Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den 20 juni 1.930 (nr 284)

1932-02-26 · 17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1932:175, Med förslag till förordning om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den 20 juni 1.930 (nr 284)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 175.

1

Nr 175.

Kungl. Majds proposition till riksdagen med förslag till

förordning om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen

den 20 juni 1.930 (nr 284); given

Stockholms slott den 26 februari 1932.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens

yttrande över härvid fogade förslag till förordning örn ändring i vissa

delar av motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 (nr 284).

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ola Jeppsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1032. 1 sami. 143 haft. (Nr 175.)

4C2 32

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 7-75.

Förslag

till

Förordning

om alldring i visså delar av motorfordonsförordningen

den 20 juni 1930 (nr 284).

Härigenom förordnas, att 22 § ävensom, i nedan angivna delar, 24, 25, 38,

40, 42, 43, 44 och 48 §§ motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 skola

hava följande ändrade lydelse:

22 §.

1 morn. Skall släpvagn, avsedd för tillfälligt eller stadigvarande bruk,

kopplas till automobil, skola kopplingsanordningarna vara tillfredsställande.

Örn mer än en släpvagn brukas, skall effektivt bromsningssystem vara anordnat

samt erforderlig bemanning för bromsarnas skötande åtfölja fordonen.

Släpvagn, avsedd för stadigvarande bruk, skall vara försedd med ringar av

beskaffenhet, som är stadgat för automobil. Länsstyrelse och vederbörande

polismyndighet i stad äga, när helst anledning därtill föreligger, låta genom

besiktningsman undersöka, huruvida släpvagnen med kopplings- och bromsningsanordningar

är i betryggande och lämpligt skick samt i förekommande

fall meddela förbud mot släpvagns användande. Yad i 5 § 4 mom. andra—fjärde

styckena är stadgat örn undersökning och eftersyn av automobil samt i anledning

därav påkallade åtgärder skall äga motsvarande tillämpning jämväl

å släpvagn.

Yad i 2 § 6 mom. är stadgat beträffande automobil skall jämväl äga tilllämpning

å släpvagn, som är försedd med luftringar eller halvmassiva gummiringar

av godkänd beskaffenhet.

Å släpvagn, avsedd för stadigvarande bruk, skall, enligt vad därom är särskilt

stadgat, av besiktningsman anbringas ett märke till identifiering av släpvagnen

(identifieringsmärke); och skall å sådan släpvagn under färd föras en

eller flera skyltar av metall, upptagande dels ägarens namn och hemvist, dels,

i enlighet med av besiktningsman därom utfärdat bevis, släpvagnens identifieringsmärke,

tjänstevikt, bredd och största hjultryck ävensom maximilast, dels

ock släpvagnens ordningsnummer jämte tillhörande länsbokstav enligt vad

därom stadgas i 5 mom.

2 morn. Släpvagn, avsedd för stadigvarande bruk, må ej, innan den, på sätt

i 4 mom. sägs, blivit registrerad och ordningsnummer tilldelats densamma,

tagas i bruk genom att kopplas till automobil i andra än nedan angivna fall,

nämligen:

1. för provning i och för dess tillverkning eller sammansättning;

2. för färd från hamn, järnvägsstation, fabrik, förvaringslokal eller liknande

direkt till sådan plats eller lokal;

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

3. för färd direkt till besiktningsman för erhållande av sådant bevis, varom

i 4 mom. femte stycket sägs;

4. i trafik lika med registrerad släpvagn i avbidan på erhållande av registrering

och ordningsnummer, dock högst under tre veckor från den dag, då

skatt för släpvagnen, enligt vad särskilt stadgas, blivit erlagd; samt

5. av den, som tillverkar eller bedriver handel med släpvagnar, i trafik

lika med registrerad släpvagn, dock allenast såvitt gäller släpvagn, som av

honom hålles till salu.

Släpvagn skall i samtliga dessa fall vara åsatt särskild skylt (släpvagnsskylt)

av beskaffenhet, varom är särskilt stadgat.

Örn skyldighet för tillverkare eller handlande, som avses i 5 punkten, att

a släpvagn föra särskild skylt (skatteskylt), gäller vad därom är särskilt

stadgat.

.9 mom. Släpvagnsskylt skall i ett exemplar, mot nedsättning av skäligt

belopp, som fastställes av Konungen, tillhandahållas vederbörande av polismyndigheten

i orten.

Släpvagnsskylt må ej utlämnas till annan än tillverkare eller handlande,

som i 2 mom. 5 punkten avses, med mindre vederbörande behörigen styrker,

att han betalt stadgad skatt för den släpvagn, å vilken skylten är avsedd att

användas.

Av polismyndighet bekommen släpvagnsskylt må tillverkare eller handlande

ej utlämna till köpare av släpvagn eller annan, med mindre denne uppfyller

enahanda villkor i fråga örn fullgjord skattskyldighet, som i föregående

stycke sägs.

Släpvagnsskylt skall återställas, så snart behov av densamma icke föreligger.

Vad i 8 § 4 mom. är stadgat skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse

i avseende å släpvagnsskylt.

4 morn. Föreskrifterna i 9 § 1 mom. skola äga motsvarande tillämpning

beträffande släpvagn, avsedd för stadigvarande bruk.

Ansökan örn registrering av släpvagn, som ännu icke är registrerad, skall

sa snart ske kan och sist inom fjorton dagar från det släpvagnen förvärvats

göras av ägaren eller, om släpvagnen tillhör staten eller kommun, av den

myndighet eller person, som har att ombesörja skattskyldighetens fullgörande.

Skyldighet att söka registrering av släpvagn åligger dock icke den, som

tillverkar eller bedriver handel med släpvagnar, beträffande släpvagn, som

av honom förvaras å lager eller hålles till salu.

Ansökan, varom här är fråga, skall innehålla uppgift å ägarens fullständiga

namn, yrke och hemvist eller däremot svarande uppgift.

Vid ansökningen skall i två exemplar fogas bevis av besiktningsman angående

släpvagnens identifieringsmärke, tjänstevikt, bredd, maximilast, antalet

hjul samt största hjultryck ävensom längd å lastflak, där sådant förekommer.

