Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende m. m

1932-01-22 · 71 sidor, varav 69 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 69 av 71 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1932:206, Med förslag till lag om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

1

Nr 206.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende

m. m.; given Stockholms slott den 18 mars 1932.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag örn stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende;

2) lag örn ändrad lydelse av 1 och 2 §§ utsökningslagen; samt

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 269)

örn fastighetsbildning i stad.

Under Hans Majits

Min allemådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. Gärde.

Bihang till riksdagens protokoll 1982.

1 sami.

litt Käft. (Nr 206.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr S06.

Förslag

till

Lag

om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

På framställning av stadsfullmäktige eller eljest med deras samtycke äger

Konungen förordna, att rådhusrätt i stad skall upphöra och staden i judiciellt

avseende förenas med domsaga.

2 §•

Beträffande stad, i vars rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot

eller jämte borgmästaren endast en ledamot finnes, som skall vara lagfaren,

må Konungen, när borgmästartjänsten är ledig, även utan stadsfullmäktiges

samtycke meddela förordnande örn rådhusrättens upphörande och stadens förenande

med domsaga, såframt

1. ändringen med hänsyn till förhållandena i såväl staden som domsagan

finnes vara till gagn för rättsskipningen,

2. statsverket övertager stadens förpliktelser beträffande avlöning och pension

till innehavare av befattning, som genom rådhusrättens upphörande indrages,

samt

3. ändringen icke medför ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet

för staden.

Förordnande, som nu sagts, må ej meddelas beträffande stad, där länsstyrelsen

har sitt säte.

3 §.

Innan förordnande meddelas enligt 2 §, skall fullständig utredning företagas

angående åtgärdens verkningar med avseende å rättsvården samt stadens förvaltning

och ekonomi. Utredningen skall särskilt avse:

1. huruvida ändring beträffande rättsskipningens ordnande i domsagan erfordras

för att tillgodose stadens behov av snabb och lätt tillgänglig rättsvård,

2. huruvida särskild inskrivningsdomare bör förordnas för staden eller annan

anordning bör vidtagas för behandling av inskrivningsärenden,

3. vilken myndighet bör vara överexekutor för staden,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 206.

3

4. vilken myndighet bör handhava de uppgifter beträffande fastighetsväsendet,

som ankommit på magistraten,

5. hur mantalsskrivning samt debitering och uppbörd av kronoutskylder i staden

böra verkställas,

6. hur stadens förvaltning efter magistratens upphörande bör ordnas,

7. vilka utgifter kunna uppstå för staden genom förpliktelse att bidraga till

hållande av tingshus och genom inrättande av nya tjänster vid stadens förvaltning,

samt

8. i vilken omfattning staden nödgas avstå från inkomst eller rättighet.

Örn utrednings verkställande förordnar Konungen. Utredningen verkställes

av länsstyrelsen, som, där det finnes erforderligt, äger förordna utredningsman

till sitt biträde. I utredningen äga stadsfullmäktige deltaga genom utsedda

ombud. Närmare bestämmelser örn utredningen meddelas av Konungen,

över utredningen skall länsstyrelsen inhämta yttrande av stadsfullmäktige

och häradsrätten och insände därefter handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande

till Konungen.

4 §.

Det åligger länsstyrelsen att, när borgmästartjänsten eller tjänsten såsom

lagfaren ledamot av rådhusrätten blivit ledig i stad, som avses i 2 §, ofördröjligen

göra anmälan därom hos Konungen; och skall med tjänstens återbesättande

anstå intill dess Konungen annorlunda förordnar.

5 §■

Vid förordnande örn rådhusrätts upphörande skola tillika meddelas erforderliga

bestämmelser med avseende å stadens rättigheter och skyldigheter i

förhållande till staten ävensom de särskilda föreskrifter, till vilka stadens

förening med domsaga må föranleda.

.G §.

Vad i denna lag stadgas örn stadsfullmäktige gäller, där sådana ej finnas,

örn allmän rådstuga.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1932, från och med vilken dag lagen

den 13 juni 1924 (nr 190) om stads läggande under landsrätt samt cirkulären

den 2 juli 1915 (nr 228) och den 7 maj 1918 (nr 299) till Konungens befallningshavande

i länen angående anstånd med åtgärder för återbesättande av

vissa borgmästartjänster skola upphöra att gälla.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ utsökningslagen skola, 2 §, vilket lagrum

ändrats genom lag den 14 juni 1917 (nr 307), i nedan angiven del, erhålla

följande ändrade lydelse:

1 §•

Utsökningsmål upptagas och prövas av överexekutor, som är för landet

Konungens befallningshavande, var inom sitt län, i Stockholm överståthållareämbetet,

i annan stad med magistrat denna eller, där Konungen det förordnar,

vuss ledamot av magistraten samt i stad utan magistrat Konungens befallningshavande

eller den Konungen därtill förordnar.

År i stad utan magistrat Konungens befallningshavande överexekutor, skall

staden med avseende å vad i denna lag sägs räknas till landet.

2 §.

Utmätningsman är å landet landsfiskal, var inom sitt tjänstgöringsområde,

och i stad stadsfogde. Finnes stadsfogde i stad, som enligt 1 § skall räknas

till landet, vare han utmätningsman för staden. Erfordras i stad mer än en

stadsfogde, bestämme Konungen deras antal och omfånget för varderas befattning.

Utmätningsman har--— förrätta utmätning.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1933.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 206.

5

Förslag

till

angående ändring i

Lag

vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om

fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 21 §, 6 kap. 4 § och 7 kap. 15 § lagen den

12 maj 1917 örn fastighetsbildning i stad skola, 6 kap. 4 §, vilket lagrum ändrats

genom lag den 18 juni 1926 (nr 328), i nedan angiven del, erhålla följande

ändrade lydelse:

5 KAP.

21 §.

Vad örn magistrat i detta kapitel sägs galle i Stockholm för Överståthållarämbetet,

i stad, som lyder under landsrätt, för Konungens befallningshavande eller

den Konungen därtill förordnar, samt i samhälle på landet, där bestämmelserna i

kapitlet äga tillämpning, för Konungens befallningshavande.

6 KAP.

4 §.

Inom varje---—- allmän rådstuga.

Magistraten eller, i stad där magistrat ej finnes, kommunalborgmästaren

åligger att, då tid, för vilken god man utsetts, går till ända eller god man

eljest avgår eller behov av ökat antal gode män yppar sig, föranstalta örn1 val

ävensom att lämna uppgift å de valda gode männen till vederbörande lantmätare

och mätningsman samt, i fråga örn stad, som lyder under landsrätt, till

ägodelnings domaren.

7 KAP.

15 §.

Vad örn magistrat i detta kapitel sägs gälle i Stockholm för Överståthållarämbetet

och i stad, som lyder under landsrätt, för Konungens befallningshavande

eller den Konungen därtill förordnar. Konungens befallningshavande äger

att erhålla nödigt bistånd av kommunalborgmästaren.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1933, dock skall i stad, där

stadsstyrelse finnes, stadsstyrelsen fullgöra i 6 kap. 4 § omförmälda göromål

samt lämna i 7 kap. 15 § avsett bistånd.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsär enden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 11 mars 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener,

Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen

anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde:

Jag anhåller nu att få anmäla fråga örn lagstiftning rörande stads och landsbygds

förenande i judiciellt avseende. Med denna fråga sammanhänger

spörsmålet örn vidtagande av vissa ändringar i utsökningslagen och lagen örn

fastighetsbildning i stad.

Förenande

ar stad och

landsbygd.

Historik.

Nya lagberedningen

1884.

Förstärkta

lagberedningen

1887.

Spörsmålet örn statens övertagande av rättsskipningen i städerna har vid

flera tillfällen varit föremål för övervägande.

I det av nya lagberedningen den 6 juni 1884 avgivna principbetänkandet

angående rättegångsväsendets ombildning uppställde beredningen såsom ett

huvudsakligt önskemål vid en revision av domstolsorganisationen, att stad

och landsbygd måtte snarast möjligt likställas i judiciellt hänseende, så att

domstolsväsendets ordnande och bekostande jämväl i stad bleve statens angelägenhet,

samt att den judiciella indelningen ordnades så, att hinder därav

ej mötte mot att låta landsbygd och stad förenas till gemensam jurisdiktion,

där så funnes ändamålsenligt. Emellertid reste sig enligt beredningens mening

åtskilliga hinder mot att genom lagstiftning påbjuda en omedelbar övergång

till ett nytt system, däri land och stad ovillkorligen och i ett slag skulle

sammansmältas till gemensamma jurisdiktioner. Lagstiftningen borde därför

tillsvidare inskränkas till att öppna vägen för en frivillig förening av landsbygd

och stad och i möjligaste mån uppmuntra därtill genom att göra den

förmånlig för båda parterna.

Förstärkta lagberedningen motsatte sig att utöver vad redan vore medgivet

bereda tillfälle till förening av land och stad under gemensam jurisdiktion.

Vissa reservanter anslöto sig emellertid till lagberedningens förslag, under det

att andra önskade kraftigare åtgärder än beredningen föreslagit för att främja

städernas förening med landsbygden.

Det uttalade önskemålet, att städerna skulle frivilligt avstå från sin särskilda

jurisdiktion, gick icke i uppfyllelse. Fastmera erhöllo de nya städer,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

7

sorn bildades, egen rådhusrätt, och en stad, som enligt tidigare beslut skulle

mista sin särskilda jurisdiktion, erhöll rätt att behålla den.

Frågan örn särskilda domstolar i de mindre städerna berördes ånyo av riksdagens

justitieombudsman i ett den 16 september 1901 avgivet yttrande över

hemställan från Nässjö stationssamhälle örn stadsprivilegier och i samband

därmed örn egen jurisdiktion. Justitieombudsmannen framhöll bland annat, att

då de mindre städerna fortfarande syntes betrakta den egna jurisdiktionen

såsom en förmån, från vilken de ej ville avsta, men den särskilda jurisdiktionen,

betraktad från hela samhällets synpunkt, måste betecknas såsom en föråldrad

form för rättsskipningen, kunde man ifrågasätta, om icke staten själv

ju förr desto hellre borde vidtaga erforderliga åtgärder för de mindre städernas

förening i judiciellt hänseende med kringliggande landsbygd, där sadan! utan

olägenhet skulle kunna verkställas. Om emellertid av en eller annan anledning

hinder ansåges möta att redan för det dåvarande genom dylika åtgärders vidtagande

åtminstone i någon mån förbereda den blivande rättegångsreformen,

syntes dock all anledning förefinnas att icke genom inrättande av nya domstolar

i jämförelsevis obetydliga samhällen direkt motverka samina reform.

Justitieombudsmannen hemställde därför örn avslag a samhällets ansökan, i

vad den avsåg egen jurisdiktion. Ansökningen blev av Ivungl. Maj .t avslagen.

Principen att nya rådhusrätter icke borde upprättas har sedermera följts. J

Ingen av de städer, som efter nämnda tid tillkommit, har erhållit egen jurisdiktion.

Till denna utveckling torde ha bidragit, att frågan om rättegångsväsendets

oinbildning åter hade blivit aktuell, sedan Kungl. Majit den 22 december

1911 förordna! före detta justitierådet J. Hellner att verkställa en förberedande

utredning angående en rättegångsreform. I yttrande den 9 oktober

1913 över framställningar örn inrättande av särskild jurisdiktion i Nässjö och

Trollhättan anförde Hellner bland annat, att vid en blivande rättegångsreform

övergången från de nuvarande, huvudsakligen av städerna själva bekostade

rådhusrätterna till rena statsdomstolar, ordnade efter enhetliga principer

för land och stad, måste komma att utgöra ett av de mest svårlösta

problemen. Dels komme den ekonomiska uppgörelsen mellan städerna och staten

vid rådhusrätternas indragning att erbjuda svårigheter, dels kunde det

näppeligen undgås, att ett stort antal av de nuvarande domstolsledamöterna

i städerna, i den mån icke andra lämpliga domartjänster kunde erbjudas dem

eller de fortfarande komme att finna användning i förvaltningsgöromål, måste

uppföras å indragningsstat. Med hänsyn till rättegångsreformen kunde det

därför ej vara önskvärt, att till de fall, då svårigheter av angiven art kunde

föimtses, lades nya, därigenom att nya rådhusrätter inrättades. Tillika berörde

Hellner vissa åtgärder, som syntes böra vidtagas för vinnande av en

snabbare och lättare tillgänglig rättsskipning i städerna under landsrätt.

De av Hellner anförda synpunkterna upptogos delvis i en vid 1915 års riksdag

inom andra kammaren av herr Palmstierna väckt motion, nr 85, däri hemställdes

bland annat, att riksdagen måtte dels antaga vissa förslag till lagändringar

åsyftande att förbättra rättsskipningen i städerna under landsrätt,

dels ock i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn övervägande, huruvida samt

Justitie
ombuds
mannen
1901.

?.d. justitierådet

Hellner

1913.

Riksdagen

1915.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Mains proposition nr 206.

eventuellt vilka åtgärder borde vidtagas för städers förläggande under landsrätt.

Med anledning av motionen anhöll riksdagen i skrivelse den 19 maj 1915,

nr 127, att Kungl. Majit ville taga under övervägande bland annat, dels huruvida

genom ändrade bestämmelser i fråga örn tingssammanträdens hållande

och därmed sammanhängande åtgärder ^rättsskipningen å landet kunde göras

snabbare och lättare tillgänglig för de rättssökande med särskild hänsyn till

orter med mera sammanträngd befolkning, dels ock vilka åtgärder borde vidtagas

för att at mindre städer, som ville avstå från egen jurisdiktion, bereda

ett lämpligt ordnande av deras rättsskipning i sammanhang med angränsande

landsbygds. I motiveringen till denna hemställan framhöll riksdagen, att en

utredning borde komma till stand örn vad som kunde åtgöras till befordrande

av de mindre städernas successiva avstående från egen jurisdiktion.

I anledning av riksdagens skrivelse anbefallde Kungl. Majit genom cirkulär

den 2 juli 1915 (nr 228) länsstyrelserna i samtliga län att, då borgmästartjänst

i stad, i vars magistrat och rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren

ledamot eller jämte borgmästaren sitter endast en sådan ledamot, blir ledig till

följd av borgmästarens död, ofördröjligen göra anmälan därom till Kungl.

Maj.t. Tillika igångsattes en utredning angående åtgärder för vinnande av

snabbare och lättare tillgänglig rättsskipning särskilt i orter med mera sammanträngd

befolkning. Denna utredning ledde till utfärdande den 7 maj 1918

av lag örn särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och

ärenden samt en del därmed sammanhängande författningar. I samband därmed

förordnade Kungl. Majit genom cirkulär samma dag (nr 299) bland annat,

att när i stad av nyss angiven beskaffenhet borgmästartjänsten blir ledig,

med åtgärder för densammas återbesättande skall anstå intill dess utredning

blivit på Kungl. Majits föranstaltande verkställd angående lämplig organisation

av stadens rättsskipning oell förvaltning.

Herlitz 192° -^ragaon örn upphävande av städernas särskilda jurisdiktion upptogs åter i

" en av dåvarande docenten N. Herlitz efter offentligt uppdrag verkställd, den

20 december 1922 avlämnad utredning angående vissa spörsmål rörande städernas

domstolsväsen. (Statens off. utredn. 1923: 6). Däri framlade Herlitz

bland annat förslag till bestämmelser rörande vissa städers läggande under

landsrätt. Enligt förslaget skulle Kungl. Majit, såvitt nu är i fråga, beträffande

stad med högst 5,000 invånare även mot stadens bestridande kunna förordna,

att rådhusrätten skulle upphöra och staden i judiciellt avseende förenas

med visst tingslag, därest den ifrågavarande förändringen funnes vara ur det

allmännas synpunkt gagnelig och av utredning framginge, att den särskilda

rättsskipningens upphörande ej vore ägnat att för staden medföra ökad ekonomisk

börda eller betydande olägenheter i rättsskipningshänseende eller i andra

hänseenden. — Över Herlitz’ utredning avgåvos yttranden av Överståthållarämbetet

och länsstyrelserna i samtliga län, efter hörande av vederbörande stadsfullmäktige

och magistrater, samt av processkommissionen och styrelsen för

svenska stadsförbundet.

Proposition På grundval av den verkställda utredningen uppgjordes inom justitiedeparte1924.

mentet utkast till lag örn ändrad lydelse av 1 kap. 4 § rättegångsbalken och till

Cirkulär

1915 och

1918.

Docenten

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kunr/1. Maj:ts proposition nr 206.

9

lag om stads läggande under landsrätt. Sedan yttranden över förslagen avgivits

av hovrätterna och justitiekanslersämbetet, blevo förslagen med vissa mindre

jämkningar genom proposition, nr 125, framlagda för 1924 års riksdag.

Enligt det framlagda förslaget till lag örn stads läggande under landsrätt

skulle Kungl. Majit på framställning av vederbörande stadsfullmäktige eller

eljest med deras samtycke äga förordna, att rådhusrätt i stad skulle upphöra

och staden läggas under landsrätt. Beträffande stad, vars folkmängd understege

4,000 personer, skulle Kungl. Maj:t, då borgmästartjänsten vore ledig,

även utan stadens samtycke kunna meddela dylikt förordnande, örn efter utredning

och stadens hörande stadens läggande under landsrätt funnes vara till

gagn för rättsvården och icke för staden medföra ökad ekonomisk börda eller

annan avsevärd olägenhet. Då borgmästartjänsten blivit ledig i stad, vars folkmängd

understege 4,000 personer, eller i vars rådhusrätt borgmästaren vore ensam

lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren sutte endast en sådan ledamot,

skulle länsstyrelsen ofördröjligen göra anmälan därom hos Kungl. Maj:t. Det

skulle därefter ankomma på Kungl. Maj:ts beslut, huruvida genom länsstyrelsens

försorg utredning skulle verkställas angående stadens läggande under

landsrätt.

Vid förslagets framläggande redogjorde chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Ekeberg, för frågans tidigare behandling samt anförde vidare:

»Den nu lämnade redogörelsen för den behandling frågan örn vissa städers

läggande under landsrätt hittills undergått lärer hava utvisat, att spörsmålet

örn upphörande i större eller mindre utsträckning av den särskilda stadsjurisdiktionen

sedan lång tid tillbaka varit aktuellt. Uppmärksamheten har riktats

därå dels i samband med förslag örn genomgripande förändringar i rättsskipningens

organisation, vilka i detta hänseende skulle medföra ett utjämnande av den

gamla historiska åtskillnaden mellan stad och landsbygd, dels i tid efter annan

förekommande fall av övervägande örn viss särskild stads läggande under landsrätt.

Örn den riktning, i vilken utvecklingen går, lärer tvekan icke kunna råda.

Oaktat under de senaste tjugu åren åtskilliga samhällen, och däribland flera

med ett ganska betydande invånarantal, erhållit stadsrättigheter, har icke i någon

av dessa nya städer inrättats särskild jurisdiktion. Giltigheten av de skäl,

som varit bestämmande för att på detta sätt begreppet stad alltmer upphört att

vara nödvändigt förenat med egenskapen att utgöra eget jurisdiktionsområde,

torde näppeligen från något håll bestridas. Motsatta meningar hava framträtt

väsentligen örn det befogade i direkta åtgärder från statsmaktens sida i syfte

att befordra de äldre småstädernas övergång till landsrättsförläggning även i de

fall, där en sådan ordning icke kan åvägabringas på frivillighetens väg.»

Efter att ha framhållit, att det vore av vikt, att ett avgörande av frågan ej

längre undanskötes, och efter erinran örn de genom Kungl, cirkulären den 2

juli 1915 och den 7 maj 1918 givna bestämmelserna fortsatte departementschefen:
»Frågan

örn upphävande av vissa städers särskilda jurisdiktion har uppenbarligen

för det allmänna i främsta rummet betydelse ur rättsskipningssynpunkt.

Vid ett bedömande från denna synpunkt framträda såsom avgörande de betänkligheter,

som obestridligen måste göra sig gällande mot alltför små domkretsar

i allmänhet. Med allt skäl erinrar processkommissionen, att det ur allmän synpunkt

måste anses vara ett missbruk av kraft att sätta dugliga och i domarvärv

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kunkil. Maj:ts proposition nr 200.

erfarna jurister till förvaltande av dylika domarplatser. Det kan ej heller, där

rättsskipningsgöromålen äro av mycket ringa omfattning, även örn vederbörande

domare beredas tillfredsställande avlöningsförhållanden, i allmänhet påräknas,

att tjänsten skall locka sökande med erforderlig kompetens. Och

även där så varit fallet, lärer det knappast kunna frånkommas, att i följd av

göromålens ringa omfattning domaren ej får tillfälle att i sitt arbete förvärva den

allsidiga erfarenhet, som är en oundgänglig förutsättning för att tjänsten skall

kunna på ett tillfredsställande sätt upprätthållas. Det kan, såsom processkommissionen

anmärkt, i regel befaras, att örn en verkligt dugande person kommer

på en dylik plats, ’hans sysslande med mera krävande domaruppgifter till

följd av det ringa antalet mål av någon vikt blir så obetydligt, att han kan väntas

snart nog gå tillbaka i skicklighet och erfarenhet i stället för att vidare utvecklas’.

Även om detta förhållande icke giver direkta och påtagliga utslag

— exempelvis däri att avgörandena från de mindre områdenas domstolar uppvisa

en relativt hög kassationsprocent — synes det mig likväl ställt utom tvivel,

att alltför små domkretsar utgöra en anomali, som det ur rättsskipningssynpunkt

ä.r angeläget att undanröja.

Detta betraktelsesätt äger givetvis i och för sig tillämplighet såväl å landsbygden

som å städerna. I närvarande sammanhang saknar jag anledning att,

vad angår landsbygden, i vidare man uttala mig härom, än att denna synpunkt

jämväl i fråga om landsbygden lärer böra vara föremål för uppmärksamhet.

Sin största betydelse äger synpunkten tydligen med avseende å städerna, där

det är så mycket angelägnare att fasthålla den, som det i mångå fall visat sig

förenat med stora svårigheter för vederbörande städer att åt sina borgmästare

bereda en sådan ekonomisk ställning, som kan anses skälig för en fullt kompetent

domare. — I fråga örn innebörden härav torde det vara tillräckligt att

erinra därom, att 69 av de städer i riket, som hava rådhusrätt, äga mindre invånarantal

än den största av de s. k. fögderistäderna (Trollhättan), och att 27 städer

med rådhusrätt hava ett mindre invånarantal än 4,000. Ätt dessa städer

kommit att erhålla egen rättsskipning är med hänsyn till äldre tiders förhållanden

å rättsskipningens såväl som på andra områden naturligt. De skäl, som

fordom föranledde, att varje stad, oavsett storleken, skulle hava egen domstol,

hava emellertid numera förlorat sin giltighet. Samtidigt hava kraven på juridiska

insikter och erfarenhet vid rättsskipningens utövning efter hand skärpts,

och svårigheterna att på ett tillfredsställande sätt besätta domarposterna i de

minsta städerna hava därmed ökats. Bibehållandet av även dessa städer såsom

särskilda domkretsar har därför kommit att te sig allt mindre lämpligt ur rättsskipningssynpunkt.

Särskild uppmärksamhet kräver emellertid frågan örn de smärre städernas

jurisdiktion med hänsyn till den under förberedelse varande processreformen. I

några av de inkomna yttrandena har visserligen härutinnan anförts, att det ännu

vore ovisst, dels när denna reform kan väntas bliva genomförd, dels i vilken

riktning den kommer att gå; frågan örn processreformen befunne sig med andra

ord i ett så ovisst läge, att av hänsyn till densamma skäl icke kunde hämtas för

en omedelbar förändring av de mindre städernas rättsskipning. Det har därvid

särskilt framhållits, att, örn det än icke kunde råda någon tvekan örn städernas

skyldighet att underkasta sig de förändringar, som påkallades av en beslutad

reform på detta område, det vore obilligt att beröva dem deras särskilda jurisdiktion,

innan statsmakterna tagit ståndpunkt till berörda spörsmål. Jag kan

icke helt dela denna uppfattning. Det torde råda en allmänt utbredd uppfattning

om behovet av en verklig processreform, och med en sådan äro väsentliga

förändringar av vår nuvarande domstolsorganisation ovillkorligt förena de. Visserligen

är det ännu obestämt, hur en blivande domstolsorganisation kan komma

att gestaltas. Vilken form den än får, lärer det dock vara otvivelaktigt, att de

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Marits proposition nr 206.

11

mindre städernas särskilda domstolar icke komma att bibehållas. Denna förändring,

som sålunda enligt min mening med säkerhet kan emotses, är emellertid,

i den mån icke för befattningshavarna vid dessa domstolar kan finnas användning

i den nya domstolsorganisationen, ägnad att för statsverket medföra

betydande kostnader i och för nämnda befattningshavares avlönande på indragningsstat.

Det måste under sådana förhållanden anses välgrundat att i tid

överväga, i vad mån dessa kostnader må kunna nedbringas därigenom, att ifrågavarande

domstolar, där så lämpligen ske kan, redan tidigare upphöra. Även

nied hänsyn till frågans ekonomiska innebörd har jag således icke ansett mig

böra underlåta att nu framföra densamma.

Jag förbiser härvid icke, att vid sidan av det rättsskipningsintresse, vars innebörd

jag nu antytt, andra intressen framträda, som jämväl kräva beaktande.

I främsta rummet kommer städernas intresse av magistraternas och rådhusrätternas

bibehållande. Från städernas sida har, då fråga örn stads läggande under

landsrätt förevarit såväl på grund av föreskrifterna i 1915 och 1918 års

cirkulär som i anledning av Herlitz’ utredning, framhållits, att den särskilda

jurisdiktionens upphävande i många fall vore ägnad att för dem medföra betydande

olägenheter både med avseende å rättsskipningen •— som måste bliva

mindre lättillgänglig — och i andra hänseenden. I samband därmed har gjorts

gällande, att en dylik förändring ofta skulle ådraga vederbörande stad ökade

kostnader och i varje fall ej medföra någon lättnad för dess ekonomi.

Till dessa synpunkter bör utan gensägelse från statens sida synnerlig hänsyn

tagas. Redan den omständigheten, att städernas särskilda jurisdiktion utgör

en i deras förvaltning fast rotad institution, manar till varsamhet vid rubbning

av bestående förhållanden. En särskild uppfordran till noggrann prövning

ligger ock däri, att städernas rätt till egen jurisdiktion i regel torde få

anses hava karaktären av ett privilegium; jag hänvisar härutinnan till vad

justitiekanslersämbetet anfört med anledning av Herlitz’ utredning. Den rätt,

som grundar sig på städernas privilegier, lärer icke få anses äga den innebörd,

att den ej kan genom en av Konung och riksdag stiftad lag ändras eller upphävas.

Men därå torde dock för vederbörande städer grundas ett fullt befogat

anspråk på att, där magistratsinstitutionens bibehållande visas vara av verklig

betydelse och dess upphävande alltså innebär en betydande olägenhet, den

nuvarande ordningen lämnas orubbad. Särskilt med hänsyn till denna privilegienatur

hos den gamla jurisdiktionen synes jämväl betänklighet möta mot en

förändring, som med berättigande skulle kunna sägas ådraga staden en ökad

ekonomisk börda.

Emellertid kan det enligt min mening numera icke med fog göras gällande,

att ett upphävande av de mindre städernas jurisdiktion i allmänhet skulle för

dem vara förenat med allvarliga olägenheter av nu antytt slag. I äldre tid

var det otvivelaktigt, på sätt i utredningen närmare framhållits, för städernas

flera synpunkter av en avgörande betydelse att hava egen magistrat och rådhusrätt.

Genom senare förändringar har emellertid ett i väsentlig mån förändrat

läge inlrätt. Vad först angår de olägenheter, som kunna uppstå med hänsyn

till rättsskipningens anordning, må erinras, att landsbygdens domstolsorganisation

efter hand utvecklats i den riktning, att den blivit bättre skickad än i

äldre tider att handhava jämväl städernas rättsskipning. Särskilt torde beaktas

den lagstiftning, varigenom möjlighet beretts till anordnande av särskilda

tingssammanträden med s. k. tremansnämnd ävensom till upptagande av växelmål

vid landsbygdens domstolar. I enstaka fall torde vissa olägenheter av en

landsrättsförläggning icke vara uteslutna. Exempelvis kan tingsstället inom

det till förening med staden i frågakommande tingslaget vara långt avlägset

eller kan, i fråga örn stad med livligare sjöfart, avståndet bliva betydande till

den stad, vid vars rådhusrätt sjörätt smål skulle kunna upptagas. Men i stort

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

yfotioner

1924.

sett lärer det ej kunna bestridas, att numera inga väsentliga olägenheter ur

rättsskipningssynpunkt äro förenade med den särskilda jurisdiktionens upphävande

för mindre städer.

Vad angår följderna av en sådan åtgärd på förvaltningens område, vill jag

erinra därom att magistratsförvaltningen icke längre är den enda form, vari

städerna kunna erhålla en efter deras förhållanden avpassad förvaltningsorganisation.

