Sök i Ratio Lex

Angående ersättning till f. d. »listade sporte linkam sfer

1931-02-13 · 12 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1931:96, Angående ersättning till f. d. »listade sporte linkam sfer

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

K lini/1. Majus preposition nr 96.

1

Nr %.

Kunell. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättning

till f. d.

»listade sporte linkam sfer; given Stockholms slott den

13 februari 1931.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sam Larsson.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet

å Stockholms slott den 13 februari 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,

Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför

chefen för socialdepartementet, statsrådet Larsson:

T en till Kungl. Majit ingiven, den 15 september 1930 dagtecknad skrift

har dåvarande landskamrerare)! i Malmöhus län G. Y. Eiserman anhållit

örn ersättning för vissa nästade sportelinkomster.

Innan jag närmare redogör för innehållet i berörda ansökning, ber jag

att få erinra örn viss;! förhållanden av betydelse för ansökningens bedömande.

Jliliaiiij till riksdagens protokoll JUUL 1 sami. 62 haft. (Nr 96.)

378 31 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Genom skrivelse den 31 maj 1878 till kammarkollegium och statskontoret

— intagen i svensk författningssamling under nr 22 — fastställde Kungl.

Maj:t i överensstämmelse med riksdagens beslut stat för vissa ämbets- och

tjänstemän samt vaktbetjänte vid landsstaten, att gälla från och med år 1879.

Denna stat omfattade flertalet befattningshavare vid länsstyrelserna, bland

deni landskamrerarna. I skrivelsen föreskrevs, att i och med löneregleringens

ikraftträdande vissa förut utgående sportler skulle upphöra att utgå,

medan andra sportler fortfarande skulle få av vederbörande ämbets- och

tjänstemän uppbäras. Bland de sportler, som alltjämt skulle få utgå, upptogos

bland annat lösen för vissa expeditioner samt provisioner för uppbörd

och redovisning av kommuners eller enskilda inrättningars avgifter eller

utav medel av än mera enskild natur. Genom skrivelsen upphävdes tidigare

av Kungl. Majit meddelade bestämmelser av innehåll, bland annat, att när

landskamrerartjänst kungjordes till ansökning ledig, tillika borde tillkännagivas,

att innehavaren av befattningen skulle vara underkastad reglering av

avlöningsförmånerna.

I kungörelse den 31 maj 1878 (bihang till svensk författningssamling nr 29)

meddelade Kungl. Majit föreskrifter angående villkoren för åtnjutande av

de från 1879 års början fastställda förändrade löneförmånerna för ifrågavarande

befattningshavare. Denna kungörelse innehöll icke någon bestämmelse

örn skyldighet för vederbörande befattningshavare att underkasta sig

upphörande av eller minskning i de till tjänsten hörande sportlerna.

Sedan därefter Kungl. Majit fastställt ny avlöningsstat för tjänstemän

och betjänte vid länsstyrelserna att tillämpas från och med år 1909, utfärdade

Kungl. Majit den 18 september 1908 kungörelse (bihang till svensk författningssamling

nr 71) angående villkor för åtnjutande av de sålunda fastställda

avlöningsförmånerna. I kungörelsen föreskrevs, bland annat, att den, som

tillträdde den nya avlöningsstaten, skulle vara skyldig underkasta sig, efter

Kungl. Majits bestämmande, upphörande av eller minskning i extra inkomster,

som kunde åtfölja tjänstebefattning eller utgå för bestyr i sammanhang

därmed. I kungörelsen stadgades vidare, att envar, som med

eller efter 1909 års ingång tillträdde i avlöningsstaten upptagen befattning

vid länsstyrelse, skulle vara pliktig att underkasta sig kungörelsens

villkor och bestämmelser ävensom att de förutvarande innehavare av dylika

befattningar, vilka icke före den 1 november 1908 anmält, att de ville underkasta

sig den nya avlöningsstaten samt nyssnämnda villkor och bestämmelser,

och som icke lagligen kunde därtill förbindas, skulle varda bibehållna

vid dem dittills tillkommande avlöningsförmåner.

Efter det ny avlöningsstat för vissa befattningshavare vid landsstaten,

bland dem landskamrerarna, fastställts att gälla från och med år 1918,

föreskrev Kungl. Majit i kungörelse den 14 juni 1917 (nr 472) — liksom i

1908 års kungörelse — att den, som tillträdde den nya avlöningsstaten,

skulle vara skyldig att underkasta sig, efter Kungl. Majits bestämmande,

upphörande av eller minskning i extra inkomster, som kunde åtfölja tjänstebefattning

eller utgå för bestyr i sammanhang därmed. Därjämte förklarade

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 06. ^

Kungl. Majit dels att envar, som med eller efter 1918 års ingång tillträdde

i avlöningsstaten upptagen befattning vid landsstaten, skulle vara pliktig

att underkasta sig i kungörelsen stadgade villkor oell bestämmelser oell

dels att förutvarande ordinarie innehavare av befattningar med omreglera

avlöning, vilka icke före den 1 november 1917 anmälde, att de ville underkasta

sig ny avlöningsstat samt nyssnämnda villkor oell bestämmelser oell

sorn icke kunde lagligen därtill förbindas, skulle varda bibehållna vid dem

dittills å ordinarie stat tillkommande avlöningsförmåner.

