Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i 3 och 17 §§ lagen den 27 juni 1896 örn rätt till fiske m. m

1932-02-19 · 55 sidor, varav 54 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 54 av 55 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1932:111, Med förslag till lag angående ändring i 3 och 17 §§ lagen den 27 juni 1896 örn rätt till fiske m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr lil.

1

Nr lil.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i 3 och 17 §§ lagen den 27 juni 1896

örn rätt till fiske m. m.; given Stockholms slott den 19

februari 1932.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i 3 och 17 §§ lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1)

om rätt till fiske; samt

2) lag angående ytterligare utsträckt tillämpning av lagen den 22 juni

1928 (nr 184) örn ersättning till strandägare för mistad fiskerätt.

Under Hans Maj:ts

Min ailernådigSte Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. Gärde.

Bihang till riksdagens protokoll 1932

1 sami.

88 haft. (Nr lil.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Förslag

till

Lag

angående ändring i 3 och 17 §§ lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om

rätt till fiske.

Härigenom förordnas, dels att i 3 § lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske,

vilken paragraf senast ändrats genom lagen den 6 juni 1930 (nr 197), skall

mellan första och andra styckena införas ett nytt stycke av nedan angivna lydelse,

dels att till 17 § samma lag skall fogas ett nytt stycke av det innehåll, som

nedan angives:

3 §•

I Norrbottens---och onsdag.

I Uppsala, Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar och Blekinge

ävensom Gotlands län må, med de inskränkningar nedan stadgas, strömmingsfiske

med garn (skötar) inomskärs idkas av varje svensk undersåte:

strandägaren äge ensam rätt till sådant fiske i vatten, som har mindre djup

än tio meter eller finnes på ett avstånd ej överstigande etthundraåttio meter från

det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager, dock vare, där

inom Uppsala, Stockholms, Blekinge och Gotlands län å viss ort de fiskande av

ålder oklandrat utövat strömmingsfiske med garn å mindre vattendjup eller

närmare stranden än nu sagts, de därvid bibehållna;

utan strandägarens samtycke må gam ej utsättas i en sammanhängande

sträcka till större längd än fyrahundrafemtio meter eller med mindre avstånd

mellan skilda garnsträckor än etthundra meter, ej heller, så länge strandägaren

nyttjar av honom behörigen utmärkt notvarp, närmare detta än trehundra

meter;

strömmingsfisket vare strandägaren förbehållet

i Slätbaken, Tränöfjärden och Gropviken jämte angränsande vatten innanför

linjer, som tänkas dragna dels från Djursö norra udde rätt till fastlandet över

sydligaste udden av Lilla Rimmö, dels över smalaste delen av sundet mellan

Djursö och Yxnö, dels ock där kortaste avståndet är mellan Norra Finnö och

fastlandet,

i Valdemarsviken innanför en linje, som tänkes dragen där kortaste avståndet

är mellan Stora Ålö och Kvädö,

i Syrsan och Sågviken samt Gudingef järden innanför linjer, som tänkas dragna

dels över smalaste delen av sundet mellan Björkö och fastlandet, dels från

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

3

Björkö södra udde till sydligaste udden av Lilla Rätö, dels ock från västligaste

udden av sistnämnda ö till närmaste ställe på fastlandet, samt

i Gamlebyviken och Lucernafjärden innanför en linje, som tankes dragen rätt

åt söder från södra udden av Gränsölandet.

Vid de---skall dragas.

I Göteborgs---av Finsbolandet.

Vid Skånes---strandägaren förbehållet.

Där vid----rätt bibehållna.

De, som — — — och intrång.

Har strandägare--— det underhåller.

17 §.

Finnes uppenbart---tredskandes bekostnad.

Samma lag vare, där notvarp uppenbarligen finnes hava blivit oriktigt utmärkt

till läge eller sträckning eller hålles utmärkt å sådan tid av året, då det

ej nyttjas, samt på tillsägelse rättelse ej genast sker.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majlis proposition nr lil.

Förslag

till

Lag

angående ytterligare utsträckt tillämpning av lagen den 22 juni 1928

(nr 184) om ersättning till strandägare för nastad fiskerätt.

Härigenom förordnas som följer:

Vad i lagen den 22 juni 1928 örn ersättning till strandägare för mistad fiskerätt

är stadgat för det fall, att fiske med rörlig redskap vid strand inom Göteborgs

och. Bohus eller Hallands län blivit fritt, skall jämväl äga tillämpning,

såvitt den ändring i lagen örn rätt till fiske, som träder i kraft den 1 juli 1932,

medför att varje svensk undersåte erhåller rätt att utöva strömmingsfiske med

gam (skötar) i fiskevatten inom Uppsala, Stockholms, Södermanlands, Östergötlands,

Kalmar och Blekinge ävensom Gotlands län, där sådan rätt enligt

äldre lag var förbehållen strandens ägare. Ersättning skall dock utgå allenast

där strandägaren, med uteslutande av andra fiskande, efter den 1 januari 1897

men före den 1 januari 1932 själv eller genom annan tillgodogjort sig strömmingsfisket

med garn.

Framställning örn ersättning enligt denna lag vare ansedd såsom i rätt tid

gjord, där den skett före den 1 juli 1937.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr lil.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 5 februari 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener,

Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, riksdagens skrivelse den 1

juni 1928, nr 313, samt i anledning därav upprättat förslag till förändrad lagstiftning

om rätten till strömmingsfiske å rikets östra och södra kuster från

Upplands norra gräns till och med Blekinge.

Föredraganden anför:

»Bland de olika slag av fisken, som förekomma inom skärgårdarna vid Sveriges

östersjökust, intager strömmingsfisket en särställning med hänsyn såväl

till sin betydelse som ock till de förhållanden, varunder detsamma bedrives.

Strömmingen eller, såsom den söderut kallas, sillen1 uppträder ofta i mycket

stora stim. De flesta strömmingsraser föra ett utpräglat vandrande levnadssätt.

Fullt stationära former synas förekomma endast i en del isolerade

vattenområden, särskilt vissa vikar med trånga och grunda inlopp, såsom

Gamlebyviken och Syrsan i Kalmar län samt Sandfjärden och Slätbaken i

Östergötlands län. I andra liknande vatten, t. ex. Gudingefjärden i Kalmar

län och Yaldemarsviken på gränsen mellan detta län och Östergötlands

län, torde de stationära strömmingsformerna vara ensamt förekommande eller

åtminstone förhärskande i de inre delarna, under det att närmare mynningen

även vandrande former uppträda. Inom områden, där stationära former

finnas, kan fiske efter strömming pågå så gott som utan uppehåll under hela

året. Inom mera öppna skärgårdsområden byta däremot strömmingsstimmen

ofta ganska hastigt uppehållsort.

Strömmingen förflyttar sig ej blott inom skärgårdarna utan vandrar även i

stor utsträckning från öppna havet in i dessa och omvänt. Vanligen gör sig en

dylik invandring tydligt märkbar under senhösten. Den strömming, som där
1

Vid större delen av östersjökusten är ''strömming’ den vanliga gemensamma benämningen på ett

flertal där förekommande sillraser. Norr örn Västervik användes huvudsakligen denna benämning,

söder örn Kalmar alltid benämningen ''sill''. På kuststräckan mellan Västervik och Kalmar brukas

båda benämningarna jämsides.

Inledning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majlis proposition nr lil.

under inkommit i skärgårdarnas djupare delar, kvarstannar ofta där över

vintern och kan då giva upphov till ett betydande fiske.

Större delen av sitt liv tillbringar strömmingen i vatten med jämförelsevis

stort djup. Endast under lektiden komma vissa strömmingsfÖrmer — särskilt

de, som mer eller mindre konstant uppehålla sig i skärgårdarnas inre delar —

in på helt grunt vatten. I följd härav kommer även strömmingsfisket att bedrivas

huvudsakligen inom områden med någorlunda stort vattendjup. Under

lektiden kunna väl i och för sig ganska rika fångster göras på grunt vatten,

men den ojämförligt största mängden av strömming fångas dock med all säkerhet

i vatten med större djup än 10 meter. I detta hänseende skiljer sig strömmingsfisket

från de flesta övriga inomskärs förekommande fiskena, såsom efter

gädda, abborre och ål, vilka alla bedrivas på grunt vatten. Härav följer ock,

att strömmingsfiske med fördel kan idkas inomskärs, utan att nyssnämnda

fisken därav beröras eller lida skada.

De redskap, som användas vid strömmingsfiske, äro huvudsakligen dels not

och dels finmaskiga garn, kallade ''skötar’ eller, söderut, ’sillgarn’.

Not dragés i regel på vissa bestämda platser, s. k. varp, som ofta äro upprensade

och vilkas längd, räknad från det ställe, där noten utlägges, till det ställe,

där den dragés upp, växlar betydligt allt efter bottnens beskaffenhet, djupförhållandena,

fiskevattnets utsträckning o. s. v. De längsta notvarpen torde mäta

omkring 1,000 meter, de kortaste omkring 180 meter mellan nämnda punkter.

Varpens bredd torde sällan nämnvärt överstiga 100 meter.

Notfiske efter strömming förekommer huvudsakligen i djupare vikar och i

de inre, mera skyddade skärgårdsområdena samt bedrives såväl under den varmare

årstiden som då vattnet är isbelagt. Det under is bedrivna notfisket är i

de flesta trakter det ojämförligt viktigaste och bygger i stor utsträckning på

den under senhösten regelmässigt inträffande invandringen av strömming från

havet till skärgårdarna. På sommaren och hösten idkas notfiske efter strömming

huvudsakligen endast inom de mera slutna vattenområden, där förekomsten

av stationära strömmingsformer tillåter ett lönande dylikt fiske även under

dessa årstider.

Gamen förankras antingen helt nära stranden, örn djupet där är tillräckligt

stort, eller ock ute på mera fritt vatten. Deras längd växlar i regel mellan 20

och 72 meter samt deras djup mellan 6 och 8,5 meter. Vid fiske sammanfogas

flera gam till en räcka, vars längd i vanliga fall ej torde överstiga 450 meter.

Flerstädes har av ålder garnfiske bedrivits på vissa bestämda platser, vanligen

belägna omedelbart invid tvärdjupa stränder eller grundbankar. Dylika platser

benämnas ''skötsättningar’ eller ''landsätt’.

Strömmingsfiske utövas av både strandägare och icke-strandägare. Bland

de icke strandägande fiskarna kan urskiljas en särskild grupp, omfattande

dem, som arrendera fiskerätten av strandägarna. Dessa arrendatorer intressen

sammanfalla naturligen i många avseenden med strandägarnas. Vid större jordegendomar,

där ägaren själv utövar strömmingsfiske, bedrives detta i regel

huvudsakligen med isnot, däremot i jämförelsevis obetydlig omfattning med

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

7

garn. Bland mindre strandägare finnas alla övergångar från sådana, som

endast i ringa grad äro hänvisade till fiske för sitt uppehälle, till sådana,

för vilka detta näringsfång är den huvudsakliga näringskällan. Dessa idka

ofta strömmingsfiske med såväl not som garn. Notfiske bedriva de huvudsakligen

i eget vatten, under det att de för att kunna idka garnfiske med någon

framgång ofta i stor utsträckning äro hänvisade att begiva sig utanför

gränserna för sitt eget vattenområde. Visserligen äro dessa mindre strandägare

vanligen delägare i ett skifteslags gemensamma fiskevatten, varigenom

deras rörelsefrihet, vad garnfisket beträffar, blir större, men i många fall är

även detta gemensamma område för ringa för att garnfiske där skall kunna

rationellt bedrivas.

Beträffande fiskerättslagstiftningens utveckling i vårt land, särskilt med Lagstifthänsyn

till strömmingsfisket å de delar av rikets kuster, varom i detta sammanhang

är fråga, torde få hänvisas till den redogörelse, som lämnats i en

inom kammarkollegiet verkställd utredning rörande fiskerättsförhallandena vid

rikets kuster (statens offentliga utredningar 1925:19 och 20). Här må endast

följande huvudpunkter framhållas.

Uti våra äldsta laguppteckningar, landskaps- och landslagarna, förekomma

icke några bestämmelser örn rätten till fisket i saltsjön. Från kronans sida

hävdades dock redan under medeltiden, att saltsjöfisket tillkom kronan som

regale, en uppfattning, som kom till uttryck i åtskilliga under 1400- och 1500- talen utfärdade förordningar. Denna kronans regalrätt innebar en befogenhet

för de fiskande att oberoende av strandäganderätten mot viss fiskelott till kronan

idka dylikt fiske. Redan vid denna tid yppades emellertid på många håll

stridigheter, särskilt i fråga örn strömmingsfisket, mellan strandägarna och

allmänningsfiskarna. Härpå tyder bl. a. ett av Sten Sture den äldre utfärdat

brev rörande strömmingsfisket i de finska kustsocknarna. Enligt den förklaring,

som i anledning av nämnda brev meddelades år 1688, var det i viss utsträckning

tillåtet ''såväl utbysmän som jordägarna själva att nyttja fisket

var efter annan efter deras gamla vana’. Denna den finska allmogen tillerkända

rätt till strömmingsfiske bekräftades genom resolution pa allmogens besvär vid

1731 års riksdag och utsträcktes sedermera jämväl till de norrländska kustlänen.

Frågan örn saltsjöfisket upptogs icke till behandling i 1734 års lag. Redan i ett

av fiskerideputationen vid 1760—1762 års riksdag den 12 maj 1762 avgivet projekt

till fiskeristadga inflöto emellertid såväl allmänna bestämmelser härom

som ock vissa specialstadganden. Enligt projektet skulle i fråga örn strandägarnas

enskilda fiskerätt gälla, att jordäganderätten och densamma åtföljande enskilda

fiskevatten uti havsskären ej finge sträcka sig längre ifrån landet eller

jordägarens enskilda holmar och skär än notdräkten därifrån kunde nyttjas eller

landfäste med rev och nät ansåges för möjligt, varför ock hela redden därutanför

skulle räknas för allmänningsfiske (6 §). Vidare föreslogos bestämmelser av innehåll,

dels att uti de skärgårdar, där fiskare oklandrat och efter gammal vana

ömsom fiskat vid varandras land och följt saltsjöfisken efter dess drev och

stånd, det skulle förbliva efter förra vanligheten (7 §), dels ock att då sill eller

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

1840 års

förslag.

1852 års

fiskeristadga.

annan saltsjöfisk viel stränder, holmar oyh skär, som tillhörde enskilda jordägare,

tillstötte i sådan ymnighet, att dessa icke förmådde att bärga, fånga och

tillgodogöra sig densamma, det ej borde förvägras andra, som därtill vore hugade,

att i slikt fall deltaga med jordägare i fisket, när de sig därtill anmälde

(8 §).

I en vid 1765—1766 års riksdag slutligen antagen allmän stadga och ordning

för rikets havs-, skär-, ström- och insjöfiske, vilken utfärdades av Kungl.

Majit den 14 november 1766 och utgör Sveriges första allmänna fiskerilag,

föreskrevs såsom huvudregel, att saltsjöfisket inomskärs skulle anses som deras

enskilda egendom, vilka ägde strand och holmar däromkring, samt att vid

öppna havsstranden eller där ingen skärgård vore, så ock utom skären, jordoch

strandägaren ej finge sträcka sin enskilda rättighet till fiske och vatten

längre än hans ''lundgrund’ räckte, som vid stranden läge och därifrån utlöpte

(2 kap. 6 §). Strandägarens sålunda fastslagna rätt inskränktes — förutom

av nyssnämnda stadgande angående fritt fiske efter strömming i vissa fall

vid skogs-, bergs- och stenstränder i Finland och de norrländska länen — jämväl

av bestämmelsen, att uti de skärgårdar, där fiskare oklandrat och efter

gammal vana ömsom fiskat vid varandras land och följt saltsjöfisken efter dess

drev, det skulle förbliva efter förra vanligheten, di avid i synnerhet inga svenska

undersåtar borde stängas ifrån nyttjandet av det yppade ymniga sillfisket

i Nordsjön, vid vems stränder det vara månde; och skulle samma lag vara för

sillfiske i Östersjön, varest någon ymnighet därav kunde visa sig (2 kap. 7 §).

På 1830-talet uppstod fråga örn revision av fiskerilagstiftningen. I ett av

kommerskollegium den 17 augusti 1840 till Kungl. Majit överlämnat förslag

till förnyat reglemente för fisket förekom en föreskrift av innehåll, att sillfiske

i Östersjön skulle utan avseende pa äganderätten till stranden vara fritt, där

någon ymnighet av denna fisk visade sig; med avseende å all annan slags fisk

ater skulle vid nämnda kuststräcka fisket inomskärs anses som strandägarnas

enskilda egendom (3 kap. 25 §).

Anmärkas må i detta sammanhang, att i ett av kommitterade inom vetenskapsakademien

utarbetat, den 19 maj 1847 avgivet yttrande, innefattande anvisningar

till stadganden för ett blivande fiskerireglemente, de kommitterade

i fråga örn strömmingsfisket anförde, att därom intet syntes vara att förordna,

såvida ej ett allmännare antaget bruk skulle göra bibehållandet av en del av

föreskriften i 1766 års fiskeristadga angående fritt fiske i Finland och de norrländska

länen nödvändigt. Härvid hänvisade de tillika till bestämmelsen i samma

stadga, att uti de skärgårdar, där fiskare oklandrat och efter gammal vana

fiskat vid varandras land och följt saltsjöfisken efter dess drev, det skulle förbliva

efter förra vanligheten (2 kap. 7 § förra delen), samt framhöllo, att

denna bestämmelse, som i alla händelser måste i en ny stadga bibehållas, naturligtvis

även gällde för strömmingsfiske och allt annat fiske.

Inom civildepartementet utarbetades sedermera ett nytt förslag till stadga

örn fiskerierna i riket, däri upptogs en föreskrift av innehåll, att i de rikets

skärgårdar, där de fiskande av ålder oklandrat fiskat vid varandras stränder

och följt havsfisken efter dess drev, därvid borde förbliva. Vid granskning

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr lil.

9

härav anmärkte högsta domstolen i utlåtande den 27 april 1852, bland annat,

att den mot nämnda föreskrift svarande bestämmelsen i 1766 års fiskeristadga

(2 kap. 7 §) ursprungligen huvudsakligen haft avseende endast på sillfisket i

Nordsjön, varemot det, sedan reglementet för nordsjöfiskerierna den 21 juli 1774

tillkommit, skulle för framtiden erhålla en långt vidsträcktare betydelse för

rikets hela västra kust, samt att angelägenheten således syntes fordra, att åt

det ifrågavarande stadgandet återgåves dess ursprungliga betydelse att endast

avse sillfångsten eller i allmänhet sådana slag av havsfisk, som ginge till stränderna

i större drev eller stimmar, vilka det överstege den enskilde strandägarens

förmåga att ensam uppfånga och i avseende på vilka i allt fall rättigheten

att få följa fisken, allt efter som den flyttade sig från en strand till en annan,

lände strandägarna själva till ömsesidig fördel. I överensstämmelse med högsta

domstolens förslag inflöt i den nya fiskeristadgan, utfärdad av Kungl.

Majit den 29 juni 1852, ett stadgande av innehåll, att i de rikets skärgårdar,

där för fångande av sådan havsfisk, som ginge till stränderna i stora stimmar,

de fiskande av ålder oklandrat fått följa fisken efter dess drev och fiska vid

annans strand, därvid skulle förbliva (3 § andra stycket).

1852 års fiskeristadga upphävdes genom den nu gällande lagen örn rätt till

fiske. Till grund för denna låg ett den 15 november 1894 avgivet kommittébetänkande.

Huvudreglerna i fråga örn rätten att idka fiske i saltsjön återfinnas

där i 1 och 2 §§. Enligt förstnämnda stadgande skulle varje svensk

undersåte äga rätt att fiska i öppna havet, dock att vissa slag av fast fiskeredskap

där finge utsättas endast med särskilt tillstånd. I 2 § föreskrevs, att

saltsjöfisket inomskärs skulle tillhöra dem, som ägde stränder och holmar omkring

fiskevattnet, medan vid öppna havsstranden och utom skären strandägarens

enskilda fiskerätt skulle omfatta allt det vatten, som funnes till och med

180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 meter vidtoge.

Den strandägaren sålunda principiellt tillkommande ensamrätten till fiske

vid egen strand skulle emellertid vara underkastad åtskilliga inskränkningar.

Enligt 3 § första stycket skulle sålunda, i huvudsaklig överensstämmelse med

vad dittills gällt, strömmingsfiske med rörlig redskap inom Norrbottens, Västerbottens,

Västernorrlands och Gävleborgs län få idkas av varje svensk undersåte

även vid annans strand å ställen, där sådant av ålder varit vanligt, såframt

stranden bestode av skogsmark eller sten och ej av åker eller äng. Vidare

skulle, enligt andra stycket, vid de delar av rikets västra kust, där för fångande

av havsfisk, som ginge till stränderna i stora stim, de fiskande av ålder oklandrat

följt fisken efter dess drev och fiskat vid annans strand, sådan rättighet

fortfarande tillkomma dem. Slutligen föreslogs enligt 12 § andra stycket, att

de fiskande, där de å viss ort av ålder oklandrat utövat fiske eller agntäkt vid

annans strand annorledes än i lagen vore medgivet, skulle vara vid sådan rätt

bibehållna.

Beträffande sin allmänna ställning till frågan örn sedvanans betydelse vid

fiskcrilagstiftningens gestaltning yttrade kommittén:

Där rätten till fiske vore mer eller mindre oberoende av äganderätten till

fiskevattnet, kunde under i övrigt gynnsamma förhållanden lätt uppstå en be
-

Gällande

fiskerättslag.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Tolkning av yrkesfiskare, och om, såsom ofta vore fallet, denna vore för sill

utkomst i väsentlig må-n hänvisad till ett visst slags fiske eller fiske på en viss

trakt, insåges lätt, vilken betänklig rubbning i levnadsvillkor kunde vållas av

en lagförändring. Vad sålunda anförts gällde icke allenast de skrivna lagbuden

utan i lika hög grad de rättssatser, som bildats genom sedvana. Enligt vad

erfarenheten visade, spelade sedvanerätten i hithörande frågor en synnerligt

stor roll. I skilda delar av landet mötte man i fråga örn rätten till fiske en

eller annan lokal, på sedvana grundad uppfattning, som avveke från den skrivna

lagen men vore fast rotad i befolkningens rättsmedvetande. Utan att förbise

de olägenheter, en dylik lokal rättsbildning medförde, hade kommittén likväl

trott det icke kunna ifrågakomma att upphäva dessa rättssedvanor utan, såsom

förslaget utvisade, funnit sedvanerättens resultat i hithörande fall böra erhålla

uttryckligt erkännande i lagstiftningen.

