Med, fprslag till lag om inteckning i jordbruksinventarier m. m
1932-02-19 · 79 sidor, varav 78 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 78 av 79 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1932:106, Med, fprslag till lag om inteckning i jordbruksinventarier m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
1
Nr 106.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med, fprslag till lag om
inteckning i jordbruksinventarier m. m.; given Stockholms
slott den 19 februari 1932.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) lag örn inteckning i jordbruksinventarier;
2) lag örn ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbaden;
3) lag örn ändrad lydelse av 72 § utsökningslagen;
4) lag om ändrad lydelse av 4 och 29 §§ konkurslagen; samt
5) lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286)
örn sparbanker.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
N. Gärde.
Bihang till riksdagens protokoll 193%.
1 sami.
83 käft. {Nr 106.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
Förslag
till
Lag
örn inteckning i jordbruksinyentarier.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Utfäster den, som driver jordbruk, att hans för visst jordbruk avsedda lösa
inventarier, levande och döda, skola utgöra säkerhet för fordran, må på grund
därav inteckning beviljas i inventariebeståndet i den ordning här nedan stadgas;
och njute fordringsägaren sedan den förmånsrätt, som i 17 kap. handelsbalken
sägs. Under jordbruket inbegripes jämväl i samband därmed bedriven
rörelse av beskaffenhet att utgöra binäring till jordbruk, såframt ej för rörelsen
avsedda inventarier äro eller kunna bliva föremål för förlagsinteckning.
Ej må inteckning beviljas utan för visst belopp i penningar, ej heller i vissa
inventarier eller i viss andel av inventariebeståndet eller för samma fordran i
flera för skilda jordbruk avsedda inventariebestånd.
Utfästelsen skall ske i skuldebrev eller annan handling, varpå fordran grundas,
eller vara tecknad därå samt vara styrkt av vittnen. Den skall innehålla
uppgift å den eller de fastigheter, varå jordbruket drives.
2 §.
Ansökan örn inteckning upptages av inskrivningsdomaren vid den rätt, under
vilken fastigheten eller, örn fastigheterna äro flera, huvudfastigheten lyder.
. 3 §.
Då inteckning sökes, skall fordringshandlingen ingivas i huvudskrift samt
vara åtföljd av dels en av gäldenären lämnad uppgift å storleken av det honom
tillhöriga, för jordbruket avsedda inventariebeståndet, dels intyg av två ojäviga
personer, att gäldenären driver det uppgivna jordbruket samt att de av
honom lämnade uppgifterna örn inventariebeståndet, såvitt utrönas kunnat, äro
riktiga. Av intygsgivarna skall en vara nämndeman, god man vid lantmäteriförrättning,
ordförande eller vice ordförande i kommunalstämma eller kommunalfullmäktige
eller ledamot av kommunalnämnd.
4 §.
Är utfästelsen ej så upprättad, som i 1 § sägs, eller har sökanden ej iakttagit
vad enligt 3 § åligger honom, varde ansökningen avslagen.
5 §•
Ej må, sedan inteckning beviljats genom laga kraft vunnet beslut, i konkurs
eller eljest komma under bedömande, huruvida av gäldenären bedriven verksamhet
varit av den art, att inteckning bort beviljas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
3
6 §.
Försäljes inventariebeståndet eller vissa däri ingående inventarier, njute inteckningshavaren
samma rätt i utestående köpeskilling som lian ägt i det försålda.
7 §.
Inteckning skall förnyas i den ordning nedan sägs, första gången inom tio
år sedan den beviljades och därefter inom tio år från varje förnyelse. Sker det
ej, vare inteckningen förfallen, ändå att inom nämnda tid inteckningen blivit
efter annan nedsatt.
Vill någon låta förnya inteckning, skall inteckningshandlingen i huvudskrift
uppvisas för inskrivningsdomaren. Sökanden stånde ock fritt att inför annan
inskrivningsdomare förete inteckningshandlingen. Inskrivningsdomaren skall,
då sådant sker, teckna bevis å handlingen att den varit företedd till vinnande
av inteckningsförnyelse ävensom därom utfärda särskilt bevis; sedan ingive
sökanden sistnämnda bevis till den inskrivningsdomare, som beviljat inteckningen,
inom tid, som i första stycket sägs; och vare detta så gillt, som örn handlingen
där blivit företedd.
Har någon, som efter ty särskilt är stadgat sökt dödande av förkommen
inteckningshandling, i anledning därav utverkat sig offentlig stämning, och
vill han låta förnya inteckningen innan frågan örn handlingens dödande blivit
slutligen behandlad, ingive han till inskrivningsdomaren stämningen i avskrift
före utgången av den i första stycket stadgade tid. Varder inteckningshandlingen
sedermera dödad och vinner beslutet därom laga kraft, eller varder handlingen
återfunnen och av sökanden företedd i ärendet örn dess dödande, skall inskrivningsdomaren
på anmälan förklara inteckningen vara förnyad den dag den
offentliga stämningen ingavs. Kommer gäldenären eller annan, vars rätt kan
vara beroende av att förnyelse ej ägt rum, och visar, att ansökningen örn handlingens
dödande förfallit utan att handlingen blivit på sätt nyss är sagt företedd,
eller visas, att ansökningen blivit genom beslut, som vunnit laga kraft,
avslagen, förklare inskrivningsdomaren frågan örn förnyelse hava förfallit.
8 §.
Vill någon låta inteckning helt eller för visst belopp dödas eller låta inteckning
under annan nedsättas, skall inteckningshandlingen i huvudskrift uppvisas
för inskrivningsdomaren.
Inteckning må ej sättas efter annan, med mindre den tillika sättes att gälla
efter den eller de inteckningar, vilka äga lika eller bättre rätt än denna.
9 §•
Har intecknad fordringshandling kommit i gäldenärens hand, vare honom
ej förment att, där inteckningen ännu är gällande, ånyo utgiva handlingen med
oförändrad inteckningsrätt.
10 §.
Inteckningshavaren åge rätt att kräva omedelbar betalning för intecknad
fordran, ändå att den ej är förfallen,
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
om jordbruket helt eller till väsentlig del nedlägges eller överlåtes;
om inventariebeståndet genom försäljning, bortföring eller förstöring av inventarier
väsentligen nedgår; eller
örn det skäligen kan befaras, att på grund av gäldenärens förvållande inteckningshavarens
säkerhet kommer att märkligt minskas.
11 §•
Ärende angående inteckning må upptagas allenast å inskrivningsdag.
Går tiden, inom vilken inteckning bör förnyas, till ända innan nästa inskrivningsdag
infaller, må inteckningen förnyas å dag, som inskrivningsdomaren på
anmälan av inteckningens innehavare utsätter.
12 §.
Bifalles ansökan i inteckningsärende, varde i enlighet därmed inskrivning
gjord i en särskild för ändamålet inrättad bok. Bifalles ej ansökningen, skall
i boken ske inskrivning, innefattande allenast att ansökningen avslagits eller
att ärendet uppskjutits.
Bevis örn inskrivningen skall tecknas å den i ärendet företedda handlingen.
Har ansökan ej bifallits, skola i beviset upptagas jämväl skälen därför.
Handlingar i inteckningsärenden skola sammanföras i akter.
13 §.
över inskrivningsdomarens beslut enligt denna lag må klagan föras hos hovrätten.
14 §.
Har beslut, varigenom inskrivningsdomaren helt eller delvis avslagit ansökan
örn inteckning, blivit till följd av besvär ändrat, vare sökanden pliktig att senast
å den inskrivningsdag, som infaller näst efter tre månader från det utslaget
örn ändringen vunnit laga kraft, förete detsamma hos inskrivningsdomaren, vid
äventyr att i annat fall den inteckning, som på grund av utslaget meddelas,
gäller såsom vore den sökt först å den dag utslaget företes för inskrivningsdomaren.
15 §.
Närmare föreskrifter örn boken över inteckningar samt angående tillämpningen
i övrigt av denna lag meddelas av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932. Intill dess lagen med särskilda
bestämmelser örn handläggning av inskrivningsärenden trätt i tillämpning,
skall befattningen med ärenden angående inteckning i jordbruksinventarier i
inskrivningsdomarens ställe ankomma i domsaga å landet på rättens ordförande
och i stad med rådstufvurätt på den av rättens lagfarna befattningshavare,
som har att föra protokoll över inteckningar i fast egendom; och skall därvid
vad i denna lag sägs örn inskrivningsdag i stället hava avseende å rättegångsdag
för ärenden angående sådana inteckningar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
&
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbaden.
Härigenom förordnas, att 17 kap. 7 § handelsbaden, vilket lagrum senast
ändrats genom lag den 13 maj 1921 (nr 228), skall i nedan angiven del erhålla
följande ändrade lydelse:
7 §•
Har redare-----i fartyget.
Borgenär, som har förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier,
njute vid konkurs förmånsrätt i förlagsegendomen eller inventarierna från deni
dag inteckningen söktes; dock gälle ej förmånsrätt för ränta, som före konkursansökningens
ingivande upplupen är, för längre tid än tre år. Finnas
flera inteckningar, njute den, som tidigare sökt inteckning, företräde, och de,
som sökt inteckning samma dag, lika rätt. Är, då förlagsinteckning eller inteckning
i jordbruksinventarier sökes, egendomen avträdd till konkurs eller
meddelas beslut örn egendomsavträde samma dag ansökningen göres, äge förmånsrätt
icke rum.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 72 § utsökningslagen.
Härigenom förordnas, att 72 § utsökningslagen skall i nedan angiven del
erhålla följande ändrade lydelse:
72 §.
Påstår någon, som ej har sådan rätt, som i 71 § sägs, sig äga förmånsrätt
till betalning ur gäldenärs egendom, vare det ej hinder för egendomens utmätande
för annan gäld; dock skall utmätningsmannen, där utmätning sker av
egendom, vari, enligt vad för utmätningsmannen är känt eller vid utmätningen
utrönes, förmånsrätt på grund av förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier
tillkommer annan, ofördröjligen underrätta inteckningshavaren
örn utmätningen.
Ej heller---kan ske.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
7
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 4 oell 29 §§ konkurslagen.
Härigenom förordnas, att 4 och 29 §§ konkurslagen skola, 29 § i nedan angiven
del, erhålla följande ändrade lydelse:
4 §.
Har lös egendom, vari förmånsrätt jämlikt 17 kap. 6 § första stycket handelsbanken
eller på grund av förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier
tillkommer borgenär, blivit utmätt för annans fordran,
eller har egendom, som nyss sagts, eller egendom, vari borgenär har förmånsrätt
jämlikt 17 kap. 5 § första stycket handelsbaden, genom skriftlig
avhandling föryttrats med villkor, att säljaren äger behålla egendomen i sin
vård,
skall, där borgenären det yrkar, gäldenären försättas i konkurs, så framt ej
gäldenären visar, att den övriga egendom, vari borgenären äger förmånsrätt,
är tillräcklig till gäldande av hans fordran.
29 §.
Har gäldenären---konkursboet åter.
Har borgenär under ovan angivna tid sökt inteckning i gäldenärens egendom
för fordran, vid vars tillkomst sådan säkerhet ej betingats, och är ej fråga
örn inteckning, som inom den i 11 kap. 2 § jordabalken stadgade tid sökts
för fordran, som där avses, vare borgenären pliktig att på talan av konkursboet
antingen återställa inteckningshandlingen till boet eller ock tillhandahålla
inteckningshandling angående fast egendom för verkställande av utbyte efter
ty därom är stadgat samt handling, på grund varav inteckning i fartyg, förlagsinteckning
eller inteckning i jordbruksinventarier sökts, för inteckningens
dödande.
Vad sålunda---örn konkursansökningen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse ar 26 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn
sparbanker.
Härigenom förordnas, att 26 § lagen den 29 juni 1923 om sparbanker skall
i nedan angiven del erhålla följande ändrade lydelse:
26 §.
Sparbanks utlåningsrörelse---än skuldebrev.
Lan må, då fråga ej är örn lån till kommun eller dylik samfällighet, utlämnas
allenast mot fullgod säkerhet av pant eller borgen. Mot inteckning i fartyg
eller förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier må lån ej
utlämnas, sparbank dock obetaget att mottaga sådan säkerhet tillika med
annan i och för sig fullgod säkerhet, som nyss nämnts; ej heller må lån mot
pant av aktier eller lottbrev utlämnas till högre sammanlagt belopp än som
motsvarar hälften av sparbankens fonder.
Är lån---en gång.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
9
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 31 december 1931.
N ärvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gaede, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Holmbäck,
Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, fråga angående
inteckning i jordbruksinventarier samt anför:
»I svensk rätt finnes — i motsats till vad förhållandet är i vissa främmande
länder — ej något rättsinstitut, som bereder jordbrukare möjlighet att med
fördel belåna sina jordbruksinventarier.
Yad till en början angår upplåtelse av panträtt i lös egendom, fordras i
allmänhet för giltighet härav, att godset överlämnas till borgenären eller till
annan för dennes räkning. Visserligen har till förmån för jordbrukare medgivits
ett undantag från denna regel, men detta avser ej inventarier. Enligt
lagen den 20 juni 1924 örn viss panträtt i spannmål kan nämligen jordbrukare
upplåta panträtt i spannmål utan att behöva avhända sig besittningen till
densamma. Upplåtelsen skall för att bliva giltig i viss ordning registreras
hos domstol.1 I detta sammanhang är vidare att erinra örn den nya lagstiftningen
örn upplagshus och upplagsbevis, som träder i kraft den 1 januari 1932.
Enligt denna kan panträtt i vara, som är upplagd i upplagshus, stiftas genom
överlämnande av upplagspantbevis eller, där sådant ej är utfärdat, av upplagsbevis,
vilka bevis anses representera varan.
Annan säkerhetsrätt än panträtt kan i vissa fall upplåtas i lös egendom,
utan att ägaren behöver avstå från förfoganderätten över egendomen. Sålunda
kan, enligt 17 kap. 7 § handelsbaden och förordningen den 13 april 1883
angående förlagsinteckning, den, som försträckt utövare av vissa näringar
medel såsom förlag för rörelsens bedrivande, genom förlagsinteckning erhålla
rätt att vid konkurs med förmånsrätt utfå betalning för sin fordran ur bland
annat de till rörelsen hörande inventarierna. Dessa bestämmelser äga emellertid
ej tillämpning å jordbruksnäringen utan endast å industriell rörelse.
I svensk rätt finns slutligen ett annat rättsinstitut, som i ej ringa utsträck
1
Upplåtelse »v panträtt i spannmål har hittills skett i ringa utsträckning. Antalet pantsättningar
har sålunda utgjort 58 år 1925, 132 år 1926, 182 år 1927, 426 år 1928, 500 år 1929 och 356 år
Gällande
rätt.
10
Kungl. Majlis proposition nr lod
-
ning användes för vinnande av säkerhet i lösegendom. Här syftas på så kallade
lösöreköp. Medan köp av lösören i regel ej vinner giltighet mot säljarens
borgenärer, så länge godset finnes kvar i säljarens besittning, kan köpare
enligt förordningen den 20 november 1845 i avseende på handel örn lösören,
som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, genom att vissa formaliteter
iakttagas (bland annat viss registrering bos domstol respektive Överståthållarämbetet)
få sin rätt till egendomen under alla förhållanden skyddad. I rättspraxis
bar giltighet tillerkänts dylika lösöreköp, även örn avsikten därmed
endast varit att säkerställa köparen för en fordran, som han äger bos säljaren.
Mellan köparen och säljaren är i sådana fall vanligen överenskommet, att köpet
skall gå åter, så snart fordringen blivit gulden. Lösöreköp anses dock icke vara
en lämplig form för belåning av jordbruksinventarier. Dylikt köp kan endast
avse föremål, som specificerats i köpehandlingen, och köparen torde därför
ej få någon rätt till inventarieföremål, som anskaffas i stället för annat eller som
eljest tillkommer (jfr H 1927:369). För arrendator är institutet i varje fall
icke användbart, enär lösöreköp av inventarier kan berättiga jordägaren att
få arrendatorn försatt i konkurs (konkurslagen 4 §). För övrigt har lösöreköp,
som sker i säkerhetssyfte, i vissa hänseenden icke samma rättsverkningar
som en pantupplåtelse, vilket torde förringa institutets användbarhet i nu ifrågavarande
avseende (jfr H 1928: 305). Anmärkas må också, att användandet
av institutet kommit att mer eller mindre uppfattas såsom tecken på insolvens.
Tidigare Alltsedan mitten av 1800-talet bär tid efter annan förslag väckts örn laginteckning
stiftning i syfte att bereda möjlighet för jordbrukare att upplåta säkerbetsrätt
i jordbruks- i sina jordbruksinventarier utan att behöva avhända sig förfoganderätten över
imentarier. ^egsa Enligt några av dessa förslag skulle säkerhetsrätten vara ett slags
panträtt, enligt andra endast en förmånsrätt. I sistnämnda fall ha förslagen
inneburit, att förlagsinteckningsinstitutet skulle utsträckas att omfatta även
jordbruksnäringen. I det följande skall lämnas en kortfattad redogörelse över
frågans tidigare behandling av statsmakterna.
Vid riksdagen 1847—1848 framlades proposition med förslag till förordning
örn förlagsinteckning, avsedd att ersätta då gällande bestämmelser örn
förlag, men riksdagen godkände ej förslaget, bland annat därför att det icke
avsåg jordbruksnäringen.
I det av äldre lagberedningen år 1850 avgivna förslaget till handelsbalk
föreslogs, att så kallad underpanträtt (varmed avsågs ett slags panträtt utan
besittning) skulle få upplåtas i lös egendom. Såsom skäl härför åberopades,
bland annat, jordbruksnäringens behov av förlagssäkerhet.
Vid riksdagen 1859—1860 väcktes motion angående lagstiftning örn förlag
och örn rätt till underpant i lös egendom i allmänhet. Ett av lagutskottet utarbetat
förslag till författning i ämnet, vilket i huvudsak anslöt sig till lagberedningens
förslag, blev antaget av ständerna. Högsta domstolen avstyrkte
emellertid förslaget. Inom domstolen framhölls bland annat, att institutet
skulle kunna föranleda till lättsinniga och bedrägliga transaktioner samt att
Kungl. May.ts proposition nr 106.
11
det skulle försvaga gäldenärens kredit, utan att den realsäkerhet, som en dylik
panträttsupplåtelse skulle medföra, kunde antagas bliva av synnerlig betydelse.
Förslaget blev därefter ej godkänt av Kungl. Majit.
Frågan kom emellertid ånyo upp vid riksdagen 1865—1866. Ett inom
riksdagen utarbetat förslag till förordning örn förlagsinteckning, som avsåg
jämväl jordbruksnäringen, blev då antaget. Även mot detta förslag ställde
sig högsta domstolen avvisande. Inom domstolen framhölls, att jordbrukarna
i allmänhet ej skulle hava någon nytta av att rätten till förlagsinteckning medgåves
dem, utan att detta snarare skulle skada deras personliga kredit. Även
denna gång föranledde ständernas beslut ej någon vidare åtgärd.
.Vid riksdagen 1868 framlade lagutskottet i anledning av motion förslag till
förordning angående underpant i lös egendom. Andra kammaren biföll förslaget.
Första kammaren avslog emellertid detsamma med hänsyn till de
betänkligheter, som yppats mot underpanträtt i lösören.
Sedan 1879 års riksdag hemställt örn utredning angående revision av samtliga
gällande bestämmelser örn förlag, tillsattes en kommitté, åt vilken uppdrogs
att utarbeta förslag till lagstiftning i ämnet. Därvid skulle även övervägas
ett utsträckande av förlagsinteckningsrätten till näringar, vilka icke
åtnjöte en dylik förmån. Kommittén avgav 1881 betänkande med förslag till
förordning örn förlagsinteckning. Detta förslag avsåg endast bergsbruk,
gruvdrift och industri. Kommittén framhöll mot tanken att utsträcka rätten
till förlagsinteckning jämväl till jordbruksnäringen bland annat, att detta skulle
medföra större skada än nytta med hänsyn till den inverkan, som jordbrukarnas
personliga kredit skulle röna därav. Beträffande de självägande jordägarna
framhölls särskilt, att dessa kunde skaffa sig kredit genom att inteckna sin
fastighet och att det ej vore tillrådligt, att de även erhölle tillfälle att genom
erbjudande av förmånsrätt i den lösa egendomen inlåta sig på skuldsättning.
Kommitténs förslag förelädes 1882 års riksdag. Första kammaren
gillade detsamma, men andra kammaren ställde sig avvisande, uppenbarligen
därför att förslaget ej avsåg jordbruksnäringen.
Vid 1883 års riksdag blev emellertid nu gällande förordning örn förlagsinteckning
antagen, sedan vederbörande departementschef förklarat, att frågan
örn jordbrukets förlagskredit komme att särskilt utredas. För dylikt
ändamål tillsattes också en kommitté, vilken år 1886 avlämnade betänkande i
frågan. Kommittén framhöll, att det vore önskvärt, att jordbrukarnas behov
av att anlita den personliga krediten inskränktes. Detta ansågs icke kunna
ske på annat sätt än genom att man beredde jordbrukare möjlighet att erhålla
kredit, grundad å realsäkerhet i hans lösa egendom. Jordbrukare borde därför
kunna använda till jordbruket hörande lös egendom som säkerhet för gäld
utan att egendomen skildes från hans besittning. För arrendatorernas del
skulle detta ske därigenom att förlagsinteckningsförordningen bleve tillämplig
för dem. Beträffande jordägarna framlades däremot ett förslag, enligt
vilket jordbruksinventarier m. m. skulle kunna intecknas tillsammans med
den fastighet, vartill de hörde. Högsta domstolen, som hördes över förslaget,
12
Kungl. May.ts proposition nr 106.
avstyrkte detsamma. Domstolen Hyste fortfarande starka betänkligheter mot
att medgiva upplåtande av säkerhetsrätt i jordbruksinventarier. Säkerheten
skulle bliva av tvivelaktigt värde för borgenären. Jordbrukaren skulle därför
allt fortfarande bliva hänvisad till den personliga krediten. Det kunde
emellertid ifrågasättas, örn ej denna komme att menligt påverkas av den föreslagna
lagstiftningen. Örn emellertid lagstiftning skulle ske i syfte att bereda
säkerhet i jordbrukares lösören, borde denna enligt domstolens mening bliva
huvudsakligen lika för jordägare och arrendatorer samt överensstämma med
gällande lagstiftning örn förlagsinteckning. Förslaget föranledde icke någon
vidare åtgärd.
Vid riksdagarna 1896 och 1905 väcktes genom motioner på nytt fråga örn
ändrad lagstiftning i syfte att förlagsinteckning skulle kunna meddelas även
med avseende å jordbruk. '' Motionerna blevo avslagna.
Frågan behandlades ånyo i riksdagen år 1906. I en inom andra kammaren
väckt motion, vari påkallades utredning angående lämpligaste sättet att skaffa
jordbruket driftskapital, framhölls sålunda såsom önskvärt, att jordbrukarna
bereddes möjlighet att använda sina jordbruksinventarier såsom kreditunderlag.
Motionen avslogs emellertid, enär frågan redan var föremål för utredning
hos Kungl. Majit. Hushållningssällskapens ombud hade nämligen hos
Kungl. Majit gjort framställning örn utredning i samma avseende. Över
denna framställning hördes hushållningssällskapens förvaltningsutskott.
Utskotten ställde sig i allmänhet avvisande mot tanken att medgiva intecknande
av jordbruksinventarier. Man framhöll, att detta kunde lända till ökad
skuldsättning, att dylik inteckning skulle medföra dålig säkerhet och att den
personliga krediten skulle komma att skadas. Endast tre förvaltningsutskott
förordade lagstiftning rörande inteckning av jordbruksinventarier, men även
dessa framhöllo de svårigheter, som skulle vara förenade därmed, samt betydelsen
av noggranna kontrollföreskrifter i syfte att förekomma befarade
olägenheter. Lantbruksstyrelsen förklarade i sitt yttrande, att så starka skäl
anförts mot förslaget örn lagstiftning angående inteckning i jordbruksinventarier,
att något försök att i sådan riktning lösa frågan ej borde ifrågakomma.
Under den fortsatta utredningen avstod man från tanken att införa förlagsinteckning
för jordbruket. Utredningen gick i stället ut på att med föreningsväsendets
hjälp lösa jordbrukets kreditfråga och resulterade slutligen
i 1915 års författningar rörande jordbrukskassor och centralkassor för jordbrukskredit.
I
I december 1920 gjorde rikets centralkassor för jordbrukskredit framställning
hos Kungl. Majit örn lagändring i syfte att förlagsinteckning skulle kunna
meddelas i jordbruksinventarier. Framställningen överlämnades till 1921
års fastighetskreditsakkunniga, vilkas arbete emellertid blev nedlagt, innan
de hunnit behandla detta spörsmål.
Under år 1925 upptog Kungl. Majit, närmast i anledning av framställningar
från handelskammarhåll, frågan örn revision av gällande lagstiftning om förlagsinteckning
samt inhämtade yttranden i ärendet från olika myndigheter och
korporationer. Enligt uttalande av chefen för justitiedepartementet skulle
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
13
yttrandena avse även spörsmålet, huruvida förlagsinteckningsinstitutet borde
utvidgas till att avse jordbruksnäringen. I denna fråga gjorde sig olika
meningar gällande. Överståthållarämbetet och mer än hälften av länsstyrelserna
ställde sig betänksamma eller avvisande, medan de övriga länsstyrelserna
liksom de flesta av hushållningssällskapens förvaltningsutskott
uttryckte sympatier för en sådan utvidgning. Lantbruksstyrelsen förklarade
sig vara synnerligen tveksam rörande lämpligheten härav. Sveriges
allmänna lantbrukssällskap ställde sig tveksamt till frågan örn en allmän rätt
till inteckning i jordbruksinventarier men framkastade tanken, att dylik inteckning
skulle kunna beviljas till säkerhet för jordbrukares lån hos jordbrukskassorna.
Av rikets handelskammare intog flertalet av dem, som yttrade sig
i frågan, en avvisande hållning. Centralkassorna för jordbrukskredit förordade
lagstiftning i syfte att möjliggöra upplåtande av panträtt i jordbruksinventarier
medelst inteckning.
Frågan om lagstiftning angående upplåtande av säkerhetsrätt i jordbruksinventarier
har ånyo upptagits av den utav Kungl. Majit den 18 juli 1928 tillsatta
jordbruksutredningen. I sitt i januari 1930 avgivna betänkande angående
jordbrukets kreditförhållanden1 har utredningen sålunda framlagt — förutom
förslag till en reform av jordbrukskasserörelsen, vilken genomfördes vid
1930 års riksdag — förslag till lag örn inteckning i jordbruksinventarier och
andra därmed sammanhängande författningsförslag. Förslagen torde såsom
bilaga A få fogas vid detta protokoll.
Såsom skäl för framläggandet av lagförslaget bär jordbruksutredningen anfört
huvudsakligen följande. Jordbrukarna upplånade för närvarande i stor
utsträckning penningar genom borgenslån och växeltransaktioner. Sättet för
upplåningen medförde lätt att upplåningen överstege den gräns, som betingades
av jordbruksdriftens förräntningsförmåga, vartill komme att dylik kredit
bleve relativt dyr. Det osunda utnyttjandet av den personliga krediten, som i
stor utsträckning förekomme bland jordbrukarna, berodde i icke ringa grad
därpå, att jordbrukarna icke haft möjlighet att som realsäkerhet använda sina
jordbruksinventarier. Värdet av dessa torde numera i genomsnitt uppgå till
åtminstone 30 % av fastighetens taxeringsvärde. Genom att bereda möjlighet
att utnyttja dessa tillgångar såsom realhypotek skulle ett viktigt medel tillskapas
för att motverka det osunda utnyttjandet av den personliga kreditvärdigheten.
