Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1925 (nr 110) om polisväsendet i riket

261 sidor, varav 234 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 234 av 261 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1932:178, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1925 (nr 110) om polisväsendet i riket

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 178.

1

Nr 178.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag om ändring i vissa delar av lagen den 6 juni

1925 (nr 110) om polisväsendet i riket; given Stockholms

slott den 11 mars 1932.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t

föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i vissa

delar av lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sam Larsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 146 käft. (Nr 178.)

2219 31 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majus proposition nr 178.

Förslag''

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1925 (nr 170)

om polisväsendet i riket.

Härigenom förordnas, att lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket

skall sålunda ändras, att dels nuvarande 5 § betecknas såsom 1 mom. av

samma paragraf, dels i paragrafen införas ytterligare två morn., betecknade

såsom 2 och 3, av nedan angivet innehåll; dels andra stycket av 7 § betecknas

såsom 2 mom. av samma paragraf, dels i paragrafen införes ytterligare

ett morn., betecknat såsom 1, av nedan angivet innehåll; dels 6 och

8 §§ samt 15 § 1, 4 och 5 mom. — 8 § och 15 § 1 mom. i nedan intagna

delar — erhålla följande ändrade lydelse:

5§-

1. I stad---vara beridna.

2. Stad, så ock köping som i 1 § 1 mom. andra stycket sägs, må kunna

åtaga sig att tillhandahålla reservpolismän även i den mån skyldighet

enligt 1 mom. icke föreligger. Närmare föreskrifter härom meddelas av

Konungen.

3. I fråga örn stad, som jämlikt 1 mom. är skyldig att tillhandahålla reservpolismän,

må Konungen förordna, att ett bestämt antal av stadens polispersonal

i särskilda tjänstegrader huvudsakligen skall användas för tjänstgöring

såsom statspolis vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet

utom staden. Då sådant förordnande meddelats, skall polispersonalen

i staden ökas med det bestämda antalet. Därest sedermera polispersonalen

minskas, utan att motsvarande ändring i behovet av polispersonal inom

staden ägt rum, eller personalen icke ökas i förhållande till sådan ändring,

må Konungen förordna örn ökning av personalen.

För tjänstgöring såsom statspolis i första hand avsedda polismän till

föreskrivet antal skola sammanföras till en särskild avdelning (statspolisavdelning).

Närmare föreskrifter angående anordnande av sådan avdelning

meddelas av Konungen.

I fråga örn stad, som skall tillhandahålla statspolis, må Konungen föreskriva,

att staden för särskilda tillfällen skall vara skyldig att för tjänstgöring

såsom statspolis tillhandahålla, utöver vad förut sagts, ytterligare det

antal polismän i särskilda tjänstegrader, för vilka ersättare kunna utan avsevärt

dröjsmål erhållas genom inkallande till tjänstgöring i staden av statspolismän

från vissa angivna andra städer.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Moj:ts proposition nr 178.

6§-

I stad, som jämlikt 5 § 1 mom. skall tillhandahålla reservpolismän, skall

i erforderlig utsträckning finnas anställd för spaning och annan undersökning

angående brott särskilt utbildad polispersonal (kriminalpolisavdelning).

I fråga örn stad, som på grund av stadgandet i första stycket eller eljest

inrättar kriminalpolisavdelning, må Konungen förordna, att ett bestämt antal

av stadens kriminalpolismän i särskilda tjänstegrader huvudsakligen skall

användas för tjänstgöring såsom statspolis vid kriminalpolisverksamhet utom

staden. För sådan tjänstgöring i första hand avsedda kriminalpolismän till

föreskrivet antal skola i stad med statspolisavdelning tillhöra denna.

7 §•

1. Jämväl annan befattningshavare vid polisväsendet än sådan, som avses

i 5 § eller 6 § andra stycket, må, därest hans avlöning, efter ty nedan

sägs, helt eller delvis bestrides av statsmedel, användas för polisverksamhet

utom det område, för vilket han är anställd. Vad nu sagts skall ock gälla

i fråga örn elev vid någon av staten bekostad eller understödd polisskola.

Då utomordentliga omständigheter därtill föranleda, äger Konungen förordna,

att även annan befattningshavare vid polisväsendet än som avses i

första stycket må användas för polisverksamhet utom det område, för vilket

han är anställd.

2. Närmare bestämmelser — — — av Konungen.

8 §•

Polisdistrikt är — — — skälig begravningshjälp.

Polisdistrikt åligger tillika att draga försorg örn föreskriven uniformering

och beväpning av distriktets polispersonal samt att i erforderlig utsträckning

ombesörja materiel, byggnader, arrestlokal, telefon och övriga för

distriktets polisväsen erforderliga anordningar. Beväpning samt annan utrustning

än uniform åt personal, vilken tjänstgör såsom statspolis, ävensom

för sådan tjänstgöring erforderlig materiel skall dock ombesörjas av

statsverket.

För särskilda---i 15 §.

15 §.

1. Polisdistrikts kostnader för polispersonal, som i distriktet finnes anställd

för hela rikets behov, samt för särskilda anordningar för polisväsendet

i dess helhet skola gottgöras polisdistriktet av statsmedel.

Stad, som jämlikt 5 § 3 mom. första stycket och 6 § andra stycket skall

tillhandahålla statspolis, gottgöres av statsverket så stor del av stadens

kostnader för avlöning, pensionering, begravningshjälp och andra förmåner

åt polispersonalen i särskilda tjänstegrader, som belöper å det bestämda

antalet statspolismän i motsvarande grader enligt de beräkningsgrunder, som

av Konungen fastställas. Dessutom utgår, jämväl enligt av Konungen fastställda

beräkningsgrunder, ersättning med skäligt belopp för stadens kostnad

för anskaffande av rum för avdelningens hästar och fordon samt för särskild

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

kostnad, som staden kan visa sig hava haft för erforderlig expeditionslokal.

Kostnader, som eljest uppkomma för verksamheten såsom statspolis, bestridas

av statsmedel.

Kostnaden för — — — av statsmedel.

4. Till polisdistrikt, som jämlikt 5 § 1 mom. skall tillhandahålla reservpolismän,

utgår statsbidrag för varje reservpolisman, som skall tillhandahållas,

med en tredjedel av de sammanlagda löneförmåner, som årligen tillkomma

i distriktet anställd polisman med lägsta lön inom den tjänstegrad, reservpolismannen

skall tillhöra, dock att, därest polisdistriktet jämlikt 5 § 3 mom.

första stycket skall tillhandahålla statspolis, statsbidraget skall utgå med en

sjättedel av löneförmånerna. I den mån reservpolismännen skola vara beridna,

utgår därjämte statsbidrag med hälften av stadens kostnad för hållande

av erforderligt antal hästar och utrustning för dessa. Närmare grunder

för beräknande av sådan kostnad fastställas av Konungen.

Har polisdistrikt, som jämlikt 5 § 1 mom. skall tillhandahålla reservpolismän,

åtagit sig att för viss tid tillhandahålla ytterligare reservpolismän,

utgår för var och en av dessa statsbidrag med en sjättedel av de löneförmåner,

som i första stycket avses, i den mån distriktet visar, att lämpliga

och tjänstbara personer, vilka tidigare innehaft befattningar såsom ordinarie

polismän i stad och vilkas ålder med högst fem år överstiger den för

distriktets polismän i motsvarande tjänstegrad gällande pensionsåldern, enligt

överenskommelse med distriktet stått till förfogande för att vid utkallande

av reservpolispersonal tjänstgöra såsom ersättare för denna inom distriktet.

Statsbidrag för reservpolismän må dock sammanlagt utgå högst för dubbla

det antal, som distriktet enligt 5 § 1 mom. skall tillhandahålla. Närmare

bestämmelser rörande sådana ersättare, som nu sagts, meddelas av Konungen.

Har polisdistrikt tillhandahållit reservpolispersonal, bestrider statsverket

för den tid, då reservpolismännen tjänstgjort utom distriktet, dettas jämlikt

1 mom. andra stycket beräknade kostnad för avlöning av ifrågavarande antal

polismän ävensom alla av tjänstgöringen uppkommande särskilda kostnader.

5. Örn befattningshavare vid polisväsendet i annat fall än som avses i

1 eller 4 mom. på grund av föreskrift i denna lag tjänstgör utom det område,

för vilket han är anställd, bestridas därigenom uppkommande särskilda

kostnader av statsverket. Därjämte skall, oavsett huruvida eljest

statsbidrag utgår till befattningshavarens lön, vad av lönen belöper å tid,

som han sålunda tjänstgör, helt bestridas av statsmedel. Har för sådan

tjänstgöring använts elev vid någon av staten bekostad eller understödd polisskola,

och uppbär sådan elev under tjänstgöringstiden icke lön eller motsvarar

hans lön icke lägsta lön för ordinarie polisman i den stad, där polisskolan

är förlagd, skall dessutom till honom av statsmedel utgå ett belopp motsvarande

denna lön eller skillnaden mellan denna och den lön han åtnjuter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

5

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet

å Stockholms slott den 11 mars 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gaede, Hambus:, von Stockensteöm, Städener,

Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Departementschefen, statsrådet Larsson anför efter gemensam beredning

med cheferna för justitie- och försvarsdepartementen:

Under femte huvudtiteln i riksstaten för innevarande budgetår finnas

under rubriken polisväsendet upptagna bland annat följande anslag nämligen

dels ett extra förslagsanslag örn 2,280,000 kronor till polisväsendet i riket,

dels ett extra förslagsanslag örn 950,000 kronor till vissa ersättningar åt befattningshavare

vid polis- och åklagarväsendet, dels ock ett extra anslag örn

200,000 kronor till särskild polisverksamhet för uppdagande av olovlig införsel

av spritdrycker, lönnbränning m. m.

"Vid behandlingen i årets statsverksproposition av anslagen under nyssnämnda

rubrik anmälde jag (femte huvudtiteln, punkt 98), att inom socialdepartementet

påginge förarbeten till vissa organisatoriska förändringar beträffande

polisväsendet, vilka förarbeten hade till huvudsakligt föremål utarbetande

av förslag till ändrad organisation av ordningspolisen och kriminalpolisen.

Efter att hava antytt grundlinjerna för det förslag, som var

under utarbetande, anförde jag att, ehuru jag icke varit i tillfälle att definitivt

taga ståndpunkt till förslaget, jag ansåge, att man vid beräkningen

av anslaget till polisväsendet i riket borde tills vidare utgå från den kostnadsökning,

som förslagets genomförande skulle kräva. Då emellertid förberedelserna

till reformförslaget icke hunne avslutas inom sådan tid, att

vederbörlig hänsyn till detsamma kunde tagas i årets statsverksproposition,

anhöll jag att med den definitiva behandlingen av sistnämnda anslag måtte

få tills vidare anstå. Med bifall till denna hemställan och med hänsyn tagen

jämväl till andra faktorer av beskaffenhet att föranleda ökat anslag föreslog

Kungl. Maj:t riksdagen att i avbidan på särskild proposition i ämnet till

polisväsendet i riket för budgetåret 1932/1933 beräkna ett extra förslagsanslag

av 3,700,000 kronor. Jämväl anslagen till vissa ersättningar åt befattningshavare

vid polis- och åklagarväsendet och till särskild polisverksamhet

för uppdagande av olovlig införsel av spritdrycker, lönnbränning m. m.

upptogos till beräknade belopp, det förstnämnda till 960,000 och det senare

till 200,000 kronor.

Sedan numera erforderlig utredning föreligger och infordrade yttranden

inkommit, anhåller jag att få till fortsatt behandling anmäla frågan rörande

s. 6 Kontrollera mot PDF

Utrednings
männens
förslag.

6 Kungl. Majas proposition nr 178.

den nyss avsedda reformen av vissa delar av polisväsendet. Vad angår de

ifrågavarande anslagen, torde jag senare i dag få återkomma med framställning

rörande desamma. Även beträffande vissa med den nu ifrågasatta reformen

i någon mån sammanhängande förslag till ändringar i ordningsstadgan

för rikets städer m. m. torde jag senare under dagen få göra framställning.

Det förslag, som jag nu ämnar framlägga, avser i viss mån ändrad

organisation såväl av kriminalpolisen som av ordningspolisen. I förstnämnda

hänseende har förslag uppgjorts av f. d. polismästaren i Stockholm G. Hårleman

i egenskap av inom socialdepartementet särskilt tillkallad sakkunnig.

Detta förslag — vilket torde få såsom bilaga (Utlaga C) fogas vid statsrådsprotokollet

i detta ärende — har sedermera med ledning av ingivna yttrandeu

gjorts till föremål för överarbetning inom socialdepartementet. Därvid

hava biträtt jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 oktober 1931 tillkallade

utredningsmän, vilka även med utgångspunkt från lämnade direktiv

utarbetat förslag rörande ny organisation i vissa hänseenden av ordningspolisen.

Det av utredningsmännen i sistnämnda hänseende utarbetade förslaget,

som innefattas i en »P. ilf. rörande reservpolis och statspolis m. rn.», torde

jämväl få såsom bilaga (Bilaga A) fogas vid statsrådsprotokollet i detta

ärende. Över denna promemoria hava yttranden inhämtats från vederbörande

myndigheter ävensom från av förslaget på mera ingående sätt berörda städer

samt enskilda, kommunala och personalsammanslutningar, allt på sätt jag

senare torde få närmare omförmäla. Jämväl efter det sålunda infordrade

yttranden inkommit hava överläggningar i ärendet ägt rum med de tillkallade

utredningsmännen.

I. Ändrad organisation av ordningspolisen.

I fråga örn de omständigheter, som föranlett utredningsmännens tillkallande,

samt de för deras arbete lämnade direktiven torde jag få hänvisa till

nyssnämnda promemoria, i vilken statsrådsprotokollet i ärendet fullständigt

återgivits (Bilaga A sid. 3). I denna promemoria återfinnes även en kortfattad

redogörelse för nuvarande organisation av ordningspolisen, och torde

jag även därutinnan få hänvisa till promemorian (Bilaga A sid. 7).

Jag torde således omedelbart kunna övergå till en kort sammanfattning

av innebörden av det inom socialdepartementet av utredningsmännen utarbetade

reformförslaget. Förslaget innebär i huvudsak följande.

Polisstyrkorna i 17 större städer utökas med helt statsavlönad personal

örn tillsammans 200 man, avsedda dels för att biträda med ordningens upprätthållande

i riket i allmänhet, särskilt då extraordinärt behov av polis

förekommer och i all synnerhet, då på en och samma plats en större polisstyrka

erfordras, och dels för att å landsbygden biträda med vanliga ordningspolisuppgifter,

framför allt övervakande av vägtrafiken ävensom av tilllämpningen

av författningar rörande jakt och fiske, samt med tillsyn över landstrykare

och smugglare m. m. Med statmedel skulle emellertid avlönas

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majus proposition, nr 178.

icke vissa personer utan visst antal av vederbörande städers polispersonal.

Personal motsvarande detta antal skulle periodvis — i allmänhet för 3 år i

sänder — placeras å en särskild avdelning, benämnd statspolisavdelning. Den

sålunda placerade personalen skulle vara den, som i första hand vore avsedd

för de statliga polisuppgifterna. För att de nya styrkorna ständigt skulle

kunna omedelbart stå till förfogande för utkallande vid exceptionella behov,

samtidigt som de under normala förhållanden skulle kunna helt ägna sig åt

ordningsuppgifterna på landsbygden, föreslogs, att för den händelse statspolisavdelningens

personal på grund av sin tjänstgöring på landsbygden

icke skulle kunna omedelbart disponeras, vederbörande stad i stället skulle

vara skyldig att till förfogande vid här avsedda tillfällen omedelbart ställa

en styrka motsvarande statspolisavdelningen med rätt att, så snart det ginge

för sig, inkalla avdelningens personal för att fylla uppkomna luckor i stadens

polisstyrka. Vid behov av enhetlig styrka än som motsvarar statspolisstyrkan

i den stad, som i ett visst fall närmast ifrågakommer för

tillhandahållande av statspolis, skulle staden vara skyldig att därjämte ställa

till förfogande en styrka motsvarande statspolisen i vissa för varje stad angivna,

närliggande städer, dock med rätt att sedermera för egna behov inkalla

den i dessa städer placerade statspolisen till tjänstgöring.

Statspolisavdelningarna skulle för sin verksamhet på landsbygden förses

med erforderligt antal automobiler och motorcyklar, varjämte en väsentlig

del av dem skulle göras beriden.

Den nuvarande reservpolisen skulle bestå och tänktes vid förekommande

behov kunna utkallas för tjänstgöring gemensamt med statspolisen. Då emellertid

vid förslagets genomförande reservpolisen komme att få en ställning som

verklig reserv till statspolisavdelningarna, ansågs det nuvarande statsbidraget

till reservpolisen kunna minskas till hälften av nu utgående belopp eller

till en sjättedel av lägsta lönen inom vederbörande tjänstegrad. Emellertid

skulle viss möjlighet beredas för städerna att få uppbära i statsbidrag intill

samma kontanta belopp för reservpolisen som för närvarande, nämligen

under förutsättning dels att vederbörande stad åtoge sig att ställa ytterligare

reservpolismän till förfogande till högst dubbla den nuvarande styrkan,

och dels att staden träffade avtal med pensionerade polismän till antal motsvarande

det, för vilket staden ville uppbära reservpolisersättning utöver det

nuvarande antalet, örn att dessa skulle vara beredda att såsom ersättare

rycka in vid utkallande av reservpolis.

Statspolisavdelningarna skulle koncentreras dels med större styrkor i

6 städer, nämligen Stockholm (40 man), Göteborg (30 man), Malmö (20

man) samt Gävle, Sundsvall och Luleå (varje stad med 15 man) och dels

med styrkor örn 7 eller 4 man i 11 andra städer. Högsta befälet skulle

utövas av en likaledes helt statsavlönad intendent vid Stockholms poliskår,

vilken tillika skulle tjänstgöra såsom sammanhållande organ. Därjämte

skulle kommissarier finnas anställda i de uppräknade sex städerna.

De nyss avsedda smärre polisstyrkorna skulle vara grupperade kring de

nämnda städerna på så sätt, att till var och en av dem skulle kunna samman
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

dragas statspolisstyrkorna från de närmast liggande stationsorterna, så att

de sammandragna styrkorna skulle komma att utgöra för Stockholm 58, för Göteborg

48, för Malmö 34, för Gävle 22, för Sundsvall 19 och för Luleå 19 man.

Inräknat reservpolisen skulle på detta sätt kunna uppställas av vederbörande

stads poliskår från Stockholm över 100, från Göteborg över 70, från Malmö

närmare 50 man o. s. v., samtidigt som man sörjt för att de uppkommande

luckorna till en del skulle fyllas. Härvid har man ändock icke räknat med

den ytterligare reservpolispersonal, som skulle kunna bliva tillgänglig, i den

mån ersättare anställdes. Såsom en ytterligare reserv skulle även kunna

användas eleverna vid lägre kursen av polisskolan i Stockholm ävensom vid

polisskolan i Göteborg, i den mån dessa elever ägde erforderlig jn-aktisk

polisutbildning. Som en sista resurs borde, då utomordentliga omständigheter

därtill föranledde, även andra befattningshavare vid polisväsendet

än som regelmässigt kunde tagas i anspråk för statens ändamål få användas

för polisverksamhet utom det område, för vilket de vore anställda.

Detta förslag har närmast avseende på polispersonalen i städer och köpingar,

i den män den icke utgör reserv- eller statspolis. Körande användande

av militär för ordningsuppgifter anfördes i promemorian, att det

bör vara statsmakternas plikt att tillse, att polisorganisationen har sådan

styrka, att militärt bistånd i det längsta kan undvikas, ävensom att det synes

böra övervägas, huruvida sådan ändring i gällande bestämmelser borde äga

rum, att beslut örn användande av militär för upprätthållande av ordningen

skulle ankomma, icke såsom nu på länsstyrelsen och eventuellt i brådskande

fall på underordnad myndighet, utan på Kungl. Majit.

Rörande den närmare utformningen av förslaget torde jag få hänvisa till omförmälda

promemoria. Vid denna har även fogats ett utkast till de ändringar i

1925 års polislag, som skulle föranledas av förslagets genomförande. Yad angår

detaljerna i förslaget torde jag vid sådant förhållande kunna inskränka mig till

att här nämna följande. För närvarande finnes inom tre län s. k. landstingspolis.

Denna skulle kunna fortbestå, ehuru man i promemorian utgått från

att densamma snart skulle genom landstingens egna beslut komma att

upphöra. Med hänsyn härtill borde särskilda åtgärder vidtagas för att

sörja för den nuvarande personalen vid landstingspolisen. Statspolisavdelningen

i Stockholm borde lämpligen kunna samordnas med den s. k. polisbyrån,

vilken har till uppgift att biträda vid övervakande av utlänningar. Statspolisorganisationen

skulle på det sätt få samband med den redan genomförda

Icriminalpolisorganisationen på landsbygden, att de statliga kriminalpolismännen

i regel skulle sammanföras med den för ordningsuppgifter avsedda statspolisen

på de s. k. statspolisavdelningarna. I angelägenheter, som mera formellt anginge

tjänsten, skulle de sålunda stå under samma befäl. Det förutsattes,

att de statliga ordningspoliserna skulle kunna i vissa hänseenden biträda

kriminalpolismännen, och dessa sistnämnda skulle givetvis ej sällan kunna för

sin tjänst draga nytta av de motorfordon, som skulle anskaffas. Statsverket

skulle i princip ersätta städerna all kostnad för statspolisavdelningarna, således

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

icke endast lönekostnader, i den mån dessa belöpte på antalet statspolismän

i olika grader i förhållande till polispersonalens totala styrka i vederbörande

stad, utan därjämte enahanda andel av pensioneringskostnader samt

kostnader för lokal, expenser m. m. och — givetvis — utgifter för särskild

ersättning under tjänstgöring utanför stationsorten. Kostnaderna för uniformering,

beväpning och personlig utrustning ävensom för tekniska hjälpmedel

skulle helt stanna på statsverket.

Be nya kostnaderna för stats- och reservpolisen hava i promemorian

för budgetåret 1932/1933 beräknats till omkring 1,140,000 kronor, därvid hänsyn

tagits å ena sidan därtill att förslaget avsetts att träda i kraft först

den 1 januari 1933, samt å andra sidan därtill att under nämnda budgetår

kostnader skulle uppkomma för nyanskaffning av motorfordon, hästar och

materiel. För därpå följande budgetår, då medel ännu icke behöva beräknas

för ersättande av en del nyanskaffad material och då ännu viss del av personalen

beräknas vara icke ordinarie, hava kostnaderna uppskattats till omkring

1,520,000 kronor. Den årliga kostnaden framdeles har beräknats till

ungefär 1,615,000 kronor. Med avdrag för vissa nuvarande kostnader, som

skulle bortfalla i och med förslagets genomförande, har nettokostnaden beräknats

till följande belopp, nämligen för budgetåret 1932/1933 972,940 kronor,

för budgetåret 1933/1934 1,191,880 kronor samt årligen därefter 1,285,580 kronor.

Beträffande detaljerna i kostnadsberäkningen torde jag få hänvisa till

omförmälda promemoria (Bilaga A sid. 83). Jämväl beträffande den preliminära

planen för statspolisens placering samt för dess befäl och utrustning

med motorfordon och hästar torde jag få hänvisa till promemorian (sid. 82).

Efter denna korta sammanfattning av huvudgrunderna för förslaget anhåller

jag att få ingå på en redogörelse för vad de avgivna yttrandena

innehålla rörande förslaget i dess helhet1.

Över promemorian infordrades utlåtanden från Överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i samtliga län, statskontoret och chefen för generalstaben. Överståthållarämbetet

och länsstyrelserna skulle före utlåtandes avgivande hava

berett stadsfullmäktige i de av förslaget direkt berörda städerna tillfälle att

avgiva yttranden i anledning av promemorian. Därjämte skulle dels Överståthållarämbetet

bereda styrelsen för polisskolan i Stockholm, dels länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län bereda styrelsen för polisskolan i Göteborg

tillfälle att avgiva yttranden i ämnet.

Samtidigt lämnades styrelserna för vissa enskilda sammanslutningar, nämligen

föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler,

svenska polisförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet,

svenska landskommunernas förbund, föreningen Sveriges stadsfiskaler, riksförbundet

för fjärdingsmän och polismän samt föreningen Sveriges köpingsåklagare,

tillfälle att avgiva yttranden i anledning av promemorian.

Till följd härav hava yttranden avgivits av nämnda myndigheter och enskilda

sammanslutningar. Länsstyrelserna hava i flera fall vid sina utlåtanden

fogat yttranden från landsfogdarna och i vissa fall även andra ytt
-

Yttranden

över

promemorian

angående

reservpolis

och

statspolis

m. m.

Allmän

översikt.

1 Jäinför Bilaga B.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

randen. Yttranden hava överlämnats av Överståthållarämbetet från styrelsen

för polisskolan i Stockholm och av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län från dåvarande t. f. polischefen i Göteborg, tillika föreståndare för stadens

polisskola.

I fråga om städerna hava yttranden avgivits av stadsfullmäktige i Stockholm,

stadsfullmäktige och magistraten i Södertälje, stadsfullmäktige i Nyköping,

Eskilstuna, Norrköping, Linköping, Jönköping och Växjö, stadsfullmäktige

och magistraterna i Kalmar, Västervik och Visby, stadsfullmäktige

i Karlskrona, stadsfullmäktige och magistraten i Kristianstad, stadsfullmäktige

i Landskrona, Hälsingborg, Lund, Halmstad, Göteborg, Mölndal och Uddevalla,

stadsfullmäktige och magistraten i Borås, stadsstyrelsen i Trollhättan,

stadsfullmäktige i Skövde, stadsfullmäktige och magistraten i Karlstad, magistraten

i Kristinehamn, stadsfullmäktige och magistraterna i Orebro och Västerås,

stadsfullmäktige i Falun, stadsfullmäktige och magistraterna i Gävle, Söderhamn

och Härnösand, stadsfullmäktige i Sundsvall, stadsfullmäktige och magistraten

i Östersund, stadsfullmäktige i Umeå samt stadsfullmäktige och magistraten

i Luleå. Vid stadsfullmäktiges och magistraternas yttranden hava i flera

fall fogats yttranden från drätselkammare, poliskammare, polisnämnder

m. m.

Särskilda framställningar i anledning av förslagen i promemorian hava

vidare gjorts av stadsfullmäktige i Piteå och Boden. På grund av sist avsedda

framställning har länsstyrelsen i Norrbottens län den 5 februari 1932

avgivit infordrat utlåtande.

Myndigheternas och sammanslutningarnas allmänna inställning till den i promemorian

ifrågasatta statspolisorganisationen — beträffande detaljerinringar

torde jag få hänvisa till en inom socialdepartementet upprättad sammanställning,

vilken torde få såsom bilaga (Bilaga B) fogas till statsrådsprotokollet

i detta ärende — är i övervägande grad'' tillstyrkande.

Sålunda förordar Överståthållarämbetet förslaget, och jämväl — med

undantag av länsstyrelsen i Blekinge län, som anser sig ej kunna tillstyrka detsamma

under annan förutsättning än att det, innan det genomföres, blir

föremål för omarbetning i mycket väsentliga avseenden — länsstyrelserna

i samtliga län tillstyrka i allt väsentligt förslaget. Anmärkas må dock

dels att länsstyrelsen i Jönköpings län förordar förslaget allenast som ett

provisorium i avbidan på en genomgripande omorganisation av polisväsendet,

dels att länsstyrelserna i Uppsala samt Göteborgs och Bohus län påyrka

vissa mera omfattande ändringar i detsamma. Länsstyrelsen i Blekinge län

framlägger förslag till en statspolisorganisation, huvudsakligen utformad enligt

andra linjer än de, efter vilka promemorians förslag uppbyggts.

Av övriga i ämnet hörda myndigheter tillstyrker statskontoret promemorians

förslag i förevarande avseende, medan chefen för generalstaben

förordar inrättandet av en på annat sätt organiserad statspoliskår.

Yad angår städernas ställning, tillstyrkes promemorians förslag eller förklaras

detsamma icke föranleda någon erinran i huvudsaken av stadsfullmäktige

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

i 18 städer, nämligen Södertälje, Linköping, Jönköping, Växjö, Kalmar, Västervik,

Karlskrona, Kristianstad, Landskrona, Hälsingborg, Borås, Karlstad, Örebro,

Falun, Härnösand, Östersund, Umeå och Luleå, medan stadsfullmäktige i Stockholm,

Halmstad, Gävle och Söderhamn helt avstyrka inrättande av en statspoliskår.

Magistraterna intaga i regel samma principiella ståndpunkt som vederbörande

stadsfullmäktige. Magistraten i Kristinehamn, från vilken stad yttrande

av stadsfullmäktige icke föreligger, tillstyrker promemorians förslag. Likaså förordas

förslaget av magistraterna i Visby och Västerås. Vad angår magistraterna

i Gävle och Söderhamn tillstyrka dessa promemorians förslag men endast

såsom ett provisorium. Övriga stadsmyndigheter ingå ej på bedömande av

frågan örn överhuvud en statspolisorganisation bör komma till stånd och en

dylik organisations närmare utformning.

Av de enskilda sammanslutningarna yttra sig styrelserna för föreningen

Sveriges landsfogdar, svenska polisförbundet, svenska landstingsförbundet

och svenska landskommunernas förbund i tillstyrkande riktning. Däremot uttrycker

styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler tvekan huruvida förslaget

innefattar en acceptabel lösning för det stora flertalet län, och styrelsen för

föreningen Sveriges stadsfiskal anser, att förslaget först efter en sakkunnig

granskning och sedan det kompletterats med förslag örn förstärkning av

kriminalpolisväsendet bör läggas till grund för lagstiftning. Styrelsen för

svenska stadsförbundet ingår ej vare sig på frågan örn den föreslagna statspoliskårens

behövlighet eller på spörsmålet, örn de uppgifter, som skulle

komma att åvila statspolisen, kunde anses bliva bäst tillgodosedda genom

en lösning efter de linjer, som föreslagits i promemorian. Styrelsen för

riksförbundet för fjärdingsmän och polismän förordar en statspolisorganisation,

uppbyggd på annat sätt än vad i promemorian föreslagits. I avstyrkande

riktning går det yttrande, som avgivits av styrelsen för föreningen

Sveriges köpingsåklagare.

Efter denna allmänna översikt över myndigheternas och sammanslutningarnas

ståndpunkt till inrättande av en statspoliskår, anhåller jag att få redogöra

för vissa i anslutning till detta ståndpunktstagande gjorda uttalanden.

Av länsstyrelserna framhålla åtskilliga, att allvarliga brister i flera hänseenden

vidlåda den nuvarande polisorganisationen. Man vitsordar också uttryckligen

på många håll behovet av förstärkning av polisväsendet såväl för tillgodoseendet

av landsbygdens normala behov som av hänsyn till mera exceptionella

orostillfällen. Den i promemorian föreslagna statspolisorganisationen angives

av länsstyrelsen i Malmöhus län bland tänkbara och i promemorian berörda

förslag vara deri, som bäst lämpar sig till genomförande, och länsstyrelsen

i Västernorrlands län framhåller, att förslaget under förliandenvarande

förhållanden synes på ett lyckligt och ekonomiskt sätt lösa de föreliggande

uppgifterna. Av de tillstyrkande länsstyrelsernas uttalanden i huvudfrågan

torde i övrigt här få återgivas följande.

Länsstyrel
serna.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Länsstyrelsen i Ostergötlands län: Det synes länsstyrelsen, som om genom

inrättande av en på föreslaget sätt organiserad statspolis möjlighet skulle

beredas myndigheterna att utan tillkallande av militär bemästra oroligheter

av icke alltför omfattande beskaffenhet och att således huvudändamålet med

statspolisens bildande skulle genom förslaget tillgodoses. Det är emellertid

uppenbart, att, därest den ifrågasatta poliskåren inrättas, det måste vara en

angelägenhet av stor vikt att tillse, att nämnda poliskår — vilken enligt förslaget

skulle helt avlönas av statsmedel — även då densamma icke behöver

tagas i anspråk för det med kåren ursprungligen avsedda ändamålet sysselsättes

på sådant sätt, att dess verksamhet kommer riket i dess helhet

till godo och motsvarar de med kårens avlönande m. m. förbundna uppoffringarna

i ekonomiskt avseende. Även i detta hänseende synas förslagsställarna

jnå ett i det hela lyckligt sätt hava löst sin uppgift. Kåren skulle

under normala tider vara en slags ordningspolis på landsbygden och tillgodose

bland annat behovet av trafikkontroll, vilken kontroll av brist på

personal hittills icke kunnat överallt i nöjaktig omfattning utövas, samt jämväl

i övrigt verka för ett bättre uppi'',ätthållande av ordningen på landsbygden;

den skulle således i tvenne mycket viktiga avseenden bidraga till

undanröjande av betydande och ofta påtalade missförhållanden. Länsstyrelsen

anser sig därför utan tvekan böra tillstyrka genomförandet i huvudsak

av förslaget.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Behovet av en förstärkning av polis
makten

med väl utbildade och utrustade, samövade och snabbt tillgängliga

styrkor får anses uppenbart och har ådagalagts genom under senare tid inträffade

händelser. Den föreslagna anordningen med ökning av de polisstyrkor,

som kunna erhållas från de större städerna, synes också vara den

bästa, för att icke säga den enda framkomliga vägen.

Länsstyrelsen i Hallands län: Länsstyrelsen instämmer till fullo i framställningen

av den nuvarande polisorganisationens brister samt i det starka

framhållandet av nödvändigheten att ofördröjligen åstadkomma bättre förhållanden

härutinnan, särskilt i ändamål att undvika att behöva använda

militär för stillande av uppkomna oroligheter. Jämväl i avseende å grund

linjerna för en dylik reform ansluter sig länsstyrelsen oförbehållsamt till

förslaget. Att från den nuvarande fjärdingsmannainstitutionen påräkna någon

mera värdefull medverkan vid polisverksamheten på landsbygden synes

knappast möjligt, förrän polisdistrikten sammanslås till större enheter, som

kunna anställa ordinarie fjärdingsmän, vilka förses med tillräcklig avlöning

för att vara helt upptagna av sin tjänst och för vilka uppställes såsom kompetenskrav

att hava genomgått polisutbildning. Men även ifall dessa förändringar

genomföras, kommer fjärdingsmannainstitutionen fortfarande att

lida av den svagheten, att de särskilda befattningshavarna äro spridda över

ett stort område med svårighet att komma tillsammans och utan vana att

uppträda i samlad styrka. Detsamma gäller de ordningsmän, som i särskilda

fall pläga förordnas av länsstyrelserna. Det är uppenbart nödvändigt att

hava en stark, väl utbildad oell utrustad polistrupp att tillgå vid förekommande

behov. Då den nuvarande reservpolisinstitutionen, som omfattar en

del av vissa städers normala poliskår, påtagligen icke kan utvecklas i hela

den omfattning, statens allmänna intresse må påkalla, synes den i förslaget

framförda tanken på att vid dess sida inrätta en statspoliskår, som skall

vara förlagd till vissa större städer men utgöra ett av statsverket helt och

hållet bekostat tillskott till stadens ordinarie polisstyrka, vara synnerligen

väl funnen och även i de allra flesta hänseenden mycket lyckligt utformad.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Mellan nu föreliggande förslag till utbyggnad

och förbättring av ordningspolisen och den genom 1925 års lag

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

fastställda polisorganisationen förefinnes ytterst intimt samband. Såsom i

promemorian framhålles och av erfarenheten jämväl bestyrkes, lider emellertid

sistnämnda organisation, vilkens praktiska utformning icke allestädes

ännu torde vara avslutad, av bristfälligheter i flera hänseenden. Sålunda

må särskilt framhållas, att indelningen i polisdistrikt för landsbygden på

grund av den avfattning lagen kom att erhålla icke kunnat genomföras på

sådant sätt, att, såsom ursprungligen tänkts, i varje polisdistrikt regelmässigt

skulle erhållas polisman med full sysselsättning, utan komma i många distrikt

fortfarande att finnas fjärdingsmän, vilka hava befattningen såsom en

bisyssla vid sidan av annan verksamhet. En organisation av lantpolisen i förstnämnda

riktning skulle otvivelaktigt hava inneburit en mycket god grundval

för erhållande av effektiv ordningspolis ej blott för det planmässiga övervakandet

av ordningen på landsbygden utan även för användning vid exceptionella

tillfällen, under förutsättning i sistnämnda fall givetvis av kårens

ställande under polyteknisk! insiktsfull ledning. Vad förliandenvaron av

en kår av sådana polismän skulle hava betytt icke minst i ekonomiskt hänseende

vid övervägandet av nu föreliggande spörsmål örn förstärkande av

landsbygdens ordningspolis torde icke behöva närmare utvecklas, och ifrågasättas

må, huruvida icke lagstiftningsåtgärder för konsekvent genomförande

av sådan polisdistriktsindelning nu må böra övervägas. Dessa omständigheter

synas givetvis starkt tala för, att frågan om polisväsendets reformerande

i dess helhet nu hade bort upptagas och bringas till lösning i ett sammanhang

för ernående av ett helgjutet samt i ekonomiskt och organisatoriskt

hänseende gynnsamt resultat.

Det anförda oaktat anser länsstyrelsen sig böra ansluta sig till det nu

föreliggande förslaget till ordningspolisens förstärkande och förbättrande.

I promemorian torde nämligen bärande skäl få anses hava förebragts i fråga

om de hinder, som föreligga för en sådan genomgripande omorganisation,

och det trängande behovet av ordningspolisens omedelbara förstärkande och

förbättrande samt framläggande av förslag därutinnan redan till innevarande

års riksdag. Länsstyrelsen finner förslaget väl ägnat att på effektivt sätt

tillgodose behovet av ordningspolis vid exceptionella tillfällen, samtidigt som

det fyller ett förut ej tillgodosett behov av polis för planmässigt övervakande

av ordningen överhuvud taget i länen, vilket för närvarande måste

anses i betänklig grad eftersatt. Ett synnerligt starkt moment i förslaget

innebär otvivelaktigt den uppmärksamhet, som däri ägnats åt ordningspolisens

ställande under enhetlig och insiktsfull ledning.

Länsstyrelsen i Orebro län: Det i promemorian framlagda förslaget synes

i allt huvudsakligt innefatta en lycklig lösning av förevarande angelägna

spörsmål. Förslaget innefattar sålunda en avsevärd förbättring i samhällets

möjligheter att utan anlitande av militärhjälp upprätthålla ordningen vid

särskilda orostillfällen, på samma gång den länge överklagade svårigheten

att ombesörja erforderlig polistillsyn å landsbygden därigenom synes i väsentlig

mån komma att avhjälpas.

Huruvida de föreslagna åtgärderna kunna vara i såväl ena som andra

avseendet tillfyllestgörande, är givetvis vanskligt att för närvarande med

någon säkerhet avgöra. Förslaget innefattar emellertid även den fördel, att

detsamma medger möjlighet till vidare utbyggnad av den avsedda organisationen

efter enahanda grund, i den män behov därav framdeles kan visa sig

föreligga.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Länsstyrelsen delar uppfattningen, att den

nuvarande, med år 1932 genomförda polisorganisationen redan företer vissa

brister. Dessa äro emellertid av sådan natur, att de torde hava förutsetts

redan vid organisationens genomförande. De bottna nämligen främst i att

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majus proposition nr 178.

kommunerna såsom polisdistrikt äro för små oell veterligen hara svårt att

samverka. Därtill kommer, att landsbygdens polisbefäl och polismän i övrigt

äro splittrade på mångahanda uppgifter — ordnings-, åklagare- och uppbördsväsen

m. m. — och endast i begränsad omfattning kunnat tillägna sig

den utbildning och erfarenhet, som kräves för tjänstgöring vid upprätthållande

av allmän ordning under extraordinära förhållanden. Den personliga

lämpligheten för sådan tjänst har förklarligt nog icke heller kunnat övervägande

beaktas vid rekryteringen. Här må bland annat erinras örn övergångsbestämmelserna

i 1925 års lag beträffande förutvarande fjärdingsmäns

förordnande till ordinarie polismän.

Dessa i och för sig naturliga svagheter avhjälpas icke i en handvändning.

En fortsatt utredning i ämnet, som även länsstyrelsen tinner behövlig, måste

därtill, vad befälet angår, ställas i samband med den segslitna frågan örn

rättegångs- och åklagarväsendets omorganisation och förutsätter vidare klarhet

i de kommunala organisations- och ekonomiska frågor, som behandlas

av skatteutjämningsberedningen och i viss mån av socialorganisationssakkunniga.

Det väsentliga synes under dessa omständigheter vara, örn den i angivet

syfte erforderliga polisförstärkningen kan antagas föregripa resultatet av en

framtida omorganisation. Detta synes icke behöva befaras. Det för hela

riket beräknade tillskottet av ordningspoliser är relativt sett icke stort med

hänsyn även till att nuvarande polisstyrkor flerstädes lära vara knappa på

grund av det under senare år starkt ökade arbetet såväl i den yttre tjänsten

som med utredningar och dylikt. Detta framgår också av reservpolisernas

utnyttjande i kommunernas tjänst.

Under sålunda angivna förutsättningar finner länsstyrelsen det av utredningsmännen

utarbetade förslaget vara i stort sett väl ägnat att tillgodose

de uppställda kraven.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Det nu framlagda förslaget för organiserande

av en särskild polisstyrka i ändamål att biträda vid upprätthållande

av ordning och säkerhet på landsbygden, vilket på sätt i promemorian framhålles

innebär en utvidgning till ordningspolistjänsten av samma tanke, som

legat till grund för ordnandet av kriminalpolisverksamheten, synes länsstyrelsen

lämpligt. Såvitt nu kan bedömas, synes det också i vad särskilt rör

Västerbottens län tillfredsställande.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Ehuru den föreslagna organisationen, sedd

ur vidare synvinkel, otvivelaktigt företer vissa systematiska brister, tillstyrker

länsstyrelsen densamma. Länsstyrelsen grundar sitt tillstyrkande ståndpunktstagande

uteslutande därpå, att det synts länsstyrelsen näppeligen vara

möjligt att inom ramen av den föreliggande uppgiften och särskilt med bibehållande

av den genom 1925 års lag fastställda polisorganisationen åstadkomma

en mera ändamålsenlig anordning. Såsom en siirskild styrka hos

förslaget får länsstyrelsen framhålla, att detsamma i den utsträckning, som

fallet är, beaktat betydelsen av att den ansvariga myndigheten vid tillfällen,

då det på allvar gäller samhällsordningens hävdande, för ujjpdraget har tillgång

till manskap, som är bekant med folk och bygd och vilket befolkningen

i sin tur känner och alltså icke möter med den avoghet, som plägar beskäras

utifrån rekvirerad förstärkning. Vidare förefaller den föreslagna statspolisen

vara väl skickad att taga sig an vissa grupper av viktiga så att säga

normala polisuppgifter, vilka — på sätt länsstyrelsen tidigare haft anledning

för Kungl. Maj:t framhålla — inom Norrbottens län hittills på olika håll

endast tämligen otillfredsställande kunnat tillgodoses. Huruvida den Norrbottens

län tilldelade personalen i tider av oro skall visa sig tillräcklig, kan

visserligen synas tvivelaktigt; den grund, varå förslaget vilar, medger emel
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 178. 15

lertid lätteligen och utan rubbande av den principiella anordningen förstärkningens

ökande, ifall dylikt sedermera skulle finnas behövligt.

Vid nu angivna förhållanden finner sig länsstyrelsen utan egentlig tvekan

böra tillstyrka ett försök med denna organisation.

Såsom redan framhållits, har länsstyrelsen i Jönköpings län förordat promemorians

förslag allenast som ett provisorium i avbidan på en genomgripande

omorganisation av polisväsendet.

Länsstyrelsen anför härvid närmare, att då den civila ordningsmakten,

sådan den för närvarande vore organiserad, icke vore ägnad att bereda önskvärd

trygghet vid oroligheter av mera omfattande och allvarlig art, och rekvisition

av militär borde i det längsta undvikas, andra tillräckliga maktmedel måste

ställas till de för ordningens upprätthållande ansvariga myndigheternas förfogande.

Tillgodoseendet av detta behov förutsatte emellertid enligt länsstyrelsens

uppfattning en genomgående omorganisation av polisväsendet.

Eli sådan omorganisation borde företrädesvis inriktas på åtgärder åsyftande

ökad effektivitet hos den nuvarande fjärdingsmannainstitutionen samt större

befogenhet och möjlighet för länsstyrelse att vid behov disponera över

länets polispersonal. Vidare borde för ordningens upprätthållande vid

exceptionella orostillfällen å lämpliga platser inom riket finnas stationerade

polisstyrkor med erforderligt antal väl utbildade och utrustade, samtränade

och snabbt tillgängliga polismän. Emellertid måste en sådan omorganisation,

vars genomförande vore beroende av slutgiltig lösning av vissa andra,

med förevarande fråga sammanhängande spörsmål, varom utredningar för

närvarande påginge, taga avsevärd tid i anspråk. Det föreliggande förslaget

kunde under sådana förhållanden betraktas endast såsom ett provisorium.

Ur denna synpunkt och då med förslaget vunnes sådana förbättringar uti

ifrågavarande hänseende, som under förhandenvarande omständigheter kunde

påräknas, förklarar länsstyrelsen sig i huvudsak icke hava något att erinra

mot detsamma.

Vad härefter angår länsstyrelsernas i Uppsala samt Göteborgs och Bohus

län i det föregående antydda ändringsförslag torde jag här få lämna en redogörelse

för desamma. Båda länsstyrelserna förorda en väsentligt större koncentration

i fråga örn statspolisens förläggning, nämligen till fem städer. Emellertid

hysa länsstyrelserna olika uppfattningar i fråga örn statspolisens normala

användning. Medan nämligen länsstyrelsen i Uppsala län anser statspolisen

böra regelbundet tjänstgöra i den yttre ordningspolistjänsten i förläggningsstaden,

biträder länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län promemorians

förslag i berörda avseende, dock att länsstyrelsen anser statspolisen

böra i ej alltför liten utsträckning tjänstgöra vid ordningspolisen i förläggningsstaden,

särskilt vid större folksamlingar och dylikt. Länsstyrelsen i

Uppsala län förordar vidare, som konsekvens av sitt förslag, en viss inskränkning

i den nuvarande reservpolisorganisationen.

Såsom motivering till sitt förslag har länsstyrelsen i Uppsala län anfört

huvudsakligen följande:

De sakkunniga uttala, att för ernående av tillräcklig grad av trygghet,

särskilt i en tid då samhällsauktoriteten på sina håll förnekas, polisstyrkan

bör vara beräknad icke blott till det antal, som erfordras för nödtorftigt

fyllande av det dagliga behovet, samt att det sista årtiondets utveckling

skärpt angelägenheten härav. Och det betonas av de sakkunniga, att, efter

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majus proposition nr 178.

tillkomsten av 1925 års polislag, en väsentlig förändring inträtt i de förutsättningar,

som då förelågo för frågans prövning. De sakkunniga erinra

också örn att man numera Ilar att räkna med meningsriktningar, som framträda

med öppet tillkännagivet syfte att på lämpliga punkter störa ordningen

ock vilka kava som slutmål att med våldsamma medel omstörta samhällsordningen.

Enligt länsstyrelsens uppfattning bekräftas dessa uttalanden av redan

vunnen erfarenliet. Denna kar jämväl givit vid lianden, att under perioder

av allvarlig oro det kan vara svårt att uttaga reservpolis i tillräckligt antal

samt att små polisgrupper icke äro tillräckligt effektiva. Samhällets ömtåliga

ekonomiska ock sociala organisation kräver ett skydd, mera kraftigt än

den kittillsvarande polisorganisationen kan lämna. För den nyorganisation,

varom nu är fråga, är den ojämförligt viktigaste uppgiften att åstadkomma

sådant skydd. I jämförelse därmed kava andra syften, såsom kontroll över

trafiken m. m., en alldeles underordnad betydelse.

Med denna utgångspunkt är det för länsstyrelsens bedömande av det

föreliggande förslaget avgörande, huruvida detta skapar nödiga förutsättningar

att i förekommande fall avveckla angrepp på samhällsordningen.

Härvid måste erinras, att ett ingripande i tid och ett kraftigt tillbakavisande

av oordningar ock våldsåtgärder med omedelbart omhändertagande av de

brottsliga ock deras ledare är ägnat att stärka förtroendet från de laglydiga

elementens sida ock avhålla både dem, som blott handla under masspåverkan,

ock deras tillskyndare från fortsatt våld ock oro.

För att en polismakt skall kunna fullgöra dylika svåra uppgifter fordras,

att den skall vara tillräcklig till antalet, kava vana att uppträda i trupp ock

att leda betydande folkmassor samt anföras av befäl, som känner ock litar

på sitt manskap. Endast härigenom kan polismakten uppträda med det

lugn ock den fasthet, som visa sig förebygga svårare utbrott.

Från dessa principiella utgångspunkter måste det anses som ett betänkligt

fel, att förslaget splittrar statspolisen i smågrupper ned till ett antal

av 4 man. Aven de föreslagna större grupperna äro i ock för sig otillräckliga

till antalet för mera krävande omständigheter, ock detta torde gälla

även med den ökning, som enligt förslaget skulle kunna ske genom sammanföring

till vissa centralstäder av smågrupperna. En sålunda sammanförd

skara måste sakna nödig fasthet, ock själva sammanföringen skulle,

även om en mobiliseringsplan vore uppgjord, åstadkomma tidsspillan och

försvaga organisationen på samtliga de ställen, där omflyttning skulle ske.

Splittringen kan endast motiveras, örn man, såsom de sakkunniga, låter

polisstyrkans omfattning bero på »det antal, som man för normala tider

kan hava behov av i de olika länen». Enligt länsstyrelsens uppfattning

däremot får vad kär kallas det normala behovet, det vill säga trafikkontroll

ock dylikt, komma i andra rummet. Det avgörande för antalet måste vara,

vilket tillskott i säkerhet som anses erforderligt. Därefter får man tillse, i

vad mån de övriga nya polisbehov, vilka kommunikationernas utveckling

och andra liknande omständigheter fört med sig, kunna tillgodoses genom

den såsom säkerhetspolis anordnade styrkan eller örn för dylika ändamål till

äventyrs en enklare ock billigare anordning kan träffas.

Körande vad länsstyrelsen i sist antydda hänseende förordat torde få hänvisas

till den bifogade sammanfattningen av yttranden.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför:

Det är enligt länsstyrelsens mening en ofrånkomlig nödvändighet att effektivt

stärka polismakten. De skäl, som i promemorian anföras därför, den

senaste tidens sorgliga erfarenheter, tillvaron av meningsriktningar, som

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

öppet tillkännagiva såsom sitt syfte att störa ordningen och ha till slutmål

att med våldsamma medel omstörta samhällsordningen, samt angelägenheten

att i det längsta undvika militärt bistånd vid ordningens upprätthållande

tala med styrka härför.

Redan tillvaron av tillräckligt stora, tränade och lätt tillgängliga polisstyrkor

lärer innebära ett visst återhållande moment för orosmakare, en viss

trygghet mot uppkomsten av den allmänna ordningen störande tilldragelser.

Större möjligheter föreligga då också att på tidigt stadium ingripa och

stävja begynnande oroligheter.

Beträffande sättet för stärkande av polismakten har chefen för socialdepartementet

i främsta rummet förordat ett utbyggande av den nuvarande

reservpolisorganisationen genom en ökning av antalet reservpoliser, koncentrerad

till de största städerna.

I promemorian erinras också, att den nuvarande reservpolisstyrkan är

splittrad på många smågrupper, och att det därför till mötande av oroligheter

oftast är uteslutet att snabbt erhålla biträde av tillräckligt stora, samövade

styrkor.

Vid utformandet av förslaget har man emellertid i väsentlig mån frångått

koncentrationsprincipen och i viss utsträckning splittrat statspolisen på

smärre avdelningar, förlagda till ett flertal städer.

Vill man vinna det mål, som främst åsyftats med den ifrågasatta organisationen,

måste en sådan splittring anses olämplig. Den innebär, såsom

också i promemorian framhålles, ett försvagande av statspolisens effektivitet

vid behov av samlade styrkor. Det är också uppenbart, att dylika små

grupper, förlagda till jämförelsevis smärre städer, icke kunna få erforderlig

vana att möta, leda och lugna en folkmassa. En sådan liten grupp kan

icke heller, då den skall komma till användning för här ifrågavarande ändamål,

uppträda såsom självständig enhet och kommer därför att ställas under

annat befäl än dess eget och sammanföras med förut sannolikt okända polismän.

Önskvärd träning och samövning komma att lida; hela organisationen

försvagas.

Anledningen till denna splittring har man i promemorian angivit vara,

att den nya polispersonalen är lika mycket påkallad av landsbygdens normala

behov som av hänsynen till mera exceptionella orostillfällen. Enligt

länsstyrelsens mening bör dock, såsom väl också från början varit avsett,

organisationen i främsta rummet vara inriktad på att kunna behärska allvarliga

situationer.

Det normala behovet, uppsikt över vägtrafiken m. m., torde även med en

väsentligt större koncentration kunna tillgodoses med hjälp av statspolisen

och reservpolisen.

Beträffande slutligen länsstyrelsen i Blekinge län ger länsstyrelsen sin

principiella anslutning åt promemorians förslag i vad det angår de till

landets tre största städer och tre norrländska städer förlagda, mera omfattande

avdelningarna av statspolis ävensom dessa städers större skyldighet att

tillhandahålla reservpolis. Emellertid anför länsstyrelsen i samband härmed

följande.

Länsstyrelsen kan ej frigöra sig från den farhågan, att den utbyggnad

av vår säkerhetspolis, som sålunda föreslås, ej är tillräcklig, för att den

skall kunna nöjaktigt fylla det ändamål den är avsedd att tjäna: att vid

särskilt exceptionella förhållanden — befarade större oroligheter — i det

längsta onödiggöra tillkallande av militär hjälp. Sålunda lärer den till

Malmö förlagda statspolisavdelningen på 20 man icke vara mycket större, än

Bihang lill riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 146 käft. (Nr 178.) 221931 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

att den räcker för normal polisverksamhet i det omfattande Skånedistriktet,

och vad särskilt angår Norrland med dess stora avstånd och till vissa distrikt

sammanträngda talrika industribefolkning, torde de föreslagna statspolisavdelningarna

i Gävle, Sundsvall och Luleå i en var av dessa städer få anses

absolut otillräckliga. En lösning av frågan skulle ligga dels däri, att de

största städerna — Stockholm, Göteborg och Malmö samt möjligen även

Gävle och Sundsvall — finge sig ålagt att i händelse av behov till statens

förfogande ställa än större styrkor reservpolis än enligt förslaget mot det

att staten helt bekostade organiserandet av ersättare för dem att vid utkommendering

av ordinarie personal träda in i deras ställe för tjänstgöring

inom staden, dels ock däri att särskilt i Norrland och då främst i Norrbottens

län statspolisen gjordes beriden i betydligt större utsträckning än

enligt förslaget.

Yad däremot angår de föreslagna smärre statspolisavdelningarna anser

länsstyrelsen, att dessa icke böra inrangeras såsom delar av vederbörande

städers poliskårer utan i stället anordnas såsom självständiga, under länsstyrelserna

lydande kårer, uppdelade på patruller förlagda till skilda delar

av länen. Länsstyrelsen åberopar som stöd för sin uppfattning härutinnan

de gynnsamma erfarenheterna av den s. k. automobiliserade landstingspolisens

i Blekinge län verksamhet. I främsta rummet påyrkar också länsstyrelsen

ändring i nyssnämnda avseende av promemorians organisationsförslag

i vad angår Blekinge län, dock anser länsstyrelsen sitt förslag med

de modifikationer, som lokala förhållanden påkalla, kunna i stort sett väl passa

även för åtminstone de flesta övriga län.

I fråga örn landstingspolisen i Blekinge län anför länsstyrelsen närmare

följande:

I Blekinge finnes sedan flera årtionden tillbaka organiserad en patrullerande

särskild ordningspolis för i huvudsak landsbygden. Den bestod ännu

tills för några år sedan av sex ridande poliser, förlagda till skilda delar av

länet (Karlskrona, Ronneby och Karlshamn) i patruller örn 2 man. Denna

ordningspolis, som bekostades delvis av staten, delvis av landstinget, kommuner

och enskilda, blev härom året omorganiserad på sådant sätt, att den

nu omfattar endast två patruller på vardera två man, förlagda, den ena till

Karlskrona och den andra till Svängsta i närheten av Karlshamn. Samtidigt

blev den, i stället för att hava varit ridande, automobiliserad i det

att vardera patrullen blev utrustad med en automobil. Dessa polismän ha

numera efter den nya polislagens ikraftträdande ställning som landstingspoliser

och bekostas sålunda av landstinget med bidrag av statsmedel.

En mångårig erfarenhet ger vid handen, att den automobiliserade landstingspolisen

är en institution, som på ett praktiskt och ändamålsenligt sätt

fyller mycket viktiga funktioner. Den kan sägas vara en kombinerad ordnings-

och trafikpolis. Men därjämte har den varit en mycket god hjälp för

kriminalpolisen, i det att dessa landstingspoliser vid förefallande behov

kunnat dels biträda denne, dels på hans framställning verkställa mera självständiga

utredningar beträffande begångna brott. Den automobiliserade

landstingspolisens styrka i organisatoriskt avseende består framför allt i

dess uppdelning på två till olika delar av länet konstant förlagda patruller

med vardera sitt särskilda verksamhetsområde för den dagliga tjänstgöringen

(de två östligaste häraderna för den ena och de två västligaste för den andra

patrullen). Eördelarna härav äro uppenbara. Polispatrullerna erhålla på

detta sätt en var beträffande sitt område en ingående person- och lokal
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Majis proposition nr 178.

kännedom, något som är en oundgänglig förutsättning för att de skola lämna

väl fylla sin uppgift i olika avseenden, ej minst som biträden åt kriminalpolisen.

Deras mobilitet kan också genom en sådan uppdelning utnyttjas

på ett långt bättre sätt, än örn de vore förlagda till endast en enda plats

inom länet. Uppstår en svårare trafikolycka eller uppkommer oordning eller

begås ett grövre brott i exempelvis västra Blekinge, måste det vara en obestridlig

fördel, att automobiliserade polismän finnas till bands på nära håll

för att kunna beordras att ofördröjligen verkställa undersökning på platsen

för tillvaratagande av bevismaterial m. m. Att märka är, att de båda patrullerna,

som närmast lyda under landsfogden respektive landsfiskalen i

Asarums distrikt, verkställa sina patrulleringar och övriga tjänstgöring enligt

dessas närmare order samt att de äro tillhållna att under sina tjänsteresor

per telefon stå i nöjaktig kontakt med sina stationsorter.

Härefter anför länsstyrelsen, vändande sig särskilt mot förslaget att förlägga

en statspolisavdelning till Karlskrona, vilken organisatoriskt sett skulle

ingå som ett led i Karlskrona poliskår:

Väl har länsstyrelsen intet att erinra emot, att landstingspolisen får ställning

av statspolis. Tvärtom synas starka skäl tala för att kostnaden för

den polis, varom här är fråga, bestrides i sin helhet av staten. Men i övrigt

skulle enligt länsstyrelsens mening den föreslagna organisationen komma att

visa sig långt mindre ändamålsenlig och effektiv än den, som under många

år varit verksam i länet. Den förordade cirkulationen mellan tjänstgöring å

statspolisavdelning och verksamhet inom staden skulle omöjliggöra för vederbörande

att skaffa sig den ingående person- och ortskännedom, som är en

nödvändig förutsättning för att en polis av nu ifrågavarande slag skall kunna väl

fylla sin uppgift. I samma ofördelaktiga riktning skulle verka statspolisavdelningens

koncentration till en enda ort, Karlskrona. En dylik centralisering

skulle även i hög grad försvåra polismännens skyndsamma uppträdande på

den plats, där deras hjälp erfordras. Härtill kommer, att den föreslagna

nyorganisationen — örn den verkligen skall uträtta lika mycket som den nuvarande

— kommer att bliva avsevärt dyrbarare än den, som nu är i verksamhet,

på grund av de ökade driftkostnader och de dagtraktamenten, som den förstnämnda

med nödvändighet måste föra med sig.

De nuvarande landstingspolismännens tjänstgöring är sådan, att den i

långt större utsträckning än tjänstgöring i stad är ägnad att skänka

dem nödig erfarenhet att upprätthålla ordningen på platser, där större

folkhopar äro samlade. Landstingspolisen kommenderas just till sådana

platser, där det gäller att hålla ordning på större folkmassor, såsom

folkfester med tusentals deltagare, större tävlingar o. s. v. Och ehuru

landstingspolisen närmast är avsedd för landsbygden, är det intet som hindrar

utan tvärtom lämpligt, att densamma beordras att tjänstgöra även i länets

'' städer vid de tillfällen, då behov av polismäns uppträdande där i större

antal är erforderligt. De bästa medlen för vinnande av för ordningens upprätthållande

väl kvalificerade statspoliser ligga dock dels i en god första utbildning,

dels i periodiskt återkommande kortare tjänstgöring i någon av

våra tre största städer och dels i anordnande av årliga övningar i något

större förband än de vanliga. En ändamålsenligt anordnad tjänstgöring för

Blekinge läns statspolismän under exempelvis 3 ä 4 månader vart tredje år

i Stockholm eller Malmö skulle enligt länsstyrelsens mening vara ägnad att

skänka polismännen ökad förmåga att på lämpligt sätt hantera folkmassor.

Likaså skulle det vara av värde, om länets statspolis och reservpolis åtminstone

en gång örn året sammandroges för att tillsammans med de lokala

polismännen — vederbörande trakts fjärdingsman eller andra polismän —

s. 20 Kontrollera mot PDF

Övriga

myndigheter.

20 Kungl. Maj-.ts proposition nr 178.

under lämpligt befäl verkställa övningar. För dylika övningar skulle

säkerligen bäst passa de periodiskt återkommande stora folkfesterna inom

länet.

Beträffande befordringsmöjligheterna framhåller länsstyrelsen:

Det kan visserligen ej förnekas, att den av länsstyrelsen förordade anordningen

i befordringshänseende erbjuder vissa svårigheter, som undvikas i

det remitterade förslaget. Men dels får väl denna synpunkt ej tillerkännas

avgörande betydelse, och dels torde dessa svårigheter med god vilja kunna

övervinnas. Ett sätt vore att låta en viss mindre del av statspolistjänsterna

bliva överkonstapelsbefattningar, till vilka de mest förtjänta kunde befordras

med antingen bibehållande vid deras dittill svarande tjänstgöring eller ock

placering dit, där behov av personer i befälsställning kan anses föreligga.

Ytterligare anför länsstyrelsen:

Den invändningen kan möjligen göras, att tjänstgöringen som patrullerande

statspolis är så uppslitande, att — örn statspolisen anordnas som en

särskild kår — detta nödvändiggör polismännens pensionering tidigare än

örn de inrangeras i en stads poliskår. Denna invändning saknar ej sitt berättigande.

Men alldeles oavsett att denna invändning ej är av den vikt, att

den bör hindra en organisation, som från andra synpunkter måste tillerkännas

avgjort företräde, förefaller det, som örn saken utan större kostnad skulle

kunna praktiskt ordnas så, att skyldighet stadgades för statspoliserna att,

örn de ej hade full vigor, avgå från sin tjänst vid något lägre ålder än den

vanliga pensionsåldern, därvid de dock skulle vara pliktiga att åtminstone

under de återstående tjänsteåren och måhända även under något längre tid

tjänstgöra som sådana ersättare för från stad utkommenderad reservpolis,

varom i promemorian (Bilaga A sid. 40—41) framställes förslag.

Statskontoret anför:

Genomförandet av de i promemorian framlagda förslagen kommer, såsom

ock av promemorian framgår, att medföra betydligt ökade kostnader för

polisväsendet, främst, för statsverket, men även i viss mån — till följd av

den föreslagna ändringen i grunderna för statsbidrag till hållande av reservpolis

— för vissa kommuner, nämligen de s. k. reservpolisstäderna, vilka

skulle få berörda statsbidrag nedsatt till hälften. Vill man emellertid nå

det mål, som uppställts såsom ett huvudsyfte med den verkställda utredningen,

nämligen att få till stånd en polisorganisation av den beskaffenhet

och styrka, att militärmanskap icke skulle behöva annat än i ytterst sällsynta

fall anlitas för uppgifter, vilka sammanhöra med ordningens upprätthållande,

lärer det icke kunna undvikas, att det allmänna, enkannerligen

staten, får påtaga sig ökade utgifter för polisväsendet. Härtill kommer ock,

att genomförandet av föreliggande organisationsförslag även skulle medföra

en lösning av den sedan långt tillbaka aktuella frågan örn landsbygdens förseende

med tillräcklig polispersonal för upprätthållande av den egentliga

polisverksamheten, vilken verksamhet på grund av personalbrist hittills måst

i betydande mån eftersättas inom polisdistrikten på landsbygden.

Utan att närmare ingå på den organisatoriska sidan av de framförda förslagen,

i vilket avseende yttrande av statskontoret icke lärer förväntas, anser

sig statskontoret dock böra uttala, att det vill synas, som örn genom realiserandet

av berörda förslag det skulle bliva möjligt att för rimliga kostnader

åstadkomma en polisorganisation av en kapacitet, som med hänsyn till föreliggande

förhållanden torde få anses tillfredsställande.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Majus proposition nr 178.

Chefen för generalstaben anser, att statspolisen bör organiseras som en

uteslutande för riksändamål avsedd, fullt fristående organisation. Han anför

härom närmare följande.

Organisatoriskt sett torde det sannolikt icke erbjuda några svårigheter

att redan från statspolisens första uppsättande erhålla ett härför tillräckligt

antal fullt kvalificerade polismän förtrogna med ordningspolisens uppgifter,

detta icke minst med hänsyn till gynnsammare befordringsmöjligheter inom

statspolisen samt densammas förläggande till de större städerna.

Genom att organisera en fullt fristående statspolis vinner man den stora

fördelen att beträffande rekrytering icke behöva tillämpa det eljest erforderliga

cirkulationssystemet mellan den kommunala polisen och statspolisen. Med

detta cirkulationssystem finnes alltid trots de mest noggrant reglerande bestämmelser

risken för att statspolisens kvalitet, särskilt sett från synpunkten

angående polismännens lämplighet för ordningspolistjänst, icke skulle bliva

så hög som önskvärt vore, vilket även förutses av utredningsmännen.

Genom att inrätta en fullt fristående statspolis skulle man även komma ifrån

alla de reglerande bestämmelser, som eljest erfordras för att undvika en

minskning av det antal polismän (reservpolismän), som vederbörligt distrikt

under alla förhållanden skall vara skyldigt att hålla.

Lämpligast synes alltså vara, örn statspolisen i främsta rummet organiserades

med tanke på användning för riksändamål, sammanhängande med

frågor rörande ordningens upprätthållande m. m. Den för ifrågavarande

tjänst erforderliga utbildningen synes kunna bibringas statspolisen genom

lämpligt anordnade teoretiska och praktiska övningar. Det av utredningsmännen

föreslagna cirkulationssystemet synes således icke vara nödvändigt

ur utbildningssynpunkt, linder förutsättning, att de polismän, som ingå i

statspolisen, före sitt inträde äga goda kunskaper i till ordningspolistjänst

hörande frågor.

Statspolisen bör såsom särskilda statspolisavdelningar förläggas till de

största städerna samt till andra eventuellt erforderliga platser (företrädesvis

residensstäderna). Vid bestämmande av avdelningarnas dislokation bör

emellertid hänsyn särskilt tagas till dels önskvärdheten att erhålla starkast

möjliga avdelningar å de olika platserna, dels nödvändigheten att hastigt

kunna koncentrera de olika statspolisavdelningarna (samtliga eller endast

vissa).

Även av psykologiska skäl är det lämpligt, att statspolisen organiseras

som en uteslutande för riksändamål avsedd, fullt fristående organisation.

Staten synes härigenom tydligare giva uttryck för sin vilja att under alla

förhållanden hävda sin auktoritet.

Slutligen tala även tekniska skäl för denna organisationsform. Samövning

av statspolisavdelnings personal möjliggöres icke i samma utsträckning

under andra förhållanden. Dessutom erfordras såväl särskild enskild utbildning

i handhavande av speciell teknisk utrustning som tillämpningsövningar

berörande statspolisavdelnings(-avdelningars) samlade uppträdande.

Största nackdelen med organiserandet av en fullt fristående statspoliskår

torde ligga i sättet för reglerandet av ersättningen (utbytet) av till statspolisen

hörande polismän, vilka visa sig mindre lämpade för sin tjänst. På

grund av de stora anspråk i fysiskt och psykiskt avseende, som måste

ställas på statspolismännen, synes det dessutom nödvändigt att fastslå en

låg pensionsålder för dessa. Det kan för den skull visa sig önskvärt —

särskilt ur ekonomisk synpunkt — att i dessa fall söka ordna byte mellan

personal tillhörande statspolisen och den kommunala polisen.

Titan att frångå sin uppfattning, att det vore lämpligast att organisera

s. 22 Kontrollera mot PDF

Städerna.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

statspolisen som en fullt fristående kår uteslutande avsedd för riksändamål,

anser dock generalstabschefen, att statspolisen på grund av det trängande

behovet av polisförstärkning på landsbygden bör kunna disponeras för detta

ändamål under normala tider.

Från de tillstyrkande stadsmyndigheternas sida motiveras oftast icke ståndpunktstagandet

i huvudfrågan. Understundom framhålles emellertid uttryckligen,

att upprättandet av en särskild statspoliskår synes vara av förhållandena

påkallat. Den nuvarande reservpolisorganisationens alltför ringa betydelse

påpekas från något håll. Man framhåller ibland också, att frågan vid

genomförandet av promemorians förslag skulle bliva löst på ett praktiskt,

lyckligt och ekonomiskt sätt. Magistraten i Örebro anför sålunda närmare

följande:

_ Erfarenheten synes magistraten hava givit vid handen, att den civila ordningsmaktens

på landsbygden stärkande är en angelägenhet av största vikt.

Så stora samhällsvärden stå i detta fall på spel, att den avvisande hållning,

som för närvarande av ekonomiska skäl iakttages i fråga örn reformer eller

andra projekt, som medföra ökade kostnader, icke härvidlag bör få ställa

hinder i vägen.

Det sätt, varpå den föreliggande uppgiften i promemorian föreslagits skola

lösas, synes magistraten i allt väsentligt förtjäna erkännande. Magistraten

vill härmed icke hava uttalat något omdöme örn huruvida den påbyggnad

av ordningsmakten, som föreslås, är tillräcklig; avgörandet härutinnan är ju

synnerligen vanskligt och knappast möjligt att träffa utan speciell insikt i

hithörande förhållanden. Däremot är magistraten förvissad örn att statspolisavdelningarna,

så organiserade som föreslagits, skola komma att vara

till gagn såväl för effektivare beivran av förseelser på landsbygden som för

de fall, då i följd av större oroligheter kräves en samlad polisstyrka, långt

större än som för närvarande i allmänhet kan åstadkommas. Det synes

magistraten även som örn, utan äventyrande av organisationens effektivitet,

några möjligheter att nedbringa de kostnader, som förslaget beräknats medföra,

icke skulle förefinnas.

Jag torde i detta sammanhang få anmärka, att i regel icke några skiljaktiga

meningar synas hava kommit till uttryck inom stadsfullmäktige i respektive

städer i fråga örn förslagets tillstyrkande. Allenast beträffande 4 städer, där

stadsfullmäktige i princip gått in för promemorians förslag, nämligen Linköping,

Växjö, Borås och Luleå, hava nämligen, såvitt tillgängliga handlingar utvisa,

inom stadsfullmäktige väckts yrkanden på avstyrkande av förslaget. I Växjö

uttalade sig 11 av stadsfullmäktige för sådant avstyrkande uttalande, medan

16 röstade för yttrande i tillstyrkande riktning. I Linköping, Borås och Luleå

voro motsvarande röstsiffror respektive 13 och 29, 2 och 39 samt 6 och 31.

I det föregående har jag angivit, att magistraten i Gävle endast såsom ett

provisorium tillstyrkt promemorieförslaget. Till stöd härför har magistraten

anfört:

Det nu framlagda förslaget synes icke innefatta en i alla hänseenden

lämplig lösning av frågan om polisorganisationen. Särskilt med hänsyn

därtill att militärmanskap såvitt möjligt icke bör komma till användning för

ordningens upprätthållande lärer en utökning av polispersonalen i ungefär

den omfattning, som nu ifrågasättes, dock bliva nödvändig. Frågan örn

polisorganisationen och åklagarväsendets ordnande bör enligt magistratens

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Majus proposition nr 178.

åsikt snarast upptagas till utredning i ett sammanhang. De i promemorian

framlagda förslagen anser magistraten icke kunna godtagas i annan form an

såsom ett provisorium gällande för en tid av högst fem år eller intill dess

ett fullständigt utarbetat förslag i fråga örn polis- och åklagarväsendets ordnande

kunnat bliva föremål för prövning och godkännande.

Magistraten i Söderhamn har anfört:

Från sakkunnigt håll har anmärkts, att den ifrågasatta polisstyrkan är

för ringa och samarbetet med de lokala polisstyrkorna i anställningsorterna

för löst utformat och därför sannolikt kommer att giva upphov till slitningar.

Dessa anmärkningar äro helt säkert i viss mån berättigade men dock

icke av den art, att de icke böra med god vilja hos alla vederbörande kunna

till huvudsaklig del undanröjas, allt eftersom ökad erfarenhet vinnes örn

bästa sättet för ordnande av den allmänna och lokala tjänstgöringen.

Kostnaderna äro dock avsevärda, och det torde därför kunna ifrågasättas,

huruvida förslaget bör under nu rådande depressionstid bringas till utförande,

helst som en kortare tids dröjsmål därmed säkerligen ej skulle medföra

någon olägenhet samt dessutom medgiva, att förslaget genom omarbetning

befriades från de brister, som nu anses vidlåda detsamma.

Då emellertid den föreslagna polisorganisationen utan tvivel innebär en

välbehövlig örn än i vissa avseenden icke fullt tillfredsställande förstärkning

av vårt nuvarande polisväsende, vill magistraten icke motsätta sig densamma

utan tillstyrker förslaget dock endast som ett provisorium under förberedelsearbetet

för åstadkommandet av en slutgiltig lösning av åklagare- och

polisväsendet i sammanhang med ett eventuellt genomförande av den ifrågasatta

processreformen.

Stadsfullmäktige i Stockholm hava avstyrkt ifrågavarande förslag under

åberopande av ett uttalande av stadskollegiet av i huvudsak följande innehåll:
Stadskollegiet

har vid granskning av det remitterade förslaget icke kunnat

finna, att behovet av den föreslagna statspolisen blivit styrkt. Förslaget

synes grunda sig uteslutande på de i Adalen under maj 1931 inträffade

händelserna, då militär tillkallades med därav kända olyckliga följder. Ehuru

dessa väl klart visa olämpligheten av att använda militär för utförande av

polistjänst, framgår därav ingalunda, att den nu föreslagna statspolisen

skulle vara av förhållandena påkallad. Myndigheterna torde nämligen inom

ramen av den nuvarande polisorganisationen hava haft ett för ordningens

upprätthållande vid det ifrågavarande tillfället behövligt antal polismän till

sitt förfogande.

Den nya polisorganisation, varom nu är fråga, skulle innebära en ytterligare

inskränkning av den kommunala självbestämningsrätten i fråga örn

polisväsendet, varemot stadskollegiet anser sig nödgat inlägga en bestämd

gensaga.

Stadsfullmäktige i Halmstad hava anfört:

De under år 1931 timade händelserna, som närmast föranlett framläggande

av föreliggande förslag, böra icke föranleda statsmakterna att vidtaga

åtgärder med så långt gående ekonomiska konsekvenser, som här föreslås.

Fråga är, om icke en fullt tillräcklig ordningsmakt, rätt ledd och i god tid

använd, skall stå att uppbringa av de redan nu till förfogande stående

reservpolismännen.

Skulle dessa emellertid vara för få, bör undersökas, om det ej vore möjligt,

utan att därmed äventyra den lokala polisvakthållningen, att göra ett

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majda proposition nr 178.

större antal polismän än nu (exempelvis 4 mot nuvarande 3 i de mindre

städerna oell i de större i proportion härtill) disponibla för extra tjänstgöring

på annan ort.

Att förhållandena på landsbygden i ordningshänseende skulle vara så

oroande, som utredningsmännen synas vilja göra gällande, torde icke vara

med det verkliga läget överensstämmande, och stadsfullmäktige kunna icke

finna det vara nödvändigt att för ordningens upprätthållande, utöver de

polis- ocli° fjärdingsman, som finnas, hålla en statspolis på 200 man. Från

och med år 1932 har vad i 1925 års polislag stadgas örn fjärdingsmän trätt

i sin fulla tillämpning, och även örn icke alla av dessa äro fullgoda

polismän, kunna de dock till en del utföra en polismans arbete i fråga

örn viss kontroll och ordningens upprätthållande. Utöver fjärdingsmannen

finnas ju också de särskilda ordningsmän, som kunna tillsättas enligt nuvarande

polislag. Dessa ha redan nu en stor betydelse och kunna säkerligen

i framtiden få en än större i avseende å ordningens upprätthållande vid

dansbanor och festtillställningar av olika slag. Detta är också för samhället

mest ekonomiskt, då kostnaderna för dessa ordningsmän alltjämt böra bestridas

av den enskilde festarrangören. Det torde vara nödvändigt att i

samband med dessa frågor upptaga till avgörande landsfiskalsorganisationen,

då även här förslag föreligger till en omorganisation, syftande till en uppdelning

av det arbete, som nu åligger landsfiskal, för att såmedelst bereda

tid för egentligt polisarbete.

Stadsfullmäktige kunna sålunda icke finna, att det föreliggande förslaget

är så genomarbetat, som det bör vara för att kunna läggas till grund för

lagstiftning, utan hemställa örn en förn}7ad omprövning och att vid denna

omprövning de synpunkter, som sålunda framhållits, måtte vinna beaktande.

Av stadsfullmäktige i Gärde åberopas uttalanden av polismästaren och polisnämnden

i staden. Polisnämnden anser, att en utredning, grundad på de

gångna årens erfarenhet, angående omorganisation av polisdistrikten bör

företagas och att i avvaktan härpå de föreslagna åtgärderna för inrättande

av statspolisen böra anstå. Och även polismästaren ifrågasätter, örn sådan

påbyggnad av polisorganisationen, som i promemorian föreslagits, över

huvud bör ske, innan det utrönts, örn ej en fullständig omorganisation bör

genomföras.

Till grund för stadsfullmäktiges i Söderhamn avstyrkande utlåtande ligger

ett uttalande av i huvudsak följande innehåll:

Militärens olämplighet understrykes i förslaget, men den möjligheten står

dock kvar trots utökad poliskår att, så länge det inte i lag förbjudits, militär

får användas vid sociala konflikter.^ Dessa frågor böra därför icke sammankopplas.

Polis rekvirerades till Ådalen men togs aldrig i .bruk; där var

alltså icke brist på polis men på en organisatorisk kraft. Ådalshändelsen

var av extraordinär art, och som sådan bör den icke föranleda, att poliskåren

på lagstiftningens väg utökas. — Den ekonomiska sidan är icke den

avgörande, dock måste den ökade utgiften anses betänklig och utmanande

i tider, da såväl stat som kommuner äro belastade till bristningsgränsen.

Det borde från statsmakternas sida ses till, att grundanledningen till sociala

strider undanröjes, nämligen arbetslösheten.

Det må anmärkas, att i Stockholm 49 röster avgåvos för det avstyrkande

utlåtandet, medan 37 röster avgåvos mot detsamma. Minoriteten röstade för

ett uttalande, däri spörsmålet örn behövligheten av den föreslagna organisa
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

tionen icke gjordes till föremål för bedömande. I Halmstad avgåvos 19 röster

för det av stadsfullmäktige avgivna yttrandet; 14 röster avgåvos däremot för

ett förslag till yttrande i tillstyrkande riktning. I Söderhamn avgåvos 18

röster för det avstyrkande utlåtandet, medan 11 röster tillföllo ett förslag till

yttrande, varuti bland annat framhölls, att en utökning av polisstyrkan, särskilt

å landsbygden, vore av behovet påkallad.

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfogdar anför i huvudfrågan:

Styrelsen biträder den i promemorian uttalade åsikten, att polisorganisationen

bör givas sådan styrka, att militärt bistånd för ordningens upprätthållande

i det längsta kan undvikas. För ändamålet är enligt styrelsens

mening den i promemorian upptagna styrkan örn 200 statspoliser och 300

reservpoliser, ävensom såsom ytterligare reserv 100 polisskoleelever, oundgängligen

nödvändig. Synnerligen effektiv torde statspolisen bliva, därigenom

att densamma är motoriserad eller beriden. Endast tillvaron av

statspolis torde i många fall medföra, att oroligheter icke komma till stånd.

Där sådana emellertid utbryta, får staten genom föreslagen utökning av

polisstyrkan en mycket stark garanti för att oroligheterna skola kunna på

ett effektivt sätt bekämpas.

Aven styrelsen för Svenska polisförbundet instämmer däri, att militär icke

bör användas för ordningens upprätthållande annat än i yttersta nödfall

samt att det bör vara statsmakternas plikt att tillse, det polisorganisationen

har en sådan styrka, att militärt bistånd i det längsta kan undvaras. I fortsättningen

anför styrelsen:

Polisförbundet vill emellertid framhålla, att ordningen bäst upprätthålles

med respektive orts polismän. Dessa äro kända av befolkningen och känna

dess psyke, varför de bäst kunna påverka befolkningen till lugn och besinning.

Vid orostillfällen, såsom vid arbetskonflikter och dylikt, kan redan

ankomsten av polisstyrka från annan ort utgöra irritationsmoment, som

åstadkommer att en från början godartad konflikt antager svårartad karaktär.

Åtgärder böra därför vidtagas till vinnande av bättre säkerhet än vad

nu är rådande för att varje orts lokala polisstyrka är fullt tillräcklig för

normala behov.

Även örn den lokala polisstyrkan är fullt tillräcklig för normala behov,

torde den dock icke vid utomordentliga tillfällen vara tillfyllest för att upprätthålla

ordningen. För sådana tillfällen bör därför finnas tillgång till särskild

polisstyrka. Ehuru befogade anmärkningar örn bristande fasthet och

enhetlighet nog kunna anföras mot den för sådant ändamål i promemorian

föreslagna »statspolisanordningen», torde dock, enligt polisförbundets mening,

en sådan anordning vara den enda, som under rådande tidsförhållanden

kan genomföras. Under sådana förhållanden anser sig polisförbundet

icke hava något att i princip erinra mot inrättandet av föreslagna statspolisavdelningar.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund anför i huvudfrågan följande:
Polisväsendet

på landsbygden kan icke sägas vara tillfredsställande för

att tillgodose samhällsintressets berättigade krav. Denna brist kan emellertid

icke anses vara orsakad av någon uraktlåtenhet eller försummelse hos

kommunerna. De behov, den ifrågasatta statspolisen avser att fylla, kunna

knappast betraktas som vanlig polistjänst, som det tillkommer kommunerna

att ordna.

Enskilda

sammanslut
ningar.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majus proposition nr 178.

I samhällslivet framträda ständiga förskjutningar, nya behov uppkomma

och erfarenheter vinnas, som föranleda nya anordningar. Beträffande föreliggande

spörsmål är särskilt att märka, hurusom trafiken på landsbygden

tagit nya former och utvecklats till den grad, att tillsynen över densamma

måste inriktas efter nya linjer. Här tarvas bland annat skärpt tillsyn över

biltrafiken och gällande förordningars efterlevnad. Vidare erfordras kraftigare

övervakande av förekommande lönnbränning, spritlangning samt transport

av smuggelsprit. Jämväl har behov av ökad polisstyrka framträtt för uppdagande

av brott och efterspaning av brottslingar.

Händelserna i Ådalen, som i visst avseende varit upprinnelsen till förslaget

örn inrättandet av statspolis, lia jämväl visat behovet av förbättrad

organisation. Men ehuru en dylik händelse är på det högsta att beklaga

och allt från statsmakternas sida bör göras för att hindra ett återupprepande,

så kan dock ett så exceptionellt fall icke ensamt få utgöra anledning till så

vidsträckt anordning som inrättande av statspolis, vars främsta uppgift avses

vara att göra samhället bättre rustat att med civil ordningsmakt förekomma

eller möta eventuella oroligheter. Då en poliskår med huvudsakligen

denna inställning sannolikt skulle få ringa sysselsättning och snart

sjunka ned i dådlös sysslolöshet, kan det icke vara lämpligt att enbart på

denna grund eller ens huvudsakligen härför inrätta en delvis ny polisorganisation.

Då emellertid utvecklingen fört samhället dithän, att kommungränserna

icke längre lämpligen böra utgöra gränslinjer för övervakning av

överträdelser av gällande lagar och samhälleliga ordningsföreskrifter, så synes

en påbyggnad av reservpolisorganisationen vara en lämplig form för tillgodoseende

av ett sådant behov.

Styrelsen för Svenska landstingsförbundet anför:

Den i promemorian framförda kritiken mot den nuvarande polisorganisationen

synes styrelsen i det stora hela bärande. Riktigt torde också vara,

att man för närvarande, i avvaktan på resultaten av pågående utredningar

och förslag angående omorganisation av åklagarorganisationen på landsbygden,

angående processreformen och framför allt angående skatteutjämningen,

vid en reformering eller påbyggnad av polisorganisationen i största

möjliga omfattning lämnar 1925 års polislagstiftning i orubbat skick. Till

de i promemorian upptagna grundlinjerna för en reform kan styrelsen i

stort sett uttala sin anslutning och vill därvid särskilt understryka, att den

önskvärda omorganisationen av polisväsendet, jämsides med kravet på att

vid extra ordinära förhållanden kunna erhålla snabb tillgång till samövade

ordningspolisstyrkor av tillräcklig storlek, ovillkorligen måste tillgodose

önskemålet av regelbunden tillgång till polispersonal för landsbygdens normala

behov. Promemorians uttalanden angående statspolisens normala verksamhet

för uppgifter, som hittills på grund av bristande tillgång till lämpliga polismän

på landsbygden måste eftersättas, få anses riktiga. Med hänsyn till

den enormt ökade trafiken på våra landsvägar och den ökning av trafikolyckorna,

varom bland annat av medicinalstyrelsen publicerad statistik talar ett

tydligt språk, hyser styrelsen för sin del den uppfattningen, att den blivande

statspolisens förnämsta uppgift i normala tider torde böra bliva att övervaka

trafiksäkerheten på landsbygden, samt att denna huvuduppgift noga bör

hållas i sikte, då det gäller att närmare utforma det nu framlagda programmet.

Yad angår styrelsen för riksförbundet för fjärdingsman och polismän, så

förordar denna, såsom förut nämnts, en statspolisorganisation, uppbyggd

på annat sätt än vad som föreslagits i den utremitterade promemorian.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Majus proposition nr 118.

Närmare angivet förordar styrelsen, i likhet med länsstyrelsen i Blekinge

län och chefen för generalstaben, inrättandet av en fristående kår av statsavlönade

polismän. Styrelsen anför härom följande.

Beträffande den föreslagna anordningen att statspolisen skulle infogas i

vissa större städers polisstyrkor linner styrelsen det synnerligen tvivelaktigt,

örn denna anordning är den ändamålsenligaste. För de städer, varest sådan

statspolisstyrka komme att förläggas, bleve anordningen givetvis av stort

värde. Men den enda fördel, som i övrigt lärer kunna åberopas för denna

anordning, är att polismännen skulle få erfarenhet beträffande dirigerandet

av större folksamlingar. Säkerligen har betydelsen härav väsentligt överskattats,

och anordningen drager otvivelaktigt med sig mycket betydande

olägenheter, som icke böra lämnas obeaktade.

Av största vikt vid utövandet av all polisverksamhet är besittandet av

orts- och personkännedom Det är givet att med den föreslagna förläggningen

av statspolisen (icke mindre än sju län skulle sakna sådan polis)

och därtill anordningen att kommenderingarna till statspolisavdelning ej

skulle ske på längre tid än högst tre år, denna kännedom endast i ytterst

ringa utsträckning skulle förvärvas. När en befattningshavare efter ett par

års tjänstgöring kanske börjat få någon kännedom örn förhållandena inom

det normala tjänstgöringsområdet, skulle kommenderingen snart upphöra.

Aven i övrigt skulle utbildning för den normala tjänstgöringen i allmänhet

fullständigt saknas. Man frågar sig vilka förutsättningar exempelvis en

patrullerande konstapel från en större stad skulle lia för uppdagande av

spritsmuggling eller lönnbränning ute på landsbygden.

Aven i övrigt torde det vara möjligt att vid en helt fristående statspolis

åstadkomma ett betydligt bättre urval vid rekryteringen till kåren. Trots

eventuella preventiva föreskrifter torde det vara svårt att förhindra, att städerna

till statspolisavdelning kommenderade av en eller annan anledning

mindre önskvärda polismän. Då det ofta kunde förekomma, att behovet av

jiolismän i respektive städer samtidigt vore stort, t. ex. vid en allmän konflikt

på arbetsmarknaden, skulle tydligen frestelsen ligga särskilt nära till bands

att i staden behålla de dugligaste och för dylika uppgifter mest lämjDade

polismännen.

Styrelsen för föreningen Sveriges köpingsåJclagare har i sitt avstyrkande

yttrande huvudsakligen angivit vissa riktlinjer för en reform av åklagarväsendet. I

I det anförande till statsrådsprotokollet, varmed jag motiverade min hemställan

örn tillkallande av särskilda utredningsmän för behandling av frågan

örn utökning och förbättring av den för statliga ändamål tillgängliga ordningspolisen,

anförde jag, att den förberedande behandlingen av ärendet

varit ägnad att bestyrka uppfattningen att gällande regler i ämnet snarast

borde göras till föremål för omarbetning. En utgångspunkt syntes därvid

böra vara, att det ur olika synpunkter måste anses önskvärt, att militärmanskap

icke behövde anlitas för uppgifter sammanhörande med ordningens

upprätthållande. De polisstyrkor, som för närvarande stöde till disposition

inom landets olika delar för ingripande vid mera omfattande oroligheter,

vore emellertid, även om befintliga resurser till fullo utnyttjades, alltför

svaga för att bereda önskvärd trygghet. En förstärkning av den för särskilda

tillfällen avsedda civila polismakten finge främst med hänsyn härtill men

även av andra skäl anses i hög grad önskvärd.

Departe
ments
chefen.

Allmän

motivering.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majis proposition nr 178.

Den uppfattning, åt vilken jag sålunda gav uttryck, Ilar, såsom framgår

av utredningsmännens promemoria, livligt bekräftats under de utredningar,

som av dem verkställts. Samma mening har även så gott som enstämmigt

framkommit i de yttranden, som avgivits i anledning av utredningsmännens

förslag. Sålunda har av länsstyrelserna såsom de för ordningens upprätthållande

i sista hand ansvariga lokala myndigheterna kraftigt vitsordats, att

nuvarande resurser icke på långt när äro tillräckliga för att bereda nödig

trygghet för att sådana oroligheter, som tyvärr under nuvarande förhållanden

icke kunna anses uteslutna, skola kunna snabbt och kraftigt bemästras och

samhällsauktoriteten alltså upprätthållas. Samtidigt har intygats, att det

sålunda konstaterade behovet icke kan täckas på annat sätt än genom en utökning

av polispersonalens antal; ett utnyttjande av redan befintliga resurser

på det sättet, att större delar än för närvarande av städernas nuvarande

polisstyrkor skulle kunna tagas i anspråk på annan ort, kan nämligen icke

med säkerhet påräknas, detta med hänsyn till polisbehovet inom respektive

städer vid samma tidpunkt. Aven av andra skäl har en dylik anordning

befunnits icke vara något att bygga på.

Det synes mig således uppenbarligen vara en samhällsangelägenhet av

stor vikt, att åtgärder oförtövat vidtagas för en utökning av den civila ordningsmakten.

Visserligen kan en dylik utökning icke åstadkommas utan en

kostnadsstegring för statsverket, som särskilt under nuvarande statsfinansiella

förhållanden måste anses avsevärd. Detta bör emellertid enligt min mening

icke få föranleda, att en reform av denna angelägenhetsgrad skjutes på framtiden.

Det gäller blott att tillse, att vid utmätande av samtliga jrnster beloppet

endast beräknas till vad som får anses oundgängligt, och att vidtaga

sådana anordningar, att den blivande organisationen kommer till så stor nytta

som möjligt även vid andra tider än de — som man gärna vill hoppas —

mera enstaka tillfällen, då den tillämnade polisstyrkan behöver tagas i anspråk

för lugnets upprätthållande.

Redan förut har jag redogjort för grundlinjerna av det förslag, som i nu

förevarande syfte framlagts i omförmälda promemoria angående reservpolis

och statspolis m. m. Av denna redogörelse har framgått, att man med den

föreslagna organisationen avser att fylla två, vart och ett i och för sig synnerligen

viktiga ändamål. Visserligen har utgångspunkten varit den nyss angivna:

att kraftigt förstärka den för riksändamål tillgängliga ordningspolisen

och sätta tillräckliga resurser i statsmaktens hand för att användandet av

militärmanskap skall kunna inskränkas till särskilt allvarliga fall. Men på

samma gång har man avsett att fylla det för varje år allt mera framträdande

behovet av förbättrad polistillsyn på landsbygden. Annu kan man icke fullt

överblicka verkningarna av 1925 års polisreform, och det är alltså för tidigt

att därom uttala något mera definitivt omdöme. Så mycket torde dock

redan nu kunna sägas, att denna reform visserligen mångenstädes medfört

avsevärda förbättringar men att densamma på grund av olika förhållanden

knappast kan sägas hava uppfyllt alla de förväntningar, med vilka den hälsats.

Bland annat är att märka, att handräckningsgöromålen kommit att

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

till alldeles övervägande del upptaga fjärdingsmannens tid, varför den

vunna förstärkningen av personal för egentliga polisuppgifter icke blivit så

stor, som det kunnat förefalla. Man lärer alltså fortfarande hava att räkna

med att den lokala polisorganisationen på landsbygden knappast kan med

erforderlig effekt väntas inskrida i sådana fall, där det icke gäller beivrande

av redan konstaterade förseelser utan snarare en förebyggande verksamhet.

Jag syftar härvid närmast på trafikkontrollen. Att behov av sådan kontroll

som följd av den kraftiga ökningen av motortrafiken blivit allt starkare behöver

här icke särskilt framhållas; det lärer vara tillräckligt att erinra örn

att det ligger icke blott i den vägfarande allmänhetens utan även och ej

mindre i de väghållningsskyldigas intresse att så noggrann kontroll som möjligt

utövas över att de bestämmelser efterlevas, som meddelats till förekommande av

olyckshändelser samt till förebyggande av skadegörelse på och onormal slitning

av vägarna. En dylik kontroll lärer emellertid, enligt vad som ligger

i sakens natur och redan antytts, knappast i allmänhet på ett tillfyllestgörande

sätt kunna utövas av fjärdingsmännen, även örn dessas kompetens och

omfattningen av deras närmare liggande arbetsuppgifter möjligen skulle på

sina håll medgiva, att fjärdingsmännen med stöd av gällande bestämmelser

för ändamålet toges i anspråk jämväl utanför sina normala distrikt. För

övrigt kan det starkt ifrågasättas, örn det vore rimligt att på ett mera regelbundet

sätt och i större omfattning anlita dessa av kommunerna anställda

och för deras behov avsedda tjänstemän för uppgifter av den rikskaraktär,

som kontrollen över den genomgående trafiken måste anses hava — en synpunkt

som också framhållits från landskommunernas förbund. Därjämte

förekomma emellertid också, såsom i promemorian antytts, ett flertal andra

ordningspolisuppgifter på landsbygden, som för närvarande äro i väsentlig

grad försummade. Jag syftar härvid exempelvis på tillsynen över lösdrivare,

vilka i vissa trakter uppträda i sådant antal och på sådant sätt, att de skapa

oro och osäkerhet för ortsbefolkningen, ävensom på uppsikt över efterlevnaden

av författningar rörande jakt och fiske samt av ordningsföreskrifter av olika

slag, exempelvis i hälsovårdsliänseende beträffande handelsbodar och rörande

kontroll över utlänningar m. m. Slutligen må erinras örn att särskilt

i vissa trakter en utvidgad ordningspolisverksamhet på landsbygden säkerligen

skulle kunna verka hämmande på nu florerande lönnbränning och

spritsmuggling. Även i dessa hänseenden gäller, enligt vad erfarenheten

visat, att en tillfredsställande ordning knappast står att uppnå med nuvarande

organisation och resurser.

Det sätt, varpå utredningsmännen sökt att lösa den sålunda föreliggande

dubbla uppgiften, består i att till de lokala poliskårerna i vissa städer anknyta

statsavlönade polisstyrkor, vilka skulle såsom sin dagliga sysselsättning

hava att biträda på landsbygden med nu antydda och andra närliggande ordningspolisuppgifter

men vilka samtidigt, genom vissa särskilda anordningar,

alltid skulle omedelbart stå till förfogande för utkallande, i händelse oroligheter

uppkomma. Detta förslag har i alldeles övervägande grad vunnit

anslutning från hörda myndigheter och organisationer. Allmänt har därvid

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

av myndigheterna vitsordats, att genom förslagets genomförande skulle

beredas högst avsevärda förbättringar i båda de åsyftade hänseendena. Särskild

vikt fäster jag även vid de utlåtanden, som avgivits av styrelserna för

Svenska landstingsförbundet och Svenska landskommunernas förbund; dessa

utlåtanden, bakom vilka stå personer av skilda politiska meningsriktningar,

ge ett kraftigt stöd för uppfattningen, att den föreslagna anordningen skulle

bliva av verklig betydelse för landsbygden och där hälsas med tillfredsställelse.

Att kostnaderna icke skulle bliva allt för höga i förhållande till vad

som skulle vinnas har vitsordats av statskontoret i dess utlåtande.

För egen del har jag också kunnat i allt väsentligt ansluta mig till det föreliggande

förslaget. Vid den prövning, jag ägnat frågan, har jag nämligen kommit

till den uppfattningen, att, såsom anförts i något av de nyss återgivna uttalandena

i frågan, förslaget i själva verket innebär den enda framkomliga vägen

för att under nuvarande förhållanden för en rimlig kostnad tillgodose, i

främsta rummet kravet på förbättrad statlig ordningspolis, men därjämte

även behovet av utökad ordningsmakt för landsbygdens vidkommande. Det

är min förväntan, att denna organisation skall på ett smidigt sätt bereda

tillgång till samövade och väl utrustade polisstyrkor av den storlek, att de

skola vara i stånd att bemästra sådana oroligheter, som man — utom i sådana

fall, då rikets säkerhet kan anses vara i fara — kan hava att för den

närmare liggande framtiden räkna med. Tillika hyser jag den uppfattningen,

att statspolisavdelningarnas verksamhet på landsbygden skall därstädes bliva

av verklig betydelse till ökad trygghet för den laglydiga befolkningen och

till åstadkommande av bättre ordning beträffande efterlevnaden av gällande

författningar.

Visserligen hava i anledning av de avgivna yttrandena eller eljest jämkning

synts mig böra i vissa detaljer vidtagas i det föreliggande förslaget. Jag

anhåller att i det följande få återkomma till en redogörelse i dessa hänseenden, i

den mån förslaget är av beskaffenhet att för sitt genomförande kräva riksdagens

medverkan eller eljest är av större intresse; vad angår rent administrativa

frågor av mindre betydelse torde med den närmare behandlingen

därav, även i den män avvikelse synes böra ske från utredningsmännens förslag,

få anstå, till dess det gäller att efter ett eventuellt positivt beslut i

frågan från riksdagens sida närmare utforma de föreskrifter, som böra

gälla. Innan jag ingår på här åsyftade frågor, torde jag emellertid böra

angiva skälen för att de erinringar, som i vissa yttranden framkommit mot

själva principerna för förslaget, icke enligt min mening böra föranleda rubbning

i detsamma.

Vad då först angår de rent avstyrkande yttranden, som avgivits av stadsfullmäktigmajoriteterna

i Stockholm, Gävle, Söderhamn och Halmstad, torde jag

kunna förbigå de skäl av rent politisk natur, delvis sammanhängande med inställningen

till Ådalshändelserna under det föregående året och vad därmed äger

samband, som, såvitt tillgängliga protokoll från de förda debatterna giva vid handen,

synas i väsentlig mån hava föranlett dessa stadsfullmäktigmajoriteters inställning.

Gentemot den allmänna uppfattningen från de ansvariga myndig
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Majus proposition nr 178.

heternas sida om behovet av förstärkt polismakt synes avseende icke heller böra

fästas vid vad som yttrats från dessa städer örn att nuvarande resurser vore

tillräckliga för att täcka behovet av polismakt för riket i dess helhet. Då

därjämte anförts, att polisväsendet borde vara en helt kommunal angelägenhet

och att förslaget skulle inkräkta på den kommunala självbestämmelserätten,

lärer det vara tillräckligt att hänvisa till att redan 1925 års polislag

giver ett tydligt uttryck för den principen, att städerna äro skyldiga att finna

sig i att polisanordningar av betydelse för hela landet anknytas till deras

poliskårer, och att förslaget alltså i detta hänseende icke innebär någon

principiell nyhet utan endast en utvidgning. Ävenledes må erinras, att från

det alldeles övervägande antalet städer någon erinran i detta hänseende icke

framkommit. Tvärtom synas yttrandena från de flesta städerna bekräfta den

uppfattning man under utredningens gång hyst därom, att statspolisavdelningarnas

tillkomst för därav berörda städer skulle i olika hänseenden medföra övervägande

fördelar.

I vissa yttranden, däribland ett par som icke äro direkt avvisande, andres,

att man borde vänta med reformen i avbidan på antingen en fullständig

ombildning av den nuvarande lokala polisorganisationen och då särskilt

av indelningen i polisdistrikt eller på en lösning av frågan örn åklagarväsendets

eller landsfiskalsorganisationens reformering. Häremot må endast

erinras vad jag redan anfört örn betydelsen av att den nu ifrågasatta reformen

snarast möjligt kommer till stånd. Tillika bör framhållas, att densamma

icke på något sätt kan föregripa lösningen av sist avsedda frågor, en lösning,

för vilken det för övrigt icke är möjligt att för närvarande förutsäga tidpunkten.

Yad angår det från vissa håll framkastade alternativet med en från städernas

polisväsen helt åtskild kår av statsanställda polismän har detsamma,

såsom framgår av promemorian, under utredningsmännens arbete liksom även

dessförinnan varit föremål för grundligt övervägande. För sin ståndpunkt

att icke följa detsamma hava emellertid utredningsmännen anfört skäl, som

även enligt min mening måste vara avgörande (Bilaga A sid. 21). Det vill

synas, som örn i de yttranden, i vilka detta system förordas, de praktiska

svårigheterna förbisetts eller underskattats, vartill kommer, att det ligger i

öppen dag, att detsamma i kostnadshänseende måste komma att ställa sig

ofördelaktigare än det föreslagna systemet. Även därutinnan, att svårigheter

skulle möta att bereda sådana kårer erforderlig utbildning och övning, är

förslaget underlägset det föreliggande.

Det sålunda anförda gäller i allt väsentligt även det av länsstyrelsen i

Blekinge län framförda förslaget örn självständiga, under länsstyrelserna

lydande kårer. Då länsstyrelsen tänkt sig, att dessa kårer permanent skulle

vara uppdelade på patruller, förlagda till skilda delar av länen, tillkommer

som ytterligare invändning, att man därigenom skulle löpa en allvarlig risk

att förlora möjligheten att fylla den primära av de båda föreliggande uppgifterna,

den att förstärka det civila samhällsskyddet vid sådana orostillfällen,

då behov föreligger av något större, samtriinade polisstyrkor. Beträffande

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

länsstyrelsens invändningar mot det s. k. cirkulationssystemet får jag hänvisa

till vad jag därom kommer att anföra i det följande.

Större tveksamhet skulle kunna hysas i anledning av vad som från vissa

håll, särskilt från länsstyrelserna i Uppsala län samt Göteborgs och Bohus

län, anförts till stöd för en koncentrering av statspolisavdelningarnas personal

till ett fåtal av de största städerna. I och för sig är det nämligen uppenbart,

att med hänsyn till ingripande mot oroligheter större trygghet beredes, i den

mån samövade polisstyrkor av mera avsevärd omfattning ständigt finnas samlade.

Detta har heller icke förbisetts, men mot en sådan anordning hava å

andra sidan ansetts kunna riktas sådana erinringar, särskilt av praktisk natur,

att den icke borde ifrågakomma. Dessa erinringar gå ut på, bland annat,

följande. Det kan icke vara riktigt, att, såsom av länsstyrelsen i Uppsala

län ifrågasättes, av statsmedel helt avlönade polismän skola hava sin normala

verksamhet ständigt förlagd till vissa städer. Dessa skulle till följd därav

uppenbarligen kunna minska sina egna polisstyrkor och alltså få en förmån,

till vilken övriga städer ävensom landsbygden icke skulle erhålla någon

motsvarighet. Ej heller är det säkert, att statspolisavdelningarnas personal

genom att permanent tjänstgöra i en stad skulle erhålla större förutsättningar

för sina uppgifter än enligt det föreliggande förslaget. Det måste

nämligen även för den del av verksamheten, som avser ordningens upprätthållande,

vara av betydelse, att personalen erhåller kännedom örn landsbygdens

förhållanden och kontakt med ordningsmakten därstädes ävensom att den

får övning i de särskilda uppgifter, som uppkomma i händelse av större

folksamlingar på landsbygden; under senare tid har det nämligen icke varit

sällsynt, att vid folkfester och andra föranstaltningar på landsbygden tusentals

personer samlats, därvid givetvis uppkommit betydande uppgifter såväl

i fråga örn ordningens upprätthållande som beträffande trafikreglering och

dylikt. Genom de föreslagna reglerna örn cirkulation mellan tjänstgöring

vid stationsortens poliskår och vid statspolisavdelningen måste å andra sidan

anses tillräckligt sörjt för att statspolisavdelningarnas personal är väl insatt

i de speciella slag av uppgifter, örn vilka erfarenhet kan vinnas genom

tjänstgöring i städerna. Härtill kommer, att utplaceringen av smärre statspolisstyrkor

i de flesta av länen har en direkt praktisk betydelse icke blott

med avseende å deras normala ordningspolisverksamhet. Man bör nämligen

enligt min mening icke underskatta vad som anförts därom, att vid sådana

behov av förstärkt polisstyrka, som icke äro att hänföra till större oroligheter

men ändock kräva ett kraftigare ingripande än som kan åstadkommas

med nuvarande resurser, det måste vara av betydelse, att den lokala ordningsmakten

kan förfoga över personal, som har sin ordinarie tjänstgöring

inom länet, som känner till landsfiskalerna och annat befäl och som av ortsbefolkningen

är känd såsom i dess intresse arbetande mot oroselement och

lagbrytare. Ett tillkallande av personal från storstäderna skulle i dylika

fall icke blott väcka större uppseende utan även kunna verka onödigt

irriterande.

Den avgörande omständigheten, då jag ansett dessa yttranden icke böra

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

föranleda ändring i förslaget, har emellertid varit den, att jag funnit

detta i allt väsentligt kunna beträffande tillgång till samlade styrkor vid

orostillfällen leda till samma resultat, som i yttrandena åsyftats. Det

framgår nämligen icke av dessa, huruvida man tillräckligt beaktat en

huvudpunkt i förslaget, nämligen den, att från de s. k. centralstäderna —

vilka nära motsvara de städer, i vilka förslagsställarna tänkt sig de koncentrerade

polisstyrkorna förlagda — alltid skall omedelbart kunna rekvireras

statspolis till en styrka motsvarande den sammanlagda styrkan av statspolisen

i den staden och i de närliggande städer, som hänförts till samma s. k. rayon.