Den begränsning till rikets västra kust, som stadgandet i 3 § andra stycket

örn det s. k. stimfisket erhöll i jämförelse med motsvarande bestämmelse i

fiskeristadgan, innebar enligt kommittén endast en redaktionell jämkning. I

denna del anfördes i betänkandet huvudsakligen följande:

Stadgandet i 3 § andra stycket syftade i främsta rummet på det ymniga sillfisket

vid bohuslänska kusten men även på annat, i viss mån därmed jämförligt

fiske. Sin nuvarande formulering hade detsamma erhållit vid högsta domstolens

granskning av det förslag, som legat till grund för 1852 års fiskeristadga;

och hade därvid, enligt vad högsta domstolens protokoll utmärkte, avsetts att

från strandägarerätten undantaga fångsten av sådan havsfisk, som ginge till

stränderna i sådan ymnighet, att det överstege strandägarens förmåga att ensam

uppfånga densamma. Såvitt kommittén erfarit, hade någon tillämpning

av ifrågavarande stadgande ej ägt rum annorstädes än vid rikets västra kust,

särskilt Bohuslän. De arter av fisk, på vilka detsamma angivits vara tilllämpligt,

vore, förutom sillen, där denna förekomme i större ymnighet, skarpsill,

makrill och gråsej. Kommittén hade icke ansett sig äga skäl att föreslå

några förändringar uti nyssnämnda stadgande. Väl lede det intet tvivel, att

vid vissa delar av västkusten fiske vid främmande strand sedan lång tid tillbaka

fått oklandrat bedrivas även efter annan fisk än den, som ginge i stora

stim, och med hänsyn härtill hade det blivit ifrågasatt att på ett eller annat

sätt vidga stadgandets tillämpningsområde. Då emellertid kommittén i 12 § av

sitt förslag hemställt örn uttryckligt erkännande av de lokala sedvanor, genom

vilka på sidan örn lagstiftningen strandägarens fiskerätt här och där blivit till

andra fiskandes förmån inskränkt, hade nyss antydda avvikelse från de gällande

bestämmelserna ej ansetts vara av behovet påkallad. En jämkning i redaktionen

av ifrågavarande stadgande hade emellertid blivit av kommittén vidtagen.

Då nämligen stadgandet ej ansåges tillämpligt på östersjökusten och

något skäl för en förändring i detta avseende ej förelåge, föresloges en avfattning,

som tydligen utmärkte, att detsamma avsåge endast rikets västra kust.

Efter att i fråga örn 12 § andra stycket hava framhållit, att i många delar

av landet fiskeristadgans bestämmelser örn enskild strandägarerätt vid fiske

icke tillämpats, utan att vid sidan av den skrivna lagen den uppfattningen

sedvanemässigt gjort sig gällande, att fisket vore mer eller mindre fritt för

allmänheten, framhöll kommittén, hurusom detta i främsta rummet gällde

vissa delar av de kustlandskap, vilka först under 1600-talet förenats med

Sverige, men att en mera omfattande undersökning helt säkert skulle giva vid

handen, att en liknande sedvanerättslig uppfattning örn fiskets frihet mån
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil. 11

genstädes av ålder gjort sig gällande även vid östersjökusten. Härefter fortsatte

kommittén:

De lokala sedvanor, örn vilka nu talats, vore av alltför stor vikt för landets

fiskarebefolkning för att vid en revision av fiskerilagstiftningen kunna lämnas

obeaktade. Vådorna av mera väsentliga rubbningar i rådande grundsatser

örn fiskerätt hade redan framhållits; och till förekommande av dylika rubbningar

syntes det vara av nöden, att lagstiftningen i förevarande fall, där

sedvanerätten av särskilda anledningar kommit att erhålla större betydelse

än på de flesta områden, och där den lokala naturen av dess resultat lade

alltför stora hinder i vägen för dessas införlivande med den skrivna lagen,

genom en allmän bestämmelse gåve sitt uttryckliga erkännande åt dessa resultat.

Ifrågavarande bestämmelse bibehölls oförändrad i det förslag, som av Kungl.

Majit framlades för riksdagen, men blev inom denna föremål för omarbetning.

Lagutskottet fann det visserligen kunna anses önskvärt, att lagstiftningen

lämnade sitt skydd åt en fiskarebefolkning, som för utövande av sin näring

icke hade någon rätt, allenast sed att lita sig till, men ansåg ej tillrådligt att

tillmäta de lokala sedvanorna i allmänhet en sådan vikt, som föreslagits, utan

att något verkligt behov av dylik inskränkning i den enskildes strandäganderätt

kunde anses ådagalagt. I enlighet härmed och på i övrigt anförda skäl

hemställde utskottet, att det föreslagna stadgandet i 12 § andra stycket skulle

utgå, och att i stället i 3 § måtte upptagas en bestämmelse av innebörd, att de

lokala sedvanorna tillerkändes rättslig betydelse endast vid fiske i saltsjön

med rörlig redskap samt, i fråga örn de östra och södra kusterna, med den ytterligare

begränsning, att sedvanorna icke skulle gälla vid fiske inomskärs.

Det av 1894 års kommitté framlagda förslaget blev, såvitt nu är i fråga, i

huvudsak godkänt av riksdagen, dock med den av lagutskottet beträffande 12 §

andra stycket föreslagna ändringen. Lag i ämnet utfärdades den 27 juni 1896. I

I en vid 1912 års riksdag väckt motion (nr 17 i andra kammaren) hem- Fråga om

ställdes, att riksdagen måtte besluta, att lagen om rätt till fiske skulle erhålla

sådant tillägg, att strömmingsfiske medelst skötar inom Stockholms län kunde 1912

å ställen, där sådant av ålder varit vanligt, avgiftsfritt få idkas av varje

svensk undersåte, såframt sommarnotvarp ej där funnes utmärkt.

Jordbruksutskottet, dit motionen hänvisades, fann i utlåtande (nr 27) — under

åberopande särskilt av vad vid behandlingen av 12 § andra stycket i 1894 års

kommittéförslag förekommit inom riksdagen — det kunna anses fastslaget, att

de fiskare, vilkas intressen genom motionen skulle tillgodoses, icke sedan gammalt

ägde någon rätt att bedriva strömmingsfiske i annans fiskevatten. Då enligt

utskottets åsikt ett stadgande i den uti motionen antydda riktningen skulle alltför

mycket ingripa på äganderätten till de hemman, till vilka fiskevattnet hörde

och vilkas egentliga värde läge i detsamma, och dessutom mången gång bliva

hemmansägarna till hinder att själva idka strömmingsfiske i deras fiskevatten,

hemställde utskottet, att motionen icke måtte av riksdagen bifallas.

Första kammaren beslöt i enlighet med utskottets hemställan, varemot andra

kammaren biföll ett reservationsvis framställt yrkande, att riksdagen måtte hos

Kungl. Majit anhålla örn utredning rörande den rätt till strömmingsfiske me
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

1919.

1924.

1928 och

1930.

deist skötar vid annans strand, som av ålder kunde anses kava tillkommit icke

jordägande fiskare inom Stockholms läns skärgård, samt för riksdagen framlägga

förslag till de åtgärder för tryggande av dessa fiskares utövning avsitt

yrke, vartill en dylik utredning kunde föranleda. På grund av kamrarnas

stridiga beslut förföll alltså frågan. »

I en den 6 december 1919 till Kungl. Maj:t inkommen skrivelse anhöllo åtskilliga

fiskare i Kvarsebo socken av Östergötlands län örn vidtagande av åtgärder

för tillförsäkrande åt sökandena av rätt att utöva deras gamla näringsfång

med skötfiske i Bråviken.

Med anledning av denna framställning anbefallde Kungl. Maj :t — som redan

tidigare uppdragit åt kammarkollegiet att verkställa utredning rörande fiskerättsförhållandena

vid vissa av rikets kuster —- kollegiet att utsträcka denna

utredning till att omfatta jämväl återstående kuster, nämligen inom Uppsala,

Stockholms, Södermanlands, Östergötlands och Kalmar ävensom Gotlands län.

Inom kammarkollegiet verkställdes utredningen av kammarrådet A. W.

Dufwa. Under åberopande härav framlade kollegiet i skrivelse till Kungl.

Maj :t den 27 augusti 1924 förslag till ändring i vissa delar av 1896 års fiskerättslag,

innefattande bl. a., att fisket skulle i betydande omfattning frigivas.1

Beträffande västkusten föranledde kammarkollegiets förslag efter vissa omarbetningar

propositioner till 1928 och 1930 års riksdagar (nr 2 resp. 70); i

anslutning till dessa propositioner erhöll varje svensk undersåte i stort sett

rätt att vid rikets västra kust idka fiske även vid annans strand, såvitt angår

Göteborgs och Bohus samt Hallands län dock endast nied rörlig redskap, allt i

huvudsaklig överensstämmelse med dittills gällande sedvanor.

I fråga örn rikets övriga kuster innehöll förslaget huvudsakligen de ändringar

i dittills gällande rätt, att strandägares enskilda fiskerätt inomskärs inskränktes

till att omfatta allenast det vatten, som funnes till och med 180

meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 meter vidtoge, samt

att i sådant vattenområde fiske finge jämväl av annan än strandägare bedrivas,

där de fiskande av ålder oklandrat utövat fisket. I vad förslaget avsåg dessa

kuster, befanns detsamma ej ägnat att omedelbart läggas till grund för någon

lagstiftning i ämnet. Beträffande särskilt det ifrågasatta lagfästandet av

sedvanemässigt rådande förhållanden å vissa nu ifrågavarande delar av ostkusten

anmärkte chefen för justitiedepartementet i den nyss berörda propositionen

till 1928 års riksdag, att frågan örn vilka åtgärder i detta och liknande

fall lämpligen borde vidtagas, tydligen icke läte sig bedöma utan ingående

lokala undersökningar.

I en vid 1928 års riksdag väckt motion (nr 304 i andra kammaren) hemställdes,

att riksdagen, i samband med behandling av sistberörda proposition,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn fortsatt och skyndsam utredning

samt framläggande av förslag angående ändrade bestämmelser örn fiskerätten

i rikets östra delar med särskilt aktgivande på strömmingsfisket i Bråviken.

Till stöd för yrkandet anfördes huvudsakligen följande:

Av ålder hade fiskarebefolkningen vid Bråviken ansett sig hava rätt att

1 Förslaget innefattas i den å sid. 7 omnämnda ntredningen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr lil.

13

fritt utöva fiske därstädes, och de flesta yrkesfiskarna i dessa trakter torde vid

beräknandet av sina ekonomiska möjligheter i mycket stor utsträckning hava

förlitat sig till den inkomst, som strömmingsfisket medelst skötar ansetts kunna

lämna. Under en lång tid hade också detta strömmingsfiske fortgått i Boviken

utan några svårare störningar från strandägarnas sida. Någon gång

hade visserligen personligt ingripande till förhindrande av det fria strömmingsfisket

förekommit, men den icke strandägande fiskarebefolkningen hade likväl

fortsatt sitt arbete under förlitande på att bestämmelsen i 12 § 1896 års fiskelag

angående den rätt till fiske, som urminnes hävd skapade, tydligen måst äga

tillämpning på deras förhållanden. Med tiden hade emellertid vissa strandägare

allt mer energiskt bestritt, att någon sedvanerätt där kunde anses föreligga,

och till slut hade en av strandägarna, innehavare av ett gods på Vikbolandet,

anställt åtal mot en fiskare, som bedrivit skötfiske i det vatten, över

vilket godsägaren ansåge sig hava rätt att ensam förfoga. Den senares talan

hade ogillats av underrätten — dock icke med anledning av den av fiskarebefolkningen

åberopade sedvanerätten utan på grund därav, att det omtvistade

vattenområdet ansetts icke vara att hänföra till det egentliga inomskärsområdet

— men sedermera bifallits av hovrätten. ■—- Då varje stadgande om sedvanerätt,

vilken form det än kunde få, lätt torde kunna göras till föremål för olika

tolkningar, vilka i sin tur nog kunde medföra rätt allvarliga tvister, syntes den

bästa lösningen av denna fråga vara, att för det ifrågavarande vattenområdet

införa bestämmelse örn fritt fiske med rörlig redskap, varmed även måste

förstås skötar, dock med undantag för de delar av området, som vore belägna

till och med 180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 meter

vidtoge. Genom en sådan bestämmelse bleve såväl strandägarnas som den

icke strandägande fiskarebefolkningens intressen behörigen tillgodosedda, samtidigt

som det ofta svårbedömda spörsmålet örn var gränsen ginge mellan utomskärsområdet

och inomskärsområdet icke vidare komme att vålla några bekymmer

vid behandlingen av fiskerättsfrågor. Genom den undersökning rörande

fiskerättsförhållandena inom, bland andra, Östergötlands län, som verkställts

av kammarrådet A. W. Dufwa, hade denne funnit förhållandena där sådana,

att fisket även i denna del av landet borde jämväl inomskärs vara fritt med

undantag för det område, som från 2 meters stadigt djup sträckte sig ut 180

meter. —■ Örn man betraktade förhållandena i enbart tvenne Bråvikssocknar,

funne man, att ett synnerligen stort antal familjer, därest det fria strömmingsfisket

omöjliggjordes, skulle komma att berövas en inkomst, som för familjerna

i fråga varit av avgörande betydelse. I övertygelse örn att strömmingsfisket

varit ett för dem fullt tillåtet näringsfång, hade de i båtar och redskap nedlagt

ett stort kapital, som skulle bliva i det närmaste värdelöst, örn den enligt

deras åsikt urgamla rätten att fritt bedriva strömmingsfiske ginge dem ur händerna.

Enbart Kvarsebofiskarnas kapitalplaceringar i båtar och redskap hade

år 1918, det senaste år varom uppgifter erhållits, uppgått till icke mindre än

83,000 kronor. Denna siffra torde ge en god föreställning örn strömmingsfiskets

betydelse för fiskarebefolkningen vid Bråviken. Bleve strömmingsfisket

genom av strandägarna öppnade processer och genom frånvaron av för fiskarebefolkningen

betryggande lagbestämmelser de icke strandägande fiskeriyrkesmännen

berövat, eller komme fisket i fråga att inpressas under betungande ekonomiska

villkor, skulle antagligen en icke ringa del av ifrågavarande fiskarebefolkning

nödgas att avflytta för att söka sin utkomst på annat håll. vilket

givetvis bleve liktydigt med stora förluster; också för dem, som vore i stånd

att kvarstanna, skulle stora ekonomiska svårigheter komma att göra sig gällande.

Även ur allmänna ekonomiska synpunkter komme antydda situation att

vålla stor skada. Strandägarna, för vilka i de flesta fall jordbruket väl vore

och måste vara huvudsaken, torde aldrig komma att bedriva ett så rationellt

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Utredning

inom justitiedepartementet.

Undersökningar

på ort

och ställe.

strömmingsfiske som yrkesfiskarna, och en arrendering av visst vatten skulle

knappast i detta hänseende kunna hjälpa upp saken. Strömmingsfisket vore

tydligen till sin natur sådant, att det ofta måste sträckas ut över mycket vida

vattenområden, och det torde väl därför vara svårt för en arrendefiskare med

strömmingsfisket såsom huvudsyssla att begränsa sin verksamhet till en viss

mindre fjärd.

Jordbruksutskottet, dit motionen hänvisades, hemställde i utlåtande (nr 33),

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning i syfte

att klarlägga, vilka åtgärder vore erforderliga för reglerande av förhållandena

rörande strömmingsfisket med skötar och vinternot å vissa delar av rikets

ostkust, samt att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen framlägga de förslag, vartill

utredningen kunde giva anledning. Till stöd för sin hemställan framhöll

utskottet:

Å rikets ostkust torde icke vara fråga örn några väsentliga intressekonflikter

annat än beträffande strömmingsfisket, vilket i dithörande skärgårdar idkades

av såväl strandägare som yrkesfiskare. I allmänhet torde de strandägare,

som förfogade över större vattenområden, tillgodogöra sig detta fiske genom

notdragning, under det att de smärre strandägarna och yrkesfiskarna fiskade

med skötar eller, då is läge, med vinternot. I fråga örn skötfisket vore särskilt

att märka, att detta ägde rum över ganska vidsträckta områden, där det

gällde att i ett sammanhang följa fiskens stim. Enär begreppet inomskärs

i fiskerättsavseende torde anses äga ungefär samma innebörd som då det gällde

sjöfart i allmänhet, följde därav, att det strömmingsfiske, som bedreves av yrkesfiskarna

och givetvis även av de mindre strandägarna, i icke ringa omfattning

torde äga rum i annans fiskevatten. Möjlighet skulle härigenom föreligga

för de större strandägarna att praktiskt taget utestänga de förra från den

näring, varav de för sitt livsuppehälle vore beroende. Och en viss tendens i

dylik riktning hade tydligen på sina håll börjat göra sig gällande. Det sedvanefiske,

varom fråga vore, ägde alltså intet stöd i gällande fiskerättslag.

Det nuvarande läget torde emellertid påkalla överväganden från statsmakternas

sida i syfte att söka åvägabringa en reglering av förhållandena på området.

Att ett behov i detta hänseende förelåge syntes ock departementschefen

vilja antyda, men de av honom gjorda uttalandena torde dock närmast

innebära, att några åtgärder tillsvidare icke skulle komma att vidtagas. Vid

sådant förhållande hade utskottet i likhet med motionärerna ansett framställning

därom böra göras hos Kungl. Maj :t. Såsom redan antytts, torde utredningen

böra begränsas till att avse strömmingsfisket med skötar och vinternot.

Utskottet förutsatte givetvis, att jämväl strandägarnas berättigade intresse i

denna sak skulle bliva under utredningen vederbörligen beaktat. Utskottet ansåge

sig alltså i anledning av motionen böra förorda en framställning till Kungl.

Majit av antytt innehåll.

Utskottets hemställan med begäran örn utredning i frågan bifölls av kamrarna,

i anledning varav den av mig nu anmälda riksdagsskrivelsen avläts.

Den av riksdagens skrivelse föranledda utredningen har verkställts inom justitiedepartementet.

Sedan enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande jag den 23 maj

1931 tillkallat fiskeriintendenten fil. dr Christian Hessle och hovrättsassessorn

Carl Romberg att biträda vid densamma, hava av dem under tiden juni—oktober

samma år offentliga sammanträden med ortsbefolkningen hållits på sammanlagt

27 platser utmed kusterna av Blekinge, Kalmar, Östergötlands, Sö
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr il].

15

dermanlands, Stockholms och Uppsala län. Ändamålet med dessa sammanträden

har varit — förutom att erhålla uppgifter örn förekomsten av strömmingsfiske

vid olika delar av ifrågavarande kust samt de fångstsätt, som därvid

begagnas -—- huvudsakligen att vinna upplysning angående rådande sedvänjor

i fråga örn strömmingsfiskets utövande, särskilt med avseende å förhållandet

mellan strandägare och icke strandägande fiskare. Vid sammanträdena,

som varit talrikt besökta, hava tillstädeskommit såväl yrkesfiskare som

strandägare. För att en fullständig bild av fiskeförhållandena skulle erhållas,

har till ledning vid undersökningen å generalstabens karta inlagts ett större

antal smärre fiskevattensområden, som försetts med fortlöpande nummer, och

särskild förhandling ägt rum beträffande fiskeförhållandena inom varje sådant

område. Sålunda hava de vid sammanträdena närvarande anmodats lämna

uppgifter, huruvida inom varje område strandägarna göra anspråk på ensamrätt

till strömmingsfisket i eget vatten eller örn sagda fiske, särskilt gamfisket,

där bedrivits fritt även av andra personer. I förstnämnda fall har undersökts,

örn strandägarnas anspråk efterkommits eller eljest på något sätt

utåt kommit till uttryck samt sedan huru lång tid uppgivna förhållanden varit

rådande. Där åter garnfisket varit fritt för andra än strandägarna, hava upplysningar

inhämtats särskilt örn de inskränkningar härutinnan, som till äventyrs

gjorts gällande från dessas sida. I enstaka fall, då de vid sammanträdena

lämnade meddelandena icke synts giva en tillförlitlig bild av förhållandena

inom en viss ort, hava kompletterande uppgifter införskaffats från trovärdiga

personer. Slutligen hava en del upplysningar erhållits genom inkomna

skrifter, över vad vid sammanträdena förekommit hava upprättats särskilda

protokoll, vid vilka fogats nyssnämnda kartor.

Angående förhållandena vid kusterna av Gotlands län har någon förnyad

utredning icke ansetts erforderlig. Det enda inomskärsområde därstädes med

tillräckligt djup för strömmingsfiske är Fårösund. Vid av kammarrådet

Dufwa år 1920 verkställd undersökning upplystes, att inom sistnämnda vatten

allt fiske, utom efter ål med viss redskap, sedan gammalt vore fritt för envar.

Denna uppgift, vars riktighet aldrig ifrågasatts, torde alltjämt äga giltighet.

— Anmärkas må, att nu ifrågavarande lagbestämmelser sakna betydelse för

Skånes vidkommande. Detta landskaps östersjökust är nämligen helt öppen

utom närmast gränsen mot Blekinge, där ett obetydligt skärgårdsområde förefinnes.

På grund av djupförhållandena kan emellertid strömmingsfiske ej bedrivas

därstädes.

Av den vunna utredningen framgår till en början, att notfisket efter strömming

överallt är förbehållet strandägarna och att dessa även på de platser, där

strömmingsfisket med garn eljest betraktas som fritt för envar, ej vilja tilllåta

sistnämnda fiskes bedrivande till men för notfisket. I fråga om strömmingsfisket

med garn utvisar utredningen beträffande de särskilda länen i

huvudsak följande.

Blekinge län.

Inom Blekinge län bedrives strömmingsfiske med garn i större eller mindre

omfattning inom hela skärgården från Pukavik i väster till Torhamns udde i

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

öster. Notfiske av större betydelse förekommer endast i östra delen av länet eller

på sträckan från Tromtö till Hästholmen. Inom hela ifrågavarande skärgårdsområde

är med härefter nämnda undantag garnfisket sedan gammalt fritt för

envar åtminstone på något avstånd från land. De tvister, som här och var i

länets östra del uppkommit mellan strandägarna och de icke strandägande

fiskarna, synas hava föranletts av att de senare gjort intrång i notvarpen eller

på vissa av strandägarna nyttjade garnfiskeplatser på grunt vatten nära land

Allt strömmingsfiske är sedan något år tillbaka förbjudet inom Karlshamns

stads hamnområde, sannolikt av hänsyn till trafiken. I Karlskrona stads

fiskevatten, som är utarrenderat, samt det till Hästholmens by i Torhamns

socken hörande vattnet är garnfisket förbehållet vederbörande strandägare

eller arrendatorer; ännu för kort tid sedan synes emellertid även inom sistnämnda

områden garnfiske hava bedrivits fritt av envar.

Beträffande Blekinge läns ostkust har särskild undersökning ej företagits.

Vid de delar av denna kuststräcka, där skärgård förekommer, kan emellertid

i följd av naturförhållandena garnfiske efter strömming ej eller endast i mycket

ringa omfattning bedrivas inomskärs.