Beviljas registrering, skall länsstyrelse i registret införa de uppgifter rörande

släpvagnen och dess ägare, som bestämmas av Konungen.

Intyg om registreringen och uppgift örn det släpvagnen därvid tilldelade

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

ordningsnummer jämte länsbokstav skola tecknas å ena exemplaret av nyssomförmälda

bevis, vilket skall av länsstyrelsen återställas till sökanden.

Vad i 10 § 1—3, 6—8 mom. samt 11 § föreskrivits skall i tillämpliga delar

gälla beträffande släpvagn.

5 mom. Inom respektive län tilldelas vid registreringen varje släpvagn sitt

särskilda ordningsnummer jämte en länet betecknande bokstav. Huru länen

betecknas, därom stadgas i 12 § 1 mom. Ordningsnummer för släpvagnar meddelas

i löpande följd i särskild serie, börjande med nummer 1, dock att, örn

släpvagn är avförd ur registret, dennas ordningsnummer må tilldelas annan

släpvagn.

I vederbörlig ordning förvärvat ordningsnummer gäller för trafik i hela

riket.

6 mom. Är släpvagn tillkopplad automobil, skall baktill å släpvagnen eller,

örn flera släpvagnar användas, å den sista av dessa anbringas samma igenkänningsmärke

som å automobilen. Detta igenkänningsmärke skall under mörker

hållas belyst på sätt är föreskrivet örn motsvarande igenkänningsmärke å

automobil; och skall beträffande detsamma gälla vad örn igenkänningsmärke

för automobil i 21 § 4 mom. andra stycket är stadgat.

Där släpvagnsskylt skall föras, skall denna anbringas omedelbart intill igenkänningsmärket.

Föreskrifterna i 21 § 10 mom. andra stycket skola äga tillämpning jämväl

beträffande släpvagns skyltar och märken.

7 mom. Släpvagn med ett största hjultryck överstigande 2,000 kilogram

eller med större bredd, lasten inberäknad, än 210 centimeter må ej framföras

utan särskilt tillstånd, vad beträffar allmän väg av länsstyrelsen i det län,

där vägen är belägen, och vidkommande gata eller annan allmän plats i stad

av polismyndigheten i staden. I fråga örn meddelande av sådant tillstånd skall

vad i 16 § 3 och 4 mom. är stadgat beträffande automobil äga motsvarande

tillämpning.

Släpvagn må icke användas till personbefordran utan att tillstånd därtill

meddelats, för allmän väg av länsstyrelse och för gata eller annan allmän plats

i stad av polismyndigheten i staden.

Sådant tillstånd erfordras ock, örn mer än en släpvagn skall tillkopplas

automobil.

8 mom. Är en- eller tvåhjulig släpvagn, vars hjul äro försedda med luftringar,

tillkopplad vanlig personautomobil eller personomnibus och är släpvagnen

av ringa vikt och avsedd allenast för last, gäller örn hastigheten vad

i 18 § är stadgat för sådan automobil.

Fram fores vanlig personautomobil eller personomnibus med annan släpvagn

än ovan sagts eller är släpvagn tillkopplad lastautomobil, vare, örn släpvagnens

hjulringar äro av beskaffenhet som föreskrivits för automobil, högsta tillåtna

hastigheten:

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 175.

5

Inom samhälles

tättbebyggda

Annordelar

städes

km. i tim. km. i tim.

för vanlig personautomobil och personomnibus ............ 30 35

» lastautomobil med totalvikt ej överstigande 3,600 kilogram 30 35

» lastautomobil med totalvikt överstigande 3,600 men ej 6,000

kilogram .......................................... 25 30

» lastautomobil med totalvikt överstigande 6,000 kilogram 20 25

År släpvagn försedd med hjulringar av annan beskaffenhet, vare högsta

tillåtna hastigheten 15 kilometer i timmen.

9 mom. Vad i 6 mom. första stycket och 7 mom. andra stycket är stadgat

avser icke släpvagn, som vid eldfara användes för brandväsendets räkning.

Under mörker skall sådan släpvagn baktill vara försedd med lykta, som

visar rött ljus bakåt, eller med reflexanordning, som vid belysning återkastar

rött sken. Eeflexanordning skall vara av typ, som godkänts av Konungen

eller den myndighet, Konungen därtill förordnar.

10 mom. Örn skyldighet för förare att under färd med automobil, till vilken

kopplats släpvagn, avsedd för stadigvarande bruk, medföra det å skatt för

släpvagnen senast bekomna kvitto samt uppvisa detsamma för polisman gäller

vad i förordningen örn automobilskatt den 2 juni 1922 (nr 260) är stadgat.

24 §.

1 mom. Den, som---myndighet (trafiktillstånd).

2 mom. Avser ansökan---äga rum.

Ansökan örn----är belägen.

3 mom. Vill någon--— i staden.

4 mom. Tillstånd att---vederbörande länsstyrelse.

5 mom. När anledning därtill förekommer, kan trafiktillstånd återkallas av

myndighet, som meddelat tillståndet.

25 §.

1 mom. Vid meddelande av tillstånd till länstrafik skall bestämmas, a vilken

ort automobil, som brukas i trafiken, skall vara stationerad (stationsort).

För automobil---staden stationsort.

2 mom. Innehavare av tillstånd till stads- eller länstrafik för befordran av

personer vare, såvida icke naturhinder föreligger eller eljest giltigt skäl för

vägran är för handen, skyldig att på anfordran utföra körning inom det område,

trafiktillståndet avser (trafikområde), dock må, där så av särskilda omständigheter

påkallas, myndighet, som meddelat tillståndet, helt eller delvis

medgiva befrielse från dylik skyldighet.

3 mom. Innehavare av tillstånd till stads- eller länstrafik äger att i anledning

av beställning, som av honom emottagits å ort inom trafikområdet,

utföra körning jämväl till ort utom detsamma.

