taxa vara tillfyllest. Lagrådet hemställer

om förtydligande av lagtexten i enlighet med vad nu angivits.

8 §.

Bestämmelserna i förevarande paragraf överensstämma med stadgandena i

12 § kommissionslagen angående underrättelseplikt för försäljningskommissionär.

Underrättelseplikten avser ej endast brist i uppgiven myckenhet eller

skada, som kan hava tillfogats godset, utan jämväl fel i själva varan, som upplagshållaren

märkt eller bort märka. Förevarande paragraf utgår således från

den förutsättningen, att en viss undersökningsplikt åvilar upplagshållaren,

men en bestämmelse motsvarande den i 11 § nämnda lag upptagna finnes ej i

förslaget. Uppenbart är emellertid, att det lika litet av en upplagshållare som

av en kommissionär kan fordras en så ingående undersökning av godset som av

en köpare. Och av en upplagshållare synes i allmänhet ej ens kunna krävas

en sådan undersökning av godset som av en kommissionär. En handelskommissionär,

vars rörelse avser en viss varubransch, bör äga en tämligen ingående

kännedom örn de varuslag han mottager för rörelsen. En sådan speciell varukännedom

kan i regel icke fordras av en upplagshållare. Omfattningen av

hans undersökningsplikt måste således i avsevärd mån vara beroende av varans

ert. Vidare lärer undersökningsplikten i hög grad bero av de omständigheter,

under vilka uppläggningen sker. Upplägger en producent själv sina varor i

ett upplagshus, synes det vanligen ej kunna fordras av upplagshållaren, att

han inlåter sig i förhandling med uppläggaren rörande exempelvis av

denne använda kvalitetsbeteckningar. Då samlagring ej föreligger, skall,

örn upplagsbevis med eller utan upplagspantbevis utfärdas, i bevisen

uppgivas allenast varans art och myckenhet. I dylikt fall är det således

ej av hänsyn till bevisens innehåll erforderligt, att upplagshållaren fattar

ståndpunkt i berörda fråga. Skulle emellertid uppläggaren önska upptagande

exempelvis av kvalitetsbeteckning i beviset, skall naturligen upplagshållaren

icke utan förbehåll godtaga en beteckning, vars riktighet synes honom tvivelaktig.

Undersökningsplikten torde vara mera omfattande, då varorna avlämnas

av annan för uppläggarens räkning. Dock är att marka, att när upplagshållare

för köpares räkning av säljare mottager vara t. ex. i frihamn, upplagshållaren

dock icke, i likhet med inköpskommissionär, är utan särskilt åtagande

ansvarig för att sådan undersökning, som måste anses åvila köpare, verkställes

i så god tid, att reklamation på grund av fel i varan kan äga rum hos säljaren.

Enligt 9 § må varor av samma art samlagras, allenast örn de äro av samma

beskaffenhet. Då samlagring skall ske, är således upplagshållaren pliktig att

noggrant fastställa varans beskaffenhet jämväl av hänsyn till övriga uppläggare,

som för samlagring lämna vara av samma art. Upplagshållaren svarar i

dylikt fall uppenbarligen för att erforderlig sakkunskap finnes hos dem, som

verkställa undersökningen. Vid samlagring skall ock i upplagsbevis och upplagspantbevis

angivas varans beskaffenhet, där det påfordras. En noggrann

undersökning av varan är även på denna grund av nöden.

Underrättelseskyldighet föreligger ej blott i fråga örn fel, som finnas vid va
Bihang

till riksdagens protokoll 1081. 1 sami. 57 haft. (Nr 67—68.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj :ts proposition nr 6?.

iåns mottagande, utan även beträffande fel, som sedermera yppa sig. Upplagshållaren

är således skyldig att underrätta uppläggaren örn fel, som kunna

iakttagas vid varans vård. Det åligger honom ock, i den mån det kan anses

påkallat särskilt med hänsyn till varans art, att tid efter annan företaga undersökningar

för fastställande av dess tillstånd.

Då i förevarande paragraf en antydan örn den upplagshållare åvilande undersökningspliktens

växlande omfattning i olika fall synes erforderlig, hemställer

lagrådet, att i paragrafen införes en bestämmelse av innehåll, att det

åligger upplagshållaren att undersöka den mottagna varan i den omfattning,

det kan fordras av honom med hänsyn till varans art och omständigheterna i

övrigt.

9§.

Den i paragrafens andra stycke uttalade rättsregeln, att örn olika uppläggares

varor samlagrats, uppläggarna äga del i det upplagda envar i förhållande

till vad han avlämnat, lärer äga motsvarande tillämpning å skilda varuposter,

som av en och samma uppläggare avlämnats för samlagring, och detta vare sig

i det samlagrade även ingå andra uppläggares varor eller icke. Frågan blir

av bets^delse särskilt för det fall, att upplagsbevis eller upplagspantbevis å sådana

varuposter komma i skilda rättsägares händer.

10 §.

I förevarande paragraf tillerkännes uppläggaren rätt att vidtaga för varans

bevarande nödiga åtgärder. Huruvida en åtgärd är av sådan beskaffenhet,

skall bedömas objektivt, och upplagshållaren äger avvisa uppläggaren, örn denne

skulle påkalla vidtagandet av en åtgärd, som icke kan anses nödig för varans

bevarande. Men uppenbart är, att örn upplagshållaren lämnat uppläggaren

tillfälle till åtgärder i vidare omfattning, denne principiellt bär ansvaret

för dessa. Då emellertid uppläggaren icke bör äga påfordra att under alla

förhållanden få själv eller med eget folk verkställa sådana åtgärder, som här

avses, synes någon jämkning i den föreslagna lydelsen böra äga rum.

Ifrågavarande stadgande rör allenast rättsförhållandet mellan uppläggaren

och upplagshållaren. Föreligger samäganderätt till den upplagda varan, kan

en av samägama icke i förhållande till övriga samägare på stadgandet grunda

rätt till vidtagande av åtgärd med varan. Å rättsförhållandet samägarna

emellan gäller lagen örn samäganderätt. Då särskild föreskrift ej givits angående

samlagrad vara, måste vad nu är sagt gälla i fall av samlagring. För

åtgärds vidtagande skulle således krävas samverkan från samtliga ägare av

samlagrade varor, allenast med den modifikation, som följer av 2 § lagen örn

samäganderätt. Örn enighet ej vunnes, skulle enligt 3 § nämnda lag god man

kunna förordnas att utöva samägamas förvaltningsrätt i avseende å varan. En

sådan ordning lärer emellertid icke vara lämplig. Det genom samlagring uppkomna

samäganderättsförhållandet omfattar ett obestämt antal växlande uppläggare.

Ett samfällt uppträdande från deras sida torde icke i avsevärdare omfattning

kunna väntas. Och att låta en på begäran av enskild samägare tillsatt

god man ingripa i den vård, som ägnas varan av den upplagshållare, till

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 67.

19

vilken var särskild uppläggare anförtrott sin vara, synes ej lämpligt. Rätten

för uppläggare att föranstalta om nödiga åtgärder för den upplagda varans bevarande

torde ock kunna utan olägenhet begränsas till de fall, då samlagring ej

äger rum. Lagrådet hemställer örn erforderlig ändring i den föreslagna lagtexten.

14 §.

Bland de anmärkningar, som vidfogades det utremitterade svenska utkastet

till lag örn upplagsbevis och upplagspantbevis, var även den, att under övervägande

varit, huruvida stadgande vore av nöden beträffande fall, som avses

i 115 § sjölagen (inlastande av gods, vars förande kan medföra äventyr för

fartyget eller för den övriga lasten, utan angivande av denna godsets beskaffenhet

o. s. v.), men att särskild reglering av ämnet synts vara i förstnämnda

lag obehövlig. Sedan ett dylikt stadgande dock i yttranden över utkastet förklarats

önskvärt, har förevarande paragraf upptagits i förslaget.

