Sök i Ratio Lex

Angående avskrivning eller avlösning i vissa fall av lotsningsbesväret m. m

1932-02-26 · 23 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 23 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1932:166, Angående avskrivning eller avlösning i vissa fall av lotsningsbesväret m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

1

Nr 166.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående avskrivning eller

avlösning i vissa fall av lotsningsbesväret m. m.; given

Stockholms dott den 26 februari 1932.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

, D. Hansén.

Bihang till riksdagens protokoll 1982

1 sami.

18lt käft. (Nr 166.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majda proposition nr 166.

Historik.

Utdrag av protokollet över handels är enden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 26 februari 1932.

N ä r varande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,

Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen

för handelsdepartementet statsrådet Hansén:

Jag anhåller nu att för Kungl. Majit få anmäla vissa spörsmål, som uppkommit

i anledning av väckt fråga örn avskrivning eller avlösning av det vissa

hemman och lägenheter samt vissa städer åvilande lotsningsbesväret, varom utredningar

verkställts av kammarkollegium och lotsstyrelsen.

Till belysning av vissa kamerala förhållanden, som kunna vara av betydelse

för frågans bedömande, torde jag därvid till en början få lämna en redogörelse

för lotsningsbesvärets tillkomst. Härom har kammarkollegium i ett den 31

december 1920 i ämnet avgivet utlåtande anfört bland annat följande:

De lotsar eller såsom de också kallades »ledsagare» eller »styrmän», vilka

från och med senare hälften av 1500-talet voro bosatta i rikets skärgårdar,

synas till en början allenast hava varit skyldiga att lotsa kronans fartyg.

Denna skyldighet torde ursprungligen hava tillkommit efter särskilda åtaganden

av vissa skärgårdsbönder, i ersättning varför de erhöllo befrielse

från eller avkortning å dem eller deras hemman åliggande utskylder och

onera. Sedermera fingo lotsarna sig ålagt att betjäna den allmänna sjöfarten,

varefter i sjölagen den 12 juni 1667 stadgades, att på alla farvatten, då ledsagare

behövdes eller plägade brukas, varje skeppare vore skyldig att bruka

och antaga dylika ledsagare. Genom en den 1 mars 1680 utfärdad instruktion

föreskrev Kungl. Majit, att i varje sjöstad skulle antagas minst två edsvurna

lotsar, vilka samtidigt skulle vara därstädes bosatta borgare. Dessa

skulle vara frikallade från inkvartering och annan extraordinarie borgerlig

tunga ävensom utskrivning. I sammanhang härmed beviljade Kungl. Majit

de styr- och lotsmän, som bodde här och där i skärgårdarna, vare sig på

kronans styrmanshemman eller annorstädes, befrielse från extraordinarie utlagor

av deras hemman ävensom från utskrivningar och privata skjutsningar.

Lotshemmansfrihetema torde emellertid hava åtnjutits med olika storlek i

olika delar av riket. I Södermanlands och Östergötlands län synes sålunda

lotsarna för sina hemman hava i kraft av Kungl. Maj:ts resolutioner den 4

april 1681 och den 28 oktober 1686 frinjutit, förutom i det föregående omförmälda

förmåner, hela mantalsräntan. Enligt kungl, brev den 18 april 1738

skulle lotsarna i finska och norrländska skärgårdarna icke få frinjuta någon

del av hemmansräntan, utan voro de allenast frikallade från inkvartering,

vägröjning, bro-, gästgiveri- och tingshusbyggnader, krono- och fångskjuts

ävensom rotering. I samma brev stadgades därjämte, att å skattehemman,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

3

vilkas åbor ej befunnes vara skickliga till lotsar, borje den i vederbörlig ordning

antagne lotsen tilläggas någon liten lön av lotskassan, jämte det att en

stuga uppsattes för honom på någon vid sjökanten belägen klippa eller annan

för skattebonden umbärlig plats, då skattebonden ej förmodades vägra lotsen

mulbete å hemmanets ägor för en ko, om lägenhet därtill gåves. Om ej

skattebonden ville bekväma sig härtill, skulle han förpliktas att själv hålla

lots på sitt hemman mot de förmåner, som lotsarna vore beviljade. För den

händelse bönder eller torpare å frälseägor komme att utses till lotsar, holle

Kungl. Majit före, att frälsemannen kunde förmås taga dagsverken av en

sådan torpare eller bonde å tid på året, då seglationen upphört, eller ock

låta lotsen lösa desamma i penningar enligt skäligt och i orten gängse pris,

vartill allt Kungl. Majit funne bestämmelserna i 28 kap. 1 § byggningabalken

örn gästgiveri» anläggande å frälse grund giva stöd. Genom kungl,

brev den 16 augusti 1762, den 17 september 1764 och den 13 mars 1783

konfirmerades de friheter, som tillagts lotsarna genom kungl, instruktionen

den 1 mars 1680 och kungl, brevet den 18 april 1738. Kungl. Majit uppdrog

sedermera genom beslut den 13 november 1781 åt amiralitets- och kammarkollegierna

att genomgå äldre och nyare lotsförfattningar samt i de delar,

bestämmelserna i dessa komme i kollision med äganderätten till frälsehemman,

inkomma med författningsförslag, därvid särskilt kammarkollegium jämväl

hade att avgiva utlåtande över ett av amiralitetskollegium tidigare utarbetat

förslag till förordning örn boställen åt lotsar. Den 14 maj 1783 avgåvo kollegierna

utlåtande och förslag i ämnet. I detta utlåtande anförde särskilt

kammarkollegium, bland annat, att det hos kammarkollegium vid övervägande

av det föreliggande ämnet uppstått den frågan, huruvida det icke vore med

rikets nytta bäst överensstämmande om lotsningens bestyrande, å ena, samt

hemmansbruket, å andra sidan, hölles isär såsom alldeles skilda näringar. I

allmänhet borde en lots vara belåten, när han hade nödig bostad jämte kåltäppa

och bete för en ko såsom 1738 års kungl, brev stadgade samt i övrigt

åtnjöte av åbon å lotshemmanet sådana förmåner, varigenom han hade sin

bärgning, vilka samtliga förmåner svarade emot de friheter och förmåner

åbon å ett dylikt till lotsningen anslaget hemman vore tillagda. Med en

sådan anordning skulle dessa förmåner kunna en gång för alla regleras för

varje lotshemman på det sätt, att de av Konungens befallningshavande å orten

med biträde av vederbörande projekterades och sedan till amiralitets- och kammarkollegiernas

fastställande insändes. Lotsverket skulle härigenom kunna

bliva försett med dugliga lotsar och åkerbruket icke varda utsatt att vanvårdas

av personer, vilkas hantering vore därifrån så skiljaktig. Huru väl

grundad denna åskådning i allmänhet syntes vara, förekomme emellertid särskilda

omständigheter, varför närmare redogörelse lämnades, vilka föranläte

kammarkollegium föreslå, att de hemman, som av ålder till lots- eller s. k.

styrmanshemman blivit anslagna, även därefter bleve såsom sådana bibehållna.

I överensstämmelse med det av kollegierna avfattade förslaget utfärdade

Kungl, Majit den 17 september 1783 en förordning angående hemman för loisarna

i riket samt vad därmed kunde hava sammanhang. De i denna författning

intagna bestämmelserna hava med obetydliga redaktionella jämkningar

influtit i kungl, förordningarna angående lots- och båkinrättningen i

riket den 20 juni 1820 och den 16 maj 1827 samt återfinnas i nu gällande förordning

angående lotshemman och boningsplatser för lotsar den 9 juli 1862.

De nu gällande bestämmelserna i ämnet äro i huvudsak av följande innehåll.

Enligt § 1 i förut omförmälda förordning den 9 juli 1862 skola såsom lots
-

< i (i Ilande

rätt.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

hemman oell boningsplatser för lotsar anses alla sådana hemman och lägenheter,

vare sig av frälse-, skatte- eller krononatur, vilka av ålder varit och ännu

vid tiden för förordningens ikraftträdande vore lotsningsskyldigliet underkastade

och icke lagligen blivit därifrån skilda, samt även sådana, som därefter kunna

bliva åt lotsar för lotsningens skull till bruk och nyttjande upplåtna. Alla så

beskaffade hemman och lägenheter skola upptagas i en av kammarkollegium

upprättad och fastställd jordebok. Denna lotsjordebok skall så föras, att från

densamma skall kunna erhållas upplysning örn bland annat de skatter, som

utgå av lotslägenheterna, de skatter, varifrån lägenheterna äro befriade, de

landuddar, holmar och skär, varest lotsar äro bosatta, vilka friheter på varje

ställe åtnjutas av lots, samt, då lotslägenhet är utsedd på enskild persons skatteeller

frälseägor, de förmåner, som för lotsen äro av hemmansägaren betingade

och beviljade, ävensom de skyldigheter, vilka det kan åligga lotsen att utgöra

till hemmansägaren. — Förordningens §§ 2—5 innehålla stadganden örn kronolotshemman

samt sådana hemman av skatte- och frälsenatur, som av ålder varit

till lotshemman anslagna. I fråga om lotshemman av skattenatur föreskrives

i sådant hänseende, att skatterätten skall utgöra borgen för lotsningens fullgörande.

