Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition nr 79

1931-02-06 · 219 sidor, varav 206 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 206 av 219 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1931:79, Kungl. Maj:ts proposition nr 79

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

1

Nr 79.

Kungl. Maj:ts proposition

planelag m. m.,

1931.

till riksdagen med förslag

given Stockholms slott den

till stads6

februari

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) stadsplanelag;

2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 269) örn

fastighetsbildning i stad;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn

delning av jord å landet;

4) lag örn ändrad lydelse av 9 § lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet;

5) lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 16 maj 1930 (nr 141) örn

vågrätt;

6) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 juni 1926 (nr 352) örn

enskilda vägar;

7) lag örn ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1),

innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar;

8) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 juni 1924 (nr 384) örn

återköpsrätt till fast egendom;

9) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334) örn

rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet

område; samt

10) lag angående ändrad lydelse av 2 § 11 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38

s. 3) örn Kungl. Maj :ts regeringsrätt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. Gärde.

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 66 haft. (Nr 79.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Förslag

till

Stadsplan dag.

Härigenom förordnas som följer:

AVDELNING I.

Bestämmelser angående stad.

Om stadsplan och tomtindelning.

1 §•

För stads ordnande och bebyggande skall finnas stadsplan. I mån av stadens

utveckling skall stadsplan upprättas för område, som ej ingår i redan

befintlig stadsplan.

2 §.

Stadsplan skall utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål avsedda

områden, vilka ingå i planen, såsom byggnadskvarter, gator, torg, parker

och andra allmänna platser, järnvägs-, hamn- och andra särskilda trafikområden,

skydds- eller säkerhetsområden för vissa anläggningar, idrottsområden,

begravningsplatser samt vattenområden. Jämväl områdenas höjdlägen

skola i erforderlig omfattning angivas.

Stadsplan skall ock innehålla de ytterligare bestämmelser angående områdenas

bebyggande eller användande i övrigt, som finnas erforderliga.

3 §.

Stadsplan antages av stadsfullmäktige men skall, för att bliva gällande,

fastställas av Konungen.

Vad nu sagts gälle ock i fråga örn ändring av stadsplan; dock må ändring,

som ej avser planens grunddrag och ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse

från vad som förut varit gällande, fastställas av Konungens befallningshavande.

4 §•

Finnes för stads ändamålsenliga utveckling eller till främjande av betydande

allmänt intresse nödigt, att stadsplan upprättas för visst område, men

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

3

underlåta stadsfullmäktige att vidtaga härför erforderliga åtgärder, må Konungen

förelägga stadsfullmäktige viss tid, inom vilken sådan plan skall vara underställd

Konungens prövning. Ställa sig stadsfullmäktige föreläggandet ej

till efterrättelse, äger Konungen på stadens bekostnad låta upprätta och, efter

hörande av stadsfullmäktige och dem frågan eljest rörer, fastställa stadsplan

för området.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i avseende å ändring av

stadsplan.

5 §•

Byggnadskvarter skall indelas till tomter sålunda, att det kan ändamålsenligt

bebyggas i överensstämmelse med stadsplanen.

Tomtindelning bör så vitt möjligt ske i ett sammanhang för hela kvarteret.

Omfattar tomtindelning endast en del av ett kvarter, skall tillses, att återstående

delen kan indelas till lämpliga tomter.

6 §.

Tomtindelning inom byggnadskvarter av mark, som ej varit föremål för

tomtindelning, skall ske, när ägare av sådan mark det begär.

7 §.

Förutsätter fastställd ändring i stadsplan ändring i tomtindelning eller har

kvarter helt och hållet eller till betydande del avbrunnit, skall fråga örn ny

tomtindelning företagas, när ägare av mark inom kvarteret det begär eller

byggnadsnämnden så finner nödigt.

Ny tomtindelning må ock på begäran av markägare eller på byggnadsnämndens

eget föranstaltande äga rum, örn därigenom utan avsevärd olägenhet kan

vinnas bättre överensstämmelse med bestående äganderättsförhållanden.

Ej må i andra fall än nu är sagt tomtindelning ändras, med mindre ägarna

av de tomter, som beröras av ändringen, därom äro ense och ändringen finnes

lämplig för ett ändamålsenligt bebyggande.

8 §.

Tomtindelning ävensom ändring däri antages av byggnadsnämnden men

skall, för att bliva gällande, fastställas av Konungens befallningshavande.

9 §•

Närmare bestämmelser om stadsplans och tomtindelnings uppgörande och

utställande för granskning meddelas av Konungen.

Om ordnande av stads område utom stadsplan.

10 §.

Finnes område, som ej ingår i stadsplan, böra planläggas i avseende å grunddragen

för dess framtida ordnande och bebyggande, såsom beträffande huvud
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

gator och andra allmänna platser, skall härför erforderlig plan upprättas över

området (stomplan).

Erfordras särskilda bestämmelser angående områdets bebyggande eller användande

i övrigt, skall stomplanen innehålla sådana bestämmelser.

11 §•

Erfordras särskilda bestämmelser angående byggnadsverksamheten inom område,

som ej ingår i stadsplan eller stomplan, skola sådana bestämmelser meddelas

(utomplansbestämmelser).

12 §.

Örn upprättande och fastställande av stomplan och utomplansbestämmelser

eller ändring däri skall vad i fråga örn stadsplan i 3, 4 och 9 §§ är stadgat äga

motsvarande tillämpning.

Om förbud mot nybyggnad.

13 §.

Nybyggnad må ej företagas i strid mot stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser;

dock må Konungen och enligt föreskrifter, som av Konungen

meddelas i allmän författning, jämväl myndighet, varom där förmäles, medgiva

undantag härifrån, då särskilda skäl därtill äro och nybyggnaden ej avsevärt

försvårar markens användande för avsett ändamål.

14 §.

Hava stadsfullmäktige beslutat antaga eller ändra stadsplan, stomplan eller

utomplansbestämmelser för visst område, må nybyggnad ej företagas inom

området, innan frågan om fastställelse prövats; dock må Konungens befallningshavande

meddela tillstånd till nybyggnad, såvida genomförandet av beslutet

icke därigenom försvåras.

15 §.

Är fråga väckt örn antagande eller ändring av stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser

för visst område, äger Konungens befallningshavande på

framställning av staden meddela förbud att verkställa nybyggnad inom området

utan tillstånd av Konungens befallningshavande. Sådant förbud gäller intill

dess stadsfullmäktige beslutat i frågan, dock ej längre än ett år. Uppkommer

behov av förlängning av denna tid, äger Konungens befallningshavande medgiva

sådan; dock skall beslutet härom underställas Konungens prövning.

16 §.

Kinner Konungen stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser icke kunna

fastställas eller böra i viss del undantagas från fastställelse, äger Konungen

för viss tid meddela det förbud möt nybyggnad, som föranledes av omständigheterna.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

5

Vid meddelande av föreläggande, som i 4 § avses, äger Konungen ock förordna

örn erforderligt nybj^ggnadsförbud.

17 §.

Inom byggnadskvarter vare nybyggnad icke tillåten å mark, som ej blivit

indelad till tomter.

Är fråga väckt örn ändring i tomtindelning, må nybyggnad ej företagas å

tomt, som därav beröres, innan frågan slutligen prövats.

Utan hinder av vad ovan sagts må dock Konungens befallningshavande meddela

tillstånd till nybyggnad, då synnerliga skäl därtill äro och nybyggnaden

prövas ej medföra hinder för lämplig tomtindelning inom kvarteret.

18 §.

Å mark, som indelats till tomter, må nybyggnad ej företagas i strid mot

tomtindelningen.

Nybyggnad vare icke tillåten å tomt, som ej är rättsligen bestående.

Ej heller må nybyggnad ske, innan ägare av tomt fullgjort honom enligt

denna lag åliggande skyldighet att anordna utfartsväg och avlopp från tomten

eller att utgiva bidrag till gatukostnad, eller ock tomtägaren därför ställt

nöjaktig säkerhet. Från ställande av säkerhet vare kronan fri.

19 §•

Har å tomt byggnad uppförts i sådant läge, att den skjuter in på grannes

tomt eller på gata eller annan allmän plats, och skulle byggnadens nedrivande

eller förändring medföra märklig kostnad eller olägenhet för ägaren, vare denne

ej skyldig att avträda den intagna marken, förrän byggnaden nedrives eller

avbrinner, utan så är att den, som uppfört byggnaden, verkställt inkräktningen

med avsikt eller därvid handlat med grov vårdslöshet och, där fastigheten över

gått till ny ägare, denne därom ägde kännedom vid förvärvet av fastigheten.

Vad nu är sagt gäller ej om trappa, som skjuter över gatulinjen; dock äger

Konungens befallningshavande medgiva, att trappan må kvarstå under viss tid

eller tills vidare. För det intrång, granne lider av byggnad, som skjuter in på

hans tomt, njute denne ersättning, där han icke hellre vill avstå tomtdelen

mot lösen.

I fråga örn byggnad, som i första stycket avses, skall vad i 13, 18 och 76 §§

är föreskrivet ej medföra hinder mot ändring, som efter ty därom av Konungen

stadgats är att hänföra till nybyggnad; men må sådan ändring ej vidtagas,

med mindre ägaren av den intagna marken det medgiver.

20 §.

Inom område, som ingår i stadsplan eller stomplan, må schaktning, fyllning,

trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd icke vidtagas, såvida åtgärden

uppenbarligen är av beskaffenhet att kunna väsentligt försvåra områdets

användande för avsett ändamål.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Om avstående av mark inom planlagt område.

21 §.

I stadsplan eller stomplan ingående mark, som är avsedd till gata eller annan

allmän plats, äger staden till sig lösa, när staden det äskar.

Annan i sådan plan ingående mark till den del den ej är avsedd för enskilt

bebyggande må staden lösa, där ej markens användande för avsett ändamål

ändock kan anses säkerställt.

22 §.

Ingår allmän väg i mark, som enligt stadsplan eller stomplan är avsedd till

gata eller annan allmän plats, skall vägmärken, i den mån den tages i anspråk

för avsett ändamål, utan ersättning tillfalla staden.

23 §.

Ingår enskild väg för två eller flera fastigheter i mark, som enligt stadsplan

eller stomplan är avsedd till gata eller annan allmän plats, äger staden

rätt att taga vägmärken i anspråk och nyttja denna för avsett ändamål utan hinder

av den rätt annan kan äga till marken. Har vägen upplåtits på allenast viss

tid, gälle stadens nyttjanderätt till marken för samma tid.

Staden vare ansvarig för avgäld eller annan förmån, som utgår för vägens

begagnande. Innehavare av fordran eller annan rättighet, som besvärar vägmärken

och ägt bättre rätt än vägupplåtelsen, njute mot avskrivning å handling,

varå rättigheten grundas, ersättning av staden för förlust, som genom nyttjanderätten

uppstått. Den, som vill framställa ersättningsanspråk, skall anhängiggöra

sin talan, örn han är innehavare av fordran, inom tio år och eljest inom två

år från det stadsplanen eller stomplanen fastställdes.

Är vägen använd för lednings framdragande och visar sig, att ledningen

hindrar eller väsentligt försvårar vägmärkens nyttjande av staden, äger staden

få ledningen på sin bekostnad flyttad till lämplig, av staden anvisad plats.

24 §.

Avviker förefintlig bebyggelse i väsentlig mån från stadsplanen och kan ej

utan stadens ingripande stadsplanens ändamålsenliga genomförande äga rum

eller inom skälig tid förväntas, må Konungen medgiva staden rätt att lösa jämväl

mark, som ingår i byggnadskvarter, i den mån marken erfordras för åstadkommande

av nödig reglering. Kan det avsedda syftet vinnas genom att staden

allenast löser å marken uppförd byggnad för nedrivning, må Konungen lämna

tillstånd härtill.

Antages kostnaden för regleringens genomförande skola väsentligen överstiga

det bidrag till gatukostnad, som staden äger uttaga av tomtägare, och är uppenbart,

att regleringen medför väsentligt ökat värde för kringliggande kvartersmark,

må Konungen medgiva staden rätt att tillika lösa sådan mark, ändå att

den icke erfordras för regleringens genomförande; dock skall ansökan härom

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79-

i

göras före stadsplanens fastställande. Vill ägaren hellre än att marken löses till

staden utgiva särskilt bidrag till kostnaden, vare han därtill berättigad; och bestämme

i ty fall Konungen ett i förhållande till kostnaden och värdestegringen

skäligt belopp, som det åligger markägaren att i den ordning Konungen föreskriver

erlägga vid äventyr att staden eljest må lösa marken.

25 §.

Kan mark, som ingår i byggnadskvarter, icke på skäliga villkor förvärvas

för bebyggande och är detta förhållande till avsevärt hinder för stadens utveckling,

må Konungen medgiva staden rätt att lösa marken.

26 §,

Äro enligt tomtindelning särskilda delar av tomt i olika ägares hand, vare

ägare av sådan tomtdel berättigad att till sig lösa återstoden av tomten. Vilja

flera lösa, åge den företräde, vars tomtdel vid uppskattning åsättes största värdet.

Varda tomtdelarna åsätta lika värden, havé den, som först anhängiggjort

talan örn inlösen, företräde att lösa.

Brister den, som berättigats lösa, i erläggande av löseskillingen, vare ägare

av annan tomtdel berättigad lösa efter det åsätta värdet, såframt han inom tre

månader efter det löseskillingen skolat erläggas gör anmälan därom hos rätten

och styrker, att han hos Konungens befallningshavande nedsatt den på återstoden

av tomten belöpande löseskillingen. Äro i ty fall flera, som vilja lösa, bestämmes

företrädet mellan dem efter nyss stadgade grunder.

27 §.

Har ej inom ett år efter tomtindelnings fastställande ägare av tomtdel anhängiggjort

talan örn inlösen av återstoden av tomten eller har dylik talan ej

lett till tomtens förenande i en ägares hand, vare staden berättigad lösa tomten;

dock må, där ägare av tomtdel före staden anhängiggjort talan örn inlösen,

stadens anspråk bifallas, allenast såframt ägarens talan ej leder till tomtens

förenande i en ägares hand.

28 §.

Har i stadsplan eller stomplan bestämts, att mark skall användas för annat

ändamål än enskilt bebyggande, och kan markens ägare till följd härav nyttja

marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till markens värde,

vare staden skyldig att lösa marken.

Då ett år förflutit från tomtindelnings fastställande, åligge staden lösningsplikt

jämväl beträffande tomtdel, som ägaren ej kan nyttja på annat sätt än nyss

nämnts.

Vid bedömandet av frågan huruvida lösningsplikt föreligger skall hänsyn tagas

till den fastighetsindelning, som gällde vid tiden för stadsplanens eller stomplanens

antagande, med de ändringar däri, som skett för planens eller för

tomtindelnings genomförande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majlis proposition nr 79.

Om bestämmande och erläggande av marklösen.

29 §.

I avseende å inlösen av mark enligt denna lag skola de allmänna bestämmelserna

i lagen örn expropriation i tillämpliga delar lända till efterrättelse,

med iakttagande av vad nedan i 30—38 §§ är stadgat.

30 §.

I fall, som avses i 28 §, ankomma på markens ägare att göra ansökan örn stämning.

31 §.

Uppkommer i mål angående inlösen av mark tvist örn rätt eller plikt att lösa

och erfordras ej för prövning av tvisten, att uppskattning sker av marken,

meddele rätten beslut i tvisten, innan nämnd sättes. Emot beslutet må talan

särskilt fullföljas i den ordning, som för talan mot slutligt utslag är stadgad,

och vile emellertid målet i övrigt. Avslås yrkandet örn inlösen, gälle i fråga

örn rättegångskostnad vad därom i allmänhet är stadgat.

32 §.

Har ägare av tomtdel anhängiggjort talan örn inlösen av återstoden av tomten,

vare ägare av annan tomtdel berättigad att utan ny stämning föra talan örn inlösen.

I nu nämnt mål skola de ledamöter av expropriationsnämnden, som parterna

äga välja, utses gemensamt av samtliga ägare av tomten eller, örn de ej kunna

enas örn valet, av rätten. Nämnden skall för varje ägare sätta särskilt värde å

hans del av tomten.

33 §.

Ar fråga örn marks avstående till gata eller annan allmän plats, skola de

särskilda bestämmelserna i 78 och 79 §§ lagen örn expropriation äga tillämpning.

34 §.

Bestämmelserna i 12 § första stycket lagen örn expropriation skola ej äga tilllämpning

i avseende å inlösen av mark, som ingår i stadsplan.

35 §.

Örn å mark, som är avsedd till gata eller annan allmän plats, finnes byggnad,

stängsel, plantering eller annat, som hör till marken och skall lösas, bör särskilt

värde sättas å själva marken. Där ej ali mark prövas hava lika värde,

skola de särskilda värdena utsättas.

36 §.

"V ill staden lösa i enskild väg ingående mark, som staden jämlikt 23 § äger

taga i anspråk och nyttja till gata eller annan allmän plats, skall vid expropria
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

9

tionsersättningens bestämmande hänsyn tagas till denna rätt. Ej må kostnad,

som staden nedlagt för gatans eller platsens iordningställande, föranleda höjning

av ersättningsbeloppet.

37 §.

Försummar staden att, på sätt i 48 § första stycket lagen örn expropriation

stadgas, nedsätta fastställd expropriationsersättning och har ej staden enligt

medgivande av markens ägare eller jämlikt stadgande i samma lag tagit marken

i besittning, skall, i händelse någon till ersättning berättigad det yrkar,

den väckta frågan örn markens avträdande, såvitt på hans rätt inverkar, vara

förfallen.

38 §.

I fråga örn mark, som inlösts enligt denna lag, skola bestämmelserna i 68—

70 §§ lagen örn expropriation icke äga tillämpning.

Om upplåtande av gata eller annan allmän plats inom stadsplan.

39 §.

För iordningställande och upplåtande till allmänt begagnande av gata eller

annan allmän plats inom område, som ingår i stadsplan, vare staden ansvarig.

40 §.

Ny gata skall upplåtas till allmänt begagnande i den mån bebyggandet

kvarter efter kvarter fortskrider från förut upplåten gata eller från allmän

väg inom område, som i väsentlig utsträckning är bebyggt för bostads- eller industriändamål.

Härvid skall iakttagas, att varje del av gatan, som begränsas

av två på varandra följande tvärgators utdragna mittlinjer, skall upplåtas, då

tomter med en sammanlagd längd utmed gatudelen av minst en tredjedel av

de därvid befintliga tomtlinjerna bebyggts i enlighet med stadsplanen, dock

att, då dessförinnan bebyggelse föreligger tomt efter tomt i följd från förut upplåten

gata eller från allmän väg inom område, som nyss sagts, gatan skall upplåtas

framför sålunda bebyggda tomter.

Skall redan befintlig gata vidgas, åligger det staden att till allmänt begagnande

upplåta gatans nya del i den mån tomt invid densamma bebyggts i enlighet

med stadsplanen.

41 §.

Torg, park eller annan sådan allmän plats skall till den del den icke är att

anse såsom gata upplåtas till allmänt begagnande, då tomter med en sammanlagd

längd utmed platsen av minst två tredjedelar av de därvid befintliga tomtlinjerna

bebyggts i enlighet med stadsplanen.

42 §.

Då gata upplåtes till allmänt begagnande, skall den till bredd och höjdläge

överensstämma med stadsplanen; dock äger Konungens befallningshavande pa

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

framställning av staden medgiva avvikelse härifrån tills -vadare eller under viss

tid, där den allmänna samfärdseln och hälsovården ändock kunna behörigen

tillgodoses.

Vid upplåtandet skall gatan vara försedd med beläggning efter behovet och

ortens sed samt med erforderliga gångbanor och nödig anordning för vattnets

avrinnande. Plantering eller annan särskild anordning, varmed gatan skall vara

försedd enligt stadsplanen, skall såvitt möjligt anbringas i samband med gatans

iordningställande men eljest så snart ske kan efter dess upplåtande. Skall

i gatan finnas underjordisk avloppsledning, skall sådan vara anordnad vid

gatans upplåtande; dock äger Konungens befallningshavande medgiva anstånd

med ledningens anordnande, där det ej är oförenligt med den allmänna hälsovårdens

krav.

Vad nu är stadgat örn gata skall äga motsvarande tillämpning i avseende å

annan allmän plats.

43 §.

Skall enligt stadsplan samfärdselled anordnas till eller genom trafik-, skyddseller

säkerhetsområde och kunna staden och den, som förfogar över området, ej

enas örn de åtgärder, som böra vidtagas, äger Konungen förordna därom.

Den, som förfogar över området, vare pliktig deltaga i kostnaderna för samfärdselledens

anordnande, i den mån han kan anses äga nytta av denna. Bland

kostnaderna skall jämväl beräknas ersättning för intrång, som genom samfärdselleden

tillskyndas honom. Uppstår tvist örn skyldighet att deltaga i kostnaderna,

skall denna avgöras av nämnd, som på endera partens ansökan tillsättes

i den ordning lagen om expropriation föreskriver. Gottgörelse till nämnden

och annan kostnad gäldas av staden, då staden tillerkänts lägre belopp än

staden fordrat, men eljest av den, som förfogar över området.

44 §.

Bebygges tomt, innan gata vid densamma blivit upplåten till allmänt begagnande,

skall tomtens ägare anordna utfartsväg och nödigt avlopp från

tomten. I den mån staden förfogar över erforderlig obebyggd mark, som enligt

stadsplanen är avsedd till gata eller annan allmän plats, vare staden

pliktig att utan ersättning låta marken nyttjas för ändamålet.

Om bidrag till stads gatukostnad.

45 §.

Ägare av tomt vid gata, som icke före den 1 januari 1908 upplåtits till allmänt

begagnande, vare pliktig ersätta staden hälften av värdet av den mark,

som erfordras för gatans utläggning framför hans tomt intill en bredd, motsvarande

den å tomten enligt stadsplanen vid gatans upplåtande tillåtna hushöjden,

ökad med en fjärdedel av samma höjd. Ingår i gatan allmän väg eller

ock vagmark, som staden jämlikt 23 § nyttjar, skall vid ersättningsskyldighetens

bestämmande vägen ej inräknas i gatubredden.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

11

I fall, då tomt har utfartsväg åt en tidigare för allmänt begagnande upplåten

gata, skall skälig jämkning göras i ersättningsbeloppet, där tomtägaren visar,

att den fördel, som genom den nya gatan beredes bans tomt, icke svarar mot den

honom enligt första stycket åliggande ersättningsskyldighet.

Har ga tilmark framför tomt av dess ägare överlåtits till staden utan lösen

eller har staden samtidigt varit ägare av både tomten och gatumarken, efter det

denna blivit i stadsplan upptagen såsom sådan, vare ägare av tomten fri från

skyldighet att utgiva ersättning intill värdet av samma mark.

46 §.

Skall gata vidgas, vare den, som äger tomt vid någondera sidan av gatan,

skyldig ersätta staden hälften av värdet av den mark, som erfordras för gatans

vidgning framför hans tomt intill en bredd, motsvarande den å tomten enligt

stadsplanen vid den nya gatudelens upplåtande tillåtna hushöjden, ökad med

en fjärdedel; dock skall skälig jämkning göras i ersättningsbeloppet enligt

de i 45 § andra stycket för där avsett fall stadgade grunder. I övrigt skola

vid ersättningsskyldighetens bestämmande de i 45 § meddelade föreskrifter

äga motsvarande tillämpning.

47 §.

Ersättning för gatumark skall i mån av gatas upplåtande till allmänt begagnande

erläggas vid anfordran, där tomten är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse

med stadsplanen, men i annat fall, då tomten sålunda bebygges.

I fråga örn erläggande av ersättning för gatumark efter gatas vidgning skall

vad i första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

48 §.

Kunna tomtägare och staden ej enas om beloppet av den ersättning, som tomtägaren

har att gälda för gatumark, skall ersättningsbeloppet bestämmas av

nämnd, som på endera partens ansökan tillsättes i den ordning lagen örn expropriation

föreskriver. Nämnden har att efter de för uppskattning av gatumark,

som till staden avstås, stadgade grunder uppskatta värdet av själva marken

vid tiden för ersättningens bestämmande utan hänsyn till kostnad, som

staden vidkänts för markens iordningställande. Uppstår tvist örn vidden av

den gatumark, tomtägaren har att ersätta, skall särskilt värde sättas å den

mark tvisten gäller. Gottgörelse till nämnden och annan kostnad gäldas av

staden, då ersättningen satts till lägre belopp än staden fordrat, men eljest av

tomtägaren.

Är fråga örn uppskattning av värdet av gatumark invid kvarter, som ej undergått

tomtindelning, skall vad nu sagts örn tomtägare gälla örn ägare av

kvarter smark, som gränsar till gatan. Sedan tomtindelning skett, skall ersättningsbeloppet

fördelas å tomtägarna efter de i 45 och 46 §§ för ersättningsskyldighet

stadgade grunder.

Övergår tomt till annan ägare, vare uppskattning, som skett i nu stadgad

ordning, bindande för den nye ägaren.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

49 §.

Genom beslut av stadsfullmäktige må meddelas bestämmelser, gällande för

staden i dess helhet eller för viss del därav, om skyldighet för ägare av tomt

att bidraga till kostnaden för iordningställande av gata (gatukostnadsbestämmelser).

Bestämmelserna skola underställas Konungens prövning, där på tomtägare

lägges skyldighet, som tidigare icke ålegat honom.

50 §.

I gatukostnadsbestämmelser skola angivas grunderna för beräkning av den

kostnad, som skall påföras tomtägarna, och för kostnadens fördelning mellan

dem samt tid och ordning för ersättningens erläggande.

Vid grundernas bestämmande skall iakttagas:

att ersättningsskyldighet ej må avse gatudel eller avloppsledning, vars anläggning

påbörjats, då fråga örn gatukostnadsbestämmelser väcktes hos stadsfullmäktige

;

att ersättningsskyldighet ej må åläggas ägare av tomt vid gata, som lagligen

skolat vara upplåten till allmänt begagnande vid tid, som nyss sagts;

att tomtägare må belastas med högst halva kostnaden för gatas anläggning

framför hans tomt intill samma bredd, som gäller i fråga örn honom åliggande

skyldighet att ersätta gatumark;

att å tomtägare ej må läggas kostnad, som utan motsvarande fördel för

tomts bebyggande föranledes därav, att gatas höjdläge skall i väsentlig mån

avvika från markens naturliga höjdläge eller att gatas anläggning eljest på

grund av särskilda omständigheter ställer sig mer än vanligt kostsam;

att tomtägarna icke må belastas med större andel av kostnaden för avloppsledning

än som kan anses belöpa å avloppet från tomterna, jämfört med annat

avlopp, för vilket ledningen är avsedd;

att, därest nuvarande eller föregående ägare av tomt mot vederlag helt eller

delvis vunnit befrielse från deltagande i kostnad för anläggning av gata eller

avloppsledning, hänsyn skall tagas härtill; samt

att tomtägarnas åligganden enligt gatukostnadsbestämmelserna motsvara

skäliga anspråk på rättvisa och billighet.

51 §.

Närmare föreskrifter örn gatukostnadsbestämmelsers innehåll och uppgörande

samt utställande för granskning meddelas av Konungen.

Särskilda bestämmelser örn marks avstående och iordningställande för

stadsplaneändamål.

52 §.

Skall stadsplan läggas över område i en ägares hand och kan ägaren förväntas

få den nytta av stadsplanen, att han skäligen bör till staden utan ersättning

avstå mark, som för områdets ändamålsenliga användande erfordras

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

13

till gata eller annan allmän plats eller till allmän byggnad, må Konungen

på ansökan av staden vid planens fastställande förordna örn avstående för

nämnda ändamål av mark i skälig omfattning, dock högst fyrtio procent av områdets

hela areal, med iakttagande tillika att behovet av gator och andra allmänna

platser främst tillgodoses. Den mark, som avstås, angives i förordnandet

till läge och gränser.

Den, som avstått marken, skall frigöra denna från inteckning och annan särskild

rätt, varmed den är besvärad. Kan detta icke ske, vare han pliktig hålla

staden skadeslös. Marken må ej tagas i besittning av staden, innan den skall

iordningställas för sitt ändamål.

Ägare av tomt inom område, beträffande vilket förordnande enligt första

stycket meddelats, vare ej skyldig utgiva ersättning för gatumark, ändå att

marken icke avståtts till staden utan ersättning.

53 §.

I förordnande, varom i 52 § sägs, må Konungen på stadens begäran föreskriva,

att ägaren skall vara pliktig att i den ordning Konungen bestämmer bekosta

anläggning av gator och avloppsledningar inom det i nämnda paragraf

omförmälda området, dock ej utöver vad staden enligt gatukostnadsbestämmelser

eller eljest äger uttaga av tomtägama.

Om gatuunderhåll.

54 §.

Underhåll av gata eller annan allmän plats så ock av underjordisk avloppsledning

skall vila å staden.

Om ersättning för skada vid stadsplans genomförande.

55 §.

Varder vid genomförandet av stadsplan område, som varit avsett till allmän

samfärdsel, helt eller delvis använt för annat ändamål eller ändrat till sitt

höjdläge och uppstår därigenom skada för ägare av invid liggande mark eller

byggnad därå eller för den, som har nyttjanderätt till marken eller byggnaden,

eller för innehavare av servitut, som vilar å marken, den skada vare staden

pliktig att ersätta.

AVDELNING II.

Bestämmelser angående stadsliknande samhällen på landet.

56 §.

Vad i denna lag är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning för

köping.

Detsamma gälle i fråga om annat samhälle, där vid denna lags ikraftträdande

den för städerna stadgade ordning för bebyggande skall iakttagas.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

57 §.

Konungen äger förordna, att vad i denna lag är stadgat för stad skall äga

motsvarande tillämpning för tätare befolkad ort på landet; och äger Konungen

därvid meddela det förbud mot nybyggnad inom orten, som föranledes av omständigheterna.

Föreligger fråga om sådant förordnande, må Konungens befallningshavande

i avbidan på frågans slutliga avgörande utfärda förbud att verkställa nybyggnad

inom området utan tillstånd av Konungens befallningshavande.

Närmare bestämmelser rörande behandlingen av fråga örn förordnande, som i

första stycket, avses, meddelas av Konungen.

58 §.

Finnes vad i denna lag är stadgat för stad örn iordningställande och upplåtande

till allmänt begagnande av gata eller annan allmän plats vara i oskälig

grad betungande för samhälle, som i 56 eller 57 § avses, må Konungen medgiva

den lindring, som prövas nödig.

59 §.

Finnes till följd av ändrade förhållanden tillämpning av vad i denna lag är

stadgat för stad icke vidare böra upprätthållas för samhälle, som i 56 § andra

stycket eller 57 § avses, må Konungen förordna, att sådan tillämpning skall

upphöra.

AVDELNING III.

Bestämmelser angående den egentliga landsbygden.

60 §.

Är större byggnadsverksamhet att förvänta inom område på landet, för vilket

bestämmelserna i denna lag angående stad icke äga tillämpning, och föranleda

ej förhållandena till förordnande örn tillämpning av nämnda bestämmelser,

skall Konungens befallningshavande, därest plan för byggnadsverksamheten

erfordras, fastställa byggnadsplan för området.

Kostnaderna för byggnadsplans uppgörande skola gäldas av markägarna

efter den nytta de hava av planen i den mån bidrag ej lämnas av kommunen.

Det ankommer på Konungens befallningshavande att meddela beslut

angående fördelningen av kostnaderna mellan markägarna.

61 §.

Byggnadsplan skall utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål

avsedda områden, vilka ingå i planen, såsom byggnadsmark samt vägar och

andra allmänna platser. Jämväl områdenas höjdlägen skola i erforderlig omfattning

angivas.

Byggnadsplan skall ock innehålla de ytterligare bestämmelser angående

områdenas bebyggande eller användande i övrigt, som finnas erforderliga.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

15

62 §.

För byggnadsmark må Konungens befallningshavande på framställning av

markens ägare fastställa tomtindelning; dock må tomtindelning, enligt vilken

särskilda delar av tomt skulle komma att vara i olika ägares hand, ej fastställas.

Tomtindelning må ej ändras i andra fall än då fastställd ändring i byggnadsplan

förutsätter ändring i tomtindelningen eller ock ägarna av de tomter,

som beröras av ändringen, därom äro ense och ändringen finnes lämplig för ett

ändamålsenligt bebyggande.

63 §.

Nybyggnad må ej företagas i strid mot byggnadsplan; dock må Konungens

befallningshavande och enligt föreskrifter, som av Konungen meddelas i allmän

författning, jämväl myndighet, varom där förmäles, medgiva undantag

härifrån, då särskilda skäl därtill äro och nybyggnaden ej avsevärt försvårar

markens användande för avsett ändamål.

Å byggnadsmark, som indelats till tomter, må nybyggnad ej företagas i

strid mot tomtindelningen.

64 §.

Föreligger fråga om upprättande av byggnadsplan för visst område eller

örn ändring i sådan plan, äger Konungens befallningshavande för viss tid meddela

förbud att verkställa nybyggnad inom området utan tillstånd av Konungens

befallningshavande.

65 §.

Har, sedan byggnadsplan fastställts, nybyggnad ägt rum inom det planlagda

området, må sådan mark, som enligt planen är avsedd till väg eller annan

allmän plats och till följd av nybyggnaden erfordras för samfärdseln inom området,

utan ersättning tagas i anspråk och nyttjas för det avsedda ändamålet,

såvitt marken är obebyggd och vid planens fastställande tillhörde antingen den

fastighet, varå byggnaden uppförts eller varifrån mark för byggnaden upplåtits,

eller ock annan fastighet, som hade samma ägare. Denna rätt till mark,

som är avsedd till väg eller annan allmän plats, gälle framför annan rätt till

marken, som uppkommit efter byggnadsplanens fastställande.

66 §.

Finnes byggnadsplan för område, varom i 60 § första stycket förmäles, tills

vidare icke böra upprättas men prövas behov föreligga av särskilda bestämmelser

angående byggnadsverksamheten inom området, skall Konungens befallningshavande

fastställa sådana bestämmelser (utomplansbestämmelser).

I fråga örn förbud mot nybyggnad i strid mot utomplansbestämmelser skall

vad i 63 § första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

67 §.

Närmare bestämmelser örn byggnadsplans, tomtindelnings och utomplansbestämmelsers

uppgörande och utställande för granskning meddelas av Konungen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts •proposition nr 79.

AVDELNING IV.

Allmänna bestämmelser.

68 §.

Eöretager någon nybyggnad eller annan åtgärd i strid mot förbud, som meddelats

i denna lag eller på grund av föreskrift däri, bote från och med tjugufem

till och med tiotusen kronor till kronan. Saknas tillgång till böternas

fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmän strafflag. Förseelse åtalas

av allmän åklagare.

Till rättelse i vad olagligen skett äger överexekutor meddela handräckning.

Ansökan örn handräckning må göras av allmän åklagare eller av byggnadsnämnd,

där sådan finnes. Är ansökan gjord av allmän åklagare och äskar utmätningsmannen,

att kostnad för förrättning skall förskjutas, må det ske av

allmänna medel. I övrigt gälle enahanda bestämmelser, som äro stadgade för

det i 191 § utsökningslagen avsedda fall.

69 §.

Vad i denna lag sägs om ägare av mark eller tomt skall ock gälla örn den,

som innehar mark eller tomt under sådan besittningsrätt, som enligt lag är att

hänföra till fast egendom.

70 §.

Är tomt belägen vid torg eller annan sådan allmän plats, skall marken anses

som gata till en bredd av aderton meter från tomtlinjen, där ej annat är bestämt

i stadsplanen.

71 §.

Finnes i stadsplan föreskrift ej meddelad örn den hushöjd, som är tillåten

å tomt, må tomtägares skyldighet att bidraga till stads gatukostnad ej beräknas

efter större gatubredd än aderton meter.

72 §.

Går gräns mellan två städer i gatas längdriktning, skall i fråga örn tidpunkten

för inträdandet av skyldighet att upplåta gatan till allmänt begagnande

så anses, som om gatan vore belägen inom en och samma stad.

Gatukostnad skall fördelas mellan städerna efter den nytta, de hava av gatan,

med rätt för vardera staden att i enlighet med de i denna lag stadgade

grunder av vederbörande tomtägare i den staden uttaga bidrag till dess andel

i kostnaden, som örn gatan helt vore belägen inom staden.

73 §.

Förordnas att område, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

fastställts, skall tillhöra stad eller köping, eller meddelas beträffande sådant

område förordnande, att vad i denna lag är stadgat för stad skall äga motsvarande

tillämpning för området, lände byggnadsplanen eller utomplansbe
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

17

stämmelserna fortfarande till efterrättelse. Byggnadsplanen åge tillämpning,

intill dess stadsplan fastställts för området.

74 §.

Yad i denna lag stadgas örn stadsfullmäktige gäller, där sådana ej finnas,

om allmän rådstuga.

I stadsliknande samhälle på landet skall den myndighet, som utövar samhällets

beslutanderätt, äga den befogenhet, som enligt denna lag tillkommer

stadsfullmäktige.

75 §.

Konungens befallningshavandes beslut rörande tomtindelning skall meddelas

efter anslag. Den, som är missnöjd med beslutet, har att vid talans förlust

inom en månad från den dag, då beslutet meddelades, däröver anföra besvär

hos Konungen.

över annat av Konungens befallningshavande meddelat beslut må besvär anföras

hos Konungen i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande

myndigheters och ämbetsverks beslut.

76 §.

Yad i denna lag sägs om nybyggnad skall ock gälla örn sådan förändring av

befintlig byggnad, som, efter ty därom av Konungen stadgas, är att hänföra

till nybyggnad.

De närmare föreskrifter, som erfordras i fråga örn bebyggande av stad, stadsliknande

samhälle och sådant område på landet, som i 60 och 66 §§ avses,

örn byggnadsnämnd samt örn tillämpningen i övrigt av denna lag, meddelas

av Konungen.

Övergångsbestämmelser.

77 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932 och skall vad i lag eller författning

är däremot stridande från och med nämnda dag upphöra att gälla.

78 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som

ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tilllämpas.

79 §.

Stadsplan, som av ålder består eller som fastställts före den 1 januari 1908

eller ock därefter jämlikt 1 kap. 2 § lagen örn fastighetsbildning i stad, ursprungliga

lydelsen, eller motsvarande äldre stadgande, skall fortfarande lända

till efterrättelse, intill dess ändring däri göres i den ordning, som i denna

lag stadgas. Vad i annan lag eller författning stadgas om fastställd stadsplan

skall i tillämpliga delar gälla om stadsplan, som av ålder består.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 66 haft. (Nr 79.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj :ts proposition nr 79.

Hava jämlikt stadgande, som i första stycket nämnts, för visst område meddelats

särskilda bestämmelser i avseende å sättet för byggnadskvarters användande,

skall örn dessa bestämmelser i tillämpliga delar gälla vad i denna

lag är stadgat örn stadsplan.

80 §.

Tomtindelning, som av ålder består eller fastställts före denna lags ikraftträdande,

skall fortfarande lända till efterrättelse, intill dess ändring däri gö-1

res i den ordning, som i denna lag stadgas.

81 §.

Har före denna lags ikraftträdande jämlikt 1 kap. 46 § andra stycket lagen

örn fastighetsbildning i stad eller motsvarande äldre stadgande förordnats,

att särskilda föreskrifter skola tillämpas med avseende å byggnadsverksamhetens

ordnande inom område, som ej finnes upptaget i gällande stadsplan,

skall örn sådana föreskrifter gälla vad i denna lag är stadgat örn utomplansbestämmelser

för stad, där ej Konungen annorledes förordnar.

82 §.

Räder, då denna lag träder i kraft, på grund av bestämmelserna i 1 kap.

41 § tredje stycket lagen örn fastighetsbildning i stad inom område, som där

avses, förbud mot nybyggnad utan särskilt lov, skall förbudet gälla, intill dess

stadsplan varder fastställd eller Konungen annorledes förordnar.

83 §.

Stadsplan ävensom särskilda bestämmelser i avseende å sättet för byggnadskvarters

användande, som före denna lags ikraftträdande fastställts jämlikt

1 kap. 42 § lagen örn fastighetsbildning i stad eller motsvarande äldre stadgande,

skola hava samma verkan som byggnadsplan; dock skall vad i 65 §

sägs icke äga tillämpning.

Har förordnats, att stadsplan, som avses i första stycket, skall upprättas

för visst område, men har sådan icke fastställts vid denna lags ikraftträdande,

ankommer å Konungens befallningshavande att i stället fastställa byggnadsplan

för området.

84 §.

Hava före denna lags ikraftträdande jämlikt 1 kap. 42 § fjärde stycket lagen

örn fastighetsbildning i stad meddelats särskilda föreskrifter med avseende

å byggnadsverksamhetens ordnande inom visst område, skall örn sådana föreskrifter

gälla vad i denna lag är stadgat örn utomplansbestämmelser för landet,

där ej Konungen annorledes förordnar.

85 §.

Är, då denna lag träder i kraft, talan anhängiggjord örn lösen av mark

eller örn skadestånd, skall den talan bedömas enligt äldre lag.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

86 §.

Äro vid denna lags ikraftträdande delar av tomt i olika ägares liand, skall

den i 27 och 28 §§ omförmälda tid av ett år räknas från ikraftträdandet.

87 §.

Har gata eller gatudel framför tomt upplåtits eller skolat upplåtas till allmänt

begagnande före denna lags ikraftträdande, skall fråga örn skyldighet

för tomtägaren att gälda ersättning för gatumark prövas enligt förut gällande

bestämmelser.

88 §.

Är, då denna lag träder i kraft, för stad eller del därav bestämmelse meddelad

eller av ålder gällande angående skyldighet för tomtägare att helt eller

delvis besörja eller bekosta gatas iordningställande eller underhåll, skall samma

bestämmelse lända till efterrättelse, intill dess den genom beslut av staden ändras.

Där beträffande gatas iordningställande på tomtägaren lägges skyldighet,

som tidigare icke ålegat honom, skall i avseende å beslutet i tillämpliga delar

gälla vad i denna lag är stadgat örn antagande av gatukostnadsbestämmelser.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om

fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, dels att 1 kap. lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning

i stad skall erhålla nedan intagna lydelse, dels att 2 kap. 4, 7, 10,

13 och 15 §§, 3 kap. 2, 3 och 7 §§, 4 kap. 2 §, 5 kap. 2—5, 8, 8 a, 10 och 20 §§,

6 kap. 5, 6, 8—13 och 15 §§ samt 7 kap. 1 och 3 §§ samma lag, av vilka

lagrum 3 kap. 2 och 7 §§ och 4 kap. 2 § ändrats genom lag den 13 maj 1921

(nr 199), 3 kap. 3 § ändrats genom lag den 20 juni 1924 (nr 392), 5 kap.

2, 3, 5, 10 och 20 §§ samt 6 kap. 5, 11 och 15 §§ ändrats genom lag den 18

juni 1926 (nr 328) ävensom 7 kap. 3 § ändrats genom lag den 4 mars 1927

(nr 29), samt 5 kap. 8 a § införts genom lag den 18 juni 1926 (nr 226), skola,

vissa paragrafer i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse, dels

att i 6 kap. nämnda lag skall införas en ny paragraf, 16 §, med nedan angivna

lydelse, dels ock att 2 och 6 kap. i lagen skola hava nedan angivna överskrifter:

1 KAP.

Om stadsplans och tomtindelnings inverkan på fastighetsindelningen.

1 §•

Fastställelse av stadsplan rubbar icke förhandenvarande fastighetsindelning.

Skall enligt fastställd stadsplan del av tomt uteslutas ur tomtindelning, är

sådan tomtdel, då lagfart därå sökes eller tomtdelen skall utan föregången

lagfart avföras ur tomtboken, att anse som avstyckad från tomten genom fastställelsen

å stadsplanen.

2 §.

Tomt bildas administrativt genom tomtindelning. Sålunda bildad tomt är

ej att anse såsom rättsligen bestående tomt, innan den blivit införd i tomtboken

efter ty i 7 kap. 3 § är stadgat, eller, där enligt 3 kap. medgivande till

tomtbildningen erfordras, sådant medgivande lämnats.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

21

3 §.

Sökes lagfart å sådan del av fastighet eller i fastighetsindelning ej ingående

område, som genom tomtindelning blivit utlagd till tomt eller tomtdel, eller

skall administrativt bildad tomt införas i tomtboken, skall tomten eller tomtdelen

anses vara genom fastställelsen å tomtindelningen avstyckad från fastighet

eller område, som tomten eller tomtdelen förut tillhört.

2 KAP.

Om tomtmätning och gränsbestämning.

4 §.

Örn jäv mot förrättningsman, behandling av jävsfråga samt fullföljd av talan

mot beslut i sådan fråga skall gälla vad för motsvarande fall är stadgat da

fråga är örn laga skifte av jord å landet; dock att, örn jäv mot förrättningsman

finnes lagligen grundat, anmälan därom skall göras hos byggnadsnämnden, som,

där ej annan behörig förrättningsman är att tillgå, har att hos Konungens befallningshavande

utverka förordnande för särskild förrättningsman.

7 §■

Förrättningsmannen ----ofri.

Där tomten bildats genom åtgärd, till vilken enligt 3 kap. medgivande skall

sökas, skall i protokollet antecknas storleken av vart och ett av de områden, av

vilka tomten bildats. I protokollet skola noga anmärkas alla företedda åtkomsthandlingar

jämte de kartor och handlingar, som i övrigt tjäna till upplysning

i ärendet.

1 protokollet —--- härav.

Utdrag---- protokollet.

10 §.

Sedan förrättningsmannen avgivit utlåtande angående tomtgränsernas rätta

sträckning, förklare förrättningsmannen å sammanträde med sakägarna förrättningen

i vad den avser gränsbestämning avslutad; meddele ock, att den,

som är missnöjd med utlåtandet, har att vid talans förlust inom trettio dagar

därefter till ägodelningsdomaren ingiva sina till ägodelningsrätten ställda

besvär eller ock på eget äventyr insända dem med posten så tidigt, att de före

sagda tids utgång komma ägodelningsdomaren till handa.

Beträffande förfarandet hos ägodelningsdomaren och vid ägodelningsrätten

samt talan mot ägodelningsdomarens och ägodelningsrättens beslut skola bestämmelserna

i 21 kap. avdelningarna D och G i lagen om delning av jord å

landet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Inom fjorton dagar efter förrättningens avslutande skall protokoll över densamma

jämte karta utlämnas till sakägare, som därom vid förrättningen framställt

begäran.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Sedan utlåtandet genom vederbörande sakägares skriftliga godkännande eller

eljest vunnit laga kraft, eller, där besvär anförts, dessa blivit slutligen

prövade, teckne förrättningsmannen på framställning av sakägare bevis härom

å karta, som till denne utlämnats; skolande därförinnan, därest de av förrättningsmannen

bestämda gränserna blivit ändrade, genom dennes försorg

kartan bringas till överensstämmelse med de slutligen bestämda gränslinjerna.

13 §.

Vad---förekommer.

Annan ägogräns än tomtgräns må på ansökan av sakägare bestämmas enligt

föreskrifterna i detta kapitel; dock skall, där gränsen utgör gräns mellan stadsjord

och jord å landet eller ock sakägare det påfordrar, gränsens bestämmande

ske i den ordning, som stadgas i lagen örn delning av jord å landet.

15 §.

Vad----stad.

I fråga örn tomtmätning och bestämmande av tomtgräns utan sammanhang

med tomtmätning inom annat område å landet, varest finnes tomtindelning såsom

i stad, förordne Konungens -befallningshavande på ansökan av tomtens

ägare förrättningsman, och skall konceptakten rörande förrättningen redovisas

till lantmäterikontoret i länet. Beträffande sådan förrättning i övrigt skola bestämmelserna

i detta kapitel i tillämpliga delar gälla.

3 KAP.

2 §.

Ansökning örn sammanläggning, som i 1 § sägs, göres av tomtens ägare hos

ägodelningsdomaren; och ingive sökanden karta med protokoll rörande mätning

av tomten enligt bestämmelserna i 2 kap.

Företes--- — avslagen.

Lag--- -— stadgad.

3 §•

Sammanläggning enligt bestämmelserna i detta kapitel må ej medgivas

utan så är att sökanden vunnit lagfart å de särskilda områdena; dock att, där

område förvärvats genom fång, varmed på grund av äldre lag sökanden ej varit

skyldig lagfara, lagfart a området ej är erforderlig, där sökandens åtkomst

annorledes styrkes. Ej heller må sammanläggning ske, utan så är att icke

mera än ett av områdena är besvärat av beviljad eller sökt inteckning eller

ock, där flera av områdena äro sålunda besvärade, icke något av dem häftar

för andra inteckningar än sådana, som äro i samma inbördes ordning gällande

jämväl i ett vart av de andra, dock vare den omständigheten att i ett av områdena

tillika må finnas inteckning med sämre rätt ej hinder mot samman - läggningen, så framt innehavare av sådan inteckning medgivit sammanläggningen;

och skall vad nu sagts örn inteckning tillämpas jämväl beträffande

fordran eller annan rättighet, som avses i 11 kap. 2 § jordabalken.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 79.

23

Är —- — — innehavare.

Finner ägodelningsdomaren laga hinder mot bifall till ansökningen icke

möta, meddele han förordnande örn sammanläggningen. Eljest hänskjute han

ärendet till ägodelningsrättens prövning.

Ägodelningsdomaren åligger att föra protokoll över av honom handlagda

ärenden angående sammanläggning.

Beträffande förfarandet hos ägodelningsdomaren och vid ägodelningsrätten

samt talan mot ägodelningsdomarens och ägodelningsrättens beslut skola bestämmelserna

i 21 kap. avdelningarna D och G i lagen örn delning av jord å

landet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

7 §•

Så snart ansökning om sammanläggning inkommit, skall ägodelningsdomaren

lämna domstolen i orten meddelande därom; give han ock ofördröjligen, sedan

ärendet avgjorts, domstolen underrättelse örn beslutet.

Örn ansökningen så ock örn beslut däröver skall anteckning göras i lagfartsprotokollet.

Skall enligt vad i 4 § sägs inteckning gälla jämväl i annat område

än det, vari den beviljats, göres anteckning därom i inteckningsprotokollet.

Beslut, varigenom ansökningen blivit bifallen, skall av ägodelningsdomaren

kungöras byggnadsnämnden ävensom, där fastighetsregister är för staden upplagt,

den som för registret.

4 KAP.

2 §.

Medgivande till sammanläggning, som i 1 § sägs, sökes hos ägodelningsdomaren;

och ingive sökanden därvid utdrag av fastighetsregistret, upptagande

de fastigheter, varom fråga är.

Bestämmelserna i 3 kap. 2 § tredje stycket och 3 § första och andra styckena

i fråga om villkoren för sammanläggning, varom där är fråga, i 3 § tredje,

fjärde och femte styckena örn ordningen för ärendets prövning, i 4, 5 och 6 §§

om verkan av sådan sammanläggning och i 7 § om underrättelse till domstolen

i orten och till den, som för fastighetsregistret, samt örn anteckning i lagfartseller

inteckningsprotokollet i ärende, som i sagda paragraf avses, skola äga motsvarande

tillämpning beträffande sammanläggning, varom i detta kapitel stadgas.

5 KAP.

2 §•

Avstyckning skall---— prövas.

Avstyckning företages-- -— sagts.

Förrättningsmannen —--slut.

Vid förrättningen skola föreskrifterna i 2 och 3 kap., 6 kap. 1 och 3 §§,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

18 kap. 3 § första stycket samt 19 kap. 27 § i lagen örn delning av jord å

landet äga motsvarande tillämpning, så vitt icke i denna lag är annorlunda

stadgat.

År---förrättningsman.

3 §.

Förrättningsmannen aligger att örn förrättningen och tiden därför minst åtta

dagar förut bevisligen underrätta ej mindre ägaren av stamfastigheten och i

fall, då område, som skall avstyckas, blivit överlåtet till annan, jämväl denne,

än även byggnadsnämnden. Utan hinder av att sakägare ej blivit underrättad

i nu nämnd ordning, må förrättningen företagas, där han ändock infinner

sig vid densamma.

4 §.

Avstyckning må verkställas utan biträde av gode män, så vitt icke förrättningsmannen

eller sakägare finner biträde av gode män erforderligt.

Bestämmes----därförinnan.

5 §.

Bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i avstyckningsförrättningen,

skall vid förrättningen äga rum, allenast där det påfordras å någondera

sidan eller av förrättningsmannen aktas nödigt. Huru sådan gräns skall

bestämmas, därom stadgas i 2 kap. 13 §.

8 §.

Avstyckning — — — försvåras.

Inom område, för vilket Konungen fastställt stomplan eller utomplansbestämmelser

eller jämlikt äldre lag förordnat, att särskilda föreskrifter skola

tillämpas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande, må avstyckning

ej så verkställas, att tillämpningen av nämnda plan, bestämmelser eller föreskrifter

motverkas.

Ej---försvåras.

8 a §.

Avstyckning av ett flertal smärre lägenheter för bostadsändamål eller för

beredande av plats för industriella anläggningar eller i annat liknande syfte

ma inom område, för vilket stadsplan icke finnes fastställd, ej ske, med mindre

magistraten godkänt plan att lända till efterrättelse vid avstyckning inom

området.

Vid---avlopp.

Finner---punkten sägs.

10 §.

Har---— efterrättelse.

Träffa — — — protokollet.

Uppkommer mellan sakägarna tvist örn den rätt, som enligt avhandlingen

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

25

eller träffad förening tillkommer envar av dem, skall frågan underställas

ägodelningsrättens prövning; och vile emellertid förrättningen.

Förekommer---rum.

20 §.

Bestämmelserna i detta kapitel skola även gälla för samhälle å landet, för

vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser.

6 KAP.

Om laga skifte och örn ägodelningsrätt i stad.

5 §.

Utan — ---förrättningen.

Huru gräns, som avses i föregående stycke, skall bestämmas, därom stadgas

i 2 kap. 13 §.

6 §.

Laga skifte å stadsjord må verkställas utan biträde av gode män, så vitt icke

är fråga örn gränsbestämning i den ordning, som stadgas i lagen örn delning

av jord å landet, eller örn ägoutbyte mellan stadsjord och jord å landet eller

ock förrättningsmannen eller delägare finner biträde av gode män erforderligt.

Bestämmes---därförinnan.

8 §.

Ägoutbyte må, utöver vad som följer av 1 §, ske jämväl där bestående fastighetsindelning

ej överensstämmer med gällande stadsplan, tomtindelning eller

stomplan och sådan överensstämmelse utan någon delägares förfång främjas

genom ägoutbytet.

Uppgår skillnaden i uppskattningsinnehåll mellan ägor, som finnas lämpligen

böra utbytas mot varandra, uti det i föregående stycke avsedda fall till

högst tjugufem procent och eljest till högst tio procent av uppskattningsinnehållet

av fastighet eller för flera ägolotter samfällt område, varifrån ägovidd

med det högre uppskattningsinnehållet skall tagas, må ägorna dock utbytas

mot varandra och vederlag för vad å ena sidan brister lämnas i penningar, där

det prövas kunna ske utan någon delägares förfång.

I fråga örn sättet för erläggande och fördelning av penningersättning, varom

nu är sagt, skall vad i lagen örn expropriation stadgas angående expropriationsersättnings

erläggande och fördelning äga motsvarande tillämpning.

9 §.

Inom område, för vilket finnes fastställd stadsplan eller stomplan, må ägolott

ej så utläggas, att planens genomförande eller kvarters lämpliga indelning

i tomter därigenom försvåras.

Har Konungen för visst område fastställt utomplansbestämmelser eller järn
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

likt äldre lag förordnat, att särskilda föreskrifter skola tillämpas med avseende

å byggnadsverksamhetens ordnande, må inom det område ägolott icke

så utläggas, att tillämpningen av dessa bestämmelser eller föreskrifter motverkas.

10 §.

Äro angående delning av stadsjord i donationsbrev eller eljest särskilda

föreskrifter meddelade, lände de till efterrättelse.

11 §•

Stadsjord, som ingår i tomtindelning, må ej ingå i laga skifte i vidare mån

än såvitt tomtindelningens genomförande därigenom främjas.

Ej må eljest laga skifte äga rum å fastighet eller område av läge och beskaffenhet

att företrädesvis ägna sig till byggnadsplats.

12 §.

Vad enligt detta kapitel gäller örn ägoutbyte i sammanhang med laga skifte

gälle ock, då sådan förrättning eljest förekommer.

Besväras fastighet eller område av servitut, bestående av rättighet till skogsfång

och mulbete eller endera av dessa rättigheter, må på yrkande av fastighetens

ägare servitutet utan sammanhang med skifte utbrytas, där det finnes

medföra nytta och kunna ske utan någons förfång. Rätt att erhålla utbrytning

tillkomme ock ägaren av den fastighet, till vars förmån sådant servitut

gäller, där det visas, att servitutet äventyras.

I avseende å förrättning, som i näst föregående stycke avses, åge vad i 20

kap. 6 och 9 §§ av lagen örn delning av jord å landet stadgas motsvarande tilllämpning.

13 §.

Innan förrättning, som avses i detta kapitel, fastställes, skall, där vid förrättningen

sådant påyrkats eller ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten

eljest så prövar nödigt, yttrande i ärendet inhämtas från byggnadsnämnden.

Beslut örn fastställelse må överklagas av byggnadsnämnden, som därav utan

dröjsmål skall erhålla del.

15 §.

Vad i 1—3 samt 5—14 §§ stadgas för stad skall ock gälla för samhälle å

landet, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade

bestämmelser.

16 §.

Rådhusrätt, där sådan finnes, vare ägodelningsrätt i stad. Den lagfarne

ledamot i rådhusrätten, som därtill är satt, skall vara ägodelningsdomare.

Äro flera avdelningar av rådhusrätten, skall ägodelningsdomaren alltid vara

ledamot av avdelning, vid vilken jorddelningsmål skola upptagas.

Stad, där rådhusrätt ej finnes, lyde under ägodelningsrätten i den domsaga

staden i judiciellt hänseende tillhör.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Martts proposition nr 79.

27

Vad enligt 21 kap. 3 § i lagen om delning av jord å landet gäller för köping

i fråga om utseendet av valmän för val av ägodelningsnämndemän skall äga

motsvarande tillämpning beträffande stad, som i näst föregående stycke avses.

7 KAP.

1 §•

För---staden.

Till---enskilt.

Tomtboken skall hava sådan uppställning, att den jämväl innehåller uppgifter

örn beslut, innefattande fastställelse å eller ändring i stadsplan eller

tomtindelning, örn särskilda bestämmelser, som Konungen jämlikt äldre lag

meddelat med avseende å sättet för byggnadskvarters användande, ävensom

örn andra byggnadsbestämmelser, så vitt de icke äro föremål för inteckning

efter vad örn servitut är stadgat samt magistraten meddelat föreskrift örn

deras anmärkande, så ock örn huruvida område är att hänföra till gammal eller

ny stadsdel. Har Konungen fastställt stomplan eller utomplansbestämmelser

eller jämlikt äldre lag förordnat, att särskilda föreskrifter skola tillämpas med

avseende å byggnadsverksamhetens ordnande inom område utom stadsplan,

skall beslutet anmärkas i stadsägoboken eller bihang B vid de fastigheter eller

områden beslutet angår. Vad nyss är sagt gälle ock, örn i stadsplan finnas

bestämmelser angående användandet för visst ändamål av fastighet eller område,

som är upptaget i stadsägoboken eller nämnda bihang.

Föreskrift — ---fall.

3 §.

Med---stadsäga.

Nybildad —---tomtboken.

För annan nybildad tomt skall med införandet anstå,

där tomten tillkommit genom åtgärd, vartill enligt 3 kap. medgivande skall

sökas, till dess sådant medgivande lämnats,

samt i annat fall till dess tomtens ägare gjort framställning örn dess införande

i tomtboken.

Andel — — — fastighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

Bestämmelsen i 1 kap. 2 § att administrativt bildad tomt ej är att anse

såsom rättsligen bestående tomt, innan den blivit införd i tomtboken, skall ej

äga tillämpning, förrän fastighetsregister upplagts för vederbörande samhälle.

Har ärende, varom denna lag innehåller bestämmelse, anhängiggjorts före

lagens ikraftträdande, skall ärendet handläggas och prövas enligt äldre lag.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Förslag

angående ändring

till

Lag

vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om

delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 24 §, 19 kap. 1, 5, 10 och 13 §§ samt 21

kap. 58 § lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet skola, sistnämnda

fem lagrum i nedan intagna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

1 KAP.

24 §.

Jord, som ingår i tomtindelning, må ej ingå i laga skifte i vidare mån än

såvitt tomtindelningens genomförande därigenom främjas.

19 KAP.

1 §-

Krån---mm.

Avstyckning av ett flertal smärre lägenheter för bostadsändamål eller för

beredande av plats för industriella anläggningar eller i annat liknande syfte

inom område, som icke är lagt under stadsplan eller byggnadsplan, må ej

ske med mindre Konungens befallningskavande godkänt plan att lända till

efterrättelse vid avstyckning inom området.

Vid---avlopp.

Finner Konungens befallningshavande, att avstyckningsplan eller byggnadsplan

erfordras för visst område, äger Konungens befallningshavande förordna,

att i avbidan på planens upprättande avstyckning icke må ske inom området,

såvida ej Konungens befallningshavande därtill lämnar tillstånd.

5 §.

De---stadgat.

Inom samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall

iakttagas, samt inom område, för vilket fastställts byggnadsplan eller utom
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

29

plansbestämmelser eller jämlikt äldre lag förordnats, att stadsplan skall upprättas,

eller meddelats särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens

ordnande eller för vilket godkänts avstyckningsplan, må avstyckning

för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella anläggningar

eller i annat liknande syfte företagas även av annan person än lantmätare,

såvida han äger behörighet innehava befattning såsom mätningsman i

stad; och gälle därvid örn sådan förrättningsman vad i denna lag örn lantmätare

är stadgat.

Skall — —- — förrättningen.

10 §.

Bestämmande---nödigt.

Är fråga örn avstyckning inom samhälle eller område, som i 5 § andra stycket

sägs, och sker i sammanhang med avstyckningsförrättningen bestämmande

av sådan gräns, som avses i första stycket av denna paragraf, må avstyckningsförrättningen

ej avslutas, innan den förrättning, varvid gränsfrågan behandlats,

blivit genom laga kraft ägande beslut fastställd.

13 §. ^ ,

Inom---rum.

Avstyckning inom område, för vilket finnes fastställd stadsplan eller byggnadsplan,

må ej så verkställas, att planens genomförande eller lämplig tomtindelning

därigenom försvåras.

Inom område, för vilket fastställts stomplan eller utomplansbestämmelser

eller jämlikt äldre lag förordnats, att särskilda föreskrifter skola tillämpas med

avseende å byggnadsverksamhetens ordnande, må avstyckning ej så verkställas,

att tillämpningen av nämnda plan, bestämmelser eller föreskrifter motverkas.

Ej må inom samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande

skall iakttagas, eller inom område, som i andra eller tredje stycket avses,

i något fall avstyckning så verkställas, att markens ändamålsenliga bebyggande

försvåras.

Avstyckning inom område, för vilket finnes av Konungens befallningshavande

godkänd avstyckningsplan, må ej ske i strid mot samma plan eller så

verkställas, att områdets lämpliga indelning i fastigheter därigenom försvåras.

21 KAP.

58 §.

I mål om avstyckning inom samhälle eller område, varom i 19 kap. 5 § andra

stycket sägs, skall såväl vad enligt denna lag ankommer på ägodelningsrätt

och ägodelningsdomare utom såvitt angår bestämmande av fastighetsgräns i

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

samband med avstyckningen samt tvist, varom i 19 kap. 15 §

överlantmätares befattning med fastställelseprövning fullgöras

befallningsbavande.

Är — ---bestämt.

I mål —---byggnadsnämnden.

Är — — — stadgat.

Beträffande--— bestämd.

sägs, som ock

av Konungens

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

31

Förslag:

till

Lag

örn ändrad lydelse av 9 § lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående

väghållningsbesTärets utgörande på landet.

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet, vilket lagrum ändrats genom lag den 27

juni 1927 (nr 296), skall i nedan intagna delar erhålla följande ändrade lydelse:
9

§.

Inom köping eller annat samhälle på landet, för vilket vad i stadsplanelagen

är stadgat för stad äger tillämpning, åligger det samhället att för väghållningsdistriktets

räkning bygga och underhålla allmän väg eller bro, i den mån

vägen eller bron på grund av nämnda lag skall vara upplåten för allmänt begagnande

såsom gata. För denna väghållning njute samhället ersättning ur

vägkassan såsom nedan sägs, dock ej med högre belopp än det vartill kostnaden

för väghållningens utförande efter samfärdselns behov skäligen kan skattas.

Samhället vare ock berättigat att för distriktets räkning, mot enahanda ersättning,

i vidare mån än nyss sagts ombesörja väghållningen inom samhället.

Ersättning för byggande---föras.

Ersättning för vägunderhåll---rum.

Mark, som erfordras för byggande av väg inom område, för vilket stadsplan

blivit fastställd, skall av samhället tillhandahållas utan kostnad för väghållningsdistriktet,

evad vägen bygges av samhället eller av distriktet. Den inskränkning

i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark, som enligt 45 och

46 §§ stadsplanelagen eller motsvarande äldre bestämmelse äger rum, därest i

gatumarken ingår allmän väg, skall ej inträda i det fall, att vägen efter den 1

januari 1928 byggts inom område, som ingår i stadsplanen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 16 maj 1930 (nr 141) örn

vågrätt.

Härigenom förordnas, att 10 § lagen den 16 maj 1930 örn vågrätt skall i

nedan intagna del erhålla följande ändrade lydelse:

10 §.

Å mark till allmän väg, som enligt stadsplan eller stomplan är avsedd till

gata eller annan allmän plats, äger denna lag icke tillämpning, sedan marken

tagits i anspråk för avsett ändamål; dock svare staden för dessförinnan jämlikt

3 § uppkommen rätt till ersättning.

I den mån--- — vägväsendet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

33

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 juni 1926 (nr 352) om enskilda

vägar.

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 29 juni 1926 örn enskilda vägar skall

i nedan intagna del erhålla följande ändrade lydelse:

9 §•

Väg---annan.

Inom stad eller samhälle å landet, där den för städerna gällande ordning för

bebyggande skall iakttagas, må ej väg så byggas, att tillämpningen av stomplan

eller utomplansbestämmelser för stad eller av motsvarande enligt äldre

lag givna föreskrifter motverkas, eller att eljest markens ändamålsenliga bebyggande

försvåras. Vad sålunda stadgas skall äga motsvarande tillämpning

beträffande område, för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

för landet eller jämlikt äldre bestämmelser förordnats örn upprättande

av stadsplan eller meddelats särskilda föreskrifter med avseende å

byggnadsverksamhetens ordnande.

Väg---— fordrar.

Till —--tarvas.

Ej---föreligga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

O

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami.

66 käft

(Nr 79.)

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majlis proposition nr 79.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1),

innefattande Tissa bestämmelser örn elektriska anläggningar.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 3 §§ lagen den 2.7 juni 1902, innefattande

vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar, såsom dessa lagrum lyda,

1 och 3 §§ enligt lag den 22 juni 1920 (nr 478) samt 2 § enligt lag den 16 maj

1918 (nr 280), skola i nedan intagna delar erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Har -— --upplåtas.

Menighet vare dock ej pliktig att inom område, för vilket finnes stadsplan

eller byggnadsplan, eller inom fastställt hamnområde avstå eller upplåta gata,

torg, allmän plats eller vattendrag.

Ej heller vare, där ledningen skall inom område, för vilket ej finnes stadsplan

eller byggnadsplan, framdragas på mindre avstånd än etthundrafemtio

meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats

eller trädgård, som tillhör fastighetens ägare, denne skyldig något avstå eller

upplåta, utan så är, att Konungen finner annan sträckning för ledningen icke

kunna utan synnerlig olägenhet användas.

Skall ---— tillämpas.

2 §■

Vill---— medgivit.

Skall inom område, för vilket ej finnes stadsplan eller byggnadsplan, ledning

framdragas ovan jordytan på mindre avstånd än tjugu meter från byggnad,

som ovan nämnts, eller tomtplats eller trädgård, må, där ej anläggningen

skall utföras inom inhägnat järnvägsområde, tillstånd till anläggningen icke

mot bestridande av byggnadens, tomtplatsens eller trädgårdens ägare meddelas,

utan så är, att annan sträckning för ledningen visas ej kunna utan synnerlig

olägenhet användas.

Tillstånd---nyttjas.

Har Konungen---medgivit.

Har ansökning — •—■ — föreskriver.

Var---utsatt.

3 §•

Ansökan örn rätt att för elektrisk starkströmsanläggning påfordra avstående

eller upplåtande av fastighet eller örn tillstånd att utföra elektrisk anläggning,

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

35

som i 2 § avses, skall vara åtföljd av fullständig beskrivning över det tillämnade

företaget med kostnadsförslag, avfattning på karta av föreslagen lednings

sträckning och. av den jord, som för anläggningen erfordras, bestyrkta

förteckningar på dels ägare och innehavare av de fastigheter, över vilka ledningen

skall framdragas eller i vilkas mark den skall nedläggas eller som eljest

äro för anläggningen behövliga, dels ock, såvitt ledningen skall framgå

ovan jordytan, ägare och innehavare av de fastigheter, som, utan att ledningen

skall över dem framdragas, äro belägna på mindre avstånd än tjugu meter från

densamma, uppgift på de överenskommelser, som blivit träffade, eller de hinder,

vilka däremot mött, med flera handlingar, som sökanden vill åberopa; dock att

där fråga är örn ledning, som skall framdragas inom område, för vilket finnes

stadsplan eller byggnadsplan, förteckning, som nyss sagts, erfordras allenast

såvitt angår fastigheter, över vilka ledningen skall framgå eller i vilkas mark

den skall nedläggas.

Finnes •— --erfordras.

Yad —--— järnvägsområde.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 juni 1924 (nr 384) om åter
köpsrätt

till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 20 juni 1924 om återköpsrätt till

fast egendom, vilket lagrum ändrats genom lag den 6 juni 1929 (nr 175),

skall i nedan intagna del erhålla följande ändrade lydelse:

1 §.

Vid försäljning av fastighet, som tillhör kronan, stånde säljaren fritt att i

köpehandlingen i samband med villkor om skyldighet för fastighetens innehavare

att använda densamma för visst ändamål eller ock underlåta viss användning,

göra förbehåll örn rätt för säljaren att enligt denna lag köpa fastigheten

åter (återköpsrätt). Återköpsrätt må ock på sätt nu är sagt förbehållas vid

försäljning av kommun eller municipalsamhälle tillhörig eller eljest i allmän

ägo befintlig fastighet, vilken är belägen inom ort, där den för städerna gällande

ordning för bebyggande skall iakttagas, eller inom område, för vilket

fastställts byggnadsplan eller jämlikt äldre lag förordnats, att stadsplan skall

upprättas.

Återköpsrätt må — — — bestämmer.

Återköpsrätt kan--— återköpsrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 79.

37

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ay 19 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om

rätt i vissa fall för nyttjanderättsliavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för

nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, vilket lagrum

ändrats genom lag den 5 april 1929 (nr 54), skall i nedan intagna del erhålla

följande ändrade lydelse:

19 §.

Denna — — ■— däri.

Vad i denna lag stadgas äge ej heller tillämpning å mark, som ingår i

stadsplan eller byggnadsplan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § liro) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)

om Kungl. Majrts regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 § liro) lagen den 26 maj 1909 örn Kungl. Maj:ts

regeringsrätt, vilket lagrum senast ändrats genom lag den 27 juni 1927 (nr

289), skall i nedan intagna del erhålla följande ändrade lydelse:

ll:o) mål örn avgäld---lägenhet;

mål om tomtmätning;

mål örn avstyckning enligt''— —- — stad;

mål örn avstyckning inom samhälle eller område, varom förmäles i 19 kap.

5 § andra stycket i lagen om delning av jord å landet;

mål, huruvida —--förening;

mål om undantag---bestämmelser;

mål om rätt — — — brukningsdel;

mål om naturminnesmärkens fredande;

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

39

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 30 maj 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson, Dahl.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark,

ett inom departementet upprättat förslag till stadsplanelag jämte därav

föranledda lagförslag samt anför:

»En fullständig redogörelse för den äldre svenska rättsutvecklingen i fråga

örn stadsplane- och byggnadsväsendet fram till byggnadsstadgan för rikets

städer av den 8 maj 1874 har lämnats av den kommitté, som, enligt därom

av Kungl. Maj:t år 1884 meddelat uppdrag, den 24 augusti 1885 avgav underdånigt

betänkande och förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning

m. m. Till denna redogörelse (se sid. 18—38 i nämnda betänkande) torde jag

här få hänvisa.

Detta förslag resulterade som känt icke i någon lagstiftning i vidare mån

än att på grundval därav tillkom lagen den 26 maj 1899 örn vad i vissa fall

bör iakttagas, då byggnad uppförts utöver tomtgräns. Ej heller i övrigt vidigs

på detta område någon ny lagstiftningsåtgärd, förrän den 31 augusti

1907 utfärdades lagen angående stadsplan och tomtindelning, i väsentlig grad

grundad på det förslag, som den 19 mars 1904 avgavs av en år 1903 tillsatt

kommitté.

Genom denna lag erhöll rikets stadsplaneväsen i huvudsak det civilrättsliga

underlag, som det dittills i det väsentliga måst undvara. Detta underlag har

i stort sett bibehållits oförändrat till närvarande tid. Den förändring, som

låg däri, att lagen ersattes av 1 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad av

den 12 maj 1917, var av väsentligen formell natur.

Genom 1907 års lagstiftning skedde dock ej någon fullt uttömmande genomarbetning

av det föreliggande lagstiftningsområdet, i det att nämligen det med

stadsplaneväsendet nära sammanhängande byggnadsväsendet ej berördes av de

sålunda vidtagna lagstiftningsåtgärderna. 1903 års kommitté avgav visserligen

ett förslag till de ändringar i byggnadsstadgan för rikets städer, som

kommittén ansåg bliva en följd av dess förslag i övrigt. [Vid lagens utfär
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

dande vidtogos emellertid icke några ändringar i nämnda stadga, ehuru sådana

redan ur formell synpunkt skulle varit erforderliga för att åvägabringa överensstämmelse

mellan stadga och lag. Detta torde sammanhänga med att frågan

örn revision av byggnadsstadgan vid samma tidpunkt i annan ordning

upptogs till behandling. Genom beslut den 5 juli 1907 tillsatte Kungl. Majit

nämligen en kommitté med uppdrag att verkställa en dylik revision. Denna

byggnadsstadgekommitté avgav utlåtande den 20 mars 1909, innefattande förslag

till byggnadsstadga för riket, över detta förslag yttrade sig bl. a. överintendentsämbetet,

vars utlåtande, dagtecknat den 17 mars 1914, utmynnade i

ett fullständigt förslag till byggnadsstadga, samt bostadskommissionen, vars

den 4 december 1919 avgivna betänkande i ämnet likaledes innefattade ett

fullständigt förslag i sådant hänseende.

Innan frågan örn en ny byggnadsstadga vunnit lösning, hade emellertid fråga

uppkommit örn en mera genomgripande revision även av den nyligen tillkomna

stadsplanelagstiftningen. Genom beslut den 15 december 1916 uppdrogs

åt en kommitté att verkställa revision av gällande bestämmelser angående

stadsplan och tomtindelning. Till denna kommitté, i det följande kallad

kommittén, överlämnades sedermera att avgiva yttrande jämväl i anledning av

bostadskommissionens betänkande med förslag till byggnadsstadga i vad det

ägde sammanhang med frågan örn revision av gällande bestämmelser örn stadsplan

och tomtindelning. Kommitténs betänkande avgavs den 15 december

1920 och innefattade, förutom förslag till vissa följdförfattningar, förslag dels

till stadsplanelag och dels till byggnadsstadga i vissa delar.1

Med föranledande av bostadskommissionens och kommitténs betänkanden anbefallde

Kungl. Majit genom beslut den 21 januari 1921 ej mindre fastighetsregisterkommissionen,

medicinalstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen

att avgiva utlåtande över nämnda betänkanden med förslag, än även

Överståthållarämbetet, efter att hava berett Stockholms stads byggnadsnämnd

tillfälle att yttra sig, samt länsstyrelserna, efter att hava berett magistraterna,

stadsstyrelserna och byggnadsnämnderna inom länen enahanda tillfälle, att avgiva

utlåtanden över samma betänkanden. Härjämte lämnade Kungl. Majit

genom berörda beslut svenska stadsförbundet, svenska kommunaltekniska föreningen,

svenska teknologföreningen, tekniska högskolans lärarekollegium och

Chalmers tekniska instituts lärarekollegium tillfälle att före den 1 oktober 1921

avgiva utlåtanden över ifrågavarande betänkanden.