I proposition den 13 mars 1925, nr 183, framlade Kungl. Majit för riksdagen

förslag till ny definitiv lönereglering för landshövdingarna och befattningshavare

vid länsstyrelserna m. m.

Denna proposition blev i huvudsak av riksdagen bifallen (riksdagens salvelse

den 5 juni 1925, nr 333).

I överensstämmelse med riksdagens beslut utfärdade Kungl. May t den

juni 1925 dels kungörelse (nr 270) angående ändrad lydelse i vissa delar av

avlöning sr eglemen t et den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid

statsdepartement och vissa andra verk. tillhörande den civila statsförvaltningen,

dels ock kungörelse (nr 272) angående utsträckt tillämpning avnämnda

avlöningsreglemente m. m. Genom dessa kungörelse!- utsträcktes

avlöningsreglementets tillämplighet till att från och med den 1 piil 192o

omfatta, bland annat, länsstyrelserna.

Genom brev den 12 juni 1925 fastställde Kungl. Majit av riksdagen godkänd

ordinarie stat för befattningshavare vid länsstyrelserna att tillampas

från och med budgetåret 1925/1926. I samma brev meddelade Kungl.

i överensstämmelse med riksdagens beslut åtskilliga andra föreskrifter, hålunda

förordnade Kungl. Majit, bland annat, dels att, därest ordinarie tjänstemän

vid länsstyrelse, å vilken nämnda avlöningsreglemente komme att från

och med den L juli 1925 äga tillämpning, omedelbart dessförinnan innehade

befattning å då gällande stat och icke ville underkasta sig reglementets

villköl- och bestämmelser ävensom särskilda av Kungl. Majit och riksdagen

beslutade föreskrifter och icke heller kunde därtill lagligen förbindas, lian

för att tillgodonjuta de honom i 36 § första stycket i avlönmgsreglemen et

för sådant fall tillförsäkrade förmåner skulle till vederbörande länsstyrelse

före viss dag göra anmälan i nämnda hänseende, dels och att sådana vid

länsstyrelse anställda tjänstemän, vilka då vore uppförda å övergångsstat,

skulle, därest de kvarstannade å sådan stat och så framt Kungl. Maj. ej

funné skid i särskilda fall annorlunda bestämma, bibehållas vid samtliga

enligt dylik stat utgående avlöningsförmåner jämte tillfällig löneförbättring

neli personliga lönetillägg, där sådana förekomme.

Vidare föreskrevs i sistnämnda brev, att de vissa befattningshavare viel lansstvrelsema

tillkommande sportlerna skulle från och med den 1 juli 192o till

statsverket indragas under iakttagande beträffande storleken av deli sportclinkomst,

som finge uppbäras av landskamrerare för år 1925, att hälften av

de ä nämnda år belöpande sportelinkomsterna vid vederbörande befattning

skulle tillkomma befattningshavaren i fråga. I samma brev forordnade

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majus proposition nr 96.

Kungl Majit, att tjänsteman vid länsstyrelse, sorn kvarstode å sådan ydre

avlöningsstat, med vilken icke vore förbunden skyldighet att underkasta sig

minskning eller uppkörande av sportler, skulle vid indragning till statsverket

<u sportler för befattningshavare vid länsstyrelserna erhålla gottgörelse för

nilstage sportler, beräknad efter medeltalet av den inkomst, tjänstemannen

kunde anses hava åtnjutit av sålunda indragna sportler under den senast

förflutna tid, så vitt möjligt ej understigande tio ar. därför denna inkomst

kunde utrönas.

Tillika förordnade Kungl. Majit, att ordinarie landssekreterare oell landskamrerare,

som hvellinge till den nya lönestateu, skulle enligt vissa grunder

vara berättigade till ersättning för

Ange för budgetåret 1925/1926 uppgå till högst 5,4(X) kronor och för följande

budgetår skulle successivt minskas för att senast upphöra med utgången av

juni månad 1934.

I sin förut omförmälda ansökning har Eiserman framhållit, att lian —

som den 1 3 juli 190b av Kungl. Majit utnämndes och förordnades att vara

landskamrerare i Malmöhus län med rätt att åtnjuta den lön och de övriga

förmåner, samma tjänst enligt stat och författningar tillkomme, men med

skyldighet att vara underkastad de för avlöningens åtnjutande stadgade

villkoren — till följd härav i egenskap av landskamrerare från och nied utnämningen

uppburit avlöning enligt den genom Kungl. Majlis skrivelse den

31 maj 1878 fastställda lönestateu ävensom att lian. som icke vid senare

lönei egid ingar för befattningshavare vid länsstyrelserna övergått å liv avlöningsstat,

alltjämt kvarstode å 1878 års lönestat.

