Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 6 juni 1925 (nr 172) med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m

1932-03-11 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1932:180, Med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 6 juni 1925 (nr 172) med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

1

Nr 180.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

örn ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 6 juni 1925

(nr 172) med vissa bestämmelser angående befattningshavares

vid polisväsendet rätt till lön och pension

m. m.; given Stockholms slott den 11 mars 1932.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag vill Kungl. Maj :t Jiärmed föreslå riksdagen att antaga härvid

fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den

6 juni 1925 med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet

rätt till lön och pension m. m.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sam Larsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1932.

1 sami. Ilf8 käft. (Nr 180.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 6 juni

1925 (nr 172) med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid

polisväsendet rätt till lön och pension m. m.

Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen den 6 juni 1925 med vissa bestämmelser

angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension

m. m. skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 §■

1. Har befattningshavare vid polisväsendet utan eget förvållande i tjänsten

åsamkats skada och därigenom blivit hindrad att tjänstgöra, må på grund

därav intill dess skyldighet för befattningshavaren att avgå ur tjänsten inträtt

någon minskning i honom tillkommande löneförmåner icke äga rum, förrän sex

månader förflutit från dagen för skadans inträffande, och, för ordinarie befattningshavare,

icke med mera än hälften av löneförmånerna.

2. Har befattningshavare förbjudits att tjänstgöra till förekommande av

smittofara, må på grund därav intill dess skyldighet för befattningshavaren

att avgå ur tjänsten inträtt någon minskning i honom tillkommande löneförmåner

icke äga rum, förrän sex månader förflutit från det förbudet meddelades,

och, för ordinarie befattningshavare, icke med; mera än hälften av löneförmånerna.

■ '' •

3. Har befattningshavare av behörigen styrkt sjukdom i andra fall än som

avses under 1 mom. blivit hindrad att tjänstgöra, må, på grund därav intill dess

skyldighet för befattningshavaren att avgå ur tjänsten inträtt eller ock, vad angår

icke-ordinarie befattningshavare, hindret kvarstått i sex månader, av de

honom tillkommande löneförmånerna avdragas högst hälften.

4. Har befattningshavare avstängts från eller försatts ur tjänstgöring eller

tagits i häkte och hava i anledning härav löneförmåner innehållits för befattningshavaren,

skall, därest han sedermera helt frikännes från den förseelse eller

det brott, som varit i fråga, vad sålunda innehållits till befattningshavaren utbetalas.

5. Med befattningshavare vid polisväsendet avses i denna förordning befattningshavare,

vilken tillsättes i den ordning, som i 11 § 1—4 mom. i lagen

örn polisväsendet i riket finnes föreskriven.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1932.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

! Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet å Stock
holms

slott den 11 mars 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener,

Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Departementschefen, statsrådet Larsson anför:

Då jag den 9 oktober 1931 anhöll om Kungl. Maj ris bemyndigande att tillkalla

utredningsmän att inom socialdepartementet biträda med fortsatt behandling

av frågan örn ändrade bestämmelser beträffande ordningspolisens

och kriminalpolisens organisation jämte vissa därmed sammanhängande spörsmål

ävensom med skyndsamt utarbetande av förslag i dessa ämnen, anförde jag

till statsrådsprotokollet, bland annat, att vid ärendets behandling jämväl syntes

böra beaktas en del detaljförslag, som framkommit, särskilt genom framställningar

från olika sammanslutningar av inom polisväsendet anställda personer.

Sedan jag därefter jämlikt erhållet bemyndigande såsom utredningsmän tillkallat

statssekreteraren B. G. H. Hammarskjöld (ordförande), landsfogden i

Stockholms län W. Bergenfelt, borgarrådet i Stockholm K. G. Ewerlöf, filosofie

doktorn S. Hansson i Göteborg samt landssekreteraren, numera t. f.

landshövdingen i Malmöhus län Hj. P. Kjäll, upptogos vid överläggningar med

utredningsmännen i enlighet med de lämnade direktiven jämväl till behandling

bland annat en från Svenska polisförbundet dea 1 november 1930 till chefen för

socialdepartementet inkommen framställning samt en från riksförbundet för

fjärdingsmän och polismän den 13 februari 1931 till socialdepartementet inkommen,

till Konungen ställd framställning, vilka båda framställningar åsyfta

ändringar i skilda avseenden i polisorganisationen och polismännens ställning.

På grundval av dessa överläggningar utarbetades i november 1931 inom

departementet en promemoria, upptagande de i bland annat nämnda båda framställningar

gjorda yrkandena, samlade under särskilda punkter, med angivande

vid vissa punkter, att någon åtgärd icke ansetts för det dåvarande kunna ifrågakomma,

under det att på andra punkter närmare utredning förmodats böra

äga rum och vissa möjligheter till lösning antytts. Denna promemoria (i det

följande benämnd 1931 års promemoria) remitterades för yttrande till samtliga

länsstyrelser ävensom till föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen

Inledning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Förbundens

yrkanden.

Gällande bestämmelser.

Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges stadsfiskaler, Svenska polisförbundet

och riksförbundet för fjärdingsman och polismän.

Sedan yttranden (här benämnda 1931 års yttranden) inkommit och behandlats

vid förnyade överläggningar med utredningsmännen, upprättade dessa i januari

1932 en ny promemoria (i det följande kallad 1932 års promemoria) innefattande

närmare utredning och förslag på de punkter, där i anledning av de

båda framställningarna och nyss avsedda yttranden över den första promemorian

ansetts böra nu vidtagas åtgärder, till vilka kräves riksdagens medverkan.

över 1932 års promemoria hava till följd av remissresolution den 26

januari 1932 utlåtanden avgivits av Överståthållarämbetet, statskontoret, riksräkenskapsverket

och allmänna civilförvaltningens lönenämnd (1932 års yttranden).