4 mom. Har automobil tagits i bruk för körning utom stationsorten, skall

opaginerad Kontrollera mot PDF

''J Kungl. Majlis proposition nr 175.

automobilen, sedan körningen avslutats, utan onödigt dröjsmål föras tillbaka

till stationsorten.

5 mom. Har färd avslutats å ort utom trafikområdet, må automobilen å

sadan ort tagas i bruk för körning direkt tillbaka till trafikområdet.

38 §.

1 mom. Brukas automobil eller motorcykel, varom i 34 § förmäles, eller

släpvagn i strid mot bestämmelse i 8 § 1 mom. eller 10 § 3 mom. tredje stycket

eller 22 § 2 morn. eller mot förbud, som meddelats enligt 5 § 4 morn., vare

ägaren förfallen till böter från och med etthundra till och med ettusen kronor.

2 mom. Brukas automobil — — — femhundra kronor.

Lag samma---är föreskrivet.

3 mom. Har ägare---från ansvar.

4 mom. Har förseelse---- äro stadgade.

Brukades motorfordonet — — — 2 mom. sägs.

40 §.

1 morn. Framföres automobil---må framföras,

eller brukas automobil eller släpvagn i trafik, vartill särskilt tillstånd enligt

16 § 3 mom. eller 22 § 7 mom. erfordras, utan att dylikt tillstånd erhållits,

eller åsidosättas i avseende a sadan trafik av vederbörande myndighet meddelade

föreskrifter,

eller befordras---fastställda maximilasten,

eller brytes mot föreskrifterna i 5 § 1 morn., 21 § 1 mom. a) och c), 2 och

3 mom. andra stycket, 4 och 6 morn., 22 § 6 mom. första och andra styckena

samt 9 mom. andra stycket, 27 § 5 mom. första stycket eller 37 § 1 mom. sista

stycket eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av 2 § 6 morn.,

straffes den ----femhundra kronor.

Till enahanda---34 § förmäles.

Har automobils---å fordonet.

2 mom. Till böter — — — eller släpvagn.

Med böter ■— — — nu nämnts.

42 §.

Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes den,

som åsidosätter föreskrifterna i 8 § 3 mom. sista stycket, 15 § 1 mom. fjärde

stycket eller 3 mom. fjärde stycket, 21 § 1 mom. b), 3 mom. första stycket,

5, 7, 8, 9 eller 10 morn., 22 § 1 mom. tredje stycket, 3 mom. näst sista stycket

samt 6 mom. tredje stycket, 28 § 3 morn., 29 § 6 mom. andra stycket eller

7 morn., 30 § 6 mom. eller 37 § 1 mom. näst sista stycket.

Till enahanda---34 § förmäles.

Visar den---ansvar fri.

Till straff---av polismyndighet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

7

43 §.

1 mom. Sökes ej inom föreskriven tid registrering, på sätt i 9 § 2 mom.

och 22 § 4 mom. är stadgat, av automobil eller motorcykel, varom i 34 § sägs,

eller släpvagn eller underlåter eljest någon, som enligt denna förordning är

pliktig göra anmälan till automobilregistret eller hos myndighet, som meddelat

trafiktillstånd, sådan anmälan inom den härför i varje fall stadgade tid, bote

den, vilken registrerings- eller anmälningsskyldigheten åligger, där han ej

tillika gjort sig förfallen till ansvar jämlikt 38 § 1 morn., från och med tio

till och med femhundra kronor.

Underlåter någon---sin skyldighet.

2 mom. Envar, som---ettusen kronor.

Till enahanda straff vare den förfallen, som i eller å typintyg, varom i

4 § 2 mom. och 9 § 3 mom. stadgas, mot bättre vetande meddelar oriktig uppgift,

så ock den, som åsidosätter föreskrifterna i 8 § 3 mom. fjärde stycket

eller 22 § 3 mom. tredje stycket.

44 §.

1 mom. Utövar någon---femhundra kronor.

År på---fall tillämpas.

Uraktlåter någon, som innehar tillstånd till stads- eller länstrafik för befordran

av personer, att fullgöra skyldighet, som enligt 25 § 2 mom. åligger

honom, straffes som i första stycket sägs.

2 mom. Brukas i---femhundra kronor.

Ägde föraren---nyss sagts.

3 mom. Fordras vid---femhundra kronor.

Till samma straff vare den förfallen, som bryter mot stadgandet i 25 § 4 mom.

48 §.

De för ägare av motorfordon och släpvagn stadgade ansvarsbestämmelser

skola äga tillämpning, i händelse fordonet tillhör någon, som står under förmyndare

eller annan laga målsman, å denne, samt, där fordonet äges av oskift

dödsbo eller konkursbo eller av bolag, förening eller annat samfund eller av

stiftelse eller annan sådan inrättning, å den eller dem, som äga företräda boet,

samfundet eller inrättningen. I fråga örn motorfordon eller släpvagn, som tillhör

staten eller kommun, skola nämnda ansvarsbestämmelser gälla förarens

närmaste förman. Har denne till förekommande av förseelse mot förordningen

gjort vad på honom ankommit och äger i följd av överordnads åtgärd eller

vållande förseelse likväl rum, varde den överordnade drabbad av ansvar, som

här avses.

Enahanda grunder —--med traktortåg.

Denna förordning träder i kraft, såvitt angår 24, 25 och 44 §§ dagen

efter den, då förordningen, enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit

i Svensk Författningssamling, samt i övriga delar den 1 januari 1933;

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl, Majus proposition nr 175.

och äger förordningen i sistberörda delar tillämpning jämväl å för stadigvarande

bruk avsedda släpvagnar, som då äro i bruk.

Intill den 20 januari 1933 ma här omförmäld släpvagn brukas utan hinder

därav att den ej blivit registrerad och att ordningsnummer ej tilldelats densamma.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 175.

