Sök i Ratio Lex

Med, fprslag till lag om inteckning i jordbruksinventarier m. m

1932-02-19 · 79 sidor, varav 78 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 78 av 79 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1932:106, Med, fprslag till lag om inteckning i jordbruksinventarier m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

1

Nr 106.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med, fprslag till lag om

inteckning i jordbruksinventarier m. m.; given Stockholms

slott den 19 februari 1932.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag örn inteckning i jordbruksinventarier;

2) lag örn ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbaden;

3) lag örn ändrad lydelse av 72 § utsökningslagen;

4) lag om ändrad lydelse av 4 och 29 §§ konkurslagen; samt

5) lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286)

örn sparbanker.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. Gärde.

Bihang till riksdagens protokoll 193%.

1 sami.

83 käft. {Nr 106.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Förslag

till

Lag

örn inteckning i jordbruksinyentarier.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Utfäster den, som driver jordbruk, att hans för visst jordbruk avsedda lösa

inventarier, levande och döda, skola utgöra säkerhet för fordran, må på grund

därav inteckning beviljas i inventariebeståndet i den ordning här nedan stadgas;

och njute fordringsägaren sedan den förmånsrätt, som i 17 kap. handelsbalken

sägs. Under jordbruket inbegripes jämväl i samband därmed bedriven

rörelse av beskaffenhet att utgöra binäring till jordbruk, såframt ej för rörelsen

avsedda inventarier äro eller kunna bliva föremål för förlagsinteckning.

Ej må inteckning beviljas utan för visst belopp i penningar, ej heller i vissa

inventarier eller i viss andel av inventariebeståndet eller för samma fordran i

flera för skilda jordbruk avsedda inventariebestånd.

Utfästelsen skall ske i skuldebrev eller annan handling, varpå fordran grundas,

eller vara tecknad därå samt vara styrkt av vittnen. Den skall innehålla

uppgift å den eller de fastigheter, varå jordbruket drives.

2 §.

Ansökan örn inteckning upptages av inskrivningsdomaren vid den rätt, under

vilken fastigheten eller, örn fastigheterna äro flera, huvudfastigheten lyder.

. 3 §.

Då inteckning sökes, skall fordringshandlingen ingivas i huvudskrift samt

vara åtföljd av dels en av gäldenären lämnad uppgift å storleken av det honom

tillhöriga, för jordbruket avsedda inventariebeståndet, dels intyg av två ojäviga

personer, att gäldenären driver det uppgivna jordbruket samt att de av

honom lämnade uppgifterna örn inventariebeståndet, såvitt utrönas kunnat, äro

riktiga. Av intygsgivarna skall en vara nämndeman, god man vid lantmäteriförrättning,

ordförande eller vice ordförande i kommunalstämma eller kommunalfullmäktige

eller ledamot av kommunalnämnd.

4 §.

Är utfästelsen ej så upprättad, som i 1 § sägs, eller har sökanden ej iakttagit

vad enligt 3 § åligger honom, varde ansökningen avslagen.

5 §•

Ej må, sedan inteckning beviljats genom laga kraft vunnet beslut, i konkurs

eller eljest komma under bedömande, huruvida av gäldenären bedriven verksamhet

varit av den art, att inteckning bort beviljas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

3

6 §.

Försäljes inventariebeståndet eller vissa däri ingående inventarier, njute inteckningshavaren

samma rätt i utestående köpeskilling som lian ägt i det försålda.

7 §.

Inteckning skall förnyas i den ordning nedan sägs, första gången inom tio

år sedan den beviljades och därefter inom tio år från varje förnyelse. Sker det

ej, vare inteckningen förfallen, ändå att inom nämnda tid inteckningen blivit

efter annan nedsatt.

Vill någon låta förnya inteckning, skall inteckningshandlingen i huvudskrift

uppvisas för inskrivningsdomaren. Sökanden stånde ock fritt att inför annan

inskrivningsdomare förete inteckningshandlingen. Inskrivningsdomaren skall,

då sådant sker, teckna bevis å handlingen att den varit företedd till vinnande

av inteckningsförnyelse ävensom därom utfärda särskilt bevis; sedan ingive

sökanden sistnämnda bevis till den inskrivningsdomare, som beviljat inteckningen,

inom tid, som i första stycket sägs; och vare detta så gillt, som örn handlingen

där blivit företedd.

Har någon, som efter ty särskilt är stadgat sökt dödande av förkommen

inteckningshandling, i anledning därav utverkat sig offentlig stämning, och

vill han låta förnya inteckningen innan frågan örn handlingens dödande blivit

slutligen behandlad, ingive han till inskrivningsdomaren stämningen i avskrift

före utgången av den i första stycket stadgade tid. Varder inteckningshandlingen

sedermera dödad och vinner beslutet därom laga kraft, eller varder handlingen

återfunnen och av sökanden företedd i ärendet örn dess dödande, skall inskrivningsdomaren

på anmälan förklara inteckningen vara förnyad den dag den

offentliga stämningen ingavs. Kommer gäldenären eller annan, vars rätt kan

vara beroende av att förnyelse ej ägt rum, och visar, att ansökningen örn handlingens

dödande förfallit utan att handlingen blivit på sätt nyss är sagt företedd,

eller visas, att ansökningen blivit genom beslut, som vunnit laga kraft,

avslagen, förklare inskrivningsdomaren frågan örn förnyelse hava förfallit.

8 §.

Vill någon låta inteckning helt eller för visst belopp dödas eller låta inteckning

under annan nedsättas, skall inteckningshandlingen i huvudskrift uppvisas

för inskrivningsdomaren.

Inteckning må ej sättas efter annan, med mindre den tillika sättes att gälla

efter den eller de inteckningar, vilka äga lika eller bättre rätt än denna.

9 §•

Har intecknad fordringshandling kommit i gäldenärens hand, vare honom

ej förment att, där inteckningen ännu är gällande, ånyo utgiva handlingen med

oförändrad inteckningsrätt.

10 §.

Inteckningshavaren åge rätt att kräva omedelbar betalning för intecknad

fordran, ändå att den ej är förfallen,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

om jordbruket helt eller till väsentlig del nedlägges eller överlåtes;

om inventariebeståndet genom försäljning, bortföring eller förstöring av inventarier

väsentligen nedgår; eller

örn det skäligen kan befaras, att på grund av gäldenärens förvållande inteckningshavarens

säkerhet kommer att märkligt minskas.

11 §•

Ärende angående inteckning må upptagas allenast å inskrivningsdag.

Går tiden, inom vilken inteckning bör förnyas, till ända innan nästa inskrivningsdag

infaller, må inteckningen förnyas å dag, som inskrivningsdomaren på

anmälan av inteckningens innehavare utsätter.

12 §.

Bifalles ansökan i inteckningsärende, varde i enlighet därmed inskrivning

gjord i en särskild för ändamålet inrättad bok. Bifalles ej ansökningen, skall

i boken ske inskrivning, innefattande allenast att ansökningen avslagits eller

att ärendet uppskjutits.

Bevis örn inskrivningen skall tecknas å den i ärendet företedda handlingen.

Har ansökan ej bifallits, skola i beviset upptagas jämväl skälen därför.

Handlingar i inteckningsärenden skola sammanföras i akter.

13 §.

över inskrivningsdomarens beslut enligt denna lag må klagan föras hos hovrätten.

14 §.

Har beslut, varigenom inskrivningsdomaren helt eller delvis avslagit ansökan

örn inteckning, blivit till följd av besvär ändrat, vare sökanden pliktig att senast

å den inskrivningsdag, som infaller näst efter tre månader från det utslaget

örn ändringen vunnit laga kraft, förete detsamma hos inskrivningsdomaren, vid

äventyr att i annat fall den inteckning, som på grund av utslaget meddelas,

gäller såsom vore den sökt först å den dag utslaget företes för inskrivningsdomaren.

15 §.

Närmare föreskrifter örn boken över inteckningar samt angående tillämpningen

i övrigt av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932. Intill dess lagen med särskilda

bestämmelser örn handläggning av inskrivningsärenden trätt i tillämpning,

skall befattningen med ärenden angående inteckning i jordbruksinventarier i

inskrivningsdomarens ställe ankomma i domsaga å landet på rättens ordförande

och i stad med rådstufvurätt på den av rättens lagfarna befattningshavare,

som har att föra protokoll över inteckningar i fast egendom; och skall därvid

vad i denna lag sägs örn inskrivningsdag i stället hava avseende å rättegångsdag

för ärenden angående sådana inteckningar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

&

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbaden.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 7 § handelsbaden, vilket lagrum senast

ändrats genom lag den 13 maj 1921 (nr 228), skall i nedan angiven del erhålla

följande ändrade lydelse:

7 §•

Har redare-----i fartyget.

Borgenär, som har förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier,

njute vid konkurs förmånsrätt i förlagsegendomen eller inventarierna från deni

dag inteckningen söktes; dock gälle ej förmånsrätt för ränta, som före konkursansökningens

ingivande upplupen är, för längre tid än tre år. Finnas

flera inteckningar, njute den, som tidigare sökt inteckning, företräde, och de,

som sökt inteckning samma dag, lika rätt. Är, då förlagsinteckning eller inteckning

i jordbruksinventarier sökes, egendomen avträdd till konkurs eller

meddelas beslut örn egendomsavträde samma dag ansökningen göres, äge förmånsrätt

icke rum.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 72 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 72 § utsökningslagen skall i nedan angiven del

erhålla följande ändrade lydelse:

72 §.

Påstår någon, som ej har sådan rätt, som i 71 § sägs, sig äga förmånsrätt

till betalning ur gäldenärs egendom, vare det ej hinder för egendomens utmätande

för annan gäld; dock skall utmätningsmannen, där utmätning sker av

egendom, vari, enligt vad för utmätningsmannen är känt eller vid utmätningen

utrönes, förmånsrätt på grund av förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier

tillkommer annan, ofördröjligen underrätta inteckningshavaren

örn utmätningen.

Ej heller---kan ske.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

7

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 oell 29 §§ konkurslagen.

Härigenom förordnas, att 4 och 29 §§ konkurslagen skola, 29 § i nedan angiven

del, erhålla följande ändrade lydelse:

4 §.

Har lös egendom, vari förmånsrätt jämlikt 17 kap. 6 § första stycket handelsbanken

eller på grund av förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier

tillkommer borgenär, blivit utmätt för annans fordran,

eller har egendom, som nyss sagts, eller egendom, vari borgenär har förmånsrätt

jämlikt 17 kap. 5 § första stycket handelsbaden, genom skriftlig

avhandling föryttrats med villkor, att säljaren äger behålla egendomen i sin

vård,

skall, där borgenären det yrkar, gäldenären försättas i konkurs, så framt ej

gäldenären visar, att den övriga egendom, vari borgenären äger förmånsrätt,

är tillräcklig till gäldande av hans fordran.

29 §.

Har gäldenären---konkursboet åter.

Har borgenär under ovan angivna tid sökt inteckning i gäldenärens egendom

för fordran, vid vars tillkomst sådan säkerhet ej betingats, och är ej fråga

örn inteckning, som inom den i 11 kap. 2 § jordabalken stadgade tid sökts

för fordran, som där avses, vare borgenären pliktig att på talan av konkursboet

antingen återställa inteckningshandlingen till boet eller ock tillhandahålla

inteckningshandling angående fast egendom för verkställande av utbyte efter

ty därom är stadgat samt handling, på grund varav inteckning i fartyg, förlagsinteckning

eller inteckning i jordbruksinventarier sökts, för inteckningens

dödande.

Vad sålunda---örn konkursansökningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ar 26 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn

sparbanker.

Härigenom förordnas, att 26 § lagen den 29 juni 1923 om sparbanker skall

i nedan angiven del erhålla följande ändrade lydelse:

26 §.

Sparbanks utlåningsrörelse---än skuldebrev.

Lan må, då fråga ej är örn lån till kommun eller dylik samfällighet, utlämnas

allenast mot fullgod säkerhet av pant eller borgen. Mot inteckning i fartyg

eller förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier må lån ej

utlämnas, sparbank dock obetaget att mottaga sådan säkerhet tillika med

annan i och för sig fullgod säkerhet, som nyss nämnts; ej heller må lån mot

pant av aktier eller lottbrev utlämnas till högre sammanlagt belopp än som

motsvarar hälften av sparbankens fonder.

Är lån---en gång.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

9

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 31 december 1931.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gaede, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Holmbäck,

Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, fråga angående

inteckning i jordbruksinventarier samt anför:

»I svensk rätt finnes — i motsats till vad förhållandet är i vissa främmande

länder — ej något rättsinstitut, som bereder jordbrukare möjlighet att med

fördel belåna sina jordbruksinventarier.

Yad till en början angår upplåtelse av panträtt i lös egendom, fordras i

allmänhet för giltighet härav, att godset överlämnas till borgenären eller till

annan för dennes räkning. Visserligen har till förmån för jordbrukare medgivits

ett undantag från denna regel, men detta avser ej inventarier. Enligt

lagen den 20 juni 1924 örn viss panträtt i spannmål kan nämligen jordbrukare

upplåta panträtt i spannmål utan att behöva avhända sig besittningen till

densamma. Upplåtelsen skall för att bliva giltig i viss ordning registreras

hos domstol.1 I detta sammanhang är vidare att erinra örn den nya lagstiftningen

örn upplagshus och upplagsbevis, som träder i kraft den 1 januari 1932.

Enligt denna kan panträtt i vara, som är upplagd i upplagshus, stiftas genom

överlämnande av upplagspantbevis eller, där sådant ej är utfärdat, av upplagsbevis,

vilka bevis anses representera varan.

Annan säkerhetsrätt än panträtt kan i vissa fall upplåtas i lös egendom,

utan att ägaren behöver avstå från förfoganderätten över egendomen. Sålunda

kan, enligt 17 kap. 7 § handelsbaden och förordningen den 13 april 1883

angående förlagsinteckning, den, som försträckt utövare av vissa näringar

medel såsom förlag för rörelsens bedrivande, genom förlagsinteckning erhålla

rätt att vid konkurs med förmånsrätt utfå betalning för sin fordran ur bland

annat de till rörelsen hörande inventarierna. Dessa bestämmelser äga emellertid

ej tillämpning å jordbruksnäringen utan endast å industriell rörelse.

I svensk rätt finns slutligen ett annat rättsinstitut, som i ej ringa utsträck
1

Upplåtelse »v panträtt i spannmål har hittills skett i ringa utsträckning. Antalet pantsättningar

har sålunda utgjort 58 år 1925, 132 år 1926, 182 år 1927, 426 år 1928, 500 år 1929 och 356 år

Gällande

rätt.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majlis proposition nr lod
-

ning användes för vinnande av säkerhet i lösegendom. Här syftas på så kallade

lösöreköp. Medan köp av lösören i regel ej vinner giltighet mot säljarens

borgenärer, så länge godset finnes kvar i säljarens besittning, kan köpare

enligt förordningen den 20 november 1845 i avseende på handel örn lösören,

som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, genom att vissa formaliteter

iakttagas (bland annat viss registrering bos domstol respektive Överståthållarämbetet)

få sin rätt till egendomen under alla förhållanden skyddad. I rättspraxis

bar giltighet tillerkänts dylika lösöreköp, även örn avsikten därmed

endast varit att säkerställa köparen för en fordran, som han äger bos säljaren.

Mellan köparen och säljaren är i sådana fall vanligen överenskommet, att köpet

skall gå åter, så snart fordringen blivit gulden. Lösöreköp anses dock icke vara

en lämplig form för belåning av jordbruksinventarier. Dylikt köp kan endast

avse föremål, som specificerats i köpehandlingen, och köparen torde därför

ej få någon rätt till inventarieföremål, som anskaffas i stället för annat eller som

eljest tillkommer (jfr H 1927:369). För arrendator är institutet i varje fall

icke användbart, enär lösöreköp av inventarier kan berättiga jordägaren att

få arrendatorn försatt i konkurs (konkurslagen 4 §). För övrigt har lösöreköp,

som sker i säkerhetssyfte, i vissa hänseenden icke samma rättsverkningar

som en pantupplåtelse, vilket torde förringa institutets användbarhet i nu ifrågavarande

avseende (jfr H 1928: 305). Anmärkas må också, att användandet

av institutet kommit att mer eller mindre uppfattas såsom tecken på insolvens.

Tidigare Alltsedan mitten av 1800-talet bär tid efter annan förslag väckts örn laginteckning

stiftning i syfte att bereda möjlighet för jordbrukare att upplåta säkerbetsrätt

i jordbruks- i sina jordbruksinventarier utan att behöva avhända sig förfoganderätten över

imentarier. ^egsa Enligt några av dessa förslag skulle säkerhetsrätten vara ett slags

panträtt, enligt andra endast en förmånsrätt. I sistnämnda fall ha förslagen

inneburit, att förlagsinteckningsinstitutet skulle utsträckas att omfatta även

jordbruksnäringen. I det följande skall lämnas en kortfattad redogörelse över

frågans tidigare behandling av statsmakterna.

Vid riksdagen 1847—1848 framlades proposition med förslag till förordning

örn förlagsinteckning, avsedd att ersätta då gällande bestämmelser örn

förlag, men riksdagen godkände ej förslaget, bland annat därför att det icke

avsåg jordbruksnäringen.

I det av äldre lagberedningen år 1850 avgivna förslaget till handelsbalk

föreslogs, att så kallad underpanträtt (varmed avsågs ett slags panträtt utan

besittning) skulle få upplåtas i lös egendom. Såsom skäl härför åberopades,

bland annat, jordbruksnäringens behov av förlagssäkerhet.

Vid riksdagen 1859—1860 väcktes motion angående lagstiftning örn förlag

och örn rätt till underpant i lös egendom i allmänhet. Ett av lagutskottet utarbetat

förslag till författning i ämnet, vilket i huvudsak anslöt sig till lagberedningens

förslag, blev antaget av ständerna. Högsta domstolen avstyrkte

emellertid förslaget. Inom domstolen framhölls bland annat, att institutet

skulle kunna föranleda till lättsinniga och bedrägliga transaktioner samt att

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 106.

11

det skulle försvaga gäldenärens kredit, utan att den realsäkerhet, som en dylik

panträttsupplåtelse skulle medföra, kunde antagas bliva av synnerlig betydelse.

Förslaget blev därefter ej godkänt av Kungl. Majit.

Frågan kom emellertid ånyo upp vid riksdagen 1865—1866. Ett inom

riksdagen utarbetat förslag till förordning örn förlagsinteckning, som avsåg

jämväl jordbruksnäringen, blev då antaget. Även mot detta förslag ställde

sig högsta domstolen avvisande. Inom domstolen framhölls, att jordbrukarna

i allmänhet ej skulle hava någon nytta av att rätten till förlagsinteckning medgåves

dem, utan att detta snarare skulle skada deras personliga kredit. Även

denna gång föranledde ständernas beslut ej någon vidare åtgärd.

.Vid riksdagen 1868 framlade lagutskottet i anledning av motion förslag till

förordning angående underpant i lös egendom. Andra kammaren biföll förslaget.

Första kammaren avslog emellertid detsamma med hänsyn till de

betänkligheter, som yppats mot underpanträtt i lösören.

Sedan 1879 års riksdag hemställt örn utredning angående revision av samtliga

gällande bestämmelser örn förlag, tillsattes en kommitté, åt vilken uppdrogs

att utarbeta förslag till lagstiftning i ämnet. Därvid skulle även övervägas

ett utsträckande av förlagsinteckningsrätten till näringar, vilka icke

åtnjöte en dylik förmån. Kommittén avgav 1881 betänkande med förslag till

förordning örn förlagsinteckning. Detta förslag avsåg endast bergsbruk,

gruvdrift och industri. Kommittén framhöll mot tanken att utsträcka rätten

till förlagsinteckning jämväl till jordbruksnäringen bland annat, att detta skulle

medföra större skada än nytta med hänsyn till den inverkan, som jordbrukarnas

personliga kredit skulle röna därav. Beträffande de självägande jordägarna

framhölls särskilt, att dessa kunde skaffa sig kredit genom att inteckna sin

fastighet och att det ej vore tillrådligt, att de även erhölle tillfälle att genom

erbjudande av förmånsrätt i den lösa egendomen inlåta sig på skuldsättning.

Kommitténs förslag förelädes 1882 års riksdag. Första kammaren

gillade detsamma, men andra kammaren ställde sig avvisande, uppenbarligen

därför att förslaget ej avsåg jordbruksnäringen.

Vid 1883 års riksdag blev emellertid nu gällande förordning örn förlagsinteckning

antagen, sedan vederbörande departementschef förklarat, att frågan

örn jordbrukets förlagskredit komme att särskilt utredas. För dylikt

ändamål tillsattes också en kommitté, vilken år 1886 avlämnade betänkande i

frågan. Kommittén framhöll, att det vore önskvärt, att jordbrukarnas behov

av att anlita den personliga krediten inskränktes. Detta ansågs icke kunna

ske på annat sätt än genom att man beredde jordbrukare möjlighet att erhålla

kredit, grundad å realsäkerhet i hans lösa egendom. Jordbrukare borde därför

kunna använda till jordbruket hörande lös egendom som säkerhet för gäld

utan att egendomen skildes från hans besittning. För arrendatorernas del

skulle detta ske därigenom att förlagsinteckningsförordningen bleve tillämplig

för dem. Beträffande jordägarna framlades däremot ett förslag, enligt

vilket jordbruksinventarier m. m. skulle kunna intecknas tillsammans med

den fastighet, vartill de hörde. Högsta domstolen, som hördes över förslaget,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. May.ts proposition nr 106.

avstyrkte detsamma. Domstolen Hyste fortfarande starka betänkligheter mot

att medgiva upplåtande av säkerhetsrätt i jordbruksinventarier. Säkerheten

skulle bliva av tvivelaktigt värde för borgenären. Jordbrukaren skulle därför

allt fortfarande bliva hänvisad till den personliga krediten. Det kunde

emellertid ifrågasättas, örn ej denna komme att menligt påverkas av den föreslagna

lagstiftningen. Örn emellertid lagstiftning skulle ske i syfte att bereda

säkerhet i jordbrukares lösören, borde denna enligt domstolens mening bliva

huvudsakligen lika för jordägare och arrendatorer samt överensstämma med

gällande lagstiftning örn förlagsinteckning. Förslaget föranledde icke någon

vidare åtgärd.

Vid riksdagarna 1896 och 1905 väcktes genom motioner på nytt fråga örn

ändrad lagstiftning i syfte att förlagsinteckning skulle kunna meddelas även

med avseende å jordbruk. '' Motionerna blevo avslagna.

Frågan behandlades ånyo i riksdagen år 1906. I en inom andra kammaren

väckt motion, vari påkallades utredning angående lämpligaste sättet att skaffa

jordbruket driftskapital, framhölls sålunda såsom önskvärt, att jordbrukarna

bereddes möjlighet att använda sina jordbruksinventarier såsom kreditunderlag.

Motionen avslogs emellertid, enär frågan redan var föremål för utredning

hos Kungl. Majit. Hushållningssällskapens ombud hade nämligen hos

Kungl. Majit gjort framställning örn utredning i samma avseende. Över

denna framställning hördes hushållningssällskapens förvaltningsutskott.

Utskotten ställde sig i allmänhet avvisande mot tanken att medgiva intecknande

av jordbruksinventarier. Man framhöll, att detta kunde lända till ökad

skuldsättning, att dylik inteckning skulle medföra dålig säkerhet och att den

personliga krediten skulle komma att skadas. Endast tre förvaltningsutskott

förordade lagstiftning rörande inteckning av jordbruksinventarier, men även

dessa framhöllo de svårigheter, som skulle vara förenade därmed, samt betydelsen

av noggranna kontrollföreskrifter i syfte att förekomma befarade

olägenheter. Lantbruksstyrelsen förklarade i sitt yttrande, att så starka skäl

anförts mot förslaget örn lagstiftning angående inteckning i jordbruksinventarier,

att något försök att i sådan riktning lösa frågan ej borde ifrågakomma.

Under den fortsatta utredningen avstod man från tanken att införa förlagsinteckning

för jordbruket. Utredningen gick i stället ut på att med föreningsväsendets

hjälp lösa jordbrukets kreditfråga och resulterade slutligen

i 1915 års författningar rörande jordbrukskassor och centralkassor för jordbrukskredit.

I

I december 1920 gjorde rikets centralkassor för jordbrukskredit framställning

hos Kungl. Majit örn lagändring i syfte att förlagsinteckning skulle kunna

meddelas i jordbruksinventarier. Framställningen överlämnades till 1921

års fastighetskreditsakkunniga, vilkas arbete emellertid blev nedlagt, innan

de hunnit behandla detta spörsmål.

Under år 1925 upptog Kungl. Majit, närmast i anledning av framställningar

från handelskammarhåll, frågan örn revision av gällande lagstiftning om förlagsinteckning

samt inhämtade yttranden i ärendet från olika myndigheter och

korporationer. Enligt uttalande av chefen för justitiedepartementet skulle

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

13

yttrandena avse även spörsmålet, huruvida förlagsinteckningsinstitutet borde

utvidgas till att avse jordbruksnäringen. I denna fråga gjorde sig olika

meningar gällande. Överståthållarämbetet och mer än hälften av länsstyrelserna

ställde sig betänksamma eller avvisande, medan de övriga länsstyrelserna

liksom de flesta av hushållningssällskapens förvaltningsutskott

uttryckte sympatier för en sådan utvidgning. Lantbruksstyrelsen förklarade

sig vara synnerligen tveksam rörande lämpligheten härav. Sveriges

allmänna lantbrukssällskap ställde sig tveksamt till frågan örn en allmän rätt

till inteckning i jordbruksinventarier men framkastade tanken, att dylik inteckning

skulle kunna beviljas till säkerhet för jordbrukares lån hos jordbrukskassorna.

Av rikets handelskammare intog flertalet av dem, som yttrade sig

i frågan, en avvisande hållning. Centralkassorna för jordbrukskredit förordade

lagstiftning i syfte att möjliggöra upplåtande av panträtt i jordbruksinventarier

medelst inteckning.

Frågan om lagstiftning angående upplåtande av säkerhetsrätt i jordbruksinventarier

har ånyo upptagits av den utav Kungl. Majit den 18 juli 1928 tillsatta

jordbruksutredningen. I sitt i januari 1930 avgivna betänkande angående

jordbrukets kreditförhållanden1 har utredningen sålunda framlagt — förutom

förslag till en reform av jordbrukskasserörelsen, vilken genomfördes vid

1930 års riksdag — förslag till lag örn inteckning i jordbruksinventarier och

andra därmed sammanhängande författningsförslag. Förslagen torde såsom

bilaga A få fogas vid detta protokoll.

Såsom skäl för framläggandet av lagförslaget bär jordbruksutredningen anfört

huvudsakligen följande. Jordbrukarna upplånade för närvarande i stor

utsträckning penningar genom borgenslån och växeltransaktioner. Sättet för

upplåningen medförde lätt att upplåningen överstege den gräns, som betingades

av jordbruksdriftens förräntningsförmåga, vartill komme att dylik kredit

bleve relativt dyr. Det osunda utnyttjandet av den personliga krediten, som i

stor utsträckning förekomme bland jordbrukarna, berodde i icke ringa grad

därpå, att jordbrukarna icke haft möjlighet att som realsäkerhet använda sina

jordbruksinventarier. Värdet av dessa torde numera i genomsnitt uppgå till

åtminstone 30 % av fastighetens taxeringsvärde. Genom att bereda möjlighet

att utnyttja dessa tillgångar såsom realhypotek skulle ett viktigt medel tillskapas

för att motverka det osunda utnyttjandet av den personliga kreditvärdigheten.

