Med förslag till lag om tillägg till 54 § lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets utgörande på landet
1931-02-13 · 30 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 30 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1931:88, Med förslag till lag om tillägg till 54 § lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets utgörande på landet
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
1
Nr 88.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om tillägg till 54 § lagen den 23 oktober 1891
(nr 68) angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet; given Stockholms slott den 13 februari
1931.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
antaga härvid fogade förslag till lag örn tillägg till 54 § lagen den 23 oktober
1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ola Jeppsson.
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 14 käft. (Nr 88.) m si 1
2
.Kungl. Majus proposition nr 88.
Förslag
till
Lag
om tillägg till 54 § lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet.
Härigenom förordnas, att till 54 § lagen den 23 oktober 1891 angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet, vilket lagrum ändrats genom lag
den 20 juni 1905 (nr 34 sid. 1), skola fogas ett femte, ett sjätte och ett
sjunde stycke, så lydande:
Ledamot av vägstyrelse ävensom revisor äga för deltagande i sammanträde
eller förrättning i väghållningsdistriktets angelägenhet ur vägkassan
åtnjuta gottgörelse i form av dagarvode med skäligt belopp, som av vägstämman
bestämmes. Arvodet må icke sättas högre än till tolv kronor för sammanträdes-
eller förrättningsdag. Yid resa för sammanträde eller förrättning,
som nu sagts, utgår ur vägkassan enligt av vägstämman fastställda grunder
tillika rese- och traktamentsersättning med högst vad som på grund av allmänna
resereglementet utgår till vägingenjör. För dag, då dagarvode åtnjutes,
må likväl ej beräknas traktamentsersättning.
Jämte gottgörelse, som avses i femte stycket, samt ersättning för kostnader
för skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter, som för väghållningsdistriktets
räkning påkallas vid uppdragets fullgörande, må efter
vägstämmans bestämmande för med uppdraget förenat besvär utgå årsarvode
till sådan ledamot av vägstyrelsen, som utsetts till ordförande, sekreterare,
räkenskapsförare, kassaförvaltare eller innehavare av annan motsvarande
befattning inom styrelsen, så ock till revisor. Arvodet skall till beloppet
bestämmas för ett år i sänder och må icke överstiga vad på grund av göromålens
omfattning och art kan anses skäligt, ej heller bestämmas med hänsyn
till den inkomst av tjänst, yrke eller näring, som uppdragets innehavare
genom dess fullgörande går förlustig. Ersättningen för kostnader för skrivmaterialier,
postporton och dylika utgifter må bestämmas att utgå med visst
belopp för år, vilket belopp icke må överstiga vad skäligt är med hänsyn
till beräkneliga utgifter av nämnda art.
För att vinna bindande kraft skall vägstämmas beslut angående arvode,
varom i sjätte stycket förmäles, underställas Konungens befallningshavandes
prövning, därvid Konungens befallningskavande, såframt det beslutade beloppet
överstiger vad som kan anses skäligt, äger fastställa arvodet att utgå
med visst lägre belopp. _
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932. Vägstämma skall dock
under år 1931 enligt denna lag bestämma dagarvodes belopp samt grunder
för beräkning av rese- och traktamentsersättning. Fattar vägstämma under
år 1931 beslut örn årsarvode, skall i fråga örn beslutet gälla vad i sjätte
och sjunde styckena sägs.
Kungl. Majus proposition nr 88.
3
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 23 januari 1931.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel,
statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Jeppsson:
I sin berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928—
30 juni 1929 meddelade riksdagens år 1929 församlade revisorer, att de företagit
en undersökning rörande vägdistriktens förvaltningskostnader. Därvid
hade med ledning av de sammandrag i fråga örn vägunderhållskostnaderna
för år 1928, som överlämnats till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen av de
av styrelsen enligt då gällande bestämmelse förordnade sakkunniga för beräkningen
av det belopp, varå statsbidrag till vägunderhållet skulle utgå,
upprättats en sammanställning, angivande länsvis dels den godkända totala
underhållskostnaden, dels ock den godkända förvaltningskostnaden. Vidare
hade revisorerna från ett tiotal vägdistrikt inom skilda län infordrat 1928
års räkenskaper, vilka sedermera inom revisionen ägnats granskning.
Efter att hava i korthet redogjort för då gällande bestämmelser angående
statsbidrag till såväl vägunderhåll som byggande eller förbättring av väg
framhöllo revisorerna att, räknat efter dåvarande norm av 55 procent underhållsbidrag
av statsmedel, statens andel i vägstyrelsernas förvaltningskostnader
uppginge till över en miljon kronor under 1928. Lades härtill förvaltningskostnaderna
för nybyggnads- och vägförbättringsföretag, stege denna
statens kostnad till omkring 1 */4 miljon kronor.
Revisorerna framhöllo i detta sammanhang vidare att, medan rätten att
inom det kommunala arbetet tillgodoräkna sig arvoden eller annan gottgörelse
vore mycket strängt avgränsad, motsvarande befogenhet vad vägstyrelserna
beträffade vore så gott som helt oreglerad. De tillämpade normerna
syntes också vara ytterst skiftande, vilket belystes av den inom revisionen
utförda statistiska undersökningen.
Härom anförde revisorerna närmare följande:
Medan exempelvis inom Kristianstads, Malmöhus och Hallands län ifrågavarande
förvaltningskostnader under 1928 utgjort respektive 2.6, 3.8 och 3.9
procent av underhållskostnaderna, uppvisa Uppsala, Södermanlands, Kalmar,
Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län en så hög procentsats som närmare
10 procent. Skiljaktigheterna äro än mer påfallande beträffande de sär
-
4
Kungl. Majrts proposition nr 88.
skilda vägdistrikten. Medan exempelvis inom ett vägdistrikt med en vägunderhållskostnad
av cirka 12,000 kronor allenast redovisats förvaltningskostnader
med 90 kronor eller mindre än 1 procent, Lava inom ett annat vägdistrikt
inom samma län förvaltningskostnaderna uppgått till 5,784 kronor och den
egentliga vägunderhållskostnaden till något över 30,000 kronor, vilket alltså
ger en förvaltningskostnad av cirka 19 procent. I vissa fall torde förvaltningskostnadernas
höga belopp dock kunna förklaras som ett tillfälligt förhållande,
beroende på vissa engångsutgifter i samband med övergången från
naturaunderliåll till underhåll genom vägkassan. Revisorerna hava ock ansett
sig kunna göra den iakttagelsen att förvaltningskostnadernas växlande
proportion ej är beroende på distriktens storlek. Sålunda har i vissa fall
kunnat för små vägdistrikt antecknas en förhållandevis låg förvaltningskostnad,
under det att inom vissa större vägdistrikt denna ställt sig mycket hög.
Beträffande den inom revisionen verkställda granskningen av vissa vägdistrikts
räkenskaper anmärkte revisorerna, att räkenskaperna i vissa fall ej
varit förda med den fullständighet och reda, som numera i allmänhet krävdes
i såväl offentlig som enskild förvaltning. Verifikationerna hade ej sällan
varit så summariska och ofullständiga, att tillräcklig vägledning ej lämnats
för bedömande av utgiftens skälighet. Detta hade gällt ej minst beträffande
arvoden och reseersättningar.
I fråga örn arvoden och övriga ersättningar till ^^styrelseledamöter yttrade
revisorerna härefter:
Det ofta nog ganska tidskrävande arbete, som utföres inom vägstyrelserna
av ordförande och ledamöter, torde alltjämt i stor utsträckning ske mot den
tämligen obetydliga gottgörelse, som måttligt tilltagna dagarvoden och resekostnadsersättningar
kunna utgöra, allt i överensstämmelse med den eljest
inom det kommunala livet tillämpade praxis. A andra sidan har vid revisorernas
granskning uppmärksammats fall, då en vägstyrelses ordförande, som
vid sin sida haft såväl vägmästare som särskilt avlönad räkenskapsförare,
uppburit förutom dagtraktamenten vid sammanträden och förrättningar ett
årsarvode av skiftande belopp. Liknande årsarvoden lia också plägat utgå
även till vägstyrelsens övriga ledamöter samt revisorer och siffergranskare.
Här örn förmälda ersättning avser det mera normala arbetet inom vägdistriktet.
För pågående större förbättrings- och nybyggnadsarbeten ha
ifrågavarande personer därutöver kunnat tillgodoräkna sig särskilda arvoden
på grund av ledamotskap i den arbetsdirektion eller särskilda förvaltning,
som handhaft detta arbete. Sistnämnda arvoden hava utgått vid sidan av
den gottgörelse för utfört kontrollarbete, som åvilar vägkonsulenten eller
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens distriktstjänsteman.
Revisorerna förklarade sig hava funnit bristen på normerande allmänna
bestämmelser vara påtaglig i all synnerhet i fråga örn rese- och traktamentsersättning.
Till belysande härav omnämnde revisorerna, att traktamentsersättning
enligt vad revisorerna funnit i många fall varit begränsad till 8
kronor för dag, medan den i andra av revisorerna uppmärksammade fall
utgått med 15—25 kronor för dag.
Revisorerna anförde vidare, att missbruk av den nuvarande fria rätten
att tillgodoräkna sig gottgörelse för arbetet inom vägstyrelse visserligen
kunde påtalas vid den granskning, som skedde av dels vägdistriktets revisorer
och dels vederbörande statliga räkenskapsgranskare, men att det kunde
5
Kungl. Majus proposition nr 88.
betvivlas, örn genom en dylik efterkontroll kunde vinnas tillräcklig trygghet
för att ifrågavarande gottgörelse hölles inom skäliga gränser. Med hänsyn
till det stora statsbidrag, som numera utginge, kunde man ej heller räkna
med omtanken örn vägdistriktets egen ekonomi som en återhållande faktor
i samma utsträckning som tidigare. Vad som vid undersökningen framkommit
visade enligt revisorernas mening hän på behovet av närmare normer
för arvodens och övriga ersättningars bestämmande. Enhetliga grunder erfordrades
rörande rätten till rese- och traktamentsersättningar samt dagarvoden.
För det fall att särskilda årsarvoden ansåges böra utgå till ordförande
eller annan ledamot av vägstyrelse eller till revisor, borde dessa arvoden
till sin storlek fastställas av vägstämma samt beslutet härom underställas
länsstyrelse för godkännande.
Revisorerna framhöllo slutligen lämpligheten av att eventuella anmärkningar
och erinringar, framkomna vid den årliga statliga granskning av vägdistriktens
räkenskaper, som utgör förutsättning för statsbidrags erhållande,
delgåves vägstämma.
[I avgivna utlåtanden över statsrevisorernas anmärkningar i nu berörda hänseende
förordade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ävensom länsstyrelserna
i samtliga län åtgärder till vinnande av större ordning och enhetlighet i fråga
örn vägdistriktens förvaltningskostnader.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhöll i detta sammanhang i sitt utlåtande
vissa brister i bokföringen. Härom yttrade styrelsen följande:
Den av statsrevisorerna framhållna stora olikheten i förvaltningskostnader
de olika vägdistrikten emellan kan visserligen bero på av revisorerna framhållna
stora skiljaktigheter i debiterade arvoden, traktamenten och reseersättningar
men torde enligt styrelsens mening i än högre grad bero på
osäkerhet i bokföringen, i det att i vissa vägkassor vågmästares avlöning
m. fl. utgifter för tillsyn och ledning av byggnads- och underhållsarbeten
bokföras å förvaltningskonto i stället för att, såsom i andra vägkassor rätteligen
sker, dessa kostnader föras å respektive byggnads- och underhållskonton.