Genom skrivelser från justitiedepartementet den 15 februari 1921 anmodades

Överståthållarämbetet och länsstyrelserna att bereda jämväl stadsfullmäktige i

städerna tillfälle att yttra sig i ärendet.

På grund av dessa remisser inkommo ett stort antal utlåtanden och yttranden,

vilka blivit genom justitiedepartementets försorg i sammandrag befordrade till

trycket (statens offentliga utredningar 1923:46).

1 Kommitténs betänkande är undertecknat av dåvarande presidenten Albert Petersson, professorn

Is. Gast. Clason, rådmännen Adolf Dabi och K. Dahlberg, grosshandlaren Herm. Lamm samt

förste stadsingenjören Albert Lilienberg.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

41

Emellertid ansågs frågan om revision av stadsplanelagstiftningen och därmed

sammanhängande bestämmelser böra göras till föremål för ytterligare behandling

och tillkallade chefen för justitiedepartementet med stöd av nådigt

bemyndigande den 6 februari 1925 och den 12 juni samma år sakkunniga att

inom departementet biträda med ärendet (i det följande kallade de sakkunniga).

Sedan de sakkunniga erhållit bemyndigande att överväga i vad mån inom

området för de sakkunnigas uppdrag funnes lagstiftningsfrågor, som kunde påkalla

en lösning före slutförandet av de sakkunnigas uppdrag i övrigt, hava

de sakkunniga med skrivelser den 24 oktober 1925 till statsrådet och chefen för

justitiedepartementet överlämnat dels förslag till lag örn gatuhållningsskyldighet

i stad dels ock förslag till lag örn villkor i vissa fall för ägostyckning

och jordavsöndring och förslag till lag örn tillägg till 5 kap. av lagen den 12

maj 1917 örn fastighetsbildning i stad. Förslagen ledde till framläggande för

1926 års riksdag av propositionerna nr 209 och 210, av vilka endast den sistnämnda,

efter vissa jämkningar, vann riksdagens bifall.

De sakkunniga framlade den 27 februari 1928 betänkande med förslag till

stadsbyggnadslag och författningar, som därmed hava samband (statens offentliga

utredningar 1928: 5).1

Genom beslut den 16 mars 1928 anbefallde Kungl. Majit dels fastighetsregisterkommissionen,

medicinalstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, kammarkollegium,

kammarrätten och lantmäteristyrelsen, dels Överståthållarämbetet, efter att hava

berett magistraten, byggnadsnämnden och stadsfullmäktige i Stockholm tillfälle

att yttra sig, dels ock länsstyrelserna — efter att hava berett magistrater,

stadsstyrelser och byggnadsnämnder inom länen ävensom stadsfullmäktige

respektive allmän rådstuga i städer, kommunalfullmäktige respektive kommunalstämman

i köpingar samt municipalfullmäktige respektive municipalstämman

i vissa samhällen tillfälle att yttra sig -— att avgiva underdåniga utlåtanden

över nyssnämnda betänkande med förslag. Härjämte lämnade Kungl.

Maj :t genom berörda beslut svenska stadsförbundet, svenska kommunaltekniska

föreningen, svenska landskommunernas förbund, svenska teknologföreningen,

tekniska högskolans lärarekol]egium, Chalmers tekniska instituts lärarekollegium,

tekniska samfundet i Göteborg, Sveriges fastighetsägareförbund,

kommittén för brandsläckningsväsendets ordnande i Sveriges städer och

köpingar, Stockholms fastighetsägareförening samt svenska brandskyddsföreningen

tillfälle att avgiva utlåtanden i ärendet.

Sammandrag av de i anledning av dessa remisser avgivna utlåtanden och yttranden

föreligger i tryck (statens offentliga utredningar 1929: 38).

Med stöd av inkomna utlåtanden och yttranden hava förslagen undergått

bearbetning inom justitiedepartementet. Därvid hava biträtt revisionssekreteraren

Hilding Forssman, stadsplancdirektören Albert Lilienberg, magistrats
1

De sakkunnigas betänkande är undertecknat av dåvarande revisionssekreteraren Michael

Ehrenborg samt fastighetsdirektören Nils Hasselquist, byggnadsrådet Fredr. Lilljekvist, länsarkitekten

Edvin Stenfors, stadsarkitekten Sigurd Westholm och magistratssekreteraren W. Hilarion

Wistrand.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Lagstiftn

i Diféus omfattning

och

uppställning.

Kommittén.

Be

sakknnniga.

sekreteraren W. Hilarion Wistrand samt byrådirektören C. A. V. Hernlund.

Såsom resultat av denna bearbetning föreligga nu följande lagförslag:

1) förslag till stadsplanen,-

2) förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917

(nr 269) örn fastighetsbildning i stad;

3) förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926

(nr 326) örn delning av jord å landet;

4) förslag till lag örn ändrad lydelse av 9 § lagen den 23 oktober 1891 (nr

68) angående väghållningsbesvärets utgörande på landet;

5) förslag till lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 juni 1926

(nr 352) örn enskilda vägar;

6) förslag till lag örn ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ lagen den 27 juni 1902

(nr 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar;

7) förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 juni 1924

(nr 384) örn återköpsrätt till fast egendom;

8) förslag till lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 18 juni 1925

(nr 334) örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område; samt

9) förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § ll:o) lagen den 26 maj

1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Jag anhåller nu att få redogöra för dessa förslag samt upptager därvid till

en början frågan örn lagstiftningens omfattning och uppställning.

Kommittén har ansett att lagstiftningen angående städernas jordförhållanden

och bebyggande lämpligen borde uppdelas på två olika lagstiftningsområden:

det ena stadsplanelagen med dess naturliga komplement byggnadsstadgan och

det andra fastighetsbildningslagen med dess komplement fastighetsregisterförordningen.

I överensstämmelse härmed har kommittén föreslagit, att stadgandena

om stadsplan och tomtindelning skulle utbrytas ur fastighetsbildningslagen

såsom en särskild lag, benämnd stadsplanelag, samt att i fastighetsbildningslagen

beträffande stadsplan och tomtindelning endast skulle införas ett

stadgande örn deras inverkan på fastighetsindelningen, i huvudsak motsvarande

det stadgande, som därefter genom lag den 13 maj 1921 under 6 a § blivit

infört i 1 kap. fastighetsbildningslagen, övriga kapitel i fastighetsbildningslagen

föreslås skola bliva i huvudsak oförändrade. Rörande kommitténs motivering

får jag hänvisa till betänkandet (sid. 87—88).

De sakkunniga hava (se betänkandet sid. 128 och följande) funnit övervägande

skäl tala för bibehållande av stadgandena i en gemensam lag, då därigenom

instituten stadsplan och tomtindelning, vilka utövade ett genomgripande

inflytande på fastighetsbildningen i stad, blevo reglerade genom samma lag som

de institut, som hade fastighetsbildande verkan. De sakkunniga hava därjämte

ansett sig böra underkasta jämväl gällande bestämmelser örn fastighetsbildningen

och fastighetsregistreringen i stad en i vissa hänseenden genomgri
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

43

pande omarbetning. Slutligen hava de sakkunniga ansett, att från byggnadsstadgan

till själva lagen borde överföras bestämmelser angående de grunder,

enligt vilka stadsplan borde upprättas, angående byggnadslov, byggnadsnämnd

och påföljd av underlåtenhet att iakttaga meddelade föreskrifter m. m. Beträffande

själva byggandet, i den mån detsamma ej borde regleras genom stadsbyggnadsbestämmelser,

skulle lagen innehålla föreskrifter av beskaffenhet att

kunna allmänt tillämpas, under det att övriga bestämmelser skulle meddelas i

de kommunala byggnadsordningarna. Någon byggnadsstadga skulle alltså

icke vidare förefinnas.

På sätt de sakkunniga erinrat framhöll dåvarande justitieministern, numera Departegeneraldirektören

och chefen för lantmäteristyrelsen T. Nothin vid sin hem- n n

ställan örn bemyndigande att tillkalla sakkunniga för behandling av förevarande

lagstiftningsfråga, att de sakkunniga borde hava att på grundvalen av redan

verkställda förarbeten inkomma med förslag i ämnet. Det synes ock kunna

åberopas giltiga skäl för en dylik begränsning av uppgiften. Det har varit

ett synnerligen svårt och omfattande arbete att på tillfredsställande sätt lösa

frågan örn fastighetsväsendet i städerna och därmed likställda samhällen. Krav

på sådan genomgripande omarbetning av gällande bestämmelser, som skett uti

de sakkunnigas förslag, har ej framkommit. Från åtskilliga håll har däremot

vitsordats, att ifrågavarande lagstiftning i stort sett verkat tillfredsställande.

De av de sakkunniga föreslagna nya bestämmelserna torde ej mera än de nu

gällande vara ägnade att bringa ordning och reda inom fastighetsväsendet, och

omarbetningen synes i denna del knappast vara lyckligt genomförd. Jag hänvisar

härutinnan till vad de på förevarande område speciellt sakkunniga myndigheterna

lantmäteristyrelsen och fastighetsregisterkommissionen yttrat. En

revision jämväl av bestämmelserna örn fastighetsbildning och fastighetsregister

i stad lärer sålunda knappast kunna anses påkallad. Därtill kommer, såsom ock

framhållits i flera av de avgivna yttrandena, att de, som hava att tillämpa denna

lagstiftning, numera äro förtrogna med densamma; en revision skulle därför

sannolikt för lång tid skapa ny osäkerhet och utan motsvarande nytta medföra

ökat arbete för myndigheter och enskilda. Jag finner mig därför böra ansluta

mig till dem, som ansett att gällande bestämmelser i denna del böra i möjligaste

mån lämnas orubbade. Vid sådant förhållande anser jag det riktigast att,

såsom kommittén föreslagit, bestämmelserna örn städernas stadsplaneväsen meddelas

i en särskild lag, skild från fastighetsbildningslagen, som alltså fortfarande

bör bestå huvudsakligen i samma omfattning som enligt kommittéförslaget.

Detta utesluter givetvis ej att jämkning kan vara erforderlig i vissa

av gällande lags bestämmelser örn fastighetsbildning i stad, en fråga, vartill

jag återkommer i det följande.

Lantmäteristyrelsen, som förordat bibehållande av lagstiftningen om fastighetsbildning

och fastighetsregistrering i en särskild lag, har ansett att såsom

ett första kapitel i fastighetsbildningslagen borde upptagas, förutom den för

närvarande där förekommande 6 a §, jämväl bestämmelserna om tomtindelning,

vilka enligt styrelsens mening syntes närmare sammanhöra med fastighetsbildningen

än med stadsplanelagstiftningen; därigenom skulle i en särskild lag

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Vissa

ilHYUd
grnnder.

återfinnas de bestämmelser, som de tjänstemän hade att tillämpa, vilka inom

städerna hade hand örn fastighetsbildningen och fastighetsregistreringen. Väl

må det vara sant, att tomtindelning syftar till en uppdelning av kvarter i

särskilda fastigheter. Men den fastighetsbildning, som därigenom sker, är

i regel icke rättsligen bestående i och med det att tomtindelningen fastställes.

Den verkan i detta hänseende, som är knuten vid tomtindelningen såsom sådan,

är alltså av annan art än den som följer exempelvis av en avstyckning. Däremot

medför tomtindelningen såväl enligt gällande lag som enligt föreliggande

förslag vittgående rättsverkningar i andra hänseenden, såsom i fråga örn

rätt att uppföra nybyggnad och skyldighet att ersätta gatumark m. m., vilket

allt regleras i lagstiftningen örn stadsplan. Tomtindelningen synes mig därför

i första hand böra betraktas såsom ett led i stadsplanens genomförande.

Det må ock erinras örn att byggnadsnämnd, som i de flesta städer och samhällen

torde upprätta förslag till stadsplan, jämväl har att upptaga frågor

örn tomtindelning. I denna del avses icke att vidtaga ändring. På grund

härav och då bestämmelserna örn tomtindelning i såväl gällande som tidigare

lagstiftning sammanförts med bestämmelserna örn stadsplan, har jag ansett

detta böra ske jämväl i det nu framlagda förslaget.

På sätt förut antytts avsåg kommittén att bibehålla en särskild byggnadsstadga,

motsvarande den nu gällande av den 8 maj 1874. De sakkunnigas förslag

åter innebär, att någon sådan författning icke vidare skulle finnas. Denna

anordning har medfört, att i lagen måst införas en mångfald bestämmelser av

administrativ art. Erkännas må, att vissa av de sakkunniga framhållna praktiska

fördelar skulle vinnas genom den föreslagna anordningen. Dock synes

det mig mindre lämpligt att i så stor omfattning, som här skett, upptaga bestämmelser

av antydd art i en civillag. Jag har därför icke funnit mig böra

följa de sakkunnigas förslag härutinnan. I likhet med kommittén anser jag,

att genom bestämmelser av civillags natur bör sörjas för att rättsligt bindande

underlag för byggnadsverksamhetens ordnande inom rätt tid åstadkommes i

alla de fall, där ur allmän synpunkt en kontroll över bebyggandet är önskvärd.

De bestämmelser, som ytterligare erfordras, ävensom föreskrifter rörande tekniska

och andra detaljer synas böra meddelas i byggnadsstadgan och de lokala

byggnadsordningarna. Jag föreslår därför bibehållandet av en allmän byggnadsstadga.

Dock torde numera en sådan icke böra tillkomma utan riksdagens

hörande. Jag ämnar därför föreslå Kungl. Maj :t att samtidigt med avlåtande

av proposition angående ny stadsplanelagstiftning anhålla om riksdagens yttrande

över ett förslag till byggnadsstadga.

Innan jag upptar till behandling de särskilda bestämmelserna i de inom justitiedepartementet

utarbetade förslagen vill jag lämna en kortfattad redogörelse

för vissa huvudgrunder i stadsplanelagsförslaget.

Förslaget bygger på den principen, att de inskränkningar i den enskilde

ägarens rätt att nyttja sin mark, som en stadsplanelagstiftning måste innebära,

böra i sina grundläggande delar erhålla civilrättslig giltighet och att inskränkningar

blott böra förekomma, då så kräves med hänsyn till allmänt intresse.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 79.

45

Beträffande stadsplanelagt område går förslaget ut på dels att stadsplanen

skall omfatta och till sina rättsverkningar vara avpassad för all inom området

belägen mark, även sådan, som icke är byggnads- eller gatumark, dels ock att

den i stadsplanen upptagna markens användning för bebyggande eller eljest

skall i erforderlig omfattning regleras genom stadsplanebestämmelser. Dessa

skola alltså kunna givas även för annan mark än byggnadskvarter och skola

ingå i stadsplanen såsom en del av densamma. Enligt förslaget kan stadsplan

eller ändring däri fastställas även mot stadens vilja, där stadsplan kräves för

stadens ändamålsenliga utveckling eller till främjande av betydande allmänt

intresse och staden underlåter vidtaga erforderliga åtgärder.

För reglering av stads område utom stadsplan upptager förslaget ett nytt institut,

kallat stomplan. Därmed avses en plan för framtida ordnande av område

utom stadsplan. Stomplanen innebär en planläggning av visst område

i de stora grunddragen, såsom i avseende å framtida huvudgator och andra

allmänna platser. Erfordras särskilda bestämmelser angående områdets bebyggande

eller användande i övrigt, skall stomplanen innehålla sådana bestämmelser.

Angående byggnadsverksamheten inom område, som ej ingår i stadsplan

eller stomplan, skola ock meddelas särskilda bestämmelser, där så erfordras.

Sådana bestämmelser benämnas i förslaget utomplansbestämmelser. Örn

upprättande och fastställande av stomplan och utomplansbestämmelser föreslås

samma regler som i fråga örn stadsplan. Det i gällande fastighetsbildningslag

förekommande institutet avstyckningsplan har där bibehållits men i något

modifierad form.

I fråga örn utnyttjande av planlagt område — varmed avses jämväl stomplanelagt

område — innehåller förslaget åtskilliga avvikelser från gällande lag.

Sålunda äro förbuden mot nybyggnad å ena sidan i viss mån utsträckta i anledning

av nytillkomna bestämmelser men å andra sidan mildrade genom öppnande

av nya möjligheter till dispens, såsom i fråga om byggnad å gatumark

m. m.

Stadens rätt att komma i besittning av mark för stadsplans genomförande är

i vissa hänseenden vidgad. Härutinnan må framhållas, att rätt tillerkänts

stad att lösa viss i stomplan ingående mark ävensom befogenhet i viss utsträckning

till s. k. ekonomisk zonexpropriation av stadsplanelagt område. Ifråga

örn enskild väg, som ingår i mark, vilken enligt stadsplan eller stomplan är

avsedd för gata, torg, park eller annan allmän plats, tillkommer staden viss

nyttjanderätt utan hinder av den rätt annan kan äga till marken.

Ägare av del av tomt har tillagts rätt att till sig lösa återstoden av tomten.

Då anspråk på sådan inlösen anhängiggjorts, skall i ärendet prövas ej allenast

sökandens utan även annan delägares i sådant hänseende framställda anspråk,

så att frågan örn tomtens förenande i en ägares hand varder på en gång och i

samma ärende slutligen avgjord. Underlåter ägare av del av tomt att utöva

sin lösningsrätt, inträder rätt för staden att lösa alla tomtens delar.

Stadens plikt att lösa mark är delvis omlagd på annan grund än den nu gällande.

Den är utsträckt att gälla även mark, som ingår i stomplan, och har

gjorts beroende av, huruvida ägaren är betagen möjlighet att nyttja marken

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 79.

41?

på sätt som står i skäligt förhållande till dess värde till följd av att marken

enligt stadsplan eller stomplan skall användas till annat ändamål än enskilt

bebyggande. Skyldighet för stad att lösa tomtdel föreligger icke. Stadens

lösningsplikt kan på grund av de föreslagna bestämmelserna beräknas i regel

inträda endast successivt, i följd varav nu gällande bestämmelser örn anstånd

med stadsplans och tomtindelnings genomförande eller med inlösen av viss

bebyggd mark ansetts kunna uteslutas.

I avseende å tomtägares skyldighet att till staden gälda ersättning för gäsmark

givas vissa ändrade bestämmelser, bland annat i syfte att för staden öppna

möjlighet att verkställa regleringen av sagda skyldighet i ett sammanhang för

en större del av en gata. Beträffande skyldighet för tomtägare att bidraga till

annan gatukostnad utgår förslaget från att denna angelägenhet fortfarande skall

ordnas lokalt efter förhållandena inom varje särskilt samhälle och att nuvarande

lokala bestämmelser skola gälla intill dess stadsfullmäktige antaga gatuordning,

angivande biand annat grunderna för beräknande av den kostnad, som skall påföras

tomtägarna. Gatuordning skall underställas Konungens prövning, där på

tomtägare lägges skyldighet, som tidigare icke ålegat honom. Lagen innehåller

ock regler angående vad som skall iakttagas vid bestämmande av grunderna för

tomtägares bidragsskyldighet.

Förslaget medgiver möjlighet för Konungen att i sammanhang med stadsplans

fastställande_ förordna, att markexploatör skall dels utan ersättning till

staden i viss omfattning avstå mark till gata eller annan allmän plats eller till

allmän byggnad dels ock bekosta anläggning av gator och underjordiska avloppsledningar

intill ett belopp, motsvarande vad staden enligt gatuordning eller

eljest äger uttaga av tomtägarna.

Vad angår stadsliknande samhällen på landet bibehållas i förslaget gällande

lags stadganden därom, att för dessa samhällen skall tillämpas vad i lagen är

stadgat för stad och att Konungen skall äga att förordna örn sådan tillämpning

för tätare befolkad ort på landet. Emellertid har upptagits bestämmelse, enligt

vilken för dessa samhällen kan meddelas nödig lindring i stadsplanelagens stadganden

angående skyldighet att upplåta gata och annan allmän plats till allmänt

begagnande.

För område på den egentliga landsbygden skall, där särskild reglering erfordras

av byggnadsverksamheten inom sådant område, plan upprättas för områdets

bebyggande. Denna plan, kallad byggnadsplan, är en plan för bebyggande och

användande i övrigt av däri ingående mark med vissa rättsverkningar av mindre

omfattning och lindrigare art än de, som följa av stadsplan. Erfordras särskilda

bestämmelser angående byggnadsverksamheten inom område utom byggnadsplan,

må utomplansbestämmelser fastställas. Fastställandet av byggnadsplan

och utomplansbestämmelser tillkommer Konungens befallningshavande.

För område på landet kan ock upprättas avstyckningsplan enligt bestämmelser

i jorddelningslagen. Även denna lags regler örn avstyckningsplan hava

i viss mån modifierats.

Jag övergår härefter till behandling av de särskilda lagförslagen.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

47

Förslaget till stadsplanelag.

AVDELNING I.

Bestämmelser angående stad.

Om stadsplan och tomtindelning.

1 och 2 §§.

I gällande lagstiftning har, om man bortser från avstyckningsplan, upptagits

allenast en planform för stads ordnande och bebyggande, nämligen stadsplan.

Bestämmelserna härom återfinnas i 1 kap. 1 § fastighetsbildningslagen.

Stadsplans innehåll angives sålunda, att den skall omfatta såväl byggnadskvarter

som gator, torg och andra allmänna platser samt dessas höjdlägen. Några

andra kategorier av mark i stadsplanen känner icke gällande lag. Dock har i

praxis stadsplanebegreppet fått en vidsträcktare innebörd. Sålunda hava parker

och planteringar ansetts kunna inpassas under de allmänna platserna. Beträffande

de områden, som kunna sammanfattas under beteckningarna särskilt

trafikområde, skydds- eller säkerhetsområde, idrottsområde och begravningsplats,

framgår av utredningen, att den nuvarande stadsplanelagstiftningens

ringa differentieringsmöjligheter gjort, att antingen den utväg tillgripits, att

områdena uteslutits ur stadsplanen, eftersom deras intagande i densamma skulle

vålla svårigheter för deras rationella utnyttjande, såsom åtminstone tidigare i

stor utsträckning skett särskilt beträffande järnvägsområden och hamnområden,

eller ock att områdena väl intagits i stadsplan, men utan att påföljden därav

varit klar, såsom exempelvis i fråga örn begravningsplats, eller under missvisande

beteckning, såsom i fråga örn vissa säkerhetsområden. Enligt gällande lagstiftning

må för visst i stadsplanen upptaget område finnas särskilda bestämmelser

i avseende å sättet för byggnadskvarterens användande, vilka bestämmelser,

vanligen kallade byggnadsbestämmelser, visserligen antagas i samma

ordning och få anses åtnjuta samma civilrättsliga skydd som stadsplanen samt

tjäna till att komplettera densamma men dock anses såsom något från själva

stadsplanen skilt. Kommittén har lämnat en redogörelse för stadsplanebegreppets

utveckling enligt och vid sidan av lagstiftningen, till vilken redogörelse

jag ber att få hänvisa (se kommitténs betänkande sid. 92—95).

Kommitténs förslag i denna del går ut på att åt stadsplanen giva en vidgad

och fördjupad innebörd. Enligt kommitténs uppfattning av stadsplanebegreppet

bör detta närmast betecknas såsom sammanfattningen av de i därom

särskilt stadgad ordning fastställda regler angående ordnandet och bebyggandet

av stadens i planen innefattade område. Kommittén har velat, att

stadsplanen skulle omfatta och till sina rättsverkningar vara avpassad för all

inom det planlagda området belägen mark, även sådan, som icke vore att hänföra

till vare sig byggnads- eller gatumark, och vidare att den i stadsplanen

upptagna markens användning skulle i erforderlig omfattning regleras genom

Stadsplans

omfattning

och innehåll.

Gällande lag,

Kommittén.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

De

akknnniga.

stadsplanebestämmelser. Sådana skulle alltså kunna givas även för annan

mark än byggnadskvarter, och de skulle utgöra en integrerande del av stadsplanen,

så att denna plan komme att innefatta hela det komplex av bestämmelser,

som rättsligt gällde angående det planlagda områdets bebyggande och utnyttjande

i övrigt.

Enligt kommitténs förslag till byggnadsstadga kan såsom trafikområde, säkerhetsområde,

idrottsplats eller begravningsplats i stadsplan intagas dels

område, som användes för sådant ändamål, och dels område, som är avsett

att framdeles därför tagas i anspråk. Tillika föreslås, att därest område, som

nu sagts, icke användes för sitt ändamål, när området intages i stadsplan, stadsplanen

bör jämväl upptaga planläggning av området att tillämpas, intill dess

detsamma blir för sitt ändamål taget i anspråk. Därest å mark inom kvarter,

som i stadsplanen upptagits såsom avsedd för allmän byggnad, icke finnes sådan

byggnad vid tiden för stadsplanens antagande, bör enligt förslaget, där marken

tillhör annan än staden, planen jämväl upptaga bestämmelser angående markens

användande, för det fall att den icke blir för dylikt bebyggande utnyttjad.

Kommitténs förslag i denna del innebär alltså en alternativ planläggning av

ifrågavarande områden, medförande särskilda rättsverkningar (se sid. 154—

160 i kommitténs betänkande).

Även de sakkunniga hava ansett, att det nuvarande stadsplanebegreppet,

sådant det i lagstiftningen utformats, icke tillräckligt tillgodosåge det behov

av differentiering, som en behörig planreglering av ett nutida stadssamhälle

framkallade, samt att, så länge man i likhet med kommittén endast hade att

röra sig med en enda plantyp, nämligen den i detalj gående planen, den enda

tillfredsställande lösningen vore den av kommittén angivna. De sakkunniga

hava emellertid funnit, att med hänsyn till de behov, en modern stadsplanelagstiftning

hade att fylla, man icke kunde åtnöjas med allenast en plantyp,

utan deras förslag går ut på att i stad kunna finnas två slag av planer, nämligen

generalplan och stadsplan. Rörande skälen härtill hänvisas till de sakkunnigas

motivering (sid. 154 och följande). Uti 1 kap. 2 § definieras det nya

generalplaneinstitutet såsom en plan för ordnande av stadsbyggandet i fråga örn

anläggningar för huvudtrafik eller anordnande av särskilda trafikområden eller

i fråga örn huvudfördelning av områden i övrigt för olika stadsbyggnadsändamål.

En generalplan skulle alltså i första hand vara ett medel att reservera mark

för vissa samhällsbehov av mera allmän art. Dit räkna de sakkunniga främst

sådana huvudtrafikleder, som avse att betjäna den större trafikens behov, samt

park, idrotts- och odlingsområden av större omfattning, vidare områden för särskilda

trafikbehov, såsom järnvägar, hamnar och flygplatser, samt säkerhetsområden

och begravningsplatser m. m., allt i den mån de icke äro av så ringa

omfattning, att deras upptagande i generalplanen av denna anledning icke kommer

i fråga. Men generalplanen har också enligt de sakkunnigas förslag till

uppgift att för särskilda huvudändamål fördela de områden, som i en framtid

bliva föremål för indelning i byggnadskvarter, gator och torg samt allmänna

platser. De huvudändamål, som därvid avses, äro väsentligen tre: bostadsbyggande,

industrianläggningar och offentliga byggnadsanläggningar.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 79.

49

Stadsplanens väsentliga uppgift är, enligt de sakkunnigas förslag, att omhändertaga

de områden, som i generalplanen avsatts för nämnda tre huvudändamål.

Emellertid hava de sakkunniga ansett, att ett områdes stadsplaneläggande icke

bör medföra att detsamma avföres ur den generalplan, som det förut kan hava

tillhört, utan bör detsamma lämpligen kvarligga i generalplanen såsom ett område,

som förutom generalplaneregleringen erhållit en detaljerad stadsplanereglering.

Av det anförda framgår, att de sakkunniga bibehållit ett stadsplanebegrepp

med den begränsade räckvidd, som följer av en ordagrann tolkning av gällande

lag. I stadsplanen må alltså i stort sett icke upptagas annat än byggnadskvarter,

gator, torg, parker och dylikt; alla de övriga specialområden, vilka en

modern plan måste innehålla, skola enligt förslaget redovisas i generalplanen

och endast där.

Av skäl, som jag kommer att anföra vid behandlingen av 10 § i föreliggande

förslag, kan jag icke tillstyrka införandet av ett generalplaneinstitut med den

innebörd, detsamma erhållit i de sakkunnigas förslag. I stället föreslår jag

stadsplanebegreppets utvidgande i huvudsaklig överensstämmelse med kommittéförslaget.

Bestämmelserna härom hava upptagits i 1 och 2 §§, som i sak

nära överensstämma med motsvarande bestämmelser i kommittéförslaget; dock

föreligga vissa skiljaktigheter, för vilka jag i det följande skall redogöra.

Rörande stadsplanens omfattning förutsättes liksom i gällande lag, att i regel

stadsplanen åtminstone från början omfattar allenast del av stadens område

och utsträckes i den mån staden själv finner det erforderligt. I princip

skall det tillkomma stadén själv att träffa avgörande i nämnda hänseenden.

Någon inskränkning i stadens s. k. stadsplaneveto utöver vad som följer av bestämmelserna

i 4 § avses icke genom stadgandet i 1 §. Motsvarande stadgande

i 1 § första stycket av kommittéförslaget skulle, enligt uttalande i motiven

(sid. 90), hava betydelse icke endast såsom en maning åt de kommunala myndigheterna

; den avsåg dessutom att åt de statens myndigheter, som hade att övervaka

stadsplaneväsendet, giva befogenhet att med lämpliga medel påverka samhälle,

som ådagalade försummelse och likgiltighet med hänsyn till utsträckandet

av stadsplanen, en påverkan, som i sista hand kunde erhålla karaktären av

formligt föreläggande för staden att vidtaga nödiga åtgärder för bringande av

stadsplanen till bättre överensstämmelse med utvecklingen. Det har på goda

grunder ifrågasatts, huruvida de statliga myndigheterna utan uttryckligt stadgande

i lagen skulle kunna anses äga rätt att meddela förelägganden i angivna

hänseende. I allt fall torde det vara nödvändigt, att myndigheternas befogenhet

härutinnan blir i lagen noga preciserad. Till frågan härom skall jag återkomma

vid behandlingen av 4 §.

Liksom kommittéförslaget innehåller förslaget även bestämmelser om stadsplans

innehåll. Uppräkningen av de särskilda ändamål, för vilka områden

kunna redovisas i stadsplanen, är dock icke fullständig. De i 2 § angivna ändamålen

äro de vanligen förekommande, men hinder möter icke mot att i stadsplanen

upptaga jämväl områden för andra ändamål.

Såsom byggnadskvarter räknas enligt förslaget även platser för allmänna

byggnader. De sakkunniga hade i motsvarande bestämmelse i 5 kap. 1 § sär
Bihang

till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 66 käft. {Nr 79.)

Departe
mentschefen.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

skilt omnämnt platser för nämnda ändamål. Detta hade sin grund bland annat

i en önskan att tydligt utmärka, att vid upprättande av stadsplan samhällets

behov av sådana platser borde behörigen uppmärksammas. Särskilt omnämnande

i lagtexten av dessa platser har jag dock ej ansett erforderligt.

Liksom enligt kommittéförslaget skola i stadsplanen redovisas gator, torg,

parker och andra allmänna platser. Med uttrycket ''andra allmänna platser’

avses platser för gatutrafiken, mindre planteringar, som ej äro att hänföra till

parker, samt andra därmed jämförliga områden. Körande behovet av parkers

omnämnande i stadsplanelagen kan jag hänvisa till vad kommittén därom anfört

(se sid. 96—98 i betänkandet).

Uti stadsplanen skola vidare utmärkas särskilda trafikområden, såsom järnvägsområden,

vattenleder, hamnområden, flygplatser, vidare skydds- eller säkerhetsområden,

idrott sområden och begravningsplatser. Såsom jag förut nämnt

hade kommittén i fråga örn dylika områden samt kvartersmark, avsedd för allmän

byggnad, föreslagit ett system med alternativa planer. Det huvudsakliga

skälet för kommittén att föreslå en sådan anordning synes hava varit, att

kommittén hyst betänkligheter mot att ålägga staden lösenskyldighet till marken.

De sakkunniga hava uttalat synnerlig tvekan örn lämpligheten av

systemet med alternativa planer. De hava i sitt förslag icke upptagit detsamma

utan funnit sig böra pålägga staden skyldighet att under vissa förutsättningar

lösa marken. I åtskilliga av de avgivna yttrandena hava ock erinringar

riktats mot det av kommittén förordade systemet. Från sakkunnigt

håll har framhållits, att systemet skulle medföra stora svårigheter vid

uppförande av stadsplan och att det mången gång bleve omöjligt uppgöra de

alternativa planerna på sådant sätt, att båda tillfredsställande läte förena sig

med planläggningen i övrigt. Sättet för visst områdes disponerande torde

ofta vara av betydelse ej blott för området självt utan även för större eller

mindre del av den kringliggande trakten. Ett områdes användande på det

ena eller andra sättet kan därför måhända inverka på planläggningen av ganska

stora delar av stadsplaneområdet. Jag kan icke finna, att av kommittén

befarade olägenheter skulle behöva uppstå därigenom att lösenskyldighet i vissa

fall ålägges staden beträffande mark, varom nu är fråga. Jämlikt de i 28 §

föreslagna bestämmelserna inträder lösenskyldighet endast i det fall, att markägaren

till följd av stadsplanen är betagen möjligheten att nyttja marken på

sätt som står i skäligt förhållande till dess värde. Härav torde följa, att staden

icke är pliktig lösa mark, som genom sitt läge eller sitt sammanhang med annan

ägaren tillhörig mark eller eljest kan utan förfång för ägaren tillsvidare nyttjas

för annat ändamål än bebyggande. Härigenom torde en tillfredsställande

avvägning hava skett mellan å ena sidan ägarens befogade anspråk att

få tillgodogöra sig sin egendom och å den andra stadens intresse att icke i

oskälig grad betungas med marklösen. Är, då inlösen av mark påkallas, uppenbart,

att marken ej bör användas för det i stadsplanen angivna ändamålet,

står det staden fritt att genom ändring, där så kan ske, av stadsplanen få sin

lösenskyldighet undanröjd. Jag har alltså icke ansett mig böra upptaga det

av kommittén föreslagna systemet med alternativa planer.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is proposition nr 79.

51

På sätt framgår av kommittébetänkandet (sid. 99 och följande) har frågan

huru järnvägsområde och hamnområde borde behandlas från stadsplanesynpunkt

varit föremål för tvekan. Järnvägsstyrelsen har i regel påkallat järnvägsområdes

undantagande från stadsplanen, och städer, vilka äro hamnägare,

hava varit ganska benägna att undantaga hamnområde. Skälet härtill har varit,

att man ansett att områdenas upptagande i stadsplan skulle med hänsyn

till gällande föreskrifter lägga hinder i vägen för områdenas behöriga utnyttjande

för sitt ändamål.

Till kommitténs prövning hade överlämnats en i dess betänkande omförmäld,

av styrelsen för svenska stadsförbundet den 21 november 1914 avgiven och av

järnvägsstyrelsen genom utlåtande den 24 januari 1916 i huvudsak förordad

framställning. Uti sitt utlåtande framhöll järnvägsstyrelsen den stora vikten

av att disponerandet av trafikområdena icke förhindrades eller försvårades

därigenom att för dem komme att bliva gällande stadsplanelagens bestämmelser

bland annat örn skyldighet att avstå gatumark inom området eller att ställa sig

till efterrättelse de allmänna eller särskilda bestämmelser, som gällde för byggnadstomters

användande. I sitt över kommittéförslaget avgivna yttrande (se

sid. 48 i sammandraget) förklarade järnvägsstyrelsen, att med den begränsning

av stadsplanelagens regler i avseende å ifrågavarande områden, som kommittén

uppdragit, syntes från statens järnvägars sida icke vara något att erinra mot

den av kommittén föreslagna utsträckningen av stadsplanebegreppet. Dock

riktade styrelsen vissa anmärkningar mot 39 § i kommitténs förslag till byggnadsstadga

örn den lokala byggnadsnämndens förhållande till företag, som

innebär uppförande av byggnad för det allmännas räkning. Styrelsen

befarade, att stadgandet skulle för statens järnvägar medföra ökade kostnader

och tidsutdräkt för varje byggnadsföretag, samt framlade ett jämkningsförslag.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget i 17 kap. 10 § stadsbyggnadslagen

avviker från de tidigare och innebär bland annat, att allmänna byggnadsföretag,

till vilka ritningarna ej granskas av Konungen eller byggnadsstyrelsen,

likställas med enskilda byggnadsföretag. I sitt utlåtande över förslaget har

järnvägsstyrelsen vidhållit sin ståndpunkt, att statens järnvägars husbyggnadsverksamhet

måtte såsom hittills få vara undantagen byggnadsnämnds

granskning och övervakande, dock endast såvitt angår byggnader, belägna inom

de egentliga järnvägsområdena. Däremot har styrelsen icke haft något

att erinra mot att byggnadsföretag, som utföras å tomter inom själva samhällena.

äro underkastade samma regler i detta hänseende som enskilda företag.

I yttranden från åtskilliga hamnstyrelser och andra ha uttalats önskemål örn

en viss befogenhet att inom hamnområde ordna bebyggandet under friare former

än eljest.

Vad sålunda förekommit synes mig icke böra föranleda till att järnvägsområden

och hamnområden uteslutas ur stadsplanen.. Fördelen av deras redovisande

är uppenbar. Anmärkningarna synas ej heller avse deras upptagande i

och för sig utan rikta sig mot de därmed förbundna rättsverkningarna. Vad

angår frågan om skyldighet att för byggnadsföretag inom sådant område in
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

hämta tillstånd hos byggnadsnämnd, torde frågan härom böra upptagas till

närmare behandling vid utformandet av förslaget till byggnadsstadga.

Med skydds- och säkerhetsområden avses i överensstämmelse med de sakkunnigas

förslag icke blott anläggningar, som medföra fara, mot vilken skydd

kräves, utan även anläggningar av allmän art, som själva kräva skydd.

Liksom i de sakkunnigas förslag omfattar begreppet vattenområde i förevarande

lag endast sådana vattenområden, som icke ingå i annat i stadsplanen

upptaget område. Rörande frågan, huruvida, där stadsplaneområde gränsar

intill vatten, i stadsplanen städse bör fixeras en gränsskillnad mellan land och

vatten, delar jag de sakkunnigas uppfattning därutinnan, att fall kunna tänkas

förekomma, där sådant fixerande ej är nödvändigt. Jag är ock ense med de

sakkunniga i fråga örn den verkan, ett vattenområdes upptagande i stadsplan

bör äga angående rätt å ena sidan för ägaren att nyttja detsamma och å andra

sidan för staden att expropriera området för att kunna genomföra eller trygga

den vattengräns, som vid stadsplanens antagande prövats vara den ur stadsplanesynpunkt

mest önskvärda.

Förevarande förslag innehåller liksom de tidigare den bestämmelsen, att

höjdlägen skola i stadsplanen upptagas i erforderlig omfattning. Att, på sätt

ifrågasatts i yttrande över kommittéförslaget, i lagtexten närmare precisera,

vad med uttrycket ''erforderlig omfattning’ avses har jag icke ansett behövligt;

i den mån mera speciella föreskrifter härutinnan böra meddelas, synas

dessa hava sin plats i byggnadsstadgan. I första hand avses givetvis vad i

gällande lag benämnes gatuprofiler.

Framhållas må i detta sammanhang, att höjdförhållandena böra i stadsplanen

angivas så fullständigt, att därav kan bedömas, huruvida möjlighet finnes till

anordnande av nöjaktigt avlopp. Det torde därför icke vara behövligt att i

stadsplanelagen intaga föreskrift örn förebringande av särskild utredning härom.

Det synes mig ej heller lämpligt att göra frågan på vad sätt avlopp lämpligen

bör anordnas till föremål för fastställelse i samband med fastställelse av stadsplanen

i vidare mån än som föranledes av de i denna angivna höjdlägena. Härav

följer, att jag icke anser att, på sätt ifrågasatts under förarbetena, en fullständig

avloppsplan behöver föreligga redan vid stadsplanens uppgörande.

Av vad jag tidigare yttrat framgår, att det av mig på grundval av kommittéförslaget

förordade stadsplanebegreppet innebär, att i stadsplanen skola

såsom en integrerande del av densamma upptagas de ytterligare bestämmelser,

som finnas erforderliga för bebyggande eller användande i övrigt av i stadsplanen

ingående mark. I de sakkunnigas förslag hava stadsplanebestämmelsema

betecknats såsom ett med planen visserligen intimt förknippat men dock

självständigt vid dess sida stående institut. Vid bedömande av denna huvudsakligen

formella fråga har jag ansett den av kommittén föreslagna lösningen

enklare och mest ägnad att befordra klarhet och reda.

Rörande behovet av att i förhållande till gällande lags stadganden örn byggnadsbestämmelser

utvidga möjligheten att meddela föreskrifter angående användande

av i stadsplan intagen mark ävensom rörande det närmare innehållet

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Majlis proposition nr 79.

i sådana föreskrifter kan jag ansluta mig till vad kommittén därom yttrat (se

betänkandet sid. 107—109). Jag vill härutinnan särskilt framhålla, att stadsplanen

bör innehålla noggranna bestämmelser örn användningen av varje däri

ingående område. I byggnadsstadgan torde böra inflyta närmare anvisningar

örn i vilka hänseenden bestämmelser lämpligen böra meddelas.

Uti yttrande över kommittéförslagets bestämmelser örn stadsplans innehåll

anmärkte stadsplanenämnden i Stockholm, att föreskrifter saknades i 1 § rörande

tunnel och att denna fråga icke heller berördes pa annat ställe i lagförslaget.

Tvekan kunde därför enligt nämndens förmenande uppstå, huruvida

en tunnel, som förmedlade gatutrafik, skulle hänföras till gatumark eller

till trafikområde eller eventuellt behandlas pa annat sätt. Da det mäste anses

önskvärt, att klarhet härutinnan vunnes, föreslog nämnden paragrafens komplettering

med en bestämmelse, huru tunnel i stadsplanehänseende skulle behandlas.

Anordnande av trafiktunnlar och inredande av garage och andra byggnader

under markens plan torde i många fall vara nödvändiga hjälpmedel för

den moderna stadsplaneteknikern till åstadkommande av möjligheter att tillgodose

det alltmera växande trafikbehovet. Föreliggande förslag förutsätter

ock, att i stadsplanen kan medgivas inredande av byggnad under markens

plan. Enligt vad för mig uppgivits har i vissa främmande länder det även

visat sig behövligt att överbygga kvarter, gator och platser inom större eller

mindre område samt uppgöra särskild plan för användandet av det genom överbyggnaden

vunna utrymmet ovanför markens nivå. Den tid är måhända icke

alltför avlägsen, då man ser sig nödsakad begagna en sådan metod även hos

oss. Principiellt lärer intet vara att invända mot att at 2 § i de nu föreslagna

bestämmelserna örn stadsplans innehåll gives en tolkning, som möjliggör såväl

upptagande i stadsplanen av tunnel eller annan byggnad under markens plan

som anordnande av stadsplan i så att säga olika vaningar. Någon komplettering

av paragrafen synes mig dock icke erforderlig utan de i nu anmärkta

hänseenden nödiga föreskrifterna torde kunna inrymmas i stadsplanebestämmelserna.

Förutsättningen för sådana föreskrifters genomförande i de fall, då

ej den allmänna expropriationslagen är tillämplig eller expropriationsrätt följer

enligt denna lag, torde dock böra vara, att staden med vederbörande markägare

träffar erforderlig överenskommelse.

Rörande stadsplanens innehåll må till sist anmärkas, att i stadsplanen bör

bestämmas, vilka åtgärder skola vidtagas med byggnadsmark, innan nybyggnad

därå får ske. Rörande behovet av sådana bestämmelser i fråga örn osund

mark kan jag hänvisa till vad kommittén därom anfört (se sid. 109—116 i

betänkandet). Är alltså byggnadskvarter helt eller delvis från sundhetssynpunkt

mindre tjänligt till bebyggande, bör genom stadsplanebestämmelse föreskrivas,

vad som skall åtgöras för markens förbättrande. Emellertid kan, såsom

ock framhållits i yttrande över kommittéförslaget, ett byggnadskvarters

större eller mindre tjänlighet till bebyggande vara beroende även av andra faktorer

än de hygieniska. Jämväl i sådana fall torde i stadsplanen böra bestäm
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

mas, på vilket sätt området skall iordningställas före bebyggandet. Vad kommittén

föreslagit i 1 § sista stycket i sitt förslag har jag därför uteslutit, då

vad med stadgandet åsyftas bör framgå av stadsplanebestämmelsema och stadgandet

i allt fall icke är tillräckligt omfattande.

3 §.

Stadsplans I 3 § hava bestämmelser meddelats angående antagande, fastställande och

faststluande ändrande av stadsplan. Bestämmelserna motsvara 1 kap. 2 § fastighetsbildoch

ändring, ningslagen och 2, 4 och 5 §§ i kommittéförslaget. I det väsentliga föreslås

bibehållande av gällande lags föreskrifter i denna del. Föreliggande förslag

kvarstar alitsa, liksom kommittéförslaget, principiellt på gällande lags ståndpunkt,

att områdes läggande i stadsplan bör vara en kommunal angelägenhet.

Detta har fått sitt uttryck i förevarande paragraf. Stadgandet i gällande lag

och kommittéförslaget angående äldre stadsplaner har ansetts böra upptagas

bland övergångsbestämmelserna.

Kommittén har i 4 § intagit bestämmelse av innehåll, att därest Konungen

finner stadsplan i viss del vara av beskaffenhet att ej kunna oförändrad fastställas,

planen i den delen må undantagas från fastställelse. Rörande skälet

till bestämmelsen hänvisas till den av kommittén lämnade motiveringen (se

betänkandet sid. 118—119). Då särskilt stadgande härom icke synes behövligt,

har detsamma uteslutits, detta ock med hänsyn till den tillämpning, förfarandet

redan vunnit i praxis. Att härigenom icke avses ändring i sak torde även framgå

av en jämförelse med 16 §.

Det har från olika håll anmärkts, att de fall, i vilka fastställelsen skulle

ankomma på Konungens befallningshavande, vore på ett allt för obestämt sätt

angivna. Sålunda har fastighetsdirektören i Göteborg i sitt yttrande över

kommittéförslaget ifrågasatt upptagande i lagtexten av vissa speciella fall, då

Konungens befallningshavande ägde besluta örn ändring, och såsom exempel

därpå föreslagit beslut om ändring i stadsplanebestämmelser angående byggnads

läge, byggnads höjd, gårdsrum och antal våningar. Häremot kan invändas,

att bestämmelse örn byggnads läge och höjd i vissa fall kan vara av väsentlig

betydelse för stadsplanens grunddrag. De skäl, som kommittén anfört

mot uppräknande av exempel, torde äga giltighet. Det synes därför böra

överlåtas åt praxis att i varje särskilt fall lösa uppkommande fråga om Konungens

befallningshavandes behörighet i förevarande hänseende.

4 §.

Städernas

stadsplane
monopol.

Gällande lag.

I denna paragraf, vartill motsvarighet saknas i gällande lag, har föreslagits

viss inskränkning i städernas stadsplanemonopol. Paragrafen motsvarar 6 § i

kommittéförslaget och 5 kap. 8 §, jämförd med 2 kap. 10 § i de sakkunnigas

förslag.

Enligt gällande lag har staden ansetts ensam äga rätt att besluta, örn och i

vilken utsträckning stadsplan skall uppgöras och fastställas över stadens område.

Frågan om detta städernas s. k. stadsplanemonopol har vid olika till
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

55

fällen varit föremål för diskussion. Härutinnan ber jag få hänvisa till en i

kommitténs betänkande intagen historik (se betänkandet sid. 122—128).

Även kommittén har upptagit frågan till behandling. Såsom jag tidigare Kommittén,

framhållit avser kommittén att i 1 § i dess förslag inlägga den mening, att

vederbörande statsmyndigheter skulle kunna meddela formligt föreläggande

för stad att vidtaga nödiga åtgärder för bringande av stadsplanen till bättre

överensstämmelse med utvecklingen. Därjämte föreslår kommittén i 6 § av

sitt förslag till stadsplanelag bestämmelser, åsyftande att i visst fall rubba

stads monopolställning. Dessa bestämmelser innebära att, därest stadsfullmäktige,

sedan markägare gjort framställning örn stadsplan för honom tillhörigt

område, utan laga skäl uraktlåta att vidtaga vederbörlig åtgärd för områdets

intagande i stadsplan, Kungl. Maj :t ma fastställa stadsplan för området,

oaktat således plan ej antagits av stadsfullmäktige. Förutsättning är

dock, att områdets intagande i stadsplan är för stadens utveckling gagnelig!.

I fråga örn de ekonomiska och rättsliga verkningarna av stadsplan, tillkommen

i denna ordning, föreslår kommittén vissa särregler. Framhållas må

i detta sammanhang, att kommittén säborn villkor för jordstyckning, åsyftande

tätare bebyggande inom visst område, fordrat, att stadsplan fastställts över

området. Härigenom ökades givetvis behovet av bestämmelser av nyss antytt

innehåll. Rörande motiveringen till de av kommittén föreslagna bestämmelserna

får jag hänvisa till betänkandet (sid. 128—130).

Kommitténs omförmälta förslag har varit föremål för vitt olika omdömen Yttranden

från de myndigheters sida, som yttrat sig däröver. I vissa yttranden fram- kommitté förhölls

att det ingenstädes inträffat, att vederbörande kommun rest hinder av i slaget,

kommittébetänkandet antydd art mot stadsplans utsträckande över enskild tillhörig

mark. I andra yttranden ater vitsordades, att fall inträffat, da städernas

hittillsvarande monopolställning blivit missbrukad, och gavs exempel på

dylika fall, varför behov ansågs föreligga av de föreslagna bestämmelserna.

De sakkunniga hava uttalat, att städerna i allmänhet ej missbrukat sin sakk^eniga

monopolställning genom att såsom villkor för stadsplans utsträckande över

visst område av markägaren fordra vederlag, som ej kunde anses stå i rimligt

förhållande till den fördel, markägaren vunnit genom stadsplanens utsträckande.

De sakkunniga hava dock haft sig bekant, att fall av missbruk

förekommit, och de hava uttalat som sin uppfattning, att därest gällande lagstiftning

bibehölles oförändrad, det ej kunde förväntas annat än att missbruk

av monopolställningen jämväl i framtiden komme att äga rum i åtskilliga fall.

De sakkunniga hava i 2 kap. 10 § beträffande generalplan föreslagit uttryckliga

bestämmelser i ämnet, vilka genom stadgande i 5 kap. 8 § gjorts tillämpliga

även å stadsplan. Såsom villkor för offentligt ingripande enligt dessa

bestämmelser stadgas, att stadsplans upprättande kräves för tillgodoseende

av den allmänna samfärdselns eller sundhetens fordringar eller för bevarande

av befintliga skönhetsvärden eller eljest för skyddande av natur- eller

kulturminnesmärken eller överhuvud taget för säkerställande av en ändamålsenlig

utveckling av stadsbyggandet’. Enligt förslaget kan även ändring av

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

stadsplan samt fastställelse och ändring av stadsbyggnadsbestämmelser under

motsvarande förhallanden astadkommas mot stadens vilja. Rörande motiveringen

för de sålunda föreslagna bestämmelserna hänvisas till betänkandet

(sid. 185—188).

Yttranden I de yttranden, som avgivits över de sakkunnigas förslag, hava uttalats vitt

0VknnneigSaak s^1^a meningar. Hos flertalet myndigheter torde dock uppfattningen vara

förslag. den, att de sakkunniga gått väl långt i sitt försök att lösa frågan. I allmänhet

synes man dock anse fog finnas för den åsikten, att medel bör finnas i lag för

tryggande av möjligheten att åstadkomma en lämplig stadsplan i de fall, då

kommunen utan giltiga skäl undandrager sig uppgörande av en sådan. I ett

hänseende torde i stort sett enighet råda örn behovet av inskränkande bestämmelser

i städernas stadsplaneveto, nämligen då stadsplan kräves för tillgodoseende

av ett betydande allmänt intresse.

mentachcfén ^en monopolställning i fråga örn stadsplans upprättande, städerna för närva''

rande äga, torde huvudsakligen vara betingad därav, att stadsplans fastställande

över visst område kan för staden medföra avsevärda ekonomiska förpliktelser

i fråga örn lösen av mark och upplåtande av gata till allmänt begagnande.

Möjlighet för staden att av markägare återfå vad staden i sådant hänseende

nödgas utgiva är med gällande lagstiftning tämligen begränsad. Väl

har i lag stadgats skyldighet för tomtägare att i viss utsträckning ersätta staden

värdet av gatumark. Men kostnaderna för markens iordningställande och

för anordnande av kloakledning skola i de flesta städer gäldas av samhället.

Detta har i många fall medfört, att staden, innan den begär fastställelse av

stadsplan, genom avtal med fastighetsägarna tillförsäkrat sig gottgörelse för

sådana med stadsplanens genomförande förbundna kostnader, som enligt lagen

skulle hava åvilat staden.

Såväl kommittén som de sakkunniga hava i sina förslag utgått från, att

möjlighet bör beredas staden att av markägare utfå bidrag till kostnaderna

för anläggning av gata och underjordisk avloppsledning. Såsom jag inledningsvis

antytt hava i förevarande förslag upptagits vissa bestämmelser rörande

fördelning av nämnda kostnader mellan staden och tomtägama. Dessa bestämmelser

gå ut på att sådana kostnader, som enligt gällande lag skola stanna

å staden, må helt eller delvis kunna uttagas av tomtägare. Konungen kan därjämte

i vissa fall förordna, att markexploatör skall till staden utan ersättning

avsta mark ej blott till gator utan ock till andra allmänna platser och till

allmän byggnad. Av den inledande översikten framgår ock, att förslaget

även i andra hänseenden syftar åt att för staden underlätta stadsplanens genomförande.

Jag tänker därvid närmast på de föreslagna bestämmelserna örn

zonexpropriation. Med hänsyn till den lättnad med avseende å genomförande

av stadsplan, som förslaget sålunda avser att bereda staden, torde det mest

vägande skälet mot begränsning av den kommunala rådigheten över planläggningen

hava bortfallit.

Emellertid synes mig en sådan begränsning knappast behövlig av hänsyn

till markägares berättigade intresse att kunna exploatera sin mark för bebyggande.

Därest de föreslagna reglerna om markägares bidragsskyldighet till

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

hl

stadsplans genomförande bliva lagfästa, lärer staden icke hava någon fördel av

att motsätta sig stadsplans upprättande, när behov därav uppstår. Skulle staden

obehörigen vägra sin medverkan härtill, lärer det stå markägaren öppet

att erhålla avstyekningsplan, enligt vilken han kan uppdela sin mark för

försäljning. Ett statligt ingripande i städernas rätt att besluta örn sin planläggning

synes endast böra ske, när hänsynen till det allmänna det kräver. Örn

en stad av bristande intresse eller förmåga underlåter att vidtaga oundgängligen

nödvändiga åtgärder för åstadkommande av reda och ordning beträffande

byggnadsverksamheten, måste detta anses såsom ett missförhållande av den art,

att rättelse bör åstadkommas även mot stadens vilja. Ej heller bör en stad hava

rättighet att utan giltig orsak motsätta sig stadsplans upprättande, där detta

kräves för exempelvis framdragande av en genomgående trafikled eller för

annat ändamål av betydelse för andra samhällen eller för riket i dess helhet.

Uppenbart är emellertid, att den enskilde jordägarens och det allmännas intressen

kunna sammanfalla. Det bör därför i sådant fall stå den enskilde jordägaren

öppet att, i händelse staden vägrat upprätta stadsplan, anmäla förhållandet

hos vederbörande myndigheter för rättelses vinnande.

Mot ifrågasatta begränsning av stadsplanemonopolet har invänts, att

Kungl. Maj :t, såsom representerande kronans i kommunerna ofta betydande

jordägarintressen, med hänsyn härtill stundom icke vore ägnad att fälla opartisk

dom i uppkommande frågor örn marks planläggning. Föreliggande förslag

bygger, liksom de tidigare, på den principen, att kronojord bör i allt väsentligt

likställas med jord, som tillhör enskild man, menighet eller inrättning.

Endast i den mån ett särskilt allmänt intresse så kräver bör åt kronan beredas

en särställning. Med hänsyn härtill torde det, åtminstone formellt sett, icke

saknas allt fog för nyssberörda invändning. Dock synes mig den anledning

till oro i detta hänseende, som städerna tidigare må hava haft, böra bortfalla

genom de föreslagna bestämmelserna örn markägares bidragsskyldighet, vilka

bestämmelser, såsom jag nyss nämnt, även gälla kronan i egenskap av markägare.

På grund härav har jag ansett att vad sålunda invänts icke bör utgöra

hinder för åstadkommande av den inskränkning i städernas monopolställning,

som ur annan synpunkt måste anses påkallad.

Jag har alltså funnit mig böra föreslå bestämmelser i angivet syfte. Därvid

har jag utgått från, å ena sidan, att den ifrågasatta inskränkningen i städernas

självbestämmanderätt icke bör givas större omfattning än som med skälig hänsyn

till de olika intressena synes nödvändig, samt, å andra sidan, att bestämmelserna

böra göras så effektiva, att det med desamma åsyftade målet icke

äventyras. Vid bestämmelsernas utformning har jag därför icke helt kunnat

följa något av de tidigare förslagen.

Första förutsättningen för tillämpning av paragrafen är att Konungen finner

stadsplan för visst område erforderlig för stadens ändamålsenliga utveckling

eller ock till främjande av betydande allmänt intresse. Med betydande

allmänt intresse avses ett statligt eller interkommunalt sådant. Att med allmänt

intresse icke åsyftas det fall, att stadsplanen är av betydelse för staten

såsom fastighetsägare i staden, torde framgå av vad jag nyss yttrat och är

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

för övrigt uppenbart. Initiativrätt synes mig i första hand böra tillkomma

de myndigheter, på vilka den närmaste tillsynen över stadsplaneväsendet vilar,

nämligen Konungens befallningshavande och byggnadsstyrelsen. Givetvis

står det även enskild person öppet att hos någon av dessa myndigheter

anhålla örn ingripande. Har framställning gjorts hos stadsfullmäktige

och underlåta dessa utan giltiga skäl vidtaga nödiga åtgärder för stadsplans

upprättande, må Konungen förelägga stadsfullmäktige viss tid, inom vilken

stadsplan skall vara underställd Konungens prövning vid äventyr, att Konungen

låter uppgöra och efter vederbörandes hörande fastställer stadsplan. Skulle

stadsfullmäktige hava antagit en stadsplan, som Konungen finner icke tillgodose

det med planen avsedda ändamålet eller eljest icke vara av beskaffenhet

att kunna fastställas, förutsattes, att Konungen bereder stadsfullmäktige

tillfälle att inom skälig tid verkställa ändring i planen, innan Konungen låter

upprätta annan plan. Jag vill i detta sammanhang icke underlåta framhålla,

att den nu föreslagna rättigheten för Kungl. Maj:t att mot stads önskan förordna

örn stadsplans upprättande är ett undantagsstadgande och alltså icke

innebär ett rubbande av principen, att stadsplan i första hand är en kommunal

angelägenhet.

Den av svenska stadsförbundet tillsatta beredningen för granskning av sakkunnigeförslaget

har ansett det önskvärt, att såsom villkor för utövande av

ifrågavarande Kungl. Maj:t tillagda rättighet även krävdes, att till ärendets

handläggning fogades någon anordning, som kunde anses i viss mån

innebära en ersättning för saknaden av det kommunala beslutet. Beredningen

föreslog i sådant hänseende, att det skulle i den blivande lagen föreskrivas

eller vid dess stiftande på betryggande sätt förutsättas, att Kungl.

Maj:t icke skulle äga att begagna sin här ifrågavarande befogenhet utan att

dessförinnan utlåtande inhämtats av ett av svenska stadsförbundet för ändamålet

utsett råd av i dylika ärenden förfarna kommunalmän. Vad sålunda

föreslagits finner jag värt beaktande. Emellertid är jag icke beredd att i detta

sammanhang fatta slutlig ståndpunkt till frågan. Detta lärer ej heller vara

erforderligt, då bestämmelser i det av beredningen angivna hänseendet i allt fall

icke torde böra meddelas i lag.

Kommitténs förslag avsåg endast åvägabringande av ny stadsplan men icke

ändring i redan fastställd plan, varemot de sakkunniga, såsom jag tidigare framhållit,

föreslogo ett stadgande av vida större omfattning. Då det synes mig

icke hava förebragts giltiga skäl att i förevarande hänseende göra skillnad mellan

ny stadsplan och ändring i gällande stadsplan, har jag i likhet med de sakkunniga

låtit de föreslagna stadgandena äga tillämplighet jämväl i fråga örn

ändring av en gällande stadsplan. Ej heller torde anledning finnas att från

tillämpligheten utesluta stomplan eller utomplansbestämmelser. Fastställande

härav mot stadens vilja är ett mindre ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten

än vad fastställande av stadsplan innebär och torde i allt fall icke

kunna tänkas ifrågakomma annat än i mycket sällsynta undantagsfall.

I likhet med stadsförbundets beredning anser jag, att stadsplan, som tillkommit

mot stads önskan, icke bör medföra andra rättsverkningar eller för
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79. 59

pliktelser för markägare än som skolat uppkomma, därest stadsplanen antagits

i vanlig ordning.

Enligt kommitténs förslag skall skälig kostnad för uppgörande av stadsplan,

som påkallas av markägare, av denne gäldas och, där så fordras,

förskjutas av honom. De sakkunniga hava icke föreslagit någon liknande bestämmelse;

det ingripande, som de sakkunniga tänkt sig, skall avse rättande

av en försummelse, vartill stad gjort sig skyldig, och de sakkunniga hava därför

ansett, att skäl saknades att här mer än eljest befria staden från skyldigheten

att vidkännas den av åtgärden föranledda kostnaden. Vad de sakkunniga

sålunda anfört synes vara befogat, och har uttryckligt stadgande om

skyldighet för staden att vidkännas kostnaderna för planens åstadkommande

intagits i paragrafen.

5—8 §§.

Enligt gällande lag sker byggnadskvarters indelning till bebyggande genom Tomttomtindelning,

verkställd i administrativ ordning. Vid denna tomtindelning ta- lndelning''

ges hänsyn förnämligast till lämpligaste sättet att utnyttja kvartersmarken till GaUande lasbebyggande

och endast i andra hand till möjligen förhandenvarande ägogränser

inom kvarteret. Endast sällan lärer det inträffa, att tomt kommer att helt

sammanfalla med en förutvarande fastighet. Vanligen kommer den att bestå

av del av sådan fastighet eller delar av flera olika fastigheter. En administrativt

bildad tomt är därför ej heller ur fastighetsbildningssynpunkt färdig i och

med fastställelsen å tomtindelningen; därtill måste även komma vissa åtgärder,

olika för olika fall, varigenom tomten göres till den rättsliga enhet, som den

skall vara. Rörande dessa åtgärder lämnar fastighetsbildningslagen föreskrifter

dels i 3 kap. om sammanläggning av områden, som enligt fastställd tomtindelning

utgöra tomt, och dels i 7 kap. örn fastighetsregister för stad''. Enligt

3 kap. fordras rättens medgivande för sammanläggning till en tomt av de skilda

områden eller fastigheter, som enligt tomtindelningen skola bilda tomten.

Sådant medgivande kan emellertid icke erhållas med mindre tomtmätning ägt

rum enligt bestämmelserna i lagens 2 kap., i vilket kapitel regleras huru gränserna

för tomt skola på ett privaträttsligt bindande sätt bestämmas. Uti 7 kap.

3 § stadgas, att med införande i tomtboken av nybildad tomt, som ej motsvarar

hel stadsäga, skall anstå, där tomten tillkommit genom åtgärd, vartill enligt

3 kap. rättens medgivande skall sökas, till dess sådant medgivande lämnats

och i annat fall till dess tomtens ägare gjort framställning örn dess införande i

tomtboken. Först sedan så skett är tomten jämlikt stadgande i 1 kap. 6 a §

2 mom. att anse såsom rättsligen bestående tomt. Även för tomts införande i

tomtboken erfordras företeende av karta och protokoll rörande mätning av tomten

enligt bestämmelserna i 2 kap. fastighetsbildningslagen (jfr 35 § fastighetsregisterförordningen).

Tomtindelningen såsom sådan har alltså en allenast

villkorligt fastighetsbildande verkan och förutsätter i regel, att tomtmätning

sker för att tomten skall bliva rättsligen bildad. Om av någon anledning

tomtbildandet ej full följes genom vidtagande av härutinnan stadgade åtgärder,

är tomtindelningen utan verkan å fastighetsindelningen, och denna kvarstår

orubbad.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Majlis proposition nr 79.

Kommittén.

De

Fafctnnniga.

Departe
mentschefen.

Förhållandet mellan tomtindelning och tomtmätning har i praxis blivit på

olika sätt tillämpat. Sålunda verkställes i vissa fall tomtindelning ur mätningsteknisk

synpunkt och med hänsyn till områdesredovisningen på sådant

sätt, att de olika tomterna i realiteten äro fullt bestämda å marken och å karta,

och att den efterföljande tomtmätningen endast blir en formalitet för att i laga

form fastslå de redan bestämda gränserna. Å andra sidan förekomma även

fall då tomtindelningen företages mera summariskt med tillhjälp av förefintligt

kartmaterial och utan tomternas utstakning och mätning å marken. Huvudvikten

lägges då på tomtmätningen, vid vilken nymätning av tomten äger

rum och gränserna bliva ej blott ur mätningsteknisk synpunkt utan även i

rättsligt avseende bestämda.

Jämväl enligt kommitténs förslag, som därutinnan överensstämmer med gällande

lag, skall tomtindelning verkställas i administrativ ordning. Kommittén

föreslog ock bestämmelser örn tomtindelningens inverkan å fastighetsindelningen,

vilka bestämmelser genom lag den 13 maj 1921 i huvudsakligen oförändrat

skick upptagits uti den av mig nyss berörda 6 a § i 1 kap. fastighetsbildningslagen.

De sakkunniga hava funnit nu gällande ordning ej i allo tillfredsställande.

Enligt de sakkunnigas förslag skall fastställelse å tomtindelning ej rubba förhandenvarande

fastighetsindelning utom i det undantagsfall, att vid tomtindelning

området för en tomt kommer att sammanfalla med en förutvarande fastighet.

Den villkorligt fastighetsbildande verkan, tomtindelningen äger enligt gällande

lag, hava de sakkunniga alltså icke bibehållit. Tomtindelningen enligt

de sakkunnigas förslag utgör egentligen blott en plan för den blivande tomtbildningen.

Först efter särskild förrättning (tomtbestämning) för bestämmande

av ''tomtområde’ d. v. s. område, som enligt fastställd tomtindelning skall

bilda tomt, inträder fastighetsbildande verkan. Vid tomtbestämning skall, på

sätt i 22 kap. i förslaget närmare angives, tomtindelningen tjäna såsom norm.

Tomt bildas alltså genom tomtbestämningen, dock att, där tomt skall bestå av

mark, som hör till särskilda fastigheter, därjämte fordras sammanläggning av

tomtens särskilda delar. Tomt kan ock bildas genom ägoutbyte eller klyvning.

Sedan tomt bildats, skall den införas i tomtboken.

Jag har redan inledningsvis antytt, att de sakkunnigas förslag i fråga örn

fastighetsbildning i stad icke kan anses lyckligt. Särskilt gäller detta de

regler örn tomtindelning och tomtbestämning, för vilka jag nyss redogjort.

Även örn man bortser från de svårigheter av mera formell art, som med de

av de sakkunniga föreslagna nya reglerna för tomtindelningens innebörd och

verkan uppenbarligen skulle uppstå i registreringshänseende, i vilket avseende

jag kan hänvisa till fastighetsregisterkommissionens yttrande, är förslaget

även ur saklig synpunkt mindre lämpligt. Den föreslagna ändringen i tomtindelningens

karaktär har tydligen föranletts av önskan att kunna nedsätta

fordringarna på tomtindelningskartornas beskaffenhet i mätningstekniskt hänseende

för att därigenom underlätta tomtindelnings hastiga verkställande och

för att nedbringa kostnaderna för samhället, som enligt gällande rätt torde

få anses hava att bekosta tomtindelning. Såsom jag nyss framhållit tillåta nu

gällande bestämmelser i viss mån ett med de sakkunnigas förslag analogt till
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

61

vägagångssätt, som på vissa håll ock praktiserats. Detta förfarande lärer

emellertid hava vållat olägenheter i de fall, då tomtindelningskartorna varit

bristfälliga. Med de sakkunnigas förslag kunna sådana olägenheter än oftare

väntas uppstå. Dessa olägenheter förringas icke genom att de fastighetsbildande

verkningarna knytas vid tomtbestämningen; bristande överensstämmelse

mellan tomtindelnings- och tomtbestämningskartorna kan icke vara ägnad att

främja reda och ordning i fastighetsförhallandena. Att bygga en lagstiftning

på sådan grund synes mig i allt fall vara betänkligt. Förslaget har ock i

denna del avstyrkts av åtskilliga av de hörda myndigheterna. Jag finner mig

därför icke kunna biträda detsamma.

Lantmäteristyrelsen har framhållit, att enligt nuvarande lagstiftning fordrades

i viss mån ett dubbelarbete därigenom att, även om tomtindelningen

skett efter noggrann numerisk mätning och därå grundad karta, tomtmätning

därefter likväl måste ske, innan tomt kunde bliva rättsligen bildad, samt funnit

en ändring häri önskvärd. Den riktiga vägen för frågans lösning har styrelsen

ansett vara att göra tomtindelningen till en laga förrättning, vid vilken

tomts gränser bleve fastslagna såväl å marken som å upprättad karta och

vid vilken samtidigt genom gränsbestämning slutligt utröntes, vilka fastighetsdelar

och andra områden, som skulle ingå i tomten. Styrelsen har därför

förordat en sådan lagstiftning, varigenom på grund av nuvarande bestämmelser

förekommande dubbelarbete i fråga örn mätning av tomt vid såväl tomtindelning

som tomtmätning undvekes och kostnaderna borde kunna nedbringas.

Det ligger i sakens natur att vissa fördelar skulle vinnas genom den av lantmäteristyrelsen

sålunda förordade ordningen för tomtindelnings verkställande.

Emellertid torde det kunna ifrågasättas, huruvida det är lämpligt att binda

tomtindelningsförfarandet under så snäva former, som erfordras för en jorddelningsförrättning.

Åt denna uppfattning har ock byggnadsstyrelsen i sitt

utlåtande givit uttryck. Såsom lantmäteristyrelsen jämväl framhållit, lärer

det även vara i någon mån oegentligt, att med civilrättsligt bindande verkan å

marken bestämma gränserna för tomt, innan tomten blivit en rättsligen bestående

fastighet. Jag har därför icke ansett mig böra upptaga lantmäteristyrelsens

förslag i denna del utan funnit mig böra i huvudsak bibehålla gällande

regler för tomtindelning och tomtmätning. Jag vill emellertid i detta

sammanhang framhålla den stora betydelsen av att till grund för tomtindelningen

lägges ett mätningstekniskt riktigt kartmaterial. Iakttages detta torde

de väsentligaste olägenheterna av nuvarande förfaringssätt bortfalla. En

erinran därom torde böra intagas i byggnadsstadgan.

Jag övergår härefter till en redogörelse för de bestämmelser örn tomtindelning,

som ansetts böra upptagas i stadsplanelagen.

Uti första stycket i 5 § har stadgats, att byggnadskvarter skall för att kunna

ändamålsenligt bebyggas i enlighet med stadsplanen indelas i tomter. Lagförslaget

utgår alltså från att tomtindelning skall ske innan kvarter får bebyggas.

Denna förslagets ståndpunkt har även kommit till uttryck i 17 § första

stycket. Givetvis möter icke hinder mot att helt kvarter utlägges till en

enda tomt.

Skyldighet

att indela

kvarter i

tomter.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Majlis proposition nr 79.

Stadgandet i 5 § andra stycket motsvarar 1 kap. 5 § första stycket fastighetsbildningslagen,

11 § i kommittéförslaget samt 8 kap. 4 § i de sakkunnigas

förslag. Övriga i 1 kap. 5 och 6 §§ fastighetsbildningslagen intagna föreskrifter

örn vad som vid tomtindelning bör iakttagas har jag i likhet med kommittén

ansett böra överföras till byggnadsstadgan.

Initiativrätt. Bestämmelserna i 6 § motsvara stadgande i 1 kap. 4 § fastighetsbildningslagen

samt 9 § i kommittéförslaget och 8 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag.

I överensstämmelse med gällande lag och kommittéförslaget föreslås, att

tomtindelning av mark, som ej varit föremål för sådan indelning, skall ske,

när markägare det begär.

De sakkunniga hava upptagit bestämmelse därom att tomtindelning av sådan

mark skall ske, utom när ägaren det begär, även när byggnadsnämnden

så finner nödigt. Då det icke torde finnas tillräckliga skäl att mot samtliga

markägares bestridande framtvinga tomtindelning, har jag icke ansett mig

böra upptaga ett stadgande av angiven innebörd.

Ändring i

tomtindelning.

Ändring mot

tomtägares

bestridande.

Gällande lag.

Kommittén.

De

sakkunniga.

7 § motsvarar vissa bestämmelser i 1 kap. 4 § fastighetsbildningslagen, 10 §

1 kommitténs förslag samt 8 kap. 2 och 3 §§ i de sakkunnigas förslag.

I paragrafen stadgas till en början, att fråga om ändring i tomtindelning

må av byggnadsnämnd eller markägare upptagas, när fastställd ändring i

stadsplan beträffande kvarter förutsätter ändring i gällande tomtindelning.

Rörande denna bestämmelse må anföras följande.

Uti 1 kap. 4 § fastighetsbildningslagen stadgas att, örn enligt fastställd

stadsplan mark lägges till byggnadskvarter eller därifrån avskiljes, skall, såvitt

ej tomtindelning fastställts i sammanhang med stadsplanen, kvarters indelande

i tomter äga rum, när ägare av mark inom kvarteret det begär, dock

att ändring av befintlig tomtindelning må ske endast i den mån sådan finnes

för kvarterets ändamålsenliga bebyggande nödigt.

Kommitténs förslag i denna del avviker från gällande lag i två hänseenden.

Sålunda har kommittén föreslagit, att revision av tomtindelningen skall äga

rum ej allenast, då markägaren det begär, utan även, då stadens byggnadsnämnd

så finner nödigt. Vidare avviker kommitténs förslag i denna del från

gällande lag därutinnan, att föreskriften därom att ändring av befintlig tomtindelning

må ske endast i den mån sådant finnes för kvarterets ändamålsenliga

bebyggande nödigt ansetts böra utgå. Rörande skälen för de sålunda föreslagna

avvikelserna hänvisas till betänkandet (sid. 141—144).

De sakkunniga hava funnit den av kommittén föreslagna lösningen icke vara

tillfredsställande, då enligt densamma företagande av nybyggnad å sådan tomt

inom kvarteret, som uppenbarligen ej berördes av ifrågasatt ändring av tomtindelningen,

under viss tid kunde bliva förhindrad. De sakkunniga hava därför

ansett sig böra lösa frågan på sådant sätt, att det redan i samband med stadsplaneändringen

avgöres, beträffande vilken del av kvarteret tomtindelningen i

följd av stadsplaneändringen bör rubbas. De sakkunniga hava därför i 8 kap.

2 § föreslagit bestämmelse därom att, därest stadsplan skall ändras beträffan--

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 79.

