Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition Nr 145

10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1932:145, Kungl. Maj:ts proposition Nr 145

Dokumentets text

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 145.

7

Nr 145.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående understöd åt efterlevande

till vissa i statens tjänst anställda personer; alven

Stockholms slott den 26 februari 1932.

Kungl. Maj:t yill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

under punkterna l:o)—3:o) hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Felix Hamrin.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 26 februari 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,

Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Hamrin, anmäler följande

frågor örn understöd, att utgå å allmänna indragningsstaten, åt efterlevande

till vissa i statens tjänst anställda personer och anför därvid:

I

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 145.

Försvarsdepartementet.

l:o.

Arty.

uppfostra gsbidrag

åt förre

andert, fficeren

av 3:e graden

vid flottan K.

E. V. Anderssons

‘minderåriga

barn.

I en till Kungl. Maj:t ställd skrift har förre underofficeren av 3:e

graden vid flottan Karl Ernst Vilhelm Anderssons änka Agnes Emilia

Rebecka Andersson, född Olsson, anhållit örn beredande av pension åt

henne samt uppfostringsbidrag åt makarnas minderåriga barn.

Andersson, som var född den 4 augusti 1884, avled den 27 april 1931

samt efterlämnade, förutom änkan, vilken är född den 8 april 1894, de

fem minderåriga barnen Arne Vilhelm, född den 15 september 1914, Olle

Lennart, född den 27 december 1915, Anna Greta Vivian Emilia, född den

11 augusti 1917, Gertrud Gudrun, född den 9 juni 1923, samt Maj Ingrid

Charlotta, född den 9 maj 1928.

Beträffande Anderssons tjänstgöring har inhämtats, att han under tiden

den 1 november 1901—den 31 oktober 1907 var anställd vid Karlskrona

kustartilleriregemente, samt att han den 1 december 1911 inskrevs vid

sjömanskåren och den 31 december 1918 konstituerades till underofficer

av 3:e graden vid flottan. Enär Anderssons hälsotillstånd sedermera ansågs

vara sådant, att han icke kunde föreslås till erhållande av fullmakt

å underofficersbeställningen, blev han, efter det ett av Kungl. Majit meddelat

särskilt tillstånd för honom att kvarstå i tjänsten tilländagått, jämlikt

bestämmelserna i § 167 mom. 4 av reglementet för marinen, del I, entledigad

från och med den 1 juli 1923. I anledning av en av Andersson

hos direktionen över flottans pensionskassa gjord ansökning örn pension

meddelade direktionen den 14 december 1923 det beslut, att — enär Andersson,

som i avseende å ålder och tjänstetid icke uppfyllt föreskrivna

villkor för erhållande av pension från nämnda pensionskassa, blivit avskedad

från sin tjänst vid flottan, icke på den grund, att han i följd av

sjukdom vore oförmögen till vidare tjänstgöring, utan jämlikt bestämmelserna

i § 167 mom. 4 av reglementet för marinen, del I — direktionen

funne Andersson icke berättigad till pension från kassan. Då Andersson

sålunda vid avgång ur tjänst icke ägde rätt till pension ur flottans pen*

sionskassa eller eljest av statsmedel, har jämlikt § 23 mom. 3 av pensionskassans

reglemente vid avgången gratialrätten för hans änka och barn

förfallit, men har till Andersson återbetalats så mycket av de erlagda

gratialavgifterna, som enligt försäkringstekniska grunder utgjorde deras

matematiska värde, eller 287 kronor 23 öre.

i92ö »rs Med föranledande av en av Andersson gjord ansökning föreslog Kungl,

riksdag. Majit i proposition den 6 mars 1925 (nr 128), att riksdagen måtte bevilja

Andersson en årlig pension å 700 kronor, att utgå från och med den 1 juli

1923 och bestridas från allmänna indragningsstaten.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 145.

9

I propositionen anfördes, bland annat, att Andersson lede av kronisk

lungsjukdom, som dock icke konstaterats vara obotlig; att denna

sjukdom måste anses stå i samband med i tjänsten ådragen lungsjukdom,

varav han tidvis lidit redan under åren 1914—1916; att hans arbetsförmåga

på grund av berörda sjuklighet torde kunna anses vara nedsatt

till hälften, samt att Andersson vore medellös och hade, jämte hustru, fem

minderåriga barn att försörja.

