Sök i Ratio Lex

Angående hjälpåt-gärder åt vissa egnahemslåntagare

1932-02-26 · 27 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 25 av 27 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1932:149, Angående hjälpåt-gärder åt vissa egnahemslåntagare

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

1

Nr 149.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående hjälpåt-gärder åt

vissa egnahemslåntagare; given Stockholms slott den 26 februari

1932.

lvungl. Majit vill härmed, ''rinder åberopande av Inlagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen

litt bifalla de förslag, om vilkas avlåtand© »till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Marits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

B. v. Stockenström.

Utdrag av protokollet över jordbruksar enden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 26 februari 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,

Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet von Stockenström, anför:

I årets statsverksproposition, nionde huvudtiteln, punkten 108, har

Kungl. Majit föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition i ämnet,

som kunde varda riksdagen förelagd, beräkna för budgetåret 1932/

1933 till hjälpåtgärder åt vissa egnahemslåntagare lii. m. ett extra reservationsanslag

av 000,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 120 haft. (Nr IM) - län.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

I skrivelse den 22 maj 1931, nr 280, anhöll riksdagen, i anledning av motionerna

1:270, 11:5, 11:25, 11:26, 11:225, 11:306 och 11:307, under åberopande

av jordbruksutskottets, av riksdagen godkända utlåtande nr 74,

att Kungl. Maj:t ville låta skyndsamt verkställa utredning, i vad mån

en statlig hjälpaktion för vissa egnakemslåntagare kunde anses erforderlig,

och rörande lämpligaste sättet för densammas genomförande samt

för 1932 års riksdag framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva

anledning.

Den 12 juni 1931 anmälde jag för Kungl. Maj:t nämnda riksdagsskrivelse

ävensom vissa till jordbruksdepartementet inkomna framställningar

i ämnet, berörande bland annat frågan örn egnahemsförhållandena i

Malmöhus län. Därvid beslöt Kungl. Majit uppdraga åt statens egnahemsstyrelse

jämte fyra särskilda utredningsmän, vilka chefen för jordbruksdepartementet

skulle äga tillkalla och av vilka en skulle tillkallas

endast för utredningen i vad auginge förhållandena i Malmöhus län, att

verkställa den i riksdagsskrivelsen begärda utredningen.

Utredningsarbetet har av egnahemsstyrelsen jämte följande tillkallade

utredningsmän, nämligen ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren

G. H. Svensson i Grönvik, jordbrukskonsulenten K. S. Westelius,

Luleå, landstingsmannen P. Lovén, Tottarp, Djurslöv, och, i vad utredningen

avsett förhållandena i Malmöhus län, egnahemsinnehavaren Olof

Olsson, Rönneholm, bedrivits under benämningen 1931 års egnahemsutredning.

Med skrivelse den 27 november 1931 har 1931 års egnahemsutredning

avlämnat betänkande med förslag rörande statlig hjälpaktion åt vissa

egnahemslåntagare (statens offentliga utredningar 1931: 37), varöver yttranden

avgivits den 21 januari 1932 av fullmäktige i riksgäldskontoret och

den 28 samma månad av statskontoret.

Vidare har 1931 års egnahemsutredning den 11 januari 1932 framlagt

utredning och förslag i frågan örn egnahemsförhållandena i Malmöhus län.

Till sist nämnda utredningsärende torde jag framdeles få återkomma.

Då jag nu går att för Kungl. Majit ånyo anmäla egnakemsutredningens

först nämnda betänkande den 27 november 1931, må till en början erinras

örn följande.

Vid 1904 års riksdag beslöts inrättande av egnahemslånefonden

i syfte att bereda tillfälle för mindre bemedlade personer att erhålla

lån för förvärvande på landsbygden av egna hem. De närmare bestämmelser,

som reglerat lånerörelsen, hava under årens lopp varit föremål för

jämkningar. Beträffande de under senare åren vidtagna ändringarna 1

egnahemslånebestämmelserna må erinras, att vid 1923 års riksdag genomfördes

viss reformering av egnakemsverksamheten, främst i ändamål att

befordra nybildning av egnahemsjordbruk. Vid samma riksdag infördes

en anordning med premielån till egnahemslåntagare för nyodlings-,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Marits proposition Nr 149.

byggnads- oell grundförbättringsarbeten. Även vid 1927 års riksdag beslötos

ändringar i lånebestämmelserna, huvudsakligen avseende reglerna

för egnahemslånens förräntning och återbetalning. Vid 1928 års riksdag

antogos förändrade bestämmelser rörande den statsunderstödda egnahemsverksamheten.

Nu gällande bestämmelser återfinnas i tre kungörelser av den 8 juni

1928, nämligen nr 217 angående allmänna grunder för den statsunderstödda

egnahemsverksamheten, nr 218 med reglementariska föreskrifter

rörande den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamlieten

samt nr 219 med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda

jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamheten.

I sitt förenämnda betänkande angående statlig hjälpaktion åt vissa egnahemslåntagare

har 1931 års egnahemsutredning behandlat huvudsakligen

följande spörsmål, nämligen egnahemslåntagarnas ekonomiska svårigheter,

dessas omfattning, art och orsaker; sänkning av vissa räntesatser å egnahemslånen;

de årliga annuiteternas uppdelning i flera inbetalningsterminer;

tilläggslån för örn-, till- eller nybyggnad; vissa ändringar i bestämmelserna

för den statsunderstöda premielåneverksamheten; samt åtgärder

för hjälp i det aktuella krisläget.

a) Egnahemslåntagarnas ekonomiska svårigheter, dessas omfattning,

art och orsaker.

För att erhålla närmare kännedom örn låntagarnas ekonomiska svårigheter

har egnahemsutredningeii från låneförmedlarna inhämtat uppgifter

angående resultatet av uppbörden av räntor och amorteringar å

egnahemslån åren 1927—1930. Uppgifterna hava sammanställts i en tili

betänkandet fogad tabell. Ytterligare uppgifter avseende uppbörden 1931

hava sedermera av utredningen lämnats i skrivelse den 3 februari 1932.

Av sålunda tillgängligt material framgår, att restantierna åren 1927—1930

i genomsnitt beträffande jordbrukslån uppgått till omkring 8 procent av

debiterade belopp. För 1931 utgjorde restantiebeloppet IO.22 procent av debiterat

belopp. Motsvarande genomsnittsprocent för bostadslån var cirka

4 för åren 1927—1930 samt 4.c för 1931.

I yttranden, som egnahemsutredningen infordrat från låneförmedlarna,

hava dessa närmare redogjort för sin uppfattning angående förevarande

spörsmål. I samtliga yttranden har framhållits, att främsta orsaken till

egnahemslåntagarnas ekonomiska betryck vore att söka i den allmänna

depressionen inom jordbruket och övriga näringsgrenar. Depressionen

hade verkat såväl direkt därigenom, att priset å jordbruksprodukter

fallit, som indirekt därigenom, att köpkraften hos industribefolkningen

minskat. Under senare år hade ökade svårigheter gjort sig gällande för

egnahemslåntagarna att få arbete utom hemmet, vilket sammanhängde

med den industriella depressionen främst inom trävaru- och stenindustrien.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

Sammanfattningsvis har 1931 års egnahemsutredning för egen del uttalat,

att här och var yppat sig vissa svårigheter tor låntagarna att fullgöra

sina förpliktelser. Dessa svårigheter vore likväl ej artskilda från

de bekymmer, med vilka alla jordbrukare för närvarande kämpade, och

de kunde därför icke sägas bottna i egnahemslånerörelsens natur eller

vara lör egnahemslåntagarna speciella utan hade sin orsak i andra omständigheter,

därvid främst i den rådande depressionen inom jordbruket

såväl som andra grenar av näringslivet. Av hänsyn till det allmännas

intresse borde emellertid all den hjälp, som från statens sida rimligen

kunde lämnas egnahemslåntagarna, också lämnas. Detta ej enbart av

sociala skäl utan även på den grund, att staten, som investerat stora kapital

i rörelsen, i eget intresse borde se till, att lägenheterna bleve så bärkraftiga

som möjligt och att sålunda risken för de utbilda medlen nedbringades

till den minsta möjliga. Den hjälp, som lämnades, borde emellertid

icke vara sådan, att den förminskade låneförmedlares och lantagares

intresse att reda sig själva. Utredningen ville sålunda i princip uttala

sig för vidtagande av en hjälpaktion åt egnahemslåntagarna.

Statskontoret har understrukit egnahemsutredningens uttalande, att

egnahemslåntagarnas ekonomiska svårigheter icke vore artskilda från

övriga jordbrukares bekymmer utan torde hava sin orsak främst i den rådande

depressionen i jordbruket och andra grenar av näringslivet. Under

sådana förhållanden torde ur social synpunkt hjälpåtgärder knappast

vara mera motiverade, då det gällde egnahemslåntagarna, än då

fråga vore örn andra jordbrukare och fastighetsägare. De av utredningen

meddelade uppgifterna angående uppbörden av räntor och amorteringar

å egnahemslånen torde för övrigt utvisa, att låntagarnas ställning under

de senare åren icke i särskilt hög grad försämrats.

I detta sammanhang torde jag få anmäla, att från vissa egnahemslåntagare

i Västerbottens län inkommit framställningar örn lättnader i villkoren

för egnahemslån. I tre i huvudsak enahanda framställningar hava

sålunda vissa låntagare i Bureå, Lövångers, Byske och Skellefteå socknar

anhållit örn nedskrivning av egnahemslånens kapitalbelopp, sänkning av

låneräntan samt annuiteternas indrivning i annan ordning än i samband

med kronouppbörden ävensom vidgade möjligheter till premielån.

Även i övrigt hava framställningar inkommit, vari ifrågasatts hjälpåtgärder

åt egnahemslåntagare.

I infordrat utlåtande den 15 januari 1932 över vissa av nämnda framställningar

har statens egnahemsstyrelse förklarat sig icke kunna tillstyrka

ytterligare åtgärder utöver dem, som föreslagits av 1931 års egnahemsutredning

i dess betänkande den 27 november 1931.

