Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 17 § i lagen den 22 juni 1928 om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus

1932-02-26 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1932:170, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 17 § i lagen den 22 juni 1928 om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

1

Nr 170.

Kungl. Majus proposition till riksdagen med förslag till

lag om ändrad lydelse av 17 § i lagen den 22

juni 1928 om vissa av landsting eller kommun

drivna sjukhus; given Stockholms slott den 26 februari

1932.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 17 § i lagen den 22

juni 1928 (nr 302) om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sam Larsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 138 haft. (Nr 170.)

r>i» aa

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Förslag

till

Lag

Olli ändrad lydelse av 17 § i lagen den 22 juni 1928 (nr 302) om

vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.

Härigenom förordnas, att 17 § i lagen den 22 juni 1928 örn vissa avlandsting

eller kommun drivna sjukhus skall erhålla följande ändrade

lydelse:

17 §.

Den, som driver sjukhus, bestämmer, efter vilka grunder och till

vilket belopp legosängsavgift skall erläggas för den, som är intagen å

sjukhuset. Sättes avgiften därvid till lägre belopp för sjuka från det

landstings område eller från den kommun, som driver sjukhuset, än för

andra sjuka, må ej till sistnämnda grupp hänföras den, som vid intagningen

är bosatt inom landstingsområdet eller kommunen. Vad sålunda

är stadgat skall dock icke gälla, där avgiften erlägges av fattigvårdssamliälle

eller kommun jämlikt lagen örn fattigvården eller lagen örn samhällets

barnavård.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 170.

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kr onprinsen-Reg euten i statsrådet

å Stockholms slott den 26 februari 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel,

statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,

Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Larsson anför:

Jag anhåller att för Kungl. Maj:t få anmäla uppkommen fråga örn ändring

i 17 § av lagen den 22 juni 1928 (nr 302) örn vissa av landsting eller kommun

drivna sjukhus.

I nämnda lagrum föreskrives, att för den, som är intagen å sjukhus, skall erläggas

legosängsavgift efter de grunder och till det belopp, som fastställas av

den, som driver sjukhuset. Närmare bestämmelser angående grunderna för beräkning

av legosängsavgifter äro endast meddelade för vissa fall. I 18 § i sjukhuslagen

stadgas sålunda, att vad angår ersättning för vård, som det jämlikt

lagen om fattigvården eller lagen om samhällets barnavård åligger fattigvår dssamhälle

eller kommun att vidkännas, skall gälla vad i sistnämnda lagar finnes

därom stadgat, samt att personer, som vårdas för könssjukdom i smittsamt

skede, skola njuta underhåll och övriga sjukhusförmåner kostnadsfritt, såvida

de äro intagna å allmän sal eller å särskilt rum, avsett för sjuka å sådan sal.

Uti en vid 1930 års riksdag väckt motion (I: 5) hemställde herr K. J. Ekman,

att riksdagen ville besluta att till 17 § i sjukhuslagen göra ett tillägg av

innehåll, att där den, som dreve sjukhus, d. v. s. vanligen landsting eller kommun,

stadgat olika avgifter för personer tillhörande det egna sjukvårdsområdet och för

personer från annan ort, den, som vore skattskyldig till landstinget eller kommunen,

alltid skulle i sjukvårdshänseende räknas såsom tillhörande det egna

sjukvårdsområdet. Därest riksdagen ansåge sig ej kunna omedelbart bifalla

förslaget, hemställde motionären, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Majit anhålla om ändring av sjukhuslagen uti det i motionen angivna syftet.

Till stöd för sin hemställan anförde motionären i huvudsak följande: Den

enligt 17 § i sjukhuslagen landsting och kommun tillkommande rätten att själva

bestämma legosängsavgifter tillämpades vanligen så, att en mindre avgift

utkrävdes av patienter tillhörande länet eller kommunen, under det att patienter

från annan ort finge betala mera. Emellertid hade i vissa län och städer —

t. ex. i Stockholms län och i Östergötlands län beträffande Linköpings lasarett

samt i Stockholms stad — i analogi med bestämmelserna i 46 § i lagen

örn fatligvården, att den, som fyllt 60 år, icke därefter kunde förvärva ny

Gällande

bestämmelser.

Tidigare

behandling

av frågan.

