Sök i Ratio Lex

Med förslag till dels lag örn byggnadslån ur kyrkofonden dels ock lag om ändring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av ecklesiastika löneboställen

1932-02-26 · 23 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 22 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1932:155, Med förslag till dels lag örn byggnadslån ur kyrkofonden dels ock lag om ändring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av ecklesiastika löneboställen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj\ts proposition Nr 155.

1

Nr 155.

Kungl. May.ts proposition till riksdagen med förslag till dels lag örn

byggnadslån ur kyrkofonden dels ock lag om ändring i

arrendevillkoren för vissa arrendatorer av ecklesiastika

löneboställen; given Stockholms slott den 26 februari 1932.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

för dess del antaga härvid fogade förslag till dels lag om byggnadslån ur

kyrkofonden dels ock lag örn ändring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer

av ecklesiastika löneboställen.

Under Hans Majits,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sam. Städener.

Bihang till riksdagens protokoll 1932.

t sami.

125 haft. (Nr 155.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

Förslag

till

Lag om byggnadslån ur kyrkofonden.

Härigenom förordnas som följer:

1 i

Där arrendator å löneboställe, som avses i 1 § ecklesiastik boställsordning

den 9 december 1910, fått sig ålagt att verkställa byggnadsarbeten å

bostället och för dessa arbeten icke erhållit byggnadsförskott ur kyrkofonden

enligt lagen den 21 november 1925 örn förskott ur samma fond till

bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen utan nödgats

för ändamålet upptaga byggnadslån hos annan, må på ansökan av arrendatorn

Konungen efter prövning av omständigheterna i det särskilda

fallet medgiva, att ur kyrkofonden lämnas lån för inlösen av sådant reda l

upptaget byggnadslån eller del därav, ävensom pröva säkerheten och bestämma

de närmare villkoren för lånets utlämnande och återbetalning.

Såsom nybyggnadskostnad, för vars gäldande lån ur kyrkofonden sålunda

kan erhållas, anses jämväl gottgörelse, som tillträdande arrendator

jämlikt 26 § ecklesiastik boställsordning förpliktats utgiva till avträdaren

för vad denne utlagt för verkställande av föreskrivna byggnadsarbeten.

Ansökan, som nu sagts, skall vara ingiven till Konungen före utgången

av år 1932.

2 §.

Å lån, som erhållits enligt 1 §, äga, i den mån Konungen så förordnar,

föreskrifterna i 2 och 3 §§ lagen den 21 november 1925 örn förskott ur

kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen

motsvarande tillämpning.

3 §.

De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna

lag, utfärdas av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad

uppgift, fran trycket utkommit i Svensk författningssamling

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

3

Förslag

till

Lag om ändring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av

ecklesiastika löneboställen.

Härigenom förordnas som följer:

1 *.

I avseende å arrendeupplåtelse av löneboställe, som avses i 1 § ecklesiastik

boställsordning den 9 december 1910 och som är utarrenderat enligt

föreskrifterna i förordningen den 15 september 1911 angående utarrendering

av prästerskapets löneboställen, må länsstyrelsen, där de kontraherade

arrendevillkoren, med hänsyn till rådande förhållanden, finnas för

arrendatorn tyngande och det på grund härav kan antagas möta svårigheter

för denne att fullgöra sina förbindelser enligt avtalet samt då skäl

därtill i övrigt äro och enskild rätt ej förnärmas, efter ansökning av

arrendatorn för tiden från och med arrendeåret 1932/1933 medgiva sådan

ändring i arrendevillkoren, att hälften av den avtalade arrendeavgiften

efter priserna i litt. A i länets markegångstaxa det år avtalet slutits omräknas

i en eller flera markegångspersedlar att lösas med penningar efter

senast fastställda pris enligt litt. A i markegångstaxan.

2 i

De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna

lag, meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad

uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

Gällande lagstiftning.

Ecklesiastik

boställsordning

och

arrendeförordning.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 26 februari 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gaede, Hambin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,

Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anför

departementschefen, statsrådet Städener:

Prästerskapets löneboställen förvaltas enligt föreskrifterna i ecklesiastik

boställsordning den 9 december 1910 och ecklesiastik arrendeförordning

den 21 november 1925. Arrendet för löneboställe, som är avsett för

jordbruk, uppdelas i arrendeavgift och årsbelopp för nybyggnadsskyldighetens

fullgörande. Arrendeavgiften skall enligt stadgande i 12 §

1 mom. arrendeförordningen vara utsatt till hälften i penningar och till

hälften i en eller flera av de persedlar, som upptagas i vederbörande läns

senast fastställda markegångstaxa, att lösas med penningar efter pris

enligt litt. A i markegångstaxan. Årsbeloppet för nybyggnadsskyldighetens

fullgörande skall vidare enligt 18 § 1 mom. samma arrendeförordning

uppskattas till visst belopp i penningar. Vid denna uppskattning

skall hänsyn tagas å ena sidan dels till kostnaden för den nybyggnad, som

kan finnas angiven i arrendekontraktet, dels till vad arrendatorn har att

utgiva till föregående arrendatorn för av denne verkställd nybyggnad

och dels till önskvärdheten därav att, när större nybyggnad framdeles

må ifrågakomma, medel till gäldande av lämplig del av kostnaden därför

må finnas tillgängliga, och å andra sidan till beloppet av för nybyggnadskostnadens

bestridande till äventyrs tillgängliga medel samt till

angelägenheten att för bostället erhålla skäligt arrende. Arrendeuppskattningen

verkställes av vederbörande ecklesiastika boställsnämnd. Boställsnämndens

yttrande och förslag ingivas till länsstyrelsen, som upprättar

förslag angående sättet för utarrenderingen, storleken och beskaffenheten

av de hus, som skola finnas å bostället, samt innehållet i arrendekontraktet,

varefter handlingarna i ärendet överlämnas till domkapitlet. Biträder

domkapitlet vad länsstyrelsen föreslagit, skall länsstyrelsen genom beslut,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

som utfärdas efter anslag, fastställa förslaget till efterrättelse vid utarrenderingen.

Om domkapitlet däremot icke biträder länsstyrelsens förslag,

skall ärendet hänskjutas till kammarkollegiets prövning och avgörande.

Där arrendator av med jordbruk förenat löneboställe, varå syn enligt

64 § ecklesiastik boställsordning hållits, genom kontrakt, upprättat efter

1925 års arrendeförordning, får sig ålagt verkställande av nybyggnad, som

ansetts nödig för boställets iståndsättande med anledning av ecklesiastik

boställsordnings trädande i tillämpning beträffande bostället (första bebyggandet),

kan, jämlikt lagen den 21 november 1925 örn förskott ur kyrkofonden

till bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen,

förskott ur kyrkofonden utbetalas för bestridande av kostnaden för nybyggnadens

utförande. Som nybyggnadskostnad skall därvid jämväl anses

dels kostnad för lösen av överloppshus, vilka skola bibehållas som arrendators

skyldighetshus, samt för sådana förbättringsarbeten å befintliga

skyldighetshus, som icke kunnat åläggas avträdande byggnads- och underhållsskyldig,

dels ock gottgörelse, som tillträdande arrendator kan förpliktas

utgiva till avträdaren för av denne utlagd kostnad för första bebyggandet.

Dylikt förskott får enligt kungörelse den 21 november 1925

med villkor och bestämmelser angående erhållande av förskott ur kyrkofonden

till bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen

icke utgå, där nybyggnadskostnaden understiger ett belopp, motsvarande

två års för boställe betingade års- och arrendebelopp, ej heller, med

mindre boställets ringa storlek eller andra omständigheter föranleda

undantag, där kostnaden icke uppgår till 3,000 kronor. Förskottet, som

förräntas efter fem procent örn året, får ej utgå med högre belopp, än som

motsvarar högst tolv års eller, där särskilda omständigheter sådant föranleda,

högst sjutton års års- och arrendebelopp för bostället. Återbetalningen

av förskott bör äga rum genom årligen lika annuiteter under

loppet av högst tjugu eller, där särskilda omständigheter anses böra föranleda

undantag, högst fyrtio år. Annuitet bör ej överstiga årsbeloppet.

