Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om tillägg till 54 § lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets utgörande på landet

1931-02-13 · 30 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 30 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1931:88, Med förslag till lag om tillägg till 54 § lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets utgörande på landet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

1

Nr 88.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag om tillägg till 54 § lagen den 23 oktober 1891

(nr 68) angående väghållningsbesvärets utgörande

på landet; given Stockholms slott den 13 februari

1931.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

antaga härvid fogade förslag till lag örn tillägg till 54 § lagen den 23 oktober

1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ola Jeppsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 14 käft. (Nr 88.) m si 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

.Kungl. Majus proposition nr 88.

Förslag

till

Lag

om tillägg till 54 § lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Härigenom förordnas, att till 54 § lagen den 23 oktober 1891 angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet, vilket lagrum ändrats genom lag

den 20 juni 1905 (nr 34 sid. 1), skola fogas ett femte, ett sjätte och ett

sjunde stycke, så lydande:

Ledamot av vägstyrelse ävensom revisor äga för deltagande i sammanträde

eller förrättning i väghållningsdistriktets angelägenhet ur vägkassan

åtnjuta gottgörelse i form av dagarvode med skäligt belopp, som av vägstämman

bestämmes. Arvodet må icke sättas högre än till tolv kronor för sammanträdes-

eller förrättningsdag. Yid resa för sammanträde eller förrättning,

som nu sagts, utgår ur vägkassan enligt av vägstämman fastställda grunder

tillika rese- och traktamentsersättning med högst vad som på grund av allmänna

resereglementet utgår till vägingenjör. För dag, då dagarvode åtnjutes,

må likväl ej beräknas traktamentsersättning.

Jämte gottgörelse, som avses i femte stycket, samt ersättning för kostnader

för skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter, som för väghållningsdistriktets

räkning påkallas vid uppdragets fullgörande, må efter

vägstämmans bestämmande för med uppdraget förenat besvär utgå årsarvode

till sådan ledamot av vägstyrelsen, som utsetts till ordförande, sekreterare,

räkenskapsförare, kassaförvaltare eller innehavare av annan motsvarande

befattning inom styrelsen, så ock till revisor. Arvodet skall till beloppet

bestämmas för ett år i sänder och må icke överstiga vad på grund av göromålens

omfattning och art kan anses skäligt, ej heller bestämmas med hänsyn

till den inkomst av tjänst, yrke eller näring, som uppdragets innehavare

genom dess fullgörande går förlustig. Ersättningen för kostnader för skrivmaterialier,

postporton och dylika utgifter må bestämmas att utgå med visst

belopp för år, vilket belopp icke må överstiga vad skäligt är med hänsyn

till beräkneliga utgifter av nämnda art.

För att vinna bindande kraft skall vägstämmas beslut angående arvode,

varom i sjätte stycket förmäles, underställas Konungens befallningshavandes

prövning, därvid Konungens befallningskavande, såframt det beslutade beloppet

överstiger vad som kan anses skäligt, äger fastställa arvodet att utgå

med visst lägre belopp. _

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932. Vägstämma skall dock

under år 1931 enligt denna lag bestämma dagarvodes belopp samt grunder

för beräkning av rese- och traktamentsersättning. Fattar vägstämma under

år 1931 beslut örn årsarvode, skall i fråga örn beslutet gälla vad i sjätte

och sjunde styckena sägs.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 88.

3

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 23 januari 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel,

statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,

Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Jeppsson:

I sin berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill

hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928—

30 juni 1929 meddelade riksdagens år 1929 församlade revisorer, att de företagit

en undersökning rörande vägdistriktens förvaltningskostnader. Därvid

hade med ledning av de sammandrag i fråga örn vägunderhållskostnaderna

för år 1928, som överlämnats till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen av de

av styrelsen enligt då gällande bestämmelse förordnade sakkunniga för beräkningen

av det belopp, varå statsbidrag till vägunderhållet skulle utgå,

upprättats en sammanställning, angivande länsvis dels den godkända totala

underhållskostnaden, dels ock den godkända förvaltningskostnaden. Vidare

hade revisorerna från ett tiotal vägdistrikt inom skilda län infordrat 1928

års räkenskaper, vilka sedermera inom revisionen ägnats granskning.

Efter att hava i korthet redogjort för då gällande bestämmelser angående

statsbidrag till såväl vägunderhåll som byggande eller förbättring av väg

framhöllo revisorerna att, räknat efter dåvarande norm av 55 procent underhållsbidrag

av statsmedel, statens andel i vägstyrelsernas förvaltningskostnader

uppginge till över en miljon kronor under 1928. Lades härtill förvaltningskostnaderna

för nybyggnads- och vägförbättringsföretag, stege denna

statens kostnad till omkring 1 */4 miljon kronor.

Revisorerna framhöllo i detta sammanhang vidare att, medan rätten att

inom det kommunala arbetet tillgodoräkna sig arvoden eller annan gottgörelse

vore mycket strängt avgränsad, motsvarande befogenhet vad vägstyrelserna

beträffade vore så gott som helt oreglerad. De tillämpade normerna

syntes också vara ytterst skiftande, vilket belystes av den inom revisionen

utförda statistiska undersökningen.

Härom anförde revisorerna närmare följande:

Medan exempelvis inom Kristianstads, Malmöhus och Hallands län ifrågavarande

förvaltningskostnader under 1928 utgjort respektive 2.6, 3.8 och 3.9

procent av underhållskostnaderna, uppvisa Uppsala, Södermanlands, Kalmar,

Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län en så hög procentsats som närmare

10 procent. Skiljaktigheterna äro än mer påfallande beträffande de sär
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majrts proposition nr 88.

skilda vägdistrikten. Medan exempelvis inom ett vägdistrikt med en vägunderhållskostnad

av cirka 12,000 kronor allenast redovisats förvaltningskostnader

med 90 kronor eller mindre än 1 procent, Lava inom ett annat vägdistrikt

inom samma län förvaltningskostnaderna uppgått till 5,784 kronor och den

egentliga vägunderhållskostnaden till något över 30,000 kronor, vilket alltså

ger en förvaltningskostnad av cirka 19 procent. I vissa fall torde förvaltningskostnadernas

höga belopp dock kunna förklaras som ett tillfälligt förhållande,

beroende på vissa engångsutgifter i samband med övergången från

naturaunderliåll till underhåll genom vägkassan. Revisorerna hava ock ansett

sig kunna göra den iakttagelsen att förvaltningskostnadernas växlande

proportion ej är beroende på distriktens storlek. Sålunda har i vissa fall

kunnat för små vägdistrikt antecknas en förhållandevis låg förvaltningskostnad,

under det att inom vissa större vägdistrikt denna ställt sig mycket hög.

Beträffande den inom revisionen verkställda granskningen av vissa vägdistrikts

räkenskaper anmärkte revisorerna, att räkenskaperna i vissa fall ej

varit förda med den fullständighet och reda, som numera i allmänhet krävdes

i såväl offentlig som enskild förvaltning. Verifikationerna hade ej sällan

varit så summariska och ofullständiga, att tillräcklig vägledning ej lämnats

för bedömande av utgiftens skälighet. Detta hade gällt ej minst beträffande

arvoden och reseersättningar.

I fråga örn arvoden och övriga ersättningar till ^^styrelseledamöter yttrade

revisorerna härefter:

Det ofta nog ganska tidskrävande arbete, som utföres inom vägstyrelserna

av ordförande och ledamöter, torde alltjämt i stor utsträckning ske mot den

tämligen obetydliga gottgörelse, som måttligt tilltagna dagarvoden och resekostnadsersättningar

kunna utgöra, allt i överensstämmelse med den eljest

inom det kommunala livet tillämpade praxis. A andra sidan har vid revisorernas

granskning uppmärksammats fall, då en vägstyrelses ordförande, som

vid sin sida haft såväl vägmästare som särskilt avlönad räkenskapsförare,

uppburit förutom dagtraktamenten vid sammanträden och förrättningar ett

årsarvode av skiftande belopp. Liknande årsarvoden lia också plägat utgå

även till vägstyrelsens övriga ledamöter samt revisorer och siffergranskare.

Här örn förmälda ersättning avser det mera normala arbetet inom vägdistriktet.

För pågående större förbättrings- och nybyggnadsarbeten ha

ifrågavarande personer därutöver kunnat tillgodoräkna sig särskilda arvoden

på grund av ledamotskap i den arbetsdirektion eller särskilda förvaltning,

som handhaft detta arbete. Sistnämnda arvoden hava utgått vid sidan av

den gottgörelse för utfört kontrollarbete, som åvilar vägkonsulenten eller

väg- och vattenbyggnadsstyrelsens distriktstjänsteman.

Revisorerna förklarade sig hava funnit bristen på normerande allmänna

bestämmelser vara påtaglig i all synnerhet i fråga örn rese- och traktamentsersättning.

Till belysande härav omnämnde revisorerna, att traktamentsersättning

enligt vad revisorerna funnit i många fall varit begränsad till 8

kronor för dag, medan den i andra av revisorerna uppmärksammade fall

utgått med 15—25 kronor för dag.

Revisorerna anförde vidare, att missbruk av den nuvarande fria rätten

att tillgodoräkna sig gottgörelse för arbetet inom vägstyrelse visserligen

kunde påtalas vid den granskning, som skedde av dels vägdistriktets revisorer

och dels vederbörande statliga räkenskapsgranskare, men att det kunde

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Majus proposition nr 88.

betvivlas, örn genom en dylik efterkontroll kunde vinnas tillräcklig trygghet

för att ifrågavarande gottgörelse hölles inom skäliga gränser. Med hänsyn

till det stora statsbidrag, som numera utginge, kunde man ej heller räkna

med omtanken örn vägdistriktets egen ekonomi som en återhållande faktor

i samma utsträckning som tidigare. Vad som vid undersökningen framkommit

visade enligt revisorernas mening hän på behovet av närmare normer

för arvodens och övriga ersättningars bestämmande. Enhetliga grunder erfordrades

rörande rätten till rese- och traktamentsersättningar samt dagarvoden.

För det fall att särskilda årsarvoden ansåges böra utgå till ordförande

eller annan ledamot av vägstyrelse eller till revisor, borde dessa arvoden

till sin storlek fastställas av vägstämma samt beslutet härom underställas

länsstyrelse för godkännande.

Revisorerna framhöllo slutligen lämpligheten av att eventuella anmärkningar

och erinringar, framkomna vid den årliga statliga granskning av vägdistriktens

räkenskaper, som utgör förutsättning för statsbidrags erhållande,

delgåves vägstämma.

[I avgivna utlåtanden över statsrevisorernas anmärkningar i nu berörda hänseende

förordade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ävensom länsstyrelserna

i samtliga län åtgärder till vinnande av större ordning och enhetlighet i fråga

örn vägdistriktens förvaltningskostnader.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhöll i detta sammanhang i sitt utlåtande

vissa brister i bokföringen. Härom yttrade styrelsen följande:

Den av statsrevisorerna framhållna stora olikheten i förvaltningskostnader

de olika vägdistrikten emellan kan visserligen bero på av revisorerna framhållna

stora skiljaktigheter i debiterade arvoden, traktamenten och reseersättningar

men torde enligt styrelsens mening i än högre grad bero på

osäkerhet i bokföringen, i det att i vissa vägkassor vågmästares avlöning

m. fl. utgifter för tillsyn och ledning av byggnads- och underhållsarbeten

bokföras å förvaltningskonto i stället för att, såsom i andra vägkassor rätteligen

sker, dessa kostnader föras å respektive byggnads- och underhållskonton.