Det är alltså icke så, som synes hava antagits, eller att man vid behov

av större samlad polisstyrka än den, som enligt förslaget skulle vara förlagd

till »centralstaden», skulle hava att därmed sammanföra de å statspolisavdelningarna

i övriga städer tjänstgörande polismännen. Mot en sådan anordning

skulle givetvis kunna riktas de anmärkningar, som i yttrandena

framställts. Utan avsikten är — något, som också uttryckligen framhållits

i promemorian — att centralstaden skall vara skyldig att omedelbart av sin

polisstyrka tillhandahålla så stort antal, som svarar mot icke blott den till

staden förlagda statspolisavdelningen utan även de till rayonen hörande

städernas statspolisavdelningar. Det är sedan centralstadens sak att fylla

de sålunda uppkommande luckorna genom att till tjänstgöring inom staden

inkalla den egna statspolisavdelningens personal, i den mån denna befinner

sig i tjänstgöring utom staden och alltså icke kan omedelbart utskickas,

ävensom statspoli sporson alen från övriga städer inom rayonen. Skulle ett

inkallande från dessa städer icke gå för sig med hänseende till läget därstädes,

eller skulle centralstaden föredraga att, även örn personalen från nyss

avsedda städer kan ställas till förfogande, icke begagna sig av denna möjlighet,

inverkar detta icke på centralstadens skyldighet att på rekvisition

ställa personal till förfogande; verkan blir endast, i det förra fallet, att den

del av den utkallade styrkan, som överstiger den egna statspolisavdelningen,

blir att hänföra till reservpolis med därav följande rätt för staden till avlöning

och ersättning för uppkommande kostnader.

Utom det att man på detta sätt vinner den mobilitet av större, samtränade

och av sitt befäl kända styrkor, som i de åsyftade yttrandena avsetts,

bör ihågkommas, att i dessa centralstäder, eller i varje fall i de tre största

av dem, komma att finnas väsentliga styrkor av s. k. reservpolis, vilka ävenledes

skola ställas till förfogande, i den män detta kan ske utan olägenhet

för staden. Jämväl denna reservpolis har i sin dagliga gärning arbetat tillsammans

med sina kamrater på statspolisavdelningen och tjänstgjort under

samma befäl, och statspolisens och reservpolisens personal kan således

utan olägenhet sammansmälta till en enhetlig styrka såsom avsett är.

Tänker man vidare på det fallet, att i ett län, där enligt förslaget skulle

placeras statlig ordningspolis örn 4 eller 7 man, uppkommer behov av en måttlig

förstärkning, som skall tagas från statspolisavdelningen i centralstaden, mäste

det vara till fördel, att åtminstone viss del av den erforderliga styrkan är

Bihang lill riksdagens protokoll 11)32. 1 saini. 146 höft. (Nr 178.) 2219 st 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

hemmastadd i orten och känner dess förhållanden; örn statspolisen läge

koncentrerad till de största städerna, skulle detta icke bliva fallet.

Det må tilläggas, att då man framhållit, att möjligheten för centralstäderna

att inkalla statspolis från övriga städer inom rayonen skulle sakna

praktisk betydelse med hänsyn till att denna polis saknade erfarenhet örn

tjänstgöringsförhållandena inom centralstädernas polisväsen, man därvid

lärer hava förbisett, att denna polis därstädes torde kunna finna användning

i byråarbete och andra uppgifter, där sådan erfarenhet är av mindre

betydelse. För den händelse emellertid olägenhet skulle anses föreligga härutinnan,

möter det givetvis intet hinder att genom frivillig överenskommelse

vederbörande städer emellan så ordna, att ett antal polismän från de ifrågavarande

städerna i en eller annan form beredes tillfälle att tjänstgöra inom

centralstadens poliskår för att därigenom förskaffa sig erfarenhet örn tjänstgöringen

därstädes. Häremot skulle visserligen kunna anföras, att med

hänsyn till det föreslagna cirkulationssystemet säkerhet icke finnes för att

den sålunda utbildade personalen vid det tillfälle, då ett utbyte kommer i

fråga, just är den, som tjänstgör på statspolisavdelningen. Emellertid finnes

tydligen med hänsyn till grundsatserna i förslaget ingen erinran emot att,

örn exempelvis en stad med statspolisavdelning örn fyra man ordnat så, att

detta antal av poliskåren tjänstgjort i centralstaden, de sålunda utbildade,

även örn de icke vid tillfället tjänstgöra på statspolisavdelningen, beordras

till tjänstgöring i centralstaden, mot det att förstnämnda stad i stället drager

in de på statspolisavdelningen tjänstgörande polismännen till tjänstgöring

inom staden.

Därest man, såsom jag anser vara av stor vikt, fasthåller vid det nu

sagda, torde här åsyftade betänkligheter böra förfalla. Emellertid synes man

såtillvida böra beakta fördelarna med större samlade styrkor, att man, väsentligen

i överensstämmelse med förslaget, i de tre största städerna koncentrerar

styrkor, avsedda för större områden än det kringliggande länet,

liksom att man, såsom redan antytts, icke tillmötesgår kraven på att länsavdelningarna

permanent fördelas på två eller flera orter inom länet. Det

är möjligt, att härav kan föranledas någon ökning i resekostnaderna, men

detta är i så fall en olägenhet, som säkerligen mer än uppväges av de nyss

antydda fördelarna.

Redan i detta sammanhang torde vidare böra upptagas till bemötande vad

som i länsstyrelsens i Uppsala län yttrande anförts därom, att i händelse av

inrättande av statspolisavdelningar på av länsstyrelsen föreslaget sätt reservpolisen

skulle kunna högst väsentligt inskränkas. Det är att märka, att

länsstyrelsen därvid bygger på sitt förslag örn en utökning med 50 ä 75 man

av den föreslagna sammanlagda styrkan av statspolisen, en utökning, som

visserligen ur en del synpunkter kunde vara önskvärd men som redan av

ekonomiska skäl icke för närvarande lärer böra ifrågasättas. En minskning på

föreslaget sätt av reservpolisen skulle vidare leda till att den i de flesta länen

till myndigheternas förfogande för användning utom hemorten stående personalen

icke skulle erhålla någon större utökning. Anledning saknas också enligt

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

mitt förmenande att frånhända sig den tillgång till en reservstyrka av betydande

storlek, som den nuvarande reservpolisorganisationen medför till

en ganska måttlig kostnad oell utan egentlig olägenhet för vederbörande

städer. Slutligen må anmärkas, att de invändningar, som nu från städernas

sida framställts mot förslaget örn viss nedsättning av statsersättningen för

reservpolisen, skulle, i den mån de äro sakligt befogade, med större styrka

kunna göras gällande mot ett förslag, enligt vilket reservpolisorganisationen

skulle för vissa av dem helt upphävas och dessa städer alltså gå förlustiga

all statsersättning av ifrågavarande slag utan motsvarande nedgång i deras

kostnader för polisväsendet.

I anledning av vissa i det föregående återgivna uttalanden må, ehuru de

icke röra de allmänna grunderna för förslaget, redan i detta sammanhang

vidare erinras örn följande omständigheter.

Från visst håll påyrkas, att systemet med s. k. ersättare skulle utvidgas.

Givetvis skulle en sådan utökning vara önskvärd i den omfattning, att ersättare

funnes åtminstone för hela antalet reservpoliser. Då man icke föreslagit

en sådan utvidgning, beror detta emellertid därpå, att verkställda undersökningar

givit vid handen, att man icke kan påräkna att av personal

med erforderlig utbildning, d. v. s. f. d. polispersonal, hava att tillgå större

antal än man i förslaget räknat med. Ett annat förslag, som i och för sig

skulle vara önskvärt att kunna genomföra men som likaledes stöter på praktiska

svårigheter, är ett system med obligatorisk tjänstgöring inom centralstäderna

av personal från övriga statspolisstäder. Man lärer därutinnan

icke kunna gå längre än som nyss antytts. Här som på andra punkter

torde gälla, att det icke synes erforderligt att från de statliga myndigheternas

sida alltför mycket i detalj reglera de olika förhållandena. Man

har nämligen all anledning att räkna med att städerna skola visa intresse

för att komplettera de allmänna bestämmelserna på sådant sätt, att den nu

föreslagna organisationen erhåller så stor effektivitet som möjligt. Därtill

kommer, att städerna givetvis komma att låta sig angeläget vara att i samförstånd

med varandra ordna sådana uppkommande frågor av för dem gemensam

betydelse, där en samverkan kan vara av nytta. De yttranden i positiv

riktning, som från det stora flertalet städer avgivits, synas mig utgöra en

borgen för att dessa förhoppningar skola visa sig icke hava varit överdrivna.

Den enda punkt av större vikt, mot vilken mera allmänt anmärkningar

framställts, är den, enligt vilken i samband med reformen den nuvarande

rätten för städerna till ersättning för skyldigheten att hålla reservpolis (Bilaga A

sid. 39. Bilaga B sid. 25) skulle ändras så, att ersättningen skulle för varje

man beräknas endast till hälften av det nuvarande beloppet eller till av

den i lägsta lönegraden utgående lönen i stället för nu Va- Visserligen innehåller

förslaget, att antalet reservpolismän skall kunna enligt vederbörande

stads eget bestämmande ökas till dubbla det nuvarande med rätt till samma

ersättning, för man räknat, dock under förutsättning att staden för varje man

av det ökade antal, som sålunda tillliandahålles och för vilket ersättning

ifrågasättes, skall hålla ersättare, på sätt förut angivits. Här skulle alltså

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

finnas en möjlighet för städerna att från statsverket utfå sammanlagt samma

belopp som för närvarande. Det oaktat Ilar från ett flertal städers sida anmärkts

mot den sålunda ifrågasatta nedsättningen av statsbidraget till reservpolisen.

Beträffande de skäl, som från olika håll anförts för dessa anmärkningar,

torde jag få hänvisa till den över yttrandena uppgjorda promemorian.

Yad då först angår de reservpolisstäder, till vilka enligt förslaget statspolisavdelningar

skulle bliva förlagda, synes mig tvekan icke kunna råda därom, att

den ifrågasatta nedsättningen av statsbidraget är för dessa städer rimlig och

av förhållandena betingad. Statspolisavdelningens tillkomst måste nämligen

för dessa städer medföra fördelar av olika slag, såsom i promemorian framhållits.

Det visar sig ju också i de avgivna yttrandena, att flera städer,

som icke erhållit statspolisavdelning enligt förslaget, nu gjort framställning

örn att sådan avdelning måtte förläggas till staden. Det är säkerligen icke

endast tanken på den höjda skattekraften utan även insikten örn den ökade

trygghet, som avdelningens tillkomst skulle innebära, som föranlett sådana

uttalanden. Talet därom, att i den mån reservpoliserna icke skulle komma

att användas utom staden, de skulle för denna utgöra en överflödig tillgång,

för vilken staden icke borde bära kostnaden, kan icke rimligen anses

berättigat. Iteservpolisen har nämligen hittills tagits i anspråk i så obetydlig

omfattning och så ojämnt, att städerna säkerligen icke vid uppgörande

av staterna för sina poliskårer räknat med behov av annan personal i reservpolisens

ställe. För övrigt lärer det ganska allmänt gälla, att städerna för

närvarande icke äro så väl tillgodosedda med polispersonal, att icke den

ökade tillgång därtill, som den minskade användningen av reservpolisen förmenats

skola medföra, skulle vara nyttig och av behovet påkallad. Från

flera av de berörda städerna har också vitsordats det rimliga i att statsbidraget

nedsättes, i den mån skyldigheten att tillhandahålla reservpolis får

minskad praktisk betydelse.

Något annorlunda ställer sig givetvis förhållandet för sådana reservpolisstäder,

där statspolisavdelning icke skulle bliva förlagd. Yisserligen kunna

jämväl dessa städer i samma utsträckning som statspolisstäderna räkna med

minskad användning av reservpolisen, också örn de icke på samma sätt

som dessa städer få direkt fördel i olika hänseenden av de statliga avdelningarnas

tillkomst. Det måste även fasthållas, att den statliga ersättningen

i anledning av skyldigheten att ställa reservpolis till förfogande icke

avsett att för staden innebära annat än en ersättning för den tunga, som

denna skyldighet medfört. I den mån denna tunga avlyftes, är det således

fullt berättigat, att statsbidraget minskas utan avseende därå, att staden

därigenom får viss minskning i sina inkomster, en minskning, som för övrigt

för var och en av de här ifrågavarande städerna, vilka för närvarande utom

i ett fall hålla en reservpolisstyrka av blott tre man, motsvarar ett belopp

av endast omkring 1,500 kronor årligen. Härtill kommer, att statspolisen

ju är avsedd i lika mån för landet i dess helhet och att även dessa städer

således kunna tillgodogöra sig den ökade trygghet, som reformen kommer

att medföra.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Majda proposition nr 178.

Ehuru sålunda utredningsmännens förslag får anses väl grundat, Ilar jag

funnit mig böra förorda, att man på denna punkt tager hänsyn till uppfattningen

i de berörda städerna och går dem tillmötes. En sådan omläggning

synes mig alltså böra ske, att ersättningen till de städer, vilka äro skyldiga

att hålla reservpolis men i vilka statspolisavdelning icke kommer att bliva

förlagd, skall utgå enligt nuvarande grunder. En ändring i detta hänseende

torde alltså böra ske i det vid utredningsmännens promemoria fogade lagförslaget.

Ett bifall till vad jag sålunda föreslagit medför — örn man tar

hänsyn till den placering av statspolispersonalen, som jag här kommer att

preliminärt förorda — en kostnadsökning av omkring 30,000 kronor för helt

år. Jag återkommer närmare härtill i samband med kostnadsberäkningarna

för förslaget.

Efter att sålunda hava angivit min ståndpunkt till förslaget i allmänhet

och till de viktigaste frågor, rörande vilka delade meningar framkommit,

torde jag få övergå till att närmare diskutera vissa av de särskilda punkter,

som berörts i de avgivna yttrandena eller i vilka eljest ändring synes mig

böra komma till stånd. Jag följer därvid uppställningen i utredningsmännens

promemoria, vilken uppställning även följts i den till statsrådsprotokollet

fogade sammanfattningen av de avgivna yttrandena (Bilaga B). Vad angår

sådana punkter, som icke böra bliva föremal för riksdagens beslut, lärer jag

i allmänhet sakna anledning att nu ingå i närmare detaljer, utan torde jag

få återkomma härtill, då det gäller att — örn principerna för förslaget godkännas

av riksdagen — närmare utforma de administrativa bestämmelser,

som böra därav föranledas.

Redan av det förut anförda torde hava framgått, att jag icke ansett mig

i detta sammanhang kunna upptaga den i vissa yttranden väckta frågan örn

förändrad indelning av riket i polisdistrikt (Bilaga A sid. 20. Bilaga B sid. 1).

För övrigt lärer tidpunkten för ett sådant övervägande ännu icke vara inne,

eftersom tillräcklig översikt saknas över hur gällande bestämmelser verkat

inom riket i dess helhet i avseende å distriktsindelningen. •

Såsom förut anförts skall enligt förslaget en betydande del av statspolisstyrkan

vara beriden, varjämte det förutsättes, att statspolismännen skola i

stor utsträckning anlita staten tillhöriga motorfordon. Med hänsyn härtill

hava vissa farhågor framkommit, att härmed följande krav på rid- och motorkunnighet

skulle ofördelaktigt inverka vid urvalet av polismän till placering

ä statspolisavdelning (Bilaga A sid. 24. Bilaga B sid. 5) eller rent av utgöra

hinder för organiserande av en dylik avdelning. Sådana svårigheter lära

visserligen icke behöva uppstå i de större städerna, men däremot kunna

tydligen, såsom under ärendets behandling påpekats, i städer med mindre

poliskårer vissa besvärligheter uppkomma. I anledning härav torde Kungl.

Majit böra äga möjlighet att av anslaget till polisväsendet i riket på ansökan

och efter prövning i varje särskilt fall bevilja en stad skälig ersättning för de

kostnader, som staden i en eller annan form haft för beredande av utbildning

i ridning eller i förande av motorfordon åt personal på statspolisavdelningen.

Särskilda

■punkter i

förslaget.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majus proposition nr 178.

Till något avsevärt belopp torde dylika bidrag icke under några förhållanden

behöva komma att uppgå.

Från vissa håll har anmärkts, att de ifrågasatta cirknlationsreglerna

(Bilaga A sid. 24. Utlaga 1! sid. 5) icke vore tillräckligt smidiga; i andra

yttranden har påståtts, att den föreslagna cirkulationstiden om tre år vore för

kort; i andra åter att den vore för lång. I det stora flertalet yttranden

göres emellertid icke anmärkning på denna punkt, och jag delar den uppfattningen,

att en cirkulationstid av tre år i allmänhet är av lämplig längd. Det

må emellertid understrykas, att en cirkulation sregel av detta innehåll endast

är avsedd för de normala fallen, och att möjligheter till avvikelser skola

föreligga i såväl ena som andra riktningen. I detta sammanhang lärer även

vara att iakttaga att, pa sätt jag i annat sammanhang torde få anledning

att närmare utföra, avsikten är att de nuvarande landstingspolismcinnen (Bilaga

-1 sid. 35. Bilaga B sid. 19) skola kunna övergå till tjänstgöring vid statspolisen.

Därest sådan övergång sker, torde det emellertid icke kunna

påkallas, att vederbörande stad skall emottaga dessa polismän till tjänstgöring

inom staden, i den mån deras ålder överstiger maximiåldern för antagande

i stadens tjänst. Från cirkulationsreglerna bör alltså enligt min

mening gälla undantag för polismän, som omedelbart före tjänstgöringen

som statspolis varit anställda hos vederbörande landsting.

Yad angår urvalet av den personal, som skall placeras å statspolisavdelning,

skulle enligt utredningsmännens förslag befälsfrågorna (Bilaga A sid. 26)

underställas länsstyrelsen. Med anledning av ett yttrande från länsstyrelsen

i Västmanlands län (Bilaga B sid. 6) har jag funnit lämpligt, att länsstyrelsen

därjämte tillägges möjlighet att — efter yttrande av statspolisintendenten

— vägra godkännande av placering av viss polisman å statspolisavdelning,

därest han befinnes uppenbart olämplig för sådan placering.

Beträffande cirkulalionssystemet i allmänhet (Bilaga A sid. 24. Bilaga B

sid. 5) må i anledning av den kritik, som på vissa håll, särskilt från länsstyrelsen

i Blekinge län, ur principiell synpunkt riktats däremot, här ytterligare

framhållas följande. Med den organisation, som utredningsmännen

förordat och som jag funnit mig kunna tillstyrka, måste följa, att statspolisavdelningarnas

folk bör äga kännedom såväl om förhållandena vid tjänstgöring

i stad som med den verksamhet, som kommer att åvila dem på

landsbygden. En sådan erfarenhet kan endast erhållas genom praktisk tjänstgöring

å ort och ställe. Vad angår det viktigaste, nämligen vana vid tjänstgöring

i händelse av större folksamlingar, har för övrigt redan i annat sammanhang

erinrats, att verksamheten å landsbygden icke bör underskattas såsom

förberedelse till ingripande vid dylika tillfällen. Större folksamlingar

förekomma nu för tiden ofta även på landsbygden, och enär tillgången till

samlingslokaler är ojämförligt mindre än i städerna, äga på landsbygden folksamlingarna

mestadels rum utomhus, vilket försvårar upprätthållandet av allmän

ordning och säkerhet. Även den som grund för cirkulationssystemet

anförda rekryteringssynpunkten anser jag vara av stor vikt. För övrigt må

påpekas, att nämnda system givetvis är avsett att tillämpas så, att årligen

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

endast en tredjedel av statspolisavdelningens styrka utbytes mot ny personal,

som förut tjänstgjort på stationsorten. Det lärer alltså icke beliöva

befaras, att tillräcklig kännedom skulle komma att saknas beträffande de

skilda orternas förhållanden.

I ett yttrande har anmärkts, att den föreslagna bestämmelsen därom

att polisman, som under ett år varit sjukskriven mer än två månader, icke

längre skulle få bibehållas vid statspolisavdelning, i vissa fall skulle verka

orättvist i förhållande till städerna, eftersom dessa därigenom skulle kunna

bliva skyldiga att bekosta avlöning åt polisman, som under tjänstgöring vid

statspolisavdelning drabbats av sjukdom. Aven örn detta i några fall kan

vara riktigt, lärer man icke rimligen kunna gå därhän, att en sådan polisman

skulle kunna under hela cirkulationsperioden kvarstå å avdelningen och att

statsverket alltså eventuellt för hela denna tid -— och kanske för hela sjukdomstiden

— skulle ansvara för hans lön. Det är att märka, att det icke är

avsett, att genom sjukdom och dylikt uppkommande lucka inom statspolisavdelningarna

skall fyllas av annan, så länge den sjuke ännu är placerad därstädes,

varav följer, att dylik placering icke bör få bestå alltför länge. Vidare

är det ju lika sannolikt, att det motsatta inträffar, så att statsverket får utgiva

ersättning för en polisman, som kanske nästan från början av kommenderingen

till statspolisavdelningen varit otjänstbar och för vilken staden,

eftersom sjukdomen är oberoende av kommenderingen, i händelse denna

icke förekommit, fått bära hela kostnaden. Med hänsyn till de från stadshåll

framkomna anmärkningarna på denna punkt torde emellertid viss jämkning

böra ske i förslaget. En lämplig medelväg synes kunna erhållas på sådant

sätt, att ifrågavarande bestämmelse ändras så, att en polisman får vara sjukskriven

intill sex månader utan att för den skull återföras från statspolisavdelningen.

I vissa yttranden har uttalats tvekan, huruvida den i städernas tjänst

nu anställda polispersonalen vore skyldig att underkasta sig den tjänstgöring,

som normalt skulle tillkomma statspolisavdelning arras personal (Bilaga A sid.

24. Bilaga B sid. 5). I detta hänseende torde emellertid närmast kunna

hänvisas till 9 § i nu gällande polisreglemente. Det heter där, att polisman

är skyldig att tjänstgöra ej mindre inom det område för vilket han

är anställd än även å ort dit han enligt 6 och 7 §§ i reglementet beordrats.

Nämnda båda paragrafer avse användande, bland annat, av polispersonal

såsom reservpolis utom vederbörande stad, men, såvitt av förarbetena

framgår, har icke vid meddelandet av dessa föreskrifter avsetts,

att desamma icke skulle avse även personal, som anställts före utfärdandet

av desamma. Såvitt känt är, hava icke heller i avseende å kommendering

av personal till sådan tjänstgöring uppstått några svårigheter med

anledning av att personalen varit tidigare anställd. Det motsvarande lärer

komma att bliva gällande i händelse föreliggande lagförslag genomföres

och polisreglementet i enlighet därmed ändras på sådant sätt, att det tydligt

kommer att gälla även statspolisavdelningarnas användande utom vederbörande

stad; jag erinrar örn att enligt 17 § 5) i polislagen Konungen äger

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kling!. Majlis proposition nr 178.

meddela närmare bestämmelser angående befattningshavares skyldigheter.

Den i de nyss avsedda yttrandena uttalade tveksamheten synes alltså icke

vara av reell betydelse. Härtill må ytterligare anföras, att det med hänsyn till

den större omväxling och de övriga förmåner, som tjänstgöringen vid statspolisavdelning

skulle medföra, icke lärer behöva befaras, att man icke i de

allra flesta fall skall kunna på lämpligt sätt fylla statspolisavdelningarna

med personal, som frivilligt anmält sig till tjänstgöring därstädes.

Ifråga örn statspolisens antal (Bilaga A sid. 23. Bilaga B sid. 4) gå yttrandena

snarast i den riktningen, att en utökning vore önskvärd i förhållande

till utredningsmännens förslag. Hedan tidigare har jag angivit, att jag

icke kan ansluta mig till ett dylikt förslag. Men å andra sidan anser jag, att

en minskning av numerären skulle föranleda, att man varken i det ena eller

i det andra avseendet vinner det mål, som man med reformen velat uppnå.

Redan med det ifrågasatta antalet möta vissa svårigheter att vid fördelningen

av statspolisen på olika förlägg ning sorter (Bilaga A sid 28. Bilaga B sid. 8)

tillgodose samtliga behov. Rörande denna fördelning hava erinringar i olika

detaljer framkastats i vissa av de inkomna yttrandena. Då det slutliga

avgörandet rörande förläggningen torde böra ankomma på Kungl. Maj:t,

lärer anledning saknas att här återgiva dessa yttranden, vilka givetvis komma

att bliva föremål för förnyat övervägande, då det gäller att taga slutlig

ståndpunkt till förläggningsfrågan. Redan nu vill jag emellertid tillkännagiva

att, såvitt jag för närvarande kunnat bedöma, följande jämkningar torde

böra ske i den vid utredningsmännens promemoria fogade preliminära planen

(se Bilaga A sid. 82). Till Södermanlands län, som i promemorian hänförts till

Stockholms statspolisavdelnings normala verksamhetsområde, torde böra

förläggas en särskild avdelning örn 4 man, förslagsvis med placering i Eskilstuna.

Den för Ostergötlands län avsedda avdelningen torde böra förläggas

till Norrköping i stället för till Linköping. Till Kronobergs län torde böra

förläggas en särskild avdelning örn 4 man, i samband varmed avdelningen i

Karlskrona synes kunna minskas från 7 till 4 man. Avdelningen i Göteborg

lärer kunna i samband med nu förordade omgrupperingar minskas från 30

till 28 man. I stället för 7 man i Falun och 15 man i Gävle torde böra

förläggas avdelningar örn 10 man i vardera staden. I samband härmed torde

man i överensstämmelse med framkomna yrkanden från vederbörande i orten

böra avstå från tanken att i Gävle placera 6 hästar; i stället torde det i

utredningsmännens förslag upptagna hästantalet böra ökas med 2 i Stockholm

och 2 i Malmö, varjämte vid den nya avdelningen i Norrköping torde

placeras 2 hästar. Att utöka det av utredningsmännen förordade antalet beridet

manskap, något som från olika håll påyrkats, har icke befunnits möjligt

eller lämpligt. Bland annat hava mindre beridna avdelningar än 4 man ansetts

icke kunna bliva till verklig nytta. — Med de jämkningar, som nu förordats,

skulle antalet statspolismän, örn man bortser från intendenten, utgöra 200

och antalet hästar i enlighet med förslaget 50. Till Stockholm som centralstad

skulle höra 61 man med 20 hästar (dessutom 50 reservpoliser med 16

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Majus proposition nr 17S.

hästar), till Göteborg 4G man nied 10 hästar (dessutom 24 reservpoliser med

10 hästar), till Malmö 35 man med 8 hästar (dessutom 12 reservpoliser med

4 hästar), till Gävle 20 man, till Sundsvall 19 man med 6 hästar och till

Luleå 19 man ävenledes med 6 hästar.

I samband med framställning från Bodens stad örn att den för Norrbottens

län avsedda statspolisavdelningen- måtte förläggas dit, har ifrågasatts

viss samorganisation mellan nämnda polis och den i Boden stationerade

fästningspolisen. Av olika skäl har jag icke ansett mig kunna följa detta

förslag. Emellertid har under ärendets behandling framkommit ett uppslag,

att nämnda fästningspolis skulle genom att i viss mån tjänstgöra i Bodens

stad erhålla förbättrad polisutbildning och därefter kunna, då särskilt behov

av polisförstärkning uppkommer, utrustad med vanliga polisuniformer tagas

i anspråk för ordningspolisuppgifter på andra orter. Därest en sådan anordning

låter sig genomföra, skulle den tydligen innebära en avsevärd förstärkning

av den för särskilda tillfällen avsedda ordningsmakten i Norrbottens

län. Efter samråd med chefen för försvarsdepartementet vill jag

därför uttala som min mening, att en undersökning av denna möjlighet bör

komma till stånd. Ifrågavarande förslag kan tydligen genomföras helt oberoende

av statspolisorgauisationen, och ehuru kostnaderna för ett eventuellt

användande av ifrågavarande polisstyrka för ordningspolisändamål givetvis

böra bestridas från samma anslag som övriga poliskostnader, lärer förslaget

icke vara av beskaffenhet att nu behöva påverka storleken av nämnda anslag.

Yad angår befälsförhållandena vid statspolisen skulle en konsekvens av

nu ifrågasatta omgrupperingar bliva en nettoökning av antalet överkonstaplar

med två.

Med hänsyn till framkomna anmärkningar därom att motorcyklar, särskilt

i de nordliga delarna av vårt land, icke vore lämpliga för daglig användning

året om, torde viss förskjutning böra ske, så att det av utredningsmännen

preliminärt beräknade antalet automobiler något ökas och antalet motorcyklar

något minskas; i princip synes omläggningen böra ske på det sätt, att var

och en av sjumannagrupperna, vilka kunna beräknas regelmässigt hava behov

av två motorfordon, förses med 2 automobiler i stället för enligt förslaget

med 1 automobil och 1 motorcykel. Sammanlagda antalet automobiler och

motorcyklar skulle på detta sätt bliva respektive 40 och 16. Det bör emellertid

understrykas, att på denna punkt förslaget alltjämt är rent preliminärt;

det närmare bestämmandet bör anstå tills vidare i avbidan på förnyad undersökning

och framställningar från vederbörande länsstyrelser. Man lärer även

böra hålla öppen den möjligheten, att det kan visa sig lämpligare på vissa

håll att för viss tid förhyra ett eller flera fordon. — Det må framhållas, att

avsikten givetvis är att till uppnående av fördelaktiga priser centralt inköpa

ifrågavarande fordon. Med anledning av framkomna anmärkningar därom att

antalet automobiler och motorcyklar över huvud beräknats för knappt, må

anföras, att man räknat med att viss del av statspolisstyrkan alltid kommer

att bliva upptagen av göromål i stationsortens närhet ävensom rapportskrivning

o. dyl. eller borta från tjänstgöring i anledning av semester, annan

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Majlis proposition nr 178.

ledighet, sjukdom m. m. Skulle i något fall ytterligare motorfordon erfordras

för personalens fulla utnyttjande, lärer det icke möta hinder för Kungl. Maj:t

att, i analogi med vad nyss sades, av anslaget till polisväsendet i riket utanordna

belopp utöver det nu för dylika fordon beräknade för förhyrande

av ytterligare bilar eller motorcyklar.

Med nu omförmälda jämkningaT skulle förläggningen av statspolisen och

reservpolisen samt dess utrustning med hästar och fordon bliva den, som

framgår av en ny — alltjämt preliminär — plan över statspolisen och

reservpolisen, vilken torde få bifogas protokollet (Bilaga B). En särskild

fråga har varit, huruvida vid nedsättningen av statspolisstyrkan i Gävle

från 15 till 10 man anledning finnes att bibehålla den därstädes enligt

promemorian placerade kommissarien. Med hänsyn dels till beskaffenheten

av ifrågavarande distrikt, dels också därtill, att den i Stockholm stationerade

kommissarien, vilken vid uteslutande av kommissarietjänsten i Gävle skulle

få sitt distrikt utökat både med Gävleborgs och Kopparbergs län, torde

komma att bliva i hög grad upptagen redan inom sitt i promemorian förutsatta

distrikt ävensom av att uppehålla statspolisintendentens göromål, då denne

befinner sig på tjänsteresor etc., har emellertid en indragning av ifrågavarande

kommissarietjänst ansetts icke vara tillrådlig. Trots den mindre styrkan

torde för övrigt en i Gävle placerad kommissarie kunna erhålla full

sysselsättning, med hänsyn därtill att vid avdelningen i Falun örn 10 man

icke tänkes placerat högre befäl än en överkonstapel, varför kommissarien

i Gävle lämpligen bör hava viss tillsyn även över sistnämnda avdelning.

Därjämte skulle han hava befäl över den statliga kriminalpolisen i distriktet.

Yad härefter beträffar åen centrala ledningen av statspolisen (Bilaga A sid.

33. Bilaga B sid. 18), organiserad på sätt jag ifrågasatt, råder bland de

hörda myndigheterna och sammanslutningarna i stort sett enighet därom

att denna bör handhavas av en intendent med placering i Stockholm. Från

vissa håll har emellertid anmärkts, att denne intendent, vilken formellt skulle

vara anställd i Stockholms stads tjänst, skulle såsom ledare för en statlig

verksamhet, omfattande hela landet, få en besvärlig dubbelställning. I de

nu avsedda yttrandena förordas därför, att statspolisintendenten göres till

ett självständigt statligt organ omedelbart under regeringen. De som så yrka

torde emellertid hava underskattat svårigheterna med genomförande av en

sådan anordning. För övrigt måste det vara av betydelse, att intendenten

kommer att ständigt hava direkt ledning över praktisk polisverksamhet med

befäl över en större polisavdelning. De framkomna farhågorna torde för

övrigt vara ogrundade, i det man icke lärer behöva befara, att statspolisintendenten

mera än i rent formellt avseende skall komma att bliva beroende av

stadens polisorgan. Jag vill också erinra örn att motsvarande anordning för

närvarande förekommer beträffande statens polisskola i Stockholm, vilken

skolas föreståndare jämväl har polisintendents tjänsteställning och avlöning,

utan att därmed några svårigheter eller olägenheter uppstått.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

I fråga om den nuvarande landsting.^polisen (.Bilaga A sid. 35. Bilaga B

sid. 19) Ilar Svenska landstingsförbundets styrelse icke haft något att erinra

mot vad i promemorian föreslås beträffande anordnandet av övergången

till den nya organisationen. Styrelsen för Svenska landskommunernas

förbund har däremot ifrågasatt, att landstingspolisen obligatoriskt

skulle upphöra i och med statspolisavdelningarnas tillkomst. För min

del ansluter jag mig till vad promemorian i detta hänseende innehåller.

För den händelse något landsting, mot vad som nu kan förmodas, skulle

önska bibehålla den nuvarande landstingspolisen, synes staten nämligen

icke böra undandraga sig att även framgent därtill lämna det nu utgående

bidraget. Icke heller har jag något att invända mot vad som föreslagits

därom, att staten skall svara för de särskilda kostnader för pensionering,

som kunna uppkomma, i händelse landstingspolismännen övergå i tjänst

hos någon stad i samband med den nya organisationen.

I utredningsmännens promemoria har föreslagits, att för tillgodoseende av

det ökade behov av utbildad polispersonal, som uppkommer genom nyorganisationen,

bland annat skulle årligen anordnas ytterligare en burs vid polisskolan

i Göteborg (Bilaga A sid. 36. Bilaga B sid. 20), vilken kurs skulle, i likhet

med statens polisskola i Stockholm, helt bekostas med statsmedel. Emot

detta förslag hava icke gjorts några erinringar. Emellertid har från vederbörande

i Göteborg i sammanhang härmed framställts yrkande att staten

skulle övertaga kostnaderna för polisskolan därstädes i deras helhet. Den

sålunda väckta frågan innebär emellertid ett från den nu ifrågasatta reformen

fristående spörsmål. Med prövningen av detsamma torde lämpligen böra

anstå, till dess att den nu föreslagna utvidgningen av skolan kommit till

stånd och man alltså kan bedöma, vilka kostnaderna för skolan i dess helhet

därefter bliva.

I promemorian beräknades också, att antalet elever vid statens polisskola i

Stockholm (Bilaga A sid. 36. Bilaga B sid. 20) skulle kunna utökas i syfte

att bättre kunna tillgodose det växande kravet på polisskoleutbildad personal.

I anledning härav vill jag redan nu nämna, att styrelsen för polisskolan

inkommit med ett av styrelsen i samråd med tillkallade sakkunniga

enligt Kungl. Majis beslut den 3 juli 1931 avgivet utlåtande av den 23

januari 1932 rörande viss omorganisation av skolan. I detta utlåtande föreslås,

att maximiantalet elever i den lägre kursen ökas från 20 till 25 i var

och en av de tre avdelningarna. Härigenom skulle antalet årligen utbildade

elever i denna kurs kunna ökas med 30. I utlåtandet framhålles även, att

frågan örn utvidgning med en fjärde avdelning bör upptagas till närmare

behandling och avgörande, så snart statsfinanserna detta tillåta.

I samband härmed torde jag få beröra ett i yttrande från magistraten i

Ostersund framställt yrkande av innebörd, att städerna skulle få ersättning

av statsmedel flir sina kostnader i anledning därav, att de nödgas lämna bidrag

till polismän för genomgående av statens polisskola (Bilaga B sid. 20). Det synes

mig rimligt att, därest en stad icke kan fylla det ökade behovet av polisskole
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

utbildad personal utan att genom dylika bidrag understödja studier vid

skolan, staten lämnar ersättning för denna kostnad, i den mån den kan visas

vara direkt föranledd av statspolisorganisationens införande. Någon allmän

rätt i detta hänseende torde emellertid icke böra stadgas, utan lärer

det vara tillräckligt, att Kungl. Majit äger möjlighet att efter prövning av

alla inverkande omständigheter på särskild ansökan lämna en stad ersättning

för dylika kostnader.

Emellertid lärer det även med nu ifrågasatta utökningar av polisskolorna

och övriga anordningar icke bliva möjligt att under den första tiden helt

fylla det nu tillkommande antalet polismän med polisskoleutbildad personal.

Det har också förutsatts i förslaget, att under övergångstiden dispenser i

viss utsträckning bliva erforderliga. Genom de allmänna reglerna örn tillsyn

över urvalet av personal i statspolisavdelningarna har emellertid sörjts

för att avvikelserna från huvudregeln icke behöva bliva större eller fortfara

längre, än som är nödvändigt.

Rörande de föreslagna reglerna för bestridande av kostnaderna för statspolisen

(Bilaga A sid. 37. Bilaga B sid. 21) hava i olika hänseenden framställts

vissa erinringar. Principen för denna ersättning har i det framlagda

förslaget till lagtext angivits så, att städerna skola av statsverket erhålla

gottgörelse för så stor del av sina kostnader för avlöning, pensionering,

begravningshjälp och andra förmåner åt polispersonalen i särskilda tjänstegrader,

som belöper å det bestämda antalet statspolismän i motsvarande

grader enligt de beräkningsgrunder, som av Konungen fastställas. Dessutom

skall — jämväl enligt av Konungen fastställda beräkningsgrunder —

utgå ersättning med skäligt belopp för stadens kostnad för anskaffande av

rum för avdelningens hästar och fordon samt, därest statspolismännens

antal bestämmes till flera än 10, för erforderlig expeditionslokal. Samtliga

kostnader för själva verksamheten såsom statspolis skola bestridas av statsmedel.

— Man har ansett, att genom dessa regler städerna i genomsnitt taget

skulle få full ersättning för sina merkostnader, i den mån dessa icke direkt

motsvaras av ökade förmåner för staden. En noggrann specifikation och

fördelning skulle kräva onödigt mycket arbete och ändå ej säkert ge rättvist

resultat.

I fråga örn sättet för täckande av lönekostnaderna (Bilaga A sid. 37.

Bilaga B sid. 21) har den ifrågasatta organisationen befunnits nödvändiggöra

en sådan regel som den, för vilken jag nyss redogjort; örn ett system med

ersättning individ för individ för lön och pensionskostnad gäller i särskilt

hög grad det nyss anförda, nämligen att det lätt skulle leda till oriktigt

resultat samt bliva alltför invecklat. Nu har emellertid från Svenska stadsförbundets

sida anförts, att i händelse ordinarie polismän mera tillfälligt

placerades å statspolisavdelning såsom ersättare för dit stadigvarande kommenderade

extra konstaplar, detta enligt de avsedda reglerna skulle medföra,

att staden icke finge full ersättning för lönekostnaderna för den å avdelningen

faktiskt tjänstgörande personalen. Detta kan visserligen vara

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Majus proposition nr 178.

riktigt för något enstaka fall, men det motsatta lärer minst lika ofta komma

att inträffa, så att på avdelningen kommenderade ordinarie polismän ersättas

med extra konstaplar — oell i detta fall får staden förmånen av att för statspolistjänsten

avstå endast extra konstaplar men få ersättning för ordinarie.

Man ian alltså förvänta, att i varje fall i längden en utjämning kommer till

stånd, och det lärer icke behöva befaras, att icke städerna skulle komma i

åtnjutande av den dem rättmätigt tillkommande ersättningen.

Yad angår de föreslagna grunderna för statens ersättning för pensioneringsJcostnader

{Bilaga A sid. 38) hade i promemorian dessa regler med full avsikt

utformats mera i grova drag och utan att hänsyn tagits till vissa inverkande

faktorer av mindre betydelse. Från Svenska stadsförbundets sida har nu,

såsom framgår av Bilaga B sid. 21, anmärkning framställts pa denna punkt.

I anledning därav har förnyad utredning därutinnan vidtagits genom den

förut anlitade sakkunnige, förste aktuarien B. Kjellén. Denne har i en i

februari 1932 upprättad promemoria anfört i huvudsak följande.

Yad beträffar det statsbidrag, som städerna skulle erhålla till täckande av

kostnaderna för pensioneringen av statspoliser och deras efterlevande, hade

i det härvidlag utarbetade utkastet till beräkningsgrunder omnämnts vissa

kostnader, som genom de föreslagna bestämmelserna ej skulle bliva täckta

men som ansågos vara av så ringa betydelse, att de i detta sammanhang

borde kunna lämnas ur räkningen, i synnerhet som de i viss män motvägdes

av att bidraget i andra avseenden kunde väntas vara räknat i överkant. På

denna punkt har emellertid framhållits, att de ej medräknade kostnaderna

vore av den storlek, att de ej borde förbises.

Sålunda har till en början yrkats, att hänsyn skulle tagas till den merkostnad,

som i pensionsliänseende uppstår vid befattningshavares befordran.

Verkställda beräkningar giva vid handen, att av denna anledning statsbidraget

till pensioneringen bör i genomsnitt ökas med cirka 8 %.

Det har vidare erinrats, att de vid fastställande av statsbidraget begagnade

beräkningsgrunderna ej taga hänsyn till kostnaderna för vare sig förtidspensionering

eller förvaltning. Härtill må emellertid anmärkas, att de begagnade

beräkningsgrunderna, särskilt med avseende å valet av räntefot, äro

så försiktigt lagda, att jämväl nämnda kostnader ansetts kunna bliva täckta.

De avgiftssatser, som med dessa grunder erhållits, stämma för övrigt mycket

nära överens med dem, efter vilka pensionsavgifter utgå till Sveriges kommunalanställdas

pensionskassa, dit flera av städerna anslutit sig, och avgifterna

till nämnda kassa hava enligt uppgift hitintills visat sig vara tillräckliga

samt hava till och med givit upphov till något överskott.

För att tillmötesgå de uttalade önskemålen örn en ökning av statsbidraget

till pensioneringen har en omräkning företagits i fråga örn de avgiftssatser,

efter vilka bidraget skulle utmätas. Omräkningen har verkställts så, att de

enligt de tidigare antagna beräkningsgrunderna erhållna avgifterna ökats

med cirka 10 %, och de nya procentsatserna bliva då efter avrundning

följande:

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Majit» proposition nr 178.

Ärlig pensionsavgift i procent

Pensionsålder

av pensionsunderlaget

för

för

tjänstepension

familjepension

55..........................

.................. 21

17

56...........................

.................. 19

17

57..........................

.................. 18

16

58..........................

................ 16

16

59..........................

.................. 15

16

60...........................

................. 13

16

61.........................

.................. 12

15

62..........................

.................. 11

15

63...........................

10

15

64...........................

.................. 9

15

65..........................

.................. 8

15

Det har även anförts, att vid statsbidragets bestämmande hänsyn borde

tagas till dyrtidstillägg och liknande pensionsförbättringar. För att beakta

jämväl detta önskemål torde man lämpligen kunna förfara så, att i varje

stad statsbidraget till pensioneringen beräknas icke på grundpensionerna

utan på dessa, ökade med de dyrtidstillägg och dylikt, som vid tidpunkten

för statsbidragets beräkning skulle enligt respektive stads bestämmelser

utgå å pensioner av ifrågavarande slag.

Omräkning av avgiftssatserna förutsättes givetvis komma att framdeles

äga rum, örn erfarenheten sedermera skulle visa, att en sådan är erforderlig.

I vad sålunda anförts anser jag mig kunna instämma. I enlighet härmed

torde de föreslagna reglerna örn ersättning för pensioneringskostnader böra

utvidgas så, att städerna, på sätt Kjellén föreslagit, berättigas till ersättning

även för kostnadsökning på grund av höjning av pensionsunderlaget vid befordran

till högre befattning samt på grund av utgående dyrtidstillägg

och andra liknande förmåner. Härav föranledes viss kostnadsökning för

statsverket, vilken emellertid icke torde behöva överstiga 30,000 kronor för

år räknat. Den närmare utformningen av ifrågavarande regler torde, såsom

i andra liknande fall, få vidtagas i ett senare sammanhang.

Polisnämnden i Stockholm har därjämte framställt anmärkning däremot,

att enligt promemorian statsbidrag till pensionering ej skall utgå, för såvitt

å statspolisavdelning placerad extra polisman saknar pensionsrätt enligt

stadens bestämmelser. Polisnämndens yrkande går ut på att, i den mån

för fyllande av personalbehovet i anledning av statspolisavdelnings tillkomst

staden inrättat nya ordinarie befattningar, statsbidrag till pensionering skall

utgå för hela det nya antalet dylika befattningar, oavsett örn extra konstaplar

för visst fall eller viss tid kommenderats till statspolisavdelning samt statens

ersättning för lönekostnad under samma tid utgått på grundvalen av extra

konstapels avlöning. •

De i promemorian i detta hänseende föreslagna reglerna överensstämma

visserligen med vad som föreslagits rörande avlöningen och synas mig utgöra

ett riktigt uttryck för den grundsats, på vilken förslagets reglering av

förhållandet mellan staten och städerna vilar. Emellertid må icke förnekas,

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Majas proposition nr 178.

att det för en stad Iean te sig obilligt, diirest denna grundsats i det anförda

fallet tillämpas på sätt som föreslagits. Ett medgivande till städernas förmån

synes mig därför lämpligen böra lämnas på denna punkt. Dock

lärer det icke vara praktiskt möjligt att, på sätt polisnämnden ifrågasatt,

göra skillnad alltefter örn staden utökar sin personal med ordinarie befattningar

till liela det statspolisavdelningen motsvarande antalet eller icke.

Det torde därför, med den utgångspunkt jag bär angivit, bliva nödvändigt

att föreskriva, att pensioneringsbidrag skall utgå för hela den å statspolisavdelningen

placerade personalen, såsom örn denna vore pensionsberättigad

i staden. Härav föranledes visserligen någon kostnadsökning för staten,

eftersom man i promemorian kalkylerat med att någon del av statspolisavdelningarnas

personal skulle vara extra och på grund härav räknat med

en minskning i den årliga kostnaden till och med budgetåret 1933/1934 med

omkring 20,000 kronor och därefter med omkring 10,000 kronor.

Slutligen har Stockholms polisnämnd anfört, att man borde speciellt beakta

de fall, då polisdistrikt haft särskilda utgifter för statspolisavdelningen

med hänsyn till polislagens bestämmelser om gottgörelse med skäligt belopp

i form av familj elinder stöd och begravningsbidrag (Bilaga B sid. 21), då polisman

avlidit i följd av skada, som åsamkats i tjänsten. Aven enligt mitt förmenande

lärer billigheten kräva, att de kostnader, som vid skada under

tjänstgöring å statspolisavdelning utom staden uppkomma för dylik gottgörelse,

helt stanna på statsverket. Dylika kostnader torde alltså böra vara

undantagna från de utgifter, som enligt de allmänna reglerna skola fördelas

mellan staten och staden i förhållande till respektive personalgruppers storlek.

Då enligt 15 § 6 mom. i polislagen ifrågavarande kostnader skola gäldas av

statsmedel, lärer det också utan vidare vara klart, att desamma icke äro

hänförliga till de »stadens kostnader», som enligt samma paragraf 1 mom.

i förslaget skola deltaga i nyss avsedda fördelning. Hänsyn härtill torde

komma att tagas vid det närmare utformandet av de blivande ersättningsreglerna.

Slutligen har från flera håll påyrkats, att ersättning av statsmedel skall

utgå för expeditionslokal åt statspolisen (Bilaga A sid. 38. Bilaga B sid. 22)

även i stad med mindre statspolisavdelning än tio man. Anledningen att

denna begränsning upptagits i promemorian har uppenbarligen varit, att

man ansett inrättandet av mindre avdelningar böra ske på sådant sätt, att

därav icke behöva föranledas några särskilda expeditionskostnader, i det att

expeditionen borde kunna ombesörjas i samband med polisverksamheten för

stadens egen räkning. Av de inkomna yttrandena vill det emellertid sjönas,

som örn det på sina håll skulle bliva nödvändigt att för ändamålet vidtaga

särskilda anordningar av natur att kräva kostnader. Givetvis böra dylika

kostnader ersättas av statsverket. Aven här torde man emellertid böra utgå

från en prövning från fall till fall, i det att en allmänt gällande regel lätt

skulle kunna föranleda, att statsverket komme att få stanna för mer än den

verkliga självkostnad, som direkt sammanhänger med reformen. I det fall

exempelvis, att en stad skulle taga statspolisavdelningen s inrättande till

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

anledning till uppförande av ett nytt polishus, bör sålunda statsverket icke

hava att bestrida mer än skälig hyresersättning för den del av de nya

lokalerna, som upptages av statspolisavdelningen.

I anledning av ett påpekande från magistraten i Västerås (.Bilaga B sid. 24)

må än vidare tilläggas, att det givetvis varit avsett, att kostnaderna för avlöning

åt vikarie för överkonstapel å statspolisavdelning skola bestridas av

statsmedel. Emellertid må framhållas, att avsikten icke varit, att sådan

vikarie skall tillsättas i annat fall, än då överkonstapeln är den enda befälspersonen

på avdelningen.

I detta sammanhang torde även böra beröras vissa uttalanden av Svenska

stadsförbundet därom, att den nya organisationen skulle kunna medföra vissa

krav på ökade avlöningsförmåner åt polispersonalen (.Bilaga A sid. 38. Bilaga B sid.

23) i de städer, som därav skulle beröras. Det är tydligen förbundets uppfattning

att, i den mån dessa krav bifölles, härav uppkommande kostnader borde bäras av

statsverket. Sådana krav skulle kunna uppkomma dels från det högre befälet

under åberopande av mera omfattande och mera invecklade göromål och dels från

manskapet, som skulle hänvisa till att statspolispersonal å andra orter åtnjöte

högre avlöning. I anledning av vad sålunda anförts vill jag kraftigt understryka,

att sådana krav icke kunna anses berättigade och att, i den män de

ändock bifallas, härav uppkommande kostnader följaktligen icke böra bäras av

staten. Yad först angår befälet synas sådana krav icke hava framställts i anledning

av att vissa anordningar för statens räkning knutits till polisen i Stockholm,

liksom ej heller i anledning av inrättandet av den statliga kriminalpolisen.

Med hänsyn till att statspolisavdelningarna ju på varje ort skulle

komma att erhålla riklig tillgång till eget befäl, som direkt under landsfogden

skulle handhava deras dagliga verksamhet, lärer för övrigt ökningen i

arbetet för stadens egen högsta polisledning ingalunda kunna bliva av den

omfattning, att den skulle kunna leda till berättigade krav på ökade löneförmåner.

Det motsvarande gäller vad angår manskapets löner. Därest en stad,

i vilken lönerna för närvarande äro lägre än i viss annan stad, skulle förmås

att vidtaga en höjning i anledning härav, bör statspolisavdelningens

tillkomst icke kunna tagas som förevändning härför. Någon saklig anledning

till ökad utjämning kan icke föranledas därav, att viss del av en annan stads

poliskår ävenledes anlitas för arbete utom staden. Det måste vara fullt tillräckligt,

att den särskilda ersättningen för dylikt arbete utgår efter ensartade

grunder i hela riket.

Redan i den allmänna motiveringen har jag angivit min ståndpunkt till

vad i yttrandena anförts beträffande begränsning av reservpolisens antal samt

angående grunderna för statsbidrag till reservpolisen. Ävenledes har jag framhållit,

att en utökning av det föreslagna systemet med ersättare i och för sig

måste anses önskvärd men att man icke har att räkna med så stor tillgång

till för uppgiften kompetent personal, att man kan gå längre än av utredningsmännen

förordats. 1 åtskilliga av de inkomna yttrandena uttalas också

tvivel örn att ett system med ersättare ens i den föreslagna omfattningen

skulle kunna genomföras. Med hänsyn till sakens betydelse har jag emelle!’-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 49

tid ansett ett allvarligt försök böra göras att komma fram på den förordade

vägen.

Yad angår detaljerna i förslaget rörande ersättare [Bilaga A sid. 40. Bilaga B

sid. 27) bär Svenska polisförbundet förordat en sådan jämkning i förslaget, att till

ersättare skulle kunna användas f. d. polismän under en tid av högst 5 år efter

uppnådd pensionsålder; i det vid promemorian fogade lagförslaget var motsvarande

gräns satt till en levnadsålder av 65 år. Jag har ansett mig böra biträda

den sålunda förordade förändringen. Den olikhet i pensionsålder, som för närvarande

gäller mellan olika städer, kan nämligen i allmänhet med fog anses

utgöra ett uttryck för storleken av de krav, som i olika städer ställas på

polismännen, så att i städer med lugnare förhållanden pensionsålderns inträde

i allmänhet ansetts kunna sättas vid en högre levnadsålder. Då tydligen

åldern för användande såsom ersättare ävenledes bör rättas efter kravet i

den stad, där de skola tjänstgöra, torde det vara riktigt att låta maximiåldern

för ersättare, på sätt polisförbundet föreslagit, följa olikheterna i

fråga om pensionsålderns inträdande. — Polisförbundet har därjämte förordat,

att de polismän, som skola användas såsom ersättare, under minst tre veckor

i följd årligen inkallas till tjänstgöring för erhållande av övning och kännedom

örn nytillkomna bestämmelser. Detta förslag torde icke ur statlig synpunkt

vara tillräckligt motiverat. För den händelse vederbörande stad för

att få större nytta av ersättarna och möjligen kunna använda dem mera

regelmässigt, exempelvis vid förfall av andra mera ofta förekommande orsaker

lin ^kommendering som reservpolis, skulle anse dylika repetitionsövningar

nyttiga, torde det böra vara stadens sak att bekosta desamma.

Såsom i promemorian framliålles, skulle det givetvis hava inneburit en

avsevärd förstärkning av polisväsendet, om det låtit sig göra att införa ett

system med kraftigt verkande statsbidrag för anställande av ersättare även

för de ordinarie fjärdingsmännen [Bilaga A sid. 21. Bilaga B sid. 3), detta

särskilt för att i större utsträckning möjliggöra deras anlitande utanför de

egna distrikten. Av skäl, som jämväl angivits i promemorian, har jag

emellertid funnit det nuvarande systemet icke kunna på ett praktiskt och

verksamt sätt medgiva en dylik utbyggnad.

Rörande förslaget att eleverna i polisskolornas lägre kurs [Bilaga A sid. 41.

Bilaga B sid. 29) i undantagsfall skulle kunna användas för riksändamål

hava från ett par håll invändningar framförts. Då jag emellertid ansett mig

böra biträda detta förslag, beror det på att elevernas användande i reservpolistjänst

endast är avsett att ifrågakomma i sådana undantagsfall, då det

icke förslår med den disponibla ordinära reservpolisen ävensom därpå att

det icke synes rimligt att vid tillfällen, då all tillgänglig polispersonal behöver

uppbådas, undervisningen i polisskolan skall fortsätta som vanligt.

Givetvis böra endast sådana elever komma till användning, som före inträdet

i polisskolan under tillräckligt lång tid fullgjort praktisk polistjänstgöring.

Såsom inledningsvis anförts har även föreslagits, att Konungen, då utomordentliga

omständigheter därtill föranleda, skall äga förordna, att befattningshavare

vid polisväsendet i dess helhet [Bilaga A sid. 42. Bilaga B sid. 30) må

tti/iang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 146 haft. (Nr 178.) 2219 ai 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Majus proposition nr 178.

användas för polisverksamhet utom det område, för vilket de äro anställda.

Detta förslag innebär i viss män ett frångående av den princip, på vilken

polislagen i allmänhet bygger, nämligen att polispersonal skall behöva tillhandahållas

för tjänstgöring utom anställningsområdet endast i den måll

staten bidrager till dess avlönande. Förslaget har den praktiska betydelsen,

att man i exceptionella fall skall kunna anlita även annan polispersonal i

städer och köpingar än stats- och reservpolis. Mot detta förslag hava icke

rests några erinringar. Däremot har föreslagits en sådan utvidgning därav,

att samma rätt, som enligt förslaget skulle tillkomma Kungl. Majit beträffande

riket i dess helhet, skulle i fråga örn polispersonalen i varje särskilt län

tillkomma vederbörande länsstyrelse. Detta förslag kan jag emellertid icke

biträda. Med hänsyn till sakens principiella innebörd och betydelsen för

vederbörande kommuner av ett dylikt utkallande lärer avgörandet i alla fall

böra förbehållas Kungl. Majit. Det må erinras, att förslaget bereder möjlighet

till avtal med andra städer än reservpolisstäder samt med köpingar örn

frivilligt tillhandahållande av polispersonal på samma sätt och under samma

villkor för ersättning vid utkallande, som gälla beträffande reservpolis. Härtill

kommer, att ett bifall till det avsedda ändringsyrkandet skulle kunna

medföra oreda därigenom, att möjlighet skapades för en länsstyrelse, som

sage sig nödsakad att tillkalla personal utöver den i vanliga fall till buds

stående, att välja mellan olika utvägar. Den regelmässiga vägen för en länsstyrelse,

som för ordningens upprätthållande finner sig vara i behov av

polisstyrkor utöver den i länet tillgängliga statspolisavdelningen och länets

reservpolisstyrka, bör alltid vara, först att anlita statspolisen dels i övriga

avdelningar inom samma centralstadsrayon, och dels, efter hänvändelse till

statspolisintendenten, från andra orter, och därefter att hemställa hos chefen

för socialdepartementet örn tillkallande av reservpolis från städer utom länet.

Skulle behovet ändock icke kunna fyllas, har länsstyrelsen att hos Kungl.

Majit ansöka örn användande av nyss avsedda befogenhet att disponera över

all rikets polispersonal. I

I detta sammanhang har i promemorian något berörts frågan örn användande

av militärmanskap till ordningens upprätthållande (Bilaga A sid. 42.

Bilaga B sid. 30). I den allmänna motiveringen i promemorian anföres det,

såsom inledningsvis angivits, att det bör vara statsmakternas plikt att tillse,

att polisorganisationen har en sådan styrka, att militärt bistånd i det längsta

kan undvikas. Det heter vidare i promemorian, att det i samband med

överlämnande till Kungl. Majit av befogenhet att vid utomordentliga tillfällen

mobilisera hela rikets polismakt borde övervägas, huruvida sådan ändring

i gällande bestämmelser borde äga rum, att jämväl beslut örn användande

av militär för upprätthållande av ordning skulle ankomma på Kungl.

Majit.

De nu gällande bestämmelserna i förevarande hänseende återfinnas i

förordningen den 31 december 1915 angående användande av militär personal

till upprätthållande av allmän ordning samt för eldsläckning och

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

andra dylika ändamål, i vilken förordning stadgas, att på begäran av civilmyndighet

militär personal må användas, då i särskilda fall militärhandräckning

anses oundgängligen erforderlig för upprätthållande av allmän ordning,

ävensom att behörighet att begära dylik militärhandräckning tillkommer

länsstyrelserna var och en inom sitt län, dock att, när skyndsamhet är

av nöden och länsstyrelsens medverkan för handräcknings erhållande icke

utan fara eller större olägenhet kan avvaktas, magistratens ordförande eller

polismästare i stad samt landsfiskal på landet må direkt hos vederbörande

befälhavare begära militärhandräckning.

I vissa av de över utredningsmännens promemoria avgivna yttrandena

har till behandling upptagits vad promemorian i denna del innehåller.

Yttranden, i vilka ändring i gällande bestämmelser tillstyrkes, hava avgivits

av Svenska landstingsförbundet, chefen för generalstaben och länsstyrelsen

i Kalmar län. Avstyrkande utlåtanden hava avgivits av länsstyrelserna i

Uppsala, Södermanlands, Göteborgs och Bohus, Västmanlands samt Gävleborgs

län. Beträffande de skäl, som därvid anförts, torde jag få hänvisa till

den bifogade sammanfattningen (Bilaga B sid. 30). För min del har jag,

efter samråd med chefen för försvarsdepartementet, kommit till den uppfattningen,

att övervägande skäl tala för att en förändring bör komma till stånd.

Därest man, såsom rimligt är, bibehåller regeln om att i brådskande fall

tillkallandet må ankomma på ortsmyndigheten, lärer uppställande av krav

på beslut av Kungl. Majit i dylika ärenden icke medföra någon olägenhet

med avseende å effektiviteten, och efter den väsentliga förstärkning i antal

och mobilitet hos den för statliga ändamål tillgängliga civila ordningsmakten,

som nu ifrågasättes, bör anlitandet av militärpersonal kunna förbehållas

tillfällen av särskilt allvarlig beskaffenhet. Det är vidare att märka,

att opinionen inom militära kretsar med utgångspunkt från vad som för

rikets försvarsmakt är mest tjänligt ansett en förändring önskvärd. Med

hänsyn till den allvarliga innebörd, som hädanefter än mer än hittills kommer

att ligga i beslut örn tillkallande av militärmanskap för ordningens upprätthållande,

måste det också enligt mitt förmenande anses riktigt, att även

det formella avgörandet beträffande en sådan åtgärd kommer att vila där, varest

det konstitutionella och politiska ansvaret därför kan utkrävas. I överensstämmelse

med den sålunda uttalade uppfattningen, vilken delas av chefen

för försvarsdepartementet, har denne, enligt vad jag inhämtat, för avsikt att,

i händelse förevarande förslag rörande ordningspolisen bifalles, hemställa

örn sådan ändring av de nyss återgivna bestämmelserna, att beslut örn tillkallande

av militärhandräckning för ordningens upprätthållande regelmässigt

skall förbehållas Kungl. Majit. I

I särskilda avdelningar i promemorian behandlas frågan om de regler,

som skola gälla beträffande rekvisition av stats- oell reservpolis (Bilaga A sid.

42. Bilaga B sid. 32) samt angående chefskapet över utkallade styrkor (Bilaga

A sid. 43. Bilaga, B sid. 32). I dessa punkter hava framställts detaljerinringar

i olika riktningar. Då dessa frågor äro av rent administra
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

tiv beskaffenhet, torde jag icke'' hava anledning att här ingå på desamma.

Jag vill blott understryka, att det även enligt min uppfattning är av största

vikt, att så klara bestämmelser som möjligt meddelas i dessa hänseenden.

Det är möjligt, att smärre jämkningar i förslaget vid närmare omprövning

visa sig böra vidtagas, men i stort sett torde man, såvitt jag hittills funnit,

kunna bygga på detsamma. En synnerligen viktig punkt i detta utgör enligt

mitt förmenande inrättandet av en befattning såsom s. k. statspolisintendent.

Denne bör kunna verka sammanhållande och vägledande för verksamheten

icke blott inom hela statspolisen utan även, med hänsyn till den auktoritet

och erfarenhet, som kan hos honom förväntas, för polisväsendet i dess helhet.

Jag förutsätter även, att det vid allvarligare orostillfällen bör tillkomma

honom att övertaga ledningen av den samlade ordningsmakten, givetvis underlän

sstyrelses högsta ansvar. Då av olika skäl^ man för närvarande icke

ansett sig böra ifrågasätta en ändring i strafflagen 10 kap. 12 §, vilket lagrum

innehåller bestämmelserna örn anlitande av våld för stillande av oroligheter

i sådana fall, då militärmanskap tillkallats, kommer visserligen statspolisintendenten

icke att bliva behörig att såsom högsta civila myndighet

vid dylika tillfällen taga befälet. Detta torde dock äga mindre betydelse;

för de enstaka tillfällen, då militärmanskap kan behöva användas, torde ställningen

vara av den allvarliga natur, att landshövdingen eller annan representant

för länsstyrelsen bör vara tillstädes och i varje fall formellt utöva

den befälsrätt, som förutsättes i nyssnämnda paragraf.

Förslagets bestämmelser rörande ersättning vid användning av stats- eller

reservpolis (Bilaga A sid. 45. Bilaga B sid. 34) hava i det stora flertalet yttranden

lämnats utan erinran. I de punkter, i vilka anmärkningar framställts,

har jag i allmänhet icke funnit anledning frångå detsamma, utan

har jag i allt väsentligt anslutit mig till vad promemorian i detta hänseende

innehåller.

Emellertid vill jag i fråga örn de föreslagna traktamentsersättningarna åt

statspolismännen förorda, att vid kommendering utanför det vanliga verksamhetsområdet,

d. v. s. det eller de län där vederbörande statspolis regelmässigt

skall tjänstgöra, dock ej för tjänstgöring i centralstad med tillämpning

av 5 § 3 mom. 3 stycket polislagen, särskilt arvode å fem kronor för

dygn må i enlighet med vad för närvarande gäller i fråga örn reservpolismännen

kunna utgå, även örn verkliga kostnaderna för kost och logi ersättas.

Arten av den tjänstgöring, varom det i sådana fall är fråga, lärer göra en

dylik anordning skälig. Särskild föreskrift härom torde ej behöva intagas i

polislagen. Vidare synes mig av de allmänna principerna böra följa, att örn

— i fall då eljest enbart traktamentsersättning skolat utgå — de verkliga,

nödvändiga kostnaderna visa sig uppgå till högre belopp än summan av

utgående traktamenten, även skillnadsbeloppet efter särskild prövning får

utgå av statsmedel. Enligt min uppfattning bör alltså i regel endast den

fastställda traktamentsersättningen utgå. I särskilda undantagsfall kan därjämte

av statsmedel ersättas det belopp, varmed den verkliga, nödvändiga

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Majus proposition nr 118.

kostnaden visat sig överstiga traktamentsersättningen. I åter andra fall vid

tjänstgöring inom det normala verksamhetsområdet ersättes enbart den verkliga

kostnaden för kost oell logi, medan slutligen vid tjänstgöring utanför

samma område, med undantag för sådan tjänstgöring som nyss nämnts i

centralstad, kan utgå förutom ersättning för sistnämnda kostnad särskilt arvode.

Enligt promemorian skola nuvarande grunder för ersättning åt reservpolis

vid användning utom vederbörande stad ändras så, att enhetliga grunder

skola gälla, vare sig vid ett visst tillfälle tjänstgöringen är att hänföra till

tjänstgöring såsom statspolis eller som reservpolis, något som med den föreslagna

organisationen ansetts nödvändigt. Jag biträder detta förslag. Reservpolismännen

böra alltså enligt min mening under samma betingelser som

statspolisen för det län, vederbörande stad tillhör, d. v. s. vid tjänstgöring

utanför statspolisens vanliga verksamhetsområde, kunna undfå särskilt arvode

med nyss nämnda belopp. Då man däremot föreslagit, att samma regler

skola gälla även beträffande fjärdingsmän, som anlitas utom sitt distrikt, vilket

för dessa skulle innebära en minskning i de förmåner de nu enligt resereglementet

äga åtnjuta, torde tillräcklig anledning därtill icke föreligga.

Enligt min mening böra alltså nuvarande bestämmelser i detta hänseende

lämnas orubbade. Med hänsyn till att dylikt användande lärer komma att

bliva mycket sällsynt, är den härav uppkommande kostnadsökningen icke av

någon betydelse.

A andra sidan har i promemorian förutsatts, att befäl vid reserv- och

statspolis skulle åtnjuta reseersättning enligt allmänna resereglementet. Härutinnan

synes sådan ändring böra ske, att ersättningen åt överkonstaplar —

vilka skola tjänstgöra tillsammans med manskapet och färdas på samma

sätt som detta — sättes i samma förhållande till manskapets ersättning

som gäller enligt resereglementet. Då enligt detta dagtraktamentet till överkonstapel

är 8 kronor men till konstapel 6 kronor, bör alltså ersättningen

i de fall, då den enligt promemorian skall utgå med 3 kronor till konstapel,

för överkonstapel bestämmas till 4 kronor o. s. v. Härav föranledes en kostnadsminskning,

som dock icke kan bliva av större omfattning. Särskilt arvode

till befäl torde under enahanda förutsättningar, som gälla för manskapet,

få utgå med 8 kronor för dygn.

Till vad promemorian innehåller rörande sambandet med kriminalpolisorganisationen

återkommer jag vid behandlingen av förslaget till ändringar

beträffande denna organisation.

Här återstår att beröra frågan om kostnaderna för det nu förordade förslaget.

Jag torde då inledningsvis få åberopa den beräkning, som finnes

fogad vid utredningsmännens promemoria (Bilaga A sid. 83). Vid granskning

av denna beräkning har jag endast på vissa mindre betydelsefulla

punkter ansett mig böra frångå densamma. Beträffande kostnaderna för det

förslag, som jag anser nu böra föreläggas riksdagen, får jag hänvisa till en

reviderad plan, vilken torde få vidfogas statsrådsprotokollet (Bilaga E). De

avvikelser denna plan företer från promemorians beräkning äro väsentligen

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Kungl. Majus proposition nr 178.

följande. Personalstyrkan Ilar utökats med 1 man, i det att antalet överkonstaplar

ökats nied 2 oell antalet konstaplar minskats med 1. Med

hänsyn tagen jämväl till löneläget å orter, mellan vilka omplacering ifrågasatts,

skulle sammanlagda lönekostnaden komma att ökas nied sammanlagt

2,800 kronor för helt år med helt ordinarie personal; för nästa budgetår blir

kostnadsökningen 1,000 kronor. De av mig förordade, för städerna förmånligare

grunderna för bidrag till städernas pensioneringskostnader föranleda

en kostnadsökning för statsverket av närmare 50,000 kronor för budgetåret

1933/1934 och därefter omkring 37,000 kronor årligen. Utökningen av antalet

automobiler och minskningen av antalet motorcyklar medföra en ökad inköpskostnad

av netto 12,000 kronor och en ökad årlig underhållskostnad av

2,000 kronor. Bibehållandet av nuvarande ersättningsgrunder för reservpolisen

i städer utan statspolisavdelning medför, som redan nämnts, efter

den utökning av statspolisstädernas antal, som här förordats, en kostnadsökning

för helt budgetår av omkring 30,000 kronor. Slutligen har utökningen

av antalet städer med statspolisavdelning föranlett någon höjning av

posten till expenser. Härtill kommer, att det gjorda avdraget med hänsyn

till nuvarande anslag för diverse extra bevakning icke torde kunna beräknas

så högt som i promemorian. Vid denna beräkning funnos icke tillgängliga

erforderliga detaljuppgifter; sedan sådana numera inkommit, torde det påräknade

avdraget icke böra sättas högre än till 15,000 kronor årligen.

Den sammanlagda nettokostnad för ifrågavarande reformförslag, som belöper

å nästa budgetår, skulle efter dessa jämkningar komma att uppgå till något

över 1,000,000 kronor, för budgetåret 1933/1934 skulle kostnaden utgöra omkring

1,235,000 kronor och därefter för varje budgetår 1,320,000 kronor.

Ser man i stället på det faktiska anslagsbehovet, utgör detta, vad angår statspolisorganisationen,

för budgetåret 1932/1933 ej fullt 960,000 kronor.

De sålunda anförda summorna kunna visserligen i och för sig synas

höga, men, som redan inledningsvis anförts, är det behov, som därmed är

avsett att fyllas, av den angelägenhetsgrad, att statsmakterna enligt min

mening icke böra tveka att påtaga sig ifrågavarande kostnad. I jämförelse

med kostnaderna för polisväsendet i dess helhet är beloppet för övrigt

ganska obetydligt. Till jämförelse må sålunda nämnas, att kostnaderna för

polisväsendet enbart i Stockholm uppgå till mellan 7 och 8 miljoner kronor

årligen.

Till en närmare anslagsberäkning anhåller jag att få återkomma senare i

dag i samband med behandlingen av frågan örn de berörda statsanslagen.

Hedan här vill jag emellertid tillkännagiva, att hur önskvärt det än kan

synas att särskilt i nuvarande tid begränsa ökningen av skattebudgeten, det

icke synes mig böra ifrågakomma att nu, såsom statskontoret och länsstyrelsen

i Blekinge län ifrågasatt, låta viss del av kostnaderna för reformen

bestridas av automobilskattemedel eller rusdrycksmedel. Det är visserligen

avsett, att statspolisen skall få en användning, som gagnar såväl vägväsendet

som kampen mot den olagliga sprithanteringen. Innan erfarenhet vunnits

rörande de praktiska verkningarna i detta hänseende, torde man emellertid

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

icke böra ifrågasätta ett överskjutande på dessa särskilda tillgångar av viss

del av kostnaderna. Efter det erfarenhet vunnits i ämnet, lärer emellertid

anledning finnas att till närmare prövning upptaga den sålunda väckta frågan.

II. Kriminalpolisorganisationeii.

Genom 1925 års polislagstiftning lades grunden till en kriminalpolisorganisation

för landsbygden och de städer, vilka icke hava egen kriminalpolisavdelning.

I anslutning till bestämmelsen att i stad, vars invånarantal uppgår

till minst 10,000, i erforderlig utsträckning skall finnas anställd för spaning

och annan undersökning angående brott särskilt utbildad polispersonal

(kriminalpolisavdelning), föreskrives nämligen i 6 § i polislagen, att vid kriminalpolisavdelning,

som på grund av nämnda stadgande eller eljest inrättas

i stad, skola, örn och till det antal Konungen förordnar, finnas anställda

polismän för kriminalpolisverksamhet huvudsakligen utom staden. Beträffande

kostnaderna för denna organisation är stadgat, att staten skall gottgöra

vederbörande städer samtliga löne- och pensioneringskostnader, varjämte

staten har att vidkännas de särskilda kostnader, som föranledas av

kriminalpolisverksamheten utom stationsorten.

Den sålunda grundlagda organisationen är närmare reglerad i polisreglementet

för riket. I 7 § av denna författning är föreskrivet, att landsfogde

eller annan som har att i polisdistrikt, varest kriminalpolisavdelning icke

finnes, leda förberedande undersökning i brottmål, må hos polischefen i stad,

där kriminalpolisman, avsedd för kriminalpolisverksamhet huvudsakligen

utom staden, finnes anställd, rekvirera för sådan undersökning erforderlig

kriminalpolispersonal. Rekvisitionen skall, såvitt ej särskilda omständigheter

föranleda annat, ske från stad inom det län där undersökningen sker

eller, vad angår Stockholms län, från Stockholm. Är kriminalpolisman, som

är avsedd för verksamhet huvudsakligen utom den stad, där han är anställd,

inom staden sysselsatt med visst arbete, som icke lämpligen kan avbrytas,

må i stället annan i staden anställd kriminalpolisman ställas till förfogande.

Yid polislagens antagande beräknades antalet kriminalpolismän med uppgift

att hava sin verksamhet huvudsakligen utom den stad, där de vore anställda,

till 60, därav några kriminalöverkonstaplar. Genom cirkulär till

länsstyrelserna den 21 november 1925 bestämde Kungl. Majit stationeringsort

för 55 kriminalpolismän, därav 4 överkonstaplar. Även de övriga hava

sedermera tillsatts, och antalet utgör alltså nu 60, därav 6 överkonstaplar,

nämligen

i Stockholm .........

...... 2 kriminalöverkonst. 4

kriminalkonst.

» Uppsala..............

1

» Nyköping............

1

»

» Eskilstuna .......

1

»

» Linköping .........

2

:> Norrköping.........

1

» Jönköping .........

.... 1 » 1

»

Inledning.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Majus proposition nr 178.

Växjö................

1

kriminalkonst.

Kalmar.............

2

. ( »

Västervik..........

1

»

Visby ...............

1

»

Karlskrona .......

1

»

Kristianstad ....

2

»

Malmö ...........

....... 1 kriminalöverkonst.

4

»

Halmstad ........

1

»

Göteborg..........

....... 1

1

»

Borås................

1

»

Trollhättan.......

1

»

Skövde .............

3

»

Karlstad ..........

2

»

Örebro .............

2

Västerås ..........

2

»

Falun................

3

>:

Gävle...............

....... 1 »

2

«

Sundsvall..........

2

»

Härnösand ......

3

»

Östersund ......

1

Umeå...............

4

»

Luleå...............

3

»

Erfarenheten gav emellertid snart nog vid handen, att den sålunda tillskapade

organisationen var behäftad med vissa brister, och från olika håll

framställdes krav på åtgärder för vinnande av ökad effektivitet i förevarande

hänseende. Den 6 april 1929 upptog dåvarande chefen för socialdepartementet

saken till behandling i statsrådet, och på hans hemställan anmodades

Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser att avgiva yttrande

över innehållet i en promemoria, som inom socialdepartementet upprättats

rörande nämnda organisation. Beträffande innehållet i denna promemoria

torde jag få hänvisa till bilaga C sid. 4; här må endast nämnas att, efter

redogörelse för olika tänkbara åtgärder i det avsedda syftet, i promemorian

anfördes, att det syntes lämpligt att, innan ställning toges till de angivna

frågorna, yttranden över desamma inhämtades från nyssnämnda myndigheter.

Härvid syntes länsstyrelserna böra anbefallas dels att inkomma med redogörelse

för vunnen erfarenhet rörande den hittills tillämpade ordningen för

landsfogdarnas samt landsfiskalernas och kriminalpolisens befattning med

utredning i grövre brottmål, dels ock att uttala sig rörande behovet av

ändringar på förevarande område och angående de åtgärder, som i sådant

hänseende kunde finnas lämpliga.

En sammanfattning över de i anledning av detta beslut avgivna yttrandena

finnes intagen i Bilaga C (sid. 6), och torde jag få hänvisa till densamma

såväl beträffande erfarenheterna av gällande organisation som i fråga

örn framställda reformförslag.

Sedan dessa yttranden inkommit, uppdrog Kungl. Maj:t, såsom inledningsvis

antytts, den 19 december 1930 åt f. d. polismästaren G. Hårleman

att, på sätt statsrådsprotokollet för nämnda dag närmare utvisar, såsom sakkunnig

inom socialdepartementet biträda vid granskning av polislagstift
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majas proposition nr 178. 57

ningens tillämpning m. m. I statsrådsprotokollet anfördes, att den verkställda

utredningen borde kompletteras med en undersökning rörande dels

den omfattning, vari de kriminalpoliser, vilkas avlöning bestredes av statsverket,

användes utanför stationsorten, dels vilka göromål de sysselsattes

med å denna ort och dels i vad mån deras kompetens motsvarade, vad

man med institutionens införande avsett. Efter fullgörande av ifrågavarande

uppdrag Ilar Hårleman däröver avgivit berättelse, vilken återfinnes i nyss

nämnda bilaga C. I fråga örn resultaten av undersökningen rörande omfattningen

av kriminalpolisens verksamhet utom stationsorten, dess sysselsättning

i denna ort samt ledningen oell övervakningen av verksamheten

utom stationsorten ävensom slutligen beträffande den befintliga personalens

utbildning och kompetens torde jag få hänvisa till denna bilaga. Här ina

således endast i stora drag återgivas de yttranden och förslag, i vilka utredningen

utmynnar.

Ehuru obestridligen 1925 års polisreform medfört en avsevärd förbättringvid

brottmålsundersökningar på landsbygden, måste — heter det i förevarande

promemoria — den av staten bekostade kriminalpolisorganisationen

för länen vid jämförelse med kriminalpolisen i de större städerna anses förete

i ögonen fallande svagheter, på sätt närmare angivits i utredningen. Dels

vore den högre ledningen bristfällig, men en ännu större svaghet vore bristen

på under sökning sledare vid kriminalpolisens arbete ute i länen, något som

framför allt berodde på att de flesta av landsfiskalerna saknade förutsättningar

för att handhava någon egentlig ledning av kriminalpolisverksamhet.

Med hänsyn därtill, att en omläggning av landsfiskalsorganisationen icke

vore tänkbar för den närmaste tiden, bland annat med hänsyn till frågans

samband med den blivande processreformen, funnes icke någon annan utväg

för åstadkommande av en bättre ordning än genom en kvalitativ förstärkning

av arbetskrafterna vid kriminalpolisen. Man borde söka åstadkomma en

personal, som vore tillräckligt kompetent att handhava den maktpåliggande

uppgiften att hålla förhör och uppsätta protokoll däröver ävensom att vidtaga

andra åtgärder, som rätteligen borde tillkomma undersökningsledare.

Den mest ändamålsenliga åtgärden härför vore en ökning av antalet befäl,

varigenom kunde vinnas icke blott bättre ledning utan även bättre rekrytering.

En större ökning av personalens sammanlagda antal syntes icke behövlig

och knappast heller lämplig med hänsyn till vikten därav, att personalen

finge tillräcklig sysselsättning i egentlig kriminalpolistjänst. För

särskilt maktpåliggande uppgifter behövdes speciellt kvalificerade arbetskrafter.

Behovet därav syntes emellertid kunna lämpligen tillgodoses inom den

nuvarande organisationen, nämligen därigenom, att denna förstärktes genom

anställande av ett antal kommissarier. Dessa skulle hava en särskild uppgift

såsom undersökningsledare i speciellt svåra och omfattande uppgifter även

utanför sina egna distrikt. För åstadkommande av viss specialisering i fråga

om särskilda brottskategorier ävensom av jämnare sysselsättning för personalen

Ilar den sakkunnige vidare föreslagit, att en avsevärd del av kriminalpolisstyrkan

skulle sammanföras till större avdelningar, särskilt i Stockholm,

Göteborg och Malmö, varjämte distrikten skulle utvidgas till att omfatta

flera län. Det skulle ankomma på vederbörande länsstyrelse att pröva,

huruvida i visst fall rekvisition av kriminalpolis borde ske. En rätt lång

övergångstid bleve erforderlig för genomförande av förslaget, eftersom nya

befattningar i stället för de nuvarande kunde komma att inrättas endast

Utredning

år 1931

rörande

ändringar i

iiriminalj) oli tior

g anis ationen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utredning år

1931 i ämnen,

som ej beröra

krimin alpolisorganisationen.

08 Kungl. Majus proposition nr 178.

efter band som dessa sistnämnda komme att indragas. Ifrågavarande större

avdelningar i de tre största städerna borde emellertid redan från början få

tagas i anspråk både i de anslutna länen och i andra län.

Sammanfattningsvis kunna de av Hårleman på sålunda anförda grunder

föreslagna ändringarna i personalorganisationen återgivas sålunda:

1) . Vid var och en av länsavdelningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö

anställas en kommissarie samt ytterligare en kriminalkonstapel.

2) De för Uppsala, Södermanlands, Västmanlands, Älvsborgs, Hallands

och Kristianstads län inrättade kriminalkonstapelsbefattningarna indragas, så

snart de bliva lediga. I stället inrättas motsvarande antal befattningar av

samma slag i Stockholm, Göteborg eller Malmö med sådan fördelning mellan

dessa städer att Stockholm blir stationsort för Uppsala, Södermanlands och

Västmanlands län, Göteborg för Älvsborgs och Hallands län samt Malmö

för Kristianstads län.

3) I stället för den lediga kriminalkonstapelsbefattningen i Västernorrlands

län inrättas en överkon stapelsbefattning i Härnösand eller Sundsvall,

därvid även bestämmes, att samtliga befattningarna för länet sammanföras

till endera av nämnda städer.

4) I andra län, där överkonstapelsbefattning icke finnes, inrättas sådan i

mån av behov i utbyte mot kriminalkonstapelsbefattning (vid kostnadsberäkningen

antager Hårleman detta böra ske på så sätt, att överkonstapel

skulle finnas i alla de län, som nu icke lia sådan befattning men ha mera

än en kriminalkonstapel, d. v. s. — utom Västernorrlands län — i Linköping,

Kalmar, Skövde, Karlstad, Örebro, Falun, Umeå och Luleå).

Beträffande den kostnadsökning, som skulle följa av ett genomförande av

förslaget, återfinnes utredning i bilaga C sid. 43. Hela ökningen av personalkostnaden

har den närmaste tiden beräknats till i runt tal 45,000 kronor

för helt budgetår. Större delen av detta belopp hänför sig till avlöning åt

de tre föreslagna kommissarierna.

Även i vissa andra hänseenden har den sakkunnige framlagt förslag eller

yttrande. Sålunda förordar han vidtagande av åtgärder för att den redan

befintliga, av staten inrättade centralbyrån för fingeravtryck molte kunna, ]ä,m.te

sin nuvarande uppgift tillgodose även andra behov. För sådant ändamål

borde det nu i centralbyrån förda s. k. enfingersregistret, vilket huvudsakligen

endast omfattade avtryck, upptagna i Stockholm, utvidgas till att omfatta

hela landet. Vidare borde centralbyråns personal förstärkas, så att

byrån kunde efter rekvisition från vilken polismyndighet som helst i riket

lämna biträde vid undersökning rörande förekomsten av fingeravtryck och

andra spår efter brottslingar vid särskilt grova brott. För nu angivna ändamål

synes anslaget till centralbyrån för fingeravtryck -— vilket för närvarande

beräknats till 24,000 kronor per budgetår — böra ökas med i runt tal 11,000

kronor.

Beträffande frågan örn förbättrad utbildning av kriminalpolispersonalen har

Hårleman hänvisat till pågående särskild utredning, och återkommer jag i

annat sammanhang till denna fråga.

I fråga örn ett flertal projekt, som framkommit i de avgivna yttrandena

eller eljest, har den sakkunnige på närmare anförda skäl, vilka återfinnas i

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Majas proposition nr 178.

bilaga C, ställt sig i huvudsak avvisande. Sålunda anser den sakkunnige, att

behovet av anslag för daktyloskopisk och fotografisk utrustning för kriminalmyndigheterna

vore fyllt genom den möjlighet, som Kungl. Majit äger och

icke sällan begagnat att till vederbörande länsstyrelsers förfogande ställa

belopp för anskaffande av dylik utrustning. I fråga örn anskaffande av tjänsteautomobiler

anför den sakkunnige, att skäl icke för närvarande funnes för

någon mera omfattande åtgärd i detta avseende utan att det syntes vara

lämpligt, att frågan örn anslag för ändamålet finge bliva beroende av särskilda

erfarenheter i olika län och framställning av vederbörande myndigheter.

Likaledes anser deli sakkunnige, att frågan örn s. k. extra förbindning beträffande

landsfiskalernas telefonförbindelser borde bliva beroende på yttranden

angående erfarenheterna i varje särskilt län; visserligen skulle en sådan förbättring

av telefonmöjligheterna, att varje landsfiskal kunde anträffas per

telefon dygnet runt, vara till stor nytta, men kostnaden därför skulle enligt

verkställd utredning uppgå till cirka 49,000 kronor per år, vilket belopp

icke kunde ifrågasättas för ändamålet. Ävenledes vad angår anskaffande av

spaning shundar — vilka under gynnsamma förhållanden syntes kunna vara

till stor nytta — och inrättande av en anstalt för utbildning av hundar och

förare borde enligt den sakkunnige gälla, att denna fråga lämpligen borde tagas

under särskild behandling, därest det visade sig, att ett allvarligare behov funnes

av så omfattande åtgärder, som erfordrades för att inrättningen skulle bliva

till avsedd nytta. Yad angår framställt förslag att tidningen Polisunderrättelser

skulle utdelas till samtliga fjärdingsman, avstyrkes även detsamma,

framför allt med hänsyn till att merutgiften därför skulle uppgå till icke

mindre än 40,000 kronor örn året, varjämte den betydelsefulla snabbheten i

tidningens expediering skulle kunna försämras. Beträffande slutligen de

från olika håll framställda yrkandena örn inrättande genom statsverkets försorg

av kriminalteknisk centralbyrå och polislaboratorium har den sakkunnige

hänvisat till att hans utredning givit vid handen, att en dylik central institution

för undersökning ute i landet angående vissa grövre brott icke borde

inrättas, utan att erforderlig förbättring kunde vinnas genom tillsättande av

mera kvalificerade kriminalpolismän samt genom den förordade utvidgningen

av fingeravtrycksbyråns verksamhet. Ej heller vad angår den uppgift, som

skulle tillkomma den föreslagna centralbyrån för biträde åt polismyndigheter

i landet i sådana fall, då de önskade anlita speciell vetenskaplig institution,

kunde det vara behövligt att för denna uppgift inrätta en särskild byrå. I

de allra flesta fall kunde nämligen erforderlig undersökning verkställas genom

redan befintliga vetenskapliga institutioner, vilka hade en så omfattande

verksamhet och vore så rikt utrustade med vetenskapliga krafter och andra

resurser, att ett särskilt polislaboratorium icke på långt när skulle kunna

erbjuda samma möjligheter.

Över den sakkunniges utredning hava yttranden inhämtats från överståt- Yttranden

hållarämbetet och samtliga länsstyrelser. over ,rj''! ,h

Vad angår de i utredningen gjorda uttalandena örn vissa allmänna

brister i polisundersökningarna på landsbygden, bland annat saknaden av

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Majlis proposition nr 178.

kompetenta undersökningsledare, samt den uttalade meningen, att annan

utväg för närvarande icke funnes för åstadkommande av en bättre ordning

än genom kvalitativ förstärkning av arbetskrafterna vid kriminalpolisen, har

icke gjorts invändning i något av de yttranden, som avgivits över utredningen.

Beträffande den förordade påbyggnaden av personalorganisationen dels

genom ökning av antalet befäl och dels i viss mån genom en koncentration

av personalen till de tre största städerna äro ävenledes de avgivna yttrandena

i allmänhet tillstyrkande. Av de länsstyrelser, vilka skulle beröras av

förslaget örn inrättande av större avdelningar i Stockholm, Göteborg och Malmö

med utvidgade tjänstgöringsområden, är det endast två, nämligen länsstyrelsen

i Södermanlands län och länsstyrelsen i Kristianstads län, som haft

invändningar att framställa. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser visserligen,

att utan tvivel mycket vore att vinna, örn den större erfarenhet och

yrkeskunskap, som givetvis borde kunna förväntas inom en i huvudstaden förlagd

kriminalpolisavdelning, stöde till förfogande även inom Södermanlands

län, men vid vägande mot varandra av fördelar och olägenheter ansåge sig

dock länsstyrelsen böra förorda bibehållande av kriminalpolis inom länet.

Dock borde kriminalpolisen i de största städerna så organiseras, att de län,

som hade egen kriminalpolis, i särskilda fall, då på grund av brottets svåra

beskaffenhet så påkallades av vederbörande landsfogde eller då länsstyrelse

funne sådant erforderligt, kunde erhålla förstärkning från dylik stad. Länsstyrelsen

i Kristianstads län anför delvis liknande synpunkter och framhåller

vidare olägenheterna av förändringen med hänsyn till avståndet från stationsorten

och behovet av lokalkännedom. Därjämte anför länsstyrelsen,

att förslagets genomförande sannolikt också skulle medföra, att kriminalpoliserna,

som numera av länsstyrelsen användes även som trafikpoliser,

skulle komma att icke vidare stå till förfogande för detta ändamål.

Å andra sidan må anföras, att länsstyrelsen i Malmöhus län ansett förslaget

kunna med fördel genomföras och att länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus

län, Hallands län och Alvsborgs län utan någon erinran eller förbehåll tillstyrkt

förslaget att Göteborg skulle bliva stationsort för kriminalpolisen

för samtliga dessa län. Länsstyrelsen i Västmanlands län anför, att den icke

har någon vägande erinran att göra mot förslaget att länet skulle hänföras

till Stockholmsavdelningens distrikt. Detsamma är fallet med länsstyrelsen i

Uppsala län. Däremot hava flera landsfogdar på närmare anförda skäl avstyrkt

koncentration sförslaget. Av dessa yttranden torde liär få återgivas,

vad landsfogden i Stockholms län anfört.

Den föreslagna utvidgningen av distriktet för länsavdelningen i Stockholm

skulle bliva ofördelaktig för de anslutna länen. Allt som försämrade möjligheterna

till snabb utryckning måste undvikas. Kriminalpolismännens möjlighet

att vinna person- och lokalkännedom skulle genom sammanslagningen

försvåras. Det hade i Stockholms län visat sig vara av den största betydelse,

att länets polismän, såväl landsfiskaler som fjärdingsmän, samt kriminalpolismännen

lärt känna varandra, vilken fördel vid sammanslagningen av

fyra län skulle så gott som alldeles tillspillogivas. Konkurrerande rekvisitioner

från olika län skulle kunna medföra konflikter. Statens utgifter för

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Majus proposition nr 178.

resor och traktamentsersättningar skulle bliva väsentligt ökade. En av de

förnämsta orsakerna till det goda resultatet med den nuvarande Stockholmsavdelningen

vore den, att avdelningen i stor omfattning kunde bedriva sitt

arbete å stationsorten i Stockholm utan företagande av tidsödande resor.

Det måste betecknas som en bestämd olägenhet, att landsfogdarna i de anslutna

länen icke skulle hava tillgång till kriminalpolis å sina tjänstgöringsorter

utan nödgas tillkalla sådan från så långt håll som Stockholm. Den

föreslagna kommissariebefattningen vore behövlig för verksamheten i Stockholms

län, och kommissarien skulle få full sysselsättning enbart med verksamheten

i detta län. Örn han skulle anlitas även för tre andra län, skulle

detta innebära en försämring av organisationen för Stockholms län. Sammanslagningen

skulle icke medföra bättre möjligheter till planläggning och övervakning

av arbetet utan omöjliggöra eller åtminstone avsevärt försvåra arbetets

ändamålsenliga ordnande och övervakande.

Trots dessa invändningar från landsfogdens sida har länsstyrelsen i Stockholms

län emellertid i sitt yttrande efter vägande av fördelar och olägenheter

uttalat den meningen, att förslaget örn sammanslagna kriminalavdelningar

tillkommit på grunder, vilkas bärande styrka för landet i dess helhet länsstyrelsen

icke kunde undgå att erkänna.

Därest — anför länsstyrelsen — en dylik gruppering av flera län med

samma kriminalpolisavdeining icke skulle anses stöta på praktiska olägenheter

från de läns sida, vilka komme att ligga på avstånd från avdelningens

förläggningsort — en fråga, som det enligt länsstyrelsen mening torde tillkomma

sagda läns vederbörande att bedöma —• anser sig länsstyrelsen försm

del kunna godtaga den föreslagna nya organisationens principer. Länsstyrelsen

framhåller dock angelägenheten av att vissa olägenheter, som anförts

i landsfogdens yttrande, måtte i möjligaste mån förebyggas, vilket kunde ske

på så sätt att arbetet inom den utvidgade gemensamma kriminalavdelningen

anordnades med fördelande av viss personalgrupp för tjänstgöring företrädesvis

inom visst län, i syfte att åstadkomma den lokalkännedom, vars betydelse

länsstyrelsen betonat — givetvis utan att denna fördelning skulle förhindra

fritt användande av vilken tillgänglig personal som helst, där så kan bliva

behövligt. Länsstyrelsen framhåller härjämte, att det torde bliva nödvändigt

att träffa någon anordning för avgörande i fall av sådana »konkurrerande rekvisitioner»

från olika län, som landsfogden i sitt yttrande ansett kimna ifrågakomma;

det ville synas, som örn ett dylikt avgörande borde tillkomma landsfogden

å den ort, där kriminalavdelningen bleve förlagd såsom given närmaste

uppsiktsmyndigliet över avdelningen.

Av länsstyrelserna i de län, som icke skulle direkt beröras av den ifrågasatta

sammanslagningen, hava alla med undantag av länsstyrelserna i de

fyra nordligaste länen antingen tillstyrkt förslaget eller lämnat detsamma

utan erinran.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län förordar, att länskriminalpolisen helt

organiseras särskilt för varje län, och ifrågasätter en utökning av kriminalpolisen

i Västernorrlands län med en kommissarie eller en överkonstapel i sammanhang

med personalens sammanförande till en stationsort, förslagsvis Härnösand.

I varje fall bör enligt länsstyrelsens mening den i länet hittills icke

besatta konstapelsbefattningen utbytas mot en överkonstapelsbefattning.

Länsstyrelsen anser det emellertid lämpligt, att specialutbildad personal

skulle kunna tillkallas från stad, vid vars kriminalavdelning sådan kunde

finnas att tillgå.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Länsstyrelsenia i Västerbottens och Norrbottens län uttala sig icke om deli

föreslagna koncentrationen till Stockholm, Göteborg och Malmö i annan

mån än beträffande de centrala avdelningarnas uppgift för hela landet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser för sitt läns vidkommande den

organisationsform, som för närvarande finnes, vara den lämpligaste. Personalen

i liinet anses kunna minskas till tre man, av vilka en emellertid borde

vara överkonstapel. Länsstyrelsen i Norrbottens län finner det tveksamt,

huruvida den föreslagna organisationen av större avdelningar skulle bliva

tillfredsställande i avseende å behovet utanför deras distrikt. Man torde,

anser länsstyrelsen, hava anledning antaga, att kommissarierna icke skulle

bliva så anlitade, detta desto hellre som deras antal för hela landet inskränkts

till tre. Enligt länsstyrelsens förmenande borde för utredning

av vissa svårare brott ävensom för speciella uppgifter av kriminalteknisk

art en centralorganisation tillskapas vid Stockholmspolisens kriminalavdelning.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har intagit en särställning till hela organisationsfrågan.

Denna länsstyrelse gör i fråga örn påbyggnaden av organisationen

med befäl och inrättandet av större avdelningar i de största städerna

det uttalandet, att förslaget härvid icke synes taga sikte på den allvarligaste

anmärkningen mot den nuvarande organisationen, nämligen att de till landsbygdens

förfogande ställda kriminalpolismännen icke äga den utbildning

eller icke besitta den erfarenhet, som erfordras för utredning vid inträffade

mera svårartade brottsfall, såsom mord, mordbrand, inbrott med sprängämne

eller över huvud taget sådana brott, vars utredande erfordra mera

kriminalteknisk insikt och erfarenhet örn brott och brottslingsvärlden samt

av denna anledning måste anses överstiga den lokala polismyndighetens

förmåga. För avhjälpande av faktiskt rådande brister i organisationen

härutinnan anser länsstyrelsen fordras förbättrad rekrytering och utbildning

av kriminalpolismännen samt möjligheten till träning i kriminalpolisarbete

och praktik med brottsutredningar», allt på sätt länsstyrelsen i sitt

yttrande närmare utvecklat.

Vidare må anmärkas, att länsstyrelsen i Gävleborgs län, som understryker

vikten av att behovet av specialutbildad personal beträffande svåra och komplicerade

brott såsom mord och mordbrand blir snarast möjligt avhjälpt,

velat betrakta det framlagda förslaget såsom ett provisorium i avvaktan på

vidare erfarenhet av den nyligen reviderade polisorganisationen och de kriminaltekniska

kurserna ävensom resultatet av föreliggande förslag till ändring

av kriminalpolisens allmänna utbildning samt hela landsfiskalskårens

organisation och utbildning. Från denna utgångspunkt har länsstyrelsen

funnit förslaget i de flesta avseenden vara ägnat att läggas till grund för

frågans bedömande vid nuvarande tidpunkt.

Länsstyrelsen i Uppsala län, vilken, såsom förut nämnts, funnit koncentrationen

till de tre största städerna hava övervägande skäl för sig,

har emellertid betvivlat, att behovet av kvalificerad personal beträffande

särskilt svåra brott, såsom mord, mordbrand och kvalificerade tjuvnadsbrott,

därmed skulle bliva tillräckligt tillgodosett. Enligt länsstyrelsens mening

torde det vara obestridligt, att vid dylika brott den allra bästa sakkunskap,

som över huvud finnes, bör omedelbart anlitas, och det förefölle sannolikt,

att vid de stora detektivcentralerna inom de tre största städernas egna

kårer borde finnas en mera beprövad vana att iakttaga indicier, större förmåga

att säkert och snabbt göra slutledningar samt den mest omfattande

kännedomen örn yrkesbrottslingar och deras sätt att gå till väga. Denna

kunskap måste, anser länsstyrelsen, ställas till förfogande, var brottet än

blivit begånget. För att den skulle fullt komma till sin rätt, borde inom

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 178.

63

dessa kårer bildas en särskilt ordnad grupp, »kommission», för dylika

brott. Användningen av denna personal borde begränsas till extra ordinära

fall.

Yad angår den föreslagna förstärkningen av personalen viel centralbyrån för

fingeravtryck Ilar densamma i de allra flesta yttranden tillstyrkts. Endast

länsstyrelsen i Jämtlands län anser densamma obehövlig, varjämte länsstyrelsen

i Gävleborgs län uttalat, att personalökningen möjligen kunde försöksvis

begränsas till en kriminalkonstapel. Landsfogden i Värmlands län har med

instämmande av länsstyrelsen i länet understrukit vikten av att de nya

tjänstemännen erhölle en omfattande kriminalteknisk utbildning.

Beträffande behovet av polispersonal må slutligen framhållas, att länsstyrelsen

i Blekinge län framlagt ett särskilt, i allmänna drag skisserat förslag

till gemensam organisation i länen av kriminal- och ordningspolis, vilken

sistnämnda skulle bestå av landstingspolis och hava till uppgift, bland annat,

att biträda kriminalpolisen. I Blekinge och andra län, som endast hava

en kriminalkonstapel, borde denne i sammanhang därmed utbytas mot en

kriminalöverkonstapel, som vid brottsundersökningar skulle hava befäl över

därvid biträdande personal från ordningspolisen.

Detta förslag sammanhänger med länsstyrelsens uppfattning beträffande

organisationen av sistnämnda polis, vilken uppfattning i det föregående behandlats.

Yad angår länskriminalpolisens utrustning och hjälpmedel har icke någon

av länsstyrelserna uttalat sig för anskaffande av tjänsteautomobiler åt denna

personal. Däremot hava flera myndigheter med styrka framhållit, att polismännen

borde äga större frihet än nu att vid sina resor anviinda hyrbil.

Det har anmärkts, att gällande bestämmelser i resereglementet tillämpas

allt för rigoröst i detta avseende av vederbörande kamerala myndigheter,

och att till följd därav polismännen ej sällan anse sig förhindrade att använda

automobil även i sådana fall, då detta färdsätt är behövligt för att icke en

dyrbar tid skall gå förlorad. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar

den meningen, att det bör vara polisman obetaget att, örn han så finner

nödigt, använda det för varje fall snabbaste färdsättet.

I fråga örn behovet av ständig telefonförbindelse till samtliga landsfiskaler

hava tio länsstyrelser framhållit, att sådan förbättring av telefonmöjligheterna

vore behövlig eller i varje fall önskvärd. Tre länsstyrelser meddela,

att de icke haft sådan erfarenhet örn dylikt behov, att den stora kostnaden

för förändringen kunde anses motiverad. Elva länsstyrelser hava

icke uttalat sig i denna fråga.

En utdelning av tidningen Polisunderrättelser till fjärdingsmännen har i

några yttranden förordats. För underlättande av expeditionen, så att icke

någon försening av denna behövde ifrågakomma, har ifrågasatts, att de för

fjärdingsmännen avsedda exemplaren skulle sändas till landsfiskalerna för att

av dem utdelas till fjärdingsmännen. En länsstyrelse har förordat sådan

begränsning, att tidningen icke skulle utdelas till andra fjärdingsmän än ordinarie

med polisutbildning.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Majus proposition nr 178.

Inrättandet av en kriminalteknisk centralbyrå förordas av länsstyrelsen i

Jönköpings län och inrättandet av ett polislaboratorium av länsstyrelsen i

Kalmar län. Länsstyrelsen i Värmlands län förordar en utredning örn möjligheterna

att genom ett polislaboratorium tillgodose behovet av en offentlig

institution för verkställande av undersökningar, som icke kunna utföras av

nu befintliga statsinrättningar. Länsstyrelsen i Gävleborgs län förordar, att

frågan om centralt polislaboratorium vid tillfälle upptages till fortsatt utredning.

Länsstyrelsen i Stockholms län ansluter sig till ett uttalande av landsfogden

i länet, vari framhålles behovet av otvetydiga bestämmelser angående kriminalpolisens

rätt att anlita sakkunniga tekniker för utredningar och undersökningar

å brottsplats, såsom bokföringssakkunniga och naturvetenskapligt

utbildade fackmän, t. ex. värmetekniker för undersökning å brandplats, yrkeskemist

för tillvaratagande och prövande av misstänkta ämnen, fläckar eller

preparat samt läkare för undersökning av död person, som kan misstänkas

vara bragt örn livet av annan. Kungörelsen angående ersättning åt befattningshavare

vid polis- och åklagarväsendet för vissa av deras verksamhet

föranledda utgifter den 26 juni 1925 borde enligt landsfogdens mening omarbetas

i nämnda syfte.

Landsfogden i Kopparbergs län, med instämmande av länsstyrelsen i länet,

framhåller också, att möjlighet borde beredas polismyndighet att vid behov

på statens bekostnad tillkalla fackmän med vetenskaplig och teknisk utbildning.

Med hänsyn till det samband, som den lokala statliga kriminalpolisorganisationen

måste hava med den ifrågasatta förändringen beträffande ordningspolisorganisationen,

hava de förut omförmälda utredningsmännen upptagit

den Hårlemanska utredningen till behandling i samband med nyss

avsedda förslag. I utredningsmännens promemoria anföres därom väsentligen

följande.

Vare sig det av Hårleman framlagda förslaget helt eller delvis kommer

till genomförande eller ej — ståndpunkt härtill har ännu icke fattats — synes

denna organisation i huvudsak icke behöva inverka på beskaffenheten och

omfattningen av den av utredningsmännen föreslagna nya organisationen.

De båda organisationerna äro visserligen byggda på samma princip; båda

slagen av polismän äro anställda i respektive stads tjänst men avsedda för

verksamhet huvudsakligen utom staden och avlönade på statens bekostnad;

båda slagen göra samma skäl för benämningen »statspolis». Verksamheten

är emellertid icke densamma, och ingenting hindrar rent principiellt, att

å en ort skulle finnas båda slagen men å en annan endast ettdera slaget

polismän. Det bör dock uppmärksammas, att en samverkan mellan de

båda slagen polismän i ej ringa utsträckning torde kunna äga rum på landsbygden

till fromma för verksamheten. I synnerhet vid större kriminalaffärer

torde kriminalpolisen ofta kunna ha gagn av den övriga polisens biträde,

i varje fall till åtskillig vakthållning och dylikt, och motorfordonen borde

ej sällan kunna komma till gagn även för kriminalpolismännen. En sådan

samverkan befordras tydligen i hög grad, örn verksamhetsområdena sammanfalla

och om de båda slagen av polismän arbeta med samma ort som

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Majus proposition nr 17S.

utgångspunkt. I den mån det Hårlemanska förslaget parallellt med det av

utredningsmännen framlagda förslaget genomföres, skulle detta också i huvudsak

bliva fallet. Undantagen skulle endast bestå däri, att i var och en

av städerna Norrköping, Västervik, Växjö och Visby skulle finnas en kriminalpolisman

för respektive län men ingen statspolisavdelning1) samt att kriminalpolismännen

för Västmanlands län skulle tillhöra Stockholms kriminalavdelning,

under det att utredningsmännens förslag upptager en särskild

statspolisavdelning i Västerås för sistnämnda län. De anförda omständigheterna

torde tala för att efter hand indraga kriminalpoliserna i Norrköping

och Västervik till respektive Linköping1) och Kalmar (under det att de

fristående kriminalpolismännen i Växjö och Visby torde få bibehållas) samt

att bibehålla åtminstone någon av de för Västmanlands län avsedda kriminalpolismännen

i Västerås.

Samtliga statspolisavdelningar skulle med en sådan ordning komma att

bestå även av kriminalpolismän, och en viss samverkan förutsättes kunna

äga rum. Denna förening torde emellertid på intet sätt minska det i Hårlemanska

förslaget framhållna behovet av att man i mån av kriminalkonstaplars

avgång i stället inrättar kriminalöverkonstapelstjänster i vissa län. Detta är

betingat av önskemålet att erhålla kompetenta förhörsledare och utredningsledare,

och dessa överkonstaplar måste antagas bliva fullt sysselsatta med

kriminalverksamheten. Ordningspolisverksamheten kräver å sin sida en särskild

befälsperson även vid de minsta avdelningarna; denna verksamhet

skulle säkerligen bliva lidande på örn konstaplarna till befäl endast hade

en person, som huvudsakligen vore sysselsatt med kriminalpolisverksamhet.

I en del fall skulle således statspolisavdelning bestå av en kriminalöverkonstapel

med en, två eller tre kriminalkonstaplar samt en annan överkonstapel

med 3 eller 6 ordningskonstaplar. De båda delarna av sådan

avdelning skulle givetvis vara helt sidoordnade och bedriva sin verksamhet

fullt självständigt, men det rent formella chefskapet finge tilldelas den ene

av överkonstaplarna. I andra fall skulle vid statspolisavdelning finnas, utom

överkonstapel och 3 eller 6 man för ordningspolisverksamheten, endast meniga

kriminalpolismän. Småningom skulle detta dock bliva fallet endast i de

statspolisstäder, där allenast en kriminalpolisman skulle finnas. I Gävle,

Sundsvall och Luleå skulle finnas en kommissarie såsom chef för statspolisavdelningen

samt under honom en kriminalöverkonstapel med 2—4 kriminalkonstaplar

och en annan överkonstapel med 13 konstaplar för ordningspolisen.