Frågan angående tilldelande av förskott upptages och prövas i sammanhang

med boställets utarrendering, varvid länsstyrelsen har att till visst

belopp bestämma det förskott, som må utgå till arrendatorn, ävensom fastställa

den plan, enligt vilken förskottets amortering skall äga rum. Förskottet

skall av statskontoret, efter anmälan av länsstyrelsen, översändas

till kyrkorådet i den församling, där bostället är beläget; och har kyrkorådet

att tillhandahålla arrendatorn förskottet i den mån arrendatorn

styrker det vara för byggnadsarbetet erforderligt. Domkapitlet övervakar

vidare, att de arbeten, för vilkas bekostande förskott ur kyrkofonden lämnats,

inom behörig tid bliva verkstiillda. Liinsstyrelsen åligger att av

Lagen örn

förskott ur

kyrkofonden.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

boställets avkastning årligen till kyrkofonden inleverera det belopp, som

skall utgå enligt den fastställda amorteringsplanen. För att komma i åtnjutande

av det för bostället beräknade förskottet skall arrendatorn skriftligen

förbinda sig att, i händelse den nybyggnad, förskottet avser, icke

utföres i föreskriven ordning, återbära förskottet eller så stor del därav,

som ej motsvaras av utfört och godkänt arbete, jämte ränta. Säkerhet skall

av arrendatorn ställas för denna förbindelse.

Äldre ut- Flertalet av prästerskapets löneboställen är utarrenderat enligt eckabestämmJT"

^es^as*-^ arrendeförordning, som trädde i kraft den 1 maj 1926. Emellerser.

tid är fortfarande ett betydligt antal — hela antalet löneboställen uppgår

enligt 1927 års prästlöneregleringssakkunniga till 3,239 stycken —

utarrenderat enligt förordningen den 15 september 1911 angående utarrendering

av prästerskapets löneboställen, vilken förordning trädde i

kraft den 1 januari 1912. Enligt denna förordnings 4 § skall förslag till utarrendering

uppgöras av på landet kronofogde eller länsman (landsfiskal)

och i stad magistratsperson i samråd med kontraktsprosten, tjänstinnehavare,

vars rätt av utarrenderingen beröres, samt en av pastoratet eller,

då avkastningen av bostället skall ingå till kyrkofonden eller tillgodokomma

viss tjänstinnebavare, av domkapitlet utsedd, i lantbruks- och affärsförhållanden

kunnig person. Arrendeavgiften skall alltid vara utsatt i

penningar. Någon möjlighet att erhålla förskott ur kyrkofonden till uppförande

av nybyggnader finnes ej. Sättet för utarrendering överensstämmer

i övrigt huvudsakligen med nu gällande bestämmelser.

Vidare finnes ett mycket ringa antal löneboställen, som äro utarrenderade

efter de före den 1 januari 1912 gällande bestämmelser eller kungl,

skrivelserna den 12 november 1858 och den 11 juli 1862. Då de sista av dessa

arrenden, som omfatta en tidrymd av tjugu år, utgå den 14 mars 1933 eller

senast den 14 mars 1934, torde de i detta sammanhang sakna intresse.

Jämlikt bestämmelserna i lagen den 21 maj 1926 angående lindring i

arrendevillkoren för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen

jord kunde arrendator medgivas lindring i arrendevillkoren genom

nedsättning med högst en tredjedel av arrendeavgiften och årsbeloppet

för uppskattad nybyggnadskostnad, dock ej för tid, som förflutit före

arrendeåret 1926—1927. Förutsättning för dylik lindring var, bland annat,

att arrendeavtalet slutits under något av åren 1917—1921, att ansökning

ingivits till vederbörande länsstyrelse före utgången av år 1926, att de

kontraherade arrendevillkoren med hänsyn till rådande förhållanden befunnes

oskäligt tyngande och arrendatorn på grund därav kunnat befaras

bliva urståndsatt att fullgöra sina förbindelser enligt avtalet, samt att

Låsten angående

lindring

i arrendevillkoren

för

vissa ecklesiastika

arrendatorer.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

arrendatorn gjort vad av honom skäligen kunde påfordras för hållande av

den arrenderade fastigheten i god hävd. Länsstyrelsen skulle, där sådant

för åstadkommande av nödig utredning prövades erforderligt, på sökandens

bekostnad föranstalta örn ny arrendeuppskattning, varefter kammarkollegiet

prövade och avgjorde frågan örn arrendelindring. Tillämpningsföreskrifter

till sistnämnda lag hava meddelats i kungörelse av den 21

maj 1926. I enlighet med hithörande bestämmelser har enligt uppgift lindring

i arrendevillkoren medgivits i omkring 125 fall.

Vidare har Kungl. Majit i cirkulär den 19 februari 1932 bemyndigat

länsstyrelserna att, på därom av arrendator utav genom myndigheternas

försorg utarrenderat ecklesiastikt lönehoställe gjord ansökan, bevilja anstånd

med betalning av högst hälften av under mars 1932 förfallande arrendeavgift

och årsbelopp för nybyggnad, dock ej längre än till den 1 november

1932, under villkor att arrendatorn å belopp, som icke inom kontraktsenlig

tid guldits, erlägger ränta från förfallodagen tills full betalning

sker efter en räntefot av fem procent för år, ävensom för betalningens

behöriga fullgörande till såväl resterande arrendeavgift och årsbelopp

som ränta därå ställer till vederhäftigheten styrkt borgen eller annan

säkerhet, som av länsstyrelsen godkännes. Därvid skall dock iakttagas, att

anstånd må medgivas endast i fall, då det kan anses visat, att det på grund

av arrendes storlek och arrendators ekonomiska ställning skulle bereda

arrendator avsevärd svårighet att erlägga arrendeavgift och årsbelopp

i enlighet med arrendekontraktet.

1932 års

cirkulär

angående

anstånd med

betalning av

arrendeavgift

och årsbelopp.

Ett flertal arrendatorer av ecklesiastika boställen hava nu gjort ansök- Inkomna anningar

örn lindring i gällande arrendevillkor, däri i huvudsak hemställts so\^ring °™

örn nedsättning av utgående arrendeavgifter eller örn ny arrendevärde- arrendevillring.

Sålunda hava Arvid Jönsson m. fl. ombud för Bohusläns arrendators- teorén.

förening efter ett möte i Uddevalla den 7 januari 1931 med föreningens

medlemmar, där vissa frågor örn arrendeförhållandena för arrendatorer

av kronoegendomar och prästboställen diskuterats, i skrivelse sistnämnda

dag hemställt, att Kungl. Majit måtte förordna örn lindring i arrendevillkoren,

avseende nedsättning i gällande arrendeavgifter med en tredjedel.

Vidare har ett femtiotal krono- och ecklesiastika boställsarrendatorer

inom Upplandsdelen av Stockholms län vid möte i Rimbo den 15 februari

1931 enligt insänt protokoll uttalat sig för nedsättning i arrendeavgifterna

med 25 procent. Efter ett i Skövde med omkring 200 kronoarrendatorer och

ecklesiastika arrendatorer i Skaraborgs län hållet möte den 7 mars 1931

laiva Henrik Erikson m. fl. ombud för mötet i skrivelse samma dag hemställt,

att Kungl. Majit måtte förordna antingen örn lindring i arrende
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

I ärendet

avgivna

yttranden.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

villkoren genom nedsättning av arrendeavgifternna med en tredjedel eller

örn ny arrendevärdering av de åt berörda arrendatorer upplåtna egendomarna,

vilka i anledning därav borde på nytt hembjudas de nuvarande arrendatorerna,

med rätt för dem att, därest de ansåge sig icke kunna fullgöra

de fordrade arrendeavgifterna, bliva lösta från sina arrendekontrakt. Föreningen

arrendatorer av ecklesiastika hemman i Skåne u. p. a. bar i skrivelse

den 14 december 1931 anhållit örn att arrendatorer av till ecklesiastikt

ändamål anslagna jordbruksfastigheter, som upplåtits på arrende

genom offentlig myndighets försorg, måtte erhålla lindring i sina arrendevillkor.