Kalmar län.

Av Kalmar läns kust har vid sammanträdena undersökning skett beträffande

den norra delen från och med Herrholmsfjärden inom Misterhults socken.

Vid fastlandskusten söder örn nämnda fjärd fiskas enligt i annan ordning vunna

upplysningar strömming endast undantagsvis med garn inomskärs. Sådant

fiske förekommer sålunda innanför Runnö i Döderhults socken, vid

Norssö och Våldö samt i Mönsteråsviken inom Mönsterås socken ävensom innanför

Lövö i Ålems socken. Detta fiske synes hava utövats endast av vederbörande

strandägare själva. Uppenbarligen är detsamma ej tillräckligt givande

för att främmande fiskare skulle lockas att utnyttja detsamma. Enahanda förhållande

råder i Herrholmsfjärden. Vid kusten av Öland finnes blott ett obetydligt

inomskärsområde. Inom detta kan i följd av det ringa vattendjupet

strömmingsfiske ej bedrivas.

Inom Misterhults sockens skärgård från Herrholmsfjärden till den omkring

12 kilometer längre norrut belägna Stora Bergön har garnfisket efter strömming

sedan lång tid tillbaka förbehållits strandägarna, vilka själva utövat detsamma.

I nordligaste delen av samma socken liksom inom Västrums socken

har däremot sagda fiske till på senaste tid i allmänhet varit fritt på något avstånd

från land åtminstone för ortens fiskarebefolkning. Beträffande det s. k.

Lökholmsdjupet mellan Marsö och Nävelsö har dock upplysts, att garnfisket

där sedan länge vore strandägarna förbehållet. På den öppna delen av Gåsfjärden

har ifrågavarande fiske enligt uppgift ansetts fritt för alla intill år

1930, då emellertid strandägarna i samband med företaget skifte av fiskevattnet

förbjudit andra än dem, som äga del i fjärden, att fiska därstädes. I de under

hemmanen Samsvik och Dagsbo lydande delarna av Värkebäcksviken hava

sedan 5—6 år tillbaka vederbörande strandägare likaledes gjort anspråk på

ensamrätt jämväl till garnfisket; eljest är inom sistnämnda vik detta alltjämt

fritt för envar utom under lektiden.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

17

Vid övriga delar av Kalmar läns kust, belägna inom Västerviks stad samt

Gladhammars, Törnsfalls, Gamleby, Lofta, Loftahammars, Västra Eds, östra

Eds och Tryserums socknar, synes strömmingsfiske med garn, där dylikt i

någon nämnvärd omfattning förekommit, i allmänhet hava av ålder bedrivits

fritt åtminstone av närboende fiskare utom i vissa härefter angivna, djupt inträngande

vikar och fjärdar; dock göra strandägarna även eljest i regel anspråk

på enskilt fiske i närheten av stränderna, där de flerstädes bedriva garnfiske

i särskilda sedan gammalt nyttjade ''landsättningar’. I Lucernafjärden och

Gamlebyviken, vilka tillsammans bilda ett slutet, mestadels helt smalt vattenområde

av omkring 3 mils längd, förbehålla sig strandägarna ensamrätt till

allt fiske. Inom Västerviks stad tillhörande delar av förstnämnda fjärd tilllåtas

dock stadens invånare att fiska, och i Gamlebyviken synes det förr, då

garnfiske efter strömming där idkades i mindre omfattning, hava stått grannar

fritt att sätta garn på varandras områden. I den norra, på öar och holmar rika

delen av Gudingefjärden, varest fisket till stor del är särskilt utarrenderat,

hava inga andra än fiskerättsinnehavare tillåtits att fiska, varemot i fjärdens

mellersta och södra, mera öppna delar strömmingsfiske med garn alltjämt är

fritt för envar under förutsättning, att notfisket ej därigenom lider avbräck.

I de innanför Gudingefjärden belägna vikarna Syrsan och Sågviken göra

strandägarna anspråk på ensamrätt till strömmingsfisket; grannar hava dock

opåtalt fått idka dylikt fiske med garn i varandras vatten. I skärgården utanför

Gudingefjärden (öster örn Gränsö samt öarna Södra och Norra Malmö)

förbehålla sig de flesta strandägare jämväl garnfisket efter strömming; såvitt

den södra delen av detta område angår, synes emellertid berörda anspråk hava

gjorts gällande först på senare tid. I de s. k. Söderö- och Hamnödjupen söder örn

Kvädö hava väl enligt uppgift strandägarna sedan länge gjort anspråk på ensamrätt

till garnfisket, men icke strandägande fiskare från såväl närbelägna

som mera avlägsna orter synas det oaktat opåtalt hava bedrivit dylikt fiske

därstädes. I den delvis inom Östergötlands län belägna, djupt inträngande

och smala Valdemarsviken är strömmingsfisket även med garn av gammalt

förbehållet strandägarna.

Östergötlands län.

Å Östergötlands läns kust äro förhållandena med avseende å strömmingsfiskets

bedrivande inomskärs i stort sett väsentligen olika i de södra och de

norra delarna.

Vid den södra, inom Gryts socken belägna delen, utgörande omkring två femtedelar

av länets kuststräcka, räknat i rät linje mellan länsgränserna, har i

allmänhet garnfiske efter strömming av ålder bedrivits fritt åtminstone av

respektive orters fiskarebefolkning; strandägarna hava dock i regel förbehållit

sig allt fiske i vattnet närmast land, varjämte de här liksom annorstädes

fordrat, att deras egna ''skötsättningar’ och notvarp respekterats. Det enda

mera omfattande vattenområde vid denna del av kusten, där strandägarna sedan

gammalt gjort anspråk på ensamrätt till garnfisket, synes vara den förut omnämnda

Valdemarsviken. Även i en del trånga vikar vid Håskö samt vid

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 88 haft. (Nr lil.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Getterö torde enahanda förhållande vara rådande; garnfiske bedrives emellertid

där endast i ringa omfattning. Utanför Stora Alö och Bokö hava sedan

ett tjugutal år tillbaka strandägarna velat till skydd för av dem bedrivet ålfiske

helt förhindra andra personer att nyttja deras fiskevatten, utan att de likväl

företagit några särskilda åtgärder mot främmande garnfiskare. En delägare

i Kettilö by har under år 1916 lagfört personer, som olovligen fiskat strömming

med garn i hans vatten, och den nuvarande ägaren av Håskö, vilken tillika äger

del i Gräsmarö by, har uppgivit sig endast på framställd begäran tillåta dylikt

fiske på de mera öppna delarna av sina fiskevatten. Slutligen är sedan 10—15

år tillbaka allt fiske från obehörigas sida förbjudet på de under Ängelholms

fideikommiss och egendomen Fredriksnäs lydande delarna av Orrfjärden; vid

Ängelholm upplåtes rätt till strömmingsfiske mot erläggande av vattenlott,

medan det till Fredriksnäs hörande fisket är utarrenderat.

Vad därefter beträffar de till S:t Anna, Börrums, Skällviks, Mogata, Skönberga,

Tåby, Kuddby, Å, östra Ny, Rönö och Jonsbergs socknar hörande vattenområdena

från Gryts sockens norra gräns till Arkösund, är garnfisket efter

strömming av ålder fritt på den i sydligaste delen av området belägna Finnfjärden,

i allt fall dennas yttre parti, samt fjärdarna därutanför ävensom i

vattnet omkring de s. k. Treskären i Slätbaken, vilka ansetts tillhöra kronan.

Möjligen gäller enahanda förhållande även beträffande vissa delar av Lönshuvud-

och Svanfjärdarna jämte vattnet närmast söder örn Arkön, örn vilka

sistnämnda områden stridiga uppgifter lämnats. Åtminstone förr torde garnfiske

därstädes hava bedrivits fritt. Inom övriga delar av nu ifrågavarande

område, omfattande huvudsakligen Gropviken, Tränöfjärden och Slätbaken

jämte den därutanför belägna skärgården, är i regel allt fiske strandägarna

förbehållet. Framhållas bör emellertid, att strömmingsfiske med garn här i

allmänhet bedrives i ringa omfattning. Dylikt fiske av större betydelse förekommer

här endast i Merumsfjärden och Slätbaken, vilka tillsammans bilda

ett isolerat, jämförelsevis smalt vattenområde av omkring l1^ mils längd, ävensom

på Aspöfjärden innanför Aspöja samt möjligen i den yttersta delen av

skärgården utanför Kallsö, inom vilket sistnämnda område strandägarnaa

anspråk på ensam förfoganderätt över vattnet emellertid uppgives vara förestavat

särskilt av hänsyn till deras sälskytte.

I den norr örn Arkösund inom Jonsbergs socken belägna skärgården utanför

Bråvikens mynning torde strömmingsfisket i allmänhet sedan länge vara helt

förbehållet strandägarna. I områdets mellersta del, där skärgården är tät, bedrives

dylikt fiske dock endast i ringa omfattning. I Lindöja vatten upplåtes

rätt till såväl not- som garnfiske efter strömming mot vattenlott. I de inre delarna

av området, tillhörande Broxvik, synes garnfisket vara av jämförelsevis

ringa betydelse, i det att inga andra än godsets egna torpare tillåtas att därstädes

bedriva dylikt fiske; jordägaren idkar själv endast notfiske. Olovligt

fiskande med garn på den under Broxvik lydande, jämförelsevis öppna Bosöf

järden har i ett fall på senare tid föranlett åtal.

I den egentliga Bråviken hava, såsom förut anmärkts, särskilt på senare år

skarpa intressemotsatser gjort sig gällande mellan å ena sidan strandägarna på

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

19

södra sidan av viken samt å andra sidan den på norra sidan bosatta talrika

fiskarebefolkningen, som äger ingen eller obetydlig strand och därför är hänvisad

att söka sin utkomst genom garnfiske å annans vatten. Förhållandena

i fråga örn strömmingsfisket äro även väsentligt olika på ömse sidor av viken.

Inom de på södra sidan belägna socknarna — Häradshammar, Östra Husby,

östra Stenby, Konungsund och Dagsberg -—- samt Norrköpings stads område

förbehålla sig åtminstone numera strandägarna så gott som överallt ensamrätt

även till strömmingsfisket medelst garn. Endast omkring de s. k.

Kopparbogrunden i norra delen av Östra Stenby sockens vattenområde är

gamfisket alltjämt fritt för envar. Vid Lönö i Häradshammars socken synes

före år 1924 dylikt fiske hava bedrivits i stor omfattning särskilt av fiskare

från Kvarsebo socken; egendomens nuvarande ägare, som uppgivit sig helt

utnyttja dess vatten för notfiske, gör anspråk på ensamrätt till allt fiske därstädes

och har även i rättegång erhållit sin talan härom bifallen. Inom Dagsbergs

socken hava strandägarna förbehållit sig skötfisket efter strömming

först på senare år; dessförinnan ansågs sagda fiske därstädes fritt för en var

utanför ’180-meterslinjen’.

Utanför den del av Bråvikens norra strand, som är belägen inom Östergötlands

län, eller alltså de vatten, som tillhöra Kvillinge, Krokeks och Kvarsebo

socknar, har i allmänhet strandägarnas enskilda fiske varit inskränkt till

vattnet inom 180 meter från land samt i notvarpen; därutanför har garnfisket

efter strömming av ålder varit fritt för envar. Endast omkring de under ecklesiastika

bostället Östankärr lydande Järknöama nära gränsen mot Södermanlands

län synes fisket i sin helhet sedan längre tid tillbaka hava varit vederbörande

fiskerättsinnehavare förbehållet. På senare år har strandägaren förbjudit

allt garnfiske från andra personers sida i vattnet omkring det s. k.

Svintaskär, tillhörigt ägaren av hemmanet Ekeby i Dagsbergs socken men

beläget inom Krokeks socken, och vid östkinds häradsallmännings strand i

Kvarsebo socken är garnfiske numera tillåtet endast mot erläggande av vattenlott.

Framhållas kan i detta sammanhang, att det bland fiskarebefolkningen vid

Bråviken synes vara en allmänt utbredd uppfattning, att denna vik är att betrakta

såsom en ''öppen havsvik’ och att före tillkomsten av nu gällande lag

örn rätt till fiske strandägarerätten där varit lagligen inskränkt till vattnet

närmast land.

Södermanlands län.

Inom Södermanlands län har i allmänhet strömmingsfisket med garn inomskärs

av ålder varit fritt även för andra än vederbörande strandägare, åtminstone

på något avstånd från land. Endast i Karsviken mellan Tunabergs

och S:t Nikolai socknar, i den inom sistnämnda socken belägna Aspafjärden,

där strömmingsfiske dock huvudsakligen bedrives med not, bland de talrika

öarna och holmarna utanför östra delen av Svärta sockens kust och i Dragsviken

omkring Skeppa i Bälinge socken ävensom i Näslandsfjärden på gränsen

till Stockholms län synes garnfisket sedan längre tid tillbaka vara för
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majlis proposition nr lil.

behållet strandägarna. Sedan början av detta århundrade hava strandägarna

gjort gällande ensamrätt till allt fiske jämväl i större delen av den till Södermanlands

län hörande delen av Gråviken, och enahanda anspråk har även framställts

av ägaren till Lacka i Västerljungs socken beträffande detta hemmans

fiskevatten; inom sistnämnda områden är fisket i allmänhet utarrenderat.

Stockholms län.

Även beträffande Stockholms län gäller som allmän regel, att strömmingsfisket

med gam i de vatten, där sådant fiske överhuvud taget idkas i nämnvärd

omfattning, sedan gammalt är fritt för envar åtminstone på något avstånd

från land; stundom är denna frihet förbehållen grannar eller andra närboende.

Såsom av det följande framgår, är dock inom enstaka områden annat

förhållande rådande sedan längre eller kortare tid tillbaka.

Utanför den södra delen av länets kust eller sträckan från gränsen mot Södermanlands

län till Dalarö synes ifrågavarande fiske hava sedan längre tid

tillbaka varit vederbörande strandägare förbehållet allenast i några djupt inträngande

fjärdar vid eller i närheten av länsgränsen, nämligen Näslands-,

Järna- och Halls- samt Mörkar- och Kaggefjärdama; åtminstone inom de båda

sistnämnda är dock garnfisket av jämförelsevis ringa betydelse. Vidkommande

till Stockholms län hörande delar av de utanför nu nämnda vattenområden

belägna Himmer- och Svärdsfjärdarna har upplysts, att garnfisket där

ännu för ett tiotal år sedan varit fritt för envar, men att efter en rättegång,

som under år 1922 anhängiggjorts av dåvarande innehavaren av Fållnäs

fideikommiss och ägaren av Herrhamra egendom mot personer, som clovligen

fiskat strömming med garn i Svärdsfjärden, allt fiske från obehörigas sida

i berörda vatten förbjudits; förbudet synes emellertid ej hava upprätthållits. Vid

nu ifrågavarande kuststräcka är garnfiske vidare åtminstone numera förbjudet

för andra än vederbörande fiskerättsinnehavare i norra delen av Gårdsf

järden samt sundet mellan Inre Gården och fastlandet ävensom bland öarna och

holmarna på ostsidan av Muskö och Yxelön.

Inom skärgårdsområdet norr örn Dalarö till och med Ljusterö och Möja socknar

förbehålla sig strandägarna sedan länge ensamrätt jämväl till strömmingsfiske

med gam dels i vissa trängre vatten, nämligen Kalvfjärden och möjligen

även Älmorasundet inom Tyresö socken jämte vikarna och sunden mellan

Värmdön samt Farsta-, Ingarö-, Fågelbro- och Vindölanden — dock med undantag

av den mera öppna delen av Ålgot järden mellan Värmdön och Vindö -—,

dels ock i vattnet omkring Grinda i norra delen av Värmdö socken, varest

rätt till garnfiske upplåtes mot s. k. skötlejd. Vid Gällnö och Vårholma i

sistnämnda socken samt Margretelund i Österåkers socken, där tidigare skötlejd

upptagits, fordras enligt uppgift ej längre sådan avgift, vadan gamfisket

i dessa hemmans vatten numera synes vara fritt. Under de senaste tjugu åren

har vid Skägga, Sund m. fl. å norra delen av Värmdön belägna fastigheter,

som förvärvats av personer, hemmahörande i eller utflyttade från Stockholm,

allt fiske från obehörigas sida förbjudits.

Vad den nordligaste delen av Stockholms läns kust angår, har gamfisket

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

21

efter strömming uppgifvits vara sedan längre tid tillbaka förbehållet strandägarna

allenast bland öarna i södra delen av Gräsö socken och vid motliggande

strand av Börstils socken ävensom i några enstaka trånga vattenområden, där

nämnda fiske dock synes vara av mycket ringa betydelse. I Svartlöga, Blidö

och Furusunds vatten inom Blidö socken hava strandägarna på senaste tid

gjort anspråk på ensamrätt till allt fiske; beträffande Svartlöga och Blidö

Ilar detta krav rests i samband med pågående delning av fiskevattnen.

Uppsala län.

Inom Uppsala län förekommer garnfiske efter strömming inomskärs endast

i vissa delar av Lövstabukten. Sagda fiske har här av ålder varit fritt för

envar även i närheten av land.

Från befolkningen i de av utredningen omfattade områdena hava inkommit

åtskilliga framställningar, innefattande önskemål med avseende å den ifrågasatta

nya lagstiftningen.

Enligt en den 19 januari 1929 till justitiedepartementet inkommen skrivelse

har å ett den 30 december 1928 hållet offentligt möte med yrkesfiskare inom

Gryts och S:t Anna socknar av Östergötlanda län — enligt uppgift besökt av

över 100 yrkesfiskare, därav 35 strandägare — enhälligt beslutats ett uttalande

av innehåll, bland annat, att strömmingsfiske med garn borde vara tillåtet

för verkliga yrkesfiskare i allt vatten såväl inom- som utomskärs på ett avstånd

från närliggande strand av 180 meter, räknat från 2 meters stadigt

djup, dock att utanför nämnda gräns belägna strömmingsnotvarp borde, såframt

de verkligen användes, respekteras av de fiskande.

Den 16 mars 1929 har lantbruksstyrelsen till Kungl. Majit överlämnat en

framställning från Sörmlands skärgårdsfiskareförbund, i vilken hemställts dels

örn upphävande av åtskillnaden i rättsligt avseende mellan utomskärs- och

inomskärsområdena samt om bibehållande av området till och med 180 meter

från stadigt 2-metersdjup, räknat från fast land, kobbar och skär, till förmån

för strandägarna, vilka även skulle äga företrädesrätt att utsträcka notvarp

utanför nämnda linje, dels ock om föreskrift, att vid allt garnfiske utom grundfiske

till havs ett avstånd av 200 meter borde lämnas mellan ’skötränderna\

I en den 26 oktober 1931 till Kungl. Majit inkommen skrivelse hava åtskilliga

strandägare å Grinda och Gällnö i Värmdö socken av Stockholms län,

framhållit, att ett frigivande av garnfisket skulle lända dem till ekonomisk

förlust, samt att en dylik åtgärd under alla förhållanden borde begränsas till

de större, öppna fjärdarna. Härutinnan hava de närmare anfört följande!

Av ålder hade i deras trakter fisket efter såväl strömming som annan fisk

varit förbehållet strandägarna. Främmande fiskare hade visserligen på flera

ställen erhållit rätt att bedriva strömmingsfiske med garn men endast mot

erläggande av skötlejd till strandägaren. Fiskerätten hade därför ansetts som

en värdefull tillgång för denne. Vid taxering av fastigheterna liksom vid bestämmande

av köpeskilling för desamma hade hänsyn tagits till detta värde,

och delning av fiskevattnet hade verkställts med avsevärda kostnader. På en

del håll, där fiskevattnet utarrenderats, hade även rätten att uppbära skötlejd

överlåtits å arrendatorn, varvid arrendet bestämts med hänsyn till denna

Inkomna

fram
ställningar.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

förmån. Ett införande av rätt för envar att fritt idka garnfiske å Grinda och

Gällnö vatten skulle därför för ägarna medföra direkt ekonomisk skada. Därest

emellertid strömmingsfisket i viss utsträckning ansåges böra frigivas, syntes

det rimligt, att en sådan åtgärd begränsades till de större, öppna fjärdarna.

Strömmingsfisket inom ett visst område från land — t. ex. intill 180 meter

från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 meter vidtoge — borde

förbehållas, strandägaren. Dessutom borde sådana bestämmelser meddelas, att

hans rätt till brukliga notvarp skyddades under den tid, då notfiske förekomme.

Ett frigivande av fisket utan dessa inskränkningar syntes mindre lämpligt.

. Främmande fiskare skulle då kunna hindra strandägaren att utnyttja

iordningställda .notvarp och att bedriva annat strandfiske. Därigenom skulle

i stor utsträckning uppkomma slitningar mellan fiskare och strandägare. Det

syntes även uppenbart, att därest strömmingsfisket i större eller mindre omfattning

frigåves, full ersättning borde lämnas strandägarna för därigenom

uppkommande förlust.

Liknande synpunkter hava även anförts i särskilda under utredningens gång

inkomna skrivelser från ett flertal strandägare i Ornö och Nämdö m. fl. socknar

av Stockholms län, i vilka skrivelser som allmän regel i en blivande lag örn

fiske föreslagits, att strömmingsfiske med garn skulle få av annan än strandägare

idkas i fjärdarna inomskärs intill ett avstånd av 180 meter från stranden

med undantag dock för de platser, där vissa notvarp eller dylikt funnes,

på vilka platser garnfiske icke utan strandägarens tillstånd borde få äga rum

närmare stranden än 300 meter.

Anmärkas må, att då vid de i orterna hållna sammanträdena strandägare i

åtskilliga fall motsatt sig ett frigivande av gamfisket efter strömming inomskärs,

detta i allmänhet synes hava varit föranlett av farhågor dels för intrång

i deras egna notvarp eller skötsättningar och å det av dem utövade s. k. fjällfisket

eller fisket efter annan fisk än strömming, dels ock för att främmande

fiskare skulle komma att i så stort antal besöka deras fiskevatten, att de själva

bleve undanträngda därifrån.

Statistiska. Utefter de kuststräckor, varom nu är fråga, är fisket efter strömming det

Örneström- utun gensägelse viktigaste. Under år 1929, då strömmingsfisket dock i allmänmingsfisket.

het var jämförelsevis litet givande, utgjorde inom Uppsala, Stockholms, Södermanlands,

Östergötlands, Kalmar och Blekinge län sammanlagda värdet

av strömmingsfångsten enligt den officiella statistiken 1,999,060 kronor eller

omkring en tredjedel av totalvärdet av fiskfångsten vid kusterna av nämnda

sex län, vilket uppgick till 6,069,126 kronor. Endast i Kalmar och Blekinge

län var fångstvärdet av ett annat fiskslag, nämligen ål, högre än strömmingsfångstens

värde. En avsevärd del — huru stor kan med till buds stående statistiska

uppgifter ej avgöras — av den strömming, som fiskas vid ifrågavarande

kuststräcka, erhålles inomskärs. Särskilt från sådana orter, som ligga i de

yttre delarna av skärgårdarna eller på kuststräckor med mindre vidsträckt skärgård,

bedrives strömmingsfisket i mycket stor utsträckning ömsom i öppna havet

och ömsom inomskärs.