Skulle skatteman ej själv förmå uppehålla lotsningen, skall han

åt den lots, som förordnas, på något vid sjökusten beläget och bekvämt ställe

uppsätta en stuga med nödiga uthus och förse honom med mulbete för en ko

samt tillåta honom att på ägorna hämta vedbrand och nyttja fiske till husbehov

ävensom i övrigt lämna lotsen sådana förmåner, som för dennes utkomst

av länsstyrelsen prövas oundgängliga, allt emot de friheter och förmåner, som

skatteägaren för lotsningens skull åtnjuter. För den händelse de lotsen tillförsäkrade

förmånerna skulle befinnas överskjuta värdet av lotshemmansfriheterna,

skall ersättning för sådant överskott tillerkännas skatteägaren av

lotsverkets medel. Beträffande frälselotshemman kan ägaren visserligen uppsäga

lotsen från hemmanet, men det åligger honom att därefter upplåta hemmanet

till annan lots, som av vederbörande prövas därtill skicklig, eller ock

lämna lotsen enahanda förmåner, som skola utgöras av ägare av skattelotshemman,

vilken icke själv förmår uppehålla lotsningen. Har frälsehemmanet

genom köp eller byte iklätt sig frälsenatur och hava därvid några särskilda villkor

i anseende till lotsningen bevisligen blivit förbehållna, skola dock dylika

villkor till alla delar uppfyllas. — §§ 6 och 7 i förordningen innehålla bestämmelser

om upplåtande till lotsar av sådana hemman och lägenheter, som kunna

visa sig erforderliga för lotsningens fullgörande. Sålunda stadgas i § 6, att,

örn för lotsningens skull finnes angeläget, att lots vistas på annan fastighet

än redan av ålder anslagna lotshemman, skall, örn det är frälse- eller kronoskattehemman,

ägaren av hemmanet vara skyldig att, på lika sätt som uti

allmänna lagen är örn gästgivaregård stadgat, hava en sådan lots på sina ägor,

så framt han ej skulle åtnöjas att för hemmanet av kronan taga vederlag. I

sådant fall och då ägaren till hemmanet ej vill genom byte avstå detsamma

eller själv ombesörja lotsningen, är han skyldig att på något ställe åt sjösidan,

som för lotsningen kan anses bekvämligt, avsätta så stor plats, som till uppbyggande

av en stuga och nödiga uthus finnes tillräcklig för lotsen. Det skall

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

5

för övrigt ankomma på överenskommelse mellan kronan samt jordägaren örn

och vilka förmåner den senare bör lämna till lotsens underhåll emot ersättning

i penningar av lotsverkets medel, av vilka jämväl skall gottgöras den tomtöresavgift,

som lotsarna kunna på något ställe erlägga för sina boningsplatser.

Träffad överenskommelse i dessa delar skall anmälas hos länsstyrelsen, som

underställer ärendet kammarkollegii prövning och stadfästelse. Kan åter frivillig

överenskommelse icke träffas, skall vederbörande lotsbefäl till länsstyrelsen

inlämna skriftligt påstående örn de för lotsen behövliga förmånerna, vilket

bör i vanlig ordning meddelas jordägaren till avgivande av förklaring, varefter

vare sig att denne i allo bestrider eller till större eller mindre del medgiver,

vad som blivit yrkat, ärendet av länsstyrelsen skall avgöras genom utslag,

som underställes kammarkollegii prövning. Med de kronan förbehållna

hemman, fiskelägen, allmänningar, öar och skär, varest lots kan behöva förläggas,

bör, såvida lagligen antagna åbor därå finnas, förhållas på sätt är

stadgat i avseende å de lotsplatser, som behöva anläggas å frälse- och skattejord.

Skulle åbo icke lagligen vara antagen på sådan lägenhet, må den på vederbörandes

anmälan till lotshemman av kammarkollegium användas, emot det

att lotsen blir ansvarig för den ränta och de skyldigheter, vartill lägenheten är

skattlagd eller som av densamma förut utgått. — §§ 8 och 9 i förordningen slutligen

innehålla processuella regler för ärenden örn lotsningsbesväret. Enligt

§ 8 skola alla tvister, som på ett eller annat sätt kunna uppkomma och angå

lotshemman, evad de äro av krono-, frälse- eller skattenatur, samt röra sådana

mål, vilka med lotsverket hava gemenskap, först av länsstyrelsen och, där någon

med dess utslag icke åtnöjes, av kammarkollegium prövas och avgöras.

Besvär över kammarkollegii utslag i sådana mål skola upptagas av regeringsrätten,

som enligt lagen den 26 maj 1909 örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt har

att avgöra, bland annat, mål örn hemmans och lägenheters indelning till lotsning,

örn utbyten av boningsplatser för lotsar eller av lotsningspliktiga hemman

och lägenheter samt örn dessas förmåner, friheter och skyldigheter. Däremot

höra tvister, som röra frälse- eller skattelotshemmans jord och ägor. liksom

förut till allmän domstols prövning.

Enligt 1862 års förordning få lotshemman och lotslägenheter av krononatur

icke klyvas eller mindre delar och tillhörigheter därifrån söndras. Någon motsvarande

bestämmelse för skattelotshemman finnes icke i förordningen. Emellertid

har i ett kungl, brev den 19 augusti 1823 samt förvaltningens av sjöärendena

och kammarkollegii därpå grundade kungörelse den 15 september 1823

angående skatteköp å kronolotshemman såsom villkor för skatteköp uppställts

bland annat, att skatterättigheten går förlorad, örn de i lotsförfattningarna

stadgade skyldigheterna icke noga fullgöras, samt att de skattesålda hemmanen

och lägenheterna icke få klyvas eller mindre delar och tillhörigheter därifrån

söndras. Sistnämnda villkor gäller dock ej för andra skattelotshemman

än sådana, som efter den 19 augusti 1823 köpts till skatte. Detta förbud mot

vissa lotshemmans klyvning har icke rubbats vare sig genom 1896 års lagstiftning

örn hemmansklyvning m. m. (30 § lagen den 27 juni 1896 örn hemmansklyvning,

ägostyckning och jordavsöndring) eller genom 1926 års lag om

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

delning av jord å landet. Enligt 9 § promulgationslagen till jorddelningslagen

skall vad om förbud mot avsöndring från lotshemman av krono- eller skattenatur

är i kungl, brevet den 19 augusti 1823 samt förordningen den 9 juli 1862

stadgat äga motsvarande tillämpning i fråga om avstyckning, och i 1 kap. 8 §

sista stycket jorddelningslagen är stadgat, att där enligt lag eller särskild författning

skifte å viss fastighet eller äga icke är tillåtet, dylikt förbud skall lända

till efterrättelse.

Såsoir förut erinrats skola lotshemmanen och lotslägenheterna för sin lotsningsskyldighet

åtnjuta befrielse från vissa skatter och besvär. Härom innehålla

de för varje lotshemman meddelade regleringsutslagen närmare bestämmelser,

varjämte upplysningar därom kunna erhållas från lotsjordeboken. Sedan

numera flertalet av de onera och besvär, varifrån lotshemmanen åtnjutit

befrielse, kommit att upphöra, inskränka sig dessa fastigheters friheter till

den jämlikt 6 § lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet äldre lotshemman, så länge de äro underkastade lotsningsskyldighet,

medgivna friheten från skyldighet att deltaga i byggande och underhåll

av allmän väg, bro och färja.

Åtskilliga lotshemman tagas numera icke i anspråk för lotsningen. För

andra åter medför lotsningsbesväret såsom regel endast, att vissa markområden

nyttjas till bostad med mera åt lotsar •eller eljest för lotsverkets behov, varjämte

i vissa fall hemmanens ägare tillhandahålla vissa naturaförmåner åt

lotsarna. De lotsar, som erhålla sådana naturaförmåner, äro emellertid enligt

gällande avlöningsbestämmelser skyldiga att underkasta sig avdrag å den kontanta

avlöningen till belopp motsvarande förmånernas värde. Redan i kungörelsen

den 1 oktober 1914 (nr 270) angående villkor och bestämmelser för

åtnjutande av de i staten för lotsstyrelsen upptagna avlöningsförmåner intogs

bestämmelse därom, att statsverket skulle för bostadslägenhet och övriga naturaförmåner,

som tillhandahölles tjänstinnehavare tillhörande lotspersonalen,

bekomma ersättning genom avdrag å avlöningen med belopp, som med hänsyn

till de upplåtna förmånernas värde och till förhållandena i orten kunde av lotsstyrelsen

befinnas skäligt. I det nu gällande avlöningsreglementet för befattningshavare

vid lots- och fyrstaterna den 9 juni 1922 (nr 379) med däri genom

kungörelsen den 12 juni 1925 (nr 244) vidtagna ändringar, vilket reglemente

samtliga i tjänst varande lotsar underkastat sig, säges visserligen intet om naturaförmånerna,

men i de av Kungl. Majit den 20 november 1922 utfärdade

tilläggsbestämmelserna med i dessa bestämmelser sedermera gjorda ändringar

finnes i § 14 stadgat, att, där tjänsteman åtnjuter annan naturaförmån än i 20

och 21 §§ i avlöningsreglementet omförmäles (bostad, bränsle och lysämnen)

eller ersättning i penningar för sådan förmån, skall i förra fallet ersättning för

förmånens värde erläggas av förmånstagaren genom avdrag å avlöningen och i

senare fallet avräkning ske å avlöningen med det belopp, varmed ersättning för

den avlösta förmånen utgår, allt i den ordning, lotsstyrelsen bestämmer.

Lotsnings- Enligt vad kammarkollegium meddelat i sitt utlåtande den 31 december

omfattning. 1^20 skulle numera icke finnas något under åborätt upplåtet kronolotshem
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 16G.

7

man. Ett mindre antal kronohemman upptages emellertid alltjämt i lotsjordeboken

såsom lotshemman. Antalet lotshemman av frälse natur skulle enligt

kammarkollegium inskränka sig till fyra, och sammanlagda antalet skattelotshemman

och lägenheter skulle uppgå till omkring 120. Av dessa senare skulle

ett trettiotal vara skatteköpta efter 1824 års ingång. I skrivelse den 18 september

1930 har lotsstyrelsen meddelat, att något över 60 lotshemman och lägenheter

icke vidare tagas i anspråk av lotsverket och ej heller kunna antagas

bliva för verket erforderliga.

Ifråga örn de skyldigheter, som kunna åvila lotshemman, innehålla några

av lotsstyrelsen upprättade förteckningar, vilka överlämnats med utlåtande

den 1 februari 1929, närmare upplysningar. Av dessa förteckningar inhämtas

bland annat, att ägaren av lotshemmanet 1 mantal frälse Oxid vid Oxelösunds

lotsplats är skyldig att för lotsningen upplåta l1/* tunnland åker,

äng till 50 lass hö samt att lämna bostäder med uthus, sjöbodar, bete, bränsle,

timmer till husens underhåll och fiske. Härför skola åtnjutas samtliga lotshemmansfriheter,

men erhålles ersättning för husbygge och betesrätt med

419 kronor 4 öre årligen. Å lotsarnas avlöning göres avdrag för jord och

ved med tillhopa 865 kronor 92 öre för år. -— Ägarna av de till Idö lotsplats

hörande skattehemmanen Idö örn tillhopa 1 mantal hava att mot åtnjutande

av samtliga lotshemmansfriheter utgöra 32 skillingar banco årligen för

varje halvt mantal, att till sex lotsar lämna mulbete för ko samt vedbrand ävensom

att låta dessa lotsar få rätt till husbehovsfiske. Därjämte äro hemmanens

ägare skyldiga att tillhandahålla tomtplats. Från lotsarnas avlöning avdragas

för fisket årligen 35 kronor. — Skattelotshemmanen Lafsekulla och Skällenäs

samt ålfisket Skällenäs vid Bergkvara lotsplats äro befriade från rotering,

skjutsning, inkvartering och publik byggnad. Skällenäshemmanet är även befriat

från brevbärning. Fastigheternas ägare erhålla årligen kontant ersättning

med 175 kronor 83 öre för skillnaden mellan värdet ä fastigheternas prestationer

oell friheter. Hemmanen skola »utgöra viss del av hemmansräntan». Från

]/3 mantal Skällenäs skall tillhandahållas viss boplats, hus, odlingsjord, bete,

hö och halm samt bränsle ävensom lämnas rätt till fiske med rätt till båthamn

och rätt till fågelskytte, varjämte 5 riksdaler banco skola utgöras till lotslön.