Efter en sammankomst den 21 november 1931 i Västerås med 46

arrendatorer av ecklesiastik jord inom Västmanlands län hava Erik

Andersson m. fl. ombud för mötet i skrivelse den 18 december 1931

anhållit örn lindring i de för egendomarna fastställda kontanta arrendena

för innevarande år med 25 procent. Vidare har länsstyrelsen i

Linköping i skrivelse den 26 januari 1932 efter framställning av arrendatorer

av ecklesiastika boställen inom Östergötlands län vid möte i Linköping

den 13 januari 1932 hemställt, att de arrendatorer, vilkas arrenden

blivit bestämda under en för jordbruksnäringen gynnsammare tid och

under nuvarande förhållanden framstå såsom orimligt höga, måtte kunna,

efter på arrendatorns egen bekostnad verkställd omvärdering av arrendet,

av Kungl. Maj:t medgivas lindring i arrendet för vissa år eller för återstoden

av arrendetiden. Ytterligare kan här anmälas, att arrendatorn av

komministersbostället i Västorps församling K. H. Person, arrendatorn

av inägojorden till ecklesiastika lönebostället Prästbordet nr 1 i Långsele

socken N. E. Westlin och arrendatorn av ecklesiastika lönebostället Kyrkobordet

nr 1 i Eds socken E. A. Höglund i särskilda ansökningar dagteeknade

den 10 november 1931, den 16 december 1931 respektive den 18 januari

1932 anhållit örn lindring i utgående arendeavgifter. Slutligen har Hal

lands arrendatorsförening i en till departementet den 25 februari 1932 inkommen

skrift anhallit, dels örn nedsättning i arrendeavgiften för innevarande

år med 25 procent eller uppskov med halva arrendesumman till

den 1 november 1932 utan att ränta å summan skulle erläggas och särskild

borgen avkrävas, dels örn snar omvärdering av arrendena, dels ock örn

ökade möjligheter till erhållande av ersättning vid dräneringsarbeten

m. m.

Efter remiss har kammarkollegiet den 24 december 1931 avgivit utlåtande

i förevarande fråga örn lindring i arrendevillkoren för arrendatorer

av ecklesiastik jord. Därvid har kollegiet tillika överlämnat från

åtskilliga boställsnämndsordförande samt från Överståthållarämbetet,

samtliga länsstyrelser och domkapitel ävensom Stockholms stads konsistorium

i ärendet avgivna yttranden.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155

Ur dessa yttranden anhåller jag att få i sammandrag återgiva följande

uttalanden, vilka äro ägnade att belysa de förhållanden, rörande vilka jag

längre fram ämnar framlägga förslag.

Länsstyrelserna i Stockholms län, Nyköping, Kalmar, Kristianstad, Vänersborg,

Mariestad, Härnösand, Östersund och Umeå samt domkapitlen i

Linköping, Skara, Västerås, Göteborg, Härnösand och Luleå ävensom

Stockholms stads konsistorium och flera boställsnämndsordförande hava

samtliga varit inne på den tankegången, att örn något skulle göras för att

bereda ifrågavarande arrendatorer lindring i arrendevillkoren genom nedsättning

i arrendeavgifterna, detta torde ske genom prövning från fall till

fall i huvudsaklig överensstämmelse med de principer, som kommit till

uttryck i ovannämnda lag den 21 maj 1926 angående lindring i arrendevillkoren

för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord.

Åtskilliga av de sålunda hörda hava vidare ifrågasatt ökade möjligheter

för arrendatorerna att erhålla förskott ur kyrkofonden eller lån ur samma

fond till gäldande av kostnaderna för byggnadsarbeten å boställena.

Så har ordföranden i ecklesiastika boställsnämnden för Väddö och Närdinghundra

tingslag, Mellersta Roslags domsaga och Norrtälje i Stockholms

län beträffande arrendatorer av ecklesiastika löneboställen inom

det distrikt, där han vore boställsnämndens ordförande, ansett sig under

inga förhållanden kunna tillstyrka en generell nedsättning av arrendeavgifterna,

enär det funnes en hel del arrendatorer, som innehade löneboställena

på mycket förmånliga villkor, varför någon nedsättning för

dessa icke borde ifrågakomma. Men givetvis funnes det andra arrendatorer,

som vore i stort behov av lindring, synnerligast sådana, som utom

skälig arrendeavgift även voro skyldiga att av egna medel förskottera i

mångå fall ganska avsevärda belopp till nybyggnad, som de först efter

flera år bleve gottgjorda, och å vilka belopp de ej heller erhölle någon

ränta. Skulle därför lagen av den 21 november 1925 angående förskott ur

kyrkofonden ändras därhän, att förskott skulle kunna beviljas vid förekommande,

vid arrendeuppskattningen föreskriven nybyggnad av omfattning,

som föreskrives i § 1 mom. 2 i kungörelsen den 21 november 1925

angående tillämpningen av ovannämnda lag, vore detta en stor lindring

för arrendatorerna, ja, i många fall tillräcklig. Som nu bestämmelserna för

erhållande av förskott vore avfattade, vore desamma ganska illusoriska,

enär hädanefter blott ett ringa fåtal arrendatorer kunde komma i åtnju

tande därav. En sådan ändring av lagen vore enligt hans åsikt endast till

förmån för alla parter; i många fall hade erfarenheten nu visat, att det

varit synnerligen svårt att få boställen, varå stor nybyggnadskostnad

vilat utan erhållande av förskott, utarrenderade till rimlig avgift. Denna

olägenhet skulle bortfalla, och även skulle i många fall högre arrendeavgift

kunna erhållas, om förskott skulle kunna beviljas. Dessutom skulle

kyrkofonden få avsevärda belopp placerade mot fullgod säkerhet och skä

lig ränta.

Länsstyrelsen i Stockholms län har funnit de föreliggande framställningarna

vara ett naturligt utslag av det betryckta läge, vari hela vår

Länsstyrelser

och dom

kapitel m. fl

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

jordbruksnäring för närvarande befunne sig. Arrendatorerna å ecklesiastika

boställen hade givetvis liksom övriga jordbrukare att kämpa med

allvarliga svårigheter. Såsom en utväg ur de rådande svårigheterna hade

å de nämnda mötena föreslagits en generell nedsättning av fastställda

arrenden. Detta förslag torde ha sin grund däri, att statsmakterna tidigare

på liknande sätt behjärtat de svårigheter, vari arrendatorer av publik

jord råkat genom konjunkturväxlingar. Länsstyrelsen erinrade örn 1926 års

lagstiftning angående lindring i villkoren för arrendatorer å kronans

jordbruksdomäner och ecklesiastik jord. Liksom vid detta tillfälle syntes

en nedsättning av ifrågavarande arrenden nu endast kunna ske genom

särskild lagstiftning beträffande den ecklesiastika jorden? under medverkan

av kyrkomötet. Länsstyrelsen ställde sig emellertid tveksam, huruvida

tiden vore inne att taga ståndpunkt i denna fråga. Det ställde sig

svårt att bedöma, huruvida den nuvarande krisen komme att bliva långvarig

eller vore av övergående karaktär. En lika kraftig konjunkturväxling

som efter år 1921 syntes åtminstone ännu icke föreligga. Så starka billighetsskäl

kunde sålunda knappast sägas vara för handen, att de principiella

betänkligheter, som alltid måste hysas gentemot en förändring av gällande

arrendeavtal, borde åsidosättas. Då emellertid situationen mycket väl

kunde utveckla sig därhän genom krisens förvärrande, funne länsstyrelsen

det väckta spörsmålet förtjänt att följas med oavlåtlig uppmärksamhet

och ånyo tagas i övervägande, då en bättre överblick av berörda förhållanden

kunde vinnas. Örn en lagstiftning av ifrågavarande slag i framtiden

skulle komma till stånd, borde den givetvis icke, såsom mötesdeltagarna

tänkt sig, erhålla formen av en nedsättning med bestämt procenttal av

samtliga arrendeavgifter utan i stället ansluta sig till grunderna för 1926

års författningsbestämmelser. Jordbrukskrisen hade emellertid drabbat

en del arrendatorer å boställen på ett alldeles särskilt kännbart sätt, nämligen

dem som utöver det årliga arrendet hade att själva förskottera nybyggnadskostnader.

Antalet arrendatorer, som kunde komma i åtnjutande

av förskott ur kyrkofonden enligt gällande bestämmelser, bleve efter hand

allt mindre. Ett trängande och fullt legitimt behov av lån för nybyggnader

å löneboställen kunde emellertid i många fall förekomma utan att villkoren

för förskott ur kyrkofonden stöde att uppfylla. Det skulle därvid

vara en välbehövlig lättnad, örn kredit kunde beredas från kyrkofonden i

annan ordning än jämlikt lagen den 21 november 1925 örn förskott ur

kyrkofonden. Man kunde till exempel tänka sig, att direkta lån utlämnades

från kyrkofonden mot säkerhet av samma beskaffenhet som vid förskott

eller under andra betryggande former. Räntan skulle därvid givetvis

gäldas av den låntagande arrendatorn. Länsstyrelsen ansåge ett sådant

uppslag värt att undersökas, då man därigenom måhända skulle kunna

bringa hjälp åt de mest betungade arrendatorerna.

