Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom

1932-03-11 · 34 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 33 av 34 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1932:191, Med förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 191.

1

Nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn

ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr 219)

angående förbud i vissa fall för bolag och förening att

förvärva fast egendom; given Stockholms slott den 11

mars 1932.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att anantaga

härvid fogat förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den

18 juni 1925 (nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag och förening att

förvärva fast egendom.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. Gärde.

Bihang till riksdagens protokoll 1982. 1 sami. 159 käft. (.Nr 191.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående

förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom.

Härigenom förordnas dels att överskriften till lagen den 18 juni 1925 angående

förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom

skall lyda som nedan sägs, dels ock att 1—4, 6, 7, 11 och 12 §§ samma lag, av

vilka lagrum 4 § ändrats genom lag den 1 april 1927 (nr 67), skola, 4 och 6 §§

i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

lag angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att

förvärva fast egendom.

1 §•

Bolag, förening eller stiftelse ma ej i andra fall än nedan stadgas förvärva

fast egendom a landet eller i stad utanför det till bebyggande planlagda området.

Lika med stad anses köping eller annan ort, där den för städerna gällande

ordning för bebyggande skall iakttagas.

2 §.

Vad i denna lag stadgas angående inskränkning i bolags, förenings eller stiftelses

rätt att förvärva fast egendom har ej avseende å förvärv, som sker omedelbart

på grund av stadgande i lag eller jämlikt Konungens medgivande till

expropriation, eller å förvärv, som genom testamente göres av annan förening

än ekonomisk förening eller av stiftelse, ej heller å förvärv av järnväg.

3 §•

Bolag, förening eller stiftelse må förvärva fastighet, som i den ordning 6 §

stadgar prövas äga sitt huvudsakliga värde i åbyggnaden eller huvudsakligen

vara avsedd till tomt, upplagsplats, idrottsplats eller dylikt eller att nyttjas

till stenbrott, grus- eller lertag eller utgöra torvmosse, vattenfall, fiske eller

annan dylik lägenhet eller vara av beskaffenhet att böra skyddas på grund av

säregen natur eller fornlämning eller av liknande anledning.

Prövning, varom nu sagts, åligger Konungens befallningshavande i det län,

där fastigheten är belägen.

Sedan fastighet förklarats vara av den beskaffenhet, att bolag, förening eller

stiftelse, efter vad nu sagts, må förvärva den, vare det gällande även vid framtida

överlåtelser av fastigheten eller del därav.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 191.

3

4 8.

Konungen äger giva bolag, förening eller stiftelse tillstånd att förvärva

fastighet av annan beskaffenhet än i 3 § sägs i fall,

1. att fastigheten vid tiden för denna lags trädande i kraft ägdes av bolag

eller ekonomisk förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet;

2. att fastigheten----avstyckade ägovidden;

3. att fastighetens förvärvande för bolaget, föreningen eller stiftelsen såsom

innehavare av angränsande fastighet äger avsevärd betydelse med hänsyn

till skogsvårdens främjande, dock att i dylikt fall tillstånd icke utan att särskild

anledning därtill föreligger må givas, örn jordbruket å fastighet, varifrån

förvärvet göres, därigenom skulle bringas att upphöra eller märkligen

försvagas;

4. att med fastighetens förvärvande är avsétt att åt arbetare eller andra hos

bolaget, föreningen eller stiftelsen anställda personer bereda bostäder eller att

genom idkande av jordbruk tillgodose sådana personers behov av livsförnödenheter

eller jordbruksprodukter; eller

5. att med---mindre jordbruk.

Prövas eljest i något fall på grund av särskilda omständigheter bolag, förening

eller stiftelse böra medgivas rätt att förvärva fast egendom av annan

beskaffenhet än i 3 § sägs, äger Konungen giva tillstånd därtill. Såsom sådan

omständighet skall i fråga om förvärv, som göres av annan förening än ekonomisk

förening eller av stiftelse, anses, att föreningen eller stiftelsen främjar ett

allmännyttigt ändamål samt att förvärvet äger avsevärd betydelse för föreningens

eller stiftelsens verksamhet.

6 §.

Äskas sådan prövning, som i 3 § sägs, eller vill bolag, förening eller stiftelse

jämlikt 4 § söka Konungens tillstånd att förvärva fast egendom, skall ansökan

jämte fångeshandlingen ingivas till Konungens befallningshavande inom

tre månader från det fånget skedde. Försittes den tid, eller prövas fastigheten

icke vara sådan, som i 3 § sägs, och varder ej heller, där Konungens tillstånd

sökes, sådant beviljat, vare fånget ogillt.

♦ Sökes Konungens---eller egnahemsnämnd.

över Konungens befallningshavandes---är stadgad.

Närmare föreskrifter---av Konungen.

Är i enlighet med vad ovan sagts frågan om bolags, förenings eller stiftelses

rätt att förvärva fast egendom ännu ej avgjord, skall beträffande lagfart anses

möta sådant hinder, som avses i 10 § förordningen den 16 juni 1875 örn lagfart

å fång till fast egendom.

7 §•

Medelst inrop å exekutiv auktion äger bolag, förening eller stiftelse förvärva

fast egendom utan avseende å dess beskaffenhet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

11 §•

Med bolag avses i denna lag icke enkelt bolag eller bolag, som driver bankeller

annan penningrörelse eller försäkringsrörelse.

Med förening avses icke förening, vilken driver rörelse, som nyss sagts.

Med stiftelse avses icke stiftelse, vars styrelse utgöres av statsmyndighet,

eller stiftelse, som förvaltas av riddarhusdirektionen eller av akademi eller

annan inrättning, för vilken Konungen fastställt stadgar.

12 §.

Vad utöver bestämmelserna i denna lag är om bolags, förenings eller stiftelses

förvärv av fast egendom stadgat skall fortfarande gälla.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 19 februari 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,

Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med cbefen för jordbruksdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, riksdagens skrivelse den

30 maj 1931 (nr 323) angående ifrågasatta ändringar och kompletteringar i

den s. k. norrlandslagstiftningen samt anför:

»Lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag och förening ^Gmande

att förvärva fast egendom (den s. k. förbudslagen) avser att förhindra vissa ur gcrsocial

synpunkt icke önskvärda fastighetsöverlåtelser och därigenom bevara jpörjM(j8.

självständiga bondejordbruk. De i lagen stadgade inskränkningarna i rätten lagen.

att förvärva fast egendom avse egendom a landet eller i stad utanför det till

bebyggande planlagda området samt gälla för bolag och ekonomiska föreningar.

Undantagna från lagens tillämplighetsområde äro — förutom enkla bolag

— bolag och ekonomiska föreningar, vilka driva bank- eller annan penningrörelse

eller försäkringsrörelse. I fråga örn förvärvande av en del i 3 § angivna,

huvudsakligen mindre fastigheter erfordras prövning av Konungens befallningshavande.

Andra fastigheter ma förvärvas allenast med tillstånd av

Kungl. Maj :t. Sådant tillstånd kan enligt 4 § erhållas dels i vissa särskilt

angivna fall dels ock i andra fall, där ''särskilda omständigheter’ föreligga.

Beträffande inrop å exekutiv auktion gälla särskilda regler.

I syfte att förhindra att förbud, som enligt den nämnda eller annan lag gäller Bulvanmot

att förvärva eller behålla fast egendom, kringgås genom bulvaner före- agenskrivas

vissa åtgärder i lagen den 18 juni 1925 örn bulvanförhållande i fråga

örn fast egendom (den s. k. bulvanlagen). Örn det befinnes, att dylikt förbud

kringgås därigenom att den, som har fäng till viss egendom, är bulvan för

någon, mot vilken förbud är i fråga örn egendomen gällande, i det att egendomen

huvudsakligen innehaves för dennes räkning, skall enligt 1 § bulvanlagen

domstol på talan av allmän åklagare förordna, att, sedan viss tid förflutit,

överexekutor skall pröva, huruvida egendomen skall säljas å offentlig auktion.

Vid auktionen må egendomen ej inropas av bulvanen eller den, för vars räkning

bulvanförhållandet ingåtts.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Sociala I vissa avseenden hava särskilda bestämmelser ansetts erforderliga beträfstämmclser.

^anc*e förvaltningen av fastighet, som förvärvats av bolag eller ekonomisk förening,

och med dylik fastighet har i detta hänseende jämställts fastighet, vilken

tillhör enskild person, som icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet,

som är i sambruk med densamma, och uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen

i ändamål att därav bereda sig inkomst annorledes än genom jordbruket.

Sålunda har åt arrendatorer och torpare på arrendelägenheter, som tillhöra

någon av nu angivna kategorier, beretts en mera tryggad ställning än den,

Som tillkommer arrendatorer i allmänhet. För Norrland och vissa delar av

Svealand hava bestämmelser i detta ämne meddelats genom lagen den 25 juni

1909 örn arrende av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand

(den s. k. norrländska arrendelagen). Motsvarande stadganden för riket i övrigt

förekomma i 2 kap. 45-—54 §§ lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt till

fast egendom. Bestämmelserna i den norrländska arrendelagen gälla, där arrendet

omfattar högst tjugufem hektar odlad jord och minst fyra hektar inrösningsjord;

de nämnda stadgandena i allmänna nyttjanderättslagen äro tillämpliga,

örn arrendet omfattar odlad jord till en vidd av minst fyra och högst

tjugufem hektar.

Uppsikts- Är brukningsdel av den beskaffenhet och omfattning och tillhör den sådan

egen. ägare, att med avseende å arrende därav gäller norrländska arrendelagen eller

vad i allmänna nyttjanderättslagen är särskilt stadgat örn jordbruksarrenden

under bolag och med dem likställda jordägare, skall enligt lagen den 27 juni

1927 angående uppsikt å vissa jordbruk (den s. k. uppsiktslagen) uppsikt hållas

däröver att brukningsdelen ej vanhävdas, vare sig därigenom att jordbruket så

vanskötes, att dess vidmakthållande äventyras, eller därigenom att nödiga byggnader

bortföras eller lämnas utan underhåll. Vad i uppsiktslagen är stadgat

skall, örn brukningsdelen är utarrenderad, i regel äga tillämpning allenast beträffande

nödiga byggnader. För uppsiktens utövande skall för varje hushållningssällskaps

verksamhetsområde finnas en jordbrukskommission.

I en av Västerbottens läns jordbrukskommission till chefen för jordbruksdepartementet

den 13 januari 1931 ingiven årsredogörelse anförde kommissionen

bland annat, att kommissionen iakttagit åtskilliga åtgärder, som vidtagits av

trävaruindustrien i syfte att undgå tillämpningen av den s. k. norrlandslagstiftningen.

En åtgärd i nämnda syfte vore bildandet av pensionsstiftelsen för

befattningshavare hos Kramfors aktiebolag, för vilken stiftelse lagfarits ett

stort antal fastigheter, främst bulvanfastigheter men även vanhävdade fastigheter.

1931 års I anslutning till innehållet i den nämnda årsredogörelsen framställde vid

riksdag. 1931 års riksdag ledamoten av första kammaren, förutvarande borgmästaren

Inttionlla kindhagen till chefen för jordbruksdepartementet vissa spörsmål angående

åtgärder mot de s. k. norrlandslagarnas kringgående.