över Anderssons omförmälda ansökning hade yttranden avgivits av stationsbefälhavaren

vid flottans station i Karlskrona, direktionen över flottans

pensionskassa och statskontoret.

Stationsbefälhavare!! hade i sitt yttrande framhållit, bland annat, hurusom

Andersson å ena sidan, till följd av att han konstituerats till underofficer

av 3:e graden, berövats möjlighet att på grund av sin sjukdom erhålla

ersättning enligt förordningen den 18 juni 1909 örn ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, samt å andra

sidan, därigenom att han avskedats från sin beställning vid flottan, icke

till följd av otjänstbarhet utan därför att han på grund av sitt hälsotillstånd

icke ansetts kunna föreslås till erhållande av fullmakt å beställningen,

icke blivit pensionsberättigad. Med hänsyn härtill ävensom till

de ömmande omständigheter, som förelåge beträffande Andersson, hemställde

stationsbefälhavaren, huruvida icke Kungl. Majit ville finna skäl

att föreslå Andersson till erhållande av pension.

Direktionen över flottans pensionskassa hade i sitt i nämnda ärende avgivna

utlåtande anfört, bland annat, att enär Anderssons hälsotillstånd efter

treårig tjänstetid såsom konstituerad underofficer av 3:e graden på

grund av hans sjukdom varit sådant, att han ej kunnat föreslås till erhållande

av fullmakt å tjänsten utan måst avskedas på grund av bestämmelserna

i § 167 mom. 4 i reglementet för marinen, del I, varför alltså sjukdomen

i fråga måste anses —- om än indirekt — hava varit orsaken till

Anderssons avsked, och då Andersson tjänat kronan i 17 år 7 månader

samt levde i bekymmersamma ekonomiska omständigheter, direktionen

tillstyrkte, att pension tilldelades honom med samma belopp, som skulle

hava tillkommit honom, därest han vid avskedet innehaft fullmakt såsom

underofficer av 3:e graden, med rätt för Andersson jämväl till pensionsförbättring

enligt kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 336).

Statskontoret hade i berörda ärende yttrat följande:

Med hänsyn till föreliggande omständigheter måste goda skäl visserligen

anses föreligga för beredande av någon pension åt Andersson, men

enligt ämbetsverkets mening kunde förhållandena knappast anses böra

påkalla, att Adersson skulle erhålla samina pensionsbelopp, som skulle

hava tillkommit en ordinarie underofficer av 3:e lönegraden, som avskedats

på grund av skada eller sjukdom ådragen i tjänsten. Då någon

rätt till sådan pension icke f dref linnés, syntes pensionens belopp lämpligen

böra anpassas efter vad som under för handen varande förhållanden

kunde anses skäligt. På grund härav och då av utredningen syntes fram
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 145.

Nu föreliggande

framställning.

gå, att Anderssons arbetsförmåga kunde antagas vara till följd av sjukdomen

nedsatt till hälften, samt han alltså icke kunde anses alldeles sakna

förvärvsförmåga, hade ett pensionsbelopp av 700 kronor synts statskontoret

skäligt, örn hänsyn tillika toges därtill, att han såsom innehavare

av en sådan pension bleve berättigad till pensionstillägg av 180 kronor

jämte dyrtidstillägg å sammanlagda förmånerna, beräknat efter de gynnsammare

grunderna.

Enligt hemställan av bankoutskottet blev ifrågavarande proposition

av 1925 års riksdag bifallen (R. skr. nr 134, punkt 14).

Av handlingarna i nu föreliggande ärende angående understöd åt Anderssons

efterlevande familj ävensom därutöver införskaffade upplysningar

inhämtas, bland annat, att Andersson efter avskedet från flottan

till en början sökt bereda sig utkomst såsom agent för olika firmor

samt sedan januari 1928 intill sin död den 27 april 1931 med undantag av

två tidsperioder örn tillhopa omkring 8 månader innehaft olika anställningar

såsom maskinist å handelsfartyg; att han omkommit genom

drunkning i Dunkerques hamn; samt att vederbörande försäkringsbolag

(Arbetsgivames ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag), enär Anderssons

död måste anses hava orsakats av olycksfall utom arbetet, funnit Anderssons

efterlevande icke berättigade till någon ersättning från bolaget.

Vidare inhämtas av ett av utredningsmännen i boet efter Andersson

utfärdat intyg, att bouppteckningen efter Andersson utvisade en brist i

boet av 867 kronor.