Departements- Den av egnaheuisutredningen förebragta utredningen samt i övrigt

chefen. tillgängligt material torde giva vid handen, att egnahemslåntagarna på

sina håll kämpa med ekonomiska svårigheter. I likhet med egnaliemsut
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 149. 5

redningen håller jag- före, att dessa hava sin orsak främst i den rådande

depressionen inom jordbruket. Emellertid torde vissa egnahemslåntagares

ekonomiska svårigheter vara att hänföra till andra orsaker. Sålunda torde

understundom inköpspriset för jorden varit för högt, vilket medfört, att

lägenheterna redan från början blivit mindre bärkraftiga oell låntagarna

starkt skuldsatta. Att resultatet av uppbörden av räntor och annuiteter

i genomsnitt icke, enligt det av egnahemsutredningen förebragta materialet,

utvisar någon större försämring under senaste åren, torde delvis

bero därpå, att depressionen då ännu icke hunnit verka med full kraft.

TJppbördsresultatet torde för övrigt vittna gott örn låntagarnas ansträngningar

att i det längsta uppfylla sin betalningsplikt i förhållande till

låneförmedlarna.

Med hänsyn till egnahemsrörelsens stora sociala betydelse och vikten

av att statens under lång tid och med betydande kapitalbelopp gjorda insatser

medföra avsett resultat, har jag funnit det vara väl förenat med det

allmännas intresse, att låntagarna lämnas det stöd, som det statsfinansiella

läget medgiver. Ett inskridande från statens sida i hjälpande riktning

torde få betydelse icke minst ur deri synpunkten, att låntagarna uppmuntras

till förnyade ansträngningar, varigenom flertalet av deni bör

kunna genomkämpa de nu rådande svårigheterna och bliva i tillfälle att

för framtiden behålla de av dem bildade egnahemmen. I det följande

torde jag få beröra de former, under vilka hjälpaktionen enligt min mening

bör åvägabringas.

b) Nedsättning av vissa räntesatser å egnahemslånen. .

Statslån från egnahemslånefonden förräntas och återbetalas enligt

följande grunder.

1905—1919 års lån (Sv. förf.-saml. nr 36/1904 och 53/1908):

ränta 3.6 procent;

återbetalning:

a) lånet delas i. två lika stora delar, en amorteringsdel och en stående

del;

b) återbetalningsskyldigheten beträffande amorteringsdelen inträder

med fjärde året efter utgången av det kalenderår, under vilket lånet från

statskontoret utbekommits, och fullgöres å lån för jordbrukslägenheter

med en annuitet av 6 procent och å lån för bostadslägenheter med en annuitet

av 7 procent;

c) lånets stående del, som i regel icke från statens sida kail uppsägas,

förrän amorteringsdelen tillfullo gnidits, skall vara återbetald inom fem

år från det sista inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras.

1920—1927 års lån (Sv. förf.-saml. nr 483/1919 och 126/1923):

ränta: till och med året före det, amorteringsskyldighet inträder, 4 procent,

därefter 4.75 procent med undantag dock. för räntan å stående delen

av lån för jordbrukslägenheter, vilken kan från och med år 1928 nedsättas

till 4.5 procent (Sv. fört. sami. nr 239/1927);

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

återbetalning'': enahanda bestämmelser som de för 1905—1919 års lån

gällande med undantag dock beträffande tiden för amorteringens början,

vilken för 1920—1927 års lån inträder med sjätte året efter utgången

av det kalenderår, för vilket lånet beviljats.

Lån av år 1928 eller senare år (Sv. förf.-sami. nr 239/1927 och 217/1928):

ränta: intill dess kapitalavbetalningen börjar 4 procent; därefter 4.5

procent å lån för jordbrukslägenheter och 5 procent å lån för bostadslägenheter;
återbetalning:
a)

lånet delas i en amorteringsdel, utgörande två femtedelar av utbekommet

lånebelopp, samt en stående del, utgörande tre femtedelar av

samma belopp;

b) återbetalningsskyldigheten beträffande amorteringsdelen inträder

för lån till jordbrukslägenheter med sjätte året och för lån till bostadslägenheter

med fjärde året, allt efter utgången av det kalenderår, för vilket

lånet beviljats; å lån för jordbrukslägenheter erlägges en annuitet

av 6.5 procent och å lån för bostadslägenheter en annuitet av 8 procent;

c) beträffande återbetalningen av lånets stående del gälla samma bestämmelser

som för tidigare lån.

För de enskilda egnahemslån, som utlämnas ur statslånen, gälla motsvarande

ränte- och återhetalningsbestämmelser som för statslånen.

Vid övervägande av förevarande spörsmål har 1931 års egnahemsutredning

funnit skäl kunna anföras såväl för som mot en sänkning av vissa

räntesatser å egnahemslånen. Härom har utredningen anfört huvudsakligen

följande.

Mot en sådan åtgärd talade bland annat den omständigheten, att

räntefoten i den allmänna penningmarknaden på den allra senaste tiden

stigit avsevärt. Såvitt för det dåvarande kunde bedömas, vore diskontoförhöjningen

emellertid en tillfällig åtgärd för förmedling av övergång

från guldmyntfoten. Man torde i fråga örn egna lienislånerör elsen, vilken

vore avsedd att varaktigt bestå, icke böra räkna med andra förhållanden

än sådana, som kunde antagas bliva konstanta någon längre tid.

Den låga ränta, som redan åtskilliga år varit rådande i den allmänna

penningmarknaden, måste anses motivera en sänkning av de högsta

räntesatserna å egnahemslånen. För att betona egnahemslåneverksamhetens

sociala karaktär syntes det önskligt, att räntan å egnahemslånen

hölles på en lägre nivå än det i allmänna penningmarknaden gällande

diskontot. Det läge i statens intresse att stödja dem, som i likhet med

egnahemslåntagarna i viss omfattning sökte skapa nya försörjningsmöjligheter.

Nyttan av räntesänkning skulle bliva tvåfaldig, nämligen dels

minskade utgifter för låntagarna och dels en uppmuntran till förnyade

ansträngningar. Att härvid göra åtskillnad mellan olika grupper av

låntagare, så att endast de i ekonomiskt hänseende sämst ställda skulle

komma i åtnjutande av räntesänkning, syntes icke lämpligt. En dylik

åtgärd skulle nämligen säkerligen av de missgynnade komma att uppfattas

såsom en orättvisa och skulle därjämte i många fall komma att innebära

ett premierande av mindre skötsamma låntagare. Utredningen

ville sålunda i princip uttala sig för, att en sänkning av de högre räntesatserna

bomme till stånd och att räntesänkningen icke begränsades att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

omfatta allenast de ekonomiskt sämst lottade låntagarna. I fråga örn

1905—1919 års lån syntes icke någon sänkning av räntan böra ifrågakomma.

För de lån, som beviljats efter den 31 december 1919, vilka samtliga

löpte med avsevärt högre ränta, torde däremot en räntesänkning

kunna ifrågasättas. Utredningen utginge emellertid från, att räntevillkoren

borde bliva desamma för 1920—1927 års lån och lån av 1928 eller

senare år. Vid övervägande av frågan hade inom utredningen dryftats

olika alternativ. Sålunda hade förslag förelegat örn sänkning av räntan

å jordbrukslån under hela lånetiden till 3.6 procent och å bostadslån under

amorteringstiden till 4.5 procent (alternativ I) samt örn sänkning av

räntan å jordbrukslån under bela lånetiden till 4 procent och å bostadslån

under amorteringstiden till 4.5 procent (alternativ II). För att erhålla

en överblick av den minskning i ränteinkomster, som skulle bliva

en följd av förslagens genomförande, hade utredningen låtit verkställa

beräkning av egnahemslånefondens ränteförlust under budgetåret 1932/

1933, örn de lägre räntesatserna bomme att tillämpas för tiden från och

med den 1 januari 1932 (se tabellen å sid. 8 och 9).

Av beräkningen framginge, att den minskade ränteinkomsten skulle utgöra,

vid alternativ I 859,660 kronor och vid alternativ II 419,700 kronor.

Utredningen vore väl medveten örn vikten av, att i den nuvarande

statsfinansiella situationen all möjlig sparsamhet iakttoges. När det

emellertid gällde att i ett fall som detta bispringa en så stor grupp av

medborgare, finge sparsamketssynpunkten icke ensamt tillmätas avgörande

betydelse. Skulle så ske, kunde en verklig hjälp icke bringas genom

räntesänkning. Med dylik uppfattning hade utredningen i valet mellan

de olika alternativen till räntesänkning stannat för alternativ I. De sålunda

föreslagna räntesatserna torde icke böra begränsas till tiden. Om

nämligen räntesatserna gåves en giltighet allenast för 5 å 10 år, skulle

detta, förutom en viss osäkerhet för låntagarna, medföra en upprepad omräkning

av amorteringsplanerna. Främst av det skälet, att utredningen

icke velat rubba amorteringsplanerna i större män, hade i huvudsak

icke föreslagits annan ändring i amorteringsskyldigheten än den, som

följde av räntenedsättningarna. För åstadkommande av enhetlighet i

lånevillkoren och för undvikande av onödiga svårigheter i tillämpningen

hade emellertid vissa jämkningar vidtagits, i det att annuiteten för 1920

och senare års lån satts till för jordbrukslån 4.75 procent och för bostads
-

lån 6.75 procent.

Börande återbetalningsvillkoren åberopade utredningen följande sammanställning:

.

Jordbrukslån.

För arén 1920- 1927

För åren 1928 — 1931

Bostadslån.

För åren 1920-1927

För åren 1928—1931

Enligt gällande bestämmelser

Enligt föreslagna bestämmelser

Kanta

o/

SO

Annuitet

%

Antal

amorte-

ringsår

Ränta

o/

I /o

Annuitet

0/

/o

Antal

amorte-

ringsår

( 3.8

4.75

41

4.7 6

o

34

t

1 4

5.oo

42

f 3.6

4.7 6

41

4.5

6.5

27

l 4

5.oo

42

4.75

7

25 |

K

SM 1

4.5

G. 7 5

25

Anm. Räntesatsen 4 % och annuiteten 5.00 % hänföra sig till alternativ II.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

i

Utestående

lånebelopp

den s0/e

1931

Amorte- ringar

per 3l/u

1931

Utestående

lånebelopp

Beräknad

utlåning

den Vi 1932

(etter 1931 års

inbetalningar!

undertiden

■/,—31/l2

1931

under år

1932

Jordbrukson

30,219,810

30,523,790

(ani. del.

j beviljade för aren 1920—1926\

Vst. »

348,070

29,871,740

30,523,790

1927-1931 (1932)

40,596,730

40,596,730

fr

b*

8

Ö

O

o

■94)00,000

Bostadslån

''

■

farn. del

beviljade för aren 1920 —192öj

15,277,560

15,817,510

335,410

14,942,150

15,817,510

» » år 1927 .....................

