Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av förordningen den 13 april 1883 angående förlag sinteckning

1932-02-19 · 31 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 31 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1932:107, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av förordningen den 13 april 1883 angående förlag sinteckning

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

1

Nr 107.

Kungl. Marits proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i vissa delar av förordningen den 13 april 1883

angående förlag sinteckning; given Stockholms slott

den 19 februari 1932.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till lag örn ändring i vissa delar av förordningen den

13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående förlagsinteckning.

Under Hans Majrts,

Min allemådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. Gärde.

Bihang till riksdagens protokoll 19SS.

1 sami,

käft. (Nr 107.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 107.

Förslag

till

Lag

om äudring i vissa delar av förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1)

angående förlagsinteckning.

Härigenom förordnas, att förordningen den 13 april 1883 angående förlagsinteckning

skall sålunda ändras, att dels 1, 3—6, 9 och 11 §§ erhålla nedan angivna

lydelse, dels nuvarande 14 § betecknas 13 §, dels i förordningen införes

en ny paragraf, betecknad 14 §, av den lydelse nedan sägs:

1 §•

Utfäster den, som driver industriell rörelse, för vilken i regel användes drivkraft

örn minst fem effektiva hästkrafter eller ock minst tio arbetare, att hans

för rörelsen avsedda lösa inventarier och råvaror samt i rörelsen frambragta

alster skola utgöra säkerhet för förlag eller annan fordran, må på grund därav

inteckning beviljas i egendomen i den ordning här nedan stadgas; och njute

förlagsgivaren sedan den förmånsrätt, som i 17 kap. handelsbalken sägs. Under

förlagsegendomen inhegripes vid gruvdrift jämväl gruva.

Ej må förlagsinteckning beviljas utan för visst belopp i penningar, ej heller

i viss andel av förlagsegendomen eller i vissa däri ingående föremål.

Utfästelsen skall ske i skuldebrev eller annan handling, varpå fordran grundas,

eller vara tecknad därå samt vara styrkt av vittnen. Den skall innehålla

uppgift örn stad eller socken, där rörelsen drives.

3 §.

Då förlagsinteckning sökes, skall den handling, på grund varav inteckning

äskas, ingivas i huvudskrift till rätten samt vara åtföljd dels av intyg av magistrat

eller landsfiskal, att förlagstagaren utövar den uppgivna rörelsen samt

att denna är av den art och drives i den omfattning, som i 1 § sägs, dels ock,

där enligt särskilda författningar anmälan hos ämbetsmyndighet eller tillstånd

av sådan myndighet fordras för rörelsens drivande, av bevis att anmälan skett

eller tillstånd meddelats.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

3

4 §•

Rätten, late den handling, som ligger till grund för ansökningen, offentligen

uppläsas och intagas i särskilt protokoll över förlagsinteckningar.

Är utfästelsen ej så upprättad, som i 1 § sägs, eller har sökanden ej iakttagit

vad enligt 3 § åligger honom, varde ansökningen avslagen.

Då förlagsinteckning blivit beviljad, teckne rätten bevis därom å den handling,

varpå den intecknade fordringen är grundad.

5 §•

Ej må, sedan förlagsinteckning beviljats genom laga kraft vunnet beslut,

i konkurs eller eljest komma under bedömande, huruvida rörelsen varit av den

art eller drivits i den omfattning, att inteckning bort beviljas.

6 §.

Försäljes förlagsegendomen eller vissa däri ingående föremål, njute förlagsgivaren

samma rätt i utestående köpeskilling som han ägt i det försålda.

9 §.

Vill någon låta förlagsinteckning helt eller för visst belopp dödas, uppvise

inteckningshandlingen i huvudskrift för den rätt, som beviljat inteckningen,

och skrive rätten å handlingen bevis örn dödandet.

Skall inteckning under annan nedsättas, förfares i enlighet med vad örn intecknings

dödande är sagt. Finnas flera inteckningar, må ej någon av dem

sättas efter annan, med mindre den tillika sättes att gälla efter den eller de inteckningar,

vilka äga lika eller bättre rätt än denna.

11 §•

Förlagsgivaren äge rätt att kräva omedelbar betalning för intecknad fordran,

ändå att den ej är förfallen,

örn rörelsen helt eller till väsentlig del nedlägges, överlåtes eller förflyttas;

örn förlagsegendomen eller väsentlig del därav förstöres; eller

örn det skäligen kan befaras, att på grund av förlagstagarens förvållande

förlagsgivarens säkerhet kommer att märkligt minskas.

14 §.

Vid rätten skall föras bok över förlagsinteckningar. Närmare föreskrifter

om boken samt angående tillämpningen i övrigt av vad om förlagsinteckning

är stadgat meddelas av Konungen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 107.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932. Bestämmelserna i 5, 6, 9, 11 och

14 §§ äga tillämpning jämväl å dessförinnan sökt eller beviljad inteckning, 5

och 6 §§ dock ej i fall där beslut örn egendomsavträde meddelats före lagens

ikraftträdande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 31 december 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Holmbäck, *

Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anför chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Gärde:

»Vid anmälan tidigare i dag av förslaget till lag örn inteckning i jordbruksinventarier

förklarade jag det vara min avsikt att underställa Kungl. Maj:t

förslag angående revision av gällande bestämmelser örn förlag sinteckning. Jag

anhåller nu att få upptaga denna fråga.

De huvudsakliga bestämmelserna i detta ämne innehållas dels i förordningen

den 13 april 1883 angående förlagsinteckning dels i 17 kap. 7 § andra

stycket handelsbalken. Örn förlagslån lämnas för bergsbruk eller gruvdrift,

fabriks- eller kvarnrörelse, boktryckeri, bryggeri, brännvins- eller kruttillverkning,

finnes möjlighet att bereda förlagsgivaren viss företrädesrätt till betalning

ur den till rörelsen hörande lösegendomen (förlagsegendomen). För

sådant ändamål skall inteckning sökas, då rörelsen drives i stad där rådhusrätt

finnes, vid denna rätt och, då rörelsen drives å landet eller i stad lydande

under landsrätt, vid rådhusrätten i den stad, där länsstyrelsen har sitt säte.

Genom inteckningen förvärvas för förlagsgivaren icke någon pant- eller annan

sakrätt utan endast förmånsrätt vid konkurs. Förordningen innehåller närmare

bestämmelser angående förfarandet vid sökande och beviljande av inteckning

samt regler beträffande förnyelse och dödning m. m. Med hänsyn

därtill, att förlagsinteckningen icke bereder någon sakrättslig säkerhet, är

till tryggande av förlagsgivarens ställning stadgat, att om någon till annan

överlåter bruk, gruva, fabrik eller inrättning, för vars drivande förlagsinteckning

är beviljad, förlagsskulden genast är mot förlagstagaren förfallen till

betalning.

Mot förlagsinteckningsinstitutet, sådant det i lagstiftningen för närvarande

är reglerat, hava tid efter annan från riksdagens och näringslivets sida framställts

erinringar med mer eller mindre långt gående yrkanden örn dess revidering.

Redan vid 1884 års riksdag väcktes motion örn vissa tilläggsbestämmelser,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majlis proposition nr 107.

innebärande att överlåtelse av bruk, gruva, fabrik eller inrättning, för vars

drivande förlagsinteckning beviljats, skulle, enär förmånsrätten uppkörde genom

överlåtelsen, förknippas med ett särskilt kungörelseförfarande. På lagutskottets

i anledning av motionen gjorda hemställan (utlåtande nr 54) anhöll

riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit örn utarbetande av lagbestämmelser i

syfte att bereda förlagsgivare större trygghet vid rörelses överlåtande. Skrivelsen,

som av Kungl. Majit remitterades till nya lagberedningen, föranledde

emellertid icke någon ytterligare åtgärd.

Vid 1905 års riksdag väcktes inom andra kammaren en motion örn införande

av lagbestämmelser, varigenom förlagsgivare erhölle ökad trygghet

mot förlust i fall, då rörelsen av förlagstagaren överlätes å annan person eller

flyttades från en ort till annan. Lagutskottet, som avstyrkte motionen i vad

• den avsåg lagstiftningsåtgärder rörande det förstnämnda fallet, hemställde,

att riksdagen, med anledning av motionen, ville i skrivelse till Kungl. Majit

anhålla örn utarbetande av förslag till sådan ändring i gällande lagstiftning

angående förlagsinteckning, att i de fall, då rörelse, för vars drivande förlagsinteckning

vore beviljad, sålunda förflyttats, att inteckningen därigenom blivit

kraftlös, förlagsskulden skulle emot förlagstagaren genast vara till betalning

förfallen (utlåtande nr 55). Denna hemställan bifölls av riksdagen (riksdagens

skrivelse nr 117).

I skrivelse den 21 februari 1911 hemställde Stockholms handelskammare,

att Kungl. Maj :t måtte taga under övervägande, huruvida icke en fullständig

revision av lagstiftningen örn förlagsinteckning kunde anses vara av behovet påkallad,

och, om så prövades skäligt, föranstalta örn en dylik revision. Då

emellertid den bristfällighet, som handelskammaren i främsta rummet påtalade

-— att förlagsinteckning med stöd av lagens formulering beviljades jämväl

åt hantverkare och handlande, ehuru lagstiftaren icke syntes hava tänkt sig

en dylik vidsträckt tillämpning — skulle kunna, avhjälpas, utan att hela lagen

omarbetades, ville handelskammaren, med tanke på att denna olägenhet särskilt

gjort sig gällande, tillika hemställa, att Kungl. Majit täcktes, även oavsett

en fullständig revision av lagen, vidtaga åtgärder för att få dess stadganden

i denna punkt så förtydligade, att det omöjliggjordes för andra än verkliga

fabriksidkare att i sin egendom erhålla förlagsinteckningar. I Stockholms

handelskammares hemställan instämde åtskilliga andra handelskammare.

Frågan upptogs ånyo av Stockholms handelskammare i skrivelse den 14

oktober 1924. Under åberopande av att lagen genom praxis erhållit ett alltför

vidsträckt tillämpningsområde och att därigenom stundom föranleddes, att

beviljad och såsom kreditmedel använd förlagsinteckning i uppkommen tvist

måste förklaras utan verkan i förmånsrättsavseende, hemställde handelskammaren,

att Kungl. Majit täcktes omedelbart vidtaga åtgärder för förtydligandet

av förordningen örn förlagsinteckning i sådant syfte, att en klarare precisering

av institutets tillämpningsområde erhölles.