1932 års promemoria behandlade tre frågor, nämligen om löneavdrag vid

sjukdom, örn lön vid avstängning från tjänstgöring samt örn reseersättningar

åt landsbygdens polismän. Beträffande sistnämnda fråga, som avser ändring

av de grunder angående resekostnadsersättning till fjärdingsman eller annan

polisman, vilka för närvarande äro stadgade i 5 § av kungörelsen den 26 juni

1925 (nr 342) angående ersättning åt befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet

för vissa av deras verksamhet föranledda utgifter m. m., torde jag

få tillfälle återkomma i samband med behandlingen av frågan örn storleken

av det extra förslagsanslaget till vissa ersättningar åt befattningshavare vid

polis- och åklagarväsendet. I detta sammanhang upptager jag till behandling

de två förstnämnda frågorna, vilka inbördes hava den gemenskap, att

de båda avse ändring av 1 § i förordningen den 6 juni 1925 (nr 172) med

vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön

och pension m. m.

1. löneavdrag vid sjukdom.

Polisförbundet hemställde, att avdrag å polisman — däri inbegripen jämväl

extra polisman — tillkommande löneförmåner icke måtte få äga rum i andra

fall eller efter andra grunder än som föreskrivits för befattningshavare i avlöningsreglementet

den 20 maj 1927 (nr 170) för officerare och underofficerare

samt civilmilitära befattningshavare på aktiv stat m. fl. vid försvarsväsendet.

Härmed åsyftades i första hand bestämmelserna angående löneavdrag vid

sjukdom. Riksförbundet yrkade i detta avseende, »att vid åsamkad skada

eller sjukdom minskning i löneförmånerna icke må äga rum intill dess pension

blivit ordnad».

Nämnda avlöning sreglemente innehåller (14 §) i fråga örn löneavdrag vid

sjukdom samma bestämmelser som avlöningsreglementet den 22 juni 1921

(nr 451) för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande

den civila statsförvaltningen (16 §). Dessa bestämmelser gälla för ordinarie

befattningshavare och innebära i huvudsak följande:

1. Därest befattningshavare av behörigen styrkt sjukdom, som icke för
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

5

anletts av olycksfall i tjänsten, hindras att tjänstgöra, äger han åtnjuta oavkortad

lön under högst så lång tid av ett och samma kalenderår, att ledigheten

för sjukdom tillika med semester eller därmed jämförlig ledighet icke överstiger

45 dagar, men för tid därutöver skall han vidkännas ett tjänstledighetsavdrag

till belopp för dag räknat, som i reglementena bestämts för varje löneklass.

2. Har befattningshavare skadats till följd av olycksfall i tjänsten och därigenom

blivit hindrad att tjänstgöra, skall han, örn olycksfallet medfört sjukdom,

åtnjuta oavkortad lön så länge sjukdomen varar. Om olycksfallet efter

upphörande av därav förorsakad sjukdom medfört förlust av arbetsförmågan,

skall han åtnjuta oavkortad lön högst intill dess sex månader förflutit från

dagen för olycksfallet men därefter vidkännas nämnda tjänstledighetsavdrag.

3. Har befattningshavare till förekommande av smittofara förbjudits att

tjänstgöra, må han åtnjuta oavkortad lön högst under sex månader men skall

han sedan vidkännas nämnda tjänstledighetsavdrag.

Dessa bestämmelser gälla emellertid endast »för tid, intill dess, enligt vad

därom är särskilt stadgat, skyldighet att avgå från tjänsten inträder». Rätten

att vid sjukdom åtnjuta nämnda förmåner är således icke obegränsad. För

de civila befattningshavarna regleras skyldigheten att ur tjänsten avgå i 6 §

i lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension.

Skyldighet att avgå före uppnådd pensionsålder inträder bland annat

då en befattningshavare, efter att under fem på varandra följande år i följd av

sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra, finnes vara för

framtiden oförmögen till tjänstgöring, samt då en befattningshavare, som

träffats av olycksfall i tjänsten, finnes vara för framtiden oförmögen till tjänstgöring.

I förra fallet utgår avkortad pension i förhållande till tjänsteåren,

dock minst 75 procent av hel pension, i senare fallet utgår hel pension, oavsett

tjänsteårens antal.

Beträffande avlöning åt befattningshavarna vid polisväsendet äro polisdistrikten

icke bundna av några andra allmänna stadganden än dels bestämmelserna

i polislagen (8 och 14 §§) att polisdistrikt är skyldigt att »skäligen avlöna»

befattningshavarna och att länsstyrelse kan förordna örn rättelse, därest

bestämd avlöning »uppenbarligen icke är skälig», dels ock bestämmelserna i

nyssnämnda förordning den 6 juni 1925 med vissa bestämmelser angående befattningshavares

vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m. (i det följande

kallad polislöneförordningen).

Denna förordning innehåller icke i likhet med de nämnda avlöningsreglementena

någon allmän reglering av polismännens lönevillkor utan endast

vissa minimiregler. I proposition nr 58 till 1925 års riksdag med förslag till,

bland annat, förevarande förordning anfördes härom:

Förevarande förslag innefattar allenast vissa minimiregler, som ansetts böra

fastslås i personalens intresse. Sannolikt skulle redan de i den föreslagna

lagen om polisväsendet i riket förefintliga bestämmelserna om skyldighet att

låta personalen åtnjuta skälig lön och pension leda därtill, att ungefär de bär

upptagna reglerna utan särskilt stadgande skulle bliva genomförda. Emeller
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

tid torde det bl. a. för att personalens villkor icke skola bliva alltför olika å

olika orter vara lämpligt att upptaga vissa minimiregler, örn vilkas skälighet

tvekan icke kan råda och som icke hava avseende å löners och pensioners

belopp.

Det bör erinras, att efter polislagens tillkomst möjligheterna för länsstyrelserna

att genomföra skäliga lönevillkor minskats genom en lagändring år 1929,

varefter länsstyrelse äger ingripa för rättelses vinnande endast då bestämd

lön uppenbarligen icke är skälig.

Förordningens 1 och 2 §§ ha följande lydelse:

1 §•

1. Har befattningshavare vid polisväsendet utan eget förvållande i tjänsten

åsamkats skada och därigenom blivit hindrad att tjänstgöra, må på grund

därav intill dess skyldighet för befattningshavaren att avgå ur tjänsten inträtt

någon minskning i honom tillkommande löneförmåner icke äga rum, förrän

sex månader förflutit från dagen för skadans inträffande.

2. Har befattningshavare förbjudits att tjänstgöra till förekommande av

smittofara, må på. grund därav intill dess skyldighet för befattningshavaren att

avgå ur tjänsten inträtt någon minskning i honom tillkommande löneförmåner

icke äga rum, förrän sex månader förflutit från det förbudet meddelades.