Enligt den ändring, som 1920 gjordes i förordningen örn kommunalstyrelse

i stad, skall nämligen i stad, som saknar egen jurisdiktion, inrättas

en stadsstyrelse, vilken erhåller i huvudsak samma befogenheter, som eljest tillkomma

magistrat. Den särskilda rättsskipningens upphörande föranleder således

i huvudsak icke annan förändring för staden i fråga om dess förvaltning än att

de göromål, som förut ankommit på magistraten, övergå till en sådan stadsstyrelse.

Av de undantag, som härutinnan alltjämt gälla (jfr Herlitz’ utredning

s. 65) synes mig endast ett under vissa förhållanden kunna vara av större

praktisk betydelse. Det består däri, att stadsstyrelse eller ledamot därav ej kan

vara. överexekutor. Med denna befattning förenade göromål komma således, där

de ej redan förut åvilat länsstyrelsen, att vid stads läggande under landsrätt

överflyttas till denna myndighet. Det har, särskilt från vissa hamnstäder,

anmärkts, att häri kan ligga en ej oväsentlig svårighet. Med hänsyn till detta

förhållande har jag haft under övervägande, huruvida, på sätt i utredningen

ifrågasatts, i samband med den nu tillämnade lagstiftningen borde till förnyad

behandling upptagas det vid 1920 års riksdag framlagda, men av första kammaren

förkastade förslaget om sådan ändring i utsökningslagen, att beträffande

stad under landsrätt Kungl. Majit skulle kunna förordna, att stadsstyrelsen

eller viss lagfaren ledamot därav skall vara överexekutor, ävensom de i samband

därmed föreslagna författningsändringar, genom vilka det skulle bliva

möjligt för fögderistad att behålla eget kronouppbörds- och mantalsskrivningsväsen.

Då emellertid en sådan anordning ansetts böra ifrågakomma endast i

större städer än dem, om vilkas läggande under landsrätt mot eget bestridande

jag vill ifrågasätta lagstiftning, och då jag delar den uppfattningen, att åt

stadsstyrelserna i mindre städer i regel ej torde kunna överlämnas de maktpåliggande

överexekutorsgöromålen, finner jag mig icke böra göra någon hemställan

om denna frågas återupptagande. Det torde ock få antagas, att olägenheterna

därav, att tillgången till överexekutors handräckning blir något

försvårad, för det stora flertalet av de mindre städerna måste anses vara av

mycket underordnad betydelse. För åtskilliga av dem, där länsstyrelsen redan

nu fungerar som överexekutor, medför ett läggande under landsrätt överhuvud

taget ingen förändring i nämnda hänseende.

Konsekvenserna för städernas ekonomi av deras läggande under landsrätt

kunna icke med säkerhet överblickas. De äro nämligen beroende av växlande

förhållanden i olika städer. Jag inskränker mig i detta sammanhang till att

härutinnan uttala den uppfattningen, att i regel en sådan förändring måste antagas

komma att för vederbörande stad medföra minskad ekonomisk börda.

Jag håller således före, att, sådana förhållandena numera äro, ett upphävande

av de mindre städernas särskilda jurisdiktion för dem innebär en förändring

av mycket begränsad räckvidd och förenad med olägenheter av jämförelsevis

underordnad betydelse. Det är med andra ord i det hela väl ordnat för att en

stads läggande under landsrätt icke behöver medföra andra olägenheter för

staden än dem, som omedelbart följa av själva förändringen i fråga örn rättsskipningens

organisation, och även dessa olägenheter äro numera oftast av mycket

ringa betydelse.»

Med anledning av propositionen väcktes inom riksdagen fyra motioner. I

en motion, nr 290 i första kammaren av herr Almkvist, yrkades, att endast

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

13

stad, vars folkmängd understege 3,000 personer, måtte få mot sitt samtycke

läggas under landsrätt. I två likalydande motioner, nr 291 i första kammaren

av herr Lindgren och nr 427 i andra kammaren av herr förste vice talmannen

Nilson, hemställdes, att riksdagen måtte för sin del antaga ett i motionerna

framlagt förslag till lag örn stads läggande under landsrätt, enligt

vilket förslag dsdik åtgärd skulle kunna vidtagas allenast på framställning

av stadsfullmäktige eller eljest med deras samtycke. Slutligen yrkades i en

motion, nr 420 i andra kammaren av herrar Laurén och Jonsson i Eskilstuna,

avslag såväl å bestämmelsen om rätt för Kungl. Maj :t att mot stads bestridande

meddela förordnande örn rådhusrättens upphörande som ock å föreskriften

örn igångsättande i vissa fall av utredning rörande stads läggande under

landsrätt.

Första lagutskottet hemställde i avgivet utlåtande, nr 41, att propositionen Lagutskottet

icke måtte av riksdagen bifallas. Såsom skäl härför anförde utskottet, efter

en redogörelse för vad i ärendet tidigare förekommit, bland annat följande:

»Såsom av ovanstående sammandrag av frågans tidigare behandling framgår,

hava två huvudskäl legat till grund för den ifrågasatta lagstiftningen,

nämligen dels önskemålet om en ur rättsskipningens synpunkt lämpligare domstolsorganisation

för ifrågavarande städer och dels intresset av att, i den mån

sådant är möjligt, underlätta genomförandet av den rättegångsreform, som är

under beredning.

Vad då den första av dessa synpunkter beträffar, rättsskipningens tillgodoseende,

delar utskottet den av såväl processkommissionen som departementschefen

uttalade meningen, att de små domkretsar, som våra minsta städer bilda,

kunna utgöra ett hillder för ett i allo tillfredsställande handhavande av rättsvården

inom dessa städer; detta framför allt på grund av svårigheten att få

de i regel rätt lågt avlönade domarposterna uti ifrågavarande städer besatta

med för domarvärv lämpade personer samt den fara, som ligger i att — även

örn kompetenta personer erhållas — dessa genom domargöromålens ringa omfattning

snarare gå tillbaka än förkovras i skicklighet. Man torde också få

utgå ifrån att vid deli under utredning varande processreformens genomförande

domkretsarna i riket komma att så regleras, att de minsta städerna erhålla

gemensam domstol med närliggande landsbygd. Med de olägenheter, som

sålunda äro förknippade med småstädernas egen jurisdiktion, och med deli utsikt

till förändring inom rätt snar framtid av domkretsindelningen i riket, som

den blivande processreformen öppnar, finner utskottet skäl tala för att, i den

mån sådant kan ske utan att andra intressen trädas för nära, främja det syfte,

som med förevarande proposition avses, nämligen ett överförande snarast möjligt

av de minsta städerna till att lyda under landsrätt.

I sådant syfte hava redan vissa åtgärder blivit vidtagna. Sålunda har genom

kungl, cirkulären den 2 juli 1915 och den 7 maj 1918 föreskrivits, att vid inträffande

ledighet å borgmästartjänsten i vissa mindre städer med tjänstens

återbesättande skall anstå i avbidan å särskild utredning angående lämplig

organisation av stadens rättsskipning och förvaltning. Vidare uppdrogs under

år 1918 åt särskilda kommitterade, bland annat, att, där så krävdes genom direkta

förhandlingar, i förekommande fall söka utröna möjligheterna för genomförande

av förläggning under landsrätt. Den ståndpunkten har dock alltjämt

intagits, att en landsrättsförläggning icke kan, eller i varje fall icke bör, ske

mot vederbörande stads önskan.

I det förevarande förslaget till lag om stads läggande under landsrätt har

emellertid nyssnämnda ståndpunkt frångåtts. 1 § i berörda lagförslag inne
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

håller nämligen, bland annat, att beträffande stad, vars folkmängd understiger

4,000 personer, Konungen äger att under vissa förutsättningar, även utan stadens

samtycke, förordna, att rådstuvurätten skall upphöra och staden läggas

under landsrätt. Beträffande rättmätigheten av ett sådant mot stadens samtycke

meddelat förordnande hava, såsom av det ovanstående framgår, meningarna

varit synnerligen delade. Bland annat har från vissa städers sida invänts,

att då städernas befogenhet att hava egen rådstuvurätt vore av privilegienatur,

den icke kunde utan deras eget samtycke fråntagas dem. Denna uppfattning

kan utskottet icke dela. Utskottet anser, i likhet med vad Herlitz i

sin utredning anfört, att en befogenhet som den ifrågavarande kan, även örn

den måste anses vara av privilegienatur, upphävas genom samstämmigt beslut

av Konung och riksdag.

En annan fråga är, huruvida statsmakterna böra begagna denna sin rätt. Då

utskottet, oaktat det, såsom ovan anförts, delar departementschefens åsikt örn

önskvärdheten av att våra mindre städer förläggas under landsrätt för att sålunda

bereda möjlighet för ett snart genomförande av den blivande processreformen,

icke för närvarande finner sig böra tillstyrka den ifrågavarande propositionen,

så beror detta framför allt därpå, att förslaget väckt så mycket gensaga

från de håll, som skulle kunna komma att drabbas av dess bestämmelser.

Det kan icke vara lämpligt att redan nu komma med sådana tvångsstadganden,

som här ifrågasatts, innan den nya processreformens organisationsförslag blivit

framlagt. Det är lätt att förstå, att de städer, varom det här är fråga, resa

motstånd mot avskaffande av deras domstolsorganisationer, under vilka de levat

och funnit sig väl till rätta under århundraden, innan de hava en aning örn

vad som kommer att sättas i stället, och det synes icke vara det rätta sättet

att väcka sympati för den kommande processreformen att, såsom nu föreslås,

på ett hårdhänt sätt bereda rum för densamma.

De betänkligheter mot den föreslagna lagstiftningen, som nyss anförts, skulle

emellertid kanske få träda tillbaka, för den händelse verkligt behov av ett

skyndsamt genomförande av småstädernas landsrättsförläggning kunde sagås

föreligga. Ett sådant behov skulle då kunna härröra av den omständigheten,

att de minsta rådstuvurätterna med hänsyn till sammansättning och arbetssätt

vore så bristfälliga, att de utgjorde en verklig fara för rättsskipningens ordentliga

handhavande. Ehuru utskottet, såsom ovan sagts, principiellt anser ett

avskaffande av dessa domstolar böra eftersträvas, anser utskottet dock icke att

en fara av nyss nämnt slag kan sägas föreligga. Enbart den omständigheten,

att småstädernas invånare i allmänhet tyckas omfatta sin rådstuvurätt med

förtroende, tyder på att en sådan fara knappast är till finnandes och att i varje

fall någon större skyndsamhet i fråga örn landsrättsförläggning icke på denna

grund är av nöden. Vidare kan det icke förnekas, att de fördelar ur rättsskipningens

synpunkt, som kunna vinnas med en landsrättsförläggning, i mångå

fall motvägas av olägenheter av olika slag, vilka med skärpa framhållits uti

åtskilliga från ifrågavarande städer avgivna yttranden. Sålunda har framhållits,

att domhavandens kansli och bostad i många fall bomme att ligga på stort

avstånd från staden, i följd varav anskaffandet av vissa bevis och dylikt fördyrades

och fördröjdes, vidare att staden genom en landsrättsförläggning skulle

gå miste örn den värdefulla tillgången till en inom staden boende juridiskt^ bildad

person, vars kunskaper bomme till användning även inom andra områden

än den rena domstolsverksamheten. Till sådana med en landsrättsförläggning

förbundna olägenheter skall visserligen enligt det framlagda förslaget hänsyn

tagas, innan beslut av Kungl. Maj:t meddelas, men utskottet finner det dock

av ovan anförda skäl lämpligare, att en stad, innan den mot sin vilja berövas

den egna jurisdiktionen, själv bliver satt i tillfälle att bedöma vad man framdeles

ämnar sätta i den gamla organisationens ställe.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Moj:U proposition nr 20G.

15

Det andra huvudskälet för småstädernas landsrättsförläggning har, som sagt,

varit hänsynen till att underlätta genomförandet av den under beredning varande

processreformen. Särskilt har framhållits, att bland de utgifter för staten,

som bliva förknippade med denna reforms genomförande, ett framstående

rum skulle komma att intagas av avlöningar till de befattningshavare, vilka på

grund av småstädernas judiciella förenande med angränsande tingslag bliva

överflödiga och fördenskull överföras på indragningsstat. Med hänsyn härtill

har det ansetts välgrundat att nedbringa dessa kostnader genom att ifrågavarande

domstolar redan tidigare bringas att upphöra. Utskottet anser emellertid

icke, att denna synpunkt i och för sig talar för nödvändigheten av ifrågavarande

städers läggande under landsrätt redan före processreformens genomförande.

Nyssnämnda ändamål, kostnadernas nedbringande, synes utskottet

lika väl stå att vinna genom att stadga en tillräckligt lång övergångstid för den

nya organisationens trädande i kraft. Utskottet kan, såsom förut nämnts, icke

heller finna, att andra skäl föreligga för att med anledning av den blivande

rättegångsreformen tvinga småstäderna att redan nu avstå från sina rådstuvurätter.

Att ett sådant tvång blir nödvändigt, örn och när i_ samband med processreformens

genomförande en förändrad domstolsorganisation införes för hela

riket, torde få anses vara en given sak och kommer kanske icke heller att från

vederbörande städers sida mötas med så stort motstånd; men att redan nu, innan

ett organisationsförslag föreligger, av hänsyn till ett framtida sådant

tvångsvis genomföra så ingripande förändringar, som här föreslagits, synes utskottet

icke vara av nöden.

De städer, som enligt förslaget skulle även mot sin vilja kunna läggas under

landsrätt, äro som sagt sådana, vars folkmängd understiger 4.000 personer.

Emellertid har i förslaget till lag om stads läggande under landsrätt upptagits

ett stadgande av innebörd, att jämväl beträffande vissa städer med en folkmängd

överstigande nyssnämnda siffra utredning skall kunna verkställas angående

deras läggande under landsrätt. Där stadgas nämligen, bland annat,

att då borgmästartjänsten blivit ledig i stad, i vars rådstuvurätt borgmästaren

är ensam lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren sitter endast en sådan ledamot,

länsstyrelsen skall därom ofördröjligen göra anmälan hos Konungen,

varpå det skall ankomma på Konungens beslut, huruvida utredning, som nyss

nämnts, skall verkställas. Detta stadgande överensstämmer med vad som redan

föreskrivits uti ovannämnda kungl, cirkulär av den 2 juli 1915 och den 7

maj 1918. Emellertid vill utskottet ifrågasätta lämpligheten av att intaga en

sådan bestämmelse i en av Konung och riksdag gemensamt stiftad lag, detta

bland annat på den grund, att av de städer med större folkmängd än 4,000 personer,

beträffande vilka nyssnämnda anmälningsskyldighet skulle komma att

gälla, sex äro residensstäder, nämligen Luleå, Mariestad, Nyköping, Umeå, Vänersborg

och Växjö. Enligt gällande lagstiftning är rådstuvurätten i länets

residensstad uteslutande behörig att upptaga vissa mål, nämligen sådana som

angå förbrytelser mot tryckfrihetsförordningen, örn skriften blivit tryckt å ort,

som lyder under landsrätt, mål angående tjänstefel av postförvaltare vid kontor

å landet samt ärenden angående förlagsinteckning, då rörelsen drives å landet

eller i stad lydande under landsrätt. Ett beslut örn förläggande av en residensstad

under landsrätt torde sålunda icke vara genomförbart utan att dessförinnan

nyssberörda forumregler blivit genom lagbestämmelser ändrade. Under

sådana förhållanden förefaller det utskottet mindre lämpligt att, åtminstone

för närvarande, beträffande residensstäderna lagfästa en sådan anmälningsskyldighet,

som ovan nämnts. Men även beträffande övriga till ifrågavarande

kategori hörande städer synas lagbestämmelser av ifrågavarande innehåll icke

vara av nöden, då ju Kungl. Maj:ts befogenhet att därförutan förordna örn utredning

angående en stads läggande under landsrätt icke blivit satt i fråga.»

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Vid utlåtandet var fogad bland annat en reservation av herr Pettersson i Södertälje

m. fl., vilka hemställde, att riksdagen måtte för sin del antaga ett

av reservanterna framlagt förslag till lag örn stads läggande under landsrätt.

Enligt detta förslag skulle Kungl. Maj:ts rätt att mot stads bestridande förordna

örn upphörande av den särskilda jurisdiktionen begränsas till stad, vars

folkmängd understege 3,000 personer. Sådant förordnande skulle icke kunna

meddelas, örn stadsfullmäktige i staden med minst två tredjedels majoritet uttalat

sig mot dess läggande under landsrätt. Reservanterna ansågo, att utskottets

utlåtande — efter ett framhållande, att skäl talade för att i den mån

det kunde ske utan att andra intressen träddes för nära snarast möjligt överföra

de minsta städerna till landsrätt samt. en redogörelse för de åtgärder, som

vidtagits i detta syfte —• borde haft följande lydelse:

»De sålunda vidtagna åtgärderna hava emellertid icke visat sig tillräckliga

att påskynda ett överförande av de minsta städerna till att lyda under landsrätt.

Städernas representationer hava nämligen, då fråga härom väckts, i regel

motsatt sig en sådan förändring under åberopande dels att den särskilda jurisdiktionens

upphävande vore ägnad att för dem medföra såväl olägenheter beträffande

rättsskipningen och i andra avseenden som ock ej sällan ökade kostnader.

Så vitt utskottet kunnat finna, bero dessa betänkligheter i främsta

rummet på ett underskattande av den snabbhet och den anpassningsmöjlighet,

som landsbygdens nuvarande domstolsorganisation erbjuder. I sådant avseende

må erinras örn lagstiftningen angående anordnande av särskilda tingssammanträden

med s. k. tremansnämnd samt angående möjlighet att upptaga växelmål

även vid häradsrätt. Ej heller torde man inom vederbörande stadssamhällen

till fullo insett värdet av att genom stadsstyrelsens anordnande enligt dp år

1920 vidtagna ändringarna i förordningen av kommunalstyrelse i stad en

stad, som lyder under landsrätt, kan genom att till kommunalborgmästare utse

en jurist och bereda denne plats i drätselkammaren, för den kommunala förvaltningen

tillgodogöra sig ifrågavarande tjänstemans hela arbetskraft, något

som icke i samma utsträckning låter sig göra i fråga örn en borgmästare, som

tillika är ordförande i rådhusrätten.

Emellertid är det tänkbart, att i vissa fall en landsrättsförläggning kan medföra

olägenheter för vederbörande stad, exempelvis därigenom att avståndet till

tingsstället blir avsevärt. Även låter det tänka sig, att en stads förläggande

under landsrätt kan genom ansenlig ökning av häradsrättens och domhavandens

arbetsbörda eller på annat sätt medföra olägenheter för den domsaga, med vilken

sammanläggningen sker.

Med hänsyn till vad utskottet sålunda anfört anser utskottet visserligen

lämpligt, att Kungl. Maj :t erhåller befogenhet att, där omständigheterna sådant

påkalla, besluta örn en mindre stads förläggande under landsrätt även mot

stadsrepresentationens vilja, men att å andra sidan denna befogenhet förbindes

med sådana förbehåll och inskränkningar, att tillämpningen av densamma ej

må kunna giva anledning till berättigat missnöje.

I sadant avseende är i propositionen föreslaget, att förordnande, som här

avses, må av Konungen meddelas endast om sådan åtgärd efter utredning och

stadens hörande finnes vara till gagn för rättsvården och icke för staden medföra

ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet. Utskottet förväntar,

att redan iakttagandet av detta villkor i månget fall skall leda till att en

stads förläggande under landsrätt mot dess vilja icke kommer att av Konungen

beslutas.

Då emellertid nämnda inskränkning icke torde kunna anses tillräcklig, vill

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

17

utskottet, i anslutning till den av herr Almkvist väckta motionen, föreslå, att

från lagens tillämpningsområde må uteslutas städer, vilkas folkmängd uppgår

till 3,000, men ej till 4,000 personer. Då de åberopade olägenheterna för städerna

av en tvångsförläggning företrädesvis torde förekomma i de större av

dem, skulle genom ett antagande av detta förslag anledningarna till missnöje

mot ifrågavarande åtgärd i väsentlig mån hava avlägsnats.

Ytterligare synes det vara rimligt, att en tvångsförläggning ej verkställes

mot en mycket stark opinion inom den stad, frågan gäller. Utskottet föreslår

därför, att en dylik åtgärd ej må av Konungen kunna beslutas, då stadsfullmäktige

med en majoritet av minst 2/3 av de avgivna rösterna motsatt sig densamma.

»

Båda kamrarna hiföllo reservationen, första kammaren med 83 röster mot

29 och andra kammaren med 132 röster mot 62. Minoriteterna röstade för utskottets

hemställan.

I enlighet med riksdagens beslut utfärdades därefter den 13 juni 1924 (nr Lag 1924.

189 och 190) lag örn ändrad lydelse av 1 kap. 4 § rättegångsbalken och lag örn

stads läggande under landsrätt. Jämlikt sistnämnda lag må Kungl. Majit på

framställning av vederbörande stadsfullmäktige eller eljest med deras samtycke

förordna, att rådhusrätt i stad skall upphöra och staden läggas under

landsrätt. Beträffande stad, vars folkmängd understiger 3,000 personer, äger

Kungl. Majit, då borgmästartjänsten är ledig, även utan stadens samtycke

meddela dylikt förordnande, örn efter utredning och vederbörandes hörande

stadens läggande under landsrätt finnes vara till gagn för rättsvården samt

icke medföra ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet för befolkningen

i staden eller i den domsaga, vari staden skulle ingå. Ha stadsfullmäktige

i staden med minst två tredjedels majoritet uttalat sig mot dess

läggande under landsrätt, må förordnande, varom nu sagts, ej meddelas.

Då borgmästartjänsten blivit ledig i stad, vars folkmängd understiger 3,000

personer, skall länsstyrelsen därom ofördröjligen göra anmälan hos Kungl.

Majit; och ankommer det på Kungl. Majit, huruvida genom länsstyrelsens försorg

utredning skall verkställas angående stadens läggande under landsrätt.

Sadan utredning skall särskilt avse den ifrågasatta förändringens verkningar

med avseende å rättsvården och stadens ekonomiska förhållanden. För utredningens

verkställande äger länsstyrelsen, där det finnes erforderligt, förordna

utredningsman till sitt biträde. Närmare bestämmelser örn utredningen meddelas

av Kungl. Majit. Över utredningen skall länsstyrelsen inhämta yttrande

av stadsfullmäktige och vederbörande häradsrätt samt därefter insända handlingarna

jämte eget utlåtande till Kungl. Majit.

Vid förordnande om rådhusrätts upphörande skola tillika meddelas erforderliga

bestämmelser med avseende å stadens rättigheter och skyldigheter i förhållande

till staten ävensom de särskilda föreskrifter, till vilka stadens förening

i judiciellt hänseende med visst tingslag må föranleda.

Genom nämnda lag upphävdes de förut omförmälda cirkulären den 2 juli

1915 och den 7 maj 1918 i vad de avsågo stad, vars folkmängd understeg 3,000

personer. Däremot skulle dessa cirkulär fortfarande gälla beträffande övriga

däri avsedda städer.

o

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. llh haft. (Nr 200).

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Processkom
missionen
1926.

Med tillämpning av bestämmelserna i 1924 års lag har Kungälv från och

med den 1 januari 1929 förlagts under landsrätt. Däremot ha framkomna förslag

om avskaffande av rådhusrätterna i Nora med omkring 2,600 invånare,

Trosa med omkring 800 invånare, Torshälla med omkring 1,800 invånare, Laholm

med omkring 2,600 invånare och Sigtuna med omkring 1,000 invånare

avvisats, då stadsfullmäktige med minst två tredjedels majoritet uttalat sig

mot den föreslagna åtgärden.

I det av processkommissionen den 15 december 1926 avgivna betänkandet

angående rättegångsväsendets ombildning föreslogs, att den nu bestående skillnaden

mellan land och stad i avseende å rättsskipningen i första instans skulle

upphävas. Staten skulle ombesörja rättsskipningen även i städerna, och sambandet

mellan rättsskipning och förvaltning skulle upphöra. Underrätternas

domkretsar skulle kunna innefatta både landsbygd och stad eller endast landsbygd

eller endast stad. Det förutsattes, att städer av viss storlek skulle bilda

eget tingslag. I motiveringen för förslaget anförde kommissionen bland annat:

»Ett för vårt domstolsväsen utmärkande drag är den skillnad mellan land och

stad, som, såvitt angår rättsskipningen i första instans, äger rum. Denna dualism

sammanhänger på det närmaste med städernas självstyrelse, med stöd av vilken

varje stad själv haft att både ordna och bekosta rättsskipningen inom staden.

Denna städernas judiciella avskildhet från landsbygden berodde i äldre tider

på hela det svenska samhällsskickets natur och städernas allmänna ställning

i samhället. Med de genomgripande förändringar, som härutinnan försiggått,

har emellertid också läget för städerna så småningom blivit ett annat. När

samhället icke längre vilar på de förr härskande ståndsidéerna, den principiella

skillnaden i privaträttsligt hänseende mellan stadsrätt och landsrätt upphört och

den städerna tillerkända monopolställningen på stadsmannanäringamas område

upphävts, hava grunderna för denna städernas särställning fallit bort. Detta

framträder också däri, att på landsbygden talrika samhällen uppstått, som till

sin sociala och ekonomiska struktur äro likartade med städerna, under det att

många städer nedsjunkit till betydelselöshet.

Ett erkännande av att förutsättningarna för städernas principiella särställning

på detta område bortfallit har redan givits därmed, att sedan år 1904 varje

samhälle, som tilldelats stadsrättigheter, fått förbliva under landsrätt och icke

erhållit egen jurisdiktion. Bland dessa städer finnas åtskilliga, som vuxit till

en betydande ställning och njuta en rik blomstring. Vissa åtgärder hava också

vidtagits för att avskaffa rådstuvurätterna i de mindre städerna och i judiciellt

hänseende förena dessa städer med angränsande landsbygd.

Örn grunden för städernas särskilda jurisdiktion sålunda numera har bortfallit,

så måste därav först och främst följa, att städernas inflytande på ordnandet

av deras domstolar och deras däremot svarande plikt att även bekosta

dem upphöra. Som på landsbygden måste denna angelägenhet bliva statens.

Rättsskipningens ordnande och bekostande är också enligt nu rådande samhällsuppfattning

såväl för stad som för landsbygd en statens uppgift, icke en

kommunal uppgift.

Om staten övertar rättsskipningen i städerna, blir därav icke en nödvändig

följd, att alla städer skola förenas med kringliggande landsbygd i en judiciell

enhet. Till en början måste givetvis de största städerna var för sig bilda egna

domsagor. I övrigt blir det möjligt att anordna underrätternas domkretsar så,

att en stad med kringliggande landsbygd kan förenas till en gemensam domsaga,

antingen sålunda, att staden och landsbygden också sammanslås till ett

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 206.

19

tingslag nied gemensam domstol, eller så, att staden oell landsbygden bilda

var sitt tingslag inom domsagan, vilken senare anordning tydligen förutsätter,

att staden är av något större betydenhet. En sådan anordning måste

bliva ett av de betydelsefullaste leden i strävandet att skapa en underrättsorganisation,

som både är tillräcklig för sina uppgifter och kan rymmas inom

en rimlig kostnadsram. Genom åtgärder i nämnda riktning kan nämligen

åvägabringas ett vida rationellare utnyttjande av de arbetskrafter, som ägna

sig åt domarkallet, än vad nu är möjligt, och en önskvärd utjämning av olika

arbetsmått i olika domstolar kan genomföras. Om sålunda en mindre eller medelstor

stad med en rådstuvurätt, vars arbetskrafter icke tillfullo utnyttjas,

förenas med kringliggande lantdomsaga, äro uppenbarligen betydande fördelar

i organisatoriskt hänseende att vinna för rättsskipningen. I de minsta städerna

måste också en avsevärd förkovran av rättsskipningen kunna väntas av en dylik

anordning. Domargöromålen äro där, som förut framhållits, ofta så få och så

betydelselösa, att domarens intresse och förmåga måste förslappas, vilket naturligtvis

kan menligt återverka på domaruppgiftens fyllande. Upprätthållandet

av egen domstol i dessa städer innebär ofta också ett betänkligt slöseri med

andliga och materiella tillgångar. En olägenhet av den nuvarande anordningen

är, att städernas domare tillsättas efter andra grunder och delvis av andra myndigheter

än landsbygdens. Därmed uppstå två skilda domarkårer, mellan vilka

icke nödig växling äger rum. Jämväl i detta hänseende skulle reformen medföra

värdefulla förbättringar.

Om städernas egen jurisdiktion upphör och staten övertar rättsskipningens

besörjande jämväl i städerna samt stad och landsbygd därvid i de fall, där så

finnes lämpligt, förenas till gemensam domsaga, behöver detta icke med nödvändighet

medföra, att underrätterna i hela landet ordnas efter fullkomligt

enahanda grunder, så att icke någon olikhet får finnas mellan underrätten i en

stad och underrätten på landsbygden. I den utsträckning stad och land sammanslås

till gemensamt tingslag med gemensam domstol, blir en sådan olikhet

visserligen utesluten, men de här angivna utgångspunkterna hindra, som redan

antytts, icke, att en stad bildar eget tingslag inom en med landsbygd gemensam

domsaga eller att, där så kräves, stad utgör egen domsaga. Genomförandet

av någondera av dessa anordningar öppnar tydligen möjlighet att inom

vissa gränser sammansätta underrätten på olika sätt i staden och på landsbygden.

