Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag örn skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter m. rn. för ordningsmaktens behov

1932-03-11 · 19 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 18 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1932:179, Med förslag till lag örn skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter m. rn. för ordningsmaktens behov

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 179.

1

Nr 179.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag örn skyldighet i vissa fall att tillhandahålla

förnödenheter m. rn. för ordningsmaktens behov; given

Stockholms slott den 11 mars 1932.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

antaga härvid fogat förslag till lag örn skyldighet i vissa fall att tillhandahålla

förnödenheter m. m. för ordningsmaktens behov.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sam Larsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 147 haft. (Nr 179.)

sol SS 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

Förslag

till

Lag örn skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter in. m.

för ordningsmaktens behov.

Härigenom förördnas som följer:

1 §•

Då polisstyrka sammandrages för ordningens upprätthållande, äger länsstyrelse,

där så av särskilda skäl finnes erforderligt, förordna, att ägare och

innehavare av förnödenheter, transportmedel, rum för personal, hästar och

fordon ävensom materialier och annat, som är oundgängligen erforderligt

för polisverksamhetens uppehållande och icke med tillräcklig skyndsamhet

kan på annat sätt anskaffas, skola vara skyldiga att på anfordran av polischefen

i orten eller annat av länsstyrelsen bestämt polisbefäl mot full ersättning

tillhandahålla vad sålunda erfordras.

Vid meddelande av sådant förordnande, som nu sagts, skall angivas den

ort och den tid, för vilken förordnandet gäller.

2 §•

Anfordran skall, där så lämpligen låter sig göra, i första hand riktas till

den, som å orten driver rörelse eller eljest mot ersättning tillhan dagår allmänheten

med vad som är i fråga.

Då så påfordras, skall anfordran göras skriftligen och överlämnas av polisman,

försedd med vederbörligt tjänstetecken, samt kvitto lämnas å vad som

mottages.

3§-

Transportmedel och rum tillhandahållas med nyttjanderätt. I övrigt skall

tillhandahållande ske med äganderätt, därest ej annat vid anfordran bestämts

eller får anses överenskommet.

4§-

I de fall, då begärd ersättning icke betalas av vederbörande polisbefäl,

må framställning örn ersättning göras hos länsstyrelsen, som har att utbetala

vad som finnes skäligt. Erhåller sökanden efter klagan i vederbörlig

ordning över länsstyrelsens beslut icke den ersättning han begärt, må han

hos domstol föra talan i saken.

5 §•

Vägrar eller försummar någon att fullgöra anfordran enligt denna lag,

äger vederbörande polisbefäl låta uttaga det begärda.

Den som gör sig skyldig till vägran eller försummelse, som nu sagts,

dömes till dagsböter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 179.

O

O

6§-

Förseelse mot denna lag åtalas av allmän åklagare vid allmän domstol.

Böter tillfalla kronan. Saknas tillgång till deras fulla gäldande, skola

de förvandlas enligt allmän strafflag.

7 §• ''.

Vad i denna lag stadgats skall äga motsvarande tillämpning, då militär personal

enligt vad därom är föreskrivet tages i anspråk* för upprätthållande

av allmän ordning.

8 §•

Närmare bestämmelser för tillämpning av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj-.ts proposition nr 179.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet

å Stockholms slott den 26 februari 1932.

Närvarande: *

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,

Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Larsson anför efter gemensam

beredning med chefen för justitiedepartementet:

Den 24 oktober 1931 tillkallade jag jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande

statssekreteraren B. G. H. Hammarskjöld (ordförande), landsfogden i Stockholms

län W. Bergenfelt, borgarrådet i Stockholm K. G. Ewerlöf, filosofie

doktorn S. Hansson i Göteborg samt landssekreteraren, nuvarande t. f. landshövdingen

i Malmöhus län Hj. Kjäll att såsom utredningsmän inom departementet

biträda med fortsatt behandling av frågan örn ändrade bestämmelser beträffande

ordningspolisens och kriminalpolisens organisation jämte vissa därmed

sammanhängande spörsmål ävensom med skyndsamt utarbetande av förslag i

dessa ämnen.

Vid utredningsmännens överläggningar — i vilka jämväl deltagit polismästaren

i Stockholm E. Hallgren — har i enlighet med de lämnade direktiven

även behandlats frågan, vilka åtgärder som kunna komma i fråga för att förhindra,

att en för ordningens uppehållande sammandragen polisstyrka möter

sådana svårigheter i fråga örn anskaffande av erforderliga förnödenheter,

materiel, transportmedel m. m., att verksamheten därav lider men.

Jag anhåller att nu få anmäla denna fråga.

Lagstift- På grundval av nämnda överläggningar upprättades inom departementet i

allmänna januari 1932 en »P. M. angående skyldighet för enskilda att tillhandahålla förinnebörd.

nödenheter m. m. för ordningsmaktens behov». I denna anfördes till en början:

Promemoria Tidigare har efter samråd med utredningsmännen framlagts förslag till förjaemart

1932. bäringar i fråga örn styrkan och ändamålsenligheten av de maktmedel, som

stå samhället till buds vid orostillfällen av svårare art. Även med hänsyn till

de möjligheter, som gällande författningar lämna till vidtagande av sådana

extraordinära åtgärder, som vid dylika tillfällen kunna vara erforderliga, torde

emellertid vissa utökningar vara önskvärda. I detta avseende framträder särskilt

nödvändigheten av att kunna meddela inskränkande ordningsbestämmelser av

olika slag — en fråga som behandlas i annat sammanhang — men av synnerlig

vikt är tydligen också, att samhället kan garantera den tillgängliga ordningsmakten

tillgång till allt det, som för verksamheten är erforderligt. Lagbestämmelser

i sistnämnda hänseende saknas för närvarande fullständigt. Att dylik

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Majus proposition nr 179.