Rörande änkan Anderssons förmåga att genom arbete bidraga till familjens

uppehälle anföres i ett av kyrkoherden i Rödeby församling den

15 juni 1931 utfärdat intyg följande:

Agnes Andersson, som på grund av försvagad hälsa ej vore fullt arbetsför,

vore uteslutande bunden vid sina många barns vård och hemmets

skötsel i övrigt. Härtill komme, att hennes äldsta dotter vore sjuklig.

Under sådana förhållanden vore det uppenbart, att hon ej kunde förskaffa

sig någon nämnvärd kontant inkomst. Enligt uppgift av fattigvårdsstyrelsens

ordförande åtnjöte familjen ej något kommunalt understöd.

Marinförvaltningen, som den 23 juli 1931 avgivit infordrat utlåtande i

ärendet, har därvid, bland annat, anfört, att marinförvaltningen, med hänsyn

till att Agnes Andersson endast vore 37 år gammal och att hon torde

vara i viss mån arbetsför, icke ansåge sig kunna tillstyrka, att pension

tillerkändes henne.

På grund av bevekande omständigheter funne sig marinförvaltningen

däremot böra tillstyrka, att till vart och ett av makarna Anderssons fem

minderåriga barn finge från allmänna indragningsstaten utgå ett årligt

understöd å nittiosex kronor från och med den 1 maj 1931 till och med

utgången av det kalenderår, varunder barnet uppnådde 18 års ålder.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 145.

11

Efter remiss laar statskontoret avgivit utlåtande i ärendet den 10 september

1931 och därvid anfört följande:

Med hänsyn till vad remissakten ävensom av statskontoret införskaffade

handlingar innehölle funne statskontoret i likhet med marinförvaltningen,

att något understöd av statsmedel borde beviljas Anderssons efterlämnade

familj och att detta understöd borde utgå allenast i form av

uppfostringsbidrag åt barnen under deras minderårighet. Mot vad marinförvaltningen

i sådant hänseende föreslagit hade statskontoret icke

något att erinra.

Med hänsyn till de omständigheter, under vilka Anderssons anställning

vid flottan upphörde, och de förhållanden i övrigt, som lågo till grund

för 1925 års riksdags beslut att bevilja pension åt Andersson, vill jag icke

motsätta mig, att visst understöd av statsmedel beredes Anderssons efterlämnade

familj. På sätt marinförvaltningen och statskontoret föreslagit,

synes ett dylikt understöd dock böra utgå allenast i form av uppfostringsbidrag

åt barnen. Beträffande beloppet av uppfostringsbidraget liksom

även i övrigt ansluter jag mig till ämbetsverkens förslag. Jag hemställer

alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att vart och ett av avlidne förre underofficeren av

3:e graden vid flottan Karl Ernst Vilhelm Anderssons

och hans efterlämnade änka Agnes Emilia Rebecka

Anderssons, född Olsson, minderåriga barn Arne Vilhelm,

Olle Lennart, Anna Greta Vivian Emilia, Gertrud

Gudrun och Maj Ingrid Charlotta må från och

med den 1 maj 1931 till och med utgången av det kalenderår,

varunder barnet uppnår 18 års ålder, å allmänna

indragningsstaten uppbära ett årligt uppfostringsbidrag

å 96 kronor.

5:o.

I en till Kungl. Majit ställd skrift har konstruktören vid ingenjördepartementet

vid flottans varv i Stockholm Viktor Ferdinand Israelssons

änka Amalia Israelsson, född Börjesson, anhållit att komma i åtnjutande

av pension.

Av handlingarna i ärendet framgår, att konstruktören Israelsson, som var

född den 7 januari 1864 och avled den 11 augusti 1931, var anställd vid

ritkontoret hos ingenjördepartementet vid flottans varv i Stockholm alltsedan

den 19 juni 1890, nämligen såsom ritare under tiden intill utgången

av år 1920 och såsom konstruktör under tiden därefter, samt att han av

Departements
chefen.

Äng.

pension it

konstruktören

V. F. lsi asleson

s änka

Amalia

Israelsson.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 145.

varvschefen vid flottans station i Stockholm den 30 april 1929 antogs att

från och med den 1 juli 1928 räknat vara konstruktör i 18:e lönegraden i den

i kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 215) med avlöningsbestämmelser för vissa

civila och civilmilitära icke-ordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet

intagna löneplanen för extra ordinarie tjänstemän, med placering såsom

föreståndare för ritkontoret.

