Sök i Ratio Lex

Angående viss pensionsrätt för f. d. kaptenen L. O. A. Liberg

1932-02-12 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1932:102, Angående viss pensionsrätt för f. d. kaptenen L. O. A. Liberg

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 102.

1

Nr 102.

Kungl. Alaj:ts proposition till riksdagen angående viss

pensionsrätt för f. d. kaptenen L. O. A. Liberg;

given Stockholms slott den 12 februari 1932.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlutande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

A. Rundqvist.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott

den 12 februari 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gaede, Hamrin, von Stockenström,

Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför

chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Rundqvist:

Kaptenen vid fortifikationen Lars Olof Axel Liberg, född den 20 juli 1877,

beviljades från och med den 21 juli 1927, då han uppnått stadgad pensionsålder,

i vanlig ordning avsked från sin beställning såsom kapten vid fortifikationen

samt tillädes vederbörliga pensionsförmåner, varom brev till direktionen

över arméns pensionskassa utfärdades. Enligt gällande bestämmelser

inträdde Liberg samtidigt såsom kapten i fortifikationens reserv.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 80 höft. (Nr 102.) 838 M 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majus proposition nr 102.

På order av chefen för Svea ingenjörkår ägde i mars månad 1927 granskning

rum utav förvaltningen av det vid kåren fast anställda manskapets

postsparbanksmedel under tiden från och med den 1 januari 1926. Vid denna

granskning framkommo åtskilliga anmärkningar i fråga örn kårens 6. kompani.

Sedan den över granskningen avgivna rapporten delgivits Liberg, som under

ifrågavarande tid varit chef för 6. kompaniet, medgav Liberg i förklaring

till kårchef en, att han under nämnda tid i vissa fall gjort uttag av manskapets

postsparbanksmedel utan att begäran därom framställts av vederbörande

och utan att tillstånd till uttagen begärts och erhållits hos kårchefen,

ävensom att han i en del fall underlåtit att insätta av avlöningen

innehållna sparbanksmedel inom föreskriven tid. Förhör liöllos därefter

med vissa av det stamanställda manskapet samt med Liberg.

Genom beslut den 27 april 1927 ålade kårchefen, under åberopande av

130 § strafflagen för krigsmakten, Liberg för försummelse och oförstånd i

fullgörande av tjänsteplikter disciplinstraff av vaktarrest i fem dagar. Detta

straffbeslut vann laga kraft.

Efter det riksdagens militieombudsman tagit del av handlingarna i berörda

disciplinmål samt på militieombudsmannens föranstaltande ytterligare

utredning verkställts beträffande Libergs handhavande av ifrågakomna medel,

lät militieombudsmannen i juni 1930 ställa Liberg under åtal inför regementskrigsrätten

vid Svea ingenjörkår för förskingring av i tjänsten såsom

kompanichef omhänderliavda medel m. m.

Genom utslag den 1 november 1930 dömde krigsrätten Liberg jämlikt

129 § strafflagen för krigsmakten, jämförd med 25 kap. 16 § allmänna strafflagen,

att för uppsåtlig förbrytelse i tjänsten böta 200 kronor.

Krigshovrätten, där besvär anfördes dels av överkrigsfiskalsämbetet, efter

uppdrag av militieombudsmannen, dels av Liberg, utlät sig i utslag den 14

april 1931: I målet vore upplyst, dels att Liberg i fråga örn de av manskapets

avlöning innehållna belopp, som skolat insättas i postsparbanken i

början av augusti, september och oktober 1926, icke verkställt insättning

förr än den 23 oktober 1926, samt att Liberg beträffande sådana insättningar,

som bort göras i början av november och december månader samma

år, inlevererat beloppen i banken först den 22 nämnda december, dels ock

att Liberg under år 1926 och början av år 1927 å manskapets konton i

postsparbanken gjort ett stort antal uttag, utan att vederbörande räkningshavare

därom framställt begäran. I målet vore vidare utrett, att Liberg vid

särskilda tillfällen under sistnämnda tid i postsparbanken verkställt extra

insättningar, i huvudsak av enskilda medel — av vilka insättningar den

sista ägt rum den 8 mars 1927, efter det Libergs handhavande av manskapets

vid 6. kompaniet postsparbanksmedel särskilt uppmärksammats av

vederbörande militärbefäl, och uppgått till ett sammanlagt belopp av 3,578

kronor, så att räkningarna efter denna insättning kommit att utvisa manskapets

tillgodohavanden å belopp som vederbort — och måste det på

grund av vad sålunda och i övrigt förekommit antagas, att summan av

vad Liberg utan begäran från manskapets sida tid efter annan uttagit å

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 102.