Från samma hemmansdel har upplåtits mark för upplagsplats och lotsuppassningshus.

Jordägarna hava även ålagts uppföra lotsuppassningsstuga. Årligt

avdrag å lotsarnas avlöning göres för av hemmanen utgående »lön» med

155 kronor. -— Från skattelotshemmanet Pukavik vid lotsplatsen med samma

namn skall mot åtnjutande av samtliga lotshemmansfriheter tillhandahållas

stuga med nödiga uthus, 2 skäppland jord, bete för en ko, hö, vedbrand och

fritt fiske. Från lotsarnas avlöning göres avdrag för jord och bostad med

53 kronor 75 öre.

Vissa

städers

lotsning

skyldighet.

Den redogörelse, som jag i det föregående lämnat i fråga örn lotsningsbesväret,

har avsett lotshemmans och lotslägenheters skyldigheter och rättigheter.

Emellertid hava även vissa städer fått sig ålagt att bidraga till lotsningens behöriga

fullgörande. Enligt vad lotsstyrelsen meddelat i sitt utlåtande den 1 fe
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

bruan 1929 äro 24 städer skyldiga att till lotsverket lämna enahanda förmåner

som de, som för närvarande utgöras av vissa lotshemman, eller alltså att tillhandahålla

mark, vedbrand, fritt fiske, bete och andra naturaförmåner ävensom

att i vissa fall lämna kontanta bidrag till lotsarnas avlöning. Rättigheten till

dessa förmåner grundar sig merendels på inför vederbörande länsstyrelser ingångna,

mellan lotsverket och städerna avslutade överenskommelser, varom, sedan

kammarkollegium meddelat fastställelse å desamma, anteckning skett i

lotsjordeboken.

Frågan huruvida städerna äro enligt författningarna om lotsningsbesväret

skyldiga att bidraga till lotsarnas underhåll har varit föremål för viss tvekan. I

skrivelse den 3 april 1930, varmed kammarkollegium till Kungl. Maj:ts avgörande

överlämnat en av Hudiksvalls stad hos kammarkollegium gjord framställning

örn befrielse för staden att lämna visst kontant bidrag till lotsarnas vid Agö lotsplats

avlönande, har kammarkollegium sålunda såsom sin mening uttalat, att någon

sådan skyldighet för städerna icke föreligger. Lotsstyrelsen har för sin del

i sitt utlåtande den 1 februari 1929 funnit det tvivelaktigt, huruvida städernas

upplåtelser i detta hänseende, vilka skett för all framtid, skulle kunna rubbas

till sin giltighet genom ett upphävande av 1862 års förordning örn lotshemman

och boningsplatser åt lotsar. Enligt lotsstyrelsen vore det nämligen i dessa fall

icke fråga örn särskilt hemman eller särskild lägenhet åliggande förpliktelser

och sålunda icke örn ett allmänt besvär. Sedan handlingarna i det av Hudiksvalls

stad anhängiggjorda ärendet av Kungl. Maj:t överlämnats till regeringsrätten

för avgivande av yttrande, hava för föredragningen i regeringsrätten

åtskilliga äldre handlingar, som legat till grund för de på sin tid meddelade

besluten örn städernas förpliktande i angivna hänseende, genomgåtts. Av denna

undersökning har framgått, att ärendena i allt fall handlagts i den ordning,

varom bestämmelser funnits meddelade i berörda författningar. Sålunda har,''

för att nämna några exempel, länsstyrelsen i Norrbottens län genom utslag

den 18 mars 1822, vilket utslag blivit av kammarkollegium fastställt, »i stöd

av § 41» i 1820 års förordning angående lots- och båkinrättningen i riket

»samt Renlighet med stadens medgivande» förpliktat Luleå stad att avsätta

boplats åt sjösidan till lotsar, dock mot- tomtören av lotsmedlen, eftersom staden

icke »kan komma i åtnjutande af någre sådana friheter, som Lotshemman

äro förundte». Därjämte har staden ålagts tillhandahålla lotsarna mulbete

åt kor mot »stadgade mulbetespenningar af lotsarna själfva». — Genom utslag

den 30 november 1837 fann länsstyrelsen i Östergötlands län Norrköpings

stad vara skyldig att på grund av 163 § i 1827 års förordning angående lotsoch

båkinrättningen i riket förse lotspersonalen vid lotsplatsen i staden med

de förmaner, som vore till dennas utkomst oundgängligen nödiga, varjämte

länsstyrelsen förklarade, att staden (borgerskapet) icke kunde undgå att betala

inkvarteringspenningar till lotsarna, att medgiva lotsarna rätt till fiske å stadens

fiskevatten samt att lämna penningar i ersättning för kobete. Däremot

ansågs staden ej skäligen böra åläggas att uppföra boningshus eller att lämna

en täppa at lotsarna. Staden besvärade sig över utslaget hos kammarkollegium,

i vad utslaget avsåge inkvarteringsersättning, och förmenade, att det av länsstyrelsen

åberopade författningsrummet förutsatte, att, örn överenskommelse

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

9

ej träffades, jordägaren skulle erhålla ersättning för de förmåner, som lämnades.

Genom utslag den 26 februari 1839 fann kammarkollegium väl att

ingen skyldighet för staden att erlägga inkvarteringspenningar kunde härledas

från § 163 i 1827 års förordning, varför staden befriades från sådan skyldighet.

Kammarkollegium ansåg emellertid på grund av samma paragraf staden

ej kunna undgå, att, då anspråk därom å lotsverkets sida framställdes, på något

för lotsningen bekvämligt ställe utan ersättning avstå så stor plats som till

uppbyggande av stuga och nödiga uthus åt lotsarna funnes tillräcklig. I övrigt

blev länsstyrelsens utslag fastställt. Lotsverket träffade sedermera med staden

överenskommelse örn boningsplats åt lotsarna, vilken överenskommelse

fastställdes genom länsstyrelsens utslag den 31 december 1839 och den 26 april

1841. Genom utslag den 18 oktober 1852 lät kammarkollegium bero vid de

av länsstyrelsen sålunda meddelade utslagen. — Vidare må nämnas, att länsstyrelsen

i Malmöhus län genom utslag den 21 januari 1828, som fastställts av

kammarkollegium den 11 november 1828, under åberopande av 9 artikeln i

1827 års förordning förpliktat städerna Skanör och Falsterbo att lämna lotsarna

där rätt till fritt fiske och »själskytteri» ävensom mulbete och ett halft

tunnland mark till kåltäppor.

Jag får slutligen beträffande denna fråga meddela, att regeringsrätten i ett

den 17 februari 1931 avgivet yttrande i det förut omnämnda ärendet angående

Hudiksvalls stads lotsningsskyldighet anfört bland annat följande: T de tid

efter annan angående lotsverket utfärdade författningarna har stad icke undantag^

från de däri givna, bestämmelsernas tillämplighet. I ett flertal fall hava

ock städer av myndigheterna under åberopande av stadganden i samma författningar

förpliktats att tillhandahålla lotsar boningsplatser och andra förmåner.

‘Även den överenskommelse mellan lotsverket och Hudiksvalls stad, varom i

ärendet är fråga, har tillkommit och fastställts i den ordning, som stadgades i

den vid överenskommelsens tillkomst gällande förordningen den 16 maj 1827

angående lots- och båkinrättningen i riket. Jämlikt § 6 mom. 3 i nu gällande

förordning den 9 juli 1862 angående lotshemman och boningsplatser för lotsar

lärer alltså kammarkollegium ägt behörighet att till prövning upptaga stadens

ifrågavarande framställning/

I en vid 1911 års riksdag i förevarande ämne väckt motion anfördes bland annat

följande:

Bland de s. k. kronolotshemmanen finnas många, som äro för avsöndring till

egnahemslägenheter synnerligen lämpliga. Men härvidlag ställer sig lagstiftningen

hindrande, i det att genom det kungl, brevet av den 19 augusti 1823

är stadgat, att dessa hemman ej få klyvas eller mindre delar och tillhörigheter

därifrån avsöndras. Då med dessa hemman följer lotsningsskyldighet, är det

klart, att ovannämnda bestämmelse tillkommit för att förhindra, att hemmanets

värde så skulle sjunka, att det ej kunde bära lotsningsskyldigheten. Då emellertid

dessa i regel välbelägna hemman, vilka sedan en lång tid tillbaka, då desamma

genom skatteköp förvärvades, i värde flerdubblats, torde numera ej

den ringaste risk förefinnas att i någon mån ändra dessa alltför stränga villkor.

För andra i enskild ägo varande eller under stadgad åborätt upplåtna

jordegendomar är genom lag den 27 juni 1896 tillåtet att frånskilja och för
-

Motion vid

1911 års

riksdag

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nrlGG.

sälja intill en femtedel av ägovidden, och denna rätt är i en del fall, såsom då

det gäller avsöndring till egnahemslägenheter i vissa län, utsträckt utöver en

femtedel av ägovidden. Det synes både lämpligt och rimligt, att det beträffande

kronolotshemman gjordes samma bestämmelse i avseende å rätten att avsöndra,

nämligen att även härvidlag tilläts att frånskilja och försälja intill en femtedel

av ägovidden, dock med bibehållande av samma lotsningsskyldighet för stamhemmanet.

En sådan ändring skulle, utan att medföra någon risk med avseende

å lotsningsskyldigheten, befrämja den betydelsefulla egnahemsfrågan, då

dessa hemman i regel äro belägna vid hamnplatser och större samhällen, där

efterfrågan på egnahemslägenheter är särskilt stor.