Därest, trots det att grunderna för städernas rätt till egen jurisdiktion

numera bortfallit, en undersökning likväl visar, att förhållandena påkalla

sådana olikheter, kunna dessa alltså inrymmas inom ifrågavarande organisation.

På själva _ stommen till underrätterna kunna dessa olikheter emellertid

icke inverka. Vissa gemensamma drag måste alltid sammanhålla alla sålunda

av staten uppehållna underrätter till en enhetlig typ, i vilken vissa organisatoriska

variationer medgivas.

Med statens övertagande av rättsskipningen i städerna måste följa, att det nu

existerande sambandet mellan rättsskipningen och förvaltningen i städerna upphör.

Den nuvarande magistraten, vilken i regel tillika utgör rådstuvurätten,

försvinner.»

över huvudgrunderna i processkommissionens förslag inhämtades yttranden Yttranden

från hovrätterna — efter hörande av domhavande, rådhusrätter, överståthållarämbetet

och länsstyrelserna i samtliga län, överexekulorer och magistrater —nens förslag

justitiekanslersämbetet samt kommerskollegium — efter hörande av vissa organisationer

och sammanslutningar inom näringslivet — varjämte tillfälle lämnades

de juridiska fakulteterna, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen

Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund och svenska stadsförbundet

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majlis proposition nr 206.

att inkomma med yttranden. Därjämte inhämtades lagrådets utlåtande rörande

betänkandets huvudgrunder.

I flertalet av de avgivna yttrandena tillstyrktes förslaget örn statens övertagande

av rättsskipningen i städerna. Sålunda framhöll Svea hovrätt, att principiellt

rättsskipningens anordnande och bekostande måste anses vara ett statens

åliggande och icke en kommunal uppgift. Det nuvarande systemet, som innebure,

att städerna själva utövade ett starkt och stundom avgörande inflytande på domarposternas

tillsättande, kunde icke längre upprätthållas utan väsentliga risker

och olägenheter. Att staten undantagslöst omhändertoge tillsättandet av yrkesdomarpersonalen

i landet vore enligt hovrättens mening synnerligen angeläget,

och utan att förbise de svårigheter, som stöde i vägen för en någorlunda snar lösning

av spörsmålet härom, ansåge hovrätten önskvärt, att detta spörsmål omedelbart

upptoges till effektiv behandling. Den omständigheten att vissa städer

kunde av olika anledningar väntas vara obenägna att uppgiva sin särskilda

rättsskipning borde ej få stå i vägen för den ifrågavarande reformen. Jämväl

Göta hovrätt, föreningen Sveriges häradshövdingar och styrelsen för Sveriges

advokatsamfund uttalade, att rättsskipningen i städerna borde övertagas

av staten. Till denna mening anslöt sig även ett stort antal häradshövdingar

och tillförordnade domhavande. Hovrätten över Skåne och Blekinge ansåg visserligen,

att ett förstatligande av städernas rättsskipning vore ur principiell

synpunkt riktigt, men då en dylik ändring icke kunde genomföras utan stor

tidsutdräkt, kunde det ifrågasättas örn icke spörsmålet härom borde åtminstone

beträffande de större och medelstora städerna frigöras från frågan örn en

reform av rättegångsväsendet i övrigt och behandlas för sig. I huvudsak samma

uppfattning uttalades av professorn Kallenberg i ett av honom inom juridiska

fakulteten i Lund avgivet särskilt yttrande. Enligt hans mening kunde

skillnaden mellan lands- och stadsdomstolarna icke motiveras med sakliga skäl.

En till grunden gående reform av hela vårt rättegångsväsen kunde ej gärna

underlåta att räkna med en enhetlig domstolsorganisation. Örn man på sätt

Kallenberg förordade i viss mån begränsade reformen, vore emellertid upphävandet

av städernas särskilda domstolsorganisation ej något trängande reformkrav;

det vore i stort sett ett ämne, som läge på sidan av den egentliga rättegångsreformen.

Dock borde otvivelaktigt härvid göras undantag för rådhusrätterna

i smärre städer eller överhuvud de rådhusrätter, i vilka sutte blott

en lagfaren domare. Örn önskvärdheten av deras avskaffande syntes näppeligen

meningarna vara delade. Även lagrådet anslöt sig till tanken att i viss

omfattning bibehålla den särskilda stadsrättsskipningen. Slutmålet borde visserligen

vara att med samtliga de städer, som enligt den nya organisationsplanens

grundsatser icke ägde tillräckligt invånarantal och livlig rörelse nog

för att bilda egna domsagor, i jurisdiktionshänseende införliva kringliggande

landsbygd till gemensamma domsagor. Skulle emellertid av ekonomiska eller

andra skäl alltför betydande hinder finnas möta att i ett slag realisera detta

program, syntes det kunna ifrågasättas att såsom ett, låt vara ej rätt tillfredsställande,

provisorium tillsvidare inskränka sig till att låta sammanslagningen

gälla sådana städer, som vid närmare utformning av den allmänna pia
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 206.

21

nen för den slutliga indelningen befunnes icke ägnade att utgöra särskilt tingslag

inom domsaga. I de städer åter, sorn folie ovanom denna gräns och alltså

befunnes lämpade att utgöra självständig domsaga eller åtminstone egen domkrets,

kunde den kommunala rättsskipningen interimistiskt fortbestå. En annan

mening uttalades av föreningen Sveriges stadsdomare, som ansåg, att något

trängande behov ur rättsskipningens synpunkt att genom lagstiftning

tvångsvis förlägga de av kommissionen avsedda städerna under landsrätt icke

visats., Städernas själ vbestämnings rätt med avseende å rättsskipningens ordnande

borde icke ytterligare inskränkas, något som emellertid utgjorde en förutsättning

för att den av kommissionen föreslagna underrättsorganisationen

skulle komma till stånd. Därest det skulle befinnas, att rättsskipningen jämväl

i städerna borde omhändertagas av staten, ville föreningen framhålla nödvändigheten

av att därvid förfores med största försiktighet och hänsyn, så att

städernas intressen i möjligaste mån förbleve okränkta. Övergången till ett

system, innebärande sammanförandet av stad och land till gemensamma jurisdiktioner

borde ej ske med ett slag utan så småningom, efter hand som förutsättningar

därför i den ena eller andra orten inträdde. En lagstiftning i ämnet

borde följaktligen endast öppna vägen för en frivillig förening av landsbygd

och stad samt i möjligaste mån uppmuntra därtill genom att göra den

förmånlig för alla parter. I stadsdomarföreningens uttalande instämde ett

stort antal rådhusrätter. Åtskilliga rådhusrätter avstyrkte bestämt ett förstatligande

av städernas rättsskipning. Svenska stadsförbundet anförde, att

kommissionens förslag icke på alla punkter möjliggjorde ett ingående bedömande

av förslagets konsekvenser. Sålunda saknades utredning angående

bland annat det ekonomiska mellanhavandet mellan städerna och staten samt

formerna för magistratsgöromålens framtida utförande. I avvaktan på resultatet

av de utredningar, som igångsatts rörande dessa frågor, nödgades förbundet

för det dåvarande avstå från att inkomma med yttrande.

Den av stadsförbundet berörda utredningen angående det ekonomiska mel- Ekonomilanhavandet

mellan städerna och staten framlades av de s. k. ekonomisakkun- /,9,3,9,

niga i deras den 29 augusti 1928 avlämnade betänkande angående ordnande''

av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av

den ifrågasatta rättegångsreformen. De sakkunniga, vilkas utredning var

grundad på processkommissionens förslag att staten skulle övertaga rättsskipningen

i samtliga städer, föreslogo, att städerna skulle under en viss tidsperiod

lämna bidrag till statsverkets kostnader för domstolsväsendet. Denna övergångsersättning

skulle från början utgå med belopp motsvarande varje stads

nuvarande kostnad för rättsskipningen och överexekutorsgöromålens bestridande

men skulle sedan år för år minskas för att efter tjugu år helt upphöra.

Den tolagsersättning, som tillkommer vissa städer, skulle för framtiden reduceras

med i princip en tredjedel. Avdraget skulle tagas i beräkning vid erläggande

av nyssnämnda övergångsersättning, så att nämnda ersättning skulle

utgå endast i den mån den överstege tolagsavdraget. De sakkunniga berörde i

korthet även frågan örn kommunalförvaltningens ordnande i städerna efter

magistratens upphörande. Enligt en vid betänkandet fogad promemoria skulle

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Kommunal
förvalt
nings
8alckunniga
1939.

några av magistratens nuvarande uppgifter helt upphöra samt de övriga överflyttas

å länsstyrelse, polismyndighet, domstol, lämplig kommunal myndighet

eller andra organ. För egen del framhöllo de sakkunniga —- utan att taga

ställning till frågan huruvida en dylik uppdelning av magistratens funktioner

vore lämplig och önskvärd — såsom obestridligt, att det ur statens synpunkt

icke kunde anses behövligt, att de nuvarande magistratsuppgifterna

sammanhölles hos ett organ. Vöre detta ett kommunalt önskemål, syntes hinder

ej möta, att i kommunallagstiftningen möjlighet bereddes till en dylik organisation.

Därmed följde ock, att kostnaderna för denna nya kommunala magistrat

måste drabba städerna.

Jämväl över detta förslag inhämtades utlåtanden från ett stort antal myndigheter

och sammanslutningar. Sålunda hördes hovrätterna — vilka hade att

inhämta yttranden från domhavande, tingshusbyggnadsskyldige, överexekutorer

och rådhusrätter — Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga

län •— efter hörande av magistrater, stadsstyrelser och stadsfullmäktige —

justitiekanslersämbetet, nedre justitierevisionen, statskontoret, riksräkenskapsverket,

kommerskollegium och allmänna civilförvaltningens lönenämnd. Även

föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges

advokatsamfund, svenska stadsförbundet, föreningen Sveriges landsfogdar,

föreningen Sveriges landsfiskaler och föreningen Sveriges stadsfiskaler erhöllo

tillfälle att inkomma med yttranden.

I de avgivna yttrandena blev betänkandet föremål för stark kritik och det

gjordes från flera håll gällande, att detsamma icke vore ägnat att läggas till

grund för regleringen av förhållandet mellan städerna och staten. Särskilt

betonades, att staten vid övertagandet av rättsskipningen i städerna icke borde

kräva något som helst vederlag från dessas sida. Av åtskilliga bland de hörda

myndigheterna berördes även själva principfrågan huruvida städerna borde

mista den särskilda jurisdiktionen och förenas med angränsande domsaga. Sålunda

uttalade stadsfullmäktige i ett stort antal städer, att den förutvarande

domstolsorganisationen i städerna borde bibehållas. Svenska stadsförbundet

framhöll, att då städerna i stort sett syntes ha varit väl tillfredsställda med sitt

domstolsväsen, det icke kunde anses välbetänkt att tvångsvis pressa fram ett

förstatligande av städernas rättegångsväsen. I den mån ett förstatligande av

de mindre städernas rättegångsväsen genom deras förening med angränsande

tingslag kunde finnas lämpligt, borde detta åstadkommas genom att staten icke

blott såsom enligt gällande förordningar vore fallet öppnade vägen för en frivillig

anslutning från städernas sida utan även effektivt underlättade vägens

beträdande genom att göra den ekonomiskt fördelaktig för dessa städer. I detta

yttrande instämde stadsfullmäktige i åtskilliga städer. Från många håll framställdes

även'' anmärkningar mot den ifrågasatta uppdelningen av magistratsuppgifterna.

Den andra av stadsförbundet omnämnda frågan, nämligen örn formerna för

magistratsgöromålens fullgörande, behandlades i den av 1928 års kommunalförvaltning

ssakkunniga den 30 september 1929 framlagda utredningen angående

kommunalförvaltningens ordnande i städerna efter processreformens genomfö
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

23

Tande. De sakkunniga, vilka hade att utgå från förutsättningen att sambandet

mellan rättsskipning och förvaltning i städerna skulle upphöra, föreslogo

inrättande av ett nytt centralt förvaltningsorgan, kallat stadsstyrelse, som

skulle fullgöra drätselkammarens samt magistratens kommunala och i viss mån

även dess statliga uppgifter. De övriga på magistraten ankommande statliga

funktionerna skulle i allmänhet tilläggas polismyndigheten. Stadsstyrelsen

skulle utgöras av en borgmästare som ordförande samt ytterligare minst fyra

ledamöter. Hos stadsstyrelsen skulle finnas anställd en stadsassessor, varjämte

i stadsstyrelsens reglemente skulle kunna bestämmas, att i styrelsen skulle

finnas även ett eller flera borgarråd. Borgmästaren och borgarråden skulle

utses av stadsfullmäktige eller allmän rådstuga för en tid av minst sex och

högst tio år. övriga ledamöter skulle väljas för en tid av fyra år.

över detta betänkande avgåvos yttranden av länsstyrelserna — efter hörande

av magistrater, stadsstyrelsen, drätselkammare och stadsfullmäktige — varjämte

tillfälle bereddes svenska stadsförbundet, föreningen Sveriges stadsdomare,

föreningen Sveriges stadsombudsmän och kommunalsekreterare samt

svenska polisförbundet att yttra sig i ärendet. I flera av de avgivna yttrandena

framhöllos svårigheterna att bedöma förslaget innan klarhet vunnits rörande

grunderna för processreformen. Beträffande förslaget kommo delade meningar

till synes. Från åtskilliga håll uttalades anslutning till de principer, på vilka

förslaget vilade, men framställdes samtidigt anmärkningar mot dess detaljbestämmelser,

särskilt vad angick stadsstyrelsens sammansättning samt sättet för

tillsättande av ordförande och den tid, för vilken han borde utses. Å andra håll

avstyrktes förslaget, varvid bland annat framhölls, att det skulle leda till en

för många städer alltför vidlyftig och byråkratisk organisation samt att tanken

att tillägga det kommunala centralorganet även statsadministrativa uppgifter

ur flera synpunkter vore olämplig. Jämväl i dessa yttranden framställdes

från flera städer anmärkningar mot principen att den särskilda jurisdiktionen

i städerna skulle upphöra.

Vid anmälan i statsrådet den 6 februari 1931 av de huvudgrunder för en Proposition

rättegångsreform, vilka genom proposition, nr 80, förelädes 1931 års riksdag,

framhöll jag såsom en grundtanke för den ifrågasatta reformen, att denna

främst borde avse själva förfarandet samt att förändringar i organisationen

borde vidtagas endast i den mån de vore påkallade för att skapa förutsättningar

för ett förbättrat förfarande. Rörande frågan örn statens övertagande av

städernas rättsskipning anförde jag i huvudsak följande:

»Jämväl beträffande rättsskipningen i städerna gäller, med den inställning

jag i princip intagit till organisationsproblemen, i första hand att överväga,

huruvida den nuvarande organisationen av städernas domstolar kan anses i

stånd att utan mera väsentliga förändringar uppbära ett muntligt, koncentrerat

förfarande. Örn man från denna utgångspunkt till en början skärskådar

frågan örn statens övertagande av rättsskipningen i städerna, anser jag mig

icke kunna tillägga det ur principiell synpunkt otvivelaktigt riktiga argumentet

om rättsskipningen såsom en till sin natur statlig angelägenhet sådan

betydelse, att ett dylikt övertagande skulle utgöra en nödvändig förutsättning

för processreformens genomförande. Enligt min mening bör, innan

man täger ståndpunkt till denna fråga, närmare undersökas, vilka olä
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

genheter äro förknippade med den nuvarande ordningen och huruvida dessa

äro av den art, att de icke på annan väg låta sig avhjälpas. På denna

punkt erinrar jag därom, att jag icke i och för sig ansett det utgöra en

svaghet, att rådhusrätternas ledamöter äro i tillfälle att hämta sin erfarenhet

jämväl från den kommunala förvaltningens område, förutsatt att de uppgifter,

som härutinnan åvila dem, icke inkräkta på eller förtaga deras intresse

för domarkallet. De kommunala och allmänna förvaltningsbestyr, som

numera åvila städernas magistrater, torde icke vara av den omfattning, att

grundad anledning till farhåga härutinnan kan anses föreligga. Däremot

synes mig en annan anmärkning, som framställts mot våra rådhusrätter och

som avser sättet för domartjänsternas tillsättande, vara långt mera vägande.

Med de stora anspråk, som ett muntligt koncentrerat förfarande ställer

å domstolens ledamöter ej minst å dess ordförande, är det en oeftergivlig

fordran, att urvalet till dessa befattningar sker med den största omsorg. Det

torde icke kunna bestridas, att de grunder, som nu gälla i fråga örn städernas

domarval, icke innebära fullgoda garantier för en tillfredsställande rekrytering.

Detta sammanhänger i främsta rummet med, att den korporation, åt

vilken valet är anförtrott, i allmänhet icke äger tillräcklig kännedom örn de

sökande eller erforderlig sakkunskap för att rätt bedöma deras kvalifikationer

såsom domare. Vad särskilt borgmästarvalen angår har visserligen det statliga

inflytandet tillmätts ett visst utrymme vid utnämningen. Detta inflytande

inskränker sig dock till det förslag, som framgått ur valet, och är därför

av tämligen begränsad räckvidd. Även örn den nu gällande ordningen icke

medfört alltför oroväckande konsekvenser, är det dock å andra sidan omisskänneligt,

att vid dessa val ovidkommande hänsyn ej sällan spela in samt att utgången

understundom beror av slumpen eller av en lyckad kupp. Det är också

en iakttagelse, att våra stadsdomare i allmänhet icke varit i tillfälle att förvärva

den mera allsidiga utbildning, som följer med tjänstgöringen i olika

domstolsinstanser och_ som för befordringsgången å lantdomarbanan med rätta

anses vara av stor vikt. Å andra sidan äro våra lantdomare och överrättsdomare

i avsaknad av den rikare erfarenhet, som tjänstgöringen i en större

rådhusrätt helt visst skulle skänka å vissa för deras ämbetsutövning betydelsefulla

rättsområden.

För mangen storde de nu antydda bristerna te sig som så svårartade och så

oskiljaktiga från varje på kommunal grund uppbyggt domstolsväsen, att för

deras avhjälpande ett förstatligande av rättsskipningen i städerna framstår

som oundvikligt. Därest lagstiftaren ägde en av tradition och redan bestående

förhållanden obegränsad frihet, skulle mot en dylik åtgärd icke vara

något att invända. De svårigheter av organisatorisk och annan art, som härvid

.möta, bjuda dock, att. jämväl en annan utväg tages under övervägande.

Enligt min mening torde en tillfredsställande lösning åtminstone tillsvidare

kunna vinnas genom en långt mindre ingripande åtgärd, nämligen en reform av

ordningen för stadsdomarnas tillsättande.»

Efter att hava redogjort för innehållet i en dylik reform fortsatte jag:

»Om jag sålunda, med vissa förbehåll, ansluter mig till tanken, att med statens

övertagande av rättsskipningen i städerna tillsvidare bör anstå och denna

fråga upptagas till slutligt avgörande i samband med en jämväl ur kommunala

synpunkter påkallad allmän omläggning av städernas förvaltning, ser jag

mig emellertid nödsakad att härför uppställa en ganska väsentlig begränsning.

I annat sammanhang har jag redan framhållit de mindre rådhusrätternas svaghet.

Dessa rådhusrätters otillräcklighet för lösandet av svårare rättegångsuppgifter

är redan under nu rådande förhållanden påtaglig och skulle bliva än mera

framträdande inför de större krav, som det nya förfarandet ställer på domsto
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

25

larna. Orsaken härtill ligger i jurisdiktionsområdets obetydlighet, och botemedlet

måste alltså vara att söka i större domkretsar. Vid sådant förhållande

torde dessa städer böra förenas med kringliggande landsbygd till en domsaga,

varvid intet hinder möter att staden, örn den är av tillräcklig storlek,

bildar eget tingslag. För sistnämnda fall kan komma under övervägande

att åt domstolen giva en sådan sammansättning, att den jämte häradshövdingen

såsom ordförande består av två lagfarna rådmän med en ställning motsvarande

rådhusrättens bisittare. En dylik anordning skulle innebära en anknytning

till den nuvarande organisationen av städernas domstolar.

Var gränsen skall dragas mellan å ena sidan de fall, då staden skall bibehålla

sin nuvarande jurisdiktion, och å andra sidan sådana, då staden skall ingå

i omgivande lantdomsaga, kan helt visst göras till föremål för olika meningar.

Den bestämmande synpunkten härvid synes böra vara, att den kommunala

rättsskipningen bibehålies i de städer, som genom sin folkmängd, sina

ekonomiska förhållanden och andra omständigheter äga förutsättningar att

uppbära en egen rättsskipning av tillräcklig styrka, under det att övriga städer,

i likhet med många, till en del ganska betydande städer och samhällen,

som redan nu icke äga egen domstol, finge genom statens försorg sin rättsskipning

ombesörjd på enahanda sätt som i fråga örn landsbygden.

Med denna ståndpunkt begränsas frågan om rättsförhållandet mellan staten

och städerna att tillsvidare avse allenast de mindre städerna. De större och

medelstora städerna skulle som hittills ha att själva bekosta sin rättsskipning,

varemot utgifterna för de mindre städernas rättegångsväsen skulle överflyttas

å statsverket. Då jurisdiktionen i dessa städer komme att handhavas av häradshövdingen

i tilliggande domsaga, uppstår härigenom icke någon mera betydande

kostnadsökning för statsverket. Med hänsyn härtill och då den besparing

ett avlyftande av kostnaden för rättsskipningen medför för staden

måhända helt eller delvis uppväges av nytillkommande utgifter för stadens

förvaltning, synas anspråk på ersättning i anledning av rättsskipningens övertagande

icke böra från statens sida göras gällande.

Därest rättsskipningen i de större och medelstora städerna bibehålies såsom

en stadens angelägenhet, föreligger icke någon anledning att rubba den sammansättning

rådhusrätterna i dessa städer redan nu äga. Under denna förutsättning

bör rådhusrätten således alltjämt bestå av tre ledamöter. Den form för

lekmannadeltagande, som rådmansinstitutionen tidigare inneburit, har i de nu

ifrågavarande städerna alltmer kommit ur bruk och saknar för dessa städer all

betydelse. Samtliga, ledamöterna böra därför, såsom nu i allmänhet är fallet,

vara lagfarna.»

Vad angår övergången till den nya ordningen framhöll jag såsom önskvärt,

att åtgärder under den närmaste tiden vidtoges för att de städer, som icke

kunde antagas äga förutsättningar att giva sina rådhusrätter den förut nämnda

sammansättningen, mätte läggas under landsrätt. Härom yttrade jag vidare

bland annat:

»Tydligt är, att landsrättsförläggning bör kunna beslutas även mot stads

bestridande. Denna princip har kommit till uttryck redan i 1924 års lagstiftning,

och en utvidgning av denna princips tillämpning synes nu vara lämplig.

Sålunda torde skäl ej längre föreligga att bibehålla den gällande begränsningen,

att stadens folkmängd skall understiga 3,000 personer. Ej heller synes

det lämpligt att bibehålla föreskriften, att landsrättsförläggning ej må äga

rum, när stadsfullmäktige med minst två tredjedels majoritet uttalat sig däremot.

Då en dylik åtgärd är betingad av hänsyn till ett viktigt allmänt intresse,

bör det ej tillåtas kommunen att förhindra densamma.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Motion 1931.

rörläggning under landsrätt av de städer, varom nu är fråga, torde emellertid

icke böra äga rum utan undantag. Sådan åtgärd bör ej få vidtagas, då den

medför ökade ekonomiska bördor eller andra för staden eller det allmänna, menliga

verkningar. Särskild hänsyn måste tagas till rådhusrätterna i residensstäderna.

Sålunda äro dessa domstolar uteslutande behöriga att upptaga bland

annat mål angående brott mot tryckfrihetsförordningen, örn skriften tryckts

i ort, som lyder under landsrätt, samt ärenden angående förlagsinteckning, då

rörelsen drives å landet. Tydligt är därför, att ett överförande till landsrätt

bör äga rum allenast efter prövning i varje särskilt fall. De närmare grunder,

som böra vinna tillämpning vid statens övertagande av rättsskipningen

i nu ifrågavarande städer, böra så snart ske kan föreläggas riksdagen.»

I en med anledning av propositionen inom första kammaren väckt motion,

nr 227, hemställde herr Lindhagen bland annat, att riksdagen ville uttala sig

för att ett förstatligande av samtliga stadsdomstolar måtte genomföras samt att

förslag till en ekonomisk uppgörelse måtte föreläggas riksdagen i sammanhang

med det definitiva avgörandet. Såsom stöd härför anförde motionären:

»Under det långa utredningsarbetet är väl knappast någon fråga, örn vilken

meningarna varit så samlade, som att skillnaden mellan stad och land måste

upphöra samt rättsordningen för hela folket bliva en statens angelägenhet.

Det är i och för sig intet ont uti, att en kommun ombesörjer även sin rättsvård

såsom ett uttryck för dess självstyrelse. Men då bör såsom i gamla tider

denna självstyrelse även utsträckas till landsbygden häradsvis. Detta vill

dock ingen vara med örn, utan staten skall fortfarande ombestyra landsbygdens

rättsvård. Då bör också som sagt städernas privilegium upphöra och

rättsskipningen bli likasom lagstiftningen en hela landets gemensamma angelägenhet.

Så är saken även ordnad i Norge och Danmark och bemödandet till gemensam

nordisk lagstiftning talar för att Sveriges hållning på detta^ område upphör.

Gagnet av en statsorganisation för hela landet framträder på många sätt.

Likformigheten i domstolsväsendets organisation för alla innevånare är ju en

naturlig sak, och man kan ej förstå, varför den behöver vara så olika som nu

är fallet. Cirkulation mellan ledamöter i de olika domstolarna förhindras genom

det nuvarande tillståndet. Den politiska motsättningen mellan land och

stad upprätthålles genom bibehållande av onödiga skiljaktigheter. Nu kommer

såsom en stor överraskning, att regeringen väl föreslår att de minsta städernas

rättsskipning skall förstatligas. För de övriga skall den gamla ordningen

fortfarande gälla. Detta kan väl knappast sägas vara uttryck för en ''allmän

rättegångsreform’, som landet väl kunde på en så kardinal punkt hava

omsider förväntat sig efter mer än ett århundrades förberedelse.

Det synes vara lagrådet, som i sitt politiska kompromissbetänkande räckt

ett finger åt denna vanskliga idé. Man har nu inget annat avsevärt skäl för

förslaget än att det skulle bliva så bråkigt och tidsödande att reglera det

ekonomiska mellanhavandet mellan staten och de större stadskommunerna med

anledning av en konsekvent rättegångsreform. Ett magert och principlöst skäl,

synes mig. Svårare uppgifter har väl den svenska statsmakten ridit ut även

i senare tider. För övrigt kommer avfattandet i lagparagrafer av riksdagens

eventuella anvisningar samt begrundandet av den myckenhet spörsmål, örn

vilka riksdagen ej kommer att ens i någon mån yttra sig, förmodligen att

taga åratal, innan saken ånyo kan definitivt föreläggas riksdagen. Under den

tidrymden bör den ingalunda svårare frågan örn en ekonomisk utjämning kunna

klargöras.»

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 206.

27

De av mig gjorda uttalandena rörande städernas domstolsväsen biträddes av

det för propositionens behandling tillsatta särskilda utskottet. I denna del anförde

utskottet bland annat:

»Någon meningsskiljaktighet torde icke råda därom, att såsom departementschefen

antytt rättsskipningens ordnande och bekostande är en statens angelägenhet,

ävensom att de samhällsförhållanden, som i äldre tid motiverade, att

städerna i judiciellt hänseende intogo en särställning, numera bortfallit. _ Utskottet

kan därför i princip ansluta sig till det i herr Lindhagens motion gjorda

uttalandet, att rättsskipningen i städerna bör övertagas av staten. Däremot

kan utskottet icke biträda samme motionärs uppfattning, att en dylik förändring

bör genomföras i samband med den nu ifrågasatta rättegångsreformen.

Det lärer näppeligen med fog kunna göras gällande, att städernas domstolar i

allmänhet skulle komma att sakna förmåga att handha ett förbättrat förfarande

och att med hänsyn därtill ett förstatligande av rättsskipningen är nödvändigt.