Då även andra och ännu större ojämnheter enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

erfarenhet förekomma i vägkassornas bokföring särskilt

i avseende å särskiljandet av byggnads- och underhållskostnader, har styrelsen

haft sin uppmärksamhet riktad på behovet av tydligare anvisningar härom

samt av en förenklad och förbättrad bokföring, för vilket ändamål inom

styrelsen redan i oktober 1927 utarbetats förslag, vilka förslag äro beroende

på Kungl. Maj:ts prövning. I den mån så är möjligt synas statsrevisorernas

erinringar böra föranleda tillägg i dessa styrelsens förslag, men torde övriga

statsrevisorernas erinringar och förslag böra tillgodogöras vid utarbetande

av förslag till ny väglag, s

I skrivelse (nr 175) i anledning av statsrevisorernas berättelse uttalade

1930 års riksdag, att riksdagen funnit vad revisorerna anfört beträffande

saknaden av enhetliga grunder för bestämmande av arvoden och övriga ersättningar

inom vägstyrelserna vara värt beaktande. Enligt riksdagens mening

borde åtgärder snarast vidtagas för vinnande av bättre ordning i fråga om

vägdistriktens förvaltningskostnader. Aven vad revisorerna i övrigt i detta

sammanhang föreslagit hade riksdagen ansett böra upptagas till närmare be
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

handling. Kiksdagen ansåge, att förevarande frågor borde utan samband

med den påbörjade utredningen rörande ny väglagstiftning bliva föremål

för Kungl. Maj:ts övervägande.

På grund av det anförda anhöll riksdagen, att Kungl. Majit måtte vidtaga

åtgärder för vinnande av större ordning och enhetlighet i fråga örn vägdistriktens

förvaltningskostnader.

Sedan Kungl. Majit anbefallt 1929 års vägsdkkunniga att verkställa utredning

och inkomma med förslag i de av riksdagen angivna hänseendena,

hava de sakkunniga den 12 augusti 1930 avgivit utlåtande med förslag i

ämnet.

Efter redogörelse för vad i saken förekommit samt efter att hava i korthet

omnämnt det huvudsakliga innehållet i gällande bestämmelser angående

förandet av vägdistriktens räkenskaper samt beräkningen av statsbidrag till

kostnaderna för väghållningen, förvaltningskostnaderna däri inbegripna, hava

de sakkunniga till en början uttalat sig i anledning av statsrevisorernas

anmärkningar mot räkenskapernas förande. I detta sammanhang hava de

sakkunniga yttrat följande:

Att genom av Kungl. Majit utfärdad kungörelse mera detaljerat än vad

redan skett fastställa, huru vägkassans olika utgifter skola bokföras, torde,

så mångskiftande som dessa utgifter äro, icke lämpligen kunna ske. Med

den befogenhet, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen enligt gällande bestämmelser

har, lärer det tillkomma styrelsen att, örn så erfordras, genom cirkulär

till vägstyrelserna lämna ytterligare detaljföreskrifter angående räkenskapernas

förande. Örn tvekan skulle råda, huru en viss post skall föras, torde

det vidare ankomma på styrelsen att på framställning från vederbörande

lämna uppgift härom. Det av statsrevisorerna påtalade förhållandet, att vägdistriktens

räkenskaper i vissa fall icke förts med nödig fullständighet och

reda, lärer till stor del hava berott på bristande omsorg eller förmåga hos

vederbörande räkenskapsförare. Med det nu sagda hava de sakkunniga likväl

icke velat giva uttryck åt den uppfattningen, att nu gällande bestämmelser

ifråga örn vägdistriktens bokföring skulle vara så ändamålsenliga och

tydliga, att desamma icke behöva i vissa avseenden omarbetas. Då emellertid

den till de sakkunniga nu hänskjuta frågan närmast avser vägdistriktens

förvaltningskostnader, hava de sakkunniga icke ansett sig böra i detta

sammanhang till mera ingående behandling upptaga spörsmålet om det inom

vägdistrikten tillämpade bokföringssystemet i dess helhet. Yad angår förvaltningskostnadernas

bokförande hava de sakkunniga tagit i övervägande

lämpligheten av en eventuell föreskrift att all förvaltningskostnad — alltså

jämväl sådan, som avser byggande av väg — skall bokföras såsom underhållskostnad,

detta för vinnande av större överskådlighet och bättre kontroll.

Även örn vissa fördelar skulle vinnas genom en dylik ändrad bokföring,

anse de sakkunniga sig likväl icke för närvarande böra förorda någon

bestämmelse därom. En sådan skulle nämligen förutsätta en ändring av

stadgandet i 60 § väglagen att vid beräknandet av statsbidraget till underhållet

i kostnaden för detta skall inbegripas all förvaltningskostnad, som

icke uppenbarligen avser byggande av väg. De sakkunniga anse emellertid,

att partiella ändringar av väglagen i avvaktan på revidering av lagen i dess

helhet böra i möjligaste mån undvikas.

Angående behovet av normerande bestämmelser i fråga örn arvoden och

övriga ersättningar till vägstyrelseledamöter och vägdistriktens revisorer

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

liava de sakkunniga förklarat sig dela statsrevisorernas åsikt. De sakkunniga

kava uttalat som sin mening, att årsarvoden böra bestämmas av vägstämma

samt dennas beslut härutinnan underställas länsstyrelsens prövning ock

fastställelse. Vidare kava de sakkunniga förklarat sig anse, att rese- ock

traktamentsersättning bör utgå efter i huvudsak samma beräkningsgrund,

som för klass II C i allmänna resereglementet finnes angiven, samt att rätten

till dylik ersättning icke bör göras beroende av beslut av vägstämma.

Enligt de sakkunnigas mening bör den blivande väglagen innehålla bestämmelser

örn nu ifrågakomna arvoden ock övriga ersättningar, varemot de

sakkunniga icke funnit tillräckligt starka skäl för att i avvaktan pa tillkomsten

av nämnda lag nu införa dylika bestämmelser i gällande väglag.

Vad angår rese- ock traktamentsersättning kava de sakkunniga förordat en

provisorisk lösning samt härom yttrat följande:

Med avseende å rese- ock traktamentsersättningar torde emellertid genom

tillägg i de av Kungl. Maj:t utfärdade anvisningar rörande beräkningen av

de till vägdistrikten utgående bidrag till vägunderhåll ock yinterväghållning

rättelse kunna vinnas i de av statsrevisorerna påtalade missförhållandena.

Vid beräkningen av nämnda bidrag skall i underhållskostnaden jämväl

inbegripas ali förvaltningskostnad, som icke uppenbarligen avser byggande

av väg. Givetvis skall emellertid bidrag icke utgå till förvaltningskostnad,

som är onödig eller till beloppet oskälig. Såsom uttryck härför kar i

nyssnämnda anvisningar föreskrivits ifråga örn förvaltningskostnader, att

arvoden ock reseersättningar till vägstyrelseledamöter eller personer, som

vägstyrelse anställt för tillsyn ock ledning av väghållningen, ej må ingå i

kostnadsunderlaget för bidrags beräknande med högre belopp än som kan

anses erforderligt för ändamålet. Emellertid torde det vara svårt för vederbörande

statliga röken skapsgranskare att med ledning av dessa i nu angivna

avseende mycket allmänt formulerade anvisningar bedöma, örn anmärkning

skall framställas mot t. ex. beloppet av förekommande traktaments- ock reseersättningar.

Anvisningarna böra därför i denna punkt givas en utförligare

ock mera vägledande avfattning. Sålunda torde böra föreskrivas bland annat,

att traktaments- ock reseersättningar till ledamot av vägstyrelse ävensom

revisor icke få inräknas i kostnadsunderlaget för bidrags beräknande med

högre belopp än som efter viss angiven beräkningsgrund skulle utgå. I fråga

örn denna beräkningsgrund få de sakkunniga hänvisa till vad förut är sagt.

För den händelse Kungl. Majit i olikhet med de sakkunniga skulle anse

förhållandena påkalla införande av normerande bestämmelser i den nuvarande

väglagen, kava emellertid de sakkunniga utarbetat ett förslag till dylika bestämmelser.

Detta förslag är av följande lydelse:

»Ledamot av vägstyrelse ävensom revisor äga för deltagande i sammanträde

eller förrättning i väghållningsdistriktets angelägenhet ur vägkassan

åtnjuta gottgörelse i form av dagtraktamente med tolv kronor för sammanträdes-

eller förrättningsdag samt, där våglängden mellan ledamotens eller

revisorns hemvist och sammanträdes- eller förrättningsstället är större än

fem kilometer, reseersättning, beräknad efter lägsta avgift för automobil eller

hästskjuts, där icke järnväg eller omnibus är att tillgå eller fartygslägenhet

begagnas, samt avgiften för andra klass plats på järnväg eller plats i omnibus,

där något av dessa fortskaffningsmedel finnes, och för hyttplats eller, när

hyttplats ej förekommer, salongsplats på fartyg, där resan såmedelst sker.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majus proposition nr 88.

Ersättning må likväl icke utgå med högre belopp än vartill resekostnaderna

verkligen uppgått, dock att, därest den resande använt egen automobil eller

annat eget fortskaffningsmedel, ersättning må utgå efter 30 öre per kilometer.

Jämte gottgörelse, som utgår enligt första stycket, samt ersättning för

kostnader för skrivmaterialier, postporton oell dylika utgifter, som för väghållningsdistriktets

räkning påkallas vid uppdragets fullgörande, må efter

vägstämmans bestämmande för med uppdraget förenat besvär utgå arvode

till sådan ledamot av vägstyrelsen, som utsetts till ordförande, sekreterare,

räkenskapsförare, kassaförvaltare eller till innehavare av annan motsvarande

befattning inom styrelsen, så ock till revisor. Arvodet skall till beloppet

bestämmas för högst ett år i sänder och må icke överstiga vad på grund

av göromålens omfattning och art kan anses skäligt, ej heller bestämmas

med hänsyn till den inkomst av tjänst, yrke eller näring, som uppdragets

innehavare genom dess fullgörande går förlustig. Ersättning för kostnader

för skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter må bestämmas att utgå

med visst belopp.

För. att vinna bindande kraft skall vägstämmas beslut angående arvode,

varom i andra stycket förmäles, underställas Kungl. Maj:ts befallningsliavandes

prövning och fastställelse.»

De sakkunniga hava slutligen uttalat siu anslutning till förslaget att eventuella

anmärkningar och erinringar, framkomna vid den årliga statliga granskningen

av vägdistriktens räkenskaper, skola delgivas vederbörande vägstämma,

vilken delgivning enligt de sakkunnigas mening bör ombesörjas av väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen.