9

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten

i statsrådet å Stockholms slott den 26februari 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Hamet;, statsråden

Gaede, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyldenswärd, Larsson,

Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen

för kommunikationsdepartementet, statsrådet Jeppsson:

Kungl. Maj:t har tidigare denna dag efter hemställan av chefen för finansdepartementet

beslutat föreslå riksdagen att antaga, bland annat, förslag till

förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 2 juni 1922 (nr 260)

örn automobilskatt, enligt vilket förslag särskild fordonsskatt, i motsats till

vad nu är fallet, skall utgå för sådan för stadigvarande bruk avsedd släpvagn,

som kopplas till automobil; och skall den föreslagna skatten, för helt kalende r

år räknat, utgå, för släpvagn, beträffande vilken den beräknade vikten av

den största last och det största antal passagerare, varför släpvagnen är inrättad

(maximilast), uppgår till ettusen kilogram eller däröver, med etthundra

kronor samt för annan släpvagn med femtio kronor.

Införandet av en dylik skatt påkallar, för att erforderlig kontroll skall

kunna hållas å dess erläggande, vissa ändringar i motorfordonsförordningen

den 20 juni 1930 (nr 284). Inom kommunikationsdepartementet har i anslut - ning härtill utarbetats ett utkast till förordning örn ändring i vissa delar av

motorfordonsförordningen, över vilket utkast jämte en därvid fogad promén

moria yttranden avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Överståthållarämbetet

och samtliga länsstyrelser, kungl, automobilklubben, svenska automobilliandlareföreningen

och automobilbesiktningsmännens förening. Med

beaktande av vissa i de inkomna yttrandena framställda erinringar har, i

huvudsaklig anslutning till utkastet, upprättats förslag till förordning örn

ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen.

I motorfordonsförordningen finnas vissa föreskrifter upptagna, vilka hava

avseende allenast å för stadigvarande bruk avsedd släpvagn, som kopplastill

automobil. I flertalet av de avgivna yttrandena har anmärkts, att av förordningen

icke klart framginge, var gränsen skulle dragas mellan sådan släpvagn

och släpvagn, avsedd för tillfälligt bruk; hittills hade detta spörsmål

varit av mindre betydelse, men då denna gräns numera bleve avgörande för

skattskyldigheten, vore tydligare bestämmelser härutinnan önskvärda.

Registreringsskyldighet

för

vissa släpvagnar.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Yid anmälan av omförmälda beskattningsfråga har chefen för finansdepartementet

i nyssnämnda hänseende till statsrådsprotokollet yttrat följande:

Motorfordonsförordningen skiljer mellan släpvagnar för stadigvarande bruk

och släpvagnar för tillfälligt bruk. De förra utgöras av sådana släpvagnar,

vilka äro avsedda att öka ett motorfordons lastförmåga, släpvagnar i egentlig

mening, under det att den senare kategorien av släpvagnar, enligt vad av

1927 års motorfordonssakkunnigas betänkande framgår, ansetts omfatta transportabla

maskiner och redskap — såsom tröskverk, slåttermaskiner och

asfaltkokare —• vilka tillfälligt framforslas medelst motorfordon. En släpvagn

för stadigvarande bruk lärer följaktligen vara ett sådant fordon, som

konstruerats med uteslutande syfte att kopplas till ett annat fordon, under

det att en släpvagn för tillfälligt bruk, såsom av 1927 års motorfordonssakkunnigas

nyss återgivna exempel torde framgå, redan utan koppling till annat

fordon uppfyller ett självständigt syfte. Huruvida en viss släpvagn mera

regelbundet eller allenast tillfälligt kopplas till en automobil, saknar därför

betydelse för avgörandet, till vilken kategori den är att hänföra.

I detta uttalande kan jag till alla delar instämma; och i anslutning härtill

har jag låtit första punkten i första stycket av 22 § 1 mom. motorfordonsförordningen

undergå en redaktionell ändring, varigenom denna punkt jämväl

bringats i bättre överensstämmelse med förenämnda, inom finansdepartementet

upprättade förslag till ändring av förordningen örn automobilskatt.

Den enligt förordningen örn automobilskatt utgående skatten å automobiler

och motorcyklar bygger på det för dessa fordon genomförda registreringssystemet,

vars grundval utgöres av besiktningsförfarandet. Då det nu

gäller att införa en mot autom obilskatten svarande skatt å släpvagnar, lärer

det icke kunna undgås att föreskriva registreringsskyldighet även för dessa.

Erforderlig kontroll å skattskyldighetens fullgörande torde eljest icke kunna

åstadkommas. Aven vid ett registreringssystem för släpvagnar synes besiktningsmännens

medverkan erfordras. Emellertid lärer ett så vidlyftigt besiktningsförfarande,

som i fråga örn motorfordon är föreskrivet, icke vara

påkallat. Med sådan släpvagn, som den föreslagna skatten är avsedd att

drabba, skall redan nu, såsom av 22 § 1 mom. tredje stycket motorfordonsförordningen

framgår, besiktningsman taga viss befattning, i det han har att

utfärda i berörda författningsrum omförmält bevis, innefattande bland annat

den uppgift, som erfordras för skattens bestämmande, nämligen om släpvagnens

maximilast.

I förslaget har därför upptagits ett registreringsförfarande, som nära ansluter

sig till det beträffande automobiler stadgade, varemot någon särskild

besiktning av släpvagn icke föreskrivits i förslaget.

Släpvagn synes mig icke böra vid registrering tilldelas igenkänningsmärke.

Då enligt nu gällande föreskrift (22 § 1 mom. sista stycket) släpvagn, som

kopplats till automobil, skall baktill vara åsatt samma igenkänningsmärke

som automobilen — en föreskrift, vilken av flera skäl lärer böra bibehållas —

skulle, därest släpvagn, avsedd för stadigvarande bruk, tilldelats eget igenkänningsmärke,

å sådan finnas anbragta två dylika. Detta synes icke vara

att förorda.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Det ordningsnummer jämte länsbokstav, som släpvagn enligt förslaget

skall erhålla vid införandet i det av länsstyrelsen förda automobilregistret,

bör därför icke, på sätt i fråga örn automobil är föreskrivet, utgöra släpvagnens

igenkänningsmärke att anbringas, bland annat, baktill å släpvagnen,

utan bör ordningsnumret jämte länsbokstaven upptagas allenast i sådan

skylt, som omnämnes i förslagets 22 § 1 mom. sista stycket. I enlighet

härmed har förslaget avfattats.