tillgång icke kan erhållas på frivillighetens väg lärer visserligen mera sällan

bliva fallet, men erfarenheten torde med tydlighet visa, att en polisstyrkas verksamhet

lätteligen kan betänkligt störas genom bloekadåtgärder av det ena eller

andra slaget. Även örn befolkningen icke står samlad i dylika aktioner och

även örn man således alltid torde kunna utgå ifrån att det å orten finnes personer,

som äro villiga att i erforderlig utsträckning bistå polismakten med förnödenheter,

rum, materiel och annat, måste man räkna med att vid en uppjagad

sinnesstämning hos stora delar av befolkningen fruktan för repressalier av olika

slag kan avhålla även dem, som i och för sig äro beredda att frivilligt fullgöra

den allmänt medborgerliga plikten, att på dylikt sätt bistå polismakten. Det

måste antagas, att detta skulle ställa sig annorlunda, örn i lag fastsloges en

principiell skyldighet för de enskilda att vid här avsedda tillfällen mot ersättning

tillhandahålla vad som för polisverksamhetens uppehållande erfordras.

En sådan skyldighet finge givetvis förknippas med möjligheter att i yttersta

nödfall utkräva densamma, men förmodligen skulle blotta förekomsten av dessa

möjligheter merendels vara tillfyllest. Det viktigaste med en lagstiftning av

antydd innebörd synes således vara att fastslå själva principen. Den närmare

reglering i vissa avseenden, som erfordras för de mera sällsynta fall, då skyldigheten

behövde uttryckligen utkrävas, torde med hänsyn härtill icke behöva

göras vidlyftig utan överhuvud kunna begränsas till att ge den rättsliga möjligheten

till ett sådant utkrävande samt att skapa de garantier för de enskildas

intressen, som därvidlag äro behövliga.

En lagstiftning av förevarande art är tydligen att jämföra med expropriationslagstiftningen;

i båda fallen anses ett allmänt intresse vara så starkt, att

de enskilda göras skyldiga att till förmån för detta — mot full ersättning —

avstå sin personliga egendom. Den rekvisitionslagstiftning, som hos oss träder

i tillämpning^vid krigstid, ligger principiellt på ett annat plan, bland annat på

den grund att rekvisition icke i alla fall förutsätter att full ersättning lämnas

och således i viss mån innebär en slags beskattning av de enskilda. Tydligen

företer emellertid den ifrågasatta lagstiftningen vissa jämförelsepunkter med

rekvisitionslagstiftningen, och viss ledning i fråga om särskilda detaljer har

därför kunnat hämtas från denna (bland annat lag den 24 maj 1895 angående

skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens

behov — nr 43/1895 — med ändringar nr 44/1898, 262/1915 och

298/1916).

Från berörda utgångspunkter hade utredningsmännen utarbetat ett förslag

till »lag om skyldighet i vissa fall för enskilda att tillhandahålla förnödenheter

m. m. för ordningsmaktens behov», vilket förslag fanns fogat vid deras

promemoria.

Det sålunda utarbetade lagförslaget torde få fogas vid statsrådsprotokollet

såsom Bilaga B. dag återkommer senare till den närmare motiveringen till

lagförslaget.

Över promemorian lia yttranden infordrats från statskontoret, Överståthållarämbetet

och samtliga länsstyrelser samt generalstabschefen.

Lagutkast
-

Yttranden.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

Ingen av de hörda myndigheterna har framställt erinran mot genomförande

av en sådan lagstiftning, som i promemorian föreslagits. Yttrandena ingå som

regel icke närmare på principfrågan, men i flertalet yttranden uttalas uttryckligen,

att lagstiftningen anses av behovet påkallad. Från dessa yttranden må

här återgivas följande uttalanden.

Överståthållarämbetet finner lagstiftning önskvärd och erforderlig och förutsätter

därvid, att ordningsmakten endast i yttersta nödfall kommer att begagna

sig av de befogenheter, som tilläggas densamma.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser lagstiftning i angivet syfte påkallad samt

uttalar, att fall icke saknats, då svårigheter i ifrågavarande avseende framträtt,

samt att det kunde befaras, att utan stöd av lagstiftning även eljest lojala medborgare

alltmer skulle draga sig för att frivilligt tillhandagå ordningsmakten

med förnödenheter under påverkan av redan tillkännagivna blockadåtgärder

eller hot örn repressalier.

Länsstyrelsen i Hallands län tillkännager, att länsstyrelsen finner påtagligt

behov av lagstiftning i ämnet förefinnas.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län yttrar: Även örn behov av sådana lagbestämmelser

hittills icke gjort sig kännbart, vore det dock av synnerlig vikt, att i lag

fastsloges en principiell skyldighet att vid orostillfällen av svårare art tillhandahålla,

vad som för polisverksamhetens uppehållande erfordrades. De föreslagna

lagbestämmelserna syntes väl ägnade att ge den rättsliga möjligheten

till ett utkrävande i fall av behov av berörda skyldighet och samtidigt skapa

betryggande garantier för tillgodoseende av de enskildas intressen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län uttalar, att en lagstiftning i föreslaget

syfte säkerligen vore av behovet påkallad samt att blotta tillvaron av en sådan

lag antagligen skulle komma att visa sig tillräcklig, så att tvångsmedel endast

undantagsvis behövde tillgripas.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län vitsordar, att erfarenheten givit vid

handen, att behov av lagstiftning i ämnet föreligger.

Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar: Det vore av synnerlig vikt, att ordningsmakten

vid orostillfällen ägde tillgång till allt det, som kimde erfordras

för uppehållande av polisverksamheten. I regel kunde detta visserligen ordnas

efter överenskommelse, men då erfarenheten på vissa håll visat, att det mött

svårigheter att på sådant sätt lampa utfå förnödenheter m. m„ syntes det vara

nödvändigt att genom lagstiftning fastslå skyldighet för enskilda att fullgöra,

vad i detta avseende kunde vara behövligt.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förklarar sig kunna helt biträda den allmänna

uppfattning av lagstiftningsfrågan, varåt lagutkastet giver uttryck.

För egen del kan jag beträffande den ifrågavarande lagstiftningens behövlighet

och allmänna innebörd väsentligen ansluta mig till de synpunkter, vilka

uttalats i promemorian. Jag framhåller därvid, att det viktigaste med den lagstiftning,

som jag således anser böra komma till stånd, synes vara att fastslå

själva principen örn skyldighet att i förevarande fall tillhandahålla förnödenheter

m. m. samt att den närmare regleringen därför torde böra göras så enkel

som möjligt. Det synes mig också välbetänkt att i görligaste man anpassa förfarandet

efter den ordning, som vid frivilliga överenskommelser tillämpas, så

att någon skarp gräns mellan frivilliga och icke frivilliga upplåtelser ej behöver

framträda.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr lii).

Till förenämnda lagförslags särskilda bestämmelser lämnades i promemorian De^aaraklidti

vissa förklaringar, vilka bär torde få upptagas paragrafvis jämte de i yttrau- serna,

dena framställda detaljanmärkningarna samt mitt eget yttrande angående de

särskilda stadgandena.

Angående 1 § anfördes i promemorian: 1 §•

Det kan tydligen icke ifrågasättas att i lagen stadga en generellt gällande

skyldighet av ifrågavarande slag gentemot polismakten. Ej heller bör skyldigheten

inträda, redan i och med det att en polisstyrka sammandrages för ordningens

upprätthållande. Det torde vara nödvändigt att göra lagens tillämplighet

beroende av särskilt förordnande därom i fall att dylik skyldighet finnes fastslagen.

Avgörandet härutinnan synes böra bero på länsstyrelserna. Rätt att

utkräva skyldigheten, därest vederbörligt förordnande meddelats, torde däremot

böra ankomma å den lokale polischefen. Olägenhet synes icke behöva föranledas

därav att chefskapet över polisstyrkan stundom kan tillkomma annan; huvudsaken

är att det å orten finnes någon som har ifrågavarande befogenhet, därvid

den bör äga företräde, som är insatt i ortens förhållanden och i allmänhet har

exekutiva åtgärder örn hand.

Såsom av lagtexten framgår, skulle skyldigheten avse endast materiella ting

och alltså icke personliga tjänstbarheter. Denna begränsning kan visserligen

komma att framstå såsom en brist, t. ex. med hänsyn till erforderlig^ personal

för framförande av olika transportmedel, men då uppenbarligen också synnerligen

starka skäl tala mot en utvidgning till tjänstbarheter, synes en sådan

icke böra ifrågasättas.

Mot förevarande paragraf lia erinringar framställts på sätt framgår av föl- yttrandena.

jamie redogörelse.

I anledning av stadgandet, att förordnande av förevarande slag skulle kunna

av länsstyrelse meddelas, »då polisstyrka sammandragits för ordningens upprätthållande»,

framhåller länsstyrelsen i Uppsala län, att det kunde^ inträffa,

att just för sammandragningen transportmedel behövde tagas i anspråk. Även

andra behovsfall på ett tidigare stadium än förslaget förutsatte kunde tänkas.

Eörutsättningen för lagens tillämpning syntes därför allenast böra vara, att

länsstyrelsen för ordningens upprätthållande funne erforderligt meddela förordnande.

— Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förklarar sig förutsätta,

att med den lydelse, som 1 § givits, förordnande kunde meddelas örn skyldighet

att tillhandahålla transportmedel även då det gällde transport av polisstyrka

från dess stationsort till den plats dit den beordrats.

Begränsningen av förevarande skyldighet till »enskilda» har föranlett några

erinringar. Sålunda uttalar länsstyrelsen i Uppsala län: Innebörden härav vore

icke klar. I vissa av de sociala jordlagarna användes uttrycket »enskilda personer»

såsom motsats till bolag och föreningar. I förslaget torde samma term

vara brukad i motsats till stat och kommun. Varken bolag, föreningar eller

kommuner borde emellertid uteslutas. För transport kunde exempelvis ommbussar

bliva behövliga. Dylika fordon tillhörde ofta bolag och på sina hall

kommunerna. Likaså ägde vissa kommuner båtar, som kunde behöva tillhandahållas.

Även för inkvartering kunde lokaler, tillhöriga enahanda rättssubjekt,

böra tagas i anspråk. I stället för uttrycket »enskilda» borde såsom i den förutvarande

förfogandelagen användas uttrycket »ägare eller innehavare». — Enligt

länsstyrelsens i Södermanlands län mening borde undantag ej göras för

kommuner, då dessa ofta förfogade över lokaler, som väl lämpade sig för upplåtelse

till ordningsmakten vid orostillfällen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majus proposition nr 179.