Av den utredning, som i anledning av interpellationen samt jordbrukskommissionens

redogörelse införskaffats till belysande bland annat av frågan örn

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

7

pensionsstiftelser och dessas ställning till den sociala jordlagstiftningen, framgick,

att i fyra kända fall förekommit, att fastigheter i större utsträckning överlåtits

å stiftelser. De ifrågavarande stiftelserna voro pensionsstiftelsen för befattningshavare

hos Skönviks aktiebolag, John och Ulla Ekmans stiftelse, pensionsstiftelsen

för befattningshavare hos Kramfors aktiebolag samt stiftelsen

för beredande av pension eller understöd åt hos Holmsunds aktiebolag anställda.

De å stiftelserna överlåtna fastigheterna voro belägna i Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län.

Vid interpellationens besvarande uttalade chefen för jordbruksdepartementet,

att han ansåge den i ärendet verkställda utredningen hava ådagalagt, att frågan

örn stiftelsers ställning till den sociala jordlagstiftningen vöre förtjänt av

särskild uppmärksamhet, samt att han funne starka skäl föreligga för den uppfattningen,

att det icke kunde vara överensstämmande med norrlandslagstiftningens

anda och mening, att fastigheter av den art, att de enligt förbudslagen

icke finge förvärvas av bolag och, örn de innehades av bolag, vore underkastade

den norrländska arrendelagens och uppsiktslagens bestämmelser, samlades

i händerna på skogsbolag närstående stiftelser, vilka med gällande lagstiftning

vore oberörda av de tre nämnda lagarnas stadganden. Vidkommande

frågan örn bulvanlagens tillämplighet å berörda stiftelsers fastighetsinnehav

delade statsrådet den mening, som uttalats av vissa i ärendet hörda myndigheter,

att sambandet mellan stiftelser och bolag i verkligheten väl kunde tänkas

vara eller bliva sådant, att en stiftelse måste anses såsom bulvan, i vilket

fall ett ingripande jämlikt bulvanlagen syntes kunna och böra komma till stånd.

Vad anginge förbuds-, arrende- och uppsiktslagama funne statsrådet fragan

örn sagda lagars utvidgning att avse jämväl stiftelser böra upptagas till övervägande.

Med hänsyn bland annat till den mångfald av ändamål, varför stiftelser

bildats, tarvade frågan helt visst ingående utredning, innan slutlig ställning

kunde tagas och eventuellt erforderliga lagförslag framläggas.

I en vid 1931 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 299, hem- Motion.

ställde herrar Wiklund i Byske och Lindberg, under åberopande av innehållet

i årsredogörelsen från Västerbottens läns jordbrukskommission, att riksdagen

måtte besluta, att förbudslagen skulle gälla även för stiftelser samt att i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och framläggande för riksdagen

av förslag till sådana ändringar och kompletteringar i den s. k. norrlandslagstiftningen,

att ett kringgående av densamma på sätt kommisionen påvisat förhindrades.

I utlåtande, nr 41, i anledning av motionen anförde andra lagutskottet bland Andra lag
lits

KOZZCZ •

annat:

Av den i ärendet förebragta utredningen framginge, att under de senaste

åren i åtskilliga fall förekommit, att inom de nordligaste länen fastigheter,

som enligt 1925 års lag angående förbud för bolag och förening att förvärva

fast egendom icke kunnat förvärvas av bolag, överlåtits a vissa bolag närstående

stiftelser. Enligt gällande lag förefunnes icke något hinder för dylika

stiftelser att innehava fast egendom, såvitt icke stiftelserna kunde anses som

bulvaner för bolagen, och de stiftelserna tillhöriga fastigheterna vöre icke underkastade

bestämmelserna vare sig i den norrländska arrendelagen eller i upp
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

siktslagen. _ Såsom chefen för jordbruksdepartementet i sitt svar å den av herr

Lindhagen i ämnet framställda interpellationen uttalat, kunde det icke anses

sta, i överensstämmelse med den sociala jordlagstiftningens anda och mening,

att fastigheter av den art, att de icke finge förvärvas av bolag och, örn de

ägdes av bolag, folie under bestämmelserna i nyssnämnda lagar, samlades i

händerna på skogsbolagen närstående stiftelser, vilka vore oberörda av stadgandena

i dessa lagar. Enligt utskottets förmenande hade tillräckliga skäl

förebragts för att en fortsatt utredning borde komma till stånd rörande en

utvidgning saväl av 1925 ars förbudslag som av den norrländska arrendelagen

och uppsiktslagen att avse jämväl vissa slag av stiftelser. Redan med hänsyn

till den mängd olika ändamål, för vilka stiftelser bildats, och då uppenbarligen

stiftelser med helt olika syften icke kunde uti förevarande avseenden jämställas,

ansage sig utskottet däremot icke kunna föreslå riksdagen antagande

av lagbestämmelser i den av motionärerna angivna riktningen.

Under åberopande härav hemställde utskottet, att riksdagen i anledning av

motionen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte

föranstalta om fortsatt utredning rörande utvidgning av 1925 års lag angående

förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom ävensom

av den norrländska arrendelagen och uppsiktslagen att omfatta jämväl vissa

stiftelser samt för riksdagen snarast möjligt framlägga det förslag, vartill utredningen

kunde giva anledning.

Utskottets hemställan blev av riksdagen bifallen (riksdagens skrivelse nr

323).

artéin nt" t ^nom justitiedepartementet har sedermera utarbetats en promemoria jämte

utarbetad förslag till lag örn ändring i vissa delar av förbudslagen. Förslaget, vilket

Pro™®mo'' såsom bilaga torde få fogas vid detta protokoll, innebär i huvudsak, att förbudslagens

bestämmelser angående inskränkning i bolags och ekonomisk förenings

rätt att förvärva fast egendom skulle äga tillämpning jämväl i avseende

å stiftelsers och ideella föreningars förvärv av sådan egendom. Från

denna tillämpning skulle dock undantagas vissa grupper av stiftelser. I promemorian

anfördes, att därest förbudslagen jämkades därhän, att den bleve

tillämplig jämväl å vissa andra rättssubjekt än bolag och ekonomiska föreningar,

därmed torde komma att i stort sett för framtiden förhindras, att

den s. k. norrlandslagstiftningens syften åsidosattes på sätt skett. Vid sådant

förhållande syntes fragan örn utvidgning av arrende- och uppsiktsbestämmelsema

att avse jämväl stiftelser tillhörig egendom vara av mindre betydelse.

I varje fall torde en sådan utvidgning icke böra förknippas med den mera

brådskande frågan örn kontroll å stiftelsers fastighetsförvärv.

_ Genom remiss den 23 december 1931 hava länsstyrelserna anmodats att avgiva

utlåtande över promemorian och lagförslaget. De infordrade utlåtandena

hava numera inkommit. Vid en del utlåtanden finnas fogade yttranden, som

av länsstyrelserna införskaffats från jordbrukskommissioner m. fl.

Vad i promemorian anförts angående utredningens begränsning att avse

frågan örn ändring i förbudslagen har berörts allenast av Västerbottens läns

jordbruJcskommission. Kommissionen har uttalat, att det torde förhålla sig

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 191.

9

så, att en mycket stor del av de fastigheter, som trävaruindustrien önskat förvärva

men på grund av förbuds- och bulvanlagstiftningen icke kunnat förvärva,

överlåtits på de fyra under ärendets behandling vid 1931 års riksdag omnämnda

stiftelserna. Huru önskvärd den nu föreslagna ändringen av förbudslagen än

i och för sig vore, kunde det därför icke förnekas, att den komme väl sent.

Så mycket viktigare syntes det därför vara, att uppsikts- och arrendelagarna

snarligen utsträcktes att gälla jämväl för egendom, som innehades av stiftelser.

Angående behovet av en utvidgning av förbudslagens tillämplighetsområde

anfördes i promemorian under hänvisning till vad i ärendet förekommit vid

1931 års riksdag, att — oavsett huruvida åtgärder enligt bulvanlagen kunde

vidtagas i vissa fall, då fastigheter förvärvades av bolag närstående stiftelser

— det syntes erforderligt, att till förekommande av fastighetsförvärv, vilka

stöde i strid mot förbudslagens syfte, lagen snarast möjligt underginge sådan

jämkning, att den bleve tillämplig jämväl å vissa andra rättssubjekt än bolag

och ekonomiska föreningar.

Jag ämnar nu först redogöra för de inkomna utlåtandena, såvitt de röra frågan

örn behovet av den föreslagna utvidgningen av förbudslagens tillämplighetsområde,

varvid jag jämväl kommer att återgiva de allmänna omdömen, som

uttalats angående lagförslaget. Senare vill jag omnämna de anmärkningar,

som framställts mot förslagets detaljer.

Länsstyrelserna i Hallands län, Jämtlands län och Västerbottens län förklara

sig intet hava att erinra mot det upprättade lagförslaget.

Egnahemsnämnden i sistnämnda län anser, att de föreslagna ändringarna i

förbudslagen skulle verksamt förhindra ett kringgående av förutvarande lagbestämmelser,

och tillstyrker förslagets antagande.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför att, ehuru något kringgående inom

länet av förbudslagens bestämmelser i de uti promemorian angivna hänseenden

icke kommit till länsstyrelsens kännedom, länsstyrelsen dock icke har något

att erinra mot de föreslagna lagändringarna.

Utlåtanden med i huvudsak samma innehåll hava avgivits av länsstyrelserna

i Östergötlands län, Jönköpings län, Kalmar län, Blekinge län, Malmöhus län,

Värmlands län, Västmanlands län och Gävleborgs län.

Uppsala läns jordbrukskommission anför följande:

Förbudslagen torde hittills haft mycket liten betydelse för de sociala förhållandena

inom Uppsala län. I de fall då bolag åstundat förvärv av fastighet,

hade det varit för fyllandet av speciella behov av den art, att dispens från

lagens tillämpning beviljats. Utvecklingen på fastighetsmarknaden sedan lagens

tillkomst år 1925 hade i länet visat sig gå i sådan riktning, att de större

fastighetsbolagen — och speciellt det största, Gimo-österby — livligt åstundat

att sälja ifrån smärre jordbruksfastigheter med nödig skogsareal, en tendens

som allt fortfarande gjorde sig gällande. Det finge alltså icke blott sägas, att

bolagen lojalt låtit de självständiga bondejordbruken för sig bestå, utan det

måste erkännas, att de verksamt bidragit till skapandet av nya sådana. Vad

sålunda anförts örn förbudslagen gällde i än högre grad om bulvanlagen. Jord
-

Behovet av

ändring i

förbudslagen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

brukskommissionen hade sig icke bekant något enda fall inom Uppsala län, där

ingripande jämlikt denna skett eller bort ske. Vad anginge remissärendets huvudfråga,

inrangerandet under förbudslagen av visst slag av stiftelser och

föreningar,^ torde jämväl denna få anses vara av ringa betydelse för Uppsala

län. Förhållandena vid länets fastighetsbolag vore icke och torde icke inom

överskådlig tid bliva sådana, att frestelse till kringgående av redan befintliga

lagbestämmelser på området kunde tänkas uppstå. Ej heller torde vara att befara

bildandet av skogsbolagen närstående stiftelser eller föreningar av sådan

art, som det ansåges nödigt att bringa under förbudslagen. Om lagförslaget

således för Uppsala läns vidkommande å ena sidan icke syntes motsvaras av

något verkligt behov, kunde det å andra sidan i den utformning, som förslaget

hade, enligt jordbrukskommissionens mening icke medföra några olägenheter.

För vissa andra län torde lagändringen vara av behovet påkallad och syntes för

dessa motsvara det avsedda ändamålet.