I Malmö och Göteborg skulle med en direkt sammanslagning av

de båda förslagen finnas två kommissarier, en kriminalöverkonstapel med 7,

resp. 5, kriminalkonstaplar samt 1, resp. 2, andra överkonstaplar med 18,

resp. 27, ordningskonstaplar. Införandet av kommissarier för ordningspolisen

i dessa båda städer lärer emellertid böra medföra, att icke samtidigt nya

kriminalkommissarietjänster där kunna inrättas. I stället torde i båda städerna

en av kriminalkonstapelstjänsterna böra utbytas mot en kriminalöverkonstapelstjänst.

Det är att märka, att den nye kommissarien i dessa

städer skulle i viss mån utöva chefskapet även över statspolisavdelningarnas

kriminalpolismän samt att han torde få tid att biträda även i kriminalverksamheten;

detsamma skulle gälla i fråga örn kommissarierna i Gävle,

Sundsvall och Luleå. I Stockholm torde, såsom förslagen innebära, böra

finnas en kommissarie för vardera grenen av verksamheten. Här blir ju

statspolisintendenten den gemensamme chefen. (I Stockholm beräknas den

ena kommissarietjänsten kunna sammanslås med viss annan tjänst; se ovan

under avd. 12.)

*) I det föregående har numera förutsatts, att statspolisavdelningar skulle bliva förlagda

till Norrköping (i stöllet för i Linköping) och Växjö.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 146 haft. (Nr 178.)

2219 31 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

I utredningsmännens promemoria har räknats med ett genomförande i huvudsak

av det Hårlemanska organisationsförslaget och endast behandlats vissa

jämkningar däri, som ett införande samtidigt av ordningsstatspolis förmodas

böra medföra. Under överläggningarna med utredningsmännen lia emellertid

varit på tal även vissa andra jämkningar i nämnda förslag, vilka i promemorian

omnämnts för erhållande av uttalande däröver i samband med yttranden

över förevarande promemoria i övrigt. I anledning av de invändningar mot

förslaget, som framställts från vissa av de län, vilka icke skulle få behålla

egen kriminalpolis utan skulle erhålla sådan från stad utom länet, har sålunda

ifrågasatts, huruvida man icke i vart och ett av dessa län eller några

av dem borde även för framtiden bibehålla en kriminalkonstapel, som skulle

biträda landsfogden samt på egen hand sköta en del enklare uppgifter. I

den mån han icke räckte till för kriminalverksamheten inom länet, skulle

kriminalpolismän i enlighet med det Hårlemanska förslaget kunna rekvireras

från resp. Stockholm, Göteborg och Malmö. För att göra den hjälp, som

sålunda skulle kunna erhållas, mera effektiv, har ifrågasatts att utbyta en

av kriminalkonstapelstjänsterna i Stockholm mot en överkonstapelstjänst.

Då således i Stockholm, utom kommissarien, skulle finnas tre överkonstaplar,

skulle dessa, örn så befinnes önskvärt, kunna i viss mån specialisera sig

på de därtill hörande olika länens förhållanden samt biträda dessas egen

kriminalkonstapel med råd och hjälp vid behov. På samma sätt torde

de två överkonstaplarna i Göteborg och Malmö kunna specialisera sig på

olika län.

De för statspolisavdelningarna meddelade bestämmelserna torde i viss

utsträckning kunna bliva tillämpliga även beträffande kriminalpolismännen,

och skulle således även denna organisation i detta sammanhang få en något

fastare byggnad än för närvarande är fallet. Likheterna ligga dock mest

på det rent administrativa området (avlönings- och pensionssystem och

dylikt). De skäl som motivera den föreslagna cirkulationen i fråga örn

kommendering till statspolisavdelningen föreligga t. ex. tydligen icke beträffande

kriminalpolismännen. Det nu använda förfaringssättet att dessa

polismän förordnas för denna tjänst och ofta ställas helt vid sidan av stadens

egen poliskår torde dock icke vara lyckligt. Bland annat föranledes

lätt härav, att dessa polismän ställas utanför den vanliga befordringsgången

inom poliskåren. Aven i andra fall än vid befordran böra utbyten kunna

äga rum utan några svårigheter. Det synes således vara lämpligt att för

förordnande för kriminalpolisman att tjänstgöra på statspolisavdelning stadga

samma inskränkning, som föreslagits i fråga örn förordnande som befäl vid

statspolisavdelning, eller således att sådant förordnande skall ske på viss

tid, förslagsvis tre år i sänder, samt underställas länsstyrelsens prövning.

Statspolisintendentens översyn och rent inspekterande verksamhet bör

gälla även kriminalpolismännen. Han bör sålunda kunna ingripa med råd

och anvisningar samt förslag till åtgärder, i den mån han finner kriminalpolismännen

olämpligt eller otillräckligt utnyttjade.

I de över promemorian rörande reservpolis och statspolis m. m. avgivna

yttrandena förekomma vissa uttalanden i anledning av vad sålunda anförts;

jag får i sådant hänseende hänvisa till Bilaga B sid. 35.

Departements■ Det är min uppfattning, att de från olika håll med stor enstämmighet

chefen. framställda kraven på förbättringar beträffande den för landsbygden avsedda

Kriminalpolis- kriminalpolisorganisationen i många hänseenden äro berättigade. Skälen för

organisationen.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Majas proposition nr 178.

denna uppfattning torde icke beliöva här närmare angivas, utan synes det vara

tillräckligt att hänvisa till vad som under den verkställda utredningen framkommit

samt till de yttranden från sakkunniga myndigheter, som på olika

stadler av utredningsarbetet avgivits. Det är en samhällsangelägenhet av

synnerlig vikt, att begångna förbrytelser icke lämnas obeivrade. Icke blott

tilltron till statsmaktens auktoritet och lagarnas helgd utan även den medborgerliga

tryggheten sättes i fara, därest en befogad uppfattning mera

allmänt skulle kunna hysas därom, att brott kunna begås utan risk för den

skyldige att ertappas.

Likaledes vill jag ansluta mig till den uppfattningen, att en genomgripande

förbättring på förevarande område icke kan vinnas, med mindre en omläggning

av den nuvarande landsfogde- och landsfiskalsorganisationen kommer

till stånd. Da det emellertid är uppenbart, att en sådan omorganisation

icke i detta nu kan vidtagas, men då det är synnerligen angeläget, att icke

mer än nödigt uppskjuta sådana förbättringar, som kunna finnas möjliga,

har jag ansett den föreliggande utredningen — vilken bygger på den uppfattning

jag här återgivit — böra läggas till grund för förslag i ämnet. Lika

med den sakkunnige och det stora flertalet av de hörda myndigheterna har

jag även funnit, att de önskvärda och nu genomförbara förbättringarna kunna

åstadkommas inom ramen för den nuvarande organisationen. Den utökning

av det kvalificerade befälet, den koncentration av kriminalpolisen till vissa

större avdelningar med därav följande möjlighet till specialisering och bättre

utnyttjande av personalen, den — visserligen obetydliga — ökning av dennas

antal, som ävenledes förordats, måste nämligen även enligt min mening leda

till en avsevärd förbättring i de nuvarande förhållandena. Jag ansluter mig

därför i princip till detta förslag.

På vissa punkter torde emellertid av skilda anledningar jämkning böra ske.

Av olika skäl har jag sålunda ansett mig nödsakad att utbyta de i den sakkunniges

förslag upptagna särskilda kriminalkommissarierna i Malmö och

Göteborg mot överkonstaplar. Med hänsyn till de framkomna erinringarna

mot att enligt förslaget vissa län skulle komma att inom sina gränser icke

hava tillgång till någon som helst statlig kriminalpersonal, har jag vidare

anslutit mig till utredningsmännens förslag därom, att koncentrationen icke

bör drivas längre, än att varje landsfogde till sitt biträde har minst en vid

poliskår inom länet anställd kriminalpolisman. Genom vidtagande av någon

överflyttning från vissa län, där så utan olägenhet synes kunna ske, torde

ersättning härför kunna beredas de blivande centralavdelningarna. I Stockholm

torde i enlighet med utredningsmännens förslag en konstapelstjänst

böra utbytas mot överkonstapelsbefattning. Inrättande av överkonstapelsbefattningar

i varje län torde knappast vara erforderligt och kan för övrigt

av ekonomiska skäl ej nu ifrågasättas. Och ett system med minst två kriminalpolismän

i varje län synes hädanefter mindre än hittills bliva erforderligt

vid det förhållandet, att enligt det nyss förordade förslaget i de flesta län

komma att finnas tillgängliga statliga ordningspolismän, vilka kunna av kriminalpolismannen

anlitas såsom biträde vid brottsundersökningar.

Fördelningen på de särskilda länen av den statliga kriminalpolisen skulle

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

enligt det här preliminärt angivna förslaget efter reformens fulla genomförande

bliva följande.

Stockholms län.........

Uppsala » .........

Södermanlands » ........

Östergötlands » ........

Jönköpings » .........

Kronobergs » .........

Kalmar » .........

Gotlands » .........

Blekinge » .........

Kristianstads » ........

Malmöhus » .........

Hallands » .........

Göteborgs och Bohus » .........

Alvsborgs » .........

Skaraborgs » ........

Värmlands » .........

Örebro » .........

Västmanlands » .........

Kopparbergs » .........

Gävleborgs » .........

Västernorrlands » .........

Jämtlands » .........

Västerbottens » .........

Norrbottens » .........

Kommissarie

1

Kriminal
överkonstaplar
3
-

1

1

1

2

2

1

1

1

1

1

1

1

1

Kriminal
konstaplar
8
1

1

2

1

1

2

1

1

1

6

1

4

1

2

1

1

1

2

2

3

1

1

2

I detta sammanhang vill jag uttala, att det i framtiden synes böra bättre

än — åtminstone på sina håll — hittills skett tillses, att de i länen placerade

kriminalkonstaplarna å ena sidan tagas i anspråk utanför stationsorten i all

den utsträckning som förhållandena kunna påkalla men å andra sidan icke

anlitas för deras egentliga verksamhet ovidkommande uppgifter. Den nya

statspolisorganisationen med rikligare tillgång till befäl lärer — särskilt

genom statspolisintendenten och kommissarien i Stockholm — komma att

bereda möjlighet till en bättre kontroll i dessa hänseenden.

I anledning av vad länsstyrelsen i Stockholms län anfört må vidare framhållas,

att en sådan fördelning av personalen vid den blivande Stockholmsavdelningen,

som länsstyrelsen förordat, för tjänstgöring i olika län synes

även mig lämplig. Det lärer bliva en naturlig uppgift för kommissarien

att genomföra en dylik arbetsfördelning; dock kommer sannolikt viss specialisering

efter olika slag av brott att jämsides därmed befinnas ändamålsenlig.

Vad landsfogden i länet anfört synes mig — lika litet som länsstyrelsen —

vara av avgörande betydelse — här må däremot endast pekas på betydelsen

ur rekryteringssynpunkt av att personalen samlas i större avdelningar med

högre befälsposter. Erfarenheten lärer icke hava bestyrkt farhågorna för konflikter

i anledning av konkurrerande rekvisitioner av kriminalpolis; närmast

torde, i händelse önskemålen ej kunna sammanjämkas, sakens behandling

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 178. 69

böra tillkomma polismännens överordnade, d. v. s. i Stockholm statspolisintendenten

samt i Göteborg och Malmö vederbörande kommissarie.

Det är uppenbart, att kriminalpolisorganisationen måste röna visst inflytande

av den föreslagna statspolisorganisationen. Beträffande anknytningen

därutinnan kan jag i allt väsentligt ansluta mig till utredningsmännens nyss

återgivna förslag, vilket också i de avgivna yttrandena i allmänhet lämnats

utan erinran.

De i avgivna yttranden framställda anmärkningarna mot den ifrågasatta

anknytningen av kriminalpolisen till de nya statspolisavdelningarna äro i allmänhet

av mindre betydelse och beröra spörsmål, vilka äro av rent administrativ

natur och alltså icke behöva behandlas i detta sammanhang. Av mera

principiell beskaffenhet äro de uttalanden, som gjorts mot förslaget örn gemensam

chef för den statliga ordningspolisen och kriminalpolisen, särskilt i Göteborg

och Malmö, där för båda grupperna tillsammans endast skulle finnas

en kommissarie, och sammanförandet därav till en och samma statspolisavdelning.

Sådana erinringar hava, bland annat, framställts av länsstyrelserna

i Malmöhus samt i Göteborgs och Bohus län. Såtillvida vill jag instämma i

vad nämnda länsstyrelser anfört, att det givetvis i och för sig är önskvärt,

att befäl i kommissaries tjänstegrad finnes såväl för kriminalpolisen som för

ordningspolisen. Emellertid torde det av besparingsskäl vara önskvärt att

söka inskränka nyanställandet av kommissarier till en i var och en av städerna

Göteborg och Malmö och, såsom i promemorian förutsatts, två i

Stockholm. Därest man, såsom jag nyss förordat, i stället inrättar en ny

överkonstapelsbefattning i var och en av städerna Göteborg och Malmö,

torde några olägenheter av dessa inskränkningar i den föreslagna organisationen

icke behöva uppstå, ehuru givetvis den kvalitativa förstärkningen

av kriminalpolisen icke blir så stark som enligt Hårlemans förslag. Det

är nämligen givet, att kommissarien på ordningspolissidan icke kan för

kriminalpolisverksamheten bliva till det gagn, som den sakkunnige avsett.

Men det är icke heller meningen, att han i regel skall ägna sig åt dylikt

arbete eller på ett detaljerat sätt ingripa i kriminalpolispersonalens verksamhet;

dock har det synts berättigat, att, då två grupper av statligt avlönad

och för statliga uppgifter anlitad personal finnas vid samma poliskår,

de i sina tjänsteförliållanden hänföras under det befintliga statliga

befälet. Det må ytterligare understrykas, att avsikten icke är att på något

sätt göra avsteg från den principen, att kriminalpolismännens arbete närmast

skall dirigeras av landsfogden respektive, efter hans medgivande, av någon

av landsfiskalerna.

I anledning av vad som anförts i vissa yttranden vill jag emellertid ytterligare

framhålla följande. Även i fråga om kriminalpolisen skall gälla, att

den, i den mån den icke tages i anspråk för uppgifter på landsbygden, skall

tjänstgöra inom stationsorten. Givetvis bör den i denna sin verksamhet stå

under befäl av chefen för kriminalpolisavdelningen i staden. Detta är i full

analogi med vad som förutsatts beträffande den statliga ordningspolisen

motsvarande fall och rubbar icke grundsatsen, att polismännen i sina per
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Speciella

anordningar.

Kungl. Majus proposition nr 178.

sonliga tjänsteförliållanden skola stå under befäl av statspolisavdelningens

chef, vilken ställer dem till förfogande för stadens myndigheter för viss angiven

tid.

Jag har haft under allvarligt övervägande att företaga sådan ändring av

gällande grunder för reseersättning åt kriminalpolispersonal, att dessa skulle

beträffande rätten till reseersättning bliva likställda med den statliga ordningspolisen.

Med hänsyn till att det nu gäller att förstärka effektiviteten

av kriminalpolisorganisationen, vari ett led är att uppmuntra till så stor

rörlighet, som kan erfordras för arbetets behöriga bedrivande, lärer det dock

icke vara lämpligt att i detta sammanhang företaga någon förändring i

antytt hänseende. Kriminalpolismännen intaga ju även i lönehänseende en

annan ställning än ordningspoliserna, och det är att hoppas, att bland annat

med hänsyn härtill slitningar i förevarande avseende icke skola behöva uppstå.

I vissa yttranden hava framställts erinringar, som tyda på att innebörden av

utredningsmännens förslag i denna del icke fullt klargjorts. I anledning härav

må framhallas, att det icke varit avsett att beträffande kriminalpolismännen

tillämpa samma cirkulation mellan tjänstgöring i staden och anlitande såsom

statspolis som i fråga om ordningspolisen. Det har blott ifrågasatts, att förordnande

av kriminalpolisman till statspolisavdelning endast skulle ske på

begränsad tid, förslagsvis tre år, och att därefter vederbörande myndighet

liksom även jJolismannen själv skulle hava att taga under omprövning, huruvida

fortsatt förordnande lämpligen bör äga rum. Syftet härmed är främst, att

vederbörande icke skola förlora kontakten med sina i staden tjänstgörande

kamrater och icke ställas utanför den normala befordringsgången. Slutligen

må i anledning av ett yttrande av föreningen Sveriges landsfogdar påpekas,

att det givetvis varit avsett, att vederbörande stadsmyndighet skall äga inflytande

på förordnande av kriminalpolismän för huvudsaklig verksamhet

utom stationsorten; jag hänvisar till utredningsmännens nyss återgivna uttalande

i detta hänseende.

Yad beträffar det resultat, vartill den sakkunnige vid sin utredning kommit

i fråga örn speciella anordningar till förbättrande av kriminalpolisens effektivitet,

kan jag ansluta mig till hans uppfattning. Sålunda är det även enligt min

mening lämpligt, att centralbyrån för fingeravtryck förstärkes, väsentligen på

sätt i utredningen ifrågasatts. I anslutning härtill tillstyrker jag den sakkunniges

förslag örn nyinrättande vid byrån av en överkonstapels- och en

konstapelstjänst. Det är nämligen önskvärt, att byråns personal kan vid

behov användas även för andra uppgifter än undersökning av brottsplatser.

Mot den verkställda kostnadsberäkningen har jag icke något att erinra.

Kostnaden för byrån i dess helhet skulle med nu förordade jämkningar bliva

30,000 kronor för år.

De förut omnämnda förslag, vilka den sakkunnige icke ansett sig kunna förorda

till omedelbart genomförande, har icke heller jag funnit mig böra nu

upptaga till närmare granskning. Yad angår den i vissa yttranden berörda

frågan örn någon jämkning i gällande bestämmelser örn reseersättning vill

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Majus proposition nr 178.

jag emellertid som min uppfattning angiva, att dessa bestämmelser icke böra

få tolkas så snävt, att ersättning icke skulle utgå för användande av ett

snabbare men dyrare fortskaffningsmedel i sådana fall, då största skyndsamhet

varit av nöden. På andra punkter torde under utredningen berörda

frågor förtjäna att senare upptagas till särskild undersökning.

Ehuru icke direkt berörda av det nu behandlade förslaget må här i kort- Punkter vid^

het omnämnas vissa andra åtgärder, som äro under övervägande i syfte att grs utredning.

förbättra effektiviteten av kriminalpolisverksamheten.

Först vill jag då nämna, att i det utlåtande, som styrelsen för polisskolan Polisskolan i

i Stockholm jämte tillkallade sakkunniga enligt vad i annat sammanhang '' 01 ,ni''"

nämnts avgivit rörande ändrad organisation av skolan, utförligt behandlas

frågan, huru undervisningen skall kunna omläggas, så att en förbättring

av polisens kriminalarbete skall kunna åstadkommas. Det heter nämligen

i utlåtandet, att den undervisning i praktisk polistjänst, som meddelas i

skolans lägre kurs, hittills huvudsakligen inriktats på att giva eleverna kunskap

i ordningspolistjänst, medan på grund av bristande tid undervisningen

i kriminalpolistjänst fått stå något tillbaka. Redan i lägre kursen borde

dock eleverna göras förtrogna med kriminalpolisens arbetsujjpgifter och sättet

att genomföra dessa. Att märka vore nämligen — heter det vidare — att

i ett mycket stort antal av landets polisdistrikt tillgång i bästa fall funnes

till polisman, som genomgått skolans lägre kurs. En sådan polisman ställdes

därför ofta inför fall, där utbildning i kriminalpolistjänst måste utgöra en

förutsättning för fallets behandling. Reglementsstadgad undervisning i praktisk

kriminalpolistjänst borde därför införas för lägre kursen. — Aven vad

angår högre kursen hade styrelsen och de tillkallade sakkunniga funnit, att

ytterligare undervisningstid borde givas åt ämnena praktisk kriminalpolistjänst

och praktisk ordningspolistjänst på bekostnad av något eller några av de

andra ämnena. Det föreslås också, att med avseende fästat på att genom

förändringar i timplanerna sådana ämnen, i vilka en viss fördjupad undervisning

kunde anses önskvärd, bättre skulle kunna tillgodoses, studietiden

skulle så förlängas, att lästerminen i såväl lägre som högre kursen bestämmes

till 21 arbetsveckor i stället för nuvarande respektive 20 och 19 arbetsveckor.

Enligt förslaget skall det nya reglementet träda i kraft på sådan tidpunkt,

att det kan tillämpas från och med höstterminen 1932.

Ehuru jag ännu icke varit i tillfälle att närmare taga ståndpunkt till nyssnämnda

förslag, anser jag mig redan nu kunna uttala min anslutning till

de återgivna uttalandena rörande vikten av att utbildningen i praktisk

kriminalpolistjänst dels utvidgas i högre kursen dels också införes som

nytt ämne för lägre kursen vid statens polisskola i Stockholm. Det måste

bliva av stor betydelse, att de ordinarie fjärdingsmännen å landsbygden, i

den mån de genomgått polisskolans lägre kurs, ävensom statspolisavdelningarnas

personal erhållit viss utbildning i kriminalpolistjänst; därigenom

underlättas genomförandet av vad tidigare anförts därom, att statspolisav
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

Utbildningskurser

i krimiiialtekiiik.

Fjärdingsmans

reseersätt
ningar.

Polisundersökningar

vid

eldsvådor.

72 Kungl. Majus proposition nr 178.

delningarnas personal och fjärdingsmannen böra kunna användas såsom biträde

till den specialutbildade kriminalpersonalen.

Under två år hava på statens bekostnad hållits utbildningskurser i kriminalteknik,

avsedda i första hand för landsfogdar och landsfiskaler men därjämte

även för vissa andra intresserade. För nästa budgetår hava emellertid

medel icke begärts för detta ändamål. Detta har föranletts dels av statsfinansiella

skäl, dels också därav, att det ansetts lämpligt att avvakta den

nu ifrågasatta reformens genomförande ävensom den väntade omorganisationen

av jmlisskolan. Dessa båda omständigheter måste nämligen bliva av

natur att påverka bedömandet av frågan om värdet av och metoden för

dessa kriminaltekniska kurser. Det är således min uppfattning, att under

förberedelserna till statsverkspropositionen för budgetåret 1933/1934 bör

övervägas att äska medel för att i en eller annan form åtenrpptaga dessa

kurser.

Såsom en ytterligare åtgärd av betydelse för kriminalverksamheten på

landsbygden vill jag här omnämna ett av de förut åberopade utredningsmännen

framlagt förslag av innebörd, att fjär ding smån skola i vidgad omfattning

bliva berättigade till reseersättning i och för undersökningar rörande

brottmål inom eget distrikt, nämligen i sådana fall, då särskild skyndsamhet

är av betydelse. För närvarande fördröjes ofta polisutredning på landsbygden

därigenom, att fjärdingsmännen, enär de icke få ersättning exempelvis för

automobilfärd, alltför sent ankomma till brottsplatsen. Till detta förslag,

som vunnit anslutning från de hörda myndigheternas sida, vill jag tillstyrka

bifall, och torde jag få återkomma därtill i samband med behandlingen av

grunderna för anslag till vissa ersättningar åt befattningshavare vid polisoch

åklagarväsendet för nästa budgetår.

I ett närliggande ämne föreligger uttrycklig framställning om utvidgning

av området för polisundersökning. I anledning av att eldsvådor på landsbygden

blivit allt vanligare, hava landets större brandförsäkringsföretag i

skrivelse av oktober 1931 gjort framställning om sådan ändring i gällande

författningar, att polisundersökningar bliva obligatoriska efter varje eldsvåda

samt att resekostnadsersättning av statsmedel måtte utgå för tjänsteresa

för dylik undersökning. Hedan långt tidigare, nämligen i skrivelse den 25

maj 1921, hade gjorts framställning örn förbättrad utredning i dylika fall,

vilken framställning emellertid icke föranlett någon särskild åtgärd. Över

framställningen av oktober 1931 inhämtades först yttrande från länsstyrelsen

i Gävleborgs län.

I ett i anledning härav den 11 november 1931 avgivet utlåtande har

länsstyrelsen förklarat sig dela brandförsäkringsföretagens mening, att verkningarna

av det nuvarande undersökningsförfarandet icke äro tillfredsställande.

Obligatoriska undersökningar genom kompetenta förrättningsmän

skulle både direkt och indirekt medföra gynnsamma följder. Visserligen

kunde införandet därav icke under nuvarande förutsättningar antagas

komma att radikalt nedbringa antalet oförklarade fall, men det vore

dock synnerligen önskvärt, att brandförsäkringsföretagens framställning bleve

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

bifallen, då därigenom efter liand också kunde vinnas en betydande minskning

av det totala antalet eldsvådor. En begränsning av eldsvådorna lönade

sig såväl ur allmänekonomisk synpunkt som därför, att misstankarna kring

oförklarade eldsvådor här och var syntes vara av sådan art och omfattning,

att rättskänslan krävde effektiva åtgärder. Önskvärt vore, att vid undersökningarna

kunde lämnas biträde av specialister. Vid genomförande av det

förordade förslaget syntes möjlighet böra ifrågakomma att från en i regel

obligatorisk undersökningsplikt föreskriva undantag i sådana fall, där eldsvådan

varit obetydlig och orsaken uppenbarligen icke kunde anses påkalla

åtgärd av polismyndighet.

Yttrande i ämnet har även avgivits av statskontoret den 9 december 1931.

I yttrandet anför statskontoret, att, såvitt det för statskontoret vore känt,

vore det beträffande städerna en genomförd praxis, att polisundersökning

företoges i anledning av varje eldsvåda av mer avsevärd omfattning. Beträffande

mindre samhällen och den egentliga landsbygden syntes j>raxis

vara, att resekostnadsersättning utginge till landsfiskal för av honom företagen

resa för undersökning rörande timad eldsvåda, endast när denna stöde

i samband med något brott eller grundad anledning förelegat att misstänka,

att så varit förhållandet. Statskontoret anför nu, att det ur statens synpunkt

borde anses tillräckligt, att polisundersökning vidtoges i dylika fall.

Där vederbörande försäkringsgivare funne önskligt, att sådan undersökning

vidtoges även i andra fall än de sagda, syntes det icke orimligt, att han finge

påtaga sig de härav betingade kostnaderna. I varje fall måste det anses

opåkallat att påfordra polisundersökning efter varje uppkommen eldsvåda.

På sätt länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalat, måste givetvis undantagas de

fall, där eldsvådan varit obetydlig och orsaken uppenbarligen icke kunde

anses föranleda åtgärd av polismyndighet. En dylik begränsning vore dock

ganska obestämd, och risk förelåge därför, att vid tillämpning därav det

omförmälda förfarandet skulle få en ganska vid användning, varigenom skulle

vållas starkt ökade kostnader för statsverket i form av resekostnadsersättning

åt landsfiskaler och kriminalpoliser. Statskontoret har därför avstyrkt

åtgärd i avsedd riktning.

Beträffande min egen ståndpunkt till frågan må nämnas, att det enligt

min mening särskilt beträffande eldsvådor tydligen gäller, att det är av synnerligen

stor vikt, att polisundersökning kommer till stånd så snart som

möjligt. Helst bör vid eldsvåda en första sådan undersökning ske redan

medan branden ännu pågår. Yarje dröjsmål medför risk att viktiga spår

förstöras. Statskontoret hänvisar till att i sådana fall, då det icke föreligger

direkt misstanke att eldsvådan står i sammanhang med brott eller

grundad anledning att efterforska sådant sammanhang, det bör bero på

försäkringsgivaren, huruvida undersökning kommer till stånd. Detta innebär

ju emellertid, att i sådana tveksamma fall, som här avses, undersökning

icke sker, förrän försäkringsgivaren erhållit kännedom örn branden

och övervägt, huruvida tillräcklig anledning för honom finnes att bekosta

polisundersökning. Uppenbart är enligt det föregående, att såväl på

grund av dröjsmålet som på grund av ovissheten örn att komma till positivt

resultat härigenom i många fall polisundersökning icke kommer till stånd,

i varje fall icke i sådan tid, att resultat kan uppnås. Det är visserligen

sant, att varje utvidgning av området för polisundersökning medför kostnadsökning,

men det kan icke vara rimligt att med hänsyn härtill avstå från

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

åtgärder, som kulina leda till ertappande av förövare av ifrågavarande slags

grova brott. Så långt som till att obligatoriskt föreskriva polisundersökning

efter varje eldsvåda lärer man emellertid icke rimligen kunna gå. En

lämplig medelväg synes mig stå att vinna genom att väsentligen följa det av

länsstyrelsen i Gävleborgs län framlagda förslaget. Emellertid bar min uppmärksamhet

fästats på att nämnda länsstyrelse genom länskungörelse den 27

januari 1932 förordnat, att det åligger vederbörande polisman att efter mottagen

underrättelse om eldsvåda av nämnvärd omfattning eller av misstänkt natur

omedelbart begiva sig till brandplatsen för verkställande av noggrann undersökning

— såvida det icke är uppenbart, att polismyndighets ingripande är

opåkallat — samt att om förhållandet snarast underrätta landsfogden. Hedan

gällande bestämmelser hava alltså ansetts medgiva vidtagande av åtgärder i

den utsträckning, som jag här är beredd att förorda. Möjligen kan ett förtydligande

av gällande föreskrifter på denna punkt vara önskvärt; jag torde

vid behandling av anslagsfrågan få återkomma härtill.

Åklagar- och Ytterligare en åtgärd, som torde kunna leda till förbättringar på kriminal
poii

sstat istik. väsendets område, är den som föreslås i ett för närvarande hos Kungl. Majit

vilande ärende örn införande av en åklagar- och polisstatistik. För närvarande

förekommer väsentligen statistik endast rörande sådana brott, som

beivras vid domstol. Nu föreligger emellertid ett av statistiska centralbyrån

i utlåtande den 20 juni 1931 närmare utfört förslag, enligt vilket uppgifter

skulle samlas rörande antalet gjorda anmälningar örn brott. Genom

en jämförelse mellan de uppgifter, som sålunda erhållas, och siffrorna rörande

vid domstol beivrade brott, särskilt sådana, i vilka straffällande följt,

kan man erhålla en god bild av effektiviteten av vårt kriminalväsen. Därigenom

lärer det också bliva möjligt att få en mera säker uppfattning än för

närvarande örn var de största bristerna såväl lokalt som i fråga örn särskilda

brottskategorier ligga. Med ärendets behandling har hittills fått anstå

i avbidan på den nu ifrågasatta reformeringen av kriminalpolisorganisationen.

Förslaget torde nu snarast böra upptagas till övervägande.

III. Special motivering till lagtexten.

Beträffande de lagbestämmelser, som erfordras för genomförande av det

här förordade omorganisationsförslaget såväl beträffande ordningspolisen som

kriminalpolisen, får jag hänvisa till utredningsmännens promemoria. Det

av dem framlagda förslaget till ändringar i 1925 års polislag har jag ansett

mig kunna i allt väsentligt följa; endast i ett par enstaka punkter hava vissa

formella jämkningar vidtagits. De enda sakliga ändringar, som förekomma

i det inom socialdepartementet upprättade, överarbetade förslaget, äro de,

som sammanhänga med vad jag förut förordat dels därutinnan, att ersättning

för reservpolisen i dess nuvarande omfattning skall för städer, som icke erhålla

statspolisavdelning, alltjämt utgå med 1/3 av lönen, dels därom, att

ersättning till stad för expeditionslokal bör kunna komma att utgå oavsett

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 178. 75

statspolisavdelningens storlek, så snart staden kan visa sig hava haft särskild

kostnad för ändamålet.

I anledning av att på sina håll tvekan kommit till synes rörande förhållandet

mellan dels den nuvarande regeln i 14 § 2 mom. örn att länsstyrelse,

som finner att polisdistrikt uppenbarligen åsidosätter sina åligganden,

bland annat beträffande hållande av polismanskap, kan ingripa med framställning

örn rättelse och eventuellt vitesföreläggande, och dels den nu föreslagna

bestämmelsen i 5 § 3 mom. örn rätt för Konungen att i vissa fall

förordna örn ökning av polispersonalen vill jag framhålla, att avsikten givetvis

är, att dessa båda bestämmelser skola gälla jämsides. Örn en länsstyrelse

anser, att sådan allvarlig försummelse föreligger, som avses i 14 §,

kan och bör länsstyrelsen alltså själv ingripa; i andra fall, liksom då ingripande

av länsstyrelsen ej leder till resultat och förutsättningarna enligt

5 § föreligga, bör länsstyrelsen påkalla åtgärd från Kungl. Majit.

Vad angår tiden för lagändringarnas ikraftträdande förordar jag, såsom

framgått redan av det tidigare anförda, att tidpunkten bestämmes till den

1 januari 1933. Redan den omständigheten att städernas personal- och omkostnadsstater

äro fastställda för hela innevarande kalenderår bör föranleda

ett dylikt uppskov. Därtill kommer, att vissa förberedelser erfordras, innan

den nya organisationen kan träda i verksamhet. Till förberedande av omorganisationen

lärer det emellertid vara lämpligt, att den blivande statspolisintendenten

med tillämpning av 4 § i polislagen tillsättes vid Stockholms

poliskår redan betydligt tidigare och senast från och med den 1 oktober

1932; hänsyn härtill har tagits i kostnadsberäkningarna. Även örn lagändringarna

icke träda i kraft förrän den 1 januari 1933, bör det tydligen icke

föreligga hinder för statspolisintendenten att redan dessförinnan vidtaga åtgärder

för anskaffande av fordon, personlig utrustning och dylikt, i den mån

sådant anskaffande liimpligen bör ske centralt.

Såsom redan antytts, kommer ett godtagande av reformen att medföra

behov av omfattande omredigeringar av polisreglementet ävensom av vissa

andra författningar. De viktigaste av dessa ändringar framgå av den utförliga

redogörelse för reformens detaljer, som lämnats av mig i det föregående samt

i övriga delar återfinnes i utredningsmännens promemoria. Det iir min avsikt

att i händelse av positivt beslut från riksdagens sida snarast möjligt

uppdraga åt tillkallade utredningsmän — närmast dem, som anlitats för

förslagets förberedande — att biträda med utarbetande av sålunda erforderliga

bestämmelser.

IV. Ytterligare frågor.

I direktiven för utredningsmännens arbete anförde jag, att erfarenheten

visat, att för åstadkommande av möjlighet till ett effektivt ingripande vid

oroligheter även kräves annat lin en utökning av den tillgängliga polispersonalen.

Det vore tillika önskvärt, att gällande föreskrifter så jämkades, att

det bereddes större möjlighet än för närvarande till inskridande i sådana

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Majus proposition nr 178.

fall, då medborgargrupper handlade i tydligt syfte att förbereda eller framkalla

våldshandlingar eller störa samhällsfunktionerna. Bland åtgärder i

sådant syfte, som syntes böra bliva föremål för övervägande, kunde nämnas

klarläggande av länsstyrelsernas möjligheter till ingripande för ordningens

upprätthållande, eventuellt även utvidgning av ordningsbestämmelserna för

landsbygden, utvidgning av den gällande rekvisitionslagstiftningen till att

gälla även i sådana fall, som här vore i fråga, utvidgning av möjligheten att

beslagtaga vapen och ammunition o. s. v.

Vad angår utvidgning av ordningsbestämmelserna för landsbygden och

frågan örn utvidgad rekvisitionslagstiftning har jag för avsikt att senare i

dag framlägga förslag dels rörande utsträckt tillämpning till riket i dess

helhet av § 13 i ordningsstadgan för rikets städer, i den måll den handlar örn

tillställningar, som äga rum på allmän plats eller på annat under bar himmel

beläget ställe, till vilket allmänheten eljest har obehindrat tillträde, dels ock

förslag till lag angående skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter

m. m. för ordningsmaktens behov. Vad däremot angår klarläggande

av länsstyrelsernas möjligheter till ingripande för ordningens upprätthållande

samt utvidgning av möjligheten att beslagtaga vapen, ammunition m. m., hava

jämväl dessa frågor varit föremål för utredningsmännens övervägande, men

hava de ansett någon åtgärd därutinnan icke böra vidtagas. I en i februari

1932 dagtecknad promemoria hava utredningsmännen i dessa hänseenden

anfört i huvudsak följande.

Under utredningsarbetet har undersökts frågan, huruvida det vore önskvärt

med en utvidgning eller ett förtydligande av gränserna för den befogenhet.

som tillkommer länsstyrelse i fråga örn extraordinära åtgärder vid orostillfällen.

Övervägande skäl lia emellertid därvid ansetts tala för att icke

föreslå någon åtgärd i sådant hänseende. Nu gällande bestämmelser lia

nämligen befunnits innebära tillräckliga möjligheter för länsstyrelserna att

förfara efter omständigheterna. Den tvekan, som på sina håll under den

offentliga diskussionen kommit till synes exempelvis beträffande länsstyrelses

rätt att meddela fridlysning av visst område, lärer vara oberättigad så till

vida, som länsstyrelse otvivelaktigt äger dylik rätt i all den omfattning, som

kräves för ordningens upprätthållande. Erfarenheten har emellertid givit

vid handen betydelsen av att fridlysning icke utsträckes till område, där

sådan icke erfordras, att gränserna för det fridlysta området preciseras och

att fridlysningsbeslutet på effektivt sätt bringas till allmänhetens kännedom.

Tillräcklig anledning att i så måtto utsträcka länsstyrelsernas befogenhet,

att de skulle äga exempelvis förbjuda folksamlingar eller eljest stadga regler,

som ingå i vad som i andra länder plägar kallas »belägringstillstånd», har

icke ansetts föreligga. Ej heller har det ansetts erforderligt att utvidga de

bestämmelser i vägtrafikstadgan, som avse möjlighet att i trafikens intresse

avstänga väg eller stadga trafikinskränkningar.

Vad angår möjligheten att beslagtaga vapen och ammunition, föreligger

enligt gällande bestämmelser sådan möjlighet i alla de fall, då vapen eller

ammunition utan tillstånd förvärvats eller importerats efter det gällande

författning redan trätt i kraft eller, vad angår dessförinnan förvärvat gods,

icke i föreskriven ordning deklarerats. Har sådan deklaration skett, kan

däremot ingripande ej ske, även örn vapeninnehavet ur allmän synpunkt

ansetts olämpligt. Beivrandet av olovligt vapeninnehav försvåras därigenom

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Majus proposition nr 178.

att rätt till husrannsakan för efterspanande av olovligen innehavda vapen

icke finnes. En av anledningarna till att dessa brister kommit att kvarstå

lärer hava varit den, att de icke kunnat avhjälpas annat än i civillags form

och att tiden icke ansågs medgiva det långa uppskov, som frågans framläggande

för riksdagen skulle hava medfört.

De åtgärder, som nu skulle kunna ifrågasättas, avse de nu angivna båda

punkterna. Yad angår den första — ingripande beträffande nu lagligen innehavda

vapen — innebär detta införande av licens för innehav — eventuellt

bärande — av vapen eller vissa slag därav. Tillräcklig anledning att nu skrida

till en dylik åtgärd har vid utredningsmännens överläggningar knappast

ansetts föreligga. Då frågan motionsvis bragts inför riksdagen, lärer det för

övrigt vara lämpligt att avvakta riksdagens ståndpunktstagande. Vad angår

införande av rätt till husrannsakan, skulle en sådan, särskilt med hänsyn till

att frihetsstraff här ej förekommer, strida mot hittills tillämpade straffprocessuella

principer. Bland annat med hänsyn härtill lärer det icke gärna

vara möjligt att nu upptaga denna fråga till separat behandling.

Utredningsmännen hava alltså stannat vid att även i sist avsedda hänseenden

förorda, att någon åtgärd icke nu företages från regeringens sida.

Till vad sålunda anförts kan jag i allt väsentligt ansluta mig. Jag har

sålunda icke för avsikt att i dessa ämnen för närvarande framlägga något

förslag.

Departementschefen uppläser härefter det av honom omförmälda, inom

socialdepartementet överarbetade förslaget till lag om ändring i vissa delar

av lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket och hemställer, att

förslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

B. Spångberg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

BILAGA A TILL KUNGL. MAJ:TS PROPOSITION Nr 178 ÅR 1932.

P. M.

RÖRANDE

RESERVPOLIS OCH STATSPOLIS M. M.

UTARBETAD INOM SOCIALDEPARTEMENTET

HÖSTEN 1931

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

P. M.

rörande reservpolis och statspolis m. lii.

Chefen för socialdepartementet anförde, efter gemensam beredning med

chefen för justitiedepartementet, till statsrådsprotokollet den 9 oktober 1931:

Omständigheter av olika slag hava föranlett övervägande, huruvida till

nästa års riksdag böra framläggas förslag till åtgärder, åsyftande att samhället

skall komma att stå bättre rustat än för närvarande att med civil

ordningsmakt möta uppkommande oroligheter. Som en förberedande åtgärd

i dylikt hänseende anmodade jag genom skrivelse den 3 juli 1931 landshövdingarna

att till mig inkomma med yttranden rörande de erfarenheter beträffande

behovet av förbättrade anordningar i fråga om ordningspolisen,

som kunde hava gjorts under de senaste åren, och rörande de förändringar,

som i anledning därav kunde anses önskvärda. Sedermera har Ådalskommissionen

i sin den 20 juli 1931 avgivna berättelse riktat en vädjan till

statsmakterna att för framtiden söka förekomma ett upprepande av de i

Adalen i maj 1931 timade tilldragelserna bland annat genom ytterligare förbättringar

av polisväsendet, varigenom militärt bistånd i det längsta kunde

undvikas.

Sedan de i anledning av berörda förfrågan från landshövdingarna inkomna

svaren sammanställts och denna sammanställning tillställts landshövdingarna,

har vid det möte med rikets landshövdingar och representanter

för länsstyrelserna, som enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande ägt rum den 1

oktober 1931, frågan örn viss omorganisation av ordningspolisen gjorts till

föremål för ingående diskussion.

Den sålunda verkställda förberedande behandlingen av ärendet har varit

ägnad att bestyrka uppfattningen, att gällande regler i förevarande hänseende

snarast böra göras till föremål för omarbetning. En utgångspunkt torde

därvid böra vara, att det ur olika synpunkter måste anses önskvärt, att militärmanskap

icke behöver anlitas för uppgifter sammanhörande med ordningens

upprätthållande. De polisstyrkor, som för närvarande stå till disposition

inom landets olika delar för ingripande vid mera omfattande oroligheter,

äro emellertid, även örn befintliga resurser till fullo utnyttjas, alltför

svaga för att bereda önskvärd trygghet. Den förstärkning av den för särskilda

tillfällen avsedda civila polismakten, som främst med hänsyn härtill

men även av andra skäl får anses i hög grad önskvärd, torde med ledning

av vad som under den hittills förda diskussionen förekommit lämpligen

böra — i varje fall i främsta rummet — ernås genom utbyggande av den

nuvarande reservpolisorganisationen. För ett sådant utbyggande kunna

olika vägar tänkas. Antingen kan man sålunda proportionellt öka det antal

reservpoliser, som städer av olika storlek enligt gällande bestämmelser äro

skyldiga att tillhandahålla, eller också kan ökningen koncentreras till de

största städerna. Av dessa båda linjer synes mig den senare närmast vara

att förorda; dock är det möjligt, att densamma bör kombineras med viss

ökning av reservpolisen även i övriga städer. En reform beträffande reservpolisen

i de största städerna kan, även den, ske på olika sätt, exempelvis

så att dessa städers polisstyrka erhåller en extra förstärkning i syfte att ett

större antal reservpoliser skall kunna lämnas, eller så att städerna förpliktas

att under utomordentliga omständigheter ställa till förfogande större del av

1. Utredningens

tillkomst.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

den normala polisstyrkan än för närvarande. I båda fallen torde visst tillskott

av statsmedel bliva erforderligt, oell ett av de uppkommande spörsmålen

gäller alltså att avväga storleken därav och undersöka, på vilken väg

den största effekten av ett visst belopp av statsmedel kan erhållas.

Erfarenheten får emellertid tillika anses hava visat, att för åstadkommande

av möjlighet till ett effektivt ingripande vid oroligheter kräves även

annat än en utökning av den tillgängliga polispersonalen. Det är tillika

önskvärt, att gällande föreskrifter så jämkas, att de bereda större möjlighet

än för närvarande till inskridande i sådana fall, då medborgargrupper handla

i tydligt syfte att förbereda eller framkalla våldshandlingar eller störa samhällsfunktionerna.

Bland åtgärder i sådant syfte, som synas böra bliva föremål

för övervägande, må nämnas klarläggande av länsstyrelsernas möjligheter

till ingripande för ordningens upprätthållande, eventuellt även utvidgning

av ordningsbestämmelserna för landsbygden, utvidgning av gällande

rekvisitionslagstiftning till att gälla även i sådana fall, som här avses,

utvidgning av möjligheten att beslagtaga vapen och ammunition o. s. v.

Även i fråga örn den genom 1925 års polislag skapade kriminalpolisorganisationen

synas vissa ändringar böra övervägas. Inom socialdepartementet

har verkställts förberedande granskning av nämnda organisation, och i anslutning

därtill har utarbetats förslag till vissa ändringar i gällande bestämmelser.

Den sålunda verkställda utredningens resultat hava diskuterats vid

det nyssnämnda landshövdingmötet och där i allmänhet vunnit anslutning

från de närvarande. Efter det utredningen i vederbörlig ordning blivit föremål

för myndigheternas yttranden, torde densamma böra upptagas till slutlig

behandling.

Nu angivna frågor synas mig vara av den trängande beskaffenhet, att ansträngningarna

böra inriktas på att söka för 1932 års riksdag framlägga förslag

i ämnet. Vid ärendets behandling torde böra beaktas en del detaljförslag,

som i övrigt framkommit, särskilt genom framställningar från olika

sammanslutningar av inom polisväsendet anställda personer.

Den fortsatta behandlingen av det på angivna sätt inkomna materialet

samt ärendets vidare handläggning i övrigt torde böra ske med anlitande

av särskilt tillkallade utredningsmän. Efter det genom dessa utredningsmän.

arbetande i nära förbindelse med socialdepartementet och i kontakt

jämväl med vederbörande städers myndigheter, med största möjliga skyndsamhet

utarbetats ett utkast — närmast i promemorieform — till förslag i

fråga örn ordningspolisens organisation och vad därmed sammanhänger,

torde över detsamma böra inhämtas yttranden från vederbörande myndigheter.

Sedan dessa yttranden inkommit, synes departementschefen böra

hava att efter samråd med utredningsmännen definitivt fixera grundlinjerna

för det förslag i samtliga här berörda ämnen, som bör föreläggas Kungl.

Majit.

På därom gjord hemställan bemyndigade Kungl. Majit chefen för socialdepartementet

att utse högst sju utredningsmän att inom socialdepartementet

biträda med fortsatt behandling av frågan örn ändrade bestämmelser beträffande

ordningspolisens och kriminalpolisens organisation jämte vissa

därmed sammanhängande spörsmål ävensom med skyndsamt utarbetande avförslag

i dessa ämnen.

Såsom utredningsmän tillkallade departementschefen den 24 oktober 1931

statssekreteraren B. G. H. Hammarskjöld (ordförande), landsfogden i Stockholms

län E. Bergenfelt, borgarrådet i Stockholm K. G. Ewerlöf, filosofie

doktorn S. Hansson i Göteborg samt landssekreteraren i Malmöhus län

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

H. P. Kjäll. I utredningsarbetet bär tillika deltagit polismästaren i Stockholm

E. Hallgren. Såsom sekreterare har tjänstgjort hovrättsassessorn J. Laurin.

Sedan överläggningar med utredningsmännen m. fl. ägt rum inom departementet,

har det — bland annat med hänsyn till erforderliga remisser —

befunnits lämpligt att efter hand framlägga resultatet av arbetet i särskilda

promemorior. Tidigare har framlagts och till länsstyrelserna m. fl. remitterats

en efter samråd med utredningsmännen uppgjord promemoria rörande

vissa framställningar örn ändringar i gällande polisförfattningar. Härmed

föreligger en på samma sätt tillkommen promemoria rörande det föreliggande

huvudspörsmålet, åtgärder till stärkande av den civila ordningsmakten.

I denna promemoria beröres i någon mån sambandet med de av f. d. polismästaren

G. Hårleman i särskild utredning framställda förslagen angående

vissa ändringar i kriminalpolisorganisationen för landsbygden, över vilken utredning

yttranden redan avgivits, men det närmare ställningstagandet till dessa

frågor torde få anstå till dess yttranden inkommit jämväl över föreliggande

promemoria. Avsikten är att senare framlägga och, i den mån åtgärder

komma att föreslås, utremittera promemorior rörande övriga i direktiven

omnämnda frågor.

På grund av den korta tid, som står till buds, örn förslag skall kunna

föreläggas 1932 års riksdag, har det befunnits icke vara möjligt att framlägga

förslagen i form av utarbetade författningstexter utan ansetts nödvändigt

att på de flesta punkterna göra en begränsning till mera allmänna redogörelser

för förslagens innebörd, varvid åtskilliga detalj spörsmål måst förbigås

eller endast kunnat antydas. Därest förslagen komma till genomförande,

är det givetvis meningen att senare infordra särskilda yttranden över de

förslag till reglementen och andra administrativa författningar, vilka i så fall

komma att uppgöras.

Över de ändringar i lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket, vilka

ansetts erforderliga för genomförande av det i denna promemoria framlagda

förslaget, har ett utkast redan nu verkställts (se bilaga I)..

Den nuvarande polisorganisationen är byggd på lagen den 6 juni 1925

örn polisväsendet i riket (här nedan benämnd polislagen) jämte ett flertal

därtill sig anslutande författningar, av vilka särskilt må nämnas polisreglementet

för riket den 26 september 1925.

Före 1925 humös endast i mycket ringa utsträckning allmänna bestämmelser

rörande polisväsendet, varför frågan örn en reglering av dessa frågor

länge varit aktuell. Sedan motioner i ämnet vid 1904 och 1905 års riksdagar

icke lett till resultat, beslöt 1906 års riksdag att i skrivelse till Kungl. Majit

anhålla, att Kungl. Majit måtte låta utarbeta en allmän polisförfattning för

rikets städer och därmed jämförliga orter.

Den 28 februari 1907 avlämnade dåvarande sekreteraren hos Överståthållarämbetet

för polisärenden, vice häradshövdingen Hj. von Sydow efter

Kungl. Majits uppdrag ett av motiv åtföljt förslag till reglemente för polispersonalen

i riket.

Frågan örn en reform av själva polisorganisationen linde överlämnats till

2. Nuvarande

organisation.

Förslag före

år 1925.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

den år 1909 tillsatta s. k. fögderiförvaltningskommittén, vilken i sitt år 1912

avgivna betänkande framlade förslag till bl. a. vissa förändringar i den för

landsbygden gällande polisorganisationen.

Fögderiförvaltningskommitténs förslag granskades sedermera av sex sakkunniga,

vilka år 1912 avgåvo betänkande i ämnet.

Emellertid hade under år 1909 det av von Sydow utarbetade förslaget

enligt vederbörligt uppdrag underkastats överarbetning av dåvarande landssekreteraren

Herman Uddén, varefter nya sakkunniga år 1913 tillkallades för

att inom civildepartementet biträda med utredning i ämnet. De sakkunniga,

som utgjordes av Uddén jämte fyra andra personer, avlämnade den 11 november

1913 av motiv åtföljt förslag till polisreglemente för riket.

På grundval av, bland annat, den sålunda verkställda utredningen avläts

år 1918 proposition (nr 284) till riksdagen med förslag till lag örn polisväsendet

i rikets städer; vid propositionen fanns fogat ett utkast till polisreglemente

för rikets städer, avsett att, örn propositionen bifölles, läggas till grund för

en administrativ författning i ämnet. Propositionen blev emellertid icke av

riksdagen antagen.

Åren 1919 och 1920 ingav riksdagens justitieombudsman till Kungl. Majit

framställningar i ämnet med betonande av vikten av att förslag till allmän

polisförfattning med det snaraste förelädes riksdagen.

Den 28 januari 1921 erhöll dåvarande regeringsrådet S. Linnér uppdrag

att inom socialdepartementet biträda med utredning angående ordnandet av

polisväsendet i riket. Den 19 maj 1921 förordnades dåvarande hovrättsrådet

Sven Lawski att biträda vid utredningen.

Linnér avlämnade i november 1922 betänkande i ämnet, innefattande ut-,

redning angående omorganisation av polisväsendet i riket (S. O. U. 1922:49).

Den 24 november 1922 uppdrogs därpå åt Linnér att jämte Lawski och

tio andra personer såsom sakkunniga biträda med en principiell granskning

av det Linnérska förslaget. De sakkunniga avgåvo utlåtande den 21 december

1922 (S. Q. U. 1922: 58).

I statsverkspropositionen till 1924 års riksdag förklarades, att en omorganisation

av rikets polisväsen måste anstå, intill dess en bestämd förbättringav

det ekonomiska läget inträtt.

I anledning av väckt motion beslöt emellertid 1924 års riksdag, på förslagav

första lagutskottet (uti. nr 18), att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville ägna frågan örn omorganisation av rikets polisväsen förnyat

övervägande, därvid jämväl borde undersökas, huruvida en allmän polisförfattning

för rikets städer och därmed jämförliga orter, så ock andra partiella

reformer på ifrågavarande område, lämpligen kunde genomföras i avvaktan

på en slutlig lösning av polisreformen i dess helhet.

Den 20 juni 1924 tillkallades Lawski att inom socialdepartementet biträda

med förnyad utredning i ämnet. Inom departementet utarbetades därefter

nytt förslag till omorganisation av rikets polisväsen.

Den 14 september 1924 tillkallades fyra personer att såsom sakkunniga

inom departementet biträda med granskning av 1924 års förslag. De sakkunniga

avgåvo den 16 oktober 1924 utlåtande i ämnet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sedermera tillkallades den 5 november 1924 fem andra sakkunniga att

inom departementet biträda med granskning av 1924 års förslag. Dessa sakkunniga

avgåvo utlåtande den 8 december 1924.

Förslag till lag örn polisväsendet i riket m. fl. författningar förelädes

1925 års riksdag i proposition nr 58 och. behandlades av andra särskilda

utskottet i utlåtande nr 1. Riksdagens beslut anmäldes i skrivelse den 30

maj 1925, nr 262.

Såsom nedan närmare omförmäles, har polislagen undergått viss ändring

genom lag den 16 maj 1929 och har vid 1929 och 1930 års riksdagar väckts

motioner jämväl örn andra ändringar i polislagen.

Huvuddragen av den sålunda gällande organisationen äro följande. Ben gällande

För polisverksamhetens upprätthållande skall riket vara indelat i polisdistrikt.

Stad, liksom köping, som enligt särskild bestämmelse är pliktig grunddrag.

att bekosta för köpingen erforderlig polispersonal, skall utgöra särskilt

polisdistrikt. Indelningen i polisdistrikt bestämmes i övrigt av länsstyrelsen

— efter förslag av vederbörande landsfiskal, sedan denne hort ortsombud

men till ett polisdistrikt må ej hänföras mer än en kommun, där ej vederbörande

kommuner själva sådant påyrka eller det för polisverksamhetens

behöriga upprätthållande tinnes särskilt påkallat. I detta avseende vidtog

1925 års riksdag ändring i propositionen, enligt vilken landsfiskalsdistrikten

.skulle indelas i polisdistrikt på sådant sätt att som regel i varje polisdistrikt

åtminstone en polisman kunde antagas erhålla full sysselsättning.

Med polisverksamhet förstås i lagen, vad angar stad, »upprätthållande av

allmän ordning och säkerhet, verkställande av spaning och annan undersökning

angående brott ävensom den verksamhet i övrigt, som på grund av

särskilda stadganden eller hävdvunnet bruk åligger polispersonal i denna

dess egenskap» (egentlig polisverksamhet), men för landsbygdens del omfattar

polisverksamheten därjämte »biträde vid åtgärd i utsökningsmål,

vid indrivning av utskylder eller böter och vid annan handräckning». Upprätthållande

av polisverksamheten är en kommunal angelägenhet, som det

åligger vederbörande polisdistrikt att ombesörja. I polisdistrikten skola således

anställas fjärdingsmän eller andra polismän »i den omfattning det erfordras

för polisverksamhetens ombesörjande inom vederbörande polisdistrikt». Ar

befattning av stadigvarande beskaffenhet och kan befattningshavaren antagas

bliva fullt sysselsatt därav, skall befattningen vara ordinarie; i de mindre

polisdistrikt, där tjänsten icke giver full sysselsättning, är befattningshavaren

således icke ordinarie, även om befattningen är stadigvarande. Även härvidlag

skiljer sig lagen från propositionen, vilken, som förut nämnts, såsom

regel förutsatte, att alla befattningshavare skulle vara fullt sysselsatta av

tjänsten, och därför lät enbart befattningens stadigvarande natur vara avgörande

i de avseenden, där nu även tjänstens omfattning far betydelse.

Polisdistrikt är pliktigt att skäligen avlöna sina befattningshavare, att

med skiilig pension förse innehavare av ordinarie befattning samt att vid

dödsfall på grund av skada i tjänsten utgiva familjeunderstöd och begrav
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

ningshjälp. I samband med bestämmande av lönen för viss befattning skall

bestämmas, huruvida befattningen skall vara ordinarie (jfr ovan). Polisdistriktet

Ilar dessutom att draga försorg örn uniformering oell beväpning

i enlighet med därom utfärdade föreskrifter samt att i erforderlig utsträckning

ombesörja anordningar för behörig utrustning av distriktets polisväsen.

Befogenhet att tillsätta ordinarie befattningshavare vid polisväsendet tillkommer

i stad länsstyrelsen, medan övriga befattningshavare tillsättas av

polischefen. Fjärdingsman på landsbygden utses genom val, oell länsstyrelsen

bär att förordna den valde, där icke särskilda skäl annat föranleda. I övrigt

tillsättas polisbefattningar på landsbygden av länsstyrelsen.

I fråga örn statsbidrag till polisdistrikten för den nu berörda organisationen

är grundregeln den, att städer och ovannämnda köpingar icke härför

erhålla statsbidrag, under det att staten i övriga polisdistrikt bidrager med

hälften beträffande ordinarie befattningar och en femtedel i fråga om icke

oidinaiie befattningar av kostnaden för avlöning, familjeunderstöd och begravningshjälp

ävensom för den sjukvård, som må tillkomma befattningshavare

vid skada i tjänsten, varjämte staten på visst sätt bidrager till pensioneringen

av ordinarie befattningshavare i dessa senare distrikt.

Landstings- Jämlikt 3 § i polislagen må till förstärkning av den för upprätthållande

polis. av allmän ordning och säkerhet avsedda polispersonalen inom visst landstingsomrade

polismän anställas för landstingsområdet. Landstinget har

däivid motsvarande skyldighet som polisdistrikt i fråga örn avlöning, pensionering,

utrustning m. lii. Statsbidrag för landstingspolis utgår efter samma

giunder som beträffande ordinarie befattningshavare å landsbygden.

Närmare uppgifter angående förekomsten av landstingspolis lämnas kär

nedan (avd. 13).

Anstalter för Enligt 4 § i polislagen skola i de polisdistrikt, som Konungen bestämmer,

>>e!behovetS P°lismän för hela rikets behov finnas anställda, varjämte i 8 § tredje stycket

stadgas, att för särskilda anordningar för polisväsendet i dess helhet är det

polisdistrikt, Konungen bestämmer, skyldigt att draga försorg. Polisdistrikts

kostnader för sadan personal och sådana anordningar gottgöras

polisdistriktet av statsverket.

Dessa stadganden lia i huvudsak avseende å de anordningar i Stockholm,

som omnämnas här nedan (under avd. 12), vartill komma vissa särskilda

polismän för gränskontroll.

Användning I fråga örn användning av befattningshavare vid polisväsendet för polisntegnaet

vaksamhet utom det område, för vilket han är anställd, gäller såsom allmän

distriktet, regel (7 § i polislagen), att befattningshavare må användas därtill, örn hans

avlöning helt eller delvis bestrides av statsmedel. Statsverket bestrider vid

sådan tjänstgöring alla därigenom uppkommande särskilda kostnader samt

den del av lönen, som ej eljest betalas av statsmedel.

Enligt nämnda regel skulle alla befattningshavare i städer och därmed jämställda

köpingar vara uteslutna fran användning på annan ort. Lagen innehåller

emelleitid \ issa särskilda bestämmelser, som möjliggöra användning i viss

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

utsträckning av städernas befattningshavare även utanför städerna. Först

är härvidlag att märka vissa bestämmelser, avsedda att sörja för anskaffande

av en reserv för ordningens upprätthållande vid mera exceptionella påfrestningar.

Med hänsyn till att denna fråga är det närmaste föremålet för den

förevarande utredningen lämnas här en mera ingående redogörelse för densammas

utveckling.

Redan år 1909 hade tillskapats en särskild reservpolisorganisation för

biträde vid ordningens upprätthållande å ort, där oordningar av större omfattningar

utbrutit eller hotade att utbryta. Denna organisation innebar,

att vissa städer enligt kontrakt med statsverket voro skyldiga att mot bestämd

gottgörelse tillhandahålla polispersonal på rekvisition av vederbörande

länsstyrelse, där polispersonalen erfordrades inom det län, vartill den förpliktade

staden hörde, och eljest på rekvisition av chefen för socialdepartementet.

Det totala antal polismän, som stod till förfogande, uppgick vid

1925 års ingång till 185. Till städerna utgick årlig gottgörelse för denna

skyldighet med 500 kronor för vanlig poliskonstapel och ett något högre

belopp för befäl.

Det Linnérslca förslaget avsåg att lösa reservproblemet på det sätt, att hela

landets polispersonal gjordes mobil. Då polishjälp för ordningens upprätthållande

erfordrades å viss ort, skulle vederbörande landsfogde kunna ditbeordra

personal från annan ort inom sitt distrikt — enligt detta förslag

skulle landsfogde vara chef för polisväsendet i hela länet, frånsett endast

de tre största städerna — och, örn han icke på detta sätt kunde hopbringa

en tillräckligt stor polisstyrka, skulle han äga hos annan landsfogde eller

hos polismästaren i någon av de tre största städerna rekvirera ytterligare

hjälp, och sådan hjälp skulle ej få vägras i vidare mån än som för polisverksamhetens

utövande i det område, varifrån hjälp rekvirerades, vore

oundgängligen nödigt. Enahanda rätt att påfordra hjälp skulle tillkomma

nyssnämnda tre polismästare. Därjämte skulle landsfiskal kunna beordra

personal från ort till annan inom sitt distrikt. Ehuru den polishjälp, som

sålunda skulle lämnas, otvivelaktigt skulle komma att huvudsakligen tagas

från de större städerna, föreslogs icke någon särskild ersättning för skyldigheten

att tillhandahålla polishjälp, utan det generella statsbidrag, som av

Linnér föreslogs utgå även till städerna, betraktades såsom en gottgörelse

liven härför. Däremot skulle de särskilda kostnader, som av personals kommendering

från en ort till annan kunde föranledas, bestridas av statsmedel.

Förslagsställaren räknade emellertid med att någon egentlig ökning av personalbeståndet

icke skulle föranledas av nyssnämnda skyldighet, varjämte

han för att möjliggöra en tillfällig utökning av personalen i fall, då densamma

icke räckte för vederbörande samhälles eget behov i följd av att

polishjälp lämnats eller eljest, föreslog skapandet av en särskild reservorganisation.

Denna skulle åstadkommas på det sätt, att polisman, som pensionerats

före 60 års ålder — den allmänna pensionsåldern för poliskonstapel

föreslogs till 55 år — skulle, intill dess lian uppnått 60 års ålder, vara

skyldig att, örn han vore bosatt på sin gamla stationsort, under högst tjugu

jReservpolisen.

Föro 1925.

Det Linnérska

förslaget.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

1922 års

sakkunDiga,

1924 års

förslag.

dagar om året tjänstgöra vid dess polisväsen, därest för ordningens upprätthållande

behov yppades av tillfällig ökning av personalen.

En ytterligare hjälporganisation förefanns i det Linnérska förslaget därutinnan,

att enligt förslaget landsting skulle vara pliktigt att, där det erfordrades

för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet inom större

område på landsbygden än kommun eller samhälle, organisera särskild polisavdelning

för landstingsområdet. Tankegången i förslaget i denna del var

närmast den, att då särskilda åtgärder i ordningens intresse måste vidtagas

för större områden av landsbygden, ett åläggande för någon eller några

kommuner att sörja för erforderlig polisbevakning kunde drabba dessa allt för

tungt och måhända orättvist i förhållande till grannkommunerna och att det

därför vore nödvändigt att kunna ålägga landstinget skyldighet härutinnan.

1922 års sakkunniga gjorde mot det Linnérska förslaget i denna del allenast

den anmärkningen, att vid inkallelse av pensionerad polisman hänsyn

borde tagas till att polismannen icke därigenom lede allvarligt men i sin

näring. Tre av de sakkunniga uttalade sig i avgivna reservationer mot

skyldighet för pensionerad polisman att tjänstgöra och förordade i stället,

att reservpolisorganisationen ordnades på frivillighetens väg.

I 1924 års förslag hade för behovet av personalförstärkning för ordningens

upprätthållande sörjts på det sätt, att stad, vars invånarantal överstege

20,000, förklarades pliktig att på rekvisition mot särskild ersättning av den

regelbundet använda polispersonalen för ordningspolisändamål tillhandahålla

tre s. k. reservpolismän för varje påbörjat tal av 20,000 invånare. I

län utom Stockholms, varest stad med 20,000 invånare saknades, skulle vidare

den stad, Konungen bestämde, på enahanda sätt tillhandahålla tre

reservpolismän. Keservpolispersonal skulle tillkallas av länsstyrelsen, då

personalen skulle användas inom det län, där den förpliktade staden läge,

och eljest av chefen för socialdepartementet. Såsom gottgörelse för skyldigheten

att tillhandahålla reservpolispersonal skulle till vederbörande stad för

varje reservpolisman utgå statsbidrag med en tredjedel av de sammanlagda

löneförmåner, som årligen tillkomme i staden anställd polisman med lägsta

lön inom den tjänstegrad, reservpolismannen skulle tillhöra. Toges ifrågavarande

skyldighet i anspråk, skulle statsverket dessutom gälda vederbörande

polismans lön under kommenderingen samt alla av denna föranledda kostnader,

däribland dagarvode till de utbeordrade polismännen.

Därjämte skulle enligt 1924 års förslag all polispersonal på landsbygden

utom de med städerna jämställda köpingarna kunna användas på enahanda

sätt som reservpolisen, dock under förutsättning, att personalen utan olägenhet

kunde undvaras å stationsorten. Kekvisitionsrätten skulle utövas av

enahanda myndigheter som beträffande reservpolispersonalen, men därjämte

skulle landsfiskal kunna inom sitt tjänstgöringsdistrikt beordra polismän från

ett polisdistrikt till ett annat. De särskilda kostnader, som kunde föranledas

av bär omförmäld kommendering, skulle åvila statsverket.

1924 års förslag innefattade icke bestämmelser örn tjänstgöringsskyldighet

för pensionerad personal.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Sakkunniga av september 1924 lämnade 1924 års förslag i förevarande delar

utan anmärkning. I en vid de sakkunnigas utlåtande fogad reservation föreslog

emellertid landshövdingen Linnér beträffande anordningarna för beredande

av tillfällig polisförstärkning, att stad med mer än 10,000 invånare

eller, vad anginge län, där någon stad med sådant invånarantal icke funnes,

den stad inom länet, Konungen bestämde, skulle vara pliktig att mot den i

1924 års förslag upptagna gottgörelsen tillhandahålla en reservpolisman för

varje påbörjat tal av 10,000 invånare, dock minst tre polismän, samt att

därjämte landets polispersonal i dess helhet skulle stå till förfogande för

ordningens upprätthållande mot skyldighet för statsverket att betala dels den

utkommenderade personalens hela lön under eventuell utkommendering och

dels alla de särskilda kostnader, som kunde föranledas av kommenderingen.

Sakkunniga ar november 1924 föreslogo dels, att skyldigheten att tillhandahålla

reservpolismän skulle bestämmas så, att stad med minst 10,000 invånare

förpliktades att tillhandahålla en polisman för varje fullt tal av 10,000

invånare, dock minst tre polismän, samt att skyldighet att tillhandahålla tre

polismän därjämte, efter Kungl. Maj:ts förordnande, skulle åläggas en stad

i varje län, som icke ägde någon stad med 10,000 invånare, och dels, såsom

en konsekvens av en av de sakkunniga förordad höjning av det i 1924 års

förslag föreslagna generella statsbidraget till landsbygdens personalkostnad

från ’/3 till hälften, att gottgörelsen till stad, som skulle hålla reservpolis,

också skulle höjas till hälften. I övrigt gjordes icke någon anmärkning

mot 1924 års förslag i förevarande delar.

I propositionen till 1925 års riksdag anförde departementschefen:

Vid bedömandet av de olika spörsmål, som sammanhänga med frågan, huru för

ordningspolisändamål behövliga hjälporganisationer lämpligast böra anordnas,

är först att taga ståndpunkt till frågan, örn en allmän skyldighet att tillhandahålla

polisförstärkning bör åläggas samtliga kommunala bildningar eller icke.

De farhågor, som i yttranden över det Linnérska förslaget framförts i den

riktningen, att en dylik skyldighet skulle ålägga städerna tvång att öka sin

polispersonal, synas knappast befogade. Genom att man tillfälligt omlägger

tjänstgöringen, ökar aspiranters tjänstgöring, ändrar semesterindelning eller

vidtager andra dylika åtgärder torde, åtminstone vad de större städerna angår,

ett tillfälligt avstående av personal för annan orts behov kunna ske utan att

någon ökning av den ordinarie polisstyrkan erfordras. Möjligen kail ett tillfälligt

inkallande av extra personal behövas, för vilket ändamål möjligheten

att använda pensionerad personal skulle vara av värde, men kostnaden härför

skulle säkerligen icke bliva avsevärd. Om jag likvisst icke, vad städerna och

därmed jämställda köpingar angår, vill förorda vare sig det Linnérska systemet

eller den modifierade form därav, som föreslogs i reservationen till det av

sakkunniga av september 1924 avgivna utlåtandet, är anledningen härtill att

söka däri, att man enligt min uppfattning icke skäligen kan ålägga samhälle

en förpliktelse av här ifrågavarande art för annat samhälles behov utan att

härför lämna en icke alltför snävt tillmätt ersättning. Då det generella statsbidrag,

som föreslås till den egentliga landsbygdspersonalen, torde innefatta

tillräcklig gottgörelse för en dylik förpliktelse, finnes intet hinder

att ålägga landsbygden en sådan. Men den reserv, som härigenom skulle

ställas till förfogande, skulle måhända icke visa sig vara tillräcklig, örn man

vill hava garanti för att ordningens upprätthållande även vid exceptionella

Sakkunniga

av sept. 1924.

Sakkunniga

av nov. 1924.

Departementschefen

1925.

opaginerad Kontrollera mot PDF

fall av mera allvarliga störningar skall kunna genomföras utan militärhjälp.

Härför erfordras framför allt, att reservpolismännen hava nödig rutin. Av

värde är vidare, att de särskilda polismännen icke komma från ett flertal olika

orter utan på förhand känna till varandra. Man torde således icke kunna

undvara hjälp från de större städerna, och under sådana förhållanden torde

någon annan anordning icke lämpligen böra komma till användning än den,

som upptagits i 1924 års förslag och i princip godkänts av de två granskningskommissionerna.

En fördel hos denna anordning är också, att den

nära ansluter sig till den redan förefintliga reservpolisorganisationen.

Yad angår frågan, huru skyldigheten att tillhandahålla reservpolismän bör

bestämmas,--—--synes mig företrädet böra givas åt det av sak
kunniga

av november 1924 förordade förslaget. Det förefaller mig nämligen

icke motiverat att höja reservpolisens numerär''). Faktum är, att hittills

åtminstone intet behov av en större reservpolis styrka framträtt. En företagen

utredning har visat, att den reservpolis, som ett antal städer genom

avtal med staten förbundit sig att tillhandahålla, tagits i anspråk i mycket

ringa grad. Särskilt under senare år har reservpolis rekvirerats endast i

några få fall och till ganska obetydligt antal. Det finnes ingen anledning

att antaga, att behovet av reservpolis efter genomförandet av en förbättrad

polisorganisation för landsbygden skulle komma att växa mera än i den

proportion till folkmängdsökningen, som sist omnämnda förslag innebär.

Jag förbiser ingalunda, att då skyldigheten att tillhandahålla reservpolismän

sannolikt icke för vederbörande städer skall medföra någon egentlig

kostnad, reservpolisens numerär huvudsakligen kommer att hava betydelse

såsom norm för det statsbidrag, vilket huvudsakligen i landsbygdens intresse

skall tilldelas städerna. Men även med hänsyn tagen härtill lärer man med

fog kunna gära gällande, att normen för statsbidraget icke kan behöva baseras

på ett större behov av reservpolis än det nuvarande.

I fråga örn storleken av den ersättning, som bör tillkomma ifrågavarande

större städer, innefattar 1924 års förslag en icke alldeles oväsentlig höjning

i förhållande till vad som för närvarande erlägges för reservpolis. Medan

sålunda den nuvarande gottgörelsen är beräknad efter 500 kronor för vanlig

poliskonstapel och ett något högre belopp för befäl, skulle den i 1924 års

förslag upptagna gottgörelsen för Stockholms del innebära, att ersättningen

för varje polisman skulle, oberäknat dyrtidstillägg, ökas till mer än det dubbla.

För övriga städer har höjningen, exklusive dyrtidstillägg, approximativt beräknats

till 300 kronor för varje polisman. Såsom jag redan framhållit, bör

gottgörelsen till städerna icke utmätas alltför snävt. En höjning torde vidare

vara motiverad redan på den grund, att gottgörelsen skall en gång för alla

fastställas i lag och icke bestämmas efter överenskommelse. — — — — —

Med hänsyn till det anförda har jag för min del funnit mig böra på denna

punkt förorda en höjning av ifrågavarande ersättning i enlighet med 1924

års förslag. Däremot synes mig anledning saknas att förorda den ytterligare

höjning av ersättningen, som föreslagits av sakkunniga av november

1924. Deras förslag var för övrigt betingat av en motsvarande höjning av

det generella statsbidraget till landsbygdens personalkostnader och torde

därför icke böra följas annat än i samband med en sådan höjning.

Vad angår de kostnader i övrigt, som staten bör påtaga sig för det fall.

att ordningspolispersonal från ett distrikt användes i ett annat, torde statsverket

böra vidkännas ej blott, såsom i 1924 års förslag upptagits, de särskilda

av kommenderingen föranledda kostnaderna, utan jämväl hela den

avlöning, som belöper å kommenderingstiden. I övrigt synes mig 1924 års

förslag i ifrågavarande del kunna godkännas.

b Enligt en uppgjord tabell skulle totala reservpolisantalet uppgå till 234 enligt 1924

års förslag och till 186 enligt det senare förslaget.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

De erinringar, som framförts mot tanken att ålägga landstingen skyldighet

att hålla centrala polisavdelningar, äro enligt mitt förmenande värda beaktande.

Å andra sidan torde det icke vara lämpligt, att staten, såsom av

svenska landstingsförbundet föreslagits, organiserar dylika avdelningar, vilka

torde erfordras allenast i vissa län. En sådan anordning skulle otvivelaktigt

framstå som ett särskilt gynnande av dessa län och medföra risk för

en överorganisation i andra. Det lämpligaste torde därför vara att liksom

nu låta organiserandet av landstingspolis bliva beroende av frivilligt åtagande

från landstingets sida.

Yad angår möjligheten att skapa en reservorganisation genom att ålägga

pensionerade polismän tjänstgöringsskyldighet hade, såsom i en av de inom

1922 års sakkunniga avgivna reservationerna framhölls, en reservorganisation

av den typ, som det Linnerska förslaget innehöll, lätt kunnat göras alldeles

värdelös genom att den pensionerade personalen bosatte sig utom den gamla

stationsorten. Jag saknar därför anledning att förorda bestämmelser av dylik

art, men jag räknar däremot med att polisdistrikten i följd av sin skyldighet

att draga försorg örn erforderlig personal icke skola underlåta att genom

frivilliga överenskommelser bereda sig tillgång till reservpersonal, för vilket

ändamål säkerligen i många fall pensionerade polismän torde kunna engageras.

I förevarande avseende bifölls det i propositionen framlagda förslaget av

riksdagen. Enligt gällande lag (5 §) skall således i stad, vars invånareantal

uppgår till minst 10,000 (resp. i län, där sådan stad ej tinnes, den stad som

Konungen bestämmer), polisstyrkan vara så stor, att staden må kunna, i den

omfattning som nedan sägs, av den regelbundet använda polisstyrkan —

således av van och övad personal — tillhandahålla polismän (reservpolismän)

för att vid tillfälligt behov av polisförstärkning å annan ort där biträda vid

upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. Keservpolismännens antal

utgör en för varje fulla 10,000 invånare, dock lägst tre. Enligt lagen äger

Konungen bestämma, i vad mån reservpolismännen skola utgöras av polisbefäl

eller vara beridna, vilket skett genom cirkulär den 21 november 1925.

Keservpolismännens fördelning på städerna under 1932 samt antalet befäl och

beridna framgår i sammandrag av följande uppställning:

•

Reserv-

polismän

Därav befäl

Därav beridna

Stockholm.......................................

50

fl kommissarie

1 överkonstapel

\4 överkonstaplar

7 konstaplar

Göteborg ......................................

24

11 kommissarie

1 överkonstapel

\2 överkonstaplar

4 konstaplar

Malmö ...........................................

12

1 överkonstapel

3

Norrköping ...................................

6

1

2 »

Hälsingborg....................................

5

1 »

2

Eskilstuna......................................

3

1

Jönköping......................................

3

1

Kalmar ..........................................

3

1

Karlstad..........................................

3

1

Gävle ............................................

3

1

Sundsvall .......................................

3

1

Luleå .............................................

28 städer var och en 3 man *) .........

3

84

1

Summa

202

18 befäl

20 beridna

Rcservpolisenis

antal.

!) Den närmare fördelningen på städerna framgår av bilaga V.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsbidrag till

reservpolis.

Iteservpolisens

användning.

Till polisdistrikt, som skall tillhandahålla reservpolisman, utgår statsbidrag

för varje reservpolisman, som skall tillhandahållas, med en tredjedel

av de sammanlagda löneförmåner, som årligen tillkomma i distriktet anställd

polisman med lägsta lön inom den tjänstegrad, reservpolismannen skall tillhöra.

Har polisdistrikt tillhandahållit reservpolispersonal, bestrider statsverket

ej mindre vad av vederbörande polismans lön belöper å tid, som han

tjänstgjort utom distriktet, ävensom reservpolispersonalens transport till och

från tjänstgöringsorten samt särskilda kostnader för hästar och fordon, än

även dagarvode till varje polisman. Dagarvodet utgår med fem kronor eller,

örn polismannen innehar befälsgrad, med åtta kronor.

Angående användningen av den på frivilliga överenskommelser med vissa

städer grundade reservpolisorganisation, som förefanns före 1925 års polislag,

lämnades vissa uppgifter i en bilaga till propositionen nr 58 till 1925

års riksdag med förslag till nämnda lag. I fråga örn anlitandet av samma

organisation efter den tid, som avsågs med nämnda bilaga, samt rörande

användningen av den nya reservpolisorganisationen inhämtade första lagutskottet

vid 1929 års riksdag för behandling av en motion angående reservpolisen

(se sid. 15) vissa uppgifter. Utskottet intog i sitt utlåtande nr 29

en sammanställning av uppgifterna för tiden den 1 januari 1919—31 mars

1929. Denna sammanställning till den del den avser tiden intill 1929 års

ingång fogas till förevarande promemoria såsom bilaga II.

Till kompletterande av dessa uppgifter lia nu från länsstyrelserna inhämtats

enahanda uppgifter angående användning av reservpolis inom respektive

län från 1929 års ingång. De inkomna uppgifterna — i regel avseende tiden

till mitten av oktober 1931 — lia i bifogade bilaga III sammanställts på

liknande sätt som de tidigare, dock på grund av den väsentligt ökade användningen

i betydligt mera sammandragen form. Såvitt möjligt har dock

angivits de olika anledningarna till utkallandet samt tjänstgöringens ungefärliga

omfattning vid de olika tillfällena.

Som synes av bilagorna II och III, har reservpolisen i alltmera ökad omfattning

kommit till användning för trafikkontroll. Härutinnan är att erinra,

att chefen för socialdepartementet vid anmälan i statsrådet av de frågor,

som tillhörde regleringen för budgetåret 1926/1927 av utgifterna under

riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet,

angående anslaget till polisväsendet i riket anförde, att man måste räkna

med att vissa länsstyrelser i framtiden då och då måste använda reservpolispersonal

för övervakande av motorfordonstrafiken, ett ordningspolisändamål

vartill personal tidigare icke stått till förfogande, samt att med

hänsyn härtill ett något större belopp än förut syntes erfordras till ersättningar

åt polisdistrikten i fall, då reservpolispersonalen kommit till användning.

På denna grund höjdes det för sådana ersättningar beräknade beloppet

med 25,000 kronor. I cirkulär den 6 juli 1926 till länsstyrelserna fäste

chefen för socialdepartementet — under erinran att riksdagen lämnat vad

sålunda anförts utan erinran och beviljat anslaget till av Kungl. Maj:t föreslaget

belopp — länsstyrelsernas uppmärksamhet därå, att reservpolisper
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

sonal sålunda vore avsedd att användas för utövande av kontroll å motorfordonstrafiken.

Sedermera har Kungl. Maj:t ställt till vissa länsstyrelsers

förfogande olika belopp för förhyrande av motorfordon till denna verksamhet.

Beräknade per år uppgå dessa belopp nu till cirka 28,000 kronor (se

nedan avd. 23 under p. 28).

Enligt verkställd utredning uppgingo statens kostnader för statsbidrag

till reservpolis under budgetåret 1930/1931 till cirka 210,000 kronor.

Kostnaden vid reservpolisens användning uppskattades vid organisationens

tillkomst 1925 till 15,000 kronor, vilket belopp dock, såsom nyss nämnts,

i statsverkspropositionen för budgetåret 1926/1927 höjdes med 25,000 kronor.

Kostnaderna ha sedan varje år beräknats till 40,000 kronor. Enligt nu inhämtade

uppgifter lia emellertid de verkliga kostnaderna under budgetåret

1930/1931 uppgått till allenast cirka 26,500 kronor jämte utgifter för dagarvoden

cirka 8,500 kronor. Till förklaring härav bör erinras, att i en stor

del av de fall, då reservpolis enligt ovannämnda uppgifter använts, statsverkets

kostnader härför ersatts av enskilda, vilka ansetts pliktiga att sörja för

polisbevakning, såsom vid kapplöpningar, motortävlingar, vissa folkfester m. m.

I den ovan berörda motionen vid 1929 års riksdag yrkades bland annat,

»att förpliktelsen för städer eller kommuner att hålla s. k. reservpolis bortfaller

och stadganden införes i polislagen örn förbud för polismans användning

mot arbetarna vid arbetskonflikter». Första lagutskottet, dit motionen

hänvisades, hemställde i sitt utlåtande nr 29, vilket godkändes av riksdagen,

att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Såsom skäl

för denna hemställan anförde utskottet: Spörsmålet örn inrättande av reservpolis

för tillgodoseendet av det behov av extra polishjälp, som kunde förefinnas

vid särskilda tillfällen, hade varit föremål för ingående överväganden

vid polislagens tillkomst. Vid nämnda förhållande och då polislagen så nyligen

antagits av statsmakterna, måste naturligen starka skäl förebringas för

att i detta hänseende vidtaga ändring i lagen. I motionen hade icke anförts

några sådana skäl. Vad slutligen anginge yrkandet örn förbud för polisens

användning mot arbetare vid arbetskonflikter, erinrade utskottet, att polisens

uppgift vore att med iakttagande av sträng opartiskhet upprätthålla allmän

ordning och säkerhet samt att polisen borde i erforderlig mån härför tagas

i anspråk, oavsett arten av de händelser, som påkallade ingripandet.

Vid 1930 års riksdag väcktes en motion med samma yrkande som år 1929.

Motionen avstyrktes av första lagutskottet i utlåtande nr 13 under åberopande

av de i 1929 års utlåtande anförda skälen samt avslogs av riksdagen.

Enligt 6 § i polislagen skall i stad, som skall tillhandahålla reservpolismän,

i erforderlig utsträckning finnas anställd för spaning och annan undersökhing

angående brott särskilt utbildad polispersonal (kriminalpolisavdelning).

Vid kriminalpolisavdelning, som på grund av detta stadgande eller

eljest i stad inrättas, skola, örn och till det antal Konungen förordnar, finnas

anställda polismän för kriminalpolisverksamhet huvudsakligen utom

staden. Polisdistrikts kostnader för avlöning och pensionering av sådan

kriminalpolisman samt för begravningshjälp till sådan polismans dödsbo

Statens kostnader

för

reservpolis.

Motion 1929.

Motion 1930.

Kriminal
polismiin.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

gottgöres polisdistriktet av statsverket, som jämväl bestrider alla särskilda

kostnader för tjänstgöringen utom staden.

Rekvisition av kriminalpolisman för tjänstgöring utom staden göres hos

stadens polischef av landsfogden eller annan, som har att i polisdistrikt,

varest kriminalpolisavdelning icke finnes, leda förberedande undersökning i

brottmål. Ar den för sådan tjänstgöring huvudsakligen avsedde kriminalpolismannen

inom staden sysselsatt med visst arbete, som icke lämpligen

kan avbrytas, må i stället annan i staden anställd kriminalpolisman ställas

till förfogande.

Närmare uppgifter angående dessa kriminalpolismän meddelas här nedan

(under avd. 22).

Kontroll å

polisdistrikt.

Till kontroll av att skyldigheterna i avseende å polisväsendet iakttagas äro

vissa bestämmelser meddelade i polislagens 14 §.

Enligt den ursprungliga lydelsen stadgades i denna paragrafs 1 morn.,

att då i polisdistrikt eller av landsting beslut fattades angående avlöning,

pensionering, familjeuuderstöd eller begravningshjälp eller i fråga, huruvida

viss befattning skulle vara ordinarie eller icke, skulle sådant beslut underställas

länsstyrelsens prövning. Beslut, som sålunda underställdes, kunde

antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägrades fastställelse, skulle

skäl därtill uppgivas. Örn beslut, som eljest fattades angående polisväsendets

organisation, skulle anmälan göras hos länsstyrelsen. I 2 mom. stadgades,

att därest länsstyrelse funne, att avlöning, pension, familjeunderstöcl

eller begravningshjälp av polisdistrikt eller landsting bestämts till lägre

belopp än som kunde anses skäligt eller att polisdistrikt eller landsting

eljest uppenbarligen åsidosatte sina åligganden enligt lagen, skulle länsstyrelsen

hos polisdistriktet eller landstinget göra framställning örn rättelse.

Vidtoges ej i anledning av länsstyrelsens framställning erforderlig åtgärd,

ägde länsstyrelsen därom förordna. Funnes det vara av nöden, finge länsstyrelsen

förelägga lämpligt vite och till sådant vite fälla.

Riksdagen 1928 beslöt emellertid i anledning av motion och efter hemställan

av första lagutskottet (utlåtande nr 11) skrivelse till Kungl. Maj:t

med anhållan örn skyndsam utredning, på vad sätt sådan ändring i polislagen

kunde åvägabringas, att den länsstyrelsen tillkommande prövningsrätten

beträffande beslut örn avlöning åt befattningshavare vid polisväsendet m. m.

kunde begränsas samt framläggande för riksdagen av det förslag, vartill

utredningen kunde föranleda. I anledning härav föreslog Kungl. Maj:t i

proposition nr 75 till 1929 års riksdag dels ett tillägg till 14 § 1 mom. av

innehåll, att beslut angående avlöning, pensionering, familjeunderstöd eller

begravningshjälp ej finge av länsstyrelsen ogillas på den grund att dylik

förmån ansåges bestämd till för lågt belopp, med mindre beloppet uppenbarligen

icke vore skäligt, och dels utbyte i 2 mom. av orden »lägre belopp

än som kan anses skäligt» mot orden »belopp som uppenbarligen icke är

skäligt». Propositionen tillstyrktes av första lagutskottet (utlåtande nr 28)

och bifölls av riksdagen, varefter den 16 maj 1929 utfärdades lag om ändring

i 14 § i enlighet med propositionen.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Polislagen trädde beträffande städer oell därmed jämställda köpingar

ävensom landsting obligatoriskt i kraft den 1 januari 1925 men träder i fråga

örn landsbygden icke i full tillämpning förrän den 1 januari 1932.

Vid sidan av den organisation, för vilken ovan redogjorts, står den s. k.

spritpolisen.

Till särskild polisverksamhet för uppdagande av olovlig införsel av spritdrycker,

lönnbränning m. m. har riksdagen under senare år anvisat ett extra

anslag, uppgående för budgetåret 1931/1932 till 200,000 kronor, att utgå av

statsverkets fond av rusdrycksmedel. Enligt den av riksdagen godkända

propositionen (nr 73) till 1931 års riksdag angående detta anslag skulle därav

ett belopp av högst 110,000 kronor användas till spritpolisavdelningen i Stockholm,

under villkor att staden bidroge till denna avdelning med 25,000 kronor.

Avdelningen skulle då komma att bestå av 14 man. Återstoden av anslaget,

90,000 kronor, skulle enligt propositionen ställas till de olika länsstyrelsernas

förfogande för spritpolisverksamhet inom de olika länen. En avsevärd del av

anslaget utgår till spritpolis i Malmöhus län, där spritpoliser -— helt eller

delvis sysselsatta med denna tjänst — finnas till ett antal av 10 i Malmö,

3 i Hälsingborg och 1 i Ystad. I övriga län, som erhållit anslag till spritpolis,

användas dessa anslag på mycket växlande sätt; några enhetliga bestämmelser

härom finnas icke utfärdade. Som regel användas anslagen till rese- och

traktamentsersättningar samt arvoden åt personer —■ ofta polismän med

annan verksamhet — vilka förordnas att bedriva spritpolisverksamhet.

Brister i den nuvarande polisorganisationen hava framträtt i flera avseenden.

Den egentliga landsbygden blir även efter det fulla genomförandet av 1925

års polislag uppdelad i små polisdistrikt, merendels sammanfallande med

kommunerna, i vilka ofta endast en polisman är anställd. Även örn en sådan

polisman erhållit utbildning i polistjänst, får han tydligen ringa eller ingen

övning däri. Hans verksamhet består i regel till övervägande del av utförandet

av indrivnings- och liandräckningsgöromål, och ofta har han fjärdingsmansuppdraget

endast såsom bisyssla. Aven örn distriktet har tillgång

jämväl till någon extra polisman, måste den egna polispersonalen bliva otillräcklig,

så snart det vid något tillfälle inom distriktet förekommer större

folksamlingar e. d., därvid större krav behöva ställas på ordningsmakten.

Möjligheten för polischefen — landsfiskalen — att för sådana tillfällen sammandraga

polismän från andra landsbygdsdistrikt är i verkligheten icke av

stort värde, då det endast i ringa utsträckning finnes tillgång till personal

med någon erfarenhet i polistjänst, vilken kan undvaras på den egna orten.

Köpingarnas och städernas polispersonal är måhända i regel tillräcklig för

samhällenas egna normala behov, men densammas biträde på landsbygden

kan påräknas endast i den mån skyldighet att hålla reservpolismän föreligger.

För länsstyrelserna såsom högsta polismyndighet i resp. län torde de

nu antydda bristerna under normala förhållanden framträda redan på det sätt

att en länsstyrelse — oavsett den landstingspolis, som på sina håll finnes,

samt de i 6 § andra stycket polislagen omförmälda kriminalpolismännen,

A 2

Ikraftträdande

av

1925 års

organisation
Spritpolis
-

3. Brister 1

den nuvarande

ordningen.

2219 31

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

vilka avses oell användas till spaning och annan undersökning angående

brott — icke förfogar över någon polispersonal för att planmässigt övervaka

ordningen i länet i dess helhet samt upptäcka och för beivran anmäla

sådana förseelser, framför allt i fråga örn vägtrafiken men även på många

andra områden, vilka undgå beivran av den lokala polispersonalen. Än påtagligare

framstår svagheten i den nuvarande organisationen, då för något

särskilt tillfälle behov uppstår av en ej för ringa samlad polisstyrka. Detta

kan vara fallet såväl vid mycket fredliga tillställningar, såsom folkfester,

tävlingar o. d., som vid tillfällen, då oroligheter uppstått eller äro att befara.

Ofta lärer det vara svårt att på förhand avgöra, huruvida risk för oordningar

föreligger, men kan förebyggandet därav vara beroende av att polismyndighet

får tillfälle att på ett tidigt stadium träffa sina dispositioner. I detta sammanhang

bör erinras, att svagheten i det nuvarande systemet vid sådana

tillfällen framträder än mera därigenom att den lokala polisledningen stundom

icke är vuxen de uppgifter, som därvid ställas på densamma.

Mot denna framställning kan möjligen erinras, att såsom redan nämnts

städerna enligt 1925 års polislag äro skyldiga tillhandahålla reservpolismän

till ett ganska avsevärt antal, under år 1932 sammanlagt 202 man. Först och

främst bör emellertid härvid erinras, att denna styrka är splittrad på många

smågrupper; endast i fem av de 40 reservpolisstäderna överstiger antalet

reservpolismän tre (Stockholm 50, Göteborg 24, Malmö 12, Norrköping 6

och Hälsingborg 5). I många län har länsstyrelsen till eget förfogande endast

en reservpolisgrupp på tre man. Frånsett Göteborgs och Bohus, Malmöhus

och Östergötlands län finnas i varje län endast en eller högst två grupper om tre

man1). Det är alltså oftast uteslutet att snabbt erhålla biträde av tillräckligt

stora samövade styrkor. För övrigt är det naturligt, att anhållan hos socialministern

örn tillkallande av reservpolis från annat håll är en utväg, som

först i sista hand tillgripes, oaktat ofta mycket skulle ha varit vunnet, örn

på ett tidigare stadium en polisstyrka stått till förfogande — i all ordningspolisverksamhet

lärer det gälla, att ju förr och ju kraftigare ingripande kan

ske, dess lättare är det att undvika oroligheter och våldshandlingar. Härtill

kommer emellertid den beaktansvärda omständigheten, att reservpolisorganisationen

kommit att icke på något sätt innebära någon påbyggnad på de

särskilda städernas för eget behov avsedda polisstyrkor utan endast bestått

däri, att en viss del av denna polisstyrka — mot erhållande av

statsbidrag till viss del av lönen — gjorts »mobil» för användning utom

staden. Då stad ålagts att hålla reservpolis, torde detta nämligen i intet

fall ha medfört någon ökning av stadens polisstyrka, och sådan skyldighet

torde icke heller sedermera ha haft någon nämnvärd inverkan på bedömandet

av stadens polisbehov. Det är också förklarligt, att städerna vid bedömande

av polisbehovet ej räknat med ifrågavarande skyldighet utan varit benägna

att icke nedlägga större kostnader på sitt polisväsende, än som varit oundgängligen

nödvändigt för behovet inom staden. Trots detta kunna tydligen.

\> Reservpolismännens fördelning på städerna framgår av bilaga V.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

de förhållandevis små styrkor, som det här är fråga örn, för någon kortare

tid och under normala förhållanden i regel undvaras. För en mera regelbunden

användning äro dessa styrkor varken tillgängliga eller avsedda. Då

det är fråga örn behov av ordningsmakt av mera allvarlig anledning, äro

styrkorna ofta icke — eller endast till otillräckigt antal — tillgängliga. I

sådana fall finnes nämligen enligt vad erfarenheten giver vid handen, ej

sällan en tendens till oro även på andra orter. En inträffad händelse kan

ofta föranleda allmän oro i hela landet, och icke minst i de största städerna

uppstår då svårighet att avvara någon del av polispersonalen utan att ersättningspersonal

i någon form kan erhållas. Då, såsom naturligt är och i polisreglementet

uttryckligen stadgas, reservpolispersonal ej må tillkallas från

stad, varest ordningens upprätthållande genom reservpolispersonalens bortdragande

skulle äventyras, kan alltså för närvarande under sådana tider

möjligheten att erhålla reservpolis bliva avsevärt inskränkt. Aven då så

icke är fallet, kunna nuvarande styrkor ofta bliva otillräckliga, särskilt då

mera allvarligt behov av förstärkning samtidigt föreligger på flera orter.

Då således av en eller annan anledning tillräckliga styrkor icke stå till

buds, återstår för närvarande ingen annan möjlighet för länsstyrelserna än

att begära handräckning av militär. Det bör icke förbigås, att under den

nuvarande härordningen möjligheterna att erhålla sådan handräckning ofta

äro ganska små. Oavsett detta lärer det råda stor enighet örn, att militär

icke bör användas för ifrågavarande uppgifter annat än i yttersta nödfall.

Även örn icke värnpliktiga utan endast stamanställda tagas i anspråk, är det

nämligen uppenbart, att militären icke lämpar sig för dessa uppgifter. Den

är utbildad och utrustad för att i krig möta en fiende; en helt annan

sak är att på lämpligaste sätt möta, leda och lugna en folkmassa, som av

någon anledning går aggressivt till väga mot ordningsmakten. Dessa senare

uppgifter, rätt skötta, kräva en särskild utbildning och en särskild erfarenhet,

som icke kan påräknas hos militären. Då otvivelaktigt allvarliga värden

här stå på spel, bör det vara statsmakternas plikt att, såsom Ådalskommissionen

uttalat, tillse att polisorganisationen har en sådan styrka, att militärt

bistånd i det längsta kan undvikas. Att åstadkomma detta har också i socialministerns

direktiv i statsrådsprotokollet den 9 oktober 1931 angivits som

en av utgångspunkterna för utredningen.

Hur stark polisorganisationen med hänsyn till berörda krav bör vara, är

tydligen en fråga, som är beroende av sådana faktorer, att något preciserat

svar därpå icke kan lämnas. Så mycket kan emellertid sägas, att för ernående

av tillräcklig grad av trygghet, särskilt i en tid då samhällsauktoriteten på

sina håll förnekas, polisstyrkan bör vara beräknad icke blott till det antal,

som erfordras för nödtorftigt fyllande av det dagliga behovet. Angelägenheten

härav torde lia skärpts genom det sista årtiondets utveckling, och under

tiden efter tillkomsten av 1925 års polislag har en väsentlig förändring inträtt

i de förutsättningar, som då förelågo för frågans prövning. Bland annat

har man numera att räkna med meningsriktningar, som framträda mod öppet

tillkännagivet syfte att på lämpliga punkter störa ordningen och vilka lia

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

som slutmål att med våldsamma medel omstörta samhällsordningen. Erfarenheten

torde också visa, att givna orosanledningar från sådant håll underblåsas

och utnyttjas. I andra europeiska länder har utvecklingen lett till

rörelser från motsatt håll, vilka också öppet bekänna sig till våldet och vilka

tillämpa olagliga medel för tillgodoseende av sina syften. Det är tydligen

synnerligen angeläget, att staten är beredd att med egna medel och på lämpligt

sätt skydda sig mot försök att sätta sig över den lagbundna ordningen.

Örn tron på samhällets vilja och förmåga att fylla denna primära samhällsuppgift

rubbas, kan detta få allvarliga konsekvenser.

u ^ér^Tr^é Yei''kställda undersökningarna rörande lämpligaste sättet för genom
reform.

förande av de förbättringar, som på i det föregående anförda skäl ansetts

önskvärda, bär man haft att utgå från att själva den genom 1925 års

lag fastställda polisorganisationen bör för närvarande lämnas orubbad.

Visserligen har redan tidigare och i annat sammanhang fråga väckts örn en

undersökning av verkningarna av nämnda lag och örn huruvida omläggningar

därav i olika riktningar vore önskvärda. Tidpunkten för en dylik undersökning,

som givetvis måste föregå en mera genomgripande förändring, kan emellertid

ännu icke anses vara inne, då, såsom redan anförts, den nya organisationen

först vid det kommande årsskiftet skall vara fullt genomförd. En dylik

förändring är emellertid utesluten även av andra skäl. Den måste sålunda nära

sammanhänga med omorganisation av åklagarorganisationen på landsbygden,

ett problem, som gjorts till föremål för särskild utredning men knappast torde

kunna erhålla någon slutgiltig lösning förrän i samband med den kommande

processreformen. Vidare lärer det vara att vänta, att den pågående skatteutjämningsberedningen

även skall till behandling upptaga landsbygdens

polisväsen, och det kan icke anses lämpligt att föregripa dess arbete. Att

avvakta resultaten av den ena eller andra av nu angivna utredningar har

uppenbarligen icke kunnat komma i fråga, eftersom den föreliggande frågan

örn förändrad polisorganisation ansetts vara av den trängande beskaffenhet,

att förslag däri bör örn möjligt föreläggas redan 1932 års riksdag.

Då man alltså haft att undersöka, huru man inom den nuvarande organisationens

ram och med anknytning så nära som möjligt till redan godkända

och i tillämpning varande verksamhetsformer skall kunna vinna en

verklig utökning av den för riksändamål tillgängliga polispersonalen med

väl utbildade och utrustade, samövade och snabbt tillgängliga styrkor, ha

till närmare övervägande upptagits från skilda håll framkomna förslag i

olika riktningar. Före redogörelse för grundlinjerna i det förslag, som förordas

till fortsatt behandling, torde böra något närmare beröras vissa under

den tidigare diskussionen framkomna uppslag.

Såsom ett medel att effektivt bereda statsmakterna tillräckligt stor polispersonal

har förordats förstatligande av polisväsendet i de större städerna;

givetvis mot uttagande från städerna av vissa bidrag till polisväsendet.

Detta förslag möter emellertid organisatoriska och rättsliga svårigheter av

allvarligt slag, varförutom det redan av ekonomiska skäl torde vara för närvarande

ogenomförbart. För övrigt skulle man icke därigenom öka möjlig
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

heten att utanför respektive städer disponera de nuvarande styrkorna, oell en

förstoring av dessa lärer kunna vinnas på en enklare väg, än med denna utgångspunkt

är möjligt. Ett annat, närliggande förslag innebär, att man skulle

tillskapa en fristående kår av belt statsavlönade polismän, uteslutande avsedda

för riksändamål. En sådan anordning skulle säkerligen ur organisatorisk

och ekonomisk synpunkt te sig ogynnsam i jämförelse med den anordning

som nedan förordas. Det är för övrigt sannolikt, att både av psykologiska

och tekniska skäl —- bland annat bristande tillfällen till övning i

dirigerande av större folkskaror — en dylik anordning icke skulle leda till

avsett resultat.

Vidare har ifrågasatts att söka giva ökad effektivitet åt den nuvarande regeln

örn mobilitet för landsbygdens polismän på sådant sätt, att man föreskriver

eller söker uppmuntra till utseende av ersättare åt polismännen i landsbygdsdistrikten

eller i varje fall åt dem av dessa polismän, som erhållit för anställning

i större distrikt föreskriven polisutbildning. Därigenom skulle bättre möjliggöras

en koncentration av sådana polismän; det har t. o. m. varit ifrågasatt,

att en länsstyrelse skulle berättigas att mot indragande av sådana polismän

till en stad förfoga över motsvarande styrka av stadens mera övade poliskår.

Givetvis är det i och för sig önskvärt, att landsbygdsdistrikten utse dylika

ersättare, i varje fall i de nyss avsedda större distrikten, och det är att förorda,

att länsstyrelserna söka verka därför. I Kronobergs län har detta skett,

och där ha ganska många dylika ersättare blivit utsedda. Dessa torde då

ha avsetts och använts icke blott såsom ersättare utan även såsom biträden

åt de egentliga polismännen, och någon annan anordning torde icke vara av praktisk

betydelse. Det lärer emellertid icke vara möjligt att till ersättare, som också

användas såsom biträden i den vanliga polistjänsten, betala statsbidrag efter

andra grunder än för andra extra befattningshavare, d. v. s. med en femtedel

av lönen. Vill man icke riva upp hela statsbidragssystemet på landsbygden,

synas således några direkta åtgärder i detta avseende icke kunna ifrågakomma.

Av något större värde ur rikssynpunkt skulle för övrigt åtgärder i

ifrågavarande avseende knappast kunna bliva.

Vid undersökning av de möjligheter, som kunna tänkas för vinnande av

ett tillskott till den disponibla polispersonalen på landsbygden, har vidare

övervägts ett förslag att begagna de nuvarande landsfiskalsaspiranterna, uppgående

till ett ganska avsevärt antal i varje län. Dessa skulle i så fall genomgå

en grundlig polisutbildning, förses med uniform och beväpning och

vara skyldiga att vid behov ställa sig till förfogande såsom polismän, vilket

allt också skulle vara av värde för de blivande landsfiskalernas kompetens

till polistjänst. Det bör emellertid erinras, att dessa aspiranter för närvarande

endast äro privat anställda hos landsfiskalerna eller tjänstgöra såsom

extra befattningshavare hos länsstyrelserna. Deras ställning och utbildning

är direkt beroende av frågan örn landsfiskalernas lönereglering och örn

deras kompetens, vilka båda frågor (jfr resp. betiinkanden S. O. U. 1931:

18 och 1930: 31) icke nu kunna bringas till lösning. En användning av

dessa aspiranter på antytt sätt skulle innebära en grundlig omläggning av

deras tjänstgöringsförhållanden. Det bör också framhållas, att dessa aspi
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

lanter ofta redan på grund av sin ungdom icke kunna vara mycket att lita

till i förevarande avseende, även örn uniformssvårigheterna på något sätt

skulle kunna lösas. Några samlade styrkor av polismän med de för mera

krävande polistjänst erforderliga egenskaperna oell erfarenheterna lära i allt

fall icke kunna vinnas på detta sätt. Givetvis är däremot intet att erinra

mot att, såsom för närvarande förekommer, ifrågavarande aspiranter i särskilda

fall erhålla förordnanden som extra polismän.

Vill man uppnå en verklig höjning av effektiviteten hos den civila ordningsmakten

men ändock i görligaste mån anknyta till de bestående formerna,

synes i stället den enda framkomliga vägen vara att — med bibehållande

av polisväsendets kommunala organisation — söka vinna en ökningav

de styrkor, vilka kunna erhållas från de större städerna, och att även på

annat sätt söka underlätta tillgången till sådana styrkor. Uppgå blott

reservpolismännen till ett tillräckligt antal och kan detta antal också

alltid påräknas, har denna anordning tydligen synnerligen stora fördelar.

Man kan därigenom på landsbygden och i mindre städer tillgodogöra sig

den stora erfarenhet, som de större städernas såväl polisbefäl som manskap

i regel förvärvat i fråga örn den svåra och grannlaga uppgiften att med lugn

och beslutsamhet handskas med folkmassor. Fördelarna härav torde starkt

framträda icke blott vid jämförelse med militären utan även i förhållande

till det nyss antydda alternativet med helt fristående polisstyrkor för statliga

ändamål. Anlitande av de större städernas polispersonal möjliggör vidare

att snabbt erhålla en samlad och samövad trupp i stället för att från skilda

orter samla polismän, vilka kanske icke ens känna varandra, än mindre äro

kända av befälet, och vilkas lämplighet och utbildning i polistjänst kan vara

mycket växlande. Såsom nedan närmare skall utvecklas, innebär en organisation,

byggd på denna grund, fullt lika goda möjligheter som andra vägar

att tillgodose det jämsides med berörda krav starkt framträdande önskemålet

örn regelbunden tillgång till polispersonal för landsbygdens normala behov.

Örn man nu vill komma till en ökad effektivitet, är det emellertid uppenbart,

att detta icke kail vinnas genom en enkel höjning av det antal polismän

inom de nuvarande styrkorna, som vissa städer äro skyldiga tillhandahålla

såsom reservpolismän. Därigenom uppnås ingen som helst numerär

förstärkning av landets samlade polismakt och knappast heller någon nämnvärd

ökning, ens för normala tider, av tillgången på polislijälp utanför de

större städerna, alldenstund dessa sällan torde ha möjlighet att avstå mera

än det antal polismän, som det nu åligger dem att tillhandahålla. I varje

fall skulle — av nedan antydda skäl — en sådan ökning under orostider

kunna bliva helt imaginär. Vad man måste vinna är en sådan påbyggnad

av de större städernas poliskårer, att dessa städer beredas möjlighet att

alltid ställa ett större antal polismän än nu till förfogande utom staden.