Över de sakkunnigas förslag hava infordrade utlåtanden avgivits av vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket samt, efter

hörande av vederbörande vägingenjör och vägstyrelser, länsstyrelserna i

samtliga län. Därjämte hava svenska vägstyrelsernas förbund samt svenska

landskommunernas förbund erhållit och begagnat sig av tillfälle att i ärendet

inkomma med yttranden.

Yad först angår frågan om förandet av vägdistriktens räkenskaper

har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, i likhet med de sakkunniga, uttalat,

att någon ny kungörelse med mera detaljerade föreskrifter angående bokföringen

åtminstone icke för närvarande erfordrades. Dylika detaljföreskrifter

borde lämpligen lämnas av styrelsen, då så erfordrades. Genom den stickprovsgranskning,

som genom kungörelse den 16 maj 1930 ålagts styrelsen

till komplettering av den granskning, vilken utövades av vägingenjör, finge

styrelsen vidgad erfarenhet örn behovet av dylika föreskrifter. Styrelsen

borde ock genom denna granskning få större möjlighet att bedöma i vad

mån ändringar i det gällande bokföringssystemet i dess helhet kunde vara

erforderliga. I avseende å bokföringen av förvaltningskostnaderna sympatiserade

styrelsen med det av de sakkunniga övervägda förslaget örn föreskrift,

att samtliga förvaltningskostnader, alltså jämväl de som avse byggande av

väg, skola bokföras såsom underhållskostnad. Med utfärdande av föreskrift

härom borde emellertid anstå till den blivande allmänna väglagsrevisionen.

Med ett eller annat undantag har jämväl i de övriga yttranden, däri frågan

örn bokföringen berörts, uttalats anslutning till de sakkunnigas åsikt att

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majus proposition nr 88.

någon åtgärd från Kungl. Maj:ts sida icke för närvarande erfordras. Svenska

vägstyrelsernas förbund har emellertid påyrkat utfärdande av tydligare och

mera detaljerade bestämmelser än de för närvarande gällande.

(Beträffande de sakkunnigas förslag, att anmärkningar och erinringar,

framkomna vid den statliga granskningen av räkenskaperna, skola av väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen delgivas vägstämma, hava länsstyrelsen i Hallands

län samt svenska vägstyrelsernas förbund anmärkt, att det syntes tillfyllest

att vägdistriktets revisorer erliölle del av dylika anmärkningar och erinringar.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har föreslagit delgivning icke blott

med vägstämma utan även med vederbörande länsstyrelse och vägingenjör.

Vidkommande härefter frågan örn normer för arvoden och övriga ersättningar

till ledamot av vägstyrelse och till revisor har i några yttranden

framhållits, att det effektivaste medlet att nedbringa förvaltningskostnaderna

och hindra missbruk av rätten till ersättning vore en bestämmelse, som från

statsbidrag helt eller delvis uteslöte dessa kostnader, i Bland dem, som gjort

uttalande av denna innebörd, är väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som

emellertid själv icke ansett nämnda väg framkomlig.

I samtliga yttranden, i vilka detta spörsmål berörts, hava vederbörande instämt

med de sakkunniga angående behovet av normerande bestämmelser

rörande arvoden och övriga ersättningar. Däremot hava många olika meningar

framförts om det innehåll och den karaktär, som de erforderliga bestämmelserna

böra erhålla, samt örn den lämpliga tidpunkten för frågans lösning.

De sakkunnigas åsikt, att frågans fullständiga lösning bör anstå tills den

påbörjade utredningen rörande ny väglagstiftning blivit slutförd samt att i

avvaktan därpå endast vissa provisoriska åtgärder böra vidtagas, har från

ganska många håll vunnit anslutning. I de flesta yttrandena har emellertid

förordats en fullständig lösning av frågan redan nu.

IDet vida övervägande antalet av dem, som yttrat sig, har omfattat den

meningen, att bestämmelser örn arvoden och övriga ersättningar böra, örn

icke förr så vid den kommande allmänna väglagsrevisionen, få sin plats i väglagen.

Andra däremot hava uttalat som sin åsikt, att bestämmelser i ämnet

icke böra meddelas i väglagen utan i en särskild författning. Såsom skäl

härför har anförts, dels att bestämmelserna för att fylla sitt ändamål måste

bliva av den omfattning, att det redan av denna anledning icke kan anses

fullt lämpligt att plats beredes dem i väglagen, dels ock att själva arten av

bestämmelserna i fråga synes hänvisa dem till särskild författning. En ståndpunkt

mellan de två nu återgivna har intagits av några, som i fråga om

rese- och traktamentsersättning ansett väglagen böra innehålla allenast ett

omnämnande, att sådan ersättning utgår enligt i särskild författning angivna

grunder.

De av de vägsakkunniga föreslagna bestämmelserna angående rese- och

traktamentsersättning hava lämnats utan anmärkning av länsstyrelserna

i Uppsala, Ostergötlands, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Skaraborgs,

Värmlands, Västmanlands och Västernorrlands län.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Beträffande frågan om traktamentsersättning innehålla de i ärendet avgivna

yttrandena bland annat följande:

Statskontoret bär anfört:

Då av vägstyrelsens ledamöter i allmänhet endast ordföranden uppbär

fast årsarvode, synes de sakkunnigas förslag, att ledamot av vägstyrelse

ävensom revisor skall för deltagande i sammanträde eller förrättning i

väghållningsdistriktets angelägenhet ur vägkassan åtnjuta gottgörelse i

form av dagtraktamente med 12 kronor för sammanträdes- eller förrättningsdag

— således icke traktamentsersättning enligt viss traktamentsklass

i resereglemente t — stå i god överensstämmelse med de uttalanden,

som gjorts vid 1927 och 1929 års riksdagar (jfr riksdagens skrivelser nr

184/1927 sid. 18 och nr 136/1929 sid. 10) örn önskvärdheten av att i sådana

fall, då traktamentsersättningen jämväl ansetts i viss mån innefatta ersättning

för under förrättningen utfört arbete, fastställa särskilda förrättningsarvoden

och icke sammanblanda ersättningsföreskrifterna med traktamentsbestämmelserna

i resereglemente! I detta sammanhang skulle statskontoret

vilja ifrågasätta, huruvida icke uttrycket »dagtraktamente» bör ändras till

»dagarvode» (jämför kungörelsen den 29 augusti 1921 med vissa bestämmelser

angående kommittéer, nr 517). Beträffande dagtraktamentets storlek är

detsamma visserligen något högre än motsvarande traktamente för nämndeman,

vilket utgår enligt traktamentsklassen E i allmänna resereglementet

med 8 kronor, men å andra sidan skulle i förevarande fall icke utgå natttraktamente.

Till vattenrättsnämndeman utgår jämväl traktamentsersättning

enligt traktamentsklass II E, varjämte han för tjänstgöring i vattendomstolen

antingen vid dess sammanträde eller vid undersökning, varom förmäles ill

kap. 45 § 2 mom. vattenlagen, äger åtnjuta ett dagarvode av 15 kronor.

Huruvida det i nu förevarande fall kan inträffa, att särskild resdag erfordras

för inställelse till sammanträde eller förrättning, undandrager sig statskontorets

bedömande. Frågan torde emellertid böra uppmärksammas vid bestämmelsernas

slutliga utformande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört bland annat, att i flera av yttrandena

från länets vägstyrelser föreslagits att ledamot av vägstyrelse skulle

erhålla dagarvode för bevistat sammanträde eller företagen förrättning i vägdistriktets

angelägenheter, och funne länsstyrelsen, att fog för medgivande

av dylikt arvode förefunnes. Härvid borde nämligen beaktas, att uppdraget

att vara ledamot av vägstyrelse vore mera krävande och mera tidsödande

än vanliga kommunala uppdrag. I sakens natur läge, att sammanträde med

vägstyrelse icke gärna kunde förläggas till sen tidpunkt på dagen, enär dels

ledamöterna måste företaga längre eller kortare resor för att komma till

sammanträdet och dels med sammanträde ej sällan vore förbunden besiktning

av väg eller dylikt. I fråga örn dagarvodets belopp ansåge länsstyrelsen

detsamma böra bestämmas till 8 kronor. Oberoende av dagarvode

borde vid resa utgå dagtraktamente, men endast vid bevistande av protokollfört

styrelsesammanträde. Att förslag icke framställts örn dagtraktamente

för förrättning, som styrelseledamot eljest företoge för vägdistriktet,

hade berott därpå, att resor för dylik förrättning oftast krävde mindre tid

än sammanträdesresor samt att styrelseledamoten därför kunde anses erhålla

skälig ersättning genom endast dagarvode. Dagtraktamente borde utgå med

10 kronor.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har med hänsyn till förhållandena i de

större vägdistrikten uttalat sig för traktamentsersättning även för natt, men

å andra sidan föreslagit begränsning av dagtraktamentet eller dagarvodet

för det fall, att sammanträde eller förrättning tager endast några få timmar

i anspråk.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län Ilar anmärkt, att förslagets genomförande

för flertalet vägdistrikt skulle medföra ökning av förvaltningskostnaderna,

varjämte länsstyrelsen framhållit, att de föreslagna ersättningarna överstiga

de ersättningar, som för närvarande utgå till andra kommunala förtroendemän.

Länsstyrelsen har i detta sammanhang åberopat 146 § taxeringsförordningen,

enligt vars bestämmelser av kommun valda ledamöter i vissa

nämnder äga, därest sådant beslutes av vederbörande kommun, att av kommunens

medel åtnjuta dels traktamentsersättning under såväl sammanträdessom

resedagar med högst 10 kronor örn dagen dels ock övrig resekostnadsersättning

med högst vad som på grund av allmänna resereglementet utgår

till nämndeman. Länsstyrelsen har föreslagit, att ersättning till vägstyrelses

ordförande, sekreterare och räkenskapsförare må, åtminstone i den mån

deras arbete hänför sig till vägunderhållet, utgå i form av årsarvode i ett

för allt, men att till övriga ledamöter av vägstyrelse bör utgå dagarvode

med 10 kronor jämte reseersättning enligt självkostnadsprincip. Såsom ersättning

till revisor kan enligt länsstyrelsens mening ifrågakomma särskilt

arvode i ett för allt eller också dagarvode i förening med traktaments- och

reseersättning.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har, för den händelse traktamentsersättningen

skall normeras i författning, föreslagit att sätta beloppet lika med

det för landstingsman fastställda eller 12 kronor per dag för den, som är

bosatt på annan ort, och 9 kronor per dag för den, som är bosatt på sammanträdes-

eller förrättningsorten. Enligt länsstyrelsens uppgift överensstämmer

detta med vad som för närvarande gäller örn ersättning till ledamot av

länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Av vad som anförts rörande de föreslagna bestämmelserna örn reseersättning

må här återgivas följande:

Statskontoret har yttrat:

Enligt de sakkunnigas förslag skulle, där våglängden mellan ledamotens

eller revisorns hemvist och sammanträdes- eller förrättningsstället är större

än 5 kilometer, utgå reseersättning, beräknad efter lägsta avgift för automobil

eller hästskjuts, där icke järnväg eller omnibus är att tillgå eller fartygslägenhet

begagnas. Let synes statskontoret som örn den sålunda föreslagna

bestämmelsen i vissa avseenden kan giva anledning till tvekan örn

dess rätta innebörd. Enligt statskontorets mening bör den omarbetas för

att komma i bättre överensstämmelse med motsvarande stadgande i allmänna

resereglementet. Därvid torde särskilt böra uppmärksammas, att enligt förslaget

reseersättning i visst fall skall beräknas efter lägsta avgift för automobil.