I motiven framhålles, att med hänsyn till den salunda tillkomna paragrafens

placering under rubriken »Om rättsförhållandet mellan upplagshållare och

uppläggare» stadgandet närmast avsåge detta rättsförhållande, men att stadgandet

indirekt kunde få betydelse även med hänsyn till annan uppläggare. Då

emellertid upplagshållaren, som svarar allenast för egen eller medhjälpares

culpa, icke kan i förhållande till annan uppläggare vara ansvarig för skada,

som tillskyndas denne genom förfarande, som här avses, kan sådan uppläggare

ej av upplagshållaren kräva ersättning för skadan och den sistnämnde sedan

söka ersättningen åter av den skadevållande. Det torde vidare vara tvivelaktigt,

örn en analog tillämpning av stadgandet skulle anses tillåtlig. Det

skulle innebära, att en regel rörande skadeståndsskyldighet i obligatoriskt

rättsförhållande analogt tillämpades i avseende å skada tillskyndad person, som

står utanför detta rättsförhållande. I ovanberörda paragraf i sjölagen har uttryckligen

stadgats, att den, som inlastar farligt gods, i vissa fall svarar för all

kostnad och skada, som därigenom tillskyndas »annan», och även i förevarande

fall torde ett sådant uttryckligt stadgande vara erforderligt. Då lämplig plats

för detsamma finnes blott i förevarande paragraf, torde, oavsett lydelsen av

rubriken, efter sista ordet i paragrafen böra införas ordet »annan».

18 §.

»Den i avtalet bestämda tiden» lärer här stå såsom motsättning till frånvaron

i avtalet av varje tidsbestämmelse och således i enlighet med den tolkning,

som i allmänhet inom rättstillämpningen givits at uttrycket bestämd tid,

avse såväl en från början fixerad som även en först viss tid efter uppsägning

infallande tidpunkt. En annan tolkning, enligt vilken avtal med viss uppsägningstid

skulle bliva i förevarande hänseende likställt med avtal utan tidsbestämmelse,

skulle leda till egendomliga och allt efter den överenskomna uppsägningstidens

längd växlande resultat. Stadgandets ovan såsom den riktiga

angivna innebörd skulle bättre framträda, örn den följande satsen, som avsei

att inbegripa alla de fall, vilka ej komma under uttrycket bestämd tid, erhölle

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

lydelsen »om tid ej är däri bestämd». Lagrådet hemställer därför örn sådan

ändring av paragrafens första stycke.

20 §.

Enligt motiven till denna paragraf är innehavare av upplagsbevis (som utfärdats

utan upplagspantbevis) berättigad att utbyta upplagsbeviset mot sådant

bevis jämte upplagspantbevis. Att ett dylikt utbyte må kunna ske, synes

naturligt men torde böra uttryckligen utsägas i lagtexten. Lagrådet hemställer,

att till paragrafen måtte fogas ett nytt stycke av innehåll, att den, som innehar

upplagsbevis utan upplagspantbevis, äger mot bevisets återställande bekomma

upplagsbevis med upplagspantbevis.

21 §.

Lörsta stycket i denna paragraf upptager vad upplagsbevisen och upplagspantbevisen

måste innehålla för att utgöra sådana bevis i den föreslagna lagstiftningens

mening. Här är således fråga örn formföreskrifter, vilkas åsidosättande

medför, att de utfärdade handlingarna icke erhålla de åsyftade rättsverkningarna.

Det är därför angeläget, att dessa föreskrifter begränsas till

vad som kan anses oundgängligt. De föreskrifter, som de sakkunniga i sådant

hänseende upptagit, äro uppenbarligen av behovet påkallade. Lagrådet finner

emellertid erforderligt, att ett par smärre tillägg göras. Sålunda torde i bevisen

icke få saknas uppgift därom, att upplagshuset är koncessionerat (se ock

utkasten till formulär å s. 167, 169 och 171 i de sakkunnigas betänkande). Då

det är av vikt, att varje möjlighet till förväxling mellan enkelbevis och dubbelbevis

är utesluten, lärer vidare i upplagsbevis icke kunna undvaras ett angivande

av huruvida beviset utfärdats med eller utan upplagspantbevis (jfr formulärutkastet

å s. 167 i betänkandet). De föreslagna tilläggen skulle påtagligen

vara ägnade att öka tilliten till bevisen och därmed deras omsättlighet. Att

tilläggen skulle ens i någon mån komma att verka tyngande, torde få anses

uteslutet, då det är förutsatt och för övrigt ganska självklart, att bevisen utfärdas

på blanketter, samt tilläggen då komma att ingå i blanketternas tryckta

text. ■■!

På nu anförda skäl hemställer lagrådet, att i förevarande stycke av paragrafen

måtte införas, att upplagshuset skall uppgivas med utsättande att

upplagshållaren innehar sådant tillstånd, som i 1 § sägs, ävensom att till stycket

måtte fogas en ny punkt av innehåll, att tillika skall i upplagsbeviset angivas,

huruvida detsamma utfärdats med eller utan upplagspantbevis.

22 §.

Det i förevarande paragraf andra punkten förekommande uttrycket »givit

lov att låta det komma i annans hand» — vilket uttryck hämtats från 10 §

promulgationslagen till utsökningslagen — torde åtminstone numera vara för

den icke lagkunnige tämligen svårfattligt. Det är åsyftat att med upplagsbevis

och upplagspantbevis till viss man eller order likställa dylikt bevis till viss

man, örn ej annat förbehållits. Punkten synes böra innehålla, att ändå att så
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

21

dant bevis är ställt till viss nian, det skall gälla såsom orderbevis, där ej utfärdaren

genom orden »icke till order» eller dylikt gjort förbehåll mot överlåtelse.

Med denna lydelse vinnes tillika ett önskvärt förtydligande av vad som avses

med ordet orderbevis i 23 §.

23 §.

X förevarande paragraf, liksom i bland andra 31 och 32 §§, avses med ordet

överlåtelse allenast bevisets transport, indossament. Då det i fråga örn bestämmelserna

i sistnämnda paragrafer är av vikt, att denna innebörd av otdet fasthålles,

synes det lämpligt, att i förevarande paragraf, där ordet överlåtelse i

sagda betydelse första gången förekommer, inom parentes insättes ordet indossament.

Vid tolkningen av det här upptagna stadgandet mäste beaktas, att lagförslaget

känner ej blott den fullständiga överlåtelsen (indossamentet) av upplagsbevis,

som utfärdats utan upplagspantbevis, eller av upplagsbevis jämte tillhörande

upplagspantbevis, utan även överlåtelse (indossament) av upplagsbevis,

som utfärdats utan upplagspantbevis, eller av upplagspantbevis till säkerhet för

fordran eller, enligt den terminologi som föreslås av lagrådet, såsom pant för

fordran. Även en sådan överlåtelse skall in dubio gälla till order, och den genom

överlämnandet av det överlåtna beviset uppkomna panträtten kan således öveilåtas

genom transport av beviset. Har ett upplagspantbevis överlåtits såsom

pant, varom upplagsbeviset skall förses med anteckning jämlikt 32 §, kan genom

överlåtelse (indossament) av sistnämnda bevis överflyttning ske av äganderätten

till de upplagda varorna med den gravation å dessa, som följer av den

tidigare pantsättningen. Sedan ett upplagsbevis, som utfärdats utan upplagspantbevis,

blivit pantsatt (39 §), kan däremot pantsättaren icke genom indossament

av beviset överlåta sin äganderätt till varorna. Allenast genom vanlig

cession kan pantsättaren å annan överlåta sin rätt mot panthavaren och upplagshållaren.

Först sedan upplagsbeviset blivit inlöst av pantsättaren, kan

denne ånyo överlåta äganderätten till varorna genom transport av nämnda

bevis.

Omfattningen av den legitimation, innehavet av ifrågavarande bevis medför,

är således beroende av beskaffenheten av de indossament, som inga i den till

innehavaren fortlöpande serien av överlåtelser. Har han jämlikt indossamenten

allenast en panthavares ställning, är han i förhållande till upplagshållaren

legitimerad allenast såsom panthavare och äger utöva allenast en sådan tillkommande

rättigheter (jfr särskilt 28 och 36 §§). Som stadgandets innebörd

i berörda hänseende icke kommit till uttryck, synes någon jämkning i den föreslagna

lydelsen böra äga rum.