Hade man uteslutande behovet av polishjälp för extraordinära tillfällen i

sikte, och kunde man blott vinna garantier för en verklig ökning av polisstyrkorna,

skulle det ur statens synpunkt vara tänkbart, att det nya antalet

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

polismän normalt finge användas inom staden mot skyldighet för denna att

ställa dem till förfogande vid särskilda behov utom staden. Då således

även städerna skulle få nytta av de nya poliserna, skulle det med en sådan

ordning i och för sig kunna ifrågasättas, att staten icke behövde helt — örn

än givetvis till större delen — bekosta dessa poliser. Med rätta skulle

emellertid städerna häremot kunna invända, att de icke för egen del behövde

mera polis och icke ville ha någon kostnad för utökningen. Sannolikt skulle

därför ett sådant system möta starka gensägelse!- från städernas sida. Örn

å andra sidan staten påtager sig hela kostnaden för en utökning av poliskårerna,

skulle det tydligen framstå såsom ett otillbörligt gynnande av storstäderna,

örn dessa finge använda det nya antalet poliser i stadens tjänst.

Det skulle dessutom sannolikt då i praktiken leda till betydande svårigheter

att effektivt hindra en sådan stad att sedermera räkna med även de nya

polismännen för det egna behovet och på denna grund underlåta att uppehålla

antalet av den övriga polis styrkan.

Det avgörande skälet mot den sist antydda linjen är emellertid, att den

nya polispersonalen är lika mycket påkallad av landsbygdens normala behov

som av hänsynen till mera exceptionella orostillfällen. Det torde nämligen,

såsom redan antytts, vara ett allmänt och trängande önskemål att få tillgång

till polis på landsbygden för åtskilliga uppgifter, som nu måste eftersättas av

den lokala polispersonalen. Nyttan av en sådan tillgång bestyrkes kraftigt

av erfarenheterna från de län, där landstingspolis finnes eller funnits. Att

regelmässigt använda de nya polismännen utom staden skulle således ingalunda

möta någon svårighet. Sker detta, skulle de kostnader, som man här

vill nedlägga, alls icke uteslutande medföra vinsten av ett ökat skydd för

samhället vid orostillfällen utan dessutom för normala tider i hög grad komma

landsbygdens intresse av en förbättrad ordning — exempelvis i fråga örn

-vägtrafiken — till godo.

Enär det, såsom redan framhållits, icke är möjligt att med någon säkerhet

beräkna, vilka krav som kunna komma att ställas på polismakten vid orostillfällen,

och då den trygghet man genom en utökning av denna kan vinna

alltså måste vara relativ, bör frågan, i vilken omfattning man på ovan antytt

sätt vill påbygga landets polismakt, tydligen bliva beroende av dels den

ekonomiska sidan av saken och dels det antal, som man för normala tider

kan lia behov av i de olika länen. I sistnämnda avseende ha under hand

inhämtats vissa preliminära uppgifter, och man har, bland annat därav,

kommit till den uppfattningen, att man med en styrka av mindre än 200

man knappast kan sägas ha vunnit någon lösning av landsby7gdens här förevarande

polisfråga. Då man i anslutning härtill i denna promemoria räknat

med en sammanlagd styrka av 200 man — enligt den fördelning, som omförmäles

i motiveringen här nedan — har man tillika ansett, att det med

mindre styrka icke kunde undvikas antingen en med hänsyn till orostillfällen

alltför stor splittring pä smågrupper av jämförelsevis ringa värde eller

också en koncentration till ett färre antal städer, vilkot skulle försvara den

dagliga användningen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

5. Organisation

av stats

polisavdelningar.

Såsom redan av det anförda torde framgå, innebär detta förslag icke något

upphävande av eller någon inskränkning i den nuvarande reservpolisorganisationen.

Nedan utvecklas närmare, huruledes denna organisation skulle

möjliggöra förstärkning för särskilda behov av de av staten bekostade

polisstyrkorna och huruledes de båda systemen på ett så smidigt sätt skulle

kunna förenas, att skillnaden i praktiken väsentligen skulle inskränka sig

därtill, att ett visst antal man helt bekostas av staten mot att de regelmässigt

stå till förfogande utom staden, under det att ett ytterligare antal

man med samma anställningsförhållanden och samma utbildning endast

delvis bekostas av staten och stå till förfogande allenast för särskilda behov.

Då reservpolisen emellertid genom detta skulle ställas mera i andra hand

såsom en verklig reserv, föranledas ändrade grunder i fråga örn statsbidraget

till denna. För att göra reservpolisorganisationen mera effektiv och möjliggöra

uttagande av ett ökat antal reservpoliser föreslås vissa åtgärder, framför

allt införande av ett ersättaresystem.

Såsom av det sagda framgår, skulle förslaget gå ut på att vissa större

städer skulle utöver sin ordinarie polisstyrka hålla ett visst antal polismän för

upprätthållande av allmän ordning och säkerhet huvudsakligen utom staden.

Anordningen är, som synes, helt analog med vad som nu gäller enligt polislagens

6 § andra stycke — vid kriminalpolisavdelning skola, örn och till det

antal Konungen förordnar, finnas anställda polismän för kriminalpolisverksamhet

huvudsakligen utom staden — och innebär i själva verket endast en

utvidgning av samma tanke till ordningspolistjänsten. Såväl med hänsyn

till det ökade omfånget som på grund av de särskilda frågor, som vid utvidgning

till ordningspolistjänst uppkomma, kräves emellertid i skilda avseenden

en betydligt mera utformerad reglering av den nya organisationen än den

som föreligger i fråga örn kriminalpolisorganisationen, varom i anmärkningsvärt

ringa utsträckning allmänna föreskrifter finnas meddelade. Då i

det följande en redogörelse lämnas för den tilltänkta organisationen, tages

i huvudsak endast sikte på den nya verksamheten men behandlas sedan i

en särskild avdelning (22), på vad sätt den nya organisationen låter sig förena

med den redan förefintliga kriminalpolisorganisationen, samt de särskilda

spörsmål, som därvid uppkomma.

Förevarande förslag går ut på att Konungen skulle förordna, vilka städer

— bland reservpolisstäderna — som skulle hålla polismän för ifrågavarande

verksamhet utom staden, med bestämmande jämväl av antalet befäl

av olika grader, resp. manskap. Anordningen skulle i princip innebära,

att detta antal män skulle stå till statens förfogande, således icke vissa

män. Tager man sikte på önskemålet att vid behov snabbt kunna erhålla

en samlad styrka med erfarenhet från ordningspolistjänst i staden,

är det av avgörande vikt, att anordningen får sålunda angiven innebörd

och icke den, att vissa män anställas uteslutande för tjänst utom staden.

Men å andra sidan skall det ifrågavarande antalet män även i den dagliga

tjänsten regelmässigt användas utom staden i en särskild slags verksamhet,

opaginerad Kontrollera mot PDF

och med hänsyn härtill blir det säkerligen av praktiskt-organisatoriska skäl

nödvändigt för poliskårerna att sammanföra det för denna tjänst i första

hand avsedda antalet män i en särskild avdelning (här benämnd statspolisavdelning).

Med tanke på den tjänstgöring, som under vanliga förhållanden

måste bliva den normala, framstår det också närmast såsom ett önskemål,

att samma män under ej alltför kort tid bibehållas i denna verksamhet, så

4tt de vinna erfarenhet i den speciella tjänstgöringen på landet ävensom

kännedom örn länets förhållanden, lokal- och personkännedom etc. Polisledningen

bör således anordna en särskild statspolisavdelning och till denna

för viss tid kommendera det fastställda antalet befäl och manskap. Med

hänsyn till den sistnämnda synpunkten bör för denna tid fastslås ett visst

minimum, förslagsvis ett år, och bör under ett och samma år endast en viss

kvotdel av hela styrkan, förslagsvis en tredjedel, få förnyas. — Vid behov

av samlad polisstyrka för visst tillfälle skulle stadens polisledning på intet

sätt vara bunden av nämnda indelning utan tvärtom vara skyldig att skyndsammast

ställa till förfogande de män, som omedelbart funnes till hands och

bäst lämpade sig för uppgiften (helst efter en på förhand uppgjord särskild

»mobiliseringsplan»), Man måste emellertid räkna med, att polisledningen

ofta komme att finna det naturligast och enklast att, då behovet ej vore särskilt

brådskande eller ej krävde sammandragande av särskilt stor, samövad

styrka, i första hand använda det på statspolisavdelningen indelade folket.

Redan ur denna synpunkt är det ett önskemål, att statspolisavdelningens

normala besättning icke alltför mycket blir permanent. Sökte man icke

garantier häremot, skulle — bland annat — städerna kunna frestas att avdela

och ständigt använda mindre lämpade polismän till denna tjänst och skulle

således även den dagliga verksamheten bliva lidande. -— Den sålunda ur

olika synpunkter önskvärda cirkulationen skulle kunna vinnas genom ett

stadgande, att den som varit kommenderad på statspolisavdelning tre år

icke finge ytterligare tjänstgöra där, förrän han under samma tid tjänstgjort

i staden. Man skulle på detta sätt kunna tillgodose kravet på att statspolisavdelningarnas

normala besättning utgör en ej alltför avskild del av

stadens poliskår och besitter dennas genomsnittliga erfarenhet och duglighet

— något som även ligger i stadens intresse och för poliskåren själv torde

vara önskligt bland annat med hänsyn till befordringar — samtidigt som

man genom den förut omnämnda begränsningen i cirkulationen skulle vinna,

att alltid en större del av statspolisavdelningens folk hade en relativt lång

erfarenhet från tjänsten på landsbygden. Den normala ordningen bör med

dessa regler bliva den, att polismännen få tjänstgöra på statspolisavdelning

tre år i sträck med utbyte av V3 av styrkan varje år (av den första uppsättningen

kommer således 1/3 att tjänstgöra ett år, 1/3 två år och 1 /''3 tre år).

Det bör vidare stadgas, att till statspolisavdelning endast får kommenderas

ordinarie polisman.

Tydligen kunna regler av nu antytt innehåll icke alltid strängt upprätthållas.

Särskilt bliva modifikationer erforderliga i städer med jämförelsevis

fåtaliga polisstyrkor, liksom ock med hänsyn till beriden personal (se nedan

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

avd. 10). Det är vidare att märka, att det under de första åren på grund av

otillräckligt antal polisskoleutbildat folk lärer bliva nödvändigt att i ganska stor

utsträckning kommendera extra konstaplar till statspolisavdelningarna (jfr

nedan under avd. 14). Såväl tillåtelse härtill som medgivande av avvikelse

från cirkulation sreglerna bör kunna ankomma pä vederbörande länsstyrelse

efter inhämtande av yttrande från den statspolisintendent, som enligt vad

nedan närmare utvecklas skulle få en viss översyn över hela statspolisinstitutionen.

Det bör vidare upprepas, att alla dessa regler endast skulle

gälla för kommendering till statspolisavdelning (på viss tid), d. v. s. för

dennas normala besättning, och således icke inverka på- polisledningens

rätt och skyldighet att för visst tillfälle använda även andra polismän till

tjänstgöring utom staden (givetvis då i utbyte mot samma antal från statspolisavdelningen).

De föreslagna cirkulationsreglerna lära icke böra tillämpas jämväl i fråga

örn kommendering av befäl till statspolisavdelningarna. Då det blir fråga

örn att utse nytt befäl inom resp. poliskårer vid inrättande av statspolisavdelningar,

tillgodoses statens intresse av att befälsposterna på dessa avdelningar

besättas med lämpligt folk i någon mån genom den nuvarande

lagens stadgande att ordinarie befattningshavare i stad tillsättas av länsstyrelsen.

Givetvis bör därvid iakttagas, att de nya högre befälsposterna icke

bliva förbehållna befattningshavarna vid stadens egen poliskår utan stå

öppna för dugligt folk även från landet i övrigt. Då även på befälsposterna

utbyte och viss cirkulation kan visa sig önskvärd, lärer emellertid också

erfordras en bestämmelse, att kommendering såsom befäl vid statspolisavdelning

skall meddelas för viss tid, förslagsvis tre år, i sänder samt underställas

länsstyrelsens prövning. Tydligen böra länsstyrelserna vid prövning

av frågor rörande statspolisens befäl i regel höra statspolisintendenten.

Frånsett vad nu anförts skulle urvalet av folk för statspolistjänstgöring

ankomma på stadens egen polisledning. Av det sagda är också klart, att

polismännen vid tjänstgöring på statspolisavdelning skulle åtnjuta samma

förmåner i fråga om avlöning, pensionering, semester o. d., som vid polistjänst

i staden. De skulle också alltjämt lyda under stadens polischef, t. ex.

i fråga örn disciplinär bestraffning, beviljande av ledigheter m. m., men

polischefen skulle vara skyldig att hålla dem till länsmyndigheternas förfogande

(jfr kriminalpolismännen för verksamhet utom staden).

Vid sjuk- eller semesterledighet för personal på statspolisavdelningen

torde ersättare som regel icke böra förordnas. Staten bör liksom staden få

vidkännas denna normala minskning i personaltillgången. Staten kommer

således att förfoga över det bestämda antalet statspoliser med avdrag för

det antal av statspolisavdelningens normala besättning, som åtnjuter sjukeller

semesterledighet. Det erinras emellertid, att varje statspolisstad också

kommer att vara skyldig att uppställa reservpolismän; örn statspolisantalet

nedgått under behovet i ett särskilt fall, kan således ändock en styrka motsvarande

statspolisstyrkan erhållas i den mån reservpolisantalet räcker till;

skillnaden blir endast, att staten givetvis för det överskjutande antalet reserv
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

poliser skall erlägga betalning enligt de grunder som gälla för reservpolismännen.

Detta är således endast en kostnadsfråga. — Dessa principer torde

emellertid böra vidkännas jämkning för förhindrande av att en sjukledig

polisman alltför länge bibebålles vid statspolisavdelning, exempelvis så, att

den som under ett år varit sjukskriven mera än två månader icke längre

må bibehållas på statspolisavdelning. Vidare torde det böra stadgas, att vid

ledighet för chef för sådan statspolisavdelning, där annat befäl ej finnes,

vikarie skall förordnas.

Såsom förut antytts, skulle föreliggande förslag vara av stort värde icke

blott med hänsyn till orostillfällen utan även i normala tider därigenom att

man finge tillgång till folk för -åtskilliga polisuppgifter, som nu måste eftersättas.

Möjlighet skulle beredas länsstyrelsen, resp. landsfogden, att på ett

planmässigt sätt övervaka ordningen på landsbygden och att ingripa på

många områden, där nu förseelser i stor utsträckning undgå beivran. I fråga

örn vägtrafiken vitsordas allmänt behovet av bättre övervakning. För landsbygdens

befolkning torde en sådan vara ett allmänt önskemål med hänsyn

icke blott till den allmänna säkerheten utan även till väghållningen, vilken på

många håll otillbörligen betungas på grund av att gällande bestämmelser örn

maximibelastning, maximihastighet o. d. icke iakttagas. I vissa landsdelar

har lönnbränningen på senare tid utvecklats i oroväckande grad och krävas

kraftiga åtgärder häremot. Tillsynen å efterlevnaden av författningar angående

jakt och fiske är flerstädes mycket bristfällig. Från vissa håll har

vidare framhållits behovet av förbättrad tillsyn över lösdrivare. Aven i andra

hänseenden, bland annat i fråga örn kontrollen över utlänningar, torde statspolisen

kunna ha uppgifter att fylla. Statspolisens verksamhet skulle tydligen

i många avseenden närma sig de för landsbygden avsedda kriminalpolismännens

uppgifter, och, såsom redan antytts och nedan närmare utvecklas,

torde ofta en samverkan mellan de för de olika uppgifterna avsedda

polismännen kunna bliva till gagn. Detsamma gäller rörande spritpolisen;

även örn statspolisavdelningarna icke, innan erfarenhet vunnits om deras

verksamhet, kunna tänkas ersätta de nuvarande anordningarna med spritpolis,

böra de kunna bidraga till att väsentligt höja dessas effektivitet, exempel

vis genom biträde vid vägpatrullering och fordonsvisitering. Aven i den

mån man icke alltid skall kunna peka på påtagliga resultat av statspolisens

dagliga arbete, synes den otvivelaktigt komma att fylla en viktig uppgift,

liksom ordningspolisen i städerna tydligen är till stort gagn även då några

ingripanden icke behöva ske. Hedan den psykologiska betydelsen av att

statspolisen existerar och då och då visar sig på landsbygden bör för övrigt

icke underskattas. Mycket påtaglig blir förmånen av tillgång till erfaren

ordningspolis vid alla de folkfester, tävlingar o. d., som nu i stor utsträckning

anordnas å landsbygden; dock bör därvid noga tillses, att statspolisen

icke anlitas för avlastande från de kommunala polisorganen av uppgifter,

som dessa kunna och böra sköta, liksom det överhuvud bör gälla, att statspolisens

inrättande icke av polisdistrikten får tagas till intäkt för minskning

6. Den normala

verksamheten.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

7. Fördelning

på städerna.

eller underlåten ökning av polispersonalen på landsbygden. I den mån bevakningen

vid nyss avsedda tillfällen anses böra bekostas av enskilda (se

18 § i polislagen), bör statspolisen icke komma till användning utan att den

enskilde därför erlägger särskild ersättning (se nedan under avd. 21).

Statspolisen skidle främst användas inom det eller de län, dit densamma

enligt den nedan angivna fördelningen hör. Allmänna planer för verksamheten

torde böra efter förslag av landsfogden eller landsfogdarna uppgöras

av statspolisintendenten samt därefter av honom föreläggas länsstyrelsen,

resp. länsstyrelserna, för fastställelse. För särskilda tillfällen vid sidan av

planen skulle landsfogden eller landsfogdarna närmast under vederbörande

länsstyrelse lia att förfoga över statspolisen. Statspolisavdelningens chef

skulle leda det dagliga arbetet och själv i mån av tid deltaga i detta. I den

mån statspolisavdelningens folk icke fullt behövde tagas i anspråk utom

staden, finge avdelningens chef ställa de övertaliga till stadens polischefs

förfogande till användning för särskilda uppgifter inom staden. Polischefen

borde beredas möjlighet att även eljest vid särskilda behov, i föreskriven ordning,

anlita statspolisavdelningen såsom förstärkning inom staden, i den mån

så kunde ske utan eftersättande av angelägnare uppgifter. Detsamma borde

gälla polischeferna i andra magistratsstäder inom länet (fögderistäderna lyda

linder landsfogden). — De frågor rörande rekvisition och chefskap, som härvid

uppkomma, behandlas närmare under avd. 19 och 20 nedan.

Gällde det endast att taga hänsyn till behovet av samlade och snabbt tillgängliga

polisstyrkor vid orostillfällen, skulle det icke vara något hinder utan

tvärtom sannolikt vara lämpligast att koncentrera statspolisen till relativt få

städer, exempelvis Stockholm, Göteborg och Malmö samt en eller två Norrlandsstäder.

Den normala tjänstgöringen ute i landet skulle emellertid på

sådant sätt väsentligen försvåras; på många håll skulle biträde av statspolisen

knappast kunna påräknas annat än för alldeles särskilda behov. Örn det

således är nödvändigt att förlägga statspolisen så, att den blir någorlunda

bekvämt tillgänglig för arbete ute i länen, får å andra sidan hänsynen härtill

icke undantränga den väsentliga vikten av koncentration och får statspolisen

således icke splittras mera än som är oundgängligen nödvändigt.

Särskilt synes det önskvärt att till de allra största städerna sammanföra

den för kringliggande län avsedda statspolisen i så stor utsträckning som

med hänsyn till de normala uppgifterna utom staden kan finnas möjligt.

Med utgångspunkt från dessa principer har uppgjorts en plan över statspolisens

fördelning (bilaga V). Denna plan är givetvis av preliminär natur;

det närmare bedömandet av dessa frågor måste bero på blivande yttranden.

Denna plan lägges emellertid till grund för den följande redogörelsen, liksom

också för kostnadsberäkningarna. I planen har dels till Stockholm beräknats

en styrka på 40 man, avsedd för Stockholms, Uppsala och Södermanlands

län, dels till Göteborg beräknats 30 man, avsedda för Göteborgs och Bohus,

Alvsborgs och Hallands län, dels ock till Malmö beräknats 20 man, avsedda

för Malmöhus och Kristianstads län. Dessutom har med hänsyn till de

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

särskilda belioven oell stora avstånden i Norrland så stora styrkor som 15

man beräknats för Gävleborgs län i Gävle, Västernorrlands län i Sundsvall

och Norrbottens län i Luleå. Mindre styrkor å 4 eller 7 man ha upptagits

för tjänstgöring i de övriga länen, nämligen 4 man i Västerås, Skövde, Östersund

och Umeå samt 7 man i Linköping, Örebro, Jönköping, Kalmar, Karlskrona

(avsedd även för Kronobergs län), Karlstad och Falun. Mindre avdelningar

än 4 man ha ansetts icke böra ifrågakomma. För Gotlands län har

således icke beräknats någon statspolis (i Visby finnes för länets landsbygd

en kriminalpolisman, vilken icke är fullt sysselsatt med de till denna befattning

hörande uppgifterna).

Sammandragningarna till Stockholm, Göteborg och Malmö överensstämma

med dem, som i fråga örn kriminalpolismännen föreslagits av f. d. polismästaren

G. Hårleman, dock att enligt denne även Västmanlands län omfattas

av sammanslagningen till Stockholm. En fidlständig kongruens synes

icke vara nödvändig men torde kunna medföra stora fördelar (se nedan

under avd. 22). Skulle Södermanlands läns kriminalpolismän bibehållas

skilda från Stockholm, lärer få övervägas, örn icke jämväl statspolisen för

detta län bör förläggas till Nyköping (eller möjligen Eskilstuna).

Den i förhållande till folktätheten relativt låga statspolisstyrkan för Skåne

(20) betingas bl. a. av det stora antalet reservpolismän därstädes (se bilaga

V).

Förhållandena i Östergötlands län giva anledning till någon tvekan angående

förläggningen. Många skäl tala för att tillgodogöra sig erfarenheten

vid Norrköpings stora poliskår och där hålla en relativt stor statspolisavdelning,

avsedd även för Södermanlands län. Då emellertid i Södermanlands

län, örn självständig statspolisavdelning icke skall förläggas dit, lika lätt torde

kunna användas poliser från Stockholm samt det även för Östergötlands län

torde kunna vara förenat med olägenheter att ha statspolisen förlagd till

Norrköping, har en sådan sammanslagning icke här upptagits utan en statspolisavdelning

på 7 man föreslagits förlagd till Linköping. Det är att märka,

att Norrköping redan nu har skyldighet att uppställa 6 reservpolismän.

Kronobergs län har antagits under normala tider icke kunna sysselsätta

egen statspolisavdelning av här angiven minimistyrka, och lia därför i stället

i Karlskrona förlagts 7 man, avsedda att anlitas även i Kronobergs län.

Statspolisavdelningarna på 7 man i Jönköping och Kalmar skulle också

kunna vara att räkna med för Kronobergs län. På samma sätt skulle tydligen

de förhållandevis stora styrkorna i Gävle, Sundsvall och Luleå ofta

kunna användas även i andra län än de, för vilka styrkorna i första hand

avsetts.

Frånsett en statspolisintendent såsom chef för avdelningen i Stockholm

och med viss ledning över hela statspolisorganisationen — varom närmare

nedan under avd. 11 — föreslås en kommissarie vid alla statspolisavdelningar

å 15 man eller mera. Att vinna tillgång till i olika avseenden högt

kvalificerat befäl hör nämligen till det viktigaste i den nu ifrågasatta utbyggnaden.

Dessutom skulle vid varje statspolisavdelning finnas en överkonstapel

(i Stockholm 3 och Göteborg 2).

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

8. Åtgärder

mot splittring.

Även den föreslagna fördelningen av en del av statspolisen på avdelningar

på 4 eller 7 man innebär tydligen i någon mån ett försvagande av statspolisens

effektivitet vid behov av samlade styrkor. Det bör emellertid erinras,

att i alla städer med sådana avdelningar också skulle finnas skyldighet

att hålla 3 reservpolismän (att viss ökning av detta antal som regel kan förutsättas,

se vidare nedan under avd. 16). Länsstyrelserna i dessa län skulle

således, oavsett nämnda ökning, alltid vid särskilda behov lia tillgång till

minst 7, resp. 10 man, från en och samma stad; härtill komma i en del

län minst 3 reservpolismän från annan stad. Dessutom skulle länsstyrelsen

få möjlighet att erhålla statspolis från annat län på mycket enklare sätt än

som nu gäller rörande rekvisition av reservpolis.

För att underlätta överförande av statspolis från skilda län samt i övrigt

motverka nackdelarna av statspolisens fördelning på ett flertal städer föreslås

nämligen vissa åtgärder. Grundläggande härför är, att de sex städerna

med statspolisstyrkor på minst 15 man (Stockholm, Göteborg, Malmö, Gävle,

Sundsvall, Luleå), alla med minst kommissarie såsom chef, skulle anses

såsom centralstäder i förhållande till statspolisen i kringliggande län (enligt

den fördelning som framgår av bilaga Y; se not 1). Detta skulle innebära vissa

möjligheter till sammanslagning av den inom resp. centralstads rayon befintliga

statspolisen. Under Göteborg skulle exempelvis höra statspolisavdelningarna

i Skövde (4), Karlstad (7) och Jönköping (7). Kommissarien i

Göteborg skulle på grund härav äga rätt att förfoga över icke blott egna

29 man utan även nämnda 18 man. Den enda inskränkningen skulle vara,

att kommissarien för borttagande av statspolis ur det län, dit densamma

hör, skulle vara skyldig att inhämta landsfogdens tillstånd eller, örn detta

vägrades, länsstyrelsens. På grund av denna befogenhet för kommissarien

skulle t. ex. länsstyrelsen i Skaraborgs län vid behov av statspolis utöver

den egna styrkan kunna vända sig direkt till kommissarien i Göteborg och

få denne att i Lidköping sammandraga statspolis från t. ex. Skövde, Göteborg

eller Jönköping, allt efter lägligheten, och kommissarien skulle i Lidköping

kunna erhålla befälet över den samlade styrkan (ang. befäl se nedan

under avd. 20). Koncentreringen skulle emellertid kunna ske icke endast

på detta sätt utan även än mera effektivt. Göteborgs stad skulle på grund

av sin ställning såsom centralstad vara skyldig att omedelbart ställa till förfogande

såsom statspolis den begärda styrkan, även örn denna översteg 30

man (dock högst 30 + 18 = 48 man), med rätt att som ersättning härför till

tjänstgöring i staden indraga icke blott den del av Göteborgs statspolisavdelnings

eget folk, som eventuellt ej uttagits, utan även, i den mån det

läte sig göra, statspoliser från Skövde, Jönköping och Karlstad. Det är

att märka, att därest i ett visst fall en sådan indragning av folk från andra

städer icke lämpligen kunde verkställas, vilket troligen stundom bleve fallet,

men Göteborg ändock ställt till förfogande mer än 30 man, det överskjutande

antalet bleve att betrakta som reservpolis. Göteborg bleve med andra ord

gottgjort för det överskjutande antalet män antingen i form av statspolis från

andra städer eller kontant med fulla lönen enligt de för reservpolisorganisationen

gällande reglerna.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Statspolisintendenten skulle lia befogenhet att sammandraga statspolis

icke blott från rayonen under Stockholm utan från hela landet, dock med

samma inskränkning som i fråga örn kommissarierna. Länsstyrelsen i Skaraborgs

län skulle således för erhållande av statspolis från annan stad än

Skövde, Göteborg, Jönköping eller Karlstad lia att vända sig till statspolisintendenten

i Stockholm. I fråga örn skyldigheten för Stockholm att uppställa

ökat antal statspolis mot indragning av statspolis från andra städer

skulle Stockholm anses såsom centralstad endast i förhållande till Orebro,

Västerås och Linköping.

Man torde böra räkna med att skyldigheten för centralstäderna att tillhandahålla

statspolis utöver statspolisavdelningens antal (mot indragning av statspolis

från vissa andra städer) skulle innebära ett besvär för dessa städer

utöver vad statspolisavdelningens inrättande i och för sig innebär. A andra

sidan bör emellertid ihågkommas, att statspolisavdelningarna skulle komma

att bliva till gagn även för städerna, i det att statspolisen, i den mån verksamheten

på landsbygden tilläte det, skulle kunna användas i staden, och

att dessa fördelar torde kunna bliva särskilt framträdande i centralstäderna,

dit större styrkor koncentrerats. Då man dessutom ofta i stället för indragning

till centralstaden av statspolis från annan stad lärer kunna direkt

använda denna statspolis å den ort, där styrkan behöves, lärer ifrågavarande

skyldighet icke innebära någon avsevärd tunga.

Grundtanken i hela det föreliggande förslaget är, att statspolisavdelningarna

skola utgöra en verklig utökning av städernas normala polisstyrkor. Det

torde då vara oundgängligt att skapa garantier för att detta verkligen också

blir fallet. Någon tvekan synes sålunda icke kunna råda därom, att det

vid förordnande örn inrättande av statspoli savdelning av viss storlek i en

viss stad bör åligga staden att med samma antal man utöka sin polisstyrka.

Utan uttrycklig föreskrift därom lärer det dock icke kunna tagas

för givet, att så alltid sker. Det kan måhända ligga nära till hands för

staden att i ett sådant läge åtminstone icke öka polisstyrkan med fulla

antalet. En besparing skulle på detta sätt kunna göras, och man skulle måhända

alltid i viss mån vara benägen att utgå från att statspolisen kan vara

att tillgå såsom en reserv även inom staden, då den efter stadens eget

normala behov avpassade styrkan är otillräcklig. Konungens förordnande

för en stad att hålla statspolisavdelning bör således enligt föreskrift i lagen

innebära, att staden skall öka sin polisstyrka med det bestämda antalet. Uppenbarligen

kräver emellertid en sådan bestämmelse något komplement. Därför

att poliskåren vederbörligen utökats vid statspolisavdelningens tillkomst, bör

staden icke vara oförhindrad att sedan när som helst minska poliskåren.

Lika betänkligt är, örn en ökning, som betingas av stadens tillväxt eller

av annan orsak till ökat behov av polis, med hänsyn till statspolisavdelningen

underlåtes. Givetvis krävas starka skäl för ett ingripande på detta

område och är det här nödvändigt att framgå med stor försiktighet. Utan

att träda städernas självbestämmanderätt för nitra torde man emellertid kunna

genomföra ett lagstadgande av så begränsad innebörd, att därest stad, som

vederbörligen utökat sin polisstyrka för hållande av statspolis, sedermera

9. Garantier

mot minskning

i polisstyrkorna.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

10. Utrustning

med

hästar,

motorfordon

m. m.

minskar polispersonalen, utan att motsvarande ändring i beliovet av polispersonal

inom staden ägt rum, eller underlåter att öka personalen i förhållande

till sådan ändring, Konungen må förordna örn ökning av personalen. Detta

är i själva verket endast en konsekvens av Konungens första åläggande för

staden att öka sin polisstyrka för hållande av statspolis. Anmälan till Konungen,

att sådan stad senare icke vederbörligen uppehåller sin polisstyrka,

torde närmast ankomma å länsstyrelsen, som enligt instruktionen har att

vaka över att polisdistrikten fullgöra sina skyldigheter i avseende å polisväsendet.

Yid prövning av en sådan anmälan skulle tydligen hänsyn tagas

till alla inverkande omständigheter. Sedan anmälan remitterats till ifrågavarande

stad, skulle denna få tillfälle att påvisa, örn en minskning eller underlåten

ökning av polisstyrkan möjliggjorts av förändrad organisation, ökad

användning av tekniska hjälpmedel, mindre behov av polis i inkorporerade

områden etc. Tydligen bör ingripande äga rum endast i mera påtagliga fall.

Därest stad icke ställer sig till efterrättelse Konungens förordnande att

verkställa ökning av sin polisstyrka — vare sig vid statspolisavdelnings inrättande

eller sedermera — innebär detta givetvis, att staden »uppenbarligen

åsidosätter sina skyldigheter», och länsstyrelsen skulle således ha att ingripa

enligt 14 § 2 mom. i polislagen.

Statspolisavdelningarna skulle av staten utrustas med hästar och motorfordon

i erforderlig utsträckning.

Beriden polispersonal är enligt sakkunnigas samstämmiga vittnesbörd av

synnerligen stort värde, så snart det är fråga örn att dirigera större folksamlingar,

vare sig dessa sammankommit av helt fredliga anledningar eller

eljest. Enligt uttalanden från erfarna polischefer kan en ringa styrka till

häst vid sådana tillfällen göra samma nytta som en mångdubbelt större

styrka till fots, under förutsättning att hästarna äro särskilt övade för dylik

tjänst och ha vana vid därvid uppkommande situationer. Man har således

här en möjlighet att för jämförelsevis låga kostnader avsevärt höja effektiviteten.

Tänker man särskilt på upploppssituationer, är det uppenbart,

att användande av militär i avsevärt flera fall kan undvikas, örn det finnes

tillgång icke blott till polismän till fots utan även till beriden polispersonal.

Det framstår således av flera skäl såsom ett starkt önskemål, att de större

statspolisavdelningarnas personal i en ej alltför ringa utsträckning förses med

egna hästar. En gräns ligger dock givetvis däri, att man bör kunna på

lämpligt sätt utnyttja hästarna även under den dagliga normala tjänstgöringen.

I viss utsträckning kan detta utan tvivel ske genom patrullering i städernas

närmaste omgivningar. Eör många dylika områden är beriden personal den

lämpligaste för patrullering och skulle sådana patruller fylla ett viktigt behov.

Särskilt har detta framhållits i fråga örn Stockholms förorter.

Med hänsyn till det sagda föreslås i planen, att statspolisavdelningen i

Stockholm skall vara beriden till ett antal av 16 man, avdelningen i Göteborg

till ett antal av 10 man samt avdelningarna i Malmö, Gävle, Sundsvall

och Luleå alla till ett antal av 6 man, således tillhopa 50 man.

Eör den dagliga tjänsten måste statspolispersonalen emellertid huvudsakligen

begagna sig av motorfordon. Möjligheten att fullt utnyttja personalen

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

i de ofta stora distrikten är väsentligen beroende av att motorfordon i tillräcklig

utsträckning finnas till förfogande. Vid beräknande av det härför

erforderliga antalet torde man kunna utgå från att som regel dagligen */s

av en avdelnings personal är tjänstfri, semester- eller sjukledig eller sysselsatt

i stationstjänst eller i särskilda andra uppgifter, vartill fordras varken

motorfordon eller hästar. Återstående två tredjedelar skulle som regel, eller

åtminstone ofta, vara i behov av motorfordon eller hästar. Avräknas härifrån

ett antal motsvarande hälften av antalet hästar — 16 hästar beräknas

exempelvis ge dagsverke åt 8 man — skulle man komma till det antal,

som behöver använda motorfordon. Då åkning därvid som regel skulle ske

parvis, erfordras halva antalet motorfordon. Enär enligt vunnen erfarenhet

mera omfattande åkning med motorcykel i längden sliter mycket hårt på

personalen, torde man övervägande böra räkna med att bilar användas. Till

en del böra dock motorfordonen bestå av motorcyklar med sidvagn, då dessa

äro billigare samt sommartid och för kortare sträckor väl kunna lämpa sig.

Från dessa utgångspunkter har beräknats, att för styrkan i Stockholm å

40 man (därav 16 beridna) skulle erfordras 6 bilar och 3 motorcyklar, för

Göteborgs 30 man (därav 10 beridna) 6 bilar och 2 motorcyklar, för Malmös

20 man (därav 6 beridna) 4 bilar och en motorcykel samt för de tre styrkorna

örn vardera 15 man (därav 6 beridna) 3 bilar och en motorcykel. Avdelningarna

på 7 eller 4 man synas alla böra förses med en bil och en motorcykel.

Visserligen torde en avdelning på 4 man icke alltid kunna utnyttja

båda dessa motorfordon, men en inskränkning till ett fordon för varje avdelning

skulle å andra sidan för långa tider kunna omöjliggöra personalens

utnyttjande, i synnerhet örn hänsyn också tages till att motorfordonen

stundom på grund av reparation icke kunna användas. I den mån motorfordonen

icke äro i ständig användning, bliva ju icke blott underhålls- och

driftkostnaderna lägre utan även livslängden längre. Enligt beräkningen

skulle således sammanlagt anskaffas 36 bilar och 20 motorcyklar.

Att statspolispersonalens uniformering måste ordnas på samma sätt för

hela stadens polispersonal, d. v. s. i regel ombesörjas av staden, följer redan

av det ovan sagda. Däremot synas övervägande skäl tala för att utrustning

i övrigt ställes till förfogande av staten och blir statens tillhörighet. Härmed

avses då även den särskilda utrustning, som erfordras vid patrullering

med motorfordon eller till häst, personlig utrustning för annan tjänstgöring

(t. ex. hjälmar e. d.) ävensom ali beväpning. Det bör helt ankomma på

staten att ordna allt detta på ändamålsenligaste sätt. De olika tekniska

hjälpmedel, vilka kunna anses lämpliga för verksamheten (bilvågar, belysningsattiralj

etc.), böra också av staten ställas till förfogande.

Principiellt synes det böra åligga staden att åt statspolisavdelningarna

och dessas materiel ombesörja nödiga lokaler. Angående ersättningen härför

hänvisas till avd. 15 här nedan.

Den nya organisationens effektivitet torde i väsentlig grad vara beroende

av att en god central ledning erhålles. Ur denna synpunkt har föreslagits,

A 3

11. Statspollsintendenten.

2219 31

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

12. Sambandet

med

anstalter 1

Stockholm

för hela

rikets behov.

att cliefen för statspolisavdelningen i Stockholm skulle få polisintendents

ställning samt erhålla ett visst ansvar för hela denna organisation. Han skulle

— liksom övriga polisintendenter i Stockholm — utses av Kungl. Maj:t men

vara anställd i stadens tjänst och avlönas enligt dess löneplan. Det skulle

åligga honom att ha en allmän översyn över statspolisavdelningarna i hela

landet, genom inspektioner och annorledes tillse att effektiviteten uppehälles,

hålla kontakt med länsstyrelser och andra myndigheter för lämplig anordning

av verksamheten, avgiva yttranden, förslag och framställningar rörande

denna ävensom föranstalta örn anskaffande av lämplig utrustning och tekniska

hjälpmedel m. m. Såsom framgår av det ovan sagda, skulle det också i viss

män ankomma på honom vid sidan av länsstyrelserna att öva kontroll å att

städerna vederbörligen fullgöra sina skyldigheter i fråga örn statspolisavdelningars

hållande, i det att han skulle lia att avgiva rapporter och yttranden

till länsstyrelserna i hithörande frågor.

Statspolisintendenten skulle vidare, såsom ovan berörts, kunna direkt förfoga

över all statspolispersonal, dock icke utan medgivande av vederbörande

landsfogde, resp. länsstyrelse. På grund härav torde all rekvisition av statspolispersonal

även utanför det egna länet kunna ske direkt hos statspolisintendenten

(jfr ovan avd. 8). Så ofta han själv åtföljer utbeordrad statspolisstyrka,

torde han också — utom i städer med polismästare — lämpligen

böra erhålla befälet över hela deli å platsen befintliga polisstyrkan

och, direkt under vederbörande länsstyrelse, ansvaret för ordningens upprätthållande

på orten (jfr nedan avd. 20).

Statspolisintendenten skulle i fråga örn sin verksamhet beträffande statspolisen

i dess helhet lyda direkt under regeringen och inför denna ansvara

för sin verksamhet. I många fall torde han, med den omfattande erfarenhet

och centrala översikt han skulle erhålla, kunna bliva till gagn vid utredningar

i polisfrågor.

Viss uppmärksamhet bör ägnas åt förhållandet till de anstalter »för hela

rikets behov», som finnas i Stockholm med stöd av 4 § i polislagen.

Jämlikt K. K. den 19 november 1920 örn fingeravtryck å häktade m. m.

skall i Stockholm under överinseende av Överståthållarämbetet finnas en

centralbyrå för förvaring, registrering och klassificering av fingeravtryck.

Denna byrå trädde i verksamhet 1921. Efter tillkomsten av 1925 års polislag

har Konungen jämlikt 4 § i denna lag vidare förordnat, att det skall

åligga Stockholms stad dels att utgiva tidningen Polisunderrättelser, för vilken

tredje polisintendenten är redaktör och ansvarig utgivare, dels ock att ombesörja

upprätthållandet av centralbyråns för fingeravtryck verksamhet. Personalen

vid denna byrå står under tredje polisintendentens befäl samt utgöres

för närvarande — viss ändring är ifrågasatt — av en kriminalkommissarie

såsom föreståndare och två kriminalkonstaplar. Centralbyrån är inrättad

i samband med och såsom en utvidgning av kriminalavdelningens

signalementskontor samt finnes för närvarande inrjmid i dess lokaler i polishuset.

— Från och med år 1923 har vidare i Stockholm under tredje polisintendentens

befäl inrättats en särskild polisbyrå, bestående av en kriminalkom
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

missarie, en kriminalkonstapel oell 15 kvinnliga skrivbiträden, med uppgift

att ombesörja registreringen av utlänningar, som vistas i riket, samt att utöva

kontroll över meddelade uppehålls- och arbetsanställningstillstånd. —

Slutligen finnes vid Stockholms polisverk en polisskola (reglemente den 18

juni 1925) med fjärde polisintendenten såsom föreståndare.

Samtliga kostnader för dessa fyra anstalter ersättas av statsverket. I löpande

budget beräknas kostnaden för centralbyrån till 24,000 kronor, för

Polisunderrättelser till 84,000 kronor1), för polisbyrån till 70,000 kronor och

för polisskolan till 75,000 kronor.

Frågan är närmast, huruvida någon av dessa anstalter bör på något sätt

samordnas med den nya statspolisinrättningen i Stockholm. Av gjorda

undersökningar har framgått, att detta icke kan anses förenat med några

fördelar annat än i fråga örn polisbyrån. Denna torde lämpligen kunna

flyttas in under statspolisintendentens befäl. Därmed skulle bland annat

vinnas närmare samarbete med statspolisavdelningarna, i vilkas uppgifter,

enligt vad ovan anförts, skulle ingå att biträda vid tillsynen över utlänningar.

I samband därmed synes man kunna vinna en besparing därigenom

att i Stockholm icke inrättas någon ny kommissarietjänst utan samme

kommissarie tjänstgör vid statspolisavdelningen och polisbyrån. Vid polisbyrån

torde i samband härmed kriminalkon stapelsbefattningen böra ändras

till en kriminalöverkonstapelstjänst. Denne överkonstapel skulle ha den

närmaste ledningen av polisbyrån, i den mån kommissariens tid toges i

anspråk för statspolisen (jfr nedan under avd. 22).

Då statspolisintendenten icke blott skulle vara chef för statspolisavdelningen

i Stockholm utan även fylla uppgifter »för hela rikets behov» samt

hans ställning skulle bliva mera fristående i förhållande till staden än det

övriga statspolisbefälets, synes det vara riktigast och lämpligast, att denna

befattning — liksom övriga under förevarande avdelning nämnda — inrättas

med stöd av 4 § i polislagen (jfr under avd. 24 sid. 15 § 1 morn.).

I Östergötlands, Blekinge och Malmöhus län finnes för närvarande landstingspolis

»till förstärkning av den för upprätthållande av allmän ordning

och säkerhet avsedda polispersonalen». Landstingspolisen i Östergötlands

län består av en kommissarie och 6 konstaplar, är uppdelad på fyra olika

stationer samt försedd med en automobil och fyra motorcyklar. Landstingspolisen

i Blekinge län består av fyra man, uppdelade på två patruller med

skilda förläggningsorter och med vardera en automobil. Landstingspolisen

i Malmöhus län består av fyra man, fördelade på två förläggningsorter, och

har endast vanliga cyklar till sitt förfogande. Staten bidrager till kostnaden

för avlöning av landstingspolisen med hälften samt till utgående pensioner

med en tredjedel2). Statsbidragen i dessa hänseenden lia under sistlidet

budgetår uppgått till sammanlagt cirka 36,500 kronor. *)

*) Detta belopp är för innevarande budgetår högre än normalt på grund av en särskild

kostnad under året å 19,000 kronor.

a) Landstingen kunna i stället på det sätt åtnjuta bidrag av staten till pensionering av

sina polismän, att dessa pensionsförsäkras i statens pensionsanstalt; intet av landstingen

har dock använt sig av denna möjlighet.

13. Sambandet

med

landstingspolisen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

14. Hur tillgodose

personalbehovet?
-

Landstingspolisens omfattning har småningom allt mera minskats, även

efter antagandet av 1925 års polislag. En genomgående tendens att i detta avseende

göra besparingar bär framträtt. Då uppgifterna för denna polis nu

skulle komma att i huvudsak täckas av statspolisens verksamhetsområde, torde

man få räkna med att landstingen allmänt låta landstingspolisen försvinna.

Bland annat av denna anledning har vid planeringen av statspolisens förläggning

icke tagits någon hänsyn till förefintligheten av landstingspolis. Givetvis

bör det dock vara landstingen obetaget att bibehålla sådan polis, och under

en övergångstid lärer denna i allt fall i någon utsträckning komma att bestå,

även örn man kan antaga, att avvecklingen påskyndas genom att nuvarande

befattningshavare vid landstingspolisen beredas anställning vid den utökning

av städernas poliskårer, som föranledes av statspolisavdelningars

inrättande. I den mån landstingspolisen består, synes statsbidrag alltjämt

böra utgå efter oförändrade grunder, i synnerhet som staten i varje fall

måste fortsätta att lämna statsbidrag till de redan anställda ordinarie befattningshavarnas

avlöning och pensionering. Det synes emellertid vara anledning

underlätta att landstingspolismännen övergå i städernas tjänst, bland

annat genom att låta staten stå de särskilda kostnader för pensionering,

som i dessa fall kunna uppkomma. Aven i andra avseenden kräves särskild

reglering av förhållandet till den nuvarande landstingspolisen. Med den

närmare utformningen av ifrågavarande övergångsbestämmelser torde emellertid

kunna tills vidare anstå.

Såsom ovan omnämnts skulle som regel endast ordinarie polismän kunna

tjänstgöra såsom statspolis. I statspolisstäderna erfordras således ökning av

de nuvarande ordinarie styrkorna med tillsammans 200 man. För anställning

såsom ordinarie polisman fordras genomgång av polisskolans lägre kurs.

Sannolikt blir det dock icke möjligt att genast tillgodose det ökade kravet på

polisskoleutbildat folk. Under en övergångstid måste troligen i ganska stor

utsträckning medgivas, att extra konstaplar kommenderas till statspolisavdelning.

Emellertid är det tydligen önskvärt, att behovet snarast möjligt

kan fyllas. För närvarande anordnas vid polisskolans lägre kurs i Stockholm

årligen två kurser på 20 veckor, med början den 2 januari och den

1 augusti, vardera kursen indelad i tre klasser örn tj ugu man. Årligen

utexamineras således omkring 120 man. Av dessa torde i genomsnitt omkring

hälften vara från Stockholms stad. Antalet sökande till inträde i

denna kurs överstiger årligen avsevärt de tillgängliga platserna; ofta kunna

endast omkring hälften av de sökande vinna inträde. För landets polisväsende

i dess helhet är det således säkerligen önskvärt, att någon åtgärd

i detta avseende vidtages. En utvidgning av skolan har också varit planerad

— denna fråga sammanhänger med spörsmål, som för närvarande äro

under utredning av polisskolans styrelse jämte särskilda sakkunniga — men

det torde icke utan väsentliga kostnader och organisatoriska olägenheter

kunna vidtagas annan åtgärd än att utöka antalet elever i varje klass från

20 till 25, varigenom således årliga elevantalet skulle ökas med 30.

Avsevärt lättare skulle det låta sig göra att få till stånd — åtminstone

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

temporärt — en utvidgning av polisskolan i Göteborg. Denna skola åtnjuter

icke statsbidrag men har ett av Kungl. Majit (den 14 december 1928)

fastställt reglemente och av Kungl. Majit utsedd inspektör. Enligt särskilt

medgivande av Kungl. Majit ger skolan samma kompetens som polisskolan

i Stockholm. Årligen anordnas en kurs örn 20 veckor med 20 elever. Endast

3 ä 5 elever från annan ort än Göteborg kunna årligen mottagas. Enligt

under hand inhämtade uppgifter skulle det emellertid utan större svårighet

kunna låta sig göra att utvidga skolan med ytterligare en kurs årligen. Det

förmodas, att det årliga anslag till Göteborgs stad, som skulle erfordras för

åtagande att årligen anordna två kurser med tillträde till minst hälften av

sammanlagda platsantalet för elever från annan ort än Göteborg, icke skulle

behöva överstiga 7,000 kronor. Därest även här elevantalet i varje klass

ökas till 25, skulle årligen polisskoleutbildning i Göteborg kunna erhållas

för cirka 30 polismän från annan ort än Göteborg. Då detta skulle innebära

en avsevärd vinst icke blott med hänsyn till förevarande organisation utan

även för landets polisverksamhet i övrigt, förordas genomförandet av detta

uppslag.

Kostnaderna för statspolisavdelningarna skola, såsom ovan berörts, helt

ersättas städerna av staten. Vissa därvid uppkommande frågor upptagas

här till behandling.

I fråga örn avlöningen är det med det här föreslagna systemet tydligen

icke möjligt, att staten betalar vissa polismäns verkliga avlöning.1) Beträffande

kriminalpolismännen, avsedda för landsbygden, gäller för närvarande, att

polisdistrikts kostnader för avlöning av sådana polismän skola gottgöras

polisdistriktet av statsverket. Då denna institution har ordnats så att vissa

män antagits och förordnats för denna verksamhet, har det tydligen varit

dessa mäns avlöning, som ersatts av statsverket. I fråga örn den nya statspolisen

avses däremot att söka garantier för en verklig cirkulation; den

nya institutionen innebär i princip, att staden är skyldig uppställa ett visst

antal män för dessa ändamål, och det förutsättes, att utbyte skall kunna

ske snabbt och formlöst, kanske ibland mitt under en viss dag, utan bundenhet

till en viss organisation. Den naturliga konsekvensen härav är, att

staten för varje statspolisman betalar staden den lön, som i medeltal utgått

till en stadens befattningshavare i samma tjänstegrad. Därvid torde man dock

kunna förenkla beräkningarna i vissa avseenden, t. ex. så att man räknar

med samma medellön under hela kalenderåret (i den mån ej allmän löneförhöjning

trätt i kraft under detta) och bestämmer denna till den lön, som

i medeltal tillkommit befattningshavarna inom resp. tjänstegrad vid mitten

av året. [Exempel: Den 1 juli finnas i hela staden, inkl. statspolisavdelningen,

30 ordningspoliskonstaplar, därav 10 då uppbära lön efter en årslön,

oavsett dyrtidstillägg, på 3,000 kronor, 5 efter en årslön på 3,300 kronor,

5 efter en årslön på 3,600 kronor och 10 efter en årslön på 3,900 kronor.

För hela detta år blir medellönen för konstaplar (10 X 3,(XX)) + (5 X 3,300) +

1 Fransett dock statspolisintendenten, som skulle fa en särskild ställning och för vilken

det i denna avdelning sagda icke skulle gälla; jfr ovan under avd. 12.

16. Sätt för

beräkning

av statens

ersättning

till städerna

för statspolis.

s. 38 Kontrollera mot PDF

16. Reservpolisen.

38

+ (5 X 3,600) + (10 X 3,900), dividera! med 30 = 3,450 kronor. För 6 konstaplar

på statspolisavdelningen betalas således för helt år 20,700 kronor,

vartill eventuellt kommer dyrtidstillägg efter de procenttal, som under olika

tider av året beräknats.] Aven örn alltså växlingar i det såsom statspolis

disponerade folket icke skulle inverka på ersättningen, är det tydligt, att

därest länsstyrelsen vederbörligen medgivit placering på statspolisavdelning

av extra konstaplar, skall för sådan tid för detta antal utgå endast (medellönen

för sådana konstaplar.

I fråga örn städernas kostnader för ^pensionering lärer det vara omöjligt

att komma till en exakt riktig beräkningsgrund för statsbidragets belopp vid

tillämpning av den här angivna allmänna principen, men torde detta heller icke

vara nödvändigt. Av stor vikt synes även här vara att komma till en anordning,

som i tillämpningen icke skulle bliva för invecklad. I stort sett lärer

man kunna komma till ett riktigt resultat, därest staten årligen till staden för

varje statspolisman erlägger det belopp, vartill stadens pensioneringskostnad

efter försäkringstekniska grunder i genomsnitt för personalen inom varje

tjänstegrad kan uppskattas. Ett förslag härutinnan har upprättats av förste

aktuarien i statens pensionsanstalt B. Kjellén; se bilaga IV.

Stadens kostnader för uniformering av polismän torde som regel kunna

ersättas med samma belopp, som av staden erlägges såsom beklädnadsersättning

åt dem, som icke åtnjuta sådan förmån.

Stadens kostnader för andra förmåner av ekonomisk natur, som tillkomma

befattningshavarna, böra tydligen också ersättas, i den mån desamma belöpa

på statspolisen.

Då staten i övrigt skulle ombesörja all för statspolisen erforderlig beväpning

och utrustning samt själv bestrida alla utgifter för verksamheten, skulle

staden utöver vad ovan nämnts icke ha andra utlägg för statspolisen än

för lokaler. Ersättning bör givetvis utgå för rum åt hästar och fordon.

För expeditionslokal torde vid de mindre avdelningarna i regel icke erfordras

några särskilda anordningar, varför ersättning härför torde behöva utgå

endast till stad med statspolisavdelning på mera än 7 man (jfr under avd. 24

nedan anmärkning till föreslagen ändring i polislagens 15 § 1 morn.).

I synnerhet i fråga örn avlöning och andra personliga förmåner kräves

tydligen en reglering, av städernas rätt till ersättning i åtskilliga andra

avseenden än här berörts. Beträffande dessa förmåner torde emellertid i

lagen endast böra upptagas den allmänna principen, att statsverket skall

ersätta staden de kostnader, som belöpa på statspolismännen; närmare bestämmelser

härom, vilka måste bliva ganska detaljerade, torde få ankomma

å Konungen att utfärda efter det att riksdagens yttrande i vederbörliga

delar inhämtats.

Efter redogörelsen för huvudgrunderna i den ifrågasatta anordningen med

statspolisavdelningar uppställer sig frågan örn den ställning det nuvarande

reservpolissystemet bör erhålla i den nya organisationen. Inledningsvis

har redan antytts, att någon inskränkning av reservpolisens antal icke anses

böra äga rum. Statspolisorganisationen vill möjliggöra för städerna att upp
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

ställa ett ökat antal polismän för rikets behov och tillgodose kravet på att en

viss styrka alltid finnes att tillgå, men reservpolisen blir därför icke onödig.

För beredande av den trygghet för olika eventualiteter, varom talas i direktiven

för utredningsmännen, bör det exempelvis tydligen vara möjligt att från Stockholm

på en gång erhålla en styrka på mera än 40 man. Särskilt vid behov av

polishjälp å flera orter på en gång kan statspolisantalet behöva överskridas.

Möjligheten för centralstäderna att uppsätta större st}Trka statspolis mot

indragning av statspolis från annat håll är i sådana fall icke alltid att räkna

med och är i varje fall icke under alla förhållanden tillfyllest. Hopsamlande

av statspolis från olika län till gemensam styrka kan också stundom vara

mindre lämpligt, bland annat på grund av behovet i de särskilda länen. Aven

om det icke är fråga om särskilt stora styrkor utan örn tillgodoseende av

smärre lokala behov, kan reservpolisen bliva till gagn. I ett län med en statspolisavdelning

på endast 4 eller 7 man kan stundom, även för rent fredliga

ändamål, uppstå behov av mera folk. Sådant skall visserligen kunna erhållas

från annan statspolisavdelning efter hänvändelse till vederbörande kommissarie,

eventuellt statspolisintendenten, men vid vissa tillfällen torde det icke blott

gå fortare utan även ur andra synpunkter ställa sig lämpligare och naturligare

för länsstyrelsen att öka ut antalet med reservpolis med anställning och

hemvist i det egna länet. Länsstyrelsen i Kalmar län skulle exempelvis

kunna taga 10 man från Kalmar, varav 3 betalas som reservpolis, samt

eventuellt ytterligare 3 man reservpolis från Västervik. I synnerhet sammanläggningen

av stats- och reservpolis från statspolisstaden synes vara av stort

värde; de sammanflyta ju så att i en viss utkommenderad styrka det icke

låter sig göra att utpeka vilka som utkallats under den ena eller den andra

titeln. Samövningen och bekantskapen med kamraterna blir alltså fullständig.

På grund av det anförda anses det icke böra ifrågakomma att vidtaga någon

begränsning av det nuvarande antalet reservpolis (närmare angivet i tablån

bilaga V).

Emellertid är det uppenbart, att reservpolisen i än högre grad än för

närvarande skulle med förevarande förslag bliva en verklig reserv och i-avsevärt

mindre utsträckning än tidigare behöva tagas i anspråk, något som

tydligt framgår av den ovan (avd. 2) lämnade redogörelsen för reservpolisens

hittillsvarande användning. På grund härav och då förslaget alltså innebär

en avlastning för städerna, ligger en begränsning av statsbidraget för hållande

av reservpolis i sakens natur. Detta bidrag, som för närvarande per man

utgår med V3 av lönen i lägsta löneklassen (i genomsnitt cirka 1,100 kronor),

torde dock icke böra sänkas mera än till x/e (cirka 550 kronor per man).

Det bör i detta sammanhang också uppmärksammas, att även örn städerna

otvivelaktigt i viss mån skulle kunna få nytta av sina statspolisavdelningar,

hållandet av sådana å andra sidan kommer att innebära vissa nya omsorger

för dem.

Åtgärder, som skulle underlätta tillhandahållande av reservpolis, lia

övervägts i olika riktningar. Därvid har även återupptagits den vid förarbetena

till 1925 års lag behandlade tanken att såsom en reserv söka ut
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

nyttja de pensionerade polismän, som ännu äro tjänstbara. Det synes antagligt,

att det finnes många sådana, vilka skulle vara villiga att stå till förfogande

för tjänstgöring i staden i de fall, då reservpolis utsänts, mot att de

eiholle en relativt ringa årlig ersättning jämte daglön vid tjänstgöringen.

Föi att uppmuntra städerna att träffa frivilliga dylika överenskommelser

— vilket som ovan anmärkts framhölls såsom önskvärt i propositionen

1925 men icke torde lia praktiserats — och för att ur statens synpunkt kunna

räkna med denna förstärkning, föreslås såsom ett tillägg till det nuvarande

reservpolissystemet bestämmelser av den innebörd, att därest en reservpolisstad

träffat överenskommelse med tjänstbar f. d. ordinarie polisman att

för viss tid, dock högst till fyllda 65 år, stå till förfogande för tjänstgöring

i staden vid de tillfällen, då reservpolis utsänts, samt åtagit sig att tillhandahålla

ytterligare det antal reservpolismän, för vilka — enligt vad i

förväg anmälts — finnas sådana ersättare, staden skulle bliva berättigad att

åtnjuta det vanliga statsbidraget (V6 av lönen) för ytterligare detta antal, dock

högst till antal motsvarande det obligatoriska reservpolisantalet. Därest överenskommelserna

endast skulle innefatta skyldighet att tjänstgöra, då reservpolis

utgått, torde den årliga ersättningen kunna sättas ganska lågt, kanske

till 200 ä 300 kronor, och staden, som i statsbidrag skulle åtnjuta cirka 550

kronor, skulle således kunna få även ekonomiskt intresse av att ordna

dylika överenskommelser. Intet hindrar staden att göra tjänstgöringsskyldigheten

vidsträcktare, måhända mot högre ersättning, men detta är icke

ur statens synpunkt av samma intresse.

I den mån här avsedda överenskommelser träffas, skulle staten betydligt

säkrare kunna räkna med reservpolisen och skulle dennas antal ej oväsentligt

ökas. En ökning, som sålunda göres beroende av att ersättare kunna

erhållas, är tydligen av ett helt annat värde än endast en siffermässig höjning

av reservpolisantalet i de resp. städerna, vilken med all sannoliket icke

skulle innebära någon reell förstärkning av polistillgången. Med ledning av

undersökningar, som gjorts i vissa städer, torde man kunna räkna med, att

ersättare skola kunna erhållas till ett antal av åtminstone 100, och skulle

sammanlagda reservpolisantalet således höjas från cirka 200 minst till cirka

300.

Förut har framhållits den stora betydelsen av att erhålla tillgång till beriden

polispersonal. Även i fråga örn reservpolisen torde vissa åtgärder till

befrämjande härav kunna vidtagas. Med stöd av 5 § sista stycket i polislagen

har Konungen för de fem största städerna bestämt, att dessa skola

tillhandahålla beriden reservpolis (Stockholm 8, Göteborg 5, Malmö 3, Norrköping

2 och Hälsingborg 2 man). Det torde icke möta något hinder att

fördubbla de båda första siffrorna och att öka de båda följande till 4, om

staten samtidigt övertager en väsentlig del, förslagsvis hälften, av kostnaden

för detta antal hästar. Någon utökning av det nuvarande hästbeståndet skulle

icke i någon av dessa städer erfordras på grund av nämnda höjning i antalet

beridna reservpoliser. Då staten har ett starkt intresse av att hästbeståndet

uppehälles, synes det vara skäligt, att staten i nämnda form bi
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

41''

drager till kostnaden. Det betydande värdet av att erhålla tillgång till

ytterligare beriden polispersonal torde också mer än väl överväga den jämförelsevis

ringa kostnad, som för detta ändamål skulle behöva utgå.

I samband härmed står frågan örn reservpolisens effektivitet i fråga örn

annan utrustning och beväpning. För närvarande saknas direkta föreskrifter

angående reservpolisens utrustning och beväpning, då densamma av stad

ställes till förfogande. Det torde vara erforderligt att härutinnan bestämmelser

utfärdas, som — utan att å städerna lägga några bördor — tillgodose

statens intresse i detta avseende. Atmihstone bör alltid kunna krävas, att

reservpolisen är utrustad med sablar. Aven om något kan vinnas med dylika

föreskrifter, lärer det bliva liim]iligt att förse statspolisen med viss utrustning

i sådan utsträckning, att densamma kan räcka även till en del av reservpolisen.

Det har redan omnämnts, att stad ansetts böra i visst fall kunna frivilligt

åtaga sig att tillhandahålla flera än det lagstadgade antalet reservpolismän.

Därest detta sker i reservpolisstad och kombineras med ett ersättaresystem av

nyss antydd beskaffenhet, skulle sådant åtagande kunna ge rätt till årligt statsbidrag

även för det överskjutande antalet. Jämväl i andra fall bör emellertid en

länsstyrelse kunna träffa överenskommelse med en stad (och därmed jämställd

köping) att tillhandahålla reservpolismän. Ar stad villig att ställa polismän till

länsstyrelsens förfogande, fastän skyldighet därtill enligt lag icke föreligger —

resp. fastän reservpolisantalet därigenom överskrides — bör denna möjlighet till

polisförstärkning få utnyttjas och även sålunda till förfogande ställda polismän

anses såsom reservpolismän. Årligt statsbidrag kan visserligen endast ifrågakomma,

då ersättare finnas, och även då endast i fråga örn stad, som redan

enligt lag är skyldig hålla reservpolismän, men vid begagnande av sådana

frivilligt tillhandahållna reservpolismän bör ersättning utgå efter samma

grunder som för reservpolismän i övrigt. På grund av minskade resekostnader

kunna kostnaderna därigenom stundom nedbringas. (Jfr härom vidare

5 § 2 mom. i lagtexten samt anmärkning därtill under avd. 24 här nedan.)

Såsom förut berörts anordnas årligen vid polisskolans i Stockholm lägre

kurs tvenne kurser örn 20 veckor, den ena med början den 2 januari och

den andra med början den 1 augusti, båda omfattande tre klasser örn 20

man. Av eleverna äro i genomsnitt hälften från Stockholm och hälften

från landsorten. Eleverna ha som regel minst något års polistjänst bakom

sig vid genomgången av skolan. Enligt reglementet betraktas eleverna, så länge

de tillhöra skolan, såsom befattningshavare vid polisväsendet i Stockholm,

men må elev ej beordras till tjänstgöring vid dess poliskår i vidare mån

än som påkallas för hans utbildning. Det ej ringa antal man, som här

under större delen av året är samlat, borde emellertid kunna utnyttjas

såsom en ytterligare reserv. Då till socialministern ingått rekvisition av

reservpolis men sådan icke står till buds — vare sig på grund därav att

antalet redan uttömts i de orter, som lämpligen kunna komma i fråga, eller

att reservpolis icke kan där avstås — torde således socialministern böra kunna

förordna om tillkallande av eleverna i polisskolans lägre kurs, eventuellt viss

klass därav, för användning på samma sätt som reservpolis. För den tid,

17. Polisskoleelever

såsom ytterligare

reserv.

opaginerad Kontrollera mot PDF

''42

18. Allmän

mobilitet vid

utomordentliga

omständigheter.

19. Rekvisition

av statsoch

reservpolis.

då de användas, finge staten givetvis betala dem lön, och utbildningstiden

vid skolan finge utökas med samma tid. Möjligheterna att anlita denna utväg

kunna kanske minskas på grund av svårigheten att få polisskoleeleverna

uniformerade. Eleverna från Stockholm behålla emellertid under skoltiden

de uniformer, som de tilldelats såsom extra konstaplar, och detsamma torde

vara fallet med många av de övriga.

Motsvarande lärer böra gälla i fråga örn polisskolan i Göteborg, därest

denna, såsom ovan (avd. 14) förslagits, erhåller statsbidrag för utvidgning

av elevantalet.

Det bör understrykas, att en anordning sådan som den här föreslagna

icke skulle medföra några kostnader för statsverket annat än vid de — tydligen

sällan förekommande — tillfällen, då polisskoleeleverna behövde tagas

i anspråk.

Såsom ovan berörts, bygger 1925 års polislag på den uppfattningen, att

man icke skäligen kan ålägga ett samhälle förpliktelse att ställa polismän

till förfogande för behov å annan ort i andra fall än då bidrag av statsmedel

utgår. Denna grundtanke torde icke böra övergivas. Detta synes

emellertid icke hindra, att i lagen bör finnas en bestämmelse, som berättigar

Kungl. Maj:t i statsrådet att för utomordentliga fall efter vederbörlig

framställning förfoga över all polispersonal. En sådan undantagsbestämmelse

synes ligga i sakens natur. Fall kunna tänkas — såsom då

landets säkerhet kan sägas vara i fara — då det skulle vara orimligt,

örn till och med Kungl. Maj:t skulle vara förhindrad att uppbåda alla tillgängliga

poliskrafter för ordningens uppehållande. Givetvis förutsättes,

att Kungl. Majit därvid bedömer läget ur rikssynpunkt och icke blottställer

orter, som i sig själva äro hotade och där ordningens uppehållande är

av särskilt stor vikt.

I samband härmed torde böra övervägas, huruvida sådan ändring i gällande

bestämmelser bör äga rum, att jämväl beslut örn användande av militär

för upprätthållande av ordning skulle ankomma på Kungl. Majit.

Angående reservpolisen gäller för närvarande, att länsstyrelse äger tillkalla

sådan inom länet men att länsstyrelse vid behov av ytterligare reservpolis

har att vända sig till chefen för socialdepartementet, som då äger tillkalla

reservpolis från annat län.

I det föregående (avd. 6) har omnämnts, att enligt förevarande förslag allmänna

planer rörande statspolisens verksamhet i de olika länen skulle uppgöras

av statspolisintendenten efter förslag av vederbörande landsfogdar och

fastställas av länsstyrelserna samt att vid särskilda behov vid sidan av planen

landsfogdarna närmast under vederbörande länsstyrelser skulle ha att förfoga

över statspolisen. Skulle inom ett län hjälp av statspolisen påkallas i

magistratsstad utan statspolis, bör detta ordnas genom länsstyrelsen. Likaså

bör länsstyrelsens tillstånd utverkas, därest polischefen i statspolisstad för

särskilt behov vill taga statspolismän från den reguljära verksamheten i

länet och använda dem i staden. I den mån vid något tillfälle statspolis
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

männen icke tagas i anspråk ute i länet, bör polischefen däremot utan vidare

kunna begagna dem i staden.

Därest man inom ett län får behov av mera statspolis än som där står

till förfogande, kan (se ovan avd. 8) i första hand hjälp påkallas hos statspoliskommissarien

i centralstaden. Anhållan därom bör — med undantag

endast för brådskande fall — ankomma å länsstyrelsen. Kommissarien skulle

då direkt kunna ställa till förfogande statspolis från hela den under honom

hörande rayonen, under förutsättning att medgivande därtill erhölles av respektive

landsfogdar eller länsstyrelser. Kunde icke på detta sätt tillräcklig

statspolis erhållas, finge länsstyrelsen i stället hänvända sig till statspolisintendenten,

vilken då för hela landet skulle lia samma möjlighet som kommissarien

beträffande sin rayon.

Vill man inom ett län anlita den egna reservpolisen, bör detta alltjämt

ankomma på länsstyrelsen. Likaså bör reservpolis från annat län alltjämt

endast kunna erhållas efter hänvändelse till socialministern. Sådan hänvändelse

bör emellertid kunna göras även av statspolisintendenten. I den mån

det vid länsstyrelses anhållan örn statspolis från annat län visar sig, att erforderlig

styrka icke kan erhållas utan att man kommer in på reservpolisantalet,

skulle länsstyrelsen eller statspolisintendenten således för möjliggörande

härav inhämta socialministerns medgivande. Det har icke ansetts

möjligt att eftergiva på kravet på socialministerns medverkan, då fråga är

om skyldighet för stad att av den för stadens eget behov avsedda polisstyrkan

avstå polis till annat län. Det bör emellertid uppmärksammas, att

man på grund av statspolisen som regel skulle kunna utan socialministerns

medverkan erhålla erforderlig polishjälp.

Det erinras, att ovan avsedda rekvisitioner och medgivanden tydligen

böra kunna ske på snabbaste och formlösaste sätt, ofta per telefon eller

telegraf.

Chefskapet över polispersonal tillkommer för närvarande (1 § 1 mom. i 20. chefskap,

polisreglementet) närmast under länsstyrelsen resp. överståthållaren:

i stad där polismästare finnes denne;

i annan stad borgmästaren eller den ledamot av stadens magistrat som

förestår dess polisväsen eller, där magistrat ej finnes, kommunalborgmästare

eller, örn sådan ej finnes, stadsstyrelsen ordförande; samt

i annat polisdistrikt landsfiskalen (dock att chefskapet över köpingsåklagare

i fråga örn disciplinär bestraffning tillkommer landsfogden).

Chefskapet över landstingspolis tillkommer landsfogden.

Sammandrages polisstyrka från olika orter, utövas chefskapet, där ej länsstyrelsen

annorledes förordnar, av polischefen i det polisdistrikt, där polisstyrkan

är sammandragen.

Enligt instruktionen för landsfogdarna har landsfogden, under länsstyrelsen

såsom länets högsta polismyndighet, ansvar för och ledning av polisväsendet

å landsbygden i länet samt därinom belägen stad, där magistrat ej

finnes, och är landsfogden pliktig att efter länsstyrelsens förordnande övertaga

chefskapet över polisstyrka, som sammandragits från olika orter.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Enligt instruktionen för landsfiskalerna har landsfiskal såsom polisman

att ställa sig landsfogdens befallningar till behörig efterrättelse och har han

att av landsfogden i förekommande fall inhämta råd och upplysningar. Han

är närmast under landsfogden ansvarig för upprätthållande av allmän ordning

och säkerhet inom sitt tjänstgöringsdistrikt.

Dessa bestämmelser torde böra i princip äga tillämplighet även i fråga

örn statspolisen och dennas verksamhet. Det har förut berörts, att stadens

polischef bibehåller chefskapet över hela personalen, även den del därav som

kommenderats såsom statspolis, men att denna i sin verksamhet står till

länets förfogande. Tjänstgöringsordningen skulle i stora drag fastställas av

länsstyrelsen, men landsfogden skulle äga att med avvikelse för visst fall

därifrån direkt förfoga över personalen. Vid statspolismännens tjänstgöring

ute i ett visst landsfiskalsdistrikt eller i en viss stad bör tydligen chefskapet

principiellt tillkomma polischefen på platsen (landsfiskalen, resp. stadens

polischef), vilken har befälet över annan polispersonal på platsen och är

ansvarig för ordningen därstädes. Det är icke möjligt att härvidlag göra

någon principiell åtskillnad på olika slag av tjänstgöring. Ej heller kan

man göra chefskapet direkt beroende av tjänstegraden hos åtföljande statspolisbefäl,

ty även den lokala polischefens tjänsteställning och lämplighet

kan vara mycket växlande (alltifrån landsfiskal i ett obetydligt distrikt till

polismästare i en stor stad). Å andra sidan är tydligen i många situationer

den lokale polischefen icke den bäst skickade att ha befälet. I många fall

torde detta komma att regleras på det sätt, att polischefen överlåter åt det

statspolisbefäl, som egentligen endast under polischefen har befälet över

statspolismännen, att vidtaga erforderliga dispositioner och taga den omedelbara

ledningen på platsen, i analogi med vad som ofta sker i stad, där

borgmästaren är polischef men särskild kommissarie finnes. Statspolisbefälet

bör lia skyldighet att i dylika situationer på uppdrag av polischefen taga

befälet även över den lokala polispersonalen. Det är naturligtvis i sådana

fall av vikt, att befälsförhållandena redan från början klargöras, särskilt för

den underordnade personalen.

Tydligen äro emellertid nu antydda möjligheter icke tillfyllest och vinnes

därigenom icke alltid önskvärd klarhet rörande befälsrätten och ansvaret.

Vid allvarliga tillfällen kan det ofta vara av stor vikt, att den lokale polischefen

helt fritages från ledningen och att denna från början lägges i händerna

på mera erfaret polisbefäl. Avgörandet huruvida detta bör ske synes

böra ankomma på den myndighet, som låtit sända statspolisen till platsen.

Då landsfogde eller länsstyrelse beordrar statspolismän jämte befäl till

tjänstgöring på viss ort, skall således kunna förorduas, att det medföljande

befälet skall lia chefskapet över den på orten sammandragna polisstyrkan.

Länsstyrelse bör givetvis som nu kunna uppdraga sådant chefskap även åt

landsfogden. Regel torde böra bliva, att då i spetsen för en statspolisstyrka

på landsbygden står en befälsperson av kommissaries grad, denne

tilldelas det omedelbara befälet, direkt under länsstyrelsen, över polispersonalen

på platsen samt ansvaret för ordningens upprätthållande därstädes,

men detsamma torde stundom komma att bliva fallet även i fråga örn över
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

konstapel. I fråga om stad torde det ibland kunna vara naturligt, att även

kommissarie ställes under stadens polischef. Då statspolisintendenten på

eget initiativ eller länsstyrelsens begäran står i spetsen för en statspolisstyrka,

bör länsstyrelsen tydligen alltid tillägga honom det direkta befälet

över polispersonalen på platsen; det undantag härifrån, som bör gälla örn

statspolis användes i en polismästarstad, är knappast av praktiskt intresse,

alldenstund statspolisintendentens personliga ingripande i sådana fall icke

lärer ifrågakomma.

Det sagda har motsvarande tillämplighet även då en utkallad styrka förstärkts

med reservpolis eller uteslutande består av reservpolis. Skillnaden

mellan dessa båda slag av polis skulle egentligen framträda endast i fråga

om sättet för rekvisition och ersättningen till staden.

Det bör eftersträvas att rörande dessa förhållanden erhålla klara och

tydliga bestämmelser.

Enligt 15 § 4 mom. andra stycket i polislagen gäller för närvarande, att

därest polisdistrikt tillhandahållit reservpolispersonal, bestrider statsverket

ej mindre vad av vederbörande polismäns lön belöper å tid, som de tjänstgjort

utom distriktet, ävensom reservpolispersonalens transport till och från

tjänstgöringsorten, personalens bostad och kost under tjänstgöringstiden

samt särskilda kostnader för hästar och fordon, än även dagarvode till varje

polisman. Enligt 4 § i KK den 26 juni 1925 angående ersättning åt befattningshavare

vid polis- och åklagarväsendet för vissa av deras verksamhet

föranledda utgifter m. m. skall dagarvodet utgå för varje dygn, som helt

eller delvis använts för tjänstgöring såsom reservpolisman, med 5 kronor

eller, örn polismannen innehar befälsgrad, med 8 kronor; dock må ej för

del av dygn högre ersättning beräknas än som skulle ha utgått, örn polismannen

åtnjutit sådan ersättning enligt allmänna resereglemente!

Örn befattningshavare vid polisväsendet i annat fall på grund av föreskrift

i polislagen tjänstgör utom det område, för vilket han är anställd,

bestridas därigenom uppkommande särskilda kostnader av statsverket. Därest

befattningshavarens lön endast delvis bekostas av statsverket, skall jämväl

vad av lönen belöper å tid, som han sålunda tjänstgör, helt bestridas av

statsmedel (15 § 5 mom. i polislagen). — Enligt 5 § i nämnda KK den 26

juni 1925 utgår i sådana fall resekostnads- och traktamentsersättning enligt

allmänna resereglemente!

Statspolisen skulle ju regelmässigt användas ute i länen. För denna

verksamhet skulle polismännen givetvis endast äga åtnjuta sin vanliga lön

samt ersättning för särskilda utgifter i tjänsten. För resorna skulle merendels

brukas motorfordon —• i kortare patrulleringstjänst även hästar —

men för andra resor bör reseersättning enligt resereglementet utgå (jfr 15 §

i detta). Vid längre färder måste givetvis även traktamentsersättning utgå.

Det torde emellertid vara nödvändigt att genom särskilda bestämmelser begränsa

dessa ersättningar till vad som med hänsyn till den särskilda beskaffenheten

hos denna tjänstgöring kan vara skäligt (jfr 1 § andra stycket

i resereglementet). I den mån man kan bedriva verksamheten från förlägg
-

21. Ersättning

vid användning

av

stats- eller

reservpolis.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

ningsstaden genom färder på kortare tid än 4 timmar -— i fråga örn patrulleringen

till häst lärer detta som regel bliva fallet — synes sålunda icke

någon ersättning böra utgå (jfr 17 § 2 mom. i resereglementet). Längre

färder torde oftast kunna läggas så, att polismannen återvänder till staden

inom den ordinära tjänstgöringstiden, och för sådant fall synes icke behöva

utgå full dagtraktamentsersättning enligt resereglementet (6 kronor för poliskonstapel)

utan endast ett belopp av 3 kronor (beräknat för medhavd torrskaffning

eller ett mål mat). Har en polisman tjänstgöring t. ex. en hel

kväll, torde ofta motsvarande lättnad kunna beredas honom under förmiddagen

och för sådan resa alltså icke högre traktamentsersättning böra utgå.

Måste en polisman vara borta från staden mera än den normala arbetstiden

av åtta timmar i följd, lärer traktamentet böra höjas till 6 kronor. Nödgas

han övernatta å annan ort, bör till honom utgå ersättning för helt dygn

(6 kronor för dag + 4 kronor för natt). För patrullering inom avlägsnare

delar av ett län kan det troligen stundom bliva nödvändigt att på detta

sätt låta en patrull arbeta vissa dagar med utgångspunkt från annan ort.

Skulle det i något fall befinnas lämpligt och möjligt att låta någon polisman

för längre tid tjänstgöra med utgångspunkt från annan ort än förläggningsstaden,

synes detta icke böra vara uteslutet, men full traktamentsersättning

bör tydligen icke utgå mer än för högst ett visst antal dagar i följd,

exempelvis 10.

De sålunda antydda särskilda föreskrifterna, kompletterade av allmänna

resereglementets bestämmelser, skulle gälla vid alla de tillfällen då statspolis

anlitades, saväl vid den dagliga verksamheten som vid sammandragningen

av statspolisstyrka för särskilda ändamål. För det senare fallet bör

anmärkas bestämmelsen i 8 § 1 mom. i resereglementet örn skyldighet för »den

främste av förrättningsmännen», därest två eller flera lia att färdas samma

väg, att pa billigaste sätt anordna gemensam resa. Ersättning utgår därvid

med vad som verkligen utgivits. Ett liknande stadgande torde här böra införas

i fråga örn anordnande av kost och logi, varvid dock såsom gräns lämpligen

torde kunna sättas, att befäl åtföljer på resan och att hela styrkan

består av minst 4 man. I samband härmed torde böra utfärdas närmare bestämmelser

örn skyldighet för ortsmyndigheterna att i vissa fall ombesörja

inkvartering och förplägnad.

Såsom ofta erinrats, skulle reservpolisen tjäna som komplement till

statspolisen och användas på fullt enahanda sätt, stundom samtidigt med

denna. Då reservpolis anlitats från statspolisstad, skulle detta vara för utökning

av det såsom statspolis tillgängliga antalet, och man skulle icke

kunna urskilja vissa män såsom statspoliser och andra som reservpoliser.

Det är således nödvändigt, att ersättningen för resor, kost och logi ordnas

på samma sätt som för statspolisen. En konsekvens härav är, att det särskilda

dagarvodet för tjänstgöring såsom reservpolis måste bortfalla.

Då reservpolis anlitas, betalar staten enligt nuvarande ordning till staden

vad av dessa polisers lön belöper å tid, som de tjänstgjort såsom reservpolis.

Sådan ersättning utgår med lönen till just de män, som använts. För det

fall att reservpolis skulle anlitas samtidigt med statspolis från samma stad

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

skulle detta, av skäl som ovan antytts, icke låta sig göra, utan löneersättningen

måste beräknas på samma sätt som för statspolisen. Ersättning för

avlöning bör med andra ord utgå på samma sätt som örn statspolisavdelningen

för denna tid ökats med det antal man, som utgått såsom reservpolis.

Även då reservpolis utgått från annan stad än statspolisstad synes ersättning

böra utgå efter enahanda grunder. Såsom framgår av det ovan (avd. 16)

sagda, skulle dessa grunder tillämpas såväl då reservpolismän tillhandahållits

på grund av föreskrift i lag som då tillhandahållandet grundat sig på frivilligt

åtagande.

Då polisskoleelever (se avd. 17 här ovan) anlitats, bör till dem utgå ersättning

för resa, kost och logi efter samma grunder som ovan angivits.

Angående dessa elevers lön hänvisas till anmärkningen till 15 § 5 mom.

under avd. 24 här nedan.

Även då i andra fall befattningshavare vid polisväsendet använts utom

det område, för vilket han är anställd, böra för enhetlighetens skull gällande

regler örn rese- och traktamentsersättning jämkas på sätt ovan angivits.

Måhända böra dock icke de för verksamhet på landsbygden avsedda kriminalpolismännen

avskäras från sin nuvarande rätt till ersättning enligt allmänna

resereglementet utan särskilda jämkningar.

Yad nu sagts gäller endast de meniga polismännen. För befälets resor

torde resereglementets allmänna bestämmelser böra tillämpas.

Användande av stats- eller reservpolis i sådan tjänstgöring, som skall

bekostas av enskilda, bör, såsom förut antytts, icke möta något hinder. För

sådana fall böra vanliga regler tillämpas — att utkallandet av reservpolis

skett i vederbörlig ordning genom länsstyrelsen kan tänkas få betydelse

exempelvis för befogenheten att utöva polisverksamhet utom staden eller

för statens ersättningsskyldighet vid skada i tjänsten — endast med den

skillnad att statens kostnad för utkallandet uttages av den enskilde. I fråga

örn reservpolis bör stadens räkning till staten för avståendet av polismännen

likvideras av den enskilde. Har statspolis använts på detta sätt, bör länsstyrelsen

av den enskilde uttaga ersättning därför och bör det stadgas, efter

vilka grunder denna ersättning skall utgå. I detta hänseende torde kunna

stadgas, att den enskilde skall ersätta vad staten betalar som avlöning för

det ifrågavarande antalet polismän för den tid, då dessa använts, jämte alla

kostnader för användandet. Frågan i vad mån polismännen äga mottaga

särskild ersättning utöver lönen eller åtaga sig tjänstgöring på fritid mot

särskild betalning torde få avgöras efter de för resp. poliskårer gällande

bestämmelserna.

Kriminalpolismän för verksamhet huvudsakligen utom staden (6 § andra

stycket i polislagen) finnes för närvarande i följande utsträckning:

i Stockholm.......................... 2 kriminalöverkonstaplar 4 kriminalkonstaplar

» Uppsala .............................. 1 »

» Nyköping .......................... 1

» Eskilstuna.......................... I

22. Sambandet

med

kriminalpolisorganisationen

för

landsbygden.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

i Linköping........

2 kriminalkonstapl

» Norrköping .....

1

»

» Jönköping........

.. 1 kriminalöverkonstapel

1

» Växjö ..............

1

»

» Kalmar ...........

2

»

» Västervik ........

1

»

» Visby ..............

1

»

» Karlskrona .....

1

»

» Kristianstad.....

2

»

» Malmö.............

.. 1

3

»

» Hälsingborg.....

1

»

» Halmstad ........

1

»

» Göteborg ........

.. 1 »

1

»

» Borås ..............

1

»

» Trollhättan .....

1

»

» Skövde ...........

3

»

» Karlstad...........

2

»

» Örebro..............

2

»

» Västerås..........

2

»

» Falun ..............

3

5,

» Gävle .............

.. 1 »

2

»

» Sundsvall.........

2

»

» Härnösand ......

3

»

» Östersund ........

1

»

» Umeå ...............

4

»

» Luleå ...............

3

»

Summa 6 kriminalöverkonstaplar

54 kriminalkonstapl;

Det av f. d. polismästaren G. Hårleman avgivna förslaget innebär följande

ändringar häri:

1) Yid var och en av länsavdelningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö

anställas en kommissarie samt ytterligare en kriminalkonstapel.

2) De för Uppsala, Södermanlands, Västmanlands, Älvsborgs, Hallands

och Kristianstads län inrättade kriminalkonstapelsbefattningarna indragas så

snart de bliva lediga. I stället inrättas motsvarande antal befattningar av

samma slag i Stockholm, Göteborg eller Malmö med sådan fördelning mellan

dessa städer att Stockholm blir stationsort för Uppsala, Södermanlands och

Västmanlands län, Göteborg för Älvsborgs och Hallands län samt Malmö

för Kristianstads län.

3) I stället för den lediga kriminalkonstapelsbefattningen i Västernorrlands

län inrättas en överkonstapelsbefattning i Härnösand eller Sundsvall,

därvid även bestämmes att samtliga befattningarna för länet sammanföras

till endera av nämnda städer.

4) I andra län, där överkonstapelsbefattning icke finnes, inrättas sådan i

mån av behov i utbyte mot kriminalkonstapels befattning (vid kostnadsberäkningen

antager Hårleman detta böra ske på så sätt, att överkonstapel

skulle finnas i alla de län, som nu icke ha sådan befattning men ha mera

än en kriminalkonstapel, d. v. s. — utom Västernorrlands län — i Linköping,

Kalmar, Skövde, Karlstad, Örebro, Falun, Umeå och Luleå).

Vare sig detta reformförslag helt eller delvis kommer till genomförande

eller ej — ståndpunkt härtill har ännu icke fattats — synes denna organisation

i huvudsak icke behöva inverka på beskaffenheten och omfattningen

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

av den här föreslagna nya organisationen. De båda organisationerna äro

visserligen byggda på samma princip; båda slagen av polismän äro anställda

i resp. stads tjänst men avsedda för verksamhet huvudsakligen utom staden

och avlönade på statens bekostnad; båda slagen göra samma skäl för benämningen

»statspolis». Verksamheten är emellertid icke densamma, och

ingenting hindrar rent principiellt, att å en ort skulle finnas båda slagen

men å en annan endast endera slaget polismän. Det bör dock uppmärksammas,

att en samverkan mellan de båda slagen polismän i ej ringa utsträckning

torde kunna äga rum på landsbygden, till fromma för verksamheten.

I synnerhet vid större kriminalaffärer torde kriminalpolisen ofta

kunna ha gagn av den övriga polisens biträde, i varje fall till åtskillig vakthållning

och dylikt, och motorfordonen borde ej sällan kunna komma till

gagn även för kriminalpolismännen. En sådan samverkan befordras tydligen

i hög grad, örn verksamhetsområdena sammanfalla och örn de båda slagen

av polismän arbeta med samma ort som utgångspunkt. I den mån det

Hårlemanska förslaget parallellt med det här framlagda förslaget genomföres,

skulle detta också i huvudsak bliva fallet. Undantagen skulle endast

bestå däri, att i var och en av städerna Norrköping, Västervik, Växjö och

Visby skulle finnas en kriminalpolisman för resp. län men ingen statspolisavdelniug

samt att kriminalpolismännen för Västmanlands län skulle tillhöra

Stockholms kriminalavdelning, under det att föreliggande förslag upptager

en särskild statspolisavdelning i Västerås för detta län. De anförda omständigheterna

torde tala för att efter hand indraga kriminalpoliserna i Norrköping

och Västervik till resp. Linköping och Kalmar (under det att de fristående

kriminalpolismännen i Växjö och Visby torde få bibehållas) samt

att bibehålla åtminstone någon av de för Västmanlands län avsedda kriminalpolismännen

i Västerås; se vidare här nedan.

Samtliga statspolisavdelningar skulle med en sådan ordning komma att

bestå även av kriminalpolismän, och en viss samverkan förutsättes kunna

äga rum. Denna förening torde emellertid på intet sätt minska det i Hårlemanska

förslaget framhållna behovet av att man i mån av kriminalkonstaplars

avgång i stället inrättar kriminalöverkonstapelstjänster i vissa län. Detta är

betingat av önskemålet att erhålla kompetenta förhörsledare och utredningsledare,

och dessa överkonstaplar måste antagas bliva fullt sysselsatta med

kriminalverksamheten. Ordningspolisverksamheten kräver å sin sida en särskild

befälsperson även vid de minsta avdelningarna; denna verksamhet skulle

säkerligen bliva lidande på om konstaplarna till befäl endast hade en person,

som huvudsakligen vore sysselsatt med kriminalpolisverksamhet. I en del

fall skulle således statspolisavdelning bestå av en kriminalöverkonstapel med

en, två eller tre kriminalkonstaplar samt en annan överkonstapel med 3 eller

(i ordningskonstaplar. De båda delarna av sådan avdelning skulle givetvis

vara helt sidoordnade och bedriva sin verksamhet fullt självständigt, men

det rent formella chefskapet finge tilldelas den ene av överkonstaplarna.

I andra fall skulle vid statspolisavdelning finnas, utom överkonstapel och

3 eller b man för ordningspolisverksamheten, endast meniga kriminalpolis
2

2 19 31 A 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

män. Småningom skulle detta dock bliva fallet endast i de statspolisstäder,

där allenast en kriminalpolisman skulle finnas. I Gävle, Sundsvall och Luleå

skulle finnas en kommissarie såsom chef för statspolisavdelningen samt

linder honom en kriminalöverkonstapel med 2—4 kriminalkonstaplar och en

annan överkonstapel med 13 konstaplar för ordningspolisen. I Malmö och

Göteborg skulle med en direkt sammanslagning av de båda förslagen finnas

två kommissarier, en kriminalöverkonstapel med 7, resp. 5, kriminalkonstaplar

samt en, resp. 2, andra överkonstaplar med 18, resp. 27, ordningskonstaplar.

Införandet av kommissarier för ordningspolisen i dessa båda städer lärer

emellertid böra medföra, att icke samtidigt nja kriminalkommissarietjänster

här kunna inrättas. I stället torde i båda städerna en av kriminalkonstapelstjänsterna

böra utbytas mot en kriminalöverkonstapelstjänst. Det är att

märka, att den nye kommissarien i dessa städer skulle i viss mån utöva

chefskapet även över statspolisavdelningarnas kriminalpolismän samt att han

torde få tid att biträda även i kriminalverksamheten; detsamma skulle gälla

i fråga om kommissarierna i Gävle, Sundsvall och Luleå. I Stockholm torde,

såsom förslagen innebära, böra finnas en kommissarie för vardera grenen

av verksamheten. Här blir ju statspolisintendenten den gemensamme chefen.

(I Stockholm beräknas den ena kommissarietjänsten kunna sammanslås med

viss annan tjänst; se ovan under avd. 12.)

I redogörelsen här ovan har räknats med ett genomförande i huvudsak

av det Hårlemanska organisationsförslaget och endast behandlats vissa jämkningar

däri, som ett införande samtidigt av ordningsstatspolis förmodas böra

medföra. Under överläggningarna med utredningsmännen ha emellertid varit

på tal även vissa andra jämkningar i nämnda förslag, vilka här torde böra

omnämnas för erhållande av yttrande däröver i samband med yttranden över

förevarande promemoria i övrigt. I anledning av de invändningar mot förslaget,

som framställts från vissa av de län, vilka icke skulle få behålla egen kriminalpolis

utan skulle erhålla sådan från stad utom länet, har sålunda ifrågasatts,

huruvida man icke i vart och ett av dessa län eller några av dem borde

även för framtiden bibehålla en kriminalkonstapel, som skulle biträda landsfogden

samt på egen hand sköta en del enklare uppgifter. I den mån han

icke räckte till för kriminalverksamheten inom länet, skulle kriminalpolismän

i enlighet med det Hårlemanska förslaget kunna rekvireras från resp. Stockholm,

Göteborg och Malmö. För att göra den hjälp, som sålunda skulle

kunna erhållas, mera effektiv, har ifrågasatts att utbyta en av kriminalkonstapelstjänsterna

i Stockholm mot en överkonstapelstjänst. Då således

i Stockholm, utom kommissarien, skulle finnas tre överkonstaplar, skulle

dessa, örn så befinnes önskvärt, kunna i viss mån specialisera sig på de

därtill hörande olika länens förhållanden samt biträda dessas egen kriminalkonstapel

med råd och hjälp vid behov. På samma sätt torde de två överkonstaplarna

i Göteborg och Malmö kunna specialisera sig på olika län.

De för statspolisavdelningarna meddelade bestämmelserna torde i viss

utsträckning kunna bli tillämpliga även beträffande kriminalpolismännen,

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

och skulle således även denna organisation i detta sammanhang få en något

fastare byggnad än för närvarande är fallet. Likheterna ligga dock mest

jaå det rent administrativa området (avlönings- och pensionssystem och dylikt).

De skäl som motivera den här föreslagna cirkulationen i fråga örn

kommendering till statspolisavdelningen föreligga t. ex. tydligen icke beträffande

kriminalpolismännen. Det nu använda förfaringssättet att dessa polismän

förordnas för denna tjänst och ofta ställas helt vid sidan av stadens

egen poliskår torde dock icke vara lyckligt. Bland annat föranledes lätt härav,

att dessa polismän ställas utanför den vanliga befordringsgången inom poliskåren.

Aven i andra fall än vid befordran böra utbyten kunna äga rum utan

några svårigheter. Det synes således vara lämpligt att för förordnande för

kriminalpolisman att tjänstgöra på statspolisavdelning stadga samma inskränkning,

som ovan föreslagits i fråga örn förordnande som befäl vid statspolisavdelning,

eller således att sådant förordnande skall ske på viss tid,

förslagsvis tre år, i sänder samt underställas länsstyrelsens prövning.

Statspolisintendentens översyn och rent inspekterande verksamhet bör

gälla även kriminalpolismännen. Han bör sålunda kunna ingripa med råd

och anvisningar samt förslag till åtgärder, i den mån han finner kriminalpolismännen

olämpligt eller otillräckligt utnyttjade.

I bifogade bilaga VI har gjorts en beräkning över kostnaderna för stats- 23. Kostnadsocli

reservpolisorganisationerna enligt det här förordade förslaget. beräkning.

För varje post i beräkningen har upptagits: a) i första kolumnen beloppen

för budgetåret 1932/1933; då organisationen antages skola träda i kraft den

1 januari 1933, utgöra dessa belopp som regel hälften av de årliga beloppen;

dock belastas denna budget av alla kostnader för nyanskaffning av materiel

m. m.; b) i andra kolumnen den beräknade kostnaden för budgetåret 1933/1934,

sedan alla nyanskaffningar dessförinnan ägt rum; samt c) i tredje kolumnen

den genomsnittliga årliga kostnaden, därvid posterna för nyanskaffningar

fördelats på det antal år, som ansetts motsvara livslängden av olika förnödenheter.

Till beräkningen fogas följande anmärkningar:

p. 1) Statspolisintendentens lön har beräknats enligt lägsta löneklassen i

25 lönegruppen för befattningshavarna i Stockholms stad, till vilken lönegrupp

förste, andre och fjärde polisintendenten höra (tredje polisintendenten

26 lönegruppen). Lönen har beräknats för hela budgetåret 1932/1933, då

denna befattning med hänsyn till erforderliga förberedelser torde få besättas

före organisationens ikraftträdande. Med hänsyn till senare uppflyttning i

högre löneklass upptages kostnaden i tredje kolumnen till 1,000 kronor

högre belopp. — Dyrtidstillägg lia inräknats i beloppen.

p. 2—5) Ersättningarna för löner i övrigt lia beräknats i genomsnitt

komma att uppgå till avlöningsförmånerna i resp. städer i näst högsta

löneklassen. Beloppen i tablån lia — med inräknande av dyrtidstillägg —

beräknats på detta sätt, därvid avdrag icke skett för de pensionsavgifter,

som i vissa städer betalas av befattningshavarna. Enligt denna beräkning

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

skulle sammanlagda lönekostnaden uppgå till cirka 843,000 kronor. Man

torde emellertid med visshet kunna räkna med att under budgetåren 1932/1933

och 1933/1934 sammanlagt minst 50 av statspolisavdelningarnas platser komma

att besättas med extra konstaplar samt att åtminstone under de närmaste

åren därefter minst 25 sådana konstaplar årligen bliva placerade på statspolisavdelningarna.

Då löneskillnaden per man mellan ordinarie och extra

konstapel i genomsnitt torde kunna beräknas till 1,000 kronor, har kostnadssiffran

minskats med resp. 25,000, 50,000 och 25,000 i de 3 kolumnerna.

p. 6) Efter inhämtade upplysningar rörande löner och pensionsåldrar i de

särskilda städerna har beräknats, att statens bidrag till pensioneringskostnader

enligt det i bilaga IY föreslagna systemet och med där angivna procenttal

skulle uppgå till omkring 85,000 kronor för befattningshavarnas egen

pensionering och omkring 27,000 kronor för familjepensioneringen, eller således

till sammanlagt omkring 112,000 kronor årligen. Då emellertid i fråga örn

avlöningskostnaden här ovan räknats med de i medeltal utgående bruttolönerna

(utan avdrag för befattningshavarnas egna pensionsavgifter), under

det att förslaget i bilaga IY bygger på att avlöningskostnaden beräknas till

de i medeltal utgående nettolönerna, bör vid förevarande kostnadsberäkning

från nämnda belopp å 112,000 kronor avdragas sammanlagda beloppet av de

avgifter för egen och efterlevandes pensionering — skillnad härpå kan ej

alltid göras — som det ifrågavarande antalet befattningshavare i de olika

städerna som regel erlägger. Detta belopp har beräknats till 23,000 kronor;

årliga pensioneringskostnaden skulle således bliva 89,000 kronor. Då pensioneringsbidrag

icke skulle utgå, i den mån statspolisavdelningarna besättas med

extra konstaplar, torde man emellertid, med utgångspunkt från samma antagande

i detta avseende, som angivits under p. 2—5 ovan, kunna räkna

med en minskning i den årliga kostnaden t. o. m. budgetåret 1933/1934

med omkring 20,000 kronor och därefter med omkring 10,000 kronor.

p. 8 och 9) Kostnaderna för hästar ha beräknats med ledning av vissa uppgifter

från Stockholms stad, vilka även jämförts med tillgängliga uppgifter

från Göteborg och Malmö. För att det fastställda antalet beriden personal

alltid skall kunna beräknas vara tillgängligt, har räknats med sammanlagt

10 reservhästar.

p. 10) Då ganska avsevärda krav måste kunna ställas på statspolisens

bilar, har man ansett sig icke böra räkna med sådana till lägre inköpspris

än 5,000 kronor. Yid en så stor beställning, som det här bleve fråga om,

torde man å andra sidan kunna för detta pris erhålla lämpliga bilar.

p. 14) Kostnaderna för beväpning och personlig utrustning lia beräknats

med ledning av vissa uppgifter, som erhållits från Stockholms stad.

p. 15) Angående traktamentsersättningarna hänvisas till framställningen

under avd. 21 här ovan.

p. 16) För inköp av tekniska hjälpmedel torde böra ställas till förfogande

ett större anslag, förslagsvis 15,000 kronor, vid statspolisens nyorganisation

samt därefter årligen 3,000 kronor.

p. 17) För statspolisintendentens expedition i Stockholm torde även

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

komma att erfordras ett skrivbiträde. Sammanlagda kostnaden torde få beräknas

utgå från den 1 oktober 1932.

jr. 20) I budgeten beräknas f. n. årliga kostnaden för användning av

reservpolis (d. v. s. oavsett statsbidraget) till 40,000 kronor. Enligt inhämtade

uppgifter ha, som i annat sammanhang redan angivits, verkliga

kostnaderna under budgetåret 1930/1931 uppgått till cirka 26,500 kronor

jämte dagarvoden 8,500 kronor. Här torde nu få beräknas ett runt belopp

för användning av stats- och reservpolis. Det är då att märka, att vid användning

av statspolis som regel icke uppstå några kostnader utöver de

förut i tablån beräknade samt att reservpolisen skulle komma till väsentligt

minskad användning. Högre belopp än 20,000 kronor torde alltså ej behöva

här beräknas. Detta belopp skulle då inbegripa dels statspolisens alla kostnader

för resor (med annat än egna motorfordon), dels kostnader för kost

och logi åt statspolis, då sådan användes i trupp, och dels alla kostnader

för användning av reservpolis.

p. 22) Antalet ersättare kan med nuvarande folkmängdssiffror komma att

uppgå till högst 202 man, men torde — med ledning av gjorda preliminära

undersökningar — icke här behöva räknas med mera än 100.

p. 23) Bidraget till städernas kostnader för reservpolishästar har för

varje häst beräknats till hälften av årliga kostnaderna enligt p. 8 och 9

här ovan.

p. 24) Kostnaden för utvidgning av polisskolan i Göteborg med en

kurs (avd. 14 ovan) torde få beräknas med fulla beloppet även för budgetåret

1932/1933.

p. 25) I detta sammanhang upptages även den ökade kostnaden för

kriminalpolisen enligt Hårlemans förslag. Enligt detta skulle den ökade årliga

kostnaden uppgå till cirka 48,000 kronor för personalökningen vid kriminalavdelningarna

samt cirka 11,000 kronor för förändring vid centralbyrån för

fingeravtryck. Då det föreslagna utbytet av 9 kriminalkonstaplar med lika

många kriminalöverkonstaplar (höjning cirka 800 kronor per man) skulle

ske endast småningom, beräknar Hårleman emellertid för budgetåret 1932/1933

kostnadsökningen till endast 45,000 + 11,000 = 56,000 kronor. Här förutsättes

nu, att även dessa förändringar kunna äga rum först från den 1 januari 1933

samt att (såsom ovan under avd. 22 omnämnts) i stället för inrättande av

de föreslagna nya kommissarierna i Göteborg och Malmö en kriminalkoustapelstjänst

i båda dessa städer utbytes mot en överkonstapelstjänst. På

grund härav beräknas den årliga framtida kostnaden till 59,000 kronor med

avdrag för 2 gånger 8,500 kronor men ökning av 2 gånger 800 kronor eller

således till 43,600 kronor, den beräknade kostnaden budgetåret 1933/1934 till

39,000 kronor samt kostnaden budgetåret 1932/1933 till 19,500 kronor.

p. 27) Vid beräkning i budgeten av anslaget för polisväsendet i riket

uppskattas f. n. kostnaden för statsbidrag för reservpolismän till 226,700

kronor (cirka 1,100 kronor per man) samt kostnaden för användningen, såsom

ovan vid p. 20) berörts, till 40,000 kronor. På grund av inhämtade

uppgifter angående statsbidragens faktiska belopp budgetåret 1930/1931 bör

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

24. Anmärk

nlngar till

utkastet till

ändringar

i polislagen.

emellertid statsbidraget enligt nuvarande grunder för 202 man beräknas till

allenast 216,000 kronor samt, såsom ovan nämnts, kostnaderna för användandet

till cirka 35,000 kronor. Här bär således upptagits ett avgående

belopp av''251,000 kronor.

p. 28) För möjliggörande av reservpolisens användning för trafikkontroll

lia under de sista åren till vissa länsstyrelser utgått anslag för förhyrning

av motorfordon, tillhopa cirka 28,000 kronor. Sådana anslag bliva nu onödiga.

I detta sammanhang erinras, att de s. k. bilvågar, som för denna verksamhet

fått inköpas av länsstyrelserna med hjälp av andra anslag, givetvis böra övertagas

av statspolisavdelningarna.

p. 29) Statsbidragen till landstingspolis torde med hänsyn till vad som

anförts under avd. 13 här ovan kunna beräknas under de närmast följande

åren nedgå från nuvarande cirka 36,500 kronor till omkring 20,000 kronor.

p. 30) Ur polisanslaget utgå f. n. till vissa länsstyrelser olika belopp för

extra bevakning på vissa platser. En stor del av dessa anslag torde bliva

onödiga efter statspolisens införande. Närmare uppgift å vilka av dessa

belopp, som sålunda icke längre böra beräknas, torde böra lämnas av länsstyrelserna

i samband med yttrande över denna promemoria. Här har

med ledning av tillgängliga uppgifter upptagits ett avgående belopp av 25,000

kronor. t

p. 31) Den ovan under avd. 12 omnämnda besparingen å polisbyrån i

Stockholm genom indragning av en kriminalkommissarietjänst men ändring

av en kriminalkonstapeltjänst till kriminalöverkonstapelstjänst kan beräknas

till cirka 9,000 kronor per år.

Såsom förut omnämnts, har uppgjorts ett utkast till ändringar i lagen

den 6 juni 1925 örn polisväsendet i riket, vilket utkast fogats till denna

promemoria såsom bilaga I. Här nedan upptagas några anmärkningar till

utkastet.

5 §•

I denna paragraf finnas upptagna nuvarande bestämmelser angående skyldigheten

att tillhandahålla reservpolismän. Då nu i lagen skola införas bestämmelser

av innebörd, att Konungen skall kunna ålägga vissa av reservpolisstäderna

att även hålla statspolismän utöver sin ordinära styrka — i analogi

med det nuvarande stadgandet örn kriminalpolismän i 6 § andra stycket —

kan det ifrågasättas, örn icke det nya stadgandet borde få sin plats före stadgandet

örn reservpolismän. Dessa skulle ju nu i viss mån tjäna såsom en

reserv till statspolisen. Å andra sidan framstår reservpolisen såsom det

primära såtillvida, att skyldigheten att hålla sådan skall åligga alla städer

av viss storlek på grund av stadgande i lag, varefter Konungen skulle

kunna förelägga vissa av dem att dessutom påbygga sin poliskår med statspolis.

I utkastet har med hänsyn härtill den nuvarande 5 § upptagits såsom

mom. 1 i en ny 5 § samt stadgandet angående statspolis upptagits i

ett senare moment av samma paragraf.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

I morn. 2 upptages emellertid först ett nytt stadgande, som skulle giva

laga verkan åt åtaganden att tillhandahålla reservpolismän även i den mån

skyldighet därtill icke föreligger (se avd. 16 ovan). Möjlighet härtill har

ansetts böra finnas för alla polisdistrikt, där icke alla polismän redan på

grund av lagens obligatoriska stadganden äro mobila, alltså för såväl reservpolisstäder

som andra städer och med stad likställda köpingar. Momentet

har formulerats så, att åtagande kan ske såväl för eventuella behov under

viss tid framåt som för visst särskilt tillfälle. Åtaganden av det förra slaget

torde i huvudsak endast komma att förekomma i fråga örn sådan reservpolisstad,

som kan träffa överenskommelser örn ersättare, enär därigenom beredes

möjlighet att erhålla statsbidrag även för de frivilliga reservpolismännen.