På sätt detta stadgande i förslaget formulerats skulle det kunna inträffa,

att förrättningsman finge ersättning enligt lägsta automobiltaxa, oaktat

automobil med sådan taxa icke funnits att tillgå. Enligt allmänna resereglementet

är en dylik eventualitet utesluten, i det att i 2 § stadgas att avgift

för taxeautomobil beräknas efter den lägsta fastställda taxa, som för

resan kunnat ifrågakomma. Beträffande hästskjuts synes en bestämmelse

analog med allmänna resereglementets föreskrift att, där å viss ort maximilega

icke finnes bestämd, gottgörelse skall utgå för vad vederbörande visar

sig hava utgivit, erforderlig. Uttrycket »fartygslägenhet» torde böra ändras

till »fartyg». Av förslaget synes framgå att — i motsats till vad som skulle

gälla beträffande järnväg och omnibus — någon skyldighet för förrättningsmannen

att vid resa använda fartyg icke skulle föreligga. Statskontoret

skulle vilja ifrågasätta, huruvida ett dylikt undantag från eljest allmänt till

lämpade principer kan vara påkallat. Ur kostnadssynpunkt torde emellertid

den föreslagna bestämmelsen icke vara av någon större betydelse.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majus proposition nr 88.

Mot de sakkunnigas förslag att reseersättning ej skall utgå vid resa, som

icke överstiger 5 kilometer, har anmärkning framställts av länsstyrelserna

i Södermanlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,

Alvsborgs, Örebro, Gävleborgs och Jämtlands län, vilka i sådant avseende

föreslagit kortare väglängd, 1 eller 2 kilometer.

I fråga örn reseersättning vid färd med egen automobil eller annat eget

fortskaffningsmedel har länsstyrelsen i Södermanlands län föreslagit högst

20 öre per kilometer under framhållande att enligt utredning av 1927 års

motorfordonssakkunniga den verkliga driftkostnaden för en 5-personers automobil

icke överstiger nämnda belopp.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har föreslagit, att ledamot av vägstyrelse

skall vara berättigad att alltid använda automobil vid resa i vägdistriktets

angelägenhet samt äga rätt till ersättning med 40 öre per kilometer vid resa

i automobil. Jämväl länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett, att automobil

bör få användas, även örn järnväg eller omnibus är att tillgå. I övrigt bör

enligt länsstyrelsens mening det allmänna resereglementet tillämpas i fråga

örn reseersättning, alltså även beträffande resa i egen automobil, men bör

undantag från ersättningsrätten göras för det fall att vägstyrelsen tillhörig

automobil användes för resan.

Svenska landskommunernas förbund, som uttalat sitt gillande av den

föreslagna bestämmelsen att reseersättning icke må utgå med högre belopp

än vartill resekostnaderna verkligen uppgått, har i syfte att få en sådan

föreskrift effektiv föreslagit uttryckliga och tydliga bestämmelser, som förhindra

att t. ex. vid samåkning i automobil var och en får ersättning för

den samfällda resekostnaden eller för den kostnad, som skulle uppstått för

honom, örn han rest ensam.

Åtskilliga av dem, som yttrat sig, hava ansett, att i stället för de föreslagna

bestämmelserna angående rese- och traktamentsersättning bör föreskrivas,

att sådan ersättning skall utgå enligt viss klass i allmänna resereglementet.

I sådant avseende hava riksräkenskapsverket, länsstyrelserna

i Hallands och Gotlands län samt svenska vägstyrelsernas förbund föreslagit

klass II C; förstnämnda länsstyrelse dock med den jämkningen att

ersättning för färd med annan automobil än taxeautomobil skall utgå med

endast 30 öre per kilometer. Länsstyrelsen i Gotlands län har föreslagit

sistnämnda ersättning för färd med egen automobil eller annat eget fortskaffningsmedel.

Av länsstyrelsen i Västerbottens län har föreslagits klass

IID samt av länsstyrelsen i Jönköpings län klass IIC beträffande ordförande

och klass II D beträffande annan ledamot avvägstyrelse samt revisor.

Länsstyrelsen i Blekinge län har beträffande traktamentsersättning ifrågasatt

nyssnämnda åtskillnad. Vidkommande reseersättning har länsstyrelsen

ansett allmänna resereglementet böra kompletteras med de av de sakkunniga

föreslagna inskränkande bestämmelserna. Svenska vägstyrelsernas förbund

har på det bestämdaste uttalat sig mot att i fråga om ordförande i vägstyrelse

tillämpa annan klass än i fråga örn övriga ledamöter av sådan styrelse.

Enligt förbundets mening kan det ej heller under några förhållanden

vara lämpligt att göra rätten till rese- och traktamentsersättning beroende

av vägstämmas beslut. Förbundet har slutligen förordat att i de fall, där

årsarvode icke ifrågakommer eller där det ur andra synpunkter anses behövligt,

det bör stå vägdistriktet öppet att bestämma ett särskilt dagarvode

för sammanträdes- och förrättningsdagar.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majus proposition nr 88.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bär anfört, att då de rese- och traktamentsersättningar,

om vilka nu vore fråga, till största delen bestredes med

statsbidrag, det syntes lämpligast att, på sätt de sakkunniga principiellt

föreslagit, ersättningarna reglerades på samma sätt som för rent statliga

befattningshavare, alltså genom vederbörandes inplacering i viss klass i allmänna

resereglementet, och syntes därvid klass II C vara den lämpligaste.

Emellertid borde ej fastslås, att ersättningen skulle utgå enligt denna klass,

utan endast bestämmas, att ersättningarna såsom ingående i underlaget för

statsbidragets beräknande ej finge överstiga rese- och traktamentsersättningarna

enligt nämnda klass i resereglementet. Samma åsikt har framförts

av länsstyrelsen i Stockholms län.

Länsstyrelsen i Örebro län har framhållit, att i många vägdistrikt nu

torde tillämpas en väsentligt lägre beräkningsgrund än enligt klass II C,

och har länsstyrelsen, till förebyggande att den föreslagna högre beräkningsgrunden

göres till regel även när så icke kräves, föreslagit, att ersättningen

må bestämmas till högst vad enligt klass II C får utgå samt att det må ankomma

på vägstämma att inom denna gräns träffa avgörande. Även länsstyrelsen

i Gävleborgs län har ansett, att det bör ankomma på vägstämma

att besluta örn den beräkningsgrund, varefter rese- och traktamentsersättning

skall utgå. Beträffande dessa ersättningar torde, yttrar länsstyrelsen,

för att ej i onödan driva dem i höjden annan bestämmelse ej böra meddelas,

än att de icke få utgå efter högre beräkningsgrund än som för klass

II C i allmänna resereglementet finnes angiven. Jämväl länsstyrelsen i Norrbottens

län har som sin mening uttalat, att reseersättningen icke bör fastlåsas

vid klass II C, vilket för Norrbottens vidkommande skulle medföra en

högst väsentlig ökning av reseersättningskostnaderna»

Innehållet i de sakkunnigas förslag till bestämmelser angående årsarvoden

har lämnats helt utan anmärkning av länsstyrelserna i Uppsala,

Södermanlands, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands,

Jämtlands och Norrbottens län samt svenska landskommunernas förbund.

Beträffande de grunder, som skola vara avgörande vid bestämmande av

årsarvode, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansett det tillräckligt med

en föreskrift, att arvoden skola bestämmas med hänsyn till göromålens omfattning

och art. Såsom avgörande omständigheter har styrelsen framhållit

våglängden, underhållskostnaden, fyrktalet samt huruvida vägarbetena, såväl

byggnad som underhåll, utföras på entreprenad eller ej. Enligt styrelsens

mening kunde bestämmelserna måhända fullständigas med en föreskrift, att

vid arvodes bestämmande hänsyn skall tagas till nämnda faktorer.

Länsstyrelsen i Stockholms län har — med instämmande i förslaget att

årsarvode skall bestämmas av vägstämma och dennas beslut härom underställas

länsstyrelsen för fastställelse — uttalat, att en bestämmelse av denna

innebörd icke borde förenas med ytterligare reglerande eller inskränkande

föreskrifter, enär frågan om årsarvoden, särskilt åt vägstyrelseordförandena,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

krävde varsam behandling, så att arvodena städse kunde utmätas efter vad

som för det särskilda fallet vore lämpligt. "Vidkommande det föreslagna

stadgandet, att årsarvode kan utgå till ordförande, sekreterare, räkenskapsförare,

kassaförvaltare eller till innehavare av annan motsvarande befattning

inom vägstyrelse så ock till revisor, har länsstyrelsen under åberopande av

motsvarande bestämmelse i lagen om kommunalstyrelse på landet hemställt,

att den gjorda uppräkningen av befattningshavare inom vägstyrelse, vilka

kunna komma i åtnjutande av årsarvode, måtte fullständigas genom angivande

även av grupperna »föredragande» samt »verkställande ledamot». Länsstyrelsen

har i detta sammanhang påpekat det inom en del vägdistrikt

rådande systemet, att den närmaste tillsynen över vägunderhållet och stundom

även över pågående vägarbeten fördelas mellan vägstyrelsens ledamöter, ett

förfaringssätt som, enligt vad länsstyrelsen funnit, flerstädes visat sig både

praktiskt och ekonomiskt fördelaktigt.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har ansett det böra tillkomma länsstyrelsen

att bestämma arvodets belopp, därvid hänsyn skulle tagas till

distriktets väglängd och fyrktal. I detta sammanhang har länsstyrelsen

yttrat följande:

Förslaget härutinnan är byggt på samma grunder som gällande författningar

med avseende å arvoden till tjänstemän inom primärkommunerna.

Men en väsentlig skillnad föreligger dock mellan arvodena åt vägförvaltningen

och primärkommunernas befattningshavare, i det hänseendet nämligen

att primärkommunerna måste själva avlöna sina befattningshavare och på

grund därav knappast frestas att bestämma arvodena högre än som motsvarar

vederbörandes arbetsprestationer och kommunens bärkraft, under det att

vägdistrikten endast bära en mindre del av sina förvaltningskostnader. Härav

kan bliva en följd, att arvodena till vägstyrelsernas funktionärer sättas högre

än skäligt är och att länsstyrelsen, då beslutet underställes dess prövning,

måste vägra fastställelse å detsamma och återförvisa ärendet till vägstämman.