3. . Med befattningshavare vid polisväsendet avses i denna förordning befattningshavare,

vilken tillsättes i den ordning, som i 11 § 1—4 mom. i lagen

örn polisväsendet i riket finnes föreskriven.

2 §.

Ordinarie befattningshavare är berättigad att utan minskning av honom tillförsäkrade

löneförmåner årligen, när det kan ske utan hinder för göromålens

behöriga gång, åtnjuta semester under en tid av minst fjorton dagar.

Som synes gäller 1 § såväl för extra som ordinarie befattningshavare. En

begränsning ligger emellertid här liksom i nämnda avlöningsreglementen däri,

att stadgandena inskränkts att gälla »intill dess skyldighet för befattningshavaren

att avgå ur tjänsten inträtt», en begränsning som tydligen i vissa avseenden

drabbar de extra befattningshavarna mera än de ordinarie. I detta hänseende

bör erinras örn 2 § 2 och 3 mom. i polisreglementet för riket, vilka moment

ha följande lydelse:

2 §•

2. Ordinarie befattningshavare, som erhållit ständigt förordnande, må i

administrativ ordning skiljas från tjänsten allenast på grund av stadgande

i detta reglemente eller annan allmän författning eller för vederbörande polisdistrikt

eller landstingsområde gällande pensioneringsbestämmelser.

Annan ordinarie befattningshavare må därjämte, örn han på grund av mindre

gott uppförande eller av annan anledning finnes för tjänsten olämplig, skiljas

därifrån, dock med rätt att åtnjuta avlöning under två månader från entledigandet.

Indrages eller ändras ordinarie befattning, är befattningshavaren skyldig

att utan minskning av honom tillkommande förmåner för det landstingsområde

eller i det polisdistrikt där han är anställd eller i polisdistrikt, till vilket sagda

polisdistrikt helt eller delvis blivit hänfört, tjänstgöra å annan, för honom

lämplig befattning, där sådan tillbjudes honom.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

7

3. Extra befattningshavare, som varit anställd vid polisväsendet i minst

två år i följd, må skiljas från sin anställning allenast av anledning, som i

2 mom. första eller andra stycket avses, eller i följd av indragning eller ändring

av befattning; dock äger befattningshavare, som skilts från tjänsten avannan

anledning än som avses i 2 mom. första stycket, rätt till avlöning under

två månader från entledigandet.

Förordnande för ordningsman må när som helst återkallas.

Annan extra befattningshavare må, när helst tjänsten det kräver, skiljas

från sin anställning; dock äger befattningshavare, som skilts från tjänsten av

annan anledning än som avses i 2 mom. första stycket, rätt till avlöning under

en månad från entledigandet.

För ordinarie befattningshavare regleras skyldigheten att avgå från befattningen

jämväl av 3 § i polislöneförordningen. I dennas 1 mom. stadgas skyldighet

för sådan befattningshavare att avgå: a) när han uppnått föreskriven pensionsålder;

b) om han i följd av skada i tjänsten finnes vara för framtiden

oförmögen att behörigen sköta sin befattning; c) om han i annat fall än som

avses under b) på grund av skada eller sjukdom under fem på varandra följande

år varit oförmögen att tjänstgöra mera än 4/5 av den tid, som det eljest

ålegat honom att tjänstgöra, och finnes vara för framtiden oförmögen att behörigen

sköta sin tjänst; d) vid viss längre avstängning ur tjänsten på grund

av smittofara. Vid avgång ur tjänsten av dessa anledningar föreligger enligt

3 mom. rätt till pension.

Utöver vad nu nämnts innehåller polislöneförordningen inga stadganden angående

polismännens rätt till lön. Således saknas alla allmänna bestämmelser

örn rätt till bibehållande av lön eller viss del därav under vanlig sjukdom samt

rörande löneförmåner efter de första sex månaderna vid skada i tjänsten eller

tjänstgöringsförbud till förekommande av smittofara. (I fråga örn skada i

tjänsten bör dock erinras, att lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall

i arbete är att tillämpa å befattningshavare vid polisväsendet och således

i viss mån kan utfylla personalens förmåner i detta avseende.)

Polisförbundet erinrade i motiveringen till sin hemställan, att de meddelade

bestämmelserna icke hindrade vederbörande polisdistrikt att vid vanlig sjukdom

genast och vid fall av olycksfall i tjänsten efter sex månader avdraga hela lönebeloppet.

I större och medelstora städer skedde visserligen icke detta men däremot

oftast i mindre städer liksom å landsbygden. Detta verkade synnerligen

hårt och vore icke rättvist, i synnerhet som en polisman, som drabbades av sjukdom,

ofta torde lia ådragit sig denna i tjänsten, även då detta icke fullt kunde

styrkas. I

I 1931 års promemoria yttrades i denna fråga, efter en redogörelse för i

huvudsak nyss upptagna omständigheter, följande:

De i detta avseende anförda klagomålen synas vara förtjänta av uppmärksamhet.

Formellt sett synes hinder icke möta att skärpa minimikraven i polislöneförordningen

på så sätt, att till 1 § lögås en bestämmelse av innehall, att

därest befattningshavare av behörigen styrkt sjukdom i andra fall än som

avses under 1 mom. blivit hindrad att tjänstgöra, må, intill dess skyldighet för

befattningshavaren att avgå ur tjänsten inträtt, av de honom tillkommande lö
-

Polis
förbundet.

1931 års promemoria.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

neförmånerna avdragas högst viss andel, exempelvis hälften. Då man ifrågasätter

en skärpning av polislöneförordningen bör man tydligen framgå med stor

försiktighet, eftersom — enligt vad erfarenheten givit vid handen -—- bestämmelserna

i denna förordning lätt få konsekvenser för kommunerna även i fråga om

andra kommunalanställda. Bestämmer man den andel, som högst får avdragas,

till så stor del av lönen som hälften och stadgar man icke ens för den första tiden

någon rätt till hela lönen, såsom för statens befattningshavare gäller och såsom

beträffande de större städernas polis i regel torde vara fallet, synes emellertid

ett sådant stadgande vara synnerligen rimligt. Stadgandet synes icke kunna

innebära någon risk för missbruk men ändock vara ägnat att bereda i någon

man ökad trygghet åt befattningshavarna. För de särskilda polisdistrikten synes

ett dylikt stadgande ej heller kunna bliva mera betungande än skäligt är.