Utkast till På grundval av den förebragta utredningen har inom justitiedepartementet

n^melser!m" utarbetats en promemoria i ämnet jämte utkast till dels lag angående ändring

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

23

i 3 och 17 §§ lagen, elen 27 juni 1896 om rätt till fiske, dels lag angående ytterligare

utsträckt tillämpning av lagen den 22 juni 1928 örn ersättning till

strandägare för nastad fiskerätt, dels ock kungörelse örn utmärkning av notvarp.

Dessa utkast torde få fogas vid statsrådsprotokollet såsom bilaga A.

Enligt det förstnämnda lagutkastet skulle till 3 § fiskerättslagen fogas ett

nytt stycke av huvudsakligen följande innehåll. I Uppsala, Stockholm, Södermanlands,

Östergötlands, Kalmar och Blekinge ävensom Gotlands län finge

strömmingsfiske med garn (skötar) inomskärs idkas av varje svensk undersåte

i det vatten, som hade ett djup av minst 10 meter och funnes på större avstämd

än 180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 meter

vidtoge. Härvid skulle dock vissa undantag gälla. Sålunda finge ej utan

strandägarens samtycke garn utsättas i en sammanhängande sträcka till större

längd än 450 meter eller med mindre avstånd mellan skilda garnsträckor än

200 meter, ej heller, så länge strandägaren nyttjade av honom behörigen utmärkt

notvarp, närmare detta än 300 meter. Därjämte skulle strömmingsfisket

vara strandägaren förbehållet i vissa till gränserna bestämda vattenområden,

utgörande Slätbaken och Merumsfjärden, Valdemarsviken, Syrsan,

Sågviken och inre delen av Gudingefjärden samt Gamlebyviken och Lucernafjärden.

Enligt samma utkast skulle vidare till 17 § fiskerättslagen fogas ett

nytt stycke av innehåll, att där notvarp uppenbarligen funnes hava blivit

oriktigt utmärkt till läge eller sträckning eller hölles utmärkt å sådan tid av

året, då det ej nyttjades, samt på tillsägelse rättelse ej genast skedde, handräckning

i viss ordning skulle kunna meddelas på den tredskandes bekostnad.

Utkastet till kungörelse om utmärkning av notvarp innefattade, att dylik utmärkning

skulle för att hava den verkan, som avsåges i det föreslagna nya

stycket av 3 § fiskerättslagen, ske medelst tvenne på visst sätt inrättade märken,

angivande de ställen, där noten utlades och uppdroges.

Enligt utkastet till lag angående ytterligare utsträckt tillämpning av lagen

den 22 juni 1928 örn ersättning till strandägare för mistad fiskerätt skulle

i sistnämnda lag meddelade ersättningsbestämmelser — för vilkas innehåll jag

anhåller få närmare redogöra i det följande — jämväl äga tillämpning, såvitt

den nu ifrågasatta ändringen i fiskerättslagen medförde, att strömmingsfiske

med garn bleve fritt i fiskevatten inom de av lagändringen berörda länen; dock

skulle ersättning utgå allenast där strandägaren, med uteslutande av andra

fiskande, efter den 1 januari 1897 men före den 1 januari 1932 själv eller genom

annan tillgodogjort sig strömmingsfisket med gam.

Genom remiss den 21 november 1931 hava vederbörande hushållningssällskap

och länsstyrelser — envar av de senare efter hörande av länets fiskeriförening

eller däremot svarande sammanslutning -— ävensom domänstyrelsen,

lantbruksstyrelsen och kammarkollegiet anmodats att avgiva yttrande över promemorian

och lagutkasten.

Jag anhåller nu att få lämna en redogörelse för de inkomna yttrandena.

Vad först beträffar Uppsala län, hava av länets två hust fiskare föreningar

den ena förklarat sig icke hava något att erinra mot ifrågavarande lagförslag

samt den andra ■— under framhållande, att strömmingsfisket i norra Uppland

Yttranden

över departementsntkasten.

Uppsala

län.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Stockholms

län.

sommartid av ålder bedrivits oberoende av visst avstånd från stranden och

av visst vattendjup — uttalat önskan, att nämnda fiske även i fortsättningen

skulle få avgiftsfritt idkas av envar.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, vars yttrande länsstyrelsen för

egen del åberopat, har framhållit, att bland länets fiskarebefolkning rådde en

allmän uppfattning, att den ifrågasatta lagändringen vore behövlig, såvitt därmed

avsåges att stadfästa av ålder inomskärs tillämpad sedvana beträffande

strömmingsfiske med garn, men att betänkligheter förefunnes med avseende å

den föreslagna inskränkningen däri till strandägarnas förmån. I detta hänseende

har förvaltningsutskottet närmare anfört:

Såvitt utskottet kunnat inhämta, hade fiske med ''skötar ansetts fritt för envar

även nära stränderna inom Uppsala län. Vattendjupet i de inre fjärdarna

av länets, skärgård torde i regel vara så ringa, att strömmingen icke ginge in

i dessa vikar, men om t. ex. vid branta stränder större vattendjup förekomme,

hade, enligt vad ordföranden i hushållningssällskapets fiskerinämnd meddelat,

icke från strandägarnas sida hinder uppställts mot att garnfiske fritt bedrivits

sa långt intill stranden, som det varit möjligt. Enligt dessa upplysningar syntes

de föreslagna begränsningarna med hänsyn till vattendjup och avstånd kunna

komma att medföra en viss inskränkning i den sedvanemässigt tillämpade

fiskerätt, som fortlevat vid sidan av lagens bestämmelser. Då lagändringens

syfte torde vara att befästa nyssnämnda sedvana, skulle således förslaget i denna

del i viss mån motverka syftet.

Det syntes förvaltningsutskottet därför, att nyssnämnda inskränkningar borde,

såvitt Uppsala läns skärgård anginge, utgå ur förslaget. I övrigt hade

utskottet icke något att erinra mot detta.

Vidkommande Stockholms län hava inom länets fiskareförening jämväl vissa

erinringar framställts gentemot de till förmån för strandägarna ifrågasatta

inskränkningarna i rätten till garnfiske. Sålunda hava från strandägande

fiskares sida yppats farhågor för att förslagets antagande skulle

medföra, att från vissa andra strandägares sida hinder komme att resas

mot det i den yttre skärgården sedan urminnes tid i strändernas

omedelbara närhet fritt bedrivna strömmingsfisket med garn. Till förebjrggande

härav borde -— lämpligen genom vederbörande länsstyrelses försorg

— utanför den bebyggda delen av skärgården fastställas en gränslinje,

utanför vilken dylikt fiske obehindrat finge utövas på sätt av ålder skett.

Av icke strandägande inedlemmar i föreningen har jämväl anmärkts, att förslagets

antagande i många fall skulle försämra deras nuvarande ställning,

samt anförts, att radande sedvänjor beträffande rätten att bedriva strömmingsfiske

med garn inomskärs vore att föredraga framför detaljerade föreskrifter i

förslagets anda. I en av ett större antal delvis strandägande fiskare i Vaxholm

ävensom Ljusterö m. fl. socknar i Stockholms län undertecknad skrivelse har

framhållits, att de särskilda förhållandena i den inre skärgården med dess

trånga fjärdar och vikar krävde vissa modifikationer i förslaget sålunda, att

strömmingsfiske med garn bleve, utan hänsyn till avståndet från land, fritt

å ett vattendjup av minst 8 meter, att det minsta avstånd, som finge lämnas

mellan utmärkt notvarp och gam, bestämdes till allenast 100 meter, samt att

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr lil.

25

föreskriften om visst avstånd mellan de skilda garnsträckorna utginge eller

att detta avstånd i allt fall ej fastställdes till mera än 50 meter.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förklarat

sig i princip tillstyrka de ifrågasatta lagändringarna dock med tillägg

av innebörd, att där de fiskande av ålder oklandrat utövat strömmingsfiske med

skötar vid annans strand annorlunda än i förslaget vore medgivet, de skulle

vara vid sådan rätt bibehållna. Hushållningssällskapets fiskerikommitté har

i ett till länsstyrelsen överlämnat yttrande intagit i huvudsak samma ståndpunkt

som förvaltningsutskottet.

Länsstyrelsen har förklarat sig icke hava något att erinra mot den ifrågasatta

ändringen av 3 § fiskerättslagen, ej heller mot övriga författningsutkast

i annan mån än att vissa av fiskeriintendenten i östra distriktet framställda anmärkningar

beträffande notvarpens utmätning, till vilka jag i annat sammanhang

skall återkomma, syntes länsstyrelsen värda beaktande. Sin uppfattning

i förstnämnda del har länsstyrelsen närmare utvecklat sålunda:

Den ifrågasatta ändringen av 3 § fiskerättslagen syntes länsstyrelsen på ett

lämpligt och skäligt sätt lagfästa rådande sedvanor. Då strandägare, i den

mån de genom lagändringen skulle lida förfång, skulle komma att efter ansökan

tillerkännas ersättning, torde ej heller något ur denna synpunkt vara att anmärka.

Att, såsom fiskerikommittén föreslagit, ytterligare inskränka strandägarnas

rätt genom ett så obestämt förbehåll, som kommittén velat tillägga,

syntes svårligen vara förenligt med fiskerilagstiftningens principer. Länsstyrelsen

funne ej heller ett dylikt förbehåll vara för fiskarnas del sakligt påkallat,

enär det ej torde finnas anledning antaga, att, såsom fiskareföreningen

framkastat, strandägarna efter lagändringens tillkomst skulle mer än hittills

motsätta sig utnyttjande av deras fiskevatten.

I fråga örn Södermanlands län har länets fiskerikommitté i ett jämväl av

dess hushållningssällskap åberopat yttrande tillstyrkt förändrad lagstiftning i

enlighet med utkasten. Länsstyrelsen har framhållit, att genom de ifrågasatta

bestämmelsernas antagande torde vinnas ett bättre utnyttjande av strömmingsfisket

än som kunde ske enbart med tillämpning av strandägarerätten,

men att å andra sidan förslaget innebure ett otvetydigt intrång i strandägarnas

rätt enligt nu gällande lag. Vid vägande av skälen för och emot borde enligt

länsstyrelsens mening alltid tillses, att den, som genom frigivandel av visst

fiske lede intrång i sin rätt, erhölle ersättning härför, även om han av olika

anledningar — kanske bristande kunskap örn lagens stadganden — kunde hava

underlåtit att utnyttja sin rätt. Länsstyrelsen synes med hänsyn härtill finna

den ifrågasatta ersättningsrätten alltför snävt begränsad, i vilket hänseende

anförts följande:

Då år 1928 rätten till fiske vid rikets västra kust frigivits, hade vederbörande

strandägare genom särskild lag tillerkänts rätt till ersättning av statsmedel

för den förmån, som för honom gått förlorad därigenom att fisket blivit fritt.

Enahanda allmänna rätt till ersättning syntes böra tillerkännas strandägare

vid ostkusten, men i stället innehölle föreliggande lagutkast, att strandägare

finge komma i åtnjutande av sådan rätt endast under förutsättning, att han,

''med uteslutande av andra fiskande, efter den 1 januari 1897 men före den 1

januari 1932 själv eller genom annan tillgodogjort sig strömmingsfisket med

Söderman

lands än

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

garn . Med samma fog, syntes det, skulle kunna stadgas, att svensk medborgare

förlorade en. vilken som helst rätt, örn han ej på sätt lag förmådde gitte

styrka, att han inom viss tid begagnat sig av denna sin rätt. Vid tillämpningav

den föreslagna inskränkningen i strandägares ersättningsrätt skulle det kunna

inträffa, att en person, som t. ex. under sistliden höst förvärvat en fastighet

i syfte att med ensamrätt genom sättande av garn utnyttja till fastigheten hörande

rätt till strömmingsfiske men ej före ingången av år 1932, måhända på

grund av kapitalbrist, hunnit anskaffa nödiga redskap för fiskets utövande,

skulle berövas ersättning för sin förvärvade ensamrätt, därest han ej bevisade,

att någon föregående ägare bedrivit sådant fiske med uteslutande av andra

fiskande. Att en dylik följd av den föreslagna lagstiftningen borde förhindras,

sy^lps uppenbart. Dessutom torde det för strandägare bliva förenat med stora

svårigheter och i många fall omöjligt leda i bevis, att strandägare tillgodogjort

sig fiske ''med uteslutande av andra fiskande’.

Mot utformningen i övrigt av ifrågavarande lagutkast har länsstyrelsen icke

haft något att erinra.

Vad beträffar Östergötlands län, hava inom de lokala fiskareföreningarna

stridiga meningar yppats. Erån Nori köping sortens fiskareförenings och S:t

Anna östra fiskareförenings sida hava inga erinringar framställts mot de i utkasten

upptagna bestämmelserna. Däremot hava Kolmårdens och Arkösundsortens

fiskareföreningar — av vilkas medlemmar flertalet torde utgöras av icke

strandägande fiskare — avstyrkt desammas antagande under yrkande om

större frihet för icke strandägande fiskare. Sålunda har ansetts, att bestämmelserna

örn det fria garnfiskets inskränkning till vattenområden med minst

10 meters djup samt om längden å garnsträckorna och avståndet dem emellan

borde bortfalla, ävensom att det föreslagna minsta avståndet av 300 meter mellan

notvarp och garn vore alltför stort. Å andra sidan hava S:t Anna och

Gryts fiskareföreningar — vilkas medlemmar i allmänhet äro hemmansägare

eller arrendatorer -—- ställt sig avvisande mot förslaget med hänsyn till den

skada, som genom dess antagande skulle tillskyndas strandägarna. Inom sistnämnda

förening har härutinnan åberopats, att de ifrågasatta anordningarna

för notvarpens utmärkning bleve för strandägarna betungande, samt att vissa

av de föreslagna bestämmelserna lätt kunde giva anledning till tvistigheter. Av

S :t Anna-föreningen har anförts, att något fritt garnfiske av ålder ej förekommit

inom S:t Anna sockens skärgård, och att nämnda fiskes frigivande skulle,

genom den därav föranledda minskningen av strandfastigheternas värde, innebära

en kränkning av äganderätten till dessa. Därjämte har framhållits, att

därest garnfiske tidvis bleve tillåtet i notvarpen, allt notfiske inom ett varp

kunde omöjliggöras genom att under storm lösslitna garnankaren bleve kvarliggande

pa bottnen därstädes, ä,vensom att de föreslagna anordningarna för

varpens utmärkning — förutom att desamma komme att åsamka strandägarna

kostnader och besvär — jämväl vore ägnade att medföra risker för sjöfarande.

Inom Östergötlands kustfiskar ef örbunds styrelse har flertalet ledamöter förklarat

sig icke hava något att erinra mot förslaget, därvid dock den meningen

gjort sig gällande, att kostnaden för notvarpens utmärkning samt för borttagande

av i varpen till äventyrs kvarlämnade garnankaren borde bestridas av

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

27

allmänna medel. En strandägare i Krokeks socken har hemställt, att rätten

till ersättning för nastad fiskerätt ej måtte göras beroende av omständigheten,

huruvida denna rätt utnyttjats eller ej.

Ostergötlands läns hushållning ssällskap har funnit en ändring av gällande

lagstiftning på förevarande område behövlig samt uttalat, att förslagets genomförande

syntes medföra fördelar ur nationalekonomisk synpunkt. Till utveckling

härav har anförts följande:

Enligt hushållningssällskapets uppfattning Amre de nu rådande förhållandena

i fråga örn rätt till fiske, vilka i allt väsentligt grundade sig på lagen den 27

juni 1896, icke tillfredsställande. En av anledningarna härtill torde vara att

söka i den omständigheten, att i 1896 års lag stadgades, att de lokala sedvanorna

skulle tillerkännas rättslig betydelse endast vid fiske i saltsjön med rörlig

redskap samt, i fråga örn de östra och södra kusterna, att sedvanorna icke

skulle gälla vid fiske inomskärs. Mångenstädes torde dessa sedvanor, oaktat

den i nämnda lag införda begränsningen, även efter dess tillkomst fortlevat

och utövats i den uppfattningen, att sådant fiske fortfarande varit tillåtet.

Den nu ifrågasatta lagändringen syntes vara ägnad att bringa reda i berörda

förhållanden. Till följd av de begränsningar, sora i samband med utvidgningen

av rätten till skötfiske ifrågasatts, syntes notfisket knappast komma att tillfogas

någon nämnvärd skada, och lagändringen torde därför, såvitt hushållningssällskapet

kunnat finna, icke förorsaka strandägarna något större intrång

i ekonomiskt avseende.

Emellertid har hushållningssällskapet ansett, att rätten till strömmingsfiske

borde förbehållas strandägaren, förutom uti de i förslaget upptagna vattenområdena,

i ytterligare vissa områden, beträffande vilka kunde åberopas samma

skäl till undantagande, som anförts i fråga örn de förstnämnda; dessa områden

vore Tränöf järden, Gropviken, Lindest järden och Korsgården samt Sandfjärden,

samtliga belägna i S:t Anna socken. Under förutsättning, att vad

sålunda framhållits vunne beaktande, ville hushållningssällskapet tillstyrka

genomförandet av den ifrågasatta ändringen i fiskerättslagen. Övriga författningsutkast

hava icke föranlett någon erinran från sällskapets sida.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har till en början framhållit, hurusom de

inom länet rådande förhållandena med avseende å rätten till strömmingsfiske

med garn måste betecknas såsom osäkra och förvirrade, samt att ett avhjälpande

av därigenom uppkomna olägenheter utgjorde syftet med den ifrågasatta

nya lagstiftningen. Härutinnan har länsstjaelsen anfört:

Under det å några trakter strandäganderätten konsekvent hävdats, hade på

andra håll strömmingsfiske med garn bedrivits mer eller mindre fritt enligt

sedvänja, vilken dock jämlikt 1896 års lag örn rätt till fiske icke ägde rättslig

kraft. Mot denna sedvänja hade på senare tid några strandägare ingripit på

ett sätt, som vållat icke ringa svårigheter för den del av befolkningen, som

väsentligen hade sitt uppehälle av ifrågavarande fiske. Den föreslagna lagändringen

avsåge att åvägabringa såvitt möjligt klara och praktikabla rättsregler

i huvudsaklig överensstämmelse med den nu eller intill den senaste tiden

härskande sedvänjan och sålunda undanröja den onekligen i viss mån förefintliga

skiljaktigheten mellan å ena sidan gällande lag och å andra sidan härskande

sedvänja samt därpå grundad lokal rättsuppfattning.

Länsstyrelsen har vidare funnit garnfiskets frigivande i enlighet med förslaget

vara ägnat att medföra övervägande fördelar ur ekonomiska och sociala

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

synpunkter ävensom framhållit, att de rättsgrundsatser, varpå förslaget vilade,

vunnit statsmakternas gillande i samband med tidigare företagna ändringar

i fiskerättslagen. I nu berörda avseenden har länsstyrelsen närmare anfört följande:
Den

nationalekonomiska innebörden av förslaget vore huvudsakligen beroende

av frågan, huruvida den rätt till garnfiske av strömming, som förslaget

skänkte, kunde komma att medföra något större avbräck å strandägarnas notfiske

av strömming; att annat fiske därigenom skulle avsevärt skadas kunde

icke med fog göras gällande. Länsstyrelsen holle före, att garnfisket, omgärdat

med de restriktioner som förslaget upptagit, icke kunde komma att avsevärt

inverka på notfisket, och denna sin uppfattning stödde länsstyrelsen bland

annat på muntliga uppgifter från opartiska sakkunniga, nämligen — förutom

fiskeriintendenten i Österhavets distrikt, vilken biträtt vid förslagets utarbetande

— fiskeriintendenten i östra distriktet och den hos länets hushållningssällskap

anställde fiskeriinstruktören. En motsatt mening hade visserligen

framträtt på åtskilliga håll bland kustbefolkningen, men denna mening vore

enligt länsstyrelsens uppfattning i verkligheten grundad mindre på praktisk

erfarenhet av garnfiskets skadliga följder för notfisket än på känslan av intressemotsättning

mellan olika kategorier av fiskande och på strandägarnas

naturliga motvilja mot varje slags intrång i deras juridiska rätt. Det torde i

allt fall icke kunna råda någon tvekan därom, att värdet av det garnfiske, som

enligt förslaget skulle rättsligen tryggas, betydligt överstege värdet av den

skada, som strandägarnas fiske, huvudsakligen notdräkten, kunde komma att

därigenom lida, samt att förslaget således, rent nationalekonomiskt sett, vore

av godo. Härmed sammanhängde det sociala värdet därav att stammen av de

yrkesfiskare, som huvudsakligen utövade garnfisket, vidmakthölles och stärktes;

den vore säkerligen på flera platser dömd till undergång, örn den nuvarande

lagstiftningen bibehölles oförändrad och den hos en del strandägare framträdande

tendensen att utnyttja densamma till garnfiskets förhindrande allmänt

gjorde sig gällande.

De starkaste invändningar, jsom kunde resas mot förslaget, vore säkerligen

av rent rättslig natur och avsåge, att den föreslagna lagstiftningen skulle utgöra

ett obefogat ingrepp i strandägarnas lagligt förvärvade rättigheter. Det

torde så mycket mindre åligga länsstyrelsen att i anledning av remissen ingå

på ett mera principiellt bedömande av denna fråga, som statsmakterna tidigare

genom 1928 och 1930 ars ändringar i lagen örn rätt till fiske, utan erinringar

från lagrådets sida, godtagit principer, som i förevarande hänseende väsentligen

överensstämde med dem, på vilka det remitterade förslaget vore byggt.

Härutinnan skulle endast erinras, att enligt det remitterade utkastet till lag

angående ytterligare utsträckt tillämpning av lagen den 22 juni 1928 örn ersättning

till strandägare för mistad fiskerätt ersättning av. statsmedel skulle

kunna utgå till strandägare, som lede förlust genom den nu ifrågasätta utvidgningen

av rätten till strömmingsfiske endast såvitt strandägaren, med uteslutande

av andra fiskande, efter den 1 januari 1897 men före den 1 januari 1932

själv eller genom annan tillgodogjort sig strömmingsfisket med garn. Hade

strandägaren fiskat strömming endast med not, skulle ersättning ej utgå, uppenbarligen

därför att de i utkastet till lag angående ändring i lagen örn rätt

till fiske i sådant hänseende meddelade bestämmelserna ansetts innebära betryggande

skydd mot att strandägarens notfiske skadades genom den utsträckta

rätten till garnfiske. Huruvida det sålunda avsedda skyddet i verkligheten

kunde anses betryggande, vore en fiskeriteknisk fråga, som länsstyrelsen hade

svårt att bedöma. Länsstyrelsen vore dock av förut antydda skäl benägen

antaga, att de föreslagna restriktionerna till notfiskets skyddande vore till
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

29

xäckliga, och det ville synas, att förslaget i denna del på ett skäligt och lämpligt

sätt avvägt notfiskarnas och garnfiskarnas mot varandra stridande intressen.