Förutom avlöning enligt lönestateu har Eiserman intill den 1 juli 1925

uppburit sportler, som utgått dels i form av lösen, dels och framför allt i

form av provision. I sistnämnda hänseende liro att märka följande bestämmelser

och beslut.

I § 53 av förordningen .leii 21 mars 1862 örn landsting stadgades, att

såsom ersättning för, bland annat, debitering och uppbörd av landstingsmedel

skulle innehållas tre procent av dessa medel, varav l/t procent skulle

tillkomma landskamrerare^ Genom förordning den 15 jain 1922 (nr 269)

med särskilda föreskrifter angående ersättning för debitering och uppbörd

av landstingsskatt m. lii. meddelades nya bestämmelser rörande ifrågavarande

ersättning, varigenom, bland annat, landskamrerarens rätt til) ersättning

väsentligen inskränktes. I kungörelsen föreskrevs emellertid, att där ä .äldre

stat kvarstående landskamrerare icke vore skyldig att underkasta sig minskning

i honom tillkommande sportelinkomster, ersättning till sådan tjänsteman

skulle utgå enligt dittills gällande grunder. Med stöd härav har Eiserman

intill sportlernas indragning den 1 juli 1925 uppburit provision ä landstingsskatt

enligt de i 1862 års förordning stadgade grunderna.

I 63 § av lagen den 23 oktober 1891 angående väghällningsbesvärets utgörande

på landet stadgas, att länsstyrelsen pä vägstyrelsens därom framställda

begäran ombesörjer, att vägskatten varder genom vederbörande i

sammanhang med kronoskatterna debiterad, indriven och redovisad, på sätt

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr OS.

om landstingsmedel är föreskrivet. På grund av detta stadgande, ä vilket

tillämpats jämväl bestämmelserna i nyssnämnda förordning den 15 juni 1922,

har Eiserman intill den 1 juli 1925 uppburit provision å vägskatt med V«

procent av Arnd som i dylik skatt influtit.

Enligt resolution den 12 augusti 1892 erhöll vidare Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget

rättighet att fä delägarnas pä landet avgifter till bolaget

debiterade, indrivna och redovisade i sammanhang med kronouppbörden.

Med stöd av ett Kungl. Maj:ts brev i ämnet den 9 november 1900 har Eiserman

intill den 1 juli 1925 såsom landskamrerare i provision uppburit 7,

procent av berörda, genom länsstyrelsen i Malmöhus län redovisade avgifter.

Av Eisermans ansökning och därvid fogade handlingar inhämtas vidare

följande.

Sedan en å landskontoret i Malmöhus län verkställd utredning givit till

resultat, att Eisermans sportelinkomster under tioårsperioden 1915—1924 i

genomsnitt per år utgjort 12,016 kronor 12 öre, därav 11,237 kronor 57 öre

provisioner och 778 kronor 55 öre lösen, beslöt länsstyrelsen i länet den

23 oktober 1925 med stöd av omförmälda brev den 12 juni 1925 föreskriva,

att Eiserman skulle såsom ersättning för mistade sportelinkomster räknat

från och med den 1 juli 1925 och så länge han åtnjöte avlöning enligt 1878

sirs avlöningsstat årligen uppbära ett belopp av 12,016 kronor 12 öre, som

skulle till honom utbetalas nied en tolftedel av beloppet månadsvis i efterskott.

Jämlikt detta beslut har Eiserman — som den 13 juni 1930 av Kungl.

Majit förordnats att under den tid landshövdingen i länet, ministern för utrikes

ärendena, friherre S. Cl. K. T. Ramel utövade statsrådsämbetet, tills

vidare intill den 1 april 1931 förvalta landshövdingbeställningen i länet,

• med rätt för honom att åtnjuta de med nämnda beställning förenade avlöningsförmånerna

— såsom ersättning för mistade sportelinkomster under

tiden 1 juli 1925—12 juni 1930 uppburit ett belo])}) av sammanlagt 59,479

kronor 78 öre.

En inom landskontoret i länet verkställd uträkning utvisar, att Eiserman,

därest han även efter den 1 juli 1925 fått åtnjuta sportler enligt tidigare

för honom gällande grunder, skulle hava för tiden 1 juli 1925—30 december

1929 i provision uppburit ett belopp av sammanlagt 83,013 kronor

69 öre ävensom att han under samma förutsättning kunde antagas hava fått

för tiden 1 januari—12 juni 1930 i provision uppbära ett belopp av 8,932

kronor 36 öre.

