Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser m. m

90 sidor, varav 85 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 85 av 90 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1932:4, Med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr -4.

1

Nr 1.

Kungl. Marits proposition till riksdagen med förslag till lag med

särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser m. m.;

given Stockholms slott den 11 december 1931.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag med särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser; och

2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 örn delning

av jord å landet.

GUSTAF.

N. Gärde.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. -4 käft. (Nr -4.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr b.

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser om äldre ägogränser.

Med ändring av vad i lag eller särskild författning finnes häremot stridande

förordnas, att beträffande ägogräns, som tillkommit vid lantmäteriförrättning,

vilken fastställts eller eljest blivit lagligen gällande före den 1 januari 1933,

följande särskilda bestämmelser skola gälla:

1 §•

Har tvist örn sträckningen av ägogräns, som i denna lag avses, ej yppats

inom tio år efter lagens ikraftträdande, skall den sträckning, som i laga ordning

blivit utmärkt å marken, anses såsom den rätta, ändå att den ej överensstämmer

med förrättningskartan och därtill börande handlingar.

2 §.

Under den i 1 § nämnda tid av tio år skall vid laga skifte bestämmande av

ägogräns, varom i sagda paragraf stadgas, icke ske, där det ej påfordras å

någondera sidan och det ej heller finnes nödigt med hänsyn till osäkerhet örn

den sträckning, vari gränsen blivit utmärkt å marken.

Örn vissa skiften inom Kopparbergs län är särskilt stadgat.

3 §.

Yppas inom tid, som i 1 § sägs, tvist örn sträckningen av ägogräns, som i

denna lag avses, och finnas vid förrättning för gränsens bestämmande sådana

förhållanden föreligga, att därvid lämpligen bör prövas jämväl rätta sträckningen

av annan samtidigt tillkommen ägogräns, må förrättningen utvidgas att

avse bestämmande även av sistnämnda gräns.

Uppstår fråga örn dylik utvidgning, skall sammanträde hållas med dem,

vilkas rätt beröres av frågan. Efter utredning angående föreliggande förhållanden

samt överläggning med sakägarna skall beslut meddelas rörande förrättningens

omfattning. Godkännes ej beslutet av samtliga närvarande sakägare,

varde det underställt ägodelningsrättens prövning. Angående kungörelse

örn sammanträdet samt kallelse därtill galle vad i 7 kap. 1 § lagen örn

delning av jord å landet stadgas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

3

4 §.

Bestämmes i anledning av tvist, yppad inom tid som i 1 § sägs, ägogräns

till annan sträckning än den, som i laga ordning blivit utmärkt å marken, vare

avträdare av mark, varå finnes växande skog, berättigad att av den, som erhåller

marken, undfå ersättning för skogen efter ty skäligt prövas.

Örn bestämmande av sådan ersättning galle i tillämpliga delar vad i lagen

örn delning av jord å landet är stadgat angående ersättning för skog vid laga

skifte, dock att, där särskild förrättning för ersättningens bestämmande företages,

kallelse till sådan förrättning skall utfärdas på sätt i 7 kap. 1 § nämnda

lag sägs.

5 §■

Vid handläggning av ärende, som avses i 3 eller 4 §, skola gode män alltid

närvara.

6 §.

Tvist örn sträckningen av ägogräns skall anses hava yppats, förutom när

talan blivit instämd till ägodelningsrätt, då förrättning för gränsens bestämmande

blivit sökt eller i samband med annan lantmätenförättning påkallad

eller av förrättingsmännen beslutad.

Är tvist yppad inom tid, som i 1 § sägs, och varder förrättning för gränsens

bestämmande jämlikt 3 § utvidgad att avse även annan gräns, skall tvist jämväl

angående den gränsen anses hava yppats inom nämnda tid.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933. Bestämmelserna i 3 och 4 §§

skola äga tillämpning även i det fall, att tvisten örn sträckningen av ägogräns

yppats före lagens ikraftträdande men då ännu ej avgjorts av förrättningsmän

eller ägodelningsrätt.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majlis proposition nr 4.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 15)26 (nr 326) om

delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att rubrikerna till huvudavdelningen IV och till 21

kap. avdelningen F ävensom 21 kap. 15, 47, 48 och 49 §§ lagen den 18 juni

1926 örn delning av jord å landet skola, 15 § i nedan intagna delar, hava följande

ändrade lydelse:

IV AVD.

Om domstolar oell rättegång i jorddelningsmål, så ock om fastställelse

av j orddelningsförrättning samt örn rättelse i fastställd jorddel
ningsförrättning.

21 KAP.

15 §.

Till jorddelningsmål hänföras:

1. Skifteamål, vartill--— fastställt laga skifte;

2. Avstyckningsmål, vartill räknas

a) mål öm tillstånd till avstyckning;

b) mål, däri---avstyckningsförrättning vidtagits;

c) mål örn--— vid avstyckning;

d) mål örn rättelse i fastställd avstyckning;

3. Mal rörande talan mot och fastställelse av ägoutbyte i sammanhang

med laga skifte samt talan mot och fastställelse av förrättning, varom i 20 kap.

1, 3, 4 och 5 §§ förmäles, så ock mål örn rättelse i fastställd förrättning av

det slag, som i detta stycke avses;

4. Mål örn —''--ovan avses;

5. Sådan tvist---ägodelningsrättens prövning;

6. Vid avstyckningsförrättning---stycket förmäles;

7. Tvist, som---servitut; och

8. Mål örn---såsom jorddelningsmål.

F. Om rättelse i fastställd jorddelningsförrättning.

47 §■

Har, sedan jorddelningsförrättning blivit genom laga kraft ägande beslut

fastställd, utrönts, att vid förrättningen förelupit fel i mätning eller uträk
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 4.

5

ning eller vid utmärkande å marken av ägogräns, tillkommen vid förrättningen,

må rättelse sökas lids ägodelningsrätten inom ett år från det kartan utlämnats

till vederbörande sakägare.

Beträffande ansökan örn sådan rättelse skall vad som är stadgat örn besvär

över jorddelningsförrättning äga motsvarande tillämpning.

48 §.

Sådan rättelse, varom i 47 § sägs, skall verkställas genom jämkning i förrättningen

på det sätt att minsta rubbning av förrättningen sker. Dock må

under motsvarande villkor, som i 16 kap. 6 § stadgas, rättelse ske genom bestämmande

av vederlag i penningar, och skall beträffande verkställande av

dylik rättelse vad i 16 kap. 5 § andra stycket stadgas äga motsvarande tilllämpning.

Kostnaden för rättelsen så ock utgifterna för ägodelningsrättens sammanträde

i den mån dessa icke utgå av allmänna medel skola, där éj särskilda omständigheter

annat föranleda, gäldas av den lantmätare, som verkställt den

felaktiga förrättningen.

49 §.

I fråga örn utsättande och avslutande av sådan förrättning, som avses i 48 §,

så ock om fullföljd av talan emot och fastställelse av förrättningen skäll vad

är stadgat örn förrättning av det slag, vari rättelse skall verkställas, äga motsvarande

tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933 men äger icke tillämpning i

fråga om jorddelningsförrättning, som dessförinnan fastställts.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 27 augusti 1931.

Närvarande:

Statsministern. Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gaede, Hamrin, Gyllenswärd, Holmbäck, Jeppsson, Hansén.

Efter gemensam beredning med tillförordnade chefen för jordbruksdepartementet,

statsrådet Jeppsson, anför chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Gärde:

»I skrivelse den 5 juni 1926, nr 331, anhöll riksdagen i samband med antagandet

av lag örn delning av jord å landet, att Kungl. Majit ville dels låta

föranstalta örn utredning rörande frågan örn vidtagande i vissa fall av åtgärder

för samtidigt bestämmande av ett flertal ägogränser inom ett skifteslag samt

för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning,

dels låta utreda och för riksdagen framlägga förslag i syfte att bereda sakägare,

som vid rågångsreglering eller liknande förrättning förlorade ståndskog,

växtlig ungskog eller plantering eller mark, varå företagits skogskulturåtgärder,

ersättning härför på sätt som stadgades beträffande likvider i följd av

skifte.

Vid anmälan i statsrådet den 17 februari 1928 av riksdagens skrivelse erinrade

chefen för justitiedepartementet örn det samband, de av riksdagen berörda

spörsmålen ägde med lagstiftningen rörande ägogränser i allmänhet

— en fråga, som dels behandlats i lagberedningens den 9 oktober 1909 avlämnade

förslag till jordabalk, dels sedermera gjorts till föremål för proposition

till 1921 års riksdag utan att då vinna sin lösning — samt hemställde om bemyndigande

att tillkalla två sakkunniga att inom departementet biträda vid beredningen

av denna lagstiftningsfråga i hela dess vidd. Med stöd av nämnda

bemyndigande blevo såsom sakkunniga tillkallade byråchefen Johan Hamrin

och numera hovrättsrådet Per von Ehrenheim. De sakkunniga avlämnade den

29 juni 1929 betänkande i ärendet. Detta innehåller dels huvudsakligen av

byråchefen Hamrin utarbetade och enligt hans mening avfattade, av motiv åtföljda

förslag till lagstiftning örn ägogränser med flera därmed sammanhängande

spörsmål, dels särskilt yttrande av hovrättsrådet von Ehrenheim.

De ägogränssakkunnigas betänkande blev sedermera föremål för övervägande

inom justitiedepartementet. Av olika skäl befanns det därvid lämpligt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr

7

att begränsa den föreliggande lagstiftningsuppgiften till de spörsmål, som

riksdagen berört i sin skrivelse, jämte den därmed nära sammanhängande frågan

örn gränsmärkens betydelse vid bestämmande av rätta sträckningen av ägogräns.

I enlighet härmed utarbetades inom justitiedepartementet med biträde

av generaldirektören i lantmäteristyrelsen Torsten Nothin en promemoria i ämnet

jämte utkast till dels lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18

juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet, dels lag örn rätta sträckningen

av vissa ägogränser. Dessa lagutkast torde få fogas vid dagens protokoll såsom

bilaga A.

över lagutkasten jämte promemoria hava utlåtanden avgivits av lantmäteristyrelsen,

som före avgivande av sitt utlåtande hört överlantmätarna, samt av

domänstyrelsen, kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, Överståthållarämbetet och

länsstyrelserna. Därjämte har Sveriges skogsägareförbund inkommit med yttrande.

Med ledning av de avgivna utlåtandena har ärendet härefter inom justitiedepartementet

underkastats förnyad granskning, därvid utarbetats förslag

till dels lag med särskilda bestämmelser arn äldre ägogränser och dels lag angående

ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn delning av jord

å landet. Lagförslagen torde såsom bilaga få åtfölja statsrådsprotokollet.

Jag anhåller nu att få anmäla dessa lagförslag och börjar därvid med den

enligt min mening grundläggande frågan, nämligen

Om gränsmärkens betydelse vid bestämmande av rätta sträckningen av

ägogräns.

De viktigaste slagen av gränser mellan fastigheter å landet äro: 1. rågångar,

d. v. s. av ålder bestående gränser mellan byar, enstaka hemman eller andra

ursprungliga skifteslag, 2. vid laga jorddelningsförrättningar, såsom skifte,

hemmansklyvning, ägostyckning, avstyckning eller avvittring, tillkomna gränser,

3. gränser kring avsöndrade lägenheter. Rågångarna kallas ock primära

gränser. I motsats härtill pläga de under 2. och 3. upptagna gränserna benämnas

sekundära gränser. Rågångarna gå fram mellan vissa kända punkter

på marken; till dessa hänföra sig domar och föreningar samt även vid laga

skiften upprättade kartor. Vid skiften, hemmansklyvnmgar och avvittringar

tillkomna gränser anses åter till sin sträckning bestämda av förrättningskartan

med därtill hörande handlingar (se bl. a. N. J. A. 1912 s. 367 och 1915 s. 32).

Vid dessa slag av jorddelning hava gränserna mellan de olika ägolotterna utmärkts

först å kartan och därefter med ledning av denna å marken. ^ Utmärkandet

av gränserna å kartan har därigenom kommit att betraktas såsom det

väsentliga, utmärkandet på marken såsom en verkställighetsatgärd. I enlighet

härmed anses kartan äga vitsord framför de på marken utsatta gränsmärkena,

så att, örn dessas visning icke överensstämmer med kartans, envar av ragrannarna

äger få gränsens sträckning på marken rättad i överensstämmelse med

kartan. Vad beträffar gränser, som tillkommit vid ägostyckning eller avstyckning,

kan förfarandet vid deras tillkomst hava varit detsamma som vid skifte,

men vanligen hava gränserna mellan styckningslotterna av jordägaren eller i

Gällande

rätt.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr J,\.

upprättat försäljningsavtal bestämts först å marken och därefter vid förrättningen

avfattats å karta, i vilka fall de på marken angivna märkena torde få

anses avgörande för gränsernas rätta sträckning (jfr N. J. A. 1915 s. 32). För

gräns kring avsöndrad lägenhet slutligen är grundläggande den överlåtelsehandling,

genom vilken lägenheten tillkommit. Någon vid fastställd lantmäteriförrättning

utmärkt gräns omkring dylik lägenhet finnes ej, därest ej särskild

gränsbestämningsförrättning företagits eller lägenheten ingått i skifte och gränsen

därvid erhållit karaktär av skifteslinje.

Förrättningskartans med därtill hörande handlingars vitsord i fråga örn

rätta sträckningen av skifteslinjer och därmed likställda gränser gäller

icke, sedan gränsen varit föremål för gränsbestämningsförrättning enligt stadgandena

i 7 kap. lagen örn delning av jord å landet eller motsvarande äldre

stadganden. Vid dylik förrättning bestämmes nämligen gränsen till viss sträckning

på marken, och denna anses orubblig, sedan förrättningen vunnit laga kraft.

Gränsen kan således icke sedermera — utom i vissa fall genom förening — bestämmas

till annan sträckning än den vid gränsbestämningsförrättningen å

marken utmärkta, även örn det efter förrättningen skulle visa sig, att gränsen

icke blivit utmärkt i överensstämmelse med kartan och handlingarna rörande

den jorddelning, vid vilken gränsen tillkommit (jfr t. ex. N. J. A. 1925 s. 177).

Regeln örn kartans och handlingarnas vitsord framför de å marken utsatta

gränsmärkena torde till väsentlig del grunda sig på historiska förhållanden. Det

praktiska intresset av en säker gränsbestämning avsåg i äldre tid blott gränserna

mellan byar. För delaktighet inom by var av ålder viss grund, byamålet,

bestämmande. Visserligen voro inägorna uppdelade genom tegskifte, men jämkning

däri kunde begäras; efter en uppmätning av tomterna i en tegskiftad by

kunde rätta gränserna mellan byamännens andelar i t. ex. åker när som helst

bestämmas. I skogsmark och andra utägor bestod i regel samfällighet mellan

byamännen. I och med att skifte övergått by har byamålet såsom delningsgrund

mellan byamännen ersatts med innehavet enligt kartan, men liksom före

skiftet de å marken utmärkta gränserna mellan byamännens tegar saknade

självständig betydelse gentemot byamålet, så sakna nu de å marken utmärkta

gränserna mellan ägolotterna dylik betydelse gentemot skifteskartan. Det är

en i skifteshandlingarna beräknad och å kartan utmärkt andel av skifteslagets

mark, som utgör föremål för bydelägarens rätt, ej något visst på marken utmärkt

område.

I fråga örn skifteslinjer och därmed likställda gränser förefinnes ofta bristande

överensstämmelse mellan gräns sådan den vid sin tillkomst utmärkts på

marken och dess sträckning enligt karta och handlingar. Skiljaktigheten mellan

kartans visning och den på marken utmärkta gränsen kan stundom vara

betydande. Så är förhållandet särskilt i de skogrikare trakterna av vårt land

med avseende å gränserna i skogsmarken. Att i skogsmark utstaka en längre

rät linje har särskilt med äldre tiders enklare hjälpmedel och arbetsmetoder

mött stora svårigheter. I äldre tid hade skogen ej heller så stort värde, att det

lönade sig nedlägga stora kostnader på utstakning av gränserna mellan skogsskiften.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr b.

9

I fråga om nu berörda ägogränser råder därför ett osäkerhetstillstånd, som

medför stora olägenheter. Jordägare kunna i stor utsträckning icke äga säkerhet

för att de gränser, som de hävda, äro de rätta. Vid en undersökning kunna

de komma att visa sig felaktiga enligt karta och handlingar och på grund härav

böra förflyttas. Denna osäkerhet gäller ej endast ägogränser, som tillkommit

vid äldre jorddelningar, utan även i stor utsträckning gränser, tillkomna

vid sekundära delningar under senare tid. Vid sådana delningar hava nämligen

gränserna kring den ägolott, som skolat delas, ofta icke bestämts, ehuru

förhållandena bort därtill föranleda. Detta har i sin ordning medfört, att i fall

dessa gränser varit felaktigt utmärkta på marken, även de genom den sekundära

delningen tillkomna gränserna blivit felaktiga.

Frågan, huruvida de å marken utsatta gränsmärkena icke borde tillmätas ökad Fråga om

betydelse vid bestämmande av rätta sträckningen av ägogräns, har vid upp- åt g.räns.

repade tillfällen varit föremål för uppmärksamhet dels i samband med arbetet marken,

på lagstiftning rörande ägogränser, dels under förarbetena till 1926 års lag

om delning av jord å landet.

I lagberedningens den 9 oktober 1909 avlämnade förslag till jordabalk,

2 kap., stadgades i överensstämmelse med gällande rätt, att, därest by undergått

skifte, kartan med därtill hörande handlingar skulle i fråga örn gränsen

mellan de särskilda ägolotterna lända till efterrättelse. I utlåtande den 12

mars 1912 över vissa delar av lagberedningens förslag framhöll lantmäteri- 1912.

styrelsen, att ett kraftigt medel mot den rättsosäkerhet, som rådde i fråga örn

gränser, tillkomna genom jorddelning, givetvis vore att övergiva den princip,

som läge till grund för det av lagberedningen ifrågasatta stadgandet, och i

stället lämna vitsord åt den utmärkning, som skett pa marken. Skäl kunde

nämligen anföras även till stöd för en sådan regel. Icke utan fog borde salunda

kunna bland annat sägas, att det vore det på marken synliga resultatet

av en jorddelning — det enda som för övrigt inginge i flertalet jordägares

uppfattning — vilket vunne laga kraft och bleve föremål för fastställelse. Man

leddes därför osökt till tanke på ett preklusionsförfarande av en eller annan art.

Även i sitt utlåtande den 11 augusti 1913 över skifteslagstiftningskommit- ^/3.

téns förslag till lag örn skifte av jord m. m. framförde lantmäteristyrelsen tanken,

att de på marken utmärkta ägogränserna borde äga vitsord framför

karta och handlingar. Lantmäteristyrelsen yttrade i detta utlåtande, att det,

för att bringa alla mer eller mindre oriktiga ägogränser i deras rätta läge —

till den del sådant enligt befintligt kartmaterial vore möjligt — givetvis erfordrades

oberäkneligt arbete och högst betydande kostnader. Denna omständighet

vore ägnad att framhäva angelägenheten av ett förtärande, varigenom

man bleve i tillfälle att skifteslagsvis eller traktvis bereda laga kraft åt på

marken befintliga ägogränser. o

I anledning av det av Kungl. Majit genom proposition nr 70 för 1921 års Vj21- riksdag framlagda förslaget till lag örn ägogränser, vilket i fråga örn skifteslinjer

innehöll nyss återgivna, av lagberedningen föreslagna stadgande, yr
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr -4.

kades i en inom första kammaren väckt motion, nr 179, sådan ändring i förslaget,

att däri komme att föreskrivas, att, därest av å marken förefintliga rå

och rör eller andra märken tydligt framginge, var gräns tidigare legat, dessa

märken skulle äga vitsord före skifteskarta. Andra lagutskottet avstyrkte denna

ändring, enär den skulle strida mot gällande praxis. Av skäl, varom här ej

är fråga, vann förslaget ej riksdagens godkännande.

1934. Under de fortsatta förarbetena till lag örn delning av jord å landet bragtes

frågan om gränsmärkens vitsord åter på tal i lantmäteristyrelsens yttrande den

28 april 1924 över ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lag om

delning av jord å landet. Lantmäteristyrelsen förordade i detta yttrande införande

i lagstiftningen av bestämmelser antingen örn rätt för den enskilde delägaren

i ett byalag att påkalla undersökning av ägogränserna inom hela byalaget,

eller om ett preklusionsförfarande, varigenom de på marken utmärkta

gränserna skulle vinna giltighet. Med anledning härav framhöll hovrättsrådet

B. Wieselgren i en av honom upprättad promemoria, som åtföljde det

till lagrådet den 21 augusti 1924 remitterade förslaget till jorddelningslag, att

åtskilligt talade för att, där ej inom viss tid efter skifte anmärkning mot utstakad

skifteslinjes läge på marken blivit framförd, rätta sträckningen för

linjen skulle för framtiden bestämmas icke med ledning allenast av kartan

och handlingarna rörande skiftet utan först och främst efter de utsatta gränsmärken,

vilkas läge kunde konstateras och vilka befunnes icke hava varit utsatta

för rubbning, eller med andra ord, läget av skifteslinjer skulle, där förhållandena

därtill gåve möjlighet, avgöras enligt de grunder, som gällde beträffande

rågångar i egentlig mening. Spörsmålet syntes emellertid Wieselgren

böra tills vidare anstå och upptagas till behandling först i sammanhang

med frågan örn lagstiftning rörande ägogränser i allmänhet.

1935. Utförligare har frågan behandlats i ett av överlantmätaren i Kopparbergs

län Harald Malmberg den 28 mars 1925 till lantmäteristyrelsen avgivet yttrande

över en skrivelse från delägare i Idbäcks och Mobyns skifteslag i

Malungs socken av nämnda län. I denna skrivelse hade delägarna vänt sig mot

att förrättningsmännen vid ett par hemmansklyvningar inom skifteslaget ansett

sig böra i enlighet med gällande rätt utstaka delningsobjektens yttergränser

enligt de fastställda kartorna från storskiftet, under det delägarna allmänt

önskat godtagande av de från kartornas visning avvikande sträckningar

gränserna fått vid den i sammanhang med skiftet verkställda utstakningen, i

enlighet varmed de allt sedan hävdats. Malmberg har i sitt yttrande lämnat

en utförlig redogörelse för radande förhållanden med avseende å skifteslinjer,

särskilt i Dalarna, samt framhållit, att man för att råda bot mot rättsosäkerheten

borde antingen införa vitsord för en eller vissa delägare att påfordra

gränsreglering inom ett helt skiftesområde, kompletterat med likvidförfarande

liksom vid laga skifte, eller ock jämka gällande praxis eller norm för skifteslinjers

bestämmande å marken; möjligen borde båda utvägarna anlitas.

Malmberg har i nu berörda avseenden i sitt yttrande närmare anfört bland

annat följande:

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr h.

11

Den genom den gjorda framställningen väckta frågan vore en sådan, vilken

länge varit föremål för uppmärksamhet av såväl lantmätare som jordägare och

myndigheter. Den rörde det kända förhållandet, att litet varstädes i riket genom

jorddelningar tillkomna ägogränser eller s. k. skifteslinjer i sina lägen å marken

ej överensstämde med skifteskartornas och till dessa hörande beskrivningars

visning. Detta vore särskilt förhållandet med skogsmarken inom de delar

av Kopparbergs län, till vilka Malungs socken hörde, och vilka varit föremål för

på statens bekostnad eller med understöd av staten verkställda storskiften.

Erfarenheten hade givit vid handen, att de vid storskiftena å inägorna tillkomna

skifteslinjer blivit på sin tid i regel noggrant utstakade. Deras lägen

å marken kunde sägas i allmänhet val överensstämma med kartorna. Förklaringen

härtill vore måhända närmast den, att inägorna vid tiden för storskiftena

kanske i högre grad än nu voro i jämförelse med annan mark av högt

värde, varför även smärre skiljaktigheter i skifteslinjernas lägen voro för delägarna

av betydelse.

Erfarenheten i fråga om skif teslin jern a å skogsmarken ginge i. motsatt riktning.

Såväl vid särskilda rågångsförrättningar som vid de ständiga hemmansklyvningarna

funne man, att dessa ofta ända till milslånga ägogränser ej sällan

utan ofta å marken icke lage på sätt skifteskartorna visade. Dylika skifteslinjer

läge fel i endera eller bägge ändpunkterna i förhållande till kartornas

visning ända upp till 20, 30 och 40 meter eller mera. Ofta visade det sig, att

samtliga skifteslinjer på mitten av en skogstrakt skure en linje, uti vilken de

lage riktigt, men sedermera åt bägge hållen divergerade från den rätta riktningen.

Hela systemet av skifteslinjer kunde på så sätt inom eli skogsruta. vara

snedvridet, varigenom många lotter kunde något så när innehålla given

bredd och areal men ligga på oriktiga ställen. Vissa lotter kunde dock i och

för sig och oberoende av systemets förskjutning i övrigt vara för breda eller

för smala och detta i sådan grad, att man ej kunde säga, att skillnaderna vore

obetydliga. Det förekomma även, att dylika skifteslinjer å kartan vore raka

men å marken ginge i kurvor eller brötes i knän.

Sökte man efter anledningarna till berörda bristande överensstämmelse mellan

mark och karta i skogsmarken, torde man såsom regel ej kunna finna annat,

än att skifteslinjerna helt enkelt blivit vid storskiftena oriktigt utstakade

och markerade. Visserligen förekomme det, att skifteslinjer gånge fram i ormliknande

krökningar eller på annat sätt felaktigt, beroende därpa,^ att de under

senare tider blivit av jordägarna felaktigt upphuggna. .Men såsom allmänt

omdöme torde man få utgå från fel vid storskiftesutstakning.arna..

För nutida uppfattning förefölle det egendomligt, att skifteslinjer kunnat

utstakas med så stora avvikelser från skifteskartorna, som verkligen skett,

eller rättare, att linjer, som efter stakningen och vid framkomsten visat sig

slå så betydligt fel, lämnats orörda och icke genom avpålning eller på annat

sätt ändrats till ett med kartorna överensstämmande läge. Vid första tanken

skulle man måhända vara böjd att tillskriva förhållandet slarv fran lantmätarnas

sida. Så kunde dock i gemen ej vara förhållandet.. Den omständigheten,

att skifteslinjerna å inägojorden vöre väl utstakade, visade att noggrannhet

kunde användas. Förhållandet måste i stället ses i belysning av den .uppfattning,

som gällde vid tiden för utstakningarna och hade sinlund däri, att

skogsmarken i dessa trakter vid tiden för storskiftena och inpå 1800-talet ännu

endast hade ett slumrande värde och att man därför ej ansåg., sig på utstakningcn

behöva eller böra lägga ned ett arbete, som marken då ej ansågs

värd och som skulle erfordrats för att få skifteslinjema i det skick, som med

vår tids uppfattning örn skogsmarkens och skogens värde vore erforderligt.