5,031,780

5,436,850

7,685,220

5,031,780

5,436,850

7,685,220

:•> » » 1928 ....................

» > åren 1929—1931 (1932)

2,500,000

■5,000,000

1 A de lånebelopp, som beräknats bliva utlämnade under år 1932, har ränta beräknatslör

180 dagar.

Anm. Med gällande och föreslagna räntesatser avses i tabellen faktiskt verkande räntesatser.

Ihågkommas bör, att amorteringstiden för lånen inträder vid olika tidpunkter, allt

efter det år, lånet beviljats.

För genomförande av nu ifrågavarande åtgärder syntes medel böra

anskaffas antingen genom anvisande för varje budgetår av ett mot den

minskade ränteförlusten svarande anslag eller genom att erforderliga

medel tillfördes egnahemslånefonden.

Egnakemsutredningens förslag i denna del är icke enhälligt. Två re-r

servationer hava avgivits, nämligen av ledamoten av statens egnahemsstyrelse

E. B. Andersson i Fältenborg, som tillstyrkt räntesänkning i enlighet

med egnahemsutredningens förslag alternativ II, samt av ledamoten

av samma styrelse N. Adler, som påyrkat oförändrade räntebestämmelser.

I sitt yttrande i ärendet den 21 januari 1932 hava fullmäktige i riksgäldskontoret

vidhållit sitt i anledning av två motioner vid 1931 års riksdag

tidigare gjorda uttalande i ämnet.

Biksgäldsfullmäktige hade gjort gällande, att någon nedsättning av räntan

å från egnahemslånefonden utlämnade lån icke finge förekomma under

annan förutsättning, än att en del av fondens lånekapital avskreves

och riksgäldskontoret bereddes ersättning därför från fonden för statsskuldens

amortering. Detta uttalande stöde i överensstämmelse med dittills

tillämpade principer för finansieringen av utlåningsfonden. Den

beräknade räntefoten för den del av statens utlåning, som vore placerad i

egnahemslånefonden, komme att för budgetåret 1932/1933, då verlin in varna

av under åren 1929—1931 verkställda konverteringar av 1914—1921 års

statslån gjort sig till fullo gällande, uppgå till 4.8 procent. Av egnahems
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition Nr 149.

9

Summa utestå- ende lånebelopp

Gäl-

Ränta för år

1932 efter

Föreslagna räntesat- ser fr. o m. år 1932

Kanta föi

år 1932

Beräknad ränte- föilnst

den 3I/i» 1932

(före 1932 års

inbetalningar)

ränte-

satser

gällande

räntesatser

alt. I

alt. 11

enl. alt. I

enl. alt. II

eill. alt. I

enl. alt. Il

29,871,740

4.75 %

1,418,907

)

)

30,528,790

4.3 %

1,312,523

[ 3.0 %

4 %

[3,959,720

4,399,680!

755,580

315,620

54,096,780

i %

1,983,870

\

1

114,492,260

4,715,300

14,942,150

4.7 5 %

709,752

4.5 %

672,396

672,396

1

15,817,510

4.7 5 %

751,330

4.5%

se

711,790

711,790

1

104,080

5,031,780

4 %

201,271

4 %

'' föreg.

201,271

201,271

104,080

5,436,850

O /o

271,842

4.5%

. kol.

244,658

244,658

15,185,220

4 o

^ / o

507,405

4 %

1

507,405

507,405

2,441,600

2,337,520

2,337,520

*

Summai

859,660

419,70(1

utredningen beräknad ränteförlust, 859,660 kronor, kapitaliserad efter en

räntefot av 4.8 procent, motsvarande ett kapitalbelopp av 17.9 miljoner kronor.

Detta belopp måste sålunda vid bifall till utredningens förslag såsom

ej räntabelt avskrivas oell ersättning härför beredas riksgäldskontoret.

För övrigt borde nedsättning av räntan å en enstaka fond ej ske.

Statskontoret har erinrat örn vad riksgäldsfullmäktige anfört i anledning

av vissa motioner i ämnet till 1931 års riksdag oell egnahemsstyrelsens

utlåtande i samma ärende, varefter statskontoret anfört:

Enligt en inom statskontoret verkställd överslagsberäkning av det oräntabla

lånemedelskapital, som skulle uppkomma å egnahemslånefonden genom

den av egnahemsutredningen föreslagna räntesänkningen, varvid tilllämpats

samma grunder som vid 1930 års avskrivning av utlåningsfondernas

lånemedelskapital, skulle av fondens medel ytterligare cirka 21,000,000

kronor bliva oräntabla. Då det under nuvarande statsfinansiella förhållanden

icke torde vara görligt att täcka ytterligare ett så betydande belopp

med andra statsinkomster, avrådde statskontoret bestämt från den

föreslagna räntesänkningen.

Spörsmålet örn egnahemslånens förräntning har under den senaste tiden

vid flera tillfällen ägnats uppmärksamhet från statsmakternas sida. I fråga

örn räntepolitiken kunna två olika meningar urskiljas. Å ena sidan har

betonats, att egnahemsrörelsen vore av den betydelse och medförde sådana

indirekta fördelar för det allmänna, att stora uppoffringar av statsmedel

här vore påkallade, ävensom att egnahemslåntagarna vore i särskilt

behov av understöd i den form, som en nedsatt egnahemslåneränta

innebure. Å andra sidan hava betänkligheter framförts mot denna form

av statssubvention oell ifrågasatts, huruvida statens uppoffringar för än
-

Departement» - chefen►

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majus proposition Nr 149.

damålet — vilka uppginge till betydande belopp — härigenom verkligen

komme till den största nytta.

Jag torde i detta sammanhang få erinra om den ändring av bestämmelserna

rörande förräntning och återbetalning av egnahemslån, som tillkom

1927. Det då genomförda förslaget byggde på den grundsatsen, att statsverkets

dåvarande ekonomiska uppoffringar i avseende å egnahemslånefonden

icke borde ökas, utan borde i stället undersökas, örn icke sådana

.anordningar kunde genomföras inom dåvarande kostnadsram, varigenom

.större nytta kunde påräknas av dessa uppoffringar, för både låntagare

och det allmänna, än vad dittills varit fallet. Ändringen 1927, då nu gällande

bestämmelser tillkommo, innebar, att räntan å jordbrukslån för tiden

efter amorteringsfriheten sänktes från 4.75 procent med 0.25 procent till

4.5 procent. För täckning av den härigenom uppkommande merkostnaden

för statsverket höjdes i första hand räntan å bostadslån för tiden efter

amorteringsfriheten från 4.75 procent med O.25 procent till 5 procent. Då

denna höjning ej enbart förslog att kompensera kostnaden för räntesänkningen

å jordbrukslån, genomfördes sådan anordning, att lånens omloppstid

förkortades, varigenom en ytterligare besparing vanns. Omloppstidens

förkortning åstadkoms dels genom ökning av amorteringsprocenten med

O.75 procent för både jordbruks- och bostadslån och dels genom förkortning

med två år av den amorteringsfria tiden för bostadslån. För att förebygga,

att den höjda amorteringsprocenten medförde ökning i låntagarnas

årliga utgifter för lånen, minskades amorteringsdelen från 50 procent till

40 procent av lånesumman. Nu anförda ränte- och återbetalningsvillkor

.avsågo nya lån, d. v. s. lån som komme att beviljas för 1928 och senare år.

Såsom övergångsbestämmelse genomfördes, att räntan å den stående delen

av jordbrukslån, som beviljats för åren 1920—1927, nedsattes till 4.3

procent från och med amorteringstidens inträde, dock tidigast från och

med 1928, varigenom annuiteterna för dessa lån blevo i det närmaste desamma

som för de lån, vilka utlämnades enligt de nya grunderna. Sist

omförmälda räntesänkning genomfördes blott för den stående delen för

.att ej förrycka den fastställda amorteringsplanen för 1920—1927 års lån.

Nuvarande regler för ränte- och kapitalavbetalningar å egnahemslån

liro, såsom nyss nämnts, antagna så sent som 1927. För ett omläggande,

generellt och för framtiden, av dessa grunder, vilka torde få anses rationella,

synas böra föreligga synnerligen vägande skäl. Sådana äro enligt

min mening nu. ej tillfinnandes. Däremot torde den rådande depressionen

inom jordbruket motivera en tillfällig lättnad i lånevillkoren beträffande

jordbrukslägenheter. Motsvarande behov av lättnad för bostadslåntagare

torde däremot i allmänhet ej förefinnas. För övrigt torde ändring

av reglerna för förräntning av bostadslån ej böra företagas i betraktande

av de konsekvenser, som sannolikt därav skulle uppstå i fråga örn

lån från bostadslånefonden.

Med utgångspunkt från vad nu anförts tillstyrker jag genomförande av

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

följande ändringar. Å statslån från egnaliemslånefonden, som för år 1920

eller senare år beviljats eller beviljas för utlämnande av egnahemslån för

jordbrukslägenheter, nedsättes räntan för åren 1932 och 1933 till 3.7 procent

å statslån, varför amorteringsskyldighet ej föreligger, oell till 3.3 procent

å den stående delen av statslån, varför amorteringsskyldighet föreligger,

med bibehållande i sistnämnda fall av oförändrad räntefot av 4.75 procent

å amorteringsdelen, allt under villkor, att låneförmedlare medgiver innehavare

av egnahemslån från ifrågavarande statslån enahanda nedsättning

av räntan. Härigenom komma de låntagare, för vilka amorteringsskyldighet

ännu ej inträtt, att för innevarande och nästkommande år åtnjuta förmånen

av en från 4 till 3.7 procent nedsatt ränta. De låntagare, för vilka

amorteringsskyldighet redan inträtt, hava nu att erlägga ränta efter 4.3

procent å den stående delen och efter 4.75 procent å amorteringsdelen eller

i genomsnitt efter ungefär 4.5 procent. Enligt det av mig tillstyrkta förslaget

skulle för sist åsyftade låntagare genomsnittsräntan å hela lånet

komma att för berörda båda år nedsättas till i runt tal 4 procent. Vad sålunda

ifrågasatts torde skänka låntagarna viss lindring i avseende å

den närmaste tidens låneutgifter utan att några för framtiden bindande

anordningar härigenom träffas. En sådan tillfällig räntelindring, som

den av mig nu ifrågasatta, kommer givetvis icke, försåvitt man bedömer

frågan på längre sikt, att nämnvärt rubba den nuvarande relationen

mellan egnahemslånefondens räntabla och oräntabla kapital.