I sin ansökning Ilar Eiserman — under åberopande, bland annat, av de

författningar, beslut och omständigheter, för vilka i det föregående redogjorts

— ifrågasatt, huruvida statsmakterna varit befogade att pä sätt som

skett i viss mån beröva sökanden hans rätt till sportler. Eiserman anför,

att på grund av förut omförmälda författningsbestämmelser Malmöhus läns

landsting och samtliga väghållningsdistrikt i länet av den anledning, att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kung], Majit» proposition nr 96.

Eiserman kvarstått å 1878 års avlöningsstat, jämväl efter den 1 juli 1925

för debitering och uppbörd av sina utskylder utgivit ersättning enligt samma

grunder, som gällde före sistnämnda dag, men att den ersättning, som

tidigare utbetalats till sökanden, från och med samma dag ingått till statsverket.

Sökanden har funnit detta förhållande orimligt. Sökanden har

därför hemställt, att Kungl. Majit måtte tilldela honom ett ersättningsbelopp

av 32,466 kronor 27 öre, motsvarande skillnaden mellan å ena sidan

det belopp av (83,013 kronor 69 öre -f 8,932 kronor 36 öre) 91,946 kronor

5 öre, vilket kunde beräknas hava för tiden 1 juli 1925—12 juni 1930 tillkommit

sökanden i provision, därest han jämväl efter den 1 juli 1925 fått

uppbära sportler enligt tidigare gällande grunder, och å andra sidan det

belopp, 59,479 kronor 78 öre, vilket han med stöd av bestämmelserna i

Kungl. Majits brev den 12 juni 1925 fått under samma tid uppbära såsom

ersättning för mistade sportelinkomster.

Genom brev den 26 september 1930 beviljade Kungl. Majit Eiserman,

på därom gjord ansökning, avsked från landskamrerartjänsten i Malmöhus

län med utgången av september månad 1930. Samtidigt föreskrev Kungl.

Majit, att för tiden därefter, så länge Eiserman uppehälle landshövdingbefattningen

i länet, de honom i sådant avseende tillkommande avlöningsförmånerna

skulle minskas med ett belopp, motsvarande vad han under

samma tid ägde uppbära i pension.

Sedan Eisermans ansökning av den 15 september 1930 av Kungl. Majit

för utlåtande remitterats till statskontoret, har länsstyrelsen i Malmöhus län

i skrivelse till statskontoret den 22 november 1930 yttrat sig i ämnet.

Länsstyrelsen har däri inledningsvis upplyst, att av det i ansökningen omförmälda

provisionsbeloppet å 91,946 kronor 5 öre, 51,734 kronor 48 öre

belöpte å landstingsskatt, 37,687 kronor 62 öre å vägskatt och 2,523 kronor ,

95 öre å kreatursförsäkringsavgifter.

Länsstyrelsen har vidare i huvudsak anfört följande.

Länsstyrelsen delade Eisermans uppfattning, att de bestämmelser i brevet

den 12 juni 1925, som tillämpats å Eiserman — vilka bestämmelser tillkommit

på förslag av 1902 års löneregleringskommitté — för Eiserman

medfört oförtjänt hårda konsekvenser. Denna hårdhet framträdde desto

skarpare, som enligt vad länsstyrelsen hade sig bekant Eiserman vore den

ende tjänsteman, å vilken bestämmelserna kommit till användning och som

alltså kunnat bliva lidande på avlösningstvånget.

Länsstyrelsen funne det visserligen naturligt, att en sportelinkomst sådan

som expeditionslösen måst tvångsvis avlösas, men enligt länsstyrelsens förmenande

hade det icke varit nödvändigt att avlösa en inkomst sådan som

provisionerna, vilka årligen erlades av landsting och väghållningsdistrikt

och vilka utan svårighet kunde göras till föremål för fullständig kontroll.

Liksom det måste ligga i statens intresse, att mellan enskilda ingångna

avtal hölles, borde enligt länsstyrelsen staten finna det angeläget att gentemot

sina tjänstemän stå fast vid gjorda utfästelser. I förevarande fall hade

Eiserman vid utnämningen till landskamrerare tillförsäkrats rätt att åtnjuta

den lön och de övriga förmåner, som eldigt 1878 års stat tillhörde tjänsten,

men icke desto mindre hade vid 1925 års lönereglering »förmånerna» blivit

utan hans hörande av statsmakterna reducerade.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. i

Det vore märkligt, att medan man vid utfärdandet av förordningen den

15 juni 1922 med särskilda föreskrifter angående ersättning för debitering

och uppbörd av landstingsskatt tagit vederbörlig hänsyn till å äldre stat

kvarstående landskamrerare, som icke varit skyldiga att underkasta sig

minskning i dem tillkommande sportelinkomster, sådan hänsyn icke tagits

vid genomförande av 1925 års lönereglering. Det ville eljest synas, som

örn vad som varit rätt år 1922 också borde hava fått vara rätt år 1925.

