Sök i Ratio Lex

Med förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av brandstadgan den 15 juni 1923

1932-02-26 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1932:228, Med förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av brandstadgan den 15 juni 1923

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 228.

i

Nr 228.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

kungörelse om ändring i vissa delar av brandstadgan

den 15 juni 1923; given Stockholms slott den 26

februari 1932.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens

yttrande över härvid fogade förslag till kungörelse örn ändring i vissa

delar av hrandstadgan den 15 juni 1923 (nr 173); och har Kungl. Maj:t för

avsikt att, efter mottagandet av riksdagens svar, företaga den slutliga prövningen

av samma förslag och meddela det beslut, som därav föranledes.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ola Jeppsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 190 Käft. (Nr 228.) b57 82 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majis proposition nr 228.

Förslag

tili

kungörelse om ändring i vissa delar av brandstadgan den 15 jani 1923

(nr 173).

Härigenom förordnas, att 16 § 2 morn., 17 och 18 §§ samt 43 § 5 mom. i

brandstadgan den 15 juni 1923 skola erhålla följande ändrade lydelse:

16 §.

2 mom. För varje sotningsdistrikt skall finnas en yrkesutbildad skorstensfejare,

som i enlighet med vad nedan sägs godkänts såsom skorstensfejare för

distriktet.

17 §.

För att vinna godkännande såsom skorstensfejare för sotningsdistrikt fordras

att hava uppnått 25 års ålder samt hava antingen med godkända kunskapsbetyg

genomgått statsunderstödd fackskola för utbildande av skorstensfejare

eller ock minst 5 år med goda vitsord arbetat i yrket.

18 §.

Då skorstensfejare för sotningsdistrikt erfordras, skall kungörelse därom

införas i allmänna tidningarna med tillkännagivande av den tid, inom vilken

den som önskar vinna godkännande såsom skorstensfejare för distriktet har att

ansöka därom. Efter ansökningstidens utgång utfärdar den i 4 § avsedda myndighet

för den av de sökande, som prövas vara lämpligast, bevis, att han godkänts

såsom skorstensfejare för distriktet.

Finner nämnda myndighet skorstensfejaren icke vidare vara lämplig, må

godkännandet återkallas.

43 §.

5 mom. Uraktlåter skorstensfejare, vad honom enligt denna stadga, brandordning

eller reglemente åligger, straffes, där ej förseelsen anses föranleda till

varning eller återkallelse av meddelat godkännande såsom skorstensfejare för

sotningsdistrikt, med böter från och med 5 till och med 500 kronor.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1932.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition nr 228.

3

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den 26 februari 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gaede, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,

Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet, statsrådet

Larsson, anför chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Jeppsson:

Chefen för socialdepartementet har hos mig hemställt om vidtagande av

åtgärd för åvägabringande av vissa ändringar i brandstadgans bestämmelser

rörande skorstensfejare i syfte att bereda väg för en annan praxis än den nu

tillämpade rörande skorstensfejar ställning i olycksfallsförsäkringshänseende.

Med hänsyn till det sålunda angivna syftet med författningsändringen och då

ärendet, intill dess det bragts i slutligt skick, handlagts inom socialdepartementet,

torde det vara lämpligast, att chefen för nämnda departement lämnar

en redogörelse för vad i ärendet förekommit och därvid tillkännagiver sin ståndpunkt

i frågan.

Chefen för socialdepartementet anför härefter:

Till en början anhåller jag få erinra örn vissa bestämmelser, som här äro av

intresse. Enligt 1 § i lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i

arbete är envar arbetare, där ej i lagen annorlunda stadgas, försäkrad för skada

till följd av olycksfall i arbetet. I 2 § av samma lag stadgas vidare, bland

annat, att med arbetare förstås envar, som mot avlöning användes till arbete

för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse såsom självständig

företagare. Med arbetsgivare åter förstås envar, för vilkens räkning

sådan arbetare användes till arbete, utan att mellan dem står någon tredje

person, vilken såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets

utförande.

Brandstadgan den 15 juni 1923 föreskriver i 1 §, att det åligger varje stad

att i enlighet med bestämmelserna i stadgan vidmakthålla ett brandväsen, som

kan anses tillfredsställa skäliga anspråk på trygghet mot skada av brand.