1930 års

riksdag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majus proposition nr 170.

hemortsrätt, föreskrivits, att personer, som inflyttat till länet eller staden efter

denna ålder, ehuru i allt övrigt tillhörande länet eller kommunen, dock skulle

i sjukvårdshänseende fortfarande räknas tillhöra den ort, där de varit mantalsskrivna,

när de fyllde 60 år. Då nämnda föreskrifter avsåge personer, som

själva betalade sina sjukvårdsavgifter, komme följaktligen dessa att för sjukvård

i det län eller den kommun, de tillhörde, betala den högre, för personer

från främmande ort fastställda avgiften. Orättfärdigheten härav läge i öppen

dag, eftersom dessa personer årligen erlade skatt, varav en mycket avsevärd

del just åtginge till uppehållande av sjukhusvården inom landstingsområdet

eller kommunen. Då de flesta län och städer tillämpade mantalsskrivningen

som avgörande för om en person skulle erhålla vård enligt den lägre avgiften,

bleve därav en följd, att en person, som fyllt 60 år, oftast icke heller i det

län eller den stad, varifrån han flyttat, kunde erhålla sjukhusvård enligt den

lägre taxan. Berörda missförhållande drabbade hårdast patienterna på de allmänna

salarna, enär skillnaden i avgifter där vore störst, och dessa patienters

betalningsförmåga i regel vore synnerligen svag.

Andia lagutskottet, dit motionen hänvisats, lämnade styrelserna för svenska

landstingsförbundet, svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas

förbund tillfälle att yttra sig över motionen.

Svenska landstingsförbundets styrelse yttrade i huvudsak fiiljande:

Vid legosängsavgifternas bestämmande hava landstingen och städer utanför

landsting utan undantag gatt in för ett system med lägre avgifter för patienter

från landstingsområdet eller staden än för patienter från främmande sjukvårdsområde.

Före år 1928 rådde emellertid på förevarande område en stor

oreda så till vida, att begreppet patient från sjukvårdsområdet fattades mycket

olika vid olika anstalter. För att patient skulle få räknas som inomlänspatient

krävdes . sålunda vid vissa sjukvårdsinrättningar att patienten vore mantalsskriven

inom sjukvårdsområdet, vid åter andra att han vore både mantalsskriven

och kyrkoskriven inom området, vid andra att hail vore därstädes mantalsskriven

eller kyrkoskriven. Vid en mycket stor grupp sjukhus slutligen

gällde den av motionären med rätta påtalade bestämmelsen, att patient för att

fa betraktas såsom inomlänspatient ovillkorligen måste äga hemortsrätt inom

sjukvårdsområdet i enlighet med fattigvårdslagens bestämmelser. Vid en del

lasarett saknades någon egentlig definition å begreppet inomlänspatient. Dit

räknades sålunda patienter »från länet», »patienter bosatta inom länet» eller

»patienter tillhörande länet», o. s. v. Inom ett och samma sjukvårdsområde tilllämpades

understundom vid olika anstalter olika regler eller olika praxis

i fråga örn hemortsbegreppet.

Ett för samtliga sjukvårdsinrättningar enhetligt definierat hemortsbegrepp

utgör givetvis en fördel för alla parter. Från individens sida sett och med

hänsyn till vikten att i möjligaste män underlätta för vederbörande att till

billigt pris erhålla vård å närmaste sjukvårdsinrättning är det givetvis önskvärt,

att omförmälda hemortsbegrepp göres så vitt som möjligt. Idealet ur

denna synpunkt vore tydligen att vid sjukhusvård helt och hållet underlåta att

taga någon hänsyn till hemorten och låta legosängsavgifterna oberoende av

hemort utgå med de låga belopp, som för närvarande gälla för inomlänspatienter.

Så långt kan man emellertid av flera skäl icke gå. Upprätthållandet av skillnad

mellan patienter från eget och patienter från annat sjukvårdsområde utgör i

själva verket en nödvändig åtgärd för att icke vissa sjukhus skola fyllas med

patienter från andra sjukvårdsområden, varigenom vården för det egna lands
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 170.

0

tingsomradets eller den egna stadens patienter äventyras. Även med nu eller

tidigare tillämpade hemortsbegrepp och med den nuvarande proportionen mellan

avgifterna för patienter från området och avgifterna för patienter från andra

sjukvårdsområden har beläggningen med sistnämnda patientgrupper vid våra

lasarett varit avsevärd, i synnerhet vid några av dem, beroende icke blott på

de välkända förhållandena, att insjuknande ej sällan sker under vistelse i ett

»främmande» sjukvårdsområde eller att patienten, även vid insjuknande i hemorten,

har närmare eller bekvämare väg till »främmande» sjukvårdsinrättning

än till »eget» sjukhus, utan även därpå, att ej sällan en »främmande» sjukvårdsinrättning

i fråga örn utrustning, specialvård och läkarkrafter är överlägsen

det egna områdets inrättningar. Ett borttagande av skillnaden mellan

de båda patientgrupperna skulle utan tvivel i hög grad öka patienttillströmningen

till de bäst och dyrbarast utrustade sjukhusen, vars ägare just genom

att hålla vården på en hög ståndpunkt skulle nödgas bära sjukhuskostnader,

som rätteligen skulle ankomma på andra områden. Rent teoretiskt sett skulle

ett borttagande av den nuvarande skillnaden mellan inomläns- och utomlänspatienter

kunna möjliggöra för ett landstingsområde eller en stad att i större

eller mindre grad undandraga sig sina vårdförpliktelser gentemot länets eller

stadens invånare och överflytta förpliktelserna i fråga till övriga sjukvårdsområden,

framför allt grannlänet eller grannstaden.