G3

de kvarter, som undergått tomtindelning, ändringen i stadsplan skall angivas

omfatta endast den del av kvarteret, beträffande vilken i följd av stadsplaneändringen

tomtindelningen finnes böra ändras. Detsamma skall enligt förslaget

gälla, när stadsbyggnadsbestämmelse beträffande kvarter ändras. Sedan stadsplaneändringen

fastställts, är enligt förslaget tomtindelningen beträffande den

del av kvarteret, som angivits inbegripen i stadsplaneändringen, att anse såsom

ej längre gällande och de sakkunniga hava förty i sitt förslag i 8 kap. 1 §

likställt sådan del av kvarter med mark inom byggnadskvarter, som ej förut

varit föremål för tomtindelning. Inom den övriga delen av kvarteret skall den

gamla tomtindelningen fortfarande anses gällande.

Föreliggande förslag överensstämmer i denna del med kommittéförslaget. DeparteDå

det tillkommer byggnadsnämnden att väcka frågan örn ändring i tomt- mentschefen.

indelningen och därvid förordna, huru stor del av kvarteret ändringen bör omfatta,

lärer olägenhet i det av de sakkunniga angivna hänseendet icke behöva

befaras.

Övriga bestämmelser i första stycket överensstämma såväl med gällande lag

som med de tidigare förslagen.

Stadgandet i andra stycket är av samma lydelse som motsvarande stadgande Ändring efter

i gällande lag och i kommittéförslaget. De sakkunniga hava i sitt förslag bland

de fall, då ny tomtindelning må företagas mot delägares bestridande, jämväl tomtägare,

upptagit, att ändring av befintlig tomtindelning eljest finnes för ett ändamålsenligt

bebyggande nödig (angående motiveringen se betänkandet sid. 219—

220). Då giltiga skäl för denna inskränkning i tomtägares rätt att besluta örn

sin mark icke anförts och initiativrätt i allt fall icke torde böra tillerkännas

byggnadsnämnden har jag icke ansett mig böra här upptaga ett stadgande

av angiven innebörd.

Bestämmelserna i 8 § motsvaras av stadgande i 1 kap. 3 § andra stycket Tomtindeifastighetsbildningslagen,

8 § och 12 § sista stycket i kommitténs förslag samt

8 kap. 9 § i de sakkunnigas förslag. fastställande.

Enligt gällande lag tillkommer det stadens byggnadsnämnd att handlägga Gällande lag.

frågor örn kvarters indelande i byggnadstomter, varefter nämndens beslut underställes

Konungens befallningshavandes prövning. Härifrån göres dock det

undantag, att, om stadsplan är till större eller mindre del grundad på viss

tomtindelning, som därmed står i omedelbart samband, eller örn särskilda bestämmelser

i avseende på sättet för byggnadskvarterens användande äro beroende

av viss tomtindelning, tomtindelningen skall ske i sammanhang med

stadsplanen eller med de särskilda bestämmelserna och underställas Konungens

prövning. I dessa fall skall alltså tomtindelningen behandlas i samma

ordning som stadsplan, d. v. s. beslutas av stadsfullmäktige och fastställas av

Konungen (1 kap. 3 § fastighetsbildningslagen).

Kommittén har funnit bestämmelsen att tomtindelning i vissa fall skall be- Kommittén,

handlas och prövas i samma ordning som stadsplan vara obehövlig och därför

uteslutit den (se betänkandet sid. 139) samt föreslagit, att det under alla för
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

De

sakkunniga.

Departe
mentschefen.

Närmare bestämmelser

om stadsplan

och tomtindelning.

Gällande lag.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

hållanden skall tillkomma stadens byggnadsnämnd att antaga tomtindelning.

De sakkunniga hava ansett, att man icke borde avhända sig den säkerhetsventil,

som lage i gällande lags stadgande i berörda avseende, och därför i 8

kap. 7 § föreslagit det stadgande, att när skäl därtill vore, tomtindelning finge

företagas i samband med antagande eller ändring av stadsplan.

Då vad kommittén åberopat till stöd för stadgandets uteslutande synes vara

befogat, har jag ansett mig böra följa kommittéförslaget i denna del. Det

skall alltså under alla förhållanden tillkomma byggnadsnämnd att antaga tomtindelning.

Den i kommittéförslaget intagna bestämmelsen örn äldre tomtindelning bär

ansetts böra upptagas bland övergångsbestämmelserna.

I överensstämmelse med de tidigare förslagen har jag ej ansett mig böra

upptaga det i gällande lag förekommande stadgandet, att Konungens befallningshavande

ej må fastställa beslut om tomtindelning å kronan tillhörigt

område utan att Konungen därtill givit lov; i dylikt hänseende torde kronan

böra vara likställd med enskild markägare.

De sakkunniga hade uti 8 kap. 9 § andra stycket föreslagit ett stadgande

örn rätt för Konungens befallningshavände att i vissa fall utesluta del av tomtindelningen

från fastställelse. Rörande skälen till stadgandet får jag hänvisa

till betänkandet (sid. 222). Då det torde vara önskvärt, att tomtindelning

fastställes för hela kvarteret i ett sammanhang, har jag icke ansett uttryckligt

stadgande av nyss angiven innebörd böra upptagas i lagen utan synes denna

fråga böra lösas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall.

9 §•

Närmare bestämmelser örn stadsplans och tomtindelnings uppgörande samt

utställande för granskning hava ansetts lämpligen kunna meddelas av Konungen

i byggnadsstadgan och har föreskrift härom intagits i denna paragraf.

I anledning härav hava bestämmelser, motsvarande 3 § och 12 § första

stycket i kommittéförslaget, här uteslutits.

Om ordnande av stads område utom stadsplan.

10—12 §§.

Frågan örn åtgärder för reglering av städernas utom stadsplanen belägna

områden har intagit en framskjuten plats under förarbetena till ifrågavarande

lagstiftning.

Det allmännas reglerande ingripande på byggnadsverksamheten omfattade

enligt 1874 års byggnadsstadga icke stadens hela område utan endast den del

därav, som var mogen att intagas i den egentliga stadsplanen. Byggnadsstadgan

har ansetts vara så att förstå, att varken denna eller med stöd av densamma

tillkomna byggnadsordningar gällt utom det planlagda området. För ernående

av en reglering inom övriga delar av staden fanns enligt byggnadsstadgan

intet annat medel än att dit utsträcka stadsplanen.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr79.

65

De reformkrav, som på stadsplane- och byggnadsväsendets område först

framträdde efter byggnadsstadgans tillkomst, avsågo huvudsakligen ordnandet

av förhållandena inom det planlagda området. Först efter 1900-talets ingång

började frågan örn städernas ytterområden tilldraga sig allmännare uppmärksamhet.

1 1904 års kommittéförslag funnos i 13 § intagna stadganden av innehåll att,

där så lämpligt funnes, samhälle ägde, innan fullständig stadsplan för område

upprättades, låta uppgöra plan över de huvudgator, som voro avsedda att framdragas

över området; att ansökan örn fastställelse av dylik plan skulle göras

hos Konungen; samt att, sedan fastställelse vunnits, samhället vore berättigat

och, om jordägaren så önskade, förpliktat att genast lösa den för planens genomförande

erforderliga marken. Stadgandet erhöll emellertid i 1907 års

stadsplanelag (11 §) den lydelse det nu har i 1 kap. 17 § fastighetsbildningslagen,

enligt vilket lagrum staden må, där den vill inom område utom stadsplan

för huvudgator, som framdeles kunna bliva erforderliga, förvärva mark,

tillhörig enskild man, menighet eller inrättning, hos Konungen söka förordnande,

att marken skall avstås.

Vid behandlingen i riksdagen av 1907 års förslag till stadsplanelag väcktes

motioner (F. K. nr 48, A. K. nr 194) med hemställan, att Kungl. Maj:t genom''

lagen måtte tilläggas befogenhet att meddela föreskrifter angående bebyggande

av närmaste område omkring stad, köping eller annat område, som avsågs

i lagförslaget. Rörande motiveringen för denna hemställan och frågans vidare

riksdagsbehandling hänvisas till den därför av kommittén lämnade redogörelsen

(se betänkandet sid. 131—132). Resultatet blev att till stadsplanelagens

41 §, som motsvarar 1 kap. 46 § i fastighetsbildningslagen, lades ett andra

stycke av innebörd, att Konungen äger på framställning förordna, att särskilda

föreskrifter skola tillämpas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande

inom sådan del av samhälles område, som ej finnes upptagen i stadsplan.

Rörande tillämpningen av detta stadgande får jag åberopa vad kommittén i

sådant hänseende anfört (se betänkandet sid. 133—134).

Uti 22 § i kommitténs förslag återfinnes förut omförmälda stadgande i 1 kap. Kommittén.

17 § fastighetsbildningslagen utan annan saklig ändring än att stadgandet utsträckts

att äga tillämpning jämväl å kronojord. Kommitténs förslag i denna

del innebär därjämte, att användandet av stads icke planlagda område skall

i den omfattning, som prövas erforderlig, regleras genom utomplansbr.stämmelser,

åstadkomna i den ordning, som om stadsplans åvägabringande är stadgad.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna hava intet att göra med jordens

indelning i trafikleder och mark, som skall användas för byggnad eller

annat ändamål. Kommittén avser icke, att utomplansbestämmelser skola kunna

användas för åstadkommande av något slags stomme till blivande stadsplan

eller till provisorisk indelning i liknande syfte. Enligt kommitténs förslag finnes

härutinnan ingen annan utväg än rätt att expropriera mark för huvudgator,

som framdeles kan behövas (22 §). Jordens indelning inom område,

för vilket utomplansbestämmelser gälla, skall alltså försiggå i den ordning,

som örn icke planlagt område i allmänhet är stadgat, d. v. s. genom avstyck
Bihang

till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 66 käft. (Nr 79). 5

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

De

sakkunniga.

Yttranden

över de sakkunnigas

förslag.

6(i

ning eller eventuellt laga skifte. Vad däremot kommittén avser att reglera

genom utomplansbestämmelserna är användningen av de inom området förefintliga

eller tillkommande fastigheterna. Skulle anledning vara att antaga-,

att ett tätare bebyggande inom området utom stadsplanen är att förvänta, bör

enligt kommitténs mening för dylikt område uppgöras stadsplan. I överensstämmelse

med denna uppfattning har kommittén i förslag till ändrad lydelse

av 5 kap. 8 § fastighetsbildningslagen upptagit ett stadgande av innehåll,

att avstyckning, som finnes åsyfta jorddelning för ett tätare bebyggande, icke

må verkställas, innan stadsplan för området blivit fastställd.

De sakkunniga hava ansett, att den nuvarande lagen och 1916 års kommittés

förslag innebära en mindre god lösning än 1904 års kommittéförslag och

att frågan borde, såsom skett i sistnämnda kommittéförslag, ordnas såsom en

planfråga; härigenom kunde marken reserveras för sitt ändamål utan att behöva

exproprieras förrän den skulle tagas i anspråk för detsamma. Enligt

de sakkunnigas mening bör emellertid stadens reglerande inflytande ej inskränka

sig till befogenhet att genom planbestämmelser reservera mark till huvudtrafikleder

utan kan det visa sig behövligt fastställa, att viss mark skulle användas

även för annat ändamål. Då sådana föreskrifter mången gång borde

givas en lokalt begränsad tillämpning, är det enligt de sakkunnigas mening

riktigare att fatta, dem såsom planbestämmelser. De sakkunniga hemställa

därför örn införande i lagstiftningen av det av mig förut berörda generalplaneinstitutet.

Rörande de områden, som enligt de sakkunnigas förslag skola redovisas

i en generalplan, samt generalplanens förhållande till stadsplanen har

jag tidigare uttalat mig. Till det föreslagna institutet hava de sakkunniga

knutit viktiga rättsverkningar, innebärande förbud mot nybyggnad och vissa

andra åtgärder, skyldighet för staden att iordningställa huvudtrafikområde

samt skyldighet för markägare att utgiva bidrag (bettermentsbidrag) till

kostnaderna för generalplanens genomförande m. m. Enligt förslaget skall

generalplanen, där ej i särskilt fall förhållandena föranleda viss inskränkning,

omfatta hela det område, inom vilket stadsbyggande äger rum eller är att inom

överskådlig framtid förvänta, och åt Kungl. Majit har föreslagits befogenhet

att i vissa fall mot stadens önskan fastställa generalplan eller ändra gällande

sådan. \

De sakkunniga hava för ytterligare tillgodoseende av behovet av reglering

av stadsbyggandet föreslagit möjlighet att införa stadsbyggnadshestämmelser.

Sådana kunna sammanhöra med generalplan. Men även vissa områden, belägna

utanför de planlagda, kunna enligt förslaget förses med sådana bestämmelser.

Dessa sistnämnda bestämmelser betecknas i förslaget såsom allmänna

stadsbyggnadsbestämmelser. De sålunda föreslagna stadsbyggnadsbestämmelserna

motsvaras i gällande lag av de särskilda föreskrifter med avseende å

byggnadsverksamhetens ordnande inom stads icke planlagda område, som

omförmälas i 1 kap. 46 § andra stycket fastighetsbildningslagen.

Det sätt, på vilket de sakkunniga sökt lösa frågan örn reglerandet av mark,

belägen utom stadsplaneområde, har i allmänhet icke vunnit gillande av

de hörda myndigheterna. I synnerhet har generalplaneinstitutet sådant det

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

67

utformats i sakkunnigförslaget väckt betänkligheter. Kritiken har i främsta

rummet riktat sig mot den i lagförslaget uppställda obligatoriska fordran på

fastställelse av generalplan ävensom mot upptagande i denna av specialområden,

vilka icke torde kunna på ett tidigt stadium med säkerhet bestämmas.

Förslagets ståndpunkt, att generalplan skulle bibehållas till namn och rättsverkningar

även sedan stadsplan blivit fastställd för samma område, har i

allmänhet likaledes icke kunnat tillstyrkas. Jag vill erinra om att full enighet

härom ej heller rått bland de sakkunniga (se byggnadsrådet Lilljekvists

reservation). I stort sett synes man emellertid vara ense örn betydelsen av

att i god tid planera och ordna för städernas framtida bebyggande och att möjlighet

bör finnas för stad att, där den så önskar, få generalplan med skäliga

rättsverkningar fastställd.

Det torde vara uppenbart, att ett institut för åstadkommande av viss förberedande

planläggning av område utom stadsplan icke bör saknas i den nya

lagstiftningen. Emellertid har jag med hänsyn till de vägande invändningar,

som framställts mot de sakkunnigas förslag i denna del och vilka jag finner

vara i huvudsak befogade, icke ansett mig böra upptaga det föreslagna generalplaneinstitutet

oförändrat. Såsom framhållits i de avgivna yttrandena bör

generalplanen utgöra en förberedande planering i stora drag, avsedd att ligga

till grund för den efterföljande mera detaljerade stadsplanen. Institutet bör

så utformas, att det kan på ett smidigt sätt anpassa sig efter varje stads

behov. Institutet synes i första hand böra innebära ersättning för och utvidgning

av den rätt att expropriera mark för huvudgator, som föreligger

jämlikt 1 kap. 17 § fastighetsbildningslagen, motsvarande 22 § i kommittéförslaget.

I allmänhet torde en plan, varom här är fråga, icke böra i den

omfattning de sakkunniga föreslagit upptaga specialområden. Det bör dock

härutinnan kunna förfaras efter omständigheterna.

Jag har i 10 § föreslagit bestämmelser örn ett planinstitut av antydd innebörd,

kallat stomplan. Stomplanen är avsedd att vara en planläggning i avseende

å grunddragen för framtida ordnande och bebyggande av visst område

utom stadsplan; den skall alltså bilda stomme för den blivande stadsplanen.

I första hand avses med stomplanen att säkerställa stadens rätt till huvudgator,

torg, parker och andra allmänna platser. Hinder möter emellertid icke

för staden att i planen särskilt reservera område för tillgodoseende av annat

stadsplaneändamål, såsom plats för allmän byggnad, begravningsplats m. m.

Intages i stomplanen mark, som icke anses böra göras till föremål för specialreglering,

blir denna mark i rättsligt hänseende att anse såsom mark för

enskilt bebyggande. Stomplan kan, där så erfordras, innehålla särskilda bestämmelser

angående bebyggande eller användande i övrigt av stomplanelagt

område. Dessa stomplanebestämmelser utgöra en motsvarighet till stadsplanebestämmelsema

och äro alltså att anse såsom en integrerande del av själva

stomplanen.

Förslaget innebär, att frihet kommer att finnas att vid uppgörande av stomplan

välja mellan i viss mån olika tillvägagåenden. Man kan låta stomplanen

vara endast ett skelett, med andra ord under stomplanen lägga allenast

Departe
mentschefen.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

den mark, som åtgår till de huvudgator och det eller de områden för park,

offentligt bebyggande eller dylikt, vilkas reserverande för sådana ändamål

man önskar säkerställa. Men man kan ock lägga stomplanen över ett helt område,

inom vilket till gränserna angivas de avsedda huvudgatorna, parkerna

eller dylika specialområden; den mark som faller utanför dessa specialområden,

blir därmed stomplanelagd för enskilt bebyggande. I bådadera fallen

kan stomplanen läggas antingen över ’rå’ mark eller ock över mark, för vilken

gälla sådana utomplansbestämmelser, som omförmälas i förslagets 11 § och

till vilka jag återkommer. Stomplan kommer givetvis, liksom stadsplan,

att föranleda, att de utomplansbestämmelser, som gälla inom det i planen

intagna området, upphöra att gälla. I den mån så erfordras, således ej minst

då i stomplanen intages för enskilt bebyggande avsedd mark, böra dessa

bestämmelser ersättas med stomplanebestämmelser.

Rörande de rättsverkningar, som ansetts böra följa av fastställelse å stomplan,

må anmärkas följande. Område, som omfattas av fastställelse^ må ej

bebyggas i strid mot planen. Stadgande härom har införts i 13 §. Det torde

i regel förhålla sig så, att de områden, som i planen gjorts till föremål för specialreglering,

böra undantagas från olämpligt bebyggande, medan det åter icke

kan strida mot stadens intresse, örn marken begagnas för lantbruk eller dylikt,

över mark, som enligt stomplanen är avsedd för enskilt bebyggande, må ägaren

fritt disponera ulan annan inskränkning än den, som kan följa av meddelad

stomplanebestämmelse. Vidare har i 20 §, liksom i fråga om stadsplanelagt

område, införts vissa inskränkningar med avseende å rätten att vidtaga

schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd av beskaffenhet

att väsentligen försvåra stomplanelagt områdes användande för avsett

ändamål. Härigenom torde vara sörjt för att med marken icke vidtagas

åtgärder, som försvåra eller fördyra dess användning för avsett

ändamål. Angående rätt och skyldighet för stad att lösa mark, som upptagits

i fastställd stomplan, gälla följande regler. Staden äger till sig lösa

gatumark och därmed jämförlig mark, när staden så önskar. Annan mark

till den del den ej är avsedd för enskilt bebyggande må staden lösa, där ej markens

användande för avsett ändamål ändock kan anses säkerställt. Denna rätt

inträder omedelbart genom fastställelsens meddelande. Skyldighet att lösa

föreligger dock ej förrän marken skall tagas i anspråk för sitt ändamål.

Denna skyldighet kan inträda även före markens upptagande i stadsplan. Markägaren

har dock ansetts böra erhålla rätt att i vissa fall dessförinnan påkalla

lösningsrättens utövande. Av bestämmelserna i 28 § följer skyldighet för staden

att lösa marken i det fall, att ägaren på grund av de nyss angivna inskränkningarna

i hans rätt att förfoga över marken är betagen möjligheten att nyttja

marken på sätt, som slår i skäligt förhållande till dess värde. Genom vad

sålunda föreslagits synes mig en skälig avvägning mellan allmänt och enskilt

intresse hava skett. I den mån stadsplan upprättas över område, som ingår i

fastställd stomplan, upphöra de därmed förbundna rättsverkningarna och ersättas

av dem, som enligt förslaget följa av stadsplanens fastställande.

På grund av den ståndpunkt föreliggande förslag intager till frågan örn ge
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

69

neralplan har jag ansett mig böra bibehålla kommitténs förslag örn utomplansbestämmelser

oförändrat. Stadgande härom har upptagits i 11 §. Härigenom

möjliggöras vidsträcktare och längre gående föreskrifter än som från

början varit avsett med gällande lags bestämmelser i ämnet. I denna del

hänvisar jag till kommitténs motivering (sid. 134—137).

Örn upprättande och fastställande av stomplan och utomplansbestämmelser

eller ändring däri torde vad härutinnan gäller om stadsplan böra äga motsvarande

tillämpning. Stadgande härom har upptagits i 12 §. Härav följer att

även 4 § är tillämplig i fråga örn stomplan och utomplansbestämmelser.

I detta sammanhang må det tillåtas mig att något beröra de i de sakkunnigas

förslag upptagna frågorna om kommunalt samarbete för antagande och genomförande

av generalplan eller stadsplan samt om regionplan.

I gällande lag saknas föreskrifter, som möjliggöra att i ett sammanhang få

antagna och fastställda reglerande planbestämmelser för ett större område, tillhörigt

flera olika kommuner. I kommitténs förslag till byggnadsstadga föreskrevs

i 9 §, att vid stadsplans uppgörande borde tillses bland annat, att bekväma

trafikleder förbunde såväl olika delar av samhället som även detta med

angränsande samhällen och att i övrigt god anslutning ernåddes mellan det för

planläggning avsedda området och annat redan planlagt område i grannskapet.

I samma förslags 15 § föreskrevs angående anmaning till intressenter att yttra

sig över uppgjort stadsplaneförslag, att, därest det till planläggning ifrågasatta

området gränsade till annan stad eller till stadsplanesamhälle på landet, kallelse

skulle tillsändas jämväl sådant samhälle.

De sakkunniga hava funnit sig böra föreslå, att man genom lagstiftningen

beredde möjlighet att efter en enhetlig plan reglera utbyggandet av ett utvecklingsområde,

sträckande sig över flera kommuner. Enligt de sakkunnigas mening

bör detta kunna ske antingen genom ett gemensamt utformande av generalplan

eller stadsplan för vederbörande kommuner eller genom antagande av en

schematisk huvudplan, av de sakkunniga benämnd regionplan, avsedd att läggas

till grund för generalplan eller stadsplan för de särskilda kommunernas områden.

I båda fallen hava de sakkunniga ansett det erforderliga samarbetet

mellan de intresserade parterna lämpligen kunna ske genom att för ändamålet

anordna ett kommunalförbund.

Det är otvivelaktigt av synnerlig vikt att vid planläggning, som sträcker

sina verkningar utöver den egna kommunens gränser, beakta nödvändigheten

av sammanhang och enhetlighet. Särskilt gäller det tillse, att genomgående

trafikleder kunna på ändamålsenligt sätt anordnas. Det kan emellertid ifrågasättas,

huruvida de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna skulle befrämja

det med desamma avsedda syftet. De sakkunniga hava icke föreslagit annat

än att det erforderliga samarbetet mellan kommunerna skulle komma till stånd

på frivillighetens väg. Denna ståndpunkt lärer ock vara den riktiga. Vid sådant

förhållande synes det, som örn man redan med gällande lagstiftning kunde

vinna i stort sett samma resultat som med de föreslagna bestämmelserna; det

som torde vara svårast att åstadkomma lärer i allt fall vara samförstånd mellan

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

kommuner med stridiga intressen, och härutinnan erbjuder förslaget ingen möjlighet

till lösning. Mot de föreslagna bestämmelserna hava ock gjorts invändningar

av åtskilliga av de hörda myndigheterna. Jag finnér mig därför icke

kunna förorda, att bestämmelser av antydd art införas i lagförslaget. Däremot

har jag för avsikt att genom bestämmelser i det förslag till byggnadsstadga, som

torde komma att föreläggas riksdagen, understryka behovet av samverkan mellan

kommunerna. Jag vill ock hänvisa till stadgandet i 4 §, vilket giver befogenhet

åt Kungl. Maj :t att till främjande av betydande allmänt intresse, varmed

avses även interkommunalt sådant, förordna om plans upprättande. Detta

stadgande torde vara ägnat att i vissa fall underlätta en lämplig interkommunal

planläggning.

Om förbud mot nybyggnad.

Nybyggnadsbegreppet.

(rättande lag.

Tidigare förslag

till byggnadsstadga.

Kommittén.

Förbud mot nybyggnad inom stads planlagda område finnes i 1 kap. fastighetsbildningslagen

stadgat dels i syfte att trygga stadens bebyggande enligt

stadsplan och tomtindelning i 1 kap. 7—9 §§ dels ock i syfte att säkerställa stadens

rätt till ersättning för gatumark i samma kapitels 38 och 39 §§. I överensstämmelse

med kommittéförslaget men i olikhet mot de sakkunnigas förslag

hava alla bestämmelser rörande förbud mot nybyggnad och därmed likställda

åtgärder sammanförts under gemensam rubrik. Detta har synts mig önskvärt

för vinnande av större reda och överskådlighet.

Enligt 40 § i 1907 års lag örn stadsplan och tomtindelning (motsvarande 1

kap. 45 § fastighetsbildningslagen) tillkom det Konungen att förordna örn

vilken förändring av befintlig byggnad, som skulle vara att hänföra till nybyggnad.

Med anledning härav utfärdades den ännu gällande kungl, kungörelsen

av den 18 januari 1908 angående vad vid tillämpning av lagen angående

stadsplan och tomtindelning är att till nybyggnad hänföra.

Byggnadsstadgekommitterade upptogo i sitt förslag till byggnadsstadga

samma bestämmelse angående vad till nybyggnad vore att hänföra som 1908

års kungörelse, men en reservant var av skiljaktig mening och ansåg, att då

stadsplanelagen och byggnadsstadgan avsåge att reglera helt olika förhållanden,

det icke vore möjligt att åt begreppet ''till nybyggnad hänförligt byggnadsföretag’

giva samma lydelse som i 1908 års kungörelse. Denna mening

vann understöd såväl av överintendentsämbetet som av bostadskommissionen i

deras förslag till byggnadsstadga.

1916 års kommitté stadgade i 83 § i förslaget till stadsplanelag enahanda

befogenhet som enligt gällande lag för Konungen att meddela de närmare föreskrifter

i ämnet, som erfordrades. Dessa föreskrifter har kommittén ansett

böra inrymmas i byggnadsstadgan och de återfinnas till sitt innehåll överensstämmande

med 1908 års kungörelse uti 92 § i förslaget till byggnadsstadga.

Emellertid införde kommittén i 20 § i förslaget till stadsplanelag stadgande

av innebörd, att såsom nybyggnad enligt de i 13—19 §§ föreslagna bestämmelserna

örn nybyggnadsförbud ej vore att anse vissa tillfälliga byggnader eller

stadigvarande mindre anordningar. Rörande skälen för införande av detta

stadgande hänvisas till kommitténs motivering (sid. 162 i betänkandet). Kom
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

mitten anför vidare (se betänkandet sid. 355—356), att den icke kunnat biträda

den mening, sorn kommit till uttryck under förarbetena till de tidigare byggnadsstadgeförslagen,

eller att under begreppet nybyggnad skulle innefattas, i

stadsplanelagen ett visst slag av byggnadsåtgärder och i byggnadsstadgan ett

annat mera omfattande slag av dylika åtgärder. Ville man bringa under bygg

nadsnämndens obligatoriska förprövning och tillsyn vissa byggnadsåtgärder,

som enligt det uppställda nybyggnadsbegreppet icke vore att anse såsom nybyggnad,

borde enligt kommitténs uppfattning detta ske genom bestämmelse i

byggnadsordning, att byggnadsnämnds tillstånd erfordrades även för vissa

underhållsarbeten eller förändringar å byggnad, som icke vore att hänföra till

nybyggnad (jfr 33 § 2 mom. i förslaget till byggnadsstadga).

Åtskilliga av de myndigheter, som yttrade sig över kommittéförslaget, ställde

sig på samma ståndpunkt, som enligt vad jag nyss nämnt intogs av över- téns förslag,

intendentsämbetet och bostadskommissionen. Tillika anmärktes, att genom

den av kommittén föreslagna definitionen i byggnadsstadgan vissa byggnadsföretag

kommit att undandragas byggnadsnämndens kontroll; och förordades

därför från skilda håll, att då begreppet nybyggnad i stadsplanelagen ej lämpligen

kunde bliva fullt identiskt med samma begrepp enligt byggnadsstadgan,

stadsplanelagen borde upptaga särskilt stadgande örn vad som vore att enligt

densamma hänföra till nybyggnad.

I de sakkunnigas förslag återfinnas hithörande bestämmelser i två särskilda

lagrum. Enligt 10 kap. 4 § utgör vad i samma kapitels 1 § är stadgat (förbud

att uppföra nybyggnad å bl. a. gatumark och parkområde) ej hinder för

att å gatumark eller parkområde vidtaga anordningar och uppföra mindre

byggnader, som avse att tillgodose den allmänna trevnaden. Vidare har i

32 kap. 18 § bestämts vad till nybyggnad är att hänföra, vilken bestämmelse

i huvudsak överensstämmer med 92 § i kommitténs förslag till byggnads
-

stadga.

Det under förarbetena framkomna förslaget att införa ett nybyggnadsbegrepp

i lagen och ett annat i byggnadsstadgan kan jag icke biträda. I likhet med

kommittén anser jag att bestämmelser örn vad som är att hänföra till nybygg

nåd böra såsom för närvarande äger rum meddelas i administrativ ordning.

I den mån ett på sådant sätt tillkommet nybyggnadsbegrepp icke skulle vara

lämpligt med hänsyn till stadsplanelagens föreskrifter örn byggnadsförbud,

gatas upplåtande och skyldighet att utgiva ersättning till gatumark m. m. bör

detta avhjälpas icke genom skapande i stadsplanelagen av ett nytt nybyggnadsbegrepp

utan medelst undantagsbestämmelser.

Departe
mentschefen.

13 §.

I denna paragraf stadgas förbud mot nybyggnad i strid mot stadsplan, stomplan

eller utomplansbestämmelser. Stadgandet i vad det avser stadsplanelagt strid mot

område motsvarar 1 kap. 7 § första stycket fastighetsbildningslagen, 13 § b) ata£*v£n

i kommittéförslaget samt 10 kap. 1 § första stycket i de sakkunnigas förslag.

Såväl i gällande lag som i de tidigare förslagen har stadgandet erhållit formen

förbud mot nybyggnad å gata, torg, park eller annan dylik plats.

av

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Härutinnan avses icke att vidtaga ändring. Förslaget utgår alltså från att

gatumark och därmed likställd mark ej må bebyggas i vidare mån än stadsplanen

medgiver. Samma skäl, som föranlett särskilt upptagande i gällande

lag av byggnadsförbud å nu nämnd mark, synes motivera en vidgning av förbudets

innebörd jämväl till annat bebyggande i strid mot gällande stadsplan,

t. ex. av sådan del av kvartersmark, som enligt stadsplanen skall lämnas obebyggd.

Förbudet att bygga å gatumark är enligt gällande lag indispensabelt. Såsom

framgar av kommitténs betänkande har detta understundom visat sig utgöra

hinder för anordningar, som ur arkitektonisk synpunkt eller för vinnande av en

estetiskt tilltalande stadsbild varit önskvärda och som kunnat vidtagas utan

hinder för trafiken, såsom pelare, vilka springa ut över tomtlinjen, burspråk

eller annan dekorativ utbyggnad över gatumarken m. m. Även i andra fall

lärer dispens böra givas från förbudet, där så kan ske utan hinder för stadsplanens

framtida genomförande. På sätt kommittén framhållit (se sid. 148

i betänkandet), kan det salunda vara önskvärt att medgiva större reparationer

av byggnad å område, som enligt stadsplan utgör gatumark men i avbidan på

stadsplanens genomförande tills vidare nyttjas för jordbruk. Angivna och liknande

fall hava föranlett kommittén att i 14 § inrymma befogenhet för Konungen

att i allmän författning eller för särskilt fall meddela undantag från

förbudet att bygga å gatumark och därmed likställd mark. I överensstämmelse

med kommittéförslaget har i förevarande paragraf stadgats, att Konungen må

medgiva undantag från förbudet, då särskilda skäl därtill äro och nybyggnaden

prövas ej avsevärt försvåra markens användande för avsett ändamål. Sådant

medgivande är avsett att kunna lämnas antingen generellt i byggnadsstadgan,

såsom i fråga om estetiska anordningar å byggnader, eller efter ansökan i särskilda

fall. Hed hänsyn härtill har jag icke ansett behövligt att i lagen införa

bestämmelser, svarande mot den av mig förut berörda 20 § i kommittéförslaget.

Den befogenhet att medgiva undantag från byggnadsförbud, som Konungen

erhållit genom stadgandet i förevarande paragraf, innefattar jämväl

rätt att medgiva uppförande av sådana tillfälliga byggnader och mindre anordningar,

varom förmäles i 20 § av kommittéförslaget. Jämväl dylikt medgivande

synes böra givas generellt genom bestämmelse i byggnadsstadgan. Vid

sådant förhållande lärer spörsmålet örn bibehållande av vad kommittén föreslagit

örn rätt för Konungens befallningshavande att meddela förbud mot anordning,

varom här är fråga, eller förordna örn dess borttagande böra komma

under övervägande vid behandlingen av byggnadsstadgan.

Vad som stadgats örn byggnadsförbud å stadsplanelagt område har såsom

tidigare framhållits ansetts böra gälla jämväl område, som ingår i stomplan

eller för vilket fastställts utomplansbestämmelser.

De sakkunniga hava i 10 kap. 5 § föreslagit bestämmelser av innehåll, att

om byggnadslov meddelats, skulle senare under den tid dylikt tillstånd gällde

inträffande omständighet ej föranleda tillämpning av de i lagen stadgade

byggnadsförbuden. Detsamma skulle gälla, där Konungen eller byggnadsstyrelsen

godkänt ritningar för allmän byggnad. Den fråga, som här berörts,

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

73

torde endast sällan uppkomma oell synes i allt fall icke böra lösas generellt

i lagstiftningen utan bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt

fall. Vid sådant förhållande hava bestämmelserna icke upptagits i föreliggande

förslag.

14 och 15 §§.

I dessa paragrafer hava upptagits de bestämmelser, som avse rättsverkningarna

dels av beslut om antagande eller ändring av stadsplan eller stomplan

eller av utomplansbestämmelser, dels ock av väckande av fråga om

antagande av eller ändring i stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser.

De föreslagna stadgandena, vartill partiell motsvarighet finnes i

1 kap. 7 § andra och tredje styckena fastighetsbildningslagen, överensstämma

med 13 § a) och 18 § i kommittéförslaget utom däri att i förevarande

förslag jämväl upptagits det nya institutet stomplan. Rörande

övriga skiljaktigheter i förhållande till gällande lag och skälen härtill hänvisas

till kommittébetänkandet (sid. 146—147 och 160—161). Motsvarande

bestämmelser i de sakkunnigas förslag återfinnas under 3 kap. 1 § och 10

kap. 1 §. Med hänsyn till vad som anmärkts mot den av de sakkunniga föreslagna

tidsbegränsningen av byggnadsförbudet i fall då stadsplan antagits har

någon motsvarighet härtill icke upptagits i föreliggande förslag. — Har Konungens

befallningshavande enligt slulbestämmelsen i 15 § medgivit förlängning

av tiden för byggnadsförbudet, länder beslutet givetvis omedelbart till

efterrättelse; Konungens fastställelse behöver alltså ej avvaktas. Det torde

böra anmärkas att dispens från byggnadsförbud enligt förevarande paragrafer

ej bör meddelas, örn ej giltiga skäl härför förebragts.

16 §.

Denna paragraf, som är ny i förhållande till gällande rätt, innehåller i huvudsak

de av kommittén uti 19 § föreslagna bestämmelserna, vilka i förevarande

förslag gjorts tillämpliga jämväl i fråga örn fastställelse av stomplan

eller ändring i fastställd sådan plan. Rörande motiveringen hänvisas

till kommittébetänkandet (sid. 161). Vid meddelande av föreläggande enligt

4 § kan givetvis uppkomma behov av byggnadsförbud. Genom bestämmelse

i andra stycket av förevarande paragraf har därför Konungen erhållit befogenhet

att i angivet fall förordna örn erforderligt byggnadsförbud.

17 §.

Stadgandet i paragrafens första stycke har sin motsvarighet i 1 kap. 8 §

första punkten fastighetsbildningslagen, där det ock stadgas, att Konungens

befallningshavande äger för särskilt fall giva tillstånd till byggnadsföretag,

samt i 13 § d) i kommittéförslaget och 10 kap. 2 § i de sakkunnigas

förslag. Nyssberörda, i gällande lag förekommande undantagsbestämmelse

återfinnes i kommitténs 15 § med den begränsningen, att nybyggnaden skall

prövas ej medföra hinder för lämplig tomtindelning i kvarteret. Enligt de

Beslut om

antagande

av stadsplan

m. m.

Vägrad fastställelse

av

plan eller

utomplansbestämmelser.

Förbud mot

byggande &

icke tomtindelad

mark.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Förbud mot

nybyggnad 8,

tomt, som ej

är rättsligen

bestående.

sakkunnigas förslag äger Konungens befallningsliavande i särskilt fall, när

skäl därtill äro, giva tillstånd till nybyggnad, dock ej, där ej säkerhet för

vissa bidrag blivit ställd i fall, då sådan är föreskriven.

Den möjlighet, som enligt gällande lag förefinnes att meddela dispens

från förbudet att bygga å icke tomtindelad mark, har visat sig medföra

mindre gynnsamma verkningar. På vissa håll lära länsstyrelserna utan

vidare bifalla inkomna framställningar örn dispens med påföljd, att inom åtskilliga

stadssamhällen tomtindelning nära nog aldrig förekommer. Enligt

vad i ärendet är upplyst finnas städer, som helt sakna tomter i lagens mening.

Det torde vara uppenbart, att en fortsatt tillämpning av denna praxis

icke är önskvärd utan bör örn möjligt förhindras. De rättigheter och skyldigheter,

som enligt förevarande förslag tillkomma samhälle och markägare, äro

knutna vid tomten. Lagförslaget bygger på att tomtindelning skall äga rum.

Kostnaderna därför äro i jämförelse med den ordning och reda, som därmed

vinnas, så obetydliga, att kostnadsfrågan icke bör utgöra hinder för ett ovillkorligt

genomförande av tomtindelning. Emellertid lärer det icke böra ifrågakomma

att göra förbudet mot bebyggande av icke tomtindelad kvartersmark

helt indispensabelt. Det har därför i paragrafens tredje stycke stadgats, att

Konungens befallningshavande äger meddela tillstånd till nybyggnad, då

synnerliga skäl därtill äro och nybyggnaden prövas ej medföra hinder för

lämplig tomtindelning.

Stadgandet i paragrafens andra stycke motsvaras av 1 kap. 8 § fastighetsbildningslagen,

13 § f) i kommittéförslaget samt bestämmelser i 10 kap. 2 §

i de sakkunnigas förslag. I likhet med kommittéförslaget föreligger byggnadsförbud

allenast villkorligt, nämligen för den händelse att fråga örn ändring

i tomtindelningen blivit väckt, och förbudet gäller från denna tidpunkt intill

dess frågan slutligen prövats. En jordägare, som vill bygga inom kvarteret,

äger alltså få ansökan om byggnadslov prövad så länge fråga örn ändring i

tomtindelning, som berör tomten, icke blivit väckt. Sådan fråga bör anses

hava väckts, när markägare hos byggnadsnämnden gjort ansökan örn ändring

i tomtindelningen eller byggnadsnämnden i de fall, då initiativrätt tillkommer

denna, vidtagit åtgärd för ny tomtindelning.

Vad jag tidigare anfört rörande dispens från byggnadsförbud gäller oek

byggnadsförbud på grund av förevarande bestämmelser i paragrafens andra

stycke.

18 §.

I första stycket av denna paragraf stadgas förbud mot nybyggnad å tomt,

som ej är rättsligen bestående i enlighet med gällande tomtindelning. Detta

stadgande är utan ändring i sak upptaget från 1 kap. 9 § andra och

tredje punkterna fastighetsbildningslagen. I överensstämmelse med denna

är förbudet ovillkorligt. Kommittén, som föreslagit motsvarande byggnadsförbud

i 13 § g) och k), hade uti 15 § givit rätt åt Konungens befallningshavande

att lämna tillstånd att uppföra byggnad å del av tomt, varav annan

del är i annan ägares hand. Rörande skälen till denna lindring i byggnads
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

75

förbudet hänvisas till betänkandet (sid. 152—153). De sakkunniga, som

uti 10 kap. 3 § första stycket upptagit bestämmelser av samma sakliga

innebörd som gällande lag, hava funnit att tillräckliga skäl ej visats för

att beträffande nu ifrågavarande byggnadsförbud medgiva möjlighet till

dispens. Till de sakkunnigas ståndpunkt i denna del kan jag ansluta mig

och jag åberopar de härför anförda skälen (se betänkandet sid. 226).

Bestämmelserna i paragrafens andra stycke hava en viss motsvarighet i 1

kap. 38 och 39 §§ fastighetsbildningslagen. I sak torde bestämmelserna överensstämma

med 13 § h) och i), jämfört med 52 §, i kommittéförslaget, samt

14 kap. 9 och 14 §§ i de sakkunnigas förslag.

Uti 1 kap. 9 § första stycket fastighetsbildningslagen stadgas, att nybyggnad

ej må ske utöver gällande tomtgräns. Motsvarande stadgande har upptagits

i 13 § e) i kommittéförslaget samt 10 kap. 3 § andra stycket i de sakkunnigas

förslag. Härmed lärer i första hand åsyftas att stadga förbud mot

anordnande av utsprång o. d. å byggnad mot gata eller eget gårdsutrymme, som

enligt stadsplanen skall förbliva obebyggt, samt mot angränsande tomt. Tillika

innebär stadgandet förbud för ägare av två intill varandra gränsande tomter

att överbygga gränslinjen utan att där anbringa brandmur. Då förbud mot

nyss omförmäld anordning över gatumark eller annan mark, som enligt stadsplanen

ej får bebyggas, redan följer av stadgandet i 13 § samt i lagen icke erfordras

bestämmelser för de fall, stadgandet eljest åsyftar, har stadgandet icke

upptagits i förevarande förslag. De föreskrifter, som må befinnas nödiga, torde

böra meddelas i byggnadsstadgan.

19 §.

I denna paragraf hava upptagits regler för det fall att byggnad uppförts Byggnad, sorn

över tomtgräns. Gällande regler i ämnet återfinnas i 1 kap. 10—13 §§ fastig- s^\egrr^Jser

hetsbildningslagen. Motsvarande bestämmelser äro upptagna i 74 § av kommitténs

förslag och i 11 kap. i de sakkunnigas förslag.

Förevarande förslag överensstämmer i huvudsak med kommittéförslaget.

Rörande skiljaktigheter i förhållande till gällande lag och skälen för dessa hänvisas

till vad kommittén härom anfört (se betänkandet sid. 290—294). De betänkligheter,

som de sakkunniga anfört mot kommittéförslaget, kan jag icke

dela. I vissa hänseenden har jag vidtagit ytterligare jämkningar i gällande

bestämmelser. I fråga örn trappa, som skjuter över gatulinje, har jag ansett mig

böra upptaga ett av de sakkunniga föreslaget stadgande av innebörd, att Konungens

befallningshavande må medgiva trappans kvarstående under viss tid

eller tills vidare. — Enligt gällande lag skall tvist, huruvida de villkor, som

betinga förmånen att få inlösa eller mot ersättning nyttja inkräktad mark, föreligga

eller icke, prövas av domstol, medan beloppet av lösen eller ersättning

skall bestämmas enligt reglerna i lagen örn expropriation. I överensstämmelse

med den ändring, jag har för avsikt att föreslå beträffande skyldighet för stad

att utgiva skadestånd, har jag ansett, att även bestämmande av lösen- och ersättningsbeloppet

bör ske av domstol. Med hänsyn härtill har något mot 1 kap.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

12 § fastighetsbildningslagen svarande stadgande icke här upptagits. — Bestämmelsen

i gällande lag örn tillstånd av markägaren för vidtagande av sådan

ändring, som är att hänföra till nybyggnad, synes lämpligen böra upptagas i

byggnadsstadgan.

20 §.

Förbud mot I denna paragraf, vartill motsvarighet saknas i gällande lag, har föreslagits

inom phmiagt stadgande av innehåll att schaktning, fyllning, trädfällning eller därmed jämområde.

förlig åtgärd ej må ske inom planlagt område, såvida åtgärden är av beskaffenhet

att väsentligt försvåra områdets användande för avsett ändamål. Paragrafen

motsvarar 10 kap. 6 § av de sakkunnigas förslag.

Om avstående av mark inom planlagt område.

21 §.

Stads lös- I denna paragraf hava upptagits bestämmelser örn stadens lösningsrätt till

planlagtVm- område, sorn ingår i fastställd plan. Motsvarande bestämmelser återfinnas i

råde. 1 kap. 14 § första stycket och 17 § fastighetsbildningslagen, 21 och 22 §§ i

kommittéförslaget samt 3 kap. 3 § och 12 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag.

Första stycket medgiver rätt för stad att lösa i stadsplan eller stomplan ingående

mark, som är avsedd till gata eller annan allmän plats.

Genom bestämmelsen i andra stycket regleras stadens rätt att lösa annan

i sådan plan ingående mark till den del den ej är avsedd för enskilt bebyggande.

Härmed avses alltså mark för allmän byggnad eller område, som är avsett

till särskilt trafikområde, skydds- eller säkerhetsområde, idrottsområde, begravningsplats

eller annat särskilt ändamål så ock vattenområden. Någon motsvarande

rättighet fanns icke enligt kommittéförslaget. Detta hade sin grund

däri att kommittén beträffande ifrågavarande slag av områden föreslagit ett

system med alternativ planläggning, varom jag tidigare yttrat mig. Som jag

av då anförda skäl icke kunnat ansluta mig till detta system, har jag från de

sakkunnigas förslag upptagit bestämmelserna örn rätt för staden att lösa sådant

område, där ej markens användande för det i planen angivna ändamålet ändock

kan anses säkerställt. Området skall alltså i expropriationshänseende

behandlas på samma sätt som gatumark enligt nu gällande lagstiftning. Rätt

till expropriation följer redan därav att planen blivit fastställd. Det motsatta

av kommittén förordade tillvägagångssättet skulle i regel leda till onödig

dubbelprövning. Med hänsyn till de av mig upptagna bestämmelserna örn lösningspliktens

inträdande, torde olägenheter för staden av den här föreslagna

anordningen icke behöva befaras.

De sakkunniga hava i 12 kap. 1 § upptagit föreskrift därom att när i stadsbyggnadsbestämmelse

stadgats, att genomfartsöppning för allmän samfärdsel

skall anordnas över för bebyggande avsedd kvartersmark, staden skall äga

lösa rätten att göra dylik anordning. Motsvarande rätt för tomtägare hava de

sakkunniga föreslagit i 12 kap. 8 §. Då genomfartsöppning över kvarters
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 79.

77

mark icke synes böra medgivas i stadsplanen med mindre godvillig uppgörelse

härom träffats med vederbörande markägare, hava berörda bestämmelser

i de sakkunnigas förslag ansetts böra uteslutas.

22 och 23 §§.

I dessa paragrafer regleras stads rätt till allmänna och enskilda vägar, som Stads rätt till

ingå i stadsplan eller stomplan.

Beträffande allmän väg gäller enligt 1 kap. 15 § fastighetsbildningslagen, Allmän väg.

att sådan väg, som ingår i gatumark, skall tillfalla staden utan ersättning.

Med allmän väg avses väg, som enligt lagen den 23 oktober 1891 angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet är att anse som landsväg eller bygdeväg,

ävensom väg inom stad av enahanda natur som dylik väg. Äganderättens

övergång inträder, då efter stadsplanens fastställande anspråk därom fram
-

ställts.

Kommitténs förslag (24 §) överensstämmer i ifrågavarande hänseende med

gällande lag. Kommittén har emellertid utvidgat bestämmelsen att gälla

även beträffande allmän väg, som ingår i huvudgata utom stadsplanen, till

vars förvärvande staden erhållit tillstånd.

De sakkunniga hava föreslagit dels i 3 kap. 6 §, att allmän väg, som ingår

i huvudtrafikområde enligt gällande generalplan, skall till staden avstås

utan ersättning, dels ock i 12 kap. 2 § första stycket, att allmän väg, som

ingår i område, intaget i stadsplan, skall till staden avstås utan ersättning.

Sistnämnda bestämmelse innebär den utvidgning i förhållande till gällande lag

och kommittéförslaget, att vägen skall avstås kostnadsfritt, oavsett huruvida

den ingår i gatumark eller i annat i stadsplanen upptaget område. De sakkunniga

hava emellertid ansett, att sedan i byggnadskvarter ingående allmän

väg utan ersättning tillfallit staden, därav bör föranledas inskränkning av

den staden eljest tillkommande rätt att av tomtägarna utfå ersättning för gatumark.

Bestämmelse härom har influtit i 14 kap. 2 § i sakkunnigförslaget.

Föreliggande förslag upptager i fråga örn stads rätt till allmän väg inom

stadsplanelagt område samma bestämmelse som gällande lag och kommittéförslaget.

Jag har icke ansett att denna rätt bör omfatta annat än i gata eller

annan allmän plats ingående delar av sådan väg. Till stöd för att staden

borde kostnadsfritt erhålla även övriga delar av vägen har åberopats, att

stadsplanen givetvis måste vara så uppgjord, att dess gator på ett lämpligt

sätt kunde övertaga den trafik, som eljest skulle framgått på vägen. Det

må emellertid beaktas, att det icke är staden som ensam bekostar gatas iordningställande.

Enligt föreliggande förslag skall gatumarksersättning gäldas

av tomtägarna och staden kan fatta beslut att jämväl bidrag till gatas anläggning

må uttagas av tomtägarna. Den varje tomtägare åliggande ersättningsskyldigheten

beträffande gatumark avser gatumarken utanför hans tomt

intill viss bredd. På grund härav har någon mot nyssberörda stadgande i

14 kap. 2 § i sakkunnigförslaget svarande bestämmelse icke kunnat upptagas,

då detta stadgande förutsätter, att gatukostnaderna fördelas mellan tomtägare

Kommittén.

De

sakkunniga.

Departe
mentschefen.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Enskild väg.

Gällande lag.

Kommittén.

inom ett större fördelningsoinråde. Bibehållandet av rätt för staden att kostnadsfritt

erhålla all vagmark skulle därför kunna medföra, att delägare i en

såsom kvartersmark upptagen väg finge till staden utan ersättning avstå sin

vägandei men i egenskap av tomtägare vara skyldig utgiva full gatumarksersättning.

Undanröjande av denna oegentlighet skulle kräva en invecklad procedur.

Även med de sakkunnigas förslag synas svårigheter kunna uppstå

att bestämma fördelningsområdet på sådant sätt, att det vid beräknande av

gatukostnaden föreskrivna avdraget för vägmärken kommer rätta personer till

godo. Jag har därför icke ansett mig böra frångå gällande lags bestämmelser

i denna del.

De av mig föreslagna reglerna beträffande allmän väg, som ingår i gata och

dylik mark enligt stadsplan, torde även böra gälla i fråga örn sådan väg inom

område, vilket i stomplan upptagits för samma ändamål.

I överensstämmelse med kommittéförslaget har stadgande upptagits därom

att vägmärken tillfaller staden i den mån vägen tages i anspråk för avsett

ändamål.

Bestämmelserna i 23 § avse att reglera stads rätt till enskild väg, som ingår i

mark, som enligt stadsplan eller stomplan är avsedd till gata eller annan allmän

plats.

I 1 kap. 26 § fastighetsbildningslagen stadgas härom att, därest ägare av

mark, som ingår i gatumark eller i framdeles behövlig huvudgata utom det

planlagda området, enligt särskilt avtal upplåtit marken till enskild utfartsväg

eller till allmänt begagnande, skall vid bestämmande av expropriationsersättning

för marken hänsyn tagas till sådant förhållande. I det kommittébetänkande,

som ligger till grund för gällande stadsplanelagstiftning, hade

föreslagits ett stadgande av innebörd, att sådan väg skulle under vissa förutsättningar

utan ersättning avstås till samhället, när samhället det begärde.

Förslaget blev emellertid i denna del icke godtaget. Härutinnan ävensom angående

ifrågasatta ändringar i gällande lagstiftning får jag hänvisa till den

redogörelse, som finnes intagen i de sakkunnigas betänkande (sid. 237—243).

Kommittén har funnit kravet på ändring i gällande lag vara fullt befogat

samt att erfarenheten otvetydigt ådagalagt, att nuvarande bestämmelser i tilllämpningen

lett till en inlösningsplikt för samhällena, som i många fall måste

anses oskälig och som ingalunda varit avsedd. Kommitténs förslag (25 §)

innebär i huvudsak följande. Samhället tillerkännes i lag rätt att för samfärdsel

utnyttja enskild väg, som ingår i gatumark. Denna nyttjanderätt innefattar

rätt att iordningställa och begagna vägmärken för allmän samfärdsel

och att däri nedlägga ledningar. Nyttjanderätten gäller även mot senare ägare

av marken och med visst undantag mot innehavare av sakrätt, som besvärar

marken. I övrigt göres intet intrång i markägares, inteckningshavares eller

annan sakrättsägares rätt, utan äga de tillgodogöra sig det värde, som marken

med nämnda därå vilande last kan äga. Rörande stadgandets omfattning föreslås,

att helt enskilda utfartsvägar lämnas åsido och att endast sådan väg bör

komma i betraktande, som är upplåten till samfällt bruk för två eller flera

fastigheter. Därmed avses i första hand bl. a. väg, som för sådant bruk upp
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Martis proposition nr 79.

79

låtits eller till underhåll indelats enligt lagstiftningen om enskilda vägar på

landet eller som avsatts eller annorledes utlagts vid laga skifte, liemmansklyvning,

ägostyckning eller avstyckning. Men även vägar, som icke tillkommit

under offentlig myndighets medverkan, hava ansetts böra falla under bestämmelserna,

dock under förutsättning att en verklig upplåtelse föreligger, i nödfall

konstaterad genom rättegång,, och att samma upplåtelse är mot ägaren

gällande å den tid, då stadsplanen av stadsfullmäktige antogs. Har väg upplåtits

på allenast viss tid, gäller stadens nyttjanderätt till vägmärken för samma

tid som upplåtelsen. Skall för vägens begagnande utgå avgäld eller annan

sådan förmån, är staden därför ansvarig. För enskild väg, som faller inom

huvudgata, till vars förvärvande staden erhållit tillstånd, gälla samma bestämmelser

som beträffande enskild väg, ingående i gatumark enligt stadsplan.

Jag antydde nyss, att kommittén föreslagit visst undantag beträffande giltigheten

av stads nyttjanderätt i förhållande till sakrätt, som besvärar vägmärken.

Jag syftade då på en bestämmelse i kommittéförslaget av innehåll,

att innehavare med bättre rätt än vägupplåtelsen skall vara vid sin rätt bibehållen.

I överensstämmelse därmed stadgas i 33 § tredje punkten dels att, där

staden vill lösa enskild väg, skall vid expropriationsersättningens bestämmande

hänsyn tagas till stadens rätt att för samfärdsel utnyttja vägmärken, dels ock

att örn innehavare av inteckning eller annan sakrätt i marken med bättre rätt

än den upplåtelse, på grund av vilken marken användes såsom väg, ur sålunda

bestämd ersättning ej kan utbekomma vad honom enligt lag tillkommer, ersättningen

må, såvitt på hans rätt inverkar, bestämmas utan hänsyn till sagda

nyttjanderätt.

Rörande den närmare innebörden av de föreslagna bestämmelserna och motiveringen

för desamma hänvisas till betänkandet (sid. 170—175).

I vissa av de över kommitténs betänkande avgivna yttrandena framhölls, att

frågan genom kommitténs förslag erhållit en god och tillfredsställande lösning,

under det att från andra håll anmärktes, att stadgandena icke erhållit den

omfattning, som i mångå fall vore av behovet påkallad.

Frågan har vidare varit föremål för uppmärksamhet under förarbetena till

det förslag till allmänna vägar å landet, som genom proposition nr 100 förelädes

1922 års riksdag. Härutinnan tillåter jag mig erinra om vissa uttalanden

angående det skydd, som vid införande i lagstiftningen av en legal vågrätt

i fråga örn allmänna vägar borde beredas innehavare av sakrätt, som besvärade

sådan väg.

Såsom framgår av berörda proposition upptog det förslag till lag om allmänna

vägar på landet, som framlades av den under år 1911 tillsatta vägkommissioncn,

i 14 § en bestämmelse av innehåll, att allmän väg finge utan hinder

av den rätt annan kunde äga i avseende å mark, som för vägen tagits i anspråk,

brukas för sitt ändamål. Denna legala vågrätt skulle utan särskild inskrivning

äga företräde framför varje annan sakrätt i den mark, som tagits i anspråk

för vägen. Då vägs framdragande över en fastighet förmenades regelrätt

förhöja inteckningshavares säkerhet, upptogos icke några bestämmelser

till förebyggande av eventuell skada för inteckningshavare.

Yttranden

över kommittén?

förslag.

Proposition

till 1922 år?

riksdag.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Vägsakknnnigaa

förslag

och departements

förslaget

1921.

Lagrådet

1922.

Riksdagen

1922.

De sakkunniga.

Lagen om

vågrätt.

Vid den överarbetning av vägkommissionens förslag, som verkställdes av de

under år 1920 tillkallade väg sakkunniga, lämnades ifrågavarande bestämmelse

utan erinran. Denna upptogs jämväl oförändrad i 1 kap. 7 § av det förslag

till lag örn allmänna vägar på landet, som år 1921 remitterades till lagrådet

för granskning.

I den 28 februari 1922 dagtecknat utlåtande framställde lagrådet anmärkningar

mot bestämmelsen samt framhöll bland annat, att i förslaget borde upptagas

den princip, som kommit till uttryck i 25 § av kommitténs förslag till

stadsplanelag.

I anledning av vad lagrådet erinrat erhöll 1 kap. 7 § i det förslag till väglag,

som förelädes 1922 års riksdag, följande lydelse: ''Utan hinder av den rätt

annan kan äga i avseende å mark, som för väg tagits i anspråk, må vägen för

sitt ändamål brukas. Innehavare av inteckning eller annan sakrätt, varav

marken besvärades, då den sålunda togs i anspråk, vare dock vid sin rätt bibehållen.

’

Andra särskilda utskottet, som behandlade propositionen, lämnade i utlåtande

nr 1 ifrågavarande stadgande utan erinran. Av skäl, som ej beröra förevarande

fråga, blev emellertid propositionen avslagen av riksdagen.

De sakkunniga hava i förevarande fråga kommit till annat resultat än 1916

års kommitté dels sålunda att enligt de sakkunnigas förslag mark, som på ett

otvetydigt sätt avsatts för att stadigvarande användas för vägändamål eller

liknande ändamål (park), ansetts böra med äganderätt tillfalla staden utan

lösen (12 kap. 2 § andra stycket), dels ock sålunda, att omfånget av annan vagmark,

beträffande vilken staden tillagts viss befogenhet, ökats (12 kap. 3 §). I

de fall, då vägmärken tillfaller staden med äganderätt, hava de sakkunniga

tänkt sig inteckningsfrågan böra lösas på det sätt, att staden äger, där vederbörande

ej örn annat åsämjas, genom expropriation få inteckningarna lossade

från vägmärken, så att de till hela sitt belopp komma att besvära återstående

del av fastigheten. Angående stadens rätt i fråga örn annan vägmark kan enligt

de sakkunnigas uppfattning icke, såsom i kommittéförslaget skett, någon

väsentlig skillnad göras mellan det fall att förbehåll om rätt att nyttja vägmärken

gjorts eller att så ej skett. Grunden för lagstiftningen bör enligt

de sakkunnigas mening vara, att vid tomtmarksförsäljning vägmärkens undantagande

för trafikbehovet varit förutsatt och att dylikt undantagande sedan

jämväl skett. De sakkunniga hava vidare funnit fog saknas för de av kommittén

föreslagna bestämmelserna angående visst hänsynstagande till inteckningshavares

rätt samt låtit dessa bestämmelser utgå ur sitt förslag. Slutligen hava de

sakkunniga föreslagit vissa bestämmelser (12 kap. 2 § tredje och fjärde styckena)

rörande stads rätt till ledning, som är nedlagd i väg. Rörande motiveringen

hänvisas till betänkandet (sid. 248—250).

Jag vill i detta sammanhang erinra örn att frågan om införande av en legal

vågrätt till allmänna vägar lösts vid 1930 års riksdag. Uti 1 § i lagen den

16 maj 1930 (n:r 141) stadgas, att om mark enligt medgivande av fastighetens

ägare tagits i anspråk för allmän väg, marken sedan må nyttjas för vägen utan

hinder av den rätt annan må äga i avseende å fastigheten. Sådan nyttjanderätt

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 79.

81

kallas i lagen vågrätt. Lagen stadgar vidare i 3 § dels att ersättning för intrång

tillkommer innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt i avseende

å den mark, som beröres av vågrätten, dels ock att innehavare av fordran,

för vilken fastigheten svarar vid tiden för vågrättens uppkomst, äger mot avskrivning

å fordringshandlingen njuta ersättning av väghallningsdistriktet för

förlust, som genom vågrätten uppstått å fordringen. Till motivering av sistnämnda

bestämmelser anföres i en propositionen n:r 106 bilagd promemoria:

''Enligt 1922 års proposition var vågrätten underkastad den begränsningen,

att densamma ej skulle gälla mot innehavare av inteckning eller annan sakrätt,

varav marken besvärades, då den togs i anspråk för allmän väg. Detta

innebar, att örn vid utbud å exekutiv auktion av den fastighet, till vilken vägmärken’hörde,

med den belastning, som vågrätten utgjorde, köpeskillingen icke

uppginge till belopp, som täckte nämnda ^rättsägares fordringar, fastigheten

skulle utbjudas utan berörda belastning. Vågrätten skulle följaktligen i dylikt

fall kunna gå förlorad. Tydligt är, att vid utformandet av bestämmelserna örn

vågrätt tillbörligt skydd bör beredas innehavare av sakrätt, som uppkommit

tidigare än vågrätten. Men det torde näppeligen vara. lämpligt eller erforderligt

att av denna anledning låta vågrätten vid.exekutiv försäljning av fastigheten

vika för sådan sakrätt. Det allmännas intresse att ostört disponera

vägmärken synes vara så starkt, att vågrätten bör fa bestå under alla förhållanden.

Inteckningshavarnas befogade anspråk torde kunna vederbörligen tillgodoses

genom bestämmelse, att de för den skada, som av vågrätten vallas, fa

njuta ersättning av väghållningsdistriktet. För in tecknat belopp,^ som på grund

av vågrätten icke kan uttagas ur fastigheten, skulle alitsa .väghallningsdistriktet

svara gentemot inteckningsliavaren. Då en dylik anordning icke.torde kunna

förringa inteckningshavarnas säkerhet till betalning, synas näppeligen av hänsyn

till fastighetskrediten några betänkligheter möta mot en jämkning av förslaget

i antydd riktning. Tänkbart är, att bestämmelserna kunna medföra,

att ett väghållningsdistrikt under vissa förhållanden blir nödsakat att utgiva

ersättning för mark, som det en gång till fullo betalt till ägaren. En

dylik konsekvens var emellertid möjlig jämväl enligt 1922 ars förslag och torde

knappast kunna undvikas. Fallet torde dock inträffa ytterst sällan, och några

mera betydande kostnader torde därav, såsom lagrådet 1922 erinrat, sannolikt

icke kunna uppkomma.’

Vad först angår det innehåll, som bör givas at en ny lagstiftning i ämnet,

finner jag i likhet med kommittén frågan icke böra lösas på det sätt, att äganderätt

till den enskilda vägmärken tillerkännes staden. Vad de sakkunniga åberopat

till stöd för sin motsatta ståndpunkt torde icke alltid äga giltighet.

Fall torde ej sällan förekomma, då jordägaren avstått mark till väg utan att

därför hava erhållit ersättning vare sig genom tomtförsäljning eller på annat

sätt. Anledning att frånkänna sådan markägare äganderätt till vägmärken

synes icke föreligga. Det torde ock vara uppenbart, att vägmärkens avstyckande

och befrielse från stamhemmanens inteckningar bleve både besvärligt och

dyrbart. Framhållas må även att samhällets behov av att för trafikändamal

begagna vägmärken torde på fullt tillfredsställande sätt kunna tillgodoses därigenom

att staden erhåller allenast nyttjanderätt till marken. Jag bär därför

icke kunnat ansluta mig till de sakkunnigas förslag i denna del utan föreslår

beträffande all vagmark, som härvid kan komma i fråga, att staden tillerkännes

allenast nyttjanderätt.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sand. 06 höft. (Nr 79.) 6

Departe
mentschefen.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Rörande den omfattning, i vilken mark må göras till föremål för stadens

nyttjanderätt, delar jag uppfattningen att helt enskilda utfartsvägar böra lämnas

åsido. ^ Under bestämmelserna bör därför falla mark, vilken till samfälld

väg för två eller flera fastigheter upplåtits eller till underhåll indelats enligt

lagen den 29 juni 1926 örn enskilda vägar eller motsvarande bestämmelser i

äldre lag eller som avsatts eller annorledes utlagts vid laga skifte, hemmansklyvning,

ägostyckning eller avstyckning eller på annat liknande sätt.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att stadens nyttjanderätt även bör gälla

mark, som vid försäljning från fastighet av jordområde för bebyggande förutsatts

skola användas till samfälld väg för det försålda jordområdet och annan

fastighet, även örn uttrycklig upplåtelse icke kan visas föreligga. Huruvida

denna förutsättning är för banden torde böra bedömas i varje särskilt fall efter

vanliga bevisregler.

Beträffande förhållandet till innehavare av inteckning och annan sakrätt,

som besvärar vägmärken, bar jag följt lagen örn vägrätt, varom jag tidigare

talat. Vägmärken må nyttjas utan binder av den rätt annan äger till marken.

Stadens nyttjanderätt skall vid exekutiv auktion icke vika för sakrätt med bättre

rätt. Till skydd för sådan sakrättsbavare bar i stället stadgats, att han äger

åtnjuta ersättning för skada eller intrång, som vållats honom genom stadens

nyttjanderätt. Är rättigheten grundad på viss handling, synes ersättningsbeloppet

böra avskrivas å denna. Tvist örn ersättning bör prövas av domstol. Vanlig

fordringspreskription synes böra gälla. Genom den sålunda föreslagna anordningen

torde sakrättsägares rätt hava behörigen iakttagits samtidigt som de

olägenheter, vilka på sätt de sakkunniga framhållit kunna tänkas uppstå genom

bestämmelserna i kommittéförslaget, blivit undanröjda.

I enlighet med nu uttalade uppfattning äro bestämmelserna i 23 § formulerade.

. Att i lagtexten uppräkna de olika slag av enskilda vägar, som kunna komma

i fråga, har ej ansetts erforderligt. Ej heller synes det vara behövligt att

föreskriva, att staden icke må taga vägmärken i besittning förrän den skall

iordningställas för sitt ändamål, da detta lärer vara självklart. Ett i kommitténs

förslag förekommande stadgande att vägupplåtelsen vid viss angiven

tidpunkt skall vara mot ägaren av vägmärken gällande, har ej heller ansetts behövligt

att här upptaga.

I sista stycket meddelas vissa bestämmelser örn stads rätt till ledningar.

Motsvarighet till dessa bestämmelser saknas i kommittéförslaget. De sakkunniga

hava i 12 kap. 2 § tredje och fjärde styckena föreslagit bestämmelser,

varigenom dels avloppsledningar, till vilka angränsande fastigheter äga rätt

till anslutning utan särskild avgift, skola gratis avstås till staden dels ock

staden berättigas lösa annan i marken befintlig ledning. En tillämpning efter

ordalydelsen av bestämmelserna örn avloppsledning skulle kunna medföra, att en

del av ett avloppsnät komme att tillhöra staden och en annan del markägaren.

Ett sådant resultat lärer icke kunna godtagas. Ej heller torde vad de sakkunniga

åberopat till motivering av stadgandet utgöra giltig grund att tillerkänna

staden äganderätt till sådana avloppsledningar. Vad som avses med uttrycket

annan i marken befintlig ledning’ i de sakkunnigas förslag framgår ej av be
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

83

tänkandet. Det torde därför få antagas innefatta ledningar, som ej tillfalla

staden med äganderätt, d. v. s. även elektriska kraftledningar, vattenledningar

ock dylikt. Såsom framhållits i avgivna yttranden torde en så långt gående

lösningsrätt icke kunna tillstyrkas. Jag har därför icke ansett mig kunna upptaga

de sakkunnigas förslag i denna del. Däremot synes det icke böra betagas

staden möjlighet att få ledningarna flyttade på egen bekostnad till lämplig

plats, och har stadgande i sådant hänseende intagits i förslaget.

24 §.

Bestämmelserna i denna paragraf reglera stads rätt till s. k. zonexpropriation.

Innan jag ingår på dessa bestämmelser vill jag i korthet något redogöra

för den utländska lagstiftningen på området.

Med zonexpropriation (franska ''expropriation par zones’, engelska ’zone

eondemnation’, tyska ''Zonenenteignung’) avses expropriation av markområden

intill en viss anläggning men ej erforderliga för anläggningens utförande. I

allmänhet är det härvid fråga om gatutrafikleder, varför zonexpropriation huvudsakligen

kommit till användning vid genomförandet av stadsregleringar, men

den har även tillämpats då det gällt andra trafikleder såsom kanaler m. m.

Genom tillgripande av zonexpropriation kan exempelvis en gatureglering genomföras

i ett sammanhang på ett tekniskt lämpligare sätt än eljest. Zonexpropriation

är ock ett medel att tillföra staden den värdeökning, som genom en

gatas framdragning eller dylikt uppstår å randområdena. Ofta torde båda

dessa fördelar samtidigt vinnas.

I Frankrike gäller lagen den 3 maj 1841 örn expropriation (loi sur l’expropriation

pour cause d’utilité publique), ändrad genom lagar den 21 april 1914,

den 6 november 1918 och den 17 juli 1921. Den år 1918 genomförda lagändringen

var ett nödvändigt komplement till stadsplanelagstiftningen och avsåg

bland annat att undanröja en del svårigheter, som mötte kommunerna vid genomförandet

av stadsplan och utförande av andra allmännyttiga företag. Genom

1918 års lagändring infördes två former av zonexpropriation: zonexpropriation

i inskränkt bemärkelse och expropriation på grund av jordvärdestegring.

Då den franska lagstiftningen på området synes vara förtjänt av särskild

uppmärksamhet, torde en närmare redogörelse för densamma böra lämnas.

Principen örn zonexpropriation i inskränkt mening hade före 1918 i Frankrike

vunnit praktisk tillämpning endast då det gällt sanitära syftemål samt i vissa

undantagsfall, avseende gaturegleringar i Paris (omnämnda i fastighetsdirektör

Hasselquists vid de sakkunnigas betänkande fogade särskilda yttrande sid.

475—477). Den tidigare lagstiftningen tillät endast expropriation av mark,

som direkt erfordrades för utförande av den anläggning, expropriationen avsåg.

Örn exempelvis en ny trafikled skulle öppnas, kunde blott själva gatumarken

exproprieras men icke byggnadsmarken på andra sidan gatulinjen. Genom 1918

års lagstiftning upptogs principen örn zonexpropriation såsom en allmän regel.

Bestämmelserna örn zonexpropriation i inskränkt bemärkelse innebära sålunda i

huvudsak följande. Rätt till expropriation kan medgivas icke blott av mark, som

Zonexpro
priation.

Utländsk

rätt.

F rankrike.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

är belägen inom gränserna för ett planerat offentligt företag, utan ock av all

mark, vars förvärv befinnes nödvändigt för att tillförsäkra företaget dess fulla

värde nu eller i framtiden. Beträffande gatureglering möjliggöres härigenom

expropriation av kringliggande mark, som eljest icke kan rationellt indelas eller

som är bebyggd på sätt som ej överensstämmer med den allmänna planen för

regleringsarbetena. Zonexpropriation må ej påkallas med mindre tillstånd därtill

erhållits antingen genom en lag eller genom ett särskilt dekret (av conseil

d’état). Den myndighet, som lämnar tillstånd till expropriationen, fastställer

den zon, inom vilken expropriationsrätt medgives. Den skall ock förordna örn

användningen av den mark, som ej erfordras för själva företaget, samt eventuellt

bestämma de villkor, under vilka sådan mark må efter företagets fullbordan

återförsäljas. Användes icke den exproprierade marken i överensstämmelse

med vad som bestämdes vid expropriationstillståndets meddelande, må

den förre ägaren eller hans rättsinnehavare fordra expropriationens återgång.

— Eör införande av expropriation på grund av värdestegring i den

franska lagstiftningen åberopades i huvudsak följande motivering. Då

ett gammalt byggnadskvarter genombrytes och en ny modern gata

där anlägges, medför en dylik anläggning i allmänhet en betydande

värdestegring för den invid den nya trafikleden liggande tomtmarken. En liknande

effekt har anläggning av en järnväg, hamn eller annat större företag.

Det är ej överensstämmande med rättvisa och billighet, att den enskilda skall

profitera av en oförtjänt värdestegring, vilken tillkommit genom kostnader, som

det allmänna nedlagt på ett offentligt arbete. I syfte att åvägabringa en utjämning

härutinnan bör lagen ställa expropriationsinstitutet till förfogande. Reglerna

för sistnämnda slag av expropriation, vilka i vissa hänseenden avvika

från vad som gäller för zonexpropriation i inskränkt mening, äro följande.

Expropriation för allmänt ändamål kan förklaras nödvändig med avseende å

fastigheter, vilka genom sitt grannskap till planerat, offentligt företag kunna

förväntas undergå en värdestegring av mer än femton procent, överstiger den

kalkylerade värdestegringen icke femton procent, kan något anspråk icke riktas

mot markägaren. Liksom vid annan zonexpropriation kan tillstånd till expropriationen

meddelas allenast genom en lag eller genom ett särskilt dekret.

Proceduren inledes med en syn av sakkunniga (expertise) för bestämmande av

värdestegringens belopp och omfattning. Med stöd av expertisen fastslår sedermera

myndigheten, huruvida anspråket på andel i värdeökningen är befogat

samt förordnar örn expropriation under förbehåll, att uppgörelse med jordägaren

icke senare kan träffas. Samtidigt bestämmes zonen för den eventuella

expropriationen. Markägaren har frihet att välja mellan att betala den

del av värdeökningen, som överstiger femton procent av fastighetens värde, eller

att låta marken exproprieras. Markägaren äger alltså, då han väljer att

betala, tillgodoräkna sig värdeökning intill femton procent av fastighetens värde.

Detta anses vara en skälig gottgörelse åt ägaren. Expropriationsjuryn

har en dubbel uppgift: den skall bestämma dels beloppet av den del av värdeökningen,

som överstiger femton procent av fastighetens värde, och dels den

eventuella expropriationssumman. Jordägaren har att inom åtta dagar efter

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

85

juryns beslut göra sitt val. Underlåter han att tillkännagiva detta, anses han

hava valt att betala värdestegringen. Tillkännagiver han åter inom nyssnämnda

tid, att han önskar avstå egendomen, har exproprianten rätt att återkalla sin

expropriationstalan, örn han underrättar motparten härom åtta dagar efter erhållen

del av dennes tillkännagivande.

Principen örn zonexpropriation förekommer i en eller annan form även i åt- Belgien m. fl.

skilliga andra länders lagstiftning, bland annat i Belgien, Italien, Spanien, landtrBreussen.

I det förslag till stadsplanelagstiftning, som för närvarande är föremål för Finland,

prövning i Finland,1 har begreppet zonexpropriation upptagits i viss begränsad

omfattning. Sålunda innehåller förslaget, att statsrådet kan för åstadkommande

av nyreglering av trångt elier eljest olämpligt bebyggt område eller av

kvarter, som helt och hållet eller till betydande del avbrunnit, medgiva staden

rätt att lösa jämväl mark, som ingår i byggnadskvarter. Detta stadgande torde

i huvudsak överensstämma med gällande svensk rätt (se 1 kap. 16 § första

stycket fastighetsbildningslagen). Det finska förslaget innehåller vidare, att,

därest inom bebyggt stadsområde ny gata skall öppnas eller gammal gata vidgas

eller annat för allmän samfärdsel avsett område iordningställas, statsrådet

kan berättiga staden att utöver den för ändamålet nödiga gatumarken

inlösa även kringliggande markområde till den del dylik mark erfordras för

genomförande av en ändamålsenlig reglering eller för att anläggningarna må

komma till sin fulla rätt. I motiven framhålles, att det sålunda föreslagna begreppet

zonexpropriation åsyftar sådana fall, då förvärv av viss mark är nödvändigt,

men icke är avsett att utgöra enbart ett tvångsmedel för uttagande av

oförtjänt värdestegring.