Statsbidrag utgår nämligen till avlöning åt såväl den sjuke som hans vikarie

och detsamma utgår även för vikarien med den andel som gäller i fråga örn

statsbidrag för den ifrågavarande tjänsten. Att 15 § 2 mom. i polislagen —

vari beträffande landsbygden stadgas, att staten bidrager med hälften till

kostnaden för avlöning åt den som »innehar eller uppehåller ordinarie befattning»

samt med en femtedel till kostnaden för avlöning åt den som »innehar

eller uppehåller icke ordinarie befattning» -—- skall tolkas på detta sätt,

torde framgå av referat nr 18 i Regeringsrättens årsbok 1931. Om en ordinarie

polisman beviljas sjukledighet samt hans lön nedsättes och en vikarie anställes

mot viss lön, skall staten således bidraga med hälften av den sjuke polismannens

bibehållna lön samt hälften (ej 1/5) av vikariens lön. Motsvarande lärer gälla

vid semesterledighet.

En särskilt med hänsyn till olycksfallsförsäkringen mindre betydelsefull men

ändock nödvändig konsekvens av ett stadgande av ifrågasatt innehåll bleve den,

att för de fall, som avses med nuvarande 1 och 2 mom. i polislöneförordningen,

vederbörande även efter de sex månaderna skulle få bibehålla minst hälften av

lönen.

ytt- De över 1931 ars promemoria hörda myndigheterna och föreningarna uttalade

allmänt sin anslutning till en författningsändring i den riktning, som sålunda

ifragasatts, merendels under påpekande av att en sådan ändring vore

påkallad av rättvisa och billighet. Endast länsstyrelserna i Uppsala och

Malmöhus län uttalade betänkligheter mot förslaget. Länsstyrelsen i Uppsala

län anförde bland annat: Frågan om sjukavlöning vore icke alldeles

betydelselös för kommunerna. Huru rimligt önskemålet än vore från

befattningshavarnas sida, måste man dock, med kännedom örn landskommunernas

för närvarande särskilt svaga bärkraft, hysa starka betänkligheter

mot att tvångsvis ålägga dem en ny förpliktelse. Genom sjukförsäkring

kunde befattningshavarna bereda sig trygghet för jämförelsevis liten

kostnad. I de avlöningsbestämmelser, som blivit fastställda för fjärdingsmansdistrikt

pa länets landsbygd, hade bestämmelser av ifrågavarande art icke

intagits. Länsstyrelsen i Malmöhus län påvisade, att i den mån polisdistrikten

hittills fattat beslut i ifrågavarande avseende — vilket i huvudsak vore

fallet endast beträffande städerna — dessa beslut innefattade större förmåner

för personalen än i promemorian föreslagits. Ett genomförande av förslaget

kunde således tänkas ge distrikten anledning att revidera sina beslut i en för

personalen ofördelaktig riktning. Bortsett härifrån förtjänade anmärkas, att

personalens anspråk på lön under annan sjukdom än sådan, som orsakats av

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

9

olycksfall i tjänsten, icke kunde baseras på samma starka grund som t. ex.

rätt till semester eller pension. Vidare kunde nog förväntas, att personalen

även i landsbygdsdistrikten på frivillighetens väg bereddes förmåner i ungefärligen

samma omfattning som i städerna. Av dessa skäl ansåge länsstyrelsen

sig icke böra för närvarande förorda, att för distrikten infördes en obligatorisk

bestämmelse örn rätt till viss lön.

Länsstyrelsen i Östergötlands län erinrade, att den — under framhållande

av att ett stort behov otvivelaktigt förelåge att på ett mera enhetligt sätt än

vad nu vore förhållandet reglera såväl polismännens rätt till avlöning under

olika kategorier av tjänstledigheter som vikariens avlöningsförhållanden under

dessa ledigheter — i skrivelse till statens organisationsnämnd den 28 mars

1931 gjort framställning om åtgärder i detta syfte. Därest emellertid denna

angelägenhet icke inom den närmaste tiden vunne lösning i hela dess vidd, ansåge

länsstyrelsen en förbättring av polismännens rätt till avlöning under sjukledigheter

i allt fall böra genomföras, ungefärligen på det sätt som i promemorian

föreslagits.

Länsstyrelsen i Västerbottens län erinrade, att för länets vidkommande uppgjorts

ett normallönereglemente, som av polisdistrikten antagits oförändrat eller

med mindre ändringar. Då detta reglemente jämväl innehölle bestämmelser örn

löneavdrag vid sjukdom, förefunnes för länets del icke behov av allmänna

bestämmelser. Länsstyrelsen hade emellertid intet att erinra mot den ifrågasatta

ändringen i polislöneförordningen. I

I fråga örn det närmare innehållet av de ifrågasatta bestämmelserna framställdes

några erinringar.

Länsstyrelsen i Stockholms län åberopade sålunda i denna del ett av landsfogden

i länet avgivet yttrande, vari anfördes — efter framhållande av att en

bestämmelse sådan som den föreslagna vore välbehövlig — att det syntes som

örn en så kraftig reducering av lönen som till hälften vore betänklig, åtminstone

för ordinarie fjärdingsman, i synnerhet med hänsyn till att dessa omhänderhade

en icke obetydlig uppbörd av allmänna medel. Det syntes därför

skäligt, att de under sjukdom, åtminstone under de första sex månaderna,

finge behålla 2/3 av lönen.

Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasatte, huruvida icke polismännen borde

få åtnjuta oavkortad lön under högst så lång tid under ett och samma kalenderår,

att ledigheten för sjukdom tillika med semester icke överstege 30 dagar,

samt örn icke lämpligen avdraget vid tjänstledighet för sjukdom i varje fall

borde fastställas till exempelvis hälften av lönen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län förklarade sig i huvudsak ansluta sig till ett

yttrande av landsfogden i länet, vari ifrågasattes, om det icke vore lämpligt,

att dessa bestämmelser komme att överensstämma med de för statens befattningshavare

gällande. Länsstyrelsen och landsfogden i Södermanlands län gjorde

samma erinran i fråga örn ordinarie befattningshavare.