Den bristande hänsyn, som vid 1925 års lönereglering visats gent emot

Eiserman, stöde även i skarpaste kontrast mot den hänsyn statsmakterna

vid samma tillfälle visat mot alla de landssekreterare och landskamrerare,

vilka övergått till den nya lönestaten, och vilka -— oaktat de icke därtill

varit berättigade — för en tid av högst nio år tillerkänts ersättning för

mistade sportelinkomster. Just detta förhållande syntes emellertid tyda på

att den bristande hänsynen till Eisermans berättigade intressen knappast

kunde hava varit avsiktlig utan snarare finge tillskrivas ett förbiseende.

På sålunda anförda skäl har länsstyrelsen ansett sig utan tvekan kunna

förorda bifall till ansökningen.

Länsstyrelsen har till sist uttalat, att då det i föreliggande fall kunde

göras gällande, att det icke vore fråga örn ett förfogande över statsmedel

utan allenast örn en restitution av medel, som med orätt tillförts statsverket,

möjlighet syntes föreligga för Kungl. Majit att besluta i ämnet utan

riksdagens medverkan.

Statskontoret har avgivit utlåtande i ärendet den 9 januari 1931. Statskontoret

har däri — under förmälan att i ärendet vore upplyst, att Eiserman

intill sin avgång från landskamrerartjänsten vid utgången av september

månad 1930 kvarstått å 1878 års lönestat för ämbets- och tjänstemän vid

landsstaten — till en början anfört, att enligt sagda lönestat fortfarande

skulle till vederbörande ämbets- och tjänstemän utgå provisioner för uppbörd

och redovisning av kommuners och enskilda inrättningars avgifter eller

utav medel av än mera enskild natur samt att någon skyldighet för vederbörande

befattningshavare att framdeles underkasta sig upphörande av eller

minskning i de till tjänsten hörande sportlerna icke vore föreskriven.

Efter erinran örn lydelsen av de i brevet den 12 juni 1925 intagna bestämmelser

örn indragning av sportler, vilka kommit att tillämpas å Eiserman,

har statskontoret härefter framhållit, att formuleringen av sagda bestämmelser

ordagrant överensstämde med 1925 års riksdags i dess skrivelse ur 333

tillkännagivna beslut.

Statskontoret har härefter vidare anfört följande.

Huvudsyftet med bestämmelserna i fråga syntes hava varit att i möjligaste

mån befria staten från den sedan länge såsom olämplig ansedda avlöningsform,

som sportelsystemet representerade.

Bestämmelsernas ordalag syntes statskontoret giva fog för antagandet,

att det varit statsmakternas avsikt att bereda de tjänstemän, som fortfarande

kvarstode å 1878 års lönestat, full ersättning för de till statsverket indragna

sportlerna. Därför syntes statskontoret även den omständigheten tala, att

Kungl. Majit och riksdagen så sent som år 1922 vidtagit åtgärder i syfte

att förekomma minskning i å äldre stat kvarstående landskamrerares sportel

inkomster. Genom landstings- och vägskattemedlens sedermera inträdda

stegring hade emellertid det tioåriga medeltal, som skulle ligga till grund

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majus proposition nr 96.

för ersättningens beräknande, blivit allt för lågt oell i verkligheten icke

kommit att medföra full ersättning åt vederbörande befattningshavare.

Statskontoret holle för sin del före. att fog funnes för Eisermans framställning.

Då emellertid riksdagen medverkat vid tillkomsten av 1925 års

berörda bestämmelser, syntes för ett tillmötesgående av framställningen

riksdagens samtycke vara erforderligt. Statskontoret föresloge därför, att

Kungl. Majit ville inhämta riksdagens medgivande, att ett belopp liv 32,46t>

kronor 27 öre måtte få utbetalas till Eiserman i ersättning för mistade

sportler och att beloppet i fråga måtte få avföras såsom utgift å riksstatstiteln

»Diverse inkomster», vilken titel tillgodoförts till statsverket indragna

sportler.

Ämbetsverket ausåge sig slutligen böra framhålla, att förevarande fråga

vore av beskaffenhet att kunna 1>1 iva föremål för bedömande av allmän

domstol.

Tro reservanter inom statskontoret uttalade följande särskilda mening.

Utgångspunkten för bedömande av förevarande framställning borde vara

frågan, huruvida laglig rätt för sökanden till den begärda ersättningen förefunnes.

Ansåge man nämligen, att så icke vore fallet, syntes den omständigheten,

att tillämpningen av 1925 års grunder för sportel ersättningen visat

sig för honom mindre fördelaktig, än örn han allt fortfarande fått uppbära

ifrågavarande sportler, knappast vara tillräckligt skid till att bereda honom

ersättning för inkomstminskningen — och detta även örn det, såsom av

statskontoret framhållits, kunde antagas havn. varit med 1925 års beslut avsett

att bereda de å äldre stat kvarstående tjänstemännen full ersättning

flir de indragna sportlerna.