Den ekonomiska innebörden av förslaget framgår av följande sammanställning.

Käntebelopp 1932 (kronor)

enl. nuv. regler enl. förslaget

Län beviljade 1905—1919 ...................................

Jordbrukslån beviljade 1920—1926:

amorteringsdel..................................................

stående del .......................................................

Jordbrukslån beviljade 1927—1931 (1932) ....

Bostadslån beviljade 1920—1931 (1932) ........

Summa

c:a 1,300,000

1,418,907

1,312,523

1,983,870

2,441,600

8,456,900

c:a 1,300,000

1,418,907

1,007,285

1,835,080

2,441,600

8,002,872.

Statens ränteinkomst å egnaliemslånefonden skulle alltså vid genomförande

av förslaget för budgetåret 1932/1933 minskas från 8,456,900 med

454,028 kronor till 8,002,872 kronor. Då i förslaget till riksstat för nämnda

budgetår upptagits en beräknad ränteinkomst å fonden av 8,000,000 kronor,

skulle förslagets genomförande ej föranleda rubbning av den i årets

statsverksproposition sålunda gjorda inkomstberäkningen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 149.

c) De årliga annuiteternas uppdelning å flera inbetalningsterminer.

Enligt § 10 i kungörelsen nr 218/1928 äger vederbörande länsstyrelse på

framställning av låneförmedlare ombesörja, att ränta och kapitalavbetalningar

å av låneförmedlare utlämnade egnahemslån varda i samband

med någon kronans uppbörd genom vederbörandes försorg debiterade, uppburna

och redovisade. Låneförmedlarna hava att före utgången av mars

månad varje år till statskontoret erlägga de å det närmast föregående året

belöpande ränte- och kapitalavbetalningarna å statslånen från egnahemslånefonden.

I proposition nr 186 till 1931 års riksdag beslöt Kungl. Majit inhämta

riksdagens yttrande rörande förslag till ändrad tid för kronouppbörden

m. m. Det för riksdagen framlagda förslaget innebar i huvudsak, att kronouppbörden

skulle uppdelas å två terminer beträffande vissa närmare

angivna utskyldstitlar, bland vilka annuiteter å egnahemslån ej upptagits.

Där uppdelning ej vore medgiven, skulle utskylderna erläggas under första

terminen. Under ärendets beredning i finansdepartementet hade övervägts

uppdelning jämväl av uppbörden av annuiteter å egnahemslån. Vid

ärendets anmälan för Kungl. Majit avstyrktes emellertid dylik anordning

av chefen för sagda departement, då annuiteterna å egnahemslån hade en

annan karaktär än vanliga skatter och annuiteterna förekomme å kronodebetsedel

blott i ett mindre antal av länen samt därjämte de delbara titlarnas

antal måste såvitt möjligt begränsas. Ärendet avgjordes 1931 i enlighet

med Kungl. Majlis förslag.

Under ärendets behandling i riksdagen 1931 yrkades i motionen nr

11:411, bland annat, att å kronodebetsedels delbara utskyldstitlar skulle

uppföras jämväl egnahemslån, men blev motionen, efter bevillningsutskottets

avstyrkande, av riksdagen avslagen.

1931 års egnahemsutredmng har ägnat uppmärksamhet jämväl åt förevarande

spörsmål.

Från hushållningssällskapen och övriga större lånförmedlare hade inhämtats

yttranden i ämnet. Nio hushållningssällskap inkasserade annuiteterna

genom kronouppbörden, medan övriga låneförmedlare själva handhade

uppbörden. I senare fallet skedde inleveransen till låneförmedlarna

på olika sätt, antingen kontant eller i postanvisning, över postgiro eller

genom inlösande av postförskott. Av de till egnahemsutredningen avgivna

yttrandena framginge, att de flesta låneförmedlarna för det dåvarande

icke ansåge sig böra påkalla någon ändring av gällande bestämmelser rörande

uppbörden. Utredningen ville emellertid förorda, att inbetalningen,

då denna skedde i samband med kronouppbörden, uppdelades på två

terminer. Genom sådan anordning skulle ernås, att ifrågavarande låntagare

komme i jämförlig ställning med övriga låntagare.

Statskontoret har förklarat sig ej hava erinran mot en uppdelning av

annuiteterna å egnahemslån under förutsättning, att uppbördsmyndigheterna

redovisade inbetalningarna till vederbörande låneförmedlare i så

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma,i:ts proposition Nr 149.

13

god tiel, att dessa kunde fullgöra siri författningsenliga skyldighet att före

utgången av mars månad verkställa behörig inbetalning å statslånet.

I skrivelse den 10 februari 1932 har statens egnahemsstyrelse hemställt,

att förslag måtte föreläggas riksdagen, att å egnakemsstatslån för varje

år belöpande räntor och amorteringar finge av låneförmedlarna inbetalas

1 två poster året därpå, den ena före utgången av mars och den andra

före utgången av september månad. Av motiveringen för egnahemsstyrelsens

framställning inhämtas följande.

För att underlätta för ekonomiskt svagare låntagare att fullgöra sina

betalningsskyldigheter för egnahemslånen, hade åtskilliga låneförmedlare,

som ej använde kronouppbördssättet, i den mån det varit dem möjligt,

antingen medgivit låntagarna anstånd med inbetalningen aAr annuiteterna

— helt eller delvis -— eller låtit dem verkställa betalning i flera uppbördsterminer

eller ock infört sådant avbetalningssystem, att endast mindre

poster med jämna mellantider, eller när det bäst passat, behövt av

låntagarna betalas. (Enligt gällande bestämmelser ägde låneförmedlarna

förlägga uppbördstiden tidigast till november månad det år, för vilket betalning

utginge.) Då emellertid låneförmedlarna, enligt vad förut nämnts,

vore skyldiga till statskontoret verkställa inbetalning av förfallna annuiteter

å erhållna egnaliemsstatslån senast före mars månads utgång året

efter det, betalningen avsåge, saknade låneförmedlarna i regel ekonomiska

möjligheter att utöver denna tid medgiva låntagarna utsträckt betalningstid

i någon större omfattning. Svårigheter för låneförmedlarna att särskilt

under rådande depressionstid kunna under den korta uppbördstid,

som sålunda stöde dem till buds, inkassera annuiteterna, torde visserligen

i främsta rummet föreligga beträffande innehavare av jordbruksegnahem.

Den rådande arbetslösheten hade emellertid även medfört betalningssvårigheter

för åtskilliga bostadslåntagare. En anordning med inleverans

till statskontoret två gånger årligen i stället för en skulle med

säkerhet innebära lättnad för låneförmedlarna i deras strävan att bereda

låntagarna största möjliga betalningsanstånd. Givetvis förutsattes, att

låneförmedlare, som önskade begagna dylik förmån, hos statskontoret

styrkte, att låntagarna erhållit motsvarande betalningsrespit. Till undvikande

i viss män av uppkommande ränteförlust för statskontoret på

grund av den uppskjutna inbetalningen samt för åstadkommande av största

möjliga rättvisa olika orter emellan syntes lämpligen någon extra

ränta förslagsvis 4 procent, böra erläggas för den föreslagna ytterligare

respittiden för det belopp, som inlevererades till statskontoret vid den senare

uppbördsterminen. Lämpliga tider för inbetalning till statskontoret

torde Amra före mars och september månaders utgång. Dylik anordning

komme emellertid att i någon mån rubba gjorda beräkningar rörande

erforderligt kapitalökningsanslag till egnahemslånefonden för budgetåret

1932/1933. I dessa beräkningar hade kalkylerats med inflytande kapitalavbetalningar

våren 1933 å 4 miljoner kronor. I händelse aA’ genomförande

av egnahemsstyrelsens här ifrågavarande förslag, skulle påräkneliga

kapitalavbetalningar Amren 1933 komma att uppgå till hälften eller

2 miljoner kronor. Emellertid torde — med hänsyn därtill, att förmodligen

somliga låneförmedlare önskade förbinda vid förutvarande uppbördssystem,

och jänrväl det förhållande, att låneförmedlarnas beräkningar rörande

sannolika utbetalningar å egnahemslån budgetåret 1932/1933 torde

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl■ Maj:ts proposition Nr 149.

vara hållna i överkant — kapitalökningsanslag utöver äskade 5 miljoner

kronor icke erfordrades.

Egnahemsstyrelsen hade genom vad styrelsen anfört tagit ställning till

en av Malmöhus läns egnahemsförening u. p. a. till chefen för jordbruksdepartementet

gjord, till styrelsen remitterad framställning den 2 februari

1932, däri föreningen anhållit örn ändring av bestämmelserna rörande

uppbördssättet i så måtto, att å egnahemsstatslån för jordbrukslägenheten

belöpande annuiteter finge inbetalas till statskontoret i två terminer årligen,

förslagsvis den 31 mars och 30 september.

Statskontoret har i yttrande den 19 februari 1932 anfört i huvudsak följande.