Riksdagens I skrivelse den 30 maj 1911 anförde riksdagen, efter att hava återgivit innes
hållet

i nämnda motion ävensom redogjort för vissa inhämtade upplysningar,

för egen del följande.

Såsom framginge av den verkställda utredningen funnes bland lotshemman

och lägenheter av skattenatur vissa, som icke toges i användning för lotsningsskyldigheten.

Att det oaktat även för dessa hemman och lägenheter gällde

den genom vissa äldre författningar meddelade bestämmelsen, att skatteköpta

kronolotshemman icke finge klyvas eller avsöndringar från dem verkställas,

torde vara klart. Beträffande åter de fall, där Kungl. Maj :t på vissa villkor

medgivit befrielse från lotsningsskyldighet, torde däremot nämnda bestämmelse

hava upphört att äga tillämpning på de sålunda frigjorda hemmanen.

Berörda bestämmelse, att skatteköpta kronolotshemman icke finge klyvas

eller avsöndringar från dem verkställas, hade lämnats orubbad av senare

lagstiftning angående hemmansklyvning och jordavsöndring, och vad sålunda

funnes stadgat torde äga motsvarande tillämpning i fråga om det på senare

tider införda institutet ägostyckning. Detta torde på sätt jämväl motionären

framhållit äga sin grund däri, att den ifrågavarande fastigheter åliggande

lotsningsskyldigheten skulle kunna behörigen fullgöras. Beträffande de lotshemman

och lotslägenheter, som icke toges i användning av lotsverket, syntes,

enligt riksdagens förmenande, förutsättningen för nämnda inskränkning i fråga

om rätt till hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring icke längre

förefinnas, utan torde dessa hemman och lägenheter utan olägenhet kunna i berörda

avseende likställas med andra under enskild äganderätt varande fastigheter.

Beträffande åter de lotshemman och lotslägenheter, vilka toges i anspråk för

utgörande av dem åliggande lotsningsskyldighet, tilltrodde sig riksdagen icke

för det dåvarande kunna bedöma, huruvida en ägare till dessa hemman och lägenheter

medgiven rätt till hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring

i samma omfattning, som gällde ifråga om andra enskilda tillhöriga fastigheter,

skulle kunna äventyra den ifrågavarande hemman och lägenheter åliggande

lotsningsskyldigheten. För bedömande av denna fråga vore en utredning givetvis

behövlig, vilken icke torde kunna ske annorledes än genom Kungl. Maj:ts

försorg. Riksdagen vore emellertid av den uppfattningen, att åtminstone i

fråga örn vissa hemman och lägenheter, därest rätt i ovanberörda avseende medgåves,

samma trygghet för lotsningsskyldighetens fullgörande alltjämt skulle

förefinnas. På grund härav anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte låta

verkställa utredning, i vilken omfattning och under vilka villkor — med hänsyn

till de särskilda skyldigheter mot det allmänna, som påvilade lotshemman

och lotslägenheter —- dessa fastigheter kunde i fråga örn rätt till klyvning,

styckning och avsöndring likställas med andra under enskild äganderätt varande

fastigheter, samt därefter framlägga det förslag, vartill en dylik utredning

kunde föranleda.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160.

11

Efter remiss avgav lotsstyrelsen den 10 mars 1919 utlåtande i anledning av Lotsstyrel^- den sålunda av riksdagen väckta frågan och anförde därvid bland annat föl- jgig

lande.

Bestämmelserna i fråga örn lotshemman, att klyvning, styckning eller avsöndring

icke finge äga rum, tryggade givetvis i sin mån fullgörandet av de

hemmanen åliggande förpliktelser mot lotsverket. Yad avsöndringarna vidkomme

toge desamma icke del i de allmänna bördor, som ålåge stamhemmanet,

och dettas förmåga att utgöra dylika bördor nedsattes sålunda i den mån avsöndringarna

verkställdes. Klyvning och styckning av ett hemman_ innebure

visserligen icke, att någon hemmansdel frigjordes från deltagande i hemmanets

skyldigheter till det allmänna, men uppenbart vore i allt fall, att det bleve

förenat med större svårigheter och besvär att utkräva dessa skyldigheter, örn

desamma fördelades på skilda fastighetslotter. Särskilt bleve det för vederbörande

lotsar en väsentlig olägenhet, örn de nödgades vända sig till ett flertal

delägare i hemmanet för utfående av de naturaprestationer, medelst vilka lotshemmansskyldigheterna

oftast fullgjordes.

Redan nu förelåge möjligheter för ägojords skiljande från lotshemman, och

åtgärder i sådant syfte vore vidtagna. Lotsstyrelsen hade därvid i först nämnda

avseende tanken riktad på sådana fall, då lotshemman och lägenheter icke

vidare foges i anspråk för lotsverket, vid vilket förhållande och sedan detsamma

blivit vederbörligen konstaterat anledning icke vidare torde förefinnas att

uppehålla förbudsbestämmelsen örn klyvning och söndring, då de i lotsförfattningarna

stadgade, hemmanet eller lägenheten åliggande skyldigheterna ej behövde

fullgöras. Vidare avsåge styrelsen sådana fall, där Kungl. Maj:t, sedan

överenskommelse träffats om viss ekvivalent för lotshemmansskyldigheterna,

t. ex. viss penningsumma eller överlåtelse till lotsverket av visst markområde,

befriat hemmanet från detsamma åliggande lotsningsskyldighet. Bland åtgärder,

som kunde möjliggöra jords skiljande från lotshemman, ville styrelsen

erinra om att Kungl. Maj :t genom beslut den 28 juni 1913 uppdragit åt kammarkollegium

att avgiva yttrande och förslag rörande lotsningsbesvärets avlösning.

Avlösningsfrågan hade icke avgjorts, men i de då gällande villkor

och bestämmelser för åtnjutande av de i staten för lotspersonalen upptagna avlöningsförmånerna

hade föreskrivits, bland annat, att för naturaförmåner, sorn

tillhandahölles tjänstinnehavare tillhörande lotspersonalen, statsverket skulle

bekomma ersättning genom avdrag å avlöningen med belopp, som med hänsyn

till de upplåtna förmånernas värde och till förhållandena i orten kunde av lotsstyrelsen

befinnas skäligt. För så vitt de från lotshemman utgående förmånerna

vore av sådan beskaffenhet att, å den ort, där lots vore stationerad, desamma

kunde erhållas och ej betingade högre pris än i den allmänna marknaden,

kunde det, i följd av åberopade bestämmelse örn avdrag å avlöning för värdet

av åtnjutna naturaförmåner, för lotsen och lotsverket anses mindre betydelsefullt,

örn förmånerna i fråga komme lotsen till godo från lotshemmanet

eller från annat håll. I de fall åter då de för lotsen erforderliga förmåner,

som bereddes honom från lotshemman, icke kunde på annat sätt erhållas å den

ort, där han vore stationerad, eller då nämnda förmåner, örn de kunde erhållas,

skulle till följd av platsens avlägsenhet och bristen på konkurrerande leverantörer

betinga pris betydligt högre än de i allmänna marknaden gällande, uppstode

betänkligheter mot vidtagande av åtgärder, sorn avsåge inskränkning^

gällande bestämmelser för säkerställandet av lotsarnas och lotsverkets förmåner

från lotshemman och lägenheter. Så vore även förhållandet i fall, då från

lotshemmanet till lotsarna upplåtits tomtplats och denna blivit iordningställd

eller bebyggd. Hemmanets likställande med andra under enskild äganderätt

varande hemman i fråga örn klyvning, styckning och jordavsöndring kunde

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

under sådana förhållanden föranleda svårigheter, om jordägaren funne för sig

fördelaktigt att från hemmanet skilja dylik tomtplats. Med hänsyn till dylika

betänkligheter och svårigheter hade vid undersökningarna i den nu föreliggande

frågan i vissa fall uttalats den uppfattningen, att något likställande i

fråga om klyvning, styckning och jordavsöndring av lotshemman av kronooch

skattenatur med andra under enskild äganderätt varande hemman icke

borde ske, under det att i andra fall det ansetts, att dylikt likställande kunde

komma i fråga, under villkor huvudsakligen att lotsarna erhölle sina från

hemmanen utgående naturaförmåner eller motsvarande vederlag, samt att likställandet

gjordes beroende av, att från lotshemmanet visst område bleve till

lotsverket överlåtet.

Det hade också framhållits, att genom den enligt Kungl. Maj :ts ovan omförmälda

beslut av den 28 juni 1913 ifrågasatta avlösningen vederbörande hemman,

i de fall avlösning kunde komma till stånd, skulle bliva likställda med

andra under enskild äganderätt varande hemman jämväl i avseende å klyvning,

styclming och jordavsöndring, samt att, därest frågan örn vissa lotshemmans

likställande i berörda avseende löstes först och oberoende av avlösningsfrågan,

därigenom skulle undanryckas vissa av de förutsättningar, som

kunde för hemmansägarna göra det önskvärt att begära avlösning.

Med avseende å den utav riksdagen uppställda frågan, i vilken omfattning

och under vilka villkor — med hänsyn till de särskilda skyldigheter mot det

allmänna, som påvilade lotshemman och lotslägenheter — dessa fastigheter

kunde i fråga örn rätt till klyvning, styckning och avsöndring likställas med

andra under enskild äganderätt varande fastigheter, ansåge lotsstyrelsen, att

dylikt likställande i fråga örn'' rätt till klyvning och styckning icke borde ske,

men att, i fråga om rätt till avsöndring, styrelsen icke hade något att erinra

mot att lotshemman av skattenatur likställdes med andra under enskild äganderätt

varande fastigheter så till vida, att ägare av dylika lotshemman finge

erhålla rätt att av hemmanets ägovälde för alltid avsöndra högst en femtedel

av ägovidden i en eller flera delar, under villkor att i de ägor, som avsöndrades,

icke inginge jord, som användes för lotsverket.