Men länsstyrelsen äger enligt förslaget icke befogenhet att själv bestämma

arvodesbeloppen, något som åter kan leda därtill, att frågan kail komma att

gå fram och tillbaka mellan vägstämman och länsstyrelsen kanske flera

gånger, innan vägstämman beslutar sig för arvoden, som kunna av länsstyrelsen

fastställas. Dessutom torde förslaget leda till oupphörliga överklaganden

av länsstyrelsens beslut och därav föranledda, kanske årslånga

uppskov med arvodenas slutliga bestämmande. Den erfarenhet länsstyrelsen

har av polislagens tillämpning talar härvidlag ett tydligt språk. Bättre än

detta underställningsförfarande synes vara, att länsstyrelsen själv får avgöra

arvodesfrågorna, men att med avseende härå i författningsväg givas sådana

tydliga direktiv, att länsstyrelsens beslut endast varder en uträkningsfråga

och ett överklagande således praktiskt taget uteslutes. Det måste nämligen

framhållas, att länsstyrelsens beslut härutinnan icke lämpligen kan grunda

sig på en utredning i varje särskilt fall av vederbörande funktionärs arbetsbörda,

och detta så mycket mindre som, i olikhet med vad förhållandet är

med fjärdingsmännen, någon opartisk, över vägstyrelsen stående befattningshavare

knappast finnes, som kan verkställa utredning i berörda hänseende.

Vägingenjören torde icke hava möjlighet härtill. Det är ock länsstyrelsens

uppfattning, att något system, som fullt rättvist avpassar arvodena efter

vederbörande vägfunktionärers arbetsprestationer över huvud taget icke står

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 88.

15

att uppleta; man måste därvidlag nöja sig med ett system, vilket kommer

rättvisan så nära som möjligt och tillika för sin tillämpning icke kräver

vidlyftiga utredningar. Förslag i dylika hänseenden, närmast med avseende

å arvodet till vägstyrelsens ordförande, hava framställts såväl av majoriteten

hos länets vägstyrelseförenings arbetsutskott och vissa reservanter inom

utskottet som ock av vägstyrelsen i Kinda härads södra distrikt. Enligt

majoriteten hos utskottet skulle till grund för arvodets beräknande läggas

en kombination av underhållskostnaden och våglängden, omräknad efter

trafikintensiteten. Mot detta förslag kan anmärkas, dels att detsamma

knappast befordrar sparsamhet med underhållsmedlen, dels ock att trafikintensiteten

å olika vägar svårligén kan uträknas utan vidlyftiga trafikräkningar

eller andra undersökningar av kostbar och tidsödande art. Reservanterna

åter vilja lägga fyrktalet i ett distrikt till uteslutande grund för

arvodets bestämmande. Detta synes emellertid kunna medföra en betydande

orättvisa mot vägstyrelseordförandena i fattiga distrikt med långa, kanske

svårskötta vägar. Det bästa förslaget har enligt länsstyrelsens åsikt framförts

av vägstyrelsen i Kinda södra distrikt, vilken vägstyrelse såsom grund för

arvodets bestämmande vill lägga en kombination mellan våglängden och

fyrktalet. Örn detta system utföres så, att våglängden varder det huvudsakligt

avgörande, men att med hänsyn till distriktets bärkraft arvodet dock

icke må överstiga ett öre eller viss bråkdel av öre per vägfyrk, möjligen

med glidande skala, på sätt reservanterna inom arbetsutskottet föreslagit,

torde man hava framkommit till ett system, som i möjligaste mån gör rättvisa

åt vägstyrelseordförandens arbetsprestationer utan att onödigt betunga

distriktet och som dessutom är enkelt i tillämpningen. Procentuell nedsättning

av arvodet beträffande sådana vägar, som äro utlämnade på entreprenad,

torde emellertid vara rimlig. Någon befogenhet för länsstyrelse

att därutöver medgiva undantag för speciella förhållanden torde icke böra

tillerkännas denna myndighet, då härigenom rum lämnas för tvistigheter och

överklaganden av länsstyrelsens beslut.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län, som funnit åtskillnad böra göras mellan

ersättning i samband med vägunderhållet, å ena, samt ersättning i samband

med vägbyggnader, å andra sidan, har föreslagit att årsarvode, i den mån

detsamma utgör ersättning för sysslande med vägunderhållet, skall avpassas

efter exempelvis underhållskostnaderna.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har föreslagit, att länsstyrelserna måtte

bemyndigas att underkasta vägstyrelses av vägstämma godkända beslut örn

arvode prövning och att efter övervägande av de på arvodets skäliga storlek

inverkande omständigheterna bestämma därom.

Länsstyrelserna i Ostergötlands, Jönköpings, Kalmar, Alvsborgs och

Värmlands län samt svenska vägstyrelsernas förbund hava anmärkt, att årsarvode

bör kunna bestämmas och beslut därom fastställas för längre tid

än ett år i sänder. I detta hänseende har föreslagits av länsstyrelsen i

Östergötlands län 4 år, av länsstyrelsen i Jönköpings län 3 år och av länsstyrelsen

i Kalmar län 4 år, dock med rätt för vederbörande att, därest

ändring av arvode under perioden skulle visa sig erforderlig, därom fatta

nytt beslut och underställa detta länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Älvsborgs

län har ansett, att arvode bör bestämmas att utgå tillsvidare. Samma länsstyrelse

har vidare anmärkt på det föreslagna stadgandet, att vid arvodes

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

bestämmande hänsyn icke skall tagas till den inkomst av tjänst, yrke eller

näring, som uppdragets innehavare genom dess fullgörande går förlustig.

Länsstyrelsen har i detta sammanhang framhållit, att vederbörande länsstyrelse,

då arvodesbeslut underställes dess prövning, blir i tillfälle att

övervaka att icke onödig eller oskälig hänsyn tagits till nämnda inkomst,

en synpunkt som emellertid enligt länsstyrelsens mening i viss mån talar

för årligt beslut och underställande. Ett sätt att lösa svårigheten vore

möjligen, yttrar länsstyrelsen, att — då behov att försäkra sig örn en verkligt

förstklassig kraft huvudsakligen torde framträda, då det gäller vägstyrelseordförandena

— föreskriva, att arvodesbeslut skall underställas, när

arvodesbelopp ändras samt beträffande arvode åt vägstyrelseordförande jämväl

då ny sådan utsetts. Svenska vägstyrelsernas förbund har ansett, att

arvodesbeslut bör avse en tid av 2 år, enär i annat fall enligt förbundets

mening alltför stor osäkerhet i förevarande hänseende blir rådande. Väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen har funnit det principiellt riktigt med årliga beslut.

Måhända kunde dock tänkas, yttrar styrelsen, att arvodesbeloppen bestämdes

att utgå tillsvidare intill dess förändring ifrågasättes, som tarvar underställning

för fastställelse.

Länsstyrelsen i Hallands län har beträffande det föreslagna stadgandet,

att arvodesbeslut skall underställas länsstyrelsens prövning och fastställelse,

föreslagit omformulering i anslutning till ordalagen i 80 § lagen örn kommunalstyrelse

på landet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har förordat en tilläggsbestämmelse, att

länsstyrelse till ledning vid prövningen av underställda beslut örn arvoden

skall beredas tillgång till tablå över vägdistriktets utgifter och inkomster

det år beslutet avser i likhet med vad i kommunallagarna finnes stadgat

för där avsedda motsvarande fall.

Statskontoret, riksräkenskapsverket samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

hava föreslagit, att vägstämmas beslut örn årsarvode skola underställas icke

vederbörande länsstyrelse utan i stället väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

vilken centrala myndighet ägde möjlighet att tillämpa för hela riket enhetliga

principer. Statskontoret har vidare i detta sammanhang framhållit,

dels att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utbetalar de stats- och automobilskattemedel,

som tillkomma vägdistrikten såsom bidrag till kostnaderna för

vägunderhåll och vinterväghållning, dels ock att vägingenjörerna i länen

årligen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen insända på vederbörande vägkassas

räkenskaper grundad uppgift å vägdistriktens kostnader under nästföregående

kalenderår för vägunderhållet och vinterväghållningen, därvid i

underhållskostnaden jämväl skall inbegripas all förvaltningskostnad, som

icke uppenbarligen avser byggande av väg. Genom handhavandet av nämnda

utbetalningar samt genom tillgången till berörda uppgifter kan, påpekar

statskontoret, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen erhålla en synnerligen ingående

kännedom örn vägdistriktens ekonomiska förvaltning. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

har med instämmande i vad statskontoret sålunda anfört

dessutom framhållit, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen genom de fortgå
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

ende stickprovsgranskningarna, som huvudsakligen äga rum i orterna oell

av vilka ett femtiotal ägt rum under innevarande budgetår, så småningom

kommer att förskaffa sig ingående kännedom angående omfattningen av vägstyrelsernas

arbete.

I några bland de avgivna yttrandena hava berörts spörsmålen, huruvida

i förslaget omförmälda arvoden och övriga ersättningar till ledamot av vägstycke

böra innefatta gottgörelse jämväl för sådan ledamots arbete med

vägbyggnadsföretag samt huruvida de föreslagna bestämmelserna böra göras

tillämpliga även med avseende å ersättning till sådan person, som — utan

att vara ledamot av vägstycken — utsetts exempelvis till sekreterare hos

styrelsen eller till ledamot av särskild arbetsdirektion.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har såsom sin mening uttalat, att det

i förslaget avsedda arvodet till ledamot av vägstycke borde inkludera den

nu ofta utöver årsarvode utgående ersättningen för kontroll av byggnadsarbete,

vilken ersättning borde helt försvinna. Ofta utginge i verkligheten

ej det tillerkända arvodet, utan det användes såsom en regulator vid slutliga

fixerandet av den verkliga kostnaden för ett företag. Därest omnämnda

särskilda ersättning försvunne, skulle svårigheten med kontroll av förvaltningskostnadernas

storlek undanröjas.

Länsstyrelsen i Östergötlands län, som i sitt yttrande utgått ifrån den

förutsättningen, att de i förslaget omförmälda ersättningarna icke skola innefatta

gottgörelse för arbete med vägbyggnadsföretag, har framhållit behovet

av normerande bestämmelser beträffande ersättning för dylikt arbete. I

samband härmed har länsstyrelsen erinrat därom, att till tjänsteman vid

den statliga vägorganisationen i länen ersättning för s. k. särskild kontroll

och arbetsledning skall utgå enligt vissa i särskild taxa angivna grunder,

och har länsstyrelsen beträffande nu ifrågakomna ersättning till ledamot av

vägstycke eller arbetsdirektion förordat liknande beräkningsgrunder.

Länsstyrelsen i Hallands län har yttrat, att genom dep av de vägsakkunniga

förordade ändringen av väglagen icke bleve förebyggd metoden att för

vägarbeten utse en särskild arbetsdirektion, vilkens ledamöter tillgodogjorde

sig viss ersättning. De föreskrifter, som behövde utfärdas till förebyggande

av missförhållanden härvidlag, torde enligt länsstyrelsens mening måhända

kunna lämnas i form av anvisningar till vederbörande statliga räkenskapsgranskare

att dylika gottgörelser icke finge läggas till grund för statsbidrag,

i den mån de måste anses vara obehöriga. Närmare bestämmelser borde

meddelas örn när detta skulle anses vara fället. Jämväl länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län har ifrågasatt särskilda normerande bestämmelser

angående ersättning till ledamot av arbetsdirektion.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har ansett, att ledamot av arbetsdirektion

bör erhålla rese- och traktamentsersättning. Dylika direktioner äro enligt

länsstyrelsens åsikt icke alltid av ondo utan kunna i vissa fall, särskilt när

det gäller mera avlägset liggande vägar, vara både nyttiga och nödvändiga.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har uttalat, att det bör stå vägstämma

fritt att bestämma fasta, efter arbetenas omfattning och fördelning lämpliga

Bihang till riksdagens protokoll W31. 1 sand. 74 haft. (Nr 88.) lin 31 -J

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. May.ts proposition nr 88.

arvoden för vägstyrelseledamöter för utövande av tillsyn över pågående särskilda

vägarbeten i stället för att till dem utbetala dagtraktamenten för

kanske blott en eller annan timmes arbete.