Detta gällde naturligtvis särskilt beträffande arrendatorer. Invändningen

om att jordbrukarnas personliga kredit kunde bliva skadad borde ej

tillerkännas större betydelse. Den personliga kreditvärdigheten bottnade huvudsakligen

i jordbrukarnas realtillgångar. Dessa tillgångars användande såsom

objekt för realkredit vore därför den enda sunda och rationella lösningen av

kreditfrågan. Farhågan att inventariehypotek skulle föranleda till svikliga

transaktioner från gäldenärs sida finge ej hindra en lagstiftning, som skulle

medföra påtagligt gagn för jordbruksnäringen. Särskilt vid kreditgivning

genom jordbrukskassorna skulle inventarieinteckningsinstitutet fylla en viktig

uppgift.

1 Se Statens off. utreda, Jordbruksdepartementet, 1930: 9.

Jordbruksutredningens

förslag

1930.

Allmänna

synpunkter.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Förslagets

huvud
grunder.

Föremål för

inteckning.

Säkerhets
rättens
beskaffenhet.

Jordbruksutredningens förslag innebär, att jordbrukare genom inteckning

(inventarieinteckning) skall kunna för sin gäld upplåta säkerhetsrätt i sina

jordbruksinventarier utan att behöva avstå från besittningen till desamma.

Utmärkande för rättsinstitutet är, att gäldenären även skall äga förfoga över

den intecknade egendomen, i den mån han ej därigenom: kränker inteckningsbavarens

intressen.

Inteckningen skall ej omfatta vissa specificerade inventarier utan inventariebeståndet

i dess helhet. Inventarieföremål, som sättes i stället för annat

eller eljest anskaffas, kommer följaktligen att häfta för inteckningen. Endast

döda och levande inventarier äro föremål för inteckning, däremot ej jordbrukets

produkter. Inventarier, som tillhöra annan än gäldenären, omfattas ej

av inteckningen. Därmed äro från inteckning uteslutna inventarier, som köpts

på avbetalning. Inteckningen omfattar jämväl inventarier, som äro avsedda

för binäring till jordbruket, såvida icke binäringen är av beskaffenhet att därtill

hörande inventarier kunna förlagsintecknas.

Inventarieinteckningen skall hänföra sig till en viss bestämd jordegendom;

den skall med andra ord meddelas i de jordbruksinventarier, som äro avsedda

för jordbruket å visst område. Det har övervägts att, i stället för att på detta

sätt lokalt begränsa inteckningsrätten, låta inteckningen omfatta alla gäldenärens

jordbruksinventarier, oavsett var han driver jordbruk. En dylik

lösning har avvisats med hänsyn till svårigheten att vinna ett betryggande registreringssystem.

Jordbruksutredningen har utgått från att en inventarieinteckning

i regel skall avse hela den fastighet eller det fastighetskomplex, som

gäldenären brukar. För den händelse att så icke är förhållandet utan inteckningen

avser ett område, som ligger i sambruk med annat område, har föreslagits

det stadgande, att av de gemensamma inventarierna skola å vartdera området

anses belöpa så stor del, som motsvarar områdets taxerade eller eventuellt

i annan ordning uppskattade jordbruksvärde.

Inventarieinteckningen skall medföra en säkerhetsrätt, som visserligen benämnes

panträtt men, enligt vad jordbruksutredningen framhåller, i verkligheten

är en mellanform mellan panträtt och förmånsrätt. Väl skall sålunda inteckningshavarens

rätt — i likhet med vad som gäller i fråga örn fastighetsinteckning

— iakttagas såväl vid utmätning som vid konkurs, och detta även

örn inteckningshavaren icke anmäler eller bevakar sin fordran. Härutinnan

skiljer sig inventarieinteckningen från förlagsinteckningen, som icke iakttages

vid utmätning och vid konkurs beaktas endast efter bevakning. Däremot

överensstämmer inventarieinteckningen med förlagsinteckningen men skiljer

sig från fastighetsinteckningen därutinnan, att försäljning av intecknad

egendom medför inteckningsrättens upphörande. Jordbruksutredningen har visserligen

övervägt att låta inteckningen bestå mot köpare, som ej varit i god tro,

men avstått därifrån med hänsyn till omsättningens krav. Dock skall försåld

egendom häfta för inteckningen intill dess köparen vunnit besittning av egendomen

eller de för lösöreköp stadgade formaliteterna iakttagits. I syfte att

hindra att inteckningshavares rätt kränkes genom lösöreköp har emellertid det

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 106.

15

tillägg gjorts till lösöreköpsförordningen, att lösöreköp av jordbruksinventarier

ej må registreras, om godset häftar för inventarieinteckning, såvida icke

inteckningshavaren lämnar medgivande därtill.

Den omständighet att gäldenären, utan att överlåta äganderätten till annan,

flyttar bort inventarierna från fastigheten skall icke i och för sig medföra, att

inventarierna upphöra att häfta för inteckningen. Flyttas emellertid inventarierna

till fastighet, vartill annan inventarieinteckning hänför sig, för att

användas där, skola inventarierna ej längre häfta för inteckning, som avser jordbruket

å den förstnämnda fastigheten. Örn inventariernas förflyttning från

fastigheten sammanhänger med nedläggandet av gäldenärens där bedrivna

jordbruk, skall inteckningsrätten likaledes upphöra att gälla i den bortförda

egendomen, dock först sedan viss tid (90 dagar) förflutit utan att inom denna

tid egendomen blivit utmätt eller konkursförfarande mot gäldenären inletts.

Enbart den omständigheten, att gäldenären upphör med jordbruksdriften å

fastigheten i fråga, skall ej föranleda att inteckningsrätten upphör. För det

fall, att gäldenären lämnat den nye brukaren inventarier till fastigheternas

nyttjande, skall på grund av uttryckligt stadgande inteckningen omfatta även

nya inventarier, såvida de äro att anse såsom gäldenärens tillhörighet.

Gäldenärens död skall ej föranleda, att inteckningen omedelbart upphör att

gälla. Särskilda regler hava givits för att förekomma kollisioner emellan inteckning

i den avlidnes inventarier och eventuell dylik inteckning i dödsbodelägarnas

inventarier.

Inventarieinteckning skall medföra förmånsrätt enligt 17 kap. 7 § handelsbaden

närmast efter förlagsinteckning. Handpanträtt och retentionsrätt enligt

17 kap. 3 § skola alltså städse hava företräde. Likaså skall, vilket är av större

praktisk betydelse, den förmånsrätt, som enligt 17 kap. 6 § handelsbaden för

arrende tildommer jordägare i arrendators lösegendom, hava företräde framför

inteckningshavarens rätt. Inventarieinteckning skall ej heller gälla i inventarieföremål,

som kommit att omfattas av förlagsinteckning, oavsett när sistnämnda

inteckning meddelats.

Eftersom inteckningshavarens rätt till den intecknade egendomen konstruerats

såsom ett slags panträtt, kommer på grund av bestämmelserna i 54, 57

och 58 §§ i lagen den 8 april 1927 örn försäkringsavtal en av gäldenären tagen

försäkring å egendomen i regel att gälla jämväl till förmån för inteckningshavarén,

med rätt för denne att framför ägaren ur utfallande ersättningsbelopp

utfå betalning för sin fordran, såvida icke ägaren genom att avhjälpa

skadan eller på annat sätt bereder inteckningshavaren samma säkerhet, som

han ägt före försäkringsfallet. Emellertid möter det enligt försäkringsavtalslagen

icke något hinder, att gäldenären i försäkringsavtalet gör förbehåll om att

försäkringen endast skall gälla till förmån för honom själv. Vidare är det

gäldenären medgivet att uppbära utfallande ersättningsbelopp, såframt icke

inteckningshavaren är i avtalet namngiven eller eljest bestämt'' utmärkt eller

han anmält sig vilja själv bevaka sin rätt. Med hänsyn härtill hava i 54 och

57 §§ nämnda lag föreslagits de ändringar, att brand- eller kreatursförsäkring

a jordbruksinventaner, vilka besväras av inventarieinteckning, alltid skall

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Särskilda

bestämmelser

till inteckningshavares

skydd.

Förfarandet.

gälla till förmån för inteokningsliavaren (54 §), samt att, örn det ersättningsbelopp,

som i anledning av skadereglering vid dylik försäkring skall utbetalas,

överstiger en tredjedel av försäkringssumman, beloppet må utbetalas till

gäldenären, endast örn egendomen ej besväras av inventarieinteckning (57 §).

Jordbruksutredningen har framhållit, att liknande regler böra gälla i fråga

örn den av statsmedel utgående ersättningen för kreatur, som på myndighets föranstaltande

nedslaktats till följd av smittsam kreaturssjukdom, samt har förutsatt,

att härför erforderliga bestämmelser meddelas i administrativ ordning.

I syfte att skydda inteckningshavaren mot obehöriga förfoganden över godset

från gäldenärens sida hava föreslagits lagregler i olika avseenden.

Sålunda har inteckningshavaren berättigats att, oavsett avtalad förfallotid,

omedelbart utsöka sin fordran, då den intecknade egendomen så vanvårdas eller

fördärvas eller genom försäljning eller eljest i sådan utsträckning upphör att

svara för inteckningen eller av annan orsak så nedgår i värde, att inteckningshavarens

säkerhet märkligen minskas, ävensom då jordbruket helt eller delvis

nedlägges eller övergår till annan. Inteckningshavaren är ock berättigad att

omedelbart utsöka sin fordran, örn gäldenär, som erhållit lån under överenskommelse

att han därmed skulle öka eller förbättra sitt inventariebestånd,

underlåter att göra detta.

Inteckningshavaren skall vidare hava möjlighet att genom exekutiv myndighets

bistånd förhindra förskingring eller förstörelse av intecknad egendom.

Enligt föreslagna ändringar i 179 och 180 §§ utsökningslagen skall överexekutor

på begäran av inteckningshavare kunna, då skäl därtill föreligga, bevilja

kvarstad eller skingringsförbud med avseende å intecknade inventarier.

Slutligen bär inteckningshavaren skyddats genom bestämmelse örn straff

för obehöriga transaktioner från gäldenärens sida. Örn sålunda gäldenären

uppsåtligen skadar inteckningshavaren genom åtgärd, varigenom värdet av

det gods, som svarar för inteckningen, minskas, skall han enligt föreslaget

tillägg till 22 kap. 13 § strafflagen straffas med böter eller fängelse.

Inventarieinteckning meddelas av den domstol, under vilken fastigheten

lyder. Fordringen behöver ej vara förlagsfordran — såsom enligt förlagsinteckningsförordningen

— utan kan vara vilken penningfordran som helst. Bestämmelser

hava föreslagits till förhindrande av att flera jordbruk komma att

solidariskt häfta för samma inteckning (gemensam inteckning). Vid behandlingen

av ansökan örn inteckning i inventarier, som redan besväras av inventarieinteckning,

skall nämligen tillses, att antingen samtliga inteckningar komma

att gälla i samma inventariekomplex eller ock inteckning, som avser större

inventariekomplex än annan, blir uppdelad. Särskilt protokoll skall föras

över inventarieinteckningar. Därjämte skall i överensstämmelse med protokollet

föras bok över inteckningarna.

Inventarieinteckning skall förnyas vart tionde år. Bestämmelser hava vidare

föreslagits rörande dödande, nedflyttning och uppdelning av inventarieinteckning.

Utmätning av jordbruksinventarier regleras genom åtskilliga nya bestäm
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

17

meker i utsöknings lagen. Såsom redan nämnts, skall vid utmätning inteckningshavarens

rätt alltid iakttagas. Icke endast då utmätningen avser liela

inventariebeståndet utan även då enstaka inventarieföremål tagas i mät, skall

inteckningshavare utfå betalning ur det utmätta godset framför oprioriterad

utmätningssökande. En följd härav blir, att utmätning i jordbruksinventarier

på grund av inventarieinteckning ofta är utan värde för dylik utmätningssökande.

För att förekomma utmätning i sådana fall har föreslagits, att

utmätning får ske endast örn utmätningssökanden uppenbarligen kan erhålla

betalning ur inventarierna. Utmätningsmannen skall därför före utmätning

söka skaffa sig upplysning om och till vilket belopp inventarierna häfta för

inventarieinteckning. — Utmätningsmannen är skyldig att före försäljningen

av utmätta jordbruksinventarier anskaffa gravationsbevis och, såvitt

ske kan, underrätta inteckningshavare örn auktionen. Örn jordbruksinventarierna

äro intecknade, skall särskilt sammanträde hållas för fördelning av

köpeskillingen. Vidare skall utmätningsmannen sända underrättelse örn verkställd

utmätning till rätten eller domaren för åtgärdens antecknande i protokollet.

Skälet härtill är, att inventarieinteckning enligt förslaget ej skall omfatta

inventarier, som utmätts sist å den dag, då inteckningen sökts, och att

gravationsbevis därför bör innehålla uppgift örn skedd utmätning. Anteckning

örn att vid utmätningsförfarande betalning utgått å intecknad fordran

skall däremot — liksom anteckning att betalning skett ur ersättning, som

utbetalts i anledning av försäkringsfall eller av allmänna medel på grund av

kreaturssjukdom’ — ske endast på anmälan av rättsägaren.

Örn gäldenären är försatt i konkurs eller försättes i konkurs samma dag

inteckningen sökes, skall inteckning ej meddelas. Även om så sker, blir inteckningen

utan verkan. För att, bland annat, domstolen i nu avsedda fall

skall kunna ex officio avvisa ansökan örn inteckning har föreslagits bestämmelse

i konkurslagen, varigenom konkursdomstolen ålagts att göra vederbörlig anteckning

i inteckningsprotokollet örn konkurs, då i boet ingår egendom, som kan

bliva föremål för inventarieinteckning, eller att eventuellt till annan domstol

sända meddelande örn konkursen för antecknings verkställande i sagda domstols

protokoll över inventarieinteckning. Har intecknad egendom blivit realiserad

i konkurs, skall inteckningen ej längre gälla. Anteckning härom skall

på gäldenärens begäran ske i rättens protokoll.

Jordbruksutredningen har ansett nödvändigt att införa särskild bestämmelse

till skydd för dem, som vid lagens ikraftträdande hos jordbrukare hava fordran

med sämre förmånsrätt än den, som inventarieinteckning medför. Det har därför

föreslagits, att dylik borgenär skall vara berättigad att, då inventarieinteckning

första gången sökes, inom sex månader därefter kräva omedelbar betalning

för sin fordran, även om den då ej är förfallen. Såsom skäl för detta

stadgande har anförts, att inventarieinteckningens införande för äldre borgenärer

innebure risker, mot vilka dessa ej kunnat på förhand vidtaga någon

åtgärd. Jordbruksutredningen har framhållit, att, örn borgenären kunde visa

att gäldenären vore insolvent och på grund härav få honom försatt i konkurs

Bihang till riksdagens protokoll 1032. 1 sami. 83 haft. (Nr 106.)

Övergångs
bestämmelse.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Förbud för

sparbank att

mottaga inventarieinteckning

som primär

säkerhet.

Yttranden

(iver jordbrnksutredningens

förslag.

Förslagets

huvudgrun
der.

Hushållnings
sällskapens
förvaltnings
utskott.

strax efter det inteckningen söktes, korrektiv skulle kunna vinnas genom

återvinning i konkursen. Med hänsyn till övriga fall har dock det föreslagna

stadgandet ansetts erforderligt.

Jordbruksutredningen har föreslagit bestämmelse i sparbankslagen örn förbud

för sparbank att utlämna lån mot inventarieinteckning. Sparbank skall

dock få mottaga sådan säkerhet tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet

av pant eller borgen. Sparbankslagen innehåller för närvarande motsvarande

förbud med avseende å fartygs- och förlagsinteckning och det har ansetts,

att arten av den egendom, som skulle vara föremål för inventarieinteckning,

och inteckningsrättens juridiska innebörd ej motiverade annan regel beträffande

inventarieinteckning.

över jordbruksutredningens förslag hava yttranden avgivits av hushållningssällskapens

förvaltningsutskott, lantbruksstyrelsen, Sveriges allmänna lantbrukssällskap

och Svenska lantmännens riksförbund, länsstyrelserna, bank- och

fondinspektionen, sparbanksinspektionen, försäkringsinspektionen, statskontoret,

fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, svenska bankföreningen,

svenska sparbanksföreningen, centralkassorna för jordbrukskredit,

svenska försäkringsföreningen, föreningen Sveriges häradshövdingar och föreningen

Sveriges stadsdomare.

I frågan, huruvida lagstiftning över huvud bör ske i syfte att bereda möjlighet

för jordbrukare att med bibehållande av besittningen till sina jordbruksinventarier

upplåta säkerhetsrätt i dessa, hava delade meningar gjort sig gällande.

Flertalet av dem, som uttalat sig rörande denna fråga, har dock givit

sin anslutning till tanken, att dylik lagstiftning bör komma till stånd.

Av hushållningssällskapens förvaltningsutskott hava tio (i Södermanlands

läns, Östergötlands läns, Kalmar läns södra och Kalmar läns norra, Kristianstads

läns, Hallands läns, Älvsborgs läns norra, örebro läns, Västernorrlands

läns och Västerbottens läns hushållningssällskap) obetingat förordat den ifrågasatta

lagstiftningen. Sju förvaltningsutskott (i Stockholms läns och stads,

Uppsala läns, Kronobergs läns, Malmöhus läns, Älvsborgs läns södra, Skaraborgs

läns samt Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap) hava visserligen

hyst betänkligheter men dock uttalat sig till förmån för en lagstiftning i

ämnet eller förklarat sig ej vilja avstyrka sådan. Blekinge läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott har tillstyrkt en lagstiftning i syfte att bereda

jordägande lantbrukare men ej arrendatorer möjlighet att belåna sina inventarier.

Förvaltningsutskottet i Norrbottens läns hushållningssällskap har ställt

sig i hög grad tveksamt i frågan. Fem förvaltningsutskott (i Jönköpings läns,

Gotlands läns, Värmlands läns, Västmanlands läns och Gävleborgs läns hushållningssällskap)

hava intagit en avvisande hållning.

De skäl, som synts flertalet förvaltningsutskott tala till förmån för en lagstiftning

på förevarande område, kunna i korthet sammanfattas sålunda:

Lagstiftningen skulle motverka de rådande borgens- och växelsystemen bland

jordbrukarna och därigenom åstadkomma sundare kreditförhållanden. Jord
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

19

brukarna^ skulle bliva mindre beroende av varandra. Krediten skulle kunna

ordnas på längre sikt och den ständiga oron för växlars förfallande, som nu

inverkade _ störande, skulle kunna så småningom avlägsnas. Jordbrukarna

skulle därjämte kunna erhålla avsevärt billigare driftskredit än för närvarande.

Tendensen hos jordbrukarna att för tillgodoseende av sitt kreditbehov jämsides

anlita ett flertal kreditgivare hade säkerligen i många fall föranlett fördyring

av krediten. Med jordbrukets tilltagande mekanisering, vilken medförde ökat

kreditbehov, hade inventarierna kommit att hava ett i förhållande till fastigheten

allt högre värde. Särskilt arrendatorerna vore i stort behov av att kunna

belåna sina inventarier.

Såsom skäl emot lagstiftningen har åter anförts huvudsakligen:

Lagstiftningen skulle kunna inverka menligt på jordbrukarnas personliga

kredit. Det kunde sålunda befaras, att även i fråga örn mindre eller tillfälliga

krediter till jordbrukare säkerhet i inventarierna komme att fordras. Säkerhet

i inventarier bleve av mindre god beskaffenhet och komme därför ej att godtagas

av långivare i allmänhet. Endast jordbrukskassorna torde komma att

godkänna sådan såsom. primär säkerhet. Lån mot dylik säkerhet torde ej heller

komma att ställa sig billiga. Den nya kreditmöjligheten skulle kunna locka till

skuldsättning utan motsvarande nytta. Belåning av inventarier kunde lägga

hinder i vägen för gäldenärens handlingsfrihet och med hänsyn till den publicitet,

som måste vara förenad därmed, komma att uppfattas såsom tecken på

mindre god ekonomisk ställning. Det kunde även befaras att det ifrågasatta

rättsinstitutet missbrukades till bedrägliga transaktioner. Slutligen vore de

juridisk-tekniska svårigheter, som vore förenade med tillskapandet av ett dylikt

rättsinstitut, ägnade att väcka betänkligheter.

Lantbruksstyrelsen och Sveriges allmänna lantbrukssällskap hava förordat Lantbruksstyden

ifrågasatta lagstiftningen, under det att Svenska lantmännens riksförbund allmänt

motsatt sig densamma. De hava i huvudsak yttrat följande. Iwukssäiiakap

Lantbruksstyrelsen: En lagstiftning i den åsyftade riktningen skulle Vara lantmännens

av stor betydelse för ordnandet av jordbrukets kreditförhållanden. Det vore riksförbund,

nämligen mindre de kreditgivande institutens obenägenhet att tillgodose jordbrukets

kreditbehov än svårigheten att anskaffa erforderlig säkerhet, som lagt

hinder i vägen för en tillfredsställande kreditgivning åt jordbruket. Styrelsen

kunde ej dela den tveksamhet, som tidigare uttalats av högsta domstolen rörande

denna fråga.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap: Även örn man bortsåge från de svåra

juridisk-tekniska problem, som vore förenade med en dylik lagstiftning,

vöre det ej lätt att överblicka fördelarna och olägenheterna därav med hänsyn

till en sund utveckling av jordbrukets kreditväsen. Jordbrukarnas personliga

kreditmöjligheter skulle antagligen komma att minskas. Därav skulle visserligen

i många fall kunna följa allvarliga olägenheter. Men sällskapet delade

närmast den uppfattningen, att en inskränkning i jordbrukarnas personliga

kredit skulle vara till gagn för jordbruksnäringen, enär därigenom skulle hindras

en alltför hög skuldsättning och en osund, på borgenssystem byggd kreditgivning.

Under förutsättning att frågan kunde lösas på ett tekniskt tillfredsställande

sätt ville därför sällskapet, om ock med tvekan, förorda att möjlighet

till inventariebelåning bereddes. Detta borde i förening med en sund jordbrukskasserörelse

vara ägnat att på ett tillfredsställande sätt konsolidera jordbrukets

kreditgivning, minska det rikt florerande borgenssystemet och genom ökad realsäkerhet

för lånemedlen bidraga till en välbehövlig ränteminskning för jordbrukarna.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 106-

Länsstyrelserna.

f |

Myndigheter

och represen

tanter för

bank- och

finansväsen.

Svenska lantmännens riksförbund: De skäl, som anförts mot tidigare förslag

till lagstiftning å området vore alltjämt gällande. Den invecklade frågan örn

driftskredit åt jordbrukare torde för övrigt ej kunna i den omfattning jordbruksutredningen

syntes avse —- åtminstone inom överskådlig tid — ordnas

genom koncentreringen av jordbrukarnas driftskredit.

Av länsstyrelserna hava tio (länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings,

Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,

Skaraborgs och Västerbottens län) uttalat sig för lagstiftning i ämnet

eller lämnat förslaget utan erinran; länsstyrelsen i Blekinge län anser dock, att

lagstiftningen bör avse endast jordägande lantbrukare. I allmänhet har därvid

framhållits, att den ifrågasatta lagstiftningen torde komma att medföra

sundare kreditförhållanden bland jordbrukarna. En av länsstyrelserna har i

detta hänseende yttrat, att säkerheten visserligen ej torde bliva av sådan beskaffenhet,

att borgen kunde undvaras, men att man skulle vinna såväl att

möjligheten att skaffa borgen ökades som att missbruk av denna kreditform

minskades, eftersom det med all sannolikhet skulle bliva vanligt att borgensmännen

fordrade säkerhet i inventarierna. Sju länsstyrelser (i Stockholms,

Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens

län) hava visserligen framfört betänkligheter av huvudsakligen enahanda

innehåll som de inom vissa av hushållningssällskapens förvaltningsutskott yppade,

men hava dock ej velat avstyrka lagstiftning. Sex länsstyrelser (i Uppsala,

Gotlands, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Jämtlands län) hava

däremot ansett olägenheterna av en lagstiftning överväga fördelarna därav och

avrått därifrån.

De flesta myndigheter och representanter för bank- och finansväsen, som

5rttrat sig, nämligen bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, statskontoret,

fullmäktige i riksbanken och Svenska sparbanksföreningen, hava

ställt sig tveksamma eller avvisande till frågan örn lagstiftning i ämnet. De

hava väsentligen anfört följande.

Bank- och fondinspektionen: Syftet med den föreslagna lagstiftningen vo
re

visserligen beaktansvärt, och införandet av det föreslagna rättsinstitutet

skulle ur kreditgivaresynpunkt medföra större säkerhet och för kredittagaren

ett visst förbilligande av kredit, som lämnats mot säkerhet i inventarier. Övervägande

skäl syntes dock tala mot den föreslagna lagstiftningen. _ Man finge

nämligen ej bortse från att andra kreditbehov kunde uppstå, i varje fall efter

hand, där krediten i huvudsak vilade på förtroende till kredittagarens. person.

Det torde kunna ifrågasättas örn icke i dylika fall lånevillkoren efter införandet

av det nya institutet skulle komma att bli strängare. I andra länder, där

motsvarande institut funnes, hade detta ej kommit till allmännare användning

och institutet panträtt i spannmål hade ej kommit till avsett utnyttjande, varför

det torde vara osäkert, örn det föreslagna rättsinstitutet skulle få ett annat

öde.

Sparbanksinspektionen: Eörslaget vore så tillvida tilltalande, att det åsyf
tade

en rationalisering och begränsning av jordbrukarnas upplåning, vilken det

kunde vara önskvärt att så småningom genomföra. Det föreslagna rättsinstitutet

vore emellertid icke av tillräckligt betryggande art, i följd varav villkoren

för lån mot dylik säkerhet möjligen icke torde bliva avsevärt gynnsammare

än vid lån mot borgen. Den begränsning av kreditgivning till jordbru
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 106.

21

learna, som införandet av det nya rättsinstitutet skulle medföra, skulle sannolikt

framkalla allvarliga svårigheter för många jordbrukare. Det vore ej klok

kreditpolitik att vid nuvarande konjunkturläge för jordbruket framtvinga en

snabb kreditinskränkning, som helst borde genomföras successivt och med stor

försiktighet.

Statskontoret: Det syntes tveksamt, huruvida skapandet av ytterligare en

kreditmöjlighet för jordbruksnäringen kunde bereda näringen avsedd lättnad

i dess betryckta ställning.

Fullmäktige i riksbanken: Det vore ej sannolikt, att det föreslagna rätts
institutet

skulle medföra ökade kreditmöjligheter för jordbrukarna. Enär säkerheten

skulle bliva allt för svag för att kunna anses såsom verklig realsäkerhet,

skulle institutets praktiska räckvidd antagligen bliva obetydlig. Erfarenheten

från vissa främmande länder, där liknande institut införts, bestyrkte

detta antagande. Emellertid ville fullmäktige ifrågasätta, örn ej den föreslagna

lagstiftningen rent av skulle medföra ett försämrande av jordbrukets kreditmöjligheter,

enär jordbrukarnas personliga kreditvärde skulle förminskas.

I händelse av förslagets genomförande nödgades riksbanken allvarligt överväga,

huruvida utestående lån med jordbrukare såsom låntagare eller borgensman

borde indrivas och örn dylika lån för framtiden kunde utlämnas utan att

säkerhet ställdes genom inventarieinteckning med bästa rätt eller realsäkerhet

i form av fastighetsinteckning. Då förslaget icke vore ägnat att medföra

några verkliga fördelar i kredithänseende utan tvärtom innebure i vissa hänseenden

ökade svårigheter, avstyrkte fullmäktige detsamma.