Åtaganden av det senare slaget åter kunna väl tänkas även i andra fall.

Beträffande båda slagen av åtaganden gäller tydligen, att dessa icke kunna

få ske under vilka former som helst; härutinnan äro närmare bestämmelser av

Konungen erforderliga. Stadgandena angående ersättning av staten i de olika

avseendena återfinnas i 15 § 4 mom.

I mom. 3 första stycket upptages huvudbestämmelsen angående statspolis.

Då det säges, att av stadens polispersonal ett visst antal huvudsakligen skall

användas för verksamhet utom staden samt att för sådan tjänstgöring i första

liand avsedda polismän till föreskrivet antal skola sammanföras till en statspolisavdelning,

avses att därmed i lagen uttrycka grundtankarna i organisationen;

den närmare utformningen därav skulle ankomma på Konungen.

Bestämmelserna i första styckets två senare punkter förklaras under avd. 9

här ovan. Stadgandet i 3 mom. tredje stycket avser att möjliggöra åläggande

för de s. k. centralstäderna att i vissa fall tillhandahålla såsom statspolis

flera än städernas egna statspolismän (se avd. 8 ovan).

6 §•

Första stycket hänvisar enligt utkastet till 5 § 1 mom. i stället för till 5 §.

Andra stycket har omformulerats för att erhålla överensstämmelse med

stadgandet rörande statspolis i 5 § 3 mom. Det torde saknas anledning

att giva olika innebörd åt själva kuvudstadgandena örn dessa särskilda slag

av polismän, avsedda för verksamhet utom staden. Det bör således här tydligt

utsägas, att även kriminalpolisverksamheten utom staden principiellt är

att anse som tjänstgöring såsom statspolis och att även dessa kriminalpolismän

skola tillhöra statspolisavdelningen. Många andra stadganden bliva

sedan tillämpliga å båda slagen av statspolis. Detta hindrar icke, att vid

den närmare utformningen all möjlig hänsyn också kan tagas till olikheten

mellan de båda verksamhetsgrenarna.

Det har icke ansetts nödvändigt att göra stadgandena i 5 § 3 mom. första

stycket om skyldighet att öka polisstyrkorna vid inrättande av statspolis

tillämpliga även vid förordnanden om tillhandahållande av kriminalpolismän.

De skäl, som anförts för nämnda stadganden (avd. 9 här ovan), torde icke

vara i samma mån tillämpliga i förevarande avseende.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

7 §•

Det nuvarande stadgandet i första stycket angående rätt att anlita polismän

utom resp. distrikt kan bibehållas oförändrat. Skola polisskoleeleverna

kunna användas på sätt ovan (avd. 14) föreslagits, lärer emellertid erfordras

ett tillägg i lagen. Till det nuvarande stadgandet, att befattningshavare må

användas utom distriktet, därest hans avlöning helt eller delvis bestrides

av statsmedel, synes på ett naturligt sätt ansluta sig ett nytt stadgande,

att detta även skall gälla i fråga om elev i av staden bekostad eller understödd

polisskola.

Det nuvarande första stycket med nämnda tillägg har upptagits såsom

första stycke i 1 morn. Såsom andra stycke i detta moment upptages en

ny bestämmelse angående allmän mobilitet för alla polismän vid utomordentliga

tillfällen (avd. 18 ovan). Det nuvarande andra stycket har bibehållits

oförändrat, men då detta stadgande skulle få tillämpning rörande all den

verksamhet utom distriktet, som avses i 5 §, 6 § och 7 § 1 mom. (och således

egentligen bort upptagas i en ny paragraf efter 7 §), har stadgandet

skilts från det övriga innehållet i 7 § och placerats såsom ett 2 mom. i denna

paragraf.

Därest en befattningshavare vederbörligen användes utom det område,

för vilket han är anställd, har han tydligen vid sådan tjänstgöring polismans

skydd och befogenhet. Tvivelsmål lia yppats därom, huruvida detta även

gäller vid resa till och från tjänstgöringsorten, och det har i anledning av

gjorda erfarenheter påyrkats bestämmelser, varigenom klargöres att så är

förhållandet.1) I detta avseende torde gälla, att en polisman, som vederbörligen

kallats utom sitt distrikt, var som helst åtnjuter polismans skydd

och befogenhet, därest han befinner sig i tjänstgöring. I fråga om resa till

eller från en tjänstgöringsort bör alltså gälla detsamma som för resa inom

distriktet. Vid den närmare regleringen i administrativ ordning av statsoch

reservpolisens verksamhet lärer vad nu anförts komma att beaktas.

Några ändringar i lag synas icke i detta avseende erfordras.

8§-

Då till andra stycket endast föreslås det i utkastet upptagna tillägget,

innebär detta, att staden har att ombesörja erforderliga lokaler åt statspolisavdelningen

samt för dennas motorfordon, hästar m. m. Frågan örn ersättning

regleras i 15 § 1 mom. andra stycket. — Tillägget innebär å andra

sidan den fördelen för städerna i förhållande till nuvarande ordning, att

städerna befrias från skyldigheten att beväpna och eljest utrusta de kriminalpolismän,

som tjänstgöra utom staden. Då ordningspolisens utrustning uppenbarligen

bör ankomma å staten, har det nämligen icke ansetts vara anledning

att göra skillnad beträffande kriminalpolismännen. — Ändringen av

orden »anordningar för behörig utrustning av distriktets polisväsen» till

1J I framställning av Stockholms poliskonstapelsförening den 8 juni 1931.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

orden »för distriktets polisväsen erforderliga anordningar» är uteslutande

av redaktionell natur och har föranletts därav, att med ordet utrustning i

det gjorda tillägget avses allenast personlig utrustning.

15 § 1 mom.

Från första stycket föreslås uteslutna bestämmelserna angående statens

skyldighet att ersätta kostnaden för avlöning, pensionering m. m. av de för

landsbygden avsedda kriminalpolismännen, varefter detta stycke skulle avse

endast personal och anordningar för hela rikets behov (således även statspolisintendenten

och dennes expedition; jfr ovan under avd. 12).

I stället upptages i andra stycket en gemensam allmän bestämmelse om

att statsverket skall ersätta statspolisstad de å antalet statspolismän (således

även kriminalpolismän) i respektive tjänstegrader belöpande kostnaderna

för avlöning och andra förmåner åt stadens polispersonal. De närmare

bestämmelserna härom, vilka måste bliva ganska omfattande och detaljerade,

i synnerhet i fråga örn pensionskostnaden (se bilaga IY), torde det få ankomma

å Konungen att utfärda efter det att grunderna härför godkänts av

riksdagen. — I andra punkten regleras, i vad mån staden skall ersättas förde

anordningar åt statspolisavdelningen, som staden enligt 8 § andra stycket

skall vara skyldig ombesörja. Förutsättningen för att expeditionslokal skall

ersättas, har här angivits vara, att statspolismännens antal överstiger tio.

Under avd. 15 här ovan räknades med 7 man som gräns, men här tages

nu hänsyn till att statspolisavdelningarna skulle bestå även av kriminalpolismän.

För närvarande utgår visserligen icke till städerna ersättning för särskild

lokal åt kriminalpolismännen. I de fall, då ersättning skulle lämnas

för lokal åt de nj-a statspolismännen, synes emellertid en naturlig konsekvens

vara, att ersättningen omfattar även lokal åt kriminalpolismännen. —

Stadgandet i sista punkten står i överensstämmelse med vad som för kriminalpolismännen

nu gäller enligt 15 § 5 mom. Att detsamma skall äga tilllämpning

här ligger i sakens natur.

15 § 4 mom.

Första stycket har undergått sådan ändring, att statsbidraget för det obligatoriska

minimiantalet reservpolismän nedsättes till en sjättedel av lönen. Dessutom

har till detta stycke fogats en ny punkt angående statsbidrag med hälften

av kostnaden för hållande av erforderligt antal hästar med utrustning, därest

visst antal reservpolismän skola vara beridna. Stadgandet innebär, att ersättning

skall beräknas även för det antal reservhästar, som beräknas vara erforderliga

för att ständigt kunna tillhandahålla föreskrivet antal beridna.

Närmare grunder för beräknande av dessa kostnader torde få fastställas av

Konungen. Det förutsättes, att därvid remonteringskostnaden fixeras till

visst årligt belopp i proportion till reservpolisantalet.

Andra stycket upptager det stadgande, på grund varav statsbidrag å en

sjättedel av lönen skall kunna erhållas för ytterligare reservpolismän, därest

stad åtagit sig att hålla sådana samt ersättare funnits. Stadgandets formule
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

ring innebär, att statsbidrag erhålles endast för den tid, då enligt vederbörliga

överenskommelser ersättare stått till buds. Har en stad i förlitande

på en sådan överenskommelse åtagit sig att tillhandahålla ytterligare en reservpolisman

under ett visst år, men avlider ersättaren under året, erhålles

statsbidrag endast för den tid, då ersättaren varit i livet och varit tjänstbar.

Närmare bestämmelser angående förfarandet och fordringarna i dessa

avseenden torde böra meddelas av Konungen.

Tredje stycket innehåller stadgandet örn ersättning vid begagnande av reservpolismän,

vare sig dessa tillhandahållits på grund av åliggande enligt

lag eller lämnats jämlikt frivilligt åtagande. Såsom ovan under avd. 21 berörts,

bör ersättning för särskilda kostnader utgå efter samma grunder som

vid användning av statspolis eller av andra polismän än stats- och reservpolismän;

i detta avseende har därför nu 1, 4 och 5 mom. givits samma

innehåll. Angående reservpolismännens avlöning hänvisas till avd. 21 här

ovan.

15 § 5 mom.

För närvarande kan detta moment bliva tillämpligt endast å befattningshavare,

vilkas lön helt eller delvis bekostas av statsverket. Med de gjorda

tilläggen till 7 § skulle emellertid polismän kunna användas utom sitt

distrikt även i vissa fall, då deras lön varken helt eller delvis bekostas av

statsverket. Med hänsyn härtill har andra punkten omformulerats. Ett

tillägg erfordras dessutom på grund därav, att en del polisskoleelever, som

användas på detta sätt, icke av sina distrikt uppbära någon avlöning. Sådan

elev har ansetts böra erhålla lön av staten, motsvarande lägsta lönen för

ordinarie polisman i förläggningsstaden. En konsekvens härav är, att örn

den behållna lönen från det egna distriktet icke uppgår till så högt belopp,

skillnaden bör få åtnjutas av statsmedel.

15 § 6 mom.

Ändring i detta moment har icke föreslagits, då den nuvarande lydelsen

ansetts innebära rätt till ersättning av statsmedel för skada i tjänsten även

i fråga örn en reservpolisman, som tillhandahållits på grund av 5§2mom.,

d. v. s. frivilligt åtagande.

15 § 7 mom.

Hetta moment föreslås oförändrat. Med stöd härav kan i administrativ

ordning bestämmas, i vad mån staten skall hålla statspolisavdelning med

särskild telefon.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga 1.

Utkast till ändringar

i lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket.1)

(Nuvarande lydelse.) (Ändrad lydelse.)

1 §.

1. För polisverksamhetens upprätthållande i enlighet med vad i denna lag

finnes stadgat skall riket vara indelat i polisdistrikt.

Stad, så ock köping, som enligt särskild bestämmelse är pliktig att bekosta

för köpingen erforderlig polispersonal, skall utgöra särskilt polisdistrikt.

I övrigt skall landsfiskalsdistrikt eller del därav, bestämd i den ordning,

som i 9 och 10 §§ här nedan sägs, utgöra polisdistrikt.

2. Med polisverksamhet förstås i denna lag, vad angår stad, upprätthållande

av allmän ordning och säkerhet, verkställande av spaning och annan undersökning

angående brott ävensom den verksamhet i övrigt, som på grund av särskilda

stadganden eller hävdvunnet bruk åligger polispersonal i denna dess

egenskap.

Polisverksamheten på landsbygden omfattar därjämte enligt denna lag

biträde vid åtgärd i utsökningsmål, vid indrivning av utskjdder eller böter och

vid annan handräckning.

2 §.

I stad, så ock i köping, som i 1 § 1 mom. andra stycket sägs, skola polismän,

i övriga polisdistrikt skola fjärdingsman (polismän) finnas anställda i den omfattning,

det erfordras för polisverksamhetens ombesörjande inom vederbörande

polisdistrikt.

Viss polisman i köping eller fjärdingsman må anställas för allenast sådan

verksamhet, som omförmäles i 1 § 2 mom. första stycket, eller för allenast

sådan handräckningsverksamhet, som avses i samma moments andra stycke.

Erfordras å viss ort å landsbygden polispersonal för att där upprätthålla

ordningen vid enstaka tillfällen utan att anledning finnes att härför anställa

fjärdingsman, varde i vederbörande polisdistrikt en eller flera ordningsmän

tillsatta.

3 §.

Till förstärkning av den för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet

avsedda polispersonalen inom visst landstingsområde må polismän anställas

för landstingsområdet.

4 §.

I de polisdistrikt, Konungen bestämmer, skola polismän för hela rikets behov

finnas anställda.

För sammanhangets skull lia här även avtryckts en del paragrafer, i vilka ändring

icke ifrågasattes.

opaginerad Kontrollera mot PDF

GO

(Nuvarande lydelse.)

5 §.

I stad, vars invånarantal uppgår

till minst 10,000, skall polisstyrkan

vara så stor, att staden må kunna, efter

ty nedan sägs, av den regelbundet använda

polispersonalen tillhandahålla

polismän (reservpolismän) för att vid

tillfälligt behov av polisförstärkning å

annan ort där biträda vid upprätthållandet

av allmän ordning och säkerhet.

Vad sålunda stadgats skall i län, där

stad med minst 10,000 invånare ej

finnes, äga tillämpning å den stad inom

länet, Konungen bestämmer.

Stad, som i första stycket sägs,

skall tillhandahålla en reservpolisman

för varje fullt tal av 10,000 invånare;

uppgår invånarantalet icke till 10,000

eller skulle enligt nämnda grund numerären

understiga tre, skola ändock

tre reservpolismän ställas till förfogande.

Stads skyldighet att tillhandahålla

reservpolismän skall för varje år bestämmas

på grundvalen av de befolkningsuppgifter,

som under nästföregående

år av vederbörande statsmyndighet

offentliggjorts.

Konungen äger bestämma, i vad

mån reservpolismännen skola utgöras

av polisbefäl eller vara beridna.

(Ändrad lydelse.)

5 §.

1. I stad, vars invånarantal uppgår

till minst 10,000, skall polisstyrkan

vara så stor, att staden må kunna, efter

ty nedan sägs, av den regelbundet använda

polispersonalen tillhandahålla

polismän (reservpolismän) för att vid

tillfälligt behov av polisförstärkning å

annan ort där biträda vid upprätthållandet

av allmän ordning och säkerhet.

Vad sålunda stadgats skall i län, där

stad med minst 10,000 invånare ej

finnes, äga tillämpning å den stad inom

länet, Konungen bestämmer.

Stad, som i första stycket sägs,

skall tillhandahålla en reservpolisman

för varje fullt tal av 10,000 invånare;

uppgår invånarantalet icke till 10,000

eller skulle enligt nämnda grund numerären

understiga tre, skola ändock

tre reservpolismän ställas till förfogande.

Stads skyldighet att tillhandahålla

reservpolismän skall för varje år bestämmas

på grundvalen av de befolkningsuppgifter,

som under nästföregående

år av vederbörande statsmyndighet

offentliggjorts.

Konungen äger bestämma, i vad

mån reservpolismännen skola utgöras

av polisbefäl eller vara beridna.

2. Stad, så ock köping, som i 1 §

1 mom. andra stycket sågs, må kunna

åtaga sig att tillhandahålla reservpolismän

även i den mån skyldighet

enligt 1 mom. icke föreligger. Närmare

föreskrifter för tillämpning härav

meddelas av Konungen.

3. I fråga örn stad, som jämlikt

1 morn. är skyldig tillhandahålla reservpolismän,

må Konungen förordna,

att ett bestämt antal av stadens

polispersonal i särskilda tjänstegrader

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

(Nuvarande lydelse.)

6 §.

I stad, som jämlikt 5 § skall tillhandahålla

reservpolismän, skall i erforderlig

utsträckning finnas anställd

för spaning och annan undersökning

angående brott särskilt utbildad polispersonal

(kriminalpolisavdelning).

Viel kriminalpolisavdelning, som

på grund av stadgandet i första stycket

eller eljest i stad. inrättas, skola, om

och till det antal Konungen förordnar,

(Ändrad lydelse.)

huvudsakligen skall användas för

tjänstgöring såsom statspolis vid upprätthållande

av allmän ordning och

säkerhet utom staden. Då sådant förordnande

meddelats, skall polispersonalen

i staden ökas med det bestämda

antalet. Därest sedermera polispersonalen

minskas, utan att motsvarande

ändring i behovet av polispersonal

inom staden ägt rum, eller personalen

icke ökas i förhållande till sådan

ändring, må Konungen förordna örn

ökning av personalen.

För tjänstgöring såsom statspolis i

första hand avsedda polismän till föreskrivet

antal skola sammanföras till

en särskild avdelning (statspolisavdelning).

Närmare föreskrifter angående

anordnande av sådan avdelning meddelas

av Konungen.

I fråga örn stad, som skall tillhandahålla

statspolis, må Konungen föreskriva,

att staden för särskilda tillfällen

skall vara skyldig att för tjänstgöring

såsom statspolis tillhandahålla,

utöver vad förut sagts, ytterligare det

antal polismän, för vilka ersättare

kumm erhållas genom indragning för

tjänstgöring i staden av stat spolismän

från vissa angivna andra städer.

6 §.

I stad, som jämlikt 5 § 1 mom.

skall tillhandahålla reservpolismän,

skall i erforderlig utsträckning finnas

anställd för spaning och annan undersökning

angående brott särskilt utbildad

polispersonal (kriminalpolisavdelning).

I fråga örn stad, som på grund av

stadgandet i första stycket eller eljest

inrättar kriminalpolisavdelning, må

Konungen förordna, att ett bestämt

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

(Nuvarande lydelse.)

finnas anställda polisman för kriminalpolisverksamhet

huvudsakligen utom

staden.

7 §•

Jämväl annan befattningshavare vid

polisväsendet än sådan, som avses i

ö § eller 6 § andra stycket, må, därest

hans avlöning, efter ty nedan sägs, helt

eller delvis bestrides av statsmedel, användas

för polisverksamhet utom det

område, för vilket han är anställd.

Närmare bestämmelser angående

fjärdingsmans och andra polismäns användning

utom det område, för vilket

vederbörande befattningshavare är anställd,

meddelas av Konungen.

(Ändrad lydelse.)

antal av stadens kriminalpolismän i

särskilda tjänstegrader huvudsakligen

skall användas för tjänstgöring såsom

statspolis vid kriminalpolisverksamhet

utom staden. För sådan tjänstgöring i

första hand avsedda kriminalpolismän

till föreskrivet antal skola i stad med

statspolisavdelning tillhöra denna.

7 §.

1. Jämväl annan befattningshavare

vid polisväsendet än sådan, som avses i

5 § eller 6 § andra stycket, må, därest

hans avlöning, efter ty nedan sägs, helt

eller delvis bestrides av statsmedel, användas

för polisverksamhet utom det

område, för vilket han är anställd.

Vad nu sagts skall ock gälla i fråga

örn elever i av staten bekostad eller

understödd polisskola.

Då utomordentliga omständigheter

därtill föranleda, äger Konungen förordna,

att befattningshavare vid polisväsendet

även i andra fall än i första

stycket sägs må användas för polisverksamhet

utom det område, för vilket

han är anställd.

2. Närmare bestämmelser angående

fjärdingsmans och andra polismäns användning

utom det område, för vilket

vederbörande befattningshavare är anställd,

meddelas av Konungen.

8 §.

Polisdistrikt är pliktigt att skäligen avlöna de fjärdingsman, ordningsmän

eller andra polismän, vilka jämlikt 2, 4, 5 eller 6 § skola finnas anställda i

distriktet, samt de övriga befattningshavare, som för polisverksamhetens upprätthållande

äro erforderliga, att med skälig pension förse innehavare av befattning,

som är av stadigvarande beskaffenhet och av vilken befattningshavaren

kan antagas bliva helt sysselsatt (ordinarie befattning) samt att, då

befattningshavare avlidit i följd av skada, som åsamkats i tjänsten, till hans

änka och barn utgiva skäligt familjeunderstöd ävensom till dödsboet utbetala

skälig begravningshjälp.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

(Nuvarande lydelse.)

(Ändrad lydelse.)

Polisdistrikt åligger tillika att draga

försorg om föreskriven uniformering

och beväpning av distriktets polispersonal

samt att i erforderlig utsträckning

ombesörja materiel, byggnader,

arrestlokal, telefon och övriga för distriktets

polisväsen erforderliga anordningar.

Beväpning samt annan utrustning

än uniform åt personal, vilken

tjänstgör såsom statspolis, ävensom för

denna verksamhet erforderlig materiel

skall dock ombesörjas av statsverket.

För särskilda anordningar för polisväsendet i dess helhet är det polisdistrikt,

Konungen bestämmer, skyldigt att draga försorg.

I samband med fastställandet av den med viss befattning förenade lönen

skall jämväl bestämmas, huruvida befattningen skall vara ordinarie.

Har landsting beslutat upprättandet av polisavdelning för ändamål, som i

3 § sägs, skall vad i första, andra och fjärde st3rcliena stadgats äga motsvarande

tillämpning å landstinget.

Angående polisdistrikts och landstings rätt till bidrag av statsmedel

stadgas i 15 §.

Polisdistrikt åligger tillika att draga

försorg örn föreskriven uniformering

och beväpning av distriktets polispersonal

samt att i erforderlig utsträckning

ombesörja materiel, byggnader,

arrestlokal, telefon och övriga anordningar

för behörig utrustning av distriktets

polisväsen.

9—13 §§ oförändrade.

14 §.

1. Varder i polisdistrikt eller av landsting i avseende å befattningshavare

vid polisväsendet beslut fattat angående avlöning, pensionering, familjeunderstöd

eller begravningshjälp eller i fråga, som avses i 8 § 4 stycket, skall beslutet

underställas länsstyrelsens prövning.

Beslut, som sålunda underställes, skall antingen oförändrat fastställas eller

ogillas. Beslut angående avlöning, pensionering, familjeunderstöd eller begravningshjälp

må ej ogillas på den grund att dylik förmån anses bestämd till för

lågt belopp, med mindre beloppet uppenbarligen icke är skäligt. Vägras fastställelse,

skall skäl därtill uppgivas.

Örn beslut, som eljest fattas angående polisväsendets organisation, skall anmälan

göras hos länsstyrelsen.

2. Finner länsstyrelse, att avlöning, pension, familjeunderstöd eller begravningshjälp

av polisdistrikt eller landsting bestämts till belopp, som uppenbarligen

icke är skäligt, eller att polisdistrikt eller landsting eljest uppenbarligen

åsidosätter sina åligganden enligt denna lag, skall länsstyrelsen hos polisdistriktet

eller landstinget göra framställning örn rättelse.

Vidtages ej i anledning av länsstyrelsens framställning erforderlig åtgärd,

äger länsstyrelsen därom förordna. Finnes det vara av nöden, må länsstyrelsen

förelägga lämpligt vite och till sådant vite fälla.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

(Nuvarande lydelse.)

15 §.

1. Polisdistrikts kostnader för polispersonal,

som i distriktet finnes anställd

för liela rikets behov, för avlöning

och pensionering av kriminalpolisnian,

som avses i 6 § andra stycket,

för begravningshjälp till sådan

kriminalpolismans dödsbo samt för

särskilda anordningar för polisväsendet

i dess helhet skola gottgöras polisdistriktet

av statsmedel.

(Ändrad lydelse.)

15 §.

1. Polisdistrikts kostnader för polispersonal,

som i distriktet finnes anställd

för hela rikets behov, samt för

särskilda anordningar för polisväsendet

i dess helhet skola gottgöras polisdistriktet

av statsmedel.

Stad, som jämlikt 5 § 3 mom. första

stycket och 6 § andra stycket skall

tillhandahålla statspolis, gottgöres av

statsverket så stor del av stadens kostnader

för avlöning, pensionering, begravningshjälp

och andra förmåner åt

polispersonalen i särskilda tjänstegrader,

som belöper å det bestämda antalet

statspolismän i motsvarande grader

enligt de beräkningsgrunder, som

av Konungen fastställas. Dessutom

utgår, jämväl enligt av Konungen fastställda

beräkningsgrunder, ersättning

med skäligt belopp för stadens kostnad

för anskaffande av rum för avdelningens

hästar och fordon samt, därest

statspolismännens antal bestämts till

flera än tio, för erforderlig expeditionslokal.

Samtliga kostnader för

verksamheten såsom statspolis bestridas

av statsmedel.

Kostnaden för poliskollegiernas verksamhet bestrides av statsmedel.

2. Till kostnaden för avlöning av befattningshavare vid polisväsendet, vilken

anställts för landstingsområde, så ock till kostnaden för avlöning av den,

som i polisdistrikt, varom i 1 § 1 mom. tredje stycket förmäles, innehar eller

uppehåller ordinarie befattning, bidrager statsverket med hälften. Efter enahanda

grund utgiver statsverket bidrag till landstings eller dylikt polisdistrikts

kostnad för familjeunderstöd och begravningshjälp samt för sjukvård, som må

tillkomma för landstingsområdet eller i polisdistriktet anställd befattningshavare

vid skada, som i tjänsten åsamkats honom.

Till kostnaden för avlöning av den, som i polisdistrikt, varom i 1 § 1 mom.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

(Nuvarande lydelse.) (Andrad lydelse.)

tredje stycket förmäles, innehar eller uppehåller icke ordinarie befattning,

bidrager statsverket med en femtedel.

3. Ordinarie befattningshavare, vilken anställts för landstingsområde eller

i polisdistrikt, som avses i 1 § 1 mom. tredje stycket, må pensionsförsäkras i

statsanstalt enligt vad därom finnes särskilt stadgat. Vill landsting eller polisdistrikt

på annat sätt ombesörja pensionering av sådan befattningshavare, bidrager

statsverket med en tredjedel av den utgående pensionen.

4. Till polisdistrikt, som skall tillhandahålla

reservpolismän, utgår statsbidrag

för varje reservpolisman, som

skall tillhandahållas, med en tredjedel

av de sammanlagda löneförmåner, som

ärligen tillkomma i distriktet anställd

polisman med lägsta lön inom den

tjänstegrad, reservpolismannen skall

tillhöra.

4. Till polisdistrikt, som jämlikt 5 §

1 mom. skall tillhandahålla reservpolismän,

utgår statsbidrag för varje

reservpolisman, som skall tillhandahållas,

med en sjättedel av de sammanlagda

löneförmåner, som årligen tillkomma

i distriktet anställd polisman

med lägsta lön inom den tjänstegrad,

reservpolismannen skall tillhöra. Skola

reservpolismännen till visst antal vara

beridna, utgår därjämte statsbidrag

med hälften av stadens kostnad för

hållande av erforderligt antal hästar

och utrustning för dessa. Närmare

grunder för beräknande av sådan kostnad

fastställas av Konungen.

Har polisdistrikt, som jämlikt 5 §

1 mom. skall tillhandahålla reservpolismän,

åtagit sig att för viss tid

tillhandahålla ytterligare reservpolismän,

utgår för var och en av dessa

statsbidrag efter enahanda grunder,

som i första stycket sägs, i den mån distriktet

visar, att lämpliga och tjänstbara

personer under 65 års ålder, vilka

tidigare innehaft befattningar såsom

ordinarie polismän i stad, enligt överenskommelse

med distriktet stått till

förfogande för att vid utkallande

av reservpolispersonal tjänstgöra såsom

ersättare för denna inom distriktet.

Statsbidrag för reservpolismän må

dock sammanlagt utgå högst för dubbla

det antal, som distriktet enligt 5 §

1 mom. är skyldigt tillhandahålla.

Närmare bestämmelser rörande sådana

2219 31

A 5

opaginerad Kontrollera mot PDF

(36

(Nuvarande lydelse.)

Har polisdistrikt tillhandahållit reservpolispersonal,

bestrider statsverket

ej mindre vad av vederbörande ''polismans

lön belöper å tid, som han tjänstgjort

utom distriktet, ävensom reservpolispersonalens

transport till och frän

tjänstgöringsorten, personalens bostad

och kost under tjänstgöringstiden samt

särskilda kostnader för hästar och

fordon, än även dagarvode till varje

polisman.

5. Om befattningshavare vid polisväsendet

i annat fall än som avses i

4 mom. på grund av föreskrift i

denna lag tjänstgör utom det område,

för vilket han är anställd, bestridas

därigenom uppkommande särskilda

kostnader av statsverket. Därest befattningshavarens

lön endast delvis bekostas

av statsverket, skall jämväl vad

a.v lönen belöper å tid, som han sålunda

tjänstgör, helt bestridas av statsmedel.

(Ändrad lydelse.)

ersättare, som nu sagts, meddelas ai

Konungen.

Har polisdistrikt tillhandahållit reservpolispersonal,

bestrider statsverket

för den tid, då reservpolismännen

tjänstgjoid utom distriktet, dettas

jämlikt 1 mom. andra stycket beräknade

kostnad för avlöning av ifrågavarande

antal polismän ävensom alla

av tjänstgöringen uppkommande särskilda

kostnader.

5. Örn befattningshavare vid polisväsendet

i annat fall än som avses i

1 och 4 mom. på grund av föreskrift i

denna lag tjänstgör utom det område,

för vilket han är anställd, bestridas

därigenom uppkommande särskild &

kostnader av statsverket. Dessutom

skall, oavsett huruvida eljest statsbidrag

utgår till befattningshavarens

lön, vad av lönen belöper å tid, som

han sålunda tjänstgör, helt bestridas

av statsmedel. Har för sådan tjänstgöring

använts elev vid av staten bekostad

eller understödd polisskola, ock

uppbär sådan elev under tjänstgöringstiden

icke lön eller motsvarar hans lön

icke lägsta lön för ordinarie polisman i

den stad, där polisskolan är förlagd,

skall han äga av statsverket uppbära

ett belopp motsvarande denna lön

eller skillnaden mellan denna och den

lön han åtnjuter.

6. Har befattningshavare vid polisväsendet skadats i tjänsten, medan han

på grund av stadgande i denna lag tjänstgjort utom det område, för vilket han

är anställd, skola av statsmedel gäldas alla de kostnader, som på grund av

skadan ina åvila vederbörande landsting eller polisdistrikt.

7. Angående statsbidrag till telefonkostnader, så ock angående ersättning

till polisman för skada å kläder är särskilt stadgat.

16 § oförändrad.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

17 §.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser angående

1) chefskapet över polispersonal;

2) polisskola;

3) tillsättning och entledigande av befattningshavare vid polisväsendet;

4) polispersonalens tjänstedräkt, tjänstetecken och beväpning;

5) befattningshavares skyldigheter;

6) befattningshavares disciplinära bestraffning;

7) poliskollegiums tjänstgöring och förfarandet inför poliskollegium; samt

8) utbetalning av statsbidrag till polisdistrikt och landsting.

18—20 §§ oförändrade.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Bilaga II.

Reservpolisens användning'' Vi 1919—sl/i2 1928.

lr

U t k a

lade

Anledning

Styrkans

storlek

Tj änstgöringstid

från

till

1919

Stockholm

Dalarö

Besök av besättningsmän från

8

9/n—*/i3

14 tyska fartyg

2

s/i2—2*/ia

Nyköping

Nävekvarn

Infångande av en beväpnad,

2

2Ve

för allmänna säkerheten far-

lig sinnessjuk

Skövde

Moholm

Grovt hemfridsbrott

2

4/l0

1920

Stockholm

Västerås

Arbetskonflikt

14

9/a—»*/2

4

15/a—7/s

»

Södertälje

Arbetskonflikt

10

“/«—»/«

»

Munkfors

Oroligheter vid Munkfors bruk

20

16/a—Vs

Karlstad

»

»

3

11 /a—‘»/a

5

1921

Nyköping

Bullersta i Hel-

Infångande av en beväpnad,

2

V*

gona s:n

för allmänna säkerheten far-

lig brottsling

Eskilstuna

Oxelösund

Strejk

2

14/i(tid för åter-

kallelsen ej

uppgiven)

Halmstad

Oskarström

Ordningens upprätthållande

3

V»

Örebro

Hallsberg

Möte av arbetslösa (s. k. luf-

8

*>/s—Vt

farekongress)

Sundsvall

Mellansel

Luffarekongress

G

tO

CO

1

to

en"

1922

Nyköping och

Hedenlunda i

Arbetskonflikt

6

19/s

Eskilstuna

Vadsbro s:n

1923

Östersund

Nor i Revsunds

Oordningar, våld och skade

1

Va—,3/a

sin

görelse av en församlad

folkhop

Luleå

Muoskosel

Flottningsstrej k

1

25/a—20/e

,,

Seskarö

Sågverksblockad

2

10/8-6/io

3

Vig, 8/io

2

Vid—14/u

1924

Stockholm

Sundsvall

Arbetskonflikt

20

16/i—29/s

16

Vs—9/s

10

7/s—14/s

Gävle

Ockelbo polis-

Lantarbetarestrej k

2

S/lS—S1/l2

distrikt

1925

Stockholm

Ulriksdal

Kapplöpning

16

21/6, 24/s; Ve, Ve

Växjö

G rimslöv

Undersökningar i anledning

3

9/l0, 10/10

av rånmord

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

lr

U t k a

lade

Anledning

Styrkans

Tjänstgöringstid

från

till

storlek

1925

Malmö

Kalmar

Kommunalstrejk

G

*8/,_M/8

Västerås

Strömsholm

Kapplöpning

1

12/j

Gävle

Ockelbo polis- distrikt

Lantarbetarestrejk

2

Vi-Va

Östersund

Ängersjö, i då- varande Yt- terhogdals s:n

Oordningar bland skogsar- betarna, olovlig brännvins- tillverkning

i

24/2—27/l

»

Hammerdals s:n

Oordningar vid flottningsar- beten

1

4

3

2

2%—2S/s

24/5—6/e

6/e—,4/6

15/6-16/6

1926

Stockholm

Ulriksdal

Kapplöpning

14

8 dagar i juli

och aug.

Södertälje och

Lidingö

Sigtuna med

omnejd

Fälttjänstövniug

4

27/9-ViO

Lidingö

Sundbyberg

Arbetskonflikt

3

S0/l0, 10/ll-18/ll

Södertälje

»

»

3

12/ll—1/l2

Södertälje och

Lidingö

)>

Stadsinvigning

6

S1/l2

Uppsala

Skilda platser

inom länet

Trafikkontroll

2

9 dagar under

tiden okt.—

dec.

Nyköping och

Eskilstuna

Stjärnhov

Konungens av Belgien besök

6

V ii

Växjö

Åseda

Olsmässofesten; kontroll av

motorfordonstrafiken m. m.

2

26/7

»

Skilda platser

inom länet

Trafikkontroll

1

7 dagar under

aug. och sept.

Kalmar

»

»

2-4

6 dagar under

okt. och nov.

Malmö

Veberöd

Automobiltävling

4

»/7

Göteborg

Skilda platser

inom länet

Trafikkontroll

6

4

2

8 dagar i aug.

3 dagar i aug.

2°/ii

Västerås

Strömsholm

Kapplöpning

1

*h

Falun

Säter

Festspel

t)

3/7—4/7

»

Dala-Floda

»

2

Falun

Särna

Spaningsarbete

2

27/,

»

Svärdsjö

Trafikkontroll

2

10/8

Gävle

Ramsjö

Flottningsarbetarestrejk

3

4i;e—3/t

»

Valbo polisdi- strikt

Trafikkontroll

2

4 dagar i okt.

Luleå

Nedertorneå

(Skiljestället

i Torneälven)

Flottningsarbetarestrejk

2

18/,-_28/7

1927

Stockholm

Tveta s:n

Motortävling

11

28 0

»

Drottningholm

Konungens vistelse å platsen

2

>/ll—91/l2

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

U t k a

Ilade

Styrkans

Ir

Anledning

Tjänstgöringstid

storlek

från

till

1927

Stockholm

Ulriksdal eller

Kapplöpning

14

17 dagar under

Solvalla

tiden maj —

okt.

Södertälje och

Sundbyberg

Stadsinvigning

6

Vi

Lidingö

»)

Beatelund

Scoutläger

2 å 3

10 dagar i juli

Lidingö

Barkarby

Idrottstävling

3

2I/s

Uppsala

Skilda platser

Trafikkontroll

2

11 dagar under

inom länet

tiden juni—

dec.

Eskilstuna

Västerbyviken i

Motortävling

3

ls/2

Torshälla s:n

Växjö

Traryd

Arbetskonflikt

1

B/s-”/a

»

Klavreström

»

2

lä/ll-18/ll

»

Åseda

»

2

Kalmar

Ljungbyholm

Kontrollering av vittnesmål i

2

31/5

automobilärende

»

Förlösa

Zigenarbesök

3

12/io—13/10

Göteborg

Skilda delar av

Trafikkontroll

6

9 dagar under

länet

tiden mai—

okt.

Skövde

»

»

2

15 dagar i juli

och aug.

Västerås

Strömsholm

Kapplöpning

1

10/''

Gävle och Söder-

Arbrå

Hälsingestiimma

5

•»/«-»/«

hamn

Gävle

Ovansjö polis-

Barnens dag

3

Vt-Vt

distrikt

»

Hille polisdi-

Trafikkontroll

2

I0/7

strikt

»

Gnarps polisdi-

Ostkustbanans invigning

1

30/io—>/u

strikt

Sundsvall

Gimån i Torps

Arbetskonflikt

1

*''°/7—13/ll

sin

Östersund

Bodsjö s:n

Oordniugar vid flottnings-

2

“/«-5 V

arbeten

1

•/»—“/.

»

Bräcke s:n

»

1

21/7 —al/8

Umeå

Grubbe, Umeå

Arbetskonflikt

2

27/io—9/ll

landsförs.

Luleå

Gällivare,

(Ångesåns

Blockad av flottningsarbetet

3

4/e—13/6

flottled)

1928

Stockholm

Drottningholm

Konungens vistelse å platsen

2

Vl — °/l, !3/8—

2 VlO, 13/lO—

31/l2

»

Kacka (General-

Arbetskonflikt

6

13 4

Motors Kor-

2

14,4

diska A.-B.)

1

13/4

2

16/4—20/4

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

o

Ar

u t

k a

lade

Anledning

Styrkans

storlek

Tjänstgöringstid

från

till

1928

Stockholm

Tveta sm

Motortävling

4

))

Skilda platser

Fältmanöver

2

s5/»—:Vig

inom Hal- lands län

Stockholm,

Sö-

Ulriksdal eller

Kapplöpning

4—10

18 dagar under

|

dertälje

och

Solvalla

tiden maj —

Lidingö

okt.

Södertälje

Dalarö

Offentligt möte

2

20/,

Lidingö

Djursholm

Demonstration vid nödhjälps-

3

24/,

arbeten

Uppsala

Harnäs

Bevakningstjänst vid kusten

1

21/,—>3/,

))

Skilda platser

Trafikkontroll

2

29 dagar under

inom länet

tiden mars

och dec.

Eskilstuna

Väsby viken i

Motortävling

3

19/2

Torshälla s:n

n

Västerrekame

Trafikkontroll

1

4 dagar i mån.

landsfiskals-

distr.

fr. juli

»

Stallarholmen

Broinvigning

o

O

8/l2

Växjö

Kronobergshed

Folkfest

3

23/e—25/o

»

Ljungby

Lantbruksutställning

3

2*8—5/0

Kalmar

Strömsrum

Arbetskonflikt

2

Vo—''%

»

Förlösa

Järnvägsmännens fest

2

»/«, 10/6

Smedby

))

3

2

8/7

2

4/s, 5/s

»

Skilda platser

inom länet

Trafikkontroll

2

10 dagar under

juli och aug.

Västervik

»

»

2

10 dagar under

juli och aug.

Halmstad

Särö

Konungens vistelse å platsen

3

8/7

Skilda platser

Fältmanöver

3

25/0 — 1/1Q

inom länet

Göteborg

Torslanda

Flyguppvisning

17

9

lVi

18/5

12

“>/5

17

2 °/5

»

Styrsö

Badortens öppnande

2

s/o, 3/0

»

Skilda platser

Folkfester

2 ä 3

28 dagar under

inom länet

tiden juni—

sept.

n

Skilda delar av

Trafikkontroll

4—6

5 dagar under!

länet

juli och aug. I

Orebro

Degerfors

Arbetskonflikt

3

3/o—20/12

2

20/l2-31/l2

''

Västerås

Strömsholm

Kapplöpning

4

l4/7, 15/7

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

lr

U t k a

Ilade

Anledning

Styrkans

Tjänstgöringstid

från

till

storlek

1928

Falun

Ludvika

Tävling

2

*ls

»

Mora

»)

2

n/s

)>

Sundbom

Auktion

2

27/4, 28/i

»

»

Basar

2

-28/6

» ’

Rättvik

Trafikens ordnande

2

26/l2—81/u

»

Skilda platser

inom länet

Trafikkontroll

1 å 2

20 dagar under

tiden febr.—

dec.

Gävle

Valbo polisdi- strikt

»

2

2%

»

Färila polisdi- strikt

Hembygdsfest

3

26/5-28/6

n

Bollnäs polisdi- strikt

Järnvägsolycka

2

22/e, 28/o

Söderhamn

Laforsen, Färila

Hembygdsfest

1

27/5, 28/6

Luleå

Nederluleå

(Svartön)

Gruvstrejk, blockad

3

2V6-28/8

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Bilaga lil.

Keservpolisens användning 1/i 1929—mitten av oktober 1931.

Ar

U t k a

lade

Anledning

Styrkans

Tj änstgörin gen s

från

till

storlek

omfattning

1929

Södertälje

Ulriksdal

Kapplöpningar

2

15 söndagar

»

Östertälje m. m.

Motortävling

3

1 dag

))

Saltsjöbaden

Trafikreglering

3

1 dag

»

Skilda platser

Fälttjänstövningar

3

8 dagar

»

Solna m. m.

Omnibusstrejk

2

—

Lidingö

Ulriksdal

Kapplöpningar

2

15 söndagar

»

Skilda platser

Idrottstävlingar

1 ii 2

3 tillfällen

»

Solna m. m.

Omnibusstrejk

2

—

»

Drottningholm

Besök av Lettlands president

3

1 dag

Stockholm

Ulriksdal

Kapplöpningar

6 beridna

15 söndagar

»

Solna m. m.

Omnibusstrejk

67

1 dag

»

» »

))

38

1 å 10 dagar

»

» )>

»

14

10 ä 20 dagar

.»

>» »

))

4 å 10

Över 20 dagar

*>

Järfälla

Cykeltävling

8

1 dag

|6 dagar i mån.

Uppsala

Skilda platser

Trafikkontroll

2

) maj—okt.;

i 3 dagar i mån.

| eljest

Eskilstuna

Västerrekarne

distrikt

Motortävlingar

2

1 dag

»

)>

Trafikkontroll

i

8 dagar

))

»

Broinvigning

3

1 dag

Nyköping

Skilda platser

Trafikkontroll

lii 2

5 dagar

»

Rönö distrikt

Omhändertagande av sinnes- sjuk

2

1 dag

Växjö

Ljunghy

Kreatursmöte

1

1 dag

Kalmar

Skilda platser

»Större folksamlingar»

1 ä 2

3 tillfällen

j 1 dag vid 2 till-

M

Södra Möre

Arbetskonflikt och vräkningar

3

: fällen; 8 dagar

1 vid ett tillfälle

»

Emmaboda

Köpingens invigning

2

1 dag

Västervik

Skilda platser

Trafikkontroll

2

10 dagar

»

Vassmolösa di- strikt

Arbetskonflikt

3

5 dagar

Visby

Hemse

Marknad

2

1 dag

»

Grötlingebo

1 dag

»

Hemse

Svenska flaggans dag

2

1 dag

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

o

Ar

Utki

Ilade

Styrkans

Tjänstgöringens

från

till

storlek

omfattning

1929

Göteborg

Skilda platser

Trafikkontroll

2 å 4

13 dagar

»

»

Resandeström, folkfester m.m.

2 å 4

29 dagar

»

» »

Folkfest

7

2 tillfällen

Uddevalla

» »

Folkfester, marknad

2 å 3

4 tillfällen

Borås

» »

Trafikkontroll

2

30 dagar

Trollhättan

» u

»

2

33 dagar

Skövde

» »

»

2

2 dagar

Örebro

Degerfors

Arbetskonflikt

f 2

\ 1

3 månader

53 dagar

Falun

Skilda platser

Trafikkontroll

2 ä 3

16 dagar

))

)) ))

Folkfester o. d.

1 å 3

7 tillfällen

»

Transtrand

Gränsmöte

2

2 dagar

»

Naglarby

Mordutredning

2

1 dag

Gävle

Laforsen

Hälsingeting

2

4 dagar

»)

Sandviken

Gästrikemässa

Q

O

5 dagar

»

Ovansjö

Spaning efter lönnbrännare

1

5 dagar

Umeå

Skilda platser

Trafikkontroll

2

17 dagar

1930

Södertälje

Sandhamn

J ubileumsregatta

1 å 2

19 dagar

»

Ulriksdal

Kapplöpningar

2

17 söndagar

»

Skilda platser

Idrotts tävlingar

1 å 2

3 tillfällen

»

Saltsjöbaden

Trafikreglering

1

1 dag

Lidingö

Sandhamn

Jubileumsregatta

1 å 2

19 dagar

»

Ulriksdal

Kapplöpningar

2

17 söndagar

»

Skilda platser

Idrottstävlingar

1

2 tillfällen

»

Drottningholm

Konungens vistelse å platsen

3

1 dag

“

Saltsjöbaden

Trafikreglering

1

1 dag

Stockholm

Ulriksdal

Kapplöpningar

6 beridna

17 söndagar

))

Järfälla

Cykeltävling

6

1 dag

»

Drottningholm

Konungens vistelse å platsen

4

2 dagar

»

»

” ” ” »

2

1 dag

|6 dagar i mån.

Uppsala

Skilda platser

Trafikkontroll

2

1 maj—okt.;

j 3 dagar i mån.

( eljest

Eskilstuna

Sparreholm

Tågsammanstötning

2

1 dag

Ekeby

Vägbyggnad

O

45 å 70 dagar

»

Lerbo

Vägarbeten

1

16 dagar

Nyköping

Sparreholm

Tågsammanstötning

2

2 dagar

„

Ekeby

Vägbyggnad

1

1 dag

Kalmar

Skilda platser

»Större folksamlingar»

1 ä 2

5 tillfällen

»

Verkebäck

Arbetskonflikt

O

O

18 dagar

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

År

U t k a

från

Made

till

Anledning

Styrkans

storlek

Tjänstgöringens

omfattning

1930

Kalmar

Ljungbyholm

Demonstration

3

1 dag

Västervik

Skilda platser

Trafikkontroll

2

8 dagar

»

Hjorteds distrikt

Arbetskonflikt

{ 1

5 dagar

4 dagar

Visby

Hemse

Marknad

2

1 dag

»

Grötlingebo

»

2

1 dag

»

Hemse

Svenska flaggans dag

2

1 dag

Karlskrona

Ronneby m. m.

Stölder

3

2 dagar

Malmö

Skilda platser

Folkfester o. d.

2

3 tillfällen

»

Saxtorp

Motortävling

10

1 dag

Hälsingborg

»

»

5

1 dag.

Trelleborg

Hällviken

Folkfest

2

2 dagar

Ystad

Högestad

Bråk vid folkfest

3

1 dag

Halmstad

Särö

Tennistävlingar

2

1 dag

Göteborg

Skilda platser

Trafikkontroll

4

4 dagar

»

» »

Resandeström, folkfester m. m.

2 å 3

28 dagar

))

Styrsö

Resandeström

6

2 dagar

»)

Torslanda

Motortävlingar

21

1 dag

Uddevalla

Skilda platser

Folkfester, marknader

2 å 3

5 tillfällen

Borås

» »

Trafikkontroll

2

60 dagar

Trollhättan

)) »

»

2

42 dagar

»

Brålanda

Marknad

2

1 dag

Skövde

Skilda platser

Trafikkontroll

2

26 dagar

Falun

» »

»

2 ä 3

17 dagar

»

)> »

Idrotts tävlingar

2 ä 3

5 tillfällen

»

» »

Folkfester o. d.

1 å 2

11 tillfällen

»

Orsa

Offentligt möte

1

3 dagar

Gävle

Hille distrikt

Zigenareläger

3

1 dag

»

Laforsen

Hälsingeting

2

4 dagar

»

Vallvik

Arbetskonflikt

1

1 dag

Söderhamn

»

»

1

11 dagar

Härnösand

Kramfors

Kilda dagen

6)

M

2 dagar

Umeå

Skilda platser

Trafikkontroll

2 ä 3

2 dagar

Luleå

»>

Fältmanöver

3

6 dagar

1931

Södertälje

Ulriksdal

Kapplöpningar

2

16 söndagar

»

Solvalla

Motortävlingar

1

1 dag

Lidingö

Ulriksdal

Kapplöpningar

2

16 söndagar

»

Saltsjöbaden

Trafikreglering

1 dag

Stockholm

Ulriksdal

Kapplöpningar

6 beridna

16 söndagar

»

Solvalla

Motortävlingar

12

1 dag

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

o

Ar

U t k a

lade

Anledning

Styrkans

Tjänstgöringens

från

till

storlek

omfattning

1931

Stockholm

Solvalla

Motortävlingar

18

1 dag

»

Ådalen m. m.

Arbetskonflikt m. m.

41

3 ä 4 dagar

»

»

»

5 beridna

3 dagar

))

Vänersborg

Nationellt möte -J

10

(4beridna)

|>3 dagar

|6 dagar i mån.

Uppsala

Skilda platser

Trafikkontroll

2

| maj—okt.

| 3 dagar i mån.

I eljest

»

Valkhovsundet

Väginvigning

2

1 dag

Eskilstuna

Skilda platser

Trafikkontroll

2

5 dagar

»

Åhus distrikt

Väginvigning

2

2 dagar

»

Skilda platser

Idrottstävlingar

2 ä 3

2 tillfällen

»)

Villåttinge di-

Hembygdsfest

4

4 dagar

strikt

Nyköping

Skilda platser

Trafikkontroll

2 å 3

14 dagar

»

Öllstabrinken

Motortävling

3

1 dag

»

Ekeby

Vägbyggnad

1

1 dag

))

Malmköping

Sörmlandsstämman

3

4 dagar

Norrköping

V:a Husby

Midsommarfest

1

1 dag

Kalmar

Skilda platser

Trafikkontroll

2

34 dagar

U

» ))

»Större folksamlingar»

1 å 2

6 tillfällen

»

Algotsrum

Hästutställning

1

1 dag

»

Torsås

Slagsmål

3

1 dag

»

Ljungbyholm

Demonstration

3

1 dag

Västervik

Skilda platser

Trafikkontroll

2

18 dagar

Visby

Hemse

Marknad

2

1 dag

»

Grötlingebo

»

2

1 dag

)»

Hemse

Svenska flaggans dag

2

1 dag

Malmö

Skilda platser

Folkfester o. d.

2 å 4

7 tillfällen

»

Saxtorp

Motortävlingar

11

1 dag

)»

Skilda platser

Trafikkontroll

1

36 dagar

Hälsingborg

Kulla-Gunnars-

Scoutläger m. m.

2

5 dagar

torp

»

Skilda platser

Trafikkontroll

1

21 dagar

Lund

» »

»

1

6 dagar

Landskrona

» »

»

1

21 dagar

Trälleberg

Höllviken

Folkfest

2

2 dagar

Ystad

Skilda platser

Trafikkontroll

1

3 dagar

Halmstad

Särö

Tennistävlingar

2

1 dag

Göteborg

Halmstad

Arbetskonflikt

/ 12

\ 19

10 dagar

3 dagar

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

o

Ar

U t k a 1

lade.

Anledning

Styrkans

storlek

Tjänstgöringens

omfattning

fran

till

1931

Göteborg

Borås

l|

Arbetskonflikt <

14

5 beridna)

4

j-65 dagar

9 dagar

»

»

Nationellt möte

14

1 dag

M

Tingvall

,,

7

1 dag

»

Skilda platser

Trafikkontroll

{ i

26 dagar

5 dagar

)>

Torslanda

Motortävling

24

1 dag

»

»

Flyguppvisning

3

1 dag

»

Skilda platser

Folkfester

2 ä3

9 dagar

»

Askim

Folkbad

2

23 dagar

U

Linnerhult

Motortävling

5

1 dag

Uddevalla

Skilda platser

Folkfester, marknader m. m.

2 å 3

3 tillfällen

Borås

» »)

Trafikkontroll

2

90 dagar

»

Frändefors di- strikt

Demonstrationer

3

2 dagar

»

Bjärke distrikt

»

3

1 dag

Trollbättan

Frändefors di- strikt

))

3

1 dag

))

Lelångens »

»

2

3 dagar

»

» »

Trafikkontroll

2

79 dagar

Skövde

» »

»

2

3 dagar

,,

Åsvall

Hembygdsfest

3

3 dagar

»

Öhult

Nationell fest

3

2 dagar

»

Skilda platser

Fältmanöver

2

5 dagar

Karlstad

Kåtorp

Arbetskonflikt

2

11 dagar

Örebro

Skilda platser

Trafikkontroll

2

5 dagar

Kallin

» »

»

2

14 dagar

»

» »

Biträde åt besiktningsman vid

»flygande besiktning»

2

16 dagar

»

)) »

Idrottstävlingar

1 ä 3

6 tillfällen

„

)) »

Folkfester o. d.

2 ä 3

7 tillfällen

,,

Rörbäcksnäs

Kommunistiskt möte

3

2 dagar

Gävle

Vallvik

Arbetskonflikt

1

31 dagar

n

Laforsen

Hälsingeting

3

4 dagar

»

Hofors

Barnens dag

2

3 dagar

,,

Skilda platser

Trafikkontroll

2

2 dagar

Söderhamn

Vallvik

Arbetskonflikt

2

31 dagar

»

Hudiksvall

)»

6

1 dag

Härnösand

Gudmundrå

»

3

4 dagar

Sundsvall

))

»

3

4 dagar

»

Njurunda

Efterspaning av spritsmugg- lare

2

7 dagar

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

År

U t k a

[lade

Anledning

Styrkans

Tjänstgöringens

från

till

storlek

omfattning

1931

Ostersund

Helan

Flottningar

3

c:a 20 dagar

»

Skilda platser

Trafikkontroll

2

44 dagar

Umeå

» ))

))

1

1 dag

”

Nordmaling

Eftersökning av en lönnbrän- nare

1 2

l 1

6 dagar

17 dagar

»

Burträsk

Arbetskonflikt

2

15 dagar

»»

Åsele

))

3

14 dagar

»

»

Bönkelg

1

7 dagar

Luleå

Porjus

Större folksamling

1

2 dagar

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

P. M.

Bilaga IV.

angående beräkning av statsbidrag till täckande av kostnaderna

för pensionering av statspolisavdelnings befattningshavare

och dessas efterlevande.

Vederbörande städers direkta bidrag till täckande av kostnaderna för befattningshavares

och deras efterlevande familjers pensionering utgå i de olika

städerna efter mycket växlande grunder, och även befattningshavarnas bidrag

till pensioneringen bestämmas på mycket olikartade sätt. På grund härav

och med hänsyn jämväl därtill, att den till statspolisavdelning kommenderade

personalen förutsättes komma att växla från år till år, har det synts vara

praktiskt ogenomförbart att giva de bestämmelser, som skulle reglera stats-*

bidraget till bestridande av pensioneringskostnaderna, en sådan inriktning, att

staden skulle erhålla ersättning för sina direkta utlägg. Man har därför måst

söka på en mera indirekt väg erhålla en uppskattning av kostnaderna och detta

har, under hänsynstagande till de hos ifrågavarande städer förefintliga olikheterna

i pensionshänseende, funnits böra kunna ske efter här nedan uppdragna

grundlinjer.

Vid bestämmande av den medellön, efter vilken statens bidrag till avlönande

av polismän inom viss tjänstegrad beräknas, utgår man från nettolönerna, d. v. s.

de löner, som respektive befattningshavare erhålla, sedan från avlöningarna

dragits de avgifter, som befattningshavarna själva eventuellt hava att erlägga

för sin egen och sina efterlevandes pensionering. Örn statsbidraget till statspolisavdelning

skulle stanna vid dessa nettolönebelopp, skulle tydligen staden

komma att få vidkännas hela kostnaden för pensioneringen. Staten bör alltså

utöver dessa nettolöner tillskjuta ett belopp, som beräknas täcka hela kostnaden

för pensioneringen av statspoliserna och deras efterlevande.

Statsbidraget till pensioneringen torde lämpligen böra avvägas på det sättet,

att staten för varje befattning vid statspolisavdelning erlägger den årliga pensionsavgift,

som, erlagd under befattningshavarens återstående tjänstetid intill

pensionsåldern, beräknas täcka kostnaderna för egen- och familjepension, örn

avgiftsbetalningen börjar vid den ålder, vid vilken polisman i genomsnitt kan

antagas vinna första anställning i befattning, som medför pensionsrätt. Avgiften

bör utgå dels med viss procent å tjänstepensionsunderlaget, varmed här

förstås beloppet av den pension, som befattningshavaren själv enligt stadens

pensionsbestämmelser skulle erhålla vid uppnådd pensionsålder, örn han då

räknar det för erhållande av hel pension erforderliga antalet tjänstår, dels

med viss procent å familjepensionsunderlaget, som här tänkes vara lika med

den högsta pension, som enligt samma bestämmelser vid befattningshavarens

frånfälle skulle utgå till änka utan pensionsberättigade barn. Örn tjänste- och

familjepensionsunderlagen äro beroende av polismannens löneklass inom tjänstegraden,

beräknas avgifterna efter de pensionsunderlag, som motsvara den för

befattningen fastställda slutlönen (alla ålderstillägg således inräknade).

Skulle statspolisavdelning inrättas i stad, som saknar pensionsbestämmelser,

torde frågan örn statsbidragets storlek få bliva beroende på prövning i varje

särskilt fall med utgångspunkt från här angivna principer.

Beräkningen av statsbidrag till pensioneringen bör ansluta sig till beräkningen

av lönebidragen. Om således tillfälligtvis extra polismän använts vid

statspolisavdelningen men staten lämnar löneersättning för ordinarie befattningshavare,

bör jämväl statsbidrag till pensioneringen utgå såsom för ordinarie

polismän. Örn däremot staten för viss tid utbetalar ersättning efter den

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

för extra polisman bestämda lönen, bör, i den mån enligt stadens pensionsbestämmelser

sådan extra befattningshavare saknar pensionsrätt, statsbidrag till

pensioneringen ej utgå.1)

För bestämmande av den genomsnittliga anställningsålder, som skall ligga

till grund för avgiftsberäkningarna, synes man lämpligen kunna utgå från den

avgiftsprocent, som i reglementet för statens pensionsanstalt stadgats för de

befattningshavare vid polisväsendet, för vilka delaktighet i anstalten beretts.

Det procenttal, efter vilket avgiften för tjänstepension bestämmes i förhållande

till tjänstepensionsunderlaget, utgör i statens pensionsanstalt 4 %. Vid tilllämpning

av de för anstaltens beräkningar av befattningshavares avgifter fastställda

försäkringstekniska grunderna (ålderdomsförsäkringskommitténs allmänna

dödlighetstabell och en räntefot av 4 %) motsvarar denna avgift, som

avsetts skola täcka ungefär 1U av tjänstepensionskostnaden, en genomsnittlig

anställningsålder av ungefär 24 år, då, såsom härvidlag är fallet, pensionsåldern

är 60 år. Med utgående härifrån föreslås, att statens pensionsavgifter för personalen

vid statspolisavdelning bestämmas till de belopp, som enligt ovannämnda

för statens pensionsanstalt gällande försäkringstekniska grunder och de för

samma anstalt fastställda familjepensionsvärdena beräknas vara erforderliga,

örn befattningshavarnes medelålder vid inträde i poliskåren är 24 år. Det må

nämnas, att i kostnadsberäkningarna vid den i november 1922 avlämnade

Linnérska utredningen räknats med en genomsnittlig anställningsålder av 23 år.

De på ovan föreslaget sätt beräknade avgiftsprocenterna bliva i avrundade

tal för olika förekommande pensionsåldrar följande:

Ärlig pensionsavgift i procent

Pensionsålder

av pensionsunderlaget

för

för

tjänstepension

familjepension

55 .............................

19

15

56 ..............................

17

15

57 ..............................

16

15

58 ..............................

14

14

59 ..............................

13

14

60 ..............................

12

14

61 .............................

11

14

62 ..............................

10

14

63 ..............................

9

14

64 ......................

8

14

65 .............................

7

14

Vid beräkningen av ovanstående procenttal har ej tagits hänsyn till inträffande

befordringar till befattning med högre pensionsunderlag. Den kostnadsökning,

som härav föranledes, torde emellertid få anses vara så ringa, att

den i detta sammanhang kan lämnas ur räkningen, i all synnerhet som den i

större eller mindre utsträckning motväges av att pensionsåldern ofta stiger med

tjänstegraden, vilket medför viss minskning av pensioneringskostnaderna.

Vid statsbidragets beräkning på här föreslaget sätt beaktas ej de dyrtidstillägg

och andra liknande tillägg, som städerna bevilja å utgående pensioner.

Ville man taga hänsyn jämväl till dessa tillägg, kunde detta möjligen ske genom

att öka pensionsavgifterna efter det procenttal, som ungefärligen motsvarar de

tillägg, som för tillfället erhållas å utgående pensioner. Enär det torde komma

att möta svårigheter att härvidlag lämna tillfredsställande beräkningsföre- *)

*) Jämför under avd. 15 i promemorian.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

skrifter, som tillika äro någorlunda lätthanterliga, och då dessutom här ifrågavarande

kostnader måste betraktas såsom obetydliga i förhållande till totalkostnaderna

för statspolisavdelningarna, böra de emellertid kunna försummas.

De kostnader, som blivande löne- och pensionsregleringar kunna väntas medföra

i fråga örn då anställd personal, bliva tydligen vid ovan skisserade beräkningssätt

för statsbidraget ej heller fullt täckta.

Det må emellertid framhållas, att enligt det här framlagda förslaget till beräkningsgrunder

ersättningen av statsmedel i vissa fall kan väntas något överskrida

stadens utgifter för pensioneringen. Såsom exempel härå kan anföras,

att statens bidrag till pensioneringen beräknas efter de pensionsunderlag, som

motsvara slutlönema i resp. befattningar, fastän pensionen oftast bestämmes

av befattningshavarens medellön under ett eller flera år tillhaka i tiden (det

är särskilt i fråga örn familjepensioner, som detta kan bliva till förmån för

staden).

Med hänsyn till det gagn, som jämväl städerna själva få beräknas hava av

sina statspolisavdelningar, synes det vara tillfyllest att meddela sådana statsbidragsföreskrifter,

att städerna i stort sett erhålla sina kostnader för dessa avdelningar

täckta. Detta utgör grundtanken i det förslag, som här framlagts,

och de differenser, som kunna väntas uppstå mellan beräknade och verkliga kostnader,

gå ibland i gynnsam och ibland i ogynnsam riktning för staden, men de

kunna alltid väntas bliva förhållandevis obetydliga, i synnerhet i jämförelse med

totalkostnaderna för statspolisavdelningarna.

Det torde här böra anmärkas, att man vid bestämmande av statsbidraget till

täckande av de särskilda kostnader, som uppkomma genom att statspolis skadats

i tjänsten, synes böra kunna anse, att kostnaderna för familjeunderstöd redan

äro av statsverket ersatta genom de statsbidrag till familjepensionsavgifter, som

enligt ovanstående förutsättas hava utgått.

Stockholm den 18 december 1931.

Bertil Kjellén.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Bilaga V.

Preliminär plan över stats- och reservpolisen.

t

Reser

v 1

olis

vdå ersättare

ej anställts)2)

1’örläggningsort och styrka

’)

In-

tend.

Kom-i Över- miss. ''konst.

Bilar

Mo-

tor-

cykl.

Häs-

tar

Man

Därav

beridna

Stockholms

län

Stockholm 40

i

1 i 3

1 6

3

i 16

[Stockholm 3)5o|l6 (nu

j Södertälje 3|

(Lidingö 3

8)

Uppsala

»

Uppsala

3

Södermanlands

»>

1 Eskilstuna

3

''58

(Nyköping

3

Östergötlands

»

Linköping

7

—

1

1

1

(Linköping

(Norrköping

3

6

4 (nu

2)

Örebro

))

Örebro

7

--

1

1

1

—

Örebro

3

Västmanlands

»

Västerås

4

—

1

1

1

-

Västerås

3

Kalmar

)>

Kalmar

1

1

1

(Kalmar

3

(Västervik

3

Gotlands

»

—

—

Visby

3

Kronobergs

>» )

> Karlskrona

» )

7

1

1

1

Växjö

3

Blekinge

34

Karlskrona

3

Kristianstads

”

Kristianstad

3

(Malmö

12

4 (nu

3)

[Hälsingborg

5

2 (nu

2)''

Malmöhus

»

Malmö

20

—

1 1

4

1

6

(Landskrona

3

3

[Ystad

3

(Trälleberg

3

i

Jönköpings

»

Jönköping

7]

—

1

1

1

—

Jönköping

3

Hallands

■

Halmstad

3

Göteb. o. Bohus

.

, Göteborg

30

1 2

0

2

10

I Göteborg 4

J Mölndal

24

3

10 (nu

5)

48

(Uddevalla

3

Alvsborgs

J

/ Borås

\ Trollhättan

3

3

Skaraborgs

»

Skövde

4

—

1

1

i

—

Skövde

3

Värmlands

»

Karlstad

7

— 1 1

1

i

(Karlstad

3

(Kristinehamn

3

Kopparbergs

»

Falun

7)

22

-

— 1

1

i

—

Falun

3

Gävleborgs

»

Gävle

15)

—

1 1

3 1

i

6

(Gävle

(Söderhamn

3

3

Jämtlands

»

Östersund

4(

19

—

— 1

1 :

i

-

Östersund

3

V ästernorrland s

»

Sundsvall löj

-

1 i 1

3

i

6

(Sundsvall

(Härnösand

3

3

Västerbottens

»

Umeå

41

19

—

— J 1

1 I

i

—

Umeå

3

Norrbottens

»

Luled

151

1 ! 1

3

i

6 1

Luleå

3

I

Summa 200

i

6 | 20 ;

36 |

20

B)50

*) 202

36 (nu 20)

56

*) Siffrorna härunder beteckna den styrka som skall kunna uppsättas av centralstaden (den kursiverade) vid

koncentration dit av statspolisavdelningarna inom klammer. — s) Eeservpolisens styrka skall, i den mån ersättare

anställas, kunna uppgå till dubbla antalet. I kostnadsberäkningen har räknats med ersättare till sådant antal

att reservpolisantalet skall ökas med 100. — s) I Stockholm tillkommer under större delen av året såsom ytterligare

reserv polisskoleelever till ett antal av högst 75 (se avd. 17 ovan). — 4) 1 Göteborg tillkommer under

större delen av året såsom ytterligare reserv polisskoleelever till ett antal av högst 25 (se avd. 17 ovan). _

°) Härtill kommer reservhästar 10 st.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga VI.

Kostnadsberäkning för stats- och reservpolis.

(Förklaring till de olika posterna se P. M. sid. 51 o. f.)

I

Budgetår

1932/33

Budgetår

1933/34

.

Ärlig

kostnad

framdeles

Kronor.

Kronor.

Kronor.

1

Löner: 1 intendent.....................................

13.0IX)

13,000

14,000

2

6 kommissarier ...................... 48,300

3

20 överkonstaplar ..................... 95,900

4

173 ord. konstaplar..................... 698,800

Summa 843,000

5

Med avdrag m. h. t. användande av icke ord. personal

396,500

793,000

818,000

6

Ersättning för pensioneringskostnader ...............

34,500

69,000

79,000

7

Ersättning för uniformering ä 300 ...................

30,000

60,000

60,000

8

60 hästar: Inköp, inklusive mundering, å 1,600

(livslängd 10 år) ..........................................

96,000

—

9,600

9

Underhålls- och stallkostnad å 1,400 ...............

42,000

84,000

84,000

10

36 bilar: Inköp ä 5,000 (livslängd 5 år)............

180,000

—

36,000

11

Underhålls- och driftkostnad å 2,000...............

36,000

72,000

72,000

12

20 motorcyklar: Inköp å 2,000 (livslängd 5 år)..

40,000

4,000

13

Underhålls- och driftkostnad å 1,500...............

15,000

30,000

30,000

14

Beväpning och personlig utrustning (utom uni- former): inköp 175 kr. per man (livslängd 10 år)

35,000

—

3,500

15

Tr aktamentsers filtning ar: I genomsnitt beräknas

2/s av folket (130 man) varje dag (360 dagar)

vara på patrullering e. d.

Av dessa resor beräknas :

4/io vara kortare än 4 tim, och ske utan ersättning

6/io vara dagsresor med ers. 3 kr.......... 70,200

Vio vara dygnsresor med ers. 10 kr....... 46,800

58,500

117,000

117,000

16

Tekniska hjälpmedel, anslag första året 15,000,

sedan 3,000 ...............................................

15,000

3,000

3,000

17

Lokal och skrivbiträde i Stockholm ................

7,500

10,000

10,000

18

Lokal i 5 andra städer å 1,000 kr...................

2,500

5,000

5,000

19

Expenser: 6 städer å 500 = 3,000 ..................

11 » » 200 = 2,200 ..................

j- 2,600

5,200

5,200

20

Audra kostnader vid användning av stats- och

reservpolis...................................................

10,000

20,000

20,000

1,014,100

1,281,200

1,370,300

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Budgetår

1932/33

Budgetår

1933/34

Ärlig

kostnad

framdeles

Kronor.

Kronor.

Kronor.

Härtill kommer:

21

Statsbidrag för reservpolisstyrka 202 man (V« av

lönen = i genomsnitt 550 kr.)........................

55,550

111,100

111,100

22

Ytterligare Ve av lönen till 100 man (beräknat

antal ersättare;.............................................

27,500

55,000

55,000

23

Hälften av kostnaden för 36 reservpolishästar......

14,040

28,080

28,080

24

Utvidgning av polisskolan i Göteborg med en klass

7,000

7,000

7,000

25

Ökade kostnader för kriminalpolis enligt Hårle- mans förslag .............................................

19,500

39,000

43,600

26

Avgår:

1,137,690

1,521,380

1,615,080

27

Nuvarande kostnader för reservpolis...... 251,000

28

Nu utgående anslag för byra av motor- fordon till övervakning av vägtrafiken 28,000

.

29

Minskning i statsbidraget till landstings- polis............................................ 16,500

30

Anslag för diverse extra bevakning ...... 25,000

31

Besparing betr. polisbyrån i Stockholm 9,000

164,750

329,500

329,500

32

972,940

1,191,880

1,285,580

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

1. Utredningens tillkomst............................................................................... 3

2. Nuvarande organisition ......................................................................... 5

3. Brister i den nuvarande ordningen ........................................................... 17

4. Grundlinjer för en reform....................................................................... 20

5. Organisation av statspolisavdelningar......................................................... 24

6. Den normala verksamheten ...................................................................... 27

7. Fördelning på städerna ................. 28

8. Åtgärder mot splittring ............................................................................. 30

9. Garantier mot minskning i polisstyrkorna ............................................... 31

10. Utrustning med hästar, motorfordon m. m............................................ 32

11. Statspolisintendenten.................................................................................. 33

12. Sambandet med anstalter i Stockholm för hela rikets behov .................. 34

13. Sambandet med landstingspolisen............................................................. 35

14. Hur tillgodose personalbehovet?................................................................. 36

15. Sätt för beräkning av statens ersättning till städerna för statspolis 37

16. Reservpolisen.............................................................................................. 38

17. Polisskoleelever såsom ytterligare reserv ................................................... 41

18. Allmän mobilitet vid utomordentliga omständigheter.............................. 42

19. Rekvisition av stats- och reservpolis ......................................................... 42

20. Chefskap ................................................................................................... 43

21. Ersättning vid användning av stats- eller reservpolis .............................. 45

22. Sambandet med kriminalpolisorganisationen för landsbygden ................. 47

23. Kostnadsberäkning...................................................................................... 31

24. Anmärkningar till utkast till ändringar i polislagen................................. 54

Bilagor.

I. Utkast till ändringar i lagen den 6 juni 1925 örn polisväsendet i riket 59

II. Reservpolisens användning */, 1919—s,/is 1928 ....................................... 68

lil. » » VÖ929—mitten av okt. 1931 ....................... 73

IV. P. M. av förste aktuarien B. Kjellén ang. beräkning av pensionerings
kostnaderna

.................................. 79

V. Preliminär plan över stats- och reservpoliseu .......................................... 82

VI. Kostnadsberäkning för stats- och reservpolis.......................................... 83

opaginerad Kontrollera mot PDF

BILAGA B TILL KUNGL. MALTS PROPOSITION Nr 178 ÅR 1932.

Sammanfattning

av yttranden i anledning av promemoria hösten 1931 rörande

reservpolis och statspolis m. m.

(Jämför även proposition 178/1932 sid. 9—27.)

Avd. 4 (Grundlinjer för en reform.)

Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter lagändring, så att länsstyrelserna

Hnge större inflytande på indelningen i polisdistrikt i syfte att distrikten

alltid kunde göras så stora, att en kvalificerad ordinarie polisman med skälig

lön och avsedd att endast ägna sig åt sin tjänst kunde anställas.

Förslag i samma syfte framställes av landsfogden i Jönköpings län och

även från andra håll.

Fristående kårer av helt statsavlönade polismän förordas av länsstyrelsen

i Blekinge län, generalstabschefen, riksförbundet för fjärdingsmän och polismän

samt polischefen i Göteborg.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Länsstyrelsen vänder sig — med undantag

dock för centralstäderna — speciellt i fråga örn Blekinge men även generellt

mot att statspolisavdelningarna inlemmas i städernas poliskårer. De

borde i stället bliva självständiga under länsstyrelserna lydande kårer, i

analogi med den nuvarande landstingspolisen i Blekinge uppdelade på. med

automobil utrustade patruller, förlagda till skilda delar av vederbörande

län. Mot koncentration till städerna talade, att densamma i hög grad skulle

försvåra polismännens skyndsamma uppträdande på den plats, där deras

hjälp erfordrades. Deras person- och lokalkännedom skulle minskas. Vidare

skulle driftkostnaderna okas. Cirkulationssystemet vore förkastligt (se avd.

5 sid. 6). Befordringssvårigheterna syntes kunna övervinnas exempelvis

genom att låta en viss del av statspolistjänsterna bliva överkonstapelsbefattningar.

Däremot ger länsstyrelsen i stort sett sin anslutning till att statspolisavdelningar

anordnas i centralstäderna på sätt föreslagits.

Generalstabschefen: Organisatoriskt sett torde det sannolikt icke erbjuda

några svårigheter att redan från statspolisens första uppsättande erhålla ett

härför tillräckligt antal fullt kvalificerade polismän förtrogna med ordningspolisens

uppgifter, detta icke minst med hänsyn till gynnsammare befordringsmöjligheter

inom statspolisen samt densammas förläggande till de

större städerna.

Genom att organisera en fullt fristående statspolis vinner man den stora

fördelen att beträffande rekrytering icke behöva tillämpa det eljest erforderliga

cirkulationssystemet mellan den kommunala polisen och statspolisen.

Med detta cirkulationssystem finnes alltid trots de mest noggrant reglerande

bestämmelser risken för att statspolisens kvalitet, särskilt sett från syn- 1

1 Hänvisningarna avse avdelningar i promemorian samt stycken inom varje avdelning

(se Bilaga A här förut).

2211) 31 B 1

St. 1.

St. 3.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

punkten angående polismännens lämplighet för ordningspolistjänst, icke skulle

bliva så liög som önskvärt vore, vilket även förutses av utredningsmännen.

Genom att inrätta en fullt fristående statspolis skulle man även komma ifrån

alla de reglerande bestämmelser, som eljest erfordras för att undvika en

minskning av det antal polismän (reservpolismän), som vederbörligt distrikt

under alla förhållanden skall vara skyldigt att hålla.

Lämpligast synes alltså vara, örn statspolisen i främsta rummet organiserades

med tanke på användning för riksändamål, sammanhängande med

frågor rörande ordningens upprätthållande m. m. Den för ifrågavarande

tjänst erforderliga utbildningen synes kunna bibringas statspolisen genom

lämpligt anordnade teoretiska och praktiska övningar. Det av utredningsmännen

föreslagna cirkulationssystemet synes således icke vara nödvändigt

ur utbildningssynpunkt, under förutsättning, att de polismän, som ingå i

statspolisen, före sitt inträde äga goda kunskaper i till ordningspolistjänst

hörande frågor. Cirkulationssystemet torde dessutom icke kunna tillgodose

kravet på ett tillräckligt antal motorutbildad och ridkunnig personal vid

statspolisen.

Statspolisen borde under ovan angiven förutsättning såsom särskilda

statspolisavdelningar förläggas till de största städerna samt till andra eventuellt

erforderliga platser (företrädesvis residensstäderna). Yid bestämmande

av avdelningarnas dislokation bör emellertid hänsyn särskilt tagas till dels

önskvärdheten att erhålla starkast möjliga avdelningar å de olika platserna,

dels nödvändigheten att hastigt kunna koncentrera de olika statspolisavdelningarna

(samtliga eller endast vissa).

Aven av psykologiska skäl är det lämpligt, att statspolisen organiseras

som en uteslutande för riksändamål avsedd fullt fristående organisation.

Staten synes härigenom tydligare giva uttryck för sin vilja att under alla

förhållanden hävda sin auktoritet.

Slutligen tala även tekniska skäl för denna organisationsform. Samövning

av statspolisavdelnings personal möjliggöres icke i samma utsträckning lindeland™

förhållanden. Dessutom erfordras såväl särskild enskild utbildning i

handhavande av speciell teknisk utrustning som tillämpningsövningar berörande

statspolisavdelnings (-avdelningars) samlade uppträdande.

Största nackdelen med organiserandet av en fullt fristående statspoliskår

synes ligga i sättet för reglerandet av ersättningen (utbytet) av till statspolisen

hörande polismän, vilka visa sig mindre lämpade för sin tjänst. På

grund av de stora anspråk i fysiskt och psykiskt avseende, som måste ställas

på statspolismännen synes det dessutom nödvändigt att fastslå en låg pensionsålder

för dessa. Det kan för den skull visa sig önskvärt — särskilt ur

ekonomisk synpunkt — att i dessa fall söka ordna byte mellan personal

tillhörande statspolisen och den kommunala polisen.

Utan att frångå den uppfattningen, att det vore lämpligast att organisera

statspolisen som en fullt fristående kår uteslutande avsedd för riksändamål,

anser generalstabschefen dock, att statspolisen på grund av det trängande

behovet av polisförstärkning på landsbygden bör kunna disponeras för detta

ändamål under normala tider.

Riksförbundet för fjärdingsman och polismän: Beträffande den föreslagna

anordningen, att statspolisen skulle infogas i vissa större städers polisstyrkor,

finner förbundet det synnerligen tvivelaktigt örn denna anordning är

den ändamålsenligaste. För de städer, varest sådan statspolisstyrka komme

att förläggas, bleve anordningen givetvis av stort värde. Men den enda fördel,

som i övrigt lärer kunna åberopas för denna anordning, är att polismännen

skulle få erfarenhet beträffande dirigerandet av större folksamlingar.

Säkerligen har betydelsen härav väsentligt överskattats och anordningen

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

drager otvivelaktigt med sig mycket betydande olägenheter, som icke böra

lämnas obeaktade.

Av största vikt vid utövandet av all polisverksamhet är besittandet av

orts- och personkännedom. Det är givet att'' med den föreslagna förläggnings11

av statspolisen (icke mindre än sju län skulle sakna sådan polis) och

därtill anordningen att kommenderingarna till statspolisavdelning ej skulle

ske på längre tid än högst tre år denna kännedom endast i ytterst ringa

utsträckning skulle förvärvas. När en befattningshavare efter ett par års

tjänstgöring kanske börjat få någon kännedom örn förhållandena inom det

normala tjänstgöringsområdet, skulle kommenderingen snart upphöra. Även

i övrigt skulle utbildning för den normala tjänstgöringen i allmänhet fullständigt

saknas. Man frågar sig vilka förutsättningar exempelvis en patrullerande

konstapel från en större stad skulle ha för uppdagande av spritsmuggling

eller lönnbränning ute på landsbygden. Då statspolisen i stor

utsträckning skulle tjänstgöra som trafikpolis och motorfordon även vid

övrig tjänstgöring i allmänhet skulle komma till användning, torde åtminstone

hälften av personalen böra vara kompetenta bilförare. I stadspolisens

verksamhet förekommer ju bilkörning i ringa omfattning och följden skulle

sannolikt bliva att statspolisavdelningarnas bilförare i stor utsträckning

skulle komma att sakna erforderlig trafikvana för att kunna på ett av polisverksamheten

betingat sätt handhava fordonen.

Även i övrigt torde det vara möjligt att vid en helt fristående statspolis

åstadkomma ett betydligt bättre urval vid rekryteringen till kåren. Trots

eventuella preventiva föreskrifter torde det vara svårt att förhindra att städerna

till statspolisavdelning kommenderade av en eller annan anledning

mindre önskvärda polismän. Vid behov av samlad polisstyrka skulle städerna

icke vara skyldiga att använda det statspolisavdelningen tilldelade

folket utan vara fria att använda andra polismän. Då det ofta kunde förekomma

att behovet av polismän i respektive städer samtidigt vore stort,

t. ex. vid en allmän konflikt på arbetsmarknaden, skulle tydligen frestelsen

ligga särskilt nära till hands att i staden behålla de dugligaste och för dylika

uppgifter mest lämpade polismännen.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Det i Kronobergslän tillämpade systemet

med utseendet i vissa fall av ersättare för fjärdingsmannen synes hava goda

skäl för sig. Att därvid lita på en frivillig medverkan från polisdistriktens

sida torde dock knappast vara ägnat att leda till något praktiskt resultat,

så^ länge statsbidrag till dylika ersättare endast utgår med 1/i av kostnaden!

Då ju här är fråga örn ett statsintresse — ökad möjlighet av de ordinarie

fjärdingsmännens tillkallande för ordningens upprätthållande utom eget

distrikt — synas fullgiltiga skäl föreligga för att staten bestrider, örn också

ej hela, så dock väsentligt större del av kostnaden.

Landsj ogden i Uppsala län ifrågasätter, om icke behovet av ytterligare polispersonal

lika väl kunde tillgodoses genom utökning av antalet reservpoiiser.

På likartat sätt uttalar sig stadsstyrelsen i Trollhättan.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser statspolisen laira regelbundet tjänstgöra

i den yttre ordningspolistjänsten i förläggningsstaden (jfr avd. 7 sid. 8). Självfallet

borde den härunder i normala tider särskilt tågås i anspråk till utkommendering

vid större folksamlingar och dylikt. (Jfr också avd. 10 sid. 24.)

Svenska landstingsförbundet understryker, att den önskvärda omorganisationen

av polisväsendet jämsides med kravet på att vid extra ordinära för
-

st. 4.

St. 7.

St. 8.

St. 9.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

hållanden kunna erhålla snabb tillgång till samövade ordningspolisstyrkor av

tillräcklig storlek, ovillkorligen måste tillgodose önskemålet av regelbunden

tillgång till polispersonal för landsbygdens normala behov. (Jfr avd. 6 sid. 8.)

St. 10. Ökning av den totala statspolisstyrkan ifrågasattes av generalstabscliefen,

länsstyrelserna i Uppsala, Blekinge och Hallands län, landsfogden i Gotlands

län, stadsfullmäktige i Växjö, magistraterna i Södertälje och Kalmar, föreningen

Sveriges stadsfiskaler samt polischefen i Halmstad.

Länsstyrelsen i Uppsala län föreslår en styrka av 250—375 man (se

avd. 7 sid. 9).

Länsstyrelsen i Hallands län föreslår att antalet ökas till minst 300 man.

Gener alstabschefen: Utredningsmännen synas vid bestämmande av stats
polisens

styrka icke tillräckligt hava beaktat den av departementschefen till

statsrådsprotokollet anförda synpunkten, att förstärkningen av den för särskilda

tillfällen avsedda civila polismakten främst är önskvärd för att bereda

trygghet vid mera omfattande oroligheter, utan utredningsmännen synas

främst avvägt styrkan efter det antal polismän, som erfordras under normala

tider. Det synes emellertid ligga vikt uppå, att den av departementschefen

anförda synpunkten i större grad vinner beaktande vid bestämmandet

av styrkeförhållandena.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler: Syftet med föreliggande förslag är givetvis

i första hand att.tillgodose ett riksintresse, som dock icke blir tillräckligt

tillgodosett genom allenast 200 man.

Polischefen i Halmstad anser att dubbelt så stort antal statspoliser kunnat

föreslås.

Även från andra håll uttalas tvekan rörande den föreslagna styrkans tillräcklighet.

Så göra länsstyrelserna i Kronobergs, Kristianstads och Västmanlands

län samt magistraten i Härnösand.

St. ll. Överståthållarämbetet: Förslaget, att polispersonal, som helt avlönas av

statsmedel, skall upptagas å stadens lönestat, synes desto mindre beliöya

väcka betänkligheter, som det, såvitt ämbetet kan finna, redan med nu gällande

lagstiftning torde vara åsyftat, att de polismän, som äro anställda hos

Stockholms stad för kriminell''verksamhet huvudsakligen utom staden och

för att ombestyra särskilda anordningar för polisväsendet i dess helhet, skola

i alla avseenden betraktas och behandlas som övrig vid polisverket anställd

personal. Fullt tydlig föreskrift i ämnet är emellertid önskvärd.

Betänkligheter i sådant hänseende hyser däremot polisnämnden i Stockholm,

som erinrar därom, att i samband med genomförandet av 1925 års

polislagstiftning från stadens sida yppades vissa betänkligheter emot ett dylikt

uppförande på stadens ordinarie lönestat av en del i detta tidigare

sammanhang förutsatta, av statsmedel avlönade befattningar. Sa var fallet

med polisskolan samt centralbyrån för fingeravtryck tillhörande personal

ävensom i fråga örn kriminalpolis för tjänstgöring utom staden. Följden

har också blivit den, framhåller polisnämnden, att hithörande tjänster ännu

icke _ trots i vissa fall upprepade förslag härutinnan — kon stituerats. såsom

ordinarie befattningar, varav i sin tur följer, att innehavarnas ställning,

bland annat i avlönings- och pensionshänseende, heller icke blivit i vederbörlig

ordning reglerad. Polisnamnden fortsätter härefter:

Stadens nu berörda betänkligheter hänförde sig närmast till en viss osäkerhet

i fråga örn stadens möjligheter att företaga en realprövning med avseende

på löneförmånernas storlek, alldenstund nämligen i visst då föreliggande

fall — fjärde polisintendentsbefattningen — lönefrågans prövning

genom riksdagens ställningstagande ansågs föregripen på ett sätt, som ej

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

kunde från de kommunala myndigheternas sida utan vidare godtagas i samband

med befattningens uppförande på stadens ordinarie lönestat. Aven

örn avlöningen till alla delar bestredes av statens medel, ansags det, särskilt

ur jämförelsesynpunkt, olämpligt, att på nyssnämnda lönestat utan

någon verklig medbestämmanderätt från stadens sida uppfördes befattningar

med löneförmåner, vilka kunde anses ej stå i paritet med den värdesättning,

som läge till grund för den kommunala lönestatens utformning i övrigt

(se stadskollegiets utlåtande nr 60 för år 1926 samt nr 447 A för år 1930,

sid. 2084). , . , ,

Ehuru liknande betänkligheter måhända ej med fullt samma tog kunde

anföras emot det nu föreliggande förslaget, kvarstode likväl denna nu berörda

principfråga alltjämt utan att hava erhållit sin lösning, trots ernåendet av

en sådan lösning, såsom polisnämnden tidigare framhållit, särskilt ur befattningshavarnas

synpunkt måste anses vara av stor betydelse. Jämväl ur

andra synpunkter vore detta nu anförda förhållande förenat med direkta olägenheter

i form av en viss osäkerhet samt fara för förvecklingar vid handhavandet

av den hithörande personalens avlönings- och pensionsförhållanden.

Också vore det enligt polisnämndens mening önskvärt, att denna angelägenhet

i förevarande sammanhang kunde på ett eller annat sätt regleras icke

endast med avseende på den nu ifrågakommande statspolisen utan jämväl

med avseende på redan nu förefintliga tjänster med enahanda ställning i

förhållande till stat och kommun.

Även t. f. polischefen i Göteborg uttalar vissa betänkligheter i detta avseende.

Avd. 5. (Organisation av statspolisavdelnlngar.)

Poliskammaren i Karlskrona, polisnämnden i Stockholm, t. f. polischefen i

Göteborg och svenska stadsförbundet äro tveksamma, huruvida den i städernas

tjänst nu anställda polispersonalen är skyldig att underkasta sig den tjänstgöring,

som normalt skall tillkomma statspolisavdelnings personal (polisreglementet

9 §). Svenska stadsförbundet anför härvid: Med hänsyn till

för närvarande gällande bestämmelser i polislagen synes det ganska ovisst,

om den redan nu anställda personalen skulle komina att Lava sadan skyldi"liet.

Även örn man möjligen räknat med att denna personal i allt fall

skulle vara villig att bestrida de slag av tjänstgöring, som skulle ankomma

på statspolisen, kan det ej för städerna vara tillfredsställande att för fullgörande

av dem åvilande skyldighet att tillhandahålla personal för ändamålet

vara beroende av ett frivilligt åtagande från polispersonalens sida.

Det torde därför vara påkallat, att frågan örn polispersonalens ställning i

berörda avseende fullt klarlägges, innan städerna påläggas de åsyftade förpliktelserna.

_ n .

Överståthållarämbetet framhåller i nu berörda fråga, att, därest icke, såsom

enligt överståthållarämbetets mening är fallet, sådan skyldighet anses följa

av föreskriften i § 9 stycket 2 i polisreglementet för riket, förtydligande bestämmelse

torde böra utfärdas.

Vidare framhålla poliskammaren i Karlskrona och stadsförbundet, att cirkulationsreglerna

böra göras mera smidiga. Härvid anför stadsförbundet.

Fordran på en sträng tillämpning av cirkulationsreglerna skulle kunna bliva

kännbar för städerna även med hänsyn till den speciella utbildning, som i

vissa avseenden förutsattes för tjänstgöring vid statspolisavdelning. Förslaget

avser ju, att den till sådan avdelning kommenderade personalen till

mycket stor del skulle tjiinstgöra såsom beridna polismän eller som förare

av motorfordon. Man torde emellertid knappast kunna påräkna, att vare

St. 2.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Sig tillräcklig ridkunnigliet eller utbildning och vana som motorförare förefinnes

hos den nuvarande polispersonalen i den utsträckning, som härför

vöre erforderlig. Det är härvid att märka, att urvalet av manskap för statspolisavdelnmgarna

givetvis icke kan få ske så, att effektiviteten hos de för

stadernas egna behov kvarstående polisstyrkorna äventyras. Örn det för

tjänstgöringen vid statspolisavdelning skulle visa sig erforderligt att träffa

några särskilda anstalter för att i vidare mån bibringa de ifrågakommande

städernas polismanskap utbildning i omförmälda hänseenden, synes det från

de givna utgångspunkterna självfallet, att staten skall bära härav föranledda

kostnader.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller, att det är av vikt, att endast

polismän, sorn. lämpa sig för statspolistjänst, komma till användning. Örn

polischefens cirkulationsplan brister i detta avseende, borde vederbörande

landsfogde eller länsstyrelse kunna föranstalta om rättelse.

Mot den föreslagna tiden av 3 år i statspolistjänst hava vissa erinringar

gjorts.

A ena sidan anse poliskammaren i Karlskrona och magistraten i Härnösand

att denna tid är för lång. Å andra sidan förordar svenska polisförbundet

5 års tjänstgöringstid.

Poliskammaren i Karlskrona: Då tjänstgöringen vid statspolisavdelningen

i stor utsträckning medför bortovaro från hemorten, kommer så lång kommenderingstid

att i manga fall föranleda olägenhet för personalen.

Magistraten i Härnösand: Den föreslagna tiden, tre år, synes väl lång

och skulle komma att menligt inverka på vederbörande polismäns därefter

kommande tjänstgöring inom respektive städer. Då tjänstgöringen å landsbygden

säkerligen kommer att bliva betydligt lindrigare än den i städerna

förekommande, torde en polisman, som “under tre år haft lindrig tjänstgöring

å landsbygden, sedermera hava svårt att återtaga den betydligt

mera betungande tjänstgöringen i stad med den obligatoriska patrulleringen

såväl dag som natt.

Svenska polisförbundet: Den person- och lokalkännedom, som varje polisman

bör hava, torde, då det gäller så vidsträckta områden, som här är

fråga örn, knappast kunna förvärvas på kortare tid än två år. Måste då

kommenderingen upphöra efter tre år, skulle statspolisavdelningens polismän

i..allmänhet icke komma att besitta den kännedom i berörda avseende, sorn

tjänstens bästa utförande är erforderligt. Den omnämnda tiden bör

därför utsträckas att omfatta minst fem år. Givetvis bör organisationen

göras. så smidig, att om den, som kommenderats, befinnes vara mindre

lämplig för dylik polistjänst eller själv önskar återgå till tjänstgöring i

staden, hinder icke skall möta för att hans kommendering upphör inom

kortare tid än ovan nämnts. Bestämmelser torde böra utfärdas därom att

polisman, som kommenderats till statspolisavdelning, icke därigenom får

hindras från att genomgå klass i polisskola eller förrätta sådan tjänst, som

enligt gällande bestämmelser kvalificerar honom för befordran. Ridare torde

böra stadgas, att av nu anställda polismän ingen bör mot sin vilja kommenderas

till tjänstgöring vid statspolisavdelning.

Emot den växelvisa tjänstgöringen å landet och i stad uttala sig generalstabschefen

(se avd. 4 st. 3), länsstyrelsen i Blekinge län, riksförbundet för

fjärdingsman och polismän (se avd. 4 st. 3) samt t. f. polischefen i Göteborg

och landsfogdarna i Malmöhus och Älvsborgs län.

. Länsstyrelsen i Blekinge län, som ej synes göra erinran beträffande cirkulationssystemet

i centralstäderna, anför i fråga om landet i övrigt: Cirkulationssystemet

är förkastligt. Det skulle omöjliggöra för vederbörande att

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

skaffa sig ingående person- och ortskännedom. Det vore också ett fullständigt

felaktigt antagande, att en tjänstgöring vid poliskåren i en stad,

som Karlskrona, skulle göra vederbörande särskilt skickade att fylla de

uppgifter, som skulle åvila statspolismännen. De bästa medlen för vinnande

av för ordningens upprätthållande väl kvalificerade statspoliser lage i dels

en god första utbildning, dels periodiskt återkommande kortare tjänstgöring

i någon av våra tre största städer och dels anordnande av årliga övningar

i något större förband än de vanliga.

T. f. polischefen i Göteborg: Den absoluta fordran, att statspolisstyrkans personal

skall bestå av skickliga ryttare och motorförare, torde omöjliggöra tillämpningen

av de föreslagna cirkulationsreglerna vid urvalet av folk för statspolistjänstgöring.

Visserligen hava polismännen i allmänhet, åtminstone är fallet

så i Göteborg, erhållit utbildning som motorförare, men endast ett fåtal äga

däri sådan vana och skicklighet, att de kunna anförtros handhavandet och

vården av motorfordon i tjänsten utan risk för materielen. Beträffande ridkunnigheten

bland polispersonalen är det betydligt sämre ställt, särskilt som

man måste uppställa fordran på synnerligen stor ridkunnighet för att ryttare

och häst skola kunna behärska varje situation samt av ryttaren dessutom

fordra rutin, initiativ och förmåga att handla på egen hand, då polismännen

till häst på ett helt annat sätt än fotpolisen äro lämnade åt sig själva.

Icke heller torde det vara möjligt, i varje fall är det icke lämpligt, att

för ordningens upprätthållande vid exceptionella fall av mera allvarliga

störningar använda andra polismän än de som tilldelats statspolisavdelningen.

Vill man undvika användandet av militär för ifrågavarande uppgifter

annat än i yttersta nödfall, torde det nämligen bliva nödvändigt, att

den för riksändamål i första hand avsedda statspolisen utrustas med framförallt

tårgas, men även med rökbomber. Då det kommunala polisväsendet

i landet hittills icke gjort bruk av dessa ofarliga vapen, av vilka tårgasen

till sina verkningar kan vara mera effektiv än sablar, batonger och till och

med hästar, kan denna fordran på effektiv utrustning icke tillgodoses med

mindre statspolisen erhåller speciell utbildning i användningen av tårgas

och rökbomber.

Landsfogden i Malmöhus län: Ju längre tid en polisman tjänstgjort å

landsbygden desto dugligare blir han och desto mera gagn erhåller man

av honom vid hans tjänstgöring på landet.

Landsfogden i Alvsborgs län: Cirkulationsreglerna skulle föranleda till,

att poliserna ej förvärvade nödig lokal- och personkännedom å landsbygden

samt att de ej bleve i tillfälle att i tjänsten utnyttja den erfarenhet de i

sådant hänseende kunnat förvärva sig.

A andra sidan vitsordas på sina håll cirkulationens betydelse.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Måhända har i promemorian för starkt betonats

de större möjligheterna att i stad vinna tillfälle till övning att uppträda

inför större folksamlingar. Örn man bortser från de största städerna, torde

det nämligen vara så, att numera även på den egentliga landsbygden folksamlingar

förekomma betydligt oftare och med större anslutning än tidigare.

Enär tillgången till samlingslokaler är ojämförligt mindre än i städerna,

äga på landsbygden folksamlingarna mestadels rum utomhus, vilket försvårar

upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet. Bortsett härifrån, torde vad i

promemorian anförts i fråga örn fördelarna av den föreslagna cirkulationen

ha fog för sig. Länsstyrelsen finner övervägande skäl tala för att statspolisavdelningarna

böra organiseras enligt de i promemorian föreslagna grunderna.

Länsstyrelsen i Hallands län: Det är utomordentligt viktigt, att en cirkulation

äger rum inom stadens poliskår mellan statspolisavdelningen och stadens

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

St. 5.

St. 6.

övriga polisstyrka. Härigenom får personalen övning ock förfarenhet i båda

grenarna av tjänsten och statspolisen undgår också i viss mån karaktären

av en för speciella ändamål inrättad och inlärd polistrupp.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Kravet på kunnighet i förande

av motorfordon och i ridning synes ej lägga hinder i vägen för tillämpning

av cirkulationsbestämmelserna — vilka förordas — åtminstone vad Göteborg

beträffar.

Länsstyrelsen i Uppsala län förordar 3-års cirkulation i de statspolisavdelningar,

som föreslagits av länsstyrelsen (se avd. 7 sid. 9).

Poliskammaren i Karlskrona anser lämpligt, att kommenderingen till statspolisavdelningen

ankommer på länsstyrelsen efter inhämtande av statspolisintendentens

yttrande.

Magistraten i Västerås: Därest föreskriften — att polisman, som under

ett år (kalenderår?) varit sjukskriven mer än två månader, icke längre får

bibehållas vid statspolisavdelningen — innebär, att även polisman, som

under tjänstgöring vid statspolisavdelningen ådragit sig sjukdom, skall, så snart

sjukdomen varat mer än två månader, överföras till stadens poliskår, synes

en sådan föreskrift ingalunda medföra rättvisa, då därigenom kostnader

för vikarie, vilka rätteligen borde åvila staten, komme att överföras på

staden.

Stadsfullmäktige i Ostersund framhålla, att staten bör för statspolisavdelningen

godtaga t. ex. de sjukledighets- och sjukersättningsbestämmelser,

som gälla för stadens polis i allmänhet.

^Avd. 6. (Den normala verksamheten.)

Svenska landstingsförbundet: Promemorians uttalanden angående statspolisens

normala verksamhet för uppgifter, som hittills på grund av bristande

tillgång till lämpliga polismän på landsbygden måst eftersättas, få anses

riktiga. Med hänsyn till den enormt ökade trafiken på våra landsvägar

och den ökning av trafikolyckorna, varom bl. a. av medicinalstyrelsen

publicerad statistik talar ett tydligt språk, hyser förbundet för sin del den

uppfattningen, att den blivande statspolisens förnämsta uppgift i normala

tider torde böra bliva att övervaka trafiksäkerheten på landsbygden, samt

att denna huvuduppgift noga bör hållas i sikte, då det gäller att närmare

utforma det nu framlagda programmet.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser, att tydliga bestämmelser böra meddelas

rörande statspolisernas tjänstgöringsskyldighet inom stad till förekommande

av att förvecklingar härvid kunna uppstå.

Landsfogden i Södermanlands län påpekar, att genom förslaget landsfogdarnas

arbetsbörda skulle ökas och anser att den bör i motsvarande mån

lättas. Han ifrågasätter i sådant syfte vissa åtgärder.

Jfr dels avd. 4 st. 8, dels ock avd. 16: länsstyrelsens i Uppsala län

uttalande (sid. 24).

Avd. 7. (Fördelning på städerna.)

Allmänna anmärkningar.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser fel att, såsom förslaget, splittra statspolisen

i smågrupper ned till 4 man. Aven de föreslagna större grupperna

vore i och för sig otillräckliga till antalet för mera krävande omständigheter

och detta torde gälla även med den ökning som enligt förslaget skulle kunna

ske genom sammanföring till vissa centralstäder av smågrupperna. En

sålunda sammanförd skara skulle sakna nödig fasthet, och själva samman
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

föringen skulle, även om en mobiliseringsplan vore uppgjord, åstadkomma

tidsspillan och försvaga organisationen på samtliga de ställen, där omflyttning

skulle ske. Splittringen kunde endast motiveras, örn man, såsom de

sakkunniga, läte polisstyrkans omfattning bero på det antal, som man för

normala tider kan hava behov av i de olika länen. Enligt länsstyrelsens

uppfattning däremot finge »det normala behovet», d. v. s. trafikkontroll och

dylikt, komma i andra rummet. Det avgörande för antalet måste vara vilket

tillskott i säkerhet, som anses erforderligt.

Länsstyrelsen föreslår, att statspolis förlägges till nedannämnda antal i

följande städer:

i Stockholm................................................................. 100

i Göteborg............................................................ 75 ä 50

i Malmö........................................................................ 50

i Sundsvall ................................................................. 25

i Luleå eller Boden ..................... 25

Summa 275 ä 250

Antalet överkonstaplar i Stockholm borde utgöra 4, i Göteborg 3 och i

Malmö 2, varemot de andra överkonstapelsbefattningarna utom i Sundsvall

och. Luleå (Boden) kunde bortfalla.

Aven landsfogden i Uppsala län anser, att statspolisen bör fördelas på

rikets tre största städer samt en eller högst två norrlandsstäder.

Landsfogden i Gotlands län framhåller som en avgjord svaghet i den föreslagna

anordningen den alltför stora splittringen av statspolisstyrkan i smågrupper.

Denna uppdelning måste medföra ett försvagande av effektiviteten.

Samma ståndpunkt intager polischefen i Halmstad.

Också länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser splittringen olämplig.

Organisationen borde i främsta rummet vara inriktad på att kunna behärska

allvarliga situationer. Små grupper, förlagda till jämförelsevis smärre städer

kunde icke få erforderlig vana att möta, leda och lugna en folkmassa. En

sådan liten grupp kunde ej heller, då den skulle komma till användning för

här ifrågavarande ändamål, uppträda såsom självständig enhet och komme

därför att ställas under annat befäl än dess eget och sammanföras med förut

sannolikt okända polismän. Önskvärd träning och samövning bomme att

lida: hela organisationen försvagas. Det normala behovet, uppsikt över vägtrafiken

m. m., torde även med en väsentligt större koncentration kunna till
-

godoses med hjälp av statspolisen och reservpolisen.

Länsstyrelsen föreslår:

i Stockholm ............................................................ 75 man

i Göteborg............................................................... 50 »

i Malmö .................................................................. 25 »

i Sundsvall........................................................... 25 »

i Luleå..................................................................... 25 »

Antalet kommissarier kunde härigenom minskas till 5 och antalet överkonstaplar

till 12.

I varje fall, anför länsstyrelsen, borde ingen grupp göras mindre än

15 man.

Landsfogden i Västernorrlands län önskar ej städer som förläggningsorter

för statspolisen utan anser att grupper örn 2 eller 4 man skulle förläggas i

de större och folkrikaste landsfiskalsdistrikten under omedelbart befäl av

landsfiskalen i distriktet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Länsstyrelsen i Bledinge län (jfr avd. 4 st. 3) anser statspolisen endast i

fråga om de största städerna — Stockholm, Göteborg och Malmö samt möjligen

även Gävle och Sundsvall — böra förbindas med städernas poliskårer.

I övrigt vill länsstyrelsen skapa fristående, under länsstyrelserna sorterande

polisavdelningar, förlagda patrullvis till skilda delar av vederbörande län.

Beträffande de till städerna förlagda statspolisavdelningarna ifrågasätter länsstyrelsen,

att dessa städer skulle få sig ålagt att i händelse av behov till

statens förfogande ställa än större styrkor reservpolis än enligt förslaget

mot det att staten helt bekostade organiserandet av ersättare för dem att

vid utkommendering av ordinarie personal träda in i deras ställe till tjänstgöring

inom staden (se avd. 16 st. 3—4).

Föreningen Sveriges stadsf skaler anser, att statspolisen bör stationeras å

större antal orter än föreslagna 17 städer, och att mera hänsyn bör tagas

till orternas ur kommunikationssynpunkt och i andra avseenden lämpliga

läge, omgivande trakters befolkningstäthet, orternas brottsfrekvens, tillgång

till lokalpolis, egenskap av hamnstad eller järnvägsknutpunkt m. m.

Aven länsstyrelsen i Hallands län anser att förslaget i flera fall gått för

långt i fråga örn kravet på koncentrering. Länsstyrelsen förordar, att

statspolisstyrkan ökas i Stockholm till 70 man, i Göteborg till 45 man och

i Malmö till 30 man samt att återstående 45 man av den utav länsstyrelsen

förordade ökningen med 100 man fördelas dels i form av ökning av övriga

föreslagna statspolisstäders polisstyrkor och dels såsom statspolisförstärkning

till vissa icke föreslagna städer.

Stadsfullmäktige i Uddevalla önska också större splittring.

Länsstyrelsen i Kalmar län förmenar, att det från vissa håll framförda yrkandet,

att ökningen av polisstyrkan företrädesvis bör koncentreras till ett

fåtal städer, bör bestämt avvisas.

Landsfogden i Blekinge län anser det vara absolut förkastligt att sammanslå

flera län, exempelvis Blekinge och Kronobergs län. Varje län borde

hava sin egen för landsbygden avsedda polis. Överkonstapel erfordrades ej

för statspolisen.

Särskilda anmärkningar.

Stockholms, Uppsala och Södermanlands län.

I de uttalanden, som inkommit från Södermanlands län uttalas allmänt

önskemålet, att en statspolisavdelning blir förlagd inom länet. Man framhåller

som stöd härför, att först därigenom under normala tider statspolisen

bleve till det gagn för länet, som åsyftas med dess inrättande, att förläggning i

Stockholm skulle medföra onödigt höga rese- och traktamentskostnader, att

statspolisen i Stockholm ej skulle erhålla så god kännedom örn länet, samt

att polislönerna i allmänhet vore lägre i landsorten.

Emellertid påyrka stadsfullmäktige i Eskilstuna, att statspolisavdelningen

förlägges dit, medan stadsfullmäktige i Nyköping önska avdelningen förlagd

till sistnämnda stad.

Till stöd för Eskilstuna som förläggningsort framhålla stadsfullmäktige,

att Eskilstuna är den största staden inom länet och belägen inom länets

folkrikaste del, att staden äger stor poliskår, varigenom den föreslagna cirkulationen

lätt kunde ordnas, att Eskilstunas poliskår numera erhållit avsevärt

förbättrade och rymliga lokaler, samt att förbindelserna från Eskilstuna

åt olika håll med såväl landsvägar som järnvägar vore synnerligen goda.