För att låneförmedlarna skulle kunna i vederbörlig ordning fullgöra sina

förpliktelser gentemot statskontoret borde uppbörden å egnahemslånen

vara verkställd före den 31 mars året efter det år, å vilket förfallna belopp

belöpte. Då emellertid låneförmedlarna kunde förlägga uppbörden till terminer

under såväl låneåret som under tiden intill den 31 mars påföljande

år, torde något hinder att verkställa uppbörden halvårsvis eller oftare

icke föreligga med nu gällande bestämmelser. Enbart för möjliggörande

av att egnaliemslåntagarna finge erlägga förfallna belopp genom periodiska

avbetalningar torde sålunda tvenne betalningsterminer för å egnahemsstatslånen

förfallna räntor och annuiteter icke vara erforderliga. Vad

som skulle vinnas genom ett bifall till egnahemsstyrelsens förslag vore

sålunda endast möjlighet för låneförmedlarna att för sina låntagare utsträcka

lånetiden med ett halvt år på så sätt, att uppbörden av annuiteter

för ett år — exempelvis för år 1932 — kunde fördelas under loppet av ungefär

ett och ett halvt år. Ett generellt anstånd, på sätt egnahemsstyrelsens

förslag innebure, torde icke vara av behovet påkallat. Ett stöd för denna

sin uppfattning funne ämbetsverket i det av 1931 års egnahemsutredning

den 27 november 1931 avgivna betänkandet med förslag rörande statlig

hjälpaktion åt vissa egnaliemslåntagare. Oaktat ett par låneförmedlare

i de yttranden i fråga örn de årliga annuiteternas uppdelning i flera inbetalningsterminer,

som utredningen infordrat, berörde spörsmålet örn

ändrade bestämmelser för inlevereringen av uppbördsmedel till statskontoret,

hade utredningen nämligen icke funnit anledning vare sig att göra

något uttalande eller att avgiva förslag i berörda avseende. Utredningen

hade endast föreslagit, att annuiteterna i de fall, då inbetalningen skedde

i samband med kronouppbörden, finge erläggas i två terminer. Enligt

statskontorets uppfattning skulle också möjligheten för låneförmedlarna

att på föreslaget sätt ordna sina inbetalningar till statskontoret lätt kunna

föranleda ett ofta opåkallat anståndsmedgivande från låneförmedlarnas

sida, vilket måhända skulle hjälpa låntagarna för stunden, men för

framtiden endast förorsaka ytterligare svårigheter med allt större

restantier. Av det sagda torde framgå, att det förhållande, att inbetalningar

å egnahemsstatslånen skulle erläggas senast den 31 mars, icke

i och för sig torde innebära några svårigheter för låneförmedlarna att

fullgöra sina förpliktelser gentemot statskontoret. Förutsättningarna

härför vore emellertid, att å egnahemslånen förfallna belopp erlades å

överenskomna tider. I vissa fall torde det dock inträffa, att låneförmedlare

icke till fullo lyckades indriva förfallna belopp före nyssnämnda dag

och att till låneförmedlaren influtna medel sålunda icke försloge till gäldande

av å egnahemsstatslånen förfallna räntor och amorteringar. När

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

dylika förhållanden dittills inträffat, hade låneförmedlarna, då egnahemsstatslånen

skulle återbetalas oberoende av utfallet å förmedlarnas lånerörelse,

till statskontoret förskotterat felande belopp. I händelse låneförmedlarna

av omständigheterna tvingades lämna anstånd utöver mars månad

i större utsträckning, kunde detta naturligtvis medföra svårigheter för

åtminstone de ekonomiskt svagare att i vederbörlig ordning fullgöra sina

inbetalningar till statskontoret. Skulle dylika förhållanden inträffa, torde

emellertid Kungl. Majit få anses hava befogenhet att efter prövning i

varje särskilt fall, på ansökan av låneförmedlaren eller efter anmälan av

statskontoret jämlikt § 25 i kungörelsen den 8 juni 1928 (ur 217) angående

allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten, medgiva

erforderligt anstånd med resterande belopps erläggande.

Beträffande först frågan örn uppdelning av annuiteterna å två termi- Departement*~

ner i de fall, då inbetalning sker i samband nied kronouppbörden, vill jag chefen''

allenast hänvisa till det beslut i ämnet, som fattades i fjol. Därest allvarliga

olägenheter för någon låneförmedlare anses förknippade med nuvarande

kronouppbördssystem, står det denne fritt att övergå till annan ordning

för egnahemsannuiteternas upphörd. I fråga örn de låneförmedlare,

som ej anlita kronans uppbörd, torde av de till egnahemsutredningen avgivna

yttrandena framgå, att flertalet låneförmedlare icke påkalla någon

ändring av nuvarande upphördssystern. Såsom från flera låneförmedlare

framhållits, komme givetvis en anordning med två särskilda uppbördsterminer

att förorsaka ökat arbete med indrivning och bokföring. Hos hushållningssällskapen

lärer uppbördssättet i allmänhet vara tillrättalagt

till låntagarnas förmån på så sätt, att sällskapen, där så erfordras, till

statskontoret förskottera utebliven betalning av räntor och amorteringar.

För en och annan enskild låneförmedlare torde visserligen, såsom jämväl

statskontoret framhållit, under förhanden varande betalningssvårigheter

den situation kunna uppkomma, att låneförmedlaren ej ser sig i stånd att

till statskontoret förskottera utebliven betalning från låntagarna. För sådana

undantagsfall synes medgivande för Kungl. Majit höra utverkas av

riksdagen att, i viss anslutning till vad som jämlikt beslut av 1924 års riksdag

stadgats i brev till domänstyrelsen den 4 april 1924 (nr 65) angående

betalningsanstånd för köpare av kronojord, efter prövning i varje särskilt

fall med hänsyn till föreliggande omständigheter, bevilja låneförmedlare,

som därom ansöker och visar sig hava medgivit egnahemslåntagare betalningsanstånd,

visst anstånd med betalning av räntor och amortering å lån

från egnahemslånefonden. För att sådant anstånd, varom bär är fråga,

ej må föranleda förskjutning av de för varje budgetår påräkneliga ränteoch

kapitalinbetalningarna till fonden, torde anstånd utöver en tid av tre

månader, räknat från mars månads utgång, ej böra medgivas. Därest

riksdagen lämnar sådant bemyndigande, varom nu är fråga, torde det få

ankomma på Kungl. Majit att i vart fall besluta angående de villkor, varunder

anstånd bör lämnas.

Den av statskontoret åsyftade bestämmelsen i § 25 av kungörelsen nr

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

‘217/1928 avser att reglera, huru förfaras skall i det fall, då en låneförmedlare

uraktlåtit att fullgöra sin betalningsskyldighet, men synes mig näppeligen

vara tillräckligt underlag för Kungl. Majit att på förhand medgiva

låneförmedlare rätt att verkställa inbetalning vid en senare tidpunkt

än den författningsenligt bestämda.

d) Tilläggslån för örn-, till- eller nybyggnad.

Stadganden rörande tilläggslån finnas införda i kungörelsen den 8 juni

1928 (ur 218) med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda

egnaliemslåne- oell premielåneverksamheten. I § 1 tredje stycket

stadgas, att egnahemslån må utlämnas jämväl för utvidgning och förbättring

av jordbrukslägenhet, som sökanden redan innehar, till ett mera

bärkraftigt jordbruk, så ock för bostadslägenhets omläggning till jordbrukslägenhet

(tilläggslån). I § 15 stadgas, att tilläggslån må beviljas under

förutsättning, bland annat, att låntagaren innehar ett jordbruk eller

annan mindre lägenhet av den art, att han huvudsakligen på grund av

jordbrukets eller lägenhetens ringa areal icke av jordbruk kan erhålla

erforderlig utkomst, att han vinnlagt sig örn nöjaktig skötsel av sitt äldre

jordbruk samt att lian åsyftar att, genom förvärv och tillgodogörande

av lämplig jord, avsedd att tilläggas lägenheten (tillskottsjord), i väsentlig

grad utvidga och förbättra lägenheten till större bärkraft i jordbrukshänseende.

Såsom säkerhet för tilläggslånet godtages första inteckning i tillskottsjorden

jämte inteckning i den äldre lägenheten ovanför egnahemslånet.

Av inkomna framställningar till 1931 års egnahemsutredning och från

låneförmedlarna infordrade yttranden har utredningen funnit, att det vöre

ett allmänt önskemål att kunna bevilja tilläggslån för örn-, till- eller nybyggnad

å sådana j or dbr uk s e gn a lie m, där byggnaderna vid egnahemslånens

beviljande varit i brukbart skick men sedermera blivit olämpliga

eller otillräckliga för sitt ändamål, eller där de på grund av jordbrukets

utveckling icke längre vöre tillfyllest. Härom hav utredningen

anfört huvudsakligen följande.

Det starkaste skälet för dylik anordning vore, att låntagarna vid igångsättande

av sina företag icke borde taga på sig större skuldbörda än nödvändigt.

I de helt visst ofta förekommande fall, då lägenheterna vid köpet

vore bebyggda med visserligen äldre men dock användbara hus, syntes

det icke överensstämma med god hushållning att genast utdöma byggnaderna

och uppföra nya. Under de första åren borde företagarna ej i högre

grad än som vore strängt nödvändigt vara upptagna med byggnadsarbeten

för att kunna använda sin arbetskraft och sina ekonomiska resurser

till att sätta jordbruket i stånd. Sedermera, när förhållandena stadgat sig,

vore tiden inne för vidtagande av åtgärder till botande av bristfälliga eller

otillräckliga byggnader. Med dylikt förfaringssätt vore vissa svårigheter

förenade enligt nuvarande bestämmelser. I det lånekontrakt, som rörande

egnahemslånet upprättades mellan låneförmedlaren och låntagaren, finge

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

nämligen tiden för fullbordande av i kontraktet bestämda byggnader icke

bestämmas senare än till den tidpunkt, då amorteringsskyldigket inträdde.

Den låntagare, som önskade med stöd av egnahemslån uppföra byggnader,

måste sålunda inom fem år från lånets beviljande hava utfört detta arbete.

Möjlighet borde beredas låntagare med jordbrukslån att i särskild ordning

å senare tidpunkt, än då egnahemslån för lägenhetens förvärvande

beviljades, erhålla hjälp för utförande av byggnadsarbeten å lägenheten.

I sådant syfte syntes den bästa utvägen vara, att möjlighet öppnades att

bevilja tilläggslån jämväl för nu ifrågavarande ändamål. Tilläggslånen

borde emellertid icke begränsas till sådana fall, där nya byggnader vore

i fråga, utan borde kunna beviljas jämväl för örn- eller tillbyggnader. —

I detta sammanhang uttalades, att det syntes önskligt, att möjlighet bereddes

låneförmedlarna att samtidigt med tilläggslånet bevilja premielån

till det ifrågasatta byggnadsföretagets utförande.

