Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag ottu uppläggande av nya fastighetsböcker för landet m. m

1932-02-19 · 86 sidor, varav 85 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 85 av 86 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1932:108, Med förslag till lag ottu uppläggande av nya fastighetsböcker för landet m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 108.

1

Nr 108.

Kungl. Marits proposition till riksdagen med förslag till lag ottu

uppläggande av nya fastighetsböcker för landet m. m.;

given Stockholms slott den 19 februari 1932.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag örn uppläggande av nya fastighetsböcker för landet; och

2) lag med särskilda bestämmelser örn handläggning av inskrivningsärenden.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. Gärde.

Bihang till riksdagens protokoll 1032,

1 sami.

85 käft. (Nr 108.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

Förslag

till

Lag

örn uppläggande av nya fastighetsböcker för landet.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

För varje domsaga å landet skall uppläggas fastiglietsbok, gemensam för

lagfarts- ock inteckningsärenden.

Uppläggandet av fastighetsboken skall ske under häradshövdingens ledning

och på hans ansvar, där ej Konungen annorlunda föreskriver.

2 §•

I fastighetsboken skola upptagas samtliga inom domsagan belägna fastigheter;

dock skall fastighet, som är anslagen till boställe eller from stiftelse

eller utarrenderad för kronans räkning eller eljest under dess omedelbara disposition,

icke upptagas i fastighetsboken i annat fall än då det erfordras för

inskrivning rörande fastigheten.

3 §.

Fastighetsboken skall uppläggas på grundval av upprättat fastighetsregister

(jordregister eller fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser)

.

Varje fastighet skall upptagas å särskilt upplägg; dock må fastigheter, som

äro i en ägares hand, sammanföras å gemensamt upplägg, örn det lämpligen

kan ske.

Med fastighet förstås i denna lag vad som enligt gällande bestämmelser

skall såsom särskild fastighet redovisas i fastighetsregister.

4 §.

I fastighetsboken skall fastighet upptagas under den beteckning, som den

har i fastighetsregistret.

5 §.

Till upplägget för varje fastighet skola överföras å fastigheten senast meddelad

lagfart, i fastigheten gällande inteckningar för fordran så ock, där ansökan

örn lagfart eller örn inteckning för fordran är vilande eller beroende på

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

3

prövning, inskrivningen härom. Jämväl övriga inteckningar och andra inskrivningar

skola överföras, så framt de icke uppenbarligen sakna betydelse.

6 §.

Där för verkställande av överföring till vederbörligt upplägg i fastighetsboken

erforderlig upplysning ej annorledes kan vinnas, skall undersökning anställas

vid sammanträde med sakägare och andra, som kunna antagas äga

kännedom örn förhållandena. Till biträde vid undersökningen må lantmätare

eller annan sakkunnig person anlitas. Sammanträde må hållas å ort, där fastigheten

är belägen. Vid sammanträdet föres protokoll.

Kallelse till sammanträdet skall avsändas i rekommenderat brev och innehålla

anmaning att vid sammanträdet förete tillgängliga handlingar, vilka

kunna tjäna till upplysning i saken. Där så prövas erforderligt, må kungörelse

örn sammanträdet införas i ortstidning eller uppläsas i församlingens

kyrka.

För inställelsen njute den, som inkallats, där så prövas skäligt, ersättning

enligt de grunder, som gälla för vittnen i brottmål. Beslut härutinnan meddelas

av den, som håller sammanträdet; och må i händelse av missnöje talan föras

enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken.

Kostnaden för sammanträdet bestrides av statsverket.

7 §.

Finnes vid undersökning, som i 6 § sägs, eller eljest, att fastighet vid inskrivning

angivits med felaktig eller missvisande beteckning eller i övrigt

oriktigt redovisats, skall vid överföringen till fastighetsboken rättelse i inskrivningen

vidtagas. Rättelse må dock ej ske, med mindre kända sakägare

kallats till sammanträde eller eljest satts i tillfälle att i ärendet avgiva yttrande.

Är den, för vilken tillfälle beretts att avgiva yttrande, missnöjd med rättelsen,

har han att vid äventyr av talans förlust inom ett år därefter instämma den

eller dem saken rörer.

Skriftligt besked örn rättelsen, innefattande tillika vad den, som är missnöjd,

har att iakttaga, skall ofördröjligen avsändas i rekommenderat brev till

varje känd sakägare. Meddelande om rättelsen skall ock tillsändas den, som

för fastighetsregistret.

8 §.

Sedan de till viss fastighet hörande inskrivningarna blivit överförda till

fastighetsboken, skall inskrivningsärende rörande fastigheten ej längre antecknas

i lagfarts- eller inteckningsboken utan införing i stället göras i den nya

boken.

9 §•

Vad i denna lag är stadgat örn fastighet skall i tillämpliga delar gälla örn

frälseränta.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

10 §.

Närmare bestämmelser angående fastighetsboken och tillämpningen i övrigt

av denna lag meddelas av Konungen, som tillika beträffande de särskilda

domsagorna meddelar erforderliga föreskrifter angående bedrivandet av arbetet

med fastighetsbokens uppläggande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933; dock skall med uppläggandet

av fastighetsbok för domsaga inom Kopparbergs län anstå, intill dess Konungen

annorlunda förordnar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden.

Härigenom förordnas som följer:

Om inskrivningsärendens upptagande och behandling.

1 §•

Ärenden angående lagfart å fång till fast egendom och inteckning i sådan

egendom så ock andra ärenden, vilka efter vad därom är föreskrivet skola antecknas

i lagfarts- eller inteckningsprotokollet (inskrivningsärenden), skola

upptagas och behandlas av inskrivningsdomaren i rättens ställe; och skall vad

i lag eller författning finnes stadgat i avseende å rätten eller domaren härefter

lämpas.

2 §•

Inskrivningsdomare vare i domsaga å landet domaren eller den, som därtill

är särskilt förordnad, och i stad med rådstuvurätt den av rättens lagfarna befattningshavare,

som därtill är satt.

Örn så erfordras, må flera inskrivningsdomare finnas.

3 §•

Inskrivningsärenden må upptagas allenast å särskilda inskrivningsdagar.

Inskrivningsdag må, där det prövas lämpligt, hållas särskilt för viss del av

domsagan eller staden, så ock å annan ort än den, där domstolens kansli finnes.

4 §.

Inskrivningsdag skall hållas en gång i veckan, så framt förhållandena ej

annat föranleda.

Går tiden, inom vilken inteckning bör förnyas, till ända innan nästa inskrivningsdag

infaller, må inteckningen förnyas å dag, som inskrivningsdomaren pa

anmälan av inteckningens innehavare utsätter.

5 §.

Konungen bestämmer för varje domsaga och stad, å vilka dagar och tider inskrivningsdag

skall hållas, samt meddelar erforderliga föreskrifter, da fråga

uppkommer örn tillämpning av 2 § andra stycket eller 3 § andra stycket.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

Om kungörande av inskrivningsdag och vad därmed sammanhänger förordnar

Konungen.

6 §.

Ansökan i inskrivningsärende anses ej gjord innan den upptages å inskrivningsdag.

7 §•

Då lagfart eller inteckning sökes, skall den till grund för ansökningen åberopade

handlingen vara åtföljd av två till riktigheten styrkta avskrifter. Äro

ej avskrifter ingivna, besörje inskrivningsdomaren mot stadgad avgift handlingens

avskrivande.

8 §•

Över samtliga inskrivningsärenden skall genom inskrivningsdomarens försorg

föras dagbok, utvisande för varje ärende dagen då ansökan eller anmälan

inkommit, den som ingivit den till grund för densamma åberopade handlingen,

dennas beskaffenhet och utgivningsdag, den ifrågasatta inskrivningsåtgärden

samt den egendom, som därav beröres.

9 §.

Om inskrivningsdomarens beslut eller annan i inskrivningsärende vidtagen

åtgärd meddelas besked genom bevis, som tecknas å den till grund för ansökningen

åberopade handlingen. Innefattar beslutet, att ansökan ej bifallits,

skola i beviset upptagas jämväl skälen för beslutet. Beviset skall innehålla

uppgift å det rum i fastighetsboken, vari inskrivningen verkställts.

Då lagfart beviljas, meddelas tillika särskilt bevis enligt vad därom är stadgat.

10 §.

Där enligt lag eller författning ansökan bör göras eller fullföljas eller annan

åtgärd i inskrivningsärende vidtagas sist å det ting eller tingssammanträde,

sorn först infaller sedan visst förhållande inträtt eller viss därifrån räknad tid

förflutit, skall vad sålunda föreskrivits fullgöras senast å den inskrivningsdag,

som först infaller efter det förhållandet inträtt eller den angivna tiden

därefter förflutit.

11 §•

över inskrivningsdomarens beslut må klagan föras hos hovrätten.

Om inskrivnings akter.

12 §.

Beträffande domsaga å landet eller stad med rådstuvurätt, där det med

hänsyn till fastighetsförhållandena och andra omständigheter prövas lämpligen

kunna ske, må Konungen, efter häradshövdingens eller rådstuvurättens

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 108.

7

hörande, förordna om inrättande av akter för tillvaratagande av handlingar

och utredning i inskrivningsärenden.

Har sådant förordnande meddelats, skola, i stället för vad i lag eller författning

är stadgat örn protokoll i inskrivningsärenden, bestämmelserna i 13 19

§§ lända till efterrättelse.

13 §.

I dagboken skola, utöver vad i 8 § sägs, antecknas personerna i det rättsförhållande

inskrivningsärendet angår, i ärendet meddelat beslut eller vidtagen

åtgärd jämte uppgift å det rum i fastighetsboken, vari inskrivningen verkställts,

så ock erforderliga uppgifter för stämpelavgiftens beräknande samt

dennas belopp.

14 §.

För varje fastighet skall inrättas en akt. I denna sammanföras handlingar

i huvudskrift eller avskrift, som äro av betydelse för inskrivning i fastighetsboken.

Äro flera fastigheter huvudsakligen besvärade av samma inteckningar,

må för dem alla inrättas en gemensam akt.

15 §.

Har i inskrivningsärende sökanden eller annan lämnat uppgift eller avgivit

förklaring av betydelse för ärendets prövning, eller har särskild utredning i

ärendet funnits nödig, skall vad därutinnan antecknats upptagas i akten och

bestyrkas av inskrivningsdomaren.

16 §.

Bifalles ansökan i inskrivningsärende, varde i enlighet därmed inskrivning

gjord i fastighetsboken. Bifalles ej ansökningen, skall i fastighetsboken ske

inskrivning, innefattande allenast att ansökningen avslagits eller förklarats

vilande eller att ärendet uppskjutits; anteckning örn skälen för beslutet upptages

i akten.

Sker anmälan örn förhållande, som efter vad i lag eller författning är stadgat

skall antecknas i lagfarts- eller inteckningsprotokollet, varde inskrivning

därom gjord i fastighetsboken.

17 §.

Då inteckningshandling uppvisas för åtgärd av annan inskrivningsdomare,

skall anteckning därom göras i särskilt protokoll över sådana ärenden.

18 §.

Vad i särskilda författningar finnes stadgat örn insändande till hovrätt av

lagfarts- och inteckningsprotokoll skall äga motsvarande tillämpning i fråga

örn dagboken jämte handling, på grund av vilken lagfart eller inteckning

sökts.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

19 §.

Närmare bestämmelser angående akter och vad därmed sammanhänger meddelas

av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

.Genom denna.lag upphävas 19 och 20 §§ förordningen den 16 juni 1875 angående

lagfart a fäng till fast egendom samt 62 och 63 §§ förordningen samma

dag angående inteckning i fast egendom ävensom de eljest i lag eller författning

meddelade stadganden, som ersatts genom bestämmelser i denna lag.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

9

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 15 januari 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Holmbäck,

Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, anmäler fråga örn reform

av inskrivningsväsendet vid domstolarna samt anför:

»Jämlikt Kungl. Maurts bemyndigande den 26 april 1929 uppdrog chefen för

justitiedepartementet samma dag åt presidenten K. Schlyter att verkställa utredning

angående möjligheten att — med bibehållande i huvudsak av bestående

ordning för inskrivningsärendenas handläggning vid underrätterna och

utan rubbning av gällande lönesystem för domstolsämbetenas innehavare —

helt eller delvis ersätta de nuvarande protokollen i nämnda ärenden med ett

dagboks- och aktsystem samt i förbindelse därmed genomföra ändamålsenliga

anordningar av fastighetsbokföringen. Tillika förordnades hovrättsassessorn

E. Anderberg att i erforderlig utsträckning biträda vid utredningen. På hemställan

av presidenten Schlyter anmodade chefen för justitiedepartementet, jämlikt

Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 mars 1930, numera justitierådet G.

Grefberg att såsom sakkunnig inom departementet jämte presidenten Schlyter

deltaga i samma utredning.

Till fullgörande av sitt uppdrag avlämnade de sakkunniga den 3 december

1930 betänkande1 med förslag till lag om handläggning av inskrivningsärenden,

lag örn ändrad lydelse av förordningen den 16 juni 1875 angående

särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden ävensom

kungörelse med närmare föreskrifter örn dagbok och aktbildning i inskrivningsärenden

samt örn fastighetsbok jämte motiv. Förslagen innebära huvudsakligen,

att nya fastighetsböcker uppläggas för landet på grundval av fastighetsregistret

(jordregister samt fastighetsregister för stad), att handläggningen

av inskrivningsärenden såväl på landet som i stad överflyttas från rätten

till inskrivningsdomare, samt att protokollen i inskrivniugsärendena ersättas av

dagbok jämte akter.

1 Statens off. ntredn. 1930: 29.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majlis proposition nr 108.

över de sakkunnigas betänkande hava yttranden avgivits av domhavandena,

rådhusrätterna, hovrätterna, länsstyrelserna, kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen

efter överlantmätarnas hörande, fastighetsregisterkommissionen, Dalautredningen,

riksarkivet, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen,

arméförvaltningens fortifikationsdepartement, föreningen Sveriges häradshövdingar,

föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund,

Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Konungariket Sveriges

stadshypotekskassa och Svenska kommunaltekniska föreningen.

Såsom de sakkunniga i sitt betänkande närmare utvecklat, äro de regler,

som angå inskrivning av rättsförvärv rörande fast egendom, för hela

samhällsekonomien av utomordentlig betydelse. Av inskrivningsväsendets

tillförlitlighet beror i hög grad fastighetskrediten, som är grundläggande såväl

för byggnadsverksamheten i städer och andra samhällen som ej minst för jordbrukets

bestånd och utveckling. Det starka intresse, som på detta område

gör sig gällande i avseende å den allmänna omsättningens trygghet, har ock

i olika länder påkallat särskilda åtgärder. I dessa har alltmera kommit till

uttryck en strävan att förläna de offentliga inskrivningsurkunderna en rättsligen

garanterad tillit. Så har ock skett vid den genomgripande reform av

det danska inskrivningsväsendet, som ägt rum under år 1926. Enligt det

danska systemet kan den, som fått sitt rättsförvärv inskrivet och varit i god

tro, allenast i vissa fall mötas med invändning rörande förvärvets giltighet. I

dessa fall inträder emellertid staten som garant för de verkställda inskrivningarnas

riktighet, och inskrivningen kan alltså av den, som inlåter sig i en

rättshandling rörande fastigheten, tilläggas obetingad tillit. För de risker,

staten sålunda ikläder sig gent emot den enskilde, uppbär staten vissa premier

i form av inskrivningsavgifter.

Det svenska inskrivningsväsendet har sedan gammalt sökt att vinna den

eftersträvade tryggheten huvudsakligen genom en inskrivningen föregående

prövning av det ifrågakomna rättsförvärvets laglighet. Denna prövning avser i

främsta rummet en granskning av rättsförvärvets formella riktighet. Vid ansökan

örn lagfart har domstolen alltså att undersöka, huruvida köpehandlingen

upprättats i föreskriven form. Men det stannar ej härvid. I stor utsträckning har

domstolen att ingå i bedömande av de materiella förutsättningarna för rättsförvärvet.

Med den nu tillämpade ordningen torde i stort sett vara sörjt för

att inskrivning icke sker av ogiltiga rättsförvärv. I varje fall torde den svaghet,

som i nu angivna hänseende kan finnas, icke vara av den betydelse, att den i

och för sig nödvändiggör en omedelbar övergång till ett annat system. De

sakkunniga hava ej heller ansett sig böra för närvarande förorda en sådan omläggning.

Bristerna i vårt inskrivningsväsen framträda mer i andra riktningar. I

främsta rummet göra sig dessa gällande i avseende å den ofullständiga och

ofta missvisande fastighetsredovisningen. Vad särskilt angår fastighetsböckerna

för landet äro dessa icke så inrättade, att de alltid motsvara de faktiskt

rådande fastighetsförhållandena. Tvekan föreligger sålunda ej sällan,

vilken fastighet en inskrivning verkligen avser. Härtill kommer, att fastig
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10S. 11

hetsböckerna till följd av det sätt, på vilket de äro upplagda, ofta sakna all

överskådlighet.

En svaghet i det nuvarande systemet är att protokollet och icke fastighetsboken

äger vitsord som inskrivningsurkund. Vid en reform av inskrivningsväsendet

bör uppenbarligen eftersträvas att stärka fastighetsbokens betydelse i

förevarande hänseende.

En annan anmärkning, som med fog kan riktas mot inskrivningsärendenas

behandling, är att förfarandet är onödigt invecklat och tyngande. Jämväl snabbheten

lämnar, vad angår landsbygden, åtskilligt övrigt att önska. Detta förhållande

sammanhänger därmed, att ärendena handläggas allenast vid domstolssammanträden

och av rätten. Visserligen hava numera tingssammanträdena i

stora delar av landet blivit väsentligt talrikare än tidigare, men uppenbarligen

är det alltjämt en stor olägenhet, att dessa ofta synnerligen brådskande ärenden

icke kunna vinna en mera skyndsam handläggning.

De överväganden, som inom justitiedepartementet ägnats dessa spörsmål, hava

lett till utarbetande av två särskilda, i överensstämmelse med grundtankarna i

de sakkunnigas betänkande upprättade förslag, det ena till lag om uppläggande

av nya fastighetsböcker för landet och det andra till lag med särskilda

bestämmelser om handläggning av inskrivning särenden.

Förslagen avse allenast den formella sidan av inskrivningsväsendet. Vissa

av de sakkunniga föreslagna stadganden av materiellträttslig innebörd hava

sålunda ansetts icke böra i detta sammanhang upptagas.

Jag anhåller nu att få redogöra för dessa lagförslag. Härvid ämnar jag

först behandla de särskilda huvudfrågorna i förslagen, därefter i en särskild

avdelning beröra reformens genomförande och slutligen övergå till förslagens

närmare utformning.

Uppläggande av nya fastighetsböcker för landet.

Fastighetsböcker inrättades i vårt land genom förordningar den 16 juni 1875 j^Miets6

angående lagfart å fång till fast egendom och angående inteckning i fast böcker,

egendom samt kungörelse den 14 september samma år huru lagfarts- och

inteckningsböcker skola inrättas och föras. Enligt 18 § lagfartsförordningen

och 61 § inteckningsförordningen skall vid rätten föras bok i överensstämmelse

med lagfarts- och inteckningsprotokollen, så inrättad, att därav lätteligen kan

ses varje egendom, därå lagfart eller vari inteckning blivit sökt, tiden då det

skett, sökandens namn, fånget och visst vid fånget fästat villkor eller beloppet

av fordran eller beskaffenhet av annan rättighet, varför inteckning är sökt,

ävensom tiden då lagfart eller inteckning blivit beviljad, förklarad vilande eller

avslagen, så ock i fråga om inteckning, tiden då den blivit förnyad, nedsatt,

annorledes förändrad eller dödad.

Emellertid hava fastighetsböckerna icke anordnats på samina sätt för stad

och för landet. I stad antecknas lagfarts- och inteckningsärenden i en gemensam

fastighetsbok, varemot fastighetsböckerna för landet föras särskilt för

lagfarts- och särskilt för inteckningsärenden. Av än större betydelse är skill
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

naden i det sätt, varpå fastighetsbokens innehåll fördelas på särskilda upplägg.

I fastighetsböckerna för stad har varje fastighet sitt särskilda upplägg.

Fastighetsböckerna för landet däremot — vilka, utom i Kopparbergs län,1 inrättats

på grundval av jordebokens indelning av den fasta egendomen — hava i

allmänhet särskilda upplägg endast för de under särskilda nummer i jordeboken

uppförda hemman och lägenheter. Då i jordeboken icke redovisas de

förändringar, som uppkommit och alltjämt uppkomma genom jorddelning, ske

inskrivningar rörande alla de fastigheter, som bildats av den ursprungliga

jordeboksenheten, å ett och samma upplägg.

Förberedel- Förslag örn skapande av nytt underlag för fastighetsbokföringen för lan
Seböcker/a

^et framför(Jes av lagberedningen i skrivelse den 3 maj 1904. Däri framLagbered-

höll lagberedningen, efter en redogörelse för de brister, som vidlådde vårt

ningen 1904. gällande system för lagfart och inteckning, jämfört med det i främmande

rättsordningar utbildade fastighetsbokssystemet, hurusom åt fastighetsböckerna

måste givas ökad specialisering, så att i regel varje särskild fastighet,

vare sig den utgjorde en från äldre tid för sig bestående, i jordeboken under

särskilt nummer upptagen enhet eller en från sådan enhet genom hemmansklyvning,

ägostyckning eller avsöndring i behörig ordning avskild del, erhölle

sitt särskilda upplägg, där de fastigheten rörande inskrivningar upptoges utan

sammanblandning med andra. Så anordnade fastighetsböcker kunde emellertid

icke — såsom fastighetsböckerna för landet — grundas å jordeboken; ett för

ändamålet användbart, fullt tillförlitligt underlag måste därför först tillskapas.

Vid sidan av nämnda behov, vilket syntes få betecknas såsom oavvisligt, framträdde

emellertid det önskvärda i att åt det ifrågavarande arbetet giva ytterligare

utsträckning. Fastighetsbokens närmaste uppgift vore att giva en åskådlig

och uttömmande bild av de rättsförhållanden, som vore fästa vid en viss

fastighet. Dess betydelse och värde ökades i väsentlig mån, örn ur fastighetsboken

-—- omedelbart eller genom hänvisning till annan tillförlitlig källa —

kunde hämtas upplysning örn själva föremålet för dessa rättsförhållanden,

sålunda örn fastighetens läge, gränser, areal i olika ägoslag m. m. Först därigenom

erhölle de rättsliga intressen, som vore fästa vid fastigheten, sitt fullt

konkreta underlag. Betydelsen av en dylik anordning för rättssäkerheten

läge i öppen dag; en sådan hörde naturligt tillsammans med ett verkligt fullt

tidsenligt fastighetsbokssystem. Men ett dylikt katastersystem hade även andra

från det allmännas synpunkt maktpåliggande uppgifter att fylla, och de helt

visst betydande kostnader, som med dess upprättande skulle vara förenade,

syntes därför icke böra verka avskräckande.

Vid föredragning i statsrådet den 30 september 1904 av lagberedningens

skrivelse förordnade Kungl. Maj:t, att utredning skulle verkställas, huruvida

åt de uppgifter angående fastighetsförhållandena, vilka skulle upptagas i jordeboken,

kunde givas den omfattning och i övrigt sådan anordning, att därigenom

bereddes jämväl ett ändamålsenligt underlag för fastighetsbokföringen.

1 Se kungörelsen den 18 mars 1887 om införande av lagfarts- och inteckningsböcker vid häradsrätterna

i Kopparbergs län.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 108.

13

Utredningen uppdrogs åt särskilda, för ändamålet tillsatta kommitterade.

Dessa avlämnade den 20 november 1905 betänkande, som bland annat innefattade

förslag till förordning angående jordregister. I betänkandet anfördes

i avseende härå bland annat följande:

De huvudsakliga anmärkningar, som kunde göras emot våra fastighetsböcker,

jämförda med motsvarande böcker i andra länder, avsåge dels böckernas

bristande överskådlighet, i det att ett flertal särskilda fastigheter ofta upptoges

på samma upplägg, och dels det förhållandet, att de på samma upplägg

förda fastigheter i regeln icke hade sådana beteckningar, att de kunde sägas

vara i boken individualiserade. Även frånsett bristen på överskådlighet och

saknaden av särskilda beteckningar å brukningsdelarna, kunde mot våra fastighetsböcker

göras den anmärkning, att de i regeln ej utvisade direkt eller indirekt,

vilken å marken utlagd fastighet inskrivningen avsåge, vilket vållade

svårighet att individualisera fastigheter ävensom oreda och osäkerhet i äganderättsförhållandena.

Visserligen vore upplysningar, medelst vilka fastigheter

kunde individualiseras, att hämta ur jordeböcker och mantalslängden lagfartsoch

inteckningsprotokoll, lagfarts- och inteckningsböcker samt de i lantmäterikontoren

förvarade kartor och handlingar, men då dessa urkunder förvarades

på olika ställen och många upplysningar kunde vinnas endast genom tidsödande

forskning, bleve det ofta förenat med svårigheter och kostnader att hopsamla

erforderliga uppgifter, varjämte i fråga örn ett stort antal fastigheter

icke ens efter granskning av berörda urkunder sådana upplysningar kunde

vinnas, att fastigheten bleve nöjaktigt individualiserad. För undanröjande av

de olägenheter, som vore förbundna med de nuvarande fastighetsböckerna, och

för beredande av trygghet i jordbesittning samt ordning och reda i rikets

för närvarande på mångå ställen ganska invecklade jordförhållanden, syntes

det därför vara nödvändigt, att ett annat underlag bereddes för fastighetsböckerna.

så att i dem kunde, på sätt lagberedningen framhållit, upptagas^varje

särskild fastighet, vare sig den utgjorde en från äldre tid för sig bestående,

i jordeboken under särskilt nummer upptagen enhet eller en från sådan enhet

genom lantmäteriförrättning eller eljest i behörig ordning avskild del, och

därigenom erhållas en matrikel över rikets jord, sådan denna vore å marken

delad i särskilda, i rättsligt hänseende skilda fastigheter.

Emellertid kunde det ifrågasättas, örn det under nuvarande förhållanden

vore lämpligt eller möjligt att upprätta en kataster i den betydelse, i vilken

detta ord användes i de större kulturländerna. För en modern kataster erfordrades,

utom register över alla fastigheter, en särskild förteckning över varje

fastighets särskilda delar eller parceller samt en noggrann uppmätning och

kartläggning av varje parcell för att i skattehänseende kunna åstadkomma, en

sorgfällig beräkning av fastigheternas skatteförmåga. Det vore tvivelaktigt,

huruvida den mätning, som Sveriges jord i samband med lantmäteriförrättningar

undergått, vore av beskaffenhet att kunna läggas till grund för ett

fullt modernt katasterverk. Dessutom funnes i vårt land stora arealer, som

ännu icke varit föremål för någon mätning. Hit vore att råkna dels ägorna

till alla de byar och hemman, som ej undergått skifte, dels ock ett särskilt slag

av fastigheter, vilka allenast i enstaka fall varit föremål för mätning, nämligen

de genom jordavsöndring uppkomna lägenheter. För att här i landet

kunna grunda en kataster på ett exakt kartverk skulle alitsa erfordras, örn

ej att all landets jord bleve, i enlighet med nyare mätningsmetoder uppmätt,

åtminstone att de många byar, hemman och lägenheter, vilkas areal ej vöre

uppmätt, bleve föremål för mätning. Men denna mätning komme naturligen

att bliva både synnerligen dyrbar och tidsödande och skulle därjämte, då kistiga

frågor örn rågångar och andra äganderättsspörsmål uppenbarligen skulle

Jord
register.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

vid bestämmandet av de särskilda fastigheternas gränser och ägovälden i stor

mängd uppstå, giva anledning till många och långvariga rättegångar. Av

dessa skäl och då i vårt land för närvarande ej förelåge behov att för beskattningsändamål

erhålla en noggrann beräkning av fastigheternas avkastningsförmåga,

vilket varit det huvudsakliga ändamålet med inrättandet av utlandets

katasterverk, samt en fastighetsmatrikel, som kunde bliva ett fullt användbart

och tillförlitligt underlag för fastighetsbokföringen i riket, enligt kommitterades

mening ändock kunde erhållas, hade det synts obehövligt och olämpligt

att till grundval för fastighetsboksväsendet lägga ett katasterverk av förutnämnda

slag. I stället hade kommitterade gått ut ifrån att, därest de till en

och samma jordeboksenhet hörande fastigheter gåves sådan beteckning, att

även därigenom framginge, att de medelst utbrytning ur samfällighet blivit

särskilda fastigheter, och man läte fastighetsböckerna ansluta sig till förhållandena

å marken, så att ett upplägg i böckerna gjordes för varje särskild

fastighet, ett jordregister, som medgåve specialisering av inskrivningarna i

fastighetsböckerna och undanröjde bristerna i vårt nuvarande fastighetsboksväsen,

utan synnerliga svårigheter skulle kunna inrättas på det sätt, att i registret

gjordes ett upplägg för varje av de i jordeboken uppförda hemman, kvarnar,

fisken, torp och andra lägenheter och att varje genom laga skifte, hemmansklyvning,

ägostyckning eller jordavsöndring eller annorledes behörigen utbruten

del av jordeboksenheten inregistrerades i särskilt rum å upplägget.

I statsverkspropositionen till 1908 års riksdag (punkt 25, andra huvudtiteln)

föreslog Kungl. Maj :t, att riksdagen måtte bevilja erforderliga medel för inrättande

av ett jordregister i huvudsaklig överensstämmelse med kommitterades

förslag till förordning angående jordregister med de däruti vid omarbetning

inom justitiedepartementet gjorda förändringar och i enlighet med de närmare

föreskrifter, som av Kungl. Maj:t skulle meddelas. Vad sålunda föreslagits bifölls

av riksdagen (riksdagens skrivelse nr 133).

Kungl. Majit utfärdade därefter den 13 juni 1908 förordning angående

jordregister. Beträffande Kopparbergs län och Hamra kapellag i Los socken

av Gävleborgs län gåvos särskilda bestämmelser i en förordning av den 25

april 1913.

Det sålunda inrättade jordregistret, som föres läns- och sockenvis av överlantmätaren,

är en fastighetsmatrikel, som på ett överskådligt sätt redovisar

de vid varje tidpunkt rättsligen förefintliga fastigheterna. Varje fastighet,

som införes i jordregistret, åsättes ett registernummer, bestående av fastighetens

nummer enligt jordeboken eller enligt rubriken på upplägget i jordregistret

jämte en sifferexponent (l1, l2, l3 o. s. v.). Jordregistret utgör en

sammanställning av uppgifter från ett flertal olika källor. Till grund för

jordregistret ligger i främsta rummet jordeboken, vilken i samband med jordregistrets

uppläggande undergått en betydande revision. I regel har varje

jordeboksenhet sitt särskilda upplägg i jordregistret. Dock förekomma även

upplägg, som upptaga delar av en jordeboksenhet eller flera jordeboksenheter

eller delar därav. Med ledning av skiftesakter, i särskild ordning upprättade

förteckningar över avsöndrade lägenheter samt vissa andra handlingar

införas å varje upplägg under särskilda registernummer envar av de lotter,

i vilka vederbörande jordeboksenhet eller del därav delats genom fastställd eller

laga kraftvunnen lantmäteriförrättning, ävensom envar under jordeboksenheten

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 108.

15

lydande, för alltid avsöndrad lägenhet eller därmed jämförlig fastighet. I den

mån genom jorddelning eller sammanläggning nya fastigheter bildas, införas

dessa i jordregistret under nya registemummer. Däremot har sämjedelning

icke ansetts kunna läggas till grund för registrering.

I ändamål att snarast möjligt vinna överensstämmelse mellan de beteckningar,

under vilka en fastighet upptoges i jordregistret samt i lagfarts- och

inteckningsprotokoll jämte fastighetsböcker, ålades domhavandena genom

kungörelse den 25 juni 1909 att, så vitt ske kunde, i fastighetsboken införa

registerbeteckningen för varje där upptagen fastighet, som i jordregistret

vore upptagen under gällande registernummer. Tillika anvisades domhavandena

att i fastighetsboken införa registerbeteckningen även för de fastigheter,

vilkas registernummer icke vore gällande, därest sådant befunnes vara ägnat

att bereda lättnad vid utfärdandet av gravationsbevis. Sedan registerbeteckningen

för en fastighet införts i fastighetsboken, hava domhavandena för betecknande

av fastigheten att använda både fastighetens äldre beteckning enligt

boken och registerbeteckningen.

