Sök i Ratio Lex

Angående utsträckning av tiden för anmälan örn inlösen av skattefralseräntor

1932-02-12 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1932:142, Angående utsträckning av tiden för anmälan örn inlösen av skattefralseräntor

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 142.

1

Nr 142.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående utsträckning av

tiden för anmälan örn inlösen av skattefralseräntor; given

Stockholms slott den 12 februari 1922.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Felix Hamrin.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans May.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 februari 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener,

Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Hamrin, anmäler fråga om

utsträckning av tiden för inlösen av skattefrälseräntor och anför:

Frälseräntor finnas av huvudsakligen två olika slag, skattefrälseräntor

och frälseskatteräntor. De förra hava uppkommit därigenom, att kronan

till någon enskild överlåtit sin rätt till den från ett skattehemman utgående

räntan. De senare åter hava tillkommit på så sätt, att ägare av

frälsehemman antingen avliänt sig jordäganderätten till hemmanet med

förbehåll örn rätt att för sig och efterkommande av hemmanet åtnjuta

Biliana till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 1U höft. (Nr U2.)

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majrts proposition Nr 142.

Gällande

bestämmelser

örn inlösen

av skatlefiälseräntor.

viss ränta eller ock, ehuru mindre vanligt, med bibehållande av jordäganderätten

till annan upplåtit rätt till viss ränta av hemmanet. Skattefrälseräntorna

äro följaktligen med hänsyn till sättet för sin uppkomst

av offentligträttslig natur, ehuru de på grund av överlåtelsen från kronan

till enskild blivit föremål för privaträttsliga förfoganden. Frälseskatteräntorna

däremot äga jämväl med hänsyn till sitt ursprung privaträttslig

karaktär. Denna skillnad i sättet för uppkomsten av de båda slagen

av frälseränta!- har föranlett, att de åtgärder, som under senare tider

vidtagits i ändamål att bringa frälseränteinstitutet att upphöra, beträffande

de skilda slagen av räntor inriktats på olika sätt. I korthet uttryckt

hava sålunda skattefrälseräntorna i sammanhang med grundskatternas

avskrivning blivit föremål för inlösen från statsverkets sida, varemot

frälseskatteräntorna enligt lag den 8 november 1912 genom offentlig

myndighets medverkan kunna avlösas, därvid kostnaden för avlösningen,

som i sin helhet förskjutas av statsmedel, slutligen till huvudsaklig del

eller tre fjärdedelar bäres av ägaren till den fastighet, från vilken räntan

utgår, och till återstoden, en fjärdedel, av statsverket.

Vidkommande skattefrälseräntorna bestämdes genom förordning den ll

september 1885 (nr 55), att de räntor å skattefrälsehemman, vilka genom

köp, byte eller gåva kommit från kronan i enskild persons eller verks,

menighets eller inrättnings ägo och icke blivit med jordäganderätten förenade,

finge i mån som vederbörande ägare därom framställde anbud, sedan

behörig utredning om utskyldernas rätta natur och belopp ägt rum,

för statsverkets räkning inlösas. I förordningen meddelades tillika grunder

för inlösningsprisets bestämmande m. m. ävensom föreskrift, att vederbörande

ägare, som ville begagna sig av den sålunda bestämda inlösen,

skulle inom ett år från författningens dag därom hos kammarkollegium

eller vederbörande länsstyrelse göra anmälan.

Efter till 1911 års riksdag avlåten proposition (nr 161), som vann riksdagens

bifall, meddelades genom förordning den 2 juni 1911 (nr 78) bestämmelse

av innehåll, att räntor å skattefrälsehemman, vilka vid något tillfälle

före den 1 april 1911 varit med jordäganderätten förenade, finge utan

hinder därav inlösas för statsverkets räkning, varigenom sådana räntor

alltså likställdes med räntor, vilka icke varit med jordäganderätten förenade.

I enlighet med särskilda riksdagsbeslut har tiden för anmälan örn inlösen

av skattefrälseräntor utsträckts, senast enligt kungörelse den 8

april 1927 (nr 95) till utgången av år 1932.

Nämnda kungörelse föranleddes av Kungl. Maj:ts av 1927 års riksdag

bifallna proposition nr 38, vari jämväl framlades förslag till ändrade

grunder rörande inlösningsprisets bestämmande. I överensstämmelse med

detta förslag utfärdade Kungl. Maj:t samma dag, den 8 april 1927, kungörelse

(nr 96) av innehåll, att inlösningspriset skall bestämmas till det

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 142.

kapitalbelopp, som erhålles genom att räntorna efter medeltalet av markegångsprisen

för de sistförflutna tio åren med tillagd forsellönsersättning

av 8 öre kubikfoten för råg och korn och 6 öre kubikfoten för havre

kapitaliseras efter 4 procent, därvid dock markegångspris för 1921 och

och tidigare år icke skall tagas i beräkning.

För att även i de fall, då ägarna av inlösningsbara skattefrälseräntor

icke anmält desamma till inlösen, räntegivarna skulle bliva delaktiga av

grundskatteavskrivningens förmåner, föreskrevs genom kungörelse den 3

februari 1888 (nr 1), att ägare av skattefrälsehemman, vars ränta, ehuru

varande av den i 1885 års förordning avsedda beskaffenhet, icke blivit av

statsverket inlöst, skulle från och nied år 1888 erhålla årlig ersättning av

statsmedel. Denna ersättning, som till en början utgjorde 30 procent av

räntan och genom lagen den 2 december 1892 angående avskrivning av de

å viss jord vilande grundskatter och vad därmed äger sammanhang bestämdes

till så stor del av räntans belopp, som motsvarade det för grundskatteavskrivningen

vid varje tid gällande procenttal, utgår efter denna

avskrivnings fullbordande nied en summa, motsvarande hela den erlagda

räntan.