Statskontoret bär funnit det tvivelaktigt, huruvida säkerheten för tillläggslånen

-— inteckning i lägenheten med förmånsrätt näst efter egnahemslånet

— kunde bliva betryggande för statsverket.

Av vad egnahemsutredningen anfört rörande förevarande fråga torde Departemenisframgå,

att ej ringa fördel vore att vinna för låntagarna, örn möjlighet chefen.

funnes att i särskild ordning erhålla lån för ny-, örn- eller tillbyggnad å

jordbrukslägenhet. De av utredningen förebragta skälen för sådan anordning

synas vägande. Jämväl den föreslagna låneformen — tilläggslån till

belopp av högst fem sjättedelar av förbättringsvärdet samt mot inteckningssäkerhet

näst efter egnahemslånet — finner jag lämplig. Med hänsyn

därtill, att lägenhetens värde givetvis förhöjes genom de ifrågasatta

byggnadsarbetena, synes den föreslagna säkerheten ej böra möta större

betänkligheter. Såsom säkerhet för här avsett tilläggslån bör emellertid

allenast godtagas inteckning i vederbörande fastighet, liggande inom fem

sjättedelar av fastighetens efter förbättringsarbetena genom värdering

av låneförmedlaren beräknade belåningsvärde. Givetvis tillkommer det

vederbörande låneförmedlare att tillse, att säkerheten i det enskilda fallet

kan anses betryggande. För vinnande av här avsett syfte är ändring av

stadgandena i §§ 1 och 15 av kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 218) Broderlig.

Till frågan örn premielån i samband med här föreslagna tilläggslån

återkommer jag i det följande.

e) Vissel ändringar i bestämmelserna för den statsunderstödda premie
<

låneverksamhe ten.

Jämlikt § 17 i kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 218) med rcglemeutariska

föreskrifter rörande den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten

må premielån icke tilldelas annan egnaliemslåntagare än

den, som åsyftar att genom nyodling och nybyggnad bilda ett helt oell

Bihang till riksdagens protokoll 19,12. 1 sami. 120 höft. (Sr IM)—190.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

Departements
chefen.

hållet nytt jordbruk eller genom mera väsentligt nyodlings-, byggnadseller

grundförbättringsarbete i avsevärd mån förbättra eller utvidga sin

lägenhet. Med mera väsentligt byggnadsarbete förstås, att antingen

det för lägenheten erforderliga ekonomihuset nyuppföres eller underkastas

större ombyggnad eller ock bostadshuset nyuppföres. I § 18 av samma

kungörelse stadgas, att vid utlämnande av premielån företräde hör givas

den, som därmed avser att utföra sådana företag som nyodling, uppförande

av ekonomihus, gödselstad och dylikt.

1931 års egnahemsutredning har i sitt betänkande föreslagit ändrade bestämmelser

för premielånen i syfte, att premielån må kunna utgå dels för

anordnande av gödselstad utan samband med annat byggnads-, odlingseller

grundförbättringsarbete och dels för större örn- eller tillbyggnad av

bostadshus å jordbrukslägenhet. Till stöd för dessa förslag har anförts

följande.

Ehuru ordalagen av ifrågavarande bestämmelser möjligen kunde giva

rum för annan tolkning, vore det att anse såsom vedertaget, att premielån

icke finge utlämnas endast för uppförande av gödselstad. Ett dylikt företag

hade nämligen icke ansetts såsom ett mera väsentligt byggnadsarbete

men vore däremot av den betydelse, att i konkurrens bland flera lånsökande

företräde borde givas den, i vars tillämnade byggnadsarbete jämväl

inginge uppförande av gödselstad. En ändamålsenligt ordnad gödselvård

vore enligt egnahemsutredningens förmenande av största vikt för

egnahemslåntagarna. Där konstgödsel kunde anskaffas, ernåddes bättre avkastning,

när denna användes tillsammans med näringsrik ladugårdsgödsel,

och den inköpta konstgödseln ginge ej genast förlorad utan ökade

egendomens bärighet på ett helt annat sätt än där god gödselvård saknades.

Egnahemsägarna borde icke blott så stödjas, att de kunde vidtaga

åtgärder för en god gödselvård, utan de borde uppmanas att genomföra

denna för jordbrukets lönsamhet så viktiga åtgärd.

Beträffande premielån för större örn- eller tillbyggnad av bostadshus å

jordbrukslägenhet vore sådan anordning ifrågasatt på grund av önskvärdheten

att kunna bevilja premielån i samband med de föreslagna tillläggslånen

för samma ändamål.

Den föreslagna ändringen av bestämmelserna angående premielån har

icke givit statskontoret anledning till annan erinran, än att den nuvarande

bestämmelsen i detta hänseende knappast torde utesluta, att premielån

kunde utgå även för utförande av gödselvårdsanläggning utan samband

med annat byggnads- eller nyodlingsarbete. Såsom ett förtydligande torde

emellertid den föreslagna ändringen kunna anses påkallad.

Förslaget att premielån må kunna i samband med beviljande av egnahemslån

utgå för gödselvårdsanläggning, utan att annat byggnads-, odlings-

eller grundförbättringsarbete utföres, finner jag mig kunna biträda.

Ej heller mot förslaget att bereda möjlighet för beviljande av premielån

för större ombyggnad av bostadshus å jordbruksegnahem har jag något

att invända. I nu ifrågavarande syfte torde en mindre jämkning av bestämmelserna

rörande premielån i kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 218)

vara erforderlig.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Martts proposition Nr 149.

f) Stödlån åt vissa egnahemslåntagare.

1931 års egnahemsutredning Ilar anfört i huvudsak följande rörande

olika utvägar att bringa de mest betungade låntagarna hjälp i det aktuella

krisläget.

Till en början hade utredningen övervägt förslag om genomförande av

en hjälpaktion åt egnahemslåntagare genom direkta avskrivningar å kapital

eller ränta. Mot en dylik åtgärd talade emellertid vissa skäl. Avskrivning

skulle nämligen erhålla karaktär av gåva och därigenom lätt

kunna medföra den verkan, att låntagarna miste intresset att reda sig

själva. Låntagarna kunde vidare lätt förledas till den tanken, att staten

i trängande fall alltid skulle träda emellan. Därtill komme, att en på sådant

sätt lämnad hjälp skulle kunna innebära en premiering av mindre

skötsamma låntagare. På grund av antydda farhågor hyste utredningen

den uppfattning, att det skulle innebära en avgjord fördel, örn den statliga

hjälpaktion, som utöver de föreslagna räntesänkningarna enligt utredningens

mening borde komma till stånd, i största möjliga utsträckning

toge form av lån i stället för gåva. Beträffande lämplig låneform hade

inom utredningen förelegat olika förslag, avseende dels utvidgning av

premielåneverksamheten genom nya låneformer inom denna i förening

med ökad anslagstilldelning, dels ock ett av egnahemsstyrelsen tidigare

avgivet förslag örn inrättande av s. k. stödlån. Utredningen hade emellertid

av vissa närmare angivna skäl icke funnit någon av dessa former

var för sig fullt lämpad för nu ifrågavarande ändamål. För den skull

hade utredningen sökt utfinna en ny form av lån, som med upptagande

av den av egnahemsstyrelsen föreslagna benämningen kallats stödlån.

Stödlån borde kunna utgå till såväl låntagare med jordbrukslån som

låntagare med bostadslån samt avsåge att bringa hjälp i ett aktuellt nödläge.

Ett sådant nödläge kunde anses föreligga, där låntagare saknade

medel för gäldande av ofrånkomliga skulder såsom förfallna räntor å gäld

eller dylikt eller för anskaffande av sådana levande och döda inventarier,

som prövades nödvändiga för att lägenheten skulle kunna brukas på ett

sådant sätt, att den gåve nödig avkastning. Där möjlighet därtill funnes,

borde stödlån knytas till någon arbetsprestation å lägenheten såsom dikning,

dränering, nyodling, betesförbättring, anläggning för trädgårdsodling,

grusning eller jordkörning å mosse, förbättring av åbyggnaderna,

gödselvård eller dylikt, eller med andra ord sådana förbättringar, som

vore av betydelse för åstadkommande av ett mera bärkraftigt jordbruk.

Dylika förbättringsarbeten borde genom låneförmedlarens försorg planläggas

av jordbrukskonsulent eller vandringsrättare. Liksom beträffande

premielån borde lånet kunna avskrivas, i den mån överenskommet förbättringsarbete

utfördes. Utredningen hade utgått ifrån, att säkerhet för

stödlånets återbetalande borde fordras i regel. Det torde emellertid säga

sig självt, att den säkerhet, som låntagarna kunde bjuda för utlämnade

stödlån, icke kunde bliva av samma värde som säkerheten för egnahemslånen.

I detta hänseende torde ej heller allt för stora anspråk böra ställas,

ty skulle man inskränka antalet av dem, som kunde komma i åtnjutande

av stödlån, till sådana låntagare, som kunde anskaffa mera betryggande

säkerhet, vore mycket ej vunnet. Örn utredningen sålunda ansåge,

att kraven på säkerhet ej borde ställas allt för höga, måste å andra sidan

betonas, att detta ej finge föranleda till slapphet i kreditgivningen, utan

låneförmedlarna borde i varje särskilt fall, med i det följande nämnt undan
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

tåg, söka att erhålla den bästa möjliga säkerhet, som låntagaren kunde

bjuda. Med förevarande spörsmål torde frågan om sättet för stödlånens

återbetalande intimt sammanhänga. Utredningen vore på denna punkt aAr

den uppfattningen, att med hänsyn till stödlånens karaktär av hjälpåtgärd,

återbetalning borde i den utsträckning så vore möjligt, ske på enahanda

sätt som vid premielån. Mellan låneförmedlaren och låntagaren borde

sålunda avtalas, att låntagaren ägde återbetala lånet genom att å sin fastighet

utföra något arbete. Låneförmedlaren borde äga befogenhet att

utbetala dylikt stödlån genast eller i mån av arbetets utförande. Med det

senare utbetalningssättet syntes säkerhet för lånets återbetalning ej erfordras.