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar:

Inom länet hade icke, såvitt länsstyrelsen hade sig bekant, förekommit något

fall av kringgående av bulvanlagen eller förbudslagen genom överlåtelse av

bulvanfastighet på stiftelse. Såsom jordbrukskommissionen framhållit, hade

utvecklingen inom länet gått i helt motsatt riktning. Däremot hade landshövdingen

haft erfarenhet av här avsedda förfarande inom annat län, dock inskränkt

till ett fåtal fall, där fastighetsförvärv redan tidigare ägt rum. Såvitt föreliggande

utredning utmärkte hade kringgående förekommit jämväl i vissa andra

län, dock ej i stor omfattning. Att ett sådant kringgående av lagen kunde

äga rum utan tillfälle till laglig reaktion däremot, måste anses otillfredsställande

för rättsmedvetandet. Ehuru omfattningen hittills syntes hava varit ganska

ringa, ansåge länsstyrelsen därför en komplettering av lagen vara motiverad.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har uttalat, att den ifrågasatta lagändringen

för länets vidkommande icke hade någon aktualitet. Då emellertid, enligt vad

verkställd utredning givit vid handen, i andra delar av riket förekommit företeelser,

som tydligt åsyftade ett kringgående av gällande bestämmelser i fråga

örn förbud för bolag att förvärva fast egendom, samt förbudslagens ändamål

därigenom äventyrades, ansåge sig länsstyrelsen böra biträda ändringsförslaget.

Länsstyrelsen i Gotlands län har förklarat sig icke hava någon erfarenhet

från länet rörande i ärendet åsyftade försök att kringgå stadgandena i förbudslagen.

Med hänsyn till de åberopade fallen, där bolag låtit stiftelser uppträda

såsom bulvaner för förvärv av fastigheter, till vilka bolagen i själva verket

vore ägare, syntes det emellertid vara nödvändigt att utsträcka förbudslagens

tillämpning på sådant sätt, att ett dylikt uppenbart kringgående av lagens

bestämmelser stävjades.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län yttrar följande:

Såvitt för länsstyrelsen vore bekant förekomme icke numera inom länet, att

enskilda personer uppträdde såsom bulvaner för bolag, utom i ett fall, vilket

för närvarande vore underkastat domstols prövning. Såvitt känt vore hade förut

förefintliga bulvanförhållanden avvecklats. Någon stiftelse av sådan beskaffenhet,

som uti promemorian omförmäldes, funnes icke i länet. Då det

emellertid icke vore uteslutet, att försök att kringgå förbudslagen och bulvanlagen

genom att låta stiftelser eller ideella föreningar uppträda såsom bulvaner

för bolag vid förvärv av fast egendom framdeles kunde komma att göras,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

11

funne länsstyrelsen särskilt med hänsyn till vad i andra delar av riket i dylikt

avseende förekommit den ifrågasatta ändringen av förbudslagen vara väl motiverad,

och hade länsstyrelsen intet att erinra mot lagförslagets upphöjande

till lag.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har uttalat den uppfattningen, att såvitt

anginge länet hittills knappast framträtt något behov av lagändring i syfte

att förhindra pensions- eller andra stiftelser att med kringgående av gällande

förbudslagstiftning förvärva fast egendom. Därest emellertid på grund av

inom vissa andra delar av landet gjorda erfarenheter den ifrågasatta utvidgningen

av förbudslagens tillämplighetsområde över huvud ansåges böra komma

till stånd, syntes jämväl enligt länsstyrelsens förmenande detta spörsmål

i lagtekniskt hänseende lämpligen böra lösas på sätt skett i det remitterade

förslaget.

Några länsstyrelser förmena, att den ifrågasatta utvidgningen av förbudslagens

tillämplighetsområde i varje fall icke bör avse riket i dess helhet.

Sålunda anför länsstyrelsen i Kristianstads län — under förmälan bland annat

att, enligt vad länets jordbrukskommission upplyst, icke inom länet förmärkts

något fall, som kunde motivera ändring av förbudslagen, samt att förhållandena

inom länet icke vore sådana, att för framtiden kunde befaras några

försök att kringgå förbudslagen — att länsstyrelsen icke kan finna lagändringen

behövlig, i varje fall icke såvitt angår rikets sydligare delar.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner förhållandena i länet icke

giva anledning till lagstiftning i det i remissen avsedda syftet samt avstyrker,

att en sådan lagstiftning kommer att omfatta de län, där den förut gällande

förbudslagen av år 1906 icke ägde tillämpning. Länsstyrelsen anser, att örn

lagen i avsedd omfattning genomfördes, skulle stiftelser och ideella föreningar

i dessa län förorsakas kostnader och besvär, som icke stöde i förhållande till

de jämförelsevis obetydliga fastighetsförvärv, varom här i regel vore fråga.

En ytterligare hämsko skulle läggas på den fria handeln, och detta utan att

några skäl därtill förelåge.

Med bifogande av yttrande från jordbrukskommissimen i länet, vilken förklarar

sig vilja avstyrka den ifrågasatta lagstiftningen såvitt angår sådana

delar av landet där behov av sådan lagstiftning ej föreligger, anför länsstyrelsen

i Skaraborgs län följande:

Vad länet vidkomme hade icke såvitt för länsstyrelsen vore känt inträffat

några fall liknande dem, vilka förekommit i rikets nordligaste län och åberopats

såsom skäl till ändring i förbudslagen. Länet vore till övervägande del ett

jordbrukslän och skogsfastigheterna bestode huvudsakligen av kronoparker

samt boställs- och allmänningsskogar under vederbörlig tillsyn och kontroll.

Dessa omständigheter och rådande förhållanden i övrigt inom länet syntes kunna

berättiga till antagande, att missförhållanden av antydd art ej heller framdeles

behövde befaras inom länet. Med anledning av vad salunda anförts finge

länsstyrelsen giva tillkänna, att lagstiftningen i fråga för länets del icke syntes

vara av behovet påkallad.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter uppskov med den föreslagna

lagstiftningen. Länsstyrelsen anför härutinnan följande:

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Kravet på utsträckning av tillämplighetsområdet för förbudslagen att omfatta

jämväl stiftelser hade föranletts av att under de senaste åren ett stort

antal jordbruks- och skogsfastigheter överlåtits till bolag närstående stiftelser,

varigenom syftet med den s. k. norrlandslagstiftningen förfelats beträffande

de överlåtna fastigheterna. Dessa torde till huvudsaklig del hava utgjort

fastigheter, vilka enskilda personer innehaft såsom bulvaner för trävaruaktiebolag.

I dervid remissen fogade handlingarna lämnades uppgift om de stiftelser,

som på sådant sätt förvärvat fastigheter. Till fullständigande av dessa

uppgifter finge länsstyrelsen meddela, dels att John och Ulla Ekmans stiftelse

icke syntes hava kommit till stånd, dels att genom stiftelsebrev den 23 december

1930 till en stiftelse, benämnd Pensionsstiftelsen för befattningshavare

hos Trävaruaktiebolaget Svartvik, överlåtits åtskilliga inom Västernorrlands

och Jämtlands län belägna fastigheter med ett sammanlagt taxeringsvärde av

426,800 kronor. Efter frånräknande av fastigheterna åvilande gäld uppginge

angivna stiftelses behållna förmögenhet enligt uppgift till 117,544 kronor. Bestämmelserna

för stiftelsen vore ungefär enahanda som bestämmelserna rörande

Kramforsstiftelsen och Skönviksstiftelsen. De överlåtna fastigheterna torde

vara fastigheter, som stiftaren innehaft såsom bulvan för bolag.

De skedda fastighetsöverlåtelserna till stiftelser hade uppenbarligen varit

föranledda av bulvanlagens tillkomst. Huruvida bolagen genom överlåtelserna

kunde sagås hava lyckats att i verklig mening kringgå förbudslagen, kunde

dock ifrågasättas. Det torde nämligen vara tvivelaktigt, huruvida bolagen utan

att bulvanförhallande uppstode kunde erhålla lika stor fördel av fastigheterna

i vederbörande stiftelsers ägo som om bolagen ägt fastigheterna själva eller genom

bulvan. Sannolikt vore, att fastighetsöverlåtelserna till ifrågavarande

stiftelser av bolagen främst betraktats som en nödfallsåtgärd till undvikande

av att fastigheter, vilka bolagen redan genom bulvaner varit ägare till, i stor

mängd samtidigt försåldes till synnerligen låga och för bolagen i hög grad förlustbringande

priser. . Då emellertid tidigare förefintliga bulvanförhållanden

numera i allmänhet blivit upplösta, samt tillvaron av bulvanlagen väl finge anses

medföra, att nya bulvanförhållanden icke uppkomme, torde massöverlåtelser

av fastigheter å stiftelser icke vidare behöva befaras, utan syntes det sannolikt,

att fastighetsöverlåtelser till stiftelser framdeles icke komme att ske i

större utsträckning, än före bulvanlagens tillkomst. Det torde därför kunna

ifrågasättas, huruvida icke den vidare utvecklingen av stiftelsers fastighetsförvärv

under någon tid borde avvaktas, innan ifrågavarande lagstiftningsåtgärder

tillgrepes.

Länsstyrelserna i Stockholms län, Kronobergs län, Älvsborgs län och örebro

län avstyrka den ifrågasatta lagstiftningen.

Förstnämnda länsstyrelse bifogar yttrande från länets jordbrukskommission,

som anför:

Det utarbetade lagändringsförslaget hade väl för närvarande ingen betydelse

för länets jordbruksområde, men då det kringgående av de nuvarande bestämmelserna,

som förekommit i Norrland, kunde tänkas komma att tillämpas även

inom länet, därest det icke genom lagändring förklarades stridande mot lagens

anda och mening, torde ändringsförslaget böra tillstyrkas.

I eget utlåtande anför länsstyrelsen i Stockholms län, att den icke har sig

bekant, att inom länet förekommit eller planerats några sådana jordförvärv av

stiftelser, vilka skulle innebära ett kringgående av förbudslagen. Då vid utredningen

endast konstaterats fyra fall av denna art inom rikets fyra nordligaste

län, läge det enligt länsstyrelsens mening nära till hands att ifrågasätta,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

13

huruvida en eventuell utsträckning av förbudet mot jordförvärv, motiverad av

dessa fall i Norrland, utan vidare skulle anses även motiverad för hela riket.

Därest emellertid utsträckning av förbudet ansåges ej böra ifrågakomma utan

att avse bela riket, syntes det i alla händelser angeläget att ej under förbudet

indraga andra rättssubjekt än sådana, från vilka ett kringgående av nuvarande

lag rimligen kunde befaras. Att utvidga Kungl. Maj :ts övervakande av jordförvärv

längre än verkligen visats vara behövligt måste efter länsstyrelsens mening

ur alla synpunkter anses oriktigt och olämpligt. Sedan länsstyrelsen ur

dessa utgångspunkter framställt vissa anmärkningar mot förslagets utformning

— anmärkningar, till vilka jag senare återkommer — förklarar sig länsstyrelsen

icke kunna tillstyrka, att det remitterade förslaget lägges till grund för

lagstiftning.

Länsstyrelsen i Kronobergs län bifogar yttrande från länets hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, vilket ej bar något att erinra mot den föreslagna lagändringen,

samt anför för egen del:

Av hos länsstyrelsen registrerade 85 stycken stiftelser ägde fem på grund

av testamente fastigheter och hade i enlighet med bestämmelser i donationsurkundema

tre stiftelsers donationskapital helt eller delvis nedlagts i fastigheter.