Såsom lotsstyrelsen i detta sitt utlåtande erinrat, hade Kungl. Maj:t genom

beslut den 28 juni 1913 uppdragit åt kammarkollegium att efter vederbörandes

hörande samt övrig utredning rörande de med då befintliga lotshemman och

lotslägenheter sammanhängande kamerala och övriga förhållanden, som kunde

vara av betydelse för frågans bedömande, till Kungl. Maj:t inkomma med yttrande

beträffande lämpligheten av lotsningsbesvärets avlösning och därvid, under

förutsättning att sådan avlösning funnes böra äga rum, jämväl avgiva förslag

rörande det sätt, på vilket avlösningen borde verkställas. Genom remiss

den 22 mars 1919 anbefallde Kungl. Majit därjämte kammarkollegium att avgiva

utlåtande i den av riksdagen väckta frågan om upphävande av det för

vissa lotshemman gällande förbudet mot klyvning med mera. I sitt förut omförmälda

den 31 december 1920 avgivna utlåtande har kammarkollegium, som

till fullgörande av uppdraget genom länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,

Östergötlands, Gotlands, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,

Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Gävleborgs, Västernorrlands,

Västerbottens och Norrbottens län införskaffat erforderlig utredning samt låtit

höra vederbörande jordägare och lotspersonal, lotsdistriktschefer och fögderiförvaltningar,

ävensom inhämtat utlåtanden av nyssnämnda länsstyrelser, be
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

13

svarat remissen den 22 mars 1919 i sammanhang med fullgörandet av det kollegium

lämnade uppdraget.

Kammarkollegium Ilar i detta utlåtande anfört bland annat följande: Kammar
råd

till en början angår lämpligheten av lotsningsbesvärets avlösning, torde den^l^evara

nödigt att först taga under övervägande spörsmålet, huruvida lotsverket cember 1920.

fortfarande bör bibehållas vid rätten att, på sätt i 1862 års författning är medgivet,

av annan fastighet än av ålder anslagna lotshemman påfordra att boningsplats

och naturaförmåner ställas till lotspersonalens förfogande. Beträffande

särskilt boningsplats för lots är det med hänsyn till den säregna beskaffenheten

av nämnda befattningshavares tjänstgöring väl uppenbart, att någon

slags tvångsrätt bör stå till det allmännas förfogande, därest frivillig överenskommelse

örn upplåtande av dylik plats icke kan träffas med den enskilde jordägaren.

Möjlighet att för ifrågavarande ändamål tillgripa en sådan tvångsrätt

lärer emellertid stå lotsverket öppen i kraft av stadgandet i 1 § 2 mom. av lagen

om expropriation den 12 maj 1917. Det lärer icke heller kunna göras gällande,

att ett expropriationsförfarande enligt nämnda lagrum för tillgodoseende

av boningsplats åt lots skulle innebära någon annan eller större olägenhet, än

den lotsverket redan nu måste finna sig i, när mot jordägares bestridande mark

måste tagas i anspråk för exempelvis uppförande av fyr eller inrättande av

sjömärke. Med hänsyn jämväl därtill, att den enskilde jordägaren har berättigade

anspråk på största möjliga rättssäkerhet när honom tillhörig mark tages

i anspråk för allmänt ändamål, håller kollegium före, att den expropriation

i administrativ ordning, som 1862 års författning medgiver för beredande av

boningsplats åt lots, icke är nödvändig eller ens lämplig. Icke heller finner

kollegium berörda tvångsrätt behöva bibehållas för beredande åt lots av vissa

naturaförmåner. Det har icke ifrågasatts att genom särskilda förfoganderättsbestämmelser

bereda fyrpersonal dylika förmåner lika litet som åt statens andra

befattningshavare, vilka tilläventyrs nödgas för sin tjänst vara bosatta å ort,

där tillgång på livsmedel är ringa eller saknas. Det torde enligt kollega åsikt

saknas anledning att särskilt för lotspersonalen bibehålla undantagsbestämmelser

i antydda syfte.

Då slutligen nu ifrågavarande i 1862 års författning meddelade förfoganderättsbestämmelser

för beredande av boningsplatser och naturaförmåner åt lotsar

å annan fastighet än redan av ålder antagna lotshemman, åtminstone delvis, angivit

sig hämta analogiskt stöd ur allmänna lagens bestämmelser i 28 kap.

byggningabalken, men detta kapitel från och med den 1 januari 1914 upphört

att gälla, anser kollegium ytterligare skäl tala för ett upphävande av 1862 års

författning i denna del.

Vad därefter angår spörsmålet, huruvida de äldre frälse eller skatte lotshemmanen

nu böra befrias från lotsningsbesväret, anser kollegium det utan vidare

klart, att en dylik befrielse bör äga rum, då hemmanet icke längre tages i anspråk

av lotsverket. Med undantag av lotsningsbesväret hava numera nära

nog samtliga besvär, vilka åvilat fast egendom i riket, i likhet med den huvudsakligaste

delen av grundskatterna avlösts eller avskrivits. Av de besvär, vilka

tillkommit särskilt i kommunikationsintresse, avskaffades besväret med de allmänna

posternas fortskaffande genom kungl, brevet den 19 augusti 1870, kronobrevbäringen

genom kungl, kungörelsen den 5 december 1873, det gamla väghållningsbesväret

på landet genom lagen den 23 oktober 1891 samt skjuts- och

gästgiveribesväret genom kungl, stadgan om skjutsväsendet den 22 juni 1911.

De ursprungliga lotshemmansfriheterna innebära icke längre några förmåner

— frånsett befrielsen från väghållning — sedan grundskatter och ^besvär upphört

för övriga fastigheter i riket. Enligt 1862 års författning åtnjuter visserligen

fastighetsägaren ersättning av lotsverkets medel, i händelse värdet av

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition nr 166.

de lotsen tilldelade förmånerna överskjuta värdet av lotshemmansfriheterna,

men denna ersättning har i de flesta fall bestämts under äldre tider, då å ena

sidan samtliga lotshemniansfriheter voro effektiva, men å andra sidan naturaförmånernas

penningvärde uppskattades lågt. Då härtill kommer att efter tillkomsten

av tjänstgöringsreglementet för lotsverket den 15 februari 1881 kronolots

skall tillsättas efter ansökan i vanlig ordning samt på grund härav, bland

annat, befogenheten för jordägaren att, örn han därtill är tjänlig, själv övert:

ga lotsningen praktiskt taget kommit ur tillämpning, torde lotsningsbesväret

numera uteslutande framstå såsom en ekonomisk last å vissa fastigheter. Med

framhållande härav saint under erinran tillika att varken vid grundska tteavskrivningen

eller vid avlösningen av de särskilda besvären, såsom exempelvis

roteringsbesväret, jordägaren blivit av kronan avfordrad något vederlag, anser

kollegium billigheten kräva, att lotsningsbesväret nu bör avskrivas, samt att

något annat vederlag härför icke bör uppställas, än att hemmanens för besväret

åtnjutna friheter, för så vitt de överhuvud ännu äro effektiva, givetvis skola

upphöra.

Beträffande de hemman, vilka erhållit egenskap av lotshemman (s. k. nya

lotshemman) på grund av tillämpning av de förfoganderättsbestämmelser, vilka

sedan 1783 varit intagna i särskilda författningar rörande hithörande ämne,

anser kollegium, att omständigheter föreligga, vilka böra föranleda befrielse

från eller omreglering av hemmanen åliggande förpliktelser. Dylik befrielse

eller omreglering bör enligt kollega tanke tillgodokomma hemmanen, jämväl då

deras förpliktelser beträffande lotsarna grunda sig på i behörig ordning ingångna

och av kollegium fastställda överenskommelser. I såväl det ena som det

andra fallet bör jordägaren, därest hemmanet fortfarande är av beskaffenhet

att böra för nu ifrågavarande ändamål tagas i anspråk av lotsverket, beredas

tillfälle att, örn han så önskar, få sig tillkommande ersättning bestämd i den

ordning, expropriationslagen föreskriver.

Då, såsom kollegium meddelat, åborätt till kronolotshemman numera icke

förefinnes, samt den i 1862 års författning stadgade ordning för tillgodoseende

av lotsverkets intressen vid disposition av kronans fasta egendom i skärgårdarna

icke längre synes vara erforderlig, torde nämnda författning alltså i sin

helhet utan olägenhet kunna upphävas.

Kungl. Maj:ts förberörda uppdrag den 28 juni 1913 gavs kollegium i samband

med uppkommen fråga örn ny lönereglering för lotsverket. Denna lönereglering

genomfördes emellertid år 1914 oberoende av frågan om lotsningsbesvärets

bibehållande. I det statsrådsprotokoll, som fogats vid den till grund

för nämnda lönereglering liggande propositionen (nr 228/1914), anförde departementschefen,

att, såvitt han kunde finna, den föreliggande löneregleringen

icke vore beroende av huru frågan örn avlösning av den viss jord åliggande lotsningsskyldighet

komme att lösas. Visserligen åtnjöte lotsarna vid en del lotsplatsen

vissa naturaförmåner från lotsningsskyldighet underkastade hemman,

såsom exempelvis bostad, odlingsjord, rätt till fiske och bete m. m.; men de

förslag i löneregleringsfrågan, departementschefen ämnade framlägga, innebure,

att lots skulle, i den mån sådana naturaförmåner åtnjötes, vara underkastad

på lotsstyrelsens prövning beroende minskning i sin kontanta avlöning.

Vid sådant förhållande ansåg departementschefen, att resultatet av berörda,

huvudsakligen i kameralt hänseende betydelsefulla utredning icke behövde avvaktas

eller den trängande frågan örn lönereglering för lotspersonalen av sådan

anledning ytterligare undanskjutas. Det av departementschefen antydda villkor

har influtit i kungörelsen den 1 oktober 1914 angående villkor och bestämmelser

för åtnjutande av de i staten för lotsstyrelsen upptagna avlöningsförmåner.

Om sålunda vederbörande lots är tillförbunden att underkasta sig avdrag

å den kontanta avlöningen till belopp motsvarande värdet av tillgodonjutna

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

15

naturaförmåner, torde det däremot vara tvivelaktigt, huruvida han kan vara

skyldig att mot full kontant avlöning a.vstå sådana naturaförmåner, som ansetts

vara förenade med hans befattning. Kollegium anser i allt fall billigheten

fordra en övergångsbestämmelse av innehåll, att ordinarie lots under sin

tjänstetid må bibehållas vid dylika naturaförmåner.

Under förutsättning av lotsningsbesvärets avlösning torde hittills gällande

inskränkning i rättigheten att å lotshemman låta verkställa klyvning, styckning

eller avsöndring böra upphöra samt 30 § i lagen örn hemmansklyvning.

ägostyckning och jordavsöndring den 27 juni 1896, sådan denna § lyder enligt

lagen den 30 december 1898, upphävas. Ovanberörda remiss den 22 mars 1919

torde vid sådant förhållande icke påkalla något vidare yttrande från kollegii

sida.