Arbetet med jordregistrets upprättande, för vilket vid olika tillfällen beviljats

anslag, har utförts av lantmäterimyndigheter i samverkan med länsstyrelser,

domare och häradsskrivare. Jordregistret är numera upplagt för samtliga

socknar inom riket utom två socknar i Kopparbergs län, där arbetet

dock närmar sig slutet.

I skrivelse den 31 december 1907 framhöll lagberedningen, att ett under- Lagberedlag,

motsvarande det av jordregisterkommittén för rikets landsbygd föreslagna, mn9en

även erfordrades för fastighetsbokföringen i städerna, samt hemställde örn

utarbetande av föreskrifter angående registerföring av fastigheter i stad, motsvarande

den, som skulle äga rum enligt det föreslagna jordregistret för landsbygden.

I anledning av denna skrivelse uppdrog Kungl. Majit den 15 maj

1908 åt särskilda kommitterade — fastighetsregisterkommittén -—- att dels

utarbeta förslag till föreskrifter angående registerföring av fastigheter i stad,

dels ock utreda, i vilken omfattning dessa föreskrifter borde vinna tillämpning

jämväl beträffande sådana orter å landsbygden, för vilka funnes tomtindelning

såsom för stad.

Fastighetsregisterkommittén avgav den 30 september 1911 betänkande i ären- Fastighetsdet,

varefter frågan blev föremål för ytterligare utredning genom 1914 och y stad.

1916 års fastighetsregisterkommissioner. Det av sistnämnda kommission utarbetade

förslaget till lag örn fastighetsbildning i stad m. m., som efter viss

omarbetning förelädes 1917 års riksdag genom propositionen nr 23, blev med

vissa ändringar antaget av riksdagen. Den härefter utkomna lagen den 12

maj 1917 örn fastighetsbildning i stad innehåller i sitt sjunde kapitel huvudbestämmelserna

örn fastighetsregister för stad. Ytterligare bestämmelser hava

meddelats i en av Kungl. Majit sistnämnda dag utfärdad förordning.

Fastighetsregistret, som fyller åtskilliga funktioner av rättslig och administrativ

art, upplägges med ledning av en efter förut befintligt kartmaterial

eller efter särskild mätning upprättad registerkarta. Registret visar, hur

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

jorden vid varje tidpunkt är indelad i fastigheter. Det består av tomtbok för

de rättsligen bestående tomterna samt stadsägobok för övriga fastigheter. Såsom

bihang till registret föres dels en tomtbildningslängd, som redovisar den

administrativt fastställda men ej rättsligen genomförda tomtindelningen, dels

en förteckning över områden, som vid mätningsförrättning undantagits för delägares

gemensamma behov eller lämnats oskiftade, dels ock en förteckning

över vägar, gator, torg och andra allmänna platser m. m. Fastighetsregister

må enligt Kungl. Maj:ts förordnande inrättas för samhälle å landet, där den för

städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas. Sådana förordnanden

hava meddelats i åtskilliga fall, bland annat för 59 municipalsamhällen.

Fastighetsregistret har hittills anmälts upplagt för 101 städer samt 33 köpingar,

och arbetet därmed pågår för 12 städer och 10 köpingar. Det beräknas,

att under den närmaste tiden registret skall föreligga upplagt för de allra

flesta samhällen, för vilka registerarbetet ännu pågår.

I den av lagberedningen den 31 december 1907 framlagda andra avdelningen

av förslag till jordabalk — vars bestämmelser i huvudsak oförändrade

upptogos i den i oktober 1909 framlagda tredje avdelningen av nämnda förslag

— föreslogs inrättande av nya fastighetsböcker med annan uppställning

än den förutvarande (1 kap. 1—7 §§). Ett fastighetsregister, som enligt vad

lagberedningen förutsatte skulle redovisa de å marken i behörig ordning avskilda

fastigheterna, skulle såväl å landet som i stad ligga till grund för

fastighetsböckernas förande. De registrerade fastigheterna skulle i fastighetsboken

återfinnas under samma beteckning, varunder de förekomme i registret.

Varje sådan fastighet skulle i regel upptagas å särskilt upplägg i fastighetsboken.

Uppläggandet av fastighetsböckerna skulle ankomma å landet på domaren

och i stad på rätten. Uppgifternas överförande från de gamla till de

nya böckerna skulle ske ex officio utom beträffande fordringsinteckningar,

vilka skulle införas i de nya böckerna, först i den mån de förnyades. I sådana

fall då av tillgängliga handlingar icke kunde vinnas säker upplysning,

till vilket upplägg viss inskrivning hörde, skulle för frågans utredning anställas

undersökning vid sammanträde, som vad landet anginge skulle hållas

av domaren med biträde av tre nämndemän. Sådant sammanträde finge hållas

å den ort, där den ifrågavarande fastigheten vore belägen. Till sammanträdet

skulle inkallas sakägare, och domaren finge till sitt biträde anlita lantmätare

eller annan sakkunnig person.

övergången till ny, på jordregister och fastighetsregister för stad grundad

fastighetsbokföring skulle enligt lagberedningens tanke försiggå i nära ansler

m. fl. slutning till registrens uppläggande. Emellertid fick frågan örn nya fastighetsböcker

— i likhet med lagberedningens förslag angående inskrivningsväsendet

i övrigt — tills vidare anstå. I detta viloläge har först under senaste decenniet

inträtt en mera väsentlig förändring, i det att fastighetsbokföringen för vissa

tätbebyggda samhällen eller områden å landet blivit ordnad i överensstämmelse

med de grundsatser, som gälla för städernas fastighetsböcker.

Lagberedningens

förslag

1907

och 1909.

Fastighetsböcker

för

fögderi
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

17

Initiativet till en mera allmän övergång till stadsfastighetsbokföring för de

tätbebyggda samhällena å landet ntgick från dåvarande häradshövdingen i

Sollentuna och Färentuna härads domsaga Knut Dahlberg, som i skrivelse den

9 mars 1922 hemställde örn åtgärder till underlättande av förvaltningen av

vissa domsagor. I skrivelsen, vari Dahlberg närmast berörde förhållandena i

domsagorna i Stockholmstrakten, framhölls att det sätt, varpå fastighetsbokföringen

blivit ordnad, givit upphov till svårigheter, vilka tagit sig uttryck i

en för allmänheten ytterligt besvärande långsamhet i expeditionen, en med

hänsyn till beskaffenheten av stora delar av kansliarbetet orimlig arbetstunga

för domhavanden samt en för allmänheten och domhavanden lika vådlig osäkerhet

i avseende å riktigheten av de för det ekonomiska livet så betydelsefulla

gravationsbevisen. Efter att hava givit vissa exempel på huru inskrivningarnas

antal å ett upplägg kunde växa i oerhörd omfattning anförde Dahlberg

bland annat följande:

En övergång till stadsbokföring beträffande Djursholms stad, samtliga köpingar

och åtminstone större delen av fastigheterna inom municipalsamhällena

syntes Dahlberg vara den oundgängliga förutsättning, utan vilken uppkommande

frågor örn rättskipningens organisation inom Stockholmsdomsagorna

icke borde tagas under övervägande.

En dylik förändring av bokföringen syntes emellertid nödvändig ej endast

för lättande av domarens arbetsbörda och förebyggande av för honom och allmänheten

besvärande arbetsbalans. Den krävdes även för att, på sätt förhållandet

vore i städerna, domaren skulle kunna förvärva verklig kännedom

örn fastighetsförhållandena och deras utveckling inom de ''rörliga’ delarna av

domsagan och kunna med stöd av sådan kännedom gå befolkningen till handa

med råd och upplysningar. För närvarande syntes domaren i allmänhet vara i

okunnighet örn samhällsbildningens fortgång, samhällenas och deras särskilda

parcellers läge, municipalbildningens omfattning, stadsplan och tomtindelning.

Kartor och handlingar angående dessa förhållanden funnes ej för honom tillgängliga.

Allt vad å domarkansliet förekomme vore, att de inströmmande

lagfarts- och inteckningsärendena protokollbehandlades och utan någon ordning

infördes under något till sin omfattning obegränsat upplägg, som motsvarade

den gamla jordeboksenhet, på vars mark stadsbildningen försigginge.

Frånsett alla övriga olägenheter vore det givet, att detta sakernas tillstånd

vore ägnat att hos domaren förringa intresset för fastighetsförhållandena inom

samhällena. Det vore ej jord, som han arbetade med, utan endast papper, vars

reella motsvarighet på marken vore undandragen hans kännedom.

För vinnande av det omedelbara målet, enkelhet och överskådlighet i fråga

om lagfarter och inteckningar, vore det tillräckligt att införa parcellerna, en

på varje upplägg, i viss ordning, som följde antingen jordregistrets_ beteckningar

eller de beteckningar, som vid avsöndringar eller ägostyckningar eller

tomtindelningar blivit dessa åsätta. En fördel härvid vore, att en mängd

''döda'' runi i de gamla böckerna kunde utelämnas.

Genom en sådan anordning av fastighetsbokföringen skulle reda och överskådlighet

komma att träda i stället för den orediga. hopgyttringen. Och domarens

stora onus, gravationsbevisen, komme icke vidare att vålla något besvär;

gravationsbevisen kunde uppsättas av ett skrivbiträde och justeras efter

boken av domhavanden. Det arbete, varå han tidigare utan tillfredsställande

resultat använt timmar, skulle med full trygghet kunna göras på en mycket

kort stund.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 85 haft. (Nr 108.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majlis proposition nr 108.

För att möjliggöra berörda anordningar borde enligt Dahlbergs mening

Kungl. Majit dels meddela generellt tillstånd för domhavanden att, efter anmälan

till Kungl. Majit, överföra den i domsagorna belägna jord, som inginge

i städer eller köpingar, till stadsfastighetsböcker, dels och på ansökan i varje

särskilt fall efter vederbörlig prövning lämna tillstånd till dylik omföring

antingen beträffande visst municipalsamhälle eller beträffande viss jordeboksenhet,

vare sig den inginge i municipalsamhälle eller icke.

I anledning av Dahlbergs skrivelse, som föredrogs i statsrådet den 9 juni

1922, blev 21 § i 1875 års kungörelse angående lagfarts- och inteckningsböckers

inrättande och förande — vari ursprungligen stadgades, att för stad, som

lydde under landsrätt, så ock för köping skulle gälla vad örn fastighetsböcker

för landet vore stadgat, så framt ej Kungl. Majit på särskild framställning annorlunda

förordnade — på det sätt ändrad, att municipalsamhälle i förevarande

hänseende likställdes med stad under landsrätt och köping. Genom kungörelse

den 8 juni 1923 jämställdes jämväl annat tätare bebyggt område å landet

med nämnda kategori av samhällen.

I enlighet med de sålunda givna föreskrifterna hava under de senaste åren

beträffande ett avsevärt antal samhällen och områden å landet meddelats förordnanden,

att fastighetsböcker såsom för stad skola uppläggas. Den omfattning

vari detta skett framgår av särskild förteckning, vilken torde såsom

bilaga få åtfölja detta protokoll. I denna förteckning hava jämväl upptagits

dels de städer, för vilka före tillkomsten av nyssnämnda författningsändringar

förordnande örn uppläggande av stadsfastighetsböcker meddelats, dels Gotlands

norra domsaga, där sådant förordnande föranletts därav, att fastighetsböckerna

blivit förstörda genom brand.

I detta sammanhang må slutligen anmärkas, dels att Svea hovrätt i skrivelse

den 25 augusti 1927 i anledning av framställning örn uppläggande för

staden Ludvika av fastighetsbok såsom för stad på närmare angivna skäl

ifrågasatt, huruvida icke, sedan arbetet med jordregistret vore avslutat för så

gott som hela riket samt stadsfastighetsregister inom några år torde vara slutfört

beträffande alla de samhällen, för vilka sådant register skulle föras, tiden

vore inne att taga i närmare övervägande den vilande frågan om nya för land

och stad gemensamma bestämmelser örn fastighetsbokföring, dels ock att

fastighetsregisterkommissionen i skrivelse den 4 mars 1929 föreslagit sådan

ändring av 21 § i 1875 års kungörelse, att övergång till fastighetsbokföring

för stad skulle beträffande alla samhällen, där fastighetsregister såsom för

stad anmälts upplagt, få ske utan särskilt förordnande.

I)e sak- Frågan örn en allmän omläggning av fastighetsbokföringen har upptagits

förslag.8 av de sakkunniga i deras den 3 december 1930 avlämnade betänkande. I detta

betänkande framhålles, att behovet av nya fastighetsböcker i stort sett icke är

aktuellt för städerna, då deras fastighetsböcker enligt gällande föreskrifter

äro specialiserade och varje fastighet i regel har sitt särskilda upplägg i boken.

Dessa böcker, på vilkas förande allmänt nedlagts stor omsorg, anses av de sakkunniga

i huvudsak fylla de krav, som i fråga örn överskådlighet och reda.

borde ställas på en inskrivningsurkund.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 108.

19

Beträffande fastighetsböckerna för landet framhålla de sakkunniga efter

att hava erinrat att vissa brister visserligen avhjälpts genom att registerbeteckningarna

införts i böckerna och kommit till användning vid beviljandet a\

lagfarter och inteckningar — att det alltjämt bestående grundfelet vore böckernas

bristande överskådlighet. Härom anföra de sakkunniga följande:

Fastighetsböckerna vore grundade på jordaboken: varje jordeboksenhet (hemman,

lägenhet m. m.) motsvarades av ett upplägg i fastighetsboken. Den fastighetsindelning,

som en gång legat till grund för jordaboken hade emellertid

icke mycket gemensamt med de nu bestående förhållandena. Jorddelningen

hade, särskilt under de senaste decennierna, fortskridit i raskt tempo. Industrialismen,

järnvägarna, egnahemsrörelsen och andra faktorer hade påskyndat

densamma. Nya samhällen med tät bebyggelse, ofta av rent stadsmässig karaktär,

hade uppvuxit flerstädes på landsbygden. Ett hemman som^ för femtio

år sedan varit en odelad enhet kunde nu vara delat i hundratals särskilda fastigheter.

Även i orter, som bibehållit sina ursprungliga agrara egenskaper, kunde

fastighetsindelningen under tidernas lopp hava undergått betydande förändringar

genom delningar och sammanläggningar. Det insåges lätt, att en djdik

utveckling haft ett ödesdigert inflytande på fastighetsbokf öringen. Alla till

en jordeboksenhet hörande fastigheter upptoges i fastighetsböckerna å jamina

upplägg. Vid sådant förhållande kunde ett upplägg komma att innehålla ett

över hövan stort antal inskrivningar. Stundom kunde antalet växa alldeles

enormt; man hade exempel på upplägg, som kommit att omfatta ända till 7,000

inteckningsrum. Da, inskrivningarna a varje särskilt upplägg givetvis mäste

ske i kronologisk ordning, komme redan ett medelstort upplägg att bliva alldeles

oöverskådligt.

I följd av denna bristande överskådlighet kunde även en i fastighetsförhallanden

invigd person icke med någon säkerhet direkt ur mteckiiingsboken förskaffa

sig upplysning örn en fastighets gravationer. För erhållande av upplysningar

vore man i regel hänvisad till det av domhavanden utfärdade gravationsbeviset.

Men för domhavanden vore uppgörandet av ett gravationsbevis

icke alltid någon lätt uppgift. Befunne sig fastigheten på något av de större

uppläggen, kunde ett gravationsbevis vålla stor möda, och tidsspillan. Då

härtill komme att risken för felaktigheter icke vore ringa, kunde ett gravationsbevis

ingalunda utlämnas, när helst detsamma rekvirerades. Rekvirenten

måste i regel underkasta sig en väntetid, som för honom kunde medföra den

allvarligaste olägenhet. Den olämpliga anordningen av fastighetsbokföringen

medförde på så sätt ett försvagande eller hämmande av själva fastighetskrediten.

Efter att hava vitsordat, att de största missförhållandena avhjälpts eller vore

på väg att bliva avhjälpta genom uppläggande av stadsfastighetsböcker för

vissa tätbebyggda samhällen å landet, anföra de sakkunniga vidare:

Ett fortsättande på de partiella förbättringarnas väg kunde icke vara tillfyllest,

därest man inom rimlig tid ville ernå en rationell anordning av vår

fastighetsbokföring. Behovet av nya fastighetsböcker kunde icke anses inskränkt

till de stadsliknande samhällena. Olägenheterna av det nuvarande

.systemet framträdde även, örn ock i mindre grad, i orter med glesare bebyggelse.

Éj ens i rena jordbruksdistrikt kunde böckerna anses fylla de krav på överskådlighet

och reda, som måste ställas på dylika urkunder. Visserligen kunde

en partiell omläggning av bokföringen avhjälpa de allvarligaste missförhållandena.

Uppdelningen av några utav de största uppläggen kunde tydligen innebära

en väsentlig lättnad i domsagoarbetet. En omläggning, som allenast avsåge

de tätbebyggda områdena, berörde emellertid i regel endast en mindre del

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

av fastighetsbokens innehåll. Åtskilliga stora och medelstora upplägg bleve

kvarstående, och utfärdandet av gravationsbevis bleve alltjämt — särskilt i betraktande

av deras numera stora talrikhet — mycket betungande för domaren,

ett onus som med en rationell fastighetsbokföring borde vara tämligen obefintligt.

Härtill komme, att en partiell omläggning icke träffade det onda i dess

rot. Den berörde icke systemet såsom sådant. Men detta bure inom sig fröet

till en ständigt fortskridande försämring. Med den fortgående jorddelningen

och inskrivningarnas, även oberoende härav, växande antal bleve uppläggen allt

vidlyftigare. De för ett upplägg ursprungligen avsedda bladen räckte icke

till, nya blad måste reserveras i samma eller nytt band, och dessa överföringar

kors och tvärs bidroge i sin mån till att öka oredan. Den partiella omläggningen

kunde endast till en del hämma denna utveckling; ville man däremot ernå

en varaktig förbättring, hade man ingen annan utväg än en fullständig omläggning.

Slutligen kunde anmärkas, att en fortsatt partiell reformering på ett

ogynnsamt sätt kunde komma att föregripa en verklig systemförändring. Då

en sådan —■ vilket nog syntes vara ofrånkomligt — en gång komme till stånd,

vore det ju icke säkert, att de särskilda böcker som upplagts för vissa samhällen

i alla avseenden befunnes lämpliga. I alla händelser förelåge risken för

en olämplig bandindelning.

Vid en allmän omläggning av fastighetsbokföringen finge jordaboken icke

längre vara bestämmande för fastighetsböckernas uppställning. Fastighetsböckerna

måste i stället anknytas till den aktuella fastighetsindelningen. Denna

avspeglades i de båda fastighetsregistren. Örn dessa Indes till grund för

fastighetsbokföringen, kunde således sambandet mellan fastighetsböckerna och

de å marken bestående förhållandena ständigt upprätthållas.

Vid uppläggandet av nya fastighetsböcker borde emellertid sambandet mellan

jordregistret och inskrivningarna fastslås jämväl i sådana fall, då det bestode

skiljaktighet mellan jordregistrets och fastighetsbokens redovisning av

fastigheterna eller eljest identifiering av registerfastighetema med de lagfarna

fastigheterna icke kunnat ske. Dylik skiljaktighet plägade ofta framträda

i form av bristande överensstämmelse mellan de i fastighetsboken å visst upplägg

redovisade skattetalen samt de skattetal, som redovisades å motsvarande

upplägg i jordregistret. Detta förhållande hade ock uppmärksammats av

riksdagen i dess skrivelse den 26 april 1930, nr 168, däri riksdagen hemställt

örn utredning i ämnet. Orsakerna till dessa och jämväl andra felaktigheter vore

bland annat att söka i de missförhållanden, som i äldre tid varit rådande

med avseende å jordavsöndring och som bestått däri, att för avsöndring icke

fordrats karta, att de avsöndrade områdena ofta varit till läge och gränser

otydligt beskrivna i upplåtelsehandlingarna och att avsöndring kunnat lagfaras

utan att särskild fastställelse dessförinnan meddelats å densamma. För

att undanröja dylika oklarheter i fastighetsförhållandena borde domaren —

så framt klarhet icke kunde vinnas genom en enkel besiktning å ort och ställe

— anställa undersökning vid särskilt sammanträde, som där så prövades nödigt

finge hållas å den ort, där den eller de ifrågavarande fastigheterna vöre

belägna. Till sammanträdet borde inkallas sakägare och i mån av behov andra

genom vilkas hörande upplysning kunde förväntas. Till biträde vid undersökningen

borde lantmätare eller annan sakkunnig person få anlitas. Undersökningens

resultat bleve bestämmande för de åtgärder, som därefter skulle

företagas. Undersökningen kunde leda till rättelse eller komplettering i jordregister

eller fastighetsbok eller i bådadera. Örn vid inskrivning fastighets

registerbeteckning eller skattetal oriktigt angivits eller annat sådant

fel förelupit, borde för inskrivningens överföring till vederbörligt upplägg

.och för vinnande av överensstämmelse med fastighetsregistret rättelse i

nämnda avseende företagas. Då en dylik rättelse av fastighetsbeteckningama

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 108.

21

borde kunna ske jämväl i sådana fall, då motsvarigheten mellan registerfastighet

och lagfaren fastighet icke kunnat tillförlitligen konstateras, krävdes

särskilda åtgärder till beredande av skydd för sakägare mot sådan rättelse,

som skulle kunna tänkas medföra en materiell rättsändring till hans nackdel.

På grund härav finge rättelse i sådana fall ej ske, med mindre de personer,

vilkas rätt vore av frågan beroende, beretts tillfälle att avgiva yttrande å sådant

sammanträde, som förut nämnts. Beslut örn rättelse jämte meddelande

örn- vad sakägare hade att iakttaga till förvarande av sin talan borde bringas

till sakägarnas kännedom.

De sakkunniga föreslå, i huvudsaklig överensstämmelse med lagberedningens

förslag 1907, att nya specialiserade fastighetsböcker på grundval

av de båda fastighetsregistren uppläggas för samtliga domsagor å landet. I fastighetsböckerna

— där med vissa undantag alla fastigheter skola redovisas

— skola fastigheterna upptagas under de beteckningar, som de hava i fastighetsregistret

(11—12 §§). För varje registerfastighet skall finnas särskilt

upplägg; dock få fastigheter, som äro i en ägares hand, sammanföras a ett

gemensamt upplägg, örn det lämpligen kan ske (13 §). Lagfarter och inteckningar

skola upptagas i samma bok. Uppläggen i fastighetsboken skola

innehålla tre avdelningar eller spalter, en för anteckningar örn fastigheten och

därmed timade förändringar, en för lagfarter och en för inteckningar och

andra inskrivningar (14 §). För att bokföringen pa ett överskådligt och smidigt

sätt skall kunna följa den fortgående fastighetsbildningen och utrymmet

så mycket som möjligt tillvaratagas, skola de nya fastighetsböckerna inrättas

såsom skruvliggare och till blad i dessa böcker användas blanketter av flera

olika slag. Vid uppläggandet av fastighetsboken skola inskrivningarna ex

officio överföras från de gamla till de nya böckerna och varje upplägg färdigställas

i ett sammanhang (43 §L Örn tveksamhet yppas till vilket upplägg

i den nya boken viss inskrivning bör hänföras, skall fragan utredas a sammanträde,

som må hållas å den ort, där den eller de ifrågavarande fastigheterna

äro belägna (44 §). Felaktiga fastighetsbeteckningar skola efter sakägarnas

hörande få rättas (45 §).

Av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna hava nära nog alla tillstyrkt

eller förklarat sig ej hava något att erinra mot att specialiserade fastighetsböcker

uppläggas för landet på grundval av fastighetsregistren. Dock

hava ett pär domhavande motsatt sig en allmän omläggning av fastighetsbokföringen

och ansett reformen böra inskränkas till uppläggande av nya fastighetsböcker

för tätbebyggda samhällen eller omskrivning av särskilt överbelastade

upplägg. Några domhavande hava uttalat betänkligheter mot en övergång

till ny fastighetsbokföring, innan rättsreglerna rörande lagfart och inteckning

undergått reformering. Svea och Göta hovrätter ävensom häradshövdingföreningen

och vissa domhavande hava framhållit önskvärdheten av lagstadgad

skyldighet för tingslag att hålla kanslilokal, som möjliggör brandsäker förvaring

av fastighetsböcker och arkivalier.

Beträffande Kopparbergs län föreligga delade meningar. Sålunda haga överlantmätaren

och tre domhavande i sagda län tillstyrkt eller ej haft något att

Yttranden

över de sakkunnigas

förslag.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majlis proposition nr 108.

Departe
ments
chefen.

erinra mot inrättandet av nya fastighetsböcker. En domhavande har ställt

sig tveksam, och två domhavande hava ansett de invecklade jordförhållandena

motivera anstånd med de nya böckernas uppläggande. Svea hovrätt har funnit

dylikt anstånd erforderligt beträffande vissa delar av länet. Dalautredningen

har, efter en redogörelse för de säregna skiftesförhållandena inom

nämnda län, ifragasatt att anstånd med böckernas uppläggande för viss socken

eller visst område borde bero på beslut av Kungl. Majit i varje särskilt

fall.

I fråga örn införande av skruvliggarsystemet hava trettioåtta domhavande tillstyrkt

eller ej haft något att erinra mot förslaget, femtionio i likhet med häradshövdingföreningen

funnit ytterligare erfarenhet böra inhämtas och elva ställt

sig avvisande. Av övriga myndigheter hava samtliga hovrätter ävensom riksarkivet

och lantmäteristyrelsen förordat förslaget, varemot fastighetsregisterkommissionen

i vissa avseenden framfört betänkligheter.

De sakkunnigas förslag örn vidtagande av särskilda åtgärder för vinnande

av överensstämmelse mellan jordregistrets och fastighetsbokens redovisning

av fastigheterna synes icke hava givit upphov till principiella anmärkningar.

Vissa överlantmätare och domhavande framhålla angelägenheten, att

jordregisterarbetet fullständigas, för såvitt jordregistret skall kunna läggas

till grund för de nya fastighetsböckerna. Lantmäteristyrelsen anser behov

föreligga såväl av särskilda undersökningar rörande oklara fastighetsförhållanden

som ock av en särskild procedur för rättande av felaktiga fastighetsbeteckningar.

Enligt lantmäteristyrelsens åsikt vöre den bristande överensstämmelsen

mellan fastighetsbok och jordregister betydande och måhända i

det hela större än vad de sakkunniga antagit. Oavsett frågan om uppläggande

av nya fastighetsböcker vore nämnda skiljaktigheter av den beskaffenhet

och omfattning, att särskilda åtgärder vore oundgängliga för att avlägsna

dem. Jordregistret måste under alla omständigheter undergå en med undersökningar

å marken förenad revision.

Såsom de sakkunniga framhållit, utgör det en allvarlig brist i de nu gällande

reglerna för fastighetsbokföringen beträffande landsbygden, att grundvalen

för denna än i dag utgöres av jordaboken. Härav har följden blivit, att den

fastighetsbildning, som efter jordebokens uppläggande ägt rum, icke på ett

tillförlitligt och överskådligt sätt kommit att redovisas i fastighetsböckerna.

Principen för dessa böckers uppställning har med den fortgående fastighetsbildningen

visat sig alltmer otjänlig. Då ett och samma upplägg användes till

inskrivningar rörande alla de fastigheter, som bildats av samma jordebokseuhet,

kommer fastighetsboken att sakna överskådlighet. Härav vållas osäkerhet

i inskrivningsväsendet samt mycken möda och tidsutdräkt vid dess handhavande.

Örn utvecklingen får pågå ohämmad, föreligger fara, att reda och

ordning givas till spillo, tilliten till böckerna rubbas och fastighetskrediten

skadas. Någon meningsskiljaktighet synes ej heller föreligga därom att åtgärder

äro i hög grad av behovet påkallade för att åstadkomma en bättre anordning

av fastighetsbokföringen för landsbygden.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

23

De nu antydda olägenheterna hava sedan lång tid tillbaka varit föremål

för statsmakternas uppmärksamhet samt jämväl föranlett åtgärder av olika

slag. I detta hänseende må främst erinras örn det under ett flertal år pågående,

numera i det närmaste slutförda arbetet med uppläggande av jordregister.

Jordregistret, som krävt ett synnerligen omfattande arbete och varit förenat

med stora kostnader för statsverket, har huvudsakligen tillkommit i syfte

att tjäna som underlag för fastighetsbokföringen. Örn än jordregistret redan

under nuvarande förhållanden fyller vissa uppgifter av icke ringa betydelse,

är det tydligt, att nyttan av detsamma icke kan uppväga de därmed förenade

kostnaderna, med mindre det kommer till avsedd användning för fastighetsbokföringen.

Där så ej sker, torde det ej kunna undvikas, att sambandet mellan

jordregistret och fastighetsböckerna kommer att brytas särskilt i följd

därav att inskrivningarna icke alltid hänföras till bestämda registerfastigheter

— samt att redan förefintliga skiljaktigheter mellan jordregistret och fastighetsböckerna

bliva allt större och mera svårutredda. Ju längre ref Ölmen uppskjutes,

dess mer ökas sålunda svårigheterna och kostnaderna vid dess genomförande.

Åtgärder hava ock i viss utsträckning vidtagits för uppläggande av nya

fastighetsböcker efter de nyss angivna riktlinjerna. Sålunda hava omläggningar

av fastighetsbokföringen kommit till stånd i fråga om vissa samhällen

och mera tätbebyggda områden. Dessa från fall till fall beslutade åtgärder

avse dock allenast en jämförelsevis ringa del av fastighetsböckernas innehåll.

Vad som redan utförts är emellertid tillräckligt för att visa, att den väg, som

sålunda beträtts, i hög grad är ägnad att leda till målet. Enighet torde jämväl

råda därom, att fastighetsböckerna för landet, i likhet med fastighetsböckerna

i städerna, böra göras specialiserade med särskilt upplägg för varje fastighet,

liksom ock att jordregistret bör läggas till grund för fastighetsbokföringen.

En särskild anledning att nu igångsätta fullföljandet av de arbeten, som

redan utförts i syfte att åstadkomma en förbättrad fastighetsbokföring, utgör

den blivande processreformen. Den omdaning av rättegångsförfarandet, som

nu synes vara inom relativt nära räckhåll, förutsätter i stor utsträckning, att

underrätterna erhålla lättnad i de arbetsuppgifter av olika slag, som för

närvarande åvila dem utöver den egentliga dömande verksamheten. Såsom jag

framhållit i den vid 1931 års riksdag framlagda propositionen angående huvudgrunderna

för en rättegångsreform, är en revision av inskrivningsväsendet

den betydelsefullaste åtgärden för vinnande av lindring i nyssnämnda arbetsuppgifter.

Och enligt vad riksdagen uttalade ingår inskrivningsväsendets ordnande

bland de åtgärder, som böra vidtagas för förberedande av rättegangsreformen.

Fastighetsbokföringens omläggning är härutinnan av den största betydelse.

Innan frågan härom vinner sill lösning, lärer en verklig förbättring av

inskrivningsväsendet icke kunna åstadkommas.

Av vad jag sålunda anfört framgår, att jag finner nya iastighetsböcker

för landet böra inrättas, grundade på jordregistret. En önskvärd anpassning

efter den fortgående fastighetsbildningen torde underlättas genom skruv
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

Gällande

rätt

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

liggarsystemet, vilket redan kommit till användning inom vissa domsagor. Med

den kännedom jag inhämtat rörande detta system anser jag mig böra förorda,

att de nya, fastighetsböckerna anordnas såsom skruvliggare. Genom inrättandet

av överskådliga fastighetsböcker enligt nu angivna huvudgrunder herodes allmänheten

fördelen av säkrare och snabbare handläggning av ärenden och expediering

av gravationsbevis, av 2nera lättillgängliga upplysningar rörande inskrivningsväsendet

samt bättre ordning och reda i fråga örn jordredovisning och

fastighetsbeteckningar, samtidigt som reformen för domaren och kanslipersonalen

medför stor arbetsbesparing och ökad trygghet.