Svenska sparbanksföreningen: Det viktigaste skälet mot den föreslagna

lagstiftningen vore, att jordbrukarna skulle mista sin personliga kreditvärdighet.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava intagit en mindre avvisande ståndpunkt

samt framhållit huvudsakligen följande:

Visserligen vöre vad jordbruksutredningen anfört till bemötande av de invändningar,

som högsta domstolen gjort mot tidigare förslag, icke övertygande.

Författningsförslagen vore vidare invecklade och innehölle bestämmelser, vilka

säkerligen skulle bliva besvärande för gäldenären. Härtill komme, att upplåtelse

av panträtt i spannmål icke erhållit någon nämnvärd omfattning. Emellertid

måste det vara en berättigad önskan hos jordbrukarna att kunna utnyttja

den värdefulla tillgång, som utgjordes av inventarier, såsom underlag

för skälig kredit. Med hänsyn därtill förordade fullmäktige — som i samma

yttrande uttalade sig för ny utredning rörande jordbrukskasserörelsen — att

denna utredning skulle omfatta även förevarande fråga. Därvid syntes det

danska systemet med upplåtande av säkerhetsrätt i inventarierna i samband

med inteckning av den fasta egendomen böra komma under allvarlig omprövning.

Två av fullmäktige, herrar Ekman och Hallin, hava i särskilt yttrande förklarat

sig vara ense med jordbruksutredningen därutinnan, att de fördelar, som

skulle vinnas genom den föreslagna lagstiftningen, syntes vara så betydande,

att en reform på området måste anses synnerligen önskvärd. Emellertid ville

de ifrågasätta, örn icke en lösning borde sökas enligt det framgångsrikt tilllämpade

danska systemet. Detta borde därför underkastas förnyat övervägande.

Centralkassorna för jordbrukskredit hava tillstyrkt lagstiftningen och där
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Förslagets

utformning.

Föremål för

inteckning.

viel särskilt framhållit, att utvecklingen tydligen ginge i sådan riktning, att

allt större del av det nödiga kapitalet nedlades i inventarierna.

Svenska bankföreningen har utan att närmare ingå på förevarande fråga förklarat,

att denna borde upptagas till förnyat övervägande i samband med revision

av förlagsinteckningsinstitutet, varom bankföreningen i sitt yttrande hemställt.

Frågan örn den föreslagna lagstiftningens närmare utformning har i allmänhet

ej blivit föremål för någon utförligare behandling i yttrandena. Emellertid

hava de särskilda bestämmelserna givit anledning till vissa uttalanden.

I fråga om föremålet för inteckning bär sålunda framhållits följande.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ifrågasatt, örn ej med hänsyn till jordbrukarens

personliga kreditvärdighet rätten till inventarieinteckning borde begränsas

till viss del av inventarierna, samt föreslår i sådant avseende 50 %

av inventariernas uppskattade värde.

Förvaltningsutskottet i Malmöhus läns hushållningssällskap har påpekat,

att förslaget ej låtit inteckningen omfatta byggnad å ofri grund, ehuru detta

tidigare ansetts såsom särskilt påkallat i synnerhet för arrendatorer å större

egendomar. Något yrkande om ändring i detta avseende har dock ej framställts.

Svenska bankföreningen har erinrat, att frågan örn giltigheten av

meddelad förlagsinteckning icke bleve slutligt prövad förrän i gäldenärens

konkurs, samt framhållit, att man vid tagande av inventarieinteckning i

ett jordbruk ofta ej med säkerhet skulle kunna bedöma, huruvida binäring

till jordbruket kunde bliva föremål för förlagsinteckning, i vilket fall

enligt förslaget de för binäringen avsedda inventarierna ej skulle omfattas

av inventarieinteckningen. Även Överståthållarämbetet har framhållit, att bestämmelserna

örn objektet för inventarieinteckning syntes alltför svävande och

tänjbara. Länsstyrelsen i Blekinge län bär funnit det vara anmärkningsvärt,

att man lämnat utan reglering det fall, att bland inventarierna funnes sådana,

som anskaffats genom avbetalningsköp.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett, att ideell andel av inventarier ej

borde få intecknas samt anfört härom:

Den intecknade fordringen skulle i dylikt fall ej kunna uttagas genom vissa

inventariers försäljning, utan exekution finge ske på det sätt, att den intecknade

andelen såldes. Med hänsyn till de svårigheter, som ofta uppstode, då

det gällde att förvandla andelen i penningar, torde försäljning av andelen ej

sällan kunna ske endast till underpris. Ej minst för jordbrukskassorna skulle

uppstå olägenheter, örn de nödgades att för täckande av sin fordran inropa

andelen och sedan under samäganderätt deltaga i förvaltningen av inventarierna.

Häradshövdingföreningen har riktat sig mot inteckningsrättens lokala begränsning

samt därvid bland annat anfört:

Föreningen hyste betänkligheter mot att låta inteckningen hänföra sig till

viss jordegendom. Att svårigheter därigenom uppstode, framginge ej minst av

de rätt invecklade bestämmelser, som därav bleve följden. Den föreslagna lagtexten

hade i denna del ej den klarhet och enkelhet, som vore önskvärd. För
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

23

eningen ville därför ifrågasätta, om man ej kunde låta inventarieinteckning

omfatta alla gäldenärens jordbruksinventarier, oavsett jar han dreve jordbruk.

Detta skulle, såsom jordbruksutredningen framhållit, medföra,_ att inteckning

måste sökas hos myndighet i den ort, där gäldenären hade sitt hemvist,

eller ock hos central myndighet. Jordbruksutredningen hade mot det förstnämnda

alternativet framhållit, att inteckningen vid hemortsändring ofta måste

överflyttas till annan domstol och att detta medförde risk för rättsförluster.

Föreningen ansåge denna risk ej vara större än den, att inventarierna såldes

och överlämnades till annan. Anordningen skulle emellertid medföra betydligt

enklare regler, och det saknades ej möjligheter att införa vissa säkerhetsmoment.

Det kunde sålunda tänkas, att inteckning söktes vid domstolen i den

ort, där gäldenären hade sitt hemvist, att varje inteckning omfattade alla inom

länet befintliga jordbruksinventarier och att kortregister fördes för varje län

över de gäldenärer, som hade sina inventarier intecknade. Beträffande egendom,

som funnes i annat län än där gäldenären vore mantalsskriven, borde inteckning

sökas hos domstolen i den ort, där egendomen funnes._ Idkade någon

jordbruk i mer än ett län, komme inventariekomplexet i varje län att vara

föremål för särskild pantförskrivning. Vid sökande av inteckning borde

lämnas uppgift örn den fastighet, där inventarierna befunne sig. Tillika

borde lämnas förteckning över inventarierna, åtföljd av värdering av desamma.

Aven örn inteckningen ej gällde individuellt bestämda inventarier, syntes det

nämligen lämpligt att ingångsläget vid inteckningens sökande vöre bestämt.

Detta kunde underlätta bedömandet av gäldenärens tillvägagående i händelse av

svikligt förfarande eller vilseledande uppgifter. Flyttade gäldenär, som hade

inventarieinteckning i sin egendom, borde han göra anmälan hos inteckningsdomstolen,

som då expedierade meddelande örn befintliga inteckningar till domstolen

i den ort, dit han flyttade. Möjligen borde såsom påföljd för att anmälningsskyldigheten

ej utfördes stadgas påföljd att skulden förfölle till betalning.

^ ''■1

Försäkring.sinspektionen och Svenska försäkringsföreningens sakkunnignämnd

hava icke haft något att erinra mot förslaget att lata brand- och kreatursförsäkring

alltid gälla till förmån för mteckningshavare men avstyrkt det

föreslagna tillägget till 57 § försäkringsavtalslagen.

I fråga örn säkerhetsrättens beskaffenhet har, på sätt framgår av den tidigare

redogörelsen, såsom skäl mot lagstiftningen framhållits, att en säkerhetsrätt

i jordbruksinventarier icke skulle kunna bliva tillräckligt god för att anses

som verklig realsäkerhet. Yrkande att säkerhetsrätten skulle givas starkare

rättsverkningar än jordbruksutredningen föreslagit har dock ej framställts.

Däremot har från flera håll framhållits risken av att genom de föreslagna bestämmelserna

gäldenärens handlingsfrihet bleve alltför beskuren.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anmärkt på den föreslagna ordningen

rörande utmätning av jordbruksinventarier samt anfört bland annat:

Enligt förslaget skulle utmätningsman, innan utmätning av jordbruksinventarier

ägde rum, söka skaffa sig upplysning, om och till vilket belopp de häftade

för inventarieinteckning. Vid utmätning hos jordbrukare vore det i de flesta

fall jordbruksinventarier, sorn komme i fråga att tågås i mät. _ Att i varje

särskilt fall göra undersökning om tillvaron av inventarieinteckning, vore icke

blott betungande för utmätningsmannen utan också — vad viktigare vore

ägnat att fördröja utmätningen och öka kostnaderna för densamma. En^betydande

förenkling skulle åstadkommas därigenom att i stället gäldenären ålades

Säkerhetsrättens

beskaffenhet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majlis proposition nr 106.

en nied straffpåföljd förenad skyldighet att lämna upplysning om förefintligheten

av inventarieinteckning. För att det nya institutet skulle erhålla den

betydelse, som avsåges, borde emellertid en för inteckningshavaren så viktig

händelse som inventariernas utmätande och försäljande för annans skuld på ett

säkert sätt bringas till hans kännedom. Länsstyrelsen ville i första hand

föreslå, att detta skulle ske därigenom, att kungörelse om auktionen infördes

antingen i viss allmän tidning i länets residensstad eller i allmänna tidningarna.

Bestämmelse därom borde införas i 90 § utsökningslagen. Den utvägen kunde

också, tänkas, att inteckningshavaren ägde hos vederbörande domstol för anteckning

i inteckningsboken anmäla sitt innehav av inteckningen, i vilket fall

det kunde vara domaren ålagt at giva inteckningshavaren underrättelse örn

anmäld utmätning.1

Aven länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har berört frågan örn utmätning

samt yttrat:

I regel torde utmätningsmannen sakna möjlighet att i samband med utmätningen

vinna tillförlitlig utredning, huruvida jordbruksinventariema

över huvud taget häftade för inteckning, och än mindre kunde han äga kännedom

örn fordringsbeloppet. Avsikten syntes icke vara, att utmätningsmannen

före utmätningen skulle göra sig förvissad om att gäldenären hade jordbruksinventarier

och, om sådana funnes, införskaffa gravationsbevis, vilket i

sådant fall skulle ske på borgenärens bekostnad. De ifrågavarande bestämmelserna

torde i praktiken föranleda, att vid utmätning hos jordbrukare utmätningsmannen

komme att hålla sig till annan lös egendom än jordbruksinventarier

även med fara att komma i kontakt med 64 § utsökningslagen.

Särskilda Rörande de föreslagna bestämmelserna örn rätt för inteckningshavare att

btmäintecker un^er vissa förhållanden, oberoende av avtalad förfallotid, genast utkräva sin

ningshavarens fordran hava länsstyrelsen i Gotlands län och förvaltningsutskottet i länets husskydd.

hållning ssällskap anmärkt, att bestämmelsen örn att dylik rätt skulle inträda

för inteckningshavaren då den intecknade egendomen så nedginge i värde, att

inteckningshavarens säkerhet märkligen minskades, vore alltför svävande och

kunde lämna rum för olika tolkningar och för trakasserier. Häradshövdingföreningen

har föreslagit, att inteckningshavaren skulle äga kräva omedelbar

betalning för sin fordran jämväl i det fall, att området undergått väsentlig förändring

genom uppdelning eller sammanslagning av brukningslotter. I dylikt

fall borde, enligt föreningens mening, saken lämpligen kunna ordnas genom dödande

av gällande inteckning och fastställande av ny inteckning. I detta, sammanhang

torde böra anmärkas, att häradshövdingföreningen framhållit, att försäljning

av inventarier i större omfattning än som kunde anses motsvara behovet

under rationellt drivet jordbruk torde böra föranleda skyldighet att göra

motsvarande avbetalning å skulden eller att ofördröjligen anskaffa andra inventarier.

Mot jordbruksutredningens förslag att genom straffbestämmelse söka skydda

inteckningshavare mot att hans rätt går förlorad i följd av obehöriga åtgärder

från gäldenärens sida har från några håll gjorts invändningar. Sålunda har

Svenska bankföreningen funnit det synnerligen tvivelaktigt örn speciella straffbestämmelser

borde införas. I varje fall ansåge föreningen, att förslaget där
1

Enligt jordbruksutredningens förslag till ändring av 91 § utsökningslagen skall utmätningsman,

innan auktion å utmätta jordbruksinventarier äger rum, anskaffa gravationsbevis rörande egendomen

samt, såvitt ske kan, sända underrättelse till inteckningshavare örn auktionen.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

25

utinnan, vilket syntes ganska vådligt, borde ytterligare övervägas. Länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län har framhållit, att ehuru övriga åtgärder,

som föreslagits till skydd för illojal gäldenär — ändring i förf allo ti den, kvarstad

och skingringsförbud — icke kunde anses utgöra ett fullständigt skydd,

länsstyrelsen likväl ansåge anledning saknas att särskilt i fråga örn detta inteckningsinstitut

meddela straffbestämmelser till skydd för inteckningshavarén.

Länsstyrelsen i Gotlands län och förvaltningsutskottet i länets hushållningssällskap

hava väl funnit, att straffbestämmelse ej kunde helt undvikas, men framhållit,

att frågan huruvida brottsligt förfarande förelåge i många fall kunde

vara svårbedömd och att låntagaren lätt utsatte sig för att vid minsta åtgärd

med egendomen komma i konflikt med strafflagen. Även länsstyrelsen i Malmöhus

län synes hysa betänkligheter rörande denna sak.

Slutligen hava i fråga örn den föreslagna övergångsbestämmelsen fullmäktige

i riksbanken anfört:

Enligt förslaget ägde fordringsägare, vilkens fordran uppkommit innan lagens

ikraftträdande och hade sämre förmånsrätt än inventarieinteckning medförde,

kräva omedelbar betalning för sin fordran, då inventarieinteckning första

gången söktes i gäldenärens inventarier, dock att denna rätt ej finge utövas

sedan sex månader förflutit från den dag inteckningen söktes. Emellertid hade

man ej ålagt domaren att på annat sätt än genom reversens offentliga uppläsande

kungöra, när dylika, inteckningar söktes. Även örn borgenären skulle

erhålla kännedom örn inteckningsansökningen, vore säkerheten försämrad, enär

inteckningen gällde från den dag den sökts. I varje fall borde ansökan örn inventarieinteckning

bringas till allmänhetens kännedom på ett effektivt sätt t. ex.

genom kungörelse i allmänna tidningar. Örn inteckning söktes i löftesmäns

jordbruksinventarier, berättigade den föreslagna övergångsbestämmelsen icke

långivaren att uppsäga lånet. I

I samband med framläggandet av sitt förslag har jordbruksutredningen Utländsk

lämnat en översikt över lagstiftningen på förevarande område i vissa främmande

länder. Till fullständigande härav, särskilt i vad avser verkningarna

av gällande lagstiftning, hava genom vederbörande beskickningar införskaffats

ytterligare upplysningar i ämnet. Här torde i korthet böra lämnas en

redogörelse för vad som i angivna hänseenden gäller i dessa länder.

I Belgien, Frankrike och Tyskland anses de till en jordbruksfastighet hö- Pantsättrande

inventarier, vilka tillhöra fastighetens ägare, såsom tillbehör till fastig- ^ruksinvenheten

och kunna intecknas tillsammans med denna. Enligt schweizisk lag- tarier tillika

stiftning lärer samma förhållande råda i fråga örn döda inventarier. I Danmark

gäller enligt Lov örn Tinglysning den 31 mars 1926, att inteckning,

som meddelats i jordbruksfastighet, skall anses omfatta till fastigheten hörande

inventarier och produkter m. m., såvida ej annat föreskrivits i inteckningshandlingen.

I Norge må inteckning i fast egendom exempelvis beträffande

bergverk, fabriker, järnvägs- och spårvägsanläggningar omfatta jämväl

för fastighetens bruk avsedda inventarier men däremot icke i fråga örn

jordbruksfastighet, ehuru vid flera tillfällen förslag därom väckts.

Övergångs
bestämmel
sen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majlis proposition nr 106.

Pantsättning

avjordbruksinventarier

utan

samband

med fastigheten.

Finland.

Bortsett från de fall, i vilka lös egendom enligt vad nu sagts kan pantsättas

tillsammans med den fastighet, till vilken den hör, fordras i regel för att upplåtelse

av panträtt i lös egendom skall vinna giltighet, att gäldenären avstår

från besittningen till godset. En härifrån avvikande ordning gäller dock enligt

dansk rätt. I Danmark kan sålunda underpanträtt upplåtas i lös egendom

i allmänhet; genom ''Tinglysning’ vinner upplåtelsen giltighet mot tredje

man. Enär egendomen skall individualiseras i pantförskrivningen och panträtten

ej omfattar vad som sättes i pantförskriven egendoms ställe, lärer institutet

emellertid icke hava någon större praktisk betydelse med avseende å

belåning av jordbruksinventarier.

I Finland, Tyskland, Schweiz, England och Belgien finnes emellertid särskild

lagstiftning, enligt vilken jordbrukare kan i större eller mindre omfattning,

med bibehållande av besittningen, upplåta panträtt eller liknande säkerhetsrätt

i sin till jordbruket hörande lösegendom. Rörande denna lagstiftning

må följande anföras:

Genom lag den 17 februari 1923 örn lösöreinteckning hava i Finland meddelats

bestämmelser angående rätt att genom inteckning upplåta underpant i lös

egendom. Lagens tilllämplighetsområde är begränsat till vissa näringar, nämligen

industri och, under viss förutsättning, hantverk samt jordbruk. Föremål

för lösöreinteckning är beträffande jordbruk lösegendom av vissa slag, som

är avsedd att användas för visst lantbruksföretag eller är däri frambringad,

nämligen dels byggnader, husdjur, maskiner och redskap m. m., dels lantbruksprodukter

och lantbruksförnödenheter. Egendomen utgör underpant för gälden,

så länge egendomen finnes på ifrågavarande lantbruksföretags område,

oavsett förändringar i äganderätten. Bortföres egendomen från fastigheten

upphör i allmänhet panträtten. Örn bortförandet kränker inteckningshavarens

rätt — vilket ej anses ske, med mindre bortförandet är stridande mot reglerna

för en rationell hushållning — kan däremot inteckningshavaren inom viss tid

föra talan mot innehavare, som icke är i god tro, örn egendomens återförande till

fastigheten. Vid utmätning av inteeknad egendom för annans fordran äger

inteckningshavaren efter anmälan rätt att ur köpeskillingen framför oprioriterad

utmätningssökande utfå betalning för sin fordran, såvitt ej återstoden av

den intecknade egendomen uppenbarligen förslår till hans förnöjande. Till

skydd för inteckningshavaren hava meddelats bestämmelser, att inteckningshavaren

under vissa förhållanden är berättigad utfå betalning för sin fordran,

oavsett att den ej är förfallen, samt att få gäldenären försatt i konkurs. Vidare

kan inteckningshavaren påkalla utsöknings- eller polismyndighets bistånd

till förhindrande av att intecknad egendom bortföres. Slutligen är inteckningshavarens

rätt straffrättsligt skyddad. -—- Enligt upplysningar, som jordbruksutredningen

erhållit, skulle lagen, i fråga örn jordbrukslösören, dittills ej

hava kommit att i praktiken medföra mera avsevärda resultat. Av sedermera

utav Finlands justitieministerium lämnade uppgifter framgår, att lösöreinteckning

kommit i allmännare bruk vid kreditgivning åt jordbrukare än man

tidigare väntat, till stor del beroende på den rådande jordbrukskrisen. Visser
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 106.

27

ligen funnes ännu många orter, där lösöreinteckning sällan förekomme, men

särskilt i trakter, där fastigheterna vore större och där under åren 1926—1928 å

jordbruket nedlagts betydande kapital, hade lösöreinteckning allmänt använts.

Lösöreinteckning vore i varje fall i så allmänt bruk, att ett avskaffande av

inteckningsinstitutet icke ens kunde komma under allvarlig omprövning. Inteckning

i lösören hade visat sig vara en användbar säkerhet, örn ock av andra

klass jämförd med fastighetsinteckning. I allmänhet beviljades dock ej kredit

mot enbart lösöreinteckning utan dylik inteckning hade i allmänhet använts

som ytterligare säkerhet utöver fastighetsinteckning eller borgensförbindelse.

Räntefoten hade därvid icke nämnvärt nedgått.

I Tyskland har genom en lag av den 9 juli 1926 arrendator erhållit möjlighet

att belåna sitt inventariebestånd genom att med bibehållande av besittningen

upplåta panträtt i detta. Lagen har antagits för endast 10 år framåt; enligt

erhållna upplysningar torde dock lagens giltighetstid komma att förlängas eller

lagen erhålla permanent karaktär. Panträtt i inventarier kan upplåtas endast

till säkerhet för lån, som lämnats av anstalter, vilka särskilt auktoriserats i

detta hänseende. Panträtten uppkommer därigenom, att den angående pantförskrivningen

upprättade handlingen ingives till domstol för registrering. Arrendatorn

är berättigad att inom gränserna för en rationell hushållning förfoga

över den pantförskrivna egendomen; panträtten upphör i dylika fall därmed att

godset i fråga bortföres fran fastigheten. Överlåter arrendatorn eljest inventarier,

kan emellertid panträtten göras gällande även mot den nye ägaren. Vid

utmätning i inventarierna äger pantborgenären med förmånsrätt bevaka sin

fordran. — Enligt upplysningar, som jordbruksutredningen erhållit, skulle i

regel endast större arrendatorer hava begagnat sig av den genom lagen öppnade

kreditmöjligheten. Kompletterande uppgifter hava sedermera lämnats av

''Deutsche Pächter Kreditbank’, vilken bank tillkommit i syfte att tillgodose

arrendatoremas kreditbehov och genom vilkens förmedling cirka 80—90 % av

all kredit mot inventariepant lämnats. Banken har anfört bland annat: Den

allmänna uppfattningen bland såväl arrendatorer som kreditanstalter torde vara,

att lagen i väsentlig mån fyllt sitt ändamål. Arrendatorema hade genom denna

beretts möjlighet att i tillräcklig omfattning erhålla långfristig kredit mot

ränta, som i allmänhet varit betydligt lägre än vad banker, jordbrukskassor och

spannmålshandlare fordrat vid kreditgivning mot personlig säkerhet. Att

kreditanstalterna velat öva kontroll över låntagarnas rörelse hade till en början

väckt motstånd, men sedan samtliga kreditanstalter förenat sig om ett gemensamt

kontrollsystem, motsatte sig låntagarna ej längre dylik kontroll. Kreditanstalterna

hade i allmänhet god erfarenhet av lagens tillämpning. I stort sett

hade panträtt i inventariebestånd visat sig vara en användbar säkerhet. Att

förluster i vissa fall inträffat på grand av kreditgivning mot dylik säkerhet,

hade företrädesvis berott därpå, att inventariebeståndet efter belåningen sjunkit

i värde till följd av försämrade konjunkturer inom jordbruksnäringen eller

att gäldenären gjort sig skyldig till illojala förfoganden över inventarierna.

iVisserligen hade i allmänhet den av kreditgivaren utövade kontrollen varit

Tyskland.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

England.

Belgien.

Schweiz.

agnad att förhindra det sistnämnda men vissa rent kriminella förfoganden hade

ej kunnat förhindras. Bland annat hade det under de senaste åren allt oftare

förekommit, att gäldenären, utan att underrätta kreditgivaren därom, sålde inventarier,

i synnerhet kreatur, och i stället på avbetalning inköpte andra, vilka

på grund av säljarens äganderättsförbehåll ej komme att ingå i panten.

I England kan enligt en den 3 augusti 1928 utfärdad lag om jordbrukskredit

jordbrukare upplåta säkerhetsrätt i sina jordbruksinventarier och jordbruksprodukter

m. m. till förmån för fordran, som tillkommer bank eller bankir.

Säkerhetsrätten kan avse såväl individualiserade inventarier som ett helt inventariebestånd

eller delar därav. För att säkerhetsrätten skall vinna giltighet

fordras registrering, vilken sker i ett för hela landet centralt register. Till

skydd för borgenären mot svikliga förfaranden från gäldenärens sida hava

meddelats straffrättsliga bestämmelser. Engelska (jordbruksministeriet har

på förfrågan rörande lagens verkningar meddelat, att det ännu vore för tidigt

att yttra sig härom men att, sedan lagen i oktober 1928 trädde i kraft, banklån

mot säkerhet i inventarier beviljats åt 4,000 jordbrukare.

Underpanträtt kan i Belgien upplåtas i jordbruksinventarier m. m. enligt en

lag den 15 april 1884, ändrad den 21 juni 1894; dock endast till säkerhet för

lån, som vissa kreditanstalter lämnat jordbrukare eller som en jordägare lämnat

sin arrendator. Angående låneavtalet skall en skriftlig handling upprättas,

vari uppgift skall lämnas örn det slag av egendom, som panträtten skall omfatta,

och örn dess värde. B[andlingen skall inregistreras hos myndighet.

I schweizisk rätt gäller enligt en förordning av den 30 oktober 1917 att

panträtt genom registrering kan upplåtas i kreatur till säkerhet för särskilt

auktoriserade kreditanstalters och föreningars fordringar. Dylik panträtt kan

dock endast avse visst eller vissa djur och således ej en kreatursbesättning som

sådan. Enligt upplysningar, som jordbruksutredningen erhållit, skulle de förväntningar,

som knutits till detta rättsinstitut, av olika anledningar ej hava

gått i uppfyllelse.

I detta sammanhang må slutligen anmärkas, att i Norge och Frankrike jordbruksprodukter

i viss omfattning kunna pantsättas utan att godset behöver

överlämnas. I Norge är detta genom lag av den 24 juni 1931 medgivet i

fråga örn tröskad spannmål och timmer, såvida det sker till förmån för långivare,

som erhållit särskild auktorisering att lämna lån mot dylik pant. Förslag

hava väckts att dylik panträttsupplåtelse skulle kunna ske även beträffande

jordbruksinventarier men ej lett till resultat. I Frankrike äger jordbrukare

genom en lag den 30 april 1906 angående pantsättningsbevis (warrants) å

jordbruksprodukter rätt att upplåta panträtt i sina å fastigheten förvarade

jordbruks- och industriprodukter.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

29

Såsom framgår av yttrandena över jordbruksutredningens förslag till lagstiftning

örn inteckning i jordbruksinventarier råder, liksom tidigare, stor meningsskiljaktighet

rörande frågan, huruvida en dylik lagstiftning över huvud

taget bör komma till stånd. Å ena sidan har denna lagstiftning tillmätts den

allra största betydelse för ordnandet av jordbrukarnas kreditförhållanden, därvid

i synnerhet följande synpunkter framhållits. Lagstiftningen skulle i förening

med en sund jordbrukskasserörelse vara ägnad att på ett tillfredsställande

sätt underlätta kreditgivning åt jordbruket, minska den för jordbrukarna

betungande skuldsättningen genom borgens- och växelkredit samt genom

ökad realsäkerhet bidraga till en välbehövlig ränteminskning å det för

jordbruket erforderliga driftkapitalet. Den nuvarande benägenheten att för

tillgodoseende av kreditbehoven jämsides anlita ett flertal kreditgivare med

därav föranledd fördyring av krediten komme att motverkas. Krediten skulle

kunna ordnas på längre sikt och den ständiga oron för lånens omsättande kunde

avlägsnas. Jordbrukets ökade behov av dyrbara maskiner och andra inventarier

krävde allt större kapitalutlägg med därav följande stegring av anspråken

på säkerhet. Som sådan borde jämväl de värdefulla inventarierna

kunna ifrågakomma. Särskilt för arrendatorerna vore behovet av tillgång till

realsäkerhet kännbart. Å andra sidan har — med större eller mindre uppskattning

av de fördelar lagstiftningen ansetts medföra — såsom avgörande

skäl emot densamma åberopats, att den personliga kreditvärdigheten skulle

lida sådant avbräck, att kreditmöjligheten snarare skulle bliva mindre än större.