Länsstyrelsen i Uppsala län vänder sig även mot att befogenheten att rekvirera

tillagts endast »polischefen i orten». Exempelvis en stadsstyrelses ordförande

kunde hysa befogade önskningar att stå utanför ifrågavarande åtgärder,

även då dessa vore nödvändiga. Av vem befogenheten skulle utövas borde

i varje särskilt fall avgöras efter förhållandena på platsen. Särskilt gällde

detta, då polisstyrka sammandrages från olika orter. Befogenheten borde därför

tillkomma den, vilken länsstyrelsen därtill bemyndigade. — Samma förslag

framställes av länsstyrelsen i Östergötlands lån. Den i promemorian föreslagna

ordningen kunde föranleda omgång och svårigheter. Det kunde också inträffa,

att polischefen av andra nödvändiga tjänsteförrättningar tvingades att lämna

den ort, där den särskilda polisstyrkan vore stationerad. -— I samma riktning

uttala sig länsstyrelserna i Malmöhus och Jämtlands län.

Enligt länsstyrelsen i Västmanlands län bör stadgandet att förordnande av

förevarande slag må meddelas »där så av särskilda skäl finnes erforderligt»

uppmjukas till »där så synes påkallat».

Länsstyrelsen i Blekinge län riktar sig mot, att polismyndigheten efter

vederbörligt förordnande skall äga taga i anspråk allenast vad som är »oundgängligen

erforderligt för polisverksamhetens uppehållande och som icke med

tillräcklig skyndsamhet kan på annat sätt anskaffas». Det kunde knappast

vara klokt att på detta stränga sätt formulera dessa förutsättningar, vilka

objektivt sett skulle förefinnas. Då situationen vore så allvarlig, att länsstyrelsen

förordnat örn lagens tillämplighet, vore det av vikt, att berörda förutsättningar

ej gjordes sådana, att de bleve ägnade att hos en försiktig polischef

framkalla ängslan att genom rättens begagnande överskrida sin befogenhet.

Det syntes i stället kunna stadgas, att de enskilda skulle tillhandahålla, vad

som »av polischefen prövas erforderligt för polisverksamhetens uppehållande».

Eventuellt kunde stadganden till förebyggande av missbruk meddelas i administrativ

väg. — Enligt länsstyrelsen i Västmanlands län borde orden »med tillräcklig

skyndsamhet» utbytas mot »lämpligen». Det kunde hända, att behövliga

förnödenheter visserligen kunde anskaffas med tillräcklig skyndsamhet

men att detta exempelvis för undvikande av demonstration o. d. icke vore lämpligt.

— Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att ordet »oundgängligen» vore

onödigt och för underlättande av lagstiftningens praktiska tillämpning helst

borde utgå.

I fråga örn de olika ting. som skola på anfordran tillhandahållas, anmärker

länsstyrelsen i Stockholms län, att det kunde bliva nödvändigt för ordningsmakten

att Ira tillgång till visst markområde, exempelvis för uppförande av

skyddsanordning, för uppställning av fordon m. m. För att tvivel icke skulle

råda, att jämväl markupplåtelse kunde påfordras, syntes detta särskilt böra

angivas i 1 §. — Länsstyrelsen i Blekinge län anser, att enär uttrycket »rum»

icke kunde anses innefatta även sovplatser och annat, som för en persons inlogerande

kunde erfordras, detta uttryck borde utbytas mot »logi».

Förslagets ståndpunkt att den förevarande skyldigheten icke skulle utsträckas

till personliga tjänstbarheter utan omfatta endast materiella ting har

godkänts av samtliga de hörda myndigheterna utom länsstyrelsen i Blekinge län,

som i detta avseende uttalar: Väl insåge länsstyrelsen de svårigheter, som kunde

uppstå vid skyldighetens utsträckande att gälla även tjänstbarheter. men å andra

sidan kunde fall tänkas, där polismyndighetens rätt bleve illusorisk, örn den ej

omfattade även tjänstbarheter. En motorbåt kunde ej utnyttjas, om kompetent

förare ej kunde erhållas. Vid upplopp kunde behov uppstå att föra skadade

personer till lasarett. Det vore då ej nog med att rekvirera automobil; möjlighet

borde förefinnas att rekvirera även chaufför, så att ej den tillgängliga polisstyrkan

behövde minskas för att fullgöra denna transport. I 1 § borde efter

ordet »transportmedel» inskjutas orden »jämte för deras skötande erforderlig

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majus proposition nr 119.

personal». Ett dylikt tillägg skulle även föranleda ändring av 6 § första

stycket. Andra tvångsmedel för tjänstbarheternas utkrävande än bötespåföljd

syntes av naturliga skäl ej kunna komma i fråga. — Å andra sidan uttalar länsstyrelsen

i Östergötlands län — i anledning av ett yttrande av landsfogden i

länet i samma riktning som länsstyrelsens i Blekinge län — att övervägande

skäl talade för riktigheten av förslagets ståndpunkt samt att man under nuvarande

förhållanden knappast behövde befara, att en för ordningens upprätthållande

särskilt sammandragen polisstyrka icke bland sig skulle inrymma

personer, som ägde kompetens att framföra motorfordon och andra åkdon.