Under åberopande av vad sålunda anförts har länsstyrelsen förklarat, att

från de synpunkter, länsstyrelsen huvudsakligen hade att iakttaga, övervägande

skäl talade för genomförande av det remitterade förslaget. Beträffande

detaljerna har länsstyrelsen endast velat ifrågasätta, huruvida icke med hänsyn

till rådande sedvänja strömmingsfisket borde förbehållas strandägaren i

ytterligare några inre vatten, främst Gropviken.

I fråga örn Kalmar län hava olika meningar örn de ifrågasatta bestämmel- Kalmar län

sernas lämplighet gjort sig gällande inom den norra och inom den södra delen

av länet.

Sedan länets norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott uppdragit åt

Norra Kalmar läns fiskeristyrelse att å utskottets vägnar avgiva yttrande i

anledning av remissen, har fiskeristyrelsen, efter hörande av fiskevårdsföreningarna

i norra delen av länet, avstyrkt de framlagda lagförslagen samt till

stöd för denna sin ståndpunkt anfört i huvudsak följande:

Den omständigheten, att strandägare av tillmötesgående utan invändning

funne sig i att deras fiskevatten emellanåt nyttjades av deras grannar, finge

enligt strandägarnas mening icke tagas till intäkt för ett lagstadgande, varigenom

deras egendom lämnades öppen för varje svensk mans förvärvsbegär. - Inom norra delen av Kalmar län utgjordes endast en ringa del av de egentliga

strömmingsfiskarna av ’frivattensfiskare’, och för dessa kunde möjligheter till

utövandet av deras näring säkerligen beredas på annat sätt än det nu föreslagna.

De ifrågasatta bestämmelserna örn rätt till garnfiske vore opraktiska

och ägnade att giva anledning till stridigheter. I en skärgård av så säregen

typ som den inom länsdelen belägna kunde övervakning av bestämmelsernas

efterlevnad svårligen genomföras.'' Fiskeristyrelsen funne -— i likhet med

fiskevårdsföreningarna — att de enligt förslaget strandägarna helt förbehållna

områdena vore alltför snävt begränsade, samt att i stället längs kusten

borde fastställas en sammanhängande linje, angivande en för allt fiske gällande

gräns mellan strandägarnas enskilda fiskevatten och ''frivattnet’, en åtgärd,

som jämväl vore ägnad att bringa reda i begreppen ''inomskärs’ och ''utomskärs’.

Beträffande notvarps utmärkning tillstyrktes den ifrågasatta föreskriften

örn landmärke för varje notvarp, varemot den föreslagna anordningen

vid varpets yttre ända vore olämplig såsom alltför kostsam och besvärlig att

anbringa samt därjämte farlig för de sjöfarande.

Kalmar läns södra hushållningssällskap har, i likhet med Södra Kalmar läns

fiskeriförening och hushållningssällskapets fiskerinämnd, förordat bifall till

den ifrågasatta ändrade lagstiftningen.

Länsstyrelsen i Kalmar län har funnit det föreliggande förslaget, bedömt ur

alla på frågan inverkande synpunkter, i stort sett fylla det därmed avsedda

syftet att giva bestämmelser, vilka dels tilläte garnfiskare att utan större inskränkningar

utnyttja strömmingsfisket inom skärgårdarna och dels tillerkände

strandägarna rätt att bedriva det fiske, som av ålder varit knutet vid strandrätten.

I avseende på notfisket syntes de ifrågasatta föreskrifterna till skydd

för strandägarnas berörda fiske vara av beskaffenhet att kunna avvärja in
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Blekinge

län.

trång- på detta. För ga.rnfiskarna innebure förslaget utan tvivel en avsevärd

fördel, ty även om deras rörelsefrihet i skärgårdarna bleve i viss mån begränsad,

finge de dock möjlighet att följa strömmingen på dess vandringar från

fjärd till fjärd. Såväl de som strandägarna erhölle, därest förslaget komme

att godkännas, klart besked örn räckvidden av dem tillkommande rättigheter,

varigenom komme att bortfalla, det beklagliga osäkerhetstillstånd i avseende

på strömmingsfisket, som på grund av en hittills gällande bristfällig lagstiftning

varit rådande inom ifrågavarande skärgårdsområden. Med stöd av det

anförda ville länsstyrelsen — oaktat de föreslagna bestämmelserna särskilt på

grund av rådande obetydliga vattendjup invid kusten inom länets södra landstingsområde

ej där komme att spela någon större roll —■ förorda bifall till den

ifrågasatta lagstiftningen.

Vad därefter beträffar Blekinge län, har från samtliga i ärendet hörda

fiskeriföreningars sida anförts, att inom detta län strömmingsfiske med garn

borde vara fritt för varje svensk medborgare. Blekinge läns havsfiskeförenings

arbetsutskott har till stöd för denna mening åberopat huvudsakligen, att enligt

den rättsuppfattning, som alltsedan tiden då Blekinge var en dansk provins

kvarlevat hos dess befolkning, nästan allt fiske där ansåges fritt jämväl inomskärs

samt att, därest de ifrågasatta nya bestämmelserna rörande strömmingsfiske

med garn komme att tillämpas, dylikt fiske skulle bliva tillåtet för icke

strandägande fiskare i endast en ringa del av de vatten, där detsamma hittills

sedvanemässigt fått bedrivas av envar. Karlskrona f i sk erif ör euin g har anfört

liknande skäl under framhållande, att ifrågavarande fiske inom länet i allmänhet

utövats endast av den på öarna bosatta fiskarebefolkningen, icke av

strandägarna själva. Sistnämnda förening har därjämte i andra hand hemställt

örn sådan ändring i förslaget, att inom Blekinge län strömmingsfiske med garn

finge — med iakttagande av de ifrågasatta föreskrifterna i övrigt — idkas av

varje svensk medborgare inomskärs å minst 8 meters djup, oavsett avståndet

till stranden. Länets fiskeriövertillsyningsman har i ett till länsstyrelsen

avgivet yttrande förordat — förutom minskning av minimidjupet till 8 meter

samt av avståndet mellan notvarp och garn till 100 meter ■— en kompletterande

bestämmelse av innehåll, att där ifrågavarande fiske av ålder fått

utövas ''närmare land än 180 meter eller till grundare djup än 8 meter’, detta

skulle fortfarande gälla.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott har ej haft annat att erinra mot

de ifrågasatta bestämmelserna än att utskottet funnit minimidjupet böra utgöra

allenast 8 meter samt minsta avståndet mellan notvarp och garn utan

olägenhet kunna bestämmas till 50 meter.

Länsstyrelsen i Blekinge län har i sitt yttrande förklarat sig gilla de huvudsyften,

som syntes ligga bakom förslagets tillkomst, nämligen dels att få till

stånd en lagstiftning, så avpassad, att den förefintliga möjligheten till strömmingsfiskes

bedrivande inomskärs i vidsträcktaste mån utnyttjades, och dels att

lagfästa en sedvänja, som — till stor del antagligen av historiska skäl —

under tidernas lopp vid sidan av lagen utvecklat sig i den riktning, att även

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr lil.

31

icke strandägande fiskare fått med vissa begränsningar fritt utöva garnfiske

efter strömming å strandägarnas enskilda vattenområden. Emellertid kunde

länsstyrelsen ej finna, att dessa båda syften blivit, vad Blekinge län anginge,

tillgodosedda på ett fullt tillfredsställande sätt. I detta hänseende har länsstyrelsen

anfört:

Med stöd av vad från fiskarehåll uppgivits torde icke kunna jävas, att med

de föreslagna stadgandena för att sillfiske med garn skulle få fritt bedrivas

inomskärs — minst 10 meters djup och ett avstånd av minst 180 meter från

det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 meter vidtoge — sillfiske med

garn skulle komma att bliva för envar svensk undersåte tillåtligt i långt mindre

utsträckning än den, i vilken den hittills faktiskt opåtalt fått utövas. En lagstiftning

i den föreslagna riktningen skulle alltså bliva till avsevärt men för

länets ofta fattiga ’frifiskare’ och med ganska stor säkerhet få till följd, att

den möjlighet till sillfiske, som kunde förekomma å dessa för ''frifiskama’ sålunda

förbjudna områden, i regel icke skulle bliva alls utnyttjad.

Till undvikande av dessa olägenheter har länsstyrelsen ansett förslagets bestämmelser

böra dels sålunda ändras, att det föreslagna minimidjupet fastställdes

till 8 meter samt avståndet mellan notvarp och garn till 100 meter, dels

ock fullständigas med en föreskrift av innehåll, att administrativ''myndighet

skulle äga att i viss ordning medgiva utvidgning av det för fritt garnfiske

efter strömming eljest upplåtna området. För härigenom möjligen uppkommande

intrång i strandägares rätt borde ersättning av allmänna medel utgå. I

nu nämnda delar har länsstyrelsen närmare yttrat följande:

Länsstyrelsen insåge till fullo de svårigheter, som vore förenade med en lagstiftning

av nu ifrågavarande art, vid vilken det gällde å ena sidan att för den

långa kuststräcka, varom här vore fråga, få så enhetliga regler som möjligt

men å andra sidan att också —=• utan att stadga allt för många särbestämmelser

—- i erforderlig utsträckning tillgodose de inom de skilda länen rådande skiftande

förhållandena på detta område. Det syntes länsstyrelsen, som om en tillfredsställande

lagstiftning härutinnan icke skulle kunna nås på annat sätt än

att dels — på sätt skett i förslaget — uttryckligen angåves, inom vilka gränser

garnfiske efter sill vore fritt för envar svensk inom enskilda tillhöriga vattenområden

inomskärs, dels ock stadgades möjlighet för administrativ myndighet

— Kungl. Majit eller, i första hand, länsstyrelse — att på ansökan och efter

vederbörlig utredning medgiva ’frifiske’ av nu nämnd art även å andra enskilda

tillhöriga vattenområden än de i lagen för sådant ändamål upplåtna. Normgivande

vid fattandet av beslut örn dylik utvidgad ’frifiskerätt’ borde givetvis vara

bl. a. nyssnämnda båda synpunkter, nämligen dels önskvärdheten av att all möjlighet

till förefintligt sillfiske bleve utnyttjad och dels behörig hänsyn till hittills

utvecklad sedvana. Att vid dylikt besluts fattande även stort avseende

borde fästas vid att strandägare icke lede något obehörigt intrång i någon av

honom utövad fiskerätt, läge i öppen dag. Skulle i något fall ’frifiskeområde’

anses böra på detta sätt utvidgas, oaktat mindre intrång skedde i viss strandägares

rätt, borde strandägaren åtnjuta ersättning härför av allmänna medel. Det

framlagda förslaget angående utsträckt tillämpning av lagen den 22 juni 1928

örn ersättning till strandägare för mistad fiskerätt borde därför göras tillämpligt

även för ett sådant fall. Alt ersätta ett dylikt stadgande örn möjlighet

för administrativ myndighet att stadga avvikelser från vad i allmänhet gällde

med en allmän bestämmelse, att där garnfiske efter sill ’av ålder’ fått utövas

på eljest förbjudet område, detta fortfarande skulle vara gällande, ansåge läns
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Gotlands

län.

Flera län

berörande

skrift från

vissa strandägare

m. fl.

styrelsen sig icke kunna förorda på grund av den osäkerhet och därav följande

tvistigheter, till vilka ett dylikt allmänt hållet stadgande säkerligen skulle giva

anledning.

Beträffande de i lagförslaget upptagna gränserna mellan ''frifiskeområdena''

och de områden, å vilka strandägare skulle fortfarande äga full ensamrätt till

fiske, hemställde länsstyrelsen, att det föreslagna djupet av ''minst tio meter’

måtte, på sätt bl. a. från länets hushållningssällskap föreslagits, ändras till

''minst åtta meter’. Det i lagförslaget stadgade avståndet av 300 meter från

behörigen utmärkt notvarp syntes länsstyrelsen onödigt stort. Att sätta detta

avstånd så lågt, som hushållningssällskapet ifrågasatt, eller till 50 meter, torde

dock ej vara påkallat, utan syntes länsstyrelsen som örn det av länets fiskeriövertillsyningsman

föreslagna avståndet av 100 meter skulle vara för ändamålet

väl avpassat.

Under åberopande av det anförda har länsstyrelsen förklarat sig icke kunna,

vad Blekinge län anginge, tillstyrka förslaget angående ändring i fiskerättslagen

under annan förutsättning än att i förslaget i huvudsak gjordes av länsstyrelsen

sålunda föreslagna ändringar, främst i den riktningen, att på lämpligt

sätt skapades möjlighet till jämkning i särskilda fall efter lokala sedvänjor

och förhållanden i övrigt. Mot övriga författningsutkast har länsstyrelsen —

utöver vad förut nämnts angående ersättning till strandägare i visst fall —- icke haft något att erinra.

I fråga örn Gotlands län har styrelsen för därvarande fiskeriförening anfört,

att inom länet strandäganderättsområdet ej heller inomskärs ansetts sträcka

sig längre än 180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2

meter vidtoge, samt att den ifrågasatta lagändringen kunde betraktas såsom

redan genomförd vid Gotland. Såväl hushållningssällskapets förvaltningsutskott

— vilket framhållit, att genom den föreslagna lagstiftningen ett önskvärt

säkerhetstillstånd beträffande ifrågavarande rättsförhållande torde vinnas —

som ock länsstyrelsen har förklarat sig icke hava något att erinra mot förslaget.

I en av omkring 330 strandägare, arrendatorer och notfiskare inom Södermanlands,

Östergötlands och Kalmar län undertecknad skrift har av anförda

skäl hemställts, att den verkställda utredningen och de framlagda förslagen

icke måtte föranleda någon ändring i nu gällande bestämmelser örn rätt till fiske

inomskärs vid Södermanlands, Östergötlands och Smålands kuster, samt att,

därest Kungl. Majit likväl på grund av vad i saken förekommit skulle finna

ändrade bestämmelser nödiga, Kungl. Majit ville, innan proposition avlätes

till riksdagen, förordna örn förnyad undersökning, genom vilken särskilt utreddes

de ekonomiska följderna av en inskränkning i strandägarnas fiskerätt. Av

denna skrifts innehåll i övrigt får jag lämna följande sammanfattning. I densamma

har till en början erinrats, att det av kammarkollegiet år 1924 framlagda

förslaget i vad detsamma avsett rikets östra och södra kuster icke föranlett

någon ändring i fiskerättslagstiftningen med anledning av de mot förslaget

i nämnda del yppade betänkligheterna, varefter i huvudsak anförts:

Intet skäl förelåge nu, som borde föranleda statsmakterna att frångå de synpunkter,

vilka tidigare anlagts på denna fråga. Det nya i den senast verk
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr lil.

33

ställda utredningen utgjordes endast av själva lagändringsförslagen, vilka tydligen

avsåge att jämka mellan strandägarnas och den icke strandägande befolkningens

intressen. Emellertid medförde förslaget ett allvarligt ingrepp

i strandägarnas rättigheter. Vad såsom rättsgrund därför åberopats,; eller att

enligt de före 1896 års lag gällande fiskeristadgorna det med viss sannolikhet

varit tillåtet för varje svensk medborgare att utöva strömmingsfiske jämväl

inomskärs vid de delar av rikets östersjökust, där sådant av ålder varit vanligt,

vore i sådant hänseende otillräckligt, och den återgivna uppfattningen kunde

icke tillmätas vitsord. De hittills företagna utredningarna rörande förekomsten

av lokala sedvanor med avseende å strömmingsfiske påve, ehuru de långt ifrån

kunde betecknas som uttömmande, dock oförtydbart vid handen, att någon mera

allmänt omfattande, sedan längre tid tillbaka bestående sedvana icke härskade.

''Sedvanorna’ befunnes synnerligen växlande icke blott för mycket närbelägna

orter utan även för olika tidsperioder och vore alltså icke lämpade som

grund för lagstiftningsåtgärder, vilkas innebörd huvudsakligen avsåges innebära

ett lagfästande av faktiskt bestående förhållanden.

I skriften har härefter framlagts utredning rörande vissa delar av skärgårdsområdet.

Av vad härutinnan anförts må följande upptagas:

Förhållandena i Fråviken hade i föreliggande fråga kommit i förgrunden

av den anledningen, att strävandena efter fritt fiske inomskärs särskilt utgått

från vissa befolkningselement inom den på norra stranden av nämnda jvik belägna

Kvarsebo socken. Den därav föranledda skärpningen av förhållandet

mellan strandägare och garnfiskare hade resulterat i ett par rättegångar, av

vilka en, som förts mellan ägarna av Lönö egendom i Häradshammars socken

samt en person i Kvarsebo socken, fått karaktären av ett prejudicerände principmål.

1 I detta mål hade utförlig utredning åvägabragts angående förhållandena

i Fråviken särskilt med hänsyn till påståendena örn rådande sedvänjor.

Medan södra Eråviksstranden sedan urminnes tid upptagits av gammal kulturbygd,

hade Kvarsebo socken i äldsta tider med säkerhet uteslritande, bestått

av ödemark, som haft karaktären av utmark till den söder örn viken liggande

bygden, och först i ganska sen tid hade någon mera avsevärd bebyggelse inom

''socknen ägt rum. Av landshövdingarnas i Östergötlands län femårsberättelser

inhämtades beträffande tiden 1819—1850, att strömmingsfisket da endast

varit en huvudsakligen till husbehov bedriven binäring i skärgården och att

alla betingelser saknats för en självständig icke jordägande befolkning i Kvarsebo

socken. Under senare hälften av 1800-talet, särskilt efter år 1880,, hade

emellertid, enligt vad motsvarande ämbetsberättelser för denna tid utvisade,

fisket ökat i betydelse. Sålunda uppgåves, att i början av 1880-talet endast på

Vikbolandet omkring 50 hushåll haft sin bärgning _ uteslutande av saltsjöfisket

samt mera än dubbelt så många idkat det som binäring. Ensamt vinterfisket

mellan Kvarsebo och Nävekvarn — vaTest fiskevattnet till största, delen

tillhörde Östkinds häradsallmänning och Nävekvarns bruk — skulle då årligen

hava inbringat mera än 10,000 kronor brutto. Under senare delen av 1890- talet hade värdet av strömmingsfisket uppskattats till 175,000—200,000 kronor

för år. Hand i hand med utvecklingen särskilt på motorteknikens område

hade strömmingsfisket därefter tilltagit i betydelse i synnerhet under krigsåren,

då fisken blivit ett viktigt tillskott till folkhushållet.

Med anledning av en utav, bland andra, kammarkollegiet hävdad uppfattning,

att bestämmelsen i 1766 års fiskeristadga örn strandägarnas ensamrätt till allt

fiske inomskärs åtminstone för nu ifrågavarande landsändas del icke stått i

överensstämmelse med de rättssedvänjor, som varit radande vid nämnda stadgas

1 Sfr N. J. A. 1928 sid. 480.

Bihang till riksdagens protokoll 19Sfi. 1 sami. SS haft. (Nr lil.)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

tillkomst, hade undersökning skett rörande de förhållanden, varunder strömmingsfisket

i Östergötlands skärgård idkats under mitten av 1700-talet. Av en

åren 1753—1754 av J. Enholm Eliason utgiven avhandling rörande den östgötska

skärgårdsbefolkningens övliga fiskesätt i Östersjön framginge, att

fisket på 1750-talet varit en binäring, som vid sidan av jordbruket utövats av

den strandägande befolkningen. I nämnda arbete upplystes vidare, att ej alla

invånarna i de socknar, där strömmingsfiske förekommit, ägt tillfälle till fiske

utan endast de, som varit boende vid stranden, dock att sådana, som bott i närheten

men icke själva ägt fiskevatten, kunnat mot erläggande av arrende till

vattenägaren bruka ett eller flere fiskredskap. I sammanhang med redogörelse

för notfisket hade Enholm ytterligare uppgivit, att varje vid sjön beläget

hemman efter sitt mantal haft sig tilldelade vissa vattenägor, utom vilka

ej utan jordägarens tillstånd fiske fått bedrivas. Då strömmingsfångsten inomskärs

börjat minskas, hade de fiskande emellertid plägat begiva sig ut till vissa

särskilt angivna skär i yttersta havsbandet för att fiska i själva havet, och vid

dessa skär hade det varit lovgivet för envar att idka strömmingsfiske, emedan

de ansetts nästan som allmänningar; dock hade de fiskande mest plägat hålla

sig till de skär, som tillhört vars och ens egen socken. Då intet allmänt lovgivet

strömmingsfiske i Bråviken eller eljest inomskärs av Enholm omtalats i

detta sammanhang, måste det anses som fullkomligt uteslutet, att något dylikt

förekommit på 1750-talet.

Särskilt i äldre tider hade strandägarna vid Bråviken kraftigt hävdat sin

fiskerätt. Det hade fram till omkring mitten av 1800-talet varit vanligt, att

jordägarna hos domstol utverkat vitesförbud mot åverkan å sina fastigheter.

Enligt dessa domstolsbeslut hade olovligt fiskande varit uttryckligen förbjudet.

Bland äldre rättegångar märktes särskilt en angående olovligt garnfiske

mellan Järknöarna och Kvarsebolandet, däri utslag meddelats av Östkinds häradsrätt

den 2 september 1843. Genom detta utslag hade en person, vilken varit

ägare av i mantal satt jord inom Kvarsebo socken, fällts till ansvar för

olovligt garnfiske, som uppenbarligen ägt rum långt utanför den s. k. 180- metersgränsen, och häradsrätten hade i sin motivering uttryckligen förklarat,

att gränsen mellan Järknöarnas och häradsallmänningen Kolmårdens fiskevatten

gått mitt i sjön mellan öarna och allmänningen. Detta utslag bröte en gång

för alla udden av Kvarsebobefolkningens påståenden om att strömmingsfiske

med garn å strandägarnas vatten i Bråviken sedan gammalt varit ett av densamma

idkat näringsfång, som opåtalt fått bedrivas. Även vid övriga delar

av östgötakusten hade såväl i äldre som på senare tid olovligt fiske lagligen

beivrats.

I många fall hade strandägarna, då de ej själva utnyttjat sitt fiske, utarrenderat

detsamma eller tillåtit andra att fiska mot erläggande av s. k. vattenlott.