På sätt departementschefen framhållit bör i första hand undersökas,

huruvida de olägenheter, som vidlåda den särskilda stadsjurisdiktionen, äro av

den art, att de icke kunna avhjälpas på annan väg. Såsom en svaghet hos den

nuvarande ordningen har anförts, att den — utom i de största städerna — förekommande

sammankopplingen av rättsskipning och förvaltning länder till

skada för rättsväsendet. Även örn denna anmärkning äger ett visst berättigande,

lärer det ej vara erforderligt att med hänsyn härtill genomföra en avlösning

av den särskilda stadsjurisdiktionen. Mera vägande äro de erinringar,

som framställts mot den nu tillämpade ordningen för tillsättande av städernas

domare. Denna ordning kan såsom redan berörts icke anses i erforderlig mån

trygga en god rekrytering och lägger hinder i vägen för skapande av ett enhetligt

domarstånd. Emellertid torde såsom departementschefen framhållit det

icke vara nödvändigt att för undanröjande av dessa brister förstatliga rättsskipningen

i städerna. En tillfredsställande lösning torde, åtminstone tillsvidare,

kunna vinnas genom en reform av ordningen för stadsdomarnas tillsättande.

Ehuru utskottet sålunda finner, att ett allmänt överförande till staten av

rättsskipningen i städerna icke påkallas av rättegångsreformens genomförande,

ansluter sig utskottet till departementschefens uppfattning, att åtgärder i detta

syfte äro nödvändiga beträffande de mindre städerna. Ett bibehållande av dessa

städer såsom självständiga jurisdiktionsområden kan icke anses tillfredsställande.

Även örn vid tillsättande av domartjänsterna i dessa städer sökande med

erforderlig kompetens kunna påräknas, måste det befaras, att på grund av göromålens

ringa omfattning domarna icke skola vara i stånd att vidmakthålla sin

förmåga och sitt intresse för rättsskipningen. I allt fall kunna de icke i sitt arbete

förvärva den erfarenhet och vana vid handläggning, som äro önskvärda.

Det måste även anses vara misshushållning med kraft och penningmedel att för

de fåtaliga och i regel enkla domaruppgifterna i de små städerna bibehålla särskilda

domstolar. En ändring i dessa förhållanden kan icke vinnas utan en ökning

av domkretsarnas omfång. I detta syfte böra de mindre städerna förenas

med kringliggande landsbygd till en domsaga. Denna uppfattning har redan

godkänts av statsmakterna vid antagande av nu gällande lag örn stads läggande

under landsrätt. Där det med hänsyn till stadens storlek finnes påkallat, bör

staden — eventuellt tillsammans med angränsande landsbygd — kunna bilda eget

tingslag inom domsagan. Beaktande bör även skänkas förslaget att låta häradsrätten

i stadstingslag bestå av, jämte häradshövdingen såsom ordförande, två

lagfarna rådmän. Ett genomförande av detta förslag synes emellertid erbjuda

vissa praktiska svårigheter. I samband med borttagandet av den särskilda jurisdiktionen

bör utredning verkställas rörande det ekonomiska mellanhavandet

mellan staten och vederbörande stad. Vid ordnande av detta mellanhavandc

Särskilda

utskottet

tm.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

bör som huvudregel gälla, att stad, som förlorar sin särskilda jurisdiktion,

skall befrias från de med den förutvarande domstolsorganisationen förbundna

kostnaderna.

I frågan var gränsen skall dragas mellan de städer, som kunna behålla sin

nuvarande jurisdiktion, och dem, som böra bilda gemensam domsaga med kringliggande

landsbygd, ansluter sig utskottet till departementschefens uppfattning.

Den bestämmande synpunkten synes sålunda böra vara, att den särskilda

rättsskipningen bibehålies allenast i de städer, som genom sin folkmängd, sina

ekonomiska förhållanden och andra omständigheter äga förutsättningar att uppbära

en egen rättsskipning av tillräcklig styrka. Vid bedömande av denna

fråga kan naturligen avgörande vikt icke tillmätas den omständigheten, att

stad för närvarande har eller är beredd att bestrida kostnaden för en rådhusrätt,

som fyller detta anspråk.

Då utskottet sålunda förordar, att den nuvarande, av städerna bekostade

rättsskipningen i viss utsträckning bibehålies, vill utskottet samtidigt framhålla,

att denna fråga nära sammanhänger med spörsmålet örn städernas förvaltning.

Problemet örn förhållandet mellan magistraten och de kommunala

organen torde inom en nära framtid böra erhålla sin lösning. Skulle denna lösning

innebära en överflyttning från magistraten av de kommunala och statligtadministrativa

uppgifter, som nu åvila densamma, kommer frågan om förstatligandet

av rättsskipningen i ett annat läge.»

Beträffande övergången till den nya ordningen yttrade utskottet, att det

syntes lämpligt, att åtgärder snarast vidtoges för att möjliggöra, att staten efter

hand övertoge rättsskipningen i de städer, där förutsättningar saknades

för ett bibehållande av egen jurisdiktion. Slutlig ställning till de grunder, som

därvid borde tillämpas, syntes kunna tagas först sedan förslag till lagstiftning

i ämnet förelåge. Det kunde emellertid framhållas, att vid indragning av de

särskilda stadsdomstolarna stor varsamhet borde iakttagas och städernas intressen

vederbörligen beaktas.

I en vid utlåtandet fogad reservation hemställde herr Lindhagen, att riksdagen

ville uttala sig för att staten framdeles borde övertaga rättsskipningen

i städerna, att städer, som nu tämligen enhälligt önskade behålla sin organisation,

icke mot sitt bestridande borde fråntagas densamma, samt att, örn stadssamhället

ansåges för litet för särjurisdiktion, bristen helst borde avhjälpas

genom att staden förenades med kringliggande landsbygd till en domstol, som

finge åtnjuta fördelarna av kollegialitet och täta sammanträden. Såsom motivering

för denna hemställan anförde reservanten:

»Mången har föreställt sig, att en ny rättegångsreform skulle medföra statens

övertagande av rättsskipningen även i städerna. Principen godkännes också

i allmänhet. Men man skjuter den på framtiden av opportunitetsskäl. Dessutom

invändes, att de ekonomiska uppgörelserna mellan städerna och staten

skulle leda till så omfattande uppgörelser, att de ej kunde medhinnas till rättegångsreformens

avgörande. Detta senare är väl en så kallad förevändning.

För den redan nu ifrågasatta indragningen under staten av vissa städers rättsskipning

uppresas inga sådana hinder. Säkerligen kan en uppgörelse örn tolagen

och andra ekonomiska frågor med god vilja medhinnas till och med tidigare än

den långa tidlund, som måste åtgå för rättegångsreformens omsättning i paragrafer

samt dessas granskning av alla vederbörande och slutliga godkännande.

Det finnes emellertid en omständighet, som påkallar, att man ej bör motsätta

sig det begärda uppskovet. Förslagen förbise som sagt betydelsen av folk
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 206.

29

domstolens uppbyggande på ett kollegialt lagfaret element. Statens övertagande

av rättsskipningen i städerna vid denna tidpunkt äventyrar sannolikt, att

förenämnda framsyn nedbrytes för oöverskådliga tider genom att domsagornas

enmansdomarskap överföres även på rådhusrätterna med uppgivande av de

senares förnämligare och vidsyntare organisationsform, såvitt på det lagfarna

elementet ankommer. Den som vinner tid vinner råd.

Ur denna synvinkel måste emellertid redan nu riktas erinringar mot förslagets

bemödande att lägga en myckenhet städer under landsbygdens berörda

ofullkomliga organisationsformer. De gamla organisationsformerna skola ju

enligt förslaget väsentligen bibehållas. De nu hotade städerna äro skapelser av

betydelsefulla traditioner, som individualisera deras kollektivitet på ett särskilt

förnämligt sätt. I den mån de tämligen enhälligt önska få behålla åtminstone

under nuvarande förhållanden sin gamla organisation, så bör man,

synes mig, icke mot deras bestridande fråntaga dem den. Örn stadsinvånarna

tillika äro nöjda med sin rättsskipning även i de små städerna, är det väl icke

heller så farligt med den. Säkerligen är denna rättsskipning jämväl liksom

allt annat bättre än sitt rykte.

Anses emellertid samhället för litet i vissa fall för att kunna upprätthålla

sin sär jurisdiktion, bör reformen icke bestå däri, att man utrotar det bestående

fröet till en framtidsdugligare organisation och för oöverskådliga tider i stället

påtvingar detta samhälle landsbygdens gammalmodiga eller i varje fall för

framtidens folkdomstol främmande gestaltning av det lagfarna elementet. I

stället bör problemet lösas på det sättet, att staden förenas med kringliggande

landsbygd och därigenom en tillräckligare grundval skapas för bibehållande

och förbättrande av stadens organisationsformer för det lagfarna domstolselementet.

Utskottet ställer sig på ett ställe icke heller främmande för ett förslag

att ''låta häradsrätten i ett stadstingslag bestå av, jämte häradshövdingen

såsom ordförande, två lagfarna rådmän’. Utskottet finner naturligtvis detta

förslag erbjuda vissa praktiska svårigheter. Detta kan sägas örn allting här

i världen, som måste ske. Här äro emellertid svårigheterna uppenbarligen övervinneliga.

Det mest framsynta vore väl dock att i en sådan sammanslagning ej utbryta

staden såsom ett särskilt tingslag utan låta hela rättsskipningen koncentreras

till staden med täta sammanträden såsom sker i de större städerna. Detta kan

så mycket naturligare ske som den omgivande landsbygdens kommunikationer

av olika slag vanligen redan äro inriktade på staden såsom ett centrum. Med

en sådan ordning skulle ordföranden i rätten också fortfarande kunna behålla

den historiska titeln borgmästare, örn så anses önskligt.

Under sådana förhållanden är det viktigaste i detta ögonblick att i största

möjliga mån slå vakt om de nuvarande stadsdomkretsarnas bibehållande under

kommunal administration såsom ett nödvärn mot de nuvarande rättegångsreformatorernas

obetänksamhet — förlåt uttrycket — gentemot framtiden och

dess folkdomstolar.»

Avvikande mening uttalades jämväl av herr Christenson m. fl., vilka i reservation

gjorde gällande, att utskottets utlåtande på denna punkt bort erhålla

i huvudsak följande lydelse:

»Vad åter angår frågan om indragning av jurisdiktionen för vissa städer har

departementschefen anfört, att i de större och medelstora städerna den nuvarande

domstolsorganisationen borde fortbestå, dock med iakttagande av att rådhusrätterna

alltid skulle bestå av tre lagfarna ledamöter. Däremot erbjöde

rådhusrätterna i de mindre städerna icke fullgoda garantier för en tillfredsställande

rättsskipning och borde därför upphöra. Enligt departementschefens

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

mening borde en dylik förändring vara påkallad alldeles oberoende av en allmän

rättegångsreform, och måste det under sådana förhållanden ur alla synpunkter

anses vara till fördel, att åtgärder snarast möjligt vidtoges för att

efter hand bringa dessa domstolar att upphöra.

Såsom skäl för indragningen av jurisdiktionen i de mindre städerna har huvudsakligen

anförts, dels att garanti saknades för att stadsdomarämbetena

bleve besatta med fullt kvalificerade personer dels ock att på grund av målens

ringa omfattning stadsdomarna icke genom sin verksamhet vid domstolen kunde

vinna ökad utbildning utan snarare måste förväntas gå tillbaka i erfarenhet

och kunskaper.

Yad det första skälet beträffar torde detta komma att förfalla genom införande

av annan ordning för tillsättande av stadsdomare i huvudsaklig överensstämmelse

med departementschefens förslag. Det andra skälet torde knappast

hava någon tillämpning å de rådhusrätter, som hava minst två lagfarna

ledamöter. Vid dessa rådhusrätter äro göromålen säkerligen så pass omfattande,

att där anställda domare kunna vidmakthålla kunskaper och intresse

för rättsskipningen. Detsamma torde vara förhållandet med åtskilliga städer,

som hava endast en lagfaren ledamot i sin rådhusrätt. Av rättsstatistiken

synes framgå, att i flera dylika städer handläggas rättegångsmål till större

antal än som förekommer i mindre domsagor.

Utskottet har sålunda icke kunnat finna, att hänsyn till rättsskipningen

kräver indragning av jurisdiktionen i så många städer ■—- antalet torde uppgå

till mellan 50 och 60 — som departementschefen ifrågasätter. Därtill kommer,

att jurisdiktionen för städerna är ett av dem högt skattat flerhundraårigt

privilegium, som ej bör berövas dem utan verkligt tvingande skäl. Rätts.- skipningen betalas nu av städerna själva, varigenom kostnader härför inbesparas

för statsverket.

Örn en stad fråntages sin särskilda jurisdiktion, bör den givetvis befrias

från de nied den förutvarande domstolsorganisationen förbundna kostnaderna.

Härav följer, att, örn ett större antal städer skulle få sin jurisdiktion indragen,

staten under en lång övergångstid kommer att få vidkännas högst betydande

kostnader i ersättning åt på indragningsstat ställda stadsdomare.

^Vid nu angivna förhållanden anser utskottet, att städerna böra få bibehållas

vid sin jurisdiktion i långt större omfattning än departementschefen

ifrågasatt. Ett bestämt ställningstagande till denna fråga synes icke möjligt

förrän efter närmare utredning av alla på frågan inverkande omständigheter.

o Under de senare årtiondena hava åtskilliga städer tillkommit, av vilka flera

nått. en betydande storlek. Dessa städer hava icke erhållit särskild jurisdiktion,

ehuru flera av dem därom gjort framställning. Enligt utskottets mening

böra ifrågavarande städer erhålla rätt till egen jurisdiktion, under förutsättning

att de med hänsyn till folkmängd och andra förhållanden kunna

anses äga tillräcklig förutsättning att uppbära en sådan.»

Riksdagen biträdde utskottets uppfattning, varefter beslutet anmäldes i skrivelse

den 29 maj 1931, nr 308.

Sakkunniga Med anledning av riksdagens beslut i denna del tillkallade jag, jämlikt därtill

den 11 september 1931 erhållet bemyndigande, efter samråd med chefen

för socialdepartementet, borgmästaren Gustaf Ehrnberg och kommunalborgmästaren

Harry Ljungberg att såsom sakkunniga inom justitie- och socialdepartementen

biträda med fortsatt behandling av frågan örn övertagande från

statens sida av rättsskipningen i vissa städer ävensom av frågan rörande de

ändrade bestämmelser angående kommunalförvaltningen i stad, som av ett dylikt

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

31

övertagande kunde påkallas, jämte därmed sammanhängande spörsmål. Till

fullgörande av uppdraget såvitt angår förstatligandet av rättsskipningen i vissa

städer avlämnade de sakkunniga med skrivelse den 27 november 1931 utkast

till lag örn stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende jämte en kortfattad

promemoria. Utkastet torde få såsom bilaga fogas vid protokollet i

detta ärende (Bilaga B). Vidkommande uppdraget i övrigt avgåvo de sakkunniga

samtidigt till chefen för socialdepartementet ett förberedande förslag

angående magistratsbestyrens ombesörjande i stad utan magistrat.

Det av de sakkunniga upprättade utkastet till lag om stads och landsbygds

förenande i judiciellt avseende innebär i huvudsak en utvidgning av de i lagen

den 13 juni 1924 givna bestämmelserna örn stads läggande under landsrätt.

Enligt utkastet kan Kungl. Maj:t på framställning av stadsfullmäktige eller

eljest med deras samtycke förordna, att rådhusrätt i stad skall upphöra och

staden i judiciellt avseende förenas med angränsande domsaga. Beträffande

stad, i vars rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte

borgmästaren finnes endast en ledamot, som skall vara lagfaren, må Kungl.

Majit, även utan stadsfullmäktiges samtycke, meddela sådant förordnande,

därest ändringen finnes vara till gagn för rättsvården och icke medföra ökad

ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet för befolkningen i staden eller

i den domsaga, med vilken staden skulle förenas. De i 1924 års lag givna

begränsningarna att förordnande mot stadens vilja ej må meddelas, där stadens

folkmängd uppgår till 3,000 personer eller stadsfullmäktige med minst två

tredjedels majoritet uttalat sig mot landsrättsförläggning, ha sålunda borttagits.

Däremot har föreskrivits, att förordnande ej må meddelas beträffande

residensstad. Utredning rörande stads förening med domsaga skall verkställas

då borgmästartjänsten eller tjänst såsom lagfaren ledamot av rådhusrätten blivit

ledig eller eljest anledning förefinnes till dylik förening. Utredningen skall

liksom enligt 1924 års lag särskilt avse den ifrågasatta föreningens verkningar

med avseende å rättsvården och stadens ekonomiska förhållanden. Eör utredningens

verkställande äger länsstyrelsen, där det finnes erforderligt, förordna

utredningsman till sitt biträde. Närmare bestämmelser örn utredningen meddelas

av Kungl. Majit, över utredningen skall länsstyrelsen inhämta yttrande

av stadsfullmäktige och vederbörande häradsrätt, varefter handlingarna i ärendet

jämte länsstyrelsens utlåtande skola insändas till Kungl. Majit. Då borgmästartjänst

eller tjänst såsom lagfaren ledamot av rådhusrätten blivit ledig i

stad, som här avses, skall länsstyrelsen ofördröjligen hos Kungl. Maj :t göra anmälan

därom. Vid förordnande om rådhusrätts upphörande skola tillika meddelas

erforderliga bestämmelser med avseende å stadens rättigheter och skyldigheter

i förhållande till staten ävensom de särskilda föreskrifter, till vilka

stadens förening i judiciellt hänseende med domsaga må föranleda. Genom

lagen upphävas de förut nämnda cirkulären den 2 juli 1915 och den 7 maj

1918. Det är avsett, att lagen skall träda i kraft den 1 juli 1932.

över de sakkunnigas utkast har styrelsen för svenska stadsförbundet efter

remiss avgivit utlåtande, varjämte styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare

inkommit med yttrande i ärendet. Förstnämnda styrelse har vid sitt

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Förslag

inom social

departemen

tet 1932.

yttrande fogat protokoll från en av stadsförbundet den 5 december 1931 anordnad

konferens för överläggning rörande de sakkunnigas förslag. Vid konferensen

närvoro ombud för 51 magistratsstäder. De avgivna utlåtandena —

yttrandet från stadsdomarföreningen nied uteslutande av de delar, som angå

förslaget örn magistratsbestyrens fullgörande — torde få såsom bilagor fogas

vid detta protokoll. (Bilagor C och D.) Därjämte lia från stadsfullmäktige

i flera städer inkommit skrivelser, däri hemställts, att städerna måtte erhålla

tillfälle att yttra sig över utkasten innan dessa framläggas för riksdagen.

På grundval av de sakkunnigas förslag rörande magistratsbestyrens fullgörande

ha inom socialdepartementet utarbetats förslag till lag angående ändring i

vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 252) örn kommunalstyrelse i stad,

lag örn kommunalborgmästare samt lag örn överflyttande å kommunalborgmästare

av magistrat eller stadsstyrelse åliggande bestyr jämte vissa

därmed sammanhängande författningar. Rörande innehållet i dessa förslag,

som komma att senare i dag anmälas av chefen för socialdepartementet,

må här nämnas1 följande. I samtliga städer utan magistrat skall

finnas en kommunalborgmästare med uppgift dels att bistå drätselkammaren

vid fullgörandet av dess åligganden dels ock att övertaga huvuddelen

av de statliga uppgifter, som för närvarande åligga magistraten. Kommunalborgmästare

skall ha avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna

kunskapsprov. Dock må till sådan befattning utses jämväl den som av Kungl.

Maj :t på grund av annan utbildning eller ådagalagd duglighet i kommunala

värv eller eljest i allmän befattning funnits skickad att inneha den befattning,

varom är fråga. Kommunalborgmästare väljes av stadsfullmäktige eller, där

sådana ej finnas, av allmänna rådstugan. Förordnande å befattningen utfärdas

av länsstyrelsen. Reglemente för kommunalborgmästaren skall utfärdas av

Kungl. Maj :t efter därom av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan upprättat

förslag. I reglementet skola bestämmelser meddelas örn kommunalborgmästarens

tillsättande, åligganden, avlöning, entledigande, pension och tjänsteförhållanden

i övrigt. För kommunalborgmästares entledigande må ej stadgas

annan grund än — förutom viss ålder och genom olycksfall eller sjukdom vållad

oförmåga till tjänstgöring — att länsstyrelsen funnit skäl föreligga för bifall

till framställning av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan örn entledigande,

såframt förslag därom väckts av drätselkammaren med minst två tredjedelar

av de i omröstningen deltagandes röster och antagits av stadsfullmäktige eller

allmänna rådstugan med enahanda pluralitet. De sålunda föreslagna reglerna

skola tillämpas jämväl beträffande de nuvarande fögderistäderna. I dessa städer

skola följaktligen stadsstyrelserna försvinna. Dock medgives för dem en

övergångstid av högst fem år.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att antalet städer, i vilkas rådhusrätt

borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren finnes

endast en ledamot, som skall vara lagfaren, är 53. Beträffande dessa

städer, deras folkmängd samt antalet vid rådhusrätterna därstädes avgjorda

mål och ärenden under åren 1927—1930 får jag hänvisa till en vid protokollet

i detta ärende fogad bilaga (Bilaga E).

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

33

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har riksdagen föregående år

vid godkännande av huvudgrunderna för den blivande rättegångsreformen biträtt

den av mig uttalade uppfattningen att den särskilda rättsskipningen bör

bibehållas endast i de städer, som genom sin folkmängd, sina ekonomiska förhållanden

och andra omständigheter äga förutsättningar att uppbära en rådhusrätt

bestående av minst tre lagfarna ledamöter, samt att övriga städer

böra i judiciellt avseende förenas med närliggande domsagor. Tillika har

riksdagen uttalat, att åtgärder snarast böra vidtagas för att möjliggöra, att

staten efter hand övertager rättsskipningen i sistnämnda städer. På grund

härav saknar jag anledning att nu ånyo ingå på spörsmålet huruvida den

särskilda rättsskipningen i dessa städer bör upphöra. Det gäller allenast att

pröva, hur övergången till den nya ordningen lämpligen bör ske.

Vid nu angivna förhållande synes skäl ej föreligga att, såsom stadsförbundet

förordat, bereda städerna tillfälle att ånyo yttra sig i ärendet. Den kritik,

som framförts mot de sakkunnigas utkast, har i väsentlig mån riktat sig mot

principen om upphävande av den särskilda jurisdiktionen i de mindre städerna.

Rörande denna fråga ha städerna flera gånger i olika sammanhang givit sin

mening tillkänna, och de av dem anförda synpunkterna ha av statsmakterna

upptagits.till sorgfällig prövning. De mot sakkunnigutkastet i övrigt framställda

anmärkningarna synas mig kunna beaktas på sådant sätt, att städernas

intressen bliva fullt tillgodosedda. Några nya synpunkter rörande lagstiftningens

utformande torde ej stå att vinna genom städernas hörande. Därest,

såsom i det följande kommer att närmare utvecklas, beslut örn stads förenande

med domsaga icke bör meddelas med mindre utredning företagits rörande ändringens

verkningar i olika avseenden, kommer vidare varje stad, då fråga väckes

örn vidtagande av sådan åtgärd beträffande staden, att kunna göra sin

mening gällande. Härvid skall även fullständig utredning företagas rörande

omläggningens betydelse för stadens ekonomi. Mot förslaget att bereda städerna

möjlighet att inkomma med yttranden talar vidare, att en dylik åtgärd

skulle förhindra ärendets framläggande för innevarande års riksdag. Ett

uppskov med frågans avgörande är emellertid ur skilda synpunkter olämpligt.

För närvarande är borgmästartjänsten ledig i fem mindre städer, nämligen

Örnsköldsvik, Arboga, Filipstad, Kungsbacka och Marstrand, och under detta

år torde ytterligare ledigheter komma'' att uppstå. Det måste ur allmän synpunkt

anses otillfredsställande, att borgmästartjänsterna i dessa städer hållas

vakanta, och för städerna är det ett önskemål att frågan örn organisationen anderas

rättsskipning och förvaltning ej längre förblir svävande.

Av vad sålunda anförts framgår, att enligt min mening frågan om lagstiftning

rörande statens övertagande av rättsskipningen i de mindre städerna bör

upptagas till omedelbart avgörande. Tydligt är, att denna lagstiftning icke

bör avse att med ett slag upphäva den särskilda jurisdiktionen i dessa städer.

Syftet bör endast vara att möjliggöra, att staten, då lämpligt tillfälle yppas,

efter hand övertager rättsskipningen. Härvid bör såsom riksdagen framhållit

stor varsamhet iakttagas och städernas intressen vederbörligen beaktas.

På sätt stadsförbundet anfört bör därför lagstiftningen så avfattas, att

Bihang till riksdagens protokoll 193%. 1 sami. lik haft. (Nr 206.)

Departe
mentschefen.

Allmänna

synpunkter.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr Z06.

det otvetydigt framgår, att stads förenande med domsaga icke får lända staden

till skada. I lagen bör sålunda tydligt angivas under vilka förutsättningar

beslut mot stadens vilja kan fattas örn rådhusrättens upphörande. Sådant beslut

bör ej kunna meddelas med mindre utredning i varje särskilt fall ägt rum

rörande åtgärdens verkningar i olika hänseenden. Därest utredningen visar,

att den tilltänkta ändringen med hänsyn till statens eller stadens intresse är

förenad med olägenheter, vilka överväga därmed förbundna fördelar, bör med

åtgärden anstå i avbidan på gynnsammare förutsättningar. Naturligen kan

ett beslut örn stads förenande med domsaga icke för rådhusrättens befattningshavare

föranleda inskränkning i dem vederbörligen tillförsäkrade förmåner.

Förening av Liksom enligt nu gällande lag bör möjlighet finnas att förena stad med anlandsb^d

Sansande domsaga, därest stadsfullmäktige göra framställning därom eller

med stadens eljest samtycka till åtgärden. Att för dylikt fall meddela föreskrifter rörande

samtycke. ^ förfarande, som bör iakttagas, lärer icke vara erforderligt. I dessa fall

torde utredning komma att verkställas och stadens önskemål komma att framföras

utan att särskilda garantier därför behöva uppställas. Det är anledning

antaga, att därest kommunalförvaltningen i de städer, varom nu är fråga,

kan ordnas på tillfredsställande sätt och vissa förbättringar i rättsskipningen

kunna genomföras, städerna skola finna med sin fördel förenligt att frivilligt

avstå från den särskilda jurisdiktionen. Detta kan tänkas främst då möjlighet

finnes att genom förläggning av domsagas tingsställe eller kansli till staden

bereda denna förmåner. Erinras må, att stadsfullmäktige i Simrishamn i

skrivelse till Kungl. Majit den 26 september 1931 meddelat, att för den händelse

Kungl. Majit skulle finna det önskvärt, att frågan örn en förening i judiciellt

hänseende av staden samt Ingelstads och Järrestads härads domsaga

redan nu komme under övervägande, stadsfullmäktige vore beredda att under

vissa förutsättningar, bland andra att staden erhölle domstol och domstolskansli

på platsen, med kronan ingå i förhandling örn sådan förening.

Förening av Ehuru man sålunda kan hoppas, att städerna i vissa fall komma att samlandsbvgd

tycka till en omläggning av jurisdiktionen, bör möjlighet finnas att genomföra

utan stadens en dylik förändring även utan stadens medgivande. Sådan möjlighet finnes

samtycke. re(jan enligt gällande lag. Erfarenheten har emellertid visat, att de i nämnda

lag givna bestämmelserna i detta syfte icke äro tillfyllest. En utvidgning av

dessa föreskrifter är därför erforderlig.

Vad först angår frågan, vilka städer skola beröras av den ifrågavarande

lagstiftningen, torde vara tydligt, att den i gällande lag intagna begränsningen

till städer, vilkas folkmängd icke uppgår till 3,000 personer, ej bör

bibehållas. Därest det av riksdagen uttalade önskemålet örn statens övertagande

av rättsskipningen i de mindre städerna skall kunna verksamt tillgodoses,

bör lagstiftningen utsträckas även till betydligt större städer. Emellertid

torde det ej vara lämpligt att vid bestämmande av lagens räckvidd utgå

från invånarantalet. Folkmängden utgör icke någon tillförlitlig mätare på

omfattningen och beskaffenheten av den arbetsbörda, som åvilar stadens dömande

organ. Det synes riktigare att i anslutning till de av riksdagen godkända

grundlinjerna för den blivande domstolsorganisationen låta lagen örn
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kuncjl. Maj:ts proposition nr SOS.

35

fatta alla städer, i vilkas rådhusrätt icke sitta minst tre lagfarna ledamöter.

Härvid bör såsom riksdagen framhållit avgörande vikt icke tillmätas den omständigheten

att stad för närvarande har eller är beredd att bestrida kostnaden

för en rådhusrätt, som fyller detta anspråk. Utslagsgivande bör vara, huruvida

staden, då fråga uppkommer om dess förenande med domsaga, har behov av

en rådhusrätt av minst tre lagfarna ledamöter. Med hänsyn härtill saknas

anledning att, såsom stadsförbundet yrkat, uppställa särskilda övergångsbestämmelser

för stad, i vilken före den nya lagstiftningens ikraftträdande behov

uppstått av ökad arbetskraft. Från den nu angivna regeln örn lagens

räckvidd bör emellertid, såsom jag anfört vid framläggande av huvudgrunderna

för rättegångsreformen, undantag göras för residensstäderna. Ehuru lagen sålunda

kommer att gälla flera jämförelsevis stora städer, är det antagligt, att

dessa städer endast i vissa fall komma att förlora sin särskilda jurisdiktion.