En numera avgången distriktslantmätare i länet hade berättat, attida han

så sent som omkring 1895 verkställt utstakning av en längre skifteslinje och

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr Jf.

funnit, att linjen gått 7 å 8 meter fel i ena ändpunkten oell därför behövde

avpålas och stakas om, delägarna helt enkelt vägrat att utgöra hantlangning

vid linjens omstakning. De ansågo saken ej värd detta arbete.

Olikhet emellan skifteslinjes läge å marken och kartans visning kunde emellertid

bero ej endast av mindre noggrann utstakning. Skälet kunde även vara

det, att den grundläggande kartans konstruktion vore så avvikande från marken,

att det i ej ringa utsträckning kunde vara beroende av vederbörandes

subjektiva omdöme, hur delningslinjema skulle å marken bestämmas.

Det vore uppenbart, att man vid de fortfarande i Kopparbergs län pågående

hemmansklyvningarna eller andra sekundära förrättningar ständigt stötte på

dylika felaktiga skogsägogränser. Man funne, att det skogsskifte, som skulle

delas, vöre smalare eller bredare än kartan visade. Ett annat skifte visade sig

något så när hålla sin bredd, men befunnes vid undersökning ligga delvis förskjutet

i förhållande till andra. Då ett rubbande av en eller bägge yttergränserna

för ett av de långa smala skogsskiftena ej vore en sak, som endast rörde

dessa två eller tre grannar utan i stället genom förskjutningarna skifte från

skifte hela byar, vore det tydligt, att såväl lantmätare som jordägare noga betänkte

sig, innan ändring och ny rågångsutstakning skedde. Det hade därför,

särskilt då nymätning ej skett utan gammal karta använts, hänt, att skogsskiften

delats, som å marken ej hållit riktig bredd eller som legat helt eller

delvis, förskjutna. Vid senare skeende rågångsregleringar hade dylika utan

föregående ragangsförrättning delade skogsskiften förändrats, varvid vid

klyvningen inom desamma tillkomna och utstakade linjer jämväl förflyttats.

Understundom verkställdes vid klyvningar rågångsförrättningar å skogsskiften,

varvid hävdade gränser för skiften, som skulle klyvas, bleve flyttade.

Detta innebure ofta i angränsande skiften en rubbning, vilken föranledde dessas

ägare att jämväl begära rågångsreglering för att få ut sin rätt. På så sätt

kun de, lavinen komma i gång och reglering ske å hela byskogar. I allmänhet

torde jordägarna hellre, vilja behålla sina gamla gränser. Meri då en delägare

genom rågångsutstakning i sammanhang med klyvning å grannarnas skifte

finge en ribba avskuren å sitt skogsskifte, kunde man ej förtänka honom, att

han genom rågångsåtgärd åt andra sidan sökte få åter sin förlorade mark.

Det torde vara klart, att nu berörda förhållanden åstadkomma rättsförluster,

otrevnad och även osämja. Man kunde överhuvud påstå, att berörda förhållanden

medförde en synnerligen beklaglig osäkerhet och ovisshet i besittningen

och äganderätten. Ågare av dylika skogsskiften kunde exempelvis ej våga

nedlägga kostnader å ^skogsvård utan att först föranstalta örn rågångsreglering.

Och en dylik åtgärd bleve förhållandevis dyrbar, ej sällan kostsammare

än vad saken gällde.

Det förefölle, på grund av det anförda, som örn man. för lösandet av den i

detta ärende ånyo väckta betydelsefulla frågan — vilken rörde icke endast

de storskiftade^delarna av. Dalarna utan stora delar av landet — ej kunde undgå

att slå in på eller åtminstone ytterligare undersöka framkomligheten av de

aY Untmäteristyrelsen vid flera tillfällen redan antydda vägarna. Dessa torde

böra gå ut på antingen bibehållandet av nu gällande norm för skifteslinjers

bestämmande och införandet av vitsord för en eller vissa delägare att påfordra

rågångsreglering inom visst, helt skiftesområde, kompletterat med likvidförfarande

liksom vid laga skifte, eller oek jämkning i nu gällande praxis eller

norm för skifteslinjers bestämmande å marken. Måhända kunde det anses nödigt

att sammanföra dessa bägge vägar.

Ändringen i normen eller principen för bestämmandet av skifteslinjer syntes

böra ske på sätt hovrättsrådet B. Wieselgren ifrågasatt i den av honom år

1924 utarbetade promemorian. Det kunde ju tyckas, att en sålunda föreslagen

princip skulle innebära en orättvisa, då varje delägare därigenom ej

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 4.

13

skulle få, vad han enligt skiftet och delningsgrund skulle lia. Vad som i delägarnas

ögon vunnit laga kraft, vore dock icke karta och delningsbeskrivning,

utan det vore det för dem synliga resultatet av skiftet eller just den vid skiftet

verkställda utstakningen. Vidare vore det ej säkert, att ett rättvisare resultat

erhölles genom utstakning efter skifteskartan. Man finge komma ihåg,

att graderingen vid äldre skiften oftast ej skedde efter de grunder, som nu

ansåges giva marken dess värde. Skogsmarken syntes exempelvis vid storskiftena

hava graderats mest med hänsyn till befintlig standskog och kreatursbete.

Vad ovan utrönts örn anledningarna därtill, att linjernas lägen å marken ej

överensstämde med kartorna, talade jämväl för detta förslag. Det ville förefalla,

som örn en dylik ändrad norm för jordägarna i gemen skulle vara tilldragande.

Många rågångstvister och rågångsändringar skulle undvikas, radande

osäkerhetstillstånd skulle framför allt bortfalla och en jordägare, som

köpte en hemmansdel, skulle i betydligt högre grad än nu.veta, att han finge

behålla den begränsning, som funnes vid köpet. Från inteckningshavamas

sida, vilka ofta måhända till någon överdrift i dylika ärenden åberopats, torde

näppeligen vara något att erinra. För dessa rättsägare torde principen innebära

betydligt större trygghet än fri rätt till förening om rågång. .

Nu vore det visserligen så, att inom åtskilliga skogstrakter gränslinjerna vore

mycket otydliga eller obefintliga och för övrigt krokiga och slingrande,

ehuru de enligt skifteskartan skulle vara raka. I dylika fall liksom i andra

kunde det vara svårt att fastslå, var linjerna ursprungligen utstakats; men.då

torde ej annat återstå än att låta kartan och beskrivningen ensamma ha vitsord.

Örn linjerna på grund av senare upphuggningar och rensningar vore

slingrande och krokiga men ändpunkterna vore kvar sedan den. första utstakningen,

torde marken få gälla i fråga örn ändpunkterna, men linjerna förklaras

skola gå raka.

Skrivelsen från delägarna i Idbäcks och Mobyns skifteslag föranledde ett

förslag av lantmäteristyrelsen till stadgande örn gränsrevision. Vid överlämnandet

till Konungen den 8 juni 1925 av detta förslag yttrade lantmäteristyrelsen,

att det torde vara skäl att låta frågan örn ett preklusionsförfarande anstå

tills vidare i avvaktan på den erfarenhet, som kunde vinnas av det framställda

förslaget örn gränsrevision, i fall detsamma antoges. Förslaget, som överlämr

nades till lagrådet för att tagas i övervägande vid avgivande av tidigare infordrat

utlåtande över förslag till lag örn delning av jord å landet, ledde icke

till någon lagstiftningsåtgärd. Till detta förslag återkommer jag i det följande

under avdelningen Om gränsrevision.

Frågan örn gränsmärkens betydelse blev icke vidare berörd under den fort- Ägogränssatta

behandlingen av förslaget till jorddelningslag. Den upptogs emellertid

ånyo till övervägande av byråchefen Hamrin och hovrättsrådet von Ehrenheim

i deras den 29 juni 1929 avlämnade betänkande.

Byråchefen Hamrin intog visserligen i sitt förslag till lag örn ägogränser

ett stadgande, varigenom skulle lagfästas den i praxis gällande principen, att

karta och handlingar utgjorde norm för rätta sträckningen av gräns, tillkommen

vid jorddelning, men föreslog tillika det viktiga avsteg från denna princip,

att, därest ägogräns vid i laga ordning verkställd förrättning blivit å

marken utmärkt och i enlighet därmed hävdats i femton ar, gränsen skulle anses

hava den sträckning, som utstakningen å marken samt där utsatta märken

angåve.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Hovrättsrådet von Ehrenheim förordade i motsats till Hamrin, att man helt

och hållet övergåve nu gällande princip örn kartas och handlingars vitsord

framför gränsmärken. I fråga örn redan förefintliga skifteslinjer föreslog

han salunda, i viss anslutning till Hamrins undantagsstadgande, föreskrivande

av en tid av tio år, efter vilken ej längre skifteskartan med därtill hörande

handlingar utan de vid skiftet utsatta gränsmärkena, i den mån de kunde

återfinnas och vore orubbade, skulle läggas till grund vid bestämmande av

rätta sträckningen av dylik skifteslinje. Ägare av fastighet, vars gränser

tillkommit vid ett äldre skifte, skulle, örn han önskade rättelse i den vid

skiftet verkställda utmärkningen av gränsen, hava att söka gränsbestämning

inom nämnda tid. Beträffande framtida skifteslinjer föreslogs, att fel i utstakning

av skifteslinje skulle likställas med fel i mätning eller uträkning och att

rättelse i skifteslinjes utmärkning på marken sålunda skulle sökas inom ett år

från det kartan utlämnats till delägarna.

mentsut- inom justitiedepartementet utarbetade lagutkasten innehöllo bestämmel
kasten

11)30. ser syftande till att för framtiden göra flertalet genom jorddelning tillkomna

ägogränser orubbliga i det läge, vari de en gång utmärkts på marken. Bestämmelserna

avsågo såväl redan förefintliga gränser som framdeles tillkommande.

I utkastet till ändringar i jorddelningslagen föreslogs sålunda i 21 kap. 47 §

sådan ändring, att den däri meddelade bestämmelsen örn tid av ett år för

sökande av rättelse av fel i mätningen eller uträkningen vid fastställt skifte

utsträcktes att gälla även fel i utmärkande av skifteslinje å marken. Med

skifte skulle i avseende å utmärkandet å marken av ägogräns likställas ägoutbyte,

utbrytning av servitut utan sammanhang med skifte och förrättning, som

avses i 20 kap. 5 § jorddelningslagen. På marken utmärkt gräns skulle sålunda

efter årets utgång ej kunna ändras utan gälla som rätt gräns, även örn

dess sträckning ej överensstämde med kartans och förrättningshandlingarnas

visning. I anledning av de föreslagna ändringarna i 47 § föreslogos vissa jämkningar

i 48 och 49 §§ samt i rubriken till avdelning F.

Utkastet till lag örn rätta sträckningen av vissa ägogränser innehöll, att,

därest vid skifte, vilket fastställts före lagens ikraftträdande, gräns mellan

ägolotter utmärkts å marken till sträckning, som ej överensstämde med skifteskartans

och därtill hörande handlingars visning, och denna gränsens sträckning

oklandrad iakttagits under tio år efter lagens ikraftträdande, därvid skulle

förbliva. Under de tio åren däremot skulle jordägare, liksom nu, kunna begära

att få skifteslinje rättad i överensstämmelse med karta och skifteshandlingar.

Motsvarande skulle gälla i fråga örn gräns, tillkommen vid annan lantmäteriförrättning,

vid vilken gräns mellan olika ägoområden skolat utmärkas å marken

efter upprättad kartas visning. Vad sålunda föreslagits skulle icke utgöra

hinder att i vissa fall vid gränsrevision även efter de tio åren bestämma gräns

till annan sträckning än den tidigare utmärkta och hävdade.

Till motivering av de föreslagna bestämmelserna anfördes i den vid utkasten

fogade promemorian huvudsakligen följande:

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr -4.

15

Med fog uppställde sig den frågan till besvarande, huruvida man i enlighet

med nu gällande rätt borde betrakta delningen i skifteshandlingar och

på kartan såsom avgörande för fördelningen av byområde^ mellan de olika

skiftesdelägarna. Detta betraktelsesätt torde knappt väl tillfredsställa allmänhetens

rättsuppfattning. Vad som för skiftesdelägarna vore resultatet av ett

skifte vore ej ägoområdets fördelning å karta och i delningsbeskrivning utan

den å marken verkställda uppdelningen i ägolotter. En förflyttning av en

skifteslinje efter skiftets avslutande och fastställande tedde sig därför lätteligen

såsom en materiell orättvisa. Särskilt vore detta fallet, örn längre

tid förflutit efter skiftet och fastigheterna växlat ägare, ofta nog genom

köp, där köpeskillingens storlek bestämts med hänsyn tagen till förhållandena

å marken. En fastighetsköpares intresse vore nämligen oftast knutet

vid fastigheten sådan den iakttoges inom de på marken hävdade gränserna..

I regel beräknades vid fastighetsförsäljning köpeskillingen efter området å

marken och i förekommande fall föreginges köpet av stamräkning av skog. En

förminskning av fastighet till följd av gränsreglering bleve därvid så mycket

betänkligare, som säljaren i regel icke vore hemulsskyldig, då mark frånginge

försåld fastighet genom gränsreglering. Särskilt kännbara förluster kunde

drabba vederbörande vid förflyttning av skifteslinjer i välbeväxt skogsmark

eller å annan mera värdefull mark.

Man kunde väl mot vad sålunda anförts invända, att det vore av vikt att kunna

lita på en vid laga förrättning upprättad karta. Detta vore emellertid under

inga förhållanden alltid möjligt. Bristande överensstämmelse mellan skifteskartan

och de på marken utmärkta skifteslinjerna kunde bero ej endast på fel

vid utstakningen av skifteslinjerna på marken utan även på fel i ägomätningen

vid skiftet. Sådana fel kunde förekomma lika väl som fel vid utstakningen

och förekomme också ofta vid äldre skiften. En äldre karta kunde också

vara otillförlitlig på grund av krympning. ^

I lagstiftningen hade möjligheten att rubba pa de vid ett skifte vidtagna atgärder,

vilka vore grundläggande för byområdets fördelning, starkt begränsats.

För att rättelse skulle vinnas i fråga örn fel i graderingen måste besvär

anföras inom vanlig besvärstid och fel i mätning eller uträkning kunde föranleda

rättelse, endast örn de påtalades inom ett år från det kartan utlämnats till

delägarna. Uti intet av dessa fall kunde senare upptäckt fel föranleda rättelse

i skiftet. Härmed syntes ej kunna väl förenas, att rättelse i fråga örn utstakning

skulle kunna ske när som helst. Ett riktigt resultat av skiftet säkerställdes

ej genom att möjlighet funnes att när som helst rätta fel i utstakningen; en

felaktig delning kunde nämligen lika väl och i fullt ut lika hög grad bero på

fel i mätning, gradering eller uträkning, och dylika fel torde ingalunda vara

lättare att upptäcka för delägarna än fel i utstakningen. Beträffande åtskilliga

äldre skifteskartor gällde för övrigt, att det med hänsyn till sättet för mätningens

utförande och kartläggningen förefunnes sådan bristande överensstämmelse

mellan kartan och marken, att det ej läte sig göra att utstaka gränserna

å marken i full överensstämmelse med kartan.

Då det vore delningen å marken, som vore själva ändamålet med skiftet, så

vore de åtgärder, vilka föreginge skifteslinjernas utmärkande å marken, endast

att anse såsom förberedande. Det syntes alltså icke berättigat att tillerkänna

fördelningen å kartan den självständiga betydelse, som läge däri, att väl denna

fördelning men icke utstakningen å marken vunne laga kraft.

Det borde erinras därom, att den sträckning av skifteslinje, som sedermera

vid särskild gränsbestämningsförrättning utmärktes å marken, ansåges orubblig,

när förrättningen vunnit laga kraft (se N. J. A. 1925 s. 177).. Vid gränsbestämningsförrättningen

skedde dock utstakningen liksom vid själva skiftet

med ledning av skifteskartan; och det vore att märka, att resultatets riktig
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

het viel en gränsbestämningsförrättning rörande en enda skifteslinje ofta vore

tvivelaktigare. Det kunde nämligen vara svårare att nå ett gott resultat vid

utstakning av endast en gränslinje än vid utstakning av ett flertal med varandra

sammanhängande.

Påpekas borde ock, att den noggrannhet i mätningstekniskt avseende, som

man velat vinna genom förordningen den 17 december 1920 (nr 850) angående

sättet för utförande av vissa mätningsarbeten m. m. (mätningsförordningen),

torde medföra, att åtminstone beträffande de förrättningar, där bestämmelserna

i nämnda förordning länt till efterrättelse, några större skiljaktigheter

mellan skifteskarta och å marken utmärkta gränser icke torde

komma att föreligga.

Vad sålunda anförts torde tala för, att, där ej inom viss tid efter skifte anmärkning

gjorts mot utmärkandet av skifteslinje å marken, rätta sträckningen

för linjen skulle för framtiden bestämmas icke med ledning allenast av kartan

och handlingarna rörande skiftet, utan först och främst efter de utsatta

gränsmärken, vilkas läge kunde konstateras och vilka befunnes icke hava varit

utsatta för rubbning.

I fråga örn klandertidens längd torde icke föreligga anledning att ifrågasätta

längre sådan än som gällde för sökande av rättelse av fel i mätning

eller uträkning vid fastställt skifte eller ett år.

Örn jämkning av skifte skulle ske i anledning av fel i mätning eller uträkning,

torde därvid böra vidtagas alla de rättelser, som av felet påkallades.

Detsamma torde böra gälla även om fel i utstakning. Örn alltså befunnes^,

att en felaktighet i sådant avseende ginge igen i flera olika ^ linjer, torde på

klagomål av en enda skiftesdelägare böra ske rättelse i fråga örn alla de

skifteslinjer, vilkas lägen påverkades av det påvisade felet. Under de villkor,

som stadgades i 16 kap. 6 § jorddelningslagen, torde jämväl fel i utmärkandet

av skifteslinje böra kunna få rättas genom bestämmelse av vederlag i penningar.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts, hade föreslagits erforderliga

ändringar i 21 kap. 47 och 48 §§ jorddelningslagen angående rättelse i skifte.

De skäl, vilka andragits till stöd för införandet av en klandertid i fråga

örn behörigen utmärkta skifteslinjer, hade i stort sett giltighet ej endast i fråga

örn blivande skifteslinjer utan även beträffande redan förefintliga. Vad anginge

dessa komme härtill, att den omständigheten, att gränser mellan skifteslotter

under längre tid lämnats oklandrade i viss mån innebure ett slags godkännande

från fastighetsägarnas sida av den en gång gjorda utstakningen. Även

om en bestämmelse, att efter viss tid rätta sträckningen av redan nu befintliga

skifteslinjer skulle bestämmas i första hand efter de gränsmärken, som kunde

återfinnas och vore orubbade, icke finge betydelse för alla felaktiga eller ovissa

gränser, vore dock frågan örn beredande av rättskraft åt redan förefintliga, i

behörig ordning å marken utmärkta gränser mellan vid skifte utlagda ägolotter

av den största betydelse.

I fråga om dessa gränslinjer kunde det emellertid sättas i fråga, huruvida

den i fråga örn blivande gränser föreslagna tiden av ett år för klander vore

tillräcklig. Den omständighet, att nu gällande rättspraxis lämnade vederbörande

jordägare öppet att när som helst påkalla undersökning av utstakningens

riktighet, måste givetvis redan i och för sig föranleda till att en preklusionstid,

varigenom denna rättighet avskures, borde tillmätas tämligen lång. För

övrigt kunde i motsatt fall icke utan skäl befaras, att det åsyftade resultatet

icke vunnes, utan att i stället jordägare, som icke medhunne att göra de närmare

undersökningar, vartill anledning eventuellt kunde förefinnas, i större

utsträckning än vad annars skulle blivit fallet, begärde gränsbestämningar

till förekommande av att en eventuellt felaktig gräns bleve för ali framtid be
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lt.

17

ståndande. Om däremot så lång klandertid tillförsäkrades jordägarna, att möjlighet

förefunnes till närmare undersökningar och överväganden, förfölle varje

anledning för jordägarna att blott för undvikande av en preklusionsbestämmelses

rättsverkan inleda ett gränsbestämningsförfarande, som måhända annars

ej skulle hava påkallats. Givetvis kunde olika tider ifrågakomma. Örn

en övergångstid av tio år valdes, syntes densamma vara så tillräcklig, att inga

som helst av de olägenheter, vilka kunde befaras vid en kortare tillmätt övergångsperiod,

komme att göra sig märkbara.

Vid bedömande av huruvida gräns oklandrad iakttagits under tio år efter

det lagstiftningen trätt i kraft, torde avseende ej böra fästas vid mindre skiljaktigheter

mellan den hävdade linjen och den vid förrättningen utmärkta. För

att gräns skulle kunna sägas vara utmärkt vid förrättning, som åsyftades,

borde erfordras, att gränsen vid förrättningen utmärkts i behörig ordning;

i fall, där gränserna efter skifte eller annan jorddelningsförrättning utmärkts

å marken av delägarna själva, bleve lagstiftningen sålunda ej tillämplig. . Vid

tvekan huru gränsmärken tillkommit borde antagas, att de tillkommit i behörig

ordning.

I enlighet med vad sålunda anförts hade föreslagits, att i en särskild lag

skulle stadgas, att, därest vid skifte, vilket fastställts, innan ändringen i

21 kap. 47 § jorddelningslagen trätt i kraft, gräns mellan ägolotter utmärkts

å marken till sträckning, som ej överensstämde med skifteskartans och därtill

hörande handlingars visning, och denna gränsens sträckning oklandrad

iakttagits under tio år efter det nu ifrågavarande lag trätt i kraft, därvid

skulle förbliva.

Vad i det föregående anförts hade haft avseende å skifteslinjer. Det vore

också med avseende å dem som en lagändring skulle få sin huvudsakliga betydelse.

Med skifteslinje vore i nu ifrågavarande avseende helt att jämställa gränslinje

tillkommen vid hemmansklyvning. Även gräns tillkommen vid awittring

ansåges med avseende å normen för bestämmande av dess rätta sträckning

hava samma karaktär som skifteslinje; karta och handlingar rörande avvittringen

ansåges sålunda bestämmande (se N. J. A. 1919 s. 382). Även vad som

anförts i det föregående torde äga tillämpning på awittringslinjer. Emellertid

förekomme hemmansklyvning ej längre såsom särskild form av jorddelning och

awittringsverket vore numera avslutat. Nya hemmansklyvnings- och avvittringslinjer

kunde sålunda ej tillkomma. Beträffande redan förefintliga dylika

linjer torde motsvarande bestämmelse som rörande skifteslinjer böra meddelas.

I förslaget till nyssberörda särskilda lag hade också intagits ett stadgande,

att vad däri sades örn skifteslinjer även skulle gälla, där vid annan lantmäteriförrättning,

vid vilken gräns mellan olika ägoområden skolat utmärkas å marken

efter upprättad kartas visning, förelupit fel vid utmärkandet av sådan

gräns.

Vad härefter anginge frågan i vad mån särskilda bestämmelser fordrades

angående gränser tillkomna i samband med ägostyckningar och avstyckningar,

så vore vid dessa i regel upplåtelse av visst område på marken det primära,

till vilken sedan förrättningen hänförde sig. I dylika fall vore enligt redan

tillämpad rättspraxis de vid förrättningen på marken utmärkta gränserna avgörande,

och kartan innefattade sålunda endast ett bevismedel, i händelse

ovisshet rådde örn dessa gränsers sträckning (se N. J. A. 1915 s. 32). I dessa

fall erfordrades sålunda inga särskilda lagstadganden. Det nu sagda hade tilllämpning

på sådana upplåtelser, där upplåtelsen föreginge delningen. I de

Bihang lill riksdagens protokoll 193%. 1 sami. 4 haft. (Nr 4). 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Yttranden

över departements''

utkasten.

Länsstyrel
serna.

fall åter där delning ägde rum då ännu fastigheten befunne sig i en ägares

hand, kunde förhållandena ställa sig i viss män olika. Hade, efter det delningsförrättningen

ägt rum, en försäljning kommit till stånd med utvisande

av de på marken utmärkta gränserna, torde en domstol komma att anse dessa

grundläggande för köpeavtalet. Hade åter till grund för avtalet legat den vid

förrättningen upprättade kartan, kunde resultatet bliva ett annat. I ena som

i andra fallet bleve det avgörande emellertid en tolkning av upplåtelsen, vilken

lämpligen borde hänskjutas till domstols bedömande. Någon ändring i vad

sålunda i dessa senare fall torde gälla beträffande genom ägostyckning och

avstyckning tillkomma gränser, torde ej'' vara påkallad eller lämplig. (Jordavsöndringar

komme i detta sammanhang ej i fråga, då kring dem ej funnes

några vid fastställd lantmäteriförrättning utmärkta gränser.)

Gränser tillkomna vid ägoutbyten, utbrytningar av servitut utan sammanhang

med skifte samt förättningar enligt 20 kap. 5 § jorddelningslagen torde åter

med avseende å normen för bestämmande av deras rätta sträckning äga samma

karaktär som skifteslinjer. Samma skäl, som talade för införande av klanderoch

preklusionstid beträffande utmärkandet av skifteslinjer, gjorde sig därför

gällande även i fråga örn dessa gränser. Ändring hade därför föreslagits i

21 kap. 47 § jorddelningslagen i syfte att införa samma klandertid beträffande

utmärkandet av gränser av nämnda slag som beträffande utmärkandet

av skifteslinjer. Att stadgandena i lagen örn rätta sträckningen av vissa ägogränser

skulle bliva tillämpliga på ifrågavarande gränser följde därav, att

nu berörda förrättningar vore att beteckna såsom ''lantmäteriförrättning, vid

vilken gräns mellan olika ägoområden skolat utmärkas å marken efter upprättad

kartas visning’.

Vid avsättande av mark till gemensamhetsskog utan sammanhang med skifte

torde fastställandet av gränserna på marken bliva det primära och för dessa

förrättningars del torde därför ändring i jorddelningslagen icke vara behövlig.

Om en delägare i ett skifteslag inom de tio åren begärde gränsbestämning

kring sin ägolott och det därvid befunnes, att ej endast gränserna kring hans

ägolott enligt skifteskartan blivit felaktigt utmärkta utan att en allmän förskjutning

av samtidigt tillkomna ägogränser ägt rum vid dessas utmärkande,

borde samtliga delägare i skifteslaget, vilka härav berördes, äga rätt att även

få sina gränser rättade i enlighet med kartan, trots att till äventyrs dessa gränser

oklandrade iakttagits under tio år. Möjlighet att få dessa gränser bestämda

samtidigt med gränserna kring förstnämnda ägolott skulle komma att förefinnas

enligt de stadganden örn gränsrevision, vilka föresloges i departementsutkastet.