I det förslag, som framlades av 1885 års kommitté, upptogs ett stadgande Förarbetena

örn rätt för samhälle att efter Konungens prövning till genomförande av stads- 1 jagan ''

plan för ordnande av trångt eller eljest på olämpligt sätt bebyggt område mot

lösen förvärva alla de fastigheter, som berördes av planen. Till stöd därför

anfördes huvudsakligen följande.

Det vore allmänt känt, att icke blott urgamla delar av äldre städer utan även

många andra platser, där under senare tider en större sammanträngd befolkning

bosatt sig, blivit bebyggda utan att plan varit upprättad, och att i följd därav

gatorna eller kommunikationslederna vore smala och krokiga samt tomterna

alltför små, trånga och oregelbundna samt någon gång till och med i saknad av

utfartsväg. En fullständig och ändamålsenlig reglering av så beskaffat område

måste beröra alla eller åtminstone de allra flesta därinom belägna fastigheter,

och då befintliga gator måste igenläggas samt nya upptagas, skulle i mångå

fall möta svårighet att verkställa regleringen endast efter hand, i den mån nybyggnader

komme i fråga. Stadsplanens genomförande på sådant sätt skulle

dessutom ha till följd, att alla av regleringen härflytande rättsförhållanden mellan

samhället och de enskilda måste särskilt för varje fastighet ordnas och utredas,

något som kunde vara förenat med nästan oövervinneliga svårigheter.

Till båtnad icke minst för de enskilda tomtägarna skulle nu antydda svång
1

1 Se Aneka lagberedningens förslag till stadsplanelagstiftning m. m. (lagberedningens publikationer

n:r 2 för år 1924), proposition n:r 1 till 1929 års riksdag samt lag- och ekonomiutskottets betänkande

n:r 1 i anledning av samma proposition.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 79,

heter kunna undanröjas^ och regleringens genomförande befrämjas, örn samhället

berättigades på en gång förvärva alla inom område av ifrågavarande beskaffenhet

belägna fastigheter för att kunna oberoende av alla rättstvister utlägga

i planen upptagna gator och allmänna platser samt därefter till enskilda för bebyggande

upplåta de nybildade tomterna. En sådan expropriationsrätt kunde

icke anses träda den enskilda äganderätten för nära. Fastigheternas ägare skulle

ju erhålla full lösen. Deras tomter komme i de flesta fall att genom regleringen

bliva så avskurna och förminskade, att de icke vidare kunde ändamålsenligt

bebyggas, vadan samhället i allt fall borde vara både berättigat och pliktigt

att inlösa dem. Då prövningen, huruvida expropriationsrätten finge äga

rum eller icke, lades i Konungens hand, borde de enskilda icke löpa fara, att

densamma finge i oträngt mål begagnas. Den kunde dessutom endast i undantagsfall

komma till användning.

Kommittén.

De

sakkunniga.

Särskilt yttrande

av

fastighetsdirektören

Hasselquist.

Det av 1903 års kommitté framlagda förslaget upptog bestämmelser av i huvudsak

samma innebörd, dock avsågs i förslaget jämväl det fall att avbränt

område skulle ordnas.

I propositionen till 1907 års riksdag hade stadgandet följande lydelse: ''Varder

stadsplan fastställd över trångt eller eljest olämpligt bebyggt område, äger

Konungen förordna, att jämväl mark, som ingår i byggnadskvarter, skall till

staden avstås. Riksdagen antog bestämmelsen med den ändring, att densamma

skulle gälla allenast enskild man, menighet eller inrättning tillhörig mark.

Med sådan innebörd upptogs stadgandet i 10 § stadsplanelagen, motsvarande 1

kap. 16 § första stycket fastighetsbildningslagen.

Kommittén har i 27 § första stycket föreslagit i huvudsak samma stadgande

med den avvikelse, att kommittén i förevarande avseende likställt kronomark

med mark, tillhörig enskild man, menighet eller inrättning. Rörande skälen

till denna avvikelse hänvisas till kommitténs motivering (se betänkandet sid

177).

De sakkunniga hava i 12 kap. 5 § första stycket upptagit ett stadgande av

samma sakliga innebörd som i kommittéförslaget. Stadgandet har av de sakkunniga

omformats i syfte att tydligare skall framgå, att grundförutsättningen

för stadgandets tillämpning ej så mycket är det befintliga bebyggandets

art utan fastmer den omfattning, i vilken genom den nya stadsplanen avvikelse

skett från det befintliga bebyggandet, samt att därjämte måste utrönas,

huruvida stadens förvärvande av området fordras för att dess lämpliga användning

i enlighet med stadsplanen skall anses tryggad. Därjämte innehåller

förslaget, att i fall, varom här är fråga, Konungen må jämväl medgiva stad

att allenast lösa å marken befintlig byggnad för nedrivning.

Förslaget medgiver därjämte rätt för stad till expropriationsutvidgning d. v. s.

rätt att lösa hel fastighet, då ersättningen för skada och intrång på den del,

som ligger utanför expropriationslinjen, uppgår till två tredjedelar av den delens

värde (32 kap. 10 §).

I särskilt yttrande till de sakkunnigas betänkande uttalade fastighetsdirektören

Hasselquist bland annat, att lagförslaget enligt hans mening jämväl bort

innefatta bestämmelser om befogenhet för Konungen att meddela stad rätt till

zonexpropriation för att tillgodogöra sig den markvärdestegring, som genom

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 79.

87

anläggandet av en trafikled o. d. uppstår för kringliggande mark (ekonomisk

zonexpropriation). Rörande motiveringen hänvisas till betänkandet (sid. 473—

480).

Åtskilliga av de myndigheter, som yttrat sig över de sakkunnigas förslag,

däribland stadskollegiet och stadsfullmäktige i Stockholm, hava i princip tillstyrkt

den av Hasselquist föreslagna lagstiftningen.

Uti skrivelse den 19 december 1928 hava Stockholms stadsfullmäktige, i an- FramstäUuiu?

ledning av en av herr C. Lindhagen väckt motion, med bifogande av yttrande i ^adsfaiimäkärendet

av stadskollegiet, hemställt örn framläggande för 1929 års riksdag av tige.

förslag till provisorisk lagstiftning örn s. k. ekonomisk zonexpropriation.

Av den föregående redogörelsen lärer framgå att principen örn zonexpropria- Deportation

icke är främmande för svensk lagstiftning. Genom bestämmelsen i 1 kap. men bC e

16 § fastighetsbildningslagen kan Konungen medgiva stad rätt att för genomförande

av stadsplan i ett sammanhang expropriera mark belägen utanför gatulinjen.

Denna expropriationsrätt är närmast avsedd att underlätta stadsplanens

tekniska genomförande men klart är, att staden kan genom att indela och

återförsälja den exproprierade tomtmarken bereda sig icke obetydlig ekonomisk

vinst och därmed även återfå en del av de kostnader för regleringen, som ej

kunna direkt uttagas av tomtägarna. Bestämmelsen lärer ännu icke hava kommit

till användning men det synes mig, som örn åtskilliga fall, analoga med

vissa i Hasselquists yttrande omnämnda och jämväl i framställningen av Stockholms

stadsfullmäktige åsyftade, skulle kunna på tillfredsställande sätt lösas

genom anlitande av denna bestämmelse.

Emellertid synes bestämmelsen i dess nuvarande avfattning lida av en viss

oklarhet, vilket måhända varit orsak till att städerna i förekommande fall icke

ansett sig kunna åberopa sig på densamma. Till en början finner jag lika med

de sakkunniga att första förutsättningen bör vara ej den befintliga bebyggelsens

art utan den omfattning, i vilken den avviker från stadsplanen. Bebyggelsens

olämplighet torde böra prövas i stadsplaneärendet och ej först, då fråga uppstår

örn genomförande av den redan fastställda stadsplanen. Såsom ytterligare

förutsättning för medgivande av expropriationsrätt torde böra stadgas att

stadsplanens ändamålsenliga genomförande icke kan äga rum eller i allt fall

icke inom skälig tid förväntas, med mindre staden ingriper. Bestämmandet av

gränserna för den zon, inom vilken expropriationsrätt bör tillerkännas staden,

måste ankomma på Konungen efter prövning i varje särskilt fall, och några

allmänna regler härför lära icke kunna givas. Dock bör staden icke tillerkännas

lösningsrätt till större område än som är behövligt för att på ett tekniskt

tillfredsställande sätt åstadkomma nödig reglering. I enlighet med denna uppfattning

är första punkten i paragrafens första stycke avfattad.

Då erforderlig reglering i många fall torde kunna åstadkommas blott genom

undanskaffande av byggnad, har i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag

i paragrafens andra punkt upptagits bestämmelse därom att Konungen må

lämna staden tillstånd lösa sådan byggnad för nedrivning.

En gatureglering, som på sätt nyss framhållits kräver genombrytande av

bebyggt område, drager givetvis betydande kostnader. I regel torde dessa en
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

dast till ringa del bliva täckta av det bidrag till gatukostnad, som staden äger

uttaga av tomtägarna. Å andra sidan torde regleringens genomförande mången

gång hava till följd en väsentlig ökning av värdet på kringliggande fastigheter.

Där angivna förhållanden inträffa, synes det rimligt, att möjlighet beredes

staden att i större utsträckning än som eljest skulle bliva fallet få sina

kostnader för regleringens genomförande täckta. I sådant syfte har jag ansett

mig böra utvidga expropriationsinstitutet samt i paragrafens andra stycke upptagit

bestämmelser örn rätt i nu berörda fall för staden till s. k. ekonomisk

zonexpropriation.

Föremål för expropriationsrätt enligt de föreslagna bestämmelserna är sådan

kvartersmark, som på grund av anläggningen uppenbarligen erhåller väsentligt

ökat värde. Varje värdeökning föranleder alltså icke expropriationsrätt.

Det har icke ansetts lämpligt att, såsom skett i den franska lagstiftningen, införa

en fix procentsats i lagen utan frågan synes böra prövas av Konungen

med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Ej heller torde i lagen

böra givas regler för bestämmande av den zon, inom vilken expropriationsrätten

må utövas. Jämväl härutinnan bör prövningsrätten överlåtas å Konungen.

Avgörande för bedömande av zonens omfattning synes dock icke böra vara,

att marken kommer att gränsa intill den nya anläggningen. Även mark inom

ett närbeläget ehuru icke direkt angränsande byggnadskvarter, exempelvis utmed

en genom regleringen uppkommen gata, bör kunna exproprieras, blott övriga

i paragrafen angivna villkor äro uppfyllda.

För att icke fastighetsägaren skall hållas i ovisshet örn stadens avsikter i

förevarande avseende har det ansetts böra stadgas, att ansökan örn expropriation

skall ske före fastställande av den stadsplan — varmed givetvis även avses

stadsplaneändring — enligt vilken anläggningen skall komma till stånd.

Den staden sålunda tillerkända expropriationsrätten bör emellertid i första

hand betraktas såsom ett medel för utkrävande av bidrag till stadens kostnader

för viss anläggning. Med hänsyn härtill bör markägaren kunna fria sig

från ett expropriationsanspråk genom att ikläda sig skyldighet gälda skäligt

bidrag. Det lärer ligga i båda parternas intresse, å ena sidan att icke kräva

för stort bidrag och å andra sidan att icke motsätta sig erläggande av sådant,

som är skäligt. I brist av åsämjande härutinnan torde Konungen böra äga

bestämma ett i förhållande till stadens kostnad och värdeökningens storlek skäligt

belopp, som det åligger markägaren att utgiva till staden, vid äventyr,

att staden eljest äger fullfölja sin talan örn markens inlösande. Det har ansetts

böra ankomma på Konungen att bestämma ordningen för bidragets erläggande.

Härvid förutsättes emellertid, att markägaren icke bör åläggas utgiva

bidraget förrän regleringen fullbordats och den avsedda värdestegringen alltså

inträtt. Intill dess så skett, torde markägaren, där så prövas nödigt, böra ställa

säkerhet för sin förpliktelse. Såsom sådan torde i regel kunna godtagas inteckning

i fastigheten. Skulle inteckningen falla inom den del av fastighetens

värde, som motsvaras av värdeökningen, torde detta icke i och för sig böra

utgöra hinder för dess godtagande såsom säkerhet.

Bestämmelserna i förevarande paragraf gälla även kronans mark.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 79.

89

25 §.

Paragrafen motsvarar 1 kap. 16 § andra stycket fastighetsbildningslagen, Lösen almark

27 § andra stycket i kommittéförslaget samt 12 kap. 5 § andra stycket i de gaude,

sakkunnigas förslag.

Gällande lag medgiver stad lösningsrätt till i fastställd stadsplan upptaget, Gällande lag.

enskild man, menighet eller inrättning tillhörigt tomtområde, som finnes vara

för stadens utveckling oundgängligen erforderligt, där detta icke annorlunda

kan på skäliga villkor förvärvas för bebyggande. Ändamålet med stadgandet

är att möjliggöra bebyggande av kvartersmark i de fall, då ägaren obehörigen

motsätter sig upplåtelse av tomter för bebyggande på antagliga villkor eller

ock är lagligen förhindrad att avyttra marken.

Kommittén har i sitt förslag uteslutit det för medgivande av expropria- Kommittén,

tionsrätt åt staden i gällande lag stadgade villkor, att området icke annorledes

kan på skäliga villkor förvärvas för bebyggande. Därjämte har kommittén

låtit ordet ''oundgängligen’ utgå samt utsträckt paragrafens tillämplighet

jämväl till kronans mark. Rörande skälen till dessa ändringar hänvisas

till betänkandet (sid. 177—178).

Enligt de sakkunnigas förslag skall lösningsrätt tillkomma staden, där sakkaneniga

stadsplan fastställts över i huvudsak obebyggd mark och det för tryggande

av stadens utveckling finnes nödigt, att område, som ingår i byggnadskvarter,

av staden förvärvas. 1 sak torde det salunda föreslagna stadgandet överensstämma

med kommittéförslaget.

Innebörden i gällande lags bestämmelser i ämnet torde vara, att marken icke m(j^chefen

kan på skäliga villkor förvärvas för bebyggande och att detta förhållande är

till avsevärt hinder för stadens utveckling. Jag har därför åt stadgandet givit

en avfattning, som bättre svarar mot denna innebörd. I likhet med kommittéförslaget

är bestämmelsen även tillämplig å kronans mark.

26 och 27 §§.

Dessa paragrafer innehålla de bestämmelser, som ansetts erforderliga till Iniöseu

befrämjande av möjligheten att, där tomt är splittrad på olika ägare, sam- tomtdel,

manföra äganderätten i en hand. I sådant hänseende hava olika anordningar

varit ifrågasatta i stadsplanelagstiftningen. Härutinnan får jag hänvisa till

den redogörelse, som är intagen i kommittébetänkandet (sid. 179—183).

Gällande bestämmelser i ämnet återfinnas i 1 kap. 18 § fastighetsbildnings- Gällande lag.

lagen. Enligt dessa gäller: att örn, sedan ett år förflutit från det tomtin
delning

blivit fastställd, särskilda delar av område, som enligt tomtindelningen

utgör en tomt, äro uti olika ägares hand, staden må till sig lösa de särskilda

tomtdelarna; att staden är, då det äskas, därtill pliktig, dock ej i det

fall, att tomtdel utgör mer än halva tomten och återstoden av tomten är obebyggd;

samt att utan hinder av vad sålunda stadgats staden äger, där yrkande

väckts örn stadens förpliktande att lösa gatumark, genast lösa tomtdel, som

för gatumarkens ägare invid gatumarken kan återstå.

s. 90 Kontrollera mot PDF

Kommittén,

De

sakkunniga.

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

I dessa bestämmelser har kommittén i 29 och 30 §§ föreslagit vissa ändringar.

Sålunda bär lösningsrätt tillerkänts ägare av tomtdel till återstoden av

tomten med företrädesrätt för den, vars tomtdel åsatts största värdet eller,

där tomtdelarna asatts lika värden, för den som först anhängiggjort talan örn

inlösen. Är staden ägare av del av tomten har den samma lösningsrätt som

övriga delägare. Därutöver har emellertid staden tillerkänts en självständig

rätt att lösa till sig en mellan olika ägare splittrad tomt. Kommittén har dock

ansett, att denna rätt bör sta efter den på delägarskap i tomten grundade lösningsrätten

och att därför en viss lämplig frist borde tilläggas delägare för

att bestämma sig, örn han vill inskrida. I sådant syfte har kommittén föreslagit

i 30 §, att stadens lösningsrätt till tomten skall inträda, örn ej ägare av

del i tomten inom ett ar efter tomtindelningens fastställande anhängiggjort

talan om inlösen av återstoden av tomten eller sådan talan ej föranlett tomtens

förenande i en hand. Däremot är delägares rätt att inlösa återstoden av

tomten gentemot övriga delägare ej inskränkt till viss tid. En delägare, som

ej begagnat sig av fristen, kan alltså, enligt kommittéförslaget, även efter

fristens utgång anhängiggöra inlösningstalan men det kan då inträffa, att

han nödgas vika för stadens anspråk att få lösa tomten, även örn detta anhängig

jörts senare än delägarens talan. Kommittén avser, att de föreslagna

bestämmelserna skulle vara tillämpliga även å sådan tomt, varav vid lagens

ikraftträdande särskilda delar äro i olika ägares hand. För att åt delägare

behålla företrädesrätt gentemot staden även i det fall, att tomtindelningen

fastställts mera än ett år före lagens ikraftträdande, har kommittén

i 84 § fjärde punkten inrymt en övergångsbestämmelse av innehåll att örn, då

lagen träder i kraft, delar av tomt äro i olika ägares hand, skall i fråga örn

stadens rätt att lösa tomten så anses, som örn tomtindelningen blivit fastställd

vid lagens ikraftträdande. Kommittén föreslår även en viss lösningsplikt för

staden. Rörande kommitténs motivering hänvisas till betänkandet (sid 183

—187).

De sakkunniga hava uti 12 kap. 6 och 7 §§ upptagit kommittéförslaget med

i huvudsak följande jämkningar. De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna

vila på den förutsättning, att enskild tomtdelägare ej bör medgivas

expropriationsrätt gentemot staden, örn förutsättningar likväl finnas att de

olika områden, som skola bilda tomten, bliva förenade i en ägares hand, och i

förslaget har därför upptagits ett stadgande att, örn staden äger del i tomtområde,

staden skall hava företräde att lösa framför övriga delägare oavsett

andelens storlek. Förslaget innehåller vidare bestämmelse därom att talan

örn inlösen i visst fall skall vila i avvaktan på prövning av tidigare påbörjat

ägoutbyte. Enligt de sakkunnigas förslag har en delägare i området, även

örn han icke begagnat sig av den i kommitténs betänkande angivna fristen av

ett år, företrädesrätt att lösa framför staden, där han före staden anhängiggjort

talan därom och staden ej äger del i tomtområdet. Har däremot staden

efter fristens utgång före delägare anhängiggjort talan, äger staden företräde

att lösa. Även de sakkunniga ålägga staden en viss lösningsplikt. Slutligen

har det synts de sakkunniga att vid lagens ikraftträdande förd talan örn

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

91

rätt eller plikt att lösa tomtdel ej bör slutligen prövas, förrän det under ettårsfristen

visat sig, örn delägare vill begagna sig av sin lösningsrätt enligt den

nya lagen (jfr stadgande i 7 § i de sakkunnigas förslag till promulgationslag).

I 26 § hava bestämmelserna i 29 § av kommittéförslaget upptagits i huvudsak

oförändrade. Det torde saknas giltig anledning att på sätt de sakkunniga

föreslagit giva staden såsom ägare av tomtdel ovillkorlig lösningsrätt

framför annan delägare. Det bör beaktas, att ändamålet med ifrågavarande

bestämmelse är tomtdelarnas förenande i en ägares hand. Vem denne ägare

är saknar i detta fall betydelse för stadsplanens genomförande. Av den ståndpunkt,

förslaget intager beträffande kronan såsom fastighetsägare och varom

jag tidigare uttalat mig, synes ock följa, att ej heller staden bör erhålla undantagsställning,

när den uppträder såsom fastighetsägare. Härtill förefinnes

ytterligare skäl i den omständigheten att staden i vissa fall genom sin

byggnadsnämnd äger vitsord påkalla tomtindelning; därest de sakkunnigas

förslag godtoges, skulle staden härigenom kunna genom att föranstalta

örn tomtindelning förskaffa sig expropriationsrätt till tomt, varav staden måhända

blott ägde en helt obetydlig del. Jag har därför icke kunnat ansluta

mig till de sakkunnigas uppfattning i frågan.

27 § motsvarar 30 § i kommittéförslaget med tillägg av bestämmelse av

innehåll att där delägare före staden anhängiggjort talan örn inlösen, stadens

anspråk ej må bifallas, med mindre delägarens talan ej leder till tomtens förenande

i en ägares hand. Härutinnan kan jag hänvisa till den motivering, som

anförts av de sakkunniga (se betänkandet sid. 253). Paragrafen har föranlett

viss övergångsbestämmelse, motsvarande förut berörda stadgande i 84 § fjärde

punkten i kommitténs förslag.

Av skäl, som jag kommer att anföra vid behandlingen av 28 §, har jag ansett

att lösningsplikt till tomtdel icke bör åläggas staden.

Någon mot de sakkunnigas förslag svarande föreskrift att, därest vid anhängiggörandet

av talan örn inlösen mark, som därav beröres, är föremål för

ägoutbyte, inlösen ej må fullbordas med mindre det visas, att ägoutbytet ej lett

till tomtens förenande i en ägares hand, har icke ansetts behövligt att upptaga

i förevarande förslag. Det torde vara uppenbart även utan stadgande i lag,

att, örn pågående ägoutbyte eller annan jorddelningsförrättning inverkar på lösningsrätten,

frågan därom bör vila, intill dess jorddelningsförrättningen avslutats

och fastställts.

28 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser örn stads plikt att lösa gatumark

och viss annan mark.

Rörande de olika förslag till reglering av detta spörsmål, som under

förarbetena till gällande lag varit under övervägande, hänvisar jag till

den redogörelse, som finnes intagen i kommittébetänkandet (se sid. 187

—189).

Gällande lags bestämmelser rörande stads skyldighet att lösa gatumark finnas

upptagna i 1 kap. 14 § andra stycket och 19 § fastighetsbildningslagen.

Departe
mentschefen.

Stads lösningsplikt.

Gällande lag

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Kommittén.

De

sakknnniga.

Enligt förstnämnda lagrum gäller beträffande gatumark att, örn tomtindelning

ägt rum och det finnes, att efter frånskiljande av gatumark ägaren ej har k va?

fiel byggnadstomt invid gatumarken, staden är pliktig lösa gatumarken. För

stads skyldighet att lösa tomtdel har jag tidigare redogjort. Möjlighet att

vinna lättnad i stads lösningsplikt finnes genom bestämmelserna i 1 kap. 32

och 33 §§ fastighetsbildningslagen, enligt vilka stad kan erhålla anstånd med

genomförande av stadsplan eller tomtindelning eller med skyldigheten att lösa

gatumark.

Vid tillämpningen av gällande bestämmelser örn stads skyldighet att lösa

gatumark hava yppats olika meningar. Härom innehåller kommittébetänkandet

en utförlig redogörelse (sid. 190-—202).

Kommittén har funnit gällande bestämmelser vara otillfredsställande och

sökt finna ett annat uppslag för reglering av stadens inlösningsplikt, vilket

därjämte medgåve tillämpning av enhetliga bestämmelser beträffande såväl

gatumark som tomtmark. Dessa återfinnas i 31 § av kommitténs förslag. Därvid

har kommittén utgått från att endast förbuden mot nybyggnad å gatumark

och å tomtdel böra grundlägga lösningsplikt för staden och ansett,

att denna plikt bör göras beroende av en för varje särskilt fall verkställd

prövning, huruvida den mark, örn vars inlösen framställes påstående, tillsvidare

kan av ägaren på skäligt sätt utnyttjas annorlunda än till bebyggande.

Vid bedömande av stadens inlösningsplikt skall hänsyn tagas till fastighetens

ägoområde, sådant det var, då stadsplanen av stadsfullmäktige antogs,

med sådana därefter inträdda förändringar, som faktiskt innebära ett genomförande,

helt eller delvis, av stadsplanen, respektive tomtindelningen. Såsom

mark, som kan av ägaren på skäligt sätt utnyttjas, anser kommittén gatumark

framför tomt till viss omfattning, så ock gatumark eller tomtdel, som

till följd av sitt läge eller sitt sammanhang med fastigheten i övrigt eller med

annan ägaren tillhörig mark eller eljest kan utan ägarens uppenbara förnärmande

tillsvidare utnyttjas för annat ändamål än bebyggande. Rörande motiveringen

till de föreslagna bestämmelserna hänvisas till betänkandet (sid.

202—208).

De sakkunniga hava i 12 kap. 9 § föreslagit bestämmelser, som i vissa hänseenden

avvika från kommittéförslaget. Bestämmelserna innebära i huvudsak

följande. Lösningsplikt inträder för stad örn nybyggnadsförbud å gatumark,

parkområde eller tomtdel eller inskränkning i rätten att utnyttja för allmän

byggnad avsedd plats eller vattenområde varder gällande beträffande så stor del

av i stadsplan upptagen fastighet, att därav ej återstår område, som kan bilda

hel tomt. Detsamma gäller, där visserligen av fastigheten återstår område, som

kan bilda en eller flera hela tomter, men detta område ej medger bebyggande i

sådan utsträckning, som svarar mot fastighetens storlek, läge och övriga förhållanden.

För avgörande huruvida område kan bilda hel tomt anse de sakkunniga,

att tomtindelning ej bör anses oundgängligen erforderlig, då förhållandena

ofta kunde bedömas utan att tomtindelning ägt rum. Med lösenplikten

skall anstå, så länge fastigheten kan utan ägarens uppenbara förnärmande av

honom utnyttjas för annat ändamål än bebyggande. Vid bedömande härav skall

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr IG.

93

hänsyn tagas till fastighetens ägoområde sådant det var, då stadsplanen antogs

av stadsfullmäktige, med sådana därefter inträdda förändringar, som föranletts

därav, att en del av ägoområdet blivit av staden eller annan inlöst eller till staden

överlåten eller enligt stadsplanen till bebyggande eller eljest utnyttjad.

Hänsyn skall ock tagas till möjligheten att utnyttja fastigheten i sammanhang

med annan därmed sambrukad mark. Vad sålunda föreslagits skall äga motsvarande

tillämpning å skogbeväxt område, beträffande vilket rätten till avverkning

blivit begränsad.

Erågan örn stads lösningsplikt torde vara ett av de ömtåligaste och mest svårlösta

spörsmål inom stadsplanelagstiftningen. Att gällande lags bestämmelser

i ämnet ej äro tillfredsställande torde tydligt framgå av de i kommitténs betänkande

refererade rättsfallen. I viss mån kunna invändningar av enahanda

art framställas jämväl mot de sakkunnigas förslag. Särskilt synes det mig

oegentligt att låta lösningsplikten vara beroende av, huruvida hel tomt återstår

eller icke, även örn vissa praktiska fördelar härigenom vinnas. Det lärer därför

vara nödvändigt att söka finna en rationellare metod för reglering av stadens

lösningsplikt.

Efter prövning av olika förslag, som under förarbetena framkommit, har

jag funnit det av kommittén framlagda innebära en i huvudsak tillfredsställande

lösning. Emellertid torde det icke endast vara förbudet att bygga å

gatumark eller därmed likställd mark, som bör grunda lösningsplikt för staden.

Jämväl annan av stadsplanen föranledd inskränkning i förfoganderätten

över mark — såsom dess användande till allmän byggnad, särskilt trafikområde,

skydds- eller säkerhetsområde, idrottsområde, begravningsplats eller

annat liknande ändamål — ävensom förbudet mot schaktning, fyllning, trädfällning

och därmed jämförlig åtgärd torde under vissa förhållanden innebära

ett så stort intrång i den enskilda äganderätten, att markägaren skäligen bör

kunna fordra markens inlösande. I princip synes alltså kunna fastslås, att lösningsplikt

bör inträda, när marks upptagande i stadsplan till annat ändamål än

enskilt bebyggande vållar ägaren skada därigenom att möjlighet är honom betagen

att nyttja marken på sätt som står i skäligt förhållande till dess värde. I

enlighet härmed är stadgandet i 28 § första stycket avfattat. Stadgandet överensstämmer

med kommittéförslaget därutinnan, att stadens lösningsplikt inträder

först efter en för varje fall verkställd prövning, huruvida den mark, varom

fråga är, kan utan hinder av de av stadsplanen följande inskränkningarna

i förfoganderätten av ägaren användas på sätt, som ur ekonomisk synpunkt

icke står i uppenbart missförhållande till markens värde. Kommittén

hade i lagtexten angivit vissa fall, då mark borde anses vara sådan, att

den kunde av ägaren på skäligt sätt utnyttjas. Någon motsvarighet härtill

finnes icke i föreliggande förslag. Detta innebär emellertid ingen ändring

i sak. Vid bedömande av stadens lösningsplikt bör uppenbarligen hänsyn

tagas exempelvis till markens belägenhet i förhållande till annan ägaren

tillhörig mark liksom till huruvida den kan nyttjas i sammanhang med

sådan mark eller icke. Den omständigheten att av fastighet mark enligt stadsplanen

är avsedd till gator och dylikt i den omfattning, att av fastigheten ej

Departe
mentschefen.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

återstår hel tomt, torde jämväl med de nu föreslagna bestämmelserna i regel

föranleda lösningsplikt för staden till gatumarken.

Stadgandet i paragrafens andra stycke överensstämmer i sak med 31 § andra

stycket i kommittéförslaget.

Vad enligt paragrafen är stadgat för viss i stadsplan intagen mark har ansetts

böra gälla även mark, som enligt stomplan är avsedd till annat ändamål

än enskilt bebyggande.

I olikhet mot kommittén och de sakkunniga anser jag icke, att nybyggnadsförbudet

å tomtdel bör kunna grundlägga lösningsplikt för staden. En sådan

skyldighet är enligt gällande lagstiftning påkallad med hänsyn till dess ställning

i fråga örn rätt att inlösa återstående delar av tomten. Såsom jag redan

framhållit är staden för närvarande ensam berättigad lösa de särskilda tomtdelarna.

Det är därför icke obilligt att förbudet att bygga å tomtdel motsvaras

av lösningsplikt för staden. Enligt förevarande förslag åter har ägare

av tomtdel företrädesrätt framför staden att genom inlösen av återstående delar

förena tomten i en ägares hand; sedan så skett upphör byggnadsförbudet.

Skälet att bibehålla stadens lösningsskyldighet beträffande tomtdel synes mig

därför hava bortfallit.

Bestämmelser, motsvarande dem som föreslagits i 32 § av kommittéförslaget,

har jag ej ansett erforderligt upptaga i föreliggande förslag.

De sakkunniga hava i 12 kap. 10 § i förslaget till stadsbyggnadslag intagit

ett stadgande av innehåll, att, därest beslut vore fattat örn ändring i stadsplan,

stadsbyggnadsbestämmelser eller tomtindelning av beskaffenhet att inverka

på skyldigheten att avstå eller inlösa mark m. m. och beslutet bleve inom

sex månader efter det skyldighet förklarats föreligga ingivet för fastställelse,

skulle på yrkande av den, för vilken skyldigheten förelåge, avståendet eller lösandet

ej fullbordas med mindre det visade sig, att ändringen ej bleve fastställd.

Det torde emellertid utan särskilt lagstadgande kunna förväntas, att

örn i rättegång rörande lösen av mark visas, att ändring i stadsplanen av beskaffenhet

att inverka på målets utgång blivit i vederbörlig ordning antagen,

målet förklaras vilande intill dess frågan örn stadsplaneändringen slutligen

avgjorts. Att på sätt de sakkunniga föreslagit gå än längre synes obilligt. På

grund härav har stadgandet icke upptagits i föreliggande förslag.

Om bestämmande och erläggande av marklösen.

Under denna rubrik hava sammanförts de processuella bestämmelser, som ansetts

nödiga i fråga örn avstående eller inlösen av mark. Bestämmelserna motsvaras

av 1 kap. 20—29 §§ fastighetsbildningslagen, 33 § i kommittéförslaget

samt 32 kap. 1—13 §§ i de sakkunnigas förslag. I överensstämmelse med gällande

lag torde dessa frågor böra betraktas såsom expropriationsmål och följaktligen

behandlas i den ordning lagen örn expropriation stadgar; i vissa hänseenden

böra dock särskilda bestämmelser gälla.

De sakkunniga hava ansett att beträffande värdesättning av mark inom

stadsbs^ggnadsområdet förelåge så säregna förhållanden, att regler, avvikande

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

95

fran de vid annan expropriation meddelade, borde tillämpas inom stadsbyggnadsområdet.

Med hänsyn härtill hava de sakkunniga bl. a. föreslagit, att löseskillingen

för mark, som exproprieras, skall motsvara markens värde, under

det att expropriationslagen i sådant hänseende stadgar, att full ersättning skall

utgå till jordägaren för vad han nödgas avstå. Jag kan icke finna att vid

expropriation enligt förevarande lagstiftning sådana väsentligt olika förhållanden

äro för handen, att en avvikelse från vad i denna del är stadgat i fråga

örn expropriation i allmänhet är befogad. I den mån gällande regler örn expropriationsersättnings

bestämmande äro otillfredsställande, något som dock torde

kunna bedömas först efter ytterligare utredning, synes frågan härom böra upptagas

vid en revision av expropriationslagstiftningen. De skäl, som föranlett

de sakkunniga att i fråga örn stadsbyggnadslagens giltighetsområde föreslå

en ändrad lydelse av stadgandet, torde i många fall äga giltighet även vid

expropriation av annan mark. Vid sådant förhållande har jag ansett att i

gällande expropriationslag angivna regler för ersättningens bestämmande böra

bibehållas.

29—38 §§.

Uti 29 § har intagits föreskrift att i avseende å inlösen av mark enligt stads- Undantag från

planelagen de allmänna bestämmelserna i lagen örn expropriation skola i till- tinnsiagen

lämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande av de i de följande paragraferna

givna undantagsbestämmelserna.

Stadgandet i 30 § motsvarar utan ändring i sak 1 kap. 21 § fastighetsbildningslagen,

33 § sjätte punkten i kommittéförslaget samt 32 kap. 13 § fjärde

punkten i de sakkunnigas förslag.

Mot 31 och 32 §§ svarande bestämmelser, vilka äro nya i förhållande till

gällande lag, hava upptagits i 33 § sjunde och femte punkterna i kommitténs

förslag samt 32 kap. 13 § femte och tredje punkterna i de sakkunnigas förslag.

Rörande motiveringen hänvisas till kommitténs betänkande.

Föreskriften i 33 § motsvarar 1 kap. 22 § fastighetsbildningslagen, som

dock endast avser expropriation av mark till huvudgata utom det planlagda

området. Rörande skälen för den föreslagna utvidgningen hänvisas till kommittébetänkandet

(33 § första punkten). Stadgande av enahanda innebörd

hava de sakkunniga upptagit i 32 kap. 1 § andra stycket i sitt förslag.

I 34 § har upptagits ett stadgande, som motsvarar 1 kap. 24 § fastighets- Expropriabildningslagen

och bestämmelse i 33 § åttonde punkten i kommittéförslaget, tågning

Motsvarande bestämmelse ehuru med annan innebörd hava de sakkunniga upptagit

i 32 kap. 10 § i sitt förslag.

Enligt 14 § i 1866 års expropriationsförordning ägde markägaren, om vid lö6t> års

expropriation av en del av en fastighet återstoden bleve för ägaren eller inne- tfo^/fsrord

havaren onyttig eller synnerligt men uppkomme i nyttjanderätten av densamma, ning.

fordra att hela fastigheten löstes.

Detta stadgande var enligt 18 § i 1907 års stadsplanelag ej tillämpligt vid 1907 års

expropriation inom stadsplaneområdet, enär såsom i motiven till sistnämnda stadsI)la,iel!lK
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Ku gällande

expropriationslag.

Lagrådet.

De

sakkunniga.

Departe
mentschefen.

Övriga bestämmelser.

paragraf framhölls expropriationslagens berörda stadgande icke överensstämde

med de grunder, som i förslaget till stadsplanelag ansetts böra vinna tilllämpning

i fråga örn rätt och plikt att lösa mark.

Den äldre expropriationslagens stadgande har ingått i huvudsakligen oförändrat

skick i 12 § första stycket av nu gällande expropriationslag. Därjämte

har såsom andra stycke i samma paragraf tillagts ett stadgande av innehåll

att, om vid expropriation av en del av en fastighet ersättning för skada eller

intrång å en återstående del skulle uppgå till två tredjedelar av den delens

värde, eller ersättning vid upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt till

fastighet skulle motsvara två tredjedelar av värdet av fastigheten, den exproprierande

äger lösa det område, som lider sådant men eller utgör föremål för

rättigheten. Tillika stadgas, att kostnaden för åtgärd, som i 7 § andra stycket

avses, skall inräknas i ersättning, som nu sagts.

Vid granskning inom lagrådet av förslaget till expropriationslag yttrade

lagrådet, att följdriktigheten syntes fordra, att jämväl paragrafens andra stycke

sattes ur tillämpning inom det område stadsplanen omfattar.

I enlighet härmed formulerades 1 kap. 24 § i fastighetsbildningslagen.

De sakkunniga hava ansett att någon tillämpning av 12 § första stycket

expropriationslagen icke bör förekomma. Däremot hava de sakkunniga ansett

sig böra medgiva stad rätt till expropriationsutvidgning dels i de fall, som

angivits i 12 § andra stycket expropriationslagen med viss jämkning dels ock

när efter stadens inlösen av del av en fastighet en eller flera tomtdelar återstå

av fastigheten. Rätt till expropriationsutvidgning föreligger dock ej vid expropriation

av tomtområde, varav särskilda delar äro i olika ägares hand. Rörande

motiveringen hänvisas till betänkandet (sid. 876—378).

1 likhet med kommittén och de sakkunniga anser jag att första stycket i

12 § expropriationslagen ej bör gälla, då fråga är örn inlösen av mark, som

ingår i stadsplan. Vad däremot beträffar paragrafens andra stycke kunna, enligt

vad erfarenheten giver vid handen, fall inträffa, då det är rimligt att tilllämpa

reglerna örn expropriationsutvidgning även vid lösen av mark enligt

stadsplanelagstiftningen. Jag har därför ansett att stadgandet i 12 § andra

stycket i expropriationslagen bör erhålla tillämplighet jämväl vid sadan marklösen.

I övrigt lärer icke föreligga giltig grund för utsträckning av rätten

till expropriationsutvidgning.

Uti 35 § har upptagits ett stadgande, som motsvarar 33 § andra punkten i

kommittéförslaget och 32 kap. 6 § i de sakkunnigas förslag. Stadgandet överensstämmer

med 1 kap. 25 § i gällande lag.

36 § har sin motsvarighet i första och sista meningen i 33 § 3 punkten i

kommittéförslaget samt 32 kap. 7 § i de sakkunnigas förslag. Uteslutandet av

andra meningen i kommittéförslaget sammanhänger med den avfattning, som

givits åt 23 § i föreliggande förslag.

Bestämmelserna i 37 och 38 §§ överensstämma med 1 kap. 27 och 29 §§

fastighetsbildningslagen samt 33 § fjärde och åttonde punkterna i kommitténs

förslag och stadganden i 32 kap. 13 § andra punkten samt samma kapitels 1 §.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

97

De avvikelser i övrigt från gällande lag och kommittéförslaget, som förekomma

i de sakkunnigas förslag rörande tillämpligheten av expropriationslagens

bestämmelser, har jag icke ansett mig böra upptaga i föreliggande

förslag.

Om upplåtande av gata eller annan allmän plats inom stadsplanelagt område.

39 §.

I förevarande paragraf stadgas, att staden skall ansvara för iordningställan- Stads ansvade

och upplåtande av gata och därmed likställd plats, som ingår i stadsplan, av*''

Enligt 1 kap. 35 § fastighetsbildningslagen är staden ansvarig för att gata, gata m. m.

torg eller annan dylik allmän plats upplåtes till allmänt begagnande å stadgad

tid. Samma bestämmelse återfinnes i 48 § andra stycket av kommitténs förslag

och i 13 kap. 8 § av de sakkunnigas förslag. Bestämmelsen i förevarande

paragraf avser därjämte att fastslå, att iordningställandet skall bekostas av

staden. Att staden i vissa fall är berättigad uttaga bidrag till kostnaderna

framgår av bestämmelserna i följande avdelning. I likhet med de sakkunniga

anser jag att prövning av anspråk gentemot stad att iordningställa gatumark

bör ankomma å domstol. I följd därav har bestämmelsen i 48 § tredje stycket

i kommittéförslaget, enligt vilken Konungens befallningshavande äger förordna

örn erforderlig åtgärd för avhjälpande av befintlig brist, icke upptagits

i föreliggande förslag.

40 och 41 §§.

Dessa paragrafer, vari behandlas frågan örn tidpunkten för stadens skyldig- Tidpunkten

het att upplåta gata m. m. till allmänt begagnande, motsvara 1 kap. 34 § för nPPlåtnufastighetsbildningslagen

samt 46 § i kommittéförslaget och 13 kap. 4 och 9 §§

i de sakkunnigas förslag. I redaktionellt hänseende föreligger den skillnaden

i förhållande till tidigare förslag, att bestämmelserna rörande gatas upplåtande

sammanförts i en paragraf och de föreskrifter, som angå torg och annan

plats, upptagits under särskild paragraf. Bestämmelserna örn anstånd med

gatumarks upplåtande till sin fulla bredd återfinnas i 42 §.

Enligt gällande lag skall ny gata i behörigt skick upplåtas för allmänt be- Gata.

gagnande i den mån bebyggandet kvarter efter kvarter fortskrider från förut Gällande lag.

upplåten gata, med iakttagande att varje särskild gatudel skall upplåtas, då

tomter med en sammanlagd längd utmed gatudelen av minst en tredjedel av de

vid gatudelen befintliga tomtlinjer blivit bebyggda. Äro hus uppförda blott

vid ena sidan, erfordras alltså, under förutsättning att kvarteren äro lika stora,

en sammanlagd längd av minst två tredjedelar av tomtlinjerna vid denna sida.

Upptager stadsplanen byggnadskvarter blott vid ena sidan av gatan, erfordras

givetvis endast att hus äro därå uppförda till en längd av en tredjedel av tomtlinjerna

vid denna sida. Av förarbetena till gällande lag (se de sakkunnigas

betänkande sid. 263—264) framgår ock att gatan skall vid upplåtandet utläggas

till hela sin bredd.

Bihang till riksdagens protokoll ISSI. 1 sami. 66 haft. (Nr 79.)

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Kommittén.

De

sakkunniga.

Departe
mentschefen.

Gällande bestämmelser hava utan ändring i sak ingått i kommittéförslaget.

De sakkunniga hava i sitt förslag räknat med bebyggelsen allenast vid eu

sida av gatan och uppställt den fordran för skyldighet att upplåta gata eller

gatudel till allmänt begagnande, att inom varje kvarter tomter med en sammanlagd

längd utmed gatan av minst hälften av hela kvarterets längd utmed densamma

skola vara bebyggda i överensstämmelse med gällande stadsplan och

stadsbyggnadsbestämmelser, dock att redan dessförinnan, därest inom kvarteret

tomter i följd från förut upplåten gata äro på sätt nyss sagts bebyggda, gatan

skall upplåtas framför dessa särskilda tomter. I likhet med gällande lag avser

de sakkunnigas förslag skyldighet att upplåta gatan till hela dess bredd. Såsom

utgångspunkt för bebyggelsen hava de sakkunniga angivit ej blott förut

upplåten gata utan även i generalplan upptaget, för allmänt begagnande upplåtet

huvudtrafikområde och allmän väg. Rörande motiveringen hänvisas till

betänkandet (sid. 264—265).

De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna hava avstyrkts av ett stort

antal av de hörda myndigheterna, vilka i stället förordat gällande regler, eventuellt

kompletterade med en definition på uttrycket ’gatudel’. I yttrandena

har framhållits, att den utformning, reglerna erhållit i sakkunnigförslaget,

vore otillfredsställande både ur det allmännas och markägarens synpunkt och

att förfarandet att räkna endast med bebyggandet vid gatans ena sida ofta nog

skulle verka irrationellt. Vad sålunda anmärkts lärer icke sakna fog. Jag

har därför icke ansett mig böra övergiva nu gällande regel örn tredjedelsbebyggande

av gatans båda sidor såsom förutsättning för skyldighet att upplåta ny

gata. Till undvikande av ovisshet rörande innebörden av begreppet ''gatudel’

har i lagtexten utsagts, att med gatudel i detta sammanhang avses varje del

av gatan, som begränsas av två på varandra följande tvärgators utdragna mittlinjer.

Att skyldigheten att upplåta ny gata avser gatudelens hela bredd ävensom

att, då stadsplanen upptager byggnadskvarter allenast vid gatans ena sida,,

skyldigheten inträder, då en tredjedel av den sidans tomtlinjer är bebyggd,

torde vara uppenbart. I likhet med de tidigare förslagen förutsättes, att tomterna

skola vara bebyggda enligt stadsplanen, därest bebyggelsen skall kunna

åberopas såsom grund för skyldighet att upplåta gata; huruvida denna

bebyggelse skett före eller efter stadsplanens fastställande torde vara likgiltigt.

Gällande lag uppställer såsom villkor för nu ifrågavarande skyldighet, att

bebyggelsen sker från förut upplåten gata. På sätt de sakkunniga framhållit

regleras icke genom denna formulering, när skyldigheten skall inträda i det

fall att stadsplan första gången fastställts för ett samhälle. De sakkunniga,

hava velat undanröja denna oegentlighet genom att såsom utgångspunkt förgatunätets

utsträckande taga jämväl allmän väg. En bestämmelse av så vidsträckt

innebörd synes emellertid i vissa fall kunna verka allt för betungande-.

På grund härav har jag ansett, att utgångspunkten i nämnda fall bör vara allmän

väg inom område, som i väsentlig utsträckning är bebyggt för bostadseller

industriändamål.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

99

Av skäl, som de sakkunniga åberopat, hava bestämmelserna i deras förslag

rörande gatas utläggande framför tomter, som blivit i oavbruten följd bebyggda,

här upptagits.

De i paragrafens andra stycke upptagna bestämmelserna om vidgad gata

överensstämma med gällande lag och de tidigare förslagen.

De sakkunniga hava i 13 kap''. 5 § upptagit bestämmelser av innehåll, att

därest, innan gata skall upplåtas till allmänt begagnande, ägare av mark inom

byggnadskvarter gentemot staden åtager sig att övertaga eller förskjuta samtliga

kostnader för gatans upplåtande samt ställer säkerhet härför, staden skall

vara skyldig att anlägga gatan jämte avloppsledning däri. Rörande motiveringen

får jag hänvisa till betänkandet (sid. 266—267). Da dessa förhållanden

böra regleras genom överenskommelse, har jag icke ansett nödigt att

upptaga bestämmelser härom i lagen.

Med avseende å torg och annan dylik plats stadgas i 1 kap. 34 § andra styc- Torg. park och

ket fastighetsbildningslagen, att marken till en bredd av 18 meter från tomt- dyUit omrädelinjerna

skall med hänsyn till upplåtandet betraktas såsom gata ävensom att GäUandeIasplatsen

skall i sin helhet upplåtas, då tomter med en sammanlagd längd utmed

densamma av minst två tredjedelar av de därvid befintliga tomtlinjer blivit

bebyggda.

Kommittén har utan saklig ändring intagit enahanda stadgande i 46 § andra Kommittén,

stycket, jämfört med 78 §.

De sakkunnigas förslag skiljer sig från gällande lag och kommittéförslaget

först därutinnan, att de sakkunniga ej angivit till vilken bredd området närmast

tomtlinjerna skall räknas såsom gata. Vidare skiljer sig de sakkunnigas

förslag från nu gällande rätt och kommittéförslaget i det hänseendet, att de

sakkunniga i överensstämmelse med sin ståndpunkt beträffande gatas upplåtande

bestämt den sammanlagda bebyggda längden av tomtlinjerna till minst

hälften i stället för minst två tredjedelar.

Den skärpning i förevarande avseende, som de sakkunniga sålunda föreslagit,

synes i vissa fall kunna vara alltför betungande för staden. I åtskilliga av de

avgivna yttrandena hava ock framställts erinringar mot denna skärpning. På

grund härav och med hänsyn till den ståndpunkt, förevarande förslag intager

till frågan örn gatas upplåtande, hava gällande regler ansetts böra bibehållas

jämväl i fråga örn stadens skyldighet att upplåta torg o. d. I likhet med de sakkunniga

har jag emellertid ansett att i lagtexten ej bör angivas, till vilken

bredd området närmast tomtlinjerna skall räknas såsom gata. Någon generell

regel torde härutinnan icke böra uppställas utan synes det som örn bestämmelse

i sådant hänseende lämpligen bör meddelas för varje särskilt fall i de till

stadsplanen hörande planbestämmelserna. År i stadsplan ej något bestämt

härom, såsom förhållandet torde vara beträffande de flesta nu gällande stadsplaner,

bör 18-metersregeln gälla. Stadgande härom har intagits i 70 §.

42 §.

I förevarande paragraf hava upptagits bestämmelser örn huru gata och begk^^shetdärmed

likställd plats skall vara beskaffad, då den upplåtes. 1 kap. 34 §

De

sakkunniga.

Departe
mentschefen.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Anstånd med

gatas upplåtande.

Gällande lag.

Kommittén.

De

sakkunniga.

Departe
mentschefen.

Ledningar i

gata.

första stycket fastighetsbildningslagen innehåller i sådant hänseende endast

att gatan skall upplåtas ’i behörigt skick’. Såväl kommittén (47 §) som

de sakkunniga (13 kap. 6 §) hava ansett erforderligt, att mera bestämda regler

meddelades härutinnan. Förevarande paragraf har avfattats med ledning

av de tidigare förslagen.

Uti paragrafen meddelas tillika bestämmelser, som i vissa fall möjliggöra

gatas upplåtande till mindre bredd och annat höjdläge än i stadsplanen angives

samt anstånd med anordnande av underjordisk kloakledning.

I 1 kap. 34 § första stycket fastighetsbildningslagen stadgas att Konungens

befallningshavande äger, när synnerliga skäl därtill äro, på framställning av

stad för viss tid medgiva uppskov med upplåtande av sådan del av gata, därå

byggnad finnes uppförd.

Kommittén har ansett detta stadgande böra utvidgas och föreslagit befogenhet

för Konungens befallningshavande att under viss förutsättning på

framställning av staden förordna, att gata må upplåtas till mindre bredd än

i stadsplanen angives, där antagligt är, att samfärdseln och den allmänna hälsovården

kunna tillsvidare på dylikt sätt behörigen tillgodoses (46 § sista stycket).

De sakkunniga hava upptagit denna bestämmelse men såsom ytterligare

förutsättning uppställt, att vanprydnad ej uppstår. Därjämte hava de sakkunniga

intagit stadgande därom att Konungens befallningshavande även må

kunna under samma förutsättning medgiva gatas upplåtande i annat höjdläge

än i stadsplanen finnes fastställt (13 kap. 4 § sista stycket). Slutligen

hava de sakkunniga berett möjlighet för magistrat att medgiva anstånd med

gatas förseende med slutlig beläggning ävensom med anordnande av underjordisk

avloppsledning enligt fastställd plan, där trafikens och sundhetens

fordringar ändock bliva under tiden behörigen tillgodosedda (13 kap. 6 §

sista stycket).

I förevarande förslag har vad de sakkunniga föreslagit rörande villkor för

dispens från skyldigheten att upplåta gata i annat höjdläge än det uti stadsplanen

fastställda eller att vanprydnad ej får ske synts kunna utgå. Vidare

har föreskriften örn anstånd med gatas förseende med slutlig beläggning ansetts

vara av den natur, att den icke bör upptagas i lagen. Slutligen synes

anstånd med ordnande av underjordisk avloppsledning böra i likhet med övriga

i lagrummet omförmälda medgivanden lämnas av Konungens befallningshavande

och icke av magistraten.

43 §.

Paragrafen, vartill motsvarighet saknas i gällande lag, överensstämmer med

77 § i kommittéförslaget och 32 kap. 16 § andra stycket i de sakkunnigas förslag.

Stadgandet i första stycket av sistnämnda paragraf torde vara obehövligt

och har därför icke ansetts böra upptagas.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

44 §.

Paragrafen, vartill motsvarighet saknas i gällande lag, överensstämmer med Vias sam76

§ i kommitténs förslag och 32 kap. 15 § i de sakkunnigas förslag. tardspiied.

I yttrande över kommittéförslaget har ifrågasatts, att tvist av i paragrafen

angiven art borde överlåtas till domstol eller skiljenämnd särskilt i de fall, då

tvister uppstått mellan staden och kronan. Vad sålunda anmärkts har icke

synts mig böra föranleda ändring i stadgandet. I likhet med kommittén finner

jag det naturligast, att Kungl. Majit erhåller befogenhet att träffa avgörandet,

och man lärer icke behöva befara, att städernas intressen skola bliva

åsidosatta i de fall, där kronan är part.

45 §.

I denna paragraf, vartill motsvarighet saknas i gällande lag, hava upp- Skyldighet att

tagits bestämmelserna i 45 § av kommittéförslaget och 13 kap. 1 och 2 §§

1 de sakkunnigas förslag. Paragrafen gäller dock allenast bebyggande av tomt.

Med hänsyn till vad vissa av de hörda myndigheterna anmärkt emot 13 kap.

2 § i de sakkunnigas förslag har stadens skyldighet att ställa mark till förfogande

gjorts beroende av, huruvida staden förfogar över densamma.

De sakkunniga hade uti 13 kap. 3 § upptagit stadgande att, örn vid stadsplans

genomförande bebyggd fastighets utfartsväg bleve av staden igenlagd,

staden skulle, där annat ej åsämjdes, vara skyldig anordna ny utfartsväg från

fastigheten. Då stad icke lärer vara berättigad att igenlägga utfartsväg från

fastighet utan att hålla ägaren därför skadeslös, har stadgandet ansetts kunna

här uteslutas.

Om bidrag till stads gatukostnad.

46—48 §§.

I dessa paragrafer, som motsvara 1 kap. 36—39 §§ fastighetsbildningslagen Gatumarksoch

49—53 §§ i kommittéförslaget, regleras tomtägamas skyldighet att er- ersättnin&- sätta staden värdet av viss gatumark.

Beträffande gällande lags bestämmelser i fråga örn skyldighet för fastig- Gällande lag.

hetsägare att ersätta staden dess kostnader för gatas anläggning är att skilja

mellan själva markkostnaden och övriga kostnader för gatas iordningställande.

Rörande markkostnaden gäller för närvarande i huvudsak följande.

Ägare av tomt vid gata, som efter den 1 januari 1908 upplåtes för allmänt

begagnande, är skyldig ersätta staden värdet av gatumarken utmed tomten

intill gatans mitt, dock ej till större bredd än nio meter. Har tomtägare

utan lösen överlåtit gatumark till staden, är han fri från skyldighet att ersätta

den mark. Ingår allmän väg i gatumarken, skall tomtägare utgiva gottgörelse

för hälften av den för gatans utläggning därutöver erforderliga mark

till en bredd av högst nio meter. Är tomt belägen vid gatukors, omfattar

ersättningsskyldigheten tillika den del av gatukorset, som inneslutes av der,

nyss angivna gatumarkens utdragna gränslinjer. Bestämmelserna skola med

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Kommittén.

avseende å torg eller allmän plats tillämpas så, att marken till en bredd av

aderton meter från tomtlinjen betraktas såsom gata. Ersättning skall, i händelse

av tvist mellan parterna, bestämmas av expropriationsnämnd, som därvid

har att efter de för uppskattning av gatumark, som till staden avstås,

stadgade grunder uppskatta värdet av själva marken vid tiden för ersättningens

utgivande utan hänsyn till kostnad, som staden må hava vidkänts för

markens planerande och ordnande. Ersättningen skall av tomtägare utgivas,

då efter stadsplans fastställande nybyggnad blivit å tomten uppförd, dock ej

innan gatan upplåtits för allmänt begagnande. Nybyggnad må ej företagas,

innan tomtägaren hos byggnadsnämnden för ersättningens utgivande ställt

säkerhet, som av nämnden godkännes, dock att kronan är fri från ställande av

dylik säkerhet. Medför gatuvidgning rätt att vid gatan uppföra högre byggnad

än vad förut tillåtits, är den som äger tomt vid någondera sidan av gatan

skyldig ersätta staden en fjärdedel av värdet å den mark, som fordras för gatans

vidgning intill aderton meter framför hans tomt. I fråga örn ersättningens

bestämmande och utgivande gälla analoga bestämmelser med de för ny gata

gällande.

I fråga örn förarbetena till gällande lagstiftning hänvisas till den i de sakkunnigas

betänkande intagna redogörelsen (sid. 270—271).

Kommitténs förslag i denna del överensstämmer i huvudsak med gällande

lag. De viktigaste skiljaktigheterna äro följande. I stället för bestämmelsen

att tomtägare skall gälda värdet av gatumarken intill gatans mitt, dock ej

till större bredd än nio meter, innehåller kommitténs förslag i 49 §, att tomtägaren

skall gälda hälften av värdet av den mark, som erfordras för gatans

utläggning framför hans tomt till högst aderton meters bredd. Kommittén har

i förhållande till nu gällande lag infört det tillägg, att tomtägare skall vara

fri från ersättningsskyldighet i det fall, att staden, efter det gatumarken blivit

i stadsplan upptagen såsom sådan, varit samtidigt ägare av både gatumarken

och tomten. Gatumark skall enligt kommitténs förslag av expropriationsnämnden

uppskattas efter värdet ej vid tiden för ersättningens utgivande, utan

vid tiden för ersättningens bestämmande, genom vilken ändring kommittén

velat öppna möjlighet för staden att reglera tomtägarnas ersättningsskyldighet

för gatumark å tid, då sådant kan vara lämpligt, samt på en gång och

i ett sammanhang för en viss gata eller viss del därav, oavsett örn gatan då

är upplåten för allmänt begagnande och tomterna invid densamma bebyggda

eller ej. Beträffande tidpunkten för ersättningens gäldande stadgas i kommitténs

förslag, att ersättningen skall utgivas vid anfordran, om å tomten finnes

byggnad, som uppförts efter det stadsplanen fastställdes, men i annat fall, då

^byggnad skall å tomten uppföras. Kommittén har vidare upptagit stadgande

därom att, örn säkerhet för gatumarksersättning blivit ställd, staden

därur äger att göra sig betald, ändå att tomten övergått i annan ägares hand.

Vidare innehåller kommitténs förslag i olikhet mot nu gällande lag, att om,

där ersättning för gatumark skall utgå, tillstånd till nybyggnad meddelats,

utan att sådan ersättning guldits eller säkerhet därför blivit ställd, stadens

rätt till sådan ersättning skall vara förfallen.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 79.

103

De sakkunniga hava på många punkter funnit sig böra föreslå en annan lösning

än kommittén. Sålunda hava de sakkunniga ansett, att all kostnad en

stad haft för att kunna upplåta en gata till allmänt begagnande måste betraktas

i princip enhetligt. Om kostnaden består i löseskilling för själva gatumarken,

skadestånd i samband med expropriation för densamma, kostnad för

förvärv av å gatumark befintliga byggnader, kostnad för gatans schaktning

eller förseende med beläggning och avloppsledning o. s. v., bör detta enligt

de sakkunnigas mening ej föranleda att kostnaderna betraktas såsom artskilda.

De sakkunniga hava därför behandlat fastighetsägarnas skyldighet att bidraga

till gatumarkskostnad och deras skyldighet att i övrigt bidraga till gatas upplåtande

i ett sammanhang. De hava frångått principen att ersättningsskyldigheten

skall avse visst gatuområde framför tomten och ansett, att den del av

den totala gatukostnaden, som inom visst stadsplaneområde bör falla på fastighetsägarna,

bör mellan dem fördelas. Kostnaden för gatans upplåtande behöver

alltså ej falla på de invidliggande tomterna utan kan slås ut på ett större

fördelningsområde. Gator med större bredd än aderton meter förutsättas skola

i egenskap av huvudtrafikleder tillhöra generalplanen och ej stadsplanen; ersättningen

för sådana skola därför uttagas genom bettermentsbidrag. Med

hänsyn bl. a. därtill hava de sakkunniga ansett sig kunna låta regeln örn fastighetsägarnas

ersättningsskyldighets begränsning till viss högsta gatubredd utgå

ur förslaget. Emellertid har fastighetsägare icke skyldighet att lämna större

bidrag än som svarar mot värdet av mark till gata jämte viss del av övriga

gatukostnader, vilken del i regel ej må bestämmas till mera än hälften. Med

gator likställa de sakkunniga torg, som icke är hänförligt till huvudtrafikområde,

samt annan dylik allmän plats och parkområde. Ej heller beträffande

dessa upptager de sakkunnigas förslag några bestämmelser örn uppdragande

av gränslinjer för fastighetsägarnas bidragsskyldighet. De sakkunniga hava

icke ansett, att man bör uppehålla fordran på tomtbildning för ersättningsskyldighet

i nu ifrågavarande avseende, utan hava hållit före, att man härutinnan

bör med tomtägare likställa ägare av fastighet, som huvudsakligen kan

hilda tomt. Beträffande själva förfaringssättet skall enligt de sakkunnigas

förslag det tillkomma Konungen att bestämma att gatukostnadsbidrag skall

till staden utgivas samt besluta örn storleken av fastighetsägarnas andel i förhållande

till staden i gatukostnad men däremot Konungens befallningshavande

att pröva av stadsfullmäktige fattat beslut örn gatukostnadsbidragets fördelning

mellan fastighetsägarna.

Av denna redogörelse framgår, att enligt de sakkunnigas förslag staden icke

skulle äga någon i lag fastställd rätt till ersättning för gatumark. Detta torde

från såväl stadens som markägarens synpunkt innebära en viss försämring.

De sakkunnigas förslag i denna del har ock avstyrkts av ett stort antal av

dem, som yttrat sig i ärendet. Visserligen må det erkännas, att den för närvarande

gällande metoden i fråga örn beräkning av gatumarksersättning i vissa

fall kan verka icke fullt rättvist. I stort sett har dock denna under lång

tid tillämpade metod varit tillfredsställande. I värjo fall torde det innebära

De

sakkunniga.

Departe
mentschefen.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

en stor fördel för såväl staden som markägaren att på förhand känna de normer,

efter vilka ersättningsskyldigheten skall beräknas. Jag har därför i

fråga örn skyldigheten att utgiva gatumarksersättning följt kommitténs på gällande

lag byggda förslag. I vissa hänseenden har jag dock företagit jämkningar,

för vilka jag nu skall redogöra.

De grundläggande bestämmelserna angående markägares ersättningsskyldighet

för gatumark hava upptagits i 46 §. I likhet med gällande lag och kommittéförslaget

åligger skyldigheten endast tomtägare. Detta överensstämmer

ock med föreliggande förslags ståndpunkt i fråga örn tomtindelning såsom villkor

för bebyggande.

Såsom framgår av kommunaltekniska föreningens yttrande över de sakkunnigas

förslag har ansetts, att behov föreligger av en revidering av gällande

lagstiftning örn gatumarksersättning särskilt med hänsyn till det olikformiga

sätt, varmed tomtägare belastas med ersättning för vidliggande gatumark,

och har föreslagits, att gatumarksersättningen skäligen borde fördelas

på de olika tomterna i proportion till den byggnadskub, som stadsplanen medgåve.

Vad sålunda föreslagits torde i princip vara riktigt. I regel är den tilllåtna

hushöjden beroende av gatans bredd. Ju bredare gata, desto större hushöjd,

varav följer större möjlighet att ekonomiskt utnyttja tomten. En tomtägare,

vars tomt är belägen vid en bred gata, synes därför böra drabbas av

större ersättningsskyldighet än ägare av tomt invid en smal gata. På en sådan

princip bygger i viss mån även gällande lag, ehuru den genom att begränsa

gatubredden i vissa fall obehörigen gynnar de värdefullare tomterna.

En rättvisare beräkningsgrund synes mig kunna vinnas, örn ersättningsskyldigheten

sättes i relation till den tillatna hushöjden. Efter övervägande av olika

metoder har jag stannat för att varje tomtägare bör ersätta staden hälften av

värdet av den mark, som erfordras för gatans utläggning framför hans tomt

intill en bredd, motsvarande den å tomten enligt stadsplanen tillåtna hushöjden,

ökad med en fjärdedel av samma höjd. Anmärkas må att man med den sålunda

föreslagna regeln i många fall kommer till samma resultat som med tillämpning

av gällande lag men att regeln i vissa fall torde verka rättvisare. Sålunda

torde ersättningsskyldigheten något ökas för tomtägare inom område, där

slutet byggnadssätt och stor hushöjd äro tillåtna, medan åter inom villaområden

samma skyldighet i regel lärer bliva mindre. Då den tillåtna hushöjden

icke är angiven i äldre stadsplaner, har i 71 § för sådant fall stadgats, att

vid ersättningsskyldighetens bestämmande gatan framför tomten ej må anses

hava större bredd än aderton meter.

Att ersättning ej bör utgå för vagmark, som tillfallit staden utan lösen, torde

vara uppenbart och överensstämmer med gällande lag och kommittéförslaget.

Med sådan vagmark synes böra likställas vägmark, som staden på grund av

bes ämmelse i 23 § nyttjar. Har staden däremot ansett sig böra lösa även sådan

vägmark, bör givetvis ersättning beräknas för denna.

Genom den i 40 § givna definitionen å gatudel torde gällande lags regler för

det fall att tomt är belägen invid gatukors vara överflödiga och hava fördenskull

uteslutits.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

105

Rörande tomtägares ersättningsskyldighet vid vidgning av gata har jag i

två hänseenden jämkat på gällande bestämmelser. Sålunda anser jag i överensstämmelse

med vad som uttalats av åtskilliga av de hörda myndigheterna,

att ersättningsskyldigheten vid gatas vidgning ej bör göras mindre omfattande

än eljest. Paragrafen har därför erhållit den avfattning, att tomtägaren skall

ersätta hälften av värdet av den mark, som erfordras för gatans vidgning framför

fastigheten intill den i paragrafen förut angivna bredd. Vidare kan jag ansluta

mig till den uppfattningen, att det för ersättningsskyldighetens inträdande

för närvarande gällande villkoret, att vidgningen skall medföra rätt att vid

gatan uppföra högre byggnad än förut, bör borttagas. En gatuvidgning torde

kunna medföra fördel för en därvid belägen tomt, även örn denna ej får bebyggas

med högre hus än förut. I äldre stadsplaner tilläts vid smala gator avsevärt

större hushöjd än vad som numera anses lämpligt. Endast i det fall att

ägaren kan visa, att den fördel, som genom gatans vidgning beredes hans tomt,

icke svarar mot honom enligt lagen åliggande ersättningsskyldighet, synes

skälig jämkning böra göras i ersättningsbeloppet. Bestämmelse härom har intagits

i paragrafen.

Uti 47 § meddelas regler för tiden, då gatumarksejsättning skall gäldas. De

motsvara 1 kap. 38 § första och andra styckena och 39 § andra stycket fastighetsbildningslagen

samt 51 § i kommittéförslaget. Från detta föreligger till

en början den skillnaden i fråga om tidpunkten för utgivande av ersättning vid

gatuvidgning, som följer av att sådan ersättningsskyldighet i föreliggande förslag

kan inträffa, även örn vidgningen icke medför rätt till större hushöjd. De

nu föreslagna bestämmelserna avvika även i annat hänseende från gällande

lag och kommittéförslaget. Där uppställes såsom förutsättning för ersättningens

utgående, att tomten bebyggts efter det stadsplanen fastställts. Det synes

riktigare föreskriva att å tomten skall finnas byggnad, som huvudsakligen

överensstämmer med stadsplanen; huruvida byggnaden uppförts före eller efter

stadsplanens fastställande torde sakna betydelse.

I gällande lag finnes intaget ett stadgande därom att örn tomt har utfartsväg

åt en för allmänt begagnande upplåten gata, tomtägaren ej är pliktig utgiva

ersättning för mark till annan gata, som utmed tomten upplåtes, förrän nybyggnad

å tomten varder verkställd invid den nya gatan. Detta stadgande

har kommittén ansett böra utgå, enär kommittén hållit före, att då tomtägaren

å tomten verkställt nybyggnad enligt stadsplanen och således tillgodogjort

sig tomten enligt den nya ordningen, han ock borde vara pliktig att fullgöra

därmed förknippade förpliktelser fullt ut. Då det icke sällan lärer kunna

inträffa särskilt i trädgårdsstäder, att tomtägaren icke bygger vid den nya

gatan och han följaktligen ej torde få någon fördel av densamma, har stadgandet

ansetts böra bibehållas i lagstiftningen. Uttrycket Vid den nya gatan’

bör givetvis icke tolkas så, att den nya byggnaden skall ligga i gatulinjen för

att förutsättningarna för ersättningsskyldighetens inträdande skola vara uppfyllda.

Att med byggnad i förevarande hänseende ej avses tillfällig byggnad eller

mindre anordning för prydnad, trafik eller annat dylikt ändamål torde fram
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

gå av lagtextens uttryck att tomten skall vara bebyggd ’i enlighet med stadsplanen’.

Första stycket i 48 § motsvarar 1 kap. 37 § fastighetsbildningslagen samt

50 § första stycket i kommittéförslaget. I paragrafens övriga stycken hava

upptagits motsvarande bestämmelser i kommittéförslaget.

Med hänsyn till avfattningen av 18 § andra stycket i förevarande förslag

har någon mot 52 § i kommittéförslaget svarande bestämmelse icke ansetts behövlig.

— Kommittén har, såsom jag tidigare framhållit, i sin 53 § föreslagit ett

stadgande av innehåll att om, där ersättning för gatumark skall utgå, tillstånd

till nybyggnad meddelats utan att sådan ersättning guldits eller säkerhet därför

blivit ställd, stadens rätt till sådan ersättning skall vara förfallen. Åtskilliga

av de myndigheter, vilka yttrat sig över kommittéförslaget, hava hemställt,

att bestämmelsen måtte utgå ur förslaget. Då bestämmelsen synes innebära

en onödig stränghet mot staden samt därjämte torde, på sätt framhållits i yttrandena,

kunna medföra olägenheter även för fastighetsägarna, har densamma

icke ansetts böra upptagas i förevarande förslag.

49—51 §§.

Kostnad för

anläggning ar

gata och

underjordisk

avloppsledning.

Gällande lag.

Såsom tidigare antytts regleras fastighetsägares skyldighet att ersätta annan

kostnad för gatas anläggning än markkostnad icke i lagen utan genom lokala

stadganden. I fastighetsbildningslagen hänvisas endast till vad för varje

stad kan vara gällande. Rörande äldre förhållanden och de s. k. likställighetsöverenskommelsemas

ingående hänvisas till den historik, som finnes intagen

i de sakkunnigas betänkande (sid. 273—275).

Enligt en i de sakkunnigas betänkande intagen översikt, grundad på en

av Kommunala Centralbyrån år 1915 verkställd utredning, är skyldigheten

att anlägga gata reglerad på följande sätt. I sextiosju städer, däribland

Stockholm och Göteborg, bestridas samtliga kostnader för gatas anläggning

av staden. I nitton städer (Borgholm, Hudiksvall, Härnösand, Hässleholm,

Karlskrona, Kungälv, Köping, Lidköping, Nässjö, Sala, Skara, Skövde,

Strängnäs, Strömstad, Sölvesborg, Trälleberg, Växjö, Ystad och örebro) har

staden skyldighet att anlägga gata, men tomtägarna äro pliktiga deltaga i

vissa anläggningskostnader. I Falun skall vid anläggning av ny gata eller

gatudel på överenskommelse bero, i vad mån och till vilket belopp fastighetsägarna

skola deltaga i anläggningskostnaderna. Enahanda bestämmelser gälla

i Ängelholm såvitt avser nya i stadsplanen intagna områden. I elva städer

(Eskilstuna, Haparanda, Laholm, Lund, Malmö, Motala, Oskarshamn, Torshälla,

Vadstena, Varberg och Vaxholm) skall gatas anläggning bekostas av

tomtägarna. I Djursholm bekostar ett för samhällets anläggning bildat bolag

gatornas anläggning.

De rättsgrunder, på vilka bestämmelserna örn gatuväsendet i de olika städerna

vila, äro av skiftande art, såsom likställighetsöverenskommelser, byggnadsordningar

eller andra kommunala stadgar, beslut om införlivningar, beslut

av allmän rådstuga eller stadsfullmäktige, understundom allenast gammal

hävd.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

107

I fråga om anläggning av gata i köpingar och municipalsamhällen, å vilka

fastighetsbildningslagens bestämmelser i förevarande hänseende även äro tilllämpliga,

förekomma jämväl växlande förhållanden. I flertalet av de samhällen,

för vilka användbara uppgifter kunnat erhållas, synes anläggning av gata

bekostas av samhället. Bestämda föreskrifter härom finnas dock endast i ett

fåtal samhällen, vanligen i respektive byggnadsordningar. Understundom hava

tomtägarna vissa mindre förpliktelser i fråga örn gatuhållningen, såsom

beträffande rännstenar o. d. I några samhällen skall anläggning av gata bekostas

av tomtägarna.

Jämväl med avseende å avloppsledningar saknas reglerande bestämmelser

i gällande lag. Förhållandena med avseende å dem äro dock mindre invecklade

än beträffande gatas anläggning. I övervägande antalet städer och samhällen

gäller, att huvudledningar i gata bekostas av staden eller samhället.

Orter finnas dock, där kostnaden helt eller delvis uttages av tomtägarna. I

Malmö bekostas sålunda ledningarna av fastighetsägarna, enär den dem åliggande

skyldigheten att iordningställa gata anses innefatta jämväl däri nedlagd

avloppsledning. I Vadstena bekostas huvudledningarna genom uttaxering

å tomtägama. I Hälsingborg och Huvudsta uttagas särskilda kloakavgifter

av fastighetsägarna såsom bidrag till täckande av kostnaden för huvudledningarna.

I Gävle kräves för anslutning till stadens kloaknät, att

tomtägare bekostar vissa gatuanläggningsarbeten. Vad angår biledningar

från tomtgränsen till huvudledningen i gatan, synas flertalet städer och samhällen

bekosta även dessa, dock att understundom kostnaden skall drabba

tomtägaren, örn vissa särskilda förhållanden föreligga, såsom örn ledningen

överstiger viss maximilängd, örn ledningen skall indragas a tomt, som icke

ligger vid gata, väg eller allmän plats, i vilken huvudledningen finnes nedlagd,

örn biledningen måste hava större dimensioner än vanligt o. s. v. I en

mängd städer och samhällen skola emellertid biledningarna bekostas helt av

tomtägarna.

Vad beträffar stadsfullmäktiges befogenhet att genom beslut ålägga fastighetsägarna

nya eller ökade förpliktelser i avseende å gatuhållningen, synes

rättspraxis hava intagit den ståndpunkten, att stadsfullmäktige ej äga dylik

befogenhet. (Beträffande nybildat samhälle -— municipalsamhälle — jämför

dock regeringsrättens årsbok 1916 ref. 8. Se ock regeringsrättens utslag

den 25 februari 1930 rörande Trälleberg).

De skiftande förhållandena på gatuväsendets område hava framkallat krav Kommittén,

på ett mera enhetligt ordnande av hithörande angelägenheter. Härutinnan

hänvisar jag till de sakkunnigas betänkande (sid. 276—278).