3

dess postsparbanksräkningar tillsammans med för insättning i postsparbanken

avsedda lönebelopp, vars insättning på sätt ovan angivits under

avsevärd tid fördröjts, uppginge till åtminstone 3,578 kronor; och enär vad

Liberg i målet uppgivit därom, att de penningmedel, ban på sätt ovan angivits

obebörigen innehållit eller från postsparbanken uttagit, antingen utlämnats

till manskapet eller i den mån så ej skett förvarats i kompaniets

kassaskåp, med hänsyn till utredningen i målet icke förtjänade tilltro, samt

på grund härav och med avseende å vad i övrigt i målet förekommit Liberg

måste anses lagligen förvunnen att hava tillgripit och för egen räkning använt

nyssnämnda av honom i tjänsten för redovisning emottagna penningar,

vilka emellertid finge anses hava blivit av honom genast ersatta, men vad

härutöver i målet lagts Liberg till last icke vore av beskaffenhet att utöver

ansvar för förskingring medföra särskilt ansvar, alltså och då det av kårchefen

den 27 april 1927 meddelade straffbeslutet icke utgjorde hinder för bestraffning

av ifrågavarande förskingringsbrott, prövade krigshovrätten, med avslag

å Libergs ändringssökande, i anledning av överkrigsfiskalsämbetets fullföljda

talan lagligt att, med ändring av krigsrättens utslag, i så måtto bifalla

samma talan, att Liberg, som icke vidare vore i besittning av det ämbete,

vari han sig förbrutit, jämlikt 115 § strafflagen för krigsmakten samt 25 kap.

11 § och 2 kap. 17 § allmänna strafflagen, jämförda med 4 kap. 3 § sistnämnda

lag, dömdes för förskingring av medel, som han i sin tjänst omhänderhaft

för krigsmaktens räkning, att hållas i fängelse i två månader.

I krigshovrättens utslag yrkade Liberg ändring samt anhöll därvid tillika,

att därest han icke skulle bliva befriad från fängelsestraff jämlikt 25 kap.

11 § och 2 kap. 17 § allmänna strafflagen, Kungl. Majit av nåd ville låta

honom bibehållas vid hans rätt till pension och fyllnadspension.

Till stöd för sin nådeansökan åberopade Liberg, bland annat, att han

hade försörjningsskyldighet mot hustru, som varken ägde någon som helst

förmögenhet eller hade någon inkomst av arbete, en 20-årig son, som tills

vidare blott hade en inkomst av 150 kronor i månaden, samt en 10-årig son.

Själv innehade Liberg tillfällig anställning hos enskild person och åtnjöte

härför en inkomst, som icke kunde beräknas till högre belopp än 3,000

kronor örn året.

I utslag den 26 september 1931 fann Kungl. Majit ej skäl göra annan

ändring i krigshovrättens utslag än att med avseende å omständigheterna i

målet Libergs straff bestämdes till allenast böter 500 kronor. Vidkommande

den av Liberg gjorda ansökningen angående rätt till pension och

fyllnadspension fann Kungl. Majit densamma icke vara av beskaffenhet, att

högsta domstolen hade att däröver avgiva yttrande; och förordnades i följd

härav, att handlingarna i målet skulle överlämnas till vederbörande statsdepartement.

I en till försvarsdepartementet ingiven, den 28 september 1931 dagtecknad

skrivelse har Liberg anhållit, att även för det dåmera inträffade fallet, att

han slutligt ådömts böter, Kungl. Majit måtte bifalla hans nådeansökan.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Vissa bestämmelser

rörande

förlust av

pensionsrätt.

Kungl. Majda proposition nr 102.

Enligt det i samband med Edbergs avsked utfärdade pensionsbrevet tillläde

Kungl. Maj:t honom dels 600 kronor pension i femte klassen av arméns

pensionskassa, dels och en fyllnadspension av 2,120 kronor jämte 1,270 kronor

pensionsförbättring och 522 kronor pensionsförhöjning från därtill anvisade

statsmedel, att med tillsammans 4,512 kronor tillträdas från och med den

21 juli 1927.