Detta gällde naturligtvis särskilt beträffande arrendatorer. Invändningen
om att jordbrukarnas personliga kredit kunde bliva skadad borde ej
tillerkännas större betydelse. Den personliga kreditvärdigheten bottnade huvudsakligen
i jordbrukarnas realtillgångar. Dessa tillgångars användande såsom
objekt för realkredit vore därför den enda sunda och rationella lösningen av
kreditfrågan. Farhågan att inventariehypotek skulle föranleda till svikliga
transaktioner från gäldenärs sida finge ej hindra en lagstiftning, som skulle
medföra påtagligt gagn för jordbruksnäringen. Särskilt vid kreditgivning
genom jordbrukskassorna skulle inventarieinteckningsinstitutet fylla en viktig
uppgift.
1 Se Statens off. utreda, Jordbruksdepartementet, 1930: 9.
Jordbruksutredningens
förslag
1930.
Allmänna
synpunkter.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
Förslagets
huvud
grunder.
Föremål för
inteckning.
Säkerhets
rättens
beskaffenhet.
Jordbruksutredningens förslag innebär, att jordbrukare genom inteckning
(inventarieinteckning) skall kunna för sin gäld upplåta säkerhetsrätt i sina
jordbruksinventarier utan att behöva avstå från besittningen till desamma.
Utmärkande för rättsinstitutet är, att gäldenären även skall äga förfoga över
den intecknade egendomen, i den mån han ej därigenom: kränker inteckningsbavarens
intressen.
Inteckningen skall ej omfatta vissa specificerade inventarier utan inventariebeståndet
i dess helhet. Inventarieföremål, som sättes i stället för annat
eller eljest anskaffas, kommer följaktligen att häfta för inteckningen. Endast
döda och levande inventarier äro föremål för inteckning, däremot ej jordbrukets
produkter. Inventarier, som tillhöra annan än gäldenären, omfattas ej
av inteckningen. Därmed äro från inteckning uteslutna inventarier, som köpts
på avbetalning. Inteckningen omfattar jämväl inventarier, som äro avsedda
för binäring till jordbruket, såvida icke binäringen är av beskaffenhet att därtill
hörande inventarier kunna förlagsintecknas.
Inventarieinteckningen skall hänföra sig till en viss bestämd jordegendom;
den skall med andra ord meddelas i de jordbruksinventarier, som äro avsedda
för jordbruket å visst område. Det har övervägts att, i stället för att på detta
sätt lokalt begränsa inteckningsrätten, låta inteckningen omfatta alla gäldenärens
jordbruksinventarier, oavsett var han driver jordbruk. En dylik
lösning har avvisats med hänsyn till svårigheten att vinna ett betryggande registreringssystem.
Jordbruksutredningen har utgått från att en inventarieinteckning
i regel skall avse hela den fastighet eller det fastighetskomplex, som
gäldenären brukar. För den händelse att så icke är förhållandet utan inteckningen
avser ett område, som ligger i sambruk med annat område, har föreslagits
det stadgande, att av de gemensamma inventarierna skola å vartdera området
anses belöpa så stor del, som motsvarar områdets taxerade eller eventuellt
i annan ordning uppskattade jordbruksvärde.
Inventarieinteckningen skall medföra en säkerhetsrätt, som visserligen benämnes
panträtt men, enligt vad jordbruksutredningen framhåller, i verkligheten
är en mellanform mellan panträtt och förmånsrätt. Väl skall sålunda inteckningshavarens
rätt — i likhet med vad som gäller i fråga örn fastighetsinteckning
— iakttagas såväl vid utmätning som vid konkurs, och detta även
örn inteckningshavaren icke anmäler eller bevakar sin fordran. Härutinnan
skiljer sig inventarieinteckningen från förlagsinteckningen, som icke iakttages
vid utmätning och vid konkurs beaktas endast efter bevakning. Däremot
överensstämmer inventarieinteckningen med förlagsinteckningen men skiljer
sig från fastighetsinteckningen därutinnan, att försäljning av intecknad
egendom medför inteckningsrättens upphörande. Jordbruksutredningen har visserligen
övervägt att låta inteckningen bestå mot köpare, som ej varit i god tro,
men avstått därifrån med hänsyn till omsättningens krav. Dock skall försåld
egendom häfta för inteckningen intill dess köparen vunnit besittning av egendomen
eller de för lösöreköp stadgade formaliteterna iakttagits. I syfte att
hindra att inteckningshavares rätt kränkes genom lösöreköp har emellertid det
Kungl. Majlis proposition nr 106.
15
tillägg gjorts till lösöreköpsförordningen, att lösöreköp av jordbruksinventarier
ej må registreras, om godset häftar för inventarieinteckning, såvida icke
inteckningshavaren lämnar medgivande därtill.
Den omständighet att gäldenären, utan att överlåta äganderätten till annan,
flyttar bort inventarierna från fastigheten skall icke i och för sig medföra, att
inventarierna upphöra att häfta för inteckningen. Flyttas emellertid inventarierna
till fastighet, vartill annan inventarieinteckning hänför sig, för att
användas där, skola inventarierna ej längre häfta för inteckning, som avser jordbruket
å den förstnämnda fastigheten. Örn inventariernas förflyttning från
fastigheten sammanhänger med nedläggandet av gäldenärens där bedrivna
jordbruk, skall inteckningsrätten likaledes upphöra att gälla i den bortförda
egendomen, dock först sedan viss tid (90 dagar) förflutit utan att inom denna
tid egendomen blivit utmätt eller konkursförfarande mot gäldenären inletts.
Enbart den omständigheten, att gäldenären upphör med jordbruksdriften å
fastigheten i fråga, skall ej föranleda att inteckningsrätten upphör. För det
fall, att gäldenären lämnat den nye brukaren inventarier till fastigheternas
nyttjande, skall på grund av uttryckligt stadgande inteckningen omfatta även
nya inventarier, såvida de äro att anse såsom gäldenärens tillhörighet.
Gäldenärens död skall ej föranleda, att inteckningen omedelbart upphör att
gälla. Särskilda regler hava givits för att förekomma kollisioner emellan inteckning
i den avlidnes inventarier och eventuell dylik inteckning i dödsbodelägarnas
inventarier.
Inventarieinteckning skall medföra förmånsrätt enligt 17 kap. 7 § handelsbaden
närmast efter förlagsinteckning. Handpanträtt och retentionsrätt enligt
17 kap. 3 § skola alltså städse hava företräde. Likaså skall, vilket är av större
praktisk betydelse, den förmånsrätt, som enligt 17 kap. 6 § handelsbaden för
arrende tildommer jordägare i arrendators lösegendom, hava företräde framför
inteckningshavarens rätt. Inventarieinteckning skall ej heller gälla i inventarieföremål,
som kommit att omfattas av förlagsinteckning, oavsett när sistnämnda
inteckning meddelats.
Eftersom inteckningshavarens rätt till den intecknade egendomen konstruerats
såsom ett slags panträtt, kommer på grund av bestämmelserna i 54, 57
och 58 §§ i lagen den 8 april 1927 örn försäkringsavtal en av gäldenären tagen
försäkring å egendomen i regel att gälla jämväl till förmån för inteckningshavarén,
med rätt för denne att framför ägaren ur utfallande ersättningsbelopp
utfå betalning för sin fordran, såvida icke ägaren genom att avhjälpa
skadan eller på annat sätt bereder inteckningshavaren samma säkerhet, som
han ägt före försäkringsfallet. Emellertid möter det enligt försäkringsavtalslagen
icke något hinder, att gäldenären i försäkringsavtalet gör förbehåll om att
försäkringen endast skall gälla till förmån för honom själv. Vidare är det
gäldenären medgivet att uppbära utfallande ersättningsbelopp, såframt icke
inteckningshavaren är i avtalet namngiven eller eljest bestämt'' utmärkt eller
han anmält sig vilja själv bevaka sin rätt. Med hänsyn härtill hava i 54 och
57 §§ nämnda lag föreslagits de ändringar, att brand- eller kreatursförsäkring
a jordbruksinventaner, vilka besväras av inventarieinteckning, alltid skall
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
Särskilda
bestämmelser
till inteckningshavares
skydd.
Förfarandet.
gälla till förmån för inteokningsliavaren (54 §), samt att, örn det ersättningsbelopp,
som i anledning av skadereglering vid dylik försäkring skall utbetalas,
överstiger en tredjedel av försäkringssumman, beloppet må utbetalas till
gäldenären, endast örn egendomen ej besväras av inventarieinteckning (57 §).
Jordbruksutredningen har framhållit, att liknande regler böra gälla i fråga
örn den av statsmedel utgående ersättningen för kreatur, som på myndighets föranstaltande
nedslaktats till följd av smittsam kreaturssjukdom, samt har förutsatt,
att härför erforderliga bestämmelser meddelas i administrativ ordning.
I syfte att skydda inteckningshavaren mot obehöriga förfoganden över godset
från gäldenärens sida hava föreslagits lagregler i olika avseenden.
Sålunda har inteckningshavaren berättigats att, oavsett avtalad förfallotid,
omedelbart utsöka sin fordran, då den intecknade egendomen så vanvårdas eller
fördärvas eller genom försäljning eller eljest i sådan utsträckning upphör att
svara för inteckningen eller av annan orsak så nedgår i värde, att inteckningshavarens
säkerhet märkligen minskas, ävensom då jordbruket helt eller delvis
nedlägges eller övergår till annan. Inteckningshavaren är ock berättigad att
omedelbart utsöka sin fordran, örn gäldenär, som erhållit lån under överenskommelse
att han därmed skulle öka eller förbättra sitt inventariebestånd,
underlåter att göra detta.
Inteckningshavaren skall vidare hava möjlighet att genom exekutiv myndighets
bistånd förhindra förskingring eller förstörelse av intecknad egendom.
Enligt föreslagna ändringar i 179 och 180 §§ utsökningslagen skall överexekutor
på begäran av inteckningshavare kunna, då skäl därtill föreligga, bevilja
kvarstad eller skingringsförbud med avseende å intecknade inventarier.
Slutligen bär inteckningshavaren skyddats genom bestämmelse örn straff
för obehöriga transaktioner från gäldenärens sida. Örn sålunda gäldenären
uppsåtligen skadar inteckningshavaren genom åtgärd, varigenom värdet av
det gods, som svarar för inteckningen, minskas, skall han enligt föreslaget
tillägg till 22 kap. 13 § strafflagen straffas med böter eller fängelse.
Inventarieinteckning meddelas av den domstol, under vilken fastigheten
lyder. Fordringen behöver ej vara förlagsfordran — såsom enligt förlagsinteckningsförordningen
— utan kan vara vilken penningfordran som helst. Bestämmelser
hava föreslagits till förhindrande av att flera jordbruk komma att
solidariskt häfta för samma inteckning (gemensam inteckning). Vid behandlingen
av ansökan örn inteckning i inventarier, som redan besväras av inventarieinteckning,
skall nämligen tillses, att antingen samtliga inteckningar komma
att gälla i samma inventariekomplex eller ock inteckning, som avser större
inventariekomplex än annan, blir uppdelad. Särskilt protokoll skall föras
över inventarieinteckningar. Därjämte skall i överensstämmelse med protokollet
föras bok över inteckningarna.
Inventarieinteckning skall förnyas vart tionde år. Bestämmelser hava vidare
föreslagits rörande dödande, nedflyttning och uppdelning av inventarieinteckning.
Utmätning av jordbruksinventarier regleras genom åtskilliga nya bestäm
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
17
meker i utsöknings lagen. Såsom redan nämnts, skall vid utmätning inteckningshavarens
rätt alltid iakttagas. Icke endast då utmätningen avser liela
inventariebeståndet utan även då enstaka inventarieföremål tagas i mät, skall
inteckningshavare utfå betalning ur det utmätta godset framför oprioriterad
utmätningssökande. En följd härav blir, att utmätning i jordbruksinventarier
på grund av inventarieinteckning ofta är utan värde för dylik utmätningssökande.
För att förekomma utmätning i sådana fall har föreslagits, att
utmätning får ske endast örn utmätningssökanden uppenbarligen kan erhålla
betalning ur inventarierna. Utmätningsmannen skall därför före utmätning
söka skaffa sig upplysning om och till vilket belopp inventarierna häfta för
inventarieinteckning. — Utmätningsmannen är skyldig att före försäljningen
av utmätta jordbruksinventarier anskaffa gravationsbevis och, såvitt
ske kan, underrätta inteckningshavare örn auktionen. Örn jordbruksinventarierna
äro intecknade, skall särskilt sammanträde hållas för fördelning av
köpeskillingen. Vidare skall utmätningsmannen sända underrättelse örn verkställd
utmätning till rätten eller domaren för åtgärdens antecknande i protokollet.
Skälet härtill är, att inventarieinteckning enligt förslaget ej skall omfatta
inventarier, som utmätts sist å den dag, då inteckningen sökts, och att
gravationsbevis därför bör innehålla uppgift örn skedd utmätning. Anteckning
örn att vid utmätningsförfarande betalning utgått å intecknad fordran
skall däremot — liksom anteckning att betalning skett ur ersättning, som
utbetalts i anledning av försäkringsfall eller av allmänna medel på grund av
kreaturssjukdom’ — ske endast på anmälan av rättsägaren.
Örn gäldenären är försatt i konkurs eller försättes i konkurs samma dag
inteckningen sökes, skall inteckning ej meddelas. Även om så sker, blir inteckningen
utan verkan. För att, bland annat, domstolen i nu avsedda fall
skall kunna ex officio avvisa ansökan örn inteckning har föreslagits bestämmelse
i konkurslagen, varigenom konkursdomstolen ålagts att göra vederbörlig anteckning
i inteckningsprotokollet örn konkurs, då i boet ingår egendom, som kan
bliva föremål för inventarieinteckning, eller att eventuellt till annan domstol
sända meddelande örn konkursen för antecknings verkställande i sagda domstols
protokoll över inventarieinteckning. Har intecknad egendom blivit realiserad
i konkurs, skall inteckningen ej längre gälla. Anteckning härom skall
på gäldenärens begäran ske i rättens protokoll.
Jordbruksutredningen har ansett nödvändigt att införa särskild bestämmelse
till skydd för dem, som vid lagens ikraftträdande hos jordbrukare hava fordran
med sämre förmånsrätt än den, som inventarieinteckning medför. Det har därför
föreslagits, att dylik borgenär skall vara berättigad att, då inventarieinteckning
första gången sökes, inom sex månader därefter kräva omedelbar betalning
för sin fordran, även om den då ej är förfallen. Såsom skäl för detta
stadgande har anförts, att inventarieinteckningens införande för äldre borgenärer
innebure risker, mot vilka dessa ej kunnat på förhand vidtaga någon
åtgärd. Jordbruksutredningen har framhållit, att, örn borgenären kunde visa
att gäldenären vore insolvent och på grund härav få honom försatt i konkurs
Bihang till riksdagens protokoll 1032. 1 sami. 83 haft. (Nr 106.)
Övergångs
bestämmelse.
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
Förbud för
sparbank att
mottaga inventarieinteckning
som primär
säkerhet.
Yttranden
(iver jordbrnksutredningens
förslag.
Förslagets
huvudgrun
der.
Hushållnings
sällskapens
förvaltnings
utskott.
strax efter det inteckningen söktes, korrektiv skulle kunna vinnas genom
återvinning i konkursen. Med hänsyn till övriga fall har dock det föreslagna
stadgandet ansetts erforderligt.
Jordbruksutredningen har föreslagit bestämmelse i sparbankslagen örn förbud
för sparbank att utlämna lån mot inventarieinteckning. Sparbank skall
dock få mottaga sådan säkerhet tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet
av pant eller borgen. Sparbankslagen innehåller för närvarande motsvarande
förbud med avseende å fartygs- och förlagsinteckning och det har ansetts,
att arten av den egendom, som skulle vara föremål för inventarieinteckning,
och inteckningsrättens juridiska innebörd ej motiverade annan regel beträffande
inventarieinteckning.
över jordbruksutredningens förslag hava yttranden avgivits av hushållningssällskapens
förvaltningsutskott, lantbruksstyrelsen, Sveriges allmänna lantbrukssällskap
och Svenska lantmännens riksförbund, länsstyrelserna, bank- och
fondinspektionen, sparbanksinspektionen, försäkringsinspektionen, statskontoret,
fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, svenska bankföreningen,
svenska sparbanksföreningen, centralkassorna för jordbrukskredit,
svenska försäkringsföreningen, föreningen Sveriges häradshövdingar och föreningen
Sveriges stadsdomare.
I frågan, huruvida lagstiftning över huvud bör ske i syfte att bereda möjlighet
för jordbrukare att med bibehållande av besittningen till sina jordbruksinventarier
upplåta säkerhetsrätt i dessa, hava delade meningar gjort sig gällande.
Flertalet av dem, som uttalat sig rörande denna fråga, har dock givit
sin anslutning till tanken, att dylik lagstiftning bör komma till stånd.
Av hushållningssällskapens förvaltningsutskott hava tio (i Södermanlands
läns, Östergötlands läns, Kalmar läns södra och Kalmar läns norra, Kristianstads
läns, Hallands läns, Älvsborgs läns norra, örebro läns, Västernorrlands
läns och Västerbottens läns hushållningssällskap) obetingat förordat den ifrågasatta
lagstiftningen. Sju förvaltningsutskott (i Stockholms läns och stads,
Uppsala läns, Kronobergs läns, Malmöhus läns, Älvsborgs läns södra, Skaraborgs
läns samt Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap) hava visserligen
hyst betänkligheter men dock uttalat sig till förmån för en lagstiftning i
ämnet eller förklarat sig ej vilja avstyrka sådan. Blekinge läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott har tillstyrkt en lagstiftning i syfte att bereda
jordägande lantbrukare men ej arrendatorer möjlighet att belåna sina inventarier.
Förvaltningsutskottet i Norrbottens läns hushållningssällskap har ställt
sig i hög grad tveksamt i frågan. Fem förvaltningsutskott (i Jönköpings läns,
Gotlands läns, Värmlands läns, Västmanlands läns och Gävleborgs läns hushållningssällskap)
hava intagit en avvisande hållning.
De skäl, som synts flertalet förvaltningsutskott tala till förmån för en lagstiftning
på förevarande område, kunna i korthet sammanfattas sålunda:
Lagstiftningen skulle motverka de rådande borgens- och växelsystemen bland
jordbrukarna och därigenom åstadkomma sundare kreditförhållanden. Jord
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
19
brukarna^ skulle bliva mindre beroende av varandra. Krediten skulle kunna
ordnas på längre sikt och den ständiga oron för växlars förfallande, som nu
inverkade _ störande, skulle kunna så småningom avlägsnas. Jordbrukarna
skulle därjämte kunna erhålla avsevärt billigare driftskredit än för närvarande.
Tendensen hos jordbrukarna att för tillgodoseende av sitt kreditbehov jämsides
anlita ett flertal kreditgivare hade säkerligen i många fall föranlett fördyring
av krediten. Med jordbrukets tilltagande mekanisering, vilken medförde ökat
kreditbehov, hade inventarierna kommit att hava ett i förhållande till fastigheten
allt högre värde. Särskilt arrendatorerna vore i stort behov av att kunna
belåna sina inventarier.
Såsom skäl emot lagstiftningen har åter anförts huvudsakligen:
Lagstiftningen skulle kunna inverka menligt på jordbrukarnas personliga
kredit. Det kunde sålunda befaras, att även i fråga örn mindre eller tillfälliga
krediter till jordbrukare säkerhet i inventarierna komme att fordras. Säkerhet
i inventarier bleve av mindre god beskaffenhet och komme därför ej att godtagas
av långivare i allmänhet. Endast jordbrukskassorna torde komma att
godkänna sådan såsom. primär säkerhet. Lån mot dylik säkerhet torde ej heller
komma att ställa sig billiga. Den nya kreditmöjligheten skulle kunna locka till
skuldsättning utan motsvarande nytta. Belåning av inventarier kunde lägga
hinder i vägen för gäldenärens handlingsfrihet och med hänsyn till den publicitet,
som måste vara förenad därmed, komma att uppfattas såsom tecken på
mindre god ekonomisk ställning. Det kunde även befaras att det ifrågasatta
rättsinstitutet missbrukades till bedrägliga transaktioner. Slutligen vore de
juridisk-tekniska svårigheter, som vore förenade med tillskapandet av ett dylikt
rättsinstitut, ägnade att väcka betänkligheter.
Lantbruksstyrelsen och Sveriges allmänna lantbrukssällskap hava förordat Lantbruksstyden
ifrågasatta lagstiftningen, under det att Svenska lantmännens riksförbund allmänt
motsatt sig densamma. De hava i huvudsak yttrat följande. Iwukssäiiakap
Lantbruksstyrelsen: En lagstiftning i den åsyftade riktningen skulle Vara lantmännens
av stor betydelse för ordnandet av jordbrukets kreditförhållanden. Det vore riksförbund,
nämligen mindre de kreditgivande institutens obenägenhet att tillgodose jordbrukets
kreditbehov än svårigheten att anskaffa erforderlig säkerhet, som lagt
hinder i vägen för en tillfredsställande kreditgivning åt jordbruket. Styrelsen
kunde ej dela den tveksamhet, som tidigare uttalats av högsta domstolen rörande
denna fråga.
Sveriges allmänna lantbrukssällskap: Även örn man bortsåge från de svåra
juridisk-tekniska problem, som vore förenade med en dylik lagstiftning,
vöre det ej lätt att överblicka fördelarna och olägenheterna därav med hänsyn
till en sund utveckling av jordbrukets kreditväsen. Jordbrukarnas personliga
kreditmöjligheter skulle antagligen komma att minskas. Därav skulle visserligen
i många fall kunna följa allvarliga olägenheter. Men sällskapet delade
närmast den uppfattningen, att en inskränkning i jordbrukarnas personliga
kredit skulle vara till gagn för jordbruksnäringen, enär därigenom skulle hindras
en alltför hög skuldsättning och en osund, på borgenssystem byggd kreditgivning.
Under förutsättning att frågan kunde lösas på ett tekniskt tillfredsställande
sätt ville därför sällskapet, om ock med tvekan, förorda att möjlighet
till inventariebelåning bereddes. Detta borde i förening med en sund jordbrukskasserörelse
vara ägnat att på ett tillfredsställande sätt konsolidera jordbrukets
kreditgivning, minska det rikt florerande borgenssystemet och genom ökad realsäkerhet
för lånemedlen bidraga till en välbehövlig ränteminskning för jordbrukarna.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 106-
Länsstyrelserna.
f |
Myndigheter
och represen
tanter för
bank- och
finansväsen.
Svenska lantmännens riksförbund: De skäl, som anförts mot tidigare förslag
till lagstiftning å området vore alltjämt gällande. Den invecklade frågan örn
driftskredit åt jordbrukare torde för övrigt ej kunna i den omfattning jordbruksutredningen
syntes avse —- åtminstone inom överskådlig tid — ordnas
genom koncentreringen av jordbrukarnas driftskredit.
Av länsstyrelserna hava tio (länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings,
Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Skaraborgs och Västerbottens län) uttalat sig för lagstiftning i ämnet
eller lämnat förslaget utan erinran; länsstyrelsen i Blekinge län anser dock, att
lagstiftningen bör avse endast jordägande lantbrukare. I allmänhet har därvid
framhållits, att den ifrågasatta lagstiftningen torde komma att medföra
sundare kreditförhållanden bland jordbrukarna. En av länsstyrelserna har i
detta hänseende yttrat, att säkerheten visserligen ej torde bliva av sådan beskaffenhet,
att borgen kunde undvaras, men att man skulle vinna såväl att
möjligheten att skaffa borgen ökades som att missbruk av denna kreditform
minskades, eftersom det med all sannolikhet skulle bliva vanligt att borgensmännen
fordrade säkerhet i inventarierna. Sju länsstyrelser (i Stockholms,
Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens
län) hava visserligen framfört betänkligheter av huvudsakligen enahanda
innehåll som de inom vissa av hushållningssällskapens förvaltningsutskott yppade,
men hava dock ej velat avstyrka lagstiftning. Sex länsstyrelser (i Uppsala,
Gotlands, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Jämtlands län) hava
däremot ansett olägenheterna av en lagstiftning överväga fördelarna därav och
avrått därifrån.
De flesta myndigheter och representanter för bank- och finansväsen, som
5rttrat sig, nämligen bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, statskontoret,
fullmäktige i riksbanken och Svenska sparbanksföreningen, hava
ställt sig tveksamma eller avvisande till frågan örn lagstiftning i ämnet. De
hava väsentligen anfört följande.
Bank- och fondinspektionen: Syftet med den föreslagna lagstiftningen vo
re
visserligen beaktansvärt, och införandet av det föreslagna rättsinstitutet
skulle ur kreditgivaresynpunkt medföra större säkerhet och för kredittagaren
ett visst förbilligande av kredit, som lämnats mot säkerhet i inventarier. Övervägande
skäl syntes dock tala mot den föreslagna lagstiftningen. _ Man finge
nämligen ej bortse från att andra kreditbehov kunde uppstå, i varje fall efter
hand, där krediten i huvudsak vilade på förtroende till kredittagarens. person.
Det torde kunna ifrågasättas örn icke i dylika fall lånevillkoren efter införandet
av det nya institutet skulle komma att bli strängare. I andra länder, där
motsvarande institut funnes, hade detta ej kommit till allmännare användning
och institutet panträtt i spannmål hade ej kommit till avsett utnyttjande, varför
det torde vara osäkert, örn det föreslagna rättsinstitutet skulle få ett annat
öde.
Sparbanksinspektionen: Eörslaget vore så tillvida tilltalande, att det åsyf
tade
en rationalisering och begränsning av jordbrukarnas upplåning, vilken det
kunde vara önskvärt att så småningom genomföra. Det föreslagna rättsinstitutet
vore emellertid icke av tillräckligt betryggande art, i följd varav villkoren
för lån mot dylik säkerhet möjligen icke torde bliva avsevärt gynnsammare
än vid lån mot borgen. Den begränsning av kreditgivning till jordbru
-
Kungl. Majlis proposition nr 106.
21
learna, som införandet av det nya rättsinstitutet skulle medföra, skulle sannolikt
framkalla allvarliga svårigheter för många jordbrukare. Det vore ej klok
kreditpolitik att vid nuvarande konjunkturläge för jordbruket framtvinga en
snabb kreditinskränkning, som helst borde genomföras successivt och med stor
försiktighet.
Statskontoret: Det syntes tveksamt, huruvida skapandet av ytterligare en
kreditmöjlighet för jordbruksnäringen kunde bereda näringen avsedd lättnad
i dess betryckta ställning.
Fullmäktige i riksbanken: Det vore ej sannolikt, att det föreslagna rätts
institutet
skulle medföra ökade kreditmöjligheter för jordbrukarna. Enär säkerheten
skulle bliva allt för svag för att kunna anses såsom verklig realsäkerhet,
skulle institutets praktiska räckvidd antagligen bliva obetydlig. Erfarenheten
från vissa främmande länder, där liknande institut införts, bestyrkte
detta antagande. Emellertid ville fullmäktige ifrågasätta, örn ej den föreslagna
lagstiftningen rent av skulle medföra ett försämrande av jordbrukets kreditmöjligheter,
enär jordbrukarnas personliga kreditvärde skulle förminskas.
I händelse av förslagets genomförande nödgades riksbanken allvarligt överväga,
huruvida utestående lån med jordbrukare såsom låntagare eller borgensman
borde indrivas och örn dylika lån för framtiden kunde utlämnas utan att
säkerhet ställdes genom inventarieinteckning med bästa rätt eller realsäkerhet
i form av fastighetsinteckning. Då förslaget icke vore ägnat att medföra
några verkliga fördelar i kredithänseende utan tvärtom innebure i vissa hänseenden
ökade svårigheter, avstyrkte fullmäktige detsamma.