Kommittén har i sitt betänkande i 54—56 och 59 §§ av förslaget till stadsplanelag

upptagit bestämmelser angående skyldighet för tomtägare att bidraga

till gatas anläggning och kloakledning ävensom angående tomtägares

skyldighet i fråga om gatas underhåll och renhållning. Kommittén har i

nämnda paragrafer ej upptagit några allmänna bestämmelser angående gatuhållnings

fullgörande utan ansett att vad för varje stad gäller bör bestå intill

dess staden själv beslutar örn ändring och föreslår viss ordning för fattande

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Proposition

till 1926 års

riksdag.

av sådant beslut. Bestämmelserna Härom äro av följande innehåll. Efter verkställd

utredning skall ett förslag uppgöras, vilket skall angiva grunder för

beräkningen av den kostnad, som bör påföras tomtägarna, och för dess fördelning

dem emellan ävensom tid och ordning för ersättningens utgörande. Stadsfullmäktige

äga därefter besluta i ärendet. Lägges genom beslutet på tomtägarna

skyldighet, som dem tidigare icke ålegat, skall detsamma underställas

Konungens prövning. Prövar Konungen beslutet vara för samhällets förhållanden

lämpligt samt motsvara skäliga krav på rättvisa och billighet, äger

Konungen fastställa beslutet till efterrättelse. Anläggning av torg, park eller

annat dylikt för allmän samfärdsel avsett område, till den del det icke är att

anse såsom gata, skall bekostas av staden. Beträffande anläggning av gata

skall ägare av tomt vid gata, som vid tiden för beslutet ännu icke upplåtits

till allmänt begagnande, kunna genom beslutet åläggas att helt eller delvis

bekosta anläggning av gatan. Därvid skall iakttagas, dels att tomtägarna

icke må belastas med kostnad för gatas anläggning till större bredd än aderton

meter, ej heller med kostnad, som utan motsvarande fördel för vidliggande

tomts bebyggande föranledes därav, att gatans höjdläge skulle i väsentlig

mån avvika fran markens naturliga höjdläge, dels ock att, örn tomter finnas

endast på ena sidan av gatan, allenast hälften av kostnaden må upptagas till

fördelning dem emellan. Beträffande skyldighet att bekosta kloakledning

gälla enahanda bestämmelser som angående skyldigheten att bekosta anläggning

av gata och skall dessutom iakttagas, att bestämmelse, varigenom å

tomtägarna lägges skyldighet, som dem tidigare icke ålegat, ej må meddelas

beträffande kloakledning, som vid tiden för stadsfullmäktiges beslut redan

var anlagd, att tomtägarna icke må belastas med större andel av kostnaden för

kloaknätet än som kan anses belöpa å avloppet från tomterna, jämfört med

avloppet fran gatumark jämte annat avlopp, som tilläventyrs skall genom

kloakledningen tillgodoses, att tomtägarnas bidrag till kloaknätet skall fördelas

på samtliga de tomter, vilkas behov av avlopp genom detsamma tillgodoses,

efter den grund, som finnes rättvis och billig, samt att, där höjdförhållandena

föranleda, att särskilda kloaknät böra anordnas för olika delar av staden, uppskattning

och fördelning av kostnaden skall verkställas särskilt för varje sådant

kloaknät. Rörande kommitténs motivering hänvisas till betänkandet (sid.

261—269).

Sedan de sakkunniga erhållit bemyndigande att överväga, i vad mån inom

området för de sakkunnigas uppdrag funnes fråga av beskaffenhet att böra

lösas före slutbehandlingen av de sakkunnigas uppdrag i övrigt, överlämnade

de med skrivelse den 24 oktober 1925 till chefen för justitiedepartementet förslag

till lag örn gatuhållningsskyldighet i stad. Detta förslag anslöt sig i huvudsak

till de regler, som upptagits av kommittén.

Sedan yttrande över förslaget inhämtats av olika myndigheter, utarbetades

pa grundval av detsamma till 1926 års riksdag den av mig tidigare omförmälda

propositionen n :r 209 med förslag till lag örn åläggande av skyldighet

för ägare av fastighet i stad att utgiva ersättning för anläggning av gata och

kloakledning sa ock att i visst fall upplåta mark till gata. Propositionen lärn
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

109

nades emellertid av riksdagen utan bifall (se närmare härom de sakkunnigas

betänkande sid. 280—282).

Såsom jag redan nämnt hava de sakkunniga i sitt förslag till stadsbygg- De

nadslag funnit sig böra föreslå en annan lösning än kommittén. För den hu- sakkunniga,

vudsakliga innebörden av de sakkunnigas förslag har jag tidigare redogjort.

Vid lösande av förevarande synnerligen betydelsefulla spörsmål torde man peparteböra

skilja mellan å ena sidan torg, park eller annat dylikt område till den mentschefen.

del det icke är att anse såsom gata och å andra sidan gata framför tomt. I

fråga örn den förstnämnda marken torde regeln att samhället skall besörja

och bekosta dess iordningställande vara så allmänt antagen och tillämpad, att

den kan lagfästas. Beträffande åter skyldigheten att bekosta iordningställandet

av gata framför tomt samt anläggning av underjordisk avloppsledning

tillämpas såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen högst olikartade

regler.

En av de mest påtalade bristerna i gällande stadsplanelagstiftning är att

för flertalet städer möjlighet icke anses förefinnas att av fastighetsägarna uttaga

ersättning för sist omförmälda kostnader. Bland de myndigheter, som

yttrat sig i ämnet, synes enighet råda därom att en sådan möjlighet bör

finnas i alla städer. Från fastighetsägarehåll har gjorts gällande, att gatuhållningen

icke vore av större betydelse för fastighetsägarna såsom sådana än

för andra näringsidkare inom samhället eller för samhällets övriga innebyggare

utan vore en hela kommunens gemensamma angelägenhet och att det därför

ej vore med rättvisa och billighet överensstämmande, att kostnaderna för

gatas första anläggning skulle i någon form kunna överflyttas på fastighetsägarna.

Denna uppfattning torde icke vara hållbar. Visserligen måste varje

samhällets innebyggare anses hava fördel av att väl anordnade gator finnas,

liksom ett ändamålsenligt kloaksystem är av största betydelse för den allmänna

hälsovården inom samhället. Men det lärer icke kunna förnekas, att fastighetsägarna

i högre grad än stadens övriga invånare draga nytta av dessa anordningar.

En fastighets värde påverkas givetvis i icke oväsentlig mån såväl

av det skick, vari gatan befinner sig, som ock av avloppsnätets beskaffenhet.

Spörsmålet örn tomtägares skyldighet att särskilt bidraga till kostnaderna

för gatuhållning och avloppsledningar har ock såsom beskattningsfråga

varit föremål för övervägande. Jag finner därför vad från fastighetsägarhåll

invänts icke vara av beskaffenhet att böra utgöra hinder för att i den nya lagstiftningen

principiellt fastslå en bidragsskyldighet i förevarande avseende för

tomtägare.

I likhet med kommittén anser jag, att man vid reglering av denna skyldighet

bör utgå från bestående faktiska förhållanden. De städer, vilka redan

nu äga rätt att i viss utsträckning erhålla bidrag till kostnaderna för gatas

första anläggning, böra givetvis icke utan vidare nödgas vidkännas inskränkning

i denna rätt. Det bör ock ankomma på varje stad att själv besluta, huruvida

ändring skall ske i den för staden gällande ordningen. Gatuhållningens

karaktär av lokal angelägenhet bör alltså bibehållas.

År vid tiden för nya lagens ikraftträdande bestämmelse meddelad eller av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Mark
exploatör.

ålder gällande i fråga om skyldigheten att besörja eller bekosta iordningställande

av gata eller anläggning av underjordisk avloppsledning, bör sådan

bestämmelse alltså lända till efterrättelse intill dess den ändras genom beslut

av stadsfullmäktige. Detta torde lämpligen kunna ske i den form, att staden

antager en gatuordning. Lägges genom gatuordning på tomtägare skyldighet,

som tidigare icke ålegat honom, synes gatuordningen böra fastställas av Konungen.

I gatuordning böra angivas grunderna för beräkning av den kostnad,

som skall påföras tomtägarna, kostnadens fördelning mellan dem samt tid och

ordning för ersättningens erläggande. I lagen böra införas vissa direktiv att

iakttagas vid grundernas bestämmande. Till en början synes det uppenbart,

att tomtägare ej bör åläggas ersättningsskyldighet beträffande gata eller

gatudel, vars anläggning påbörjats, då fråga örn ersättningsskyldighetens läggande

å tomtägarna väckes. Vidare böra de nya reglerna icke få tillämpas

beträffande gata eller gatudel, som lagligen skolat vara upplåten till allmänt

begagnande vid nyssnämnda tid. I övrigt kan jag i fråga örn direktivens

innehåll i huvudsak biträda kommittéförslaget och 1926 års proposition. Vad

särskilt angår föreskriften att hänsyn skall tagas till huruvida nuvarande eller

föregående ägare av tomt mot vederlag belt eller delvis vunnit befrielse från

deltagande i kostnad, må anmärkas, att sådan befrielse kan hava vunnits antingen

genom enskild uppgörelse med staden eller genom de s. k. likställighetsöverenskommelserna.

Körande den verkan, som skäligen bör tillerkännas

sistnämnda överenskommelser, kan jag ansluta mig till det uttalande, som de

sakkunniga gjort i ämnet (se betänkandet sid. 288—289). Närmare bestämmelser

örn gatuordnings innehåll, upprättande och utställande för granskning

torde böra meddelas i byggnadsstadgan.

I yttrande över kommittéförslaget har erinrats, att detta skulle kunna tydas

sålunda, att en reglering av bidragsskyldigbeten blott skulle kunna ske för

staden i dess helhet utan möjlighet till differentiering. Då möjlighet bör finnas

för staden att härutinnan besluta efter vad som är lämpligt, synes bestämmelse

örn uttagande av bidragsskyldighet böra kunna gälla även för allenast

viss del av staden. Hinder torde ej heller möta mot att meddela olika bestämmelser

härutinnan för olika delar av staden, då sådant med hänsyn till stadsplanen

eller eljest kan anses påkallat.

I enlighet med nu angivna principer äro bestämmelserna i 49—51 §§ avfattade.

Särskilda bestämmelser örn marks avstående och iordningställande för

stadsplane ändamål.

52 och 53 §§.

Enligt de i det föregående angivna reglerna rörande skyldighet för fastighetsägare

att bidraga till stads gatukostnad lägges bidragsskyldigheten på

ägare av tomt. Bidragsskyldigheten kan alltså utkrävas först sedan tomtindelning

ägt rum. Det synes emellertid vara av vikt, att, där fråga är örn

markexploatör, ersättningsskyldigheten kan bestämmas på ett så tidigt stadium

som möjligt, så att den kan åläggas den ursprunglige jordägaren. Denne

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

lil

torde ock mången gång skäligen böra vidkännas skyldighet att till staden

utan ersättning avstå mark till gator och dylikt. I gällande lag saknas möjlighet

ålägga honom sådan skyldighet.

Kommittén föreslog vissa skyldigheter för markägare, som mot stadsfullmäktiges

önskan erhållit stadsplan fastställd å honom tillhörigt markområde

(6 §). Sådant område skulle ej utan stadsfullmäktiges medgivande få tomtindelas

(12 §), innan gatumark inom området fri från inteckning till staden

avståtts utan ersättning intill en tredjedel av områdets hela areal (23 §) samt

markägaren till staden guldit ersättning för anläggning av gata, torg, park

eller annat för samfärdsel avsett område, vartill mark skulle av honom upplåtas,

ävensom kloakledning, som skulle där finnas, eller därför ställt säkerhet.

Ersättningen skulle till staden utgivas i den mån arbetena bleve utförda.

Ur ställd säkerhet skulle staden äga göra sig betalt, ändå att marken

Övergått i annan ägares hand. Erån ställande av säkerhet skulle kronan vara

fri (58 §).

Uti 3 § i förut omförmälda proposition nr 209 till 1926 års riksdag föreslogs

en bestämmelse av innehåll, att Konungen kunde på framställning av stadsfullmäktige

vid fastställande av stadsplan över område i en och samma ägares

hand under vissa förutsättningar förordna, att områdets ägare skulle, innan

tomtindelning finge äga rum, hava att till staden utan ersättning avstå mark

till gator, torg och andra allmänna platser intill högst en tredjedel av områdets

hela areal ävensom till staden utgiva ersättning för anläggning av gata, torg

eller annan allmän plats å mark, som skulle avstås, samt för anordnande av

täckt kloakledning, som där skulle finnas, eller å ogulden del av dylik ersättning

lämna förbindelse och för densamma ställa nöjaktig säkerhet. Därjämte

föreslogos vissa ytterligare föreskrifter i ämnet.

De sakkunniga hava upptagit motsvarande bestämmelser med vissa jämkningar

uti 14 kap. 13 § i förslaget till stadsbyggnadslag.

De skäl, som föranlett de tidigare förslagen i frågan, synas mig beaktansvärda.

Flertalet av de i ärendet hörda hava ock vitsordat, att behov föreligger

av lagstiftning i antydd riktning. Jag har därför i föreliggande förslag

upptagit bestämmelser i ämnet. De nu föreslagna bestämmelserna överensstämma

i huvudsak med de sakkunnigas förslag. I vissa hänseenden föreligga

dock skiljaktigheter, varjämte redaktionella jämkningar i lagtexten vidtagits.

Uti 52 § hava upptagits de grundläggande bestämmelserna. Såsom förutsättning

för tillämpning av bestämmelserna har stadgats, att ägaren kan förväntas

få den nytta av stadsplanen, att han skäligen bör utan ersättning avstå

mark i viss utsträckning. Härav torde framgå att förordnande icke bör

meddelas, där ej området med hänsyn till storlek, läge och beskaffenhet lämpar

sig för exploatering eller där ej sådan kan antagas komma till stånd inom

rimlig tid. Vid bedömande härav torde viss betydelse kunna tilläggas det

förhållandet, att ägaren själv påkallat stadsplans upprättande över området. •—

1 överensstämmelse med de sakkunnigas förslag föreslås skyldighet för markägaren

att utan ersättning överlåta mark till gata eller annan allmän plats

samt mark till platser för allmänna byggnader inom området. Härvid bör

Kommittén.

Proposition

till 1926 års

riksdag.

De

sakkunniga.

Departe
mentschefen.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj-.ts proposition nr 79.

dock beaktas, att behovet av gator och torg i första hand skall tillgodoses.

Först därefter må markägaren kunna förpliktas att inom maximigränsen avstå

mark till annat ändamål. Det förutsattes, att Konungen vid förordnandets

meddelande i regel angiver de särskilda områden, som markägaren har att

avstå.

De sakkunniga hava frångått bestämmelsen i 3 § av 1926 års förslag örn en

tredjedel av hela området såsom maximiareal och såsom yttergränser för denna

föreslagit en fjärdedel och hälften; därest området huvudsakligen vore avsett

att bebyggas med fristående boningshus med ej flera än två våningar

skulle markägaren ej kunna åläggas att avstå större areal än en fjärdedel av

området, under det att örn stadsplanen medgåve ett tätare och högre byggnadssätt,

denna areal kunde uppgå till högst hälften. Mot denna metod har anmärkts,

att ett fixerande av skyldighetens omfattning medelst procentuella

arealbestämmelser syntes leda till obillighet än mot staden och än mot markägaren,

och man har i detta sammanhang framhållit, att det icke vore arealen

byggnadsmark utan snarare antalet inom området boende, närmast uttryckt

genom antalet eldstäder, som borde vara bestämmande för arealen av den erforderliga

gatumarken. För att kunna genomföra en lagstiftning, som grundade

sig på detta förhållande, har man ansett att i lagen borde föreskrivas, att i

varje byggnadsordning skulle fastställas för områden med slutet eller i huvudsak

slutet byggnadssätt gällande ''exploateringstal’, vilka skulle angiva det högsta

antal kvadratmeter bruttovåningsyta, som vore tillåtet per hektar total

markareal. Ett dylikt exploateringstal bleve givetvis lägre inom mindre samhällen

och ytterområden av större samhällen samt högre inom en stads centralområden.

-—• Å andra sidan har emellertid framhållits att åtskilliga fördelar

kunde åberopas till förmån för en enkel och fast regel, ungefärligen motsvarande

vad som föreslagits i 1926 års förslag.

Vid övervägande av denna fråga har jag icke ansett mig böra frångå den

princip, som kommit till uttryck i kommitténs förslag. Väl må det erkännas

att metoden med fastställda exploateringstal från teoretisk synpunkt måhända

skulle giva ett rättvisare resultat. Emellertid synes mig en i lagen införd

enkel regel medföra avsevärda praktiska fördelar. Rörande storleken av

det markbidrag, som må kunna uttagas av exploatören, har jag ansett mig böra

något jämka på den av kommittén föreslagna tredjedelsgränsen och håller före,

att markägaren må kunna åläggas avstå mark intill fyrtio procent av områdets

hela areal. Uppenbart är, att detta bidrag icke alltid bör utkrävas i hela

sin omfattning, utan bör inom den stadgade marginalen bestämmas en areal,

som med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall må anses skälig.

Mot föreskriften i de tidigare förslagen att mark, som skall till staden avstås,

ej må vara besvärad av fordran m. m., har anmärkts, att det kunde möta

stora svårigheter eller till och med vara ogörligt för fastighetsägaren att

uppfylla detta villkor. Med hänsyn härtill har jag i visst hänseende förtydligat

bestämmelsen. Till förhindrande av att markägaren tidigare än som är nödigt

frånhändes nyttjanderätten till marken har i 52 § andra stycket stadgats,

att marken ej må tagas i besittning av staden, innan den skall iordningställas

för sitt ändamål. I överensstämmelse med 1926 års proposition har i paragra
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

113

fens sista stycke stadgats, att ägare av tomt inom område, beträffande vilket

förordnande meddelats, icke är skyldig utgiva ersättning för gatumark, ändå

att marken icke avståtts till staden utan ersättning. — Då det torde vara

uppenbart, att ett av Konungen meddelat förordnande kan ändras, när skäl

därtill äro, har uttryckligt stadgande härom i lagen icke ansetts behövligt.

Ändring i meddelat förordnande torde dock icke få ske i ändamål att skärpa

markägarens förpliktelser.

I 53 § har intagits bestämmelse örn rätt för Konungen att förordna, att

markägaren skall vara pliktig att i den ordning Konungen bestämmer bekosta

anläggning av gator och avloppsledningar inom området intill ett belopp, motsvarande

vad staden enligt gatuordning eller eljest äger uttaga av tomtägarna.

Denna bestämmelse överensstämmer i sak med 1926 års förslag. Att i den

utsträckning de sakkunniga föreslagit ålägga markägare ersättningsskyldighet

torde icke vara befogat. Närmare bestämmelser örn grunderna för ersättningens

bestämmande och gäldande torde icke erfordras i lagen utan synas dessa

böra meddelas av Konungen i sammanhang med förordnandet. Det bör därvid

stå Konungen öppet att, örn så prövas nödigt, ålägga markägaren att ställa

säkerhet för sina förpliktelser enligt paragrafen.

Uti 4 § i 1926 års förslag stadgades, att där fastighetsägare efter lagens

ikraftträdande utfäst sig att i ordning eller efter grunder, som för honom

vore mera betungande än dem, som enligt lagen blivit för staden fastställda

eller eljest vore gällande, till staden avstå mark eller utgiva ersättning, finge

sådan utfästelse i den mån den sålunda vore för fastighetsägaren mera betungande

ej göras gällande; och skulle fastighetsägaren vara berättigad utbekomma

ersättning för vad han på grund av utfästelsen avstått eller utgivit utöver

vad honom eljest ålegat. Detsamma skulle gälla, där efter lagens ikraftträdande

fastighetsägare eljest utfäste sig att avstå mark eller besörja arbete eller

utgiva penningar eller annat utan motsvarande vederlag. Huvudskälet för

stadgandets upptagande i förslaget var att staden eljest skulle kunna gentemot

fastighetsägare missbruka sin maktställning med avseende å stadsplanens utsträckande

till att uppställa oskäliga villkor i fråga örn fastighetsägarens bidragsskyldighet.

De sakkunniga hava ej ansett sig böra upptaga någon motsvarande

bestämmelse och stadgandet har jämväl uteslutits ur föreliggande

förslag. I detta sammanhang må dock framhållas att, även örn stadens avtalsfrihet

icke ansetts böra bindas genom uttrycklig lagbestämmelse, man i

framtiden dock bör kunna räkna med, att staden icke genom vägran att uppgöra

stadsplan söker avtvinga markägaren större bidrag än som vid lagens stiftande

ansetts skäligt och lämpligt. Ett ingripande jämlikt 4 § torde få anses

påkallat, om staden av sådan anledning obehörigen fördröjer upprättandet av

en för dess ändamålsenliga utveckling erforderlig stadsplan.

Om gatuunderhåll.

54 §.

Under denna paragraf hava upptagits bestämmelser, motsvarande 59 § i

kommittéförslaget och 15 kap. i de sakkunnigas förslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 06 haft. (Nr 79.)

8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Gällande lag.

Departe
mentschefen.

Gällande lag.

Kommittén.

De

sakkunniga.

Departe
mentschefen.

Fastighetsägarnas skyldighet att deltaga i gatuunderhållet i stad har i regel

varit ordnad i samband med deras skyldighet att bekosta gatas anläggning.

Den förut lämnade redogörelsen för den ordning, i vilken sistnämnda

skyldighet reglerats, äger därför i huvudsak tillämpning jämväl å fastighetsägarnas

gatuunderhållsskyldighet. För närvarande är alltså sistnämnda skyldighet

liksom skyldigheten för fastighetsägarna att bidraga till kostnaderna

för gatas anläggning lokalt reglerad och beroende på vad för varje stad är särskilt

stadgat eller eljest gällande.

I flertalet städer åligger nu underhåll av gata staden. I femton städer

åligger emellertid underhållet helt tomtägarna, under det att de i nio andra

städer hava att deltaga i vissa underhållskostnader. I några städer utgiva

tomtägama gatuskatt, vari jämväl ingår ersättning för gatuunderhållet. Gatuunderhållet

åligger i det stora flertalet köpingar och andra stadsliknande samhällen

samhällena, men samhällen finnas dock, där underhållet bekostas av

tomtägarna. Avloppsledningar underhållas i övervägande antalet städer och

andra samhällen av samhällena själva.

De yrkanden, som framkommit i fråga örn ökande av fastighetsägarnas bidragsskyldighet,

hava som regel endast avsett kostnaderna för gatas anläggande

men ej för dess underhåll. Jag har därför ansett mig höra föreslå stadgande

av innehåll att underhållet skall åvila staden. Är för stad bestämmelse

meddelad eller av ålder gällande angående skyldighet för tomtägare att helt

eller delvis bekosta underhållet, skall sådan bestämmelse gälla. Stadgande

härom har upptagits bland övergångsbestämmelserna. Klart är att staden

kan utan hinder av sådan föreskrift eller sedvana besluta, att skyldighet därutinnan

helt skall övertagas av staden.

I överensstämmelse med de sakkunniga har jag ansett, att bestämmelser örn

renhållning icke böra upptagas i lagen.

Om skyldighet för stad att utgiva skadestånd.

55 §.

Denna paragraf motsvarar 1 kap. 30 § fastighetsbildningslagen, 60 § i kommittéförslaget

samt 12 kap. 11 § i de sakkunnigas förslag.

I 1 kap. 30 § fastighetsbildningslagen stadgas, att staden skall vara pliktig

ersätta skada, som för markägare, nyttjanderättshavare eller servitutsberättigad

uppstår därigenom att vid genomförande av fastställd stadsplan allmän

väg, gata, torg eller annan allmän plats varder helt eller delvis igenlagd eller

gata, torg eller annan allmän plats varder till sitt höjdläge ändrad.

Kommittén upptog motsvarande stadgande under 60 § i förslaget till stadsplanelag.

Lagrummet hade av kommittén i viss mån omredigerats. Kommittén

avsåg därmed ej att göra någon ändring i sak.

De sakkunniga hava vidtagit vissa ändringar, delvis av saklig innebörd. Härutinnan

hänvisas till betänkandet (sid. 260—262).

Föreliggande förslag torde i sak överensstämma med kommitténs förslag.

Stadgandet har avseende jämväl å igenläggande av sådan väg, som sta dep

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

115

jämlikt 23 § äger nyttja. Ett i de sakkunnigas förslag förekommande stadgande

att stad icke är pliktig ersätta skada, som eljest uppstår i följd av

stadsplans fastställande eller genomförande, torde kunna föranleda missförstånd

och Ilar därför i enlighet med framställda yrkanden uteslutits.

Enligt gällande lag skall tvist, huruvida skadestånd bör utgå, prövas av

rätten, varemot skadeståndets belopp i brist på åsämjande bestämmes av expropriationsnämnd.

Av skäl som de sakkunniga anfört anser jag att även bestämmandet

av skadeståndets belopp bör tillkomma rätten. I följd härav har

någon mot 1 kap. 31 § fastighetsbildningslagen och 61 § i kommittéförslaget

svarande bestämmelse icke upptagits i förevarande förslag.

AVDELNING II.

Bestämmelser angående stadsliknande samhällen på landet.

Under denna rubrik hava sammanförts bestämmelser, som i gällande lag återfinnas

i 1 kap. 41 § fastighetsbildningslagen, jämförd med § 50 i byggnadsstadgan

för rikets städer. Bestämmelserna motsvaras av 62—65 §§ i kommitténs

förslag samt 20 kap. i förslaget till stadsbyggnadslag. Med hänsyn till vad

som anmärkts mot det i kommittéförslaget förekommande uttrycket ''stadsplanesamhällen’

har detsamma utbytts mot ''stadsliknande samhällen’.

56 §.

Enligt första stycket av förevarande paragraf skall vad i lagen är stadgat

för stad äga motsvarande tillämpning för köping. Detta stadgande återfinnes

i § 50 byggnadsstadgan för rikets städer, 1 kap. 41 § fastighetsbildningslagen,

62 § i kommittéförslaget och 20 kap. 1 § första stycket i de sakkunnigas förslag.

I andra stycket meddelas enahanda föreskrift ifråga örn annat samhälle

på landet, för vilket den för städerna hittills gällande ordning för bebyggande

skall iakttagas. Härmed åsyftas sådana samhällen, för vilka vid lagens

ikraftträdande 1 kap. fastighetsbildningslagen gäller. Rörande bestämmelsens

omfattning hänvisas till vad kommittén i sådant hänseende anfört (se

betänkandet sid. 270—271). I sak torde den föreslagna bestämmelsen överensstämma

jämväl med de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga hava icke ansett anledning föreligga att bibehålla den i gällande

lag medgivna möjligheten att meddela den förklaring, att beträffande

visst område skall anses förefinnas av ålder bestående stadsplan, då något

egentligt behov härav ej visat sig föreligga. I denna del har jag anslutit mig

till de sakkunniga.

Enligt gällande lag föreligger byggnadsförbud inom samhälle, för vilket

stadsplan ej finnes. Har förklaring meddelats, på grund varav förhandenvarande

plan för bebyggande tillagts verkan av stadsplan, som av ålder består,

må dock ej inom samhället i övrigt utan lov verkställas nybyggnad, innan

stadsplan blivit fastställd. Möjlighet finnes att för ett municipalsamhälle,

Redan förefintliga

samhällen.

Departe
mentschefen.

Byggnads
förbud.

Gällande lag.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Kommittén.

De

.sakkunniga.

Departe
mentschefen
-

Nybildade

samhällen.

som ar underkastat 1 kap. fastighetsbildningslagen men för vilket icke finnes

stadsplan, likväl kunna fastställas särskilda föreskrifter med avseende å

byggnadsverksamhetens ordnande enligt 46 § andra stycket i nämnda kapitel

och detta antingen för samhällets hela område eller allenast för någon del därav.

Detta medför emellertid icke, att byggnadsförbudet förfaller ens för det område,

som dessa föreskrifter avse, vilket förhållande föranlett, att möjligheten att

erhålla dylika föreskrifter i detta fall icke begagnats, då de byggande likväl

skolat vara underkastade skyldigheten att utverka dispens.

Kommitténs förslag skiljer sig i viss mån från gällande lag, i det kommittén

ansett byggnadsförbud icke böra gälla för samhälle, sedan förklarande meddelats,

varigenom förhandenvarande plan för bebyggande tillagts verkan av

stadsplan, som av ålder består. Ifråga örn de av kommittén föreslagna utomplansbestämmelserna

gäller i detta hänseende detsamma som örn föreskrifter

enligt 1 kap. 46 § andra stycket fastighetsbildningslagen.

De sakkunniga hava däremot ansett, att byggnadsförbudet bör förfalla icke

blott örn stadsplan blivit fastställd för någon del av samhällets område utan jämväl

örn allenast generalplan eller t. o. m. endast allmänna stadsbyggnadsbestämmelser

tillkommit för någon del därav, och byggnadsfriheten bör då enligt de

sakkunniga avse icke endast det område, för vilket sådan fastställelse meddelats,

utan jämväl återstoden av samhällets område. Emellertid hava de sakkunniga

ansett, att möjlighet bör beredas Konungen att meddela uttryckligt

byggnadsförbud, nämligen då skäl förelåge för ett Konungens ingripande för

åstadkommande av plan eller bestämmelser inom visst område; och har stadgande

härom införts i 20 kap. 1 § fjärde stycket i förslaget till stadsbyggnadslag.

Beträffande nybyggnadsförbud inom de samhällen, varom här är fråga, har

jag icke ansett annan föreskrift nödvändig än att redan gällande förbud bör

bestå intill dess stadsplan blivit fastställd eller Konungen annorledes förordnar;

och har stadgande härom upptagits såsom övergångsbestämmelse i 82 §.

Vad de sakkunniga åsyftat med bestämmelserna i 20 kap. 1 § fjärde stycket

i förslaget till stadsbyggnadslag torde vara tillgodosett genom föreskriften i

16 § andra stycket i föreliggande förslag.

57 §.

I denna paragraf, vars första stycke motsvarar 1 kap. 41 § andra stycket

fastighetsbildningslagen, hava utan ändring i sak upptagits bestämmelserna i

63 § i kommitténs förslag och 20 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag. Det har

icke ansetts behövligt att i lagtexten exemplifiera vad som åsyftas med tätare

befolkad ort. Uttrycket innefattar, förutom hamnplats och fiskläge, även järnvägsstationssamhälle

och därmed jämförlig ort. Under förordnandet bör inbegripas

ej blott det område, som kan anses vara tätare befolkat, utan jämväl

ett lämpligt tillmätt område därutöver.

Då Konungen meddelar förordnande, som avses i paragrafen, torde Konungen

böra äga rätt att meddela det förbud mot nybyggnad inom orten, som föranledes

av omständigheterna; och har stadgande härom intagits i första stycket. Be
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79. 117

stämmelsen i andra stycket torde i sak överensstämma med de tidigare förslagen.

58 §.

Genom bestämmelserna i denna paragraf bar möjlighet öppnats att bereda

lindring i vissa lagens bestämmelser för de stadsliknande samhällena. Paragrafen

motsvarar 64 § i kommittéförslaget och 20 kap. 4 § i de sakkunnigas

förslag. I överensstämmelse med det sistnämnda bar ej upptagits kommitténs

stadgande örn möjlighet till lindring vare sig i förbudet mot nybyggnad inom

icke tomtindelat kvarter eller i förbudet mot nybyggnad å del av tomt, varav

annan del är i annan ägares hand. Lindring för samhället i dessa avseenden

torde icke vara påkallad.

59 §.

Denna paragraf motsvarar 65 § i kommittéförslaget och 20 kap. 7 § i de sakkunnigas

förslag. Det av de sakkunniga föreslagna tillägget har upptagits.

De sakkunniga hava uti 20 kap. 8 § upptagit ett stadgande av innehåll att

örn förordnande meddelades att samhälle, som i kapitlet avsåges, skulle tillhöra

stad, skulle vad inom området vore jämlikt bestämmelserna i kapitlet gällande

fortfarande i tillämpliga delar lända till efterrättelse, i den mån icke ändring

i vederbörlig ordning skedde eller Konungen annorlunda förordnade. Då

stadgandet torde vara obehövligt, har detsamma här uteslutits.

AVDELNING lil.

Bestämmelser angående den egentliga landsbygden.

I denna avdelning återfinnas de bestämmelser, som ansetts erforderliga för

ordnande av bebyggandet inom sådana områden å landet, som icke nått den

utveckling, att de böra bilda eget samhälle.

Frågan örn vidtagande av särskilda åtgärder för ordnande av bebyggelsen å

landet har sedan början av 1900-talet varit föremål för övervägande och olika

uppslag till frågans lösning hava framkommit. Härutinnan får jag hänvisa

till den översikt över frågans historiska utveckling, som kommittén meddelat

(se betänkandet sid. 276—280).

Av nämnda översikt framgår, att i det förslag till stadsplanelag, som förelädes

1907 års riksdag, upptogs bland där intagna föreskrifter angående vissa

områden å landet den bestämmelse, att örn större byggnadsverksamhet vore att

förvänta inom område å landet, för vilket bestämmelserna örn stads planläggning

och bebyggande ej ägde tillämpning, Konungen ägde förordna, att stadsplan

för området skulle upprättas. Efter sådant förordnandes meddelande

finge nybyggnad icke äga rum inom området, förrän stadsplan blivit fastställd,

med mindre Konungens befallningshavande för särskilt fall därtill gåve lov.

Framställning örn sådant förordnande så ock örn fastställande av stadsplan

Lindring i

issa bestämmelser.

Upphävande

av f3rord

nande örn

stadsplanelagens

ti!!- lämpniwp

1907 års lagstiftning.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Majlis proposition nr 79.

Bostadskom
raisaionen.

Kommittén.

finge göras av Konungens befallningshavande eller av områdets ägare. Härtill

fogades under ärendets behandling i riksdagen det stadgande, att om stadsplan

vore fastställd för sådant område, Konungens befallningshavande ägde på

framställning av områdets ägare fastställa tomtindelning för området eller viss

del därav. Till dessa stadganden, som ingingo under 37 och 38 §§ i 1907 års

stadsplanelag, fogades vid 1916 års riksdag det tillägg, att för område, varom

nu är fråga, kunde fastställas jämte stadsplan jämväl särskilda bestämmelser

i avseende å sättet för byggnadskvarterens användande. 37 och 38 §§ i 1907

års lag, förstnämnda paragraf sådan den lyder enligt lagen den 17 juni 1916,

hava sedermera ingått såsom 42 och 43 §§ i 1 kap. fastighetsbildningslagen.

Den stadsplan, som fastställes för område, därå större byggnadsverksamhet

är att förvänta, har uppenbarligen ej kunnat tilläggas samma rättsverkan,

som stadsplan i egentlig mening. Dess tillkomst medför ej någon kommunbildning,

och det finnes alltså icke något samhälle, som kan bliva bärare av det

allmännas av stadsplan följande rättigheter och skyldigheter. Stadsplan enligt

1 kap. 42 § fastighetsbildningslagen medför sålunda allenast den verkan, att

nybyggnad ej må ske å mark, som enligt planen skall ingå i gata, torg och

annan allmän plats, att tomtindelning kan ske inom området och att, sedan

tomtindelning blivit fastställd, nybyggnad ej må ske utöver gällande tomtgräns.

Men i övrigt inträda de med stadsplan i egentlig mening förbundna rättigheter

och skyldigheter först då förordnande meddelats därom, att för området

skall gälla vad i nämnda kapitel är stadgat för stad, d. v. s. då ett samhälle

bildas, som övertager nämnda rättigheter och skyldigheter.

Vad angår tomtindelning inom område, varom nu är fråga, skall den, såsom

förut nämnts, fastställas av Konungens befallningshavande. Emellertid må

sådan tomtindelning ej fastställas, enligt vilken särskilda delar av tomt skulle

förbliva i olika ägares hand; det saknas nämligen medel att inom området genomföra

en dylik indelning. Fastställd tomtindelning må ej ändras i andra

fall, än då enligt fastställd ändring i stadsplanen mark skall läggas till byggnadskvarter

eller därifrån avskiljas, eller ock ägarna till de tomter, som av

ändringen beröras, därom äro ense.

Den lagstiftning på detta område, som tillkom genom 1907 års lag, medförde

icke åsyftad verkan. Frågan blev ock föremål för fortsatt övervägande

såväl inom böstadskommissionen som av kommittén.

Kommissionen föreslog i främsta rummet införandet av en förenklad plan

för nya stadsbildningar samt anordningar, som verkade till en tidig planläggning

av byggnadsverksamheten å hittills obebyggda områden (se betänkandet

sid. 84 och följande).

Kommittén har till en början ansett en viss utbyggnad böra ske av vad i

1 kap. 42 § fastighetsbildningslagen är stadgat angående planläggning av område,

därå tätare bebyggande är att emotse, dock med bibehållande av principen,

att dylik planläggning ej skall vara samhällsbildande och att den således

skall hava en annan och inskränktare rättsverkan än stadsplan. Med hänsyn

härtill och till behovet av att för sådan plan äga en särskild teknisk benämning

har kommittén för densamma infört termen byggnadsplan. Sådan

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-As proposition nr 79.

119

plan skall enligt kommitténs förslag upptaga byggnadsmark, virgar oell andra

för allmän samfärdsel avsedda områden, höjdlägen i nödig omfattning samt de

ytterligare bestämmelser, som finnas erforderliga angående användande av i

planen ingående område (byggnadsplanebestämmelser). Kommittén föreslår

däremot icke för landsbygden någon möjlighet att allenast tillämpa särskilda

byggnadsföreskrifter utan sammanhang nied plan. Byggnadsplan fastställes

av Konungen. Kostnaden för planens upprättande förskjutes av allmänna medel

men markägare, som har nytta av planen, kan förpliktas att helt eller delvis,

efter ty skäligt prövas, återgälda statsverket kostnaden för planens uppgörande.

Har han begärt byggnadsplan, är han pliktig att förskjuta lämpligt

belopp. Sedan byggnadsplan blivit fastställd, må nybyggnad ej utan Konungens

tillstånd ske å mark, som enligt planen är avsedd för allmän samfärdsel.

Även vissa andra rättsverkningar äro förbundna med byggnadsplan. Kommittén

har vidare föreslagit att ägostyckning eller jordavsöndring, som finnes

åsyfta markens delning för ett tätare bebyggande, ej ma fastställas med mindre

stadsplan eller byggnadsplan blivit uppgjord för området. Slutligen har

kommittén föreslagit förordnande av byggnadsfiskal att inom område,

där byggnadsplan finnes, övervaka efterlevnaden av de för området gällande

stadganden angående byggnadsväsendet, varjämte kommittén i förslaget till

vissa delar av byggnadsstadga infört ett särskilt kapitel rörande dylikt område,

avseende att meddela, bland annat, för dess bebyggande lämpade bestämmelser.

Under den gångna tiden hava förhållandena utvecklat sig pa ett sadant sätt,

att statsmakterna icke kunnat undanskjuta frågans lösning i avvaktan på den

slutliga lagstiftningen angående stadsplaneväsendet, och ändringar i lagstiftningen

hava ock vidtagits.

De första av dessa ändringar skedde genom lag den 23 maj 1924. Därigenom

infördes i 1 kap. 42 § i fastighetsbildningslagen ett fjärde stycke, enligt

vilket Kungl. Majit äger förordna om tillämpning av särskilda föreskrifter

med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande inom område å landet, som

här avses. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet i detta ärende framhöll

föredragande departementschefen, att dylika föreskrifter icke sällan torde

komma ganska nära sådan byggnadsplan, som omförmäles i 1916 års kommittés

förslag. Emellertid synes lagrummet, sådant det är avfattat, icke

åsyfta att överhuvud bereda möjlighet till åvägabringande av någon plan

annat än på godvillighetens väg, och det har heller ej i praxis så tillämpats.

Med stöd av detsamma hava däremot i ett stort antal fall meddelats föreskrifter

för bebyggandet inom landsbygdsområden, vilka föreskrifter nära anslutit

sig till vad som redan tidigare varit vanligt beträffande stads icke planlagda

område. För tillsynen å byggnadsföreskrifternas efterlevnad har man

därvid i regel skapat en byggnadsnämnd av i huvudsak kommunal karaktär,

i det att dess flesta ledamöter skola utses av kommunalstämma resp.

kommunalfullmäktige.

Emellertid befanns det, att enbart dessa föreskrifter icke voro tillfyllestgörande

för att ens på detta tidiga stadium trygga en tillfredsställande lös
-

Lagändring

1924.

1926 än*

lagstiftning

opaginerad Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

lie

sakkunniga.

Departe
meritschefen.

ning. Det fordrades även en plan för jorddelningen. En följd härav blev

införande i lagstiftningen av avstyckningsplaneinstitutet, först provisoriskt

och sedan definitivt genom den nya lagen om delning av jord å landet. Till

frågan örn avstyckningsplan skall jag senare återkomma.

De sakkunniga hava ansett avstyckningsplanerna fylla ett behov i så hög

grad, att de icke haft anledning ifrågasätta deras ersättande med annan anordning.

Även i övrigt hava de sakkunniga funnit den nuvarande lagstiftningen

om tillsyn å byggnadsverksamheten å landsbygden sådan den föreligger

efter genomförandet av 1924 års lagändring vara i huvudsak tillfredsställande.

Vad som fortfarande brister i möjligheterna att på landsbygden

åstadkomma en fullt tillfredsställande planläggning hava de sakkunniga ansett

ligga väsentligen inom området för det större planerandet samt

för det ekonomiska säkerställandet av dels den byggnadskontroll, som

redan från början måste inkopplas, och dels det å platsen en gång

uppkommande samhällets rätt och intresse. Beträffande förstnämnda fråga

hava de sakkunniga föreslagit, att det av dem upptagna generalplaneinstitutet

skall vinna tillämpning även å landsbygden. I fråga örn byggnadskontrollen

och de kostnader, som denna förorsakar, hava de sakkunniga ansett,

att man kan gå vidare på den redan inslagna vägen att i viss utsträckning

engagera vederbörande kommun i omsorgen jämväl om ett dylikt stadsbyggnadsområde,

dock med vissa delvis av 1916 års kommitté antydda möjligheter

att dels i viss man åtminstone förskottsvis anlita statsmedel, dels

ock i sinom tid överflytta kostnaden eller skälig del därav å vederbörande

markägare. Beträffande slutligen förberedelserna till planens ekonomiska

genomförande i det blivande samhällets intresse hava de sakkunniga likaså

i viss mån tänkt sig frågan löst genom kommunens mellankomst. De sakkunnigas

förslag innebär, att de för städerna föreslagna bestämmelserna om generalplan,

stadsplan och stadsbyggnadsbestämmelser under vissa förutsättningar

kunna vinna tillämpning även för område på landet, varom här är

fråga, samt att de närmare föreskrifter, som därutöver finnas erforderliga,

må meddelas i byggnadsordning. För tillsynen föreslås inrättandet av byggnadsnämnd

eller särskild byggnadsinspektör (motsvarande den av kommittén

föreslagna byggnadsfiskalen). Rörande förslagets detaljer hänvisas till betänkandet.

Da generalplane- och stadsplaneinstituten i den form de föreligga enligt de

sakkunnigas förslag icke ansetts böra upptagas i föreliggande förslag, har

det givetvis varit nödvändigt att för reglering av de områden på landet, varom

här är fråga, söka en lösning efter delvis andra linjer. Till en början framstår

därvid såsom önskemål, att bestämmelserna icke göras allt för tunga och

onödigt kostsamma. Såsom framhållits i vissa av de inkomna yttrandena

bleve, eljest följden motsatsen till den åsyftade. Med hänsyn härtill lärer

man icke böra tillgripa stadsplaneinstitutet med dess långt gående och för ett

redan bildat samhälle avpassade rättsverkningar. Har byggnadsverksamheten

inom en ort fortskridit så långt, att stadsplan anses böra upprättas, torde orten

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

121

hava nått den utveckling, att densamma bör bilda municipalsamhälle. Men

å andra sidan bör givetvis tillses, att bestämmelserna erhålla den effektivitet,

att samhällsbildningen redan från början kan ledas i önskvärd riktning. En

fråga, åt vilken bör ägnas särskild uppmärksamhet, är kostnadsfrågan.

För tillgodoseende av dessa krav har jag i huvudsak kunnat bygga de nya

bestämmelserna på gällande lagstiftning. För reglering av hithörande förhållanden

föreslås därför en förenklad stadsplan, i överensstämmelse med

kommittéförslaget kallad byggnadsplan, samt utomplansbestämmelser, varjämte

det år 1926 införda avstyckningsplaneinstitutet bör bibehållas i något modifierad

form. För den närmare innebörden av de sålunda föreslagna instituten

skall jag redogöra vid behandlingen av de särskilda paragraferna.

60 och 61 §§.

Dessa paragrafer motsvara 66 § samt bestämmelser i 67 § i kommittéförslaget.

I överensstämmelse med detta föreskrives, att byggnadsplan skall

upprättas, där så erfordras. Det ankommer på Konungens befallningshavande

att pröva såväl huruvida de faktiska förutsättningarna för byggnadsplan

upprättande föreligga som ock att, där så är fallet, besörja planens upprättande.

Från gällande lag och kommittéförslaget skiljer sig föreliggande

förslag därutinnan, att fastställelsen av planen ansetts böra meddelas av Konungens

befallningshavande och ej av Konungen. Detta torde möjliggöra ett

snabbare förfarande än som i allmänhet stått till buds vid uppgörande av stadsplan

på landsbygden. Byggnadsplanen torde härigenom bliva ett effektivt

medel att åstadkomma reglering av byggnadsverksamheten och torde böra anlitas

i många fall, där avstyckningsplan för närvarande kommit till användning.

Såsom jag tidigare framhållit avses med byggnadsplaneinstitutet att åstadkomma

en förenklad plan för bebyggelse. Den skall utmärka och till gränserna

angiva de för olika ändamål avsedda områden, vilka ingå i planen, såsom

byggnadsmark, vägar och andra allmänna platser. Jämväl områdenas höjdlägen

skola i erforderlig omfattning angivas. Byggnadsplan skall ock innehålla

de ytterligare bestämmelser angående områdenas bebyggande eller användande

i övrigt, som finnas erforderliga. Dessa bestämmelser kunna avse

även annan mark än byggnadsmark.

Beträffande kostnaderna för byggnadsplans upprättande förutsättes, att

dessa i regel skola förskjutas av statsverket. Emellertid anser jag icke, att

dessa kostnader böra stanna å statsverket. På sätt kommittén framhållit lärer

ägare av den mark, som genom det allmännas försorg planlägges för bebyggande,

i regel hava sådan fördel av planen, att kostnaderna helt böra stanna å

honom. Skulle detta av särskilda skål i något fall vara obilligt mot markägaren,

synes kommunen vara den, som i sista hand bör svara för kostnaderna.

Äro flera markägare, synas kostnaderna böra fördelas mellan dem med hänsyn

till den nytta de hava av planen. Att uppställa fasta regler för ersättningsskyldigheten

torde ej vara lämpligt utan bör prövningen härutinnan överlåtas

Byggnads
plan.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

å Konungens befallningshavande. I enlighet härmed äro bestämmelserna i

60 § andra stycket avfattade.

62 §.

Tomt- Bestämmelserna i förevarande paragraf överensstämma i sak med 1 kap.

indelning. 43 g fastighetsbildningslagen och däremot svarande 70 § i kommitténs förslag.

63 och 64 §§.

Byggnads- I likhet med vad som gäller örn stadsplan har i 63 § stadgats, att nybyggförbud.

na(j ej s]je i strid mot byggnadsplanen. Härifrån må dock meddelas undan
tag,

generellt av Konungen i byggnadsstadgan och för särskilt fall av Konungens

befallningshavande. I fråga örn dessa undantag hänvisas till vad jag

anfört vid behandlingen av 13 §. Motsvarighet till paragrafen utgör 69 § första

punkten i kommittéförslaget.

Då fråga uppkommer örn upprättande av byggnadsplan för visst område

eller ändring i sådan plan bör givetvis Konungens befallningshavande hava

befogenhet att meddela byggnadsförbud och har stadgande härom upptagits i

64 §. Stadgandet motsvaras av 68 § i kommitténs förslag och 21 kap. 4 § i de

sakkunnigas förslag.

65 §.

Rätt tili 11 förevarande paragraf har stadgats skyldighet för ägare av mark, som

lägmark. en]}g{- byggnadsplanen är avsedd till väg eller annan allmän plats och till

följd av nybyggnad erfordras för samfärdseln inom området, att i visst fall

utan ersättning upplåta marken till begagnande. Paragrafen torde i sak överensstämma

med 71 § i kommitténs förslag.

66 §.

Utomplans- Genom stadgandet i denna paragraf har Konungens befallningshavande er
bestämmeiser.

håjjjt befogenhet att meddela utomplansbestämmelser. Dessa motsvaras av

särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande, vilket

institut infördes genom lagen den 23 maj 1924, då till 1 kap. 42 § fastighetsbildningslagen

lades ett nytt fjärde stycke. I fråga örn förbud mot nybyggnad

i strid mot utomplansbestämmelser har vad i 63 § är stadgat ansetts

böra äga motsvarande tillämpning. Det torde icke vara behövligt att göra

jämväl bestämmelserna i 64 § tillämpliga, då fråga uppkommer örn meddelande

av utomplansbestämmelser.

67 §.

Närmare be- De närmare bestämmelser örn byggnadsplans, tomtindelnings och utomplansom^bvggnads

bestämmelsers uppgörande och utställande för granskning, som erfordras, torpian,

tomt- de böra meddelas i byggnadsstadgan, och har bestämmelse härom intagits i

inutompians-h förevarande paragraf,

bestämmelser.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

123

AVDELNING IV.

Allmänna bestämmelser.

68 §.

I första stycket av denna paragraf, vartill motsvarighet saknas såväl i gäl- Böter och

lande lag som i kommitténs förslag, har upptagits bestämmelsen i 32 kap. 21 § handräckning.

2 mom. i de sakkunnigas förslag rörande straffpåföljd för överträdelse av förbud

mot nybyggnad eller annan åtgärd. Rörande skälen till det föreslagna stadgandet

hänvisas till de sakkunnigas motivering (se betänkandet sid. 382).

Maximibeloppet har dock ansetts böra höjas till tiotusen kronor.

Paragrafens andra stycke motsvarar 1 kap. 44 § fastighetsbildningslagen,

75 § i kommittéförslaget samt stadgande i 32 kap. 21 § 2 mom. i de sakkunnigas

förslag.

69 §.

Paragrafen motsvarar vad som för närvarande finnes stadgat i 1 kap. 40 § Mark, sorn

fastighetsbildningslagen ävensom 79 § i kommitténs förslag och 32 kap. 17 § me1(j"ve^v^

i de sakkunnigas förslag. sittningsrätt.

70 och 71 §§.

Såsom jag tidigare nämnt har jag ansett, att stadsplan i allmänhet bör inne- Beräkning av

hålla föreskrift huru stor del av torg, park eller dylikt område bör anses såsom ^yigg^fan. 1

gata. För fall, då bestämmelse härom ej finnes meddelad och således framför

allt med hänsyn till nu gällande stadsplaner, har i paragraferna intagits föreskrift

därom att nuvarande bestämmelser skola gälla, med andra ord att marken

till en bredd av aderton meter från tomtlinjen skall anses såsom gata.

72 §.

Motsvarighet till denna paragraf saknas såväl i gällande lag som i kom- Gata i gränmittéförslaget.

Paragrafen överensstämmer i sak med 13 kap. 10 § och 14 kap. Stader.

16 § i de sakkunnigas förslag.

73 §.

I denna paragraf hava upptagits bestämmelser för det fall att bestämmelserna

för stad förordnas skola gälla för område på landet, varom här är fråga.

Paragrafen motsvarar 73 § i kommittéförslaget och 21 kap. 10 § i de sakkunnigas

förslag.

Förordnande

om tillämpning

av bestämmelser

för stad.

74 §.

Denna paragraf motsvarar 82 § i kommittéförslaget samt vissa bestämmelser

i 32 kap. 28 § i de sakkunnigas förslag.

Kommunala

myndigheter.

75 §.

Bestämmelserna i denna paragraf motsvaras av 81 § i kommitténs förslag

samt 32 kap. 23 § 2 mom. i de sakkunnigas förslag.

Talan mot

vissa beslut.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Byggnads
stadga.

Ikraftträdande

m.m.

Första stycket innehåller regler för fullföljd av talan mot Konungens befallningshavandes

beslut rörande tomtindelning. Härutinnan har det från olika

håll uttalats önskemål, att en fast utgångspunkt måtte bestämmas för besvärstidens

beräknande. För närvarande gäller örn sådan klagan att besvärstiden

räknas från det klaganden erhållit del av beslutet. Tomtindelningen vinner alltså

icke laga kraft, förrän delgivning bevisligen skett med samtliga sakägare.

Då både enligt gällande lag och än mer enligt föreliggande förslag viktiga rättsverkningar

för såväl staden som den enskilde äro knutna vid tomtindelningens

fastställande, kan en sådan anordning icke lämpligen bibehållas. Jag har därför

ansett, att Konungens befallningshavandes beslut rörande tomtindelning bör

meddelas efter anslag och besvärstiden räknas från den dag beslutet sålunda

meddelats. Motsvarighet härtill finnes redan i gällande lagstiftning beträffande

vissa andra beslut av Konungens befallningshavande. Då numera möjlighet

finnes för sakägare att utan större kostnad och besvär erhålla kännedom

örn beslut, som Konungens befallningshavande utfärdat efter anslag, lärer

betänklighet icke böra möta mot införande av sådan anordning jämväl i mål,

varom här är fråga. Jag förutsätter ock, att underrättelse örn dylika beslut

införes i länskungörelserna. Liksom enligt gällande lag må Konungens befallningshavandes

beslut överklagas av byggnadsnämnden.

över annat av Konungens befallningshavande meddelat beslut torde klagan

böra föras i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters

och ämbetsverks beslut.

76 §.

Såsom jag tidigare framhållit är jag av den meningen, att en byggnadsstadga

fortfarande bör finnas såsom ett komplement till stadsplanelagen. I överensstämmelse

med 83 § i kommittéförslaget har därför i förevarande paragraf

upptagits ett stadgande av innehåll, att Konungen äger meddela de närmare

föreskrifter, som erfordras i fråga om tillämpningen av stadsplanelagen. Paragrafen

har erhållit en annan avfattning än nyssnämnda paragraf i kommittéförslaget

men har därmed icke avsetts giva stadgandet annan saklig innebörd.

Övergångsbestämmelser.

77—88 §§.

Den nya lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1932.

Den i 2 § andra stycket av kommitténs förslag intagna bestämmelsen rörande

giltigheten av äldre stadsplan har ansetts böra här upptagas i 79 § första

stycket.

Hava före den nya lagens ikraftträdande meddelats särskilda bestämmelser

i avseende å sättet för byggnadskvarters användande, bör örn sådana bestämmelser

gälla vad i nya lagen stadgats om stadsplan. Uttryckligt stadgande

härom har ansetts böra upptagas i 79 § andra stycket. Uppstår efter nya lagens

ikraftträdande fråga örn ändring av sådan bestämmelse, skall alltså så

dan fråga handläggas i den ordning, som enligt nya lagen gäller för ändring

av stadsplan.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

125

Uti 80 § Ilar upptagits stadgande därom att tomtindelning, som av ålder

består eller som fastställts före nya lagens ikraftträdande, skall fortfarande

lända till efterrättelse intill dess den varder ändrad i laga ordning. Stadgandet

överensstämmer med 8 § andra stycket i kommitténs förslag.

De särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande

inom sådan del av samhälles område, som ej finnes upptagen i gällande stadsplan,

vilka kunna vara meddelade med stöd av 41 § andra stycket 1907 års

stadsplanelag och 1 kap. 46 § andra stycket fastighetsbildningslagen, motsvara

utomplansbestämmelser i förevarande förslag. I 81 § har därför intagits

den föreskrift, att om sådana föreskrifter skall gälla vad i nya lagen är stadgat

örn utomplansbestämmelser för stad. Då föreskrifterna torde behöva omredigeras

med hänsyn till den nya lagstiftningen, har Konungen ansetts böra erhålla

möjlighet att härom förordna.

Örn 82 § har jag uttalat mig i sammanhang med 56 §.

Stadsplan enligt 1 kap. 42 § fastighetsbildningslagen eller motsvarande äldre

bestämmelser ävensom särskilda bestämmelser i avseende å sättet för byggnadskvarters

användande, som meddelats jämlikt samma lagrum, ersättas enligt

föreliggande förslag av byggnadsplan. Fastställd sådan stadsplan bör efter

den nya lagens ikraftträdande hava samma verkan som byggnadsplan; dock

synas av skäl, som kommittén åberopat (se betänkandet sid. 298), stadgandena

i 65 § icke böra äga tillämpning. Stadganden av nu angiven innebörd hava

upptagits i 83 § första stycket.

Har förordnande meddelats att stadsplan skall upprättas för visst område på

landet men har sådan icke fastställts vid lagens ikraftträdande, synes det böra

ankomma på Konungens befallningshavande att i stället fastställa byggnadsplan

för området. Stadgande härom har upptagits i 83 § andra stycket.

Uti 84 § har stadgats, att där Konungen jämlikt 1 kap. 42 § fjärde stycket

fastighetsbildningslagen meddelat särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens

ordnande inom visst område, skall örn sådana föreskrifter

gälla vad i lagen är stadgat om utomplansbestämmelser för landet, där ej Konungen

annorledes förordnar.

Bestämmelserna i 85 och 86 §§ motsvara 84 § tredje och fjärde punkterna i

kommitténs förslag.

Såsom jag tidigare framhållit kunna de föreslagna bestämmelserna örn tomtägares

skyldighet att utgiva ersättning för gatumark under vissa förutsättningar

medföra större skyldighet för tomtägaren än de nu gällande. Med hänsyn

härtill har i 87 § införts en övergångsbestämmelse av den innebörd, att

om gatan eller gatudelen upplåtits eller skolat upplåtas före denna lags ikraftträdande,

frågan örn tomtägarens skyldighet i nämnda avseende skall bedömas

enligt äldre lag.

88 § första stycket motsvarar bestämmelse uti 54 § tredje stycket och 59 §

andra stycket i kommitténs förslag. I paragrafens andra stycke har meddelats

bestämmelse för det fall att staden beslutar ändring i gällande bestämmelse

angående skyldighet för tomtägare att bekosta gatas iordningställande eller

underhåll.

opaginerad Kontrollera mot PDF

12C

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Jag övergår härefter till behandling av övriga lagförslag.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917

om fastighetsbildning i stad.

bfi6**" Enligt gällande rätt är — bortsett från tomtindelning och tomtmätning —

lagens tiufmp- f^stighetsregistreringssättet avgörande för frågan, vilken jorddelningslagstiftlighetsområde.

ning fastighetsbildningslagen eller lagen örn delning av jord å landet — som

Gällande lag. skall tillämpas vid jorddelning på landet. Föres fastighetsregister enligt de

för stad meddelade bestämmelser inom samhälle på landet, sker jorddelningen

enligt fastighetsbildningslagen; i annat fall gälla bestämmelserna i jorddelningslagen.

Det område, som ingår i ett samhälle, för vilket föres fastighetsregister

såsom för stad, måste avföras ur jordeboken och därmed ur jordregistret.

Därest en fastighet endast delvis ingår i samhällets område, sker dess

uppdelning efter samhällsgränsen i två fastigheter, varav den ena är belägen

i samhället och den andra på landet. Fastighetsbildningslagens bestämmelser

örn tomtbildning, tomtmätning och sammanläggning av områden, som utgöra

tomt, äga även tillämpning inom så kallade jordregistersamhällen, det vill säga

samhällen, för vilka icke föres fastighetsregister såsom för stad utan jordregister

med tomtbok; bestämmelserna kunna vidare tillämpas inom områden, för

vilka fastställts stadsplan enligt 1 kap. 42 § fastighetsbildningslagen.

De De sakkunniga hava föreslagit en utvidgning av giltighetsområdet för stä
sakknnmga.

<iernag jorddelningslagstiftning sålunda, att densamma skall gälla såväl för

samhälle å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall

iakttagas, som för område, för vilket Konungen förordnat jämlikt 21 kap. 1 §

i förslaget till stadsbyggnadslag, att generalplan eller stadsplan skall upprättas

eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser tillämpas, eller jämlikt 1 kap.

42 § fastighetsbildningslagen eller motsvarande äldre bestämmelse, att stadsplan

skall upprättas eller att särskilda bestämmelser skola iakttagas med avseende

å byggnadsverksamhetens ordnande.

Departe- På sätt framhållits av fastighetsregisterkommissionen och lantmäteristyrelmen

sc e en. gen tor(je ^ icke j^ta g-g ggra Upp(jraga gränsen mellan de olika lagarnas

giltighetsområden i enlighet med de sakkunnigas förslag. Härigenom skulle

otvivelaktigt uppstå betydande olägenheter beträffande såväl skifteslagsindelningen

som jorddelningsväsendet i övrigt och fastighetsregistreringen. De

fördelar i andra hänseenden, som till äventyrs vore att vinna genom en utvidgning

av fastighetsbildningslagens tillämplighetsområde, synas icke kunna uppväga

dessa olägenheter. Är en sådan utvidgning önskvärd i vissa fall, bör,

såsom ock anmärkts av myndigheterna, detta ske genom uppläggande av

fastighetsregister. På grund därav har jag ansett, att gällande lag i denna

del icke bör rubbas.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. proposition nr 79.

127

1 KAP.

Om stadsplans och tomtindelnings inverkan på fastighetsindelningen.

1—3 §§.

I dessa paragrafer hava med viss, av ändring i 3 kap. föranledd jämkning

upptagits bestämmelserna uti 1 kap. 6 a §. Övriga bestämmelser i kapitlet

avses skola ersättas av den nya stadsplanelagen.

2 KAP.

Örn tomtmätning och gränsbestämning.

4 §•

Enligt paragrafens gällande lydelse saknas föreskrift örn jävsfrågas behandling.

Härav har blivit en följd, att sådan fråga ansetts skola fullföljas

i sammanhang med klander mot förrättningen. Då detta icke torde vara lämpligt,

bar paragrafen kompletterats med stadgande, att om behandling av jävsfråga

samt fullföljd av talan mot beslut i sådan fråga skall gälla vad för motsvarande

fall är stadgat då fråga är örn laga skifte av jord å landet.

7 §•

De ändringar, som ifrågasättas i 3 kap., hava föranlett viss jämkning i

andra stycket av förevarande paragraf.

10 §.

Enligt gällande lag skall förrättningsmans utlåtande angående tomtgränsernas

rätta sträckning klandras genom stämning till domstol. Då numera

rådhusrätt synes böra vara ägodelningsrätt i stad, torde, såsom förhållandet

är på landet, jämväl gränstvister i stad lämpligen böra handläggas i den

för ägodelningsmål gällande ordning. På grund härav hava erforderliga

ändringar vidtagits i förevarande paragraf.

13 §.

Paragrafens första stycke överensstämmer med 2 kap. 13 § fastighetsbildningslagen.

1

På sätt de sakkunniga framhållit hemställde lantmäteristyrelsen i skrivelse

den 7 februari 1924 att till nyssnämnda paragraf i fastighetsbildningslagen

måtte läggas två nya moment av följande lydelse:

2 mom. Vad. i 1 mom. stadgas angående tomtgräns skall även äga tillämpning

å annan gräns, som icke tillika utgör gräns mellan stadsjord och jord å

landet, så framt icke sakägare påfordrar, att sådan gräns skall bestämmas på

sätt nedan i 3 mom. för särskilt fall är stadgat.

3 mom. Bestämmande av gräns, som tillika utgör gräns mellan stadsjord

Departe
mentschefen.

Jävsfrågas

behandling.

Protokoll.

Talan mot

förrättningsmans

utlåtande.

Gräns
bestämning.

Framställning

av lautin äteristyrelsen.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128 Kungl. Maj :ts proposition nr 79.

och jord å landet, skall verkställas på sätt om rågång vid laga skifte av jord å

landet är stadgat.

I fråga om motiveringen får jag hänvisa till skrivelsen, som är intagen i de

sakkunnigas betänkande (sid. 336—337).

sakkmioi a sakkunniga hava funnit vad lantmäteristyrelsen anfört i huvudsak äga

full giltighet och därför upptagit bestämmelser, i stort sett överensstämmande

med lantmäteristyrelsens förslag med vissa skiljaktigheter; sålunda hava de

sakkunniga bland annat ansett tillräckliga skäl icke föreligga att låta sakägare

välja mellan de olika förfaringssätten,

mmtachef ^ed hänsyn till vad fastighetsregisterkommissionen och lantmäteristyrelsen

anmärkt mot de sakkunnigas förslag i denna del hava föreskrifterna örn bestämmande

av annan fastighetsgräns än tomtgräns utformats i huvudsaklig

överensstämmelse med lantmäteristyrelsens framställning i ämnet den 7 februari

1924. Härigenom har stadgandet i 6 kap. 11 § 2 mom. blivit överflödigt

och alitsa uteslutits. Föreskrifternas upptagande i kapitlet har föranlett viss

jämkning i kapitelrubriken.

utstakning av De sakkunniga hava föreslagit ett särskilt institut, utstakning, för bestäm''

"”gränser.1™ mande och utmärkande av gräns för område, som upptagits i generalplan eller

stadsplan. Enligt vad erfarenheten visat, torde det vara önskvärt, att möjlighet

finnes att verkställa utstakning av en administrativ gräns. Emellertid

synes ett sådant instituts användning icke böra inskränkas till allenast stadsplanegränser

och därmed jämförliga gränser utan det bör kunna vara tillgängligt

för bestämmande av administrativ gräns i allmänhet. Med hänsyn härtill

och då en sådan utstakning i regel icke inverkar på fastighetsindelningen har

jag ansett denna fråga icke böra upptagas i sammanhang med förevarande

lagstiftning.

15 §.

Tomtmätning Bestämmelserna i denna paragraf överensstämma i sak med paragrafens gälpå

landet. jan(je lydelse med viss av stadsplanelagen föranledd ändring.

3 och 4 KAP.

Samman- Ändringarna i dessa kapitel äro föranledda av att rådhusrätt i stället för

sSéÄ. magistrat ansetts böra vara ägodelningsrätt i stad, vid vilket förhållande anledning

saknas att låta sammanläggningsärenden handläggas av allmän domstol.

I denna del överensstämmer förslaget med de sakkunnigas förslag.

5 KAP.

Om avstyckning av område, som ej ingår i tomtindelning.

ArTövninkniofh •Enligt £allande bestämmelser tillkommer det magistraten att pröva avstyckfanställande.

nin®- Vad i sådant hänseende ankommer på magistrat skall för Stockholm

fullgöras av Överståthållarämbetet och för stad, som lyder under landsrätt,

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79. 129

samt för samhälle på landet, där lagen äger tillämpning, av Konungens befallningshavande.

I den proposition nr 38 till 1926 års riksdag, varigenom förslag framlades 1926 års rikstfn

jorddelningslag för landet, föreslogos åtskilliga ändringar i fastighetsbildningslagen.

Sålunda skulle prövning och fastställelse av avstyckning icke

vidare ske hos administrativ myndighet utan förläggas till skiftesmyndigheterna.

I anledning av väckta motioner blevo i avbidan på den pågående utredningen

örn stadsplanelagstiftningen endast sådana ändringar vidtagna i fastighetsbildningslagen,

som voro en oundgänglig följd av antagandet av jorddelningslagen.

Prövning av avstyckning skulle fortfarande fullgöras av administrativ

myndighet. Härav föranleddes emellertid för städer, där magistrat

är ägodelningsrätt, särskilda bestämmelser beträffande handläggningen

av vissa i sammanhang med jorddelning uppkommapde privaträttsliga tvister

och frågor rörande bestämmande av gränser. Vad angår tvisterna infördes

stadgande därom att vederbörande skulle hänvisas att utföra sin talan vid

domstol samt förrättningen förklaras vilande i vad den är beroende av målets

utgång. Beträffande gränsfrågor skulle dessa handläggas i den ordning, som

gäller örn rågång enligt stadgan den 9 november 1866 örn skiftesverket i riket,

det vill säga allt fortfarande prövas av domstol. För övriga städer och för

samhällena skulle privaträttsliga tvister och gränsfrågor prövas av ägodelningsrätt.

Enligt de sakkunnigas förslag skall prövning av avstyckningsförrättning i De

regel ankomma å Konungens befallningshavande även i städer med egen juris- sakknnnigadiktion.

Beträffande avstyckning inom område, för vilket styckningsplan

blivit av Konungens befallningshavande godkänd, skall dock prövningen ske

hos magistraten. Avgörande av privaträttslig tvist och gränsfråga har förlagts

till ägodelningsrätt. Avstyckningsförrättning må därför enligt förslaget ej

avslutas förrän den förrättning, varvid gränsfrågan behandlats, blivit genom

laga kraftägande beslut fastställd.

Jag har icke funnit mig böra vidtaga någon ändring i gällande ordning för Departeprövning

och fastställande av avstyckning i stad och stadsliknande samhälle, mentschefen.

Avstyckning är här i flertalet fall ett led i byggnadsverksamhetens ordnande och

förrättningen synes därför böra prövas jämväl ur sådan synpunkt. Detta åliggande

bör följaktligen såsom hittills tillkomma administrativ myndighet, det

vill säga magistrat i stad med egen jurisdiktion och Konungens befallningshavande

i annan stad samt på landet. Förslaget att förlägga prövningen av avstyckningsförrättning

hos Konungens befallningshavande i samtliga städer har

avstyrkts av ett stort antal av dem, som yttrat sig i ärendet. Giltig anledning

att vidtaga denna ändring i gällande lag torde ock saknas. På grund härav

hava i förevarande kapitel allenast gjorts sådana ändringar, som betingats dels

av förslaget till stadsplanelag och dels av de föreslagna bestämmelserna örn

gränsbestämning i stad, varjämte viss jämkning skett i stadgandena om avstyckningsplan.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 60 haft. (Nr 79.) 9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

2 §.

Hänvisning Med hänsyn till de föreslagna bestämmelserna om gränsbestämning har händelningsiagen

visningen till 7 kap. i jorddelningslagen blivit överflödig och därför uteslutits.

m- m- Bestämmelsen i paragrafens fjärde stycke har ansetts böra inarbetas i 3 §.

3 §.

Förrättningens

kungörande.

Det i jorddelningslagen stadgade kungörelseförfarandet torde sällan tilllämpas

vid avstyckning. På grund härav och då det ej bör gälla strängare

regler för kungörande av avstyckningsförrättning än för kungörande av gränsbestämningsförrättning

enligt 2 kap., hava i förevarande paragraf meddelats

särskilda regler örn kallelse till avstyckningsförrättning.

4 och 5 §§.

Gränsbestäm- Ändringarna i dessa paragrafer äro föranledda av stadgandena örn gränsbestämning

och torde ej tarva närmare motivering.

8 §.

Avstycknings Då avstyckning icke bör få verkställas så, att tillämpningen av de nya inverkställande.

Stuten stomplan och utomplansbestämmelser motverkas, har föreskrift härom

intagits i paragrafens andra stycke.

De sakkunniga hava uti 23 kap. 6 § i förslaget till stadsbyggnadslag upptagit

ett stadgande, att avstyckning inom område, för vilket finnes fastställd

stadsplan, endast må avse genomförande av stadsplanen med vissa undantag.

Då skärpning av gällande lags bestämmelser i denna del icke torde vara erforderlig,

har stadgandet icke här upptagits.

8 a §.

Kommittén.

1926 års riksdag.

Såsom tidigare nämnts innehåller kommitténs förslag icke några bestämmelser

om plan för jorddelning. Kommittén har hållit före, att så snart ett tätare

bebyggande vore att förvänta inom någon del av det icke planlagda området,

stadsplan borde upprättas för sådan del. I detta syfte har kommittén föreslagit

stadgande i fastighetsbildningslagen därom att avstyckning, som finnes

åsyfta jorddelning för ett tätare bebyggande, icke må fastställas, innan

stadsplan blivit för sådan mark fastställd. Kommittén har ock i fråga örn

område på landet, där ett tätare bebyggande är att förvänta, utgått från att

jorddelning för sådant bebyggande ej skall medgivas, innan stadsplan eller

byggnadsplan för området upprättats, och i jorddelningsförfattningarna för

landsbygden föreslagit därtill syftande bestämmelser.

Uti propositionen nr 210 vid 1926 års riksdag framlades förslag till lag

örn villkor i vissa fall för ägostyckning och jordavsöndring samt till lag örn

tillägg till 5 kap. fastighetsbildningslagen. Enligt förstnämnda lagförslag

må avstyckning och jordavsöndring för avskiljande i ett sammanhang av ett

flertal smärre lägenheter för bostadsändamål eller för beredande av plats för

industriella anläggningar eller i annat liknande syfte äga rum eller fast
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

131

ställas allenast i enlighet med av Konungens befallningsliavande godkänd plan

för fastighetsbildningen inom det till avskiljande ifrågasatta området. Detsamma

skulle gälla, där eljest ägostyckning eller jordavsöndring ifrågakomme

å ort, där större byggnadsverksamhet rådde eller till följd av den omfattning,

vari upplåtelser redan skett, eller av annan anledning vore att förvänta.

Vid uppgörande av plan, varom nu sagts, skulle iakttagas, att möjlighet bereddes

till anordnande ej mindre av lämpliga trafikleder samt öppna platser

inom och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området än även, i

den mån så prövades erforderligt, av ledningar för belysning, för tillförsel

av vatten och för avlopp. I förslaget stadgades vidare, att där Konungens

befallningsliavande funne, att inom visst område större byggnadsverksamhet

rådde eller vore att förvänta, Konungens befallningsliavande ägde förordna,

att ägostyckning eller jordavsöndring ej finge äga rum eller fastställas annorledes

än i enlighet med plan, varom nyss talats. Därest lantmätare, som

förordnats att verkställa ägostyckning eller som skulle å karta avfatta område,

vilket skulle avsöndras, funne att förhållande av förut nämnd art vore

för handen utan att vederbörlig plan blivit godkänd, skulle han göra anmälan

örn förhållandet hos Konungens befallningsliavande, i vilket fall förrättningen

skulle vila i avvaktan på ärendets avgörande. — Uti förslaget om tillägg

till 5 kap. i fastighetsbildningslagen föreslogos för städer och därmed jämställda

samhällen i huvudsak enahanda bestämmelser rörande avstyckning.

Plan skulle godkännas i Stockholm av Överståthållarämbetet, i annan stad

med magistrat av denna och eljest av Konungens befallningsliavande. Övervakandet

att plan upprättades hade lagts å byggnadsnämnden och förrättningsman

i avstyckningsärende. Någon befogenhet att förordna om generellt

förbud mot avstyckning föreslogs ej; dock skulle, när anmälan gjorts till magistraten

om förhållande, som borde föranleda plans upprättande, avstyckning

ej företagas eller fortsättas, därest ej magistraten lämnade tillstånd.

I det för 1926 års riksdag framlagda förslaget till lag angående delning av

jord å landet upptogos i 19 kap. beträffande avstyckning, som enligt förslaget

ersatte ägostyckning och jordavsöndring, motsvarande regler, dock lades

bestämmanderätten, huruvida avstyckning skulle få fastställas utan att plan

upprättats, hos skiftesmyndigheterna.

Frågan huru plan skulle upprättas eller kostnaderna för densamma gäldas

berördes icke i något av de framlagda förslagen.

Vid behandling av 19 kap. 1 § i förslaget till delning av jord å landet yttrade

första särskilda utskottet vid 1926 års riksdag:

''I kostnadshänseende lärer det kunna uppslå svårigheter vid uppgörande av

sådan plan, varom i 19 kap. 1 § stadgas. Dylik plan bör för att fylla sitt ändamål

omfatta hela det område, där större byggnadsverksamhet råder eller är att

förvänta. Är detta område helt och hållet beläget inom den fastighet, från

vilken avstyckning är avsedd att äga rum, torde väl kostnaderna för planen

böra anses såsom annan förrättningskostnad. Förhåller det sig så, att i området

ingå flera fastigheter, tillhöriga olika personer, synes det obilligt, att

den jordägare, som först styckar sin jord, skall vidkännas hela kostnaden för

planens upprättande. Emellertid lärer denna fråga, som ej synes hava varit

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

De

sakkunniga.

föremål för övervägande, icke böra lösas i sammanhang med föreliggande lagstiftning

utan göras till föremål för särskild utredning.