På grund av vad som framhållits i vissa av de inkomna yttrandena, bland

annat från länsstyrelsen i Värmlands län, har det befunnits lämpligt att till

säkerställande av en betryggande kontroll tillika upptaga föreskrift, att å

släpvagn för stadigvarande bruk skall av besiktningsman anbringas ett märke

till identifiering av släpvagnen (identifieringsmärre) samt att det bevis besiktningsmannen,

såsom förut nämnts, har att utfärda skall innehålla uppgift jämväl

angående detta märke. Närmare bestämmelser örn identifieringsmärkets

anbringande böra upptagas i instruktionen för besiktningsmän för motorfordon.

Därvid torde böra föreskrivas att, då beträffande släpvagn för stadigvarande

bruk första gången begäres sådant bevis, varom nyss nämnts, besiktningsman

skall å släpvagnen anbringa sagda märke, som bör innehålla ett nummer

jämte vederbörlig länsbokstav ävensom en signatur utmärkande den besiktningsmans

tjänstgöringsdistrikt, vilken märkets anbringande åligger, och bör

märket medelst stans eller annorledes varaktigt anbringas å släpvagnen.

Omförmälda signatur, som lämpligen kan utgöras av en bokstav, bör av

länsstyrelserna fastställas för varje tjänstgöringsdistrikt; denna bokstav bör

i identifieringsmärket följa efter länsbokstaven och numret. Besiktningsman

bör hava att — jämte det identifieringsmärket upptages i förenämnda

bevis — föra ett särskilt register över sådana märken.

Med anledning av en missuppfattning av utkastet, som kommit till uttryck

i några av de inkomna yttrandena, vill jag i detta sammanhang erinra, att

— såsom tydligt torde framgå av 22 § 1 mom. sista stycket i förslaget —

där omförmäld skylt icke är avsedd att såsom något slags igenkänningsmärke

anbringas baktill å släpvagn.

Det har synts mig icke böra ifrågakomma att förbjuda användandet av

släpvagn, innan den registrerats. Vid sådant förhållande uppstår fråga, huru

erforderlig kontroll skall anordnas därå, att skattskyldigheten fullgöres beträffande

släpvagn, som tages i bruk, innan den registrerats. Övervägande

skäl synas tala för att härutinnan beträda samma väg som i fråga örn icke

registrerad automobil. Bestämmelserna i 8 § motorfordonsförordningen hava

därför, med vissa jämkningar, i förslaget erhållit motsvarande tillämplighet

med avseende å släpvagn av här ifrågavarande slag.

I förberörda utkast förekom icke någon motsvarighet till punkterna 1 och

6 i 8 § 1 mom. motorfordonsförordningen. I den vid utkastet fogade promemorian

anfördes härutinnan, att provkörning i och för släpvagns tillverkning

eller sammansättning näppeligen förekomme utanför fabriksområdet

samt att, då det uppgivits, att någon körning i syfte att för en tilltänkt

köpare demonstrera släpvagn icke plägade förekomma, behov av en mot nyss
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Majlis proposition nr 115.

berörda punkt 6 svarande bestämmelse ansetts — ehuru med tvekan — icke

för närvarande föreligga.

I denna del har svenska automobilhandlareföreningen anfört bland annat:

Hittills torde de flesta i Sverige förekommande släpvagnar bestå av tämligen

enkelt byggda anordningar, i vilka man använt bakaxel och hjul från

gamla kasserade lastvagnar. Emellertid funnes även en hel del specialkonstruerade

släpvagnar i marknaden, och erfarenheten från utlandet gåve vid handen,

att användandet av dessa specialkonstruerade släpvagnar bleve alltmera

allmänt på grund av den ökade driftsekonomi, som därigenom erhölles. Givet

vore, att ingen spekulant på dylik anordning köpte den utan att provköra

den, och säljaren måste sålunda hava möjlighet att kunna köra släpvagnen

för demonstration under liknande betingelser, som gällde de automobiler

han holle till salu. Vid viss släpvagnskonstruktion, som komme alltmera i

bruk (lang 2-hjulig släpvagn kopplad till och med framändan vilande på en

vändskiva, monterad på en kort lastvagn), bildades ett enda aggregat, vars

lastvagn över huvud taget ej kunde användas utom i kombination med sin

släpvagn. Släpvagnen kunde ej heller användas utom tillsammans med sin

speciella lastvagn. Här såldes sålunda alltid båda tillsammans. En sådan

kombination måste givetvis före försäljningen demonstreras och provköras,

och detta borde kunna göras utan att vare sig den dragande vagnen eller

släpvagnen vore registrerad liksom fallet vore med andra till salu varande

automobiler.

Föreningen hemställde därför, att jämväl punkterna 1 och 6 i 8 § 1 mom.

motorfordonsförordningen gåves motsvarighet i fråga örn släpvagn.

Vid automobilhandlareföreningens yttrande fanns fogat ett av aktiebolaget

Svenska maskinverken och aktiebolaget Scania-Vabis gemensamt avgivet

yttrande, däri bolagen av i huvudsak enahanda skäl uttalade, att en fabrikation

och försäljning av släpvagnar icke rimligtvis vore möjlig, med mindre tillverkaren

respektive försäljaren hade tillåtelse att utföra grundliga provkörningar

med släpvagnar samt demonstrera sådana för spekulanter. Bolagen

förenade sig i automobilhandlareföreningens nyssnämnda hemställan och

anförde vidare, att frågan örn brukande av släpvagnar började bliva allt mera

aktuell i vårt land, varför det vore av största vikt för såväl automobilindustrien

som automobilhandeln och allmänheten, att bestämmelserna örn

släpvagnar bleve så smidiga och så litet hindrande som möjligt.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit hava jämväl punkterna 1 och 6 i

1 mom. av 8 § motorfordonsförordningen i förslaget erhållit motsvarande

tillämplighet i fråga örn släpvagn.