Länsstyrelsen i Kristianstad har framhållit, att arrendekontrakt, som

avslutats under tiden 1919—1925, kunde i närvarande tid vara så ekonomiskt

betungande, att en viss nedsättning av däri fastställda arrendeavgifter

finge anses hava fog för sig. Denna nedsättning borde emellertid

icke vara generell utan prövas i varje särskilt fall i likhet med vad

som stadgades i förordningen den 21 maj 1926 angående lindring i arrendevillkoren

för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen

opaginerad Kontrollera mot PDF

.11

Kungl. May.ts proposition Nr 155.

jord. En åtgärd, som för en del av de ecklesiastika boställena skulle åstadkomma

stor lättnad, vore enligt länsstyrelsens förmenande, att rätt att

erhålla nybyggnadsförskott ur kyrkofonden måtte utsträckas till all ecklesiastik

jord och att dylikt förskott, som nu endast kunde beviljas vid

arrendeperiods början, skulle kunna medgivas när som helst under löpande

arrendeperiod, när så prövades skäligt.

Ordföranden i ecklesiastika boställ snämnden för Jönåkers, Rönö och

Mölebo härads tingslag samt Nyköping och Trosa i Södermanlands län har

avstyrkt en generell nedsättning i arrendeavgifterna, men däremot ansett

frågan örn nedsättning böra prövas från fall till fall örn full rättvisa skulle

erhållas. Han har vidare uttalat önskemål örn att bestämmelserna angående

arrendators rätt att erhålla lån ur kyrkofonden gjordes något mindre

rigorösa i avsikt att underlätta genomförandet av nybyggnader vid löneboställena.

I vida högre grad, än vad dittills skett, borde kyrkofondens

medel kunna få disponeras för detta ändamål, så mycket mera som detta

vore en uppgift, som måste anses stå kyrkofondens intressen mycket nära.

Länsstyrelsen i Vänersborg har framhållit,, att arrendeavgifterna för

ecklesiastika boställen inom länet städse fastställts efter omsorgsfull prövning

av alla på frågan inverkande omständigheter. Den depression, som

för närvarande vilade över landets jordbruksnäring, tyngde icke blott

arrendatorer av publik jord utan i lika hög grad enskilda jordägare och

arrendatorer. Gentemot övriga kategorier jordbrukare kunde arrendatorer

av ecklesiastik jord till och med sägas delvis intaga en företrädesställning,

såtillvida som arrendeavgifterna för de boställen, som utarrenderats

jämlikt bestämmelserna i ecklesiastika arrendeförordningen den 21

november 1925, utsatts till hälften i penningar och till hälften i markegångspersedlar

att lösas med penningar efter senast fastställda pris enligt

litt. A i markegångstaxan. Länsstyrelsen kunde sålunda icke tillstyrka

någon generell nedsättning i arrendeavgifterna för ecklesiastik jord. För

åstadkommande av likformighet olika arrendatorer emellan syntes det

dock möjligen böra tagas i övervägande, huruvida icke beträffande ännu

gällande arrendeavtal, som slutits enligt 1911 års förordning angående utarrendering

av prästerskapets löneboställen, och som icke kunnat komma

ifråga till lindring enligt 1926 års lag angående lindring i arrendevillkoren

för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord,

en omräkning av arrendeavgifterna borde ske så, att hälften förvandlades

till markegångspersedlar till myckenhet enligt A-priserna i utarrenderingsårets

markegångstaxa att för återstående arrendetiden lösas med

penningar på sätt som i fråga örn nyare arrendeavtal gällde. Sådan omräkning

syntes dock allenast kunna komma i fråga, ifall och i den mån

arrendeavgifterna icke disponerats för gottgörelse åt arrendatorn för förskjutna

byggnads- eller dylika kostnader eller enskild rätt därigenom icke

förnärmades.

Domkapitlet i Härnösand har funnit den rådande jordbrukskrisen medföra

bekymmer och svårigheter för boställsarrendatorerna liksom för andra

jordbrukare. Det vore för den med jordbruksförhållandena icke fullt

förtrogne svårt att få en tillförlitlig kännedom örn, huru djupgående och

omfattande denna kris vore. Att boställsarrendatorerna skulle i någon

högre grad än jordbrukare i allmänhet drabbas av krisen syntes emeller
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

tid föga troligt. Att därför bereda denna grupp jordbrukare speciella lättnader

endast därför att de hade möjlighet att falla tillbaka på det allmänna

kunde, örn problemet såges ur vidare synvinkel, förefalla mindre riktigt.

Den minskning i arrendeavgifterna, som dessa i så fall skulle vinna, skulle

bli en förlust för det allmänna, vilken förlust — med vissa undantag enligt

den invecklade lagstiftningen i ämnet — skulle gå ut över skattedragarna

och alltså även över de beträngda självägande jordbrukarna. Vad som

från det allmännas sida borde göras för att stödja jordbruksnäringen,

borde därför helst avse åtgärder, som bomme samtliga utövare av denna

näring till godo och som på så sätt även skulle ge boställsarrendatorerna

ökade möjligheter att fullgöra sina kontraktsenligt ingångna förbindelser.

Även örn en sådan principiell erinran hade fog för sig, så ville domkapitlet

dock icke förneka att, örn situationen bleve alltför tryckande för arrendatorerna.

det allmänna kunde lia rätt och plikt att såsom kontrahent i

arrendeförhållandet visa förståelse för motpartens trångmål genom beredande

av skälig lindring i arrendevillkoren. Billighetshänsynen kunde icke

lämnas å sido, då det gällde ett utan vederbörandes eget förvållande iråkat

nödläge. För tillmötesgående talade ock det allmännas intresse att undvika

förlust genom sämre arrendevillkor vid förnyad utarrendering av

ett boställe, örn arrendatorn på grund av bristande betalningsfönnåga

måste skiljas från arrendet. Domkapitlet ställde sig alltså för sin del i och

för sig icke avvisande mot att extra ordinära åtgärder vidtoges till hjälp

åt boställsarrendatorer, som genom jordbrukskrisen råkat i nödställd

belägenhet. Domkapitlet hade emellertid icke någon ingående kännedom

örn, huru svårartad och omfattande jordbrukskrisen vore, samt hade fördenskull

ej någon fast utgångspunkt för bedömande av, hurudant läget

nu verkligen vore för jordbrukarna. Domkapitlet hade dock icke kunnat

finna, att boställsarrendatorerna i särskilt hög grad drabbats av krisen.

Ej heller torde dessa arrendatorer i allmänhet kunna klaga över hårda

arrendevillkor. Domkapitlet erinrade härutinnan örn de offentliga sak

kunnigutredningar, som på de senare åren företagits rörande den ecklesiastika

jordens förvaltning, därvid enstämmigt framhållits och beklagats,

huru ringa arrendeinkomst denna jord lämnade. Detta förhållande

gåve ett starkt stöd för antagandet, att boställsarrendatorerna icke blivit

hårt pressade vid arrendeuppgörelserna samt att de därför borde kunna

tåla någon påfrestning utan att råka i nödläge. För att emellertid icke

enbart ledas av en allmän uppfattning utan för att få ett säkrare underlag

för bedömande av situationen hade domkapitlet låtit upprätta en sammanställning

rörande utfallet i jämförelse med tidigare arrenden av boställenas

inom stiftet utarrendering under de sistförflutna två åren, då ett procentuellt

sett mycket stort antal boställen på nytt utarrenderats. Denna

tablå utvisade, att i några få undantagsfall —■ och då i fråga örn något

mindre boställe eller boställsdel — ett bättre eller oförändrat resultat

erhållits vid den nya utarrenderingen, under det i övrigt de nya arrenderesultaten

blivit — i regel högst väsentligt — sämre än de föregående.

Förmodligen voro förhållandena ungefär enahanda inom andra stift.

Orsaken vore givetvis till största delen lågkonjunkturen för jordbruksnäringen.