Under år 1925 upptog Kungl. Majit frågan örn revision av lagstiftningen örn

förlagsinteckning, därvid beslöts, att kommerskollegium, lantbruksstyrelsen,

bank- och fondinspektionen, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna skulle,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

7

efter hörande av de korporationer och sammanslutningar vederbörande ämbetsmyndighet

kunde finna lämpligt, inkomma med utlåtanden angående behovet

av ändrad lagstiftning i ämnet och angående innehållet av de bestämmelser,

vilka i sådant hänseende funnes erforderliga. Tillika förordnade Kungl. Maj :t,

att tillfälle skulle lämnas Svenska bankföreningen, Sveriges allmänna exportförening,

Svenska trävaruexportföreningen, Sveriges skogsägareförbund och

Sveriges allmänna lantbrukssällskap att inkomma med yttranden i berörda avseenden.

Av de yttranden, som i anledning av denna remiss inkommit, gå vissa i den

riktning, att förlagsinteckningsinstitutet borde omläggas, så att detsamma komme

att innefatta panträtt i den intecknade egendomen. I de flesta kommer

dock till uttryck uppfattningen, att revisionen — utan rubbande av grunden för

den nu gällande rätten —- borde inskränkas till avhjälpande av vissa brister,

som framträtt i det praktiska livet.

Av vad jag anfört i samband med förslaget till lag örn inteckning i jordbruksinventarier

framgår, att det enligt min mening icke bör ifrågakomma att

ändra lagstiftningen örn förlagsinteckning i den riktningen, att därigenom

beredes panträtt för inteckningshavaren. Angående de skäl, som därvid varit

för mig avgörande, tillåter jag mig hänvisa till vad jag framhållit beträffande

nämnda förslag. De fördelar, som möjligen skulle kunna vinnas genom

sådan ändring, uppvägas otvivelaktigt av därmed förbundna nackdelar med

hänsyn till de ingrepp i förlagstagarens rörelsefrihet i hans näringsutövning,

som därav skulle bliva en följd.

Däremot har det synts mig angeläget att, med vidblivande av den gällande

rättens grunduppfattning, i olika avseenden förstärka den rätt, som vinnes

genom förlagsinteckning, och överhuvud söka bringa institutet i överensstämmelse

med det praktiska livets krav. I enlighet härmed har det framstått såsom

särskilt viktigt att skarpare än hittills bestämma, vilka näringar må kunna

erhålla förlagsinteckning, och den egendom, som kan bliva föremål därför.

I samma syfte har jag funnit bestämmelse påkallad för att förebygga ogiltigförklarande

av en i laga ordning tillkommen förlagsinteckning. Vidare har

den genom förlagsinteckning vunna förmånsrätten synts böra utsträckas till att

gälla även utestående köpeskilling för försåld förlagsegendom. Rätten att utsöka

fordran, ändå att den icke är förfallen, har funnits i åtskilliga avseenden

vara i behov av utvidgning. Jämväl i övrigt hava vissa ändringar ansetts

erforderliga.

I enlighet med denna uppfattning har jag låtit utarbeta förslag till lag om

ändring i vissa delar av förordningen den 13 april 1883 angående förlagsinteckning.

Jag anhåller nu att få anmäla detta lagförslag, därvid jag behandlar de

olika spörsmålen under varje särskild paragraf.

1 §•

Enligt det kommittéförslag av år 1881, som ligger till grund för förlagsinteckningsförordningen,

skulle förlagsinteckning fa lämnas av den, som idkade

Departe
ments
chefen.

Inte cfcnin

»berättigad

näring-.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

bergsbruk eller gruvdrift eller dreve sågverk eller fabrik eller ock annaa inrättning

till beredande eller förädling av råämnen, så beskaffad att handelsböcker

skulle föras över rörelsen. I motiven, däri erinrades att genom detta

stadgande de egentliga hantverken skulle falla utom området för den ifrågasatta

lagstiftningen, anfördes till stöd härför följande:

Det förelage en bestämd skillnad mellan det egentliga hantverket och den

större, mera fabriksmässigt drivna industrien. Hantverkaren vore i vida

mindre grad än fabriksidkaren i behov av särskilda hjälpmedel för anskaffande

av sitt förlagskapital. Om den förmånsrätt, som lämnades i rörligt gods

vilket lätteligen ginge ur hand i hand, till följd därav alltid måste bliva av en

i viss män underordnad betydelse, måste detta uppenbarligen i den mest oinskränkta

grad gälla, då fråga vore örn den mindre hantverkaren. Det kunde

därför icke utan fog ifrågasättas, huruvida den förmånsrätt, han vore i tillfälle

att erbjuda, skulle i nämnvärd grad komma att öka förtroendet till hans

vederhäftighet eller om° det icke fast hellre kunde befaras, att föreställningen

örn att en dylik förmånsrätt möjligen redan vore någon annan förbehållen

kunde hos den, till vilken lånebehovet framställdes, verka obenägenhet att gå

den. yttrade önskningen tillmötes. Då det någon gång ordats om det mindre

billiga uti att utestänga den mindre industrien från de med lagstiftningen

örn förlag avsedda förmånerna, syntes detta hava berott därpå, att tillräcklig

uppmärksamhet icke ägnats åt de olika förhållanden, varunder den större

och den mindre industrien arbetade. Man kunde slutligen, med den erfarenhet

som vunnits örn tillämpningen av lösöreköpsförordningen, näppeligen värja

sig för den farhågan, att en utsträckning av förlagsinteckningsrätten till de

mindre yrkesidkarna kunde bliva en ytterligare källa till rättsförvecklingar

av varjehanda betänkligt slag, en farhåga vilken syntes dess mera grundad,

som det icke torde bliva möjligt att i fråga örn förlagsinteckning föreskriva

enahanda formaliteter som vid lösöreköpen vore stadgade. Det syntes med

avseende å vad nu blivit anfört, att en sund lagstiftning örn förlag för det

egentliga yrkeslivet betingade, a ena sidan, att icke någon art av yrkesindustri

utestängdes fran rättigheten att genom inteckning i lös egendom erbjuda den

säkerhet, som kunde ligga däri, men att, å andra sidan, för varje sådan art

av industri rättigheten icke utsträcktes utöver det område, där densammas begagnande

kunde vara nyttigt eller behövligt. Vid bestämmandet av gränsen

mellan dylika olika företag hade man med hänsyn till beskaffenheten av gällande

lagstiftning angående skyldigheten att föra handelsböcker trott syftemålet

lämpligast uppnås därigenom, att rättigheten att utställa förlagsinteckning

utsträcktes, utöver idkarna av de industrier för vilka det redan vore medgivet,

allenast till dem, vilka över sin rörelse enligt lag skulle föra handelsböcker.

Vid granskningen inom högsta domstolen av förslaget anmärktes, att det

icke vore möjligt att genom en allmängiltig och uttömmande bestämning angiva

de yrken, vilka skulle räknas till fabriker, till skillnad från dem, som

borde hänföras till hantverk. Benämningen av ett industriellt yrke berodde

uteslutande på den formella omständigheten, huruvida yrket blivit anmält som

fabrik eller såsom hantverk. Tillräckligt skäl saknades därför att jämte fabriker

upptaga ''annan inrättning till beredande eller förädling av råämnen, så

beskaffad att handelsböcker över rörelsen föras skola’.

Vid ärendets föredragning i statsrådet instämde departementschefen med

de kommitterade däri, att förlagsinteckningsrätten borde såsom dittills

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 107.

9

tillkomma, jämte samtliga idkare av bergsbruk och gruvdrift, för övrigt

endast den större industrien, icke de egentliga hantverken. Örn genom användningen

av det måhända icke fullt exakta uttrycket ''fabrik’ ett eller annat

större hantverk skulle komma i åtnjutande av förlagsinteckningsrätt, syntes

detta emellertid icke innebära någon olägenhet utan snarare en fördel, då

dessa hantverk utan tvivel arbetade under förhållanden, fullt jämförliga med

dem, som vore utmärkande för verkliga fabriker. Lika med högsta domstolen

funne departementschefen en begränsning av förordningens tillämpningsområde

genom hänvisning till reglerna örn bokföringsskyldighet mindre lämplig.

För att emellertid förebygga uppfattningen att från rätt att erhålla förlagsinteckning

vore uteslutna med fabrik fullt jämförliga inrättningar, örn

vilkas drivande anmälan eller ansökning skulle enligt särskilda författningar

göras, hemställde han, att förlagsinteckning finge lämnas jämväl av den, som

dreve sådan inrättning.

Sedan proposition i enlighet med det anförda avlåtits till 1882 års riksdag

men ej vunnit riksdagens bifall, ändrades i den proposition, som förelädes

1883 års riksdag, stadgandet på det sätt, att däri uppräknades de näringar,

som i likhet med fabriker skulle hava förlagsinteckningsrätt. Enligt den lydelse

1 § sålunda erhöll kan förlag intecknas, om det gives till idkande av

bergsbruk eller gruvdrift, även där denna ej är att hänföra till bergsbruk,

eller till drivande av fabrik, mjöl- eller sågkvarn, boktryckeri, bryggeri,

brännvins- eller kruttillverkning.

I sin den 21 februari 1911 avlåtna skrivelse framhöll Stockholms handelskammare,

hurusom inför handelskammaren från flera håll framställts anmärkningar

mot den vidsträckta användning, förlagsinteckningsinstitutet erhållit i

praxis. Härom anförde handelskammaren:

De myndigheter, som utfärdade i lagen påbjudet intyg, att förlagstagaren

utövade den uppgivna rörelsen, hade ofta tolkat ordet ''fabrik'' på ett

sätt, som icke syntes överensstämma med vare sig lagens andemening eller den

bland näringsidkarna gängse uppfattningen av ordet ''fabrik''. Det syntes

uppenbart, att lagstiftaren åsyftat verkliga fabriker, som för sin rörelse hade

speciella såväl lokaler som maskiner och just därför kunde anses beroende

av möjligheten att erhålla förlagslån. Örn det i allmänhet mot en förlagsinteckning

kunde anmärkas, att den inverkade skadligt på övriga fordringsägares

intressen, gällde detta i alldeles särskild grad, då den beviljades ett industriföretag

i mindre omfattning, enär i förlagsinteckningen ofta inräknades

boets hela varulager, ehuru endast en mindre del begagnades till eller vore

avsedd för fabrikationen. Då gäldenären enligt gängse uppfattning icke kunnat

anses driva fabriksrörelse, hade kreditgivaren ofta icke haft vetskap örn förlagsinteckningen

och ej heller haft anledning misstänka, att sådan beviljats. Den

praxis, som utvecklats genom förlagsintecknings beviljande åt hantverkare och

handlande, syntes handelskammaren därför av flera skäl vara synnerligen

olämplig och värd att beivras.

Liknande anmärkningar framfördes jämväl av de handelskammare, vilka

instämde med Stockholms handelskammare i yrkandet på revision av förlagsinteckningsinstitutet.