Vad som anförts rörande önskvärdheten att kunna taga ifrågavarande skyldighet

i anspråk redan innan polisstyrka hunnit bliva sammandragen har föranlett

viss jämkning i form ideringen. Jämväl anmärkningarna gentemot skyldighetens

begränsning till »enskilda» har jag funnit böra föranleda ändring i förslaget.

Principiellt riktigast synes vara, att skyldigheten skall gälla envar ägare

eller innehavare av de ting, som kunna ifrågakomma. Utredningsmännens förslag

utgår från den ståndpunkten, att rätten att utkräva ifrågavarande skyldighet

under alla förhållanden skulle tillkomma allenast polischefen i orten. Då flera

länsstyrelser vänt sig mot en sådan begränsning samt goda skäl anförts för

dessa invändningar, torde 1 § böra undergå sådan ändring, att rätt att göra

anfordran skall kunna av länsstyrelsen tillerkännas även annat polisbefäl än

polischefen i orten, t. ex. en särskilt förordnad chef för sammandragen polisstyrka.

Någon ändring i fråga om de förutsättningar, varunder anfordran skulle få

ske, anser jag däremot icke böra vidtagas. De föreslagna bestämmelserna härom

synas ägnade att medföra en önskvärd återhållsamhet i fråga örn förfarandets

användning, och som inledningsvis anförts är det väsentliga att i lag få den

grundläggande principen fastslagen.

Ej heller övriga erinringar mot innehållet i 1 § har jag funnit böra föranleda

ändringar i förslaget. Vad angår markupplåtelser anser jag icke, att man har

anledning räkna därmed i detta sammanhang. Där så för ordningens upprätthållande

är erforderligt, har polisen givetvis rättighet att beträda vilket område

som helst, och för uppställning av fordon e. d. torde väl alltid erforderlig

mark stå till buds för polisen. — Att utvidga lagen att gälla även personliga

tjänstbarheter anser jag av nära liggande skäl icke böra komma i fråga.

Till motivering av 2 § anfördes i promemorian:

Avfattningen av denna paragraf (»äger rätt påfordra») liksom av vissa av de

följande paragraferna ger uttryck för den allmänna grundtanken i förslaget, att

den lagstadgade skyldigheten förutsättes som regel skola självmant iakttagas

eller med andra ord att på grund av skyldighetens lagfästande regelmässigt

skola kunna träffas köpe- eller hyresavtal, som icke skilja sig från vanliga

sådana. Att den, som skall tillhandahålla förnödenheter eller annat, å andra

sidan bör äga rätt att, örn han av någon anledning så önskar, påfordra iakttagande

av de former, som avses i paragrafens första stycke, torde ej tarva någon

motivering. Kvitto kan för de fall, då betalning ej genast lämnas, lia betydelse

med hänsyn till ersättnings utfående (jfr 5 §).

Stadgandena i andra och tredje styckena innebära begränsningar med hänsyn

till de enskildas inf ressen. På grund av stadgandet i andra stycket torde

Departements
chefen.

2 §.

Promemorian.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Yttrandena.

epartements•

chefen.

3 §.

romemorian.

Yttrandena.

Departements
chefen.

4 oell 5 §§.

romemorian.

10 Kungl. Majus proposition nr 179.

skyldigheten knappast någonsin komma att utkrävas av andra än de handlande,

trafikbilägare m. fl., som där avses.

Länsstyrelsen i Uppsala län erinrar härutinnan, att lagen borde avfattas

endast med hänsyn till de fall, som hörde under dess tillämpning. Frivilliga

avtal örn tillhandahållande av förnödenheter finge bedömas efter avtalens innehåll.

I förstnämnda fall syntes det tillhöra god ordning och vara ägnat att

förebygga framtida tvister, örn man föreskreve, att skriftlig rekvisition på det

begärda och kvitto på det mottagna alltid skulle lämnas.

I fråga örn denna paragraf ansluter jag mig till det ursprungliga förslaget.

Såsom skäl för bestämmelserna i B § anfördes i promemorian:

Att transportmedel och rum böra tillhandahållas endast med nyttjanderätt,

synes vara självklart, och lika tydligt torde vara, att förnödenheter, materiel

o. d. som regel böra förvärvas med äganderätt. Möjlighet bör dock lämnas

öppen att även i dessa senare fall endast låna vad som erfordras (t. ex. en

maskin, verktyg e. d.).

Stadgandet i 3 § anses av länsstyrelsen i Uppsala län onödigt och mindre

lyckligt avfattat. Länsstyrelsen framhåller, att örn exempelvis en byggnad

med tillhörande tomt rekvirerades för inkvartering eller endast ett markområde

toges i anspråk till lägerplats, torde väl tomten och området lika litet som byggnaden,

»rummet», böra överlåtas med äganderätt. •— Länsstyrelsen i Blekinge

län anmärker: Skulle polisen behöva ett verktyg, exempelvis en yxa, skulle

detta enligt förslaget, där ej annat vid anfordran bestämts, tillfalla polisen

med äganderätt och alltså behöva av denna inlösas. Detta kunde väl dock

knappast anses lämpligt. Länsstyrelsen ville ifrågasätta, örn det ej vore

bättre att ge 3 § en sådan avfattning, att förbrukningsartiklar upplätes med

äganderätt men att materiella ting i övrigt tillhandahölles endast med nyttjanderätt.