Uppenbart är, att en dylik omläggning av fastighetsbokföringen bör ske

efter allmängiltiga normer, som garantera planmässighet i arbetets utförande

och behörig hänsyn till skilda intressen. Vid fastighetsböckernas uppläggande

måste noga tillses, att redovisningen av fastigheterna blir riktig och att inskrivningarna

pa ett för rättssäkerheten fullt betryggande sätt överföras till

vederbörliga upplägg. Där osäkerhet är rådande i fråga örn fastigheters redovisning

i jordregistret eller beträffande registerfastigheters identifiering med

lagfarna fastigheter, måste nödiga rättelser och kompletteringar i registerarbetet

verkställas. I sadant avseende lära undersökningar å marken med

lantmätenteknisk hjälp understundom bliva erforderliga, önskemålet att

alla inskrivningar skola hänföras till den i registret redovisade fastighetsindelningen

torde i åtskilliga fall jämväl påkalla viss rättelse av de vid inskrivning

använda fastighetsbeteckningama. Enär sådana åtgärder till säkerställande

av sambandet mellan fastighetsregister och fastighetsbok förutsätta

bestämmelser av allmän lags natur, lärer det vara lämpligt, att samtliga grundläggande

bestämmelser örn nya fastighetsböcker meddelas i enahanda ordning.

Handläggning av inskrivningsärenden.

Handläggningens överflyttande å inskrivningsdomare.

Inskrivningen av rättsförvärv rörande fast egendom har i vårt land städse

omhänderhafts av domstolarna. Enligt 1875 års lagstiftning, på vilken det

svenska inskrivningsväsendet ännu i huvudsak vilar, skola lagfarts- och inteckningsärenden

upptagas och prövas av rätten. Jämlikt 20 § lagfartsförordmngen

och 63 § inteckningsförordningen må sådana ärenden — med visst undantag

upptagas a landet endast på lagtima ting (allmänt tingssammanträde)

samt i stad endast a viss veckodag. Emellertid få inskrivningsärenden numera

upptagas jämväl a sådana tingssammanträden med tremansnämnd. som

jämlikt lagen den 7 maj 1918 örn särskilda tingssammanträden för handläggning

av vissa mål och ärenden kunna hållas i tingslag, där Kungl. Majit med

hänsyn till ortsförhållandena så prövar nödigt.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition nr 108.

25

Vid 1901 års riksdag väckte justitieombudsmannen förslag örn inskrivningsärendenas

överflyttande från häradsrätten till domaren. Enligt justitieombudsmannen

borde det stadgas i lag, att häradshövdingen två gånger i

varje månad, t. ex. den första och den tredje lördagen i månaden eller, om helgdag

då inträffade, nästa helgfria dag skulle under vissa timmar på sitt kansli

tillhandagå allmänheten med handläggning av lagfarts- och inteckningsärenden.

Fördelarna av en sådan reform vore enligt justitieombudsmannens mening

i främsta rummet, att de rättssökande finge bekvämare tillgång att få

sina ifrågavarande ärenden snabbt uträttade och att allmänheten finge visshet

att två bestämda dagar i varje månad träffa häradshövdingen hemma. Några

avsevärda olägenheter av reformen skulle, så vitt justitieombudsmannen kunde

förutse, ej uppkomma. Häradsnämnden vore enligt praxis utesluten från allt

inflytande på avgörandet av lagfarts- och inteckningsärenden, och med hänsyn

till dessa ärendens beskaffenhet vore uppenbart, att ringaste nytta ej kunde

vara att förvänta av nämndens deltagande i dem. Visserligen måste det medgivas

att den offentlighet, som i fråga örn lagfartsärenden åstadkommes genom

tingläsningen, vore till obestridlig nytta. Därest det skulle anses, att lagfartsärendenas

publicitet bleve alltför mycket kringskuren genom den ifrågasatta

reformen, kunde emellertid den gammalmodiga tingläsningen lätt ersättas

med ett annat och mycket kraftigare medel för kungörandet, nämligen

införande i ortstidningarna av kortfattade, med i ögonen fallande rubriker uppställda

notiser.

Lagutskottet vid 1901 års riksdag avstyrkte justitieombudsmannens framställning

och anförde därvid huvudsakligen följande:

Äldre reformförslag.

Justitie
ombuds
mannen
1901.

Lagutskottet

1901.

Utskottet funne icke att nämndens deltagande i handläggningen av lagfartsoch

inteckningsärenden nedsjunkit till en tom formalitet. Även om berörda

ärenden i de flesta fall vore av beskaffenhet att kunna avgöras utan att nämndens

biträde därvid erfordrades, borde å andra sidan icke förgätas hurusom,

efter vad erfarenheten utvisat, i åtskilliga fall, särskilt då det gällde frågor

om lagfart på grund av arv o. d., nämnden ofta kunde vara i tillfälle att meddela

upplysningar som för ärendenas avgörande kunde vara av betydelse. Ävenledes

vore den offentlighet, vilken bereddes ifrågavarande ärenden genom deras

föredragning inför häradsrätten, av mycket större betydelse än justitieombudsmannen

velat tillmäta densamma. Tingläsningen erbjöde en särdeles kraftig

garanti emot lagfarts eller intecknings meddelande åt obehörig person och de

rättsförvecklingar som därav kunde uppkomma. Särskilt såsom skydd mot

försök att på grundvalen av falska handlingar erhålla lagfart eller inteckning

måste offentliggörandet vid tinget anses verksamt, och det vore att befara, att

en försämring härutinnan skulle inträda, därest ärendena överflyttades från

häradsrätten till häradshövdingen. Offentligheten vid ärendenas behandling

hade betydelse även så till vida, att särskilt bevis om emottagande av de för

lagfart eller inteckning ingivna handlingarna därigenom gjordes obehövligt.

Slutligen vore det ur synpunkten av häradsrättens egen ställning och auktoritet

inför befolkningen av stor vikt, att handläggningen av lagfarts- och inteckningsärenden

fortfarande där ägde rum. Häradsrättens allmänna aktning

och förtroende sammanhängde nämligen i avsevärd mån med den av ålder gällande

rättssedvänjan, att häradsrätten hade sig anförtrodd ej blott egentliga

rättegångsmål utan även en hel dol ärenden av administrativ,och ekonomisk

s. 26 Kontrollera mot PDF

Lagberedningen

1907.

Processkommissionen

1926.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

natur, vilka föranledde livlig beröring mellan häradsrätten oell ortens befolkning.

Utskottets hemställan godkändes av riksdagen.

I den av lagberedningen den 31 december 1907 framlagda andra avdelningen

av förslag till ny jordabalk m. m. upptogs ånyo frågan, huruvida inskrivningsärendenas

handläggning vid rätten borde bibehållas. Lagberedningen utgick

från att själva systemet borde förändras därhän, att rättsverkan fästes

icke vid rättens förhandling och beslut utan vid inskrivningen i fastighetsboken.

Åt fastighetsboken skulle tilläggas självständig betydelse. I följd

av denna förändring kunde inskrivningsärendena enligt lagberedningens tanke

icke längre ligga under rättens kompetens. Eastighetsbokens förande skulle

ankomma på en särskild ledamot av rätten, å landet domaren eller häradsrättens

ordförande. Därav följde emellertid icke, att dessa ärenden borde helt och

hållet skiljas från rättens handläggning. Visserligen skulle vad anninge landet

det såtillvida vara fördelaktigt, örn inskrivningsärendena handlades av

domaren ensam, som därigenom skulle kunna lätteligen beredas allmänheten

ökade tillfällen att få dylika ärenden handlagda. Emellertid skulle en sådan

överflyttning knappast kunna genomföras utan att samtidigt ett fast kansli

för häradsrätterna upprättades — en fråga som lagberedningen icke ansåge sig

böra upptaga. Och örn än nämndens deltagande i prövningen vore av underordnad

betydelse och i själva verket föga mer än ett sken, vore det aV viss vikt,

att inskrivningsärendena anmäldes vid rätten och sålunda bleve inom orten

kunniga, likasom därigenom kunde beredas tillgång till upplysningar, vilka

inverkade på saken. Men framför allt medförde en dylik anordning den fördel,

att företrädet mellan inskrivningarna kunde på ett enkelt sätt bestämmas genom

att hänföras till tiden för en sådan fullt kontrollerad offentlig anmälan.

Att anordna regelbundna offentliga sessioner för domarens handläggning av

inskrivningsärenden var enligt lagberedningens uppfattning med dåvarande

rättegångsordning praktiskt omöjligt. Vid sådant förhållande fann lagberedningen

gällande ordning böra såtillvida bibehållas, att inskrivningsärendena fortfarande

skulle anmälas vid rätten och där underkastas den förberedande behandling

som kunde erfordras, under det att däremot beslutanderätten jämte

verkställandet av inskrivningarna skulle tillkomma å landet domaren och i stad

viss ledamot av rätten.

Åtskilliga av de myndigheter, som avgåvo yttranden över lagberedningens

förslag, förordade inskrivningsärendenas handläggning av domaren ensam. Den

dubbla handläggningen av domstol och inskrivningsdomare ansågs olämplig

och onödig. En häradshövding föreslog, att åt allmänheten lämnades tillfälle

att varje söckendag, då inskrivningsdomaren ej var förhindrad av ting eller

annan tjänsteförrättning, få inskrivningsärenden handlagda å domarkansliet.

Vissa häradshövdingar tänkte sig särskilda inskrivningsdagar, å vilka sådan

handläggning skulle äga rum.

I processkommissionens förslag till domstolsorganisation var det avsett, att

rätten (lagmansrätten) formellt skulle bibehållas såsom inskrivningsmyndighet.

Emellertid ansåg processkommissionen, att inskrivningsärendenas be
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

27

handling borde omläggas till rena kansligöromal. Den domare, som handhade

dessa ärenden, måste vara lätt tillgänglig å sitt kansli, och det skulle innebära

ett betänkligt försvårande oell fördröjande av ärendenas prövning, örn han icke

agde besluta, med mindre nämndemännen vore närvarande. Vid handläggning

av inskrivningsärenden skulle därför enligt processkommissionens förslag rätten

utgöras allenast av en lagfaren domare. Handläggningen skulle ske å regelbundna

offentliga sammanträden och anknytas till domsagokansliet, där tillgång

till fastighetsböckerna funnes. I domsaga bestående av flera tingslag

skulle alla inskrivningsärenden handläggas å det tingsställe, vid vilket domsagans

kansli vore anordnat.

Förslag örn inskrivningsärendenas överflyttande från rätten till domaren

har framlagts av de sakkunniga, vilka härutinnan anföra huvudsakligen följan- förslag,

de. Vad nämndens deltagande i själva prövningen av inskrivningsärendena anginge,

vore det uppenbart, att därmed intet stöde att vinna. Den formellt juridiska

karaktären hos dessa ärenden gjorde varje inflytande fran lekmannahall

på det rättsliga bedömandet överflödigt. Det gagn, som nämnden genom att

tillhandagå med upplysningar i enstaka undantagsfall skulle kunna åstadkomma,

stöde icke i rimlig proportion till de olägenheter, som föranleddes av inskrivningsärendenas

sammankoppling med den tungrodda tingsapparaten. För

övrigt vore den tid redan förbi, då nämnden verkligen utövade en viss medverkan

vid handläggning av inskrivningsärenden. Utvecklingen i praxis hade

reducerat rättens befattning med dessa ärenden till en ren fiktion; men det formella

sambandet med domstolsförhandlingarna stöde alltjämt hindrande i vägen

för en snabbare och mera tidsenlig procedur. Att man för landsbygdens vidkommande

måste eftersträva en sådan anordning, varigenom domaren ensam

finge kompetensen att pröva och avgöra inskrivningsärendena, syntes således

otvivelaktigt. Men även vad städerna anginge syntes det mindre lämpligt eller i

varje fall onödigt, att dessa ärenden handlades av rådhusrätten såsom kollegial

domstol. Säkerligen kunde ifrågavarande ärenden — såsom i stor utsträckning

förekomme — överlämnas till avgörande av en av rättens lagfarna ledamöter.

Härigenom vunnes åtskillig arbetsbesparing utan att någon nämnvärd

risk för mindre omsorgsfull prövning därav kunde befaras.

I enlighet härmed föreslå de sakkunniga, att inskrivningsärendena skola

handläggas och avgöras av en inskrivningsdomare. Såsom sadan skall å landet

i regel häradshövdingen fungera. I stad skall en av rättens lagfarna befattningshavare

vara inskrivningsdomare (2 §).

Vid övervägande, huruvida handläggningen av inskrivningsärendena bolde

liksom nu anknytas till bestämda sammanträden eller ske omedelbart allt eftei

som ärendena inkomme, hava de sakkunniga, med hänsyn till nuvarande domstolsorganisation

och arbetskrafter, stannat för det förra alternativet, lnskrivningssammanträdena

anses emellertid böra anordnas tätare än nu. De sakkunniga

förorda alltså, att i varje domsaga skall hållas inskrivningssammanträde

å bestämd dag en gång i veckan (3 §). Där svårigheter för en sådan ordning

yppa sig. såsom möjligen i vissa norrländska domsagor, skall Kungl.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

Yttranden

Öyér de

sakkunnigas

förslag.

Majit äga fastställa ett mindre antal sammanträden. I fråga örn rådhusrätterna

anses den nuvarande anordningen med sammanträden en gång i veckan böra

bibehållas med rätt likväl för Kungl. Maj :t att, där så anses erforderligt, bestämma

ett större antal sammanträden.

Enligt de sakkunnigas mening skulle inskrivningsärendenas överflyttande

fran rätten till inskrivningsdomaren icke innebära någon avsevärd försämring

av publiciteten vid ärendenas behandling. Det gammalmodiga publikationssätt,

som inrymdes i föreskriften örn handlingarnas uppläsande vid rätten, hade

i praxis nästan helt fallit ur bruk. De sakkunniga föreslå dock vissa åtgärder

i syfte att stärka publiciteten. Sålunda skall inskrivningsdomaren efter varje

sammanträde upprätta förteckning över de ansökningar örn lagfart och inteckning,

som blivit behandlade å sammanträdet. Förteckningen skall anslås å

rättens dörr samt, i vad den angår lagfarter, översändas till minst två av ortens

tidningar (8 §).

Av de hörda myndigheterna hava nära nog samtliga domhavande, flertalet

rådhusrätter, samtliga hovrätter och jämväl övriga myndigheter på något

undantag när antingen tillstyrkt eller ej haft något att erinra mot att inskrivningsärendena

överflyttas från rätten till inskrivningsdomare. Förslaget i

denna del har ock lämnats utan anmärkning av såväl häradshövdingföreningen

som stadsdomarföreningen. Endast några få rådhusrätter hava direkt avstyrkt

förslaget. Salunda framhåller rådhusrätten i Göteborg, att inskrivningsärendena,

som där handlades av särskild expeditionshavande, i viss omfattning

granskades av ordföranden eller annan ledamot av rätten, att denna kontroll

mången gång visat sig mycket värdefull samt att, då den stöde att vinna utan

större uppoffring av arbetskraft, den nuvarande ordningen åtminstone för

närvarande borde bibehållas och slutlig ståndpunkt till frågan tagas först i

samband med den blivande rättegångsreformen.

I fråga örn inskrivningssammanträdenas antal har i åtskilliga yttranden

framhållits, att sammanträdena icke borde i regel hållas så ofta som en gång

i veckan. Sålunda har häradshövdingföreningen, med vilken flertalet domhavande

instämt, på anförda skäl funnit lämpligast, att inskrivningssammanträden

i regel hölles en dag varannan vecka, med rätt för Kungl. Maj :t att bestämma

örn sammanträde en gång i veckan i de domsagor, där sådant kunde

ske utan svårighet. Dock torde i varje fall nedsättning till hälften så många

sammanträden kunna utan olägenhet äga rum under månaderna juli och augusti.

Vissa domhavande hava ansett anledning saknas att frångå den nuvarande ordningen

med i regel ett sammanträde i månaden. Av hovrätterna hava Svea

hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge uttalat, att inskrivningssammanträden

i regel icke behövde hållas oftare än var fjortonde dag. Denna åsikt har

även omfattats av fastighetsregisterkommissionen.

De sakkunnigas förslag örn särskilda publicitetsåtgärder har mötts av invändningar

från flera håll. Sålunda finner häradshövdingföreningen, med instämmande

av de flesta domhavande, anslag å rättens dörr otjänligt för publikationssyfte

samt översändandet av lagfartsförteckningar till tidningarna

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

29

onyttigt och olämpligt. Stadsdomarföreningen, med vilken de flesta rådhusrätter

instämma, finner översändandet av lagfartsförteckningar till tidningarna

icke vara av behovet påkallat samt ifrågasätter, huruvida anslag å rättens

dörr — vilka i större städer skulle bliva synnerligen vidlyftiga och taga mycken

arbetskraft i anspråk — kunna vara till gagn. Av hovrätterna finner

Svea hovrätt de föreslagna bestämmelserna mindre ändamålsenliga eller olämpliga,

medan däremot hovrätten över Skåne och Blekinge lämnar förslaget i

denna del utan erinran. Göta hovrätt anser, att de sakkunniga överskattat betydelsen

av offentlighet vid''ärendenas behandling, samt uttalar, att särskilda

publicitetsåtgärder såsom kompensation för den nuvarande tingläsningen icke

erfordras. Av länsstyrelserna anmärker länsstyrelsen i Stockholms län, att

någon olägenhet av tingläsningens bortfallande icke försports, samt uttalar,

att offentligheten bleve tillräckligt tillgodosedd genom den lätthet, varmed en

intresserad själv kunde i fastighetsboken taga del av en fastighets lagfarts- och

inteckningsförhållanden. Länsstyrelsen i Uppsala län, som anser översändandet

av lagfartsförteckning till ortstidningar icke komma att få stor betydelse,

ifrågasätter, örn icke den gamla föreskriften om intagande i länskungörelserna

av lagfartsförteckningar borde återupplivas. Ytterligare två länsstyrelser

framföra anmärkningar mot förslaget i denna del.

Någon meningsskiljaktighet synes knappast föreligga därom, att inskrivningsärendena,

vad landsbygden angår, böra frigöras från sambandet med

tingsförhandlingarna och överflyttas å en särskild inskrivningsdomare. Då

dessa ärenden, enligt den utveckling som ägt rum, knappast någonstädes handläggas

eller prövas i sittande rätt, skulle det redan ur formell synpunkt vara

oegentligt att bibehålla rättens behörighet i dylika ärenden. Till förmån för

den angivna förändringen talar emellertid framför allt det viktiga skälet, att

inskrivningsärendena därigenom skulle kunna handläggas vida oftare och snabbare

än vad nu är fallet. De rättssökande skulle få sina inskrivningsärenden

behandlade och expedierade utan den långa väntetid, som de nu i allmänhet

måste underkasta sig. Genom tätare tillfällen till inskrivning vinnas i åtskilliga

avseenden lättnader i den ekonomiska samfärdseln, liksom ock ökad trygghet

beredes genom att förändringarna i det materiella rättslivet snabbare komma

till synes i fastighetsböckerna. Det lider intet tvivel, att nutidens kreditväsen

i stigande grad kräver en reform i denna riktning.

De sålunda anförda skälen hava icke i allo samma giltighet för städernas

vidkommande. Då inskrivningsärenden redan nu upptagas vid rådhusrätterna

varje vecka, torde det åtminstone i flertalet städer knappast föreligga något

starkare behov av tätare tillfällen till inskrivning. Flertalet rådhusrätter har

emellertid givit förslaget i denna del sin anslutning, och de skäl, som av ett

fåtal rådhusrätter anförts mot förslaget, synas mig icke vara av den styrka,

att det naturliga önskemålet örn likformighet bör eftergivas.

I likhet med de sakkunniga finner jag sålunda behörigheten att upptaga och

pröva inskrivningsärenden inom varje domkrets böra tillkomma en särskild inskrivningsdomare.

Jag delar ock de sakkunnigas uppfattning, att inskrivnings
-

Departe
mente
chefen,

.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj :ts proposition nr 108.

ällande

rätt.

ärendena må upptagas allenast å vissa bestämda dagar. Huru ofta handläggningen

bör ske, har varit föremål för delade meningar. De sakkunnigas förslag,

att inskrivningssammanträde i regel skulle hållas varje vecka även i domsagorna,

har sålunda framkallat erinringar. Vid avgörandet av denna fråga

synes i främsta rummet avseende böra fästas vid de önskemål, som ur synpunkten

av fastighetskreditens underlättande göra sig gällande. Enligt min mening

torde det få anses såsom ett rimligt krav, att jämväl på landet inskrivningsärenden

handläggas i regel en gång i veckan. Något avgörande hinder mot en

sådan ordning torde i det stora hela icke föreligga. Med hänsyn härtill har

det synts mig angeläget att principen örn inskrivningsdag varje vecka kommer

till uttryck i lagen. Det är tydligt, att en sådan princip för lantdomstolarnas

del icke kan upprätthållas över hela linjen. De skiftande förhållandena

såväl i anseende till behovet av tätare handläggning som beträffande organisationens

förmåga att uppbära denna nödvändiggöra undantag i åtskilliga fall.

Åt Kungl. Maj :t lärer böra överlåtas att i förevarande avseende träffa avgörande

under behörigt hänsynstagande till de synpunkter och önskemål, som kunna

framkomma. Särskilt under övergångsåren torde det bliva erforderligt att i

ganska stor utsträckning medgiva avvikelser från den uppställda huvudregeln.

A andra- sidan bör Kungl. Maj :t, närmast för de större städernas vidkommande,

äga bestämma, att inskrivningsdag skall hållas mer än en gång i veckan.

Vad slutligen angår frågan, huruvida ärendenas överflyttande från rätten

till inskrivningsdomaren påkallar särskilda åtgärder i syfte att upprätthålla

eller stärka publiciteten kring ärendenas behandling, synes flertalet anse, att

några sådana åtgärder icke äro erforderliga. De erinringar, som framkommit

mot de sakkunnigas förslag i denna del, torde icke sakna fog. De ifrågasatta

åtgärderna synas icke garantera en verkligt effektiv publicering och te

sig även ur vissa andra synpunkter mindre lämpliga. Med hänsyn härtill och då

nyttan av en publicering icke torde komma att uppväga därmed förknippade

kostnader och besvär, har jag icke ansett mig böra föreslå några bestämmelser

örn särskilda publiceringsåtgärder.

Inskrivningssystemets förenkling.

De vid domstolen handlagda inskrivningsärendena redovisas i kronologisk

följd i protokoll, vilka jämlikt förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda

protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden föras särskilt

för lagfarts- och särskilt för inteckningsärenden. I dessa protokoll återgivas

varje ansökan och varje i anledning därav meddelat beslut. Vad protokollen

i övrigt skola innehålla regleras delvis genom lagbestämmelser. Sålunda

skall jämlikt 4 § lagfartsförordningen och 3 § inteckningsförordningen

i protokollet intagas den handling, på grund varav lagfart respektive inteckning

sökes. Och när lagfart sökes, skall jämlikt 7 § lagfartsförordningen förre

ägarens laga åtkomst tecknas i protokollet. I övrigt är protokolleringens nuvarande

omfattning till stor del ett resultat av praxis. Protokollet innehåller

i regel en uppteckning av de utav domstolen konstaterade fakta, vilka varit av

betydelse för det meddelade beslutet.

Vid sidan av protokollen och i överensstämmelse med dessa föras fastighets—

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 108.

31

böckerna. Då böckerna endast återgiva vad soln antecknats i protokollet, hava

de icke något vitsord gentemot detta. De äro närmast inrättade för att tjäna

som register till protokollet. Intill senaste tid hava också gravationsbevisen

utfärdats på grundval av protokollen. Härutinnan bär emellertid en viktig

förändring inträtt. Genom kungörelsen den 5 juli 1923 med vissa föreskrifter

rörande utfärdande av gravationsbevis — sedermera ersatt genom kungörelse

i samma ämne den 13 februari 1925 ■— bär stadgats skyldighet

för häradshövding att verkställa granskning, dels huruvida vad under de tio

sista åren före granskningens avslutande i inteckningsprotokollet influtit

av beskaffenhet att skola i inteckningsbok antecknas blivit där rätteligen

infört, dels ock huruvida samtliga i inteckningsboken beträffande nämnda tid

gjorda införingar ägde motsvarighet i protokollet. Detta arbete skulle vara

färdigt före utgången av år 1927. Därefter åligger det häradshövding att

inom viss tid efter varje års början hava granskat de under föregående år

gjorda införingarna. I följd av sådan granskning —• varom bevis tecknas i

fastighetsböckerna — befrias den, som utfärdar gravationsbevis, från skyldigheten

att genomgå inteckningsprotokollen, såvitt angår tiden före granskningens

avslutande.

I fråga örn det sätt, varpå inskrivningssökanden erhåller besked örn domstolens

beslut, gäller att i varje ärende utfärdas särskilda expeditioner, vilka

sökanden är skyldig att utlösa. Huvudexpeditionen utgöres av utdrag av protokollet.

När lagfart beviljas, meddelas därjämte särskilt lagfartsbevis. Utdrag

av fastighetsboken införes i varje ärende antingen å protokollsutdraget

eller å lagfartsbeviset. Slutligen tecknas särskilt bevis å den handling, varå

ansökningen grundas.

Enligt bestämmelser i nyssnämnda 1875 års förordning skola lagfarts- och

inteckningsprotokollen renoveras. Det renoverade exemplaret skall inom viss

tid översändas till hovrätten för att därstädes förvaras. Detta exemplar ligger

jämväl till grund för den av advokatfiskal i hovrätten verkställda granskningen

av handlingarnas stämpelbeläggning. Erforderliga uppgifter för stämpelns

beräknande finnas nämligen antecknade å brädden till protokollet. I

I de av lagberedningen framlagda andra och tredje avdelningarna av förslag Lagberedtill

ny jordabalk m. m. upptogs jämväl frågan angående en omläggning av inskrivningsväsendet.

Därvid framhöll lagberedningen fördelarna av det fastighetsbokssystem,

som utbildats i Tyskland och införts även i vissa andra främmande

länder. Genom den rättsliga verkan, som enligt detta system tillädes

inskrivningen i fastighetsboken, sörjdes för att boken finge en obetingad offentlig

trovärdighet. Den som inläte sig i ett rättsärende angående en fastighet

kunde förlita sig på att bokens innehåll vore riktigt och uttömmande — att

en rättsförändring, som vore inskriven, också gällde och att en sådan, där den

icke vore inskriven, icke skulle störande inverka på hans rättsförvärv — allt

under förutsättning att han vore i god tro.

Lagberedningen fann vårt gällande inskrivningsväsen endast mycket ofullständigt

motsvara ett fastighetsbokssystem av sagda typ. Den prövning av

inskrivningsansökningen, som försigginge vid domstolen, och det beslut, som

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

kungl. Maj:ts proposition nr 108.

domstolen meddelade, saknade betydelse i fråga örn rättsförvärvets giltighet;

därom finge oberoende av lagfart eller inteckning tvistas. Själva proceduren

vore i övrigt behäftad med sådana brister, att densamma, enligt lagberedningens

mening, icke på ett tillfredsställande sätt kunde fylla sin uppgift. Härom

anförde lagberedningen följande:

Då den rättsliga betydelsen icke läge i vad som skriftligen upptecknades utan

i vad som förekomme vid domstolen, kunde en rättsförändring bliva publicerad,

oaktat protokollet därom ingenting förmälde, eller ock kunde den vara av annat

innehåll än protokollet utmärkte. Även örn protokollet finge antagas vara riktigt,

gjorde det som upplysningsmedel dålig tjänst. Det vore såsom sådant folden

enskilde praktiskt obrukbart; han kunde icke underkasta sig mödan att

genomforska protokollen för en lång tidrymd och han skulle av en sådan forskning

icke kunna hämta synnerligt gagn. Protokollet vore för allmänheten en

sluten bok. För vinnande av erforderlig upplysning måste i regel domarens

medverkan anlitas; det vore han som skulle utleta och sammanställa vad som

rörde den egendom varom upplysning söktes. Detta möjliggjordes genom

fastighetsboken. Emellertid hade denna icke någon självständig betydelse; den

vore ingenting annat än ett register till protokollet. Vöre anteckningarna i

boken icke överensstämmande med protokollet, vore det protokollet som gällde.

Fastighetsboken kunde bliva en anledning till misstag från domarens sida och

därigenom till allmänhetens missledande.

Emellertid kunde man enligt lagberedningens mening icke omedelbart övergå

till ett genomfört fastighetsbokssystem. Att tillägga fastighetsboken obetingad

offentlig trovärdighet vore berättigat endast när det vore sörjt för att

boken också förtjänade detta. Men så länge inskrivningsväsendet vore sammanbundet

med domstolsinrättningen mötte, såvitt anginge landet, bestämt lunder

för införande av en sådan ordning; först i sammanhang med en förändring

av domstolsorganisationen kunde detta hinder undanröjas. Ej heller

befunne sig fastighetsförhållandena ännu i det skick, att införande av bestämmelser,

som tilläde verkställda inskrivningar ovillkorlig giltighet, skulle vara

försvarligt. Därjämte yppades farhågor med hänsyn till den formalisering av

äganderättsförvärvet, som ansåges böra åtfölja en dylik reform. För att ändå,

så långt lämpligen ske kunde, närma sig det utbildade fastighetsbokssystemet,

föreslog lagberedningen sådan förändring, att rättsverkan fästes icke vid domstolens

förhandling och beslut utan vid själva inskrivningen i fastighetsboken.

Då inskrivningen sålunda bleve det avgörande, borde denna enligt lagberedningens

åsikt vara så fullständig, att den fullt kunde ersätta protokollet. Däremot

kunde protokollet inskränkas till en summarisk uppgift å anmälda ärenden,

med upptagande av vad som förekommit vid förhandling inför rätten, där

sådan ägt rum. Givet vore emellertid, att även de handlingar, vilka läge till

grund för ansökningen, alltid borde finnas tillgängliga, och det kunde ifrågasättas

att för sådant ändamål fordra, att dessa handlingar av sökanden ingåves

jämväl i avskrift, då av dessa avskrifter kunde för varje ärende bildas en akt.

Av olika skäl hade emellertid lagberedningen funnit handlingarna fortfarande

böra upptagas i ett protokoll.

Enligt lagberedningens förslag (11 §) skildes mellan sådana fall, då inskrivningsdomarens

beslut skulle framträda allenast genom inskrivning i fa
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 108.

33

stighetsboken, och sådana, då beslutet skulle förläggas till ett protokoll men

i boken endast anmärkas. Ur boken allenast skulle beslutet framgå, när ansökningen

bifölles; beslutet härom skulle inskrivas direkt i boken. Förelåge icke

förutsättningarna för den sökta inskrivningen, hade inskrivningsdomaren att

meddela ett beslut, varigenom ansökningen antingen avsloges eller dess slutbehandling

uppskötes på viss tid eller ärendet förklarades vilande. I dylika

ärenden skulle själva beslutet protokolleras i ett särskilt, av inskrivningsdomaren

fört protokoll samt i boken allenast anmärkas ansökningens och beslutets

innehåll. Och då det vore anmärkandet i fastighetsboken, som vore av betydelse

för tredje man, skulle beslutets rättsverkan gentemot honom vara beroende

därav, att en sådan anmärkning inkomme i boken.

Såsom fördelar av det föreslagna systemet framhöll lagberedningen, att dubbelheten

i inskrivningen — rättens beslut, protokollet, fastighetsböckerna —

skulle upphöra och den därav alstrade osäkerheten försvinna; det skulle finnas

en enda källa för upplysning örn fastigheternas rättsliga förhållanden; boken

skulle utgöra ett tillförlitligt, överskådligt och lätt tillgängligt medel att härom

vinna kunskap. Faran för misstag vid beslutets överflyttande till protokollet,

från detta till fastighetsboken samt slutligen vid uppgifternas sammanställande

i gravationsbeviset skulle vara avlägsnad. Väl skulle någon obetingad

offentlig trovärdighet icke tillkomma inskrivningarna i boken. Men i

vissa avseenden hade lagberedningen trott det rättsskydd, som nu tillkomme

tredje man, kunna icke oväsentligt utsträckas. Och i samma mån inskrivningsurkunden

bleve tillförlitligare, stärktes också helt naturligt förtroendet till densamma

och därmed också fastighetskrediten. Sedan grunden till ett verkligt

fastighetsbokssystem sålunda blivit lagd, folie det sig lätt att även rättsligt

tillägga boken ökad giltighet, i den mån förutsättningarna därför kunde åvägabringas.

Den gradvisa utvecklingen folie sedan av sig själv.