I anledning av det Liberg ådömda straffet förklarade genom beslut den

30 september 1931 direktionen över arméns jDensionskassa —- jämlikt kun - görelsen den 24 maj 1918 (nr 353) örn ändrad lydelse av kungörelsen den

25 maj 1900 angående bestämmelser örn förlust av pensionsrätt eller pension

för den, som blivit från innehavande tjänst avsatt eller förklarats

hava gjort sig till avsättning skyldig — Liberg från och med den 1 oktober

1931 förlustig alla hans av statsmedel utgående pensionsförmåner,

och skulle alltså från och med samma dag den årliga pensionen till Liberg

utgå med ett belojap av allenast 600 kronor i femte klassen av arméns pensionskassa

utan rätt för Liberg att därå åtnjuta vare sig ny pension enligt

kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 280) eller dyrtidstillägg.

Hörd över Libergs ansökningar har direktionen över arméns pensionskassa

i utlåtande den 7 oktober 1931 framhållit, att direktionen ansåge Libergs

förlust för återstående livstid av de av statsmedel utgående pensionsförmånerna

såsom extra straffpåföljd icke stå i rimligt förhållande till det utmätta

straffet, 500 kronors böter. Med hänsyn härtill och då vidare Liberg, vars

ekonomiska förhållanden vore mycket svåra, hade försörjningsplikt mot

hustru och barn, hemställde direktionen, att Kungl. Majit måtte av nåd

medgiva Liberg rätt att från och med den 1 oktober 1931 återfå de av statsmedel

utgående pensionsförmånerna.

Även statskontoret, som den 26 oktober 1931 avgivit utlåtande i ärendet,

har funnit, att Liberg — jämlikt förut omförmälda kungörelse den 24 maj

1918 (nr 353) — förverkat rätten till de av statsmedel utgående pensionsförmånerna

men också ansett, att denna påföljd, som för Liberg innebure

en förlust av 3,912 kronor örn året, oberäknat dyrtidstillägg, icke stöde i

rimlig proportion till det honom ådömda straffet, 500 kronors böter. Det

ville därför synas statskontoret, att sådana omständigheter här förelåge, att

Liberg borde kunna medgivas rätt att återfå de förmåner, han sålunda gått

förlustig. Härtill vore emellertid riksdagens medverkan erforderlig. Statskontoret,

som anslöte sig till vad direktionen över arméns pensionskassa i

ärendet anfört, hemställde därför, att Kungl. Majit måtte hos riksdagen utverka

medgivande för Liberg att, räknat från och med den 1 oktober 1931,

återfå samtliga de med hans pension från arméns pensionskassa förenade,

av statsmedel utgående pensionsförmåner.

Tidigare funnos för arméns vidkommande bestämmelser örn förlust av

pensionsrätt meddelade i de av Kungl. Majit, i överensstämmelse med riksdagens

beslut, enligt cirkulär till generalbefälhavarne i militärdistrikten m. fl.

angående ny pensionsreglering för armén den 22 juni 1877 (S. F. nr 22

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 102.

5

siel. 1) fastställda oell i huvudsak alltjämt gällande grunder för pensioneringen

av arméns befäl oell underbefäl med vederlikar. I punkt 10 av

cirkuläret stadgades sålunda, att den, som efter laga rannsakning och dom

blivit förvunnen till sådant brott, som medförde förlust av medborgerligt

förtroende, skulle från och med månaden näst efter den, då domen vunnit

laga kraft, även vara förlustig sin rätt till åtnjutande av pension med fyllnadspension.

Huruvida åter den, som, utan att förlora medborgerligt förtroende,

bleve genom dom skild från tjänstebefattning, med vilken rätt till

fyllnadspension, enligt nämnda pensioneringsgrunder, vore förenad, skulle

därigenom hava förverkat rätt till denna fyllnadspension, skulle i varje fall

komma att bero på Kungl. Maj:ts prövning.

I proposition nr 27 till 1898 års riksdag föreslogs sådan ändrad lydelse

av senare delen av punkt 10 i nyssnämnda cirkulär, att till Kungl. Maj:ts

avgörande i varje särskilt fall skulle hänskjutas jämväl fråga, huruvida

fyllnadspension skulle tillkomma den, som efter erhållet avsked blivit, utan

att ådömas förlust av medborgerligt förtroende, dömd till straff jämlikt 2

kap. 17 § strafflagen. I skrivelse den 13 maj 1898, nr 80 punkt 3, yttrade

riksdagen, bland annat, att riksdagen, som ansåge, att ovillkorlig förlust av

rätt till fyllnadspension borde stadgas för den, som genom laga kraft ägande

beslut blivit avsatt från syssla, med vilken rätt till fyllnadspension vore

förenad, eller, efter erhållet avsked, förklarats hava gjort sig till avsättning

skyldig, hade av sådan anledning icke kunnat finna Kungl. Maj:ts nyssberörda

förslag innefatta i detta avseende tillfyllestgörande föreskrifter. Riksdagen

finge alltså anmäla, att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning icke