Enligt min mening bör lagen lämpligen innehålla en bestämmelse av det

innehåll, som upptagits i förslagets 3 §. Härigenom begränsas ifrågavarande

skyldighet uttryckligen för vissa fall att avse allenast nyttjanderätt. För andra

fall torde någon allmän regel rörande upplåtelsens natur icke kunna lämnas,

utan synes det vara naturligast föreskriva, att tillhandahållande skall ske med

äganderätt, därest ej annat vid anfordran bestämts eller — med hänsyn till

sedvänja eller omständigheterna i det särskilda fallet — får anses överenskommet.

Till 4 och 5 §§ anfördes i promemorian:

Aven vid regleraifdet av rätten till ersättning bör fasthållas önskvärdheten

av att den lagstadgade skyldigheten självmant iakttages. Man bör således även

i detta avseende undvika att åstadkomma någon skarp gräns mellan frivilliga

avtal och överlåtelser på grund av tvång. Med hänsyn härtill synes den naturliga

regeln böra vara, att vad som förvärvas med äganderätt skall ersättas med

fulla värdet (för handelsvaror tydligen utgörande det gängse minuthandelspriset)

samt att vid upplåtelse med nyttjanderätt ersättning bör utgå efter

gängse pris i orten, därest sådant finnes. I fråga örn de viktigaste föremålen

för sådan upplåtelse — transportmedel och rum — torde detta alltid vara fallet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majus proposition ni 179.

•

En subsidiär regel är emellertid behövlig för de undantagsfall, då med nyttjanderätt

tillhandahålles något, som icke plägar vara föremål för uthyrning

och där man således icke kan tala örn ett gängse pris. Denna regel har, med

utvidgning av ersättningsrätten i fråga örn gottgörelse för »försämring», d. v. s.

slitning och dylikt, hämtats från § 8 mom. 3 i rekvisitionslagen (enligt lydelse

jämlikt nr 262/1915).

överenskommelse örn ersättningens belopp förutsättes som regel komma att

träffas på vanligt sätt. För de fall då detta ej kan ske måste emellertid någon

reglering av sättet för ersättningens utfående äga rum. Då dessa regler säkerligen

endast i sällsynta fall skulle komma till användning, torde de böra göras

så enkla som möjligt. Naturligast synes vid sådant förhållande vara, att vederbörande

sänder sin räkning till länsstyrelsen (jämte kvitto från polischefen

enligt 2 §) och att länsstyrelsen har att utbetala vad den med tillämpning av

de allmänna grunderna för ersättningens bestämmande finner skäligt. Skulle

sökanden i något fall icke åtnöjas med länsstyrelsens beslut, bör detta kunna

i vanlig ordning överklagas, men han bör heller icke förmenas rätten att få sina

ersättningskrav prövade av domstol.

Mot ersättningsbestämmelserna i 4 § erinrar länsstyrelsen i Uppsala län:

Den som på grund av lagen finge sig ålagt att tillhandahålla förnödenheter

borde alltid äga rätt till full ersättning för den tillhandahållna nyttighetens

eller nyttjandets värde, allt efter som nyttigheten förbrukades eller endast

nyttjades. Grunderna för de bestämmelser i rekvisitionslagen, som inskränkte

ersättningen till skadestånd och ersättning för utebliven vinst, torde knappast

kunna åberopas i förevarande fall. En sådan ersättningsregel syntes också

strida mot den för andra fall i utkastet föreslagna regeln, att ersättning skulle

utgå efter gängse pris. Enligt vad sålunda anförts syntes lagen endast böra

innehålla bestämmelser därom att den, som tillhandahållit förnödenheter enligt

föreskrifterna i lagen, härför skulle åtnjuta full ersättning.

Angående bestämmandet av ersättning och reglerna därom i 5 § erinrar

länsstyrelsen i Stockholms län, att av stadgandet syntes följa, att även örn polischefen

utbetalt alltför hög ersättning, återbetalningsskyldighet icke kunde påfordras.

Det kunde emellertid ifrågasättas, örn icke länsstyrelsen alltid borde

pröva ersättningsbeloppet, innan detsamma utbetalades. Enligt de militära

rekvisitionsförfattningarna skedde värdering alltid av nämnd. — Länsstyrelsen

i Gotlands län anser uppenbart, att det i många fall kunde bliva förenat med

svårigheter för länsstyrelserna att bestämma vad som vöre skäligt pris. Priserna

kunde på samma ort vara ganska varierande. Möjlighet syntes därför

böra beredas länsstyrelserna att för ersättningens bestämmande anlita sakkunniga

personer, örn detta ansåges erforderligt, och att till dessa utbetala gottgörelse

för deras arbete.

Enligt länsstyrelsen i Uppsala län bör för förebyggande av att ersättningsanspråk

anhängiggöras hos olika myndigheter stadgas, att klagan över länsstyrelsens

beslut i ersättningsfråga ej må föras. Däremot borde rätten till talan

vid domstol stå vederbörande öppen, dock med begränsning till viss tid efter

delfåendet från länsstyrelsens beslut, exempelvis 30 dagar. —- Länsstyrelsen

i Södermanlands län förordar begränsning såväl av tiden inom vilken ersättning

må sökas som av tiden inom vilken talan vid domstol må anhängiggöras.

— Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar, att därest ersättningssökande tillädes

rätt att föra talan vid domstol, syntes någon administrativ besvärsrätt i fråga

örn länsstyrelsens beslut knappast vara av nöden, varom 5 § borde innehålla

besked. Ansåges det däremot, att ersättningsfrågan borde kunna fullföljas såväl

administrativt som genom talan vid domstol, syntes uttrycklig bestämmelse

därom böra intagas i 5 §.