De sakkunniga hava i likhet med lagberedningen funnit en obetingad tillit De saktill

fastighetsboken böra eftersträvas. I detta hänseende erinra de sakkunniga ^förslag?

till en början örn de svagheter, som utöver vad redan anförts vidlåda vårt inskrivningsväsen,

samt anföra härutinnan:

Den som ville vinna kunskap om en fastighets rättsliga förhållanden vore

uteslutande hänvisad till fastighetsboken. Vid bristande överensstämmelse

mellan protokollet och fastighetsboken vore det emellertid protokollet som

gällde, i följd varav tredje man i dylikt fall erhölle oriktig uppgift.

Det dubbla antecknandet i både protokoll och fastighetsbok innebure ur arbetssynpunkt

en onödig vidlyftighet. Att såsom nu ofta skedde först i protokollet

göra anteckning från fastighetsboken rörande den såsom åtkomst åberopade

lagfarten, därefter i protokollet formulera ett beslut med upprepande

av de fastighetsbeteckningar, som angivits i åtkomsten, och slutligen överföra,

detta beslut till fastighetsboken, kunde icke vara överensstämmande med god

praktisk ordning. Risken att fel beginges vid överföringen från protokoll till

fastighetsbok vore icke ringa. Då protokolleringen uppfattades såsom det viktigaste

momentet i proceduren, medan kollationeringen av fastighetsboken

stundom finge träda tillbaka för ärenden av mera brådskande natur, framträdde

denna risk desto mera. Själva protokolleringen såsom sådan vore otids
Bihang

till riksdagens protokoll 19S2. 1 sami. 85 haft. (Nr 108.) 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majlis proposition nr 108.

enlig och opraktisk. Det stora flertalet ärenden vore av den schablonmässiga

struktur, att ett enkelt registreringsförfarande skulle vara alldeles tillräckligt.

Med protokolleringen sammanhängde i viss mån det över hövan vidlyftiga expeditionssättet.

Att sökanden exempelvis i ett lagfartsärende erhölle fullständigt

protokollsutdrag jämte lagfartsbevis, utdrag av lagfartsbok och bevis å

handling innebure ett stort slöseri med tid, arbete och skrivmaterial.

Det sätt varpå handlingarna emottoges och förvarades å domstolskanslierna

syntes icke erbjuda tillräcklig trygghet och kontroll över att ansökningarna i

vederbörlig tid behandlades. Vad som i detta avseende saknades vore en författningsenligt

ordnad diarieföring.

I syfte att avhjälpa dessa brister -—• och samtidigt bereda väg för en framdeles

skeende materiell inskrivningsreform, genom vilken problemet örn inskrivningens

offentliga trovärdighet kunde vinna en slutgiltig lösning — föreslå

de sakkunniga, att fastighetsboken skall övertaga protokollets uppgift såsom

inskrivningsurkund. Med utgångspunkt härifrån förorda de sakkunniga

vidare, att inskrivningsärendenas behandling skall försiggå i följande ordning.

över alla inskrivningsärenden föres särskild dagbok (10 §). I denna antecknas

ärendena, allt efter som de inkomma till inskrivningsdomaren, i tidsföljd

med löpande nummer under särskild rubrik för varje inskrivningssammanträde.

Dagboken skall innehålla kortfattade uppgifter angående den som

ingivit ansökningen, den till grund för ansökningen åberopade handlingens beskaffenhet

och utgivningsdag, personerna i det rättsförhållande handlingen angår,

den sökta inskrivningsåtgärden och den egendom, som därav beröres. Dagboken

skall även utgöra underlag för stämpelkontrollen och därför innehålla

erforderliga uppgifter för stämpelavgiftens beräknande.

Ansökan i inskrivningsärende skall anses gjord först då ärendet vinner behandling

å inskrivningssammanträde (5 §). Emellertid skall det åligga inskrivningsdomaren

såsom ämbetsplikt att, såframt ej återkallelse sker, företaga

inkommet ärende till behandling å först infallande sammanträde. Fastighetsboken

skall utgöra bevismedlet för vad som förekommer vid sammanträdet.

Beslut, varigenom inskrivningsansökan bifalles, skall icke återgivas i

protokoll utan allenast i fastighetsboken. Något muntligt avkunnande av beslutet

skall icke ske; beslutet skall framträda utåt allenast såsom ett ifyllande

av fastighetsbokens kolumner. Aven vid uppskov, vilandeförklaring eller

avslag skall själva beslutet återgivas i fastighetsboken. Däremot skola i dessa

fall grunderna för beslutet upptagas i dagboken (16 §).

Dagbok och fastighetsbok skola kompletteras genom aktbildning. Den till

grund för ansökan örn lagfart eller inteckning åberopade handlingen skall vid

ingivandet vara åtföljd av två avskrifter. Den ena av dessa skall bevaras hos

inskrivningsdomaren och den andra användas till renovationen (21 §). De

sakkunniga anse, att uppteckning av utredningsmaterial behöver ske endast i

ringa omfattning. De nuvarande anteckningarna örn åtkomst hade redan i

följd av fastighetsböckemas tillkomst samt fastigheternas individualisering genom

fastighetsregistren förlorat det mesta av sin betydelse. Av övriga utredningsfakta

behövde sådana, vilka konstaterades med ledning av vid domstolen

förda protokoll eller böcker, icke utförligt refereras; man kunde nöja sig med en

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 108.

35

enkel hänvisning till vederbörande urkund. I den mån dylika hänvisningar eller

eventuellt andra anteckningar erfordras, skola de göras å den hos inskrivningsdomaren

bevarade handlingsavskriften (23 §). Där i något fall utförligare

uppteckning kräves, skall för detta ändamål användas särskild bilaga

(25 §)•

Handlingsavskrifter och bilagor skola sammanföras i akter (22 §). För

varje fastighet skall inrättas en akt, däri alla handlingar rörande fastigheten

skola förvaras (realaktsystem). De sakkunniga anse ett dylikt systematiskt

grupperande av materialet medföra avsevärda praktiska fördelar vid själva

kansliarbetet och vid lämnandet av upplysningar åt allmänheten. Med nämnda

anordning avses jämväl att möjliggöra en gallring av arkivalierna. Sålunda

skall, när fordringsinteckning dödas eller eljest upphör, skuldebrevsavskriften

uttagas ur akten och efter viss tids förlopp makuleras (förslaget till

kungörelse 14 §). Genom sådan gallring skulle enligt de sakkunniga anhopningen

i offentliga arkiv väsentligen motverkas. Emellertid finna de sakkunniga

-—■ särskilt med hänsyn till saknaden av permanent anställda biträden

samt svårigheterna att anskaffa och i lämpliga lokaler inrymma de för

akternas förvarande erforderliga skåpen —- hinder mot realaktsystemets omedelbara

införande på sina håll föreligga. Med hänsyn härtill förordas, att ett

kronologiskt aktsystem får tillämpas vid de domstolar, där Kungl. Majit så

medgiver. Enligt sistnämnda system skola de till varje ärende hörande handlingarna

sammanslutas i en akt samt de sålunda bildade akterna samlas i tidsföljd

och inbindas.

Såsom en konsekvens av förutnämnda förändringar skall den nuvarande protokollsutskriften

upphöra. Däremot skola utdrag av fastighetsboken och bevis å

den till grund för ansökningen åberopade handlingen liksom nu tillhandahållas

inskrivningssökanden (27 och 28 §§). Det särskilda lagfartsbeviset skall förenklas,

så att detsamma allenast innefattar en tryckt text, som hänvisar till

det å baksidan tecknade utdraget av fastighetsboken. Vid avslag, vilandeförklaring

eller uppskov skall sökanden jämväl erhålla utdrag av dagboken och,

i den mån anteckningar gjorts å särskild bilaga, avskrift därav.

Dagboken, fastighetsboken och den grundläggande handlingen skola renoveras.

Ilen ovations exemplaret av dagboken skall insändas till hovrätten att

tjäna som grundval för stämpelkontrollen. Däremot skall renovationen av

fastighetsboken och handlingarna insändas till länets lantmäterikontor (19 och

21 §§).

De sakkunnigas förslag har givit anledning till skiftande omdömen. I stort

sett råder dock enighet därom, att det nuvarande systemet för inskrivningsärendenas

behandling tarvar förenklingar. Huru långt man i detta avseende

bör gå, är emellertid föremål för delade meningar.

Bland underdomstolarna och domarföreningarna kunna allt efter yttrandenas

innehåll särskiljas tre huvudgrupper.

Den första gruppen omfattar stadsdomarföreningen, ett fyrtiotal rådhus
-

Yttranden

över de sakkunnigas

förslag.

Underdom
stolarna.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

rätter och några domhavande. Dessa motsätta sig den föreslagna grundsatsen,

att fastighet sboken skulle övertaga protokollets uppgift såsom inskrivningens

huvudurkund, och förorda att protokollet alltjämt skall återgiva beslutet, vare

sig ansökan bifalles eller icke. Åtskilliga rådhusrätter anse dock en förenkling

av protokollsföringen böra komma till stånd. Vissa rådhusrätter ansluta

sig till de sakkunnigas förslag, i vad det avser skyldighet för sökande att ingiva

avskrift av åberopade handlingar. Beträffande expeditionerna äro meningarna

inom denna grupp rätt växlande. Några anse, att protokollsutskrift

icke erfordras i ärende, där ansökan bifalles. Andra — däribland stadsdomarföreningen

-— anse att protokollet alltjämt bör utskrivas, dock med undantag

för ärenden angående förnyelse eller dödning av inteckning. I fråga örn renovationen

förordas, att den nuvarande anordningen bibehålies.

Av de till denna grupp hörande underdomstolarna hava flera grundat sitt

avstyrkande på farhågan, att protokollets avskaffande vore ägnat att minska

säkerheten vid ärendenas behandling. Stadsdomarföreningen framhåller särskilt,

att de olägenheter, vilka enligt de sakkunnigas åsikt skulle vara förknippade

med protokollets och fastighetsbokens inbördes konkurrens såsom

bevismedel, vore i väsentlig grad konstruerade. Bristande överensstämmelse

mellan protokoll och fastighetsbok tillhörde undantagsfallen och kunde icke

gärna tagas till intäkt för en systemförändring. Från flera håll göres gällande,

att jämväl enligt sakkunnigförslaget en viss ''konflikt’ skulle uppstå

mellan den kronologiska urkunden och fastighetsboken. Ävenledes erinras

från åtskilliga håll, att fastighetsboken redan nu författningsenligt ligger till

grund för gravationsbevisen. Stockholms rådstuvurätt — där dock vissa ledamöter

anse fastighetsboken böra tilläggas vitsord — framhåller, att de vid

rådstuvurätten utfärdade gravationsbevisen plägade kontrolläsas dels emot

fastighetsböckema och dels emot särskilda, med ledning av konceptprotokollet

upprättade kontrollböcker, samt att tillvaron av dessa kontrollböcker enligt rådstuvurättens

mening utgjorde det viktigaste skälet för protokollets bibehållande.

Den andra gruppen omfattar häradshövdingföreningen, ett åttiotal domhavande

och inemot tjugu rådhusrätter. Dessa ansluta sig till principen örn

fastighetsbokens övertagande av protokollets uppgift såsom inskrivningens huvudurkund.

Däremot avstyrka de införandet av dagboks- och aktsystem. De

förorda, att alla ärenden skola redovisas i ett fortlöpande, ehuru förenklat protokoll,

som i de fall, då ansökan bifalles, ej borde återgiva beslutet utan allenast

innehålla hänvisning till fastighetsboken. I allmänhet förordas, att ett särskilt

diarium bör föras över ingivna handlingar. För den händelse aktsystem

skulle införas, synas de flesta föredraga kronologiska akter framför realakter.

Den nuvarande ordningen med handlings ingivande i allenast ett exemplar och

densammas avskrivande å domarkansliet anses i allmänhet vara att föredraga

framför skyldighet för sökanden att ingiva avskrifter. I fråga örn expeditionerna

ansluter sig denna grupp i huvudsak till de sakkunnigas ståndpunkt.

Renovationen tänkes anordnad liksom nu, genom att en avskrift av protokollet

översändes till hovrätten.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

37

Häradshövdingföreningen har till närmare utveckling av sin ställning till

frågan örn dagboks- och aktsystem anfört följande:

Gentemot realaktsystemet vore åtskilligt att erinra. Det finge ej förbises,

att den pågående jorddelningen medförde stora svårigheter att ordna aktmaterialet

och bibehålla överskådligheten, då esomoftast akter måste uppdelas, därvid

hänvisningar behövde göras från den ena akten till den andra, där handlingar

funnes, som hade gemensamt intresse. Frågan örn utrymmesbehovet

finge ej heller bagatelliseras, ty det komme att på många håll krävas större

utrymme i kanslilokalema än som nu stöde till förfogande. Den största olägenheten

berodde emellertid därpå, att den personal, som biträdde med inskrivningsärendenas

behandling, vore alltför växlande. Särskilt ur denna synpunkt

passade icke realaktsystemet under nuvarande förhållanden vid lantdomstolama.

Den fördel, som de sakkunniga ansåge ligga däri, att man hade samlat

på ett ställe allt vad som rörde en fastighet, ansåge föreningen vara av jämförelsevis

underordnad betydelse. Den skulle i allt fall ej förefinnas för fastigheter,

för vilka på grund av jorddelning aktmaterialet fördelats på flera akter.

Emot det föreslagna systemet att formlösa noteringar skulle göras, å handlingarna

kunde slutligen göras den viktiga anmärkningen, att de icke finge den

nödiga karaktär av pålitlighet och säkerhet som i ett av vederbörande domare

nied underskrift verifierat protokoll.

Efter att hava framhållit svårigheterna för en tillfredsställande anordning av

fastighetsboksrenovationen anför häradshövdingföreningen vidare:

Örn man jämförde de båda systemen, dagboks- och aktsystemet å ena samt

protokollssystemet å andra sidan, ur arbetstidens synpunkt, borde först uppmärksammas,

att örn protokollet bibehölles, dagboken kunde betydligt förenklas

och ej behövde innehålla mer än det nödvändiga för att motsvara ett diarium,

där varje nummer redovisades genom hänvisning till fastighetsboken.

Vidare kunde protokollet förenklas, så att anteckningarna örn behörighet, åtkomst

m. m. i regel gjordes formlöst utan fullständig satsbildning, och i de

fall, då ansökan bifölles, krävdes endast hänvisning till fastighetsboken, vilket

ju även vore lämpligast med hänsyn därtill, att fastighetsboken vöre huvudurkund

för beslut örn inskrivning. Anteckningarna i dagboken jämte förekommande

anteckningar å dokumenten bleve ungefär lika omfattande som protokollet

i dess förenklade form, varför föreningen icke kunde finna, att systemet

med dagbok och akter medförde någon arbets- och tidsbesparing, under

det detta system i fråga örn säkerhet vore underlägset, i det att anteckningarna

å dokumenten icke vore verifierade med underskrift.

Örn protokollet bibehölles med de förenklingar, som här antytts, löste sig

frågan örn stämpelkontrollen och renovationen på enklaste sätt, i det att liksom

nu avskrift av protokollet med de anteckningar, som gjordes i brädden

av protokollet angående stämpelförhållandena, lämnades till hovrätten. Renovation

av fastighetsboken bleve då obehövlig, ty i händelse av dess förstöring

kunde den rekonstrueras med stöd av protokollen.

De till denna grupp hörande underdomstolarna hava i sin kritik mot sakkunnigförslaget

huvudsakligen anlagt samma synpunkter, som kommit till uttryck

i häradshövdingföreningens utlåtande. De flesta domhavande åberopa direkt

vad häradshövdingföreningen anfört. Vissa domhavande understryka häradshövdingföreningens

kritik, varvid än den ena än den andra synpunkten sättes

i förgrunden. Några domhavande göra särskilt gällande, att protokolleringens

ersättande med anteckningar å handlingarna skulle försvaga kontrollen över

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majlis proposition nr 108.

Hovrät
terna.

ärendenas rätta behandling. Från åtskilliga håll uttalas farhågor för att

handlingar lätteligen skulle bliva insatta i orätta akter eller att i akterna ingående

handlingar skulle kunna bortslarvas. En domhavande framhåller, att

aktsystemet icke läte förena sig med domsagokansliernas egenskap av undervisnings-

och utbildningsanstalter för de unga juristerna. Särskilda betänkligheter

anföras med hänsyn till akternas utrymmesbehov och kostnaden för

anskaffande av lämpliga anordningar för akternas förvarande. Slutligen anse

vissa underdomstolar, att ett förenklat protokollssystem skulle medföra större

arbetsbesparing än dagboks- och aktsystemet. I detta avseende framhålles

särskilt, att förandet av dagbok och handlingarnas inordnande i akter skulle

kräva mjmket arbete. En rådhusrätt anser, att behovet av diarieföring skulle

bliva tillräckligt tillgodosett, om alla inskrivningsärenden redovisades i den

förteckning, som enligt generalpoststyrelsens föreskrifter skall föras över i

förskott uppburna stämpelmedel.

Ben tredje gruppen omfattar tjugufem domhavande och femton rådhusrätter.

Dessa ansluta sig helt eller åtminstone i huvudsak till sakkunnigförslagets

grundlinjer. I valet mellan aktsystem synas dock vissa underdomstolar

föredraga kronologiska akter framför realakter. Åtskilliga underdomstolar

hava närmare motiverat sin anslutning till dagboks- och aktsystemet. Vissa

domhavande hava därvid bemött häradshövdingföreningens utlåtande. Några

hava särskilt betonat, att dagboks- och aktsystemet syntes medföra större arbets-

och tidsbesparing än det förenklade protokollssystemet.

Hovrätterna, som vid avgivande av sina utlåtanden haft tillfälle att taga del

av dem underlydande domstolars yttranden, hava i huvudsak anslutit sig till

sakkunnigförslagets grundlinjer. Göta hovrätt har dock ansett, att kronologiska

akter borde i lantdomsagorna föredragas framför realakter. Svea

hovrätt anser, att all renovation bör ingå till hovrätt. Göta hovrätt och hovrätten

över Skåne och Blekinge anse särskild fastighetsboksrenovation överflödig

och förorda, med hänsyn till stämpelkontrollen, att den övriga renovationen

insändes till hovrätt.

Svea hovrätt har närmare utvecklat sin uppfattning sålunda:

Det arbete, som för närvarande inom vårt land nedlades på uppsättande, utskrivande

och kollationering av protokoll, protokollsutdrag och renovationer i

inskrivningsärenden, vore ingalunda obetydligt. Väl vore i flertalet fall dessa

ärenden av så enkel beskaffenhet, att protokollets avfattande knappast krävde

några andra intellektuella förutsättningar än den noggranna uppmärksamhet,

som även i händelse av protokollens avskaffande bleve av nöden för ärendenas

behöriga handläggning; och ofta nog överlämnades i själva verket arbetet —

naturligtvis med tanke på vederbörlig justering — åt biträden utan rättsbildning.

Ej alltför sällan förekomme emellertid ock, att arbetet helt eller

delvis uppdroges åt en eller flera av de å kansliet tjänstgörande unga juristerna,

något som under den första utbildningstiden kunde äga sitt berättigande

men, när det gällde ett mera framskridet utbildningsstadium, måste karakteriseras

såsom utnyttjande av överkvalificerad arbetskraft. I alla händelser vore

det uppenbart, att såframt arbetet utan verklig olägenhet kunde. bortfalla,

det ur samhällsekonomiens synpunkt vore en fördel att så skedde. Även i fråga

örn arbete med renskrivning och kollationering av protokollsutskrifter och

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

39

renovationsexemplar av protokollen gällde naturligtvis, att bibehållandet av

dessa i hög grad tidsödande arbeten läte sig försvaras endast såvitt detta ur

rättssäkerhetens synpunkt eller på grund av andra omständigheter vore angeläget.

Hovrätten kunde ej finna annat än att ur rättssäkerhetens synpunkt det

föreslagna förfarandet erbjöde lika goda garantier jsom det nu rådande. Såsom

ett företräde hos detta senare hade från något håll gjorts gällande, att protokollföringen

i och för sig skulle vara ägnad att framtvinga en noggrannhet i

inskrivningsärendenas behandling, som därförutan ej vore att med säkerhet påräkna.

Ett dylikt påstående torde emellertid knappast äga fog. I varje fall

syntes det ej bekräftas av erfarenheten från områden där eljest registrering

utgjorde det enda officiella medlet för konstaterande av ett rättsfaktum eller

ett annat förhållande av vikt. Icke heller syntes allt för stort avseende böra

fästas vid en mot det föreslagna förfarandet riktad anmärkning av innebörd att

protokollens ersättande med särskilda akter skulle kunna leda till sammanblandning

av handlingar rörande olika fastigheter och därav följande oreda i

inskrivningsväsendet. Vad de sakkunnige anfört i fråga örn betänkligheter

av denna art syntes giva vid handen, att de befarade olägenheterna icke kunde

väntas bliva avsevärda. Eastmera erbjöde ur rättssäkerhetens synpunkt de sakkunnigas

förslag så till vida obestridliga fördelar, som det innebure åliggande

för inskrivningsmyndigheterna att i den vid sidan av själva. fastighetsboken

förda dagboken införa anteckningar om mottagande av handling och örn syftet

med varje särskild ansökning, vilka omständigheter för närvarande konstaterades

först i det längre fram förda protokollet. Ur andra synpunkter än

rättssäkerhetens hade emellertid mot förslaget om den obligatoriska protokollföringens

avskaffande riktats anmärkningar, som icke kunde utan vidare avvisas.

Sålunda hade bland annat av de sakkunniga själva framhållits, att den

föreslagna aktbildningen måste medföra ej obetydliga kostnader för åstadkommande

av ändamålsenliga anordningar för akternas förvarande j vederbörande

arkivlokaler, och att de lokaler, som för närvarande stöde till buds,

ofta nog komme att visa sig otillräckliga för inrymmande av akterna. En konsekvens

av de sakkunniges förslag torde i själva verket bliva att i. fråga örn

rättslokaler på landet måste meddelas bestämmelser, som ginge^vida utöver

nuvarande regler och måhända skulle möta motstånd. En annan svårighet lage i

anordnandet av den renovation av fånges- och inteckningshandlingar och av inskrivningar

i fastighetsböcker och dagböcker, som icke syntes kunna undvaras.

De konsekvenser av administrativ och ekonomisk art, hovrätten alltså ansett

sig böra framhålla såsom förknippade med de sakkunniges förslag, torde emellertid,

på sätt redan antytts, ingalunda uppväga de ^fördelar, som förslagen

vore ägnade att medföra. Vad särskilt beträffade fragan örn kansli- och arkivlokaler

i domsagorna torde det, även bortsett från ifrågavarande förslag,

bliva nödvändigt att i lagstiftningsväg snarast sörja för åstadkommande av

tillfredsställande rättslokaler, där sådana ej redan funnes; och den tillökning

i kostnad, som till äventyrs föranleddes av aktbildning i inskrivningsärendena

och uppläggande av vidlyftigare fastighetsböcker, torde ej bliva av alltför avsevärd

beskaffenhet.

En ledamot av Svea hovrätt anser realaktsystemet böra kombineras med

obligatorisk protokollföring i alla ärenden, varvid protokollen skulle intagas

i akterna såsom bilagor.

Göta hovrätt har till stöd för sin ståndpunkt anfört följande:

På grund av de olägenheter, som enligt vad de sakkunniga själva anfört,

onekligen vore förknippade med realaktsystemet •— vilka olägenheter ytterligare

understrukits i de avgivna yttrandena — och da fördelarna med detta

system icke syntes överväga nackdelarna, ansåge sig hovrätten icke kunna till
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

Administrativa

myndigheter

m. fl.

styrka införande av realaktsystem. Under erkännande av att skäl kunde tala

för ett förenklat protokollssystem, ville hovrätten dock giva sitt förord till

det kronologiska aktsystemet, kombinerat med dagboksanteckningar och aktprotokoll

där sådant erfordrades. _ Med den ställning fastighetsböckerna skulle

komma att intaga i det nya inskrivningssystemet syntes det kronologiska aktsystemet,

anordnat såsom de sakkunniga föreslagit, på ett fullt tillfredsställande

sätt tillgodose berättigade krav på fullständighet och säkerhet samtidigt

som det ur arbetssynpunkt ställde sig enkelt. För sådana städer, där särskild

fast personal funnes för handhavande av inskrivningsväsendet och där någon

uppdelning av fastigheterna ej förekomma, kunde måhända realaktsystemet

vara det lämpligaste.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har yttrat följande:

Hovrätten funné det föreslagna systemet med realakter vara tilltalande.

Liksom i fastighetsboken. å ett upplägg skulle vara inskrivna i sammanträngd

form de viktigaste uppgifterna rörande en fastighet, så gåve realakten möjlighet

att på ett ställe samla fastigheten rörande handlingar. Fördelarna härav

vöre ögonskenliga. Av de mot systemet gjorda erinringarna vore det enligt

hovrättens förmenande endast de, som vilade på ekonomisk grund, som hade

någon tyngd. Örn det vore så, att systemet skulle draga med sig avsevärda

kostnader för anskaffande av ökade utrymmen, kunde nog starka betänkligheter

resas mot att förorda systemet, men hovrätten hade kommit till en motsatt

uppfattning.

Överståthållarämbetet och de flesta länsstyrelser hava i huvudsak icke haft

något att erinra mot de sakkunnigas förslag. Två länsstyrelser ställa sig dock

avvisande mot dagboks- och aktsystemet och förorda bibehållandet av protokollen.

Riksarkivet framhåller såsom bestämda förtjänster hos det föreslagna systemet

dels tillkomsten av en enhetligt ordnad diarieföring dels planläggandet vid

själva arkivbildningen av ett lätt tillämpat gallringsförfarande. Vattenfallsstyrelsen

finner sakkunnigförslaget i stort sett innebära en icke ringa förenkling

av inskrivningsväsendet men ändock skänka större trygghet och överskådlighet.

Kammarkollegiet betonar kravet på rättssäkerhet såsom av särskild

betydelse i fråga örn aktsystemet. Järnvägsstyrelsen och arméförvaltningens

fortifikationsdepartement lämna sakkunnigförslaget utan erinran. Domänstyrelsen,

som uttalat viss betänklighet med hänsyn till kostnaderna för

inskrivningsreformens genomförande, synes lämna förslaget i förevarande delar

utan erinran.

Fastighetsregisterkommissionen anser det vara tämligen självklart, att de

nya fastighetsböckerna bör tilldelas en annan och betydligt självständigare

funktion än de nuvarande böckerna. Det underlag, varpå de nya böckerna

skulle vila, jordregister samt fastighetsregister för stad, hade nämligen tillkommit

just för möjliggörande av en sådan förändring. Enligt kommissionens

mening hade de sakkunniga på ett ganska lyckligt sätt lyckats lösa de härutinnan

föreliggande problemen. Däremot ifrågasätter kommissionen, huruvida

avskaffandet av protokollen och deras ersättande med dagbok skulle vara

någon behövlig reform eller medföra någon verklig förenkling eller arbetsbesparing.

I fråga örn renovationen erinras, att denna bör ingå till hovrätt, i

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

41

den mån inskrivningarna avse fastigheter i stad eller sådant samhälle å landet,

för vilket föres fastighetsregister såsom för stad.

överlantmätarna hava i allmänhet begränsat sina yttranden till de delar av

sakkunnigförslaget, som äro av omedelbart intresse för lantmäteriväsendet.

Åtskilliga överlantmätare hava dock uttalat sin tillfredsställelse över sakkunnigförslagets

grundlinjer. I fråga örn renovationen hava tolv överlantmätare

livligt förordat och fem ej haft något att erinra mot förslaget. Två överlantmätare

erkänna renovationens värde för lantmäterikontoret men ifrågasätta,

huruvida detta värde motsvarar de med anordningen förenade, ej obetydliga

kostnaderna. En överlantmätare tillstyrker förslaget, i vad det avser renovation

av fastighetsboken, men avstyrker i fråga örn renovation av

handlingarna. En överlantmätare erkänner, att renovationen kan bliva av

värde för lantmäterikontoret, men anser sig dock böra avstyrka förslaget

i denna del. Ytterligare tre överlantmätare avstyrka förslaget beträffande

renovationen. Såsom skäl för avstyrkandet anföres, att renovationerna

icke skulle vara av större värde för lantmäterikontorens verksamhet och uppgifter,

att deras mottagande, förtecknande, förvarande och förevisande skulle

kräva ett betydande arbete och i de flesta fall ökning av kontorens personal,

samt att det skulle bereda svårigheter att i kontorens lokaler bereda utrymme

för dessa handlingar, vilka så småningom skulle växa till ett betydande antal.

Lantmäteristyrelsen har uttalat, att ett genomförande av de sakkunnigas

förslag efter i huvudsak angivna riktlinjer skulle medföra stora fördelar för

landets fastighetsförhållanden och vad därmed ägde samband. Styrelsen tillstyrker

förslaget jämväl i fråga örn renovationen. Såsom skäl härför anföres,

att det för lantmäterikontorens verksamhet skulle vara av mycket stort värde

att äga bekväm tillgång till avskrifter av fastighetsboken och de handlingar,

som legat till grund för införingar i densamma. Dessa renovationer skulle utgöra

ett naturligt och mycket värdefullt komplement till de å lantmäterikontoret

nu förvarade akterna. De skulle därvid bliva lättare tillgängliga för

allmänheten än på något annat ställe, och genom tillgång till dem skulle endast

genom besök på lantmäterikontoret kunna göras åtskilliga utredningar, som

eljest skulle kräva besök även på domsagans kansli. Ehuru renovationernas

förvaring på lantmäterikontoren i viss mån måste öka arbetet och lokalbehovet

för dessa kontor, kunde styrelsen icke finna detta förhållande böra hindra genomförandet

av den föreslagna anordningen.

Advokatsamfundet, som icke framställt några principiella anmärkningar,

har funnit de föreslagna anordningarna medföra förenkling av inskrivningsförfarandet,

större säkerhet och överskådlighet samt snabbare och i längden även

billigare handläggning.

Svenska bankföreningen har, örn ock med vissa förbehåll i avseende å protokolleringen,

i huvudsak anslutit sig till sakkunnigförslagets grundlinjer, varvid

föreningens styrelse anfört följande:

Styrelsen hade icke något att erinra mot införandet av realakter i stället för

fortlöpande protokoll. Däremot ansåge styrelsen, att protokollens generella

Vissa sammanslutningar.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

ersättande med allenast anteckning i fastighetsboken krävde synnerligt övervägande,

innan detsamma godtoges. Styrelsen erkände de fördelar beträffande

snabbhet och lättnad i arbetet, som genom sistnämnda förändring skulle vinnas,

och hoppades att det skulle visa sig möjligt att jämväl på denna punkt

följa sakkunnigförslaget. Betraktat uteslutande från säkerhetssynpunkt syntes

det nuvarande systemet med protokoll, i vilket varje ansökning och varje

beslut redovisades och från vilket överföringen till fastighetsboken företoges,

vara att föredraga. Det dubbla arbetet minskade vådan av misstag och, örn

misstag dock gjordes, vöre utsikterna merendels goda för deras upptäckande

och rättande. Tillvaron av protokoll betryggade möjligheterna att i fall av

behov rekonstruera ärendena och klarlägga deras historia. Skulle man för det

stora flertalet fall åtnöja sig med, i stället för protokoll, anteckningar i dagbok

och de i en akt uppsamlade handlingarna med därå gjorda anteckningar,

måste mycket stora krav ställas på ordentligheten och samvetsgrannheten hos

den, som förde dagboken och som handhade aktbildandet, holle ordning i akterna

samt sovrade det material, som där samlades. Stora krav på omdöme och

ambition måste ock ställas på den, som skulle bedöma, när och i vad mån ett

ärendes mera invecklade beskaffenhet skäligen borde föranleda det ökade besväret

med uppsättande av protokoll. Tvivelsutan borde landets ordinarie

domarkår anses motsvara dessa krav. Funnes säkerhet för att det viktiga inskrivningsväsendet

alltid handhades av de ordinarie domhavandena, skulle antagligen

nu antydda tveksamhet inför reformen icke böra föreligga. För närvarande

vore emellertid förhållandet icke sådant. Det vore i stor utsträckning

tillfälliga domare med ganska ringa erfarenhet och stundom otillräckligt intresse

för domsagans fastighetsväsen, som på eget ansvar handhade inskrivningsärendena.