■Vidare vore det med hänsyn till den i viss mån mindervärdiga säkerheten jämväl

ovisst, örn krediten skulle bliva billigare. Belåningen av inventarierna

skulle inverka menligt på jordbrukarnas rörelsefrihet och lätteligen kunna leda

till svikliga transaktioner. Det vore ock fara, att belåningsmöjligheten kunde

missbrukas till onödig skuldsättning.

Trots den motsättning, som sålunda alltjämt föreligger, synes — av de över

jordbruksutredningens förslag avgivna yttrandena att döma — så till vida en

ändring i uppfattningen hava inträtt, att åtskilliga av dem, som tidigare yttrat

sig i frågan och därvid ställt sig betänksamma, funnit sig numera med hänsyn

till jordbrukets behov av sundare kreditförhållanden böra förorda den ifrågasatta

lagstiftningen. Denna tillstyrkes sålunda av det övervägande flertalet av

dem, som hörts i ärendet. Det må ock framhållas, att i flera av de yttranden,

vari en avvisande hållning intagits, syftet med lagstiftningen uppfattats mera

såsom en utväg att bereda jordbrukarna ökad kredit än, på sätt avsett vore, såsom

ett medel för dem att för tillgodoseende av ett skäligt kapitalbehov erhålla en

med hänsyn till värdet av inventarierna så förmånlig kredit som möjligt.

Enligt min mening tala starka skäl för att bereda jordbrukarna möjlighet att

belåna sina inventarier. Visserligen kan säkerhetsrätt i jordbruksinventarier

på grund av förhållandenas natur ej få samma värde som t. ex. inteckning i

en fastighet, där den personliga kreditvärdigheten äger en jämförelsevis underordnad

betydelse. Vid belåning av inventarier måste hänsyn i långt högre

grad tagas till gäldenärens personliga egenskaper, hans vilja och förmåga

Departe
ments
chefen.

Frågan

huruvida

lagstiftning

å området

bör komma

till stånd. j

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Lagstift
ningens
huvud
grunder.

att göra rätt för sig eller med andra ord till hans vederhäftighet över huvud

taget. Varje försök att av inteckning i jordbruksinventarier skapa en säkerhetsrätt,

som ensam för sig skulle utgöra en tillräcklig grund för kreditgivning,

torde få anses mindre välbetänkt. En säkerhetsrätt av sådan styrka

skulle nödvändiggöra så långt gående ingrepp i jordbrukarens förfoganderätt

över inventarierna, att själva syftet med säkerhetsrätten skulle i hög grad motverkas.

Men en lagstiftning av ifrågasatt art torde dock kunna bliva ett värdefullt

stöd åt den personliga kreditgivningen och ur denna synpunkt vara ägnad

att bidraga till mera ordnade kreditförhållanden bland jordbrukarna än sorn

råda för närvarande, särskilt som det måste antagas, att möjlighet att belåna

inventarierna skulle underlätta anskaffandet av skälig kredit mot billigare

lånevillkor än som fordras vid kredit mot enbart personlig säkerhet. Ett viktigt

skäl att nu söka bringa till lösning frågan örn inventariebelåning synes

även ligga i den fara för sjunkande värden å jordbruksfastigheter, som den

starka ekonomiska depressionen inom jordbruksnäringen fört med sig. Gå

fastigheterna ned i värde, kunna ökade anspråk komma att ställas på säkerheten

för lån, som lämnats mot inteckning i dem. För mötande av sådana

anspråk skulle möjligheten att såsom ytterligare säkerhet kunna lämna inteckning

i inventarierna utan tvivel bliva av största betydelse.

Från flera håll hava uttalats farhågor för att införandet av inventarieinteckning

skulle skada den personliga kreditvärdigheten hos jordbrukarna samt att

särskilt deras möjlighet att erhålla kredit för tillfälliga behov skulle förhind- ,

ras eller i allt fall försämras. För min del är jag benägen tro, att dessa farhågor

alltför mycket överdrivits. I den mån behovet av tillfällig kredit kan

anses normalt för ett visst jordbruk, lärer tillgodoseendet av detta kreditbehov

lämpligare kunna ske genom belåning av inventarierna än medelst tillfällig

upplåning. Och vad angår ett mera oförutsett kreditbehov torde den omständigheten,

att, såsom jag tidigare framhållit, gäldenären erhåller sitt normala

kreditbehov ordnat på skäliga villkor, uppenbarligen icke vara ägnad att

förminska hans utsikter för erhållande av sådan kredit. De upplysningar, som

erhållits från vissa främmande länder, där belåning av jordbruksinventarier

förekommer, hava ej heller givit vid handen, att dylik belåning ur nu ifrågavarande

synpunkt medfört några olägenheter.

På grund av vad jag sålunda anfört har jag ansett mig böra giva min anslutning

till den på jordbrukarhåll allmänt hysta uppfattningen, att en lagstiftning

i syfte att möjliggöra belåning av jordbruksinventarier bör komma

till stånd.

I de över jordbruksutredningens förslag avgivna yttrandena har i allmänhet

ej ägnats någon större uppmärksamhet åt frågan angående lagstiftningens närmare

utformning. Såsom allmänt omdöme har dock från flera håll uttalats,

att förslagets läggning medfört alltför invecklade och svårtillämpliga bestämmelser.

För att lagstiftningen skall bliva av någon praktisk betydelse bör uppenbarligen,

såsom jordbruksutredningen jämväl föreslagit, säkerhetsrätten avse

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

31

icke individualiserad jordbrukslösegendom utan hela beståndet av sådan egendom

oberoende av växlingar i egendomens sammansättning. En allmän mening

synes vidare vara, att endast inventarier, döda eller levande, därvid böra komma

i fråga, däremot icke annan till jordbruket hörande lös egendom såsom jordbruksprodukter,

förråd av gödningsämnen eller liknande.

Även i ett annat avseende synes i allmänhet enighet föreligga, nämligen därom

att säkerhetsrätt i inventarier bör upplåtas genom att inteckning meddelas

i dem särskilt för sig. En härifrån avvikande mening har dock kommit till uttryck

på några håll. Sålunda har i vissa yttranden gjorts gällande, att inventariebelåning

borde medgivas i den form, att jordbrukare i samband med inteckning

i fastighet kunde upplåta säkerhetsrätt i de till fastigheten hörande

jordbruksinventarierna. Till stöd härför har åberopats, att ett dylikt system

för inventariebelåning med framgång praktiserades i Danmark. Såsom framgår

av den lämnade historiken föreslogs en sådan form av inventariebelåning

redan av 1886 års kommitté i fråga örn självägande jordbrukare. Inom kommittén

rådde emellertid meningsskiljaktighet på denna punkt, och förslaget

blev föremål för stark kritik från högsta domstolens sida. Det torde icke vara

erforderligt att nu beröra de invändningar av juridisk art, som därvid riktades

mot förslaget. Ett sådant förslag löser i varje fall icke belåningsfrågan för

arrendatorerna, en grupp av jordbrukare beträffande vilken behovet att kunna

belåna sina jordbruksinventarier gör sig icke minst gällande. Säkerhetsrätt

i inventarier synes därför böra, såsom jordbruksutredningen föreslagit, upplåtas

genom inteckning utan samband med inteckning i fastigheten.

Det svåraste problemet, som möter vid lagstiftningens utformande, torde vara

frågan vilken säkerhetsrätt inteckning i jordbruksinventarier bör medföra. Jordbruksutredningen

har ansett nödvändigt, att inventarieinteckning medför icke

allenast såsom förlagsinteckning en förmånsrätt i konkurs utan fasthellre ett

slags panträtt. Svårigheterna att bereda inteckningshavare panträtt i lös

egendom, över vilken gäldenären på grund av sakens egen natur måste äga en

ganska fri förfoganderätt, ligga emellertid i öppen dag, och jordbruksutredningen

har icke övervunnit dem. Den av utredningen föreslagna säkerhetsrätten

torde knappast hava annat än namnet gemensamt med panträtt. Den saknar i

varje fall en av de för panträtt mest karakteristiska egenskaperna, nämligen

den att principiellt gälla även mot ny ägare till egendomen. Vid försäljning

av de intecknade inventarierna skulle den sålunda, liksom en förmånsrätt,

utan vidare bortfalla. Att låta inteckningen gälla mot ny ägare har ansetts

icke kunna ifrågakomma. Den fria handeln skulle därigenom i alltför hög

grad försvåras.

Den huvudsakliga skillnaden mellan den panträtt, jordbruksutredningens

förslag avser att skapa genom inventarieinteckning, och den förmånsrätt, förlagsinteckning

medför, synes ligga däri, att inventarieinteckning skulle beaktas

vid utmätning och detta oavsett huruvida inteckningshavaren anmälde sin

fordran eller ej. Denna skillnad torde emellertid i praktiken mången gång ej

bliva av något större värde för inteckningshavaren. Det föreligger sålunda

anledning antaga, att en gäldenär först när så gott som samtliga hans tillgångar

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

äro uttömda låter en sin skuld gå till utmätning. I det längsta torde han

nämligen söka avvärja en sådan genom att frivilligt avyttra egendom och på

detta sätt skaffa medel till skuldens infriande. Visserligen har av jordbruksutredningen

föreslagits straff för gäldenär, som genom avyttring av egendom

uppsåtligen minskade inteckningshavarens säkerhet. Det synes emellertid

tvivelaktigt, huruvida syftet med en sådan straffbestämmelse verkligen

skulle kunna nås. Med den fullt legitima rörelsefrihet i fråga om

egendomen, som måste tillkomma gäldenären, torde det icke kunna undvikas,

att en sådan straffbestämmelse erhölle en ganska svävande avfattning,

varigenom bestämmelsens tillämplighet bleve begränsad och värdet av straffhotet

förminskat. Gäldenärens förhoppning att framdeles förbättra sin ställning

skulle verka i samma riktning. Det kan för övrigt ifrågasättas, huruvida

det över huvud taget är lämpligt att på ifrågavarande område införa särskild

straffbestämmelse. Blotta tillvaron härav kan nämligen lägga ej avsedda

band å rörelsefriheten.

En företrädesrätt för inventarieinteckning vid utmätning skulle vidare otvivelaktigt

medföra vissa olägenheter. För att den oprioriterade borgenären genom

utmätning skall kunna erhålla betalning för sin fordran hos gäldenären,

måste utmätningen omfatta så stor del av inventariebeståndet, att såväl inventarieinteckningen

som den fordran, för vilken utmätningen sökts, kan utgå

ur köpeskillingen för den utmätta egendomen. Detta torde leda till, att hela

inventariebeståndet eller åtminstone den större delen därav i regel komme att

utmätas och försäljas. En sådan utgång skulle ofta komma i strid med såväl

inteckningshavarens som gäldenärens intressen. Erfarenheten fran Finland,

där en i viss mån liknande ordning gäller som den av jordbruksutredningen föreslagna,

bestyrker detta. Vägande anmärkningar torde vidare kunna göras däremot,

att utmätning av enstaka inventarieföremål skulle, även örn inteckningshavarens

rätt därigenom icke kränkes, leda till att inteckningshavaren finge ur

det utmätta godset undfå betalning framför utmätningssökanden. Gäldenärens

möjlighet att erhålla en tillfällig, om ock ganska obetydlig kredit utan säkerhet

skulle även i hög grad beskäras. För den ifrågasatta ordningens genomförande

förutsättas slutligen omfattande och ingripande författningsändringar

samt ett synnerligen invecklat system av kontrollföreskrifter.

Av skäl jag nu anfört anser jag mig icke böra förorda, att vid utmätning för

annans fordran inventarieinteckning skall beaktas och berättiga till betalning

framför utmätningssökanden. Men därmed har ock huvudskälet för den av

jordbruksutredningen föreslagna panträttskonstruktionen bortfallit. Vid sadant

förhållande återstår endast möjligheten att låta inventarieinteckningen

medföra allenast en förmånsrätt. Därvid erbjuder sig osökt att — i anslutning

till vad högsta domstolen redan år 1886 uttalade — anordna inteckning i

jordbruksinventarier i nära överensstämmelse med reglerna örn förin gsinteckning.

Härför talar icke minst den omständigheten att rörande denna inteckningsform

föreligger en mångårig erfarenhet, som gör det möjligt att mera ingående

bedöma detta instituts såväl förtjänster som brister. Att detsamma i

stort sett motsvarat sitt syfte framgår redan därav, att beloppet av intecknad

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 106.

33

förlagsgäld enligt upplysning från statistiska centralbyrån vid 1929 års slut

uppgick till ej mindre än en ock en kalv miljard kronor. Gällande lagstiftning

rörande förlagsinteckning är visserligen bekäftad med vissa brister. Såsom

en sådan har bland annat framhållits den otillräckliga säkerhet, som beredes

inteckningshavaren. Den förhärskande meningen synes emellertid, att döma av

de uttalanden som gjorts i anledning av remissen 1925 rörande ifrågasatt revision

av nyssnämnda lagstiftning, vara den, att någon ändring av säkerhetsrätter

natur i riktning mot pant ej bör ske. De påstådda bristerna hava ansetts

böra avhjälpas på annat sätt. Det är ock min avsikt att senare i dag underställa

Kungl. Majit förslag till vissa ändringar i lagstiftningen örn förlagsinteckning

i syfte, bland annat, att bereda innehavare av dylik inteckning en starkare

ställning än som för närvarande tillkommer honom.

Även om inventarieinteckning uppbygges å i huvudsak samma grunder som

förlagsinteckning, torde möjlighet icke saknas att trygga inteckningshavare mot

att hans rätt kränkes därigenom att annan vinner utmätning i egendomen. Vid

förlagsinteckning är inteckningshavaren i dylikt fall berättigad att sätta gäldenären

i konkurs, såframt gäldenären ej visar, att den övriga egendomen är

tillräcklig till gäldande av hans fordran. Sker dylik ansökan inom en kortare

tid från utmätningen, får utmätningssökanden stå tillbaka för inteckningshavaren.

Samma regel bör uppenbarligen gälla beträffande inventarieinteckning.

Emellertid har anmärkts, att inteckningshavaren på grund av bristande kännedom

örn utmätning icke blir i tillfälle att i tid föranstalta örn konkurs. Ehuru

det under alla förhållanden torde bliva nödvändigt att räkna med en viss vaksamhet

från inteckningshavarens sida beträffande gäldenärens ekonomiska förfoganden

i allmänhet, torde dock bestämmelser böra införas i syfte att bereda,

inteckningshavaren ytterligare trygghet mot utmätning. I yttranden i anledning

av nyssnämnda 1925 års remiss rörande förlagsinteckning har i sådant

syfte föreslagits, att utmätningsman skulle vara skyldig underrätta inteckningshavare

örn utmätning. Detta förslag torde förtjäna beaktande. Härvid

inställer sig det spörsmålet, huru utmätningsmannen skall tillförsäkras kännedom

örn förefintligheten av inteckning och örn innehavaren av denna. En

lösning vore, att inteckningshavare, som önskar erhålla dylik underrättelse,

bereddes möjlighet att på förhand anmäla sig hos utmätningsmannen i den ort,

där godset finnes. En liknande ordning lärer i praxis hava utvecklat sig i

Finland. Häremot skulle möjligen kunna invändas, att inteckningshavare med

hänsyn till gäldenären avhölle sig från en sådan anmälan. En annan utväg

vore, såsom framkastats i ett av förutnämnda yttranden, att gäldenären vid

straffpåföljd vore skyldig att vid utmätning upplysa utmätningsmannen om

förefintligheten av inventarieinteckning och, där så kunde ske, örn innehavaren

av densamma. Även örn straff icke förbundes med vägran att lämna upplysning,

torde denna utväg vara av värde. Man torde nämligen i allmänhet ej

hava anledning befara, att gäldenären skall vägra lämna begärd upplysning.

En kombination av båda dessa sätt kan lämpligen ske sålunda, att utmätningsmannen

ålägges att ofördröjligen underrätta borgenär örn utmätning av egendom,

vari, enligt vad för utmätningsmannen är känt eller eljest vid utmätnin
Bihang

till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 83 haft. (Nr 106.) 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majlis proposition nr 106.

gen utrönes, förmånsrätt på grund av inventarieinteckning tillkommer borgenären.

Inteckningshavaren blir då i tillfälle att i förväg anmäla sitt innehav

av inteckningen och utmätningsmannen skyldig att vid utmätningsförrättningen

söka skaffa upplysning därom av gäldenären eller annan. Ett ytterligare

skydd bör uppenbarligen kunna beredas inteckningshavaren genom en bestänrmelse

av innebörd, att utmätning i regel kommer att berättiga inteckningshavaren

att, oavsett bestämd förfallotid, genast indriva sin fordran.

Inteckningshavarens intresse av att säkerheten ej omintetgöres eller minskas

genom gäldenärens förfoganden över den intecknade egendomen torde, liksom

jordbruksutredningen föreslagit, böra tillgodoses därigenom att inteckningshavaren

äger att vid vissa förfaranden från gäldenärens sida indriva sin fordran,

oavsett att den icke är förfallen. Av vikt är emellertid härvid att honom

tillerkännes befogenhet att ingripa redan då grundad anledning föreligger, att

hans berättigade intressen komma att åsidosättas, och att han sålunda icke behöver

avvakta den senare tidpunkt, då förlusten redan inträtt. På denna punkt

synes inteckningshavarens ställning böra göras väsentligt starkare än som

skett i jordbruksutredningens förslag. Till denna fråga liksom1 till vissa andra

bestämmelser får jag anledning att återkomma i det följande.

I enlighet med de av mig nu anförda synpunkterna har jag låtit inom justitiedepartementet

upprätta förslag till lag om inteckning i jordbruk sinventarier,

lag om ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbalken, lag om ändrad lydelse av

72 § utsökning slag en, lag örn ändrad lydelse av 4 och 29 §§ konkurslagen

samt lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn

Sparbanker.

Jag anhåller nu att få anmäla dessa förslag.

Förslaget till lag om inteckning i jordbruksinventarier.

1 §•

Såsom första förutsättning för meddelande av inteckning har upptagits att

gäldenären driver jordbruk. Härmed avses jordbruk i egentlig bemärkelse,

d. v. s. åkerbruk och vad därmed äger sammanhang. Drives verksamhet, som

är att hänföra till jordbrukets binäringar — såsom skogsskötsel eller djuruppfödning

—, icke i samband med jordbruk utan såsom självständig rörelse,

kan däremot inteckning icke meddelas.

Inteckning skall, såsom framgår av vad jag förut anfört, omfatta ej vissa

bestämda inventarieföremål utan ett bestånd av inventarier, oberoende av växlingar

i beståndets sammansättning. En särskild fråga är, huruvida inteckningen

skall begränsas till det för visst jordbruk avsedda inventariebeståndet

eller om den skall omfatta gäldenärens samtliga inventarier, oavsett örn dessa

hänföra sig till ett eller flera jordbruk. Jordbruksutredningen föreslog en

begränsning av inteckningsrätten på det sätt, att inteckningen skulle omfatta

de för visst jordområde avsedda inventarierna. Häradshövdingföreningen

anmärkte häremot, att det vore olämpligt att knyta inteckningen till visst

område, ej minst med hänsyn till de invecklade bestämmelser, som härav

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

35

bleve en följd. Föreningen ifrågasatte, att inteckningen i stället skulle knytas

till gäldenärens person och omfatta alla hans inventarier, oavsett var jordbruket

dreves, dock med den begränsning, att inteckningen ej skulle omfatta

andra inventarier än sådana som funnes inom ett och samma län. Vad föreningen

sålunda anfört mot jordbruksutredningens förslag är otvivelaktigt förtjänt

av beaktande. Att förslaget i denna del blivit invecklat och sannolikt även

skulle bliva i praktiken svårtillämpat har nämligen sin grund i att inteckningen

anknutits till visst område, oavsett huruvida detta är en brukningsenhet

eller icke. Emellertid kan ifragasättas, huruvida icke föreningen i detta

avseende gatt längre än som pakallas av sakens natur. Det synes sålunda naturligast

och för kreditgivare i allmänhet jämväl mest önskvärt, att inteckningen

hänför sig till ett för visst jordbruk avsett inventariebestånd. En sådan

begränsning medför dessutom den fördelen, att den ej kräver några mer

omfattande bestämmelser. Sker förändring i brukningsområdet efter inteckningens

meddelande, vare sig därigenom att nya ägor tilläggas eller att en

del av det ursprungliga brukningsområdet frånskiljes, påverkas därav ej inteckningen.

Då något praktiskt behov icke ansetts föreligga för meddelande av inteckning

i allenast en kvotdel av inventariebeståndet, har för vinnande av förenkling

i bestämmelsernas avfattning förbud häremot föreskrivits. Vidare har

till undvikande av kollision mellan inteckningar av olika omfång inteckning

ansetts ej böra få meddelas för samma fordran i flera för skilda jordbruk

avsedda inventariebestånd.

En fråga, som ansetts böra särskilt beröras, är huruvida i samband med jordbruk

bedriven binäring till detta skall anses inbegripen under jordbruket, så

att även för sådan verksamhet avsedda inventarier skola omfattas av inteckningen.

Avgörande torde härvid böra vara om sådan binäring är av den beskaffenhet

och drives i sadan omfattning, att den såsom självständig rörelse

kan bliva föremål för förlagsinteckning. Är detta förhållandet, tala övervägande

skäl för att de för rörelsen avsedda inventarierna icke ingå i inventarieinteckningen.

Då denna inteckningsform i olikhet med förlagsinteckningen

icke omfattar vare sig råvaror eller färdiga produkter, är ur kreditgivningens

synpunkt att föredraga att förlagsinteckning kommer till användning. De

binäringar, som här avses, äro huvudsakligen kvarnrörelse, mejeri- och sågverksdrift,

tegeltillverkning och brännerirörelse.

Såsom föremål för förmånsrätten hava angivits för jordbruket avsedda lösa

inventarier, levande och döda. Därunder inbegripas huvudsakligen djur, maskiner,

redskap och fordon jämte tillbehör. Däremot torde ej vara att hit hänföra

husgeråd eller möbler och ej heller kontorsinventarier. Att tillbehör till

fast egendom, såsom fasta maskiner och dylikt, ej omfattas av förmånsrätten

har utmärkts genom orden ''lösa inventarier’. De olika föremålen skola vidare

utgöra delar av ett och samma inventariebestånd. Även inventarieföremål

som ej förvaras å brukningsområdet, kan omfattas av inteckningen. Ett inventarieföremål,

som tillfälligtvis bortförts från fastigheten, är sålunda fortfarande

att anse såsom tillhörande inventariebeståndet. Likaså skall ett för

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

fastighetens bruk inköpt föremål anses tillhöra beståndet, ehuru det vid inträffad

konkurs ännu ej hunnit föras till fastigheten. Om ett inventarieföremål

användes i skilda jordbruk, torde det böra anses tillhöra det jordbruk, i

vilket det väsentligen användes.

I händelse av tvist huruvida inventarier äro avsedda för jordbruk eller för

sådan å fastigheten bedriven rörelse, som kan förlagsintecknas, torde böra

komma i betraktande för vilken eller vilka verksamhetsgrenar inventarierna

i fråga huvudsakligen äro avsedda.

Endast sådana inventarier, som tillhöra gäldenären, omfattas av förmånsrätten.

Denna kan således icke göras gällande i inventarier, som köpts på

avbetalning. I ett yttrande över jordbruksutredningens förslag synes hava ifrågasatts,

att i dylika fall säkerhetsrätten skulle omfatta gäldenärens på avbetalningsköpet

grundade rätt. Utan uttryckligt stadgande torde emellertid

möjlighet alltid stå inteckningshavaren öppen att, örn han anser det för sig

fördelaktigt, fullfölja avbetalningsköpet genom att erlägga resterande köpeskilling

och därigenom bereda sig själv förmånsrätt i inventarierna.

Under förslagets utarbetande har övervägts, huruvida förmånsrätt på grund

av inteckning i jordbruksinventarier borde kunna göras gällande jämväl i

utestående köpeskilling för försålda inventarier. Behov av en motsvarande

utsträckning för förlagsinteckningens vidkommande har gjorts gällande från

näringslivets sida. Goda skäl synas ock tala för att detta önskemål tillmötesgås.

Emellertid torde förhållandena gestalta sig väsentligt annorlunda i fråga

örn inventarieinteckning. Sålunda utgöres förlagsinteckningens föremål till

väsentlig del av egendom, som är avsedd att försäljas och därför, även normalt,

kan beräknas vara av i hög grad växlande värde vid olika tider, varemot

ett jordbruksinventariebestånd till sin sammansättning i regel är ganska konstant

och ej underkastat några större växlingar i värde. Visserligen kunna

skäl anföras för att förmånsrätten i händelse av onormal försäljning av inventarier

bör omfatta utestående köpeskilling, men uppenbarligen äro svårigheterna

stora att uppdraga en gräns mellan olika fall av egendoms överlåtelse. Då

bokföringsskyldighet ej åligger jordbrukare, skulle tvekan ej sällan uppstå

huruvida fordringen är av den beskaffenhet, att förmånsrätt i densamma kan

göras gällande. Men även med hänsyn till jordbrukarnas personliga kreditvärdighet

skulle en bestämmelse av ifrågasatt innebörd kunna få följder, som

icke vore önskvärda. På grund härav har någon bestämmelse i nu ifrågavarande

avseende icke ansetts böra föreslås i fråga örn inteckning i jordbruksinventarier.

Ett annat spörsmål gäller inteckningshavarens rätt till försäkringsbelopp

för intecknade inventarier. Enligt 54 § i lagen den 8 april 1927 örn försäkringsavtal

skall, örn försäkring tagits å gods utan angivande av det intresse

försäkringen avser, densamma anses, där ej annat framgår av omständigheterna,

gälla till förmån för envar, som, i egenskap av ägare, panthavare eller

innehavare av annan rättighet till godset eller emedan han i anledning av

avtal om godset står faran för detta, har intresse av att dess värde icke minskas

eller går förlorat. Enligt grunderna för detta lagrum torde innehavare

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 106.

37

av inteckning i jordbruksinventarier kunna åberopa detsamma, örn försäkringsfallet

inträffar under konkurs. Ett annat förhållande lärer då ej heller kunna

antagas inträda, örn försäkringsfallet inträffat före konkursen men beloppet

inbetalas därefter. Att gå längre genom att, såsom jordbruksutredningen

föreslagit, göra ifrågavarande bestämmelser i försäkringsavtalslagen tvingande

har icke ansetts nödvändigt.

Inteckning må meddelas endast till säkerhet för fordran i penningar; däremot

fordras ej, såsom för närvarande vid förlagsinteckning, att fordringen

avser försträckning, som lämnats såsom förlag.