Då alltså de på jordbrukets ekonomiska bärkraft inverkande

krisförhållandena i många fall utövat inflytande redan vid arrendevillkorens

bestämmande, kunde det förefalla som örn — åtminstone för när
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Kr 155.

varande — ytterligare lindring icke borde vara behövlig i dessa fall. I

enlighet nied lag den 21 maj 1926 hade vidare lindring i arrendevillkoren

redan beretts de arrendatorer av ecklesiastik jord, med vilka arrendekontrakt

ingåtts under högkonjunkturstiden 1917—1921. På grund av det anförda

vore domkapitlet icke övertygat örn, att läget för arrendatorerna av ecklesiastik

jord för närvarande verkligen vore så svårt, att det motiverade

vidtagande av sådana alldeles speciella hjälpåtgärder, som nedsättning av

genom kontrakt bestämt arrende skulle innebära. Visade det sig, att jordbrukskrisen

bleve långvarig och mera djupgående, kunde dock omständigheterna

kräva, att denna fråga foges i förnyat övervägande. Skulle emellertid

Kungl. Majit finna det av förhållandena motiverat att söka bereda

ifrågavarande arrendatorer lindring i arrendevillkoren genom nedsättning

av arrendeavgifterna, ansåge domkapitlet, att en blivande lagstiftning i

ämnet borde upptaga de huvudprinciper, som härutinnan kommit till

uttryck i lagen den 21 maj 1926 och kungörelsen samma dag rörande lindring

i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål

anslagen jord.

Vidare har länsstyrelsen i Uppsala hänvisat till sitt yttrande i anledning

av framställningar örn arrendelindringar å kronodomäner. Av detta yttrande

framgår, att för de egendomar, vilkas arrenden grundade sig på

arrendevärdering, exempelvis under åren 1915—1928, en nedsättning för

år 1932 borde kunna medgivas med vissa procent, ungefärligen svarande

mot den procentuella nedgången i markegångspriset för råg, vete och smör.

Länsstyrelsen i Jönköping har allenast ifrågasatt, att där arrendet för

boställe av särskild anledning, såsom utebliven beräknad nytta av deltagande

i sjösänknings- eller odlingsföretag eller dylikt, ansåges hava blivit

vid arrendeuppskattningen för högt beräknat, möjlighet borde beredas

vederbörande arrendator att erhålla den nedsättning i arrendet, som efter

behörig utredning kunde prövas skälig.

Länsstyrelsen i Västerås har framhållit, att örn arrendeavgiften bestämdes

att helt utgå i markegångspersedlar, en skälig lindring i arrendevillkoren

härigenom skulle beredas arrendatorn.

Länsstyrelserna i Växjö, Visby, Karlskrona, Malmö, Halmstad, Göteborg,

Karlstad, Örebro, Falun, Gävle och Luleå samt domkapitlen i Uppsala,

Växjö, Lund, Karlstad och Visby hava mer eller mindre tydligt

avstyrkt varje åtgärd, som kunde leda till lindring i arrendevillkoren för

de ecklesiastika arrendatorerna.

Ordföranden i ecklesiastika boställsnämnden för Mjölby domsaga med.

staden Mjölby, Aska, Dals och Bobergs härads domsaga samt Motala, Vadstena

och Skänninge i Östergötlands län har framhållit, att det nödläge,

vari lantbruket för närvarande läge och den oerhörda kamp, varje dess

brukare hade att kämpa för sin ekonomiska tillvaro, måste erkännas. Varje

lättnad, som kunde beredas lantbrukets idkare över lag, vore däriör önskvärd.

Han trodde dock ej att de missförhållanden, varom den bohusländska

skrivelsen talade, vore tillfinnandes i Östergötland. Ännu stöde den privata

jorden i högre arrendevärde än ecklesiastik- och kronojord. Örn en lagändring

kunde och borde äga rum, vöre svårt att uttala sig om.

Ordföranden i ecklesiastika boställsnämnden för Västbo härads tingslag

i Jönköpings län har funnit, att det som regel torde gälla, att arrendena

s. 14 Kontrollera mot PDF

Kammar
kollegiet.

14 Kungl. Maj.is proposition Nr 155.

för de ecklesiastika löneboställena ej voro högre än att de även under

nuvarande depression icke kunde anses vara oskäliga eller orimligt betungande.

Vissa arrenden reglerades delvis automatiskt genom priset ä

lantmannaprodukter enligt markegångstaxan och följde sålunda i viss

mån konjunkturens svängningar. Men även örn i något enstaka fall arrendet

skulle av arrendatorn anses vara väl betungande, måste hänsyn tagas

därtill, att arrendet bestämts för relativt lång tid, under vilken i regel

även förbättringar i konjunkturläget inträffade, med opåräknat förbättrad

ställning för arrendatorer såväl som för andra näringsidkare. Örn reglering

av arrendena nedåt skulle ske vid varje tillfälle, då det ekonomiska

läget vore sämre än när arrendet bestämdes, följde härav såsom en logisk

konsekvens, att arrendena borde höjas, när det ekonomiska läget visade sig

vara bättre än det vid arrendeavtalets ingående beräknade. En dylik ordning

syntes emellertid icke vara önskvärd i annan mån än som kunde ske

genom markegångstaxans inverkan på grund av gällande arrendeavtal.

Vidare har länsstyrelsen i Örebro ansett, att det icke syntes kunna

ifrågakomma att enbart på grund av de tryckta förhållandena, som för

närvarande voro rådande på jordbrukets område, företaga en allmän sänkning

av arrendeavgifterna för samtliga ecklesiastika boställen, då en dylik

åtgärd lätt måste medföra krav på det allmännas bistånd jämväl för varje

annan företagare, som berördes av depressionen i fråga.

Domkapitlet i Lund har framhållit, att det rådande jordbruksekonomiska

läget vore av sådan beskaffenhet, att ett tillmötesgående i viss mån

av de gjorda ansökningarna kunde synas berättigat. Några säkra slutsatser

för framtiden örn utgestaltningen av jordbrukets räntabilitet kunde

emellertid ej ännu dragas. Då de ecklesiastika löneboställena för närvarande

utarrenderades för en tidrymd av 20 år samt kyrko- och andra

ecklesiastika fastigheter för BO eller 20 år, läge det närmast till hands att

antaga att vissa för det ekonomiska utbytet av jordbruket sämre år komme

att motsvaras av andra och vinstrikare år. Detta hade just framhållits

som motiv för en lång utarrenderingsperiod. Att därför under en period

av för jordbruket dåliga år förändra utarrenderingssättet eller nedsätta

arrendeavgälderna kunde knappast godkännas utan motsvarande förhöjning

i arrendena under de bättre åren.

Kammarkollegiet har för egen del anfört bland annat följande:

Att jordbruket för närvarande i synnerligen hög grad lede av den allmänna

depressionen torde vara allmänt erkänt. Detta gällde givetvis även

arrendatorerna av ecklesiastik jord. I många av de avgivna yttrandena

hade emellertid framhållits, att arrendatorerna av ecklesiastik jord i jämförelse

med ägare av jordbruk och med enskilt antagna arrendatorer ofta

intoge en mindre missgynnad ställning. Någon generell nedsättning i

arrendeavgifterna hade ej tillstyrkts av någon av dem, som yttrat sig i

ärendet. För sin del måste även kollegiet ställa sig avvisande mot en sådan

åtgärd. Det hade vitsordats, att många arrendatorer funnes, vilkas arrenden

även efter nuvarande förhållanden icke kunde anses betungande. Kollegiet

erinrade även därom, att lagen den 21 maj 1926 (nr 104) angående

lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt

ändamål anslagen jord icke tillerkände alla arrendatorer, varom då vore

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. May.ts proposition Nr 155.

fråga, rätt till lindring utan föreskrev prövning i varje särskilt fall, huruvida

och till vilken omfattning inom den i lagen angivna marginalen lindring

finge ske. Rörande motiveringen härför hänvisade kollegiet till det vid

propositionen nr 29 till 1926 års riksdag fogade statsrådsprotokollet. Beträffande

frågan, huruvida åtgärder nu borde vidtagas i syfte att bereda

lindring i arrendevillkoren åt arrendatorer, sorn efter prövning i varje

särskilt fall funnes vara i behov därav, vore meningarna delade. Även örn

i ett stort antal yttranden åtgärder i sådan riktning förordades, gåve intet

av yttrandena intryck av att sådana åtgärder finge anses åtminstone för

närvarande vara av ett oavvisligt behov påkallade. Tanken på vidtagande

av förändringar i gällande avtal örn arrende av publik jord hade alltid

och med skäl väckt principiella betänkligheter. Inträffande konjunkturförsämringar

voro i och för sig icke tillräckliga skäl för arrendelindring.