Utskottet har intet att erinra emot själva principen, att i fall, varom i 19

kap. 1 § sägs, plan för avstyckningarna bör upprättas.

Det torde icke vara lämpligt, att avstyckningsplan i detalj angiver, huru fastighetsbildningen

skall äga rum, utan bör den allenast utgöra en ersättning för

stadsplan. Det bör stå öppet för markägaren att vid områdets uppdelning i

tomter i största möjliga mån tillmötesgå eventuella köpares önskningar; i följd

härav bör ändring ske i 19 kap. 1 §. För att emellertid förebygga, att det

planlagda, området styckas på olämpligt sätt, bör i 19 kap. 13 § stadgande införas

av innehåll, att avstyckning ej må ske i strid emot samma plan eller så

verkställas, att områdets lämpliga indelning i fastigheter därigenom försvåras.

’

Vad utskottet i denna del hemställt bifölls av riksdagen och antogos de framlagda

förslagen med allenast den sakliga ändringen, att uttrycket ''plan för

fastighetsbildningen inom det till avskiljande ifrågasatta området’ ersattes med

''plan för områdets ordnande’. I denna form ingick stadgandet i lagen den 18

jimi 1926 örn villkor i vissa fall för ägostyckning och jordavsöndring, vilken lag

den 1 januari 1928 upphävdes genom jorddelningslagens ikraftträdande, samt

uti 5 kap. 8 a § fastighetsbildningslagen, vilket lagrum ännu är gällande.

De sakkunniga hava ansett att de nu gällande bestämmelserna endast med

vissa modifikationer borde bibehållas. Den av första särskilda utskottet framhållna

svårigheten beträffande kostnadsfrågan hava de sakkunniga ansett

kunna i vissa fall lösas sålunda, att generalplan antages för hela det område,

där byggnadsverksamheten råder eller är att förvänta, och att genom denna

plan de olika grannområdenas anslutning till varandra i planavseende reglerades.

Då emellertid i många fall upprättande av generalplan skulle draga för

stor kostnad och taga för lång tid i anspråk, hava de sakkunniga för dessa

fall föreslagit en annan utväg. Enligt 23 kap. 7 § 3 mom. i förslaget till stadsbyggnadslag

må Konungens befallningshavande, där området är i flera ägares

hand, på framställning av en av dessa låta upprätta planen, örn sökanden

förskjutit skäligt kostnadsbelopp, och äger Konungens befallningshavande förplikta

övriga markägare att i den omfattning, som prövas skälig med hänsyn

till den nytta de erhålla av planen, återgälda sökanden av honom förskjutna

kostnader.

Beträffande avstyckningsplanens innehåll hava de sakkunniga ansett, att även

örn vad första särskilda utskottet härutinnan anfört ofta nog vore riktigt, fall

likväl på samma sätt som vid stadsplan kunde förekomma, då avstyckningsplan

till större eller mindre del vore grundad på viss fastighetsindelning, så att

denna indelnings genomförande vore mer eller mindre ett villkor för planens

lämplighet, och borde indelningen i ty fall prövas samtidigt med planen. Detta

har föranlett de sakkunniga upptaga stadgande av innehåll, att örn avstjmkningsplan

till större eller mindre del är grundad på viss fastighetsindelning,

denna skall å planen utvisas och underställas myndighetens prövning. För att

erhålla en så sakkunnig prövning som möjligt hava de sakkunniga vidare föreslagit,

att även i städer, där magistrat finnes, prövning av avstyckningsplan

skall fullgöras av Konungens befallningshavande. ■—- De sakkunniga hava slut
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

133

ligen i 23 kap. 7 § 4 inom. upptagit en bestämmelse av innebörd att, örn försäljning

och bebyggande sker efter styckningsplan, säljaren skall, i den mån

annat ej avtalats, vara skyldig anlägga behövlig väg på nöjaktigt sätt och att,

i den mån så erfordras, anordna avlopp.

I detta sammanhang tillåter jag mig upptaga till behandling en av Konun- Framställning

gens befallningshavande i Jämtlands län i skrivelse den 2 juni 1928 gjord fram- ^eftåköngs-8

ställning rörande kostnaden för upprättande av avstyckningsplan. Framställ- havande i

ningen avser avstyckningsplan enligt jorddelningslagen. a län

Uti skrivelsen framhåller Konungens befallningshavande hurusom inom länet

på flera platser under åren 1927 och 1928 uppstått fråga örn tillämpning av

bestämmelsen i 19 kap. 1 § i jorddelningslagen. På samtliga dessa platser

förelåge det förhållande, att området vore uppdelat på flera fastigheter med

skilda ägare, och spörsmålet örn vem som hade att svara för kostnaderna för

planens upprättande komme därför omedelbart att få betydelse. Därest denna

fråga icke löstes genom lagstiftning i en nära framtid, kunde det befaras, att

byggnadsverksamheten inom dylika områden hämmades på ett mindre lyckligt

sätt.

Framställningen remitterades till lantmäteristyrelsen och byggnadsstyrelsen. Utlåtande av

Uti gemensamt utlåtande av den 14 juni 1929 hava myndigheterna föreslagit gt^^enTch

vissa reglerande bestämmelser för att möjliggöra avstyckningsplans upprat- byggnadstande

över områden, som äro i olika ägares hand, samt fördelning av kostna- s<7Tel8eBderna

därför mellan markägarna, varjämte myndigheterna upptagit vissa närstående

frågor till behandling.

Åtskilliga av dem som yttrat sig över de sakkunnigas förslag hava uttalat Departetvekan

angående bibehållandet av avstyckningsplan inom städer och stadslik- mentsciieleri''

nande samhällen och ansett det riktigare att såsom villkor för avstyckning vid

tätare bebyggande fordra fastställd stadsplan. Till denna mening kan

jag icke helt ansluta mig. Styckningsplanen är avsedd att förhindra en

olämplig jorddelning, som skulle motverka den framtida planläggningen.

I sådant hänseende vore måhända det av kommittén föreslagna förbudet

mot avstyckning inom område, som ej är lagt under stadsplan, det

mest effektiva. Detta torde dock innebära ett allt för starkt ingrepp i den enskildes

förfoganderätt, liksom det i många fall skulle framtvinga upprättandet

av en stadsplan, även där sådan måhända icke vore oundgängligen nödvändig.

Från denna synpunkt finner jag avstyckningsplan böra bibehållas såsom

institut. Härför talar även den omständigheten att institutet så nyligen införts

som genom 1926 års lagstiftning och att det visat sig vara till praktisk nytta.

Finner staden, då fråga örn upprättande av styckningsplan väckes, att

sådan icke är betryggande för den blivande bebyggelsen, står det ju

staden öppet att förordna örn stadsplan. Några olägenheter för staden synas

alltså icke behöva befaras genom bibehållande av institutet styckningsplan,

under det att i åtskilliga fall vissa fördelar torde kunna vinnas med

detsamma.

Emellertid har på sina håll en viss tendens uppstått att utvidga avstyckningsplans

användning på bekostnad av stadsplan. En sådan utveckling är

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Majlis proposition nr 79.

givetvis icke önskvärd. En avstyckningsplans egentliga uppgift är att ligga

till grund för jorddelningen och ej att reglera byggnadsverksamheten. Institutet

bör alltså endast komma till användning, då planreglering av byggnadsverksamheten

icke finnes nödig. Avstyckning av ett flertal smärre lägenheter

för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella

anläggningar kan vara en isolerad företeelse och behöver icke innebära

att sådan byggnadsverksamhet är att förvänta, som kräver planreglering. I

sådant fall torde en avstyckningsplan vara tillfyllest. Är åter mer omfattande

byggnadsverksamhet att förvänta, bör staden icke nöja sig med en avstyckningsplan

utan från början gå i författning örn uppgörande av stadsplan. För

att markera den förändrade ställning, institutet sålunda avses skola erhålla,

har jag låtit omredigera första stycket i 8 a §. Anmärkas må, att det icke erfordras

att lägenheterna samtidigt avstyckas; utvisa omständigheterna, att en

enstaka avstyckning är ett led i en mera omfattande uppdelning, böra bestämmelserna

kunna tillämpas.

En avstyckningsplan bör icke i detalj angiva, huru fastighetsbildningen

skall äga rum. Såsom jag tidigare framhållit skulle enligt de förslag i ämnet,

som förelädes 1926 års riksdag, avstyckningsplanen även utgöra norm

för fastighetsbildningen. Riksdagen vidtog emellertid ändring häri under uttalande

av att avstyckningsplanen icke borde reglera fastighetsbildningen i detalj

utan endast utgöra en ersättning för stadsplan. De sakkunniga synas emellertid

hava ansett, att avstyckningsplanen icke blott skall, såsom enligt 1926 års

lagstiftning, vara en plan i stort för områdets ordnande utan därjämte en plan

för fastighetsbildningen inom kvarter och alltså utgöra en motsvarighet även

till tomtindelningen inom stadsplanelagt område. Då de skäl, som föranledde

1926 års riksdag att avvisa ett förslag i sådan riktning, fortfarande äga giltighet,

har i detta hänseende institutet upptagits i överensstämmelse med gällande

lagstiftning.

Enligt gällande lag ankommer prövningen av avstyckningsplan, i Stockholm

å Överståthållarämbetet, i övriga städer med magistrat å magistraten

samt i städer under landsrätt och i samhällen å Konungens befallningshavande.

De sakkunniga hava, såsom jag tidigare nämnt, föreslagit, att prövningsrätten

städse skall utövas av Konungens befallningshavande. Anledningen till

denna ändring angives i motiven vara strävan efter att prövningen måtte bliva

så sakkunnig som möjligt och att de sakkunniga ansåge Konungens befallningshavande,

som förutsattes skola i alla län biträdas av länsarkitekt, vara

mest skickad för prövningen. Denna lagändring hava nära nog samtliga de i

ärendet hörda, med magistrat försedda städer motsatt sig. Då den föreslagna

anordningen synes medföra olägenheter samt det icke kan antagas, att magistraten

skulle sakna kompetens att bedöma lämpligheten av en för område

inom staden upprättad avstyckningsplan, har gällande lag ansetts böra bibehållas

i förevarande hänseende.

Vad angår den av Konungens befallningshavande i Jämtlands län gjorda

framställningen må erinras, att den i första hand åsyftar förhållandena å landet.

Inom städer och stadsliknande samhällen torde ej föreligga behov

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 79.

135

av bestämmelser i det i framställningen angivna hänseendet. Erfordras planläggning

av större område i olika ägares hand inom stad eller därmed likställt

samhälle, lärer i regel området böra läggas under stadsplan. På grund

härav har jag funnit framställningen icke böra föranleda ändrad lagstiftning

för städernas och dessa samhällens vidkommande. Till frågan huruvida sådan

kräves för den egentliga landsbygden skall jag senare återkomma.

10 och 20 §§.

Ändringarna i förevarande paragrafer äro av redaktionell art och torde icke best^r^ealaer

tarva närmare motivering.

6 KAP.

Om laga skifte och om ägodelningsrätt i stad.

5 och 6 §§.

De i dessa paragrafer vidtagna ändringarna hava föranletts av de ändrade Gränsbestämmelserna

örn gränsbestämning och ägodelningsrätt. bestämning.

8 §.

Rörande ägoutbyte föreslås i 8 § vissa ändringar i förhållande till gällan- Ägoutbyte,

de lag.

Bestämmelserna motsvaras i de sakkunnigas förslag av 27 kap. 1 § första

stycket, 3 § andra stycket samt 7 §.

Kommittén upptog i 34—44 §§ i sitt förslag till stadsplanelag bestäm- Kommittén

melser örn omläggning av fastighet för genomförande av stadsplan eller tomtindelning.

Enligt kommitténs förslag skall, där bestående fastighetsindelning icke

är överensstämmande med stadsplanen eller med tomtindelningen, men sådan

överensstämmelse kan åstadkommas därigenom, att fastighet helt eller

delvis förlägges i annat läge, fastighetens ägare vara pliktig tåla, att sådan

omläggning sker, där fastigheten är obebyggd eller allenast byggnad, som

är av ringa värde, genom omläggningen frångår fastigheten. Vid omläggning

skall den mark, som anvisas till fastigheten, vara efter uppskattning

lika mycket värd samt till läge och beskaffenhet väsentligen lika

god som mark, varav fastigheten förut bestått; dock att underskott eller, örn

ägaren därtill samtycker, överskott, som ej överstiger en tiondel av den ursprungliga

fastighetens värde, må ersättas i penningar. Där byggnad, plantering

eller annan sådan anläggning genom omläggning frångåx fastigheten,

skall därå sättas särskilt värde, som ej inräknas i markvärdet. Tomt må ej

vid omläggning tilldelas annat läge än inom bygomadskvarter enligt stadsplanen.

Omläggning av fastighet må sökas endast av staden, som har att tillhandahålla

den nya mark, som vid omläggning skall tagas i anspråk för fastigheten,

ävensom gälda ersättning för byggnad m. m., som frångår fastigheten.

Innan ansökan örn omläggning göres, skall förslag till omläggningen jämte

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Yttranden

över kommitténs

förslag.

1926 år3 riksdag.

De

sakkunniga.

Departe
mentschefen.

därav föranledda värdesättningar upprättas av förrättningsman för tomtmätning

med biträde av två gode män. Ansökningen åtföljd av förslaget skall

ingivas till rätten, som har att utfärda stämning å fastighetens ägare och andra

sakägare, på sätt och i den ordning, som för expropriationsmål stadgas; och

skall vad i lagen örn expropriation stadgas örn målets förberedande handläggning

vid domstol jämväl i övrigt i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Uppkommer tvist örn i förslaget upptaget värde, skall värdet bestämmas av

nämnd utsedd i den ordning, som örn expropriationsnämnd stadgas. Sedan parterna

slutligen utfört sin talan, skall rätten pröva, huruvida omläggning kan

enligt vad förut angivits medgivas, och skall rätten i ty fall fastställa omläggningen,

där ej annans rätt därigenom uppenbarligen förnärmas.

Rörande motiveringen hänvisas till betänkandet (sid. 212—230).

Mot det sålunda föreslagna institutet framställdes vissa erinringar av bland

annat fastighetsregisterkommissionen och lantmäteristyrelsen (se statens offentliga

utredningar 1923:46 sid. 132 och följande).

I det förslag till lag örn delning av jord å landet, som genom proposition

förelädes 1926 års riksdag, fanns i 8 kap. 6 § intagen en bestämmelse, däri i

överensstämmelse med dittills gällande lag stadgades, att område, som inginge

i tomtindelning, ej finge ingå i ägoutbyte enligt lagen.

I motioner vid nämnda riksdag yrkades den ändring i paragrafen, att ägoutbyte

måtte få ske även inom tomtindelat område, varvid dock tomtgräns ej

skulle få till sitt läge ändras.

Första särskilda utskottet, som hade att behandla propositionen med förslag

till lag örn delning av jord å landet, fann med hänsyn till vad motionärerna

anfört förslaget i ifrågavarande avseende tarva ändring. I enlighet därmed

erhöll 8 kap. 6 § i lagen örn delning av jord å landet den lydelse, att område,

som ingår i tomtindelning, ej må ingå i ägoutbyte enligt lagen i vidare

mån än såvitt tomtindelningens genomförande därigenom befrämjas. Den

sålunda företagna ändringen är avsedd att äga tillämpning jämväl å stad och

samhälle på landet, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad

meddelade bestämmelser.

De sakkunniga hava icke i sitt förslag upptagit det av kommittén förordade

omläggningsinstitutet. I stället hava de sakkunniga ansett, att ägoutbytesinstitutet,

som i samband med jorddelningslagens ikraftträdande blivit

tillämpligt jämväl å område, som ingår i tomtindelning, bör fullständigas och

utformas på sådant sätt, att det blir ägnat att tillämpas jämväl inom stadsbyggnadsorterna.

Härigenom anse de sakkunniga, att fullt ut allt vad som kunnat

ernås genom införande i enlighet med kommitténs förslag av omläggning kan

vinnas.

Rörande de sakkunnigas motivering hänvisas till betänkandet (sid. 150—

151 samt 353—356).

I likhet med de sakkunniga anser jag omläggningsinstitutet böra ersättas

med en utvidgning av ägoutbytesförfarandet. I sådant hänseende har jag i

kapitlets 8 § upptagit de av de sakkunniga föreslagna bestämmelser, som möjliggöra

användande av ägoutbyte till främjande av genomförande av stadsplan,

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

137

tomtindelning eller stomplan. Därjämte har jag lika med de sakkunniga ansett,

att ersättning för bristande ägobelopp må utgå i penningar i större utsträckning

än som medgives i jorddelningslagen. Av hänsyn till inteckningshavares

rätt torde i fråga örn sättet för erläggande och fördelning av penningersättning

bestämmelserna örn expropriationsersättnings erläggande och fördelning

böra äga motsvarande tillämpning.

9—12 och 15 §§.

Enligt gällande lag må stadsjord, som ingår i tomtindelning, ej ingå i laga

skifte. I överensstämmelse med vad som gäller örn ägoutbyte synes bestäm- m D1

melsén i 11 § böra ändras därhän, att sådan jord ej må ingå i skifte i vidare

mån än såvitt tomtindelningens genomförande härigenom befrämjas.

övriga ändringar i förevarande paragrafer torde ej tarva motivering.

De sakkunniga hava i sitt förslag upptagit ett nytt jorddelningsinstitut

för klyvning av fastighet inom område, för vilket generalplan, stadsplan eller

allmänna stadsbyggnadsbestämmelser äro gällande. Då utredningen icke visar,

att ett sådant institut är behövligt, lärer skäl saknas att nu införa detsamma

i lagstiftningen.

16 §.

Uti 16 § hava införts bestämmelser örn ägodelningsrätt. Paragrafens två Ägodeiningsförsta

stycken överensstämma med stadganden i 32 kap. 26 §_ i de ^sakkunnigas

förslag till stadsbyggnadslag .Sista stycket har upptagits från 5 kap.

14 § fastighetsbildningslagen i propositionen till 1926 års riksdag med förslag

till lag örn delning av jord å landet m. m. och torde överensstämma med

vad för närvarande gäller. Med hänsyn till de i förevarande paragraf upptagna

bestämmelserna har kapitlets rubrik ansetts böra erhålla ändrad avfattning.

7 KAP.

1 och 3 §§.

De ändringar, som föreslås i 1 §, äro föranledda av förslaget till stadsplanelag.

Jämkningen i 3 § sammanhänger med ändringarna i 3 kap.

Den nya lagen skall träda i kraft samma dag som stadsplanelagen eller

den 1 januari 1932.

Stadgandet i andra stycket motsvarar övergångsbestämmelsen till 1 kap.

6 a § fastighetsbildningslagen.

Har ärende, varom nya lagen innehåller bestämmelse, anhängiggjorts före

nya lagens ikraftträdande, torde ärendet böra handläggas enligt äldre lag.

Stadgande härom har upptagits i sista stycket.

Övergångsbestämmelser

.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Laga skifte i

tomtindelad

jord.

Avstyckning
plan.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926

om delning av jord å landet.

1 KAP.

24 §.

Av skäl, som åberopats vid behandlingen av 6 kap. 11 § i förslaget till ändring

av fastighetsbildningslagen, torde jämväl tomtindelad mark på landet

böra kunna intagas i skifte, örn tomtindelningens genomförande därigenom befrämjas,

och har till möjliggörande härav ändring vidtagits i förevarande paragraf.

19 KAP.

1 ,§•

Bland dem som yttrat sig i ärendet torde i stort sett enighet råda därom att

avstyckningsplaneinstitutet bör bibehållas för den egentliga landsbygden.

Emellertid lärer av skäl jag anfört vid behandlingen av 5 kap. 8 a § i fastighetsbildningslagen

avstyckningsplan böra även på landsbygden endast komma

till användning, där särskild planreglering av byggnadsverksamheten icke finnes

nödig. Erfordras sådan reglering, vilket i regel torde vara fallet, då planen

skall utsträckas över större område i olika ägares hand, bör byggnadsplan och

ej avstyckningsplan upprättas. Med den procedur, som föreslås för byggnadsplan

tillkomst, lärer något olägligt dröjsmål härigenom icke behöva uppstå.

Jag finner alltså, att avstyckningsplaneinstitutet bör för landsbygden erhålla

samma karaktär som för städerna, och har följaktligen låtit 1 § andra stycket i

förevarande kapitel erhålla enahanda avfattning som motsvarande bestämmelse

i fastighetsbildningslagen. Med hänsyn till den ändrade karaktär avstyckningsplan

alltså avses skola erhålla jämväl på landet lära föreskrifter i det av

länsstyrelsen i Jämtlands län angivna hänseendet icke vara erforderliga.

Enligt det förslag till lag örn villkor i vissa fall för ägostyckning och jordavsöndring,

som genom proposition nr 210 förelädes 1926 års riksdag, ägde,

såsom förut framhållits, Konungens befallningshavande, när i lagen stadgade

förutsättningar vore för handen, förordna, att ägostyckning eller jordavsöndring

ej finge äga rum eller fastställas annorledes än i enlighet med plan. Uti

lagen om delning av jord å landet däremot har bestämmanderätten i sådant

hänseende lagts hos skiftesmyndighetema. Då detta synes mindre lämpligt samt

enahanda befogenhet bör tillkomma Konungens befallningshavande jämväl i

fråga örn byggnadsplan, har i enlighet med framställda yrkanden uti sista

stycket i förevarande paragraf stadgats, att örn Konungens befallningshavande

finner avstyckningsplan eller byggnadsplan erforderlig för visst område,

myndigheten äger förordna, att i avbidan på planens upprättande avstyckning

icke må ske inom området, såvida ej tillstånd därtill lämnas. Meddelas sådant

förordnande, böra givetvis de myndigheter, som hava att pröva avstyck
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79. 139

ning inom området, örn förordnandet erhålla underrättelse av Konungens befallningshavande.

5 och 10 §§.

Uti Kungl. Maurts proposition (nr 38) till 1926 års riksdag med förslag till Behörighet

lag om delning av jord å landet m. m. upptogos i nämnda lagförslag bestäm- ^styckning,

melser i 19 kap. 5 § av sådant innehåll, att endast lantmätare, varmed här av- 1926 ärg

sågs i statens tjänst anställd lantmätare, kunde verkställa avstyckningsför- riksdag,

rättning enligt ifrågavarande lag.

I anledning av propositionen väcktes vissa motioner med hemställan, att

även annan än lantmätare skulle äga verkställa avstyckningar enligt den blivande

nya jorddelningslagen.

Första särskilda utskottet förklarade sig hysa viss tvekan, huruvida en dylik

uppgift borde anförtros annan förrättningsman än den därtill teoretiskt och

praktiskt skolade lantmätaren, men ansåg sig dock kunna föreslå visst tillägg

till 19 kap. 5 §, innefattande befogenhet för person, som äger behörighet att

vara mätningsman i stad, att förrätta avstyckningar inom samhälle, där den

för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas.

Sedan riksdagens kamrar fattat olika beslut, blev frågan föremål för sammanjämkning,

varvid utskottet framlade förslag örn paragrafens avfattning, i

överenstämmelse med den, som nu återfinnes i 19 kap. 5 § jorddelningslagen,

vilket förslag godkändes av rikdagens båda kamrar.

Lagrådet fann den av riksdagen vidtagna ändringen i propositionen ägnad Lagrådet

att väcka betänkligheter av principiell art, särskilt därutinnan, att härigenom

kunde åt person, som saknade tjänstemannaställning och icke handlade på

grund av offentligt uppdrag, överlämnas att utöva en befattning, varmed

följde rätt och plikt att med bindande verkan avgöra jämväl frågor av rent

rättslig innebörd.

Uti skrivelse den 11 februari 1928 har Svenska teknologföreningen hemställt, Framställning

att Kungl. Majit måtte förelägga riksdagen förslag till sådan ändring av

19 kap. 5 § jorddelningslagen, att behörighet för annan person än lantmätare föreningen,

att förrätta avstyckningar på landet bleve, därest han ägde behörighet såsom

mätningsman i stad, utsträckt till att avse jämväl avstyckningar inom område,

för vilket funnes av Konungens befallningshavande godkänd avstyckningsplan.

Sedan lantmäteristyrelsen anbefallts avgiva utlåtande över framställningen Utlåtande a v

har styrelsen i utlåtande den 3 januari 1929 förklarat, att styrelsen icke funnit gidsén,

sig böra ingå på frågan örn lämpligheten över huvud taget att anförtro avstyckningar

på landet åt annan förrättningsman än lantmätare utan böra utreda

ärendet med utgångspunkt från den av statsmakterna intagna ståndpunkten.

Styrelsen anför bland annat:

''Vid bedömande av den föreliggande framställningen fran Svenska teknologföreningen

örn behörighet för ingenjör med mätningsmannakompetens att- verkställa

avstyckning inom område, för vilket Konungens befallningshavande fastställt

styckningsplan, som avses i 19 kap. 1 § jorddelningslagen, har lantmäteristyrelsen

sålunda ansett sig böra utgå fran att riksdagens beslut egentligen

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Majlis proposition nr 79.

Avvikande

mening inom

lantmäteristyrelsen.

Yttrande av

styrelsen för

Sveriges lantin

ätarförening.

Departe
mentschefen.

innebär, att riksdagen ansett person med nyss angivna kompetens kunna anförtros^

dels att verkställa avstyckningar inom samhällen och likartade områden

å landet för bostads- och industriändamål dels prövningen av de rättsfrågor,

som kunna uppkomma i samband med dylika avstyckningsförrättningar,

särskilt da bestämmande av fastighetsgränser. Bedömer man saken på

detta sätt, lärer icke kunna förnekas, att Svenska teknologföreningens framställning

har visst fog för sig. Enligt 19 kap. 1 § jorddelningslagen är förutsättningen

för att styckningsplan skall upprättas just att området avses skola

exploateras för bostads- och industriändamål eller att inom detsamma större

byggnadsverksamhet är att förvänta. Inom område med fastställd styckningsplan.

torde sålunda på grund av bestämmelsen i 19 kap. 13 § sista stycket

] jorddelningslagen avstyckning komma att ske i huvudsak endast för bostadsändamål

och liknande syften. Med hänsyn till den behörighet, som ingenjör

med mätningsmannakompetens redan äger enligt fastighetsbildningslagen och

jorddelningslagen, samt de uttalanden riksdagen vid olika tillfällen gjort vid

fastställande av denna behörighet, torde den utsträckning av behörigheten för

ingenjör med mätningsmannakompetens att verkställa avstyckningar å landsbygden,

som ifragasatts av Svenska teknologföreningen i dess föreliggande

framställning, icke strida mot den av statsmakterna vid behandlingen av jorddelningslagen

slutligen intagna ståndpunkten. Ett ytterligare skäl, som talar

för den föreliggande framställningen, föreligger även däri, att i sådana fall,

där själva styckningsplanen upprättats av ingenjör, som här är ifråga, det

kan för allmänheten vara till fördel ur såväl kostnads- som tidssynpunkt, att

samma förrättningsman, som har närmare kännedom örn förhållandena på

platsen, äger utföra även avstyckningarna vid planens genomförande. Styrelsen

avser härvid särskilt exploatering i större omfattning för nybildande av

egnahems- och villastadsområden.’

Styrelsen har vidare ansett önskvärt dels att avfattningen av 19 kap. 5 § ändrades

på sådant sätt, att därav tydligt framginge, att mätningsmans behörighet

att verkställa avstyckning enligt jorddelningslagen icke omfattade förrättning,

som avsåge bildande av fastighet för jordbruksändamål, dels att kontroll

infördes därå att sådan förrättningsman, innan förrättningar företoges, styrkt

sig äga den i lagen uppställda mätningsmannakompetensen, dels ock att i administrativ

ordning meddelades vissa föreskrifter rörande avstyckning, som av

annan person än i statens tjänst anställd lantmätare verkställdes enligt jorddelningslagen.

Uti ärendets slutliga handläggning inom lantmäteristyrelsen deltogo generaldirektören

Nothin, byråchefen Bagger-Jörgensen, t. f. byråcheferna Palm och

Sandberg samt byrådirektören Hernlund. Palm och Sandberg anmälde avvikande

mening och förklarade sig på anförda skäl icke kunna biträda lantmäteristyrelsens

beslut att tillstyrka bifall till teknologföreningens framställning.

Styrelsen för Sveriges lantmätarförening har i yttrande den 4 februari 1929

framfört vissa synpunkter i ärendet och därvid instämt i den inom lantmäteristyrelsen

uttalade avvikande meningen.

Även örn vissa betänkligheter kunna hysas rörande lämpligheten av att anförtro

avstycknings verkställande på landet åt annan än lantmätare torde

med hänsyn till riksdagens beslut år 1926 denna fråga få anses i princip av
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

lil

gjord. Vid sådant förhållande kan jag ansluta mig till vad lantmäteristyrelsen

åberopat till stöd för ett bifall till teknologföreningens framställning örn

behörighet för ingenjör med mätningsmannakompetens att verkställa avstyckning

inom område, för vilket Konungens befallningshavande godkänt avstyckningsplan.

Jag delar ock styrelsens uppfattning, att gällande bestämmelser

böra förtydligas, så att sådan mätningsmans behörighet att verkställa avstyckning

icke avser avstyckning för jordbruksändamål. Tillika anser jag, att

i administrativ ordning böra utfärdas sådana föreskrifter, som säkerställa behörig

redovisning av förrättningar, utförda av annan än lantmätare.

Vad däremot angår den av lantmäteristyrelsen ifrågasatta kontrollen över

mätningsmans kompetens synas särskilda bestämmelser härutinnan utöver vad

gällande lag stadgar icke erfordras för de samhällen och områden, varom bär

är fråga.

I enlighet med nu uttalad uppfattning bar 5 § kompletterats med erforderliga

föreskrifter, varjämte andra, av förslaget till stadsplanelag föranledda

jämkningar i lagtexten vidtagits. I sammanhang därmed bar viss jämkning av

redaktionell art skett i 10 §.

13 §.

Jämkningarna i denna paragraf äro av redaktionell art och sammanhänga

med ändringar, för vilka jag tidigare redogjort.

21 KAP.

58 §.

De ändringar i 19 kap. 5 §, för vilka jag nyss redogjort, hava föranlett en

mindre jämkning jämväl i förevarande paragraf.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 9 § lagen den 23 oktober 1891

angående vägliållningsbesvärets utgörande på landet.

I förevarande lag torde i avbidan på den pågående revisionen av lagstiftningen

örn allmänna vägar icke böra vidtagas andra ändringar än dem, som

betingas av att 1 kap. fastighetsbildningslagen kommer att ersättas av den

nya stadsplanelagen. I följd härav hava vissa jämkningar skett i första och

sista styckena av 9 §.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 juni 1926

om enskilda vägar.

Såsom de sakkunniga framhållit förutsattes vid tillkomsten av gällande lag

örn enskilda vägar, att densamma skulle i olika avseenden behöva överarbetas

för att i högre grad än som skett tillgodose stadsplanemässiga synpunkter.

Då emellertid frågan örn städernas vägförhållanden även vad angår enskilda

vägar i vissa hänseenden lärer bliva föremål för utredning i sammanhang med

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

den pågående revisionen av lagstiftningen om allmänna vägar, Ilar endast

omredigering skett av 9 § till överensstämmelse med den i stadsplanelagen använda

terminologien.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1, 2 oell 3 §§ lagen den 27 juni

1902, innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar.

Ändringarna i denna lag överensstämma med det av kommittén framlagda

förslag till ändring i samma lag.

Förslagen till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 juni 1924

örn åt erköps rätt till fast egendom och till lag angående ändrad lydelse

av 19 § lagen den 18 juni 1925 örn rätt i vissa fall för nyttjanderättslia»are

att inlösa undrr nyttjanderätt upplåtet område.

De i dessa lagar företagna ändringarna hava skett för erhållande av formell

överensstämmelse med förslaget till stadsplanelag.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 § ll:o) lagen den 26 maj

1909 om Kungl. Majrts regeringsrätt.

Stadgandet har omformulerats med hänsyn till ändringarna i 19 kap. 5 och

10 §§ lagen örn delning av jord å landet.

Ifrågasatta På vissa ställen i vattenlagen'' förekommer uttrycket stads eller samhälles

ändrhigar "planlagda område’, varmed avses område, som ingår i stadsplan. Sålunda

är vad i vattenlagens 8 kap. stadgas ej tillämpligt beträffande avledande

av kloakvatten inom samhälles planlagda område. I förslaget till stadsplanelag

förstås med ''planlagt område’ jämväl område, som är lagt under stenplan.

Givetvis avses härmed icke att förläna ny innebörd åt motsvarande uttryck

i andra lagar. Det har synts mig icke nödigt att vidtaga ändring

i de lagrum, där nämnda uttryck förekommer, utan torde att påpekande i detta

sammanhang av förhållandet vara tillfyllest för undanröjande av oriktig

lagtillämpning.»

Föredraganden uppläser härefter de sålunda inom justitiedepartementet upprättade

lagförslagen av den lydelse de vid detta protokoll fogade bilagor utvisa,

samt hemställer, att lagrådets utlåtande måtte för det i § 87 i regeringsformen

avsedda ändamål inhämtas över förslagen.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

H. Sief enson.

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

143

Bilaga.

Förslag

till

Stadsplanen.

Härigenom förordnas som följer:

AVDELNING I.

Bestämmelser angående stad.

Om stadsplan och tomtindelning.

1 §•

För stads ordnande och bebyggande skall finnas stadsplan. I mån av stadens

utveckling skall stadsplan upprättas för område, som ej ingår i stadsplan.

2 §.

Stadsplan skall utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål avsedda

områden, vilka ingå i planen, såsom byggnadskvarter, gator, torg, parker

och andra allmänna platser, järnvägs-, hamn- och andra särskilda trafikområden,

skydds- eller säkerhetsområden, idrottsområden, begravningsplatser samt vattenområden.

Jämväl områdenas höjdlägen skola i erforderlig omfattning angivas.

Stadsplan skall ock innehålla de ytterligare bestämmelser angående områdenas

bebyggande eller användande i övrigt, som finnas erforderliga.

3 §.

Stadsplan antages av stadsfullmäktige men vare ej gällande, innan den fastställts

av Konungen.

Vad nu sagts gälle ock i fråga om ändring av stadsplan; dock må ändring,

som ej avser planens grunddrag och ej heller innefattar väsentlig avvikelse från

vad som förut varit gällande, fastställas av Konungens befallningshavande.

4 §.

Finnes för stads ändamålsenliga utveckling eller till främjande av betydande

allmänt intresse nödigt, att stadsplan upprättas för visst område, men

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

underlåta stadsfullmäktige att vidtaga härför erforderliga åtgärder, må Konungen

förelägga stadsfullmäktige viss tid, inom vilken sådan plan skall vara

underställd Konungens prövning. Ställa stadsfullmäktige sig föreläggandet ej

till efterrättelse, äger Konungen på stadens bekostnad låta upprätta och efter

vederbörandes hörande fastställa stadsplan för området. Vad nu sagts skall

äga motsvarande tillämpning i avseende å ändring av stadsplan.

5 §.

Byggnadskvarter skall för att kunna ändamålsenligt bebyggas i överensstämmelse

med stadsplanen indelas i tomter.

Tomtindelning bör så vitt möjligt ske i ett sammanhang för hela kvarteret.

Omfattar tomtindelning endast en del av ett kvarter, skall tillses, att återstående

delen av kvarteret kan uppdelas i lämpliga tomter.

6 §.

Tomtindelning inom byggnadskvarter av mark, som ej varit föremål för

tomtindelning, skall ske, när ägare av sådan mark det begär.

7 §.

Förutsätter fastställd ändring i stadsplan ändring i gällande tomtindelning

eller överensstämmer ej gällande tomtindelning med bestående äganderättsförhållanden

eller har kvarter belt och hållet eller till betydande del avbrunnit,

skall fråga örn ny tomtindelning företagas, när ägare av mark inom

kvarteret det begär eller byggnadsnämnden så finner nödigt.

Ej må i andra fall än nu är sagt gällande tomtindelning ändras, med mindre

ägarna av de tomter, som beröras av ändringen, därom äro ense och ändringen

finnes lämplig för ett ändamålsenligt bebyggande.

8 §.

Tomtindelning ävensom ändring däri antages av stadens byggnadsnämnd

men vare ej gällande, innan Konungens befallningshavande därå meddelat fastställelse.

9 §•

Närmare bestämmelser örn stadsplans och tomtindelnings uppgörande och

utställande för granskning meddelas av Konungen.

Om ordnande av stads område utom stadsplan.

10 §.

Finnes område, som ej ingår i stadsplan, böra planläggas i avseende å grunddragen

för dess framtida ordnande och bebyggande, såsom beträffande huvud
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79. 145

gator och andra allmänna platser, skall härför erforderlig plan upprättas över

området (stomplan).

Erfordras särskilda bestämmelser angående områdets bebyggande eller användande

i övrigt, skall stomplanen innehålla sådana bestämmelser.

11 §.

Erfordras särskilda bestämmelser angående byggnadsverksamheten inom

område, som ej ingår i stadsplan eller stomplan, skola sådana bestämmelser

meddelas (utomplans bestämmelser).

12 §.

Örn upprättande och fastställande av stomplan och utomplansbestämmelser

eller ändring däri skall vad i fråga örn stadsplan är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

Om förbud mot nybyggnad.

13 §.

Nybyggnad må ej företagas i strid mot stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser;

dock må Konungen medgiva undantag härifrån, då särskilda

skäl därtill äro och nybyggnaden prövas ej avsevärt försvåra markens användande

för avsett ändamål.

14 §.

Hava stadsfullmäktige beslutat antaga eller ändra stadsplan, stomplan eller

utomplansbestämmelser för visst område, må nybyggnad ej företagas inom

området, innan frågan slutligen prövats; dock må Konungens befallningshavande

meddela tillstånd till nybyggnad, såvida genomförandet av beslutet icke

därigenom försvåras.

15 §.

Är fråga väckt örn antagande eller ändring av stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser

för visst område, äger Konungens befallningshavande på

framställning av staden meddela förbud att verkställa nybyggnad inom området

utan tillstånd av Konungens befallningshavande. Sådant förbud gäller intill

dess stadsfullmäktige beslutat i frågan, dock ej längre än ett år. Uppkommer

behov av förlängning av denna tid, äger Konungens befallningshavande medgiva

sådan; dock skall beslutet härom underställas Konungens prövning.

16 §.

Finner Konungen stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser icke

kunna fastställas eller böra i viss del undantagas från fastställelse, äger Konungen

för viss tid meddela det förbud mot nybyggnad, som föranledes av

omständigheterna.

Vid meddelande av föreläggande, som i 4 § avses, äger Konungen ock förordna

örn erforderligt nybyggnadsförbud.

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 66 käft. (Nr 79.)

10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

17 §.

Inom byggnadskvarter vare nybyggnad icke tillåten å mark, som ej blivit till

tomt indelad.

Är fråga väckt örn ändring i gällande tomtindelning, må nybyggnad ej före’

tagas å tomt, som därav bero res, innan frågan slutligen prövats.

Utan hinder av vad ovan sagts må dock Konungens befallningshavande meddela

tillstånd till nybyggnad, då synnerliga skäl därtill äro och nybyggnaden

prövas ej medföra hinder för lämplig tomtindelning inom kvarteret.

18 §.

Nybyggnad må icke företagas å tomt, som ej är rättsligen bestående.

Ej heller må nybyggnad ske, innan ägare av tomt fullgjort honom enligt

denna lag åliggande skyldighet att anordna utfartsväg och avlopp från tomten

eller att utgiva bidrag till gatukostnad, eller ock tomtägaren därför ställt

nöjaktig säkerhet. Från ställande av säkerhet vare kronan fri.

19 §.

Har inom byggnadskvarter, för vilket tomtindelning är gällande, byggnad

uppförts i sådant läge, att den skjuter in på grannes tomt eller på gata eller

annan allmän plats, och skulle byggnadens nedrivande eller förändring medföra

märklig kostnad eller olägenhet för ägaren, vare denne ej skyldig att avträda

den intagna marken, förrän byggnaden nedrives eller avbrinner, utan så är att

den, som uppfört byggnaden, verkställt inkräktningen med avsikt eller därvid

handlat med grov vårdslöshet, och att detta förhållande, där fastigheten övergått

till ny ägare, var denne bekant, då han åtkom fastigheten. Vad nu sagts gäller

ej om trappa, som skjuter över gatulinjen; dock äger Konungens befallningshavande

medgiva, att trappan må kvarstå under viss tid eller tills vidare.

För det intrång, granne lider av byggnad, som skjuter in på hans tomt, njute

denne ersättning, där han icke hellre vill avstå tomtdelen mot lösen.

20 §.

Inom stads planlagda område må schaktning, fyllning, trädfällning eller annan

därmed jämförlig åtgärd icke vidtagas, såvida åtgärden är av beskaffenhet

att väsentligt försvåra områdets användande för avsett ändamål.

Om avstående av mark inom planlagt område.

21 §.

I stadsplan eller stomplan ingående mark, som är avsedd till gata eller annan

allmän plats, äger staden till sig lösa, när staden det äskar.

Annan i sådan plan ingående mark till den del den ej är avsedd för enskilt

bebyggande må staden lösa, där ej markens användande för avsett ändamål

ändock kan anses säkerställt.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

147

22 §.

Ingår allmän väg i mark, som enligt stadsplan eller stomplan är avsedd till

gata eller annan allmän plats, skall vägmärken, i den mån den tages i anspråk

för avsett ändamål, utan ersättning tillfalla staden.

23 §.

Ingår enskild väg för två eller flera fastigheter i mark, som enligt stadsplan

eller stomplan är avsedd till gata eller annan allmän plats, äger staden

rätt att nyttja vägmärken för avsett ändamål utan hinder av den rätt annan

kan äga till marken. Har vägen upplåtits på allenast viss tid, gälle stadens

nyttjanderätt till marken för samma tid.

Staden vare ansvarig för avgäld eller annan förmån, som utgår för vägens

begagnande. Innehavare av fordran eller annan rättighet, för vilken vägmärke»

svarar vid tiden för vägens upplåtande, njute mot avskrivning å handling,

varå rättigheten grundas, ersättning av staden för förlust, som genom nyttjanderätten

uppstått.

Är vägen använd för lednings framdragande och visar sig, att ledningen

hindrar eller väsentligt försvårar vägens nyttjande av staden, äger staden få

ledningen på sin bekostnad flyttad till lämplig, av staden anvisad plats.

24 §.

Avviker förefintlig bebyggelse i väsentlig mån från stadsplanen och kan ej

utan stadens ingripande stadsplanens ändamålsenliga genomförande äga rum

eller inom skälig tid förväntas, må Konungen medgiva staden rätt att lösa

jämväl mark, som ingår i byggnadskvarter, i den mån marken erfordras för

åstadkommande av nödig reglering. Kan det avsedda syftet vinnas genom att

staden allenast löser å marken uppförd byggnad för nedrivning, må Konungen

lämna tillstånd härtill.

Antages kostnaden för regleringens genomförande skola väsentligen överstiga

det bidrag till gatukostnad, som staden äger uttaga av tomtägare, och är uppenbart,

att regleringen medför väsentligt ökat värde för kringliggande kvartersmark,

må Konungen medgiva staden rätt att tillika lösa sådan mark, ändå att

den icke erfordras för regleringens genomförande; dock skall ansökan härom

göras före stadsplanens fastställande. Vill ägaren hellre än att marken löses

till staden utgiva särskilt bidrag till kostnaden, vare därtill berättigad; och

bestämme i ty fall Konungen ett i förhållande till kostnaden och värdestegringen

skäligt belopp, som det åligger markägaren att i den ordning Konungen

bestämmer erlägga vid äventyr att staden eljest må lösa marken.

25 §.

Kan mark, som ingår i byggnadskvarter, icke på skäliga villkor förvärvas

för bebyggande och är detta förhållande till avsevärt hinder för stadens utveckling,

må Konungen medgiva staden rätt att lösa marken.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

26 §.

Åro enligt fastställd tomtindelning särskilda delar av tomt i olika ägares

liand, vare ägare av sådan tomtdel berättigad att till sig lösa återstoden av

tomten. Vilja flera lösa, åge den företräde, vars tomtdel vid uppskattning

åsättes största värdet. Varda tomtdelarna åsätta lika värden, havé den, som

först anhängiggjort talan örn inlösen, företräde att lösa.

Brister den, som berättigats lösa, i erläggande av löseskillingen, vare ägare

av annan tomtdel berättigad lösa efter det åsätta värdet, såframt han inom tre

månader efter det löseskillingen skolat erläggas gör anmälan därom hos rätten

och styrker, att han hos Konungens befallningshavande nedsatt den på

återstoden av tomten belöpande löseskillingen. Åro i ty fall flera, som vilja

lösa, bestämmes företrädet mellan dem efter nyss stadgade grunder.

27 §.

Har ej inom ett år efter tomtindelnings fastställande ägare av tomtdel anhängiggjort

talan örn inlösen av återstoden av tomten eller har dylik talan ej

lett till tomtens förenande i en ägares hand, vare staden berättigad lösa tomten;

dock må, där ägare av tomtdel före staden anhängiggjort talan om inlösen,

stadens anspråk ej bifallas, med mindre ägarens talan ej leder till tomtens

förenande i en ägares hand.

28 §.

Har i stadsplan eller stomplan bestämts, att mark skall användas för annat

ändamål än enskilt bebyggande, och är markens ägare till följd härav betagen

möjlighet att nyttja marken på sätt som står i skäligt förhållande till markens

värde, vare staden skyldig att lösa marken.

Vid bedömandet av frågan om stadens lösningsplikt skall hänsyn tagas till

den fastighetsindelning, som gällde vid tiden för stadsplanens eller stomplanens

antagande, med de ändringar däri, som främjat planens genomförande.

Om bestämmande och erläggande av marklösen.

29 §.

I avseende å inlösen av mark enligt denna lag skola de allmänna bestämmelserna

i lagen örn expropriation i tillämpliga delar lända till efterrättelse,

med iakttagande av vad nedan i 30-—38 §§ är stadgat.

30 §.

Där lösningsplikt enligt denna lag åligger staden, må ansökan örn stämning

göras jämväl av markens ägare.

31 §.

Uppkommer i mål angående inlösen av mark tvist om rätt eller plikt att lösa

och erfordras ej för prövning av tvisten, att uppskattning sker av marken,

döme rätten om tvisten, innan nämnd sättes. Emot sådant rättens beslut må

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

talan särskilt fullföljas i den ordning, som för talan mot slutligt utslag är stadgad,

och vile emellertid rättegången i övrigt. Kommer lösen ej till stånd, gälle

om parts skyldighet att ersätta kostnad för rättegången vad i allmän lag är

stadgat.

32 §.

Har ägare av tomtdel anhängiggjort talan örn inlösen av återstoden av tomten,

vare ägare av annan tomtdel berättigad att utan ny stämning föra talan

örn inlösen.

I nu nämnt mål skola de ledamöter av expropriationsnämnden, som skola

väljas av parterna, utses gemensamt av samtliga ägare av tomten eller, örn

de ej kunna enas örn valet, av rätten. Nämnden skall för varje ägare sätta särskilt

värde å hans del av tomten.

33 §.

Är fråga om marks avstående till gata eller annan allmän plats, skola de

särskilda bestämmelserna i 78 och 79 §§ lagen örn expropriation äga tillämpning.

34 §.

Bestämmelserna i 12 § första stycket lagen örn expropriation skola ej äga

tillämpning i avseende å inlösen av mark, som ingår i stadsplan.

35 §.

Finnes å mark byggnad, stängsel, plantering eller annat, som hör till marken

och skall lösas, bör särskilt värde sättas å själva marken. Där ej all mark prövas

hava lika värde, skola de särskilda värdena utsättas.

36 §.

Vill staden lösa enskild väg, som staden äger nyttja, skall vid expropriationsersättningens

bestämmande hänsyn tagas till stadens nyttjanderätt. Ej

må kostnad, som staden nedlagt å vägens iordningställande, föranleda förhöjning

av ersättningsbeloppet.

37 §.

Försummar staden att, på sätt i 48 § första stycket lagen örn expropriation

stadgas, nedsätta fastställd expropriationsersättning och har ej staden enligt

medgivande av markens ägare eller jämlikt stadgande i samma lag tagit marken

i besittning, skall, i händelse någon till ersättning berättigad det yrkar,

frågan om markens avträdande, såvitt på hans rätt inverkar, vara förfallen.

38 §.

I fråga örn mark, som inlösts enligt denna lag, skola bestämmelserna i 68—

70 §§ lagen örn expropriation icke äga tillämpning.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Om upplåtande av gata eller annan allmän plats inom stadsplanelagt område.

39 §.

För iordningställande och upplåtande till allmänt begagnande av gata eller

annan allmän plats inom stadsplanelagt område vare staden ansvarig.

40 §.

Ny gata skall upplåtas till allmänt begagnande i den mån bebyggandet

kvarter efter kvarter fortskrider från förut upplåten gata eller från allmän

väg inom område, som i väsentlig utsträckning är bebyggt för bostads- eller industriändamål.

Härvid skall iakttagas, att varje del av gatan, som begränsas

av två på varandra följande tvärgators utdragna mittlinjer, skall upplåtas, då

tomter med en sammanlagd längd utmed gatudelen av minst en tredjedel av

de därvid befintliga tomtlinjerna bebyggts i enlighet med stadsplanen, dock

att, där dessförinnan bebyggelsen skett tomt efter tomt i följd från förut

upplåten gata eller från allmän väg inom område, som nyss sagts, gatan skall

upplåtas framför sålunda bebyggda tomter.

Skall redan befintlig gata vidgas, åligger det staden att till allmänt begagnande

upplåta gatans nya del i den mån tomt invid densamma bebyggts i

enlighet med stadsplanen.

41 §.

Torg, park eller annan sådan allmän plats skall till den del den icke är att

anse såsom gata upplåtas till allmänt begagnande, då tomter med en sammanlagd

längd utmed platsen av minst två tredjedelar av de därvid befintliga

tomtlinjerna bebyggts i enlighet med stadsplanen.

42 §.

Då gata upplåtes till allmänt begagnande, skall den till bredd och höjdläge

överensstämma med stadsplanen; dock äger Konungens befallningshavande på

framställning av staden medgiva avvikelse härifrån tills vidare eller under viss

tid, där den allmänna samfärdseln och hälsovården ändock kunna behörigen

tillgodoses.

Vid upplåtandet skall gatan vara försedd med beläggning efter behovet och

ortens sed samt med erforderliga gångbanor och nödig anordning för

vattnets avrinnande. Plantering eller annan särskild anordning, varmed gatan

skall vara försedd enligt stadsplanen, skall såvitt möjligt anbringas i samband

med gatans iordningställande men eljest så snart ske kan efter dess upplåtande.

Erfordras underjordisk avloppsledning, skall sådan vara anordnad vid

gatans upplåtande; dock äger Konungens befallningshavande medgiva anstånd

med ledningens anordnande, där det ej är oförenligt med den allmänna hälsovårdens

krav.

Vad nu är stadgat örn gata skall äga motsvarande tillämpning i avseende å

annan allmän plats.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 79.

151

43 §.

År i gata nedlagd staden tillhörig ledning, som är avsedd att förse fastigheterna

vid gatan med vatten, gas eller elektrisk kraft, vare staden pliktig

att låta ägare av tomt vid gatan erhålla anslutning till sådan ledning på de

i staden i allmänhet gällande villkor.

44 §.

Skall enligt stadsplan gata anordnas till eller genom trafik-, skydds- eller

säkerhetsområde och kunna staden och den, som förfogar över området, ej

enas örn de åtgärder, som böra vidtagas, eller örn gäldande av kostnaden därför,

äger Konungen därom förordna.

45 §.

Bebygges tomt, innan gata vid densamma blivit upplåten till allmänt begagnande,

skall tomtens ägare anordna utfartsväg och nödigt avlopp från

tomten. I den mån staden förfogar över erforderlig obebyggd mark, som enligt

stadsplanen är avsedd till gata eller annan allmän plats, vare staden

pliktig att utan ersättning låta marken nyttjas för ändamålet.

Om bidrag till stads gatukostnad.

46 §.

Ågare av tomt vid gata, som icke före den 1 januari 1908 upplåtits till allmänt

begagnande, vare pliktig ersätta staden hälften av värdet av den mark,,

som erfordras för gatans utläggning framför hans tomt intill en bredd, motsvarande

den å tomten enligt stadsplanen tillåtna hushöjden, ökad med en fjärdedel

av samma höjd. Ingår i gatan allmän väg eller ock enskild väg, som staden

jämlikt 23 § nyttjar, skall vid ersättningsskyldighetens bestämmande vägen ej

inräknas i gatubredden.

Skall gata vidgas, vare den, som äger tomt vid någondera sidan av gatan,

skyldig ersätta staden hälften av värdet av den mark, som erfordras för gatans

vidgning framför hans tomt intill den i första stycket angivna bredd; dock skall

skälig jämkning göras i ersättningsbeloppet, där tomtägaren visar, att den

fördel, som genom gatans vidgning beredes hans tomt, icke svarar mot honom

enligt vad nyss sagts åliggande ersättningsskyldighet.

Har gatumark framför tomt överlåtits till staden utan lösen eller har staden

samtidigt varit ägare av både tomten och ga tumarken, efter det denna

blivit i stadsplan upptagen såsom sådan, skall ersättning för den gatumark

ej utgå.

47 §.

Ersättning för gatumark skall i mån av gatans upplåtande till allmänt begagnande

erläggas vid anfordran, där tomten är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse

med stadsplanen, men i annat fall, då tomten sålunda bebygges.

Har tomt utfartsväg åt en för allmänt begagnande upplåten gata, vare

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

ägaren ej skyldig utgiva ersättning för mark till annan gata, som upplåtes

utmed tomten, förrän nybyggnad å tomten verkställes vid den nya gatan.

48 §.

Kunna tomtägare och staden ej enas om beloppet av den ersättning, som tomtägaren

har att gälda för gatumark, skall ersättningsbeloppet bestämmas av

nämnd, som pa endera partens ansökan tillsättes i den ordning lagen örn expropriation

föreskriver. Nämnden har att efter de för uppskattning av gatumark,

som till staden avstås, stadgade grunder uppskatta värdet av själva marken

vid tiden för ersättningens bestämmande utan hänsyn till kostnad, som

staden vidkänts för markens iordningställande. Uppstår tvist örn vidden av

den gatumark, tomtägaren har att ersätta, skall särskilt värde sättas å den

mark tvisten gäller. Gottgörelse till nämnden och annan kostnad gäldas av

staden, da ersättningen satts till lägre belopp än staden fordrat, men eljest av

tomtägaren.

Är fråga örn uppskattning av värdet av gatumark invid kvarter, som ej

undergått tomtindelning, skall vad nu sagts örn tomtägare gälla örn ägare av

kvartersman, som gränsar till gatan. Sedan tomtindelning skett, skall ersättningsbeloppet

fördelas a tomtägarna efter de i 46 § för ersättningsskyldighet

stadgade grunder.

övergår tomt till annan ägare, vare uppskattning, som skett i nu stadgad

ordning, bindande för den nye ägaren.

49 §.

Genom beslut av stadsfullmäktige må meddelas bestämmelser, gällande för

staden i dess helhet eller för viss del därav, örn skyldighet för ägare av tomt

att bidraga till kostnaden för iordningställande av gata (gatuordning).

Gatuordning skall underställas Konungens prövning, där på tomtägare lägges

skyldighet, som tidigare icke ålegat honom.

50 §.

I gatuordning skola angivas grunderna för beräkning av den kostnad, som

skall påföras tomtägarna, och för kostnadens fördelning mellan dem samt tid

och ordning för ersättningens erläggande.

Vid grundernas bestämmande skall iakttagas:

att ersättningsskyldighet ej ma avse gatudel eller avloppsledning, vars anläggning

påbörjats, då fråga om gatuordning väcktes hos stadsfullmäktige;

att ersättningsskyldighet ej må åläggas ägare av tomt vid gata, som lagligen

skolat vara upplåten till allmänt begagnande vid tid, som nyss sagts;

att tomtägare ma belastas med högst halva kostnaden för gatas anläggning

framför hans tomt intill samma bredd, som gäller i fråga örn honom åliggande

skyldighet att ersätta gatumark;

att å tomtägare ej må läggas kostnad, som utan motsvarande fördel för

tomts bebyggande föranledes därav, att gatas höjdläge skall i väsentlig mån

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

153

avvika från markens naturliga höjdläge eller att gatas anläggning eljest på

grund av särskilda omständigheter ställer sig mer än vanligt kostsam;

att tomtägarna icke må belastas med större andel av kostnaden för avloppsledning

än som kan anses belöpa å avloppet från tomterna, jämfört med annat

avlopp, för vilket ledningen är avsedd;

att, därest nuvarande eller föregående ägare av tomt mot vederlag helt eller

delvis vunnit befrielse från deltagande i kostnad för anläggning av gata eller

avloppsledning, hänsyn skall tagas härtill; samt

att tomtägarnas åligganden enligt gatuordningen motsvara skäliga anspråk

på rättvisa och billighet.

51 §.

Närmare bestämmelser örn ga tuordnings innehåll och uppgörande samt utställande

för granskning meddelas av Konungen.

Särskilda bestämmelser örn marks avstående och iordningställande för

stadsplaneändamål.

52 §.

Skall stadsplan läggas över område i en ägares hand och kan ägaren förväntas

få den nytta av stadsplanen, att han skäligen bör till staden utan ersättning

avstå mark, som för områdets ändamålsenliga användande erfordras

till gata eller annan allmän plats eller till allmän byggnad, må Konungen på

ansökan av staden härom förordna vid planens fastställande; dock må ägaren

icke åläggas att för angivna ändamål avstå mark i större omfattning än som

svarar mot fyrtio procent av områdets hela areal.

Marken skall avstås till staden fri från inteckning och annan särskild rätt,

som besvärar marken. Kan marken icke frigöras från sådan rätt, skall ägaren

hålla staden skadeslös därför. Marken må ej tagas i besittning av staden, innan

den skall iordningställas för sitt ändamål.

Ägare av tomt inom område, beträffande vilket förordnande enligt första

stycket meddelats, vare ej skyldig utgiva ersättning för gatumark, ändå att

marken icke avståtts till staden utan ersättning.

53 §.

I fall, varom i 52 § sägs, må Konungen ock på stadens begäran förordna, att

ägaren skall vara pliktig att i den ordning Konungen bestämmer bekosta anläggning

av gator och avloppsledningar inom det i nämnda paragraf omförmälda

området iAtill ett belopp, motsvarande vad staden enligt gatuordning

eller eljest äger uttaga av tomtägarna.

Om gatuunderhåll.

54 §.

Underhåll av gata eller annan allmän plats så ock av underjordisk avlopps

ledning skall vila å staden.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Om skyldighet för stad att utgiva skadestånd.

55 §.

Varder vid genomförandet av stadsplan område, som varit avsett till allmän

samfärdsel, helt eller delvis använt för annat ändamål eller ändrat till

sitt höjdläge och uppstår därigenom skada för ägare av invid liggande mark

eller byggnad eller för den, som har nyttjanderätt till marken eller byggnaden,

eller för innehavare av servitut, som vilar å marken, den skada vare staden

pliktig att ersätta.

AVDELNING II.

Bestämmelser angående stadsliknande samhällen på landet.

56 §.

Vad i denna lag är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning för

köping.

Samma lag vare i fråga örn annat samhälle, för vilket den för städerna hittills

gällande ordning för bebyggande skall iakttagas.

5,7 §.

Konungen äger förordna, att vad i denna lag är stadgat för stad skall äga

motsvarande tillämpning för tätare befolkad ort på landet; och äger Konungen

därvid meddela det förbud mot nybyggnad inom orten, som föranledes av omständigheterna.

Då fråga uppkommer om sådant förordnande, må Konungens befallningshavande

i avbidan på frågans slutliga avgörande utfärda förbud att verkställa

nybyggnad inom området utan tillstånd av Konungens befallningshavande.

58 §.

Einnes vad i denna lag är stadgat för stad örn iordningställande och upplåtande

till allmänt begagnande av gata eller annan allmän plats vara i oskälig

grad betungande för samhälle, som i 56 eller 57 § avses, må Konungen medgiva

den lindring, som prövas nödig.

59 §.

Einnes till följd av ändrade förhållanden tillämpning av vad i denna lag är

stadgat för stad icke vidare böra upprätthållas för samhälle, som i 56 § andra

stycket eller 57 § avses, må Konungen förordna, att sådan tillämpning skall

upphöra, samt meddela de bestämmelser, som i anledning därav erfordras.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

155

AVDELNING lil.

Bestämmelser angående den egentliga landsbygden.

60 §.

Erfordras plan för byggnadsverksamheten inom område på landet, för vilket

bestämmelserna i denna lag angående stad icke äga tillämpning, och föranleda

icke förhållandena till förordnande örn tillämpning av nämnda bestämmelser,

skall Konungens befallningshavande fastställa byggnadsplan för området.

Kostnaderna för byggnadsplan uppgörande skola, i den mån de icke av

särskilda skäl anses böra helt eller delvis bestridas av kommunen, gäldas av

markägarna med hänsyn till den nytta de hava av planen; och ankommer det

på Konungens befallningshavande att härutinnan meddela beslut.

61 §.

Byggnadsplan skall utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål

avsedda områden, vilka ingå i planen, såsom byggnadsmark, vägar och andra

allmänna platser. Jämväl områdenas höjdlägen skola i erforderlig omfattning

angivas.

Byggnadsplan skall ock innehålla de ytterligare bestämmelser angående

områdenas bebyggande eller användande i övrigt, som finnas erforderliga.

62 §.

För byggnadsmark må Konungens befallningshavande på framställning av

markens ägare fastställa tomtindelning; dock må tomtindelning, enligt vilken

.särskilda delar av tomt skulle komma att vara i olika ägares hand, ej fastställas.

Tomtindelning må ej ändras i andra fall än då fastställd ändring i byggnadsplan

förutsätter ändring i tomtindelningen eller ock ägarna av de tomter,

som beröras av ändringen, därom äro ense och ändringen finnes lämplig för ett

ändamålsenligt bebyggande.

63 §.

Nybyggnad må ej företagas i strid mot byggnadsplanen; dock må Konungen

eller för särskilt fall Konungens befallningshavande meddela undantag härifrån,

då särskilda skäl därtill äro och nybyggnaden prövas ej avsevärt försvåra

markens användande för avsett ändamål.

64 §.

Då fråga uppkommer om upprättande av byggnadsplan för visst område

eller om ändring i sådan plan, äger Konungens befallningshavande för viss tid

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

meddela förbud att verkställa nybyggnad inom området utan tillstånd av Konungens

befallningsbavande.

65 §.

Har, sedan byggnadsplan fastställts, nybyggnad ägt rum inom det planlagda

området, skall mark, som enligt planen är avsedd till väg eller annan

allmän plats och till följd av nybyggnaden erfordras för samfärdseln inom området,

utan ersättning upplåtas till begagnande, såvitt marken är obebyggd

och vid planens fastställande tillhörde den fastighet, varå byggnaden uppförts

eller varifrån mark för byggnaden upplåtits, eller ock hade samma ägare som

denna fastighet.

66 §.

Erfordras särskilda bestämmelser angående byggnadsverksamheten inom

område, som ej ingår i byggnadsplan, skall Konungens befallningshavande fastställa

sådana bestämmelser (utomplansbestämmelser).

I fråga örn förbud mot nybyggnad i strid mot utomplansbestämmelser skall

vad i 63 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

67 §.

Närmare bestämmelser örn byggnadsplans, tomtindelnings och utomplansbestämmelsers

uppgörande och utställande för granskning meddelas av Konungen.

AVDELNING IV.

Allmänna bestämmelser.

68 §.

Företager någon nybyggnad eller annan åtgärd i strid mot förbud, som meddelats

i denna lag eller på grund av föreskrift däri, bote, där ej å förseelsen

följer straff enligt allmän lag, från och med tjugufem till och med tiotusen

kronor till kronan. Förseelse åtalas av allmän åklagare.

Till rättelse i vad olagligen skett äger överexekutor meddela handräckning.

Ansökan örn handräckning må göras av allmän åklagare eller av byggnadsnämnd,

där sådan finnes. Är ansökan gjord av allmän åklagare och

äskar utmätningsmannen, att kostnad för förrättning skall förskjutas, må det

ske av allmänna medel. Den, mot vilken handräckning gives, vare ej förment

att efter stämning utföra sin talan vid domstol.

69 §.

Vad i denna lag sägs om ägare av mark eller tomt skall ock gälla om den,

som innehar mark eller tomt under sådan besittningsrätt, som enligt lag är att

hänföra till fast egendom.

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

157

70 §.

År tomt belägen vid torg eller annan sådan allmän plats, skall marken anses

som gata till en bredd av aderton meter från tomtlinjen, där ej annat är bestämt

i stadsplanen.

71 §.

Finnes i stadsplan föreskrift ej meddelad örn den husböjd, som är tillåten

å tomt, må tomtägares skyldighet att bidraga till stads gatukostnad ej beräknas

efter större gatubredd än aderton meter.

72 §.

Går gräns mellan två städer i gatas längdriktning, skall i fråga örn tidpunkten

för gatans upplåtande till allmänt begagnande så anses, som örn gatan

vore belägen inom en och samma stad.

Kostnaden för gatans iordningställande och upplåtande till allmänt begagnande

skall fördelas mellan städerna efter den nytta, de hava av gatan, med

rätt för vardera staden att i enlighet med de i denna lag stadgade grunder av

vederbörande tomtägare uttaga bidrag till stadens andel i kostnaden, som örn

gatan helt vore belägen inom staden.

73 §.

Förordnas att område, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

fastställts, skall tillhöra stad eller köping, eller meddelas beträffande sådant

område förordnande, att vad i denna lag är stadgat för stad skall äga motsvarande

tillämpning för området, lände byggnadsplanen eller utomplansbestämmelserna

fortfarande till efterrättelse, intill dess stadsplan fastställts

för området.

74 §.

I stadsliknande samhälle skall den myndighet, som utövar samhällets beslutanderätt,

äga den befogenhet, som enligt denna lag tillkommer stadsfullmäktige.

75 §.

Konungens befallningshavandes beslut rörande tomtindelning skall meddelas

efter anslag. Den, som är missnöjd med beslutet, har att vid talans förlust

inom en månad från den dag, då beslutet meddelats, däröver anföra besvär hos

Konungen.

över annat av Konungens befallningshavande meddelat beslut må besvär anföras

hos Konungen i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande

myndigheters och ämbetsverks beslut.

76 §.

De närmare föreskrifter, som erfordras i fråga örn bebyggande av stad, samhälle

och annat område på landet, om byggnadsnämnd samt örn tillämpningen

i övrigt av denna lag, meddelas av Konungen.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Övergångsbestämmelser.

77 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932 och skall vad i lag eller författning

är däremot stridande från och med nämnda dag upphöra att gälla.

78 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som

ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall hänvisningen i stället gälla sådan

bestämmelse.

79 §.

Stadsplan, som av ålder består eller fastställts jämlikt 1 kap. 2 § lagen örn

fastighetsbildning i stad eller motsvarande äldre stadgande, skall fortfarande

lända till efterrättelse, intill dess ändring däri göres i den ordning, som i denna

lag stadgas.

Hava jämlikt stadgande, som nyss nämnts, för visst område meddelats särskilda

bestämmelser i avseende å sättet för byggnadskvarters användande, skall

örn dessa bestämmelser i tillämpliga delar gälla vad i denna lag är stadgat örn

stadsplan.

80 §.

Tomtindelning, som av ålder består eller fastställts före denna lags ikraftträdande,

skall fortfarande lända till efterrättelse, intill dess ändring däri göres

i den ordning, som i denna lag stadgas.

81 §.

Har jämlikt 1 kap. 46 § andra stycket lagen örn fastighetsbildning i stad

eller motsvarande äldre stadgande förordnats, att särskilda föreskrifter skola

tillämpas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande inom område, som

ej finnes upptaget i gällande stadsplan, skall om sådana föreskrifter gälla vad

i denna lag är stadgat örn utomplansbestämmelser för stad, där ej Konungen

annorledes förordnar.

82 §.

Råder, då denna lag träder i kraft, på grund av bestämmelserna i 1 kap.

41 § tredje stycket lagen om fastighetsbildning i stad förbud mot nybyggnad

inom område, som där avses, skall förbudet gälla intill dess stadsplan blivit

fastställd eller Konungen annorledes förordnar.

83 §.

Stadsplan ävensom särskilda bestämmelser i avseende å sättet för byggnadskvarters

användande, som fastställts jämlikt 1 kap. 42 § lagen om fastighetsbildning

i stad eller motsvarande äldre stadgande, skola hava samma verkan

som byggnadsplan; dock skall vad i 65 § sägs icke äga tillämpning.

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

159

Har förordnats, att stadsplan, som avses i första stycket, skall upprättas

för visst område, men har sådan icke fastställts vid denna lags ikraftträdande,

ankommer å Konungens befallningshavande att i stället fastställa byggnadsplan

för området.

84 §.

Hava jämlikt 1 kap. 42 § fjärde stycket lagen örn fastighetsbildning i stad

meddelats särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande

inom visst område, skall örn sådana föreskrifter gälla vad i denna lag är

stadgat örn utomplansbestämmelser för landet, där ej Konungen annorledes förordnar.

85 §.

Är, då denna lag träder i kraft, talan anhängiggjord örn lösen av mark

eller örn skadestånd, skall den talan bedömas enligt äldre lag.

86 §.

T fråga örn stads rätt att lösa tomt, varav enligt fastställd tomtindelning

särskilda delar äro i olika ägares band, skall, där tomtindelningen fastställts

före denna lags ikraftträdande, den i 27 § omförmälda tid av ett år räknas

från ikraftträdandet.

87 §.

Har gata eller gatudel framför tomt upplåtits eller skolat upplåtas till allmänt

begagnande före denna lags ikraftträdande, skall fråga om skyldighet

för tomtägaren att gälda ersättning för gatumark prövas enligt förut gällande

bestämmelser.

88 §.

Är, då denna lag träder i kraft, för stad eller del därav bestämmelse meddelad

eller av ålder gällande angående skyldighet för tomtägare att helt eller

delvis besörja eller bekosta gatas iordningställande eller underhåll, skall samma

bestämmelse lända till efterrättelse, intill dess den genom beslut av staden ändras.

Där genom sådant beslut på tomtägare lägges skyldighet, som tidigare icke

ålegat honom, skall i avseende å beslutet i tillämpliga delar gälla vad i denna

lag är stadgat om antagande av gatuordning.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj-.ts proposition nr 79.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om

fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, dels att 1 kap. lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning

i stad skall erhålla nedan intagna lydelse, dels att 2 kap. 4, 7, 10,

13 och 15 §§, 3 kap. 2, 3 och 7 §§, 4 kap. 2 §, 5 kap. 2—5, 8, 8 a, 10 och 20 §§,

6 kap. 5, 6, 8—12 och 15 §§ samt 7 kap. 1 och 3 §§ samma lag, av

vilka lagrum 3 kap. 2 och 7 §§ och 4 kap. 2 § ändrats genom lag den 13 maj

1921 (nr 199), 3 kap. 3 § ändrats genom lag den 20 juni 1924 (nr 392), 5 kap.

2, 3, 5, 10 och 20 §§ samt 6 kap. 5, 11 och 15 §§ ändrats genom lag den 18

juni 1926 (nr 328) ävensom 7 kap. 3 § ändrats genom lag den 4 mars 1927

(nr 29), samt 5 kap. 8a § införts genom lag den 18 juni 1926 (nr 226), skola,

vissa paragrafer i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse, dels

att i 6 kap. nämnda lag skall införas en ny paragraf, 16 §, med nedan angivna

lydelse, dels ock att 2 och 6 kap. i lagen skola hava nedan angivna överskrifter:

1 KAP.

Om stadsplans oell tomtindelnings inverkan på fastighetsindelningen.

1 §•

Fastställelse av stadsplan rubbar icke förhandenvarande fastighetsindelning.

Skall enligt fastställd stadsplan del av tomt uteslutas ur tomtindelning, är

sådan tomtdel, då lagfart därå sökes eller tomtdelen skall utan föregången

lagfart avföras ur tomtboken, att anse som avstyckad från tomten genom fastställelsen

å stadsplanen.

2 §.

Tomt bildas administrativt genom tomtindelning. Sålunda bildad tomt är

ej att anse såsom rättsligen bestående tomt, innan den blivit införd i tomtboken

efter ty i 7 kap. 3 § är stadgat, eller, där enligt 3 kap. medgivande till

tomtbildningen erfordras, sådant medgivande lämnats.

3 §.

Sökes lagfart å sådan del av fastighet eller i fastighetsindelning ej ingående

område, som genom tomtindelning blivit utlagd till tomt eller tomtdel, eller

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

161

skall administrativt bildad tomt införas i tomtboken, skall tomten eller tomtdelen

anses vara genom fastställelsen å tomtindelningen avstyckad från fastighet

eller område, som tomten eller tomtdelen förut tillhört.

2 KAP.

Om tomtmätning'' och gränsbestämning.

4 §.

Örn jäv mot förrättningsman, behandling av jävsfråga samt fullföljd av talan

mot beslut i sådan fråga skall gälla vad för motsvarande fall är stadgat då

fråga är örn laga skifte av jord å landet; dock att, örn jäv mot förrättningsman

finnes lagligen grundat, anmälan därom skall göras hos byggnadsnämnden,

som, där ej annan behörig förrättningsman är att tillgå, har att hos Konungens

befallningshavande utverka förordnande för särskild förrättningsman.

7 §.

Förrättningsmannen---ofri.

Där tomten bildats genom åtgärd, till vilken enligt 3 kap. medgivande skall

sökas, skall i protokollet antecknas storleken av vart och ett av de områden, av

vilka tomten bildats. I protokollet skola noga anmärkas alla företedda åtkomsthandlingar

jämte de kartor och handlingar, som i övrigt tjäna till upplysning

i ärendet.

I protokollet---härav.

Utdrag---protokollet.

10 §.

Sedan förrättningsmannen avgivit utlåtande angående tomtgränsernas rätta

sträckning, förklare förrättningsmannen å sammanträde med sakägarna förrättningen

i vad den avser gränsbestämning avslutad; meddele ock, att den,

som är missnöjd med utlåtandet, har att vid talans förlust inom trettio dagar

därefter till ägodelningsdomaren ingiva sina till ägodelningsrätten ställda

besvär eller ock på eget äventyr insända dem med posten så tidigt, att de före

sagda tids utgång komma ägodelningsdomaren till handa.

Beträffande förfarandet hos ägodelningsdomaren och vid ägodelningsrätten

samt talan mot ägodelningsdomarens och ägodelningsrättens beslut skola bestämmelserna

i 21 kap. avdelningarna D och G i lagen örn delning av jord å

landet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Inom fjorton dagar efter förrättningens avslutande skall protokoll över densamma

jämte karta utlämnas till sakägare, som därom vid förrättningen framställt

begäran.

Sedan utlåtandet genom vederbörande sakägares skriftliga godkännande eller

eljest vunnit laga kraft, eller, där besvär anförts, dessa blivit slutligen

prövade, teckne förrättningsmannen på framställning av sakägare bevis här
Bihang

till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 66 Käft. (Nr 79.) 11

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

om å karta, som till denne utlämnats; skolande därförinnan, därest de av förrättningsmannen

bestämda gränserna blivit ändrade, genom dennes försorg

kartan bringas till överensstämmelse med de slutligen bestämda gränslinjerna.

13 §.

iVad---förekommer.

Annan ägogräns än tomtgräns må på ansökan av sakägare bestämmas enligt

föreskrifterna i detta kapitel; dock skall, där gränsen utgör gräns mellan stadsjord

och jord å landet eller ock sakägare det påfordrar, gränsens bestämmande

ske i den ordning, som stadgas i lagen örn delning av jord å landet.

15 §.

Vad---stad.

I fråga örn tomtmätning inom annat område å landet, varest finnes tomtindelning

såsom i stad, förordne Konungens befallningshavande på ansökan av

tomtens ägare förrättningsman, och skall konceptakten rörande förrättningen

redovisas till lantmäterikontoret i länet. Beträffande sådan förrättning i övrigt

skola bestämmelserna i detta kapitel i tillämpliga delar gälla.

3 KAP.

2 §.