Särskilt betonades den fara, som för en oprioriterad

varukreditgivare läge däri, att förlagsinteckning utan dennes vetskap kunde

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 707.

finnas i gäldenärens varulager, oaktat den av gäldenären bedrivna rörelsen

icke enligt vanligt omdöme kunde hänföras till fabrik.

I den skrivelse av den 14 oktober 1924, vari Stockholms handelskammare

gjorde förnyad hemställan om lagstiftningsåtgärder i ämnet, anfördes bland

annat:

Under det att rätten till erhållande av förlagsinteckning avsetts böra förbehållas

åt den i egentlig mening fabriksmässigt drivna industrien, hade vid

åtskilliga tillfällen rådstuvurätter beviljat förlagsinteckning åt näringsidkare

i sådana fall, där förädlingsmomentet i den bedrivna rörelsen varit skäligen

obetydligt i förhållande till den samtidigt utövade handelsverksamheten. Det

industriella momentet i verksamheten hade sålunda här blivit ensamt utslagsgivande.

Den omständigheten, att på grund av lagens bristande tydlighet förlagsinteckning

beviljades av domstol och användes till kreditmedel men i sedermera

uppkommen tvist förklarades utan verkan i förmånsrättsavseende, vore

icke den minst betänkliga konsekvensen därav. Med hänsyn till rättssäkerhetens

krav och förlagsinteckningsinstitutets syfte att bereda ett någorlunda

säkert kreditmedel borde det icke rimligen kunna ifrågakomma, att rättsverkan

av en i laga form fastställd förlagsinteckning sedermera underkändes. I

den mån en skarp avgränsning av institutets föremål kunde i själva lagtexten

åstadkommas, syntes misstag av nämnda art bliva praktiskt sett uteslutna.

I de yttranden, som avgivits i anledning av 1925 års remiss, framhålles

allmänt behovet av en tydlig avgränsning av institutets tillämpningsområde.

Däremot råda delade meningar, huruvida detta område bör inskränkas eller

utvidgas. Från flera håll betonas, att förlagsinteckningsinstitutet huvudsakligen

syntes lämpa sig för större industriella inrättningar med en mera fullständig

maskinell utrustning eller i allmänhet stora och konstanta varulager, under

det att användningen av detta institut i den mindre industrien och inom hantverket

— där maskiner ofta inköptes på avbetalningskontrakt — icke kunde anses

överensstämma med sund kreditgivning. Under den diskussion angående lagstiftning

örn förlagsinteckning, som förekom på sextonde svenska handelskammarmötet

år 1926, har särskilt framhållits, att det i fråga örn smärre företag vore

svårare att kontrollera dispositionen av förlagsegendomen och att möjligheten

att genom förlagsinteckning belåna all företagets egendom lätt ledde till osund

skuldsättning och bristande personlig kreditvärdighet. Från motsatta sidan förordas

däremot en utvidgning av tillämpningsområdet till skilda näringsgrenar,

såsom — förutom jordbruk — hantverk, transportföretag, restaurationsrörelse,

apoteksverksamhet och handelsrörelse. Vad särskilt angår ifrågasatt tillämpning

på handelsföretag har emellertid invänts, att, frånsett de större handelsföretagen,

handelns kreditbehov vore mindre än industriens, att det icke syntes

möjligt att uppdraga någon gräns mellan den större och den mindre handeln

samt att institutets utsträckning till handelsföretag i många fall skulle komma

att främja en osund skuldsättning.

Före avgivande av utlåtande införskaffade kommerskollegium uppgifter

från vissa rådhusrätter angående prövning av förutsättningarna för beviljandet

av förlagsinteckning. En del av de därvid lämnade svaren utvisar,

att prövningen av frågan örn rörelsens beskaffenhet och omfattning sker

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

11

från fall till fall men att en strävan efter allmänna normer framträder. Sålunda

kräves i en stad, att i rörelsen skall med användande av ångkraft eller

elektrisk kraft samt fyra eller fem arbetare frambringas någon förädlad eller

förarbetad produkt. I en annan stad fordras för erhållande av intyg, att rörelsen

bedrives med åtminstone någon maskinell utrustning och annan kraft än

handkraft samt med minst fyra arbetare. Såsom förutsättning uppställes i en

tredje stad maskinkraft av ett eller annat slag samt mer än fem arbetare. I några

städer fordras maskinella anordningar av mera stadigvarande beskaffenhet,

varemot hänsyn ej tages till antalet arbetare. En mera bestämd praxis framträder

emellertid i en del städer, i det man i anslutning till 15 § lagen den 29 juni

1912 örn arbetarskydd uppställer det villkoret, att för rörelsen skola användas

minst tio arbetare eller drivkraft örn minst fem effektiva hästkrafter eller ock

minst fem arbetare jämte drivkraft örn minst tre effektiva hästkrafter.

Kommerskollegium förordar i sitt utlåtande, att även hantverk under vissa

förhållanden får åtnjuta förmånen av förlagsinteckningslån. Kollegium erinrar,

att under de senaste årtiondena maskinella anordningar i allt större

omfattning kommit till användning även inom hantverksdriften. För

de företag, där så skett, erfordrades större rörelsekapital än tidigare varit fallet,

och förlagsinteckningsinstitutet kunde i sådant avseende bliva till nytta. Givet

vore, att endast sådana hantverkare borde erhålla förmånen av förlagsinteckningslån,

vilka hade behov därav för anskaffande av jämförelsevis dyrbara maskinella

anordningar eller eljest för drivande av sin rörelse i större utsträckning.

Det vore utan tvivel förenat med synnerligen stora svårigheter att i detta avseende

bestämma viss gräns. Att fordra ett visst minimivärde hos maskinerna

och de maskinella anordningarna skulle medföra avsevärda praktiska olägenheter.

De maskinella anordningarna, icke arbetarantalet, borde emellertid vara

bestämmande. På grund härav och då gränsen mellan fabrik och hantverk icke

torde kunna på ett avgörande sätt uppdragas, föreslog kollegium sådan

ändring i gällande bestämmelser angående förlagsinteckning, att den, som dreve

fabriks- eller hantverksrörelse i den omfattning, att för arbetet i regel användes

drivkraft om minst fem effektiva hästkrafter eller ock minst fem arbetare jämte

drivkraft örn minst tre effektiva hästkrafter, kunde erhålla lån mot förlagsinteckning.

•

Två länsstyrelser uttala, att det syntes böra tagas i övervägande, huruvida

icke med fabrik i förevarande avseende borde förstås sådan industri, som angives

i 15 § lagen om arbetarskydd. En handelskammare, som vitsordar att en dylik

regel skulle underlätta för den intygsutfärdande myndigheten att träffa ett

avgörande, uttalar emellertid härutinnan den farhågan, att alltför små företag

därigenom skulle vinna möjlighet till förlagsinteckning.

Vid övervägande av frågan, huruvida kretsen av de näringar, som må åtnjuta

möjligheten att använda förlagsinteckning, borde principiellt förändras,

har det synts tydligt, att bortsett från jordbruksnäringen tillräckliga skäl icke

föreligga att för närvarande avvika från den gällande rättens grunduppfattning

i detta avseende. Såsom en allvarlig brist måste emellertid anses, att

gränsen för tillämpningsområdet icke framträder skarpare än nu är fallet.

Dep ar te

mentschefen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majlis proposition nr 107.

Denna brist har gjort sig särskilt kännbar till följd därav, att frågan, huruvida

med hänsyn till rörelsens beskaffenhet förlagsinteckning bort beviljas,

kan göras till föremål för prövning i samband med konkurs. Härtill återkommer

jag i det följande. Olika utvägar för ett närmare bestämmande av tilllämpningsområdet

hava varit under övervägande. Bland annat har det

varit ifrågasatt att såsom förutsättning för erhållande av förlagsinteckning i

lagen uppställa det krav, att rörelse för beredande eller förädling av varor

drives i fabriksmässig omfattning, samt att överlämna till den administrativa

lagstiftningen att bestämma de grunder, som skola avgöra, huruvida rörelse

må anses driven i sådan omfattning. Härigenom skulle hänsyn lättare kunna

tagas till de förändringar i uppfattningen örn rörelses fabriksmässighet, som

kunna inträda i samband med teknikens utveckling. Emellertid torde det möta

alltför stora betänkligheter att i administrativ ordning träffa avgörande i en

för lagens innehåll så viktig fråga, samtidigt som det helt visst skulle bliva

svårt att mera detaljerat fastställa en gräns, som svarar mot de på detta område

mycket skiftande förhållandena.

Med hänsyn till vikten av att erhålla en fast regel, även örn den lider av en

viss schematisering, har det synts lämpligt att i huvudsaklig anslutning till

den praxis, som vid vissa större rådhusrätter utbildats med ledning av 15 § i

1912 års arbetarskyddslag, avgränsa tillämpningsområdet så, att såsom förutsättning

för rätten att erhålla förlagsinteckning uppställes kravet, att för rörelsen

skall i regel användas drivkraft örn minst fem effektiva hästkrafter eller

ock minst tio arbetare. Nämnas må, att enligt lagen den 12 juni 1931 angående

ändring i vissa delar av arbetarskyddslagen tillämpningen av de strängare

reglerna beträffande minderårigs användande till bergverks-, bruks-, fabriks-,

hantverks- eller annat industriellt arbete eller byggnadsarbete, ändå att det ej

är att hänföra till industriellt arbete, gjorts beroende av att arbetet bedrives i

sådan omfattning, att å arbetsstället i regel användas minst tio arbetare.

Förslaget utgår från att varje slag av industriell rörelse, som drives i nu

nämnd omfattning, bör hava förlagsinteckningsrätt. Närmare redogörelse för

innebörden av begreppet industriell rörelse lärer icke vara av nöden. Erinras

må emellertid, att i den berättelse, som det enligt instruktionen för kommerskollegium

åligger kollegium att årligen till Kungl. Maj:t avgiva över

industri och bergshantering, användes följande ’industrigruppering’: malmbrytning

och metallindustri, jord- och stenindustri, träindustri, pappers- och

grafisk industri, livsmedelsindustri, textil- och beklädnadsindustri, läder-, håroch

gummivaruindustri, kemisk-teknisk industri samt kraft-, belysnings- och

vattenverk. Under dessa huvudgrupper återfinner man, bland annat, olika

slag av bergsbruk och gruvdrift, kvarnrörelse, sågverk, boktryckerier, bryggerier,

brännerier samt krutbruk. Den av kommerskollegium begagnade terminologien

torde åtminstone i det väsentliga stå i överensstämmelse med uppfattningen

i det praktiska livet. Någon meningsskiljaktighet lärer alltså

icke förefinnas t. ex. därom, att under industriell rörelse principiellt är

att innefatta, bland annat, ''idkande av bergsbruk eller gruvdrift’ samt ’dri
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

13

vande av fabrik, mjöl- eller sågkvarn, boktryckeri, bryggeri, brännvins- eller

kruttillverkning’. Då anledning ej synes föreligga att medgiva förlagsinteckning

för dessa i 1 § förlagsinteckningsförordningen upptagna rörelser,

såvida de icke uppfylla det i det föregående omhandlade kravet på rörelsens

omfattning, hava de ej upptagits i lagtexten. Ej heller har det synts erforderligt

att i lagtexten framhäva det för begreppet industri utmärkande förädHngsmomentet.