Då besiktning i egentlig mening av släpvagn icke är föreskriven såsom

villkor för dess tagande i bruk — såsom av det föregående följer innefattar

förslaget ej någon ändring av härutinnan gällande bestämmelser —

har det synts mindre lämpligt att, på sätt i motsvarande fall är föreskrivet

ifråga örn automobil, låta släpvagn, som tages i bruk, innan den registrerats,

föra besiktningsskylt. Emellertid lärer släpvagn i här avsett fall böra föra

något märke, som utvisar, att den ännu icke registrerats. Föreskrifter

hava därför upptagits örn släpvagns skylt. Såsom av förslaget framgår motsvarar

denna skylt i det närmaste en besiktningsskylt. Till form och ut
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

13

seende torde den emellertid böra så utföras, att den skiljer sig från en besiktningsskylt.

Närmare bestämmelser härom ävensom angående storleken av det

belopp, som vid utlämnande av släpvagnsskylt skall nedsättas hos polismyndighet,

torde det böra ankomma på Kungl. Majit att meddela.

Då på sätt av det föregående framgår den, som tillverkar eller bedriver

handel med släpvagnar, skall äga taga i bruk släpvagn, avsedd för stadigvarande

bruk, innan den registrerats, torde bestämmelserna i kungörelsen den

20 juni 1930 (nr 288) örn särskild skatt i vissa fall för användande i trafik

av motorfordon, som icke registrerats, böra givas tillämplighet jämväl med

avseende å dylik tillverkare eller handlande.

Av förslagets bestämmelser i 22 § 4 mom. sjätte stycket föranledas vissa

ändringar i förordningen den 3 oktober 1930 (nr 359) örn automobilregisters

föiande m. m. Dessa ändringar torde böra innebära — förutom erforderliga

tillägg till 3 § — att registret, i överensstämmelse med särskilt formulär

jämte anvisningar därå, skall i fråga om släpvagnar föras i en tredje avdelning.

Berörda formulär torde böra upptaga särskilda rubriker eller kolumner

för de uppgifter, som omnämnas i förslagets 22 § 4 mom. fjärde och femte

styckena. I sistnämnda stycke omförmälda bevis skall väl innehålla vissa

uppgifter, som icke påkallas av den ifrågasatta beskattningen av släpvagnar.

Då emellertid uppgifter rörande släpvagnar av annan anledning kunna anses

önskvärda, har det synts lämpligt föreskriva, att beviset skall innehålla

en något utförligare beskrivning av däri avsedd släpvagn.

Vidare anför chefen för kommunikationsdepartementet:

Enligt gällande motorfordonsförordning (23 §) definieras begreppet yrkesmässig

trafik såsom tillhandahållande åt allmänheten av automobil mot ersättning.

I förordningen (24 §) skiljes på tre slag av yrkesmässig trafik: linjetrafik,

varunder inbegripes yrkesmässig trafik i regelbunden fart å viss vägsträcka;

stadstrafik, varmed avses annan inom stad bedriven yrkesmässig trafik

än linjetrafik; samt länstrafik, vilken angives såsom inom visst län eller del

därav bedriven yrkesmässig trafik, som icke är att hänföra till linje- eller stadstrafik.

I motorfordonsförordningen (24 och 25 §§) stadgas härjämte: Vid meddelande

av tillstånd till länstrafik skall bestämmas, å vilken ort automobil, som brukas i

trafiken, skall vara stationerad (stationsort); för automobil, som användes i

stadstrafik, är vederbörande stad stationsort. Därest automobil tagits i bruk

för körning utom stationsorten, skall automobilen, sedan körningen avslutats,

utan onödigt dröjsmål föras tillbaka till stationsorten. Har färd avslutats å

ort utom det område trafiktillståndet avser (trafikområde), må automobilen å

sådan ort tagas i bruk för körning direkt tillbaka till trafikområdet. Innehavare

av tillstånd till stads- eller länstrafik för befordran av personer är i regel

skyldig att på anfordran utföra körning inom trafikområdet.

I den proposition (nr 121) till 1930 års riksdag, varigenom förslag till

motorfordonsförordning m. m. förelädes riksdagen, anförde min företrädare

i ämbetet med avseende å de i förslaget upptagna bestämmelserna rörande den

yrkesmässiga trafiken, bland annat, följande:

Viss bestämmelse

angående

yrkesmässig

trafik.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majus proposition nr 175.

Att bedriva yrkesmässig automobiltrafik inom visst område torde, enligt

vad förarbetena till gällande lagstiftning ge vid handen, som regel innebära,

att vederbörande tillståndshavare var som helst inom detta område äger utbjuda

i trafiken använda fordon till körning. Utanför detta område äger han

icke sådan rätt, men väl torde han vara oförhindrad att vid resa, som börjat

inom området,, utsträcka färden till ort utom detsamma. I och med att man

låter behovsprincipen vara avgörande vid prövning av tillstånd till länstrafik,

torde det, såsom de sakkunniga framhållit, vara nödvändigt, när det gäller

befordran av personer, att stadga skyldighet för innehavare av trafiktillstånd

att på anfordran stå allmänheten till tjänst med körning inom det område tillståndet

avser. .Nödvändigt torde jämväl vara att vid tillståndets meddelande

föreskrift lämnas örn den ort, varest i trafiken använda fordon

skola vara stationerade. För att körplikten skall kunna bestämmas på sätt de

sakkunniga föreslagit torde vid länstrafik trafikområdet böra givas en mindre

omfattning än vad för närvarande i allmänhet plägar ske. Därest körplikten

ej skall bliva alltför betungande för utövarna av denna trafik, synes densamma

böra begränsas att avse visst län eller del därav, en begränsning som — då det

område, inom vilket körplikt kräves, torde böra sammanfalla med trafikområdet

— föranleder, att rätten att bedriva länstrafik inskränkes på enahanda

sätt. Några nämnvärda olägenheter torde icke komma att uppstå härigenom,

då, såsom i det föregående framhållits, tillståndshavare är oförhindrad

att utsträcka färd, som börjat inom hans trafikområde, till ort utom detsamma.