Då enligt det svenska förslaget upplagspantbevis skall utfärdas samtidigt

som det upplagsbevis, till vilket upplagspantbeviset hör, anser lagrådet, att där

upplagsbeviset överlåtes innan upplagspantbeviset blivit pantsatt, indossament

bör tecknas ej blott å upplagsbeviset utan även å upplagspantbeviset. Eljest

skulle en från upplagspantbevisets text fortlöpande följd av indossament ej erhållas

å detta bevis, vilket skulle bliva av betydelse, örn en senare innehavare

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

av bevisen skulle vilja använda upplagspantbeviset för pantsättning. Hänsyn

härtill bör tagas vid avfattningen av formulär till upplagspantbevis.

Att med innehavare av upplagsbevis eller upplagspantbevis i den följande

lagtexten i regel avses enligt 23 § behörigen legitimerad innehavare, är uppenbart.

25 §.

Med den i förevarande paragraf första stycket upptagna huvudregeln avses

ej att uttala — såsom dess lydelse kunde synas giva vid handen — att upplagsbeviset

och upplagspantbeviset uttömmande reglera rättsförhållandet mellan

upplagshållaren och innehavaren av sådant bevis. Sålunda skola ej endast

denna lags tvingande föreskrifter äga tillämpning, utan dess deklaratoriska

regler måste jämväl anses gälla, i den mån desammas tillämplighet ej uteslutits

genom bestämmelser i beviset. Vidare märkes, att då innehavaren av upplagsbevis

eller upplagspantbevis är samma person som uppläggaren — d. v. s.

i regel första innehavaren — eller ock med honom lika förbunden, upplagshållaren,

pa sätt anmärkts i betänkandet, äger åberopa alla de invändningar, som

grunda sig å det ursprungliga rättsförhållandet mellan upplagshållaren och

uppläggaren. Då emellertid en sådan uppfattning allmänt gjort sig gällande

vid tolkningen av den motsvarande bestämmelsen örn konossement i 144 § första

stycket sjölagen, synes det kunna antagas, att ifrågavarande regel —- även örn

vid avfattningen full formell överensstämmelse icke kunnat vinnas med nämnda

bestämmelse — i allt fall kommer att erhålla liknande tolkning. Med hänsyn

härtill anser sig lagrådet kunna lämna den föreslagna regeln utan anmärkning.

26 §.

Enligt 21 § äger upplagshållaren vid utfärdande av upplagsbevis och upplagspantbevis

däri anmärka, att viss uppgift angående den upplagda varan är

uppläggarens. I örutsättning härför är, att upplagshållaren skäligen icke må

anses pliktig undersöka uppgiftens riktighet. Ett dylikt förbehåll skall enligt

betänkandet principiellt för upplagshållaren medföra befrielse från ansvarighet

för uppgiftens riktighet. Såsom även av de sakkunniga framhålles, är

denna befrielse dock ej ovillkorlig. Enligt 26 § kan nämligen förbehållet icke

åberopas till befrielse fran ansvarighet, örn upplagshållaren före bevisets utfärdande

insett eller med användande av vanlig uppmärksamhet kunnat inse

uPPgiftens oriktighet; i sadant fall kräves, att särskild anmärkning örn uppgiftens

oriktighet gjorts i beviset. Innebörden av sistnämnda stadgande är

uppenbarligen den, att en anmärkning av där angivna art medför ansvarsbefrielse

för upplataren, varemot förbehåll, som avses i 21 §, ej är tillräckligt.

Som denna mening ej erhållit ett exakt uttryck genom den föreslagna lydelsen

av 26 § första stycket, hemställer lagrådet örn sådan omformulering av stycket,

att upplagshållaren under där angivna förutsättning är fri från ansvarighet,

allenast örn i beviset gjorts särskild anmärkning örn uppgiftens oriktighet.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

23

28 §.

I förevarande paragraf äro upptagna bestämmelser örn vem sorn, efter det

upplagsbevis med eller utan upplagspantbevis utfärdats, äger utöva de befogenheter,

som omförmälas i 10 §. Enligt förslaget skall, då upplagsbevis med

upplagspantbevis utfärdats, rätten att besiktiga den upplagda varan tillkomma

den, som innehar ettdera av bevisen, d. v. s. sedan pantsättning skett såväl innehavaren

av upplagsbeviset som innehavaren av upplagspantbeviset. Är upplagsbevis

pantsatt efter vad i 39 § sägs, bör samma rätt tillkomma såväl innehavaren

av beviset som pantsättaren eller, där hans rätt övergått å annan,

denne. Befogenhet att besiktiga den upplagda varan måste nämligen tillerkännas

envar, vilken såsom ägare eller panthavare har intresse i nämnda vara.

Stadgandet härom synes därför böra fullständigas.

övriga befogenheter, som avses i 10 §, böra kunna utövas av innehavare av

upplagsbevis, allenast om han är ensam rättsinnehavare i avseende å varan,

cl. v. s. innan pantsättning skett av upplagspantbeviset eller upplagsbeviset.

Örn pantsättning skett av upplagspantbeviset, måste för utövande av befogenhet,

som här avses, fordras enighet mellan innehavarna av upplagsbeviset och

av upplagspantbeviset, då utövningen av en sådan befogenhet kan föranleda

minskning i den upplagda varans värde. Har upplagsbeviset blivit pantsatt,

måste enighet fordras mellan pantsättaren eller hans rättsinnehavare och panthavaren.

Detta, som uppenbarligen är förslagets ståndpunkt, synes böra komma

till tydligare uttryck i lagtexten. Då det enligt lagrådets mening är lämpligt

att i förevarande paragraf införa alla de bestämmelser, som avse utövandet

av de i 10 § omförmälda befogenheter sedan bevis utfärdats, bör det i 29 §

första stycket andra punkten upptagna stadgandet överflyttas till förevarande

paragraf. Stadgandet torde dock därvid så omformuleras, att då upplagsbevis

utfärdats med upplagspantbevis, anteckning alltid skall ske å båda bevisen

vare sig upplagspantbeviset är pantsatt eller icke, enär det med hänsyn till

senare omsättning av upplagspantbeviset är önskvärt, att å detsamma finnas

samma anteckningar som å upplagsbeviset. I händelse sådan omformulering

vidtages, skall sista punkten i 38 § utgå.

29 §.

Då den, som enligt indossament å upplagsbeviset innehar detta såsom pant

för fordran, allenast har panthavares rätt till varan och således icke äger utkvittera

denna, kan sådan innehavare icke på grund av bestämmelsen i förevarande

paragraf första punkten utfå varan. Har upplagsbevis utfärdats med

upplagspantbevis, fordras enligt förslaget upplagspantbevisets återställande,

allenast örn detsamma pantsatts (38 §). Att pantsättning ägt rum, framgår

av den å upplagsbeviset jämlikt 32 § gjorda anteckningen.^ Uppenbart är, att

även då upplagspantbeviset ej är pantsatt när varans utfaende pakallas, det

t illhör god ordning, att såväl upplagsbeviset som upplagspantbeviset återstallos.

Lagrådet har dock icke ansett sig böra föreslå en bestämmelse om skyldighet

att även i sådant fall återställa upplagspantbeviset. då därav skulle bliva

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

följden, att om upplagspantbeviset förkommit innan det blivit pantsatt, mortifikation

av beviset bleve för varans utfående erforderlig. Det synes nämligen

knappast grundat att kräva mortifikation av en handling, som ej ens i godtroende

innehavares hand kan medföra någon rätt.

Bestämmelser finnas icke rörande uttagande av del av upplagd vara. Då

innehavare av upplagsbevis begär utbekomma del av upplagd vara, måste upplagshållaren

kräva, att upp lagsbeviset och, där upplagspantbevis utfärdats,

även detta företes för anteckning örn utlämnandet. Det kan ej vara riktigt, att

upplagshallaren medverkar till att upplagsbevis och upplagspantbevis äro utelöpande

med olika innehåll.

Av skäl, som anförts vid 28 §, anser lagrådet den i förevarande paragraf

första stycket andra punkten upptagna bestämmelsen böra utgå.