Svenska sparbanksföreningen: Det viktigaste skälet mot den föreslagna
lagstiftningen vore, att jordbrukarna skulle mista sin personliga kreditvärdighet.
Fullmäktige i riksgäldskontoret hava intagit en mindre avvisande ståndpunkt
samt framhållit huvudsakligen följande:
Visserligen vöre vad jordbruksutredningen anfört till bemötande av de invändningar,
som högsta domstolen gjort mot tidigare förslag, icke övertygande.
Författningsförslagen vore vidare invecklade och innehölle bestämmelser, vilka
säkerligen skulle bliva besvärande för gäldenären. Härtill komme, att upplåtelse
av panträtt i spannmål icke erhållit någon nämnvärd omfattning. Emellertid
måste det vara en berättigad önskan hos jordbrukarna att kunna utnyttja
den värdefulla tillgång, som utgjordes av inventarier, såsom underlag
för skälig kredit. Med hänsyn därtill förordade fullmäktige — som i samma
yttrande uttalade sig för ny utredning rörande jordbrukskasserörelsen — att
denna utredning skulle omfatta även förevarande fråga. Därvid syntes det
danska systemet med upplåtande av säkerhetsrätt i inventarierna i samband
med inteckning av den fasta egendomen böra komma under allvarlig omprövning.
Två av fullmäktige, herrar Ekman och Hallin, hava i särskilt yttrande förklarat
sig vara ense med jordbruksutredningen därutinnan, att de fördelar, som
skulle vinnas genom den föreslagna lagstiftningen, syntes vara så betydande,
att en reform på området måste anses synnerligen önskvärd. Emellertid ville
de ifrågasätta, örn icke en lösning borde sökas enligt det framgångsrikt tilllämpade
danska systemet. Detta borde därför underkastas förnyat övervägande.
Centralkassorna för jordbrukskredit hava tillstyrkt lagstiftningen och där
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
Förslagets
utformning.
Föremål för
inteckning.
viel särskilt framhållit, att utvecklingen tydligen ginge i sådan riktning, att
allt större del av det nödiga kapitalet nedlades i inventarierna.
Svenska bankföreningen har utan att närmare ingå på förevarande fråga förklarat,
att denna borde upptagas till förnyat övervägande i samband med revision
av förlagsinteckningsinstitutet, varom bankföreningen i sitt yttrande hemställt.
Frågan örn den föreslagna lagstiftningens närmare utformning har i allmänhet
ej blivit föremål för någon utförligare behandling i yttrandena. Emellertid
hava de särskilda bestämmelserna givit anledning till vissa uttalanden.
I fråga om föremålet för inteckning bär sålunda framhållits följande.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har ifrågasatt, örn ej med hänsyn till jordbrukarens
personliga kreditvärdighet rätten till inventarieinteckning borde begränsas
till viss del av inventarierna, samt föreslår i sådant avseende 50 %
av inventariernas uppskattade värde.
Förvaltningsutskottet i Malmöhus läns hushållningssällskap har påpekat,
att förslaget ej låtit inteckningen omfatta byggnad å ofri grund, ehuru detta
tidigare ansetts såsom särskilt påkallat i synnerhet för arrendatorer å större
egendomar. Något yrkande om ändring i detta avseende har dock ej framställts.
Svenska bankföreningen har erinrat, att frågan örn giltigheten av
meddelad förlagsinteckning icke bleve slutligt prövad förrän i gäldenärens
konkurs, samt framhållit, att man vid tagande av inventarieinteckning i
ett jordbruk ofta ej med säkerhet skulle kunna bedöma, huruvida binäring
till jordbruket kunde bliva föremål för förlagsinteckning, i vilket fall
enligt förslaget de för binäringen avsedda inventarierna ej skulle omfattas
av inventarieinteckningen. Även Överståthållarämbetet har framhållit, att bestämmelserna
örn objektet för inventarieinteckning syntes alltför svävande och
tänjbara. Länsstyrelsen i Blekinge län bär funnit det vara anmärkningsvärt,
att man lämnat utan reglering det fall, att bland inventarierna funnes sådana,
som anskaffats genom avbetalningsköp.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett, att ideell andel av inventarier ej
borde få intecknas samt anfört härom:
Den intecknade fordringen skulle i dylikt fall ej kunna uttagas genom vissa
inventariers försäljning, utan exekution finge ske på det sätt, att den intecknade
andelen såldes. Med hänsyn till de svårigheter, som ofta uppstode, då
det gällde att förvandla andelen i penningar, torde försäljning av andelen ej
sällan kunna ske endast till underpris. Ej minst för jordbrukskassorna skulle
uppstå olägenheter, örn de nödgades att för täckande av sin fordran inropa
andelen och sedan under samäganderätt deltaga i förvaltningen av inventarierna.
Häradshövdingföreningen har riktat sig mot inteckningsrättens lokala begränsning
samt därvid bland annat anfört:
Föreningen hyste betänkligheter mot att låta inteckningen hänföra sig till
viss jordegendom. Att svårigheter därigenom uppstode, framginge ej minst av
de rätt invecklade bestämmelser, som därav bleve följden. Den föreslagna lagtexten
hade i denna del ej den klarhet och enkelhet, som vore önskvärd. För
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
23
eningen ville därför ifrågasätta, om man ej kunde låta inventarieinteckning
omfatta alla gäldenärens jordbruksinventarier, oavsett jar han dreve jordbruk.
Detta skulle, såsom jordbruksutredningen framhållit, medföra,_ att inteckning
måste sökas hos myndighet i den ort, där gäldenären hade sitt hemvist,
eller ock hos central myndighet. Jordbruksutredningen hade mot det förstnämnda
alternativet framhållit, att inteckningen vid hemortsändring ofta måste
överflyttas till annan domstol och att detta medförde risk för rättsförluster.
Föreningen ansåge denna risk ej vara större än den, att inventarierna såldes
och överlämnades till annan. Anordningen skulle emellertid medföra betydligt
enklare regler, och det saknades ej möjligheter att införa vissa säkerhetsmoment.
Det kunde sålunda tänkas, att inteckning söktes vid domstolen i den
ort, där gäldenären hade sitt hemvist, att varje inteckning omfattade alla inom
länet befintliga jordbruksinventarier och att kortregister fördes för varje län
över de gäldenärer, som hade sina inventarier intecknade. Beträffande egendom,
som funnes i annat län än där gäldenären vore mantalsskriven, borde inteckning
sökas hos domstolen i den ort, där egendomen funnes._ Idkade någon
jordbruk i mer än ett län, komme inventariekomplexet i varje län att vara
föremål för särskild pantförskrivning. Vid sökande av inteckning borde
lämnas uppgift örn den fastighet, där inventarierna befunne sig. Tillika
borde lämnas förteckning över inventarierna, åtföljd av värdering av desamma.
Aven örn inteckningen ej gällde individuellt bestämda inventarier, syntes det
nämligen lämpligt att ingångsläget vid inteckningens sökande vöre bestämt.
Detta kunde underlätta bedömandet av gäldenärens tillvägagående i händelse av
svikligt förfarande eller vilseledande uppgifter. Flyttade gäldenär, som hade
inventarieinteckning i sin egendom, borde han göra anmälan hos inteckningsdomstolen,
som då expedierade meddelande örn befintliga inteckningar till domstolen
i den ort, dit han flyttade. Möjligen borde såsom påföljd för att anmälningsskyldigheten
ej utfördes stadgas påföljd att skulden förfölle till betalning.
^ ''■1
Försäkring.sinspektionen och Svenska försäkringsföreningens sakkunnignämnd
hava icke haft något att erinra mot förslaget att lata brand- och kreatursförsäkring
alltid gälla till förmån för mteckningshavare men avstyrkt det
föreslagna tillägget till 57 § försäkringsavtalslagen.
I fråga örn säkerhetsrättens beskaffenhet har, på sätt framgår av den tidigare
redogörelsen, såsom skäl mot lagstiftningen framhållits, att en säkerhetsrätt
i jordbruksinventarier icke skulle kunna bliva tillräckligt god för att anses
som verklig realsäkerhet. Yrkande att säkerhetsrätten skulle givas starkare
rättsverkningar än jordbruksutredningen föreslagit har dock ej framställts.
Däremot har från flera håll framhållits risken av att genom de föreslagna bestämmelserna
gäldenärens handlingsfrihet bleve alltför beskuren.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har anmärkt på den föreslagna ordningen
rörande utmätning av jordbruksinventarier samt anfört bland annat:
Enligt förslaget skulle utmätningsman, innan utmätning av jordbruksinventarier
ägde rum, söka skaffa sig upplysning, om och till vilket belopp de häftade
för inventarieinteckning. Vid utmätning hos jordbrukare vore det i de flesta
fall jordbruksinventarier, sorn komme i fråga att tågås i mät. _ Att i varje
särskilt fall göra undersökning om tillvaron av inventarieinteckning, vore icke
blott betungande för utmätningsmannen utan också — vad viktigare vore
ägnat att fördröja utmätningen och öka kostnaderna för densamma. En^betydande
förenkling skulle åstadkommas därigenom att i stället gäldenären ålades
Säkerhetsrättens
beskaffenhet.
24
Kungl. Majlis proposition nr 106.
en nied straffpåföljd förenad skyldighet att lämna upplysning om förefintligheten
av inventarieinteckning. För att det nya institutet skulle erhålla den
betydelse, som avsåges, borde emellertid en för inteckningshavaren så viktig
händelse som inventariernas utmätande och försäljande för annans skuld på ett
säkert sätt bringas till hans kännedom. Länsstyrelsen ville i första hand
föreslå, att detta skulle ske därigenom, att kungörelse om auktionen infördes
antingen i viss allmän tidning i länets residensstad eller i allmänna tidningarna.
Bestämmelse därom borde införas i 90 § utsökningslagen. Den utvägen kunde
också, tänkas, att inteckningshavaren ägde hos vederbörande domstol för anteckning
i inteckningsboken anmäla sitt innehav av inteckningen, i vilket fall
det kunde vara domaren ålagt at giva inteckningshavaren underrättelse örn
anmäld utmätning.1
Aven länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har berört frågan örn utmätning
samt yttrat:
I regel torde utmätningsmannen sakna möjlighet att i samband med utmätningen
vinna tillförlitlig utredning, huruvida jordbruksinventariema
över huvud taget häftade för inteckning, och än mindre kunde han äga kännedom
örn fordringsbeloppet. Avsikten syntes icke vara, att utmätningsmannen
före utmätningen skulle göra sig förvissad om att gäldenären hade jordbruksinventarier
och, om sådana funnes, införskaffa gravationsbevis, vilket i
sådant fall skulle ske på borgenärens bekostnad. De ifrågavarande bestämmelserna
torde i praktiken föranleda, att vid utmätning hos jordbrukare utmätningsmannen
komme att hålla sig till annan lös egendom än jordbruksinventarier
även med fara att komma i kontakt med 64 § utsökningslagen.
Särskilda Rörande de föreslagna bestämmelserna örn rätt för inteckningshavare att
btmäintecker un^er vissa förhållanden, oberoende av avtalad förfallotid, genast utkräva sin
ningshavarens fordran hava länsstyrelsen i Gotlands län och förvaltningsutskottet i länets husskydd.
hållning ssällskap anmärkt, att bestämmelsen örn att dylik rätt skulle inträda
för inteckningshavaren då den intecknade egendomen så nedginge i värde, att
inteckningshavarens säkerhet märkligen minskades, vore alltför svävande och
kunde lämna rum för olika tolkningar och för trakasserier. Häradshövdingföreningen
har föreslagit, att inteckningshavaren skulle äga kräva omedelbar
betalning för sin fordran jämväl i det fall, att området undergått väsentlig förändring
genom uppdelning eller sammanslagning av brukningslotter. I dylikt
fall borde, enligt föreningens mening, saken lämpligen kunna ordnas genom dödande
av gällande inteckning och fastställande av ny inteckning. I detta, sammanhang
torde böra anmärkas, att häradshövdingföreningen framhållit, att försäljning
av inventarier i större omfattning än som kunde anses motsvara behovet
under rationellt drivet jordbruk torde böra föranleda skyldighet att göra
motsvarande avbetalning å skulden eller att ofördröjligen anskaffa andra inventarier.
Mot jordbruksutredningens förslag att genom straffbestämmelse söka skydda
inteckningshavare mot att hans rätt går förlorad i följd av obehöriga åtgärder
från gäldenärens sida har från några håll gjorts invändningar. Sålunda har
Svenska bankföreningen funnit det synnerligen tvivelaktigt örn speciella straffbestämmelser
borde införas. I varje fall ansåge föreningen, att förslaget där
1
Enligt jordbruksutredningens förslag till ändring av 91 § utsökningslagen skall utmätningsman,
innan auktion å utmätta jordbruksinventarier äger rum, anskaffa gravationsbevis rörande egendomen
samt, såvitt ske kan, sända underrättelse till inteckningshavare örn auktionen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
25
utinnan, vilket syntes ganska vådligt, borde ytterligare övervägas. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län har framhållit, att ehuru övriga åtgärder,
som föreslagits till skydd för illojal gäldenär — ändring i förf allo ti den, kvarstad
och skingringsförbud — icke kunde anses utgöra ett fullständigt skydd,
länsstyrelsen likväl ansåge anledning saknas att särskilt i fråga örn detta inteckningsinstitut
meddela straffbestämmelser till skydd för inteckningshavarén.
Länsstyrelsen i Gotlands län och förvaltningsutskottet i länets hushållningssällskap
hava väl funnit, att straffbestämmelse ej kunde helt undvikas, men framhållit,
att frågan huruvida brottsligt förfarande förelåge i många fall kunde
vara svårbedömd och att låntagaren lätt utsatte sig för att vid minsta åtgärd
med egendomen komma i konflikt med strafflagen. Även länsstyrelsen i Malmöhus
län synes hysa betänkligheter rörande denna sak.
Slutligen hava i fråga örn den föreslagna övergångsbestämmelsen fullmäktige
i riksbanken anfört:
Enligt förslaget ägde fordringsägare, vilkens fordran uppkommit innan lagens
ikraftträdande och hade sämre förmånsrätt än inventarieinteckning medförde,
kräva omedelbar betalning för sin fordran, då inventarieinteckning första
gången söktes i gäldenärens inventarier, dock att denna rätt ej finge utövas
sedan sex månader förflutit från den dag inteckningen söktes. Emellertid hade
man ej ålagt domaren att på annat sätt än genom reversens offentliga uppläsande
kungöra, när dylika, inteckningar söktes. Även örn borgenären skulle
erhålla kännedom örn inteckningsansökningen, vore säkerheten försämrad, enär
inteckningen gällde från den dag den sökts. I varje fall borde ansökan örn inventarieinteckning
bringas till allmänhetens kännedom på ett effektivt sätt t. ex.
genom kungörelse i allmänna tidningar. Örn inteckning söktes i löftesmäns
jordbruksinventarier, berättigade den föreslagna övergångsbestämmelsen icke
långivaren att uppsäga lånet. I
I samband med framläggandet av sitt förslag har jordbruksutredningen Utländsk
lämnat en översikt över lagstiftningen på förevarande område i vissa främmande
länder. Till fullständigande härav, särskilt i vad avser verkningarna
av gällande lagstiftning, hava genom vederbörande beskickningar införskaffats
ytterligare upplysningar i ämnet. Här torde i korthet böra lämnas en
redogörelse för vad som i angivna hänseenden gäller i dessa länder.
I Belgien, Frankrike och Tyskland anses de till en jordbruksfastighet hö- Pantsättrande
inventarier, vilka tillhöra fastighetens ägare, såsom tillbehör till fastig- ^ruksinvenheten
och kunna intecknas tillsammans med denna. Enligt schweizisk lag- tarier tillika
stiftning lärer samma förhållande råda i fråga örn döda inventarier. I Danmark
gäller enligt Lov örn Tinglysning den 31 mars 1926, att inteckning,
som meddelats i jordbruksfastighet, skall anses omfatta till fastigheten hörande
inventarier och produkter m. m., såvida ej annat föreskrivits i inteckningshandlingen.
I Norge må inteckning i fast egendom exempelvis beträffande
bergverk, fabriker, järnvägs- och spårvägsanläggningar omfatta jämväl
för fastighetens bruk avsedda inventarier men däremot icke i fråga örn
jordbruksfastighet, ehuru vid flera tillfällen förslag därom väckts.
Övergångs
bestämmel
sen.
26
Kungl. Majlis proposition nr 106.
Pantsättning
avjordbruksinventarier
utan
samband
med fastigheten.
Finland.
Bortsett från de fall, i vilka lös egendom enligt vad nu sagts kan pantsättas
tillsammans med den fastighet, till vilken den hör, fordras i regel för att upplåtelse
av panträtt i lös egendom skall vinna giltighet, att gäldenären avstår
från besittningen till godset. En härifrån avvikande ordning gäller dock enligt
dansk rätt. I Danmark kan sålunda underpanträtt upplåtas i lös egendom
i allmänhet; genom ''Tinglysning’ vinner upplåtelsen giltighet mot tredje
man. Enär egendomen skall individualiseras i pantförskrivningen och panträtten
ej omfattar vad som sättes i pantförskriven egendoms ställe, lärer institutet
emellertid icke hava någon större praktisk betydelse med avseende å
belåning av jordbruksinventarier.
I Finland, Tyskland, Schweiz, England och Belgien finnes emellertid särskild
lagstiftning, enligt vilken jordbrukare kan i större eller mindre omfattning,
med bibehållande av besittningen, upplåta panträtt eller liknande säkerhetsrätt
i sin till jordbruket hörande lösegendom. Rörande denna lagstiftning
må följande anföras:
Genom lag den 17 februari 1923 örn lösöreinteckning hava i Finland meddelats
bestämmelser angående rätt att genom inteckning upplåta underpant i lös
egendom. Lagens tilllämplighetsområde är begränsat till vissa näringar, nämligen
industri och, under viss förutsättning, hantverk samt jordbruk. Föremål
för lösöreinteckning är beträffande jordbruk lösegendom av vissa slag, som
är avsedd att användas för visst lantbruksföretag eller är däri frambringad,
nämligen dels byggnader, husdjur, maskiner och redskap m. m., dels lantbruksprodukter
och lantbruksförnödenheter. Egendomen utgör underpant för gälden,
så länge egendomen finnes på ifrågavarande lantbruksföretags område,
oavsett förändringar i äganderätten. Bortföres egendomen från fastigheten
upphör i allmänhet panträtten. Örn bortförandet kränker inteckningshavarens
rätt — vilket ej anses ske, med mindre bortförandet är stridande mot reglerna
för en rationell hushållning — kan däremot inteckningshavaren inom viss tid
föra talan mot innehavare, som icke är i god tro, örn egendomens återförande till
fastigheten. Vid utmätning av inteeknad egendom för annans fordran äger
inteckningshavaren efter anmälan rätt att ur köpeskillingen framför oprioriterad
utmätningssökande utfå betalning för sin fordran, såvitt ej återstoden av
den intecknade egendomen uppenbarligen förslår till hans förnöjande. Till
skydd för inteckningshavaren hava meddelats bestämmelser, att inteckningshavaren
under vissa förhållanden är berättigad utfå betalning för sin fordran,
oavsett att den ej är förfallen, samt att få gäldenären försatt i konkurs. Vidare
kan inteckningshavaren påkalla utsöknings- eller polismyndighets bistånd
till förhindrande av att intecknad egendom bortföres. Slutligen är inteckningshavarens
rätt straffrättsligt skyddad. -—- Enligt upplysningar, som jordbruksutredningen
erhållit, skulle lagen, i fråga örn jordbrukslösören, dittills ej
hava kommit att i praktiken medföra mera avsevärda resultat. Av sedermera
utav Finlands justitieministerium lämnade uppgifter framgår, att lösöreinteckning
kommit i allmännare bruk vid kreditgivning åt jordbrukare än man
tidigare väntat, till stor del beroende på den rådande jordbrukskrisen. Visser
-
Kungl. Majlis proposition nr 106.
27
ligen funnes ännu många orter, där lösöreinteckning sällan förekomme, men
särskilt i trakter, där fastigheterna vore större och där under åren 1926—1928 å
jordbruket nedlagts betydande kapital, hade lösöreinteckning allmänt använts.
Lösöreinteckning vore i varje fall i så allmänt bruk, att ett avskaffande av
inteckningsinstitutet icke ens kunde komma under allvarlig omprövning. Inteckning
i lösören hade visat sig vara en användbar säkerhet, örn ock av andra
klass jämförd med fastighetsinteckning. I allmänhet beviljades dock ej kredit
mot enbart lösöreinteckning utan dylik inteckning hade i allmänhet använts
som ytterligare säkerhet utöver fastighetsinteckning eller borgensförbindelse.
Räntefoten hade därvid icke nämnvärt nedgått.
I Tyskland har genom en lag av den 9 juli 1926 arrendator erhållit möjlighet
att belåna sitt inventariebestånd genom att med bibehållande av besittningen
upplåta panträtt i detta. Lagen har antagits för endast 10 år framåt; enligt
erhållna upplysningar torde dock lagens giltighetstid komma att förlängas eller
lagen erhålla permanent karaktär. Panträtt i inventarier kan upplåtas endast
till säkerhet för lån, som lämnats av anstalter, vilka särskilt auktoriserats i
detta hänseende. Panträtten uppkommer därigenom, att den angående pantförskrivningen
upprättade handlingen ingives till domstol för registrering. Arrendatorn
är berättigad att inom gränserna för en rationell hushållning förfoga
över den pantförskrivna egendomen; panträtten upphör i dylika fall därmed att
godset i fråga bortföres fran fastigheten. Överlåter arrendatorn eljest inventarier,
kan emellertid panträtten göras gällande även mot den nye ägaren. Vid
utmätning i inventarierna äger pantborgenären med förmånsrätt bevaka sin
fordran. — Enligt upplysningar, som jordbruksutredningen erhållit, skulle i
regel endast större arrendatorer hava begagnat sig av den genom lagen öppnade
kreditmöjligheten. Kompletterande uppgifter hava sedermera lämnats av
''Deutsche Pächter Kreditbank’, vilken bank tillkommit i syfte att tillgodose
arrendatoremas kreditbehov och genom vilkens förmedling cirka 80—90 % av
all kredit mot inventariepant lämnats. Banken har anfört bland annat: Den
allmänna uppfattningen bland såväl arrendatorer som kreditanstalter torde vara,
att lagen i väsentlig mån fyllt sitt ändamål. Arrendatorema hade genom denna
beretts möjlighet att i tillräcklig omfattning erhålla långfristig kredit mot
ränta, som i allmänhet varit betydligt lägre än vad banker, jordbrukskassor och
spannmålshandlare fordrat vid kreditgivning mot personlig säkerhet. Att
kreditanstalterna velat öva kontroll över låntagarnas rörelse hade till en början
väckt motstånd, men sedan samtliga kreditanstalter förenat sig om ett gemensamt
kontrollsystem, motsatte sig låntagarna ej längre dylik kontroll. Kreditanstalterna
hade i allmänhet god erfarenhet av lagens tillämpning. I stort sett
hade panträtt i inventariebestånd visat sig vara en användbar säkerhet. Att
förluster i vissa fall inträffat på grand av kreditgivning mot dylik säkerhet,
hade företrädesvis berott därpå, att inventariebeståndet efter belåningen sjunkit
i värde till följd av försämrade konjunkturer inom jordbruksnäringen eller
att gäldenären gjort sig skyldig till illojala förfoganden över inventarierna.
iVisserligen hade i allmänhet den av kreditgivaren utövade kontrollen varit
Tyskland.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
England.
Belgien.
Schweiz.
agnad att förhindra det sistnämnda men vissa rent kriminella förfoganden hade
ej kunnat förhindras. Bland annat hade det under de senaste åren allt oftare
förekommit, att gäldenären, utan att underrätta kreditgivaren därom, sålde inventarier,
i synnerhet kreatur, och i stället på avbetalning inköpte andra, vilka
på grund av säljarens äganderättsförbehåll ej komme att ingå i panten.
I England kan enligt en den 3 augusti 1928 utfärdad lag om jordbrukskredit
jordbrukare upplåta säkerhetsrätt i sina jordbruksinventarier och jordbruksprodukter
m. m. till förmån för fordran, som tillkommer bank eller bankir.
Säkerhetsrätten kan avse såväl individualiserade inventarier som ett helt inventariebestånd
eller delar därav. För att säkerhetsrätten skall vinna giltighet
fordras registrering, vilken sker i ett för hela landet centralt register. Till
skydd för borgenären mot svikliga förfaranden från gäldenärens sida hava
meddelats straffrättsliga bestämmelser. Engelska (jordbruksministeriet har
på förfrågan rörande lagens verkningar meddelat, att det ännu vore för tidigt
att yttra sig härom men att, sedan lagen i oktober 1928 trädde i kraft, banklån
mot säkerhet i inventarier beviljats åt 4,000 jordbrukare.
Underpanträtt kan i Belgien upplåtas i jordbruksinventarier m. m. enligt en
lag den 15 april 1884, ändrad den 21 juni 1894; dock endast till säkerhet för
lån, som vissa kreditanstalter lämnat jordbrukare eller som en jordägare lämnat
sin arrendator. Angående låneavtalet skall en skriftlig handling upprättas,
vari uppgift skall lämnas örn det slag av egendom, som panträtten skall omfatta,
och örn dess värde. B[andlingen skall inregistreras hos myndighet.
I schweizisk rätt gäller enligt en förordning av den 30 oktober 1917 att
panträtt genom registrering kan upplåtas i kreatur till säkerhet för särskilt
auktoriserade kreditanstalters och föreningars fordringar. Dylik panträtt kan
dock endast avse visst eller vissa djur och således ej en kreatursbesättning som
sådan. Enligt upplysningar, som jordbruksutredningen erhållit, skulle de förväntningar,
som knutits till detta rättsinstitut, av olika anledningar ej hava
gått i uppfyllelse.
I detta sammanhang må slutligen anmärkas, att i Norge och Frankrike jordbruksprodukter
i viss omfattning kunna pantsättas utan att godset behöver
överlämnas. I Norge är detta genom lag av den 24 juni 1931 medgivet i
fråga örn tröskad spannmål och timmer, såvida det sker till förmån för långivare,
som erhållit särskild auktorisering att lämna lån mot dylik pant. Förslag
hava väckts att dylik panträttsupplåtelse skulle kunna ske även beträffande
jordbruksinventarier men ej lett till resultat. I Frankrike äger jordbrukare
genom en lag den 30 april 1906 angående pantsättningsbevis (warrants) å
jordbruksprodukter rätt att upplåta panträtt i sina å fastigheten förvarade
jordbruks- och industriprodukter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
29
Såsom framgår av yttrandena över jordbruksutredningens förslag till lagstiftning
örn inteckning i jordbruksinventarier råder, liksom tidigare, stor meningsskiljaktighet
rörande frågan, huruvida en dylik lagstiftning över huvud
taget bör komma till stånd. Å ena sidan har denna lagstiftning tillmätts den
allra största betydelse för ordnandet av jordbrukarnas kreditförhållanden, därvid
i synnerhet följande synpunkter framhållits. Lagstiftningen skulle i förening
med en sund jordbrukskasserörelse vara ägnad att på ett tillfredsställande
sätt underlätta kreditgivning åt jordbruket, minska den för jordbrukarna
betungande skuldsättningen genom borgens- och växelkredit samt genom
ökad realsäkerhet bidraga till en välbehövlig ränteminskning å det för
jordbruket erforderliga driftkapitalet. Den nuvarande benägenheten att för
tillgodoseende av kreditbehoven jämsides anlita ett flertal kreditgivare med
därav föranledd fördyring av krediten komme att motverkas. Krediten skulle
kunna ordnas på längre sikt och den ständiga oron för lånens omsättande kunde
avlägsnas. Jordbrukets ökade behov av dyrbara maskiner och andra inventarier
krävde allt större kapitalutlägg med därav följande stegring av anspråken
på säkerhet. Som sådan borde jämväl de värdefulla inventarierna
kunna ifrågakomma. Särskilt för arrendatorerna vore behovet av tillgång till
realsäkerhet kännbart. Å andra sidan har — med större eller mindre uppskattning
av de fördelar lagstiftningen ansetts medföra — såsom avgörande
skäl emot densamma åberopats, att den personliga kreditvärdigheten skulle
lida sådant avbräck, att kreditmöjligheten snarare skulle bliva mindre än större.