En sammanläggning av dylika städer med angränsande domsagor torde i flera

fall under nuvarande förhållanden komma att medföra så betydande svårigheter,

att de icke uppvägas av därmed förenade fördelar. Emellertid synes möjlighet

böra hållas öppen att indraga rådhusrätten även i dylik stad, därest en

sammanläggning efter prövning av alla på frågan inverkande omständigheter

finnes vara övervägande till gagn.

Jämlikt gällande lag kan beslut rörande rådhusrätts upphörande utan stadens

samtycke meddelas allenast då borgmästartjänsten är ledig. De sakkunniga

ha föreslagit, att dylik åtgärd skulle kunna vidtagas jämväl då tjänsten

såsom lagfaren ledamot är vakant eller eljest anledning förefinnes att förena

staden med domsaga. Mot förslaget att sådan åtgärd skulle kunna ifrågakomma

även utan att ledighet uppstått i domstolen, ha från flera håll anmärkningar

framställts. Sålunda har stadsförbundet uttalat, att bestämmelsen syntes

vagt formulerad och i vart fall borde komma till användning efter särskilt

noggrant beaktande av riksdagens direktiv örn varsamhet. Enligt min mening

torde något större behov icke föreligga .av att kunna mot stadens bestridande

förena densamma med domsaga annat än då borgmästartjänsten är ledig. I

andra fall lärer i regel, då borgmästaren mäste avlönas på indragningsstat,

åtgärden med hänsyn till kostnaderna för det allmänna icke böra komma i

fråga. Därest t. ex. vid omreglering av domsagor behov skulle uppstå att

med någon domsaga införliva en där belägen stad, ehuru borgmästartjänsten

icke är vakant, torde böra undersökas, huruvida möjlighet finnes att genom

överenskommelse med staden söka ernå lämplig domkretsindelning.

På sätt redan antytts bör av lagen tydligt framgå, att beslut örn avskaffande

av rådhusrätt icke får meddelas, där ändringen skulle bliva till men för

staden. Lika med stadsförbundet finner jag, att förutsättningarna för genomförande

av en dylik åtgärd böra preciseras i lagen. Det torde emellertid ej

vara möjligt att vid uppställande av dylika förutsättningar angiva alla de

olika förhållanden, som kunna föreligga då för stad fråga uppkommer om avskaffande

av den särskilda jurisdiktionen. För vinnande av en tillfredsställande

lösning lärer det i allmänhet vara lämpligt, att avgörandet icke bindes

av detaljerade regler.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

För
farandet.

Såsom första villkor för indragning av rådhusrätten bör naturligen uppställas,

att åtgärden i det särskilda fallet prövas vara till fördel för rättsskipningen.

Härvid måste hänsyn tagas till förhållandena såväl i staden som i den

domsaga, med vilken staden skulle förenas. Förändringen bör icke kunna genomföras

med mindre rättsskipningen i domsagan är ordnad eller kan ordnas

på sådant sätt, att stadens berättigade anspråk på rättsskipningens snabbhet

och lättillgänglighet behörigen tillgodoses. Särskilt då rättsskipningsgöromålen

i staden äro av betydande omfattning, bör stor varsamhet iakttagas, framför

allt i de fall, då stadsbefolkningen skulle få lång väg till domsagans kansli

och tingsställe.

Beträffande de ekonomiska förutsättningarna för beslut örn rådhusrättens

upphörande har riksdagen uttalat som huvudregel, att stad, som förlorar sin

särskilda jurisdiktion, skall befrias från de med den förutvarande domstolsorganisationen

förbundna kostnaderna. Denna regel torde såsom stadsförbundet

framhållit böra komma till uttryck i lagen. Det bör sålunda föreskrivas

som villkor, att staten övertager stadens förpliktelser beträffande avlöning

och pensionering åt de ledamöter och tjänstemän vid rådhusrätten, som på

grund av omorganisationen komma att överföras till indragningsstat. Tydligen

bör statens förpliktelse icke sträcka sig längre än stadens. Skulle sålunda

befattningshavare vid rådhusrätten erhålla annan anställning i stadens tjänst

och hams rätt till avlöning på indragningsstat härigenom minskas, bör statsverkets

skyldighet undergå motsvarande reduktion. Detsamma bör gälla, därest

befattningshavare är skyldig att övergå till annan jämställd eller högre

befattning och sådan befattning erbjudes honom. Det är tydligt, att rådhusrättens

indragande ej heller i övrigt bör få för staden medföra ökade ekonomiska

bördor eller annan avsevärd olägenhet. Beaktande måste sålunda skänkas

förändringens inverkan bland annat på stadens förvaltning och uppbördsväsen.

Därest statens övertagande av rättsskipningen i någon stad skulle för

statsverket medföra utgift, för vars bestridande särskilt anslag erfordras, kommer

medverkan att krävas från riksdagens sida.

För att möjliggöra en allsidig prövning av frågan, huruvida förutsättningarna

för rådhusrättens indragning äro för handen, måste, som redan anförts, i

varje särskilt fall en fullständig utredning äga rum beträffande åtgärdens verkningar

i olika hänseenden. Denna utredning bör avse förändringens innebörd

med avseende å såväl rättsvården som stadens ekonomi och förvaltning. Med

hänsyn till utredningens betydelse synes det mig lämpligt att såsom ock stadsförbundet

förordat i lagen angiva de frågor, som vid utredningen böra särskilt

beaktas.

Då, såsom redan framhållits, en förändring icke bör komma till stånd, därest

den skulle medföra en försämring av rättsskipningen, bör undersökas, huruvida

med hänsyn härtill jämkningar äro påkallade i den för domsagan gällande

rättegångsordningen. Sådana jämkningar kunna vara erforderliga för att bereda

befolkningen tillgång till snabb och lätt tillgänglig rättsskipning. Olika

utvägar kunna härvid övervägas. I vissa fall torde berörda syfte lämpligen

kunna vinnas därigenom att antalet allmänna tingssammanträden i domsagan

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 806.

37

eller tingslaget ökas. Därest domstolens arbetsbörda med hänsyn till stadens

storlek och andra förhållanden är av erforderlig omfattning, kan staden härvid

bilda eget tingslag. Det av stadsdomarföreningen förordade förslaget att

giva häradsrätten i dylikt tingslag en kollegial sammansättning skulle kräva

en genomgripande förändring av häradsrätternas organisation och arbetssätt

och synes med hänsyn till förslagets ringa betydelse för de städer, varom nu

är fråga, icke för närvarande böra upptagas. Även örn staden anses böra ingå

i annat tingslag, kan det på en del håll vara påkallat att förlägga tingsställe

och i vissa fall även domsagans kansli till staden. Emellertid kan det tänkas,

att en ökning av antalet allmänna tingssammanträden skulle i allt för hög grad

verka splittrande på häradshövdingens arbete och bliva betungande för nämnden.

En dylik ökning torde även i ett stort antal fall vara onödig. Av de förut

berörda uppgifterna örn antalet mål och ärenden, som under åren 1927—1930

handlagts vid rådhusrätterna i de städer, varom nu är fråga, framgår, att dessa

mål och ärenden till övervägande del varit sådana, som kunnat handläggas vid

sammanträden med tremansnämnd. Städernas intresse skulle därför i många

fall bliva i allt väsentligt tillgodosett, därest förordnande meddelades om hållande

av erforderligt antal tremanssammanträden. Skulle ordinarie tingsställe

icke vara beläget i staden, kan föreskrivas, att sammanträde med tremansnämnd

dock skall hållas därstädes. Med en dylik ordning torde i vissa fall

lämpligen kunna förenas, att åt en biträdande domare uppdrages att hålla

sammanträde med tremansnämnd i staden. I de fall, då domsagans kansli

icke är förlagt i staden, bör det ej vara uteslutet att till biträdande domare förordna

den föreslagna kommunalborgmästaren, därest han innehar erforderliga

kvalifikationer och i övrigt finnes lämplig för uppdraget. Genom en sådan anordning

skulle staden erhålla tillgång till en domstol på platsen med behörighet

att upptaga flertalet där förekommande mål och ärenden, under det att de

mera betydelsefulla målen skulle handläggas av häradshövdingen på de allmänna

tingssammanträdena. Örn och i vad mån staden skäligen bör bidraga

till bestridande av de kostnader, som föranledas av en dylik anordning, torde

böra övervägas vid utredningen.

Stor vikt bör vid utredningen tilläggas frågan huruvida särskilda åtgärder’

äro erforderliga för behandlingen av lagfarts- och inteckningsärenden. Enligt

det av Kungl. Majit för riksdagen framlagda förslaget till lag med

särskilda bestämmelser örn handläggning av inskrivningsärenden kunna flera

inskrivningsdomare finnas i en domsaga. Därjämte kan inskrivningsdag,

där det prövas lämpligt, hållas särskilt för viss del av domsagan så ock

å annan ort än den, där domsagans kansli finnes. Därest detta förslag vinner

riksdagens bifall, blir det alltså möjligt att förordna särskild inskrivningsdomare

för en till domsagan hörande stad. I vissa fall torde sådant förordnande

kunna lämnas kommunalborgmästaren, varigenom staden skulle erhålla

ej blott inskrivningsdagar utan även kansli för inskrivningsärenden på platsen.

Då inskrivningsärendena på dylikt sätt komma att behandlas av en av

staden avlönad befattningshavare, synes böra övervägas att låta lösen för ex
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

peditioner i dessa ärenden ingå till stadens kassa. På andra håll torde det

vara tillfyllest, om föreskrift meddelades, att inskrivningsdag skall hållas i

staden.

Vid den undersökning, som sålunda skall äga rum, bör även utredas vilken

betydelse den föreslagna omläggningen bör äga för handhavandet av överexekutorsgöromålen

i staden liksom för fullgörande av de uppgifter beträffande

fastighetsväsendet, som för närvarande åvila magistraten. Till dessa frågor

vill jag återkomma i det följande. Tillika bör undersökas, bur mantalsskrivning

samt debitering och uppbörd av utskylder bör verkställas i staden.

En fråga, som bör utredas, är vidare spörsmålet hur stadens förvaltning

bör ordnas efter magistratens upphörande. Förslag till lagbestämmelser rörande

magistratsbestyrens fullgörande i stad utan magistrat kommer, såsom

redan är nämnt, att framläggas av chefen för socialdepartementet. Här må

endast erinras, att utredningen naturligen bör avse, hur den ifrågavarande

staden skall kunna erhålla en effektiv och på samma gång billig förvaltning.

Såsom redan framhållits bör utredningen även avse den föreslagna ändringens

ekonomiska verkningar. Härvid bör beräkning verkställas rörande den

minskning i kostnader, som kan vinnas genom rådhusrättens upphörande. Å

andra sidan bör hänsyn tagas till de kostnader, som kunna betingas av stadens

ändrade kommunala organisation. Särskilt beaktande bör skänkas de

utgifter, som kunna bliva erforderliga för staden, därest denna blir nödsakad

att taga del i kostnaderna för byggande och underhåll av tingshus. Vidare

bör utredas, huruvida staden på grund av omläggningen kommer att röna

minskning i sina inkomster genom bortfallandet av sportler eller annan rättighet

av ekonomisk natur.

Rörande sättet för utredningens verkställande torde i huvudsak böra gälla

de regler, som angivits av de sakkunniga. Utredningen bör anförtros åt länsstyrelsen,

som bör äga att förordna utredningsman till sitt biträde. I likhet

med stadsförbundet finner jag lämpligt, att i lagen intages bestämmelse, att

stadsfullmäktige genom utsedda ombud äga att deltaga i utredningen. Det

torde ligga i sakens natur, att detta deltagande såsom hittills bör ske på stadens

• bekostnad. Närmare bestämmelser örn utredningen böra liksom hittills meddelas

av Kungl. Majit.

^nmälrkt k°r åläggas länsstyrelsen att, då borgmästartjänsten eller tjänst såsom

t''^Helighet, lagfaren ledamot i rådhusrätt blir ledig i stad, varom nu är fråga, genast

göra anmälan härom till Kungl. Majit. Genom dylik anmälan sättes Kungl.

Majit i tillfälle att taga ställning till frågan, huruvida utredning skall verkställas

rörande stadens förenande med domsaga eller, då rådmanstjänst blivit

ledig, huruvida denna tillsvidare icke skall besättas med ordinarie innehavare.

Innan Kungl. Maj :t meddelat beslut i ärendet, böra åtgärder för tjänstens återbesättande

icke få vidtagas.

Av vad nu anförts framgår, att jag beträffande huvudprinciperna för den

ifrågasatta lagstiftningen ansluter mig till det av de sakkunniga framlagda

lagutkastet. I flera betydelsefulla hänseenden har jag emellertid ansett de

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 206.

39

sakkunnigas förslag böra modifieras. På grund härav har jag låtit inom departementet

verkställa en omarbetning av utkastet. Härvid har detsamma

även undergått vissa jämkningar av formell natur.

Enligt 1 § utsökningslagen är överexekutor för landet, vartill i nämnda lag ^^ringar i

hänföres jämväl stad lydande under landsrätt, länsstyrelsen, var inom sitt län, lagen,

i Stockholm Överståthållarämbetet samt i rikets övriga städer magistraten eller, Gällande bedär

Kungl. Maj :t det förordnar, viss ledamot av magistraten. Befattningen så- stämmelser.

som utmätningsman innehaves jämlikt 2 § samma lag å landet av landsfiskal,

var inom sitt tjänstgöringsområde, och i stad av stadsfogde. För bestämt fall

eller inom visst område må länsstyrelsen enligt 3 § nämnda lag förordna lämplig

person att på eget ansvar i landsfiskals ställe vara utmätningsman. På

grund av stadgande i 23 § förordningen om nya utsökningslagens införande och

vad i avseende därå iakttagas skall må Kungl. Maj :t beträffande viss stad förordna,

att med genomförande av den nu berörda organisationen må anstå. I

sådan stad skall under den tid anståndet fortfar länsstyrelsen vara överexekutor

och utmätningsmannens befattning utövas av magistraten.

I samband med behandlingen av spörsmålet örn ordnande av den kommunala Tidigare

förvaltningen i de städer, som sakna egen jurisdiktion, har fråga uppkommit a"o>s%S~

om vidtagande av sådana ändringar i utsökningslagens bestämmelser, att i vissa stadsav

dessa städer särskild överexekutor kunde förordnas. Detta spörsmål berör- styrelse:

des i det av särskilda sakkunniga inom civildepartementet — den s. k. stadsstyrelsekommissionen

— den 22 december 1917 avlämnade betänkandet angående

magistratsförvaltningens ordnande i städer under landsrätt. Enligt de

sakkunnigas förslag skulle i dessa städer eljest å magistraten ankommande bestyr

och åliggande fullgöras av en styrelse i regel bestående av borgmästare och

två rådmän. I de städer, där med hänsyn till stadens storlek behov förefun- *

nes av eget exekutionsväsen, skulle stadsstyrelsen benämnas magistrat. Genom

att bibehålla denna benämning skulle dessa städer med avseende å alla till

fögderiförvaltningen hörande bestyr bliva jämställda med de nuvarande magistratsstäderna.

De sakkunniga föreslogo även sådan ändring i 1 § utsökningslagen,

att jämväl dylik magistrat, där sådan funnes, eller viss ledamot av magistraten

skulle vara överexekutor.

Genom proposition, nr 278, framlade Kungl. Maj:t för 1919 års riksdag förslag

till bestämmelser rörande kommunalförvaltningens ordnande i städer utan oc/j ig20.

egen jurisdiktion. Enligt förslaget skulle i dessa städer stadsstyrelsen i regel

bestå av en kommunalborgmästare och minst två kommunalrådmän. Kommunalborgmästare

skulle ha avlagt examen, som berättigade till inträde i rättegångsverken,

eller ock under längre tids utövande av allmän befattning ha

ådagalagt sådan insikt och skicklighet, som Kungl. Maj :t på framställning av

stadsfullmäktige prövade innebära kompetens till befattningen. Samtidigt

framlades genom proposition, nr 343, förslag till lag örn ändrad lydelse av 1 §

utsökningslagen. De jämkningar, som härvid förordades i de sakkunnigas förslag

till ändring av sistnämnda lag, voro betingade bland annat därav, att be
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj :ts proposition nr 206.

nämningen magistrat icke ansetts böra användas för stadsstyrelse i stad under

landsrätt. Enligt det framlagda förslaget skulle i dylik stad länsstyrelsen

vara överexekutor. Dock kunde, därest i stadens styrelse funnes lagfaren ledamot,

Kungl. Majit förordna, att styrelsen eller viss lagfaren ledamot därav skulle

vara överexekutor. Därest sådant förordnande ej meddelats, skulle staden

med avseende å utsökningslagens tillämpning räknas till landet. Det framlagda

förslaget rörande kommunalförvaltningens ordnande i städerna vann

icke riksdagens bifall. I följd bärav avslogs jämväl förslaget örn ändring i

utsökningslagen. Nytt förslag rörande stadsstyrelsen ordnande framlades genom

proposition, nr 12, för 1920 års riksdag. Tillika framlades ånyo genom

proposition, nr 14, det vid föregående års riksdag framburna förslaget till lag

örn ändrad lydelse av 1 § utsökningslagen. Förslaget rörande ordnandet av

den kommunala förvaltningen bifölls av riksdagen. Beträffande förslaget örn

ändring i utsökningslagen stannade däremot kamrarna i olika beslut, i det att

första kammaren avslog förslaget, under det att andra kammaren utan diskussion

antog detsamma. Såsom skäl för avslag framhölls under behandlingen i

första kammaren i huvudsak följande. Vissa överexekutorsgöromål, särskilt

ärenden rörande exekutiv auktion å fast egendom, vore av invecklad beskaffenhet

och ställde stora anspråk på juridiska insikter. I ett stort antal av de städer,

varom vore fråga, komme kommunalborgmästaren att sakna kvalifikationer

för att handlägga dessa göromål. Härtill bidroge att enligt förslaget

rörande kommunalförvaltningens ordnande till kommunalborgmästare kunde i

vissa fall utses person, som icke vore lagfaren. Det kunde därför antagas, att

Kungl. Maj :t endast sällan komme att förordna särskild överexekutor för staden,

i följd varav lagändringen skulle erhålla endast ringa praktisk betydelse.

Fara förelåge även att, därest överexekutorsgöromålen anförtroddes åt kommu''

nalborgmästaren, vid sådan befattningshavares tillsättande alltför stor vikt

komme att tillmätas de sökandes rent juridiska meriter. Härigenom skulle det

bliva svårare att förvärva personer med nödig kommunal erfarenhet. Den föreslagna

ändringen vore även principiellt oriktig därutinnan, att den bibehölle

det samband mellan rättsskipning och kommunal förvaltning, som man önskade

upphäva. Det syntes böra utredas, huruvida icke överexekutorsgöromålen

kunde överflyttas till domstolarna.

Proposition Enligt processkommissionens den 15 december 1926 avgivna betänkande angående

rättegångsväsendets ombildning skulle befattningen som överexekutor

överflyttas till de allmänna underrätterna. Vid anmälan i statsråd den 6 februari

1931 av de huvudgrunder för en rättegångsreform, som genom proposition,

nr 80, framlades för nämnda års riksdag, uttalade jag, att spörsmålet örn en

överflyttning av överexekutorsgöromålen ägde nära samband med frågan om

förstatligande av rättsskipningen i städerna. Skulle ett allmänt förstatligande

äga runi och magistraten i dess nuvarande sammansättning försvinna, syntes

någon annan utväg icke stå till buds än att överflytta överexekutorsgöromålen

i de städer, som komme att utgöra egen domsaga, å domstolen. Att för ifrågavarande

städer förlägga dessa göromål till länsstyrelserna kunde uppenbarligen

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

41

av olika skäl icke ifrågakomma. Bibehölles däremot den kommunala rättsskipningen,

ägde skälen för en överflyttning icke längre samma styrka. Någon

större olägenhet av att överexekutorsgöromålen för sådant fall liksom hittills

tillkomme dessa städers magistrater syntes väl knappast kunna påvisas. Beträffande

ater landsbygden och de städer, som redan nu lydde eller framdeles

komme att läggas under landsrätt, vore förhållandena visserligen i någon mån

annorlunda. Något större behov av en förändring syntes icke i detta fall föreligga.

Em sådan förändring skulle otvivelaktigt medföra ganska avsevärda

omläggningar i fråga örn såväl häradsrätterna som länsstyrelserna. Även med

erkännande av det principiellt berättigade i kravet å överexekutorsgöromålens

överflyttning till domstolarna syntes tillräckliga skäl sålunda knappast föreligga

att redan nu, då jämväl andra spörsmål, som ägde samband med nämnda

fråga, såsom uppbördsreformen, stöde på dagordningen, därutinnan skrida till

en mera genomgripande reform. Vid övervägande därav och då det syntes angeläget

att icke fördröja rättegångsreformens genomförande genom vittgående

organisatoriska ingrepp, som icke omedelbart påkallades av det nya förfarandet,

kade jag stannat vid, att jämväl med åtgärder å berörda område tillsvidare

borde anstå. Därest under tiden för det fortsatta arbetet å processlagstiftningen

de förutsättningar för den nuvarande ordningens bibehållande, från vilka

jag salunda utgått, komme att förfalla, bleve utgångsläget dock ett annat. Oberoende

därav kunde vid lagstiftningsarbetets fullföljande uppenbarligen komma

under omprövning att från överexekutor överflytta vissa grupper av ärenden,

som med hänsyn till sin beskaffenhet vöre i högre grad ägnade att handläggas

av domstol än av administrativ myndighet.

Till den av mig uttalade meningen anslöt sig även riksdagen.

I det av 1931 års sakkunniga den 27 november 1931 avlämnade förberedande Sakkunniga

förslaget angående magistratsbestyrens ombesörjande i stad utan magistrat, 1931''

framhålla de sakkunniga, att under förutsättning att kommunalborgmästare avlagt

för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov syntes hinder icke

böra möta mot att han — i likhet med vad redan gäller ledamot av magistrat

— skulle, därest staden så önskade och Kungl. Maj :t prövade lämpligt, kunna

erhålla förordnande såsom överexekutor, i all synnerhet som därigenom en ökning

av länsstyrelsernas arbetsbörda skulle undvikas.

Det må i detta sammanhang erinras, att förslaget till lag örn stads och landsbygds

förenande i judiciellt avseende skulle äga tillämpning å 53 städer. Angående

antalet av överexekutorerna i nämnda städer under åren 1927—1930

slutligt handlagda mål får jag hänvisa till en vid protokollet i detta ärende fogad

bilaga. (Bilaga F.)

Därest det framlagda förslaget till lag om stads och landsbygds förenande i Departejudiciellt

avseende vinner riksdagens bifall, torde staten efter hand komma att menischefenövertaga

rättsskipningen i ett stort antal städer. I dessa städer skulle enligt nu

gällande lagstiftning befattningen såsom överexekutor komma att utövas av

länsstyrelsen. Detta skulle innebära, att de av ifrågavarande städer, som nu

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

ha överexekutor i staden, skulle förlora denna förmån. Olägenheterna härav

skulle främst visa sig i fråga örn handläggning av ärenden rörande kvarstad,

skingringsförbud och andra handräckningsåtgärder, där det är av särskild vikt,

att överexekutor är lätt tillgänglig och snabbt kan meddela sitt beslut. Framför

allt gör sig denna synpunkt gällande i fråga örn sjöstäder, där fråga kan

uppkomma örn kvarstad å fartyg. Med hänsyn härtill synes det önskvärt, att

möjlighet beredes att i stad utan magistrat uppdraga utsökningsgöromålen åt

särskild överexekutor för staden. Såsom jag i annat sammanhang framhållit

synes den principiellt riktiga ordningen vara att överflytta överexekutorsgöromålen

till domstolarna. Ett allmänt överförande till underrätterna av dessa

göromål skulle emellertid nödvändiggöra betydande ändringar i häradsrätternas

organisation och synes därför icke nu böra komma i fråga. Däremot bör det ej

vara uteslutet att i särskilda fall, då gynnsamma förutsättningar därför äro

för handen, förordna domare med kansli i stad utan egen jurisdiktion att vara

överexekutor för staden. Särskilt torde det vara förenat med vissa fördelar att

i stad, för vilken särskild inskrivningsdomare förordnats, uppdraga åt denne att

jämväl vara överexekutor. I andra städer torde ej sällan befattningen som överexekutor

kunna innehavas av kommunalborgmästaren. De skäl, som tidigare

anförts mot förslaget att låta nämnda befattning utövas av en kommunal tjänsteman,

torde väsentligt förlora i betydelse, därest anordningen kommer i tillämpning

allenast då den med hänsyn till alla därå inverkande omständigheter

kan väntas fungera tillfredsställande. I det stora flertalet av de städer, där behov

föreligger av särskild överexekutor, lärer det redan av andra skäl vara

lämpligt, att till befattningen såsom kommunalborgmästare utses en väl kvalificerad

jurist. På grund härav torde kravet på goda juridiska insikter icke

komma att verka förryckande vid valet av borgmästare. Ej heller synas mot

denna anordning kunna framföras några principiella betänkligheter, då densamma

allenast innebär, att den nuvarande ordningen med överexekutorsbefattningen

förlagd till stadens styrelse tills vidare bibehålies i avbidan på en allmän

reglering av frågan örn handläggning av överexekutorsgöromålen. På grund

av det anförda synes det lämpligt, att Kungl. Maj :t erhåller befogenhet att för

stad, varom nu är fråga, förordna särskild överexekutor. Härvid bör Kungl.

Maj :t kunna välja den ordning, som för varje stad prövas lämpligast. Det torde

ligga i sakens natur, att särskild överexekutor endast undantagsvis bör förordnas

i stad, som redan nu saknar magistrat. Sådant förordnande skulle för dessa

städer innebära en i regel icke påkallad rubbning av den bestående ordningen.

Med det nu berörda spörsmålet sammanhänger en annan fråga. Enligt gällande

bestämmelser skall befattningen såsom utmätningsman i stad utan magistrat

utövas av landsfiskalen i orten, med befogenhet för länsstyrelsen att förordna

lämplig person att på eget ansvar i landsfiskals ställe vara utmätningsman.

Emellertid torde det i flera städer, där stadsfogde nu finnes, vara lämpligt

att bibehålla stadsfogden såsom utmätningsman. Tydligt torde vara, att

i de städer, för vilka särskild överexekutor förordnas, jämväl bör finnas stadsfogde.

Även i vissa av de städer, där befattningen som överexekutor innehaves

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

43

av länsstyrelsen, lärer det emellertid, särskilt för vinnande av snabbhet och effektivitet

vid skatteindrivningen, vara lämpligt, att befattningen såsom stadsfogde

bibehålies. Härvid bör, såsom förutsattes i det inom socialdepartementet

utarbetade förslaget rörande stadsförvaltningens ordnande, nämnda befattning

kunna innehavas av kommunalborgmästaren. Därest befattningen såsom stadsfogde

förenas med kommunalborgmästartjänsten, kommer organisationen av stadens

utsökningsväsen att i huvudsak överensstämma med den som enligt 23 §

promulgationsförordningen till utsökningslagen tillämpas i de städer med egen

jurisdiktion, beträffande vilka Kungl. Majit förordnat örn anstånd med genomförande

av den i lagen föreskrivna ordningen. Föreskrift synes sålunda böra

meddelas, att stadsfogde alltid skall vara utmätningsman i stad, för vilken särskild

överexekutor förordnats, samt att jämväl i annan stad utan magistrat utmätningsmannabefattningen

skall innehavas av stadsfogde, där sådan finnes.

För att möjliggöra en förening av kommunalborgmästar- och stadsfogdebefattningarna

bör ändring verkställas i förordningen den 12 juli 1878 angående

stadsfogdes tillsättning och örn villkoren för erhållande av sådan befattning.

I enlighet med de nu angivna grunderna har jag låtit inom departementet

utarbeta ett förslag till lag örn ändrad lydelse av 1 och 2 §§ utsökningslagen.

Enligt 1 § i dess ändrade lydelse skall i stad utan magistrat befattningen såsom

överexekutor utövas av länsstyrelsen eller den Kungl. Maj :t därtill förordnat.

Är i stad utan magistrat länsstyrelsen överexekutor, skall staden med avseende

å utsökningslagens tillämpning räknas till landet. Har däremot särskild

överexekutor förordnats för staden, bliva samtliga de för stad givna bestämmelserna

tillämpliga å densamma. I 2 § har infogats föreskrift att då stadsfogde

finnes i stad utan magistrat, där länsstyrelsen är överexekutor, stadsfogden

skall vara utmätningsman. Av den nyss återgivna regeln i 1 §, enligt vilken

samtliga bestämmelser rörande stad skola gälla för stad med särskilt förordnad

överexekutor, följer, att i dylik stad stadsfogde alltid skall finnas. Nämnda regel

medför även, att de för utmätningsman å landet gällande reglerna skola

tillämpas beträffande stadsfogde i stad utan magistrat, där länsstyrelsen är

överexekutor. Stadsfogde i dylik stad erhåller sålunda samma kompetens som

landsfiskal.