I sista stycket synes hänvisning till 38 och 39 §§ böra ske för det fall, att

pantsättning av upplagspantbevis eller upplagsbevis skett.

31 och 32 §§ samt rubriken till 31—39 §§.

En av detta lagförslags huvuduppgifter är att skapa en rättslig form för

belåning av vara, som upplagts i upplagshus, därigenom, att pantsättning av

varan genom pantsättning av en skriftlig handling, representerande denna, möjliggöres.

Panträtt i upplagd vara kan enligt förslaget upplåtas genom överlämnande,

då upplagsbevis utfärdats med upplagspantbevis, av upplagspantbeviset

och eljest av upplagsbeviset, skolande i båda fallen beviset vara försett

med därå tecknad överlåtelse av visst i lagen närmare angivet innehåll.

Sker pantsättningen genom överlämnande av upplagspantbevis, måste, för att

pantsättningen skall vara gällande, anteckning örn överlåtelsen verkställas

jämväl å upplagsbeviset samt upplagspantbeviset förses med intyg av upplagshållaren

örn anteckningen. Panträtt i den upplagda varan uppkommer icke

enligt förslaget, med mindre den sålunda stadgade formen för pantsättning av

upplagspantbevis eller upplagsbevis iakttagits. Ett överlämnande av bevisen

i samband med en fiduciarisk äganderättsöverlåtelse i säkerhetssyfte medför

icke panträtt i varan. Införandet av dessa formföreskrifter kan således medföra

fara för rättsförlust i fall, da pa grund av förbiseende eller uraktlåtenhet

föreskrifterna icke iakttagits. Emellertid måste det antagas, att den varubelåning,

som skall förmedlas av ifrågavarande bevis, huvudsakligen kommer

att äga rum hos vara kreditanstalter, och faran för misstag torde med hänsyn

härtill icke vara stor. Vidare komma upplagshusens formulär till upplagsbevis

och upplagspantbevis att innehålla erforderliga anvisningar. Betänkligheter

mot uppställande av formföreskrifter hava ej heller uttalats av bankföreningen

eller av andra i ärendet hörda näringsorganisationer. Sådana föreskrifter

torde ej kunna undvaras i ett dubbelbevissystem. Vid pantsättning

av upplagd vara genom pantsättning av det ena beviset, upplagspantbeviset,

måste anteckning örn pantsättningen ske jämväl å det andra beviset, upplagsbeviset,

för att detta skall kunna tjäna sitt ändamål att förmedla överflyttning

av äganderätten till den upplagda varan med den därå på grund av den

tidigare pantsättningen vilande gravationen. Med hänsyn till den kännedom

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 67.

25

om berörda gravation, som bör beredas senare förvärvare av upplagsbeviset,

hava bestämmelser varit erforderliga både örn innehållet av den överlåtelse,

som skall tecknas å npplagspantbeviset, och om anteckning av överlåtelsen å

upplagsbeviset. Att i fall, då upplagspantbevis ej utfärdats och pantsättning

av varan måste ske genom pantsättning av upplagsbeviset, en liknande överlåtelse

kräves å upplagsbeviset, synes påkallat av hänsyn till rättshandlingarnas

ensartade innebörd. Det kan ej heller bestridas, att de föreslagna bestämmelserna

även i övrigt äro ägnade att befrämja rättssäkerheten. Utöver vad

som föreskrivits örn formen för överlåtelsen av bevisen har det salunda ålagts

upplagshållaren att, då pantsättning genom överlämnande av behörigen överlåtet

upplagspantbevis eller upplagsbevis äger rum, införa överlåtelsen i det hos

upplagshuset förda registret. Då dubbelbevis användes, medför upplagshållarens

medverkan vid pantsättningen säkerhet för att överlåtelsen av upplagspantbeviset

kommer att införas i upplagshusregistret. Däremot kommer vid

pantsättning enligt 39 § överlåtelsen av upplagsbeviset att införas i registret,

allenast örn beviset företes för upplagshållaren.

Vad angår rubriken till 31—39 §§ och lydelsen av de i 31 och 32 §§ upptagna

bestämmelserna, synas vissa av de valda uttryckssätten ägnade att verka vilseledande.

Med stadgandena i 31, 32 och 39 §§ avses att giva regler örn stiftande

av panträtt i de upplagda varorna genom pantsättning, då upplagsbevis utfärdats

med upplagspantbevis, av upplagspantbeviset och eljest av upplagsbeviset,

försedda med föreskriven överlåtelse. Då sålunda en pantsättning av

varorna genom en pantsättning av bevisen åsyftas och icke en överlåtelse till

säkerhet för fordran av rätten till de upplagda varorna, synes i rubriken böra

— liksom i den danska texten — användas ordet pantsättning. I fråga örn stadgandena

i 31, 32 och 39 §§ har lagrådet övervägt en omformulering med utgångspunkt

från det jämväl i den danska texten beträffande upplagsbevis utan

upplagspantbevis använda uttrycket pantsättning. Emellertid har lagrådet

ansett full klarhet i fråga om stadgandenas innebörd, pantsättning av den upplagda

varan genom pantsättning av det för ändamålet överlåtna beviset, kunna

vinnas därigenom, att dels i 31 § uttryckligen uttalas, att panträtt i upplagd

vara stiftas genom överlämnande av upplagspantbevis eller, där upplagsbevis

utfärdats utan upplagspantbevis, genom överlämnande av upplagsbeviset, och

att beviset skall vara överlåtet på sätt i 32 och 39 §§ sägs, samt dels i 32 §

överlåtelsens innebörd av överlåtelse i pantsättningssyfte betonas genom utbytande

av uttrycket »till säkerhet för fordran» mot uttrycket »såsom pant för

fordran». Tillika bör i 32 § uttalas, att överlåtelse av upplagspantbevis såsom

pant för fordran skall, för att bliva gällande, antecknas å upplagsbeviset samt

upplagspantbeviset av upplagshållaren förses med intyg om anteckningen, så

att av lagtexten tydligt framgår, att nämnda anteckning och intyg tillhöra

överlåtelsens form. Då i 31 och 32 §§, liksom i 23 §, med överlåtelse avses

bevisets transport, indossament, bör till tydliggörande av detta förhållande

ordet indossera på lämpligt sätt införas i 31 §. Med en sådan omformulering

av rubriken och stadgandena i 31 och 32 §§ synes den där avsedda rättshand
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

lingens innebörd av pantsättning klart framstå och samtidigt i huvudsak överensstämmelse

med de föreslagna danska och finska texterna bevaras.

Örn i 31 § upptages ett stadgande av det innehåll, som ovan föreslagits, lärer

av en sammanställning mellan 35 § avtalslagen och i denna lag upptagna bestämmelser

följa, att innehavare i god tro av ett vederbörligen indosserat upplags-

eller upplagspantbevis, som ej genom orden »icke till order» eller annat

dylikt förbehåll berövats sin löpande beskaffenhet, äger göra panträtt i den

upplagda varan gällande i det i 35 § avtalslagen avsedda fall, ändå att behörigt

utlämnande av beviset ej skett.

Det torde böra anmärkas, att uppläggare kan enligt ifrågavarande bestämmelser

pantsätta även ett upplagsbevis eller ett upplagspantbevis, som innehåller

förbud mot överlåtelse genom orden »icke till order» eller annat dylikt förbehåll.

Panthavaren är emellertid underkastad de invändningar, som äro grundade i

rättsförhållandet till uppläggaren. Skall ett upplagspantbevis eller upplagsbevis,

som är ställt till innehavaren, pantsättas, måste det indosseras i den ordning,

som stadgas i 32 och 39 §§.

Av bestämmelserna i 22 och 23 §§ följer, att indossament till viss man, där

förbehåll ej är gjort, gäller till order samt att den, som innehar upplagsbevis

eller upplagspantbevis med indossament såsom pant, kan överlåta sin panträtt

genom indossament å beviset.

35 §.

Innehållet i förevarande paragraf överensstämmer med stadgandena i 1 §

lagen den 24 mars 1927 örn gälds betalning genom penningars nedsättande i

allmänt förvar. Av 34 § framgår dock, att förevarande paragraf är avsedd

att vara mera omfattande än nämnda bestämmelse i 1927 års lag, i det att

paragrafen äger tillämplighet även vid betalning av icke förfallen gäld. Detta

synes böra komma till uttryck genom ett tillägg till den föreslagna lagtexten.