Under enahanda förutsättning torde det i 6 § mom. a) i lagen angående våghål

lningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891 intagna förbehåll

örn frihet från deltagande i väghållningsskyldigheten för äldre lotshemman, så

länge de äro underkastade lotsningsskyldighet, böra ur momentet utgå för att

— med hänsyn därtill, att lotsningsbesväret dock i enstaka fall skulle kunna

komma att kvarstå efter den ovan föreslagna allmänna terminen för dess upphörande

— allenast såsom övergångsstadgande tillfogas en i övrigt erforderlig

bestämmelse örn väglagändringens trädande i kraft samtidigt med nämnda upphörande.

Sedan kammarkollegium därefter erinrat örn vissa i då gällande riksstat

under tionde huvudtiteln såsom ordinarie förslagsanslag till lots- och fyrväsendet

under rubrikerna »friheter» och »ersättningar» upptagna belopp, beträffande

vilka jag får hänvisa till den av Kungl. Majit vid 1922 års riksdag

framlagda propositionen nr 181 (sid. 53) angående reglering av löneförhållandena

för befattningshavare vid lots- och fyrstaten m. m., ävensom till riksdagens

beslut i anledning av samma proposition, har kammarkollegium i den nu föreliggande

frågan hemställt, att Kungl. Majit — efter det, såsom kollegium antoge,

lotsstyrelsen blivit hörd över kollegii förslag -— måtte föreslå riksdagen

för sin del besluta att, med upphävande av förordningen angående lotshemman

och boningsplatser för lotsar den 9 juli 1862, förklara den skyldighet med

avseende å lotsning eller beredande av boningsplats för lotsar m. m., som under

benämning lotsningsbesvär hittills ålegat vissa fastigheter i riket, skola

likasom motsvarande friheter, i den måll sådana ännu kunde anses vara för

handen, upphöra, dock att beträffande sådan fastighet, varå bostadslägenhet

eller andra förmåner tillhandahölles ordinarie innehavare av lotsbefattning,

nämnda lotsningsbesvär icke skulle upphöra tidigare än från och med utgången

av det år, varunder befattningen första gången bleve ledig; att på sätt kammarkollegium

föreslagit ändra 6 § väglagen; samt att förklara bestämmelserna

i kungl, brevet den 19 augusti 1823 samt förvaltningens av sjöärendena och

kammarkollegii därpå grundade kungörelse den 15 september samma år ävensom

30 § i lagen örn hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring den

27 juni 1896, sådan nämnda § lydde enligt lagen den 30 december 1898, skola

upphöra att gälla.

Lotsstyrelsen, som den 1 februari 1929 avgivit infordrat utlåtande i äm- Lotsstyrelnet,

bär däri till en början meddelat, att styrelsen, som redan från början

'' 1929.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. May.ts proposition nr 166.

av utredningsarbetet i princip anslutit sig till tanken på en avlösning av lotsningsbesväret,

sökt utreda frågan om möjligheterna för att mot vederlag från

ägarna av lotshemman på ett tillfredsställande sätt lösa problemet. Lotsstyrelsen

hade också stärkts i sin åsikt örn lämpligheten av att utredningen till en

början borde läggas efter en sådan linje såväl med hänsyn till utgången av

vissa förhandlingar, som förts med ägarna av lotshemmanen vid Bergkvara

lotsplats, som ock till innehållet i vissa tidigare meddelade beslut örn besvärets

avlösande. Genom vederbörande lotsbefäl hade undersökning sålunda igångsatts

beträffande lotsplatserna och även i fråga om vissa platser slutförts för

att utröna om icke möjligheter förefunnes att genom avtal med vederbörande

lotshemmans ägare åt statsverket mot eller utan vederlag kunna förvärva

ägande- eller nyttjanderätt för längre tid till de smärre områden, som kunde

vara erforderliga för lotsverkets behov, områden med andra ord för lotsuppassningsstugor,

båtbryggor, båthamnar och boningshus för lotsar m. m. Av flera

anledningar hade det emellertid visat sig, att en lösning i den av styrelsen

tänkta riktningen åtminstone beträffande en del platser icke kunde vinnas. Enligt

lotsstyrelsens mening borde det icke heller ifrågakomma, att avlösningen

av lotsningsbesväret skulle vinnas genom tillämpning av olika principer eller

sålunda, att särskilda avtal skulle träffas, där så kunde ske, men att i övriga

fall besväret skulle avlyftas utan vederlag från jordägarnas sida. Lotsstyrelsen

ansage sig därför böra förorda, att besväret avlöstes med tillämpning av

någon annan princip. Vid övervägande härav hade lotsstyrelsen stannat för

det av kammarkollegium framlagda förslaget dock med vissa jämkningar. Lotsstyrelsen

anförde vidare i huvudsak följande.

Då lotsstyrelsen alltså funne, att ett expropriationsförfarande borde komma

i tillämpning, önskade styrelsen samtidigt framhålla, att det här rörde sig

örn. allenast rätt begränsade områden, vilka till avsevärt antal vore belägna ute

i skären och bland holmarna, alltså om en mark, som i allmänhet icke torde äga

något högre värde. Att nu ens approximativt kunna uppskatta de med avlösningen

förbundna kostnaderna läte sig uppenbarligen icke göra. Så mycket

trodde sig lotsstyrelsen med stöd av vad nyss anförts dock våga påstå, att

ifrågavarande kostnader icke kunde bliva mera avsevärda. Det hade redan

vid ovan omförmälda preliminära förhandlingar visat sig på många håll, att

vederbörande i^ allmänhet varit mycket återhållsamma i sina fordringar under

det att dock på ett och annat håll alltför höga ersättningar begärts. Lotsstyrelsen

finge emellertid i detta sammanhang framhålla, att läget givetvis bleve

ett annat, sedan besväret vore avlöst, och att man då icke vore berättigad att

räkna med fullt samma tillmötesgående från jordägarnas sida.

Det syntes dock lotsstyrelsen välbetänkt, örn expropriationsförfarandet icke

utan vidare tillämpades. Med hänsyn särskilt till de med ett sådant förfarande

förbundna relativt höga kostnaderna i förhållande till värdet å den mark,

som skulle, exproprieras, finge lotsstyrelsen föreslå, att innan förslag örn expropriation

gjordes, förhandling med vederbörande företoges i syfte att på frivillighetens

väg söka ordna markfrågan. Beträffande sådana lotsplatser, där

fråga kunde tänkas uppkomma eller redan vore för handen örn platsens indragning,

borde ju den erforderliga marken icke lösas utan om möjligt blott tills

vidare arrenderas.

I händelse av bifall till lotsstyrelsens förslag i nu nämnda hänseenden torde

det böra ankomma på lotsstyrelsen att i frågorna angående sättet för markfrå
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

17

gans lösning avgiva förslag till Kungl. Maurts avgörande. I detta sammanhang

finge lotsstyrelsen framhålla, att därest åt förutvarande lotsar eller deras änkor

och barn till följd av lotsningsbesväret nu funnes upplåtna jordområden,

vilka framdeles icke komme att inlösas eller arrenderas av lotsverket, det syntes

styrelsen, som om dessa personer med stöd av bestämmelserna i lagen den

18 juni 1925 örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område skulle kunna för sig i åtskilliga fall förvärva den

mark, de dittills fått åt sig upplåten. Emellertid torde efter det avlösningen

ägt rum och intill dess markfrågorna blivit för lotsverkets vidkommande lösta

i enlighet med vad sålunda av lotsstyrelsen föreslagits, jordägarna böra förpliktigas

att låta lotsverket tills vidare under samma tid utan vederlag vara i

okvald besittning av den jord, lotsverket på grund av lotsningsbesväret innehade.

Lotsstyrelsen ingick därefter på frågan örn städernas lotsningsskyldighet.

Sedan lotsstyrelsen, såsom jag tidigare erinrat, förklarat sig vara tveksam, huruvida

sådan skyldighet kunde anses vara grundad å författningarna örn lotsningsbesväret,

anförde lotsstyrelsen följande.

Hur det än förhölle sig i detta hänseende hade det för lotsstyrelsen dock

framstått såsom rimligt och riktigt, att ifrågavarande avtal med städerna icke

förlorade sin giltighet med lotsningsbesvärets avlyftande. De skäl, som talade

för ett avlyftande av lotsningsbesväret i övriga fall, nämligen de förändrade

förhållanden, som rådde för närvarande jämförda med förhållandena då upplåtelserna

ägt rum —• särskilt det i hög grad minskade värdet i den frihet från

onera, som utgjort vederlag för fastigheternas förpliktelser — gällde icke i samma

grad för städernas vidkommande. Städerna hade icke tillerkänts några särskilda

förmåner såsom vederlag för det upplåtna; endast i vissa fall utginge

en kontant ersättning. Förutsättningarna hade sålunda icke förändrats. De

bördor, som städerna påtagit sig genom de gjorda upplåtelserna, vore också

mycket små jämförda med de särskilda jordfastigheternas. De avdrag, som

gjordes å lotspersonalens avlöning för dessa upplåtna förmåner, uppginge sammanlagt

icke till 2,500 kronor per år. Enligt kammarkollegii dåmera intagna

ståndpunkt kunde upplåtelser från städerna icke verkställas med stöd av författningarna

angående lotshemman och boplatser för lotsar. Då emellertid dessa

redan gjorda upplåtelser otvivelaktigt hade fastställts på grundval av 1862

års eller tidigare författningar i ämnet, syntes det lotsstyrelsen lämpligt att

till undanröjande av varje tvekan i kungörelsen örn upphävandet av 1862 års

förordning ett uttryckligt förbehåll gjordes för bibehållandet av lotsverkets

med städerna redan ingångna och fastställda avtal. Lotsstyrelsen hade i samband

härmed tagit i övervägande, huruvida icke möjlighet borde stå öppen för

lotsverket att även framdeles av städerna förvärva mark för lotsuppassningshus,

hamnplats för verkets båtar m. m. på annat sätt än genom rent frivilliga

avtal. De områden, av vilka lotsverket kunde komma att bliva i behov, vore

synnerligen små, och upplåtelserna kunde därför som nyss framhållits icke

bliva särskilt betungande för städerna. Det kunde därför tänkas, att det i särskild

ordning förklarades, att städerna skulle äga skyldighet att åt lotsverket

upplåta erforderlig mark. Då sjöfartsavgiftssakkunniga i sitt år 1927 avgivna

betänkande bland annat föreslagit utfärdandet av ny hamntaxeförordning,

ville lotsstyrelsen ifrågasätta, örn icke i denna förordning lämpligen kunde intagas

ett stadgande av innehåll, att städerna för rätt att uppbära hamnavgifter

skulle vara skyldiga att avgiftsfritt upplåta för lotsverket erforderlig mark.