Då inteckningen skall omfatta ett helt inventariebestånd och ej får avse endast

andel däri, måste, örn jordbruket drives av flera personer, samtliga delägare

gemensamt medgiva inteckningen.

Enär för jordbrukets individualisering måste lämnas uppgift å den eller de

fastigheter, varå jordbruket drives, har föreskrivits, att den handling, på

grund varav inteckning sökes, skall innehålla dylik uppgift. Fastighets utmärkande

lärer i regel böra ske genom angivande av jordeboks- eller fastighetsregisterenhet.

Ofta torde dock annan, allmänt gängse beteckning vara

tillfyllest.

2 §.

Då det är min avsikt att inom den närmaste tiden underställa Kungl. Maj:t

förslag, enligt vilket handläggningen av ärenden angående lagfart å fång till

fast egendom eller inteckning i sådan egendom skall överflyttas från rätten till

inskrivningsdomare, hava bestämmelser upptagits i denna och följande paragrafer

av innebörd, att ärenden angående inteckning i jordbruksinventarier

skola handläggas av inskrivningsdomaren.

Örn flera fastigheter bilda ett jordbruk, skall, såsom förut nämnts, inteckningen

omfatta hela det för jordbruket avsedda inventariebeståndet. Med hänsyn

härtill har det ansetts lämpligt att, örn fastigheterna lyda under olika

domstolar, behörigheten att bevilja inteckningen tillkommer inskrivningsdomaren

vid den domstol, under vilken huvudfastigheten lyder, det vill säga den,

varå jordbruket huvudsakligen drives.

3 §.

I denna paragraf meddelas vissa bestämmelser rörande de handlingar, som

skola åtfölja ansökan om inteckning.

I syfte att vinna garanti för att gäldenären verkligen driver det jordbruk,

som avses med inteckningsansökningen, har, i överensstämmelse med vad som

gäller rörande förlagsinteckning, föreskrivits, att detta förhållande skall vid

sökandet av inteckning styrkas genom företeende av intyg därom. Intyget

skall vara utfärdat av två ojäviga personer, av vilka en skall hava särskilda

kvalifikationer. Däremot har det icke synts erforderligt att, såsom jordbruksutredningen

föreslagit, föreskriva skyldighet för sökanden att förete jämväl

lagfartsbevis, arrendekontrakt eller annan handling, som visar gäldenärens

rätt till fastigheten.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majlis proposition nr 106.

Vid sökandet av inteckning skall dessutom ingivas en utav gäldenären lämnad

uppgift å storleken av det honom tillhöriga, för ifrågavarande jordbruk

avsedda inventariebeståndet. I förutnämnda intyg skall vitsordas, att uppgiften

härom, såvitt utrönas kunnat, är riktig. Det torde nämligen, såsom häradshövdingföreningen

framhållit i sitt yttrande över jordbruksutredningens förslag,

vara lämpligt, att ehuru inteckningen ej gäller bestämda inventarier, ingångsläget

vid inteckningens sökande blir bestämt. Uppgiften behöver ej vara

så detaljerad, att den upptager varje föremål, utan det är tillfyllest, örn i

uppgiften angives antalet föremål av varje slag. Föremål, som köpts på avbetalning,

skola såsom ej tillhörande gäldenären icke upptagas.

Det har övervägts, huruvida uppgift örn inventariernas värde och intyg därom

borde lämnas. Emellertid torde betydelsen härav bliva ringa. En värdering

av inventarier måste alltid bliva mer eller mindre subjektiv och torde därför

ofta nog ej kunna tillmätas allt för stor betydelse. I varje fall lärer kreditgivare

i regel ej komma att nöja sig med dylik av gäldenären föranstaltad värdering

utan själv låta ombesörja sådan. Vid sådant förhållande hava tillräckliga

skäl ej ansetts föreligga för att införa en bestämmelse härom.

4 §•

Motsvarande bestämmelse finnes i förordningen örn förlagsinteckning.

5 §•

För dödande av inventarieinteckning har, i överensstämmelse med vad gäller

i fråga örn inteckning i fartyg, gäldenärens samtycke icke ansetts böra fordras.

Beträffande nedsättning av inventarieinteckning, har, liksom i fråga örn

inteckning i fast egendom och i tomt- eller vattenfalls rätt, synts böra föreskrivas,

att inteckning ej må sättas efter annan med mindre den tillika sättes

att gälla efter den eller de inteckningar, vilka äga lika eller bättre rätt än denna.

Bestämmelser hava icke meddelats rörande förnyelse av inventarieinteckning.

Frågan örn förnyelsepliktens borttagande har i fråga örn fastighetsinteckning

sedan länge varit aktuell. Oberoende av denna frågas lösning hava

övervägande skäl ansetts tala emot införande av förnyelseplikt beträffande ett

nytt inteckningsinstitut. Eftersom inventarieinteckning endast medför förmånsrätt

och ej sakrätt, upphöra inteckningens rättsverkningar, örn fordringen

blir preskriberad.

Angående uppdelning av inteckning hava bestämmelser ansetts ej erforderliga.

6 §•

Motsvarande bestämmelse finnes i övriga inteckningslagar.

7 §•

En inventarieinteckning skall, såsom tidigare framhållits, medföra allenast

rätt för inteckningshavaren att vid gäldenärens konkurs med förmånsrätt utfå

betalning för sin fordran ur den egendom, som inteckningen omfattar, d. v. s.

ur gäldenärens för visst jordbruk avsedda inventariebestånd. I den mån vid

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

39

konkurs dylik egendom e.j finnes att tillgå, blir sålunda inteckningen utan

värde. Med hänsyn till den risk, som sålunda föreligger för att inteckningshavarens

säkerhet skall gå förlorad eller minskas genom gäldenärens förfoganden

över de intecknade inventarierna, måste man, såsom förut erinrats, räkna

med att vid kreditgivning mot inventarieinteckning kreditgivaren ägnar en

viss vaksamhet åt gäldenärens ekonomiska förfoganden i allmänhet. Härmed

vore emellertid icke mycket vunnet, örn ej inteokningshavaren också hade möjlighet

att omedelbart inskrida mot gäldenären, då skäl härför föreligga. Örn

gäldenären är insolvent, står visserligen den möjligheten alltid öppen för honom

att sätta gäldenären i konkurs. Det synes dock lämpligt, att inteckningshavaren

utan att tillgripa konkurs kan tillvarataga sina intressen genom att,

oavsett att fordringen ej är förfallen, omedelbart utsöka densamma.

Gällande förordning örn förlagsinteckning innehåller stadgande, att fordringen

är genast till betalning förfallen för det fall, att den inteoknade rörelsen,

överlåtes till annan. Enligt jordbruksutredningens förslag skulle också vissa

angivna omständigheter hava denna verkan. I regel förutsattes, att inteckningshavarens

säkerhet skulle hava upphört eller märkligen minskats. Att man

stannat härvid torde huvudsakligen hava berott på, att man befarat, att gäldenärens

handlingsfrihet eljest skulle bliva inskränkt på ett mindre önskvärt

sätt. En ordning, som berättigar inteokningshavaren att inskrida mot gäldenären

först sedan hans säkerhetsrätt blivit kränkt, torde emellertid ofta nog

bliva av föga värde. Inteckningshavarens trygghet synes därför kräva,

att redan blotta faran för att säkerheten skall märkligt minskas på grund av

gäldenärens förvållande giver inteokningshavaren rätt till ett dylikt inskridande.

En dylik bestämmelse torde också vara bättre ägnad att avhålla gäldenären

från illojala förfoganden över den intecknade egendomen, en omständighet, som

är av särskild betydelse med hänsyn därtill, att något straffhot mot dylika

förfoganden från gäldenärens sida ej ansetts böra införas. Bestämmelsen kan

bliva av betydelse även därutinnan, att inteokningshavaren bör kunna påkalla

kvarstad eller skingringsförbud utan att behöva riskera, att dylik åtgärd skall

förfalla därför att han saknar befogenhet att inom föreskriven tid instämma sitt

fordringsanspråk.1

Bland de omständigheter, som i enlighet med det nu anförda ansetts böra

utgöra förfalloanledning, har först angivits det fall, att gäldenären nedlägger

eller överlåter jordbruket. I dessa fall upphör inteckningsrätten i inventarierna

därmed att inventarierna bortföras från fastigheten eller att de övergå

till ny ägare. Det kan emellertid tänkas, särskilt då gäldenären upphör med

jordbruket för att utarrendera sin fastighet, att endast nyttjanderätt till inventariebeståndet

upplåtes till den nye brukaren. Även i dylikt fall bör inteckningshavaren

äga rätt att indriva sin fordran, ehuru den omständigheten, att

den nye brukaren fått nyttjanderätt till inventarierna, ej torde föranleda att

inteckningsrätten upphör. Även örn gäldenären endast till en del nedlägger

eller överlåter jordbruket, bör inteokningshavaren vara berättigad utkräva sin

1 Jfr 188 § utsökningslageu samt Trygger: Kommentar till utsökningslagen, Uppsala 1904, s.

453—454,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

fordran under förutsättning att förändringen avser en väsentlig del av jordbruket.

En annan omständighet, som berättigar inteckningshavaren att utkräva sin

fordran, föreligger, örn inventariebeståndet belt eller till väsentlig del försäljes.

Försäljning torde oftast ske i samband med att gäldenären nedlägger eller överlåter

sitt jordbruk. Stadgandet avser emellertid närmast sådan försäljning av

inventarier, som sker utan samband med dylik åtgärd. För stadgandets tilllämplighet

fordras ej, att syftet med försäljningen i och för sig är otillbörligt.

Även örn försäljningen sker i syfte att omlägga driften, kan således påföljden

inträffa. Då stadgandet icke är tillämpligt, med mindre inventariebeståndet

väsentligt nedgår, inträder uppenbarligen ej påföljden, örn gäldenären anskaffar

nya inventarier till någorlunda motsvarande värde. Ehuru en försäljning

av inventarier kränker inteckningshavarens rätt allenast örn gäldenären

avhänt sig besittningen av det försålda eller lösöreköpsförordningens bestämmelser

blivit iakttagna, blir inteckningshavaren redan genom tillkomsten av

försäljningsavtalet berättigad att utkräva sin fordran.

Såsom förfalloanledning har ej upptagits det fall att jordbruket och inventariebeståndet

på grund av arv eller testamente övergå till ny ägare. En

dylik övergång medför nämligen ej att inteckningsrätten upphör. I konkurs

efter den döde kan sålunda förmånsrätten göras gällande.

Ytterligare har såsom förfalloanledning angivits inventariers bortförande

från fastigheten. Därmed avses ej ett bortförande under sådana omständigheter

att avsikten uppenbarligen är att återföra inventarierna till fastigheten. Ett

dylikt tillfälligt bortförande har ej någon inverkan å inteckningsrätten.

Förstörelse av väsentlig del av inventariebeståndet utgör vidare förfalloanledning,

och detta oavsett huruvida förhållandet kan läggas gäldenären till last

eller icke. Särskilt då det är fråga örn brandskada eller skada å kreatur till

följd av smittsam kreaturssjukdom och ersättning på grund av försäkring eller

eljest utgår för egendomen, är det av vikt att inteckningshavaren beredes möjlighet

att utkräva sin fordran för den händelse gäldenären ej skaffar annan

egendom i den förstördas ställe.

Såsom förfalloanledning har slutligen upptagits, att fara föreligger för att

inteckningshavarens säkerhet skall på grund av gäldenärens förvållande märkligt

minskas. Stadgandet torde bliva tillämpligt exempelvis då risk föreligger

att gäldenären under gällande arrendeperiod skall bliva avhyst från den av honom

arrenderade fastigheten. Utmätning av intecknade inventarier torde också

i regel komma att utgöra förfalloanledning. Även örn utmätningen ej avser

väsentlig del av inventarierna, torde sålunda enbart den omständigheten, att

gäldenären låtit det gå så långt som till utmätning, ofta nog vara ett tecken på

att fara föreligger för att övriga delar av beståndet kunna komma att realiseras.

Vanvård av inventarierna kan även åberopas såsom förfalloanledning.

Värdeminskning av inventariebeståndet till följd av förändrade konjunkturer

medför däremot ej rätt för inteckningshavaren att utkräva sin fordran. Huruvida

ett dylikt förhållande skall hava denna verkan, torde nämligen höra

bero på vad vid kreditgivningen överenskommits. Härutinnan intog jordbruks
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

41

utredningen en annan ståndpunkt. I motsats till jordbruksutredningens förslag

har såsom förfalloanledning ej heller upptagits det fall, att gäldenären underlåter

att enligt utfästelse förbättra eller öka den intecknade egendomen. Dylik

underlåtenhet torde nämligen i allmänhet innefatta ett avtalsbrott av så väsentlig

betydelse, att inteckningshavaren enligt allmänna rättsregler är befogad att,

oavsett om förbehåll örn uppsägningsrätt gjorts eller icke, omedelbart uppsäga

sin fordran.

8 §.

Såsom en anmärkning mot gällande lagstiftning örn förlagsinteckning har

särskilt framhållits det förhållande, att inteckning, som beviljats i formellt

riktig ordning, i konkurstvist kan frånkännas verkan, därför att rörelsen enligt

förebragt utredning ej varit av den beskaffenhet eller drivits i sådan omfattning,

att förlagsinteckning bort meddelas. Från näringslivets sida Ilar

starkt hävdats, att en dylik ordning ej väl överensstämde med rättssäkerhetens

krav och förlagsinteckningsinstitutets syfte att bereda ett någorlunda säkert

kreditmedel. Att det påtalade förhållandet så starkt framträtt såsom en olägenhet

torde visserligen till stor del bero på, att förlagsintecknings tillämpningsområde

ej tillräckligt skarpt begränsats i gällande lagstiftning. Vid

revisionen av gällande lagstiftning rörande förlagsinteckning är också avsikten

att i sistnämnda avseende föreslå nya bestämmelser, som äro ägnade

att på ett bättre sätt avgränsa förlagsinteckningens tillämpningsområde.

Emellertid torde det på grund av förhållandenas natur icke vara möjligt att

giva bestämmelserna en sådan utformning, att misstag i förevarande avseende

helt uteslutas. Även för framtiden lärer man därför nödgas räkna med

att förlagsinteckning kan komma att beviljas ehuru så rätteligen ej bort ske.

Såsom från näringslivets sida framhållits, torde det emellertid ej vara en tillfredsställande

ordning, att den, som i förlitande på meddelad förlagsintecknings

värde såsom säkerhet lämnat kredit, sedermera skall kunna frånkännas förmånsrätt

av nu ifrågavarande anledning, övervägande skäl hava därför synts

tala för att i fråga örn förlagsinteckning införa den bestämmelse, att sedan dylik

inteckning beviljats genom laga kraft vunnet beslut, fråga huruvida inteckningen

på grund av rörelsens beskaffenhet eller omfattning bort beviljas, ej ma

upptagas till bedömande i konkurs eller eljest. Vad inteckning i jordbruksinventarier

angår torde uppenbarligen mindre risk än vid förlagsinteckning föreligga

för att inteckning skall meddelas, ehuru gäldenärens rörelse ej varit av

föreskriven beskaffenhet. Men möjligheten härav är dock icke utesluten. T

detta hänseende är särskilt att erinra, att med hänsyn till att tillämpningsområdet

för inteckning i jordbruksinventarier är inskränkt till jordbruk i egentlig

mening gränsfall mellan dylik verksamhet och verksamhet, som allenast omfattar

skogsbruk eller annan binäring till jordbruk, kunna tänkas. Ej heller

skulle det vara lämpligt att i en fråga av denna art bestämmelserna vore olika

beträffande dessa båda slag av inteckningar. Med hänsyn härtill har i förevarande

paragraf upptagits ett stadgande av samma innebörd, som synes böra

införas i fråga örn förlagsinteckning. Bestämmelsen innebär, att prövning av

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

rörelsens beskaffenhet må ske endast vid inteckningens beviljande av inskrivningsdomaren

eller i samband med överklagande av dennes beslut genom ordinärt

rättsmedel.

9 §.

Enligt den ifrågasatta inskrivningsreformen skall, såsom förut nämnts,

handläggningen av ärenden angående lagfart å fast egendom och inteckning i

sådan egendom överflyttas från rätten till inskrivningsdomaren. Däremot avses

icke att rubba den nuvarande principen att ärendena skola kunna upptagas endast

å vissa bestämda rättegångssammanträden. En annan ordning i detta avseende

råder i fråga om registrering av upplåtelse av panträtt i spannmål. Behandlingen

av dylika ärenden är nämligen ej inskränkt till viss dag utan kan

ske vilken dag som helst. Härvid är dock att märka, att sedan panträtt upplåtits

i ett parti spannmål, ny panträtt ej må upplåtas, så länge den förra upplåtelsen

är gällande. Beträffande inventarieinteckning möter emellertid, liksom

i fråga örn övriga slag av inteckningar, intet hinder att flera inteckningar kunna

meddelas i samma egendom, vilkas inbördes rättsverkningar bero på prioriteten.

Med hänsyn härtill har det synts naturligast och lämpligast att låta

jämväl ärenden angående inventarieinteckning upptagas endast å vissa bestämda

dagar och prioriteten hänföra1 sig till inteckningsärendets upptagande till

behandling. ; ''äjj

10 §.

Då det synts önskvärt att göra registreringsförfarandet så enkelt som möjligt,

bär protokoll över ärenden rörande inteckning i jordbruksinventarier ansetts

icke böra föras. Fråga örn avskaffandet av protokoll i inskrivningsärenden

i allmänhet är för övrigt föremål för övervägande i samband med den ifrågasatta

inkrivningsreformen. Beslut, varigenom inteckning i jordbruksinventarier

beviljats, nedsatts eller dödats, föreslås skola endast införas i en särskild

bok över dylika inteckningar. I händelse av avslagsbeslut i sådana ärenden

skall sökanden erhålla skriftligt besked härom, vilket lämpligen ansetts kunna

tecknas å handlingen. Dylika beslut skola upptagas i boken, endast örn ärendet

avsett ansökan om inteckning. Att beslut av sistnämnda slag ansetts böra upptagas

i boken sammanhänger därmed, att örn beslutet skulle bliva överklagat

och ändrat av högre rätt, inteckningens prioritet skall räknas från dagen för

ansökningen. Protokollets avskaffande förutsätter införande av s. k. aktsystem.

Erforderliga föreskrifter bland annat härom ävensom örn boken och dess förande

skola enligt 13 § meddelas av Konungen.

11 §.

En motsvarande bestämmelse finnes i lagen örn viss panträtt i spannmål

(20 §) och avses skola upptagas beträffande inskrivningsärenden i allmänhet.

12 §.

Motsvarande bestämmelse finnes även beträffande andra slag av inteckning.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

13 §.

Bland de tillämpningsföreskrifter, som enligt denna paragraf avses skola

meddelas av konungen, torde böra jämväl ingå bestämmelser örn gravationsbevis.

Jordbruksutredningen har ansett nödvändigt, att till skydd för borgenär,

som vid lagens ikraftträdande hos jordbrukare äger fordran med sämre förmånsrätt

än inventarieinteckning medför, bestämmelse infördes att sådan borgenär

skulle vara berättigad att, då inventarieinteckning första gången söktes,

kräva omedelbar betalning för sin fordran, även örn den då ej vore förfallen.

Vad jordbruksutredningen anfört till stöd härför eller att inventarieintecknings

införande för dylika borgenärer innebure risker, mot vilka dessa ej kunnat

på förhand vidtaga någon åtgärd, kan visserligen icke förnekas. Men i

regel torde, såsom jag i det föregående framhållit, den omständigheten att en

jordbrukare för anskaffande av erforderligt kapital begagnar sig av kredit

mot inventarieinteckning, ej vara ägnad att försvaga hans ekonomi utan fastmera

att bereda honom en bättre ställning. Annat vore visserligen förhållandet,

örn en redan insolvent gäldenär använde sig av det nya institutet för att

gynna någon borgenär på de andras bekostnad. Bör dylika fall beredes borgenärerna

emellertid genom redan nu förefintliga bestämmelser i strafflagen

och konkurslagen rättsmedel mot gäldenären. Såsom ett starkt skäl mot införandet

av en bestämmelse av den föreslagna innebörden kan framhållas, att

därigenom jordbrukarna skulle kunna utsättas för en ekonomisk pressning,

som ej minst i närvarande tid skulle medföra oberäkneliga konsekvenser. Det

kan för övrigt anmärkas att, då lagen örn inteckning i fartyg tillkom, det ej

torde hava ifrågasatts, att bestämmelse till skydd för äldre borgenärer skulle

meddelas. Med hänsyn till vad sålunda anförts har något stadgande i nu berörda

avseende ansetts ej böra upptagas.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbaden.

Enligt förslaget har inventarieinteckning i förmånsrättshänseende likställts

med förlagsinteckning. I händelse av konkurrens mellan jordägares förmånsrättsberättigade

fordran och fordran på grund av inventarieinteckning torde,

såsom även jordbruksutredningen framhållit, jordägaren vara skyldig att i första

hand hålla sig till sådan av hans förmånsrätt omfattad egendom, som ej

är intecknad. Uttrycklig bestämmelse härom har dock — i motsats till vad

jordbruksutredningen föreslagit -— ansetts ej erforderlig.

I fråga om inventarieinteckning, som meddelas samma dag gäldenären

försättes i konkurs eller senare under gäldenärens konkurs, har föreslagits

samma bestämmelse, som för närvarande gäller i fråga om förlagsinteckning.

Den i förevarande hänseende beträffande andra slag av inteckning gällande

ordningen, nämligen att ansökan örn inteckning, som göres i nu avsedda

fall, skall ex officio avvisas, för vilket ändamål inträffad konkurs skall särskilt

registreras vid inteckningsdomstolen, har icke ansetts behöva införas i

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

fråga om inventarieinteckning. Beträffande nyssnämnda bestämmelse torde

böra anmärkas, att örn inteckningsgäldenärerna äro flera, bestämmelsen

blir tillämplig, även örn endast någon av dem är i konkurs. Att i dylikt fall

meddelad inteckning ej bör vara gällande torde nämligen vara en nödvändig

följd av bestämmelsen i 1 § av inteckningslagen, att inteckning ej må meddelas

i viss andel av inventariebeståndet.

Till frågan örn den huvudsakligen formella omredigering av förevarande

lagrum, som påkallas av vissa ändringar i lagen örn förlagsinteckning, torde

jag få återkomma senare i dag.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 72 § utsöknlngslagen.

Angående skälen för ändringen av förevarande paragraf hänvisas till den

allmänna motiveringen. Här må endast anmärkas, att utmätningsmannen ej

är skyldig att före utmätningen anskaffa gravationsbevis eller att hos inskrivningsdomaren

efterhöra huruvida inventarieinteckning finnes. Däremot bör

utmätningsmannen vara skyldig att föra register över inteckningshavare, som

anmält sig, och att i samband med utmätning med ledning av registret söka utröna

örn inteckning finnes. Närmare föreskrifter härom torde böra utfärdas i administrativ

ordning. Dessutom åligger det utmätningsmannen att vid själva

utmätningsförrättningen söka genom frågor till gäldenären eller eventuellt

dennes husfolk utröna örn inteckning finnes och i sådant fall vem som innehar

den. Enahanda bestämmelser hava ansetts böra gälla med avseende å förlagsinteckning.

Rörande inteckningshavares rätt att få kvarstad eller skingringsförbud i

fråga örn intecknad egendom må anmärkas, att enligt 179 § utsökningslagen borgenär

är berättigad att till säkerhet för fordran erhålla kvarstad å så mycket av

gäldenärs lösa egendom, som kan mot hans fordran svara, såvida fara är, att

godset undanstickes eller förstöres. Örn full anledning ej föreligger att bevilja

kvarstad, kan enligt 180 § utsökningslagen gäldenären tillhörig lös egendom

ställas under förbud att säljas eller skingras. I samma paragrafer finnas

också bestämmelser om rätt för den, som påstår bättre rätt till viss egendom,

vilken annan innehaver, att under nyss angivna förutsättningar erhålla kvarstad

eller skingringsförbud å nämnda egendom. Jordbruksutredningen har

ansett, att nämnda stadganden borde såtillvida jämkas, att innehavare av inventarieinteckning

skulle under förut angivna förutsättning kunna erhålla

kvarstad eller skingringsförbud å den intecknade egendomen. Emellertid torde

särskilda bestämmelser härutinnan ej vara erforderliga, då det lärer vara tydligt,

att hänsyn i allt fall kommer att tagas till inteckningshavares intresse i

detta avseende.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 och 29 §§ konkurslagen.

4 §.

Ändringen i första stycket av denna paragraf innebär, att inventarieinteckning

likställes med förlagsinteckning därutinnan, att utmätning av intecknad

egendom med det undantag, som i tredje stycket sägs, berättigar intecknings
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

45

havaren att få gäldenären försatt i konkurs. Syftet härmed är, såsom förut

nämnts, att bereda inteckningshavaren möjlighet att förhindra, att intecknad

egendom genom utmätning tages i anspråk till förnöjande av annan borgenär.

Meddelas beslut örn konkurs, innan den utmätta egendomen blivit försåld, eller

har, örn försäljning skett, utmätningen ägt rum inom sådan tid före konkursansökningens

ingivande, att utmätningen jämlikt 17 kap. 8 § handelsbaden

icke medför förmånsrätt, blir inteckningshavarens rätt bevarad. I det förra fallet

upphör enligt 24 § konkurslagen utmätningsmannens befattning med egendomen,

vilken i stället ingår i konkursmassan. Inteckningshavaren kan sålunda

ur egendomen utfå betalning för sin fordran med förmånsrätt enligt 17

kap. 7 § handelsbaden och alltså — även om utmätningen medfört förmånsrätt

-— framför utmätningssökanden, vars förmånsrätt stöder sig på 17 kap.

8 § handelsbaden. I det senare fallet skall också, örn likvid ej skett, köpeskillingen

för det utmätta godset redovisas till konkursboet. Har likvid skett,

är den till utmätningssökanden erlagda betalningen underkastad återvinning

enligt 31 § konkurslagen. För att sätta inteckningshavaren i tillfälle att

begagna sig av den möjlighet, som sålunda föreligger för honom att skydda

sig mot utmätning, har, såsom tidigare nämnts, i det föreslagna tillägget till

72 § utsökningslagen meddelats bestämmelser i syfte att inteckningshavaren

omedelbart skall erhålla underrättelse örn skedd utmätning.

Då försäljning av intecknad egendom i allmänhet medför att inteckningsrätten

däri upphör, måste tillses, att gäldenären ej blir i stånd att genom lösöreköp

minska den rätt, som tillkommer en inteckningshavare. Ändamålet med

ett lösöreköp torde i allmänhet vara endast att bereda köparen säkerhet för

fordran. Beträffande förlagsinteckning gäller, att lösöreköp av intecknad

egendom berättigar inteckningshavaren att få gäldenären försatt i konkurs,

så framt ej gäldenären visar att den övriga egendom, vari borgenären äger förmånsrätt,

är tillräcklig till gäldande av hans fordran. Örn säljaren försättes

i konkurs efter ansökning, som gjorts inom viss tid — i regel 30 dagar — från

slutförandet av det för lösöreköp stadgade publikationsförfarandet, kommer

nämligen lösöreköpet ej att äga bestånd. En dylik ordning torde även vara

ägnad att förhindra lösöreköp av intecknad egendom, då säljaren i allmänhet

ej vill utsätta sig för risken av en konkursansökning och köparen,

med hänsyn till denna risk, har mycket litet intresse att söka skaffa sig säkerhet

genom lösöreköp. Den ordning jordbruksutredningen i detta avseende

föreslagit, nämligen att förbjuda inprotokollering av lösöreköpshandlingar rörande

jordbruksinventarier, såvida det icke utredes, att de ej svara för inventarieinteckning,

eller att inteckningshavaren lämnat medgivande därtill,

torde måhända bereda inteckningshavaren något bättre skydd. Sistnämnda

sätt att lösa frågan lärer emellertid ej lämpa sig för förlagsinteckning,

enär den egendom, som kan omfattas av dylik inteckning, kan vara av så skiftande

slag. Då det icke torde vara lämpligt att i förevarande avseende hava

olika regler beträffande dessa båda slag av inteckningar har föreslagits,

att den ordning, som nu gäller för förlagsinteckning, skall äga tillämpning

även å inventarieinteckning.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

29 §.