Utan ett dylikt tillägg skulle paragrafen framstå såsom, med hänsyn till den

angivna bestämmelsen i 1927 års lag, skäligen överflödig. Lagrådet hemställer

förty örn det tillägg till paragrafen, att den upplagsbevisets innehavare

medgivna rätten att fullgöra betalningen genom nedsättning av beloppet måtte

förklaras vara för handen, ändå att gälden ej är förfallen till betalning.

38 §.

Lagrådet hänvisar till sitt yttrande vid 28 §.

39 §.

Då det ej är uteslutet, att upplagsbevis utan upplagspantbevis kunna komma

till användning i avsevärd omfattning även vid pantsättning, synes det lagrådet

lämpligt, att i förevarande paragraf gives någon ledning i fråga örn den

analoga tillämpningen av bestämmelserna i 32—38 §§ i avseende å dylikt

bevis.

Sålunda torde i ett första stycke böra stadgas, att överlåtelse av upplagsbevis,

som utfärdats utan upplagspantbevis, såsom pant för fordran skall teck
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 67.

27

nas å upplagsbeviset, att i fråga om överlåtelsens innehåll skall gälla vad i

32 § första stycket första punkten sägs, och ''att det skall åligga upplagshållaren

att, där beviset företes för honom, införa överlåtelsen i det hos upplagshuset

förda registret samt att därom å beviset teckna intyg.

I ett andra stycke torde vidare böra föreskrivas, att då upplagsbevis blivit

överlåtet såsom pant för fordran, vad i 33—38 §§ är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning och att därvid vad örn innehavare av upplagsbevis sågs

skall gälla örn pantsättaren eller, där hans rätt övergått å annan, örn denne.

40 §.

För de fall, då upplagshusrörelse utövas av aktiebolag eller ekonomisk förening,

måste de i förevarande paragraf brukade beteckningarna »revision» och

»revisorer» anses mindre väl lämpade, enär dessa ord i sadan sammanställning

lätteligen komma att tagas i den bemärkelse, de äga enligt aktiebolags- och

föreningslagarna. För undvikande av dylik missuppfattning hemställer lagrådet,

att nämnda ord utbytas mot »granskning» och »granskningsmän». I

övrigt synes lagtexten böra förtydligas pa det sätt, att granskningen förklaras

skola avse upplagshusets ekonomiska ställning och rörelsens handhavande samt

att bemyndigandet för Kungl. Maj :t att meddela föreskrifter angående tillsynen

uttryckligen angives gälla jämväl upplagshallarens skyldighet att vidkännas

de med tillsynen förenade kostnaderna.

Det lärer icke kunna lämnas obeaktat, att förslaget — i motsats till flertalet

lagar, vilka avse statskontroll av näringsföretag — saknar stadganden i syfte

att dels närmare reglera tillsynsmyndighetens befogenhet och företagets skyldighet

att tillhandagå densamma med upplysningar, dels ock bereda nödigt

skydd mot en för företaget och enskilda, vilka med detta sta i affärsförbindelse,

skadlig publicitet av vad vid kontrollens utövande förekommit. Uppenbart

är, att bestämmelser, vilka med stöd av bemyndigande i lagen utfärdas i

administrativ ordning, härvid icke kunna göra tillfyllest. Dessa kunna näppeligen

sträckas längre än till att angiva den yttre ordningen för kontrollens

åvägabringande.

Att bestämmelser icke i lagen meddelas rörande omfattningen av upplagshållarens

skyldighet att vara underkastad tillsyn, torde, praktiskt sett, icke

ingiva större betänklighet. Det kan nämligen icke förutsättas, att de åligganden,

som i detta avseende fastställas i samband med koncessionen, komma att gå

utöver vad förhållandena kräva och upplagshallaren själv finnér möjligt att

iakttaga. Såsom i viss mån en olägenhet kan däremot komma att framstå, att

lagen icke mot tredska att tillhandahålla upplysningar och granskningsmaterial

eller för framtvingande av rättelse av anmärkta missförhållanden erbjuder

annat maktmedel än koncessionens återkallande. Tydligen är ett dylikt medel

alltför kraftigt för att vara i verkligheten fullt effektivt. Med hänsyn till dess

följder för de i allmänhet betydande företag, örn vilka här kan bliva fråga,

lärer en sådan åtgärd icke skäligen kunna omedelbart tillgripas i varje fall.

där en meningsskiljaktighet mellan tillsynsmyndigheten och företaget icke kan

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

pa annat sätt lösas. För dylika konflikter anvisas i lagstiftningen vanligen

utvägen att genom vitesföreläggande, vars giltighet kan dragas under högre

myndighets prövning, söka ernå åsyftad verkan. Måhända kan dock med införande

av lagstadgande härom anstå, intill dess någon erfarenhet föreligger

örn denna rörelses praktiska utvecklingsmöjligheter och örn behovet av ytterligare

regler för ordnande av förhållandet mellan tillsynsmyndigheten och

rörelsens utövare. Ej heller i fråga örn beredande av skydd mot obehörigt

yppande av affärsförhållanden, vilka framläggas för tillsynsmyndigheten eller

dess organ, synes nödigt, att för närvarande vidtages särskild lagstiftningsåtgärd.

41 §.

Erhåller i enlighet med lagrådets hemställan vid 3 § kommerskollegium befogenhet

att utfärda vissa föreskrifter för upplagshus, påkallas härav någon

jämkning av förevarande paragraf. Därvid bör tillika uppmärksammas, att

jämväl åsidosättande av föreskrifterna örn tillsynens utövande (40 §) för upplagshållaren

medför äventyr av koncessionens återkallande. Lagrådet hemställer,

att paragrafen omformuleras därhän, att tillståndet skall kunna förklaras

förverkat, därest upplagshållaren åsidosatt i lagen givna bestämmelser eller

eljest för upplagshuset gällande föreskrifter.

42 §.

Enligt vad som framgår av förevarande paragraf förutsattes i förslaget, att

även staten skall kunna driva sådan rörelse, som där avses, d. v. s. inrättande

av upplagshus med rätt att å upplagda varor utfärda upplagsbevis och upplagspantbevis.

Detta ligger så mycket närmare tillhands, som staten redan nu

har lagerhus, vari spannmål emottages för upplagring enligt vissa av Kungl.

Maj :t meddelade föreskrifter. Då det nu i paragrafen sägs, att Konungen äger

förordna, att vad i 8—39 §§ är stadgat skall tillämpas, där staten driver sådan

rörelse, som i lagen avses, lärer avsikten därmed vara att stadga, dels att för

rätt att utfärda upplagsbevis och upplagspantbevis från ett statens upplagshus

förutsättes Konungens därom meddelade beslut och dels att i sådant fall

stadgandena i 8—39 §§, d. v. s. överhuvud alla bestämmelser av privaträttslig

innebörd, skola bliva gällande för rörelsen, men däremot icke övriga paragrafer,

vilka huvudsakligen innefatta regler om tillstånd till och kontroll över

rörelsen samt formerna för dess bedrivande. I de ämnen, som avses i sistnämnda

paragrafer, lära erforderliga bestämmelser komma att för varje särskilt

fall meddelas av Kungl. Maj:t i sammanhang med beslut örn rörelsens

upptagande. Lagrådet hemställer, att för tydliggörandet av paragrafens innebörd

dess text måtte undergå jämkning i angiven riktning.

Slutligen vill lagrådet erinra därom, att då de i förevarande lagförslag upptagna

stadganden örn upplagsbevis och upplagspantbevis skola gälla allenast i

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

29

fråga om bevis, utställda vid uppläggning i sådant koncessionerat upplagshus,

som avses i 1 §, särskild bestämmelse erfordras för att nämnda stadganden skola

bliva tillämpliga i avseende å bevis, utställda enligt de föreslagna danska och

finska lagarna i ämnet.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Utdrag av protokollet över fustitiedepartementsär enden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 6 februari 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck,

Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med tillförordnade chefen för finansdepartementet

samt cheferna för jordbruks- och handelsdepartementen anför chefen för

justitiedepartementet, statsrådet Gärde:

»I statsråd den 31 oktober 1930 bestämde Kungl. Maj:t, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över ett av tillkallade sakkunniga utarbetat förslag till lag om upplagshus

nied rätt att utfärda upplagsbevis. Lagrådets utlåtande avgavs den 22 december

1930.