Vidare inhämtas, att Israelsson vid sin död efterlämnade, förutom änkan

Amalia Israelsson, född den 15 november 1863, de fyra barnen Thure Viktor,

Ragnar Eugen, Ragnhild Hedvig Maria och Ernst Olof, födda respektive år

1889, 1892, 1896 och 1897; att bouppteckningen efter Israelsson utvisar en

brist i boet å omkring 1,550 kronor; att Amalia Israelsson enligt företett

läkarintyg på grund av sjukdom (högt blodtryck, mag- och tarmkatarr och

nervositet) sannolikt för framtiden är oförmögen till arbete och i behov av

ständig omvårdnad; samt att Amalia Israelsson, enär mannen icke innehaft

sådan befattning, som varit förenad med delaktighet i flottans pensionskassa,

icke är berättigad till gratial ur nämnda kassa.

Beträffande barnens förmåga att bidraga till hennes uppehälle har Amalia

Israelsson i ansökningen lämnat följande, vederbörligen bestyrkta upplysningar:
Barnen

kunde endast i ringa mån bidraga till moderns försörjning. Äldste

sonen Thure Viktor vore medicine kandidat utan stadigvarande tjänst och

säker inkomst. Sonen Ragnar Eugen, vilken ägnat sig åt bankverksamhet,

hade sedan år 1923 endast periodvis haft arbete och vore sedan den 25 augusti

1931 anställd såsom kassör i enskild tjänst med en lön av 250 kronor i månaden.

De långa arbetslöshetsperioderna hade för honom medfört ekonomiska svårigheter,

vars verkningar lång tid framåt vore kännbara. Dottern Ragnhild

Hedvig Maria vore anställd såsom assistent hos Skyddsvärnet i Stockholm

med en lön av 200 kronor i månaden. Samtliga dessa tre barn, alla ogifta,

vistades i hemmet. Yngste sonen Ernst Olof, vilken vore gift, hade icke

någon anställning, men hans hustru innehade en mindre skoaffär i Göteborg.

Själv hade han tidigare ägnat sig åt jordbruk men måst upphöra därmed

på grund av ekonomiska svårigheter.

Direktionen över flottans pensionskassa har den 29 oktober 1931 yttrat

sig i ärendet och därvid anfört i huvudsak följande:

Enär Israelsson icke innehaft sådan tjänst vid flottan, som medfört delägarrätt

i flottans pensionskassa, vore hans änka icke berättigad till gratial

ur kassan. Därest han kunnat vinna dylik delägarrätt, skulle han hava tillhört

4:e gratialklassen, vilken omfattade bl. a. underofficerare och vissa

månadslönare (verkmästare och mästare) och enligt gällande reglementsbestämmelser

medförde ett änkegratial av 460 kronor. Det borde dock bemärkas,

att för grundläggandet av detta gratial vederbörande delägare hade

att erlägga årliga gratialavgifter till kassan.

Med hänsyn till konstruktören Israelssons långa och väl vitsordade tjänst

"vid Stockholms örlogsvarv samt till änkans sjukdom och betryckta ekono
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Martts proposition Nr 145.

13

miska ställning ville direktionen tillstyrka, att understöd till skäligt belopp

utverkades åt änkan.

Beträffande storleken av detta understöd ville direktionen framhålla, att

1925 års riksdag tillerkänt månadslönaren vid flottans varv i Karlskrona

konstruktören A. I. P:son Hammars änka, Anna Clara Hammar, född

Danielsson, en årlig pension å 300 kronor (R. skr. nr 201: 1925, punkt 33).

Vidare ville direktionen erinra, att änkor efter arbetare vid marinen numera,

då de befunnes böra tillerkännas understöd, plägade erhålla årliga

understöd till belopp av 384 kronor.