För patienter, vilkas legosängsavgifter bestridas av fattigvården, måste man

vidare helt naturligt även vid lasarettsvård utan inskränkning tillämpa det i

fattigvårdslagen angivna hemortsbegreppet.

Frågorna örn hemortsbegrepp och legosängsavgifter vid landstingens lasarett

och sjukstugor hava sedan länge varit föremål för uppmärksamhet från Svenska

landstingsförbundets sida. Redan år 1922 igångsatte styrelsen ett vidlyftigt

utredningsarbete i dessa frågor. Resultaten av dessa utredningar äro publicerade

i »Meddelanden från- Svenska landstingsförbundets byrå» nr 3 för år

1924, nr 2 för år 1925 samt nr 2 fiir år 1927. Med beaktande av önskemålen

att åstadkomma ett enhetligt och i möjligaste mån vidgat hemortsbegrepp vid

våra lasarett och sjukstugor samt att, utan rubbning av den nuvarande principen

att landstingen böra svara för vårdkostnaderna för sina respektive skattebetalare,

förbilliga legosängsavgifterna för vissa utomlänspatienter, avlät

Svenska landstingsförbundets styrelse, sedan sagda utredningar slutförts, i

maj 1927 en framställning till samtliga landsting med anhållan, att desamma

måtte besluta:

att, för det fall att patient icke åtnjöte fattigvård, såsom patient från landstingsområdet

(inomlänspatient) räkna en var person, som minst ett år före intagningen

i sjukhuset förvärvat fast bostad eller fast anställning inom landstingsområdet,

ävensom tjänare anställd i hushåll hos person från landstingsområdet,

då denne erlägger legosängsavgiften;

att bidraga till vården av de icke fattigvårdsunderstödda (civila) patienter

från landstingsområdet, vilka insjuknat inom »främmande» landstingsområde

och där inlagts å allmän sal vid lasarett eller sjukstuga (eller militärsjukhus)

med det merbelopp, som vederbörande patient betalat i patientavgifter utöver

vad han skolat betala, om han varit intagen å landstingets motsvarande anstalt,

dock att landstingsbidraget i intet fall må överstiga kronor 2: 50 per patient

och dag; samt

att låta legosängsavgiften för de icke fattigvårdsunderstödda patienter från

annat landstingsområde, vilka insjuknat inom landstingsområdet och erhållit

vård å allmän sal vid landstingets lasarett eller sjukstugor, utgå med högst

samma belopp som den av Kungl. Maj:t fastställda ersättningen för vård av

fattiga utomlänspatienter å anstalten i fråga — för närvarande vid vård å sjukstuga

kronor 3: 50 och vid vård å lasarett i allmänhet kronor 4: —.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Framställningen hade god framgång, i det att icke mindre än 18 landsting

beslöto i .huvudsaklig överensstämmelse med förbundsstyrelsens förslag. I

fråga örn hemortsbegreppet beslöto två av dessa landsting, nämligen Malmöhus

och Hallands läns, en ytterligare vidgning av hemortsbegreppet. Enligt beslutet

av Malmöhus läns landsting skall sålunda i fråga örn arbetsanställda

såsom inomlänspatient betraktas över huvud taget varje person anställd lins

arbetsgivare från landstingsområdet, för det fall denne ansvarar för legosängsavgiften.

Hallands läns landstings beslut innebar, att varje person, som förvärvat

fast bostad eller anställning inom sjukvårdsområdet, skall betraktas såsom

inomlänspatient, ävensom person anställd hos arbetsgivare från området,

för det fall att denne ansvarar för legosängsavgiften. Att märka är vidare,

att av de sju landsting, nämligen de i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs,

Gotlands, Skaraborgs, Kopparbergs och Jämtlands län, som icke fattade beslut

i enlighet med förbundsstyrelsens framställning, åtminstone fyra. nämligen de

i Kronobergs, Skaraborgs, Kopparbergs och Jämtlands, redan tidigare såsom

inomlänspatient betraktade envar ej fattigvårdsunderstödd patient, som vid

tiden för vården var mantalsskriven — eller kyrkoskriven — inom landstingsområdet,

samt att vid tiden för landstingsförbundets utredning år 1922 samma

förhållande ägde rum i Östergötlands läns landstingsområde åtminstone vid

lasaretten i Söderköping, Vadstena och Kisa. Huruvida i motsats till Östergötlands

läns landstings övriga lasarett Linköpings lasarett, såsom motionären gör

gällande, tillämpar fattigvårdslagens hemortsbegrepp även i fråga örn ej fattigvårdsunderstödda

patienter, har styrelsen icke varit i tillfälle att kontrollera.