Då även andra och ännu större ojämnheter enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
erfarenhet förekomma i vägkassornas bokföring särskilt
i avseende å särskiljandet av byggnads- och underhållskostnader, har styrelsen
haft sin uppmärksamhet riktad på behovet av tydligare anvisningar härom
samt av en förenklad och förbättrad bokföring, för vilket ändamål inom
styrelsen redan i oktober 1927 utarbetats förslag, vilka förslag äro beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. I den mån så är möjligt synas statsrevisorernas
erinringar böra föranleda tillägg i dessa styrelsens förslag, men torde övriga
statsrevisorernas erinringar och förslag böra tillgodogöras vid utarbetande
av förslag till ny väglag, s
I skrivelse (nr 175) i anledning av statsrevisorernas berättelse uttalade
1930 års riksdag, att riksdagen funnit vad revisorerna anfört beträffande
saknaden av enhetliga grunder för bestämmande av arvoden och övriga ersättningar
inom vägstyrelserna vara värt beaktande. Enligt riksdagens mening
borde åtgärder snarast vidtagas för vinnande av bättre ordning i fråga om
vägdistriktens förvaltningskostnader. Aven vad revisorerna i övrigt i detta
sammanhang föreslagit hade riksdagen ansett böra upptagas till närmare be
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
handling. Kiksdagen ansåge, att förevarande frågor borde utan samband
med den påbörjade utredningen rörande ny väglagstiftning bliva föremål
för Kungl. Maj:ts övervägande.
På grund av det anförda anhöll riksdagen, att Kungl. Majit måtte vidtaga
åtgärder för vinnande av större ordning och enhetlighet i fråga örn vägdistriktens
förvaltningskostnader.
Sedan Kungl. Majit anbefallt 1929 års vägsdkkunniga att verkställa utredning
och inkomma med förslag i de av riksdagen angivna hänseendena,
hava de sakkunniga den 12 augusti 1930 avgivit utlåtande med förslag i
ämnet.
Efter redogörelse för vad i saken förekommit samt efter att hava i korthet
omnämnt det huvudsakliga innehållet i gällande bestämmelser angående
förandet av vägdistriktens räkenskaper samt beräkningen av statsbidrag till
kostnaderna för väghållningen, förvaltningskostnaderna däri inbegripna, hava
de sakkunniga till en början uttalat sig i anledning av statsrevisorernas
anmärkningar mot räkenskapernas förande. I detta sammanhang hava de
sakkunniga yttrat följande:
Att genom av Kungl. Majit utfärdad kungörelse mera detaljerat än vad
redan skett fastställa, huru vägkassans olika utgifter skola bokföras, torde,
så mångskiftande som dessa utgifter äro, icke lämpligen kunna ske. Med
den befogenhet, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen enligt gällande bestämmelser
har, lärer det tillkomma styrelsen att, örn så erfordras, genom cirkulär
till vägstyrelserna lämna ytterligare detaljföreskrifter angående räkenskapernas
förande. Örn tvekan skulle råda, huru en viss post skall föras, torde
det vidare ankomma på styrelsen att på framställning från vederbörande
lämna uppgift härom. Det av statsrevisorerna påtalade förhållandet, att vägdistriktens
räkenskaper i vissa fall icke förts med nödig fullständighet och
reda, lärer till stor del hava berott på bristande omsorg eller förmåga hos
vederbörande räkenskapsförare. Med det nu sagda hava de sakkunniga likväl
icke velat giva uttryck åt den uppfattningen, att nu gällande bestämmelser
ifråga örn vägdistriktens bokföring skulle vara så ändamålsenliga och
tydliga, att desamma icke behöva i vissa avseenden omarbetas. Då emellertid
den till de sakkunniga nu hänskjuta frågan närmast avser vägdistriktens
förvaltningskostnader, hava de sakkunniga icke ansett sig böra i detta
sammanhang till mera ingående behandling upptaga spörsmålet om det inom
vägdistrikten tillämpade bokföringssystemet i dess helhet. Yad angår förvaltningskostnadernas
bokförande hava de sakkunniga tagit i övervägande
lämpligheten av en eventuell föreskrift att all förvaltningskostnad — alltså
jämväl sådan, som avser byggande av väg — skall bokföras såsom underhållskostnad,
detta för vinnande av större överskådlighet och bättre kontroll.
Även örn vissa fördelar skulle vinnas genom en dylik ändrad bokföring,
anse de sakkunniga sig likväl icke för närvarande böra förorda någon
bestämmelse därom. En sådan skulle nämligen förutsätta en ändring av
stadgandet i 60 § väglagen att vid beräknandet av statsbidraget till underhållet
i kostnaden för detta skall inbegripas all förvaltningskostnad, som
icke uppenbarligen avser byggande av väg. De sakkunniga anse emellertid,
att partiella ändringar av väglagen i avvaktan på revidering av lagen i dess
helhet böra i möjligaste mån undvikas.
Angående behovet av normerande bestämmelser i fråga örn arvoden och
övriga ersättningar till vägstyrelseledamöter och vägdistriktens revisorer
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
liava de sakkunniga förklarat sig dela statsrevisorernas åsikt. De sakkunniga
kava uttalat som sin mening, att årsarvoden böra bestämmas av vägstämma
samt dennas beslut härutinnan underställas länsstyrelsens prövning ock
fastställelse. Vidare kava de sakkunniga förklarat sig anse, att rese- ock
traktamentsersättning bör utgå efter i huvudsak samma beräkningsgrund,
som för klass II C i allmänna resereglementet finnes angiven, samt att rätten
till dylik ersättning icke bör göras beroende av beslut av vägstämma.
Enligt de sakkunnigas mening bör den blivande väglagen innehålla bestämmelser
örn nu ifrågakomna arvoden ock övriga ersättningar, varemot de
sakkunniga icke funnit tillräckligt starka skäl för att i avvaktan pa tillkomsten
av nämnda lag nu införa dylika bestämmelser i gällande väglag.
Vad angår rese- ock traktamentsersättning kava de sakkunniga förordat en
provisorisk lösning samt härom yttrat följande:
Med avseende å rese- ock traktamentsersättningar torde emellertid genom
tillägg i de av Kungl. Maj:t utfärdade anvisningar rörande beräkningen av
de till vägdistrikten utgående bidrag till vägunderhåll ock yinterväghållning
rättelse kunna vinnas i de av statsrevisorerna påtalade missförhållandena.
Vid beräkningen av nämnda bidrag skall i underhållskostnaden jämväl
inbegripas ali förvaltningskostnad, som icke uppenbarligen avser byggande
av väg. Givetvis skall emellertid bidrag icke utgå till förvaltningskostnad,
som är onödig eller till beloppet oskälig. Såsom uttryck härför kar i
nyssnämnda anvisningar föreskrivits ifråga örn förvaltningskostnader, att
arvoden ock reseersättningar till vägstyrelseledamöter eller personer, som
vägstyrelse anställt för tillsyn ock ledning av väghållningen, ej må ingå i
kostnadsunderlaget för bidrags beräknande med högre belopp än som kan
anses erforderligt för ändamålet. Emellertid torde det vara svårt för vederbörande
statliga röken skapsgranskare att med ledning av dessa i nu angivna
avseende mycket allmänt formulerade anvisningar bedöma, örn anmärkning
skall framställas mot t. ex. beloppet av förekommande traktaments- ock reseersättningar.
Anvisningarna böra därför i denna punkt givas en utförligare
ock mera vägledande avfattning. Sålunda torde böra föreskrivas bland annat,
att traktaments- ock reseersättningar till ledamot av vägstyrelse ävensom
revisor icke få inräknas i kostnadsunderlaget för bidrags beräknande med
högre belopp än som efter viss angiven beräkningsgrund skulle utgå. I fråga
örn denna beräkningsgrund få de sakkunniga hänvisa till vad förut är sagt.
För den händelse Kungl. Majit i olikhet med de sakkunniga skulle anse
förhållandena påkalla införande av normerande bestämmelser i den nuvarande
väglagen, kava emellertid de sakkunniga utarbetat ett förslag till dylika bestämmelser.
Detta förslag är av följande lydelse:
»Ledamot av vägstyrelse ävensom revisor äga för deltagande i sammanträde
eller förrättning i väghållningsdistriktets angelägenhet ur vägkassan
åtnjuta gottgörelse i form av dagtraktamente med tolv kronor för sammanträdes-
eller förrättningsdag samt, där våglängden mellan ledamotens eller
revisorns hemvist och sammanträdes- eller förrättningsstället är större än
fem kilometer, reseersättning, beräknad efter lägsta avgift för automobil eller
hästskjuts, där icke järnväg eller omnibus är att tillgå eller fartygslägenhet
begagnas, samt avgiften för andra klass plats på järnväg eller plats i omnibus,
där något av dessa fortskaffningsmedel finnes, och för hyttplats eller, när
hyttplats ej förekommer, salongsplats på fartyg, där resan såmedelst sker.
8
Kungl. Majus proposition nr 88.
Ersättning må likväl icke utgå med högre belopp än vartill resekostnaderna
verkligen uppgått, dock att, därest den resande använt egen automobil eller
annat eget fortskaffningsmedel, ersättning må utgå efter 30 öre per kilometer.
Jämte gottgörelse, som utgår enligt första stycket, samt ersättning för
kostnader för skrivmaterialier, postporton oell dylika utgifter, som för väghållningsdistriktets
räkning påkallas vid uppdragets fullgörande, må efter
vägstämmans bestämmande för med uppdraget förenat besvär utgå arvode
till sådan ledamot av vägstyrelsen, som utsetts till ordförande, sekreterare,
räkenskapsförare, kassaförvaltare eller till innehavare av annan motsvarande
befattning inom styrelsen, så ock till revisor. Arvodet skall till beloppet
bestämmas för högst ett år i sänder och må icke överstiga vad på grund
av göromålens omfattning och art kan anses skäligt, ej heller bestämmas
med hänsyn till den inkomst av tjänst, yrke eller näring, som uppdragets
innehavare genom dess fullgörande går förlustig. Ersättning för kostnader
för skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter må bestämmas att utgå
med visst belopp.
För. att vinna bindande kraft skall vägstämmas beslut angående arvode,
varom i andra stycket förmäles, underställas Kungl. Maj:ts befallningsliavandes
prövning och fastställelse.»
De sakkunniga hava slutligen uttalat siu anslutning till förslaget att eventuella
anmärkningar och erinringar, framkomna vid den årliga statliga granskningen
av vägdistriktens räkenskaper, skola delgivas vederbörande vägstämma,
vilken delgivning enligt de sakkunnigas mening bör ombesörjas av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen.
Över de sakkunnigas förslag hava infordrade utlåtanden avgivits av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket samt, efter
hörande av vederbörande vägingenjör och vägstyrelser, länsstyrelserna i
samtliga län. Därjämte hava svenska vägstyrelsernas förbund samt svenska
landskommunernas förbund erhållit och begagnat sig av tillfälle att i ärendet
inkomma med yttranden.