Uteslutna från möjligheten att erhålla förlagsinteckning äro under alla förhållanden

jordbruk och handelsrörelse. Binäring till jordbruk, såsom kvarnrörelse,

mejeri- och sågverksdrift, tegeltillverkning och brännerirörelse, äger

erhålla förlagsinteckning, där det allmänna kravet på rörelsens beskaffenhet

och omfattning uppfylles. I motsatt fall komma de för rörelsen avsedda lösa inventarierna,

såsom framgår av vad jag anfört i samband med förslaget till

lag örn inteckning i jordbruksinventarier, att hänföras till jordbruksinventarier

och omfattas av sådan inteckning.

Den fordran, för vilken förlagsinteckning må beviljas, betecknas i förlags- ^ltec^r

inteckningsförordningen och i 17 kap. 7 § handelsbanken såsom ''förlag’. I 3 § SfiT

nämnda förordning stadgas, att handling, på grund varav förlagsinteckning

sökes, skall innehålla, bland annat, uttryckligt erkännande av försträckningens

egenskap av förlag.

I flera av de i anledning av 1925 års remiss avgivna yttrandena förordas,

att försträckningens lämnande som förlag icke måtte krävas för förlagsintecknings

beviljande.

Då det ligger stor vikt uppå att långivares och tredje mans förvärv i god

tro av förlagsinteckning ej äventyras och då detta syfte vinnes enklast genom

uppgivande av kravet på fordringens karaktär av förlag, har förlagsinteckningsförordningen

ansetts böra i detta avseende jämkas. I enlighet därmed

utgår 1 § i förslaget därifrån, att förlagsinteckning kan meddelas för fordran

i allmänhet. Motsvarande ändring har gjorts i 17 kap. 7 § handelsbaden, på

sätt framgår av det tidigare i dag i samband med frågan om lagstiftning angående

inteckning i jordbruksinventarier anmälda förslaget örn ändring i nyssnämnda

lagrum.

Trots den nu föreslagna ändringen i förevarande avseende hava beteckningarna

förlagsinteckning, förlagsförbindelse, förlagsgivare och förlagstagare

ansetts kunna bibehållas.

Enligt 5 § i förlagsinteckningsförordningen må förlagsinteckning beviljas

blott till visst belopp i penningar eller varor. I överensstämmelse med nutida

uppfattning har förlagsinteckning ansetts böra avse endast visst belopp i penningar.

Det i enlighet härmed ändrade stadgandet har upptagits såsom ett

andra stycke i 1 §.

I 17 kap. 7 § handelsbaden angivas såsom föremål för förmånsrätten — för- Förlagsutom

’det, som tillverkat är’, ’de för tillverkningen avsedda råämnen’ och ’den c?en,lomw"-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition nr 10 7.

Förskott.

Gruva.

lösegendom, vare sig maskiner, redskap, dragare eller annat, som till bergsbrukets,

gruvans, fabrikens eller inrättningens drift hörer’ — dels ''gäldenärens

fordringar för sådana förskott i penningar eller varor, som för rörelsen lämnade

äro’, dels ock, ’vid förlag till bearbetande av andra gruvor än järngruvor’,

’själva gruvan’.

Vad angår förskott erinrades vid tillkomsten av förlagsinteckningsförordningen,

att vissa betänkligheter gjort sig gällande mot att medgiva förmånsrätt

i sådana fordringar. Då emellertid, särskilt vid bergsbruk och gruvrörelse,

dessa förskott ofta vore ganska betydande och gemenligen utgjorde en del

av det kapital, som näringsidkaren mottagit av sin förläggare och sedermera

i sin ordning lämnat sina arbetare såsom en art av förlag, hade det synts fullt

befogat, att förmånsrätten utsträcktes jämväl till sådana fordringar.

Mot upptagande av förskott som föremål för förlagsinteckning ställer sig

emellertid näringslivet numera ganska främmande. Så hava t. ex. från bankhåll

gällande bestämmelser härom karakteriserats såsom synnerligen opraktiska och

missledande, då dessa fordringar, vilka vore av en sällan förekommande art,

ofta förväxlades med vanliga varufordringar, vilka däremot icke folie under

förlagsinteckning.

Då stadgandet örn förmånsrätt i förskott enligt en samstämmig uppfattning

i det praktiska livet icke har någon uppgift att fylla och därjämte visat sig

ägnat att leda till missförstånd, har det ansetts riktigast att i förslaget icke

upptaga sådana fordringar bland föremålen för förlagsinteckning. Till frågan,

huruvida förlagsinteckning bör omfatta fordran för försåld förlagsegendom,

återkommer jag vid 6 §.

Stadgandet örn förmånsrätt i gruva saknades i det av särskilda kommitterade

utarbetade förslaget till lagstiftning men upptogs i propositionen till 1883

års riksdag. Därvid gjordes undantag för järngruva, enär dylik gruva förmodades

vara utesluten från förmånsrätt och sådan rätt ej heller av gruvägarna

eftersträvats.

I anledning av en vid 1904 års riksdag väckt motion hemställde lagutskottet

(utlåtande nr 17), att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj :t måtte taga under övervägande, huruvida förlagsinteckning

för gruvdrift kunde, vad järngruvor anginge, utan olägenhet medgivas jämväl

i själva gruvan, samt, därest utredningen därtill gåve anledning, för riksdagen

framlägga förslag till lagändring i angivna syfte. Lagutskottets hemställan

bifölls (riksdagens skrivelse nr 24).

I yttrandena rörande denna fråga har från olika håll gjorts gällande, att

den hittillsvarande begränsningen i fråga örn järngruva borde borttagas. Från

järnkontorets sida har sålunda framhållits, att det icke blott för den jämgruvdrift,

som idkas såsom självständig industriell verksamhet, utan i lika

hög grad för de gamla, ännu med järnbruken direkt samverkande gruvbolagen

helt visst skulle vara till fördel, att vid anordnande av gruvdriften efter moderna

principer, vilket ofta krävde dyrbara maskinerier, en även i själva gruvan

gällande förlagsinteckning kunde lämnas såsom säkerhet för erforderliga

penningförsträckningar. Jämväl industriförbundet och kommerskollegium hava

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

15

tillstyrkt borttagandet av nämnda begränsning, kommerskollegium under erinran

att järngruvorna i detta hänseende ej längre intoge någon särställning.

Då förutsättningarna för åtskillnaden mellan järngruva och annan gruva numera

icke torde föreligga, lärer, såsom i förslaget skett, inteckning böra medgivas

i gruva utan hänsyn till dess art.

Såsom föremål för förlagsinteckning upptager gällande lagstiftning icke

byggnad å ofri grund. Frågan huruvida förmånsrätt borde medgivas i dylik

egendom var under övervägande redan vid tillkomsten av förlagsinteokningsförordningen.

Sålunda framhålles i motiven till 1881 års förslag, att enär industriella

byggnader, även då de läge på främmande grund, kunde vara av högt

värde, en bestämmelse örn förmånsrätt däri understundom skulle i ej ringa mån

förstärka inteckningssäkerheten. Å andra sidan borde dock uppmärksammas,

att en förmånsrätt i dylika byggnader skulle bliva av tvivelaktigt värde. Man

ansåg sig därför icke hava anledning att föreslå förmånsrättens utsträckning

till byggnader på annans grund. Även i vissa av de i anledning av 1925 års

remiss avgivna yttrandena har denna fråga berörts. Dock ställer man sig

i allmänhet tveksam och stundom rent avvisande till en sådan utvidgning.

Liksom i fråga örn inteckning i jordbruksinventarier anser jag det lämpligen

icke böra ifrågakomma att låta byggnad på ofri grund utgöra föremål

för förlagsinteckning. Såsom jordbruksutredningen framhållit, skulle kollision

mellan förlags- och fastighetsinteckningar lätteligen inträda, därest byggnaden

övergår till fast egendom, och detta vare sig man låter förlagsinteckningen

äga bestånd i byggnad och gälla framför tidigare fastighetsinteckmng eller

man låter förlagsinteckningen vika för fastighetsinteckningen.

Huruvida inteckning må beviljas i ideell andel av förlagsegendomen, är icke

uttryckligen avgjort i gällande rätt. Någon olikhet i förhållande till vad nu

får antagas gälla torde dock icke inträda, då i förslagets 1 § i enlighet med

vad från näringslivets sida yrkats stadgats förbud mot inteckning i andel av

förlagsegendomen.

Förlagsinteckningsförordningen lämnar icke svar på spörsmålet, huruvida

inteckningen kan begränsas till vissa i förlagsegendomen ingående föremål.

Meningarna, i vilken riktning lagstiftningen härutinnan lämpligen bör gå, hava

i det praktiska livet visat sig vara i någon mån delade. Å ena sidan har uttalats,

att det kunde starkt ifrågasättas, huruvida en rätt att göra begränsning

lämpligen borde förbehållas parterna. Därigenom kunde nämligen föranledas

kollision med förlagsinteckningar, som med lika eller sämre förmånsrätt meddelats

i all egendom, vilken kan förlagsintecknas. Å andra sidan har ifrågasatts,

om det icke skulle vara till fördel för industrien att medgiva vederbörande

företag en viss frihet i detta avseende. Det kunde väl tänkas, att ett

solitt företag kunde erhålla fullt tillräcklig förlagskredit även med begränsning

till viss del av förlagsegendomen.

Vid ett övervägande av skälen för och emot rätt att begränsa inteckning till

viss egendom synas de senare så till vida böra vara avgörande, som betydande

olägenheter kunna uppstå, därest inteckning i vissa i förlagsegendomen ingående

föremål medgives. I enlighet härmed har förslaget avfattats.

Byggnad å

ofri grand.

Ideell andel

m. m.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Från nu nämnd synpunkt sett hade det uppenbarligen varit till fördel, om

gemensam inteckning för samma fordran i flera rörelser kunde undvikas. Enligt

vad från olika håll upplysts, förekommer emellertid för närvarande i stor

utsträckning, att flera rörelser intecknas för samma fordran, och en dylik möjlighet

anses trots de svårigheter, som i följd därav kunna uppstå, vara av avsevärd

praktisk betydelse. Det har på grund därav ansetts icke lämpligt att

nu förbjuda gemensamma inteckningar.

ffiriaggégeaf Gällande förlagsinteckningsrätt berör icke närmare frågan, huruvida föredömen

finnes. skall för att räknas till förlagsegendomen finnas å ort, där rörelsen

drives.