I intet av dessa fall hade stiftelsernas fastighetsförvärv skett i syfte att undgå

tillämpningen av den s. k. norrlandslagstiftningen. Därjämte ägdes ett flertal

fastigheter i länet av ideella föreningar och ej heller beträffande dessa

fastigheter förelåge några omständigheter, som tydde på att fången skett i sådant

syfte. För länets vidkommande syntes således icke förefinnas något behov

av sådan lagstiftning, som med förslaget avsåges. Det ville synas länsstyrelsen,

att gällande bestämmelser örn bulvanförhållanden i fråga örn fast egendom samt

örn tillsyn över stiftelser vore ägnade att i avsevärd mån minska de missförhållanden,

som i remissen angivits som grund för lagförslaget. Länsstyrelsen avstyrkte

den föreslagna lagändringen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län omnämner chefens för jordbruksdepartementet

uttalande vid besvarandet av herr Lindhagens interpellation vid 1931 års

riksdag rörande norrlandslagstiftningen samt anför i anslutning härtill:

Det vore obestritt, att i händelse stiftelse kunde betraktas som bulvan för

bolag, folie stiftelsens fastighetsförvärv under bulvanlagens bestämmelser. Att

stiftelse vore ''närstående’ till skogsbolag syntes svårligen innebära ett sådant

förhållande, som i och för sig borde leda till utsträckning av gällande bolagslagstiftning

att omfatta även stiftelse. En sådan utsträckning av lagstiftningen

borde föregås av en undersökning, huruvida fastighetsinnehav av stiftelse

utgjorde eller sannolikt komme att utgöra sådan social fara, som vore

grunden för hela den s. k. norrlandslagstiftningens tillkomst. Denna undersökning

borde omfatta i främsta rummet Norrland, där frågan blivit aktuell,

men, då lagen vore avsedd att omfatta hela landet, även det övriga Sverige,

där man nu stöde skäligen främmande för behovet av en skärpt lagstiftning

på ifrågavarande område.

Den lagens anda och mening, som det gällde att i främsta rummet värna,

vöre nämligen enligt länsstyrelsens mening den, som för länge sedan erövrat

svensk lagstiftning och som ännu finge anses vara dess ledande princip, att

förvärv av jord och annan egendom borde stå var och en fritt, om ej särskilda

anledningar till inskränkande bestämmelser gåves. Några bärande skäl för

nu föreslagna restriktioner ansåge länsstyrelsen icke hava framförts. Men

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Förbudslagens

utsträckning

att gälla

jämväl stiftelser

och

ideella föreningar.

däremot skulle lagstiftningen otvivelaktigt vara till olägenhet för fullt legitima

intressen. Det vore alltid till nackdel vid affärsuppgörelser, om dessa

skulle göras beroende av senare fastställelse av myndighet. Det gynnsamma

tillfället till uppgörelse kunde på så sätt lätt gå förlorat.

Länsstyrelsen yttrar sig därefter örn en detalj i förslaget samt anför slutligen

:

Den fruktansvärda ekonomiska kris, som världen nu genomginge, bringade

alla värden att falla, man visste ej vart. Ej minst vore detta fallet med värdena

å fast egendom. Varje statlig åtgärd, som verkade i värdesänkande riktning

-— verkan kunde vara hur obetydlig som helst — borde därför undvikas.

En restriktiv lagstiftning för handeln med fastigheter, som uteslöte vissa köpare

och försvårade andras förvärv, måste verka i värdeminskande riktning.

Det av justitiedepartementet på riksdagens begäran utarbetade lagförslaget

komme i ett särdeles olämpligt ögonblick. Länsstyrelsen ansåge, att förslaget

icke borde läggas till grund för lagstiftning.

Länsstyrelsen i Örebro län har införskaffat yttrande från länets skogsvårdsstyrelse.

Denna meddelar, att det icke kommit till dess kännedom, att inom

länet förbudslagen kringgåtts av bolag eller förening på sätt som angåves i

promemorian. För egen del upplyser länsstyrelsen, att den härutinnan jämväl

förhört sig hos flera landsfiskaler samt att den ej heller vare sig nu eller

tidigare erhållit någon upplysning i sådant hänseende. I anslutning härtill

anföres i länsstyrelsens utlåtande vidare:

Länsstyrelsen funne sig således kunna anföra, att för länets vidkommande,

i varje fall för närvarande, någon lagändring i nu avsedd del icke vore av behovet

påkallad.

I den mån missbruk av lagens bestämmelser annorstädes förekommit, syntes

det länsstyrelsen, som örn åtminstone i regel möjlighet borde finnas till ingripande

medelst tillämpning av bulvanlagen.

Lagstiftningen angående förbud för bolag att förvärva fast egendom torde

för övrigt närmast hava tillkommit i syfte att bevara de självständiga bondejordbruken

samt förebygga att dessa komme under bolagsvälde. Förhållandena

torde emellertid numera hava utvecklat sig på det sätt, att bolagen själva

vore mindre benägna att förvärva inägojord, utan fastmera snarare ville avhända

sig sitt innehav av sådan. Lagstiftningen syntes därför enligt länsstyrelsens

mening böra åsyfta en skärpt tillsyn däröver, att åt de självständiga

jordbruken tillförsäkrades fullt så mycken skog, som enligt de särskilda orternas

förhållanden vore erforderligt för lantbrukets säkra bestånd. Att däremot

hindra bolagen att förvärva skogsområden i övrigt, syntes länsstyrelsen

ur nationalekonomisk synpunkt så mycket mindre böra ifrågakomma, som

ostridigt vore, att de enskilda bolagsskogarna hörde till de bäst skötta i landet.

Då enligt länsstyrelsens uppfattning de föreslagna bestämmelserna icke

vore av behovet påkallade, hemställde länsstyrelsen, att förslaget icke måtte

läggas till grund för ändrad lagstiftning i ämnet.

I promemorian hade anförts, att därest utvidgning av förbudslagens tillämplighetsområde

ansåges nödig, till en början uppkomme spörsmålet, huruvida

utvidgningen borde avse allenast stiftelser eller, förutom stiftelser, jämväl

ideella föreningar. Till belysande av detta spörsmål lämnades i promemorian

följande upplysningar angående dels tidigare gällande inskränkningar i för
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191. 15

eningars rätt att förvärva fast egendom dels ock de nu gällande bestämmelsernas

tillkomst.

Lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag och förening att

förvärva fast egendom, vilken lag upphävdes genom den nu gällande förbudslagen,

gällde ursprungligen för bolag och ekonomiska föreningar men blev

genom en år 1911 vidtagen ändring tillämplig jämväl i fråga örn ideella föreningars

fastighetsförvärv. Denna ändring sammanhängde med vissa samtidigt

föreslagna — men icke genomförda -— ändringar på föreningslagstiftningens

område, innefattande bland annat, att en ideell förening under viss förutsättning

skulle kunna vinna registrering såsom ekonomisk.

Då vid 1921 års riksdag i anledning av väckt motion förelåg till behandling

förslag, att 1906 års lag skulle äga tillämpning jämväl i de delar av landet,

där lagen då icke gällde, beslöt riksdagen, som biföll förslaget, på hemställan

av lagutskottet, att vid denna tillämpning med förening skulle förstås allenast

ekonomisk förening. I utlåtande (nr 22) i anledning av motionen hade utskottet

anfört bland annat, att den år 1911 vidtagna ändringen i 1906 års lag syntes

mera hava tillkommit av förbiseende från den lagstiftande maktens sida än i

följd av något på vunna erfarenheter grundat behov. Någon fara från ideella

föreningars sida kunde svårligen väntas, och genom deras inbegripande under

lagen skulle beredas dessa föreningar, med sina oftast mycket begränsade tillgångar,

endast onödiga besvär och omkostnader.

Vid behandlingen i statsrådet av förslaget till den nu gällande förbudslagen

omnämnde dåvarande chefen för justitiedepartementet, hurusom jordkommissionen

i sitt betänkande med förslag till lag med bestämmelser angående rätt

att förvärva och besitta fast egendom yttrat, att, såvitt erfarenheten gåve vid

handen, ideella föreningar ytterst sällan gjorde några mera betydande förvärv

av jordbruksfastigheter, samt att i de fall, då förvärv skedde, några missförhållanden

i de avseenden, vilka förslaget avsåge att förebygga, näppeligen

syntes förekomma, varför kommissionen icke ansett nödigt att stadga koncessionsplikt

i fråga om fastighetsförvärv, som gjordes av sådana föreningar. Departementschefen

yttrade vidare att, ehuru enligt hans uppfattning vissa skäl

kunde anföras till stöd för att även ideella föreningar bleve underkastade

ifrågavarande koncessionsplikt, han ansett sig kunna tillstyrka, att tillämpningen

av den lag, som skulle utfärdas, inskränktes till bolag och ekonomiska

föreningar.

Därefter anfördes i promemorian ytterligare följande:

Emot ett förslag örn utsträckning av förbudslagens tillämplighetsområde att

omfatta ideella föreningar torde kunna invändas, att de fastighetsförvärv, som

hittills gjorts av ideella föreningar, ej, såvitt känt vore, varit av den beskaffenhet,

att de påkallade en sådan lagändring. Vid en utredning angående utvidgning

av förbudslagen måste emellertid såvitt anginge ideella föreningar

beaktas ej allenast de fastighetsförvärv, som redan skett, utan jämväl och i

främsta rummet de fastighetsförvärv, som vore att befara, för den händelse

lagen bleve tillämplig å stiftelser. Härvid torde man icke kunna såsom oberättigad

avvisa den misstanken, att, därest stiftelsers men icke ideella föreningars

fastighetsförvärv bleve underkastade kontroll, försök skulle komma

att göras att genom bildande av ideella föreningar och fastighetsöverlåtelser till

dessa undgå förbudslagens bestämmelser. Jämväl borde beaktas, att gränsen

mellan vissa former av stiftelser och av ideella föreningar vore synnerligen

svävande. Med hänsyn till det anförda syntes i nu förevarande hänseende

skillnad icke böra göras mellan stiftelser och ideella föreningar.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

I promemorian behandlades vidare frågan, huruvida särskilda grupper av

stiftelser eller ideella föreningar skulle undantagas från lagens tillämplighet.

Härutinnan anfördes följande:

Vad anginge stiftelser torde härvid i första hand ifrågakomma sådan stiftelse,

vars styrelse utgjordes av statsmyndighet. Att dylik stiftelse ej borde

vara underkastad förbudslagen syntes uppenbart. Vidare torde kunna undantagas

stiftelse, som förvaltades av riddarhusdirektionen eller av akademi eller

annan inrättning, för vilken Konungen fastställt stadgar, samt stiftelse, som

hade av Konungen fastställda stadgar. Örn åtskilliga andra stiftelser torde

visserligen gälla, att man ej heller hos dem torde behöva befara några tendenser

att medverka till kringgående av förbudslagen. Att bland de olika stiftelserna

uppdraga en rättvis gräns erbjöde emellertid synnerliga svårigheter. Den

utredning, som förebragts i sammanhang med ärendets behandling vid 1931

års riksdag, torde få anses ådagalägga, att en uppdelning icke kunde ske med

hänsyn till stiftelsernas i stiftelseurkunderna angivna syften. De synpunkter,

som kunde anläggas i fråga om stiftelser i allmänhet, gällde uppenbarligen

jämväl beträffande idella föreningar. Dessutom vore att beakta, att de ideella

föreningarna ännu icke blivit föremål för laglig reglering.

Vissa av de inkomna yttrandena innehålla uttalanden i de sålunda berörda

frågorna.

Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att det vore angeläget att ej

under det ifrågasatta förbudet indraga andra rättssubjekt än sådana, från

vilka ett kringgående av nuvarande lag rimligen kunde befaras. En sådan

tankegång vore tydligt uttryckt i andra lagutskottets utlåtande vid 1931 års

riksdag, i det att utskottet förordade utredning angående förbudslagens utvidgning

till vissa slag av stiftelser. Promemorian hade helt åsidosatt en sådan

begränsning. Länsstyrelsen förmenade, att lagstiftningen på detta område

givetvis borde upptaga sådana nya restriktioner, som erfarenheten visade vara

erforderliga ur samhällelig synpunkt, men heller icke gå längre.

Länsstyrelsen har vidare anfört följande:

Det läge i öppen dag, att en generell utsträckning av förbudet till stiftelser

och ideella föreningar skulle vålla dessa betydande olägenheter. Det funnes

en mängd sådana sammanslutningar, flertalet små och i blygsam ekonomisk

ställning, och ej sällan hände, att de behövde förvärva fastighet, oftast i direkt

samband med sitt oegennyttiga syfte. Att ställa deras jordförvärv under förbudslagen

skulle för dem betyda kostnader, omgång, besvär, ibland svårigheter

att få en uppgörelse med avlåtaren — ty köp av fastighet kunde ej alltid

dragas ut på tiden.

Från det nya förbudet föresloges i promemorian undantag endast för stiftelser,

lydande under statsmyndighet, riddarhusdirektionen eller akademi eller

annan inrättning, för vilken Konungen fastställt stadgar, samt slutligen överhuvud

taget för ''stiftelser, som har av Konungen fastställda stadgar’. Det

torde vara anledning att något analysera innebörden av det sista undantaget.

Dess syfte kunde väl anses vara att möjliggöra för Kungl. Maj:t att en gång

för alla meddela vissa stiftelser kapacitet till förvärv av fast egendom, och

mot detta syfte vore — från förslagets förutsättningar — givetvis intet att

erinra. Däremot nödgades länsstyrelsen ifrågasätta, huruvida den väg som

föreslagits vore lämplig eller framkomlig. Så sent som 1929 hade tillkommit

en lag örn tillsyn över stiftelser, med vars grunder och bestämmelser den nu

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 191.

17

föreslagna punkten i förbudslagen syntes föga förenlig. Sagda punkt skulle

påtagligen, om den överhuvud taget väntades fylla sitt ändamål, verka så,

att ett flertal stiftelser, som kunde ha tanke på fastighetsförvärv eller hopp

örn testamentering av fastighet, skulle animeras att söka Kungl. Maj:ts stadfästelse

på sina stadgar. Det förefölle föga lyckligt att föranleda en anhopning

av sådana stadgeprövningar hos Kungl. Majit. Dessutom kunde frågas,

ur vilka synpunkter prövningen — som givetvis måste omfatta inlämnade stadgar

i deras helhet — skulle av Kungl. Majit företagas i den. mängd fall, då

själva stiftelsen ej hade något allmännare intresse. För övrigt skulle, efter

tankegången i promemorian, en stiftelses ändamål så val som dess stadgar

kunna befinnas förträffliga utan att motivera rätt till fastighetsförvärv. Länsstyrelsen

kunde icke se annat än att fastställelse av stadgar såsom sådana vore

en sak, lämplighet till jordförvärv — fortfarande ur promemorians synpunkt

— en annan. Ifrågavarande undantag syntes därför knappast hållbart och

kunde under inga förhållanden motväga olägenheterna av huvudbestämmelsen.

Länsstyrelsen i Uppsala län har funnit, att svårigheten i många fall att

draga en gräns mellan ideella föreningar och stiftelser torde böra föranleda,

att även rättssubjekt av förstnämnda slag inbegripas under förbudet. Däremot

förefölle det som om längre gående undantag från förbudet än förslaget

innehölle borde göras beträffande både föreningar och stiftelser. Härutinnan

anför länsstyrelsen vidare:

Såsom exempel härpå kunde framhållas, att vissa sammanslutningar, vilka,

utan att hava till ändamål att genom ekonomisk verksamhet tillgodose medlemmarnas

ekonomiska intressen, fullföljde övervägande religiösa, välgörande,

sociala, undervisnings- eller liknande syften, understundom toge form av föreningar

eller stiftelser. (Jfr förordningen örn arvskatt och skatt på gåva 32 §.)

Sålunda ägde Evangeliska fosterlandsstiftelsen en jordbruksfastighet, som

användes till barnhem och i någon mån till ålderdomshem. Den religiösa föreningen

''Kvinnliga missionsarbetare’ ägde fastigheter, vilka användes till. skola,

ålderdomshem och sjukhem. Vissa folkhögskolor dreves av föreningar

eller stiftelser och hade för sin undervisning förvärvat jordbruksfastigheter.

Att låta dylika sammanslutningar bliva beroende på dispens syntes mindre

lämpligt. Överhuvud torde ifrågavarande verksamhetsyttringar icke böra underkastas

förbudslagstiftningen.

Länsstyrelsen i Gotlands län har i dessa frågor yttrat:

Länsstyrelsen ställde sig synnerligen tveksam, örn en så omfattande utsträckning

av förbudslagens tillämplighetsområde, som nu föreslagits, kunde vara nödvändig

och överhuvud taget lämplig. Varje förening och stiftelse med.välgörande,

vetenskapligt, konstnärligt, idrottsligt eller annat syfte skulle enligt förslaget

bliva underkastad förbudslagens stadganden. Otvivelaktigt skulle detta vålla

såväl ifrågavarande föreningar och stiftelser som även myndigheterna åtskilligt

besvär, som i flertalet fall syntes ganska onödigt. Inom länet funnes t. ex.

Föreningen Gotlands Fornvänner, som hade till syfte att vårda och förvärva

gotländska forntidsminnen oell gotländska naturminnesmärken. Föreningen

hade under årens lopp förvärvat ett stort antal, till arealen i allmänhet mycket

små fastigheter runt örn över Gotland, och utgjordes dessa fastigheter av

forntida gravfält, medeltida ruiner eller andra minnesmärken, för Gotland

typiska s. k. lövängar, som man velat bevara, vackra strandområden med s. k.

raukar m. m. I många fall hade dylika områden skänkts till föreningen, i

andra hade föreningen för ett ringa belopp lyckats förvärva desamma. Med

den avfattning, förbudslagens 3 § hade och enligt förslaget jämväl skulle bibe
Bihang

till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 159 haft. (Nr 191.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

hålla, torde, om förslaget genomfördes, frågan örn föreningens förvärv av dylika

fastigheter icke kunna lösas genom en sådan prövning, som jämlikt nämnda

paragraf ålåge länsstyrelsen, utan måste frågan underställas Kungl. Maj :t.

Samma torde vara förhållandet, örn t. ex. en idrottsförening ville förvärva en

idrottsplats eller en skytteförening ett område för anläggande av skjutbana.

Det syntes ganska betänkligt att lagstadga ett sådant förfarande med hänsyn

såväl till de i förhållande till fastigheternas ofta ringa saluvärde ganska betydande

kostnader, som hithörande institutioner skulle åsamkas, som ock till

den mängd ärenden, som därvid måste underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Skulle någon utväg icke kunna finnas att från lagens tillämplighet undantaga

sådana stiftelser och föreningar, som länsstyrelsen här åsyftade och där

risken för ett bulvanförhållande svårligen kunde tänkas föreligga, torde det

vara. nödvändigt att vidtaga sådana ändringar i förbudslagens 3 §, att området

för länsstyrelsens prövningsrätt utvidgades att omfatta jämväl sådana fall.

som nu berörts, och jämväl andra fall, där det vore uppenbart, att ett förvärv

borde vara tillåtet ur de synpunkter, som läge till grund för denna lagstiftning.

Denna hade ju tillkommit i syfte att bevara självständiga bondejordbruk

och att skydda jordbruksegendomar för vanhävd och det torde icke vara erforderligt

att utsträcka hithörande lagars tillämpning längre än som krävdes

för tillgodoseende av dessa syften.

I detta sammanhang ville länsstyrelsen ifrågasätta, huruvida icke den föreslagna

bestämmelsen, i 11 § sista stycket, där det endast talades örn stiftelse, i

varje fall borde utvidgas att gälla jämväl förening av sådant slag, som där

avsåges i fråga örn stiftelse. En förening sådan som t. ex. Svenska Röda Korset

skulle i annat fall inbegripas under lagen.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har uttalat den åsikten, att därest det

visade sig nödvändigt att utsträcka förbudslagen att gälla stiftelser, det även

torde bliva av behovet påkallat att låta lagen avse fastighetsförvärv av ideella

föreningar. För vederbörande bolag torde nämligen en fastighetsöverlåtelse

till sådan förening kunna bliva till enahanda gagn som örn överlåtelsen skett

till en stiftelse.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser likaledes, att stiftelser och ideella

föreningar böra jämställas.

Korrangenom

testamente.

I promemorian behandlades slutligen frågan, huruvida vad i förbudslagen

stadgades angående inskränkning i rätten att förvärva fast egendom borde

gälla i avseende å stiftelsers och ideella föreningars fång genom testamente.

Härom anfördes huvudsakligen följande:

Förbudslagen saknade motsvarighet till den särskilda bestämmelse angående

förvärv genom bodelning, arv eller testamente, som återfunnes i 18 § första

stycket lagen den 30 maj 1916 örn vissa inskränkningar i rätten att förvärva

fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag. Angående förvärv genom

bodelning eller arv kunde bestämmelse uppenbarligen icke förekomma i förbudslagen,

vilken ej gällde för fysiska personer. Faktiska hinder förelåge

visserligen icke för bolag eller ekonomiska föreningar att genom testamente

förvärva egendom, men för dylika förvärv, vilka för övrigt, såvitt känt vore,

ytterst sällan förekomme, hade icke meddelats andra bestämmelser än de enligt

förbudslagen i allmänhet gällande. Med avseende å stiftelsers och ideella

föreningars fastighetsförvärv genom testamente syntes i viss män särskilda

förhållanden föreligga. Testamentariska förordnanden, varigenom fastigheter

bortskänktes till stiftelser eller ideella föreningar torde förekomma ganska

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

19

ofta, och det syntes angeläget, att ej utan tvingande skäl meddelades sådana

kontrollbestämmelser, vilka kunde tänkas komma att verka avskräckande

på dem, som i de bästa avsikter ämnade upprätta testamente angående fast

egendom till förmån för stiftelser eller ideella föreningar. Med hänsyn härtill

vore det önskvärt, att stiftelsers och ideella föreningars fång genom testamente

kunde helt undantagas från förbudslagens tillämpning. Det syntes emellertid

ej uteslutet, att ett sådant undantag kunde lämna tillfälle till kringgående av

förbudslagen.

I åtskilliga yttranden framhålles, att förbudslagen icke bör gälla för stiftelsers

och ideella föreningars fång genom testamente. Därvid anföres, att det

förefaller mycket osannolikt, att denna form av rättshandling skulle användas

för kringgående av förbudslagstiftningen. Vidare uttalas den farhågan, att örn

dylikt fång icke undantages, lagstiftningen kommer att motverka testamentariska

förordnanden till förmån för stiftelser och ideella föreningar. Slutligen

betonas, att det måste anses olyckligt, att ett testamente till förmån för

dylikt rättssubjekt skulle bliva ogiltigt därför att testamentstagaren försummat

att i rätt tid söka dispens. I sådant avseende anför länsstyrelsen i Västernorrlands

län:

En omständighet, som i detta sammanhang borde beaktas, vore, att det icke

sällan torde komma att inträffa, att stiftelse eller förening, som förvärvat fastighet,

av förbiseende underläte att inom föreskriven tid söka tillstånd till

förvärvet, med påföljd att fånget bleve ogillt. I sådant fall mötte vid köp

och gåva i allmänhet inga svårigheter att förmå säljaren respektive givaren att

förnya fånget. Vore fånget testamente, torde det däremot ofta kunna antagas,

att vederbörande stärbhusdelägare vägrade vidtaga åtgärder för fastighetens

förnyade överlåtande på stiftelsen eller föreningen, som alltså genom

sin försummelse definitivt ginge förlustig sin rätt till fastigheten.