Länsstyrelsen i Norrbottens län bar förklarat sig vidhålla vad länsstyrelsen

i sitt yttrande i anledning av statsrevisorernas anmärkningar uttalat

angående arbetsdirektioner. I sistnämnda yttrande hade länsstyrelsen framhållit,

att till följd av formuleringen av de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

använda kontrakten angående vägarbeten men utan stöd i väglagen

flerstädes utbildat sig den praxis, att för varje vägarbete utsåges en arbetsdirektion,

vilket system lätt kunde leda till missbruk och borde motarbetas

genom en föreskrift att alla kontrakt rörande vägarbeten skulle avslutas

direkt med vederbörande vägstyrelse.

Statskontoret och länsstyrelsen i Kalmar län hava uttalat den meningen,

att i händelse de i förslaget uppräknade arvodestjänsterna bestridas av

person, som icke är ledamot av vägstyrelsen, arvode bör bestämmas på enahanda

sätt och efter samma grunder som för arvodestagare, vilken tillhör

vägstyrelsen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har framhållit att, i händelse särskild

sekreterare, räkenskapsförare eller kassaförvaltare utses, dessa funktionärer

böra betraktas som ordförandens biträden och att i följd härav deras arvoden

böra inneslutas i ordförandens arvode.

Mot den föreslagna bestämmelsen, att ersättning för kostnader för

skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter må bestämmas att

utgå med visst belopp, har anmärkning framställts av länsstyrelserna i

Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Kopparbergs län, vilka ansett ersättning

i nu berörda hänseende böra utgå efter de verkliga, med verifikationer

styrkta kostnaderna.

Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört, att det vore ett ganska allmänt

önskemål, att ersättningen för kostnader för skrivmaterialier m. m. icke

skulle bestämmas till visst belopp utan utgå med det verkliga belopp, som

kunde med verifikationer styrkas. Sistnämnda förfaringssätt syntes emellertid

länsstyrelsen vara ganska opraktiskt, då det mången gång kunde vara

svårt att med verifikationer styrka alla småutgifter. Däremot torde någon

större svårighet ej förefinnas att bedöma, huru stort belopp som ungefärligen

kunde erfordras för dessa utgifter under ett år, och då det här gällde

allenast mindre belopp, torde ett ringa misstag i ena eller andra riktningen

vara utan egentlig betydelse. Bibehölles de sakkunnigas förslag, syntes

emellertid båda tillvägagångssätten stå öppna för vederbörande.

Svenska landskommunernas förbund har i fråga örn nu berörda ersättning,

under hänvisning till vad därom i kommunallagarna finnes stadgat, föreslagit

det tillägget, att nämnda ersättning »icke må överstiga vad skäligt är

nied hänsyn till beräkneliga utgifter av nämnda art». Det bör icke, yttrar

förbundet, finnas möjlighet att i och med ifrågavarande ersättning faktiskt,

ehuru i dold form, bevilja arvode för med vederbörande uppdrag förenat

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 88. 19

besvär, då särskilda bestämmelser äro givna örn villkoren oell formerna för

beviljande av sådant arvode.

De anmärkningar oell erinringar, som av statsrevisorerna framställts beträffande

vägdistriktens förvaltningskostnader, äro otvivelaktigt värda beaktande.

Hithörande spörsmål torde också, såsom jag i årets statsverksproposition

under vederbörlig anslagspunkt antytt, komma att upptagas till

behandling i samband med den nu pågående utredningen rörande ny väglagstiftning.

Då emellertid föreliggande brister i omförmälda hänseende

äro sådana, att rättelse synes böra komma till stånd snarast möjligt, har jag

ansett skäl föreligga att, utan avvaktan på slutförandet av berörda utredning,

redan nu framlägga förslag i syfte att avhjälpa de mest påfallande olägenheterna.

Till dessa måste i första hand räknas saknaden av normerande bestämmelser

angående arvoden och övriga ersättningar. De viigsakkunniga,

som vitsordat behovet av dylika bestämmelser, hava, såsom av den lämnade

redogörelsen inhämtas, i första hand föreslagit en provisorisk lösning av

frågan och i sådant avseende förordat utfärdande i administrativ väg av vissa

föreskrifter. Emellertid hava de sakkunniga, för den händelse den av dem

förordade provisoriska lösningen icke skulle anses tillfyllest, uppgjort ett

utkast till bestämmelser, avsedda att införas i väglagen.

I likhet med många av de över de sakkunnigas förslag hörda myndigheterna

anser jag, att en tillfredsställande lösning icke kan ernås annat än

genom nya bestämmelsers intagande i väglagen. Förslag till sådana bestämmelser,

vilka tänkts fogade såsom tillägg till lagens 54 §, har utarbetats

inom kommunikationsdepartementet. Såsom i det följande närmare skall

omnämnas, böra emellertid de föreslagna lagbestämmelserna, som avse arvoden

och övriga ersättningar till ledamot av vägstyrelse och till revisor,

tillika kompletteras med vissa administrativa föreskrifter. Sådana föreskrifter

synas böra meddelas bland annat i syfte att det på åtskilliga håll tillämpade

men i regel obehövliga och kostsamma förfaringssättet att för vägbyggnadsföretag

utse särskild arbetsdirektion må begränsas till sådana undantagsfall,

där särskilda förhållanden kunna påkalla en dylik anordning, samt att i

varje fall förhindra statsbidrags utgående till oskäligt höga ersättningar åt

sådana direktioner. Vidare torde i den för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

gällande instruktionen böra intagas föreskrift, varigenom styrelsen ålägges

att delgiva vederbörande vägstäjnma anmärkningar och erinringar, framkomna

vid den årliga statliga granskning av vägdistriktens räkenskaper, som

utgör förutsättning för statsbidrags erhållande.

Vad statsrevisorerna anmärkt rörande bristande fullständighet och reda i

fråga om förandet av vägdistriktens räkenskaper har jag på skäl, som av de

sakkunniga anförts, funnit icke för närvarande böra föranleda någon Kungl.

Maj:ts åtgärd.

Det inom departementet utarbetade lagförslaget överensstämmer till sin

innebörd i vissa väsentliga delar med förenämnda av de sakkunniga alternativt

framlagda utkast. Så är i första hand förhållandet i fråga örn års
-

Departements
chefen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majus proposition nr 88.

arvoden. Detsamma gäller även rörande ersättning för kostnader för skrivmaterialier,

postporton oell dylika utgifter. Vad däremot angår trakta mentsocli

reseersättning hava åtskilliga ändringar företagits i de sakkunnigas förslag.

Den mest betydelsefulla avvikelsen är att det överlåtits åt vägstämma

att inom en viss maximigräns fastställa den beräkningsgrund, enligt vilken

ersättning skall utgå. Den i departementsförslaget angivna grund, enligt

vilken ersättning högst må utgå, ansluter sig i huvudsakliga delar till den

norm, som enligt de sakkunnigas förslag obligatoriskt skulle tillämpas.

Det synes mig kunna förväntas, att kravet på större ordning och enhetlighet

i fråga örn vägdistriktens förvaltningskostnader genom förslagets

genomförande skall bliva väsentligen tillgodosett. Häruti torde förslagets

största betydelse vara att söka. Huruvida tillika någon avsevärd minskning

av nämnda kostnaders totalsumma kommer att bliva följden, är svårt att nu

beräkna; i varje fall torde de avsedda bestämmelserna komma att verka tillbakahållande

på en fortsatt stegring av ifrågavarande kostnader.

Jag övergår nu till en närmare redogörelse beträffande de i departementsförslaget

innefattade bestämmelserna.

Förslaget innehåller såsom första bestämmelse föreskrift därom, att ledamot

av vägstyrelse ävensom revisor äga för deltagande i sammanträde eller

förrättning i väghållningsdistriktets angelägenhet ur vägkassan åtnjuta gottgörelse

i form av dagarvode med belopp, som av vägstämman bestämmes,

dock högst 12 kronor för sammanträdes- eller förrättningsdag. Då denna

gottgörelse skall innefatta ersättning jämväl för under sammanträdet eller

förrättningen utfört arbete synes, såsom statskontoret påpekat, uttrycket dagarvode

vara att föredraga framför det av de sakkunniga föreslagna uttrycket

dagtraktamente. Enligt departementsförslaget skall traktamentsersättning

utgå allenast vid resa.

Ett dagarvode (dagtraktamente) av 12 kronor, som de sakkunniga föreslagit

och flertalet hörda myndigheter lämnat utan erinran, överensstämmer

till beloppet med den ersättning, som utgår till landstingsman, vilken icke

är bosatt å landstingets sammanträdesort, men överstiger avsevärt den ersättning

av högst 5 kronor för sammanträdes- eller förrättningsdag, som får

utgå till ledamot av kommunalnämnd eller annan kommunal styrelse, nämnd

eller beredning. Vid denna jämförelse bör emellertid beaktas, att vägstyrelsernas

uppgift är av övervägande praktisk natur och delvis har en affärsmässig

prägel samt att arbetet som ledamot av vägstyrelse i allmänhet torde vara

mera krävande och taga mera tid i anspråk än det arbete, som åvilar kommunala

förtroendemän. För närvarande utgår också i ett avsevärt antal vägdistrikt

åtskilligt högre dagarvode än 12 kronor. Att i dylika fall framtvinga

en än längre gående reduktion av arvodesbeloppet än vad de sakkunniga

föreslagit synes knappast vara välbetänkt. En sådan åtgärd skulle

säkerligen i många fall medföra svårigheter att åt vägstyrelsen förvärva

dugande ledamöter.

Även med beaktande av vad nu anförts torde det dock vara mindre lämp
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Majus proposition nr 88.

ligt att, på sätt de sakkunniga föreslagit, för alla fall fixera dagarvodet till

ett så jämförelsevis högt belopp som 12 kronor. Dagarvode med lägre belopp

utgår nu i många vägdistrikt, exempelvis i trakter med billiga levnadskostnader

eller där ledamotskap av vägstyrelse i det allmänna medvetandet

i någon mån bevarat sin ursprungliga karaktär av oavlönad förtroendesyssla.

Uppenbarligen kan det icke ligga i det allmännas intresse att påskynda utvecklingen

i riktning mot en annan uppfattning härutinnan. Även andra

skäl kunna åberopas mot ett bestämt dagarvode, avsett att utgå för alla fall.

I detta sammanhang bör beaktas, att den tid, som åtgår för vägstyrelsernas

sammanträden eller förrättningar, högst väsentligt varierar såväl inom ett

och samma vägdistrikt som icke minst vägdistrikten emellan, varvid förhållandena

påverkas bland annat av distriktens ojämna storlek samt vägstyrelsernas

olika sätt att organisera sitt arbete, särskilt vad angår pågående vägbyggnadsföretag.