Yad då beträffade rättsfrågan, borde märkas, att enligt formuleringen av

nämnda beslut grunden för detsamma varit, att vederbörande tjänsteman

kvarstått å sådan äldre hänesta!, med vilken icke varit förbunden skyldighet

att underkasta sig minskning i eller upphörande av sportler. Därav följde

emellertid, att en tjänsteman, som icke hade en sådan skyldighet, ej syntes

utan av honom lämnat uttryckligt medgivande kunna tiltförbindas att mot

viss ersättning avstå från sin rätt till sportlerna. Då något dylikt medgivande

icke veterligen vore av sökanden lämnat, syntes han ej heller vara

bunden av 1925 års beslut utan syntes, vid det förhållande att detta beslut

för honom medfört minskning i den inkomst, han eljest skulle haft av

sportlerna, vara berättigad till ersättning flir minskningen. Denna rätt syntes

sökanden vara oförhindrad att efter stämning fl Kungl. Majit och kronan

till allmän domstol göra gällande. Dä det givetvis vore önskvärt, att rättegång

undvekes, ansåge reservanterna emellertid, att hänvändelse till riksdagen

först borde göras för att fä saken ordnad.

Reservanterna hava därför förklarat sig ense med statskontoret örn det

slut, vartill ämbetsverket kommit.

Till följd av remiss har justitiekansler sämhetet avgivit utlåtande i ärendet

den 5 februari 1931. Justitiekanslersämbetet har därvid till en början redogjort

för den rätt till provision å landstingsmedel eller ersättning därför,

som enligt justitiekanslersämbetet kunde anses tillkomma Eiserman, samt

därvid anfört, bland annat, följande.

Därest icke annat blivit föreskrivet, syntes näppeligen sportler vara en

avlöningsförmån, till vilken befattningshavare hade en ovillkorlig rätt. Sportlerna

utginge ju ej sällan jämlikt en statlig taxa (t. ex. expeditionslösenförordningen),

och justitiekanslersämbetet vågade för sin del icke påstå, att

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Majus proposition nr 96.

en dylik taxa icke skulle kunna högst väsentligt nedsättas av den, som utfärdat

densamma, och detta utan att befattningshavaren hade laga rätt till

vederlag.

Yad nu sagts syntes gälla jämväl för den händelse, att befattningshavaren

erhållit fullmakt med rätt att åtnjuta de förmåner, som enligt författningar

tillkomme hans tjänst. Med ett dylikt uttryck torde nämligen icke ovillkorligen

böra förstås de författningar, som gällde vid tiden för fullmaktens utfärdande,

så att dessa icke skulle kunna ändras till fullmaktshavarens nackdel.

Uttrycket syntes justitiekanslersämbetet rimligen böra tydas så, att

fullmaktshavaren hade att åtnjuta de förmåner, som vid varje tid gällande

författningar tillerkände honom.

Något annorlunda syntes dock saken ställa sig, örn, såsom skedde vid

den i ärendet omförmälda 1878 års lönereglering, dels uttryckligen utsagts,

att till vederbörande befattningshavare skulle — jämte det vissa sportler

bortfölle — fortfarande utgå provisioner för uppbörd och redovisning av

kommuners eller enskilda inrättningars avgifter eller utav medel av än mera

enskild natur, dels ock upphävts tidigare meddelad bestämmelse örn att vid

ledigförklarande av landskamrerartjänst borde tillika tillkännagivas, att innehavaren

av befattningen skulle vara underkastad reglering av löneförmånerna.

Under sådana omständigheter och då dessförinnan redan i 1862 års landstingsförordning

(§ 53) funnits stadgat, att 1/4 procent av landstingsuppbörden

skulle tillfalla landskamrerare^ syntes sådan provision icke kunna utan

vidare avhändas den, som i likhet med Eiserman år 1906 erhållit landskamrerarfullmakt

med rätt att åtnjuta den lön och de övriga förmåner,

samma tjänst enligt 1878 års stat tillkomme.

Att positivt angiva innebörden av en sådan rätt som Eisermans erbjöde

däremot vissa svårigheter. Men det skulle väl ändå vara att giva en dylik

rätt för stort omfång, örn på grund av densamma statsmakterna, ehuru de

kunde räkna med en enorm stegring av landstingsuppbörden till följd av

deras egna nytillkomna beslut, dock skulle sakna befogenhet att hålla landskamrerarens

provision å denna uppbörd inom dess dittillsvarande årsbelopp.

Inom denna gräns syntes Eiserman hava varit skyldig tåla en nedsättning

av berörda 1 4 procent. Mera tvivelaktigt syntes vara, huruvida

han, trots det uttryckliga stadgandet i 1878 års stat, varit skyldig underkasta

sig indragning av ifrågavarande provision. Även denna fråga syntes

dock böra besvaras jakande, under förutsättning att Eiserman hölles skadeslös

med provisionens dittillsvarande årsbelopp. En dylik indragning

av sportler mot ersättning till vederbörande befattningshavare vore för övrigt

ingalunda någon enastående åtgärd. Likartad avlösning av sportler

hade skett exempelvis vid fastställande år 1909 av ny lönestat för hovrätterna.