Utan ett särskilt stadgande i lagen örn rätta sträckningen av vissa ägogränser

skulle emellertid, därest de tio åren gått till ända, såsom gränsernas rätta

sträckningar komma att anses de å marken utmärkta. Ett stadgande erfordrades

därför av innehåll, att vad i 1 § i sistnämnda lag stadgades ej utgjorde hinder att

i nu berörda fall bestämma ifrågavarande gränser till andra sträckningar än

de tidigare utmärkta och hävdade.

De flesta av de hörda myndigheterna hava tillstyrkt de föreslagna bestämmelserna

eller förklarat sig icke hava haft något att erinra mot dem.

Av länsstyrelserna hava endast länsstyrelserna i Blekinge, Hallands, Jämtlands

och Norrbottens län haft något att i huvudsak invända. Länsstyrelsen i

Blekinge län har funnit det betänkligt att giva en under tio år oklandrat iakttagen

men dock oriktig gränssträckning, låt vara att den utmärkts vid förrättning

i behörig ordning, vitsord framför den till den laga kraftvunna för
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. HajJs proposition nr 4.

19

rättningen hörande kartans visning. Länsstyrelsen i Hallands län har ansett

det icke tillrådligt att på sätt föreslagits i den särskilda lagen avskära möjligheterna

att vinna rättelse i de ofta mycket stora felaktigheter, som vidlåda

gränslinjernas utmärkande å marken i äldre tider. Det har ock synts länsstyrelsen

ibland vara svårt att bevisa, huruvida förefintliga rösen och andra

gränsmärken åstadkommits av behörig förrättningsman eller endast av delägarna

själva, i vilket senare fall desamma enligt promemorian icke skulle

få orubblighet ens efter de tio årens förlopp. Länsstyrelsen i Jämtlands län

har avstyrkt förslaget, i vad det avser äldre ägogränser. Fastställandet av

de för preklusionsförfarandets tillämpning uppställda förutsättningarna - att

gränsen utmärkts i behörig ordning och att sträckningen oklandrat iakttagits

— vore, enligt länsstyrelsens mening, en mycket vansklig för att icke säga

omöjlig uppgift. Frånsett bevisvanskligheterna förefölle det ovisst, örn utsättandet

av gränsmärken exempelvis i fjälltrakter vore tillräckligt noggrant för att

erhålla vitsord framför kartan. Riktigheten av den i promemorian uttalade

uppfattningen, att i regel vid fastighetsförsäljning köpeskillingen beräknades

efter området å marken, kunde sättas i fråga, i det att köparen ofta torde få

nöja sig med att besiktiga delar av skogsmarken samt efter karta och handlingar

göra en överslagsberäkning av den produktiva arealen och skogstillgången

därå. Det förefölle därför länsstyrelsen sorn örn det skulle vara

mera tjänligt för rättssäkerheten att allt fortfarande låta kartan med handlingarna

äga vitsord. Länsstyrelsen i Nor vbottens län slutligen har funnit anledning

föreligga att på ifrågavarande område framgå med största försiktighet.

Gällande regler vore betingade av historiska förhållanden och djupt rotade i det

allmänna rättsmedvetandet. Gränsmärken kunde lätt nog rubbas och det mäste

ofta möta stora svårigheter att bevisa att sådan rubbning ägt rum. Därför

bleve kartan i regel ett säkrare bevismedel för gränsens rätta sträckning än

mer eller mindre permanenta gränsmärken på marken. 4

I sina yttranden hava länsstyrelserna jämväl till behandling upptagit bland

annat följande särskilda spörsmål.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har berört den i utkastet uppställda förutsättningen

för inträde av preklusion, att gräns skulle hava oklandrat iakttagits

under preklusionstiden, och därvid framhållit, att det i fråga örn vidsträckta

och avlägset belägna skogsmarker säkerligen ofta icke kunde angivas,

huruvida de på marken utstakade gränserna iakttagits, enär några omständigheter,

antydande vilken mark, som ansetts höra till viss fastighet, mången

gång icke kunde åberopas. På grund härav syntes det för preklusionens

inträdande icke böra fordras mera än att gränserna lämnats oklandrade. Därest

det visades, att de å marken utmärkta gränserna icke iakttagits, torde dock

preklusion icke böra inträda. Samma fråga har även behandlats av länsstyrelsen

i Jämtlands län, som därvid påpekat, att i avseende å hävdandet bevisningen

syntes bliva förenad med stora svårigheter. Som bekant hägnades i

Norrland i regel icke mellan de långsträckta skogsskiftena. Där betning ägde

rum, strövade kreaturen därför obehindrat över skiftena. I övrigt nyttjades

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr -4.

Överlant
mätarna.

skogsmarken i allmänhet icke annat än genom avverkning, och det torde väl

bliva just avverkningen, som väckte tvisten örn gränserna till liv.

I avseende å preklusionstidens längd har länsstyrelsen i Örebro län ansett

sig böra förorda en förkortning av den föreslagna tiden till femi år,

medan länsstyrelsen i Västernorrlands län däremot ansett det böra tagas

under övervägande, huruvida icke en längre preklusionstid, förslagsvis

tjugu år, borde stadgas. Det syntes nämligen sistnämnda länsstyrelse vara

förenat med synnerligen stora svårigheter för ägare av större och mera svårtillgängliga

skogsmarker att utröna örn ägogränserna överensstämde med skifteskarta

och handlingar. Först efter mycket lång tid, ofta endast i samband

med en senare lantmäteriförrättning, torde enligt länsstyrelsens mening en felaktig

gränsutstakning kunna upptäckas.

Slutligen har med avseende å lagstiftningens omfattning länsstyrelsen i

Stockholms län ifrågasatt, huruvida icke den föreslagna lagen örn rätta

sträckningen av vissa ägogränser borde utsträckas att avse jämväl gränser,

tillkomna vid ägostyckningar och avstyckningar.

överlantmätarna hava i allmänhet tillstyrkt de föreslagna bestämmelserna.

Endast fem hava haft erinringar att framställa mot förslagets huvudgrunder,

överlantmätaren i Kalmar län har funnit det föreslagna preklusionsförfarandet

kunna missgynna inteckningshavare, i det att en person, som ägde

tvenne intill varandra liggande fastigheter, skulle kunna med berått mod ändra

mellan fastigheterna befintliga rå och rör och därigenom godtyckligt förminska

den ena fastighetens värde. Överlantmätaren i Malmöhus län har avstyrkt

den föreslagna lagstiftningen med hänsyn till dess innebörd att förminska

betydelsen av den å skiftet meddelade fastställelse^ överlantmätaren

i Hallands län har avstyrkt förslaget dels med hänsyn till svårigheterna att

på ett effektivt sätt bringa lagen till jordägarnas kännedom, dels ock av fruktan-

för stor anhopning av gränsbestämningsförrättningar inom den föreslagna

tioårsperioden, överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län har funnit möjligheten

till rättelse i utmärkandet å marken av blivande skifteslinjer icke böra

vara bundet till så kort tidsfrist som ett år. Överlantmätaren i Västernorrlands

län slutligen har funnit sig icke vara fullt övertygad örn nyttan av ett preklusionsförfarande

huvudsakligen av det skäl, att detsamma säkerligen skulle

leda till att enligt karta och handlingar i hög grad felaktiga gränser kunde

bliva såsom orubbliga bestående.

överlantmätarna hava i sina yttranden jämväl berört bland annat följande

särskilda spörsmål.

Frågan huruvida det, såsom i promemorian göres gällande, bör vara en förutsättning

för inträde av preklusion, att de laga gränsmärkena kvarstå orubbade,

har varit föremål för uttalanden av överlantmätarna i Östergötlands och örebro

län, vilka ifrågasatt, huruvida icke preklusion borde inträda även i de

fall, då de en gång utsatta gränsmärkena ersatts av exempelvis diken, gärdesgårdar

eller därmed jämförliga gränsskillnader. Överlantmätaren i Västmanlands

län har påpekat de svårigheter, som kunna möta att efter preklusions
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr i.

21

tidens utgång utstaka enstaka skifteslinjer, exempelvis å en bys skog, i vilka

alla gränsmärken saknas. Vid utstakning av dylik linje ginge det ej att enbart

följa karta och handlingar, utan hänsyn måste tagas till närliggande fastlåsta

gränslinjer.

I avseende å den uppställda fordran på hävd för preklusions inträde har

överlantmätaren i Jönköpings län påpekat, att i en lång skifteslinje kunde

finnas endast ett eller ett par råmärken, mellan vilka den enligt kartan raka

linjen, sådan den på marken hävdades, slingrade sig i ett flertal bukter

och krökningar, samt framhållit, att i dylika fall det borde vara de på marken

befintliga råmärkena, som efter preklusionstidens utgång borde äga vitsord

och bliva gällande, och att gränsen sålunda vid framtida gränsbestämningsförrättning

borde utstakas i rak linje mellan dessa. Överlantmätaren i Kopparbergs

län har framhållit, att det stundom hände, att en skifteslinje, som enligt

kartan skulle vara rak, på marken hävdades i krokig sträckning mellan

tvenne i behåll varande ändrösen utan att visare funnes i den krokiga linjen,

överlantmätaren ansåge tveksamt, huru i ett dylikt fall vid gränsbestämningsförrättning

efter preklusionstidens utgång borde förfaras, där förening om gränsens

sträckning icke kunde träffas. Det föreslagna villkoret, att gräns skulle å

marken hava utmärkts vid skifte till den sträckning, vari den hävdades, torde

överhuvudtaget i alltför många fall föranleda tvekan örn preklusionsbestämmelsens

tillämplighet. Svårigheten skulle bliva avsevärt mindre, örn sådan

ändring vidtoges, att rätta sträckningen av ägogräns bestämdes med ledning

av karta och handlingar först och främst efter de utsatta gränsmärken, vilkas

läge kunde konstateras och vilka befunnes icke hava utsatts för rubbning,

överlantmätaren i Gävleborgs län har uttalat, att det vid gränsbestämningar

i skogsmark förekomme synnerligen ofta, att någon exakt hävdelinje ej kunde

konstateras. Detta vore särskilt fallet i avlägsna skogstrakter, där skogsskötsel

endast bestode i avverkning, så snart beståndet vore avverkningsbart.

Det vore i våra egentliga skogsbygder icke ovanligt, att de olika skogstrakterna

ej i awerkningssyfte beträddes oftare än vart femtionde år. Att i sådana

trakter fixera en viss hävdelinje skulle ofta bliva synnerligen svårt, åtminstone

å platser, där rösläggning endast sparsamt förekommit. Understundom förelågc

det fall, att flera hävdelinjer funnes. Vore rösläggningen gles, bleve

markägarna nödsakade att i samband med avverkningar själva verkställa

uppstakning av gränslinjen. På dylikt sätt tillkomna linjer vore ofta långtifrån

raka och föranledde icke sällan ägaren av angränsande mark att å sin

sida uppgå linjen. På detta sätt kunde olika versioner av samma linje uppstå.

Mot den i utkastet föreslagna pr eklusion silden av tio år hava fyra överlantmätare

framställt erinringar. Deras önskningar gå dock i motsatta riktningar.

överlantmätarna i Jönköpings och Västernorrlands län anse den föreslagna

tiden för kort och föreslå femton respektive tjugu år. Den förre hänvisar

härvid till de osäkra förhållanden, som för närvarande råda med avseende

å äldre sekundära gränser. Den senare anför som skäl för den längre

tiden farhågor för en allt för stor anhopning av ansökningar örn gränsbestämning

under en kortare preklusionstid. överlantmätarna i örebro och Kopparbergs

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

läll anse däremot, att en kortare preklusionstid bör bestämmas. Överlantmätaren

i Örebro län, vilken framhåller såsom önskvärt, att rubbning- av vid skiftesförrättning

bestämda gränser måtte ifrågakomma i så liten utsträckning som möjligt,

föreslår med hänsyn härtill, att preklusionstiden sättes till ett år. Överlantmätaren

i Kopparbergs län föreslår preklusionstiden till fem år under framhållande,

att man med hänsyn till den nya mätningsförordningen torde kunna räkna

med att för närvarande alla ägogränser, som i mera avsevärd mån hava annan

sträckning å marken än å kartan, redan under i det allra närmaste tio års tid

utan klander hävdats som gräns mellan respektive fastigheter.

Lantmäteri
styrelsen.

Äldre ägogränser.

Styrelsens

majoritet.

Lantmäteristyrelsen (byråcheferna Palm och Sandberg) har i vad förslaget

avser äldre ägogränser tillstyrkt detsamma.

I sitt yttrande erinrar lantmäteristyrelsen till en början om sina tidigare

gjorda uttalanden i saken samt fastslår, att det otvivelaktigt förhölle sig så,

att ägogränser, som uppkommit genom skiftesförrättningar av olika slag eller

genom avvittring, i viss omfattning till sina sträckningar på marken icke överensstämde

med kartors och därtill hörande beskrivningars visning. Lantmäteristyrelsen

framhåller vidare, att anledningen till att större olägenheter härav

först jämförelsevis sent framträtt huvudsakligen hade sin grund däri, att

anspråken på överensstämmelse mellan karta och mark under de senaste årtiondena

blivit i hög grad skärpta, samt anför härutinnan:

Tidigare hade inom ett skifteslag, som undergått skifte, kunnat förekomma

ganska avsevärda skiljaktigheter mellan kartan och marken i fråga örn skifteslinjernas

sträckning, utan att detta föranlett rättelse vid sekundära delningsförrättningar.

Hade tydliga gränsmärken funnits, och ingen tvist örn yttergränserna-s

sträckning yppats, hade de vanligen följts vid delningen, om ej skiljaktigheten

varit alltför i ögonen fallande. Ägodelningsrätten, som haft att pröva

förrättningen, hade saknat möjlighet att undersöka den tekniska sidan av förrättningens

handläggning, och så hade förrättningen vanligen blivit fastställd.

,Vad som i ett slag förändrat situationen hade varit den omorganisation av lantina

teristaten,. som genomförts år 1909. Genom denna hade förste lantmätarna

förvandlats till byråtjänstemän, vilka fått sig ålagt bland annat att granska de

praktiserande lantmätarnas arbeten, och den 25 januari 1909 hade chefen för justitiedepartementet

utfärdat ett cirkulär till samtliga häradshövdingar och rådhusrätter

i riket, vari framhållits önskvärdheten av att kartor och handlingar rörande

lantmäteriförrättningar före deras prövning och fastställelse underkastades

lantmäteriteknisk granskning genom förste lantmätaren. Ehuru den tekniska

granskningen sålunda icke varit obligatorisk, hade den dock så gott som

omedelbart blivit regel. I lantmäterikontoret hade förste lantmätaren haft tillfälle

att genom jämförelse med kartan rörande den tidigare delningen undersöka,

huruvida delningsobjektets gränser överensstämt med denna, och sålunda upptäckta

avvikelser mellan. de primära skifteslinjernas sträckning enligt kartan

och på marken hade blivit en mycket vanlig orsak till vägrad fastställelse och

återförvisning för ny handläggning. En ytterligare skärpning i här berörda avseende

hade tillkomsten av 1920 års mätningsförordning medfört, varigenom i

det svenska lantmäteriet införts vida strängare begrepp i fråga örn erforderlig

noggrannhet än tidigare varit rådande.

Efter att hava framhållit, att den tekniska granskningen, som numera enligt

jorddelningslagen vore obligatorisk, otvivelaktigt varit till stor nytta, enär

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr b.

23

genom densamma lantmätarna tvungits att vid förekommande jorddelningsförrättningar

ägna vederbörlig omsorg åt rågångsfrågornas behandling, uttalar

lantmäteristyrelsen, att den stränga fordran på överensstämmelse mellan

kartan och marken, som numera upprätthölles, på många håll även haft verkningar,

som för vederbörande jordägare varit mindre lyckliga. I denna del anför

styrelsen:

Inom skifteslag, där avvikelser mellan kartan och marken i fråga örn skifteslina

enias sträckning mera allmänt förekommit, hade i samband med sekimdara

delningsförrättningar och fristående gränsbestämningar framtvungits

omfattande och dyrbara undersökningar för bestämmande av gränslinjernas

rätta sträckning. Och sedan en gränslinje salunda blivit flyttad till överensstämmelse

med kartan, hade den tappande parten nödgats begära ny gränsbestämning

för att av en annan granne få ersättning för vad han förlorat, balunda

hade mångenstädes tillskapats en allmän rättsosäkerhet med åtföljande

osämja och vantrevnad. Därtill komme att mången ^gjort stora förluster genom

att han utan ersättning måst avträda sparad ståndskog eller verkställda

odlingar eller genom att honom tillhörig byggnad eller anläggning kommit att

falla utom området för hans fastighet. Till dessa olägenheter komma andra

och svårare, då gränsförflyttningen drabbade en skifteslott, inom vilken tidigare

verkställts sekundär delning, som .sålunda, rubbades, eller från vilken

genom avsöndring eller avstyckning avskilts områden, vilka genom gränsflyttningen

bleve helt eller delvis liggande utom stamfastighetens område, ^slutligen

borde icke heller förbises de avsevärda direkta kostnader, som alla dessa

gränsbestämningar förorsakade landets jordägare. Enligt verkställda beräkningar

hade de årliga kostnaderna sedan år 1910 mer än . fördubblats och

kunde nu beräknas uppgå till omkring 500,000 kronor. Därtill komme rättegångskostnader,

som icke läte sig ens tillnärmelsevis beräkna.

Under erinran, att lantmäteristyrelsen redan i sitt yttrande den 12 mars 1912

över lagberedningens förslag till ny jordabalk framkastat tanken pa ett preklusionsförfarande

såsom det enda effektiva botemedlet mot den radande osäkerheten

i fråga örn befintliga skifteslinjer och därmed jämställda ägogränser

—- en tanke som ånyo framförts i styrelsens utlåtande den 28 april 1924 angående

förslag till jorddelningslag —- framhåller styrelsen, att erfarenheterna

från de senare åren icke givit styrelsen anledning att ändra mening, samt yttrar

vidare:

Styrelsen hade fastmer ytterligare stärkts i sin uppfattning örn nyttan och

nödvändigheten av ett preklusionsförfarande, enligt vilket efter, den stadgade

preklusionstidens utgång, skifteslinjer, varl å marken funnes i behörig ordning

nedsatta gränsmärken, skulle förbliva i denna sträckning.. Den förebragta

utredningen syntes giva vid handen, att. en lagstiftning i denna

riktning hade starkt stöd av allmänna meningen såväl bland den

jordägande befolkningen som bland lantmätarna. Emellertid hade även höjts

varnande röster, vilka ej torde böra lämnas obeaktade. Salunda hade framhållits,

att det föreslagna preklusionsförfarandet innebure en fara, för rättssäkerheten,

därest efter preklusionstidens utgång ägogränser, varl ej. funnes

några gränsmärken, måste utstakas exakt efter, kartan. Detta torde ej kunna

bestridas, men styrelsen förmenade, att preklusionsförfarandet med nödvändighet

måste förutsättas medgiva tillbörligt hänsynstagande till de fastlåsta gränserna.

Örn t. ex. fyra i följd efter varandra liggande ägoskiften A, B, C och

D vid den i samband med skiftet verkställda utstakningen samtliga förskju
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

tits 30 meter längre söderut än kartan visade, och gränserna mellan A och B

samt mellan C ochD genom preklusionsbestämmelserna blivit fastlåsta i den

sträckning de hade å marken, så torde icke gränsen mellan B och C, vari gränsmärken

antoges saknas, sedermera rimligen kunna på grund av kartans visning

iortlyttas 30 meter norrut in på ägoskiftet B, utan det sannolika vore,

nion e? eventuell gränsbestämnmgsförrättning samma skifteslinje måste bibehållas

i den sträckning den hade på marken. På detta sätt torde inom ett

stort antal skifteslag, där mera omfattande felaktigheter i utstakningen förelage,

elter preklusionstidens utgång flertalet av de skifteslinjer, vari gränsmärken

saknades, bliva bundna vid deras dittills hävdade sträckning på marJken,

oaktat denna icke överensstämde med kartans och handlingarnas visning

I sjalva verket torde här berörda fråga vara av den vikt att därav berodde,

örn ett preklusionsförfarande överhuvud kunde anses tillrådligt eller icke.

Mäste man av principiella skäl intaga den ståndpunkten, att efter preklusionstidens

utgång en skifteslinje, vari gränsmärken saknades, skulle utstakas

ef?£t <?.iter kartan med tillhörande handlingar även i det fall att angränsande

SKiltesnnjer blivit fastlasta i läge, som avsevärt skilde sig från kartans visning,

torde sa stor risk för orättvisor och i många fall fullkomligt rätts
aven

föreligga, att styrelsen ansåge sig böra avstyrka hela lagstiftningen.

hinge man däremot jämka utstakningen efter de fastlåsta linjerna,

tordell de flesta fall ett materiellt något så när tillfredsställande resultat kunna

uppnäs. Att emellertid ett sådant haltande mellan två olika principer kunde

antagas stundom medföra mycket svårlösta konflikter ville lantmäteristyrelsen

ingalunda fördölja.

Efter att vidare hava ingått på de skäl, som av överlantmätarna anförts mot

införande av ett preklusionsförfarande, samt funnit desamma icke kunna tillerkännas

avgörande betydelse, framhåller lantmäteristyrelsen sammanfattningsvis,

att nyttan av preklusionsförfarandet vore så stor, att de risker för

besvärligheter i vissa avseenden, som tilläventyrs kunde föreligga, icke borde

avskräcka fran införande av ett sådant förfarande.

I de av överlantmätarna till behandling upptagna särskilda spörsmålen har

lantmäteristyrelsen gjort i huvudsak följande uttalanden.

Den ° ifrågasatta utsträckningen av preklusionsförfarandet till att omfatta

även sådana skifteslinjer, vari lagliga gränsmärken icke längre funnes kvar,

funne lantmäteristyrelsen leda till alltför betänkliga konsekvenser för att kunna

tillstyrkas. I vissa fall, t. ex. i fråga örn parallella gränslinjer i skogsmark,

torde man emellertid, såsom styrelsen i annat sammanhang i sitt yttrande

framhållit, vid bestämmande efter preklusionstidens utgång av gränslinje,

i. vilken gränsmärken icke funnes, bliva nödsakad för att komma till ett rimligt

resultat^ taga hänsyn till närliggande gränslinjer, i vilka gränsmärken

funnes i behåll och vilka sålunda vore bundna till sin sträckning på marken.

Pa detta satt droge det föreslagna preklusionsförfarandet med sig såsom en

nödvändig konsekvens, att stundom även gränser, vari gränsmärken saknades,

efter preklusionstidens utgång ej längre kunde bestämmas enbart med ledning

av kartan och skifteshandlingarna utan måste anses bundna vid deras dittills

hävdade sträckning på marken. Detta torde dock få betraktas som en nödfallsutväg,

som icke borde tillgripas annat än då tvingande skäl förelåge.

I det framhållna fallet, att en skifteslinje, som enligt kartan skulle vara rak,

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr h.

25

på marken hävdades i krokig sträckning mellan tvenne i behåll varande andresen

utan att visare funnes i den krokiga linjen, syntes det lantmäteristyrelsen

väl ligga närmast till hands, att förrättningsmännen beslöte att gränsen skulle

gå rak mellan androsena såsom kartan utvisade, men förmenade styrelsen, på

sätt den tidigare framhållit, att fall kunde finnas, då gränsen med hänsyn till

sträckningen av närbelägna, fastlåsta skifteslinjer borde utstakas krokig.

I fråga örn preklusionstidens längd vore lantmäteristyrelsen av den uppfattningen,

att om någon ändring skulle göras, denna borde gå ut på en minskning;

dock torde med hänsyn till att det nog komme att dröja något år, innan lagen

bleve allmänt bekant bland jordägarna, tiden ej böra bestämmas kortare än

fem år.

Slutligen har lantmäteristyrelsen påpekat, att preklusionsbestämmelsen borde

givas sådan avfattning, att den omfattade även gränser, som utmärkts vid

tegskiften samt storskiften och hemmansklyvningar, vilka vunnit laga kraft

utan att hava blivit fastställda.

Byråchefen Bagger-Jörgeusen har anmält från lantmäteristyrelsens yttran- Reservation,

de skiljaktig mening och avstyrkt förslaget örn införande av ett preklusionsförfarande.

Till stöd härför har han anfört:

Skiljaktigheter mellan ägogränsers läge å marken och å de kartor, enligt

vilka de blivit bestämda, förekomme i stor utsträckning samt vore i vissa delar

av landet så betydande och förorsakade så allvarliga olägenheter, att de i och

för sig väl kunde påkalla en lagstiftning i syfte att pa ett radikalt sätt kunna

nedbringa dessa olägenheter. Det kunde synas som örn det föreslagna preklusionsförfarandet

skulle kunna i avsevärd grad lösa. svårigheterna, men då det

gällde att vid gränsbestämningar införa en ny princip, som stöde i avgjort motsatsförhållande

till vad som hittills gällt, torde det vara nödvändigt att i. någon

mån söka utröna vad det föreslagna preklusionsförfarandet komme att vid tilllämpningen

innebära för förfarandet vid gränsbestämningar som helhet betraktat.

I sitt utlåtande hade lantmäteristyrelsen framhållit åtskilliga förhållanden,

vilka måste medföra tveksamhet i avseende på lämpligheten av det ifrågasatta

preklusionsförfarandet. I detta hänseende kunde ytterligare framhållas

följande. o . .

Ägogränser skulle komma att fastläggas efter två motsatta principer, vilka

ofta skulle komma i tillämpning på samma område och även för samma ägogräns.

Detta torde komma att medföra osäkerhet och villrådighet hos förrättningsmännen

samt giva rum för godtycke, vilket allt skulle medföra ökade anledningar

till rättstvister. Ofta torde det bliva synnerligen vanskligt att avgöra,

på vilket sätt befintliga markeringar tillkommit. I äldre tider voro de

markeringar, som utsattes i ägogränser, ofta mycket bristfälliga, varför de

snart voro helt eller delvis försvunna, och ej sällan hade de sedermera ersatts

genom nya av sakägarna själva utsatta märken, som ej kunde skiljas från sådana,

som utsatts i behörig ordning. Även förekomme välbevarade markeringar,

som tillkommit före laga skiftena vanligen vid storskiftena och som förorsakade

misstag och villrådighet. Man skulle sålunda ansluta äganderätten

till på marken befintliga märken, örn vilkas tillkomst man ej vöre säker och

som kunde avsevärt strida mot kartans visning. Det borde också framhållas.,

att vid köp av fast egendom köpeskillingen i stor utsträckning grundades på

skifteshandlingarnas arealuppgifter och ej på arealen för det hävdade området,

vilken sakägarna ofta, särskilt i skogsmark, hade svårt att utröna.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

Nya ägogränser.

Kostnaderna för gränsbestämningar vore visserligen avsevärda, men även

utan ett preklusionsförfarande komme de givetvis småningom att nedgå och

med hänsyn till vad nyss sagts vore det ingalunda säkert, att de med det nya

förfarandet skulle komma att nämnvärt nedgå.