Den utredning, som införskaffats med anledning av innehållet i Västerbottens

läns jordbrukskommissions förut omnämnda berättelse och den i anslutning

härtill framställda interpellationen vid 1931 års riksdag, utvisar, att

under åren 1927—1930 upprättats vissa stiftelser, till antalet fyra, å vilka

överlåtits vissa i de fyra nordligaste länen belägna fastigheter till betydande

värden. Beträffande tre av dessa stiftelser angavs i stiftelsebrevet såsom stiftelsens

ändamål att säkerställa och bereda pension åt hos uppgivet bolag anställda

tjänstemän och förmän enligt de i stiftelsebrevet närmare stadgade

grunder. Den fjärde stiftelsen skulle enligt stiftelsebrevet hava till uppgift

i främsta rummet att betrygga det framtida beståndet och den värdiga

vårdnaden av uppgiven släktgård samt vidare att giva ekonomiskt stöd åt

stiftarnas avkomlingar, att genom ekonomiskt bidrag främja kulturella, skogsvetenskapliga

och industriellt-ekonomiska spörsmål av speciellt norrländskt

intresse samt att i angiven utsträckning lämna understöd åt behövande inom

Ytterlännäs församling och säkerställa stipendier åt studerande vid Norrlands

nation i Uppsala. Att stiftelserna icke tillkommit uteslutande för att tillgodose

de ändamål, som angåvos i stiftelsebreven, torde framgå av vunna upplysningar.

Utredningen lärer giva vid handen, att åtminstone en stor del

av de fastigheter, stiftelserna förvärvat, tidigare ägts för vissa bolags räk
-

lleparte
ments
ehefen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

ning genom bulvaner, mot vilka vidtagits eller med säkerhet kunde väntas åtgärder

enligt bulvanlagen, samt att bolagen icke erhållit eller ansett sig kunna

påräkna att erhålla vederbörligt tillstånd att förvärva fastigheterna. Från

bolagens sida torde det vid stiftelsernas upprättande hava varit avsett att

förebygga fastigheternas exekutiva försäljning. Man torde även hava räknat

med att förvaltningen av fastigheterna och deras skogstillgångar skulle

jämväl efter stiftelsernas tillkomst komma att skötas i samförstånd med ledningen

för respektive bolag.

Enligt vad numera upplysts, synes den sist omnämnda av de ifrågavarande

fyra stiftelserna icke hava kommit till stånd. Däremot har ytterligare en stiftelse

tillkommit med enahanda ändamål som de tre förstnämnda. Å denna

stiftelse hava överlåtits åtskilliga fastigheter inom Västernorrlands och Jämtlands

län med ett sammanlagt taxeringsvärde av inemot en halv miljon kronor.

I övrigt har icke såvitt känt är inom landet tillkommit någon stiftelse under

liknande omständigheter.

Uppenbarligen står det icke i överensstämmelse med grunderna för den s. k.

norrlandslagstiftningen, att fastigheter, vilka icke kunna förvärvas av bolag,

överlåtas å bolagen närstående stiftelser, till följd varav dessa fastigheters

återgång till självägande jordbruk förhindras. Härtill kommer, att stiftelserna

icke äro bundna av de för bolagsfastigheter gällande särskilda arrendeoch

uppsiktsbestämmelserna. Oavsett huruvida möjlighet finnes att enligt

bulvanlagen ingripa i de särskilda fall, varom utredningen giver upplysning,

torde dock vara tydligt, att nämnda lag icke lämnar betryggande garantier

mot fastighetsöverlåtelser till stiftelser, varom här är fråga. Det kunde då

synas ligga närmast till hands att vidtaga ändring i bulvanlagen. På denna

väg lärer emellertid icke mycket stå att vinna. Huru än bulvanlagen avfattas,

möta ofta svårigheter att fastställa, örn bulvanförhållande föreligger. Det

kan ock erinras, att verkligt bulvanförhållande icke behöver föreligga i sådana

fall, som här avses. Understundom torde med hänsyn till de intressen, som

norrlandslagstiftningen avser att skydda, tillsyn å stiftelsers fastighetsförvärv

vara lika erforderlig som tillsyn i fråga om bolags fastighetsförvärv. Det lärer

alltså bliva nödvändigt att i annan ordning söka förhindra norrlandslagstiftningens

kringgående.

Under ärendets behandling vid 1931 års riksdag ifrågasattes i sådant hänseende,

att förbudslagens tillämplighetsområde skulle vidgas. Denna väg synes

ock vara den lämpligaste. I enlighet härmed har i det lagförslag, som

fogats vid den inom departementet utarbetade promemorian, förbudslagen föreslagits

skola utsträckas att gälla för stiftelser — med vissa undantag -—- samt

för ideella föreningar. I flera av de inkomna utlåtandena har framhållits, att

en utvidgning av förbudslagens tillämplighetsområde icke bör gå längre än som

kan anses oundgängligen nödigt för att förekomma sådana företeelser, som

framkallat kravet på lagändring, och ur denna synpunkt har föreslagits, att

utvidgningen borde lokalt begränsas. Det har därför övervägts, huruvida icke

ändringen i förbudslagen kunde inskränkas att avse allenast de delar av riket,

där de förut omnämnda stiftelserna framträtt. Häremot tala emellertid ena
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

21

handa skäl, som på sin tid föranledde förbudslagstiftningens utsträckning till

rikets mellersta och södra delar. Även örn för närvarande behov av förbudslagens

skärpning framträtt allenast i fråga om de norrländska länen, kan dock

icke helt bortses från att jämväl i andra delar av riket kunna inträffa försök

till kringgående av ifrågavarande lagstiftning. På grund härav har jag

icke funnit mig kunna förorda en lokal begränsning av lagstiftningen. I utlåtandena

har jämväl ifrågasatts, att förbudslagens utvidgning borde gälla

allenast vissa stiftelser. I första hand inställer sig här frågan örn en begränsning

med hänsyn till stiftelsernas ändamål. Därest en dylik begränsning genomfördes,

skulle i varje särskilt fall krävas undersökning, huruvida det för

stiftelsen uppgivna ändamålet överensstämde med de verkliga förhallandena.

Det ligger i öppen dag, att en sådan undersökning är förenad med stora svårigheter.

Ej heller har den nu gällande lagstiftningen ansett ändamålet med sammanslutningen

böra tilläggas någon betydelse vid kontrollen över bolags och

ekonomiska föreningars fastighetsförvärv. En dylik ståndpunkt skulle ock

hos de avtalande parterna vid fastighetsöverlåtelser åstadkomma stor ovisshet

i fråga örn lagens tillämpning. Härvid må erinras örn innehållet i 6 §

första stycket förbudslagen, enligt vilket lagrum ansökan örn tillstånd till fastighetsförvärv

skall göras inom viss tid från det fånget skedde, vid äventyr

att fånget eljest är ogillt. Den som förvärvat en egendom bör i lagen erhålla

klart besked, huruvida skyldighet föreligger att söka koncession. Jämväl

ur en annan synpunkt framträder svårigheten att begränsa lagstiftningen

till vissa slags stiftelser. Då lagfart sökes för bolag eller förening, som avses

i förbudslagen, åligger det domstolen att pröva, huruvida det fång, varå

lagfart sökes, faller under förbudslagens bestämmelser eller icke. Om det förra

är händelsen, får ansökningen ej bifallas, förrän tillstånd till förvärvet lämnats

— jag bortser här från inrop å exekutiv auktion. Den prövning av fånget,

som skall äga rum i lagfartsärendet, kan icke gärna avse sådana förhållanden

som en stiftelses egentliga ändamål, dess huvudsakliga verksamhet eller användningen

av dess inkomster. Prövningen måste bliva av väsentligen formell

natur. Det torde alltså framstå såsom nödvändigt, att gränsen mellan ''fria’

fång och sådana fång, som kräva dispens enligt förbudslagen, göres enkel och

tydlig. Av vad jag nu anfört lärer framgå, att en eljest önskvärd begränsning

av lagstiftningen till vissa slag av stiftelser icke låter sig genomföra.

En annan fråga är, huruvida med hänsyn till det allmännas kontroll och

medverkan i fråga örn vissa stiftelsers förvaltning undantag från de föreslagna

bestämmelserna böra stadgas. Från anmälningsplikt enligt lagen den

24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser har befrielse meddelats beträffande

bland andra stiftelser sådan, vars styrelse utgöres av statsmyndighet, samt

sådan, som förvaltas av riddarhusdirektionen eller av akademi eller annan inrättning,

för vilken Konungen fastställt stadgar. Dessa stiftelser, örn vilka

gäller — förutom att de icke kunna befaras komma att medverka till kringgående

av norrlandslagstiftningen — att de klart kunna avgränsas från andro

stiftelser, torde böra undantagas jämväl från förbudslagens tillämpning. I promemorian

hade ifrågasatts, att undantag borde stadgas jämväl för stiftelse,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

sora Ilar av Konungen fastställda stadgar. Med hänsyn till vissa olägenheter,

vilka, såsom länsstyrelsen i Stockholms län framhållit, kunna följa härav, synas

övervägande skäl tala för att detta undantag utgår.

Utvidgas lagstiftningen på sätt nu ifrågasattes, torde därav bliva en följd,

att jämväl ideella föreningar måste hänföras under förbudslagen. Gränsen mellan

vissa former av stiftelser och av ideella föreningar är nämligen synnerligen

svävande. Därjämte måste beaktas, att, därest stiftelsers men icke ideella föreningars

fastighetsförvärv underkastades kontroll, förbudslagen kunde kringgås

genom bildande av ideella föreningar och fastighetsöverlåtelser till dem.

I vissa av de avgivna utlåtandena har framhållits, att en lagstiftning sådan

som den åsyftade vore förenad med olägenheter, i det att jämväl fullt lojala

stiftelser och ideella föreningar finge vidkännas besvär och även i någon mån

kostnader för att erhålla tillstånd till fastighetsförvärv. Även örn dessa erinringar

ej sakna ett visst fog, torde dock betydelsen av olägenheterna hava väsentligen

överskattats. Till en början är att märka, att fastigheter inom planlagt

område ej beröras av förbudslagen. I åtskilliga fall, då en stiftelse eller

ideell förening önskar förvärva en fastighet, torde det vara fråga örn en tomt

inom planlagt område i stad eller samhälle på landet, å vilken skall uppföras

ett sjuk- eller ålderdomshem, en samlingslokal eller annan byggnad för stiftelsens

eller föreningens verksamhet, I sådana fall erfordras alltså icke något

tillstånd till förvärv av fastigheten. Vidare ina framhållas, att 3 § förbudslagen

medgiver ett enkelt koncessionsförfarande inför länsstyrelsen i sådana

fall, då förvärvet avser fastighet — utom planlagt område — som äger

sitt huvudsakliga värde i åbyggnaden eller huvudsakligen är avsedd till tomt,

upplagsplats eller dylikt eller att nyttjas på visst närmare angivet sätt. Det

är min avsikt att i anslutning till yrkande härom i utlåtandet från länsstyrelsen

i Gotlands län föreslå, att samma förfarande skall komma till användning

i ytterligare några fall, där fråga är örn huvudsakligen mindre

fastigheter, vilka icke förvärvas för att nyttjas till jordbruk eller skogsbruk.