■Vidare vore det med hänsyn till den i viss mån mindervärdiga säkerheten jämväl
ovisst, örn krediten skulle bliva billigare. Belåningen av inventarierna
skulle inverka menligt på jordbrukarnas rörelsefrihet och lätteligen kunna leda
till svikliga transaktioner. Det vore ock fara, att belåningsmöjligheten kunde
missbrukas till onödig skuldsättning.
Trots den motsättning, som sålunda alltjämt föreligger, synes — av de över
jordbruksutredningens förslag avgivna yttrandena att döma — så till vida en
ändring i uppfattningen hava inträtt, att åtskilliga av dem, som tidigare yttrat
sig i frågan och därvid ställt sig betänksamma, funnit sig numera med hänsyn
till jordbrukets behov av sundare kreditförhållanden böra förorda den ifrågasatta
lagstiftningen. Denna tillstyrkes sålunda av det övervägande flertalet av
dem, som hörts i ärendet. Det må ock framhållas, att i flera av de yttranden,
vari en avvisande hållning intagits, syftet med lagstiftningen uppfattats mera
såsom en utväg att bereda jordbrukarna ökad kredit än, på sätt avsett vore, såsom
ett medel för dem att för tillgodoseende av ett skäligt kapitalbehov erhålla en
med hänsyn till värdet av inventarierna så förmånlig kredit som möjligt.
Enligt min mening tala starka skäl för att bereda jordbrukarna möjlighet att
belåna sina inventarier. Visserligen kan säkerhetsrätt i jordbruksinventarier
på grund av förhållandenas natur ej få samma värde som t. ex. inteckning i
en fastighet, där den personliga kreditvärdigheten äger en jämförelsevis underordnad
betydelse. Vid belåning av inventarier måste hänsyn i långt högre
grad tagas till gäldenärens personliga egenskaper, hans vilja och förmåga
Departe
ments
chefen.
Frågan
huruvida
lagstiftning
å området
bör komma
till stånd. j
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
Lagstift
ningens
huvud
grunder.
att göra rätt för sig eller med andra ord till hans vederhäftighet över huvud
taget. Varje försök att av inteckning i jordbruksinventarier skapa en säkerhetsrätt,
som ensam för sig skulle utgöra en tillräcklig grund för kreditgivning,
torde få anses mindre välbetänkt. En säkerhetsrätt av sådan styrka
skulle nödvändiggöra så långt gående ingrepp i jordbrukarens förfoganderätt
över inventarierna, att själva syftet med säkerhetsrätten skulle i hög grad motverkas.
Men en lagstiftning av ifrågasatt art torde dock kunna bliva ett värdefullt
stöd åt den personliga kreditgivningen och ur denna synpunkt vara ägnad
att bidraga till mera ordnade kreditförhållanden bland jordbrukarna än sorn
råda för närvarande, särskilt som det måste antagas, att möjlighet att belåna
inventarierna skulle underlätta anskaffandet av skälig kredit mot billigare
lånevillkor än som fordras vid kredit mot enbart personlig säkerhet. Ett viktigt
skäl att nu söka bringa till lösning frågan örn inventariebelåning synes
även ligga i den fara för sjunkande värden å jordbruksfastigheter, som den
starka ekonomiska depressionen inom jordbruksnäringen fört med sig. Gå
fastigheterna ned i värde, kunna ökade anspråk komma att ställas på säkerheten
för lån, som lämnats mot inteckning i dem. För mötande av sådana
anspråk skulle möjligheten att såsom ytterligare säkerhet kunna lämna inteckning
i inventarierna utan tvivel bliva av största betydelse.
Från flera håll hava uttalats farhågor för att införandet av inventarieinteckning
skulle skada den personliga kreditvärdigheten hos jordbrukarna samt att
särskilt deras möjlighet att erhålla kredit för tillfälliga behov skulle förhind- ,
ras eller i allt fall försämras. För min del är jag benägen tro, att dessa farhågor
alltför mycket överdrivits. I den mån behovet av tillfällig kredit kan
anses normalt för ett visst jordbruk, lärer tillgodoseendet av detta kreditbehov
lämpligare kunna ske genom belåning av inventarierna än medelst tillfällig
upplåning. Och vad angår ett mera oförutsett kreditbehov torde den omständigheten,
att, såsom jag tidigare framhållit, gäldenären erhåller sitt normala
kreditbehov ordnat på skäliga villkor, uppenbarligen icke vara ägnad att
förminska hans utsikter för erhållande av sådan kredit. De upplysningar, som
erhållits från vissa främmande länder, där belåning av jordbruksinventarier
förekommer, hava ej heller givit vid handen, att dylik belåning ur nu ifrågavarande
synpunkt medfört några olägenheter.
På grund av vad jag sålunda anfört har jag ansett mig böra giva min anslutning
till den på jordbrukarhåll allmänt hysta uppfattningen, att en lagstiftning
i syfte att möjliggöra belåning av jordbruksinventarier bör komma
till stånd.
I de över jordbruksutredningens förslag avgivna yttrandena har i allmänhet
ej ägnats någon större uppmärksamhet åt frågan angående lagstiftningens närmare
utformning. Såsom allmänt omdöme har dock från flera håll uttalats,
att förslagets läggning medfört alltför invecklade och svårtillämpliga bestämmelser.
För att lagstiftningen skall bliva av någon praktisk betydelse bör uppenbarligen,
såsom jordbruksutredningen jämväl föreslagit, säkerhetsrätten avse
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
31
icke individualiserad jordbrukslösegendom utan hela beståndet av sådan egendom
oberoende av växlingar i egendomens sammansättning. En allmän mening
synes vidare vara, att endast inventarier, döda eller levande, därvid böra komma
i fråga, däremot icke annan till jordbruket hörande lös egendom såsom jordbruksprodukter,
förråd av gödningsämnen eller liknande.
Även i ett annat avseende synes i allmänhet enighet föreligga, nämligen därom
att säkerhetsrätt i inventarier bör upplåtas genom att inteckning meddelas
i dem särskilt för sig. En härifrån avvikande mening har dock kommit till uttryck
på några håll. Sålunda har i vissa yttranden gjorts gällande, att inventariebelåning
borde medgivas i den form, att jordbrukare i samband med inteckning
i fastighet kunde upplåta säkerhetsrätt i de till fastigheten hörande
jordbruksinventarierna. Till stöd härför har åberopats, att ett dylikt system
för inventariebelåning med framgång praktiserades i Danmark. Såsom framgår
av den lämnade historiken föreslogs en sådan form av inventariebelåning
redan av 1886 års kommitté i fråga örn självägande jordbrukare. Inom kommittén
rådde emellertid meningsskiljaktighet på denna punkt, och förslaget
blev föremål för stark kritik från högsta domstolens sida. Det torde icke vara
erforderligt att nu beröra de invändningar av juridisk art, som därvid riktades
mot förslaget. Ett sådant förslag löser i varje fall icke belåningsfrågan för
arrendatorerna, en grupp av jordbrukare beträffande vilken behovet att kunna
belåna sina jordbruksinventarier gör sig icke minst gällande. Säkerhetsrätt
i inventarier synes därför böra, såsom jordbruksutredningen föreslagit, upplåtas
genom inteckning utan samband med inteckning i fastigheten.
Det svåraste problemet, som möter vid lagstiftningens utformande, torde vara
frågan vilken säkerhetsrätt inteckning i jordbruksinventarier bör medföra. Jordbruksutredningen
har ansett nödvändigt, att inventarieinteckning medför icke
allenast såsom förlagsinteckning en förmånsrätt i konkurs utan fasthellre ett
slags panträtt. Svårigheterna att bereda inteckningshavare panträtt i lös
egendom, över vilken gäldenären på grund av sakens egen natur måste äga en
ganska fri förfoganderätt, ligga emellertid i öppen dag, och jordbruksutredningen
har icke övervunnit dem. Den av utredningen föreslagna säkerhetsrätten
torde knappast hava annat än namnet gemensamt med panträtt. Den saknar i
varje fall en av de för panträtt mest karakteristiska egenskaperna, nämligen
den att principiellt gälla även mot ny ägare till egendomen. Vid försäljning
av de intecknade inventarierna skulle den sålunda, liksom en förmånsrätt,
utan vidare bortfalla. Att låta inteckningen gälla mot ny ägare har ansetts
icke kunna ifrågakomma. Den fria handeln skulle därigenom i alltför hög
grad försvåras.
Den huvudsakliga skillnaden mellan den panträtt, jordbruksutredningens
förslag avser att skapa genom inventarieinteckning, och den förmånsrätt, förlagsinteckning
medför, synes ligga däri, att inventarieinteckning skulle beaktas
vid utmätning och detta oavsett huruvida inteckningshavaren anmälde sin
fordran eller ej. Denna skillnad torde emellertid i praktiken mången gång ej
bliva av något större värde för inteckningshavaren. Det föreligger sålunda
anledning antaga, att en gäldenär först när så gott som samtliga hans tillgångar
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
äro uttömda låter en sin skuld gå till utmätning. I det längsta torde han
nämligen söka avvärja en sådan genom att frivilligt avyttra egendom och på
detta sätt skaffa medel till skuldens infriande. Visserligen har av jordbruksutredningen
föreslagits straff för gäldenär, som genom avyttring av egendom
uppsåtligen minskade inteckningshavarens säkerhet. Det synes emellertid
tvivelaktigt, huruvida syftet med en sådan straffbestämmelse verkligen
skulle kunna nås. Med den fullt legitima rörelsefrihet i fråga om
egendomen, som måste tillkomma gäldenären, torde det icke kunna undvikas,
att en sådan straffbestämmelse erhölle en ganska svävande avfattning,
varigenom bestämmelsens tillämplighet bleve begränsad och värdet av straffhotet
förminskat. Gäldenärens förhoppning att framdeles förbättra sin ställning
skulle verka i samma riktning. Det kan för övrigt ifrågasättas, huruvida
det över huvud taget är lämpligt att på ifrågavarande område införa särskild
straffbestämmelse. Blotta tillvaron härav kan nämligen lägga ej avsedda
band å rörelsefriheten.
En företrädesrätt för inventarieinteckning vid utmätning skulle vidare otvivelaktigt
medföra vissa olägenheter. För att den oprioriterade borgenären genom
utmätning skall kunna erhålla betalning för sin fordran hos gäldenären,
måste utmätningen omfatta så stor del av inventariebeståndet, att såväl inventarieinteckningen
som den fordran, för vilken utmätningen sökts, kan utgå
ur köpeskillingen för den utmätta egendomen. Detta torde leda till, att hela
inventariebeståndet eller åtminstone den större delen därav i regel komme att
utmätas och försäljas. En sådan utgång skulle ofta komma i strid med såväl
inteckningshavarens som gäldenärens intressen. Erfarenheten fran Finland,
där en i viss mån liknande ordning gäller som den av jordbruksutredningen föreslagna,
bestyrker detta. Vägande anmärkningar torde vidare kunna göras däremot,
att utmätning av enstaka inventarieföremål skulle, även örn inteckningshavarens
rätt därigenom icke kränkes, leda till att inteckningshavaren finge ur
det utmätta godset undfå betalning framför utmätningssökanden. Gäldenärens
möjlighet att erhålla en tillfällig, om ock ganska obetydlig kredit utan säkerhet
skulle även i hög grad beskäras. För den ifrågasatta ordningens genomförande
förutsättas slutligen omfattande och ingripande författningsändringar
samt ett synnerligen invecklat system av kontrollföreskrifter.
Av skäl jag nu anfört anser jag mig icke böra förorda, att vid utmätning för
annans fordran inventarieinteckning skall beaktas och berättiga till betalning
framför utmätningssökanden. Men därmed har ock huvudskälet för den av
jordbruksutredningen föreslagna panträttskonstruktionen bortfallit. Vid sadant
förhållande återstår endast möjligheten att låta inventarieinteckningen
medföra allenast en förmånsrätt. Därvid erbjuder sig osökt att — i anslutning
till vad högsta domstolen redan år 1886 uttalade — anordna inteckning i
jordbruksinventarier i nära överensstämmelse med reglerna örn förin gsinteckning.
Härför talar icke minst den omständigheten att rörande denna inteckningsform
föreligger en mångårig erfarenhet, som gör det möjligt att mera ingående
bedöma detta instituts såväl förtjänster som brister. Att detsamma i
stort sett motsvarat sitt syfte framgår redan därav, att beloppet av intecknad
Kungl. Majlis proposition nr 106.
33
förlagsgäld enligt upplysning från statistiska centralbyrån vid 1929 års slut
uppgick till ej mindre än en ock en kalv miljard kronor. Gällande lagstiftning
rörande förlagsinteckning är visserligen bekäftad med vissa brister. Såsom
en sådan har bland annat framhållits den otillräckliga säkerhet, som beredes
inteckningshavaren. Den förhärskande meningen synes emellertid, att döma av
de uttalanden som gjorts i anledning av remissen 1925 rörande ifrågasatt revision
av nyssnämnda lagstiftning, vara den, att någon ändring av säkerhetsrätter
natur i riktning mot pant ej bör ske. De påstådda bristerna hava ansetts
böra avhjälpas på annat sätt. Det är ock min avsikt att senare i dag underställa
Kungl. Majit förslag till vissa ändringar i lagstiftningen örn förlagsinteckning
i syfte, bland annat, att bereda innehavare av dylik inteckning en starkare
ställning än som för närvarande tillkommer honom.
Även om inventarieinteckning uppbygges å i huvudsak samma grunder som
förlagsinteckning, torde möjlighet icke saknas att trygga inteckningshavare mot
att hans rätt kränkes därigenom att annan vinner utmätning i egendomen. Vid
förlagsinteckning är inteckningshavaren i dylikt fall berättigad att sätta gäldenären
i konkurs, såframt gäldenären ej visar, att den övriga egendomen är
tillräcklig till gäldande av hans fordran. Sker dylik ansökan inom en kortare
tid från utmätningen, får utmätningssökanden stå tillbaka för inteckningshavaren.
Samma regel bör uppenbarligen gälla beträffande inventarieinteckning.
Emellertid har anmärkts, att inteckningshavaren på grund av bristande kännedom
örn utmätning icke blir i tillfälle att i tid föranstalta örn konkurs. Ehuru
det under alla förhållanden torde bliva nödvändigt att räkna med en viss vaksamhet
från inteckningshavarens sida beträffande gäldenärens ekonomiska förfoganden
i allmänhet, torde dock bestämmelser böra införas i syfte att bereda,
inteckningshavaren ytterligare trygghet mot utmätning. I yttranden i anledning
av nyssnämnda 1925 års remiss rörande förlagsinteckning har i sådant
syfte föreslagits, att utmätningsman skulle vara skyldig underrätta inteckningshavare
örn utmätning. Detta förslag torde förtjäna beaktande. Härvid
inställer sig det spörsmålet, huru utmätningsmannen skall tillförsäkras kännedom
örn förefintligheten av inteckning och örn innehavaren av denna. En
lösning vore, att inteckningshavare, som önskar erhålla dylik underrättelse,
bereddes möjlighet att på förhand anmäla sig hos utmätningsmannen i den ort,
där godset finnes. En liknande ordning lärer i praxis hava utvecklat sig i
Finland. Häremot skulle möjligen kunna invändas, att inteckningshavare med
hänsyn till gäldenären avhölle sig från en sådan anmälan. En annan utväg
vore, såsom framkastats i ett av förutnämnda yttranden, att gäldenären vid
straffpåföljd vore skyldig att vid utmätning upplysa utmätningsmannen om
förefintligheten av inventarieinteckning och, där så kunde ske, örn innehavaren
av densamma. Även örn straff icke förbundes med vägran att lämna upplysning,
torde denna utväg vara av värde. Man torde nämligen i allmänhet ej
hava anledning befara, att gäldenären skall vägra lämna begärd upplysning.
En kombination av båda dessa sätt kan lämpligen ske sålunda, att utmätningsmannen
ålägges att ofördröjligen underrätta borgenär örn utmätning av egendom,
vari, enligt vad för utmätningsmannen är känt eller eljest vid utmätnin
Bihang
till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 83 haft. (Nr 106.) 3
34
Kungl. Majlis proposition nr 106.
gen utrönes, förmånsrätt på grund av inventarieinteckning tillkommer borgenären.
Inteckningshavaren blir då i tillfälle att i förväg anmäla sitt innehav
av inteckningen och utmätningsmannen skyldig att vid utmätningsförrättningen
söka skaffa upplysning därom av gäldenären eller annan. Ett ytterligare
skydd bör uppenbarligen kunna beredas inteckningshavaren genom en bestänrmelse
av innebörd, att utmätning i regel kommer att berättiga inteckningshavaren
att, oavsett bestämd förfallotid, genast indriva sin fordran.
Inteckningshavarens intresse av att säkerheten ej omintetgöres eller minskas
genom gäldenärens förfoganden över den intecknade egendomen torde, liksom
jordbruksutredningen föreslagit, böra tillgodoses därigenom att inteckningshavaren
äger att vid vissa förfaranden från gäldenärens sida indriva sin fordran,
oavsett att den icke är förfallen. Av vikt är emellertid härvid att honom
tillerkännes befogenhet att ingripa redan då grundad anledning föreligger, att
hans berättigade intressen komma att åsidosättas, och att han sålunda icke behöver
avvakta den senare tidpunkt, då förlusten redan inträtt. På denna punkt
synes inteckningshavarens ställning böra göras väsentligt starkare än som
skett i jordbruksutredningens förslag. Till denna fråga liksom1 till vissa andra
bestämmelser får jag anledning att återkomma i det följande.
I enlighet med de av mig nu anförda synpunkterna har jag låtit inom justitiedepartementet
upprätta förslag till lag om inteckning i jordbruk sinventarier,
lag om ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbalken, lag om ändrad lydelse av
72 § utsökning slag en, lag örn ändrad lydelse av 4 och 29 §§ konkurslagen
samt lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn
Sparbanker.
Jag anhåller nu att få anmäla dessa förslag.
Förslaget till lag om inteckning i jordbruksinventarier.
1 §•
Såsom första förutsättning för meddelande av inteckning har upptagits att
gäldenären driver jordbruk. Härmed avses jordbruk i egentlig bemärkelse,
d. v. s. åkerbruk och vad därmed äger sammanhang. Drives verksamhet, som
är att hänföra till jordbrukets binäringar — såsom skogsskötsel eller djuruppfödning
—, icke i samband med jordbruk utan såsom självständig rörelse,
kan däremot inteckning icke meddelas.
Inteckning skall, såsom framgår av vad jag förut anfört, omfatta ej vissa
bestämda inventarieföremål utan ett bestånd av inventarier, oberoende av växlingar
i beståndets sammansättning. En särskild fråga är, huruvida inteckningen
skall begränsas till det för visst jordbruk avsedda inventariebeståndet
eller om den skall omfatta gäldenärens samtliga inventarier, oavsett örn dessa
hänföra sig till ett eller flera jordbruk. Jordbruksutredningen föreslog en
begränsning av inteckningsrätten på det sätt, att inteckningen skulle omfatta
de för visst jordområde avsedda inventarierna. Häradshövdingföreningen
anmärkte häremot, att det vore olämpligt att knyta inteckningen till visst
område, ej minst med hänsyn till de invecklade bestämmelser, som härav
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
35
bleve en följd. Föreningen ifrågasatte, att inteckningen i stället skulle knytas
till gäldenärens person och omfatta alla hans inventarier, oavsett var jordbruket
dreves, dock med den begränsning, att inteckningen ej skulle omfatta
andra inventarier än sådana som funnes inom ett och samma län. Vad föreningen
sålunda anfört mot jordbruksutredningens förslag är otvivelaktigt förtjänt
av beaktande. Att förslaget i denna del blivit invecklat och sannolikt även
skulle bliva i praktiken svårtillämpat har nämligen sin grund i att inteckningen
anknutits till visst område, oavsett huruvida detta är en brukningsenhet
eller icke. Emellertid kan ifragasättas, huruvida icke föreningen i detta
avseende gatt längre än som pakallas av sakens natur. Det synes sålunda naturligast
och för kreditgivare i allmänhet jämväl mest önskvärt, att inteckningen
hänför sig till ett för visst jordbruk avsett inventariebestånd. En sådan
begränsning medför dessutom den fördelen, att den ej kräver några mer
omfattande bestämmelser. Sker förändring i brukningsområdet efter inteckningens
meddelande, vare sig därigenom att nya ägor tilläggas eller att en
del av det ursprungliga brukningsområdet frånskiljes, påverkas därav ej inteckningen.
Då något praktiskt behov icke ansetts föreligga för meddelande av inteckning
i allenast en kvotdel av inventariebeståndet, har för vinnande av förenkling
i bestämmelsernas avfattning förbud häremot föreskrivits. Vidare har
till undvikande av kollision mellan inteckningar av olika omfång inteckning
ansetts ej böra få meddelas för samma fordran i flera för skilda jordbruk
avsedda inventariebestånd.
En fråga, som ansetts böra särskilt beröras, är huruvida i samband med jordbruk
bedriven binäring till detta skall anses inbegripen under jordbruket, så
att även för sådan verksamhet avsedda inventarier skola omfattas av inteckningen.
Avgörande torde härvid böra vara om sådan binäring är av den beskaffenhet
och drives i sadan omfattning, att den såsom självständig rörelse
kan bliva föremål för förlagsinteckning. Är detta förhållandet, tala övervägande
skäl för att de för rörelsen avsedda inventarierna icke ingå i inventarieinteckningen.
Då denna inteckningsform i olikhet med förlagsinteckningen
icke omfattar vare sig råvaror eller färdiga produkter, är ur kreditgivningens
synpunkt att föredraga att förlagsinteckning kommer till användning. De
binäringar, som här avses, äro huvudsakligen kvarnrörelse, mejeri- och sågverksdrift,
tegeltillverkning och brännerirörelse.
Såsom föremål för förmånsrätten hava angivits för jordbruket avsedda lösa
inventarier, levande och döda. Därunder inbegripas huvudsakligen djur, maskiner,
redskap och fordon jämte tillbehör. Däremot torde ej vara att hit hänföra
husgeråd eller möbler och ej heller kontorsinventarier. Att tillbehör till
fast egendom, såsom fasta maskiner och dylikt, ej omfattas av förmånsrätten
har utmärkts genom orden ''lösa inventarier’. De olika föremålen skola vidare
utgöra delar av ett och samma inventariebestånd. Även inventarieföremål
som ej förvaras å brukningsområdet, kan omfattas av inteckningen. Ett inventarieföremål,
som tillfälligtvis bortförts från fastigheten, är sålunda fortfarande
att anse såsom tillhörande inventariebeståndet. Likaså skall ett för
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
fastighetens bruk inköpt föremål anses tillhöra beståndet, ehuru det vid inträffad
konkurs ännu ej hunnit föras till fastigheten. Om ett inventarieföremål
användes i skilda jordbruk, torde det böra anses tillhöra det jordbruk, i
vilket det väsentligen användes.
I händelse av tvist huruvida inventarier äro avsedda för jordbruk eller för
sådan å fastigheten bedriven rörelse, som kan förlagsintecknas, torde böra
komma i betraktande för vilken eller vilka verksamhetsgrenar inventarierna
i fråga huvudsakligen äro avsedda.
Endast sådana inventarier, som tillhöra gäldenären, omfattas av förmånsrätten.
Denna kan således icke göras gällande i inventarier, som köpts på
avbetalning. I ett yttrande över jordbruksutredningens förslag synes hava ifrågasatts,
att i dylika fall säkerhetsrätten skulle omfatta gäldenärens på avbetalningsköpet
grundade rätt. Utan uttryckligt stadgande torde emellertid
möjlighet alltid stå inteckningshavaren öppen att, örn han anser det för sig
fördelaktigt, fullfölja avbetalningsköpet genom att erlägga resterande köpeskilling
och därigenom bereda sig själv förmånsrätt i inventarierna.
Under förslagets utarbetande har övervägts, huruvida förmånsrätt på grund
av inteckning i jordbruksinventarier borde kunna göras gällande jämväl i
utestående köpeskilling för försålda inventarier. Behov av en motsvarande
utsträckning för förlagsinteckningens vidkommande har gjorts gällande från
näringslivets sida. Goda skäl synas ock tala för att detta önskemål tillmötesgås.
Emellertid torde förhållandena gestalta sig väsentligt annorlunda i fråga
örn inventarieinteckning. Sålunda utgöres förlagsinteckningens föremål till
väsentlig del av egendom, som är avsedd att försäljas och därför, även normalt,
kan beräknas vara av i hög grad växlande värde vid olika tider, varemot
ett jordbruksinventariebestånd till sin sammansättning i regel är ganska konstant
och ej underkastat några större växlingar i värde. Visserligen kunna
skäl anföras för att förmånsrätten i händelse av onormal försäljning av inventarier
bör omfatta utestående köpeskilling, men uppenbarligen äro svårigheterna
stora att uppdraga en gräns mellan olika fall av egendoms överlåtelse. Då
bokföringsskyldighet ej åligger jordbrukare, skulle tvekan ej sällan uppstå
huruvida fordringen är av den beskaffenhet, att förmånsrätt i densamma kan
göras gällande. Men även med hänsyn till jordbrukarnas personliga kreditvärdighet
skulle en bestämmelse av ifrågasatt innebörd kunna få följder, som
icke vore önskvärda. På grund härav har någon bestämmelse i nu ifrågavarande
avseende icke ansetts böra föreslås i fråga örn inteckning i jordbruksinventarier.
Ett annat spörsmål gäller inteckningshavarens rätt till försäkringsbelopp
för intecknade inventarier. Enligt 54 § i lagen den 8 april 1927 örn försäkringsavtal
skall, örn försäkring tagits å gods utan angivande av det intresse
försäkringen avser, densamma anses, där ej annat framgår av omständigheterna,
gälla till förmån för envar, som, i egenskap av ägare, panthavare eller
innehavare av annan rättighet till godset eller emedan han i anledning av
avtal om godset står faran för detta, har intresse av att dess värde icke minskas
eller går förlorat. Enligt grunderna för detta lagrum torde innehavare
Kungl. Majlis proposition nr 106.
37
av inteckning i jordbruksinventarier kunna åberopa detsamma, örn försäkringsfallet
inträffar under konkurs. Ett annat förhållande lärer då ej heller kunna
antagas inträda, örn försäkringsfallet inträffat före konkursen men beloppet
inbetalas därefter. Att gå längre genom att, såsom jordbruksutredningen
föreslagit, göra ifrågavarande bestämmelser i försäkringsavtalslagen tvingande
har icke ansetts nödvändigt.
Inteckning må meddelas endast till säkerhet för fordran i penningar; däremot
fordras ej, såsom för närvarande vid förlagsinteckning, att fordringen
avser försträckning, som lämnats såsom förlag.
Då inteckningen skall omfatta ett helt inventariebestånd och ej får avse endast
andel däri, måste, örn jordbruket drives av flera personer, samtliga delägare
gemensamt medgiva inteckningen.