Enligt 10 § 1 mom. skall allmän brandsyn äga rum en gång årligen och särskild

brandsyn hållas, när brandchefen så påfordrar. Brandsyn förrättas, enligt

10 § 2 morn., av en nämnd, bestående av brandchefen, skorstensfejaren och

stadsarkitekten. I 5 kap. meddelas bestämmelser angående sotning. Av dessa

må här återgivas följande:

16 §.

1 mom. I brandordningen skall införas bestämmelse om det antal distrikt,

varl stad skall i och för sotnings verkställande indelas; och skall därvid tillika

angivas de särskilda distriktens gränser.

Bestämmelser

i ämnet.

Lagen om försäkring

för

olycksfall i

arbete.

Brandstadgan.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Utredningen

i ärendet.

Svenska stadsförbundets

styrelse.

4 Kungl. Majlis proposition nr 228.

2 morn.'' För varje sotningsdistrikt skall finnas anställd en yrkesutbildad

skorstensfejare.

17 §.

För att vinna anställning såsom skorstensfejare fordras att hava uppnått

25 års ålder samt hava antingen med godkända kunskapsbetyg genomgått statsunderstödd

fackskola för utbildande av skorstensfejare eller ock minst 5 år

med goda vitsord arbetat i yrket.

18 §-

Da skorstensfejarbefattning är ledig, skall kungörelse därom införas i allmänna

tidningarna. Efter ansökningstidens utgång utfärdar den i 4 § avsedda

myndighet förordnande för den av de sökande, som prövas vara lämpligast.

Finner nämnda myndighet skorstensfejaren icke vidare vara lämplig för

befattningen, må han därifrån entledigas.

19 §.

1 moni. Skorstensfejare åligger att själv eller genom hos honom anställda

biträden utföra all inom hans distrikt erforderlig sotning; och må dylikt arbete

ej utföras av annan, så framt icke i fråga örn till fabrik eller annan anläggning

hörande, fristående skorsten med rökgångar och kanaler den i 4 § avsedda

myndighet efter brandchefens hörande därtill giver tillstånd.

43 §.

5 morn. Uraktlåter skorstensfejare, vad honom enligt denna stadga, brandordning

eller reglemente åligger, straffes, där ej förseelsen anses föranleda till

varning eller avsättning, med böter från och med 5 till och med 500 kronor.

I skrivelse den 11 september 1929 har styrelsen för svenska stadsförbundet

anfört:

Styrelsen för svenska stadsförbundet tillåter sig härmed fästa Kungl. Maj:ts

uppmärksamhet på den praxis, som på sista tiden utbildat sig rörande kommunernas

ansvarighet för olycksfallsersättning åt i kommunerna verksamma

skorstensfejare och deras arbetare. Den uppfattning, som i detta avseende

hävdats av riksförsäkringsanstalten och godkänts av försäkringsrådet, har nämligen

på ett sätt, som knappast torde stå i överensstämmelse med lagstiftarens

avsikt, ålagt kommunerna nya och omfattande förpliktelser. Till frågans belysande

tillåter sig styrelsen anföra följande.

T 2 § av lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete lämnas

en definition på begreppet »arbetare» och angives där som arbetare enligt lagens

mening »envar, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning utan

att i förhållande till honom vara att anse som självständig företagare». Från

denna huvudregel uppställas sedermera i författningen åtskilliga undantag.

På riksförsäkringsanstalten ankommer det att bedöma, örn en person enligt

ifrågavarande lag är att betrakta såsom arbetare eller »företagare». Med avseende

å skorstensfejare har riksförsäkringsanstalten på senare tiden upprepade

gånger i föreliggande fall förklarat, att viss kommun vore att anse som arbetsgivare

för den i kommunen verksamme skorstensfejaren och genom honom

sysselsatta arbetare. Denna ståndpunkt har efter i några fall anförda besvär

också godkänts av försäkringsrådet. Ansvaret för olycksfallsersättningen har

således principiellt överförts från skorstensfejaren själv till kommunen.

Av riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet har i respektive handlingar

ingen motivering lämnats för denna tolkning, som på kommunalt håll väckt

mycken och naturlig uppmärksamhet. Man torde emellertid knappast misstaga

sig, örn man utgår ifrån, att vederbörande myndigheter ansett sig kunna hämta

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl May.ts proposition nr 228.