Ansökning örn sammanläggning, som i 1 § sägs, göres av tomtens ägare hos

ägodelningsdomaren; och ingive sökanden karta med protokoll rörande mätning

av tomten enligt bestämmelserna i 2 kap.

Företes---avslagen.

Lag---stadgad.

3 §.

Sammanläggning enligt bestämmelserna i detta kapitel må ej medgivas

utan så är att sökanden vunnit lagfart å de särskilda områdena; dock att, där

område förvärvats genom fång, varmed på grund av äldre lag sökanden ej varit

skyldig lagfara, lagfart å området ej är erforderlig, där sökandens åtkomst

annorledes styrkes. Ej heller må sammanläggning ske, utan så är att icke

mera än ett av områdena är besvärat av beviljad eller sökt inteckning eller

ock, där flera av områdena äro sålunda besvärade, icke något av dem häftar

för andra inteckningar än sådana, som äro i samma inbördes ordning gällande

jämväl i ett vart av de andra, dock vare den omständigheten att i ett av områdena

tillika må finnas inteckning med sämre rätt ej hinder mot sammanläggningen,

så framt innehavare av sådan inteckning medgivit sammanläggningen;

och skall vad nu sagts örn inteckning tillämpas jämväl beträffande

fordran eller annan rättighet, som avses i 11 kap. 2 § jordabalken.

Är---innehavare.

Finner ägodelningsdomaren laga hinder mot bifall till ansökningen icke

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 79.

163

möta, meddele han förordnande om sammanläggningen men hänskjuta eljest

ärendet till ägodelningsrättens prövning.

Ägodelningsdomaren åligger att föra protokoll över av honom handlagda

ärenden angående sammanläggning.

Beträffande förfarandet hos ägodelningsdomaren och vid ägodelningsrätten

samt talan mot ägodelningsdomarens och ägodelningsrättens beslut skola bestämmelserna

i 21 kap. avdelningarna D och G i lagen örn delning av jord å

landet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

7 §.

Så snart ansökning örn sammanläggning inkommit, skall ägodelningsdomaren

lämna rätten meddelande därom; give ock rätten ofördröjligen, sedan ärendet

avgjorts, underrättelse örn beslutet däri.

Om ansökningen så ock örn beslut däröver skall anteckning göras i lagfartsprotokollet.

Skall enligt vad i 4 § sägs inteckning gälla jämväl i annat område

än det, vari den beviljats, göres anteckning därom i inteckningsprotokollet.

Beslut, varigenom ansökningen blivit bifallen, skall kungöras byggnadsnämnden

ävensom, där fastighetsregister är for staden upplagt, den som för

samma register.

4 KAP.

2 §.

Medgivande till sammanläggning, som i 1 § sägs, sökes hos ägodelningsdomaren

; och ingive sökanden därvid utdrag av fastighetsregistret, upptagande

de fastigheter, varom fråga är.

Bestämmelserna i 3 kap. 2 § tredje stycket och 3 § första och andra styckena

i fråga örn villkoren för sammanläggning, varom där är fråga, i 3 § tredje,

fjärde och femte styckena örn ordningen för ärendets prövning, i 4, 5 och 6 §§

örn verkan av sådan sammanläggning och i 7 § örn underrättelse till rätten och

till den, som för fastighetsregistret, samt örn anteckning i lagfarts- eller inteckningsprotokollet

i ärende, som i sagda paragraf avses, skola äga motsvarande

tillämpning beträffande sammanläggning, varom i detta kapitel stadgas
-

5 KAP.

2 §.

Avstyckning skall---prövas,

Avstyckning företages —--sagts.

Förrättningsmannen---slut.

Vid förrättningen skola föreskrifterna i 2 och 3 kap., 6 kap. 1 och 3 §§,

18 kap. 3 § första stycket samt 19 kap. 27 § i lagen om delning av jord å

opaginerad Kontrollera mot PDF

1Ö4 Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

landet äga motsvarande tillämpning, så vitt icke i denna lag är annorlunda

stadgat.

Är ----förrättningsman.

3 §.

Förrättningsmannen åligger att örn förrättningen och tiden därför minst åtta

dagar förut bevisligen underrätta ej mindre ägaren av stamfastigheten och i

fall, då område, som skall avstyckas, blivit överlåtet till annan, jämväl denne,

än även byggnadsnämnden. Utan hinder av att sakägare ej blivit underrättad

i nu nämnd ordning, må förrättningen företagas, där han ändock infinner

sig vid densamma.

4 §.

Avstyckning må verkställas utan biträde av gode män, så vitt icke förrättningsmannen

eller sakägare finner biträde av gode män erforderligt.

Bestämmes---därförinnan.

5 §•

Bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i avstyckningsförrättningen,

skall vid förrättningen ej äga rum, där det ej påfordras å någondera

sidan eller av förrättningsmannen aktas nödigt. Huru sådan gräns skall bestämmas,

därom stadgas i 2 kap. 13 §.

8 §.

Avstyckning--— försvåras.

Inom område, för vilket Konungen fastställt stomplan eller utomplansbestämmelser

eller jämlikt äldre lag förordnat, att särskilda föreskrifter skola

tillämpas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande, må avstyckning

ej så verkställas, att tillämpningen av sådan plan, bestämmelse eller föreskrift

motverkas.

Ej---försvåras.

8 a §.

Avstyckning av ett flertal smärre lägenheter för bostadsändamål eller för

beredande av plats för industriella anläggningar eller i annat liknande syfte

må inom område, för vilket stadsplan icke finnes fastställd, ej ske, med mindre

magistraten godkänt plan att lända till efterrättelse vid avstyckning inom

området.

Vid--— avlopp.

Finner---punkten sägs.

10 §.

Har---efterrättelse.

Träffa--— protokollet.

Uppkommer mellan sakägarna tvist örn den rätt, som enligt avhandlingen

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 79.

165

eller träffad förening tillkommer envar av dem, skall frågan underställas

ägodelningsrättens prövning; och vile emellertid förrättningen.

Förekommer — •— — rum.

20 §.

Bestämmelserna i detta kapitel skola även gälla för samhälle å landet, för

vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser.

6 KAP.

Om laga skifte och örn ägodelningsrätt i stad.

5 §.

Utan---förrättningen.

Huru gräns, som avses i föregående stycke, skall bestämmas, därom stadgas

i 2 kap. 13 §.

6 §.

Laga skifte å stadsjord må verkställas utan biträde av gode män, så vitt icke

är fråga örn gränsbestämning i den ordning, som stadgas i lagen örn delning

av jord å landet, eller örn ägoutbyte mellan stadsjord och jord å landet eller

ock förrättningsmannen eller delägare finner biträde av gode män erforderligt.

Bestämmes---därförinnan.

8 §.

Ägoutbyte må ock ske, där bestående fastighetsindelning ej överensstämmer

med gällande stadsplan, tomtindelning eller stomplan och sådan överensstämmelse

utan någon delägares förfång främjas genom ägoutbytet.

Uppgår skillnaden i uppskattningsinnehåll mellan ägor, som finnas lämpligen

böra utbytas mot varandra, uti det i föregående stycke avsedda fall till

högst tjugufem procent och eljest till högst tio procent av uppskattningsinnehållet

av fastighet eller för flera ägolotter samfällt område, varifrån ägovidd

med det högre uppskattningsinnehållet är avsedd att tagas, må ägorna dock

utbytas mot varandra och vederlag för vad å ena sidan brister lämnas i penningar,

där det prövas kunna ske utan någon delägares förfång.

I fråga om sättet för erläggande och fördelning av penningersättning, varom

nu är sagt, skall vad i lagen örn expropriation stadgas angående expropriationsersättnings

erläggande och fördelning äga motsvarande tillämpning.

9 §•

Inom område, för vilket finnes fastställd stadsplan eller stomplan, må ägolott

ej så utläggas, att planens genomförande eller kvarters lämpliga indelning

i tomter därigenom försvåras.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Har Konungen för visst område fastställt utomplansbestämmelser eller jämlikt

äldre lag förordnat, att särskilda föreskrifter skola tillämpas med avseende

å byggnadsverksamhetens ordnande, må inom det område ägolott icke

så utläggas, att tillämpningen av sådan bestämmelse eller föreskrift motverkas.

10 §.

Äro angående delning av stadsjord i donationsbrev eller eljest särskilda

föreskrifter meddelade, lände de till efterrättelse.

11 §•

Stadsjord, som ingår i tomtindelning, må ej ingå i laga skifte i vidare mån

än tomtindelningens genomförande därigenom befrämjas.

Ej må eljest laga skifte äga rum å fastighet eller område av läge och beskaffenhet

att företrädesvis ägna sig till byggnadsplats.

12 §.

Vad enligt detta kapitel gäller örn ägoutbyte i sammanhang med laga skifte

gälle ock, då sådan förrättning eljest förekommer.

Besväras fastighet eller område av servitut, bestående av rättighet till skogsfång

och mulbete eller endera av dessa rättigheter, må på yrkande av fastighetens

ägare servitutet utan sammanhang med skifte utbrytas, där det finnes

medföra nytta och kunna ske utan någons förfång. Rätt att erhålla utbrytning

tillkomme ock ägaren av den fastighet, till vars förmån sådant servitut

gäller, där det visas, att servitutet äventyras.

I avseende å förrättning, som i näst föregående stycke avses, åge vad i 20

kap. 6 och 9 §§ av lagen örn delning av jord å landet stadgas motsvarande tilllämpning.

15 §.

Vad i detta kapitel 1—3 samt 5—14 §§ stadgas för stad skall ock gälla

för samhälle å landet, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för

stad meddelade bestämmelser.

16 §.

Rådhusrätt, där sådan finnes, vare ägodelnings rätt i stad. Den lagfarne

ledamot i rådhusrätten, som därtill är satt, skall vara ägodelningsdomare. Åro

flera avdelningar av rådhusrätten, skall ägodelningsdomaren alltid vara ledamot

av avdelning, vid vilken jorddelningsmål skola upptagas.

Stad, där rådhusrätt ej finnes, lyde under ägodelningsrätten i den domsaga,

staden i judiciellt hänseende tillhör.

Vad enligt 21 kap. 3 § i lagen örn delning av jord å landet gäller för köping

i fråga örn utseendet av valmän för val av ägodelningsnämndemän skall äga

motsvarande tillämpning beträffande stad, som i näst föregående stycke avses.

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

167

7 KAP.

1 §•

För---staden.

Till---enskilt.

Tomtboken skall hava sådan uppställning, att den jämväl innehåller uppgifter

örn beslut, innefattande fastställelse å eller ändring i stadsplan eller

tomtindelning, örn särskilda bestämmelser, som Konungen jämlikt äldre lag

meddelat med avseende å sättet för byggnadskvarters användande, ävensom

örn andra byggnadsbestämmelser, så vitt de icke äro föremal för inteckning

efter vad örn servitut är stadgat samt magistraten meddelat föreskrift örn

deras anmärkande, så ock örn huruvida område är att hänföra till gammal eller

ny stadsdel. Har Konungen fastställt stomplan eller utomplansbestämmelser

eller jämlikt äldre lag förordnat, att särskilda föreskrifter skola tillämpas med

avseende å byggnadsverksamhetens ordnande inom område utom stadsplan,

skall beslutet anmärkas i stadsägoboken eller bihang B vid de fastigheter eller

områden beslutet angår.

Föreskrift---fall.

3 §.

Med---stadsäga.

Nybildad---tomtboken.

För annan nybildad tomt skall med införandet ansta,

där tomten tillkommit genom åtgärd, vartill enligt 3 kap. medgivande skall

sökas, till dess sådant medgivande lämnats,

samt i annat fall till dess tomtens ägare gjort framställning örn dess införande

i tomtboken.

Andel---— fastighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

Bestämmelsen i 1 kap. 2 § att administrativt bildad tomt ej är att anse

såsom rättsligen bestående tomt, innan den blivit införd i tomtboken, skall ej

äga tillämpning, förrän fastighetsregister upplagts för vederbörande samhälle.

Har ärende, varom denna lag innehåller bestämmelse, anhängiggjörts före

lagens ikraftträdande, skall ärendet handläggas och prövas enligt äldre lag.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Majlis proposition nr 79.

angående ändring

Förslag

till

Lag

i lissa delar ar lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om

delning ar jord å landet.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 24 §, 19 kap. 1, 5, 10 och 13 §§ samt 21

kap. 58 § lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet skola, sistnämnda

fem lagrum i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

1 KAP.

24 §.

Laga skifte må ej äga rum å jord, som ingår i tomtindelning, i vidare mån

än tomtindelningens genomförande därigenom befrämjas.

19 KAP.

1 §■

Från---rum.

Avstyckning av ett flertal smärre lägenheter för bostadsändamål eller för

beredande av plats för industriella anläggningar eller i annat liknande syfte

inom område, som icke är lagt under stadsplan eller byggnadsplan, må ej

ske med mindre Konungens befallningshavande godkänt plan att lända till

efterrättelse vid avstyckning inom området.

Vid---avlopp.

Finner Konungens befallningshavande, att avstyckningsplan eller byggnadsplan

erfordras för visst område, äger Konungens befallningshavande förordna,

att i avbidan på planens upprättande avstyckning icke må ske inom

området, såvida ej Konungens befallningshavande därtill lämnar tillstånd.

5 §•

De---stadgat.

Inom samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall

iakttagas, samt inom område, för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

eller jämlikt äldre lag förordnats, att stadsplan skall upprättas,

eller meddelats särskilda föreskrifter med avsende å byggnadsverksamhetens

ordnande eller godkänts avstyckningsplan, må avstyckning för

bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller

i annat liknande syfte företagas även av annan person än lantmätare, såvida

han äger behörighet innehava befattning såsom mätningsman i stad; och

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79. 169

galle därvid om sådan förrättningsman vad i denna lag om lantmätare är

stadgat.

Skall---förrättningen.

10 §.

Bestämmande---nödigt.

Är fråga örn avstyckning inom samhälle eller område, som i 5 § andra stycket

sägs, och sker i sammanhang med avstyckningsförrättningen bestämmande

av sådan gräns, som avses i första stycket av denna paragraf, må avstyckningsförrättningen

ej avslutas innan den förrättning, varvid gränsfrågan behandlats,

blivit genom laga kraft ägande beslut fastställd.

13 §.

Inom---rum.

Avstyckning inom område, för vilket finnes fastställd stadsplan eller byggnadsplan,

må ej så verkställas, att planens genomförande eller lämplig tomtindelning

därigenom försvåras.

Inom område, för vilket fastställts stomplan eller utomplansbestämmelser

eller jämlikt äldre lag förordnats, att särskilda föreskrifter skola tillämpas med

avseende å byggnadsverksamhetens ordnande, må avstyckning ej så verkställas,

att tillämpningen av sådan plan, bestämmelse eller föreskrift motverkas.

Ej må inom samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande

skall iakttagas, eller inom område, som i andra eller tredje stycket avses,

i något fall avstyckning så verkställas, att markens ändamålsenliga bebyggande

försvåras.

Avstyckning inom område, för vilket finnes av Konungens befallningshavande

godkänd avstyckningsplan, må ej ske i strid mot samma plan eller så

verkställas, att områdets lämpliga indelning i fastigheter därigenom försvåras,

21 KAP.

58 §.

I mål örn avstyckning inom samhälle eller område, varom i 19 kap. 5 § andra

stycket sägs, skall vad enligt denna lag ankommer på ägodelningsrätt och ägodelningsdomare

utom såvitt angår bestämmande av fastighetsgräns i samband

med avstyckningen samt tvist, varom i 19 kap. 15 § sägs, så ock överlantmätares

befattning med fastställelseprövning fullgöras av Konungens befallningshavande.

Är---bestämt.

I mål---byggnadsnämnden.

Är---stadgat.

Beträffande--— bestämd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Majlis proposition nr 79.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 9 § lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående

Yäghållningsbesyärets utgörande på landet.

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet, vilket lagrum ändrats genom lag den 27

juni 1927 (nr 296), skall i nedan intagna delar erhålla följande ändrade lydelse

:

9 §•

Inom köping eller annat samhälle på landet, för vilket vad i stadsplanelagen

är stadgat för stad äger tillämpning, åligger det samhället att för väghållningsdistriktets

räkning bygga och underhålla allmän väg eller bro, i den mån vägen

eller bron på grund av nämnda lag skall vara upplåten för allmänt begagnande

såsom gata. För denna väghållning njute samhället ersättning ur vägkassan såsom

nedan sägs, dock ej med högre belopp än det vartill kostnaden för väghållningens

utförande efter samfärdselns behov skäligen kan skattas. Samhället

vare ock berättigat att för distriktets räkning, mot enahanda ersättning, i vidare

mån än nyss sagts ombesörja väghållningen inom samhället.

Ersättning för byggande---föras.

Ersättning för vägunderhåll —--rum.

Mark, som erfordras för byggande av väg inom område, för vilket stadsplan

blivit fastställd, skall av samhället tillhandahållas utan kostnad för väghållningsdistriktet,

evad vägen bygges av samhället eller av distriktet. Den inskränkning

i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark, som enligt 46 § stadsplanelagen

eller motsvarande äldre bestämmelse äger rum, därest i gatumarken

ingår allmän väg, skall ej inträda i det fall, att vägen efter den 1 januari 1928

byggts inom samhälles stadsplanelagda område.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

171

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 juni 1926 (nr 352) om enskilda

vägar.

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 29 juni 1926 om enskilda vägar skall

i nedan intagen del erhålla följande ändrade lydelse:

9 §•

Väg---annan.

Inom stad eller samhälle å landet, där den för städerna gällande ordning för

bebyggande skall iakttagas, må ej väg så byggas, att tillämpningen av gällande

stomplan eller utomplansbestämmelser för stad eller av motsvarande enligt

äldre lag givna föreskrifter motverkas, eller att eljest markens ändamålsenliga

bebyggande försvåras. [Vad sålunda stadgas skall äga motsvarande tillämpning

beträffande område, för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

för landet eller jämlikt äldre bestämmelser förordnats örn upprättande

av stadsplan eller meddelats särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens

ordnande.

Väg---fordrar.

Till---tarvas.

Ej---föreligga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj ds proposition nr 79.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1),

innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar.

. Härigenom förordnas, att 1, 2 och 3 §§ lagen den 27 juni 1902, innefattande

vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar, såsom dessa lagrum lyda, 1 och

3 §§ enligt lag den 22 juni 1920 (nr 478) samt 2 § enligt lag den 16 maj 1918

(nr 280), skola i nedan intagna delar erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Har---upplåtas.

Menighet vare dock ej pliktig att inom område, för vilket finnes stadsplan

eller byggnadsplan, eller inom fastställt hamnområde avstå eller upplåta gata,

torg, allmän plats eller vattendrag.

Ej heller vare, där ledningen skall inom område, för vilket ej finnes stadsplan

eller byggnadsplan, framdragas på mindre avstånd än etthundrafemtio

meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats

eller trädgård, som tillhör fastighetens ägare, denne skyldig något avstå eller

upplåta, utan så är, att Konungen finner annan sträckning för ledningen icke

kunna utan synnerlig olägenhet användas.

Skall---tillämpas.

2 §.

Vill---medgivit.

Skall inom område, för vilket ej finnes stadsplan eller byggnadsplan, ledning

framdragas ovan jordytan på mindre avstånd än tjugu meter från byggnad,

som ovan nämnts, eller tomtplats eller trädgård, må, där ej anläggningen skall

utföras inom inhägnat järnvägsområde, tillstånd till anläggningen icke mot

bestridande av byggnadens, tomtplatsens eller trädgårdens ägare meddelas,

utan så är, att annan sträckning för ledningen visas ej kunna utan synnerlig

olägenhet användas.

Tillstånd —--nyttjas.

Har Konungen---medgivit.

Har ansökning---föreskriver. *

Var---utsatt.

3 §.

Ansökan örn rätt att för elektrisk starkströmsanläggning påfordra avstående

eller upplåtande av fastighet eller om tillstånd att utföra elektrisk anläggning,

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

173

som i 2 § avses, skall vara åtföljd av fullständig beskrivning över det tillämnade

företaget med kostnadsförslag, avfattning på karta av föreslagen lednings

sträckning och av den jord, som för anläggningen erfordras, bestyrkta

förteckningar på dels ägare och innehavare av de fastigheter, över vilka ledningen

skall framdragas eller i vilkas mark den skall nedläggas eller som eljest

äro för anläggningen behövliga, dels ock, såvitt ledningen skall framgå

ovan jordytan, ägare och innehavare av de fastigheter, som, utan att ledningen

skall över dem framdragas, äro belägna på mindre avstånd än tjugu meter från

densamma, uppgift på de överenskommelser, som blivit träffade, eller de hinder,

vilka däremot mött, med flera handlingar, som sökanden vill åberopa; dock att

där fråga är örn ledning, som skall framdragas inom område, för vilket finnes

stadsplan eller byggnadsplan, förteckning, som nyss sagts, erfordras allenast

såvitt angår fastigheter, över vilka ledningen skall framgå eller i vilkas mark

den skall nedläggas.

Finnes---erfordras.

Vad — — — järnvägsområde.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 juni 1924 (nr 384) örn åter*

böpsrätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 20 juni 1924 om återböpsrätt till

fast egendom, vilket .lagrum ändrats genom lag den 6 juni 1929 (nr 175),

skall i nedan intagna del erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Vid försäljning av fastighet, som tillhör kronan, stånde säljaren fritt att i

köpehandlingen i samband med villkor örn skyldighet för fastighetens innehavare

att använda densamma för visst ändamål eller ock underlåta viss användning,

göra förbehåll örn rätt för säljaren att enligt denna lag köpa fastigheten

åter (återköpsrätt). Återköpsrätt må ock på sätt nu är sagt förbehållas vid

försäljning av kommun eller municipalsamhälle tillhörig eller eljest i allmän

ägo befintlig fastighet, vilken är belägen inom ort, där den för städerna gällande

ordning för bebyggande skall iakttagas, eller inom område, för vilket

fastställts byggnadsplan eller jämlikt äldre lag förordnats, att stadsplan skall

upprättas.

Återköpsrätt må---bestämmer.

Återköpsrätt kan---återköpsrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 79.

175

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt

i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet

område.

Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 18 juni 1925 örn rätt i vissa fall för

nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, vilket lagrum

ändrats genom lag den 5 april 1929 (nr 54), skall i nedan intagna del erhålla

följande ändrade lydelse:

19 §.

Denna---däri.

Vad i denna lag stadgas äge ej heller tillämpning å mark, som ingår i fastställd

stadsplan eller byggnadsplan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:is proposition nr 79.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ar 2 § 11:©) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)

om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 § 11 :o) lagen den 26 maj 1909 örn Kungl. Maj:ts

regeringsrätt, vilket lagrum senast ändrats genom lag den 27 juni 1927 (nr

289), skall i nedan angiven del erhålla följande ändrade lydelse:

11:©) mål örn avgäld---lägenhet;

mål örn tomtmätning;

mål örn avstyckning enligt — — — stad;

mål örn avstyckning inom samhälle eller område, varom förmäles i 19 kap.

5 § andra stycket i lagen om delning av jord å landet;

mål, huruvida---förening;

mål örn undantag---bestämmelser;

mål örn rätt---brukningsdel;

mål örn naturminnesmärkens fredande;

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

177

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 28 november

1930.

N ärvarande:

justitieråden Christiansson,

Edelstam,

Stenbeck,

regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 30 maj 1930,

hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

1) stadsplanelag;

2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 269) örn

fastighetsbildning i stad;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn

delning av jord å landet;

4) lag örn ändrad lydelse av 9 § lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet;

5) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 juni 1926 (nr 352) örn enskilda

vägar;

6) lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1),

innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar;

7) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 juni 1924 (nr 384) örn

återköpsrätt till fast egendom;

8) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334) örn

rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet

område; samt

9) lag angående ändrad lydelse av 2 § 11 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38

s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Förslagen, vilka finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av revisionssekreteraren Hilding Forssman.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

Förslaget till stadsplanelag.

Lagrådet:

Det spörsmål, som först mött vid framläggandet av förevarande lagförslag,

gäller dess omfattning. Lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 66 käft. (Nr 79.) 12

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

tomtindelning samt det av kommitterade år 1920 avgivna förslaget till stadsplanelag

avse allenast rättsreglerna för stadsbyggandet, under det i gällande

lag med dessa sammanförts stadgandena rörande fastighetsbildningen i stad,

en anordning, som de sakkunniga i sitt år 1928 avgivna förslag till stadsbyggnadslag

ansågo fortfarande böra bibehållas. I det läge, vari lagstiftningen

på detta rättsområde för närvarande befinner sig, synes det lagrådet naturligt

att, på sätt i det remitterade förslaget skett, i särskild lag upptaga reglerna

för stadsplan och därmed samhöriga institut, medan stadgandena rörande

fastighetsbildningen lämnas att i väsentligen orubbat skick kvarstå

såsom särskild lag. Några sakliga skäl av betydenhet kunna, enligt lagrådets

mening, ej heller anföras mot en sådan uppdelning. I fråga örn de båda

lagarnas inbördes begränsning — därvid varit att beakta det av lantmäteristyrelsen

väckta förslaget att till fastighetsbildningslagen överflytta bestämmelserna

om tomtindelning — har lagrådet ej ansett sig hava skäl till erinran.

Vad angår frågan huruvida stadsplanelagen bör innehålla uttömmande föreskrifter

inom det område den sålunda omfattar eller örn närmare bestämmelser

rörande det tekniska förfarandet och ärendenas behandling hellre böra hänvisas

till den administrativa lagstiftningen och såsom hittills upptagas i en särskild,

av Konungen utfärdad byggnadsstadga, har lagrådet, då förstnämnda förfaringssätt

måste leda till en tyngande vidlyftighet i lagtexten, ägnad att försvåra

översikten över lagens huvudpunkter och inre sammanhang, ansett sistnämnda

i förslaget bibehållna anordning vara att föredraga. Huru långt man

bör gå vid avskiljandet ur lagen av särskilda föreskrifter, måste i åtskilliga

fall bliva en lämplighetsfråga. Avgränsningen mellan lagen och det utkast

till byggnadsstadga, som varit tillgängligt för lagrådet, synes emellertid i allmänhet

lyckligt genomförd. Enligt lagrådets mening bör dock fasthållas den

principen, att alla stadganden av civilrättslig innebörd få sin plats i själva lagen

samt att föreskrifter, vilka innefatta undantag från en i lagen given allmännare

regel, icke upptagas i byggnadsstadgan utan stöd av bestämmelse i

lagen. Med denna utgångspunkt har lagrådet i vissa fall, vilka här nedan

komma att närmare angivas, funnit anledning hemställa örn tillägg till eller

ändring i lagförslagets text.

Förslaget innebär i sakligt hänseende flera beaktansvärda ändringar i gällande

rätt, avsedda att råda bot för olägenheter, som framstått vid dennas tilllämpning.

Sålunda förekomma stadganden, som avse att befrämja tillkomsten

av stadsplan samt andra byggnadsverksamheten reglerande anordningar

och bestämmelser, men därjämte sådana, som genom vidgad dispensrätt bereda

utrymme för en mildare tillämpning av de meddelade föreskrifterna. Vidare

medgives rätt till inlösen av erforderlig mark även under andra förutsättningar

än nu gällande, bl. a. rätt till s. k. ekonomisk zonexpropriation, och beredes

större möjlighet till ingripande för att åstadkomma en ordnad bebyggelse

även på landsbygden. Enligt lagrådets mening torde de föreslagna bestämmelserna

i det hela vara ägnade att tjäna de syften man sålunda velat

vinna. Lagrådet har dock, såsom nedan framgår, funnit sig böra hemställa

örn vissa ändringar jämväl beträffande stadganden av nu nämnd art. Det må

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

179

vara att förvänta, att lagen nied däri föreslagna ändringar och tillägg även

skall bidraga till åstadkommande av en rättvisare och jämnare fördelning mellan

samhället och de enskilda av den tunga, som oundgängligen är förenad med

välordnade byggnadsförhållanden, samt tillika, såvitt möjligt, förekomma missbruk

av den faktiska maktställning gentemot medkontrahent, som någondera

parten under vissa omständigheter kan intaga. Visst är emellertid, att de föreslagna

lagstadgandena för att leda till gynnsamt resultat kräva en omdömesgill

och varsam tillämpning såväl från de beslutande kommunala myndigheternas

sida som från de ämbetsmyndigheters och tjänstemäns, tekniskt utbildade

lika väl som administrativa, åt vilka handläggningen av hithörande frågor blivit

anförtrodd.

2 §.

Lagrådet:

I kommittéförslaget (1 §) stadgas, att stadsplan skall till gränserna angiva

bland annat »säkerhetsområden». Härmed förstås enligt lagtexten områden,

avsedda för anläggningar, som medföra fara av allmän art, såsom elektriska

starkströmsledningar. För att beteckna ej blott dylika anläggningar utan ock

anläggningar, som själva kräva skydd, användes i det remitterade förslaget

utan närmare bestämning uttrycket »skydds- eller säkerhetsområden». Ett tilllägg

av orden »för vissa anläggningar» torde innebära ett önskvärt förtydligande.

Bland de för olika ändamål avsedda områden, som skola utmärkas och till

gränserna angivas i stadsplan, upptagas i denna paragraf även vattenområden.

Att ett vattendrag i en stadsplan betecknas såsom vattenområde innebär, att

det skall bevaras såsom vattenområde, och medför, att igenfyllning helt eller

delvis av vattendraget i strid mot stadsplanen, t. ex. för bebyggelse, anläggning

av en gata, utvidgning av en park, ej må ske. Ändring i stadsplanen är i sådant

fall erforderlig. Det må erinras, att ett vattendrag, som icke enligt stadsplanen

skall bevaras såsom vattenområde, skall upptagas såsom vattendrag å

den stadsplanekartan åtföljande terrängkartan eller, örn särskild terrängkarta

ej upprättas, topografiskt utmärkas å stadsplanekartan (jfr utkastet till byggnadsstadga,

§ 18).

3 §.

Lagrådet:

I denna och vissa följande paragrafer nämnas stadsfullmäktige såsom utövande

beslutanderätt å stadens vägnar. I lagförslaget saknas emellertid, i

strid mot vad tidigare allmänt iakttagits, en erinran därom, att beslutanderätten

i stad, där stadsfullmäktige ej finnas, utövas av allmän rådstuga. I vårt

land finnes fortfarande en stadskommun (Skanör med Falsterbo), som icke

övergått till det representativa systemet, och stadskommun kan under viss förutsättning

besluta avskaffande av stadsfullmäktige. Den i 9 § sista stycket

lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse i stad upptagna bestämmelsen

motsvarar det tidigare stadgandet i § 8 tredje stycket förordningen den 21

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

mars 1862 om kommunalstyrelse i stad. Även örn med hänsyn till förstnämnda

bestämmelse en erinran örn allmän rådstugas beslutanderätt, där stadsfullmäktige

ej finnas, icke synes oundgängligen nödvändig, torde dock böra påpekas,

att denna bestämmelse icke i avseende å lydelsen innefattar sådan ändring,

att frågan örn erforderligheten av en hänvisning i annan lagstiftning kommit

i ett nytt läge. Skall hittillsvarande praxis iakttagas, torde lämpligen i

74 § böra upptagas en bestämmelse av innehåll, att vad i denna lag stadgas

örn stadsfullmäktige gäller, där sådana ej finnas, örn allmän rådstuga. Anses

en sådan bestämmelse icke erforderlig, synes med hänsyn till innehållet i

9 § sista stycket, 86 § andra stycket och 88 § lagen den 6 juni 1930 örn kommunalstyrelse

på landet ej heller det i i74 § föreslagna stadgandet böra upptagas.

4 §■

Lagrådet:

Då enligt denna paragraf Kungl. Maj:t låter upprätta stadsplan, böra naturligen

över förslaget höras, förutom stadsfullmäktige, alla övriga, vilkas

intressen beröras av förslaget. I detta avseende hänvisas till vad som enligt

utkastet till byggnadsstadga (§ 19) gäller för det fall, att förslag väckes

örn stadsplans antagande av stadsfullmäktige. En erinran örn Kungl. Majrts

skyldighet att vid ett ärendes beredning höra vederbörande förvaltningsmyndigheter

är icke här erforderlig. Däremot synes i förevarande paragraf bestämmelse

böra givas om hörande av stadsfullmäktige och dem frågan eljest

rörer.

7 §.

Lagrådet:

Vid tomtindelning skall främst tillgodoses syftet med indelningen, att befrämja

kvarterets ändamålsenliga bebyggande i överensstämmelse med stadsplanen.

Visserligen skall härvid såväl enligt gällande lagstiftning (1 kap.

5 § fastighetsbildningslagen) som enligt utkastet till byggnadsstadga (§ 25)

behörig hänsyn tagas till bestående äganderättsförhållanden. Men det ligger

i sakens natur, att tomtindelningen understundom måste väsentligt avvika från

befintliga ägogränser. Det synes i viss mån häremot stridande att i denna

paragraf uttala, att fråga örn ny tomtindelning skall på begäran företagas, örn

tomtindelning ej överensstämmer med bestående äganderättsförhållanden. En

sådan bestämmelse upptogs i 4 § av 1907 års stadsplanen. Såsom skäl framhölls

främst, att under den äldre lagstiftningen mångenstädes såväl stadsplaner

som tomtindelningar blivit upprättade utan hänsyn till bestående äganderättsförhållanden.

Vidare erinrades örn det fall, då ägare av byggnad, som inkräktade

å annans tomt, av denne löst tomtdel. Då möjlighet fortfarande bör finnas

att där så kan ske bringa tomtindelning och ägogränser i närmare överensstämmelse

med varandra, är en bestämmelse i sådant syfte erforderlig. Men det synes

lämpligare att uttala allenast — och detta i ett nytt (andra) stycke — att

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 79.

181

ny tomtindelning må på begäran av markägare eller på byggnadsnämndens

eget föranstaltande äga rum, örn därigenom utan avsevärd olägenhet kan vinnas

bättre överensstämmelse med bestående äganderättsförhållanden.

13 §.

Lagrådet:

Med bestämmelsen, att Konungen må under de i förevarande paragraf upptagna

villkor medgiva undantag från det där stadgade nybyggnadsförbudet,

åsyftas, att Konungen skall äga dels själv meddela dispens och dels genom

föreskrifter i allmän författning uppdraga åt myndighet (byggnadsnämnden)

att i viss omfattning lämna tillstånd till byggnadsföretag, som strider mot

stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser. Dylika föreskrifter äro

upptagna i utkastet till byggnadsstadga (t. ex, § 118). Då bestämmelsen i

förevarande paragraf är så avfattad, att den synes avse allenast prövning av

Kungl. Majit i särskilda fall, hemställer lagrådet om sådan omarbetning av

densamma, att vad som är åsyftat kommer till uttryck i lagtexten.

Vid tillämpningen av de i 1 kap. fastighetsbildningslagen givna bestämmelserna

örn nybyggnad skall till nybyggnad hänföras väsentlig förändring i befintlig

byggnad efter vad Konungen med stöd av 40 § i 1907 års stadsplanelag

(nuvarande 1 kap. 45 § fastighetsbildningslagen) stadgat. Gällande bestämmelser

äro upptagna i kungörelsen den 18 januari 1908. Enligt förslaget

skola motsvarande bestämmelser införas i byggnadsstadgan (utkastet,

§ 117). Då emellertid genom dessa bestämmelser en utvidgning sker av tilllämpningsområdet

för de i förslaget till stadsplanelag upptagna stadganden om

nybyggnad, kan enligt lagrådets mening ett stadgande motsvarande det i

1 kap. 45 § fastighetsbildningslagen ej undvaras. Ett sådant stadgande synes

böra upptagas bland allmänna bestämmelser, exempelvis såsom första stycke

i 76 §.

18 §.

Lagrådet:

Sedan tomtindelning blivit fastställd, må nybyggnad ej företagas i strid

mot tomtindelningen, och det fordras jämväl, för att nybyggnad skall få äga

rum, att tomtmarken är rättsligen förenad i en ägares hand. Tomten skall

vara ej blott administrativt bestämd utan även rättsligen bestående. Dispens

härifrån kan ej givas. Att nybyggnad icke må företagas i strid mot den

administrativa tomtindelningen, har i fastighetsbildningslagen kommit till uttryck

genom den i 1 kap. 9 § första stycket första punkten införda bestämmelsen,

att nybyggnad inom kvarter ej må ske utöver gällande tomtgräns. En

sådan bestämmelse finnes i såväl kommitténs som de sakkunnigas förslag. Det

har icke ansetts erforderligt att i det remitterade förslaget upptaga en motsvarande

bestämmelse. Enligt lagrådets mening kan lämpligheten av en

sådan bestämmelses utelämnande ifrågasättas från den ovan framhållna

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

synpunkten, att bestämmelsen är ett uttryck för principen örn den administrativa

tomtindelningens bindande verkan i avseende å kvarters bebyggande. Även

om upptagandet av ett förbud mot byggande över tomtgräns icke kan anses i

och för sig erforderligt, bör i allt fall nämnda princip komma till uttryck i

lagen. Såsom första stycke i förevarande paragraf synes därför böra upptagas

ett stadgande av innehåll, att å mark, som indelats till tomter, nybyggnad

ej må företagas i strid mot tomtindelningen. Bestämmelsen i nuvarande första

stycket kan då lämpligen bilda ett andra stycke.

Efter vad ovan påpekats kan dispens från ifrågavarande bestämmelser ej

givas. Har nybyggnad ägt rum i strid mot desamma, föreligger — även örn

byggnadslov erhållits — rätt att låta byggnaden kvarstå där den är uppförd,

allenast i den mån sådan rätt följer av stadgandena i 19 §.

19 §.

Lagrådet:

Förevarande paragraf avser byggnader, vilka inom redan tomtindelat område

uppförts utöver tomtgräns.

Enligt 1 kap. 10 § tredje stycket fastighetsbildningslagen stadgas i fråga

örn sådan utöver tomtgräns uppförd byggnad, som där avses, att ändring, som

är att hänföra till nybyggnad, icke må vidtagas å byggnaden, utan att ägaren

av den intagna marken medgiver det. Denna bestämmelse innebär, att ehuru

byggnaden skjuter in på grannes tomt eller inkräktar å gata eller annan allmän

plats, sådan ändring av byggnaden, som är att likställa med nybyggnad,

må utan hinder av bestämmelserna i 1 kap. 7 och 9 §§ fastighetsbildningslagen

företagas med tillstånd av den intagna markens ägare. Motsvarande stadgande

har ej upptagits i det remitterade förslaget till stadsplanelag. Däremot föreskrives

i utkastet till byggnadsstadga, att vid prövning av ansökan örn byggnadslov

skall tillses bl. a., att nybyggnad ej skjuter över gällande fastighetsgräns

(§ 63), samt att då fråga är örn förändring av byggnad, som på sätt i

19 § stadsplanelagen sägs skjuter in på grannes tomt eller på gata eller annan

allmän plats, tillstånd till företaget skall hava inhämtats av markens ägare

(§ 62 mom. 2). Emellertid är det uppenbarligen avsett, att även när förändringen

är av beskaffenhet att enligt därom av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser

(jfr lagrådets yttrande vid 13 §) böra hänföras till nybyggnad, sådan

förändring skall få äga rum med tillstånd av markens ägare. Då en regel

härom — såsom jämväl kommittén ansett — innefattar undantag, såvitt angår

byggnad, som inkräktar å gata eller annan allmän plats, från nybyggnadsförbudet

i 13 § och såvitt angår byggnad, som skjuter in på annans tomt, från nybygg - nadsförbudet i 18 § första stycket, Ilar den sin plats i stadsplanelagen. Örn

en sådan regel icke upptages i lagen, lärer följden bliva den icke avsedda, att

nybyggnadsförbud kommer att gälla, när den tillämnade ändringen är av beskaffenhet

att böra hänföras till nybyggnad, ehuru markägaren lämnat sitt

samtycke. Lagrådet föreslår därför, att till förevarande paragraf fogas ett

nytt stycke av innehåll, att i fråga örn byggnad, som här avses, skall vad i 13

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

183

och 18 §§ är föreskrivet ej medföra hinder mot ändring, som efter ty därom av

Konungen stadgats är att hänföra till nybyggnad; men att sådan ändring ej

må vidtagas, med mindre ägaren av den intagna marken det medgiver.

20 §.

Lagrådet:

Införande i stadsplanelagstiftningen av förbud mot sådana åtgärder, som

avses i denna paragraf, har förordats först av de sakkunniga. I deras förslag

(10 kap. 6 §) har tämligen detaljerat angivits, i vilka hänseenden den enskilde

skulle vara underkastad en dylik inskränkning i rätten att förfoga över sin

fastighet. Ovillkorligt förbud har dock icke åsyftats, i det att för särskilda

fall eftergift skulle kunna meddelas av byggnadsnämnden.

I det till lagrådet remitterade förslaget har, utan närmare motivering, motsvarande

bestämmelse erhållit den avfattning, att åtgärd av här ifrågavarande

slag icke må vidtagas, såvida den är av beskaffenhet att väsentligt försvåra

markens användande för avsett ändamål. Någon möjlighet att av vederbörlig

myndighet på förhand utverka tillstånd till åtgärd, som kan falla under detta

allmänt hållna förbud, inrymmer stadgandet icke. Det ankommer följaktligen

på den enskilde markägaren att i varje särskilt fall på eget ansvar avgöra,

huruvida åtgärden må kunna företagas utan att innebära åsidosättande

av förbudet, överträdelse är jämlikt 68 § belagd med straff av böter från och

med 25 till och med 10,000 kronor.

De arbeten å en fastighet, vilka omnämnas i det föreslagna stadgandet, kunna

tydligen vara av synnerligen växlande omfattning och därmed även av

olika betydelse från den synpunkt, som här blir den bestämmande, nämligen

deras inverkan på stads- eller stomplanens ändamålsenliga genomförande. För

markägaren måste det ej sällan ställa sig tveksamt, huruvida en sådan åtgärd

är lovlig eller icke, och för hans bedömande torde stadgandet erbjuda ganska

ringa ledning. Väl framgår av ordalydelsen, att förbudet icke är avsett att

äga tillämpning i bagatellfall, men var gränsen för dessa är att draga, torde

stundom kunna vara ovisst. Där markägaren icke själv har tillräcklig insikt

örn stads- eller stomplanens innebörd eller ej tilltror sig att på egen hand

avgöra frågan, står honom dock öppet att söka erforderlig upplysning hos

stadens myndigheter, i vanliga fall hos byggnadsnämnden.

Även om en viss obestämdhet sålunda vidlåder det remitterade förslaget

i denna del, synes det likväl icke lämpligt att för ernående av en fastare reglering

tillita specialföreskrifter av den utförlighet, som kännetecknar de sakkunnigas

förslag. Så olikartade som omständigheterna kunna vara i här avsedda

fall, skulle knappast genom dylika föreskrifter uppnås en tillfredsställande

ordning. Närmare kunde ligga att till stöd för markägaren införa

ett dispensförfarande, på sätt ock förordats av de sakkunniga. Därigenom

skulle emellertid dragas under myndighets prövning ett stort antal ärenden,

av vilka måhända de flesta vore av den enkla beskaffenhet, att en sådan omgång

måste anses onödig. I allmänhet torde spörsmål av denna art kunna av

vederbörande besvaras på ett mera formlöst och mindre omständligt sätt.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. May.ts proposition nr 79.

Då lagrådet alltså, oaktat vad emot paragrafen kunnat erinras, icke funnit

nödigt tillstyrka någon mer väsentlig ändring däri, har lagrådet utgått

från den tolkning, att ej blott förbudet saknar tillämpning i fråga örn åtgärder,

som i och för sig äro av ringa betydenhet, utan ock paragrafen överhuvud

icke äger avseende å annat förhållande å markägarens sida än sådant, som

innebär ett påtagligt och oursäktligt åsidosättande av de enligt stads- eller

stomplan gällande föreskrifterna. Särskilt med hänsyn till straffpåföljden

har stadgandets innebörd i sistnämnda avseende synts böra komma till ett något

tydligare uttryck i lagtexten. Lagrådet hemställer om den jämkning av

ordalagen, att inom område, som ingår i stadsplan eller stomplan, i paragrafen

omförmäld åtgärd icke må vidtagas, såvida den uppenbarligen är av beskaffenhet

att kunna väsentligt försvåra områdets användande för avsett ändamål.

22 §.

Lagrådet:

Då landskommun eller del av landskommun införlivas med stad, meddelas i

det av Kungl. Maj :t härom givna förordnandet, i samband med föreskrift örn

stadens övertagande av underhållsskyldigheten beträffande allmänna vägar

och broar, förklaring, att väghållningsdistriktets rätt till vägar, broar, trummor,

stängsel och andra distriktets dylika tillhörigheter inom det införlivade

området övergår utan ersättning å staden. Är distriktet ägare till vagmark,

kommer således redan i sammanhang med införlivningen äganderätten till vägmärken

att övergå å staden, även örn marken enligt stadsplan eller stomplan

ej är avsedd till gata eller annan allmän plats. Har distriktet allenast nyttjanderätt

eller vågrätt till marken, övergår denna rätt å staden. I sådant

fall tillfaller äganderätten till marken enligt förevarande paragraf staden utan

ersättning, å den tid och i den omfattning marken tages i anspråk för gata

eller annan allmän plats. Har väghållningsdistriktet genom expropriation

förvärvat nyttjanderätten till vägmärken, frångår således äganderätten till

marken utan ersättning markens ägare, i den mån marken tages i anspråk

för gata eller annan allmän plats. Ingår vägen icke i mark, som är avsedd

till gata eller annan allmän plats, skall fortfarande 79 a § lagen örn expropriation

äga tillämpning, örn vägen blir obehövlig och indrages.

Innehaves allmän väg av väghållningsdistriktet med vågrätt, övergår, såsom

förut framhållits, vågrätten å staden. Detta måste vara fallet, vare

sig vägen är belägen å område, som icke ingår i stadsplan eller stomplan, eller

vägen framgår genom planlagt område. Enligt 10 § första stycket lagen den

16 maj 1930 örn vågrätt skall emellertid nämnda lag icke äga tillämpning inom

område, som ingår i fastställd stadsplan. Inom den del av stadens område,

som ej ingår i stadsplanen, är däremot lagen tillämplig med iakttagande av

vad i 10 § andra stycket är stadgat. Bestämmelsen i 10 § första stycket

ansluter sig till det nu gällande stadgandet i 1 kap. 15 § fastighetsbildningslagen,

att allmän väg, som enligt fastställd stadsplan ingår i gatumark, till
-

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 79.

185

faller staden utan ersättning. Detta stadgande anses innebära, att äganderätten

till vägmärken övergår till staden, då efter stadsplanens fastställande

anspråk därom framställes. Det är med berörda bestämmelse ej avsett, att

vägrätten skall upphöra före nämnda tidpunkt. Under en avsevärd tid kan

vägen vara erforderlig för den allmänna trafiken, innan stadsplanen genomföres.

Då nu i förevarande paragraf uttalas, att örn allmän väg ingår i mark,

som enligt stadsplan eller stomplan är avsedd till gata eller annan allmän

plats, vägmärken skall tillfalla staden, i den man den tages i anspråk för avsett

ändamål, synes stadgandet i 10 § första stycket lagen örn vågrätt böra så

ändras, att därav framgår, att nämnda lag icke äger tillämpning, sedan vägmärken

i enlighet med fastställd stadsplan eller stomplan tagits i anspråk

för gata eller annan allmän plats. Tages vagmark i anspråk under tid, då

rätt till ersättning enligt 3 § lagen örn vågrätt kan göras gällande, bör staden

svara för sådan ersättning. Bestämmelse härom synes jämväl böra upptagas

i 10 § första stycket lagen örn vågrätt. Blir vägen, till den del den

icke ingår i gata eller annan allmän plats, obehövlig och indrages, upphör vägrätten

enligt 9 § lagen örn vågrätt.

23 §.

Lagrådet:

Då i denna paragraf bestämmelser givas om enskild väg för två eller flera

fastigheter, avses därmed enskild väg, till vars begagnande en lagligen gällande

rättighet föreligger för minst två fastigheter, således ej blott en väg,

vars begagnande för två fastigheter ägaren av en annan fastighet är pliktig

underkasta sig, utan ock en väg, vars begagnande tillkommer såväl den fastighet,

över vars mark vägen framgår, som även en annan fastighet. Väg kan, på

sätt framhållits av departementschefen, hava avsatts eller annorledes utlagts

vid lantmäteriförrättning; rätt till väg kan ock grundas på lagstiftningen angående

enskilda vägar, på upplåtelse av den tjänande fastighetens ägare eller på

urminnes hävd. Ett allenast faktiskt begagnande av väg över annans mark

kan ej åberopas. Att märka är vidare, att örn upplåtelse ägt rum efter 1875

års utgång, rätten till vägen är sakrättsligt skyddad allenast örn upplåtelsen

skett skriftligen och inteckning meddelats. I annat fall kan staden göra bestämmelserna

i paragrafen gällande, allenast örn den tjänande fastigheten,

då stadsplanen eller stomplanen fastställes, fortfarande äges av upplåtaren eller

någon, som är lika med honom bunden av upplåtelsen. Detta är av betydelse

i det fall, att vid försäljning från fastighet av jordområde för bebyggande

viss mark förutsatts skola användas till samfälld väg för det försålda

jordområdet och annan fastighet, ehuru uttrycklig upplåtelse icke föreligger.

Har för område, som ingår i stadsplan eller stomplan, dessförinnan byggnadsplan

varit fastställd, gäller ifrågavarande stadgande jämväl beträffande

mark, som för två eller flera fastigheter nyttjas såsom väg enligt 65'' §.

Med bestämmelsen i förevarande paragraf första stycket avses att tillerkänna

staden rätt att taga sådan vagmark, som enligt stadsplan eller stom
-

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

• Kungl. Majlis proposition nr 79.

plan är avsedd till gata eller annan allmän plats, i anspråk och nyttja vägmärken

för nämnda ändamål. Innan vägmärken tagits i anspråk till gata eller

annan allmän plats, föreligger icke rätt för staden att nyttja vägen, utan denna

är fortfarande att betrakta såsom enskild väg till förmån för de fastigheter

den tjänar. Ett förtydligande av den föreslagna lagtexten i berörda hänseende

synes erforderligt.

Lagrådet har intet att erinra mot förslaget, såvitt därigenom staden tillerkännes

rätt att utan ersättning till vägens innehavare taga i anspråk och nyttja

vagmark i den omfattning, varom nyss är sagt. Då stadens berörda rätt icke

skall vid exekutiv auktion vika ens för äldre sakrätt till vägmärken, synes det

riktigt att, på sätt som föreslagits, i huvudsaklig överensstämmelse med stadgandena

i lagen örn vågrätt tillerkänna innehavare av intecknad fordran eller

annan rättighet, för vilken vägmärken svarar, ersättning för förlust till

följd av stadens rätt att taga vägmärken i anspråk och nyttja denna. Ersättningsrätt

hör således tillerkännas innehavare av sådan sakrätt, som, därest ifrågavarande

bestämmelse ej funnits, icke skulle hava vikit för rätten till vägen,

d. v. s. intecknad fordran eller annan sakrätt med bättre rätt än vägupplåtelsen

(jfr 25 § i kommittéförslaget). Då denna tanke icke fullt uttryckes genom

den föreslagna lydelsen, synes jämkning däri böra äga rum.

Särskild bestämmelse om preskription av dylikt ersättningsanspråk har icke

upptagits, och i remissprotokollet har uttalats, att vanlig preskriptionstid bör

gälla. Det torde dock vara tvivelaktigt, från vilken tid preskription i sådant

fall skall anses löpa. I fråga örn villkorlig fordran, grundad å ett rättsförhållande

beroende på avtal, anses tiden för avtalet och ej villkorets inträffande

bilda utgångspunkten för preskription (jfr N. J. A. 1930 s. 27 och där anförda

rättsfall). Det innehavare av intecknad fordran tillkommande ersättningsanspråket

skulle således icke preskriberas från den tidpunkt, då vid fordringens

indrivning förlust uppkommit. Och det kan ifrågasättas, huruvida icke enligt

rådande rättsuppfattning utgångspunkten för preskriptionen bör anses vara

tiden för stadsplanens eller stomplanens fastställande och ej den tidpunkt, då

vägmärken tages i anspråk till gata eller annan allmän plats. Med hänsyn härtill

synes en preskriptionsbestämmelse erforderlig. Då en verklig förlust på grund

av intagandet av vagmark till gata eller annan allmän plats ytterst sällan

torde uppkomma, synas betänkligheter icke möta mot att såsom utgångspunkt

för preskription stadga tiden för stadsplanens eller stomplanens fastställande.

Skulle en inteckningshavare befara förlust, kan han i regel, innan preskriptionstiden

utgått, uppsäga sin fordran och efter indrivningsförsök få förlusten

fastställd. I denna paragraf andra stycket synes därför — jämväl i överensstämmelse

med stadgandena i lagen örn vågrätt — böra upptagas en bestämmelse

av innehåll, att den, som vill framställa ersättningsanspråk, skall

anhängiggöra sin talan, örn han är innehavare av fordran, inom tio år och eljest

inom två år från det stadsplanen eller stomplanen fastställdes.

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

187

27 §.

Lagrådet:

Har, efter det ett år förflutit från tomtindelnings fastställande, ägare av

tomtdel före staden anhängiggjort talan örn inlösen, må enligt förevarande paragraf

av staden väckt talan icke bifallas, med mindre tomtdelsägarens talan

ej leder till tomtens förenande i en ägares hand. Av en sammanställning med

bestämmelserna i 26 och 32 §§ synes följa, att det av tomtdelsägaren anhängiggjorda

målet skall, utan hänsyn till stadens talan, handläggas enligt nämnda

bestämmelser och således ägare av andra tomtdelar vara berättigade dels att

utan ny stämning inträda i målet och dels att, örn den tomtdelsägare, vars

lösningsanspråk bifallits, brister i erläggandet av löseskillingen, utöva lösningsrätt

i dennes ställe. Handläggningen av stadens talan måste därför vila,

till dess den i 26 § andra stycket stadgade tid av tre månader från det löseskillingen

skolat erläggas gått till ända. Mot en sådan ståndpunkt har lagrådet

intet att erinra, då stadens lösningsrätt bör vara subsidiär.

Enär sålunda stadens talan skall handläggas för sig i särskilt mål, blir följden,

att sedan målet åter företagits, ny expropriationsnämnd skall utses med

tillämpning av huvudregeln i 27 § expropriationslagen och ny värdering äga

rum.

28 §.

Lagrådet:

Stads lösningsplikt beträffande planlagd mark är för närvarande reglerad

genom stadganden i 1 kap. 14, 18 och 19 §§ fastighetsbildningslagen. Lösningsplikten

avser dels gatumark och dels tomtdelar. För att staden skall

vara pliktig att lösa gatumark kräves, att sedan tomtindelning skett, markägaren

efter gatumarkens frånskiljande ej har kvar hel byggnadstomt invid densamma.

I fråga örn tomtdelar gäller, att därest, sedan ett år förflutit från det

tomtindelningen fastställdes, särskilda delar av tomt äro i olika ägares hand,

staden är skyldig lösa tomtdelarna, dock ej tomtdel, som utgör mer än halva

tomten, örn återstoden är obebyggd.

Att den sålunda gjorda regleringen av lösningsplikten är i flera hänseenden

otillfredsställande, framgår med full tydlighet av förarbetena till det remitterade

förslaget. Det är alltså uppenbarligen av stor vikt, att en annan och

bättre ordning införes. Därvid bör tillses, i första rummet att den nya ordningen

verkar så rättvist som möjligt för såväl staden som markägarna, men

därjämte att den, örn så låter sig göra, är enhetlig i fråga örn all mark, som kan

bliva föremål för inlösen.

Har i stadsplan eller stomplan bestämts, att mark skall användas för annat

ändamål än enskilt bebyggande, »och är markens ägare till följd härav betagen

möjlighet att nyttja marken på sätt, som står i skäligt förhållande till markens

värde», är staden enligt förevarande paragraf skyldig lösa marken. Yad sålunda

föreslagits innefattar i förhållande till gällande rätt flera betydelsefulla

olikheter.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj :ts proposition nr 79.

Den enhetliga norm för lösningspliktens förefintlighet, som fått sitt uttryck

i de citerade orden, är enligt departementschefen avsedd att innebära, att

markägaren ■— vid prövning av omständigheterna just i hans fall —- finnes

utan hinder av de inskränkningar i förfoganderätten, som följa av fastställd

plan, kunna nyttja marken på sätt, som ur ekonomisk synpunkt icke står i

uppenbart missförhållande till markens värde (jfr uttalanden i enahanda riktning

av kommittén beträffande tolkningen av de uti dess förslag, 31 §,

ifrågasatta liknande bestämmelserna). Med den angivna innebörden — vilken

emellertid torde icke oväsentligt skilja sig från den, vartill ordalydelsen närmast

föranleder -— synes den ifrågasatta normen innefatta en skälig avvägning

mellan stadens och markägarens stridiga intressen. Lagrådet finner sig

därför kunna tillstyrka vad härutinnan föreslagits, under förutsättning att lagtexten

avfattas så, att den ger uttryck åt vad som avsetts, exempelvis därigenom

att de ovan citerade orden utbytas mot: »och kan markens ägare till

följd härav nyttja marken allenast på sätt, som står i uppenbart missförhållande

till markens värde». I annat fall lärer lösningsplikten —■ jämväl med hänsyn

till den utsträckning av densamma, som departementschefen upptagit och

lagrådet därutöver ämnar föreslå — understundom kunna bliva alltför betungande

för staden; det är nämligen att antaga, att expropriationsnämnderna

snarare komma att följa lagrummets ordalydelse än den här ovan såsom den

riktiga betecknade tolkningen av lagbudet.

Utan särskilt stadgande torde det vara klart, att, på sätt ock under förarbetena

framhållits, ett en gång gjort avvisande av ett lösningsanspråk icke

lägger hinder i vägen för markägaren att, vid förändrade förhållanden, ånyo

framställa anspråket.

Enligt paragrafen föreligger lösningsplikt, då marken skall jämlikt bestämmelse

i stadsplan eller stomplan användas för annat ändamål än enskilt bebyggande.

Såsom departementschefen framhållit, torde även annan av stadsplan

föranledd inskränkning i förfoganderätten över mark än nybyggnadsförbud

kunna — låt vara endast mera undantagsvis — vara av sådan betydelse, att staden

bör äga plikt att lösa marken. Detsamma gäller tydligen örn bestämmelse,

meddelad i stomplan. Härutinnan lärer vad som föreslagits vara väl

grundat.

Däremot synes det möta betänkligheter att, såsom i förslaget skett, fritaga

staden från all lösningsplikt beträffande tomtdelar. Till motivering för en

sådan -— förut icke ifrågasatt -—- ändring av gällande lag har allenast åberopats

den i 26 § införda rätten för ägare av tomtdel att lösa tomtens övriga delar.

Denna i och för sig erkännansvärda nyhet torde dock knappast vara av

beskaffenhet att skäligen böra medföra borttagandet av den förefintliga lösningsplikten.

Tvärtom lärer det, med hänsyn till den i förevarande paragraf

föreslagna normen för stads lösningsplikt samt normens avsedda innebörd, vara

anledning att utsträcka lösningsplikten till att avse tomtdelar, oberoende

av storleken.

Det synes nämligen vara otvivelaktigt att, i saknad av lösningsplikt med

denna omfattning, tomtdelsägare skulle i många fall, oaktat den omförmälda

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 79.

18!)

lösningsrätten, oförskyllt licia avsevärt förfång, liksom att detta ofta komme

att drabba personer, vilka icke utan svårighet kunde bära förlusten. Man

tänke sig exempelvis det fall, att ägare av tomtdel har å denna uppförd en

byggnad, som är i behov av fullständig ombyggnad eller av annan förändring

med karaktären av nybyggnad, men att ägaren är ur stånd att uppbringa den

erforderliga löseskillingen för återstoden av tomten, kanske redan därför att

å denna mark skjuter in någon del av ett grannen tillhörigt, i gott stand varande

hus och att till följd härav inlösen är, ekonomiskt sett, utesluten. Om då

grannen av en eller annan anledning icke utövar sin lösningsrätt till tomtdelen

— även han är måhända i mindre goda omständigheter eller ock kan han

anse onödigt att förvärva ytterligare en tomt — bliva på grund av rådande nybyggnadsförbud

ägarens möjligheter att nyttiggöra tomtdelen väsentligt in

skränkta, där de ej rent av försvinna. Eller man tage det fall, att ägaren av

ett markområde, t. ex. genom att staden begagnar sin rätt att lösa gatumarlc

och den ene grannen sin rätt till inlösen av tomtdel, mister så mycket mark,

att därefter för ägaren återstår endast en — i annan tomt ingående -—- tomtdel

av föga användbar beskaffenhet, samt han av ekonomiska skäl icke förmår att

med anlitande av sin lösningsrätt skaffa sig hel tomt och varken den andre

grannen eller staden vill lösa den kvarvarande tomtdelen. Exemplen kunde

mångfaldigas (jfr kommitténs betänkande s. 204—206).

Att staden skulle genom en lösningsplikt av den nu ifrågasatta omfattningen

bliva alltför hårt betungad, synes icke vara att befara dels med hänsyn till

tomtdelsägares lösningsrätt och dels på grund av den meranämnda, mot markägaren

— åtminstone enligt motiven till paragrafen — rätt stränga normen.

I detta sammanhang bör särskilt framhållas, att kommittén, som i likhet med

departementschefen föreslagit rätt för ägare av tomtdel att lösa återstoden

av tomten, ändock velat ålägga staden, under angivna förutsättningar, lösningsplikt

till tomtdel samt att de sakkunniga intagit enahanda ståndpunkt.

På grund av det anförda hemställer lagrådet — som dock därvid utgår

ifrån att den omförmälda allmänna normen för stads lösningsplikt lagfästes

med en ordalydelse i enlighet med motiven —- att lösningsplikten i fråga örn

tomtdelar, i stället för att borttagas, utsträckes till att avse sådana oavsett deras

storlek. Lösningsplikten lärer emellertid icke böra inträda, förrän tiden

för tomtdelsägares företrädesrätt till inlösen tilländagått, d. v. s. sedan ett år

förflutit från tomtindelningens fastställande eller, i det fall, varom förmäles i

86 §, från lagens ikraftträdande.

Godtages vad lagrådet sålunda ifrågasatt, synes bestämmelse därom lämpligen

kunna införas såsom ett nytt andra stycke i förevarande paragraf. Samtidigt

torde erforderlig jämkning vidtagas såväl beträffande slutorden i paragrafens

tredje (nuvarande andra) stycke som ock i 86 §.

Under den nyss angivna förutsättningen lärer jämväl följande vara att

beakta. Även efter det omförmälda tid av ett år utlöpt och stadens plikt att

lösa tomtdel därmed kan vara för handen, kvarstår rätten för ägare av tomtdel

att lösa tomtens övriga delar. Om en tomtdelsägare efter årets utgång väcker

talan om utövande av sådan rätt, synes den utsikt till inlösen enligt 26 §, som

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

därmed föreligger, medföra, att bestämmelserna i förevarande paragraf om

lösningsplikt beträffande tomtdel tillsvidare icke kunna bringas till tillämpning.

30 §.

Lagrådet:

Enligt gällande lag (1 kap. 21 § fastighetsbildningslagen) äger i de fall,

då lösningsplikt åligger staden, såväl markägaren som staden göra ansökan

örn stämning för inledande av det expropriationsförfarande, varigenom den

markägaren tillkommande ersättningen skall fastställas. I kommitténs förslag

(31 §) har lösningsplikten såtillvida erhållit förändrat innehåll, att den gjorts

beroende av en prövning, huruvida utan hinder av nybyggnadsförbud marken

kan av ägaren på skäligt sätt utnyttjas. Med denna ståndpunkt har kommittén

funnit uppenbart, att expropriationsfrågans anhängiggörande bör ankomma

på markägaren, och i enlighet härmed har 33 § 6 punkten i kommittéförslaget

blivit avfattad.

Beträffande förutsättningarna för stadens lösningsplikt utgår det remitterade

förslaget i det väsentliga från samma grunder som kommitténs. Den

formulering paragrafen erhållit giver emellertid vid handen, att ansökan örn

stämning skall kunna göras ej endast av markägaren utan även av staden.

Örn lösningsplikten bestämmes på sätt som skett i 28 §, lärer expropriationsförfarande

icke kunna komma till stånd utan medverkan av markägaren; mot

hans bestridande skulle ett av staden framställt lösningsanspråk näppeligen

kunna bifallas. Ett stadgande örn rätt för staden att i detta fall påkalla expropriationsförfarande

måste därför anses oegentligt. Markägarens rätt att

göra stämningsansökan är visserligen i och för sig självfallen, men på grund

av den i 29 § lämnade hänvisningen till expropriationslagen torde en särskild

bestämmelse, varigenom denna markägarens befogenhet fastslås och tillika staden

uteslutes från sådan rätt, icke böra saknas i stadsplanelagen. Denna bestämmelse

bör enligt lagrådets mening avfattas i överensstämmelse med vad

kommittén härutinnan föreslagit. Vidtages sådan ändring av det remitterade

förslaget, vinnes jämväl det förtydligande, att 30 § angives gälla blott det fall,

som avses i 28 §.

35 §.

Lagrådet:

Motsvarande stadgande i fastighetsbildningslagen och i de tidigare förslagen

avser endast blivande gatumark. Det lärer ock vara allenast beträffande

sådan mark som ett särskiljande av själva markens värde från värdet å

byggnader och andra tillbehör eller kännedom örn olika värdesättning för skilda

delar av marken kan äga betydelse. Stadgandet är nämligen föranlett uteslutande

av hänsyn till en kommande värdering av sådan gatumark, för vilken

tomtägare jämlikt 46—48 §§ har att gälda ersättning till staden. Beträffande

övrig mark synes en dylik specificering av värdet vara utan gagn. Lagrådet

hemställer därför, att genom tillägg till paragrafen dess tillämpning begränsas

till mark, som är avsedd till gata eller annan allmän plats.

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

191

3G §.

Lagrådet:

Om vad lagrådet erinrat vid 23 § vinner beaktande, bör därav påkallad jämkning

i lydelsen av förevarande paragraf äga rum. I allt fall lärer, då i sista

punkten torde avses kostnad för iordningställandet av gata eller annan allmän

plats, ett förtydligande av denna punkt böra vidtagas.

42 §.

Lagrådet:

Enligt de föreslagna bestämmelserna i utkastet till byggnadsstadga bör vid

uppgörande av stadsplan tillses, att noggrann hänsyn tages till markens höjdoch

grundförhållanden samt förefintliga möjligheter för vattnets avledande

(§ 15), och skall stadsplanekartan vara åtföljd av utredning angående sättet

därför (§ 18). Frågan örn sättet för vattnets avledande från område, som ingår

i stadsplan, är således en stadsplanefråga. Och i förevarande paragraf

föreskrives, att gata vid upplåtandet skall vara försedd med nödig anordning

för vattnets avrinnande. Har emellertid i enlighet med hälsovårdsstadgans bestämmelser

(16 och 30 §§) föreskrivits, att underjordisk avloppsledning skall

finnas för bortledande av spillvatten och flytande orenlighet, skall sådan avloppsledning

av föreskriven beskaffenhet vara nedlagd i gatan vid dess upplåtande,

där ej anstånd medgives. Frågan huruvida underjordisk avloppsledning

erfordras skall således ej prövas enligt stadsplanelagstiftningen, och synes

på grund härav någon jämkning böra äga rum i avfattningen av sista punkten

i förevarande paragrafs andra stycke.

43 §.

Lagrådet:

Såsom skäl för upptagande i stadsplanelagstiftningen av ett stadgande motsvarande

denna paragraf har kommittén anfört, att städer stundom begagnat

sin rådighet över ledningar för vatten och annat till att såsom villkor för

tomts anslutning till dessa ledningar uppställa mer eller mindre långt gående

krav på deltagande i gatukostnaderna. Enligt kommitténs uppfattning bör —

sedan sättet för bestämmande av tomtägares bidragsskyldighet i fråga örn

anläggning av gata och kloakledning reglerats i lag ■— utvägen att på annat

sätt godtyckligt uttaga bidrag av ifrågavarande art upphöra.

Vår förvaltningsrättsliga praxis från de båda senaste årtiondena erbjuder

åtskilliga exempel på att städer och med dem härutinnan jämställda kommuner

visat benägenhet att begagna den monopolställning, kommunen innehar i

fråga örn tillhandahållande av vatten, gas och elektrisk kraft, till att framtvinga

fullgörandet av vissa krav emot enskilda medlemmar av kommunen

eller grupper av sådana. Härvid kommer i betraktande ej blott sådant tillvägagående,

varom kommittén erinrat, utan även anspråk mot fastighetsägarna

att för ledningarnas begagnande erlägga avgifter, vilka i själva verket

varit att anse såsom en i denna förtäckta form upptagen beskattning för kom
-

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

munens allmänna ändamål. Jämväl Ilar förekommit, att avstängning från

ledning använts såsom tvångsmedel för förfallna avgifters uttagande hos annan

än den, som varit för dem lagligen ansvarig, eller för att utverka befrielse för

kommunen att fullgöra ersättningsskyldighet i vissa avseenden. Då i talrika

fall av nu antydd innebörd kommunala beslut kommit under regeringsrättens

prövning, hava de upphävts (jfr regeringsrättens årsbok, bland annat

1910 s. 294, 1914 s. 59, 1918 s. 123, 1923 s. 63 och 173 samt 1930 s. 95). De

hava funnits stridande mot den å kommunallagarnas allmänna principer grundade

likställigheten mellan kommunens medlemmar i fråga örn skattskyldighet

till kommunen och örn rätt att tillgodonjuta sådana kommunala anordningar,

vilka avse gemensamt gagn och allmänna behov. Denna tillämpning av

likställighetsgrundsatsen innebär tydligen icke, att det skulle vara kommunen

förmenat att för ledningarnas begagnande fastställa avgifter, lämpade efter

kostnaderna för ledningarnas anläggande och underhåll eller efter förbrukningen

och på sådan grund av en i viss mån växlande storlek för särskilda fastigheter.

En dylik begränsning av kommunens förfoganderätt hade emellertid

icke iakttagits i här åsyftade fall.

Bestämmelser örn kommunernas verksamhet och beslutanderätt i angelägenheter,

vilka tillhöra området för deras självförvaltning, böra uppenbarligen

icke i stadsplanelagstiftningen upptagas i vidsträcktare omfattning än som

med nödvändighet följer av denna lagstiftnings särskilda karaktär och ändamål.

Av vad nyss anförts torde emellertid framgå, att ett stadgande sådant som

det i 43 § föreslagna icke kan anses erforderligt för det av kommittén angivna

syftet att förhindra ett oskäligt betungande av tomtägarna. Den rättsuppfattning,

av vilken bestämmelsen bomme att utgöra en tillämpning, har vunnit

fullt erkännande genom en numera stadgad administrativ praxis, som äger

stöd i kommunallagarnas allmänna grunder. Bortgången av denna praxis, vilken

för övrigt har större räckvidd än det här närmast avsedda fallet, lärer

icke vara beroende därav, att stadsplanelagen kommer att innehålla en motsvarande

föreskrift. Då de civilrättsliga verkningarna av ett dylikt kommunalt

avgörande icke lämpligen kunna upptagas till reglering i detta begränsade

sammanhang, torde ej heller från denna synpunkt den föreslagna bestämmelsens

införande i stadsplanelagen vara påkallat.

Vid dessa förhållanden finner sig lagrådet böra hemställa, att 43 § må utgå.

Anses en bestämmelse av detta innehåll likväl böra kvarstå, må erinras,

att med den avfattning paragrafen erhållit törhända icke kan uppnås åsyftad

verkan. Då villkoren för anslutning till ledning faktiskt torde ensidigt

fastställas av staden, är det ingalunda uteslutet, att »de i staden i allmänhet

gällande villkor» kunna mot tomtägarna eller särskilda kategorier av dem

innefatta sådan obillighet, mot vilken stadgandet är avsett att vara riktat.

En bestämmelse, som i verkligheten drabbar endast en viss tomtägare, kan

lätteligen givas en generell avfattning. För att träffa missbruk av stadens

övermakt i förhållandet till tomtägarna synes paragrafen böra undergå sådan

omformulering, att den kommer att mera allmänt hänföra sig till oskäliga

anspråk eller godtyckligt förfarande från stadens sida i fråga örn villkoren

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

193

för dessa ledningars begagnande. Närmare anvisning för bedömandet av särskilda

fall lärer en dylik lagregel dock knappast giva utöver de grunder,

vilka, efter vad nu erinrats, rådande rättstillämpning redan visat sig följa.

44 §.

Lagrådet:

I de fall, då enligt stadsplan gata är dragen genom trafik-, skydds- eller

säkerhetsområde, äger staden lösningsrätt till den för gatan avsedda marken

enligt 21 §. Men de örn tomtägares bidrag till stads gatukostnad föreslagna

bestämmelserna äro ej av beskaffenhet att kunna vinna tillämpning beträffande

gatan. Med det i denna paragraf föreslagna stadgandet avses dock ej att bereda

staden möjlighet att av innehavaren av sådant område påkalla bidrag

till gatukostnad.

I förevarande paragraf avses åtgärder av mer eller mindre säregen beskaffenhet,

som — på sätt av kommittén framhållits (s. 157) — ofta måste vidtagas

för åstadkommande av samfärdselled till eller genom ifrågavarande områden,

exempelvis viadukt, brobyggnad eller tunnel. Örn ej någon bestämmelse

rörande anordnande av sådan samfärdselled upptages i stadsplanelagstiftningen,

blir följden, att staden är hänvisad till att hos Kungl. Majit göra

ansökan örn expropriation för förvärv av mark eller av nyttjanderätt eller

servitut till möjliggörande av sådan samfärdselleds anordnande över eller under

jorden. Emellertid bör beaktas, att innehavaren av område, som här avses,

måste åtminstone i ett stort antal fall anses äga nytta av samfärdselledens

anordnande. Är det fråga örn samfärdselled till ett dylikt område, är det

ofta uppenbart, att innehavaren av området har nytta av leden. Men även

då det är fråga örn samfärdselled genom området, kan anordnandet vara till

nytta för innehavaren av området, t. ex. på den grund att denne därigenom

befrias från kostnader och olägenhet av däröver tidigare på annat sätt framgående

trafik (jfr N. J. A. 1930 s. 49 och där anförda rättsfall). Vidare bör

beaktas, att uppväxandet av ett samhälle omkring ett sådant område, t. ex.

ett järnvägsområde, kan medföra en så avsevärd nytta för järnvägen, att för

samhällets växt och trevnad erforderliga åtgärder måste anses vara till gagn

även för denna. Emellertid skulle, örn staden hänvisades allenast till bestämmelserna

i expropriationslagen, bliva följden, att hänsyn till nyttan allenast

kunde i begränsad omfattning tagas vid bestämmandet av ersättning för intrång

på grund av anläggningen.

Liksom den nytta tomtägare anses i allmänhet äga av gatas utläggande

medför förpliktelse för denne att bidraga till gatukostnad, bör emellertid den

nytta, innehavare av här avsett område kan äga av samfärdselleden, kunna

för honom medföra skyldighet att deltaga i kostnaderna för ledens anordnande.

En bestämmelse i förevarande paragrafs syfte är därför erforderlig.

Kan enighet ej vinnas mellan staden och innehavaren av området därom,

huruvida en samfärdselled behöves eller på vilket sätt den bör anordnas, synes

det lagrådet lämpligt att, såsom föreslagits, avgörandet träffas av Kungl.

Majit.

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 00 haft. (Nr 79.) 13

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

I fråga om skyldigheten att deltaga i kostnaderna för samfärdselledens anordnande

kunna fasta regler liknande dem om bidrag till gatukostnad ej

givas. I varje särskilt fall måste, örn enighet ej vinnes, en prövning ske av

den nytta innehavaren av området kan anses äga av samfärdselledens anordnande.