Yad först angår frågan om förandet av vägdistriktens räkenskaper
har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, i likhet med de sakkunniga, uttalat,
att någon ny kungörelse med mera detaljerade föreskrifter angående bokföringen
åtminstone icke för närvarande erfordrades. Dylika detaljföreskrifter
borde lämpligen lämnas av styrelsen, då så erfordrades. Genom den stickprovsgranskning,
som genom kungörelse den 16 maj 1930 ålagts styrelsen
till komplettering av den granskning, vilken utövades av vägingenjör, finge
styrelsen vidgad erfarenhet örn behovet av dylika föreskrifter. Styrelsen
borde ock genom denna granskning få större möjlighet att bedöma i vad
mån ändringar i det gällande bokföringssystemet i dess helhet kunde vara
erforderliga. I avseende å bokföringen av förvaltningskostnaderna sympatiserade
styrelsen med det av de sakkunniga övervägda förslaget örn föreskrift,
att samtliga förvaltningskostnader, alltså jämväl de som avse byggande av
väg, skola bokföras såsom underhållskostnad. Med utfärdande av föreskrift
härom borde emellertid anstå till den blivande allmänna väglagsrevisionen.
Med ett eller annat undantag har jämväl i de övriga yttranden, däri frågan
örn bokföringen berörts, uttalats anslutning till de sakkunnigas åsikt att
9
Kungl. Majus proposition nr 88.
någon åtgärd från Kungl. Maj:ts sida icke för närvarande erfordras. Svenska
vägstyrelsernas förbund har emellertid påyrkat utfärdande av tydligare och
mera detaljerade bestämmelser än de för närvarande gällande.
(Beträffande de sakkunnigas förslag, att anmärkningar och erinringar,
framkomna vid den statliga granskningen av räkenskaperna, skola av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen delgivas vägstämma, hava länsstyrelsen i Hallands
län samt svenska vägstyrelsernas förbund anmärkt, att det syntes tillfyllest
att vägdistriktets revisorer erliölle del av dylika anmärkningar och erinringar.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har föreslagit delgivning icke blott
med vägstämma utan även med vederbörande länsstyrelse och vägingenjör.
Vidkommande härefter frågan örn normer för arvoden och övriga ersättningar
till ledamot av vägstyrelse och till revisor har i några yttranden
framhållits, att det effektivaste medlet att nedbringa förvaltningskostnaderna
och hindra missbruk av rätten till ersättning vore en bestämmelse, som från
statsbidrag helt eller delvis uteslöte dessa kostnader, i Bland dem, som gjort
uttalande av denna innebörd, är väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som
emellertid själv icke ansett nämnda väg framkomlig.
I samtliga yttranden, i vilka detta spörsmål berörts, hava vederbörande instämt
med de sakkunniga angående behovet av normerande bestämmelser
rörande arvoden och övriga ersättningar. Däremot hava många olika meningar
framförts om det innehåll och den karaktär, som de erforderliga bestämmelserna
böra erhålla, samt örn den lämpliga tidpunkten för frågans lösning.
De sakkunnigas åsikt, att frågans fullständiga lösning bör anstå tills den
påbörjade utredningen rörande ny väglagstiftning blivit slutförd samt att i
avvaktan därpå endast vissa provisoriska åtgärder böra vidtagas, har från
ganska många håll vunnit anslutning. I de flesta yttrandena har emellertid
förordats en fullständig lösning av frågan redan nu.
IDet vida övervägande antalet av dem, som yttrat sig, har omfattat den
meningen, att bestämmelser örn arvoden och övriga ersättningar böra, örn
icke förr så vid den kommande allmänna väglagsrevisionen, få sin plats i väglagen.
Andra däremot hava uttalat som sin åsikt, att bestämmelser i ämnet
icke böra meddelas i väglagen utan i en särskild författning. Såsom skäl
härför har anförts, dels att bestämmelserna för att fylla sitt ändamål måste
bliva av den omfattning, att det redan av denna anledning icke kan anses
fullt lämpligt att plats beredes dem i väglagen, dels ock att själva arten av
bestämmelserna i fråga synes hänvisa dem till särskild författning. En ståndpunkt
mellan de två nu återgivna har intagits av några, som i fråga om
rese- och traktamentsersättning ansett väglagen böra innehålla allenast ett
omnämnande, att sådan ersättning utgår enligt i särskild författning angivna
grunder.
De av de vägsakkunniga föreslagna bestämmelserna angående rese- och
traktamentsersättning hava lämnats utan anmärkning av länsstyrelserna
i Uppsala, Ostergötlands, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Skaraborgs,
Värmlands, Västmanlands och Västernorrlands län.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
Beträffande frågan om traktamentsersättning innehålla de i ärendet avgivna
yttrandena bland annat följande:
Statskontoret bär anfört:
Då av vägstyrelsens ledamöter i allmänhet endast ordföranden uppbär
fast årsarvode, synes de sakkunnigas förslag, att ledamot av vägstyrelse
ävensom revisor skall för deltagande i sammanträde eller förrättning i
väghållningsdistriktets angelägenhet ur vägkassan åtnjuta gottgörelse i
form av dagtraktamente med 12 kronor för sammanträdes- eller förrättningsdag
— således icke traktamentsersättning enligt viss traktamentsklass
i resereglemente t — stå i god överensstämmelse med de uttalanden,
som gjorts vid 1927 och 1929 års riksdagar (jfr riksdagens skrivelser nr
184/1927 sid. 18 och nr 136/1929 sid. 10) örn önskvärdheten av att i sådana
fall, då traktamentsersättningen jämväl ansetts i viss mån innefatta ersättning
för under förrättningen utfört arbete, fastställa särskilda förrättningsarvoden
och icke sammanblanda ersättningsföreskrifterna med traktamentsbestämmelserna
i resereglemente! I detta sammanhang skulle statskontoret
vilja ifrågasätta, huruvida icke uttrycket »dagtraktamente» bör ändras till
»dagarvode» (jämför kungörelsen den 29 augusti 1921 med vissa bestämmelser
angående kommittéer, nr 517). Beträffande dagtraktamentets storlek är
detsamma visserligen något högre än motsvarande traktamente för nämndeman,
vilket utgår enligt traktamentsklassen E i allmänna resereglementet
med 8 kronor, men å andra sidan skulle i förevarande fall icke utgå natttraktamente.
Till vattenrättsnämndeman utgår jämväl traktamentsersättning
enligt traktamentsklass II E, varjämte han för tjänstgöring i vattendomstolen
antingen vid dess sammanträde eller vid undersökning, varom förmäles ill
kap. 45 § 2 mom. vattenlagen, äger åtnjuta ett dagarvode av 15 kronor.
Huruvida det i nu förevarande fall kan inträffa, att särskild resdag erfordras
för inställelse till sammanträde eller förrättning, undandrager sig statskontorets
bedömande. Frågan torde emellertid böra uppmärksammas vid bestämmelsernas
slutliga utformande.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört bland annat, att i flera av yttrandena
från länets vägstyrelser föreslagits att ledamot av vägstyrelse skulle
erhålla dagarvode för bevistat sammanträde eller företagen förrättning i vägdistriktets
angelägenheter, och funne länsstyrelsen, att fog för medgivande
av dylikt arvode förefunnes. Härvid borde nämligen beaktas, att uppdraget
att vara ledamot av vägstyrelse vore mera krävande och mera tidsödande
än vanliga kommunala uppdrag. I sakens natur läge, att sammanträde med
vägstyrelse icke gärna kunde förläggas till sen tidpunkt på dagen, enär dels
ledamöterna måste företaga längre eller kortare resor för att komma till
sammanträdet och dels med sammanträde ej sällan vore förbunden besiktning
av väg eller dylikt. I fråga örn dagarvodets belopp ansåge länsstyrelsen
detsamma böra bestämmas till 8 kronor. Oberoende av dagarvode
borde vid resa utgå dagtraktamente, men endast vid bevistande av protokollfört
styrelsesammanträde. Att förslag icke framställts örn dagtraktamente
för förrättning, som styrelseledamot eljest företoge för vägdistriktet,
hade berott därpå, att resor för dylik förrättning oftast krävde mindre tid
än sammanträdesresor samt att styrelseledamoten därför kunde anses erhålla
skälig ersättning genom endast dagarvode. Dagtraktamente borde utgå med
10 kronor.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län har med hänsyn till förhållandena i de
större vägdistrikten uttalat sig för traktamentsersättning även för natt, men
å andra sidan föreslagit begränsning av dagtraktamentet eller dagarvodet
för det fall, att sammanträde eller förrättning tager endast några få timmar
i anspråk.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län Ilar anmärkt, att förslagets genomförande
för flertalet vägdistrikt skulle medföra ökning av förvaltningskostnaderna,
varjämte länsstyrelsen framhållit, att de föreslagna ersättningarna överstiga
de ersättningar, som för närvarande utgå till andra kommunala förtroendemän.
Länsstyrelsen har i detta sammanhang åberopat 146 § taxeringsförordningen,
enligt vars bestämmelser av kommun valda ledamöter i vissa
nämnder äga, därest sådant beslutes av vederbörande kommun, att av kommunens
medel åtnjuta dels traktamentsersättning under såväl sammanträdessom
resedagar med högst 10 kronor örn dagen dels ock övrig resekostnadsersättning
med högst vad som på grund av allmänna resereglementet utgår
till nämndeman. Länsstyrelsen har föreslagit, att ersättning till vägstyrelses
ordförande, sekreterare och räkenskapsförare må, åtminstone i den mån
deras arbete hänför sig till vägunderhållet, utgå i form av årsarvode i ett
för allt, men att till övriga ledamöter av vägstyrelse bör utgå dagarvode
med 10 kronor jämte reseersättning enligt självkostnadsprincip. Såsom ersättning
till revisor kan enligt länsstyrelsens mening ifrågakomma särskilt
arvode i ett för allt eller också dagarvode i förening med traktaments- och
reseersättning.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har, för den händelse traktamentsersättningen
skall normeras i författning, föreslagit att sätta beloppet lika med
det för landstingsman fastställda eller 12 kronor per dag för den, som är
bosatt på annan ort, och 9 kronor per dag för den, som är bosatt på sammanträdes-
eller förrättningsorten. Enligt länsstyrelsens uppgift överensstämmer
detta med vad som för närvarande gäller örn ersättning till ledamot av
länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Av vad som anförts rörande de föreslagna bestämmelserna örn reseersättning
må här återgivas följande:
Statskontoret har yttrat:
Enligt de sakkunnigas förslag skulle, där våglängden mellan ledamotens
eller revisorns hemvist och sammanträdes- eller förrättningsstället är större
än 5 kilometer, utgå reseersättning, beräknad efter lägsta avgift för automobil
eller hästskjuts, där icke järnväg eller omnibus är att tillgå eller fartygslägenhet
begagnas. Let synes statskontoret som örn den sålunda föreslagna
bestämmelsen i vissa avseenden kan giva anledning till tvekan örn
dess rätta innebörd. Enligt statskontorets mening bör den omarbetas för
att komma i bättre överensstämmelse med motsvarande stadgande i allmänna
resereglementet. Därvid torde särskilt böra uppmärksammas, att enligt förslaget
reseersättning i visst fall skall beräknas efter lägsta avgift för automobil.