Under loppet^ av en arrendeperiod växlade i allmänhet konjunkturerna!

därvid goda år torde kunna antagas mer eller mindre kompensera dåliga

år. Först när det visat sig, att åtagna arrendeavgifter med hänsyn till

konjunkturförsämringar, som prövades bliva av bestående beskaffenhet,

måste anses oskäligt betungande, syntes anledning vara att skrida till

åtgärder för beredande av arrendelindring. Huruvida de nuvarande konDunktuierna

vore av sådan beskaffenhet, att den inträdda depressionen

kunde förväntas bliva bestående, eller huruvida den vore blott mera tillfällig,

torde ännu ej kunna säkert bedömas. Det torde få erinras därom att

1926 års lag kom till stånd först sedan de konjunkturförändringar, som föranledde

lagen och som voro av helt annan karaktär än de nu rådande, haft

jämförelsevis lång tid att verka. Då riksdagen i skrivelse den 4 juni 1925,

nr 338, hemställde örn den utredning, som ledde till nämnda lag, uttalade

riksdagen, att riksdagen fortfarande ansåge, att de principer, som föranlett

riksdagen att ställa sig avvisande gentemot krav å förändring i gällande

arrendeavtal rörande publik jord, borde såsom regel vara vägledande vid

bedömandet av frågor av detta slag. Kollegiet har också framhållit, att beträffande

boställen, som vore utarrenderade enligt ecklesiastik arrendeförordning

den 21 november 1925, arrendelindring automatiskt inträdde vid

fallande spannmålspris, i det att hälften av den egentliga arrendeavgiften

enligt sagda författning skulle bestämmas i persedlar att lösas med penningar

efter senast fastställda pris enligt litt. A i markegångstaxan. På

grund av det anförda och då frågan örn arrendelindringen torde böra ses i

sammanhang med de särskilda åtgärder till jordbrukets stödjande eller till

den allmänna depressionens motverkande, som statsmakterna vidtagit och

finge anse sig böra ytterligare vidtaga, hemställde kollegiet, att de gjorda

framställningarna icke måtte för närvarande föranleda någon Kung]

Maj:ts åtgärd.

Utgestaltningen av de jordbruksekonomiska förhållandena under de

senare åren har försatt åtskilliga arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål

anslagna fastigheter i en ekonomiskt bekymmersam ställning. Givetvis

är detta ingalunda något ensamt för denna kategori arrendatorer utmärkande

— de tryckta konjunkturerna inom jordbruket ha i mer eller

mindre lika mån drabbat alla jordbrukare. Den i ärendet verkställda utred
-

Departe
mentschefen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Byggnadslån

ur kyrkofonden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

ningen giver också vid handen, att de ecklesiastika arrendatorerna i stort

sett icke äro sämre ställda än andra arrendatorer eller jordbrukare. De

hörda myndigheterna ha i anledning härav genomgående ställt sig avvisande

mot de i framställningarna framförda kraven på generella arrendenedsättningar,

även örn flera av dem förordat åtgärder i enlighet med 1926

års lag angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av till

ecklesiastikt ändamål anslagen jord — d. v. s. en prövning av frågan örn

arrendenedsättning från fall till fall. Då även jag finner det principiellt

oriktigt att förändra gällande arrendeavtal av den anledning, att de

tryckta ekonomiska tiderna menligt inverka på jordbrukets räntabilitet

under kanske blott en kortare tidrymd av hela arrendeperioden, anser jag

mig icke kunna ifrågasätta någon generell arrendelindring.

Emellertid torde tvivelsutan de bestämmelser angående utarrendering av

prästerskapets löneboställen, vilka gällde vid tiden för arrendekontraktens

utfärdande, vara för åtskilliga arrendatorer av sådan ecklesiastik jord så

ofördelaktiga, att därav skapats ett verkligt nödläge. Jag tänker nu närmast

på de arrendatorer, som fått sig ålagt att förskottera kostnaderna för

byggnadsarbeten å boställe och för den skull måst upplåna medel, och på

dem, som ännu arrendera boställen enligt de i 1911 års utarrenderingsförordning

meddelade föreskrifterna och sålunda ej kommit i åtnjutande

av den förmånen, att viss del av arrendet såsom fastställt i markegångspersedlar

följer desammas prisväxlingar.

Kostnaden för löneboställes bebyggande skall bäras av bostället genom

dettas avkastning. Som regel gäller därvid, att kostnaden skall bäras av

den del av avkastningen, som bestämts att utgöra årsbelopp för nybyggnadsskyldighetens

fullgörande. Skulle nybyggnad icke genast behöva ske,

skall årsbelopp fonderas, men skulle nybyggnad böra ske utan att årsbeloppsmedel

till motsvarande belopp äro tillgängliga, måste arrendatorn

förskottera medel. Svårigheterna äro stora, då det gäller att på ett tillfredsställande

sätt avväga det inbördes förhållandet mellan arrendeavgift

och årsbelopp. Det årsbelopp, som fastställes vid arrendeavtalets ingående,

måste vara beräknat med hänsyn dels till det föreliggande nybyggnadsbehovet,

dels till angelägenheten av att bereda avträdande arrendator

ersättning för av honom förskjuten nybyggnadskostnad, dels ock för fondering

till möjligen framtida uppkommande byggnadsbehov. Vid årsbeloppets

bestämmande får icke heller bortses från boställets ändamål,

nämligen att giva vederbörande församling och eventuellt kyrkofonden så

stor avkastning som möjligt från bostället till bestridande av prästerskapets

löner. Genom att blott årsbeloppen tagas i anspråk för nybyggnad

å löneboställena, hava arrendatorerna av dessa kommit i en betydligt

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

sämre ställning än arrendatorerna av kronodomänerna, där någon uppdelning

av arrendet i årsbelopp och arrendeavgift icke förekommer utan

där hela arrendet omedelbart tages i anspråk för beredande av gottgörelse

åt arrendatorn för byggnadskostnadernas återgäldande. I och med

ecklesiastik boställsordnings tillämpning å löneboställen har byggnadsfrågan

också alltid varit synnerligen svårlöst. Behov av nybyggnader har

— man kan säga — som regel förelegat. Att arrendatorn måste anskaffa

de ingalunda obetydliga belopp, som därvid erfordras, medför givetvis

svårigheter vid utarrenderingarna.

I propositionen nr 222 till 1925 års riksdag angående bland annat förslag

till lag örn förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad å

de ecklesiastika löneboställena har detta också av dåvarande departementschefen

starkt framhållits. Möjligheten att erhålla förskott ur kyrkofonden

för dessa byggnadskostnader var också en av de verkligt betydelsefulla

förändringar i förvaltningen av prästerskapets löneboställen, som genomfördes

1925. Vid detta tillfälle togs emellertid steget ej fullt ut.

Lagen kom allenast att omfatta sådana löneboställen, varå syn enligt 64 §

ecklesiastik boställsordning hållits, och var inskränkt till första bebyggandet,

sedan boställsordningen trätt i tillämpning beträffande bostället.

Härigenom kunde förskott allenast ifrågakomma vid de s. k. bostadsboställena,

d. v. s. i huvudsak vid kyrkoherde- och komministersboställena. Övriga

löneboställen lämnades utanför. I ovannämnda proposition hade visserligen

dåvarande departementschefen övervägt de olika skälen för och

emot att utsträcka kyrkofondens ianspråktagande för beredande av medel

till byggnadsförskott å samtliga ecklesiastika löneboställen. Det avgörande

skälet för att förskotten skulle inskränkas till bostadsboställena var enligt

departementschefens mening, att denna förskottsverksamhet, som strängt

taget vore något för kyrkofondens verksamhet främmande, måste betraktas

som en nödfallsåtgärd, framkallad av behovet att söka undanröja en

olägenhet av huvudsakligen tillfällig beskaffenhet, nämligen den, som

följt därav, att ett stort antal boställen vid övergången från det gamla till

det nya, år 1910 antagna lönesystemet för prästerskapet och just till

följd av denna övergång befunnit sig i skick att kräva en mer än vanligt

omfattande nybyggnad. Det är alltså att märka, att denna lagstiftning

av departementschefen betraktades som ett provisorium, framkallat

av de rådande förhållandena. En ytterligare betydande inskränkning

var, att förskott kunde givas blott i samband med ny utarrendering, varför

samtliga redan slutna arrendeavtal lämnades utanför.