Vid Visby lasarett tillämpades däremot vid tiden för omförmälda utredning

fattigvårdslagens hemortsbegrepp för samtliga patienter och så torde ännu

vara fallet. Och Stockholms läns landsting fattade år 1928 formligt beslut, att

såsom patient från landstingsområdet skall anses allenast person, som enligt de

i fattigvårdslagen givna bestämmelserna äger hemortsrätt inom länet. Att märka

är emellertid, att därvid uttryckligen fastställts, att detta beslut skall gälla

allenast tillsvidare, till dess resultat föreligger av vissa mellan landstinget och

Stockholms stad i ärendet pågående förhandlingar. Beträffande städer utanför

landsting tillämpas så väl vid Stockholms stads som Göteborgs stads sjukvårdsinrättningar

fattigvårdslagens hemortsbegrepp, dock med rätt för vederbörande

myndighet att för dem, som i enlighet härmed skulle betraktas såsom

främmande patienter, nedsätta avgiften till samma belopp som för patient från

sjukvårdsområdet, för det fall att patienten är eller bort vara mantalsskriven

inom staden. Nämnas bör också i förevarande sammanhang, att vissa underhandlingar

angående sjukhusvården, som för närvarande föras mellan Stockholms

stad. och Stockholms läns landsting, lära gå ut bl. a. på tillämpande av

mantalsskrivningsorten såsom hemort vid såväl stadens som landstingets sjukvårdsinrättningar.

Av vad sålunda anförts torde framgå, dels att förbundsstyrelsen är enig

med motionären derutinnan, att fattigvårdslagens hemortsbegrepp icke lämpligen

bör tillämpas vid avgörandet, huruvida en ej fattigvårdsunderstödd

patient skall betraktas såsom inomläns- eller utomlänspatient, dels att den av

motionären påtalade oegentligheten för landstingssjukhusens vidkommande

föreligger allenast i fråga örn några enstaka sjukvårdsinrättningar, d. v. s.

lasaretten i Stockholms län samt Visby och möjligen Linköping» lasarett. I

själva verket är styrelsen för sin del sinnad att i fråga örn de éj fattigvårdsunderstödda

patienterna tillstyrka ytterligare någon vidgning av hemortsbegreppet

men håller däremot bestämt före, att i fråga örn de fattigvårdsunderstödda

patienterna fattigvårdslagens hemortsbegrepp måste strikt tillämpas.

Bent principiellt Ilar styrelsen ej heller något att erinra däremot, att sjukhusens

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170. 7

hemortsbegrepp i lag fastställes. Det av motionären omskrivna lagrummet

kunde i så fall lämpligen få nedanstående lydelse.

»För den, som är intagen å sjukhus, erlägges legosängsavgift efter de

grunder och till det belopp, som fastställas av den, som driver sjukhuset, dock

att, där legosängsavgiften för patienter från eget sjukvårdsområde bestämts

skola utgå med lägre belopp än för patienter från andra sjukvårdsområden

och avgiften betalas av annan än vederbörande kommun, såsom patient från

eget sjukvårdsområde skall räknas en var, som vid intagningen å sjukhuset

är mantalsskriven inom sjukvårdsområdet eller som där har fast bostad eliel■

anställning.»

Att märka är emellertid, att den jämlikt nådigt bemyndigande den 12 mars

1929 tillsatta statens sjukvårdskommitté i enlighet med av socialministern

givna direktiv har att utreda jämväl frågan om hemortsbegrepp och legosängsavgifter

vid kroppssjukhusen. Enligt vad styrelsen har sig bekant torde vid

detta utredningsarbete komma att beaktas bl. a. de synpunkter på frågan, som

styrelsen redan tidigare gjort sig till tolk för och som ju i det stora hela överensstämma

med motionärens intentioner.

Under sådana förhållanden kan det icke anses lämpligt att med föregripande

av sagda kommittés utredningar nu företaga någon ändring av 17 § i sjukhuslagen.

Ej heller riksdagsskrivelse örn sådan ändring kan anses påkallad.

Svenska stadsförbundets styrelse anförde, bland annat:

Av motionen synes framgå, att en likformig behandling av frågan örn »utomlänspatienternas»

sjukvårdsavgifter vore önsvärd. Principiellt sett torde heller

ingenting vara att invända mot ett fastslående i allmän författning av vissa

ensartade normer på området. Vad däremot innehållet i dylika generella föreskrifter

angår, torde en närmare utredning få förutsättas, innan beslut fattas.

Väl kan det synas självfallet, att en person, som efter 60-årsåldern inflyttar i

ett landstingsområde, skall berättigas åtnjuta den billigare vårdkostnaden, då

han betalar sin landstingsskatt, som ju i väsentlig grad går till sjukvårdsändamål.