Jämväl polisförbundet och riksförbundet uttalade i yttranden över 1931 års

promemoria, att rörande sjukavdrag borde gälla samma bestämmelser som för

statens befattningshavare. Polisförbundet befarade, att därest avdraget be
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. May.ts proposition nr ISO.

1932 års promemoria.

stämdes att utgöra högst hälften av löneförmånerna, detta i regel skulle komma

att bliva den andel, som vederbörande kommunala myndighet beslutade som

avdrag vid fall av sjukdom.

Fran vissa länsstyrelser uttalades betänkligheter mot att göra det ifrågasatta

stadgandet i samma man gällande för extra som för ordinarie befattningsha\are.

Sålunda uttalade länsstyrelsen i Örebro län: Den ifrågasatta bestämmelsen

syntes kunna i princip väl godtagas. Beträffande ordinarie befattningshavare

skulle då finnas en tidsbegränsning på grund av bestämmelsen i 3 g

1 mom. c) i polislöneförordningen. För extra befattningshavare, som varit anställd

vid pohsväsendet i mer än två ar, skulle motsvarande begränsning vara

att söka i stadgandena uti 2 § i polisreglementet, enligt vilka sådan befattningshavare

ina fran tjänsten skiljas, örn han »av annan anledning» (än mindre

gott uppförande) funnes därför olämplig. Då emellertid olika meningar kunde

föreligga, om och när sjukdomen finge anses medföra sådan olämplighet, samt

i varje fall en extra befattningshavare, som måste antagas ha annan sysselsättning

vid sidan av tjänsten, näppeligen syntes kunna göra anspråk på samma

förmån som en ordinarie sådan, holle länsstyrelsen för sin del före, att rätten

till bibehållande av viss del av lönen för extra befattningshavare skäligen

borde begränsas till förslagsvis sex månader. En ytterligare anledning till

dylik t dsbegränsning för de extra befattningshavarna syntes för övrigt ligga

däri att, da statsbidrag för dylik befattningshavare utginge med allenast 1/s

av lönebeloppet, den ökade utgiften för hållande av vikarie i vida större omfattning

drabbade kommunen, än då fråga vore örn ordinarie tjänstehavare.

Länsstyrelserna i Blekinge och Jämtlands län framställde på denna punkt

anmärkningar av liknande innebörd, dock utan att framlägga något förslag

rörande den tid, till vilken begränsning borde ske.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län ansåg rimligt, att ordinarie polisman vid ledighet

på grund av styrkt sjukdom tillförsäkrades rätt att åtnjuta halv lön,

men ansåg, att extra polisman icke borde garanteras sådan förmån för längre

tid än tre månader under ett och samma kalenderår.

Länsstyrelsen och landsfogden i Södermanlands län ansågo, att extra fjärdingsman

vid sjukdom, då vikarie erfordras, borde avstå hela sin lön.

I 1932 års promemoria anfördes i nu förevarande ämne följande:

Den verkställda utredningen har bestyrkt uppfattningen, att i det ifrågavarande

avseendet åtgärder böra vidtagas. Att polismännen böra ha rätt att vid

sjukdom bibehålla, någon del av sin lön, bar från alla båll vitsordats vara ett

rimligt och berättigat krav. I den mån polisdistrikten antagit särskilda avlöningsbestämmelser,

torde sådan rätt också allmänt ha tillförsäkrats polismännen,

och jämväl utan sådana bestämmelser torde polismännen vid inträffade

sjukdomsfall endast i undantagsfall gå förlustiga hela sin lön. Med hänsyn

härtill kan fastställandet av en sådan minimiregel, som i den tidigare promemorian

ifrågasatts — med viss jämkning beträffande extra befattningshavare

enligt vad nedan omnämnes — endast i mycket ringa mån sägas innebära någon

ny förpliktelse för polisdistrikten. Fastställandet av en sådan minimiregel

synes å andra sidan vara behövlig med hänsyn till de undantagsfall, då personalens

rättmätiga intressen uppenbarligen icke tillgodoses, samt för åstadkommande

åtminstone i någon mån av enhetlighet på detta område. Att den

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

11

föreslagna bestämmelsen på grund av sin begränsade innebörd skulle kunna

medföra konsekvenser i för personalen ogynnsam riktning i de distrikt, där

gynnsammare regler redan gälla, torde vara en ogrundad farhåga.

Såsom förut framhållits bör man givetvis på detta område framgå med den

största försiktighet, och någon utvidgning av personalens rätt på sätt vissa länsstyrelser

föreslagit kan icke förordas. Det måste fasthållas, att man här endast

har att göra med minimiregler och att dessa måste anpassas efter vad som

kan fordras av mindre bärkraftiga, rena landsbygdsdistrikt.

I fråga om icke ordinarie befattningshavares rätt till lön under sjukledighet

synes i jämförelse med det remitterade förslaget en ytterligare begränsning

böra äga rum i överensstämmelse med vad som föreslagits av länsstyrelsen

i örebro län och på de skäl, som av denna länsstyrelse anförts. Det förtjänar

anmärkas, att det förut omnämnda, av länsstyrelsen i Västerbottens län

uppgjorda normallönereglementet även innehåller en begränsning till sex månader

i fråga om extra befattningshavare.

På grundval av vad sålunda anförts upprättade utredningsmännen utkast

till ändrad lydelse av 1 § i polislöneförordningen, vilket utkast allenast i redaktionellt

hänseende avviker från det i det följande närmare omförmälda förslag,

som jag har för avsikt att förorda.

Överståthållarämbetet, statskontoret, riksräkcnskapsverket och allmänna ci-1932års yttvilförvaltningens

lönenämnd hava lämnat förslaget utan erinran. Statskontoret ran^enanför

därvid, att förslaget synes hava uppgjorts med vederbörligt hänsynstagande

såväl till ifrågavarande befattningshavares berättigade önskemål som

till det allmännas intresse samt att detsamma i övrigt förefaller väl avvägt.