Med ifrågavarande lagförslag avses att förverkliga önskemålet, att till varuomsättningens

underlättande s. k. warrants må kunna under betryggande former

komma till användning vid föryttring och belåning av varor, önskemål

i sådan riktning framställdes redan vid 1871 års riksdag. I skrivelse den 6

maj 1871 (nr 23) hemställde sålunda riksdagen hos Kungl. Majit örn utarbetande

av en lag angående upplag av produkter och varor. Det framhölls i skrivelsen,

bland annat, att fördelen av sådana inrättningar vore, dels att affärer

underlättades genom sålunda beredd möjlighet att lägga upp en vara på ett

ställe och sända upplagsbeviset till ett annat, varigenom överflödiga transporter

och utgifter av flera slag kunde undvikas, dels ock att tillfälle bereddes varuägare

att begagna varan såsom säkerhet för försträckning. Tillika betonades,

att det läge i sakens natur, att upplagshusen icke kunde vinna någon omfattning

och motsvara affärslivets behov, med mindre lagliga innehavandet av de

bevis, som utfärdades över inlämnade varor, gåve ovillkorlig rättighet att utbekomma

varan. Riksdagens skrivelse föranledde emellertid icke annan åtgärd

än utfärdandet av förklaringen den 24 maj 1872, att med det i 17 kap. 3 §

handelsbaden förekommande stadgandet, att den, som har lös pant i händer,

därutur njuter betalning framför gäldenärens övriga fordringsägare, avses

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 67.

31

även det fall, att gods, vari panträtt är av ägaren medgiven, innehaves av

tredje man, som förbundit sig att godset eller dess värde panthavaren tillhandahålla.

Under tiden därefter har frågan örn rättslig reglering av de s. k. warrants

upprepade gånger varit föremål för uppmärksamhet. I samband med planläggande

av samfällt lagstiftningsarbete för Sverige, Danmark och Norge

upptogs sålunda även detta spörsmål. I det uttalande, som 1909 avgavs av

delegerade för de nämnda ländernas regeringar, framhölls såsom lämpligt ämne

för en överensstämmande skandinavisk lagstiftning, bland annat, avtal och

värdehandlingar, som föranledas av upplagshusrörelse.

I en vid 1923 års riksdag inom andra kammaren väckt motion (nr 13) anhölls,

att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, det

Kungl. Maj:t måtte utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lag om

upplagsbevis, i syfte att upplagsbevisen måtte representera den vara, å vilken

de lyda, och att rättshandlingar, avseende varan, måtte knytas vid upplagsbeviset.

Motionärerna erinrade örn den storartade utveckling, förhållandena på näringslivets

område undergått sedan år 1872, i följd varav förutsättningarna för

användning av upplagsbevis nu syntes vara mera än väl för handen. För att

de med stor kostnad anlagda frihamnarna skulle kunna bliva till verklig nytta

för köpmän, bosatta å andra platser, vore det nödvändigt att sätta dessa i tillfälle

att kunna disponera sina i frihamnarna befintliga varor på ett lätt, bekvämt

och billigt sätt. En lagstiftning angående upplagsbevis skulle vidare

vara mycket betydelsefull för underlättande av transitotrafiken från frihamnarna.

En motsvarande fördel skulle en lagstiftning om upplagsbevis medföra

för spannmålsproducenterna för begagnandet av statens upplagshus för spannmål

samt för andra livsmedelsproducenter och handlande för användandet av

fryshusen.

Första lagutskottet, dit motionen remitterades, framhöll i sitt utlåtande (nr

19) de betydande fördelar, som ett väl utvecklat upplagshusväsen kunde medföra

för näringslivet, framför allt örn därmed förenades en ändamålsenlig anordning

i fråga örn de bevis över upplagda varor, som utfärdades av upplagshusen.

Utskottet betonade sålunda, att upplagsbevisen säkerligen skulle kunna

bliva av stor betydelse för storhandeln, i det att varje åtgärd, som vore ägnad

att förenkla förfarandet och nedbringa kostnaderna, förmånligt inverkade

på dessa och det allmänna prisläget. Därjämte framhöll utskottet, att verkan

av den i vårt land relativa kapitalknappheten, som ofta nödvändiggjorde

anlitandet av lånat rörelsekapital, skulle motarbetas, därest möjlighet

funnes att under enkla former belåna upplagda varor. Utskottet uttalade,

att jämväl för lösande av problemet om jordbrukets driftskredit ett väl

avvägt upplagsbevissystem syntes vara av betydelse. Det hade vid olika tillfällen

framhållits, att lantmännen för närvarande icke kunde under praktiska

former belåna jordbrukets produkter och på grund därav nödgades vid viss

tidpunkt sälja desamma utan hänsyn till marknadsläget. Den form, som nu

funnes för belåning av spannmål, upplagd i vissa upplagshus, syntes icke vara

fullt tillfredsställande. Med införande av warrantsystemet skulle dessa ola
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

genheter i avsevärd man undanröjas. Möjlighet skulle därigenom öppnas att

bekvämt belåna de upplagda produkterna och avvakta den gynnsamma konjunkturen

för deras avyttrande. Särskilt skulle detta bliva av betydelse vid

uppläggning av spannmål. Anledning funnes till antagande, att därigenom

ett ändamålsenligt ordnande av spannmålshandeln skulle underlättas; detta givetvis

under förutsättning, att ett tillräckligt antal upplagshus, utrustade med

befogenhet att utgiva warrants, komme till stånd. Från olika håll hade även

gjorts gällande, att de under senare åren uppförda spannmålslagerhusen och

fryshusen kunde bliva till avsett gagn, först då av dem utfärdade bevis erhölle

karaktären av warrants.

I anledning av motionen hemställde 1923 års riksdag, att Kungl. Majit

täcktes låta verkställa utredning, huruvida och på vad sätt med vår lagstiftning

kunde införlivas bestämmelser angående upplagsbevis eller lagerbevis, representerande

själva varan (warrants), samt för riksdagen framlägga det förslag,

vartill utredningen kunde föranleda.

Det är närmast med anledning av denna hemställan, som nu ifrågavarande

förslag kommit till stånd. Förslaget har utarbetats av sakkunniga inom justitiedepartementet

under samarbete med delegerade för Danmarks och Finlands

regeringar. Den norska regeringen har däremot tillkännagivit, att den funnit

något deltagande från norsk sida i detta samarbete icke böra äga rum.

Förslagets huvudgrunder kunna i anslutning till en av de sakkunniga lämnad

''översikt sammanfattas sålunda.

Grenom bestämmelserna i förslagets första avdelning avses att skapa en organisation,

åt vilken utfärdande av upplagsbevis med trygghet skall kunna

anförtros. I enlighet härmed upptagas i denna avdelning vissa regler av mera

allmän karaktär angående drivande av upplagshusrörelse, för såvitt med drivandet

av densamma skall vara förenad rätt att utfärda upplagsbevis. Enligt

dessa bestämmelser överlämnas till Konungens avgörande, vem som äger inrätta

upplagshus med rätt att å upplagda varor utfärda upplagsbevis och upplagspantbevis.

Vidare meddelas stadgande örn upprättande av reglemente för

upplagshus och av taxa för förvaringen av upplagda varor. Till tryggande

av uppläggarens ställning förbjuder förslaget upplagshållaren att giva försträckning

mot säkerhet av upplagd vara och att idka handel med sådana varor,

som av honom mottagas till uppläggning. Särskilt stadgande har meddelats

örn skyldighet att föra register över upplagda varor.