Marinförvaltningen, som avgivit infordrat utlåtande i ärendet den 5 november

1931, har därvid, enär Amalia Israelsson på grund av sjukdom för

framtiden icke syntes vara i stånd att försörja sig själv och då, enligt vad

som framginge av handlingarna i ärendet, hennes barn icke heller kunde

sörja för hennes underhåll samt med hänsyn jämväl till mannens långa och

väl vitsordade tjänstgöring, hemställt, att Kungl. Maj:t ville föreslå riksdagen

medgiva, att ett årligt understöd å 400 kronor finge till Amalia

Israelsson utgå å allmänna indragningsstaten från och med den 1 september

1931 under hennes återstående livstid, så länge hon förbleve i sitt nuvarande

änkestånd. *

Efter remiss har statskontoret avgivit yttrande i ärendet den 18 november

1931 och därvid anfört, att statskontoret, på grund av de ömmande

omständigheter, som i detta fall förelåge, och med hänsyn till vad marinförvaltningen

i övrigt andragit, ansåge, att något årligt understöd av statsmedel

borde beredas Amalia Israelsson, samt att ämbetsverket icke hade

annat att erinra mot marinförvaltningens förslag än att pensionsbeloppet

syntes böra avjämnas till närmaste med tolv i helt krontal jämnt delbara

tal eller alltså till 396 kronor.

Med hänsyn till i ärendet upplysta förhållanden anser jag i likhet med Departementsmyndigheterna

skäligt, att Amalia Israelsson kommer i åtnjutande av pen- cht,en''

sion av statsmedel. Mot storleken av det av statskontoret i sådant hänseende

föreslagna beloppet har jag icke funnit anledning till erinran. Pensionen

synes böra utgå från och med den 1 september 1931 och bestridas

från allmänna indragningsstaten.

Jag hemställer alltså, att Kungl.] Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att konstruktören vid ingenjördepartementet vid flottans

varv i Stockholm Viktor Ferdinand Israelsson änka

Amalia Israelsson, född Börjesson, må, räknat från och

med den 1 september 1931, under sin återstående livstid,

så länge hon förbliver änka, å allmänna indragningsstaten

uppbära en årlig pension av 396 kronor.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition Nr 145.

Äng.

uppfostringsbidrag

åt

förste amanuensen

hos riksför

säkring sanstaltenA.

F.

Nordmarks

minderåriga

barn.

Socialdepartementet.

3:o.

I skrivelse den 2 februari 1932 har riksförsäkringsanstalten gjort framställning

om utverkande av uppfostringsbidrag åt avlidne förste amanuensen

hos anstalten Alarik Ferdinand Nordmarks och hans frånskilda

hustru Margareta Maria Vilhelmina Nordmarks, född Pettersson, omyndiga

barn Ingrid Anna Emilia, Vera Margareta och Gudrun Emilia.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Nordmark, som var född den

14 februari 1893 och avled den 17 juli 1931, avlade filosofie kandidatexamen

vid universitetet i Uppsala den 15 december 1916 samt juris kandidatexamen

vid Stockholms högskola den 13 april 1929; att han den 12 juni

1917 antogs till extra ordinarie amanuens vid Stockholms stads statistiska

kontor, varest han under år 1917 var förordnad såsom aktuarie under 1

månad 27 dagar samt under år 1918 innehade förordnande såsom amanuens

och biträdande aktuarie under 6 månader; att han under tiden den 1

mars—den 30 september 1917 tjänstgjorde såsom extra ordinarie tjänsteman

hos socialstyrelsen; att han under år 1918 under en tid av 21p månader

innehade anställning å Svenska arbetsgivarföreningens statistiska

byrå; att han den 23 april 1919 anställdes såsom extra tjänsteman hos

riksförsäkringsanstalten, varest han förordnades till amanuens från och

med den 23 juni 1919 och till förste amanuens från och med den 1 juni

1922; att han på grund av riksförsäkringsanstaltens särskilda förordnanden

uppehållit befattning, motsvarande nuvarande 21 lönegraden, under

sammanlagt 3 år 2 månader 4 dagar; samt att han vid sin död var placerad

i 18 lönegraden 18 löneklassen i gällande löneplan för extra ordinarie

tjänstemän med en avlöning av 5,304 kronor för år.

Vidare inhämtas, att Nordmark sedan den 2 april 1930 var skild från

sin hustru, vilken numera är omgift; att han med henne hade förenämnda

tre barn, Ingrid Anna Emilia, född den 26 januari 1923, Vera Margareta,

född den 5 maj 1924 samt Gudrun Emilia, född den 28 oktober 1926;

att biträdande överlantmätaren Vaifrid Holm och dennes hustru Vera

Holm, född Nordmark, den 4 augusti 1931 förordnats att vara förmyndare

för samt hava vårdnaden örn barnen; samt att makarna Holm i en

till chefen för riksförsäkringsanstalten ställd skrift anhållit örn utverkande

av uppfostringsbidrag för myndlingarna.