Omfattningen av arbetsprestationen borde så avvägas, att lånets

belopp motsvarade arbetskostnaden. Genom att låntagaren på så sätt erhölle

betalning för sitt arbete, framhävdes starkare stödlånets karaktär av

social hjälpåtgärd. I de fall, då det av olika skäl icke läte sig göra, att

lånet gäldades genom arbetsprestationer, skulle detsamma kontant återbetalas.

Lånet borde icke löpa med ränta, och de tre första åren borde vara

amorteringsfria. Därefter borde lånet amorteras på en tid av sju år.

Skulle det visa sig omöjligt att utfå amorteringarna, torde avskrivning

böra kunna ske efter prövning i varje särskilt fall. Med Arnd nu sagts rörande

säkerheten för lånen och sättet för deras återbetalning följde, att

staten icke skäligen kunde påfordra, att låneförmedlarna skulle bära den

med stödlånen förenade risken, utan denna borde helt åvila staten. I

fråga örn lånens storlek torde med hänsyn till deras ändamål lånen icke

få tilltagas allt för stora, utan syntes en lämplig gräns uppåt A-ara 750 kronor.

Då staten helt skulle bära eAmntuellt uppkommande förluster å stödlånen,

torde dessa icke böra utlämnas utan medverkan a\- något statens

organ. Det syntes förty böra föreskrivas, att för beATiljande aA’ stödlån

skulle i varje särskilt fall inhämtas medgivande från statens egnahemsstyrelse.

I fråga om avskrivningar å utlämnade lån torde framställning

härom böra genom egnahemsstyrelsen underställas Kungl. Maj:ts prÖA’- ning. I fråga örn det sammanlagda belopp, som för budgetåret 1932/1933

erfordrades för nu ifrågaAmrande ändamål, hade egnahemsutredningen,

med stöd aA* från låneförmedlarna inhämtade uppgifter, beräknat detta till

2 miljoner kronor. Vid granskning aAT de inkomna uppgifterna, därvid hänsyn

tagits till det statsfinansiella läget, hade utredningen emellertid funnit,

att medelsbehoA''et — för hjälp i de mest trängande fallen — torde

kunna begränsas till 1,100,000 kronor. Då stödlånen icke Amre aAT den

natur, att de kunde jämföras med lån ur statens utlåningsfonder, torde på

sätt, som gällde ifråga örn premielånen, medel böra anskaffas genom särskilt

anslag, lämpligast reserA’ationsa2islag.

Vid egnahemsutredningens betänkande har fogats ett förslag till kungörelse

angående ATillkor och bestämmelser för utlämnande aAr stödlån till

egnahemslåntagare; och torde sagda förslag få såsom bilaga B fogas till

detta protokoll.

Beträffande förslaget örn inrättande av stödlån och beATiljandet a\- anslag

för sådant ändamål å 1,100,000 kronor har statskontoret erinrat, att

detta anslag, begränsat till sagda belopp, enligt utredningens mening endast

torde kunna förslå till hjälp i de mest trängande fallen. Ifrågasättas

kunde, huruvida i staten för nästkommande budgetår utrymme kunde beredas

ens för nämnda belopp. Örn däremot beloppet ytterligare begränsades

— i årets statsverksproposition funnes för ändamålet beräknat en slim
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr lid.

ina av endast 600,000 kronor — torde någon verklig lättnad för egnahemsrörelsen

knappast kanna beredas och ändamålet med denna form av lijälpåtgärder

sannolikt i stort sett förfelas. Statskontoret ansåge sig därför

icke heller i denna del kunna stödja förslaget.

Lika med egnahemsutredningen finner jag särskilda åtgärder påkallade Departementsför

att i det aktuella krisläget bispringa sådana egnahemslåntagare, som chefen.

äro i trängande behov av bistånd, för såvitt de visat sig skötsamma och

dugliga. Vid dylik hjälpåtgärd erfordras noggrann prövning av de enskilda

fallen, i syfte att största möjliga nytta ernås av den ifrågasatta

anordningen. Hjälpen torde böra lämnas i den av egnahemsutredningen

föreslagna formen, nämligen medelst räntefria stödlån för utförande av

erforderliga förbättringsarbeten å vederbörande lägenhet eller för anskaffande

av för lägenhetens brukande nödiga inventarier eller för betalning

av överhängande gäld. Med hänsyn till stödlånens karaktär av hjälpåtgärd,

finner jag mig jämväl kunna godtaga förslaget rörande sättet

för lånens återbetalning i huvudsaklig överensstämmelse med vad som

gäller för premielån till egnahemslåntagare. Möjlighet att erhålla stödlån

bör stå öppen för såväl jordbruks- som bostadslåntagare. Även den

ifrågasatta högsta gränsen för lånens storlek, 750 kronor, finner jag lämpligt

avvägd. Ej heller i övrigt har jag något att erinra mot de av utredningen

föreslagna riktlinjerna för ifrågavarande lånerörelse. Därest riksdagen

biträder förslaget, torde det få ankomma på Kungl. Majit att utfärda

erforderliga bestämmelser i ämnet.

Vad därefter angår medelsanvisningen för ändamålet, har egnahemsutredningen

beräknat medelsbehovet till 1,100,000 kronor. I betraktande av

det statsfinansiella läget torde jag emellertid för nu ifrågavarande ändamål

icke kunna för det närmast kommande budgetåret föreslå högre

anslagsbelopp än 550,000 kronor. Anslaget bör hava reservationsanslags

natur. Av det under punkt 108 i årets statsverksproposition, nionde huvudtiteln,

beräknade anslaget å 600,000 kronor skulle alltså komma att

återstå 50,000 kronor, vilket belopp torde, på sätt jag framdeles ämnar

föreslå, användas för ordnandet av vissa egnahemsförhållanden i Malmöhus

län.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Hemställa».

Majit måtte föreslå riksdagen att

1) medgiva, att å statslån från egnahemslånefonden, som för år 1920

eller senare år beviljats eller beviljas för utlämnande av egnahemslån för

jordbrukslägenheten, räntan må för åren 1932 och 1933 nedsättas till 3.7

procent å statslån, varför amorteringsskyldighet ej föreligger, oell till 3.3

procent å den stående delen av statslån, varter amorteringsskyldighet föreligger,

allt under villkor att låneförmedlare medgiver innehavare av

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

egnahemslån från ifrågakommande statslån enahanda nedsättning av räntan;
2)

bemyndiga Kungl. Majit att efter prövning i varje särskilt fall med

hänsyn till föreliggande omständigheter bevilja låneförmedlare anstånd

under högst tre månader med erläggande helt eller delvis av föreskrivna

ränte- och kapitalavbetalningar till egnahemslånefonden;

3) medgiva, att Kungl. Majit må i huvudsaklig överensstämmelse med

i bilaga A till detta protokoll intagna bestämmelser utfärda kungörelse

örn ändrad lydelse av §§ 1, 15 och 17 kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 218)

med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda egnahemslåne-

och premielåneverksamheten; samt

4) för utlämnande, i huvudsaklig överensstämmelse med av mig i det

föregående tillstyrkt förslag, av stödlån åt egnahemslåntagare för budgetåret

1932/1933 anvisa ett extra reservationsanslag av 550,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifall samt förordnar, att proposition i ämnet

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet!

Allan Tigerschiöld.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

23

Bilaga A.

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av §§ 1, 15 och 17 kungörelsen den 8

juni 1928 (nr 218) med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda

egnahemslåne- och premielåneverksamheten. 1 !

Härigenom förordnas, att §§ 1, 15 och 17 kungörelsen den 8 juni 1928

med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda egnahemslåne-

och premielåneverksamheten skola erhålla ändrad lydelse på sätt

av det följande framgår:

Iden---bostadslägenhet (bostadslån). ,

Utan hinder--— oinskränkt besittningsrätt.

Enligt vad därom stadgas i § 15 må egnahemslån utlämnas jämvälför

utvidgning eller förbättring av jordbrukslägenhet, som sökanden redan

innehar, till ett mera bärkraftigt jordbruk, så ock för bostadslägenhets

omläggning till jordbrukslägenhet (tilläggslån).

§ 15.: v\-’ /" . , .“''/v;,;;

Eör utlämnande---efterrättelse, nämligen

1) att tilläggslån må beviljas under förutsättning,

a) att låntagaren innehar antingen ett jordbruk eller annan mindre lägenhet

av den art, att han huvudsakligen på grund av jordbrukets eller

lägenhetens ringa areal icke av jordbruk kan erhålla erforderlig utkomst,

eller ett jordbruk, vars åbyggnad är i behov av örn- eller tillbyggnad;

att han vinnlagt sig örn nöjaktig skötsel av sitt äldre jordbruk; samt att

han åsyftar att utvidga eller förbättra lägenheten till större bärkraft i

jordbrukshänseende antingen genom förvärv och tillgodogörande av lämplig

jord, avsedd att tilläggas lägenheten (tiUskottsjord), eller genom företagande

av erforderlig ny-, örn- eller tillbyggnad å lägenheten;

b) att värdet av fastigheten, efter förvärvet av tillskottsjorden och härav

möjligen föranledda byggnads- och förbättringsarbeten eller efter företagandet

av ny-, örn- eller tillbyggnad utan samband med förvärv av tillskottsjord,

icke överstiger det i § 5 angivna maximivärdet för jordbrukslägenhet;
2)

att tilläggslånet icke må överstiga fem sjättedelar av det utav lånelormedlaren

beräknade tillhopatagna värdet av tillskottsjorden jämte de

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

på grund av förvärvet av tillskottsjorden föranledda byggnads- och förbättringsarbeten

å lägenheten eller, där tillskottsjord ej förvärvats, det av

låneförmedlaren beräknade värdet av ny-, om- eller tillbyggnad å lägenheten,

börande tilläggslån i intetdera fallet i regel understiga hälften av

på nu angivet sätt beräknat värde;

3) att hinder ej möter att såsom säkerhet godtaga

för tilläggslån vid förvärv av tillskottsjord gemensam inteckning i den

äldre lägenheten och tillskottsjorden, örn inteckningen har bästa rätt i tillskottsjorden

och sådan förmånsrätt i den äldre fastigheten, att den för

tilläggslånet lämnade inteckning kommer att vara belägen inom fem

sjättedelar av fastighetens efter utvidgningen genom värdering av låneförmedlaren

beräknade belåningsvärde, under förutsättning tillika att

med bättre rätt i den äldre fastigheten intecknad gäld utgöres av egnahemslån,

hypotekslån, sparbankslån eller annat välordnat fastighetslån,

samt

för tilläggslån för ny-, örn- eller tillbyggnad utan samband med förvärv

av tillskottsjord inteckning i lägenheten, liggande inom fem sjättedelar

av fastighetens efter byggnadsarbetets företagande av låneförmedlaren

beräknade belåningsvärde samt med förmånsrätt näst efter till säkerhet

för det äldre egnahemslånet lämnad inteckning; samt

4) att tilläggslånet — ---för jordbrukslägenhet.