Att för sammanträde eller förrättning, som tager kort tid

i anspråk, arvode utgår med reducerat belopp måste anses befogat. Vidare

torde det vara principiellt riktigt, att vägstyrelseledamot, som är bosatt å

sammanträdesorten, erhåller reducerat arvode. Emellertid lärer en bestämmelse

härom få ganska ringa ekonomisk betydelse.

Då, såsom av det sagda framgår, de på frågan örn arvodets storlek inverkande

omständigheterna gestalta sig mycket olika inom skilda vägdistrikt,

synes det mest ändamålsenligt att, i enlighet med vad några av de hörda

myndigheterna föreslagit, överlåta åt vederbörande vägstämma att med iakttagande

av en i lagen angiven övre gräns och med hänsyn tagen till de lokala

förhållandena bestämma de arvoden, som för skilda fall skola utgå. Med

ett lagstadgande av denna innebörd kommer också hänsyn att tagas till den

från en del håll mot de sakkunnigas förslag framställda anmärkningen, att

detsammas genomförande skulle på det hela taget medföra en ökning av

viigdistriktens förvaltningskostnader. Den nu ifrågasatta föreskriften står

därjämte i bättre överensstämmelse med motsvarande stadganden i kommunallagarna.

Enligt departementsförslaget skola ledamot av vägstyrelse samt revisor

vid resa för sammanträde eller förrättning i vägdistriktets angelägenhet åtnjuta

rese- och traktamentsersättning jämlikt av vägstämman fastställda grunder,

dock med högst vad som på grund av allmänna resereglemente! utgår

till vägingenjör, d. v. s. enligt klass II C i nämnda reglemente. Den föreslagna

formuleringen ansluter sig till avfattningen av motsvarande bestämmelse

i 146 § taxeringsförordningen, enligt vilket författningsrum av kommun

valda ledamöter i vissa nämnder äga åtnjuta reseersättning med högst vad

som på grund av allmänna resereglemente! utgår till nämndeman. Samma

skäl, som åberopats för att i fråga örn dagarvode överlåta beslutanderätten

inom viss gräns till vägstämma, gälla även med avseende å rese- och traktamentsersättning.

Då enligt klass II C i resereglemente! dagtraktamente utgår

med 12 kronor, kommer i förevarande fall högsta tillåtna dagtraktamente att

till beloppet sammanfalla med högsta tillåtna dagarvode. I överensstämmelse

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

med vad som gäller enligt kungörelsen den 29 augusti 1921 med vissa bestämmelser

angående kommittéer, bör för dag, då dagarvode åtnjutes, självfallet

icke få beriiknas jämväl traktamentsersättning. Bestämmelsen örn traktamentsersättning

kommer alltså att få sin betydelse vid sådan resa, som

måste försiggå å dag eller natt före eller efter sammanträdes- eller förrättningsdag.

Det föreslagna stadgandet örn ersättning vid resa för sammanträde

eller förrättning i vägdistriktets angelägenhet bör tolkas så, att det

medgiver ersättning för praktiskt taget alla resor i vägdistriktets ärenden.

Att i lag närmare än som föreslagits angiva, i vilka fall ersättning må utgå,

skulle med hänsyn till arten av vägstyrelsernas arbete stöta på stora svårigheter.

Missbruk av den vägstyrelseledamöterna tillkommande vidsträckta

rätten att mot ersättning företaga resor bör givetvis föranleda anmärkning

såväl av revisorerna som vid den statliga räkenskapsgranskningen.

Med den åt departementsförslaget givna avfattningen, vilken lämnar öppet

för vägstämma att vid fastställande av grunder för rese- och traktamentsersättning

följa allmänna resereglementets bestämmelser, hava vissa av de

mot de sakkunnigas förslag framställda detaljanmärkningarna blivit beaktade.

Detta gäller t. ex. anmärkningen mot de sakkunnigas förslag att reseersättning

skulle utgå allenast om resans längd överstege 5 kilometer, en anmärkning

som icke torde sakna berättigande. Emellertid har med departementsförslaget

ingalunda avsetts att anvisa allmänna resereglementets bestämmelser

oförändrade såsom de i förevarande fall alltid lämpligaste. I flera avseenden

torde inskränkande föreskrifter kunna ifrågasättas; jag vill i detta

sammanhang särskilt fästa uppmärksamheten på vad de sakkunniga föreslagit

om ersättning vid färd med egen automobil eller annat eget fortskaffningsmedel.

Departementsförslagets bestämmelser örn årsarvode överensstämma, såsom

förut nämnts, med de sakkunnigas förslag i denna del. Till skillnad

från det i departementsförslagets första stycke använda uttrycket dagarvode

har det av de sakkunniga föreslagna arvodet, avsett som årsarvode, jämväl

erhållit denna benämning. Såsom en konsekvens härav har vidtagits sådan

ändring i formuleringen, att sistnämnda arvode skall bestämmas för ett år i

sänder och icke, såsom de sakkunniga föreslagit, för högst ett år i sänder. Såsom

inhämtas av de över de sakkunnigas förslag avgivna yttrandena har från flera

håll uttalats den meningen, att beslut örn årsarvode bör avse längre tid än

ett år eller att, såsom enligt kommunallagarna gäller, fastställelse icke skall

erfordras, där beslutet innefattar allenast förnyande av dylikt för nästföregående

år fattat, lagligen gällande beslut. Emellertid bör härvid framhållas,

att medan t. ex. en kommunalnämndsordförandes arbetsbörda i allmänhet

är tämligen konstant år från år, ett motsatt förhållande ofta gäller beträffande

en vägstyrelseordförandes. Hans arbetsbörda är i högsta grad beroende

på, huruvida och i vilken omfattning ny- eller ombyggnadsföretag inom

distriktet pågå, och härutinnan växla förhållandena år från år. Årsarvodet

bör nämligen avse ersättning jämväl för arbete, som hänför sig till sådana

företag. Då det alltså är förenat med svårighet att för en längre tid be
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

stämma ett i förhållande till arbetet skäligt arvode, bör enligt min mening

beslut i arvodesfrågan fattas årligen och varje sådant beslut bliva föremål

för underställning.

I anslutning till vad jag nu och jämväl inledningsvis anfört vill jag här beträffande

särskilda arbetsdirektioner för vägbyggnadsföretag framhålla följande.

Dylika direktioner, vilkas ledamöter för sitt arbete erhålla särskild ersättning

i en eller annan form, förekomma för närvarande icke sällan. I allmänhet

medför en sådan organisation onödiga kostnader. Jämväl må påpekas,

att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i sitt utlåtande givit uttryck folden

meningen, att genom en dylik organisation kontrollen av förvaltningskostnaderna

försvåras. Endast i undantagsfall torde förhållandena vara

sådana, att tillsättande av särskild arbetsdirektion är lämpligt och befogat.

Till förhindrande av oskäligt hög ersättning till ledamöter av dylika direktioner

i de särskilda fall, då sådana alltjämt ifrågakomma, torde i kungörelsen

den 16 maj 1930 angående statsbidrag till allmänna vägars byggande

m. m. böra intagas en bestämmelse av innehåll, att i kostnaden för i nämnda

författning avsett arbete ersättning till arbetsdirektion må inräknas allenast

under förutsättning att länsstyrelsen efter gjord framställning funnit sådan

direktion behövlig och även i dylikt fall endast med belopp, som länsstyrelsen

fastställt. Ett sådant stadgande torde för här avsett ändamål vara tillfyllest.

Att i väglagen intaga bestämmelser örn ersättning till arbetsdirektioner

torde däremot icke vara nödigt eller i och för sig lämpligt.

Såsom av det förut sagda framgår, kommer enligt vad här avsetts årsarvode

till ledamot av vägstyrelse i regel att innefatta ersättning jämväl för befattning

med ny- eller ombyggnadsföretag. Gällande bestämmelser medgiva icke

att arvode, i vad det utgör ersättning av sistnämnda art, lägges till grund

för statsbidrag av underhållsmedel. Dessa bestämmelser föranleda alltså,

att en uppdelning av arvodet i bokföringen äger rum på byggnads- och

underliållskonton, en åtgärd som sålunda enligt vad jag förutsatt skulle

komma att påkallas i ökad omfattning. Härav torde dock någon olägenhet

icke behöva uppkomma, då det givetvis icke lärer erfordras någon fördelning

efter detaljerat utförda beräkningar. Ett mera summariskt förfarande

synes så mycket hellre vara befogat, som statsbidragen till byggnads- och

till underhållsarbeten utgå efter procenttal, vilka, där de ej helt sammanfalla,

föga skilja sig från varandra.

Det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret och riksräkenskapsverket

framförda förslaget, att beslut örn årsarvode skall underställas

prövning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i stället för av länsstyrelsen,

kan jag icke biträda. Visserligen skulle därigenom ernås, att fullt enhetliga

normer tillämpades vid utmätande av årsarvoden, men en dylik enhetlighet

skulle lätt kunna leda till schablonmässighet. Såsom på arvodets storlek

inverkande omständigheter har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhållit

väglängden, underhållskostnaden, fyrktalet samt vägarbetenas — i fråga örn

såväl byggnad som underhåll — utförande på entreprenad eller annorledes.

Emellertid har häremot från flera håll anmärkts, att underhållskostnaden

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majus proposition nr 88.

icke lämpar sig som beräkningsgrund i förevarande hänseende. Överhuvudtaget

torde man vid bestämmande av nu ifrågakomna arvoden icke kunna

uteslutande taga hänsyn till vissa generellt angivna faktorer av det slag,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avsett. För att i varje fall kunna utmäta

ett väl avpassat arvode erfordras även kännedom örn de särskilda lokala

förhållandena. Länsstyrelsen, som utövar tillsyn över vägväsendet, besitter

eller kan genom den hos styrelsen tjänstgörande vägingenjören lätt förskaffa

sig en ganska god kännedom örn den arbetsbörda, som åvilar de olika vägstyrelserna

inom länet. Med hänsyn därjämte till länsstyrelsens kännedom

örn de lokala förhållandena i övrigt vill jag förorda, att prövningen av arvodesbeslut

pålägges länsstyrelsen. Ett ytterligare skäl härför är att länsstyrelsen

har motsvarande uppgift beträffande beslut örn arvode åt ledamöter

i kommunala styrelser, nämnder och beredningar.

På sina håll synes den föreslagna bestämmelsen angående länsstyrelsens

prövningsrätt hava tolkats så, att länsstyrelsen skulle, såsom enligt kommunallagarna

i motsvarande fall gäller, endast äga att antingen oförändrat

fastställa eller ogilla vägstämmans beslut örn arvode. Denna tolkning är

emellertid felaktig. Förslaget avser att giva länsstyrelsen rätt att, eventuellt

med frångående av vägstämmans beslut, fastställa arvodet till det belopp

länsstyrelsen anser skäligt, varigenom ärendets återförvisning till vägstämma

icke skulle behöva förekomma. En dylik vidsträckt befogenhet för länsstyrelsen

måste anses väl motiverad med hänsyn tagen till att alldeles övervägande

del av den utgift, varom här är fråga, bestrides med statsmedel.