av riksdagen bifallits. Därjämte anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t ville

låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till ändringar i de militära

pensioneringsbestämmelserna i det av riksdagen angivna syftet, eventuellt

jämväl avseende motsvarande bestämmelser för alla klasser av ämbets- och

tjänstemän samt betjänter, vilkas pensionering delvis eller i sin helhet bestredes

av allmänna medel.

I proposition nr 83 till 1900 års riksdag föreslog därefter Kungl. Majit

riksdagen att besluta, att pension eller fyllnadspension av statsmedel icke

skulle tillkomma den, som genom domstols eller vederbörande myndighets

beslut blivit avsatt eller för fel eller försummelse i tjänsten avskedad från

tjänstebefattning, med vilken rätt till sådan pension eller fyllnadspension

vore förenad, ej heller den, som efter erhållet avsked från dylik befattning

blivit genom i vederbörlig ordning meddelat beslut dömd medborgerligt förtroende

förlustig eller, i stället för till avsättning, dömd till straff jämlikt

2 kap. 17 § strafflagen; och skulle i dessa fall pensionsrätten anses vara

förverkad vid den tid, berörda beslut vunnit laga kraft; dock att i fråga örn

■ämbets- eller tjänsteman, vars pensionering bestredes av model från kabinettseller

konsulskassan, pensionsrätten icke skulle anses förverkad, med mindre

Kungl. Majit förklarat sådan påföljd böra inträda; samt att, beträffande huru

i förenämnda fall förfaras borde i fråga örn pension, vartill någon på grund

av anställning i statens tjänst eller eljest kunde vara berättigad från anstalt,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majus proposition nr 102.

som av staten understöddes, skulle gälla vad i reglementet för varje särskild

sådan anstalt vore eller framdeles kunde vara stadgat.

Uti skrivelse den 14 maj 1900 (nr 80, punkt 6) yttrade riksdagen följande. Yad

Kungl. Maj;t föreslagit beträffande förlust uti ifrågavarande fall av pension

eller fyllnadspension, som utginge av statsmedel, syntes riksdagen motsvara

vad riksdagen uti sin skrivelse av den 13 maj 1898 åsyftat. Yad därefter

vidkömme de pensioner, vilka utginge från kassor, som endast till en del

underhölles av statsmedel och vilkas pensionsväsende till en annan, kanske

betydligare del vore grundat på bidrag av delägarna, ansåge riksdagen val,

att fullständig förlust av dylik pension vid nu ifrågavarande fall icke borde

från statens sida påyrkas. Dock syntes det riksdagen, som om lämpligen

beträffande så stor andel av sistnämnda pensioner, som kunde anses motsvara

det av vederbörande pensionsanstalt åtnjutna statsunderstödet, enahanda

bestämmelser borde bliva gällande som för de uteslutande av statsmedel

utgående pensioner och fyllnadspensioner, och ansåge riksdagen det

vara önskvärt, att såvitt sådant kunde vara möjligt, detta finge efter hand

bliva i vederbörlig ordning stadgat uti pensionsanstalternas reglementen.

Under dåvarande förhållanden hade riksdagen ansett sig böra bifalla Kungl.

Maj:ts förslag jämväl i denna del. Kungl. Maj:ts framställning hade alltså

av riksdagen bifallits.

Den 25 maj 1900 utfärdades kungörelse i ämnet (nr 42), och genom kungörelse

den 24 maj 1918 (nr 353) erliöllo ifrågavarande bestämmelser den

ändrade lydelse, som betingades därav att straffpåföljden förlust av medborgerligt

förtroende ersatts med påföljd enligt 2 kap. 19 § allmänna strafflagen.