Att, pa. sätt länsstyrelsen i Stockholms län föreslagit, såsom regel föreskriva,

att utbjudande av automobil ej ma ske annorstädes än å stationsorten, finner

jag med hänsyn till de i allmänhet å landsbygden rådande förhållandena vara

mindre lämpligt. Genom föreskriften örn skyldighet att efter körning, som

avslutas utom stationsorten — varmed i detta sammanhang lämpligen synes böra

förstås ej blott den.körning, som tagit sin början å stationsorten, utan jämväl efter

dennas utförande i omedelbar följd inom trafikområdet mottagna uppdrag att

verkställa körning — utan onödigt dröjsmål föra automobilen tillbaka till

stationsorten, torde vinnas tillräcklig garanti för att, även då rätt att utbjuda

automobil utom stationsorten förefinnes, trafikutövaren icke uppehåller sig å

annan ort för att där söka körning, utan i stället stadigvarande vistas å

stationsorten, överträder trafikutövaren nämnda föreskrift genom att ställa

upp sin automobil å annan ort, för att där avvakta beställning till körning, kan

detta hans förfarande, förutom straffpåföljd, för honom medföra återkallelse

av trafiktillståndet.

Det inom Stockholms län tillämpade systemet, att utbjudande av bil endast

får äga rum å stationsorten, synes dock ej böra helt förbjudas. Å en del håll,

särskilt inom län med tätare bebyggelse och livliga trafikförhållanden, kan en

dylik reglering av trafiken befinnas mest ändamålsenlig. Det torde kunna

utan olägenhet överlämnas åt länsstyrelserna att avgöra, när nu berörd inskränkning

i trafikutövares rätt att utbjuda sitt fordon till körning (med ty

åtföljande begränsning av körplikten) må anses vara av behovet påkallad.

Mot de synpunkter, som av departementschefen sålunda framhållits i fråga

örn den yrkesmässiga trafiken, framställde riksdagen icke någon erinran.

Såsom av det föregående framgår, lärer utövare av stads- eller länstrafik

äga att var som helst inom sitt trafikområde — varmed i fråga om stadstrafik

avses vederbörande stad — upptaga passagerare eller gods för körning jämväl

till ort utom trafikområdet. Härom torde ock i praktiken enighet föreligga.

Däremot hava delade meningar uppkommit rörande dylik trafikutövares rätt

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

att utföra körning i det fall, att från ort utom trafikområdet beställning inkommit

till trafikutövaren att utom sagda område avhämta personer eller gods

för vidare befordran därifrån. Sålunda hava åtskilliga trafikbilägare å landsbygden

i Bräkne och Listers härader uti en den 20 november 1931 dagtecknad

skrift till chefen för kommunikationsdepartementet anfört i huvudsak följande:

Trafikbilägare i städerna (här benämnda stadstrafikutövarna) hade låtit

landsbygdens trafikbilägare (här kallade länstrafikutövarna) förstå, att de

ämnade ställa länstrafikutövarna under åtal, emedan dessa enligt stadstrafikutövarnas

mening skulle hava förbrutit sig mot 1930 års motorfordonsförordning

genom att inkräkta på stadstrafikutövarna speciellt tillkommande rättigheter.

Enligt stadstrafikutövarnas tolkning av sagda förordning skulle länstrafikutövarna

förmenas rätten att inom städernas områden avhämta gods eller

personer, för vilka länstrafikutövarna per telefon bleve anmodade företaga

körning. Ur sagda förordning kunde länstrafikutövarna icke utläsa något

förbud för sådan hämtning, utan ansåge länstrafikutövarna, att de hade

rätt att företaga körning från städerna, örn de per telefon eller genom

bud bleve anmodade därtill. På landsbygden skedde körningen som regel

så, att passagerare kördes till staden och avlämnades där för att senare

samma dag eller dagen efter avhämtas. En del passagerare reste med

tåg eller omnibus till staden, varifrån de sedermera per telefon eller genom

bud anmodade örn avhämtning. Ävenledes finge länstrafikutövarna företaga

flera resor till sjukhus för patienter, som skulle besöka sjukhusen. För dessa

passagerare anmodades länstrafikutövarna ofta företaga hämtning, stundom

samma dag, stundom efter en längre tid, allt efter som vederbörande finge

stanna på sjukhuset. På grund av omförmälda meningsskiljaktighet i fråga

örn tolkningen av 1930 års förordning anhölle länstrafikutövarna örn en »riktig

och klar tolkning» av sagda förordning. Skulle denna tolkning visa sig vara

sådan, att länstrafikutövarna ej hade rätt att inom stad avhämta gods och

passagerare, anhölles, att departementschefen ville gå i författning örn sådan

ändring av motorfordonsförordningen, att länstrafikutövama finge dylik rätt.

Vidare hava medlemmar av Kalmar läns trafikbilägarförening uti en till

länsstyrelsen i sagda län avlåten skrift, vilken länsstyrelsen med skrivelse den

27 november 1931 överlämnat till Kungl. Majit, anfört bland annat:

Tvenne innehavare av tillstånd till yrkesmässig trafik för personbefordran

inom länet hade av underrätt fällts till ansvar jämlikt 44 § 1 mom. i 1930

års motorfordonsförordning för det de, efter därom å stationsorten emottagen

beställning, utfört körning från stad till ort inom annat trafikområde. Enligt

vad ombudsmannen i Sveriges trafikbilägares riksförbund meddelat tolkades

hithörande lagbestämmelser överallt i riket på det sätt, att dylik körning ansåges

tillåten.

I skriften hemställdes, att länsstyrelsen ville upplysa föreningen, huru däri

berörda bestämmelser i motorfordonsförordningen borde tolkas.

I sin förenämnda skrivelse har länsstyrelsen — med förmälan att nyssnämnda

hemställan icke kunnat föranleda någon åtgärd från länsstyrelsens

sida — förklarat, att då i skriften berörda förhållanden syntes vara föremål

för olika tolkning, länsstyrelsen ansett sig böra överlämna skriften till

Kungl. Majit för den åtgärd Kungl. Majit kunde finna påkallad.