5

ett stöd för sin uppfattning i föreskriften i § 18 av gällande brandstadga, att

brandstyrelse eller däremot svarande myndighet skall, efter det skorstensfejarbefattning

ledigannonserats, »utfärda förordnande för den av de sökande, som

prövas vara lämpligast». I anledning av denna kungörelse torde man inom riksförsäkringsanstalten

ansett sig kunna betrakta skorstensfejaren som en kommunalanställd,

som utför arbete för kommunens räkning. Att förordnandet

genom en kommunal myndighet icke i och för sig utan vidare konstituerar någon

»anställning» hos kommunen torde emellertid få anses ligga i öppen dag.

Om en kommunal handels- och sjöfartsnämnd t. ex. förordnar notarius publicus,

torde ingen därför betrakta denne tjänsteman såsom anställd hos kommunen

i fråga. Förordnandet innefattar här auktorisation, icke anställning i vanlig

mening. Vill man bedöma ställningen till kommunen, torde man också med

nödvändighet få taga hänsyn till andra faktorer, såsom frågan om för vems

räkning arbetet utföres och av vem det betalas. Vad särskilt skorstensfejaren

angår, synes ingen tvekan kunna råda därom, att brandstadgan med förordnandet

avsett auktorisation, ej verklig anställning. Hade det förhållit sig så,

att lagstiftningen lagt själva ansvaret för sotningen på kommunen, som genom

kommunalt anställd skorstensfejare haft att utföra och svara för sotningen,

hade man kunnat tala örn en verklig kommunalanställning för skorstensfejaren.

Men så ligga som bekant de faktiska förhållandena icke till. I brandstadga

och brandordning stipuleras, att sotning skall ske med vissa intervaller.

Skorstensfejaren har — med vissa eventuella undantag — monopol på detta

arbete. Han och icke kommunen har ansvaret för försummelser. Med den ställning

och det ansvar, skorstensfejaren fått, är det rimligt, att man velat hava

hans kompetens prövad av en offentlig myndighet. Då en kommunal myndighet

skall finnas, som har att handlägga brandväsendet berörande ärenden, har

denna myndighet naturligt nog fått till uppgift också att »förordna» skorstensfejaren.

En liknande, låt vara i allmän författning ej påbjuden, kompetensprövning

utöva kommunerna också med avseende på entreprenörer för gas-,

vatten- och elektricitetsledningar. Ett konsekvent fullföljande av den uppfattning,

riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet gjort gällande beträffande

kommuns ansvar för. skorstensfejarens och hans arbetares olycksfallsersättning,

skulle leda in absurdum.

Den uppfattning av skorstensfejarens ställning, som ovan angivits, finner

också ett stöd i förarbetena till den nu gällande brandstadgan. T den s. k.

brandskyddskommissionens förslag till brandstadga framhålles (s. 112), att

polismyndigheten tidigare antagit skorstensfejare och att detta varit naturligt,

»då det icke fanns någon kommunal delegation för brandväsendet». Här nu

emellertid kommissionen föreslog en sådan (»brandnämnd»), som i sin verksamhet

kunde väntas omsluta allt, som tillhör samhällets brandväsen och brandskydd,

syntes det lämpligt, att denna övertoge också bestyret nied skorstensfejarens

tillsättande. Av detta uttalande synes_ tydligt framgå, att det icke

varit avsikten att giva skorstensfejaren en ny ställning i förhållande till kommunen

utan endast att lägga kompetensprövningen i lämpligaste händer. I

propositionen göres ingen anmärkning mot brandskyddskommissionens förslag

på denna punkt. En formell ändring gjordes blott därutinnan att »brandnämnden»

utbyttes mot uttrycket »den i § 4 avsedda myndighet» (brandstyrelse

eller annan myndighet, som handlägger ärenden rörande brandväsendet), och

vederbörande utskott och riksdag gjorde på denna punkt inga uttalanden. Skulle

man vilja söka konstruera fram en förändring av skorstensfejarens allmänna

ställning till kommunen efter tillkomsten av 1923 års brandstadga, kan man

således så långt ifrån hämta ett stöd i förarbetena, att dessa tvärtom mycket

tydligt påvisa, att någon sådan förändring icke avsetts.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj-.ts proposition nr 228.