Härvid torde dock hänsyn böra tagas endast till för lotsningens bedrivande

oundgängligen nödig mark såsom plats för uppassningshus, båtars uppläggande,

prickupplag och dylikt, däremot icke för bostäder.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. l?>h hafi. {Nr 166 )

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

I fråga om vissa lotsars rätt att av lotshemmans ägare erhålla naturaförmåner

och den verkan lotsningsbesvärets avlösande i detta hänseende kunde få

för lotsarna anförde lotsstyrelsen därefter följande.

I särskild bilaga till utlåtandet hade i anmärkningskolumnen angivits i vad

män avdrag ägde rum å lotspersonalens avlöningar, och å andra bilagor hade

sammanställningar gjorts, utvisande för de olika platserna å ena sidan det sammanlagda

värdet av naturaförmånerna sådana de avdroges å vederbörandes avlöningar

och å andra sidan storleken av de ersättningar, som för vissa av dessa

platser från lotsverkets sida utbetalades. Såväl anteckningarna som sammanställningarna

gåve vid handen, att det här icke rörde sig örn några mera

avsevärda belopp. Emellertid hade ju och den nya lönereglering, som trädde

i kraft från och med år 1923, måst anses innebära en högst betydlig förändring

i fråga örn värdet för personalen av ifrågavarande förmåner. Genom nämnda

lönereglering fick lotspersonalen över lag en betydande löneförbättring, varjämte

lotslotterna till följd av den alltmer sig ökande sjöfarten i regel stigit,

på sina håll i avsevärd grad. Örn alltså lotsstyrelsen på grund av vad sålunda

anförts måste finna, att naturaförmånerna i fråga icke vore för vederbörande

av den betydelse i allmänhet som fordom varit fallet, så ville styrelsen å andra

sidan icke förneka, att på en eller annan plats förmånerna, särskilt de vid Gökalvs

och Pukaviks lotsplatser förekommande bostadsförmånerna, kunde vara

av en viss betydelse. Lotsstyrelsen ville därför i likhet med kammarkollegium

föreslå utfärdandet av en övergångsbestämmelse av innehåll, att ordinarie

lots under sin tjänstetid må bibehållas vid dylika naturaförmåner med den

jämkning likväl, att det skulle åligga vederbörande, som efter lotsningsbesvärets

avlösning önskade att sig därav begagna, hos lotsstyrelsen inom viss tid

därom göra anmälan.

Från de av lotsstyrelsen åberopade bilagorna inhämtas bland annat, att för

värdet av de från lotshemmanen utgående naturaförmånerna avdrag göres å

lotsarnas avlöning med tillhopa 3,516 kronor 8 öre för år, samt att i ersättning

till vissa ägare av lotshemman för överskjutande värdet av dessa förmåner av

lotsverkets medel årligen utbetalas 975 kronor 41 öre.

Sedan lotsstyrelsen därefter förklarat sig icke ha något att erinra mot kammarkollegii

förslag örn upphävande av förbudet mot lotshemmans klyvning

o. d. samt 6 § väglagen, i vad densamma avsåge äldre lotshemman — det senare

dock med viss reservation för de fall, då enligt lotsstyrelsens förslag med

avlösningen av lotsningsbesväret skulle anstå i avbidan å eventuell överenskommelse

med jordägarna — upptog lotsstyrelsen frågan örn kostnaderna för

besvärets avlösande till behandling och yttrade därom följande.

Lotsstyrelsen hade redan i det föregående framhållit, att med hänsyn till sakens

natur några mera tillförlitliga beräkningar av de med en eventuell avlösning

förbundna kostnaderna vare sig för marklösen eller för arrende icke

läte sig göra, men att desamma dock icke kunde bliva mera avsevärda. Örn

styrelsen skulle våga sig på en uppskattning, trodde styrelsen sig böra räkna

med att samtliga kostnaderna för marklösen i de fall, där sådan lösen komme

att äga rum, vilka av lotsstyrelsen beräknades till ett 30-tal, komme att —

däri inberäknat expropriationskostnaderna — stanna under 100,000 kronor, vilket

belopp med hänsyn till att avvecklingen måste draga ut under en lång

följd av år komme att uppdelas på flera årsbudgeter. -— Härtill komme kostnaderna

för arrende, enligt vad ovan sagts, i vissa fall av mark, vilka kostnader

komme att belasta omkostnadsstatens anslag till grundräntor, jordskyld etc.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

19

Viel övervägande av frågan, varifrån medel till nu ifrågavarande kostnader

borde tagas, hade lotsstyrelsen närmast tänkt sig, att ett särskilt anslag å riksstaten

skulle därför anvisas. Då emellertid såsom nyss anförts grunder för

beräkning av ett sådant anslag icke kunde förebringas, torde det vara lämpligare,

att medel till förvärv av erforderliga markområden anvisades att utgå

av det till ett belopp av 25,000 kronor då uppgående förslagsanslaget till extra

utgifter å omkostnadsstaten för lots- och fyrinrättningen. Att ett anslag å

omkostnadsstaten finge tagas i anspråk för markförvärven torde vara så mycket

mer påkallat som inlösningsförfarandet med säkerhet komme att draga

ut över en ansenlig tidrymd och sålunda kostnaderna för detta förfarande med

jämförelsevis ringa belopp belasta årsbudgeten. Härvid vore även att beakta

det förhållandet, att till bestridande av erforderliga markarrenden skulle anlitas

det å omkostnadsstaten uppförda förslagsanslaget till grundräntor, jordskyld,

ersättning för vedbrand å 5,000 kronor.

Lotsstyrelsen hemställde slutligen, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

för sin del besluta, att, med upphävande av förordningen den 9 juli

1862 angående lotshemman och boningsplatser för lotsar, den skyldighet med

avseende å lotsning eller beredande av boningsplats för lotsar m. m., som under

benämning lotsningsbesvär dittills ålegat vissa fastigheter i riket, skulle

förklaras likasom motsvarande friheter, i den mån sådana ännu kunde

anses vara för handen, komma att upphöra, därvid dock skulle gälla, dels att

beträffande sådan fastighet, varå vid nämnda tid bostadslägenhet eller andra

förmåner tillhandahölles ordinarie innehavare av befattning vid lotsplats, och

vederbörande inom viss bestämd tid hos lotsstyrelsen anmälde, att de ville begagna

sig av förmånerna, nämnda lotsningsbesvär icke skulle upphöra tidigare

än från och med utgången av det år, den siste av ifrågavarande befattningshavare

avginge från sin tjänst, dels att ägare av mark, som på grund av

lotsningshesväret vore upplåten till lotsverket, skulle vara pliktig att utan

vederlag upplåta till lotsverket samma mark tillsvidare till dess densamma

antingen inlöstes eller avtal träffades örn dess arrenderande, dels ock att de

med vissa städer träffade, av kammarkollegium fastställda avtal örn upplåtelse

av mark m. m. skulle fortfarande bestå, till dess annorlunda bleve av

Kungl. Majit bestämt; att kostnaderna för lösen av för lotsplatserna i anledning

av lotsningsbesvärets hävande erforderlig mark skulle bestridas av det

å omkostnadsstaten för lots- och fyrinrättningen uppförda anslaget till extra

utgifter; att 6 § väglagen i dess lydelse enligt lag den 28 september 1928

skulle ändras på sätt ovan angivits; ävensom att bestämmelserna i kungl, brevet

den 19 augusti 1823 samt förvaltningens av sjöärendena och kammarkollegii

därpå grundade kungörelse den 15 september samma år ävensom 9 § i

lagen den 18 juni 1926 örn vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen

örn delning av jord å landet skulle upphöra att gälla.

Ärendet anmäldes för Kungl. Majit den 31 december 1929, varvid lotsstyrelsen

anbefalldes dels att hos Kungl. Majit göra framställning om lotsningsbesvärets

upphörande i fråga om sådana lotshemman eller lotslägenheter, som

icke vöre eller kunde antagas bliva erforderliga för lotsverket, dels att upptaga

förhandlingar med ägare av sådana lotshemman eller lotslägenheter, från

Kungl.

Maj:ts beslut

den 31

december

1921).

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

Lotsstyrelsen

den 13

september

1930.

Departe
ments
chefen.

vilka förmåner utgjordes till lotspersonal eller som eljest toges i anspråk

av lotsverket, ävensom med vederbörande lotsar örn sådan uppgörelse, att fastigheterna

åvilande lotsningsbesvär kunde upphöra, samt, därest preliminär

uppgörelse träffades, till Kungl. Maj:t inkomma med framställning örn uppgörelsens

fastställande och lotsningsbesvärets upphörande, dels ock att före

1934 års utgång till Kungl. Maj :t inkomma med uppgift å de lotshemman och

lotslägenheter, beträffande vilka lotsningsbesväret då ännix kvarstode.

I anledning därav bär lotsstyrelsen med skrivelse den 13 september 1930 till

Kungl. Majit överlämnat förteckningar å sådana lotshemman och lotslägenheter,

beträffande vilka enligt styrelsens mening redan nu vöre alldeles uppenbart,

att de icke vore eller kunde antagas bliva för lotsverket erforderliga, och

har styrelsen i fråga örn dessa hemman och lägenheter — till ett antal av över

60 — hemställt, att beslut måtte meddelas örn upphörande av det å desamma

vilande lotsningsbesväret. I infordrat utlåtande av den 27 november 1930 har

kammarkollegium tillstyrkt bifall till vad lotsstyrelsen sålunda hemställt.

Förutom denna hemställan är på Kungl. Maj :ts prövning för närvarande

beroende dels den förut nämnda av Hudiksvalls stad gjorda framställningen örn

befrielse för staden att lämna viss penningersättning till lotsar, dels ock väckta

frågor örn avlösning mot vederlag till kronan av lotsningsbesväret beträffande

vissa fastigheter vid Öresunds södra lotsplats och vid Bergkvara lotsplats.