_ Denna svaghet i nuvarande förhållandena skulle, örn åtgärd

mot densamma icke vidtoges, efter övergång till det föreslagna systemet, bliva

ännu mera framträdande. Enligt styrelsens mening vore det beträffande inskrivningsärendena

mera än beträffande någon annan del av göromålen hos underdomstolarna

av vikt, att desamma handlades eller oavlåtligt kontrollerades

av ordinarie domare. I sammanhang med inskrivningsreformens genomförande

borde betryggande anordningar med sådant syfte vidtagas. Styrelsen holle

för antagligt, att detta icke kunde möta några oöverkomliga svårigheter. Skulle

dylika anordningar icke anses lämpliga eller möjliga, kunde det ifrågasättas,

örn icke protokolleringen av inskrivningsärendena borde bibehållas, örn ock i

en mycket förenklad form. Protokollen borde i så fall upprättas separat för

varje ärende och infogas i vederbörande akt. De borde i de allra flesta fall

kunna givas ett ytterst koncentrerat innehåll och upprättas med tillhjälp av

tryckta blanketter.

Svenska sparbanksföreningen förordar bibehållande av protokoll, skrivet i

sammanhängande följd och upptagande alla ärenden. Föreningens styrelse

anför härom följande:

Genom protokollet vunnes trygghet för att intet ärende komme bort, en

trygghet som de sakkunniga eftersträvade medelst dagboken men som denna

knappast fullt garanterade. Naturligtvis avsåge styrelsen ingalunda att förorda

bibehållandet av den nu brukliga, utförliga protokolleringen; fastmera

borde protokollet kunna vara snart sagt hur kortfattat som helst, måhända

uppställt ungefär som den föreslagna dagboken, med tillägg av utförliga uppteckningar

av inskrivningsmyndighetens beslut. En anmärkning skulle kunna

riktas mot den föreslagna skyldigheten att ingiva avskrifter av bl. a. inteckningshandlingar.

Huruvida gagnet härav skulle motsvara den tunga,

skyldigheten skulle komma att innebära för allmänheten, syntes tvivelaktigt.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

43

För en sparbank nied omfattande inteckningsportfölj skulle tungan bliva ganska

kännbar. I varje fall syntes det bliva nödvändigt att träffa försiktighetsmått

mot sådana lätt tänkbara missbruk, som att fastighetsägare lockades att

utställa ett flertal huvudskrifter av inteckningshandlingar i stället för de påbjudna

avskrifterna.

I de avgivna yttrandena har med ganska stor samstämmighet vitsordats, att

det nuvarande protokollsväsendet med därtill knutet expeditionssätt är alltför

vidlyftigt och omständligt. De flesta hava ock tillstyrkt vittgående förändringar,

i viss mån berörande jämväl själva protokollet och dess betydelse såsom

bevismedel.

Utmärkande för vårt nuvarande system är den utförliga protokollering, som

föregår uppgifternas antecknande i fastighetsboken. Protokollet är den egentliga

inskrivningsurkunden, ehuru det är fastighetsboken, som till allmänheten

förmedlar kännedomen örn de inskrivna rättigheterna. Denna dubbelhet i anordningen

verkar tyngande på ärendenas behandling och nödvändiggör en mera

omfattande kontroll än som skulle varit erforderlig, därest inskrivningen

skett direkt i fastighetsboken. Den vidlyftighet, varmed protokollen i allmänhet

avfattas, och den omständlighet, varmed besluten expedieras, bidraga

ock till en betydande ökning av domstolarnas arbetsbörda. Ur synpunkten av

önskvärd arbetsbesparing skulle därför en förändring, varigenom protokolleringen

helt eller delvis avskaffades samt fastighetsboken finge övertaga protokollets

uppgift såsom inskrivningsurkund, vara väl motiverad.

Givet är att en sådan ändring icke bör ifrågakomma, därest den skulle ske

på bekostnad av säkerheten i inskrivningsväsendet. Med hänsyn till de företräden,

som de i vissa främmande länder genomförda fastighetsbokssystemen

ur åtskilliga synpunkter visat sig besitta i fråga om trygghet för den allmänna

omsättningen, kan det icke antagas, att en förändring i antydd riktning

skulle medföra någon försämring av säkerheten. Att inskrivningens tyngdpunkt

förlägges till fastighetsboken synes fastmera i detta hänseende medföra

fördelar. Särskilt skulle därigenom avhjälpas den svaghet, som måste anses

ligga däri, att fastighetsboken icke besitter vitsord gentemot protokollet.

På vad sätt ett nytt system närmare bör utformas är en fråga, varom råda

olika uppfattningar. De flesta av de hörda myndigheterna hava ställt sig betänksamma

till den av de sakkunniga anvisade vägen. Det lärer emellertid

icke kunna förnekas, att det föreslagna aktsystemet besitter åtskilliga förtjänster,

särskilt i fråga örn tids- och arbetsbesparing. Visserligen skulle förandet

av dagbok komma att innebära en ny arbetsuppgift för de domstolar, vilka icke

redan på frivillighetens väg sörjt för fullständig diarieföring av inkommande

handlingar. Dylik diarieföring torde emellertid även under nuvarande förhållanden

och i allt fall, om handhavandet av inskrivningsväsendet överflyttas

från rätten till inskrivningsdomaren, få anses behövlig och bör därför göras

obligatorisk, på vad sätt än inskrivningsväsendet i övrigt anordnas. Oaktat

tillkomsten av ett särskilt diarium synes aktsystemet kräva mindre arbete än

vårt nuvarande system. Det fortlöpande protokollet över alla ärenden skulle

försvinna, och den härigenom vunna arbetsbesparingen skulle föga motverkas

Departe
ments
chefen.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

därav, att diarieföringen något utökades och att i vissa ärenden akterna finge

kompletteras med kortfattade anteckningar eller hänvisningar. Vad beträffar

realaktsystemet torde det systematiska ordnandet av handlingarna ur vissa synpunkter

erbjuda beaktansvärda fördelar och, särskilt med hänsyn till möjligheten

att utgallra ''dott’ material, innebära en rationell anordning i avseende å

arkivvården. Slutligen skulle aktsystemet medföra, att de vidlyftiga protokollsutdragen

av sig självt bortfölle. Emellertid vill det synas, som örn ytterligare

arbetsbesparing skulle stå att vinna, därest vissa jämkningar vidtoges

i de sakkunnigas förslag. Bland annat torde renovationen böra anordnas på

ett enklare sätt än vad de sakkunniga föreslagit.

De anmärkningar, som närmast ur rättssäkerhetens synpunkt riktats mot

aktsystemet, synas hava skjutit över målet, i vad de rikta sig mot systemet

såsom sådant. Även med detta system torde kunna sörjas för att

ärendena ägnas en omsorgsfull prövning samt att inskrivningens riktighet

blir fullt kontrollerbar. Betänkligheter i detta hänseende lära ej heller hava

något stöd i den erfarenhet, som kunnat vinnas från rättsområden, där ett registreringsförfarande

anordnats utan protokollering. Inskrivningssystemen i

åtskilliga främmande länder giva exempel därpå, att aktbildning låter väl förena

sig med förekomsten av ingående och omsorgsfull prövning. Vad slutligen

angår farhågan att de i akterna ingående handlingsavskrifterna lätteligen

skulle kunna förläggas eller eljest komma i oordning, torde helt visst sådana

anordningar, tekniska och andra, kunna vidtagas, att hinder mot systemets godkännande

ur denna synpunkt icke behöver möta.

Ehuru sålunda vägande erinringar icke torde kunna göras mot aktsystemet

i och för sig, är jag likväl av den uppfattningen, att detsamma

icke för närvarande bör allmänt och på en gång införas vid rikets domstolar.

Då det här gäller ett nytt och för våra förhållanden oprövat system, lärer det

vara angeläget att före dess allmänna införande söka vinna närmare erfarenhet

genom att under någon tid tillämpa detsamma vid ett mera begränsat antal

domstolar. Vad särskilt angår anordningen med realakter synes det mig

tydligt, att denna redan med hänsyn till de täta växlingarna i personalen ävensom

de ej sällan mycket begränsade kansliutrymmena vid domstolarna allenast

successivt bör bringas i tillämpning. För lantdomsagornas vidkommande torde

emellertid det viktigaste skälet för anstånd med det nya systemets införande

ligga däri, att fastighetsredovisningen i de nuvarande fastighetsböckerna är

av den bristfälliga beskaffenhet, att viss protokollering med åtkomstanteckningar

och annan utredning i många domsagor icke utan olägenhet torde kunna

undvaras. Där sådana förhållanden göra sig gällande, synes den nuvarande

anordningen av protokollet, där utredningsmaterialet på ett överskådligt sätt

sammanställes, erbjuda vissa företräden. De sakkunniga hava ock utformat

systemet under den förutsättning, att specialiserade fastighetsböcker blivitupplagda,

även örn de funnit betänkligheterna mot systemets tillämpning dessförinnan

icke vara avgörande. I enlighet med den uppfattning, varåt jag nu

givit uttryck, torde det böra överlåtas åt Kungl. Majit att beträffande viss

stad eller domsaga, där det med hänsyn till fastighetsförhållandena och andra

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

45

omständigheter prövas lämpligen kunna ske, meddela förordnande av innebörd

att aktsystemet skall införas.

Även örn sålunda det av de sakkunniga föreslagna systemet icke nu låter

sig allmänt genomföras, torde vissa förenklingar i det nuvarande protokollsoch

expeditionsväsendet böra vidtagas. Genom dessa förenklingar torde i allt

väsentligt vinnas de fördelar, som de sakkunniga åsyftat nied införande av

s. k. kronologiskt aktsystem.

Vad till en början angår diarieföringen, synes denna med hänsyn till att

protokollet bibehålies böra anordnas på ett något enklare sätt än de sakkunniga

föreslagit. Det torde således icke böra fordras mera än att diariet nöjaktigt

redovisar ansökningarna samt erbjuder kontroll över att inga handlingar

förkomma. Huruvida diariet bör övertaga vissa uppgifter i avseende å bokföringen

av inbetalta stämpelmedel är en fråga, som bör tagas under övervägande

i samband med det fastställande av formulär till dagbok, som kan

ifrågakomma.

Beträffande återgivandet i protokollet av åberopade handlingar synes den

förenklingen böra vidtagas, att de rättssökande själva få ingiva avskrifter, vilka

kunna insättas i protokollet såsom bilagor. Denna metod synes ägnad att

bereda avsevärd lättnad för kanslipersonalen. Den medför ock, att ett onödigt

dubbelarbete undvikes, för så vitt maskinskrivning med genomslag kommer till

användning vid handlingarnas upprättande. Då såsom antagligt är bruket av

skrivmaskin alltmer kommer att ökas, lärer betydelsen av sagda metod efter

hand bliva allt större. Givet är emellertid, att möjligheten att mot skälig avgift

få handlingar avskrivna å domstolskansliet icke bör betagas de rättssökande.

I fråga örn protokollets anordnande i övrigt hava häradshövdingföreningen

och många domstolar föreslagit att ur protokollet utesluta bifallsresolutionerna.

Ifrågavarande förändring torde hava förordats närmast i syfte att därmed

tillförsäkra fastighetsboken vitsord. Ur denna synpunkt skulle förändringen

tydligen innebära viss fördel. Emellertid lärer det med protokollets uppgift

vara mest förenligt, att utgången i ärendet redovisas jämväl när ansökan bifalles.

En annan fråga är, huruvida protokollet i varje sådant ärende skall

behöva upptaga en resolution av det utförliga innehåll, som för närvarande

torde vara gängse. Härutinnan lärer böra förfaras på sätt som efter omständigheterna

ur arbets- och andra synpunkter kan finnas lämpligast.

Med instämmande av flertalet domhavande har häradshövdingföreningen

vidare framhållit, att konceptprotokollet jämväl i andra hänseenden kan och

bör förenklas. Sålunda har förordats, att anteckningarna örn behörighet, åtkomst

med mera i regel skulle göras formlöst utan fullständig satsbildning.

Dessa uttalanden anser jag mig böra understryka. Särskilda författningsföreskrifter

i ämnet torde dock icke vara påkallade. Möjligen kan det visa sig

önskvärt, att för vinnande av viss likformighet eller eljest anvisningar meddelas

till ledning för protokollets avfattande i olika fall. I följd av det expeditionssätt,

jag ämnar föreslå, torde det emellertid komma att ligga i inskrivningsdomarens

eget intresse att icke göra protokollet vidlyftigare än sakens

natur kräver.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

Eli mycket betydande förenkling kan slutligen vidtagas i fråga om expeditionssättet.

Såsom i det föregående erinrats, expedieras besluten i inskrivningsärenden

genom att sökanden tillhandahållas icke blott bevis å den grundläggande

handlingen utan jämväl utdrag av såväl protokollet som boken, varjämte angående

beviljad lagfart meddelas särskilt lagfartsbevis. Med det av de sakkunniga

förordade aktsystemet skulle protokollsutdragen bortfalla. Flertalet

domstolar hava ej haft något att erinra mot att så får ske i ärende, där ansökan

bifalles. Det torde ock vara otvivelaktigt, att det utskrivna protokollet

i dylika ärenden icke kan vara av någon större betydelse för de rättssökande.

Den till grund för detta expeditionssätt liggande tanken, att allmänheten

med ledning av protokollet skulle kunna kontrollera, huruvida ett ärende

blivit rätt behandlat, lärer knappast i verkligheten kunna i nämnvärd omfattning

realiseras. I sådana ärenden, där ansökan ej bifalles, torde visserligen

protokollsutskrift mången gång vara av betydelse för den rättssökande. Emellertid

lärer även i dessa fall det lämpligen böra bero på särskild begäran, örn

protokoll skall utskrivas. Jag vill sålunda förorda, att expediering av beslut

icke vidare skall ske genom meddelande av protokollsutdrag.

Emellertid är jag benägen att gå ett steg längre. Det synes mig på goda

grunder kunna ifrågasättas, huruvida de särskilda utdrag av fastighetsboken,

som för närvarande utfärdas i inskrivningsärenden, fylla något verkligt behov.

Föreskrifterna om utdragen lära hava tillkommit i syfte att sätta den rättssökande

i stånd att kontrollera, huruvida införingen i fastighetsboken rätteligen

skett. Möjligheten att på denna väg upptäcka felaktigheter torde emellertid

vara skäligen ringa. Erfarenheten har ock ådagalagt, att från allmänhetens

sida något större intresse för dessa utdrag icke finnes. Med hänsyn till

erforderlig kontroll, att införing i fastighetsboken verkligen blir gjord, lärer

det vara till fyllest, att i beviset å den i ärendet åberopade handlingen intages

uppgift å det rum i fastighetsboken, vari inskrivning verkställts. Jag anser

mig alltså kunna tillstyrka, att särskilda utdrag av fastighetsboken icke vidare

skola utfärdas.

Reformens genomförande.

De sak- I fråga örn arbetet med uppläggande av nya fastighetsböcker förordade

förslag.8 f^e sakkunniga, att arbetet skulle ske omedelbart i ett sammanhang, så att

böckerna i samtliga domsagor förelåge färdiga före utgången av år 1938.

Ledningen av arbetet borde i regel ankomma på häradshövdingen. Då häradshövdingen

icke i allmänhet förmådde vid sidan av sin vanliga tjänstgöring

medhinna något av arbetet med fastighetsböckerna, borde han komma i åtnjutande

av tjänstledighet under vissa tidsperioder. Till vikarie för häradshövdingen

under sådana tjänstledighetsperioder skulle, med hänsyn till nu

tillämpade normer för domarutbildning, i främsta rummet ifrågakomma sådan

domaraspirant, vilken tjänstgjort såsom fiskal i hovrätt. I domsaga, där

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

47

arbete! med fastighetsböckernas uppläggande icke lämpligen kunde åläggas

häradshövdingen, skulle detsamma utföras av någon av hovrätten särskilt förordnad

person. Såsom skrivhjälp vid arbetet skulle i varje domsaga anställas

ett särskilt skrivbiträde. Detta skrivbiträde skulle permanent, och sålunda

även å tid, då häradshövdingen vore upptagen med sin vanliga tjänstgöring,

sysselsättas med böckernas uppläggande. Förutom häradshövdingen och hans

skrivbiträde skulle — ehuru mera tillfälligt — även viss annan arbetskraft

tagas i anspråk. Sålunda skulle häradshövdingen vid särskild undersökning å

ort och ställe i regel komma att biträdas av lantmätare.

Beträffande kostnaderna för uppläggande av nya fastighetsböcker framhöllo

de sakkunniga, att kostnaderna i stort sett kunde hänföras till följande

poster, nämligen avlöningar till vikarier för häradshövdingar, avlöningar till

särskilt anställda skrivbiträden å domsagokanslierna, ersättningar för särskilda

sammanträden angående fastighetsförhållandena och kostnader för böckerna.

Vid beräknandet av kostnaden för vikarier antogo de sakkunniga,

att häradshövdingen i genomsnitt skulle behöva ledighet under två månader

årligen under den tid av sex år, varunder arbetet beräknades pågå. Beträffande

de domsagor, där biträdande domare funnes, ansågs behovet av vikarier

i stort sett kunna tillgodoses med i dessa domsagor tillgängliga arbetskrafter.

I följd härav kunde man rent schematiskt utgå från att i envar av

100 domsagor skulle anställas en vikarie med fiskalskompetens under en tid

av två månader för varje kalenderår. Den årliga kostnaden skattades vid sådant

förhållande till 100,000 kronor. Skrivarbetet, som de sakkunniga ansågo

kräva en tid av högst sex år i en större domsaga, beräknades årligen

kosta 280,000 kronor. I fråga örn utgifterna för särskilda sammanträden

utgingo de sakkunniga från en kostnad av 30,000 kronor per år. Beträffande

böckerna räknade de sakkunniga med en utgift av 75 kronor för varje skruvliggarband

med tillhörande blad. Utgående från att i varje domsaga genomsnittligen

erfordrades 60 band, innehållande sammanlagt 9,000 upplägg, skattades

den årliga kostnaden till 90,000 kronor. Med ledning av denna överslagsberäkning

funno de sakkunniga, att den sammanlagda årliga kostnaden för

statsverket skulle uppgå till 500,000 kronor. Dock antogs, att denna kostnad

efter ett par års förlopp skulle successivt minskas, i den mån arbetet i de

mindre domsagorna avslutades.

De sakkunniga ansågo, att inskrivningsärendenas överflyttande från rätten

till inskrivningsdomaren och det föreslagna systemet med dagbok och akter

borde vinna tillämpning omedelbart och utan avbidan på de nya fastighetsböckerna.

Såsom skäl härför åberopades särskilt, att det nya systemet skulle

frigöra en betydande arbetskraft, som kunde komma till god användning vid

uppläggandet av nya fastighetsböcker.

För att den av de sakkunniga föreslagna reformen icke skulle medföra någon

reell minskning i de sportelinkomster, som under nuvarande förhållanden tillkomma

domarämbetenas innehavare, föreslogo de sakkunniga en omreglering

av lösenberäkningen för lagfarts- och inteckningsexpeditionerna. De sakkunniga

utgingo därvid från principen, att lösen för utdrag av fastighetsbok skulle

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

Yttranden

över de sak''

kunnigas

förslag.

höjas så mycket, att full kompensation vunnes för den lösen, som nu debiteras

för protokollsutdrag. Emellertid funno de sakkunniga, att man vid bestämmandet

av lösen mäste taga hänsyn till den besparing av arbetskostnad och

skrivmaterial, som det nya systemet vore ägnat att medföra för domaren. Då

avdraget härför enligt de sakkunnigas beräkning skäligen borde bestämmas till

65 öre per ärende men domaren borde tillgodoräknas 15 öre per ärende såsom

gottgörelse för den lösen, som i ärenden där protokollet omfattar mera än ett

ark debiteras för varje ark utöver det första, funno de sakkunniga, att man vid

bestämmandet av de nya lösensatserna borde företaga en nedsättning av 50 öre

per ärende.

I fråga örn stämpeldebiteringen å utgående expeditioner uttalade de sakkunniga,

att det med hänsyn till de avsevärda fördelar, som den föreslagna

reformen vore ägnad att medföra för allmänheten och i betraktande av de betydande

kostnader, som reformens genomförande måste förorsaka staten, icke

vore ur vägen, att stämpelbeloppen underginge en viss höjning. Då de sakkunniga

emellertid icke ansågo sig böra taga initiativ härtill, föreslogs ingen

annan ändring än att nuvarande stämpel å första protokollsarket överflyttades

till utdraget av fastighetsboken.

I olikhet mot de sakkunniga har häradshövdingföreningen med instämmande

av flertalet domhavande framhållit, att uppläggandet av fastighetsboken

i regel borde verkställas genom särskilt förordnade personer, därvid såsom

skäl huvudsakligen anförts, att det skulle vara till men för rättsskipningen,

örn häradshövdingen årligen, under den tidslängd som fastigbetsbokens uppläggande

krävde, skulle at vikarie överlämna de egentliga domargöromålen.

Åtskilliga domhavande hava emellertid framhållit, att örn ifrågavarande viktiga

arbete skulle uppdragas åt särskilt förordnade personer, man finge räkna

med ständigt ombyte i ledningen och att denna bristande kontinuitet skulle

medföra större olägenheter, än örn de egentliga domargöromålen även under

större delen av året överlämnades till vikarier. Vidare har uttalats, att arbetets

svårighetsgrad, åtminstone i domsagor med invecklade jordförhållanden,

nödvändiggjorde häradshövdingens handhavande av ledningen. Slutligen

har erinrats, att arbetet skulle gå vida snabbare, örn det överlämnades åt häradshövdingen

än örn det anförtroddes åt annan person.

Svea hovrätt har förordat de sakkunnigas ståndpunkt i denna del och därvid

anfört följande:

Hovrätten funné starka och avgörande skäl tala för att de nya böckernas

uppläggande i regel leddes av häradshövdingen och icke av särskilda för ändamålet

förordnade personer. Väl måste under de år, arbetet med fastighetsböckerna

påginge, öppnas möjlighet för häradshövdingen till en ej oväsentlig

befrielse från andra göromål. Det syntes emellertid hovrätten, som örn den

nuvarande mot. ungefär en tredjedel av domargöromålen svarande normalledigheten

— vilken i viss män vore beräknad med hänsyn till de unga tingsbiträdenas

intresse av egen utbildning — skulle kunna i någon mån inskränkas,

såvitt fråga vore örn en period, varunder dessa biträden ändock, just på grund

av häradshövdingarnas sysslande med fastighetsböckerna, erhölle tillfällen till

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

49

förordnanden, något som för övrigt skulle ur statsfinansiell synpunkt medföra

den fördelen, att behovet av särskilt avlönade vikarier komme att något minskas.

I alla händelser holle hovrätten före, att olägenheterna av den temporära

utsträckning av vikarieväsendet vid lantdomstolarna, som kunde föranledas

av ifrågavarande arbete, vore i förhållande till vikten av detta arbetes

snara utförande alltför underordnade för att härvidlag få stå i vägen.

Göta hovrätt har lämnat de sakkunnigas förslag i denna punkt utan erinran,

medan hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasatt lämpligheten av att under

den långa tid, som bleve erforderlig, taga i anspråk den ordinarie domaren för

ifrågavarande arbete.

I fråga örn de sakkunnigas beräkningar av kostnaderna för fastighetsböckernas

uppläggande hava åtskilliga av de hörda myndigheterna funnit dem

alltför låga, därvid särskilt framhållits, att den för arbetet erforderliga tiden

vore för knappt tillmätt. Sålunda har häradshövdingföreningen utgått från

att i en medelstor domsaga behov av vikarier förelåge under den dubbla tiden

eller sammanlagt två år ävensom att vikarier ingalunda kunde undvaras i domsaga

med biträdande domare. Även skrivarbetet droge längre tid än de sakkunniga

beräknat.

Häradshövdingföreningen har med instämmande av flertalet domhavande

ansett det nya expeditionssättet ej böra komma i tillämpning, förrän fastighetsboksreformen

vore fullt genomförd i hela riket. Däremot hava samtliga hovrätter

tillstyrkt eller ej haft något att erinra mot att en förenkling av inskrivningsväsendet

vidtoges utan avbidan på de nya fastighetsböckerna.

Yad slutligen angår regleringen av lösensatserna hava häradshövdingföreningen

och ett stort antal underdomstolar funnit de sakkunnigas beräkning

av sparade skrivkostnader vara ohållbar och vid flertalet domstolar leda till

avsevärd minskning av vederbörande sportelhavares nettoinkomst. Härutinnan

har särskilt framhållits, att i domsaga, där endast ett skrivbiträde vore anställt,

det bleve omöjligt att genom inskränkning av antalet arbetstimmar eller eljest

minska utgifterna till skrivbiträdets avlöning.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen råder stor meningsskiljaktighet,

huruvida ledningen av det viktiga och omfattande arbetet med fastighetsböckernas

uppläggande bör åläggas häradshövdingen eller anförtros åt särskilt

förordnad person. Det förra alternativet medför såsom en följd, att häradshövdingen

åtminstone i viss utsträckning måste erhålla befrielse från övriga

ämbetsgöromål. Denna utökning av vikariatsystemet vid häradsrätterna innebär

en olägenhet. Emellertid synas andra skäl tala till förmån för att denna

väg likväl beträdes. Det betydande ansvar, varmed förevarande arbete

är förenat, lärer icke utan tvingande skäl böra läggas å en tillfällig vikarie.

Örn arbetet anförtros åt annan än häradshövdingen, torde talrika ombyten i

ledningen komma att ske samt planmässigheten och säkerheten i arbetets utförande

i följd härav bliva lidande. Redan av dessa skäl vill jag därför ansluta

mig till de sakkunnigas ståndpunkt, att arbetet med böckernas uppläggande

i regel bör ske under häradshövdingens ledning och på hans ansvar. De

nackdelar för den egentliga rättsskipningen, som härav kunna inträda, torde

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 85 haft. (Nr 108.) 4

Departe
ments
chefen.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

ej oväsentligt minskas, därest arbetet kommer att bedrivas i den ordning, som

jag ämnar förorda.

Den av de sakkunniga härutinnan uppgjorda planen torde i betraktande av

de därmed förbundna betydande kostnaderna icke kunna genomföras. Såsom jag

framhållit i innevarande års statsverksproposition (andra huvudtiteln s. 22 ff.),

måste arbetet med fastighetsböckernas uppläggande bedrivas på lång sikt och

i övrigt anpassas efter tillgången på medel och andra under olika tider växlande

förhållanden. Endast under förutsättning att arbetet fördelas på en

längre tidrymd synes en väg bliva framkomlig, på vilken reformen kan komma

till stånd med jämförelsevis måttliga kostnader för det allmänna.

På sätt jag tidigare anfört, torde vissa förenklingar av inskrivningsväsendet

— i främsta rummet avskaffandet av protokollsutskrift och utdrag av fastighetsboken

— böra genomföras utan avbidan på de nya böckernas uppläggande.

I följd av dessa förenklingar torde otvivelaktigt, åtminstone under vissa perioder,

å domstolskanslierna frigöras arbetskraft, såväl rättsbildad som annan,

som kan komma till god användning vid uppläggandet av nya fastighetsböcker.

Tillgången på sådan arbetskraft synes mig även böra öva inflytande på den

plan, efter vilken arbetet bör bedrivas. Att nu fastställa en viss tidpunkt, vid

vilken böckerna inom samtliga domsagor skola föreligga färdiga, lärer icke

vara lämpligt.

Genom att frigjorda arbetskrafter kunna tagas i anspråk för upprättande

av åtkomstledningar, hjälpregister och andra förberedelser, som ifrågakomma,

torde häradshövdingens sysslande med böckerna i det stora hela kunna inskränkas

till att, såsom avsett är, leda och övervaka arbetet. Behovet av tjänstledighet

kommer tydligen att växla i olika domsagor, och frågan örn beviljande av

sådan torde få avgöras efter omständigheterna. Det torde emellertid kunna antagas,

att örn häradshövdingen för böckernas uppläggande årligen erhåller ledighet

under en månad med rätt till befrielse från ett allmänt tingssammanträde

eller däremot svarande antal rättegångs dagar, häradshövdingen därigenom

skall vinna så mycken tid för arbetet med böckerna, att deras färdigställande

icke onödigtvis försenas.

De sakkunniga hava föreslagit, att till domarvikarier huvudsakligen skulle

anlitas sådana domaraspiranter, vilka tjänstgjort såsom fiskaler i hovrätt.

Uppenbarligen är det synnerligen önskvärt, att förordnande lämnas åt sådan

aspirant, som genom någon tids hovrättstjänstgöring ådagalagt lämplighet för

domarvärv. Att härutinnan uppställa en allmän regel lärer dock knappast vara

lämpligt. Frågan om val av vikarie torde böra avgöras efter omständigheterna

i det särskilda fallet med beaktande av tillgången på lämpliga arbetskrafter

och andra omständigheter, som vid olika tider kunna vara av betydelse. I enlighet

med vad jag nu anfört och med hänsyn jämväl till den begränsning

av tjänstledighet för häradshövding, varmed jag räknat, torde utgifterna för

rättsbildad arbetskraft kunna väsentligt nedbringas under vad de sakkunniga

beräknat.

Innan jag ingår på frågan örn kostnaden för skrivhjälpen vid fastighetsböckernas

uppläggande torde jag först få beröra en fråga, som har ett visst sam
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 108.

51

band därmed. Jag syftar på den ändring i lösen- och stämpelberäkningen,

som kan föranledas av den föreslagna förenklingen av expeditionssättet i inskrivningsärenden.

Det torde vara rimligt, att den besparing, som vinnes genom

nämnda förenkling, på sätt de sakkunniga ock antytt kommer statsverket

till godo såsom bidrag till böckernas uppläggande. Den närmast till hands

liggande utvägen vore den, att lösen för expeditionerna minskades med det belopp,

som skäligen kunde anses motsvara besparingen i arbetskostnad och skrivmaterial,

under det att stämpeln underginge motsvarande förhöjning. Givet

är emellertid, att en dylik reglering av bestämmelserna örn lösen och stämpel

möter avsevärda svårigheter. De skiftande förhållanden, som framträda vid

olika domstolar, synas omöjliggöra varje försök att utan hjälp av löneutjämning

fastställa lösensatserna på ett sätt, som varken medför förlust för den

ene eller opåkallad vinst för den andre. Då härtill kommer, att de besparingsmöjligheter,

som stå till buds vid de särskilda domstolarna, knappast kunna

överblickas och än mindre med någon säkerhet bestämmas, förrän verkningarna

av reformen genom någon tids erfarenhet blivit skönjbara, torde det vara lämpligast,

att frågan örn nedsättning av lösen och däremot svarande höjning av

stämpelavgiften tills vidare lämnas åsido och upptages till behandling först

efter någon tid. Tillfälle därtill torde erbjuda sig i samband med den vart

femte år återkommande regleringen av de ersättningsbelopp, som sedan åtskilliga

år tillbaka utgå till häradshövdingarna såsom partiell löneförbättring.

Den nu löpande regleringsperioden utgår visserligen redan med budgetåret

1933/1934. Det synes emellertid böra tagas i övervägande, huruvida icke en

provisorisk förlängning av nämnda regleringsperiod bör äga rum, så att vid

en omräkning av ersättningsbeloppen de ändrade förhållandena med avseende

å inskrivningsärendenas handläggning kunna komma i betraktande. Vad nu

sagts gäller lantdomstolarna. För stadsdomstolarna ställer sig saken ur olika

synpunkter annorlunda. Då uppläggande av nya fastighetsböcker icke avser

stad med rådhusrätt samt några kostnader i detta hänseende alltså icke

åsamkas statsverket, torde tillräcklig anledning icke föreligga att i förevarande

fall öka statsverkets stämpelinkomst. Huruvida den minskning av arbetsbördan,

som reformen medför för städerna, bör leda till en omreglering av avlöningsvillkoren

i fråga örn stadsdomstolarna, lärer vara en fråga, som bör ankomma på

städernas eget avgörande. Förhållandena vid dessa domstolar torde för övrigt

vara allt för skiftande för att en omreglering av stämpel- och lösenbeloppen

i detta sammanhang skulle kunna allmänt genomföras. Med denna min uppfattning

böra sålunda såväl vid häradsrätt som rådhusrätt de lösenberättigade få

tillsvidare uppbära samma löseninkomst som för närvarande. Dock torde viss

jämkning föranledas därav, att någon särskild debitering för flera protokollsark

i samma ärende ej längre skall förekomma.