Bedömer man skorstensfejarens förhållande till kommunen med utgångspunkt

från avlöningsförhållandena skall man snart finna, att mycket olikartade

avlöningsmetoder kommit till användning i städerna. I en stad (Mjölby)

har såväl skorstensfejaren som hans arbetare anställts av staden. Man torde

för detta enda fall sålunda kunna tala om en verklig kommunal anställning för

både mästare oell arbetare. I några andra städer, såsom Jönköping, Karlstad

och .Södertälje, finnas av staden anställda och avlönade sotare, som äro skyldiga

att verkställa all obligatorisk sotning mot avlöning och som hava skyldighet

att antaga nödiga biträden. Beträffande dessa senare uppställer staden

stundom vissa fordringar. Men de avlönas och anställas av skorstensfejaren.

För sotning utöver den obligatoriska äga skorstensfejarna i dessa fall uppbära

särskild ersättning. Exempel finnas också därpå, att skorstensfejaren äger för

viss fastställd lön utföra visst arbete men i övrigt uppbära ersättning efter

taxa. På några håll uppföras i inkomststaten avgifter för sotning efter taxa

med visst beräknat belopp, som i utgiftsstaten har sin fullständiga motsvarighet

i avlöningsbelopp till sotaren. På något håll uttagas avgifterna för sotningen

också på kommunaldebetsedeln. Några städer hava beviljat pensioner

åt skorstensfejare eller hans efterlevande och det förekommer också, att

skorstensfejare försäkrats i pensionskassa både för egen och familjepension. Å

andra sidan har det också hänt, att änka fått driva verksamheten under ett

år efter sin mans frånfälle. Mannen har således betraktats såsom näringsidkare.

I de ojämförligt flesta fallen synes skorstensfejaren emellertid hava sin betalning

efter taxa utan att på något sätt ha med kommunen att göra i avlöningshänseende

i annan mån än att denna ersätter kostnaden för sotning i stadens

egna fastigheter, deltagande i brandsyn etc.

Ovan lämnade summariska översikt torde visa, att förhållandena äro så

skiftande att en generell lösning av frågan om skorstensfejarens oljmksfallsersättning

icke låter sig genomföras. Inom riksförsäkringsanstalten synes man

icke taga hänsyn till de .skiftande förhållandena. Ännu orimligare synes vara

att låta olycksfallsersättningen för fackets arbetare bedömas så, att den alltid

influeras av mästarens ställning. Om än mästaren någon gång kan vara att

betrakta såsom kommunalanställd, är detta som ovan påvisats i regel icke fallet

med arbetaren.

Av rent sociala skäl torde i föreliggande fall ett överförande av ansvaret

för arbetarnas olycksfallsförsäkring på kommunerna ej heller vara påkallat.

Skorstensfejarnas inkomster av sotningen torde över lag vara sådana, att dessa

arbetsgivare utan svårighet böra kunna bära de kostnader, som följa av en för

deras arbetare nödig olycksfallsförsäkring. Arbetarna borde således icke behöva

befara, att deras ersättningsfråga skulle komma i ett sämre läge, om ansvaret

alltjämt får vila på arbetsgivarna,

För städerna har nu påtalade praxis självfallet vittgående konsekvenser.

De största av dem stå i allmänhet självrisk. Riskerna komma således i dessa

fall att betydligt ökas då skorstensfejarna och deras arbetare ju utöva ett

farofyllt arbete. Med ett fastslående av den uppfattningen, att skorstensfejarna

och deras arbetare äro kommunalanställda, torde följa krav från vederbörande

på en verklig dylik anställning med därav följande pensionering m. m. Frågan

örn sotningsväsendets kommunalisering står visserligen här och var i städerna

på dagordningen. Men allt synes tala för att de besvärliga problem, som därvidlag

möta, få ingående skärskådas utan hänsyn till ovidkommande synpunkter.