Vad lantmäteristyrelsen i sitt utlåtande framhållit örn att en gräns, som

läge i närheten av en genom preklusionsförfarandet fastlagd gräns, ofta måste

utstakas dels efter kartan, dels med hänsyn till den sålunda fastlagda gränsen

vöre värt största beaktande. Ett dylikt förhållande måste givetvis bliva synnerligen

betänkligt med hänsyn till den praktiska tillämpningen.

, Slutligen torde böra framhållas, att jorddelningslagen medfört möjlighet att

vid gränsbestämning i viss mån genom förening avvika från den fastställda

kartans visning. Detta och de föreslagna gränsrevisionerna utgjorde lättnader

i förfarandet vid gränsbestämning, vilka emellertid vilade på samma principer,

som av ålder tillämpats. De minskade även i viss mån behovet av det föreslagna

preklusionsförfarandet. Det sistnämnda skulle även i en hel del fall

hindra, att gränsrevisionerna erhölle önskvärd omfattning.

I vad förslaget avser införande i jorddelningslagen av viss kortare klandertid

för vinnande av rättelse i utmärkandet å marken av framdeles tillkommande

ägogränser har lantmäteristyrelsen avstyrkt detsamma. Såsom skäl härför

framhåller styrelsen, att örn det beträffande äldre gränser kunde anses

föreligga ett nödläge, som motiverade en så extraordinär åtgärd som ett

preklusionsförfarande, så vore detta ingalunda förhållandet beträffande sådana

ägogränser, som tillskapades vid laga skiften och andra jorddelningsförrättningar,

som hädanefter verkställdes. Härutinnan anför styrelsen:

Sedan 1920 års mätningsförordning efter det gångna decenniets brytningstid

numera kunde sägas hava kommit i full tillämpning, torde man ej behöva befara,

att några större skiljaktigheter mellan kartan och marken beträffande sträckningen

av nytillkomna ägogränser skulle förefinnas. Att till följd av direkt försumlighet

från förrättningsmannens sida ett grövre utstakningsfel även hädanefter

en och annan gång kunde förekomma vore visserligen sant, men ett sådant fel

inskränkte sig i så fall till en viss linje och kunde lätt rättas. Man hade även

att räkna med att mätningsmetoderna alltjämt förbättrades, och särskilt hade

så under de senare åren blivit fallet genom att lantmätarna i allt större utsträckning

övergått till att vid skiftesförrättningar utföra stommätningen genom polygonmätning.

Det bevismedel, med ledning varav vid tvist örn en skifteslinjes

sträckning på marken denna enligt nu tillämpad rättspraxis skulle bestämmas,

nämligen skifteskartan jämte tillhörande beskrivning, hade alltså under det

sista decenniet vunnit högst väsentligt i tillförlitlighet. Och det vore väl att

hoppas, att man inom ej alltför avlägsen framtid skulle kunna komma så långt

att, åtminstone då det gällde värdefullare mark, gränspunkterna skulle kunna

säkerställas genom angivande av koordinater i förhandenvarande koordinatsystem.

Så skedde för övrigt redan nu i stor utsträckning, då det gällde avstyckning

av lägenheter inom tättbebyggda områden, och önskvärt vore givetvis, att

samma förfarande tillämpades vid skiftesförrättningar. Det kunde då synas

egendomligt, att förslag nu framkommit örn införande av en preklusionstid av

ett år efter skiftets fastställelse, inom vilken rättelse i utstakning skulle begäras,

vid äventyr att eljest skifteslinjen fastlåstes i den sträckning, vari den blivit

på marken utmärkt. Den motivering härför, som promemorian innehölle,

saknade emellertid ingalunda visst fog. Man kunde sålunda mycket väl gå med

på att det i och för sig måhända kunde vara lika riktigt att anse, att det borde

vara det på marken utmärkta resultatet av skiftet, som skulle vinna fastställelse.

Det torde icke heller kunna förnekas, att det kunde synas för jordägarna

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr -4.

27

innebära en viss trygghet att efter preklusionstidens utgång kunna fullt förlita

sig på de nedsatta gränsmärkena. Denna trygghet torde emellertid vara av

ganska bedrägligt slag. Om en illvillig jordägare toge sig för att flytta ett

gränsmärke in på grannens mark, och tvist sedan uppstode örn gränsens sträckning,

komme gränsmärket att äga vitsord, örn. grannen icke kunde^ bevisa, att

märket vore flyttat. Att förebringa sådan bevisning torde många gånger ställa

sig ytterligt svårt, särskilt då det gällde gränsmärken i skogsmark. Vittnen

kunde sällan framskaffas och, örn någon längre tid förflutit efter flyttningen,

vore det vanligen omöjligt att uppleta några på marken synliga bevis. _ Särskilt

gällde detta örn en del enklare men mycket allmänt använda markeringsmateriel

t. ex. järnrör och träpålar, vilka endast neddreves i marken, och som vid

uppdragandet efterlämnade så obetydliga märken, att dessa efter kort tid ej

mer kunde upptäckas. Med ledning av skifteskartan däremot kunde^ lätt konstateras,

om märket blivit flyttat, enär därå funnes antecknade demåttuppgifter,

som erhållits, då gränsmärket vid dess nedsättande inmättes i förhållande

till stomnät, mätningslinjenät eller stödpunkter. Men då gränsmärket, intill

dess det bevisats vara rubbat, ägde vitsord framför kartan, torde val kartan

ej kunna åberopas såsom bevismedel. Man kunde da fråga sig, vartill hela

denna tidsödande och omständliga apparat med ägogränsernas säkerställande

egentligen skulle tjäna, örn det därigenom hopbragta bevismaterialet icke skulle

kunna trygga mot bedrägliga manipulationer med gränsmärkena. . För övrigt

vore gränsmärken ofta utsatta för rubbning utan att detta skedde i bedrägligt

syfte. Bland allmänheten vore respekten för nedsatta märken av olika slag tyvärr

mycket ringa, och det hände ej sällan att de vid uppförande av byggnader

och hägnader samt grävning av diken och anläggning av vägar toges upp och

sedan sattes ner igen utan någon garanti för att de komme på sina rätta platser.

Lantmäteristyrelsen funne alltså nuvarande rättspraxis medföra större

rättssäkerhet än det i promemorian föreslagna förfaringssättet.

Kammarkollegiet har tillstyrkt ''förslaget såväl i vad det avser redan förefintliga

som blivande gränser. Emellertid har kollegiet ifrågasatt, huruvida

icke den föreslagna lagstiftningen borde utvidgas att omfatta även ägostycnings-

och avstyckningslinjer. Kollegiet anför härom:

Promemorian utginge ifrån att i det fall upplåtelse föreginge avstyckning

de vid förrättningen utmärkta gränserna bleve avgörande. Det kunde dock enligt

kollegiets mening tänkas, att försäljningsavtalet hänvisat till en å karta

inlagd gränslinje, och för sådant fall syntes ett särskilt stadgande erfordras,

för att de vid förrättningen behörigen utsatta gränsmärkena, i händelse av

skiljaktighet från kartan, skulle få vitsord mot denna, vilket syntes kollegiet

önskvärt. _ _ 0

Av viss betydelse vore en utvidgning av principens tillämplighetsomrade i

fråga om styckningar, som företagits innan någon försäljning ännu skett. Enligt

promemorian skulle gällande rätt innebära, att i detta fall först omständigheterna

vid en efterföljande försäljning bleve avgörande för huruvida kartan

eller de å marken utsatta gränsmärkena skulle erhålla vitsord, och i denna

rättsregel avsåge förslaget ej att göra ändring. Kollegiet kunde icke finna

regeln lämplig. Syftet med den tidigare mera formlösa jordavsöndringens utbytande

mot avstyckningsförfarandet hade ju varit att erhålla sådana former

för fastighetsbildningen, att man ur lantmäterihandlingar och gränsmärken av

i lag reglerad beskaffenhet skulle kunna förskaffa sig Juli visshet om en fastighets

gränser. Mot detta syfte st redo det att bibehålla en rättsregel, som,

låt vara i det undantagsfall att karta och märken å marken ej överensstämde,

knöte frågan örn fastighets rätta område till ett avtal, som tillåventyrs vore

Kammar
kollegiet
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr U.

Domänstyrelsen

och

lantbruksstyrelsen.

Sveriges

skogsägare
förbund.

Departe
ments
chefen.

muntligt eller,, om skriftligt, likväl måhända ej komme att bliva tillgängligt i

.offentligt arkiv. ^ Förhållandet vore så mycket mera olämpligt, som avtalets

innehåll väl också bleve bindande gentemot godtroende ny ägare.

Enligt nu gällande rätt skulle, därest vid en dylik avstyckningsförrättning

karta och utstakning icke överensstämde, frågan örn den avstyckade fastighetens

omfattning lämnas, obesvarad av rättsordningen och det lämnas i fastighetsägarens

hand att vid den avstyckade fastighetens frånsäljande i en mer

eller mindre avlägsen framtid avgöra denna fråga. Ett sådant förhållande

torde vara främmande för gängse rättsföreställningar, vilka torde innebära, att

sedan, en del. av en fastighet blivit genom fastställd förrättning avskild till

särskild fastighet, dennas omfattning skulle vara av rättsordningen entydigt

bestämd. Att en fastighet rättsligen existerade, men att man det oaktat icke

ens genom rättegång och dom skulle, kunna få utrönt vad som hörde till fastigheten,

syntes icke heller vara överensstämmande med reda och ordning i fastighetsväsendet

och kunde tilläventyrs medföra osäkerhet för innehavare av begränsade

sakrätter till fastigheten.

Domänstyrelsen har icke gjort något uttalande i fråga örn gränsmärkens

vitsord. Lantbruksstyrelsen har, med hänsyn till den betydelse förslagets genomförande

kunde förväntas få för fastighetsägaren-jordbrukaren, funnit sig

böra förorda detsamma.

Sveriges skogsägareförbund har tillstyrkt de föreslagna bestämmelserna.

Förbundet anför:

Såsom lantmäteristyrelsen pa sin tid framhållit, vore skifteslinjerna särskilt

i Norrlands skogsmarker mycket ofta .felaktigt utstakade och en allmänt genomförd

justering av desamma skulle innebära betydande rubbningar i skogsbygdernas

ägogränser. En dylik rubbning vore emellertid ej önskvärd. Jordägarna

betraktade allmänt de av ålder hävdade gränserna som de riktiga.

Förflyttningar av dessa orsakade, även örn därmed skulle åvägabringas en

bättre överensstämmelse med kartan, osäkerhetskänsla och stridigheter mellan

rågrannar. För skogsägare, som väl vårdat eller sparat sin skog, måste

det kännas hårt att pa grund av felaktiga lantmäteriförrättningar, varom tidigare

ingen ägt kunskap, förlora denna skog. Att någon ersättning i penningar

därvid kunde erhållas, vore icke ägnat att helt undanröja den bitterhet, som

berörda rågångsregleringar måste väcka hos i god tro varande skogsägare. Den

respittid av 10 ar beträffande äldre skiften och klagotid av ett år i fråga örn

nya skiften, som föreslagits, funne förbundet lämpliga.

Någon meningsskiljaktighet torde icke föreligga därom, att den nu rådande

osäkerheten i fråga örn rätta sträckningen av äldre skifteslinjer och därmed

likställda ägogränser medför stora olägenheter samt att åtgärder äro i hög

grad av behovet påkallade för att i förevarande hänseende åvägabringa trygghet

och reda. Såsom framgar av den i det föregående lämnade redogörelsen

hava de patalade missförhållandena sin grund i de skiljaktigheter, som i fråga

örn de genom äldre förrättningar tillkomna sekundära gränserna föreligga

mellan dessas angivande a kartan och samma gränsers utmärkande å marken.

Dessa skiljaktigheter, som i ej ringa grad hava sin förklaring i mindre

utvecklade mätningsmetoder, hava uppenbarligen i allmänhet undgått vederbörande

skiftesdelägares uppmärksamhet. För dem hava de å marken utlagda

gränserna framstått såsom avgörande i fråga örn varje delägares ägo
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

område, och efter hand som gränserna å ömse sidor iakttagits under en lång

följd av år hava de för den allmänna uppfattningen alltmer kommit att te

sig såsom orubbliga. Under denna förutsättning torde även fastigheterna gång

efter annan hava bytt ägare. Det förekommer också mera sällan, att någon

skiftesdelägare utan samband med annan förrättning under åberopande av

karta och handlingar påyrkar ändring i de å marken angivna gränserna. Den

bristande överensstämmelsen mellan kartan och marken har i allmänhet kommit

i dagen vid sekundära delningsförrättningar och, såsom lantmäteristyrelsen

i sitt yttrande erinrat, huvudsakligen först efter den omorganisation av

lantmäteristaten, som genomfördes år 1909. Med de stränga krav på mätningsteknisk

noggrannhet, som numera upprätthållas, hava i fråga örn äldre

förrättningar skiljaktigheterna mellan karta och mark blivit alltmera framträdande

och i talrika fall lett till de å marken utlagda gränslinjernas förflyttning.

Förutom de kostnader för bestämmande av skifteslinjemas rätta

sträckning, som härigenom åsamkats skiftesdelägarna, hava ej sällan betydande

förluster uppkommit för särskilda jordägare, då dessa genom skifteslinjes

förflyttning nödgats avstå mark, som av dem i god tro innehafts

och brukats. De förändringar, som sålunda åvägabragts, måste visserligen

anses hava stått i överensstämmelse med den formella rättens fordringar, men

helt visst hava de icke alltid motsvarat billighetens krav eller uppburits av

en allmän uppfattning örn deras materiella rättvisa.

Då ett rättande av alla de mer eller mindre felaktigt utmärkta gränserna

å marken till överensstämmelse med kartan skulle — frånsett de betydande

kostnaderna härför — leda till en i det stora hela icke önskvärd rubbning i

de rådande besittningsförhållandena med därav följande olägenheter, lärer någon

annan utväg för att bringa det nuvarande osäkerhetstillståndet ur världen

icke stå till buds än att under vissa villkor låta de å marken utlagda gränserna

gälla gentemot karta och handlingar. I fråga örn ägogränserna inom

skifteslaget skulle alltså i stort sett samma grundsats komma att vinna tilllämpning

som nu är gällande i fråga örn rågångarna kring skifteslaget. Det

inom departementet utarbetade utkastet vilar ock å denna grundsats, och de

över detsamma hörda myndigheterna hava i allmänhet givit det sin anslutning.

De anmärkningar, som framställts mot förslaget, avse mindre frågans

principiella sida än vissa praktiska konsekvenser av detsamma i den utformning

det erhållit. Väl har uti några av de avgivna yttrandena kommit till

uttryck en viss betänksamhet mot principen att tillerkänna de å marken utsatta

gränsmärkena vitsord framför karta och handlingar. Denna betänksamhet

grundar sig i huvudsak på den uppfattningen, att kartan i regel skulle

utgöra en säkrare grund för gränsbestämning än gränsmärkena, enär dessa

ofta lätt kunde flyttas utan att närmare utredning härom vid en senare

gränsbestämning kunde åvägabringas. Det skall icke bestridas, att ur nu

anförda synpunkt kartan såsom sådan lämnar säkrare ledning för gränsens

bestämmande än enbart märkena. Att emellertid detta förhållande skulle utgöra

vägande skäl mot de föreslagna bestämmelserna torde i ej ringa man

bero på missuppfattning av dessa bestämmelsers innebörd. Visserligen skall

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majlis proposition nr 4.

enligt förslaget efter den fastställda tidens utgång förrättningskartan ej

längre äga vitsord framför den å marken i vederbörlig ordning utmärkta gränsen,

men det är uppenbart, att kartan jämte tillhörande handlingar alltjämt

skall bibehålla sin betydelse såsom bevismedel i händelse av tvist, var gränsen

blivit vid förrättningen utmärkt å marken. Uppstår sålunda tvivel

örn ett gränsmärkes egenskap av ett i laga ordning utsatt märke för viss

gräns, skall kartan fortfarande vara ett av de medel och kanske det viktigaste,

med vars hjälp man har att söka komma till klarhet i frågan. Giva

omständigheterna vid handen att ett gränsmärke blivit flyttat, skall märket

naturligtvis icke utgöra något stöd för var gränsen bör gå, även örn bevisning

icke kan förebringas angående när och av vem gränsmärket flyttats. Finnes

däremot, trots bristande överensstämmelse mellan kartan och den på marken

utmärkta gränslinjen, ej anledning antaga annat än att gränsmärkena blivit i

behörig ordning utsatta, skola dessa och icke kartan utgöra norm för gränsens

rätta sträckning.

I avseende å de anmärkningar, vartill förslagets utformning givit anleda

ning, vill jag till en början framhålla, att den i promemorian uttalade uppfattningen,

att förutsättning för preklusion borde vara, att de vid gränsens

utmärkande utsatta gränsmärkena alltjämt funnes i behåll, icke torde böra

vidhållas. Det bör vara tillfyllest, att gränsen en gång blivit i laga ordning

utmärkt, och spörsmålet begränsar sig då till frågan, var den sålunda utsatta

gränsen skall anses framgå. Detta är, på sätt jag nyss framhållit, en bevisningsfråga,

vid vars besvarande bevisvärde bör tillkomma varje omständighet,,

som härutinnan kan tjäna till upplysning. Därest med ledning av hägnader,

diken eller närliggande gränser, jämförda med kartan, upplysning kan vinnas,

var gränsen tidigare utmärkts, bör gränsen anses hava denna sträckning,

även örn resultatet blivit ett annat vid en utstakning enbart med ledning av

kartan.

Med denna min uppfattning sammanhänger, att jag ej heller anser hävden

böra tilläggas samma avgörande vikt som i utkastet. Hävden torde icke

böra äga annan betydelse än såsom ett bevismedel -— låt vara ett viktigt sådant

— jämte andra angående gränsens rätta sträckning. Återfinnas de en gång

utsatta gränsmärkena, böra de mindre avvikelser mellan gränsmärken och

hävd, som ej sällan föreligga, icke utesluta tillämpning av preklusionsbestämmelsen.

Anledning torde saknas att i dylikt fall frånkänna de utsatta gränsmärkena

vitsord. Finnas icke gränsmärkena kvar, kommer hävden självfallet

att öva större inflytande. Är slutligen marken av den beskaffenhet,

att någon hävd av densamma icke kan anses förekomma, bör denna omständighet

icke utesluta preklusion, örn förutsättningar härför i övrigt äro för

handen.

Med den jämkning i utkastet, vartill det sist anförda föranlett, torde de särskilt

från lantmäterihåll framhållna svårigheterna vid förslagets tillämpande i

praktiken i det stora hela hava blivit undanröjda, samtidigt som preklusionsförfarandet

erhållit en något vidgad omfattning och tillika en mera smidig anpass
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

31

ning efter de skiftande förhållandena, utan att nödig säkerhet i avseende å

gränsers bestämmande eftersattes.

I fråga om den i utkastet föreslagna preklusionstiden av tio år hava önskemål

framställts såväl om tidens förlängning upp till det dubbla sorn dess sänkande

ned till ett år. Då, såsom i vissa yttranden framhållits, preklusionsbestämmelsen

väsentligen skulle äga betydelse i fråga örn förrättningar, som

verkställts före 1920 års mätningsförordning, och till stöd för den å marken angivna

gränsen alltså kan åberopas, att den redan nu under lång tid oklandrad

iakttagits, torde en preklusionstid av tio år svårligen kunna anses otillräcklig

för tillgodoseende av jordägares berättigade anspråk. Fasthellre skulle kunna

anföras skäl för den ståndpunkten, att dessa äldre gränser utan vidare borde erhålla

orubblighet. Därest anledning förelåge till antagande, att preklusionstiden

utan fullgiltig anledning skulle komma att i större utsträckning begagnas för

påkallande av revisioner av äldre gränsbestämningar, skulle jämväl detta förhållande

kunna sägas utgöra ett stöd för en dylik ståndpunkt. Emellertid är

jag, såsom redan nämnts, av den uppfattningen, att jordägarna i allmänhet

önska behålla de gränser, som nu hävdas. Uppenbarligen kunna dock fall

förekomma, då en rättelse av felaktig gräns a marken till överensstämmelse

med kartan kan framstå såsom önskvärd. För att jordägaren i dylika fall ej

skall erhålla alltför kort tid för vidtagande av erforderliga åtgärder och

då det åtgår viss tid, innan den nya lagen blir känd, har jag stannat vid att icke

föreslå någon ändring i den i utkastet förordade tiden.

Vad härefter angår gränser, som framdeles komma att tillskapas genom

jorddelningsförrättningar, torde det nuvarande mätningsväsendet skapa trygghet

för att dessa — utom i rena undantagsfall — komma att utmärkas på

marken i god överensstämmelse med förrättningskartan. Det vore därför i fråga

örn dem av mindre vikt att fastställa viss tid, efter vilken den på marken verkställda

utmärkningen av gräns ej längre skulle få klandras. Å andra sidan

möta av samma skäl mindre betänkligheter mot en sådan bestämmelse. Lantmäteristyrelsens

avstyrkande av förslaget i denna del torde vila på enahanda

underskattande av kartans framtida bevisvärde, som jag tidigare berört.

Då det torde vara av vikt, att jordägarna för framtiden kunna fullt lita

på en lagligen utmärkt gräns samt det i fråga örn andra åtgärder under en

jorddelningsförrättning gäller, att begångna fel ej sedan viss tid förflutit få

föranleda ändring i förrättningen, har jag funnit övervägande skäl tala för att

en särskild tid bestämmes jämväl i fråga örn sökandet av rättelse i utmärkandet

av de genom förrättningen tillkomna gränserna. Den föreslagna klandertiden av

ett år, som överensstämmer med den i fråga örn mätning oell uträkning gällande,

synes lämplig.

Vad slutligen angår frågan, huruvida lagstiftningen bör vinna tillämpning

jämväl å gränser, tillkomna vid ägostyckningar och avstyckningar, synes mig

kammarkollegiet hava anfört goda skäl för förslagets utvidgning till att omfatta

jämväl sådana gränser. Det är väl sant, att i fråga örn dessa gränser

redan nu oftast gäller, att vid skiljaktighet mellan kartans visning och den å

marken utmärkta sträckningen av gränsen den senare äger giltighet. Såsom

opaginerad Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj :ts proposition nr b.

Historik.

1700-talet.

framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen finnas dock fall, då så ej

är förhållandet. Det synes mig önskvärt, att även i dessa fall regeln örn företrädet

av sträckningen å marken vinner tillämpning. Den i promemorian uttalade

uppfattningen, att innehållet i ett efter avstyckningen slutet försäljningsavtal

bör vara bestämmande för det avstyckade områdets gränser, kan jag

liksom kammarkollegiet icke dela.

På sätt lantmäteristyrelsen påpekat, torde preklusionslagen böra vara tillämplig

ej endast på lantmäteriförrättningar, som fastställts, utan även på förrättningar,

som eljest blivit lagligen gällande, såsom tegskiften samt vissa storskiften

och hemmansklyvningar.

I enlighet med det nu anförda har jag låtit omarbeta departementsutkasten.

I förslag till lag med särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser har sålunda

såsom 1 § upptagits ett stadgande av innehåll, att, där ifråga örn ägogräns,

som tillkommit vid lantmäteriförrättning, vilken fastställts eller eljest

blivit lagligen gällande före den 1 januari 1933, tvist örn gränsens sträckning

ej yppats inom tio år efter det lagen trätt i kraft, den sträckning, som i laga

ordning blivit utmärkt å marken, skall anses som den rätta, ändå att den ej

överensstämmer med förrättningskartans och därtill hörande handlingars visning.

Till undvikande av tvekan, när tvist örn gränsens sträckning skall anses

hava yppats, har såsom 6 § första stycket införts bestämmelse, att tvist skall

anses hava yppats, förutom när talan blivit instämd till ägodelningsrätt, då

förrättning för gränsens bestämmande blivit sökt eller i samband med annan

lantmäteriförrättning påkallad eller av förrättningsmännen beslutad. Vidare

har, i anslutning till utkastets stadgande, att vid gränsrevision i vissa fall även

efter de tio åren gräns skulle kunna bestämmas till annan sträckning än den

tidigare utmärkta och hävdade, såsom andra stycke i 6 § upptagits stadgande

av innehåll, att, därest tvist yppats inom de tio åren och förrättning för gränsens

bestämmande jämlikt det stadgande örn gränsrevision, jag ämnar föreslå,

utvidgats att avse annan gräns, tvist jämväl angående den gränsen skall anses

hava yppats inom nämnda tid.

I förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen örn delning av jord å

landet har slutligen vidtagits den ändring i jorddelningslagen, att 21 kap. 47

—49 §§ utvidgats att omfatta jämväl rättelse av fel i utmärkande å marken

av ägogräns, i samband varmed dessa bestämmelser avfattats att avse jorddelningsförrättningar

i allmänhet.

Jag övergår härefter att behandla en med det föreslagna preklusionsförfarandets

genomförande sammanhängande fråga, nämligen

Olli eftergift i skyldigheten att vid jorddelning verkställa gränsbestäm
ning.

Lantmäteriförfattningarna under 1700-talet stadgade, att vid avmätning av

by eller hemman (geometrisk mätning) rågångarna kring byn eller hemmanet

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 4.

33

skulle uppgås och avmätas. Detta skulle enligt 1725 års lantmäteriinstruktion

ske i grannarnas närvaro. Senare författningar föreskrevo allenast, att grannarna

skulle kallas till förrättningen. Avmätning av by eller hemman skedde

före storskiftenas tid huvudsakligen för skattläggning, men ingick sedan även

såsom ett led i förfarandet vid storskifte. Härav följde, att vid storskifte rågångsförrättning,

vartill rågrannarna blivit kallade, städse skulle äga rum.

Direkta bestämmelser örn rågångars uppgående vid storskifte funnos även. Sålunda

stadgades i förordningen örn lantmäteriet i riket den 12 augusti 1783 § 78

att, även om endast åker och äng skiftades, rågångarna omkring utmarken vid

samma tillfälle borde uppgås och avmätas. Att detta icke finge ske utan att

vederbörande grannar därom vore genom kungörelse underrättade, framgick av

stadgande i § 48 i samma förordning.

Enskiftesförfattningarna i början av 1800-talet innehöllo icke några bestäm- 1800-tale•

melser örn rågångsbestämning, utan hänvisade till 1783 års lantmäteriförordning.

Mot principen, att vid skifte gränserna kring skifteslaget alltid skulle uppgås

vid förrättning, vartill rågrannarna blivit kallade, bröt 1827 ars skiftesstadga.

Enligt dennas ursprungliga lydelse behövde, örn rågång var ostridig, grannarna

icke kallas till densammas uppgående. År 1832 gjordes åtskilliga ändringar i

skiftesstadgan och erhöllo då även bestämmelserna örn ragångar en förändrad

lydelse, som dock icke var avsedd att i nu ifrågavarande hänseende innebära

någon saklig ändring. Enligt den nya lydelsen hade förrättningsmännen att

undersöka huruvida kring ägor, som skulle skiftas, funnes förut fastställd rågång

eller ock rågång, som vid fastställt storskifte funnits behörigen bestämd.

Var detta fallet och förekom i avseende å rågångens rätta sträckning ingen tvetydighet,

erfordrades icke något sammanträde med rågrannarna, utan borde den

sålunda befunna rågången utan vidare följas vid skiftet. I annat fall skulle

rågångssammanträde efter kungörelse hallas med grannarna. Såsom tvetydighet

angående rågångs rätta sträckning angavs bland annat, att över rågängen

upprättad karta ej stämde med marken. Förrättningsmännen hade sålunda i

fråga örn fastställd rågång att undersöka örn däröver upprättad karta stämde

med marken och att i annat fall kalla grannarna till rågångsförrättning. Dessa

bestämmelser infördes oförändrade i 1866 års skiftesstadga. Vad sålunda stadgats

om rågång tillämpades även då gränserna kring skifteslag utgjordes av

sekundära gränslinjer.

Vad övriga former av jorddelning beträffar gällde enligt föreskrift i såväl

1827 som 1866 års skiftesstadga i fråga örn hemmansklyvning samma regler

som vid laga skifte. Även angående bestämmande av gränserna omkring ägor,

som skulle styckas, ägde på grund av hänvisning i lagen den 27 juni 1896 örn

hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring nyssberörda bestämmelser

i 1866 års skiftesstadga tillämpning. Vid jordavsöndring, som ju skedde

enbart genom enskild upplåtelse, förekom icke något bestämmande av gränserna

kring stamfastigheten.

Under förarbetena till jorddelningslagen upptogs även nu ifrågavarande

spörsmål till övervägande.

Bihang till riksdagens protokoll 193S. 1 sami. 4 haft. (Nr 4.) 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

1911.

Skifteslagstiftningskommittén föreslog i sitt 1911 avgivna betänkande med

förslag till lag om skifte av jord, att vid skifte rågrannarna å ömse sidor alltid

skulle kallas till sammanträde för bestämmande av gränserna kring de ägor,

som skulle skiftas. I motiven anfördes härom:

Erfarenheten hade visat att det i laga skiftesförfattningarna införda medgivande

att skifte under vissa omständigheter finge ske utan fullständig rågångsförrättning

verkat mindre gynnsamt för skiftesväsendet. Under det vid storskiftena

i allmänhet noga iakttagits att behörigen kungjorda rågångsundersökningar

anställts, hade det nämligen befunnits att i många fall vid laga skiften

rågångsförrättning ej hållits, ehuru förhållandena bort påkalla. sådan åtgärd.

Ej så sällan förekomme i protokoll om laga skifte beträffande rågångsfrågan

ej, annan anteckning, än att rågångarna funnits lagligen bestämda, varför rågångssammanträde

ej erfordrats. Vid senare förrättning inom skifteslaget

hade hänt att skillnadslinjer, som sålunda vid laga skiftet ansetts som lagligen

bestämda rågångar, befunnits alldeles icke överensstämma med rågångens

rätta sträckning, och även någon gång att lagbestämd rågång i själva verket

ej förefunnits. Uppenbarligen hade sålunda tillkommen felaktig gränslinje ej

någon betydelse gentemot rågrannarna, vadan gränsen på yrkande från dessa

måste flyttas i sitt rätta läge. Då det vore av allra största vikt att vitsord

kunde tillkomma de vid fastställt skifte följda rågångar, och detta mål ej torde

med säkerhet kunna uppnås utan att fullständig rågångsförrättning vid varje

skifte anställdes, hade kommittén funnit nödigt föreslå att vid varje skifte rågrannarna

å ömse sidor skulle kallas till sammanträde för rågångarnas bestämmande.

Vid gränsbestämningsförrättningen skulle enligt förslaget förrättningsmännen

verkställa undersökning rörande gränsens sträckning på marken, och denna

undersökning skulle i fråga om gräns, som redan vore på i lag föreskrivet

sätt bestämd, ske under jämförelse med tillgängliga kartor och handlingar.

Vid styckning skulle i fråga örn gränsbestämning gälla samma regler som vid

skifte. Vid avsöndring, som enligt förslaget skulle verkställas av lantmätare,

skulle åtgärd för bestämmande av gräns kring stamfastigheten ej vara erforderlig,

där den ej påfordrades å någondera sidan eller av lantmätaren aktades

nödig. Angående gränsbestämning vid avsöndring anförde de kommitterade

i motiven:

Att vid varje avsöndringsförrättning med laga verkan bestämma stamfastighetens

rågångar mot alla angränsande fastigheter torde icke kunna ifrågasättas

såsom behövligt. Däremot vore det otvivelaktigt av betydelse att, därest område,

som skulle avsöndras, vore beläget intill stam fastighetens gräns mot annan

fastighet, denna gräns i vad den berörde det till avsöndring avsedda området

bestämdes genom rågångsförrättning enligt de för skifte meddelade föreskrifter.

En ovillkorlig bestämmelse i denna riktning skulle dock avsevärt fördyra

avsöndringsförfarandet, vilket givetvis borde ske under de enklaste och billigaste

former, då det i främsta rummet hade användning för utbrytning av

smärre jordlägenheter åt mindre bemedlade. Kommittén hade därför funnit rådligast

att stanna vid att rågångsbestämning skulle ske, allenast när den å någondera

sidan påfordrades eller av lantmätaren aktades nödig. En summarisk

undersökning från lantmätarens sida huruvida en eventuell rågångsändring kunde

antagas beröra det till avsöndring avsedda området torde vara tillfyllest och

i allmänhet kunna verkställas utan nämnvärt förhöjd förrätfningskostnad.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

35

Örn bestämmande av gräns kring område, som berördes av ägoutbyte eller

utbrytning av servitut utan sammanhang med skifte eller av annan lantmäteriförrättning,

varom förslaget innehöll bestämmelse, fanns ej föreskrift i vidare

mån än att det stadgades, att örn dylik förrättning skulle i tillämpliga delar

gälla de för laga skifte meddelade bestämmelserna.

Även skifteslagstiftningskommissionen föreslog i sitt 1918 avgivna förslag

till lag örn delning av jord å landet att vid skifte skulle för bestämmande av

gränserna kring skifteslagets ägor sammanträde, vartill rågrannarna kallats,

alltid hållas. I fråga örn den undersökning av gränserna, som därvid skulle

äga rum, föreslog kommissionen emellertid en betydelsefull förändring i 1911

års förslag. Funnes i laga ordning bestämd gräns, skulle undersökning av

gränsens sträckning på marken under jämförelse med kartor och handlingar ej

vara erforderlig i fråga örn annan mark än inägor, örn karta funnes och undersökningen

skulle medföra oskälig kostnad samt lantmätaren ej i följd av framställd

anmärkning eller eljest funne undersökning nödig. Örn skälen till detta

stadgande anförde kommissionen:

Med avseende å den föreskrivna undersökningen hade erinrats, att kostnaden

för densamma vid åtskilliga mindre förrättningar skulle ställa, sig orimligt hög,

vilket att döma av innehållet i åtskilliga yttranden över 1911 års förslag syntes

kunna bliva fallet beträffande de långa och smala skogskiften,°som utlagts vid

förrättningar i landets nordligare delar. Då olägenhet av att rågång icke gjordes

till föremål för undersökning vid skiftet i fall, varom här vore fråga, eller

där i laga ordning bestämd rågång förefunnes, ofta ej torde yppa sig, och förpliktelse

för delägarna att underkasta sig de höga kostnaderna icke syntes kunna

motiveras av allenast möjligheten av att rågången skulle, befinnas oriktigt

eller otydligt utmärkt å marken eller till sin sträckning tvistig, hade det synts

lämpligt medgiva att i fall, varom nu vore fråga, eller där undersökningen

skulle medföra oskälig kostnad, sådan undersökning ej skulle vara erforderlig,

dock under förutsättning: att fråga vore örn annan mark än inägor och att ingen

anmärkning förekomma i fråga örn rågången och lantmätaren icke funne undersökning

nödig, t. ex. i anledning av skiljaktigheter å föreliggande kartor vidkommande

rågångens sträckning. Föreskriften vore givetvis att betrakta som

en nödfallsutväg, som ej borde anlitas annat än där undersökningen uppenbarligen

skulle bliva synnerligen betungande för delägarna.

Ägostyckning och avsöndring voro i kommissionens förslag ersatta med en

ny form för jorddelning, avstyckning. Angående gränsbestämning vid avstyckning

upptog förslaget samma stadgande som 1911 års förslag innehöll i

fråga örn gränsbestämning vid avsöndring eller att bestämmande av gräns mot

fastighet, som ej inginge i förrättningen, ej skulle äga rum, där det ej påfordrades

å någondera sidan eller av förrättningsmannen aktades nödigt.

Jordstyckningskommissionens förslag 1920 till lag örn delning av jord å landet

innehöll i nu ifrågavarande avseende samma bestämmelser som 1918 års förslag.

I sitt utlåtande över jordstyckningskommissionens förslag yttrade lantmäteristyrelsen,

att bestämmelsen att verkställande av undersökning av gräns sträckning

på marken under jämförelse med kartor och handlingar i vissa fall finge

underlåtas, vilken bestämmelse jämväl avsåge primära skifteslag, syntes kunna

1918.

1920.

s. 36 Kontrollera mot PDF

1933.

1924.

1935.

1926.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr It.

leda till olyckliga konsekvenser, varför styrelsen ansåge angeläget att densamma

utginge.

I anledning av detta uttalande intogs i det inom justitiedepartementet 1923

utarbetade förslaget till jorddelningslag såsom ytterligare förutsättning för att

undersökning skulle få underlåtas, att fråga vore örn delning av sekundärt

skifteslag.

Ej heller i denna modifierade form vann stadgandet emellertid lantmäteristyrelsens

gillande. Styrelsen yttrade därom i sitt år 1924 över förslaget avgivna

utlåtande:

Lantmäteristyrelsen ansåge sig ej kunna understödja, att man avstode från

att fordra bestämmande av gränserna för sekundära skifteslag. Till en början

erinrades, att inägorna måhända icke ens i övervägande antalet fall hade den

belägenhet, att de ägogränser, som berörde dem, läte sig bestämmas fristående

från ägogränserna för den övriga marken. De föreslagna förutsättningarna

för undersöknings eftergivande, nämligen att den skulle medföra oskälig kostnad

samt att man ej i följd av framställd anmärkning eller eljest funné undersökning

nödig, kunde antagas leda till att underlåtande att företaga undersökning

bleve det vanligaste. Tydligt torde vara, att skiftesväsendet på detta sätt

komme att i väsentlig del förfela sitt ändamål, att oreda och rättsosäkerhet

bleve resultatet samt att förutom de olägenheter i övrigt, som komme att förorsakas

jordägarna, man finge att räkna även med rättsförluster av större eller

mindre omfattning.

Någon ändring av nu ifrågavarande stadganden vidtogs emellertid icke i det

förslag till jorddelningslag, som 1924 remitterades till lagrådet.

I skrivelse den 8 juni 1925 hemställde lantmäteristyrelsen örn vissa ändringar

i detta förslag och yrkade därvid bland annat, att stadgandet örn obehövligheten

i vissa fall av fullständig undersökning av gränserna kring skifteslag

måtte utgå ur förslaget. Skrivelsen, som överlämnades till lagrådet för

att tagas i övervägande vid avgivandet av utlåtande över det remitterade förslaget,

föranledde en ledamot av lagrådet att hemställa örn stadgandets uteslutande.

I etet förslag till jorddelningslag, som av Kungl. Majit förelädes 1926 års

riksdag, uteslöts också samma stadgande, och riksdagen gjorde härutinnan icke

någon ändring.

I 1926 års lag örn delning av jord å landet stadgas sålunda, att vid skifte

sammanträde för bestämmande av gränserna kring skifteslagets ägor alltid

skall hållas med rågrannarna å ömse sidor samt att förrättningsmännen, där

gräns förut är i laga ordning bestämd, skola undersöka dess sträckning på marken

under jämförelse med tillgängliga kartor och handlingar (7 kap. 1 och 2

§§). Vid avstyckning däremot skall bestämmande av gräns mot fastighet,

som ej ingår i avstyckningsförrättningen, ej äga rum, där det ej påfordras å

någondera sidan eller av förrättningsmännen aktas nödigt (19 kap. 10 §). Föreskrifter

örn när gränsbestämning skall företagas vid andra lantmäteriförrättningar,

vid vilka sådan kan ifrågakomma, såsom ägoutbyte, utbrytning av servitut

och avsättande av mark till gemensamhetsskog utan sammanhang med

laga skifte, saknas i jorddelningslagen.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

37

Något förslag till ändring i nu berörda stadganden i jorddelningslagen inne- Fråga örn

liöll icke det inom justitiedepartementet 1930 utarbetade utkastet till and- gällande beringar

i samma lag. I sitt yttrande över utkastet Ilar överlantmätaren i »tämmelser.

Kopparbergs län ifrågasatt eftergift i skyldigheten att vid sekundära delningar

verkställa gränsbestämning omkring skifteslaget, överlantmätaren anför:
Numera

måste gränsbestämning vid skifte av varje fastighet ske. Det lage

med hänsyn till kostnadsfrågan nära till hands att ifrågasätta, huruvida icke

någon lindring i detta tvång kunde vinnas. Även i de fall då exempelvis ett

skogsskiftes gränser uppenbarligen hävdades sådana de vid skiftet utstakats,

måste undersökning ske, huruvida icke hela skiftet kunde vara förskjutet och

därigenom vissa risker för rågrannarna vara förenade med ett fastlåsande av

gränserna sådana de hävdades å marken. Omfattande och kostbara undersökningar

i sådana fall för fastställande av gränserna syntes knappast motiverade

och detta alldeles särskilt, om förslaget till lag örn rätta sträckningen

av vissa ägogränser antoges. Efter preklusionstidens utgång bleve i varje

fall dessa gränser orubbliga, och skulle de inom preklusionstiden i samband

med annan förrättning bliva föremål för bestämning, bleve kostnaderna för

vederbörande sakägare ej större men sannolikt avsevärt mindre än örn gränsbestämningen

måst ske vid skifte å fastigheten.

I de fall en fastighets gränser vore så beskaffade, att enligt den föreslagna

lagen örn rätta sträckningen av vissa ägogränser hävden på marken skulle

gälla, borde gränsbestämning icke behöva ske. Lantmätaren skulle givetvis

vara skyldig att undersöka, inmäta och lämna sådan beskrivning å gränserna,

att någon osäkerhet rörande deras sträckning icke behövde befaras. Men undersökningen

skulle, därest gränsbestämningen icke behövde fastställas, icke

behöva utsträckas över andra fastigheter till undvikande av i mångå fall

mycket betungande men till synes icke nödvändiga kostnader för jordägarna.

Med nu gällande bestämmelser angående inmätning av ägogräns och föreskrifterna

örn lantmäteriteknisk granskning av alla skiftesförrättningar skulle man

säkerligen ändock icke behöva riskera en otillfredsställande behandling av

frågan om skifteslagets yttergränser.

Det borde påpekas att enligt jorddelningslagen 19 kap. 10 § vid avstyckning

förrättning ej skulle äga rum för bestämmande av ägogräns mot fastighet,

som ej inginge i avstyckningen, där det ej påfordrades å någondera sidan eller

av lantmätaren aktades nödigt. Till undvikande av det omständliga och kostsamma

förfarandet vid laga skiften torde mer och mer förrättningar, motsvarande

hemmansklyvningar enligt 1896 års lag örn hemmansklyvning, ägostyckning

och jordavsöndring, efter överenskommelse mellan sakägarna ordnas

genom avstyckning i stället för genom skifte. I de fall, där gränserna för

hemman, som sålunda uppdelades efter överenskommelse genom avstyckning

i stället för genom skifte, oklandrade hävdades å marken så som de utstakats

vid det skifte, vid vilket de tillkommit, torde gränsbestämning varken behöva

ske eller ifrågasättas. Det syntes då med skäl kunna ifrågasättas, varför

gränsbestämning ovillkorligen måste verkställas, örn uppdelningen skedde genom

skifte.

Vidare borde framhållas, att fastställande ay skiftesgränser här och där

inom ett skifteslag ibland efter karta och handlingar och ibland efter hävden

å marken i viss mån syntes förrycka värdet såväl av bestämmelserna i den

föreslagna lagen örn rätta sträckningen av vissa ägogränser som bestämmelserna

om så kallade gränsrevisioner, i det att hela systemet inom skifteslaget

i fråga rubbades.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majlis proposition nr i.

Departe
ments
chefen.

Lantmäteristyreisen har i sitt utlåtande över utkastet väl funnit vissa skäl

tala för en ändring i den av överlantmätaren önskade riktningen men ansett sig

icke kunna tillstyrka en sådan. Styrelsen yttrar:

Vad överlantmätaren anfört saknade ingalunda fog. I själva verket torde

deri i jorddelningslagen föreskrivna obligatoriska gränsbestämningen vid laga

skifte gå ganska illa ihop med preklusionsförfarandet, enär det kunde befaras,

att därigenom komme att framtvingas rubbning i stor omfattning av ägogränser,

med vilka vederbörande rågrannar själva vore nöjda, och som således eljest

skulle hava fallit under preklusionsbestämmelserna. Frågan örn inskränkning

i den obligatoriska gränsbestämningen vid sekundära delningar, vilken stundom

kunde vara ganska dyrbar och betungande, hade varit föremål för övervägande

under förarbetena till jorddelningslagen men då ansetts icke kunna

medgivas på grund av den stora risk för framtida rubbning av skifteslagets

gränser och därmed även i den sekundära delningen, som därigenom skulle

uppstå. ^ Genom den föreslagna preklusionslagen skulle frågan komma i ett

i viss man annat läge, men detta bleve knappast sådant, att en lagändring i

antydd riktning vore därav motiverad. Under preklusionstiden måste nämligen

risken för rubbning i skifteslinjer och därmed jämförliga ägogränser anses

vara så stor, att det ej kunde anses tillrådligt tillåta en sekundär delning utan

vederbörlig handläggning av rågångsfrågan, och efter preklusionstidens utgång

måste så liten risk anses föreligga för omfattande och dyrbara rågångsundersökningar,

att skäl för inskränkning i rågångsbehandlingen saknades.

Såsom jag vid behandlingen av frågan örn gränsmärkens betydelse framhållit,

är det vanligen vid gränsbestämning i samband med skifte som spörsmål

angående skifteslinjers och därmed likställda ägogränsers rättande i enlighet

med karta och handlingar uppstå. Det torde därför vara att antaga, att, örn

icke denna källa till gränstvister förelåge, ett vida större antal äldre ägogränser

skulle lämnas oklandrade under preklusionstiden än vad som bleve fallet,

därest gränsbestämningsförrättningar i anledning av skiften skulle företagas

under nämnda tid i samma utsträckning som för närvarande. Anser man i

likhet med mig önskvärt, att nu hävdade äldre skifteslinjer i största möjliga

omfattning vinna orubblighet, inställer sig osökt den frågan, huruvida man icke

under preklusionstiden skulle kunna inskränka skyldigheten att vid skifte bestämtaa

gränserna kring de ägor, som skola delas. Vid övervägande av denna

fråga bör först och främst framhållas, att, då tvekan kan förefinnas om var

gräns vid sin tillkomst blivit utmärkt å marken, gränsbestämning alltid måste

företagas för att skifteslaget skall till -sitt omfång bliva fullt nöjaktigt

bestämt. I de fall åter, då osäkerhet icke råder örn gränsens sträckning å

marken, föreligger ej samma behov att verkställa gränsbestämning. Orsaken

till att gränsbestämning även i dylikt fall alltid skall företagas

är önskan att skapa säkerhet för att de på marken utmärkta gränserna

kring skifteslaget icke i en framtid komma att förflyttas på grund

av bristande överensstämmelse med kartan och därmed en av grunderna

för skiftet rubbas. Införes en preklusionstid, bliva emellertid efter denna

tids förlopp gränserna på marken i alla fall orubbliga, även örn de ej överensstämma

med kartan, och det mål, man genom gränsbestämningen velat vinna,

uppnås sålunda på en annan väg. Underlåtenhet att verkställa gränsbestäm
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr k.

39

ning medför dock, såsom lantmäteristyrelsen antytt, den olägenhet, att ändring

i gränsens sträckning kan under preklusionstiden påkallas, därest det visar

sig, att gränsen ej överensstämmer med kartans visning. Man torde dock

endast i undantagsfall behöva räkna med denna möjlighet. Därtill kommer,

att, därest gränsen bliver flyttad, jämkning i skiftet kan erhållas (se lag örn

delning av jord å landet 20 kap. 5 §).

Beträffande de förutsättningar, under vilka skyldighet att verkställa gränsbestämning

kunna eftergivas, ligger det nära till hands att härför uppställa

den fordran, att behöriga gränsmärken alltjämt finnas. Emellertid torde, såsom

i annat sammanhang framhållits, det ej sällan inträffa att gränsens

sträckning å marken kan med ledning av hägnader, diken eller annat utrönas

med erforderlig noggrannhet, även i de fall, då gränsmärken ej längre äro i

behåll. Jämväl i sådana fall bör ett eftergivande av skyldighet att verkställa

gränsbestämning vara tillåtet. Därest rågranne eller delägare påfordran

gränsbestämning, måste dock sådan alltid äga rum.

Vad angår andra slag av jorddelningsförrättningar än skifte föreligger i

fråga örn dem ej samma behov av lindring i skyldigheten att verkställa gränsbestämnmg.

"Vid avstyckning företages endast sällan bestämmande av gräns

kring den fastighet, som är föremål för styckning, och i sådana fall vanligen

endast i den mån gränsen berör det område, som skall franstyckas. Vid andra

jorddelningsförrättningar, vid vilka gränsbestämning kan ifrågakomma, såsom

ägoutbyten, utbrytning av servitut och avsättande av mark till gemensamhetsskog,

behöver gränsbestämning ske endast i den mån så är behövligt för förrättningens

utförande. Örn sålunda behovet av lagändring i fråga örn avstyckning

och övriga nu berörda förrättningar är mindre, äro å andra sidan de faror, som

äro förbundna med en eftergift i fråga örn kravet på gränsbestämning, större

då det gäller dessa. Möjlighet torde nämligen saknas att verkställa rättelse

i sådan förrättning av anledning att gräns kring ägor, som berörts av densamma,

undergått förändring till sin sträckning på marken.

På de av mig nu anförda skäl tillstyrker jag alltså, att vid laga skifte bestämmande

av gräns, varom här är fråga, ej skall ske under preklusionstiden,

där det ej påfordras å någondera sidan och det ej heller med hänsyn till osäkerhet

om gränsens sträckning å marken finnes nödigt. Stadgande i överensstämmelse

härmed har såsom 2 § införts i förslaget till lag med särskilda bestämmelser

om äldre ägogränser.

Jag övergår nu till en av de bada frågor, vari riksdagen ar 1926 begärt utredning,

nämligen frågan

Om gränsrevision.

Stadganden om ett samtidigt bestämmande vid en förrättning av ägogränser

för skilda fastigheter (gränsrevision) saknas för närvarande i vår lagstiftning.

En jordägare är sålunda icke skyldig att underkasta sig gränsbestämning i

avseende å sin fastighet i andra fall än då sadan pakallas av rågranne eller föranledes

av skifte å angränsande fastighet.

Historik.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

Fråga om införande av bestämmelser om gränsrevision var under förarbetena

till lagen örn delning av jord å landet upprepade gånger föremål för uppmärksamhet.

1913. Sålunda uttalade lantmäteristyrelsen redan i sitt utlåtande den 11 augusti

1913 över skifteslagstiftningskommitténs förslag till lag örn skifte av jord

m. m. sympatier för rätt för lantmätare att vid gränsbestämning utsträcka

undersökningen och utstakningen även till andra områden än som berördes av

den ägogräns, varom i varje fall vore fråga. Ett sådant tillvägagångssätt, yttrade

lantmäteristyrelsen, betingades redan av hänsyn till kostnaderna. Av

större betydelse vore dock, att en ägogräns i allmänhet icke med säkerhet kunde

bestämmas fristående för sig, utan måste sådant ske i förhållande till andra

ägogränser. Detta vore i synnerhet fallet i fråga örn ägogränser, som tillkommit

genom samma skiftesförrättning. Att göra dessa gränser var för sig till

föremal för bestämmande kunde komma att medföra kränkning av tredje mans

rätt. Säkerhet för ett lämpligt bedömande kunde nämligen ofta icke vinnas

utan undersökning av skifteslaget i dess helhet.

Med anledning av vad lantmäteristyrelsen sålunda anfört yttrade tre av

skifteslagstiftningskommitténs ledamöter i en promemoria, som de upprättat

till bemötande av vad mot kommittéförslaget blivit i avgivna yttranden anfört,

att det ej kunde förnekas, att det understundom skulle vara synnerligen fördelaktigt

att i sammanhang med skifte å en ur större skifteslag utbruten ägolott

verkställa fullständig revision och utstakning av rågångar och skifteslinjer

kring och inom det äldre skifteslaget, men att det med hänsyn till kostnaden

torde vara betänkligt att mot jordägarnas önskan påtvinga dem sådan förrättning.

Stadgande örn gränsrevisioner inflöt ej heller i de följande förslagen till jorddelningslag.

!924. Lantmäteristyrelsen bragte emellertid frågan åter på tal i sitt utlåtande den

28 april 1924 över det inom justitiedepartementet utarbetade förslaget till lag om

delning av jord å landet, Lantmäteristyrelsen yttrade däri, att det, till förekommande

av att tredje mans rätt vid bestämmande av gränser uppkomna vid jorddelningsförrättningar

träddes för nära, erfordrades möjlighet för vilken delägare

som helst att påkalla undersökning av ägogränserna inom hela bya- eller

skifteslaget, Styrelsen hemställde också om införande i jorddelningslagstiftningen

av bestämmelse härom.

Uti den av hovrättsrådet Wieselgren upprättade promemoria, som åtföljde

det till lagrådet den 21 augusti 1924 remitterade förslaget till jorddelningslag,

anfördes med anledning härav, att ett stadgande, enligt vilket delägare i primärt

skifteslag skulle äga att, sa snart bestämning av gräns inom skifteslaget

ägde rum, påkalla förrättning för bestämmande av läget av samtliga skifteslmjer

därinom, icke syntes böra meddelas, helst det givetvis redan med gällande

föreskrifter - - liksom ock enligt förslaget — stöde varje delägare fritt

att, när han så önskade, begära förordnande för lantmätare att företaga förrättning

för bestämmande av gränserna kring hans ägolott. För att bliva verkligt

effektivt torde ett stadgande i ovan antydd riktning böra innefatta tvång

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

41

till bestämmande av samtliga skifteslinjer inom primärt skifteslag, så snart

överhuvudtaget skifteslinje berörande förrättning för gränsbestämning inom

skifteslaget ägde rum. På en dylik föreskrift syntes man emellertid av nära

till hands liggande skäl helst icke böra inlåta sig.

Lantmäteristyrelsen upptog emellertid spörsmålet om gränsrevisioner ånyo

till behandling i sin av mig förut omnämnda till Kungl. Majit den 8 juni 1925

avlåtna skrivelse. I denna framlade lantmäteristyrelsen förslag till stadgande örn

gräns revision. Förslaget innebar i huvudsak följande: Där vid förrättning för

bestämmande av sekundär ägogräns det efter undersökning å marken förefunnes

anledning antaga, att ett flertal ägogränser inom samma skifteslag icke hävdades

i överensstämmelse med kartor och handlingar eller att osäkerhet rådde angående

deras rätta sträckning, ålåge det förrättningsmannen att göra anmälan örn förhållandet

hos överlantmätaren. Denne skulle företaga undersökning å marken

med biträde av förrättningsmannen samt lämna sakägarna tillfälle att uttala

sig i ärendet. Därefter skulle överlantmätaren meddela föreskrift angående

den omfattning, i vilken gränsbestämning skulle äga rum. Vid gränsbestämningsförrättningens

förnyade företagande skulle bestämning ske av alla ägogränser

inom det område, som överlantmätarens beslut avsåge. I avseende

å kostnaderna för genomförande av gränsrevision framhöll lantmäteristj^relsen,

att då dessa ofta skulle bliva i hög grad betungande för delägarna, det enligt

styrelsens mening förelåge särskild anledning för staten att träda emellan.

Frågan härom syntes emellertid styrelsen böra anstå i avvaktan på erfarenhet

på området.

Lagrådet, som i samband med sitt utlåtande över 1924 års förslag till jorddelningslag

jämväl hade att yttra sig över detta lantmäteristyrelsens förslag,

ansåg sig med hänsyn till det läge, vari frågan örn kostnaderna för gränsrevisioner

befunne sig, icke kunna tillstyrka lagstiftning i den av styrelsen föreslagna

riktningen.

I det förslag till lag örn delning av jord å landet, som Kungl. Majit föreläde

1926 års riksdag, intogs med hänsyn till vad lagrådet yttrat icke något stadgande

i ämnet. Föredragande departementschefen yttrade emellertid, då frågan

om propositionens avlåtande anmäldes i statsrådet, att det ur rättssäkerhetens

synpunkt syntes i hög grad önskvärt, att möjlighet bereddes till samtidigt definitivt

fastställande av de särskilda ägogränsernas inbördes läge inom ett skifteslag,

och att frågan därför borde upptagas till vidare övervägande.

Det av lantmäteristyrelsen år 1925 framlagda förslaget rörande gränsrevision

upptogs emellertid i en inom första kammaren väckt motion, nr 239. Däri hemställdes,

att riksdagen måtte i jorddelningslagen införa det av lantmäteristyrelsen

föreslagna stadgandet. I anledning av motionen avlät riksdagen den skrivelse,

nr 331, med begäran örn utredning i frågan, som jag inledningsvis berört

och som föranledde tillkallandet av de så kallade ägogrånssakkunniga.

De ägogrånssakkunniga inhämtade yttrande i frågan från rikets överlantmätare,

vilka anmodades att före avgivandet av sina yttranden höra dem underordnade

distriktslantmätare. I de flesta av de inkomna yttrandena framhölls,

att det ofta vore önskvärt att samtidigt bestämma ett flertal ägogränser, samt

1925.

1926.

Xgojjräns
sak
k

annikas

förslag.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

tillstyrktes i huvudsak det av lantmäteristyrelsen föreslagna stadgandet. Emellertid

förekommo även uttalanden, som gingo i avstyrkande riktning eller vari

betänkligheter framfördes, huvudsakligen grundade därå, att förslaget ansåges

innebära allt för stort ingrepp i den enskildes bestämmanderätt.

I det av de ägogränssakkunniga avgivna betänkandet stannade de sakkunniga

i olika meningar i frågan.

Byråchefen Hamrin föreslog, att i 7 kap. av lagen örn delning av jord å

landet måtte införas ett stadgande örn gränsrevision av i huvudsak följande innehåll:

Därest bestämmande av en ägogräns ej med säkerhet kunde ske, utan

att undersökning verkställdes beträffande annan ägogräns, skulle, där sådant

med hänsyn till föreliggande omständigheter prövades böra ske, även den senare

ägogränsen bestämmas, och skulle för ändamålet sammanträde hållas med

samtliga rågrannar. Efter företagande av den ytterligare undersökning, som

kunde anses erforderlig, skulle förrättningsmännen meddela utlåtande rörande

förrättningens omfattning, och skulle detta utlåtande, örn sakägare yrkade det

eller förrättningsmännen funne det erforderligt, underställas ägodelningsrättens

prövning.

Hovrättsrådet von Ehrenheim ansåg att, därest -— såsom von Ehrenheim förordade

— gränsmärkena i framtiden i första hand bleve avgörande för skifteslinjers

rätta sträckning, spörsmålet örn gränsrevisioner praktiskt taget komme

att bringas ur världen. Det vore nämligen huvudsakligen vid gränsbestämmngsförrättningar,

avseende att bestämma skifteslinjers rätta sträckning enligt

skifteskartan, fråga kunde uppstå örn samtidigt bestämmande av ett flertal

ägogränser. Väl kunde även vid bestämmande av rågång behov stundom

yppas att utsträcka förrättningen utöver den sträcka av rågången, som närmast

vore i fråga, men dessa fall vore av så underordnad betydelse, att de ej

ensamma torde motivera införande av bestämmelser örn gränsrevisioner. Under

sådana förhållanden kunde det bliva fråga örn dylika endast under den jämförelsevis

korta övergångstid, då det ännu stöde jordägare öppet att påkalla

gränsbestämning enligt karta och handlingar. Gränsrevisioner, d. v. s. jordägare

påtvungna gränsbestämningar, torde dock föga överensstämma med

grundtanken i preklusionsförfarandet: att i största möjliga utsträckning låta

de hävdade gränserna bliva bestående. Vid ett dylikt förfarande borde det

uppenbarligen stå rågrannar fritt att genom underlåtenhet att begära gränsbestämning

inom den utsatta tiden låta de av dem hävdade gränserna vinna rättslig

giltighet.

Repartementsntkastet

1930.

Det inom departementet upprättade utkastet till lag angående ändringar i

jorddelningslagen innehöll bestämmelser örn gränsrevision i två fall: 1. då för

bestämmande av rågång eller annan ägogräns den i 7 kap. 2—4 §§ jorddelningslagen

föreskrivna undersökning måste utsträckas jämväl till annan ägogräns

(7 kap. 5 § och 11 § första stycket); 2. då anledning funnes att antaga,

att gräns, vilken tillkommit vid samma förrättning som den gräns, som

vore föremål för bestämmande, icke hävdades till sin rätta sträckning;

detta även örn det ej i och för sig vore erforderligt att utsträcka Undersöknin
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

43

gen till denna gräns (7 kap. 11 § andra stycket). För avgörande av fragan

om gränsbestämningsförrättnings utvidgande skulle sammanträde hållas med

alla, vars rätt därav kunde vara beroende, oell förrättningsmännen skulle vid

sammanträdet i första hand söka åvägabringa förening mellan närvarande sakägare

om förrättningens omfattning. Ansåge förrättningsmännen nödigt att

giva större omfattning åt förrättningen än sakägarna önskade, skulle de besluta

härom och deras beslut underställas ägodelningsrättens prövning.

I den vid utkastet fogade promemorian anfördes till motivering av bestämmelserna

örn gränsrevisioner i huvudsak följande:

Uppenbarligen förelåge stora svårigheter att tillfredsställande bestämma.en

enstaka skifteslinjes läge, då genom skifte tillskapade ägogränser till sina

lägen å marken inom ett skifteslag mera allmänt avveke från kartas och

handlingars visning eller då skifteskartan ej överensstämde med marken.

Redan då under vanliga förhållanden en skifteslinje i ett större skogskolaplex

skulle uppgås, måste ofta nog företagas. omfattande kontrollmätningar,

varvid ändock en viss tvekan örn resultatets riktighet kunde kvarsta. X den

mån ett konstaterat fel i en skifteslinjes läge berodde av en förskjutning av ett

större eller mindre antal ägoskiften, kunde understundom ett samtidigt upptagande

av gränsbestämningar inom ett skifteslag vara nära nog en nödvändighet

för ernående av ett gott resultat. Detta gällde särskilt de fall, där

felaktigheter förekomme i fråga örn kartans konstruktion. I dylika fall kunde

skifteslinjerna ej utstakas i full överensstämmelse med kartan; och för ernående

av ett materiellt tillfredsställande resultat erfordrades ett samtidigt bestämmande

av samtliga linjer. Under nuvarande förhållanden omöjliggjorde kostnadsfrågan

understundom tillräckligt omfattande undersökningar.. Ett par

mindre ägolotter kunde ej särskilt för sig bära kostnaden. Förrättningsmännen

nödgades därför att på grundval av en utredning, örn vars oantastbarhet han ej

själv vore övertygad, bestämma sig för en viss sträckning av gränsen,. som därefter

utstakades och vunne laga kraft och som enligt nu gällande rättsaskadning

ej vidare ginge att ändra. .

Men även i de fall, då hinder ej mötte att erna ett tillförlitligt resultat vid

bestämning av en enstaka skifteslinjes läge, talade praktiska skäl ofta ..för att

frågan borde tagas upp i ett större sammanhang. Den jordägare, som såge sitt

ägoområde förminskat genom skifteslinjens förflyttning, nödgades nämligen i

sin ordning begära gränsreglering gentemot sin nästa granne och på dylikt

sätt avlöste den ena gränsbestämningsförrättningen den andra. Givet vore, att

i dylikt fall rättelse skulle med mindre tidsutdräkt och väsentligt mindre

kostnader ske, örn samtliga felaktiga skifteslinjer finge samtidigt rättas. .De

kontrollmätningar och andra undersökningar rörande skifteslinjernas sträckning

i förhållande till baslinjer eller andra säkra utgångspunkter, som måste företagas

för bestämningen av en enda skifteslinje, bleve icke avsevärt dyrare eller

mera tidsödande om det vore flera gränslinjer, som samtidigt bestämdes.. De

enskilda jordägarna kände större trygghet att en gränsbestämning bleve riktig,

örn de kunde i ett sammanhang överblicka resultatet. Och den möjlighet till

förening även örn sekundära ägogränser, som jorddelningslagen avsåge att

bereda jordägarna, kunde utan risk för rättsförlust utnyttjas allenast örn frågan

örn de osäkra skifteslinjerna kunde på en gång upptagas.

Det sålunda anförda gällde i främsta rummet skifteslinjer, men hade viss

tillämpning även vid andra genom jorddelning tillkomna gränser. Emellertid

kunde understundom jämväl vid bestämmandet av gräns mellan byar eller

därmed jämställda skifteslag förefinnas skäl, att gränsbestämningen upptoges

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

i större omfattning än som föranleddes av den gjorda ansökningen örn gränsutstakning.

Detta vore fallet, då ett antal skifteslotter gränsade mot en oell samma

rågång. Gränsmärken utvisande rågångens rätta sträckning funnes då ofta

ej varJe ägolott. Det kunde genom dom eller förening vara bestämt, att

rågången skulle sträcka sig i rak linje mellan tvenne långt från varandra

belägna brytningspunkter. I så fall kunde dess sträckning förbi en särskild

ägolott ej bestämmas utan undersökning av rågången i hela dess sträckning

mellan brytningspunkterna. ^ Anledning kunde därför finnas att i dylikt fall i

ett sammanhang upptaga frågan örn rågångens sträckning.

Uppfattningen, att frågan om gränsrevisioner ej bleve aktuell i händelse en

preklusionsbestämmelse infördes i fråga örn ägogränser, kunde icke frånkännas

ett visst berättigande, men torde dock i stort sett icke vara tillräckligt grundad.

I mångå av de fall, där behov av samtidig gränsbestämning förelåge, vore

nämligen skifteslinjerna så otydligt utmärkta eller eljest så oklara, att en preklusionsbestämmelse

ej bleve å dem tillämplig. Bestämmelserna örn viss klandertill

i fråga om utstakning av skifteslinjer samt örn samtidig gränsbestämmng

torde snarare komplettera än utesluta varandra. Såväl den ena som den

andra bestämmelsen finge sin huvudsakliga betydelse i fråga örn redan förefintliga

skifteslinjer. Med nuvarande bestämmelser örn mätning och kontroll

därå torde det nämligen kunna antagas, att beträffande framtida skiften tvistigheter

i större omfattning ej behövde uppkomma örn skifteslinjernas sträckning.

"Visserligen skulle införandet av gränsrevisioner innebära, att ett visst tvång

kunde komma att åläggas jordägarna, men denna omständighet torde ej behöva

1 PrinclP utgöra. hinder för en lagstiftning i angiven riktning, blott tillfredsställande

garantier kunde vinnas mot att gränsrevisioner företoges utan verkligt

vägande skäl. Sådan garanti torde ligga i föreskriften att, därest sakägare

ej kunde enås örn gränsrevision och förrättningsmännen sålunda måste

meddela beslut i fragen, detta beslut skulle underställas provning av ägodelningsrätten,

vid vilken sakägare, som ej önskade förrättningens utsträckande,

hade tillfälle att anföra skäl för sin ståndpunkt och få dessa prövade. Vid

bedömande av lämpligheten av en utvidgning av gränsbestämningsförrättning

borde hänsyn tagas till de fördelar, sakägarna därigenom skulle vinna, och de

därmed förenade kostnaderna.

Tvekan kunde möjligen råda. huruvida förrättningsmännens beslut örn gränsrevision

alltid borde underställas ägodelningsrätten eller örn ägodelningsrättens

provning därav borde göras beroende av besvär över förrättningsmännens beslut.

Att stadga obligatorisk underställning kunde möjligen synas stridande mot de

principer,^ som läge Ullerund för jorddelningslagens stadganden örn underställning

i andra fall. Sådan vore i jorddelningslagen föreskriven dels där den

föreliggande frågan vore av rent rättslig natur och därför ej borde avgöras av

förrättningsmännen, dels då ett allmänt intresse berördes. Intetdera vore här

fallet. Nyss anförda skäl talade dock för att förättningsmännens beslut örn

gränsrevision alltid borde underställas ägodelningsrätten. Ett i viss mån likartat

fall, då obligatorisk underställning vore föreskriven i jorddelningslagen,

tunnes behandlat i 4 kap. 4 § nämnda lag, däri stadgades underställning av

beslut örn sammanförande av skifteslag.

. Kostnadsfrågan komme genom de föreslagna bestämmelserna örn underställmng

i etu annat läge. Då, enligt vad man finge antaga, gränsrevision komme

att företagas endast i de fall, då sådan vore nödvändig för ernående av ett matenel.

lt.

revisioner tillämpa jorddelningslagens vanliga regler örn gäldandet av kostnaderna

för gränsbestämningsförrättning, vilka regler återfunnes i 17 kap. 1 §

och 20 kap. 6 § nämnda lag. Enligt dessa stadganden skulle kostnaderna gäl
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 4.

45

das av dem, som hade del i förrättningen, och fördelas dem emellan efter vad

av förrättningsmännen prövades skäligt. Möjlighet förefunnes sålunda att vid

kostnadernas fördelning taga hänsyn till olika sakägares större eller mindre intresse

av förrättningens företagande. Statsbidrag kunde erhållas till gränsbestämningsförrättning,

liksom till andra jorddelningsförrättningar, på de villkor,

som angåves i kungl, kungörelsen den 22 juni 1928 angående villkoren för erhållande

av statsbidrag till förrättningar enligt lagen den 18 juni 1926 örn

delning av jord å landet.

Enligt de föreslagna stadgandena skulle gränsbestä.mningsförrättning beträffande

sekundär gräns kunna utsträckas -—- utom till ägogräns, vars undersökning

vore nödvändig för den förstnämnda gränsens bestämmande, — endast

till gränser tillkomna vid samma jorddelningsförrättning som den gräns, vars

bestämmande först vore i fråga; genom senare jorddelningsförrättningar tillkomna

gränser skulle ej vid samma gränsbestämningsförrättning kunna göras

till föremål för bestämmande. Härmed vore nämligen intet vunnet. En ändring

av dessa ägogränsers sträckningar i anledning därav, att de vid den tidigare

förrättningen tillkomna gränserna ej hävdades till sina rätta sträckningar,

kunde ej ifrågakomma. Fränninge vid gränsrevision rörande de vid den

tidigare jorddelningsförrättningen tillkomna gränserna mark ägolott, tillkommen

genom senare jorddelning, hade ägaren av denna enligt 20 kap. 5 § jorddelningslagen

möjlighet att påkalla förrättning för bestämmande av vederlag

av övriga vid samma förrättning tillkomna ägolotter; vunnes däremot mark,

skulle denna, såsom framginge av jorddelningslagen 1 kap. 2 §, fördelas mellan

de vid den senare jorddelningsförrättningen tillkomna ägolotterna.

Av dem, som hörts över departementsutkastet, hava överlantmätarna, länsstyrelserna,

kammarkollegiet och Sveriges skogsägareförbund tillstyrkt eller

ej haft något att i huvudsak erinra mot införandet i lagstiftningen av bestämmelser

örn gränsrevision.

Domänstyrelsen har icke uttalat sig i denna del.

Lantbruksstyrelsen har förklarat sig hysa stor tvekan gent emot förslaget att

tvångsvis genomföra gränsrevisioner. Det syntes nämligen styrelsen kunna befaras,

att dylika gränsrevisioner komme att medföra kostnader för vederbörande

jordägare utan motsvarande reell nytta för dem.

Lantmäteristyrelsen har, efter erinran därom, att styrelsen framfört tanken

på ett gränsrevisionsförfarande upprepade gånger under förarbetena på jorddelningslagstiftningen

och senast i förut omnämnda framställning den 8 juni

1925, förklarat, att styrelsen fortfarande vore av den uppfattningen att en

lagstiftning angående gränsrevisioner skulle bliva ett värdefullt medel att

åstadkomma ordning och reda i de på vissa orter mycket tilltrasslade gränsförhållandena.

Att, såsom föreslagits, ej endast skifteslinjer och därmed jämförliga

ägogränser utan jämväl rågångar kunde göras till föremål för revision, har

styrelsen funnit riktigt. Emellertid möta, enligt styrelsens förmenande, vid en

gränsrevision vanskligheter av olika slag, vilka måhända tidigare icke blivit

tillbörligt beaktade. Angående dessa har styrelsen anfört:

En gränsrevision inom t. ex. en utskog, där odling och bebyggelse saknades,

torde i allmänhet ej möta några större svårigheter. Men annorlunda ställde sig

saken, då gränserna skulle revideras inom ett område, där efter det primära

Yttranden

över departements

utkastet,

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Majlis proposition nr 4.

skiftet skett sekundära skiften, ägostyckningar, avsöndringar och avstyckningar,

och där odling och bebyggelse förekomme i avsevärd omfattning. Antag

att gränsbestämning begärts beträffande en vid det primära skiftet tillkommen

gräns, att förrättningsmännen konstaterat att en allmän förskjutning i ett

flertal skifteslinjers läge av exempelvis 30 meter förelåge, och att på den grund

rågångsrevision komme till stånd. Revisionen komme då att omfatta endast

dessa primära skifteslinjer. Men därigenom åstadkommes en rubbning i de

sekundära skiftena, vilken ej kunde ställas till rätta på annat sätt än genom

särskilda jämkningsförrättningar jämlikt 20 kap. 5 § jorddelningslagen. Och

än besvärligare ställde sig saken, om gränsrubbningen träffade en fastighet,

som bildats genom ägostyckning, avsöndring eller avstyckning. Beträffande

dessa s. k. arealfastigheter torde nyssberörda lagrum icke vara tillämpligt, och

några särskilda rättsregler, efter vilka ett uppordnande på lämpligt sätt av en

sådan situation skulle kunna äga rum, funnes icke. Denna fråga hade berörts

uti den av hovrättsrådet Wieselgren författade promemoria, som åtföljde det

till lagrådet år 1924 remitterade förslaget till jorddelningslag. Häri hade

beträffande 20 kap. 5 § bland annat anförts: ''Huru förfaras skulle, då gränsförändringen

drabbade en för alltid avsöndrad lägenhet, kunde vara tvivelaktigt.

Emellertid torde det vara tydligt, att ägaren till en sådan lägenhet icke

hade rätt att fordra, att vad honom frånginge skulle ersättas av hela skifteslaget.

För honom torde endast finnas möjlighet att vända sig mot ägaren av

stamfastigheten med krav på gottgörelse. Vilken rätt honom härvidlag tillkomma,

vore emellertid icke föremål för reglering i lagstiftningen örn delning

av jord. Stamfastighetens ägare torde däremot måhända äga anspråk på att

skifteslaget i övrigt skulle lämna vederlag för vad som frångått lägenheten såsom

del av berörda fastighet, naturligtvis endast i den mån förlusten ej skulle

belöpa a fastigheten själv. Den situation, van en lägenhetsägare, som vid gränsrevision

blivit av med hela sin bebyggda fastighet eller del därav, skulle befinna

sig, vore uppenbarligen föga avundsvärd. Gränsrevisionen, sådan den nu

konstruerats, skulle^ tydligen mången gång lämna skifteslaget i upprivet tillstånd

och överlåta åt dem, som därigenom åsamkats förlust, att bäst de gitte

söka få förlusten ersatt på annat håll, ofta med mycket liten utsikt till framgang.

Nu kunde invändas, att situationen vore densamma redan vid en vanlig

gränsbestämning. och att alltså genom införande i lagstiftningen av gränsrevisioner

saken icke komme i sämre läge. Detta vore sant, men genom tillskapandet

av gränsrevisionerna skulle dock såsom ett nytt moment tillkomma,

att jordägarna kunde påtvingas en gränsbestämning utan att. yrkande därom

framställts fran någondera sidan. Därtill komme, att vid en gränsrevision av

större omfattning nu berörda olägenheter komme att bliva mera framträdande.

Med hänsyn till de salunda berörda förhallandena har lantmäteristyrelsen

ansett sig icke kunna tillstyrka en lagstiftning örn gränsrevisioner utan att tillika

medel skapades att på ett ändamålenligt och för rättskänslan tillfredsställande

sätt i ett sammanhang bestämma samtliga osäkra ägogränser inom det område,

som berördes av revisionen. Detta mål har styrelsen funnit ej kunna nås,

utan att gränsrevisionen omlades till ett kombinerat gränsbestämnings- och

skiftesförfarande. Styrelsen har närmare utvecklat grunddragen i detta förfarande

samt vidare framhållit, att en gränsrevision överhuvudtaget icke borde

handläggas såsom ett appendix till en laga skiftes- eller avstyckningsförrättning

utan borde göras till en självständig förrättning med särskilt protokoll och

särskild karta.

I samband med frågan örn införandet av gränsrevision har lantmäteristyrel
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

47

sen riktat uppmärksamhet på ännu en svårighet, som vore därmed förbunden,

nämligen det förhållande, att enligt gällande rättspraxis den sträckning av skifteslinje,

som vid särskild gränsbestämningsförrättning utmärkts å marken, ansåges

orubblig, när förrättningen vunnit laga kraft. Lantmäteristyrelsen anför

i denna del:

Hur man vid en gränsrevision rätteligen borde förfara i ett sådant fall, att

en skifteslinje mitt i skifteslaget blivit genom laga kraftvunnen förrättning

eller dom fastlåst i felaktigt läge, vore svårt att säga. Med tillämpning av

nuvarande praxis vid gränsbestämning skulle man, örn den konstaterade förskjutningen

vore jämförelsevis obetydlig i förhållande till angränsande skiftens

bredd, bortse från den felaktiga utstakningen och utstaka skifteslinjerna

å ömse sidor exakt efter kartan. Utstakningen skulle då få till resultat, att av

skiftena på ömse sidor om linjen det ena bleve för brett och det andra, för

smalt. Man kunde då resonera så, att den som fått för litet område finge

finna sig däri, då han själv varit vållande därtill antingen genom sin underlåtenhet

att klandra den tidigare utstakningen eller ock, om klander instämts,

genom sin försummelse att i rättegången förebringa tillräcklig bevisning. Men

där förskjutningen vore större, kunde man ofta icke anlägga en sådan synpunkt

på saken, emedan den i tillämpningen skulle leda till orimliga konsekvenser.

Örn t. ex. förskjutningen uppginge till 30 meter och på vardera sidan

örn linjen läge två ägolotter, som enligt kartan båda skulle vara 30 meter

breda, skulle en utstakning efter ovanberörda princip medföra, att den ena

ägolotten försvunne och att den andra bleve 60 meter bred. Visserligen torde

ägaren till en sålunda förintad ägolott kunna antagas hava utsikt att genom

resning få den felaktiga utstakningen undanröjd, men denna utväg torde ej

kunna antagas stå öppen, där ett mindre framträdande missförhållande, uppkommit.

För övrigt torde i ogynnsamma fall saken icke inskränka sig. till ett

mellanhavande mellan de båda ägolotter, som vore belägna å ömse sidor örn

den felaktigt utstakade gränsen. Hade i det nyss anförda exemplet förskjutningen

uppgått till 40 meter i stället för 30 meter, så .skulle nästa ägolott

hava utstakats med 10 meters mindre bredd än kartan visade, oaktat dennas

ägare tydligen måste anses vara utan all skuld till den felaktiga utstakningen,

då han ej varit i tillfälle att därvid bevaka sin rätt. Väl vore. det att

hoppas, att sådana extrema konfliktfall som de nu anförda skulle bliva sällsynta,

men även eljest uppstode besvärliga situationer till följd av förefintligheten

av dylika orubbliga, i felaktigt läge utstakade gränslinjer. Olägenheterna

härav hade länge varit kännbara, och bleve rågångsrevisionerna verklighet,

komme dessa olägenheter otvivelaktigt att bliva ännu mera framträdande.

Under åberopande av det sålunda anförda har lantmäteristyrelsen framhållit

såsom synnerligen önskvärt, att i lagstiftningen infördes ett stadgande,

att gälla under preklusionstiden, av innehåll att, där vid gränsrevision befunnits,

att en inom området befintlig skifteslinje genom laga kraftvunnen

förättning eller dom förlagts i avsevärt felaktigt läge, densamma måtte utstakas

i överensstämmelse med skifteskartan och därtill hörande handlingar.

Alternativt har lantmäteristyrelsen ifrågasatt huruvida icke, där det ej befunnes

lämpligt att ordna saken på sätt nu förordats, en tillfredsställande lösning

stöde att vinna genom införande i jorddelningslagen av föreskrift, att

i anförda fall lantmätaren skulle förelägga de jordägare, vilkas rätt vore beroende

av den felaktiga utstakningen, att inom viss tid göra ansökning örn

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

resning, vid äventyr att eljest övriga gränslinjer bestämdes utan avseende å

det felaktiga läget av den orubbliga gränsen. I dylikt fall borde, där ansökning

gjorts om resning, förrättningen vila i erforderliga delar i avvaktan på

Kungl. Maj :ts avgörande i resningsfrågan och slutligt avgörande i det återupptagna

målet. Angående detta alternativ yttrar styrelsen:

Att sålunda införa resningen såsom ett led i gränsrevisionen syntes emellertid

föga tilltalande. Det torde vidare vara mycket tveksamt, huruvida i

det anförda exemplet ägaren av den ägolott, som skulle fått sin lott minskad

med 10 meter, vore behörig göra ansökning örn resning, då han ej varit sakägare

vid den felaktiga gränsbestämningen eller den därav föranledda rättegången.

Ett visst stöd för åsikten, att behörighet i sådant avseende tillkomme

berörda ägare, kunde dock möjligen vinnas av ett Kungl. Maj:ts utslag

den 6 mars 1930 i anledning av en resningsansökan. I detta fall

beviljades nämligen resning i en tidigare av Kungl. Maj:t avdömd

gränstvist (jfr N. J. A. 1925 s. 177), oaktat sökanden ej varit part i målet,

utan ägde en ägolott, som genom flera mellanliggande ägolotter vore

skild från den skifteslinje, som avsåges i ansökningen. Kungl. Maj :t hade

emellertid i samband med avdömandet av berörda tvist meddelat vissa föreskrifter

angående grunderna för utstakning av bland annat gränserna för sökandens

ägolott, när sådan efter ansökning framdeles kunde komma till utförande.

Detta rättsfall utgjorde för övrigt ett i många avseenden betecknande

^exempel på ej mindre de förvecklingar, som kunde uppkomma genom

underlåtenhet att vid gränsbestämning verkställa undersökning i erforderlig

omfattning, än aven de svårigheter, som man vid en gränsrevision hade att

övervinna. Otvivelaktigt vore emellertid att, örn inga särskilda bestämmelser

meddelades angående dylika orubbliga gränser, man1 vid gränsrevisionerna ofta

bomme att stå inför situationer, där man till undvikande av för rättsmedvetandet

alltför stötande konsekvenser nödgades fördela en befintlig brist på ett

flertal ägolotter, örn förhållandena vore så ''oömma’, att en dylik kompromiss

läte sig göra. _ Ett sådant förfarande tillämpades stundom redan nu, men vore

givetvis principiellt oriktigt. Vad som ändock för rättsmedvetandet kunde

motivera en sådan åtgärd vore, att den jordägare, till vars förmån en sådan

fördelning av felet skedde, oftast utan eget förvållande råkat i den bekymmersamma

belägenheten, enär det varit honom praktiskt taget omöjligt att vid

gränsbestämningsförrättningen åstadkomma den omfattande undersökning,

som skulle hava erfordrats för att uppdaga att en allmän förskjutning av

skifteslinjerna inom skifteslaget ägt rum.

I sitt yttrande har lantmäteristyrelsen vidare framhållit, att den i utkastet

föreslagna bestämmelsen, att de närvarande sakägarna skulle äga besluta

örn gränsrevisionens omfattning med för de frånvarande bindande verkan

(7 kap. 5 §), syntes styrelsen otillfredsställande, samt föreslagit att, där

icke samtliga sakägare •— alltså ej endast de närvarande —- ingått förening

angående gränsrevisionens omfång, frågan skulle avgöras genom beslut av förra

ttningsmänn en. Styrelsen anför härom:

Såvitt lantmäteristyrelsen kunnat finna, skulle det område, som berördes av

gränsrevisionen, i nu ifrågavarande avseende betraktas såsom en slags gemensamhet,

inom vilken närvarande delägare skulle äga att fatta beslut med

för de frånvarande bindande verkan. I det fall, att det i första hand gällde

bestämmande av gräns mellan fastigheterna A och B men det ifrågasatts, att

förrättningen borde utsträckas till gränserna mellan B och C samt C och D, samt

endast ägarna av fastigheterna A och B vore närvarande, skulle alltså ägarna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr -4.

49

av fastigheterna A och B kunna ingå förening av innebörd, att i rågångsrevisionen

skulle ingå jämväl gränserna mellan B och C samt mellan C och D. En

sådan anordning syntes styrelsen betänklig och stridande mot gällande rättsåskådning,

enligt vilken vid gränsbestämning var och en ägde föra talan endast

för sin egen fastighet. Sannolikt hade väl bestämmelsen tillkommit i syfte

att i görligaste mån inskränka det tidsödande underställningsförfarandet, vilket

enligt förslaget skulle komma i fråga endast i det fall, att frågan örn gränsrevisionens

omfattning avgjorts genom beslut av förrättningsmännen. Men

det kunde väl ej vara motiverat att i det anförda exemplet lata fragan bliva

slutligen avgjord genom en förening mellan ägarna av fastigheterna A och B,

medan däremot, örn dessa icke kunde enas och förrättningsmännen på dea.grund

måste meddela beslut, detta skulle underställas ägodelningsrättens prövning?

Slutligen har lantmäteristyrelsen ifrågasatt lämpligheten att i samband med

avstyckning företaga gränsrevision samt därvid yttrat:

I fråga om avstyckning rådde vissa särskilda förhållanden, som gjorde att

en i samband med sådan förrättning verkställd gränsbestämning ej utan vidare

kunde utsträckas till andra ägogränser än sådana, som direkt berördes av avstyckningen.

Först vore då att anteckna, att gränsbestämning i samband med

avstyckning, med undantag för fall, som avsåges i 19 kap. 10 § andra, stycket

jorddelningslagen, ej vore någon preliminärfråga, som skulle särskilt överklagas,

utan vore att betrakta såsom en åtgärd under avstyckningsförrättningen.

Vidare finge gränsbestämning vid avstyckning verkställas utan biträde

av gode män. Och slutligen kunde i fall, som i 19 kap. 5 § andra stycket sades,

avstyckning verkställas av annan förrättningsman än lantmätare. Då det torde

vara uteslutet, att en gränsrevision kunde ingå såsom ett led i en avstyckningsförrättning

eller verkställas av annan förrättningsman än lantmätare eller utan

biträde av gode män, syntes ett påtagligt behov av särskilda föreskrifter i dessa

avseenden föreligga, såvida man ej ville välja den utvägen att stadga förbud

mot gränsrevision i samband med avstyckning. Med hänsyn till avstyckningsförrättningens

natur syntes sistnämnda alternativ mest tilltalande, och några

olägenheter därav torde knappast kunna befaras, enär det ju alltid stöde jordägarna

fritt att taga initiativet till en önskad gränsrevision genom en ansökan

hos överlantmätaren örn förordnande för lantmätare att verkställa gränsbestämning.

Som framgår av det förut sagda, hava gång efter annan framförts förslag

örn införande i vår lagstiftning av möjlighet att vid förefallande behov få till

stånd ett samtidigt bestämmande av gränserna inom ett större skifteslag. Det

ligger i öppen dag, att då gränslinjerna inom skifteslaget mera allmänt avvika

från kartas och handlingars visning eller då kartan ej överensstämmer med marken,

det kan vara svårt, för att icke säga omöjligt, att tillfredsställande bestämma

en enstaka skifteslinjes läge utan att samtidigt företaga utredning och mätning

rörande de övriga. Kostnaden härför kan bliva betydande och bör i varje

faH icke drabba rågrannarna ensamma, då jämväl övriga skiftesdelägare hava

nytta därav. Har en undersökning av gränserna inom skifteslaget ägt rum,

är det uppenbarligen till allas fördel ur såväl kostnads- som andra synpunkter,

att en allmän gränsbestämning också kommer till stånd.

Så länge möjlighet icke föreligger att la kostnaderna fördelade på ett flertal

skiftesdelägare, nödgas förrättningsmännen ofta att på grundval av en ut
Bihang

till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 4 haft. (Nr A) 4

Departe
ments
chefen.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

redning, om vars brister de själva äro medvetna, för all framtid bestämma en

gräns’ läge på marken. Olägenheterna härav framträda så mycket starkare,

som, enligt vad förut nämnts, i stora delar av landet ofta föreligger

bristande överensstämmelse mellan karta och mark i fråga örn äldre ägogränser.

Också råder i det stora hela enighet därom, att det skulle vara önskvärt,

örn lagstiftningen lämnade möjlighet till ett samtidigt bestämmande av flera,

av varandra beroende ägogränser. Behovet av bestämmelser i sådan riktning

gör sig särskilt gällande, därest ett preklusionsförfarande, såsom jag i det föregående

förordat, införes. Det är nämligen att antaga, att just inom skifteslag,

där en allmän förskjutning med avseende å gränsernas läge förefinnes, gränsbestämning

till förhindrande av preklusions inträde kommer att påkallas av en

eller flera skiftesdelägare och att därmed frågan örn läget jämväl av övriga

skifteslinjer kommer att väckas.

Mot införande av gränsrevision har invänts, att en jordägare mot sin vilja

skulle kunna påtvingas en förrättning, som han själv icke ansåge påkallad och

som för honom skulle medföra enligt hans mening onödiga kostnader. Även örn

denna invändning icke kan frånkännas ett visst berättigande, torde den dock icke

innebära något avgörande skäl emot gränsrevision, blott det tillses, att garantier

skapas för att dylik ej företages utan fullgiltig anledning. Det må nämnas,

att en jordägare redan nu kan påtvingas gränsbestämning av rågranne samt att

jorddelningslagstiftningen i andra avseenden kan medföra tvång, vida mer betungande

för den enskilde.

Ett gränsrevisionsförfarande, som leder till ett fullt tillfredsställande uppordnande

av ägogränserna inom ett skifteslag, torde, på sätt lantmäteristyrelsen

framhållit, icke låta sig anordna, med mindre möjlighet skapas att i ett sammanhang

reglera samtliga ägogränser inom skifteslaget, av vad slag de än äro,

och även örn de genom laga kraftvunnen förrättning eller dom blivit till sin

sträckning å marken bestämda. Härför fordras emellertid, att gränsrevisionen

göres till en kombinerad gräns- och skiftesförrättning. Detta har ock förordats

av lantmäteristyrelsen. Skapandet av ett dylikt förfarande skulle emellertid

erfordra så betydande ändringar i jorddelningslagen, att dess införande

synes mig icke kunna ifrågakomma annorledes än i samband med en allmän

översyn av samma lag.

Enligt min mening lärer ett gränsrevisionsförfarande av den begränsade omfattning,

utkastet avser, i huvudsak tillgodose det föreliggande behovet. De

fördelar, som onekligen stå att vinna även med detta förfarande, synas mig

så stora, att de av lantmäteristyrelsen uttalade farhågorna för mindre tillfredsställande

resultat i vissa hänseenden icke böra stå i vägen för ett godtagande

av förfarande^

Emellertid synes mig anledning föreligga att åtminstone icke för närvarande

definitivt införliva det med vår lagstiftning. I det föregående har jag erinrat,

att behovet av gränsrevision torde komma att göra sig särskilt gällande vid

grånsbestämning till förhindrande av preklusions inträde. Sedan preklusionstiden

tilländagått och gränsmärkena på marken sålunda komma att i allmänhet

bliva avgörande för skifteslinjernas sträckning, blir uppenbarligen behovet

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

51

vida mindre. I avvaktan på erfarenhet, huru förhållandena härutinnan och

jämväl i avseende å verkningarna av det utav mig ifrågasatta gränsrevisionsförf

aran det komma att utveckla sig, synes det mig lämpligt att nu endast införa

bestämmelser av mera provisorisk natur.

Med denna min uppfattning har jag stannat vid att föreslå bestämmelser,

som möjliggöra verkställande under preklusionstiden av gränsrevision i fråga

örn ägogränser av det slag, som avses i preklusionsstadgandet. Bestämmelserna

hava avfattats i nära anslutning till vad i utkastet föreslagits samt införts

såsom 3 § i förslaget till lag med särskilda bestämmelser om äldre ägogränser.

Härjämte har i lagens promulgationsstadgande föreskrivits, att bestämmelserna

skola äga tillämpning även i det fall, att gränstvist yppats före

lagens ikraftträdande.

Med den läggning förslaget fått och då behovet av gränsrevision i fråga örn

rågångar torde vara synnerligen ringa, har jag ansett mig kunna bortse från

dessa vid bestämmelsemas avfattande. Det av lantmäteristyrelsen år 1925 i

ämnet framlagda förslaget avsåg icke rågångar, lika litet som den av riksdagen

år 1926 gjorda framställningen.

I fråga örn förslagets närmare utformning vill jag till en början framhålla,

att — såsom lantmäteristyrelsen påpekat — den i departementsutkastet föreslagna

bestämmelsen örn förening angående företagande av gränsrevision torde

vara mindre lämplig. Det synes mig bäst att helt överlåta åt förrättningsmännen

att fatta beslut örn gränsrevision. G-odkännes deras beslut av samtliga

närvarande sakägare, torde tillräcklig garanti vara vunnen för beslutets lämplighet.

I brist på dylikt godkännande torde beslutet böra underställas ägodelningsrättens

prövning.

Har gräns för en ägolott blivit felaktigt utmärkt på marken, kan detta, såsom

jag inledningsvis framhållit, i sin ordning hava medfört, att även gränser,

tillkomna vid delning av ägolotten, blivit felaktiga. Detta fel är emellertid

ej av samma beskaffenhet som felet med avseende å den tidigare gränsen. De

vid den senare delningen tillkomna gränserna äro felaktiga redan på kartan och

kunna sålunda ej rättas genom gränsbestämning. I den händelse ändring av

ägolottens gränser ger anledning till förskjutning av de vid dess uppdelning

tillkomna linjerna, sker detta genom jämkning i den delning, vid vilken de

tillkommit, en åtgärd, som till sin natur ej är jämställd med gränsbestämning.

Stadgandet örn gränsrevision avser därför allenast gränser, som tillkommit

vid en och samma förrättning.

Vad slutligen angår den av lantmäteristyrelsen upptagna frågan örn lämpligheten

att i samband med avstyckning företaga gränsrevision, må vill medgivas,

att sådan låter lättare inordna sig såsom led i ett skifte. Något principiellt

hinder mot företagande av gränsrevision i samband med avstyckning

torde dock icke föreligga, då gränsrevision allenast är en utvidgad gränsbestämningsförrättning

och gränsbestämning redan nu kan företagas vid avstyckning.

Praktiskt sett torde vid avstyckning gränsbestämning sällan förekomma,

och det är att antaga, att gränsrevision i sådant sammanhang kommer

att bliva än mera sällsynt. I anledning av lantmäteristyrelsens erin
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

ringar har jag emellertid funnit föreskrift böra meddelas, att vid handläggning

av fråga örn gränsrevision gode män alltid skola närvara. Bestämmelse

härom har upptagits i 5 § i förutnämnda förslag.

Härefter återstår för mig att behandla den andra av 1926 års riksdag väckta

frågan, nämligen

Om ersättning rägrannar emellan i anledning av gränsbestämning.

Historik. I gällande rätt saknas bestämmelser örn ersättning rågrannar emellan i anledning

av att ägogräns vid gränsbestämningsförrättning blivit bestämd till

annan sträckning än den tidigare hävdade. I avseende å den ståndpunkt, rättspraxis

intagit, må erinras örn följande uttalande av lagberedningen i

dess den 9 oktober 1909 avlämnade förslag till jordabalk (s. 237): Även

örn den, som genom dom i gränstvist ålades att avträda en äga till grannen,

varken insett eller bort inse, att den omtvistade ägan rätteligen hörde till

grannfastigheten, torde han icke kunna göra anspråk på ersättning för andra

å den ifrågavarande ägan nedlagda kostnader än sådana, som kunde anses hava

varit nödvändiga. Ej heller torde han, därför att han saknat kunskap örn

grannens bättre rätt, kunna undgå att utgiva avkastning, som fallit av ägan

under den tid han innehaft densamma, och ersättning för den nytta, han eljest

hämtat därav, — mot gottgörelse för kostnad för avkastningens vinnande

samt underhållskostnad — ävensom ersättning för skada och minskning i

ägans värde till följd av hans åtgärder eller vållande. Det ålåge nämligen

en fastighetsägare att vid nyttjandet av sin fastighet iakttaga dess begränsning

å marken, och han hade icke vid underlåtenhet därav något anspråk på

att bedömas mindre strängt än en var annan, som gjorde intrång på en fastighets

område.

I avseende å den senaste rättsutvecklingen må nämnas, att det vill förefalla,

som örn en viss förskjutning inträtt i riktning mot den uppfattningen, att ägaren

av en fastighet äger tillgodonjuta avkastning av ägoområde, som enligt

lagliga märken tillhör fastigheten, intill dess det blir genom lagakraftvunnen

förrättning eller dom fastställt att området rätteligen tillhör grannfastigheten

(se N. J. A. 1923 s. 136; jfr i samma ämne 1913 A. 406, 1915 s. 277 och 280.

1917 A. 174 och 1921 s. 382).

Det må anmärkas, att de ömsesidiga ersättningsanspråk, som kunna ifrågakomma,

torde preskriberas enligt vanliga regler. Ersättning för avkastning

och nytta lärer därför ej kunna utdömas för längre tid än tio år före det anspråk

på ersättning framställts, liksom anspråk på skadestånd och ersättning

för nödig kostnad ej torde bifallas örn de framställas senare än tio år efter vållandet

eller kostnadens nedläggande.

1913 och hragan örn ersättningar vid gränsreglering har av lantmäteristyrelsen be1925.

r5rts dels i det förut åberopade utlåtandet den 11 augusti 1913 över skifteslagstiftningskommitténs

förslag, dels i skrivelse den 30 januari 1925 med

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr k.

53

utredning angående beräknande vid skiftesförrättningar av ersättning mellan

delägare för odling, hävd och minskad avkastning m. m. I förstnämnda utlåtande

framhöll styrelsen i anledning av uttalanden av lantmätare i yttranden över kommitténs

förslag, att svaret på frågan huruvida ersättning för odling och hävd

och dylikt borde utgå vid gränsbestämningar torde bliva beroende på prövning

i varje särskilt fall, vid vilket förhållande någon bestämmelse i ämnet

knappast torde vara erforderlig. I sistberörda skrivelse uttalade styrelsen

däremot, under åberopande av lagberedningens nyssberörda uttalande, den meningen,

att utrymme för likvidförfarande vid gränsbestämningsförrättningar

knappast torde förefinnas.

Även i den förut omnämnda motionen nr 179 i första kammaren vid 1921 års

riksdag i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till lag om ägogränser berördes

frågan örn ersättningar vid gränsreglering. I motionen hemställdes nämligen

örn sådan ändring i det vid riksdagen framlagda förslaget till lag örn ägogränser,

att däri föreskreves att vid rågångsreglering likvid skulle kunna förekomma

liksom vid laga skifte. Motionärens förslag avstyrktes av utskottet, enär

det syntes utskottet ej falla under en lag örn ägogränser utan under skifteslagstiftningen.

Det vid 1926 års riksdag framlagda förslaget till jorddelningslag upptog

icke -— lika litet som något av de tidigare i ämnet utarbetade förslagen -— bestämmelser

örn ersättning i anledning av gränsbestämning. Frågan bragtes

emellertid motionsledes under riksdagens prövning. I en inom första kammaren

väckt motion, nr 236, hemställdes nämligen örn införande i jorddelningslagen

av en bestämmelse, att vad i lagen vore stadgat örn ersättning

vid laga skifte åt den, som miste skog eller mark. därå skogskut turåtgärder

vidtagits, skulle i tillämpliga delar gälla även när vid bestämmande av

rågång rågranne miste skog eller mark med vidtagna skogskulturatgärder. Vidare

hemställdes i en inom andra kammaren väckt motion, nr 361, örn sådana

ändringar i förslaget, att sakägare, som vid rågångsreglering eller liknande

förrättning förlorade ståndskog, växtlig ungskog eller plantering eller mark,

varå företagits skogskulturåtgärder, måtte på ansökan få prövat, örn ersättning

därför borde tilläggas honom, samt att i de fall, ersättning ansåges berättigad,

förrättningsmännen måtte företaga därför erforderlig förrättning i

likhet med vad som stadgats beträffande likvider som följd av laga skifte.

Det särskilda utskott, som hade att behandla förslaget till jorddelningslag,

yttrade i anledning av nämnda motioner:

Utskottet funne i likhet med motionärerna, att möjlighet borde beredas sakägare

att efter gränsreglering inom ett primärt skifteslag få talan örn rätt till

ersättning för mistad ståndskog prövad. Dylik ersättning kunde emellertid

icke generellt tillerkännas sakägare, som genom gränsutstakning^ miste ståndskog.

Någon allmän regel kunde ej givas, utan torde frågan få avgöras på

sätt i varje fall prövades skäligt. Sådan prövning borde, enligt utskottets

förmenande, efter ansökning och utan att förordnande meddelades ske vid särskild

förättning; och torde därvid böra tillämpas samma regler som vid förrättning

enligt 14 kap. 10 § i förslaget. Kunde vederbörande sakägare överenskomma

örn ersättning, ägde de att därom sluta förening, vilket följde av

stadgandet i 14 kap. 13 §.

1921.

1926.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

I anslutning till detta uttalande föreslog utskottet införande i 20 kap. jorddelningslagen

av en ny paragraf med ordningsnummer 3 av följande lydelse:

Har vid förrättning, som verkställts för bestämmande och utmärkande av

sådan fastighetsgräns, varom förmäles i 7 kap. 7 §. sakägare mistat ståndskog,

växtlig ungskog eller plantering eller mark, varå företagits skogskulturåtgärd,

åge han, sedan förrättningen blivit genom laga kraft ägande beslut

fastställd, efter därom hos lantmätaren skriftligen gjord ansökan vid särskild

förrättning få prövat, huruvida och i vad mån ersättning därför må tillerkännas

honom. I fråga om sådan förrättning lände i tillämpliga delar till

efterrättelse vad i denna lag stadgas örn förrättning, som jämlikt 14 kap. 10 §

hålles efter det laga skifte blivit fastställt; dock skola kostnaderna för förrättningen,

i den händelse de icke böra stanna å sökanden ensam, fördelas efter

vad i varje fall prövas skäligt.

Ingendera av riksdagens kamrar biträdde emellertid utskottets hemställan.

Anledningen härtill var dock icke någon mot utskottets uppfattning avvikande

mening om det sakligt berättigade i ett likvidförfarande utan tvekan, huruvida

den av utskottet föreslagna paragrafen på ett i lagtekniskt hänseende tillfredsställande

sätt löste frågan. I enlighet med denna sin ståndpunkt beslöt riksdagen

i stället avlåta den inledningsvis berörda skrivelsen, nr 331, vari anhölls,

att Kungl. Majit ville skyndsamt utreda och för riksdagen framlägga

förslag i det syfte motionen nr 361 avsåg.

Ä&ogr&ns- De ägogränssakkunniga, vilka i anledning av riksdagens skrivelse fingo i

* nig-as uppdrag att utreda frågan, anmodade rikets överlantmätare att efter distriktsförslag.

lantmätarnas hörande avgiva yttrande i ämnet. Därvid framhöllo de sakkunniga,

att det vore av stor betydelse att få uppgift på inträffade fall, där frånvaron

av möjlighet att bereda likvidersättning kunde anses hava medfört oberättigad

vinst å ena eller förlust å andra sidan samt att få kännedom örn lantmäteritjänstemännens

mening, huruvida icke anspråk på ersättning för odling

och hävd kunde tänkas hava lika stort berättigande som ersättning för stånd''

skog och dylikt.

I de avgivna yttrandena råder så gott som fullständig enighet i fråga

örn behovet av bestämmelser örn skogslikvid. Från ett stort antal län har

uppgift lämnats å fall, där frånvaron av bestämmelser härom förmenats hava

medfört oberättigad vinst och i motsvarande grad förlust. Behovet har helt

naturligt understrukits starkare i yttrandena från Norrland och Dalarna än i

yttrandena fran övriga delar av landet. Vad däremot angår ersättning för

odling och hävd har från många håll framhållits, att gränslinjerna inom inägorna

i regel vore utmärkta å marken i jämförelsevis god överensstämmelse

med kartorna och att behov av reglerande bestämmelser rörande ersättning för

odling och hävd därför vore av jämförelsevis underordnad betydelse.

De ägogränssakkunniga intogo i sitt betänkande olika ståndpunkter i frågan.

Byråchefen Hamrin upptog i sitt förslag bestämmelser örn ersättning såväl

för skog som för odling och hävd. Enligt förslaget skulle ersättning, örn och

i den mån sådan med hänsyn till föreliggande omständigheter prövades skälig,

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr b.

55

utgå till sakägare, sorn varit i god tro, där ändring skedde av rågång eller

annan ägogräns, som på marken hävdades i enlighet med rå eller rör eller

andra märken, som av ålder ansetts utvisa gränsen, eller sådan den vid i laga

ordning verkställd förrättning utmärkts eller eljest blivit till sitt läge å marken

bestämd, och sakägare därvid avträdde äga i inrösningsjorden, vara verkställts

odling, grundförbättring eller dylikt, eller avträdde äga av värde på

grund av användbarhet för särskilt ändamål eller ock miste ståndskog, växtlig

ungskog eller plantering eller mark, varå företagits skogskulturåtgärder. I

fråga örn dylik ersättning skulle bestämmelserna i jorddelningslagen örn ersättningar

mellan skiftesdelägare i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Hovrättsrådet von Ehrenheim ansåg, att frågan örn ersättningar mellan rågrannar

vid gränsbestämning komme att förlora sm betydelse, örn skifteslinjer

för framtiden gjordes orubbliga till sitt läge pa marken. Det vöre nämligen

enligt von Ehrenheims mening praktiskt taget nästan uteslutande vid förrättningar,

avseende att bestämma skifteslinjer efter karta och handlingar, som förhållanden

förelåge, vilka kunde motivera ersättningsskyldighet. I så fall bleve

det fråga örn bestämmelser örn skyldighet att gälda ersättning endast i samband

med preklusionsförfarandet. De betänkligheter, man möjligen med hänsyn

till avsaknaden av motsvarande bestämmelser vid klander kunde hysa mot införande

av bestämmelser örn rätt till ersättning vid gränsbestämningar, torde

göra sig särskilt gällande, därest det vore fråga örn införande av dylika bestämmelser

för ett mera begränsat behov.