Sistnämnda för arméns vidkommande alltjämt gällande kungörelse

bär följande lydelse:

»Pension eller fyllnadspension av statsmedel må icke tillkomma den, som

genom domstols eller vederbörande myndighets beslut blivit avsatt eller för

fel eller försummelse i tjänsten avskedad från tjänstebefattning, med vilken

rätt till sådan pension eller fyllnadspension är förenad, ej heller den, som

efter erhållet avsked från dylik befattning blivit genom i vederbörlig ordning

meddelat beslut dömd till straffpåföljd, vilken utestiinger från behörighet och

rättigheter, som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen, eller, i stället för avsättning,

till straff jämlikt 2 kap. 17 § strafflagen; skolande i dessa fall pensionsrätten

anses vara förverkad vid den tid, berörda beslut vunnit laga

kraft; dock att i fråga örn ämbets- eller tjänsteman, vars pensionering bestrides

av medel från kabinetts- eller konsulskassan, pen sion srätten icke

skall anses förverkad, med mindre Konungen förklarat sådan påföljd böra

inträda.

Beträffande huru i de fall, som i föregående punkt omförmälas, förfaras

bör i fråga örn pension, vartill någon på grund av anställning i statens

tjänst eller eljest må vara berättigad från anstalt, som av staten understödjes,

skall gälla vad i reglementet för varje särskild sådan anstalt är eller

framdeles må varda stadgat.»

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majus proposition nr 102.

Såsom komplement till dessa bestämmelser innehåller, vad armén beträffar,

§ 54 mom, 4 i gällande, av Kungl. Majit fastställda reglemente för

arméns pensionskassa den 26 februari 1904 (nr 9) — från vilken kassa pension,

den så kallade kassapensionen, till väsentlig del beredes av kassans

egna medel — följande stadgande:

»Den, som efter laga rannsakning och dom blivit förvunnen till sådant

brott, som medför förlust av medborgerligt förtroende, skall från och med

månaden näst efter den, då domen vunnit laga kraft, även vara förlustig sin

rätt till pensions åtnjutande från denna kassa. Direktionen tillkommer häröver

meddela utslag.»

Då en omorganisation av det militära pensionsväsendet sedan lång tid

varit ifrågasatt, hava ändringar av mera formell art i gällande pensioneringsbestämmelser

av praktiska skäl så vitt möjligt undvikits. Sålunda

kvarstår nyssberörda stadgande i reglementet för arméns pensionskassa med

oförändrad lydelse, oaktat genom under år 1918 verkställd lagändring den

i 2 kap. 19 § stftifflagen omförmälda påföljd trätt i stället för påföljden förlust

av medborgerligt förtroende, men äger stadgandet med hänsyn till innebörden

av sagda lagändring givetvis tillämplighet även i fall, då påföljd enligt

2 kap. 19 § strafflagen ådömes.

Av det anförda framgår, att en tjänsteman, som pensioneras enligt de för

armén gällande bestämmelser, varder, därest han dömes till avsättning eller,

i stället för avsättning, till straff jämlikt 2 kap. 17 § strafflagen, förlustig

rätten till pension i sin helhet, för det fall att jämväl påföljd enligt 2 kap.

19 § allmänna strafflagen ådömes, men eljest till den del av pensionen, som

utgår uteslutande av statsmedel.

I detta sammanhang torde få erinras örn vad som i nu förevarande hänseende

gäller inom andra statliga förvaltningsområden. I 14 § av lagen den

11 oktober 1907 (nr 85) angående civila tjänstinnehavares rätt till pension

stadgas — med den lydelse författningsrummet i samband med vanfrejdsstraffets

borttagande fått genom lagen den 24 maj 1918 (nr 350) — att, därest,

pensionstagare blivit dömd till straffpåföljd, vilken utestänger från behörighet

och rättigheter, som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen, eller, i stället

för avsättning, till straff enligt 2 kap. 17 § strafflagen, skola, efter det sådant

beslut vunnit laga kraft, två tredjedelar av pensionen anses förverkade och

pensionen alltså utgå med endast en tredjedel av det ursprungliga beloppet.

Härvid antages den del av pensionen, som beräknas härleda sig från delägaravgifter,

utgöra en tredjedel av pensionens hela belopp. Motsvarande

bestämmelse återfinnes i 31 § av lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående

rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket,

statens järnvägar och statens vattenfallsverk. Där stadgas nämligen, att,

därest pensionstagare blivit dömd som nyss sagts, statspension ej må utgå

till honom; och enligt samma lag skola av där angivna pensionsunderlag

två tredjedelar anses utgöra statspensionsunderlag och en tredjedel avgiftspensionsunderlag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj.is proposition nr 102.