I detta sammanhang torde ock böra framhållas, att i de fall, då en sammanslutning

förvärvar en fastighet för bebyggelse eller för annat ändamål, det

ej sällan är en tillfällighet, huruvida sammanslutningen erhåller karaktär av

ekonomisk förening, ideell förening eller stiftelse. Under sådana förhållanden

kan det knappast anses tillfredsställande, att den omständigheten att sammanslutningen

fatt den ena eller andra formen skall vara avgörande i fråga örn

skyldigheten att söka tillstånd till förvärvet.

I flera av de inkomna utlatandena har framhållits, att det måste anses

mindre lämpligt, att stiftelsers och ideella föreningars fång genom testamente

åro underkastade kontroll. Det kan erinras, att frågan örn dylik kontroll

behandlats av lagberedningen i dess betänkande med förslag till lag örn testamente

m. m. Beredningen anförde därvid, att den saknat anledning att, utöver

vad som enligt förbudslagen gällde i fråga om bolags och ekonomisk förenings

förvärv av fast egendom genom testamente, föreslå en kontroll över

juridiska personers förvärv genom testamente. Något behov av en dylik kontroll,

som förnämligast skulle avse ideella föreningar och stiftelser, hade

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. May.ts proposition nr 191.

enligt beredningens mening icke gjort sig gällande. Det kunde tvärtom befaras,

att en kontroll skulle verka hämmande på den i vårt land — kanske

mera än i andra länder — framträdande goda viljan att genom donationer tillgodose

ändamål av allmänt social eller kulturell natur eller av betydelse för

näringslivet. Utöver vad lagberedningen sålunda framhållit torde ytterligare

en omständighet tala för att stiftelsers och ideella föreningars förvärv genom

testamente böra undantagas, då förbudslagens tillämplighetsområde vidgas.

Därest det inträffade, att en stiftelse eller ideell förening på grund^av

okunnighet örn gällande rätt försummade att inom stadgad tid söka tillstånd

till fastighetsförvärv, bleve påföljden, att fånget vore ogillt. Denna påföljd

är i fråga örn förvärv genom testamente så mycket allvarligare som fåugets

ogiltighet icke, på sätt är möjligt i fråga örn köp eller gåva, kan upphjälpas

genom ny fångeshaidling av överlåtaren. På grund av vad nu anförts anser

jag mig böra föreslå, att i förbudslagen stadgas undantag för stiftelsers och

ideella föreningars förvärv genom testamente.

Med de ändringar, som jag i det föregående angivit, synes mig det inom

departementet upprättade lagförslaget vara av beskaffenhet att kunna läggas

till grund för lagstiftning i ämnet. I fråga om de särskilda paragraferna torde

jag få anföra följande.

I 2 § har gjorts ett tillägg, varigenom stiftelsers och ideella föreningars förvärv

genom testamente undantagas från kontrollbestämmelserna i förbudslagstiftningen.

3 § har jämkats i syfte att tillgodose önskemålet, att en sammanslutning,

som vill förvärva ett område till idrottsplats eller liknande anläggning eller

som av intresse för fornminnesvård eller naturskydd vill bliva ägare^ till ett

område för att kunna skydda detsamma, ej skall behöva söka tillstånd hos

Kungl. Majit till områdets förvärvande. Enligt förslaget äger länsstyrelsen i

dylika fall lämna medgivande till förvärvet.

Enligt 4 § punkt 1 i dess nuvarande lydelse äger Kungl. Majit giva tillstånd

att förvärva fastighet av annan beskaffenhet än i 3 § sägs, därest fastigheten

vid tiden för förbudslagens ikraftträdande ägdes av ''bolag eller förening’

och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet. Med förening avses

i förbudslagen för närvarande allenast ekonomisk förening. Enligt förslaget

kommer däremot samma ord att avse såväl ekonomisk som ideell förening.

För att bestämmelsen i 4 § punkt 1 skall bibehålla sitt nuvarande innehåll

kräves således, att det angives, att bestämmelsen avser det fall, att fastighet

vid tiden för förbudslagens ikraftträdande ägdes av ''bolag eller ekonomisk

förening’ och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet. ^ •

Vid prövning jämlikt 4 § sista stycket av frågan örn tillstånd för stiftelse

eller ideell förening att förvärva fast egendom torde redan det förhållande, att

stiftelsen eller föreningen bedriver välgörande eller liknande allmännyttig

verksamhet, kunna anses utgöra en sådan särskild omständighet som där avses.

Med anledning av innehållet i 12 § ma anmärkas, att bestämmelser angående

rätt för stiftelse eller ideell förening att förvärva fast egendom finnas i

10 § förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 191.

och deras religionsövning saint i 1 § lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar

i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa

bolag.

Den i riksdagens skrivelse berörda frågan örn utvidgning av den norrländska

arrendelagen och uppsiktslagen att omfatta jämväl vissa stiftelser kräver ingående

utredning och är icke av den brådskande beskaffenhet som förevarande

spörsmål örn ändring i förbudslagen. Förslag i nämnda fråga har därför icke

ansetts böra nu framläggas.»

Föredraganden uppläser härefter förslaget till lag orri ändring i vissa ''delar

av lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag och

förening att förvärva fast egendom av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för

det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Axel Wennerholm.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

25

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående

förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom.

Härigenom förordnas dels att överskriften till lagen den 18 juni 1925 angående

förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom skall

lyda som nedan sägs, dels ock att 1, 2, 3, 4, 6, 7, 11 och 12 §§ samma lag, av

''vilka lagrum 4 § ändrats genom lag den 1 april 1927 (nr 67), skola, 4 och 6 §§

i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

Lag angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att

förvärva fast egendom.

1 §•

Bolag, förening eller stiftelse må ej i andra fall än nedan stadgas förvärva

fast egendom å landet eller i stad utanför det till bebyggande planlagda området.

Lika med stad anses köping eller annan ort, där den för städerna gällande

ordning för bebyggande skall iakttagas.

2 §•

Yad i denna lag stadgas angående inskränkning i bolags, förenings eller

stiftelses rätt att förvärva fast egendom har ej avseende å förvärv, som sker

omedelbart på grund av stadgande i lag eller jämlikt Konungens medgivande

till expropriation, eller å förvärv, som genom testamente göres av stiftelse eller

annan förening än ekonomisk förening, ej heller å förvärv av järnväg.

3 §.

Bolag, förening eller stiftelse må förvärva fastighet, som i den ordning 6 §

stadgar prövas äga sitt huvudsakliga värde i åbyggnaden eller huvudsakligen

vara avsedd till tomt, upplagsplats, idrottsplats eller dylikt eller avsedd att

nyttjas till stenbrott, grus- eller lertag eller utgöra torvmosse, vattenfall, fiske

eller annan dylik lägenhet eller prövas vara av beskaffenhet att böra skyddas

på grund av säregen natur eller fomlämning eller av liknande anledning.

Prövning, varom nu sagts, åligger Konungens befallningshavande i det län,

där fastigheten är belägen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Sedan fastighet förklarats vara av den beskaffenhet, att bolag, förening

eller stiftelse, efter vad nu sagts, må förvärva den, vare det gällande även vid

framtida överlåtelser av fastigheten eller del därav.

4 §.

Konungen äger giva bolag, förening eller stiftelse tillstånd att förvärva

fastighet av annan beskaffenhet än i 3 § sägs i fall,

1- att fastigheten vid tiden för denna lags trädande i kraft ägdes av bolag

eller ekonomisk förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet;

2. att fastigheten — -----avstyckade ägovidden;

3. att fastighetens förvärvande för bolaget, föreningen eller stiftelsen såsom

innehavare av angränsande fastighet äger avsevärd betydelse med hänsyn

till skogsvårdens främjande, dock att i dylikt fall tillstånd icke utan att särskild

anledning därtill föreligger må givas, örn jordbruket å fastighet, varifrån

förvärvet göres, därigenom skulle bringas att upphöra eller märkligen

försvagas;

4. att med fastighetens förvärvande är avsett att åt arbetare eller andra hos''

bolaget, föreningen eller stiftelsen anställda personer bereda bostäder eller att

genom idkande av jordbruk tillgodose sådana personers behov av livsförnödenheter

eller jordbruksprodukter; eller

5. att med---—---mindre jordbruk.

Prövas eljest i något fall på grund av särskilda omständigheter bolag, förening

eller stiftelse böra medgivas rätt att förvärva fast egendom av annan

beskaffenhet än i 3 § sägs, äger Konungen giva tillstånd därtill.

6 §•

Äskas sådan prövning, som i 3 § sägs, eller vill bolag, förening eller stiftelse

jämlikt 4 § söka Konungens tillstånd att förvärva fast egendom, skall

ansökan jämte fångeshandlingen ingivas till Konungens befallningshavande

inom tre månader från det fånget skedde. Försittes den tid, eller prövas fastigheten

icke vara sådan, som i 3 § sägs, och varder ej heller, där Konungens tillstånd

sökes, sådant beviljat, vare fånget ogillt.

Sökes Konungens —- ---—- — eller egnahemsnämnd.

över Konungens----— — är stadgad.

Närmare föreskrifter-----av Konungen.

Är i enlighet med vad ovan sagts frågan örn bolags, förenings eller stiftelses

rätt att förvärva fast egendom ännu ej avgjord, skall beträffande lagfart anses

möta sådant hinder, som avses i 10 § förordningen den 16 juni 1875 örn lagfart

å fång till fast egendom.

7 §■

Medelst inrop å exekutiv auktion äger bolag, förening eller stiftelse förvärva

fast egendom utan avseende å dess beskaffenhet.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

27

11 §•

Med bolag avses i denna lag icke enkelt bolag eller bolag, som driver bankeller

annan penningrörelse eller försäkringsrörelse.

Med förening avses icke förening, som driver rörelse, som nyss sagts.

Med stiftelse avses icke stiftelse, vars styrelse utgöres av statsmyndighet,

eller stiftelse, som förvaltas av riddarhusdirektionen eller av akademi eller

annan inrättning, för vilken Konungen fastställt stadgar.

12 §.

Vad utöver bestämmelserna i denna lag är örn bolags, förenings eller stiftelses

förvärv av fast egendom stadgat skall fortfarande gälla.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 9 mars

1932.

Närvarande:

justitieråden Christiansson,

Edelstam,

Stenbeck,

regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

den 19 februari 1932, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni

1925 (nr 219) angående förhud i vissa fall för bolag och förening att förvärva

fast egendom.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av extra ledamoten för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet Gustaf

Axel Eriksson.