Emellertid torde man kunna räkna med att vägstämmornas beslut i de flesta

fall skola bliva sådana, att de kunna av länsstyrelsen oförändrade fastställas.

Redan möjligheten av korrigering är ägnad att vid besluts fattande öva en

återhållande inverkan å vägstämman. Den föreslagna bestämmelsens avfattning

ansluter sig till den formulering, som i kommunallagarna använts rörande

sådana beslut av den kommunala representationen, som skola underställas

Konungens prövning och fastställelse.

Vad slutligen angår ersättning för kostnader för skrivmaterialier, postporton

och dylika utgifter har, såsom svenska landskommunernas förbund

föreslagit, till de sakkunnigas förslag fogats det tillägget, att ersättningen,

i fall densamma bestämmes att utgå med visst belopp, icke må överstiga

vad skäligt är med hänsyn till beräkneliga utgifter av nämnda art. Tillägget

har gjorts för att bringa förslaget i denna del i överensstämmelse med motsvarande

stadgande i kommunallagarna. Förslaget lämnar den möjligheten

öppen, att ersättningen bestämmes att utgå efter de verkliga kostnaderna.

Att på sätt från några håll föreslagits göra sistnämnda tillvägagångssätt

obligatoriskt finner jag icke lämpligt.

De föreslagna lagbestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 januari

1932. För att arvoden samt rese- och traktamentsersättning från och med

nämnda tidpunkt i förekommande fall må kunna utgå enligt beslut, tillkomna

med iakttagande av de nya bestämmelserna, bör stadgas skyldighet

för vägstämma att under år 1931 fatta dylikt beslut om dagarvodes belopp

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Majas proposition nr 88.

samt grunder för beräkning av rese- och traktamentsersättning ävensom föreskrift

meddelas örn bestämmelsernas tillämplighet jämväl å beslut, som vägstämma

under år 1931 må komma att fatta örn årsarvode.

Departementschefen uppläser härefter omförmälda inom departementet

utarbetade förslag till lag om tillägg till 54 § lagen den 23 oktober 1891 (nr

68) angående väghållningsbesvärets utgörande på landet av den lydelse, bilaga

till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över

förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Fredric Hawerman.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 14 haft. (Nr 88.)

137 31

3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majlis proposition nr 88

Förslag

till

Bilaga.

Lag;

Olli tillägg till 54 § lagell den 23 oktober 1891 (nr 68) angående

yäghållningsbesvärets utgörande på landet.

Härigenom förordnas, att till 54 § lagen den 23 oktober 1891 angående

Yäghållningsbesvärets utgörande på landet, vilket lagrum ändrats genom lag

den 20 juni 1905 (nr 34 sid. 1), skola fogas ett femte, ett sjätte och ett

sjunde stycke, så lydande:

Ledamot av vägstvrelse ävensom revisor äga för deltagande i sammanträde

eller förrättning i väghållningsdistriktets angelägenhet ur vägkassan

åtnjuta gottgörelse i form av dagarvode med belopp, som av vägstämman

bestämmes. Arvodet må icke sättas högre än till tolv kronor för sammanträdes-

eller förrättningsdag. Vid resa för sammanträde eller förrättning,

som nu sagts, utgår ur vägkassan enligt av vägstämman fastställda grunder

tillika rese- och traktamentsersättning nied högst vad som på grund av allmänna

resereglementet utgår till vägingenjör. För dag, då dagarvode åtnjutes,

må likväl ej beräknas traktamentsersättning.

Jämte gottgörelse, som avses i femte stycket, samt ersättning för kostnader

för skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter, som för väghållningsdistriktets

räkning påkallas vid uppdragets fullgörande, må efter

vägstämmans bestämmande för med uppdraget förenat besvär utgå årsarvode

till sådan ledamot av vägstyrelsen, som utsetts till ordförande, sekreterare,

räkenskapsförare, kassaförvaltare eller till innehavare av annan motsvarande

befattning inom styrelsen, så ock till revisor. Arvodet skall till beloppet

bestämmas för ett år i sänder och må icke överstiga vad på grund av göromålens

omfattning och art kan anses skäligt, ej heller bestämmas med hänsyn

till den inkomst av tjänst, yrke eller näring, som uppdragets innehavare

genom dess fullgörande går förlustig. Ersättningen för kostnader för skrivmaterialier,

postporton och dylika utgifter må bestämmas att utgå med visst

belopp för år, vilket belopp icke må överstiga vad skäligt är med hänsyn

till beräkneliga utgifter av nämnda art.

För att vinna bindande kraft skall vägstämmas beslut angående arvode,

varom i sjätte stycket förmäles, underställas Konungens befallningskavandes

prövning och fastställelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932. Vägstämma skall dock

under år 1931 enligt denna lag bestämma dagarvodes belopp samt grunder

för beräkning av rese- och traktamentsersättning. Fattar vägstämma under

år 1931 beslut örn årsarvode, skall i fråga örn beslutet gälla vad i sjätte

och sjunde styckena sägs.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 88.

27

Utdraq av protokollet, hållet i Kunql. Maj:ts laqråd den

11 februari 1931.

Närvarande:

justitieråden Christiansson,

Edelstam,

Stenbeck,

regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över kommunikationsärenden,

hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 23

januari 1931, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag orri tillägg till 54 § lagen den 23 oktober 1891 (nr

68) angående väghållning sbesvärets utgörande på landet.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Nils Teodor Ljunggren.

Lagrådet yttrade:

Bestämmelserna i det föreslagna femte stycket i paragrafen avse, bland

annat, att tillförsäkra ledamot av vägstyrelse ävensom revisor gottgörelse

i form av dagarvode för deltagande i sammanträde eller förrättning i väghållningsdistriktets

angelägenhet. I fråga örn arvodesbeloppet stadgas

allenast, att detsamma icke må sättas högre än till tolv kronor för sammanträdes-

eller förrättningsdag. Efter ordalydelsen skulle beloppet således

kunna bestämmas hur lågt som helst. Avsett är naturligtvis, att

arvodet skall utgå med vad som kan anses skäligt, dock högst tolv kronor

för dag; och kan rättelse vinnas genom besvär, därest arvodet blivit satt

till oskäligt lågt belopp. Lagrådet hemställer förty, att gottgörelsen måtte

förklaras skola utgå i form av dagarvode med skäligt belopp, som av

vägstämman bestämmes med iakttagande av sagda begränsning.

Enligt det föreslagna sjunde stycket skall vägstämmas beslut angående

årsarvode till ledamot av vägstyrelse eller till revisor för att vinna bindande

kraft underställas Konungens befallningshavandes prövning och

fastställelse. Bestämmelsen är formulerad i överensstämmelse med vad

som enligt kommunallagarna gäller örn beslut av beskaffenhet att skola

underställas Konungen. (Se 79 § i 1930 års lag örn kommunalstyrelse

på landet.) Däremot avviker formuleringen från vad som i samma lagar

är stadgat rörande beslut, som skola underställas länsstyrelsen, i det att

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

härutinnan gäller, att beslutet skall oförändrat fastställas eller ock ogillas.

(Se 80 § nyssnämnda lag.) Av den formulering, som givits åt bestämmelsen,

skulle enligt motiveringen (s. 24) följa rätt för länsstyrelsen att,

eventuellt med frångående av vägstämmans beslut, fastställa arvodet till

det belopp länsstyrelsen anser skäligt, varigenom ärendets återförvisning

till vägstämman icke skulle behöva förekomma. Denna tolkning av bestämmelsen

— vilken torde hava ansetts vinna stöd dels av det förhållandet,

att Konungen exempelvis är oförhindrad att vid underställning av

kommunalt beslut örn upptagande av lån meddela tillstånd till lånets upptagande

på andra villkor än som angivits i beslutet, dels ock av den omständigheten,

att enligt kommunallagarna länsstyrelsen måste, på sätt ovan

sagts, antingen oförändrat fastställa eller ogilla underställt beslut —- kan

dock ingalunda anses självklar; och efter vad motiveringen utvisar, har

också hos vissa av de hörda myndigheterna den motsatta tolkningen gjort

sig gällande. Till undvikande av missförstånd lärer alltså ett förtydligande

av bestämmelsen vara erforderligt. Därvid är att beakta, hurusom av det

föreslagna sjätte stycket framgår, att det ankommer på vägstämman att

avgöra, örn arvode överhuvud skall utgå. Där vägstämman icke fattar

beslut örn arvodes utbetalande, sker ej heller underställning av frågan.

Av sjätte stycket måste således anses följa, att länsstyrelsen under inga

förhållanden äger att höja ett beslutat arvode, som länsstyrelsen finner

oskäligt lågt. På grund av det anförda hemställer lagrådet örn den ändrade

lydelsen av sjunde stycket, att vägstämmas beslut angående arvode,

varom i sjätte stycket förmäles, skall för att vinna bindande kraft underställas

Konungens befallningshavandes prövning, därvid Konungens befallningshavande,

såframt det beslutade beloppet överstiger vad som kan

anses skäligt, äger fastställa arvodet att utgå med visst lägre belopp.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

29

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den 13 februari 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Kamel,

statsråden Gaede, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,

Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Jeppsson, lagrådets

den 11 februari 1931 avgivna utlåtande över det den 23 januari 1931 till

lagrådet remitterade förslaget till lag örn tillägg till 54 § lagen den 23 oktober

1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

Beträffande förslagets femte stycke har lagrådet framhållit, att enligt

stadgandets ordalydelse beloppet av dagarvode skulle kunna bestämmas hur

lågt som helst men naturligtvis avsetts, att arvodet skall utgå med vad som

kan anses skäligt, dock högst tolv kronor för dag. Lagrådet har hemställt,

att gottgörelsen måtte förklaras skola utgå i form av dagarvode med skäligt

belopp, som av vägstämman bestämmes med iakttagande av sagda begränsning.

Mot ett dylikt förtydligande bär jag intet att erinra.

I fråga örn förslagets sjunde stycke har lagrådet, till undvikande av missförstånd

beträffande Konungens befallningskavandes befogenhet vid prövning

av vägstämmas beslut angående årsarvode, hemställt örn den ändrade

lydelsen av detta stycke, att vägstämmas beslut angående arvode, varom i

sjätte stycket förmäles, skall för att vinna bindande kraft underställas

Konungens befallningskavandes prövning, därvid Konungens befallningshavande,

såframt det beslutade beloppet överstiger vad som kan anses skäligt,

äger fastställa arvodet att utgå med visst lägre belopp.

Av skäl, som i lagrådets utlåtande närmare angivits, synes förslaget i

denna del böra förtydligas på sätt lagrådet hemställt.

I enlighet med vad sålunda anförts hava ändringar i det till lagrådet

remitterade förslaget vidtagits.

Föredraganden hemställer härefter, att omförmälda lagförslag måtte genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 74 haft. (Nr 68.) 197 lii 4

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

F. Wessberg.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1951.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1931:224 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillägg till 54 § lagen den 23 oktober 1891 a1 i texten
  2. JoU 1931:60 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn tillägg till 54 § lagen den 23 oktober 1891 s. 1 i texten