Enär för jordbrukets individualisering måste lämnas uppgift å den eller de
fastigheter, varå jordbruket drives, har föreskrivits, att den handling, på
grund varav inteckning sökes, skall innehålla dylik uppgift. Fastighets utmärkande
lärer i regel böra ske genom angivande av jordeboks- eller fastighetsregisterenhet.
Ofta torde dock annan, allmänt gängse beteckning vara
tillfyllest.
2 §.
Då det är min avsikt att inom den närmaste tiden underställa Kungl. Maj:t
förslag, enligt vilket handläggningen av ärenden angående lagfart å fång till
fast egendom eller inteckning i sådan egendom skall överflyttas från rätten till
inskrivningsdomare, hava bestämmelser upptagits i denna och följande paragrafer
av innebörd, att ärenden angående inteckning i jordbruksinventarier
skola handläggas av inskrivningsdomaren.
Örn flera fastigheter bilda ett jordbruk, skall, såsom förut nämnts, inteckningen
omfatta hela det för jordbruket avsedda inventariebeståndet. Med hänsyn
härtill har det ansetts lämpligt att, örn fastigheterna lyda under olika
domstolar, behörigheten att bevilja inteckningen tillkommer inskrivningsdomaren
vid den domstol, under vilken huvudfastigheten lyder, det vill säga den,
varå jordbruket huvudsakligen drives.
3 §.
I denna paragraf meddelas vissa bestämmelser rörande de handlingar, som
skola åtfölja ansökan om inteckning.
I syfte att vinna garanti för att gäldenären verkligen driver det jordbruk,
som avses med inteckningsansökningen, har, i överensstämmelse med vad som
gäller rörande förlagsinteckning, föreskrivits, att detta förhållande skall vid
sökandet av inteckning styrkas genom företeende av intyg därom. Intyget
skall vara utfärdat av två ojäviga personer, av vilka en skall hava särskilda
kvalifikationer. Däremot har det icke synts erforderligt att, såsom jordbruksutredningen
föreslagit, föreskriva skyldighet för sökanden att förete jämväl
lagfartsbevis, arrendekontrakt eller annan handling, som visar gäldenärens
rätt till fastigheten.
38
Kungl. Majlis proposition nr 106.
Vid sökandet av inteckning skall dessutom ingivas en utav gäldenären lämnad
uppgift å storleken av det honom tillhöriga, för ifrågavarande jordbruk
avsedda inventariebeståndet. I förutnämnda intyg skall vitsordas, att uppgiften
härom, såvitt utrönas kunnat, är riktig. Det torde nämligen, såsom häradshövdingföreningen
framhållit i sitt yttrande över jordbruksutredningens förslag,
vara lämpligt, att ehuru inteckningen ej gäller bestämda inventarier, ingångsläget
vid inteckningens sökande blir bestämt. Uppgiften behöver ej vara
så detaljerad, att den upptager varje föremål, utan det är tillfyllest, örn i
uppgiften angives antalet föremål av varje slag. Föremål, som köpts på avbetalning,
skola såsom ej tillhörande gäldenären icke upptagas.
Det har övervägts, huruvida uppgift örn inventariernas värde och intyg därom
borde lämnas. Emellertid torde betydelsen härav bliva ringa. En värdering
av inventarier måste alltid bliva mer eller mindre subjektiv och torde därför
ofta nog ej kunna tillmätas allt för stor betydelse. I varje fall lärer kreditgivare
i regel ej komma att nöja sig med dylik av gäldenären föranstaltad värdering
utan själv låta ombesörja sådan. Vid sådant förhållande hava tillräckliga
skäl ej ansetts föreligga för att införa en bestämmelse härom.
4 §•
Motsvarande bestämmelse finnes i förordningen örn förlagsinteckning.
5 §•
För dödande av inventarieinteckning har, i överensstämmelse med vad gäller
i fråga örn inteckning i fartyg, gäldenärens samtycke icke ansetts böra fordras.
Beträffande nedsättning av inventarieinteckning, har, liksom i fråga örn
inteckning i fast egendom och i tomt- eller vattenfalls rätt, synts böra föreskrivas,
att inteckning ej må sättas efter annan med mindre den tillika sättes
att gälla efter den eller de inteckningar, vilka äga lika eller bättre rätt än denna.
Bestämmelser hava icke meddelats rörande förnyelse av inventarieinteckning.
Frågan örn förnyelsepliktens borttagande har i fråga örn fastighetsinteckning
sedan länge varit aktuell. Oberoende av denna frågas lösning hava
övervägande skäl ansetts tala emot införande av förnyelseplikt beträffande ett
nytt inteckningsinstitut. Eftersom inventarieinteckning endast medför förmånsrätt
och ej sakrätt, upphöra inteckningens rättsverkningar, örn fordringen
blir preskriberad.
Angående uppdelning av inteckning hava bestämmelser ansetts ej erforderliga.
6 §•
Motsvarande bestämmelse finnes i övriga inteckningslagar.
7 §•
En inventarieinteckning skall, såsom tidigare framhållits, medföra allenast
rätt för inteckningshavaren att vid gäldenärens konkurs med förmånsrätt utfå
betalning för sin fordran ur den egendom, som inteckningen omfattar, d. v. s.
ur gäldenärens för visst jordbruk avsedda inventariebestånd. I den mån vid
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
39
konkurs dylik egendom e.j finnes att tillgå, blir sålunda inteckningen utan
värde. Med hänsyn till den risk, som sålunda föreligger för att inteckningshavarens
säkerhet skall gå förlorad eller minskas genom gäldenärens förfoganden
över de intecknade inventarierna, måste man, såsom förut erinrats, räkna
med att vid kreditgivning mot inventarieinteckning kreditgivaren ägnar en
viss vaksamhet åt gäldenärens ekonomiska förfoganden i allmänhet. Härmed
vore emellertid icke mycket vunnet, örn ej inteokningshavaren också hade möjlighet
att omedelbart inskrida mot gäldenären, då skäl härför föreligga. Örn
gäldenären är insolvent, står visserligen den möjligheten alltid öppen för honom
att sätta gäldenären i konkurs. Det synes dock lämpligt, att inteckningshavaren
utan att tillgripa konkurs kan tillvarataga sina intressen genom att,
oavsett att fordringen ej är förfallen, omedelbart utsöka densamma.
Gällande förordning örn förlagsinteckning innehåller stadgande, att fordringen
är genast till betalning förfallen för det fall, att den inteoknade rörelsen,
överlåtes till annan. Enligt jordbruksutredningens förslag skulle också vissa
angivna omständigheter hava denna verkan. I regel förutsattes, att inteckningshavarens
säkerhet skulle hava upphört eller märkligen minskats. Att man
stannat härvid torde huvudsakligen hava berott på, att man befarat, att gäldenärens
handlingsfrihet eljest skulle bliva inskränkt på ett mindre önskvärt
sätt. En ordning, som berättigar inteokningshavaren att inskrida mot gäldenären
först sedan hans säkerhetsrätt blivit kränkt, torde emellertid ofta nog
bliva av föga värde. Inteckningshavarens trygghet synes därför kräva,
att redan blotta faran för att säkerheten skall märkligt minskas på grund av
gäldenärens förvållande giver inteokningshavaren rätt till ett dylikt inskridande.
En dylik bestämmelse torde också vara bättre ägnad att avhålla gäldenären
från illojala förfoganden över den intecknade egendomen, en omständighet, som
är av särskild betydelse med hänsyn därtill, att något straffhot mot dylika
förfoganden från gäldenärens sida ej ansetts böra införas. Bestämmelsen kan
bliva av betydelse även därutinnan, att inteokningshavaren bör kunna påkalla
kvarstad eller skingringsförbud utan att behöva riskera, att dylik åtgärd skall
förfalla därför att han saknar befogenhet att inom föreskriven tid instämma sitt
fordringsanspråk.1
Bland de omständigheter, som i enlighet med det nu anförda ansetts böra
utgöra förfalloanledning, har först angivits det fall, att gäldenären nedlägger
eller överlåter jordbruket. I dessa fall upphör inteckningsrätten i inventarierna
därmed att inventarierna bortföras från fastigheten eller att de övergå
till ny ägare. Det kan emellertid tänkas, särskilt då gäldenären upphör med
jordbruket för att utarrendera sin fastighet, att endast nyttjanderätt till inventariebeståndet
upplåtes till den nye brukaren. Även i dylikt fall bör inteckningshavaren
äga rätt att indriva sin fordran, ehuru den omständigheten, att
den nye brukaren fått nyttjanderätt till inventarierna, ej torde föranleda att
inteckningsrätten upphör. Även örn gäldenären endast till en del nedlägger
eller överlåter jordbruket, bör inteokningshavaren vara berättigad utkräva sin
1 Jfr 188 § utsökningslageu samt Trygger: Kommentar till utsökningslagen, Uppsala 1904, s.
453—454,
40 Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
fordran under förutsättning att förändringen avser en väsentlig del av jordbruket.
En annan omständighet, som berättigar inteckningshavaren att utkräva sin
fordran, föreligger, örn inventariebeståndet belt eller till väsentlig del försäljes.
Försäljning torde oftast ske i samband med att gäldenären nedlägger eller överlåter
sitt jordbruk. Stadgandet avser emellertid närmast sådan försäljning av
inventarier, som sker utan samband med dylik åtgärd. För stadgandets tilllämplighet
fordras ej, att syftet med försäljningen i och för sig är otillbörligt.
Även örn försäljningen sker i syfte att omlägga driften, kan således påföljden
inträffa. Då stadgandet icke är tillämpligt, med mindre inventariebeståndet
väsentligt nedgår, inträder uppenbarligen ej påföljden, örn gäldenären anskaffar
nya inventarier till någorlunda motsvarande värde. Ehuru en försäljning
av inventarier kränker inteckningshavarens rätt allenast örn gäldenären
avhänt sig besittningen av det försålda eller lösöreköpsförordningens bestämmelser
blivit iakttagna, blir inteckningshavaren redan genom tillkomsten av
försäljningsavtalet berättigad att utkräva sin fordran.
Såsom förfalloanledning har ej upptagits det fall att jordbruket och inventariebeståndet
på grund av arv eller testamente övergå till ny ägare. En
dylik övergång medför nämligen ej att inteckningsrätten upphör. I konkurs
efter den döde kan sålunda förmånsrätten göras gällande.
Ytterligare har såsom förfalloanledning angivits inventariers bortförande
från fastigheten. Därmed avses ej ett bortförande under sådana omständigheter
att avsikten uppenbarligen är att återföra inventarierna till fastigheten. Ett
dylikt tillfälligt bortförande har ej någon inverkan å inteckningsrätten.
Förstörelse av väsentlig del av inventariebeståndet utgör vidare förfalloanledning,
och detta oavsett huruvida förhållandet kan läggas gäldenären till last
eller icke. Särskilt då det är fråga örn brandskada eller skada å kreatur till
följd av smittsam kreaturssjukdom och ersättning på grund av försäkring eller
eljest utgår för egendomen, är det av vikt att inteckningshavaren beredes möjlighet
att utkräva sin fordran för den händelse gäldenären ej skaffar annan
egendom i den förstördas ställe.
Såsom förfalloanledning har slutligen upptagits, att fara föreligger för att
inteckningshavarens säkerhet skall på grund av gäldenärens förvållande märkligt
minskas. Stadgandet torde bliva tillämpligt exempelvis då risk föreligger
att gäldenären under gällande arrendeperiod skall bliva avhyst från den av honom
arrenderade fastigheten. Utmätning av intecknade inventarier torde också
i regel komma att utgöra förfalloanledning. Även örn utmätningen ej avser
väsentlig del av inventarierna, torde sålunda enbart den omständigheten, att
gäldenären låtit det gå så långt som till utmätning, ofta nog vara ett tecken på
att fara föreligger för att övriga delar av beståndet kunna komma att realiseras.
Vanvård av inventarierna kan även åberopas såsom förfalloanledning.
Värdeminskning av inventariebeståndet till följd av förändrade konjunkturer
medför däremot ej rätt för inteckningshavaren att utkräva sin fordran. Huruvida
ett dylikt förhållande skall hava denna verkan, torde nämligen höra
bero på vad vid kreditgivningen överenskommits. Härutinnan intog jordbruks
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
41
utredningen en annan ståndpunkt. I motsats till jordbruksutredningens förslag
har såsom förfalloanledning ej heller upptagits det fall, att gäldenären underlåter
att enligt utfästelse förbättra eller öka den intecknade egendomen. Dylik
underlåtenhet torde nämligen i allmänhet innefatta ett avtalsbrott av så väsentlig
betydelse, att inteckningshavaren enligt allmänna rättsregler är befogad att,
oavsett om förbehåll örn uppsägningsrätt gjorts eller icke, omedelbart uppsäga
sin fordran.
8 §.
Såsom en anmärkning mot gällande lagstiftning örn förlagsinteckning har
särskilt framhållits det förhållande, att inteckning, som beviljats i formellt
riktig ordning, i konkurstvist kan frånkännas verkan, därför att rörelsen enligt
förebragt utredning ej varit av den beskaffenhet eller drivits i sådan omfattning,
att förlagsinteckning bort meddelas. Från näringslivets sida Ilar
starkt hävdats, att en dylik ordning ej väl överensstämde med rättssäkerhetens
krav och förlagsinteckningsinstitutets syfte att bereda ett någorlunda säkert
kreditmedel. Att det påtalade förhållandet så starkt framträtt såsom en olägenhet
torde visserligen till stor del bero på, att förlagsintecknings tillämpningsområde
ej tillräckligt skarpt begränsats i gällande lagstiftning. Vid
revisionen av gällande lagstiftning rörande förlagsinteckning är också avsikten
att i sistnämnda avseende föreslå nya bestämmelser, som äro ägnade
att på ett bättre sätt avgränsa förlagsinteckningens tillämpningsområde.
Emellertid torde det på grund av förhållandenas natur icke vara möjligt att
giva bestämmelserna en sådan utformning, att misstag i förevarande avseende
helt uteslutas. Även för framtiden lärer man därför nödgas räkna med
att förlagsinteckning kan komma att beviljas ehuru så rätteligen ej bort ske.
Såsom från näringslivets sida framhållits, torde det emellertid ej vara en tillfredsställande
ordning, att den, som i förlitande på meddelad förlagsintecknings
värde såsom säkerhet lämnat kredit, sedermera skall kunna frånkännas förmånsrätt
av nu ifrågavarande anledning, övervägande skäl hava därför synts
tala för att i fråga örn förlagsinteckning införa den bestämmelse, att sedan dylik
inteckning beviljats genom laga kraft vunnet beslut, fråga huruvida inteckningen
på grund av rörelsens beskaffenhet eller omfattning bort beviljas, ej ma
upptagas till bedömande i konkurs eller eljest. Vad inteckning i jordbruksinventarier
angår torde uppenbarligen mindre risk än vid förlagsinteckning föreligga
för att inteckning skall meddelas, ehuru gäldenärens rörelse ej varit av
föreskriven beskaffenhet. Men möjligheten härav är dock icke utesluten. T
detta hänseende är särskilt att erinra, att med hänsyn till att tillämpningsområdet
för inteckning i jordbruksinventarier är inskränkt till jordbruk i egentlig
mening gränsfall mellan dylik verksamhet och verksamhet, som allenast omfattar
skogsbruk eller annan binäring till jordbruk, kunna tänkas. Ej heller
skulle det vara lämpligt att i en fråga av denna art bestämmelserna vore olika
beträffande dessa båda slag av inteckningar. Med hänsyn härtill har i förevarande
paragraf upptagits ett stadgande av samma innebörd, som synes böra
införas i fråga örn förlagsinteckning. Bestämmelsen innebär, att prövning av
42 Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
rörelsens beskaffenhet må ske endast vid inteckningens beviljande av inskrivningsdomaren
eller i samband med överklagande av dennes beslut genom ordinärt
rättsmedel.
9 §.
Enligt den ifrågasatta inskrivningsreformen skall, såsom förut nämnts,
handläggningen av ärenden angående lagfart å fast egendom och inteckning i
sådan egendom överflyttas från rätten till inskrivningsdomaren. Däremot avses
icke att rubba den nuvarande principen att ärendena skola kunna upptagas endast
å vissa bestämda rättegångssammanträden. En annan ordning i detta avseende
råder i fråga om registrering av upplåtelse av panträtt i spannmål. Behandlingen
av dylika ärenden är nämligen ej inskränkt till viss dag utan kan
ske vilken dag som helst. Härvid är dock att märka, att sedan panträtt upplåtits
i ett parti spannmål, ny panträtt ej må upplåtas, så länge den förra upplåtelsen
är gällande. Beträffande inventarieinteckning möter emellertid, liksom
i fråga örn övriga slag av inteckningar, intet hinder att flera inteckningar kunna
meddelas i samma egendom, vilkas inbördes rättsverkningar bero på prioriteten.
Med hänsyn härtill har det synts naturligast och lämpligast att låta
jämväl ärenden angående inventarieinteckning upptagas endast å vissa bestämda
dagar och prioriteten hänföra1 sig till inteckningsärendets upptagande till
behandling. ; ''äjj
10 §.
Då det synts önskvärt att göra registreringsförfarandet så enkelt som möjligt,
bär protokoll över ärenden rörande inteckning i jordbruksinventarier ansetts
icke böra föras. Fråga örn avskaffandet av protokoll i inskrivningsärenden
i allmänhet är för övrigt föremål för övervägande i samband med den ifrågasatta
inkrivningsreformen. Beslut, varigenom inteckning i jordbruksinventarier
beviljats, nedsatts eller dödats, föreslås skola endast införas i en särskild
bok över dylika inteckningar. I händelse av avslagsbeslut i sådana ärenden
skall sökanden erhålla skriftligt besked härom, vilket lämpligen ansetts kunna
tecknas å handlingen. Dylika beslut skola upptagas i boken, endast örn ärendet
avsett ansökan om inteckning. Att beslut av sistnämnda slag ansetts böra upptagas
i boken sammanhänger därmed, att örn beslutet skulle bliva överklagat
och ändrat av högre rätt, inteckningens prioritet skall räknas från dagen för
ansökningen. Protokollets avskaffande förutsätter införande av s. k. aktsystem.
Erforderliga föreskrifter bland annat härom ävensom örn boken och dess förande
skola enligt 13 § meddelas av Konungen.
11 §.
En motsvarande bestämmelse finnes i lagen örn viss panträtt i spannmål
(20 §) och avses skola upptagas beträffande inskrivningsärenden i allmänhet.
12 §.
Motsvarande bestämmelse finnes även beträffande andra slag av inteckning.
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
13 §.
Bland de tillämpningsföreskrifter, som enligt denna paragraf avses skola
meddelas av konungen, torde böra jämväl ingå bestämmelser örn gravationsbevis.
Jordbruksutredningen har ansett nödvändigt, att till skydd för borgenär,
som vid lagens ikraftträdande hos jordbrukare äger fordran med sämre förmånsrätt
än inventarieinteckning medför, bestämmelse infördes att sådan borgenär
skulle vara berättigad att, då inventarieinteckning första gången söktes,
kräva omedelbar betalning för sin fordran, även örn den då ej vore förfallen.
Vad jordbruksutredningen anfört till stöd härför eller att inventarieintecknings
införande för dylika borgenärer innebure risker, mot vilka dessa ej kunnat
på förhand vidtaga någon åtgärd, kan visserligen icke förnekas. Men i
regel torde, såsom jag i det föregående framhållit, den omständigheten att en
jordbrukare för anskaffande av erforderligt kapital begagnar sig av kredit
mot inventarieinteckning, ej vara ägnad att försvaga hans ekonomi utan fastmera
att bereda honom en bättre ställning. Annat vore visserligen förhållandet,
örn en redan insolvent gäldenär använde sig av det nya institutet för att
gynna någon borgenär på de andras bekostnad. Bör dylika fall beredes borgenärerna
emellertid genom redan nu förefintliga bestämmelser i strafflagen
och konkurslagen rättsmedel mot gäldenären. Såsom ett starkt skäl mot införandet
av en bestämmelse av den föreslagna innebörden kan framhållas, att
därigenom jordbrukarna skulle kunna utsättas för en ekonomisk pressning,
som ej minst i närvarande tid skulle medföra oberäkneliga konsekvenser. Det
kan för övrigt anmärkas att, då lagen örn inteckning i fartyg tillkom, det ej
torde hava ifrågasatts, att bestämmelse till skydd för äldre borgenärer skulle
meddelas. Med hänsyn till vad sålunda anförts har något stadgande i nu berörda
avseende ansetts ej böra upptagas.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbaden.
Enligt förslaget har inventarieinteckning i förmånsrättshänseende likställts
med förlagsinteckning. I händelse av konkurrens mellan jordägares förmånsrättsberättigade
fordran och fordran på grund av inventarieinteckning torde,
såsom även jordbruksutredningen framhållit, jordägaren vara skyldig att i första
hand hålla sig till sådan av hans förmånsrätt omfattad egendom, som ej
är intecknad. Uttrycklig bestämmelse härom har dock — i motsats till vad
jordbruksutredningen föreslagit -— ansetts ej erforderlig.
I fråga om inventarieinteckning, som meddelas samma dag gäldenären
försättes i konkurs eller senare under gäldenärens konkurs, har föreslagits
samma bestämmelse, som för närvarande gäller i fråga om förlagsinteckning.
Den i förevarande hänseende beträffande andra slag av inteckning gällande
ordningen, nämligen att ansökan örn inteckning, som göres i nu avsedda
fall, skall ex officio avvisas, för vilket ändamål inträffad konkurs skall särskilt
registreras vid inteckningsdomstolen, har icke ansetts behöva införas i
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
fråga om inventarieinteckning. Beträffande nyssnämnda bestämmelse torde
böra anmärkas, att örn inteckningsgäldenärerna äro flera, bestämmelsen
blir tillämplig, även örn endast någon av dem är i konkurs. Att i dylikt fall
meddelad inteckning ej bör vara gällande torde nämligen vara en nödvändig
följd av bestämmelsen i 1 § av inteckningslagen, att inteckning ej må meddelas
i viss andel av inventariebeståndet.
Till frågan örn den huvudsakligen formella omredigering av förevarande
lagrum, som påkallas av vissa ändringar i lagen örn förlagsinteckning, torde
jag få återkomma senare i dag.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 72 § utsöknlngslagen.
Angående skälen för ändringen av förevarande paragraf hänvisas till den
allmänna motiveringen. Här må endast anmärkas, att utmätningsmannen ej
är skyldig att före utmätningen anskaffa gravationsbevis eller att hos inskrivningsdomaren
efterhöra huruvida inventarieinteckning finnes. Däremot bör
utmätningsmannen vara skyldig att föra register över inteckningshavare, som
anmält sig, och att i samband med utmätning med ledning av registret söka utröna
örn inteckning finnes. Närmare föreskrifter härom torde böra utfärdas i administrativ
ordning. Dessutom åligger det utmätningsmannen att vid själva
utmätningsförrättningen söka genom frågor till gäldenären eller eventuellt
dennes husfolk utröna örn inteckning finnes och i sådant fall vem som innehar
den. Enahanda bestämmelser hava ansetts böra gälla med avseende å förlagsinteckning.
Rörande inteckningshavares rätt att få kvarstad eller skingringsförbud i
fråga örn intecknad egendom må anmärkas, att enligt 179 § utsökningslagen borgenär
är berättigad att till säkerhet för fordran erhålla kvarstad å så mycket av
gäldenärs lösa egendom, som kan mot hans fordran svara, såvida fara är, att
godset undanstickes eller förstöres. Örn full anledning ej föreligger att bevilja
kvarstad, kan enligt 180 § utsökningslagen gäldenären tillhörig lös egendom
ställas under förbud att säljas eller skingras. I samma paragrafer finnas
också bestämmelser om rätt för den, som påstår bättre rätt till viss egendom,
vilken annan innehaver, att under nyss angivna förutsättningar erhålla kvarstad
eller skingringsförbud å nämnda egendom. Jordbruksutredningen har
ansett, att nämnda stadganden borde såtillvida jämkas, att innehavare av inventarieinteckning
skulle under förut angivna förutsättning kunna erhålla
kvarstad eller skingringsförbud å den intecknade egendomen. Emellertid torde
särskilda bestämmelser härutinnan ej vara erforderliga, då det lärer vara tydligt,
att hänsyn i allt fall kommer att tagas till inteckningshavares intresse i
detta avseende.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 och 29 §§ konkurslagen.
4 §.
Ändringen i första stycket av denna paragraf innebär, att inventarieinteckning
likställes med förlagsinteckning därutinnan, att utmätning av intecknad
egendom med det undantag, som i tredje stycket sägs, berättigar intecknings
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
45
havaren att få gäldenären försatt i konkurs. Syftet härmed är, såsom förut
nämnts, att bereda inteckningshavaren möjlighet att förhindra, att intecknad
egendom genom utmätning tages i anspråk till förnöjande av annan borgenär.
Meddelas beslut örn konkurs, innan den utmätta egendomen blivit försåld, eller
har, örn försäljning skett, utmätningen ägt rum inom sådan tid före konkursansökningens
ingivande, att utmätningen jämlikt 17 kap. 8 § handelsbaden
icke medför förmånsrätt, blir inteckningshavarens rätt bevarad. I det förra fallet
upphör enligt 24 § konkurslagen utmätningsmannens befattning med egendomen,
vilken i stället ingår i konkursmassan. Inteckningshavaren kan sålunda
ur egendomen utfå betalning för sin fordran med förmånsrätt enligt 17
kap. 7 § handelsbaden och alltså — även om utmätningen medfört förmånsrätt
-— framför utmätningssökanden, vars förmånsrätt stöder sig på 17 kap.
8 § handelsbaden. I det senare fallet skall också, örn likvid ej skett, köpeskillingen
för det utmätta godset redovisas till konkursboet. Har likvid skett,
är den till utmätningssökanden erlagda betalningen underkastad återvinning
enligt 31 § konkurslagen. För att sätta inteckningshavaren i tillfälle att
begagna sig av den möjlighet, som sålunda föreligger för honom att skydda
sig mot utmätning, har, såsom tidigare nämnts, i det föreslagna tillägget till
72 § utsökningslagen meddelats bestämmelser i syfte att inteckningshavaren
omedelbart skall erhålla underrättelse örn skedd utmätning.
Då försäljning av intecknad egendom i allmänhet medför att inteckningsrätten
däri upphör, måste tillses, att gäldenären ej blir i stånd att genom lösöreköp
minska den rätt, som tillkommer en inteckningshavare. Ändamålet med
ett lösöreköp torde i allmänhet vara endast att bereda köparen säkerhet för
fordran. Beträffande förlagsinteckning gäller, att lösöreköp av intecknad
egendom berättigar inteckningshavaren att få gäldenären försatt i konkurs,
så framt ej gäldenären visar att den övriga egendom, vari borgenären äger förmånsrätt,
är tillräcklig till gäldande av hans fordran. Örn säljaren försättes
i konkurs efter ansökning, som gjorts inom viss tid — i regel 30 dagar — från
slutförandet av det för lösöreköp stadgade publikationsförfarandet, kommer
nämligen lösöreköpet ej att äga bestånd. En dylik ordning torde även vara
ägnad att förhindra lösöreköp av intecknad egendom, då säljaren i allmänhet
ej vill utsätta sig för risken av en konkursansökning och köparen,
med hänsyn till denna risk, har mycket litet intresse att söka skaffa sig säkerhet
genom lösöreköp. Den ordning jordbruksutredningen i detta avseende
föreslagit, nämligen att förbjuda inprotokollering av lösöreköpshandlingar rörande
jordbruksinventarier, såvida det icke utredes, att de ej svara för inventarieinteckning,
eller att inteckningshavaren lämnat medgivande därtill,
torde måhända bereda inteckningshavaren något bättre skydd. Sistnämnda
sätt att lösa frågan lärer emellertid ej lämpa sig för förlagsinteckning,
enär den egendom, som kan omfattas av dylik inteckning, kan vara av så skiftande
slag. Då det icke torde vara lämpligt att i förevarande avseende hava
olika regler beträffande dessa båda slag av inteckningar har föreslagits,
att den ordning, som nu gäller för förlagsinteckning, skall äga tillämpning
även å inventarieinteckning.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
29 §.