I förslagets andra avdelning regleras rättsförhållandet mellan upplagshållare

och uppläggare, bortsett från de särskilda frågor, som anknyta till utfärdandet

av upplagsbevis och upplagspantbevis. Upplagshållaren är enligt

förslaget pliktig att underrätta uppläggaren örn fel eller brist i vara, som

mottages till uppläggning. Förslaget bestämmer vidare, under vilka förhållanden

samlagring av olika varor är tillåten, samt innefattar föreskrifter örn

rätt till besiktning, provtagning och föranstaltande av nödiga åtgärder för

varans bevarande. En viktig del i denna avdelning av förslaget är den, som

handlar örn vården av varan samt följderna av att talan icke i rätt tid anhängig
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 07.

33

göres med anledning därav, att upplagshållaren åsidosatt vad honom i sådant

avseende åligger. I andra avdelningen regleras ävenledes uppläggarens skyldigheter.

Hit höra bestämmelser dels örn påföljden av att han lämnar oriktiga

eller ofullständiga uppgifter örn den vara, som upplägges, dels ock örn avgifter

med mera för uppläggning samt om panträtt till säkerhet därför. Slutligen

givas i denna avdelning regler örn avtalets upphörande. Upplagshållaren är

sålunda under vissa förhållanden berättigad att bringa avtalet till upphörande.

Uppläggaren är å sin sida befogad att i förtid uttaga den upplagda varan, lat

vara mot skyldighet att ersätta upplagshållaren den förlust, han därigenom lider.

Förslagets tredje avdelning är ägnad upplagsbevis och upplagspantbevis.

Bestämmelserna hava sammanförts i två underavdelningar, avseende den ena utfärdande

av dylika bevis och bevisens rättsverkningar i alhnänhet samt den andra

pantsättning genom överlåtelse av bevisen. X förslaget stadgas, att när vara

mottagits till uppläggning, upplagshållaren är pliktig att på uppläggarens

begäran utfärda upplagsbevis. Uppläggaren äger välja mellan enkelt upplagsbevis

och upplagsbevis med upplagspantbevis. Beträffande bevisens innehåll

skiljer förslaget, liksom sjölagen beträffande konossementet, mellan vad som för

dem är obligatoriskt och det som fakultativt kan inflyta i desamma. Genom en

allmän regel angives, i vilken utsträckning upplagshållaren är berättigad att

göra förbehåll beträffande i upplagsbevis intagen uppgift. Upplagsbeviset är,

liksom konossementet, i regel löpande. För att motsatsen skall bliva förhållandet

kräves, att utfärdaren genom orden ''icke till order’ eller dylikt gjort förbehåll

mot överlåtelse. I förslaget göres upplagsbeviset — på samma sätt som i

sjölagen konossementet — till ett presentationspapper i betydelsen av en handling

av den beskaffenhet, att den förpliktades prestationsskyldighet är beroende

av att handlingen återställes. Därmed sammanhänger, att upplagsbeviset

kommer att liksom konossementet representera varan, så att innehavet av

upplagsbevis i huvudsak kan likställas med innehav av själva varan. I likhet

med vad som gäller beträffande växel och konossement fastslås i förslaget

med avseende å upplagsbeviset, att legitimerad innehavare därav ej är pliktig

att utlämna detsamma, med mindre det visas, att han vid bevisets förvärvande

icke var i god tro. X förslaget behandlas upplagsbeviset, liksom konossementet

i sjölagen, icke som ett ''bevismedel’ angående rättsförhållandet mellan upplagshållaren

och uppläggaren, utan fastmera som en ''utfästelse av upplagshållaren

till den, till vilken varan skall utlämnas. Med denna upplagsbevisets

egenskap, av en utfästelse sammanhänger, att upplagshållaren gentemot bevisets

innehavare principiellt är ansvarig för riktigheten av de uppgifter örn varan,

som meddelas i beviset. Stiftande av panträtt kan ske antingen sa, att da

upplagsbevis utställts med upplagspantbevis, det sistnämnda överlates, eller

ock så, att då endast upplagsbevis utställts, detta överlåtes. För att upplåta

panträtt i vara är det sålunda icke nödigt att begagna sig av dubbelt bevis.

Jämväl det enkla beviset kan i detta avseende användas.

I förslagets fjärde avdelning, som upptager särskilda bestämmelser, regleras

tillsynen över upplagshusen och återkallande av meddelad koncession. Ulika

givas regler för det fall, att staten idkar upplagshusrörelse.

Bihang till riksdagens protokoll Idol- 1 sami. b 7 haft. (Ar 07 OS.)

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majlis proposition nr 67.

I likhet med första lagutskottet vid 1923 års riksdag finner jag det vara av

stor betydelse, att genom en ändamålsenlig lagstiftning upplagshusväsendet

utvecklas och en därmed förenad lämplig anordning i fråga om upplagsbevis

åvägabringas till gagn för handel och näringar. Jag vill här erinra därom,

att vid 1930 års riksdag, i samband med frågan örn åtgärder till det svenska

jordbrukets stödjande, vikten av lagstiftning örn upplagsbevis särskilt uppmärksammades.

Det föreliggande lagförslaget synes mig väl ägnat att främja

en sund utveckling på detta område och sålunda av beskaffenhet att böra läggas

till grund för lagstiftning i ämnet. Lagrådet har ock — under erinran örn

de förebilder från närbesläktade rättsområden, som stått till buds — framhållit,

att det syntes, som örn där tillämpade rättsgrundsatser i allmänhet blivit i förslaget

tillgodogjorda på ett för behovet väl avpassat sätt och att de anmärkningar,

lagrådet funnit anledning framställa mot förslaget, ej avsåge dess

huvudgrunder».

Efter närmare redogörelse för lagrådets utlåtande anför departementschefen

vidare:

»Beträffande den för ifrågavarande lag av de sakkunniga föreslagna rubriken:

''Lag om upplagshus med rätt att utfärda upplagsbevis’ har lagrådet anfört,

att densamma syntes mindre lämplig med hänsyn bland annat därtill,

att den som huvudsakligt föremål för lagstiftningen angåve upplagshusen, under

det att i själva verket grunden till denna lagstiftning främst varit behovet

av rättsregler örn upplagsbevis. Då denna erinran synes befogad, föreslår jag

i stället rubriken: ''Lag örn upplagshus och upplagsbevis’.

Såsom lagrådet erinrat, har i förslagets 1 § otvivelaktigt med rätta som den

främsta förutsättningen för erhållande av koncession upptagits, att betryggande

säkerhet förefinnes för fullgörande av de upplagshållaren åliggande

förpliktelserna. Lagrådet har emellertid tillika framhållit, att det ej borde

förbises, att upplagshusen vore avsedda att tjäna jämväl i viss mån allmännyttiga

syften, och att det särskilt icke torde vara oberättigat, att lagen medgåve

den prövande myndigheten en ej alltför begränsad omdömesfrihet i det

fall, att staten funnit sig böra inrätta upplagshus, exempelvis för folkförsörjningens

eller jordbrukskreditens tillgodoseende genom spannmålslagring, eller

i övrigt lämnat rörelsen sitt ekonomiska stöd. Det borde även räknas med

att inom upplagshusrörelsen kunde framträda tendenser lill faktiskt monopol.

På grund av det anförda har lagrådet förordat, att som förutsättning för

koncession upptoges jämväl, att hinder icke mötte av hänsyn till det allmänna.

Då jag utgår från att därmed åsyftad befogenhet kommer att utövas med synnerlig

försiktighet, har jag låtit i paragrafen införa av lagrådet förordat tilllägg.

— Såsom berättigad att driva här avsedd rörelse har, såsom lagrådet

hemställt, i stället för ''förening’ upptagits ''ekonomisk förening’.

Av vissa praktiska skäl synes det mig lämpligt, att lagen kommer att innehålla

uttryckligt stadgande, att tillstånd till utövande av upplagshusrörelse

ej må överlåtas utan att Kungl. Majit därtill lämnat medgivande, och har jag

därför, i olikhet med lagrådet, ansett 2 § första stycket böra kvarstå.

I överensstämmelse med lagrådets hemställan i fråga om 3 § har denna full
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

35

ständigats sålunda, att reglementet föreslås skola innefatta bestämmelser jämväl

angående den firma, under vilken rörelsen utövas, det ställe, där rörelsen

drives, samt i vad mån upplagshållaren är skyldig att, utöver vad örn bokföring

och i 7 § örn register är stadgat, över rörelsen föra särskilda anteckningar.