För Nyköping hava stadsfullmäktige där framdragit, att Nyköping är

residensstad, där landsfogden har sin verksamhet, att stadens poliskår är

tillräckligt stor för att erbjuda tillräcklig cirkulation, att statspolisen skulle

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

längs kusten kunna samarbeta med spritpolis och kustbevakningspersonal,

samt att samarbete i Nyköping lätt kunde anordnas med de myndigheter, ämbets-

och tjänstemän, vilka främst hade att tillse att jakt- och liskestadgor

m. m. respekterades och trafikföreskrifterna efterlevdes.

Landsfogden och länsstyrelsen förorda Nyköping. Landsfogden framhåller,

att länets kriminalpolismän böra bibehållas skilda från Stockholm, och

understryker särskilt att samarbete med spritpolisen skulle vara mycket svårt

att anordna från Eskilstuna samt lättast läte sig anordnas från Nyköping.

Visserligen saknade länet för närvarande särskild spritpolis, men behov därav

förelåge fortfarande, och tillgodoseendet av detta behov måste bliva en

av statspolisens icke minst angelägna uppgifter.

Beträffande storleken av den ifrågasatta statspolisavdelningen i Södermanlands

län, föreslå stadsfullmäktige i Eskilstuna och landsfogden densamma

till minst 7 man, medan länsstyrelsen förordar minst 6 man.

Riksförbundet för fjärdingsman och polismän föreslår, att mindre förläggningar

överföras från Stockholm till Uppsala och Södermanlands län.

Ostergötlands län.

Stadsfullmäktige i Norrköping föreslå, att statspolisavdelningen för Östergötlands

län förlägges till Norrköping. Stadsfullmäktige understryka härvid,

att många skäl tala för att man genom en sådan förläggning skulle

kunna tillgodogöra sig erfarenheten av stadens stora polisstyrka. Man skulle

örn denna polisstyrka även kunna tillägga epiteten väl utbildad och utrustad.

De i promemorian antydda olägenheterna, varmed väl avsåges olägenheterna

för vissa mera avlägset från Norrköping liggande landsbygdsdelar av länet,

syntes med hänsyn till stadens goda järnvägs- och andra trafikförbindelser

med länet vara överdrivna.

Länsstyrelsen förordar, ehuru icke utan tvekan, att Linköping, med hänsyn

till dess centrala läge såväl inom länet i allmänhet som i förhållande

till flera av länets största industricentra på landsbygden, såsom Motala

verkstad, Åtvidaberg och Boxholm, blir utsedd till förläggningsplats för

statspolisen i Östergötlands län.

Jö nköpings län.

Landsfogden ifrågasätter, örn icke den för Jönköpings län avsedda styrkan

av 7 man borde fördelas med 4 man i Jönköping och 3 man i Nässjö. Den östra

delen av länet skulle härigenom bliva bättre tillgodosedd än om hela styrkan

förlädes till Jönköping. Önskemålet örn koncentration av hela styrkan

skulle visserligen ej uppnås, men avsteget därifrån anser landsfogden kunna

försvaras av kostnadsskäl.

Kronobergs, Kalmar och Blekinge län.

I de uttalanden, som inkommit från Kronobergs län ifrågasättes, att en

särskild statspolisavdelning skulle förläggas till Växjö, medan avdelningen

med förläggningsplats i Blekinge län skulle minskas.

Sålunda framhålla stadsfullmäktige i Växjö, att Karlskrona vore belägen i

en utkant av det område, som skulle bliva avdelningens verksamhetsområde.

Detta förhållande måste uppenbarligen komma att i väsentlig grad försvåra

arbetet för den till avdelningen hörande personalen och därjämte i icke

ringa mån äventyra effektiviteten i den nya organisationen. Särskilt syntes

detta gälla för de västligaste och således längst bort från förläggningsorten

belägna delarna av Kronobergs län. Helt visst skulle det därför vara fördelaktigast,

örn en avdelning av statspolisen förlädes till detta län, i vilket

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

fall Växjö stad vore den lämpligaste förläggningsorten. Förutom det att

Växjö vore residensstad, vore staden knutpunkt för det vitt iitgrenade vägnätet

i södra Småland, en omständighet, som icke minst med hänsyn

till statspolisens uppgift som trafik- och ordningspolis syntes böra tillmätas

största betydelse vid bestämmandet av plats för densammas förläggning.

Landsfogden i Kronobergs län påpekar, att länet till sin areal är synnerligt

vidsträckt, att vissa delar av detsamma äro belägna så att anlitande av statspolis

från Karlskrona i normala fall skulle medföra både för stor tidsutdräkt

och onödiga kostnader, att däremot förbindelserna från Växjö måste anses

som synnerligen bekväma, samt att vägnätet i Kronobergs län vore 3—4

gånger så stort som Blekinge läns.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att några farhågor för att länet

icke skulle kunna sysselsätta en statspolisavdelning knappast kunde anses

berättigade. Med de normala arbetsuppgifter, som skulle komma att åligga

den statliga ordningspolisen, och de ytterligare åligganden, som efter hand

torde komma att anförtros densamma, syntes, då reservpolisen icke skulle

kunna såsom för närvarande disponeras för sådana ändamål, en statspolisavdelning

vara behövlig för länet. I staden vore vidare anställd en kriminalpolisman

och samverkan med denne skulle öka i effektivitet, därest båda

slagen av polismän arbetade med samma ort som utgångspunkt. Besparing

skulle vinnas genom avsevärt minskade traktamentsersättningar.

Storleken av statspolisavdelningen i Växjö föreslår landsfogden till 3 man,

därav en överkonstapel. Landsfogden utgår därvid från att man skulle

kunna anlita kriminalkonstapeln, som för närvarande ej kunde anses vara

fullt sysselsatt av sin tjänst, så att en dubbelpatrull stöde till förfogande

för fullgörande av de arbetsuppgifter, som i allmänhet skulle ankomma på

statspolisen. Länsstyrelsen föreslår en statspolisavdelning på 4 man, därav

en överkonstapel.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser, att den till Blekinge förlagda statspolisavdelningen

bör tili tjänstgöringsområde få endast Blekinge län och

bestå av 4 man. Att till Karlskrona förlägga en statspolisavdelning, avsedd

även för Kronobergs län, anser länsstyrelsen av praktiska och ekonomiska

skäl fullständigt uteslutet.

Även landsfogden i Blekinge län anmärker på gemensam statspolis för

Blekinge och Kronobergs län.

Svenska polisförbundet föreslår, att de till Kalmar och Karlskrona förlagda

avdelningarna, tillsammans 14 man, fördelas med 5 man till vardera Kalmar

och Karlskrona samt 4 man till Växjö. Samma förslag har framlagts av

riksförbundet för fjärdingsmän och polismän.

Gotlands län.

Magistraten i Visby anser, att, därest så är möjligt, en statspolisavdelning

borde förläggas till Gotland. Öns avskilda läge kunde medföra att

rekvirerad personal komme för sent. Därjämte ville det synas, som örn det

för en polisavdelning med lokal- och personkännedom ofta skulle vara lättare

att komma till tals med en folkmassa än vad förhållandet vore med en

främmande polisstyrka. Några svårigheter syntes icke möta mot statspolisavdelningens

inordnande i Visby poliskår.

Länsstyrelsen har framhållit, att inrättandet av statspolisavdelning inom

länet utan tvivel skulle bliva länet till gagn i mångå avseenden, men några

anspråk i sådan riktning syntes ej rimligen kunna framställas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Malmöhus och Kristianstads län.

Riksförbundet för fjärdingsman och polismän föreslår, att en del av den

till Malmö föreslagna förläggningen överföres till Kristianstad.

Polismästaren i Malmö ifrågasätter, att en av de föreslagna konstapelstjänsterna

utbytes mot en inspektions- eller biträdande överkonstapelstjänst.

Flera tillställningar kunde nämligen komma att äga rum samtidigt och med

så många tjänstgörande polismän, att de borde stå under befäls ledning.

Befälsantalet torde då ej alltid räcka till.

Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län.

Såväl stadsf dimäktige i Halmstad (därest förslaget överhuvud bör genomföras)

som landsfogden och länsstyrelsen i Hallands län förorda, att en statspolisstyrka

av 5 man förlägges till Halmstad. Man framhåller de stora

avstånden som även skulle ådraga statsverket dryga kostnader, därest Göteborg

bleve förläggningsort.

Stadsfullmäktige i Uddevalla föreslå, att en statspolisavdelning på 4 man

förlägges till Uddevalla. Härigenom skulle, på grund av minskade resekostnader,

besparingar kunna göras.

Stadsfullmäktige i Borås ifrågasätta en statspoliskontingent örn 7 man

till Borås, särskilt med hänsyn till upprätthållandet av ordningen och fullgörandet

av övriga polisuppgifter i den stora och tätbefolkade landsbygden

kring staden. Magistraten i samma stad anser däremot, att — med hänsyn

till betydelsen av att polisstyrkorna i görligaste mån koncentreras till de

största städerna — skäl för att till Borås förlägga en statspolisavdelning

icke föreligger.

Riksförbundet för fjärdingsmän och polismän föreslår, att en mindre del,

exempelvis 4 ä 5 man, överföres från Göteborg till Vänersborg.

Skaraborgs län.

Länsstyrelsen anser, att antalet statspoliser icke bör sättas lägre i Skaraborgs

län än i angränsande Jönköpings och Örebro län. Göromålen under

normala tider finge nämligen antagas bliva nog så omfattande i Skaraborgs

län som i de två andra länen, vilka hade mindre antal invånare och städer.

Västmanlands län.

Magistraten i Västerås anser den för Västmanlands län föreslagna styrkan,

4 man, alltför svag med hänsyn såväl till den livliga trafiken inom länet

som till länets vidsträckthet och struktur.

Kopparbergs län.

Landsfogden anser, att det för Kopparbergs län föreslagna antalet statspoliser,

7 man, skulle vara tillräckligt stort, örn man i allmänhet skulle

kunna påräkna hjälp av motsvarande polisstyrka i Gävle. Då så icke komme

att bli förhållandet utan då denna komme att anlitas endast i särskilda

allvarliga fall, anser landsfogden med hänsyn till storleken av Kopparbergs

län jämförd med Gävleborgs län en reglering av dessa läns polisstyrkor

vara på sin plats, förslagsvis så att Kopparbergs län erliölle 9 man och

Gävleborgs 13 man.

Även länsstyrelsen har med hänsyn till länets stora areal och statspolisens

normala verksamhet funnit önskvärt, att den för länet beräknade styrkan

något utökas.

Västernorrlands län.

Stadsfullmäktige i Härnösand hava, då i övriga län, med undantag av ett

enda, vederbörande residensstad föreslagits såsom förläggningsort, samt an
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

ledningen därtill väl måste antagas vara den, att man ansett det lämpligt

att statspolisen, ehuru i och för sig självständig, likväl borde stå i så nära

kontakt med länets högsta polismyndighet, länsstyrelsen, som möjligt, ifrågasatt,

huruvida icke jämväl i Västernorrlands län statspolisen borde förläggas

till residensstaden.

Aven magistraten i Härnösand förordar denna stad, som läge mera i

länets centrum än Sundsvall och därjämte hade stall och garage för statspolisens

hästar och automobiler. Magistraten anser också, att det föreslagna

antalet statspolismän är, särskilt vad beträffar Västernorrlands län, alltför

snävt tilltaget.

Länsstyrelsen däremot anser — med hänsyn till såväl numerären som beskaffenheten

hos polisväsendet i Härnösand och Sundsvall samt med hänsyn

jämväl till angelägenheten av att statspolisen även under normala tider må

beredas full sysselsättning, erhålla tillfälle till nödig övning att uppträda i

samlad trupp och att dirigera större folkskaror — ingen tvekan böra råda

därom, att Sundsvall äger avgjort företräde framför Härnösand såsom förläggningsort

för den för länet föreslagna statspolisavdelningen.

Landsfogden föredrager också Sundsvall

Jämtlands län.

Magistraten i Östersund framhåller, att den föreslagna statspolisstyrkan

örn 3 man samt en överkonstapel måste anses uppenbarligen för ringa för

ett län av den storlek som Jämtlands län, däri ju även ingår Härjedalen.

Jämväl för utövandet av kontrollen över motorfordonstrafiken uti länets

vidsträckta område, syntes polisstyrkan vara för ringa, minst ytterligare 2

polismän måste anses oundgängligen nödvändiga för sådant arbete. Därtill

komme att de särskilda tillfällen, då polisförstärkning på landsbygden bleve erforderlig,

såsom vid arbetskonflikter vid flottningar, alltid inträffade på samma

tid av året eller på våren och försommaren. Reservpolisen funnes då visserligen

tillgänglig, men, därest reservpolisen ständigt måste tagas i anspråk,

syntes statsbidraget för denna reservpolis hållande icke böra sänkas utan i

stället höjas. Det vore därför helt säkert bättre såväl för länet som polismyndigheten

i Ostersund, örn saken ordnades sålunda, att statspolisstyrkan

bestämdes för länet till 6 man i stället för föreslagna 4 man samt reservpolisstyrkan

såsom hittills 3 man emot nu gällande avtal örn statsbidrag

till en tredjedel av denna kostnad. (Jfr avd. 16 st. 2.)

Länsstyrelsen har anfört att, även örn den föreslagna styrkan med hänsyn

till länets storlek vöre otillräcklig, örn samtidigt på olika platser skulle

uppstå behov av tillfällig polisförstärkning, innebure dock den härigenom

astadkomna ökningen av den inom länet tillgängliga, för tjänstgöring å

landsbygden avsedda ordningspolisen en avsevärd förbättring, som med

hänsyn till hittills vunnen erfarenhet örn behovet av polisförstärkning vid

vissa tillfällen finge anses tämligen tillfredsställande för den närmaste

framtiden.

Norrbottens län.

Länsstyrelsen i Blekinge län ifrågasätter, att statspolisen i Norrbottens

län utökas till exempelvis 18 man.

Stadsfullmäktige i Boden hava hemställt, att den för Norrbottens län avsedda

polisstyrkan måtte förläggas till Bodens stad. I häröver infordrat

utlåtande har länsstyrelsen i Norrbottens län gjort bestämd hemställan, att

hänsyn icke måtte tagas till detta yrkande.

Stadsfullmäktige i Piteå hava hemställt, att en tredjedel av den statspoliskår,

som eventuellt komme att förläggas inom länet, måtte stationeras i

Piteå stad.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Avd. 8. (Åtgärder mot splittring.)

Länsstyrelsen i Gotlands län vänder sig mot att Gotland hänföres till

samma grupp som Kalmar, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads och Malmöhus

län. Tisby hade reguljär ångbåtsförbindelse med Kalmar endast under

sommarmånaderna och på hösten ett par gånger i veckan, då det däremot

funnes daglig förbindelse hela året örn mellan Tisby och Stockholm (Nynäshamn).

Gotlands län borde därför hänföras till den grupp, som hade Stockholm

till centralstad.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser, att för borttagande av statspolis från

det län, dit densamma hör, för tjänstgöring i annat, till samma »centraldistrikt»

hörande län bör fordras länsstyrelsens, ej endast landsfogdens

tillstånd.

Avd. 9. (Garantier mot minskning 1 polisstyrkorna.)

Stadsfullmäktige i Göteborg framhålla, att staden, därest den föreslagna

statspolisorganisationen genomföres, icke vill se sig kringskuren i eller berövad

sin hittillsvarande rätt att besluta örn den minskning av stadens

polispersonal, som av förhållandena kan föranledas, exempelvis genom ökad

användning av tekniska hjälpmedel, ändrad organisation eller dylikt.

Svenska stadsförbundet kan ej undertrycka farhågan, att den föreslagna

organisationen skulle komma att verka ytterligare inskränkande på städernas

redan genom 1925 års polislagstiftning starkt beskurna självbestämmanderätt

med avseende å polisväsendet. Beträffande de lagbestämmelser, som ansetts

erforderliga såsom garantier mot minskning av polisstyrkorna i städer med

statspolisavdelningar, hade i den remitterade promemorian framhållits, att

stor försiktighet vore av nöden för att ej träda denna självbestämmanderätt

för nära. Förbundet ville för sin del starkt understryka vikten av att åt

dessa lagbestämmelser gives en mycket smidig tillämpning, med största

möjliga hänsynstagande till varje stads förhållanden och önskemål.

Stadsfullmäktige i Stockholm: Den nya polisorganisationen skulle innebära

en ytterligare inskränkning av den kommunala självbestämningsrätten i fråga

örn polisväsendet, varemot bestämd gensaga inlägges.

Avd. 10, (Utrustning nied hästar, motorfordon m. m.)

Länsstyrelsen i Uppsala län anser statspolisavdelningarna, som länsstyrelsen

föreslagit (se avd. 7 sid. 8), böra vara beridna till ett antal av 30 man i

Stockholm, 20 man i Göteborg, 15 man i Malmö, 6 man i Sundsvall och

6 man i Luleå eller Boden.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser, att jämväl en del avdelningar i andra,

mera avlägset belägna residensstäder än de föreslagna delvis böra göras beridna.

För avdelningen i Kalmar borde anskaffas två hästar, varigenom

effektiviteten för länet i dess helhet skulle betydligt höjas.

Magistraten i Kalmar anser beriden polisstyrka böra finnas i varje residensstad.

Länsstyrelsen i Blekinge län förordar, att särskilt i Norrland och då främst

i Norrbottens län statspolisen göres ridande i betydligt större utsträckning

än enligt förslaget.

Polismästaren i Malmö anser ryttarnas antal i Malmö böra beräknas till

9 eller 10. Däremot anser länsstyrelsen i Malmöhus län förslaget örn 6

ryttare i statspolisavdelningen i Malmö kunna godtagas.

Polismästaren i Gävle har anfört, att tjänstgöringen i Gävle och dess omgivningar

icke gåve tillfälle till den övning för hästar och ryttare, som vore

behövlig för att ridande polis skulle vara till avsedd nytta. Det kunde

St. 3.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

St. 4.

därför ifrågasättas, om ej ridande polis borde förläggas endast till sådana

städer, som själva hade anledning hålla ridande polis. I varje fall kunde

det möta hinder att beträffande ryttarna genomföra den föreslagna cirkulationen

i fråga örn tjänstgöringen.

Stadsfullmäktige i Gävle hemställa att, örn statsmakterna anse sig böra

genomföra den ifrågasatta förändringen i polisorganisationen, i den statspolisstyrka,

som är avsedd att förläggas till Gävle, icke måtte ingå någon

beriden avdelning.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Länsstyrelsen är för sin del övertygad örn

att beriden polis, rätt utnyttjad, kan vara till stor nytta ur såväl ordningsmaktens

som allmänhetens synpunkt, när det gäller att vägleda stora folkmassor

och upprätthålla god allmän ordning. För att i sådana fall kunna

uppträda med nödig vana och behärskning fordras dock att polismännen

liksom även hästarna erhålla ändamålsenlig övning och därvid erbjuder den

relativt närbelägna huvudstaden avgjort större möjligheter än Gävle. Då

vidare stadsfullmäktige i Gävle i sitt uttalande mot inrättande av statspolis

särskilt undanbett sig ridande polis, som tidigare funnits i staden men år

1919 avskaffades, anser länsstyrelsen, att man i avvaktan på ytterligare erfarenhet

bör såvitt möjligt tillmötesgå detta stadsfullmäktiges önskemål.

Länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasätter, med hänsyn såväl till den

goda tillgången på trafikautomobiler som ock till de avsevärda kostnaderna

för anskaffande och underhåll av dylika fordon, huruvida skäl föreligga för

tillhandahållande åt statspolispersonalen av tjänsteautomobiler.

Detsamma påpekas av länsstyrelsen i Uppsala län, som även framhåller,

att, örn trafikkontrollen omlägges i enlighet med vad länsstyrelsen skisserat

(se avd. 16 st. 1), frågan örn anskaffning av bilar och motorcyklar krävde ytterligare

undersökning. Upplysningsvis meddelar länsstyrelsen, att inom Uppsala

län under år 1931 två reservpoliser under tiden från och med den 15

maj till och med den 31 oktober sex dagar i månaden samt från och med

den 1 november till och med den 31 december 3 dagar i månaden patrullerat

på länets allmänna vägar med motorfordon för övervakning av motortrafiken.

För ändamålet hava förhyrts enskilda bilar. Sammanlagda kostnaden, som

utbetalts under året, har uppgått till 1,455 kronor. Enligt redan fattade

beslut i vederbörande polisdistrikt skola 12 fjärdingsmän av sitt distrikt

utrustas med motorcyklar, för vilka visst bidrag till driftkostnaden utgår.

Att döma härav synes utrustningen kunna ordnas på väsentligt billigare sätt

än enligt de sakkunnigas förslag.

Svenska polisförbundet anser lämpligt, att vid envar av de största statspolisavdelningarna

funnes en med tekniska hjälpmedel försedd och för ambulansändamål

inrättad större bil.

Åtskilliga vända sig mot anskaffande av motorcyklar.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Motorcyklar måste enligt länsstyrelsens mening

helt utdömas, då det gäller en sådan omfattande patrullering som den,

varom här är fråga. Man kan ej begära, att polismännen skola slita ut sig

genom att så gott som dagligen år efter år färdas på dessa skakande och

oskyddade fordon. Härtill kommer, att endast automobiler bereda polismännen

möjlighet att medtaga en av dem anhållen person. Att tillskapa

en mängd nya befattningar utan att samtidigt giva dessas innehavare tillräcklig

utrustning, så att de skola kunna utnyttjas på bästa sätt, är en

dålig ekonomi.

Landsfogden i Blekinge län: Motorcykel är ett fullständigt odugligt fortskaffningsmedel.

Det bär erfarenheten givit vid handen, och den är som

bekant en god läromästare. Det är först och främst nödvändigt, att polis
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

männen äro två. De situationer de ofta råka ut för äro sådana, att båda

två behövas på en gång. Om de då under sina färder exempelvis träffa på

någon, som bör anhållas, skall då den polisman, som åker i sidvagnen, taga

dei anhållne i sitt knä eller vad menar sakkunskapen? Bedan på denna

grund bör alltså motorcykeln vara ur räkningen. Jag misstänker för resten,

att sakkunskapen i detta som i Hera andra avseenden haft Stockholm och

trakten närmast däromkring i tankarna. Där kan det ju vara lämpligt, att

polismän å motorcyklar hålla efter så kallade motordrullar. Till vad som

ovan anmärkts mot motorcykeln som fortskaffningsmedel kommer, att den

är ytterst ansträngande att köra och fordrar den körandes uppmärksamhet i

långt högre grad än en bil, i vilken man dock sitter bekvämt och lugnt tillrätta.

Poliskammaren i Karlskrona: Motorcykeln är visserligen något billigare i

anskaffning och drift men torde ur andra synpunkter vara mindre lämplig

än bil. Användandet av motorcykel förutsätter särskild beklädnad till skydd

mot damm, regn och köld. Kostnaden därför torde uppväga den billigare

anskaffningskostnaden.

Landsfogden i Kopparbergs län åberopar mot användande av motorcyklar

det hårda klimatet.

Svenska polisförbundet: Erfarenheten å platser, varest motorcyklar nu användas,

har visat, att dessa fordon i de allra flesta fall äro avsevärt mindre

lämpliga än bilar. Motorcyklar kunna icke användas under hela året, särskilt

vad avser Norrland. Tjänstgöringen å desamma är likaledes pressande

eller rent av nedbrytande, särskilt örn den skall fullgöras under längre tidsföljd

eller av äldre personer, vilket naturligtvis måste bliva fallet inom statspolisen.

Motorcykeln är dessutom mindre användbar. Anhållna eller skadade

personer kunna i regeln icke transporteras med densamma, vilket däremot

med fördel kan ske med bilen. Det föreslagna antalet motorcyklar

torde därför i största möjliga utsträckning böra utbytas mot bilar.

Piksförbundet för fjär ding smän och polismän: Motorcyklar äro alldeles

olämpliga för polistjänsten. Fullt användbara bilar kunna numera erhållas

till en kostnad knappast överstigande det pris en motorcykel med sidvagn

betingar. Ej heller underhålls- och driftkostnaderna behöva alltför avsevärt

överskrida kostnaderna för motorcyklar.

I stället för en bil och en motorcykel föreslås två bilar åt de mindre

statspolisavdelningarna av länsstyrelsen i Blekinge län och poliskammaren

i Karlskrona. Antagligen intaga även de övriga, som vänt sig mot motorcyklar,

i allmänhet denna ståndpunkt.

Länsstyrelsen i Blekinge län anför närmare: Att, på sätt i promemorian

föreslås, i motorfordonshänseende utrusta en statspolisavdelning på 7 man

med endast en automobil och en motorcykel med sidvagn är alldeles otillräckligt

för att en dylik avdelning skall kunna fullt utnyttjas vid sin ordinarie

tjänstgöring. Skall särskilt motortrafiken kunna effektivt övervakas —

och härvidlag föreligger ett allmänt känt behov — måste statspolisen i den

utsträckning, som dess övriga göromål det tillåta, verkställa en oavlåtlig patrullering

på länets vägar. Att mer än två av polismännen medfölja på varje dylik

färd är ej erforderligt. Yad skola då de övriga göra under tiden? I Blekinge

hava de båda landstingspolispatrullerna vardera en bil till sitt förfogande,

och länsstyrelsen tvekar ej att utsäga, att det varit främst detta förhållande

— jämte polismännens personliga duglighet och intresse för sina uppgifter

— som man Ilar att tacka flir att deras arbetsresultat blivit så gott som det

faktiskt varit.

Länsstyrelsen i Ostergötlands län anför att, då effektiviteten av polisens

verksamhet i helg grad främjas av möjligheten för densamma att snabbt förtal

9 S 2 B 2

St. 5.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

flytta sig från det ena stället till det andra, det ville synas länsstyrelsen

önskvärt, att till statspolisens disposition kunde ställas motorfordon till

något större antal än förslaget i detta hänseende ifrågasätter.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser den av länsstyrelsen föreslagna avdelningen

i Växjö böra förses med en bil oell en motorcykel. Landsfogden i

samma län anser den av honom föreslagna avdelningen på 3 man i nämnda

stad böra förses med en bil.

Avd. 11. (Statspolislntendenten.)

Generalstabschefen: Statspolisintendenten synes icke hava fått den ställning,

som möjliggör tillgodoseendet av kravet på en god central ledning.

Enligt förslaget skall han således bl. a. i regel höras i frågor rörande statspolisens

befäl. Därjämte skall han efter förslag av landsfogdarna uppgöra

allmänna planer för statspolisens verksamhet under normala tider, vilka

planer därefter skola fastställas av vederbörande länsstyrelse. Vidare framhålles,

att vederbörande kommunala polischef skall kunna disponera över

statspolismännen i vederbörlig stad, i den mån desamma vid något tillfälle

icke tagas i anspråk för tjänstgöring å länets landsbygd. Samtidigt skall

emellertid landsfogde under vederbörande länsstyrelse för särskilda behov,

oberoende av uppgjord plan, kunna förfoga över statspolisen. Enligt förslaget

skall statspolisintendenten, därest han själv åtföljer utbeordad statspolisstyrka,

icke under alla förhållanden erhålla befälet över hela den å

platsen befintliga polisstyrkan. Statspolisintendenten skall vid de tillfällen,

då han äger dylik befälsrätt, direkt under vederbörande länsstyrelse bära

ansvaret för ordningens upprätthållande på orten.

Den dubbla tjänsteställning som statspolisintendenten erhåller enligt förslaget

— dels under Stockholms polismästare, dels under regeringen i egenskap

av inspektör för statspolisavdelningarna ute i landet — synes även

t olämplig.

Ovan framhållna synpunkter rörande statspolisintendentens befogenheter,

lydnadsställning m. m., vilka icke stå i överensstämmelse med kravet på en

god central ledning, synas vara en följd av det föreslagna organisatoriska

sambandet mellan statspolisen och den kommunala polisorganisationen.

En god central ledning av statspolisen synes därför endast kunna erhållas,

därest statspolisen organiseras fullt fristående från kommunernas

polisväsende, med en direkt under chefen för socialdepartementet lydande

statspolischef. Denne chef skall under normala tider ställa de olika statspolisavdelningarna

till vederbörande länsstyrelsers förfogande för tjänstgöring

inom länen i enlighet med av socialministern på förslag av länsstyrelserna

och efter statspolischefens yttrande fastställda planer.

Statspolischefen bör dock i och för ordningens upprätthållande vid extraordinära

tillfällen eller eljest, då förhållandena så påkalla, äga disponera

över samtliga statspolisavdelningar, varvid dock vederbörande länsstyrelses

yttrande bör inhämtas, därest statspolisavdelning förflyttas från länet. Härvid

tillkommer det socialministern att besluta örn samt taga ansvaret, därest

dylik förflyttning verkställes mot länsstyrelses avstyrkan. Socialministern

synes även böra bestämma den myndighet, som närmast under honom själv

skall bära ansvaret för ordningens upprätthållande, därest viss eller vissa

statspolisavdelningar sammandragas för detta ändamål, vare sig kommunal

polischef finnes på platsen eller ej. Regeln synes härvid böra vara, att

statspolischefen såsom statens representant pålägges detta ansvar, därest

förhållandena äro sådana att statens säkerhet eller andra viktiga intressen

stå på spel.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Föreningen Sveriges stadsfiskaler. Den föreslagna statspolischefens ställning

förefaller vara alltför obestämd. För det första torde vara nödigt, att

denne tilldelas polismästares grad för att sålunda givas bättre auktoritet i

de ansvarsfulla värv, som lian skulle hava att fylla t. ex. i fråga om tillsyn

över att kommunerna verkligen hålla nödig polispersonal, ett svårt tillsyningsuppdrag,

bland annat med hänsyn till kommunernas hävdande av sin självbestämmanderätt

och allmänna obenägenhet att underkasta sig »förmyndarskap».

Det torde icke vara möjligt för statspolischefen-intendenten att ensam

utöva sin funktion såsom polisbefäl och tillsynsorgan över poliskårerna.

Hans dubbelställning och otillräckliga möjlighet att förfoga över personal

torde nog kunna göra hans värv svårt. Fast organisation och enhetlig ledning

äro nödvändiga.

Aven polismästaren i Malmö och t. f polischefen i Göteborg anmärka på statspolisintendentens

dubbla tjänsteställning.

Och svenska polisförbundet anser, att statspolisintendentsbefattningen bör

givas en i förhållande till de lokala polischeferna och kommunala myndigheterna

mera självständig ställning.

Landsfogden i Jönköpings län anser — utan att framlägga något förslag

— att statspolisintendentens uppgifter skulle kunna vidgas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län betonar uttryckligen, att länsstyrelsen

anser förslaget örn inrättande av en statspolisintendent och hans

åligganden lämpligt.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller att, även med den organisation

länsstyrelsen ifrågasatt, inrättandet av en befattning som statspolisintendent

skulle medföra vissa fördelar.

Avd. 12. (Sambandet med anstalter 1 Stockholm för hela rikets behov.)

Generalstäbschefen anser förslaget att inrangera den för närvarande under

tredje polisintendenten i Stockholm lydande polisbyrån under statspolischefens

befäl vara värt beaktande.

Avd. 13. (Sambandet med landstingspolisen.)

Svenska landstingsförbundet vitsordar riktigheten av att landstingspolisens

omfattning småningom alltmera minskats även efter antagandet av 1925 års

polislag. Förbundet anför vidare följande:

Landstingens minskade intresse för polisväsendet torde få anses utgöra

ett led i deras framför allt under de senaste åren framträdande strävande

att i möjligaste mån koncentrera sin verksamhet till sjukvården och speciellt

anstaltsvården och därmed sammanhängande arbetsområden. Uppgifterna

för landstingspolisen skulle, örn det nu framlagda förslaget genomföres,

komma att i huvudsak täckas av statspolisens verksamhetsområde, vadan

man i så fall, såsom i promemorian framhålles, torde »få räkna med att

landstingen allmänt låta landstingspolisen försvinna». Det bör under sådana

förhållanden anses fullt riktigt, att man vid planeringen av statspolisens förläggning

icke tagit någon hänsyn till förefintligheten av landstingspolis.

I promemorians förslag att underlätta landstingspolismännens övergång i städernas

tjänst bland annat genom att låta staten stå för de särskilda kostnader

för pensionering, som i detta fall kunna uppkomma, kan förbundet i allo

instämma. Förbundet har sålunda intet att erinra mot de uttalanden, som i

promemorian göres angående landstingspolisen.

Svenska landskommunernas förbund: Med den föreslagna anordningen av

statspolis, som skall arbeta utan hänsyn till kommunområde eller länsgriinser,

kan det ifrågasättas om landstingens uppgift att anställa polismän bör bibe
-

St. 4.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

hållas. I stort sett torde det kunna sägas, att statspolis och landstingspolis

skulle få enahanda uppgifter. För att undgå för samhället kostbara dubbleringar

av tjänster synes därför denna landstingens uppgift kunna upphöra

och bestämmelserna i polislagen härom kunna utgå.

Länsstyrelsen i Blekinge län har intet att erinra mot att den nuvarande

landstingspolisen får ställning av statspolis, dock under förutsättning att den

nuvarande organisationen bibehålies.

Polismästaren i Malmö framhåller att, örn personal fast anställes vid statspolisavdelningen,

kunde landstingspolisen i första hand beredas anställning,

vartill den också syntes vara lämplig.

Avd. 14. (Hur tillgodose personalbehovet?;

Statens polisskola har, med hänsyn till den omständigheten att i skolan

icke ens under nuvarande förhållanden plats kan beredas för så stort elevantal,

som önskligt är, intet att erinra mot att polisskolan i Göteborg skulle

utvidgas med ytterligare en avdelning årligen.

T. f. polischefen i Göteborg (tillika föreståndare för Göteborgs polisskola):

Mot förslaget att utvidga Göteborgs stads polisskola torde i stort sett^ icke

vara något att erinra. Dock är det önskvärt, att utvidgningen sker på det

sätt, att den kurs, som nu årligen hålles, uppdelas på två parallellavdelningar,

enär arbetet med skolan eljest blir för betungande för de polismän,

som jämte den egna tjänsten hava att svara för undervisningen. För sådant

ändamål finnes även lokal tillgänglig, men då varje sal endast kan rymma

21 elever, kan skolan icke mottaga mer än detta antal dubbelt.

I detta sammanhang bör erinras örn att kostnaden för Göteborgs stads

polisskola i 1932 års budget upptagits till 6,960 kronor. Härav belöper

å arvoden kronor 3,090, å beräknad lokalhyra kronor 3,000, å städning

m. m. kronor 335 och å läroböcker m. m. kronor 535. Arvodena till de

polismän, som meddela undervisning i skolan, liro med hänsyn till skolans

kommunala karaktär lågt beräknade. Särskilt är detta fallet nied läraren i

lagkunskap, som för omkring 130 timmars undervisning endast äger uppbära

ett arvode av 200 kronor. Vid en utvidgning av skolan bör därför

räknas med höjda arvoden åt dessa polismän, och torde den sammanlagda

kostnaden för den utvidgade polisskolan belöpa sig till omkring 12,500

kronor. I händelse skolan utvidgas, på sätt här ovan förordas, tillkommer

dessutom kostnaden för inredning av ytterligare en skolsal, varjämte hyran

givetvis kommer att beräknas något högre än för närvarande.

Stadsfullmäktige i Göteborg påyrka, att staten i samband med upprättandet

i Göteborg av en statspolisavdelning övertager och bekostar den polisutbildning,

som sedan 1929 äger rum vid Göteborgs stads polisskola. Länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län finner detta .ej annat än rimligt.

Magistraten i Östersund hemställer örn statsbidrag åt lämpliga statspolisaspiranter

för genomgående av polisskolans lägre kurs. Magistraten anför:

Någon tillgång till personal, som genomgått polisskolan, torde icke finnas,

utan måste till en början extra polismän antagas och dessa därefter genomgå

polisskolan. Emellertid medför bevistandet av polisskolan avsevärda utgifter

för denna personal, som icke uppbär någon lön under den tid de bevista

skolan. I stället plägar vederbörande för genomgåendet av polisskolan

tillerkännas ett bidrag å 500 kronor under villkor att de förbinda

sig att under de närmaste fem åren fortfarande tjänstgöra vid poliskåren.

Därest de skulle av någon anledning tidigare sluta sin anställning, måste

de avstå från däremot svarande del av bidraget. Dessa kostnader för den

nyuppsatta statspolisen böra ersättas staden av statsverket, om ej eleverna

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

vid polisskolorna på annat sätt beredas ersättning för sina utgifter i oell

för polisskolan. .

Länsstyrelsen i Jämtlands län finner vad magistraten sålunda anfort vara

värt beaktande.

Avd. 16. (Sätt för beräkning av statens ersättning till städerna för statspolis.;

Svensea stadsförbundet: Yad angår reglerandet av statens ersättning till

städerna för de direkta kostnaderna för hållande av statspolisavdelning,

känner sig förbundet icke övertygat, att principen om statens skyldighet

att till fullo gottgöra dessa kostnader skulle bliva på ett tillfredsställande

sätt iakttagen, örn bestämmelser i detta hänseende utarbetades i anslutning

till de riktlinjer, som föreslagits i promemorian. Beträffande kostnaderna

för avlöning bär bl. a. framhållits, att därest länsstyrelsen medgivit placering

på statspolisavdelning av extra konstaplar, skulle för sådan tid för detta

antal utgå ersättning motsvarande endast (medel-)lönen för sådana konstaplar.

Även när placering av visst antal extra konstaplar på statspolisavdelning

medgivits, torde man dock av flera skäl få räkna med att vid särskilda tillfällen

ordinarie personal kunde komma att tjänstgöra på avdelningen i dessas

ställe, och detta torde t. o. m. kunna bliva förhållandet under jämförelsevis

lång tid. Med tanke härpå synes billigheten kräva sådan jämkning i ersättningsbestämmelserna

i denna del, att gottgörelsen åtminstone i särskilda

undantagsfall skulle kunna beräknas efter den faktiska användningen av extra

konstaplar.

Polisnämnden i Stockholm anser anledning till erinran knappast finnas

emot avlöningskostnadens täckande med utgångspunkt från en för varje särskilt

år på basis av förhållandena inom kåren i dess helhet uträknad medelavlöning

inom olika tjänstegrader.

Svenska stadsförbundet: I fråga örn den beräkning av ersättningen för

pensioneringskostnader, som föreslagits i en särskild, i promemorian åberopad

bilaga, torde flera erinringar böra göras. Enligt denna bilaga skulle

vid beräkningarna hänsyn bl. a. icke tagas till den kostnadsökning, som

föranledes av inträffande befordringar till befattning med högre pensionsunderlag.

Denna kostnadsökning torde emellertid knappast vara så ringa,

att den utan vidare kan lämnas ur räkningen. I allmänhet förefinnes ej heller

i de ifrågakommande städerna några sådana skiljaktigheter mellan pensionsåldern

för de olika tjänstegraderna, att sagda kostnadsökning därigenom

skulle i nämnvärd mån motvägas. Då vidare föreslagits, att vissa beräkningsgrunder,

som användas inom statens pensionsanstalt, skulle tillämpas vid

bestämmandet av förevarande ersättning, är ock att märka, att med dessa

grunder hänsyn icke skulle tagas vare sig till förtidspensionering eller till

förvaltningskostnader. Även på grund härav innebär förslaget således, att

städerna icke skulle erhålla full gottgörelse för sina kostnader. Ytterligare

har föreslagits, att vid ersättningens beräkning hänsyn ej heller skulle tågås

till dyrtidstillägg och andra liknande tillägg, som städerna bevilja å utgående

pensioner. Dylika tillägg förekomma dock för närvarande i städerna i sa stor

utsträckning och utgå flerstädes med så stora belopp, att det ej synes rimligt

att i förevarande sammanhang lämna dem ur räkningen. Att så göra

skulle dessutom uppenbarligen leda till orättvisor olika städer emellan, då

pensionerna i en del städer, där dylika tillägg ej utgå, i stället torde vara

bestämda till belopp som innefatta kompensation för dyrtiden, och sistnämnda

städer således i realiteten skulle komma i åtnjutande av liögx-e ersättning

än de övriga, även om de faktiska pensioneringskostnaderna vore

lika stora.

St. 2.

St. 3.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

St. 6.

Polisnämnden i Stockholm, i vars yttrande i denna del Överståthållarämbetet

instämmer, förordar den föreslagna anordningen med ett på visst sätt fixerat

årligt pensioneringsbidrag, under förutsättning att staden på sådant sätt

beredes skäligt vederlag för den ökade pensioneringsskyldighet, som pålägges

staden. Polisnämnden anför vidare följande:

Personalens i samband med förslaget förutsatta större rörlighet genom

alternerande tjänstgöring såsom statspolis samt direkt i distriktets tjänst

torde tala för frågans lösning genom tillämpning av den princip, som i den

föreliggande promemorian sålunda framförts.

Då i det vid promemorian fogade detaljförslaget förutsatts, att, därest

staten för viss tid utbetalar avlöningsersättning endast efter den för extra

polisman bestämda lönen, statsbidrag till pensioneringen ej skall utgå, för

så vitt sådan extra polisman enligt stadens bestämmelser saknar pensionsrätt,

synes detta polisnämnden vara riktigt allenast under den förutsättningen,

att för tillgodoseende av behovet utav statspolis anordnats tjänster såsom

extra konstaplar. Hava däremot, såsom polisnämnden förutsatt, ordinarie befattningar

inrättats, torde statsbidrag till pensioneringen böra utgå, oavsett

om extra konstaplar för visst fall eller viss tid kommenderats till statspolisavdelningen

samt statens ersättning för lönekostnaden under samma tid utgått

på grundvalen av extra konstapels avlöning. Stadens i och med anordnandet

av ordinarie befattning åtagna framtida pensionsutfästelse påverkas

nämligen i sista hand icke av denna sist berörda omständighet.

Med avseende på familjepensioneringen har polisnämnden ansett sig böra

erinra, att denna för polispersonalens del ännu ej blivit ordnad genom några

särskilda av stadsfullmäktige fastställda eller godkända bestämmelser. Härav

torde enligt förslaget följa, att frågan örn statsbidrag för stadens hithörande

kostnader bör bliva beroende på särskild prövning, och får sålunda

förutsättas, att denna angelägenhet blir ordnad på ett för staden tillfredsställande

sätt. I viss motsättning till vad i de föreliggande handlingarna

finnes angivet, synes härvid böra särskilt beaktas de fall, då polisdistriktet

med hänsyn till polislagens bestämmelser efter särskilt gynnsamma grunder

beviljar familjepension åt efterlevande till polisman, som avlidit i följd av

skada, som åsamkats i tjänsten.

Från flera håll påyrkas, att ersättning skall utgå för expeditionslokal även

i stad med statspolisavdelning på 7 man och därunder.

Från andra håll påyrkas, att sådan ersättning skall utgå i stad med statspolisavdelning

på 7 man eller därunder, örn polisstyrkans ökning framkallar

behov av utrymmen utöver de befintliga.

Den förra gruppen utgöres av länsstyrelsen i Örebro län, stadsfullmäktige

i Jönköping och Uddevalla, drätselkammaren och magistraten i Västerås och

svenska polisförbundet.

I Jönköping och Västerås skulle nuvarande lokaler ej förslå.

Svenska polisförbundet: Aven de mindre avdelningarna måste nödvändigtvis

hava lokal för att kunna fullgöra förhörs- och övriga utrednings- och

skrivarbeten. Erhålla icke nämnda polisavdelningsstäder, vilka utgöras av

medelstora och mindre städer, som i de flesta fall redan förut hava ringa

lokalutrymmen för sitt polisväsende, ersättning för expeditionslokal åt sina

statspolisavdelningar, har man skäl befara, att de icke ställa erforderliga

lokaler till förfogande. Detta kommer att i hög grad försvåra statspolisavdelningarnas

arbete. På grund härav och ur synpunkten av rättvisa städerna

emellan, torde även städer med statspolisavdelningar på 7 man eller därunder

böra erhålla ersättning för expeditionslokal.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Den andra gruppen utgöres av länsstyrelserna i Jönköpings oell Västmanlands

län, stadsfullmäktige i Skövde oell Örebro, magistraten i Örebro samt

svenska stadsförbundet..

Stadsfullmäktige i Örebro: Antagandet, att städerna i allmänhet skulle

förfoga över till utrymmet så tilltagna polislokaler att i desamma utan vidare

skulle kunna inrymmas ytterligare en avdelning på i vissa fall intill 9 man

(även kriminalpolis), torde knappast vara grundat på verkliga förhållandena

och är i varje fall för Örebro stads del icke riktigt. Det torde därför och

även med stöd av de principiella grunder, som i utredningen föreslås för

ordnandet av uppkommande ekonomiska mellanhavanden mellan staten och

städerna, vara befogat uppställa det kravet, att staten för samtliga städer ersätter

de kostnader, som uppkomma för tillhandahållande av lokaler åt statspolisen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Med hänsyn till att även städerna, åtminstone''

vid vissa tillfällen, kunna lia fördel av statspolisavdelningens förläggning

inom desamma, synes ersättning för lokal skäligen kunna förvägras

stad, där befintliga lokaler för stadens polis medgiva utrymme även för

statspolisavdelningen. Men örn, såsom i Västerås, åt statspolisavdelningen

måste förhyras särskild lokal, synes staden böra tillerkännas ersättning härför,

vilken dock med hänsyn till den nytta staden kan få av statspolisavdelningen

bör kunna jämkas något nedåt.

Svenska stadsförbundet: Även vad angår lokalkostnaderna för statspolisavdelning

finner förbundet det angeläget att understryka, att ersättningsbestämmelserna

ej måtte göras så snäva, att städerna i realiteten få bära någon

del av dessa kostnader. I betraktande av den ganska betydande utökning

av poliskåren, som statspolisorganisationens inrättande skulle medföra för

en del städer, torde man få räkna med möjligheten, att just tillkomsten av

en statspolisavdelning kan nödvändiggöra kostsamma lokalanskaffningar, som

eljest skulle kunna undvikas eller i allt fall uppskjutas under längre tid.

Att särskilda lokalkostnader, utöver kostnader för rum åt fordon, kunna

föranledas även genom den utökning av polisstyrkan, som skulle ske i städer

med mindre statspolisavdelning (4 eller 7 man), synes ingalunda uteslutet.

Vad angår stadsfullmäktige i Skövde påpeka dessa, att staten bör ersätta

även kostnader för inventarier, telefon, förbrukningsartiklar å expeditionen

m. m. Då med all sannolikhet särskilda anordningar måste vidtagas för statspolisens

expeditioner, borde statsmakterna räkna med ersättningar även i

nämnda hänseenden.

Svenska stadsförbundet befarar, att den nya organisationen skulle kunna St

medföra vissa krav på ökade avlöningsförmåner åt polispersonalen i de städer,

som därav skulle beröras. Sålunda synes det icke uteslutet, att det högre

polisbefälet i dessa städer — särskilt i de städer, där en mera betydande ökning

av poliskåren bleve följden — skulle finna sig hava anledning att för sin del

framställa krav på löneökning. Sådana krav skulle tvivelsutan kunna anses motiverade

med hänsyn till de ökade göromål för polisledningen, som i samband

med statspolisavdelnings upprättande skulle föranledas icke blott av poliskårens

utökning i och för sig utan även av tjänstgöringsförhållandenas mera

invecklade beskaffenhet inom kåren. Vad åter angår polispersonalen i gemen,

bör det särskilt uppmärksammas, att alltjämt icke alldeles oväsentliga skilj

aktigheter förefinnas i fråga örn storleken av denna personals avlöningsförmåner

i olika städer, och att dessa skiljaktigheter ofta torde få anses motiverade

på grund av olika tjänstgöringsförhållanden o. dyl. Härutinnan har

redan nu förmärkts en påtaglig strävan från personalens sida att åstad
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

st. i.

komma en utjämning — givetvis i så måtto att högre avlöningsförmåner i en

stael aberopats som skäl för* en löneökning i en annan. I den mån dessa

olika städers personal tidvis skulle bestrida alldeles samma slag av tjänstgöring

— och under den gemensamma benämningen statspolis — torde

kraven på enhetliga avlöningsvillkor vinna åtskilligt fog för sig. Då det ju

å andra sidan icke gärna kan tänkas och i allt fall icke åsyftats med det

föreliggande förslaget att göra någon skillnad beträffande avlöningen åt

personalen inom en och samma stads poliskår, allteftersom denna personal

är kommenderad till statspolisavdelning eller icke, så skulle det nyss sagda

tydligt} kunna hava konsekvenser även med avseende å de kostnader, som

vederbörande stad själv finge bära för polisväsendet.

Stadsfullmäktige i Jönköping jiåpeka, att förslaget lämnar den frågan obesvarad,

huruvida statsverket eller städerna skola drabbas av kostnaderna

för eventuella löneförhöjningar till av staden avlönade befälspersoner vid

poliskåren till följd av ökat arbete och ansvar genom inrättande av statspolisavdelningar.

Stadsfullmäktige anse dessa kostnader böra gäldas av

statsverket.

Magistraten i Västerås anser bestämmelser vara erforderliga angående

avlöning av vikarie för överkonstapeln vid statspolisavdelningen.

Polisnämnden i Stockholm förutsätter, att det föreslagna stadgandet därom,

att samtliga kostnader för verksamheten såsom statspolis skola bestridas

av statsmedel, kommer att så tillämpas, att polisdistrikt kan påräkna vederlag

för påvisbar dylik kostnad överhuvudtaget och sålunda jämväl för andra

utgifter än sådana, som finnas i föreslagna lagbestämmelser direkt angivna.

Örn och i den mån det kari påvisas, att med den utvidgning av poliskåren,

som anordnandet av statspolisavdelningen för huvudstadens vidkommande

skulle innebära, kommer att följa en stegring av vissa allmänna omkostnader

för polisväsendet — såsom exempelvis bränsle och lyse, renhållning,

inventarier, skrivmaterial, läkarvård och medikamenter, vikariatsersättningar

m- m- böra dessa ökade kostnader alltså i sista hand täckas av statens

medel. Nämnden förutsätter för den skull, att denna angelägenhet kommer

att agnäs vederbörlig uppmärksamhet i samband med utarbetandet av de

detaljföreskrifter, vilka enligt förslaget från Kungl. Maj:ts sida skulle komma

att utfärdas i fråga örn bland annat närmare beräkningsgrunder för gottgörelsen

åt distrikten av statsmedel.

Avd. 16. (Reservpolisen.!

Begränsning av det nuvarande antalet reservpolismän föreslås av länsstyrelsen

i Uppsala län, som anför: Beträffande frågan örn reservpolisen

visar en granskning av uppgifterna angående reservpolisens hittillsvarande

användning, att, utom vid anledningar av mera elakartad karaktär, reservpolisen

dels tillkallats vid konflikter av mindre omfattning, dels tagits i

anspråk för trafikkontroll och dels använts vid större folkfester, tävlingar

och dylikt. Beträffande de två sista slagen av användning torde enligt

länsstyrelsens uppfattning reservpolisen knappast vara behövlig. Hur polisbevakningen

vid dessa kan ordnas på annat sätt, behandlas i det följande.

Vid mindre konflikter däremot har erfarenheten visat, att en förläggning

av även några få vana polismän vid orosplatsen kan på ett lyckligt sätt

verka förebyggande. För dylika ändamål bör givetvis statspolis kunna

rekvireras, men därjämte förefaller det sannolikt, att inom vissa områden,

varifrån avståndet till statspolisens förläggningsorter är jämförelsevis stort,

tillgång till reservpolis alltjämt bör finnas. Länsstyrelsen skulle i enlighet

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

härmed vilja förorda bibehållandet av sådan polis i tremannagrupper i

följande städer:

Linköping eller Norrköping, Örebro, Kalmar, Jönköping, Karlstad, Falun,

Gävle, Östersund och Umeå.

I övrigt synes, örn statspolis införes enligt länsstyrelsens förslag, reservpolisen

kunna avskaffas.

Beträffande sådana godartade anledningar till förstärkning av den lokala

polispersonalen som folkfester, tävlingar och dylikt kan naturligen statspolis

användas, särskilt om folksamlingen förutses bliva mycket omfattande.

I regel torde dock rekvisition av statspolis i dylika fall vara onödig. Såväl

härför som för trafikkontroll torde — åtminstone såvitt man kan döma av

förhållandena i detta län — den nya fjärdingsmannainrättningen bereda

enklare och tillräckliga utvägar. Inom länet kan beräknas att 20 ordinarie

fjärdingsmän med utbildning vid polisskolans lägre kurs inom kort komma

att finnas. Genom användning av dessa, enligt polisreglementets 6 §, torde

trafikkontroll och polisskydd vid folkfester och dylikt kunna besörjas.

Skulle i andra län tillgången till utbildade fjärdingsmän vara sämre, eller

fjärdingsmannen icke kunna tagas i anspråk i tillräcklig omfattning, torde

reservpolisen behöva bibehållas i större utsträckning än ovan angivits.

För att nuvarande grunder för statsbidrag till reservpolismän lämnas helt

orubbade uttala sig länsstyrelsen i Kalmar län, stadsfullmäktige i 10 städer

(Nyköping, Norrköping, Jönköping, Växjö, Västervik, Lund, Mölndal, Uddevalla,

Skövde och Ostersund), magistraterna i Kristinehamn, Västerås, Söderhamn,

Härnösand och Östersund, stadsstyrelsen i Trollhättan, drätselkamrarna

i Uppsala och Västerås, svenska polisförbundet och svenska stadsförbundet.

Man framhåller härvid, att reservpolis även efter statspolisens tillkomst

måste hållas i samma utsträckning som hittills, varför polisstyrkans numerär,

som med anledning av skyldigheten att hålla reservpolismän varit i

överkant, ej kunde minskas, att redan skyldigheten att hålla reservpolismän

vore betungande, särskit i mindre städer, att det vore kommunerna ovidkommande

örn staten hade användning eller icke för reservpolisen så länge

skyldigheten att hålla sådan polis kvarstode, att statspolisen ej skulle bli

till gagn för städernas egen polisverksamhet, att redan befintliga möjligheter

ej borde försämras. Understundom påyrkas, att, örn ersättningen minskas,

skyldigheten att hålla reservpolismän minskas i motsvarande mån.

Magistraten i Kristinehamn anser det icke vara välbetänkt att minska ersättningen,

helst som, därest nuvarande reservpoliser inom staden icke

vidare ställde sig till förfogande, det torde vålla en väsentlig svårighet att

träffa avtal, som möjliggör tillhandahållandet av polismän.

Magistraten i Söderhamn: Av den föreslagna statspolisstyrkan skulle femton

man tilldelas Gävleborgs län på sådant sätt att Gävle stads poliskår

utökades med detta antal. En del av denna styrka skulle användas för att

övervaka vägtrafiken och spritsmugglingen särskilt å länets landsbygd. Med

hänsyn till avdelningens ringa styrka och dess förläggning i södra ändan av

länet lärer provinsen säkerligen få föga gagn av densamma vid de tillfällen,

då tillgång till fullt utbildad ordningspolis vore önskvärd.

Enahanda torde förhållandet bliva i ett flertal andra län. Att därför,

såsom förslaget gör, förutsätta, att reservpolisen skulle i huvudsak bliva

obehövlig, förefaller så mycket mera ogrundat, som enda möjligheten för

den fåtaliga statspolisen att kunna fylla sin uppgift är att med tillhjälp av

reservpolisen etablera ett snabbt och säkert fungerande samarbete med de

lokala polisstyrkorna. Ar denna mening riktig, kommer användningen av

St. 2.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

reservpolisen framdeles att ökas i stället för minskas. Något giltigt skäl

för nedsättning av ersättningen till vissa kommuner för tillhandahållande av

reservpolis finnes således icke.

Stadsfullmäktige i Ostersund anse att, med hänsyn till att det vid reservpolisens

tillkomst räknades med en mindre användning av densamma än

som sedan visat sig bli fallet, det torde vara motiverat att fasthålla vid det

nu med städerna gällande avtalet.

Svenska stadsförbundet: Förbundet föreställer sig, att utgångspunkten för

förslaget örn nedsättning varit vissa i promemorian gjorda uttalanden, varigenom

man synes ha velat göra gällande, att städerna hittills tillgodogjort

sig detta statsbidrag utan att anpassa sina polisstyrkor efter åliggandet att

tillhandahålla reservpolis. Den knappa tid, som stått till buds för besvarandet

liv remissen, har ej möjliggjort någon närmare undersökning, i vad

mån ett sådant påstående kan ha fog för sig. Men det förefaller rätt egendomligt,

örn länsstyrelserna, som dock haft att tillse, att städernas polisstyrkor

anpassades efter 1925 års lagstiftning, icke skulle lia fäst tillbörligt

avseende vid skyldigheten att hålla reservpolis. Det bör även uppmärksammas,

att de städer, som ålagts sådan skyldighet genom denna lagstiftning,

i betydande utsträckning redan därförut haft liknande skyldighet på

grund av särskilda åtaganden, vilket i väsentlig mån torde kunna förklara,

att någon nämnvärd ökning av polisstyrkorna ej visat sig behövlig till följd

av sagda lagstiftnings bestämmelser örn reservpolis.

Vid bedömandet av frågan, huruvida städerna verkligen varit tillräckligt

rustade för att fullgöra omförmälda skyldighet, får ej heller förbises, att —

såsom jämväl i promemorian medgivits — reservpolisen ej varit avsedd för en

mera regelbunden användning utom staden. Ej heller kan man gärna hava

jjåräknat, att reservpolisen skulle tillhandahållas under för staden själv

brydsamma förhållanden. Fasthåller man vid dessa begränsningar, torde

man våga påstå, att de i en bilaga till promemorian lämnade uppgifterna

örn reservpolisens användning utom förläggningsorten under senaste år bestyrka,

att städerna verkligen varit tillräckligt försedda med polispersonal

för att fylla de anspråk, som rimligtvis kunnat ställas på dem i förevarande

hänseende.

Oaktat ett genomförande av förslaget örn statspolis väl skulle komma att

minska reservpolisens användning, måste det vid sist angivna förhållande förefalla

förbundet obilligt att nu i ett slag — och såsom en konsekvens därav — beröva

reservpolisstäderna hälften av omförmälda statsbidrag. Då den föreliggande

utredningen utmynnat i förslag örn bland annat åtgärder för stärkande jämväl

av reservpolisorganisationen, synes det omöjligen hava kunnat vara meningen,

att minskningen i statsbidraget skulle berättiga städerna att hålla

sig mindre beredda än hittills att tillhandahålla reservj^olis. Redan på grund

härav lär ingen reduktion av polisstyrkan, svarande mot minskningen i statsbidrag,

kunna få äga rum. För övrigt skulle en sådan reduktion i de städer,

där statspolisavdelningar skulle upprättas, omöjliggöras av de föreslagna bestämmelserna,

att polisstyrkan under alla förhållanden vid upprättandet av

sådan avdelning måste utökas med just det antal befattningshavare, varav

avdelningen skulle bestå. Och för övriga reservpolisstäders vidkommande

kan man givetvis icke räkna med att några vakanser skulle förefinnas, som

medgåve den ifrågasatta reduktionen.

Sammanfattar förbundet det nu sagda i fråga örn statsbidraget för hållande

av reservpolis, finner förbundet sig kunna konstatera, att den föreslagna

minskningen av detta statsbidrag skulle med nödvändighet öka vederbörande

städers kostnader för polisväsendet med motsvarande belopp, utan

att denna ökning på något sätt betingades av ökat behov av polisskydd för

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

stadens egen räkning. Att denna kostnadsökning för städerna i stället skulle

indirekt föranledas av tillkomsten av en för riksändamål ock uppgifter på

landsbygden avsedd polisorganisation, synes ägnat att ännu mera framhäva

den föreslagna statsbidragsminskningens obillighet.

En särskild ställning intar länsstyrelsen i Göteborgs oell Bohus län, som

anför: Skulle det av länsstyrelsen framlagda förslaget örn statspolisens koncentrering

till fem städer genomföras, i följd varav reservpolis för vissa

städer komme att i vidsträcktare omfattning än hittills användas för det

s. k. normala behovet på landsbygden, borde statsbidraget till dessa städer

— vilka, torde bli beroende på vidare utredning — böra utgå efter samma

grund som hittills.

För att nuvarande grunder för statsbidrag till reservpolismän lämnas

orubbade i städer, där ej s ta tsp o lisa i > d elving stationeras, uttala sig länsstyrelserna

i Gotlands och Hallands län, stadsfullmäktige i Visby och Halmstad,

magistraten i Visby och landsfogden i Gotlands län.

Med särskild styrka framföres detta krav av myndigheterna på Gotland,

där statspolisavdelning ej skulle stationeras.

Från vissa håll biträdes å andra sidan uttryckligen den föreslagna sänkningen.

Länsstyrelsen i Ostergötlands län: Med hänsyn till den ytterligt obetydliga

omfattning, i vilken reservpolisen i länet tagits i anspråk, vill det synas

länsstyrelsen, som örn förhållandena, inom detta län åtminstone, skulle kunna

motivera den ifrågasatta nedsättningen och detta även utan samband med

statspolisens inrättande. Det torde, på sätt även förslagsställarna förutsatt,

vara att antaga, att tillkallande av reservpolis efter statspolisens bildande

kommer att äga rum i ännu mindre omfattning än hittills.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Genom tillkomsten av statspolisavdelning

komma reservpolismännen endast i mycket ringa utsträckning att tagas i

anspråk för statsändamål. De kunna i regel helt disponeras för städernas

eget behov. Den föreslagna nedsättningen synes därför ej oskälig.

Drätselkammaren i Karlskrona: Förnekas kan ej, att den nya anordningen

bör för städerna i gemen — och väl även för Karlskrona — innebära en

viss avlastning såvitt angår tillhandahållandet av reservpolis, och då härtill

kommer, att staden skulle beredas förmånen att anlita statspolisen vid de

tillfällen, då större krav ställas å ordningsmakten i samhället, och måhända

även eljest skulle beredas vissa fördelar genom de skatteintäkter, som komma

att inflyta för de enligt förslaget i Karlskrona stationerade statspoliserna, 7

till antalet, tinner drätselkammaren förslaget ej heller i vad det avser reservpolisen

lämna rum för invändningar.

Magistraten i Kristianstad anser, att inskränkningen av statsbidraget uppväges

av den stora fördel, som skulle beredas staden genom att vid behov

kunna förhållandevis skyndsamt erhålla väl utrustad statspolis från den i

Malmö förlagda avdelningen.

Även stadsfullmäktige i Karlstad, t. f. polischefen i Göteborg samt länsstyrelsen

i Gävleborgs län uttala sig för nedsättningen.

Drätselkammaren i Södertälje anser minskningen uppvägas av de fördelar

beträffande stadens poliskårs tjänstgöring inom staden, som en minskning

av tillhandahållandet av reservpolismän skulle medföra.

Landsfogden i Gotlands län anser, att Kungl. Maj:t bör föreskriva skyldig- 4

het för stad att tillhandahålla ytterligare reservpolismän, där förhållandena

sådant påkalla.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Föreningen Sveriges köpingsåklagave föreslår, att pensionerad personal vid

polisen skulle liga skyldighet att, förutsatt att vederbörande är frisk oell

tjänstgöringsduglig, under en tid av fem år inträda i tjänstgöring å den ort,

där han är bosatt.

Länsstyrelsen i Blekinge län (se avd. 4 st. 3) ifrågasätter, att de största

städerna — Stockholm, Göteborg och Malmö samt möjligen även Gävle och

Sundsvall — skulle få sig ålagt att i händelse av behov till statens förfogande

ställa än större styrkor reservpolis än enligt förslaget mot det att

staten helt bekostade organiserandet av ersättare för dem att vid utkommendering

av ordinarie personal träda in i deras ställe för tjänstgöring

inom staden.

Svenska polisförbundet: Någon nämnvärd fördel av förslaget torde icke

vara att vinna, då det troligen endast är ett fåtal av dessa pensionerade

polismän, som äga förmåga att fylla de stora krav, vilka numera ställas på

en polisman. I ett stort antal av berörda städer är pensionsåldern fastställd

till 55 år, då det ansetts, att polismännen icke längre kunna tillfredsställande

fullgöra tjänsten. Att utöver ovannämnda tid utsträcka tiden med ytterligare

10 år, anser polisförbundet icke vara lämpligt. Då emellertid en viss

fördel med dessa ersättare för reservpolismän torde vinnas, örn tiden för

sådan tjänstgöring endast begränsas att omfatta de närmaste åren efter

det pensionsåldern uppnåtts, vill förbundet föreslå, att denna tid sättes till

högst 5 år efter uppnådd full pensionsålder. En sådan formulering torde

också vara nödvändig för att icke de mindre reservpolisstäderna, som

pensionera sina polismän först vid 60 år, skola helt berövas möjligheten att

anställa dylika ersättare. Det torde emellertid bliva nödvändigt, att dessa

polismän under minst tre veckor i följd årligen inkallas till tjänstgöring för

att bibringas träning i sin forna verksamhet och kännedom örn nytillkomna

lagar och förordningar. Som följd härav torde få förutsättas att den föreslagna

ersättningen, 200 ä 300 kronor per år, måste höjas något.

T. f. polischefen i Göteborg: Tanken att såsom reserv utnyttja de pensionerade

polismän, som ännu äro tjänstbara, torde endast delvis kunna genomföras. För

att dessa polismän, som under åren närmast före pensionsålderns inträdande

i regel icke förrättat egentlig polistjänst, skola kunna bliva till någon nytta,

är det nämligen icke tillräckligt, att de inkallas till tjänstgöring endast vid

de tillfällen, då reservpolis utsänts. I händelse statspolis inrättas behöver

reservpolisen tagas i anspråk i betydligt mindre utsträckning än förut, varför

de pensionerade polismännens tillfällen till tjänstgöring bleve allt för få, för

att de skulle kunna bibehållas vid sin tjänstbarhet. Det synes därför påkallat,

att vid träffande av här avsedda överenskommelser inryckes bestämmelse örn

tjänstgöringsskyldighet under minst tre veckor i följd årligen, för att ifrågavarande

polismän under denna tid skola kunna meddelas kännedom örn

nytillkommande lag- och författningsbestämmelser samt bibringas någon

träning i sin forna verksamhet. Som följd härav torde den föreslagna årliga

ersättningen, 200 ä 300 kronor till varje sådan pensionär böra höjas något.

I övrigt synes den föreslagna åldern, 65 år, för hög. Den bör lämpligen

sättas till 60 högst 62 år.

Lämpligheten och effekten av förslaget om utnyttjande av de pensionerade

polismännen ifrågasättes även på andra håll.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Den i förslaget framkastade tanken på möj
ligheten

för länsstyrelserna att träffa frivilliga överenskommelser med städerna

örn förstärkning av reservpolisen medels inkallande i tjänstgöring av pensionerade

polismän under 65 år och annorledes anser länsstyrelsen för sin

del komma att i jwaktiken få synnerligen ringa betydelse, då villkoren för

erhållande av statsbidrag, som ställes i utsikt, icke synas vara sådana, att

de innebära någon lockelse för vederbörande reservpofisstäder.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Polismästaren i Malmö: Den praktiska betydelsen av att som ytterligare

reserv anställa pensionerade polismän är tvivelaktig. Om antalet skulle

visa sig otillräckligt, borde ökning av antalet statspolismän lätt kunna ske.

I varje fall borde pensionerade polismän över 60 år ej komma i fråga och

över huvud taget ej alls uttagas till tjänstgöring utom vid utomordentliga

tillfällen.

Magistraten i Härnösand anmärker, att en polisman, som uppnått en ålder

av 60 år, då polismännen i Härnösand vore berättigade till pension, ej vore

lämplig att vidare tjänstgöra, för såvitt han skulle utföra patrullerings- och

ordningstjänst.

Å andra sidan tillstyrkes förslaget om ersättningsmanskap av tjänstdugliga

pensionerade polismän uttryckligen av länsstyrelserna i Uppsala samt Göteborgs

och Bohus län, därvid den förra anser, att som villkor för statsbidrag

bör gälla, att, bortsett från ersättningsmanskapet, stadens polispersonal är

tillräcklig för det lokala normalbehovet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län understryker vad i promemorian anförts st

i fråga örn möjligheterna till utökning av den beridna reservpolisen bland

annat i Norrköping.

T./.polischefen i Göteborg: Förslaget örn statsbidrag med hälften av stadens

kostnad för hållande av erforderligt antal hästar och utrustning för dessa

är dikterat av statens intresse av att hästbeståndet vid polisväsendet uppehälles.

Som följd härav skulle emellertid Stockholm, Göteborg, Malmö,

Norrköping och Hälsingborg vara skyldiga att tillhandahålla dubbla antalet

beriden reservpolis mot för närvarande (Göteborg alltså 10 mot nu 5). Då

Göteborgs polisverk enligt av polisnämnden lämnat direktiv icke äger att

hålla mer än 12 effektiva hästar, bör det påpekas, att staden icke kan ställa

ett så stort antal hästar till statens förfogande, som nu ifrågasatts, med

mindre utökning sker av det nuvarande hästbeståndet.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler: Förvisso vore det av mycket stor bety- 9t

delse, örn statsbidrag lämnades till vissa med hänsyn till läge m. m. lämpade

städer och köpingar, som icke äro skyldiga att hålla statspolis, reservpolis

eller kriminalpolisavdelning, mot att de åtoge sig att hålla någon personal,

anknuten till nämnda avdelningar. Förslag härutinnan borde utarbetas.

Avd. 17. (Polisskoleelever som ytterligare reserv.)

Från ett par håll hava betänkligheter rests mot att använda polisskoleelever

på samma sätt som reservpolis.

Svenska polisförbundet: Polisförbundet vill på det bestämdaste avstyrka

förslaget, då det måste anses högst olämpligt att till tjänstgöring av så

ömtålig art beordras personer, som ännu icke erhållit utbildning för sitt

yrke, eller, beträffande elever från landsbygden, icke ens vunnit polisanställning.

Man får heller icke bortse från den irritationskänsla, som för eleverna

själva ovillkorligen måste uppstå, att under pågående skolkurs, vilken eleverna

bevista för erhållande av meriter för polistjänst, kommenderas till

ifrågavarande tjänstgöring, där kravet på polismannens uppträdande och

blick för situationen mången gång är av avgörande betydelse.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser förslaget på grund av elevernas ungdom

och ringa erfarenhet ägnat att väcka betänkligheter. Det förefölle, som örn

det vore en bättre utväg att i de städer, där dylika elever funnes, i stället

öka antalet reservpoliser och låta eleverna, i händelse av behov, inrycka

såsom ersättare för dessa.

Statens polisskola finner väl vissa betänkligheter tala mot elevernas användning

som reservpolis, då därigenom ett visst förryckande av undervisningsplanen

obestridligen kan bliva en följd. Då emellertid förslaget utvisar, att

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

st. i.

St. 2.

elevernas användande i reservpolistjänst skulle ifrågakomma först i sista

liand, avstjrkes ej förslaget. Emot detta uttalande har borgarrådet Osear

Larsson anmält avvikande mening. Han anser, dels att kurstiden är alltför

kort för vidtagande av en sådan åtgärd, dels att den rubbning av undervisningsplanen,

som måste bliva en följd av elevernas användande i reservpolistjänst,

är så betänklig, att enligt hans mening förslaget bort avstyrkas i denna del.

T.f. polischefen i Göteborg: Förslaget örn polisskoleelevernas användande

som ytterligare reserv avser eleverna i polisskolans lägre klass och förutsätter

förslagsställaren att dessa som regel hava minst något års polistjänst bakom

sig vid genomgången av skolan. Sistnämnda förhållande är emellertid icke

fallet med eleverna från Göteborgs polisdistrikt. Vill man utnyttja polisskolornas

möjligheter att tillhandahålla reservpolis vid särskilda tillfällen,

synes det dock mest ändamålsenligt att uteslutande hålla sig till högre

klassen. Eleverna i denna klass hava nämligen en flerårig polistjänst bakom

sig samt äga nödig rutin och vana att handskas med folk. Samtliga äro

därtill uniformerade, och torde som villkor för att genomgå högre klassen

kunna föreskrivas skyldighet att medföra uniform och beväpning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har intet annat att erinra mot

ifrågavarande del av förslaget än att endast sådan elev enligt länsstyrelsens

mening borde få användas, som före inträdet i polisskolan fullgjort längre

tids praktisk tjänstgöring.

Vidare tillstyrkes användandet av polisskoleelever uttryckligen av generalstabschefen

och länsstyrelsen i Uppsala län.

Föreningen Sveriges Icöpingsåklagare föreslår, att elev i polisskolorna skall

vara skyldig att inträda i tjänstgöring å den plats, eventuellt närliggande

stad eller köping, där polisskolan är förlagd, allt under förutsättning att

vederbörande stad på rekvisition lämnat polismanskap för tjänstgöring å

annan ort.

Avd. 18. (Allmän mobilitet vid utomordentliga omständiglieter; användande av

mllltärmanskap.)

I anledning av förslaget örn Kungl. Maj:ts rätt att i särskilda fall uppbåda

alla tillgängliga poliskrafter, som uttryckligen tillstyrkes av länsstyrelserna

i Stockholms, Uppsala samt Göteborgs och Bohus län, ifrågasätta

länsstyrelserna i Stockholms och Jönköpings län rätt för länsstyrelse att

—- vid behov — förfoga över all polispersonal inom länet.

En i viss män motsvarande ståndpunkt intar länsstyrelsen i Uppsala län,

som ifrågasätter rätt för länsstyrelse att från stad inom länet rekvirera polispersonal

för tillfälligt behov, exempelvis med begränsning till 2 dagar, mot

bidrag av statsmedel allenast för de dagar, personalen anlitas.

Emot Kungl. Maj:ts beslutanderätt i fråga örn beslut örn militärs användande

uttala sig länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Göteborgs och Bohus,

Västmanlands samt Gävleborgs län ävensom landsfogden i Jönköpings län.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Sistnämnda fråga torde kunna ses ur två

skilda synpunkter. A ena sidan utgår man ifrån, att med den tillämnade

förstärkningen av ordningspolisen något behov av militärmanskap för ordningens

upprätthållande icke skall ifrågakomma annat än i händelse av uppror

eller eljest under sådana förhållanden, att rikets säkerhet är i fara, och

det borde då tillhöra Kungl. Majit att avgöra, vilka åtgärder som krävas för

att möta faran.

Ä andra sidan kan det sägas, att med det relativt svaga antal statspoliser,

som kunna sändas till en viss plats, det väl kan ifrågakomma, att statspolisen

behöver förstärkning genom en säkerhetsvakt av militär för att trygga

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

ordningen inom en ort eller att en latent oro i en landsända hotar att bryta

ut oell att förberedande säkerhetsåtgärder, som i nödfall möjliggöra en snabb

användning av militär, kunna behöva vidtagas i god tid. I dessa och andra

liknande fall är det den lokala myndigheten, som har den bästa kännedomen

örn ställningen. Dess åtgärder väcka ej heller intrycket av oro på samma

sätt som ett ingripande från Kungl. Majit.

Därtill kommer, att ett till Kungl. Majit överlämnat övervägande svårligen

kan undgå politiska synpunkter och politiska verkningar. Men det är ett

för alla gemensamt önskemål, att ordningens upprätthållande i möjligaste

mån hålles utanför och ovanför politiken. Då det gäller ett grundläggande

samhällsintresse kan ej heller den förklarliga obenägenheten hos militären själv

att användas till skydd mot inre oroselement tillmätas avgörande betydelse.

På grund av dessa omständigheter hyser länsstyrelsen den upjjfattningen,

att beslut örn användning av militär för ordningens upprätthållande fortfarande

bör ankomma på vederbörande länsstyrelse. Att vid sådan prövning

militär endast kommer att användas i nödfall, lärer stå utom allt tvivel.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Frågan i sig torde efter en utökning

av ordningspolisen ej hava någon egentlig aktualitet annat än för det fall, att

oroligheter vid ett givet tillfälle uppkomma på flera olika ställen i riket,

därvid även den förstärkta ordningsmakten befinnes otillräcklig. Så som

förhållandena gestaltat sig i vårt land torde man kunna säga, att varje

regering är i viss män partipolitiskt bunden och detta såväl gent emot det

egna partiet som mot andra, vilka i folkrepresentationen äga något inflytande.

Ingen regering torde kunna helt frigöra sig från detta band, örn det skulle

gälla att taga ställning till frågan örn inkallande av militär för ordningens

upprätthållande. Detta kan vålla tidsspillan och tveksamhet även i fall, då

tid till tvekan ej gives. De lokala myndigheterna hava för övrigt normalt

en bättre överblick över ställningen än regeringen. Deras ansvar blir ej

mindre, men det blir icke politiskt. Under sådana förhållanden synas övervägande

skäl tala för att någon ändring ej göres i nu gällande bestämmelser

i sådant hänseende.

Emot länsstyrelsens uttalande härutinnan Ilar emellertid landssekreter ar en

anmält skiljaktig mening och anfört: Örn den ifrågasatta statspolisorganisationen

kommer till stånd, kan man förutsätta, att användande av militär

för nämnda ändamål behöver komma i fråga endast vid utomordentliga

tillfällen, då all tillgänglig polismakt befinnes otillräcklig för ordningens

upprätthållande.

I dylika fall torde det böra ankomma på Kungl. Majit att besluta örn

anlitande av militära maktmedel.

Landsfogden i Jönköpings län: Den nuvarande anordningen, enligt vilken

länsstyrelsen och vissa polismyndigheter äro behöriga att begära militärliandräckning

hos militärmyndighet, som avgör örn handräckningen kan

lämnas eller ej, kan utan fara bibehållas.

Därest beslut örn användande av militär skall fattas av Kungl. Majit,

torde Kungl. Majits ställning bestämmas efter de upplysningar om läget,

de för ordningen ansvariga ortsmyndigheterna himna. De senare lära inte

tappa besinningen till den grad, att de bliva ur stånd att rätt bedöma läget.

Anser man dem äga förmåga därtill, bör också åt dem kunna anförtros att

avgöra frågan om tillkallande av militär. För övrigt synes den på en orosplats

varande polischefen lia berättigat anspråk på att få de hjälpmedel till

ordningens upprätthållande, han anser sig behöva.

Uttryckligen tillstyrkes förslaget om Kungl. Majits beslutanderätt i fråga

örn militärs användande av länsstyrelsen i Kalmar län, svenska landstingsförbundet

och genera] stabschefen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

St. 2.

St. 3.

St. 4.

Avd. 19. (Rekvisition av stats- och reservpolis.)

Föreningen Sveriges landsfogdar anser, att magistratsstad utan statspolis

vid behov av förstärkning av sin polisstyrka bör vända sig till landsfogden,

som, om så ske kan, tillhandahåller stats- eller reservpolis från annan stad.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Det torde vara tveksamt, huruvida det

föreslagna sättet för rekvisition av stats- eller reservpolis från annat län är

att förorda. Visserligen skulle den rekvirerande länsstyrelsen få att göra

endast med en person, nämligen kommissarien vid statspolisen i centralstaden,

men denne måste i sin tur träda i underhandling med respektive

landsfogdar eller länsstyrelser. Ifrågasättas kan, örn ej en bekvämare väg

vore att låta rekvisitionen gå direkt till den länsstyrelse, som har att lämna

tillstånd till personalens användning utom länet.

Landsfogden i Västernorrlands län anser, att länsstyrelsen bör äga rätt

att hos länsstyrelserna i andra län utan vidare rekvirera den statspolis, som

av omständigheterna kan anses erforderlig.

Föreningen Sveriges landsfogdar anser bestämmelserna örn rekvisition av

stats- (och reservpolis i förslaget lida av en viss oklarhet. Enligt detsamma

syntes sådan rekvisition åtminstone i brådskande fall skola ske genom landsfogden.

Då avgörandet i de mest kritiska fallen lagts i landsfogdens hand,

syntes åt honom kunna anförtros, att även i övrigt verkställa rekvisition.

Även landsfogden i Kopparbergs län anser, att landsfogde i allmänhet bör

äga att rekvirera statspolis.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser länsstyrelse kunna bestämma örn reservpolis

till annat län. Endast örn denna begäran vägras, behövde frågan hänskjutas

till socialministern.

Landsfogdarna i Blekinge och Västernorrlands län anse också, att länsstyrelse

bör äga rätt att hos länsstyrelserna i andra län utan vidare rekvirera

den reservpolis, som av omständigheterna kan anses erforderlig.

Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar, att enligt promemorians förslag

(avd. 8 och 11) länsstyrelsen vid behov finge rekvirera direkt hos statspolisintendenten

såväl den statspolis som uppsättes i Stockholm, som även den

ytterligare styrka av statspolis i vissa andra län, för vilken Stockholm skall

utgöra centralstad, med skyldighet för Stockholm att av sin reservpolis i

första hand tillhandahålla även det antal man, som motsvarar sistnämnda,

på andra håll förlagda statspolis. För disposition av denna reservpolis

skulle alltså icke erfordras särskilt medgivande av socialministern. Länsstyrelsen

förutsätter, att erforderliga bestämmelser härom införas i polisreglementet.

Avd. 20. Chefskap.

Man framhåller på flera håll behovet av klara bestämmelser i denna fråga

och anser i vissa fall, att promemorians förslag ej är fullt tydligt.

Vidare lämnas en del förslag örn hur chefskapet bör ordnas.

Medan landsfogden i Jönköpings län förordar ortsbefälet, anser landsfogden

i Värmlands län, att landsfogden i första hand bör ha befälet, och

landsfogden i Västmanlands län att statspolisbefälet bör lia chefskapet.

Landsfogden i Jönköpings län åberopar till stöd för sin ståndpunkt ortsbefälets

person- och lokalkännedom, kännedom örn själva situationen samt

orosmakares större hänsyn för av dem kända personer.

Landsfogden i Värmlands län motiverar sin ståndpunkt huvudsakligen med

att landsfogden är statspolisens ordinarie chef.

Landsfogden i Västmanlands län påpekar statspolisbefälets större erfarenhet

och rutin.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

I nära överensstämmelse nied landsfogden i Västmanlands län uttalar sig

svenska polisförbundet, som anser lämpligt, att det vid statspolisen anställda

befälet vid alla tillfällen, där hinder ej möter, utövar chefskapet.

Föreningen Sveriges landsfogdar anser att, å landet, det bör ankomma på

landsfogden att avgöra, huruvida han själv vill taga befälet eller örn detta

kan av honom uppdragas åt statspolisbefäl eller landsfiskal. Befälet över

sammandragen styrka i magistratsstad borde åvila polischefen i staden, vilken

dock borde kunna uppdraga det omedelbara befälet å orosplatsen åt statspolisbefäl

eller polisbefäl i staden.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Enklast synes vara, att då statspolisavdelningen

är avsedd att användas i den dagliga tjänsten utom staden i särskild

verksamhet efter av länsstyrelse fastställd tjänstgöringsordning och

med rätt för landsfogden att i vissa fall direkt förfoga över personalen, denne

alltid Ilar att inom det egna länet under länsstyrelsen hava ansvaret för

avdelningen och utöva chefskapet för densamma. Det närmaste befälet över

avdelningen åter bör under landsfogden tillkomma kommissarie eller överkonstapel;

då avdelningen tjänstgör i visst landsfiskalsdistrikt eller i viss

stad inom länet bör chefskapet, under landsfogden, tillkomma polischefen

på platsen. Liknande bestämmelser synas böra föreskrivas rörande chefskap

över statspolisavdelningar, sammandragna från flera olika län, detta

dock med undantag då statspolisintendenten, efter medgivande av vederbörande

länsstyrelse, förfogar över statspolispersonal, i vilket fall nämnda

intendent äger utöva chefskapet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Innan anordningen bringas i funktion,

torde böra avlägsnas en del oklarheter i fråga örn chefskap och befälsföring’

som synas vidlåda förslaget och vilka särskilt för s. k. »centralstäder» kunna

bliva betänkliga.

Förslaget utgår sålunda ifrån att stadens polischef bibehåller chefskapet

(iver hela personalen, alltså även över den del därav, som kommenderats

att tjänstgöra såsom statspolis. På vissa ställen i promemorian talas emellertid

om att, i den mån statspolisavdelningens folk icke fullt behöver tagas

i anspråk utom staden, avdelningens chef får ställa de övertaliga till stadens

polischefs förfogande, under det att på andra ställen nämnes att, då statspolismännen

vid något tillfälle icke tagas i anspråk ute i länet, stadens

polischef utan vidare bör kunna begagna dem i staden. Det synes böra —

i blivande reglemente eller eljest — tydligt sägas ifrån, huru i dessa ting

skall förfaras. Uppenbarligen kan eljes alltför lätt uppstå arbetsstörande

friktion mellan polisbefälen.

När den föreslagna polisförstärkningen satts så pass låg till numerären

som i promemorian skett, är detta tydligen avsett att uppvägas av en perfekt

polisteknisk utbildning. Denna skulle väl till väsentlig del förvärvas

genom praktisk övning under vistelsen i staden, då manskapet står under

befäl av stadens polischef. Det är emellertid givetvis icke utan vidare klart,

att denne är den lämplige att leda den önskade utbildningen; kanske föreligger

som regel sannolikhet för att statspolisens chefer i kommissariegrad

sitta inne med de säkrare förutsättningarna härvidlag, modernt polisutbildade

och även i övrigt kvalificerade män som dessa kunna förväntas bliva. Å

andra sidan synes det vara avsett att, då vid något tillfälle i spetsen för en

statsjjolisstyrka på landsbygden står en befälsperson av kommissaries grad,

denne skall beklädas med ansvaret för ordningens upprätthållande och tilldelas

det omedelbara befälet direkt under länsstyrelsen över hela polispersonalen

på platsen; för befälsföring över trupp synes lian efter det ovan

sagda emellertid hava fått föga träning. Även denna detalj synes böra fullt

tillfredsställande ordnas i reglementarisk väg.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

St. 3.

St. 5.

Statspoliskommissariens tjänstgöring förefaller för övrigt att bliva av

mycket självständig art. Därom vore i och för sig måhända icke så mycket

att säga, om blott inspektionen över tjänsten bleve noggrant reglerad. Framhållas

må, hurusom frestelsen för denne tjänsteman att ligga ute på traktamenten»

kan befaras i någon män ytterligare ökad av en i och för sig förklarlig

obenägenhet att frånträda befälet genom återvändande till förläggningsorten.

Föreningen Sveriges stads fiskaler: Föreningen anser omarbetning nödvändig

av det nu föreliggande förslagets innehåll i fråga örn chefs- och förmanskap.

För visso är det av största vikt, icke minst vid sammandragning av polispersonal,

att befälet utövas av personer med lokal- och personkännedom å

respektive orter samt med erfarenhet och kunskap i praktisk polistjänst.

I fråga örn chefskapet över polispersonal bör sålunda, när statspolisavdelning

sammandrages till stad, där polismästare ej finnes och statspolisintendenten

ej själv för befälet, sfacfe/isÄaZew-poliskommissarien respektive

poliskommissarie på platsen utöva chefskapet. Detta synes också vara i

överensstämmelse med ordningen och syftet i normalinstruktionens 37 §.

I visst avseende kan tvekan uppstå beträffande tolkningen av uttrycket

»chefskapet över polispersonal». Man torde nämligen kunna fråga sig, huruvida

stadsfiskal, som utövar befattning med polisväsendet, på grund av bestämmelserna

i 5 § av instruktionen för stadsfiskal, kan komma att inrymmas

i begreppet polispersonal, enär nämligen stadsfiskal knappast torde vara att

hänföra till polispersonal. Härför torde dock krävas att stadsfiskalen är särskilt

förordnad till poliskommissarie.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Var och en av de stora grupperna bör inordnas

i vederbörande stads egen polisstyrka och underställas dess befäl. Vid

tjänstgöring efter rekvisition bör i rekvisitionen meddelas bestämmelse angående

befälsrätten. I huvudsak torde därvid de riktlinjer, som de sakkunniga

angivit, kunna tillämpas.

Avd. 21. (Ersättning vid användning av stats- eller reservpolis.)

Landsfogden i Kopparbergs län och svenska polisförbundet anse, att reseersättning

bör utgå i enlighet med allmänna resereglemente!. Det framhålles,

att detta krav vore med billigheten förenligt och att promemorians förslag

vore ägnat att vid jämförelse med andra tjänstemän skapa misstämning.

Polismästaren i Malmö anser, att tiden för åtnjutande av full traktamentsersättning

icke bör begränsas till 10 dagar. Dagtraktamente bör alltid utgå

enligt resereglementet utom i det fall, då tjänstgöringen utom förläggningsorten

understiger 4 timmar, då ingen ersättning bör utgå.

Stadsfullmäktige i Ostersund finna det icke lyckligt, att det till reservpolisen

utgående dagarvodet vid tjänst utom staden bortfaller. Det syntes böra övervägas,

huruvida icke detta dagarvode borde bibehållas och utgå jämväl till

statspolisen i alla fall, då denna eller reservpolisen påkallades för tjänst utom

staden utöver den allmänna planen för statspolisens tjänst på landsbygden,

eller sålunda vid dess anlitande för särskilda tillfällen. Det syntes icke kunna

bestridas, att sådan tjänst vid extra ordinära fall i allmänhet komme att bli

såväl psykiskt som fysiskt mycket krävande och sålunda väl motivera ett

extra dagarvode. Örn sålunda arvodet skulle sättas att utgå endast vid statsoch

reservpolisens anlitande vid särskilda tillfällen, syntes kostnaderna bliva

obetydliga och i många fall påvila enskilda t. ex. anordnare av danstillställningar,

större folkfester m. m.

Magistraten i Östersund anser det nu utgående dagarvodet till reservpolismäunen

böra bibehållas och även utgå till statspolisen.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Riksförbundet för fjärdingsman och polismän vänder sig mot förslaget om st. 8.

reduktion av rese- och traktamentsersättningarna till fjärdingsman vid tjänstgöring

utom det område, för vilket de äro anställda. En fjärdingsman hade i

allmänhet icke någon ersättning för resor inom distriktet, något dagtraktamente

finge han icke alls. Om därför vissa inskränkningar beträffande rätten till

dagtraktamente skulle stadgas för statspolisavdelningens befattningshavare,

syntes det näppeligen nödvändigt att därför beskära andra befattningshavares

rätt till ersättning vid de relativt sällsynta fall, då de tjänstgjorde utom sitt

distrikt.

Svenska polisförbundet anför: Det föreslås bland annat, att för polisbefälets st- 9.

resor resereglementets allmänna bestämmelser skulle tillämpas, under det

att för de menige polismännen skulle företagas vissa inskränkningar. Bestämmelser

av dylikt slag skulle med säkerhet uppväcka starkt missnöje

och skulle uppenbarligen också vara orättvisa. Befälets utgifter vid dylika

resor komma icke för var och en av dem att bliva högre än för var och

en av de menige polismännen. I stället torde de i allmännhet bliva fullständigt

sammanfallande. Som redan anförts torde det sålunda icke vara

i överensstämmelse med rättvisa, att tilldela befälet ersättning i överensstämmelse

med resereglemente!, men göra inskränkningar beträffande de

meniga polismännen, särskilt som redan resereglemente! tillerkänner befälet

något högre reseersättning.

Polismästaren i Malmö anser det böra föreskrivas, att vid sådan tjänst- st. 10.

göring, som bör bekostas av enskilda, förutom föreskriven ersättning till

polisen för statsverkets räkning och dagtraktamente, den, som rekvirerat

polisen, skall svara för dess förplägnad.

Avd. 22. (Sambandet med kriminalpolisorganisationen för landsbygden.)

Stadsstyrelsen i Trollhättan hemställer, att befattningen såsom länskriminal- st. 2.

konstapel vid Trollhättans polisdistrikt bibehålies.

Stadsfullmäktige och magistraten i Borås hemställa att kriminalkonstapelsbefattningen

i Borås måtte bibehållas. Såväl genom möjlighet till snabb

inställelse på förrättningsplatsen som genom större kännedom om traktens

befolkning vinnas fördelar av att befattningshavaren är bosatt i Borås framför

befattningens överflyttande till Göteborgs poliskår.

Stadsfullmäktige i Härnösand ha ifråga örn förslaget örn sammanslagning

av statens kriminalkonstaplar i Härnösand och Sundsvall till en gemensam

kriminalpolisavdelning uttalat sig för att avdelningen förlägges till Härnösand,

dels emedan länsstyrelsen i länet där hade sitt säte, dels ock på grund av

stadens belägenhet i geografiskt hänseende.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser, att en överflyttning av kriminalpolisman 8t. 3.

från Västervik till Kalmar icke på grund av länets långsträckthet och nödvändigheten

av att vid inträffade större kriminalaffärer inom norra delen av

länet hava en sådan kriminellt utbildad polisman nära tillhands lämpligen

bör ifrågakomma.

Länsstyrelsen i Västmanlands län tillstyrker, att en kriminalkonstapel bibehålies

i länet.

Föreningen Sveriges stadsfskaler. I regel torde statspolis- och kriminalpolisavdelningarna

böra samarbeta. Sålunda synes det mången gång vara

lämpligt, att tjänstgöring så uppdelas, att patruller, bestående av manskap

från båda avdelningarna, samarbeta, varigenom exempelvis ett så kallat

kommissionspar skulle bestå av en man från vardera avdelningstyperua.

opaginerad Kontrollera mot PDF

St. 4.

H6

Sådana patruller borde alltsomoftast utnyttjas genom att inom större områden

avpatrullera vägarna för att därunder kontrollera trafiken ock vägunderhållet

samt spana efter för brott efterlysta personer, utöva tillsyn över

lösdrivare, ävensom för att utöva tillsyn över gällande bestämmelser angående

alkohollagstiftning, gårdfarihandel, jakt och fiske, mått och vikt m. m.

och samtidigt vara i tillfälle att förvärva för polisverksamheten i övrigt ytterst

nödvändig lokal- och personkännedom.

Behövligheten av att förstärka polisväsendet torde vara odisputabel. Den

ökning av polisnumerären, som i nu ifrågavarande förslag örn reservpolis

och statspolis åsyftas, är alltså välbetänkt. I lika hög grad torde emellertid

vara erforderligt att förstärka kriminalpolisväsendet.

Kriminalpolismannen i Blekinge län anser att den nuvarande organisationen

i Blekinge i hög grad underlättar kriminalarbetet, och att förslaget skulle medföra

försämring härutinnan.

Mot gemensam chef för statspolis- och kriminalpolisavdelningarna uttala

sig länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, landsfogden

i Malmöhus län, polismästaren i Malmö, polismästaren (med magistratens

instämmande) i Orebro, t. f. polischefen i Göteborg samt svenska polisförbundet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Kriminalpolisens och ordningspolisens

verksamhet vore till sina huvuddrag vitt skilda och tarvade var för

sig specialutbildat folk. Även det formella chefskapet borde utövas av en

person, som fått sin utbildning i dess tjänst. Med den omfattning, den till

Göteborg förlagda kriminalpolisavdelningens verksamhet skulle erhålla, krävdes

för övrigt, att den leddes av en person i kommissaries tjänsteställning.

Landsfogden i Malmöhus län: Kommissarien för statspolisen finge full

sysselsättning med sitt chefskap för statspolisen, och med de tid efter annan

ökade göromålen för den för landsbygden avsedda kriminalpolisen vore anställandet

av en särskild kommissarie för nämnda poliskår mera än väl motiverad.

Polismästaren i Malmö: Kriminalpolisavdelningarna böra lämnas rätt att

av statspolisens personal erhålla den hjälp som kan anses behövlig, och

denna personal bör då stå direkt under kriminalpolisens befäl. Arten av

arbetet och utbildningen för personal i kriminalpolistjänst är så vitt skild, att

den anordningen icke lämpligen bör införas, att ordningspolisens befäl jämväl

skulle utöva befälet för kriminalpolismännen i deras arbete.

Polismästaren i Orebro: Det lämpligaste synes vara, att kriminalpolismännen

även i fortsättningen hänföras till stadens kriminalpolisavdelning och att statspolisavdelningen

hänföres till ordningspolisen, enär härigenom ett mera

rationellt utnyttjande av de båda avdelningarnas kapacitet skulle åstadkommas.

I annat fall skulle fara föreligga för att de kriminalpolismän, som tjänstgjorde

å statspolisavdelningen, förlorade kontakten med stadens kriminalpolis. Den

för landsbygdens del erforderliga samverkan mellan de av statsmedel avlönade

ordnings- och kriminalpolismännen syntes kunna anordnas av landsfogden.

Svenska polisförbundet: Då ledningen för de båda avdelningarna kräver

helt olika kvalifikationer, torde det för arbetets behöriga gång vara det lämpligaste,

att ledningen och chefskapet över ordnings- och kriminalpolisavdelningarna

i största möjliga utsträckning bliva oberoende av varandra.

Polismästaren i Gävle framhåller, att vid tjänstgöring inom staden måste

kriminalpolismännen stå under befäl av kriminalpolisavdelningens chef.

Landsfogden i Jönköpings län anser, att för nedbringande av kostnaderna

för kriminalpolismännens resor dessa få betjäna sig av statspolisavdelningens

motorfordon.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

I motsats härtill framhåller landsfogden i Blekinge län, att statspolisen

alltid själv behöver sina bilar. Kriminalpolisen kan i trängande fall, då tåg

ej lämpligen bör användas, begagna sig av automobil.

Till förslaget att åtminstone en kriminalkonstapel utplaceras i varje län st- 5.

och antalet överkonstapelstjänster i Stockholm utökas ansluter sig länsstyrelsen

i Blekinge län.

Länsstyrelsen i Hallands län tillstyrker, att fortfarande åtminstone en

kriminalkonstapel måtte bliva placerad i Halmstad.

För minst två kriminalpolismän i varje län uttala sig landsfogden i Kopparbergs

län och föreningen Sveriges landsfogdar.

Landsfogden i Kopparbergs län: Som kriminalpolisarbetet i de flesta län

lagts så, att två polismän samtidigt sysselsättas med samma uppgift och då

denna anordning visat sig hava varit till största nytta för en utredning,

borde bestämmelser givas att minst två kriminalkonstaplar böra finnas till

förfogande i varje län.

Föreningen Sveriges landsfogdar uttalar som ett minimikrav, att varje landsfogde

har tillgång till en kriminalpolisman. I annat fall måste det kunna

befaras, att den lokal- och personkännedom, som vid utredandet av brott

är en mycket stor tillgång, i väsentlig grad går förlorad. Föreningen påyrkar,

att denne kriminalpolisman blir av överkonstapels grad, då det är

mycket angeläget, att han blir väl kvalificerad. För sin del förordar emellertid

föreningen, att inom varje län anställas en kriminalöverkonstapel och

en kriminalkonstapel. Inom såväl städerna som å landsbygden, där så ske

kunde, bedrives nämligen kriminalpolisverksamheten numera i allmänhet så

att två arbeta gemensamt i en så kallad kommission på en och samma

utredning. Detta system har visat sig synnerligen ändamålsenligt och bör

således icke övergivas.

Cirkulationsförfarande för kriminalpolismännen avstyrkes av länsstyrel- St. 6.

serna i Blekinge, Malmöhus och Örebro län, landsfogden i Malmöhus län

och polismästaren i Malmö.

Länsstyrelsen i Blekinge län åberopar, att här örn någonsin måste en

genom utbildning och praktisk tjänstgöring förvärvad specialkunskap vara

av nöden.

Länsstyrelsen i Orebro län: Av redogörelsen framgår icke tydligt, huruvida

tillika avsetts, att i detta hänseende enahanda inskränkning skall gälla,

som å sid. 25 i promemorian föreslagits beträffande ordningspolismännen, eller

att vederbörande icke får ånyo kommenderas till statspolisavdelning förrän

han under samma tid tjänstgjort i staden. Därest så är fallet, synes en ändring

härutinnan erforderlig. För kriminalpolistjänstens behöriga fullgörande är det

nämligen av synnerlig betydelse, att befattningshavarna äga bästa möjliga

lokala kännedom örn sitt tjänstgöringsdistrikt och det är därför angeläget,

att de en gång förordnade polismännen — givetvis under förutsättning, att

de äro för uppdraget lämpliga —• så länge som möjligt kvarstå i tjänsten.

Det i promemorian åberopade skälet, att vederbörande icke skola ställas

utanför den vanliga befordringsgången inom poliskåren, är visserligen förtjänt

av allt beaktande. Men erforderlig möjlighet till befordran och därmed

garanti för en god rekrytering synes kunna vinnas, därest enligt det Hårlemanska

förslaget ett avsevärt antal av de nuvarande kriminalkonstapelstjänsterna

utbytas mot befattningar av överkonstapels grad.

Polismästaren i Malmö: Person- och lokalkännedom, som vinnes först efter

lång verksamhet i tjänsten, är en av de viktigaste förutsättningarna för att

ett gott arbetsresultat skall kunna uppnås.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

St. 7.

St. —

p. 2—5.

l>. 6.

P. 10.

p. 28.

Landsfogden i Kopparbergs län anmärker, att genom bestämmelse örn att

statspolisintendenten skall äga ingripa med råd oell anvisningar samt förslag

till åtgärder, i den mån lian kan finna kriminalpolismännen olämpligt

eller otillräckligt utnyttjade, statspolisintendenten komme att kunna när som

helst ingripa i landsfogdens dispositioner samt på så sätt omöjliggöra hans

arbete.

Föreningen Sveriges landsfogdar framhåller, att statspolisintendentens befälsrätt

icke bör få inkräkta på landsfogdens befälsrätt över kriminalpolisman,

som avsetts för verksamheten inom länet.

Föreningen Sveriges landsfogdar påpekar, att enligt nu gällande föreskrifter

det ligger i vederbörande stadspolischefs makt att till kriminalpolisverksamhet

utom staden förordna vilken som helst av sina underlydande kiiminalpolismän.

Härigenom kan uppstå den situationen, att till sådan tjänstgöring

beordras stadens minst kvalificerade kriminalpolispersonal. För undvikande

av en sådan eventualitet bör statsmyndighet äga inflytande på förordnande

av kriminalpolismän för huvudsaklig verksamhet utom stad.

Avd. 23. (Kostnadsbsräkning.)

Polismästaren i Malmö anser, att löneförmånerna till statspolisavdelningarna

böra utgå med högre belopp än som nu är gällande och vara likformiga

för hela landet, frånsett dyrtidstilläggen. I annat fall kunde det absurda

förhållandet uppstå, att statspolismän med tjänstgöring å samma plats men

med olika förläggningsorter åtnjöte olika lön för samma arbete. Dessutom

kunde det förutsättas, att tjänsten vid statspolisen bleve mera ansträngande,

enerverande och oregelbunden än i stad, varför frivillig övergång till statspolistjänst

knappast kunde förväntas, därest icke denna tjänst bleve förenad

med något högre ekonomiska förmåner.

Länsstyrelsen i Malmöhus län biträder ej kravet på högre avlöningsförmåner

för statspolismännen.

Polismästaren i Malmö anser, att staten bör garantera statspolismännen

och deras familjer alla sådana pensionsförmåner, som polismännen i sin

förra polisanställning åtnjutit, och att pensionsåldern ej bör sättas högre än

55 år.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser underhålls- och driftkostnaderna, åtminstone

såvitt bilarna angår, vara väl lågt beräknade av de sakkunniga, örn

programmet för verksamheten ordnas enligt deras förslag.

Landsfogden i Gotlands län anser för Gotlands län orimligt att anslaget

för möjliggörande av reservpolisens användning för trafikkontroll indrages.

Länsstyrelsen i Gotlands län har samma ståndpunkt. Då övervakningen

av vägtrafiken å Gotland med all säkerhet även för framtiden måste handhavas

av inom länet bosatt polispersonal, måste det anses erforderligt, att,

såsom hittills varit fallet, medel må kunna disponeras för förhyrning av

motorfordon i och för trafikkontrollen inom Gotlands län.

opaginerad Kontrollera mot PDF

BILAGA C TILL KUNGL. MAJ:TS PROPOSITION Nr 178 ÅR 1932.

UTREDNING

ANGÅENDE

KRIMINALPOLISEN FÖR LANDSBYGDEN

OCH STÄDER DÄR KRIMINALPOLISAVDELNING

ICKE FINNES

UTARBETAD PÅ OFFENTLIGT UPPDRAG

AV

G. HÅRLEMAN

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Den nuvarande organisationen............................................................................... 1

Anmärkta brister i organisationen.......................................................................... 4

Myndigheternas yttranden ..................................................................................... 6

Erfarenheter av organisationen .................................................................... 6

Ifrågasatta reformer ..................................................................................vr 8

Ytterligare utredning ......................................................................................... 19

Omfattningen av kriminalpolisens verksamhet utom stationsorten ............ 20

Personalens sysselsättning i stationsorten .................................................. 26

Ledningen och övervakningen av verksamheten utom stationsorten ......... 28

Personalens utbildning och kompetens ......................................................... 30

Granskning och förslag.......................................................................................... 34

Personalorganisationen................................................................................... 34

Utrustning och hjälpmedel .......................................................................... 44

Bilagor.

Tab. 1. Brott och förseelser som undersökts av kriminalpolisen vid verksamheten

utom stationsorten åren 1928—1930............................................. 52

Tab. 2. För brott begångna å landsbygden och i städer, där kriminalpolisavdelning

icke finnes, häktade personer åren 1928—1930........................... 57

Tab. 3. Av kriminalpolisen för verksamheten utom stationsorten använda

rese- och förrättningsdagar åren 1928—1930................................................ 58

Utkast till ändrad lydelse av 7 § polisreglementet för riket den 26 september

1925 ......................................................................................................... 59

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Den nuvarande organisationen.

Genom 1925 års polislagstiftning lädes grunden till en kriminalpolisorganisation

för landsbygden och de städer, vilka icke hava egen kriminalpolisavdelning.

I anslutning till bestämmelse att i stad, vars invånarantal uppgår

till minst 10,000, i erforderlig utsträckning skall finnas anställd för spaning

och annan undersökning angående brott särskilt utbildad polispersonal

(kriminalpolisavdelning) föreskrives i 6 § polislagen, att vid kriminalpolisavdelning,

som på grund av nämnda stadgande eller eljest i stad inrättas,

skola, örn och till det antal Konungen förordnar, finnas anställda polismän

för kriminalpolisverksamhet huvudsakligen utom staden. Beträffande kostnaden

för denna organisation är stadgat, att staten skall gottgöra vederbörande

städer samtliga löne- och pensioneringskostnader, varjämte staten

har att vidkännas de särskilda kostnader, som föranledas av kriminalpolisverksamheten

utom stationsorten.

Den sålunda grundlagda organisationen är närmare reglerad i polisreglementet

för riket. I 7 § av denna författning är föreskrivet att landsfogde

eller annan, som har att i polisdistrikt, varest kriminalpolisavdelning icke

finnes, leda förberedande undersökning i brottmål, må hos polischefen i stad,

där kriminalpolisman, avsedd för kriminalpolisverksamhet huvudsakligen

utom staden, finnes anställd, rekvirera för sådan undersökning erforderlig

kriminalpolispersonal. Bekvisitionen skall, såvitt ej särskilda omständigheter

föranleda annat, ske från stad inom det län där undersökningen sker

eller, vad angår Stockholms län, från Stockholm. Ar kriminalpolisman, som

är avsedd för verksamhet huvudsakligen utom den stad, där han är anställd,

inom staden sysselsatt med visst arbete, som icke lämpligen kan avbrytas,

må i stället annan i staden anställd kriminalpolisman ställas till förfogande.

Vid polislagens antagande beräknades antalet kriminalpolismän med uppgift

att hava sin verksamhet huvudsakligen utom den stad, där de vore

anställda, till 60, därav några kriminalöverkonstaplar. Genom cirkulär till

länsstyrelserna den 21 november 1925 bestämde Kungl. Maj:t antalet till 55,

därav 4 kriminalöverkonstaplar. Antalet har därefter ökats och utgör nu

60, därav 6 överkonstaplar, nämligen

Stockholm .........

..... 2 kriminalöverkonst.

4 kriminalkonst.

Uppsala .............

1

»

Nyköping.............

1

»

Eskilstuna ..........

1

»

Linköping ..........

2

»

Norrköping.........

Jönköping ..........

..... 1 »

1

1

»

»

Växjö...................

1

»

Kalmar ................

2

»

Västervik.............

1

»

Visby...................

1

»

Karlskrona.........

1

»

Kristianstad .......

2

»

Malmö ................

..... 1 3>

3

y>

Hälsingborg .......

1

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Halmstad...........

'' 1

kriminalkonst.

Göteborg............

...... 1 kriminalöverkonst. 1

»

Borås.................

1

»

Trollhättan.........

1

>.

Skövde ..............

3

»

Karlstad ............