Det synes icke kunna ifrågasättas att åstadkomma en rättelse i nu påtalade

praxis genom ändring av olycksfallslagens 2 §. Lagens definition å »arbetare»

torde skäligen få förutsättas vara rätt vid. Ej heller torde det kunna undvikas,

att riksförsäkringsanstalten och i sista hand försäkringsrådet få en viss

frihet att pröva uppkommande fall. Nu påtalade praxis synes som sagt hämta

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 228. 7

sitt, låt vara särdeles formella, stöd i en tolkning av brandstadgans bestämmelser

örn skorstensfejare. Det torde därför närmast kunna ifrågasättas en

omformulering av bestämmelserna i brandstadgan rörande skorstensfejares allmänna

ställning så, att av dessa än tydligare framginge, att brandstyrelsens

förordnande av skorstensfejare i och för sig konstituerar någon kommunal anställning.

Med hänvisning till, vad styrelsen sålunda tillåtit sig anföra, vågar styrelsen

hemställa, att Kungl. Maj:t ville ägna nu berörda spörsmål sin uppmärksamhet

och vidtaga de åtgärder, som kunna anses bäst ägnade att undanröja här påtalade

missförhållanden.

över framställningen inhämtades yttrande av riksförsäkringsanstalten, som

i utlåtande den 28 november 1929 anförde:

Såsom i den remitterade framställningen framhålles, har vid tillämpningen

av olycksfallsförsäkringslagen praxis utvecklat sig i den riktningen, att såväl

de av kommunerna anställda skorstensfejarna som dessas biträden betraktas

såsom arbetare i förhållande till kommunerna såsom arbetsgivare.

Beträffande skorstensfejarna har härvid deras i brandstadgan angivna allmänna

ställning i förhållande till kommunerna varit för riksförsäkringsanstalten

avgörande. Den omständigheten, att, såsom i framställningen påpekas, formen

för skorstensfejarnas avlönande är mycket skiftande inom olika kommuner, har

således icke ansetts motivera någon åtskillnad i nu förevarande avseende.

Vad angår skorstensfejarnas biträden har riksförsäkringsanstalten av eljest

inom den sociala olycksfallsförsäkringsverksamheten tillämpade principer ansett

följa, att då skorstensfejarna behandlas såsom arbetare i förhållande till

kommunerna såsom arbetsgivare, kommunerna äro att betrakta såsom arbetsgivare

jämväl för biträdena.

I intet av de fall, där förevarande spörsmål på grund av besvär över riksförsäkringsanstaltens

beslut varit föremål för försäkringsrådets prövning, har

rådet ändrat överklagade beslutet. De av rådet hittills avgjorda målen hava

emellertid endast avsett sådana fall, där skorstensfejare!! själv deltagit i sotningsarbetet.

Däremot äro vissa fall, där så ej varit förhållandet, alltjämt beroende

på rådets prövning.

Betydelsen av den av svenska stadsförbundet väckta frågan är givetvis i

viss mån avhängig av den slutliga utgången av sistnämnda mål. Denna utgång

måste ock — därest Kungl. Majit skulle finna tillräckliga skäl föreligga för

tillgodoseende av det med stadsförbundets framställning avsedda syftet —

bliva avgörande vid bedömandet av vilka åtgärder överhuvud kunna i sådant

hänseende ifrågakomma.

I skrivelse till riksförsäkringsanstalten den 20 februari 1931 anförde försäkringsrådet

bland annat:

Hos försäkringsrådet hava av Stockholms stad m. fl. kommuner ävensom

av andra anförts besvär över beslut av riksförsäkringsanstalten, enligt vilka

anstalten funnit ifrågavarande kommuner vara att anse såsom arbetsgivare enligt

lagen om försäkring för olycksfall i arbete för .skorstensfejare och av dem

anställda arbetare.

Vid prövning av förevarande besvär har försäkringsrådet funnit följande

grunder böra tillämpas vid bedömande av hithörande fall:

Vederbörande kommun bör anses såsom arbetsgivare för skorstensfejare i

avseende å sådant arbete, som skorstensfejaren har att personligen utföra.

Vad åter beträffar annat arbete, som skorstensfejaren på grund av för kommunen

gällande bestämmelser har att utföra, är skorstensfejaren att anse så
-

Riksför
säkringsan
stalten.

Försäkringsrådet

angående

grunderna för

bedömandet

av hithörande

fall.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Stadsförbundets

direktör.