Ändringen av denna paragraf innebär, att inventarieinteckning i återvinningsavseende

skall erhålla samma ställning som inteckning av annat slag.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om

sparbanker.

Ändringen innebär, att det gällande förbudet för sparbank att såsom

primär säkerhet mottaga fartygs- och förlagsinteckning utsträckes att avse

jämväl inteckning i jordbruksinventarier. Med hänsyn till arten av den egendom,

som skall vara föremål för dylik inteckning, och inteckningsrättens juridiska

innebörd torde en dylik utsträckning vara ofrånkomlig.»

Föredraganden uppläser härefter de ifrågavarande lagförslagen av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande

över förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Gösta Tidelius.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

47

Förslag

till

Lag

om inteckning i jordbruksinventarier.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Utfäster den, som driver jordbruk, att hans för jordbruket avsedda lösa inventarier,

levande och döda, skola utgöra säkerhet för fordran, må på grund därav

inteckning meddelas i inventariebeståndet i den ordning här nedan stadgas;

och njute fordringsägaren sedan den förmånsrätt, som i 17 kap. handelsbalken

sägs. Under jordbruk inbegripes jämväl i samband därmed bedriven

binäring till jordbruk, såframt ej för binäringen avsedda inventarier äro eller

kunna bliva föremål för förlagsinteckning.

Ej må inteckning meddelas utan för visst belopp i penningar, ej heller i

vissa inventarier eller i viss andel av inventariebeståndet eller för samma fordran

i flera för skilda jordbruk avsedda inventariebestånd.

Utfästelsen skall ske i skuldebrev eller annan handling, varpå fordran grundas,

eller vara tecknad därå samt vara styrkt av vittnen. Den skall innehålla

uppgift å den eller de fastigheter, varå jordbruket drives.

2 §•

Inteckning sökes hos inskrivningsdomaren vid den rätt, under vilken fastigheten

eller, örn fastigheterna äro flera, huvudfastigheten lyder.

3 §.

Då inteckning sökes, skall fordringshandlingen ingivas i huvudskrift till

inskrivningsdomaren samt vara åtföljd av dels en av gäldenären lämnad

uppgift å storleken av det honom tillhöriga, för jordbruket avsedda inventariebeståndet,

dels intyg av två ojäviga personer, att gäldenären driver det

uppgivna jordbruket samt att de av honom lämnade uppgifterna örn inventariebeståndet,

såvitt utrönas kunnat, äro riktiga. Av intygsgivarna skall

en vara nämndeman, god man vid lantmäteriförrättning, ordförande eller vice

ordförande i kommunalstämma eller kommunalfullmäktige eller ledamot av

kommunalnämnd.

4 §.

Är utfästelsen ej så upprättad, som i 1 § sägs, eller har sökanden ej iakttagit

vad enligt 3 § åligger honom, varde ansökningen avslagen.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

5 §.

Vill någon, låta inteckning helt eller för visst belopp dödas, eller låta inteckning

under annan nedsättas, skall fordringshandlingen i huvudskrift uppvisas

för inskrivningsdomaren.

Inteckning må ej sättas efter annan, med mindre den tillika sättes att gälla

efter den eller de inteckningar, vilka äga lika eller bättre rätt än denna.

6 §.

Har intecknad fordringshandling kommit i gäldenärens hand, vare honom

ej förment att, där inteckningen ännu är gällande, ånyo utgiva handlingen

med oförändrad inteckningsrätt.

7 §.

Inteckningshavaren äge rätt att kräva omedelbar betalning för intecknad

fordran, ändå att den ej är förfallen,

örn jordbruket helt eller till väsentlig del nedlägges eller överlåtes;

örn inventariebeståndet eller väsentlig del därav försäljes, bortföres eller

förstöres; eller

örn det skäligen kan befaras, att på grund av gäldenärens förvållande inteckningshavarens

säkerhet kommer att märkligt minskas.

8 §.

Ej må, sedan inteckning beviljats genom laga kraft vunnet beslut, i konkurs

eller eljest komma under bedömande, huruvida av gäldenären bedriven

verksamhet varit av den art, att inteckning bort meddelas.

9 §•

Ärende angående inteckning må upptagas allenast å dag för handläggning

av inskrivningsärenden i allmänhet.

10 §.

Bifalles ansökan i inteckningsärende, varde i enlighet därmed inskrivning

gjord i en särskild för ändamålet inrättad bok. Därjämte skall handlingen

förses med bevis örn inskrivningen.

Finnes ansökan ej kunna bifallas, skall beslutet härom med angivande av

skälen tecknas å handlingen. Avser ansökan meddelande av inteckning, skall

därjämte beslutet upptagas i boken.

11 §.

över inskrivningsdomares beslut enligt denna lag må klagan föras hos hovrätten;

och vare tiden för besvärs anförande räknad från den dag klaganden

erhöll del av beslutet.

12 §.

Har beslut, varigenom inskrivningsdomare helt eller delvis avslagit ansökan

örn inteckning, blivit till följd av besvär ändrat av högre rätt, vare sökande

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

49

pliktig att sist å den dag för handläggning av inskrivningsärenden i allmänhet,

som infaller näst efter tre månader från det utslaget örn ändringen vunnit

laga kraft, förete detsamma hos inskrivningsdomaren, vid äventyr att i annat

fall den inteckning, som på grund av utslaget meddelas, gäller såsom vore den

sökt först å den dag utslaget företes för inskrivningsdomaren.

13 §.

Närmare föreskrifter örn boken över inteckningar samt angående tillämpningen

i övrigt av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933.

Bihang till riksdagens protokoll 1932.

1 sami.

83 haft. (Nr 106.)

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ar 17 kap. 7 § handelsbaden.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 7 § handelsbaden, vilket lagrum senast

ändrats genom lag den 13 maj 1921 (nr 228), skall i nedan angiven del erhålla

följande ändrade lydelse:

7 §•

Har redare — ---i fartyget.

Därefter njute vid konkurs borgenär, som har förlagsinteckning eller inteckning

i jordbruksinventarier, förmånsrätt i förlagsegendomen eller inventarierna

från den dag inteckningen söktes; dock gälle ej förmånsrätt för ränta,

som före konkursansökningens ingivande upplupen är, för längre tid än tre

år. Finnas flera inteckningar, njute den, som tidigare sökt inteckning, företräde,

och de, som sökt inteckning samma dag, lika rätt. Är, då förlagsinteckning

eller inteckning i jordbruksinventarier sökes, egendomen avträdd till

konkurs eller meddelas beslut örn egendomsavträde samma dag ansökningen

göres, åge förmånsrätt icke rum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

51

Förslag
till
Lag
om

ändrad lydelse av 72 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 72 § utsökningslagen skall i nedan angiven del

erhålla följande ändrade lydelse:

72 §.

Påstår någon, som ej har sådan rätt, som i 71 § sägs, sig äga förmånsrätt

till betalning ur gäldenärs egendom, vare det ej hinder för egendomens utmätande

för annan gäld; dock skall utmätningsmannen, där utmätning sker av

egendom, vari, enligt vad för utmätningsmannen är känt eller vid utmätningen

utrönes, förmånsrätt på grund av förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier

tillkommer annan, ofördröjligen underrätta inteckningshavaren

örn utmätningen.

Ej heller — ---kan ske.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 och 29 §§ konkurslagen.

Härigenom förordnas, att 4 oell 29 §§ konkurslagen skola, 29 § i nedan angiven

del, erhålla följande ändrade lydelse:

4 §•

Har lös egendom, vari förmånsrätt jämlikt 17 kap. 6 § första stycket handelsbalken

eller på grund av förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier

tillkommer borgenär, blivit utmätt för annans fordran,

eller bar egendom, som nyss sagts, eller egendom, vari borgenär bar förmånsrätt

jämlikt 17 kap. 5 § första stycket handelsbaden, genom skriftlig

avhandling föryttrats med villkor, att säljaren äger behålla egendomen i sin

vård,

skall, där borgenären det yrkar, gäldenären försättas i konkurs, så framt ej

gäldenären visar, att den övriga egendom, vari borgenären äger förmånsrätt,

är tillräcklig till gäldande av hans fordran.

29 §.

Har gäldenären---konkursboet åter.

Har borgenär under ovan angivna tid sökt inteckning i gäldenärens egendom

för fordran, vid vars tillkomst sådan säkerhet ej betingats, och är ej fråga

om inteckning, som inom den i 11 kap. 2 § jordabalken stadgade tid sökts

för fordran, som där avses, vare borgenären pliktig att på talan av konkursboet

antingen återställa inteckningshandlingen till boet eller ock tillhandahålla

inteckningshandling angående fast egendom för verkställande av utbyte efter

ty därom är stadgat samt handling, på grund varav inteckning i fartyg, förlagsinteckning

eller inteckning i jordbruksinventarier sökts, för inteckningens

dödande.

Vad sålunda---örn konkursansökningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933.

s. 53 Kontrollera mot PDF

.Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

53

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ay 26 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om

sparbanker.

Härigenom förordnas, att 26 § lagen den 29 juni 1923 örn sparbanker skall

i nedan angiven del erhålla följande ändrade lydelse:

26 §.

Sparbanks utlåningsrörelse — -—• — än skuldebrev.

Lån må, då fråga ej är örn lån till kommun eller dylik samfällighet, utlämnas

allenast mot fullgod säkerhet av pant eller borgen. Mot inteckning i fartyg

eller förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier må lån ej

utlämnas, sparbank dock obetaget att mottaga sådan säkerhet tillika med

annan i och för sig fullgod säkerhet, som nyss nämnts; ej heller må lån mot

pant av aktier eller lottbrev utlämnas till högre sammanlagt belopp än som

motsvarar hälften av sparbankens fonder.

Är lån---en gång.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 28 januari

1932.

N ärvarande:

justi tieråden Christiansson,

Edelstam,

Stenbeck,

regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 31 december

1931, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag örn inteckning i jordbruksinventarier;

2) lag örn ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbalken;

3) lag örn ändrad lydelse av 72 § utsökningslagen;

4) lag örn ändrad lydelse av 4 och 29 §§ konkurslagen; samt

5) lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn

sparbanker.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av extra ledamoten för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet

Gunnar Dahlman.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslagen i allmänhet.

Justitieråden Christiansson och Stenbeck:

Med de remitterade lagförslagen avses att tillmötesgå det sedan lång tid

tillbaka vid olika tillfällen uttalade önskemålet, att möjlighet måtte beredas

jordbrukare att belåna sina för jordbruket avsedda inventarier. De häremot

yppade betänkligheterna hava medfört, att frågan örn lagstiftning i ämnet

gång efter annan undanskjutits. Emellertid har denna fråga erhållit allt

större betydelse, i den mån utvecklingen medfört, att ökat behov av dyrbara

maskiner och andra inventarier uppstått för jordbruket och att sålunda inventariebeståndet

å en jordbruksfastighet kommit att uppgå till ett värde, som i

förhållande till fastighetens är väsentligt högre än förr. Denna utveckling

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

55

har naturligen även föranlett ökat kreditbehov för jordbrukarna, ett behov sorn

dessutom under de senaste åren stegrats genom den ekonomiska depressionen

inom jordbruksnäringen.

Det skäl, som fortfarande främst åberopas mot den ifrågasatta lagstiftningen,

är, att jordbrukarens rent personliga kreditvärdighet skulle genom densamma

avsevärt minskas. Och det synes knappast kunna bestridas, att då icke

längre jordbrukarens inventariebestånd kan beräknas såsom grundval för hans

personliga betalningsförmåga, denna måste anses väsentligt nedsatt. Emellertid

är -—■ såsom i remissprotokollet framhålles — den skuldsättning, som

för närvarande sker genom skuldsedlar med borgensförbindelser eller genom

växlar, för jordbrukaren synnerligen betungande på grund av de höga räntor,

som äro förbundna med en dylik kredittagning. Med hänsyn till den låga

förräntning, som genom jordbruket kan vinnas å jordbrukarens tillgångar, är

det av vikt, att möjlighet beredes denne att vid behov anskaffa driftkapital

genom lån mot en ränta, som verkligen är skälig med avseende å det värde

som finnes i nämnda tillgångar. Den föreslagna lagstiftningen synes erbjuda

en sådan möjlighet att anlita, dessa tillgångar i säkerhetssyfte. Att samtidigt

en begränsning av jordbrukarens kredittagning mot allenast personlig

betalningsskyldighet, förstärkt genom borgensförbindelser, måste inträda, synes

oundvikligt. Även örn den föreslagna lagstiftningen sålunda för den, som

redan utnyttjat sin personliga kredit, icke erbjuder ökade kreditmöjligheter,

kan måhända även för denne den fördel vinnas, att å en del av hans skulder

räntenedsättning erhålles. Den sedan några år tillbaka fortskridande nedgången

i fastighetsvärdena kan vidare komma att i många fall medföra behov av

förstärkning av hypotek i fastighetsinteckning till förekommande av uppsägning,

som under den nuvarande depressionen skulle kunna bliva ödesdiger för

jordbrukaren. Även måste det beaktas, att möjligheten att erhålla säkerhet i

jordbruksinventarier torde vara ett behövligt stöd för jordbrukskassorna i deras

verksamhet för tillgodoseende av jordbrukets kreditbehov.

Den rättsliga utformningen av den i de remitterade lagförslagen upptagna

säkerhetsrätten har ägt rum i anslutning till det i vår lagstiftning sedan lång

tid tillbaka införda rättsinstitutet förlagsinteckning. Att förläna en säkerhetsrätt

i jordbruksinventarier panträttens verkningar torde ej kunna ske utan

stora praktiska svårigheter, vilket synes framgå ej minst av det förslag i sådan

riktning, som utarbetats inom den år 1928 tillsatta jordbruksutredningen.

De remitterade förslagens anslutning i huvudsakliga delar till lagstiftningen

örn förlagsinteckning — i vilken lagstiftning dessutom vissa förbättringar samtidigt

föreslås — synes därför välbetänkt. Den säkerhet för fall av jordbrukarens

insolvens, som en inteckning i hans inventarier skulle erbjuda, kan

härigenom vinnas utan den hinderliga begränsning i hans handlingsfrihet vid

skötseln av jordbruket, vilken skulle varit ofrånkomlig, örn förslaget avsett

panträtt. Huruvida den föreslagna förmånsrätten kommer att bereda långivaren

sådan ökad trygghet, att väsentligen bättre lånevillkor kunna betingas,

torde vara svårt att med visshet förutse. Att förmånsrätten skäligen kan antagas

bliva av praktiskt värde för långivaren, synes dock framgå av den

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

stora omfattning, i vilken förlagsinteckningsinstitutet kommit till användning.

Den möjlighet för jordbrukaren att mot inteckning i sina jordbruksinventarier

erhålla lån på bättre villkor än mot allenast borgensförbindelser, som den

föreslagna lagstiftningen erbjuder, synes emellertid särskilt under nuvarande

tidsförhållanden vara så beaktansvärd, att vi ansett oss ej böra avstyrka införandet

av en lagstiftning i enlighet med förslagets huvudgrunder.

De särskilda lagreglerna hava utformats i väsentlig överensstämmelse med

reglerna örn förlagsinteckning. Emellertid synes det böra eftersträvas, att

ännu större likhet såväl i sak som beträffande avfattningen vinnes mellan

stadgandena örn dessa varandra närstående rättsinstitut. I sådant syfte har

dels, på sätt vid de särskilda paragraferna närmare angives, förordats vissa

sakliga ändringar i förslaget, dels ock hemställts örn jämkningar i bestämmelsernas

avfattning även avseende det samtidigt till lagrådet remitterade

förslaget till ändringar i förordningen angående förlagsinteckning.

Justitierådet Edelstam, med vilken regeringsrådet Afselius förenade sig:

Jag är i huvudsak ense med justitieråden Christiansson och Stenbeck. Emellertid

finner jag mig böra ytterligare betona, att å den föreslagna lagstiftningen

icke torde kunna grundas några större förväntningar örn förbättring

av jordbrukarnas kreditförhållanden. Inteckning i jordbruksinventarier skall

enligt förslaget medföra allenast förmånsrätt i jordbrukarens konkurs, därvid

förmånsrätten naturligen avser inventariebeståndet sådant det är vid konkursbeslutets

meddelande. För den ståndpunkt förslaget sålunda intager hava

förebragts skäl av helt avgörande beskaffenhet. Men av denna förslagets läggning

måste följa, att den säkerhet, som borgenär vinner genom inventarieinteckning,

kommer att äga ett jämförelsevis ringa värde och vara användbar

väsentligen blott såsom ett supplement till annan säkerhet, exempelvis borgensförbindelse

eller sekunda fastighetsinteckning, i likhet med vad i regel är fallet

med förlagsinteckning. Vid sådant förhållande torde inventarieinteckning endast

mera undantagsvis kunna förhjälpa jordbrukaren till någon nämnvärd

lindring i eljest gällande lånevillkor. Vidare lärer, sedan jordbrukaren uttagit

och belånat inventarieinteckning, det för honom bliva förenat med avsevärt

större svårigheter än förut att erhålla ny kredit, som han tillfälligtvis kan

behöva. Dessutom synes det sannolikt, att uttagandet av inventarieinteckning

till förmån för viss borgenär — eller redan möjligheten att så kan ske — i

många fall kommer att föranleda andra jordbrukarens borgenärer, som sakna

realsäkerhet eller hava svag sådan, att uppsäga och söka indriva sina lån.

För jordbrukare, vars affärsställning kan betecknas såsom undergrävd, torde

således förevarande lagstiftning kunna komma att påskynda det ekonomiska

sammanbrottet. Å andra sidan synes det dock vara antagligt, att mången

jordbrukare, som har en svag men dock ej särskilt dålig ekonomi, skulle kunna

genom belåning av sina jordbruksinventarier lyckligt genomkämpa den rådande

svåra depressionen inom jordbruksnäringen, därest densamma ej blir av alltför

lång varaktighet. Och denna omständighet har för mig framstått såsom

så betydelsefull, att jag — oaktat de stora betänkligheter mot förslagets upp
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

57

höjande till lag, vilka onekligen föreligga, kanske främst med hänsyn till den

därmed förbundna minskningen av jordbrukarnas personliga kreditvärdighet

— ansett mig kunna biträda den meningen, att förslaget icke bör avstyrkas.

Förslaget till lag om inteckning i jordbruksinyentarier.

1 §.

Lagrådet:

Uttrycket binäring till jordbruk förekommer redan nu inom lagstiftningen,

såsom i bokföringslagen den 31 maj 1929, 2 § 4), samt i kommunalskattelagen

den 28 september 1928, 21 § med tillhörande anvisningar. Enligt båda dessa

lagar är för binäring till jordbruk särskilt kännetecknande, att därmed avses

tillgodogörande av alster och naturtillgångar från den fastighet, där rörelsen

bedrives. I bokföringslagen uppställes detta såsom förutsättning för att rörelsen

skall vara hänförlig till dylik binäring och därmed fritagen från bokföringstvång.

Även enligt skattelagen lägges härvid väsentlig vikt, ehuru

för att inkomsten av rörelsen skall hänföras till intäkt av jordbruk med binäringar

icke kräves, att uteslutande fastighetens egna alster och naturtillgångar

förarbetas, utan detsamma gäller även eljest så snart huvudsakligen

för jordbruket avsedd arbetskraft eller redskap kommer till användning. Vidare

märkes, att enligt skattelagen på grund av uttryckliga bestämmelser

skogsbruket faller utanför jordbrukets binäringar. Däremot är för båda dessa

lagstiftningsområden gemensamt, att man vid tolkningen av ifrågavarande uttryck

har att fästa avseende icke så mycket vid rörelsens omfattning i och

för sig som fastmer vid dess förhållande till det jordbruk, i samband varmed

rörelsen drives, d. v. s. därvid, örn jordbruket framstår såsom den huvudsakliga

näringen och den i samband därmed drivna rörelsen såsom en bisak.1

I viss mån annorlunda synes emellertid uttrycket binäring till jordbruk vara

att förstå i det sammanhang, vari det förekommer i nu förevarande lagförslag.

Omfattningen av rörelsen i och för sig blir nämligen här såtillvida bestämmande,

att för dess betraktande som binäring till jordbruk förutsättes, att de

för rörelsen avsedda inventarierna icke kunna vara föremål för förlagsinteckning,

vilket åter — enligt det förslag till ändringar i förordningen angående

förlagsinteckning, som jämväl remitterats till lagrådet — är fallet, där för

industriell rörelse användes i regel drivkraft örn minst fem effektiva hästkrafter

eller ock minst tio arbetare. Omfattningen och beskaffenheten av

det jordbruk, i samband varmed rörelsen drives, synas således härvidlag sakna

betydelse. Hänsyn bör tagas endast till rörelsens art och till dess egen omfattning

efter vad nyss nämnts. En inteckning i jordbruksinventarier avser

således jämväl inventarierna till exempelvis en i samband med jordbruket driven

mejerirörelse, även om den i förhållande till jordbruket framträder som

huvudsaklig, så snart för rörelsen ej i regel användes drivkraft om minst fem

effektiva hästkrafter eller minst tio arbetare.

1 Jfr departementschefens uttalande med anledning av lagrådets yttrande till 2 § bokföringslagen

(N. J. A. 1929 avd. II s. 124—125).

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

För att nu angivna innebörd av orden binäring till jordbruk ina komma till

ett bättre uttryck i lagtexten, hemställes om ett förtydligande av densamma.

Enligt ovannämnda förslag till ändringar i förordningen angående förlagsinteckning

har inteckningshavarens förmånsrätt utsträckts till att omfatta

fordran å köpeskilling för förlagsegendom, som vid låntagarens konkurs utestår

ogulden. Förlagsinteckningshavaren skall äga samma förmånsrätt i

fordringsbeloppet som han skulle hava ägt, örn egendomen försålts av konkursboet.

Lagrådet finner den sålunda föreslagna lagändringen välgrundad.

Ehuru det nya rättsinstitutet inteckning i jordbruksinventarier till sin innebörd

är fullt överensstämmande med det sedan lång tid tillbaka i vår lagstiftning

upptagna förlagsinteckningsinstitutet och de närmare bestämmelserna örn

inteckning i jordbruksinventarier äro utarbetade väsentligen i analogi med

stadgandena rörande förlagsinteckning, har emellertid inteckning i jordbruksinventarier

föreslagits icke skola liksom förlagsinteckning medföra förmånsrätt

i ogulden köpeskilling för försåld egendom. Även örn vidkommande inventarieinteckning

skälen för förmånsrättens utsträckande till att avse ogulden

köpeskillingsfordran icke hava samma styrka som beträffande förlagsinteckning,

skulle en olikhet i berörda avseende mellan så ensartade institut

som dessa i det praktiska livet ofta förbises, och då olikheten börjat framträda,

skulle den förvisso komma att väcka undran och missnöje. För att en

avvikelse i förevarande hänseende från vad som skall gälla beträffande förlagsinteckning

skulle kunna förordas, borde avgörande skäl därtill föreligga,

men enligt lagrådets mening hava sådana skäl ej förebragts. Väl torde såsom

förut framhållits införandet av en lagstiftning örn inteckning i jordbruksinventarier

komma att i måhända avsevärd mån minska jordbrukarens personliga

kreditvärdighet, men härutinnan torde lagstiftningens verkningar ej komma

att röna väsentligt inflytande därav, örn inteckningen medför förmånsrätt

i ogulden köpeskilling för försålda inventarier eller icke. Och i många fall

skulle det te sig obilligt mot inteckningshavaren, örn vid konkursens början

utestående fordringar å köpeskilling för inventarier, d. v. s. i allmänhet för

sådana inventarier som försålts kort före konkursens början, icke skulle omfattas

av samma förmånsrätt som inteckningshavaren skulle ägt i inventarierna,

därest de funnits kvar, och i den köpeskilling, som skulle hava influtit vid realisation

genom konkursboet. Lagrådet hemställer därför, att i förslaget till lag

örn inteckning i jordbruksinventarier måtte införas en bestämmelse motsvarande

den, som upptagits i 6 § av förslaget till lag örn ändring i förordningen

om förlagsinteckning.

I remissprotokollet framhålles, att örn jordbruksinventarier skadas eller förstöras

under konkurs, å dem tagen försäkring enligt grunderna för 54 § lagen

örn försäkringsavtal skall gälla till förmån för innehavare av inventarieinteckning.

Även enligt lagrådets mening torde en på grund av försäkringsfall under

konkursen inträffad surrogation ej lända till minskning av den för inteckningshavaren

redan uppkomna förmånsrätten. Örn — på sätt ovan hemställts

— en bestämmelse upptages örn förmånsrätt i köpeskilling för inven
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

59

tarier, som försålts före konkursen, för det fall att fordringen utestår ogulden

vid konkursens början, synes enligt grunderna för bestämmelsen förmånsrätt

jämväl böra åtnjutas, då försäkringsfall inträffat före konkursen, i fordran å

ersättningsbelopp, som vid konkursens början är ogulden. Däremot synes

utan en sådan bestämmelse grund knappast föreligga att anse inteckningshavarens

förmånsrätt omfatta före konkursen uppkommen fordran å dylik

ersättning.

2 §•

Lagrådet:

Det remitterade förslaget utgår från att det förfarande, som skall äga tilllämpning

i fråga örn inventarieinteckning, bör anordnas i huvudsaklig överensstämmelse

med det lagrådets granskning numera underställda förslaget till ny

lagstiftning örn handläggningen av inskrivningsärenden. Befattningen med

ärenden angående inventarieinteckning har därför uppdragits åt inskrivningsdomaren.

Härför är det naturligen en nödvändig förutsättning, att den nya

lagstiftningen örn handläggningen av inskrivningsärenden kommer till stånd

och träder i kraft senast samtidigt med den föreslagna lagen örn inteckning

i jordbruksinventarier. Skulle så ej bliva fallet, torde, intill dess nämnda lagstiftning

trätt i kraft, befattningen med ärenden rörande sådan inteckning

böra överlämnas till rätten eller möjligen någon dess ledamot.

5 §.

Lagrådet:

Bestämmelser rörande förnyelse av inventarieinteckning hava icke föreslagits.

Anledningen härtill är enligt remissprotokollet — förutom att frågan

örn förnyelsepliktens borttagande sedan länge varit aktuell såvitt angår fastighetsinteckning

-—- att oberoende av denna frågas lösning övervägande skäl

ansetts tala emot införande av förnyelseplikt beträffande ett nytt inteckningsinstitut,

och har därvid även påpekats, att då inventarieinteckning medför endast

förmånsrätt och ej sakrätt, inteckningens rättsverkningar upphöra, örn

fordringen preskriberas.