På sätt detta stadgande i förslaget formulerats skulle det kunna inträffa,
att förrättningsman finge ersättning enligt lägsta automobiltaxa, oaktat
automobil med sådan taxa icke funnits att tillgå. Enligt allmänna resereglementet
är en dylik eventualitet utesluten, i det att i 2 § stadgas att avgift
för taxeautomobil beräknas efter den lägsta fastställda taxa, som för
resan kunnat ifrågakomma. Beträffande hästskjuts synes en bestämmelse
analog med allmänna resereglementets föreskrift att, där å viss ort maximilega
icke finnes bestämd, gottgörelse skall utgå för vad vederbörande visar
sig hava utgivit, erforderlig. Uttrycket »fartygslägenhet» torde böra ändras
till »fartyg». Av förslaget synes framgå att — i motsats till vad som skulle
gälla beträffande järnväg och omnibus — någon skyldighet för förrättningsmannen
att vid resa använda fartyg icke skulle föreligga. Statskontoret
skulle vilja ifrågasätta, huruvida ett dylikt undantag från eljest allmänt till
lämpade principer kan vara påkallat. Ur kostnadssynpunkt torde emellertid
den föreslagna bestämmelsen icke vara av någon större betydelse.
12
Kungl. Majus proposition nr 88.
Mot de sakkunnigas förslag att reseersättning ej skall utgå vid resa, som
icke överstiger 5 kilometer, har anmärkning framställts av länsstyrelserna
i Södermanlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Alvsborgs, Örebro, Gävleborgs och Jämtlands län, vilka i sådant avseende
föreslagit kortare väglängd, 1 eller 2 kilometer.
I fråga örn reseersättning vid färd med egen automobil eller annat eget
fortskaffningsmedel har länsstyrelsen i Södermanlands län föreslagit högst
20 öre per kilometer under framhållande att enligt utredning av 1927 års
motorfordonssakkunniga den verkliga driftkostnaden för en 5-personers automobil
icke överstiger nämnda belopp.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har föreslagit, att ledamot av vägstyrelse
skall vara berättigad att alltid använda automobil vid resa i vägdistriktets
angelägenhet samt äga rätt till ersättning med 40 öre per kilometer vid resa
i automobil. Jämväl länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett, att automobil
bör få användas, även örn järnväg eller omnibus är att tillgå. I övrigt bör
enligt länsstyrelsens mening det allmänna resereglementet tillämpas i fråga
örn reseersättning, alltså även beträffande resa i egen automobil, men bör
undantag från ersättningsrätten göras för det fall att vägstyrelsen tillhörig
automobil användes för resan.
Svenska landskommunernas förbund, som uttalat sitt gillande av den
föreslagna bestämmelsen att reseersättning icke må utgå med högre belopp
än vartill resekostnaderna verkligen uppgått, har i syfte att få en sådan
föreskrift effektiv föreslagit uttryckliga och tydliga bestämmelser, som förhindra
att t. ex. vid samåkning i automobil var och en får ersättning för
den samfällda resekostnaden eller för den kostnad, som skulle uppstått för
honom, örn han rest ensam.
Åtskilliga av dem, som yttrat sig, hava ansett, att i stället för de föreslagna
bestämmelserna angående rese- och traktamentsersättning bör föreskrivas,
att sådan ersättning skall utgå enligt viss klass i allmänna resereglementet.
I sådant avseende hava riksräkenskapsverket, länsstyrelserna
i Hallands och Gotlands län samt svenska vägstyrelsernas förbund föreslagit
klass II C; förstnämnda länsstyrelse dock med den jämkningen att
ersättning för färd med annan automobil än taxeautomobil skall utgå med
endast 30 öre per kilometer. Länsstyrelsen i Gotlands län har föreslagit
sistnämnda ersättning för färd med egen automobil eller annat eget fortskaffningsmedel.
Av länsstyrelsen i Västerbottens län har föreslagits klass
IID samt av länsstyrelsen i Jönköpings län klass IIC beträffande ordförande
och klass II D beträffande annan ledamot avvägstyrelse samt revisor.
Länsstyrelsen i Blekinge län har beträffande traktamentsersättning ifrågasatt
nyssnämnda åtskillnad. Vidkommande reseersättning har länsstyrelsen
ansett allmänna resereglementet böra kompletteras med de av de sakkunniga
föreslagna inskränkande bestämmelserna. Svenska vägstyrelsernas förbund
har på det bestämdaste uttalat sig mot att i fråga om ordförande i vägstyrelse
tillämpa annan klass än i fråga örn övriga ledamöter av sådan styrelse.
Enligt förbundets mening kan det ej heller under några förhållanden
vara lämpligt att göra rätten till rese- och traktamentsersättning beroende
av vägstämmas beslut. Förbundet har slutligen förordat att i de fall, där
årsarvode icke ifrågakommer eller där det ur andra synpunkter anses behövligt,
det bör stå vägdistriktet öppet att bestämma ett särskilt dagarvode
för sammanträdes- och förrättningsdagar.
13
Kungl. Majus proposition nr 88.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bär anfört, att då de rese- och traktamentsersättningar,
om vilka nu vore fråga, till största delen bestredes med
statsbidrag, det syntes lämpligast att, på sätt de sakkunniga principiellt
föreslagit, ersättningarna reglerades på samma sätt som för rent statliga
befattningshavare, alltså genom vederbörandes inplacering i viss klass i allmänna
resereglementet, och syntes därvid klass II C vara den lämpligaste.
Emellertid borde ej fastslås, att ersättningen skulle utgå enligt denna klass,
utan endast bestämmas, att ersättningarna såsom ingående i underlaget för
statsbidragets beräknande ej finge överstiga rese- och traktamentsersättningarna
enligt nämnda klass i resereglementet. Samma åsikt har framförts
av länsstyrelsen i Stockholms län.
Länsstyrelsen i Örebro län har framhållit, att i många vägdistrikt nu
torde tillämpas en väsentligt lägre beräkningsgrund än enligt klass II C,
och har länsstyrelsen, till förebyggande att den föreslagna högre beräkningsgrunden
göres till regel även när så icke kräves, föreslagit, att ersättningen
må bestämmas till högst vad enligt klass II C får utgå samt att det må ankomma
på vägstämma att inom denna gräns träffa avgörande. Även länsstyrelsen
i Gävleborgs län har ansett, att det bör ankomma på vägstämma
att besluta örn den beräkningsgrund, varefter rese- och traktamentsersättning
skall utgå. Beträffande dessa ersättningar torde, yttrar länsstyrelsen,
för att ej i onödan driva dem i höjden annan bestämmelse ej böra meddelas,
än att de icke få utgå efter högre beräkningsgrund än som för klass
II C i allmänna resereglementet finnes angiven. Jämväl länsstyrelsen i Norrbottens
län har som sin mening uttalat, att reseersättningen icke bör fastlåsas
vid klass II C, vilket för Norrbottens vidkommande skulle medföra en
högst väsentlig ökning av reseersättningskostnaderna»
Innehållet i de sakkunnigas förslag till bestämmelser angående årsarvoden
har lämnats helt utan anmärkning av länsstyrelserna i Uppsala,
Södermanlands, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands och Norrbottens län samt svenska landskommunernas förbund.
Beträffande de grunder, som skola vara avgörande vid bestämmande av
årsarvode, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansett det tillräckligt med
en föreskrift, att arvoden skola bestämmas med hänsyn till göromålens omfattning
och art. Såsom avgörande omständigheter har styrelsen framhållit
våglängden, underhållskostnaden, fyrktalet samt huruvida vägarbetena, såväl
byggnad som underhåll, utföras på entreprenad eller ej. Enligt styrelsens
mening kunde bestämmelserna måhända fullständigas med en föreskrift, att
vid arvodes bestämmande hänsyn skall tagas till nämnda faktorer.
Länsstyrelsen i Stockholms län har — med instämmande i förslaget att
årsarvode skall bestämmas av vägstämma och dennas beslut härom underställas
länsstyrelsen för fastställelse — uttalat, att en bestämmelse av denna
innebörd icke borde förenas med ytterligare reglerande eller inskränkande
föreskrifter, enär frågan om årsarvoden, särskilt åt vägstyrelseordförandena,
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
krävde varsam behandling, så att arvodena städse kunde utmätas efter vad
som för det särskilda fallet vore lämpligt. "Vidkommande det föreslagna
stadgandet, att årsarvode kan utgå till ordförande, sekreterare, räkenskapsförare,
kassaförvaltare eller till innehavare av annan motsvarande befattning
inom vägstyrelse så ock till revisor, har länsstyrelsen under åberopande av
motsvarande bestämmelse i lagen om kommunalstyrelse på landet hemställt,
att den gjorda uppräkningen av befattningshavare inom vägstyrelse, vilka
kunna komma i åtnjutande av årsarvode, måtte fullständigas genom angivande
även av grupperna »föredragande» samt »verkställande ledamot». Länsstyrelsen
har i detta sammanhang påpekat det inom en del vägdistrikt
rådande systemet, att den närmaste tillsynen över vägunderhållet och stundom
även över pågående vägarbeten fördelas mellan vägstyrelsens ledamöter, ett
förfaringssätt som, enligt vad länsstyrelsen funnit, flerstädes visat sig både
praktiskt och ekonomiskt fördelaktigt.
Länsstyrelsen i Östergötlands län har ansett det böra tillkomma länsstyrelsen
att bestämma arvodets belopp, därvid hänsyn skulle tagas till
distriktets väglängd och fyrktal. I detta sammanhang har länsstyrelsen
yttrat följande:
Förslaget härutinnan är byggt på samma grunder som gällande författningar
med avseende å arvoden till tjänstemän inom primärkommunerna.
Men en väsentlig skillnad föreligger dock mellan arvodena åt vägförvaltningen
och primärkommunernas befattningshavare, i det hänseendet nämligen
att primärkommunerna måste själva avlöna sina befattningshavare och på
grund därav knappast frestas att bestämma arvodena högre än som motsvarar
vederbörandes arbetsprestationer och kommunens bärkraft, under det att
vägdistrikten endast bära en mindre del av sina förvaltningskostnader. Härav
kan bliva en följd, att arvodena till vägstyrelsernas funktionärer sättas högre
än skäligt är och att länsstyrelsen, då beslutet underställes dess prövning,
måste vägra fastställelse å detsamma och återförvisa ärendet till vägstämman.