2

»

Örebro ...............

2

»

Västerås ............

2

»

Falun.................

3

Gävle..................

...... 1 » 2

»

Sundsvall...........

2

»

Härnösand.........

3

»

Östersund ........

1

»

Umeå..................

4

Luleå..................

3

»

Anmärkta brister i organisationen.

Genom Kungl. Maj:ts remiss den 6 april 1929 anmodades Överståthållarämbetet

och samtliga länsstyrelser att avgiva yttrande över innehållet i en

promemoria, som upprättats inom socialdepartementet rörande nämnda organisation.

Efter redogörelse för den nuvarande organisationen anfördes i promemorian

följande:

»Mot den organisation, som sålunda finnes, hava från olika håll framställts

anmärkningar, och det har — särskilt med hänsyn till undersökningen

i anledning av vissa nyligen förövade grova brott — gjorts gällande, att

organisationen icke erbjuder önskvärd effektivitet. Härvid har särskilt framhållits,

att de polismän, som verkställa den första utredningen rörande

brott, icke hava erforderlig utbildning och erfarenhet i kriminalteknik, samt

att, då mera kompetenta polismän sedermera tillkallas, detta i regel sker å

så sen tidpunkt, att det fortsatta arbetet i hög grad försvåras. Möjligen

hava dessa anmärkningar i viss mån sin grund i den naturliga oro, som

måste gripa allmänheten, då ordningsmakten befmnes ur stånd att omedelbart

komma till resultat vid utredningen av något särskilt grovt brott. Det

torde emellertid vara oundgängligt att, även där kriminalpolisorganisationen

är den bästa möjliga, räkna med, att åtskilliga brott komma att förbliva

outredda. En viss hänsyn bör även tagas till att den svenska kriminalpolisorganisationen

är jämförelsevis nyskapad, och att så gott som alla kriminalpolismän,

vilka äro anställda för verksamhet utom stationsorten, hava innehaft

sin anställning under kortare tid än tre år.

Även örn de framkomna anmärkningarna sålunda i viss mån skjuta över

målet, torde man dock icke böra underlåta att utreda, huruvida och på vad

sätt en ytterligare förbättring av kriminalpolisorganisationen kan genomföras.

Därvid kunna olika utvägar komma under omprövning. Av stor vikt

är naturligen att söka höja kompetensen hos de polismän, som hava att

leda utredning rörande brott, särskilt landsfogdarna och landsfiskalerna.

Denna fråga är i viss mån beroende av det pågående processreformarbetet

och är, såvitt angår landsfiskalerna, föremål för särskild utredning. Härvid

komma naturligen att beaktas de olägenheter, som sammanhänga med den

i vårt land förefintliga föreningen mellan egentlig polistjänst och indrivningsverksamhet.

Det kan även tänkas, att vissa fördelar skulle kunna

vinnas genom någon omläggning av polisskolans undervisningskurser, t. ex.

så att undervisningen i dess högre klass mer än nu bleve inriktad på bi
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

bringandet av kunskap i modern kriminalteknik eller så, att den egentliga

befälsutbildningen skildes från kriminalpolisutbildningen, vilken därigenom

skulle kunna göras grundligare.

Tydligt är emellertid att, även örn genom förbättrad utbildning eller eljest

undersökningsledarna bliva bättre skickade att handhava det förberedande

utredningsarbetet rörande brott, man dock icke kan räkna med, att de skola

vara i stånd att med biträde av allenast den lokala polispersonalen ombesörja

utredningen av grövre brottmål. Utredningsarbetet måste med nödvändighet

— låt vara under deras överinseende — till en del självständigt

omhändertagas av kriminalpolispersonal. Frågan örn hur denna kail, särskilt

kvalitativt, förstärkas med hänsyn närmast till de mest invecklade fallen

bör därför tagas under övervägande. Härvid kan tänkas antingen en förstärkning

i vissa fall av den i länen förefintliga kriminalpolispersonalen

eller ock skapandet av en central kriminalpolisavdelning, från vilken biträde

skulle kunna lämnas de lokala myndigheterna. För den förra utvägen

talar, att länens egen kriminalpolispersonal till följd av sin kännedom

örn de lokala förhållandena m. m. i vissa fall kan antagas äga bättre

förutsättningar för arbetets bedrivande än annan personal. Hänsyn bör ock

tagas till att en central polisavdelning måste försitta avsevärd tid på resor

samt till den inom länen stationerade kriminalpolispersonalens större möjlighet

att skyndsamt infinna sig å brottsplatsen, ett företräde som särskilt

skrdle framträda, därest en central polisavdelning — vilken ju ej kan göras

alltför stor — samtidigt skulle kallas till hjälp å olika platser. A andra

sidan måste beaktas, att inom en central polisavdelning bör kunna påräknas

framför allt rikare erfarenhet och bättre utrustning för undersökningar på

det område, varom här är fråga. Vid ett val mellan de båda alternativen

böra givetvis även de med dem förenade kostnaderna övervägas.

En svårighet, som naturligen uppstår, därest organisationen bygges huvudsakligen

på en central polisavdelning, är att bestämma, när biträde från

denna avdelning skall påkallas. Härvid har man att räkna med å ena sidan

en förklarlig strävan hos länsmyndigheterna att söka reda sig utan främmande

hjälp och å andra sidan önskemålet att, då specialutbildad personal

måste anlitas, denna icke må tillkallas först då en dyrbar tid förflutit och

kanske åtskilliga ledtrådar förlorats. Med hänsyn härtill kunde det måhända

vara ändamålsenligt att föreskriva, att biträde av specialutbildad polispersonal

skall begäras vid alla brott av viss art t. ex. vid mord och mordbrand,

därest gärningsmannen ej omedelbart ertappas, eller vid grova brott i allmänhet,

då saken finnes vara av särskilt invecklad beskaffenhet. En annan

och möjligen lämpligare metod vore att överlämna åt länsstyrelsen att bedöma,

örn ock när dylik medverkan skall påkallas. På grund av sin kännedom

örn förhållandena i orten, de personliga kvalifikationerna hos de polismän,

som omhänderliava arbetet på platsen m. m., torde länsstyrelsen i regel

hava möjlighet att träffa ett riktigt avgörande. Märkas bör, att länsstyrelsen

i andra likartade fall har att bedöma vilka åtgärder böra vidtagas, såsom

huruvida vid vissa dödsfall utan föregången sjukdom begravning må äga

rum utan rättsmedicinsk obduktion.

Vid prövning av nu omförmälda förslag bör naturligen även tagas under

(ivervägande, huruvida en omdaning bör ske av den gällande organisationen

eller örn det är möjligt att inom denna organisations ram vidtaga erforderliga

förbättringar. Måhända skulle något kunna vinnas genom utfärdande

i administrativ ordning av vissa allmänna bestämmelser rörande de åtgärder,

som i olika fall böra vidtagas från polismyndigheternas sida. Anvisningar

örn vad icke polisskoleutbildad personal bör iakttaga, då anmälan inkommit

örn brott, kunde sannolikt vara av värde.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Innan ställning tages till förenämnda frågor, synes det lämpligt, att yttranden

över desamma inhämtas från Överståthållarämbetet och länsstyrelserna

i samtliga län. Härvid torde länsstyrelserna böra anbefallas dels att

inkomma med redogörelse för vunnen erfarenhet rörande den hittills tilllämpade

ordningen för landsfogdarnas och landsfiskalernas samt kriminalpolisens

befattning med utredningen i grövre brottmål, dels ock att uttala

sig rörande behovet av ändringar pä förevarande område och angående de

åtgärder, som i sådant hänseende kunna finnas lämpliga.»

Myndigheternas yttranden.

Erfarenheter av organisationen.

De yttranden, sorn avgåvos i anledning av förutnämnda remiss, visade att

de erfarenheter man i länen haft av länskriminalpolisens verksamhet varit

ganska växlande.

Länsstyrelsen i Stockholms län meddelade, att den vid kriminalpolisavdelningen

i Stockholm anställda för länet avsedda personalen anlitats i länet

i en mycket betydande omfattning och med mycket gott resultat och att

samarbetet mellan dessa kriminalpolismän samt länets landsfiskaler och

lokala polismän även utvecklat sig mycket gynnsamt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhöll, att genom den ifrågavarande organisationen

i detta län icke hade tillkommit något egentligt nytt, då i länet

förut funnits en av landstinget bekostad polisorganisation av sådan beskaffenhet

att den sakligt sett kunnat jämnställas med nuvarande anordning.

Yad systemet överhuvudtaget anginge uttalade länsstyrelsen, att det visat

sig ändamålsenligt. Örn detsamma icke medfört den grad av förbättring på

området som kunnat väntas, finge detta delvis anses hava berott på att samtidigt

landsfiskalerna, som tidigare omhänderhaft kriminalpolisverksamheten

till huvudsaklig del, alltmera blivit sysselsatta av indrivnings- och andra

göromål, som bundit dem vid kontorsarbete, samt således icke fått tid att

tillräckligt ägna sig åt polisverksamheten. För uppdagande av brott vore

det givetvis av stor betydelse, att tillgång funnes till polismän som kunde

helt ägna sig ät uppgiften.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Den dittills vunna erfarenheten

inom länet gåve vid handen, att samarbetet mellan kriminalpolisen samt de

lokala polismyndigheterna lämnat ett gott resultat. Den polismyndighet å

länets landsbygd medgivna rätten att rekvirera kriminalpolisman från kriminalpolisavdelningen

i Göteborg, där polismännen hade ett omfattande arbete

och därför erhölle stor träning, innebure givetvis en särskild fördel. Yad

Göteborgs och Bohus län beträffade syntes det sålunda länsstyrelsen att

den nuvarande organisationen finge anses vara i stort sett tillfredsställande.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Den nuvarande polisorganisationen hade

beträffande de grövre brotten icke visat sig fullt tillfredsställande. Detta

berodde enligt länsstyrelsens åsikt icke på själva organisationen utan på att

personalen från landsfogden till polis- och fjärdingsmän i det stora hela

saknade tillräcklig utbildning i modern kriminalteknik och även nödig utrustning

för att helt kunna fylla sin uppgift. Till dess det pågående processreformarbetet

givit resultat och därigenom frågan örn höjandet av kompetensen

hos landsfogdar och landsfiskaler såsom ledare av utredningar rörande

brott avgjorts, vore nämnda tjänstemän under utredningsarbetet avgjort beroende

av länens kriminalpolispersonal.

T.f. stad sfi skal en i Falun: Det syntes icke kunna frångås att det stora

flertalet av kriminalpolismännen för landsbygdens behov ännu saknade till
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

lycklig erfarenhet och utbildning i fråga om utredning av i synnerhet svårare

och mera omfattande brottmål. Att så vore förhållandet vore emellertid

helt naturligt med hänsyn till den korta tid organisationen existerat. Det

stora flertalet av kriminalpolismännen vore nämligen helt unga och hade

erhållit sina anställningar omedelbart efter genomgången polisskola. Då

man betänkte, att minst en tioårig intensiv verksamhet på området i regel

erfordrades för erhållande av nödiga kvalifikationer som förundersökare i brottmål,

även örn de allra bästa personliga förutsättningar förefunnes, måste

man förstå, att det ännu vore för tidigt att fördöma organisationen på grund

av den då eller då framträdande begränsningen av de enskilda polismännens

förmåga.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Med hänsyn till den korta tid, varunder

den nuvarande polisorganisationen varit gällande, vore det givetvis förenat

med svårigheter att göra ett bestämt uttalande örn värdet av nämnda organisation

och örn de brister som kunde förefinnas. Hittills vunna erfarenheter

syntes emellertid giva vid handen, att polispersonalen ofta icke hade

den kompetens, som vore önskvärd för ernående av ett tillfredsställande resultat

vid utredning av grövre brott, vilket måhända delvis berodde därpå

att polispersonalen ännu icke hunnit beredas den kriminalpolisutbildning

som 1925 års polislagstiftning åsyftade.

Magistraten i Sundsvall åberopade ett yttrande från poliskommissarien därstädes,

vilken anförde: Den kriminalpolispersonal, som vore anställd i

Sundsvall för verksamhet huvudsakligen utom staden, utgjordes av två kriminalkonstaplar,

vilka i januari 1926, efter genomgång av högre klassen i polisskolan

i Stockholm, befordrats från konstaplar vid stadens ordningspolisavdelning

till kriminalkonstaplar i och för nämnda tjänstgöring. Vid tillträdandet

av denna tjänst hade dessa två polismän ingen som helst praktik

i kriminaltjänst och med undantag av vad de inhämtat i polisskolan ej heller

någon teoretisk kännedom örn kriminaltjänsten. I början togos deras tjänster

ej så mycket i anspråk av landsfogden eller landsfiskalerna, och fullgjorde

de större delen av året sin tjänst vid kriminalavdelningen i Sundsvall. Så

småningom började de emellertid anlitas mer och mer och på senare tiden

hade de nästan uteslutande tagits i anspråk för tjänstgöring utanför staden.

Resultatet av deras verksamhet på landsbygden hade dock i de Hesta fall

varit dåligt, detta naturligtvis till en del beroende på deras korta praktik i

kriminaltjänst, meli enligt poliskommissariens förmenande, åtminstone på

senare tiden, även till stor del beroende på att de nästan alltid tillkallats alldeles

för lång tid efter det brottet utförts, för vars utredning de tillkallats.

I regel plägade polismännen i fråga tillkallas först sedan landsfiskalen och

de hos honom anställda polismännen verkställt utredning utan resultat. Det

vore av största vikt vid alla utredningar i brottmål att fortast möjligt få

kännedom örn brottet och att brottsplatsen vid kriminalpolispersonalens

ankomst befunnes örn möjligt i samma skick som då förbrytaren lämnat

densamma. Ävenledes vore det av stor betydelse, att de första förhören

med misstänkta personer och även med vittnen leddes av i kriminaltjänst

utbildat och erfaret folk, varför det under nuvarande omständigheter, då

kriminalpolismännen tillkallats fiirst då landsfiskaler, fjärdingsman eller andra

verkställt undersökningar och förhört i saken inblandade personer, icke vore

att förvänta bättre resultat än som hittills uppnåtts även örn kriminalpolismännen

vore mera utbildade och tränade jin vad nu vore fallet.

I yttrandena från dr övriga länni uttalades ganska allmänt den meningen,

alt kriminalpolisorganisationen för landsbygden vore alltför ny för att något

slutgiltigt omdöme om densammas effektivitet skulle kunna fällas. Men

även i flera av dessa län hade, enligt vad länsstyrelsernas och landsfogdar
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

rias yttranden utvisade, erfarenheten givit stöd för den meningen, att den

mot organisationen framställda anmärkningen för bristande effektivitet vore

befogad, åtminstone vad grövre eller mera invecklade brottmål beträffade,

oå syntes vara förhållandet i Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads,

Skaraborgs, Orebro, Västmanlands, Jämtlands och Västerbottens län. I första

hand har framhållits bristen på kompetent personal såväl i ledare- som underordnad

ställning, för verkställande av svårare och mera invecklade utredningar.

I Kronobergs och Västerbottens län hade det mött svårighet att erhålla nöjaktigt

utbildade sökande till kriminalpolisbefattningarna och från Jämtlands

län meddelades, att den därstädes för landsbygdens behov anställda kriminalkonstapeln

icke ägde någon utbildning utöver den lägre klassen i polisskoian,

till följd varav hans biträde endast undantagsvis anlitats.

Aven bristen på kriminalteknisk och annan erforderlig utrustning har

starkt betonats av en del myndigheter.

Såsom en väsentlig brist i hela polisorganisationen för landsbygden för

undersökning i brottmål bär i flera yttranden framhållits, att landsfiskalernas

dubbelställning som polismän och åklagare, å ena, samt utmätningsman

m. m., å andra sidan, med därav följande stora arbetsbörda betydligt försvårade

organisationens rationella utnyttjande.

Slutligen Ilar i flera yttranden påpekats, att avsaknaden av närmare föreskrifter■,

när kriminalpolis skall anlitas, medfört att dylik polis stundom icke

alls anlitats, ehuru detta varit önskvärt, eller ock att, då biträde påkallats,

detta ofta skett vid så sen tidpunkt, att utredningsarbetet i hög grad försvårats.

Ifrågasatta reformer.

Landsfogdarnas

och landsfiskalernas

utbildning

ra. ra.

Kriminalpolispersonalens

utbildning.

Nästan undantagslöst har man berättande landsfogdarna oell landsfiskalerna

funnit deras utbildning i kriminaltekniskt hänseende otillfredsställande samt

föreslagit åtgärder till förbättrande av densamma. Härjämte hava bristerna

i den nuvarande organisationen av landsfiskalsbefattningarna framhållits i

flera yttranden. Det torde emellertid icke vara lämpligt att här närmare

redogöra för de olika förslag, som sålunda framkommit, då dessa frågor torde

bliva föremål för prövning i annat sammanhang.

I fråga örn kriminalpolispersonalens utbildning framhålles i flera yttranden

att denna vore otillräcklig.

Länsstyrelserna i Kristianstads och Västmanlands län, länsstyrelserna jämte

landsfogdarna i Gävleborgs och Västerbottens län, magistraten i Sollefteå samt

föreningen Västernorrlands läns landsfiskaler anse undervisningen i polisskolans

högre kurs vara bristfällig så tillvida som den icke toge tillräcklig

hänsyn till vikten av kriminalteknisk utbildning och förorda därför en omlägguing

av kursen i antydd riktning.

Magistraten i Härnösand tinner sådan ändring i polisskolans undervisning

erforderlig att de elever, som skola ägna sig åt kriminaltjänst, erhålla särskild

utbildning därutinnan.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, som uttalar samma mening, föreslår att

den egentliga befälsutbildningen helt skiljes från kriminalpolisutbildningen.

Magistraten i Linköping åberopar ett yttrande av föreståndaren för kriminalpolisen

därstädes, som anser att befäls- och kriminalpolisutbildningen

icke bör skiljas åt, enär detta skulle föranleda en ej önskvärd rubbning i

nuvarande befordringssystem (samma grunder för befordran till såväl kriminalkonstapelsbefattningar

som till befälsposter vid ordningspolisen). Bristen

i den kriminaltekniska utbildningen borde i stället avhjälpas genom förlängning

av studietiden eller genom anordnande av särskilda kurser i dithörande

ämnen för dem, som skulle ägna sig åt kriminalpolisverksamhet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Länsstyrelsen oell landsfogden i Hallands län samt landsfogden i Kalmar län

finna bristen i fråga lämpligast böra avhjälpas på det sätt att vid polisskolan

anordnades särskild kurs i kriminalteknik för dem, som efter genomgången

polisskola visat sig äga personliga kvalifikationer för detektivyrket,

därvid studiestipendier i erforderlig omfattning skulle utdelas.

Landsfogden i Kristianstads län framhåller såsom önskvärt, att undervisningen

för kriminalpolismännen omlägges i syfte att utbilda dem för mera

självständigt arbete än hittills. En kriminalpolisman borde kunna hålla do

för en viss utredning erforderliga förhör, vilket nu endast undantagsvis vore

fallet.

Koliskommissarien i Sundsvall, med instämmande av magistraten därstädes,

anser önskvärt, att åtminstone en kriminal]»olisman i varje län finge genomgå

en särskild kurs vid statens centralbyrå för fingeravtryck.

Länsstyrelserna i Kopparbergs, Västmanlands och Västerbottens län jämte

landsfogdarna i de två sistnämnda länen förorda beredande av ökad utbildning

åt kriminalpolismännen — utöver polisskolan — genom upprepad

tjänstgöring vid kriminalpolisavdelning i större stad. Länsstyrelsen i Kopparbergs

län betonar i detta sammanhang vikten av att — intill dess frågan

örn landsfogdarnas och landsfiskalernas ställning och kompetens i förevarande

avseende blivit avgjord i samband med pågående processreform —

kriminalpolismännen erhålla fullgod kriminalteknisk utbildning.

Länsstyrelsen jämte landsfogden i Värmlands län samt landsfogden i Jönköpings

län anser, att kriminalpolismännen för att kunna bibehålla nöjaktig

kännedom örn och förvärva eventuellt nya rön i kriminaltekniskt hänseende

borde beredas tillfälle att på statens bekostnad med jämna mellanrum, t. ex.

vart tredje år, genomgå en kortare repetitionskurs i Stockholm under skickliga

instruktörers ledning. Dylika kurser skulle enligt landsfogdens i Värmlands

län mening i hög grad stimulera personalens intresse för och öka dess

duglighet i yrket.

Länsstyrelsenia i Uppsala, Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs

och Jämtlands län jämte vissa landsfogdar och landsfiskaler förorda utarbetande

genom statens försorg av en lättfattlig handbok i kriminalteknik. Länsstyrelsen

i Uppsala län anser, att en dylik handbok icke borde hållas till

salu för vem som helst utan endast tillhandahållas landsfogdar, stads- och

landsfiskaler samt kriminalpolismän med skyldighet för dem att väl förvara

boken för obehöriga. Handboken borde innehålla, förutom praktiska råd

och vinkar för utredningar i olika fall, jämväl referat av särskilt belysande

fall.

.. Länsstyrelserna i Kronobergs, Jönköpings, Gotlands, Skaraborgs, Värmlands,

Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens

län jämte vissa landsfogdar och landsf skaler ävensom magistraten i Örnsköldsvik

tillstyrka utfärdande i administrativ ordning av vissa allmänna bestämmelser

angående de åtgärder, som i olika fall böra från polismyndigheternas

sida vidtagas. Genom utfärdande av anvisningar om vad icke polisskoleutbildad

personal bör iakttaga, då anmälan örn brott inkommit, borde allt

för flagranta misstag av dylik personal kunna undvikas. Sådana anvisningar

kunde lämpligen blackås i instruktionen för fjärdingsmän och polismän på

landsbygden.

Länsstyrelsen / Alvsborgs län lägger huvudvikten på rekryteringen och

yttrar härutinnan:

»Till sist vill Kungl. Maj.ts befallningshavande framhålla att enligt dess

mening, hur värdefulla än förbättringar i organisations- och utbildningsavseeude

kunna vara för höjandet av ordningsmaktens kvalitet, huvudvikten

ligger vid åstadkommandet a v en högt kvalificerad rekrytering av personalen.

Handbok i

kriminalteknik.

Allmänna

bestämmelser

och anvisningar.

Förbättring

av rekryterings

möjligheterna.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

En sådan rekrytering är emellertid i hög grad beroende av de lönevillkor,

som erbjudas de olika befattningshavarna. Såväl genom vid årets riksdag

företagen ändring av polislagen, varigenom beträffande den lägre polispersonalen

ett steg tillbaka tagits från vad lagstiftarna år 1925 avsågo att vinna

för stabilisering av denna personals ekonomiska ställning, som genom upprepat

undanskjutande av påkallad lönereglering för landsfogdar och landsfiskaler,

lia emellertid statsmakterna till rekryteringsfrågan intagit en ställning,

som gör att fullt tillfredsställande resultat ej heller kunna förväntas

av i övrigt befogade organisatoriska förändringar.»

Landsfogdarna i Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Kopparbergs

län lägga jämväl huvudvikten på rekryteringen och framhålla, att någon

förbättring i rekryteringsförhållandena, ehuru synnerligen önskvärd, icke

vore att vänta förrän samtliga befattningar inom kriminalpolisen blivit

förenade med tillfredsställande löneförmåner. Beträffande speciellt kriminalpolismännen

yttrar landsfogden i Kopparbergs län:

»Helt naturligt är emellertid, att då avlöningarna åt dessa satts så lågt

som till 3,100 kronor om året och då de dessutom sakna möjlighet till biförtjänster,

tillräckligt kvalificerat och erfaret folk till tjänsterna icke stått

att få. llekryteringen till tjänsterna bör ju ske från de större städerna. De

där tjänstgörande äldre erfarnare polismännen föredraga nu att stanna kvar

å sina väl avlönade befattningar och befordras till ännu bättre tjänster, än

att gå ut i kriminal tjänst på landsbygden. Enda förutsättningen för erhållandet

av skickliga förhörsledare och polismän är att dessa avlönas på

ett tillfredsställande sätt, vilket tyvärr dock nu ej är fallet. Yäl ställes stora

anspråk på utbildning m. m., men när fråga blir örn avlöningar måste anspråken

minskas. Möjliggöres rekryteringen, anser jag den i nya polislagen

föreslagna polisanordningen vara tillfyllest.»

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att de kriminalpolismän, som

avdelats för tjänstgöring huvudsakligen på landsbygden, merendels komma

att intaga en ogynnsam ställning i befordringshänseende, vilket är ägnat att

försvåra rekryteringen. Härutinnan yttrar länsstyrelsen:

»De» d. v. s. ifrågavarande kriminalpolismän > torde nämligen i regel få

kvarbliva vid dem tilldelad tjänstgöring och erhålla icke vikariatsförordnanden

på högre tjänst, varigenom de komma efter sina kamrater i fråga om

meriter och befordran. Huruvida detta förhållande kan avhjälpas genom

några föreskrifter är måhända tvivelaktigt, men länsstyrelsen har ej velat

underlåta att fästa uppmärksamhet vid detsamma, då det är ägnat att medföra

att rekryteringen på ifrågavarande polistjänster blir otillfredsställande.

En åtgärd till förbättring vore att möjliggöra en avvikelse från dessa kriminalpolismän

från den eljest gällande löneskalan. Såsom saken nu är ordnad

äro de ju inrangerade i vederbörande polisavdelnings lönestat, ehuru

deras avlönande bekostas av staten, och något ingripande från statsmyndigheternas

sida i fråga om avlöningsbeloppens storlek kan icke ske, därest

avlöningen får anses skälig.»

T. f. stadsfiskals i Falun åter tror, att de för landsbygden avsedda kriminalpolismännen

komma att dragas över till städerna och ser däruti en

fara för rekryteringen. Stadsfiskalen yttrar:

»Det är nämligen ett faktum, att beträffande landsorten länskriminalpolismännen

genom sin tjänstgöring i såväl stad som landsbygd i gemen erhålla

en mera allsidig utbildning och erfarenhet än sina kolleger i städerna.

Därför finnas berättigade farhågor för, att länskriminalpolismännen vid första

bästa tillfälle söka och erhålla transport eller befordran till stadspolisen. Därigenom

kommer givetvis kriminalpolisorganisationen på landsbygden att bliva

lidande. Efter hand är därför en sådan påbyggnad av denna organisation

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

nödvändig, att de bästa krafterna bland personalen finna förmånligt att tvärstanna

inom organisationen.»

Så gott som samtliga de hörda myndigheterna hava vitsordat behovet av

en förstärkning av den nuvarande kriminalpolispersonalen, särskilt i kvalitativt

avseende. För vinnande av en sådan förstärkning har i första hand

föreslagits två alternativ, nämligen antingen en förstärkning av de nuvarande

länskriminalavdelningarna eller ock skapande av en central kriminalpolisavdelning.

Vid valet mellan dessa alternativ hava myndigheterna fördelat

sig ungefär lika. Vissa myndigheter hava emellertid förordat såväl förstärkning

av länskriminalpolisen som inrättande av en mindre centralavdelning,

bestående av experter, att anlitas endast i speciella fall.

För en förstärkning av länsavdelningarna hava uttalat sig Överståthållarämbetet

jämte polismästaren i Stockholm, länsstyrelserna jämte landsfogdarna

i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Malmöhus, Hallands, Västmanlands,

Kopparbergs och Västernorrlands samt Göteborgs och Bohus

län, länsstyrelserna i Jönköpings och Gotlands län. landsfogdarna i Östergötlands

och Västerbottens län, magistraterna i Linköping och Norrköping,

stadsstyrelsen i Sollefteå, vissa landsfiskaler i Södermanlands, Östergötlands,

Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län ävensom polischeferna

i Eslöv och Falun, därvid dock länsstyrelsen i Gotlands län uttryckligen

förutsatt, att kriminalpolismännen kunde beräknas erhålla full sysselsättning

åtminstone större delen av året.

Avgörande synpunkter för dessa myndigheters inställning till förevarande

fråga hava varit vikten i de flesta fall av ett snabbt ingripande samt av person-

och lokalkännedom, i vilka hänseenden en länsvis organiserad kriminalpolis

ansetts avgjort överlägsen en centralt organiserad. Till belysning

av speciellt betydelsen av person- och ortskännedom yttrar landsfogden i

Stockholms län:

»Dessa. kriminalpolismän», d. v. s. de polismän från Stockholms stads

poliskår, som ställts till länets förfogande »vitsorda enstämmigt, att de vid

början av sin verksamhet i länet år 1926 överraskats av de svårigheter,

som ovanan vid polisarbete på landsbygden medförde för dem, vilka förut

varit vana vid stadsförhållanden. Men även obekantskapen med orterna och

folket samt med landsfiskalerna och de lokala polismännen var för dem till

en början till stor olägenhet. Men i mån, som de förvärvat närmare kännedom

härom och så att säga vuxit in i länets förhållanden, Ilar deras arbete

underlättats och resultatet därav förbättrats. Den sålunda vunna erfarenheten

utgör belägg för att den lokala avgränsningen av kriminalpolisens

verksamhetsområden till respektive län såvitt möjligt bör vidhållas och

fastslås.»

Länsstyrelsen i Gotlands län, polischefen i Eslöv och landsfogden i Kopparbergs

län uttrycka tillika farhågor för att samarbete mellan en eventuell

centralpolis och länspolisen icke skulle bli det bästa och föredraga därför

även ur den synpunkten en förstärkning av den nuvarande länspolisen framför

inrättande av en centralpolis. Vidare hava länsstyrelsen i Västernorrlands

län och landsfogden i Värmlands län ansett en förstärkt länspolis vara

att föredraga även ur kostnadssynpunkt, enär en central kriminalpolisavdelning

icke kunde få göras alltför liten, örn den skulle kunna tillgodose hela

landets behov. Slutligen har polismästaren i Stockholm framhållit, att en

centralisering av kriminalpolisen skulle medföra svårigheter vid personalens

disponerande, särskilt nied hänsyn till de talrika mordbrandsanläggningarna.

Endast i så måtto kunde enligt polismästarens mening en centralisering

vara till gagn som att vissa till Stockholm, Göteborg eller Malmö förlagda

kriminalpolismän företrädesvis skulle vara avsedda för särskilda uppgifter.

Förstärkning

av ‘personalen.

Förstärkning

av länsavdelningarna.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Beträffande frågan i vad nian oell på vad sätt förstärkning av länspolisen

bör äga runi liava olika meningar yppat sig.

Landsfo<\(len i Stockholms län, med instämmande av länsstyrelsen i länet,

framhåller, att för länets vidkommande något behov av kriminalpolis utöver

den avdelning från Stockholms stads poliskår, som nu stöde till länets för

fogande, icke förelåge, under förutsättning dock, att denna avdelning icke

finge disponeras på annat håll. Vidkommande andra län syntes det landsfogden

anmärkningsvärt, att en del av desamma icke tilldelats kriminalpolismän

av annan grad än konstapels. Då det gällde att tillföra landsbygden

verkligt kvalificerade kriminalpolismän, borde åtminstone en del av dem förvärvat

den skicklighet och erfarenhet, att de vunnit befordran till överkonstapel.

Effektiviteten av organisationen borde därför kunna höjas genom

tillsättande av flera överkonstapelsbefattningar, eventuellt i utbyte mot vissa

nuvarande konstapelsbefattningar. Värdefullt vore ock att vid sidan av den

ordinarie kriminalpolisen erhålla tillgång till vissa specialutbildade polismän,

såsom fingeravtrycksexperter och kriminalfotografer med tillhörande utrustning.

Landsfogden i Södermanlands län, med instämmande av länsstyrelsen jämte

vissa landsfiskaler i länet, påpekar, att den i länet tillgängliga kriminalpolispersonalen

endast räckt till för landsfogdens behov. Landsfiskalerna hade

oftast måst reda sig själva. Förstärkning av kriminalpolisen vore därför

önskvärd och kunde lämpligen ske genom anställande av en överkonstapel,

stationerad på så central plats i länet som möjligt. Denne överkonstapel

skulle visserligen stå under landsfogdens befäl men lämnas vidsträckt handlingsfrihet

med avseende å sina undersökningar. Höga anspråk borde därför

ställas på dennes utbildning och erfarenhet.

Länsstyrelsen jämte landsfogden i Västmanlands län anser, att varje län

borde äga tillgång till en specialutbildad kriminalpolisman, som skulle stå

till landsfogdens förfogande och jämväl tillerkännas en i förhållande till sin

utbildning lämpligen förhöjd avlöning.

Landsjogden i Skaraborgs län finner nödvändigt, att inom länet — i utbyte

mot en av de tre kriminalkonstaplarna därstädes ■— anställes en i den

moderna kriminaltekniken skicklig och erfaren kriminalassistent för verkställande

av utredning i grövre brottmål i samråd med landsfogden eller

respektive landsfiskaler.

Landsfiskalen i Ramsele distrikt anser att, så länge kommunerna själva

finge välja fjärdingsmän, den förbättring, som avsåges med 1925 års polislag,

komme att utebli. Därför vore en kraftig förstärkning av den nuvarande

länspolisen erforderlig. För att samtidigt tillgodose de kvalitativa kraven

borde den nuvarande organisationen utökas med sammanlagt 26 kriminalöverkonstaplar.

Först med en sådan ökning torde landsbygdens behov vara

fyllt,

Landsfiskalen i Skärkinds distrikt framhåller nödvändigheten av att två

polismän samarbeta i svårare fall. För Östergötlands läns behov erfordrades

därför minst fyra disponibla kriminalpolismän (nu tre st.). Med hänsyn till

sjukdom o. d. borde antalet dock ej understiga fem. Dessutom borde såsom

omedelbart befäl över dessa anställas en kriminalöverkonstapel, som ständigt

följde polisarbetet och stundom, vid svårare utredningar, kunde bli en välbehövlig

kvalitativ förstärkning, örn en dylik utökning ägde rum. kunde

annan polispersonal avsevärt inskränkas.

Länsstyrelsen jämte landsfogden i Hallands län anser, att även i städer

med mindre än 10,000 innevånare borde, när omständigheterna därtill gåre

anledning, kriminalpolis kunna anställas. Antalet kriminalpolismän i länet

borde utökas till att omfatta förutom två i Halmstad, minst en i Varberg,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

detta med hänsyn till de outvecklade kommunikationerna i länet och vikten

av lokalkännedom. Erfarenheten hade visat nödvändigheten av en sådan

placering.

Länsstyrelsen jämte landsfogden i Göteborgs och Bolms län finner önskvärt,

att i länet anställes ytterligare en kriminalkonstapel för landsbygden. Erfarenheten

hade visat, att två kriminalkonstaplar stundom behövde samarbeta

och, örn då ett nytt brott anmäldes, vore det angeläget att äga tillgång till

ytterligare en konstapel.

Landsfiskalen i Ljusdals distrikt föreslår, med hänsyn till framför allt

vikten av lokalkännedom, förstärkning på det sätt, att en kriminalpolis stationerades

i varje domsaga.

För inrättande av central kriminalpolis uttala sig länsstyrelserna jämte

landsfogdarna i Kronobergs, Blekinge, Älvsborgs, Värmlands och Orebro län,

länsstyrelserna i Kristianstads, Skaraborgs, Västerbottens och Norrbottens län,

landsfogden i Jämtlands län, vissa landsfiskaler i Södermanlands, Kopparbergs,

Gävleborgs och Jämtlands län, föreningen Västernorrlands läns landsfiskaler

samt magistraten i Härnösand.

Den tanke, som legat till grund för dessa myndigheters val av förstärkning,

har varit, att en till länet bunden kriminalpolis aldrig eller i varje fall

endast undantagsvis kunde förvärva den erfarenhet beträffande utredningar

av svårare brottmål, som vore nödvändig för vinnande av ett gott resultat.

Av en centralt organiserad kriminalpolis däremot kunde man förvänta tillräcklig

erfarenhet i detta avseende. De med en sådan kriminalpolis förbundna

olägenheterna har ansetts kunna i väsentlig grad neutraliseras genom

uppdelning av densamma i flera avdelningar, samarbete nied länspolisen

och tillhandahållande av erforderliga fortskaffningsmedel.

Landsfogden i Örebro län yttrar angående motiven.

»Ett snabbt ingripande är visserligen av stor vikt och en dylik avdelning

skulle vara tvungen att försitta en del tid på resor särskilt till landets

avlägsnare delar. Landsfogden eller landsfiskalen kunde emellertid

med biträde av länskriminalpolisen omedelbart börja en förberedande undersökning

och samtidigt tillse att inga åtgärder vidtagas, som kunde försvåra

den centrala polisavdelningens arbete. Genom samarbete mellan centralpolisen

och länspolisen skulle nödig kännedom örn lokala förhållanden vinnas.

Av en sådan centralpolisavdelning skulle man kunna vänta, att den

komme att besitta tillräcklig erfarenhet för lösande av de svåraste uppgifter

och fördelen härav skulle vida överstiga nackdelarna. Genom att stationera

en mindre del av avdelningen i någon av de norrländska städerna och en i

den sydligare delen av landet skulle för övrigt den tid, som måste försittas

på resor, avsevärt nedbringas. Örn de till avdelningen hörande polismännen

finge på lämpligt sätt cirkulera mellan de olika stationsorterna, skulle samtliga

befattningshavare kunna hållas på samma kvalitativt höga nivå. För

övrigt är jag övertygad örn, att en dylik avdelning med verkligt skickliga

kriminalpolismän redan genom sin tillvaro skulle minska brottsfrekvensen.»

Länsstyrelsen i Skaraborgs län yttrar:

»Otvivelaktigt skulle härigenom», d. v. s. genom inrättande av central kriminalpolis,

»i svårartade fall säkerställas tillgång till polisbiträden, som ägde

efter förhanden varande förhållanden största erfarenhet och bästa tekniska

utrustning för undersökningarnas verkställande samt kunde förväntas genom

sitt oavlåtliga sysslande med fall av antydd art alltjämt motsvara de städse

ökade kraven på erforderlig kriminalteknik. Med den alltjämt fortgående

förbättringen av samfärdsmedlen torde olägenheterna av tidsförlust genom

polispersonalens resor för inställelse på avlägset belägna undersökningsplatser

alltmer få antagas försvinna och nämnda omständighet nu icke böra

Central

kriminal
polis.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Centralpolis

jämte

förstärkt

länspolis.

Andra

organi
satoriska
förändringar.

hindra tillkomsten av en institution, med avseende varå sagda olägenheter

icke äro för handen beträffande de rikast befolkade delarna av landet. Till

mötande åtminstone delvis av den utgift, som centralavdelningen skulle

medföra, ifrågasätter länsstyrelsen, huruvida icke samtliga eller några av de

fem kriminalkonstapelsbefattningar, som tillsatts på grund av nådiga brevet

den 10 december 1926, skidle kunna indragas. Skaraborgs län, som genom

sagda nådiga brev erhöll en tredje konstapel, synes kunna åtminstone tillsvidare

reda sig med t va.

Landsfiskalerna i Hedemora och Gagnefs distrikt anse en centralpolis vara

att föredraga även ur kostnadssynpunkt, enär den vore i stånd att arbeta

mera metodiskt och snabbt än den mindre vana liinspolisen. Dessutom

skulle inrättandet av en centralpolis möjliggöra en inskränkning i den nuvarande

länspolisens numerär.

Landsfogden i Blekinge län föreslår inrättande av fyra centralavdelningar

med förläggning i Malmö, Stockholm, Falun och Luleå, vardera bestående

av två man, försedda med en snabbgående automobil.

Länsstyrelsen i Blekinge län förordar inrättande av några på skilda orter

inom landet förlagda centrala kriminalpolisavdelningar för särskilt spaningsarbete.

Dessa behövde ej l>li så särdeles manstarka eller många till antalet,

ifall möjlighet öppnades för dylik avdelning att subsidiärt lämna hjälp till

ort även utom avdelningens område. Däremot ansåge länsstyrelsen olämpligt

att inrätta endast en central för hela landet med hänsyn till de stora avstånden.

Länsstyrelserna jämte landsfogdarna i Kronobergs, Värmlands och Gävleborgs

län samt länsstyrelserna i Orebro och Kristianstads län förorda jämväl fördelning

av centralpolisen på flera avdelningar, därvid länsstyrelsen i Örebro

län framhåller lämpligheten av att avdelningarna anknytas till poliskårerna

i de största städerna för att polismännen under den tid, då de ej äro sysselsatta

med utredning på annat håll, skola hava tillfälle att utöka sin

erfarenhet på ifrågavarande område.

Landsfogden jämte vissa landsfiskaler i Jämtlands län föreslå slutligen en

centralpolis, bestående av en huvudavdelning och flera underavdelningar,

varigenom förmånen av enhetlig ledning skulle ernås.

Länsstyrelsen jämte vissa landsfiskaler i Ostergötlands län, länsstyrelsen jämte

landsfogden i Kalmar län, länsstyrelsen i Malmöhus län, landsfogden i Skaraborgs

län, Värmlands länsförening av föreningen Sveriges landsfiskaler samt

landsfiskalerna i Ludvika och Kopparbergs distrikt anse, att man i första hand

borde genom lämplig förstärkning av den nuvarande länspolisen göra denna

mera skickad för sin uppgift. Tillika syntes det dock berörda myndigheter

önskvärt, att såsom komplement till länspolisen inrättades en mindre, för

hela riket gemensam centralavdelning, bestående av olika slags experter att

anlitas i vissa, mera sällsynta fall, t. ex. mord, eller för utredning av särskilda

detaljer, för vilka länspolisen stöde främmande. Till en dylik avdelnings

förfogande skulle givetvis stå snabbaste fortskaffningsmedel även flygmaskin

örn så befunnes erforderligt.

Länsstyrelsen jämte vissa landsfiskaler i Jämtlands län anser, att bristen

på kompetent personal för svårare fall bäst avhjälpes genom att göra samtliga

kriminalpoliskrafter i riket rörliga, så att de kunna användas, där de

bäst behövas. Länsstyrelsen yttrar härom:

»Den här erforderliga specialkunskapen torde endast kunna presteras av

ett fåtal befattningshavare med omfattande och fortlöpande praktisk övning.

Av denna anledning kan det antagas, att det skulle lämna sämre resultat,

örn man för landsortens behov inrättar en — eller flera — särskilda kårer,

än örn man använder sig av detektivpersonalen i de tre största städerna.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning är det därför

lämpligast att i denna del återgå till 1922 års förslag därom att polisbiträde

för utredning får rekvireras från nämnda städer från vilken ort som helst i

landet, samt att sådant biträde icke får vägras i vidare mån än som för

polisverksamhetens utövande i hemortsstaden är oundgängligen nödigt.»

Landsfogden i Jönköpings län anser även, att i första hand borde skapas

större möjligheter att i svårare fall erhålla biträde från Stockholms eller

annan större stads kriminalpolisavdelning. Med hänsyn till vikten av personoch

lokalkännedom borde dessutom den nuvarande kriminalpolisen göras

mera rörlig inom länet och genom stationering under kortare tider å olika

orter beredas tillfälle att utöka sina kunskaper i berörda hänseende. Därvid

kunde den lämpligen tjänstgöra jämväl såsom övervakare av den lösa befolkningen.

Länsstyrelsen jämte landsfogden i Kalmar län föreslår, att den för landsbygden

avsedda kriminalpolisen i varje län ordnas såsom självständig organisation,

underställd länsstyrelsen, med landsfogden som chef. Örn fördelarna

härav yttrar landsfogden:

»Härigenom skulle vinnas åtskilliga fördelar bland annat, dels att landsfogden,

vilken under länsstyrelsen såsom länets högsta polismyndighet har

ansvar för och ledning av polisväsendet å länets landsbygd, kunde direkt

utöva chefskapet över den för landsbygden avsedda personalen, varigenom

denna på snabbare och effektivare sätt kunde utnyttjas, dels ock att länspolisen

för sina avlönings- och pensionsförhållanden, vilka för en god rekrytering

av kåren äro utav avgörande betydelse, och ifråga örn sin utrustning

med de för brottmålsutredningars behöriga verkställande nödvändiga

materialen icke behövde vara beroende av de kommunala myndigheterna i

stationsorten, vilka i allmänhet sakna intresse för en polisorganisation, som

huvudsakligen skall användas utom kommunen. I detta sammanhang bör

emellertid framhållas, att länspoliserna jämväl, i den mån de icke vore sysselsatta

å landsbygden, borde tjänstgöra i stationsorten.»

Landsfogden i Kristianstads län anser önskvärt, att kriminalpolisen direkt

underställes landsfogden.

Magistraten och poliskammaren i Sundsvall anse, att största effektiviteten

skulle nås genom omorganisation av den nuvarande kriminalpolisen till en

statlig institution med centralavdelning i Stockholm och underavdelning i

varje län. Utbildad personal skulle då ständigt finnas att tillgå och förstärkning

kunde vid behov erhållas från lämpligaste ort både med avseende

å personal och utrustning. Inrättande av en centralavdelning för hela landet

vore däremot enligt berörda myndighet icke tillrådligt.

Landsfogden i Västernorrlands län, med instämmande av länsstyrelsen, ävensom

vissa landsf skaler i länet föreslå inrättande av ett kriminaltekniskt laboratorium.

Härom anför landsfogden:

»Den största bristen torde dock vara avsaknaden av ett statens kriminaltekniska

laboratorium, där vetenskapen kunde anlitas för lösande av vissa

kriminalproblem. Kriminalpolisens i de moderna kulturländerna framgångar

torde i hög grad bero på tillgången av sådana laboratorier, där skriftgranskningar,

kemiska analyser och vetenskapligt fotografiska undersökningar kunna

lämna god ledning för brottens utredning och tillförlitliga bevismaterial för

rättegångarna. Förutom de direkta praktiska resultaten av dessa laboratoriers

verksamhet hava dessa sin stora betydelse för utbildning i modern

kriminalteknik. Ett inrättande av sådana laboratorier t. ex. i samband med

några av våra högskolor skulle säkerligen vara till oskattbar nytta för landets

kriminalpolisväsende, särskilt om de förenades med undervisning för kriminalpolismännen,

åtminstone för kriminalpolismän i ledareställning.»

Kriminal
tekniskt
laboratorium.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

s. k.

en fin gersregister.

Polishundar.

Motorfordon.

Landsfogden i Orebro län, med instämmande av länsstyrelsen i länet, föreslår

inrättande av s. k. enfingersregister för hela landet oell yttrar härutinnan:
»Centralbyrån

för fingeravtryck är till god hjälp, då fingeravtryck anträffats

å brottsplatsen och det gäller att identifiera eventuellt misstänkt person.

Emellertid inträffar synnerligen ofta, att ett fingeravtryck anträffas men

undersökningarna icke giva till resultat, att misstankar kunna riktas emot

viss eller vissa personer. Som ytterst sällan avtryck av brottslingens samtliga

tio fingrar återfinnas å brottsplatsen, är det i de flesta fall icke möjligt

för centralbyrån att undersöka, huruvida motsvarande avtryck finnes i deras

register. En sådan undersökning är möjlig endast örn ett fullständigt s. k.

enfingersregister finnes att tillgå. Yid centralbyrån för fingeravtryck föres

endast ett mindre dylikt enfingersregister, huvudsakligen omfattande avtryck,

upptagna i Stockholm. Det skulle vara synnerligen önskvärt, örn detta enfingersregister

utvidgades till att omfatta hela landet. Min övertygelse är

att härigenom åtskilliga brottslingar, som eljest skulle gå fria, förr eller

senare skulle ertappas.»

Länsstyrelserna jämte landsfogdarna i Södermanlands, Örebro och Västernorrlands

län, länsstyrelserna i Gotlands och Kristianstads län, landsfiskalerna

i Hedemora, Svärdsjö och Undersåkers distrikt samt magistraten i Örnsköldsvik

anse, att varje länskriminalavdelning borde utrustas med en fullt dresserad

polishund. Därigenom skulle effektiviteten av spaningsarbetet kunna betydligt

höjas, enligt vad erfarenheten visat. Landsfiskalen i Svärdsjö distrikt

yttrar i denna fråga.

»En sak, som i anledning av vissa på sista tiden förövade grövre brott

åter blivit aktuell, är polishundsfrågan. Det har från flera håll framhållits

att, därest dresserade polishundar stått till polisens förfogande, brottslingarna

säkerligen kunnat gripas. Detta påstående kan säkerligen ej betvivlas.

Att en god polishund, använd i rätta ögonblicket, kan vara till ovärderlig

nytta, är uppenbart. Yid gripande av beväpnade brottslingar synes mig en

eller flera polishundar vara enda effektiva medlet. Det skulle säkerligen

hälsas med stor tillfredsställelse från mångå håll, därest staten på något sätt

bidroge till kostnaderna för anskaffande av polishundar inom varje län.

Jag har mig bekant, att ett flertal av länets landsfiskaler och polismän hava

för tanke att inköpa polishundar till sin verksamhet, därest detta ej ställde

sig för dyrbart. Skulle exempelvis staten i någon mån bidraga till kostnadernas

nedbringande dels genom ställande av erforderligt anslag för ändamålet

och dels genom vidtagande av åtgärder för anskaffande av lämpliga

polishundar, vöre nog saken genast i ett gynnsammare läge. Åtminstone

borde det vid varje kriminalpolisavdelning i länens huvudstäder finnas en

polishundsdepå, där polishundar vid förekommande behov kunde rekvireras.

»

Länsstyrelserna jämte landsfogdarna i Stockholms och Södermanlands län

samt magistraten i Linköping och chefen för kriminalpolisen därstädes finna

önskvärt, att snabbgående motorfordon ställes till länskriminalpolisens förfogande.

Landsfogden i Stockholms län anför härutinnan:

»I fråga om utrustningen för den å landsbygden arbetande kriminalpolisen

har åtminstone inom detta län alltmera framträtt behov av tillgång till

en egen automobil. För närvarande äro kriminalpolismännen hänvisade att

resa enligt resereglemente!, det vill säga så vitt möjligt anlita järnväg, där

sådan finnes att tillgå, samt å andra sträckor använda förhyrda bilar. Detta

medför ej sällan olägenheter med avseende å möjligheterna till skyndsam

utryckning, varjämte arbetet ute i orterna i avsevärd grad därav försvåras.

Kriminalpolismännen befinna sig ofta i sådana situationer, att det svårligen

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

kan bedömas, huruvida saken tarvar så skyndsam resa, att resereglementets

föreskrifter om billigaste färdsättet måste följas eller om de äga rätt att

välja ett snabbare men dyrbarare färdsätt i automobil. Risken att själv få

vidkännas kostnaden för bilresan gör, att polismännen ofta draga sig för att

anlita automobil. Härigenom kan en dyrbar tid gå förspilld. Kriminalpolisens

arbete på landsbygden är i och för sig så svårt och tungt, att det är

beklagligt, att detsamma skall ytterligare tryckas av dylika olägenheter, vilka

nedsätta dess effektivitet. Vid gjorda jämförelser emellan å ena sidan de

årliga kostnaderna för kriminalpolisens ersättningar för lejda fordon och å

andra sidan den beräknade kostnaden för inköp, underhåll och drift av en

egen automobil, har det visat sig, att statsverkets merutgift i det senare fallet

troligen bleve tämligen obetydlig. I de län, där flera kriminalpolismän finnas

stationerade på samma plats och där deras biträde för brottmålsutredningar

inom länet påkallas i större omfattning, synes det följaktligen nödvändigt,

att desamma på statens bekostnad beredas tillgång till en egen automobil.»

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar:

»Länsstyrelsen vill särskilt understryka vad landsfogden anfört angående

lämpligheten av att länets kriminalpolis erhåller tillgång till egen automobil.

Kriminalpolisens resekostnader hava uppgått för år 1927 till omkring

3,600 kronor och för år 1928 till omkring 4,600 kronor. Med hänsyn härtill

torde statsverkets merutgift för tillhandahållande av egen automobil åt kriminalpolisen

bliva skäligen obetydlig. »

Landsfogden i Gävleborgs län betonar önskvärdheten av ändring i kriminalpolismännens

placering i rese- och traktamentsklass av allmänna resereglemente!.

Vid längre resor bleve nämligen personalen i onödan uttröttad

genom resa i III klass å tåg. Denna olägenhet bomme att förstoras, örn

centrala avdelningar inrättades.

Föreningen Västernorrlands läns landsfiskaler framhåller i detta sammanhang,

att gällande föreskrifter för reseersättnings utbekommande verka hämmande

på polistjänstens utövning och därför böra uppmjukas. I motiven

yttrar föreningen:

»Har landsfiskalen någon gång av tjänstenit företagit resor för brottslingars

efterspanande och gripande, har många gånger ersättningar för dylika

resor vägrats, sedan räkningarna granskats av personer, som till och med

endast haft en mycket svag aning örn polismannatjänst och därmed förenade

omständigheter. En och annan gång har det även inträffat, att Kungl. Maj:t

av nåd utanordnat ersättning för av landsfiskal företagen resa, som skett ej

för nöjes skull, utan av nit och intresse i tjänsten. Allt dylikt är ej ägnat

att stimulera det intresse, som förefunnits, utan har snarare verkat i motsatt

riktning.

Länsstyrelsen jämte landsfogden i Orebro län, landsfogden i Jönköpings län

samt landsfiskalerna i Junsele ock läts distrikt betona olägenheten av att telefonstationerna

på landsbygden ej hållas öppna dygnet om. Detta vållade

ofta förseningar i spaningsarbetet. Det vore därför önskvärt, om polismyndigheterna

på ett eller annat sätt kunde beredas möjlighet att använda telefon

i tjänsteärenden, oberoende av stängningstiderna. I varje fall borde

åtminstone landsfiskalerna kunna dygnet örn stå i telefonförbindelse med

residensstaden för att kunna vidare befordra anmälan om brott eller rekvirera

erforderligt biträde m. m.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att i landsfogde- och landsfiskalsinstruktionerna

borde stadgas skyldighet för vederbörande att i fall, då

behov av kriminaltekniskt biträde kunde anses föreligga och vederbörande

landsfogde eller landsfiskal icke med säkerhet kunde utföra det i sådant avseende

erforderliga arbetet, anlita dylikt biträde. Rekvisition av biträde från

iV0 7 ai >0 2

Ändring

gällande be

st anim elser

örn reseersättning.

Ständig

telefonförbindelse

m. m.

Särskilda

föreskrifter.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

de tre största städerna, på sätt länsstyrelsen föreslagit, borde dock endast

ske genom länsstyrelsen, varom föreskrift lämpligen kunde liimnas i polisreglementet.

I instruktionen för landsfogdar, landsfiskaler och stadsfiskal

borde jämväl omnämnas deras skyldighet att vid behov av dylikt biträde

därom skyndsammast göra anmälan till länsstyrelsen.

Landsfiskalerna i Villåttinge., Skärkinds, Malungs, Lillhärdals, Svegs och

Mörsils distrikt anse jämväl det böra stadgas skyldighet för de lokala polismyndigheterna

att anlita kriminalpolis men vilja fastslå denna skyldighet

att gälla alla grövre brott, därest ej gärningsmannen omedelbart urtappades

eller eljest tillräckliga bevis angående gärningsmannen genast erhölles. Landsfiskalen

i Skärkinds distrikt anför härutinnan:

XAven örn polischefen inom distriktet anser sig hava möjlighet att reda

upp ett svårt brottmål, synes mig försiktigheten bjuda, att han genast i ett

sådant fall tillkallar kriminalpolis. Han synes mig hava skyldighet förutsätta,

att han kan misslyckas, och under sådana förhållanden har ju en dyrbar

tid gått förlorad och många ledtrådar försvunnit. I varje fall bör det

icke under några förhållanden vara tillåtet, att andra polismän lin sådana,

som hava föreskriven teoretisk kompetens och även praktisk utbildning vid

kriminalpolis, börja befatta sig med brottmål, ty det har visat sig, att sådana

polismäns försök till utredningar endast försvårar arbetet, då kriminalpolismän

skola taga vid, där de förutnämnda strandat. Även örn ett visst intresse

finnes, kan nyfikenhet undantränga pliktkänslan och polismannainstinkten.»

Poliskammaren i Norrköping jämte stadsfiskalen därstädes finner lämpligast

att avskilja vissa brottskategorier, vid vilka kriminalpolis ofördröjligen skall

tillkallas. Att, såsom föreslagits, låta vederbörande länsstyrelse avgöra, när

kriminalpolis borde anlitas, bleve alltför tidsödande, då länsstyrelsen ofta

ej kunde fatta beslut utan remiss. Under alla förhållanden vore det nödvändigt

att utfärda förbud för icke kriminaltekniskt utbildad personal att,

då grövre brott inträffat, vidtaga några som helst självständiga åtgärder på

brottsplatsen utom att avspärra densamma.

Poliskommissarien i Sundsvall, med instämmande av magistraten därstädes.

föreslår, att kriminalpolis ofördröjligen skall tillkallas vid mord, mordbrand

och inbrottsstölder av mera betydande mått, samt att kategoriska föreskrifter

givas härom i syfte att undvika onödig tidsutdräkt.

Länsstyrelsen jämte landsfogden i Alvsborgs län anser, att därest centralpolis

inrättades, denna ofördröjligen skulle tillkallas vid mord, dråp, mordförsök

och mordbrand, såvida ej gärningsmannen omedelbart ertappades.

Därjämte skulle centralpolisen stå till förfogande även för utredningar av

andra brott efter länsstyrelsens beprövande i varje särskilt fall. Till bestämmelserna

härom borde även knytas vissa allmänna föreskrifter örn vad

som i avbidan på centralpolisens ankomst skulle vidtagas av ortspolisen.

7. f. landsfiskalerna i Sundborns och Venjans distrikt föreslå, att en eventuell

centralpolis alltid skulle tillkallas vid mord och mordbrand, medan i

övriga fall de lokala polismyndigheterna skulle hava rätt att avgöra, huruvida

biträde av dylik polis skulle anlitas eller ej.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser åter olämpligt att stadga kategoriska

föreskrifter örn tillkallande i vissa fall av hjälp från centralpolisen. Lämpligast

vore att helt överlämna åt vederbörande länsstyrelse att avgöra, örn

och när dylik medverkan skulle påkallas. Både landsfogden och landsfiskalerna

kunde lätt och utan tidsutdräkt komma i förbindelse med sin länsstyrelse

för att samråda i saken.

Länsstyrelserna jämte landsfogdarna i Kronobergs och Gävleborgs län, länsstyrelserna

i Malmöhus, Västerbottens och Norrbottens län, landsfogden jämte

vissa landsfiskaler i Kopparbergs län, chefen för kriminalpolisen i Eslöv samt

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

landsfiskalen i Brunflo distrikt anse ock lämpligast att åt länsstyrelsen överlämna

avgörandet i berörda hänseende, icke minst med hänsyn till de kostnader,

som vore förenade med anlitande av dylikt biträde.

Landsfogdarna i Jönköpings och Blekinge län samt landsfiskalerna i Kinda

och Ytterhogdals distrikt tinna olämpligt att överlämna avgörandet härutinnan

åt länsstyrelsen, enär dess arbete ej vore så inriktat samt densamma ej

heller vore anträffbar dygnet örn. Befogenheten ifråga borde i stället anförtros

landsfogden eller i varje fall även denne.

Länsstyrelsen i Orebro län finner ock befogenheten att tillkalla centralpolis

lämpligen böra tillkomma landsfogden, eventuellt i samråd med länsstyrelsen,

där så ske kunde.

Landsfogden i Västmanlands län anser nämnda befogenhet böra tillkomma

undersökningsledaren, enär denne bäst vore i stånd att bedöma, örn och i

vad mån biträde av dylik polis erfordrades.

Länsstyrelserna i Skaraborgs och Västernorrlands län vilja med hänsyn till

den tidsutdräkt, som länsstyrelses medverkan skulle vålla, jämväl lägga avgörandet

i undersökningsledarens hand, därvid dock länsstyrelsen i Västernorrlands

län betonar vikten av att vederbörande undersökningsledare ofördröjligen

avgör, huruvida kriminalpolis skall tillkallas eller ej.

Länsstyrelserna i Uppsala och Ostergötlands län jämte vissa landsfiskaler i

sistnämnda län finna även lämpligast att fortfarande låta vederbörande polischef

på eget ansvar avgöra, huruvida kriminalpolis skall tillkallas eller ej;

dock borde enligt länsstyrelsen i Uppsala län föreskrifterna örn rekvisition

givas sådan avfattning, att anlitande av kriminalpolis icke — såsom nu ofta

vore fallet — ansåges som en nödfallsåtgärd, vilken icke borde tillgripas,

förrän egna ansträngningar visat sig resultatlösa.

Ytterligare utredning.

Kungl. Majit uppdrog den 19 december 1930 åt undertecknad att på sätt

statsrådsprotokollet för samma dag närmare utvisar såsom sakkunnig inom

socialdepartementet biträda vid granskning av polislagstiftningens tillämpning

m. m. Beträffande uppdragets innebörd framhöll departementschefen

1 sitt anförande till nämnda protokoll rörande den ifrågavarande kriminalpolisorganisationen,

att den verkställda utredningen, av vilken en sammanställning

upprättats inom socialdepartementet, torde böra kompletteras med

en undersökning rörande dels den omfattning, i vilken de kriminalpoliser,

vilkas avlöning bestredes av statsverket, användes utanför stationsorten, dels

vilka göromål de sysselsattes med å denna ort och dels i vad mån deras

kompetens motsvarade vad man vid institutionens införande avsett, och uttalade

departementschefen att undersökningen av. denna fråga delvis torde

få verkställas genom samtal med domare som haft att handlägga mål, i vilka

utredning verkställts av dylika kriminalpoliser, liksom även med dessas överordnade.

För fullgörande av uppdraget beträffande utredningen angående kriminalpolisorganisationen

har jag besökt 15 städer i landet, där kriminalpolismän

för verksamhet huvudsakligen utom staden äro anställda, och angående denna

organisation haft samtal med 7 landshövdingar, 5 landssekreterare, 15 landsfogdar,

10 häradshövdingar, 5 borgmästare, 5 polismästare, 2 stadsfiskal,

2 poliskommissarier, 5 kriminalöverkonstaplar, 9 kriminalkonstaplar samt

2 representanter för föreningen Sveriges landsfiskaler. Härjämte har jag

genom länsstyrelserna och landsfogdarna införskaffat särskilda uppgifter rörande

kriminalpolisen, vilka delvis återfinnas i bilagda tabeller.

Uppdrag åt

sakkunnig.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Slät istik.

Omfattningen av kriminalpolisens verksamhet utom stationsorten.

Den officiella statistiken över brottsligheten i vårt land är uteslutande

grundad på uppgifter från domstolarna. Endast sådana brott, som varit föremål

för domstolsbehandling, redovisas i denna statistik. Någon allmän polisstatistik,

varav upplysning skulle kunna erhållas örn den stora mängd av

brott, som icke beivras, finnes icke. För bedömande av polisens och åklagarmaktens

effektivitet är en sådan statistik behövlig, men endast beträffande

några av de största städerna publiceras uppgifter i detta hänseende.

I samband med 1925 års polisreform meddelades vissa bestämmelser, som

avsågo att möjliggöra en kontroll över att den av staten bekostade kriminalpolispersonalen

i länen vore tillräcklig för varje ort. I instruktionerna för

landsfogdarna, för landsfiskalerna och för stadsflskalerna intogos nämligen

bestämmelser om skyldighet för nämnda åklagare att föra dagbok över bland

annat anmälningar angående brott. Enahanda skyldighet stadgades för i

köping anställda åklagare. Kontrollmöjligheten bestod däri att av dagboksanteckningarna

skulle kunna inhämtas, huruvida de olika anmälningarna lett

till brottslingarnas uppdagande och sakfällande. Man skulle härigenom

kunna få en uppfattning av kriminalpolisarbetets effektivitet på det ena eller

andra hållet. Såsom i en i socialdepartementet år 1929 av dåvarande revisionssekreteraren

S. Lawski upprättad promemoria framhölls, var emellertid

värdet av denna kontrollmöjlighet uppenbarligen ganska obetydligt så länge

någon sammanställning av de olika åklagarnas dagböcker icke ägde rum.

Ville man på ett rationellt sätt fördela den av staten bekostade kriminalpolispersonalen

efter behovet av sådan i de särskilda länen, vore enligt uttalande

i promemorian en statistik över kriminalpolisverksamheten i riket

oundgänglig. För närvarande saknades emellertid en myndighet, som ägde

på en gång skyldighet och kompetens att upprätta en dylik statistik.

Med anledning av innehållet i nämnda promemoria uppdrog Kungl. Majit

den 29 november 1929 åt statistiska centralbyrån att i närmare angivna hänseenden

inkomma med yttrande och förslag i ämnet, och har sådant förslag

i juni 1931 avgivits av ämbetsverket.

Men ehuru någon allmän polisstatistik ännu icke finnes att tillgå, hava

dock ganska belysande uppgifter kunnat erhållas rörande omfattningen av

kriminalpolisens verksamhet. Genom länsstyrelserna hava uppgifter införskaffats

från kriminalpolismännen själva för åren 1928—1930 angående dels

antalet brott och förseelser av olika slag, vilka varit föremål för undersökning

vid deras verksamhet utom stationsorten, dels antalet personer, vilka

blivit häktade för brott, som undersökts av kriminalpolisen, och dels antalet

av kriminalpolismännen i verksamheten utom stationsorten använda reseoch

förrättningsdagar. Uppgifterna äro grundade på polismännens egna an

teckningar och det bör naturligtvis icke förbises, att dessa kunna vara bristfälliga

och ofullständiga, men felaktigheterna torde i avseende å det föreliggande

behovet icke vara av någon större betydelse. Härjämte hava uppgifter

erhållits genom länsstyrelserna å hela antalet personer, som under

åren 1928, 1929 och 1930 häktats för brott begångna inom området för den

av staten bekostade kriminalpolisens verksamhet, nämligen landsbygden och

städer, där kriminalpolisavdelning icke finnes. Samtliga sålunda införskaffade

uppgifter återgivas i tab. 1-—3.

Av dessa uppgifter finner man, att omfattningen av kriminalpolisens verksamhet

utom stationsorten är mycket olika i olika län, och av jämförelser

mellan tabellerna framgår, att olikheterna äro högst betydliga även i förhållande

till förekomsten av grövre brott, varom tab. 2 lämnar upplysning beträffande

sådana brott, för vilka häktning ägt rum.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Det större eller mindre behovet av kriminalpolis betingas icke heller

endast av förekomsten av grövre brott eller av brott över huvud taget. Aven

andra förhållanden kunna inverka, såsom landsfiskalernas olika förutsättningar

att själva göra brottsundersökningar, större eller mindre svårighet

för dem på grund av andra göromål att ägna tillräcklig tid åt arbetet med

brottmålen samt tillgången på extra landsfiskaler eller andra polismän, som

kunna utföra eller deltaga i sådant arbete.

I sistnämnda hänseende kan framhållas, att den i Östergötlands län anställda

av landstinget med bidrag av staten bekostade ordningspolisen, bestående

av en kommissarie och sex konstaplar, anlitats även för verkställande

av en del utredningar i brottmål. Den ena av de kriminalkonstaplar

för länet, som är anställd i Linköping, har icke någon gång tagits i anspråk

för tjänstgöring utom staden, vilket uppgivits hava sin orsak i förutnämnda

förhållande. Landsfogden i länet har emellertid meddelat, att landstingspolisen

numera användes mestadels såsom ordnings- och trafikpolis, till

följd varav kriminalkonstaplarnas utredningsarbete å landsbygden med all

sannolikhet komme att ej oväsentligt ökas.

Aven de ordinarie fjärdingsmännen torde i åtskilliga distrikt vara eller

kunna bliva användbara såsom biträden åt landsfiskalerna vid brottsutredningar,

icke endast såsom vittnen utan även för verkställande av undersökningar

i enklare mål.

Förutom de faktorer, vilka sålunda närmast torde vara bestämmande i

fråga örn behovet av kriminalpolis, kulina särskilda personliga eller lokala

förhållanden i hög grad föranleda ökad eller minskad användning av kriminalpolisen.

Härutinnan bör i främsta rummet beaktas att i de län, där

kriminalpolismännen äga större erfarenhet och träning och därigenom högre

kompetens, vederbörande åklagares benägenhet att anlita dem kan antagas

bliva större. Med den ökade uppskattningen av de fördelar, som kunna

vinnas genom anlitande av väl kvalificerade kriminalpolismän, torde också

följa växande anspråk i allmänhet på brottsutredningars beskaffenhet, varav

i sin ordning kunna följa ökade behov.

Vidare kunna avstånden från stationsorten till länets olika delar vara av

stor betydelse. De korta avstånden i Stockholms län från Stockholm till

stadens omgivningar, där förekomsten av brott är särskilt stor, samt i

Malmöhus län hava i väsentlig mån föranlett ökad användning av kriminalpolisen

i dessa län, medan i de norrländska länen råder ett motsatt förhållande.

I fråga om behovet och användningen av kriminalpolis äro förhållandena

i Stockholms län av särskilt intresse på grund av grannskapet till huvudstaden.

Landsfogden i länet har i en den 7 mars 1931 gjord framställning

om inrättande av en kriminalkommissariebefattning för länet lämnat en utförlig

redogörelse angående den verksamhet, som utövats av kriminalpolisen

därstädes, en kriminalöverkonstapel och fyra kriminalkonstaplar. Denna

framställning synes liär i huvudsakliga delar böra återgivas. Efter framhållande

att erfarenheterna under den förflutna femårsperioden på ett ovederläggligt

sätt visat behovet och nyttan av en dylik kriminalpolis, fortsätter

landsfogden:

»Under det första året — 1926 — vilket får betraktas som ett övergångsår,

kom visserligen avdelningens verksamhet icke fullt till sin rätt, vilket huvudsakligen

torde hava berott på avdelningens obekantskap med länet och

bristande vana att arbeta på landsbygden. Men delvis torde orsaken även

hava varit att söka däri, att länets egna lokala polismyndigheter då ännu

ej voro bekanta med det nya systemet och de möjligheter detsamma medförde.

Men från och med året 1927 har länsavdelningens verksamhet inom

Erfarenheten

i Stockholms

Ilin.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

länet varit i full gång. Från oell med sistnämnda år har ävenledes förts

noggrann statistik över dess verksamhet och denna statistik utvisar, i vilken

avsevärd oell alltjämt stigande omfattning denna kriminalpolis anlitats. Aven

örn, såsom av statistiken framgår, länsavdelningens biträde i regel begränsats

till allenast grövre brott och även om vederbörande sökt att, då arbets

bördan vid avdelningen varit stor, hålla igen, då dess biträde påkallats från

lokala polismyndigheter inom länet, har det dock ej kunnat undvikas att

arbetsbelastningen efter hand blivit alldeles onormalt stor. Och för närvarande

har det kommit därhän, att de vid avdelningen tillgängliga arbetskrafterna

och främst dess befäl, kriminalöverkonstapeln, äro så överlupna

av arbete, att det skäligen ej kan begäras att det skall fortgå vidare. Flera

rekvisitioner av angelägen art örn biträde från denna avdelning hava även

av denna anledning fått avvisas. Med ett ord det förefinnes ett trängande

behov av förstärkning av personalen vid avdelningen.»

Efter hänvisning till en framställningen bilagd statistik över kriminalpolisavdelningens

verksamhet under åren 1927—1930 fäster landsfogden därutöver

uppmärksamheten på vissa förhållanden, vilka äro av speciell betydelse,

då det gäller kriminalpolisverksamhet inom Stockholms län och anför

härom:

»Länet är beläget omkring Stockholm och dess folkrikaste delar utgöra

förorter till denna storstad. Stockholm bildar centralpunkten för större

delen av länet. Detta förhållande återverkar även på de kriminella företeelserna

inom länet. Det har sålunda visat sig, att de inom länet förövade

grövre brotten ofta leda sin upprinnelse från Stockholm. Och dit söker

sig gärningsmannen merendels för att vinna avsättning för vad han kan

hava åtkommit eller för att dölja sig. I fråga örn de talrikast av alla förekommande

grövre brotten, nämligen tillgreppsbrotten och speciellt inbrottsstölderna,

är det vidare så att desamma ofta förövas i serier med hemsökande

periodvis av än den ena och än den andra förorten, därvid det ofta

är samma brottsling eller samma brottslingsliga som är verksam och vilken

har sitt egentliga tillhåll inom Stockholm. Dylika serier kunna sålunda

genomlöpa såväl stadens som länets områden samt flera olika landsfiskalsdistrikt.

Det ligger i öppen dag att de lokala polismännen, fjärdingsmännen,

vilkas befogenhet i regel är begränsad till en socken, liksom också

landsfiskalen, vars befogenhet ej sträcker sig utanför den eller de socknar,

som bilda hans distrikt, redan på grund av denna lokala begränsning av

deras polismansbefogenhet skola vara mycket dekapiterade, då det gäller

att efterspana och utreda sådana brott.

''Visserligen äger såväl landsfiskal som annan polisman att för fullföljande

av begynt spaning eller av annan tvingande orsak utsträcka sin polisverksamhet

utom sitt egentliga tjänstgöringsområde. Men detta medgivande

måste givetvis användas med stor försiktighet och ej annat än undantagsvis.

Och i allt fall äro dessa polismän på grund av sin obekantskap med de

lokala förhållandena merendels icke i stånd att på ett effektivt sätt bedriva

polisverksamhet utom sitt område. Däremot äro ifrågavarande kriminalpolismän,

vilka äga polisbefogenhet ej endast inom hela länet utan även

inom Stockholms stad, synnerligen väl lämpade att omliänderhava dylika

spaningar och utredningar.

För att höja effektiviteten av länsavdelningens på detta sätt centralt bedrivna

polisverksamhet har den anordningen vidtagits, att landsfiskalerna

ålagts att till länsavdelningen insända meddelanden örn alla tillgreppsbrott,

där förövaren ej kunnat av dem ertappas, samt att därvid lämna upplysningar

örn tillgripet gods ävensom att i övrigt meddela vad som kan tjäna

till ledning vid efterspaningen. Hos länsavdelningen samlas och registreras

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

dessa anmälningar, varjämte länsavdelningen förmedlar deras införande i

spaningsregistraturen lios Stockholms egentliga kriminalpolis. Härigenom

har det i många fall lyckats länsavdelningen att komma på spåren och upptäcka

seriebrott av stor omfattning. Å andra sidan har länsavdelningen fördelen

att vid sitt arbete kunna utnyttja den värdefulla brottslings- och spaningsregistratur,

som finnes vid kriminalpolisen i Stockholm.»

Beträffande behovet av en kommissariebefattning framhöll landsfogden

vidare att, då det för länsavdelningen merendels gällde att utföra självständiga

spanings- och utredningsuppdrag av svårare art, det vore nödvändigt,

att vid avdelningen funnes tillgång till väl kvalificerade arbetskrafter och att

för att avdelningen skulle bliva i tillfälle att till fullo utnyttja de goda

möjligheter, som enligt vad ovan antytts förefunnes för en effektiv kriminalpolisverksamhet

rörande brott inom länet, det sålunda erfordrades att avdelningen

erhölle en föreståndare och ledare, vilken åtminstone delvis kunde

frigöras från löpande göromål, varmed han nu vore överhopad, för att han

skulle kunna helt ägna sig åt större och svårare arbetsuppgifter och för att

han skulle kunna utöva den sammanhållande och överblickande ledning över

verksamheten som vore nödvändig.

I skrivelse till Kungl. Majit den 19 mars 1931 förordade länsstyrelsen i

Stockholms län livligt inrättandet av den föreslagna kommissariebefattningen.

Länsstyrelsen erinrade, att länsstyrelsen redan år 1925 framhållit önskvärdheten

av att befälet över kriminalpolisavdelningen för länet bleve utrustad

med kommissaries kompetens. Länsstyrelsen hade emellertid då iakttagit en

viss återhållsamhet med hänsyn till »de svävande frågorna örn reglering av

landsfiskalsdistrikten och de extra landsfiskalernas bibehållande», men numera

torde man, framhöll länsstyrelsen, kunna fastslå att, på vilket sätt

frågan om landsfiskalskårens omorganisation än bleve löst, behovet av en

välorganiserad kriminalpolis för landsbygden komme att kvarstå, vilken synpunkt

även framhållits av landsfogden.

Jämte Stockholms län visar Malmöhus län i statistiken den största omfattningen

av kriminalpolisens verksamhet utom stationsorten. De bada

länen synas i detta avseende vara tämligen likställda. Statistiken visar för

Malmöhus län delvis något större tal och under treårsperioden en betydande

ökning av arbetet inom länet. Landsfogden i detta län har också framhållit,

att kriminalpolisen för länet blivit överhopad av göromål och att den icke

kan tåla någon vidare belastning.

Mellan Stockholms län och Malmöhus län, å ena sidan, samt de övriga

länen, å den andra, finnes en påfallande relativt stor skillnad i verksamhetens

omfattning. Denna beror tydligen i lxög grad därpå, att i de båda

förstnämnda länen funnits större möjligheter för en effektiv kriminalpolisverksamhet

beträffande både de lokala förhållandena och personalens erfarenhet

och kompetens. Yad Göteborgs och Bohus län angår må framhållas,

att Göteborg icke är centralpunkt i länet såsom Stockholm i förhållande

till Stockholms län utan ligger helt nära andra län, vilka delvis kunna

räknas till stadens omgivning men hava sin ogen kriminalpolis.

I vart och ett av de tre nämnda länen finnes en överkonstapel vid kriminalpolisen,

vilken omständighet jämte hela personalens större erfarenhet och

vana vid brottsutredningar torde hava ganska väsentligt bidragit till att den

blivit alltmera anlitad för undersökningar på landsbygden. I Gävleborgs

län finnes likaledes en (»verkönstapel och siven diir har vid kriminalpolisen

jämväl i övrigt anställts beprövad personal, men även i detta län bär till

följd av stationsortens läge och länets relativt stora utsträckning förhållandena

blivit helt annorlunda än i Stockholms omgivningar och i Malmöhus

län. Vidare må framhållas, att landsfogden i Gävleborgs lilli givit lands
-

Malmöhus

län.

Göteborgs och

Bohus län.

Gävleborgs

län.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Återhållsamhet

och obenägenhet

i

avseende å

rekvisition av

kriminalpolis

Fluktuationer

i brottsfrekvensen
-

fiskalerna direktiv att icke anlita kriminalpolisen för undersökning angående

tjuvnadsbrott, örn icke siirskild anledning därtill finnes, enär lian ansett

landsfiskalerna i regel kunna och böra göra sådana utredningar själva.

.1 flera län sjnes en högre grad av återhållsamhet vid rekvirerande av

kriminalpolis hava gjort sig gällande i sparsam hetssyfte eller för att utnyttja

annan arbetskraft. Så. torde hava varit förhållandet bland annat i Värmlands

län, där emellertid en ändring ägt rum sedan landsfogdebefattningen

. år 1930 fått ny innehavare. Mångå landsfiskaler torde på grund av särskild

obenägenhet att begära hjälp vid brottmålsarbetet underlåta att rekvirera

kriminalpolis. Man får nog även räkna med att det kan vara ekonomiskt

fördelaktigt för en landsfiskal på grund av reseersättningarna att företaga

resor för brottsundersökningar, särskilt om han har egen automobil. Dessa

förhållanden kunna delvis förklara såväl att kriminalpolisen i många län

relativt litet tagits i anspråk som ock den flerstädes gjorda erfarenheten, att

biträde av kriminalpolis ofta påkallas först sedan vederbörande landsfiskal

försökt verkställa utredningen utan sådan hjälp.

Av uppgifterna från Västmanlands län framgår, att kriminalpolismännen

där anlitats i^ synnerligen ringa omfattning ute i länet. I samtliga tabellerna

är detta förhållande framträdande. Av hela det antal häktade personer, som

redovisats från länet, under treårsperioden tillhopa 135, hava endast 4 häktats

för brott, som undersökts av kriminalpolisen. I kriminalpolismännens

redogörelse, vilken attesterats av stadsfiskalen i Västerås, anföres beträffande

inom länet inträffade inbrotts- och andra stölder »att vederbörande landsfiskaler

i allra största utsträckning underlåta att påkalla biträde för undersökning

och spaning i sådana brott". Landsfogden har icke givit landsfiskalerna

någon anvisning i detta hänseende och de för länet avsedda kriminalkonstaplarna

hava vistordats för duglighet.

Att den för Jämtlands län avsedde kriminalkonstapeln i Östersund så

ytterst obetydligt, som tabellerna visa, anlitats för sin huvudsakliga uppgift

Ilar väl sin särskilda förklaring i den av landsfogden lämnade upplysningen,

att denne polisman icke genomgått polisskolans högre klass.

Kriminalpolisens arbetsbörda kan naturligtvis inom de särskilda länen

vara periodiskt växlande allt efter förekomsten av sådana brott, för vilkas

utredning den anlitas. Sådana fluktuationer kunna, där personalen eljest är

mer än tillräcklig, tidvis taga densamma så i anspråk, att det icke är möjligt

att tillmötesgå alla inkommande rekvisitioner. Ökningen av arbetet kan tillfälligtvis

till följd av enstaka brott bliva högst betydande. Sålunda har beträffande

den i Trollhättan stationerade kriminalpolisen meddelats, att verksamhetens

större omfattning åren 1928 och 1929 huvudsakligen föranletts av

utredning angående olagligt förfarande av vissa fjärdingsman i Trollhättan

vid indrivning och redovisning av allmänna medel, för vilken utredning använts

200 förrättningsdagar år 1928 och 122 dagar år 1929, och kriminalkonstapeln

i Borås har beträffande i hans arbetsredogörelse för år 1930

upptagna 67 diverse förseelser uppgivit, att i 63 av dessa fall hållits av en

landsfiskal påkallade förhör med personer, som undertecknat ett till hovrätten

insänt intyg rörande en häktad person. För kriminalpolismännen i

Alvsborgs län har till följd härav i arbetsredogörelsen i tab. 3 årsmedeltalet

förrättningsdagar per man blivit relativt högt, medan däremot av tab.

2 framgår att antalet personer, vilka häktats för brott inom länet som undersökts

av kriminalpolismännen, varit relativt lågt.

t I redogörelsen från kriminalpolisen i Kopparbergs lim har framhållits, att

Naglarbymordet 1929 och stora dynamitinbrott 1930 tagit lång tid och liera

polismän i anspråk. Av denna anledning kunde flera under dessa år inkomna

rekvisitioner av kriminalpolis icke bifallas, då samtliga kriminalpolis
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

männen för länet voro upptagna. Det förekom dock dessa år, att en eller

flera — en gång tre — av staden Faluns egna polismän dessutom ställdes

till förfogande för länets räkning. Det gällde i dessa fall skyndsam utryckning

för beivrande av grova brott.

Kriminalpolisens verksamhetsområde utom stationsorten utgöres i regel

av länets landsbygd och städer inom länet, där kriminalpolisavdelning icke

finnes. Men polisman äger enligt 9 § polisreglementet för riket att för

fullföljd av begynt spaning eller av annan tvingande orsak utsträcka sin

polisverksamhet utom det område, för vilket han är anställd, och undantag

från verksamhetens begränsning till länet är medgivet även så att rekvisition

av kriminalpolis kan ske från ett län till ett annat. Enligt 7 § polisreglementet

skall rekvisition ske från stationsort inom det egna länet (i

Stockholms län från Stockholm) såvitt ej särskilda omständigheter föranleda

annat. Sistnämnda undantagsbestämmelse, som torde vara tillämplig endast

när omständigheterna i särskilda fall därtill föranleda och ej så att t. ex. i

vissa landsfiskalsdistrikt gränsande till annat län i regel får anlitas kriminalpolis

i detta län, har emellertid så gott som icke alls blivit tillämpad. I

redogörelserna från kriminalpolisen för treårsperioden 1928—1930 hava uppgivits

endast två fall, då kriminalpolis rekvirerats till annat län, nämligen

ett i Göteborg och ett i Luleå. Här avses endast sådana fall, då länskriminalpolis

rekvirerats och ej då för biträde vid undersökning begärts hjälp av

stadspolis t. ex. vid undersökningen angående Naglarby mordet från Stockholms

kriminalpolis.

Det torde vara lämpligt att här något beröra även den praxis, som i vissa

län utbildat sig, att låta kriminalpolismännen tjänstgöra parvis. Vid Stockholms

kriminalavdelning är tjänstgöring i s. k. kommissionspar helt genom

förd. Den anses där lämplig och behövlig främst därför att två vittnen böra

finnas till vad som förekommer vid undersökningarna men även för att giva

undersökningarna ökad styrka i andra avseenden och möjliggöra större

skyndsamhet vid deras utförande. Yad arbetsordningen i Stockholm angår

må för övrigt framhållas, att spaningsarbetet i regel utföres av en särskild

avdelning, spaningsavdelningen, medan förhören hållas vid speciella utredningsavdelningar.

Nämnda praxis, som torde vara vanlig vid städernas kriminalavdelningar,

följes även av länskriminalpolisen i fyra län, nämligen Stockholms liin,

Kristianstads län, Malmöhus län samt Göteborgs och Bohus län. Kriminalpolisen

i Stockholms län anför i detta avseende, att det torde för statsverket

bliva mindre kostsamt örn två polismän företaga en utredning, som av dem

kail avslutas samma dag, än att en polisman sysslar med utredningen längre

tid. Vid mera omfattande utredningar har hela den för länet avsedda

styrkan varit sysselsatt för en och samma utredning. Dock har vid flera

tillfällen endast en polisman företagit utredningar ensam, när det utan olägenhet

kunnat ske. Den i Malmö anställda för landsbygden avsedda kriminalpolisen

framhåller, att genom den praxis, som följts att undersökningarna

verkställts gemensamt, hava ärendena snabbare än eljest kunnat slutföras

och undersökningarna icke behövt äventyras i brist på tillgång till vittnen.

Kriminalpolisen i Göteborgs och Bohus Ilin meddelar, att ifrågavarande

praxis följts där detta låtit sig göra, enär det visat sig omöjligt för en polisman

att ensam verkställa såväl spanings- som utredningsarbetet.

Det saknas emellertid icke exempel på att sådan praxis varit tillämpad

men sedan övergivits. Poliskommissarien i Sundsvall har uppgivit, att de

båda länskriminalkonstaplarna där intill år 1928 verkställt alla utredningar

gemensamt, enär alla rekvisitioner intill dess gällt två polismän, men att

polismännen därefter rekvirerats var för sig och endast vid större utred
-

Verksamhet

utom länet.

Tjänstgöring

parvis.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Allmänna

erfarenheter.

ningar arbetat tillsammans, och landsfogden i Värmlands län Ilar vid avlämnandet

av arbetsredogörelsen från de närvarande båda polismännen meddelat,

att dessa dittills i regel tjänstgjort tillsammans, enär rekvisition skett

allenast för mera omfattande undersökningar, men att de i fortsättningen,

efter prövning i varje särskilt fall, i den mån så kunde ske skulle tjänstgöra

var för sig

Vad de övriga länen angår är att märka, att i 13 stationsorter icke finnes

mer än en kriminalpolisman för huvudsaklig verksamhet utom staden. 1

Södermanlands län, där en av kriminalkonstaplarna är anställd i Nyköping

och en i Eskilstuna, anlitar emellertid landsfogden ofta båda för sina mål,

medan de i övrigt i regel tjänstgjort var för sig. Kriminalkonstapeln i

Hälsingborg samarbetar med länskriminalpolisen i Malmö enligt där vedertagen

praxis. För övrigt är det regel, även där mer än en kriminalpolisman

finnes, att endast en deltager i varje undersökning. Från Kopparbergs län

framhålles dock, att den därvarande kriminalpolisens erfarenhet vore den, att

det vore fördelaktigt att följa sådan praxis, att åtminstone två polismän arbetade

tillsammans.

Det är ganska allmänt brukligt, att kriminalpolismännen, vare sig de

tjänstgöra parvis eller icke, anlita fjärdingsman eller annan polisman i orten

att biträda vid undersökningen. Örn denna verkställes av endast en kriminalpolisman,

kan sådant biträde vara oumbärligt såsom vittne och för annan

hjälp vid förrättningens utförande. Men det kan även i andra fall vara till

nytta, att ortens polisman är närvarande särskilt därför att han närmare

känner trakten och människorna där. Kriminalpolisen kan visserligen vara

väl förtrogen med både orts- och befolkningsförhållandena i länet men sådan

närmare kännedom örn olika orter och deras befolkning, som ofta kan vara

behövlig, då det gäller att känna t. ex. skogsvägar i trakten och enskilda

individer bland befolkningen, kan den icke förvärva. Av denna anledning

kunna fjärdingsmännen i många fall hava en mycket betydelsefull uppgift

vid brottsundersökningarna. Beträffande Malmöhus län har dock uppgivits,

att kriminalpolisen där för erhållande av lokal- och personkännedom icke

har behov av biträde av fjärdingsmännen.

Personalens sysselsättning i stationsorten.

Av talj. 3 framgår i vilken utsträckning kriminalpolismännens tid enligt

deras uppgifter tagits i anspråk för tjänstgöringen utom stationsorten. Det

uppgivna antalet dagar innefattar, såsom i not under tabellen antecknats,

även arbetstid, som åtgått för avfattande av protokoll eller rapporter över

undersökningarna. Frånsett en del göromål å stationsorten, som dessutom

kunna föranledas av verksamheten utom densamma, hava polismännen i

övrigt sysselsättning i stadens tjänst. För de flesta utgör denna till tiden

den större delen av deras tjänstgöring.

Kvantitativt kan sysselsättningen i städerna i stort sett anses vara tillräcklig.

Åtskilliga städer hava fått stor nytta av ifrågavarande personal och

det finnes icke någon anledning att betvivla att den tid, personalen är ledig

från undersökningar ute i länet, i tillräckligt stor utsträckning tages i anspråk

för stadens behov. Det utredningsarbete, som kriminalpolisen i städerna

förutom brottsundersökningar har att utföra, har till följd av lagstiftningen,

särskilt på det sociala området, och med anledning av kriminalpolisens

användbarhet för utredningar av allehanda slag fått en sådan omfattning,

att det synes vara svårt att få arbetskrafterna att räcka till. I de

medelstora och mindre städerna får kriminalpolisen göra utredningar i många

ärenden, som i Stockholm handläggas av ordonnans-, central- eller distrikts
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

21

polisen, och det torde i Hera städer förhålla sig så som i en medelstor stad

särskilt uppgivits, att sysslandet med annat än brottmål utgör den största

delen av arbetet. Endast undantagsvis förekommer det, att den ifrågavarande

personalen användes vid stadens ordningspolis, såvida man icke dit

vill hänföra t. ex. utredningar i trafikmål, för vilka kriminalpolisen anlitas i

större eller mindre utsträckning, delvis även i mål angående kollisioner

m. m. inom staden, då stadens ordningspolis icke kan användas för dylikt

arbete.

Sedan de för Värmlands län avsedda kriminalkonstaplarna under år 1930

i större omfattning än förut tagits i anspråk för tjänstgöring utom Karlstad,

föranledde detta magistraten därstädes att hos stadsfullmäktige i staden anhålla

örn ökning av stadens poliskår med två kriminalkonstaplar. Till stöd

för sin framställning anförde magistraten jämte utredning angående brottsligheten

i staden bland annat följande:

»Polisens utredningar angå emellertid icke enbart brott och förseelser

såsom möjligen någon tror. Polisen kan icke vägra utföra utredningar, som

av diverse myndigheter påkallas och som beröra alla tänkbara förhållanden

inom det civila livet, fattigvårdsärenden, hemortsfrågor, mantalsskrivningsärenden,

trafikrättigheter, körkortsfrågor, ordningsfrågor, utlänningars alla

förhållanden, delgivningar, liandräckningsärenden, utskänkningsfrågor m. m.

m. m. i den graci, att endast ett dagligt träget arbete på kriminalavdelningen

kan hålla anhopningen av ärenden från livet. Långa tider måste anlitas

hjälp från personalen vid ordningspolisen, ehuru densamma icke är särskilt

tränad på sådant utredningsarbete, där avfattning i skrift ofta erfordras.»

Förhållandena i Västerås i berörda hänseende äro av särskilt intresse,

då de där för kriminalpolisverksamhet huvudsakligen utom staden anställda

kriminalkonstaplarna, såsom förut framhållits, endast i mycket obetydlig

omfattning tagits i anspråk för tjänstgöring utom staden. Efter anmodan

att lämna närmare upplysningar örn deras sysselsättning i stadens tjänst

har magistraten översänt ett yttrande därom av stadsfiskare därstädes. I

detta meddelas, att länskriminalpolisen sysselsatts med samma slags ärenden,

som utredas av kriminalpolisen i Västerås. Jämte omnämnande av brott

som anmälas för åtal eller utredning uppräknas ett femtiotal olika grupper

av ärenden, som kriminalpolisen har att behandla. Stadsfiskare anför vidare

följande.

»Det förhåller sig i övrigt så att ett par av stadens kriminalkonstaplar

nästan uteslutande uppehålla sig med utredningar i de verkliga och större

brottmålen, under det att den övriga personalen sysselsätter sig i större

utsträckning med utredning av ovannämnda och liknande ärenden. Detta

har skett uteslutande på den grund, att de personer, som utföra det förnämsta

spaningsarbetet, alltid böra få hålla på härmed, då därigenom vinnes

mera erfarenhet och sammanhållning i detta arbete. Det har misstänkts,

att länskriminalkonstaplarna, därest de mestadels skulle sysselsätta sig

med detta arbete, ofta skulle ryckas därifrån för arbete å landsbygden och

därför hava dessa i större utsträckning fått sysselsätta sig med arbete,

som kunnat övertagas av annan eller eventuellt under kortare tid vila.

Länskriminalkonstaplarna hava emellertid, liksom alla kriminalpolismännen

härstädes, deltagit i brottmålsutreduingalena i den mån utredning av ovannämnda

ärenden icke lagt hinder i vägen härför.»

I 7 § polisreglementet flir riket är föreskrivet att, örn kriminalpolisman,

som är avsedd för verksamhet huvudsakligen utom den stad där han iir

anställd, inom staden är sysselsatt med visst arbete som icke lämpligen kan

avbrytas, i stället annan i staden anställd kriminalpolisman må ställas till

förfogande.

Värmlands

län.

''list inanlands

län.

Utbyte av

slätt spol is

mot länspolis.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Landsfogdens

uppgift.

Landsfiskals

uppgift att

vara undersökningsledare.

Av det anförda yttrandet av stadsfiskalen i Västerås framgår att man där

velat undvika tillämpning av denna bestämmelse. Under treårsperioden

1928—1930 har sådant utbyte av personal icke heller någon gång förekommit

i Västerås.

Det är ju också naturligt, att städernas polismyndigheter velat förfara på

detta sätt och man har tydligen allmänt sökt fördela göromålen så att

varken avbrott i pågående undersökningar i staden eller utbyte av personal

behövt ifrågakomma. 1 18 av de ifrågavarande stationsorterna har under

nämnda treårsperiod sådant personalutbyte icke heller förekommit någon

gång, i en stad 1 gång, i tre 2 gånger, i tre 3 gånger, i en 4 gånger, i en

6 gånger och i en (Karlstad) 13 gånger.

Beträffande Sundsvall har poliskommissarien därstädes lämnat den särskilda

upplysningen att, enär tjänstgöringen vid därvarande kriminalavdelning

alltid fördelades så att två polismän gemensamt skötte brottsundersökningar

samt de båda för landsbygden avsedda kriminalkonstaplarna vid

tjänstgöring inom staden arbetade var för sig, hade de aldrig varit förhindrade

att resa vid rekvisition från landsbygden. Liknande anordning

torde vara vanlig även i andra städer.

Ledningen oell övervakningen av verksamheten utom stationsorten.

Landsfogde har enligt sin instruktion under länsstyrelsen ansvar för och

ledning av polisväsendet å landsbygden i länet samt därinom belägen stad,

där magistrat ej finnes, och skall i denna egenskap vaka över att polisväsendet

tillhörande befattningshavare vederbörligen fullgöra sina åligganden.

Landsfogden är tillika allmän åklagare och det åligger honom såsom sådan

att beivra företrädesvis:

1) brott, varå efter lag kan följa straffarbete i fyra år eller därutöver,

därvid dock undantagna brott som avses i 20 kap. strafflagen,

2) fel eller försummelser i tjänsten av landsfogden underordnade allmänna

åklagare eller av utmätningsmän,

3) under 1) eller 2) ej inbegripna brott som efter lag kunna förskylla

straffarbete, därest de påkalla utredning av mera krävande art.

Övriga brott må av landsfogden beivras, så framt det kan ske utan eftersättande

av andra tjänstegöromål.

örn landsfogde finner att han av tjänstegöromål, som ej tål uppskov, är

förhindrad att verkställa förberedande undersökning eller därmed sammanhängande

åtgärder i anledning av brott, som det, enligt vad förut nämnts,

åligger honom att beivra, eller örn han anser att beivran av dylikt brott

lämpligen bör ankomma på annan åklagare, skall han därom genast göra

anmälan hos länsstyrelsen för vederbörlig åtgärd.

Landsfogden äger anlita vederbörande landsfiskal att biträda vid förundersökning

angående brott, som det åligger landsfogden att åtala, och landsfiskalen

är skyldig att även utan anmodan ofördröjligen vidtaga alla för dess

beivran erforderliga åtgärder.

Landsfogden äger sålunda stor frihet att beträffande sin befattning med

den omedelbara ledningen av förundersökningen förfara efter omständigheterna.

Landsfiskal är enligt sin instruktion närmast under landsfogden ansvarig

för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet inom sitt tjänstgöringsdistrikt

samt har inseende över polisväsendet därstädes och chefskapet över

där anställd polispersonal, i den mån icke chefskapet enligt vad särskilt är

stadgat tillkommer landsfogden.

Landsfiskal är inom sitt distrikt allmän åklagare i alla de fall, där icke

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

åtalsrätten på grund av gällande stadganden uteslutande tillkommer annan

åklagarmyndighet eller särskild åklagare blivit av vederbörande myndighet

för visst mål förordnad.

Sedan landsfiskal blivit av landsfogden underrättad, att denne övertagit

förberedande undersökning eller åtal i fråga örn visst brott, må landsfiskalen

därmed ej taga annan befattning än den, som kan åligga honom i hans egenskap

av polisman under landsfogden.

I sin egenskap av polisman har landsfiskalen, såsom av det förut anförda

framgår, under landsfogden ansvar för hela polisväsendet inom sitt distrikt

och således även för undersökningar i brottmål, oavsett huruvida åtalsrätten

tillkommer landsfogden eller landsfiskalen. Endast i den mån landsfogden

själv verkställer sådan undersökning eller övertager den omedelbara ledningen

av densamma blir landsfiskalen befriad från detta ansvar. Uppgiften

att vara förundersökningsledare på landsbygden tillkommer följaktligen närmast

landsfiskalerna i alla brottmål.

I praxis har emellertid en betydelsefull förändring i landsfiskalernas befattning

med dessa undersökningar ägt rum, sedan kriminalpolis anställts

för landsbygdens behov. Förhållandet mellan landsfiskalerna och kriminalpolisen

har icke blivit sådant, att kriminalpolisen användes huvudsakligen

för biträde med spaningstjänst och att landsfiskalerna fungera såsom förhörs-

och undersökningsledare. Det har blivit allmänt vedertaget, att kriminalpolismännen

vid de undersökningar, för vilka de anlitas, även hålla

förhör med både misstänkta personer och vittnen och få bedriva arbetet i

stort sett självständigt. Ej sällan få de utan beslut av åklagarna anhålla

och kvarhålla för brott misstänkta personer och verkställa husrannsakan.

Protokollen eller rapporterna utarbetas och undertecknas av kriminalpolismännen

och läggas omedelbart till grund för åtal, där sådant äger rum, såvida

det icke finnes anledning att dessförinnan göra ytterligare under

sökning.

Man kan säga att en uppdelning av undersökningsarbetet ägt rum så att

ett mindre antal mål, nämligen de svårare, få skötas av kriminalpolisen,

medan de enklare målen skötas av landsfiskalerna själva. Undantag förekomma

och förhållandena kunna, såsom den föregående redogörelsen visar,

vara mycket växlande beträffande den omfattning, i vilken kriminalpolisen

anlitas, men då den anlitas är det regel, att den får på det hela taget bedriva

sitt arbete på egen hand.

Landsfogden, som har ansvar för polisväsendet i hela länet, måste på

grund härav lägga huvudvikten på övervakningen och synes i allmänhet

endast i mycket begränsad omfattning själv deltaga i undersökningsarbete

ute i länet. Beträffande brott, som landsfogden har att åtala, äro emellertid

vissa slag av brott ofta av sådan beskaffenhet, att hans juridiska sakkunskap

måste tagas särskilt i anspråk vid deras utredning.

Landsfogden i Stockholms län har i ett yttrande framhållit, att man måste

skilja mellan å ena sidan utredningar av mera invecklade förmögenhetsbrott,

såsom konkursförbrytelser, bedrägeri, större förskingringar, trolöshetsbrott

ävensom brott enligt 25 kap. strafflagen och å andra sidan utredningar av

sådana brott som mord, rån, misshandel, mordbrand och därmed likställda.

I de förra fallen, där framför allt juridiska insikter krävdes, medan den

kriminaltekniska sidan endast vore av underordnad betydelse, vore landsfogden

den rätta utredningsledaren. I de senare fallen åter, där huvudvikten

läge på den detektivmässiga spaningen, borde enligt landsfogdens

mening den egentliga kriminalpolisen i stort sett lämnas fria händer med

avseende å undersökningens bedrivande. Landsfogden borde endast hava

Landsfogdarnas

befattning

med undersökningar.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

överinseende över undersökningen, pröva och bedöma införskaffade upplysningar

samt fatta beslut örn erforderliga tvångsåtgärder.

inseende och Ehuru kriminalpolisen sålunda i allmänhet får sköta sina undersökningar

kontroll. på egen hand, är det dock vanligt, att vederbörande åklagare håller sig i

kontakt med undersökningarnas gång och att deras besked inhämtas i fråga

örn tvångsåtgärder eller eljest vid viktigare frågors avgörande, men även i

dessa hänseenden har, särskilt i Stockholms län, praxis utvecklat sig i den

riktningen, att kriminalpolisen anses som en institution för sig, som får själv

handhava sina göromål utan annan befattning därmed från åklagarnas sida

än den som betingas av deras åtalsuppgift.

Inseendet över kriminalpolismännens verksamhet är naturligtvis å landsbygden

förenat med vissa svårigheter, vartill icke finnes motsvarighet i städerna.

Den huvudsakliga kontrollen från åklagarnas sida torde ske i sammanhang

med prövningen av åtalsfrågorna. I flera län ske rekvisitionerna

genom landsfogden, som därigenom får större möjlighet att övervaka huru

kriminalpolisen utnyttjas och kan fördela tjänstgöringen, då behov av kriminalpolis

samtidigt anmäles från skilda håll, i Malmöhus län avlämnar

kriminalpolisen till landsfogden för varje vecka en särskild rapport innehållande

uppgifter örn resor och förrättningar samt deras ändamål, i Göteborgs

och Bohus län får landsfogden del av alla protokoll eller rapporter

angående verkställda undersökningar, i andra län håller sig landsfogden

underrättad örn undersökningarna genom muntliga rapporter efter hand av

kriminalpolismännen, men det synes även vara vanligt att inga särskilda

åtgärder vidtagas av laudsfogdarna för utövande av dylik kontroll över verksamheten

i dess helhet.

I de liesta länen taga landsfiskalerna i regel icke någon befattning med

kriminalpolisens undersökningar angående brott, som skola åtalas av landsfogden.

Biträde av dem i sådana fall torde i allmänhet förekomma endast

efter anmodan av landsfogden. Det saknas för övrigt icke exempel på att

tvekan varit rådande, huruvida det över huvud taget tillkommer landsfiskal

att i sådana fall taga befäl över kriminalpolisen.

Personalens utbildning oell kompetens.

Polisskolan. Befattningshavarna vid länskriminalpolisen hava nästan alla genomgått

högre klassen i polisskolan i Stockholm, vilken är avsedd för utbildning

till kriminalpolisverksamhet och befälstjänst. Några hava därjämte deltagit

i kriminalteknisk kurs, som under somrarna 1930 och 1931 på statens bekostnad

anordnats vid Stockholms högskola.

I polisskolan göres icke skillnad mellan eleverna beträffande den särskilt

för kriminalpolisverksamhet avsedda undervisningen utan alla få samma

undervisning. Denna anordning har varit betingad bland annat av befordringsförhållandena

Aid polisväsendet och erfarenheten att alla, som önska

befordran, vilja förskaffa sig möjligheter till sådan vid både kriminalpolisen

och ordningspolisen. Örn vid skolan bleve anordnad en särskild kurs för

kriminalpolismän, vars genomgående skulle vara av betydelse för befordran,

ville säkerligen alla eleverna deltaga i denna kurs.

Till följd härav har undervisningen i den högre klassen blivit belastad

med ämnen eller ämnesdelar, som för kriminalpolismannen äro mindre behövliga,

och ett motsvarande förhållande har varit rådande beträffande ordningspolisen,

varför en snävare begränsning än som varit önsklig blivit

oundviklig för att icke kursen skulle taga längre tid än som ansetts vara

skälig. Den skall enligt reglementet för skolan omfatta nitton arbetsveckor.

Tiden har därför icke medgivit någon större utgrening av undervisningen

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

i kriminalteknik i speciella delar av detta ämne, som kan givas snart sagt

obegränsad omfattning, örn man vill fördjupa sig i detaljer — de uttryck

som brottsligheten täger sig äro lika skiftande som livet självt — utan lärarna

hava fått hålla sig till sådant, som är av större betydelse för det allmänna

behovet i polistjänsten, därvid kriminalpolisens erfarenhet, särskilt

i Stockholm, varit vägledande.

Vid polisskolan bestrider föreståndaren undervisningen i praktisk polistjänst,

och tinnes dessutom en särskild lärare för undervisningen i polisundersökning

i brottmål jämte uppsättande av rapporter i sådana mål, en

för undervisning i signalementslära och daktyloskopi och en för undervisning

i fotografering.

Av föreståndaren hava eleverna fått allmän undervisning i praktisk polistjänst,

t. ex. örn polisens skyldigheter och befogenheter, bland annat befogenhet

att använda tvångsmedel, personalens förhållande gent emot allmänheten

m. m. Därjämte hava eleverna bland annat fått taga del av rapporter

i brottmål, som avgivits av kriminalavdelningen i Stockholm, vilka

föreståndaren genomgått och förklarat för dem.

Den särskilda undervisningen i polisundersökning i brottmål indelas dels

i lektioner, dels i praktiskt utförande av utredningar i olika vid kriminalavdelningen

i Stockholm förekommande brottmål samt uppsättande av rapporter

angående dessa utredningar, dels i uppsättande av anmälningar örn

olika brott samt uppsättande av skrivelser och telegram, huvudsakligast angående

efterspaning av för brott misstänkta personer.

Undervisningen vid nämnda lektioner bedrives på det sätt, att läraren

håller föreläsning örn kriminalpolisen och dess arbete i allmänhet, varjämte

allt emellanåt hålles förhör med eleverna för utrönande, huru de uppfattat

det förelästa. Denna undervisning bedrives med ledning av den av lindolf

von Schultz utgivna boken »Kriminalpolis», vilken läses av eleverna. För

underlättande av undervisningen har läraren med ledning av innehållet i

förenämnda bok samt de erfarenheter örn kriminalpolisens arbete, som läraren

inhämtat under sin mångåriga tjänstgöring vid kriminalavdelningen i

Stockholm, avfattat ett särskilt kompendium, varav eleverna bruka erhålla

var sitt exemplar. Dessutom relaterar läraren under lektionerna olika spaningsarbeten

och undersökningar i brottmål, som förekommit vid kriminalpolisen

i Stockholm.

De utredningar i brottmål, som företagas vid polisskolan, hållas i allmänhet

å tid, som icke är upptagen för lektioner. Ett vid kriminalavdelningen

förekommande mål, som av läraren anses lämpligt för ändamålet, uttages.

Utredningen sker därefter så praktiskt som möjligt. Skolans båda avdelningar

i klassen äro därvid samlade. Förhören hållas av vissa därför uttagna

elever och samtliga eleverna skriva ned vad vid förhören förekommit.