Lönenämnden påpekar, att medan extra befattningshavare inom den allmänna

civilförvaltningen på grund av bestämmelserna i 1 avd. 3 kap. av kungörelsen

den 26 juni 1925 (nr 356) i regel äger uppbära sjukavlöning allenast vid ledighet

för sjukdom, som föranletts av skada till följd av olycksfall i tjänsten, ickeordinarie

befattningshavare vid polisväsendet enligt författningsutkastets 3

mom. skulle äga jämväl under ledighet för annan sjukdom uppbära viss del av

lönen. *

Såsom av utredningen framgår, utgör det av utredningsmännen framlagda Departeförslaget

uttryck för en önskan att tillgodose å ena sidan polismännens be- Elifin.

rättigade krav på garanti för att under sjukdom få åtminstone i viss omfattning

behålla sina löneförmåner och å andra sidan det allmännas intresse av att

polisdistrikten icke genom nya bestämmelser påläggas förpliktelser utöver

vad som kan fordras även av de mindre bärkraftiga kommunerna. Vad utredningsmännen

i detta avseende föreslagit utgör enligt min mening en lämplig

avvägning av de intressen, som sålunda äro att tillgodose. Den omständigheten

att, såsom lönenämnden påpekat, de icke-ordinarie polismännen skulle i

viss mån få en bättre ställning än extra befattningshavare inom den allmänna

civilförvaltningen synes icke vara ägnad att väcka betänkligheter, detta med

hänsyn dels till de extra polismännens särskilda ställning, dels till den stränga

begränsning i förmånerna, som enligt förslaget alltjämt skall kvarstå. Då jag i

denna del ansluter mig till förslaget, innebär detta tillika, att jag icke anser mig

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Polis förbundets

yrkande.

Gällande bestämmelser

örn avstängning

och

försättande

ur tjänstgöring.

Polisförbundets

motivering,

för närvarande kunna — såsom i de ursprungliga framställningarna hemställts

— förorda en reglering genom obligatoriskt gällande författningsbestämmelser

av andra spörsmål örn rätt till avlöning, än som avses i utredn:ngsmännens förslag.

Däremot torde det enligt min mening icke få anses uteslutet att -— på

sätt länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasatt — ett icke förbindande normalförslag

genom statens försorg upprättas till ledning för de beslut, som polisdistrikten

kunna hava anledning fatta i andra frågor örn rätt till löneförmåner

än dem, som reglerats eller regleras genom författningsbestämmelser. Till

frågan huruvida dylikt normalförslag bör utarbetas torde jag få tillfälle återkomma

i samband med behandling av länsstyrelsens i Östergötlands län nyss

avsedda förslag, vilket av statens organisationsnämnd numera överlämnats

till socialdepartementet.

2. Lön vid avstängning från tjänstgöring.

Polisförbundet hemställde i sin här behandlade skrivelse, »att polisman, som

av polischef avstängts från eller försatts ur tjänstgöring, skall bibehålla samtliga

till honom utgående löneförmåner, intill dess genom beslut av domstol

eller poliskollegium annorlunda bestämts samt beslutet vunnit laga kraft».

Polisreglementets 16 och 19 §§ ha följande lydelse:

16 §. »Har befattningshavare gjort sig skyldig till brott eller förseelse av

sådan beskaffenhet, att åtal vid vederbörande underrätt finnes böra äga rum,

har polischefen att föranstalta örn åtals anställande eller, örn polischefen ej

själv är åklagare, göra anmälan hos allmänna åklagaren i orten, med rätt för

polischefen att i sammanhang därmed avstänga den felande från tjänstgöring,

till dess i anledning av åtalet blivit över honom slutligen dömt eller domstol

annorlunda förordnat.

Beslut om avstängning går genast i verkställighet.»

19 §. »Beträdes befattningshavare med gärning, som är enligt allmän lag

straffbar, eller med annan förseelse, må den, som över honom utövar förmanskap,

«m det erfordras för behörig ordning i tjänsten, försätta honom ur tjänstgöring.

Annan förman än polischefen skall dock omedelbart anmäla sin åtgärd

till polischefen, som äger att därom vidare förordna.

Befattningshavare, som försatts ur tjänstgöring, äger rätt påkalla, att hans

förseelse så snart ske kan underkastas vederbörlig prövning, men beslutet går

genast i verkställighet.»

Jämlikt 22 § må talan icke föras över polischefs beslut, varigenom befattningshavare

avstängts från eller försatts ur tjänstgöring.

Enligt polisförbundet borde förenämnda bestämmelser innebära, att polisman,

som avstängts från eller försatts ur tjänstgöring, skulle få uppbära sina löneförmåner

oavkortade, intill dess dömande myndighet annorlunda förordnat.

En annan tolkning strede mot polisreglementets föreskrift i 18 §, att polischef

icke ägde ådöma någon förlust av löneförmåner eller mistning av tjänsten för

längre tid än sju dagar. I praktiken hade emellertid befattningshavare, som

av polischef avstängts från eller försatts ur tjänstgöring, gått miste örn alla

löneförmåner och icke kunnat erhålla något av desamma åter, även örn han

helt frikänts från straff för den ifrågavarande förseelsen eller det därför ut
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr ISO.

13

mätta straffet blivit helt ringa och inneburit avsevärt mindre löneförlust än

den, avstängningsbeslutet medfört. Han hade på grund av polischefens åtgärd

fått vidkännas mistning av löneförmåner från det han försatts ur tjänstgöring

och intill dess domen över honom vunnit laga kraft samt därpå ytterligare

den lönereducering, som domen tilläventyrs inneburit. Hade befattningshavare

anfört klagomål över underdomstols eller poliskollegiums beslut, hade han fått

vidkännas löneavdrag ända till dess Kungl. Maj:ts eller överdomstols utslag

fallit. Såsom exempel anfördes dels att tvenne polismän i Göteborg varit för

påstådda förseelser försatta ur tjänstgöring respektive under tiden 17 augusti

—3 december 1928 samt 13 juli 1929—14 februari 1930 och för dessa tidsperioder

icke åtnjutit någon lön, ehuru de slutligen blivit helt frikända för förseelserna

i fråga, dels ock att en polisman i Sala varit avstängd från tjänstgöring

och berövad nästan alla löneförmåner under en tid av över ett år för påstått

brott, för vilket han slutligen av hovrätten blev helt frikänd. — Befattningshavare

vid t. ex. statens järnvägar eller postverket, vilka försatts ur tjänstgöring,

bibehölle alltid avlöningen intill dess blivit slutligen dömt i saken.

lande av

lön m. m.