I åtskilliga av de yttranden, som avgivits i anledning av 1925 års remiss,

har saknaden av uttryckligt stadgande i detta avseende givit anledning till

erinringar. Från handelskammarhåll uttalas sålunda, att förmånsrätten i de

för tillverkningen avsedda råvarorna behövde ur nu nämnd synpunkt närmare

preciseras. Såsom exempel anföres frågan örn giltigheten av förmånsrätten, vid

sågverksindustrien beträffande timmer i skog eller under flottning eller annan

transport och vid pappersmassefabriker beträffande pappersved, som ej blivit

inforslad till fabriksplatsen. Likaså förmenas behov föreligga av närmare bestämmelser

beträffande färdigt fabrikat, som i annan stad eller socken än den,

där fabriken är belägen, upplagts i försäljnings- eller konsignationslager. Från

bankhåll har förordats en uttrycklig bestämmelse, att förlagsinteckningen borde

omfatta råvaror och produkter, var dessa än befunne sig, förutsatt dock att

de tillhörde förlagstagaren.

Sedan dessa yttranden avgivits, har den nu antydda oklarheten blivit i viss

mån hävd genom ett avgörande i högsta instans (H. 1927 s. 519). överrätterna

intogo här den ståndpunkten, att enär den i målet ifrågavarande, förlagstagaren

tillhöriga och i hans besittning befintliga lösegendomen ostridigt tillverkats

vid förlagstagarens fabrik, den omständigheten, att lösegendomen

vid konkursens början förvarats å orter utom den socken, där rörelsen dreves,

icke föranledde därtill, att den å förlagsinteckningen grundade förmånsrätten

till betalning ur egendomen finge anses hava upphört.

Efter detta avgörande lärer behovet av lagstiftningsåtgärd icke göra sig

gällande med samma styrka som tidigare.

Bestämmelserna örn den egendom, förlagsinteckning omfattar, vilka för närvarande

såsom nämnts återfinnas i 17 kap. 7 § handelsbaden, hava synts lämpligen

böra överflyttas till förordningen örn förlagsinteckning. Därvid har förlagsegendomen

angivits vara ’för rörelsen avsedda lösa inventarier och råvaror

samt i rörelsen frambragta alster’, varjämte under förlagsegendomen inbegripits

vid gruvdrift jämväl gruva.

3 §.

Rörelsen* Enligt 3 § förlagsinteckningsförordningen fordras uppgift örn stället, där

l0*ingSe* bergsbruk eller gruvdrift, mjöl- eller sågkvarnsrörelse, brännvins- eller kruttillverkning

idkas, samt örn stad eller socken, där fabrik, boktryckeri eller

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma}:ts proposition nr 107.

17

bryggeri drives. Dessa krav på rörelsens lokalisering äro mildare än enligt

1881 års kommittéförslag, i vilket städse krävdes uppgift örn stället för rörelsens

drivande. Vid granskningen av förslaget erinrades inom högsta domstolen,

att fabriksrörelse ofta icke vore inskränkt till ett enda ställe, fastän

rörelsen vore att anse såsom en och samma, i följd varav ifrågasattes infogande

av ordet ''huvudsakligen’. Denna erinran föranledde icke någon ändring i propositionen

till 1882 års riksdag. I anledning av anmärkningar inom riksdagen

framhöll departementschefen i propositionen till 1883 års riksdag, att

man av en allmän föreskrift örn skyldighet att uppgiva stället, varest rörelse

drives, kunde förledas till uppfattningen, att uppgiften borde gälla t. ex.

i stad gata och hus, där näringen idkades, men att en så detaljerad uppgift

i de flesta fall vore onödig och kunde lägga svårigheter i vägen för en industriell

anläggnings flyttning. Det funnes intet skäl, varför vid ansökan

t. ex. örn förlagsinteckning i en fabrik stället skulle behöva uppgivas närmare

än som skedde vid anmälan örn fabrikens anläggning, i vilket fall uppgiften

behövde omfatta endast stad eller socken, där näringen dreves. Andra

näringar däremot, såsom gruvdrift, bergsbruk, såg- och kvarnrörelse, vore

dels på grund av sin natur, dels i följd av den för deras drivande gällande

lagstiftning bundna vid viss plats. I överensstämmelse härmed fick paragrafen

sin nuvarande avfattning.

Mot gällande rätts ståndpunkt härutinnan hava vissa erinringar framställts

i de i anledning av 1925 års remiss avgivna yttrandena. Sålunda har från

bankhåll framhållits, att skillnaden i nu förevarande hänseende mellan sågverk

m. m. och fabrik borde upphöra. Det borde beträffande varje slag av

rörelse vara tillräckligt att angiva stad eller socken, där rörelsen drives. Det

har ock framhållits, att det måhända vore förtjänt att övervägas, örn man

ej skulle kunna helt avstå från territoriella begränsningar och således låta förlagsinteckningen

omfatta all kredittagarens i industriell verksamhet investerade

lösegendom.

I förslaget har gällande lags föreskrift utbytts mot stadgande örn skyldighet

att uppgiva allenast stad eller socken, där rörelse drives. Någon olägenhet

har icke försports av en dylik bestämmelse beträffande fabrik, boktryckeri eller

bryggeri, och någon anledning att i förlagsinteckningsförordningen göra skillnad

i förevarande avseende mellan olika slag av näringar torde icke föreligga.

Det har fastmera synts kunna ifrågasättas, örn man icke borde gå än längre

och låta förlagsinteckningen omfatta företaget som sådant samt i samband

därmed införa förändrade forumregler. En tänkbar utväg därvid vore, att

behandlingen av förlagsinteckningsärenden förlädes till rådhusrätten i den

stad, där näringsidkares firma är registrerad, eller beträffande aktiebolag till

rådhusrätten i den stad, där dess styrelse har sitt säte. Därvid borde naturligen

göras vissa jämkningar för bland annat det fall, att firman är registrerad

i stad under landsrätt eller att aktiebolags styrelse har sitt säte i sådan

stad eller på landet. En sådan omläggning skulle uppenbarligen med hänsyn

till de stora företagen vara förenad med betydande fördelar. Å andra sidan

är den dock förbunden med nackdelar, som mana till varsamhet. Särskilt

Bihang till riksdagens protokoll 1032. 1 sami 8-b haft. (Nr 107.) 2

Departe
ments
chefen.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majlis proposition nr 107.

Intyg om

rörelsen.

Förmånsrätt

i

fordran.

framträda svårigheter med avseende å övergången från det ena till det andra

systemet, vartill komma de förvecklingar, som lätt kunna uppstå vid t. ex.

förändrat säte för aktiebolags styrelse med därav föranledd övergång till annat

forum än det, vid vilket inteckning tidigare kan hava meddelats. En

ändring i detta hänseende har i varje fall ansetts icke böra ske i förevarande

sammanhang.

Vad angår intyg örn rörelses drivande föreskrives i 3 § förlagsinteckningsförordningen,

att vid ansökan örn förlagsinteckning skall fogas intyg av magistrat,

kronofogde eller länsman, att förlagstagaren utövar den uppgivna rörelsen.

Stadgandet har motiverats därmed, att då förlagsinteckning icke medför

annan rätt än förmånsrätt till viss egendom för den händelse låntagaren

råkar i konkurs, det vore av synnerlig vikt att, innan inteckning beviljades,

såvitt möjligt utröntes, huruvida låntagaren verkligen utövade den rörelse, med

avseende varå inteckningen söktes.

I de svar, som avgivits i anledning av 1925 års remiss, möta i stor utsträckning

anmärkningar mot stadgandet. Anmärkningarna gå i huvudsak ut därpå,

att för ernående av större jämnhet och säkerhet i lagens tillämpning intygen

borde utfärdas, icke av underordnade lokala myndigheter, utan i stället

av länsstyrelse eller därmed jämförlig myndighet eller ock av handelskammare.

De svagheter, som framträtt med den nuvarande ordningen, hava i främsta

rummet sin grund i den oklarhet, som för närvarande råder angående förlagsintecknings

tillämpningsområde. Då denna oklarhet genom förslaget torde

i allt väsentligt bliva undanröjd, lärer det icke möta större betänkligheter att

bibehålla de nuvarande organen för utfärdandet av ifrågavarande intyg, helst

dessa äga företrädet att besitta önskvärd lokalkännedom.

Då det är av vikt, att rörelses art och omfattning bliva föremål för noggrann

undersökning före intecknings beviljande, föreslås i förevarande paragraf,

att intyget skall innehålla uppgift i båda dessa hänseenden.

4 §.

Första stycket överensstämmer med 4 § i förlagsinteckningsförordningen och

andra stycket med 6 § i samma förordning.

5 §•

Förevarande paragraf har tillkommit för att råda bot på det hittillsvarande,

inom näringslivet starkt kända missförhållandet, att en i laga ordning tillkommen

förlagsinteckning i konkurstvist förklaras ogiltig, enär rörelsen icke

varit av den art eller icke drivits i sådan omfattning, att förlagsinteckning bort

meddelas. I denna del torde jag få hänvisa till vad beträffande inteckning i

jordbruksinventarier i motsvarande avseende anförts.

6 §•

Såsom redan framhållits, inrymmer gällande lagstiftning så till vida förmånsrätt

i fordran, som inteckningen omfattar fordringar för sådana förskott

V

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

19

i penningar eller varor, som lämnats för rörelsen. Däremot avser förmånsrätten

icke övriga fordringar, exempelvis icke dem, som uppkommit genom utborgning

av vara.

I åtskilliga av de i anledning av 1925 års remiss avgivna svaren har uttalats

den uppfattningen, att förlagsinteckning borde åtminstone i viss utsträckning

omfatta jämväl fordran för försåld egendom. Under framhållande av spörsmålets

invecklade art ifrågasätter en magistrat, huruvida man icke, när det

är fråga örn överlåtelse av rörelsen i dess helhet, skulle kunna medgiva förlagsgivaren

förmånsrätt i köpeskillingen för den lösegendom, vari förlaget

gäller. Stadgandet ill § av förlagsinteckningsförordningen örn fordringens förfallande

till betalning vore utan ett dylikt komplement utan större värde. Även

från bankernas sida framföres en liknande tankegång. Bank- och fondinspektionen

ifrågasätter, huruvida icke vid överlåtelse av förlagsintecknad inrättning

förmånsrätten kunde bibehållas i köpeskillingen, åtminstone så länge

denna funnes såsom tillgång hos förlagstagaren. Från handelskammarhåll

har detta yrkande ävenledes fått understöd. Under sextonde svenska handelskammarmötet

uttalades sålunda, att det kanske mera än något annat skulle

vara ägnat att stärka förlagsinteckningens värde som kreditobjekt, örn förmånsrätten

vid egendomens försäljning på kredit automatiskt överginge på

den uppkomna fordringen. Övriga borgenärers rätt träddes därigenom icke

för nära. Förlagsgivarens ställning skulle bliva av försäljningen tillsvidare

orubbad, och möjligheten att äventyra hans rätt till förmån för annan fordringsägare

begränsades.