I ärendet företedd bouppteckning efter Nordmark utvisar, att dödsboets

tillgångar uppgingo till 799 kronor 23 öre och skulderna i boet till 22,361

kronor 77 öre.

Enligt ett av sociala distriktsbyråernas i Stockholm centralkansli den

28 januari 1932 utfärdat intyg sakna Nordmarks omförmälda barn egna

medel samt underhåll och vård av annan.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 145. 15

Riksförsäkringsanstalten har i sin förenämnda skrivelse, bland annat,

anfört följande:

Då Nordmark vid tiden för dödsfallet icke innehade befattning å ordinarie)

stat, vore hans harn icke berättigade till pension enligt de för den

ordinarie personalen hos riksförsäkringsanstalten gällande bestämmelserna.

Emellertid hade 1927 års riksdag beviljat vartdera av amanuensen hos

riksförsäkringsanstalten N. V. V. Kronbergs två minderåriga barn ett årligt

understöd av 300 kronor (Kungl. Maj:ts prop. nr 91:1927, punkt 3, och

K. skr. nr 216, punkt 36). Likaledes hade 1931 års riksdag beviljat t. f.

sekreteraren, notarien å extra stat hos riksförsäkringsanstalten C. A. (Lson

Cronströms minderåriga dotter ett årligt uppfostringsbidrag å 384 kronor

(Kungl. Maj:ts prop. nr 177:1931, punkt 1, och R. skr. nr 204, punkt 3).

Riksförsäkringsanstalten funne det synnerligen behjärtansvärt, att jämväl

Nordmarks förenämnda tre barn beviljades årligt understöd av statsmedel.

Under åberopande av vad sålunda anförts har riksförsäkringsanstalten

hemställt, att Kungl. Majit måtte vidtaga erforderliga åtgärder för beredande

av årligt understöd av statsmedel åt vart och ett av Nordmarks

barn Ingrid Anna Emilia, Vera Margareta och Gudrun Emilia, att utgå

från och med den 1 augusti 1931 till och med utgången av det kalenderår,

under vilket barnet uppnår 18 års ålder.

Statskontoret, som den 10 februari 1932 avgivit infordrat utlåtande i

ärendet, har därvid förklarat sig icke hava något att erinra emot vad

riksförsäkringsanstalten föreslagit samt vidare anfört följande:

Under föreliggande förhållanden syntes billigheten bjuda, att bidrag av

statsmedel utverkades till beredande av underhåll och uppfostran åt Nordmarks

tre minderåriga barn. Vad beloppet beträffade ville statskontoret

erinra, att 1931 års riksdag beviljat, förutom pension åt änkorna efter docenterna

E. Sköld och A. F. Söderström, jämväl uppfostringsbidrag å

384 kronor för år räknat åt vart och ett av tre minderåriga barn i vardera

familjen. Avlidne t. f. sekreteraren i riksförsäkringsanstalten C. A.

(Lson Cronströms minderåriga dotter hade likaledes erhållit uppfostringsbidrag

å 384 kronor. Det ville förefalla statskontoret, som örn god anledning

skulle förefinnas till beredande av liknande uppfostringsbidrag i nu

förevarande fall. I

I likhet med myndigheterna finner jag mig böra tillstyrka, att uppfostringsbidrag

utverkas för Nordmarks efterlämnade minderåriga barn.

Vad understödsbeloppet beträffar har jag icke något att erinra mot att

detsamma, på sätt föreslagits, bestämmes till 384 kronor för vart och ett

av barnen. Då ämbetsverkens förslag ej heller i övrigt givit mig anledning

till erinran, får jag alltså hemställa, att Kungl. Majit måtte före

slå riksdagen medgiva,

Departements*

chefen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 145.

att vart och ett av avlidne förste amanuensen hos

riksförsäkringsanstalten Alarik Ferdinand Nordmarks

och hans frånskilda hustru Margareta Maria Vilhelmina

Nordmarks, född Pettersson, minderåriga barn

Ingrid Anna Emilia, Vera Margareta och Gudrun

Emilia må från och med den 1 augusti 1931 till och

med utgången av det kalenderår, varunder barnet

uppnår 18 års ålder, å allmänna indragningsstaten

uppbära ett årligt uppfostringsbidrag å 384 kronor.

Vad departementschefen ovan under punkterna

l:o)—3:o) hemställt, däri statsrådets övriga

ledamöter instämma, behagar Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten bifalla samt

förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga

vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Erik H:son Malm.

820670. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1932.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.