Men länsstyrelsen äger enligt förslaget icke befogenhet att själv bestämma
arvodesbeloppen, något som åter kan leda därtill, att frågan kail komma att
gå fram och tillbaka mellan vägstämman och länsstyrelsen kanske flera
gånger, innan vägstämman beslutar sig för arvoden, som kunna av länsstyrelsen
fastställas. Dessutom torde förslaget leda till oupphörliga överklaganden
av länsstyrelsens beslut och därav föranledda, kanske årslånga
uppskov med arvodenas slutliga bestämmande. Den erfarenhet länsstyrelsen
har av polislagens tillämpning talar härvidlag ett tydligt språk. Bättre än
detta underställningsförfarande synes vara, att länsstyrelsen själv får avgöra
arvodesfrågorna, men att med avseende härå i författningsväg givas sådana
tydliga direktiv, att länsstyrelsens beslut endast varder en uträkningsfråga
och ett överklagande således praktiskt taget uteslutes. Det måste nämligen
framhållas, att länsstyrelsens beslut härutinnan icke lämpligen kan grunda
sig på en utredning i varje särskilt fall av vederbörande funktionärs arbetsbörda,
och detta så mycket mindre som, i olikhet med vad förhållandet är
med fjärdingsmännen, någon opartisk, över vägstyrelsen stående befattningshavare
knappast finnes, som kan verkställa utredning i berörda hänseende.
Vägingenjören torde icke hava möjlighet härtill. Det är ock länsstyrelsens
uppfattning, att något system, som fullt rättvist avpassar arvodena efter
vederbörande vägfunktionärers arbetsprestationer över huvud taget icke står
Kungl. Majis proposition nr 88.
15
att uppleta; man måste därvidlag nöja sig med ett system, vilket kommer
rättvisan så nära som möjligt och tillika för sin tillämpning icke kräver
vidlyftiga utredningar. Förslag i dylika hänseenden, närmast med avseende
å arvodet till vägstyrelsens ordförande, hava framställts såväl av majoriteten
hos länets vägstyrelseförenings arbetsutskott och vissa reservanter inom
utskottet som ock av vägstyrelsen i Kinda härads södra distrikt. Enligt
majoriteten hos utskottet skulle till grund för arvodets beräknande läggas
en kombination av underhållskostnaden och våglängden, omräknad efter
trafikintensiteten. Mot detta förslag kan anmärkas, dels att detsamma
knappast befordrar sparsamhet med underhållsmedlen, dels ock att trafikintensiteten
å olika vägar svårligén kan uträknas utan vidlyftiga trafikräkningar
eller andra undersökningar av kostbar och tidsödande art. Reservanterna
åter vilja lägga fyrktalet i ett distrikt till uteslutande grund för
arvodets bestämmande. Detta synes emellertid kunna medföra en betydande
orättvisa mot vägstyrelseordförandena i fattiga distrikt med långa, kanske
svårskötta vägar. Det bästa förslaget har enligt länsstyrelsens åsikt framförts
av vägstyrelsen i Kinda södra distrikt, vilken vägstyrelse såsom grund för
arvodets bestämmande vill lägga en kombination mellan våglängden och
fyrktalet. Örn detta system utföres så, att våglängden varder det huvudsakligt
avgörande, men att med hänsyn till distriktets bärkraft arvodet dock
icke må överstiga ett öre eller viss bråkdel av öre per vägfyrk, möjligen
med glidande skala, på sätt reservanterna inom arbetsutskottet föreslagit,
torde man hava framkommit till ett system, som i möjligaste mån gör rättvisa
åt vägstyrelseordförandens arbetsprestationer utan att onödigt betunga
distriktet och som dessutom är enkelt i tillämpningen. Procentuell nedsättning
av arvodet beträffande sådana vägar, som äro utlämnade på entreprenad,
torde emellertid vara rimlig. Någon befogenhet för länsstyrelse
att därutöver medgiva undantag för speciella förhållanden torde icke böra
tillerkännas denna myndighet, då härigenom rum lämnas för tvistigheter och
överklaganden av länsstyrelsens beslut.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län, som funnit åtskillnad böra göras mellan
ersättning i samband med vägunderhållet, å ena, samt ersättning i samband
med vägbyggnader, å andra sidan, har föreslagit att årsarvode, i den mån
detsamma utgör ersättning för sysslande med vägunderhållet, skall avpassas
efter exempelvis underhållskostnaderna.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har föreslagit, att länsstyrelserna måtte
bemyndigas att underkasta vägstyrelses av vägstämma godkända beslut örn
arvode prövning och att efter övervägande av de på arvodets skäliga storlek
inverkande omständigheterna bestämma därom.
Länsstyrelserna i Ostergötlands, Jönköpings, Kalmar, Alvsborgs och
Värmlands län samt svenska vägstyrelsernas förbund hava anmärkt, att årsarvode
bör kunna bestämmas och beslut därom fastställas för längre tid
än ett år i sänder. I detta hänseende har föreslagits av länsstyrelsen i
Östergötlands län 4 år, av länsstyrelsen i Jönköpings län 3 år och av länsstyrelsen
i Kalmar län 4 år, dock med rätt för vederbörande att, därest
ändring av arvode under perioden skulle visa sig erforderlig, därom fatta
nytt beslut och underställa detta länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Älvsborgs
län har ansett, att arvode bör bestämmas att utgå tillsvidare. Samma länsstyrelse
har vidare anmärkt på det föreslagna stadgandet, att vid arvodes
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
bestämmande hänsyn icke skall tagas till den inkomst av tjänst, yrke eller
näring, som uppdragets innehavare genom dess fullgörande går förlustig.
Länsstyrelsen har i detta sammanhang framhållit, att vederbörande länsstyrelse,
då arvodesbeslut underställes dess prövning, blir i tillfälle att
övervaka att icke onödig eller oskälig hänsyn tagits till nämnda inkomst,
en synpunkt som emellertid enligt länsstyrelsens mening i viss mån talar
för årligt beslut och underställande. Ett sätt att lösa svårigheten vore
möjligen, yttrar länsstyrelsen, att — då behov att försäkra sig örn en verkligt
förstklassig kraft huvudsakligen torde framträda, då det gäller vägstyrelseordförandena
— föreskriva, att arvodesbeslut skall underställas, när
arvodesbelopp ändras samt beträffande arvode åt vägstyrelseordförande jämväl
då ny sådan utsetts. Svenska vägstyrelsernas förbund har ansett, att
arvodesbeslut bör avse en tid av 2 år, enär i annat fall enligt förbundets
mening alltför stor osäkerhet i förevarande hänseende blir rådande. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har funnit det principiellt riktigt med årliga beslut.
Måhända kunde dock tänkas, yttrar styrelsen, att arvodesbeloppen bestämdes
att utgå tillsvidare intill dess förändring ifrågasättes, som tarvar underställning
för fastställelse.
Länsstyrelsen i Hallands län har beträffande det föreslagna stadgandet,
att arvodesbeslut skall underställas länsstyrelsens prövning och fastställelse,
föreslagit omformulering i anslutning till ordalagen i 80 § lagen örn kommunalstyrelse
på landet.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län har förordat en tilläggsbestämmelse, att
länsstyrelse till ledning vid prövningen av underställda beslut örn arvoden
skall beredas tillgång till tablå över vägdistriktets utgifter och inkomster
det år beslutet avser i likhet med vad i kommunallagarna finnes stadgat
för där avsedda motsvarande fall.
Statskontoret, riksräkenskapsverket samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hava föreslagit, att vägstämmas beslut örn årsarvode skola underställas icke
vederbörande länsstyrelse utan i stället väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vilken centrala myndighet ägde möjlighet att tillämpa för hela riket enhetliga
principer. Statskontoret har vidare i detta sammanhang framhållit,
dels att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utbetalar de stats- och automobilskattemedel,
som tillkomma vägdistrikten såsom bidrag till kostnaderna för
vägunderhåll och vinterväghållning, dels ock att vägingenjörerna i länen
årligen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen insända på vederbörande vägkassas
räkenskaper grundad uppgift å vägdistriktens kostnader under nästföregående
kalenderår för vägunderhållet och vinterväghållningen, därvid i
underhållskostnaden jämväl skall inbegripas all förvaltningskostnad, som
icke uppenbarligen avser byggande av väg. Genom handhavandet av nämnda
utbetalningar samt genom tillgången till berörda uppgifter kan, påpekar
statskontoret, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen erhålla en synnerligen ingående
kännedom örn vägdistriktens ekonomiska förvaltning. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har med instämmande i vad statskontoret sålunda anfört
dessutom framhållit, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen genom de fortgå
-
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
ende stickprovsgranskningarna, som huvudsakligen äga rum i orterna oell
av vilka ett femtiotal ägt rum under innevarande budgetår, så småningom
kommer att förskaffa sig ingående kännedom angående omfattningen av vägstyrelsernas
arbete.
I några bland de avgivna yttrandena hava berörts spörsmålen, huruvida
i förslaget omförmälda arvoden och övriga ersättningar till ledamot av vägstycke
böra innefatta gottgörelse jämväl för sådan ledamots arbete med
vägbyggnadsföretag samt huruvida de föreslagna bestämmelserna böra göras
tillämpliga även med avseende å ersättning till sådan person, som — utan
att vara ledamot av vägstycken — utsetts exempelvis till sekreterare hos
styrelsen eller till ledamot av särskild arbetsdirektion.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har såsom sin mening uttalat, att det
i förslaget avsedda arvodet till ledamot av vägstycke borde inkludera den
nu ofta utöver årsarvode utgående ersättningen för kontroll av byggnadsarbete,
vilken ersättning borde helt försvinna. Ofta utginge i verkligheten
ej det tillerkända arvodet, utan det användes såsom en regulator vid slutliga
fixerandet av den verkliga kostnaden för ett företag. Därest omnämnda
särskilda ersättning försvunne, skulle svårigheten med kontroll av förvaltningskostnadernas
storlek undanröjas.
Länsstyrelsen i Östergötlands län, som i sitt yttrande utgått ifrån den
förutsättningen, att de i förslaget omförmälda ersättningarna icke skola innefatta
gottgörelse för arbete med vägbyggnadsföretag, har framhållit behovet
av normerande bestämmelser beträffande ersättning för dylikt arbete. I
samband härmed har länsstyrelsen erinrat därom, att till tjänsteman vid
den statliga vägorganisationen i länen ersättning för s. k. särskild kontroll
och arbetsledning skall utgå enligt vissa i särskild taxa angivna grunder,
och har länsstyrelsen beträffande nu ifrågakomna ersättning till ledamot av
vägstycke eller arbetsdirektion förordat liknande beräkningsgrunder.
Länsstyrelsen i Hallands län har yttrat, att genom dep av de vägsakkunniga
förordade ändringen av väglagen icke bleve förebyggd metoden att för
vägarbeten utse en särskild arbetsdirektion, vilkens ledamöter tillgodogjorde
sig viss ersättning. De föreskrifter, som behövde utfärdas till förebyggande
av missförhållanden härvidlag, torde enligt länsstyrelsens mening måhända
kunna lämnas i form av anvisningar till vederbörande statliga räkenskapsgranskare
att dylika gottgörelser icke finge läggas till grund för statsbidrag,
i den mån de måste anses vara obehöriga. Närmare bestämmelser borde
meddelas örn när detta skulle anses vara fället. Jämväl länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län har ifrågasatt särskilda normerande bestämmelser
angående ersättning till ledamot av arbetsdirektion.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län har ansett, att ledamot av arbetsdirektion
bör erhålla rese- och traktamentsersättning. Dylika direktioner äro enligt
länsstyrelsens åsikt icke alltid av ondo utan kunna i vissa fall, särskilt när
det gäller mera avlägset liggande vägar, vara både nyttiga och nödvändiga.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län har uttalat, att det bör stå vägstämma
fritt att bestämma fasta, efter arbetenas omfattning och fördelning lämpliga
Bihang till riksdagens protokoll W31. 1 sand. 74 haft. (Nr 88.) lin 31 -J
18
Kungl. May.ts proposition nr 88.
arvoden för vägstyrelseledamöter för utövande av tillsyn över pågående särskilda
vägarbeten i stället för att till dem utbetala dagtraktamenten för
kanske blott en eller annan timmes arbete.