I vissa paragrafer i utsökningslagen föreskrives, att när exekutiv åtgärd vidtagits

beträffande fast egendom, anmälan därom skall göras å landet hos domaren

och i stad hos rätten. Då enligt den nu föreslagna lydelsen av 1 § samma

lag reglerna rörande stad skola tillämpas även beträffande en grupp av städer,

som sakna egen jurisdiktion, kunna nämnda paragrafer icke tillämpas enligt

sin ordalydelse. I det av Kungl. Maj :t till riksdagen avlåtna förslaget till

lag med särskilda bestämmelser örn handläggning av inskrivningsärenden föreskrives

emellertid, att dylika ärenden skola upptagas och behandlas av inskrivningsdomaren

samt att vad i lag eller författning finnes stadgat i avseende å

rätten och domaren skall lämpas härefter. I följd härav skola de anmälningar,

varom nu är fråga, göras hos inskrivningsdomaren. Någon anledning att

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

vidtaga ändring i omförmälda paragrafer i utsökningslagen synes därför icke

föreligga. Jämväl i 11 § promulgationsförordningen till utsökningslagen lämnas

en föreskrift, som icke kan tillämpas beträffande stad, vilken utan att räknas

till landet saknar egen jurisdiktion. I 14 § samma förordning stadgas vidare,

att stadsfogde i visst fall träder i stället för magistrat, en bestämmelse,

som icke kan tillämpas i stad, där landsfiskalen är utmätningsman. Med hänsyn

till den ringa praktiska betydelse, som nämnda stadganden äga, synes det

emellertid icke erforderligt att nu göra någon ändring däri.

Ändringar 1 Det år 1931 framlagda förslaget angående magistratsuppgifternas fullgöfBSwfd-etS"

ran(^e innebär, att vissa bestyr enligt lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildningslagen.

ning i stad, vilka nu i magistratsstäder tillkomma magistrat och i fögderistäder

1931 års länsstyrelse, vid magistrats indragning skola överflyttas till länsstyrelsen.

förslag. J)essa bestyr avse godkännande av plan för avstyckning av fastighet samt

meddelande av fastställelse å verkställd avstyckning, varom bestämmelser

givits i 5 kap. i lagen, ävensom befattningen med fastighetsregistret — prövning

av indelning i stadsägor, fastställande av registerbeteckning, tillsyn över

registerarbetet m. m. — enligt föreskrifter i 7 kap. av lagen. Till stöd för

sitt förslag att förlägga ärendena till länsstyrelsen anföra de sakkunniga, att

nämnda myndighet -— med hänsyn till sin möjlighet att införskaffa tjänsteutlåtanden

från överlantmätare och länsarkitekt — syntes med betydligt större

sakkunskap och noggrannhet än de nuvarande magistraterna kunna handlägga

och avgöra dessa för fastighetsbildningen betydelsefulla ärenden. Det eventuella

dröjsmål, som skulle uppstå för allmänheten genom ärendenas förläggning

till länsstyrelsen, bleve ej större, än att nackdelen därav uppvägdes av de fördelar,

som en sakkunnig och noggrann handläggning komme att medföra i ökad

precision.

I sitt yttrande över förslaget har styrelsen för svenska stadsförbundet, under

hänvisning till de uttalanden som gjorts vid konferensen, framhållit såsom

betänkligt att överflytta särskilt handläggningen av avstyckningsärenden till

länsstyrelsen. En dylik förändring vore betänklig redan med hänsyn till länsstyrelsens

arbetsbörda men än mera med hänsyn till de svårigheter, som komme

att uppstå för stadens invånare. Därest ingen annan utväg kunde utfinnas,

syntes det i allt fall nödvändigt att på något sätt sörja för att ärendenas handläggning

hos länsstyrelsen icke bleve alltför tidsödande och besvärlig. Vid

konferensen framhölls, att avstyckningsärendenas överflyttande till länsstyrelsen

skulle fördröja dessa ärendens avgörande till olägenhet för byggnadsverksamheten,

att tidsutdräkten skulle än ytterligare ökas, därest yttrande skulle

inhämtas från överlantmätaren och länsarkitekten samt att såväl länsstyrelsen

som nämnda befattningshavare saknade erforderlig lokalkännedom för prövning

av dessa frågor.

Styrelsen för stadsdomarföreningen har anfört, att örn kommunalborgmästaren

innehade domarkompetens det kunde sättas i fråga, om det icke vore till

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

45

gagn för staden, att lian finge befattning med fastighetsregistret samt med

godkännande av plan för avstyckning av fastighet och meddelande av fastställelse

å verkställd avstyckning.

Med anledning av de framställda erinringarna har från fastighetsregisterkommissionen

inskaffats uppgift angående antalet avstyckningsärenden under

åren 1928—1930 i de magistratsstäder, varom nu är fråga. Rörande detta

antal hänvisar jag till en vid protokollet fogad bilaga, (Bilaga G.)

På sätt de sakkunniga anfört, skulle avstyckningsärendenas hänskjutande

till länsstyrelsen sannolikt mången gång vara lämpligt. Härigenom bleve det

möjligt att giva dessa ärenden en allsidigare beredning. Å andra sidan kunna

förhållandena självfallet vara sådana, att en grundligare utredning än den som

kan åstadkommas i staden ej är av behovet påkallad eller att på grund av ärendenas

mångfald eller brådskande natur ett avgörande genom länsstyrelsen skulle

föranleda menligt dröjsmål. Då antalet avstyckningsärenden enligt den upprättade

statistiken i de flesta städer är ringa, torde det för flertalet städer vara

av mindre intresse, av vilken myndighet förevarande ärenden handläggas, och

för länsstyrelserna lärer den ökning i arbetsbördan, som skulle föranledas av

ärendenas överförande dit, icke spela någon egentlig roll. Vid övervägande av

de olika på frågan inverkande omständigheterna har jag ansett mig böra förorda,

att den av de sakkunniga föreslagna regeln upptages såsom allmänt stadgande

men att rätt införes för Kungl. Majit att på framställning av stad —

vare sig en förutvarande magistratsstad eller en fögderistad — medgiva undantag;

i dylikt fall skola göromålen fullgöras av den som Konungen därtill

förordnar. Härvid böra dessa ärenden kunna förläggas till kommunalborgmästaren

eller till annan för uppgiften lämplig befattningshavare i staden. Huruvida

en framställning från stad örn medgivande av undantag bör av Kungl.

Majit bifallas, lärer få bero på omständigheterna i det särskilda fallet. Överflyttas

förevarande ärenden till länsstyrelsen, är det tydligen av vikt, att de

av länsstyrelsen handläggas med all den skyndsamhet, som av omständigheterna

påkallas. Det torde ock få förväntas, att i den mån särskilt skyndsamt

avgörande påkallas, detta förhållande kommer att vederbörligen beaktas. Vad

nu sagts lärer i tillämpliga delar gälla även den befattning med fastighetsregistret,

som nu tillkommer magistraten.

I enlighet med vad sålunda anförts har förslag utarbetats till ändringar i

5 och 7 kap. fastighetsbildningslagen. I samband därmed har jämväl 6 kap.

4 §, enligt vilket lagrum magistrat eller stadsstyrelse har att föranstalta

örn val av gode män m. m., undergått ändring, så att i stadgandet kommunalborgmästaren

insatts i stället för magistraten.

Föredraganden uppläser härefter de sålunda upprättade förslagen till lag

orri stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende, lag orri ändrad lydelse

av 1 och 2 §§ utsökning slag en samt lag angående ändring i vissa delar av lagen

Departe
mentschefen.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad av den lydelse, bilaga

vid detta protokoll (Bilaga A)1 utvisar, samt hemställer, att lagrådets yttrande

över förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Eegenten.

Ur protokollet:

Gösta Tidelius.

1 Denna bilaga, vilken är likalydande nied de vid propositionen fogade lagförslagen, har här nteslntits.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

47

Utdrag av protokollet, hållet i Kwngl. Maj:ts lagråd den 18 mårs

1932.

Närvarande:

justitieråden Christiansson,

Edelstam,

Stenbeck,

regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

den 11 mars 1932, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättade förslag till

1) lag örn stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende;

2) lag örn ändrad lydelse av 1 och 2 §§ utsökningslagen; samt

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 269)

örn fastighetsbildning i stad.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av ledamoten för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet Per

Santesson.

Lagrådet lämnade förslagen utan anmärkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsär emden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 18 mars 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener,

Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, lagrådets den 18

mars 1932 avgivna yttrande över de den 11 i samma månad till lagrådet

remitterade förslagen till lag om stads och landsbygds förenande i judiciellt

avseende, lag om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ utsökning slag en samt lag angående

ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 269) örn fastighetsbildning

i stad; därvid föredraganden hemställer, att förslagen, som av lagrådet

lämnats utan anmärkning, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Erik H:son Malm.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

49

Bilaga B.

De sakkunnigas

Utkast

till

Lag

om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

På framställning av stadsfullmäktige eller eljest med deras samtycke äger

Konungen förordna, att rådhusrätt i stad skall upphöra och staden i judiciellt

avseende förenas med angränsande domsaga.

2 §.

Beträffande stad, i vars rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot

eller jämte borgmästaren finnes endast en ledamot, som skall vara lagfaren,

må Konungen även utan stadsfullmäktiges samtycke meddela sådant

förordnande, som avses i 1 §, såframt ändringen efter utredning finnes vara

till gagn för rättsvården och icke medföra ökad ekonomisk börda eller annan

avsevärd olägenhet för befolkningen i staden eller i den domsaga, med vilken

staden skulle förenas. Förordnande, som nu sagts, må ej meddelas beträffande

stad, där länets styrelse har sitt säte.

3 §.

Har borgmästartjänsten eller tjänst såsom lagfaren ledamot av rådhusrätten

blivit ledig i stad, som avses i 2 §, eller förefinnes eljest anledning att

förena staden med angränsande domsaga, ankomme på Konungens beslut, huruvida

genom länsstyrelsens försorg utredning skall verkställas angående sådan

förening.

Utredningen skäll särskilt avse den ifrågasatta förändringens verkningar

med avseende å rättsvården och stadens ekonomiska förhållanden. För utredningens

verkställande äge länsstyrelsen, där det finnes erforderligt, förordna

utredningsman till sitt biträde. Närmare bestämmelser örn utredningen meddelar

Konungen.

över utredningen skall länsstyrelsen inhämta yttrande av stadsfullmäktige

och vederbörande häradsrätt och insände därefter handlingarna i ärendet jämte

eget utlåtande till Konungen.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. lik käft. (Nr 206.) 4

opaginerad Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:U proposition nr 206.

4 §.

Det åligger länsstyrelsen att, där borgmästartjänsten eller tjänst såsom lagfaren

ledamot av rådhusrätten blivit ledig i stad, som avses i 2 §, ofördröjligen

göra anmälan därom hos Konungen.

5 §.

Vid förordnande örn rådhusrätts upphörande skola tillika meddelas erforderliga

bestämmelser med avseende å stadens rättigheter och skyldigheter i

förhållande till staten ävensom de särskilda föreskrifter, till vilka stadens

förening i judiciellt hänseende med domsaga må föranleda.

6 §.

Vad i denna lag stadgas örn stadsfullmäktige gäller, där sådana ej finnas,

örn allmän rådstuga.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1932, Dån och med vilken dag lagen

den 13 juni 1924 (nr 190) örn stads läggande under landsrätt samt cirkulären

den 2 juli 1915 (nr 228) och den 7 maj 1918 (nr 299) till Konungens befallningshavande

i länen angående anstånd med åtgärder för återbesättande av

vissa borgmästartjänster skola upphöra att gälla.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

51

Bilaga C.

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet.

Sedan Svenska stadsförbundet beretts tillfälle att före den 2o innevarande

januari månad avpva yttrande över ett av särskilda sakkunnig-a utarbetat »utkast

till lag örn stads oell landsbygds förenande i judieiellt avseende», får förbundets

styrelse härmed anföra följande.

När fjolårets riksdag tog principiell ståndpunkt till frågan örn en reform

av landets rättegångsväsen, hade detta beslut föregåtts av ett utredningsarbete

under„ decennier. __ Att processreformen skulle få en stor betydelse för städernas

saval rättegångsväsen som förvaltning har länge varit förutsett. Men

icke forty har det för städernas myndigheter varit förenat med stora svårigheter

att fa ett fast grepp örn reformens verkliga betydelse i dessa avseenden.

UJrC oi-?,Sarbet,et har, benvits i etapper. Resultaten hava framlagts ett efter

ett. ställningstagandet till reformen i sin helhet har därigenom minst sagt

försvarats. När processkommissionens betänkande förelåg, saknades i dess

digra volymer varje upplysning i de två viktiga frågor, man i stadsförvaltningarna

i miniör allt intresserade sig för, statens och städernas ekonomiska mellanhavanden

vid ett eventuellt förstatligande av stadsdomstolarna samt kommunalförvaltningens

ordnande i städerna , efter magistraternas avskaffande.

titan utredningar i dessa vitala frågor förela''g det uppenbarligen ingen möjnghet

att taga ställning till processreformen ur speciella stadssynpunkter.

styrelsen, sorn sattes i tillfälle att avgiva yttrande över processkommissionens

lors lag, nödgades, också med hänvisning till detta faktum avböja att uttala

S1^‘„. hedenia ställdes icke i samma läge. Deras magistrater och rådhusrätter

fingo visserligen yttra sig, men städernas beslutande myndigheter, stadsfullmäktige,

fingo däremot icke tillfälle att på detta utgångsstadium giva

tillkänna sm mening örn stadsdomstolamas bibehållande eller förstatligande.

o De kompletterande utredningarna kommo emellertid efter hand. Först förelåg

de s. k. ekonomisakkunnigas förslag i fråga örn statens och städernas ekonomiska

mellanhavanden i händelse av en rättegångsreform. över detta fingo

även städernas fullmäktige avgiva yttrande. Frågeställningen var sålunda

dock icke denna gång stadsdomstol eller landsrättsförläggning, utan gällde

det att bedöma, om de föreslagna ekonomiska följderna av den tilltänkta landsrä/ttsförläggningen

kunde anses skäliga eller ej. Mycket sällan torde ett kommittéförslag

hava så enhälligt, avstyrkts av städernas fullmäktige som fallet

var med de ekonomisakkunnigas. I det läge frågan kommit, är det icke ägnat

att väcka förvåning, att städernas fullmäktige begagnade sig av den första

möjlighet, som gavs dem, att säga sin mening även i själva principfrågan örn

stadsdomstolamas avskaffande. I manga fall ställde man sig rent avvisande.

I något fall motsatte man sig icke en landsrättsförläggning, men detta under

förbehåll dock örn rättegångsställe i staden. Styrelsen, som också beretts tillfälle

att avgiva yttrande, avstyrkte mycket bestämt de ekonomisakkunnigas

förslag. Styrelsen begagnade också tillfället att framhålla, att städerna i

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

stort sett funnit sig väl med sitt domstolsväsen, varför det icke kunde anses

välbetänkt att tvångsvis pressa fram ett förstatligande av städernas rättegångsväsen,

detta så mycket mindre som ett övergivande av den kollegiala domstolstypen

för städernas del måste betecknas som en försämring. I fråga om

de mindre städernas förläggande under landsrätt uttalade styrelsen, att i den

mån en sådan åtgärd kunde finnas lämplig, borde den åstadkommas genom att

staten ej blott som hittills öppnade vägen för en frivillig anslutning från städernas

sida utan även effektivt underlättade vägens beträdande genom att göra

den ekonomiskt fördelaktig för dessa städer.

Sedermera bereddes såväl städernas fullmäktige som styrelsen tillfälle att

avgiva yttrande även över 1928 års kommunalförvaltningssakkunnigas betänkande,

som slutligen kompletterade utredningskomplexet i vad angår själva

kommunalförvaltningen.

Styrelsen har ansett sig i detta sammanhang böra erinra om städernas ställning

i det utredningsarbete, som lett till fjolårets principbeslut. Den kortfattade

översikten torde i sin mån vara ägnad att ge en förklaring till det starka

motstånd, reformen mött från de mindre magistratsstädemas sida. Väl kan

det icke sägas, att städerna helt berövats rätten att giva sin mening till känna.

Men med fog torde kunna göras gällande, att på ett tidigare stadium ett fullständigt

utredningsmaterial icke förelegat för en verkligt givande omprövning.

Under vilka förutsättningar skall en stad kunna berövas sin jurisdiktion och

vilka garantier lämnas i lagen för att rättsskipningen icke oskäligt försämras?

Komma stadens förpliktelser mot nuvarande befattningshavare och dess tingshusbyggnadsskyldighet

att åsamka staden stora ekonomiska bördor under tiden

närmast efter landsrättsförläggningen? Kan staden efter magistratens

försvinnande räkna med att få en effektiv och icke för dyrbar kommunalförvaltning?

Så länge de städer, som skulle mista sina domstolar, ej beretts möjlighet

att få dessa grundläggande frågor bedömda, åtminstone i det väsentliga,

hava de i realiteten varit förhindrade att för sitt vidkommande taga verklig

ställning till processreformens innebörd. Vid tiden inemot 1930 års riksdag

förelåg intet förslag till ny lag om städers förläggande under landsrätt. De

ekonomisakkunnigas av städerna utdömda förslag hade icke varit föremål, för

någon överarbetning. Även mot 1928 års kommunalförvaltningssakkunnigas

förslag till kommunalförvaltningens organisation hade betänkligheter rests från

åtskilliga håll, och statsmakternas slutliga ställning till förslaget var icke

känd. T. o. m. rörande omfattningen av stadsdomstolamas upphörande hade

under utredningsarbetet flera olika förslag framkommit. Läget var ur städernas

synpunkt således skäligen oklart. Städerna hava en lang erfarenhet örn

fördelarna av en egen domstolsorganisation. Det är då icke att undra på, örn

man under sådana förhållanden ställde sig avvisande mot reformförslagen. Det

torde icke vara uteslutet, att de mindre städernas inställning till processreformen

i åtskilliga fall blivit en annan, örn städerna i god tid före principavgörandet

satts i tillfälle att på en gång pröva och bedöma alla på frågan örn

landsrättsförläggningen inverkande ovan berörda faktorer. Ett fullständigt

klarläggande av reformens alla verkningar för städerna skulle säkerligen,, pa

sätt styrelsen tidigare framhållit, varit ägnat att i väsentlig grad. ersätta

tvångsförfarandet med dess irriterande ingrepp i städernas gamla förmaner

och andra uppenbara olägenheter.

Nu föreligger emellertid ett riksdagens principbeslut örn processreformen.

Enligt detta skola bl. a. rådhusrätter, som bestå av färre antal lagfarna ledamöter

än 3, i framtiden slopas, med undantag för rådhusrätter i residensstäderna.

Inalles skulle därigenom 53 städer mista sina nuvarande domstolar och sina

magistrater.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 206.

53

I enlighet med riksdagsbeslutet har sedermera av särskilda sakkunniga inom

justitiedepartementet utarbetats ett »utkast till lag om stads och landsbygds

förenande i judiciellt avseende», innehållande de närmare bestämmelserna örn

formerna och villkoren för riksdagsbeslutets genomförande i praktiken. Med

hänsyn till fjolårets riksdagsbeslut ansåg styrelsen sig hava anledning antaga,

att detta lagförslag icke skulle remitteras till städerna före framläggandet i

riksdagen. Då riktigheten av denna uppfattning vid en förfrågan under hand

närmast bekräftats, fann styrelsen det önskvärt, att tillfälle bereddes städernas

ombud till en överläggning örn lagförslaget i fråga, så anordnad att under

densamma framförda synpunkter kunde tillgodogöras det alltjämt pågående

utredningsarbetet. Så mycket större anledning kunde anses föreligga . att

sammanföra de ifrågakommande städernas representanter till en överläggning,

som inom socialdepartementet av nyssnämnda sakkunniga också hade utarbetats

ett förslag angående magistratsbestyrens ombesörjande i stad utan magistrat.

Medan vad landsrättsförläggningen angår, riksdagen redan tagit sin

ställning, var detta icke fallet beträffande frågan örn förvaltningsorganisationen,

och styrelsen ville därför framför allt bereda en möjlighet till överläggning

just örn denna del av sakkunnigeutredningen. Av lätt förklarliga skäl kom

överläggningen vid tillfället att gälla även själva principfrågan örn landsrättsförläggningen.

Konferensen hölls i Stockholm den 5 december förlidet år. Ett

exemplar av protokollet från konferensen med de stenografiskt upptecknade

anförandena biläggcs här.1 Styrelsen önskar särskilt fästa herr statsrådets

uppmärksamhet på de av flera talare framförda önskemålen örn remiss till

städerna av de föreliggande förslagen. Med hänsyn till ovan berörda förhållanden

måste styrelsen för sin del finna dessa önskemål vara av beskaffenhet

att böra tillmötesgås, detta så mycket mera som förevarande lagstiftningsärende

knappast synes vara av allt för brådskande beskaffenhet.

Tanken att stad och landsbygd böra likställas i judiciellt hänseende är som

redan antytts icke av i fjol. Den framfördes redan 1884 av nya lagberedningen.

För de nytillkomna städernas del har den också börjat realiseras. Hedan

sakna 26 av landets 114 städer egna domstolar. Några av dessa landsrättsstäder

hava en efter svenska förhållanden betydande folkmängd. När det gäller

att bedöma möjligheterna för landsrättsstädernas invånare att komma i åtnjutande

av skäliga förmåner i avseende å rättsskipningens ordnande, har man

således ett icke obetydligt studiematerial att tillgå. Det synes önskvärt, att

riksdagen före behandlingen av det föreliggande lagförslaget finge en redogörelse

för, hur man i de nuvarande landsrättsstäderna ordnat med handläggningen

av ärenden, som i andra städer omhänderhavas av rådhusrätterna.

Hedan innan processkommissionen avgivit sitt förslag, sökte statsmakterna

lagstiftningsvägen inskrida mot stadsdomstolarna i de minsta städerna. Resultatet

blev minimalt och försöken torde knappast hava jämnat vägen för en

blivande reform på detta område. Ett 1923 framkommet, av styrelsen da avstyrkt,

förslag att genomföra tvångsförläggning av de minsta^ städerna

under landsrätt avslogs av 1924 års riksdag. När sedermera fjolårets

riksdag tog principiell ställning till processreformen gjorde den ingen erinran

mot förslaget att tillgripa tvångsförläggning._

Vid en jämförelse mellan 1924 års lagstiftning och den nu föreslagna finner

man genast betydande likheter. I båda fallen förutsätter för varje stad upphävandet

av den egna jurisdiktionen ett beslut av Konungen, fattat efter en på

visst sätt anordnad utredning. Formuleringen av villkoren är nästan identiskt

densamma. Men i tvenne avseenden skilja sig de båda lagarna åt. Nyheter i

lagförslaget äro dels möjligheterna att tvångsvis förena stad med landsbygd i

1 Här uteslntet.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

iUnnnie-nt 0häuseende dels lagstiftningens utsträckande även till städer med

0,UUU invånare och däröver, i vissa fall till städer med ända upp till 10 000

invånare, bom synes äro dessa båda nyheter för städerna av en särdeles betydelsefull

innebörd. De synas också bort motivera en ändring även av formuleringen,

när det gäller villkoren för tvångsförläggning, så att av lagens avfattning

otvetydigt framgått, att stadens berättigade intressen icke få bli lidande

pa landsrattsiorläggningen. Så länge staden i sista hand hade möjligheter

att motsatta sig slopandet av den egna jurisdiktionen, låg det icke samma vikt

pa formuleringen av lagtexten, som nu blir fallet. I det utlåtande, som avgavs

av det för processreformens behandling tillsatta särskilda utskottet vid 1931 års

riksdag, heter det, att vid indragning av stadsdomstolarna »stor varsamhet bör

iakttagas och städernas ekonomiska intressen vederbörligen beaktas». Ett

avfattande av lagtexten, som bättre än det nu föreliggande är ägnat att tillgodose

städernas intressen, synes sålunda stå i god överensstämmelse med riksdagens

intentioner och torde också vara väl motiverat med hänsyn till den

pnvilegieställning på rättsskipningens område, som en gång förunnats städerna.

Det avgörande lagen lägger i Konungens hand är för den stad, det

gäller, av en så vital betydelse, att det minsta möjliga utrymme bör lämnas

at ett subjektivt bedömande av de fakta, utredningen samlat. Myndigheternas

sammansättning och uppfattningssätt växla. Den omständigheten, att uppkommen

fråga om en stads förläggande under landsrätt behandlas av samma

departement, som har ansvaret för den allmänna rättsvården i landet överhuvud,

torde knappast stärka stadens position. Det är mycket förklarligt, örn

man inom departementet främst ser på frågan om stadens egen jurisdiktion

ur allmänna synpunkter med benägenhet att underskatta skäliga krav från

stadens invånare. Så mycket större anledning föreligger då att genom föreskrifter

i själva lagen skydda dessa senare. Med hänsyn till de skiftande förhallandena

pa olika orter i landet torde a andra sidan ett alltför minutiöst uppräknande

av de avgörande faktorerna kunna i ett uppkommande fall förhindra

en ur mera allmänna synpunkter önskvärd organisation. Det gäller således

här närmast att med bibehållande av allmänna regler söka skärpa formuleringen

av dessa, så att städernas berättigade intressen bättre tillgodoses än

vad som synes vara fallet med det föreliggande lagutkastets avfattning. Det

må i detta sammanhang erinras örn den s. k. ipdelningslagens bestämmelser.

När denna författning medger en ändring i kommunal indelning även mot av

indelningen berörd kommuns vilja, uppställer lagen en rad förutsättningar för

en dylik tvångsåtgärd. Även detta sker i form av allmänna regler, men i en

avfattning till synes betydligt mer preciserad och positiv än det här föreliggande

förslagets. Man har tydligen ansett det vara angeläget att så mycket

som möjligt reducera området för den avgörande myndighetens fria bedömande.

Så synes böra ske även i föreliggande fall. Nedan skall styrelsen närmare

ingå på de kompletteringar av lagtexten, som synas från städernas sida

påkallade.

Först må emellertid framhållas, att lagförslaget förutsätter, att närmare

bestämmelser örn utredningen skola lämnas av Konungen. Dylika föreskrifter

äro för närvarande meddelade i ett kungl, cirkulär till länsstyrelserna av

1918, kompletterade av särskilda anvisningar från justitiedepartementet, men

skola dessa upphöra att gälla vid lagförslagets ikraftträdande. Då förslag

icke föreligger till motsvarande framtida cirkulär, saknar man således de möjligheter

till tolkning av lagförslagets knapphändiga uttryck, cirkuläret skulle

kunna ge. Styrelsen tillåter sig uttrycka det önskemålet, att riksdagen vid lagförslagets

prövning även måtte beredas närmare kännedom örn det tillämnade

innehållet i de kompletterande föreskrifterna, då dessa i väsentlig grad bestämma

utredningens hela läggning. Det torde vara avsikten att i det kom
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

55

mande cirkuläret liksom i det nuvarande skall stipuleras, att staden äger medverka

vid utredningens tillkomst. En dylik föreskrift synes vara av den betydelse,

att den bör inflyta i själva lagen.

Vad lagutkastets komplettering angår, synes till en början riksdagens uttalanden

örn städernas och statens ekonomiska mellanhavanden vid landsrättsförläggningen

böra komma till något klarare uttryck än som nu sker i formuleringen

»icke medföra ökad ekonomisk börda». Utskottet uttalade i sitt utlåtande,

att »stad, som förlorar sin särskilda jurisdiktion, skall befrias från de

med den förutvarande domstolsorganisationen förbundna kostnaderna». Här

är således klart frånsäga att staden icke skall bära löne- och pensionskostnader

för borgmästare och rådmän, som måste överföras till övergångsstat. Utskottet

förutsatte emellertid, att i samband med borttagandet av den särskilda

jurisdiktionen borde verkställas en utredning rörande det ekonomiska mellanhavandet

mellan staten och vederbörande stad. Som huvudregel skulle därvid

gälla det nyss citerade uttalandet örn övergångskostnaderna. I och för sig

äro visserligen statsmakternas utfästelser i berörda avseende tilltalande ur städernas

synpunkt. Men självfallet uppkomma här i sinom tid åtskilliga detaljspörsmål.

När staten övertar ansvaret för »den förutvarande domstolsorganisationen»,

uppstår t. ex. frågan örn därmed också avses kostnaderna för magistraten

eller örn man, såsom de ekonomisakkunniga gjorde, kommer att, efter

någon mer eller mindre godtycklig grund, fördela stadens kostnader på domstol

och magistrat och låta staten övertaga endast domstolskostnaderna. Statens

övertagande bör klart angivas omfatta kostnaderna för ej blott rådhusrätt

utan även magistrat. Någon verkligt bärande fördelning av nämnda kostnader

torde icke kunna genomföras och staten skulle ju i framtiden icke övertaga

den nuvarande magistratens statligt administrativa uppgifter i allmänhet.