Yttrandena.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

epartements
chefen.

6- 9 §§.

Promemorian.

Yttrandena.

Departements
chefen.

Vad av länsstyrelsen i Uppsala län anförts rörande grunderna för ersättningens

bestämmande synes böra beaktas. Visserligen torde icke med det i

promemorian framlagda förslaget ha avsetts att på något sätt begränsa rätten

till ersättning under det verkliga värdet. Onekligen kan emellertid den i förslaget

begagnade formuleringen i vissa fall tänkas medföra för låg ersättning

för sådant, som upplåtits med nyttjanderätt, nämligen därest ett gängse pris

därför icke finnes samt begagnandet varken medfört skada eller utebliven

vinst för ägaren eller innehavaren. Jämväl ur andra synpunkter synes det

vara lämpligast att ersätta bestämmelsen i 4 § med ett allmänt stadgande, att

tillhandahållande skall ske mot full ersättning, vilket stadgande lämpligen

torde kunna ingå i den allmänna bestämningen av skyldighetens art i 1 §. Givetvis

innebär ett sådant stadgande, att ersättning skall lämnas icke blott för fulla

värdet av äganderätten eller nyttjanderätten utan även för skada eller intrång.

Förslagets 5 § har betecknats 4 § samt i vissa avseenden omredigerats,

huvudsakligen såsom en följd av tidigare gjorda ändringar i lagförslaget. Vad

som anmärkts i fråga om detta stadgande har icke synts böra föranleda några

ändringar. Vad särskilt angår rätten till klagan över länsstyrelses beslut i

ersättningsfråga, anser jag denna rätt icke böra avskäras, eftersom däri ligger

en möjlighet att i fall av missnöje med beslutet få detta underkastat förnyad

prövning på ett enklare sätt än rättegångs vägen.

Till förslagets 6—9 §§ lämnades i promemorian följande anmärkningar:

6 §.

Att polischefen såsom en yttersta möjlighet bör äga rätt att tvångsvis uttaga

det, som i laga ordning påfordrats, ligger i sakens natur. En dylik rättighet

torde emellertid i enlighet med det i promemorian anförda huvudsakligen få

betydelse som påtryckningsmedel. Det är givetvis önskvärt, att skyldigheten

iakttages utan att nämnda möjlighet behöver anlitas. Bland annat med hänsyn

härtill torde en straffbestämmelse också vara erforderlig.

8 §.

Samma möjlighet som här avsetts att beredas utkommenderad polisstyrka

bör tydligen finnas även då undantagsvis den civila polismakten behöver förstärkas

med militär. Enahanda regler torde böra gälla för dylikt fall; sålunda

torde jämväl då anfordran böra beslutas och överlämnas samt betalning ske

genom polischefen i orten, resp. genom polisman. Ett stadgande med nu avsedd

innebörd innehålles i denna paragraf, och i anslutning härtill användes i

rubriken till lagen uttrycket »ordningsmaktens» behov.

I yttrandena har i huvudsak någon anmärkning mot ifrågavarande bestämmelser

icke blivit anförd.

Förevarande stadganden lia upptagits från förslaget med viss redaktionell

ändring och med ändrade paragrafbeteckningar i följd av att 4 § utgått ur

förslaget.

Jämväl i vissa andra, här ej närmare angivna hänseenden hava jämkningar

av formell innebörd vidtagits i lagtexten.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majus proposition nr 179.

Föredraganden uppläser härefter det i enlighet med vad sålunda anförts omarbetade

förslaget till lag örn skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter

m. m. för ordningsmaktens behov av den lydelse, bilaga A till detta

protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Anders Tottie.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag om skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter m. m.

för ordningsmaktens behov.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Då polisstyrka sammandrages för ordningens upprätthållande, äger länsstyrelse,

där så av särskilda skäl finnes erforderligt, förordna, att ägare och

innehavare av.förnödenheter, transportmedel, rum för personal, hästar och fordon

ävensom materialier och annat, som är oundgängligen erforderligt för polisverksamhetens

uppehållande och icke med tillräcklig skyndsamhet kan på annat

sätt anskaffas, skola vara skyldiga att på anfordran av polischefen i orten eller

annat av länsstyrelsen bestämt polisbefäl mot full ersättning tillhandahålla

vad sålunda erfordras.

Vid meddelande av sådant förordnande, som nu sagts, skall angivas den

ort och den tid, för vilken förordnandet gäller.

2 §.

Anfordran skall, där så lämpligen låter sig göra, i första hand riktas till

den, som å orten driver rörelse eller eljest mot ersättning tillhandagår allmänheten

med vad som är i fråga.

Den till vilken anfordran riktas är icke skyldig tillhandahålla annat än vad

hos honom finnes att tillgå.

Då så påfordras, skall anfordran göras skriftligen och överlämnas av polisman,

försedd med vederbörligt tjänstetecken, samt kvitto lämnas å vad som

mottages.

3 §.

Transportmedel och rum tillhandahållas med nyttjanderätt. I övrigt skall

tillhandahållande ske med äganderätt, därest ej annat vid anfordran bestämts

eller får anses överenskommet.

4 §.

I de fall, då begärd ersättning icke betalas av vederbörande polisbefäl, må

framställning örn ersättning göras hos länsstyrelsen, som har att utbetala vad

som finnes skäligt. Erhåller sökanden efter klagan i vederbörlig ordning över

länsstyrelsens beslut icke den ersättning han begärt, må han hos domstol föra

talan i saken.

5 §.