Östkinds häradsallmännings fiskevatten, som sträckte sig utefter större

delen av Kvarsebo sockens strand, hade under början av fiskerinäringens uppblomstringstid

eller åren 1882—1902 nyttjats av häradsborna själva, och

Kvarsebobefolkningen hade således under denna tid för strömmingsfiske disponerat

hela det utanför socknen belägna fiskevattnet, vilket enligt landshövdingeberättelserna

vid sagda tid varit relativt givande i förhållande till andra

fiskevatten i bygden. År 1902 hade emellertid allmänningsvattnen utarrenderats

och Kvarsebobefolkningen åter hänvisats till sina egna fiskevatten. Det

vore efter denna tid som Kvarsebobefolkningens fiske i andra delar av Bråviken

begynt. Den påstådda urgamla sedvänjan härstammade alltså uteslutande

från detta århundrade.

Under hänvisning till den sålunda förebragta utredningen har i skriften vidare

framhållits, hurusom därigenom vore ådagalagt, att någon urgammal sed
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

35

vänja, vilken nu rättvisligen borde lagfästas, icke funnes eller under tidernas

lopp kunnat utbildas. I denna del har vidare anförts:

Det bästa beviset för att sådan sedvänja icke förelåge vöre det förhållande,

att snart sagt varje person, som omvittnade densamma, hade sin egen uppfattning

om dess innehåll. Det vore även anmärkningsvärt, att olika sedvänjor

skulle kunna förefinnas till och med inom fiskevatten, som läge intill varandra,

något som icke rätt väl stämde överens med påståendet, att till grund

för sedvänjan läge nödvändigheten att följa strömmingsstimmen i dess drev.

Det hade aldrig någonsin varit tal örn att tillåta envar svensk man att fritt

fiska med garn på östgötakusten. Däremot hade redan i äldre tid förekommit

och förekomme alltjämt, att mindre strandägare gemensamt utnyttjade fiskevattnen

på det sätt, att de fiskade i varandras vatten. Vidare vore det givet,

att fiske till husbehov eller nödtorftig försörjning mångenstädes bedrivits av

smärre lägenhetsägare och annat sådant folk i de större strandägarnas vatten, och

att detta av barmhärtighetsskäl eller för grannsämjans skull fått äga rum

opåtalt i den mån ägarens eget fiske ej därigenom direkt skadats. Berörda förhållanden

kunde emellertid ej tagas till intäkt för påstående om rätt till fiske

för envar på grund av sedvänja eller föranleda till att fiskerätten fråntoges

strandägarna. I detta sammanhang skulle ock påpekas svårigheten att beivra

olaga fiske. Utredningarna hade även visat, att den påstådda sedvanan för

samma plats växlat med olika tidsperioder, givetvis av den orsaken, att olika

ägare av en fastighet med olika kraft vårdat sig om fisket och värnat sina

rättigheter. Bristande vilja eller förmåga i detta avseende från en strandägares

sida borde dock icke rimligen lända till förfång för andra strandägare,

som väl hävdat sin rätt.

Fiskesättet hade förr varit väsentligen annorlunda än i våra dagar. Även

i äldre tid hade vinternotfisket varit det mest betydande. Garnfiske hade då

bedrivits under sommaren samt i havsbandet även under hösten. Sedan början

av 1900-talet bedreves det viktigaste strömmingsfisket om vintern icke

blott med not utan även med garn. De för vinterfiske använda gamen vore

betydligt större än äldre tiders garn och utsattes jämväl under isen. Vintergarnfisket,

som bedreves med mera permanenta anordningar, hade helt annan

karaktär än det mera enkla sommargarnfisket, vilket icke eller i varje fall

icke ! nämnvärd grad konkurrerat med notfisket. Vintergarnfiske — det för

notfiskarna mest besvärande — kunde under inga omständigheter vara hänförligt

under den påstådda urgamla sedvänjan. Dylik form av fiske i annans

vatten borde alltså under alla förhållanden vara förbjuden.

Då strömmingsfisket i äldre tid säkerligen haft sin största betydelse som

husbehovsfiske men därefter mer och mer utvecklats till en verklig näring,

vilken emellertid bedreves uteslutande av strandägarna, skulle en utvidgning

av rätten till garnfiske komma att innebära en omläggning av fiskerinäringen

på ostkusten. Söder örn Norrland funnes där för närvarande ingen egentlig

stam av yrkesfiskare, utan de s. k. fria fiskarna utgjordes mest av andra yrkesmän,

vilka önskade bedriva fiske som binäring. Då strandägarna intensivt

utnyttjade sitt fiske och därjämte hade särskilt intresse av att vårda detsamma,

funnes ur nationalekonomisk synpunkt ingen anledning att söka skapa en

dylik omläggning.

I skriften har vidare anförts, att det framlagda förslaget ingalunda förverkligade

det därmed avsedda syftet att meddela bestämmelser, enligt vilka garnfisket

skulle kunna givas fritt utan att strandägarnas kvarstående ensamrätt

till not- eller fjällfiske träddes för nära. Till utveckling av denna uppfattning

bär anförts i huvudsak följande:

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Deu s. k. 180-metersgränsen vore synnerligen olämplig inomskärs och bleve

svårare att tillämpa, ju mera söndersplittrad kusten vore. Fiskevattnen bleve

synnerligen svårbevakade. Bestämmelserna vore ock. ägnade att skapa tvisteanledningar.

Värre vore emellertid, att notfisket komme att bliva i hög grad

lidande och på sina ställen måhända helt skövlat, vilket innebure en beklaglig

nationalekonomisk förlust. Vinternotfisket kunde skadas på många sätt. Det

behövdes endast, att i ett notvarp förankrade garn en stormdag slete sig och

ankaret bleve kvarliggande, för att varpet skulle bliva odugligt. J3å noten

sedan droges, sletes den nämligen sönder. Stora värden stöde här på spel, då

en medelstor vinternot betingade ett pris av cirka 3,000 kronor. Därest garnfisket

nödvändigt skulle frigivas, torde det bliva oundvikligt, att notvarpen

helt fridlystes och bestämmelser gåves till skydd mot stormdrivna_ garn med

deras ankaren. Den ifrågasatta utmärkningen av notvarpen vore i olika avseenden

opraktisk och för strandägarna oskäligt _ betungande. Skulle dylik

utmärkning likväl genomföras, borde den rättvisligen ske pa statens bekostnad.

De föreslagna föreskrifterna om sättande av garn vore icke tillräckliga

för att skydda notfisket. Trots inskränkningarna kunde gamen anbringas så,

att ett för fisken praktiskt taget ogenomträngligt hinder uppstode. _Till följd

av att bestämmelserna om garns sättande endast vore givna till förmån för den

strandägare, i vars vatten de sattes, kunde överträdelse ej beivras av annan

strandägare, som dock ofta hade lika stora intressen som fiskevattensägaren.

Tveksamt vore även, om överträdelse vore underkastad ansvar med den formulering,

24 kap. 14 § strafflagen ägde. Slutligen måste tagas i betraktande, att

det i praktiken vore hart när omöjligt att kontrollera garnsättningarna och

skaffa bevis för överträdelser. Om lagändring över huvud skulle komma till

stånd, måste därför under alla förhållanden nu avhandlade bestämmelser omarbetas.

I fråga örn förslagens innebörd i ekonomiskt avseende har i skriften bland

annat framhållits:

Det vore att beklaga, att den ekonomiska frågan icke behandlats vid den

verkställda utredningen. Att saken för strandägarnas del kunde få vittgående

ekonomiska följder torde emellertid icke av någon kunna förnekas. _ Fisket

hade sedan äldsta tider tagits i betraktande vid beskattning av de fastigheter,

som ägde rätt till vatten i saltsjön. Nuvarande taxeringsvärden vore i stor

utsträckning baserade på den fiskerätt, som tillkomme fastigheterna, och en

inskränkning i fiskerätten måste med nödvändighet medföra en sänkning av

dessa värden. Att märka vore även, att fastigheterna gått i handel och betalats

med värden, i vilka fiskerätten inberäknats. För manga smärre fastigheter

utgjordes den enda betydande förvärvskällan av fiskerirörelsen, vari stora

kapital nedlagts. Även de större egendomarna, som nu ägde ett rikt givande

vinternotfiske och där vissa år inkomsterna härav kunde uppgå till 50,000—

100,000 kronor, kunde lida stort avbräck. Uppmärksamhet borde aven agnäs

de ytterst vanliga fiskevattensarrendena eller arrenden av fastighet med tillhörande

fiskevatten. Genom den ifrågasatta lagstiftningen kunde i manga fall

ställningen för arrendefiskarna bliva synnerligen bekymmersam samt rättsförhållandet

mellan dem och arrendeupplåtarna i rättsligt avseende oklart Vidkommande

de i särskilt lagförslag framlagda bestämmelserna örn ersättning tor

mistad fiskerätt torde det, med den formulering dessa stadganden erhållit, vara

tämligen säkert, att ingen strandägare komme i åtnjutande av ersättning. Um

ej orättvisa skulle vederfaras strandägarna, måste ersättningsbestämmelserna

helt ömajhetas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majits proposition nr lil.

2,1

Fiskeriintendenten i östra distriktet har i ett till lantbruksstyrelsen aVgivet

yttrande anfört, att ett genomförande av den ifrågasatta lagstiftningen icke

syntes kunna väntas medföra något väsentligt intrång på det strandägarna tillhöriga

fisket efter annan fisk än strömming. I allt fall torde detta intrång

icke bliva större än som fullt motiverades av hänsyn till det synnerligen viktiga

strömmingsfisket. Däremot komme densamma att inverka på strandägarnas

eget fiske efter strömming. Det syntes påtagligt, att även inom andra

områden än de i förslaget upptagna strömmingsfisket borde förbehållas strandägarna,

och det vore därför önskvärt, att Kungl. Maj:t ägde i administrativ

ordning besluta örn dylika områdens undantagande från den nya lagens tilllämpning.

I övrigt har fiskeriintendenten anfört i huvudsak följande:

Det föreslagna tillägget till 17 § fiskerättslagen syntes vara av ringa eller

ingen praktisk betydelse för garnfisket. Vad anginge notvarpens utmärkning

vöre det av vikt, att de strandägarna åvilande skyldigheterna härutinnan bleve

i minsta möjliga mån betungande. Med hänsyn härtill och då den ifrågasatta

utmärkningen av varpens landsida syntes mindre ändamålsenlig och därjämte

onödig samt särskild utmärkning av varpens yttre del torde erfordras endast

vid öppet vatten, borde vissa ändringar göras i de föreslagna bestämmelserna

i denna del.

Fiskeriintendenten i södra distriktet har i yttrande till lantbruksstyrelsen

tillstyrkt de föreslagna bestämmelsernas antagande, dock med tillägg, att

det syntes nödvändigt att till skydd för strandägarnas fiske vid stranden i

någon mån reglera även riktningen av de garnsträckor, vilka utsattes i närheten

av yttre gränsen för strandägarnas enskilda fiskerättsområde.

Domänstyrelsen har — med överlämnande tillika av yttranden från domänintendenterna

i Stockholms, Södermanlands och Kalmar län samt Tullgarns

slotts förvaltning, vilka samtliga tillstyrkt eller icke haft något att erinra mot

ifrågavarande förslag — för egen del förklarat, att promemorian och lagutkasten

icke givit styrelsen anledning till erinran.

Lantbruksstyrelsen, som erhållit tillfälle att taga del av jämväl de yttranden,

vilka ej avgivits direkt till styrelsen, har i princip tillstyrkt en lagändring

i den riktning förslaget angiver men framställt vissa erinringar mot den

närmare utformningen av de ifrågasatta bestämmelserna, särskilt i ersättningsfrågan.

I styrelsens yttrande har till en början framhållits betydelsen av en

under drägliga förhållanden arbetande yrkesfiskarebefolkning för utvecklingen

av havsfisket i allmänhet ävensom nödvändigheten ur denna synpunkt av att

viss rörelsefrihet bereddes jämväl utövarna av garnfiske efter strömming vid

nu ifrågavarande kuster. Härutinnan har anförts:

Såsom allmän regel torde kunna sägas, att havsfiskets utveckling vore i hög

grad beroende av förekomsten utav en stam yrkesfiskare, som hade fisket till

enda eller åtminstone huvudsaklig inkomstkälla. Örn havsfisket uteslutande

eller väsentligen bedreves endast av strandägare eller binäringsfiskare, vilka

e.ndast mer eller mindre tillfälligt kunde syssla med fisket, skulle i regel fiskets

möjligheter ej kunna fullt utnyttjas. Deras fiske bleve huvudsakligen ett

Fiskeriintendenterna

i östra och

södra distrikten.

Domän
styrelsen.

Lantbruks
styrelsen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

strandfiske, och det torde vara uppenbart, att havets produkter ej kunde i önskvärd

grad tillgodogöras medelst på detta sätt utövat fiske. För havsfiskets

rationella utnyttjande vore det därför önskvärt, att en stam av yrkesfiskare

vidmakthölles och i mån av förefintliga möjligheter tillväxte. Härför vore

emellertid av nöden, att fiskarna bereddes drägliga utkomstmöjligheter, något

som i sin tur vore beroende av att fiskarnas möjlighet att fiska icke vore alltför

snävt beskuren. Det torde framför allt varit i sådant syfte, som lagen örn

rätt till fiske åren 1928 och 1930 underkastats vissa ändringar avseende kusterna

av Göteborgs och Bohus samt Hallands län respektive västra kusten av

Skåne. Även beträffande de delar av landets kust, som nu föreliggande förslag

till lagändring avsåge, förelåge ett liknande behov. Liksom vid västkusten

hade även här mångenstädes sedan gammalt utbildats den sedvänjan, att

visst fiske, särskilt det för de obesuttna fiskarna och de mindre strandägarna

viktiga strömmingsfisket med garn, opåtalt fått utövas även på annans fiskevatten.

För att med framgång kunna bedriva detta fiske fordras, att fiskarna

i någorlunda stor utsträckning kunna följa strömmingen på dess vandringar i

skärgården. Troligt torde därför vara, att nödvändigheten av en viss rörelsefrihet

vid garnfiskets bedrivande redan mycket tidigt framkallat och genom

tiderna vidmakthållit den nämnda sedvanemässiga uppfattningen beträffande

detta fiskes utövande även på annans vatten.

Efter erinran om att genom 1896 års lag ett betydande ingrepp kunde sägas

hava skett uti ifrågavarande befolkningsgrupps hävdvunna rätt, har lantbruksstyrelsen

vidare framhållit, hurusom trots detta den gamla sedvanan mångenstädes

levat kvar intill våra dagar, medan å andra sidan strandägarna i allt

större utsträckning börjat göra sina anspråk gällande till men för garnfiskarna.

De därav uppkomna olägenheterna hade enligt styrelsens förmenande skapat

behov av en lagändring i föreslagen riktning. I dessa hänseenden har i yttrandet

närmare anförts följande:

Att fiskarna känt sig allt mer och mer trängda i sin yrkesutövning, därom

torde i viss mån vittna de riksdagsmotioner och andra framställningar, vilka

under årens lopp framkommit i syfte att åstadkomma åtgärder till tryggande

av deras yrkesutövning. Den förebragta utredningen visade också, att en tendens

gjorde sig gällande till att de områden, som stöde till garnfiskarnas fria

förfogande, flerstädes undan för undan minskades. Allt flera strandägare gjorde

sina anspråk gällande. Sålunda inträffade ej sällan, att personer, som förvärvat

fastighet i skärgården, därefter förbjöde allt fiske i de till fastigheten

hörande vattenområdena och detta ofta nog utan att de själva utnyttjade föreliggande

möjligheter till fiske. Härigenom kunde betydande områden utan

nytta undandragas garnfiskarna.

För att förevarande fiske skulle kunna vidmakthållas och den befintliga yrkesfiskarestammen

alltjämt bibehållas vid sin näring och därmed möjligheterna

för denna närings ytterligare förkovran skulle kunna bevaras, förelåge enligt

lantbruksstyrelsens förmenande behov av en lagändring i den riktning, förslaget

avsåge.

Lantbruksstyrelsen hade tidigare förordat de lagförslag, vilka legat till

grund för 1928 och 1930 års ändringar i fiskerättslagen. Beträffande nu föreliggande

lagändringsförslag, ville lantbruksstyrelsen emellertid icke underlåta

att framhålla den olikhet, som förefunnes beträffande förutsättningarna för de

två tidigare och nu föreliggande ändringsförslag. Denna olikhet bestode dels

däri, att det uti 1896 års lag funnits beträffande västkusten vittgående undantagsbestämmelser

för vissa sedvanor inomskärs, vilka bestämmelser helt sak
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr lil.

39

nades för landets syd- och ostkust, dels ock däri, att dessa sedvänjor i fråga om

ett fritt fiske på västkusten haft större omfattning och betydelse än vad förhållandet

varit på ostkusten. Denna olikhet hade jämväl haft till följd, att

strandäganderätten blivit starkare betonad på ostkusten än på västkusten.

Vid bedömande av föreliggande lagförslag torde man ej helt kunna bortse

från angivna förhållanden. Då lagförslaget innebure ett avgjort ingrepp i den

genom gällande lag strandägarna uttryckligen tillerkända fiskerätten, hade

lantbruksstyrelsen icke kunnat undgå att känna viss tveksamhet inför frågan

örn förslagets godkännande. Behovet av en reglering utav fiskerättsförhållandena

på ostkusten syntes emellertid, som nämnts, vara påtagligt. Då dessutom

de i ärendet hörda länsstyrelserna och hushållningssällskapen, enligt vad lantbruksstyrelsen

inhämtat, i allmänhet uttalat sig för ett bättre säkerställande

av fiskarnas möjlighet att idka garnfiske även i vatten, där de nu icke hade

laglig rätt idka fiske, a.nsåge lantbruksstyrelsen med hänsyn till fiskerinäringens

intressen tillräckliga skäl föreligga för styrelsen att i princip tillstyrka

en lagändring i den riktning föreliggande förslag angåve.

Genomförandet av en sådan lagstiftning måste emellertid enligt lantbruksstyrelsen

förmenande ovillkorligen förutsätta, dels att större intrång i strandägares

fiskerätt ej gjordes än som oundgängligen kunde anses nödvändigt för

tillgodoseende av skäliga krav, och dels att strandägaren tillerkändes skälig

ersättning för den skada i ekonomiskt hänseende, som därigenom tillskyndades

honom, varvid jämväl hänsyn syntes böra tagas till de kostnader, som notvarpens

nu föreslagna, förut ej förekommande utmärkande medförde. Beträffande de ifrågasatta

bestämmelserna i fiskerättslagen har styrelsen i detta sammanhang

erinrat följande:

Vad särskilt beträffade den första av dessa förutsättningar ville lantbruksstyrelsen

ej lämna oanmärkt, att de bestämmelser, som i föreliggande utredning

föresloges till skydd för strandägares fiske och som avsåge sådana förhållanden

som vattendjup, avstånd från det ställe invid strand, där stadigt djup av

2 meter vidtoge, avstånd mellan olika garnsträckor samt avstånd från av strandägare

utmärkt notvarp vore synnerligen besvärliga att efterleva och i övrigt

torde vila på antaganden. Ingen torde nämligen med visshet kunna påstå, att

strandägares fiske vid egen strand ej under några förhållanden kunde bliva

lidande vid praktisk tillämpning av dylika bestämmelser lika litet som någon

torde kunna bevisa motsatsen. Då lagstiftningen här vore ute på osäker grund,

hade det synts styrelsen angeläget, att åt dessa bestämmelser gåves en i möjligaste

mån liberal utformning med hänsyn till strandägarnas intressen, så att

strandtgares möjlighet att idka vare sig strömmings- eller annat fiske å eget

vatten icke i verkligheten bleve mer beskuren än som skäligen avsetts med den

ifrågasatta lagstiftningen. Ehuru styrelsen ansett sig böra göra dessa allmänna

erinringar, ville dock styrelsen av nyss antydda skäl icke göra gällande, att

framlagda förslag vore uti ifrågavarande avseende otillräckligt.

I fråga örn de föreslagna ändringarna i fiskerättslagen skulle vidare framhållas,

att förslaget, i vad det avsåge att skapa skydd för strandägares notvarp,

gjorde detta skydd beroende av huruvida denne utnyttjade notvarpet i fråga.

Örn överhuvud taget ett dylikt villkor ansåges vara i förevarande avseende erforderligt,

syntes detsamma i allt fall böra givas en väsentligen mera preciserad

avfattning, och torde det för att det därmed avsedda syftet skulle tillgodoses

vara tillräckligt, att skyddet gjordes verksamt, därest strandägaren under en

icke för knappt tilltagen period visade sig hava någon gång utnyttjat notvarpet

i fråga. Överhuvud torde kunna sägas, att bestämmelser av ifrågavarande

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

art, om de tilltoges allt för snävt, i hög grad gåve anledning till osämja och

tvister. För övrigt kunde de säkerligen icke, såsom lagförslaget syntes förutsätta,

i fråga örn efterlevnaden övervakas och kontrolleras med sådan effektivitet,

att de för strandägaren och hans fiske bleve ett skydd annat än på papperet.

Vidkommande de ifrågasatta bestämmelserna om ersättning till strandägare

för mistad fiskerätt har lantbruksstyrelsen såsom sin mening framhållit, att

det vore principiellt riktigast att lämna ersättning för all strandägare frånhänd

fiskerätt och all denne i samband därmed vållad kostnad eller olägenhet, ävensom

att rätten till ersättning icke skäligen borde göras beroende av huruvida

strandägaren själv utnyttjat fisket med användande av strömmingsgaru eller

ej, ett villkor, som saknade motsvarighet i den ursprungliga ersättningslagen

av år 1928. . Beträffande dessa spörsmål har styrelsen i huvudsak anfört:

Förslaget byggde i denna del på samma princip, som läge till grund för

denna lags tillämpning vid Skånes västra kust enligt lagen den 6 juni 1930.

Då emellertid fiskeförhållandena, såsom redan anmärkts, icke kunde anses

hava varit fullt likartade på ostkusten och i de före detta danska och norska

landskapen jpå västkusten -— bland annat därutinnan, att möjligheten till visst

fiske å annans vatten på ostkusten knappast på samma sätt som på västkusten

i allmänna medvetandet fått karaktären av en rätt —- torde enligt styrelsens

förmenande statsmakternas på sin tid intagna ståndpunkt i fråga om ersättningen

till strandägare på Skånes västkust icke kunna utan vidare anses pre
judicerande

i nu förevarande fråga. ----Det föreliggande förslaget vore

tydligen påverkat av äldre bestämmelser örn sedvanas inflytande på fiskerättens

lokala utformning. Det syntes dock kunna ifrågasättas, huruvida detta kunde

anses fullt motiverat. Sedvanan tillmättes ju i gällande lag av den 27 juni

1896 icke vitsord, utan tillförsäkrades strandägaren ensam fiskerätten i sitt

vatten. Gällande lag, i förtröstan på vars stadgande i förevarande hänseende

mången nuvarande fastighetsägare med strandrätt förvärvat och med därefter

avmätt pris betalt sin fastighet, syntes knappast i den utsträckning, som i förslaget

skett, kunna förbises. ----Därest förevarande förslag bleve lag,

skulle strandägare, vars vatten sedan urminnes tid av alla obestritt ansetts

vara fastighetens ägare ensam förbehållet, icke kunna ifrågakomma till ersättning

för honom frånhänd fiskerätt m. m. allenast därför, att han under nämnda

tidrum, antagligen oftast av tillmötesgående, tillåtit andra fiska på sitt vatten,

eller därför, att han av en eller annan orsak själv icke utnyttjat fisket med

användande av strömmingsgarn. Flera anledningar kunde tänkas såsom motiv

till en sådan uraktlåtenhet från strandägarens sida. Sålunda hade han på grund

av arhetslcne- eller konjunkturförhållanden icke ansett fiske tillräckligt lönande

att bedrivas, eller måhända hade han icke funnit sig i stånd att anskaffa

behövlig dyrbar redskap. I varje fall torde vid tvångsvis skett avstående helt

eller delvis av en nyttighet frågan örn ersättnings utgående icke skäligen böra

göras beroende av huruvida och när nyttighetens ägare utnyttjat densamma.