Länsstyrelsen i Norrbottens län bar förklarat sig vidhålla vad länsstyrelsen
i sitt yttrande i anledning av statsrevisorernas anmärkningar uttalat
angående arbetsdirektioner. I sistnämnda yttrande hade länsstyrelsen framhållit,
att till följd av formuleringen av de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
använda kontrakten angående vägarbeten men utan stöd i väglagen
flerstädes utbildat sig den praxis, att för varje vägarbete utsåges en arbetsdirektion,
vilket system lätt kunde leda till missbruk och borde motarbetas
genom en föreskrift att alla kontrakt rörande vägarbeten skulle avslutas
direkt med vederbörande vägstyrelse.
Statskontoret och länsstyrelsen i Kalmar län hava uttalat den meningen,
att i händelse de i förslaget uppräknade arvodestjänsterna bestridas av
person, som icke är ledamot av vägstyrelsen, arvode bör bestämmas på enahanda
sätt och efter samma grunder som för arvodestagare, vilken tillhör
vägstyrelsen.
Länsstyrelsen i Östergötlands län har framhållit att, i händelse särskild
sekreterare, räkenskapsförare eller kassaförvaltare utses, dessa funktionärer
böra betraktas som ordförandens biträden och att i följd härav deras arvoden
böra inneslutas i ordförandens arvode.
Mot den föreslagna bestämmelsen, att ersättning för kostnader för
skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter må bestämmas att
utgå med visst belopp, har anmärkning framställts av länsstyrelserna i
Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Kopparbergs län, vilka ansett ersättning
i nu berörda hänseende böra utgå efter de verkliga, med verifikationer
styrkta kostnaderna.
Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört, att det vore ett ganska allmänt
önskemål, att ersättningen för kostnader för skrivmaterialier m. m. icke
skulle bestämmas till visst belopp utan utgå med det verkliga belopp, som
kunde med verifikationer styrkas. Sistnämnda förfaringssätt syntes emellertid
länsstyrelsen vara ganska opraktiskt, då det mången gång kunde vara
svårt att med verifikationer styrka alla småutgifter. Däremot torde någon
större svårighet ej förefinnas att bedöma, huru stort belopp som ungefärligen
kunde erfordras för dessa utgifter under ett år, och då det här gällde
allenast mindre belopp, torde ett ringa misstag i ena eller andra riktningen
vara utan egentlig betydelse. Bibehölles de sakkunnigas förslag, syntes
emellertid båda tillvägagångssätten stå öppna för vederbörande.
Svenska landskommunernas förbund har i fråga örn nu berörda ersättning,
under hänvisning till vad därom i kommunallagarna finnes stadgat, föreslagit
det tillägget, att nämnda ersättning »icke må överstiga vad skäligt är
nied hänsyn till beräkneliga utgifter av nämnda art». Det bör icke, yttrar
förbundet, finnas möjlighet att i och med ifrågavarande ersättning faktiskt,
ehuru i dold form, bevilja arvode för med vederbörande uppdrag förenat
Kungl. Majus proposition nr 88. 19
besvär, då särskilda bestämmelser äro givna örn villkoren oell formerna för
beviljande av sådant arvode.
De anmärkningar oell erinringar, som av statsrevisorerna framställts beträffande
vägdistriktens förvaltningskostnader, äro otvivelaktigt värda beaktande.
Hithörande spörsmål torde också, såsom jag i årets statsverksproposition
under vederbörlig anslagspunkt antytt, komma att upptagas till
behandling i samband med den nu pågående utredningen rörande ny väglagstiftning.
Då emellertid föreliggande brister i omförmälda hänseende
äro sådana, att rättelse synes böra komma till stånd snarast möjligt, har jag
ansett skäl föreligga att, utan avvaktan på slutförandet av berörda utredning,
redan nu framlägga förslag i syfte att avhjälpa de mest påfallande olägenheterna.
Till dessa måste i första hand räknas saknaden av normerande bestämmelser
angående arvoden och övriga ersättningar. De viigsakkunniga,
som vitsordat behovet av dylika bestämmelser, hava, såsom av den lämnade
redogörelsen inhämtas, i första hand föreslagit en provisorisk lösning av
frågan och i sådant avseende förordat utfärdande i administrativ väg av vissa
föreskrifter. Emellertid hava de sakkunniga, för den händelse den av dem
förordade provisoriska lösningen icke skulle anses tillfyllest, uppgjort ett
utkast till bestämmelser, avsedda att införas i väglagen.
I likhet med många av de över de sakkunnigas förslag hörda myndigheterna
anser jag, att en tillfredsställande lösning icke kan ernås annat än
genom nya bestämmelsers intagande i väglagen. Förslag till sådana bestämmelser,
vilka tänkts fogade såsom tillägg till lagens 54 §, har utarbetats
inom kommunikationsdepartementet. Såsom i det följande närmare skall
omnämnas, böra emellertid de föreslagna lagbestämmelserna, som avse arvoden
och övriga ersättningar till ledamot av vägstyrelse och till revisor,
tillika kompletteras med vissa administrativa föreskrifter. Sådana föreskrifter
synas böra meddelas bland annat i syfte att det på åtskilliga håll tillämpade
men i regel obehövliga och kostsamma förfaringssättet att för vägbyggnadsföretag
utse särskild arbetsdirektion må begränsas till sådana undantagsfall,
där särskilda förhållanden kunna påkalla en dylik anordning, samt att i
varje fall förhindra statsbidrags utgående till oskäligt höga ersättningar åt
sådana direktioner. Vidare torde i den för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
gällande instruktionen böra intagas föreskrift, varigenom styrelsen ålägges
att delgiva vederbörande vägstäjnma anmärkningar och erinringar, framkomna
vid den årliga statliga granskning av vägdistriktens räkenskaper, som
utgör förutsättning för statsbidrags erhållande.
Vad statsrevisorerna anmärkt rörande bristande fullständighet och reda i
fråga om förandet av vägdistriktens räkenskaper har jag på skäl, som av de
sakkunniga anförts, funnit icke för närvarande böra föranleda någon Kungl.
Maj:ts åtgärd.
Det inom departementet utarbetade lagförslaget överensstämmer till sin
innebörd i vissa väsentliga delar med förenämnda av de sakkunniga alternativt
framlagda utkast. Så är i första hand förhållandet i fråga örn års
-
Departements
chefen.
20
Kungl. Majus proposition nr 88.
arvoden. Detsamma gäller även rörande ersättning för kostnader för skrivmaterialier,
postporton oell dylika utgifter. Vad däremot angår trakta mentsocli
reseersättning hava åtskilliga ändringar företagits i de sakkunnigas förslag.
Den mest betydelsefulla avvikelsen är att det överlåtits åt vägstämma
att inom en viss maximigräns fastställa den beräkningsgrund, enligt vilken
ersättning skall utgå. Den i departementsförslaget angivna grund, enligt
vilken ersättning högst må utgå, ansluter sig i huvudsakliga delar till den
norm, som enligt de sakkunnigas förslag obligatoriskt skulle tillämpas.
Det synes mig kunna förväntas, att kravet på större ordning och enhetlighet
i fråga örn vägdistriktens förvaltningskostnader genom förslagets
genomförande skall bliva väsentligen tillgodosett. Häruti torde förslagets
största betydelse vara att söka. Huruvida tillika någon avsevärd minskning
av nämnda kostnaders totalsumma kommer att bliva följden, är svårt att nu
beräkna; i varje fall torde de avsedda bestämmelserna komma att verka tillbakahållande
på en fortsatt stegring av ifrågavarande kostnader.
Jag övergår nu till en närmare redogörelse beträffande de i departementsförslaget
innefattade bestämmelserna.
Förslaget innehåller såsom första bestämmelse föreskrift därom, att ledamot
av vägstyrelse ävensom revisor äga för deltagande i sammanträde eller
förrättning i väghållningsdistriktets angelägenhet ur vägkassan åtnjuta gottgörelse
i form av dagarvode med belopp, som av vägstämman bestämmes,
dock högst 12 kronor för sammanträdes- eller förrättningsdag. Då denna
gottgörelse skall innefatta ersättning jämväl för under sammanträdet eller
förrättningen utfört arbete synes, såsom statskontoret påpekat, uttrycket dagarvode
vara att föredraga framför det av de sakkunniga föreslagna uttrycket
dagtraktamente. Enligt departementsförslaget skall traktamentsersättning
utgå allenast vid resa.
Ett dagarvode (dagtraktamente) av 12 kronor, som de sakkunniga föreslagit
och flertalet hörda myndigheter lämnat utan erinran, överensstämmer
till beloppet med den ersättning, som utgår till landstingsman, vilken icke
är bosatt å landstingets sammanträdesort, men överstiger avsevärt den ersättning
av högst 5 kronor för sammanträdes- eller förrättningsdag, som får
utgå till ledamot av kommunalnämnd eller annan kommunal styrelse, nämnd
eller beredning. Vid denna jämförelse bör emellertid beaktas, att vägstyrelsernas
uppgift är av övervägande praktisk natur och delvis har en affärsmässig
prägel samt att arbetet som ledamot av vägstyrelse i allmänhet torde vara
mera krävande och taga mera tid i anspråk än det arbete, som åvilar kommunala
förtroendemän. För närvarande utgår också i ett avsevärt antal vägdistrikt
åtskilligt högre dagarvode än 12 kronor. Att i dylika fall framtvinga
en än längre gående reduktion av arvodesbeloppet än vad de sakkunniga
föreslagit synes knappast vara välbetänkt. En sådan åtgärd skulle
säkerligen i många fall medföra svårigheter att åt vägstyrelsen förvärva
dugande ledamöter.
Även med beaktande av vad nu anförts torde det dock vara mindre lämp
-
21
Kungl. Majus proposition nr 88.
ligt att, på sätt de sakkunniga föreslagit, för alla fall fixera dagarvodet till
ett så jämförelsevis högt belopp som 12 kronor. Dagarvode med lägre belopp
utgår nu i många vägdistrikt, exempelvis i trakter med billiga levnadskostnader
eller där ledamotskap av vägstyrelse i det allmänna medvetandet
i någon mån bevarat sin ursprungliga karaktär av oavlönad förtroendesyssla.
Uppenbarligen kan det icke ligga i det allmännas intresse att påskynda utvecklingen
i riktning mot en annan uppfattning härutinnan. Även andra
skäl kunna åberopas mot ett bestämt dagarvode, avsett att utgå för alla fall.
I detta sammanhang bör beaktas, att den tid, som åtgår för vägstyrelsernas
sammanträden eller förrättningar, högst väsentligt varierar såväl inom ett
och samma vägdistrikt som icke minst vägdistrikten emellan, varvid förhållandena
påverkas bland annat av distriktens ojämna storlek samt vägstyrelsernas
olika sätt att organisera sitt arbete, särskilt vad angår pågående vägbyggnadsföretag.