Likaledes har jag, i enlighet med vad lagrådet vid 1 § tillstyrkt, låtit vidtaga den

förändring av förslaget, att fastställande av reglemente tillkommer Kungl.

Maj:t, under det att kommerskollegium har att fastställa de närmare föreskrifter,

som utöver vad reglementet innehåller eller Kungl. Maj:t eljest förordnat

må erfordras angående ordningen för upplagshusrörelsen.

Beträffande 8 § har lagrådet ansett en antydan örn den upplagshållare åvilande

undersökningspliktens växlande omfattning i olika fall vara erforderlig

och därför hemställt, att i paragrafen måtte införas en bestämmelse av innehåll,

att det åligger upplagshållaren att undersöka den mottagna varan i den

omfattning, det kan fordras av honom med hänsyn till varans art och omständigheterna

i övrigt. Paragrafen har förtydligats i den av lagrådet angivna

riktningen.

10 § har i enlighet med lagrådets hemställan underkastats någon jämkning

i ordalydelsen till utmärkande därav, att uppläggare icke bör äga påfordra

att under alla förhållanden få själv eller med eget folk verkställa för varas

bevarande nödiga åtgärder. Likaledes har rätten att föranstalta örn sådan åtgärd

begränsats till de fall, då samlagring ej äger rum.

På grund av vad lagrådet anfört beträffande 14 § och då en avvikelse från

sjölagens formulering i motsvarande avseende möjligen skulle kunna föranleda

tveksamhet i rättstillämpningen, har uppläggarens ansvar för skada i

följd av oriktiga eller ofullständiga uppgifter örn vara, som lämnas till uppläggning,

utsträckts till att avse även skada, som tillskyndas annan än upplagshållaren.

I enlighet med lagrådets förslag har till 20 § fogats ett nytt stycke av innehåll,

att den, som innehar upplagsbevis utan upplagspantbevis, äger mot bevisets

återställande bekomma upplagsbevis med upplagspantbevis, varjämte

i 21 § föreslagits, att i bevisen upplagshuset skall angivas med utsättande

att upplagshållaren innehar sådant tillstånd, varom i 1 § sägs, samt att i upplagsbevis

städse skall anmärkas, huruvida detsamma utfärdats med eller utan

upplagspantbevis.

Såsom lagrådet förordat vid 28 §, har befogenhet att, efter det upplagsbevis

blivit pantsatt, besiktiga den upplagda varan tillagts utom innehavaren av beviset

jämväl pantsättaren. Att denna befogenhet, där pantsättarens rätt övergått

å annan, tillkommer denne synes utan särskilt stadgande vara uppenbart.

Efter vad framgår av lagrådets yttrande bör åt 28 och 38 §§ i det remitterade

förslaget, jämförda med 39 §, givas den tolkning, att vid pantsättning

av upplagsbevis panthavaren allenast i förening med pantsättaren skall

kunna utöva befogenheten att taga prov och föranstalta örn åtgärd för varas

bevarande, något som lagrådet ansett böra komma till tydligare uttryck i lagtexten.

Då emellertid enligt uppfattningen i det praktiska livet en dylik

begränsning i panthavarens befogenheter skulle vara hinderlig för upplags
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

bevisets användning för pantsättning, har jag — som lika med lagrådet* finner

det angeläget att lagen så gestaltar pantsättning, att fiduciarisk överlåtelse

ej träder i dess ställe -— funnit mig ej böra i förslaget uppställa krav på att

panthavarén handlar i förening med pantsättaren. I enlighet härmed har jag

låtit vidtaga nödig omformulering av 28 och 38 §§. Därvid hava i överensstämmelse

med lagrådets hemställan i 28 § sammanförts samtliga bestämmelser,

som avse utövandet av de i 10 § avsedda befogenheter, sedan upplagsbevis

utfärdats, varjämte beaktats lagrådets erinran, att då upplagsbevis utfärdats

med upplagspantbevis, anteckning angående provtagning och föranstaltande

om åtgärd för varas bevarande bör göras å båda bevisen, ändå att upplagspantbeviset

ej är pantsatt. -— I 29 § har, såsom lagrådet förordat, upptagits

en hänvisning jämväl till 39 § i förslaget.

Då man lärer böra räkna med att upplagsbevis utan upplagspantbevis kan

komma till användning i ej ringa omfattning även vid pantsättning, har jag

lika med lagrådet funnit lämpligt, att i 39 § gives viss ledning i fråga örn den

analoga tillämpningen av bestämmelserna i 32—38 §§ i avseende å dylikt bevis.

I enlighet härmed har i 39 § upptagits föreskrift bland annat, att överlåtelsé

av enkelt upplagsbevis såsom pant för fordran skall tecknas å beviset;

att överlåtelsen skall innehålla, förutom pantsättarens underskrift, uppgift å

fordringens storlek till kapitalbelopp och ränta; samt att det åligger upplagshållaren

att, där beviset företes för honom, införa överlåtelsen i det hos upplagshuset

förda registret och att meddela intyg därom å beviset.

I 40 § hava till undvikande av en av lagrådet befarad missuppfattning orden

''revision’ och ''revisorer'' utbytts mot ''granskning'' och ''granskningsmän'',

varjämte granskningen förklarats skola avse upplagshusets ekonomiska ställning

och rörelsens handhavande samt bemyndigandet för Kungl. Maj :t att meddela

föreskrifter angående tillsynen uttryckligen angivits gälla jämväl upplagshållarens

skyldighet att vidkännas de med tillsynen förenade kostnaderna.

Av lagrådet beträffande 1, 3, 5, 18, 22, 23 och 26 §§, rubriken till 31—39 §§

samt 31, 32, 35, 41 och 42 §§ förordade ändringar av huvudsakligen formell

natur hava. i allmänhet vidtagits. Därjämte hava ,i förslaget gjorts några

smärre redaktionella jämkningar.

I syfte att vinna största möjliga enhetlighet i fråga örn förslagens slutliga

avfattande har efter det lagrådets utlåtande avgivits förhandling ägt rum med

delegerade för Danmark och Finland.

Lagrådet har i sitt utlåtande erinrat därom, att då de i förslaget upptagna

stadgandena örn upplagsbevis och upplagspantbevis skola gälla allenast i

fråga om bevis, utställda vid uppläggning i sådant koncessionerat upplagshus,

som avses i 1 §, särskild bestämmelse erfordras för att nämnda stadganden

skola bliva tillämpliga i avseende å bevis, utställda enligt de föreslagna danska

och finska lagarna i ämnet. Såsom även lagrådet synes hava ansett, bör emellertid

tydligen med behandling av denna fråga anstå, tills förslagen upphöjts

till lag i Danmark respektive Finland.

Efter det förslaget godkänts, böra uppenbarligén de av de sakkunniga

utarbetade preliminära utkasten till normalreglemente för upplagshus samt

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 67. 37

till formulär till upplagsbevis med eller utan upplagspantbevis bringas till

slutgiltigt skick.

Jämte förslaget till lag örn upplagshus med rätt att utfärda upplagsbevis hava

de sakkunniga avlämnat förslag till lag angående ändrad lydelse av 13 §

lagen den 12 maj 1897 (nr 27) för Sveriges riksbank, med vilket förslag åsyftas

att med pant i varor, liggande å allmän våg eller satta i förvar hos tredje

man, som förbundit sig att hålla dem eller deras värde riksbanken tillhanda,

skall likställas panträtt, stiftad enligt reglerna i förut berörda förslag. I

detta ämne kommer tillförordnade chefen för finansdepartementet att senare i

dag hemställa örn avlåtande av proposition till riksdagen.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om upplagshus och upplagsbevis

samt hemställer, att detsamma måtte genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta Tidelius.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. 1LU 1931:18 Färsta lagutskottets memorial Nr 18 s. 1 i texten
  2. Rskr. 1931:76 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om upplagshus och npplagshevis. a1 i texten
  3. 1LU 1931:15 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts ''proposition med förslag till lag om upplagshus och upplagsbevis. s. 1 i texten