Ändringen av denna paragraf innebär, att inventarieinteckning i återvinningsavseende
skall erhålla samma ställning som inteckning av annat slag.
Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om
sparbanker.
Ändringen innebär, att det gällande förbudet för sparbank att såsom
primär säkerhet mottaga fartygs- och förlagsinteckning utsträckes att avse
jämväl inteckning i jordbruksinventarier. Med hänsyn till arten av den egendom,
som skall vara föremål för dylik inteckning, och inteckningsrättens juridiska
innebörd torde en dylik utsträckning vara ofrånkomlig.»
Föredraganden uppläser härefter de ifrågavarande lagförslagen av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande
över förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Gösta Tidelius.
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
47
Förslag
till
Lag
om inteckning i jordbruksinventarier.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Utfäster den, som driver jordbruk, att hans för jordbruket avsedda lösa inventarier,
levande och döda, skola utgöra säkerhet för fordran, må på grund därav
inteckning meddelas i inventariebeståndet i den ordning här nedan stadgas;
och njute fordringsägaren sedan den förmånsrätt, som i 17 kap. handelsbalken
sägs. Under jordbruk inbegripes jämväl i samband därmed bedriven
binäring till jordbruk, såframt ej för binäringen avsedda inventarier äro eller
kunna bliva föremål för förlagsinteckning.
Ej må inteckning meddelas utan för visst belopp i penningar, ej heller i
vissa inventarier eller i viss andel av inventariebeståndet eller för samma fordran
i flera för skilda jordbruk avsedda inventariebestånd.
Utfästelsen skall ske i skuldebrev eller annan handling, varpå fordran grundas,
eller vara tecknad därå samt vara styrkt av vittnen. Den skall innehålla
uppgift å den eller de fastigheter, varå jordbruket drives.
2 §•
Inteckning sökes hos inskrivningsdomaren vid den rätt, under vilken fastigheten
eller, örn fastigheterna äro flera, huvudfastigheten lyder.
3 §.
Då inteckning sökes, skall fordringshandlingen ingivas i huvudskrift till
inskrivningsdomaren samt vara åtföljd av dels en av gäldenären lämnad
uppgift å storleken av det honom tillhöriga, för jordbruket avsedda inventariebeståndet,
dels intyg av två ojäviga personer, att gäldenären driver det
uppgivna jordbruket samt att de av honom lämnade uppgifterna örn inventariebeståndet,
såvitt utrönas kunnat, äro riktiga. Av intygsgivarna skall
en vara nämndeman, god man vid lantmäteriförrättning, ordförande eller vice
ordförande i kommunalstämma eller kommunalfullmäktige eller ledamot av
kommunalnämnd.
4 §.
Är utfästelsen ej så upprättad, som i 1 § sägs, eller har sökanden ej iakttagit
vad enligt 3 § åligger honom, varde ansökningen avslagen.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
5 §.
Vill någon, låta inteckning helt eller för visst belopp dödas, eller låta inteckning
under annan nedsättas, skall fordringshandlingen i huvudskrift uppvisas
för inskrivningsdomaren.
Inteckning må ej sättas efter annan, med mindre den tillika sättes att gälla
efter den eller de inteckningar, vilka äga lika eller bättre rätt än denna.
6 §.
Har intecknad fordringshandling kommit i gäldenärens hand, vare honom
ej förment att, där inteckningen ännu är gällande, ånyo utgiva handlingen
med oförändrad inteckningsrätt.
7 §.
Inteckningshavaren äge rätt att kräva omedelbar betalning för intecknad
fordran, ändå att den ej är förfallen,
örn jordbruket helt eller till väsentlig del nedlägges eller överlåtes;
örn inventariebeståndet eller väsentlig del därav försäljes, bortföres eller
förstöres; eller
örn det skäligen kan befaras, att på grund av gäldenärens förvållande inteckningshavarens
säkerhet kommer att märkligt minskas.
8 §.
Ej må, sedan inteckning beviljats genom laga kraft vunnet beslut, i konkurs
eller eljest komma under bedömande, huruvida av gäldenären bedriven
verksamhet varit av den art, att inteckning bort meddelas.
9 §•
Ärende angående inteckning må upptagas allenast å dag för handläggning
av inskrivningsärenden i allmänhet.
10 §.
Bifalles ansökan i inteckningsärende, varde i enlighet därmed inskrivning
gjord i en särskild för ändamålet inrättad bok. Därjämte skall handlingen
förses med bevis örn inskrivningen.
Finnes ansökan ej kunna bifallas, skall beslutet härom med angivande av
skälen tecknas å handlingen. Avser ansökan meddelande av inteckning, skall
därjämte beslutet upptagas i boken.
11 §.
över inskrivningsdomares beslut enligt denna lag må klagan föras hos hovrätten;
och vare tiden för besvärs anförande räknad från den dag klaganden
erhöll del av beslutet.
12 §.
Har beslut, varigenom inskrivningsdomare helt eller delvis avslagit ansökan
örn inteckning, blivit till följd av besvär ändrat av högre rätt, vare sökande
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
49
pliktig att sist å den dag för handläggning av inskrivningsärenden i allmänhet,
som infaller näst efter tre månader från det utslaget örn ändringen vunnit
laga kraft, förete detsamma hos inskrivningsdomaren, vid äventyr att i annat
fall den inteckning, som på grund av utslaget meddelas, gäller såsom vore den
sökt först å den dag utslaget företes för inskrivningsdomaren.
13 §.
Närmare föreskrifter örn boken över inteckningar samt angående tillämpningen
i övrigt av denna lag meddelas av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933.
Bihang till riksdagens protokoll 1932.
1 sami.
83 haft. (Nr 106.)
4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse ar 17 kap. 7 § handelsbaden.
Härigenom förordnas, att 17 kap. 7 § handelsbaden, vilket lagrum senast
ändrats genom lag den 13 maj 1921 (nr 228), skall i nedan angiven del erhålla
följande ändrade lydelse:
7 §•
Har redare — ---i fartyget.
Därefter njute vid konkurs borgenär, som har förlagsinteckning eller inteckning
i jordbruksinventarier, förmånsrätt i förlagsegendomen eller inventarierna
från den dag inteckningen söktes; dock gälle ej förmånsrätt för ränta,
som före konkursansökningens ingivande upplupen är, för längre tid än tre
år. Finnas flera inteckningar, njute den, som tidigare sökt inteckning, företräde,
och de, som sökt inteckning samma dag, lika rätt. Är, då förlagsinteckning
eller inteckning i jordbruksinventarier sökes, egendomen avträdd till
konkurs eller meddelas beslut örn egendomsavträde samma dag ansökningen
göres, åge förmånsrätt icke rum.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933.
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
51
Förslag
till
Lag
om
ändrad lydelse av 72 § utsökningslagen.
Härigenom förordnas, att 72 § utsökningslagen skall i nedan angiven del
erhålla följande ändrade lydelse:
72 §.
Påstår någon, som ej har sådan rätt, som i 71 § sägs, sig äga förmånsrätt
till betalning ur gäldenärs egendom, vare det ej hinder för egendomens utmätande
för annan gäld; dock skall utmätningsmannen, där utmätning sker av
egendom, vari, enligt vad för utmätningsmannen är känt eller vid utmätningen
utrönes, förmånsrätt på grund av förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier
tillkommer annan, ofördröjligen underrätta inteckningshavaren
örn utmätningen.
Ej heller — ---kan ske.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 4 och 29 §§ konkurslagen.
Härigenom förordnas, att 4 oell 29 §§ konkurslagen skola, 29 § i nedan angiven
del, erhålla följande ändrade lydelse:
4 §•
Har lös egendom, vari förmånsrätt jämlikt 17 kap. 6 § första stycket handelsbalken
eller på grund av förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier
tillkommer borgenär, blivit utmätt för annans fordran,
eller bar egendom, som nyss sagts, eller egendom, vari borgenär bar förmånsrätt
jämlikt 17 kap. 5 § första stycket handelsbaden, genom skriftlig
avhandling föryttrats med villkor, att säljaren äger behålla egendomen i sin
vård,
skall, där borgenären det yrkar, gäldenären försättas i konkurs, så framt ej
gäldenären visar, att den övriga egendom, vari borgenären äger förmånsrätt,
är tillräcklig till gäldande av hans fordran.
29 §.
Har gäldenären---konkursboet åter.
Har borgenär under ovan angivna tid sökt inteckning i gäldenärens egendom
för fordran, vid vars tillkomst sådan säkerhet ej betingats, och är ej fråga
om inteckning, som inom den i 11 kap. 2 § jordabalken stadgade tid sökts
för fordran, som där avses, vare borgenären pliktig att på talan av konkursboet
antingen återställa inteckningshandlingen till boet eller ock tillhandahålla
inteckningshandling angående fast egendom för verkställande av utbyte efter
ty därom är stadgat samt handling, på grund varav inteckning i fartyg, förlagsinteckning
eller inteckning i jordbruksinventarier sökts, för inteckningens
dödande.
Vad sålunda---örn konkursansökningen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933.
.Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
53
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse ay 26 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om
sparbanker.
Härigenom förordnas, att 26 § lagen den 29 juni 1923 örn sparbanker skall
i nedan angiven del erhålla följande ändrade lydelse:
26 §.
Sparbanks utlåningsrörelse — -—• — än skuldebrev.
Lån må, då fråga ej är örn lån till kommun eller dylik samfällighet, utlämnas
allenast mot fullgod säkerhet av pant eller borgen. Mot inteckning i fartyg
eller förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier må lån ej
utlämnas, sparbank dock obetaget att mottaga sådan säkerhet tillika med
annan i och för sig fullgod säkerhet, som nyss nämnts; ej heller må lån mot
pant av aktier eller lottbrev utlämnas till högre sammanlagt belopp än som
motsvarar hälften av sparbankens fonder.
Är lån---en gång.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 28 januari
1932.
N ärvarande:
justi tieråden Christiansson,
Edelstam,
Stenbeck,
regeringsrådet Afzelius.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 31 december
1931, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till
1) lag örn inteckning i jordbruksinventarier;
2) lag örn ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbalken;
3) lag örn ändrad lydelse av 72 § utsökningslagen;
4) lag örn ändrad lydelse av 4 och 29 §§ konkurslagen; samt
5) lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn
sparbanker.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av extra ledamoten för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet
Gunnar Dahlman.
Förslagen föranledde följande yttranden.
Förslagen i allmänhet.
Justitieråden Christiansson och Stenbeck:
Med de remitterade lagförslagen avses att tillmötesgå det sedan lång tid
tillbaka vid olika tillfällen uttalade önskemålet, att möjlighet måtte beredas
jordbrukare att belåna sina för jordbruket avsedda inventarier. De häremot
yppade betänkligheterna hava medfört, att frågan örn lagstiftning i ämnet
gång efter annan undanskjutits. Emellertid har denna fråga erhållit allt
större betydelse, i den mån utvecklingen medfört, att ökat behov av dyrbara
maskiner och andra inventarier uppstått för jordbruket och att sålunda inventariebeståndet
å en jordbruksfastighet kommit att uppgå till ett värde, som i
förhållande till fastighetens är väsentligt högre än förr. Denna utveckling
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
55
har naturligen även föranlett ökat kreditbehov för jordbrukarna, ett behov sorn
dessutom under de senaste åren stegrats genom den ekonomiska depressionen
inom jordbruksnäringen.
Det skäl, som fortfarande främst åberopas mot den ifrågasatta lagstiftningen,
är, att jordbrukarens rent personliga kreditvärdighet skulle genom densamma
avsevärt minskas. Och det synes knappast kunna bestridas, att då icke
längre jordbrukarens inventariebestånd kan beräknas såsom grundval för hans
personliga betalningsförmåga, denna måste anses väsentligt nedsatt. Emellertid
är -—■ såsom i remissprotokollet framhålles — den skuldsättning, som
för närvarande sker genom skuldsedlar med borgensförbindelser eller genom
växlar, för jordbrukaren synnerligen betungande på grund av de höga räntor,
som äro förbundna med en dylik kredittagning. Med hänsyn till den låga
förräntning, som genom jordbruket kan vinnas å jordbrukarens tillgångar, är
det av vikt, att möjlighet beredes denne att vid behov anskaffa driftkapital
genom lån mot en ränta, som verkligen är skälig med avseende å det värde
som finnes i nämnda tillgångar. Den föreslagna lagstiftningen synes erbjuda
en sådan möjlighet att anlita, dessa tillgångar i säkerhetssyfte. Att samtidigt
en begränsning av jordbrukarens kredittagning mot allenast personlig
betalningsskyldighet, förstärkt genom borgensförbindelser, måste inträda, synes
oundvikligt. Även örn den föreslagna lagstiftningen sålunda för den, som
redan utnyttjat sin personliga kredit, icke erbjuder ökade kreditmöjligheter,
kan måhända även för denne den fördel vinnas, att å en del av hans skulder
räntenedsättning erhålles. Den sedan några år tillbaka fortskridande nedgången
i fastighetsvärdena kan vidare komma att i många fall medföra behov av
förstärkning av hypotek i fastighetsinteckning till förekommande av uppsägning,
som under den nuvarande depressionen skulle kunna bliva ödesdiger för
jordbrukaren. Även måste det beaktas, att möjligheten att erhålla säkerhet i
jordbruksinventarier torde vara ett behövligt stöd för jordbrukskassorna i deras
verksamhet för tillgodoseende av jordbrukets kreditbehov.
Den rättsliga utformningen av den i de remitterade lagförslagen upptagna
säkerhetsrätten har ägt rum i anslutning till det i vår lagstiftning sedan lång
tid tillbaka införda rättsinstitutet förlagsinteckning. Att förläna en säkerhetsrätt
i jordbruksinventarier panträttens verkningar torde ej kunna ske utan
stora praktiska svårigheter, vilket synes framgå ej minst av det förslag i sådan
riktning, som utarbetats inom den år 1928 tillsatta jordbruksutredningen.
De remitterade förslagens anslutning i huvudsakliga delar till lagstiftningen
örn förlagsinteckning — i vilken lagstiftning dessutom vissa förbättringar samtidigt
föreslås — synes därför välbetänkt. Den säkerhet för fall av jordbrukarens
insolvens, som en inteckning i hans inventarier skulle erbjuda, kan
härigenom vinnas utan den hinderliga begränsning i hans handlingsfrihet vid
skötseln av jordbruket, vilken skulle varit ofrånkomlig, örn förslaget avsett
panträtt. Huruvida den föreslagna förmånsrätten kommer att bereda långivaren
sådan ökad trygghet, att väsentligen bättre lånevillkor kunna betingas,
torde vara svårt att med visshet förutse. Att förmånsrätten skäligen kan antagas
bliva av praktiskt värde för långivaren, synes dock framgå av den
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
stora omfattning, i vilken förlagsinteckningsinstitutet kommit till användning.
Den möjlighet för jordbrukaren att mot inteckning i sina jordbruksinventarier
erhålla lån på bättre villkor än mot allenast borgensförbindelser, som den
föreslagna lagstiftningen erbjuder, synes emellertid särskilt under nuvarande
tidsförhållanden vara så beaktansvärd, att vi ansett oss ej böra avstyrka införandet
av en lagstiftning i enlighet med förslagets huvudgrunder.
De särskilda lagreglerna hava utformats i väsentlig överensstämmelse med
reglerna örn förlagsinteckning. Emellertid synes det böra eftersträvas, att
ännu större likhet såväl i sak som beträffande avfattningen vinnes mellan
stadgandena örn dessa varandra närstående rättsinstitut. I sådant syfte har
dels, på sätt vid de särskilda paragraferna närmare angives, förordats vissa
sakliga ändringar i förslaget, dels ock hemställts örn jämkningar i bestämmelsernas
avfattning även avseende det samtidigt till lagrådet remitterade
förslaget till ändringar i förordningen angående förlagsinteckning.
Justitierådet Edelstam, med vilken regeringsrådet Afselius förenade sig:
Jag är i huvudsak ense med justitieråden Christiansson och Stenbeck. Emellertid
finner jag mig böra ytterligare betona, att å den föreslagna lagstiftningen
icke torde kunna grundas några större förväntningar örn förbättring
av jordbrukarnas kreditförhållanden. Inteckning i jordbruksinventarier skall
enligt förslaget medföra allenast förmånsrätt i jordbrukarens konkurs, därvid
förmånsrätten naturligen avser inventariebeståndet sådant det är vid konkursbeslutets
meddelande. För den ståndpunkt förslaget sålunda intager hava
förebragts skäl av helt avgörande beskaffenhet. Men av denna förslagets läggning
måste följa, att den säkerhet, som borgenär vinner genom inventarieinteckning,
kommer att äga ett jämförelsevis ringa värde och vara användbar
väsentligen blott såsom ett supplement till annan säkerhet, exempelvis borgensförbindelse
eller sekunda fastighetsinteckning, i likhet med vad i regel är fallet
med förlagsinteckning. Vid sådant förhållande torde inventarieinteckning endast
mera undantagsvis kunna förhjälpa jordbrukaren till någon nämnvärd
lindring i eljest gällande lånevillkor. Vidare lärer, sedan jordbrukaren uttagit
och belånat inventarieinteckning, det för honom bliva förenat med avsevärt
större svårigheter än förut att erhålla ny kredit, som han tillfälligtvis kan
behöva. Dessutom synes det sannolikt, att uttagandet av inventarieinteckning
till förmån för viss borgenär — eller redan möjligheten att så kan ske — i
många fall kommer att föranleda andra jordbrukarens borgenärer, som sakna
realsäkerhet eller hava svag sådan, att uppsäga och söka indriva sina lån.
För jordbrukare, vars affärsställning kan betecknas såsom undergrävd, torde
således förevarande lagstiftning kunna komma att påskynda det ekonomiska
sammanbrottet. Å andra sidan synes det dock vara antagligt, att mången
jordbrukare, som har en svag men dock ej särskilt dålig ekonomi, skulle kunna
genom belåning av sina jordbruksinventarier lyckligt genomkämpa den rådande
svåra depressionen inom jordbruksnäringen, därest densamma ej blir av alltför
lång varaktighet. Och denna omständighet har för mig framstått såsom
så betydelsefull, att jag — oaktat de stora betänkligheter mot förslagets upp
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
57
höjande till lag, vilka onekligen föreligga, kanske främst med hänsyn till den
därmed förbundna minskningen av jordbrukarnas personliga kreditvärdighet
— ansett mig kunna biträda den meningen, att förslaget icke bör avstyrkas.
Förslaget till lag om inteckning i jordbruksinyentarier.
1 §.
Lagrådet:
Uttrycket binäring till jordbruk förekommer redan nu inom lagstiftningen,
såsom i bokföringslagen den 31 maj 1929, 2 § 4), samt i kommunalskattelagen
den 28 september 1928, 21 § med tillhörande anvisningar. Enligt båda dessa
lagar är för binäring till jordbruk särskilt kännetecknande, att därmed avses
tillgodogörande av alster och naturtillgångar från den fastighet, där rörelsen
bedrives. I bokföringslagen uppställes detta såsom förutsättning för att rörelsen
skall vara hänförlig till dylik binäring och därmed fritagen från bokföringstvång.
Även enligt skattelagen lägges härvid väsentlig vikt, ehuru
för att inkomsten av rörelsen skall hänföras till intäkt av jordbruk med binäringar
icke kräves, att uteslutande fastighetens egna alster och naturtillgångar
förarbetas, utan detsamma gäller även eljest så snart huvudsakligen
för jordbruket avsedd arbetskraft eller redskap kommer till användning. Vidare
märkes, att enligt skattelagen på grund av uttryckliga bestämmelser
skogsbruket faller utanför jordbrukets binäringar. Däremot är för båda dessa
lagstiftningsområden gemensamt, att man vid tolkningen av ifrågavarande uttryck
har att fästa avseende icke så mycket vid rörelsens omfattning i och
för sig som fastmer vid dess förhållande till det jordbruk, i samband varmed
rörelsen drives, d. v. s. därvid, örn jordbruket framstår såsom den huvudsakliga
näringen och den i samband därmed drivna rörelsen såsom en bisak.1
I viss mån annorlunda synes emellertid uttrycket binäring till jordbruk vara
att förstå i det sammanhang, vari det förekommer i nu förevarande lagförslag.
Omfattningen av rörelsen i och för sig blir nämligen här såtillvida bestämmande,
att för dess betraktande som binäring till jordbruk förutsättes, att de
för rörelsen avsedda inventarierna icke kunna vara föremål för förlagsinteckning,
vilket åter — enligt det förslag till ändringar i förordningen angående
förlagsinteckning, som jämväl remitterats till lagrådet — är fallet, där för
industriell rörelse användes i regel drivkraft örn minst fem effektiva hästkrafter
eller ock minst tio arbetare. Omfattningen och beskaffenheten av
det jordbruk, i samband varmed rörelsen drives, synas således härvidlag sakna
betydelse. Hänsyn bör tagas endast till rörelsens art och till dess egen omfattning
efter vad nyss nämnts. En inteckning i jordbruksinventarier avser
således jämväl inventarierna till exempelvis en i samband med jordbruket driven
mejerirörelse, även om den i förhållande till jordbruket framträder som
huvudsaklig, så snart för rörelsen ej i regel användes drivkraft om minst fem
effektiva hästkrafter eller minst tio arbetare.
1 Jfr departementschefens uttalande med anledning av lagrådets yttrande till 2 § bokföringslagen
(N. J. A. 1929 avd. II s. 124—125).
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
För att nu angivna innebörd av orden binäring till jordbruk ina komma till
ett bättre uttryck i lagtexten, hemställes om ett förtydligande av densamma.
Enligt ovannämnda förslag till ändringar i förordningen angående förlagsinteckning
har inteckningshavarens förmånsrätt utsträckts till att omfatta
fordran å köpeskilling för förlagsegendom, som vid låntagarens konkurs utestår
ogulden. Förlagsinteckningshavaren skall äga samma förmånsrätt i
fordringsbeloppet som han skulle hava ägt, örn egendomen försålts av konkursboet.
Lagrådet finner den sålunda föreslagna lagändringen välgrundad.
Ehuru det nya rättsinstitutet inteckning i jordbruksinventarier till sin innebörd
är fullt överensstämmande med det sedan lång tid tillbaka i vår lagstiftning
upptagna förlagsinteckningsinstitutet och de närmare bestämmelserna örn
inteckning i jordbruksinventarier äro utarbetade väsentligen i analogi med
stadgandena rörande förlagsinteckning, har emellertid inteckning i jordbruksinventarier
föreslagits icke skola liksom förlagsinteckning medföra förmånsrätt
i ogulden köpeskilling för försåld egendom. Även örn vidkommande inventarieinteckning
skälen för förmånsrättens utsträckande till att avse ogulden
köpeskillingsfordran icke hava samma styrka som beträffande förlagsinteckning,
skulle en olikhet i berörda avseende mellan så ensartade institut
som dessa i det praktiska livet ofta förbises, och då olikheten börjat framträda,
skulle den förvisso komma att väcka undran och missnöje. För att en
avvikelse i förevarande hänseende från vad som skall gälla beträffande förlagsinteckning
skulle kunna förordas, borde avgörande skäl därtill föreligga,
men enligt lagrådets mening hava sådana skäl ej förebragts. Väl torde såsom
förut framhållits införandet av en lagstiftning örn inteckning i jordbruksinventarier
komma att i måhända avsevärd mån minska jordbrukarens personliga
kreditvärdighet, men härutinnan torde lagstiftningens verkningar ej komma
att röna väsentligt inflytande därav, örn inteckningen medför förmånsrätt
i ogulden köpeskilling för försålda inventarier eller icke. Och i många fall
skulle det te sig obilligt mot inteckningshavaren, örn vid konkursens början
utestående fordringar å köpeskilling för inventarier, d. v. s. i allmänhet för
sådana inventarier som försålts kort före konkursens början, icke skulle omfattas
av samma förmånsrätt som inteckningshavaren skulle ägt i inventarierna,
därest de funnits kvar, och i den köpeskilling, som skulle hava influtit vid realisation
genom konkursboet. Lagrådet hemställer därför, att i förslaget till lag
örn inteckning i jordbruksinventarier måtte införas en bestämmelse motsvarande
den, som upptagits i 6 § av förslaget till lag örn ändring i förordningen
om förlagsinteckning.
I remissprotokollet framhålles, att örn jordbruksinventarier skadas eller förstöras
under konkurs, å dem tagen försäkring enligt grunderna för 54 § lagen
örn försäkringsavtal skall gälla till förmån för innehavare av inventarieinteckning.
Även enligt lagrådets mening torde en på grund av försäkringsfall under
konkursen inträffad surrogation ej lända till minskning av den för inteckningshavaren
redan uppkomna förmånsrätten. Örn — på sätt ovan hemställts
— en bestämmelse upptages örn förmånsrätt i köpeskilling för inven
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
59
tarier, som försålts före konkursen, för det fall att fordringen utestår ogulden
vid konkursens början, synes enligt grunderna för bestämmelsen förmånsrätt
jämväl böra åtnjutas, då försäkringsfall inträffat före konkursen, i fordran å
ersättningsbelopp, som vid konkursens början är ogulden. Däremot synes
utan en sådan bestämmelse grund knappast föreligga att anse inteckningshavarens
förmånsrätt omfatta före konkursen uppkommen fordran å dylik
ersättning.
2 §•
Lagrådet:
Det remitterade förslaget utgår från att det förfarande, som skall äga tilllämpning
i fråga örn inventarieinteckning, bör anordnas i huvudsaklig överensstämmelse
med det lagrådets granskning numera underställda förslaget till ny
lagstiftning örn handläggningen av inskrivningsärenden. Befattningen med
ärenden angående inventarieinteckning har därför uppdragits åt inskrivningsdomaren.
Härför är det naturligen en nödvändig förutsättning, att den nya
lagstiftningen örn handläggningen av inskrivningsärenden kommer till stånd
och träder i kraft senast samtidigt med den föreslagna lagen örn inteckning
i jordbruksinventarier. Skulle så ej bliva fallet, torde, intill dess nämnda lagstiftning
trätt i kraft, befattningen med ärenden rörande sådan inteckning
böra överlämnas till rätten eller möjligen någon dess ledamot.
5 §.
Lagrådet:
Bestämmelser rörande förnyelse av inventarieinteckning hava icke föreslagits.
Anledningen härtill är enligt remissprotokollet — förutom att frågan
örn förnyelsepliktens borttagande sedan länge varit aktuell såvitt angår fastighetsinteckning
-—- att oberoende av denna frågas lösning övervägande skäl
ansetts tala emot införande av förnyelseplikt beträffande ett nytt inteckningsinstitut,
och har därvid även påpekats, att då inventarieinteckning medför endast
förmånsrätt och ej sakrätt, inteckningens rättsverkningar upphöra, örn
fordringen preskriberas.
Enligt gällande rätt måste — med ett enda undantag, vilket för övrigt icke
lärer äga nämnvärd praktisk betydelse — varje penninginteckning förnyas
inom vart tionde år för att behålla sin giltighet, och detta vare sig inteckningen
är förenad med sakrätt eller blott med förmånsrätt. Sålunda är förnyelse
föreskriven, i fråga örn inteckning som medför sakrätt, i 1875 års inteckningsförordning,
1901 års lag örn inteckning i fartyg och 1907 års lag örn inteckning
i tomträtt och vattenfallsrätt samt, beträffande inteckning som medför
allenast förmånsrätt, i 1883 års förordning angående förlagsinteckning.