En jämförelse i ifrågavarande avseende mellan de olika pen sioneringsbestämmelserna

giver alltså vid handen, att de för den civila förvaltningen

och kommunikationsväsendet gällande bestämmelserna hava en mindre sträng

innebörd så till vida, att enligt dessa alltid en tredjedel av pensionsbeloppet

må utgå till pensionstagare, varemot, enligt bestämmelserna för armén, förlust

av hela pensionen inträder för pensionär vid fall av straffpåföljd enligt

2 kap. 19 § strafflagen, och i fall då pensionen icke helt indrages, utgår

allenast så stor del därav, som enligt vederbörligt kassareglemente finnes

upptagen i pensionsstaten och som närmast anses svara mot erlagda pensionsavgifter.

Denna del, den så kallade kassapensionen, utgör exempelvis

för en kapten 600 kronor örn året. Beloppets relativt ringa storlek får ses

mot bakgrunden av den jämförelsevis låga pensionsåldern och den därav

följande långa pensionstiden för dylika militära tjänstemän, vilket måste

medföra, att de erlagda personliga avgiftsbidragen icke förslå att täcka melan

en förhållandevis ringa del av pensioneringskostnaden.

Till ledning vid bedömandet av Tibergs ansökning nfe slutligen framhållas,

att framlagda förslag rörande det militära pensionsväsendets omläggning

åsyftat åvägabringande av likformighet i möjligaste mån med det civila

pensionsväsendet. T överensstämmelse härmed har i fråga örn förverkande

av pension i fall som det nu förevarande föreslagits förlust av två tredjedelar

av hela pensionens belopp, oavsett i vad mån pensioneringskostnaden för den

bibehållna tredjedelen därvid kunde anses täckt med de av vederbörande

erlagda avgifter.

Såsom av det anförda framgår har Liberg, vid uppnådd pensionsålder, beviljats

avsked från och med den 21 juli 1927 från sin beställning såsom

kapten vid fortifikationen, därvid han av Kungl. Maj.t tillagts dels 600 kronor

pension i femte klassen av arméns pensionskassa, dels ock en fyllnadspension

av 2,120 kronor jämte 1,270 kronor pensionsförbättring och 522 kronor pensionsförliöjning

från därtill anvisade statsmedel, att med tillsammans 4,512

kronor tillträdas från och med den 21 sagda juli. Sedermera har Kungl.

Maj:t genom utslag den 26 september 1931 — jämlikt 115 § strafflagen för

krigsmakten samt 25 kap. 11 § och 2 kap. 17 § allmänna strafflagen jämförda

med 4 kap. 3 § sistnämnda lag — dömt Liberg för förskingring av medel,

som han i sin tjänst som kapten vid fortifikationen omhänderhaft för krigsmaktens

räkning, att böta 500 kronor. Med tillämpning av för armén gällande

pensionsbestämmelser har direktionen för arméns pensionskassa på

grund av sagda utslag förklarat Liberg från och med den 1 oktober 1931

förlustig alla hans av statsmedel utgående pensionsförmåner, i följd varav

alltså från och med samma dag pensionen till Liberg utgår med ett årligt

belopp av allenast 600 kronor i 5. klassen av arméns pensionskassa utan

rätt för Liberg att härå åtnjuta vare sig ny pension enligt kungörelsen den

18 juni 1925 (nr 280) eller dyrtidstillägg. Liberg har sålunda av sina pensionsförmåner

för innehavd kaptensbeställning gått förlustig 3,912 kronor örn

året, dyrtidstillägg oberäknat. I likhet med de i ärendet hörda mvndig
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 102.

9

heterna finner jag, att denna påföljd är alltför hård i förhållande till det

straff, som ådömts Liberg. Yad i ärendet förekommit synes mig dock icke

böra, såsom myndigheterna förordat, föranleda därtill, att Liberg medgives

återfå samtliga de pensionsförmåner, vilka han förklarats förlustig. Föreliggande

förhållanden synas mig närmast påkalla åtgärd i syfte, att Liberg —

i överensstämmelse med vad som gäller i motsvarande fall inom den civila

förvaltningen och kommunikationsväsendet — berättigas att från och med

den 1 oktober 1931 utbekomma en tredjedel av samtliga honom vid beviljandet

av avsked tillagda pensionsförmåner. Härtill torde emellertid riksdagens

medgivande böra utverkas.

Jag får alltså hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att f. d. kaptenen Lars Olof Axel Liberg må, räknat från och med den

1 oktober 1931, äga åtnjuta en tredjedel av det honom för innehavd kaptensbeställning

ursprungligen tillkommande pensionsbeloppet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Majit Konungen lämna bifall samt förordnar,

att proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll

utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Hans Edsberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 80 haft. (Nr 102.)

33G 3e 2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.