Sådan ägde ock rum i samband med antagande av 1878 års lönestat

för landsstaten. Angående det lagligen berättigade i en dylik åtgärd

förekomme ett uttalande i det den 5 december 1873 avgivna förslaget till

reglering av häradshövdingarnas löneförmåner sid. 17 och 18. Nämnda betänkande

omförmäldes i det den 13 oktober 1875 avgivna förslaget till lönereglering

för landsstaten (sid. 48).

I enlighet med det anförda skulle enligt justitiekanslersämbetet det positiva

innehållet i Eisermans rätt vara säkerhet mot att genom en förändring

av lönestaten eller av bestämmelserna om landstingsuppbörden bliva

i detta avseende ekonomiskt sämre ställd än som var förhållandet, innan

förändringen skedde.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 82 käft. (Nr 96.)

878 31 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Justitiekanslersämbetet Ilar härefter i berörda fråga gjort ytterligare följande

uttalanden.

1902 års löneregleringskommitté syntes emellertid i ett år 1922 avgivet

utlåtande angående ifrågasatt reducering av provisionel! å landstingsuppbörden

hava intagit en ståndpunkt, som mera överensstämde med den Eiserman

ville göra gällande. Kommittén hade nämligen anfört, att några

landskamrerare kvarstode å sådan äldre stat — av sammanhanget torde

framgå, att därmed menades 1878 års stat — att de ansetts tillförsäkrade

rätt till provisioner enligt de vid nämnda äldre stats fastställande gällande

grunder. 1 enlighet därmed hade kommittén föreslagit, att i de fall, där å

äldre stat kvarstående landskamrerare ansåges icke vara skyldig underkasta

sig minskning av provisionen genom ändring i beräkningsgrunden, provision

till sådan tjänsteman skulle av landstingsuppbörden utgå efter dittills

gällande grunder.

Huruvida statsmakterna vid 1922 års reducering av provisionen å landstingsuppbörden

delat löneregleringskommitténs berörda uppfattning eller

ej, syntes näppeligen kunna med säkerhet avgöras. Statsmakterna torde

dock icke hava uttryckligen reagerat mot nämnda uppfattning, men å

andra sidan hade icke heller deras beslut blivit alldeles kongruent med

löneregleringskommitténs förslag. Statsmakterna hade nämligen beslutit,

att, där å äldre stat kvarstående landskamrerare icke vore skyldig underkasta

sig minskning i honom tillkommande sportelinkomster, ersättning

skulle till honom utgå efter dittills gällande grunder. Örn dessa ordalag

skulle tolkas fristående för sig och utan bakgrunden av löneregleringskommitténs

uttalade åsikt, ansåge justitiekanslersämbetet dem näppeligen vittna

örn annan uppfattning angående Eisermans rätt än den, till vilken justitiekanslersämbetet

anslutit sig. Att statsmakterna år 1922 skulle hava bestämt

intagit en annan ståndpunkt motsades måhända jämväl därav, att 1922

års reducering i viss mån haft karaktären av provisorium.

Vid 1925 års lönereglering för landsstaten hade man i huvudsak anslutit

sig till de år 1922 nyttjade ordalagen och talat örn befattningshavare,

»som kvarstode å sådan äldre avlöningsstat, med vilken icke vore förbunden

skyldighet att underkasta sig minskning eller upphörande (dessa två ord nya)

av sportler». Men för en sådan befattningshavare hade statsmakterna icke

längre visat samma undseende som år 1922 utan dekreterat — denna gång

fullt i enlighet med förslag av 1902 års löneregleringskommitté — att sportlema

skulle indragas till statsverket och befattningshavaren erhålla ersättning

enligt ett tioårigt medeltal. Det syntes vara uppenbart, att ett dylikt

beslut icke i »klämmen» läderade den rätt, som Eiserman enligt justitiekanslersämbetets

åsikt kunde hävda till provision å landstingsuppbörden.

Berörda 1925 års beslut hade vederbörande länsstyrelse ställt sig till

efterrättelse, och, ehuru Eiserman på grund därav uppburit ganska betydande

belopp, hade han i allt fall åtnjutit mindre än vad som varit fallet,

därest man följt normen om 1/t procent provision å landstingsuppbörden.

Jristitiekanslersämbetet har vidare yttrat, att när ämbetet sålunda, örn ock

med tvekan, kommit till det resultat, att Eisermans provision å landstingsuppbörden

kunnat indragas, på sätt sorn skett, detta måste gälla jämväl beträffande

provision å uppbörden av vägskatt ävensom att Eisermans ställning

i fråga örn provision å kreatursförsäkringsavgifter under inga omständigheter

vore starkare än beträffande provision å landstings- och vägskatt.