Enligt gällande rätt måste — med ett enda undantag, vilket för övrigt icke

lärer äga nämnvärd praktisk betydelse — varje penninginteckning förnyas

inom vart tionde år för att behålla sin giltighet, och detta vare sig inteckningen

är förenad med sakrätt eller blott med förmånsrätt. Sålunda är förnyelse

föreskriven, i fråga örn inteckning som medför sakrätt, i 1875 års inteckningsförordning,

1901 års lag örn inteckning i fartyg och 1907 års lag örn inteckning

i tomträtt och vattenfallsrätt samt, beträffande inteckning som medför

allenast förmånsrätt, i 1883 års förordning angående förlagsinteckning.

Det angivna undantaget återfinnes i 13 § av 1880 års förordning, innefattande

bland annat särskilda föreskrifter angående inteckning i järnväg; för de vanliga

fallen av sådan inteckning gäller emellertid på grund av förordningens ingress

vad i 1875 års inteckningsförordning är stadgat rörande inteckningsförnyelse.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

I sitt redan år 1907 avgivna förslag till jordabalk, II, bär lagberedningen

— under framhållande att borttagandet av den obligatoriska förnyelsen av

penninginteckning länge och ivrigt varit eftersträvat ■—- på anförda skäl ansett

stadganden om dylik förnyelseplikt ej böra införas i den av beredningen föreslagna

lagen örn inskrivning av rätt till fast egendom och således icke skola

gälla i fråga om inteckningar meddelade efter lagens ikraftträdande. Då denna

så länge påtänkta och helt visst önskvärda reform icke torde kunna förväntas

bliva genomförd inom en närmare framtid, synes densamma näppeligen kunna

utgöra något mera bärande skäl att ej införa förnyelseplikt beträffande inventarieinteckning.

Det lärer dessutom vara lämpligast att i ett sammanhang

upptaga till bedömande frågan örn avskaffande av skyldigheten att förnya

penninginteckningar av skilda slag. En särskild anledning att stadga

förnyelseplikt såvitt angår inventarieinteckning synes i allt fall föreligga

däri, att enligt det till lagrådet remitterade förslaget örn ändring i vissa delar

av förordningen angående förlagsinteckning förnyelseplikten bibehållits i fråga

om sådan inteckning. Att rättsverkningarna av inventarieinteckning upphöra

vid fordringens preskriberande är riktigt; men detta gäller även förlagsinteckning,

och det synes vara av vikt att såvitt möjligt undvika olikheter

mellan rättsinstitut av så likartad beskaffenhet som de båda nu förevarande.

Slutligen må erinras örn angelägenheten av att boken över inventarieinteckningar

icke under tidernas lopp kommer att sakna överskådlighet, med därav

följande svårigheter för inskrivningsdomaren vid utfärdande av gravationsbevis.

Örn förnyelseplikt föreskrives i avseende å inventarieinteckning, komma

sådana inteckningar, som i själva verket ej längre äro gällande, att utan

vidare utgallras ur nämnda bok vid förnyelsetidens utgång.

På grund av det anförda hemställer lagrådet örn införande av förnyelseplikt

beträffande inventarieinteckning i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande

stadganden i fråga örn förlagsinteckning.

Skulle denna hemställan ej vinna bifall, kan i tydlighetens intresse ifrågasättas

jämkning av ordalagen i 8 § tredje stycket av lagen den 8 april 1927

örn dödande av förkommen handling.

7 §■

Lagrådet:

Bland grunderna till rätt för inteckningshavare att kräva omedelbar betalning

av intecknad fordran, ändå att den ej är förfallen, har i förevarande paragraf

upptagits, att inventariebeståndet genom försäljning, bortföring eller

förstöring av inventarier väsentligen nedgår. Med försäljning är uppenbarligen

jämställd annan överlåtelse, exempelvis gåva. Med sådan överlåtelse är

emellertid i regel förknippad bortföring av de överlåtna inventarierna. Däremot

synes pantsättning av inventarier, där de ej bortföras, kunna åberopas allenast

örn pantsättningen medför sådan fara, som avses i sista punkten av förevarande

paragraf.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

10 §.

61

Lagrådet:

I viss anslutning till den föreslagna nya lagstiftningen om handläggningen

av inskrivningsärenden förutsattes i förevarande förslag, att motsvarighet till

det nuvarande inteckningsprotokollet icke kommer att förefinnas med avseende

å inventarieinteckning, utan att protokollets uppgift skall fyllas, förutom

av inteckningsboken och domarens å inteckningshandlingen tecknade

beslut, av ett aktsystem. Något stadgande örn det sistnämnda innehåller

förslaget icke; det är avsett, att erforderliga föreskrifter härom skola utfärdas

av Kungl. Majit med stöd av det bemyndigande, som innefattas i förslagets

13 §. Även örn någon erinran icke är att göra emot att beträffande

detta speciella slag av inteckning detaljbestämmelserna ej erhålla plats i själva

lagen, synes likväl sammanhanget kräva, att däri upptages ett allmänt stadgande

örn att aktbildning skall äga rum. Lagrådet hemställer förty, att i

förevarande paragraf måtte införas en bestämmelse ungefärligen av den lydelse,

att rörande inteckningsärenden akter skola inrättas.

11 §■

Lagrådet:

Då klagan över inskrivningsdomarens beslut i ärenden, som avses i denna

lag, bör föras i samma ordning som klagan över andra beslut av inskrivningsdomaren,

samt enligt den föreslagna lagen med särskilda bestämmelser örn

handläggning av inskrivningsärenden besvär i dylika fall skola anföras inom

vanlig besvärstid, hemställes, att ur förevarande paragraf uteslutes det föreslagna

stadgandet örn besvärstids räknande från erhållen del av inskrivningsdomarens

beslut.

Bestämmelsen örn lagens ikraftträdande.

Lagrådet:

Enligt förslaget skall lagen örn inteckning i jordbruksinventarier liksom därav

betingade, i remissen upptagna ändringar i vissa andra lagar träda i kraft

den 1 januari 1933. I underdånig skrivelse den 19 januari 1932 har emellertid

jordbruksutredningen framhållit önskvärdheten av att ifrågavarande lagstiftning

måtte bliva tillämplig snarast möjligt samt hemställt, att tidpunkten

för dess ikraftträdande måtte bestämmas till den 1 juli 1932. Denna skrivelse

har av Kungl. Majit överlämnats till lagrådet för att tagas i övervägande vid

avgivande av utlåtande över de remitterade lagförslagen.

Det är uppenbart, att ikraftträdandet måste ske samtidigt såväl av de i

förevarande remiss upptagna lagarna som även av det till lagrådet särskilt

remitterade förslaget rörande ändring i förordningen angående förlagsinteckning,

vars avfattning omedelbart sammanhänger med den föreslagna ändrade

lydelsen av 17 kap. 7 § handelsbaden.

Såsom lagrådet här ovan vid 2 § påpekat, äro de processuella bestämmelserna

i lagförslaget om inventarieinteckning givna under förutsättning, att senast

samtidigt därmed träder i kraft tillämnad ny lagstiftning rörande inskriv
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Majlis proposition nr 106.

ningsväsendet, särskilt bestämmelsen örn inskrivningsärendenas handläggning

av inskrivningsdomare i rättens ställe. En lagstiftning i detta ämne kan emellertid,

även örn den omedelbart genomföres, svårligen bliva tillämplig tidigare

än den 1 januari 1933. Ett ikraftträdande dessförinnan av nu ifrågavarande

jämte därmed sammanhängande lagar skulle således kräva en provisorisk anordning

med inteckningsärendenas överlämnande till rätten eller någon dess

ledamot, på sätt lagrådet förut antytt, och tillika medföra behov av särskilda

föreskrifter rörande dessa ärendens handläggning.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbaden.

Lagrådet:

Förevarande lag föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1933. Enligt

övergångsbestämmelsen till lagen örn ändring i vissa delar av förordningen

den 13 april 1883 angående förlagsinteckning skall 1 § i nämnda förordning

äldre lydelsen fortfarande äga tillämpning i fråga örn förlagsinteckningar,

som sökts eller beviljats före den 1 januari 1933. Därav måste naturligen

följa, att 17 kap. 7 § handelsbaden äldre lydelsen jämväl efter nämnda dag

blir gällande beträffande dylika äldre inteckningar. Då detta synes omedelbart

framgå av en sammanställning med övergångsbestämmelsen i lagen örn

ändring i förordningen angående förlagsinteckning, lärer anledning icke föreligga

till erinran däremot, att särskild övergångsbestämmelse ej upptagits i

förevarande lagförslag.

Övriga tre lagförslag.

Lagrådet:

Dessa förslag lämnas utan anmärkning.

Ur protokollet:

Hagnar Kihlgren.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10G.

63

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsår enden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet K ronprins en-Re g enlen i statsrådet

å Stockholms slott den 19 februari 1932.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, von Stockenström, Städener,

Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med tillförordnade chefen för finansdepartementet,

statsrådet Gyllenswärd, och chefen för jordbruksdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, lagrådets den 28 januari

1932 avgivna utlåtande över de den 31 december 1931 till lagrådet remitterade

förslagen till

1) lag örn inteckning i jordb ruksinventarier;

2) lag örn ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbaden;

3) lag örn ändrad lydelse av 72 § utsökningslagen;

4) lag örn ändrad lydelse av 4 och 29 §§ konkurslagen; samt

5) lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn

sparbanker.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Vad lagrådets ledamöter yttrat rörande sin principiella ställning till den

föreslagna lagstiftningen, vilken de funnit sig icke böra avstyrka, föranleder

ej något särskilt uttalande från min sida.

I fråga örn förslagens utformning har lagrådet framställt vissa erinringar

rörande förslaget till lag örn inteckning i jordbruksinventarier. Sålunda har

lagrådet hemställt, att däri måtte, i likhet med vad av mig föreslagits beträffande

förlagsinteckning, införas en bestämmelse örn att inteckningshavarens

förmånsrätt skall omfatta jämväl utestående köpeskilling för intecknad egendom,

som försålts. Vad som föranlett mig att i fråga örn inteckning i jordbruksinventarier

ej föreslå en dylik bestämmelse var, såsom framgår av remissprotokollet,

att den egendom, som skulle omfattas av inventarieinteckning, vore

i motsats till förlagsintecknad egendom till sin sammansättning i regel ganska

konstant, samt att, då bokföringsskyldighet icke ålåge jordbrukare, tvekan ej

sällan skulle kunna uppstå, huruvida fordringen vore sådan att förmånsrätt däri

kunde göras gällande. Härtill kom, att hänsyn till jordbrukarnas personliga

kreditvärdighet syntes i viss mån tala emot en sådan bestämmelse. Då lagrådet

emellertid icke funnit dessa skäl böra tilläggas avgörande betydelse och, såsom

lagrådet framhållit, en olikhet mellan de båda slagen av inteckningar otvivelaktigt

framstår som mindre tillfredsställande, har jag ansett mig böra biträda

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

lagrådets hemställan, att jämväl i fråga örn inventarieinteckning upptages

en bestämmelse av den ifrågasatta innebörden. Lagrådet har vidare förordat,

att förnyelseplikt införes beträffande inventarieinteckning i huvudsaklig

överensstämmelse med motsvarande stadganden i fråga örn förlagsinteckning.

Även denna hemställan vill jag giva min anslutning. De erinringar

lagrådet i övrigt framställt mot förslaget till lag örn inteckning i jordbruksinventarier,

vilka huvudsakligen äro av redaktionell art, hava likaledes synts böra

vinna beaktande. I remissförslagets 10 § har, till vinnande av överensstämmelse

med motsvarande bestämmelse i det lagrådet underställda förslaget till

lag med särskilda bestämmelser örn handläggning av inskrivningsärenden, viss

jämkning av övervägande formell natur vidtagits. Dessutom har förslaget i

andra avseenden underkastats redaktionella jämkningar. ■— En mindre, formell

ändring har vidtagits i förslaget till lag örn ändrad lydelse av 17 kap. 7 §

handelsbanken.

I skrivelse till Kungl. Majit den 19 januari 1932, vilken överlämnats till lagrådet,

har jordbruksutredningen hemställt, att tiden för lagstiftningens ikraftträdande

måtte bestämmas till den 1 juli 1932. Denna hemställan har synts

mig böra bifallas. Då emellertid den föreslagna lagen med särskilda bestämmelser

örn handläggning av inskrivningsärenden icke lärer kunna sättas i kraft

tidigare än den 1 januari 1933, har i anslutning till vad lagrådet påpekat en

särskild övergångsbestämmelse upptagits i lagen örn inteckning i jordbruksinventarier

av innehåll i huvudsak, att intill dess förstnämnda lag trätt i tilllämpning,

befattningen med ärenden angående inteckning i jordbruksinventarier

skall i inskrivningsdomarens ställe ankomma i domsaga å landet på rättens

ordförande och i stad med rådstuvurätt på den av rättens lagfarna befattningshavare,

som har att föra protokoll över inteckningar i fast egendom.»

Föredraganden uppläser härefter i enlighet med vad sålunda anförts delvis

jämkade förslag till lag orri inteckning i jordbruksinventarier, lag om ändrad

lydelse av 17 kap. 7 § handelsbaden, lag om ändrad lydelse av 72 § ulsökningslagen,

lag örn ändrad lydelse av 4 och 29 §§ konkurslagen och lag angående

ändrad lydelse av 26 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker samt

hemställer, att desamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Axel Wennerholm.

Stockholm 1932. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

313195

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 106.

65

Bilaga Å.

Författuingsförslag.

1) Förslag till lag om inteckning i jordbruksinventarier.

Härigenom förordnas som följer;

1 §•

Driver någon jordbruk, må den därför avsedda, honom tillhöriga lösegendom,

som består av levande eller döda inventarier, utan att överlämnas

till annan utgöra pant för hans gäld, därest inteckning (inventarieinteckning)

meddelas i egendomen efter ty nedan stadgas. Under jordbruk inbegripes

jämväl i samband därmed bedriven binäring till jordbruk, utan så är, att

för binäringen avsedda inventarier kunna bliva föremål för förlagsinteckning

eller att fråga är örn renskötsel.

Inventarieinteckning skall hänföra sig till visst område samt omfatta all

den inteckningsbara lösegendom, som är avsedd för jordbruket å området.

Fast egendom, som består av en eller flera registerenheter eller ideella andelar

av sådan, anses i denna lag såsom visst område, ändå att den helt

eller delvis ingår i oskiftad samfällighet.

2§-

Inventarieinteckning må meddelas endast på grund av gäldenärens skriftliga

förbindelse o och till visst i penningar bestämt belopp jämte ränta, där

sådan utfästs. Å förbindelsen skall gäldenärens namnteckning vara av vittnen

styrkt.

Förbindelsen skall innehålla uttryckligt medgivande till inteckning ävensom

tydlig uppgift å det område, vartill inteckningen skall hänföra sig.

Skall inteckning gälla med särskilda ansvarighetsbelopp i vad den hänför

sig till olika delar av området, varde det angivet i förbindelsen.

3 §■

Inventarieinteckning meddelas av den rätt, varunder det område lyder,

till vilket inteckningen skall hänföra sig.

4§-

Då inventarieinteckning sökes, ingive sökanden till rätten gäldenärens

förbindelse i huvudskrift, så ock intyg av magistrat, taxeringskommissarie,

mantalsskrivare, häradsskrivare eller landsfiskal om att gäldenären, då inteckningsförbindelsen

utfärdades, drev det jordbruk, varom fråga är, ävensom

lagfartsbevis, arrendekontrakt eller annan handling, som visar gäldenärens

rätt till det område, vartill inteckningen skall hänföra sig. Kåtten

läte förbindelsen offentligen uppläsas och i särskilt protokoll över inventarieinteckningar

intagas; läte ock däri anmärka omförmälda intyg samt den

handling, som visar gäldenärens rätt till området.

5 §■

Ar inteckningsförbindelsen ej så avfattad, som i 2 § sägs, eller har sökanden

ej iakttagit vad som enligt 4 § åligger honom, varde ansökningen

avslagen.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 83 hafi. (Nr 106.) .iso 32 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Majus proposition nr 106.

6 §•

Är, när inventarieinteckning sökes, gäldenären försatt i konkurs eller

försättes han i konkurs samma dag ansökningen göres, varde ansökningen

avslagen.

Är på grund av ansökning, som nu sagts, inteckning meddelad, vare den

utan verkan; och varde, när förhållandet styrkes, anteckning därom gjord i

protokollet över inventarieinteckningar.

7 §•

Inventarieinteckning må ej meddelas i egendom, avsedd för jordbruket a

område, vartill för fordran hos gäldenären tidigare sökt inventarieinteckning

hänför sig, med mindre den nya inteckningen hänför sig till samma område

eller ock ansvaret för den av inteckningarna, vilken hänför sig till större

område, varder så bestämt, att den kommer att gälla med allenast särskilt

ansvarighetsbelopp i den egendom, som skall svara för den andra inteckningen.

8 §•

Då inteckning blivit beviljad, teckne rätten bevis därom å inteckningsförbindelsen.

9 §•

Inventarieinteckning skall förnyas i den ordning, som i 10 § bestämmes,

första gången inom tio år sedan den beviljades och sedermera inom tio år

från varje förnyelse. Sker det ej, vare inteckningen förfallen, ändå att inom

nämnda tid vidtagits sådan åtgärd, som i 11 § eller 12 § andra stycket sägs.

10 §.

Vill någon låta förnya inventarieinteckning, uppvise inteckningsförbindelsen

i huvudskrift hos vederbörande inteckningsdomstol^ och varde bevis

örn förnyelsen där tecknat å förbindelsen. Sökanden stånde ock fritt att

inför annan underrätt förete inteckningsförbindelsen. Den rätt läte, då sådant

sker, i protokollet över inventarieinteckningar korteligen intagas vad

förbindelsen innehåller med dag och årtal, då den utgavs, av vilken rätt

inteckningen är beviljad, när och under vilken paragraf i protokollet det

skedde och när inteckningen förnyades, nedsattes eller annorledes förändrades,

örn det skett; teckne ock bevis å handlingen, att den varit företedd till

vinnande av inteckningsförnyelse. Sedan ingive sökanden protokollet däröver

till inteckningsdomstolen inom tid, som i 9 § sägs; och vare detta så

gillt, som örn förbindelsen där blivit företedd.

Har någon, som efter ty särskilt är stadgat sökt dödande av förkommen

inteckningsförbindelse, i anledning därav utverkat sig offentlig stämning och

vill han låta förnya inteckningen innan frågan örn förbindelsens dödande

blivit slutligen behandlad, ingive han till vederbörande inteckningsdomstol

stämningen i avskrift före utgången av den i 9 § stadgade tiden. Varder

inteckningsförbindelsen sedermera dödad och vinner beslutet därom laga

kraft eller varder förbindelsen återfunnen och av sökanden företedd i ärendet

örn dess dödande, skall rätten på anmälan förklara inteckningen vara

förnyad den dag den offentliga stämningen ingavs. Kommer gäldenären

eller annan, vars rätt kan vara beroende av att förnyelse ej ägt rum, och

visar, att ansökningen örn förbindelsens dödande förfallit utan att förbindelsen

blivit på sätt nyss är sagt företedd, eller visas, att ansökningen blivit

avslagen genom beslut, som vunnit laga kraft, förklare rätten frågan örn förnyelse

hava förfallit.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 106. 67

_ Går tiden, inom vilken inteckning, som liänför sig till område på landet,

bör förnyas, till ända innan nästa lagtima ting, må inteckningen förnyas på

urtima ting, vilket domaren har att på anmälan av inteckningens innehavare

och pa hans bekostnad inom sagda tid hålla; vare dock inteckningshavarén

skyldig att a nästa lagtima ting förete inteckningsförbindelsen eller rättens

bevis örn förnyelsen att i protokollet över inventarieinteckningar införas.

Försummar han det, vare förnyelsen utan verkan.

11 §•

Vill innehavare av inventarieinteckning uppdela denna så, att den blir

gällande med allenast särskilda ansvarighetsbelopp i vad den hänför sig till

olika delar av det område, vartill inteckningen hänför sig, vise skriftligt

medgivande därtill av gäldenären samt, där annan inteckningsliavare finnes,

som har lika eller sämre rätt, av denne. Ej må dock dylik åtgärd ske, örn

annan inteckning finnes och den ej uppdelas på enahanda sätt.

Askar inteckningshavare åtgärd, som i första stycket sägs, ingive till

vederbörande inteckningsdomstol inteckningsförbindelsen samt, där annan

mteckningshavares medgivande åberopas, jämväl hans inteckningsförbindelse.

Sedan gore rätten örn uppdelningen anteckning i protokollet över

inventarieinteckningar samt teckne bevis därom å sökandens inteckningsförbindelse.

12 §.

Vill någon låta inventarieinteckning helt och hållet eller för visst belopp

dödas, uppvise inteckningsförbindelsen i huvudskrift hos vederbörande inteckningsdomstol

; och teckne rätten å förbindelsen bevis örn dödandet.

Vill någon låta inteckning under annan nedsättas, förfares i enlighet med

vad angående intecknings dödande nu är sagt. Är egendomen besvärad av

.®.r.a biteckningar, må ej någon av dem sättas efter annan, med mindre den

tillika sättes att gälla efter den eller de inteckningar, vilka äga lika eller

bättre rätt än denna.

13 §.

Inventarieinteckning medför rätt att med den förmånsrätt, som i handelsbaden

sågs, vid utmätning eller i konkurs ur den egendom, som enligt

Q6miä lag häftar för inteckningen, utbekomma vad. intecknat är, dock ej ränta

bb'' längre tid än tva ar före den dag utmätningen skedde eller konkursansökningen

ingavs.

14 §*

. Inventarieinteckning gäde ej i egendom, som utmätts sist å den dag, då

inteckningen söktes, eller besväras av förlagsinteckning.

15 §.

Dör gäldenären, gäde inteckningen utan hinder därav i dödsboets egendom.

Sedan bodelning eller skifte skett eller, där sådan åtgärd ej erfordras,

bouppteckning ägt rum, svare dock den intecknade egendomen endast såframt

den avträtts till konkurs efter den döde.

Övergår eljest egendom, som häftar för inventarieinteckning, till ny ägare,

upphöre inteckningsrätten däri, såframt han vunnit besittning av egendomen

eder denna, enligt vad särskilt är stadgat, iindock skall vara fredad från

ansvar för förre ägarens gäld eder egendomen försålts efter utmätning eder

i konkurs.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

16 §.

Har egendom blivit ansvarig för inventarieinteckning, skall egendomen, intill

dess sådant fall inträffat, som avses i 14 eller 15 §, häfta för inteckningen,

utan så är, att den blivit tillbehör till fast egendom, tomträtt, vattenfallsrätt

eller fartyg eller ock upphört att vara avsedd för jordbruket å det område,

vartill inteckningen hänför sig samt överförts till annat område, för vars

brukande den i stället blivit avsedd och vartill gällanda inteckning hänför

sig; dock skall, i den mån ej annat följer av 17 §, egendom, som förvaras

utanför förstnämnda område, vara fri från ansvarighet, såframt gäldenären

upphört med jordbruket å området och egendomen ej utmätts inom nittio

dagar därefter eller gäldenären försatts i konkurs efter ansökan, som gjorts

inom samma tid. . ,

Intecknad egendom, som upphört att vara avsedd tor jordbruket a etet

område, vartill inteckningen hänför sig, skall ej utan att överföras till annat

område bliva ansvarig för inteckning, som hänför sig till detta.

17 §.

Övergår brukningsrätten till område, till vilket inventarieinteckning hänför

sig, från gäldenären till annan, gälle inteckningen, ändå att det ej följer

av 16 §, i de för jordbruket å området avsedda inventarier, som må tillhöra

gäldenären.

18 §.

Hänför sig inventarieinteckning till område, som ligger i sambruk med

annat, skall av de för jordbruket å områdena avsedda inventarierna å vartdera

området anses belöpa så stor del, som motsvarar dess andel i områdenas sammanlagda

jordbruksvärde enligt den taxering, som var gällande, då inteckningen

söktes, eller, därest områdena då ej varit föremål för särskild taxering,

den, som efter nämnda tid först skedde; har, när intecknad egendom

skall utmätningsvis säljas, särskild taxering ej ägt rum, verkstalle utmätningsmannen

uppskattning av omradenas jordbruksvärden efter ty beträffande

värdering av lös egendom är i utsökningslagen stadgat, och skall fördelningen

ske , med ledning därav.

Är viss egendom avsedd för flera områden gemensamt utan att de ligga

i sambruk, skall i avseende å den egendoms ansvar för inventarieinteckning

vad i första stycket stadgats äga motsvarande tillämpning.

19 §.

Inteckningshavare åge att kräva omedelbar betalning för intecknad fordran,

ändå att den ej är förfallen: ...

örn den intecknade egendomen så vanvårdas eller fordarvas eiler jämlikt

14, 15 eller 16 § i sådan utsträckning upphör att svara för inteckningen

eller eljest så nedgår i värde, att inteckningshavarens säkerhet märkligen

minskas; „ .. „ .... ,,

örn jordbruket helt eller delvis nedlägges eller övergår till annan; elier

örn gäldenären underlåter att enligt utfästelse förbättra eller oka den mtecknade

egendomen.

20 §.

Har gäldenär, i vars egendom inventarieinteckning beviljats, försatts i

konkurs och har konkursen avslutats genom slututdelning eller har eljest

ali den intecknade egendomen försålts i konkursen, vare inteckningen utan

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106. 69

verkan; och varde, när förhållandet stjrkes, på gäldenärens begäran anteckning

därom gjord i protokollet över inventarieinteckningar.

Där gäldenärens ägande- eller nyttjanderätt till det område, vartill inteckning

hänför sig, upphört och han ej heller är ägare till någon egendom,

som häftar därför, må rätten på talan av honom förelägga inteckna gshavaren

att tillhandahålla inteckningsförbindelsen för inteckningens dödande.

Har vid försäljning av jordbruksinventarier i den ordning utsökningslagen

stadgar betalning utgått å kapitalbeloppet av intecknad fordran, vare inteckningen

till motsvarande del utan verkan; och varde, då förhållandet styrkes,

på begäran av rättsägare anteckning därom gjord i protokollet över inventarieinteckningar.

Samma lag vare, där betalning å kapitalbeloppet av

intecknad fordran utgått ur ersättning, som utbetalats i anledning av försäkringsfall

eller utgivits av allmänna medel för kreatur, som nedslaktats

till förekommande eller hämmande av kreaturssjukdom.

21 §.

Har intecknad förbindelse kommit i gäldenärens hand och föreligger ej

sådant fall, att inteckningen är utan verkan, må förbindelsen ånyo utgivas

med oförändrad inteckningsrätt.

22 §.

Då jordbruksinventarier utmätts, skall, sedan bevis härom inkommit till

rätten eller domaren, beviset uppläsas vid rätten samt införas i protokollet

över inventarieinteckningar å landet å nästa rättegångsdag under lagtima

ting och i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden. Inkommer

anmälan, att utmätningen upphävts eller att frågan örn försäljning av den

utmätta egendomen eljest förfallit, varde ock sådant i protokollet antecknat.

Angående anteckning örn att gäldenären försatts i konkurs är särskilt

stadgat.

23 §.

Vid rätten skall i överensstämmelse med protokollet över inventarieinteckningar

föras bok, så inrättad, att därav beträffande varje inteckning

lätteligen kan ses:

gäldenärens namn;

det område, till vilket inteckningsansökningen hänför sig;

tiden, då ansökningen skett;

beloppet av fordran, varför inteckning är sökt; samt,

då inteckning blivit beviljad, avslagen, uppdelad, förnyad, nedsatt eller

dödad, tiden, då det skedde.

Då enligt 20 eller 22 § anteckning skett i protokollet, varde ock det anmärkt

i boken.