Men å andra sidan torde det vara nödvändigt att förebygga, att inflyttning

till ett visst län stimuleras genom de särskilt goda läkarkrafter och resurser

i övrigt, landstinget där möjligen disponerar över.---Efter en närmare

undersökning av saken torde det måhända icke vara omöjligt att finna lämpliga

generella bestämmelser beträffande betalningen av sjukvård åt inom ett län

efter 60-årsålderns inträde inflyttade personer, som själva betala sina avgifter.

Helt annorlunda ställer det sig däremot, när fattigvårdssamhälle och icke den

enskilde betalar vårdkostnaden. I fråga om de fattigvårdsunderstödda torde

det nämligen få anses självklart, att fattigvårdslagens hemortsrättsbegrepp i

full utsträckning bör komma i tillämpning. Men så torde knappast bliva fallet,

örn den av motionären föreslagna ändringen i § 17 av sjukhuslagen blir genomförd.

Av nu antydda anledning kan styrelsen för sin del icke tillstyrka en lagändring

med den formulering, som återfinnes i motionen. Skulle riksdagen åter

önska hemställa hos Kungl. Maj:t om en ändring av sjukhuslagen i motionens

syfte,storde det väl få förutsättas, att ärendet i sinom tid remitteras till statens

sjukvårdskommitté. Denna har nämligen enligt sina direktiv att bl. a. utreda

jämväl frågan om hemortsbegrepp och legosängsavgifter vid kroppssjukhusen.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund påpekade, att vad i motionen

anförts beträffande personer, som fyllt 60 år, i lika hög grad gällde personer,

som, utan att hava ett s. k. fattigvårdsfritt år, flyttade från en ort till

en annan, belägen i annat landstingsområde, eller till i landsting icke deltagande

stad. Det yrkande, vari motionen utmynnade, toge emellertid hänsyn

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

1931 års

riksdag.

Kungl. Majus proposition nr 170.

även till sistnämnda kategori. Det syntes styrelsen ofrånkomligt, att en ändring

skedde i den av motionären föreslagna riktningen, d. v. s. att i lagen uttryckligen

fastsloges, att den, som vore skattskyldig till landsting eller kommun

eller mantalsskriven inom dess område, alltid skulle i sjukvårdshänseende

räknas såsom tillhörande landstingsområdet respektive kommunen. Endast på

detta sätt kunde rättvisa för de enskilda personerna ernås.

Andra lagutskottet förklarade sig (utlåtande nr 24) hava funnit de synpunkter

motionären anfört värda allt beaktande. Då spörsmålet emellertid

torde komma att upptagas till behandling av den år 1929 tillsatta statens sjukvårdskommitté

och anledning sålunda funnes till antagande, att detsamma

bleve föremål för en ingående utredning, syntes någon framställning från riksdagens

sida då lämpligen icke böra ske. Utskottet hemställde fördenskull, att

motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Denna hemställan bifölls av riksdagen.

Frågan förelåg ånyo till behandling vid 1931 års riksdag. Uti motion 1:18

hemställde nämligen samme motionär, att riksdagen ville för sin del besluta,

att 17 § i sjukhuslagen skulle hava den ändrade lydelse, svenska landstingsförbundets

styrelse i sitt förenämnda yttrande föreslagit1 eller, därest riksdagen

ansåge sig ej kunna omedelbart bifalla detta förslag, att riksdagen ville

i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn förslag till nästkommande riksdag till

ändring av sjukhuslagen uti det i motionen angivna syftet.

Till stöd för denna hemställan åberopades i huvudsak samma skäl som i

motionen vid 1930 års riksdag. Därjämte framhölls, att då de frågor statens

sjukvardskommitté fatt sig förelagda vore av synnerligen omfattande och svårlöst

natur, det vore mycket ovisst, när slutligt resultat av kommitténs arbete

kunde förväntas. Det syntes därför av rättvisa och billighet påkallat, att föreliggande

detaljfråga avgjordes för sig utan avvaktan på de mera invecklade

frågornas lösning.

Andra lagutskottet, som behandlade jämväl förevarande motion, anförde

(utlåtande nr 1) bland annat följande:

Att ett tillämpande av olika principer vid avgörande av frågan, vilket område

en person i sjukvårdshänseende skall anses tillhöra, medför olägenheter,

torde ligga i öppen dag. Såsom motionären framhållit, kan ett sådant förtärande

leda till att en person ingenstädes får tillgodonjuta de för egna patienter

laststall da lägre avgifterna, utan måste, å vilket sjukhus han än söker vård

erlägga ^ de for främmande patienter bestämda, avsevärt högre avgifterna

, attigvardslagens bestämmelser om hemortsrätt synas utskottet icke böra

komma till användning vid avgörande av frågan om tillhörighet till visst sjukvardsomrade

i de fall, då vederbörande patient själv erlägger sjukhusavgift

Att beröva en person, som efter fyllda 60 år inflyttat till ett sjukvårdsområde

°o J kanske under flera år erlagt landstings- resp. kommunalskatt inom örnrådet,

^mojagnet att a områdets sjukhus erhålla vård till den för egna patienter

laststallda lägre avgiften, kan icke anses överensstämma med billighet De

missförhållanden, som alltså enligt utskottets förmenande föreligga, böra snarast

möjligt avhjälpas.