Åtskilliga av de i ärendet hörde myndigheterna ha nu framhållit

önskvärdheten av, att i anslutning till 1925 års lag ökade möjligheter måtte

beredas ecklesiastika arrendatorer att erhålla förskott eller lån ur ltyrko
Bihang

till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 125 käft. (Nr 155.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

fonden för bestridande av byggnadskostnader. Då frågan om den ecklesiastika

jordens förvaltning för närvarande är föremål för utredning, kan

jag emellertid ej i detta sammanhang förorda en överarbetning av 1925 års

lag örn förskott ur kyrkofonden. Å andra sidan kan jag ej bortse från det

faktum, att ett flertal arrendatorer, vilkas arrendeavtal härröra från tiden

innan 1925 års lag kunde tillämpas eller som arrenderat ecklesiastika hemman,

för vilka denna lag icke gäller, på grund av förskjutna nybyggnadskostnader

befinna sig i synnerligen dålig ekonomisk ställning och

att det därför är billigt, att de snarast möjligt erhålla ersättning för dessa

kostnader. Här kan det gälla, örn man skall låta dessa arrendatorer, som

kanske innehaft arrendet under en lång följd av år och som väl hävdat

bostället, utbytas mot andra, vilka sålunda på grund av omständigheter,

varöver de ursprungliga arrendatorerna knappast kunna råda, efterträda

dessa i arrendet. För att undvika detta synes det mig ur alla synpunkter

mest tilltalande att sätta den ursprunglige arrendatorn i tillfälle att

genom ett lån ur kyrkofonden inlösa de låneförbindelser, han måst utgiva

för dessa byggnadskostnader.

I några fall ha under de senare åren sådana lån ur kyrkofonden av Kungl.

Majit medgivits. Dessa lån, som betraktats som en ren penningplacering

av kyrkofondens medel, hava alltid haft till ändamål att hjälpa en skötsam

och driftig arrendator antingen med byggnadsförskott för bestridandet

av kostnaderna för verkställandet av föreskrivna byggnadsarbeten eller

ock för inlösen av lån, upptaget för samma ändamål. Då nu, efter vad jag

har mig bekant, ett avsevärt antal av jordbrukets svåra läge föranledda

låneansökningar äro att förvänta och då det vidare med all sannolikhet

lärer röra sig örn betydande belopp, har jag ansett riktigast att

ifrågavarande förhållanden regleras genom en lag. I särskilda fall skulle

enligt min mening Kungl. Majit äga befogenhet att efter ansökan av

arrendator lämna ut lån ur kyrkofonden för inlösen av utav honom

redan upptaget byggnadslån. För att framhålla lagens tillfälliga karaktär

anser jag vidare en preklusionsfrist för ansökningens ingivande böra

fastställas.

Storleken av den belastning, som härigenom skulle komma att åvila

kyrkofonden, kan icke utan en särskilt ingående undersökning närmare

utredas. En sådan utredning skulle väl kunna giva vid handen

storleken av nu löpande, av arrendatorerna förskotterade byggnadskost

nader, men icke det sammanlagda belopp, som eventuellt skulle efter

Kungl. Majits beslut i nyss angivna avseende kunna bestridas ur kyrko

fonden. I förenämnda proposition till 1925 års riksdag räknades med en

sannolik byggnadskostnad, vars bestridande genom byggnadsförskott från

kyrkofonden kunde ifrågakomma, å tillhopa omkring 8 millioner kronor.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

Av dessa beräknades 7 millioner kronor åtgå under åren 1927—1930. Det

verkliga beloppet bar emellertid ingalunda uppgått till denna summa, enär

enligt uppgift allenast sammanlagt omkring 3,8 millioner kronor vid slutet

av budgetåret 1930/1931 tagits i anspråk för dessa förskott. Man hade

sålunda räknat med en avsevärt större belastning av kyrkofonden vid

denna lagstiftnings genomförande än vad som i verkligheten visat sig

bliva fallet. Givetvis bör Kungl. Majit vid meddelandet av dessa nu ifrågasatta

lån ur kyrkofonden äga en fri prövningsrätt i så måtto, att Kungl.

Majit ej endast må hava att taga hänsyn till de i låneansökningarna förebragta

särskilda förhållandena utan jämväl till kyrkofondens ställning.

En fråga av stor betydelse är, huru de närmare villkoren för lånens

utlämnande och återbetalning skola avfattas. Förskott enligt 1925 års lag

ur kyrkofonden till uppförande av byggnad gottgöras kyrkofonden ur

boställets avkastning. De nu ifrågasatta lånen ur kyrkofonden skulle givetvis

ävenledes återbetalas till fonden ur boställets avkastning. Fastställandet

av de närmare villkoren för lånets utlämnande och återbetalning torde

i likhet med vad som gäller örn motsvarande bestämmelser beträffande

förskott ur kyrkofonden lämpligen böra överlämnas till Kungl. Majit.

Ansökan örn sådant lån bör vidare vara ingiven till Kungl. Majit före

utgången av år 1932. Härigenom fastslås lagens provisoriska karaktär, nämligen

att på grund av de för närvarande rådande tryckta ekonomiska tiderna

bereda lättnad åt arrendatorer genom en förmånligare placering av

för byggnadsarbeten upptagna lån.

Inom departementet har jag på grundval av nu angivna synpunkter låtit

utarbeta följande förslag till lag örn byggnadslån ur kyrkofonden!

»Där arrendator å löneboställe, som avses i 1 § ecklesiastik boställsordning

den 9 december 1910, fått sig ålagt att verkställa byggnadsarbeten å

bostället och för dessa arbeten icke kunnat erhålla byggnadsförskott ur

kyrkofonden enligt lagen den 21 november 1925 örn förskott ur samma fond

till bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen utan nödgats

för ändamålet upptaga byggnadslån hos annan, må på ansökan av

arrendatorn Konungen i särskilda fall medgiva, att ur kyrkofonden lämnas

lån för inlösen av sådant redan upptaget byggnadslån, ävensom bestämma

de närmare villkoren för lånets utlämnande och återbetalning.

Ansökan, som nu sagts, skall vara ingiven till Konungen före utgången

av år 1932.»

Över detta förslag har statskontoret den 22 februari 1932 avgivit utlåtande

och därvid andragit följande.

Någon utredning rörande behovet av den låneverksamhet, som föresloges,

förelåge icke, och statskontoret saknade därför möjlighet att bedöma

detta behov liksom även omfattningen av de krav, som genom lagens

s. 20 Kontrollera mot PDF

Arrendened
Hättning.

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

ikraftträdande kunde komma att ställas på kyrkofonden. Statskontoret

ville i detta sammanhang erinra örn att från fonden utlämnade förskott

till bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen den 30 juni

1931 utgjorde i runt tal 3,800,000 kronor. Statskontoret hade i en del fall,

då framställningar örn lån av ifrågavarande beskaffenhet gjorts, funnit

sig böra framhålla, att sådan placering av kyrkofondens medel principiellt

icke borde förekomma, Örn nu ett så svårt ekonomiskt läge kunde

anses hava inträtt för de ecklesiastika arrendatorerna, att särskilda åtgärder

för beredande av lättnader åt dem voro ofrånkomliga, funne sig

emellertid statskontoret, med hänsyn till åtgärdernas tillfälliga karaktär

och under förutsättning att denna angelägenhet måste ordnas, innan den

under utredning varande frågan örn den ecklesiastika egendomens förvaltning

avgjorts, icke böra motsätta sig, att kyrkofonden disponerades på

sätt, som i förslaget föreslagits. Det torde vara lämpligast, att en lånerörelse

av ifrågavarande art ombesörjdes av statskontoret, då härigenom

vunnes större enhetlighet i övervakandet och redovisningen av lånen.

Statskontoret förutsatte, att för lånen komme att lämnas fullgoda säkerheter;

och torde räntan, i likhet med vad som vore fallet beträffande de

från kyrkofonden utlämnade nyhyggnadsförskotten, böra bestämmas till

fem procent.