Frågan örn de ändrade bestämmelserna i lösen- och stämpelförordningarna,

som kunna bliva en följd av det föreslagna expeditionssättet, torde chefen för

finansdepartementet framdeles komma att underställa Kungl. Majit.

I fråga örn kostnaden för skrivhjälpen för fastighetsböckernas uppläggande

hava de sakkunniga föreslagit, att denna skulle gäldas av statsverket. Därest

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

emellertid häradshövdingarna, såsom jag förordat, tills vidare under ett eller

annat år få behålla sin nuvarande lösen, synes det rimligt, att den arbetskraft

i domsagorna, som genom inskrivningsväsendets förenkling frigöres, på häradshövdingarnas

bekostnad under angivna tid ställes till förfogande för fastighetsböckernas

uppläggande. I fråga örn den närmare regleringen av hithörande

spörsmål torde det böra ankomma på Kungl. Maj :t att meddela föreskrifter.

I enlighet med vad i det föregående utvecklats skulle sålunda kostnaderna

för reformens genomförande under de närmaste åren komma att väsentligen

avse kostnaden för böckernas anskaffande. Antalet erforderliga

böcker torde någorlunda tillförlitligt kunna beräknas med ledning

av registerfastigheternas antal. Härom hava under år 1931 uppgifter införskaffats

från överlantmätarna. Dessa uppgifter giva vid handen, att antalet

registerfastigheter i medeltal per domsaga ■— Kopparbergs län dock frånräkna!

•— för närvarande utgör omkring 9,500. Härifrån bör frånräknas ett

ganska stort antal fastigheter, som antingen redan äro upptagna i nya fastighetsböcker

eller ock äro av beskaffenhet att icke böra däri redovisas. Vidare

skola åtskilliga fastigheter bokföras å gemensamma upplägg. Med hänsyn

härtill torde antalet upplägg kunna skattas till i medeltal 8,000 för varje domsaga.

Då varje skruvliggarband lämpligen kan inrymma 160 upplägg (omkring

300 blad), synas omkring 50 skruvliggarband erfordras i medeltal för

varje domsaga. Banden jämte tillhörande blad torde för närvarande kunna

erhållas för en kostnad av 60 kronor per styck. Kostnaden för banden skulle

sålunda för hela riket utom Kopparbergs län komma att uppgå till omkring

340,000 kronor.

Jag torde härefter få övergå till specialmotiveringen av de båda lagförslagen.

Förslaget till lag om uppläggande ar nya fastighetsböcker för landet.

1 §•

I första stycket uttalas den regeln, att nya fastighetsböcker skola inrättas

för varje domsaga å landet. Dessa fastighetsböcker skola i likhet med de nuvarande

fastighetsböckerna för stad bliva gemensamma för lagfarts- och inteckningsärenden.

Då de stadsfastighetsböcker, som redan blivit upplagda för

vissa till domsagorna hörande samhällen eller områden, i stort sett fylla de

krav, som i förevarande lagförslag uppställas, är det icke avsett, att någon

omskrivning av dessa böcker skall företagas. Det har icke ansetts erforderligt

att i lagtexten särskilt utmärka detta.

Till motivering av andra stycket, som motsvarar 42 § i de sakkunnigas förslag,

torde jag få hänvisa till vad jag tidigare anfört vid behandlingen av frågan

örn förslagets genomförande. Regeln att uppläggandet av fastighetsboken

ankommer på häradshövdingen har, med tanke på nuvarande domstolsorganisation,

ansetts böra gälla jämväl i sådan domsaga, där biträdande domare omhänderhar

inskrivningsärendena. I detta avseende föreligger en olikhet mot

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 108.

53

de sakkunnigas förslag. Emellertid torde Kungl. Maj :t beträffande domsaga,

där inskrivningsväsendet ständigt handhaves av särskild befattningshavare,

som kan förväntas kvarstanna i domsagan under ej alltför kort tid, komma att

medgiva undantag från regeln.

2 §•

Denna paragraf motsvarar 12 § i de sakkunnigas förslag. Jämlikt 2 § 1 mom.

i 1875 års kungörelse, sådan denna paragraf lyder enligt kungörelse den 14

juni 1929 (nr 167), skall upplägg i lagfarts- och inteckningsböckerna göras för

varje av de under särskilda nummer i jordeboken uppförda hemman, kvarnar,

fisken och torp eller andra lägenheter. För fastighet, som är anslagen till boställe

eller from stiftelse eller för Kungl. Maj :ts och kronans räkning utarrenderad

eller eljest under dess omedelbara disposition, är dock enligt kungörelsen

upplägg ej erforderligt, förrän lagfarts- eller inteckningsärende rörande sådan

fastighet förekommer. Anledningen till att fastigheter av sistnämnda art icke

hittills redovisats i fastighetsböckema är tydligen den, att i fråga om dessa

fastigheter några rättsförändringar icke ansetts vara att förvänta. Emellertid

hava kronan tillhöriga fastigheter i allt större omfattning blivit upptagna

i fastighetsböckema. Detta gäller icke blott sådana fastigheter, å vilka kronan

i senare tid sökt lagfart. Även äldre kronoegendomar hava upptagits i

fastighetsböckema i följd därav, att vid lagfart å något från sådan egendom

frånsålt område upplägg för egendomen blivit inrättat i boken. Det stora

flertalet av från äldre tid i statens ägo befintliga eller under statens uppsikt

stående egendomar (kronodomäner och ecklesiastika boställen m. fl.), å

vilka åtkomsthandlingar aldrig funnits, äro dock alltjämt uteslutna ur

fastighetsböckema.

De sakkunniga torde hava avsett att i fråga om fastigheternas redovisning i

fastighetsböckema bibehålla samma inskränkningar, som gälla för närvarande.

Vissa av de över sakkunnigförslaget hörda myndigheterna, däribland lantmäteristyrelsen,

vattenfallsstyrelsen och arméförvaltningens fortifikationsdepartement,

hava däremot uttalat önskvärdheten av att samtliga fastigheter eller i

allt fall samtliga kronan tillhöriga fastigheter bleve upptagna i de nya fastighetsböckerna.

En dylik fullständighet i redovisningen synes mig dock än så

länge knappast vara av verkligt behov påkallad. Fastighetsboken bör icke onödigtvis

belastas med upptagande av fastigheter, vilka icke annat än i undantagsfall

kunna antagas bliva föremål för inskrivning. Att nu i fastighetsböekerna

införa samtliga i publik ägo av ålder befintliga egendomar skulle för övrigt,

med hänsyn till nödvändigheten att införskaffa uppgifter rörande dessa

egendomar — vilka icke alltid äro upptagna i jordebok eller jordregister i

icke ringa mån öka arbetet med fastighetsböckernas uppläggande. Jag har

därför anslutit mig till de sakkunnigas förslag i denna del.

Om fastighet av angivet slag, i följd av redan skedd inskrivning, finnes upptagen

i lagfarts- och inteckningsböckerna, skall fastigheten uppenbarligen införas

i den nya boken utan avbidan på nytt inskrivningsärende rörande fastigheten.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Majlis proposition nr 108.

3 och 4 §§.

Dessa paragrafer, sorn motsvara föreskrifter i 11 och 13 §§ i de sakkunnigas

förslag, angiva huvudgrunderna för sambandet mellan fastighetsregister och

fastighetsbok. Såsom jag tidigare anfört, bör fastighetsregistret (jordregister

resp. fastighetsregister för stad) tjäna till grund och ledning vid de nya fastighetsböckernas

uppläggande. Fastighetsböckerna böra återgiva samma fastighetsindelning,

som redovisas i fastighetsregistret, I 3 § första stycket har

upptagits ett allmänt stadgande, som avser att giva uttryck häråt. De följande

bestämmelserna reglera vidare, huru sambandet mellan fastighetsregister och

fastighetsbok skall upprätthållas.

Enligt 3 § andra stycket skall i regel särskilt upplägg i fastighetsboken göras

för varje registerfastighet. Det är huvudsakligen härigenom som den med

reformen åsyftade specialiseringen och överskådligheten ernås. I detta sammanhang

torde emellertid få anmärkas, att förekomsten av sämjedelningar kan

öva viss ogynnsam inverkan å fastighetsbokföringen. Då jordregistret såsom

grundat å skiftesakterna allenast utvisar den i rättslig mening bestående fastighetsindelningen,

komma de ''särskilda brukningsdelar, i vilka de vid skiftet utlagda

fastigheterna kunna hava uppdelats genom sämjedelning, icke till något

uttryck i registret. Att en registerfastighet sålunda understundom består av

ett flertal områden, tillhörande olika ägare, och att sämjelotter till och med

kunna hava bildats av mark från skilda registerfastigheter medför tyvärr —•- såsom redan högsta domstolen vid granskningen av förslaget till jordregisterförordning

anmärkt — att en på jordregistret grundad fastighetsbok icke

överallt erhåller den fullständiga specialisering, som i och för sig varit önskvärd.

Frågan örn sämjelottema har jämväl uppmärksammats i ett par av de

yttranden, som avgivits över de sakkunnigas förslag. Sålunda har en domhavande

föreslagit, att sämjelott skulle i fastighetsboken få uppföras å särskilt

upplägg under en provisorisk benämning, bestående av registerfastighetens

beteckning jämte särskild littera. Då emellertid en sådan metod i icke

ringa grad synes äventyra sambandet mellan registrering och fastighetsbok - föring och det i praktiskt avseende lärer möta svårigheter att Aud meddelande

av inskrivning avgöra, huruvida den med ansökningen avsedda egendomen utgöres

av en sämjelott eller allenast en ideell fastighetsandel, har jag icke ansett

mig kunna biträda nyssnämnda förslag. Att i bokföringshänseende behandla

sämjelottema såsom särskilda fastigheter lärer knappast kunna ske

under annan förutsättning än att möjlighet beredes för särskild registrering

av dessa områden. Då emellertid frågan örn sämjelottema synes nära sammanhänga

med det ingripande materiellträttsliga spörsmålet, huruvida det

bör vara tillåtet att lagfara eller inteckna kvotdel av en fastighet, synes med

frågans lösning tills vidare böra anstå. Någon avsevärd olägenhet torde icke

härav uppkomma. Inom stora delar av riket lära sämjedelningama vara sällsynta,

och även i orter, där de äro relativt vanliga, kommer fastighetsbokens

förändrade uppställning i allmänhet att innebära en stor förbättring i fråga örn

överskådlighet och pålitlighet. Skulle å viss ort sämjedelning förekomma i

särskilt stor utsträckning, kan det vara påkallat, att arbetet med uppläggan
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

55

det av fastighetsboken för den orten tills vidare undanskjutes. Till frågan

om uppläggandet av fastighetsbok för domsaga inom Kopparbergs län återkommer

jag i det följande.

5 §•

För att fastighetsboken skall kunna fylla sin uppgift att vara en upplysningskälla

rörande rättigheter i fast egendom måste i nuvarande lagfarts- och

inteckningsböcker förekommande inskrivningar överföras till fastighetsboken

och inordnas i den nya, på fastighetsregistret grundade indelningen. Bestämmelser

härom äro meddelade i förevarande paragraf, som med vissa huvudsakligen

redaktionella jämkningar återgiver 48 § i de sakkunnigas förslag.

Vid inskrivningarnas överflyttande till fastighetsboken måste tillses, att icke

boken onödigtvis belastas med sådana inskrivningar, som i verkligheten mist

varje betydelse. Beträffande särskilt nyttjanderättsinteckningar är det ganska

vanligt, att dessa formellt kvarstå i böckerna, oaktat tiden för rättighetens bestånd

utlupit. Även servitutsinteckningar torde mången gång hava förlorat ali

betydelse. Med hänsyn härtill har i paragrafen upptagits en allmän bestämmelse,

enligt vilken den som upplägger fastighetsboken har att vid överflyttningen

utgallra sådana inteckningar och inskrivningar, som uppenbarligen

sakna betydelse.

6 §•

Denna paragraf motsvarar 44 § i de sakkunnigas förslag.

Erfarenheten från jordregisterarbetet giver vid handen, att det i en del fall

icke är möjligt att genom åtkomstledning eller eljest av tillgängliga handlingar

med full säkerhet fastställa sambandet mellan viss register fastighet och de i

lagfarts- och inteckningsböckerna återgivna rättsförhållandena. Svårigheterna

härutinnan framträda särskilt i sådana fall då —- såsom av olika orsaker kan

inträffa — skiljaktighet uppkommit i jordregistrets och lagfartsbokens redovisning

av fastigheterna. För att i dylika fall kunna överföra inskrivningarna

till vederbörliga upplägg i den nya fastighetsboken lärer det ej sällan bliva nödvändigt

att genom särskild jordrannsakan förvissa sig örn vem som äger varje

registerfastighet inom den ifrågavarande kamerala enheten eller eljest förskaffa

sig erforderliga upplysningar.

I likhet med de sakkunniga förutsätter jag, att den som upplägger fastighetsboken

skall så vitt möjligt försöka att under hand förskaffa sig all nödig utredning

rörande fastighetsförhållandena. Ur kostnadssynpunkt är det helt naturligt

en fördel, om undersökningen sålunda kan inskränkas till exempelvis en enkel

besiktning å marken. Med paragrafen avses emellertid att reglera förfarandet

i sådana fall, då en mera omfattande utredning, eventuellt med lantmäteriteknisk

hjälp, är av behovet påkallad. Då vid en dylik undersökning upplysningar

måste inhämtas från sakägare och andra, som kunna antagas vara

förtrogna med förhållandena i fråga, lärer det vara nödigt att genom uttryckliga

lagbestämmelser tillförsäkra domaren dessa personers medverkan. I sådant

hänseende synes det lämpligt att de personer, som skola höras, i föreskriven ordning

inkallas till ett formligt sammanträde med förständigande att förete till
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

gängliga handlingar, vilka kunna tjäna till upplysning i saken. Då ändamålet

med undersökningen närmast är av betydelse för det allmänna, torde densamma

böra bekostas av statsverket. Rätt till ersättning synes dock böra göras

beroende av en skälighetsprövning. Sålunda lärer det i allmänhet vara rimligt,

att den, som har ett eget intresse av att undersökning kommer till stånd, själv

vidkännes kostnaden för sin inställelse.

I olikhet mot de sakkunniga har jag icke ansett erforderligt att stadga skyldighet

för den, som uteblivit från sammanträde, att gälda kostnaden för nytt

sammanträde, som förorsakats av utevaron. Såsom framgår av 7 §, kan emellertid

den sakägare, som underlåter att hörsamma kallelsen, icke påräkna att

bliva hörd för det fall, att fråga uppkommer örn ändring i fastighetsbeteckningen.

Genom borttagandet av den föreslagna utevaropåföljden har det synts möjligt

att förenkla det av de sakkunniga förordade delgivningssättet. Jag har sålunda

upptagit föreskrift örn att kallelsen till sammanträdet skall tillsändas vederbörande

i rekommenderat brev.

7 §.

Denna paragraf, som i huvudsak återgiver 45 § i de sakkunnigas förslag,

föranledes av de skiljaktigheter, som på vissa håll uppkommit mellan

fastighetsregistrets samt lagfarts- och inteckningsböckernas redovisning

av fastigheterna. Sålunda kunna inskrivningar hava meddelats i skatteeller

jordtal, till vilka någon motsvarighet i fastighetsregistret icke finnes.

Dubbelföringar kunna hava uppstått genom att samma egendom vid

skilda tillfällen under olika benämningar blivit föremål för lagfart. Och stundom

torde inskrivningar hava meddelats, vilka i verkligheten sakna reellt föremål.

Även vid registerbeteckningars införande i lagfartsböckema kunna fel

hava blivit begångna, så att dessa beteckningar vid inskrivningarna utmärka

andra fastigheter än dem, för vilka beteckningarna enligt fastighetsregistret

äro avsedda. Rörande dessa förhållanden torde jag få hänvisa till den utförliga

framställning i ämnet, de sakkunniga lämnat i sitt betänkande (s. 71—85).

Vid uppläggandet av den nya fastighetsboken böra dylika oegentligheter i

fastighetsredovisningen undanröjas. I den nya fastighetsboken måste alla inskrivningar

hänföras till den fastighetsindelning, som framgår av fastighetsregistret,

sedan detta i samband med undersökningarna å marken undergått

nödig revision. Oriktiga eller missvisande fastighetsbeteckningar böra därför

ändras, sa att inskrivningarna kunna inordnas å de upplägg i fastighetsboken,

till vilka de efter verkställd undersökning mäste anses höra. Sådana åtgärder

innebära endast ett tydligare utmärkande av de inskrivna rättigheternas föremål

och få sålunda icke medföra förändringar i själva rättsläget. Gentemot

faran för misstag vid dylika ändringar måste emellertid vederbörande sakägare

skyddas.

I paragrafen har därför upptagits ett stadgande, enligt vilket rättelse ej må

ske, med mindre vederbörande sakägare erhållit tillfälle att i ärendet avgiva

yttrande. J a g har därvid, i olikhet mot de sakkunniga, icke ansett erforderligt,

att sakägares hörande ovillkorligen skall ske å sådant sammanträde, som avses

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

57

i 6 §. I ytterligare ett avseende har jag trott villkoren för rättelse böra mildras.

Då bland sakägarna kunna finnas jämväl inteckningsbavare, lärer det ej

sällan bliva omöjligt för den, som upplägger fastigbetsboken, att taga reda på

vilka sakägarna äro. Med hänsyn härtill torde för rättelse icke i detta avseende

böra fordras mera, än att samtliga kända sakägare kallats till sammanträde

eller eljest erhållit tillfälle att avgiva yttrande.

De anspråk, vartill rättelse kan giva upphov, böra icke få hållas vid makt

under obegränsad tid framåt. I andra stycket har därför upptagits en särskild

preklusionsfrist, inom vilken talan skall anhängiggöras, vid äventyr att talerätten

eljest går förlorad. Efter fatalietidens förlopp bör parten ej längre få

föra någon talan angående sådana omständigheter, som blivit föremål för prövning

i rättelseärendet. Däremot kan preklusionen givetvis icke betaga en part

möjligheten att på andra grunder föra talan rörande den rättade inskrivningen.

I tredje stycket har införts en uttrycklig föreskrift, att meddelande angående

rättelse jämväl skall tillsändas vederbörande registerförare.

8 §•

Stadgandet i denna paragraf innebär, på sätt de sakkunniga förordat, att de

nya fastighetsböckerna successivt skola tagas i bruk, allt efter som uppläggningsarbetet

fortskrider.

9 §.

Denna paragraf överensstämmer i sak med 11 § tredje stycket i de sakkunnigas

förslag.

10 §.

Denna paragraf motsvarar 46 § i de sakkunnigas förslag.

Inom de delar av Kopparbergs län, som undergått storskifte på bekostnad

eller med understöd av staten, råda säregna förhållanden i fråga om skiftesväsen

och jordredovisning. Den vid storskiftena uppkomna indelningen i åbolotter

är i stort sett ännu rättsligen bestående, i det att jorden endast i ringa omfattning

blivit föremål för laga skifte. Emellertid hava åbolotterna flerstädes

genom sämjedelningar uppdelats i ett stort antal smärre brukningsdelar, vilka

icke redovisas i det på skiftesindelningen grundade jordregistret. Innan laga

skifte mera allmänt övergått fastigheterna inom dessa landsdelar, skulle således

på grundval av jordregistret inrättade fastighetsböcker icke erhålla den specialisering

och överskådlighet, som med förevarande reform åsyftas. De nya böckerna

skulle i nämnda hänseenden icke bliva mycket bättre än de nuvarande.

Jämväl inom de delar av Kopparbergs län, som icke tillhöra de förutnämnda

storskiftade områdena, äro fastighetsförhållandena på vissa orter av den beskaffenhet,

att ett uppskov med uppläggande av nya fastighetsböcker synes påkallat.

Med hänsyn till nu berörda omständigheter har i övergångsbestämmelsen medgivits

anstånd med uppläggandet av fastighetsböcker inom Kopparbergs län, till

dess Konungen annorlunda förordnar.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

Förslaget till lag nied särskilda bestämmelser örn handläggning av

inskrivningsärenden.

1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § och vissa övergångsbestämmelser i de sakkunnigas

förslag. I olikhet mot de sakkunniga har jag icke ansett erforderligt

att i förevarande lagförslag giva någon särskild forumregel. Frågan örn

forum torde salunda alltjämt få bedömas jämlikt 1 § lagfartsförordningen respektive

3 § inteckningsförordningen.

Då de i förevarande lagförslag upptagna bestämmelserna utan olägenhet

torde kunna tillämpas jämväl i ärenden angående lagfart av järnväg och inteckning

i järnväg, har bestämmelsen i 1 § andra stycket i de sakkunnigas förslag

icke här upptagits. Sådana ärenden skola sålunda få upptagas och prövas

av inskrivningsdomare i Stockholm, Jönköping och Kristianstad.

De sakkunniga hava i 29—32 §§ av sitt förslag upptagit vissa bestämmelser

rörande besvär över inskrivningsdomarens beslut, innebärande en omläggning

av det nuvarande besvärsförfarandet i inskrivningsärenden. Då en sådan förändring

icke synes omedelbart påkallad av syftet med förevarande reform, har

jag ansett frågan härom icke böra i detta sammanhang upptagas till behandling.

Nu gällande regler angående sättet för fullföljd av talan mot underrätts

beslut i ärenden och förfarandet därvid skola alltså äga tillämpning å beslut

av inskrivningsdomaren.

2 §.

Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 2 § i de sakkunnigas

förslag. Vad angår rådhusrätt torde i vederbörande arbetsordning

böra angivas, vilken av rättens lagfarna befattningshavare skall vara inskrivningsdomare.

Bestämmelsen örn flera inskrivningsdomare lärer först och främst

kunna bliva av betydelse för Stockholm och vissa andra större städer. Vad

lantdomsagorna angår torde bestämmelsen få praktiskt värde särskilt i den

händelse mindre städer i större utsträckning än hittills komma att i judiciellt

hänseende förenas med landsbygd.

3 §.

Första stycket i denna paragraf motsvarar föreskrifter i 3, 5 och 6 §§ i de

sakkunnigas förslag. I olikhet mot de sakkunniga har jag icke funnit erforderligt

att anknyta handläggningen till sammanträden med bestämda former för

förhandling mellan allmänheten och inskrivningsdomaren. Kravet på offentlighet

vid ärendenas behandling lärer bliva tillräckligt tillgodosett därigenom

att ärendena behandlas och expedieras i en för allmänheten tillgänglig ämbetslokal,

d. v. s. domstolskansliet eller särskilt för inskrivningsdomaren avsett

tjänsterum.

Ehuru jag icke upptagit någon bestämmelse motsvarande 4 § i sakkunnigförslaget,

skola de rättssökande tydligen liksom nu få ingiva sina ansöknings
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 108.

59

handlingar jämväl å andra dagar än de bestämda inskrivningsdagarna. Föreskrifter

angående handlingars emottagande å domsagas kansli samt beträffande

skyldighet för domare att föredraga ärendena å den efter handlingarnas ingivande

först infallande rättegångsdagen finnas för närvarande meddelade i

domsagostadgan (38 §). Dessa föreskrifter torde utan vidare bliva tillämpliga

jämväl efter ärendenas överflyttande från rätten till domaren. Något

hinder för de rättssökande att i samband med tingssammanträde inlämna sina

inskrivningshandlingar vare sig till inskrivningsdomaren personligen eller till

annan i domsagan tjänstgörande befattningshavare, sorn är behörig att emottaga

sådana handlingar, torde ej heller komma att föreligga.

Emellertid har jag i likhet med de sakkunniga ansett prioritetsrätten icke

omedelbart böra anknytas till handlingens ingivande. Av bestämmelsen i första

stycket torde följa, att en ansökan ernår rättsverkan först å den inskrivningsdag,

varå ärendet upptages till behandling. Med den föreslagna anordningen

kommer sålunda ansökningen, liksom även beslutet, städse att hänföras

till någon av de bestämda inskrivningsdagarna.

Andra stycket är nytt. För att tillgodose vissa lokala intressen har det

synts önskvärt att öppna möjlighet för en anordning, varigenom inskrivningsdag

hålles särskilt för viss del av domsaga. Synnerligast i fråga om sådana

städer, vilka i judiciellt hänseende äro eller framdeles kunna bliva förenade

med domsagan, torde en sådan anordning understundom vara lämplig. En motsvarande

regel har emellertid synts böra gälla jämväl för stad med rådhusrätt.

I fråga örn en sådan stad saknar nämligen regeln icke betydelse för det fall,

att flera inskrivningsdomare funnits erforderliga och arbetsfördelningen dem

emellan ansetts böra ske efter territoriell grund.

I olikhet mot de sakkunniga har jag, särskilt med beaktande av vad jag nyss

framhållit i fråga örn behovet av särskild inskrivningsdag för viss del av domsaga,

ansett lämpligt, att inskrivningsdag må kunna hållas jämväl å annan

ort än den, där domstolens kansli är förlagt.

4 §.

Första stycket av denna paragraf motsvarar föreskrifter i 3 § av sakkunnigförslaget.

Förande skälen för bestämmelsen, att inskrivningsdag skall hållas

en gång i veckan, så framt förhållandena ej annat föranleda, får jag hänvisa

till den allmänna motiveringen.

I anslutning till 20 § tredje stycket och 63 § inteckningsförordningen har

i andra stycket upptagits ett stadgande, att örn tiden, inom vilken inteckning

bör förnyas, går till ända, innan nästa inskrivningsdag infaller, inteckningen

må förnyas å dag, som inskrivningsdomaren på anmälan av inteckningens innehavare

utsätter.

I detta sammanhang anser jag mig böra erinra därom, att enligt 37 § i

de sakkunnigas förslag fordringsinteckning, som blivit meddelad eller förnyad,

efter det den av de sakkunniga föreslagna lagen trätt i kraft, sedermera skulle

gälla utan förnyelse. I överensstämmelse med den av mig tidigare uttalade

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

uppfattning, att förevarande reform bör begränsas till den formella sidan av

inskrivningsväsendet, har jag icke ansett mig böra nu framlägga förslag om

förnyelsepliktens borttagande.

5 §.

Denna paragraf motsvarar föreskrifter i 2 och 3 §§ i de sakkunnigas förslag.

Det bar synts lämpligt att i en paragraf sammanföra de stadganden,

enligt vilka åt Kungl. Maj :t överlåtes att bestämma vilka dagar skola vara

inskrivningsdagar samt i olika hänseenden meddela erforderliga tillämpningsföreskrifter.

6 §.

Denna paragraf återgiver 21 § första punkten i de sakkunnigas lagförslag

och 10 § i deras förslag till kungörelse. Till motivering av här upptagna bestämmelser

hänvisas till den allmänna motiveringen. Det är avsett, att av de

ingivna avskrifterna den ena skall fogas till konceptprotokollet och den andra

till det renoverade exemplaret av protokollet, som enligt vad särskilt är stadgat

skall insändas till hovrätten. Då enligt 4 § lagfartsförordningen och 3 § inteckningsförordningen

den grundläggande handlingen skall intagas i protokollet,

ankommer det självfallet på inskrivningsdomaren att vid nämnda avskrifters fogande

till protokollet tillse, att de äro riktiga. Det har därför ansetts ej erforderligt

att, såsom skett i sakkunnigförslaget, giva särskild föreskrift därom, att de

ingivna avskrifterna skola besannas av inskrivningsdomaren. Däremot har

det ansetts lämpligt föreskriva, att avskrifterna vid ingivandet skola vara till

riktigheten bestyrkta, såsom genom vittnen eller eljest. Skulle ingiven avskrift

befinnas oriktig, åligger det uppenbarligen inskrivningsdomaren att vidtaga

de rättelser, som erfordras, för att avskriften skall överensstämma med

originalet. Bestämmelsen i andra punkten, som närmast avser det fall, att

handlingen icke åtföljes av avskrifter, torde bliva tillämplig jämväl, när ingiven

avskrift är i det bristfälliga skick, att handlingen i dess helhet bör avskrivas

a domstolskansliet. För avskrift, som besörjes av inskrivningsdomaren,

torde böra utgå skälig stämpel, varemot lösen icke lärer ifrågakomma.

7 §.

Denna paragraf motsvarar 10 § i de sakkunnigas förslag. På sätt framgår av

den allmänna motiveringen avses, att i samtliga domsagor särskilt diarium (dagbok)

skall föras i inskrivningsärenden. I domsaga, där aktsystem ej tillämpas,

torde dagboken icke behöva upptaga personerna i rättsförhållandet. Den lärer

i stort sett till sin omfattning komma att motsvara den förteckning, som för

närvarande, så vitt angår stämpelpliktiga handlingar, skall föras över i förskott

uppburna stämpelmedel.

Avser ansökan ett flertal fastigheter, må dessa kunna i dagboken upptagas

under lämplig, gemensam benämning.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

61

8 §.

Denna paragraf motsvarar 28 § i de sakkunnigas förslag. Lagfartsförordningen

innehåller icke någon föreskrift om att bevis rörande lagfartsbeslutet skall åtecknas

fångeshandlingen. Däremot finnas i inteckningsförordningen åtskilliga bestämmelser,

enligt vilka bevis om meddelat beslut skall tecknas å den i ärendet

åberopade handlingen. Dessa föreskrifter avse dock icke de fall, då beslutet

innefattar vilandeförklaring, uppskov eller avslag. Med stöd av vissa äldre

stadganden rörande expeditionslösen samt vissa uttalanden i motiven till inteckningsförordningen

har vid domstolarna utbildats den praxis, att såväl lagfarts-

som inteckningshandlingar åtecknas bevis, även örn beslutet allenast innefattar

vilandeförklaring. På sina håll lära handlingarna förses med bevis även

rörande uppskovs- och avslagsbeslut. Då det torde vara av viss vikt, att en

handlings identitet kan utrönas, när den på nytt ingives till domstolskansliet,

synes en dylik praxis böra för framtiden godkännas. Med hänsyn härtill och

då, såsom jag tidigare nämnt, de särskilda utdragen av fastighetsboken icke

avses -— lika litet som protokollsutdragen — skola bibehållas såsom expeditioner,

har jag, utöver vad de sakkunniga föreslagit, utsträckt skyldigheten att

åteckna handlingarna bevis till att omfatta jämväl uppskovs- och avslagsbeslut.

Likaledes har föreskrivits, att, där ansökan ej bifallits, grunderna för beslutet

skola upptagas i beviset. Vad inteckningsärenden angår kommer beviset å

handlingen att bliva den enda expeditionen. När lagfart beviljas, skall däremot

jämväl särskilt lagfartsbevis utfärdas enligt stadgandet i 11 § lagfartsförordningen.

Därest lagfartsbevisen utskrivas med genomslag, torde dessa

lämpligen kunna tillika tjäna såsom lagfartsförteckning enligt 17 § lagfartsförordningen.

I anslutning till vad jag framhållit i den allmänna motiveringen har upptagits

föreskrift, att beviset å handlingen skall innehålla uppgift å det rum

i fastighetsboken, vari inskrivning verkställts.

9 §•

Denna paragraf återgiver 38 § andra stycket i de sakkunnigas förslag.

10 §.

Till motivering av denna paragraf torde jag få hänvisa till vad jag i den allmänna

motiveringen anfört rörande aktsystemet,

11 §•

Denna paragraf motsvarar 10 § i de sakkunnigas lagförslag och föreskrift

i 3 § i deras förslag till kungörelse. Då på sätt framgår av 16 § dagboken

skall i viss mån tjäna samma syfte som det renoverade exemplaret av protokollet,

har det synts önskvärt att i lagen upptagas bestämmelser av innebörd,

att dagboken skall jämväl redovisa utgången i de olika ärendena.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

12 och 13 §§.

Dessa paragrafer motsvara föreskrifter i 22 § första stycket, 23 och 25 §§

i de sakkunnigas förslag.

I olikhet mot de sakkunniga har jag icke ansett erforderligt att i lag bestämma

vilka handlingar böra ingå i akten. Dylika frågor synas mig lämpligen

böra regleras genom de tillämpningsföreskrifter, som avses skola meddelas.

Den av de sakkunniga upprätthållna terminologiska åtskillnaden mellan anteckning

å handlingsavskrift samt aktprotokoll synes i vissa avseenden ägnad

att föranleda missförstånd. Med hänsyn härtill och då därigenom icke skulle

föranledas någon rubbning i systemet, torde den utan olägenhet kunna undvaras.