1 Se s. 7.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 170.

9

I sitt vid 1930 års riksdag i förevarande ärende avgivna utlåtande framhöll

utskottet att, då anledning funnes till antagande, att det ifrågavarande spörsmålet

bleve föremål för en ingående utredning av den under 1929 tillsatta

statens sjukvårdskommitté, någon framställning från riksdagens sida då lämpligen

icke borde ske. Enligt av utskottet inhämtad upplysning har statens sjukvårdskommitté

ännu icke fattat ställning till spörsmålet och kan icke uppgiva,

när så kommer att ske. Med hänsyn till de synnerligen vidlyftiga arbetsuppgifter,

som tilldelats kommittén, torde något slutgiltigt förslag i förevarande

fråga icke vara att vänta förrän efter avsevärd tid. Såvitt utskottet kunnat

finna, torde ifrågavarande spörsmål utan olägenhet kunna lösas utan samband

med övriga till sjukvårdskommitténs behandling överlämnade uppgifter.

I ärendet föreligger emellertid icke sådan utredning, att utskottet anser sig

kunna föreslå riksdagen antagande av lagbestämmelser i angiven riktning.

Utskottet får fördenskull hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte föranstalta om utredning rörande

den i motionen väckta frågan örn ändrade bestämmelser för fastställande av

avgifter för vård å de sjukhus, motionen avser, samt för 1932 års riksdag framlägga

det förslag, vartill utredningen kan giva anledning.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen (skrivelse nr 27).

Till följd av remiss har statens sjukvårdskommitté den 30 april 1931 avgivit

utlåtande i anledning av riksdagens förenämnda skrivelse.

Kommittén, som erinrat örn att kommittén enligt sina direktiv bland annat

hade att utreda frågan örn hemortsbegrepp och legosängsavgifter vid kroppssjukhusen,

har anfört följande:

I enlighet med berörda direktiv upptog kommittén redan år 1929 hithörande

frågor till preliminär behandling, och vissa därvid vunna resultat framlades i

föredragsform utav en av kommittéledamöterna å svenska landstingsförbundets

tredje ordinarie möte i november år 1930. I fråga örn hemortsbegreppet framhålles

i detta föredrag, att ett varierande och allt för strängt hemortsbegrepp i

själva verket utgör en vanlig anledning till tvistigheter sjukvårdsområdena

emellan och till det ur vårdsynpunkt synnerligen beklagliga förhållandet, att

patienter, då de för erhållande av vård infinna sig vid närmaste sjukvårdsinrättning,

hänvisas till annan anstalt och därifrån kanske till en tredje. I föredraget

erinras också om de i omförmälda motion vid 1930 års riksdag framhållna olägenheterna

av systemet i fråga, vilka svårigheter i det stora hela vitsordas. Det

enda radikala botemedlet mot de bestående missförhållandena utgjorde införandet

av ett ensartat och mildrat hemortsbegrepp vid samtliga lasarett och sjukstugor.

Enligt kommitténs mening borde sålunda i 17 § av sjukhuslagen införas

bestämmelser därom »att såsom patient från eget sjukvårdsområde skall

räknas en var ej fattigvårdsbehövande patient, som vid intagningen å sjukhuset

är mantalsskriven inom sjukvårdsområdet eller där har fast bostad eller anställning».

Kommitténs förslag i denna punkt är sålunda identiskt med det,

som motionären sedan framlade i sin motion till 1931 års riksdag.

När kommittén med anledning av förevarande remiss på nytt upptagit frågan

örn hemortsbegrepp för patienter vid de allmänna sjukhusen, har kommittén icke

funnit anledning att frångå sin tidigare preliminärt intagna ståndpunkt. Kommittén

anser sålunda,

att tillämpandet vid våra sjukvårdsinrättningar av fattigvårdslagens hemortsbegrepp

på ej fattigvårdsbehövande patienter innebär en orättvisa mot

patienter över 60 år ävensom mot patienter, som nyligen flyttat från ett sjukvårdsområde

till ett annat eller som hava sin verksamhet utanför det sjukvårdsområde,

där de äro bosatta, samt omöjliggör för dessa patientgrupper att erhålla

billig vård å närmaste sjukvårdsinrättning;

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 saini. 138 haft. (Nr Ilo.) mh as ''1

Statens

sjukvårds
kommitté.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Departements
chefen.