Den tolkning av hithörande bestämmelser i motorfordonsförordningen, mot

vilken i nyssberörda båda framställningar riktats gensagor, har i åtminstone

s. 16 Kontrollera mot PDF

Departements,

chefen.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

ett fall vunnit godkännande av hovrätt. I åsyftade fall voro omständigheterna

följande:

Länsstyrelsen i Kalmar län meddelade den 17 mars 1930 med stöd av 24,

27, 28 och 29 §§ i förordningen den 15 juni 1923 örn motorfordon åkeriidkaren

S. i Verkebäck, Gladhammars socken, tillstånd att inom Kalmar och angränsande

län, med station i Verkebäck, utöva yrkesmässig automobiltrafik för

personbefordran.

Allmän åklagare instämde S. till rådstuvurätten i Västervik och anförde:

S., som icke ägde tillstånd att i Västervik bedriva yrkesmässig trafik, hade

det oaktat där utövat sådan, i det han vid upprepade tillfällen under år 1931

med automobil från staden till ort utanför densamma befordrat personer, vilka

per telefon till S:s bostad i Verkebäck beställt dylik körning. Åklagaren

yrkade förty, att S. måtte fällas till ansvar för vad sålunda läge honom till last.

Rådstuvurätten yttrade i utslag den 13 april 1931: I målet vore upplyst

och ostridigt, att S., som icke erhållit polismyndighetens i'' Västervik tillstånd

att inom staden utöva sådan trafik med automobil, som i motorfordonsförordningen

den 20 juni 1930 benämndes stadstrafik, vid åtskilliga tillfällen under

år 1931 efter beställning i telefon i sin bostad i Verkebäck upptagit automobilskjutsar

i Västervik och därefter mot ersättning befordrat passagerare till

platser, belägna utanför Västervik. På grund därav och enär den yrkesmässiga

trafik S. sålunda utövat vore att hänföra till stadstrafik, fällde rådstuvurätten

jämlikt 44 § 1 mom. i sistnämnda förordning S. till böter.

Efter besvär av S. fann Göta hovrätt enligt utslag den 16 juni 1931 ej skäl

att göra ändring i rådstuvurättens utslag.

I detta sammanhang bör anmärkas, att i mål av nyssberörda beskaffenhet

hovrätts utslag enligt gällande regler örn fullföljd av talan mot hovrätts beslut

icke må av enskild part överklagas, vadan hovrätt som regel är högsta instans

i dylika mål.

Av den tolkning, som hithörande bestämmelser i motorfordonsförordningen

sålunda av domstol erhållit, skulle i vissa fall kunna föranledas uppenbara

orimligheter. Exempelvis skulle en person, som önskade färdas från staden X

till den närbelägna staden Y, icke äga att från Y tillkalla en automobil, som

i Y brukades i stadstrafik, oaktat samtliga automobiler, vilka i X användes i

stadstrafik, vore upptagna. Och även örn samtliga automobiler i en stad vore

upptagna, exempelvis för en begravningsprocession, skulle en person, som

önskade deltaga i processionen, ej äga att efter beställning per telefon därtill

anlita automobil, som brukades i länstrafik och till äventyrs vore stationerad

nära intill staden. Örn däremot i sistnämnda exempel vederbörande själv begåve

sig till den i länstrafik brukade automobilens stationsort och där toge automobilen

i bruk, lärer, på sätt även framgår av min företrädares i ämbetet förut

återgivna uttalande, något hinder icke enligt gällande bestämmelser möta för

länstrafikutövaren att med automobilen utföra körning inom staden.

För min del anser jag, att en trafikutövares rätt att med av honom brukad

automobil utföra körning till ort utom trafikområdet icke bör vara beroende

av det sätt, varpå en beställning örn körning kommer trafikutövaren (eller av

denne anlitad förare) till handa. Skillnad synes mig förty icke böra i förevarande

hänseende göras mellan, å ena sidan, det fall att beställningen lämnas

per telefon, i brev eller telegram, genom bud eller genom annat dylikt be
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

17

fordringssätt samt, å andra sidan, det fall att beställningen av beställaren personligen

framföres. I båda fallen måste, därest körning i anledning av beställningen

utföres, automobilen sägas hava omedelbart tagits i bruk för beställarens

räkning. Därest efter telefonbeställning från en stad en trafikutövare, vilkens

automobil är stationerad å annan ort, i staden avhämtar beställaren, lärer automobilen

följaktligen ej tagas i bruk först i staden; den beställda körningen har

tagit sin början å den ort, där beställningen mottogs.

Det synes mig näppeligen böra antagas, att de lagstiftande myndigheterna

i förevarande hänseende haft annan uppfattning än den, varåt jag nu givit

uttryck. Då emellertid hithörande bestämmelser i motorfordonsförordningen,

såsom av förut refererade rättsfall framgår, giva rum för annan tolkning, har

det synts mig angeläget att sagda bestämmelser erhålla en ändrad avfattning.

Jag har därför låtit inom kommunikationsdepartementet utarbeta förslag till

ändrad lydelse av 24 och 25 §§ i motorfordonsförordningen, varigenom i förordningen

tydligt utsäges, att innehavare av tillstånd till stads- eller länstrafik

äger att i anledning av beställning, som av honom emottagits å ort inom

trafikområdet, utföra körning jämväl till ort utom detsamma. Den föreslagna

lydelsen av sagda paragrafer föranleder i sin tur viss ändring av 44 § i motorfordonsförordningen.

Chefen för kommunikationsdepartementet uppläser härefter de av honom

omförmälda förslagen till ändringar av motorfordonsförordningen, vilka sammanförts

i ett författningsförslag, samt anför vidare:

över sagda förslag bör riksdagens yttrande inhämtas.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte besluta inhämta riksdagens

yttrande över ifrågavarande författningsförslag, med förklarande att Kungl.

Majit vill, efter mottagande av riksdagens svar, meddela det beslut, som därav

föranledes.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten lämna bifall

samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

F. Wessberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1032. 1 sami. 143 haft. (Nr 175.)

46i sa 2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.