Det angivna undantaget återfinnes i 13 § av 1880 års förordning, innefattande
bland annat särskilda föreskrifter angående inteckning i järnväg; för de vanliga
fallen av sådan inteckning gäller emellertid på grund av förordningens ingress
vad i 1875 års inteckningsförordning är stadgat rörande inteckningsförnyelse.
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
I sitt redan år 1907 avgivna förslag till jordabalk, II, bär lagberedningen
— under framhållande att borttagandet av den obligatoriska förnyelsen av
penninginteckning länge och ivrigt varit eftersträvat ■—- på anförda skäl ansett
stadganden om dylik förnyelseplikt ej böra införas i den av beredningen föreslagna
lagen örn inskrivning av rätt till fast egendom och således icke skola
gälla i fråga om inteckningar meddelade efter lagens ikraftträdande. Då denna
så länge påtänkta och helt visst önskvärda reform icke torde kunna förväntas
bliva genomförd inom en närmare framtid, synes densamma näppeligen kunna
utgöra något mera bärande skäl att ej införa förnyelseplikt beträffande inventarieinteckning.
Det lärer dessutom vara lämpligast att i ett sammanhang
upptaga till bedömande frågan örn avskaffande av skyldigheten att förnya
penninginteckningar av skilda slag. En särskild anledning att stadga
förnyelseplikt såvitt angår inventarieinteckning synes i allt fall föreligga
däri, att enligt det till lagrådet remitterade förslaget örn ändring i vissa delar
av förordningen angående förlagsinteckning förnyelseplikten bibehållits i fråga
om sådan inteckning. Att rättsverkningarna av inventarieinteckning upphöra
vid fordringens preskriberande är riktigt; men detta gäller även förlagsinteckning,
och det synes vara av vikt att såvitt möjligt undvika olikheter
mellan rättsinstitut av så likartad beskaffenhet som de båda nu förevarande.
Slutligen må erinras örn angelägenheten av att boken över inventarieinteckningar
icke under tidernas lopp kommer att sakna överskådlighet, med därav
följande svårigheter för inskrivningsdomaren vid utfärdande av gravationsbevis.
Örn förnyelseplikt föreskrives i avseende å inventarieinteckning, komma
sådana inteckningar, som i själva verket ej längre äro gällande, att utan
vidare utgallras ur nämnda bok vid förnyelsetidens utgång.
På grund av det anförda hemställer lagrådet örn införande av förnyelseplikt
beträffande inventarieinteckning i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande
stadganden i fråga örn förlagsinteckning.
Skulle denna hemställan ej vinna bifall, kan i tydlighetens intresse ifrågasättas
jämkning av ordalagen i 8 § tredje stycket av lagen den 8 april 1927
örn dödande av förkommen handling.
7 §■
Lagrådet:
Bland grunderna till rätt för inteckningshavare att kräva omedelbar betalning
av intecknad fordran, ändå att den ej är förfallen, har i förevarande paragraf
upptagits, att inventariebeståndet genom försäljning, bortföring eller
förstöring av inventarier väsentligen nedgår. Med försäljning är uppenbarligen
jämställd annan överlåtelse, exempelvis gåva. Med sådan överlåtelse är
emellertid i regel förknippad bortföring av de överlåtna inventarierna. Däremot
synes pantsättning av inventarier, där de ej bortföras, kunna åberopas allenast
örn pantsättningen medför sådan fara, som avses i sista punkten av förevarande
paragraf.
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
10 §.
61
Lagrådet:
I viss anslutning till den föreslagna nya lagstiftningen om handläggningen
av inskrivningsärenden förutsattes i förevarande förslag, att motsvarighet till
det nuvarande inteckningsprotokollet icke kommer att förefinnas med avseende
å inventarieinteckning, utan att protokollets uppgift skall fyllas, förutom
av inteckningsboken och domarens å inteckningshandlingen tecknade
beslut, av ett aktsystem. Något stadgande örn det sistnämnda innehåller
förslaget icke; det är avsett, att erforderliga föreskrifter härom skola utfärdas
av Kungl. Majit med stöd av det bemyndigande, som innefattas i förslagets
13 §. Även örn någon erinran icke är att göra emot att beträffande
detta speciella slag av inteckning detaljbestämmelserna ej erhålla plats i själva
lagen, synes likväl sammanhanget kräva, att däri upptages ett allmänt stadgande
örn att aktbildning skall äga rum. Lagrådet hemställer förty, att i
förevarande paragraf måtte införas en bestämmelse ungefärligen av den lydelse,
att rörande inteckningsärenden akter skola inrättas.
11 §■
Lagrådet:
Då klagan över inskrivningsdomarens beslut i ärenden, som avses i denna
lag, bör föras i samma ordning som klagan över andra beslut av inskrivningsdomaren,
samt enligt den föreslagna lagen med särskilda bestämmelser örn
handläggning av inskrivningsärenden besvär i dylika fall skola anföras inom
vanlig besvärstid, hemställes, att ur förevarande paragraf uteslutes det föreslagna
stadgandet örn besvärstids räknande från erhållen del av inskrivningsdomarens
beslut.
Bestämmelsen örn lagens ikraftträdande.
Lagrådet:
Enligt förslaget skall lagen örn inteckning i jordbruksinventarier liksom därav
betingade, i remissen upptagna ändringar i vissa andra lagar träda i kraft
den 1 januari 1933. I underdånig skrivelse den 19 januari 1932 har emellertid
jordbruksutredningen framhållit önskvärdheten av att ifrågavarande lagstiftning
måtte bliva tillämplig snarast möjligt samt hemställt, att tidpunkten
för dess ikraftträdande måtte bestämmas till den 1 juli 1932. Denna skrivelse
har av Kungl. Majit överlämnats till lagrådet för att tagas i övervägande vid
avgivande av utlåtande över de remitterade lagförslagen.
Det är uppenbart, att ikraftträdandet måste ske samtidigt såväl av de i
förevarande remiss upptagna lagarna som även av det till lagrådet särskilt
remitterade förslaget rörande ändring i förordningen angående förlagsinteckning,
vars avfattning omedelbart sammanhänger med den föreslagna ändrade
lydelsen av 17 kap. 7 § handelsbaden.
Såsom lagrådet här ovan vid 2 § påpekat, äro de processuella bestämmelserna
i lagförslaget om inventarieinteckning givna under förutsättning, att senast
samtidigt därmed träder i kraft tillämnad ny lagstiftning rörande inskriv
-
62
Kungl. Majlis proposition nr 106.
ningsväsendet, särskilt bestämmelsen örn inskrivningsärendenas handläggning
av inskrivningsdomare i rättens ställe. En lagstiftning i detta ämne kan emellertid,
även örn den omedelbart genomföres, svårligen bliva tillämplig tidigare
än den 1 januari 1933. Ett ikraftträdande dessförinnan av nu ifrågavarande
jämte därmed sammanhängande lagar skulle således kräva en provisorisk anordning
med inteckningsärendenas överlämnande till rätten eller någon dess
ledamot, på sätt lagrådet förut antytt, och tillika medföra behov av särskilda
föreskrifter rörande dessa ärendens handläggning.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbaden.
Lagrådet:
Förevarande lag föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1933. Enligt
övergångsbestämmelsen till lagen örn ändring i vissa delar av förordningen
den 13 april 1883 angående förlagsinteckning skall 1 § i nämnda förordning
äldre lydelsen fortfarande äga tillämpning i fråga örn förlagsinteckningar,
som sökts eller beviljats före den 1 januari 1933. Därav måste naturligen
följa, att 17 kap. 7 § handelsbaden äldre lydelsen jämväl efter nämnda dag
blir gällande beträffande dylika äldre inteckningar. Då detta synes omedelbart
framgå av en sammanställning med övergångsbestämmelsen i lagen örn
ändring i förordningen angående förlagsinteckning, lärer anledning icke föreligga
till erinran däremot, att särskild övergångsbestämmelse ej upptagits i
förevarande lagförslag.
Övriga tre lagförslag.
Lagrådet:
Dessa förslag lämnas utan anmärkning.
Ur protokollet:
Hagnar Kihlgren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10G.
63
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsår enden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet K ronprins en-Re g enlen i statsrådet
å Stockholms slott den 19 februari 1932.
N ärvarande:
Statsministern Ekman, statsråden Gärde, von Stockenström, Städener,
Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Efter gemensam beredning med tillförordnade chefen för finansdepartementet,
statsrådet Gyllenswärd, och chefen för jordbruksdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, lagrådets den 28 januari
1932 avgivna utlåtande över de den 31 december 1931 till lagrådet remitterade
förslagen till
1) lag örn inteckning i jordb ruksinventarier;
2) lag örn ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbaden;
3) lag örn ändrad lydelse av 72 § utsökningslagen;
4) lag örn ändrad lydelse av 4 och 29 §§ konkurslagen; samt
5) lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn
sparbanker.
Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:
»Vad lagrådets ledamöter yttrat rörande sin principiella ställning till den
föreslagna lagstiftningen, vilken de funnit sig icke böra avstyrka, föranleder
ej något särskilt uttalande från min sida.
I fråga örn förslagens utformning har lagrådet framställt vissa erinringar
rörande förslaget till lag örn inteckning i jordbruksinventarier. Sålunda har
lagrådet hemställt, att däri måtte, i likhet med vad av mig föreslagits beträffande
förlagsinteckning, införas en bestämmelse örn att inteckningshavarens
förmånsrätt skall omfatta jämväl utestående köpeskilling för intecknad egendom,
som försålts. Vad som föranlett mig att i fråga örn inteckning i jordbruksinventarier
ej föreslå en dylik bestämmelse var, såsom framgår av remissprotokollet,
att den egendom, som skulle omfattas av inventarieinteckning, vore
i motsats till förlagsintecknad egendom till sin sammansättning i regel ganska
konstant, samt att, då bokföringsskyldighet icke ålåge jordbrukare, tvekan ej
sällan skulle kunna uppstå, huruvida fordringen vore sådan att förmånsrätt däri
kunde göras gällande. Härtill kom, att hänsyn till jordbrukarnas personliga
kreditvärdighet syntes i viss mån tala emot en sådan bestämmelse. Då lagrådet
emellertid icke funnit dessa skäl böra tilläggas avgörande betydelse och, såsom
lagrådet framhållit, en olikhet mellan de båda slagen av inteckningar otvivelaktigt
framstår som mindre tillfredsställande, har jag ansett mig böra biträda
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
lagrådets hemställan, att jämväl i fråga örn inventarieinteckning upptages
en bestämmelse av den ifrågasatta innebörden. Lagrådet har vidare förordat,
att förnyelseplikt införes beträffande inventarieinteckning i huvudsaklig
överensstämmelse med motsvarande stadganden i fråga örn förlagsinteckning.
Även denna hemställan vill jag giva min anslutning. De erinringar
lagrådet i övrigt framställt mot förslaget till lag örn inteckning i jordbruksinventarier,
vilka huvudsakligen äro av redaktionell art, hava likaledes synts böra
vinna beaktande. I remissförslagets 10 § har, till vinnande av överensstämmelse
med motsvarande bestämmelse i det lagrådet underställda förslaget till
lag med särskilda bestämmelser örn handläggning av inskrivningsärenden, viss
jämkning av övervägande formell natur vidtagits. Dessutom har förslaget i
andra avseenden underkastats redaktionella jämkningar. ■— En mindre, formell
ändring har vidtagits i förslaget till lag örn ändrad lydelse av 17 kap. 7 §
handelsbanken.
I skrivelse till Kungl. Majit den 19 januari 1932, vilken överlämnats till lagrådet,
har jordbruksutredningen hemställt, att tiden för lagstiftningens ikraftträdande
måtte bestämmas till den 1 juli 1932. Denna hemställan har synts
mig böra bifallas. Då emellertid den föreslagna lagen med särskilda bestämmelser
örn handläggning av inskrivningsärenden icke lärer kunna sättas i kraft
tidigare än den 1 januari 1933, har i anslutning till vad lagrådet påpekat en
särskild övergångsbestämmelse upptagits i lagen örn inteckning i jordbruksinventarier
av innehåll i huvudsak, att intill dess förstnämnda lag trätt i tilllämpning,
befattningen med ärenden angående inteckning i jordbruksinventarier
skall i inskrivningsdomarens ställe ankomma i domsaga å landet på rättens
ordförande och i stad med rådstuvurätt på den av rättens lagfarna befattningshavare,
som har att föra protokoll över inteckningar i fast egendom.»
Föredraganden uppläser härefter i enlighet med vad sålunda anförts delvis
jämkade förslag till lag orri inteckning i jordbruksinventarier, lag om ändrad
lydelse av 17 kap. 7 § handelsbaden, lag om ändrad lydelse av 72 § ulsökningslagen,
lag örn ändrad lydelse av 4 och 29 §§ konkurslagen och lag angående
ändrad lydelse av 26 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker samt
hemställer, att desamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Axel Wennerholm.
Stockholm 1932. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
313195
Kungl. Majis proposition nr 106.
65
Bilaga Å.
Författuingsförslag.
1) Förslag till lag om inteckning i jordbruksinventarier.
Härigenom förordnas som följer;
1 §•
Driver någon jordbruk, må den därför avsedda, honom tillhöriga lösegendom,
som består av levande eller döda inventarier, utan att överlämnas
till annan utgöra pant för hans gäld, därest inteckning (inventarieinteckning)
meddelas i egendomen efter ty nedan stadgas. Under jordbruk inbegripes
jämväl i samband därmed bedriven binäring till jordbruk, utan så är, att
för binäringen avsedda inventarier kunna bliva föremål för förlagsinteckning
eller att fråga är örn renskötsel.
Inventarieinteckning skall hänföra sig till visst område samt omfatta all
den inteckningsbara lösegendom, som är avsedd för jordbruket å området.
Fast egendom, som består av en eller flera registerenheter eller ideella andelar
av sådan, anses i denna lag såsom visst område, ändå att den helt
eller delvis ingår i oskiftad samfällighet.
2§-
Inventarieinteckning må meddelas endast på grund av gäldenärens skriftliga
förbindelse o och till visst i penningar bestämt belopp jämte ränta, där
sådan utfästs. Å förbindelsen skall gäldenärens namnteckning vara av vittnen
styrkt.
Förbindelsen skall innehålla uttryckligt medgivande till inteckning ävensom
tydlig uppgift å det område, vartill inteckningen skall hänföra sig.
Skall inteckning gälla med särskilda ansvarighetsbelopp i vad den hänför
sig till olika delar av området, varde det angivet i förbindelsen.
3 §■
Inventarieinteckning meddelas av den rätt, varunder det område lyder,
till vilket inteckningen skall hänföra sig.
4§-
Då inventarieinteckning sökes, ingive sökanden till rätten gäldenärens
förbindelse i huvudskrift, så ock intyg av magistrat, taxeringskommissarie,
mantalsskrivare, häradsskrivare eller landsfiskal om att gäldenären, då inteckningsförbindelsen
utfärdades, drev det jordbruk, varom fråga är, ävensom
lagfartsbevis, arrendekontrakt eller annan handling, som visar gäldenärens
rätt till det område, vartill inteckningen skall hänföra sig. Kåtten
läte förbindelsen offentligen uppläsas och i särskilt protokoll över inventarieinteckningar
intagas; läte ock däri anmärka omförmälda intyg samt den
handling, som visar gäldenärens rätt till området.
5 §■
Ar inteckningsförbindelsen ej så avfattad, som i 2 § sägs, eller har sökanden
ej iakttagit vad som enligt 4 § åligger honom, varde ansökningen
avslagen.
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 83 hafi. (Nr 106.) .iso 32 5
66
Kungl. Majus proposition nr 106.
6 §•
Är, när inventarieinteckning sökes, gäldenären försatt i konkurs eller
försättes han i konkurs samma dag ansökningen göres, varde ansökningen
avslagen.
Är på grund av ansökning, som nu sagts, inteckning meddelad, vare den
utan verkan; och varde, när förhållandet styrkes, anteckning därom gjord i
protokollet över inventarieinteckningar.
7 §•
Inventarieinteckning må ej meddelas i egendom, avsedd för jordbruket a
område, vartill för fordran hos gäldenären tidigare sökt inventarieinteckning
hänför sig, med mindre den nya inteckningen hänför sig till samma område
eller ock ansvaret för den av inteckningarna, vilken hänför sig till större
område, varder så bestämt, att den kommer att gälla med allenast särskilt
ansvarighetsbelopp i den egendom, som skall svara för den andra inteckningen.
8 §•
Då inteckning blivit beviljad, teckne rätten bevis därom å inteckningsförbindelsen.
9 §•
Inventarieinteckning skall förnyas i den ordning, som i 10 § bestämmes,
första gången inom tio år sedan den beviljades och sedermera inom tio år
från varje förnyelse. Sker det ej, vare inteckningen förfallen, ändå att inom
nämnda tid vidtagits sådan åtgärd, som i 11 § eller 12 § andra stycket sägs.
10 §.
Vill någon låta förnya inventarieinteckning, uppvise inteckningsförbindelsen
i huvudskrift hos vederbörande inteckningsdomstol^ och varde bevis
örn förnyelsen där tecknat å förbindelsen. Sökanden stånde ock fritt att
inför annan underrätt förete inteckningsförbindelsen. Den rätt läte, då sådant
sker, i protokollet över inventarieinteckningar korteligen intagas vad
förbindelsen innehåller med dag och årtal, då den utgavs, av vilken rätt
inteckningen är beviljad, när och under vilken paragraf i protokollet det
skedde och när inteckningen förnyades, nedsattes eller annorledes förändrades,
örn det skett; teckne ock bevis å handlingen, att den varit företedd till
vinnande av inteckningsförnyelse. Sedan ingive sökanden protokollet däröver
till inteckningsdomstolen inom tid, som i 9 § sägs; och vare detta så
gillt, som örn förbindelsen där blivit företedd.
Har någon, som efter ty särskilt är stadgat sökt dödande av förkommen
inteckningsförbindelse, i anledning därav utverkat sig offentlig stämning och
vill han låta förnya inteckningen innan frågan örn förbindelsens dödande
blivit slutligen behandlad, ingive han till vederbörande inteckningsdomstol
stämningen i avskrift före utgången av den i 9 § stadgade tiden. Varder
inteckningsförbindelsen sedermera dödad och vinner beslutet därom laga
kraft eller varder förbindelsen återfunnen och av sökanden företedd i ärendet
örn dess dödande, skall rätten på anmälan förklara inteckningen vara
förnyad den dag den offentliga stämningen ingavs. Kommer gäldenären
eller annan, vars rätt kan vara beroende av att förnyelse ej ägt rum, och
visar, att ansökningen örn förbindelsens dödande förfallit utan att förbindelsen
blivit på sätt nyss är sagt företedd, eller visas, att ansökningen blivit
avslagen genom beslut, som vunnit laga kraft, förklare rätten frågan örn förnyelse
hava förfallit.
Kungl. Majus proposition nr 106. 67
_ Går tiden, inom vilken inteckning, som liänför sig till område på landet,
bör förnyas, till ända innan nästa lagtima ting, må inteckningen förnyas på
urtima ting, vilket domaren har att på anmälan av inteckningens innehavare
och pa hans bekostnad inom sagda tid hålla; vare dock inteckningshavarén
skyldig att a nästa lagtima ting förete inteckningsförbindelsen eller rättens
bevis örn förnyelsen att i protokollet över inventarieinteckningar införas.
Försummar han det, vare förnyelsen utan verkan.
11 §•
Vill innehavare av inventarieinteckning uppdela denna så, att den blir
gällande med allenast särskilda ansvarighetsbelopp i vad den hänför sig till
olika delar av det område, vartill inteckningen hänför sig, vise skriftligt
medgivande därtill av gäldenären samt, där annan inteckningsliavare finnes,
som har lika eller sämre rätt, av denne. Ej må dock dylik åtgärd ske, örn
annan inteckning finnes och den ej uppdelas på enahanda sätt.
Askar inteckningshavare åtgärd, som i första stycket sägs, ingive till
vederbörande inteckningsdomstol inteckningsförbindelsen samt, där annan
mteckningshavares medgivande åberopas, jämväl hans inteckningsförbindelse.
Sedan gore rätten örn uppdelningen anteckning i protokollet över
inventarieinteckningar samt teckne bevis därom å sökandens inteckningsförbindelse.
12 §.
Vill någon låta inventarieinteckning helt och hållet eller för visst belopp
dödas, uppvise inteckningsförbindelsen i huvudskrift hos vederbörande inteckningsdomstol
; och teckne rätten å förbindelsen bevis örn dödandet.
Vill någon låta inteckning under annan nedsättas, förfares i enlighet med
vad angående intecknings dödande nu är sagt. Är egendomen besvärad av
.®.r.a biteckningar, må ej någon av dem sättas efter annan, med mindre den
tillika sättes att gälla efter den eller de inteckningar, vilka äga lika eller
bättre rätt än denna.
13 §.
Inventarieinteckning medför rätt att med den förmånsrätt, som i handelsbaden
sågs, vid utmätning eller i konkurs ur den egendom, som enligt
Q6miä lag häftar för inteckningen, utbekomma vad. intecknat är, dock ej ränta
bb'' längre tid än tva ar före den dag utmätningen skedde eller konkursansökningen
ingavs.
14 §*
. Inventarieinteckning gäde ej i egendom, som utmätts sist å den dag, då
inteckningen söktes, eller besväras av förlagsinteckning.
15 §.
Dör gäldenären, gäde inteckningen utan hinder därav i dödsboets egendom.
Sedan bodelning eller skifte skett eller, där sådan åtgärd ej erfordras,
bouppteckning ägt rum, svare dock den intecknade egendomen endast såframt
den avträtts till konkurs efter den döde.
Övergår eljest egendom, som häftar för inventarieinteckning, till ny ägare,
upphöre inteckningsrätten däri, såframt han vunnit besittning av egendomen
eder denna, enligt vad särskilt är stadgat, iindock skall vara fredad från
ansvar för förre ägarens gäld eder egendomen försålts efter utmätning eder
i konkurs.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
16 §.
Har egendom blivit ansvarig för inventarieinteckning, skall egendomen, intill
dess sådant fall inträffat, som avses i 14 eller 15 §, häfta för inteckningen,
utan så är, att den blivit tillbehör till fast egendom, tomträtt, vattenfallsrätt
eller fartyg eller ock upphört att vara avsedd för jordbruket å det område,
vartill inteckningen hänför sig samt överförts till annat område, för vars
brukande den i stället blivit avsedd och vartill gällanda inteckning hänför
sig; dock skall, i den mån ej annat följer av 17 §, egendom, som förvaras
utanför förstnämnda område, vara fri från ansvarighet, såframt gäldenären
upphört med jordbruket å området och egendomen ej utmätts inom nittio
dagar därefter eller gäldenären försatts i konkurs efter ansökan, som gjorts
inom samma tid. . ,
Intecknad egendom, som upphört att vara avsedd tor jordbruket a etet
område, vartill inteckningen hänför sig, skall ej utan att överföras till annat
område bliva ansvarig för inteckning, som hänför sig till detta.
17 §.
Övergår brukningsrätten till område, till vilket inventarieinteckning hänför
sig, från gäldenären till annan, gälle inteckningen, ändå att det ej följer
av 16 §, i de för jordbruket å området avsedda inventarier, som må tillhöra
gäldenären.
18 §.
Hänför sig inventarieinteckning till område, som ligger i sambruk med
annat, skall av de för jordbruket å områdena avsedda inventarierna å vartdera
området anses belöpa så stor del, som motsvarar dess andel i områdenas sammanlagda
jordbruksvärde enligt den taxering, som var gällande, då inteckningen
söktes, eller, därest områdena då ej varit föremål för särskild taxering,
den, som efter nämnda tid först skedde; har, när intecknad egendom
skall utmätningsvis säljas, särskild taxering ej ägt rum, verkstalle utmätningsmannen
uppskattning av omradenas jordbruksvärden efter ty beträffande
värdering av lös egendom är i utsökningslagen stadgat, och skall fördelningen
ske , med ledning därav.
Är viss egendom avsedd för flera områden gemensamt utan att de ligga
i sambruk, skall i avseende å den egendoms ansvar för inventarieinteckning
vad i första stycket stadgats äga motsvarande tillämpning.
19 §.
Inteckningshavare åge att kräva omedelbar betalning för intecknad fordran,
ändå att den ej är förfallen: ...
örn den intecknade egendomen så vanvårdas eller fordarvas eiler jämlikt
14, 15 eller 16 § i sådan utsträckning upphör att svara för inteckningen
eller eljest så nedgår i värde, att inteckningshavarens säkerhet märkligen
minskas; „ .. „ .... ,,
örn jordbruket helt eller delvis nedlägges eller övergår till annan; elier
örn gäldenären underlåter att enligt utfästelse förbättra eller oka den mtecknade
egendomen.
20 §.
Har gäldenär, i vars egendom inventarieinteckning beviljats, försatts i
konkurs och har konkursen avslutats genom slututdelning eller har eljest
ali den intecknade egendomen försålts i konkursen, vare inteckningen utan
Kungl. Maj:ts proposition nr 106. 69
verkan; och varde, när förhållandet stjrkes, på gäldenärens begäran anteckning
därom gjord i protokollet över inventarieinteckningar.
Där gäldenärens ägande- eller nyttjanderätt till det område, vartill inteckning
hänför sig, upphört och han ej heller är ägare till någon egendom,
som häftar därför, må rätten på talan av honom förelägga inteckna gshavaren
att tillhandahålla inteckningsförbindelsen för inteckningens dödande.
Har vid försäljning av jordbruksinventarier i den ordning utsökningslagen
stadgar betalning utgått å kapitalbeloppet av intecknad fordran, vare inteckningen
till motsvarande del utan verkan; och varde, då förhållandet styrkes,
på begäran av rättsägare anteckning därom gjord i protokollet över inventarieinteckningar.
Samma lag vare, där betalning å kapitalbeloppet av
intecknad fordran utgått ur ersättning, som utbetalats i anledning av försäkringsfall
eller utgivits av allmänna medel för kreatur, som nedslaktats
till förekommande eller hämmande av kreaturssjukdom.
21 §.
Har intecknad förbindelse kommit i gäldenärens hand och föreligger ej
sådant fall, att inteckningen är utan verkan, må förbindelsen ånyo utgivas
med oförändrad inteckningsrätt.
22 §.
Då jordbruksinventarier utmätts, skall, sedan bevis härom inkommit till
rätten eller domaren, beviset uppläsas vid rätten samt införas i protokollet
över inventarieinteckningar å landet å nästa rättegångsdag under lagtima
ting och i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden. Inkommer
anmälan, att utmätningen upphävts eller att frågan örn försäljning av den
utmätta egendomen eljest förfallit, varde ock sådant i protokollet antecknat.
Angående anteckning örn att gäldenären försatts i konkurs är särskilt
stadgat.
23 §.
Vid rätten skall i överensstämmelse med protokollet över inventarieinteckningar
föras bok, så inrättad, att därav beträffande varje inteckning
lätteligen kan ses:
gäldenärens namn;
det område, till vilket inteckningsansökningen hänför sig;
tiden, då ansökningen skett;
beloppet av fordran, varför inteckning är sökt; samt,
då inteckning blivit beviljad, avslagen, uppdelad, förnyad, nedsatt eller
dödad, tiden, då det skedde.
Då enligt 20 eller 22 § anteckning skett i protokollet, varde ock det anmärkt
i boken.
De närmare föreskrifterna örn bokens förande meddelas av Konungen.
Å protokollsutdrag, som utfärdas i ärende rörande inventarieinteckning,
skall tecknas avskrift av vad örn ärendet blivit infört i boken.
24 §.