De närmare föreskrifterna örn bokens förande meddelas av Konungen.

Å protokollsutdrag, som utfärdas i ärende rörande inventarieinteckning,

skall tecknas avskrift av vad örn ärendet blivit infört i boken.

24 §.

Ärende rörande inventarieinteckning må av rätten upptagas å landet

endast på lagtima ting samt i stad endast å måndag eller, örn helgdag då

inträffar, nästa söckendag därefter; dock att fråga örn inteckningsförnyelse

må av rätten handläggas på landet så som i 10 § tredje stycket sägs och i

stad jämväl å annan rättegångsdag än måndag.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Majus proposition nr 106.

25 §.

Har beslut, varigenom underrätt helt och hållet eller till någon del avslagit

ansökan om beviljande av inventarieinteckning, blivit till följd av besvär

ändrat av högre rätt, vare sökande pliktig att å landet sist å det ting,

som infaller näst efter tre månader, och i stad inom tre månader från det

utslaget örn ändringen vunnit laga kraft, detsamma hos underrätten förete,

vid äventyr att i annat fall den inteckning, som på grund av utslaget beviljas,

gäller såsom vore den sökt först å den dag utslaget vid underrätten

företes.

26 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19.......

Då inventarieinteckning första gången sökts i egendom, avsedd för jordbruk,

vilket gäldenären drivit sedan tiden före nämnda dag, vare en var, som

hos gäldenären äger fordran, vilken uppkommit före samma dag och enligt

17 kap. handelsbalken utgår med sämre rätt än inteckningen, berättigad att

kräva omedelbar betalning för fordringen, ändå att den ej är förfallen; dock

må den rätt ej utövas, sedan sex månader förflutit från den dag, då inteckningen

söktes.

2) Förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 7 och 13 §§

handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 7 och 13 §§ handelsbalken, vilka lagrum

ändrats, det förra senast genom lag den 13 maj 1921 (nr 228) och det

senare genom förordning den 8 oktober 1861 (nr 59), skola i nedan angivna

delar erhålla följande ändrade lydelse:

7 §•

Har redare ■—- — — — — — —- icke rum.

Därefter njute borgenär, som har inventarieinteckning, förmånsrätt i egendom,

som häftar för inteckningen, från den dag inteckningen söktes. Häftar

sådan egendom för flera inteckningar, njute den, som tidigare sökt inteckning,

företräde, och de, som sökt inteckning samma dag, lika rätt.

13 §.

Borgenär, som----— — — — — att tillgå.

Har jordägare efter 6 § förmånsrätt i lös egendom och häftar någon del

därav tillika för inventarieinteckning, skall i avseende å förhållandet mellan

jordägaren och inteckningshavaren vad i första stycket stadgats äga motsvarande

tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19

3) Förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 13 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 22 kap. 13 § strafflagen, vilket lagrum ändrats

genom lag den 4 juni 1926 (nr 146), skall i nedan angiven del erhålla följande

ändrade lydelse:

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Majus proposition nr 106.

13 §.

Fordrar man betalning för gäld, den man vet gulden vara, eller nekar

man emot bättre vetande sin hand och förskrivning eller till pantsatt, lånt,

legt eller inlagt gods, eller vad eljest det är, som hörer annan till och man

i besittning haver; eller återfordrar man det gods, som blivit till annan utlegt

eller förtrott eller lämnat såsom pant eller lån, ändå att man det veterligen

återbekommit; eller tager man svikligen åter det gods, man i pant till

annan lämnat eller denne eljest underpanträtt innehaver; eller tillfogar ägare

till gods, som häftar för inventarieinteckning, uppsåtligen inteckningshavaren

skada genom åtgärd, varigenom värdet av det gods, som skall svara för

inteckningen, varder minskat; straffes med böter eller fängelse.

Lag samma — — — — — — — — tvem ett.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19

4) Förslag till lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 62—65, 85, 88, 91, 94, 96, 139, 140, 163, 179

och 180 §§ utsökningslagen skola, 62, 63, 85, 91 och 94 §§ i nedan angivna

delar, erhålla följande ändrade lydelse:

62 §.

Av gäldenärs — —------med lösören.

Häftar på grund av inteckning gäldenärens fasta egendom eller hans

jordbruksinventarier för fordran, varför utmätning skall ske, varde intecknad

egendom först utmätt, där ej borgenären hellre vill taga betalning ur annan

egendom. Skall utmätning på en gång ske för fleras fordringar, må borgenär,

för vars fordran fast egendom eller jordbruksinventarier sålunda häfta,

ej för vad av intecknad egendom kan utgå till förfång för annan borgenär

taga betalning ur övriga tillgångar.

63 §.

Ej må--------särskilt begär.

I den mån annan lös egendom finnes att tillgå, må jordbruksinventarier

utmätas allenast för fordran, varför de på grund av inteckning häfta, så framt

det ej är uppenbart, att borgenären kan erhålla betalning ur inventarierna;

och skall utmätningsmannen förty, innan utmätning av jordbruksinventarier

äger rum, söka skaffa sig upplysning, örn eller till vilket belopp de häfta för

inventarieinteckning.

64 §.

Av lösören skall, där ej annat särskilt stadgats, vad gäldenären för sin

näring behöver eller minst kan umbära sist utmätas. Uppgiver gäldenär

viss egendom till utmätning, bör den företrädesvis i mät tagas, där sådant

lämpligen samt utan förfång för borgenär kan ske, och annan ordning ej är

föreskriven.

65 §.

Från utmätning skola undantagas dels nödiga gång- och sängkläder för

gäldeniiren, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn, dels ock nödiga

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Majus proposition nr 106.

arbetsredskap eller andra nödiga lösören till ett värde av högst femhundra

kronor, eller, där gäldenären icke är familjeförsörjare och ej heller har eget

hushåll, högst tvåhundra kronor. Saknas utväg till nödtorftigt uppehälle;

då skall från utmätning undantagas av det förråd, som i huset finnes, vad

till underhåll för en månad tarvas, eller, där tillräckligt förråd ej finnes, av

penningar, som gäldenären innehar eller äger innestående i bank eller annan

penninginrättning, så mycket som erfordras för anskaffande av det felande.

Lös egendom, vari borgenär har panträtt, må ej undantagas från utmätning

för den fordran, varför panträtten äger rum.

85 §.

Då fast — —------— det tillkänna.

Då fast egendom eller jordbruksinventarier utmätts, vare utmätningsmannen

pliktig att genast till den rätt, varå handläggning av ärenden rörande

inteckning i egendomen ankommer, eller, om handläggningen ankommer å

häradsrätt, till domaren insända bevis örn utmätningen. Sådant bevis skall

innefatta uppgift om ägarens namn, örn beloppet av den fordran, för vilken

utmätningen ägt rum, samt huruvida den utmätta egendomen på grund av

inteckning häftar för samma fordran eller icke, ävensom vad i övrigt kan

vara erforderligt för att tydligt utmärka, vilken den fordran är, varför utmätningen

skett. Ar fråga örn jordbruksinventarier, angive utmätningsmannen

ock så noggrant som möjligt det område, för vars brukande de äro avsedda,

samt den handling, som visar gäldenärens rätt till nämnda område.

Utmätes fartyg — —--— till kommerskollegium.

88 §.

Har utmätning av fast egendom eller av jordbruksinventarier upphävts

eller eljest frågan örn sådan egendoms försäljning förfallit, åligger det utmätningsmannen

eller överexekutor, om ärendet där är ankängigt, att därom

genast göra anmälan hos den rätt eller domare, dit bevis örn utmätningen

jämlikt 85 § insänts.

91 §.

Kungörelse örn-------är sagd.

Då jordbruksinventarier, vilka häfta för inventarieinteckning, skola säljas,

skall inteckningshavaren, såvitt ske kan, underrättas örn auktionen genom

särskilt kallelsebrev, vilket utmätningsmannen skall med posten avsända så

tidigt, att kallelsen må komma inteckningshavaren till handa minst åtta

dagar före auktionen.

Har gäldenären —--— — — — — — ske kan.

Är fråga örn försäljning av jordbruksinventarier eller av fartyg, som blivit

i fartygsregistret infört, anskaffe förrättningsmannen gravationsbevis rörande

egendomen; dock vare, där förrättningsmannen det äskar, borgenären pliktig

att förskjuta den för bevisets utlösande nödiga kostnad.

94 §.

Skall försäljning----för sammanträdet.

Yad ovan stadgats skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse i fråga

örn jordbruksinventarier, som häfta för inventarieinteckning.

96 §.

Annan lös egendom än i 94 § första stycket sägs skall genast efter inropet

betalas; sker det ej, gånge egendomen under nytt utrop. Utmät
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 106. 73

ningsmannen stånde dock fritt att på eget äventyr lämna anstånd med betalningen.

139 §.

Borgenär, som, då lös egendom för annans fordran utmättes, hade panträtt

i egendomen, utan att hava den under panträtt i handom, eller ock

ägde rätt att till säkerhet för sin fordran hålla egendomen kvar, vare ock

berättigad att ur köpeskillingen, efter ty nedan sägs, undfå betalning, såvida

han därom hos utmätningsmannen före auktionen framställt yrkande.

Skall under konkurs egendom, som häftar för inventarieinteckning, eller

fartyg eller gods i fartyg utmätningsvis försäljas, äge jämväl borgenär, som

för sin fordran har förmånsrätt enligt 4, 6 eller 7 § i i7 kap. handelsbaden,

den rätt, nu är sagd.

Hava jordbruksinventarier eller fartyg utmätningsvis försålts och häftar

egendomen för inteckning, skall den å inteckningshavarens fordran enligt

förmånsrättsordningen belöpande utdelning utgå, ändå att fordringen ej blivit

anmäld. Skall ränta utgå, varde den beräknad för ett år, där ej sist å

sammanträde, som i 140 § avses, visat varder, att den för annan tid innestår.

140 §.

Då jordbruksinventarier, som häfta för inventarieinteckning, eller fartyg,

varom i 94 § sägs, utmätningsvis försålts, äge de, vilka anse sig hava rätt

till betalning ur köpeskillingen, så ock gäldenären att å fjortonde dagen

efter auktionen å utsatt ort och timme inför auktionsförrättaren sammanträda

för att höras angående köpeskillingens fördelning.

Har, på klagan över utmätningen eller auktionen, högre myndighet förordnat

örn inställande av vidare åtgärd i målet, och kan förty sammanträde

ej hållas å den därför bestämda tid, varde det, såvitt ske kan, kungjort i

tidning inom orten. Upphör hindret, utsätte auktionsförrättaren ofördröjligen

ny tid för sammanträdet och kungöre den, vad angår jordbruksinventarier,

på sätt i 90 § är stadgat och, då fråga är örn fartyg, tre gånger i

allmänna tidningarna och, där så ske kan, i tidning inom orten, första

gången minst tio dagar före sammanträdet; dock äge kungörelse ej rum,

där alla rättsägare annorledes så tidigt underrättas örn sammanträdet, att

de själva eller genom ombud kunna sig där infinna.

163 §.

Hava jordbruksinventarier, som häfta för inventarieinteckning, eller fartyg,

i annat fall än i 165 § sägs, eller gods i fartyg utmätts, eller skall utmätt

fordran eller rättighet säljas, och varder ej det utmätta sålt å landet

inom tre månader och i stad inom två månader efter det utmätningsmannen

emottagit de i 54 och 56 §§ nämnda handlingar; vare örn ansvarigheten

lag som i 162 § sägs.

179 §.

Begär borgenär hos överexekutor, till säkerhet för sin fordran, kvarstad

å så mycket av gäldenärens lösa egendom, som kan mot den fordran svara,

eller å gods, som häftar för borgenären tillhörig inventarieinteckning, eller

äskar man kvarstad å visst gods, som annan innehaver och vartill man

bättre rätt påstår; har sökanden företett sannolika skäl för sin talan, och

prövar överexekutor, det fara är att godset undanstickes eller förstöres;

varde då kvarstad beviljad.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

180 §.

Prövar överexekutor full anledning ej vara att bevilja kvarstad efter 179 §,

eller äskar borgenär eller den, som påstår bättre rätt till visst gods, att

gäldenär tillhörig lös egendom eller gods, som häftar för borgenären tillhörig

inventarieinteckning, eller det gods, varom tvistas, må ställas under förbud

att säljas eller skingras; då må sådant förbud när skäl därtill äro av överexekutor

beviljas. Finnes gäldenärens gods eller det, varom tvistas, hos

tredje man, må ock denne förbjudas att det utgiva.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19

5) Förslag till lag om ändring i vissa delar av konkurslagen

den 13 maj 1921 (nr 225).

Härigenom förordnas, att 21, 26, 29, 97 och 198 §§ i konkurslagen den

13 maj 1921 skola, 21, 26, 29 och 97 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande

ändrade lydelse:

21 §.

Konkursdomaren skall------närmaste förman.

Utvisar den i anledning av konkursen upprättade bouppteckningen, att

fast egendom finnes i boet, skall örn konkursen göras anteckning i inteckningsprotokollet

samt i intecknings- eller fastighetsboken. Framgår av bouppteckningen,

att gäldenären brukar fast egendom eller att till boet hör

lös egendom, som kan vara föremål för inventarieinteckning, skall om konkursen

göras anteckning i protokollet över inventarieinteckningar jämte därtill

hörande inteckningsbok. Ankommer handläggning av ärenden rörande

inteckning i egendom, som nu nämnts, på rätten i annan ort, skall konkursdomaren

för anteckningens verkställande ofördröjligen till rätten eller

domaren i den ort insända bevis örn konkursen jämte utdrag ur bouppteckningen.

Hör till boet fartyg, som blivit infört i fartygsregistret, skall

örn konkursen göras anteckning i protokollet över inteckningar i fartyg

samt i inteckningsboken för fartyg; och varde förty, där konkursen ej är

anhängig vid Stockholms rådstuvurätt, anmälan örn konkursen med angivande

av fartygets registernummer ofördröjligen gjord till nämnda domstol.

Anteckning, som ovan sagts, skall göras å den rättegångsdag, då det först

kan ske. Hör till boet lott i fartyg, skall anmälan örn konkursen ofördröjligen

avsändas till den myndighet, som för fartygsregistret; och varde i anmälningen

intagna de uppgifter, som erfordras för fartygets säkra urskiljande.

26 §.

Yarder beslut —---— — anslagna kungörelsen.

I fall, som avses i 21 § tredje stycket, skall vad där föreskrivits angående

anteckning eller anmälan örn konkursen äga motsvarande tillämpning

i fråga örn den högre rättens beslut.

Innan i-----— sig, betalas.

29 §.

Har gäldenären--— — — — konkursboet åter.

Har borgenär under ovan angivna tid sökt inteckning i gäldenärens egendom

för fordran, vid vars tillkomst sådan säkerhet ej betingats, och är ej

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 106. 75

fråga om inteckning, som inom den i 11 kap. 2 § jordabalken stadgade tid

sökts för fordran, som där avses, vare borgenären pliktig att på talan av

konkursboet antingen återställa inteckningshandlingen till boet eller ock

tillhandahålla inteckningshandling angående fast egendom för verkställande

av utbyte efter ty därom är stadgat samt handling, på grund varav annan

inteckning sökts, för inteckningens dödande.

Vad sålunda — — — — — — örn konkursansökningen.

97 §.

Gäldenär skall av konkursboet njuta nödigt underhåll för sig, make och

oförsörjda barn eller adoptivbarn under två månader från den dag, då beslutet

örn egendomsavträde meddelades, där ej han själv eller hans make

kan annorledes försörja familjen. Kan ej inom nämnda tid bouppteckningsed

avläggas av gäldenären, njute han underhåll till dess sådant skett. Gäldenären

åge ock från konkursboet utbekomma och behålla dels nödiga gångoch

sängkläder för sig, make och oförsörjda barn eller adoptivbarn dels ock

nödiga arbetsredskap eller andra nödiga lösören till ett värde av högst femhundra

kronor eller, där gäldenären icke är familjeförsörjare och ej heller

har eget hushåll, högst tvåhundra kronor; dock må egendom, vari borgenär

har panträtt, utlämnas till gäldenären endast så framt det är uppenbart,

att utlämnandet ej länder borgenären till förfång.

Vid bestämmande —---åligga honom.

198 §.

Har konkurs i annat fall än som avses i 26 § upphört utan att till boet

hörande fast egendom eller lös egendom, som häftar för inventarieintecknjng,

,e^er fartyg, som blivit infört i fartygsregister eller lott i fartyg gått till

försäljning, ankomme på ägaren att därom göra anmälan hos den myndighet,

hos vilken anteckning örn konkursen eller anmälan örn densamma jämlikt

21 § ägt rum; skolande, när förhållandet styrkes, anteckning därom i

fråga örn annan, egendom än lott i fartyg göras i vederbörande inteckningsprotokoll

samt intecknings- eller fastighetsbok.

Henna lag träder i kraft den 1 januari 19

6) Förslag till lag om ändrad lydelse av § 2 i förordningen den

18 september 1862 (nr 52, sid. 7), huru gäld vid dödsfall

betalas skall och örn urarvagörelse.

Härigenom förordnas, att § 2 i förordningen den 18 september 1862, huru

gäld vid dödsfall betalas skall och örn urarvagörelse, vilket lagrum senast

ändrats genom lag den 13 maj 1921 (nr 234), skall i nedan angiven del erhålla

följande ändrade lydelse:

§ 2.

Vill den — — — — — konkursboet åter.

Ar under tid, som i andra stycket sägs, inteckning i fast egendom sökt

på grund av stärbliusdelägares utfästelse och är ej fråga om inteckning,

som inom den i 11 kap. 2 § jordabalken stadgade tid sökts för fordran,

som där avses, gäde därom vad i 29 § andra stycket konkurslagen stadgas

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Majus proposition nr 106.

om inteckning, som blivit sökt i fast egendom inom sextio dagar innan konkursansökning

gjorts. Har under förstnämnda tid på grund av utfästelse

av den döda inteckning sökts i boets egendom för fordran, vid vars tillkomst

sådan säkerhet ej betingats, skall vad i 29 § konkurslagen stadgas äga tilllämpning,

ändå att den i första stycket av samma lagrum omförmälda tiden

varder överskriden.

I fråga------motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19....., men skall icke äga tillämp
ning

å inteckning, som sökts tidigare, där enligt äldre lag frihet från klander

äger rum.

7) Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den

20 november 1845 (nr 50) 1 avseende på handel örn lösören,

som köparen låter i säljarens vård kvarbliva.

Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen den 20 november 1845 i avseende

på handel örn lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,

vilket lagrum ändrats genom lag den 14 juni 1907 (nr 36, sid. 45), skall i

nedan angiven del erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Vill den-----protokoll, företes.

Avser köpeavhandling föremål, vilket är att hänföra till jordbruksinventarier,

må den intagas i protokoll, som ovan sagts, endast saframt innehavaren

av inventarieinteckning, varför föremålet häftar, det medgivit eller det är

uppenbart, att föremålet ej häftar för sådan inteckning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19

8) Förslag till lag örn ändrad lydelse av 54 och 57 §§ i lagen den

8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal.

Härigenom förordnas, att 54 och 57 §§ i lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal

skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

54 §.

Har försäkring tagits å gods utan angivande av det intresse försäkringen

avser, skall försäkringen, där ej annat framgår av omständigheterna, anses

gälla till förmån för envar, som, i egenskap av ägare, panthavare eller innehavare

av annan rättighet till godset eller emedan han i anledning av avtal

örn godset står faran för detta, har intresse av att dess värde icke minskas

eller går förlorat. Brand- eller kreatursförsäkring å jordbruksinventarier,

vilka besväras av inventarieinteckning, gäde dock alltid till förmån för inteckningskavaren.

I fråga örn sjöpanträtt skall vad nu stadgas äga tillämpning

endast örn panträtten är förbunden med personlig fordran hos pantens

ägare.

Är förbehåll-----— eller kreatursförsäkring.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 106.

77

57 §.

Då försäkringsfall---— — om försäkringen.

Försäkringstagaren äge dock förhandla med försäkringsgivaren och uppbära

ersättningsbeloppet, såframt icke tredje mannen är i avtalet namngiven

eller eljest bestämt utmärkt eller han anmält sig vilja själv bevaka sin rätt.

Ebrer avtalet sjöförsäkring eller annan transportförsäkring å varor, å vilka

utfärdats konnossement eller fraktsedelsdubblett, äge försäkringstagaren den

behörighet nu är sagd endast såframt han företer försäkringsbrevet för erforderlig

anteckning örn åtgärden. Överstiger ersättningsbeloppet vid brandeli

kreatursförsäkring å jordbruksinventarier en tredjedel av det belopp,

för vilket försäkringen är gällande, må ersättningsbeloppet utbetalas till försäkringstagaren

endast såframt han visar, att egendomen ej besväras av inventarieinteckning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19...... och skall utan hinder av att

försäkringsavtalet slutits tidigare äga tillämpning å försäkringsfall, som inträffat

efter nämnda dag.

9) Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 och 10 §§ i lagen den

8 april 1927 (nr 85) om dödande av förkommen handling.

Härigenom förordnas, att 2 och 10 §§ i lagen den 8 april 1927 örn dödande

av förkommen handling skola, 2 § i nedan angiven del, erhålla följande

ändrade lydelse:

2§-

Ansökan örn dödande av handling skall, skriftligen avfattad, ingivas till

rätten i den ort, där förpliktelsen skall fullgöras, eller, örn sådan ort ej är

nämnd i handlingen, till den rätt, där den förpliktade är skyldig att svara

i tvistemål, som angå gäld i allmänhet. Har på grund av handlingen inteckning

meddelats i fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt eller i jordbruksinventarier

eller i fartyg, skall ansökningen göras hos vederbörande

inteckningsdomstol.

Ansökan örn--— ---av dem.

10 §.

Ar handling, om vars dödande gjorts ansökning, intecknad i fast egendom,

tomträtt eller vattenfallsrätt eller i jordbruksinventarier eller i fartyg,

har rätten att örn ansökningen samt örn rättens slutliga utslag i ärendet så

snart ske kan göra anteckning i inteckningsprotokollet och inteckningsboken,

så ock, där handlingen är intecknad jämväl i egendom, i avseende

varå handläggningen av ärenden rörande inteckning ankommer på annan rätt,

giva den rätt meddelande för anteckning i dess inteckningsprotokoll och

inteckningsbok.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

10) Förslag till lag om ändrad lydelse av § 1-1 i förordningen den

4 mars 1862 (nr 10) om tioårig preskription och örn

årsstämning.

Härigenom förordnas, att § 14 i förordningen den 4 mars 1862 örn tioårig

preskription och örn årsstämning, vilket lagrum senast ändrats genom

lag den 22 juni 1911 (nr 68, sid. 9), skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 14-

Ar borgenärs fordran intecknad i fast egendom eller i tomträtt eller i

vattenfallsrätt eller i jordbruksinventarier eller i fartyg, eller har han lös

egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom; njute han ur den

egendom, som sålunda häftar, betalning, ändå att han ej, efter årsstämning,

sin fordran angiver. Örn rätt till kvittning för genfordran vare ock lag som

i 7 § sägs, ändå att den fordran ej blivit efter årsstämning angiven.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19

11) Förslag till lag örn ändrad lydelse av 1 § i förordningen den

16 juni 1875 (nr 42) angående särskilda protokoll över lagfarter,

inteckningar och andra ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående

särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden, vilket

lagrum senast ändrats genom lag den 8 juni 1928 (nr 288), skall i nedan

angiven del erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Över följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll, nämligen

: ett över lagfarter med fång av fast egendom; ett över inteckningar i

sådan egendom; ett över inskrivningar av tomträtt samt av fång till sådan

rätt, inteckningar i tomträtt, inskrivningar av vattenfallsrätt samt av fång

till sådan rätt, så ock över inteckningar i vattenfallsrätt (tomträttsprotokoll);

ett över inventarieinteckningar; ett över ärenden angående förmynderskap

och godmanskap (förmynderskapsprotokoll); ett över äktenskapsförord; samt

ett över bouppteckningar, testamenten, som vid domstolen bevakas, åtgärder,

som avses i 9 kap. av lagen örn arv, förordnande eller entledigande av boutredningsman,

varom förmäles i lagen örn allmänna arvsfonden, samt avhandlingar

örn lösöreköp (bouppteckningsprotokoll).

För varje ärende skall å bredden tecknas, i lagfarts-, intecknings- och

tomträttsprotokollen: namnet på den egendom ärendet rörer; i protokollet

över inventarieinteckningar: gäldenärens namn och beteckning å det område,

vartill inteckning hänför sig; i förmynderskapsprotokollet: namnet å

den omyndige eller den, för vilken god man förordnats, ävensom det nummer,

varunder förmynderskapet eller godmanskapet blivit infört i förmynderskapsboken;

i äktenskapsförordsprotokollet och i bouppteckningsprotokollet,

såvitt angår avhandlingar örn lösöreköp: namnet å den person ärendet

rörer; samt eljest i bouppteckningsprotokollet: den dödes namn. Sker

anmälan av arvsanspråk, skall hänvisning till ärendet tecknas å bredden av

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 106. 79

det protokoll, som upprättats rörande registrering av bouppteckning efter

arvlåtaren.

Vid rådstnvurätt —-----protokollet anmärkt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19

12) Förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § i lagen den 7 maj

1918 (nr 294) om särskilda tingssammanträden för handläggning

av vissa mål och ärenden.

Härigenom förordnas, att 2 § i lagen den 7 maj 1918 örn särskilda tingssammanträden

för handläggning av vissa mål och ärenden skall i nedan angiven

del erhålla följande ändrade lydelse:

2 §.

Ärende, som skall antecknas i lagfarts-, intecknings- eller tomträttsprotokollet

eller i protokollet över inventarieinteckningar, har rätten, utan

hinder av vad som finnes stadgat därom att sådant ärende endast må upptagas

å lagtima ting, att handlägga jämväl å sammanträde, som avses i

denna lag, ändå att det hålles mellan de lagtima tingen.

Där enligt-----denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19

13) Förslag till lag angående ändrad lydelse av 26 § i lagen den

29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker.

Härigenom förordnas, att 26 § i lagen den 29 juni 1923 örn sparbanker

skall i nedan angiven del erhålla följande ändrade lydelse:

26 §.

Sparbanks utlåningsrörelse —----än skuldebrev.

Lån må, då fråga ej är om lån till kommun eller dylik samfällighet, utlämnas

allenast mot fullgod säkerhet av pant eller borgen. Mot inteckning

i fartyg eller inventarie- eller förlagsinteckning må lån ej utlämnas, sparbank

dock obetaget att mottaga sådan säkerhet tillika med annan i och för

sig fullgod säkerhet, som nyss nämnts; ej heller må lån mot pant av aktier

eller lottbrev utlämnas till högre sammanlagt belopp än som motsvarar

hälften av sparbankens fonder.

Är lån — — — — — en gång.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19......

Stockholm 1932. K. L. Beckman» Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (5)

5 kopplingar.

  1. Rskr. 1932:266 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag örn, inteckning i jordbruksinventarier m. m., såvitt angår förslag till la a1 i texten
  2. BevU 1932:51 Betänkande, i anledning av Kungl. Maurts prosition med förslag till förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 s. 5 i texten
  3. BU 1932:58 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om inteckning i jordbruksinventarier m. m., såvitt angår förslag till lag angående ändr s. 15 i texten
  4. Rskr. 1932:208 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om inteckning i jordbruksinventarier m. m. a1 i texten
  5. 1LU 1932:34 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn inteckning i jordbruksonentarier m. m. s. 10 i texten