Då frågan örn lotsningsbesvärets upphörande genom Kungl. Maj:ts förut

omförmälda beslut den 31 december 1929 ansågs böra göras till föremål för

ytterligare utredning, torde anledningen därtill främst hava varit, att lotsningsbesväret,

enligt vad förut verkställd utredning visat, alltjämt för lotsverket och

jämväl för vissa lotsar hade sådan betydelse, att ett omedelbart upphävande av

författningarna örn lotsningsbesväret icke kunde anses tillrådligt. Såsom lotsstyrelsen

även framhållit, var det ej heller möjligt att ens approximativt uppskatta

de kostnader för statsverket, som skulle bliva en följd av upphävandet

av nämnda författningar. Därtill kom, att tvekan rådde, huruvida de

överenskommelser, som tid efter annan träffats med vissa städer i fråga om

lotsningen och som enligt lotsstyrelsens åsikt åtminstone i flertalet fall borde

lämnas orubbade, voro grundade å nämnda författningar. Till den utgång,

som frågan då fick, synes därjämte hava bidragit, att lotsstyrelsens förslag om

upphävande av författningarna örn lotsningsbesväret var förbundet med förbehåll,

enligt vilka lotsningsbesväret i rätt stor omfattning fortfarande skulle

bestå. Enligt lotsstyrelsens mening borde nämligen för vissa ägare av lotshemman

och lotslägenheter under alla förhållanden stadgas skyldighet att tills

vidare, intill dess överenskommelser kunde träffas eller inlösning skedde, låta

lotsverket utan vederlag vara i okvald besittning av den jord, som lotsverket på

grund av lotsningsbesväret innehade, varjämte vissa lotsar måste bibehållas vid

sin rätt till naturaförmåner från lotshemmanen.

De skäl, som sålunda torde ha ansetts tala för fortsatt giltighet tills vidare

av ifrågavarande författningar, synas mig fortfarande föreligga. Jag anser

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.is proposition nr 166.

21

mig därför för närvarande ej böra för Kungl. Majit framlägga förslag örn

upphävande av dessa författningar. Önskligt är emellertid, att lotsningsbesväret

i likhet med vad som skett beträffande nära nog samtliga andra besvär,

som åvilat fast egendom, blir avlöst eller avskrivet. Kungl. Maj :ts beslut den

31 december 1929 bär även lett till att lotsstyrelsen uttalat, att så i viss omfattning

redan nu skulle kunna ske. Enligt lotsstyrelsens skrivelse den 13 september

1930 finnas, som jag nyss nämnt, mer än 60 lotshemman, vilka enligt

styrelsens mening icke äro eller kunna antagas bliva för lotsverket erforderliga

och för vilka lotsningsbesväret därför skulle kunna upphävas. Det torde även

kunna antagas, att lotsstyrelsen skall kunna uppnå överenskommelser beträffande

ett större antal lotshemman i fråga örn vilka lotsningsbesväret fortfarande

är av betydelse och där det alltså icke bör utan vidare avskrivas. Örn

lotsningsbesväret avlyftes från nu berörda hemman, synes man kunna utgå

från att bland dessa skola vara de lotshemman, för vilka förbudet mot klyvning

och styckning nu gäller. Då något hinder för dessa hemmans delning och styckning

därefter icke förefinnes, skulle alltså det Önskemål, som närmast föranlett

den av 1911 års riksdag gjorda framställningen, komma att bliva tillgodosett.

Ehuru sålunda något förslag örn lotsniugsbesvärets upphävande för närvarande

icke synes böra framläggas för riksdagen, anser jag emellertid, att vissa

spörsmål, som uppkommit i anledning av Kungl. Majits beslut deri 31 december

1929, böra föranleda framställning till riksdagen.

Enligt § 8 i 1862 års förordning örn lotshemman och boningsplatser för

lotsar skola mål rörande lotsningsbesväret upptagas och avgöras av länsstyrelserna

såsom första instans och, efter anförda besvär, av kammarkollegium.

Av förordningen framgår därjämte, att sådana överenskommelser, som

avse lotsningsskyldighetens fullgörande, skola av länsstyrelserna underställas

kammarkollegii prövning och stadfästelse. Den befattning, som kammarkollegium

sålunda har med dylika mål och ärenden, har medfört, att kammarkollegium

jämväl ansett sig kunna till behandling upptaga frågor örn lotsningsbesvärets

avlyftande från lotshemman. I detta hänseende får jag nämna, att kammarkollegium

på framställning av lotsstyrelsen genom utslag den 11 april 1889

upphävt sitt den 8 november 1836 i fråga om vissa hemman meddelade utslag,

i vad detsamma avsåge förpliktelse för hemmanens ägare att tillhandahålla

vissa lotsplatser. Likaså har kammarkollegium, sedan lotsstyrelsen

meddelat, att hemmanet Milasten nr 1 i Kristianopels socken icke vore för lotsverket

behövligt, genom utslag den 4 juni 1914 förordnat, att hemmanet

skulle ur lotsjordeboken uteslutas, samt att dess friheter såsom lotshemman

skulle upphöra. Liknande ärenden hava emellertid även upptagits av Kungl.

Maj :t till avgörande. Sålunda befriades genom Kungl. Maj :ts beslut den 7

november 1879 två hemman, Kettilö och Håskö, från lotsningsskyldighet mot

erläggande av viss penningersättning, och genom Kungl. Majits beslut den 27

februari 1880 medgavs, att den Hartsö m. fl. hemman inom Norrköpings lotsfördelning

åvilande lotsningsskyldigheten finge upphöra, mot det att hemmanens

ägare till lotsverket med äganderätt överlämnade visst jordområde

m. m.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

Dessa ärenden, för vilka jag sålunda i korthet redogjort, giva vid handen,

att kammarkollegium ävensom Kungl. Maj :t ansett sig äga befogenhet att

medgiva befrielse fran den vissa lotshemman åliggande lotsningsskyldigheten.

Att sådan befogenhet förefinnes torde ej heller kunna bestridas, helst som i

administrativ ordning skall avgöras, huruvida och i vad mån vissa hemman

och lägenheter skola vara underkastade skyldigheter i avseende å lotsningen.

Det torde vid sådant förhållande kunna ifrågasättas, örn icke jämväl de ärenden,

som uppkommit eller förväntas uppkomma i anledning av Kungl. Maj:ts

beslut den 31 december 1929, skulle kunna upptagas till behandling och avgörande

i enahanda ordning, vari de av mig tidigare omnämnda besluten

meddelats. Då emellertid de åtgärder, som avsetts skola bliva en följd av det

lotsstyrelsen lämnade uppdraget, i grunden syfta till en generell avskrivning

av lotsningsbesväret, synes mig i allt fall vara erforderligt, att riksdagens

medgivande till vidtagande av dessa åtgärder inhämtas. Av samma anledning

anser jag, att det bör ankomma på Kungl. Maj:t och icke kammarkollegium

att sedermera meddela de beslut, som må föranledas av lotsstyrelsens framställningar

örn besvärets avskrivande eller avlösande, vare sig fråga blir om

lotshemman och lotslägenheter eller städer, för vilka lotsningsskyldighet finnes

föreskriven. Såvitt jag kunnat finna har Kungl. Majit, då beslutet den 31

december 1929 meddelades, icke tagit definitiv ställning till frågan örn den

ordning, vari lotsstyrelsens framställningar i ämnet skulle komma att avgöras.

I detta sammanhang anser jag mig även böra till behandling upptaga ett

annat spörsmål, som uppkommit i anledning av en mellan lotsverket och ägaren

av ett lotshemman, som ej får klyvas, träffad preliminär uppgörelse om

lotsningsbesvärets avlösning. Enligt uppgörelsen skulle hemmanets ägare å

lotsverket med äganderätt överlåta visst markområde. Innan beslut meddelas

om avlösningen, skall emellertid tillses, att Kungl. Majit och kronan erhåller

lagfart å området, vilket alltså måste genom avstyckning avskiljas från

hemmanet. Då det nu för hemmanet gällande förbudet mot klyvning m. m.

synes lägga hinder i vägen för sådan avstyckning, bör undantag i detta fall

medgivas från tillämpning av stadgandena om förbudet. Som kungl, brevet

den 19 augusti 1823 och förordningen den 9 juli 1862 tillkommit i administrativ

ordning, samt 9 § promulgationslagen till jorddelningslagen icke får anses föranleda,

att nyssnämnda kungl, brev och förordning icke skulle kunna i administrativ

ordning ändras, lärer Kungl. Majit kunna medgiva dispens från

stadgandena om förbudet.

Då emellertid liknande frågor örn dispens från dessa stadganden kunna tänkas

uppkomma i flera fall, då överenskommelser örn lotsningsbesvärets avlösning

kunna komma att träffas, synes det mig, att detta spörsmål har sådant

samband med den nu föreliggande frågan örn lotsningsbesvärets avskrivning

eller avlösning, att det medgivande, som enligt min mening bör inhämtas av

riksdagen, jämväl bör avse möjligheten att i vissa fall, innan slutligt besked

meddelas örn besvärets avlösning, dispensera från bestämmelserna i kungl,

brevet den 19 augusti 1823 och förordningen den 9 juli 1862 örn förbud mot

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

23

vissa lotshemmans klyvning m. m. Jag utgår då från, att i de fall, då Kungl.

Maj:t kan komma att medgiva undantag från dessa bestämmelsers tillämpning,

vad 9 § nyssnämnda lag stadgar icke skall utgöra hinder för berörda områdens

avskiljande genom avstyckning.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag hemställa, att Kungl.

Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Kungl. Majit må förordna örn avskrivning eller avlösning

av det lotshemman och lotslägenheter åvilande lotsningsbesväret

samt den vissa städer åliggande lotsningsskyldigheten

i sådana fall, då besväret eller lotsningsskyldigheten har

intet eller ringa värde för lotsverket eller då överenskommelse

• med vederbörande kan träffas, ävensom förklara, att från lotshemman

och lotslägenheter må utan hinder av bestämmelserna

i kungl, brevet den 19 augusti 1823 angående skatteköp å

kronolotshemman och förordningen den 9 juli 1862 angående

lotshemman och boningsplatser för lotsar genom jorddelning avskiljas

sådana markområden, som avses skola med äganderätt

överlåtas å lotsverket eller Kungl. Maj :t och kronan.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition i

ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Nils Sehlberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1932:185 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning eller avlösning av lotsningsbesväret lii. m. a1 i texten
  2. SU 1932:78 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning eller avlösning i vissa fall av lotsningsbesväret m. m. a1 i texten