Att staten skulle övertaga de förbindelser, staden iklätt sig gentemot borgmästare

och rådmän, torde vara klart. Men i åtskilliga städer hava ifrågavarande

befattningshavare icke i bindande former tillerkänts pensionsrätt. Skulle

staten fatta övertagandet så formellt, att dessas pensionsfråga lämnades olöst,

tdrde man från städernas sida i så fall ändock få räkna med utgifter även för

»förutvarande domstolsorganisation».

Ett av de ur ekonomiska synpunkter mest betydelsefulla spörsmålen är otvivelaktigt

förknippat med stadens inträde i tingshusbyggnadsskyldigheten. Vid

föregående års riksdag förelåg en motion örn tingshusbyggnadsskyldighetens

överflyttande på staten. Utskottet fann frågan förtjänt av synnerlig uppmärksamhet

men förmenade, att den skulle komma att beaktas av 1929 års

skatteutjämningssakkunniga och ansåg sig på dessa grunder icke böra göra något

uttalande i ämnet. Från städernas sida kan man icke intaga samma avvaktande

hållning. Åtskilliga år torde förflyta, innan statsmakterna bli i tillfälle

att taga ställning till skatteutjämningsfrågan, ett av de mest svårlösta

och invecklade problem, som möta på skattelagstiftningens område. När statsmakterna,

mot respektive städers egen önskan, nu gå att beröva ett antal städer

deras särskilda domstolar, måste det från dessa städers sida anses som ett

skäligt krav, att frågan om tinghusbyggnadsskyldigheten dessförinnan föreligger

i mera utrett skick. Skall en »ökad ekonomisk börda» för staden överhuvud

kunna undvikas vid landsrättsförläggningen och förutsättningarna för

den kommande processreformen således på denna punkt kunna genomföras också

i praktiken, torde det icke kunna undvikas, att frågan om tingshusbyggnadsskyldigheten

på allvar upptages till behandling. Det borde därför lika

mycket vara ett stats- som ett stadsintresse att så sker.

Då landsrättsförläggningen icke får förorsaka stadens invånare »ökad ekonomisk

börda», ligger det uppenbarligen vikt uppå, icke blott att staden undgår

övergångskostnader utan också att deri framtida kommunalförvaltningen blir

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

så billig som möjligt. Styrelsen får i annat sammanhang tillfälle att yttra

sig över det förslag till kommunalförvaltningens organisation i de magistratslösa

städerna, varom ovan talats. Här må endast i förbigående framhållas,

att det för städerna gäller att få icke blott en billig utan också en fullt effektiv

förvaltning. Effektivitetssynpunkten får följaktligen icke bliva lidande

av den anledningen att allt för stor vikt lägges vid ett förbilligande, mer eller

mindre medvetet motiverat av strävan att uppnå förutsättningen för en landsrättsförläggning.

Den föreliggande utredningen örn kommunalförvaltningens

framtida organisation förutsätter åtskilliga alternativ på olika punkter. Den

ekonomiska utredningen bör uppenbarligen räkna med möjligheter för staden

att utnyttja också det ekonomiskt kännbaraste av dessa alternativ, även örn

staden försöksvis eller kanske till följd av ett rådande ekonomiskt tvångsläge

till en början finner sig böra acceptera en billigare linje. I lagförslaget saknas

nu all antydan därom, att staden, innan frågan örn landsrättsförläggningen

avgöres, bör haft tillfälle att taga definitiv ståndpunkt till frågan örn kommunalförvaltningens

framtida organisation.

Lagen talar slutligen örn »ökad ekonomisk börda» för befolkningen.

Det är således fråga ej blott örn en börda i form av ökade utgifter för kommunalförvaltningen

utan också örn utgifter av mera personlig art, såsom för resor

till avlägset belägen tingsplats, ökat behov av ombuds anlitande, ökade stämningsavgifter

m. m. Då sistnämnda grupp av direkta utgifter torde vara särdeles

svårbedömlig, synes det kunna ifrågasättas, örn icke lagen främst borde

taga sikte på »stadens ökade ekonomiska börda». Men givetvis böra, då

utredningen visar en minskning av utgiftsbördan, mot denna fordel också vägas

de personliga ekonomiska uppoffringar, som reformen kan medföra för

stadens invånare.

Ehuru stora svårigheter måste möta att tillförlitligt bedöma den sammanlagda

skatteutgiften för kommunalförvaltningen och rättsskipningen före och

efter landsrättsförläggningen utan den ingående utredning av varje fall, lagförslaget

förutsätter, vill styrelsen dock framhålla önskvärdheten av att försök

göres att inför riksdagen framlägga utredningar av större värde än de »teoretiska»

undersökningar, de sakkunniga enbart med stöd av tillgängliga utgiftsstater

hittills varit i tillfälle att vidtaga. I annat fall torde man kunna befara,

att riksdagen får en tämligen skev bild av de verkliga kostnaderna och därmed

också en felaktig uppfattning av möjligheterna att genomföra tvångsförläggningen

under landsrätt med iakttagande av den hänsyn till städernas ekonomi, som

varit en klart uttalad utgångspunkt för fjolårets riksdagsbeslut.

Lagförslaget talar emellertid icke enbart örn ekonomiska hänsyn. Det talas

också om »annan avsevärd olägenhet» för befolkningen i staden. Uttrycket är

ju särdeles tänjbart, men i detsamma torde bl. a. få förutsättas inrymt, att stadens

invånare icke få berövas möjligheten till en tillfredsställande rättsskipning.

Det särskilda utskottet pekade i sitt utlåtande på åtskilliga utvägar att tillgodose

detta behov. Där det med hänsyn till stadens storlek finnes påkallat, borde

staden — eventuellt tillsammans med angränsande landsbygd — kunna bilda

eget tingslag inom domsagan. Beaktande borde också skänkas förslaget att

låta häradsrätten i stadstingslag bestå av jämte häradshövdingen såsom ordförande

två lagfarna rådmän. I annat sammanhang uttalade utskottet också, att

det borde utredas »huruvida i en reformerad tingsordning någon motsvarighet

kan skapas till de nuvarande tremanstingen eller på annat sätt tillgång till

rättsskipning på platsen kan beredas de städer eller andra större samhällen, vilka

icke utgöra häradsrättens vanliga tingsställe». Styrelsen vill för sin del

särskilt starkt understryka vikten av åtgärder i sist berörda avseende. För de

städer, som skulle få tingsstället förlagt utom staden, synes en sådan tillgång

till viss rättsskipning inom staden utgöra en minimifordran. Önskvärt hade va
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

57

rit, att möjligheterna att bereda de landsrättsförlagda städerna förmåner, som

i görligaste mån svara mot dem de nu ha i rättegångsavseende, undersökts redan

före fjolårsbeslutet. Men då så icke skett, synas i varje fall de lättnader, riksdagen

pekat på, böra avspeglas i lagen. Nu talas där örn »gagn för rättsvården»,

d. v. s. landets rättsvård. Men stadsinvånarnas befogade anspråk på en

för dem lätt tillgänglig rättsskipning har icke alls fått något direkt uttryck i

lagutkastet. Då en stad, som alltjämt själv önskar bekosta en för stadens invånare

förmånlig form av rättsskipning, berövas denna staden sedan århundraden

medgivna förmån, synes det vara en minimiförutsättning, att denna stads

invånare beredas möjligheter till en örn icke i alla avseenden fullt ut lika lätttillgänglig

så dock icke oskäligt försämrad rättsskipning. Särskilt torde stadens

invånare kunna göra anspråk på att åtgärder vidtagas för ett bekvämt erhållande

av möjligheter till lagfart, inteckningar etc. Några mera preciserade

förutsättningar för beslut örn landsrättsförläggning mot stadens vilja i nu berörda

avseende synes lagen böra innehålla.

Lagutkastet anger som förutsättning för utredning, eventuellt åtföljd av

tvångsförläggning, vakans i stadsdomstolen men tillägger, att sådan utredning

kan ske också när »eljes förefinnes anledning att förena staden med angränsande

domsaga». Sistnämnda bestämmelse synes vagt formulerad och synes i

vart fall böra komma till användning efter särskilt noggrant beaktande av riksdagens

direktiv örn »varsamhet».

Av § 2 i lagen jämfört med övergångsbestämmelserna synes framgå, att rådhusrättens

sammansättning vid lagens ikraftträdande skall vara avgörande för

frågan, örn landsrättsförläggning mot stadens bestridande skall förekomma eller

icke. Av detta torde följa, att en stad, som senare förklarar sig villig att

bekosta en rådhusrätt med minst tre lagfarna ledamöter, icke kan därigenom

befrias från lagens tillämpning. Även örn detta icke kan anses stå i strid med

riksdagens uttalande och intentioner, torde det emellertid icke få förbises, att

övergångsstadgandet blivit något snävt avfattat. Fall torde nämligen kunna

uppkomma, där på grund av arbetets ökade omfattning inom rådhusrätten ett

verkligt behov av utökad arbetskraft förelegat redan före den nu avsedda lagstiftningens

ikraftträdande. Det torde då få anses följa av själva förutsättningarna

för landsrättsförläggningen, att sådan stad icke kan mot sin vilja berövas

sin domstol.

Den korta tid, som stått styrelsen till buds för ett yttrande över föreliggande

lagförslag, har icke medgivit den ingående granskning, frågans vikt bort kräva.

Styrelsen nödgas därför för egen del inskränka sig till ovan framförda påpekanden

och hänvisar i övrigt till de uttalanden, som gjordes vid den ovan nämnda

konferensen och särskilt de yrkanden, som framfördes rörande ärendets remitterande

till de av förslaget berörda städerna.

För Svenska stadsförbundets styrelse

A. BORGSTRÖM.

Dess ordförande.

Henning Karlson.

Stockholm den 22 januari 1932.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Majlis proposition nr 206.

Bilaga D.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet.

Rörande de utav tillkallade sakkunniga för fortsatt behandling av frågan

om övertagande från statens sida av rättsskipningen i vissa städer m. m. utarbetade

lagutkast anhåller styrelsen för Föreningen Sveriges Stadsdomare härmed

vördsamt att få anföra följande.

Vad först beträffar frågan, när stad skall i judiciellt avseende förenas med

landsbygd, har förut föreslagits, att dylik förening skulle äga rum beträffande

sådana städer, som icke hava minst ett visst angivet antal invånare, t. ex.

10,000. Följden härav skulle blivit att omedelbart efter ikraftträdandet av en

dylik bestämmelse åtgärder skulle vidtagits för att alla sådana städer bleve i

judiciellt avseende förenade med landsbygden.

Enligt de sakkunnigas förslag skall däremot tvångsförordnande örn förening

i judiciellt avseende kunna meddelas endast beträffande stad, i vars rådhusrätt

finnes högst två lagfarna ledamöter, samt då lagfaren ledamots befattning

bliver ledig eller eljest särskild anledning förefinnes. Förändring av de mindre

städernas jurisdiktion komme därför att ske efter hand, vilket måste anses

innebära en avsevärd fördel. Beslut örn ändringen kan meddelas först efter

utredning, som skall visa att den är till gagn för rättsvården och icke medför

ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet för befolkningen i staden

eller den domsaga, med vilken staden skall förenas, över utredningen

skall yttrande inhämtas av bl. a. stadsfullmäktige.

Dessa bestämmelser synas avse att utgöra garantier för att skälig hänsyn

kommer, att tagas till städernas behöriga intressen i såväl ekonomiskt som

andra avseenden. Att redan nu angiva de »särskilda anledningar», som i en

framtid kunna motivera förändring av en stads jurisdiktion, torde väl knappast

vara möjligt, men med hänsyn därtill, att landsrättsförläggning tvångsvis

skall ske med varsamhet, har man rätt antaga, att en dylik fråga blir föremål

för en omsorgsfull prövning och att endast synnerligen vägande skäl skola

föranleda beslut i nämnda riktning. Styrelsen vill också uttala förhoppning

örn, att då sådan fråga blir föremål för utredning, därvid även kommer att undersökas,

huruvida förhållandena möjligen äro sådana, att den judiciella förändringen

lämpligen kan gå i den riktning, att stadsliknande områden närmast

staden förenas med denna till en kollegial stadsdomstol med minst tre lagfarna

ledamöter. Det torde nämligen vara obestridligt, att, såsom lagrådet anfört,

för stadsjurisdiktionskretsar den kollegiala domstolstypen är den för våra förhållanden

lämpligaste, och det är därför av betydelse, att underdomstolarna så

långt möjligt erhålla sådan sammansättning. Är en stad i stark utveckling eller

hava omkring densamma uppstått stadsliknande samhällen synas därför

starka skäl tala för att förändringen skall gå i nämnda riktning. Styrelsen

förutsätter också, att även efter en stads landsrättsförläggning rättegångsställe

så vitt möjligt anordnas i staden samt att, där så ske kan, häradsrätt i

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 206. 59

stadstingslag kommer att bestå av häradshövdingen som ordförande samt två

lagfarna rådmän.

I detta sammanhang vill styrelsen även framhålla, att den kollegiala domstolstypens

företräde framför enmansdomstol, särskilt då det gäller städer eller

stadsliknande samhällen, borde föranleda en undersökning, huruvida icke

kollegial stadsdomstol lämpligen borde inrättas i några av de större fögderistäderna.

Från de mindre städernas sida hava uttalats farhågor för, att förordnande

örn stads förenande i judiciellt avseende med landsbygden skall medföra betydligt

ökade kostnader för städerna, och det har anmärkts, att de sakkunnigas utredning

är otillfredsställande härutinnan. Enär, såsom förut framhållits, frågan

örn ändring av städernas jurisdiktion kommer att upptagas efter hand och

beträffande åtskilliga säkerligen först örn 20 ä 30 år eller efter ännu längre tid,

lärer det vara omöjligt att nu verkställa utredning i berörda avseende, utan

t ragan därom torde för varje stad få anstå, till dess den för den staden blir

aktuell, och prövas efter då föreliggande förhållanden. Skulle emellertid därvid

beimnaSj att förändringen komme att medföra ekonomisk börda för staden,

behöver denna enligt de sakkunnigas förslag ej underkasta sig förändring.

Göteborg den 30 januari 1932.

Å styrelsens vägnar:

BERNH. LINDBERG.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl Maj:ts proposition nr 206.

Bilaga E.

Antalet vid rådhusrätterna i nedan angivna städer slutligt handlagda

mål och ärenden under åren 1927—1930.

1

2

3 !

4 1

5 I

6 I

7 1

8

9 1

10 1

11

12

13 |

14 !

15 |

16 |

17

Stad

Folk-

mängd

37i*

1930

År

Civila mål

Kriminella

mål

Konkurser och konkursärenden

Andra ärenden, an- gående

Förfallna, avskrivna m. fl.

Genom slutligt

utslag avgjorda

Förfallna, avskrivna m. fl.

Genom

slutligt

utslag

avgjorda

Lagfart

Inteckning, tomträtt och vi

fallsrätt

Inregistrering av bouppteckning

Förmynderskap el. godmanskap

övriga

tredskovis av- dömda el. orne- !

delbart medgivna

övriga

enl. strafflagen m. m.

enl. specialförfattningar

och ang. fylleriförseelser

växel-

mål

andra

3 g:l

g: 8,.

andra

ct-

cr-

eti

P

11927

lil

35

37

3

32

2

22

204

22

168

466

90

63

116

11928

114

37

46

1

35

1

22

219

23

204

604

96

49

122

Västervik . . .

12.611

11929

146

38

50

1

27

3

18

151

34

122

579

85

40

100

i

(1930

130

51

43

6

32

2

9

128

21

152

552

100

42

115

f 1927

30

24i 17

3

20

3

21

177

18

151

382

103

52

80

J1928

36

24i 33

2

21

_

17

160

7

178

433

125

52

82

Kristinehamn .

12,434

11929

49

40 28

2

13

4

21

197

24

164

686

137

45

83

11930

40

2ö! 21

1

20

1

29

240

9

216

583

130

43

120

(1927

100

94

39

6

28

2

33

350

15

133

261

103

51

101

Jl928

94

81

21

3

26

5

48

424

16

136

248

104

35

91

Söderhamn . .

11,643

11929

77

90

16

18

34

3

36

349

13

176

299

93

34

80

11930

77

114

21

12

26

7

35

304

21

131

325

114

60

76

(1927

22

19

42

1

25

3

26

366

20

116

442

89

41

106

11928

21

18

28

1

23

2

18

276; 10

121

441

80

53

117

Skövde ....

10,838

11929

25

21

26

21

11

27

214! 15

156

559

90

51

116

|l930

17

17

26

—

17

1

26

243

13

132

597

91

45

95

(1927

25

20

10

1

25

4

23

239

13

76

157

74

36

61

11928

23

23

10

—

16

5

35

322

9

74

202

61

25

54

Lidköping . . .

9,296

11929

26

31

28

1

14

4

35

278

10

67

241

57

37

45

(1930

41

24

31

1

14

1

33

203

7

90

315

78

25

43

(1927

70

27

34

1

11

1

25

144

29

129

355

73

38

63

J1928

52

20

16

—

16

6

21

182

22

139

409

75

44

63

Alingsås . . .

8,8/0

11929

45

23

39

—

18

6

35

135

19

110

444

80

60

73

(1930

41

38

37

1

11

3

20

241

23

113

454

64

49

64

(1927

40

33

10

2

16

3

20

142

21

99

141

38

28

60

i

) 1928

29

34

12

1

10

5

44

135

9

62

204

34

18

62

Oskarshamn . .

8,674

11929

50

31

16

2

39

7

38

155

15

68

218

41

22

66

11930

41

17

14

3

22

11

41

158

12

lil

247

44

30

69

(1927

65

46

23

3

44

_

29

207

36

104

304

75

47

53

11928

82

20

18

_

43

—

34

236

21

14£

342

64

44

70

Varberg . . .

8,561

11929

59

32

21

—

40

1

35

247

54

108

401

61

32

66

(1930

59

51

19

—

29

—

29

231

33

141

412

70

47

61

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

61

1

! 2

3

4

5

| 6 | 7

1 8

9

10 | 11

12

13

14

15

16

17

Stad

Folk-

mängd

“/it

1930

År

Civila mål

Kriminella

mål

Konkurser och konkursärenden

Andra ärenden, an- gående

Förfallna, avskrivna m. fl.

Genom slutligt

utslag avgjorda

Förfallna, avskrivna m. fl.

Genom

slutligt

utslag

avgjorda

Lagfart

Inteckning, tomträtt och vatten- fallsrätt

Inregistrering av bouppteckning

Förmynderskap el. godmanskap

Övriga

tredskovis av-

dömda el. ome- delbart medgivna

övriga

enl. strafflagen m. m.

enl. specialförfattningar

och ang. fylleriförseelser

växel-

mål

andra

<

B ti

E:<l

andra

[1927

48

50

30

5

38

7

21

148

13

87

306

74

58

68

Q H99

11928

49

45

23

2

37

3

22

142

19

96

336

79

44

70

[1929

58

49

33

4

23

2

54

266

30

95

330

86

44

97

11930

73

61

17

7

33

4

41

174

18

98

361

65

36

89

[1927

52

27

19

2

24

4

19

118

20

47

254

52

34

114

7 ztÖ7

11928

44

31

17

—

19

2

20

105

30

58

334

73

29

148

11929

60

32

30

—

27

2

39

152

17

57

361

63

30

126

Il930

49

19

28

2

23

6

27

148

16

51

368

52

24

121

[1927

105

146

18

2

25

1

21

208

25

85

258

64

50

84

7 391

11928

73

156

14

4

17

2

23

173

30

75

228

49

36

59

11929

90

86

16

2

19

2

19

208

15

103

223

58

25

79

(1930

101

lil

23

7

32

3

13

202

24

95

250

55

26

62

[1927

27

33

7

_

45

_

17

146

4

67

267

58

25

70

770

11928

19

23

11

—

17

—

11

132

16

76

252

53

31

93

11929

26

30

2

—

32

1

19

131

13

67

256

74

32

53

11930

28

25

6

1

19

1

18

158

15

72

298

96

38

116

[1927

67

46

11

6

16

7

9

89

13

87

187

66

37

46

70/1

) 1928

59

51

17

3

20

1

10

124

11

82

200

63

47

53

)1929

35

54

23

1

5

3

10

115

6

96

277

68

34

52

(1930

57

63

27

3

16

2

5

95

19

79

247

53

26

39

[1927

49

29

15

7

24

1

14

182

16

60

217

42

35

68

0 7Q0

J1928

38

21

23

4

31

—

12

210

33

69

240

49

21

64

11929

51

35

32

2

25

1

21

159

22

49

254

55

35

64

[1930

56

25

19

2

46

—

29

204

18

57

290

47

29

81

|1927

38

110

15

7

22

_

6

93

6

66

178

40

26

36

0 010

11928

38

71

13

4

16

—

11

lil

29

60

207

31

19

41

11929

23

75

8

—

7

—

14

90

29

81

259

47

23

57

11930

47

70

11

4

12

—

19

101

17

90

223

39

22

42

[ 1927

25

36

16

_

9

1

9

95

13

103

237

56

31

53

o qqf;

) 1928

47

37

19

1

10

—

8

63

13

112

281

71

28

75

11929

41

26

16

—

14

1

7

96

8

126

270

82

35

74

11930

39

30

24

—

7

—

12

87

9

101

211

76

30

69

[ 1927

24

31

16

2

12

1

18

162

9

62

165

44

20

60

T?l"*

QQO

(1928

40

50

11

1

11

6

16

214

13

69

175

58

26

50

11929

46

41

12

1

16

6

20

186

4

70

151

68

27

67

(1930

52

50

19

1

14

9

17

161

14

55

201

67

21

59

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kunni. Majlis proposition nr 206.

1

2

3

4

5

6

1 ^

8

9

10

11

12

13

14

15

16

17

Stad

Folk-

mängd

ni

lii

1930

År

Civila mål

Kriminella

mål

w

O

B

pr

B

3

©

•1

O

©

B-

PT

o

B

W

B

03

pt

HJ

©

B

g*

B

Andra ärenden, an- gående

O:

3.

£-

P

P

<

03

PT

B

P

B

H»

Genom slutligt

utslag avgjorda

O:

3.

SL

B-

p

p

<

U3

PT

2.

<

B

P

B

Ht»

Genom

slutligt

utslag

avgjorda

t"*

P

%

P

3

er

W

B

CH

©

O

F

B.

B''

OQ

|g

p:

er et- er cr

O

O

B*

<

P

CT

er

©

B

(—t

B

0

£’

3

1

<

cr

o

B

S

er

©

©

g*

!’

O:

B

B

—

©

M

03

pr

p

►ö

SL

OQ

o

c~

B

p

B

02

pr

p

►o

O

<1

2.

Cfc

p

P-

® P- er

32 O: >-i

sr b ®

S g P- 2. P* oj

^ P PT

g 2-å

<1 g <1

B ? ''

P

övriga

©

B,

03

(7t-

3

P

Ht*

Ht»

iT

crq

©

B

B

B

O ©

© a

b- p

P 03

B

crq ©

• ©

Ht» B‘

SL

--'' Ht»

O o:

3.3,

O- er

3 er

GO B

© B-

© B

s$ §

<1

3 g

£:©,

P

B

g-

P

<5

g s:

bS

P

B

&

P

[1927

20

35

21

1

25

8

67

26

67

273

53

30

60

Motala ....

5,985

11928

32

24

25

1

23

3

11

73

25

61

304

45

30

81

11929

40

16

16

4

18

3

18

122

16

59

313

55

26

74

[1930

48

18

20

2

13

3

19

131

11

84

376

55

18

39

11927

24

56

17

1

13

_

12

147

2

64

233

48

22

43

5,774

(1928

26

53

15

1

12

3

17

107

9

86

288

48

30

44

Ronneby . . .

11929

43

41

19

2

20

—

14

89

3

89

247

47

26

44

[1930

18

25

15

6

26

—

17

84

4

74

310

57

30

63

(1927

32

35

12

_

7

5

10

116

19

94

212

47

22

55

5,527

) 1928

21

16

9

1

9

5

10

100

8

80

189

41

22

48

Falkenberg . .

11929

10

17

10

—

12

2

11

97

21

103

269

43

25

40

[ 1930

18

17

9

—

9

3

15

118

1

82

342

42

26

49

(1927

40

41

18

2

18

.

22

102

15

27

339

49

22

67

Ängelholm . .

5,269

J1928

45

78

11

3

17

1

14

95

8

46

393

46

21

65

11929

39

67

28

—

24

1

35

93

9

36

341

44

30

68

|l930

40

67

14

5

42

4

22

123

18

50

352

49

22

83

|1927

60

85

10

10

32

_

12

114

8

50

171

27

12

55

5,203

J1928

83

60

16

6

19

1

13

199

16

88

137

27

23

61

Skellefteå . . .

11929

87

70

33

6

16

2

16

119

10

85

236

32

29

52

11930

103

190

32

6

20

2

17

123

37

73

195

31

20

75

(1927

127

103

32

9

33

__

17

146

14

20

104

36

15

30

Örnsköldsvik .

5,032

(1928

103

119

16

3

24

8

25

273

7

21

140

29

14

38

11929

71

71

13

3

22

6

13

141

27

31

177

28

16

48

Il930

71

100

18

2

16

9

19

289

11

59

213

32

17

43

11927

51

62

39

_

19

1

16

162

30

72

195

50

39

89

11928

49

49

31

—

16

—

17

190

15

75

231

47

58

72

Norrtälje . . .

4,875

11929

43

40

15

1

12

1

19

158

18

90

234

40

41

75

[1930

50

33

21

2

14

2

21

196

9

89

209

53

34

75

11927

22

16

13

4

22

2

16

88

2

108

251

54

16

54

4,772

11928

19

11

8

2

13

1

1

77

5

60

211

59

10

33

Arboga ....

11929

15

14

11

2

14

—

12

98

8

112

235

61

22

79

[1930

18

7

16

—

14

1

17

lil

10

150

205

57

24

50

(1927

22

17

26

3

14

_

5

109

22

95

196

51

13

62

11928

20

13

28

_

17

_

13

159

4

74

134

58

20

65

Strängnäs . . .

4,716

11929

21

23

16

—

20

—

14

120

14

74

244

52

15

54

[l930

22

20

15

1

29

1

13

115

11

86

249

43

9

38

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 206.

63

1

2

3

1 i

1 5

| 6 1 1

1 8

9

1 10 | 11

1 12

13

1 14

| 15 | 16

1 17

Stad

Folk-

mängd

81/

lii

1930

År

Civila mål

Krimir

må

ella

nom

tligt

slag

jorda

Konkurser och konkursärenden

Andra

ärenden, an- gående

Förfallna, avskrivna m. fl.

Genom slutligt

utslag avgjorda

Förfallna, avskrivna m .fl.

Ge

slu

ut

avg

Lagfart

Inteckning, tomträtt och vatten- fallsrätt

Inregistrering av bouppteckning

Förmynderskap el. godmanskap

Övriga

tredskovis av-

dömda el. ome- delbart medgivna

övriga

enl. strafflagen m. m.

enl. specialforfattningar

och ang. fylleriförseelser

växel-

mål

andra

växel-

mål

andra

11927

55

58

20

13

5

105

16

82

205

48

17

30

Filipstad . . .

4,632

j 1928

43

34

12

—

22

i

9

73

7

77

202

45

28

38

11929

23

21

12

—

12

—

17

107

10

5C

22£

52

23

51

(1930

32

25

14

2

22

3

5

130

9

79

186

78

22

45

11927

33

23

11

_

18

1

20

177

7

54

88

38

40

78

Lysekil ....

4,186

J1928

35

17

6

—

24

3

16

184

9

64

127

55

23

87

11929

31

25

7

—

25

—

24

161

5

45

106

48

35

76

11930

39

31

4

1

9

1

19

165

4

39

168

53

33

73

11927

23

8

15

1

9

3

5

73

4

70

98

36

20

45

4,138

J1928

27

27

11

2

5

1

8

58

12

54

156

28

26

62

11929

17

17

10

1

9

5

12

101

—

68

153

30

28

36

11930

50

25

5

1

9

9

11

145

2

90

206

28

24

59

11927

57

13

18

_

10

4

9

75

17

57

172

32

33

63

Sölvesborg . .

3,943

J1928

38

13

17

—

12

3

15

101

9

47

189

32

38

67

11929

38

23

14

1

12

3

21

134

29

59

197

26

28

63

tl930

40

16

4

1

8

3

19

77

3

50

218

38

26

76

(1927

23

45

8

2

11

_

10

50

13

65

70

32

13

36

3,800

J1928

27

37

21

1

18

—

10

53

3

41

88

41

15

47

11929

23

60

15

1

7

—

18

60

8

49

96

39

16

38

|l 930

20

52

11

—

3

—

10

78

7

80

117

43

12

29

(1927

46

53

42

—

10

_

3

63

10

94

107

26

42

46

Vimmerby . .

3,472

(1928

46

52

15

4

12

—

7

72

7

64

87

34

45

36

11929

49

74

15

9

7

—

10

65

11

116

1321

21

23

23:

U930

50

56

16

2

9

—

10

100

11

107

1121

33

41

40;

(1927

37

26

13

1

13

_

3

82

7

55

129

29

18

51

Lindesberg . .