Ärende rörande inventarieinteckning må av rätten upptagas å landet
endast på lagtima ting samt i stad endast å måndag eller, örn helgdag då
inträffar, nästa söckendag därefter; dock att fråga örn inteckningsförnyelse
må av rätten handläggas på landet så som i 10 § tredje stycket sägs och i
stad jämväl å annan rättegångsdag än måndag.
70
Kungl. Majus proposition nr 106.
25 §.
Har beslut, varigenom underrätt helt och hållet eller till någon del avslagit
ansökan om beviljande av inventarieinteckning, blivit till följd av besvär
ändrat av högre rätt, vare sökande pliktig att å landet sist å det ting,
som infaller näst efter tre månader, och i stad inom tre månader från det
utslaget örn ändringen vunnit laga kraft, detsamma hos underrätten förete,
vid äventyr att i annat fall den inteckning, som på grund av utslaget beviljas,
gäller såsom vore den sökt först å den dag utslaget vid underrätten
företes.
26 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 19.......
Då inventarieinteckning första gången sökts i egendom, avsedd för jordbruk,
vilket gäldenären drivit sedan tiden före nämnda dag, vare en var, som
hos gäldenären äger fordran, vilken uppkommit före samma dag och enligt
17 kap. handelsbalken utgår med sämre rätt än inteckningen, berättigad att
kräva omedelbar betalning för fordringen, ändå att den ej är förfallen; dock
må den rätt ej utövas, sedan sex månader förflutit från den dag, då inteckningen
söktes.
2) Förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 7 och 13 §§
handelsbalken.
Härigenom förordnas, att 17 kap. 7 och 13 §§ handelsbalken, vilka lagrum
ändrats, det förra senast genom lag den 13 maj 1921 (nr 228) och det
senare genom förordning den 8 oktober 1861 (nr 59), skola i nedan angivna
delar erhålla följande ändrade lydelse:
7 §•
Har redare ■—- — — — — — —- icke rum.
Därefter njute borgenär, som har inventarieinteckning, förmånsrätt i egendom,
som häftar för inteckningen, från den dag inteckningen söktes. Häftar
sådan egendom för flera inteckningar, njute den, som tidigare sökt inteckning,
företräde, och de, som sökt inteckning samma dag, lika rätt.
13 §.
Borgenär, som----— — — — — att tillgå.
Har jordägare efter 6 § förmånsrätt i lös egendom och häftar någon del
därav tillika för inventarieinteckning, skall i avseende å förhållandet mellan
jordägaren och inteckningshavaren vad i första stycket stadgats äga motsvarande
tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 19
3) Förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 13 § strafflagen.
Härigenom förordnas, att 22 kap. 13 § strafflagen, vilket lagrum ändrats
genom lag den 4 juni 1926 (nr 146), skall i nedan angiven del erhålla följande
ändrade lydelse:
71
Kungl. Majus proposition nr 106.
13 §.
Fordrar man betalning för gäld, den man vet gulden vara, eller nekar
man emot bättre vetande sin hand och förskrivning eller till pantsatt, lånt,
legt eller inlagt gods, eller vad eljest det är, som hörer annan till och man
i besittning haver; eller återfordrar man det gods, som blivit till annan utlegt
eller förtrott eller lämnat såsom pant eller lån, ändå att man det veterligen
återbekommit; eller tager man svikligen åter det gods, man i pant till
annan lämnat eller denne eljest underpanträtt innehaver; eller tillfogar ägare
till gods, som häftar för inventarieinteckning, uppsåtligen inteckningshavaren
skada genom åtgärd, varigenom värdet av det gods, som skall svara för
inteckningen, varder minskat; straffes med böter eller fängelse.
Lag samma — — — — — — — — tvem ett.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 19
4) Förslag till lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen.
Härigenom förordnas, att 62—65, 85, 88, 91, 94, 96, 139, 140, 163, 179
och 180 §§ utsökningslagen skola, 62, 63, 85, 91 och 94 §§ i nedan angivna
delar, erhålla följande ändrade lydelse:
62 §.
Av gäldenärs — —------med lösören.
Häftar på grund av inteckning gäldenärens fasta egendom eller hans
jordbruksinventarier för fordran, varför utmätning skall ske, varde intecknad
egendom först utmätt, där ej borgenären hellre vill taga betalning ur annan
egendom. Skall utmätning på en gång ske för fleras fordringar, må borgenär,
för vars fordran fast egendom eller jordbruksinventarier sålunda häfta,
ej för vad av intecknad egendom kan utgå till förfång för annan borgenär
taga betalning ur övriga tillgångar.
63 §.
Ej må--------särskilt begär.
I den mån annan lös egendom finnes att tillgå, må jordbruksinventarier
utmätas allenast för fordran, varför de på grund av inteckning häfta, så framt
det ej är uppenbart, att borgenären kan erhålla betalning ur inventarierna;
och skall utmätningsmannen förty, innan utmätning av jordbruksinventarier
äger rum, söka skaffa sig upplysning, örn eller till vilket belopp de häfta för
inventarieinteckning.
64 §.
Av lösören skall, där ej annat särskilt stadgats, vad gäldenären för sin
näring behöver eller minst kan umbära sist utmätas. Uppgiver gäldenär
viss egendom till utmätning, bör den företrädesvis i mät tagas, där sådant
lämpligen samt utan förfång för borgenär kan ske, och annan ordning ej är
föreskriven.
65 §.
Från utmätning skola undantagas dels nödiga gång- och sängkläder för
gäldeniiren, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn, dels ock nödiga
72
Kungl. Majus proposition nr 106.
arbetsredskap eller andra nödiga lösören till ett värde av högst femhundra
kronor, eller, där gäldenären icke är familjeförsörjare och ej heller har eget
hushåll, högst tvåhundra kronor. Saknas utväg till nödtorftigt uppehälle;
då skall från utmätning undantagas av det förråd, som i huset finnes, vad
till underhåll för en månad tarvas, eller, där tillräckligt förråd ej finnes, av
penningar, som gäldenären innehar eller äger innestående i bank eller annan
penninginrättning, så mycket som erfordras för anskaffande av det felande.
Lös egendom, vari borgenär har panträtt, må ej undantagas från utmätning
för den fordran, varför panträtten äger rum.
85 §.
Då fast — —------— det tillkänna.
Då fast egendom eller jordbruksinventarier utmätts, vare utmätningsmannen
pliktig att genast till den rätt, varå handläggning av ärenden rörande
inteckning i egendomen ankommer, eller, om handläggningen ankommer å
häradsrätt, till domaren insända bevis örn utmätningen. Sådant bevis skall
innefatta uppgift om ägarens namn, örn beloppet av den fordran, för vilken
utmätningen ägt rum, samt huruvida den utmätta egendomen på grund av
inteckning häftar för samma fordran eller icke, ävensom vad i övrigt kan
vara erforderligt för att tydligt utmärka, vilken den fordran är, varför utmätningen
skett. Ar fråga örn jordbruksinventarier, angive utmätningsmannen
ock så noggrant som möjligt det område, för vars brukande de äro avsedda,
samt den handling, som visar gäldenärens rätt till nämnda område.
Utmätes fartyg — —--— till kommerskollegium.
88 §.
Har utmätning av fast egendom eller av jordbruksinventarier upphävts
eller eljest frågan örn sådan egendoms försäljning förfallit, åligger det utmätningsmannen
eller överexekutor, om ärendet där är ankängigt, att därom
genast göra anmälan hos den rätt eller domare, dit bevis örn utmätningen
jämlikt 85 § insänts.
91 §.
Kungörelse örn-------är sagd.
Då jordbruksinventarier, vilka häfta för inventarieinteckning, skola säljas,
skall inteckningshavaren, såvitt ske kan, underrättas örn auktionen genom
särskilt kallelsebrev, vilket utmätningsmannen skall med posten avsända så
tidigt, att kallelsen må komma inteckningshavaren till handa minst åtta
dagar före auktionen.
Har gäldenären —--— — — — — — ske kan.
Är fråga örn försäljning av jordbruksinventarier eller av fartyg, som blivit
i fartygsregistret infört, anskaffe förrättningsmannen gravationsbevis rörande
egendomen; dock vare, där förrättningsmannen det äskar, borgenären pliktig
att förskjuta den för bevisets utlösande nödiga kostnad.
94 §.
Skall försäljning----för sammanträdet.
Yad ovan stadgats skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse i fråga
örn jordbruksinventarier, som häfta för inventarieinteckning.
96 §.
Annan lös egendom än i 94 § första stycket sägs skall genast efter inropet
betalas; sker det ej, gånge egendomen under nytt utrop. Utmät
-
Kungl. Majus proposition nr 106. 73
ningsmannen stånde dock fritt att på eget äventyr lämna anstånd med betalningen.
139 §.
Borgenär, som, då lös egendom för annans fordran utmättes, hade panträtt
i egendomen, utan att hava den under panträtt i handom, eller ock
ägde rätt att till säkerhet för sin fordran hålla egendomen kvar, vare ock
berättigad att ur köpeskillingen, efter ty nedan sägs, undfå betalning, såvida
han därom hos utmätningsmannen före auktionen framställt yrkande.
Skall under konkurs egendom, som häftar för inventarieinteckning, eller
fartyg eller gods i fartyg utmätningsvis försäljas, äge jämväl borgenär, som
för sin fordran har förmånsrätt enligt 4, 6 eller 7 § i i7 kap. handelsbaden,
den rätt, nu är sagd.
Hava jordbruksinventarier eller fartyg utmätningsvis försålts och häftar
egendomen för inteckning, skall den å inteckningshavarens fordran enligt
förmånsrättsordningen belöpande utdelning utgå, ändå att fordringen ej blivit
anmäld. Skall ränta utgå, varde den beräknad för ett år, där ej sist å
sammanträde, som i 140 § avses, visat varder, att den för annan tid innestår.
140 §.
Då jordbruksinventarier, som häfta för inventarieinteckning, eller fartyg,
varom i 94 § sägs, utmätningsvis försålts, äge de, vilka anse sig hava rätt
till betalning ur köpeskillingen, så ock gäldenären att å fjortonde dagen
efter auktionen å utsatt ort och timme inför auktionsförrättaren sammanträda
för att höras angående köpeskillingens fördelning.
Har, på klagan över utmätningen eller auktionen, högre myndighet förordnat
örn inställande av vidare åtgärd i målet, och kan förty sammanträde
ej hållas å den därför bestämda tid, varde det, såvitt ske kan, kungjort i
tidning inom orten. Upphör hindret, utsätte auktionsförrättaren ofördröjligen
ny tid för sammanträdet och kungöre den, vad angår jordbruksinventarier,
på sätt i 90 § är stadgat och, då fråga är örn fartyg, tre gånger i
allmänna tidningarna och, där så ske kan, i tidning inom orten, första
gången minst tio dagar före sammanträdet; dock äge kungörelse ej rum,
där alla rättsägare annorledes så tidigt underrättas örn sammanträdet, att
de själva eller genom ombud kunna sig där infinna.
163 §.
Hava jordbruksinventarier, som häfta för inventarieinteckning, eller fartyg,
i annat fall än i 165 § sägs, eller gods i fartyg utmätts, eller skall utmätt
fordran eller rättighet säljas, och varder ej det utmätta sålt å landet
inom tre månader och i stad inom två månader efter det utmätningsmannen
emottagit de i 54 och 56 §§ nämnda handlingar; vare örn ansvarigheten
lag som i 162 § sägs.
179 §.
Begär borgenär hos överexekutor, till säkerhet för sin fordran, kvarstad
å så mycket av gäldenärens lösa egendom, som kan mot den fordran svara,
eller å gods, som häftar för borgenären tillhörig inventarieinteckning, eller
äskar man kvarstad å visst gods, som annan innehaver och vartill man
bättre rätt påstår; har sökanden företett sannolika skäl för sin talan, och
prövar överexekutor, det fara är att godset undanstickes eller förstöres;
varde då kvarstad beviljad.
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
180 §.
Prövar överexekutor full anledning ej vara att bevilja kvarstad efter 179 §,
eller äskar borgenär eller den, som påstår bättre rätt till visst gods, att
gäldenär tillhörig lös egendom eller gods, som häftar för borgenären tillhörig
inventarieinteckning, eller det gods, varom tvistas, må ställas under förbud
att säljas eller skingras; då må sådant förbud när skäl därtill äro av överexekutor
beviljas. Finnes gäldenärens gods eller det, varom tvistas, hos
tredje man, må ock denne förbjudas att det utgiva.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 19
5) Förslag till lag om ändring i vissa delar av konkurslagen
den 13 maj 1921 (nr 225).
Härigenom förordnas, att 21, 26, 29, 97 och 198 §§ i konkurslagen den
13 maj 1921 skola, 21, 26, 29 och 97 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande
ändrade lydelse:
21 §.
Konkursdomaren skall------närmaste förman.
Utvisar den i anledning av konkursen upprättade bouppteckningen, att
fast egendom finnes i boet, skall örn konkursen göras anteckning i inteckningsprotokollet
samt i intecknings- eller fastighetsboken. Framgår av bouppteckningen,
att gäldenären brukar fast egendom eller att till boet hör
lös egendom, som kan vara föremål för inventarieinteckning, skall om konkursen
göras anteckning i protokollet över inventarieinteckningar jämte därtill
hörande inteckningsbok. Ankommer handläggning av ärenden rörande
inteckning i egendom, som nu nämnts, på rätten i annan ort, skall konkursdomaren
för anteckningens verkställande ofördröjligen till rätten eller
domaren i den ort insända bevis örn konkursen jämte utdrag ur bouppteckningen.
Hör till boet fartyg, som blivit infört i fartygsregistret, skall
örn konkursen göras anteckning i protokollet över inteckningar i fartyg
samt i inteckningsboken för fartyg; och varde förty, där konkursen ej är
anhängig vid Stockholms rådstuvurätt, anmälan örn konkursen med angivande
av fartygets registernummer ofördröjligen gjord till nämnda domstol.
Anteckning, som ovan sagts, skall göras å den rättegångsdag, då det först
kan ske. Hör till boet lott i fartyg, skall anmälan örn konkursen ofördröjligen
avsändas till den myndighet, som för fartygsregistret; och varde i anmälningen
intagna de uppgifter, som erfordras för fartygets säkra urskiljande.
26 §.
Yarder beslut —---— — anslagna kungörelsen.
I fall, som avses i 21 § tredje stycket, skall vad där föreskrivits angående
anteckning eller anmälan örn konkursen äga motsvarande tillämpning
i fråga örn den högre rättens beslut.
Innan i-----— sig, betalas.
29 §.
Har gäldenären--— — — — konkursboet åter.
Har borgenär under ovan angivna tid sökt inteckning i gäldenärens egendom
för fordran, vid vars tillkomst sådan säkerhet ej betingats, och är ej
Kungl. Majus proposition nr 106. 75
fråga om inteckning, som inom den i 11 kap. 2 § jordabalken stadgade tid
sökts för fordran, som där avses, vare borgenären pliktig att på talan av
konkursboet antingen återställa inteckningshandlingen till boet eller ock
tillhandahålla inteckningshandling angående fast egendom för verkställande
av utbyte efter ty därom är stadgat samt handling, på grund varav annan
inteckning sökts, för inteckningens dödande.
Vad sålunda — — — — — — örn konkursansökningen.
97 §.
Gäldenär skall av konkursboet njuta nödigt underhåll för sig, make och
oförsörjda barn eller adoptivbarn under två månader från den dag, då beslutet
örn egendomsavträde meddelades, där ej han själv eller hans make
kan annorledes försörja familjen. Kan ej inom nämnda tid bouppteckningsed
avläggas av gäldenären, njute han underhåll till dess sådant skett. Gäldenären
åge ock från konkursboet utbekomma och behålla dels nödiga gångoch
sängkläder för sig, make och oförsörjda barn eller adoptivbarn dels ock
nödiga arbetsredskap eller andra nödiga lösören till ett värde av högst femhundra
kronor eller, där gäldenären icke är familjeförsörjare och ej heller
har eget hushåll, högst tvåhundra kronor; dock må egendom, vari borgenär
har panträtt, utlämnas till gäldenären endast så framt det är uppenbart,
att utlämnandet ej länder borgenären till förfång.
Vid bestämmande —---åligga honom.
198 §.
Har konkurs i annat fall än som avses i 26 § upphört utan att till boet
hörande fast egendom eller lös egendom, som häftar för inventarieintecknjng,
,e^er fartyg, som blivit infört i fartygsregister eller lott i fartyg gått till
försäljning, ankomme på ägaren att därom göra anmälan hos den myndighet,
hos vilken anteckning örn konkursen eller anmälan örn densamma jämlikt
21 § ägt rum; skolande, när förhållandet styrkes, anteckning därom i
fråga örn annan, egendom än lott i fartyg göras i vederbörande inteckningsprotokoll
samt intecknings- eller fastighetsbok.
Henna lag träder i kraft den 1 januari 19
6) Förslag till lag om ändrad lydelse av § 2 i förordningen den
18 september 1862 (nr 52, sid. 7), huru gäld vid dödsfall
betalas skall och örn urarvagörelse.
Härigenom förordnas, att § 2 i förordningen den 18 september 1862, huru
gäld vid dödsfall betalas skall och örn urarvagörelse, vilket lagrum senast
ändrats genom lag den 13 maj 1921 (nr 234), skall i nedan angiven del erhålla
följande ändrade lydelse:
§ 2.
Vill den — — — — — konkursboet åter.
Ar under tid, som i andra stycket sägs, inteckning i fast egendom sökt
på grund av stärbliusdelägares utfästelse och är ej fråga om inteckning,
som inom den i 11 kap. 2 § jordabalken stadgade tid sökts för fordran,
som där avses, gäde därom vad i 29 § andra stycket konkurslagen stadgas
76
Kungl. Majus proposition nr 106.
om inteckning, som blivit sökt i fast egendom inom sextio dagar innan konkursansökning
gjorts. Har under förstnämnda tid på grund av utfästelse
av den döda inteckning sökts i boets egendom för fordran, vid vars tillkomst
sådan säkerhet ej betingats, skall vad i 29 § konkurslagen stadgas äga tilllämpning,
ändå att den i första stycket av samma lagrum omförmälda tiden
varder överskriden.
I fråga------motsvarande tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 19....., men skall icke äga tillämp
ning
å inteckning, som sökts tidigare, där enligt äldre lag frihet från klander
äger rum.
7) Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den
20 november 1845 (nr 50) 1 avseende på handel örn lösören,
som köparen låter i säljarens vård kvarbliva.
Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen den 20 november 1845 i avseende
på handel örn lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,
vilket lagrum ändrats genom lag den 14 juni 1907 (nr 36, sid. 45), skall i
nedan angiven del erhålla följande ändrade lydelse:
1 §•
Vill den-----protokoll, företes.
Avser köpeavhandling föremål, vilket är att hänföra till jordbruksinventarier,
må den intagas i protokoll, som ovan sagts, endast saframt innehavaren
av inventarieinteckning, varför föremålet häftar, det medgivit eller det är
uppenbart, att föremålet ej häftar för sådan inteckning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 19
8) Förslag till lag örn ändrad lydelse av 54 och 57 §§ i lagen den
8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal.
Härigenom förordnas, att 54 och 57 §§ i lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal
skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:
54 §.
Har försäkring tagits å gods utan angivande av det intresse försäkringen
avser, skall försäkringen, där ej annat framgår av omständigheterna, anses
gälla till förmån för envar, som, i egenskap av ägare, panthavare eller innehavare
av annan rättighet till godset eller emedan han i anledning av avtal
örn godset står faran för detta, har intresse av att dess värde icke minskas
eller går förlorat. Brand- eller kreatursförsäkring å jordbruksinventarier,
vilka besväras av inventarieinteckning, gäde dock alltid till förmån för inteckningskavaren.
I fråga örn sjöpanträtt skall vad nu stadgas äga tillämpning
endast örn panträtten är förbunden med personlig fordran hos pantens
ägare.
Är förbehåll-----— eller kreatursförsäkring.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 106.
77
57 §.
Då försäkringsfall---— — om försäkringen.
Försäkringstagaren äge dock förhandla med försäkringsgivaren och uppbära
ersättningsbeloppet, såframt icke tredje mannen är i avtalet namngiven
eller eljest bestämt utmärkt eller han anmält sig vilja själv bevaka sin rätt.
Ebrer avtalet sjöförsäkring eller annan transportförsäkring å varor, å vilka
utfärdats konnossement eller fraktsedelsdubblett, äge försäkringstagaren den
behörighet nu är sagd endast såframt han företer försäkringsbrevet för erforderlig
anteckning örn åtgärden. Överstiger ersättningsbeloppet vid brandeli
kreatursförsäkring å jordbruksinventarier en tredjedel av det belopp,
för vilket försäkringen är gällande, må ersättningsbeloppet utbetalas till försäkringstagaren
endast såframt han visar, att egendomen ej besväras av inventarieinteckning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 19...... och skall utan hinder av att
försäkringsavtalet slutits tidigare äga tillämpning å försäkringsfall, som inträffat
efter nämnda dag.
9) Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 och 10 §§ i lagen den
8 april 1927 (nr 85) om dödande av förkommen handling.
Härigenom förordnas, att 2 och 10 §§ i lagen den 8 april 1927 örn dödande
av förkommen handling skola, 2 § i nedan angiven del, erhålla följande
ändrade lydelse:
2§-
Ansökan örn dödande av handling skall, skriftligen avfattad, ingivas till
rätten i den ort, där förpliktelsen skall fullgöras, eller, örn sådan ort ej är
nämnd i handlingen, till den rätt, där den förpliktade är skyldig att svara
i tvistemål, som angå gäld i allmänhet. Har på grund av handlingen inteckning
meddelats i fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt eller i jordbruksinventarier
eller i fartyg, skall ansökningen göras hos vederbörande
inteckningsdomstol.
Ansökan örn--— ---av dem.
10 §.
Ar handling, om vars dödande gjorts ansökning, intecknad i fast egendom,
tomträtt eller vattenfallsrätt eller i jordbruksinventarier eller i fartyg,
har rätten att örn ansökningen samt örn rättens slutliga utslag i ärendet så
snart ske kan göra anteckning i inteckningsprotokollet och inteckningsboken,
så ock, där handlingen är intecknad jämväl i egendom, i avseende
varå handläggningen av ärenden rörande inteckning ankommer på annan rätt,
giva den rätt meddelande för anteckning i dess inteckningsprotokoll och
inteckningsbok.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 19
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
10) Förslag till lag om ändrad lydelse av § 1-1 i förordningen den
4 mars 1862 (nr 10) om tioårig preskription och örn
årsstämning.
Härigenom förordnas, att § 14 i förordningen den 4 mars 1862 örn tioårig
preskription och örn årsstämning, vilket lagrum senast ändrats genom
lag den 22 juni 1911 (nr 68, sid. 9), skall erhålla följande ändrade lydelse:
§ 14-
Ar borgenärs fordran intecknad i fast egendom eller i tomträtt eller i
vattenfallsrätt eller i jordbruksinventarier eller i fartyg, eller har han lös
egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom; njute han ur den
egendom, som sålunda häftar, betalning, ändå att han ej, efter årsstämning,
sin fordran angiver. Örn rätt till kvittning för genfordran vare ock lag som
i 7 § sägs, ändå att den fordran ej blivit efter årsstämning angiven.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 19
11) Förslag till lag örn ändrad lydelse av 1 § i förordningen den
16 juni 1875 (nr 42) angående särskilda protokoll över lagfarter,
inteckningar och andra ärenden.
Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden, vilket
lagrum senast ändrats genom lag den 8 juni 1928 (nr 288), skall i nedan
angiven del erhålla följande ändrade lydelse:
1 §•
Över följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll, nämligen
: ett över lagfarter med fång av fast egendom; ett över inteckningar i
sådan egendom; ett över inskrivningar av tomträtt samt av fång till sådan
rätt, inteckningar i tomträtt, inskrivningar av vattenfallsrätt samt av fång
till sådan rätt, så ock över inteckningar i vattenfallsrätt (tomträttsprotokoll);
ett över inventarieinteckningar; ett över ärenden angående förmynderskap
och godmanskap (förmynderskapsprotokoll); ett över äktenskapsförord; samt
ett över bouppteckningar, testamenten, som vid domstolen bevakas, åtgärder,
som avses i 9 kap. av lagen örn arv, förordnande eller entledigande av boutredningsman,
varom förmäles i lagen örn allmänna arvsfonden, samt avhandlingar
örn lösöreköp (bouppteckningsprotokoll).
För varje ärende skall å bredden tecknas, i lagfarts-, intecknings- och
tomträttsprotokollen: namnet på den egendom ärendet rörer; i protokollet
över inventarieinteckningar: gäldenärens namn och beteckning å det område,
vartill inteckning hänför sig; i förmynderskapsprotokollet: namnet å
den omyndige eller den, för vilken god man förordnats, ävensom det nummer,
varunder förmynderskapet eller godmanskapet blivit infört i förmynderskapsboken;
i äktenskapsförordsprotokollet och i bouppteckningsprotokollet,
såvitt angår avhandlingar örn lösöreköp: namnet å den person ärendet
rörer; samt eljest i bouppteckningsprotokollet: den dödes namn. Sker
anmälan av arvsanspråk, skall hänvisning till ärendet tecknas å bredden av
Kungl. Majus proposition nr 106. 79
det protokoll, som upprättats rörande registrering av bouppteckning efter
arvlåtaren.
Vid rådstnvurätt —-----protokollet anmärkt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 19
12) Förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § i lagen den 7 maj
1918 (nr 294) om särskilda tingssammanträden för handläggning
av vissa mål och ärenden.
Härigenom förordnas, att 2 § i lagen den 7 maj 1918 örn särskilda tingssammanträden
för handläggning av vissa mål och ärenden skall i nedan angiven
del erhålla följande ändrade lydelse:
2 §.
Ärende, som skall antecknas i lagfarts-, intecknings- eller tomträttsprotokollet
eller i protokollet över inventarieinteckningar, har rätten, utan
hinder av vad som finnes stadgat därom att sådant ärende endast må upptagas
å lagtima ting, att handlägga jämväl å sammanträde, som avses i
denna lag, ändå att det hålles mellan de lagtima tingen.
Där enligt-----denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 19
13) Förslag till lag angående ändrad lydelse av 26 § i lagen den
29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker.
Härigenom förordnas, att 26 § i lagen den 29 juni 1923 örn sparbanker
skall i nedan angiven del erhålla följande ändrade lydelse:
26 §.
Sparbanks utlåningsrörelse —----än skuldebrev.
Lån må, då fråga ej är om lån till kommun eller dylik samfällighet, utlämnas
allenast mot fullgod säkerhet av pant eller borgen. Mot inteckning
i fartyg eller inventarie- eller förlagsinteckning må lån ej utlämnas, sparbank
dock obetaget att mottaga sådan säkerhet tillika med annan i och för
sig fullgod säkerhet, som nyss nämnts; ej heller må lån mot pant av aktier
eller lottbrev utlämnas till högre sammanlagt belopp än som motsvarar
hälften av sparbankens fonder.
Är lån — — — — — en gång.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 19......
Stockholm 1932. K. L. Beckman» Boktr.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (5)
5 kopplingar.
- Rskr. 1932:266 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag örn, inteckning i jordbruksinventarier m. m., såvitt angår förslag till la a1 i texten
- BevU 1932:51 Betänkande, i anledning av Kungl. Maurts prosition med förslag till förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 s. 5 i texten
- BU 1932:58 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om inteckning i jordbruksinventarier m. m., såvitt angår förslag till lag angående ändr s. 15 i texten
- Rskr. 1932:208 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om inteckning i jordbruksinventarier m. m. a1 i texten
- 1LU 1932:34 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn inteckning i jordbruksonentarier m. m. s. 10 i texten