Med hänsyn till statskontorets utlåtande och i förtydligande syfte bär

jag underkastat förslaget till ifrågavarande lag viss redaktionell ändring.

Jag har därvid funnit mig böra föreslå ett tillägg av innebörd, att såsom

^byggnadskostnad, för vars gäldande lån ur kyrkofonden skulle kunna

erhållas, jämväl skulle anses gottgörelse, som tillträdande arrendator järn

likt 26 § ecklesiastik boställsordning förpliktats utgiva till avträdaren för

vad denne utlagt för verkställande av föreskrivna byggnadsarbeten.

Jag bar ävenledes ansett mig böra införa bestämmelse därom, att, i den

mån Konungen så förordnar, reglerna i 2 och 3 §§ i 1925 års lag skola äga

motsvarande tillämpning samt att Konungen må äga meddela de ytterligare

föreskrifter, som kunna erfordras.

Lagförslaget erfordar för sitt antagande beslut av såväl riksdag som

kyrkomöte.

Ännu finnas ett betydande antal löneboställen, avsedda för jordbruk,

utarrenderade efter de i förordningen den 15 september 1911 angående utarrendering

av prästerskapets löneboställen angivna grunderna. Som ovan

framhållits, är arrendet ävenledes i dessa kontrakt uppdelat i arrendeavgift

och årsbelopp för nybyggnadsskyldigbetens fullgörande. Att märka

härvid är emellertid, att arrendeavgiften är helt utsatt i penningar

— i motsats alltså till vad som föreskrives i nu gällande ecklesiastika

arrendeförordning av den 21 november 1925, där arrendeavgiften skall

vara utsatt till hälften i penningar och till hälften i en eller flera av de

persedlar, som upptagas i länets markegångstaxa, att lösas med penningar

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

efter senast fastställda pris enligt litt. A i markegångstaxan. Orsaken till

den förändring i sättet för arrendeavgiftens utgående, som visar sig i 1925

års förordning, ligger förnämligast i att det vederlag, som lämnas för

nyttjanderätt till en för jordbruk avsedd egendom, bör lämpas efter värdet

av de produkter, som vinnas från egendomen, då omkastningar i konjunkturerna

kunna vara av beskaffenhet att kullkasta alla beräkningar.

Jag instämmer till fullo i denna uppfattning och finner det nuvarande

sättet för arrendeavgiftens utgående vara riktig. De arrendatorer, som

hava erhållit sina arrenden i enlighet med föreskrifterna i 1925 års utarrenderingsförordning,

hava också härigenom kommit i åtnjutande av

en icke obetydlig arrendenedsättning genom markegångspersedlarnas

sjunkande pris. Detta har givetvis icke varit förunnat de arrendatorer,

vilkas kontrakt hänföra sig till 1911 års utarrenderingsförordning.

Under ärendets beredning har emellertid framkommit ett förslag, som

synes mig ägnat att på ett rationellt sätt kunna medföra lindring i arrendevillkoren

för arrendatorerna av dessa efter 1911 års utarrenderingsförordning

utarrenderade löneboställen. Förslaget avser att öppna möjlighet

för sådan tillämpning av 1925 års utarrenderingsförordnings bestämmelse

örn sättet för arrendeavgiftens utgående beträffande dessa arrenden,

att i de fall, där omständigheterna befinnas böra därtill föranleda,

viss lindring skulle kunna givas i avseende å för arrendena i fråga nu

gällande, mera betungande arrendeavgifter. Länsstyrelserna skulle bemyndigas

medgiva lindring i dessa arrendevillkor på så sätt, att arrendeavgift,

tidigast från och med arrendeåret 1932—1933, nedsättes intill det

belopp, som uppkommer vid en omräkning av den i kontraktet bestämda

arrendeavgiften sålunda, att hälften av avgiften förvandlas till markegångspersedlar

till myckenhet enligt priserna i litt. A i markegångstaxan

det år, utarrenderingen skedde, att för återstående arrendeår lösas med

penningar efter senast fastställda pris enligt litt. A i markegångstaxan.

Med hänsyn till naturen av årsbeloppet för nybyggnadsskyldighetens fullgörande

måste detsamma fortfarande fastställas att utgå i penningar.

Någon ändring beträffande sättet för årsbeloppets utgående kan jag sålunda

ej förorda.

Enligt vad jag har mig bekant, har chefen för jordbruksdepartementet

för avsikt att senare denna dag framlägga ett förslag till proposition rörande

kungörelse örn ändrad lydelse av mom. 10:o i kungörelsen den

4 juni 1908 angående förändrade grunder för förvaltningen av kronans

jordbruksdomäner, avseende just att arrendeavgiften skulle vara

utsatt till hälften i penningar och till hälften i en eller flera av de persedlar,

som upptagas i länets markegångstaxa, att lösas med penningar

efter senast fastställda pris enligt litt. A i markegångstaxan. Denna kun

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

görelse, som skulle träda i kraft den 1 juli 1932, skulle i vissa fall givas

retroaktiv tillämpning å arrendeavtal slutna före nyss angivna dag. Jag

tillåter mig hänvisa till de i detta förslag till proposition angivna grunderna

för omräkningen, vilka grunder ävenledes böra bliva bestämmande

för omräkningen av arrendeavgifterna å nu ifrågavarande löneboställen.

Det kan ju därvid ej undgås, att arrendatorerna av kronodomänerna

komma i en gynnsammare ställning, enär arrendet här ej uppdelas

i arrendeavgift och årsbelopp utan belt motsvarar arrendeavgiften

å löneboställena. Detta torde emellertid uppvägas av den av mig härovan

föreslagna möjligheten för dessa arrendatorer att erhålla lån ur kyrkofonden

för gäldande av dem åvilande skulder för hyggnadskostnaders

gäldande.

För medgivande av här avsedd arrendelindring, som givetvis allenast

kan ifrågakomma, då enskild rätt ej därigenom förnärmas, torde i den lag,

som hör utfärdas, höra uppställas fordran på, att de kontraherade arrendevillkoren

befinnas tyngande och svårigheter möta för arrendatorn att fullgöra

honom enligt avtalet åliggande förbindelser. De fordringar, som i

övrigt höra uppställas, synas höra meddelas i form av särskilda föreskrifter,

vilka höra givas av Konungen. Arrendatorn torde böra hava gjort

vad honom skäligen kan påfordras för hållande av den arrenderade

fastigheten i god hävd, och såsom regel bör lindring icke medgivas

med mindre av arrendetiden återstå minst tre år. Undantag från denna

regel böra i särskilda fall få förekomma. Därest arrendator redan

erhållit lindring i arrendevillkoren jämlikt bestämmelserna i förenämnda

lag den 21 maj 1926, torde någon ytterligare lindring icke böra

ifrågakomma. Skulle lindringen icke uppgå till fem procent av arrendet,

torde densamma icke böra medgivas annat än i undantagsfall. För erhällan - de av denna lindring i arrendevillkoren bör arrendatorn genom tillägg till

gällande arrendekontrakt tillförhindas att för återstående arrendetiden

utgöra hälften av arrendeavgiften i de vid omräkningen använda persedlarna,

att lösas med penningar efter senast fastställda pris enligt litt. A i

markegångstaxan. Förutsättning för arrendeavtalets ändrande på detta

sätt är borgensmännens för arrendet medgivande. Jämväl arrendators

stärbhusdelägare och löftesman, vilken själv övertagit arrendet, ävensom

annan, som med vederbörligt godkännande fått arrendet på sig överlåtet,

torde berättigas erhålla denna lindring i arrendevillkoren. Detta bör däremot

icke gälla i fråga örn arrendators konkursborgenärer eller annan hans

löftesman, än nyss sagts. Någon preklusionsfrist torde ej stadgas för ansökans

ingivande.

Ett bemyndigande av nu ifrågasatt innehåll för länsstyrelserna erfordrar

beslut av såväl riksdag som kyrkomöte.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

Föredragande departementschefen uppläser härefter

dels förslag till lag om byggnadslån ur kyrkofonden,

dels ock förslag till lag örn ändring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer

av ecklesiastika löneboställen

samt hemställer, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att för dess

del antaga berörda förslag till lagar.

Vad föredragande departementschefen sålunda, med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter, hemställt behagar

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten bifalla

samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse bilaga

vid detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gustaf Ödmann.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 2LJoU 1932:9 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag bland annat till lag om byggnadslån ur kyrkofonden, dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten