Med förslag till lag om betalning på grund av vissa obligationer
1932-05-20 · 29 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 28 av 29 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1932:264, Med förslag till lag om betalning på grund av vissa obligationer
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 864.
1
Nr 264.
Kungl. Marits proposition till riksdagen med förslag till lag om
betalning på grund av vissa obligationer; given Stockholms
slott den 20 maj 1932.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag örn betalning på grund av vissa obligationer.
GUSTAF.
Felix Hamrin.
Bihang till riksdagens protokoll 1938
1 sami.
881 haft. (Nr 864.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr £64.
Förslag
till
Lag
örn betalning på grund av vissa obligationer.
Härigenom förordnas som följer:
Här i riket före den 28 september 1931 utfärdad obligation må, ändå att
den lyder å kronor i guld eller guldmynt, av gäldenären inlösas i riksbankens
sedlar.
Lyder sådan obligation å både svenskt och utländskt mynt, må betalning
ändock ej fordras annorledes än i svenskt mynt efter det å obligationen i sådant
mynt utsatta beloppet, såvida icke obligationen den 20 maj 1932 eller i
fråga örn obligation, som den 14 december 1931 underkastades exportförbud,
sistnämnda dag tillhörde utländsk eller i utlandet bosatt svensk borgenär.
.Vad nu sagts örn obligation skall äga motsvarande tillämpning å kupong,
som hör till obligationen.
Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet och gäller, intill dess skyldighet
åter inträder för riksbanken att inlösa sina sedlar med guld.
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 april
1932.
Närvarande:
Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener,
Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Hamrin, ett inom departementet utarbetat
förslag till lag om betalning på grund av vissa obligationer samt anför:
»Åtskilliga här i riket utfärdade obligationer innehålla bestämmelse därom,
att obligationen inlöses och kupongräntan erlägges i guld eller guldmynt. Under
normala tider, då riksbanken vid anfordran inlöser av banken utfärdade
sedlar med guld efter deras lydelse, saknar denna bestämmelse aktuellt intresse.
Sedan emellertid numera riksbanken från och med den 28 september
1931 tillsvidare fritagits från skyldigheten att inlösa sina sedlar med guld, har
bestämmelsen blivit föremål för uppmärksamhet. Därvid hava skilda uppfattningar
örn bestämmelsens innebörd försports. Medan från obligationsinnehavares
sida gjorts gällande att bestämmelsen medför rätt till betalning efter
guldvärde, har å andra sidan hävdats att syftet med tilläggen ’i guld’ eller ’i
guldmynt’ endast vore att bringa i erinran, att landets myntsystem vore fotat
på guld, och att bestämmelsen sålunda icke medförde skyldighet för obligationsutgivare
att betala annorledes än i gällande betalningsmedel.
I en till mig ställd skrivelse av den 21 januari 1932 hava förste deputeraden
i riksgäldskontoret f. d. professorn G. Kobb, Stockholms stad, Sveriges allmänna
hypoteksbank, Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa och Stockholms
Intecknings Garanti Aktiebolag hemställt örn lagstiftning, varigenom förklarades
att en betalningsförpliktelse, som i obligationer eller därtill hörande kuponger
angivits i kronor i guld eller i kronor i guldmynt eller med användande
av liknande uttryck, skulle anses uppfylld genom betalning av angivet kronbelopp
i sådant mynt, som vid förfallotiden är i Sverige lagligen gällande betalningsmedel.
Sedan bruket av sedlar infördes i vårt land, har det under olika perioder förekommit,
att sedlarna icke kunnat inlösas och att de följaktligen nedgått i värde
i förhållande till ''klingande mynt’. Första gången riksbankens sedlar blevo
oinlösliga var år 1745. Genom en ytterligare ökad sedelutgivning sjönk deras
Obligationer
med guldklausul.
Inledning.
Historisk
översikt av
det svenska
myntsystemet.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
värde till hälften, och sedan värdet i omkring tjugu år stått på denna nivå, gjordes
de genom 1777 års myntrealisation åter inlösbara till halva nominella värdet.
Sedan riksgäldskontoret år 1789 inrättats, började också detta verk att, förutom
obligationer, även utgiva sedlar. Hedan i början av 1790-talet uppstod
emellertid en kursdifferens mellan riksgäldskontorets och riksbankens sedlar.
De förra utträngde så småningom banksedlarna ur rörelsen, och då riksgäldssedlarna
utgåvos i stor mängd, sjönk deras värde så småningom till två tredjedelar
av nominella värdet. Riksbanks sedlarna behöllo däremot alltjämt sitt
värde, så att alltså en riksdaler banko motsvarade en riksdaler specie. År
1803 företogs en andra myntrealisation, enligt vilken riksgäldssedlama skulle
ersättas med banksedlar enligt det värde de då faktiskt hade, d. v. s. för 3 riksdaler
riksgälds erhöll man 2 riksdaler banko eller specie. År 1810 nödgades
banken ånyo upphöra med att inlösa utelöpande sedlar. Sedelinlösningen återupptogs
den 1 oktober 1834, varvid riksbankssedlarna inlöstes med tre åttondelar
och riksgäldssedlama med en fjärdedel av det nominella värdet.
Bruket av skiftande myntslag — riksdaler specie, riksdaler banko och riksdaler
riksgälds —- vållade åtskillig olägenhet. Genom förordningen den 3
februari 1855 bestämdes, att räkneenheten skulle utgöra riksdaler riksmynt örn
100 öre och i värde motsvara 1 riksdaler riksgälds, 2/3 riksdaler banko och 1/4
riksdaler silver eller riksdaler silverspecie. En riksdaler banko blev sålunda en
riksdaler riksmynt med tillägg av 50 öre.
Sedan vid 1869 års riksdag förslag väckts örn införande av ett nytt myntsystem
och örn övergång från silver- till guldmyntfot, infördes genom lagarna
den 30 maj 1873 örn rikets mynt och örn övergången till det nya myntsystemet
vårt nu gällande myntsystem. Vid omräkning från gammalt till nytt mynt
skulle en riksdaler riksmynt anses motsvara en krona.
Från 1834 års myntrealisation och intill tiden för världskrigets utbrott har
riksbanken kunnat fullgöra sin inlösningsskyldighet. Med anledning av de
osedvanligt stora gulduttag, som förekommo under de utrikespolitiskt oroliga
dagarna i slutet av juli och början av augusti 1914, beslutade riksbanksfullmäktige
att från och med den 3 augusti, i likhet med flertalet europeiska sedelbanker,
tillsvidare inställa inlösningen av riksbankens sedlar. Inlösningen
återupptogs den 5 februari 1916 men inställdes ånyo under tiden 18 mars 1920
—31 mars 1924. Numera har riksbankens inlösningsskyldighet ånyo upphävts
från och med den 28 september 1931.
Under tiden från och med den 25 november 1914 till och med den 31 mars
1924 förelåg förbud för utförsel av guldmynt och guld i tackor. Genom kungörelse
sistnämnda dag meddelades förbud för annan än riksbanken att införa
oarbetat guld och guldmynt. Detta förbud upphävdes den 28 mars 1930. Härefter
har genom kungörelse den 27 september 1931 ånyo meddelats förbud för
utförsel av guldmynt och oarbetat guld från och med den 28 september 1931.
De nuvarande bestämmelserna örn riksbankens sedelutgivningsrätt och skyldighet
att inlösa sedlarna med guld och örn sedlarnas egenskap av lagligt betalningsmedel
återfinnas i tredje stycket av § 72 regeringsformen. I sin ur
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
5
sprungliga lydelse innehöll paragrafen i denna del endast föreskrift därom,
att riksens ständer allena ägde rätt att genom hanken utgiva sedlar, som må
erkännas för mynt i riket. Något särskilt stadgande örn inlösningsskyldighet
förekom däremot icke.
Vid 1834—35 års riksdag väcktes fråga örn ett sådant tillägg till § 72
regeringsformen, att riksbankens sedlar skulle erkännas såsom mynt i riket,
allenast så länge de efter sin lydelse av banken inlöstes med silver. Påföljande
riksdag beslutade ständerna i enlighet härmed, men beslutet blev icke av Kungl.
Maj :t stadfäst. Frågan väcktes ånyo vid 1847—48 års riksdag, och det föreslagna
tillägget blev vid 1850—51 års riksdag antaget. Till § 72 fogades
i anledning härav en ny mening av följande lydelse: ''Dessa sedlar skola vid anfordran
efter deras lydelse av banken med silver inlösas.’ I samband med
den nuvarande myntordningens införande ar 1873 vidtogs i sistnämnda stadgande
den ändringen, att sedlarna skulle vid anfordran ''efter deras lydelse med silver
eller guld av banken inlösas.’ År 1897 uteslöts stadgandet örn silverinlösen.
I proposition den 12 augusti 1914 framlade Kungl. Maj:t förslag till sadan
ändring av § 72 regeringsformen, att riksbanken under vissa förutsättningar
skulle kunna befrias från plikten att inlösa sina sedlar. Sedan förslaget i vederbörlig
ordning antagits av riksdagen, erhöll § 72 regeringsformen år 1915
sin nuvarande lydelse. I samband därmed blev riksbanken genom förordningen
den 11 maj 1915 formellt fritagen från inlösningsskyldigheten.
En inom departementet verkställd utredning har givit vid handen, att guld- ^öre- ^
klausuler förekomma i stor utsträckning i svenska obligationer. För närvä- guldklausurande
torde finnas utelöpande sådana obligationer till ett sammanlagt belopp leri
av över 953 miljoner kronor. Av detta belopp beräknas omkring 60 miljoner
kronor eller något därutöver falla på obligationer, som befinna sig i utlandet.
Vissa obligationer med guldklausul äro utställda i såväl svenskt som utländskt
mynt, nämligen till ett belopp av omkring 228 miljoner kronor. Av de i utlandet
befintliga, obligationerna torde det stora flertalet vara utfärdade i flera
myntslag. Jag hänvisar till en tabell över obligationer med guldklausul, vilken
torde få fogas såsom bilaga B till detta protokoll.
De i svenska obligationer förekommande guldklausulerna hava i allmänhet
endera av följande lydelser: kronor i guld, kronor i guldmynt eller kronor i guld
enligt lagen örn rikets mynt av den 30 maj 1873. Understundom användas på
skilda ställen i samma obligation olika uttryckssätt. Ofta påträffas guldklausul
allenast på ett eller ett par ställen i obligationen, medan i övrigt endast
beteckningen kronor utan tillägg användes. Det förekommer även, att guldklausul
icke återfinnes i obligationen men väl å kupongen, liksom också att
obligationen upptager men kupongen saknar sådan klausul. Sålunda angives
t. ex. i obligationer tillhörande Allmänna Hypotekskassans för Sveriges Städer
lån av år 1888 obligationens belopp i själva texten i kronor i guld enligt lagen
örn rikets mynt av den 30 maj 1873, medan beloppet i rubriken och a obligationens
baksida endast angives i kronor utan guldklausul. Kupongen saknar
guldklausul. Obligationerna till samma kassas lån av år 1902, vilka innehålla
såväl svensk som tysk text, angiva i texten lånebeloppet pa följande sätt.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 26k.
kronor eller--- — riksmark, i guld, enligt lagen om rikets mynt
den 30 maj 1873 . I rubriken samt å baksidan och å kupongen angivas kronoch
markbeloppen utan guldklausul. Beträffande de av Konungariket Sveriges
Stadshypotekskassa upptagna lånen gäller i regel, att obligationstexten anAmnder
uttrjmket kronor i guldmjmt, men att kupongerna sakna guldklausul. I
de till Stockholms Intecknings Garanti Aktiebolags lån av år 1891 hörande
obligationerna upptager den svenska texten beloppet i kronor i guld enligt lagen
om rikets mynt a\T den 30 maj 1873, medan i den tyska texten användes uttrycket
''Mark Deutsche Beichswährung’ utan något tillägg. I obligationerna
till samma bolags lån av åren 1889, 1892, 1894 och 1898 angives beloppet endast
i kronor enligt lagen örn rikets mynt den 30 maj 1873, medan kupongerna
upptaga klausulen kronor i guld. Obligationerna till samma bolags i kronor
och tyska mark upptagna lån av åren 1885, 1886 och 1887 angiva obligationens
belopp i kronor i guld med tillägg, att obligationen efter innehavarens val också
är betalbar hos vissa banker i Tyskland med visst belopp i mark utan att
guldklausul därvid förekommer; motsvarande gäller i fråga om kupongerna.
Stockholms stads lån innehålla i allmänhet guldklausul i obligationerna (i
guld, in Gold, en or) men sakna dylik klausul i kupongerna. I obligationerna
till Gävle stads lån av år 1905 talas i rubriken örn kronor i guld, i texten
örn kronor i guldmynt och å baksidan endast örn kronor. I obligationerna till
Borås stads lån av år 1892 användes i rubriken uttrycket kronor i guldmynt,
medan i texten samt å baksidan och å kupongerna endast talas örn kronor.
Framställ- I deri av mig inledningsvis omnämnda framställningen örn lagstiftning anlaqstiftning
gående betalning på grund av obligationer med guldklausuler hava närmare
i ämnet, utvecklats skälen för den uppfattningen, att dessa klausuler i de svenska obligationerna
vore allenast en tom formel. I huvudsak anföres följande:
Bruket av guldklausuler här i landet härrörde från tiden närmast efter ikraftträdandet
av lagen den 30 maj 1873 örn rikets mynt, genom vilken lag den dittills
gällande silvermyntfoten upphävdes och ersattes med guldmyntfot. Det
vöre naturligt, att man önskat giva uttryck åt denna betydelsefulla förändring,
vilken åt landets penningväsen skänkte en helt annan stadga än förut. Uttrycken
.kronor i guld eller liknande avsåge med andra ord att giva en närmare
bestämning av det myntslag, varå obligationerna gällde. Härpå tydde särskilt
formuleringen kronor i guld enligt lagen örn rikets mynt den 30 maj 1873.
Ett dylikt närmare angivande av myntslaget måste hava framstått såsom angeläget
för dem, som nyligen rört sig med tvenne olika inom landet förekommande
.myntvärden, riksdaler riksmynt och riksdaler banko. Beteckningen
kronor i guld eller kronor i guldmynt för det nya myntet läge nära till hands,
då det uttryckte en motsättning till den intill år 1873 gällande myntenheten,
riksdaler i silver, och vore för övrigt ur rent språklig synpunkt en naturlig parallell
till de på sin tid använda beteckningarna daler silvermynt och daler
kopparmynt.
Att avsikten med berörda uttryck endast varit den sålunda angivna framginge
bland annat därav, att samma uttryck använts i aktiebrev. Då i aktiens begrepp
läge, att densamma icke utgjorde bevis örn fordran utan endast vore en
andel i företaget,, vore det tydligt, att tillägget guldmynt icke kunde haft någon
självständig innebörd.
Att detsamma vore förhållandet, då liknande uttryck användes i obligationer,
framginge av åtskilliga omständigheter. Särskilt belysande vore ett fall av
Kungl. Maj:ts proposition nr 26-k.
7
dubbelmyntade obligationer, nämligen Stockholms Intecknings Garanti Aktiebolags
lån av år 1891. De till detta lån hörande obligationerna hade jämnlöpande
svensk och tysk text. I den svenska texten användes uttrycket kronor
i guld enligt lagen örn rikets mynt av den 30 maj 1873 och i den tyska texten
uttrycket Mark Deutsche Reichswährung utan något som helst tillägg, som
skulle innebära en i Tyskland eljest ofta förekommande guldklausul i ordets
egentliga betydelse med dess särskilda verkningar. Här hade man sålunda i
brist på teknisk term använt orden i guld för att uttrycka alldeles detsamma,
som i tysk terminologi förstodes med Deutsche Reichswährung. Tydligen vore
i båda fallen fråga endast örn en definition, ett närmare angivande av myntslaget,
i ena fallet antalet kronor, i andra fallet mark.
Dessa motiv för begagnande av uttrycken kronor i guld och liknande hade naturligen
försvagats ju mer tiden led och det nya myntet icke längre var någon
nyhet. I många fall hade man också snart frångått uttryckens användande. Men
i andra fall hade desamma bibehållits; dels hade de ju vunnit viss hävd och dels
hade man vid nya obligationsemissioner utan vidare avskrivit äldre obligationstexter.
Att de emellertid betraktats som i grunden oväsentliga framginge bland
annat därav, att samme obligationsutgivare i olika emissioner använt än det
ena, än det andra av dessa uttryck och därjämte i vissa lån endast begagnat
uttrycket kronor utan tillägg, ehuru intet skäl kunde tänkaa hava förelegat för
denna olikhet. Lånen hade i allo av såväl låntagare som långivare betraktats
såsom likvärdiga. Betecknande vore även, att uttrycket kronor i guld i vissa
fall endast förekomme i obligationerna men ej i kupongerna och i vissa väl i
kupongerna men ej i obligationerna.
Därest uttrycket kronor i guld verkligen, vare sig av obligationsutgivare eller
av låneförmedlare eller av den obligationsköpande allmänheten, tillagts någon
betydelse utöver angivandet av myntslaget, borde detta givetvis hava^framträtt
under den tid — i slutet av och omedelbart efter världskriget — då Sveriges
riksbank varit befriad från skyldigheten att. inlösa sina sedlar i guld och
då den svenska kronans värde tidvis varit väsentligt nedsatt. Så skedde emellertid
icke. Exempelvis Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa hade under
denna tid utgivit obligationer till avsevärda belopp, alla i kronor i ^guldmynt,
och från samma skede förskreve sig åtskilliga av Stockholms stads lan, utställda
i kronor i guld. Någon som helst tanke på att låntagarna skulle erhålla
likviden för dessa obligationer -— som vad Stockholms stads lån beträffade
emitterades genom affärsbankerna —- i guld eller efter något slags guldkurs
hade icke förekommit. Särskilt i dessa fall vore det uppenbarligen orimligt att
göra gällande, att uttrycken kronor i guld och kronor i guldmynt innebure skyldighet
att betala efter guldvärde, då ju detta skulle betyda, att låntagarna, vilka
mottagit likvid i papperskronor, skulle anses hava förbundit sig att verkställa
amortering och räntebetalning i ett värde, som vid obligationernas utgivande
varit väsentligt högre än den mottagna likviden. Såge man till tursnoteringarna
å obligationsmarknaden under den tid kronan varit deprecierad, funné
man, att någon skillnad icke rådde mellan sådana obligationer, som angave sitt
belopp i guld, och sådana, som talade endast om kronor utan dylikt tillägg.
Ej heller hade det förekommit, att obligationsinnehavare sökt att med stöd av
nämnda uttryck kräva likvid för kuponger och utlottade obligationer i annat
och mera än pålydande belopp i det lagligen gällande betalningsmedlet, d. v. s.
papperskronor.
Betraktade man förhållandena efter krigstiden och under de allra senaste
åren, så vore att anteckna, att exempelvis Konungariket Sveriges Stadshypotekskassas
4.5 % lån av år 1927, vilket vore försett med uttrycket kronor i
guldmynt, och samma institutions 4.5 % lån av år 1930, vilket angåve beloppet
blott i kronor, värderats alldeles lika; det hade till och med ofta förekommit,
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 26h.
att å det senare lånet kursen varit högre än å det förra lånet. Allmänheten
hade sålunda icke tillmätt uttrycket kronor i guldmynt någon värdeökande
betydelse.
Påpekas kunde, att tillgängliga uppslagsböcker rörande svenska obligationslån
icke innehölle några uppgifter rörande förekomsten i obligationerna av tilllägget
i guld.
De nu anförda omständigheterna torde giva avgörande stöd för att obligationsutgivarna
aldrig avsett och obligationsköpama aldrig antagit, att tilläggen
i guld eller i guldmynt skulle äga någon självständig innebörd. Det torde stå
utom tvivel, att det icke någonsin vid transaktioner med obligationer av ifrågavarande
slag mellan obligationsutgivare och obligationsköpare varit en övervägd
förutsättning, att obligationerna i sin text skulle innehålla uttrycket kronor
i guld, och att därmed skulle avses något mera än blott ett angivande av
myntslaget kronor eller det i landet gällande lagliga betalningsmedlet. Det borde
vara klart, att innehavarna av dylika obligationer icke hade rätt att kräva betalning
annorledes än i lagligt betalningsmedel, och att de även under tid, då
riksbanken vore befriad från skyldigheten att inlösa sina sedlar med guld, vöre
skyldiga att mottaga likvid i sedlar efter pålydande belopp. Härom rådde, såsom
förut antytts, icke heller någon som helst villrådighet under den tidigare period,
då sedelinlösningsskyldigheten varit suspenderad.
Emellertid hade nu, efter upphävandet av guldmyntfoten i Sverige från och
med den 28 september 1931, det påståendet framförts, att uttrycket kronor i guld
och liknande uttryck vore guldklausuler, som för obligationsgäldenärerna innebure
skyldighet att betala efter guldvärde, och innehavare av obligationer, i vilka
dylika uttryck förekomme, hade i ett stort antal fall krävt att erhålla betalning
i guld eller efter dess värde. I ett fall hade vederbörande obligationsinnehavare
förklarat sig vilja föra saken till rättegång och förmält sig komma att
uttaga stämning med yrkande om likvid efter guldvärde.
Sammanlagda beloppet av ännu utelöpande utav svenska städer, Konungariket
Sveriges Stadshypotekskassa och Stockholms Intecknings Garanti Aktiebolag
utfärdade obligationer, i vilka uttrycken kronor i guld och liknande förekomme,
överstege 837 miljoner. Det vore utan vidare klart, att en förpliktelse
för obligationsutgivarna att betala efter guldvärde skulle i betänklig grad rubba
deras ekonomi. Enbart för de nyss angivna obligationsutgivarna skulle
skuldsumman vid en depreciering av svenska kronan med 28 procent stiga med
icke mindre än omkring 335 miljoner kronor.
Ifråga örn Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa skulle en höjning av
skuldsumman med omkring 190,000,000 kronor bliva följden, vilket, enär kassans
låntagare vöre, ansvariga för dess förbindelser, skulle medföra en motsvarande
höjning av lantagarnas förpliktelser och därigenom ödesdigra förluster
för dem^samt sannolikt svåröverskådliga omvälvningar på fastighetsmarknaden.
Då många läntagare vore i den ekonomiska ställning, att de svårligen
skulle kunna bära dylika förluster, kunde i sista hand den garanti, som staten
på visst sätt iklätt sig för kassan, komma att tagas i anspråk.
Aven beträffande övriga obligationsutgivare komme säkerligen statens medverkan
att pakallas för täckande av de förluster, som skulle komma att uppstå
genom inlösen efter guldkurs. Krav i sådan riktning torde få anses väl grundade,
da obligationsutgivarna vid emitterandet av sina lån helt naturligt utgått
från ett fasthållande vid den grund, vari vårt myntsystem förankrats. Än starkare
skulle givetvis motiveringen för ett sådant krav bliva, därest ett återupptagande
av guldinlösningen ej längre skulle göras till riktpunkt för valutapoliken
samt alldeles särskilt för det fall, att man skrede till en nedsättning av kronans
guldvärde.
Slutligen borde framhållas, att inlösen efter guldvärde skulle för svenska
Kungl. Maj:ts proposition nr 26h.
9
obligationsinnehavare medföra en alldeles oberättigad vinst, enär ju sedlarnas
köpkraft inom landet icke minskats.
Det vore alldeles uppenbart, att de nu utvecklade följderna av en domstolsdom,
som innebure förpliktelse för obligationsgäldenärerna att betala efter guldvärde,
skulle vara så ödesdigra, att ett ingripande från statsmakternas sida
bleve nödvändigt.
Emellertid vore det tydligt, att redan en rättegång i förevarande fråga skulle
skapa en period av osäkerhet, vilken, sträckande sig över den tid av 3 till 4 år,
som målets prövning i instanserna komme att taga, skulle för obligationsutgivarna
innebära vådor av allvarligaste art. Det vore uppenbart, att det för
exempelvis Konungariket Sveriges Stadshypotekskassas verksamhet skulle verka
i hög grad menligt att under en längre tidsperiod hava svävande en rättsfråga,
vars lösning skulle hava den vittgående innebörd, som ovan lämnade
framställning angåve. Erinras kunde örn ansvarigheten låntagarna emellan
för kassans skulder samt örn den hämning i kassans fortsatta verksamhet, som
säkerligen bleve följden, därest lånesökande ställdes inför möjligheten av att
genom ett prejudikat, som ginge kassan emot, åläggas förpliktelser långt utöver
det sökta lånets belopp.
Olägenheterna av det inträdande osäkerhetstillståndet komme även att drabba
obligationsköparna. Det vore sannolikt, att obligationsmarknaden skulle
under rättegångens lopp röna inflytande av förhoppningarna örn den extra
vinst, som skulle inträda vid ett bifall till käromålet, och ett vitt fält öppnas
för illojala spekulationer. Bleve sedermera den slutliga domen ogillande, komme
förlust att drabba de köpare, som betalat ett på guldförhoppningarna grundat
överpris.
Med hänsyn till det nu anförda vore det av synnerlig vikt att man icke läte
med vidtagandet av åtgärder i saken anstå i avvaktan på utfallet av en rättegång.
En utveckling sådan som den ovan i korthet antydda syntes under alla
förhållanden böra förebyggas.
Bemärkas finge, att i åtskilliga länder, där verkliga guldklausuler, innebärande
förpliktelse att betala efter guldvärde, förekommit, statsmakterna vid
skilda tillfällen för längre eller kortare tid satt dessa klausuler ur kraft.
Av vad ovan anförts syntes framgå, att en lagstiftning vore oundgängligen
påkallad, varigenom förklarades, att en betalningsförpliktelse, som i obligationer
eller därtill hörande kuponger angivits i kronor i guld, kronor i guldmynt
eller med användande av annat liknande uttryck, skulle anses uppfylld genom
betalning av angivet kronbelopp i sådant mynt, som vid förfallotiden vore i
Sverige lagligen gällande betalningsmedel. Därigenom skulle endast bliva
fastslaget, att en betalningsförpliktelse, som tidigare ej ens ifrågasatts skola
föreligga, icke heller förefunnes. En dylik förklaring från statsmakternas sida
i berörda hänseende syntes vara en naturlig konsekvens av sedelinlösningsskyldighetens
upphävande. I
I utlandet har frågan örn guldklausulernas betydelse varit föremål för behandling
i litteraturen och i åtskilliga fall dragits under domstolarnas prövning.
1 ett flertal länder hava hithörande spörsmål reglerats genom särskild lagstiftning.
I allmänhet har frågan, huruvida en guldklausul bör tillmätas reell betydelse
eller icke, betraktats som en ren tolkningsfråga, i det att man framhållit, att
klausulen allt efter omständigheterna är att anse antingen såsom en tom formel
eller ock såsom en effektiv förpliktelse att betala vare sig i guldmynt (guldmyntklausul)
eller i guld eller sedlar till belopp motsvarande guldvärdet (guld
-
Utläntlsk
rätt.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr S64.
värdeklausul). En guldmyntklausul har framför allt betydelse, då guldmynt och
deprecierade sedlar samtidigt förekomma i den allmänna rörelsen. Enligt en
teori antager guldmyntklausulen, örn guldmynt ej kunna anskaffas, karaktären
av guldvärdeklausul. Enligt en annan uppfattning, som kommit till uttryck,
bland annat i tyska domstolsutslag, föreligger force majeure, som medför rätt
för gäldenären att betala i sedlar efter deras nominella värde.
I den proposition, som ligger till grund för en år 1923 i Norge utfärdad lag
''örn pengeforpliktelser lydende på betaling i gull’ framhålles, att förekommande
guldklausuler av den allmänna rättsuppfattningen där i landet icke tilllagts
någon särskild betydelse och att man följaktligen icke utan vidare kan betrakta
förekomsten av en guldklausul som uttryck för ett åtagande att betala i
guld. Har emellertid en gäldenär ''retsgyldig’ gjort ett sådant åtagande, äger
han enligt nämnda lag, örn fordringsägaren vägrar att mottaga likvid i sedlar
efter dessas nominella värde, rätt att kräva anstånd med betalningen under
den tid Norges bank är fritagen från skyldighet att inlösa sina sedlar
efter deras lydelse. Har borgenären en gång vägrat att mottaga betalning i
sedlar, må han därefter icke påfordra sådan betalning annat än efter tre månaders
uppsägning. Under anståndstiden har gäldenären att erlägga ränta efter
4 % örn året. Endast staten, Norges bank och av staten garanterade banker
samt kommuner må på förhand avsäga sig rätten till anstånd. I det ursprungliga
lagförslaget avsågs att för framtiden helt förbjuda varje guldklausul. Bestämmelsen
härom uteslöts emellertid på framställning av norska bankföreningen,
och lagen utsträcktes i stället att gälla även guldklausuler, som tillkommit
efter lagens ikraftträdande.
I Danmark saknas särskilda bestämmelser örn guldklausuler. I cirkulär av
den 15 februari 1932 har emellertid finansdepartementet meddelat, att kuponger
till statsobligationer, som äro försedda med guldklausul, komma att inlösas
efter guldvärde under förutsättning att obligationerna före den 15
februari 1932 och allt sedan dess utan avbrott varit förvarade utanför Danmarks
gränser. Att så är förhållandet skall styrkas genom en på tro och heder
avgiven förklaring, s. k. affidavit. Denna skall vara utfärdad av bank eller
av obligationsinnehavaren själv, i vilket sistnämnda fall förklaringen dock
skall vara legaliserad av offentlig myndighet. Med obligationer, förvarade i utlandet,
likställas i Danmark deponerade obligationer, som tillhöra i utlandet
fast bosatta personer eller där hemmahörande institutioner. Kuponger tillhörande
andra obligationer än de nu nämnda komma däremot att inlösas i sedlar
efter nominella värdet.
I Finland förekomma ej särskilda bestämmelser örn guldklausuler.
I Tyskland tillmätas guldklausuler i och för sig rättslig verkan. Genom en
förordning av den 28 september 1914 hava emellertid före den 31 juli 1914
gjorda utfästelser att betala i guld tillsvidare frånkänts giltighet.
I Frankrike hava guldklausuler i allmänhet ansetts ogiltiga. Undantag
härifrån har endast gjorts ifråga örn internationella betalningsförpliktelser.
Denna rättsuppfattning har numera kommit till uttryck i den nya myntlagen
av den 25 juni 1928, som vid bestämmande av den nya francens relation till
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
11
guldet tillika angiver, att den i lagen givna definitionen icke skall äga tillämpning
vid fullgörande av internationella betalningsförpliktelser, som tidigare
rättsgiltig! ingåtts i guldfrancs.
I Italien däremot tillerkännes guldklausulerna i princip giltighet. Emellertid
må enligt ett dekret av den 28 februari 1916 avtal, som går ut på effektiv
betalning i guld, tillsvidare fullgöras i annat lagligt betalningsmedel efter
den officiella kursen å betalningsdagen. Borgenären äger dock påfordra, att
betalningen skall erläggas i det avtalade betalningsmedlet men i så fall tidigast
6 månader efter fredsslutet, en frist som år 1921 förlängts tillsvidare.
Under uppskovstiden har gäldenären att erlägga 4 % ränta. Vidare har
genom dekret den 7 mars och den 18 april 1920 förordnats, att vissa företag
skulle vara berättigade att betala sina i guld utfärdade obligationer
efter viss kurs, betydligt lägre än den effektiva. Utländska obligationsinnehavare
skulle dock äga påfordra uppskov med betalningen, tills dekreten upphävts,
och därvid tillgodonjuta viss ränta å tidigare till betalning förfallna
belopp. Dessa dekret upphävdes år 1928. Sedan Uran sistnämnda år stabiliserats
vid ett lägre värde och guldinlösen åter upptagits i full utsträckning,
hava domstolarna ansett tidigare guldklausuler medföra rätt till betalning
allenast av fordringens nominella belopp i nya guldlire.
I Ungern tillerkännes guldklausulerna likaledes principiellt giltighet. Skulder
i guld eller guldvärde få dock gäldas i sedlar efter gällande kurs. Genom
en förordning av den 10 februari 1923 har föreskrivits, att örn dessa regler med
hänsyn till förändringar i det ekonomiska läget och förskjutningar i penningvärdet
samt i betraktande av gäldenärens förmögenhetsförhållanden och förvärvsmöjligheter
icke skulle motsvara rätt och billighet, domstolen på yrkande
av gäldenären må vidtaga skälig jämkning i skuldbeloppet. Tillika berättigades
domstolen att medgiva anstånd med skuldens betalning. Dessa bestämmelser
hava i viss mån ändrats genom senare lagstiftning. För skulder till
utlandet hava särskilda bestämmelser utfärdats.
I engelska obligationer förekomma ej guldklausuler. Dylika klausuler äro
däremot synnerligen vanliga i Nordamerikas Förenta Stater (''dollar gold corn
of the U. S. of the present standard of weight and fineness’).
Slutligen må i detta sammanhang framhållas, att den fasta mellanfolkliga
domstolen i Haag genom tvenne under år 1929 meddelade utslag i mål angående
internationella betalningsförpliktelser — nämligen i fråga örn statslån,
som av Serbien och Brasilien upptagits i gamla guldfrancs -— förklarat guldklausulen
bindande samt ålagt dessa stater att fullgöra betalningen antingen i
sådana francs eller ock i annat å betalningsorten gällande betalningsmedel till
motsvarande värde.
Vid uppläggande av obligationslån, som äro avsedda för den internationella
marknaden, förekommer i stor utsträckning, att i obligationerna skuldsumman
angives såväl i inhemskt mynt som i en eller flera utländska valutor, varvid
tillika utländska inlösningsställen anvisas. Så har skett även här i landet. Då
nu i samband med guldmyntfotens suspendering den svenska kronans värde i
Obligationer
i flera
myntslag.
Inledning.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 26-k.
förhållande till främmande guldvalutor avsevärt sjunkit, har frågan blivit aktuell,
huruvida även svenska obligationsinnehavare böra äga rätt att fordra
betalning i utländskt mynt.
Flermyntade obligationer hava utfärdats av svenska staten, vissa städer,
bland dem Stockholm och Göteborg, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket
Sveriges Stadshypotekskassa och dess föregångare Allmänna Hypotekskassan
för Sveriges Städer, Stockholms Intecknings Garanti Aktiebolag
och vissa andra inteckningsbolag samt vissa järnvägsbolag.
Samtliga flermyntade obligationer hava utfärdats före världskriget. De
lyda, förutom å svenskt mynt, huvudsakligen å ett eller flera av följande myntslag,
nämligen tyska mark (gamla), francs (gamla franska eller belgiska
francs eller schweizerfrancs), floriner och pund sterling. Vissa av obligationerna
äro försedda med guldklausuler, som i regel hänföra sig ej blott till det
svenska utan även till det utländska myntet. Obligationerna äro i allmänhet
avfattade sålunda, att i såväl själva obligationen som kupongen utsatts, förutom
kronbeloppet, ett bestämt belopp i främmande myntslag, exempelvis på
följande sätt: ’360 kronor = 500 francs = 19 pund 16 shilling = 404 mark’.
För vart och ett av de olika myntslagen plägar angivas särskild betalningsort.
Undantagsvis utsäges uttryckligen, att valrätten mellan de olika valutorna
tillkommer obligationsinnehavaren.
De utelöpande obligationernas sammanlagda värde uppgår till över 965 miljoner
kronor, därav 230 miljoner placerade i utlandet. Jag hänvisar till häröver
upprättad tabell, vilken torde få fogas såsom bilaga C till detta protokoll.
Av särskilt intresse i detta sammanhang äro obligationer, som lyda å valutor,
vilka stå högre än den svenska kronan, nämligen schweizerfrancs, floriner och
numera pund. Å samtliga dessa myntslag elier å något av de båda förstnämnda
lyda obligationer å omkring 210 miljoner kronor, därav 56 miljoner placerade
i utlandet. Å pund sterling men ej å schweizerfrancs eller floriner lyda
obligationer å omkring 411 miljoner kronor, därav 124 miljoner kronor placerade
i utlandet. Obligationer med guldklausul, vilka lyda å gamla franska
eller belgiska francs, torde genomgående vara utställda även i schweizerfrancs,
floriner eller pund sterling. Obligationer, som lyda å gamla tyska mark i guld
men ej å någon av sistnämnda tre valutor, finnas till ett värde av omkring
57 miljoner kronor, därav 3 miljoner placerade i utlandet. Dessutom finnas
vissa i gamla tyska mark utfärdade obligationer, som äro försedda med guldklausul
endast vid det svenska myntet. Sistnämnda obligationers värde uppgår
till omkring 14 miljoner kronor, därav 2 miljoner placerade i utlandet.
Obligations- I syfte att vinna skydd mot anspråk på betalning i utländskt mynt från
utgivarnas svenska obligationsinnehavares sida hemställde i skrivelse den 26 november
1931 riksgäldskontoret, Stockholms stad, Sveriges allmänna hypoteksbank,
Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa och Stockholms Intecknings Garanti
Aktiebolag örn exportförbud å flermyntade obligationer och kuponger.
I denna skrivelse framhölls det bekymmersamma läge, vari utställare av
flermyntade obligationer, som utfärdats före världskriget, kommit, sedan riks
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 26b.
13
banken tills vidare fritagits från skyldigheten att inlösa sina sedlar nied guld,
samt anfördes i huvudsak följande:
De svårigheter, som vid tidigare suspendering av guldinlösningsskyldigheten
förekommit, hade icke blivit satta på sin spets. Val hade inlösen av å
utländsk ort betalbara svenska obligationer och räntekuponger även tidigare
förekommit till betungande kurser, men det hade därvid i regel varit fråga örn
obligationer till förhållandevis mindre belopp, som innehafts av utländska
medborgare, vilka i sina respektive hemland uppburit likvid. Svenska obligationsinnehavare,
i vilkas ägo befunnit sig största delen av obligationer av detta
slag, hade så gott som undantagslöst varit till freds med den likvid i svensk valuta,
som å svensk betalningsort stått till förfogande, och alltså visat sig lojala
mot sitt lands obligationsutgivare. Under föregående kris hade såsom villkor
för utbetalning i främmande högre valuta uppställts kravet på en på heder och
samvete avgiven förklaring (affidavit), att vederbörande obligation befunnit
sig i utlandet före inträdandet av disagio å den svenska kronan. De, som ej
kunde förete affidavit, förvägrades inlösning i det främmande myntslaget.
Endast i enstaka undantagsfall hade försök från svensk sida förekommit att
till de svenska obligationsgäldenärernas skada profitera på den svenska kronans
avvikelse från den normala växelkursen. I intet känt fall hade sådant
försök fullföljts genom anställandet av rättegång. Anledningen därtill torde
hava varit att söka dels däri, att vederbörande haft klart för sig, att en
sådan aktion skulle hava fördömts av en enhällig allmän opinion, dels däruti,
att den svenska kronans disagio betraktats såsom en snart övergående företeelse.
I Danmark och Finland hade däremot förhållandena gestaltat sig annorlunda,
och man hade där sett sig nödsakad att skrida till lagstiftningsåtgärder
med syfte att skydda utgivare av i såväl egen som utländsk valuta utställda
obligationer från nackdelar och förluster, vilka eljest skolat uppkomma såsom
en följd av statsmakternas beslut att befria vederbörande centralbanker
från skyldigheten att inlösa sina sedlar i guld.
För svenska obligationsutgivare hade, såsom anförts, icke tidigare uppstått sådana
svårigheter, som föranlett påkallande av åtgärder från statsmakternas
sida liknande dem, vilka företagits i våra nämnda grannländer. Numera hade
emellertid tydliga ansatser till dylika svårigheter framträtt, och det vore uppenbart
att örn den svenska valutan fortfore att vara deprecierad, situationen
för obligationsutgivarna i här ifrågavarande avseende måste bliva en helt annan
än tidigare.
Visserligen vore avsikten att, liksom vid den förra krisen, tillämpa affidavitsystem,
således att för verkställande av betalning i utländsk valuta kräva en
förklaring att vederbörande obligationer respektive kuponger befunnit sig i utländsk
ägo före guldinlösningsskyldighetens upphävande. Men grundad anledning
förefunnes att befara, att denna åtgärd ensam icke gåve obligationsutgivarna
erforderligt skydd. Allt sedan inflationsperioden efter världskriget
hade ju av utländska låntagare å världsmarknaden emitterats ett mycket stort
antal obligationer, lydande å ett flertal valutor och betalbara i skilda länder.
Därigenom och på grund av att obligationshandeln överhuvudtaget betydligt
utbretts och internationaliserats, hade man i hela världen •—_ och icke minst i
Sverige, som ju tidvis varit en god marknad för obligationsemissioner av skilda
slag — fått ögonen öppnade för de möjligheter till förtjänster, som obligationer
i flera myntslag erbjöde. Ett ytterst omfattande arbitrage i sådana obligationer
hade utvecklats, som ombesörjde, att inga vinstchanser lämnades outnyttjade.
Svenska innehavare av utländska obligationer hade fått blicken inriktad
på att vid inlösen begagna de fördelaktigaste betalningsorterna; och steget vore
14
Kungl. Majlis proposition nr
då icke långt till att behandla innehavet av även det egna landets förkrigsobligationer
efter samma grundsatser. Opinionen finge väl — allmänt sett •—
alltjämt anses vara beredd att fördöma försök att utnyttja landets iråkade läge
till att förskaffa sig opåräknade förtjänster på egna landsmäns bekostnad; men
känslan av det illojala däri bleve lätt avtrubbad därigenom, att man betraktade
sina svenska obligationer i direkt sammanhang med sina utländska flermyntade
obligationer. Enligt vad erfarits hade man också numera i vida kretsar för
avsikt att söka begagpa de möjligheter till extra förtjänster på svenska obligationer,
som kronans depreciering i förhållande till de kvarvarande guldvalutorna
öppnat. Och det kunde med visshet antagas, att man därvid icke komme
att låta sig hindras enbart genom ett affidavitsystem. Det hade därför ansetts
oundgängligt att hemställa örn stöd och skydd från statsmakternas sida.
En dylik hemställan torde ock finnas fullt befogad ur mera allmänna synpunkter.
Så länge riksbankens sedlar icke inlöstes med guld, måste själva
grundförutsättningen för inlösning i ''främmande guldvaluta av sådana obligationer
och kuponger, som befunne sig i Sverige, anses bortfallen. Det syntes
icke kunna råda tvivel därom, att denna uppfattning ägde stöd ej blott i sakförhållandena
utan även i en upplyst allmän opinion i vårt land samt att därför
ett från det allmännas sida upprest hinder mot förverkligandet av oberättigade
vinstplaner i detta avseende komme att uppbäras av det allmänna rättsmedvetandet.
Ett dylikt hinder skulle tydligen icke kunna hava någon menlig
inverkan på vårt lands kredit i utlandet. Ej heller kunde därigenom obligationsutgivarnas
kredit i hemlandet tänkas komma att bliva lidande; snarare
kunde väl göras gällande, att de förluster, som en ohindrad allmän inlösning i
utländsk guldvaluta kunde förorsaka vissa obligationsgäldenärer, i längden kunde
tänkas bliva till skada för deras kredit. För obligationsutgivarna skulle
nämligen nödvändigheten att anskaffa utlandsvalutor till täckande av de utgifter
för räntor och amortering, som eljest borde fullgöras i kronor, medföra en
merutgift, som redan vid nuvarande depreciering av valutan vore högst betydande.
Betraktades saken ur obligationsinnehavarens synpunkt måste det erinras örn
att de ifrågavarande svenska obligationerna vore till sin art skilda från de obligationer,
som ett flertal utländska låntagare under tiden efter kriget utgivit,
där en skuldförskrivning i flera olika myntslag — ofta kombinerad med en
guldvärdeklausul — skett just med tanke på att säkra obligationsinnehavaren
mot följderna av förändringar i penningvärdet och där detta moment ingått som
en nödvändig förutsättning för lånets tillkomst. De nu ifrågavarande svenska
lånen förskreve sig från tiden före kriget, då man icke räknade med att svängningar
i valutakurserna av någon betydenhet kunde inträffa, och då synpunkter,
liknande de nyss berörda, alltså icke kunde ha kommit i betraktande vid lånens
uppläggande.
Då förevarande svenska obligationer gjordes betalbara även i främmande
myntslag å vissa utrikes orter, skedde detta endast för att, ur synpunkten av
obligationsinnehavarens bekvämlighet, möjliggöra för honom att bekomma inlösningsbeloppet
i sitt eget lands valuta utan vare sig vinst eller förlust. Avsikten
kunde ingalunda hava varit att tillförsäkra den svenska obligationsinnehavaren
rätt att i den oförutsedda händelsen av den svenska valutans depreciering
erhålla betalning i något av obligationens övriga myntslag. Det vöre i detta
sammanhang att märka, att den övervägande delen av det svenska innehavet av
ifrågavarande obligationer förskreve sig från krigstiden och tiden närmast
därefter, då kursförhållandena möjliggjorde förvärv från de krigförande länderna
av dessa obligationer på fördelaktiga villkor. Det hade förvisso varit det
genom kursförhållandena billiga priset jämte obligationernas betalbarhet^i svenska
kronor, som allena varit avgörande för förvärvet. Att man icke låtit sig
Kungl. Maj:ts proposition nr 26Jf.
15
bestämmas av eller ens haft uppmärksamheten fäst på möjligheten till betalning
i olika främmande myntslag torde bäst framgå just av det ovan berörda förhållandet,
att man icke sökte utnyttja det tillfälle, som valutaläget under åren närmast
efter kriget gav till förtjänst genom inlösen i utlandet. Det måste alltså
hävdas, att ett avskärande av den svenska obligationsinnehavarens möjlighet att
i utlandet låta inkassera obligationer och kuponger till svenska lån icke innebure,
att man åsamkade honom en förlust eller tvingade honom till uppoffring
av en fördel, varmed han räknat. Det innebure endast, att man icke tilläte honom
att utnyttja den ekonomiska situation, vari landet råkat, till att på bekostnad
av och till skada för det egna landets institutioner förskaffa sig en fullkomligt
opåräknad extra förtjänst.
Vidare torde böra framhållas den ogynnsamma inverkan, som ett överflyttande
i större utsträckning av likviderna för ifrågavarande obligationer till
utländska betalningsorter kunde medföra för vår valutamarknad.
Därest de i svenska händer befintliga obligationerna jämte räntekuponger
i större utsträckning överflyttades till de utländska betalningsorterna och där
presenterades för inlösen, skulle detta givetvis öka svårigheterna på valutamarknaden.
Den ökade efterfrågan på vissa utländska valutor, som komme
att följa, skulle, särskilt som den bleve koncentrerad till ett fåtal förfallodagar,
med säkerhet verka oroande och vid kritiska tidpunkter kanske förryckande
å den svenska kronans värde. Man kunde icke räkna med att ett
jämviktsläge skulle ernås därigenom, att den anskaffade utländska valutan till
avsevärd del komme att ställas till andra svenska medborgares förfogande och
sålunda skulle komma landet till omedelbar nytta. Mellan valutans anskaffande
av obligationsgäldenären och dess ställande till obligationsborgenärens
disposition åtginge alltid några dagar, tillräckliga att medgiva avsevärda
förskjutningar. Vidare vore det långt ifrån säkert, att de erhållna tillgångarna
i utländsk valuta skulle komma, landet till godo på önskvärt sätt och i
full utsträckning. Man hade i stället all anledning att befara, att de utländska
tillgodohavandena, åtminstone till den del de motsvarade på grund
av utlottningar utfallna kapitalbelopp, komme att placeras i värdepapper i
det land, där de blivit tillgängliga. Man komme alltså att på detta sätt
bidraga till en kapitalexport, som under nuvarande förhållanden givetvis måste
betraktas som alldeles förkastlig.
Ehuru ett ur alla synpunkter effektivt medel icke torde kunna framskaffas
till förhindrande av en utveckling, som sålunda på goda grunder kunde befaras,
syntes det likväl, att en i mesta möjliga mån tillfredsställande lösning
skulle vinnas genom ett förbud mot utförsel från Sverige av sådana obligationer
och kuponger, som innehölle bestämmelser örn betalning i såväl svenskt
som främmande myntslag.
De svårigheter, som, enligt vad ovan anförts, kunde komma att föreligga
för ett effektivt genomförande av affidavitsystemet, och det motstånd mot
detta system, som kunde befaras bliva rest, skulle säkerligen komma att upphöra,
därest såsom motivering för fordran på affidavits kunde anföras att
förbud gällde mot utförsel från Sverige av hithörande obligationer och kuponger,
samt att denna fordran sålunda vore avsedd att medföra kontroll på
den lojala efterföljden av detta exportförbud.
Då en avsevärd del av ifrågavarande obligationer innehaves av svenska försäkringsbolag,
inkom styrelsen för Svenska Livförsäkringsbolags Direktörsförening
den 2 december 1931 med yttrande i anledning av ifrågavarande av
riksgäldskontoret med flera ingivna framställning.
I yttrandet anfördes i huvudsak följande:
Yttrande av
Svenska
Ta vförsiikrint/sbolags
Direktörsf»rening.
16
Kungl. Majlis proposition nr 264.
Vad beträffade frågan om bolagens formella rätt att kräva likvid för utlottade
obligationer och förfallna kupongräntor i vilken som helst av de valutor,
i vilka obligation vore utställd, hade utlåtande inhämtats från professorn
i civilrätt vid Stockholms högskola Karl Benckert. Direktörsföreningens medlemmar
biträdde enhälligt den sakkunniges uppfattning, att sådan rätt förelåge.
Vid detta förhållande ansåge sig livförsäkringsbolagens ledare icke kunna
-—- med hänsyn bland annat till de skadeståndskrav, som av bolagens försäkringstagare
tilläventyrs skulle kunna resas mot bolagens styrelser, för den
händelse dessa icke tillsåge att utbetalningen skedde i den för ögonblicket mest
förmånliga valutan — utan stöd av lagstiftning avstå från att begagna sig
av sin ifrågavarande rätt.
Givetvis skulle de svenska livförsäkringsbolagens medverkan utan vidare
kunna påräknas för undanröjande av den olägenhet i valutahänseende, som
uppkomme därigenom att utlottade obligationer och förfallna kuponger presenterades
vid utländskt inlösningsställe, för så vitt nämligen obligationsutgivarna
förklarade sig beredda att här i landet verkställa inlösning efter gällande
dagskurs å vederbörande utländska valuta. Direktörsföreningen kunde
alltså icke dela de farhågor beträffande inverkan på den svenska valutan,
varåt givits uttryck.
Örn emellertid ett användande av ovan berörda rätt från obligationsinnehavares
sida icke desto mindre prövades under rådande valutakris bliva till skada
för det allmänna, borde enligt direktörsföreningens uppfattning erforderliga
lagstiftningsåtgärder vidtagas snarast möjligt. Då föreningen förmodade, att
Kungl. Majit för nästa års riksdag komme att så tidigt som möjligt framlägga
förslag till dylik lagstiftning, hade föreningen beslutat att hemställa
hos de till föreningen anslutna bolagen att i avvaktan på sådan lagstiftning
tills vidare avstå från att utnyttja sin rätt till likvid i mervärdig valuta.
Utlåtande I det av professor Benckert avgivna utlåtandet åberopas till en början en av
av professor professorn H. lissing i Köpenhamn på offentligt uppdrag år 1926 verkställd
'' utredning angående vissa spörsmål vid en nedsättning av den danska kronans
guldvärde. I åberopade delar anför lissing huvudsakligen följande:
Rättsverkan av en dubbelmyntad obligation berodde uppenbarligen i första
hand på en tolkning av obligationen. Presumtionen talade emellertid för att
innehavaren av obligationen hade rätt att själv välja, i vilket myntslag han önskade
betalning; dock kunde han på betalningsorten i ett visst land endast fordra
betalning i detta lands mynt. Denna uppfattning torde hava vunnit allmänt
erkännande under de sista åren. Faktiskt hade man dock exempel på att
gäldenärer, särskilt vissa stater, hade undandragit sig uppfyllandet av dem
åvilande skyldigheter. De hade exempelvis vägrat att betala i ett värdefullt
främmande mynt till andra än medborgare i nämnda land eller ock för utbetalning
uppställt det villkor, att obligationen hade förvärvats av en medborgare
i vederbörande land före världskriget. Men dylika åtgärder finge ses under
synvinkeln, att ''nöd bryter lag’.
I detta sammanhang redogör lissing för vissa åtgärder, som i detta hänseende
tidigare vidtagits i Danmark och Finland. I Danmark stadgades den 25
oktober 1923 temporärt förbud mot utförsel av vissa flermyntade kreditföreningsobligationer
och till sådana obligationer hörande kuponger och talonger.
(Enligt numera utfärdade bestämmelser till skydd för den danska valutan är
även utförseln av andra värdepapper underkastad särskilda begränsningar.)
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
17
Genom en finsk lag av den 27 maj 1921 förordnades, att före den 1 januari
1915 utfärdade obligationer och till dem hörande räntekuponger skulle, då de
lode såväl å finskt som utländskt mynt, därest innehavaren vore utlänning,
inlösas enligt obligationsinnehavarens val antingen i finskt eller i det i obligationen
nämnda lands mynt, varest obligationen vid utgången av år 1914 var
placerad. Örn innehavare av obligationen vore eller efter år 1914 varit finsk
medborgare, vore den, som företedde obligationen eller räntekupongen, skyldig
emottaga betalning i finskt mynt.
I anslutning till denna redogörelse fortsätter lissing huvudsakligen:
Genom exportförbudet i Danmark hade man faktiskt tills vidare fråntagit
de danska obligationsinnehavarna rätten att fordra betalning i överensstämmelse
med obligationens innehåll. Regeln vore icke lätt att försvara. Många
torde åberopa den billighetssynpunkt, att de flesta danska obligationsinnehavare
vid köpet icke lagt vikt vid annat än obligationernas belopp i danska kronor.
Men bortsett från att dock helt visst flera förvärvat obligationerna, sedan
oro uppstått i yalutaförhållandena, och därför kunde hava förvärvat dem
just för att säkra sig däremot, kunde billighetshänsyn icke juridiskt få bliva
avgörande, då det vore fråga örn vissa av de viktigaste omsättningspapper,
som funnes. Vid offentliga obligationer måste man strängt fasthålla, att gäldenär^
vore förpliktad i överensstämmelse med deras lydelse. Därför kunde
man ej heller försvara en allmän regel, att danska obligationsinnehavare endast
hade rätt till kronbeloppet, med att detta följde av ''förutsättningarna’ vid obligationernas
utställande. Det vore att rubba på en av de viktigaste regler angående
omsättningspapper att taga hänsyn till förutsättningar, som icke fått
uttryck i papperet självt.
, Då man utställt obligationer för att öka avsättningsmöjligheterna och därvid
skaffa alla serierna en högre kurs, finge man taga följderna av sin brist
på förutseende. Det hade med andra ord förutsatts, att obligationsinnehavarna
skulle kunna. avsätta obligationerna i utlandet och få en fördel därav —
man hade blott icke tänkt sig, att den bleve så stor som den senare visat sig
bliva. Att en. del av obligationsinnehavarna skulle få en vinst, som de icke
räknat med, da de köpte obligationerna, kunde icke leda till annat resultat.
Regeln kunde bättre försvaras som en rent tillfällig åtgärd, nämligen från
den förutsättningen att kronan skulle snart åter stiga. Med detta betraktelsesätt
överensstämde det ock, att regeln hade formen av ett utförselförbud, som
vore till tiden begränsat.
I Finland hade man valt en radikalare väg såsom av 1921 års lagstiftning
framginge.
För egen del har Benckert anfört i huvudsak följande:
Beträffande sådana för omsättning avsedda papper som obligationer vore
det en ledande grundsats, att varje förvärvare skulle kunna lita på att han
erhölle den rätt, som framginge av själva papperet. Den ifrågasatta begränsningen
av obligationsinnehavares valrätt mellan förskrivna valutor hade emellertid
intet stöd i obligationens lydelse. Vid överlåtelse utgjorde det vidare
■ örn man bortsåge fran att ny innehavare av löpande förbindelse genom
ett godtrosförvärv kunde erhålla bättre rätt än sin företrädare — en allmänt
antagen grundsats, att förvärvare erhölle samma rätt som överlåtare. Vid
överlåtelse mellan olika länder skulle emellertid den ifrågavarande begränsningen
i innehavares rätt att välja valuta ofta kunna medföra, att ny innehavare
ingalunda finge samma rätt som sin föregångare.
Den synpunkt, som med det starkaste skenet av berättigande kunde anföras
Bihang till riksdagens protokoll 1032. 1 sami. 221 käft. (Nr 264.) 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 2 6 4.
till stöd för en begränsning av obligationsinnehavarens, rätt att välja mellan
de förskrivna valutorna syntes vara, att utfästelsen i dubbelvaluta åtminstone
närmast avsåge endast, att varje innehavare tillhörande något av de
länder, i vilkas valuta obligationen förskrivits, skulle äga säkerhet att erhålla
full betalning i sin egen valuta, däremot icke att han, exempelvis vid en
försämring såväl av hans egen som låntagarens valuta, skulle vara säkerställd
genom en rätt att kräva betalning även i ett tredje lands valuta. En konsekvens
härav skulle vara, att även utländsk obligationsinnehavares valrätt vore
begränsad åtminstone så till vida, att han kunde kräva betalning endast med
förskrivet belopp i sitt eget lands valuta eller i svensk valuta. Även om man
bortsåge därifrån, att det icke vore klart, att syftet med förskrivningen i dubbelvaluta
finge antagas vara så begränsat, som nu förutsatts,, måste på huvudsakligen
de av tissing anförda grunder även denna uppfattning betecknas såsom
ohållbar.
Meddelande Med anledning av den i ärendet gjorda framställningen förordnade Kungl.
Maj:t genom kungörelse den 14 december 1931 (nr 405), att det från och med
den 15 december 1931 tillsvidare till och med den 31 mars 1932 skulle vara
förbjudet att till utrikes ort utföra obligationer, som utfärdats av svenska staten,
svensk kommun, svensk hypoteksinrättning eller svenskt aktiebolag och
som lyda, förutom å svenska kronor, jämväl å holländska flonner eller, därest
obligationerna vore betalbara i Schweiz, å francs, ävensom till sådana obligationer
hörande räntekuponger och talonger.
Genom kungörelse den 24 mars 1932 (nr 60) har förbudet utsträckts att
gälla till och med den 30 juni 1932.
Departe- Vad till en början beträffar de i svenska obligationer förekommande guldiliefen
klausulerna torde böra förutskickas, att enligt svensk rätt hinder icke lärer
C 6 Cn" möta att genom särskild utfästelse bereda en borgenär effektivt skydd mot
den depreciering av riksbankens sedlar, som kan bliva en följd av riksbankens
fritagande från skyldigheten att inlösa sina sedlar med guld. Huruvida en
betalningsutfästelse har denna innebörd blir en tolkningsfråga, som torde få
avgöras enligt allmänna rättsgrundsatser.
I förenämnda av åtskilliga obligationsutgivare avlåtna skrivelse den 21 januari
1932 hava enligt min mening starka skäl anförts till stöd för den uppfattningen,
att klausulerna kronor i guld, kronor i guldmynt och liknande
icke betraktats såsom en garantiutfästelse av nyss angivna slag vare sig av
obligationsutgivarna eller av den obligationsköpande allmänheten utan fastmera
intagits för att framhäva vårt myntsystems anknytning till guldet och
sedermera bibehållits vid uppläggande av nya lån, utan att i klausulerna inlagts
någon särskild betydelse. Härpå häntyder till en början det växlande sätt,
varpå dessa klausuler, enligt vad jag förut visat, kommit till användning i
åtskilliga obligationstyper. I samma riktning pekar den omständigheten, att
guldklausulerna bibehållits oförändrade i de lan, som upplagts bland annat
av Stockholms stad — på den tid under världskriget, da riksbanken icke inlöste
sina sedlar. .Vidare må framhållas att de till grund för lånens upptagande
liggande kontrakten mellan obligationsutgivarna och de emitterande bankerna
— i den mån dessa kontrakt varit för mig tillgängliga — icke visat sig inne
-
Kungl. Maj:ts proposition nr #64.
19
hålla någon bestämmelse örn betalning i guld eller guldmynt. Ej heller har i
de framställningar örn rätt att upptaga lån, som från kommunernas sida gjorts
hos Kungl. Maj :t, förekommit begäran att få utfärda obligationerna i guld eller
guldmynt. Härtill kommer slutligen att obligationsmarknaden vid sin värdesättning
icke tagit någon som helst hänsyn till förekomsten eller frånvaron
av dessa klausuler vare sig under normala tider eller då guldinlösningsskyldigheten
varit upphävd och sedlarna till följd därav deprecierats.
Av den redogörelse, som i det föregående lämnats, framgår, att de obligationer,
varom här är fråga, representera mycket betydande belopp. Därest åt
dessa klausuler tillerkändes betydelsen av verkliga utfästelser att erlägga betalning
efter guldvärde, skulle därav kunna följa allvarliga rubbningar i vårt
ekonomiska liv. Redan den omständigheten, att rättegångar angående guldklausulernas
innebörd anhängiggjordes, skulle vara ägnad att väcka oro på
penningmarknaden och kunna föranleda icke blott ett osunt spekulerande i
guldobligationer utan även ett minskat förtroende för de institutioner, som utfärdat
dylika förbindelser.
Med hänsyn till vad sålunda anförts synes det mig angeläget, att en lagstiftning
kommer till stånd, varigenom fastslås, att obligation, som före den 28
september 1931, då sedelinlösningsskyldigheten senast suspenderades, här i riket
utfärdats i svenskt mynt, må, ändå att den lyder å guld eller guldmynt, av
gäldenären inlösas i riksbankens sedlar. Till frågan örn guldklausuler i flermyntade
obligationer torde jag strax få återkomma.
Jag övergår härefter till frågan om betalning i utländskt mynt på grund
av flermyntade obligationer.
Anledningen till att svenska obligationer utfärdats jämväl i utländskt mynt
tolde hava varit, att man önskat göra lånen mera begärliga på den internationella
marknaden genom att bereda utländska innehavare tillfälle att, där de
ej önskade uppbära betalning i svenskt mynt, lyfta utfallande belopp i utländsk
valuta. Att man däremot icke åsyftat att bereda svenska innehavare
skydd mot en depreciering av den svenska kronan, torde framgå redan därav,
att samtliga nu ifrågavarande obligationer utfärdats å tid, då frågan örn guldmyntfotens
frånträdande här i landet saknade varje aktualitet och lagstiftningen
ej ens räknade med möjligheten av att riksbanken skulle kunna upphöra
med sedelinlösningen.
Ehuru sålunda den valrätt mellan olika valutor, som enligt vad i det föregående
anförts i allmänhet anses tillkomma obligationsinnehavaren, efter all
sannolikhet betingats allenast av hänsyn till den obligationsköpande allmänheten
i utlandet, har emellertid en begränsning av valrätten till att gälla endast
för utländska obligationsinnehavare icke kommit till uttryck i obligationerna.
Därest obligationsutgivarna skulle nödgas att i större utsträckning verkställa
betalning i utländsk valuta även till svenska obligationsinnehavare,
skulle för obligationsutgivarna uppstå betänkliga förluster, vilka, direkt eller
indirekt, komme att kännbart beröra det allmänna. Å andra sidan skulle de svenska
obligationsinnehavarna genom att uppbära betalning i utländskt mynt göra
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 864.
vinster, vilka de säkerligen endast i rena undantagsfall tagit i beräkning vid
obligationernas förvärvande. Då det under den rådande svåra krisen är särskilt
angeläget, att varje åtgärd, som är ägnad att medföra rubbningar i vårt
ekonomiska liv, undvikes, synes skäligen kunna fordras, att de svenska obligationsinnehavarna,
även i den mån de må vara formellt berättigade att kräva
betalning i utländsk valuta, åtnöjas med betalning i svenskt mynt. Att en
sådan uppfattning bör kunna vinna förståelse även från deras sida, som därav
närmast beröras, framgår av det yttrande, som avgivits i ärendet från de svenska
livförsäkringsbolagens sida, vilka torde innehava ett mycket betydande
antal av här ifrågavarande obligationer.
Vad nu anförts örn flermyntade obligationer torde böra gälla, även örn guldklaUsul
utsatts vid den utländska valutan. Har det svenska myntet betecknats
såsom kronor i guld, torde, i varje fall i förhållande till svensk borgenär, samma
synpunkter böra anläggas, som tala för att en sådan guldklausul frånkännes
betydelse vid obligationer, som utfärdats enbart i svenskt mynt. Den omständigheten,
att skuldsumman angivits även i utländskt mynt, torde nämligen
vid bedömande av guldkroneklausulens innebörd icke hava tillmätts någon
betydelse på den svenska marknaden.
De hänsyn, som påkalla ett statligt ingripande på förevarande område, hava
i viss utsträckning redan tillgodosetts genom det exportförbud å vissa obligationer,
som Kungl. Majit utfärdat. Då emellertid nu frågan örn lagstiftning
angående obligationer med guldklausul blivit aktuell, synes jämväl spörsmålet
angående skyldighet att på grund av flermyntade obligationer erlägga betalning
i utländskt mynt böra upptagas till legislativ behandling och svensk borgenär
därvid böra förklaras pliktig att åtnöjas med betalning, som örn obligationen
vore utställd allenast i svenskt mynt.
Av praktiska skäl torde denna grundsats böra något modifieras. Avgörande
för rätten att fordra betalning i utländskt mynt torde böra vara, huruvida
obligationen en viss bestämd dag befunnit sig i utländsk ägo. Denna dag torde
böra bestämmas i fråga örn obligationer, som äro underkastade exportförbudet,
till dagen för detta förbuds utfärdande eller den 14 december 1931 samt i
fråga örn övriga obligationer till någon dag kort före framläggande av lagförslag
i ämnet, förslagsvis den 1 maj detta år. Befann obligationen sig nämnda
dag i utländsk ägo, bör ny innehavare kunna fordra betalning i utländskt
mynt, även örn han är svensk. Var den däremot ifrågavarande dag i svensk
ägo, bör en senare ägare, ändå att han är utlänning, åtnöjas med betalning i
svenskt mynt. Med utländsk ägare torde i utlandet bosatt svensk ägare böra
likställas.
Samma regler, som uppställas i fråga örn själva obligationerna, böra uppenbarligen
gälla även beträffande kupongerna.
Då de i lagförslaget upptagna bestämmelserna ytterst hava sin grund i guldinlösningsskyldighetens
upphävande, torde lagen böra erhålla giltighet allenast
under den tid, då riksbanken är befriad från skyldigheten att inlösa sina
sedlar med guld.»
21
Kungl. Maj:ts proposition nr
Departementschefen uppläser härefter förslag till lag om betalning på grund
av vissa obligationer av den lydelse, bilaga A till detta protokoll utvisar, samt
hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Olga Gjörloff.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 26-4.
Bilaga A.
Förslag
till
Lag
örn betalning på grund av vissa obligationer.
Härigenom förordnas som följer:
Här i riket före den 28 september 1931 i svenskt mynt utfärdad obligation
må, ändå att den lyder å guld eller guldmynt, av gäldenären inlösas i riksbankens
sedlar.
Lyder obligation, som nu nämnts, jämväl å utländskt mynt, må likväl betalning
ej fordras annorledes än i riksbankens sedlar efter det å obligationen i
svenskt mynt utsatta beloppet, såvida icke obligationen den 1 maj 1932 eller i
fråga örn obligation, som den 14 december 1931 underkastades exportförbud,
sistnämnda dag tillhörde utländsk eller i utlandet bosatt svensk borgenär.
[Vad nu sagts örn obligation skall äga motsvarande tillämpning å kupong, som
hör till obligationen.
Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet och gäller under den tid, då
riksbanken är fritagen från skyldigheten att inlösa sina sedlar med guld.
Kungl. Majlis proposition nr ZöJj.
23
Bilaga B.
Den 1 februari 1932 utelöpande obligationer med guldJelausul.
(Samtliga siffror approximativa.)
i
.
Obligationer
i svenskt
mynt
Obligationer
i såväl
svenskt som
utländskt
mynt
Summa
Därav i
utlandet
befintliga1
i
i
Kronor
Kronor
Kronor
Kronor
Sveriges Stadshypotekskassa ....
454,938,000
17,640,400
472,578,4002 3
1,800,000
Stockholms Intecknings Garanti AB.
11,322,800
56,527,200
67,850,000
15,700,000
Övriga inteckningsbolag......
16,332,000
3,119,900
19,451,900
_3
Stockholms stad.........
128,000,000
107,571,620
235,571,620
40,950,000
Göteborgs stad..........
13,925,000
33,514,114
47,439,114
2,340,000
Övriga städer...........
23,669,000
8,723,200
32,392,200
_3
Landsting............
3,500,000
—
3,500,000
j Järnvägsbolag...........
58,700,000
1,300,000
60,000,000
_3
Industriföretag.........
15,000,000
—
15,000,000
_3
Summa kronor
725,386,800
228,396,434
953,783,234
60,790,0004
1 Av de i utlandet befintliga obligationerna torde det stora flertalet vara utfärdade
i såväl svenskt som utländskt mynt.
2 Häri ingå vissa av Allmänna Hypotekskassan för Sveriges Städer upptagna lån,
för vilka Stadshypotekskassan övertagit betalningsansvaret.
3 Uppgifter härom saknas, men beloppen torde icke vara avsevärda.
4 Jfr dock not 3.
24
Kungl. Majda proposition nr #6-4.
Bilaga C.
Den 1 februari 1932 utelöpande flermyntade obligationer.
(Samtliga siffror approximativa.)
Obligationer
utan guld- klausul
Obligationer
med guld- klausul
Summa
Därav i
utlandet
befintliga
Kronor
Kronor
Kronor
Kronor
Staten . ...............
480,000,000
_
480,000,000
143,100,000
Sveriges allmänna hypoteksbank ....
125,000,000
—
125,000,000
14,300,000
Sveriges Stadshypotekskassa......
120,000,000
17,640,400
137,640,4001
14,200,000
Stockholms Intecknings Garanti AB. . .
—
56,527,200
56,527,200
15,700,000
Övriga inteckningsbolag........
—
3,119,900
3,119,900
—
Stockholms stad...........
—
107,571,620
107,571,620
40,950,000
Göteborgs stad............
—
33,514,114
33,514,114
2,340,000
Övriga städer.............
—
8,723,200
8,723,200
—
Järnvägsbolag.............
12,000,000
1,300,000
13,300,000
—
Samma kronor
737,000,000
228,396,434
965,396,4342
230,590,000
Häri inga vissa av Allmänna Hypotekskassan för Sveriges Städer upptagna lån,
för vilka Stadshypotekskassan övertagit betalningsansvaret.
Angående obligationernas fördelning på olika myntslag, se redogörelsen å sid. 12.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
2
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl.
1932.
Maurts lagråd den 19 maj
Närvarande:
justitieråden Christiansson,
Edelstam,
Stenbeck,
regeringsrådet Afzelius.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över finansärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 29 april 1932, hade Kungl.
Majit förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om betalning
på grund arv vissa obligationer.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren F. J. Chr. Sterzel.
Lagrådet yttrade:
Sedan riksbanken den 28 september 1931 tillsvidare fritagits från skyldigheten
att inlösa sina sedlar med guld och guldmyntfoten här i landet sålunda
suspenderats, har kronans värde väsentligt nedgått i förhållande till såväl guldvärdet
som åtskilliga främmande valutor. Under sådana omständigheter skulle
en obegränsad skyldighet att inlösa de i förevarande lagförslag avsedda obligationer
efter guldvärde eller i främmande valuta medföra stora förluster för
cbligationsutgivama, med därav följande fara för svåra rubbningar i landets
allmänna ekonomiska förhållanden. Starka skäl synas därför tala för att det
{ages under övervägande, i vilken utsträckning en lagstiftning kan genomföras,
varigenom beträffande sådana obligationer fastställes gtt betalning må äga
rum i riksbankens sedlar efter det å dem utsatta beloppet.
Visserligen torde, såsom i remissprotokollet framhållits, en utfästelse att erlägga
betalning i guld icke kunna i och för sig frånkännas giltighet. Av intresse
i detta hänseende äro — förutom bestämmelsen i § 4 av lagen den 1 mars
1830 angående myntbestämningen — jämväl vissa uttalanden under förarbetena
till lagstiftningen om guldmyntfotens införande i riket. Men frågan,
huruvida med en betalningsbestämmelse överhuvud avsetts en sådan utfästelse
d. v. s. en verklig guldklausul, är en tolkningsfråga, vars besvarande kan utfalla
olika i olika fall. Vad angår uttrycken kronor i guld, kronor i guldmynt
26
Kungl. Majlis proposition nr 26k.
eller kronor i guld enligt lagen örn rikets mynt den 30 maj 1873 och liknande,
som i betydande omfattning använts i här utfärdade obligationer, torde frågan,
örn med dessa uttryck under tiden närmast efter guldmyntfotens införande avsågs
en utfästelse av betalning i klingande mynt''eller endast en erinran örn
landets övergång till guldmyntfot och således endast en närmare bestämning
av det å obligationerna angivna myntslaget, icke kunna med säkerhet besvaras
utan en ingående undersökning såväl av dessa uttrycks tillkomst som även av
deras förhållande till de utfästelser örn betalning i silver, som förekommo under
årtiondena närmast före silvermyntfotens övergivande. Men frånsett den betydelse
nämnda uttryck må på rent historiska grunder antagas ursprungligen
hava ägt, torde den stabilitet i landets myntväsen, som följde med guldmyntfotens
införande, sedermera hava medfört, att den allmänna uppfattningen
icke längre tilläde dem någon särskild innebörd. Och i senare utgivna
obligationer hava dylika uttryck uppenbarligen utan vidare upptagits från
äldre utan att därmed avsetts annat än en beteckning av det svenska myntet.
Såsom i remissprotokollet framhållits har befintligheten eller obefintligheten
av sådant uttryck icke inverkat på prisbildningen å obligationsmarknaden
ens under den tid i samband med världskriget, då sedelinlösningsplikten
var upphävd och kronans värde nedsatt. Skulle uttryckets förekomst i
obligationer nu -—• sedan på grund av tvingande omständigheter guldmyntfoten
åter suspenderats — medföra rätt för obligationsinnehavarna till betalning
efter guldvärde, skulle följden bliva för obligationsutgivarna stora förluster
av även för det allmänna kännbar beskaffenhet och för obligationsinnehavarna
en opåräknad vinst. Den föreslagna åtgärden — att beträffande obligationer,
som utfärdats före den 28 september 1931, då sedelinlösningsplikten suspenderades,
fastslå, att under den tid sådan suspension föreligger betalning får erläggas
i sedlar och således obligationsinnehavarna lika med andra fordringsägare
nödgas bära den förlust guldmyntfotens upphävande kan medföra — synes
därför ej stridande mot billigheten och föranleder ej någon erinran från lagrådets
sida. Lagförslaget har icke avseende å obligationer, som utfärdas efter
nämnda dag, och synas uttryck, som här avses -—- örn verklig guldklausul ej
åsyftas — böra för framtiden undvikas. Till frågan, huruvida undantag från
förslagets ovan angivna, regel bör stadgas till förmån för utländska obligationsinnehavare,
återkommer lagrådet här nedan.
Vad angår de obligationer, som lyda å betalning i såväl svenskt som utländskt
mynt, måste det visserligen antagas, att obligationsinnehavarna kunna
genom obligationernas uppvisande å betalningsställe utom Sverige välja betalning
i visst främmande mynt. Det oaktat synes det knappast stridande mot
billigheten att under nuvarande förhållanden förvägra inhemska obligationsinnehavare
denna valrätt. Såsom i ärendet framhållits hava nu ifrågavarande
obligationer, som alla utfärdats före kriget, gjorts betalbara även i främmande
myntslag å vissa utrikes orter i syfte att utländska obligationsinnehavare skulle
erhålla bekväm tillgång till inlösningsbeloppet i främmande valuta. Däremot
har det vid obligationernas utfärdande ej räknats med sådana förskjutningar
i valutakurserna, som blivit en följd av den i då gällande lagstiftning
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
27
ej förutsedda suspensionen av guldmyntfoten. Och det stora flertalet inhemska
obligationsinnehavare torde vid förvärvet icke hava räknat med uttagande
av betalning i främmande myntslag. För dem skulle en sådan betalning
— som från obligationsutgivarnas sida aldrig varit avsedd — medföra, liksom
förut framhållits i fråga örn betalning i guld, en helt opåräknad vinst.
Visserligen hava under senare år utländska flermyntade obligationer utbjudits
på den svenska marknaden och det är ej uteslutet, att inhemska förvärvare
av svenska flermyntade obligationer börjat räkna med möjligheten att
erhålla betalning i främmande myntslag. Men denna omständighet synes icke
äga den betydelsen, att ej de inhemska obligationsinnehavarnas intresse av
sådan betalning bör vika med hänsyn till de stora vådor för obligationsutgivarna,
som skulle bliva en följd av att valrätten för de förra bibehölles -— vådor,
som skulle allvarligt beröra även det allmänna.
Andra stycket innebär, att här i riket före den 28 september 1931 i svenskt
mynt utfärdad obligation må — ändå att den lyder, förutom å svenskt
mynt, jämväl å utländskt mynt — betalas i riksbankens sedlar efter det
å obligationen i svenskt mynt utsatta beloppet. Från denna regel stadgas
undantag för det fall att obligationen viss dag, i förslaget angiven till den
1 maj 1932, eller i fråga örn obligation, som den 14 december 1931 underkastades
exportförbud, sistnämnda dag tillhörde utländsk eller i utlandet bosatt
svensk borgenär. Uppenbart är, att det ej kan ifrågakomma att beröva
utlänning den valrätt beträffande myntslag, varmed han vid förvärvet av
obligationen får antagas hava räknat. Och det torde vara skäligt att med
utlänning jämställa i utlandet bosatt svensk borgenär. Avgörande för betalningsrätten
synes i fråga örn obligationer, som nu äro underkastade exportförbud,
böra — på sätt föreslagits — vara innehavet den 14 december 1931
d. v. s. dagen för utfärdandet av den alltjämt gällande kungörelsen angående
förbud mot utförsel från riket av vissa obligationer m. m. Vad angår den för
övriga obligationer föreslagna dagen bör den måhända framflyttas med hänsyn
tagen till tidpunkten för framläggandet av detta förslag.
Ehuru den föreslagna lagtexten icke därutinnan synes fullt tydlig, lärer
det vara avsett att, i den omfattning det i andra stycket upptagna undantaget
gäller, lämna öppen frågan om tillämpningen av en bestämmelse om betalning
i guld, vare sig den hänför sig till det svenska myntet eller till utländskt
myntslag. Att förevarande lagstiftning icke må ingripa i den betalningsrätt,
som kan tillkomma utländsk innehavare av flermyntad obligation vid betalning
å utländsk betalningsort i utländskt myntslag på grund av en vid detta
myntslag fäst guldklausul, är uppenbart, Men en bestämmelse om betalning
i guld, avseende betalning i Sverige i svenskt mynt, är naturligen underkastad
svensk lagstiftning. Och att frånkänna en sådan bestämmelse verkan i förhållande
ej blott till svensk utan även till utländsk borgenär synes lagrådet
knappast möta större betänkligheter, då i allt fall en utländsk borgenär
kommer att vara bibehållen vid sin rätt till betalning i utländskt mynt
och vid sin befogenhet att åberopa i avseende å sådant mynt gällande guldklausul.
Vid nämnda förhållande och då en olikhet i nu ifrågavarande hän
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 26-4.
seende mellan svensk ooh utländsk borgenär skulle giva anledning till ovisshet
om den senares rättsställning, anser sig lagrådet böra ifrågasätta en sådan
jämkning i den föreslagna lydelsen, att undantagsstadgandet i andra stycket
icke kommer att avse tillämpningen av en vid det svenska myntet knuten
bestämmelse örn betalning i guld.
Yad angår förslagets ståndpunkt att beträffande obligationer lydande allenast
å svenskt mynt låta den i första stycket upptagna bestämmelsen gälla
jämväl utländsk borgenär, anser sig lagrådet ej hava anledning till erinran.
De rena kronobligationerna hava ej den internationella karaktär som de flermyntade
obligationerna. De hava i regel emitterats endast i Sverige. Och
det bör märkas, att för det enda återstående obligationslån lydande å kronor
i guld, som emitterats jämväl utom Sverige — av vilket för övrigt obligationer
endast till obetydligt belopp finnas i utlandet -— är utsatt betalningsort allenast
i Sverige. För innehavare av sådana obligationer bör det därför hava
framstått såsom uppenbart, att betalningsrätten för dessa obligationer är helt
beroende av svensk lagstiftning, och ehuru beträffande sådana obligationer
betalningsrätt i utländskt mynt ej finnes, synes det icke möta betänkligheter
att i fråga örn dessa likställa utländsk och svensk obligationsinnehavare.
Från de svenska obligationsutgivarnas sida synes det vara avsett, att för betalning
annorledes än i riksbankens sedlar efter det å obligationen i svenskt
mynt utsatta beloppet skulle i allmänhet fordras en förklaring (affidavit) rörande
den omständighet, som skulle medföra rätt till betalning enligt det i andra
stycket upptagna undantagsstadgandet. Någon bestämmelse härom har emellertid
ej upptagits i förslaget. Att en sådan förklaring ej bör tillerkännas vitsord,
där anledning förekommer att betvivla dess trovärdighet, synes uppenbart.
Å andra sidan torde det knappast kunna befaras, att frånvaron av en bestämmelse
kommer att föranleda uppställandet av formella och mot de utländska
obligationsinnehavarna obilliga bevisningskrav. Lagrådet har därför
ej heller i detta hänseende ansett sig böra framställa erinran.
Enligt förslagets avfattning skall lagen gälla under den tid, då riksbanken
är fritagen från skyldigheten att inlösa sina sedlar med guld. Bestämmelsens
innebörd är tydligen den, att lagen skall gälla, intill dess sådan skyldighet
åter inträder för riksbanken. Genom en omformulering i denna riktning
uteslötes den uppfattningen, att lagen sedermera skulle kunna åter träda
i tillämpning vid en förnyad suspension av bankens sedelinlösningsplikt.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
29
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 maj
1932.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Samel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,
Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Hamrin, anmäler, efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet, lagrådets den 19 maj 1932
avgivna utlåtande över det den 29 april 1932 till lagrådet remitterade förslaget
till lag om betalning på grund av vissa obligationer.
Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:
»Lagrådet har ifrågasatt en sådan jämkning i lagförslagets lydelse, att undantagsstadgandet
i andra stycket icke komme att avse tillämpningen av en vid
det svenska myntet knuten bestämmelse örn betalning i guld. Då de skäl lagrådet
därutinnan anfört synas mig övertygande, har jag låtit jämka den föreslagna
lagtexten i berörda avseende.
Enligt förslaget skall rätten att fordra betalning i utländskt mynt i vissa
fall vara beroende av att obligationen befunnit sig i utländsk ägo den 1 maj
1932. Denna tidpunkt synes — enligt vad lagrådet ifrågasatt — böra framflyttas
och torde lämpligen kunna bestämmas till den 20 maj 1932.
Slutligen torde bestämmelsen rörande den föreslagna lagens giltighetstid
böra, på sätt lagrådet ifrågasatt, förtydligas därhän, att lagen skall gälla, intill
dess skyldighet åter inträder för riksbanken att inlösa sina sedlar med guld.»
Föredraganden hemställer härefter, att det jämkade förslaget måtte, jämlikt
§ 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Kurt Björklund.
Doktrin (1)
- Dan Hanqvist, Staten som gäldenär i och garant för penningväsendet, FT 2005 nr 3 s. 251, på s. 254 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1932:344 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag örn betalning på grund av vissa obligationer. s. 1 i texten
- 1LU 1932:47 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag orri betalning på grund av vissa obligationer. s. 1 i texten
Doktrin (1)
1 koppling.
- FT 2005 s. 251 Dan Hanqvist, Staten som gäldenär i och garant för penningväsendet s. 254 i texten