För bestridande av de utgifter, som statsverket enligt det anförda har

att vidkännas med avseende å frälseräntorna, är o i riksstaten för innevarande

budgetår under sjunde huvudtiteln uppförda särskilda förslagsanslag

till inlösen av skattefrälseräntor, till ersättning för skattefrälseräntor

samt till avlösning av frälseskatteräntor. Dessa anslag hava

emellertid i statsverkspropositionen till årets riksdag sammanförts under

en enda anslagstitel (se sjunde huvudtiteln, punkten 23).

När dåvarande chefen för finansdepartementet den 12 november 1926 för

Kungl. Majit anmälde fråga örn utsträckning av tiden för inlösning av

skattefrälseräntor, förklarade han, bland annat, att han i likhet med dem

av sina företrädare i ämbetet, vilka haft anledning att behandla förevarande

spörsmål, ansåg det önskvärt, att de inlösningsbara skattefrälseräntorna

snarast möjligt bringades att upphöra. Sedan frågan senast år 1924 varit

föremål för åtgärd, hade inlösning av räntorna skett i synnerligen ringa

omfattning och det syntes departementschefen uppenbart, att någon förändring

i detta förhållande icke stod att vinna utan att inlösningspriset

bestämdes till vad som kunde anses motsvara räntornas verkliga värde.

Departementschefen ansåg emellertid, att därest inlösningstiden efter 1927

års utgång utsträcktes med ett icke alltför obetydligt antal år, exempelvis

fem, och samtidigt en föreslagen förhöjning av inlösningspriset vidtogs,

ränteägarna under samma tid skulle mera allmänt begagna sig av

möjligheten till inlösen. För en tvångsinlösen av alla då ännu utgående

inlösningsbara skattefrälseräntor, vilken skulle medfört en betydande engångskostnad,

lade dock liksom tidigare de statsfinansiella förhållandena

hinder i vägen.

Föredragande

departementschefen

år

1926.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Kammar
kollegium,

Departements
chefen,

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 142.

Föredragande departementschefens uppfattning, att den föreslagna och

sedermera genom ovan omförmälda kungörelsen den 8 april 1927, nr 96,

föreskrivna förhöjningen av inlösningspriset skulle komma att stimulera

ränteägarna att begagna sig av möjligheten till inlösen, har visat sig riktig.

Under tiden den 1 juli 1927—den 30 juni 1931 har nämligen av statsverket

för inlösen av skattefrälseräntor utbetalats ett sammanlagt belopp

av i runt tal 290,000 kronor — därav cirka 61,000 kronor under periodens

sista budgetår — mot endast omkring 30,000 kronor under närmast föregående

fyraårsperiod. I viss mån på grund av den relativt betydande

inlösning, som skett efter utgången av år 1927, har statsverkets kostnader

under utgiftstiteln ersättning för skattefrälseräntor väsentligt nedgått,

nämligen från i runt tal 49,000 kronor under budgetåret 1926/1927

till cirka 33,000 kronor under budgetåret 1930/1931. Sistnämnda utgiftspost

giver emellertid vid handen, att skattefrälseräntor till avsevärt värde

ännu kvarstå och säkerligen jämväl efter innevarande års utgång komma

att kvarstå oinlösta.

Sedan kammarkollegium anmodats att yttra sig rörande lämpligheten

av en utsträckning av tiden för anmälan örn inlösen av skattefrälseräntor

även efter utgången av år 1932, har kollegium i skrivelse den 7 september

1931 tillkännagivit, att kollegium — som hade under behandling

en undersökning rörande existerande frälseräntor med flera avgifter av

fastigheter samt frågan örn de åtgärder, som eventuellt borde vidtagas

med avseende å desamma — i avbidan på ny lagstiftning i ämnet icke

hade något att erinra mot att tiden för anmälan om inlösen utsträcktes

med tre år eller till utgången av år 1935.

Det nuvarande statsfinansiella läget synes göra det mindre lämpligt att

nu förverkliga tanken på en tvångsinlösen av de återstående skattefrälseräntorna.

Vid sådant förhållande torde förslag böra föreläggas riksdagen

allenast örn en utsträckning av tiden för anmälan örn inlösen av sådana

räntor. Mot den av kammarkollegium föreslagna tidsbegränsningen har

jag intet att erinra. Såsom redan antytts, fastställes inlösningspriset enligt

nu gällande bestämmelser huvudsakligen med hänsyn till medelmarkcgångspriset

å spannmål under de sist förflutna tio åren. Någon anledning

att föi’eslå ändring härutinnan torde icke för närvarande föreligga.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte i proposition föreslå riksdagen besluta, att den genom förordningarna

den 11 september 1885 (nr 55) och den 2 juli 1911 (nr 73) bestämda inlösen

av skattefrälseräntor må även efter 1932 års utgång äga rum, därest

vederbörande ränteägare, som vill begagna sig av denna inlösen, därom

i den ordning, förstnämnda författning stadgar, gör anmälan inom utgången

av år 1935.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Majlis proposition Nr 142.

Vad föredragande departementschefen sålunda med

instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

behagar Hans Majit Konungen bifalla och förordnar,

att proposition av den lydelse, bilaga vid detta

protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

R. Borgström.

Bihang till riksdagens protokoll 1932

1 samt.

1U haft. (Nr U2.)

o

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.