Örn han eventuellt icke begagnat sig av sådan nyttighet, torde väl i fall, som

här kunde komma i fråga, nyttigheten därav icke hava gjorts värdelös.

En ledamot i lantbruksstyrelsen, chefen för dess fiskeribyrå fri. dr. K. A.

Andersson, har antecknat .skiljaktig mening. I sitt yttrande har denne i likhet

med styrelsen framhållit behovet av en lagändring i den riktning förslaget avsåge

samt framhållit, hurusom det även kunde sägas vara ur fiskets synpunkt

angeläget, att en dylik lagändring komme till stånd snart, innan rådande sed
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nf lil.

41

vänjor alltför mycket undanträngdes. Emellertid har Andersson funnit särskilda

bestämmelser böra meddelas beträffande garnfisket inom vissa län,

varest de icke strandägande fiskarna sedvanemässigt åtnjutit en jämförelsevis

större frihet än vid ifrågavarande kuststräcka i övrigt, nämligen inom dels Blekinge

och Gotlands, dels ock Stockholms och Uppsala län. Till stöd för denna

sin mening har Andersson närmare anfört följande:

Lagändringsförslaget torde avse att i stort sett bygga på rådande sedvanor.

Såsom av utredningen framginge och såsom även komma till synes uti de utlåtanden

i ärendet, av vilka lantbruksstyrelsen haft tillfälle att taga del, vore

dessa sedvanor ganska olika inom de olika länen i fråga. I en förklarlig strävan

att erhålla ensartade bestämmelser för hela kuststräckan syntes man vid

förslagets utarbetande icke hava tagit tillräcklig hänsyn_ till denna omständighet.

Sålunda hade inom vissa delar av Stockholms län, i Uppsala, Gotlands

och Blekinge län sedvanerätten till förmån för det fria strömmings- eller sillfisket

med skötar eller garn haft större omfattning än eljest på kusten ! fråga.

Denna omständighet syntes böra tillmätas betydelse särskilt för Blekinge län

med dess ganska stora skärgård och för Gotlands län. Inom Blekinge län

syntes garnfisket efter sill, såsom framginge av utredningen och avgivna utlåtanden.

enligt rådande sedvänja ännu vara fritt så gott som överallt i skärgården.

För den betydande yrkesfiskande befolkningen inom detta län vöre det

uppenbarligen av största betydelse, att denna sedvänja såvitt möjligt bleve

lagfäst. Utan att detta skedde, syntes syftet med lagändringen icke komma att

helt nås vad anginge Blekinge län. Förutsättning för en lagändring efter denna

linje borde givetvis vara, att strandägarna erhölle ersättning för intrång i

de fall, där sådant bleve en följd av en sådan lagstiftning. Länsstyrelsen i

Karlskrona hade tänkt sig, att detta skulle kunna^ ske på det sättet, att Kungl.

Majit eller länsstyrelsen erhölle befogenhet att på ansökan och efter vederbörlig

utredning medgiva ’frifiske’ med garn efter sill även å andra enskilda tillhöriga

fiskevatten än de i lagen för sådant ändamål upplatna. Möjligt vore,

att frågan skulle kunna lösas på detta sätt, men det torde ej kunna förnekas,

att starka principiella skäl talade mot ett dylikt förfaringssätt. Enligt Anderssons

mening förelåge goda grunder för att en särskild lagbestämmelse åvägabragtes

för Blekinge län av innehåll, att sillfisket med garn därstädes stöde

fritt för varje svensk undersåte, dock med den inskränkningen, att strandägarna

icke lede intrång i sitt notfiske, varvid ersättningslagen även här skulle

gälla. Vad nu sagts örn Blekinge län torde även gälla om Gotlands län, varför

samma bestämmelse i detta avseende torde böra gälla för dessa båda län.

Till skydd för notfisket hade uti yttrandena från Blekinge län föreslagits

olika avstånd för garnfiskets bedrivande utanför behörigen utmärkta notvarp.

Länsstyrelsen funne ett avstånd av 100 meter väl avpassat. Då det emellertid

icke torde finnas anledning antaga, att notfisket skulle kunna skyddas med

mindre avstånd i Blekinge än på kusten för övrigt, ville Andersson på denna

punkt giva förord åt förslaget i promemorian även beträffande Blekinge lån.

Av yrkesfiskare i Stockholms län hade gjorts gillande, att de enligt rådande

sedvänjor flerstädes haft frihet att fiska strömming med garn pa^strandägarnas

fiskevatten i avsevärt större omfattning än lagförslaget avsåge att tillerkänna

dem. En sträng tillämpning av bestämmelserna i förslaget skulle i

avsevärd mån beskära deras rörelsefrihet beträffande ifrågavarande fiske. Särskilt

skulle detta gälla yttre delen av Stockholms läns skärgård. Samma olägenhet

skulle en lagstiftning i enlighet med föreliggande förslag medföra även

för Uppsala län. Då det nu gällde att söka genom lagstiftning giva, sedvänjorna

rättslig verkan, ville Andersson sätta i fråga, örn det icke vore lämpligt att,

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Kammar
kollegiet.

såsom Stockholm läns och stads hushållningssällskap föreslagit, i lagen införa

en bestämmelse av innehåll, att där inom Stockholms och Uppsala län de

fiskande av ålder oklandrat inomskärs fått idka fiske efter strömming med

garn å annans fiskevatten annorledes än i lag örn rätt till fiske vore medgivet,

de skulle vara vid sådan rätt bibehållna. För övrigt ville Andersson förorda

det föreliggande lagändringsförslaget.

Genom en lagändring efter av Andersson angivna linjer skuPe Blekinge och

Gotlands län uti förevarande hänseende komma att närma sig de övriga förutvarande

danska provinserna samt Stockholms och Uppsala län de norrländska

länen, där strömmingsfisket i stor omfattning vore fritt.

Angående förslaget till ny ersättningslag har byråchefen Andersson anfört,

att då förutsättningarna ur rättslig synpunkt för ersättnings utgående syntes

vara desamma i förevarande fall som i fråga om Skånes västra kust, han icke

hade någon erinran att göra mot den nu föreslagna principen, vilken genom

1930 års beslut blivit av statsmakterna godkänd. Mot utkastet till kungörelse

om utmärkning av notvarp hade Andersson intet att erinra; de av fiskeriintendenten

i östra distriktet i denna del framställda anmärkningarna syntes knappast

vara av beskaffenhet att föranleda någon ändring i förslagets bestämmelser.

Kammarkollegiet har i sitt utlåtande anfört, att de sociala skäl, som åberopats

till stöd för förslaget, syntes kollegiet tungt vägande, samt att det sålunda

icke från kollegiets sida förefunnes någon erinran mot den grund, varpå

förslaget vilade. Däremot kunde kollegiet icke bedöma, huruvida de i förslaget

uppdragna gränserna för den fria fiskerättens inträdande vore i detalj rätt

avvägda i anslutning till de på olika orter rådande förhållandena. Kollegiet

har särskilt velat framhålla, hurusom förslagets bestämmelser kunde tänkas i

vissa fall medföra en försämring av de icke strandägande fiskarnas ställning

i jämförelse med nu sedvanemässigt rådande förhållanden. Härutinnan har

kollegiet anfört följande:

De föreslagna bestämmelserna om rätt till fiske på minst 10 meters djup

utanför den angivna 180-meterslinjen syntes inom vissa kustområden kunna

medföra, att de icke-strandägande fiskarna komme att ej längre bibehållas vid

av dem för närvarande sedvanemässigt utövat fiske. Bestämmelserna skulle i

dessa fall medföra en försämring för de icke strandägande fiskarna vad anginge

såväl området för fiskets utövning som sättet för dess bedrivande. Det

klarast framträdande exemplet härpå torde vara Gotland, varest — såsom i

promemorian efter kammarrådet Dufwas utredning uppgåves — i det enda

strömmingsförande inomskärsområdet, Fårösund, sedan gammalt allt fiske,

utom efter ål med viss redskap, vore fritt för envar. Det föres^gna stadgandet

i 3 § skulle därför möjligen kunna leda därhän, att strandägarna utmed

sundet förbehölle sig fisket intill 10-metersdjupet och allenast tilläte fiske i de

föga^ omfattande djupare partierna i sundets mitt, vilket med hänsyn till djupförhållandena

i sundet givetvis skulle innebära en väsentlig försämring för den

icke strandägande fiskarebefolkningen. Liknande fall torde kunna inträffa

även å områden vid de östra och södra kusterna av fastlandet. De nya bestämmelserna

syntes i dessa fall kunna komma att av strandägarna åberopas såsom

stöd för fiskerätt samt föranleda förbud mot fritt fiske inom områden, där

sådant tidigare oklandrat bedrivits. Med kännedom örn de bevisningssvårigheter,

som städse mötte vid åberopandet av urminnes hävd, framförallt då det

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

43

gällde fiske, kunde det knappast förväntas, att det skydd för en friare fiskerätt,

som stadgandet i 12 § skulle kunna lämna, skulle i dylika fall visa sig

särdeles verksamt.

Till förekommande av de anmärkta olägenheterna har en ändring av förslaget,

eventuellt innebärande särföreskrifter för viss ort, synts kammarkollegiet

påkallad.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för fiskerilagstiftningens D®parteutveckling

hava bestämmelserna örn saltsjöfisket lidit av otydlighet och lärn- chefen.

nät rum för olika tolkningar. Huruvida strandäganderätten ursprungligen va- Äldre berit

i vårt land rådande jämväl i fråga om saltsjöfisket är en fråga, som nu icke stämmelser.

kan med någon visshet besvaras. Även om så varit förhållandet, framgår

emellertid otvetydigt av äldre författningsbestämmelser, att denna strandäganderätt

redan tidigt, varit i hög grad begränsad av äldre sedvana. Till skydd för

denna hava, örn ock i något skiftande ordalag, bestämmelser upptagits i de av

mig förut omnämnda fiskeriförfattningarna fram till 1896 års lag. I detta

hänseende är det av stort intresse, att inskränkningarna i strandäganderätten gå

längre i det vid 1760—1762 års riksdag upprättade projektet till fiskeristadga

än i de senare utfärdade författningarna. Enligt nyssnämnda projekt gjordes

inomskärsfisket fritt enligt samma regler, som gällde för fisket utom skären,

varjämte upptogos särskilda bestämmelser till skydd för äldre sedvana ävensom

för det fria fisket efter sill och annan stimfisk. Grundsatsen om begränsningen

av strandägarens fiskerätt inomskärs blev visserligen ej lagfäst i 1766

års stadga, men i fråga om ''sillfiske i Östersjön’ upptogs i stadgan den bestämmelsen,

att varje svensk undersåte vore berättigad att utan avseende å äganderätten

till stranden idka dylikt fiske, där ''någon ymnighet’ därav kunde visa

sig. Även om denna bestämmelse icke skulle hava avsett strömmingsfisket i

Östersjön, måste detta fiske anses inbegripet under den i nämnda stadga jämväl

förekommande bestämmelsen om rätt för de fiskande att efter gammal

vana följa saltsjöfisken efter dess drev. I 1852 års fiskeristadga kom någon

bestämmelse örn sillfisket icke att upptagas. Änledningen härtill synes icke

vara fullt klar. Av de uttalanden, som gjorts i samband med stadgans tillkomst,

torde emellertid icke kunna dragas den slutsatsen, att den samtidigt i

viss mån ändrade bestämmelsen om rätt till stimfiske vid annans strand icke

alltjämt skulle gälla jämväl i fråga om Östersjön. Väl har sedermera 1894

års fiskelagskommitté föreslagit, att nämnda bestämmelse begränsades till att

avse rikets västra kust. Men härvid är att märka, att kommittén samtidigt

upptagit ett stadgande örn lagfästande i allmänhet av sedvanans betydelse

jämväl i fråga om fisket inom skären, varigenom den föreslagna begränsningen

skulle hava blivit utan betydelse. Emellertid kom under ärendets fortsatta

behandling, såsom i det föregående nämnts, endast begränsningen att kvarstå,

medan bestämmelsen örn sedvanans erkännande, såvitt nu är i fråga, bortföll.

Med hänsyn till vad sålunda anförts torde de före 1896 års lag gällande bestämmelserna

få anses hava innefattat rätt för varje svensk medborgare att

utöva strömmingsfiske jämväl inomskärs vid de delar av rikets östersjökust,

där sådant av ålder varit vanligt.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Martts proposition w lil.

Från lagen Efter tillkomsten av 1896 års lag gjordes snart gällande, att de faktiska försedvanor*

hållandena med avseende å strömmingsfisket inomskärs ej överensstämde med

lagens innehåll. Av redogörelsen för de nu verkställda undersökningarna

framgår, att från lagens bestämmelser avvikande sedvanor allmänt förekomma

vid garnfiske efter strömming å nu ifrågavarande kuster. Det ligger emellertid

i sakens natur, att dessa sedvanor under tidernas lopp varit underkastade

ganska stora växlingar. I vissa fall hava de förmått att väl hävda sin ställning,

under det att i andra, där förhållandena varit mindre gynnsamma, de så

småningom utträngts och fallit i glömska. Ej sällan torde förklaringen härtill

vara att söka däri, att strandägarna med särskild styrka motsatt sig ett

utnyttjande av vattnet från andra fiskares sida och därigenom förmått hindra

fortvaron av ett sedvanemässigt fritt fiske. Efter tillkomsten av 1896 års lag

har ock sedvanans ställning i hög grad försvagats i och med det att den lagliga

grunden för dess fortbestånd därigenom undanryckts. Vad särskilt angår

Blåviken synas förhållandena inom olika delar av densamma redan tidigt

hava gestaltat sig olika. Under det att på vissa håll sedvanan förmått att

alltjämt göra sig gällande, har på andra — såsom synes framgå av den utav

vissa strandägare förebragta utredningen — strandägarefisket avgjort vunnit

övertaget. Vad jag nu yttrat örn sedvanans förekomst gäller ock i fråga om

dess omfattning och närmare innehåll. Inom större delen av den blekingska

och även flerstädes i den uppländska skärgården har sålunda fisket bedrivits

i det närmaste fritt även i omedelbar närhet av stränderna. I övriga trakter

synes visserligen fisket närmast land i allmänhet hava varit strandägarna förbehållet,

varemot vattnet på något avstånd från stranden, särskilt i de mångenstädes

förekommande större fjärdarna, torde såsom regel varit fritt även för icke

strandägande fiskare. Stundom hava, enligt vad framhållits, endast grannar

eller fiskare från närbelägna orter bedrivit fritt garnfiske i visst vatten. Orsaken

till denna begränsning torde dock i de flesta fall helt enkelt hava varit

den, att fisket där icke varit ekonomiskt lönande för fiskare från mera avlägsna

orter. På samma sätt förklaras otvivelaktigt en mycket betydande del av de

fall, då garnfisket uppgivits aldrig hava varit fritt inom ett visst jämförelsevis

isolerat område. Aven inom ett fåtal större vikar och fjärdar med ett mera betydande

strömmingsfiske — belägna så gott som uteslutande i norra delen av

Kalmar län samt inom Östergötlands län — synes något fritt garnfiske icke

hava förekommit. Det är anmärkningsvärt, att de mestadels slutna vatten, i

vilka garnfisket sålunda icke är fritt, i allmänhet äro desamma, inom vilka de

stationära strömmingsformema äro förhärskande, och dit alltså de från havet

invandrande stimmen i regel ej plägat komma. Sambandet mellan den äldre

lagstiftningen örn stimfisket vid östersjökusten och sedvanan i dessa trakter

synes påtagligt.

Behovet av Att de nu rådande förhållandena i rättsligt avseende icke kunna anses till
lagändring,

fredsställande, torde vara ovedersägligt. Redan 1894 års fiskelagskommitté

har, såsom i det föregående nämnts, framhållit de betydande nackdelar, som äro

förenade med ett frångående vid lagstiftningen av sådana i befolkningens rätts
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr m.

45

medvetande djupt rotade sedvanor som dem, varom i förevarande fall är fråga.

Även på de orter, där det fria garnfisket alltjämt fortgår utan invändningar

från strandägarnas sida, Ilar dock genom nu gällande rättsregler skapats

ett osäkerhetstillstånd, som uppenbarligen måste vara till skada för fiskerinäringens

utveckling. Behovet av nya bestämmelser har ock understrukits i

åtskilliga av de nu inkomna yttrandena i detta ärende. Jag tillåter mig i

denna del särskilt hänvisa till de uttalanden, som gjorts av länsstyrelsen i

Östergötlands län samt av lantbruksstyrelsen. Sistnämnda myndighet har

starkt framhållit betydelsen för havsfiskets rationella bedrivande därav, att

tillgång funnes till en stam av yrkesfiskare med fisket till enda eller huvudsaklig

inkomstkälla, samt tillika erinrat, hurusom det utgjorde en nödvändig

förutsättning för ett framgångsrikt strömmingsfiske med garn, att tillfälle

bereddes de fiskande att följa strömmingen på dess vandringar i skärgården.

Enligt länsstyrelsens åsikt vore det angeläget, att en lagändring komrae

till stånd, då eljest den nuvarande stammen av yrkesfiskare säkerligen på

flera platser vore dömd till undergång. Väl har, särskilt av strandägare inom

norra delen av Kalmar län och inom vissa delar av Östergötlands län, gjorts

gällande, att ett frigivande av strömmingsfisket i den utsträckning, som förordats

i departementsförslaget, skulle bliva till stort men för den strandägande

befolkningen och i hög grad begränsa denna befolknings utkomstmöjligheter.

I stort sett torde dessa farhågor vila på missuppfattning av förslagets innebörd.

Genom de bestämmelser, som i förslaget upptagits till skydd för strandägarefisket,

torde detta i allt väsentligt tillförsäkras samma ställning, som det för

närvarande intager. I detta hänseende sträcker sig förslagets syfte icke längre

än till att bereda yrkesfiskarna skydd i det fiske, som de med stöd av äldre

sedvana redan utöva. Det torde ock utan vidare vara uppenbart, att ett förhindrande

av denna yrkesfiskarnas näringsutövning skulle ur social och nationalekonomisk

synpunkt vara ägnat att ingiva de starkaste betänkligheter. Under

sådana förhållanden torde icke annan utväg stå till buds än att, såsom de

hörda myndigheterna samstämmigt förordat, i lagstiftningen återskänka dessa

sedvanor det skydd, som de tidigare ägt. I detta sammanhang torde även böra

framhållas, att för de särskilt inom Kalmar och Östergötlands län talrika

strandägare, vilka bedriva strömmingsfiske huvudsakligen med garn och som,

på grund av det egna fiskevattnets ringa omfattning, ofta i väsentlig grad äro

hänvisade till fiske jämväl å andra vatten, ett lagfästande av denna sedvana

måste anses innebära en betydande fördel. Den i vissa yttranden framställda

principiella invändningen, att ett frigivande av ifrågavarande fiske skulle innebära

ett ingrepp i strandägarnas lagliga rätt, synes mig under dessa omständigheter

icke i och för sig kunna tillmätas avgörande vikt. Vid bedömandet

av denna fråga måste ock stor betydelse tilläggas det förhållandet, att ifrågavarande

sedvana tillkommit och utvecklat sig i skydd av tidigare lagstiftning

samt att de yrkesfiskare, varom här är fråga, i flertalet fall utöva sin näring i

god tro om sin rätt.

Vid en reglering av rätten till strömmingsfiske å nu ifrågavarande kuststräckor

bör, såsom jag redan framhållit, uppenbarligen eftersträvas, att den
-

Grunderna

för en reglering.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

na såvitt möjligt ansluter sig till nu rådande sedvana. Men å andra sidan ligger

det i sakens natur, att för vinnande av enhetlighet och överskådlighet smärre

avvikelser måste ske. Härtill kommer, att ett noggrant fastställande av

sedvanans förekomst och innebörd å varje särskild ort med hänsyn till de sinsemellan

stridiga uppfattningarna härom knappast är möjligt. Från nu angivna

utgångspunkter hade i departement sförslaget dels upptagits vissa allmänna

begränsningar i fråga örn fiskets utövande, dels ock från den fria fiskerätten

undantagits vissa större vattenområden, i vilka fisket redan nu idkas

uteslutande av strandägare.

Allmänna be- Vad angår de allmänna begränsningarna hade föreslagits, att vattenområdet

granBnmgar. narmagt stränderna alltjämt skulle helt förbehållas strandägarna, därvid till

vinnande av likformighet i bestämmelserna sagda område givits samma utsträckning

som strandägarnas enskilda fiskevatten utomskärs eller till och

med 180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 meter vidtoge.

Då fjällfiske huvudsakligen bedreves inom detta vatten, skulle redan

genom en dylik begränsning sagda fiske komma att i väsentlig mån förbliva

oberört av den ifrågasatta lagstiftningen. Till ytterligare skydd för fjällfisket

hade upptagits ett stadgande av innehåll, att garnfiske efter strömming

finge av annan än strandägaren utövas allenast i vatten med visst, jämförelsevis

större djup, å vilket annan fisk än strömming i allmänhet ej uppehölle sig.

Detta djup ansågs lämpligen kunna bestämmas till 10 meter.

Såsom framgår av redogörelsen för de inkomna yttrandena hava från varandra

motsatta utgångspunkter anmärkningar framställts mot departements•orslagets

ståndpunkt i denna del. Av strandägare har sålunda framhållits,

att förslaget medförde alltför stort intrång i strandägarens fiskerätt, under

det att från fiskarehåll anmärkts, att bestämmelserna inskränkte på den fria

fiskerätten i större omfattning än som överensstämde med gällande sedvana.

Särskilt har från fiskarebefolkningen i Blekinge och Uppsala län gjorts gällande,

att garnfisket inom dessa län vore utan begränsning fritt för varje fiskande,

varjämte av fiskare inom Stockholms län uttalats, att enahanda vore förhållandet

beträffande vissa delar av Stockholms skärgård.