Att för sammanträde eller förrättning, som tager kort tid
i anspråk, arvode utgår med reducerat belopp måste anses befogat. Vidare
torde det vara principiellt riktigt, att vägstyrelseledamot, som är bosatt å
sammanträdesorten, erhåller reducerat arvode. Emellertid lärer en bestämmelse
härom få ganska ringa ekonomisk betydelse.
Då, såsom av det sagda framgår, de på frågan örn arvodets storlek inverkande
omständigheterna gestalta sig mycket olika inom skilda vägdistrikt,
synes det mest ändamålsenligt att, i enlighet med vad några av de hörda
myndigheterna föreslagit, överlåta åt vederbörande vägstämma att med iakttagande
av en i lagen angiven övre gräns och med hänsyn tagen till de lokala
förhållandena bestämma de arvoden, som för skilda fall skola utgå. Med
ett lagstadgande av denna innebörd kommer också hänsyn att tagas till den
från en del håll mot de sakkunnigas förslag framställda anmärkningen, att
detsammas genomförande skulle på det hela taget medföra en ökning av
viigdistriktens förvaltningskostnader. Den nu ifrågasatta föreskriften står
därjämte i bättre överensstämmelse med motsvarande stadganden i kommunallagarna.
Enligt departementsförslaget skola ledamot av vägstyrelse samt revisor
vid resa för sammanträde eller förrättning i vägdistriktets angelägenhet åtnjuta
rese- och traktamentsersättning jämlikt av vägstämman fastställda grunder,
dock med högst vad som på grund av allmänna resereglemente! utgår
till vägingenjör, d. v. s. enligt klass II C i nämnda reglemente. Den föreslagna
formuleringen ansluter sig till avfattningen av motsvarande bestämmelse
i 146 § taxeringsförordningen, enligt vilket författningsrum av kommun
valda ledamöter i vissa nämnder äga åtnjuta reseersättning med högst vad
som på grund av allmänna resereglemente! utgår till nämndeman. Samma
skäl, som åberopats för att i fråga örn dagarvode överlåta beslutanderätten
inom viss gräns till vägstämma, gälla även med avseende å rese- och traktamentsersättning.
Då enligt klass II C i resereglemente! dagtraktamente utgår
med 12 kronor, kommer i förevarande fall högsta tillåtna dagtraktamente att
till beloppet sammanfalla med högsta tillåtna dagarvode. I överensstämmelse
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
med vad som gäller enligt kungörelsen den 29 augusti 1921 med vissa bestämmelser
angående kommittéer, bör för dag, då dagarvode åtnjutes, självfallet
icke få beriiknas jämväl traktamentsersättning. Bestämmelsen örn traktamentsersättning
kommer alltså att få sin betydelse vid sådan resa, som
måste försiggå å dag eller natt före eller efter sammanträdes- eller förrättningsdag.
Det föreslagna stadgandet örn ersättning vid resa för sammanträde
eller förrättning i vägdistriktets angelägenhet bör tolkas så, att det
medgiver ersättning för praktiskt taget alla resor i vägdistriktets ärenden.
Att i lag närmare än som föreslagits angiva, i vilka fall ersättning må utgå,
skulle med hänsyn till arten av vägstyrelsernas arbete stöta på stora svårigheter.
Missbruk av den vägstyrelseledamöterna tillkommande vidsträckta
rätten att mot ersättning företaga resor bör givetvis föranleda anmärkning
såväl av revisorerna som vid den statliga räkenskapsgranskningen.
Med den åt departementsförslaget givna avfattningen, vilken lämnar öppet
för vägstämma att vid fastställande av grunder för rese- och traktamentsersättning
följa allmänna resereglementets bestämmelser, hava vissa av de
mot de sakkunnigas förslag framställda detaljanmärkningarna blivit beaktade.
Detta gäller t. ex. anmärkningen mot de sakkunnigas förslag att reseersättning
skulle utgå allenast om resans längd överstege 5 kilometer, en anmärkning
som icke torde sakna berättigande. Emellertid har med departementsförslaget
ingalunda avsetts att anvisa allmänna resereglementets bestämmelser
oförändrade såsom de i förevarande fall alltid lämpligaste. I flera avseenden
torde inskränkande föreskrifter kunna ifrågasättas; jag vill i detta
sammanhang särskilt fästa uppmärksamheten på vad de sakkunniga föreslagit
om ersättning vid färd med egen automobil eller annat eget fortskaffningsmedel.
Departementsförslagets bestämmelser örn årsarvode överensstämma, såsom
förut nämnts, med de sakkunnigas förslag i denna del. Till skillnad
från det i departementsförslagets första stycke använda uttrycket dagarvode
har det av de sakkunniga föreslagna arvodet, avsett som årsarvode, jämväl
erhållit denna benämning. Såsom en konsekvens härav har vidtagits sådan
ändring i formuleringen, att sistnämnda arvode skall bestämmas för ett år i
sänder och icke, såsom de sakkunniga föreslagit, för högst ett år i sänder. Såsom
inhämtas av de över de sakkunnigas förslag avgivna yttrandena har från flera
håll uttalats den meningen, att beslut örn årsarvode bör avse längre tid än
ett år eller att, såsom enligt kommunallagarna gäller, fastställelse icke skall
erfordras, där beslutet innefattar allenast förnyande av dylikt för nästföregående
år fattat, lagligen gällande beslut. Emellertid bör härvid framhållas,
att medan t. ex. en kommunalnämndsordförandes arbetsbörda i allmänhet
är tämligen konstant år från år, ett motsatt förhållande ofta gäller beträffande
en vägstyrelseordförandes. Hans arbetsbörda är i högsta grad beroende
på, huruvida och i vilken omfattning ny- eller ombyggnadsföretag inom
distriktet pågå, och härutinnan växla förhållandena år från år. Årsarvodet
bör nämligen avse ersättning jämväl för arbete, som hänför sig till sådana
företag. Då det alltså är förenat med svårighet att för en längre tid be
-
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 88.
stämma ett i förhållande till arbetet skäligt arvode, bör enligt min mening
beslut i arvodesfrågan fattas årligen och varje sådant beslut bliva föremål
för underställning.
I anslutning till vad jag nu och jämväl inledningsvis anfört vill jag här beträffande
särskilda arbetsdirektioner för vägbyggnadsföretag framhålla följande.
Dylika direktioner, vilkas ledamöter för sitt arbete erhålla särskild ersättning
i en eller annan form, förekomma för närvarande icke sällan. I allmänhet
medför en sådan organisation onödiga kostnader. Jämväl må påpekas,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i sitt utlåtande givit uttryck folden
meningen, att genom en dylik organisation kontrollen av förvaltningskostnaderna
försvåras. Endast i undantagsfall torde förhållandena vara
sådana, att tillsättande av särskild arbetsdirektion är lämpligt och befogat.
Till förhindrande av oskäligt hög ersättning till ledamöter av dylika direktioner
i de särskilda fall, då sådana alltjämt ifrågakomma, torde i kungörelsen
den 16 maj 1930 angående statsbidrag till allmänna vägars byggande
m. m. böra intagas en bestämmelse av innehåll, att i kostnaden för i nämnda
författning avsett arbete ersättning till arbetsdirektion må inräknas allenast
under förutsättning att länsstyrelsen efter gjord framställning funnit sådan
direktion behövlig och även i dylikt fall endast med belopp, som länsstyrelsen
fastställt. Ett sådant stadgande torde för här avsett ändamål vara tillfyllest.
Att i väglagen intaga bestämmelser örn ersättning till arbetsdirektioner
torde däremot icke vara nödigt eller i och för sig lämpligt.
Såsom av det förut sagda framgår, kommer enligt vad här avsetts årsarvode
till ledamot av vägstyrelse i regel att innefatta ersättning jämväl för befattning
med ny- eller ombyggnadsföretag. Gällande bestämmelser medgiva icke
att arvode, i vad det utgör ersättning av sistnämnda art, lägges till grund
för statsbidrag av underhållsmedel. Dessa bestämmelser föranleda alltså,
att en uppdelning av arvodet i bokföringen äger rum på byggnads- och
underliållskonton, en åtgärd som sålunda enligt vad jag förutsatt skulle
komma att påkallas i ökad omfattning. Härav torde dock någon olägenhet
icke behöva uppkomma, då det givetvis icke lärer erfordras någon fördelning
efter detaljerat utförda beräkningar. Ett mera summariskt förfarande
synes så mycket hellre vara befogat, som statsbidragen till byggnads- och
till underhållsarbeten utgå efter procenttal, vilka, där de ej helt sammanfalla,
föga skilja sig från varandra.
Det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret och riksräkenskapsverket
framförda förslaget, att beslut örn årsarvode skall underställas
prövning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i stället för av länsstyrelsen,
kan jag icke biträda. Visserligen skulle därigenom ernås, att fullt enhetliga
normer tillämpades vid utmätande av årsarvoden, men en dylik enhetlighet
skulle lätt kunna leda till schablonmässighet. Såsom på arvodets storlek
inverkande omständigheter har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhållit
väglängden, underhållskostnaden, fyrktalet samt vägarbetenas — i fråga örn
såväl byggnad som underhåll — utförande på entreprenad eller annorledes.
Emellertid har häremot från flera håll anmärkts, att underhållskostnaden
24
Kungl. Majus proposition nr 88.
icke lämpar sig som beräkningsgrund i förevarande hänseende. Överhuvudtaget
torde man vid bestämmande av nu ifrågakomna arvoden icke kunna
uteslutande taga hänsyn till vissa generellt angivna faktorer av det slag,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avsett. För att i varje fall kunna utmäta
ett väl avpassat arvode erfordras även kännedom örn de särskilda lokala
förhållandena. Länsstyrelsen, som utövar tillsyn över vägväsendet, besitter
eller kan genom den hos styrelsen tjänstgörande vägingenjören lätt förskaffa
sig en ganska god kännedom örn den arbetsbörda, som åvilar de olika vägstyrelserna
inom länet. Med hänsyn därjämte till länsstyrelsens kännedom
örn de lokala förhållandena i övrigt vill jag förorda, att prövningen av arvodesbeslut
pålägges länsstyrelsen. Ett ytterligare skäl härför är att länsstyrelsen
har motsvarande uppgift beträffande beslut örn arvode åt ledamöter
i kommunala styrelser, nämnder och beredningar.
På sina håll synes den föreslagna bestämmelsen angående länsstyrelsens
prövningsrätt hava tolkats så, att länsstyrelsen skulle, såsom enligt kommunallagarna
i motsvarande fall gäller, endast äga att antingen oförändrat
fastställa eller ogilla vägstämmans beslut örn arvode. Denna tolkning är
emellertid felaktig. Förslaget avser att giva länsstyrelsen rätt att, eventuellt
med frångående av vägstämmans beslut, fastställa arvodet till det belopp
länsstyrelsen anser skäligt, varigenom ärendets återförvisning till vägstämma
icke skulle behöva förekomma. En dylik vidsträckt befogenhet för länsstyrelsen
måste anses väl motiverad med hänsyn tagen till att alldeles övervägande
del av den utgift, varom här är fråga, bestrides med statsmedel.