Såsom framhållits torde det vara av stor betydelse, att förmånsrätten kan

göras gällande jämväl i fordran för försåld egendom. Fordringen framträder

i sådant fall som ett surrogat för de från förlagsegendomen skilda föremålen.

Alldeles särskilt är detta förhållandet, då rörelsen helt eller till väsentlig del

överlåtes till annan. Att uppdraga en gräns mellan olika slag av överlåtelser

låter sig emellertid svårligen göra. Då förmånsrätten kan göras gällande

allenast i händelse av konkurs, torde sådant ej heller vara påkallat av

något praktiskt behov. Analogier till denna förmånsrätt kunna hämtas, förutom

från vad nu är stadgat örn förmånsrätt i förskott, bland annat, från

lagstiftningen örn sjöpanträtt i inlastat gods. Med hänsyn till vad sålunda

anförts har jag låtit i förslaget upptaga ett stadgande örn förmånsrätt i köpeskilling,

så länge den utestår ogulden. Vid fordringens1 inflytande till konkursboet

skall alltså förlagsinteckningshavaren njuta samma förmånsrätt i beloppet,

som han skulle ägt, om föremålet försålts av konkursförvaltningen.

Beträffande frågan örn förlagsgivares rätt till försäkringsbelopp må framhållas,

att saknaden av bestämmelse i detta avseende föranlett erinringar i flera

av svaren i anledning av 1925 års remiss. Kommerskollegium föreslår för sin

del bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med stadgandena om inteckningshavares

rätt till betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal

beträffande intecknad byggnad hörande till fast egendom.

Från bankhåll förordas bestämmelser av innehåll, att försäkringssumma, så

Departe
ments
chefen.

Försäk
rings
summa.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Gällande

rätt.

länge den icke införlivats nied försäkringstagarens förmögenhet, utgör surrogat

för vad som förstörts.

Enligt 54 § i lagen den 8 april 1927 örn försäkringsavtal skall, örn försäkring

tagits å gods utan angivande av det intresse försäkringen avser, densamma

anses, där ej annat framgår av omständigheterna, gälla till förmån för

envar, som — i egenskap av ägare, panthavare eller innehavare av annan rättighet

till godset eller emedan han i anledning av avtal örn godset står faran

för detta — har intresse av att dess värde icke minskas eller går förlorat. Enligt

grunderna för detta lagrum torde innehavare av förlagsinteckning kunna

åberopa samma lagrum, örn försäkringsfallet inträffar under konkurs. Ett

annat förhållande lärer då ej heller kunna antagas inträda, örn försäkringsfallet

inträffat före konkursen, men beloppet inbetalas därefter. Vid sådant

förhållande torde tidigare framkomna önskemål i förevarande avseende i det

hela vara tillgodosedda. Särskilda bestämmelser för att bereda inteckningshavaren

ytterligare skydd hava icke ansetts vara av nöden.

9 §.

Första stycket av 9 § företer den olikhet i förhållande till gällande rätt, att

enär samtycke av förlagstagare till intecknings dödande ansetts icke höra

krävas, vad förlagsinteckningsförordningen i sådant avseende innehåller uteslutits.

Andra stycket av 9 § har, på sätt i åtskilliga av de avgivna yttrandena förordats,

omarbetats till vinnande av överensstämmelse med vad som gäller beträffande

fastighetsinteckning.

Under övervägande har varit att meddela särskilt stadgande örn uppdelning

av inteckning. Erågan har emellertid ansetts icke vara av den praktiska betydelse,

att den upptagits till behandling i detta sammanhang.

11 §•

Enligt 11 § förlagsinteckningsförordningen gäller för närvarande, att örn

förlagstagaren till annan överlåter bruk, gruva, fabrik eller inrättning, för vars

drivande förlagsinteckning är beviljad, förlagsskulden genast är mot förlagstagaren

förfallen till betalning.

I 1881 års kommittéförslag saknades denna bestämmelse. I anslutning till

yttrande av lagutskottet vid 1882 års riksdag framhöll departementschefen vid

anmälan av nämnda riksdags beslut, att i den mån det kunde ske med bevarande

av förlagsinteckningens natur förlagsgivare borde beredas trygghet

för det fall, att rörelsen jämte förlaget överginge till annan ägare och den i

förre ägarens gods genom förlagsinteckningen förvärvade förmånsrätten följaktligen

upphörde. I allmänhet torde den nye näringsidkaren genom avtal

med förlagsgivaren få övertaga förlagslånet mot ny inteckning, men utan tvivel

kunde omständigheterna vara sådana, att dylikt avtal ej komme till stånd. Långivaren

borde då sättas i tillfälle att genast utsöka sin fordran, sedan den säkerhet,

som läge i förlaget, undandragits honom. Inom högsta domstolen gjor
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

21

cles mot det i enlighet härmed utarbetade förslaget vissa, erinringar, avseende,

bland annat, att det ej inbegrepe nedläggande av rörelse och att under detsamma

folie icke blott frivillig överlåtelse utan även övergång genom arv eller

testamente. I anledning av sistnämnda anmärkning inskränktes stadgandet

att avse överlåtelse, varemot erinringarna i övrigt ej föranledde ändring i förslaget.

I det yttrande, som nya lagberedningen den 22 december 1885 avgav över den

vid 1884 års riksdag väckta, av mig inledningsvis berörda motionen om bere- 1885y

dande av större trygghet vid överlåtelse av förlagsintecknad rörelse, vitsordade

lagberedningen, att den säkerhet för lån, som enligt gällande lag stöde att vinna

genom förlagsinteckning, icke innebure full trygghet mot förlust a förlagsgivarens

sida. Men detta förhållande vore enligt beredningens åsikt beroende

av ifrågavarande rättsinstituts egen beskaffenhet och kunde icke förebyggas

genom stadganden, vilka stöde i överensstämmelse med det väsentliga i förlagsinteckningens

natur och rättsverkan enligt gällande lagstiftningsgrunder. Härom

anförde lagberedningen vidare:

Förlagsgivaren vunne genom inteckningen ej panträtt i den intecknade egendomen,

utan blott förmånsrätt därtill. Han erhölle sålunda endast företräde

till betalning ur visst gods, och därav bestämdes hans rätt i förhållande till

övriga borgenärer. Därav följde, att förmånsrätten i och för sig ej kunde

sträcka sin verkan till annat gods än det, gäldenären ägde, då fråga örn betalning

uppstode, ej heller till annan person än gäldenären och hans övriga fordringsägare.

Vid den intecknade egendomens överlåtande till tredje man upphörde

följaktligen förmånsrätten i det överlåtna till all kraft och verkan. Den blott

eventuella rätt till förlagsegendomen, som inteckningen medfört, kunde lika

litet som fordringsrätten anses kränkt genom egendomens övergång i annans ägo,

såvida ej gäldenären uti särskilt avtal med förlagsgivaren avsagt sig befogenheten

att sålunda disponera över sin egendom. Tidigare hade visserligen förlagstagarens

dispositionsrätt över sin tillverkning varit strängt begränsad av

omständliga och invecklade bestämmelser till förmån för förlagsgivaren, vars

rätt till och uti själva egendomen sträckte sig vida utöver vad med förmånsrätt

enligt lag förstodes. Denna ståndpunkt hade emellertid, såsom medförande

hinder för industriens sunda utveckling, måst övergivas av lagstiftningen.

Beredningen funne det därför vara med allt skäl, som i 1888 års förordning

all motsvarighet till berörda bestämmelser saknades. Beredningen antoge ock,

att fråga numera ej skulle uppkomma örn införande av något slags panträtt

i förlagsegendom. Mot förslag örn kungörande av den intecknade egendomens

försäljning, varmed åsyftades att sätta förlagsgivaren i tillfälle att

vidtaga åtgärd för att få sin i följd av försäljningen till betalning förfallna

fordran gulden ur köpeskillingen, i den mån denna lämnade tillgång därtill,

syntes visserligen ingen väsentlig anmärkning vara att framställa. Men då

såsom påföljd för uraktlåtenhet att kungöra försäljningen enligt motionen skulle

stadgas förpliktelse för köparen att i större eller mindre mån vara i förhållande

till en, kanske flera förlagsgivare, med vilka han icke kontraherat, ansvarig för

säljarens gäld, mötte däremot flera betänkligheter. Oavsett att grunden för ett

dylikt stadgande endast kunde vara, att förlagsinteckningen skulle hava tillförsäkrat

dess innehavare någon viss, även mot ny ägare villkorligen gällande

och således med panträtt närmast jämförlig rätt till betalning ur den intecknade

egendomens värde, skulle i allt fall stadgandet föga överensstämma med

det förhållandet, att köparen för fordran hos säljaren ägde rätt att kvitta sin

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

1905 års

riksdag.

Yttranden

anledning

av 1925 åiremiss.

skuld för köpeskillingen. I allt fall kunde lagen ej lägga hinder i vägen för

förlagstagaren att tid efter annan till en eller flera personer avyttra skilda

delar av verk eller inrättning. Stadgandet bleve därför kraftlöst gentemot all

sådan överlåtelse av inrättningen, som ej tillika innefattade ett uttryckligt

avstående av själva den firma, varunder rörelsen utövats. Dessutom skulle

stadgandet sakna ali tillämplighet vid gåva, byte eller varje överlåtelse, som

ej agde formen av försäljning mot viss köpeskilling, varför det funnes en lätt

utväg för den oredlige eller mindre samvetsgranne förlagstagaren att eludera

stadgandet. Beredningen erinrade därjämte, hurusom det stöde förlagsgivaren

öppet att vid avtalet med förlagstagaren av denne fordra all garanti. Så kunde

den senare tillförbindas att ej till annan överlåta sin rörelse utan att samtidigt

därom underrätta förlagsförbindelsens innehavare, och för åsidosättande

därav kunde i förskrivningen eller kontraktet efter omständigheterna lämpad

påföljd, såsom vite eller skadeersättningsskyldighet, för förlagstagaren bestämmas.

Ett lagstadgande i sådant syfte syntes däremot icke lämpligt, då

de omständigheter, som därvid borde inverka, särskilt beträffande vites- eller

ersättningsbeloppet, i hög grad växlade. Av liknande skäl vore ock ett lagbestä.

mt bötesstraff för uraktlåtenhet att kungöra överlåtelsen otillfredsställande

och innebure ett alltför overksamt medel, där transaktionen beredde förlagstagaren

eller tredje man ekonomisk fördel.