Under hänvisning, bland annat, till två rättsfall — refererade i Nytt

Juridiskt Arkiv år 1928, sid. 88 och 1925 — har justitiekanslersämbetet

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

vidare anfort, att det med hänsyn till de skiftande meningar, som för närvarande

förelåge örn domstolarnas befogenhet att ingå på frågan örn lagligheten

av ett statsmakternas gemensamma beslut, icke vore uteslutet, att domstolarna

på talan av Eiserman skulle ingå i prövning av spörsmålet, huruvida det

ifrågavarande, av statsmakterna år 1925 gemensamt fattade beslutet, vilket

genom brev den 12 juni 1925 bragts till vederbörandes kännedom, vore rättsstridigt

eller icke. Justitiekansler sämbetet, som ansett det knappast vara möjligt

att med säkerhet förutsäga resultatet av en dylik prövning, har emellertid

framhållit, att Eiserman vid rättegång hade en given fördel i den tolkning löneregleringskommittén

givit en sådan rätt som Eisermans, ävensom i statsmakternas

något oklara ställningstagande år 1922 samt måhända även i den av

reservanterna inom statskontoret i föreliggande ärende uttalade mening, vars

innebörd syntes vara, att statsmakterna skulle år 1925 på en gång erkänt

och underkänt Eisermans rätt i den omfattning denne gjort gällande.

Med hänsyn till det anförda har justitiekanslersämbetet förklarat sig

icke hava något att erinra mot vad statskontoret föreslagit örn proposition

till riksdagen.

I likhet med statskontoret hyser jag den uppfattningen, att då — i överensstämmelse

med riksdagens beslut — i brevet den 12 juni 1925 föreskrevs,

att tjänsteman vid länsstyrelse, som kvarstode å sådan äldre avlöningsstat,

med vilken icke vore förbunden skyldighet att underkasta sig minskning i

eller upphörande av sportler, skulle vid indragning till statsverket av sportler

för befattningshavare vid länsstyrelserna erhålla gottgörelse för mistade

sportler enligt viss medeltalsberäkning, därmed avsågs att bereda de tjänstemän

vid länsstyrelserna, som fortfarande kvarstodo å 1878 års lönestat, full

ersättning för de genom löneregleringen förlorade sportlerna. Meningen

har således uppenbarligen icke varit, att statsverket, genom att ifrågavarande

provision m. m. alltjämt skulle utgivas från vederbörande, skulle erhålla en

ökad inkomst. Av handlingarna i ärendet framgår emellertid, att syftet med

berörda bestämmelse icke uppnåtts, i det att den ende tjänsteman, å vilken

bestämmelsen kommit att tillämpas, nämligen f. d. landskamreraren Eiserman,

i trots av ersättningsbestämmelsen kommit att genom indragningen

av sportelinkomsterna åsamkas en förlust, som kan uppskattas till sammanlagt

32,466 kronor 27 öre, vilket belopp i stället tillfallit statsverket. Med

hänsyn till dessa omständigheter — som icke föreligga i något annat fal

än detta — synas mig starka billiglietsskäl tala för att Eiserman av statsmedel

tillerkännes ersättning för det belopp, varom han sålunda gått miste. Då

beslut härom icke lärer kunna fattas utan riksdagens medverkan, får jag

därför föreslå, att riksdagens medgivande i ämnet inhämtas. Ersättningsbeloppet

lärer lämpligen böra, på sätt statskontoret föreslagit, få såsom utgift

avföras å riksstatstiteln »Diverse inkomster», till vilken ifrågavarande provisioner

tidigare influtit.

Därest frågan örn ersättning till Eiserman i enlighet med vad jag förordat

underställes riksdagens prövning, synes anledning icke föreligga att

nu till behandling upptaga spörsmålet i vad mån Eiserman må vara lagligen

Departements
chefen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Majus proposition nr 96.

berättigad att i rättegångsväg av kronan tillerkännas ersättning för berörda

förlust.

På grund av vad jag i det förgående anfört får jag hemställa, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen medgiva

att till f. d. landskamreraren i Malmöhus län G. Y. Eiserman

må såsom ersättning för mistade sportelinkomster — utöver

den ersättning han i sådant hänseende uppburit enligt bestämmelserna

i förenämnda brev den 12 juni 1925 — utgå ett belopp

av statsmedel av 32,466 kronor 27 öre samt att nämnda

belopp må såsom utgift avföras från den i riksstaten under

rubriken »Egentliga statsinkomster» upptagna inkomsttiteln

»Diverse inkomster».

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenKegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Corn. Falkenberg.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1931,

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1931:148 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till f. d. landskamreraren G. V. Eiserman för mistade sportelinkomster. a1 i texten
  2. SU 1931:81 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående ersättning till f. d. lanskamrer ar en G. V. Eiserman för mistade sportelinkomster. a1 i texten