Att till Kungl. Majit överlämna denna prövning och bestämmandet

på grundval därav av den andel i kostnaderna, för vilken områdets innehavare

bör vara ansvarig, synes emellertid icke lämpligt. I vissa över kommitténs

förslag avgivna yttranden har framhållits, att i dessa frågor staden ej

sällan kommer att stå emot statens affärsdrivande verk, därvid lätt ett avgörande

i administrativ ordning kan framstå såsom påverkat av hänsyn till statliga

intressen. Och det torde vidare, vare sig tvist uppkommit mellan staden

och statens verk eller mellan staden och enskilda, vara för svensk rättsuppfattning

främmande att överlämna avgörandet av en sådan fråga till administrativ

myndighet. Den bör närmast tillkomma domstol eller expropriationsnämnd.

Det senare alternativet torde vara att föredraga. De överväganden, på vilka

frågans avgörande är beroende, stå nära de överväganden expropriationsnämnd

understundom har att företaga vid bestämmande av ersättning för intrång.

Lagrådet anser sålunda, att örn enligt stadsplan samfärdselled skall anordnas

till eller genom trafik-, skydds- eller säkerhetsområde samt staden och

den, som förfogar över området, ej kunna enas örn de åtgärder, som böra vidtagas,

Konungen bör äga förordna därom. Den, som förfogar över området,

bör vara pliktig deltaga i kostnaderna för samfärdselledens anordnande, i

den mån han kan anses äga nytta av densamma. Bland kostnaderna måste

jämväl beräknas ersättning för intrång, som genom samfärdselleden kan tillskyndas

honom. Har han nytta av samfärdselleden, kommer ersättningen för

intrång att avräknas å hans andel i kostnaderna. Uppstår tvist örn skyldighet

att deltaga i kostnaderna, bör denna avgöras av en nämnd, som på endera

partens ansökan tillsättes i den ordning lagen örn expropriation föreskriver.

I fråga om gottgörelse till nämnden och annan kostnad för förrättningen

torde böra gälla, att gottgörelsen skall gäldas av staden, då staden tillerkänts

lägre belopp än staden fordrat av den, som förfogar över området, men eljest

av denne.

46 §.

Lagrådet:

Enligt gällande lag blir stad genom ny gatas upplåtande till allmänt begagnande

berättigad att av ägare till tomt vid gatan bekomma ersättning för värdet

av gatumarken utmed tomten intill gatans mitt, dock ej till större bredd

än 9 meter. I förevarande paragraf föreslås den ändringen i vad sålunda finnes

stadgat, att tomtägarens ersättningsskyldighet skall avse hälften av värdet

av den mark, som erfordras för gatans utläggning framför tomten intill

en bredd, motsvarande den å tomten enligt stadsplanen tillåtna hushöjden, ökad

med en fjärdedel av samma höjd. Med avseende å vad departementschefen anfört

såsom motivering härför — vilket vinner stöd av innehållet i ett för lagrådet

tillgängligt yttrande av stadsplanedirektören A. Lilienberg — lämnar

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

195

lagrådet det remitterade förslaget i denna del utan anmärkning; och Ilar lagrådet

ej heller något att erinra mot de föreslagna ändringarna i enahanda riktning

av bestämmelserna örn tomtägares ersättningsskyldighet för gatumark

i fall av gammal gatas vidgning.

Gatumarksersättningen skall enligt gällande bestämmelser av tomtägaren

utgivas, i det fall att gatan är ny, då efter stadsplans fastställande nybyggnad

blivit å tomten uppförd, dock ej innan gatan upplåtits för allmänt begagnande,

samt, i det fall att gammal gata vidgas, då, efter det beslutet örn vidgningen

fastställts, högre byggnad än förut tillåtits blivit uppförd, dock ej innan gatan

framför tomten vidgats. Bestämmelserna torde innebära, att båda de nämnda

förhållandena — uppförandet av nybyggnaden eller den högre byggnaden samt

upplåtandet av gatan eller gatuvidgningcn — måste föreligga, ej blott för att

ersättningen skall vara förfallen till betalning, utan även för att ersättningsskyldigheten

överhuvud skall hava inträtt. Denna tolkning synes desto rimligare,

som gällande rätt i avseende å fordringspreskription eljest skulle, örn

nybyggnaden eller den högre byggnaden verkställdes först mera än tio år efter

gatans eller gatuvidgningens upplåtande, medföra, att fordringen kunde preskriberas,

innan det andra för betalningsskyldigheten avgörande faktum -—

uppförandet av nybyggnaden eller den högre byggnaden — ännu inträtt. Stadgandet

i 47 § första stycket lärer icke innefatta någon ändring i det hänseende,

varom här är fråga.

Det torde emellertid vara avsett, att redan genom gatans eller gatuvidgningens

upplåtande för allmänt begagnande skall inträda viss rättsverkan beträffande

gatumarksersättningens beräknande, nämligen såvitt angår den gatubredd,

som skall ersättas. Staden lärer icke kunna å en först efter upplåtandet

vidtagen stadsplaneändring, varigenom tillåtes högre hushöjd vid gatan än som

förut var medgiven, grunda rätt att av tomtägare, som bygger efter stadsplaneändringen,

utfå ersättning för större gatubredd än han vid tidigare byggande

skulle varit skyldig ersätta; genom upplåtandet har den ersättningsgilla ga tubredden

en gång för alla fixerats. Vad sålunda synes vara åsyftat bör enligt

lagrådets mening uttryckligen utsägas i första stycket av förevarande paragraf,

t. ex. genom införande, framför orden »tillåtna hushöjden», av uttrycket

»vid gatans upplåtande». Godkännes denna hemställan, lärer följden bliva,

att någon omformulering erfordras beträffande den i paragrafens andra stycke

gjorda hänvisningen till första stycket; det är ju gatuvidgningens och icke den

gamla gatans upplåtande, som här är avgörande. Att tomtägare, som med stöd

av honom jämlikt 13 § meddelad dispens bygger högre än i stadsplanen tillåtes,

icke på den grund är pliktig utgiva större ersättning än eljest, lärer med den

ordalydelse första stycket i förevarande paragraf erhållit vara klart. I fall,

där sådan dispens kan förväntas bliva given, står det — liksom i det först

nämnda fallet — staden fritt att redan före gatans eller gatuvidgningens upplåtande

söka få stadsplanen ändrad.

Ingår i gata mark från allmän väg eller mark från enskild väg, som staden

jämlikt 23 § nyttjar, skall enligt förevarande paragraf första stycket sista

punkten vid ersättningsskyldighetens bestämmande vägmärken ej inräknas i

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

gatubredden. Denria bestämmelse överensstämmer med vad för närvarande

jämlikt 1 kap. 36 § fastighetsbildningslagen gäller för det fall, att allmän väg

ingår i gatumark. Såsom i remissprotokollet framhållits, bör ersättning ej utgå

för vagmark, som tillfallit staden utan lösen. Ifrågavarande bestämmelse

är emellertid tillämplig ej blott då allmän väg utan lösen tillfallit staden enligt

22 §, utan jämväl då stad såsom väghållningsskyldig inom sitt område anlagt

allmän väg och för sådant ändamål förvärvat mark. Härutinnan överensstämmer

förslaget med gällande lag. Om däremot köping eller annat stadsliknande

samhälle på landet jämlikt 9 § lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet tillhandahållit väghållningsdistriktet

mark till allmän väg, som efter den 1 januari 1928 byggts inom samhällets

planlagda område, skall inskränkning ej äga rum i tomtägarens skyldighet att

betala gatumarksersättning. Bestämmelse härom är upptagen i sistnämnda

lagrum, och laar erforderlig jämkning i lydelsen föreslagits.

Den avfattning tredje stycket i förevarande paragraf erhållit synes icke under

alla förhållanden leda till vad därmed får anses vara åsyftat. Tomtägarens

ersättningsskyldighet, som enligt gällande lag avser gatumarken utmed

tomten intill gatans mitt med viss maximibegränsning av bredden, skall enligt

nämnda stycke omfatta halva värdet av all gatumark framför tomten, likaledes

med viss begränsning av bredden. Tomtägare, som avstått marken på sin

sida av gatan, bör således icke därmed vara för varje fall fritagen från ersättningsskyldighet,

men skall, sedan den å honom belöpande hälften av ersättningen

uträknats, äga att därifrån avdraga värdet av den överlåtna marken.

Grannen på andra sidan gatan åter är oavsett den skedda överlåtelsen fortfarande

skyldig ersätta staden halva värdet av gatumarken utan någon avräkning.

Det sålunda ändrade beräkningssättet inverkar särskilt, där markens

värde icke är enahanda över gatans hela bredd. Lagrådet hemställer fördenskull,

att ifrågavarande stycke i paragrafen måtte i angivet syfte omformuleras.

47 §.

Lagrådet:

Rörande innebörden av första stycket i denna paragraf hänvisar lagrådet till

sitt yttrande därom vid 46 §.

Vad i nämnda stycke sägs örn verkan av gatas upplåtande till allmänt begagnande

är avsett att äga motsvarande tillämpning vid upplåtande av gatuvidgning.

Uttrycklig bestämmelse härutinnan torde dock böra meddelas.

Stadgandet i paragrafens andra stycke är hämtat ur gällande lag. Kommittén

har ansett stadgandet böra utgå samt därvid såsom motivering anfört

(s. 252), att tomtägaren, då han å tomten verkställt nybyggnad enligt stadsplanen

och således tillgodogjort sig tomten enligt den nya ordningen, också

borde vara pliktig att fullgöra därmed förknippade förpliktelser fullt ut. Departementschefen

har funnit stadgandet böra bibehållas, därför att det icke

sällan, särskilt i trädgårdsstäder, kunde inträffa, att tomtägaren icke byggde

vid den nya gatan och följaktligen ej heller finge någon fördel av densamma.

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 79.

197

Det torde icke kunna förnekas, att vägande skäl finnas för kommitténs

ståndpunkt. Att det i saknad av stadgandet i fråga skulle kunna — måhända

icke blott i undantagsfall — inträffa, att tomtägare bleve överhövan betungad,

synes icke innefatta tillräcklig grund att från ersättningsskyldighet i

förevarande avseende fritaga jämväl alla de tomtägare, som hava verklig fördel

av den nya trafikleden, såsom exempelvis ägare av hömtomt vid gata med

sammanhängande bebyggelse i fall, då tomten vid den nya gatans upplåtande

redan är bebyggd vid denna i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen.

Även i trädgårdsstäder lärer ofta en ny gata vara till väsentlig nytta för tomtägare,

oaktat han redan förut har utfartsväg till gata. Den nya gatan kan

rent av, t. ex. då den utgör närmaste vägen till en trafikstation, bliva den för

samfärdseln till och från tomten mest anlitade.

Av det anförda torde framgå, att en för de olika fallen avpassad anordning

om möjligt borde utfinnas. I sådant hänseende lärer 46 § andra stycket erbjuda

en användbar förebild. Den där införda undantagsbestämmelsen är enligt

lagrådets uppfattning väl lämpad att läggas till grund för omarbetning

av förevarande stadgande i den föreslagna riktningen. Stadgandet som

vid bifall till lagrådets hemställan torde hava sin rätta plats i 46 §, vars

innehåll emellertid då lärer böra uppdelas på två paragrafer — skulle komma

att innehålla, att ägare av tomt, som redan har utfartsväg åt en för allmänt

begagnande upplåten gata, är berättigad att erhålla jämkning i ersättningsbeloppet,

där han visar, att den fördel, som genom upplåtande av annan gata

utmed tomten beredes denna, ej svarar mot honom enligt vad förut sagts åliggande

ersättningsskyldighet.

Även där jämkning i ersättningsbeloppet skett, torde ersättningsfrågan vara

slutgiltigt avgjord.

49 §.

Lagrådet:

Såsom sammanfattande beteckning för bestämmelser örn skyldighet för tomtägare

att bidraga till vissa gatukostnader måste »gatuordning» anses missvisande,

då ordet otvivelaktigt leder tanken på föreskrifter av ett annat eller

i allt fall ett vidsträcktare innehåll än som avses i 49 och 50 §§. Finnes

nödigt, att i lagen upptages en dylik beteckning, synes den här föreslagna

kunna i närmare anslutning till nämnda paragrafer ersättas med »gatukostnadsbestämmelser»

eller liknande.

Iakttages vad nu anmärkts i fråga örn förevarande paragraf, bör motsvarande

ändring ske i vissa efterföljande paragrafer.

52 §.

Lagrådet:

Enligt förevarande paragraf äger Kungl. Majit i samband med fastställande

av stadsplan för tidigare ej stadsplanelagt område förordna, att markägaren

skall till staden utan ersättning avstå mark till gata eller annan allmän plats

eller till allmän byggnad. Innebörden av stadgandet synes ej med full klarhet

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj :ts proposition nr 79.

framgå av den föreslagna lydelsen. I remissprotokollet framhålles, att de särskilda

områden, som skola avstås, »i regel» böra angivas i Kungl. Maj :ts förordnande.

Det förutsattes sålunda, att detta skulle kunna innehålla allenast

förpliktande för markägaren exempelvis att av den mark, som enligt den fastställda

stadsplanen är avsedd till gata eller annan allmän plats, avstå en areal

motsvarande sammanlagt 40 procent av områdets hela areal. Förpliktelsen skulle

åvila jämväl ny ägare av området. Men även örn förordnande givits med sådant

innehåll, skulle enligt det föreslagna stadgandet Kungl. Maj :t i samband

med fastställelse av en ändring i stadsplanen, enligt vilken vissa gator framdragas

på annat sätt än i den ursprungliga planen, icke äga meddela nytt förordnande

örn avstående av annan mark än den, som enligt denna plan avsetts till

gator. Det vore ej heller rimligt att genom ett nytt förordnande ålägga markägaren

att avstå mark, som enligt den ursprungliga stadsplanen upptagits såsom

byggnadskvarter, ens i det fall att han ännu icke helt fullgjort vad honom

ålagts genom det första förordnandet eller, om han det gjort, han återfinge annan,

ej längre till gata erforderlig mark. Bestämmelser härom, vilka skulle

bliva ganska invecklade, komme att medföra ett osäkerhetstillstånd, som skulle

vara i hög grad hinderlig! för markägaren vid avyttringen av tomtmark. Uppkommer

fråga örn stadsplaneändring, bör beslut därom föregås av en förhandling

mellan staden och markägaren örn frivilligt byte av mark, som staden på

grund av ändringen ej längre behöver taga i anspråk, mot annan markägaren

tillhörig mark, som blir erforderlig för staden.

Ett förordnande örn skyldighet för markägaren att avstå mark till viss areal

skiljer sig således till sin verkan i realiteten allenast såtillvida från ett förordnande

örn avstående av vissa markstycken, att markägaren, om särskild föreskrift

ej gives, blir berättigad att välja vad han vill avstå av den med förordnandet

avsedda marken.

Enligt såväl kommitténs som de sakkunnigas förslag skulle förpliktelse för

markägaren föreligga att överlåta mark på staden. Markägaren skulle utfärda

en särskild överlåtelsehandling. Med hänsyn därtill, att enligt det remitterade

förslaget det ej är erforderligt att i förordnandet till läge och gränser angiva

den mark, som skall avstås, synes detta förslag medföra samma resultat, enär

Kungl. Maj :ts förordnande ej utan stöd i lag kan medföra olika rättsverkningar

för det fall att marken, som skall avstås, till läge och gränser angives och för

det fall att så ej sker. Emellertid meddelades i de tidigare förslagen bestämmelser

av innebörd, att innan överlåtelsehandling utfärdats eller säkerhet ställts,

tomtindelning inom området icke finge utan tillstånd av staden äga rum (kommittén

12 § och de sakkunniga 14 kap. 14 §). Dessa bestämmelser innefattade

ett verksamt medel till framtvingande av överlåtelse i behörig ordning. I det

remitterade förslaget saknas motsvarighet till dessa bestämmelser. Rätt föreligger

för markägaren att i vanlig ordning erhålla tomtindelning. Skulle markägaren

underlåta att utfärda vederbörlig överlåtelsehandling, finnes för staden

ej annan utväg än hänvändelse till domstol. En sådan ordning torde kunna

medföra avsevärda praktiska olägenheter. Vidare bör beaktas, att rätten för staden

att utan ersättning bekomma mark till gata m. m. är avsedd att vara en rätt

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

199

mot markexploatör, grundad å hänsyn till den nytta, som lian mäste anses havn

av områdets stadsplaneläggning, och därför synes snarast möjligt böra bringas

till tillämpning gentemot honom. Vinsten av den ovanberörda valrätten för

markexploatören lärer ej heller vara stor. Under ärendets behandling hos

Kungl. Maj:t bör han kunna alternativt angiva, vilka markstycken han vill

avstå i händelse av expropriation i olika omfattning (20, 30 eller 40 procent).

Vid bestämmandet av den mark, som skall avstås, synes dessutom skälig hänsyn

böra av Kungl. Majit tagas ej blott till markägarens utan även till stadens

intressen. Några avsevärdare olägenheter av att genom själva förordnandet en

fullbordad expropriation anses hava ägt rum, d. v. s. äganderättens öveigang

anknytes till förordnandet, synas därför icke föreligga. Lagrådet anser en

sådan ståndpunkt vara ägnad att medföra trygghet och reda. Fångeshandling

för staden skulle då bliva den resolution, vari förordnandet innehålles; avstyckning

skulle ske med ledning av resolutionen och lagfart meddelas på grund av

densamma. För att en sådan rättsverkan skall kunna tilläggas förordnandet,

måste resolutionen -— och detta med den tydlighet och fullständighet, som

kräves för avstycknings och lagfarts vinnande — utmärka de särskilda markstycken,

som avstås. Stadgande därom torde, örn vad lagrådet salunda ifrågasätter

varder godkänt, kunna få sin plats såsom en sista punkt i paragrafens

första stycke. Därjämte bör någon jämkning i styckets lydelse företagas.

Under de i förslaget angivna förutsättningarna skall av markägaren till staden

avstås mark, som för områdets ändamålsenliga användande erfordras till

gata eller annan allmän plats eller till allmän byggnad. I remissprotokollet

har härutinnan anförts, att behovet av gator och torg skall tillgodoses i första

hand samt att först därefter inom maximigränsen avstående av mark till annat

ändamål skall äga rum. Vad sålunda anförts synes obetingat vara riktigt men

bör, enligt lagrådets mening, framgå redan av lagtexten. Eljest kunde tilläventyrs

staden begära att, inom maximigränsen, i första rummet erhålla äganderätt

till särskilt välbelägen mark för allmänna byggnader, med påföljd, att

gatumarken till större eller mindre del komme att falla utanför nämnda gräns

och således bliva av staden förvärvad med anlitande av dess ovillkorliga expropriationsrätt

enligt 21 § första stycket.

Maximigränsen är satt till 40 procent av områdets hela areal. Av förarbetena

framgår, att ett så högt procenttal i många fall skulle vara alltför betungande

för markexploatören. Det är ju också avsett, att en lämplig differentiering för

olika fall skall ske. Men det synes — vid det förhållande att stadgandet endast

upptager det högsta medgivna procenttalet — vara att befara, att staden

understundom skulle söka erna marks avstående ända upp till sagda procenttal

ulan att bärande skäl därtill förelåge. Lagrådet anser förty erforderligt, att

bestämmelsen undergår någon omformulering i syfte att den måtte mera än

vad nu är fallet göra tydligt, att maximigränsen ingalunda är avsedd att gälla

i regel utan endast där förhållandena verkligen påkalla dess uppnående; procenttalet

bör fixeras efter vad i det särskilda fallet är skäligt.

Även utan något uttryckligt stadgande torde kunna förväntas, att vid meddelande

av här avsett förordnande iakttages, att den mark, som efter det såsom

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

skäligt fastställda procenttalet av områdets areal avstås, icke har ett värde,

procentuellt väsentligt större i förhållande till värdet av området i dess helhet.

Av den föreslagna lagtexten framgår, att den mark, som avstås, skall vara

erforderlig för områdets ändamålsenliga användande. Härav lärer följa, att

det icke bör bliva fråga örn marks avstående till andra för samhället behövliga

allmänna byggnader än sådana, som kunna erfordras med anledning av bebyggelsen

av ifrågavarande område, exempelvis skolhus. På samma grund skulle

det emellertid kunna göras gällande, att såvitt angår gator med större genomgående

trafik, mark icke borde avstas till gatornas hela bredd. Av praktiska

skäl synes dock i dylikt fall böra -— och även, utan hinder av ordalydelsen,

kunna — ske en avräkning, i det att mark till sådana gator avstås helt och

hållet mot det att exploatören pa annat håll vinner motsvarande lättnad.

Beträffande paragrafens andra stycke må påpekas, att — med hänsyn till gällande

rätts bestämmelser örn fordringspreskription — staden, för att icke gå

miste örn den i stycket behandlade rätten att i visst fall hållas skadeslös, blir

nödsakad att inom vart tionde år, första gången räknat från dagen för förordnandets

meddelande, erinra ägaren till återstoden av området örn hans förpliktelse

i förevarande avseende.

Enligt sista punkten i samma stycke må marken ej tagas i besittning av staden,

innan den skall iordningställas för sitt ändamål. Äger en stadsplaneändring

rum, enligt vilken exempelvis mark, som skolat utläggas till gata, skall

bliva tomtmark, kan således staden ej längre taga marken i anspråk, även om

den avstatts till staden och staden följaktligen formellt är ägare till densamma.

Markägarens nyttjanderätt kan ej bringas att upphöra. Det kunde visserligen

synas lämpligt, att i samband med fastställelsen av stadsplaneändringen förordnande

kunde givas om återgång av sådan mark till markägaren mot förpliktelse

att, örn staden sedermera nödgades av honom lösa till sig mark för ändamål,

som avses i förevarande paragraf, tåla avdrag å löseskillingen. Emellertid

skulle bestämmelser härom kräva detaljregler i en omfattning, som ej vöre

skälig i förhållande till frågans betydelse. Under behandlingen av väckt fråga

om stadsplaneändring lärer, på sätt förut framhållits, uppgörelse i allmänhet

kunna träffas örn markbyten, i den mån sådana byten röra samma markägare.

57 §-

Lagrådet:

Genom stadgande i 9 § överlämnas åt Konungen att meddela närmare bestämmelser

örn stadsplans och tomtindelnings uppgörande och utställande till

granskning. Genom hänvisningen i 12 § är nämnda stadgande tillämpligt

jämväl beträffande stomplan och utomplansbestämmelser. En mot stadgandet

i 9 § svarande bestämmelse har i 67 § föreslagits i fråga örn byggnadsplan,

tomtindelning av byggnadsmark och utomplansbestämmelser för område

pa landet. Da emellertid fråga örn förordnande, som avses i förevarande

paragraf, måste för dem den rörer anses äga en betydelse, som är fullt jämförlig

med berörda frågors, böra bestämmelser jämväl rörande behandlingen

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

201

av sådan fråga meddelas och följaktligen ett stadgande i nämnda hänseende

motsvarande stadgandena i 9 och 67 §§ upptagas, lämpligen såsom ett tredje

stycke i förevarande paragraf. Föreskrifter i samtliga dessa ämnen hava

ock givits i utkastet till byggnadsstadga.

59 §.

Lagrådet:

Av kommitténs motiv framgår, att en mot förevarande paragraf svarande

bestämmelse ansetts påkallad för att öppna möjlighet till att ett beslut örn

stadsplanelagens tillämpning inom stadsliknande samhälle på landsbygden må

kunna upphävas eller till området begränsas. Till det av kommittén föreslagna

stadgandet (65 §) har i det remitterade förslaget, som därutinnan ansluter

sig till de sakkunnigas förslag (20 kap. 7 §), fogats ett tillägg örn bemyndigande

för Konungen att i sammanhang med förordnande örn upphörande

av stadsplanelagens tillämpning »meddela de bestämmelser, som i anledning

därav erfordras». Örn den åsyftade innebörden av detta tillägg lämna förarbetena

dock icke någon upplysning.

I den Kungl. Majit tillagda befogenheten att förordna örn upphörande av

stadsplanelagens tillämpning ingår tydligen, att Kungl. Majit äger meddela

nödig föreskrift om den tid, från vilken förordnandet skall gälla. Likaledes

lärer det föreslagna tillägget vara obehövligt för att genomföra den tolkning,

att, såsom avsett är, förordnandet icke med nödvändighet måste äga samma

lokala räckvidd som det ursprungliga beslutet, utan att en del av samhället

kan bibehållas under stadsplanelagens tillämpning. Utöver vad nu angivits

torde emellertid icke utan stöd av uttryckligt lagstadgande kunna till förordnandet

anknytas några särskilda bestämmelser. För det område, förordnandet

förklaras gälla, kan verkan därav bliva endast den, att från den fastställda

tiden byggnadsverksamheten blir fri och att området även i övrigt från stadsplanelagens

synpunkt är att hänföra till den egentliga landsbygden. Huruvida

i samband med en sådan återgång kan för området finnas behov av byggnadsplan

eller utomplansbestämmelser, är ett spörsmål, som uppenbarligen

icke bör sammanföras med det nu behandlade utan som skall prövas i enlighet

med de särskilda föreskrifter lagen därom innehåller. Visserligen ankommer

enligt förslaget sistnämnda prövning på Konungens befallningshavande,

men häri torde icke ligga något hinder för att dessa skilda frågor kunna bringas

till avgörande på sådant sätt, att, där det finnes lämpligt, en övergång

kan förmedlas från den förut gällande ordningen till en annan, mindre strängt

reglerad. Det tillägg, som gjorts till paragrafen i dess av kommittén föreslagna

avfattning, kan emellertid synas häntyda på att det skulle stå Kungl.

Majit fritt att i sammanhang med förordnande om upphörande av stadsplanelagens

tillämpning meddela föreskrifter, syftande till en avveckling efter

andra, i lagen icke fastställda eller ens antydda grunder.

Då tillägget alltså är utan betydelse för att Kungl. Majits ifrågavarande

befogenhet må kunna utövas i avsedd omfattning samt dessutom kan vara

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:t& proposition nr 79.

ägnat att giva en oriktig föreställning om innebörden av denna befogenhet,

hemställer lagrådet, att tillägget måtte utgå.

60 §.

Lagrådet:

I det stadgande (1 kap. 42 § första stycket fastighetsbildningslagen), som

i gällande lagstiftning närmast utgör motstycke till de nu föreslagna bestämmelserna

örn byggnadsplan, har såsom förutsättning för vidtagande av de i

lagrummet avsedda åtgärderna angivits, att större byggnadsverksamhet är

att förvänta inom det område, varom fråga är. Motsvarighet härtill saknas i

förevarande paragraf, som innehåller allenast, att byggnadsplan skall upprättas,

när plan erfordras för byggnadsverksamheten inom område på landet, för

vilket stadsplanelagen icke äger tillämpning, och förhållandena icke föranleda

till förordnande örn sådan tillämpning. Då någon saklig förändring

icke kan antagas vara åsyftad, finner lagrådet skäl icke föreligga att för det

— särskilt i betraktande av därmed förbunden ansvarighet för kostnaderna -—

skärpta ingripande, som byggnadsplanen vid jämförelse med nuvarande lagstiftning

betecknar, uppställa till synes svagare förutsättningar än den förstnämnda.

Lagrådet tillstyrker därför, att i paragrafen såsom villkor för upprättande

av byggnadsplan angives, såväl att större byggnadsverksamhet är

att förvänta inom området som att plan för verksamhetens ordnande erfordras.

Vidtages denna ändring i 60 §, kan lämpligen stadgandet i 66 § sättas i relation

därtill på det sätt, att utomplansbestämmelser förklaras skola meddelas,

när byggnadsplan för området funnits tillsvidare icke böra upprättas men behov

prövas föreligga av särskilda bestämmelser angående byggnadsverksamheten.

Örn upphävande helt eller delvis av byggnadsplan har i det remitterade förslaget

icke upptagits någon bestämmelse likartad med den, som i 59 § meddelats

beträffande stadsplanelagens tillämpning inom stadsliknande samhälle

på landet. Med hänsyn till de rättsverkningar, vilka åtfölja stadsplans fastställande,

har införandet av sistnämnda stadgande otvivelaktigt varit välgrundat.

Uppenbarligen möter icke samma hinder för att en byggnadsplan skall

av den myndighet, som fastställt den, kunna utan stöd av särskild lagbestämmelse

upphävas eller till giltighetsområdet begränsas. Lagrådet finner

sålunda icke något att erinra mot den ståndpunkt förslaget härutinnan intagit.

Regeringsrådet Afzelius:

I fråga om kostnaderna för byggnadsplan upprättande utgår det remitterade

förslaget från att dessa i regel skola gäldas av markägarna efter den

nytta de hava av planen. I den utsträckning, förslaget avser, kunna emellertid

byggnadsplaner icke komma till stånd, därest ej under vissa förhållanden

kostnaderna komma att bestridas av allmänna medel. Den lösning,

förslaget i förevarande paragraf givit detta spörsmål, innebär enligt remissprotokollet,

att där av särskilda skäl en sådan förpliktelse skulle medföra

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

203

obillighet mot markägarna, kommunen skall svara för kostnaderna. Konungens

befallningshavande, som har att fastställa byggnadsplanen, äger ock

att efter en i övrigt fri prövning tillämpa den sålunda givna regeln örn ansvarigheten

för kostnaderna.

Enligt nu gällande lagstiftning är landskommun icke skyldig att vidkännas

utgift för byggnadsväsendets ordnande inom en särskild del av kommunen. De

stadsliknande områdena, för vilka byggnadsstadgan eller lagbestämmelserna

örn stadsplan och tomtindelning skola äga tillämpning, bliva municipalsamhällen,

och deras kostnader för ifrågavarande ändamål komma därmed att

bäras av dem själva utan att belasta kommunen i övrigt. De bestämmelser,

fastighetsbildningslagen innehåller rörande särskild planläggning eller annan

reglering av byggnadsförhållandena på landsbygden, hava icke medfört någon

ekonomisk förpliktelse för kommunerna, utan kostnaderna — där några

direkta sådana förekomma -— vila på de markägare, vilka hava intresse av

att dylika åtgärder bliva vidtagna. En eller annan gång torde landskommuner

självmant hava åtagit sig utgifter för vissa av nu nämnda ändamål,

såsom exempelvis upprättande av stadsplan för ett blivande municipalsamhälle.

Införandet av ordnade byggnadsförhållanden inom ett sådant område

har då uppfattats såsom ett för kommunen i dess helhet angeläget önskemål.

Huruvida en landskommun är lagligen berättigad att ikläda sig dylika

kostnader, blir att bedöma efter kommunallagstiftningens stadganden örn kommunernas

rätt att själva vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter.

Av omständigheterna i varje särskilt fall kommer att bero,

huruvida beviljande av anslag legat inom kommunens befogenhet, och det står

vaije medlem av kommunen öppet att draga denna fråga under vederbörlig

myndighets prövning. Väsentligen en annan blir emellertid landskommunernas

ställning till spörsmålet örn byggnadsväsendets ordnande, därest de skola

kunna genom administrativ myndighets beslut bindas vid utgifter av sådant

slag. I detta avseende innebär det remitterade förslaget i förhållande till

gällande rätt en nyhet av principiell betydelse.

För ett bedömande av de praktiska konsekvenser, till vilka ett genomförande

av förslaget kan leda för landskommunerna, erbjuder den i detta lagstiftningsärende

föreliggande utredningen knappast några tillförlitliga utgångspunkter.

Ehuru varje beräkning av kostnaderna för byggnadsplaners uppgörande saknas,

kan det måhända hållas för sannolikt, att dessa kostnader i och för sig

icke bliva alltför betydande. Uteslutet är ej heller, att i enlighet med förslagets

syfte det skall visa sig möjligt att i många fall låta dem gäldas av

markägarna. Det synes dock böra antagas, att bestämmelserna örn byggnadsplan

komma att tillämpas i en icke oväsentligt större omfattning än vad fallet

varit med de stadganden, vilka i gällande lagstiftning äro deras närmaste

förebild. Uppgörande av byggnadsplan kan således förväntas ifrågakomma

för ett stort antal orter, även sådana, vilka utgöra endast en ringa del av

den kommun de tillhöra. I de små samhällen det här gäller torde ej sällan

markägarna, i varje fall flera, av dem, sakna intresse för åvägabringande av

en byggnadsplan eller endast med svårighet kunna bära de därmed förbundna

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

utgifterna. Att döma av uttalanden under förarbetena, manar hittills vunnen

erfarenhet till att icke i alltför hög grad räkna med kommuners och enskildas

frivilliga mellankomst för byggnadsförhållandenas ordnande. I dylika

fall lärer initiativet i allmänhet utgå från Konungens befallningshavande,

och kostnaderna torde då åtminstone till övervägande del komma att stanna

å kommunen. Det föreslagna stadgandet — med den innebörd det enligt departementschefens

motivering får antagas äga — medgiver icke någon befogenhet

för Konungens befallningshavande att vid prövningen taga hänsyn

till omständigheter, vilka skäligen kunde böra leda till kommunens befriande

från ansvarighet. Kanske kunna i vissa fall dylika svårigheter undvikas

därigenom, att Konungens befallningshavande anlitar utvägen att i stället för

byggnadsplan fastställa utomplansbestämmelser, vilkas uppgörande antagits

icke draga särskild kostnad. I någon avsevärd utsträckning torde detta dock

icke kunna äga rum, då nämnda bestämmelser i allmänhet icke, eller i varje

fall icke mera bestående, kunna ersätta byggnadsplan och sådan enligt förslaget

skall upprättas, så snart förutsättningarna därför äro för handen. Det

kan alltså icke bortses från att stadgandet stundom kan erhålla en tillämpning,

som icke är väl förenlig med den nuvarande kommunallagstiftningens

grundsatser i fråga örn den ekonomiska förvaltningen i landskommunerna, såsom

exempelvis då en vidsträckt och starkt skattetyngd kommun nödgas bekosta

byggnadsplan för ett obetydligt område med en jämförelsevis fåtalig

befolkning.

Sedan byggnadsförhållandena på landsbygden i växande grad blivit föremål

för en reglerande lagstiftning, låter det tänka sig, att även av landskommunerna

kan böra krävas medverkan för de uppgifter, som därvid framträda.

Innan förpliktelser i detta avseende åläggas kommunerna i den ena eller andra

formen, torde dock med nödvändighet erfordras en mera fullständig och klargörande

utredning än den, som här föreligger. En återgång i huvudsak till

kommitténs förslag, som i nu berört hänseende icke innefattar någon rubbningav

den gällande lagstiftningen, synes fördenskull vara att förorda.

Om, på sätt kommittén föreslagit (07 §), statsverket skall vidkännas de

kostnader för byggnadsplan uppgörande, vilka icke skola uttagas hos vederbörande

markägare, ligger det otvivelaktigt närmast att, likaledes i överensstämmelse

med kommittéförslaget, förlägga frågan örn planens fastställande

till Kungl. Maj:t. Något avgörande hinder torde emellertid icke möta för

att även under denna förändrade förutsättning bibehålla det remitterade förslagets

ståndpunkt, att Konungens befallningshavande skall vara den i första

hand beslutande myndigheten, såvitt erforderliga medel för kostnadernas bestridande

kunna stå till Konungens befallningshavandes förfogande (jfr t. ex.

lagen den 14 oktober 1914 örn förekommande och släckning av skogseld, 17 §).

I övrigt synes kommitténs förslag icke föranleda någon erinran av saklig innebörd.

För att stadgandet skall kunna anslutas till det remitterade förslaget

erfordras tydligen vissa ändringar, väsentligen av redaktionell natur. Bland

dem, vilka i paragrafen angivas såsom sökande hos Konungens befallningshavande

i ärende angående byggnadsplan, torde icke böra nämnas »samhälle»,

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

205

vilket icke kan vara annat än liktydigt med befolkningen inom området, och

ej heller kommun (jfr utkastet till byggnadsstadga, § 84), då kommunens

befogenhet att fatta beslut om dylik framställning och örn anslag till erforderligt

förskott icke är obetingad utan kan bliva underkänd vid prövning i

besvärsväg.

Justitierådet Stenbeck, med vilken justitieråden Christiansson och Edelstam

förenade sig:

I gällande lagstiftning saknas bestämmelser örn bestridande av kostnaderna

för uppgörande av stadsplan, som avses i 1 kap. 42 § fastighetsbildningslagen.

Har emellertid enligt nämnda lagrum förordnande givits om upprättande av

stadsplan för visst område på landet, inträder förbud mot nybyggnad inom

området utan särskilt lov av Konungens befallningshavande. Förbudet upphör

först då stadsplan blivit fastställd. För att byggnadsverksamhet skall

kunna begynna, nödgas således redan nu markens ägare ombesörja och bekosta

uppgöiande av stadsplan. Den i förevarande paragraf andra stycket

upptagna huvudregeln örn skyldighet för markägarna att betala kostnaderna

för uppgörande av byggnadsplan innefattar således ej större avvikelse från

det nuvarande faktiska läget i fråga örn kostnaderna för uppgörande av stadsplan,

som ovan nämnts. Däremot är det en nyhet, att bestridandet av sådana

kostnader kan på grund av särskilda skäl åläggas kommunen. Enligt remissprotokollet

är den föreslagna bestämmelsens innebörd, att örn det av särskilda

skäl skulle i något fall framstå såsom obilligt mot markägarna att ålägga

dem betalningsskyldighet, kommunen i sista hand skall svara för kostnaderna.

Att låta kommunen i sin helhet bära utgifter för uppgörande av byggnadsplan

för ett särskilt område, synes mig icke möta större betänkligheter i de

fall, då planen måste anses vara av allmännare nytta inom kommunen. Och

det lärer kunna antagas, att Konungens befallningshavande i regel kommer

att anse tillräckliga skäl icke finnas för initiativ till uppgörande av byggnadsplan,

om icke en sådan allmännare nytta av planen verkligen är att förvänta.

Utomplansbestämmelser, vilkas meddelande kan ske utan särskilda kostnader,

torde då i allmänhet vara till fyllest. Men det måste medgivas, att fall kunna

tänkas, då en byggnadsplan, vars bekostande ej skäligen kan åläggas markägarna,

är av behovet påkallad, ehuru den är av ringa betydelse för kommunen

i dess helhet. I sådana fall kan det vara obilligt mot kommunen att

låta mera betydande kostnader drabba denna. Jag har dock icke av hänsyn

härtill ansett mig böra avstyrka den föreslagna bestämmelsen örn betalningsskyldighet

för kommunen men vill framhålla, att i fall, varom nyss sagts,

skäligt bidrag till kostnaderna för byggnadsplanens uppgörande borde tillkomma

kommunen av statsmedel. Vidare hemställer jag örn sådan jämkning av

stadgandets lydelse, att denna närmare motsvarar den enligt remissprotokollet

avsedda innebörden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

•206

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

63 §.

Lagrådet:

Sedan byggnadsplan fastställts, får nybyggnad ej företagas i strid mot planen.

Konungens befallningshavande skall dock äga medgiva undantag från

nämnda regel under de i denna paragraf upptagna villkor. Däremot är det

ej avsett, att dispensrätt skall utövas av Kungl. Maj :t, utan allenast, att

Konungen skall äga genom bestämmelser i allmän författning uppdraga åt

annan myndighet (byggnadsnämnden) att i viss omfattning lämna tillstånd till

byggnadsföretag, som strider mot byggnadsplan. Sådana bestämmelser äro

meddelade i utkastet till byggnadsstadga (t. ex. § 118). Då vad sålunda är

åsyftat ej kommit till uttryck i lagtexten, hemställer lagrådet, att det i förevarande

paragraf upptagna stadgandet måtte omarbetas på sätt som föreslagits

beträffande 13 §.

I avd. III saknas varje bestämmelse örn verkan av tomtindelning. Samma

förbud emot nybyggnad i strid mot fastställd tomtindelning torde avses

skola gälla inom bygnadsplanelagt område som inom område, vilket ingår

i stadsplan. Eljest bleve följden, att förbud väl skulle gälla emot nybyggnad

över tomtgräns mot vägar och andra allmänna platser, men ej emot nybyggnad

över tomtgräns mot annan tomt. En bestämmelse synes därför erforderlig av

innehåll, att å byggnadsmark, som indelats till tomter, nybyggnad ej må företagas

i strid mot tomtindelning. Då enligt 62 § tomtindelning ej må ske med

åsidosättande av rådande äganderättsförhållanden, är det däremot icke påkallat

att för rätt till nybyggnad å tomt, som här avses, fordra, att tomten blivit införd

i tomtbok. Lagrådet anser sig därför icke böra föreslå en bestämmelse

motsvarande den i 18 § andra stycket upptagna, att nybyggnad ej är tillåten

å tomt, som icke är rättsligen bestående.

Väckt fråga om tomtindelning å byggnadsmark eller örn ändring däri föranleder

icke nybyggnadsförbud.

65 §.

Lagrådet:

Jämlikt förevarande paragraf skall mark, som enligt fastställd byggnadsplan

är avsedd till väg eller annan allmän plats och till följd av nybyggnad

erfordras för samfärdseln, av markens ägare utan ersättning upplåtas till begagnande.

Såsom villkor för skyldigheten att upplåta mark har föreslagits,

att nybyggnaden ägt rum inom det planlagda området sedan byggnadsplanen

fastställts och att marken vid tiden för fastställelsen tillhörde antingen den

fastighet, varå byggnaden uppförts eller varifrån mark för byggnaden upplåtits,

eller ock annan fastighet, som vid nämnda tid hade samma ägare. Förpliktelsen

att upplåta vagmark är således att bedöma med hänsyn till äganderättsförhållandena

vid tiden för planens fastställande. Vid därefter företagen

avyttring av mark har förvärvaren att vid köpeskillingens bestämmande

taga hänsyn till nämnda förpliktelse. Betänkligheter synas icke möta mot

en sådan ståndpunkt på grund av den publicitet fastställandet av byggnads
-

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

207

plan måste antagas i allmänhet äga. Skyldighet att upplåta mark föreligger

vidare, endast om marken är obebyggd vid den tid, då upplåtelse påkallas.

Skyldighet föreligger således icke, örn marken visserligen var obebyggd vid

byggnadsplanens fastställande men därefter bebyggts efter dispens enligt

63 §•

Med ifrågavarande bestämmelse torde icke åsyftas att stadga skyldighet för

vägmärkens ägare att i förhållande till den, som verkställt nybyggnad, företaga

en upplåtelse av rätt till nyttjande av vägmärken, utan allenast att tillförsäkra,

den senare rätt att utan ersättning taga vägmärken i anspråk och

nyttja denna för avsett ändamål. Någon jämkning i den föreslagna lydelsen

synes därför böra äga rum.

Efter det byggnadsplan fastställts, gäller enligt förevarande paragraf den

rätt, varom här stadgas, mot ny ägare av marken. I överensstämmelse med

den ståndpunkt förslaget sålunda intager synes denna rätt böra gälla jämväl

framför annan rätt till marken än äganderätt, vilken uppkommit efter byggnadsplanens

fastställande. Då däremot äldre sakrätt, för vilken marken svarar,

icke skall vika för den rätt, som här avses, erfordras ej stadgande om sådan

ersättningsrätt, som omförmäles i 23 § andra stycket.

Om byggnadsplanelagt område sedermera ingår i stadsplan eller stomplan,

må uppenbarligen mark, som med anledning av verkställd nybyggnad tagits

i anspråk till väg eller annan allmän plats, fortfarande nyttjas för ändamålet,

men nybyggnad, som därefter äger rum, kan ej medföra rätt, varom här stadgas.

I fråga örn väg, som vid stadsplans eller stomplans fastställande enligt förevarande

paragraf nyttjas av två eller flera fastigheter, äga emellertid bestämmelserna

i 23 § tillämpning. Vidare utgör den omständigheten, att byggnadsplan

är fastställd för område, som lägges under stadsplan, ej i och för sig

hinder mot tillämpning av bestämmelserna i 52 §.

66 §.

Lagrådet:

Lagrådet hänvisar till sitt yttrande vid 60 §.

Därest lagrådets hemställan vid 63 § föranleder införande i samma paragraf

av ett andra stycke, lärer den i förevarande paragraf andra stycket intagna

hänvisningen böra avse 63 § första stycket.

68 §.

Lagrådet:

Enligt stadgande i första stycket av förevarande paragraf skall det i paragrafen

angivna straffet inträda, »där ej å förseelsen följer straff enligt allmän

lag». De fall, i vilka en tillämpning av detta stadgande i stadsplanelagen och

någon i annan allmän lag ingående straffbestämmelse skulle kunna samtidigt

ifrågakomma, torde få antagas icke bliva många. Oavsett detta, synes anledning

icke föreligga att sätta ur kraft eljest gällande regler, enligt vilka i dylika

fall s. k. lagkonkurrens kommer att vara för handen eller ock bestämmelserna

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

i 4 kap. strafflagen bliva tillämpliga. I anslutning till vad tidigare iakttagits

i fråga om vissa likartade straffbestämmelser finner lagrådet alltså de

ovan citerade orden böra utgå.

Varken i samband med de i första stycket meddelade bestämmelserna eller

eljest bar i det remitterade förslaget upptagits sedvanlig föreskrift örn bötesförvandling.

Till förekommande av tveksamhet härutinnan torde jämväl i

detta fall böra stadgas, att därest tillgång saknas till böternas fulla gäldande,

de skola förvandlas enligt allmän strafflag.

Det i andra stycket upptagna stadgandet överensstämmer till innehållet nära

med nuvarande 1 kap. 44 § fastighetsbildningslagen. I redaktionellt avseende

hava vidtagits vissa ändringar, bland annat därutinnan, att den i gällande lag

förekommande hänvisningen till 191 § utsökningslagen uteslutits och i samband

därmed sista punkten i andra stycket tillfogats. Då lagtexten synes böra

tydligt utmärka, att i fråga örn här avsedd handräckning skall gälla vad örn

sådan handräckning, som omförmäles i 191 § utsökningslagen, är stadgat, äger

enligt lagrådets mening den gällande lydelsen i nu anmärkt avseende företräde

framför den föreslagna. Lagrådet hemställer därför, att sista punkten i andra

stycket ersättes med en bestämmelse av innehåll, att i övrigt skola gälla enahanda

bestämmelser, som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda

fall.

72 §.

Lagrådet:

Den kostnad, som enligt paragrafens andra stycke skall fördelas på där angivet

sätt, lärer vara icke blott kostnaden för gatans iordningställande (49 §)

utan även kostnaden för själva gatumarken (46 §). Dessa kostnader betecknas

i överskriften till 46—51 §§ såsom »gatukostnad». På grund härav och då en

gatas upplåtande till allmänt begagnande icke torde i och för sig medföra någon

kostnad, hemställer lagrådet örn sådan jämkning av ordalagen i stycket, att

vad som skall fördelas angives vara gatukostnaden.

Den rätt, som i fortsättningen av samma stycke tillerkännes städerna, synes

vara avsedd att innebära, att vardera staden äger att av ägarna till de inom

den staden belägna tomterna uttaga — intill stadens andel i gatukostnaden —

bidrag uträknat, i enlighet med de i lagen stadgade grunder, efter gatukostnaden

i dess helhet. I tydlighetens intresse torde lagtexten böra underkastas någon

omformulering i nu angiven riktning.

73 §.

Lagrådet:

Om det beträffande område på landet, för vilket byggnadsplan fastställts,

förordnas, att området skall tillhöra stad eller köping eller att vad i denna

lag är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning för området, länder

enligt förevarande paragraf byggnadsplanen fortfarande till efterrättelse, intill

dess stadsplan fastställts för området. Mot denna bestämmelse, vilken i

s. 209 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

209

viss mån avviker från gällande rätts ståndpunkt beträffande stadsplan, som

avses i 1 kap. 42 § fastighetsbildningslagen, har lagrådet intet att erinra.

Däremot synes det icke riktigt, att på sätt som skett giva enahanda regel

i fråga örn utomplansbestämmelser. Väl böra utomplansbestämmelser, som

fastställts för område på landet, i fall, varom ovan sagts, fortfarande lända

till efterrättelse. Men av de i avd. I och II upptagna stadgandena följer,

att de upphöra att gälla, ej blott om stadsplan fastställes för området utan

jämväl örn stomplan eller ändrade utomplansbestämmelser komma till stånd.

Jämkning i den föreslagna lydelsen synes på grund härav erforderlig.

74 §.

Lagrådet:

Lagrådet hänvisar till sitt yttrande vid 3 §.

76 §.

Lagrådet:

Lagrådet erinrar örn vad som anförts vid 13 § angående införande av ett

nytt första stycke i förevarande paragraf.

79 §.

Lagrådet:

Den i förevarande paragraf första stycket upptagna bestämmelsen avser ej

stadsplan, som fastställts jämlikt 1 kap. 42 § fastighetsbildningslagen eller

37 § i 1907 års stadsplanelag. Örn sådan stadsplan stadgas i 83 §. Då ifrågavarande

bestämmelse emellertid skall äga tillämpning ej blott å stadsplan,

som fastställts jämlikt 1 kap. 2 § fastighetsbildningslagen eller motsvarande

äldre stadgande^ utan jämväl å stadsplan, som innan byggnadsstadgan för

rikets städer den 8 maj 1874 trädde i kraft av Kungl. Majit fastställts utan

stöd av särskild lagbestämmelse (jfr § 9 byggnadsstadgan), bör den föreslagna

lydelsen undergå någon jämkning. Härvid bör även beaktas, att vid

åberopandet av 1 kap. 2 § fastighetsbildningslagen angives, att den lydelse

avses, som lagrummet äger före ikraftträdandet av den lag om ändring i fastighetsbildningslagen,

vartill förslag nu föreligger. Den i förevarande paragraf

upptagna bestämmelsen torde följaktligen böra innehålla, att stadsplan, som

av ålder består eller som fastställts före den 1 januari 1908 eller ock därefter

jämlikt 1 kap. 2 § lagen om fastighetsbildning i stad, ursprungliga lydelsen,

eller motsvarande äldre stadgande, fortfarande skall lända till efterrättelse,

intill dess ändring däri göres i den ordning, som i denna lag stadgas,

Bestämmelsen, att stadsplan, som av ålder består, fortfarande skall lända

till efterrättelse, till dess ändring däri göres i stadgad ordning, återfinnes nu

i 1 kap. 2 § sista stycket fastighetsbildningslagen. Utan uttrycklig föreskrift

måste det anses uppenbart, att då det i stadganden, som äro upptagna i samma

lag, talas örn fastställd stadsplan, dessa skola i mån av tillämplighet gälla,

Bihang till riksdagens protokoll ]9S1. 1 sami. 66 haft. (Nr 70.) 14

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

jämväl då befintlig stadsplan väl ej är fastställd men av ålder bestående.

Då nämnda bestämmelse nu upptages i en särskild lag och ändring av det i

fastighetsbildningslagen samt andra lagar och författningar ofta förekommande

uttrycket fastställd stadsplan ej kan ifrågakomma, synes det lagrådet

lämpligt, att till förevarande paragraf första stycket fogas ett stadgande

av innehåll, att vad i annan lag eller författning stadgas örn fastställd stadsplan

skall i tillämpliga delar gälla örn stadsplan, som av ålder består.

81 §.

Lagrådet:

I fråga örn innebörden av det föreslagna stadgandet synes böra påpekas,

att därmed ej torde avses ändring i reglerna för upprättande och fastställande

av utomplansbestämmelser. Kungl. Majit äger med stöd av detta

stadgande förordna allenast, att sådana enligt äldre lag meddelade föreskrifter,

som här avses, skola upphöra att gälla. Utomplansbestämmelser i de äldre

föreskrifternas ställe äger Kungl. Maj:! meddela endast i den mån befogenhet

därtill följer av 4 och 12 §§ denna lag. Emellertid lärer i allmänhet

framställning från staden örn fastställelse av utomplansbestämmelser komma

att avvaktas, innan äldre föreskrifter upphävas, och sålunda dessas upphävande

göras beroende av fastställandet av utomplansbestämmelser.

82 §.

Lagrådet:

Till vinnande av full tydlighet beträffande omfattningen av det i denna paragraf

omförmälda förbudet synes lämpligt, att i paragrafen infogas en erinran

därom, att den i samma lagrum Konungens befallningshavande medgivna rätten

att meddela dispens från förbudet kvarstår.

Då enligt förslaget nybyggnadsförbud ej skall råda i de fall, som avses

i 1 kap. 41 § tredje stycket fastighetsbildningslagen, har Kungl. Majit tillerkänts

rätt förordna, att nybyggnadsförbud, som jämlikt nämnda lagrum

råder vid denna lags ikraftträdande, skall upphöra. Denna befogenhet gäller

uppenbarligen allenast i fråga örn nybyggnadsförbud, som är grundat uteslutande

på bestämmelserna i sagda lagrum. Har beslut örn antagande av

stadsplan fattats, följer av 56 §, att det i 14 § stadgade förbudet mot nybyggnad

skall gälla. Att Kungl. Majit i sådant fall ej äger förordna örn

aybyggnadsförbudets upphörande är tydligt.

84 §.

Lagrådet:

På sätt vid 81 § påpekats, torde jämväl här böra erinras, att av Kungl. Maj :t

med stöd av stadgandet i förevarande paragraf meddelat förordnande kommer

att innehålla allenast, att sådana enligt äldre lag meddelade föreskrifter,

s. 211 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

211

som här avses, skola upphöra att gälla. Utomplansbestämmelser i dessa föreskrifters

ställe skola enligt 66 § meddelas av Konungens befallningshavande

''Även i detta fall lärer Kungl. Maj :t i allmänhet ställa äldre föreskrifters

upphävande i beroende av nya utomplanshestämmelsers ikraftträdande.

86 §.

Lagrådet:

Örn lagrådets vid 28 § gjorda hemställan vinner bifall, bör den i förevarande

paragraf upptagna regeln gälla jämväl i fråga örn den tid av ett ar,

som i 28 § avses. Då regeln vidare måste äga tillämpning, så snart vid lagens

ikraftträdande delar av tomt äro i olika ägares hand, vare sig vid nämnda

tid finnes fastställd tomtindelning eller tomtindelning, som av ålder består,

hemställer lagrådet, att regeln måtte erhålla med hänsyn härtill jämkad lydelse.

i;: . •''

88 §.

Lagrådet:

Vad angår andra stycket i denna paragraf, må erinras därom, att med

hänsyn till innehållet i 54 § — i stycket avsett beslut kan ålägga tomtägare

ökad skyldighet endast beträffande gatas iordningställande, icke i fråga örn

gatas underhåll. En redaktionsändring synes därför önskvärd.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj

1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad.

1 KAP.

Lagrådet:

Ordet fastighetsindelning, som förekommer dels i rubriken och 1 § dels ock

i 3 § av detta kapitel, synes i dessa fall vara använt i en ej fullt likartad bemärkelse.

I kapitelrubriken liksom i 1 § lärer ordet få anses äga en allmän

innebörd, avseende överhuvud markens fördelning a skilda fastigheter såsom

föremål för äganderätt. I 3 § åter, där i fastighetsindelning ej ingående område

nämnes, lärer med ordet asyftas stadsomradets indelning i särskilda tom

ter och stadsägor. I denna speciella betydelse, där fråga är endast örn mark

av viss natur, tomter och stadsägor, förekommer ordet flerstädes i fastighetsbildningslagen,

såsom i 3 kap. 1 § och 5 kap. 17 §. Det har synts lagrådet

lämpligt att framhålla de olika betydelser, i vilka detta ord salunda nyttjas i

lagtexten, så mycket mer som ordet även förekommer i det remitterade förslaget

till stadsplanelag, 28 §, där åt detsamma uppenbarligen måste givas den ovan

angivna allmännare innebörden. I enahanda betydelse nyttjas ordet exempelvis

i jorddelningslagen 19 kap. 3 §.

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

2 KAP.

15 §.

Lagrådet:

Enligt denna paragraf andra stycket i dess nuvarande lydelse skola i fråga

om tomtmätning inom område, som avses i 1 kap. 42 och 43 §§, föreskrifterna

i 2 kap. med vissa angivna undantag i tillämpliga delar gälla. Särskilt med

hänsyn till kapitelrubriken »Örn tomtmätning» torde denna hänvisning få anses

omfatta jämväl stadgandet i nuvarande 13 §, enligt vilket kapitlets regler för

bestämmande av tomtgräns i sammanhang med tomtmätning skola gälla, även

da fråga örn bestämmande av sådan gräns eljest förekommer. Anledning synes

heller icke förefinnas att för sådant fall beträffande område på landet stadga

annat förfaringssätt för bestämmande av tomtgräns än det här föreskrivna.

Pa sätt departementschefen framhållit, avses med den föreslagna ändringen

i förevarande paragraf ingen ändring i sak. Men därigenom att i förslaget

kapitelrubriken -— med hänsyn till det i 13 § tillkomna stadgandet örn bestämmande

av annan gräns än tomtgräns —- erhållit den ändrade lydelsen »Örn

tomtmätning och gränsbestämning», synes efter genomförande av de föreslagna

ändringarna ovisshet kunna väntas uppstå rörande omfattningen av den i förevarande

paragraf andra stycket givna hänvisningen.

För att tydligt utmärka, att å landet inom område, som ej tillhör samhälle men

varest dock finnes tomtindelning, å ena sidan bestämmande av tomtgräns sker

med tillämpning av stadgandena i 2 kap. fastighetsbildningslagen, även då

tomtmätning ej är i fråga, men å andra sidan förrättning för bestämmande av

annan ägogräns än tomtgräns alltid skall äga rum i den ordning, som stadgas

i lagen örn delning av jord å landet — något som tvivelsutan är förslagets mening

— hemställer lagrådet, att paragrafens andra stycke uttryckligen angives

avse ej blott tomtmätning utan även bestämmande av tomtgräns utan sammanhang

med tomtmätning.

G KAP.

Lagrådet:

Enligt det remitterade förslaget skulle 13 § i detta kap. lämnas oförändrad.

Emellertid torde innehållet i den föreslagna nya 16 § betinga vissa jämkningar

i ordalydelsen av förstnämnda paragraf. Iakttages detta, föranledes därav

ändring i förslagets ingress.

7 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Jämlikt 2 § i förslaget till stadsplanelag skall stadsplan utmärka ej blott

byggnadskvarter samt gator, torg och andra allmänna platser, utan även för

andra ändamål avsedda områden, såsom järnvägs-, hamn- och andra särskilda

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majit» proposition nr 79. 213

trafikområden, skydds- eller säkerhetsområden, idrottsområden, begravningsplatser

och vattenområden.

Enligt gällande föreskrifter finnes inom tomtboken en avdelning A, avsedd

för anteckningar rörande byggnadsbestämmelser i vidsträckt mening. Inom

denna avdelning verkställes vid varje kvarter anteckning örn sådant beslut rörande

kvarteret eller tomt därinom, som avses i förevarande paragraf tredje

stycket första punkten. I bihang C upptagas bl. a. gator, torg och andra allmänna

platser. I paragrafen hava icke föreslagits några bestämmelser rörande

registreringen av de för andra ändamål avsedda områden, som omförmälas i 2 §

av förslaget till stadsplanelag. De fastigheter dessa områden tillhöra upptagas

i stadsägoboken eller, såframt de ingå i samfällighetér, i bihang B. Hänvisning

till beslut örn fastställelse å eller ändring i stadsplan, avseende bebyggelsen

eller användningen i övrigt av sådana områden, synes böra införas där

dessa äro registrerade. Anteckning i fastighetsregistret torde vara erforderlig,

då eljest kännedom örn planen icke skulle erhållas genom utdrag ur registret

beträffande dessa områden.

Övriga sju lagförslag.

Lagrådet:

Dessa förslag lämnas utan anmärkning.

i

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 6 februari 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck,

Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, lagrådets

den 28 november 1930 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 30 maj

1930 remitterade förslagen till

1) stadsplanelag;

2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om

fastighetsbildning i stad;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om

delning av jord å landet;

4) lag örn ändrad lydelse av 9 § lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet;

5) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 juni 1926 (nr 352) örn

enskilda vägar;

6) lag örn ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1),

innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar;

7) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 juni 1924 (nr 384) örn

återköpsrätt till fast egendom;

8) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334) örn

rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet

område; samt

9) lag angående ändrad lydelse av 2 § 11 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38

s. 3) örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Härefter anför chefen för justitiedepartementet:

»På sätt framgår av vad min företrädare i ämbetet anfört till statsrådsprotokollet

den 30 maj 1930 gå förarbetena till de av lagrådet granskade lagförslagen

tillbaka till år 1916. Det synes mig vara av stor vikt, att frågan

örn revision av stadsplanelagstiftningen efter detta långa utredningsarbete nu

vinner sin lösning. Från städer och samhällen har vid olika tillfällen fram
-

s. 215 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 79.

215

hållits behovet av en ny stadsplanen^, därvid uttalats önskvärdheten av att

förslag i ämnet snarast måtte föreläggas riksdagen. De föreliggande lagförslagen

torde med hänsyn till sin omfattning vara väl avvägda och synas

mig i sakligt hänseende i det väsentliga på skäligt sätt skilja mellan de mot

varandra stridande intressen, varom här är fråga. Lagrådet har ock vid sin

granskning funnit, att de föreslagna bestämmelserna i det hela äro ägnade

att tjäna de syften, man velat vinna med desamma. Jag anser därför, att

förslagen böra läggas till grund för proposition till innevarande års riksdag.

Lagförslagen äro grundade på den förutsättningen, att en allmän byggnadsstadga

fortfarande skall bibehållas. Vid förslagens remitterande till lagrådet

förklarade departementschefen, att en byggnadsstadga numera icke borde tillkomma

utan riksdagens hörande. Till denna uppfattning ansluter jag mig.

Ett utkast till ny byggnadsstadga har upprättats inom justitiedepartementet

och varit tillgängligt för lagrådet vid dess granskning av förslagen. Genom

beslut den 1 november 1930 hava yttranden över utkastet infordrats från

vederbörande myndigheter och enskilda sammanslutningar. Sedan utkastet

underkastats den överarbetning, vartill inkomna yttranden må giva anledning,

är det min avsikt föreslå Kungl. Majit att inhämta riksdagens yttrande över

detsamma.»

Departementschefen redogör härefter för lagrådets utlåtande samt anför

vidare:

»På sätt lagrådet framhållit vid 3 § i förslaget till stadsplanelag har i förekommande

fall i lagstiftningen plägat intagas en erinran därom, att beslutanderätt

i stad, där stadsfullmäktige icke finnas, utövas av allmän rådstuga. Då skäl

icke torde föreligga att avvika från denna praxis, har jag i enlighet med lagrådets

i första hand gjorda hemställan i 74 § upptagit en bestämmelse av det

innehåll, varom lagrådet hemställt.

Uti 4 § av förslaget hava meddelats föreskrifter, varigenom möjlighet herodes

Kungl. Majit att under vissa förutsättningar fastställa stadsplan eller

ändring i sådan plan även mot stadens önskan. Genom stadgandet i 12 § hava

dessa föreskrifter gjorts tillämpliga jämväl å stomplan och utomplansbestämmelser.

För att ett ingripande från Kungl. Majits sida överhuvud skall kunna

ske, förutsättes, att stadsplan kräves för stadens ändamålsenliga utveckling

eller till främjande av betydande allmänt intresse. Hänsyn uteslutande till ett

markägareintresse har således ansetts icke böra påkalla ett dylikt ingripande.

Till de synpunkter, varåt min företrädare i ämbetet givit uttryck vid remissen

till lagrådet såsom vägledande för förslagets utformning härutinnan, ansluter

jag mig. Med hänsyn till den läggning, den föreslagna lagstiftningen erhållit

-—- varigenom å ena sidan staden tillförsäkras skäligt bidrag av markägaren

för stadsplanens genomförande och å andra sidan markägaren erhåller

möjlighet att, där stadsplan ej antages, erhålla avstyckningsplan för markens

försäljning till bebyggande — finnes knappast anledning antaga, att staden

skall finna med sin fördel förenligt att vägra sin medverkan till stadsplans

upprättande, då markägare så önskar. Med denna min uppfattning och då

uppenbarligen den ifrågasatta inskränkningen i städernas självbestämmande
-

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Majlis proposition nr 79.

rätt icke bör givas större omfattning än som kan anses vara av behovet påkallad,

är jag beredd att godtaga förslaget i denna del, vilket jämväl av

lagrådet lämnats utan anmärkning, oell således låta ett statligt ingripande bero

av hänsyn till det allmänna. Emellertid må framhållas, att det självfallet tillkommer

Kungl. Majit att vid prövning av varje stadsplaneförslag tillse, icke

blott att det fyller rimliga krav ur allmän stadsplanesynpunkt utan jämväl

att markägares berättigade intressen icke bliva trädda för nära. Redan vid

stadsplanens uppgörande böra sålunda skäliga anspråk från markägares sida

så långt ske kan vinna beaktande av stadens myndigheter. En erinran örn

angelägenheten härav lärer lämpligen kunna inrymmas i den blivande byggnadsstadgan

bland de övriga anvisningar för stadsplans uppgörande, som avses

skola intagas i stadgan. Därest som följd av eftersättande från nämnda myndigheters

sida av vad på dem såvitt nu är i fråga skäligen kan ankomma områdes

intagande i stadsplan skulle bliva obehörigen fördröjt, kunna förhållandena

uppenbarligen utveckla sig så. att ett ingripande enligt 4 § ur allmän

synpunkt må vara påkallat.

Den av svenska stadsförbundet tillsatta beredningen för granskning av de

sakkunnigas förslag till stadsbyggnadslag bär i ett däröver avgivet yttrande

framhållit önskvärdheten av att såsom villkor för utövande av ifrågavarande

Kungl. Majit tillagda rättighet även krävdes att till ärendets handläggning

fogades någon anordning, som kunde anses i viss mån innebära en ersättning

för saknaden av det kommunala beslutet; och har i sådant hänseende

föreslagits, att det skulle i den blivande lagen föreskrivas eller vid dess stiftande

på betryggande sätt förutsättas, att Kungl. Majit icke skulle äga att

begagna sin här ifrågavarande befogenhet utan att dessförinnan utlåtande inhämtats

av ett av stadsförbundet för ändamålet utsett råd av i dylika ärenden

förfarna kommunalmän. Stadsförbundet har förklarat, att från dess sida medverkan

kunde påräknas för en dylik anordning, om denna vunne statsmakternas

godkännande. Vad beredningen föreslagit har departementschefen enligt uttalande

till remissprotokollet funnit vara värt beaktande. Han ansåg sig dock

icke beredd att då fatta slutlig ståndpunkt till frågan.

Såsom stadsförbundets beredning framhållit, finnes inom annan gren av förvaltningen

viss motsvarighet till den nu ifrågasatta anordningen. Jag syftar

på det inom stadsförbundet år 1918 (jfr Kungl. Majits proposition

till samma års riksdag, nr 244) inrättade finansrådet, vilket har

till uppgift bland annat, att efter remiss från vederbörande myndigheter

i statsförvaltningen avgiva utlåtanden i finansärenden, som angå städer, köpingar

eller municipalsamhällen. De ärenden, som härvid i första hand avses,

äro sådana, som innefatta ansökningar örn tillstånd för kommun att upptaga

lån. Under den tid, finansrådet varit i verksamhet, har dess medverkan påkallats

i ett avsevärt antal ärenden, och dess verksamhet har visat sig vara till

stort gagn såväl för kommunerna som för det allmänna. Enligt min mening

skulle det jämväl vid prövning av ärenden enligt 4 § i förslaget till stadsplanelag

vara av ej ringa värde, därest Kungl. Maj :t för införskaffande av

utlåtanden ägde tillgång till ett organ, vilket kunde anses å ena sidan aukto
-

s. 217 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

217

ritativt företräda de kommunala synpunkterna och å andra sidan besitta den

sakkunskap och opartiskhet, som kräves för ett behörigt utövande av sådan

rådgivande verksamhet, varom här är fråga. Den befogenhet åt Kungl. Maj:t,

som uti nyssnämnda paragraf föreslås, är en nyhet i lagstiftningen och innebär

en inskränkning i det kommunerna för närvarade tillkommande stadsplanemonopolet.

Prövningen av dessa ärenden torde ofta kunna bliva av ömtålig

art särskilt i de fall, då kronan i egenskap av markägare har direkt intresse

av viss frågas utgång. Uppenbart är ock, att Kungl. Maj .t icke kan

fatta beslut i sådant ärende, innan fullständig utredning föreligger särskilt

i fråga om de ekonomiska konsekvenser för staden, som ett fastställande av

stadsplan över visst område skulle medföra, och örn möjligheterna för staden att

bära desamma, för bedömandet av denna utrednings tillförlitligliet och värde

i övrigt skulle givetvis rådets yttrande vara av särskild betydelse. Jag

utgår alltså från att, därest av stadsförbundet för ändamålet inrättas ett råd

av personer med erkänd kommunal sakkunskap pa förevarande område, Kungl.

Maj :t icke skall underlåta att inhämta rådets yttrande, innan ett ingripande

enligt 4 § sker.

Vad lagrådet erinrat under 4 § har föranlett viss jämkning i dess avfattning.

På grund av lagrådets hemställan under 22 § har jag latit utarbeta ett

förslag till lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 16 maj 1930 (nr

141) örn vågrätt.

Av lagrådet förordad jämkning i ordalydelsen av 28 § första stycket i förslaget

till stadsplanelag, vilken jämkning icke torde innebära någon avvikelse

i sak från vad som måste hava åsyftats såväl av kommittén som i det remitterade

förslaget, har vidtagits. Lika med lagrådet finner jag vissa betänkligheter

möta mot att fritaga staden från all lösningsplikt beträffande tomtdelar

och jag har därför i enlighet med lagrådets hemställan uti ett till samma paragraf

fogat nytt andra stycke föreslagit lösningsplikt för staden jämväl till

tomtdel. I sammanhang härmed hava erforderliga jämkningar skett såväl beträffande

slutorden i paragrafens sista stycke som ock i 86

I enlighet med lagrådets hemställan har 43 § i förslaget ansetts böra utgå.

Härav föranledd omparagrafering har genom uppdelning av lii § på två paragrafer

kunnat inskränkas till 44—46 §§ i remissförslaget.

Uti vissa över kommitténs förslag avgivna yttranden hava uttalats betänkligheter

mot att, på sätt kommittén föreslagit, till Kungl. Maj :t överlämna prövningen

av skyldighet att deltaga i kostnaden för samfärdselleds anordnande

till eller genom trafik-, skydds- eller säkerhetsområde. I det remitterade

förslaget till stadsplanelag upptogs emellertid under 44 § den av kommittén

föreslagna bestämmelsen i huvudsak oförändrad. Lagrådet har ansett, att

avgörandet i nämnda hänseende borde tillkomma expropriationsnämnd. Då

onekligen goda skäl tala härför, har jag ansett mig böra till den mot 44 § i

remissförslaget svarande 43 § i det överarbetade förslaget foga ett stadgande

av det innehåll, varom lagrådet hemställt.

I överensstämmelse med vad lagrådet yttrat vid behandlingen av 40 och 47 §§

har jag dels i första stycket till den mot 46 § av det remitterade förslaget sva
Bihang

lill riksdagens protokoll 19.71. 1 sami. 06 hafi. (A/ 79.) !•>

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. May.ts proposition nr 79.

rande 45 § i det överarbetade förslaget mellan orden enligt ''stadsplanen’ och

''tillåtna hushöjden’ infört orden ''vid gatans upplåtande’, varjämte bestämmelserna

örn tomtägares ersättningsskyldighet vid gatas vidgning undergått därav

föranledd jämkning, dels utbrutit sistnämnda bestämmelser till en särskild

paragraf betecknad såsom 46 §, dels upptagit bestämmelsen i 47 § andra stycket

av det remitterade förslaget med det av lagrådet förordade innehållet såsom

ett andra stycke i den nya 45 §, dels ock låtit omformulera tredje stycket

i sistnämnda paragraf.

Såsom framgår av 60 § utgår denna från att kostnad för byggnadsplans

upprättande i regel skall gäldas av markägarna efter den nytta de hava äv planen.

Där emellertid av särskilda skäl en sådan förpliktelse skulle medföra

obillighet mot markägare, har kommunen ansetts böra svara för kostnaden.

Det åligger Konungens befallningshavande, som har att fastställa byggnadsplan^

att jämväl i kostnadsfrågan träffa avgörande. En ledamot av lagrådet

har funnit stadgandet stundom kunna erhålla en tillämpning, som icke

vore väl förenlig med den nuvarande kommunallagstiftningens grundsatser i

fråga örn den ekonomiska förvaltningen i landskommunerna, såsom exempelvis

då en vidsträckt och starkt skattetyngd kommun nödgades bekosta byggnadsplan

för ett obetydligt område med en jämförelsevis fåtalig befolkning, samt

på grund härav och i övrigt anförda skäl förordat en återgång till kommitténs

förslag, enligt vilket i stället statsverket skulle vidkännas de kostnader för

byggnadsplans uppgörande, vilka ej skulle uttagas hos markägarna. De övriga

ledamöterna av lagrådet hava visserligen funnit det kunna vara obilligt

att låta en kommun drabbas av mera betydande kostnader, då planen vore av

ringa betydelse för kommunen i dess helhet. De hava dock ej av hänsyn

härtill ansett sig böra avstyrka den föreslagna bestämmelsen men framhållit,

att i dylikt fall skäligt bidrag till kostnaderna för byggnadsplanens uppgörande

borde tillkomma kommunen av statsmedel. Enligt min mening lärer

kunna antagas, att, där byggnadsplanen är inom kommunen av allmännare

nytta, kommunen skall vara villig att självmant åtaga sig sådan kostnad för

planens förverkligande, som icke rimligen kan åläggas markägare. Vid sådant

förhållande synes det icke nödigt att för dylika fall nu i lag ålägga kommunen

någon skyldighet i förevarande hänseende. Där åter behov av byggnadsplan

uppstår inom en del av kommunen och planen finnes vara av ringa betydelse

för kommunen i dess helhet, lärer frivillig medverkan från kommunens

sida för ifrågavarande ändamål icke vara att påräkna. I dylikt fall kan det

bliva nödigt att staten i en eller annan form helt eller delvis träder emellan.

''Även bär torde emellertid anledning förligga att avvakta någon tid för vinnande

av erfarenhet rörande lagens verkningar, helst utomplansbestämmelser

—• vilkas meddelande kan ske utan särskilda kostnader — i flertalet av dessa

fall torde åtminstone tillsvidare visa sig vara tillfyllest. Med hänsyn härtill

förordar jag, att 60 § andra stycket första punkten gives det innehåll, att

kostnaderna för byggnadsplans uppgörande skola, i mån bidrag därtill ej lämnas

av kommun, gäldas av markägarna efter den nytta de hava av planen. —

Vad i övrigt erinrats mot avfattningen av 60 § har iakttagits.

s. 219 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

219

Vad lagrådet anfört vid 2, 7, 13, 18—20, 23, 30, 35, 36, 42, 49, 52, 57, 59,

63, 65, 66, 68, 72, 73, 76, 79, 82, 86 oell 88 §§ i förslaget till stadsplanen

samt 2 kap. 15 § och 7 kap. 1 § i förslaget till lag angående ändring i vissa

delar i lagen örn fastighetsbildning i stad har beaktats och föranlett vissa ändringar

i eller tillägg till nämnda paragrafer, varjämte gällande lydelse av

6 kap. 13 § fastighetsbildningslagen blivit i enlighet med lagrådets hemställan

jämkad. Jämväl i övrigt har jag ansett mig böra göra en del smärre jämkningar

av redaktionell art, för vilka närmare redogörelse icke torde erfordras.»

Departementschefen uppläser härefter i enlighet med förestående anförande

avfattade förslag till:

1) stadsplanelag;

2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 269) örn

fastighetsbildning i stad;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn

delning av jord å landet;

4) lag örn ändrad lydelse av 9 § lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet;

5) lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 16 maj 1930 (nr 141) örn

vågrätt;

6) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 juni 1926 (nr 352) örn

enskilda vägar;

7) lag örn ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1),

innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar;

8) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 juni 1924 (nr 384) örn

återköpsrätt till fast egendom;

9) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334) örn

rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet

område; samt

10) lag angående ändrad lydelse av 2 § 11 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38

s. 3) örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

och hemställer departementschefen, att förslagen måste genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

. Ur protokollet:

Gösta Tidelius.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1931:282 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stadsplanelag m. m., såvitt angår ändringar i väglagstiftningen. a1 i texten
  2. Rskr. 1931:240 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stadsplanelag m. m. a1 i texten
  3. JoU 1931:77 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stadsplanelag m. m., såvitt angår ändringar i väglagstiftningen. s. 6 i texten
  4. 1LU 1931:27 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition nied förslag till stadsplanelag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RÅ 1994 ref. 54 ur registret