§ 17.

Premielån må---av understöd.

För att--— jord nyodlas.

Med mera väsentligt byggnadsarbete förstås, att det för lägenheten

erforderliga ekonomihuset eller bostadshuset nyuppföres eller underkastas

större ombyggnad.

Utan hinder av vad i denna paragraf stadgas må premielån utgå för

utförande enbart av gödsel vårdsanläggning.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1932.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

25

Bilaga B.

Av 1931 års egnahemsutredning upprättat

Förslag

till

kungörelse angående villkor och bestämmelser för utlämnande av stödlån

till egnahemslåntagare.

§ 1.

För att bringa egnahemslåntagare hjälp i förhanden varande nödläge

må, under nedan angivna villkor och i nedan nämnd ordning, lån av statsmedel

utlämnas (stödlån).

§ 2.

Stödlån må ej utlämnas till annan än den, som genom förmedlare av

statslån från egnakemslånefonden tilldelats egnahemslån för jordbrukslägenhet

eller bostadslägenhet och

a) hefinnes vara i påtagligt behov av ekonomiskt bistånd samt

b) kan förete goda vitsord örn sin person, arbetsduglighet och lämplighet

såsom egnahemsinnehavare.

§ 3.

Stödlån må beviljas:

a) för utförande av arbete å lägenheten såsom dikning, dränering, nyodling,

betesförbättring, anläggning för trädgårdsodling, grusning eller

jordkörning av mosse, förbättring av åbyggnaderna, gödselvård eller dylikt;
b)

för annat ändamål såsom för anskaffande av för lägenhetens brukande

nödiga levande och döda inventarier eller betalning av överhängande

gäld.

§ 4.

Stödlån må ej utgå med högre belopp än som motsvarar arbetskostnaden

för det arbete, som är avsett att komma till utförande, eller som

erfordras för anskaffande av inventarier eller betalning av gäld, som

förut sagts.

Lånebelopp må för varje låntagare ej överstiga 750 kr.

§ 5.

A utbekommet lånebelopp erlägges, med nedan angivet undantag, ej

ränta.

Lånet åtnjutes amorteringsfritt till och med tredje året efter utgången

av det år, varunder lånet beviljats. Beviljat lånebelopp, som ej lyftats

under sagda tid, må icke därefter uttagas av låntagaren.

För tiden från och med utgången av tredje året erlägges en årlig kapitalavbetalning

utgörande 1/i av utbekommet lånebelopp, intill dess hela

lånet är guldet.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

Det står låntagaren fritt att när som helst under lånetiden göra extra

avbetalningar utöver amorteringsplanen å den återstående kapitalskulden.

Utbekommet stödlån, som avser utförande av arbete, anses guldet, då

låneförmedlaren finner arbetet vara inom föreskriven tid vederbörligen

utfört.

Lånet är efter skedd uppsägning genast förfallet till återbetalning i dess

helhet, därest det befinnes, att låntagaren lämnat bedräglig uppgift vid

stödlånets sökande, eller örn lian uppenbarligen använt lånebeloppet för

andra ändamål, än som med lånet avsetts, eller örn han visat försumlighet

i att erlägga föreskrivna betalningar å lånet eller underlåter att fullgöra

åtagna arbetsprestationer eller andra förpliktelser, eller örn sådana förhållanden

inträffat, att han med hänsyn till det med stödlånet avsedda

syfte uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta detsamma.

Sker uppsägning av lånet enligt vad ovan sagts, löper oguldet lånebelopp

från och med förfallodagen med 5 procent årlig ränta tills full likvid

sker.

§ 6.

Innan någon del av lånet utbetalas, skall låntagaren avlämna skuldförbindelse,

innehållande hans åtaganden i fråga örn lånets användande och

återbetalning. Därjämte skall mellan låneförmedlaren och låntagaren

upprättas kontrakt i två exemplar, innehållande de bestämmelser för lånets

åtnjutande och återbetalning, som i denna kungörelse sägs. För behörigt

fullgörande av dessa åligganden skall låntagaren ställa säkerhet i

form av inteckning i fastigheten eller borgen av två personer, som godkännas

av vederbörande låneförmedlare, eller annan säkerhet, som godtages

av låneförmedlaren. Här avsedd säkerhet erfordras icke, där stödlån

avser utförande av arbete och där tillika överenskommelse träffas

mellan låneförmedlaren och låntagaren, att lånet utbetalas i mån av arbetets

utförande.

§ 7.

Stödlån sökas hos vederbörande låneförmedlare, som efter erforderlig

utredning äger att i mån av tillgång till för ändamålet anvisade statsmedel

bevilja här avsedda lån.

§ 8.

Av låneförmedlaren beviljat stödlån skall i varje särskilt fall underställas

statens egnahemsstyrelses prövning.

§ 9.

Mom. 1. Låneförmedlare, som önskar erhålla stödlåneanslag, skall till

egnahemsstyrelsen ingiva till Kungl. Majit ställd ansökning enligt av styrelsen

fastställt formulär. Det åligger egnahemsstyrelsen att med eget

utlåtande överlämna ansökningarna till Kungl. Majit.

Mom. 2. Av Kungl. Majit beviljat stödlåneanslag må av vederbörande

låneförmedlare på en gång eller i skilda delar lyftas i statskontoret mot

avlämnande av en utav låneförmedlaren utställd, av statskontoret godkänd

förbindelse, som skall innefatta låneförmedlarens åtagande att använda

erhållet stödlåneanslag enligt härom meddelade föreskrifter samt

att till statskontoret eller order återbetala stödlåneanslaget eller del därav

under de förutsättningar och i den ordning nedan stadgas.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

Mom. 3. Vad av stödlåneanslag icke vid utgången av det år, för vilket

anslaget beviljats, blivit för ändamålet disponerat, skall till statskontoret

inbetalas före utgången av maj månad nästföljande år, där ej Kungl,

Majit på av låneförmedlaren före utgången av januari månad sist sagda

år ingiven ansökning medgiver denne rätt att ytterligare ett år innehava

sålunda odisponerat anslagsbelopp. Av låneförmedlaren beviljat stödlånebelopp,

som icke till fullo utbetalats inom föreskriven tid för lånets utbekommande,

så ock alla de kapitalbelopp å utlämnade lån, som låntagare

återbetalar till låneförmedlaren, skola av låneförmedlaren inbetalas till

statskontoret före maj månads utgång året efter det, då berörda tidsfrist

utlöpte eller då återbetalningen ägde rum.

Mom. i. Det åligger egnahemsstyrelsen att årligen senast den 1 maj

meddela statskontoret erforderliga uppgifter angående de belopp, en var

låneförmedlare har att jämlikt mom. 3 inbetala.

§ 10.

Det åligger låneförmedlare att noggrant tillse och övervaka, att missbruk

av lånemedel förebygges och att syftet med lånerörelsen tillgodoses.

Då på grund av utebliven betalning å stödlån fråga hos låneförmedlare

uppkommer att verkställa avskrivning å lånets kapitalbelopp, skall låneförmedlaren

genom egnahemsstyrelsen underställa frågan Kungl. Majit,

som beslutar rörande den av låneförmedlaren ifrågasatta avskrivningsåtgärden.

§ 11.

Mom. 1. Låneförmedlare, som tilldelats stödlåneanslag, är skyldig att

beträffande här avsedd låneverksamhet ställa sig till efterrättelse de föreskrifter

och anvisningar, som egnahemsstyrelsen må meddela, samt lämna

styrelsen omedelbar tillgång till samtliga verksamheten berörande räkenskaper

och handlingar ävensom att till styrelsen avgiva de redogörelser

över verksamheten, som skola lämnas enligt instruktion eller av styrelsen

meddelade särskilda föreskrifter.

Morn. 2. Finner egnahemsstyrelsen, att låneförmedlare, som tilldelats

stödlåneanslag, använt sådant belopp i strid med gällande bestämmelser

eller eljest brustit i sina skyldigheter rörande tillgodonjutande av anslaget,

äger styrelsen anmäla förhållandet för Kungl. Majit, som bestämmer,

huruvida beloppet skall vara förfallet till återbetalning.

Sådan anmälan må jämväl göras av statskontoret, därest låneförmedlaren

icke ställer sig till efterrättelse meddelade bestämmelser i fråga örn

betalning av lånebelopp eller ränta.

§ 12.

Statens egnahemsstyrelse, som har att öva tillsyn över lånerörelsen, äger

att meddela de föreskrifter i övrigt, som må erfordras för verksamhetens

behöriga fullgörande.

Denna kungörelse träder i kraft don 1 juli 1932.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (6)

6 kopplingar.

  1. Rskr. 1932:368 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 149, i vad den avser utlämnande av stödlån åt egnahemslåntag are, jämte i ämnet väckta motio a1 i texten
  2. Rskr. 1932:339 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående hjälpåtgärder åt vissa egnahemslåntagare jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  3. 1LJoU 1932:11 Utlåtande i anledning av Kungl. Mccj:ts proposition nr 149, i vad den avser utlämnande av stödlån åt egnahemslåntagare, jämte i ämnet väckta motiver. s. 1 i texten
  4. JoU 1932:88 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående hjälpåtgärder åt vissa egnahemslåntag are jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  5. JoU 1932:89 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående tillfällig nedsättning av räntan å köpeskilling för vissa lägenheter, som upplåtits f s. 24 i texten

Visa alla 6