Vägrar eller försummar någon att fullgöra anfordran enligt denna lag, äger

vederbörande polisbefäl låta uttaga det begärda.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 179. 15

Den som gör sig skyldig till vägran eller försummelse, som nu sagts, dömes

till dagsböter.

6 §.

Förseelse mot denna lag åtalas av allmän åklagare vid allmän domstol.

Böter tillfalla kronan. Saknas tillgång till deras fulla gäldande, skola de

förvandlas enligt allmän strafflag.

7 §.

Vad i denna lag stadgats skall äga motsvarande tillämpning, då militär

personal enligt vad därom är föreskrivet tages i anspråk för upprätthållande av

allmän ordning.

8 §.

Närmare bestämmelser för tillämpning av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:t proposition nr 179.

Bilaga B.

(Vid utredningsmännens promemoria fogat förslag.)

Utkast

till

Lag om skyldighet i vissa fall för enskilda att tillhandahålla

förnödenheter m. m. för ordningsmaktens behov.

1 §•

Då polisstyrka sammandragits för ordningens upprätthållande, äger länsstyrelsen,

där så av särskilda skäl finnes erforderligt, förordna om skyldighet

för enskilda att i enlighet med föreskrifterna i denna lag på anfordran av polischefen

i orten mot ersättning tillhandahålla förnödenheter, transportmedel, rum

åt personal, hästar och fordon ävensom materialier eller annat, som är oundgängligen

erforderligt för polisverksamhetens uppehållande och som icke med

tillräcklig skyndsamhet kan på annat sätt anskaffas.

Vid meddelande av sådant förordnande, som nu sagts, skall angivas den ort

och den tid, för vilken förordnandet gäller, samt vem som är polischef i orten.

2 §.

Den som skall tillhandahålla förnödenheter eller annat äger rätt påfordra,

att anfordran därom göres skriftligen och överlämnas av polisman, som är försedd

med vederbörligt tjänstetecken, ävensom att kvitto lämnas å vad som

mottages.

Anfordran skall, där så lämpligen låter sig göra, i första hand riktas till

den, som å orten driver rörelse eller eljest mot ersättning tillhandagår allmänheten

med vad som är i fråga.

Den till vilken anfordran riktas är icke skyldig tillhandahålla annat än hos

honom finnes att tillgå.

3 §.

Transportmedel och rum tillhandahållas med nyttjanderätt. I övrigt skall

överlåtelse ske med äganderätt, därest ej vid anfordran annorlunda bestämts.

4 §.

För vad som förvärvas med äganderätt skall ersättning utgå med fulla

värdet. Vid upplåtelse med nyttjanderätt utgår ersättning efter i orten gängse

pris eller, örn sådant ej finnes, med belopp motsvarande den skada eller försämring,

som föranledes av begagnandet, jämte den avkastning eller nytta,

varom innehavaren på grund av begagnandet gått miste.

5 §.

I de fall, då begärd ersättning icke betalas av polischefen, äger den, som på

hans anfordran tillhandahållit förnödenheter eller annat, göra framställning

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Majlis proposition nr 119.

om ersättning hos länsstyrelsen. Då sådan framställning gjorts, har länsstyrelsen

att utbetala vad länsstyrelsen med tillämpning av de i 4 § stadgade

grunderna finner skäligt. Erhåller sökanden därvid icke den ersättning han

begärt, må han hos domstol i laga ordning föra talan i saken.

6 §.

Vägrar eller försummar någon att tillhandahålla vad i laga ordning påfordras

av polischefen, äger denne uttaga det begärda.

Deri som gör sig skyldig till vägran eller försummelse, som nu sagts, dömes

till dagsböter.

7 §.

Förseelse mot denna lag åtalas åv allmän åklagare vid allmän domstol.

Böter tillfalla kronan. Saknas tillgång till deras fulla gäldande, skola de

förvandlas enligt allmän strafflag.

8 §.

Vad i denna lag stadgats skall äga motsvarande tillämpning, då militär

personal enligt vad därom är stadgat tagits i anspråk för upprätthållande av

allmän ordning.

9 §•

Närmare bestämmelser för tillämpning av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 147 käft. (Nr 179.)

201 82 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majus proposition nr 179.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den

10 mars 1932.

N ärvarande:

justi ti eråden Christiansson,

Edelstam,

Stenbeck,

regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten i statsrådet den 26

februari 1932, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter

m. m. för ordningsmaktens behov.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn Joel Laurin.

Lagrådet lämnade förslaget utan annan erinran än att 2 § andra stycket

syntes, med hänsyn till den föreslagna lydelsen av 1 § första stycket, böra

utgå.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 179.

19

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 11 mars 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gaede, Hamein, von Stockensteöm,

StaDENEK, GVLLENSWÄRD, LARSSON, HOLMBÄCK, JEPPSSON, HANSÉN, REND*

QVIST.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Larsson lagrådets den 10 mars

1932 avgivna utlåtande över det den 26 februari 1932 till lagrådet remitterade

förslaget till lag om skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter

m. m. för ordningsmaktens behov.

Med förmälan att av lagrådet ifrågasatt jämkning i 2 § av förslaget blivit

vidtagen, hemställer föredraganden, att förslaget, som i övrigt av lagrådet

lämnats utan erinran, måtte, sålunda jämkat, jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

B. Spångberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1932:269 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter rn. m. för or a1 i texten
  2. S1LU 1932:3 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter m. m. för ordningsmakt s. 1 i texten