Kungl. Marits proposition nr 170.

att till avhjälpande av dessa missförhållanden och för vinnande av reda och

ordning på förevarande område ett ensartat och i jämförelse med fattigvårdslagens

bestämmelser vidgat hemortsbegrepp för de ej fattigvårdsbehövande

patienterna bör i lag fastställas;

samt att med hänsyn härtill 17 § i lagen örn vissa av landsting eller kommun

drivna sjukhus bör erhålla den lydelse, som av motionären föreslagits.

Då kommittén sålunda är fullt ense med motionären i fråga örn införande

av lagbestämmelser angående innebörden av begreppet patient från eget sjukvårdsområde,

återstår allenast att taga ståndpunkt till frågan, huruvida ifrågavarande

spörsmål örn hemortsbegreppet utan olägenhet kan lösas utan samband

med övriga till sjukvårdskommitténs behandling överlämnade uppgifter.

De av kommittén förordade bestämmelserna i 17 § av sjukhuslagen utgöra

ett led i strävandet att åstadkomma ett intimare samarbete i fråga örn lasarettsvården

mellan olika landsting och städer utanför landsting. Det gäller här icke

blott ett vidgat och lagfästat hemortsbegrepp utan en rad av åtgärder till underlättande

och förbilligande av sjukhusvård för olika patientgrupper, såsom patienter.

som insjuknat inom främmande sjukvårdsområde, patienter, som hava när-/

mare väg till främmande anstalt än till egen anstalt, patienter tillhörande vissa

yrkesgrupper, framförallt sjömännen, samt patienter i allmänhet, vilka äro i

behov av specialvård, som ej står att erhålla å sjukvårdsinrättning, tillhörande

det egna sjukvårdsområdet, m. fl. Till hela detta frågekomplex har kommittén

ännu icke tagit och kan på nuvarande stadium icke taga slutlig ståndpunkt.

Kommittén håller emellertid före, att oberoende av huru samarbetet på sjukvårdens

område och åtgärderna för underlättande och förbilligande av sjukhusvård

för olika patientgrupper komma att utformas i övrigt, de ovan föreslagna

bestämmelserna angående hemortsbegrepp i allt fall komma att befinnas

nödvändiga och lämpliga. Bestämmelserna ifråga äro i enlighet med rättvisa

och billighet och äro ej ägnade att på främmande sjukvårdsområde överflytta

kostnader, som rätteligen böra bäras av det egna, eller att motverka skälig

sparsamhet. Med hänsyn härtill, och då olägenheterna av att några sjukvårdsområden

ännu tillämpa fattigvårdslagens hemortsbegrepp jämväl i fråga om

ej fattigvårdsbehövande patienter onekligen äro synnerligen avsevärda, har

kommittén för sin del intet att erinra mot att den av motionären föreslagna

och av kommittén förordade ändringen av 17 § i sjukhuslagen företages utan

att avvakta resultaten av kommitténs arbete.

Utredningen i ärendet giver vid handen, att på vissa håll olägenheter framträtt

av det sätt, på vilket avgift för vård å sjukhus bestämts. Som känt är.

fastställas ej obetydligt högre avgifter för utomlänspatienter än för egna sjuka.

Några sjukhus tillämpa nu fattigvårdslagens hemortsregler vid bedömande av

örn en sjuk person är inomlänspatient eller icke, oaktat den sjuke själv betalar

legosängsavgiften. Detta har till följd, att den som efter fyllda 60 år inflyttar

till sjukvårdsområde, inom vilket nämnda regler tillämpas, icke där kan erhålla

sjukhusvård för samma avgift, som gäller beträffande områdets egna

patienter. Söker han sjukhusvård inom sitt förra sjukvårdsområde, kan det inträffa,

att han även där betraktas som främmande patient, vilket leder till att

han ingenstädes kan få billig sjukhusvård. Enahanda är förhållandet, om en

person före fyllda 60 år inflyttar till ett sådant område men behov av sjukhusvård

yppas, innan lian varit mantalsskriven där ett år. I dylikt fall har det

s. k. fattigvårdsfria året ej hunnit förflyta och hemortsrätt jämlikt fattigvårdslagen

följaktligen icke kunnat förvärvas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

11

Att dessa olägenheter snarast möjligt böra avhjälpas synes mig tydligt. För

sådant ändamål torde bestämmelser böra meddelas angående vilka patienter,

som skola anses tillhöra det egna sjukvårdsområdet. På sätt förut omförmälts,

framlade landstingsförbundets styrelse i detta hänseende år 1930 ett förslag,

som upptagits i den till grund för riksdagens framställning i ämnet liggande

motionen. Enligt detta förslag skall såsom egen patient behandlas den som

vid intagningen å sjukhus är mantalsskriven inom sjukvårdsområdet eller där

har fast bostad eller anställning, under förutsättning tillika, att legosängsavgiften

betalas av annan än vederbörande kommun. I nu avgivet yttrande

i ärendet har statens sjukvårdskommitté tillstyrkt förslaget samt förklarat sig

ieke hava något att erinra mot att ändringen vidtages, utan att resultaten av

kommitténs arbete avvaktas.