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

som självständig företagare och arbetsgivare för av honom anställda arbetare,

därest skorstensfejaren regelmässigt själv icke personligen deltager i detta

arbetes utförande å arbetsplatserna. Deltager han däremot i arbetets utförande

på sätt som angivits, är vederbörande kommun att anse såsom arbetsgivare för

såväl skorstensfejaren själv som av honom anställda arbetare.

Då enligt vad handlingarna utvisa riksförsäkringsanstalten vid fattande av

överklagade besluten icke tillämpat nu angivna riktlinjer har försäkringsrådet

funnit skäligt att visa målen för ny behandling åter till riksförsäkringsanstalten.

Direktören för svenska stadsförbundet Henning Karlson anförde sedermera

i skrivelse den 25 juni 1931 till chefen för socialdepartementet efter erinran örn

vad i ärendet förekommit:

Det kan visserligen vara sant, att frågan numera fått en något begränsad

räckvidd, då skorstensfejaren i de större eller i vart fall i de största städerna

icke torde själv deltaga i arbetet. Men det torde icke kunna sägas, att den av

försäkringsrådet verkställda klyvningen kan anses rationell eller ens försvarlig

ur kommunal synpunkt. Det skulle för framtiden tydligen bliva de mindre

samhällena, för vilka premier i regel torde vara relativt kännbarast, som finge

erlägga sådana, medan de större med sina rikligare resurser skulle slippa undan.

Örn man betänker, att skorstensfejarens ställning till sin kommun i båda kategorierna

av samhällen är densamma, måste uppdelningen förefalla ur kommunal

synpunkt minst sagt svårförståelig. Inom kommunerna måste man alltjämt

vidhålla, att kommunens ställning som eventuell arbetsgivare till

skorstensfejaren måste bedömas ur synpunkten av tjänsteavtals befintlighet

eller obefintlighet och icke av den omständigheten, örn rörelsen har nått den

omfattning, att skorstensfejaren finner sig ej behöva personligen deltaga i

arbetet. Alltjämt skulle med den nu gjorda uppdelningen dock kvarstå, att

kommuner skulle betala olycksfallsersättning till personer, som icke äro anställda

i dess tjänst och som utföra sitt arbete för enskilda kommunmedlemmars

räkning. Man kan i städerna ej heller se bort ifrån de konsekvenser, nu hävdade

principer kunna föra med sig på andra områden. Av kommunala myndigheter

antagas entreprenörer t. ex. för utförande av ledningsarbeten för gas-, vattenoch

elektricitetsverk ävensom för renhållning. Särskilt renhållningsentreprenörer,

som ju måste anlitas för en obligatorisk renhållning, synas hava en med

skorstensfejaren ganska jämförlig ställning. Skola begreppen »arbetsgivare»

och »arbetare» bestämmas enligt -— som riksförsäkringsanstalten uttryckt

saken — »eljest inom den sociala olycksfallsförsäkringsverksamheten tilllämpade

principer» och utan varje hänsyn till vederbörandes tjänsteställning

inom respektive kommun, öppna sig här perspektiv, som måste te sig skrämmande

nog för kommunerna.

Stadsförbundets styrelse har utgått ifrån, att en ändring av brandstadgan

skulle vara den lämpligaste lösningen. Riksförsäkringsanstalten har också förklarat

i sitt yttrande över framställningen, att skorstensfejarnas i brandstadgan

angivna allmänna ställning i förhållande till kommunerna varit avgörande för

anstalten. Örn än ur försäkringsrådets beslut något stöd för riksförsäkringsanstaltens

uppfattning på denna punkt icke torde kunna utläsas, vill det dock

synas som örn en ändring av brandstadgan, varigenom fastsloges, att skorstensfejarens

förordnande genom kommunal myndighet icke utan vidare innebure,

att staden kunde anses vara hans arbetsgivare, skulle vara den effektiva lösningen.