Emellertid torde man kunna räkna med att vägstämmornas beslut i de flesta
fall skola bliva sådana, att de kunna av länsstyrelsen oförändrade fastställas.
Redan möjligheten av korrigering är ägnad att vid besluts fattande öva en
återhållande inverkan å vägstämman. Den föreslagna bestämmelsens avfattning
ansluter sig till den formulering, som i kommunallagarna använts rörande
sådana beslut av den kommunala representationen, som skola underställas
Konungens prövning och fastställelse.
Vad slutligen angår ersättning för kostnader för skrivmaterialier, postporton
och dylika utgifter har, såsom svenska landskommunernas förbund
föreslagit, till de sakkunnigas förslag fogats det tillägget, att ersättningen,
i fall densamma bestämmes att utgå med visst belopp, icke må överstiga
vad skäligt är med hänsyn till beräkneliga utgifter av nämnda art. Tillägget
har gjorts för att bringa förslaget i denna del i överensstämmelse med motsvarande
stadgande i kommunallagarna. Förslaget lämnar den möjligheten
öppen, att ersättningen bestämmes att utgå efter de verkliga kostnaderna.
Att på sätt från några håll föreslagits göra sistnämnda tillvägagångssätt
obligatoriskt finner jag icke lämpligt.
De föreslagna lagbestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 januari
1932. För att arvoden samt rese- och traktamentsersättning från och med
nämnda tidpunkt i förekommande fall må kunna utgå enligt beslut, tillkomna
med iakttagande av de nya bestämmelserna, bör stadgas skyldighet
för vägstämma att under år 1931 fatta dylikt beslut om dagarvodes belopp
25
Kungl. Majas proposition nr 88.
samt grunder för beräkning av rese- och traktamentsersättning ävensom föreskrift
meddelas örn bestämmelsernas tillämplighet jämväl å beslut, som vägstämma
under år 1931 må komma att fatta örn årsarvode.
Departementschefen uppläser härefter omförmälda inom departementet
utarbetade förslag till lag om tillägg till 54 § lagen den 23 oktober 1891 (nr
68) angående väghållningsbesvärets utgörande på landet av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över
förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Fredric Hawerman.
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 14 haft. (Nr 88.)
137 31
3
26
Kungl. Majlis proposition nr 88
Förslag
till
Bilaga.
Lag;
Olli tillägg till 54 § lagell den 23 oktober 1891 (nr 68) angående
yäghållningsbesvärets utgörande på landet.
Härigenom förordnas, att till 54 § lagen den 23 oktober 1891 angående
Yäghållningsbesvärets utgörande på landet, vilket lagrum ändrats genom lag
den 20 juni 1905 (nr 34 sid. 1), skola fogas ett femte, ett sjätte och ett
sjunde stycke, så lydande:
Ledamot av vägstvrelse ävensom revisor äga för deltagande i sammanträde
eller förrättning i väghållningsdistriktets angelägenhet ur vägkassan
åtnjuta gottgörelse i form av dagarvode med belopp, som av vägstämman
bestämmes. Arvodet må icke sättas högre än till tolv kronor för sammanträdes-
eller förrättningsdag. Vid resa för sammanträde eller förrättning,
som nu sagts, utgår ur vägkassan enligt av vägstämman fastställda grunder
tillika rese- och traktamentsersättning nied högst vad som på grund av allmänna
resereglementet utgår till vägingenjör. För dag, då dagarvode åtnjutes,
må likväl ej beräknas traktamentsersättning.
Jämte gottgörelse, som avses i femte stycket, samt ersättning för kostnader
för skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter, som för väghållningsdistriktets
räkning påkallas vid uppdragets fullgörande, må efter
vägstämmans bestämmande för med uppdraget förenat besvär utgå årsarvode
till sådan ledamot av vägstyrelsen, som utsetts till ordförande, sekreterare,
räkenskapsförare, kassaförvaltare eller till innehavare av annan motsvarande
befattning inom styrelsen, så ock till revisor. Arvodet skall till beloppet
bestämmas för ett år i sänder och må icke överstiga vad på grund av göromålens
omfattning och art kan anses skäligt, ej heller bestämmas med hänsyn
till den inkomst av tjänst, yrke eller näring, som uppdragets innehavare
genom dess fullgörande går förlustig. Ersättningen för kostnader för skrivmaterialier,
postporton och dylika utgifter må bestämmas att utgå med visst
belopp för år, vilket belopp icke må överstiga vad skäligt är med hänsyn
till beräkneliga utgifter av nämnda art.
För att vinna bindande kraft skall vägstämmas beslut angående arvode,
varom i sjätte stycket förmäles, underställas Konungens befallningskavandes
prövning och fastställelse.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932. Vägstämma skall dock
under år 1931 enligt denna lag bestämma dagarvodes belopp samt grunder
för beräkning av rese- och traktamentsersättning. Fattar vägstämma under
år 1931 beslut örn årsarvode, skall i fråga örn beslutet gälla vad i sjätte
och sjunde styckena sägs.
Kungl. Majus proposition nr 88.
27
Utdraq av protokollet, hållet i Kunql. Maj:ts laqråd den
11 februari 1931.
Närvarande:
justitieråden Christiansson,
Edelstam,
Stenbeck,
regeringsrådet Afzelius.
Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över kommunikationsärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 23
januari 1931, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag orri tillägg till 54 § lagen den 23 oktober 1891 (nr
68) angående väghållning sbesvärets utgörande på landet.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Nils Teodor Ljunggren.
Lagrådet yttrade:
Bestämmelserna i det föreslagna femte stycket i paragrafen avse, bland
annat, att tillförsäkra ledamot av vägstyrelse ävensom revisor gottgörelse
i form av dagarvode för deltagande i sammanträde eller förrättning i väghållningsdistriktets
angelägenhet. I fråga örn arvodesbeloppet stadgas
allenast, att detsamma icke må sättas högre än till tolv kronor för sammanträdes-
eller förrättningsdag. Efter ordalydelsen skulle beloppet således
kunna bestämmas hur lågt som helst. Avsett är naturligtvis, att
arvodet skall utgå med vad som kan anses skäligt, dock högst tolv kronor
för dag; och kan rättelse vinnas genom besvär, därest arvodet blivit satt
till oskäligt lågt belopp. Lagrådet hemställer förty, att gottgörelsen måtte
förklaras skola utgå i form av dagarvode med skäligt belopp, som av
vägstämman bestämmes med iakttagande av sagda begränsning.
Enligt det föreslagna sjunde stycket skall vägstämmas beslut angående
årsarvode till ledamot av vägstyrelse eller till revisor för att vinna bindande
kraft underställas Konungens befallningshavandes prövning och
fastställelse. Bestämmelsen är formulerad i överensstämmelse med vad
som enligt kommunallagarna gäller örn beslut av beskaffenhet att skola
underställas Konungen. (Se 79 § i 1930 års lag örn kommunalstyrelse
på landet.) Däremot avviker formuleringen från vad som i samma lagar
är stadgat rörande beslut, som skola underställas länsstyrelsen, i det att
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
härutinnan gäller, att beslutet skall oförändrat fastställas eller ock ogillas.
(Se 80 § nyssnämnda lag.) Av den formulering, som givits åt bestämmelsen,
skulle enligt motiveringen (s. 24) följa rätt för länsstyrelsen att,
eventuellt med frångående av vägstämmans beslut, fastställa arvodet till
det belopp länsstyrelsen anser skäligt, varigenom ärendets återförvisning
till vägstämman icke skulle behöva förekomma. Denna tolkning av bestämmelsen
— vilken torde hava ansetts vinna stöd dels av det förhållandet,
att Konungen exempelvis är oförhindrad att vid underställning av
kommunalt beslut örn upptagande av lån meddela tillstånd till lånets upptagande
på andra villkor än som angivits i beslutet, dels ock av den omständigheten,
att enligt kommunallagarna länsstyrelsen måste, på sätt ovan
sagts, antingen oförändrat fastställa eller ogilla underställt beslut —- kan
dock ingalunda anses självklar; och efter vad motiveringen utvisar, har
också hos vissa av de hörda myndigheterna den motsatta tolkningen gjort
sig gällande. Till undvikande av missförstånd lärer alltså ett förtydligande
av bestämmelsen vara erforderligt. Därvid är att beakta, hurusom av det
föreslagna sjätte stycket framgår, att det ankommer på vägstämman att
avgöra, örn arvode överhuvud skall utgå. Där vägstämman icke fattar
beslut örn arvodes utbetalande, sker ej heller underställning av frågan.
Av sjätte stycket måste således anses följa, att länsstyrelsen under inga
förhållanden äger att höja ett beslutat arvode, som länsstyrelsen finner
oskäligt lågt. På grund av det anförda hemställer lagrådet örn den ändrade
lydelsen av sjunde stycket, att vägstämmas beslut angående arvode,
varom i sjätte stycket förmäles, skall för att vinna bindande kraft underställas
Konungens befallningshavandes prövning, därvid Konungens befallningshavande,
såframt det beslutade beloppet överstiger vad som kan
anses skäligt, äger fastställa arvodet att utgå med visst lägre belopp.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
29
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 13 februari 1931.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Kamel,
statsråden Gaede, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Jeppsson, lagrådets
den 11 februari 1931 avgivna utlåtande över det den 23 januari 1931 till
lagrådet remitterade förslaget till lag örn tillägg till 54 § lagen den 23 oktober
1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.
Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:
Beträffande förslagets femte stycke har lagrådet framhållit, att enligt
stadgandets ordalydelse beloppet av dagarvode skulle kunna bestämmas hur
lågt som helst men naturligtvis avsetts, att arvodet skall utgå med vad som
kan anses skäligt, dock högst tolv kronor för dag. Lagrådet har hemställt,
att gottgörelsen måtte förklaras skola utgå i form av dagarvode med skäligt
belopp, som av vägstämman bestämmes med iakttagande av sagda begränsning.
Mot ett dylikt förtydligande bär jag intet att erinra.
I fråga örn förslagets sjunde stycke har lagrådet, till undvikande av missförstånd
beträffande Konungens befallningskavandes befogenhet vid prövning
av vägstämmas beslut angående årsarvode, hemställt örn den ändrade
lydelsen av detta stycke, att vägstämmas beslut angående arvode, varom i
sjätte stycket förmäles, skall för att vinna bindande kraft underställas
Konungens befallningskavandes prövning, därvid Konungens befallningshavande,
såframt det beslutade beloppet överstiger vad som kan anses skäligt,
äger fastställa arvodet att utgå med visst lägre belopp.
Av skäl, som i lagrådets utlåtande närmare angivits, synes förslaget i
denna del böra förtydligas på sätt lagrådet hemställt.
I enlighet med vad sålunda anförts hava ändringar i det till lagrådet
remitterade förslaget vidtagits.
Föredraganden hemställer härefter, att omförmälda lagförslag måtte genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 74 haft. (Nr 68.) 197 lii 4
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
F. Wessberg.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1951.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1931:224 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillägg till 54 § lagen den 23 oktober 1891 a1 i texten
- JoU 1931:60 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn tillägg till 54 § lagen den 23 oktober 1891 s. 1 i texten