När fragan vid 1905 ars riksdag, såsom i det föregående erinrats, ånyo uppkom,

ansåg riksdagen i överensstämmelse med lagutskottet, att vad lagberedningen

anfört fortfarande syntes utgöra fullgiltiga skäl att avstyrka en lagstiftningsåtgärd

sadan som den ifrågasätta. Däremot anhöll riksdagen hos

Kungl. Maj :t örn framläggande av förslag i syfte att förlagsintecknad rörelses

förflyttning måtte föranleda, att förlagsskulden genast vore förfallen till betalning.

i I de i anledning av 1925 ars remiss avgivna yttrandena har ingående dryftats

g frågan örn förlagsgivarens rätt att omedelbart utsöka förlagsskulden, och hava

därvid berörts såväl de redan i olika sammanhang omhandlade fallen av överlåtelse

och förflyttning av rörelsen som ock vissa andra fall.

Vad till en början angår rörelses överlåtelse har i flera av yttrandena ifrågasatts

skyldighet för förlagstagaren att därom underrätta förlagsgivaren. Kommerskollegium

har framhållit, att till förekommande av otillbörlig överlåtelse

krävdes omfattande bestämmelser även av straffrättslig art. Det kunde med

skäl ifragasättas, örn det vore möjligt att åstadkomma effektiva sådana

för det fall, då förlagstagarens ekonomi vore svag och det därför vore av

särskild vikt att förhindra otillbörlig överlåtelse. Eramför allt vore det av

betydelse att beakta, att införandet av sådana bestämmelser lätt skulle kunna

försvåra även avslutandet av fullt legitima avtal. Därigenom skulle förlagsrörelsen

skadas. Det syntes kollegium, att ifrågavarande rättsförhållanden

för båda parterna och i den allmänna rättssäkerhetens intresse ordnades bäst

genom avtal.

Vad därefter beträffar förflyttning av rörelse har i yttrandena i allmänhet

vitsordats det berättigade i att låta förflyttning utgöra förfalloanledning. Det

har emellertid ock framhållits, att en lagändring av nu angivna innebörd icke

vore tillfyllest. Sålunda har från vissa håll föreslagits, att förflyttning borde

kungöras och förlagsinteckning trots förflyttning kunna göras gällande viss

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

23

tid efter kungörandet. Från andra har ifragasatts, att förflyttning skulle anmälas

hos vederbörande inteckningsdomstol och inteckningen fortfarande bestå.

Kommerskollegium har förordat sistnämnda förslag under framhållande,

att då förflyttning av rörelse i allmänhet vore ägnad att befordra dess utvidgning

och förbättring, förflyttning icke borde försvåras genom bestämmelse

örn förlagsskuldens ovillkorliga förfallande till betalning.

Vidkommande rörelses nedläggande har från olika hall ifragasatts, huruvida

det icke borde införas stadgande därom, att förlagsskulden skulle anses

förfallen även i sådant fall.

I åtskilliga yttranden har föreslagits, latt förstörelse av förlagsegendom

borde utgöra förfalloanledning. Ett stadgande i överensstämmelse

med 31 § förordningen angående inteckning i fast egendom förordas sålunda

på flera håll. En handelskammare anser, att värdet av förlagsinteckning som

kreditmedel i avsevärd grad skulle förstärkas genom att för förlagstagaren

stadgades skyldighet att vårda förlagsinteckningens föremål ävensom ansvarspåföljd

vid uppenbar vanvård eller försämring samt vid förskingring i syfte

att göra inteckningen kraftlös. En magistrat förordar ett stadgande, att förlagsskulden

omedelbart skulle förfalla till betalning, örn förlagsgods genom

brand eller annorledes i avsevärd grad skadades.

Verkan i förevarande hänseende av förfogande från förlagstagarens sida,

varigenom förlagsegendomen undergår väsentlig värdeminskning, har vidare

berörts i yttrandena. Onormal realisation betecknas sålunda av en länsstyrelse

som en åtgärd, vilken bör utgöra förfalloanledning. Två länsstyrelser

ifrågasätta stadgande, att förlagsskulden skall anses förfallen, da förlagsintecknad

egendom säljes i sådan omfattning, att den betingade säkerheten väsentligen

försämras. En handelskammare har uttalat sig för enahanda påföljd,

örn förlagsintecknad egendom säljes i omfattning och på sätt, som faller

utom normala driftsgränser. En annan handelskammare förordar underrättelseplikt

dels vid överlåtelse av maskiner, andra inventarier för stadigvarande

bruk annat än i förbindelse med däremot svarande nyanskaffning och för rörelsen

begagnade råvaror, dels ock vid försäljning av tillverkade varor i sadan

omfattning eller på sådant sätt, som ej kan anses normalt för den ifrågavarande

rörelsen. Från bankhåll har tillstyrkts, att som förfalloanledning måtte anses

att den förlagsintecknade egendomen eller väsentlig del därav försäljes, utan

att valutan kommer förlagsgivaren tillgodo. Det ifrågasättes ock, örn icke

pantsättning av egendom skall utgöra konkursanledning enligt 1 kap. 4 § konkurslagen

och förlagstagaren aläggas underrätta förlagsgivaren örn sadan

åtgärd.

I vissa yttranden har slutligen uppmärksamheten varit riktad även på fara

för säkerhetens märkliga minskning. Särskilt har utmätning för annan borgenärs

räkning blivit beaktad. I åtskilliga av yttrandena har härvid förordats,

att inteckningshavaren finge åtnjuta förmånsrätt såsom vid konkurs. I vissa

andra yttranden uttalas, att förlagsskulden vid utmätning borde vara omedelbart

förfallen. En länsstyrelse anser salunda, att omedelbar betalningsskyldighet

borde inträda även vid utmätning av förlagsintecknad egendom, i det

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majlis proposition nr 107.

Departe
ments
chefen.

au i sadant fall skäl förelåge för antagande, att förlagstagarens ekonomiska

ställning vore svag. En annan länsstyrelse framhåller som en brist hos förlagsinteckningsinstitutet,

att förlagsgivaren har förmånsrätt allenast i händelse

av konkurs, och ifrågasätter, om ej ’förlagsgivarens rätt borde säkerställas även

vid utmätning av den förlagsintecknade egendomen för gäldande av annans fordran,

därest ett stadgande i dylik riktning eljest lämpligen må kunna åstadkommas’.

Från bankhåll påfordras införande av lagbestämmelser avseende att skydda

förlagsinteckning vid utmätning, så att panträtt ej må kunna uppkomma i

förlagsintecknad egendom utan inteckningshavarens vetskap. Kommerskollegium

framhåller, hurusom enligt gällande utsökningslag utmätningsmannen icke är

skyldig att särskilt underrätta vederbörande förlagsinteckningshavare örn utmätningen

eller den därpå eventuellt följande auktionen, samt hemställer, att

vid en blivande lagrevision en sådan underrättelseplikt införes. I detta sammanhang

må även nämnas, hurusom å vissa håll ifrågasatts, örn icke i fall,

som omförmälas i 1 kap. 4 § konkurslagen, förlagsskulden skulle vara omedelbart

förfallen till betalning, även örn konkursanledning prövades icke

föreligga. I flera yttranden har ock berörts förlagsgivarens ställning i händelse

av ackordsförhandling utan konkurs.

Lika med lagutskottet vid 1905 års riksdag anser jag det icke lämpligt

att stadga skyldighet för förlagstagare att vid straffpåföljd underrätta förlagsgivare

örn rörelsens överlåtande. Med hänsyn till de växlande förhållandena

framstår ett allmänt stadgande örn straff för uraktlåtenhet i sådant avseende

som mindre tilltalande. Härtill kommer, att en dylik straffbestämmelse

torde vara ett overksamt medel, där överlåtelsen sker i syfte att på förlagsgivarens

bekostnad bereda förlagstagaren eller annan fördel. Vad lagberedningen

på sin tid härutinnan framhöll låter sig enligt min mening icke avvisas.

Inteckningshavarens rätt torde för övrigt kunna skyddas även utan sådan underrättelseplikt

genom att, på sätt jag i det följande ämnar föreslå, förlagsgivaren

berättigas att under vissa förhållanden omedelbart utsöka sin fordran,

redan innan överlåtelsen skett.

Med överlåtelse av rörelse har jag funnit böra likställas dess förflyttning.

Stadgande härom har upptagits i förslaget. Att därutöver införa bestämmelser

i avseende å verkan av rörelses förflyttning torde icke vara lämpligt. Vad

särskilt angar underrättelseplikt lärer vad man därmed vill vinna åtminstone

i det väsentliga kunna nås genom att bereda inteckningshavare möjlighet att

inskrida på ett tidigare stadium. Frågan huruvida förflyttning föreligger torde

få avgöras med ledning av de i 3 § upptagna bestämmelserna örn lokalisering

av rörelse.

Uppenbart torde vara, att vid nedläggande av rörelsen förlagsgivarens trygghet

kräver, att han är berättigad att utsöka sin fordran, oavsett att förfallotiden

ej är inne. I dylikt fall lärer i regel utan vidare vara att vänta, att

rörelsen kommer att överlåtas eller förflyttas eller att förlagsegendomen blir realiserad.

Skulle sadant ej inträffa, hotar i allt fall faran, att förlagsegendomen

förlorar i värde. Ett stadgande örn fordringens förfallande i förtid synes därför

i sådant fall vara påkallat.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

25

Såsom förfalloanledning torde böra anses, icke blott att rörelsen i dess kelhet

utan jämväl att väsentlig del därav överlåtes, förflyttas eller nedlägges.

På sätt skett i förslaget till lag örn inteckning i jordbruksinventarier torde

vidare förstörelse helt eller till väsentlig del av den intecknade egendomen böra

medföra, att fordran förfaller.

Även i andra fall av väsentlig minskning av förlagsegendomens värde bör

förlagsgivaren principiellt äga utsöka den intecknade fordringen, ändå att den

ej är förfallen. Härvid måste emellertid beaktas, att omsättande av förlagsegendom

— företrädesvis tillverkade produkter men i viss utsträckning även

råvaror och inventarier — är något för rörelsen naturligt och nödvändigt. I

den mån dylikt omsättande håller sig inom gränserna för det i rörelse av den

ifrågavarande arten vanliga, är detta uppenbarligen något, som långivaren

redan i förväg har att räkna med, och förty icke bör kunna åberopa som förfalloanledning.

Endast förfoganden, som äro att beteckna såsom otillbörliga,

torde härvid böra kunna komma i fråga. Även bortsett härifrån lärer vederbörlig

hänsyn till gäldenärens rörelsefrihet och beaktande av allmänna rättsgrundsatser

kräva den förutsättning för att gälden skall förfalla i förtid, att minskningen

av säkerhetens värde är märklig.