Det torde nämligen få anses uteslutet, att i olycksfallsersättningslagen

införa någon sådan tolkning av begreppet »arbetare», att nu påtalade praxis

därmed omöjliggjordes. Så länge icke genom brandstadgan något direkt hinder

för nu praktiserade tolkning tillskapas, torde en ändrad praxis från försäkringsrådets

sida knappast vara att vänta. Som framställningen från stadsför
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majus proposition nr 228.

bundets styrelse utvisar, har styrelsen emellertid endast tillåtit sig peka på en

efter dess mening framkomlig väg. Skulle en närmare utredning av spörsmålet

visa en annan och lämpligare lösning, torde man från städernas sida med tillfredsställelse

hälsa denna, blott man når målet med framställningen — brytande

av den nuvarande enligt stadsförvaltningarnas mening ohållbara praxis.

Efter remiss avgav därefter försäkringsrådet den 23 oktober 1931 utlåtande, Föreäkringsdäri

försäkringsrådet yttrade: rådet angående

Förevarande framställningar avse i huvudsak vidtagande av sådan lagstift- faS''

ningsåtgärd, att även de skorstensfejare, vilka regelmässigt deltaga i arbetets ningar.

utförande på arbetsplatserna, i allmänhet skulle bliva att enligt olyeksfallsförsäkringslagen

anse som självständiga företagare och icke — såsom för närvarande

ansetts vara fallet — såsom arbetare i förhållande till kommunerna

såsom arbetsgivare. Örn en dylik förändring bleve genomförd, skulle därav

följa, dels att dylika skorstensfejare icke för egen del skulle kunna komma i

åtnjutande av den sociala olycksfallsförsäkringens förmåner dels ock att de

själva finge erlägga olycksfallsförsäkringspremier för sina biträden.

Den nuvarande ståndpunkten, att såsom kommunens arbetare anse de

skorstensfejare, som regelmässigt deltaga i arbetets utförande å arbetsplatserna,

har fattats med hänsyn till den ställning som skorstensf ejarna enligt nuvarande

lagstiftning och under nuvarande förhållanden i övrigt intaga i förhållande

till kommunerna samt i enlighet med de principer som i allmänhet

tillämpas inom den sociala olycksfallsförsäkringen. Örn en förändring i enlighet

med de remitterade framställningarna anses böra åstadkommas, erfordras,

att en verklig förändring i skorstensfejarnas ställning genomföres. Försäkringsrådet

anser emellertid, att nuvarande lagbestämmelser med därav följande

tillämpning medföra en i stort sett tillfredsställande lösning av frågan örn

skorstensfejarnas och deras biträdens ställning enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Frågan är icke heller, såsom även av stadsförbundets direktör uttalats, av

större ekonomisk betydelse för kommunerna. Örn för övrigt en kommun vid

bestämmandet av taxa eller avlöningsförmåner för skorstensfejare oriktigt utgått

från den förutsättningen, att skorstensfejaren och hans biträden icke varit

att enligt olycksfallsförsäkringslagen anse som kommunens arbetare, synes

något hinder icke föreligga för kommunen att vid lämpligt tillfälle företaga

den jämkning i taxan eller avlöningsförmånerna, som av denna anledning må

anses befogad.

På grund av vad sålunda anförts får försäkringsrådet hemställa, att förevarande

framställningar icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare

åtgärd.

Såsom av den nu lämnade redogörelsen framgår, har försäkringsrådets upp- chefen för

fattning, att skorstensfejare, vilka själva regelmässigt deltaga i sotningen, äro •ocialdeparteatt

anse såsom arbetare och kommunerna såsom arbetsgivare för såväl dem menUt

som deras biträden, allmänt i städerna funnits oläglig ur skilda synpunkter.

Mindre vikt torde därvid hava lagts på den omständigheten, att städerna själva

få stå kostnaderna för försäkringen. Även örn dessa såsom försäkringskostnader

betraktade i vissa fall icke äro obetydliga, torde detta förhållande likväl

för städerna såtillvida vara av jämförelsevis underordnad betydelse, som anordningar

utan större svårighet i regel torde kunna träffas, varigenom gottgörelse

kan erhållas för kostnaderna. Större vikt lära städerna tillmäta den

omständigheten, att nu ifrågavarande praxis skulle kunna utöva ett enligt

Bihang till riksdagens protokoll 1232. 1 sami. lf)0 haft. (Nr 228.) 557 M 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

Chefen för

kommunikationsdepartementet.