Här må anföras några exempel på stadganden i denna fråga i vissa författ- Bestämmelnino-''i

r ser angående

u ‘ , , . innehål
I

det nyss nämnda avlöningsreglementet den 20 maj 1927 för officerare

m. fl. stadgas i 17 § 2 morn.: »För den, som undergår fängelse eller hålles häktad

för brott, skall avlöningen under tiden innehållas, så framt ej befinnes

skäligt låta honom uppbära någon del därav. Blir för brott häktad frikänd,

skall vad av lönen innehållits till honom utbetalas.»

I allmänna avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) stadgas i 20 §

1 morn.: »Varder tjänsteman avstängd från tjänstgöring eller tagen i häkte,

skall hans avlöning under tiden innehållas, så framt ej finnes skäligt låta honom

uppbära något därav.»

Det av 1928 års lönekommitté avgivna förslaget till allmänt avlöningsreglemente

för ordinarie tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen

(st. off. utredn. 1930:17), upptager i 18 § 1 mom. en bestämmelse av samma

innehåll som den i gällande allmänna avlöningsreglemente upptagna men med

följande tillägg: »Prövas avstängningsåtgärden hava varit obefogad, eller blir

för brott häktad frkänd, skall vad av hans avlöning innehållits till honom

utbetalas.» I motiveringen uttalas, att detta tillägg gjorts i förtydligande syfte.

—- Det bör erinras, att därest ett statens verk från tjänstgöring avstängt någon,

som ställts under åtal, detta beslut genast går i verkställighet men att, i händelse

av missnöje mot beslutet, talan däremot kan fullföljas hos Kungl. Maj:t.

I avlöningsreglementet den 19 juni 1919 (nr 343) för tjänstemän vid postverket,

telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk stadgas i

21 § 1 morn.: »Varder tjänsteman avstängd från tjänstgöring eller tagen i

häkte, skall hans avlöning under tiden innehållas, så framt ej verkets styrelse

finner skäligt låta honom uppbära något därav.»

Enligt instruktionen den 14 december 1917 för landsfogdarna kan länsstyrelse,

som vidtagit åtgärd för landsfogdes ställande under åtal, avstänga honom

från tjänstens utövning, intill dess över honom blivit slutligen dömt eller domstolen

annorlunda förordnat. Beslut örn avstängning går i verkställighet utan

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition nr 180.

hinder av besvärs anförande. Detsamma gäller enligt instruktionen samma

dag för landsfiskalerna, dock att avstängning av en landsfiskal även kan ske i

det fall att länsstyrelsen suspenderat honom från tjänsten. (Länsstyrelse kan

suspendera landsfiskal från tjänst och lön högst tre månader). Landsfogdar

och landsfiskaler lyda icke under allmänna avlöningsreglementet utan för dem

gäller kungörelse den 14 juni 1917 (nr 472) angående villkor och bestämmelser

för åtnjutande av de från 1918 års början fastställda avlöningsförmåner

för landsstaten. I denna kungörelse stadgas, att den, som i behörig ordning

avstänges från tjänstgöring eller eljest är lagligen förhindrad att sköta

befattningen, »kan förpliktas att under ledigheten frånträda även annan avlöningsförmån

än tjänstgöringspenningar, i den mån sådant för befattningens

uppehållande erfordras eller eljest prövas skäligt.»

Slutligen må här erinras örn referat nr 79 i regeringsrättens årsbok för 1929,

varav framgår, att polischefen icke i denna sin egenskap utan särskilt bemyndigande

äger befogenhet att besluta om minskning i avlöningen åt polisman

för tid, under vilken sådan befattningshavare avstängts från tjänstgöring.

Avgöranden om innehållande av lön ankomma således å vederbörande kommunala

myndighet. Bestämmelser härom kunna tydligen ibland vara meddelade

i avlöningsreglementen e. d., som antagits för de hos kommunen anställda,

men eljest får detta bero på avgörande i varje särskilt fall.

1931 års gro- T förenämnda 1931 års promemoria yttrades i denna fråga, efter en redo
memoria.

görelse av samma innehåll som här lämnats, följande:

De av polisförbundet anförda exemplen torde utvisa, att det för närvarande

kan förekomma fall av löneförlust i samband med avstängning ur tjänst,

vilka icke överensstämma med rättvisa och billighet. Åtminstone synes man,

utan att träda polisdistriktens självbestämmanderätt för nära, kunna till polislöneförordningen

foga en bestämmelse av så begränsat innehåll, att därest

polisdistrikt innehållit lön åt en befattningshavare, som avstängts från eller

försatts ur tjänstgöring eller tagits i häkte, samt denne befattningshavare

sedermera helt frikännes från ifrågavarande förseelse eller brott, vad sålunda

innehållits skall till befattningshavaren utbetalas. Längre gående skyldighet

torde man icke lämpligen kunna ålägga polisdistrikten, om än en förlust av

avlöningsförmåner kan framstå såsom orättvis även i många fall, då befattningshavaren

för ifrågavarande förseelse dömts till ett mycket ringa straff.

Att innehållande av lön skulle förbjudas, lärer icke kunna ifrågasättas.

Det bör påpekas, att i nämnda promemoria således icke föreslogs någon

reglering av polisdistrikts rätt att innehålla lön vid avstängning eller försättande

ur tjänstgöring — vilket såsom framgår av det ovanstående reglerats

beträffande vissa statens befattningshavare -—- utan endast en bestämmelse

om skyldighet för polisdistrikt att återbetala lön i visst fall, då sådan blivit

av polisdistriktet innehållen.

1931 års ytt- I intet av 1931 års yttranden framställdes erinran mot en sådan regel,

landen. gom • promemoriail förordats. Från vissa håll ifrågasattes emellertid att

gå längre. Sålunda yttrade länsstyrelsen i Gotlands län: Ifrågasättas kunde,

örn icke med hänsyn till billighet och rättvisa en bestämmelse borde meddelas

av innehåll att, om befattningshavare, som avstängts från tjänstgöring

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

15

på grund av begången förseelse, helt frikännes eller dömes till allenast ett ringa

straff — vars maximum borde angivas — innehållen lön skulle utbetalas till

befattningshavaren helt eller delvis. Den från tjänstgöring avstängde komme

i annat fall att få lida två straff, av vilka det av domstol ej ådömda kunde

bliva det mest kännbara. En dylik anordning syntes föga överensstämma med

nut''da rättsuppfattning.