Såsom i ärendet framhållits, böra fattigvårdslagens regler örn hemortsrätt

äga tillämpning vid bedömandet av frågan, örn personer, som på fattigvårdens

bekostnad erhålla sjukhusvård, skola anses såsom patienter från sjukhusets eget

sjukvårdsområde eller icke. I fråga örn dessa personer skall således den faktiska

bosättningsorten vara utan direkt betydelse i förevarande hänseende. Enahanda

lärer förhållandet böra vara i fråga örn dem, vilka åtnjuta vård, som kommun

jämlikt lagen om samhällets barnavård har att vidkännas. Vad åter angår de

patienter, som själva betala sina avgifter, synes det mig såsom redan antytts

tydligt, att fattigvårdslagens regler om hemortsrätt icke böra öva inflytande

å frågan, huruvida de skola betraktas såsom inomlänspatienter. Vilka andra

bestämmelser åter, som skola tillämpas, kan vara föremål för olika meningar.

Att därvid den faktiska bosättningsorten i princip bör vara avgörande, torde

allmänt anses. I regel sammanfaller denna ort med mantalsskrivningsorten,

emedan envar skall mantalsskrivas där han är bosatt, och det skulle då ligga nära

till hands att föreskriva, att som egen patient skall anses den som är mantalsskriven

inom sjukvårdsområdet. Mantalsskrivning förrättas emellertid allenast

en gång örn året, och den därvid upprättade mantalslängden gäller för det

följande kalenderåret. Inträffa ändringar i den faktiska bosättningen efter

mantalsskrivningen, återverkar detta icke på mantalsskrivningsorten förrän

från och med året därpå. Vore mantalsskrivning inom sjukvårdsområdet villkor

för att en person skulle bliva behandlad som inomlänspatient, komme således

en nyinflyttad person under mellantiden att såsom utomlänspatient få betala

högre legosängsavgift. I likhet med landstingsförbundets styrelse och statens

sjukvårdskommitté finner jag detta mindre tillfredsställande och ansluter mig

till deras mening, att det skall vara tillfyllest, att en person faktiskt bosatt sig

å den nya orten. Har emellertid en person flyttat, lärer han icke böra kunna

göra anspråk på att jämväl å utflyttningsorten komma i åtnjutande av sjukhusvård

efter samma taxa som inomlänspatienter. Detta bleve följden,

om den, som är mantalsskriven inom ett sjukvårdsområde, städse skulle

anses som inomlänspatient. Med hänsyn härtill förordar jag, att bestämmelsen

erhåller sådan innebörd, att den som är bosatt inom ett sjukvårdsområde berättigas

erhålla vård efter taxan för inomlänspatienter. Uttrycket »är bosatt»

har valts i anslutning till mantalsskrivningsförordningens terminologi. För

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majlis proposition nr 170.

styrkande av bosättningsförhållandet bör det tydligen räcka, att bevis om

mantalsskrivning företes. Vill en sjukhusförvaltning göra gällande, att en person

icke är bosatt inom det område, inom vilket kan är mantalsskriven, lärer

det få ankomma på förvaltningen att förebringa utredning härom. Har en

sjuk icke hunnit bliva mantalsskriven inom det nya sjukvårdsområdet, får han

på annat sätt styrka, att han bosatt sig där. Såsom medel härför må nämnas

bevis om kyrkoskrivning, hyreskontrakt m. m.

Vad angår förslaget att likställa anställning i förevarande hänseende med

mantalsskrivning eller innehav av fast bostad, har jag icke ansett mig nu böra

taga närmare ståndpunkt till detsamma. Särskilt för vissa orter skulle realiserandet

av ett sådant förslag få vidsträckta konsekvenser. Sålunda skulle till

exempel alla i Stockholms förorter boende, i staden arbetande personer, måhända

även deras familjer, få åtnjuta vård å Stockholms stads sjukhus för

samma avgifter som stockholmspatienterna, såframt de själva betalade legosängsavgiften.

Fråga örn en dylik vittutseende förändring synes mig böra

lösas i ett större sammanhang, och torde statens sjukvårdskommitté få förväntas

ägna detta spörsmål fortsatt uppmärksamhet.

I enlighet med vad sålunda anförts har det i ärendet framlagda förslaget

omarbetats, därvid detsamma i formellt hänseende undergått vissa ändringar.

Departementschefen uppläser härefter ett inom socialdepartementet upprättat

förslag till lag orri undrad lydelse av 17 § i lagen den 22 juni 1928 (nr

302) om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus samt hemställer, att

förslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifalla och

förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Anders Tottie.

Stockholm 1932. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.