10 Kungl. Majus proposition nr 228.

deras mening ovidkommande inflytande å spörsmålet örn skorstensfejaryrkets

och måhända även andra därmed jämförliga yrkens ställning i förhållande till

kommunerna.

För egen del har jag vid övervägande av de olika på frågan inverkande örn

ständigheterna ansett mig böra biträda städernas ståndpunkt örn önskvärd

heten av att en ändring komme till stånd i praxis. Därvid lärer det, såsom

stadsförbundets styrelse anfört, icke nu kunna komma i fråga att vidtaga någon

ändring av definitionerna i 2 § i olycksfallsförsäkringslagen å arbetare och

arbetsgivare. Ej heller torde 1 § i brandstadgan angående skyldighet för stad

att vidmakthålla ett brandväsen, som kan anses tillfredsställa skäliga anspråk

på trygghet mot skada av brand, böra undergå ändring. Däremot synes mig

ej hinder böra möta att ändra de bestämmelser i brandstadgan, som med fog

torde kunna anses innebära stöd för uppfattningen, att skorstensfejare äro hos

kommunerna anställda. Jag syftar härvid på bestämmelserna i 16 § 2 morn.,

att för varje sotningsdistrikt skall finnas »anställd» en skorstensfejare; i 17 §,

att vissa villkor skola vara uppfyllda för att en person skall vinna »anställning»

såsom skorstensfejare; i 18 §, att »skorstensfejarbefattning» skall

kungöras ledig, att »förordnande» å befattning skall utfärdas av den kommunala

brandmyndigheten och att denna myndighet må »entlediga» skorstensfejaren;

samt i 43 § 5 morn., att skorstensfejare straffas med böter för försummelse,

där ej förseelsen anses föranleda till varning eller »avsättning». I verkligheten

äro dessa skorstensfejare, frånsett undantagsfall, icke anställda i vanlig

mening hos kommunerna utan torde väsentligen böra, såsom stadsförbundets

styrelse gjort gällande, anses som auktoriserade yrkesutövare. Huruvida en

omredigering av stadgandena så, att desamma ej vidare lämna stöd för uppfattningen

örn skorstensfejare såsom i vanlig mening anställda hos kommunen,

skall vara tillräcklig för tillgodoseende av städernas önskemål undandrager

sig visserligen ett mera säkert bedömande. Emellertid torde det vara befogat

utgå ifrån, att den nuvarande avfattningen av dessa bestämmelser utgjort ett

icke oviktigt stöd för den ståndpunkt, försäkringsrådet intagit i frågan. I allt

fall torde angivna utväg såsom erbjudande den minst genomgripande förändringen

böra anlitas, innan längre gående åtgärder vidtagas.

I enlighet med det anförda har jag låtit upprätta ett förslag till ändring

av förutnämnda bestämmelser i brandstadgan. Då emellertid ärenden rörande

brandväsendet tillhöra kommunikationsdepartementets handläggning, har jag

på sätt chefen för detta departement redan nämnt, hos honom hemställt örn

vidtagande av åtgärd för genomförande av ändringarna samt för sådant ändamål

överlämnat ärendet jämte omförmälda förslag.

Härefter anför chefen för kommunikationsdepartementet:

För min del biträder jag den uppfattning i fråga om skorstensfejares olycksfallsförsäkring,

varåt chefen för socialdepartementet nu givit uttryck. Emot

förslaget till ändringar i brandstadgan har jag icke något att erinra ur de

synpunkter, som jag närmast har att företräda, över förslaget torde riksdagens

yttrande böra inhämtas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

11

Chefen för kommunikationsdepartementet uppläser härefter det sålunda föreliggande

förslaget till kungörelse om ändring i vissa delar av brandstadgan

den 15 juni 1923 (nr 173) samt hemställer,

att Kungl. Majit måtte besluta inhämta riksdagens yttrande

över förslaget, med förklarande att Kungl. Majit vill, efter

mottagande av riksdagens svar, företaga den slutliga prövningen

av samma förslag och meddela det beslut, som därav föranledes.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet!

F. Wessberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1932:189 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av brandstadgan den 15 juni 1923. a1 i texten
  2. 1LU 1932:38 Utlåtande i anledning av Kungl. Majus proposition med förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av brandstadgan den 15 juni 1923. s. 1 i texten