Lagrådet yttrade:

På grund av den i ärendet förebragta utredningen finner lagrådet visserligen

ändring i förevarande lag erforderlig till förekommande av att fastigheter,

vilka icke kunna förvärvas av bolag, överlåtas å bolagen närstående stiftelser

med den påföljd att fastigheternas bevarande i enskildas hand eller återgång

till enskilda förhindras. Härvid torde, oaktat de olägenheter som obestridligen

äro därmed förbundna, det icke kunna undvikas, att ideella föreningar jämställas

med stiftelser. Å andra sidan synes — på sätt jämväl flera bland de hörda

myndigheterna framhållit —- en lagändring icke böra gå längre än som kan

anses nödvändigt för omförmälda ändamål. På de av departementschefen

anförda skäl lärer dock en begränsning av förbudet att förvärva fast egendom

till att gälla allenast särskilda slag av stiftelser eller ideella föreningar svårligen

kunna utan praktiska svårigheter genomföras i vidare mån än i förslaget

skett. Däremot synes det med hänsyn till vad sålunda anförts icke lämpligt

att å prövningen av stiftelses eller ideell förenings ansökan örn tillstånd till

fastighetsförvärv utan vidare tillämpa samma regler som å prövningen av sådan

ansökan av bolag.

Med den avfattning bestämmelserna i 4 § förevarande lag nu hava och motsvarande

stadgande i 1906 års lag i ämnet ägde, har åsyftats att giva uttryck

åt den strängt restriktiva hållning, lagstiftningen intager i fråga om bolags

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

29

och ekonomiska föreningars jordförvärv. Med avseende å koncessionsprövningen

är lagens ståndpunkt principiellt den, att tillstånd skall meddelas allenast

i fall, som hava karaktären av undantag; å sådana, som företrädesvis kunna

ifrågakomma, lämnas i paragrafen några särskilda exempel, medan de övriga

avses skola ingå under sista styckets uttryck »i något fall på grund av särskilda

omständigheter». I överensstämmelse härmed har ock lagen tillämpats. På

grund åter av den nu föreslagna lagändringens syfte framstår det knappast

såsom riktigt, att i fråga örn ideell förenings eller stiftelses fastighetsförvärv

stadfästa samma stränga begränsning, som gäller för bolag och ekonomiska

föreningar. Och en restriktiv tillämpning av samma natur torde ej heller

vara avsedd. Mindre lämpligt synes det vara att under en gemensam formulering

inbegripa olikartad prövning, och den nuvarande innebörden av 4 § skulle

kunna väsentligt försvagas, örn paragrafen komme att omfatta även ifrågavarande

rättssubjekts koncessionsansökningar, vilka i allmänhet skulle bliva

att bedöma på annat sätt än det hittills förekommande.

På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att 4 § uppdelas i två

moment på det sätt, att första momentet upptager paragrafens nuvarande lydelse,

dock med angivande i de inledande orden, i punkt 1 och i sista stycket, att

bestämmelserna hava avseende å ekonomisk förening, samt att andra momentet

kommer att innehålla ett stadgande ungefärligen av den innebörd, att ideell

förening eller stiftelse må erhålla tillstånd att förvärva fastighet av annan

beskaffenhet än i 3 § sägs, där Konungen prövar förvärvet vara påkallat med

hänsyn till föreningens eller stiftelsens ändamål och verksamhet samt ej på

grund av särskilda omständigheter finner tillstånd därtill böra vägras. Härigenom

skulle den kontroll över ideella föreningars och stiftelsers fastighetsförvärv

vinnas, som är huvudsyftet med denna lagändring.

Vid bifall till lagrådets hemställan erfordras, att den i 5 § förekommande

hänvisningen till 4 § första stycket andra punkten ändras till 4 § 1 mom. samt

att därjämte förslagets ingress fullständigas. Tillika erinras, att de i anledning

av 6 § utfärdade tillämpningsföreskrifterna böra i fråga örn ideell

förenings och stiftelses ansökan örn tillstånd till fastighetsförvärv erhålla ett

efter lagändringen lämpat innehåll.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Utdrag av protokollet över justitiedepartement sär enden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 11 mars 1932.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener,

Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, lagrådets den 9 mars 1932

avgivna utlåtande över det den 19 februari samma år till lagrådet remitterade

förslaget till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr 219)

angående förhud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom

samt anför därvid:

»Lagrådet har på grund av den i ärendet förebragta utredningen funnit ändring

i förevarande lag erforderlig och har ansett en begränsning av förbudet

att förvärva fast egendom till att gälla allenast särskilda slag av stiftelser

eller ideella föreningar svårligen kunna utan praktiska svårigheter genomföras

i vidare mån än i förslaget skett. Emellertid har lagrådet uttalat, att det

icke syntes lämpligt att å prövningen av stiftelses eller ideell förenings ansökan

örn tillstånd till fastighetsförvärv utan vidare tillämpa samma regler

som å prövningen av sådan ansökan av bolag, samt i anslutning härtill framställt

erinran mot den föreslagna avfattningen av 4 § i lagen. I fråga örn denna

paragraf har lagrådet hemställt, att ett särskilt stadgande måtte meddelas

angående rätt för ideell förening eller stiftelse att förvärva fastighet av annan

beskaffenhet än i 3 § sägs och erhålla ungefärligen den innebörd, att tillstånd

till dylikt förvärv må givas, där Konungen prövar förvärvet vara påkallat

med hänsyn till föreningens eller stiftelsens ändamål och verksamhet samt

ej på grund av särskilda omständigheter finner tillstånd därtill böra vägras.

Lika med lagrådet anser jag, att vid prövning av frågan örn tillstånd för

ideell förening och stiftelse att förvärva fast egendom andra omständigheter

än de vid bolagsförvärv bestämmande böra vinna beaktande. Vid remissen

till lagrådet framhöll jag sålunda, att redan det förhållandet, att en förening

eller stiftelse bedreve välgörande eller liknande allmännyttig verksamhet, kunde

anses såsom en sådan särskild omständighet, som borde berättiga till dispens

från förbudet. Lagrådets erinran torde ock i främsta rummet hava avsett dy
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191,

31

lika föreningar och stiftelser. Att gå längre och låta ideell förening eller stiftelse

jämväl med annat ändamål intaga en särställning i dispensavseende synes

mig knappast överensstämma med lagstiftningens grunder. Med anledning av

lagrådets erinran torde emellertid till sista stycket i 4 § böra fogas ett tillägg av

innehåll, att såsom sådan omständighet, varom i nämnda stycke talas, skall i

fråga örn förvärv, som göres av annan förening än ekonomisk förening eller av

stiftelse, anses, att föreningen eller stiftelsen främjar ett allmännyttigt ändamål

samt att förvärvet äger avsevärd betydelse för föreningens eller stiftelsens

verksamhet.»

Med förmälan att i förslaget dessutom vidtagits några redaktionella jämkningar,

hemställer föredraganden, att det sålunda ändrade förslaget måtte, jämlikt

§ 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta Tidelius.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Bilaga till departementspromemorian.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående

förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom.

Härigenom förordnas dels att överskriften till lagen den 18 juni 1925 angående

förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom skall

lyda som nedan sägs, dels ock att 1, 2, 3, 4, 6, 7, 11 och 12 §§ samma lag, av

vilka lagrum 4 § ändrats genom lag den 1 april 1927, skola, 4 och 6 §§ i

nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

Lag angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att

förvärva fast egendom.

1 §•

Bolag, förening eller stiftelse må ej i andra fall än nedan stadgas förvärva

fast egendom å landet eller i stad utanför det till bebyggande planlagda området.

Lika med stad anses köping eller annan ort, där den för städerna gällande

ordning för bebyggande skall iakttagas.

2 §.

Vad i denna lag stadgas angående inskränkning i bolags, förenings eller

stiftelses rätt att förvärva fast egendom har ej avseende å förvärv, som sker

omedelbart på grund av stadgande i lag eller jämlikt Konungens medgivande

till expropriation, ej heller å förvärv av järnväg.

3 §•

Bolag, förening eller stiftelse må förvärva fastighet, som i den ordning 6 §

stadgar prövas äga sitt huvudsakliga värde i åbyggnaden eller huvudsakligen

vara avsedd till tomt, upplagsplats eller dylikt eller att nyttjas till stenbrott,

grus- eller lertag eller utgöra torvmosse, vattenfall, fiske eller annan dylik

lägenhet.

Prövning, varom nu sagts, åligger Konungens befallningshavande i det län,

där fastigheten är belägen.

Sedan fastighet förklarats vara av den beskaffenhet, att bolag, förening

eller stiftelse, efter vad nu sagts, må förvärva den, vare det gällande även vid

framtida överlåtelser av fastigheten eller del därav.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

33

4 §.

Konungen äger giva bolag, förening eller stiftelse tillstånd att förvärva fastighet

av annan beskaffenhet än i 3 § sägs i fall,

1. att fastigheten vid tiden för denna lags trädande i kraft ägdes av bolag

eller ekonomisk förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet;

2. att fastigheten-----avstyckade ägovidden;

3. att fastighetens förvärvande för bolaget, föreningen eller stiftelsen såsom

innehavare av angränsande fastighet äger avsevärd betydelse med hänsyn till

skogsvårdens främjande, dock att i dylikt fall tillstånd icke utan att särskild

anledning därtill föreligger må givas, örn jordbruket å fastighet, varifrån

förvärvet göres, därigenom skulle bringas att upphöra eller märkligen försvagas;
4.

att med fastighetens förvärvande är avsett att åt arbetare eller andra hos

bolaget, föreningen eller stiftelsen anställda personer bereda bostäder eller att

genom idkande av jordbruk tillgodose sådana personers behov av livsförnödenheter

eller jordbruksprodukter; eller

5. att med--—--mindre jordbruk.

Prövas eljest i något fall på grund av särskilda omständigheter bolag, förening

eller stiftelse böra medgivas rätt att förvärva fast egendom av annan beskaffenhet

än i 3 § sägs, äger Konungen giva tillstånd därtill.

6 §.

Äskås sådan prövning, som i 3 § sägs, eller vill bolag, förening eller stiftelse

jämlikt 4 § söka Konungens tillstånd att förvärva fast egendom, skall ansökan

jämte fångeshandlingen ingivas till Konungens befallningshavande inom tre

månader från det fånget skedde eller, där fråga är örn testamente, inom sex

månader från det testamentet sist skolat bevakas. Pörsittes den tid, eller prövas

fastigheten icke vara sådan, som i 3 § sägs, och varder ej heller, där Konungens

tillstånd sökes, sådant beviljat, vare fånget ogillt.

Sökes Konungens---— — eller egnahemsnämnd.

över Konungens —----är stadgad.

Närmare föreskrifter —----av Konungen.

Är i enlighet med vad ovan sagts frågan örn bolags, förenings eller stiftelses

rätt att förvärva fast egendom ännu ej avgjord, skall beträffande lagfart anses

möta sådant hinder, som avses i 10 § förordningen den 16 juni 1875 örn lagfart

å fång till fast egendom.

7 §•

Medelst inrop å exekutiv auktion äger bolag, förening eller stiftelse förvärva

fast egendom utan avseende å dess beskaffenhet.

11 §.

Med bolag avses i denna lag icke enkelt bolag eller bolag, som driver bankeller

annan penningrörelse eller försäkringsrörelse.

Med förening avses i denna lag icke förening, som driver rörelse, som nyss

sagts.

Bihang till riksdagens protokoll 19SS. 1 sami. 159 höft. (Nr 191.)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Vad i denna lag finnes stadgat angående stiftelse skall ej äga tillämpning å

stiftelse, vars styrelse utgöres av statsmyndighet, samt ej heller å stiftelse, som

förvaltas av riddarhusdirektionen eller av akademi eller annan inrättning, för

vilken Konungen fastställt stadgar, eller å stiftelse, som har av Konungen fastställda

stadgar.

12 §.

Vad utöver bestämmelserna i denna lag är örn bolags, förenings eller stiftelses

förvärv av fast egendom stadgat skall fortfarande gälla.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Stockholm 1932. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

320647

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.