3,242

1928

23

17

15

1

6

1

8

88

8

48

126

33

22

60

1929

36

20

15

—

7

4

7

59

11

76

140

33

15

64

U930

20

14

11

—

12

1

4

62

7

63

144

38

21

53

1927

44

52

9

6

13

2

14

41

2

66

126

37

29

44

3,102

1928

32

23

8

2

4

1

11

46

2

35

124

37

26

33

1929

34

25

11

3

12

—

3

69

4

63

156

37

37

31

1930

41

42

3

5

8

1

6

71

3

85

161

25

24

33

1927

20

7

5

—

14

_

18

74

7

39

77

24

18

35

Strömstad . .

3,073 <

1928

21

15

11

—

9

—

14

65

7

48

101

33

12

31

1929

21

31

—-1

1

13

—

9

62

3

30

156

33

22

27

1930

30

4o!

9 |

1

9

—

13

72

4

32

132

26

17

241

opaginerad Kontrollera mot PDF

6 4

Kungl. Majlis proposition nr 206

1

2 1

3 1

i I

5 ! 6 1

1 1

8

9 -i

10 |

u i

12 |

13 |

i4 i

15 |

16 |

17

Stad

|

1

Folk-

mängd

81/

/12

1930

År

Civila mål

Kriminella

mål

Andra ärenden, an- gående

Förfallna, avskrivna m. fl.

Genom slutligt

utslag avgjorda

Förfallna, avskrivna m. fl.

Genom

slutligt

utslag

avgjorda

Conkurser och konkursärenden

Lagfart

Inteckning, tomträtt och vatten- fallsrätt

Inregistrering av bouppteckning

Förmynderskap el. godmanskap

Övriga

dömda el. orne- 1

delbart medgivna

tredskovis av- 1

övriga

enl. strafflagen m. m.

enl. specialförfattningar

och ang. fylleriförseelser

växel-

mål

andra

växel-

mål

andra

11927

22

9

15

14

15

71

10

9

43

18

5

35

11928

2

7

15

_

10

4

10

49

6

5

115

22

19

39

Vaxholm . . .

2,975

[1929

29

13

19

1

7

7

13

63

3

4

54

15

12

23

11930

28

5

21

4

4

16

90

6

13

76

18

9

22

11927

5

4

1

11

_

5

ilo

_

44

108

24

15

84

J1928

17

13

3

—

6

90

—

37

132

21

25

68

Vadstena . . .

2,922

11929

18

13

_

1

_

9

137

8

37

127

36

20

44

11930

9

16

10

—

4

—

12

52

6

33

134

19

18

98

11927

42

16

24

2

18

__

8

45

2

26

57

21

9

50

11928

29

30

15

1

7

1

13

92

16

47

86

40

5

dö

Söderköping . .

2,868

11929

24

17

7

1

5

—

12

90

9

34

105

30

28

31

11930

26

26

12

1

12

4

5

45

11

43

95

27

11

37

[1927

8

9

2

2

16

_

1

31

1

48

92

32

11

42

11928

14

10

5

1

8

—

9

54

2

42

113

36

22

51

Hjo.....

2,758

U929

8

9

4

11

—

5

26

2

60

88

43

22

58

11930

15

10

1

—

5

—

6

26

2

81

115

41

16

49

[1927

23

60

6

3

14

1

8

43

3

40

118

26

17

60

J1928

50

50

4

1

11

! i

5

54

2

42

129

24

16

35

Laholm ....

2,686

11929

48

56

7

1

18

3

7

77

5

42

156

34

19

34

11930

60

77

13

5

13

i

7

36

10

42

120

22

18

53

11927

11

6

13

5

_

8

47

6

34

77

27

14

47

11928

23

15

5

_

1

_

5

54

28

74

23

7

34

Nora.....

2,631

i 1929

21

8

4

3

6

—

7

5C

1

16

65

27

9

25

ll930

12

5

2

1

6

—

6

31

3

35

57

31

13

40

[1927

23

28

8

1

6

_

14

3C

1

37

105

26

16

69

j 1928

24

36

19

2

6

_

—

5E

1

26

95

20

18

53

Simrishamn . .

2,505

11929

15

47

11

3

3

i

1

43

—

44

91

26

17

60

1193C

22

22

5

1

i

5

56

5

28

118

22

13

50

[ 1927

15

21

7

4

_

4

22

6

15

54

11

13

21

j 1928

12

26

9

_

1

_

3

r

3

28

67

12

12

17

Säter.....

2,176

11929

3

11

11

_

8

_

1

48

2

2C

56

13

13

17

1193C

£

12

6

—

2

—

7

46

8

24

96

14

6

19

|1927

3

2

4

3

18

151

6

3r

102

16

12

29

Jl92É

c

7

4

1

5

3

10

73

; 3

5r

76

22

7

24

Askersund . .

2,102

1105!?

r

11

5

5

7

7(

—

r

no r

6

19

Il930|

1

10

1

9

—

12

52

1

21

89| 13

5

20

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 206

65

i

5

6

7

8

9

10

11

12

Civila mål

Kriminella

mål

Konkurser och konkursärenden

Förfallna, avskrivna m. fl.

Genom slutligt

utslag avgjorda

Förfallna, avskrivna m. fl.

Genom

slutligt

utslag

avgjorda

domda el. ome-

delbart medgivna

tredskovis av-

övriga

enl. strafflagen m. m.

enl. specialförfattningar

och ang. fylleriförseelser

växel-

mål

andra

växel-

mål

andra

12

20

10

2

3

1

6

49

10

15

13

7

5

10

2

13

76

9

28

8

3

—

12

1

15

95

6

26

16

8

2

16

—

20

106

3

3

3

3

_

3

_

3

45

5

4

3

—

—

2

1

6

39

—

4

1

5

—

4

—

4

35

2

4

2

5

—

—

—

12

21

—

29

26

6

1

11

3

5

35

5

18

36

5

3

7

—

7

35

3

38

45

13

2

9

—

9

90

7

26

53

31

2

10

1

8

49

10

8

13

1

_

1

8

4

10

2

26

11

1

—

3

1

4

16

—

22

18

—

—

4

—

2

29

—

28

16

4

—

1

4

5

38

2

—

9

2

1

3

1

4

7

1

—

4

2

—

3

—

1

10

6

—

6

—

1

1

—

3

13

—

—

10

1

—

2

—

2

8

1

5

13

_

5

2

_

7

10

1

5

8

—

—

1

—

3

21

—

5

16

6

—

5

—

3

32

_

8

14

—

1

7

—

—

17

—

1

5

3

_

3

1

4

39

2

3

2

3

1

6

—

3

6

—

2

3

3

—

2

2

2

24

3

4

2

1

—

4

1

2

17

2

2

12

6

_

_

_

3

10

1

4

8

1

—

1

1

3

23

6

4

10

1

—

1

—

5

64

1

2

19

—

1

1

—

8

35

—

3

12

2

_

3

,

5

11

3

7

9

2

—

2

—

1

14

—

6

8

1

—

7

1

1

32

1

5

5

2

—

3

1

2

19

8

13 j 14 | 15 | 16 | 17

Andra ärenden, angående
-

Stad

Folk
mängd
31/
lii
1930
-

År

£5

I''

JB Ö

= 3

2 Se

3:

ss

a.

3

g

3

U''.

g"

45

Kungsbacka ,

Torshälla

Skänninge

! Marstrand

Mariefred . .

Gränna .

Skanör-Falsterbo.

....

Sigtuna .

Trosa .

2,017

1,826

1,751

1,646

1,362

1,238

1,097

1,031

800

11927

11928

11929

[1930

11927

11928

11929

[1930

11927

11928

11929

[1930

11927

[1928

11929

[1930

11927

11928

|1929

[1930

[1927

11928

1929

[1930

[1927

1928

1929

[l930

[1927

1928

1929

[1930

1927

1928

1929

[1930

26

26

19

30

15

21

10

16

33

38

33

27

15

12

12

27

27

33

30

27

10

16

13

17

68

112

126

125

25

21

22

38

22

18

22

22

82

92

78

110

51

51

55

47

74

52

74

76

56

41

67

35

83

72

61

46

45

43

46

40

103

103

101

108

106

88

147

85

28

67

57

72

18

19

15

17

20

22

19

23

18

11

11

16

17

16

16

20

25

21

13

25

18

21

17

14

21

26

23

19

16

17

15

17

14

10

13

15

10

8

10

16

8

10

8

13

17

5

10

10

18

9

11

25

10

3

5

3

2

13

13

6

8

10

8

10

6

14

15

12

6

6

5

7

32

44

33

38

14

22

29

27

33

30

21

29

20

5

23

24

37

22

26

24

22

23

27

19

26

22

19

22

13

30

21

19

15

17

12

14

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 17-4 Käft. (Nr 206.)

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 206

Bilaga F.

Antalet av överexekutorerna i nedan angivna städer slutligt handlagda

inål under åren 1927—1930.

1

■ 2 |

3

4

5 1

6 1

7 I

8

9 |

io |

11

12 j

13 j

14

15

16

17

Stad

Folk-

mängd

81/u

1930

År

Äng. lagsökning

Ang. handräckning för fordrans

utfående

Ang. verkställighet av dom

eller skiljedom

Ang. exekutiva auktioner1

Ang. tvångsförvaltning av fast

egendom

Äng. beviljande av kvarstad,

skingrings- eller reseförbud

Äng.

handräck- ning för

Äng. klagan över utmätnings- mans förfarande

Ang. skadeståndsyrkande mot

utmätningsman

Ang. fastställelse av förbud för under-

hållsskyldig att avflytta från riket

Ang. annan åtgärd

Summa mål (av kol. 4—15)

Verkliga antalet mål (efter avdrag

av de i kol. 4-15 dubbelräknade mål)

rubbat besittningsför- hållandes återställande

arrendators eller hyres- gästs vräkande

11927

23

32

1

4

1

_

7

3

_

_

1

72

70

11928

12

24

_

_

_

4

_

5

1

_

_

_

46

45

Västervik ....

12,611

11929

15

30

—

—

—

—

4

1

—

—

1

51

49

11930

26

29

—

5

—

1

—

11

3

—

—

3

78

72

|1927

17

4

_

4

_

1

_

6

8

_

_

16

56

54

J1928

8

4

_

5

_

2

_

7

2

_

_

9

37

35

Kristinehamn . .

12,434

11929

9

4

—

2

—

1

—

2

3

—

—

5

26

25

(1930

12

8

1

1

—

1

—

3

4

—

—

4

34

31

11927

11

72

_

3

_

2

1

4

5

_

_

_

98

98

1928

15

12

_

3

_

_

1

5

3

_

_

1

40

40

Söderhamn . . .

11,643

11929

10

13

—

3

—

3

1

3

—

—

1

34

31

(1930

13

13

—

2

—

—

—

7

1

—

—

—

36

33

(1927

21

50

_

2

_

1

_

10

2

_

_

_

86

86

11928

16

12

_

3

_

8

1

4

1

—

—

—

45

45

Skövde .....

10,838

(1929

10

26

—

2

—

2

6

2

—

. -

—

48

48

(1930

12

13

—

2

—

1

—

6

1

—

—

—

35

35

11927

8

5

_

6

_

_

_

9

1

. _

_

2

31

31

11928

7

4

_

4

_

_

_

8

3

_

—

—

26

26

Lidköping ....

9,296

11929

7

8

_

4

_

—

—

6

—

—

1

26

26

11930

5

12

—

1

—

—

1

4

1

—

—

—

24

23

(1927

19

19

_

5

_

_

1

1

1

—

—

1

47

47

11928

30

10

_

11

_

1

—

5

1

—

—

58

52

Alingsås ....

8,870

11929

24

12

_

7

—

2

1

6

—

—

. -

1

53

39

11930

26

10

—

9

—

—

1

6

1

—

—

53

481

(1927

6

9

_

_

_

4

__

_

_

_

19

18

J1928

7

5

2

1

_

4

_

_

li

17

Oskarshamn . . .

8,674

11929

4

2

_

3

—

1

—

10

10

11930

8

5

1

—

2

—

2

—

18

18

11927

17

9

2

2

1

2

2

1

36

36

J1928

12

11

1

2

1

5

32

32

Varberg . . . .

8,561

(1929

11

4

2

9

26

26

11930

6

10

! 1

1

6

24

24

Häri inbegripes även fördelning av köpeskilling enligt 141 § U. L.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 206,

67

Stad

Sala

Folk
mängd
8l/is
1930
-

Karlshamn .

Hudiksvall .

Skara

Åmål

Falköping . .

Eksjö . . .

Köping . . .

Enköping1

Motala . . .

8,022

7,487

7,321

6,770

6,764

6,736

6,616

6,395

År

>

a

<p

cr

p

p

p.

sS a

CD t-.

B B

Q. 09

®

B

09

_ O

~ a

HJ CO

cr.tn

® Er*

pu a>

o «-*-

B p

◄

7 | 8

B

09

<T> “

<2 O?

§ 3

D. »

3

|1927

J1928

11929

11930

11927

11928

11929

(1930

(1927

1928

1929

11930

[1927

J1928

11929

11930

[1927

J1928

11929

11930

[1927

J1928

11929

(1930

[1927

11928

11929

(1930

[1927

11928

11929

1930

5,986

5,985

(1927

(1928

1929 __

U930i 19

18

29

15

22

3

9

4

4

10

19

17

14

5

7

5

3

1

3

4

6

13

8

8

15

18

6

14

15

18

24

30

26

B''*

3.®

° <

09 - •

''—1.

p

o- CO

P p

lo | n

Äng.

handräckning

för

B p

Q- eick

__

CO C“

O

a &

OD P,

p- b''

S— era

*2,

B O:

0- 7

12

B p"

E 09

B P

oo c

o? 21

3,®

|s

® P:

13

t

S-p

3 ^

p: co

B~ e»

i—• B

“ P09

to

ig
Q5
-

b- >

00 t?9

co P

00 £>

D-p B

“* •— 09

14 | 15

p

»a

&s?

“ c

2. p

— CP

16 17

g-?

®. g

t*T(J9

O p

C P

^ B

I r+

»_i p

Pj C+-

g-B

a- s*

>-i CD

ps a

13

—

4

2

_

3

3

43

43

4

—

4

2

_

8

47

43

8

1

2

2

_

a

7

3

41

37

1

6

1

4

1

: —

2

37

35

3

1

2

9

9

2

1

12

12

1

4

1

10

10

i

1

2

8

7

6

5

1

—

5

4

i

32

25

4

—

—

—

14

4

—

—

41

29

8

4

—

1

—

4

4

—

—

38

33

8

5

—

—

8

1

—

—

—

36

29

—

—

2

_

_

_

_

1

_

.

4

12

11

3

—

2

1

1

1

4

—

—

_

_

19

15

1

—

1

—

2

1

1

2

—

—

—

13

13

9

—

—

—

—

1

1

3

—

—

—

17

17

6

8

8

3

—

1

—

1

—

—

—

—

—

_

8

8

2

2

2

—

1

—

1

1

—

—

—

13

10

7

—

6

—

2

—

1

7

■-

—

1

30

29

3

—

2

—

—

—

4

4

_

_

2

28

28

3

—

1

—

—

—

3

11

—

—

3

29

29

2

—

1

—

—

—

3

2

—

—

2

18

18

6

—

—

—

—

—

9

3

—

—

—

33

33

23

—

—

—

1

—

5

1

_

_

_

48

45

17

—

1

—

—

—

7

1

''—

—

—

32

32

17

—

—

—

—

—

2

—

—

_

_

33

33

64

—

—

—

3

—

3

—

—

85

85

3

—

—

—

1

—

3

1

_

_

_

26

24

7

—

3

—

—

—

2

—

—

—

_

36

35

7

—

—

—

1

—

2

1

—

—

—

41

40

4

37

31

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

n

1

9

_

1

_

5

_

__

_

3

48

43

ii

—

3

—

—

—

8

—

—

—

_

45

35

13

1

4

—

1

—

7

1

—

—

1

49

42

5

—

4

—

3

—

3

2

—

—

2

38

31

1 Länsstyrelsen är överexekutor.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 206,

5 | 6

10 | 11

12 13 14 15

16 17

Stad

Folk
mängd
31/i*
1930
-

Är

Säd

0 3

P<W

—-cn

CD [-J
5-0
-

CT5

o> CO

<g 8?

CD m

g 3

S-EL

» t>

!>r b

B-(P

« o
-

00 sr

CD 2

Hh <

O: P

^P

Äng.

handräckning

för

3- h,

E C

P cr

p cr

0 P

P eter!
co

o*

cr

po CO

« 5

3 5

et- g’

g(T?

P

0 Of

p 7

CD 1

co O

5? O:

*3

>

> &(W

“■ *“'' i-b

w P

pr “

^ co

0 pa

et- m

B o

p: P

Ef

0 P

<5 <3

3 S*

p p

0 0

p

CD

B

O

^ P p:

§- £'' sr

- CD

P

äg?

^ 3- 0

P

a. B

tT £*

CD 2

J

■4 ^

g-S

É

ta

t—4 p

p

g. B

o* £

2. ^

►a cd

p;

5” ^

0 ^

P ro

g-S

2 S
S

3

E£ot

Ronneby

Falkenberg .

Ängelholm

Skellefteå .

Örnsköldsvik

Norrtälje

Arboga

Strängnäs .

Filipstad

5,774

5,527

5,269

5,203

5,032

4,875

4,772

4,716

(1927

11928

11929

11930

1927

1928

11929

11930

(1927

11928

11929

11930

11927

J1928

1929

1930

(1927

11928

11929

11930

(1927

11928

11929

11930

(1927

) 1928

1929

11930

[1927

11928

11929

11930

Lysekil

4,632

4,186

[1927

(1928

1929

(1930

11927

1928

1929

18

10

2

1

31

31

19

10

1

1

—

—

—

31

31

10

1

—

1

_

—

—

—

1

—

—

—

13

13

16

2

—

4

—

-

—

4

1

—

—

—

27

27

4

6

_

2

1

_

1

4

_

_

_

—

18

17

3

7

_

—

—

1

—

1

—

—

—

—

12

10

1

3

2

5

—

—

—

1

—

—

1

-

—

—

4

9

4

9

2

11

2

15

15

10

8

_

_

_

_

_

7

—

—

—

—

25

22

12

6

i

_

_

_

_

5

2

—

—

—

26

24

14

14

—

—

—

1

—

3

2

—

—

34

33

4

12

_

3

_

2

_

1

1

_

_

1

24

24

10

10

—

2

—

1

1

1

1

—

—

—

26

26

1

14

—

—

3

—

1

1

—

—

—

20

20

4

17

i

1

—

3

—

2

4

—

—

—

32

32

7

9

2

3

__

1

_

22

22

16

25

3

—

—

2

—

2

5

—

—

2

55

55

13

61

_

1

_

_

_

7

—

—

1

4

87

83

10

22

—

3

1

4

—

2

5

—

1

—

48

45

26

6

6

_

_

6

3

_

_

—

47

40

14

11

_

3

—

1

—

4

—

—

—

—

33

29

9

5

4

_

1

—

3

2

—

—

—

24

20

4

11

1

2

1

—

6

4

—

—

—

29

26

2

2

_

1

_

_

_

1

6

6

7

5

_

_

1

_

5

2

—

—

20

16

2

3

_

_

2

_

8

3

1

—

19

19

5

—

—

3

—

3

—

—

1

12

12

3

5

5

5

2

1

—

8

8

7

2

1

2

2

1

15

15

4

3

1

1

1

10

10

31

8

5

0

—

4

53

52

17

3

6

5

—

S

1

41

38

1

4

4

1

10

10

10

4

2

2

_

6

1

25

23

3

6

1

10

10

3

7

P

—

2

3

2

_

22

21

3

É

11

11

-

a

-

3

1 3

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 206

69

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10 1 11

12

13

14

16

16

17

>

B

B-

>

B

B

oq

>

B

cw

Ang. beviljande av kvarstad,

skingrings- eller reseförbud

Ang.

handräck- ning för

Äng. klagan över utmätnings- mans förfarande

>

B

i!"

co

CO P

pr “

Ang. annan åtgärd

Summa mål (av kol. 4—15)

P ^

◄ <

2. g

g* wT

Stad

Folk-

mängd

3‘/ia

1930

År

Äng. lagsökning

bräckning för fordrans

ntfående

verkställighet av dom

eller skiljedom

H

CD

pr

B

c-*~

<"

p

p

B

pr

o*

B

CO

''ångsförvalt.ning av fast

egendom

rubbat besittningsför-

hållandes återställande

arrendators eller hyres- gästs vräkande

kadeståndsyrkande mot

utmätningsman

w sr

oo

ct- CD

os P

< <

>-»

cr

P g

5 3

S^g.

^ p

B

hli P

oiST

|b

Se

§* &

B. 5

2 £

3 3

,eS

11927

4

1

_

_

_

3

_

1

1

_

10

10

Ulricehamn . . .

4,138

11928

11929

3

5

2

2

z

1

1

z

2

3

2

—

—

—

9

12

8

12

(1930

5

3

—

1

—

—

—

1

1

—

1

—

12

12

[1927

7

4

_

_

_

_

_

_

1

_

_

_

12

12

Sölvesborg . . .

3,943

11928

11929

3

2

4

3

—

10

2

—

1

1

1

1

3

—

—

—

21

10

21

10

(1930

3

1

—

1

—

—

—

—

1

—

—

—

6

6

|1927

2

3

_

3

_

_

_

2

1

_

_

_

11

11

Hedemora . . .

3,800

11928

11929

5

2

1

—

2

1

—

—

—

4

2

2

—

—■

—

13

6

13

6

(1930

1

5

—

—

—

1

—

—

—

—

—

—

7

7

[1927

6

23

_

2

.

_

_

4

1

_

_

_

36

36

Vimmerby . . .

3,472

J1928

11929

5

5

7

7

—

2

2

—

1

—

5

2

—

—

—

1

2

21

18

20

17

11930

2

13

1

16

16

Lindesberg1 . . .

3,242

Piteå1 , ... .

3,102

(1927

6

i

1

8

5

Strömstad . . .

3,073

11928

11929

9

1

5

—

—

—

—

—

1

1

—

—

—

11

6

11

6

(1930

1

1

—

—

—

1

—

1

—

—

—

4

4

(1927

1

3

—

—

—

1

—

—

2

—

—

—

7

7

Vaxholm ....

2,975

J1928

(1929

3

4

2

i

1

1

2

5

9

5

6

11930

6

6

—

—

—

—

—

2

3

—

—

—

17

14

(1927

3

1

1

4

4

Vadstena ....

2,922

11928

11929

1

1

1

2

1

2

11930

2

1

3

3

(1927

12

_

_

i

_

_

_

4

_

_

_

_

17

13

Söderköping . . .

2,868

11928

11929

3

4

3

1

i

3

2

3

—

—

—

1

9

12

7

8

11930

5

4

—

i

10

10

Hjo......

2,758

(1927

11928

11929

1

3

2

—

2

—

1

—

—

—

—

—

—

2

4

3

2

4

3

11930

Länsstyrelsen är överexekutor.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

u

12

13

14

15

16

17

B

qq

tr

>

b

oq

B

oq

>

a

qq

*4-

» fr

S*^

Ang.

handräck- ning för

>

0

qq

>

B

qq

cc

gg-

09 P

g.

V* m

p

B

B

P ^

<3 <1

® g

Stad

Folk-

mängd

Sl/12

1930

År

Äng. lagsökning

tndräckning för fordrans

utfående

verkställighet av dom

eller skiljedom

cd

H

CD

t*r

O

<''

0

p

0

o’

0

CD

''ångsförvaltning av fast |

egendom

2* CD

aq

1 P

CD £

fa- tt ®

* g

CD

S, ◄

o? p

O- «>

Zt

rabbat besittningsför- hällandes återställande

arrendators eller hyres- gästs vräkande

dagan över utmätnings- mans förfarande

kadeståndsyrkande mot

utmätningsman

P- pi

85'' g

S- “

e+- CD

cr

p s

S.5;

S 3

2. a

pr p-

ing. annan åtgärd

p

B

p?

%

W

o

P»

i

i—1

3

V~P

S-

K- P

^tt

Cb *+■

&B

>-* CD

ET cd

p H

i-S.

| i

(1927

3

16

1

1

2

23

22

f Laholm.....

2,686

J1928

(1929

2

9

11

12

—

1

1

—

1

1

—

2

1

1

—

—

—

16

26

16

26

(1930

15

8

—

1

—

3

—

1

—

—

—

—

28

22

(1927

2

9

11

11

i Nora......

2,631

J1928

(1929

—

6

7

1

—

—

1

—

1

—

—

—

—

8

8

8

8

11930

—

1

—

—

—

—

—

1

—

—

—

—

2

2

(1927

_

2

■

1

_

2

_

_

_

__

_

_

5

5

j Simrishamn . . .

2,505

11928

(1929

1

9

4

3

—

—

—

2

—

2

—

z

—

—

7

14

7

14

11930

2

1

—

1

—

—

—

—

2

—

i

—

7

7

(1927

2

5

_

2

_

_

_

1

_

_

_

_

10

10

Säter......

2,176

J1928

11929

2

7

1

—

—

—

2

—

1

1

—

—

—

12

2

12

2

[1930

2

4

6

6

(1927

1

2

__

_

_

_

_

_

1

_

_

_

4

4

Askersund . . .

2,102

11928

11929

1

1

_

2

i

i

—

2

4

2

4

11930

—

3

—

1

—

—

—

—

2

—

—

1

7

7

Kungsbacka1 . .

2,017

(1927

1

1

1

1

4

3

Torshälla ....

1,826

(1928

1929

—

1

3

—

—

—

1

2

—

1

1

1

—

2

8

4

7

4

11930

—

2

—

—

—

—

—

2

—

—

—

4

4

Skänninge1 . . .

1,751

Marstrand1 . . .

1,646

Mariefred1....

1,362

Gränna1 ....

1,238

Skanör-Falsterbo1

1,097

Sigtuna1 ....

1,031

Länsstyrelsen är överexekutor.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

71

Bilaga O.

Antalet avslutade avstyckningsförrättningar i nedan angivna städer

under åren 1928—1930.

1

2

1 3

4

5

1

2

1 3

4

6

Stad

Folk- mängd

31/ia 193(

192?

1921

193(

), Stad

Folk- mängd

31/i2 193(

192?

192!

1930

Västervik......

12 611

24

25

22

Lysekil.......

4186

18

23

12

i Kristinehamn ....

1 12 434

16

18

52

| Ulricehamn ....

4138

17

14

14

Söderhamn......

| 11643

6

8

4

Sölvesborg......

3 943

5

7

Skövde .......

10 838

22

40

27

Hedemora......

3 800

5

5

4

Lidköping......

9 296

2

18

17

Vimmerby......

3 472

41

38

28

| Alingsås ......

8870

27

11

24

Lindesberg ......

3 242

18

3

9

j Oskarshamn.....

8 674

8

4

7

Piteå........

3102

9

22

21

! Varberg.......

8 561

26

19

41

Strömstad......

3 073

_

_

_

I Sala........

8022

2

7

23

Vaxholm......

2 975

1

2

1 Karlshamn......

7 487

—

—

1

Vadstena.....

2 922

1

Hudiksvall ....

7 321

3

2

—

Söderköping.....

2 868

12

_

_

Skara......

6 770

14

5

18

Hjo.........

2 758

6

7

24

! Åmål........

6 764

—

10

18

Laholm.......

2 686

11

6

8

Falköping......

6 736

1

1

4

Nora........

2 631

1

4

2

Eksjö.......

6 616

16

14

—

Simrishamn.....

2 505

1

_

_

Köping.......

6 395

8

7

3

Säter......

2176

_

Enköping......

5 986

4

4

12

Askersund......

2102

1

_

1

Motala.......

5 985

23

6

7

Kungsbacka ......

2 017

_

_

Ronneby . . .

5 774

41

18

15

Torshälla .

1826

_

Falkenberg.....

5 527

39

26

26

Skänninge......

1751

1

_

_

Ängelholm......

5 269

6

—

6

Marstrand......

1646

_

1

Skellefteå ....

5 203

59

28

13

Mariefred ....

1362

5

2

Örnsköldsvik.....

5032

2

7

—

Gränna .......

1238

7

Norrtälje.....

4 875

1 1

4

10 !

Skanör-Falsterbo . . .

1097

9

23

11

Arboga ......

4 772

10

14

13

Sigtuna.......

1031

4

1

3

Strängnäs.....

4 716

—

9

1

Trosa .......

800

_

2

3

Filipstad.....

4 632

7

6

3

Doktrin (1)

  1. De kungl. kommittéerna., SvJT 1933 s. 82 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1932:256 Riksdagens skrivelse Nr 256 a1 i texten
  2. 1LU 1932:45 Memorial angående arvoden åt särskilda föredragande inom första lagutskottet m. m. s. 1 i texten
  3. 1LU 1932:36 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende m. m. ävensom i ämnet väckta mot s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 1933 s. 82 De kungl. kommittéerna. s. 82 i texten