Vad angår förhållandena inom Kalmar, Östergötlands och Södermanlands

län torde av den verkställda utredningen framgå, att det fria fisket icke av

ålder omfattat det egentliga strandfisket; ej heller synas från yrkesfiskarnas

sida några anspråk i denna riktning tidigare hava framkommit. Anmärkningarna

synas fastmera avse, att djupet av 10 meter tilltagits för stort. Med

hänsyn till strandägarnas berättigade intresse att ostört utöva sitt strandfiske

lärer det vara ofrånkomligt, att en avgränsning mellan strandfisket och det

fria fisket kommer till stånd, och jag finner ur denna synpunkt övervägande

skäl tala för departementsförslaget, såvitt angår dessa tre län.

Emellertid synas de särskilda förhållanden, som flerstädes äro rådande i Uppsala,

Stockholms och Blekinge län, böra föranleda en utvidgning av det för

fritt garnfiske upplåtna området inom dessa. En sådan utvidgning skulle

kunna ifrågasättas ske på det sätt, att garnfisket för dessa län helt frigåves.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

47

En annan utväg, som förordats i en del yttranden, är att jämte de för övriga

län upptagna reglerna införa en kompletterande bestämmelse, varigenom det av

ålder bedrivna fria fisket skyddas jämväl för det fall, att det idkas närmare

land eller å mindre vattendjup än som eljest är föreskrivet. Vad särskilt Stockkolms

län angår torde med hänsyn till de skiftande förhållandena inom länets

skärgård den sist antydda lösningen vara att föredraga. Då denna ej

heller för de båda övriga länen torde medföra några större olägenheter och därigenom

jämväl vinnas mera enhetliga regler, har jag stannat vid att för samtliga

tre länen föreslå upptagandet av en bestämmelse av nu angivet innehåll.

Då, såsom kammarkollegiet framhållit, förhållandena inom Gotlands län i

allt väsentligt torde överensstämma med de inom Blekinge län rådande, har

jag ansett Gotlands län böra i nu angivna hänseende likställas med de förut

nämnda länen.

Enligt departementsförslaget är notfisket i varje fall ägaren förbehållet. Notfisket,

Till skydd för detta fiske innehåller förslaget, att strömmingsgarn ej må utan

strandägarens samtycke utsättas inom 300 meters avstånd från notvarp, så

länge detta av strandägaren nyttjas, varjämte förslaget förutsätter, att notvarpet

å sådan tid skall finnas behörigen utmärkt. Av vissa strandägare har

påyrkats, att garnfiske inom notvarpen med hänsyn till därav föranledda

olägenheter vid notdragningen bör helt förbjudas. Av lantbruksstyrelsens

majoritet har förordats en precisering av stadgandet i den riktning,

att större skydd beredes notvarpen å tid, då notdragning icke äger

rum. Av det i 3 § föreslagna stadgandet, jämfört med den föreslagna bestämmelsen

i 17 § andra stycket, torde framgå, att strandägaren är berättigad att

genom utmärkning skydda varpet under hela den årstid, då varpet av honom

användes för notdragning, även om sådan icke regelbundet äger rum. Härmed

torde i allt väsentligt de av lantbruksstyrelsen framförda önskemålen vara

tillgodosedda. Enligt vad jag från sakkunnigt håll inhämtat, torde någon olägenhet

för notfisket icke vara att befara därav, att garnfiske idkas i notvarpet

å andra tider. Jag har alltså icke ansett tillräckliga skäl föreligga att på

denna punkt avvika från departementsförslaget.

Till förekommande av att notvarp skulle kunna hållas utmärkt jämväl under

årstid, då detsamma ej användes, eller att de fiskande genom oriktig utmärkning

av notvarp skulle avstängas från dem eljest tillkommande fiske, hade i

departementsförslaget såsom andra stycke till 17 § i lagen upptagits en bestämmelse

om befogenhet för den, som lede men av utmärkningen, att få handräckning

för densammas avlägsnande. Någon anmärkning mot bestämmelsen

har icke framställts, och den torde alltså böra bibehållas.

Till skydd för strandfisket hade slutligen i förslaget upptagits stadgande övriga boom

viss maximilängd å garnsträckorna samt visst minimiavstånd mellan skilda stämmeiser

garnsträckor i avsikt att därigenom förhindra utestängande av strömmingsstim- ^''ramfuske*

men ävensom annan vandringsfisk från strandägare^ innanför belägna vatten.

Mot ifrågavarande föreskrifter har från fiskarehåll gjorts gällande, att de borde

helt utgå eller att i varje fall det föreskrivna avståndet mellan garnsträckorna

borde minskas. Då syftet torde kunna vinnas även med något mindre avstånd,

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Maj:ts preposition nr lil.

har jag efter samråd med sakkunnig ansett detta kunna nedsättas till 100

meter.

Lokala Såsom jag tidigare framhållit, torde det icke kunna helt undvikas, att de

undantag. ,.u antydda reglerna i särskilda fall kunna medföra intrång i strandägarens

-fiskerätt utöver vad som följer av den på varje ort rådande sedvanan i fråga

om rätten till fritt fiske. Av de verkställda undersökningarna torde dock kunna

dragas den slutsatsen, att olägenheterna äro av jämförelsevis mindre betydelse.

I detta hänseende torde först böra framhållas, att genom det fria garn.

fiskets begränsning till vatten med visst minimidjup och på visst avstånd från

stranden en väsentlig del av de tätare skärgårdsområdena i verkligheten falla

utanför de nya bestämmelsernas tillämplighetsområde. Utöver dessa allmänna

inskränkningar hade i överensstämmelse med de principer, som legat till grund

för departementsförslaget, vissa större vattenområden helt undantagits. Dessa

■ ’ områden äro belägna inom norra delen av Kalmar län och inom Östergötlands

län samt utgöras, såsom framgår av departementsförslaget, huvudsakligen av

Gamlebyviken, inre delen av Gudingefjärden jämte Syrsan och Bågviken samt

Valdemarsviken och Slätbaken. Beträffande nu nämnda områden torde ett

dylikt undantagsstadgande vara så mycket mera motiverat, som strömmingsfisket

därstädes, såsom jämväl anmärkts, intager en särställning. Med

hänsyn till de inkomna yttrandena i denna del finner jag mig böra tillstyrka,

att från den nya lagstiftningens tillämpning undantagas jämväl Tränöfjärden

och Gropviken jämte vissa angränsande vatten. Det ligger i sakens

natur, att dylikt undantag endast bör ifrågakomma beträffande områden, som

äroi geografiskt mera skarpt avgränsade och där tillika någon sedvana i fråga

örn fritt fiske icke kan påvisas. Därest inom någon del av ett större vattenområde

råda andra fiskeförhållanden än beträffande vattenområdet i övrigt,

möta ofta stora svårigheter för en avgränsning av områdets olika delar med

därav följande osäkerhet beträffande fiskerätten. Ur nu antydda synpunkt

har jag icke ansett tillräckliga skäl föreligga för en uppdelning av Bråviken

och detta desto mindre som redan nu större delen av densamma måste anses upplåten

till fritt fiske. Ett uteslutande av Bråviken i dess helhet skulle uppenbarligen

för traktens yrkesfiskare medföra ett ödesdigert avbräck i deras näringsfång.

I dessa fall bör strandägaren erhålla full gottgörelse för det intrång

i fiskerätten, som han lider genom de nya bestämmelserna.

Ersättning Jag övergår härefter till frågan örn den ersättning, som bör tillkomma

till strand- strandägare, därest genom garnfiskets frigivande i särskilt fall intrång kommer

att ske utöver vad som följer av rådande sedvana. Härutinnan erinrar jag

till en berjan örn den rätt till ersättning, som tillerkändes strandägarna i anledning

av 1928 års lagändring i fråga örn fisket å västkusten. I lag den 22 juni

1928 örn ersättning till strandägare för mistad fiskerätt stadgas sålunda, att,

därest den gjorda lagändringen i något fall medför, att varje svensk undersåte

erhåller rätt att utöva fiske med rörlig redskap vid strand inom Göteborgs och

Bohus samt Hallands län, där sådant fiske enligt äldre lag var förbehållet strandens

ägare, ersättning av statsmedel skall utgå för värdet av den förmån, som

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

49

för honom gått förlorad genom att fisket blivit fritt, så ock för förlust, som av

sådan anledning eljest må hava tillskyndats honom. Har fisket upplåtits till

annan, skall även denne njuta ersättning för honom åsamkad skada. I samband

med 1930 års lagändring hava dessa bestämmelser erhållit viss tillämpning jämväl

beträffande Skånes västra kust.

I den inom justitiedepartementet upprättade promemorian hade i ersättningsfrågan

anförts i huvudsak följande:

Då, såvitt nu ifrågavarande kuster anginge, gällande lag ej tillerkände sedvanefisket

inomskärs någon rättslig betydelse och en direkt tillämpning av 1928

års ersättningslag följaktligen skulle i detta fall medföra, att ersättning komme

att utgå även där garnfisket i verkligheten redan förut varit fritt för envar,

syntes här enahanda grundsatser böra tillämpas som vid 1930 års lagändring

i fråga om fisket med fast redskap vid Skånes västkust. Ersättning borde således

komma i fråga endast då strandägaren verkligen visat sig räkna med

fisket såsom en tillgång. Då genom de ifrågasatta bestämmelserna fullt tillfredsställande

skydd måste anses hava beretts såväl strömmingsfiske med not

och det närmast stränderna idkade garnfisket efter strömming som ock fångsten

av andra fiskslag, borde ersättningsrätten vidare begränsas till att avse

allenast det intrång, strandägarens garnfiske efter strömming lede genom att

detta fiske i vissa delar av hans fiskevatten frigåves till allmänt begagnande.

Av det sagda följde jämväl, att i de fall, där strandägaren hindrat andra från

att idka strömmingsfiske med garn utan att dock själv vare sig direkt eller

indirekt tillgodogöra sig detsamma, ersättning icke borde utgå. Med hänsyn

till vad sålunda anförts, och då ett utövande av strömmingsfiske med garn,

som tagit sin början först efter det förslag örn ersättning framlagts, icke finge

tillmätas betydelse, funnes ersättning böra utgå allenast i den mån strandägaren,

med uteslutande av andra fiskande, efter den 1 januari 1897 men före den

1 januari 1932 själv eller genom annan tillgodogjort sig strömmingsfisket med

garn. Liksom förut skett, borde tydligen jämväl arrendator erhålla gottgörelse

i de fall, då förlust tillskyndades honom.

Mot departementsförslaget i denna del hava i allmänhet inga erinringar

framställts från de i ärendet hörda myndigheterna. Dock hava av majoriteten

inom lantbruksstyrelsen samt länsstyrelsen i Södermanlands län uttalats betänkligheter

mot en lösning av ersättningsfrågan enligt dessa grundsatser, därvid

särskilt framhållits, att strandägarens rätt till ersättning icke skäligen

borde göras beroende av den omständigheten, huruvida han själv utnyttjat fisket

med användande av strömmingsgarn eller ej, ett villkor, som saknade motsvarighet

i 1928 års ersättningslag. Enahanda uppfattning har kommit till

uttryck jämväl från strandägarehåll. Härtill må erinras, att mellan den i 1928

års lag upptagna regeln och den i departementsförslaget förordade icke torde

föreligga någon principiell skillnad. Båda reglerna lära i praktiken leda till

samma resultat. Ersättningsrätten är i båda fallen beroende av att strandägaren

med andras uteslutande nyttjat fisket såsom honom ensam tillhörigt. Huruvida

så skett är en fråga, som i sista hand kommer under bedömande vid ersättningsfrågans

behandling inför domstol. Något uttryckligt uttalande härom

var icke erforderligt i fråga örn den rätt till fiske, som före 1928 ars lag lillkom

strandägaren, då denna strandägarens fiskerätt redan tidigare var i lag begränsad

med hänsyn till rådande sedvana och ersättningen till följd av nämnda

Bihang lill riksdagens protokoll 1082. 1 sami 88 haft. (Nr lil.) 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

förhållande alltså endast kom att omfatta de fall, där något sedvanemässigt

fiske av andra fiskare icke knnde påvisas. Däremot råder jämväl formellt fullständig

överensstämmelse mellan det nu föreliggande förslaget och 1930 års lagändring.

Även i sistnämnda fall avsågs med lagändringen att bereda skydd åt

ett på grund av sedvana utövat fiske, som enligt då gällande lag tillkom strandägaren

ensam. Vid tillkomsten av 1930 års lagändring framhölls ock, att ersättning

blott borde komma i fråga, när strandägaren med hänsyn till faktiskt

rådande förhållanden skulle genom lagändringen tillskyndas ekonomisk förlust.

Någon anledning att i nu förevarande fall låta ersättningen utgå oberoende av

huruvida strandägaren verkligen tillgodogjort sig fisket såsom en ensamrätt

för honom synes icke föreligga. Jag anser mig alltså böra vidhålla den uppfattning,

varåt departementsförslaget på denna punkt givit uttryck. Ej heller

kan jag finna, att, såsom vissa strandägare velat göra gällande, den nya

lagstiftningen skulle vålla oklarhet i det rättsliga förhållandet mellan jordägare

och arrendefiskare. Såsom i promemorian framhållits, kommer nämligen

genom den avsedda tillämpningen av 1928 års lag även arrendator att

bliva berättigad till ersättning för honom åsamkad skada. På grund av det

anförda har jag funnit mig böra tillstyrka ett godtagande av departementsförslagets

bestämmelser jämväl i nu ifrågavarande del.

Statsverkets De ersättningar, som må tillkomma strandägarna, böra uppenbarligen, såkostnader.

gom ock iakttagits vid 1928 och 1930 års lagändringar, utgå av statsmedel.

Vad angår storleken av nämnda ersättningar har inom justitiedepartementet av

sakkunnig person verkställts vissa beräkningar. Av dessa synes framgå, att

ifrågavarande ersättningar icke torde uppgå till mera betydande belopp och

icke komma att sammanlagt överskrida utan med all sannolikhet väsentligt understiga

200,000 kronor. Denna kostnadssumma kommer uppenbarligen ej

heller att utgå på en gång utan fördela sig på ett flertal år. Till upplysning

må nämnas, att den ersättning, som på grund av 1928 års ersättningslag hittills

utgått, inskränker sig till ett belopp av omkring 40,000 kronor, avseende

mistad fiskerätt inom Göteborgs och Bohus län. Beloppet har av länsstyrelsen

i nämnda län utanordnats såsom förskottsmedel. Förslag till täckande

av sagda förskott och den ytterligare ersättning, som intill nästa budgetårs

utgång kan ifrågakomma, torde senare underställas Kungl. Majit av chefen

för jordbruksdepartementet.

I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet

upprätta förslag till

1) lag angående ändring i 3 och 17 §§ lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1)

örn rätt till fiske; samt

2) lag angående ytterligare utsträckt tillämpning av lagen den 22 juni 1928

(nr 184) om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt.»

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag av den lydelse, bilaga1 till

detta protokoll utvisar, samt anför vidare:

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, bar här uteslutits.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

51

»överträdelse av de till skydd för strandägarens fiskerätt meddelade föreskrifterna

lärer böra medföra ansvarspåföljd. Som emellertid stadgandet i 24

kap. 14 § strafflagen örn straff för olovligt fiske utan vidare torde vara tilllämpligt

jämväl i fall, då någon på otillåtet sätt bedriver garnfiske efter strömming

i vatten, där fisket i allmänhet tillkommer strandägaren, har jag funnit

särskild ansvarsbestämmelse för detta fall ej vara erforderlig.

Såsom jag i det föregående antytt, förutsattes för att skydd skall beredas

strandägarnas notvarp, att dessa äro behörigen utmärkta. Enligt departementsförslaget

skulle föreskrifter om dylik utmärkning meddelas i administrativ

ordning. Det upprättade utkastet till kungörelse i detta ämne har i

allmänhet lämnats utan erinran. Dock har från strandägarehåll anmärkts,

att de ifrågasatta anordningarna för utmärkning av varpets yttre del vore för

strandägarna betungande samt därjämte olämpliga, särskilt såsom ägnade att

medföra risker för de sjöfarande. Jämväl fiskeriintendenten i östra distriktet,

som funnit det föreslagna landmärket obehövligt, har förordat vissa förenklingar

i utmärkningen. Frågan härom torde böra tagas under förnyat

övervägande vid utfärdande av författning i ämnet. Med anledning av vad i

vissa yttranden anförts därom, att kostnaden för utmärkningen borde ersättas

av allmänna medel, får jag framhålla, att en dylik ersättningsskyldighet desto

mindre torde böra åläggas statsverket som denna kostnad för ägaren av notvarpet

uppenbarligen icke är av nämnvärd betydelse.

Jag tillåter mig slutligen framhålla, att ännu en fiskelagsfråga är på prövning

beroende. Genom den av mig nu anmälda riksdagsskrivelsen anhöll nämligen

riksdagen jämväl, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning beträffande

frågan örn införande i fiskerättslagen av uttryckliga bestämmelser

angående vad som förstås med fast och med rörlig redskap. Med anledning

härav får jag meddela, att frågan örn vilka lagstiftningsåtgärder i sistnämnda

hänseende påkallas ännu ej kunnat bringas i sådant skick, att den kan föreläggas

årets riksdag.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förenämnda lagförslag

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Gösta Tidelius.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Majlis proposition nr lil.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 18 februari

1932.

N ärvarande:

justitieråden Christiansson,

Edelstam,

Stenbeck,

regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 5 februari

1932, hade Kungl. Maj:t förordnad att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

lag angående ändring i 3 och 17 §§ lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt

till fiske och till lag angående ytterligare utsträckt tillämpning av lagen den

22 jami 1928 (nr 184) om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Carl Romberg.

Lagrådet lämnade förslagen utan anmärkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

53

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 19 februari 1932.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, von Stockenström, Städener,

Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson,-Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, lagrådets den 18 februari

1932 avgivna yttrande över de den 5 februari 1932 till lagrådet remitterade

förslagen till lag angående ändring i 3 och 17 §§ lagen den 27 juni 1896 (nr

32 s. 1) om rätt till fiske samt lag angående ytterligare utsträckt tillämpning

av lagen den 22 juni 1928 (nr 183) om ersättning till strandägare för mistad

fiskerätt; därvid föredraganden hemställer, att förslagen, som av lagrådet lämnats

utan anmärkning, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Axel Wennerholm.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Bilaga A.

U tkast

till

Lag

angående ändring i 3 och 17 §§ lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om

rätt till fiske.

Härigenom förordnas, att till vardera av 3 och 17 §§ lagen den 27 juni 1896

om rätt till fiske, vilken förstnämnda paragraf senast ändrats genom lagen den

6 juni 1930 (nr 197), skall fogas ett nytt stycke av det innehåll, som nedan

angives :

3 §.

I Norrbottens---och onsdag.

I Uppsala, Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar och Blekinge

ävensom Gotlands län må strömmingsfiske med garn (skötar) inomskärs idkas

av varje svensk undersåte i det vatten, som har ett djup av minst tio meter och

finnes på större avstånd än etthundraåttio meter från det ställe invid stranden,

där stadigt djup av två meter vidtager; dock gälle härvid följande undantag:

utan strandägarens samtycke må garn ej utsättas i en sammanhängande

sträcka till större längd än fyrahundrafemtio meter eller med mindre avstånd

mellan skilda garnsträckor än tvåhundra meter, ej heller, så länge strandägaren

nyttjar av honom behörigen utmärkt notvarp, närmare detta än trehundra

meter;

strömmingsfisket vare strandägaren förbehållet

i Slätbaken och Merumsfjärden innanför en linje, som tänkes dragen över

smalaste delen av Ettersundet och Pålsundet,

i Yaldemarsviken innanför en linje, som tänkes dragen där kortaste avståndet

är mellan Stora Ålö och Kvädö,

i Syrsan och Sågviken samt Gudingefjärden innanför linjer, som tänkas

dragna dels över smalaste delen av sundet mellan Björkö och fastlandet, dels

från Björkö södra udde till sydligaste udden av Lilla Rätö, dels ock från västligaste

udden av sistnämnda ö till närmaste ställe på fastlandet, samt

i Gamlebyviken och Lucernafjärden innanför en linje, som tänkes dragen

rätt åt söder från södra udden av Gränsölandet.

Vid de ----det underhåller.

17 §.

Einnes uppenbart — — — tredskandes bekostnad.

Samma lag vare, där notvarp uppenbarligen finnes hava blivit oriktigt utmärkt

till läge eller sträckning eller hålles utmärkt å sådan tid av året, då det

ej nyttjas, samt på tillsägelse rättelse ej genast sker.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr lil.

55

Utkas t

till

Lag

angående ytterligare utsträckt tillämpning av lagen den 22 juni 1928

(nr 184) om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt.

Härigenom förordnas som följer:

Vad i lagen den 22 juni 1928 örn ersättning till strandägare för mistad fiskerätt

är stadgat för det fall, att fiske med rörlig redskap vid strand inom Göteborgs

och Bohus eller Hallands län blivit fritt, skall jämväl äga tillämpning,

såvitt den ändring i lagen örn rätt till fiske, som träder i kraft den 1 juli 1932,

medför att varje svensk undersåte erhåller rätt att utöva strömmingsfiske med

garn (skötar) i fiskevatten inom Uppsala, Stockholms, Södermanlands, Östergötlands,

Kalmar och Blekinge ävensom Gotlands län, där sådan rätt enligt

äldre lag var förbehållen strandens ägare. Ersättning skall dock utgå allenast

där strandägaren, med uteslutande av andra fiskande, efter den 1 januari 1897

men före den 1 januari 1932 själv eller genom annan tillgodogjort sig strömmingsfisket

med garn.

Framställning örn ersättning enligt denna lag vare ansedd såsom i rätt tid

gjord, där den skett före den 1 juli 1937.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.

Utkast

till

Kungörelse

örn utmärkning av notvarp.

Härigenom förordnas som följer:

Utmärkning av notvarp skall för att hava den verkan, som avses i 3 § andra

stycket lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske, sådant detta lagrum lyder

enligt lag denna dag (nr ), ske medelst anbringande av ett upprättstående

kors, där noten utlägges, och en rödmålad påle, där noten uppdrages. Korsmärkets

tvärträ skall befinna sig minst en och en halv meter över vattnets eller

isens yta, och pålen skall hava en höjd av minst två meter samt vara tydligt

skönjbar från sjösidan.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1932.

Doktrin (2)

  1. De kungl. kommittéerna., SvJT 1933 s. 82 · Fritt tillgänglig
  2. NOTISER., SvJT 1932 s. 175, på s. 176 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Doktrin (2)

2 kopplingar.

  1. SvJT 1933 s. 82 De kungl. kommittéerna. s. 82 i texten
  2. SvJT 1932 s. 175 NOTISER. s. 176 i texten