Jag förutsätter i likhet med de sakkunniga, att rörande utredningar

eller förklaringar av betydelse för ärendenas prövning anteckning, allt efter

omständigheterna, antingen sker a den i akten ingående handlingsavskriften

eller ock upptages i särskild handling.

I överensstämmelse med från skilda håll framkomna yrkanden har jag funnit

angeläget att i lag giva uttrycklig föreskrift därom, att anteckning av nyss

nämnda slag bestyrkes av inskrivningsdomaren.

För att förebygga de olägenheter vid aktbildningen, vilka skulle kunna uppstå

i sådana fall, då flera fastigheter beröras av samma inskrivningsärende, har

jag ansett påkallat att i något större utsträckning än vad de sakkunniga föreslagit

medgiva inrättandet av gemensamma akter.

14 §.

Denna paragraf motsvarar 9 § och 16 § första och andra styckena i de sakkunnigas

förslag samt innefattar den för frågan om fastighetsbokens vitsord betydelsefulla

grundtanken, att inskrivningen skall, utan förmedling av protokoll,

ske direkt i fastighetsboken.

I olikhet mot de sakkunniga har jag ansett, att grunderna för beslut örn avslag,

vilandeförklaring eller uppskov icke böra införas i dagboken utan i stället

upptagas i akten. Dagbokens uppgift synes nämligen mera konsekvent böra begränsas

till att utgöra ett diarium över inkomna ansökningar.

15 §.

Denna paragraf motsvarar 26 § i de sakkunnigas förslag. Då enligt det

nya systemet något fortlöpande protokoll i inskrivningsärenden ej längre skall

föras, har det synts lämpligt, att de uppgifter, som jämlikt 20 och 26 §§ samt

37 § 4 mom. inteckningsförordningen skola upptagas i inteckningsprotokollet,

i stället antecknas i särskilt protokoll.

16 §.

Denna paragraf, som svarar mot föreskrifter i 19 och 21 §§ av sakkunnigförslaget,

reglerar det sätt, varpå stämpelgranskning och renovation skola anordnas.

Beträffande de domstolar, där protokoll alltjämt skall föras, avses

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

63

icke någon förändring i förevarande avseenden. Där åter aktsystemet skall

tillämpas, torde i stället för protokollet dagboken böra utgöra grundval för

stämpelgranskning och renovation.

Vad särskilt angår frågan örn renovation torde de sakkunnigas förslag, att

utdrag av fastighetsboken skulle insändas till lantmäterikontoret och där förvaras,

medföra ej obetydliga svårigheter och kostnader. I betraktande härav

anser jag mig icke böra förorda en dylik anordning, även örn den i vissa hänseenden

skulle varit till fördel för lantmäterikontorens verksamhet. Därest

fastighetsboken i något fall skulle genom brand eller eljest förstöras, torde densamma

kunna rekonstrueras med ledning av dagboken, helst örn, såsom jag förordar,

avskrifter av fånges- och inteckningshandlingar fogas vid dagboken, då

densamma insändes till hovrätten.

Med hänsyn därtill att åtskilliga domstolar, där aktsystemet kan komma att

tillämpas, torde kunna på ett betryggande sätt sörja för brandsäker förvaring av

akter och fastighetsböcker, har jag ansett mig böra föreslå, att Kungl. Majit i

dylika fall skall äga befogenhet att medgiva eftergift från renovationsskyldigheten,

såsom t. ex. från insändandet av handlingsavskrift.

17 §.

Denna paragraf motsvarar 20 och 24 §§ i sakkunnigförslaget.

Av allmänna processuella regler lärer följa, att inskrivningsärende, som är

anhängigt vid den nya lagens ikraftträdande, skall behandlas enligt samma

lag till den del behandlingen faller efter nämnda tidpunkt. Föreskrift motsvarande

39 § i de sakkunnigas förslag har därför icke ansetts erforderlig.

Då på sätt framhållits i den allmänna motiveringen utdrag av fastighetsboken

icke längre avses skola utfärdas å expeditioner i inskrivningsärenden,

hava 19 § lagfartsförordningen och 62 § inteckningsförordningen ansetts böra

upphävas.»

Föredraganden uppläser härefter de omförmälda förslagen till lag om uppläggande

av nya fastighetsböcker för landet och lag med särskilda bestämmelser

örn handläggning av inskrivning sär enden av den lydelse, den vid detta protokoll

fogade bilagan utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen

måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Axel Wennerholm.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om uppläggande av nya fastiglietslböcker för landet.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

För varje domsaga å landet skall uppläggas fastighetsbok, gemensam för

lagfarts- och inteckningsärenden.

Uppläggandet av fastighetsboken skall ske under häradshövdingens ledning

och på hans ansvar, där ej Konungen annorlunda föreskriver.

2 §.

I fastighetsboken skola upptagas samtliga inom domsagan belägna fastigheter;

dock skall fastighet, som är anslagen till boställe eller from stiftelse

eller utarrenderad för kronans räkning eller eljest under dess omedelbara disposition,

icke upptagas i fastighetsboken, förrän inskrivningsärende rörande fastigheten

förekommer.

3 §.

Fastighetsboken skall uppläggas på grundval av upprättat fastighetsregister.

Varje fastighet skall upptagas å särskilt upplägg; dock må fastigheter, som

äro i en ägares hand, sammanföras å gemensamt upplägg, om det lämpligen

kan ske.

Med fastighet förstås i denna lag vad som enligt gällande bestämmelser

skall såsom särskild fastighet redovisas i fastighetsregister.

4 §.

I fastighetsboken skall fastighet upptagas under den beteckning, som den

har i fastighetsregistret.

5 §.

Till upplägget för varje fastighet skola överföras å fastigheten senast meddelad

lagfart, i fastigheten gällande inteckningar för fordran så ock, där ansökan

örn lagfart eller örn inteckning för fordran är vilande eller beroende på

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-Is proposition nr 108.

65

prövning, inskrivningen härom. Jämväl övriga inteckningar och andra inskrivningar

skola överföras, så framt de icke uppenbarligen sakna betydelse.

6 §.

Där för verkställande av överföring till vederbörligt upplägg i fastighetsboken

erforderlig upplysning ej annorledes kan vinnas, skall undersökning anställas

vid sammanträde med sakägare och andra, som kunna antagas äga

kännedom örn förhållandena. Till biträde vid undersökningen må lantmätare

eller annan sakkunnig person anlitas. Sammanträde må hållas å ort, där fastigheten

är belägen. Vid sammanträdet föres protokoll.

Kallelse till sammanträdet skall avsändas i rekommenderat brev och innehålla

anmaning att vid sammanträdet förete tillgängliga handlingar, vilka

kunna tjäna till upplysning i saken. Där så prövas erforderligt, må

kungörelse örn sammanträdet införas i ortstidning eller uppläsas i församlingens

kyrka.

För inställelsen njute den, som inkallats, där så prövas skäligt, ersättning

enligt de grunder, som gälla för vittnen i brottmål. Beslut härutinnan meddelas

av den, som håller sammanträdet; och må i händelse av missnöje talan föras

enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken.

Kostnaden för sammanträdet bestrides av statsverket,

7 §.

Finnes vid undersökning, som i 6 § sägs, eller eljest, att fastighet vid inskrivning

angivits med felaktig eller missvisande beteckning eller i övrigt

oriktigt redovisats, skall vid överföringen till fastighetsboken rättelse i inskrivningen

vidtagas. Rättelse må dock ej ske, med mindre vederbörande sakägare

kallats till sammanträde eller eljest, där han är känd, erhållit tillfälle

att i ärendet avgiva yttrande.

Den som är missnöjd med rättelsen har att vid äventyr av talans förlust

inom ett år därefter instämma den eller dem saken rörer.

Skriftligt besked örn rättelsen, innefattande tillika vad den, som är missnöjd,

har att iakttaga, skall ofördröjligen avsändas i rekommenderat brev till

varje känd sakägare. Meddelande örn rättelsen skall ock tillsändas den, som

för fastighetsregistret.

8 §.

Sedan de till viss fastighet hörande inskrivningarna blivit överförda till

fastighetsboken, skall inskrivningsärende rörande fastigheten ej längre antecknas

i lagfarts- eller inteckningsboken utan införing i stället göras i den nya

boken.

9 §.

Vad i denna lag är stadgat örn fastighet skall i tillämpliga delar gälla örn

frälseränta.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 85 Käft. (Nr 108.)

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

10 §.

Närmare bestämmelser angående fastighetsboken och tillämpningen i övrigt

av denna lag meddelas av Konungen, som tillika beträffande de särskilda

domsagorna meddelar erforderliga föreskrifter angående bedrivandet av arbetet

med fastigbetsbokens uppläggande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933; dock skall med uppläggandet

av fastighetsbok för domsaga inom Kopparbergs län anstå, intill dess Konungen

annorlunda förordnar.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

67

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser örn handläggning av inskrivningsärenden.

Härigenom förordnas som följer:

Om inskrivningsärendens upptagande och behandling.

1 §•

Ärenden angående lagfart å fång till fast egendom och inteckning i sådan

egendom så ock andra ärenden, vilka antecknas i lagfarts- eller inteckningsprotokollet

(inskrivningsärenden), skola, i stället för av rätten, upptagas och

behandlas av inskrivningsdomaren; och skall vad i lag eller författning finnes

stadgat i avseende å rätten härefter lämpas.

2 §•

Inskrivningsdomare vare i domsaga å landet domaren eller den, som därtill

är särskilt förordnad, och i stad med rådstuvurätt den av rättens lagfarna befattningshavare,

som därtill är satt.

Örn så erfordras, må flera inskrivningsdomare finnas.

3 §•

Inskrivningsärenden må upptagas allenast å särskilda inskrivningsdagar.

Inskrivningsdag må, där det prövas lämpligt, hållas särskilt för viss del av

domsagan eller staden, så ock å annan ort än den, där domstolens kansli finnes.

4 §•

Inskrivningsdag skall hållas en gång i veckan, så framt förhållandena ej

annat föranleda.

Går tiden, inom vilken inteckning bör förnyas, till ända innan nästa inskrivningsdag

infaller, må inteckningen förnyas å dag, som inskrivningsdomaren på

anmälan av inteckningens innehavare utsätter.

5 §.

Konungen bestämmer för varje domsaga och stad, vilka dagar skola vara

inskrivningsdagar, samt meddelar erforderliga föreskrifter, då fråga uppkommer

örn tillämpning av 2 § andra stycket eller 3 § andra stycket.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Kungl. Maj.ts proposition nr 108.

Om kungörande av inskrivningsdag och vad därmed sammanhänger förordnar

Konungen.

6 §•

Då lagfart eller inteckning sökes, skall den till grund för ansökningen åberopade

handlingen vara åtföljd av två till riktigheten styrkta avskrifter. Äro

ej avskrifter ingivna, besörje inskrivningsdomaren på sökandens bekostnad

handlingens avskrivande.

7 §•

över samtliga inskrivningsärenden skall genom inskrivningsdomarens försorg

föras dagbok, utvisande för varje ärende dagen då ansökan eller anmälan

inkommit, den som ingivit den i ärendet åberopade handlingen, dennas beskaffenhet

och utgivningsdag, den ifrågasatta inskrivningsåtgärden samt den egendom,

som därav beröres.

8 §.

Örn inskrivningsdomarens beslut eller annan i inskrivningsärende vidtagen

åtgärd meddelas besked1 genom bevis, som tecknas å den i ärendet åberopade

handlingen. Innefattar beslutet, att ansökan ej bifallits, skola i beviset upptagas

jämväl grunderna för beslutet. Beviset skall innehålla uppgift å det

rum i fastighetsboken, vari inskrivningen verkställts.

Då lagfart beviljas, meddelas tillika särskilt bevis enligt vad därom är stadgat.

9 §•

Där enligt lag eller författning ansökan bör göras eller fullföljas eller annan

åtgärd i inskrivningsärende vidtagas sist å det ting eller tingssammanträde,

som först infaller sedan visst förhållande inträtt eller viss därifrån räknad tid

förflutit, skall vad sålunda föreskrivits fullgöras senast å den inskrivningsdag,

som först infaller efter det förhållandet inträtt eller den angivna tiden

därefter förflutit.

Om inskrivningsakter.

10 §.

Beträffande domsaga å landet eller stad med rådstuvurätt, där det med

hänsyn till fastighetsförhållandena och andra omständigheter prövas lämpligen

kunna ske, må Konungen, efter häradshövdingens eller rådstuvurättens

hörande, förordna örn inrättande av akter för tillvaratagande av handlingar

och utredning i inskrivningsärenden.

Har sådant förordnande meddelats, skola, i stället för vad i lag eller författning

är stadgat örn protokoll i inskrivningsärenden, bestämmelserna i 11—

17 §§ lända till efterrättelse.

11 §.

I dagboken skola, utöver vad i 7 § sägs, antecknas personerna i det rättsförhållande

inskrivningsärendet angår, i ärendet meddelat beslut eller vidtagen

åtgärd jämte uppgift å det rum i fastighetsboken, vari inskrivningen verkställts,

så ock erforderliga uppgifter för stämpelavgiftens beräknande samt

dennas belopp.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

12 §.

För varje fastighet skall inrättas en akt. I denna sammanföras de handlingar

i huvudskrift eller avskrift, som ligga till grund för inskrivning i fastighetsboken.

Äro flera fastigheter huvudsakligen besvärade av samma inteckningar,

må för dem alla inrättas en gemensam'' akt.

13 §.

Har i inskrivningsärende sökanden eller annan avgivit förklaring av betydelse

för ärendets prövning, eller har särskild utredning i ärendet funnits

nödig, skall vad därutinnan antecknats upptagas i akten och bestyrkas av inskrivningsdomaren.

14 §.

Bifalles ansökan i inskrivningsärende, varde i enlighet därmed inskrivning

gjord i fastighetsboken. Bifalles ej ansökningen, skall i fastighetsboken ske

inskrivning, innefattande allenast att ansökningen avslagits eller förklarats

vilande eller att ärendet uppskjutits; grunderna för beslutet upptagas i

akten.

Sker anmälan örn förhållande, som efter vad i lag eller författning är stadgat

skall antecknas i lagfarts- eller inteckningsprotokollet, varde inskrivning

därom gjord i fastighetsboken.

15 §.

Då inteckningshandling uppvisas för åtgärd av annan inskrivningsdomare,

skall däröver föras särskilt protokoll.

16 §.

Vad i särskilda författningar finnes stadgat örn insändande till hovrätt av

lagfarts- och inteckningsprotokoll skall, där ej Konungen med hänsyn till fastighetsböckers

och akters betryggande förvaring finner eftergift beträffande

viss domsaga eller stad kunna medgivas, äga motsvarande tillämpning i fråga

örn dagboken jämte de handlingar, på grund av vilka lagfart eller inteckning

sökts.

17 §.

Närmare bestämmelser angående akter och vad därmed sammanhänger meddelas

av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933.

Genom denna lag upphävas 19 § förordningen den 16 juni 1875 angående

lagfart å fång till fast egendom samt 62 § förordningen samma dag angående

inteckning i fast egendom.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Marits lagråd den 15 februari

1932.

N ärvarande:

justitieråden Christiansson,

Edelstam,

Stenbeck,

regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet tillbandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 15 januari

1932, hade Kungl. Maj :t förordnad att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

lag om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet och till lag med särskilda

bestämmelser örn handläggning av inskrivning särenden.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Einar Anderberg.

Lagrådet yttrade:

Förslagen i allmänhet.

Mer än tjugu år hava förgått, sedan lagberedningen avgav sitt slutliga förslag

till ny jordabalk. Arbetet på denna del av vår civillagstiftnings revision

har därefter i huvudsak icke kunnat fullföljas. Det i den nya jordabalken ingående

förslaget till ombildning av inskrivningsväsendet förutsatte såsom underlag

ett jordregister, vars uppläggande var i god tid förberett och ännu vid

lagarbetets avslutning kunde antagas jämförelsevis snart vara bragt till fullbordan.

Denna förväntan gick icke i uppfyllelse; jordregisterarbetet blev högst

avsevärt försenat och är först helt nyligen att anse såsom slutfört. ,

Den närmaste konsekvensen av jordregisterarbetets avslutning har blivit

framläggandet av förslag till en partiell reform inom fastighetsrättens område.

Även örn det måste beklagas, att ett snart återupptagande av arbetet på

en systematisk lagrevision icke nu kunnat ställas i utsikt, synes likvisst någon

invändning icke kunna göras emot att frågan om ny lagstiftning rörande inskrivningsväsendet

med den begränsning, som här iakttagits, upptages till fristående

behandling, övertygande skäl hava nämligen förebragts för att en

dylik lagstiftning är nödvändig för tillgodogörandet av det resultat, vilket

omsider framgått av det långvariga jordregisterarbetet. Dock må händ d framhållas,

att en sådan åtgärd icke bör längre än oundgängligt är undanskjuta ett

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

71

mer omfattande lagstiftningsarbete. Ej heller den uppgift, som här närmast

varit för handen, blir nu slutgiltigt löst. Redan det yttre skick, vari lagstiftningen

örn vårt inskrivningsväsen efter de föreliggande förslagens antagande

kommer att framträda, måste känneteckna denna lagstiftning såsom ett provisorium.

Vid sidan av de nya lagarna skola lagfarts- och inteckningsförordningarna

med tillhörande föreskrifter fortfarande gälla utan att i formen hava

undergått några väsentliga ändringar, oaktat i sak en ganska vittgående omgestaltning

ägt rum. Härav följer en brist på överskådlighet, som måhända

icke kan undgå att medföra osäkerhet i tillämpningen. Vidare hava med den

begränsning förslagen erhållit vissa viktiga önskemål, såsom exempelvis inteckningsförnyelsens

avskaffande, ännu icke blivit föremål för prövning. Väl

torde varken för behandlingen av särskilda frågor inom lagfarts- och inteckningslagstiftningen

eller för andra lagstiftningsuppgifter inom området för

en ny jordabalk de nya fastighetsböckemas färdigställande vara en nödvändig

förutsättning. Men en fullständig revision av lagfarts- och inteckningsförordningarna

torde näppeligen kunna ske, förrän arbetet på de nya fastighetsböckernas

uppläggande slutförts. Icke minst med hänsyn härtill måste såsom välbetänkt

betraktas de sakkunnigas förslag, att i lagen skulle angivas en tidsbegränsning

för arbetets utförande. Det remitterade förslaget intager i detta

avseende en annan ståndpunkt, och de skäl, som härvid torde varit avgörande,

utesluta tydligen en hemställan örn godkännande redan nu av en lagbestämmelse

i anslutning till vad de sakkunniga tillstyrkt. Enligt lagrådets uppfattning

bör dock, så snart förhållandena det kunna medgiva, denna viktiga

punkt upptagas till förnyat övervägande i syfte att på den väg, de sakkunniga

anvisat, må kunna förebyggas en eljest kanske oundviklig försening av

det nya fastighetsbokssystemets praktiska genomförande.

De nyheter förslagen innebära synas vara att hänföra till fyra delvis av

varandra oberoende områden: upprättande av nya fastighetsböcker i full anslutning

till fastighetsregistren med särskilt upplägg för varje rättsligen befintlig

fastighet, inskrivningsärendenas överflyttning från rätten till en inskrivningsdomare

och i samband därmed tätare infallande tider för ärendenas

handläggning, ett förenklat expeditionssätt särskilt till undvikande av nuvarande

vidlyftighet i de till sökanden utlämnade handlingarna i ärendet, samt

slutligen möjlighet till protokollets ersättande med aktsystem.

Den viktigaste av dessa reformer synes vara den förstnämnda: uppläggande

av nya specialiserade fastighetsböcker och dessas anordnande från början enligt

sådan metod, att de ej såsom de hittillsvarande med tiden bliva alltmer

oöverskådliga och för sitt ändamål otjänliga. I detta hänseende torde den tillämnade

anordningen med blad insatta i s. k. skruvliggarband erbjuda beaktansvärda

fördelar. Att vid de nya böckernas uppläggande intet eftergives,

då det gäller att rätta äldre misstag och fylla befintliga luckor beträffande

de särskilda fastigheternas identifiering, är av största vild,

liksom ock att detta sker under sådana former, att något intrång i den

enskildes rätt därvid icke kan befaras. I förslaget hava oek dessa lordringar

vunnit beaktande.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

Ärendenas överflyttning från rätten till inskrivningsdomaren Ilar i allmänhet

förordats av hörda myndigheter och synes även vara att bestämt tillstyrka,

örn ock i vissa fall svårigheter kunna visa sig uppstå, särskilt vid fastställande

av dagar, som för de olika domsagorna kunna vara lämpliga såsom inskrivningsdagar.

Föreslagna nya anordningar för inskrivningsärendenas behandling, såsom förande

av dagbok över inkommande ärenden, förenkling av protokollet och inskränkning

av de till sökanden nu utgående expeditionerna, lära dels vara påkallade

av ärendenas överflyttning från rätten till dess kansli, dels ock äga betydelse

för besparande av arbete utan motsvarande gagn och torde därför böra

tillstyrkas.

Vad slutligen beträffar förslaget örn protokollets borttagande och dess ersättande

med akter, inneslutande handlingar i original eller avskrifter med

de påteckningar eller vidfogade anteckningar, som i särskilda fall finnas erforderliga,

torde det ej kunna bestridas, att därigenom en — i vissa fall väsentlig

— arbetsbesparing kan vinnas. Å andra sidan synes det vara tydligt, att där

behov exempelvis av en verklig äganderättsutredning föreligger, ett protokoll

innefattar en för framtiden säker och lättillgänglig källa till upplysning rörande

utredningen, dess grunder och resultat. I detta hänsende synas knappast

anteckningar å den i akten förvarade huvudhandlingen eller å särskilt blad

erbjuda fullgod ersättning, och det kan ej bortses från den fara för osäkerhet,

i varje fall bristande konsekvens, som kan vara förenad med fristående anteckningar.

Där fastighetsförhållandena ännu ej nått den reda och klarhet,

som man med ett väl ordnat register- och inskrivningsväsen avser att vinna och

bevara, torde det därför vara en fördel, att protokollet örn ock i förenklad

form behålles. Fisken för olägenheter genom skiljaktighet mellan fastighetsbok

och protokoll synes enligt erfarenhetens vittnesbörd vara praktiskt så

ringa, att den ej bör tillmätas större betydelse. Då förslaget medger protokollets

behållande inom alla de domsagor, där det med hänsyn till fastighetsförhallandenas

beskaffenhet kan anses påkallat, och det torde få förutsättas,

att protokollets ersättande med aktsystem ej kommer att ske i andra fall än

då det även av vederbörande myndigheter finnes utan särskilda olägenheter

kunna äga rum, anser sig lagrådet ej heller i denna del böra avstyrka förslaget.

Där akter skola komma till stånd, synes företräde böra givas åt systemet

med s. k. realakter. Att dylika dock ej gärna kunna — vad landet beträffar

— med någon fördel inrättas, förrän fastigheterna blivit genom de nya böckernas

uppläggande fullt identifierade, förefaller otvivelaktigt.

Förslaget till lag om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet.

2 §.

I fråga örn de i förevarande paragraf omförmälda fastigheter av publik

natur anföres i remissprotokollet, att där en sådan fastighet i följd av redan

skedd inskrivning finnes upptagen i lagfarts- och inteckningsböckerna, fastigheten

skall utan vidare införas i den nya fastighetsboken. Härmed överens
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

73

stämmer icke den föreslagna lagtexten, vilken angiver, att upptagandet i fastighetsboken

skall ske först när inskrivningsärende rörande fastigheten förekommer.

Vid den jämkning av ordalagen, vilken följaktligen lärer vara påkallad,

torde emellertid regeln lämpligen böra erhålla det innehåll, att sådan fastighet

kommer att upptagas i fastighetsboken, allenast om inskrivningen i lagfarts-

eller inteckningsboken på det sätt hänför sig till fastigheten, att för inskrivningens

överförande kräves eget upplägg för fastigheten. Avser åter inskrivningen

endast en av fastigheten bildad ny fastighet, bör blott denna senare

upptagas i fastighetsboken.

3 och 4 §§.

Enligt förevarande lagförslag skall fastighetsbok uppläggas på grundval av

upprättat fastighetsregister och var i registret särskilt redovisad fastighet

upptagas å särskilt upplägg under den beteckning fastigheten har i registret,

i den mån ej undantagsvis flera registerfastigheter böra sammanföras å ett

gemensamt upplägg. Härigenom har i avseende a fastighetsbokföringen det

sista steget tagits till förverkligande av önskemålet — inskrivningsväsendets

ordnande i anslutning till den fastighetsindelning, som upptages i jordregistret.

Genom bestämmelserna i 6 och 7 §§ har det såvitt möjligt sörjts för att vid

överföring av äldre inskrivning från lagfarts- eller inteckningsboken blir fastställt,

till vilken registerfastighet inskrivningen rätteligen hänför sig. Allenast

i den mån det ej kan undvikas, bör -— såsom de sakkunniga föreslagit —

provisoriskt upplägg anordnas för fastighet, som icke kunnat förses med vederbörlig

registerbeteckning. Det är naturligen också nödvändigt, att när inskrivning

sökes efter det ny fastighetsbok lagits i bruk, det i ärendet utredes,

vilken registerfastighet inskrivningen rörer. Sådan utredning kan i regel verkställas

av inskrivningsdomaren på grund av den åberopade handlingen och för

honom i övrigt tillgängliga upplysningar. Men fall kunna förekomma, då tvekan

uppstår, huru vid inskrivningen skall förfaras. Och några särskilda regler

rörande ärendets behandling i dylikt fall hava ej meddelats.

Emellertid är redan enligt gällande lagstiftning domaren pliktig att, sedan

registerbeteckning blivit införd i fastighetsboken, för betecknande av fastigheten

använda både fastighetens äldre beteckning och registerbeteckningen. Då

lagfart eller inteckning sökes, bör det således utredas, vilken registerfastighet

åtgärden avser. Inskrivningens hänförande till den i registret upptagna fastighetsindelningen

blir enligt den föreslagna lagstiftningen tillfullo genomfört,

sedan ny fastighetsbok tagits i bruk. En säker identifiering av den fastighet,

som den sökta åtgärden avser, i förhållande till den i registret upptagna fastighetsindelningen

blir därför ett oundgängligt moment vid ärendets prövning.

Uppstår tvivel i fråga örn identiteten, exempelvis vid en lagfartsansökan, bör

således i första hand av sökanden noga uppgivas, örn ansökningen avser viss

eller vissa registerfastigheter eller kvotdel av viss eller vissa registerfastigheter.

Kan riktigheten av sökandens uppgift rörande fangets innebörd icke anses

framgå av köpehandlingen och för inskrivningsdomaren kända förhållanden,

bör säljaren höras över ansökningen och, om enighet mellan dem visar sig ej

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

föreligga och följaktligen sökandens rätt framstår såsom tvistig, ansökningen

förklaras vilande enligt 10 § lagfartsförordningen i avbidan på utgången av

tvist. I sadant fall mäste inskrivning ske å de upplägg, som med hänsyn till

köparens och säljarens påståenden kunna beröras av den sökta inskrivningen.

Fall kunna naturligen förekomma, da innebörden av en köpehandling är så

oklar, att lagfartsansökningen jämlikt 5 § lagfartsförordningen bör genast avslås.

Vidare märkes, att även då enighet mellan kontrahenterna råder beträffande

identiteten av den fastighet rättshandlingen avser, det måste noga tillses,

att åtkomst föreligger till den sålunda bestämda fastigheten.

Med hänsyn till det anförda är det av vikt, att vid överlåtelse av fast egendom

eller vid upplåtelse av rätt till sådan egendom i den därom upprättade avhandlingen

noggrant angives egendomens registerbeteckning eller, där den omfattar

kvotdel av registerfastighet, detta förhållande. Inskrivningsväsendets

ordnande på grundval av den fastighetsindelning, som upptages i fastighetsregistret,

mäste anses medföra, att i avhandling rörande fast egendom

denna skall sålunda individualiseras att den kan sättas i rättsligt förhållande

till den i registret upptagna fastighetsindelningen. Och det är uppenbarligen

angeläget, att inskrivningsdomaren vid handläggningen av inskrivningsärenden

söker komma till klarhet örn rättshandlingarnas reella förhållande till den

i jordregistret upptagna fastighetsindelningen, då eljest sambandet mellan

fastighetsindelningen och inskrivningsväsendet går förlorat.

Inskrivningsväsendets ordnande på grundval av den fastighetsindelning, som

upptages i fastighetsregistret, kommer att medföra, att de verkställda inskrivningarnas

rättsverkningar måste hänföra sig till nämnda indelning. Skarpast

kommer detta, sedan de nya fastighetsböckerna tagits i bruk, att framträda

morn de jurisdiktionsområden, där aktsystem införts. Men även där protokoll

föres, måste inskrivningsbesluten ansluta sig till den fastighetsindelning, som

upptages i fastighetsböckerna, d. v. s. indelningen enligt fastighetsregistret.

Där aktsystem råder, kommer fastighetsbokens vitsord att innebära, att en

inskrivning, som verkställts å upplägget för en viss registerfastighet, skall

gälla just i denna. Emellertid har det visat sig, att redan med nuvarande

bestämmelser om fastighetsbokföringen tvivel uppstått om verkan därav, att

en inskrivningsåtgärd vid en viss tidpunkt hänförts till en viss registerfastighet.

Särskilt hava olika meningar gjort sig gällande rörande det fall, att avstyckning

skett från en registerfastighet, och det har ifrågasatts, att inskrivning

i nämnda registerfastighet, innan lagfart meddelats å den avstyckade fastigheten,

skulle avse även denna i överensstämmelse med vad som i viss omfattning

ansetts gälla beträffande avsöndring.1

Vid bedömandet av liknande spörsmål enligt den föreslagna lagstiftningen

måste beaktas, att de i lagfarts- och inteckningsförordningarna beträffande

konkurrerande rättigheter givna prioritetsreglerna äga tillämpning, allenast

om dessa rättigheter verkligen avse samma fastighet. Genom inskrivningsbesluten

fastställes endast, vilka rättigheter som gälla i avseende å en viss

1 Se häradshövdingföreningens und. framställning den 10 november 1931 (tryckt i Svensk juristtidning

1932 s. 72 o. ff.)« Jfr fastighetsregisterkommissionens meddelanden XXVI s. 28 o. ff.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 108.

75

registerfastighet. Vilket område denna fastighet omfattar, är beroende av

den då rådande fastighetsindelningen, och genom jordregisterlagstiftningen har

man sökt tillgodose önskemålet, att fastighetsboken såvitt möjligt återger den

rådande fastighetsindelningen. Varje fastighet skall i fastighetsboken hava

samma beteckning som den har i registret, och enligt förslaget 3 § sista stycket

avses även i inskrivningshänseende med fastighet »vad som enligt gällande bestämmelser

skall såsom särskild fastighet redovisas i fastighetsregister». De

anteckningar, som göras i fastighetsboken rörande förändringar i fastighetsindelningen,

äro icke förbundna med någon materiell rättsverkan. Örn ägaren

av en’viss registerfastighet Aby l4 begär avstyckning av ett område

från fastigheten, är han, efter det fastställelse meddelats å avstyckningen

—- vilken i jordregistret införes under beteckningen Aby 15

_ ägare av två från varandra rättsligen skilda fastigheter Aby 14 och

Åby 15. Det är uppenbart, att han sedan kan — örn han så önskar — försälja

eller med inteckning belasta allenast endera av de tva fastigheterna. Om

han försäljer Aby l4 och den nya ägaren söker lagfart, innan nytt upplägg

kommit till stånd rörande Åby 1°, antecknas lagfarten å upplägget för Aby 1 .