Samma ståndpunkt intogs av länsstyrelsen i Skaraborgs län, som yttrade,

att den föreslagna skyldigheten syntes böra utsträckas att gälla jämväl för

sådana fall, där straffet för förseelsen utmätes så lågt, att avstängningsbeslutet

måste framstå såsom icke tillräckligt motiverat. På grund härav ifrågasatte

länsstyrelsen, örn icke den tilltänkta bestämmelsen borde givas den innebörd,

att återbetalande av innehållen lön städse skall äga rum, där ej för

förseelsen eller brottet ådömes urbota bestraffning eller mistning av tjänsten

under mera än en månad.

Länsstyrelsen i Södermanlands län åberopade yttrande av landsfogden i länet,

vilken förklarade sig icke kunna dela betänkligheterna mot att ålägga polisdistrikten

återbetalning av innehållen lön även då befattningshavaren dömts

till ett mycket ringa straff utan tvärtom ansåg billighetsskäl tala för att återbetalning

skedde även i dessa fall, möjligen dock efter särskild prövning efter

för handen varande omständigheter.

Liknande ståndpunkt synes hava intagits av länsstyrelserna i Jönköpings,

Hallands och Gävleborgs län ävensom av länsstyrelsen i Kalmar län, som anförde,

att till 1 § i polislöneförordningen syntes böra tilläggas en bestämmelse

av samma innehåll, som nu stadgas i allmänna avlöningsreglementet, dock med

det tillägg som 1928 års lönekommitté förordat.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsfiskaler anförde: Att innehållen lön

borde utbetalas, örn vederbörande helt frikändes, vore uppenbart. Men även

om förseelsen varit av synnerligen obetydlig art och ådragit endast ett mycket

ringa straff, krävde hänsynen till rättvisa och billighet, att den innehållna

lönen helt eller delvis utbetalades. Förhållandena kunde vara sådana,

att ett avstängningsbeslut icke varit av nöden, ja måste framstå så- ’

som uppenbart maktmissbruk. Med hänsyn till de svåra konsekvenserna av

ett sådant beslut borde detta kunna överklagas. Ändring härutinnan borde

ske. Hänsynen till disciplinen syntes vara fullt tillgodosedd med ett stadgande,

att beslutet utan hinder av anförda besvär skulle gå i verkställighet.

Genom en sådan ändring skulle mart vinna möjlighet att utreda, örn det i ett

visst fall varit onödigt att tillgripa ett så kraftigt medel som avstängning

ur tjänstgöring, och därmed även möjlighet att avgöra, i vad mån utbetalning

av den innehållna avlöningen skäligen borde äga rum.

Föreningen Uppsala läns landsfiskaler uttalade i ett till länsstyrelsen avgivet

yttrande i frågan, att det i andra fall än vid frikännande borde ankomma

på länsstyrelses eller annan statlig myndighets beprövande att förplikta polisdistrikt,

som vid avstängning innehållit löneförmåner, att till befattningshavaren

utgiva vad som innehållits eller del därav.

Riksförbundet hade intet att erinra mot förslaget, under det att polisförbundet

påyrkade jämväl en bestämmelse av sådant innehåll, att befattnings
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

1932 Ars promemoria.

Departe
ments
chefen.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

havare, som avstängts från tjänstgöring, skulle äga uppbära minst hälften av

avlöningen.

Slutligen bör anmärkas, att poliskammaren i Göteborg i ett till länsstyrelsen

avgivet yttrande anförde, att de för staden gällande avlöningsbestämmelserna

innehölle ett stadgande, enligt vilket befattningshavarna vid avstängning

från tjänstgöring som regel vore skyldiga att avstå sin lön, samt att

på grund härav möjlighet att återbetala innehållen lön för närvarande vore

utesluten. Poliskammaren ansåge det rättvist och billigt, att reglering härav

skedde på sätt i promemorian föreslagits. Jämväl polismästaren i Stockholm

har ansett intet vara att erinra mot förslaget.

I 1982 års promemoria anfördes i förevarande del, att av vad där anförts

syntes framgå, att en bestämmelse sådan som den förut föreslagna kunde vara

av behovet påkallad och borde meddelas. Mera tveksamt syntes vara, huruvida

det icke kunde vara skäl att gå längre såtillvida, att utbetalande av innehållen

lön gjordes obligatoriskt även i fall, då den, för vilken lön innehållits,

visserligen icke blivit frikänd men dömts till ett mycket ringa straff. Utan

tvivel kunde enligt utredningsmännens mening omständigheterna därvid ofta

vara sådana, att vederbörande borde vara berättigad att utfå s:n lön eller viss

del därav. Avgörandet härav kunde emellertid knappast göras direkt beroende

av det utdömda straffets art utan måste bero på en prövning av samtliga

omständigheter i varje särskilt fall. Vid sådant förhållande ansågo utredningsmännen

det icke vara riktigt att meddela bestämmelser härom i polislöneförordningen.

Den nya bestämmelsen skulle enligt utredningsmännens förslag upptagas

såsom 4 mom. i polislöneförordningens 1 §.

I 1932 års yttranden har utredningsmännens förslag i nu förevarande del

lämnats utan erinran.

Ej heller jag finner skäl till någon anmärkning utan tillstyrker bifall till

''detsamma.

Föredragande departementschefen uppläser härefter inom socialdepartementet

upprättat förslag till förordning örn ändrad lydelse av 1 § i förordningen

den 6 juni 1925 (nr 172) med vissa bestämmelser angående befattningshavares

vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m. samt hemställer, att förslaget

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till vad föredragande departementschefen sålunda hemställt,

däri statsrådets övriga ledamöter instämma, lämnar

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifall samt förordnar,

att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

B. Spångberg.

Stockholm 1932. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

320234

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1932:270 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Marits proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 6 juni 1925 s. 21 i texten
  2. S1LU 1932:12 Memorial med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut b erträff andr sammansatt statsoch första lagutskotts utlåtande nr 4 i anledning av dels Kungl. Maj:ts s. 1 i texten
  3. S1LU 1932:4 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 6 juni 1925 s. 1 i texten