Örn möjlighet finnes därtill hålles förhör med såväl målsägare som vittnen

och tilltalade. Spaningsarbeten och undersökningar, som vid utredningen

av målet förekommit, relateras av läraren, då eleverna icke kunna få tillfälle

att praktiskt få utföra denna del av undersökningen. I allmänhet kunna

eleverna icke heller få praktiskt verkställa förhör med andra än de i målet

tilltalade, ty målsägare och vittnen kunna i allmänhet icke besväras med

denna proformautredning. Endast i de fall, där såväl målsägande som

vittnen äro polismän, kunna eleverna få verkställa alla förhör. Att vid utredningarna

i polisskolan använda sig av fingerade målsägare och vittnen

samt tilltalade har icke ansetts lämpligt. Några mera vidlyftiga mål kunna

givetvis icke förekomma till utredning vid polisskolan, enär dessa skulle

taga för mycken tid för eleverna.

Sedan utredningen slutförts, få eleverna uppsätta rapport över densamma.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

I allmänhet medhinnas sex sådana utredningar under kursen. Vid tredje

och sjätte utredningen skrives rapporten omedelbart å lektionsrummen såsom

prov och under bevakning. Övriga rapporter uppsättas såsom hemarbete.

Efter det utredningsrapporterna utskrivits överlämnas de till läraren, som

genomläser dem och gör de anmärkningar, som kunna förekomma, samt sätter

betyg för varje utredning. Sedan överlämnas rapporterna till föreståndaren

för skolan, som likaledes genomgår dem och sätter betyg för var och en.

Därefter jämföras de av ämnesläraren och föreståndaren satta betygen och,

då olika betyg givits, sammanjämkas dessa efter det ämnesläraren och föreståndaren

gemensamt genomgått respektive rapporter.

Anmälningarna angående brott uppsättas av eleverna efter direktiv som

lämnas av läraren. Denne genomgår därefter och rättar vad som eventuellt

är felaktigt, varefter eleven, om han det vill, får skriva örn anmälan. Särskilda

betyg sättas ej över dessa prov, vilka få utarbetas i hemmen.

Skrivelser och telegram uppsättas efter diktamen av läraren, varefter eleverna

få behålla dessa.

Under kursens tre sista veckor få eleverna å kriminalstationen deltaga i

där förekommande brottmålsutredningar i den mån sådant är möjligt. Det

har ansetts, att eleverna därigenom skulle få en värdefull undervisning i huru

brottsutredningar böra hållas, men denna del av utbildningen har icke kunnat

bliva så givande som önskligt varit, enär eleverna haft även lektioner i

skolan och hemarbete under denna tid och därför i allmänhet icke kunnat

deltaga i någon utredning i dess helhet utan i bästa fall fått vara med örn

ett eller annat förhör.

Det kan icke vara lämpligt att här lämna någon ingående redogörelse

för den undervisning, som meddelas vid lektionerna med ledning av förutnämnda

handbok och kompendium. Kompendiet innehåller särskilda avdelningar

under följande rubriker: En god inre organisation, Arbetssättet, Noggrannhet,

Fullständighet, Planmässighet, Strävan att undvika förutfattade

meningar, Vakenhet, Snabbhet, handlingskraft och uthållighet, Tystlåtenhet,

Tillvaratagande av bevis, Indicier, bindande omständigheter och liknelser,

Indicier i spår å brottsplatsen, Allmänna synpunkter vid utredning av brott,

Undersökning i brottmål, Spaningen, Utredningens vidare gång, Förhöret,

Vittnesförhör, Sakkunnigas utlåtande.

Ur kompendiet må emellertid återgivas ett par brottstycken för att giva

en närmare föreställning örn dess innehåll.

I sammanhang med upplysningar angående specialiseringen inom brottslingsvärlden

och anvisningar rörande kriminalpolisens uppgifter i anledning

därav anföres följande:

»Av denna specialisering inom brottslingsvärlden begagnar sig polisen

särskilt dels för att genom likheten i art och tillvägagångssätt vid ett flertal

brott sluta sig till en gemensam obekant förövare och slutligen finna denne,

dels och för att i den förut omnämnda inre organisationen å förteckningar

med fotografier sammanföra dem, som tillhöra en gemensam yrkesgrupp, samt

bereda målsägare och tillfälliga vittnen möjlighet att söka på fotografierna

igenkänna vid brottstillfället eventuellt iakttagen misstänkt person.

Brottslingens val av redskap håller jämna steg med det allmänna tekniska

framåtskridandet. Det är icke blott dyrk, borr och bultsax, som nu

för tiden få tjäna inbrottstjuven, utan även dynamit, acetylén och syrgas,

ja även elektriciteten och kemiska föreningar. Ficktjuven har en i fingerringen

infattad skarp fjäder, varmed han sprättar upp offrets kläder. Banktjuven

griper sedelbunten med ett par fjädrande fångarmar, som vid tryck

mot käppkryckan skjuts ut ur käppen vid doppskon.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

För att polismannen icke må vara i okunnighet örn denna brottslingars

anpassningsförmåga beträffande moderna hjälpmedel och redskap har här

(i polishuset i Stockholm) liksom i de flesta större städer i utlandet inrättats

''kriminalmuseer’. Ett studium av det där förefintliga åskådningsmaterialet

är ägnat att hos den unge detektiven i viss mån ersätta bristen

på erfarenhet. Han får också därigenom sin blick skärpt för vad som är

att uppmärksamma vid sökande av spår och besiktning av brottsplats.

De använda redskapens art och tillvägagångssättet vid brottet giva ofta

en god föreställning örn vilken brottslingstjp, som man har att göra med.

Det mera anpassade verktyget och det mera utstuderade tillvägagångssättet

tyda på yrkesbrottslingen. Särskilt vid återfall vid tjuvnad kan tillvägagångssättet

bliva upplysande för polisen. Erfarenheten har nämligen lärt att

tjuven gärna fortgår på samma sätt som han en gång börjat. Tjuven handlar

ofta så lika att man till och med på ett flertal uppvridna eller avklippta

hänglås skall finna samma grad av vridning eller klippning gjord på alldeles

samma ställen i låsen.

Av stor vikt för arbetet är att detektiven skaffar sig så stor kännedom

som möjligt örn ortens yrkesbrottslingar. Han bör söka i sitt minne fästa

deras utseende, studera deras tillvägagångssätt i kända brottsfall och söka

utröna deras bekantskapskrets samt vanor. En stor personalkännedom inom

brottslingsvärlden är av ovärderlig nytta i detektivens arbete.»

I avdelningen örn vittnesförhör förekommer, efter anvisningar örn förfarandet

då vittne misstänkes icke vilja tala sanning, följande avsnitt:

»Men i sak är det ju lika betänkligt att den avhörde tror sig tala sanning

och dock i själva verket missleder. Detta är emellertid vanligare än

man föreställer sig. Den nutida vittnespsykologien har tydligen visat huru

ofta och huru lätt vi misstaga oss. Våra sinnen ’de sunda fern’ äro ej obetingat

att lita på. ’Det har jag sett med mina egna ögon’ säger en person

och är färdig att gå ed därpå, men låter man t. ex. ett flertal personer se

en och samma sak försiggå och därefter var för sig berätta hur det tillgått,

skall man finna huru olika uppfattningarna kunna vara frånsett överdrifter

eller brister i framställningen. Och även örn ett flertal personer äro ense

i sin uppfattning kan den ändå vara oriktig.

En utsagas riktighet beror i själva verket på arten av tre faktorer: 1) den

egna iakttagelsen av vad som hänt, 2) erinringen örn vad man iakttagit och

3) återgivandet eller meddelandet till andra av vad man erinrar sig. I alla

dessa tre avseenden kunna fel föreligga.»

Härefter utvecklas närmare, huru var och en av nämnda tre faktorer kan

inrymma felaktigheter och misstag, och givas praktiska anvisningar, huru

kriminalpolisen i olika fall bör gå tillväga för att kontrollera ett vittnes

uppgifter.

Beträffande rekryteringen av personalen må framhållas att 30, alltså

hälften, av samtliga ifrågavarande polismän före sin nuvarande anställning

icke innehaft kriminalpolistjänst. I några fall torde vederbörande polischefer

hava vinnlagt sig örn att till befattningarna söka erhålla väl prövade

och erfarna polismän från stadens kriminalavdelning. Rekryteringsmöjligheterna

äro naturligtvis framför allt beroende av avlöningen och denna är i

allmänhet svag. I de flesta städerna är begynnelselönen, dyrtidstillägg inräknat,

för kriminalkonstapel mindre jin 3,500 kronor. Tjänsterna äro även

i övrigt så föga lockande, att några högre kompetenskrav beträffande kriminalkon

stapelsbefattningarna icke kunnat uppställas. I vissa fall synes

dock möjligheten att göra någon besparing på resorna hava gjort tjänsterna

något mera förmånliga. Det har visat sig att denna omständighet i lilli,

där verksamheten på landsbygden fått någon större omfattning, kan föran
C

3

Rekryteringen

av personalen.

1797 31

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Personalens

kompetens.

Det allmänna

behovet av

kriminalpolis.

leda, att polismännen där äro mindre benägna att övergå till motsvarande

befattning i stadens tjänst, medan i andra län en motsatt tendens kommit

till synes. Den omständigheten, att verksamheten på landsbygden i ett län

är obetydlig, synes också kunna inverka därhän att polismännen finna tjänstgöringen

mindre tilltalande, enär de under sådana förhållanden få för liten

träning i egentlig kriminalpolistjänst.

Polismännens kompetens synes emellertid i allmänhet vara ganska god.

Sedan våren 1929, då myndigheterna avgåvo sina yttranden i anledning av

den omnämnda remissen från socialdepartementet, har vunnits större erfarenhet

örn kriminalpolisen och det är tydligt att polismännens verksamhet

blivit mera allmänt uppskattad. Den har fått oförbehållsamt erkännande av

de flesta myndighetspersoner, som vid omförmälda samtal uttalat sig örn

sina erfarenheter. Detta har särskilt varit förhållandet i de län, där vid

organisationen finnes befäl, men även i de övriga län, som undersökningen

omfattat, hava de som blivit hörda tämligen allmänt gjort den erfarenheten,

att polismännen äga god kompetens för rrtredning av både enklare

och mera invecklade brottmål. Man har uppenbarligen funnit att deras

verksamhet medfört en betydande förbättring i förundersökningarna på landsbygden.

Personalens erfarenhet har dock på det hela taget varit mycket obetydlig

beträffande särskilt grova brott. Många av dessa polismän torde t. ex. icke

hava deltagit i någon mordundersökning. Flera myndighetspersoner hava

också givit uttryck åt den meningen, att det i dylika fall vore av vikt att

kunna få förstärkning av mera erfarna polismän. Vid samtal med en för

skicklighet vitsordad kriminalöverkonstapel i en medelstor stad förklarade

denne, att han för sin del icke ägde sådan erfarenhet att han vore tillräckligt

kompetent att göra en svår undersökning angående t. ex. mord. Han

hade icke tillräcklig vana och säkerhet ifråga örn tillvaratagande av bevisning

på en brottsplats, även örn han vore förtrogen med sådan undersökning

i övrigt, som kunde förekomma angående ett dylikt brott.

Vad mordbrandsmålen angår framgår av de statistiska uppgifterna, att

sådana äro mera vanliga i kriminalpolisens praktik. I Stockholms län har

gjorts den erfarenheten att kriminalpolisen kan göra en betydande insats för

uppdagande av mordbrandsbrott, därvid det visat sig vara av stor betydelse

att polismännen själva kunna i någon mån göra även teknisk undersökning

på brandstället t. ex. i fråga örn bristfälligheter i rörgångar, så att undersökningen

icke inskränker sig till endast ett återgivande av andras iakttagelser.

Granskning och förslag.

Personalorgani sationen.

För vinnande av framgång i den repressiva verksamheten mot brottsligheten

är det framför allt angeläget, att förundersökningen bedrives på ett

effektivt sätt. Vilken betydelse man än tillägger åklagarens kvalifikationer

för deltagande i domstolsförhandlingen och huru viktigt det än kan vara

att åklagarkårens kompetens för fyllande av denna uppgift förbättras så är

det dock uppenbart att i fråga örn effektiva åtgärder mot brottsligheten det

viktigaste är att förundersökningens behov av kvalificerad arbetskraft blir

tillriickligt tillgodosett. I alla brottmål, som icke äro av mycket enkel beskaffenhet,

fordras en förberedande undersökning såsom underlag för åtalet

och utgången av målet är i de flesta fall beroende av huru förundersökningen

blivit verkställd. Detta gäller i lika grad för landsbygden och städerna.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

I alla länder har man gjort den erfarenheten att förundersökningen i

större brottmål kräver särskilt utbildad personal, kriminalpolis. I vårt land

har modernt inrättad kriminalpolis funnits endast relativt kort tid. Endast

i de största städerna har den nått en högre grad av utveckling.

I dessa städer har kriminalpolisen förutom i samlad erfarenhet och uppövad

skicklighet en särskild styrka i en organisation, som genom ordnat och

utgrenat samarbete mellan befäl och underordnade möjliggör en högre grad

av effektivitet. I många fall kan denna organisation även genom slagfärdig

samverkan och snabbt ingripande av personal i större antal uppnå bättre

resultat än som annorstädes är möjligt.

I en stor kriminalpolisavdelning kan också genomföras specialisering av

göromålen dels mellan särskilda underavdelningar och dels så att vissa polismän

få syssla uteslutande eller företrädesvis med vissa slag av brott. I

Stockholm har en ganska långt gående specialisering kunnat åstadkommas,

vilken avsevärt ökat polisens effektivitet. Vad mordundersökningar angår

finnas emellertid icke några särskilda specialister i Stockholm, där mord äro

tämligen sällsynta.

I kriminalpolisens mångskiftande verksamhet visar det sig ständigt, huru

värdefullt och behövligt det är att personalen äger stor erfarenhet i polistjänsten.

Det är ju också detta behov, som tagit sig uttryck i strävandena

till alltmer ökad specialisering av arbetet. Specialistens praktik ger i detta

liksom i andra yrken möjligheter till mera ingående och detaljerad erfarenhet

och därmed ökad kompetens.

De ledandes erfarenhet måste vara mera omfattande och mångsidig. I

Stockholm utövas den egentliga ledningen under tredje polisintendenten av

kriminalkommissarier med biträde av kriminalöverkonstaplar. Kommissarierna

skola hava ledningen i sin hand och vara ständigt färdiga att ingripa

i de underordnades arbete och giva dem anvisningar för arbetets bedrivande.

Vid utredningsavdelningarna hållas i regel viktigare förhör av kommissarierna,

andra förhör av överkonstaplarna. Ehuru det anses tillkomma

befälet att hålla förhör har det dock, enär befälets antal icke är för detta

ändamål tillräckligt, blivit nödvändigt att låta kriminalkonstaplar hålla förberedande

förhör i enklare mål. Kommissarierna underteckna alla rapporter

(protokoll) kontrasignerade och i regel avfattade av vederbörande överkonstapel.

Tredje polisintendenten, hos vilken föredragas alla frågor av särskild

vikt, beslutar i regel om tvångsåtgärder m. m. och har ständigt den högre

ledningen i sin hand.

Vid jämförelse med kriminalpolisen i de större städerna företer ''den av

staten bekostade kriminalpolisorganisationen för länen i ögonen fallande

svagheter. Det ursprungliga förslaget till inrättande av en organisation för

landsbygden, sammankopplad med vissa städers polis, var byggt på den

förutsättningen att landsfogden skulle hava en starkare ställning som polischef

och hava ledningen av hela polisväsendet i länet med befäl även över

städernas polis. Denna förutsättning saknas. Landsfogdens befattning är

svagt organiserad och han har icke något befäl över polisen i magistratsstäderna.

Städernas polismyndigheter hava sitt särskilda ansvar, och hela

systemet saknar den enhetlighet och det sammanhang, som i all polisorganisation

äro av så stor betydelse. Att ledningen av kriminalpolisens verksamhet

måste bliva lidande genom en sådan ordning är uppenbart.

Men det är icke endast i den högre ledningen som systemet är bristfälligt.

En ännu större svaghet är bristen på undersökningsledare vid kriminalpolisens

arbete ute i länet. Denna beror närmast av landsfiskalernas

ställning i organisationen. Förut har framhållits hurusom det blivit allmänt

vedertaget, att kriminalpolismiinnen vid de undersökningar, för vilka de an
-

Kriminalpolisen

i dc

större

städerna.

Brister i

kriminalpolisorganisaiionen

för

länen.

Bristen på

undersökningsledarc.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

litas, även hålla förhör och få bedriva sitt arbete i stort sett självständigt.

Att denna praxis under den tid, kriminalpolisen varit i verksamhet i länen,

icke blivit mera uppmärksammad och föremål för anmärkningar har sin naturliga

förklaring i det förhållandet, att den nya organisationen medfört en

så avsevärd förbättring i undersökningarna som av gjorda uttalanden

framgår.

Det innebär icke något underkännande av landsfiskalernas allmänna duglighet

att konstatera, att de flesta av dem sakna förutsättningar för att handhava

någon egentlig ledning av kriminalpolisverksamhet. De hava före sin

anställning såsom landsfiskaler icke fått någon nämnvärd utbildning och

praktik som jmlismän, och i sin tjänst få de endast obetydligt syssla med

undersökningar angående grövre brott. De från länen införskaffade uppgifterna

angående antalet för brott häktade personer äro belysande i detta

avseende. Örn hela antalet personer, som under åren 1928—1930 häktats

för brott begångna i landsfiskalsdistrikt och städer, där kriminalpolisavdelning

icke finnes, lika fördelas på alla åklagarna i dessa distrikt och städer,

så komma på varje åklagare i medeltal icke mer än 2 häktade per år. I ett

mindre antal landsfiskalsdistrikt är antalet häktningar relativt stort men i

de flesta distrikten är det mindre än medeltalet. Åtskilliga distrikt torde

finnas, där flera år kunna förflyta utan att någon häktning förekommit. Vidare

är att märka att de ojämförligt flesta av ifrågavarande brottmål äro av

relativt enkel beskaffenhet.

I ett förut återgivet yttrande av en stadsfiskal har uttalats den meningen,

att minst en tioårig intensiv verksamhet på området i regel erfordras för

erhållande av nödiga kvalifikationer som förundersökare i brottmål, även örn

de allra bästa personliga förutsättningar förefinnas. Detta uttalande kan ju

synas överdrivet men torde vara avsett att gälla sådana undersökare, som

få utöva sin verksamhet på egen hand, och örn man tillämpar det på undersökningsledare

med kvalifikationer motsvarande dem, som fordras av kriminalkommissarier

och kriminalöverkonstaplar, innebär det icke några överdrivna

anspråk.

_ Bristen på undersökningsledare kan icke avhjälpas genom teoretisk utbildning

åt landsfiskalerna i kriminalteknik. Sådan utbildning är naturligtvis

under alla förhållanden värdefull för både polistjänstemän och åklagare,

men landsfiskalerna kunna varken därigenom eller genom någon tids elevpraktik

vid större stads poliskår vinna kompetens för handhavande av verklig

ledning av kriminalpolisens verksamhet, örn de icke eljest hava särskilda

förutsättningar härför. De bliva ändock i allmänhet underlägsna i kriminalteknisk

erfarenhet och träning i brottmålsarbete, i kännedom örn förbrytare

och deras metoder. Förmågan att hålla förhör är naturligtvis också i hög

grad beroende av sådan erfarenhet och sakkunskap, och det har visat sig

att kriminalpolisen i många fall är mera förtrogen även med den krävande

uppgiften att skriftligen avfatta en brottsutredning.

Någon ändring i nämnda förhållande skulle icke heller kunna vinnas

genom sådan organisation att landsfiskalerna, såsom föreslagits, skulle hava

större distrikt och uteslutande ägna sig åt polis- och åklagarverksamhet

samt att såsom villkor för anställning i befattningarna skulle fordras juridisk

examen. Det är naturligtvis möjligt att genom god avlöning till dessa befattningar

erhålla jurister, som kunna bliva duktiga undersökningsledare,

men på grund av gjorda erfarenheter om behovet och nyttan av kriminalpolis.

är det icke antagligt, att kriminalpolis efter införandet av den nya

ordningen bleve mindre behövlig än nu. Sannolikt bleve behovet större

efter den stora minskningen av landsfiskalernas antal, enär kriminalpolisen

då i större utsträckning komme att anlitas för utredning av mindre mål,

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

och det kan icke betvivlas att kriminalpolisens större erfarenhet komme

att även i samarbetet med de nya åklagarna bliva uppskattad och utnyttjad.

Från rättsvetenskaplig synpunkt (Åke Hassler: Föreläsningar över den

svenska kriminalprocessen, utgivna i tryck 1930) har uppställts det kravet,

att polisförhör i regel bör ledas av åklagare eller polismyndighet i egen

person och att protokoll över undersökningen i största möjliga utsträckning

bör föras av den för undersökningen ansvariga myndigheten själv vare sig

med egen hand eller genom diktamen eller i varje fall under myndighetens

personliga tillsyn; endast örn saken är av mindre vikt må förhörs hållande

uppdragas åt underordnad polisman, och endast där företagandet av en viss

åtgärd uppdragits åt underordnad polisman må av denne uppsatt protokoll

gälla som nöjaktigt. Protokolleringen av polisförhör framhålles såsom en

praktiskt synnerligen viktig angelägenhet, vars rätta handhavande kräver

betydande utbildning och erfarenhet. Enligt denna uppfattning äro även

kommissarier att anse som underordnade polismän.

Inför dessa högre krav ter sig den nuvarande ordningen vid undersökningarna

på landsbygden mycket bristfällig. Då det emellertid, huru landsfiskalsbefattningarna

än organiseras, i varje fall är ofrånkomligt, att samarbetet

mellan kriminalpolisen och landsfiskalerna under lång tid framåt får utveckla

sig i samma riktning som hittills så att kriminalpolisen mer och mer blir

en självständig organisation, finnes nu icke någon annan utväg för åstadkommande

av en bättre ordning än genom kvalitativ förstärkning av arbetskrafterna,

där sådan för närvarande kan genomföras, nämligen vid kriminalpolisen.

Här föreligger obestridligen ett påtagligt behov, som icke låter sig avvisas.

Huru högt den förbättring, som vunnits genom kriminalpolisens verksamhet

än kan uppskattas, är det dock uppenbart, att personalen i stort sett

icke är tillräckligt kompetent att handhava den maktpåliggande uppgiften

att hålla förhör och uppsätta protokoll däröver i den utsträckning, som nu

sker, eller vidtaga andra viktiga åtgärder, som rätteligen böra tillkomma

undersökningsledare.

Den åtgärd, som i det angivna syftet torde vara mest ändamålsenlig och

närmast att tillgripa, är en ökning av antalet befäl vid kriminalpolisen. Härigenom

kan vinnas både bättre ledning och bättre rekrytering. Rekryteringen

är beroende av avlöning och befordringsmöjliglieter. Genom förbättring

i sistnämnda hänseende kan i viss mån vinnas ersättning för svagheter

i avlöningsvillkoren.

Frågan i vilken utsträckning sådan förstärkning bör åstadkommas får

bedömas på grund av gjorda erfarenheter med hänsyn till verksamhetens

omfattning. En större ökning av personalens antal är icke behövlig och

det måste tillses att personalen får tillräcklig sysselsättning i egentlig kriminalpolistjänst.

Sistnämnda villkor är av särskild betydelse då fråga är

örn befäl. Örn befälet till största delen tages i anspråk i stationsorten eller

utom densamma torde vara av underordnad betydelse blott sysselsättningen

ger den erforderliga träningen i brottmålsarbete.

Behovet av kvalificerade arbetskrafter vid kriminalpolisen gör sig naturligtvis

gällande i högre grad vid svårare undersökningar och i all synnerhet

då fråga är örn särskilt grova brott såsom mord och dylikt.

Beträffande behovet av kriminalpolis vid sådana brottsfall som Naglarbymordet

har i åtskilliga yttranden förordats inrättande av en särskild poliscentral

i Stockholm, bestående av speciellt skicklig och erfaren personal,

en slags »flygande» polisavdelning. Det ligger ju också nära till hands att

tänka sig en sådan anordning såsom tidsenlig och praktisk.

Brist på

kvalificerade

arbetskrafter

för särskilda

behov.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

I flera länder har genomförts en centralisering av kriminalpolisen under

enhetlig ledning, som kan förfoga över personalen efter omständigheterna,

såsom i Danmark, Finland och Sachsen, ett system som erbjuder stora fördelar.

Statspolischefen i Danmark har i Köpenhamn till sitt förfogande en

särskild styrka av tolv man, som vid behov utsändes till biträde i polisdistrikten.

Den användes mest för undersökningar angående mordbrand

men även vid andra grova brott såsom mord och grova inbrottsstölder.

Den har varit till stor nytta för uppdagande av inbrottsstölder, som förövats

av samma personer i serier på skilda ställen i landet, och är nästan

ständigt i sin helhet upptagen ute i landet. Statspolisen i Danmark harvid

två tillfällen under de senare åren vid utsändning av personal använt

flygmaskin, den ena gången i anledning av en större juvelstöld på Jylland

och den andra gången för anhållande på den danska färjan i Warnemiinde

av en person, som i Köpenhamn förövat bedrägeri. Flygmaskin kan erhållas

från arméns flygväsen. Någon plan för användning av flygmaskiner

och deras anskaffande är icke uppgjord.

Den för vårt land ifrågasatta poliscentralen skulle vara avsedd såsom en

förstärkning av den särskilda kriminalpolisen för landsbygden och städer,

där kriminalpolisavdelning icke finnes. Då den skulle rekryteras med de

bästa krafter som funnes att tillgå, kan det emellertid från det allmännas

synpunkt anses oegentligt att icke denna personal skulle få användas såsom

förstärkning, varhelst den kunde vara till nytta. Förstklassig polis kan ju

behövas lika väl i städerna som på landsbygden.

Mot en centralisering har gjorts invändning framför allt på grund därav

att det i de flesta fall är av synnerlig vikt att polisens ingripande kan ske

med största skyndsamhet, varför det i vårt vidsträckta land bleve förenat

med stora olägenheter att förstärkning kunde erhållas endast från huvudstaden.

Yidare, har erinrats, att en central avdelning i Stockholm, rekryterad från

huvudstadens poliskår, icke skulle äga den lokal- och personkännedom, som

vore behövlig vid undersökningar ute i landet. Fläremot kan invändas att

kriminalpolisen i länen i allmänhet icke heller äger tillräcklig lokal- och

personkännedom utan måste anlita fjärdingsmän eller annan lokalpolis för

biträde i detta avseende.

Men örn den här berörda frågan utvidgas till att gälla skillnaden i allmänhet

mellan stad och land och mellan olika landsdelar får den onekligen

större betydelse. Det har flerstädes visat sig, att kriminalpolisen för landsbygden

under det första året av sin verksamhet icke kommit fullt till sin

rätt, vilket huvudsakligen synes hava berott på obekantskap med länets förhållanden

och bristande vana vid arbete på landsbygden. Länsavdelningarna

hava nu i jämförelse med städernas egna polismän en särskild styrka

i sin allmänna förtrogenhet med landsbygdens förhållanden och vana vid de

svårigheter, som ofta kunna möta vid tjänstgöringen på landet. För en

central polisavdelning i Stockholm skulle man även få räkna med stora

svårigheter på grund av skiljaktigheter mellan olika bygder. Befolkningens

egenheter i dialekt, lynnesart och sedvänjor kunna ställa en därmed icke

förtrogen undersökare inför svårigheter, som kunna verka mycket hämmande

på hans verksamhet.

Vidare kan framhållas att det till följd av kriminalavdelningarnas storlek

och framskridna utveckling i andra städer i landet än Stockholm, särskilt

Göteborg och Malmö, kan vara mera lämpligt, att för ifrågavarande ändamål

utnyttja även därvarande arbetskrafter än att endast lita till Stockholm, där

för övrigt några särskilda specialister på mordundersökningar m. m. icke

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

finnas. Att sända personal från Stockholm att göra undersökningar i Göteborgstrakten

eller på den skånska landsbygden skulle vara ganska omotiverat.

Slutligen ina erinras om att det är behövligt, att kriminalpolisen för landsbygden

blir allmänt förbättrad och att personalen i stor utsträckning blir

kompetent att handhava även de svåraste uppgifterna. Utvecklingen i denna

riktning skulle försvagas därigenom, att man allmänt vore inställd på att i

fråga örn de grövsta brotten lita till en särskild central i Stockholm.

Med hänsyn till vad sålunda anförts måste det anses vara lämpligast, att

landsbygdens behov av kriminalpolis även i avseende å de svåraste undersökningarna

tillgodoses inom den nuvarande organisationen. Denna bör få

ytterligare växa in i sin uppgift, för vilken den äger bättre förutsättningar

lin stadspolisen, örn den blir försedd med tillräckligt befäl och rekryteringsmöjliglieterna

därigenom förbättras.

För de särskilt svåra och omfattande uppgifterna angående sådana brott,

som mord, dråp, grovt rån, dynamitattentat m. m., kan emellertid personalen

inom den nuvarande organisationen icke beräknas bliva tillräckligt kvalificerad

även örn överkonstapel bleve anställd i alla stationsorter. För att

personalen skall kunna tillfredsställande fylla detta behov fordras att även

några kommissarier anställas. Dessa skulle hava en särskild uppgift såsom

undersökningsledare i fall av nämnda slag även utanför sina egna distrikt.

Erfarenheten beträffande bristen på undersökningsledare och det förhållandet,

att kriminalpolisen till följd därav i regel får sköta sina undersökningar på

egen hand, hava påtagligt visat, att en sådan påbyggnad av organisationen är

behövlig.

Då emellertid kommissariebefattning icke bör inrättas i andra stationsorter

än där även för verksamheten inom det egna distriktet finnes behov

av ett sådant befäl, torde tillsvidare böra anställas kommissarie endast vid

avdelningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Här nedan föreslås vissa

distriktsförändringar, som i detta avseende särskilt för Göteborgsavdelningen

bliva av stor betydelse.

I Norrland synes för närvarande icke i något av länen finnas tillräckliga

förutsättningar för anställande av en kommissarie, men i Västernorrlands

län, där en av de fem för länet anvisade kriminalkonstapelsbefattningarna

icke blivit tillsatt, enligt uppgift i avvaktan på lönereglering, bör denna befattning

utbytas mot en överkonstapelstjänst. I sammanhang härmed torde

det vara lämpligt att länspersonalen i Härnösand och Sundsvall förenas i

en stationsort. Aven i andra län både i Norrland och övriga delar av landet,

som ligga avlägset från Stockholm, Göteborg och Malmö, kan denna omständighet

vara en särskild anledning till anställande av överkonstapel under

förutsättning att sådan befattning på grund av göromålen på det hela taget

är tillräckligt motiverad, därvid man har att räkna med tjänstgöringen både

i vederbörande stad och utom denna. I Gävleborgs län har alltsedan organisationens

inrättande funnits en överkonstapel och i Jönköpings län har

en sådan befattning inrättats under år 1931. Då emellertid för närvarande

icke torde finnas tillräcklig anledning att öka personalens antal förutom vid

avdelningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, böra i andra stationsorter

nya befälstjänster tillsvidare inrättas endast i utbyte mot kriminalkonstapelsbefattningar,

i regel alltså endast i den mån sådana bliva lediga. Frånsett

Västernorrlands lidi torde det fä bliva beroende av närmare undersökning

i värjo särskilt fall, huruvida överkonstapel bör anställas.

Vid avdelningarna i Stockholm och Malmö kan kommissariebefattning

anses behövlig redan på grund av deras nuvarande verksamhet. Vad Stockholmsavdelningen

angår har i detta avseende anförts tillräckliga skäl i den

förut omnämnda framställningen härom av länsstyrelsen i Stockholms län

Länsavdelningarna

i

Stockholm,

Göteborg och

Malmö.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Utvidgade

distrikt för

länsavdelningarna

i

Stockholm,

Göteborg och

Malmo.

och i huvudsak torde samma skäl kunna anföras beträffande verksamheten

i Malmöhus län. En av detta läns kriminalkonstaplar är anställd i Hälsingborg

men erfarenheten i länet har visat, att det är lämpligast att alla de för

länet avsedda kriminalpolismännen tillhöra samma avdelning med Malmö

som stationsort.

\id bestämmande av statens anslag för kriminalpolisen i länen har icke

beräknats att någon kommissariebefattning skulle inrättas, varför därtill

torde erfordras medgivande av riksdagen. I anledning av omförmälda framställning

från länsstyrelsen i Stockholms län blev vid länsavdelningen i

Stockholm inrättad ytterligare en överkonstapelsbefattning, varefter vid denna

avdelning finnas två överkonstaplar.

Om den uppgift, som bör tillkomma särskilt länsavdelningarna i Stockholm,

Göteborg och Malmö i avseende å förstärkning av kriminalpolisen i andra

station sorter, icke begränsas till undersökningar angående mord och andra

gröva brott, som äro relativt sällsynta, utan utsträckes att, icke endast undantagsvis,

omfatta även mera vanliga grova brott, komme avdelningarna att i

mycket stor omfattning tågås i anspråk för denna uppgift. Mordbrandsbrotten

äro härvid av särskild betydelse.

. 1 tab- 1. redovisas för treårsperioden 1928—1930 från samtliga länsavdelningarna

tillhopa 15 undersökningar angående mord och 7 angående mordförsök

men icke mindre än 147 undersökningar angående mordbrand eller

försök till mordbrand samt dessutom 221 undersökningar angående eldsvåda

under misstänkta omständigheter.

Beträffande de uppgifter, som i allmänhet böra tillkomma länsavdelningarna

i de tre största städerna, finnas flera skäl för en utvidgning av

dessa avdelningars distrikt. Från allmän administrativ synpunkt kan det

sagås vara i sin _ ordning att kriminalpolisen för länen helt ingår i vederbörande

läns polisorganisation under länsstyrelsen, som har ledningen av

hela polisväsendet inom länet. Från denna princip har emellertid redan

gjorts avvikelse beträffande Stockholms län, vars länsavdelning är anställd

vid Stockholms poliskår. Erfarenheten har icke visat, att denna anordning

medfört någon försämring i jämförelse med organisationen i andra lärn

Genom ständig sysselsättning åt personalen med undersökningar i länet

och vidsträckt självständighet i avdelningens verksamhet har vunnits en

värdefull enhetlighet i ledningen och ordning i arbetet. Avdelningen har

också blivit mycket uppskattad av länets myndigheter.

Vad Göteborgstrakten angår har uppdelningen av kriminalpolisen efter

län fått till följd att denna trakt är uppdelad i fyra områden med var sin

stationsort, från vilken kriminalpolis skall rekvireras, nämligen Göteborg,

Halmstad, Borås och Trollhättan. Här är det särskilt påfallande att en

distriktsförändring är behövlig. Men även beträffande avdelningarna i Stockholm

och Malmö bör frågan örn en utvidgning av deras distrikt tagas i

overvagande. Het synes vara lämpligt, att Stockholm får vara stationsort

aven för .Uppsala län, Södermanlands län och Västmanlands län, Göteborg

även för Älvsborgs och Hallands län samt Malmö för hela Skåne.

Därigenom komme nämnda tre länsavdelningars befäl samt större erfarenhet

och kompetens omedelbart de anslutna länen tillgodo beträffande

alla slag av brott, för vilkas utredning kriminalpolis är behövlig Vad särskilt

mordbrandsmålen angår skulle därmed för nio län vinnas en tillfredsställande

lösning. I de flesta övriga länen torde med tiden komma att

finnas överkonstapel vid kriminalpolisen, varefter där i regel icke torde behövas

någon förstärkning för undersökning i sådana mål.

En annan brottsgrupp, som i detta sammanhang bör särskilt uppmärksammas,

är de i serier förekommande inbrottsstölderna. Dessa brott hava

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

i allmänhet sitt ursprung i de större städerna, varifrån brottsligheten breder

ut sig till allt större områden. Vid länsavdelningen i Stockholm har, såsom

förut omnämnts, för att höja effektiviteten av avdelningens verksamhet vidtagits

en särskild anordning genom anmälningar från landsfiskalerna och

registrering hos avdelningen av tjuvnadsbrott med upplysningar örn tillgripet

gods, varigenom det i många fall lyckats avdelningen att komma på spåren

och upptäcka seriebrott av stor omfattning. Denna anordning bör komma

till mera vidsträckt användning.

Genom förening i nämnda fall av två eller flera län örn en gemensam, i

förhållande därtill utökad avdelning skulle vinnas betydande fördelar även

i andra hänseenden. Personal skulle i stor utsträckning bliva disponibel

för nya behov och hela styrkan skulle kunna mer effektivt utnyttjas, hela

personalen skulle, såsom nu sker vid länsavdelningarna i Stockholm, Göteborg

och Malmö, få sysselsättning uteslutande i egentlig kriminalpolistjänst,

arbetet kunde planläggas och ordnas bättre och mera oberoende av såväl

länsgränser som fluktuationer i brottsfrekvensen, en bättre övervakning av

arbetet kunde åstadkommas och ett större antal polismän funnes att tillgå

i sådana fall, då avdelningen bleve anlitad för tjänstgöring utom distriktet.

I fråga örn anslutning av nämnda län till de tre större stationsorterna

äro även vissa särskilda förhållanden i dessa län att taga i betraktande.

Den för Uppsala län avsedda kriminalkonstapeln är anställd i Uppsala.

Han har, såsom av tab. 1 framgår, i relativt stor utsträckning tagits i anspråk

för undersökningar angående tjuvnadsbrott. Landsfogden i länet har meddelat,

att behovet av kriminalpolis i länet tidvis varit så stort, att det visat

sig behövligt att för länet hava två kriminalpolismän, av vilka den ene borde

vara överkonstapel.

I Södermanlands län är en av de båda kriminalkonstaplarna för länet

placerad i Nyköping och den andre i Eskilstuna. Landsfogden i länet har

framhållit, att denna anordning med hänsyn till behovet av samarbete och

bättre organisation av verksamheten icke vore lämplig. En central förläggning

i länet vore önskvärd, helst i Elen, vilken ort emellertid icke är stad,

men eljest i Katrineholm. I sammanhang därmed borde enligt landsfogdens

mening en överkonstapelsbefattning för länet inrättas.

Det är emellertid icke möjligt att förorda en dylik centralisering, då

varken i Elen eller Katrineholm skulle kunna beredas personalen lämplig

sysselsättning, när den icke vore upptagen utom stationsorten.

De båda för Västmanlands län anställda kriminalkonstaplarna äro placerade

i Västerås. Såsom förut framhållits har deras verksamhet utom staden varit

synnerligen obetydlig och det är uppenbart, att även sysselsättningen i

brottsundersökningar i staden är alldeles otillräcklig för att giva dem erforderlig

träning och erfarenhet i sådan tjänstgöring. Det kan därför icke

förordas, att den nuvarande anordningen i länet bibehålies.

I Alvsborgs län finnes en viss likhet med förhållandena i Södermanlands

län. En kriminalkonstapel är anställd i Borås och en i Trollhättan. Landshövdingen

och landsfogden i länet hava framhållit, att denna anordning icke

vore lämplig och att det vore för länet fördelaktigast, att det finge sin

stationsort i Göteborg. Att vissa delar av länet finge längre avstånd till

Göteborg vore med hänsyn till de goda järnvägsförbindelserna icke av någon

större betydelse.

I Hallands län finnes för landsbygdens behov endast en kriminalkonstapel,

vilken är placerad i Halmstad. Landsfogden i länet har vid ett förslag örn

placering av en kriminalkonstapel i Varberg framhållit, att det största antalet

svårare brott inom länet förekomme i dess norra hälft. Beträffande den i

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Personalbehovet

vid

länsavdelningarna

i

Stockholm,

Göteborg och

Malmö.

Halmstad anställde kriminalkonstapelns sysselsättning i staden Ilar landsfogden

meddelat, att den varit mycket olämplig i flera avseenden.

För Kristianstads län äro två kriminalkonstaplar anställda i Kristianstad.

Denna stad kan beträffande personalens sysselsättning icke anses som lämplig

stationsort. Härjämte må framhållas, att betydliga delar av länet icke hava

längre avstånd till Malmö än till Kristianstad.

En utvidgning av distrikten för länsavdelningarna i Stockholm, Göteborg

och Malmö i så stor utsträckning som nu ifrågasatts skulle naturligtvis i

viss mån vara förenad med olägenheter på grund av större avstånd från

stationsorten. Detta förhållande bleve kanske mest kännbart i Västmanlands

län. Med hänsyn härtill kan det måhända anses lämpligare, att en del av

Västmanlands län, eventuellt även en del av Södermanlands län, hnge sin

stationsort i Orebro, sedan en överkonstapel blivit anställd i denna stad.

Gävle kan också ifrågakomma såsom stationsort för en del av Uppsala län

och Jönköping för en del av Alvsborgs län. Sådana jämkningar i planen

torde få bliva beroende av särskild prövning efter förslag av vederbörande

länsstyrelser.

För ett fullständigt genomförande av distriktsförändringen erfordras att

de nuvarande kriminalkonstapelsbefattningarna i de län, som icke vidare

skulle hava stationsort inom sitt område, indragas och att befattningar i

stället inrättas i de nya stationsorterna. Under övergångstiden, som torde

kunna förkortas genom åtgärder från länsstyrelsernas sida för omplacering

av personal, när tillfälle därtill yppar sig, bör rekvisition få ske efter omständigheterna

antingen från nuvarande stationsort eller från den nya stationsorten.

Föreståndaren för avdelningen i den nya stationsorten bör, då denna

avdelning anlitas, få vid behov disponera även över personalen i de anslutna

länen.

Personalbehovet vid de tre större länsavdelningarna kan med hänsyn till

alla ovan angivna omständigheter, som kunna vara av betydelse beträffande

detta behov, nu icke närmare beräknas. Det är framför allt ovisst, i vad

mån dessa avdelningar kunna bliva anlitade utom sina distrikt. Det synes

icke vara lämpligt att nu söka närmare bestämma förutsättningarna för rätt

till rekvisition i sådana fall. Behovet kan vara beroende av många skilda

faktorer. I avseende härå bör icke stadgas annat villkor än det nuvarande

att särskilda omständigheter skola föreligga. För övrigt bör det tillkomma

vederbörande länsstyrelse att pröva, huruvida rekvisition skall ske. En

sådan prövning är behövlig bland annat med hänsyn till gjorda erfarenheter

örn obenägenhet i många fall hos vederbörande polismyndigheter att begära

hjälp för undersökningarna. Det bör åligga landsfogden eller annan vederbörande

att, när rekvisition i här avsedda fall kan ifrågakomma, skyndsamt

hänskjuta frågan till länsstyrelsen. Från vilken stad kriminalpolis i sådant

fall bör rekvireras kan icke heller närmare bestämmas genom några i förväg

givna föreskrifter utan bör få bliva beroende av omständigheterna.

Även beträffande tjänstgöringen i de egna distrikten är det svårt att beräkna

nämnda avdelningars personalbehov. På grund av erfarenheterna i

Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län kan det antagas, att

distriktsförändringen skulle få till följd att kriminalpolis i de sex anslutna

länen komme att anlitas mera än hittills.

För nämnda sex län äro för närvarande anställda tio kriminalkonstaplar.

Enligt uppgifterna i tab. 3 har deras verksamhet utom vederbörande städer

icke tagit mera tid i anspråk än sammanlagt i medeltal 1,095 dagar örn

året, vilket icke motsvarar full sysselsättning för fyra man. Genom frigörande

av befattningarna från tjänstgöringen i de nuvarande stationsorterna

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

skulle vinnas en besparing av arbetskraft, motsvarande tillhopa mer än sex

kriminalkonstaplar, som bleve disponibel för andra behov.

Under övergångstiden, som kan beräknas bliva ganska långvarig, skulle

emellertid nya befattningar i stället för de nuvarande inrättas endast efter

hand som dessa sistnämnda bomme att indragas, men ifrågavarande större

avdelningar skulle redan från början få tagas i anspråk både i de anslutna

länen och i andra län.

Under sådana förhållanden kan det icke beräknas vara tillräckligt att

dessa avdelningar, frånsett tillökningen från de anslutna länen, förstärkas

endast med kommissarier utan bör därjämte vid var och en av dem anställas

ytterligare en kriminalkonstapel. Det Änge sedan bliva beroende av erfarenheten,

huruvida antalet kriminalkonstaplar kan minskas. Örn icke någon

sådan minskning komme att äga rum skulle efter nämnda beräkning vid

fullt genomförd distriktsförändring komma att finnas vid ifrågavarande länsavdelningar,

i Stockholm en kommissarie, två överkonstaplar och tio kriminalkonstaplar,

i Göteborg en kommissarie, en överkonstapel och fem kriminalkonstaplar

samt i Malmö en kommissarie, en överkonstapel och sju kriminalkonstaplar.

Hela antalet befattningar för länen, vilket nu är 60, skulle därigenom ökas

till 66.

Beträffande ökningen av personalkostnaden har man att utgå från de nuvarande

avlöningsförmånerna i städerna.

Avlöningen för kriminalkommissarie utgör för närvarande, dyrtidstillägg

och beklädnadsersättning inräknade:

i Stockholm lägst 8,991 kronor och högst 10,659 kronor,

i Göteborg lägst 7,420 kronor och högst 9,220 kronor och

i Malmö lägst 7,594 kronor och högst 9,100 kronor.

För de tre kommissarierna skulle alltså tillkomma lägst 24,005 kronor

och högst 28,979 kronor.

Kostnadsökningen för inrättande av överkonstapel sbefattningar i stället

för kriminalkonstapelsbefattningar synes i genomsnitt kunna beräknas till

högst 800 kronor för varje befattning. Örn antalet sådana utbyten beräknas

till högst 9, varigenom överkonstapel skulle finnas i alla de län, som nu icke

hava sådan befattning, men hava mer än en kriminalkonstapel, kan denna

kostnadsökning i sin helhet anslås i runt tal till 7,000 kronor, vilket belopp

emellertid endast till en del torde bliva behövligt under nästa budgetår.

Avlöningen för kriminalkonstaplar utgör för närvarande, dyrtidstillägg och

beklädnadsersättning inräknade:

i Stockholm lägst 4,531 kronor och högst 5,593 kronor,

i Göteborg lägst 4,440 kronor och högst 5,520 kronor och

i Malmö lägst 3,955 kronor och högst 5,031 kronor.

För ökningen med tillhopa tre kriminalkonstapelsbefattningar skulle alltså

tillkomma lägst 12,926 kronor och högst 16,144 kronor.

Överflyttningen av kriminalkonstapelsbefattningar till Stockholm, Göteborg

och Malmö skulle också medföra någon kostnadsökning, då avlöningen

är högre i dessa städel’. Denna omflyttning kan emellertid såsom förut

nämnts ske endast successivt.

Hela ökningen av personalkostnaden torde för budgetåret 1932/1933 kunna

beräknas i runt tal till 45,000 kronor.

Då den föreslagna distriktsförändringen skulle medföra, att även andra län

än Stockholms län icke skulle hava stationsort inom sitt område, erfordras

ändring av den i 7 § polisreglementet för riket den 26 september 1925 meddelade

föreskriften, att rekvisition av kriminalpolisman för tjänstgöring utom

den stad, där han är anställd skall, såvitt ej särskilda omständigheter för
-

Ökning av

personalkostnaden.

Ändring av

Ijolisreglcmentet.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Förslag.

Daktyloskopisk

och

fotografisk

almsta ing

m. m.

anleda annat, ske från stad inom det län där undersökningen sker eller, vad

angår Stockholms län, från Stockholm.

Därjämte bör meddelas föreskrift av förut angivet innehåll i fråga örn

rekvisition av förstärkning för undersökning inom län utanför de större avdelningarnas

distrikt, så att det skulle tillkomma länsstyrelsen att besluta

örn sådan åtgärd, för vilket ändamål det skulle åligga landsfogden, då dylik

rekvisition kan ifrågakomma, att skyndsamt hänskjuta frågan härom till länsstyrelsen.

Det torde vara lämpligt, att dessa regler få gälla icke blott då

fråga uppstår örn förstärkning från någon av länsavdelningarna i Stockholm,

Göteborg eller Malmö utan även då det anses lämpligt t. ex. i ett län, där

överkonstapel icke finnes, att rekvirera förstärkning från angränsande län,

som är försett med sådant befäl. Länsstyrelsen bör få tillfälle att avgöra,

huruvida den ena eller den andra utvägen bör anlitas. Det faller av sig

självt, att sådana ärenden böra behandlas med största möjliga skyndsamhet

med anlitande av telefon eller telegraf och icke fördröjas genom remisser

eller skriftväxling.

Det har ifrågasatts, att alla frågor örn anlitande av kriminalpolis borde

närmare regleras i syfte att befordra ett mera skyndsamt rekvirerande av

sådan förstärkning. Det finnes emellertid anledning antaga, att bestämmelser

i detta hänseende skulle få en icke åsyftad verkan, i det att de komme att

medföra att kriminalpolis bleve rekvirerad i onödigt stor omfattning och i

hög grad framkalla behov av större antal kriminalpolismän. Det har visat

sig, att i vissa län finnes stor benägenhet hos landsfiskalerna att anlita kriminalpolis

och att denna benägenhet kan gå för långt.

På grund av den verkställda utredningen torde alltså beträffande den

ifrågavarande kriminalpolisorganisationen följande åtgärder böra vidtagas.

1. Vid var och en av länsavdelningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö

anställas en kommissarie samt ytterligare en kriminalkonstapel.

2. De för Uppsala, Södermanlands, Västmanlands, Älvsborgs, Hallands

och Kristianstads län inrättade kriminalkonstapelsbefattningarna indragas så

snart de bliva lediga. I stället inrättas motsvarande antal befattningar av

samma slag i Stockholm, Göteborg eller Malmö med sådan fördelning mellan

dessa städer att Stockholm blir stationsort för Uppsala, Södermanlands och

Västmanlands län, Göteborg för Älvsborgs och Hallands län samt Malmö

för Kristianstads län.

3. I stället för den lediga kriminalkonstapelsbefattningen i Västernorrlands

län inrättas en överkonstapelsbefattning i Härnösand eller Sundsvall,

därvid även bestämmes att samtliga befattningarna för länet sammanföras

till endera av nämnda städer.

4. I andra län, där överkonstapelsbefattning icke finnes, inrättas sådan i

mån av behov i utbyte mot kriminalkonstapelsbefattning.

5. Angående rekvisition av kriminalpolispersonal meddelas genom ändrad

lydelse av 7 § i polisreglementet för riket nya föreskrifter i enlighet med

bifogade utkast.

Utrustning oell hjälpmedel.

Länskriminalpolisen är i allmänhet icke försedd med någon särskild utrustning

för sin verksamhet utom stationsorten. Materiel för tagande av

fingeravtryck och fotografikameror finnas i regel å stationsortens polisstation

till förfogande även vid tjänstgöring utom staden. För fotografering torde

det dock vara vanligast att yrkesfotograf anlitas. Polismännen äro i allmänhet

mindre vana att själva taga fotografier och endast undantagsvis

finnes å polisstationen mörkrum och annan anordning för framkallning av

bilderna. I de större städerna torde det vara vanligt att en eller annan

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

polisman fått särskild utbildning såsom fotograf och företrädesvis anlitas

när fotografering är behövlig, men i mindre städer torde endast undantagsvis

finnas någon motsvarighet härtill. Det kan uppenbarligen vara av

mycket stor betydelse, att polismännen vid sina undersökningar ute på landsbygden

kunna själva genast fotografera en brottsplats, fotspår, automobilspår,

vissa föremål m. m., och det är därför av vikt att personalen vid länsavdelningarna

allmänt blir förtrogen med sådana göromål.

Frågan örn kostnaderna för anskaffande av erforderlig utrustning var föremål

för behandling i sammanhang med statsverkspropositionen för budgetåret

1931/1932 rörande anslagen till socialdepartementet. Departementschefen

erinrade då att vissa landsfogdar och landsfiskaler, vilka med åtnjutande

av statsstipendium deltagit i den utbildningskurs i kriminalteknik

m. m., som under sommaren 1930 anordnades i Stockholm, i en till Kungl.

Majit ingiven skrift — under förmälan att det i många fall kunde påvisas,

hurusom polisundersökningar i svåra brottmål medfört otillfredsställande

resultat på grund av bristande tillgång på nödig utrustning — hemställt, att

frågan om anskaffande åt befattningshavarna vid landsbygdens polisväsende

av erforderlig utrustning för behörigt verkställande av utredning i brottmål

måtte snarast upptagas till prövning samt att viss i en framställningen bifogad

förteckning närmare angiven utrustning, främst fotografisk och daktyloskopisk

utrustning, måtte på statsverkets bekostnad ställas till förfogande

i första hand för dels de landsfogdar, vilka själva deltagit i kursen eller

inom sitt tjänstgöringsområde hade kriminalpolis anställd, vilken deltagit i

kursen, dels ock för de landsfiskaler, vilka bevistat kursen. Departementschefen

vitsordade, att den kriminaltekniska utrustning, som stöde landsfogdarna,

landsfiskalerna och kriminalpoliserna till buds, sannolikt å de flesta

håll vore otillräcklig och i behov av komplettering. Det syntes därför departementschefen

lämpligt, att Kungl. Majit erhölle möjlighet att på därom

av viss länsstyrelse gjord framställning, efter prövning av det föreliggande

behovet i varje särskilt fall, ställa till länsstyrelsens förfogande något belopp

för anskaffande av här avsedd utrustning. Kostnaderna för detta ändamål

syntes böra bestridas från anslaget till polisväsendet i riket, något som utan

särskilt beslut kunde ske, därest riksdagen icke framställde erinran däremot.

I avbidan på närmare erfarenhet rörande storleken av de utgifter, som för

detta ändamål erfordrades, syntes åtminstone för budgetåret 1931/1932 något

särskilt belopp för nämnda utgifter icke behöva beräknas. Från riksdagens

sida framställdes icke någon erinran mot att kostnaderna för berörda ändamål

finge bestridas på sätt departementschefen föreslagit.

Härmed torde behovet av anslag för dessa utgifter vara tillräckligt tillgodosett.

Ej heller för budgetåret 1932/1933 synes det vara behövligt att

särskilt anslagsbelopp beräknas för ändamålet.

Angåendeo behovet av tjänsteautomobiler för personalens resor råda delade

meningar. A ena sidan har framhållits, att sådana automobiler för länskriminalpolisen

skulle vara till stor nytta. Det vore för undersökningarnas bedrivande

fördelaktigt, att tjänstebil funnes till omedelbart förfogande och att

personalen under resorna och särskilt vid uppehåll under resorna vore befriad

från hänsyn till taxeberäkning för en lejd automobil. Kostnaderna för

statsverket bleve icke större genom tillhandahållande av tjänstebilar än

genom resekostnadsersättningar, vilka uppginge till ansenliga belopp. Ä

andra sidan har erinrats, att det numera överallt vore sä lätt att erhålla

hyrbil, att tjänstebilar icke vore behövliga för åstadkommande av nödig

snabbhet i utryckningarna, och att användande av tjänstebil medförde vissa

olägenheter. Polismännen lindo då att föra och vårda sig örn bilen. För

att hålla den ständigt färdig till användning krävdes fortgående tillsyn och

i

Tjänsteauto
mobiler.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Flyg
maskiner.

Telefon
förbindelser.

skötsel och under förrättningsresorna kunde omvårdnaden om bilen vara till

hinder för tjänsten. En chaufför kunde också vara till stor nytta särskilt

vid forsling av anhållen person, vilket kunde vara fördelaktigt även med

hänsyn till kostnaden, enär behovet av polispersonal i sådana fall därigenom

bleve mindre.

Yad kostnaden på det hela taget angår har man att räkna med olika förhållanden

i olika län. Där verksamheten på landsbygden har obetydlig omfattning,

kan det vara ekonomiskt mindre lämpligt att hålla tjänstebil, medan

i vissa andra län torde linnas möjlighet att göra besparing genom användning

av sådan bil, särskilt i län där avstånden äro stora och resor äro ofta

förekommande. I några län hava polismän vid länsavdelningarna själva

skaffat sig bil för sina tjänsteresor, vilket sjmes åtminstone i vissa fall varit

för dem ekonomiskt fördelaktigt.

På grund av hittills gjorda erfarenheter och med hänsyn till såväl de

olika uttalanden, som gjorts örn lämpligheten av att använda tjänstebilar, som

den stora kostnaden för anskaffning av sådana bilar, synes för närvarande

icke finnas skäl för någon mera omfattande åtgärd i detta avseende, utan

torde det vara lämpligt, att frågan örn anslag för ändamålet får bliva beroende

av särskilda erfarenheter i olika län och framställning av vederbörande

myndigheter.

Flygmaskinen är ett fortskaffningsmedel, som hittills icke kommit till användning

vid polisundersökningar i vårt land. Enligt allmänna resereglemente!

kan reseersättning utgå även för färd med luftfartyg. Såsom villkor

härför gäller den allmänna regeln att ersättning icke må tillgodonjutas med

sammanlagt högre belopp än som skulle hava utgått, därest förrättningsmannen

begagnat sig av den väg och det färdsätt, som med avseende å resans

ändamål samt för åstadkommande av minsta sammanlagda rese- och traktamentskostnad

eller eljest varit lämpligast. Förrättningsman är icke på

grund av bestämmelserna i resereglemente! pliktig att färdas med luftfartyg.

Sådan befrielse bör icke ifrågakomma beträffande polistjänsten men någon

särskild föreskrift härom torde icke vara behövlig.

Det finns uppenbarligen all anledning att uppmärksamma de möjligheter,

som utvecklingen av flygväsendet kan erbjuda beträffande länskriminalpolisens

förrättningar på landsbygden. Särskilt kan det beräknas, att länsavdelningen

i Stockholm kan komma att få nytta av flygmaskiner vid resor

till avlägsna delar av landet. Den regelbundna lufttrafiken har ännu icke

någon nämnvärd betydelse i detta avseende. Men flygmaskiner kunna anskaffas

på annat sätt och, ehuru det för närvarande icke finnes anledning

att vidtaga några omfattande åtgärder eller uppgöra någon plan för användning

av sådant färdsätt, kan det dock vara lämpligt, att vissa förberedelser

göras så att möjligheten att anskaffa flygmaskin blir underlättad då behov

därav kan uppstå.

I några yttranden har framhållits, att det för polisväsendet på landsbygden

vore till olägenhet, att telefonstationerna i smärre samhällen vanligen äro

stängda nattetid och icke öppnas tidigare än omkring klockan sju eller åtta

på morgonen och på sön- och helgdagar icke hållas öppna mera än en kort

tid. Detta förhållande vore särskilt menligt, då underrättelse örn begånget

brott måste skyndsamt meddelas till vederbörande myndigheter såsom för

tillkallande av kriminalpolismän från länets residensstad eller annan ort.

Telegrafstyrelsen har på begäran verkställt utredning angående ungefärliga

kostnaden för beredande av telefoneringsmöjlighet dygnet runt åt de

landsfiskaler i riket, vilkas telefoner äro anslutna till stationer med begränsad

öppenhållningstid.

Enligt för telefontjänsten allmänt gällande villkor kan abonnent, i mån

i

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

av tillgång på för ändamålet disponibla mellanortsledningar, under sin telefonstations

stängningstider erhålla direkt koppling — enligt telegrafverkets

terminologi extra förbindning — till öppen station. Såsom ersättning för

det extra arbetet med sådana förbindningar Ilar vederbörande rekvirent att

erlägga särskild avgift, för närvarande utgående med 10 kronor per månad

för varje förbindning.

I de flesta fall har abonnenternas behov av telefonförbindelse nattetid

eller eljest under stations stängningstider utan olägenhet kunnat fyllas

genom anordnande av förbindningar på ovan angivet sätt. Därest emellertid

vid station, där extra förbindning begäres, för kopplingen erforderlig mellanortsledning

icke finnes tillgänglig, på grund av att samtliga ledningar äro

upptagna genom tidigare avtal örn extra förbindningar eller av annan orsak,

kan den önskade telefoneringsmöjligheten under stängningstiderna icke beredas

på annat sätt än genom anordnande av utsträckt tjänstgöring (natttjänst)

vid vederbörande station. I dylikt fall uppsägas samtliga befintliga

extra förbindningar vid stationen till omedelbart upphörande och vederbörande

abonnenter hänvisas till att rekvirera extra öppenhållning av stationen

i fråga. Ersättningen för dylik extra öppenhållning utgår vid stationer,

där abonnentantalet understiger 50 och abonnenterna sålunda hava att själva

bestrida kostnaderna för stationens betjäning, med belopp som överenskommes

mellan växelstationsföreståndaren och abonnenterna, och vid övriga

stationer med belopp, som fastställes av telegrafverket och varierar efter

stationernas storlek.

Den av telegrafverket företagna utredningen har givit vid handen, att

333 av landsfiskalerna i landet ingå med sina telefonabonnemang till stationer,

som nu icke hållas öppna hela dygnet. Telefonförbindelse dygnet

runt skulle för så gott som samtliga dessa landsfiskaler kunna för närvarande

ordnas genom extra förbindningar. I några enstaka fall, där på grund av

ledningsnätets sträckning förbindelse måste för flera landsfiskaler ordnas till

en och samma station, är emellertid antalet förefintliga mellanortsledningar

icke tillfyllest, varför extra öppenhållning skulle bliva erforderlig.

Sammanlagda kostnaden för beredande av de önskade telefoneringsmöjligheterna

skulle enligt telegrafverkets uppgift för samtliga förutnämnda 333

landsfiskaler för närvarande uppgå till cirka 49,000 kronor per år, vilken

summa innefattar jämväl ersättning för anordnande av extra öppenhållning,

i de fall sådan visat sig nödvändig. Telegrafstyrelsen framhåller att, som

av det föregående torde framgå, här ifrågavarande förhållanden ofta äro

underkastade förändringar, varför den lämnade kostnadsuppgiften icke finge

anses såsom fast. Den angivna summan hänförde sig uteslutande till det

vid tidpunkten för utredningens verkställande (juli 1931) förliandenvarande

läget och måste givetvis komma att variera allt efter ändringar i ledningstillgång

och öppenhållningstider samt växlingar i efterfrågan på extra förbindningar

från andra abonnenters sida.

Det synes vara ganska påtagligt, att en dylik förbättring av telefonmöjligheterna

skulle vara till stor nytta men, med hänsyn till den ansenliga

kostnaden och då endast en länsstyrelse gjort uttalande om erfarenhet angående

olägenheter i berörda hänseende, torde frågan böra bliva beroende av

yttranden från samtliga länsstyrelserna angående erfarenheterna i länen.

Erfarenheten örn användning av spårhundar i kriminalpolisens tjänst är

i vårt land mycket obetydlig. I Stockholm har sedan flera år tillbaka använts

hundar vid ordningspolisen till förstärkning av patruller i Brännkyrka

och Bromma valdistrikt. Inalles finnas diir 16 sådana bevakningshundar,

de flesta lämpliga även såsom spårhundar. Inköpspriset har varit omkring

200 kronor. De vårdas helt och hållet av vederbörade konstaplar, som där
-

Polishundar.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

för åtnjuta en särskild ersättning av 50 kronor i månaden. Polismyndigheten

i Stockholm har icke funnit hundar vara till någon större nytta för

kriminalpolisen, icke ens i de båda nämnda yttre vaktdistrikten.

Länsavdelningen i Stockholms län har i ett par fall använt spårhund

men utan resultat. Pöreståndaren för avdelningen har uttalat som sin mening

att bestyret med dressyr samt kostnad för inköp och underhåll av

sådan hund säkerligen icke skulle motsvara gagnet av densamma. Inom

Stockholms län hade emellertid några till kriminalpolisen icke hörande

polismän hundar, som kunde anlitas, därest behov vid något enstaka tillfälle

skulle yppa sig.

Landsfogden i Uppsala län har meddelat, att Uppsala stad genom särskild

överenskommelse från början av detta år ställt till länets förfogande

en polishund jämte förare. Redan under den korta tid, som tillgång till

polishund funnits, hade det visat sig, att polishunden varit till god nytta.

En förrymd brottsling hade, därigenom att polishunden jämte förare hastigt

utsänts, kunnat fasttagas. Då brottslingen tillfångatagits på en ö, visade

detta att polishunden gjort ett synnerligen gott spaningsarbete. För egen

del ansåge landsfogden, att polishund i varje län borde vara tillgänglig för

landsfogde oell landsfiskaler.

Landsfogden i Örebro län anser, att en polishund borde kunna vara till

stor nytta särskilt i de vidsträckta skogarna inom länet. En i närheten av

Örebro stationerad spaningshund hade anlitats åtskilliga gånger men utan

något som helst resultat, vilket möjligen berott därpå, att spåren vid dessa

tillfällen varit för gamla.

Landsfogden i Kopparbergs län har meddelat, att år 1927 inom länet

gripits en länge efterlyst stortjuv uteslutande med hjälp av en polishund,

som en kriminalkonstapel i länet då hade på egen bekostnad.

Eör övrigt har, såvitt av meddelanden från landsfogdarna framgår, icke

gjorts någon erfarenhet i länen örn användning av polishundar. Tio landsfogdar

hava emellertid uttalat den meningen, att sådana hundar voro behövliga.

Landsfogden i Gävle anser, att det i allmänhet dröjer för länge med

polisens inställelse å brottsplatsen för att spaningshund skall kunna användas

med önskat resultat och landsfogden i Västernorrlands län har framhållit,

att ytterst få polismän voro lämpade för hundarnas omhänderhavande.

Ehuru de sålunda i länen gjorda erfarenheterna äro synnerligen obetydliga,

är det dock uppenbart att en spaningshund under gynnsamma förhållanden

kan vara till stor nytta. Eör en allmännare användning av hundar

i kriminalpolisens tjänst fordras emellertid en ej ringa tillgång på både

lämpliga och väl utbildade hundar och lämpliga och väl utbildade förare.

Vidare är det av vikt, att hundarna ständigt få noggrann omvårdnad och

ledning så att deras duglighet icke går förlorad och att de snabbt kunna

föras till platsen, där deras användning i polistjänsten kan ifrågakomma.

Det anses vetenskapligt utrönt, att en hund endast under gynnsamma betingelser

med någon utsikt till framgång kan följa ett spår, som är äldre än

omkring sex timmar.

För att något mera avsevärt resultat skall kunna vinnas i landet genom

användning av spaningshundar är det behövligt, att en hundskola inrättas,

en anstalt för utbildning av både hundar och förare, vilken också skulle

ombesörja anskaffning av hundar. Anslag skulle behövas både för anstalten,

för polismännens deltagande i kurserna samt för anskaffning och underhåll

av hundarna. Så omfattande åtgärder kunna emellertid på grund av hittills

gjorda erfarenheter icke förordas, men örn det skulle visa sig, att ett allmännare

behov finnes, torde det vara lämpligt att denna fråga tages under

särskild behandling, eventuellt i samband med frågan örn anskaffning och

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

utbildning av skyddshundar åt myndigheter, som kunna behöva sådana

hundar.

Eepresentanter för föreningen Sveriges landsfiskaler hava framhållit önskvärdheten

av att tidningen Polisunderrättelser bleve utdelad även till fjärdingsmännen.

Fjärdingsmannen, både ordinarie och extra, skulle genom sin

personalkännedom kunna i väsentlig mån medverka till ett bättre resultat

av efterlysningar och andra meddelanden i nämnda tidning. De skulle också

härigenom bliva mera intresserade för brottmålsarbetet.

Eedaktionen för tidningen har verkställt utredning angående den ökning

av kostnaderna för tidningen, som dess tillhandahållande åt samtliga fjärdingsman

i riket skulle åsamka statsverket. Av denna utredning har enligt

meddelande från polismästaren i Stockholm framgått, att tryckningskostnaderna

skulle komma att ökas med cirka 35,000 kronor. Det ökade redaktionsarbete,

som den ifrågasatta utvidgningen av tidningens läsekrets skulle medföra,

har beräknats kräva anställning av minst ytterligare ett biträde. Förslagets

genomförande skulle följaktligen åsamka statsverket en merutgift för

»Polisunderrättelser» av cirka 40,000 kronor örn året.

Härtill skulle komma att tidningen, som utkommer varje dag och som

utexpedieras samma dag den tryckts, icke skulle kunna expedieras till läsekretsen

samma dag den lämnat tryckpressen utan först följande dag, enär

de många nytillkommande adressaterna skulle orsaka längre tid för adressernas

vederbörliga anbringande å tidningsnumren. Detta arbete kan för

närvarande verkställas före de postförande tågens avgång å eftermiddagen,

men det stora antal nya läsare, som ifrågasatts, måste förlänga nyss sagda

del av expeditionen och försena denna till följande dag. Den snabbhet i

tidningens expedition, som med hänsyn till dess ändamål är önsklig, skulle

följaktligen icke kunna iakttagas.

Under sådana förhållanden torde det icke vara lämpligt att vidtaga den

ifrågasatta utvidgningen.

Föreningen Sveriges landsfogdar har i skrivelse till Kungl. Majit den 9

februari 1931 hemställt örn utredning angående inrättande genom statsverkets

försorg av en kriminalteknisk centralbyrå och till stöd härför anfört i

huvudsak följande.

Vid undersökningar i brottmål ställdes polismyndigheterna på landsbygden

ofta inför spörsmål, vilka för sin lösning krävde undersökning antingen

genom speciell vetenskaplig institution eller ock genom särskilt utbildad

sakkunnig. I vissa fall kunde vederbörande polismyndighet omedelbart avgöra,

till vilken statsinstitution man i det särskilda fallet borde hänvända

sig. Men ofta kunde tvekan uppkomma, huruvida ärendet borde hänskjutas

tili den ena eller andra institutionen. Onödig tidsförlust och minskade möjligheter

till gott undersökningsresultat kunde då uppkomma genom undersökningsföremålens

transport mellan olika institutioner. För vissa fall saknades

helt och hållet en statsinstitution, som ägde skyldighet och möjlighet

att verkställa erforderlig utredning, såsom i fråga örn skriftförfalskning m. m.

I sistnämnda fall måste därför vederbörande polismyndighet på eget ekonomiskt

ansvar föranstalta örn utredning i dylika tjänsteärenden, understundom

med risk att själv få vidkännas kostnaden för denna. En annan omständighet,

som i detta sammanhang borde påpekas, vore också att utlåtanden från

sakkunnig statsinstitution tillerkändes större bevisvärde än utlåtanden som

avgivits av andra.

För landsbygdens polismyndigheter framstode det därför såsom ett tr;bligande

behov att genom statsverkets försorg inrättades en kriminalteknisk

centralbyrå, till vilken vederbörande polismyndighet vid behov av specialundersökningar

kunde hänvända sig.

o -l

Tidningen

Polisunder
rättelser.

Kriminalteknisk

centralbyrå

och polislaboratorium.

17 9 7 3 1

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Efter sådan hänvändelse skulle byrån hava att antingen remittera ärendet

till den institution, som i det föreliggande fallet vore bäst skickad för utredningens

verkställande, eller ock att själv ombesörja undersökningen.

I skrivelsen anföres slutligen att ett ytterligare önskemål beträffande ifrågavarande

byrå givetvis vore, att vid densamma anställdes några kriminaltjänstemän,

som erhållit särskild utbildning för undersökning angående vissa

grövre brott såsom mord och dylikt, vilka i fall av behov omedelbart kunde

beordras biträda lokala polismyndigheter vid mera invecklade utredningar.

Det i skrivelsen sist anförda önskemålet rör ett ämne, som här förut varit

föremål för utredning, av vilken torde framgå, att en dylik central institution

för undersökning ute i landet angående vissa'' grövre brott såsom mord och

dylikt icke bör inrättas. Härmed är naturligtvis icke uteslutet, att biträde

vid dylik undersökning av polisman, som är speciellt sakkunnig beträffande

fingeravtryck m. m.,bör finnas att tillgå, vilken fråga beröres närmare i det

följande.

Vad angår den uppgift, som skulle tillkomma den föreslagna centralbyrån

för biträde åt polismyndigheter i landet i sådana fall, då de önska anlita

speciell vetenskaplig institution, kan det icke vara behövligt att en särskild

byrå inrättas för förmedling av sådana ärenden. Aro myndigheterna tveksamma

vart de skola hänvända sig kunna de lätt få upplysning härom t. ex.

hos polisen i Stockholm. Att någon statsinstitution eller tjänsteman icke

finnes för biträde med undersökningar angående skriftförfalskning är onekligen

en brist, men detta eller något annat liknande behov kan icke tillräckligt

motivera inrättande av en särskild kriminalteknisk byrå.

Det bär ifrågasatts, att för polisväsendets behov borde finnas ett särskilt

centralt laboratorium, som i stället för omförmälda vetenskapliga institutioner

kunde anlitas för polisens undersökningar. En sådan förändring skulle

icke innebära någon förbättring. De vetenskapliga institutioner av ifrågavarande

slag, som mest anlitas, äro statens rättskemiska laboratorium och

andra under medicinalstyrelsen lydande anstalter samt statens provningsanstalt.

Dessa institutioner hava en så omfattande erfarenhet och äro så

rikt utrustade med vetenskapliga krafter och andra resurser, att ett särskilt

polislaboratorium icke på långt när skulle kunna erbjuda samma möjligheter.

Av anförda skäl torde det icke vara lämpligt, att genom statens försorg

inrättas vare sig en kriminalteknisk centralbyrå eller ett polislaboratorium.

Centralbyrån Däremot bör åtgärd vidtagas för att den redan befintliga av staten för

för finger- polisväsendet inrättade centralbyrån för fingeravtryck må kunna jämte sin

avtryck. nuvarande uppgift tillgodose även andra behov.

I ett förut återgivet yttrande har landsfogden i Örebro län framhållit, att

det synnerligen ofta inträffade, att fingeravtryck anträffades å en brottsplats

utan att undersökningen gåve till resultat, att misstankar kunde riktas emot

viss eller vissa personer. Då avtryck av brottslingens samtliga tio fingrar

ytterst sällan återfunnes å brottsplatsen, vore det behövligt, att ett fullständigt

s. k. enfingersregister funnes att tillgå. Det vid centralbyrån för fingeravtryck

förda enfingersregister, vilket huvudsakligen endast omfattade avtryck

upptagna i Stockholm, borde utvidgas till att omfatta hela landet.

Centralbyrån för fingeravtryck är organiserad tillsammans med signalementsbyrån

vid Stockholms kriminalpolisavdelning. Centralbyråns personal

består av en kommissarie och två kriminalkonstaplar, signalementsbyråns

personal av en överkonstapel och en fotograf. Hela personalen arbetar tillsammans

såsom en avdelning.

Förutnämnda enfingersregister, omfattande avtryck upptagna i Stockholm,

tillhör signalementsbyrån. För registrets inrättande har vidtagits den an
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

ordningen att alla fingeravtryck, som tagas av polisen i Stockholm, lämnas

till centralbyrån i två exemplar, av vilka det ena lägges till enfingersregistret.

Denna anordning har visat sig vara till stor nytta och det finnes uppenbarligen

skäl för utvidgande av densamma till att omfatta hela riket.

Centralbyrån för fingeravtryck bör emellertid tillgodose även ett annat

behov. Den vid nämnda signalementsbyrå tjänstgörande överkonstapeln har

enligt instruktionen för polispersonalen i Stockholms polisdistrikt till särskilt

åliggande, bland annat, att på begäran av spanande personal, så fort

ske kan, begiva sig till brottsplats och biträda vid dennas besiktning för utrönande

av förekomsten av fingeravtryck och andra spår efter brottslingar.

Till signalementsbyrån hör det s. k. kriminalmuseet, vilket innehåller en

samling av föremål, som tillvaratagits vid sådana undersökningar å brottsplatser.

Det skulle givetvis vara av stort värde att sådana spcialister funnes

att tillgå även vid undersökningar på andra orter i landet, men för detta

ändamål torde det vara behövligt, att ytterligare två kriminalkonstaplar anställas

vid centralbyrån. Denna byrå skulle därefter hava till åliggande, att

efter rekvisition från vilken polismyndighet som helst i riket lämna biträde

vid undersökning angående särskilt grova brott, och det synes vara lämpligt,

att den polisman, som utsändes, finge samma uppgift som enligt vad ovan

nämnts tillkommer överkonstapeln vid Stockholmspolisens signalementsbyrå.

För berörda ändamål torde anslaget till centralbyrån för fingeravtryck

tillsvidare böra ökas med i runt tal 11,000 kronor, varjämte skulle erfordras

nya föreskrifter angående centralbyråns verksamhet.

Vad slutligen kriminalpolispersonalens utbildning angår torde det icke

vara lämpligt, att hithörande frågor här upptagas till närmare granskning, då

Kungl. Majit uppdragit åt styrelsen för polisskolan i Stockholm att verkställa

utredning, huruvida och i vad mån reglementet för polisskolan i Stockholm

med hänsyn till den vid dess tillämpning vunna erfarenheten eller

eljest borde ändras. Vid denna utredning, som skall verkställas med biträde

av särskilda sakkunniga, torde de spörsmål i avseende å kriminalpolispersonalens

utbildning, som framkommit i ovan återgivna yttranden, komma under

behandling.

Det har icke heller synts vara lämpligt att här ingå i granskning av framkomna

förslag örn utgivande av en handbok rörande brottsundersökningar

och örn utfärdande av särskilda föreskrifter eller anvisningar angående sådana

undersökningar, vilka förslag nära sammanhänga med frågan örn utbildningen

i polisskolan.

Stockholm den 10 september 1931.

Förslag.

Kriminal
polisperso
nalens
utbildning.

G. Hårleman.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tab. 1. Brott och förseelser, som undersökts av kriminalpolisen vid verksamheten utom stationsorten åren 1928—1930.

Brottens och förseelsernas art

Stockholm

Uppsala

Nyköping

Eskilstuna

Linköping

Norrköping

1928

1929

1930

1928

1929

1930

1928

1929

1930

1928

1929

1930

1928

1929

1930

1928

1929

1930

1

Mord..........................................

1

1

1

1

1

2

Mordförsök..............................

2

3

Dråp..........................................

3

4

Vållande till annans död ............

1

1

3

4

B

Dödsfall under misstänkta omstän-

digheter .................................

—

4

1

—

—

—

—

—

—

2

1

—

1

—

—

3

2

—

5

6

Svår misshandel ........................

7

4

5

1

—

2

2

2

—

1

2

—

2

3

1

5

2

2

6

7

Barnamord................................

4

2

4

—

—

—

—

—

—

—

—

1

—

1

1

—

—

—

7

8

Fosterfördrivning........................

1

1

1

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

1

—

—

—

8

9

Hemfridsbrott ...........................

2

3

1

1

—

—

—

—

—

1

—

1

1

2

1

1

—

—

9

10

Våldtäkt, försök till våldtäkt ......

4

6

—

—

-

—

—

1

1

—

—

—

—

—

—

1

—

—

10

11

Sedlighetsbrott ............

54

12

19

—

2

2

2

2

1

1

2

—

—

1

2

2

1

4

11

12

Egenmäktigt förfarande...............

1

—

6

—

—

—

—

—

—

—

—

—

1

—

—

—

—

—

12

13

Menedsbrott ..............

4

2

2

—

—

1

—

—

—

—

—

—

—

—

2

—

—

—

1 3

14

Mordbrand, försök till mordbrand

1

9

13

—

—

—

1

2

2

2

1

2

—

—

2

—

—

—

14

15

Eldsvåda under misstänkta örn-

ständigheter .....................

18

12

16

1

2

1

—

4

2

—

3

2

—

—

1

2

2

—

15

16

Dynamitattentat ........................

—

1

—

1

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

16

17

Snatteri, stöld ...........................

1)133

>1158

‘1166

4

21

5

3

4

2

4

6

2

18

28

26

2

10

20

17

18

Inbrottsstöld, fickstöld ...............

2

2

1

11

20

25

5

3

4

5

1

3

23

24

18

25

16

10

18

19

Rån ........................

2

2

1

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

1

—

—

—

19

20

Bedrägeri, förskingring, förfalsk-

ning, trolöshet .......................

15

56

29

1

—

3

3

2

2

—

2

1

1

3

4

2

3

12

3 0

21

Bedrägeri i konkurs ...................

2

1

4

—

21

22

Andra brott mot strafflagen.........

4

25

3

1

1

2

1

1

2

3

3

4

2

4

2

—

—

—

22

Summa

255

301

276

21

46

41

18

21

16

20

21

16

49

66

63

43

36

48

23

Lönnbränning ........................

_

_

_

_

_

_

_

_

3

• _

_

_

4

6

4

4

14

24

23

24

Annan olovlig befattning med sprit-

drycker .................................

—

—

—

—

—

2

—

—

—

—

—

—

6

4

6

148

61

69

24

25

Trafikförseelser....................

—

—

—

—

—

—

2

2

3

5

3

2

—

—

—

12

9

2

25

26

Diverse förseelser ....................

69

76

69

2

—

—

—

2

2

, 2

1

1

—

—

1

2

—

5

26

Summa

69

76

69

2

—

2

O

£*

4

8

7

4

3

10

10

11

156

84

100

*) Häri äro även inbrottsetölder inräknade.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tab. 1 (forts.) Brott och förseelser, som undersökts av kriminalpolisen vid verksamheten utom stationsorten åren 1928—1930.

Brottens och förseelsernas art

Jönköping

Växjö

Kalmar

Västervik

Visby

Karlskrona

1928

1929

1930

1928

1929

1930

1928

1929

1930

1928

1929

1930

1928

1929

1930

1928

1929

1930

1

Mord.........................................

i

2

Mordförsök.................................

2

s

Dråp..........................................

—

1

3

4

Vållande till annans död ............

1

—

1

1

—

4

5

Dödsfall under misstänkta omstän- digheter ................................

1

_

2

1

1

—

—

—

5

6

Svår misshandel .................. .....

—

—

—

—

1

—

1

2

11

—

1

—

—

1

1

5

1

—

6

7

Barnamord.................................

2

3

1

—

—

—

7

8

Fosterfördrivning........................

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

1

1

--

—

1

—

8

9

Hemfridsbrott ...........................

—

—

—

—

—

—

1

2

3

—

—

—

1

—

2

3

—

2

9

10

Våldtäkt, försök till våldtäkt ......

—

—

2

—

1

—

—

—

—

—

—

—

1

—

—

i

1

2

10

11

Sedlighetsbrott...........................

—

1

—

—

—

—

1

3

3

—

—

—

7

—

3

4

—

1

11

12

Egenmäktigt förfarande...............

1

12

13

Menedsbrott ..............................

—

—

—

—

—

—

—

1

—

—

—

—

—

—

1

—

1

13

14

Mordbrand, försök till mordbrand

3

—

—

—

—

2

1

3

1

—

—

1

—

—

1

2

4

5

14

15

Eldsvåda under misstänkta om- ständigheter.............................

1

3

2

2

—

2

5

4

4

1

—

1

1

3

1

1

1

—

15

16

Dynamitattentat ........................

—

—

—

14

—

—

—

—

2

—

—

—

1

1

2

—

—

—

16

17

Snatteri, stöld ...........................

2

—

—

7

1

3

4

10

6

—

—

8

11

14

—

—

14

17

18

Inbrottsstöld, fickstöld ..............

91

14

2

5

16

3

9

5

9

5

8

2

7

6

17

7

1

9

18

19

Rån ........................................

1

19

20

Bedrägeri, förskingring, förfalsk- ning, trolöshet ........................

8

2

5

_

—

_

1

6

11

2

—

1

1

2

—

9

14

14

20

21

Bedrägeri i konkurs ..................

11

1

21

22

Andra brott mot strafflagen .....

—

—

1

I

—

2

—

—

—

—

—

5

—

1

—

4

5

22

Summa

106

20

12

22

25

10

23

30

56

15

11

10

34

31

43

38

35

54

23

Lönnbränning ...........................

_

_

_

1

1

_

1

—

14

i

2

—

—

—

—

—

1

1

23

! 24

i

Annan olovlig befattning med sprit- drycker .................................

_

_

_

_

_

_

2

_

1

2

—

_

2

1

2

4

24

25

Trafikförseelser...........................

—

1

—

8

5

5

—

—

—

—

—

—

214

197

167

—

—

—

25

26

Diverse förseelser.......................

1

1

—

1

1

—

1

3

4

68

31

48

2

3

5

—

—

26

Summa

1

2

—

10

7

5

2

3

20

69

34

50

216

200

174

1

3

5

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tab. 1 (forts.) Brott och förseelser, som uudersökts av kriminalpolisen vid verksamheten utom stationsorten åren 1928-1930.

Ox

4^

Brottens och förseelsernas art

Kristianstad

Malmö

Hälsingborg

Halmstad

Göteborg

Borås

1928

1929

1930

1928

1929

1930

1928

1929

11930

1928

1929

1930

1928

1929

1930

1928

1929

1930

1

Mord......................................

1

1

1

1

2

Mordförsök .............

—

—

—

—

_

_

_

_

1

1

3

Dråp ...................................

—

—

—

—

—

1

—

_

_

_

_

4

V ^Ilande till annans död ..........

—

—

—

1

—

_

—

_

_

_

2

2

_

6

Dödsfall under misstänkta omstän-

digheter .................................

—

—

—

4

—

1

—

—

_

_

_

_

_

1

6

Svår misshandel ....................

—

—

—

4

4

2

2

4

1

_

_

2

2

2

3

7

Barnamord.................................

—

—

—

—

2

1

—

—

1

3

4

1

2

1

8

Fosterfördrivning........................

—

—

—

—

—

—

—

—

_

_

_

9

Hemfridsbrott .........................

—

—

—

—

1

1

—

1

1

_

2

_

_

2

1

10

Våldtäkt, försök till våldtäkt ......

—

—

—

8

5

6

5

3

4

_

2

2

1

1

11

Sedlighetsbrott...................

1

—

2

8

18

5

—

2

3

5

7

2

2

5

4

12

Egenmäktigt förfarande...............

—

—

—

1

1

1

—

—

1

—

1

1

13

Menedsbrott ......

—

2

—

4

3

4

—

1

1

_

_

_

1

2

1

14

Mordbrand, försök till mordbrand

—

—

6

4

2

9

2

_

1

5

4

3

1

15

Eldsvåda under misstänkta om-

ständigheter ...............

3

5

11

13

12

14

3

3

7

_

_

_

5

5

5

5

2

16

Dynamitatlentat

1

1

—

—

—

—

—

—

—

_

1

_

1

17

Snatteri, stöld

3

5

2

85

74

75

42

45

22

3

9

3

_

2

3

3

11

18

Inbrottsstöld, fiekstöld ........

10

5

10

74

47

115

33

32

48

—

6

1

4

3

3

1

ii

5

19

Rån ..................

—

—

—

—

1

1

—

1

1

_

—

_

_

20

Bedrägeri, förskingring, förfalsk-

ning, trolöshet ........

—

5

6

34

143

89

8

11

69

9

6

3

6

4

7

2

5

5

21

Bedrägeri i konkurs................

—

—

—

3

1

3

—

—

1

2

1

1

1

22

Andra brott mot strafflagen.........

—

5

4

7

8

13

3

7

6

1

4

6

1

2

7

—

—

2

22

Summa

18

28

41

250

323

341

98

lil

67

29

49

25

25

30

37

9

19

28

23

Lönnbränning ...........................

1

_

_

_

1

_

1

24

Annan olovlig befattning med sprit-

drvcker

—

2

11

—

—

1

—

—

1

_

_

_

7

1

25

Trafikförseelser . ......

—

146

6

—

1

_

—

_

_

1

_

1

5

10

26

Diverse förseelser ........

—

2

2

3

3

3

1

2

—

—

—

—

—

—

12

67

26

Summa

1

150

19

3

4

5

1

2

1

—

1

—

—

—

1

-

251

78 |

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tab. 1 (forts.) Brott och firrseelser, som undersökts ar kriminalpolisen Tid verksamheten utom stationsorten åren 1928—1930.

1

Brottens och förseelsernas art

Trollhättan

Skövde

Karlstad

Örebro

Västerås

Falun

1

1

1928

1929

1930

1928

1929

1930

1928

1929

1930

1928

1929

1930

1928

1929

1930

1928

1929

1930

1

Mord..........................................

1

1

1

2

Mordförsök.................................

1

1

2

3

Dråp..........................................

3

4

Vållande till annans död ............

—

4

5

Dödsfall under misstänkta omstän- digheter....................................

—

_

1

—

1

1

—

—

—

—

—

—

—

2

—

1

—

1

5

6

Svår misshandel ........................

—

—

—

—

1

2

1

—

1

—

—

—

—

—

1

3

—

4

6

7

Barnamord................................

—

—

1

—

—

—

—

—

—

1

—

—

—

—

—

1

6

—

7

8

Fosterfördrivning........................

—

1

8

9

Hemfridsbrott ...........................

—

—

—

—

1

—

—

—

—

—

—

—

—

—

1

1

i

9

10

Våldtäkt, försök till våldtäkt ......

—

—

—

—

1

—

—

—

—

—

1

—

—

—

1

—

10

11

Sedlighetsbrott...........................

—

1

—

2

2

2

—

—

2

1

—

1

1

1

—

—

13

—

11

12

Egenmäktigt förfarande...............

—

12

13

Menedsbrott .............................

—

2

4

6

—

13

14

Mordbrand, försök till mordbrand

1

—

—

—

3

—

—

—

—

5

4

1

1

—

—

4

i

i

14

15

Eldsvåda under misstänkta om- ständigheter ...........................

—

1

_

—

1

2

1

1

—

i

1

1

2

1

3

3

2

i

i

15

16

Dynamitattentat ........................

—

1

—

—

—

1

—

—

—

—

4

1

—

1

—

—

10

16

|17

Snatteri, stöld .......................

—

29

31

6

9

14

—

—

1

—

l) 2

‘)3

—

1

—

5

6

17

jl8

Inbrottsstöld, fickstöld ...............

4

9

5

14

3

10

3

8

10

l)3

‘)10

LII

2

2

2

12

4

18

18

19

Rån .........................................

19

12 0

Bedrägeri, förskingring, förfalsk- ning, trolöshet ........................

4

_

3

2

7

_

3

_

3

1

_

_

1

—

—

4

8

4

20

121

Bedrägeri i konkurs ..................

—

—

—

—

—

—

1

—

—

—

—

—

—

—

—

1

—

—

21

22

Andra brott mot strafflagen.........

9

7

1

1

—

6

—

—

—

—

1

—

—

—

—

1

1

1

2 2

L

Summa

Lönnbränning ..........................

19

50

4

44

26

29

40

10

10

17

2

12

2

23

1

18

7

8

8

3

41

60

53

48

39

82

23

24

1

Annan olovlig befattning med sprit- drycker .................................

—

__

_

_

1

_

_

_

5

—

—

—

—

2

2

36

25

47

24

! 2 5

Trafikförseelser...........................

—

12

25

26

Diverse förseelser........................

—

i)

6

26

Summa

*) Häri äro även inbrottsetölder inräkn

ade.

4

—

—

1

—

—

_ -

7

2

1

—

—

2

9

99

85

135

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tab. 1 (forts.) Brott och förseelser, som undersökts ay kriminalpolisen yid yerksamlieten utom stationsorten åren 1928—1930. tu

Brottens och förseelsernas art

Gävle

Härnösand

Sundsvall

Östersund

Umeå

Luleå

1928

1929

1930

1928

1929

1930

1928

1929

1930

1928

1929

1930

1928

1929

1930

1928

1929

1930

1

Mord..........................................

2

1

1

1

2

Mordförsök..........................

2

3

D råp......................................

_

__

_

_

1

3

3

4

Vållande till annans död ........

—

—

—

—

—

—

—

—

_

_

_

_

2

2

6

Dödsfall under misstänkta omstän-

digheter .................................

1

1

—

—

—

—

—

1

_

_

_

_

1

i

5

6

Svår misshandel ........................

—

2

1

1

—

—

—

1

_

_

_

_

1

2

7

Barnamord................................

—

—

—

—

—

—

_

—

_

_

_

_

3

7

8

Foste rfördrivning........................

3

—

—

—

—

—

—

1

_

_

_

_

1

_

13

8

9

Hemfridsbrott .....................

—

—

—

—

—

1

—

1

_

_

_

_

1

9

10

Våldtäkt, försök till våldtäkt ..

1

—

—

—

_

—

_

—

_

_

_

_

11

Sedlighetsbrott..........................

3

1

1

—

—

2

—

—

2

_

_

_

2

1

1

3

4

11

12

Egenmäktigt förfarande ............

—

—

—

1

—

—

—

1

_

_

_

_

12

13

Menedsbrott ...............

2

2

2

—

—

_

—

8

1

_

_

_

1

2

13

14

Mordbrand, försök till mordbrand

10

3

6

—

—

4

—

1

1

_

_

_

1

2

1

1

1

15

Eldsvåda under misstänkta örn-

ständigheter ...............

—

—

—

1

—

—

6

2

2

_

_

1

2

1

1

2

4

2

15

16

Dynamitattentat ........................

1

3

—

—

—

—

—

—

_

1

_

_

16

17

Snatteri, stöld ......

19

8

4

1

1

2

5

2

4

_

_

2

2

3

2

4

17

18

Inbrottsstöld, fickstöld .........

44

5

4

—

1

8

13

4

3

4

2

2

9

2

4

3

1

4

18

19

Rån .................................

1

1

—

—

_

—

_

—

_

_

2

19

20

Bedrägeri, förskingring, förfalsk-

ning, trolöshet ...................

1

8

8

—

1

8

1

6

3

_

1

_

28

_

2

2

1

5

20

fil

Bedrägeri i konkurs ..................

—

—

2

1

—

1

1

—

—

_

_

—

2

_

3

21

22

Andra brott mot strafflagen.........

6

—

1

1

1

7

5

8

3

—

1

—

2

—

—

—

—

2

22

Summa

96

35

29

7

4

33

31

36

19

5

4

3

53

5

26

13

12

39

23

Lönnbränning ...................

1

_

2

_

6

2

18

13

8

12

11

15

23

24

Annan olovlig befattning med sprit-

drycker .....................

2

1

—

1

—

2

1

—

2

_

—

—

8

32

30

2

_

_

24

25

Trafikförseelser..........

—

—

—

1

—

—

_

1

—

_

_

_

1

2

185

366

2 5

26

Diverse förseelser____

—

—

1

8

1

3

—

5

1

—

—

—

2

4

—

—

5

26

Summa

3

1

3

10

1

11

1

8

3

—

—

—

29

51

38

14

196

386

•

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Ta b. 2. För brott begångna å landsbygden och i städer, där kriutinalpolisardelning

icke Annes, häktade personer åren 1928 - 1930. 1

Hela antalet.

1928

1929

1930

S:a

1928

1929

1930

S:a

% av

hela

antalet.

Stockholms

län......

97

97

58

252

42

33

21

96

38-i

Uppsala

» ......

21

12

16

49

8

11

7

26

53i

Södermanlands

)) ......

39

30

26

95

5

6

5

16

16-8

Ostergötlands

)) ......

59

65

44

168

15

19

28

62

36-9

Jönköpings

» ......

29

22

21

72

10

4

2

16

22-2

Kronobergs

)) ......

26

22

21

69

3

4

4

11

15-9

Kalmar

)) . .

50

66

51

167

14

10

13

37

22-2

Gotlands

)) ......

11

4

18

33

8

4

12

24

72-7

Blekinge

))

34

28

21

83

6

6

10

22

26-e

Kristianstads

» ......

42

31

43

116

4

5

10

19

16-4

Malmöhus

» ......

73

83

108

264

44

58

70

172

65''2

Hallands

» ......

33

23

19

75

9

3

3

15

20-o

Göteborgs och Bohus » ......

22

27

35

84

9

7

10

26

31-o

Älvsborgs

» ......

44

57

42

143

5

8

4

17

lia

Skaraborgs

» ......

32

60

46

138

10

10

10

30

21-7

Värmlands

» ......

56

46

30

132

3

4

3

10

7-6

Orebro

» ......

26

51

38

115

—

6

9

15

13-o

Västmanlands

)) ......

45

40

50

135

3

—

1

4

3-o

Kopparbergs

» ......

63

73

50

186

22

13

13

48

25-8

Gävleborgs

»

69

71

66

206

13

11

9

33

16o

Västernorrlands

»

87

91

115

293

3

8

12

23

7-8

Jämtlands

» ......

24

34

26

84

—

—

—

—

—

Västerbottens

))

60

52

55

167

6

2

5

13

7-8

Norrbottens

» ......

47

57

65

169

6

16

13

35

20-7

Summa

1,089

1,142

1.064

3.295

248

248

274

770

284

Därav häktade för brott sorn under- I

sökts av kriminalpolisen.

CÖ

1 7 5)7 3 1

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

T a b. 3. Av kriminalpolisen för verksamheten utom stationsorten använda reseoch

förrättningsdagar åren 1928 1930.

Polismän.

Rese-

1

och förrattningsdagar. l)

Kriminal-

överkonst.

Kriminal-

konst.

1928

1929

1930

Ål’8- medeltal

per man.

Stockholms län...............

i

4

1

''''ull sys

selsättni

Uppsala » ...............

—

1

36

98

132

88

Södermanlands » ...............

—

2

251

277

243

128

Ostergötlands » ..............

—

3

460

560

590

179

Jönköpings » ...............

—

2

80

45

49

29

Kronobergs » ...............

—

1

29

57

39

42

Kalmar » ...............

—

3

382

505

586

164

Gotlands » ...............

—

1

254

236

304

265

Blekinge » ...............

—

1

150

114

165

143

Kristianstads » ...............

—

2

156

236

463

142

Malmöhus » ...............

i

4

1

?ull sys

selsättni

ng-

Hallands » ...............

—

1

117

132

96

115

Göteborgs och Bohus » ...............

i

1

268

317

352

156

Älvsborgs » ..............

—

2

299

337

255

148

Skaraborgs » ...............

—

3

191

423

297

101 j

Värmlands » ...............

—

2

50

88

223

60

Örebro » ...............

—

2

100

217

114

72

Västmanlands » ...............

—

2

50

45

72

28

Kopparbergs » ...............

—

3

288

436

603

147

Gävleborgs » ...............

i

2

407

417

252

120

Västemorrlands » ...............

—

5

479

494

626

107

Jämtlands » ..............

—

1

10

15

12

12

Västerbottens » ...............

—

4

183

255

225

55

Norrbottens >> ...............

—

3

109

199

277

65

*) Arbetstid för avfattande av protokoll och rapporter inräknad. Dagantalet Ilar genomgående

räknats särskilt för varje polisman, även då mer än en av polismännen deltagit i samma undersökning.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Utkast

till

ändrad lydelse av 7 § polisreglementet för riket den 26 september 1925.

7 §•

Erfordras kriminalpolispersonal för undersökning angående brott inom

polisdistrikt, varest kriminalpolisavdelning icke finnes, må polismyndigheten

rekvirera sådan personal lios polischefen i stad där kriminalpolisman, avsedd

för kriminalpolisverksamhet huvudsakligen utom staden, finnes anställd.

Rekvisitionen skall ske från stad inom länet, såvida icke för visst län blivit

annorlunda förordnat; dock må i annat län, när särskilda omständigheter

därtill föranleda, rekvisition efter beslut av länsstyrelsen ske från stad utom

länet och åligger det landsfogden eller annan, som har att åtala brottet, att

när sådan rekvisition kan ifrågakomma skyndsamt hänskjuta frågan härom

till..länsstyrelsen.

Är kriminalpolisman, som i första stycket avses, inom den stad där han

är anställd sysselsatt med visst arbete, som icke lämpligen kan avbrytas,

må i stället annan i staden anställd polisman ställas till förfogande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

BILAGA D TILL KUNGL. MAJLIS PROPOSITION Nr 178 ÅR 1932

Reviderad plan över statspolis och reservpolis.

(jämför översikt över den statliga kriminalpolisen sid. 68).

Stats

P

0 1

i s

Reserv

(då ersättare ej

jolis

anställts)s)

Förläggijingsort och styrka

ö

Kom-

miss.

..

O v er- konst.

Bilar2)

Mo-

tor-

eykl.ä)

Häs-

tar

Mini

Därav

beridna

istockholm 4)50

16 (nu 8)

Stockholms län''

Stockholm 39

i

3

5

2

18

! Södertälje 3

(utom inten-

lindingö 3

Oppsala »

(lenton)

Uppsala 3

Södermanlands »

Eskilstuna 4

—

i

i

1

_

I Eskilstuna 3

1 Nvköping 3

Östergötlands »

Norrköping 7

(51

—

i

i

1

2

(Norrköping 6

(Linköping 3

4 (nu 21

Örebro »

Örebro 7

—

i

2

—

—

Örebro 3

1 Västmanlands »

Västerås 4

—

i

1

1

Västerås 3

j Gotlands »

— —.

Visby 3

Kronobergs »

Växjö 4

—

i

1

1

—

Växjö 3

Kalmar »

Kalmar 7

—

i

2

—

—

(Kalmar 3

"(Västervik 3

; Blekinge »

Karlskrona 4

35

—

i

1

1

—

Karlskrona 3

Kristianstads »

Kristianstad 3

1

Malmö 12

4 (nu 3)

Hälsingborg 5

2 (nn 2)7-i

‘ Malmöhus »

Malmo 20

i

2

4

1

8

Landskrona 3

•

Ystad 3

Trälleberg 3

Jönköpings »

Jönköping 7

—

1

2

—

—

Jönköping 3

Hallands »

Halmstad 3

Göteb. o. Bobus »

■ Göteborg 28

i

2

5

1

10

(Göteborg B) 24

i Mölndal 3

10 (nu 5) !

.46

[Uddevalla 3

Alvsborgs »

/Borås 3

(Trollhättan 3

Skaraborgs »

Skövde 4

—

1

1

1

-

Skövde 3

Värmlands »

Karlstad 7

—

1

2

—

—

1 Karlstad 3

(Kristinehamn 3

Kopparbergs »

Falun 10

—

1.

2

1

—

Falun 3

Gävleborgs »

Gävle 10

20

i

_

2

1

—

(Gävle 3

(Söderhamn 3

Jämtlands »

Östersund 4

—

1

1

t

—

Östersund 3

Västernorrlands »

Sundsvall 15

19

i

1

3

1

6

/Sundsvall 3

(Härnösand 3

Västerbottens »

Umeå 4|

—

1

1

1

-

Umeå 3

Norrbottens »

Lided 15

i

1

3

1

6

Luleå 3

Summa (uto

m intendenten) 200

6

22

40

5

16

6

°)50

3) 202

36 (nu 20)

1) Siffrorna härunder beteckna den styrka, sora skall uppsättas av central staden (den kursiverade) vid

koncentration dit av statspolisavdelningarna från städer inom samma klammer. — 2) Beräknat antal. — 8) Roservpolisens

styrka skall, i den mån ersättare anställas, kunna uppgå till dubbla det här angivna antalet. 1

kostnadsberäkningen har räknats mod ersättare till sådant antal, att rcscrvpolisuntalot skall ökas med sammanlagt

100. — 4) 1 Stockholm tillkomma under större delon av året såsom ytterligare reserv polisskoleolever till

ett antal av högst 75 (so avd. 17 i bilaga A). — 6J 1 Göteborg tillkomma lindor större delen av året såsom ytterligare

reserv polisskoleolever till ett antal av högst 25 (so avd. 17 i bilaga A). — °) Härtill komma reservhästar,

sammanlagt 10 st. — 7) Enligt Kungl. Majda medgivande är staden tills vidare befriad från skyldigheten

att hålla tv& man beridna, under villkor att reservpolisen i stället hålles utrustad mod motorcyklar. Näldön

ändring härutinnan ifrågasattes ej nu.

opaginerad Kontrollera mot PDF

BILAGA E TILL KUNGL. MAJ:TS PROPOSITION Nr 178 AR 1932.

Reviderad beräkning över de kostnader för statspolis och reservpolis, som belöpa

å respektive budgetperioder (jämför sid. 53).

1

1932/33

(Vi-80/6 1933)

1933/34

Framdeles

Statspolis.

Löner. 1 intendent .........................................

13,000

13,000

14,000

6 kommissarier ........................ 16,800

22 överkonstaplar ..................... 105,200

172 ordinarie konstaplar.............. 693,800

845,800

eller med avdrag med hänsyn till användande av

820,000

icke ordinarie personal .................................

397,500

795,000

Ersättning för pensioneringskostnader...................

58,000

116,000

116,000

» » uniformering å 300 ....................

30,000

60,000

60,000

60 hästar. Inköp, inkl. mundering, å 1,600 (livs-

9,600

längd 10 år)...................................................

96,000

—

Underhålls- och stallkostnad å 1,400 ..................

42,000

84,000

84,000

40 bilar. Inköp å 5,000 (varaktighet 5 år) .........

200,000

—

40,000

Underhålls- och driftkostnad å 2,000 ..................

40,000

80,000

80,000

16 motorcyklar. Inköp å 2,000 (varaktighet 5 år)

32,000

—

6,400

i Underhålls- och driftkostnad å 1,500 ..................

Beväpning och personlig utrustning (utom uniformer),

12,000

35,000

24,000

24,000

3,500

inköp 175 kr. per man (varaktighet 10 år) ......

Traktamente ersättning ar. I genomsnitt beräknas un-

gefär 2/ä av folket (130 man) varje dag(360 dagar)

i vara på patrullering o. dyl.

! Av dessa resor beräknas:

4/io vara kortare än 4 tim. och ske utan er-

sättning.

5/io vara dagsresor med ersättning 3 kr. 70,200

Vio vara dygnsresor med ersättning 10 kr. 46,800

58,500

117,000

117,000

Tekniska hjälpmedel, anslag första året 15,000, sedan

3,000 per år.................................................

Lokal och skrivbiträde i Stockholm ..................

! Lokal i 5 andra städer å 1,000 kr......................

Expenser 6 städer å 500 = 3,000 ....................\

15,000

7.500

2.500

2,800

3.000

10,000

5.000

5,600

3.000 1

10,000

5,000

5,600

13 » » 200 = 2.600 ..................../

Andra kostnader vid användning av stats- och re-

20,000

servpolis .....................................................

10,000

20,000

Reservpolis.

1.051,800

1,332,600

1,418,100

\ Statsbidrag för reservpolisstyrka 202 man (l/e av

lönen = i genomsnitt ungefär 550 kr. -t- för 65

man ytterligare */«) cirka ..............................

70,000

140,000

140,000

Ytterligare l/e av lönen till 100 man (beräknat

55,000

55,000

antal ersättare) ............................................

27,500

Hälften av kostnaden för 36 reservpolishästar......

14,040

28,080

28,080

Summa för statspolis och reservpolis

1,163,340

1,555,680

1,641,180

Avgår:

l Nuvarande kostnader för reservpolis ...... 251,000

| Nu utgående anslag för hyra av motorfor- don till övervakning av vägtrafiken...... 28,000

Minskning i statsbidraget till landstings-

polis ................................................. 26,500

i Anslag för diverse extra bevakning ........ 15,000

160,250

320,500

320,500

Nettokostnad, summa kronoi

1,003,090

1,235,180

1,320,680

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis ■proposition nr 178.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1925 (nr 170)

örn polisväsendet i riket ............................................................................ 2

I. Ändrad organisation av ordningspolisen:

Utredningsmännens förslag ....................................................................... 0

Yttranden över promemorian angående reservpolis och statspolis m. m. 9

Departementschefen:

Allmän motivering .............................................................................. 27

Särskilda punkter i förslaget............................................................... 37

II. Kriminalpolisorganisationen:

Inledning ................................................................................................. 55

Utredning år 1931 rörande ändringar i kriminalpolisorganisationen ...... 57

Utredning år 1931 i ämnen, som ej beröra kriminalpolisorganisationen 58

Yttranden över 1931 års utredning ........................................................ 59

Departementschefen:

Kriminalpolisorganisationen ............. 66

Speciella anordningar............................................................................ 70

Punkter vid sidan av 1931 års utredning............................... 71

III. Specialmotivering till lagtexten ..................................................... 74

IV. Ytterligare frågor .......................................................................... 75

Bilagor.

A. P. M. rörande reservpolis och statspolis m. m. (sid. 1—85; se särskild

innehållsförteckning).

B. Sammanfattning av yttranden i anledning av promemorian rörande reserv
polis

och statspolis m. m. (sid. 1-—38).

C. Utredning angående kriminalpolisen för landsbygden och städer där kri
minalpolisavdelning

icke finnes (sid. 1—59; se särskild innehållsförteckning).

D. Reviderad plan över statspolis och reservpolis.

E. Reviderad beräkning över de kostnader för statspolis och reservpolis,

som belöpa å respektive budgetperioder.

Stockholm 1932. K. L. Beckman* Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1932:268 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1925 a1 i texten
  2. S1LU 1932:2 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1925 s. 1 i texten
  3. AK 5TU 1932:9 Skrivelse till Kungl. Majt hemställa örn en allsidig utredning rörande förhindrandet av tillkomsten av väpnade privata sammanslutningar, samt att förslag i ären s. 2 i texten