När sedan särskilt upplägg skall göras för Aby l5, uppkommer fråga, örn anteckning

rörande lagfarten för den nya ägaren av Åby l4 skall införas, å upplägget

för Åby l5. Den omständigheten, att då lagfarten meddelades inskrivningsdomaren

saknade kännedom örn avstyckningen, torde icke kunna anses innebära,

att med lagfarten avsågs det område, som ursprungligen tillkom Aby

l4. Med lagfarten avsågs en viss fastighet, nämligen den fastighet rättshandlingen

gällde, d. v. s. Åby l4 med det område fastigheten ägde enligt den vid

tiden för rättshandlingen rådande fastighetsindelningen. Avgörande är här

icke tidpunkten för avstyckningens införande i fastighetsregistret utan tidpunkten

för avstyckningens fastställande. Naturligen kan det tänkas, att

efter avstyckningens fastställande beteckningen Åby 1 i köpehandlingarna

använts på grund av misstag, ehuru av kontrahenterna med försäljningen

avsetts även det avstyckade området Äby 1 . Har vid försäljning

av Åby l4 före avstyckningens fastställande avsetts hela det till Åby 1 hörande

området — vilket i allmänhet måste antagas vara fallet — eller vid försäljning

efter fastställelsen av misstag upptagits endast Åby 1 , ehuru jämväl

Åby l5 avsetts nied försäljningen, skall, örn lagfart sökes efter det Åby 1

erhållit särskilt upplägg, inskrivning av lagfarten ske såväl å upplägget^ för

Åby l4 som å upplägget för Åby 1J. Har lagfart sökts, innan Åby 1 erhållit

särskilt upplägg, skall överföring av inskrivningen ske vid uppläggets ^inrättande.

Skulle en inskrivning redan hava ägt rum rörande Åby 1 6, måste

naturligen den vunna prioriteten respekteras. När vid ansökan örn lagfart

å en viss registerfastighet inskrivningsdomaren har kännedom örn avstyckning

därifrån, bör han därför tillse, att sökanden preciserar sin ansökan, och örn

denna icke äger tillräckligt stöd i den åberopade handlingens avfattning, höra

säljaren.

Har, sedan Åby 1 5 erhållit särskilt upplägg, inskrivning verkställts rörande

Åby 1 4 utan att anteckning samtidigt skett å upplägget för Åby 1 °, är

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

det uppenbart åtminstone där aktsystem införts — att inskrivningen ej galler

i Åby 1 . Och även där aktsystem icke är infört, torde, då i protokollet

använts registerbeteckningen Åby 14, inskrivningsbeslutet och den i fastighetsboken

verkställda anteckningen i regel giva en bindande tolkning av inskrivningens

innebörd. Skulle åter inskrivning hava skett jämväl i Åby 15, är

inskrivningen gällande i Åby 15, till dess eventuellt genom rättegång varder

fastställt, att rättshandlingen ej avsåg Åby 15, och inskrivning därom sker.

Dylika frågor kunna naturligen uppkomma icke blott beträffande lagfarter

utan även rörande inteckningar.

Ehuru mskrivningsväsendets anordnande på grundval av den fastighetsindelning,

som upptages i fastighetsregistret, kommer att, på sätt ovan utvecklats,

förläna ökad betydelse åt vissa spörsmål, som redan till följd av registerbeteckningarnas

införande i lagfarts- och inteckningsböckerna visat sig i vissa

fall vålla tvivel, anser sig lagrådet dock icke böra med anledning därav framställa

erinran, då dessa spörsmål icke synas vara av beskaffenhet att tills vidare

oundgängligen kräva lösning genom lagstiftning.

I 3 och 4 §§, liksom eljest flerstädes i förslaget, användes ordet fastighetsregister

såsom en kort beteckning för såväl jordregister som ock fastighetsregister

enligt de för stad meddelade bestämmelser. Häremot är i och för sig

intet att erinra, men i tydlighetens intresse torde dock i 3 § första, stycket, där

ordet första gången förekommer, böra angivas dess förutnämnda innebörd. På

dylikt sätt hava de sakkunniga förfarit vid avfattandet av 11 § i det av dem

utarbetade förslaget till lag om handläggning av inskrivningsärenden.

5 §.

Enligt förevarande paragraf bör vid uppläggandet av ny fastighetsbok överföring

till denna icke äga rum av inteckning för annat än fordran eller av annan

inskrivning, då inteckningen eller inskrivningen väl är formellt gällande

men reellt uppenbarligen saknar betydelse. Skulle emellertid t. ex. en inteckning

för nyttjanderätt, på den grund att den i inteckningsboken upptagna tiden

för nyttjanderättens bestånd gått till ända, ej bliva överförd till den nya fastighetsboken,

oaktat intecknmgshavaren i verkligheten har i behåll någon med

inteckningen avsedd rätt, lärer denna icke gå förlorad till följd av den uteblivna

överföringen; inteckningen är ej dödad. Motsvarande torde för övrigt

gälla beträffande vilken som helst inteckning eller annan inskrivning, som av

förbiseende icke överförts, fastän så bort ske. Upptäckes dylikt fel, bör naturligen

inskrivningsdomaren omedelbart avhjälpa detsamma i vanlig ordning.

7 §.

För att rättelse, varom i denna paragraf första stycket förmäles, skall få

äga rum, kräves enligt där meddelad föreskrift, att vederbörande sakägare kallats

till sammanträde eller eljest, där han är känd, erhållit tillfälle att i ären
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 108.

77

det avgiva yttrande. Detta innebär enligt remissprotokollet, att sakägares hörande*

icke ovillkorligen skall ske å sammanträde samt att tillfälle att yttra

sig ej behöver beredas okända sakägare. Föreskriftens nämnda innebörd torde

dock framträda tydligare med den lydelsen av villkoret för rättelses vidtagande,

att kända sakägare kallats till sammanträde eller eljest satts i tillfälle att i

ärendet avgiva yttrande. Hålles sammanträde, synes, såvitt angår känd sakägare

som därvid uteblivit, gälla, att sakägare, till vilken jämlikt 6 § avsänts

rekommenderat kallelsebrev, är att anse såsom kallad, så snart ej brevet återkommit

såsom obestämbar! under den angivna adressen, varemot den fakultativa

kungörelse, som i samma paragraf omtalas, icke kan i och för sig åberopas

såsom kallelse ens till sakägare inom orten eller församlingen. I det fall,

att något sammanträde ej anses erforderligt, måste det naturligen vara bevisligt,

att tillfälle på motsvarande sätt beretts känd sakägare att avgiva yttrande.

I förevarande paragraf andra stycket stadgas, att den som är missnöjd med

rättelse, varom i första stycket sägs, har att vid äventyr av talans förlust inom

ett år därefter instämma den eller dem saken rörer. Stadgandet synes emellertid

lämna rum för olika tolkningar. Sålunda torde den meningen kunna

hävdas, att efter ett år från det rättelsen verkställdes den missnöjde under

alla förhållanden är avskuren från rätt till klandertalan. Men å andra sidan

kan också göras gällande, att den nu ifrågavarande preklusionen drabbar endast

känd sakägare, som erhållit tillfälle att yttra sig, och således icke sakägare,

vilken, ehuru känd, ej fått sådant tillfälle, samt ej heller okänd sakägare.

Då den senare tolkningen —- som lärer vara den avsedda — jämväl synes

vara att föredraga, i det att rätt att efter årets utgång anföra nullitetsbesvär

rimligen torde böra föreligga för dylik sakägare, hemställer lagrådet

örn sådan ändrad lydelse av förevarande stycke, att vad där sägs skall gälla

blott den, för vilken tillfälle beretts att i ärendet avgiva yttrande.

Förslaget till lag med särskilda bestämmelser örn handläggning av

inskrivningsärenden.

1 §•

Med den i förevarande paragraf sista punkten upptagna bestämmelsen avses

ej blott att uttala, att vad i lag eller författning är stadgat i avseende å lagfarts-

och inteckningsärendens behandling av rätten skall gälla i avseende å

sådana ärendens behandling av inskrivningsdomaren. Bestämmelsen äger en

allmännare innebörd. Då det remitterade förslaget utgår därifrån, att de i

lag eller författning givna stadganden om lagfart och inteckning, vilka ej upphävas

eller ersättas genom nya bestämmelser -— till sistnämnda slag av stadganden

återkommer lagrådet vid övergångsbestämmelsen — fortfarande skola

gälla, har det ansetts nödvändigt att i fråga örn de stadganden, som i sin avfattning

hänföra sig till rättens handläggning av ifrågavarande ärenden, föreskriva,

att de vid tillämpningen skola underkastas lämpning med hänsyn till

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

ärendenas överflyttning å inskrivningsdomaren. Föreskriften, som betingas av

förslagets ställning till den äldre lagstiftningen, torde knappast vid användningen

erbjuda större svårigheter.

Emellertid märkes, att även de rörande lagfarts- oell inteckningsärenden

givna stadganden, som hänföra sig till domarens befattning med sådana ärenden,

exempelvis 38 § i stadgan den 12 juni 1925 med vissa föreskrifter angående

domsagornas förvaltning samt åtskilliga stadganden i jordregisterförfattningarna,

måste lämpas med hänsyn till dessa ärendens överflyttning å inskrivningsdomaren.

Den föreslagna bestämmelsen bör därför sålunda jämkas,

att den kommer att gälla jämväl vad som finnes stadgat i avseende å domaren.

Någon särskild föreskrift i lagfarts- och inteckningsförordningarna finnes

ej numera rörande fullföljd av talan mot rättens beslut i lagfarts- och inteckningsärenden,

utan därutinnan gälla de allmänna reglerna örn fullföljd av talan

mot domstols beslut. Tillämplighet av dessa allmänna regler synes svårligen

kunna vinnas genom den i förevarande paragraf upptagna hänvisningsbestämmelsen.

I allt fall lärer det vara att föredraga, att i förslaget — på

sätt vanligen skett då genom lagstiftning vissa ärenden överlämnats till domarens

prövning -—- upptages en bestämmelse av innehåll, att klagan över inskrivningsdomarens

beslut föres i hovrätten. Av 5 § promulgationslagen till

rättegångsbalken följer, om en sådan bestämmelse upptages, att vad som finnes

stadgat rörande fullföljd av talan mot allmän underrätts beslut skall äga

motsvarande tillämpning i avseende å dylik klagan. En bestämmelse av ovan

angivet innehåll torde lämpligen kunna införas efter 9 § i förslaget.

3 §.

Enligt förevarande paragraf första stycket skola inskrivningsärenden upptagas

å »inskrivningsdag». Med en sådan avses — på sätt i remissprotokollet

framhålles ■— ej något sammanträde med bestämda former utan allenast en

till viss dag förlagd förrättning, vid vilken inskrivningsdomaren skall handlägga

tidigare inkomna eller under inskrivningsdagen inkommande ärenden.

Föreskrift saknas emellertid rörande inskrivningsdagens längd. Det torde

vara åsyftat, att ärenden, som inkomma å inskrivningsdag under tid, då rättens

kansli är tillgängligt för allmänheten, skola behandlas å inskrivningsdagen,

men att senare under kalenderdagens lopp inkommande ärenden skola

handläggas först å nästföljande inskrivningsdag. Att inskrivningsdag omfattar

blott viss bestämd tid av kalenderdag synes ock nödvändigt. Det kan

icke anses lämpligt eller riktigt, att det skall få bero på inskrivningsdomarens

skön, huruvida ett ärende, som inkommit efter det för alla rättssökande utsatta

klockslaget, blir behandlat som örn det vore inkommet dessförinnan •—

med därav följande rättsverkningar — eller ock först å nästa inskrivningsdag.

Ett uttryckligt stadgande i ämnet är enligt lagrådets uppfattning erforderligt.

Av bestämmelsen, att inskrivningsärenden må upptagas allenast å inskrivningsdag,

skall enligt remissprotokollet följa, att inskrivning skall anses vara

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 108.

79

sökt först den inskrivningsdag, å vilken ärendet upptages till behandling. När

såsom enligt gällande lagstiftning rätten är inskrivningsmyndighet och denna

myndighet sålunda träder i funktion allenast å vissa bestämda dagar — rättegångsdagar

— är det uppenbart, att ansökan kan anses gjord hos rätten först

å den rättegångsdag, varå den företages inför rätten. Det är då utan vidare

tydligt, att exempelvis en lagfart icke är sökt och till ansökningen knuten prioritetsrätt

således ej heller vunnen redan därigenom, att ansökningshandlingarna

ingivits till rättens kansli. Sedan inskrivningsärendenas behandling överflyttats

från rätten till inskrivningsdomaren, vilken i åtskilliga hänseenden har

att taga befattning med inskrivningsärenden jämväl mellan inskrivningsdagarna,

torde det däremot ej längre komma att för sökanden framstå såsom tydligt,

att hans prioritetsrätt icke räknas från handlingarnas inlämnande å kansliet

till inskrivningsdomaren utan uppkommer först å den inskrivningsdag,

då ansökningen första gången handlägges; bestämmelsen i förevarande paragraf

första stycket lärer icke ensam för sig innefatta tillräcklig upplysning

därutinnan. Lagrådet hemställer förty om införande i förslaget — måhända

lämpligast i en särskild paragraf näst efter 5 § — av ett stadgande motsvarande

5 § i de sakkunnigas förslag till lag örn handläggning av inskrivningsärenden.

4 §•

Enligt de sakkunnigas förslag (3 §) skulle offentligt sammanträde för handläggning

av inskrivningsärenden hållas en gång i veckan, där ej Kungl. Maj :t

på grund av särskilda förhållanden funne skäl meddela annan föreskrift. Härtill

slöt sig bestämmelsen (18 §), att införing i fastighetsboken skulle vara

verkställd senast å sjunde dagen efter det inskrivningssammanträde, varå ärendet

förevarit. Det remitterade förslaget överensstämmer väsentligen med sakkunnigförslaget,

dock att särskilt stadgande icke upptagits örn tid, då inskrivningen

i fastighetsboken skall vara gjord.

I yttranden över sakkunnigförslaget hava såväl talrika domhavande som

föreningen Sveriges häradshövdingar gjort gällande den mening, att såsom

regel inskrivningssammanträden med två veckors mellanrum skulle för landsbygdens

del fullt motsvara behovet och att hållande av sammanträde under

varje vecka måste för arbetet i domsagorna medföra icke oväsentliga olägenheter.

Eör en sådan begränsning av sammanträdenas antal hava ock uttalat

sig två av rikets hovrätter.

Denna uppfattning bör tydligen ägnas synnerligt beaktande. Men vid frågans

bedömande måste dock i främsta rummet fasthållas, att den oftare

återkommande handläggning av inskrivningsärenden, vilken med förslaget är

åsyftad, i och för sig innebär en obestridlig fördel, även örn mångenstädes i

landet något påtagligt behov av en förändring härutinnan tilläventyrs icke

framträtt. I detta avsende må hänvisas till de skäl, som av departementschefen

åberopats till förmån för den av honom intagna ståndpunkten. Endast

om de svårigheter, vilka förslagets genomförande kan medföra för lantdomarens

arbete i det hela, måste förväntas bliva större än att de icke kunna i er
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Majlis proposition nr 108.

forderlig mån lättas genom användande av den Kungl. Majit tillerkända befogenheten

att medgiva avvikelse från lagens allmänna regel, synes därför ett

frångående av förslaget böra ifrågasättas. Det vill ock förefalla, som örn

nämnda svårigheter blivit till en viss grad överskattade av hänsyn antingen

till de mera ovanliga arbetsförhållanden, som rada i några särskilda domsagor,

eller ock till omständigheter, som sammanhänga med ordningen för expeditioners

tillhandahållande i inskrivningsärenden. Örn, på sätt förslaget avser,

inskrivningsdag skall hållas å domsagans kansli i regel då detta ändock skall

hållas öppet för allmänheten, kan själva förrättningen, även örn den förekommer

varje vecka, icke nämnvärt öka domarens arbete. Bleve emellertid med

den föreslagna anordningen förbunden en skyldighet för domaren att redan å

närmast följande inskrivningsdag utlämna expeditioner i ärenden, som handlagts

en vecka tidigare, synes det uppenbart, att i många fall arbetets jämna

gång skulle kunna i rätt betänklig grad störas. Ehuru i detta hänseende

remissprotokollet icke innehåller något uttalande, lärer det dock få antagas, att

erforderliga föreskrifter bliva meddelade i syfte att en så betungande expeditionsskyldighet

icke kommer att gälla. De sakkunniga hava härutinnan uttalat,

att expeditionstiden mäste göras relativt lang och att för denna två veckor

troligen finge anses såsom ett minimum. I själva verket torde genom föreskrifter

av sådan innebörd de från lantdornarhåll framförda betänkligheterna

mot förslaget bliva i stort sett undanröjda. Under förutsättning att de önskemal,

som i detta avseende mäste betraktas såsom befogade, bliva tillgodosedda,

har lagrådet funnit sig kunna lämna förslaget utan annan erinran än sorn följer

av det nu anförda.

6 §.

Da det i förevarande paragraf talas örn »den till grund för ansökningen åberopade

handlingen», avses därmed handling, på grund av vilken lagfart eller

inteckning sökes (jfr 16 §). Motsvarande handling benämnes i 7 och 8 §§

»den i ärendet åberopade handlingen». Uttryckssättet i sistnämnda paragrafer

lärer i tydlighetens intresse böra jämkas efter det i förevarande paragraf

använda. I sammanhang härmed torde i enahanda syfte 12 § böra så omformuleras,

att de där avsedda handlingar, som enligt paragrafens nuvarande

lydelse »ligga till grund» för inskrivning i fastighetsboken, i stället betecknas

såsom handlingar, vilka »äro av betydelse» i nämnda hänseende.

10 §.

Enligt förevarande paragraf skall, innan Kungl. Maj :t förordnar örn inrättande

av aktsystem, yttrande hava inhämtats från vederbörande häradshövding

eller rådstuvurätt. Med anledning härav synes böra framhållas, att beträffande

domsaga, som har särskild inskrivningsdomare, jämväl från denne bör föreligga

uttalande örn den ifrågasatta anordningen.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

81

15 §.

I de fall, då för vinnande av viss åtgärd såsom exempelvis inteckningsförnyelse

fordringshandlingen må uppvisas för annan rätt än den som äger verkställa

åtgärden, erfordras tydligen, även sedan inteckningsprotokollet blivit

ersatt med akter, ett protokoll för anteckning örn uppvisande av handling i

angivet syfte. I förevarande paragraf Ilar ock detta behov beaktats. Avsikten

torde vara, att det särskilda protokoll, som här föreskrives, skall, såsom

ock i de sakkunnigas förslag (26 §) utsäges, upptaga dylika ärenden i fortlöpande

följd och således icke föras särskilt för varje ärende. Till förebyggande

av olika tillämpning synes stadgandet i ungefärlig överensstämmelse

med sakkunnigförslaget böra angiva, att anteckning om uppvisandet skall

göras i särskilt protokoll över sådana ärenden.

16 §.

Enligt förevarande paragraf skall renovationsskyldighet kunna eftergivas,

där fastighetsböcker och akter äro förvarade på betryggande sätt. Om denna

-— först vid ärendets slutliga beredning inom departementet föreslagna — bestämmelse

heter det i remissprotokollet, att eftergiften skulle avse exempelvis

insändandet av handlingsavskrift samt kunna meddelas i det fall, att böckerna

och akterna äro brandsäkert förvarade. Den åsyftade avskriften hänför

sig till handling, på grund av vilken lagfart eller inteckning sökts.

I 6 § stadgas, att handling, som nyss sagts, skall vid ingivandet vara åtföljd

av två avskrifter. Den ena är avsedd just för renovationen. Befrielse

från skyldigheten att renovera dylik handling torde därför ej innefatta någon

avsevärd förmån för inskrivningsdomaren. Visserligen är det måhända ej

uteslutet, att med stöd av bestämmelsen i 17 § det omförmälda stadgandet i

6 § skulle för det fall, örn vilket nu är fråga, kunna modifieras sålunda, att

blott en enda avskrift av handlingen behövde ingivas; men någon större lättnad

för inskrivningssökanden synes dock en sådan anordning ej innebära. I

allt fall torde de skäl, som tala emot ett dispenserande från renovationsskyldigheten,

vara vida övervägande. Det lärer vara förenat med stora svårigheter

att avgöra, huruvida ett domstolsarkiv verkligen är fullt brandsäkert.

Brand kan dessutom uppkomma, då böcker och akter äro uttagna ur arkivet

för användning å kansliet. Åverkan kan göras å en enskild bok eller akt av

person, som på ett eller annat sätt fått den i sin hand. Och i utlandet saknas

icke exempel därpå, att ett helt arkiv blivit uppsåtligen förstört. Det är därför

av stor betydelse, att även örn förvaringssäkerheten å de centrala uppsamlingsställena

för renovationer ej skulle väsentligt överstiga den säkerhet domstolsarkivet

erbjuder, material för upprättande av ny fastighetsbok dock finnes

förvarat å två ställen.

På grund av det anförda hemställer lagrådet, att den i förevarande paragraf

införda bestämmelsen om dispensrätt måtte uteslutas.

Bihang till riksdagens protokoll 193S. 1 sami. 85 käft. (Nr 108.)

6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Majlis proposition nr 108.

Övergångsbestämmelsen.

Jämte den föreslagna lagen skall i vidsträckt omfattning fortfarande tilllämpas

nu gällande lagstiftning örn lagfart och inteckning. I fråga örn flertalet

bestämmelser i lagfarts- oell inteckningsförordningarna innebär denna

ståndpunkt, antingen att bestämmelserna fortfarande komma att gälla efter

sin lydelse eller att de skola tillämpas med den lämpning av innehållet, varom

i 1 § sista punkten sägs.

Genom förevarande övergångsbestämmelse upphävas endast 19 § lagfartsförordningen

och 62 § inteckningsförordningen. Upphävandet av dessa paragrafer

föranledes därav, att besked i inskrivningsärende enligt lagförslaget

skall givas allenast i den i 8 § föreskrivna ordning och utdrag ur fastighetsbok

icke vidare förekomma. Övergångsbestämmelsen kan emellertid giva anledning

till det antagandet, att övriga stadganden i lagfarts- och inteckningsförordningarna

fortfarande skola gälla, i vissa fall med den i 1 § omförmälda

lämpningen. Att märka är dock, att åtskilliga stadganden i nämnda förordningar

ersättas av bestämmelser i förevarande lagförslag. Sålunda ersättas

genom bestämmelserna i 8 § dels helt det i 17 § inteckningsförordningen upptagna

stadgandet dels ock de föreskrifter, som i övrigt förekomma i nämnda

förordning örn tecknande av bevis å företedd handling. Vidare är stadgandet

i 20 § sista stycket inteckningsförordningen helt ersatt av bestämmelsen i 4 §

andra stycket av detta lagförslag. Vad däremot angår stadgandena i 20 §

lagfartsförordningen och 63 § inteckningsförordningen kunna de måhända såtillvida

ej anses helt ersatta av de i 4 och 5 §§ föreslagna bestämmelserna, som

— för den händelse Kungl. Majit skulle såsom inskrivningsdag fastställa viss

veckodag — en lämpad användning av dem möjligen skulle kunna medföra,

att örn å sådan veckodag inträffar helgdag, nästkommande söckendag bleve

inskrivningsdag. Emellertid skulle en dylik regel kunna medföra olägenheter

genom sammanträffande av inskrivningsdag med rättegångsdag, och det

synes lagrådet kunna ifrågasättas, örn det ej vore lämpligare att vid bestämmande

enligt 5 § av viss veckodag såsom inskrivningsdag stadga undantag för

inträffande helgdag. Lagrådet hemställer därför, att jämväl 20 § lagfartsförordningen

och 63 § inteckningsförordningen upphävas. Då vidare såsom

ovan erinrats vissa stadganden ersättas genom bestämmelser i detta lagförslag

och följaktligen icke längre skola äga tillämpning, synes jämväl — i överensstämmelse

med vad som vanligen iakttages — en allmän föreskrift rörande sådana

stadgandens upphävande böra införas, vilken till förhindrande av alltför

vittgående slutsatser torde böra innehålla, att förutom ovannämnda paragrafer

upphävas de eljest i lag eller författning meddelade stadganden, som

ersatts genom bestämmelser i denna lag.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

83

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 19 februari 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,

Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, anmäler lagrådets1 den

15 februari 1932 avgivna utlåtande över de den 15 januari 1932 till lagrådet

remitterade förslagen till

1) lag örn uppläggande av nya fastighetsböcker för landet; och

2) lag med särskilda bestämmelser örn handläggning av inskrivningsärenden.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Lagrådet har ansett övertygande skäl hava förebragts för att en partiell

reform på inskrivningsrättens område nu bör komma till stånd. Lagrådet har

sålunda, bland annat, med styrka framhållit vikten av att fastighetsböckernas

uppläggande snarast möjligt bringas till fullbordan. Av lagrådet gjorda principuttalanden

överensstämma väsentligen med den uppfattning, varåt jag i

remissprotokollet givit uttryck.

Beträffande förslaget till lag örn uppläggande av nya fastighetsböcker för

landet har lagrådet framställt vissa erinringar av huvudsakligen formell natur.

Dessa hava samtliga synts mig böra vinna beaktande.

Vidkommande förslaget till lag med särskilda bestämmelser örn handläggning

av inskrivningsärenden har lagrådet hemställt, att däri måtte upptagas

en bestämmelse, varigenom den för prioritetsrätten avgörande förrättningen,

inskrivningsdagen, avgränsas till viss tid. Denna hemställan har jag funnit

mig böra biträda. Då vidare lagrådet ansett principen örn rättsverkningarnas

hänförande till inskrivningsdagen böra komma till tydligare uttryck i lagtexten,

bär jag i förslaget upptagit ett stadgande i sådant syfte. Likaså har

jag, i överensstämmelse med vad lagrådet förordat, i förslaget infört en uttrycklig

bestämmelse av innehåll att klagan över inskrivningsdomarens beslut

föres i hovrätten. Lagrådet har vidare hemställt, att den av mig beträffande

aktsystemet föreslagna bestämmelsen örn dispensrätt i avseende å renovationsskyldigheten

måtte uteslutas. Vad som föranlett mig att föreslå dylik dispensrätt

var huvudsakligen den lättnad i fråga om arkivvården, som därigenom

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

skulle beredas hovrätterna. Uppenbarligen var det avsett, att bestämmelsen

skulle få tillämpning endast vid de domstolar, där arkivförhållandena ur brandsäkerhetssynpunkt

vore fullt betryggande, såsom vid Stockholms rådstuvurätt,

vilken redan nu är befriad från domboksrenovation. Med hänsyn till vad lagrådet

anfört har jag dock ansett mig icke böra vidhålla, att bestämmelse örn

ifrågavarande eftergift nu upptages i lagstiftningen. Sedan aktsystemet någon

tid prövats och erfarenhet vunnits örn de anordningar, som därvid kunna komma

i tillämpning, torde frågan få upptagas till förnyat övervägande. De erinringar,

av huvudsakligen formell natur, vilka lagrådet i övrigt framställt

mot förslaget, hava jämväl synts mig böra vinna beaktande. Dessutom har

förslaget i vissa andra avseenden underkastats redaktionella jämkningar.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om uppläggande av nya

fastighetsböcker för landet och lag med särskilda bestämmelser örn handläggning

av in skrivning sär enden samt hemställer, att förslagen måtte med däri nu

vidtagna ändringar genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRe

gen t en, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Axel Wennerholm.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 108.

85

Bilaga.

Förteckning

å samhällen och områden, för vilka enligt Kungl. Maj:ts förordnande

skall föras fasti gil etsk ok såsom för stad.

Dag för Kommun eller område inom domsagan, som

K. Mits Domsaga beslutet avser,

beslut.

02 Jösse. Arvika stad.

j/11 io Torneå. Haparanda stad.

al, 17 Tveta, Vista och Mo. Huskvarna stad.

m/5 21 » Nässjö stad.

J/s 23 Frosta och Eslövs. Eslövs stad.

»/ it Södra Roslags. Vissa hemman i Täby socken, lägenheten Enebybergs villastad

'' nr 1 i Danderyds socken.

» » Sollentuna och Färentuna. Ett större antal hemman och lägenheter i Sollentuna socken

(Tureberg, Väsby och Hässelby m. fl.).

Saltsjöbadens köping.

Tierps köping.

Djursholms stad.

Mölndals stad samt Västra Frölunda och Partille socknar.

Mjölby stad, municipalsamhällena Boxholm och Ödeshög

samt vissa hemman i Åsbo, Ekeby och Ödeshögs socknar, i

den mån hemmanen icke ingå i municipalsamhällena.

» » Södertörns.

u/u » Uppsala läns norra.

»/„ » Södra Roslags.

«/, 24 Askims m. fl. härads.

“/ j » Mjölby.

»/, o Ångermanlands

mellersta.

S1/ls » Luleå.

91/ia » Frosta och Eslövs.

*/5 25 Södra Roslags.

» Västmanlands mellersta,

»/n 26 Frosta och Eslövs.

»/, » Hammarkinds, Stege
borgs

och Skärkinds.

«/s » Södra Roslags.

«/lt » Södertörns.

“/u » Frosta och Eslövs.

Sollefteå stad.

Bodens stad.

Hörby köping, Höörs municipalsamhälle samt vissa hemman i

Högseröds och Hammarlunda socknar.

Lilla Alby municipalsamhälle, 1 mantal Ytterby nr 4 i Österåkers

socken, Stocksunds köping. Nya Hagalunds, Nya

Huvudsta och Råsunda municipalsamhällen.

Norbergs municipalsamhälle.

Vissa hemman i Holmby, Harlösa, Hurva, Svensköps, Högseröds,

Bosjöklosters, Hörby, Östra Sallerups, Höörs och

Munkarps socknar.

Valdemarsviks köping.

Vissa hemman i Bo socken.

Huddinge och Stuvsta villasamhällen.

Vissa hemman i Holmby, Harlösa, Hurva, Svensköps, Högseröds,

Bosjöklosters, Hörby, Östra Sallerups, Höörs och

Munkarps socknar.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

Dag för

K. Mits Domsaga,

beslut.

"I, 27 Södra Roslags.

22/i » Norra Roslags.

22/4 » Bollnäs.

3/s » Sollentuna och Fären
tuna.

9/s » Yästerbergslags.

u/ii 9 Norra Möre och Stranda.

11 lii * Vadsbo.

s/2 28 Fryksdals.

3/2 » Falu.

24/2 » Södra Roslags.

24/2 » Villands.

31/s * Jämtlands norra.

2V? » Södersysslets.

27Ii » Flundre, Väne och

Bjärke.

10/8 » Nyköpings.

X“/10 i> Toma och Bara.

“/» » Sunnerbo.

24/s 29 Tveta, Vista och Mo.

Vio » Mjölby.

Vn » Sunnerbo.

13/i2 » Södertörns.

20/ii » Södra Roslags.

2/1 30 Askims m. fl. härads.

18/5 » Tveta, Vista och Mo.

"/u » Kinda och Ydre.

ls/j 31 Gotlands norra.

”/lo » Vemmenhögs, Ljunits

och Herrestads.

Kommun eller område inom domsagan, som

beslutet avser.

Vissa hemman i Bo, Värmdö och Österåkers socknar.

Vissa hemman i Häverö socken.

Bollnäs köping.

Sundbybergs stad samt vissa områden i Spånga och Järfälla

socknar.

Ludvika stad.

Mönsterås köping.

Töreboda köping.

Sunne köping.

Borlänge köping.

Lidingö stad.

Åhus municipalsamhälle.

Strömsunds municipalsamhälle ävensom byarna Bredgård nr 1,

Näset nr 1 och Grelsgård nr 1—3, i den mån sagda byar icke

ingå i municipalsamhället.

Säffle köping.

Trollhättans stad och Lilla Edets municipalsamhälle.

Oxelösunds municipalsamhälle.

Lomma municipalsamhälle.

Strömsnäs bruks municipalsamhälle.

Forserums municipalsamhälle samt vissa områden inom Måns

arps, Barnarps, Sanderyds, Bankeryds, Rogberga, Hakarp

och Nässjö socknar.

Fastigheten Boxholm nr 5 i Ekeby socken.

Markaryds köping och Ljungby köping.

Dalarö municipalsamhälle, Nynäshamns köping, Segeltorps

municipalsamhälle.

Vissa delar av Täby och Hagalunds municipalsamhällen samt

Inverness villaområde i Danderyds socken.

Askims, Styrsö och Öckerö socknar.

Vissa ytterligare områden i Bankeryds och Barkeryds socknar.

Kisa municipalsamhälle.

Hela domsagan.

Skurups köping.

Stockholm 1932. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

280867

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. 1LU 1932:45 Memorial angående arvoden åt särskilda föredragande inom första lagutskottet m. m. s. 1 i texten
  2. Rskr. 1932:206 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Majds proposition nied förslag till lag om uppläggande av liga fastighetsl>ocker för landet m. m., dels och i a1 i texten
  3. 1LU 1932:32 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om upptåg gande av nya fastighetsböcker för landet m. m., dels ock i ämnet väckta m s. 1 i texten