Icke blott för det fall, att sådan minskning redan uppstått, torde emellertid

rätt att utsöka fordringen före förfallotiden böra inträda. I enlighet med

vad jag framhållit vid anmälan av förslaget till lag örn inteckning i jordbruksinventarier,

måste nämligen en ordning, som endast berättigar inteckningshavaren

att inskrida mot gäldenären, sedan säkerheten redan upphört eller

minskats, ofta nog bliva av föga värde. Liksom å åtskilliga andra rättsområden

lärer hänsyn böra få tagas till en på objektiva grunder stödd sannolikhet i

fråga örn det framtida läget. En bestämmelse, som medgiver en sådan antecipation,

torde vara ägnad att avhålla gäldenären från illojala förfoganden över den

intecknade egendomen och bereda förlagsgivaren skydd i händelse av utmätning

hos förlagstagaren. Rätt att omedelbart utsöka fordringen lärer jämväl

vara av betydelse därutinnan, att kvarstad och skingringsförbud kunna påkallas

utan risk att åtgärden förfaller på grund av inteckningshavarens saknad av

befogenhet att instämma sin talan. Denna förstärkning av inteckningshavarens

ställning torde i sin ordning medföra, att denne icke i onödan tillgriper det

vapen, som ligger i konkurshot.

I enlighet med vad sålunda anförts föreslår jag därför, att inteckningshavaren

skall äga rätt att kräva omedelbar betalning för intecknad fordran, örn

det skäligen kan befaras, att på grund av gäldenärens förvållande inteckningshavarens

säkerhet kommer att märkligt minskas.

I detta sammanhang vill jag slutligen erinra om den av mig tidigare i dag

föreslagna ändring i 72 § utsökningslagen, varigenom utmätningsmannen

ålagts att ofördröjligen underrätta borgenär örn utmätning av egendom, vari,

enligt vad för utmätningsmannen är känt eller eljest vid utmätningen utrönes,

förmånsrätt på grund av inteckning i jordbruksinventarier eller förlagsinteckning

tillkommer borgenären. Med avseende å grunderna för detta stadgande

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

torde jag få hänvisa till vad i samband med förslaget till lag örn inteckning i

jordbruksinventarier härom anförts.

14 §.

Då erfarenheten ådagalagt behov av särskild bok över förlagsinteckningar, har

— i anslutning till vad är stadgat i fastighetsinteckningsförordningen och fartygsinteckningslagen

— föreskrift örn förande av sådan bok upptagits. I samband

härmed har stadgats, att närmare bestämmelser örn bokens förande samt

örn tillämpningen i övrigt av vad örn förlagsinteckning är stadgat skola meddelas

av Konungen. Av vikt synes särskilt vara, att de brister i möjligaste

mån undanröjas, vilka framträtt vid utfärdandet av gravationsbevis beträffande

rörelse, som drives av bolag.

Förevarande stadganden hava ansetts lämpligen kunna införas i en paragraf

med beteckning 14 §, medan nuvarande 14 § synts kunna upptagas såsom

13 §, vilken paragraf tidigare upphävts.

Lagen har synts böra träda i kraft den 1 januari 1933. Större betänkligheter

torde icke möta mot att, såsom av praktiska skäl påkallas, bringa 5, 6,

9, 11 och 14 §§ i tillämpning jämväl beträffande förlagsinteckning, som dessförinnan

sökts eller beviljats. Undantag synes dock beträffande 5 och 6 §§

böra göras för det fall, att beslut örn egendomsavträde meddelats före lagens

ikraftträdande.»

Föredraganden uppläser härefter förslaget till lag om ändring i vissa delar

av förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående förlagsinteckning av

den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets

utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Gösta Tidelius.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

27

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1)

angående förlagsinteckning.

Härigenom förordnas, att förordningen den 13 april 1883 angående förlagsinteckning

skall sålunda ändras, att dels 1, 3—6, 9 ock 11 §§ erhålla nedan angivna

lydelse, dels nuvarande 14 § betecknas 13 §, dels i förordningen införes

en ny paragraf, betecknad 14 §, av den lydelse nedan sägs:

1 §•

Utfäster den, som driver industriell rörelse, att bans för rörelsen avsedda lösa

inventarier och råvaror samt i rörelsen frambragta alster skola utgöra säkerhet

för förlag eller annan fordran, må på grund därav inteckning meddelas i

egendomen i den ordning bär nedan stadgas; och njute förlagsgivaren sedan

den förmånsrätt, som i 17 kap. handelsbalken sägs.

Ej må förlagsinteckning meddelas utan för visst belopp i penningar, ej heller

i viss andel av förlagsegendomen eller i vissa däri ingående föremål:

Till industriell rörelse må enligt denna lag hänföras endast sådan rörelse,

för vilken användes i regel drivkraft örn minst fem effektiva hästkrafter eller

ock minst tio arbetare. Under förlagsegendomen inbegripes vid gruvdrift jämväl

gruva.

3 §•

Vid ansökan örn förlagsinteckning skall till rätten ingivas i huvudskrift den

handling, på grund varav inteckning äskas. Handlingen skall innehålla

uppgift örn stad eller socken, där rörelsen drives, samt av vittnen styrkt medgivande

att förlagsinteckning må tagas. Sökanden bifoge intyg av magistrat

eller landsfiskal, att förlagstagaren utövar den uppgivna rörelsen samt att

denna är av den art och drives i den omfattning, som i 1 § sägs, så ock, där

enligt särskilda författningar anmälan hos ämbetsmyndighet eller tillstånd av

sådan myndighet fordras för rörelsens drivande, bevis att anmälan skett eller

tillstånd meddelats.

Fullgör sökanden ej vad sålunda är föreskrivet, varde ansökningen genast

avslagen.

4 §.

Rätten läte den handling, som ligger till grund för ansökningen, offentligen

uppläsas och intagas i särskilt protokoll över förlagsinteckningar.

Då förlagsinteckning blivit beviljad, teckne rätten bevis därom å den handling,

varå den intecknade fordringen är grundad.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Martts proposition nr 107.

5 §•

Är förlagsinteckning beviljad genom beslut, som vunnit laga kraft, må ej i

konkurs eller eljest komma under bedömande, huruvida rörelsen varit av den

art eller drivits i den omfattning, att inteckning bort beviljas.

6 §.

Försaljes förlagsegendomen eller vissa däri ingående föremål, njute förlagsgivaren

samma rätt i utestående köpeskilling som han ägt i det försålda.

9 §.

Vill någon låta förlagsinteckning helt eller för visst belopp dödas, uppvise

inteckningshandlingen i huvudskrift för den rätt, som beviljat inteckningen,

och skrive rätten å handlingen bevis örn dödandet.

Skall inteckning under annan nedsättas, förfares i enlighet med vad örn intecknings

dödande är sagt. Finnas flera inteckningar, må ej någon av dem

sättas efter annan, med mindre den tillika sättes att gälla efter den eller de inteckningar,

vilka äga lika eller bättre rätt än denna.

11 §•

Förlagsgivaren äge rätt att kräva omedelbar betalning för intecknad fordran,

ändå att den ej är förfallen,

örn rörelsen helt eller till väsentlig del nedlägges, överlåtes eller förflyttas;

örn förlagsegendomen eller väsentlig del därav torstö res; eller

örn det skäligen kan befaras, att på grund av förlagstagarens förvållande

förlagsgivarens säkerhet kommer att märkligt minskas.

14 §.

Vid rätten skall föras bok över förlagsinteckningar. Närmare föreskrifter

örn boken samt angående tillämpningen i övrigt av vad örn förlagsinteckning

är stadgat meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933. Bestämmelserna i 5, 6, 9, 11

och 14 §§ äga tillämpning jämväl å dessförinnan sökt eller beviljad inteckning,

5 och 6 §§ dock ej i fall där beslut om egendomsavträde meddelats före lagens

ikraftträdande.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

29

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 28 januari

1932.

N ärva rande:

justitieråden Christiansson,

Edelstam,

Stenbeck,

regeringsrådet Afzelics.

Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 31 december

1931, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag

till lag om ändring i vissa delar av förordningen den 13 april 1883 (nr 16

s. 1) angående förlag sinteckning.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av extra ledamoten för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet

Gunnar Dahlman.

Lagrådet yttrade:

Enligt den föreslagna ändrade lydelsen av 1 § i förevarande förordning, vilken

härutinnan ansluter sig till 1 § i förslaget till lag örn inteckning i jordbruksinventarier,

må — örn den som driver industriell rörelse utfäster, att

hans för sådan rörelse avsedda lösa inventarier och råvaror samt i rörelsen

frambragta alster skola utgöra säkerhet för förlag eller annan fordran — inteckning

på grund därav meddelas i egendomen. Utöver den utfästelse, varom

bestämmelse sålunda givits i 1 §, erfordras uppenbarligen intet särskilt inteckningsmedgivande.

Med hänsyn härtill bör vad om inteckningsmedgivande

sägs i 3 § utgå samt den föreslagna lydelsen av 1 och 3 §§ underkastas erforderlig

omarbetning, därvid formell överensstämmelse i motsvarande delar

mellan föreskrifterna om förlagsinteckning och om inteckning i jordbruksinventarier

synes böra eftersträvas. Av en sådan omarbetning torde bliva en följd,

att 3 § sista stycket måste erhålla ändrad lydelse och upptagas såsom en särskild

paragraf betecknad 4 § samt att de föreslagna 4, 5 och 6 §§ erhålla beteckningen

5, 6 och 7 §§. Nuvarande 7 och 8 §§ torde därefter lämpligen sammanslås

till en paragraf, betecknad 8 §.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Vidare erinrar lagrådet därom, att bestämmelsen örn den föreslagna lagens

ikraftträdande måste lämpas efter den tid, som beslutas för ikraftträdandet av

lagen örn inteckning i jordbruksinventarier jämte därmed sammanhängande författningar.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 107.

31

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 19 februari 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, von Stockenström, Städener,

Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, lagrådets den 28 januari

1932 avgivna utlåtande över det den 31 december 1931 till lagrådet remitterade

förslaget till lag örn ändring i vissa delar av förordningen den 13 april 1883

(nr 16 s. 1) angående förlagsinteckning.

Under förmälan, att lagrådet framställt allenast viss erinran av huvudsakligen

formell natur, vilken väsentligen iakttagits, samt att dagen för lagens

ikraftträdande bestämts till den 1 juli 1932 eller samma tid som föreslagits i

fråga örn lagstiftningen angående inteckning i jordbruksinventarier, hemställer

föredraganden, att det sålunda ändrade förslaget måtte genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Axel Wennerholm.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1932:207 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ls proposition med förslug till lag om ändring i vissa delar av förordningen den 13 april 18S3 angående försla a1 i texten
  2. 1LU 1932:33 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändring i vissa delar av förordningen den 13 april 1883 angående förlag sinteck s. 1 i texten