Det inom justitiedepartementet upprättade utkastet till lag örn ändringar i

jorddelningslagen innehöll utförliga bestämmelser om skyldighet att utgiva avkastning

eller ersättning vid förflyttning av ägogräns. Örn rågång eller annan

ägogräns bestämdes till annan sträckning än den tidigare hävdade, skulle

sålunda den, som på grund därav nödgades avträda mark, ej vara skyldig utgiva

avkastning, som han i god tro uppburit av marken; däremot skulle han

redovisa den avkastning han uppburit efter det sammanträde för gränsens bestämmande

blivit i behörig ordning kungjort eller han dessförinnan fått kunskap

om att gränsen ej hävdades till sin rätta sträckning, liksom han skulle vara

skyldig utgiva skadestånd, örn marken efter samma tidpunkt skadats eller

minskats i värde i följd av åtgärd eller vallande av honom. Den, som i följd

av gränsens förflyttning vunne mark, skulle vara skyldig ersätta avträdaren

dels alla nödvändiga kostnader denne nedlagt pa marken utöver sedvanlig underhållskostnad

— för vilken avträdaren ansetts erhålla ersättning genom den

avkastning han uppburit —, dels även andra nyttiga kostnader, avträdaren

i god tro nedlagt på marken, i den mån de komme tillträdaren till godo. Dessutom

skulle denne, om å marken funnes mer än normal tillgång på. växande

skog, vara skyldig utgiva ersättning för den överskjutande skogstillgången

(7 kap. 6 §). Örn gränsen tillkommit vid laga delning, skulle sistnämnda ersättning

kunna jämkas efter ty med hänsyn till förhallandena vid delningen med

avseende å skogen funnes skäligt (7 kap. 11 §). Anspråk på utbekommande

av avkastning eller ersättning skulle i regel framställas oell prövas vid gräns
-

Departem

en tali

t k as tet

1930.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. May.ts proposition nr -4.

bestämnings forrättningen (7 kap. 7 och 8 §§). De sålunda föreslagna stadgandena

föranledde ändringar av huvudsakligen formell natur i åtskilliga bestämmelser

i jorddelningslagen (3 kap. 14 §, 7 kap. 9 §, 19 kap. 27 §, 20 kap. 6 §

samt 21 kap. 15. 19 och 41 §§).

I den vid lagutkastet fogade promemorian anfördes till motivering av bestämmelserna

i huvudsak följande:

Frågan huruvida och i vilken omfattning ersättning i det ena. eller det andra

hänseendet borde utgå vid gränsreglering kunde icke lösas genom en hänvisning

till gällande bestämmelser om likvider vid laga skifte. Grunden för

likvider i sistnämnda fall vore den, att, då ett skifteslag skulle uppdelas mellan

delägarna i detsamma, en var borde bekomma det värde, som efter delningsgrund

belöpte å honom. Då emellertid graderingen icke kunde innebära en

riktig jämförelse mellan de olika ägofigurerna i alla de hänseenden, som vore

avgörande, för deras inbördes värden, och det för övrigt med hänsyn till de

olika fastigheternas bestånd för framtiden ej heller vore lämpligt att taga

hänsyn till mera tillfälliga omständigheter vid graderingen, skedde denna

med hänsyn tagen till jordens naturliga beskaffenhet, varefter olikheter i jordens

hävd, i växande ståndskog m. m. utjämnades genom ersättningar delägarna

emellan.

o Ingen som helst anledning till dylik ersättning förefunnes vid reglering av

rågång mellan byar eller därmed jämförlig fastighetsgräns. Någon ägogemenskap

mellan ragrannarna hade ej existerat och därmed förfölle även frågan

örn likvider dem emellan i den mening, jorddelningslagen avsåge. Utröntes, att

ett gränsområde rätteligen hörde till annan by än den, varunder detsamma hävdats,

borde givetvis området med vad därtill hörde införlivas med den fastighet,

till vilken^ det rätteligen hörde. Lika litet som det därvid hade någon betydelse,

örn. området vore av bättre eller sämre beskaffenhet, lika litet hade det i

och för sig någon betydelse örn det hade högre eller lägre värde i andra avseenden

såsom genom större eller mindre myckenhet därå växande skog eller

genom sådant mervärde, som i 11 kap. 3 § jorddelningslagen omtalades.

De ersättningar, som kunde ifrågakomma vid reglering av rågång, vore av

samma natur sorn de ersättningar, vilka utginge när fast egendom efter klander

frånvunnes sin innehavare. I båda fallen avträdde en innehavare mark, som

han med. orätt besuttit. ° Skyldighet att utgiva ersättning måste i båda fallen

grunda sig, i den man fråga vore örn ersättning till avträdaren, på av denne utförda.

arbeten eller nedlagda kostnader och, i den mån fråga vore örn ersättning

till tillträdaren, därpå att avträdaren uppburit avkastning eller eljest haft

nytta av marken eller varit vållande till att marken skadats eller minskats i

värde. . Dessutom kunde, såsom av det följande skulle framgå, ifrågakomma

ersättning till avträdaren för sparad avkastning av skog.

Enligt svensk rätt förelåge för närvarande en skillnad mellan klander och

gränsreglering i fråga örn skyldighet att utgiva ersättning, i det att vid klander

god tro hos avträdaren hade en betydelse för ersättningsskyldigheten, som den

ej hade vid gränsreglering. Da fast egendom efter klander frånvunnes innehavare

därav, gällde regler, motsvarande dem vid ändring av gräns endast för det

fall att innehavaren varit i ond tro. Hade han däremot varit i god tro, när han

åtkommit egendomen, vore han ej skyldig utgiva ersättning för avkastning och

nytta för tiden innan han instämts i saken eller förut fått kunskap örn den

andres bättre rätt; han ägde da även rätt till ersättning för nyttiga kostnader

i .den man ^egendomens värde blivit förhöjt genom dessa. Det kunde med

tog sättas i fråga, huruvida det vore berättigat att göra en sådan åtskillnad

mellan det fall, att någon utan rätt innehade en annans hela fastighet, och

det lall, att han obehörigen innehade blott viss del därav. Det skäl, som av

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

57

lagberedningen åberopats till stöd för den antydda åtskillnaden eller att en

fastighetsägare ålåge att vid utnyttjandet av sin fastighet iakttaga dess

rätta begränsning å marken, syntes i varje fall icke äga tillämpning där gränsen

utmärkts å marken vid laga lantmäteriförrättning. Men även eljest då

en fastighetsägare i god tro innehaft och brukat mark, som sedan visat sig

rätteligen höra till en angränsande fastighet, och han på grund därav nödgades

avträda marken, syntes han, liksom avträdare i god tro vid klander,

böra äga behålla i god tro uppburen avkastning ävensom erhålla ersättning för

i god tro å marken nedlagda nyttiga kostnader i den mån markens värde genom

dessa blivit förhöjt. På så sätt skulle avträdare av mark vid rågångsreglering

erhålla ersättning bl. a. för kostnader, som han nedlagt för odling,

skogsplantering eller andra skogskulturåtgärder, även om kostnaderna ej kunde

betecknas såsom nödvändiga.

Det torde emellertid ej överensstämma med det allmänna rättsmedvetandets

krav att giva avträdare av mark vid rågångsreglering ersättning endast i nu

angivna fall. Han skulle då ej erhålla någon ersättning för ståndskog. Vad

som anförts såväl i ovan berörda motioner vid 1926 års riksdag som i ett flertal

till 1928 års sakkunniga avgivna yttranden gåve vid handen, att enligt allmän

uppfattning den, som vid gränsreglering miste mark, borde åtminstone i

viss utsträckning hava ersättning för ståndskog därå. Uti sistberörda yttranden

hade även från skilda håll inberättats fall, då jordägare vid gränsreglering

frivilligt överenskommit örn utgörande av ståndskogsersättning.

Frågan örn ersättning för växande skog vid gränsregleringar vore också av

stor praktisk betydelse, då det just vore i skogsmark, som mera betydande förflyttningar

av gränslinjer kunde visa sig påkallade. Det vore väl sant, att avträdare

av mark vid reglering av rågång med orätt innehaft marken med vad

därå funnes, men å andra sidan skulle han enligt de regler, som efter vad

nyss anförts syntes böra gälla i fråga om utgivande av avkastning efter rågångsreglering,

äga behålla värdet av den skog. han i god tro avverkat. Det

syntes då hårt att, örn han i stället för att avverka skogen sparat densamma,

han skulle nödgas avträda skogen utan ersättning. Så långt som till att giva

honom ersättning för all å marken befintlig ståndskog syntes man dock ej böra

gå; det skulle vara allt för obilligt mot tillträdaren, som dock vore den rätta

ägaren av marken. Man syntes lämpligen böra giva avträdaren rätt till ersättning

för den skog, som till äventyrs funnes å marken utöver normal skogstillgång,

varmed då menades ett tillfredsställande och å behöriga åldrar jämnt

fördelat skogsbestånd.

Det nu sagda hade avsett det fall att mark frånginge fastighetsägare vid reglering

av rågång i egentlig mening, d. v. s. gräns mellan primära skifteslag;

men även vid reglering av andra fastighetsgränser syntes motsvarande regler

böra gälla i fråga örn utgivandet av ersättningar. Det syntes nämligen ej vara

motiverat att en fastighetsägare, som nödgades vid gränsbestämning avträda

ett område, skulle vara sämre ställd örn gränsbestämningen avsett en skifteslinje

eller annan sekundär gräns än örn densamma avsett en rågång.

Det gemenskapsförhållande, vartill olika delägare i samma skifteslag stått

eller stöde till varandra, kunde emellertid medföra, att vid reglering av gränser,

tillkomna vid laga delning, ersättningar även i andra hänseenden borde utgå.

Vad tidigare nämnts därom, att något utrymme ej förefunnes för ett likvidförfarande

i egentlig mening, avsåge nämligen reglering av rågångar mellan

byar eller därmed jämförliga gränser. Vid gränsreglering inom by ställde mg

förhållandet annorlunda; i den mån genom densamma rubbning skedde i.fråga

örn förutsättningarna för den likvid'', som ägt rum vid tidigare skifte a hyn,

eller den överenskommelse örn delning utan likvid, som därvid traf fots mellan

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

skiftesdelägarna, inträdde också anledning att genom ersättning utjämna den

uppkomna skillnaden.

Rent principiellt torde anledning till ersättning vid gränsreglering inom

skifteslag kunna föreligga i alla de hänseenden, där vid skifte likvid kunde

förekomma. I verkligheten torde emellertid icke något praktiskt behov av en så

vidsträckt ersättningsprövning föreligga. I den mån karta och handlingar

lagts till grund för likvid vid skifte, innebure icke en rättelse av en vid skiftet

felaktigt gjord utstakning av skifteslinjema någon rubbning av grunderna

för likvidens beräknande, och i följd därav föranleddes ej heller någon ersättning

i förevarande hänseende mellan jordägarna å ömse sidor örn skifteslinjen.

Först i den mån likviden grundats på förhållandena å marken sådana de iakttagits

efter den felaktiga utstakningen, borde en rättelse av denna även föranleda

rättelse av likviden eller med andra ord en ny likvid i anledning av gränsbestämningen.

Odlings-, hävde- och därmed likartade ersättningar beträffande inägojord''

torde så gott som alltid beräknas efter delägarnas arealer enligt karta och handlingar.

Då härtill komme, att numera sällan inträffade några så betydande

förflyttningar av gränslinjer inom inägojord, att därav skulle påkallas rättelse

i tidigare likvid, även om denna hade beräknats efter de å marken utstakade

felaktiga skifteslinjema, torde frågan såvitt dylik jord anginge sakna praktisk

betydelse och ett upptagande av ersättningsbestämmelser vara ägnat att utan

tillgodoseende av verkligt sakligt intresse medföra en viss osäkerhet vid tilllämpningen

och ökade tvistigheter vid gränsbestämningar.

Annorlunda vore däremot förhållandet beträffande växande skog. De skogsmätningar,

som läge till grund för skogslikviderna, skedde nämligen efter de å

marken utstakade skifteslinjerna. I det fall att jordägare vid förnyad utstakning

av skifteslinje finge avstå skogsmark med samma växande ståndskog, som

inräknats i likviden vid skiftet, syntes någon anledning till tvekan ej böra förefinnas

därom, att han borde erhålla ersättning för all den mistade ståndskogen,

beräknad efter värdet vid tiden för den nya gränsbestämningen. Detsamma

borde vara förhållandet, där någon likvid visserligen ej förekommit, men där

uteblivandet hade sin orsak i den omständigheten, att delägarna förvissat sig

örn att värdet av ståndskogen å de utstakade skifteslotterna ungefär motsvarade

vad å en var av delägarna bort belöpa efter delningsgrund. Annorlunda läge

saken till, där likvid ej skett av den orsak, att den växande skogen ansetts

vara av ungefär ensartad beskaffenhet samt på grund härav likvid icke ansetts

behövlig. I dylikt fall funnes ej grund till någon ersättning grannarna emellan

för ståndskog i större utsträckning än vid reglering av rågång. De fall, där

av senast angiven anledning vid skifte ej skett någon ståndskogslikvid, torde

för längre tid sedan hava varit synnerligen vanliga, men torde numera så gott

som aldrig förekomma.

Frågan huruvida ersättning för ståndskog skulle utgå även vid förflyttning

av andra sekundära gränser än skifteslinjer bleve givetvis beroende av huruvida,

när gränsens felaktiga sträckning utstakades, detta skett under sådana omständigheter,

att ståndskogslikvid då kunnat äga rum. Detta torde icke vara

fallet annat än då lägenhet eller därmed jämförligt område vid skifte förflyttats.

De nya gränser, som därvid utlagts för lägenheten, borde i förevarande

avseende jämställas med skifteslinjer.

o Spörsmålet örn ersättningar mellan rågrannar vid gränsreglering skulle icke,

såsom hovrättsrådet von Ehrenheim gjort gällande, helt förlora sin betydelse

därigenom, att skifteslinjer för framtiden gjordes orubbliga till sitt läge på

marken. I de fall _ då tydliga gränsmärken ej funnes i behåll sedan äldre

skifte, skulle nämligen skifteslinjer fortfarande bestämmas med ledning av

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

59

karta och skifteshandlingar. oell i dessa fall skulle fortfarande kunna inträffa,

att en skifteslinje bleve bestämd till annan sträckning än den tidigare

hävdade. Även då å marken befintliga gränsmärken lades till grund för bestämmande

av sträckningen av skifteslinje eller annan sekundär gräns, skulle

det, liksom vid rågångar, kunna inträffa, att gränslinje bleve förflyttad i

förhållande till den sträckning, i vilken den tidigare hävdats. Gränslinjer hävdades

nämligen stundom ej i full överensstämmelse med de utsatta gränsmärkena.

Slutligen skulle frågan örn ersättning vid gränsregleringar komma

att få stor betydelse vid regleringar av skifteslinjer och vissa andra gränser

under den tid av tio år, som skulle förflyta innan dessas å marken utmärkta

sträckning skulle anses såsom den rätta gränsen.

Fråga örn ersättningar i anledning av att ägogräns blivit bestämd till annan

sträckning än den tidigare hävdade kunde uppsta även utan att gränsbestämningsförrättning

enligt jorddelningslagens stadgande företoges. Att gräns hävdats

till sträckning, som ej vore den rätta, kunde nämligen komma att fastslås

även i gränstvist utan sammanhang med dylik förrättning. Regler örn ersättningar

i anledning av gränsbestämning, vilka infördes i jorddelningslagen,

bomme ej att bliva omedelbart tillämpliga i fråga örn rätt till ersättning vid dylika

gränstvister, men torde böra analogt tillämpas även i dessa fall.

Då fråga örn ersättning uppkomme i anledning av gränstvist utan sammanhang

med gränsbestämningsförrättning enligt jorddelningslagen, måste ersättningsfrågan

instämmas till allmän domstol. Detta gällde för närvarande även

örn ersättningsfråga uppkomme i samband med gränsbestämningsförrättning.

Det kunde emellertid ifrågasättas, om icke frågor örn ersättningar i anledning avgränslinjes

förflyttning vid gränsbestämningsförrättning borde behandlas i

samband med gränsbestämningen. Principiellt sett torde frågan örn ersättning

för avkastning, som avträdaren uppburit av den med orätt innehavda marken,

eller för därå nedlagda kostnader liksom för skogstillgåmg i andra fall än da.

fråga vore örn rättelse i en vid tidigare skifte verkställd ståndskogslikvid vara

en från gränsbestämningen fristående fråga, vilken, i händelse överenskommelse

ej träffats, borde genom stämning dragas under ^allmän domstols prövning,

under det att däremot frågan örn ersättning för ståndskog i sist berörda fall

måhända borde behandlas på samma sätt som ståndskogslikvid ! anledning av

skifte. Vägande praktiska skäl talade emellertid för att ersättningsfrågor, som

uppkomme i anledning av gränslinjes förflyttning vid gränsbestämningsförrättning,

upptoges och prövades vid själva gränsbestämningsförrättningen i den

män detta vore möjligt. Med hänsyn därtill att ersättningar _i olika avseenden

kunde utgå mot varandra, borde lämpligen en samtidig prövning av dessa komma

till stånd. Örn så skedde, syntes framför allt kunna vinnas, att sakägarna

genom förrättningsmännens bemedling och på grundval av därvid gjorda uppskattningar

skulle i de flesta fall kunna utan rättegång enas i ersättningsfrågan

; och där denna i allt fall måste avgöras av domstol, torde genom de av förrättningsmännen

i samband med själva gränsutstakningen gjorda värderingar

och prövningar utan nämnvärd kostnad för sakägarna vinnas båsta möjliga underlag

för domstolens bedömande. _ .

Samtliga ersättningsfrågor, som kunde uppstå i anledning av gränslinjes förflyttning

vid gränsbestämningsförrättning, kunde dock ej upptagas till prövning

vid förrättningen. Ersättning för avkastning och skadestånd skulle gäldas

av den, som uppburit avkastningen eller vållat skadan (jfr lagberedningens

förslag till jordabalk 1909 s. 241 o. 245). Vöre denne en tidigare innehavare

av den fastighet, marken frånginge, oell därför icke sakägare vid grånsbestämningsförrättningen,

måste ersättningsanspråk mot honom instämmas till allmän

domstol. Däremot vore avträdare av mark berättigad till all ersättning för å

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

marken nedlagda kostnader även örn dessa hade nedlagts redan av en tidigare

innehavare av marken. Avträdaren hade vid förvärvet av fastigheten övertagit

den tidigare innehavarens rätt till ersättning (jfr lagberedningens förslag

till jordabalk 1909 s. 249).

Att likartade ersättningsfrågor på nu berört sätt komme att prövas i vissa

fall av ägodelningsrätt och i andra fall av häradsrätt, torde ej böra väcka avgörande

betänkligheter. Analoga fall förelåge redan enligt gällande rätt. Så

t. ex. kunde tvist örn äganderätt eller ständig besittningsrätt till jord, som i

vanliga fall skulle prövas av allmän domstol, i vissa fall på grund av bestämmelserna

i jorddelningslagen 3 kap. 12 § och 21 kap. 15 § komma att prövais

av ägodelningsrätt.

Beträffande innehållet i övrigt av de föreslagna bestämmelserna finge ytterligare

framhållas:

Ond tro hos avträdare av mark vid gränsbestämningsförrättning och därmed

skyldighet att redovisa avkastning samt frånvaro av rätt till ersättning

för andra kostnader än nödiga borde anses hava förelegat ej endast under tid,

då avträdaren vetat eller bort veta att visst gränsområde hörde till grannfastighet,

utan även under tid, då han endast haft kunskap örn att den hävdade

sträckningen av gränsen icke varit den rätta, men ej vetat hur gränsen rätteligen

skulle gå. Sådan kunskap borde avträdaren anses hava bibringats senast

då han kallats till gränsbestämningsförrättningen. Av praktiska skäl

torde dock tidpunkten för kungörandet av sammanträdet för gränsens bestämmande

böra vara avgörande. Da de personliga kallelserna sändes orekommenderade

med posten, vore tidpunkten då avträdare mottagit dylik kallelse

alltför svår att fastslå.

Därest avträdare vållat, att avkastningen under tid, för vilken han vore

skyldig redovisa densamma, kommit att understiga, vad som skäligen bort vinnas

av marken, borde han vara skyldig utgiva ersättning härför. Å andra

sidan borde han vara berättigad till ersättning — utöver i förut berörda fall

~ för de kostnader han haft för vinnande av avkastning, som folie först efter

det marken frangatt honom. Bestämmelser härom vore intagna i förslag till

ny 6 § i 7 kap. jorddelningslagen.

Da gränsbestämning kunde företagas utan att alla rågrannar vore närvarande,

erfordrades att förrättningsmännen, da skäl därtill vore, genom förnyad,

kallelse å utebliven sakägare lämnade honom tillfälle att framställa ersättningsanspråk

eller ingå i svaromål på framställt anspråk.

Ersättningar borde i regel ej endast behandlas utan även bestämmas vid själva

gränsbestämningsförrättningen. Dock torde i analogi med vad som stadgades

i 14 kap. 10 § jorddelningslagen möjlighet böra givas att låta anstå med

bestämmande av ersättning för skogstillgång till dess ägogräns blivit slutligen

bestämd. Bestämmandet av dylik ersättning kunde ibland erfordra ett betydande

arbete, som ej borde vidtagas i onödan. Stadgande härom vore intaget i

förslaget till ny 7 § i 7 kap. jorddelningslagen.

Vid gränsbestämning i samband med skifte torde särskild förrättning för bestämmande

av ersättning för skogstillgång alltid komma att hållas under skiftet,

och någon bestämmelse örn kostnaderna för dylik förrättning erfordrades

därför ej. Vid gränsbestämning i samband med avstyckning och såsom särskild

förrättning skulle däremot särskild förrättning för bestämmande av skogsersättning

i regel komma att hållas efter huvudförrättningens avslutande. I anledning

härav erfordrades tillägg till 19 kap. 27 § och 20 kap. 6 § jorddelningslagen

med bestämmelser örn kostnaderna för den särskilda förrättningen

i dessa fall.

Ersättningar torde i regel böra bestämmas i penningar att betalas på en

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Marits proposition nr h.

61

gång. Endast i fråga om ersättning för skogstillgång borde möjlighet stadgas

att bestämma avbetalningar under viss tid samt ersättning i naturaförmåner.

Hänvisning till 14 kap. 9 § jorddelningslagen hade därför intagits i förslag

till ny 8 § i 7 kap. samma lag. ..

I bestämmelserna örn utgivande av protokoll och anförande av besvär vid

gränsbestämningsförrättning erfordrades mindre ändringar, liksom i stadgandet

i 3 kap. 14 § jorddelningslagen örn de frågor, som skulle behandlas under

laga skifte. Särskild förrättning för bestämmande av ersättning för skogstillgång

torde böra betraktas såsom jorddelningsförrättning och särskilt fastställas.

Av de över departementsutkastet hörda har ingen haft något att erinra mot Yttranden

inf drande i och för sig1 i lagstiftningen, av bestämmelser örn ratt att viel grans- tementsutbestämning

behålla avkastning och erhålla ersättning, såvitt ej gällde växande kastet,

skog. Däremot hava anmärkningar framställts mot att prövningen av ersättningsfrågan

uppdragits åt förrättningsmännen och ej överlåtits till domstol.

Till frågan om ersättning för växande skog hava myndigheterna intagit elika

ståndpunkter.

I avseende å ersättningsfrågans prövning har länsstyrelsen i Malmöhus Ersattnmgslän

funnit övervägande skäl tala för att fråga örn ersättning i anledning Avkastav

gränsreglering borde tillhöra allmän domstols avgörande även för det hf^utom

fall, att frågan uppkomme i samband med gränsbestämningsförrättning. En

dylik lösning syntes dock länsstyrelsen icke utesluta, att det kunde befinnas Länsstyrellämpligt

stadga, att anspråk på ersättning i anledning av gränsreglering vid

gränsbestämningsförrättning skulle framställas innan förrättningen avslutades,

samt att förrättningsmännen skulle hava att i anledning av anspråket verkställa

utredning och undersökning i särskilda avseenden. Först örn överenskommelse

mellan sakägarna ej vunnes, borde anspråket enligt länsstyrelsens

mening instämmas till domstol inom viss tid vid äventyr av talans förlust.

Till stöd för denna sin ståndpunkt har länsstyrelsen i huvudsak anfört:

Vad anginge sättet för avgörande av ersättningsfråga, som uppkomme i samband

med gränsbestämningsförrättning, syntes det länsstyrelsen tveksamt, huruvida

promemorians förslag borde oförändrat genomföras. Bortsett fran det

fall, att fråga vore örn rättelse i en vid tidigare skifte verkställd likvid, syntes

det icke föreligga någon principiell olikhet, som borde föranleda, att ersättningsfråga,

uppkommen i anledning av gränstvist utan sammanhang med

gränsbestämningsförrättning, skulle avgöras av domstol, medan sådan fråga,

uppkommen i anledning av gränsreglering vid förrättning för bestämmande av

rågång, skulle behandlas såsom en förrättningsfråga, beroende av förrättningsmännens

avgörande. Det vöre visserligen riktigt -— såsom i promemorian påvisades

—- att betydande praktiska fördelar vunnes därigenom, att förrättningsmännen

i samband med själva gränsutstakningen kunde genom värderingar

och prövningar vinna utredning i vissa avseenden till. grund, för ersättningsfrågans

bedömande, men häremot stöde, att det syntes tvivelaktigt, huruvida

det vore möjligt att enbart på grundval av utredning, som kunde vinnas vid

en förrättning av förevarande slag, träffa ett avgörande enligt de föreslagna

materiella reglerna för ersättnings utgående. Vid förrättningen torde sålunda

svårligen, då tvist därom förelåge, kunna åvägabringas en fullt bindande utredning

rörande tidpunkten, da den, som skulle avträda mark, fatt kunskap örn

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Majus proposition nr h.

Kammar
kollegiet.

Lantmäteri
styrelsen.

att rågången icke hävdats till sin rätta sträckning. Frågor om ond eller god

tro lämpade sig knappast för avgörande vid en lantmäteriförrättning. Inför

domstol kunde härutinnan genom vittnesförhör förebringas utredning av mera

bindande natur. Härtill komme, att det torde vara anledning förutsätta, att

juridisk insikt erfordrades för ett riktigt bedömande av ersättningsfrågan. Påpekas

borde också, att fall kvarstode, då ersättningsfråga, uppkommen i sammanhang

med gränsbestämningsförrättning, icke kunde avgöras såsom en förrättningsfråga.

Detta inträffade — såsom i promemorian omförmäldes —

då den, som skulle utgiva ersättning för avkastning och skadestånd, vore en

tidigare innehavare av den fastighet, marken frånginge. En oegentlighet innebure

detta såtillvida, som de materiella förutsättningarna för ersättnings utgående

vore desamma, vare sig den ersät tningsskyldige vore sakägare eller icke,

varför det syntes naturligt, att ersättningsfrågan i båda fallen bleve behandlad

i enahanda ordning, nämligen vid domstol.

Kammarkollegiet har likaledes ställt sig tveksamt till bestämmelsen, att

förrättningsmännen skulle meddela beslut, som förutsatte provning av frågor

om god tro, ehuru de icke vore i tillfälle att upptaga edfästa vittnesmål. Därutöver

har kammarkollegiet i huvudfrågan, utom såvitt angår ersättning för

växande skog, varom mera i det följande, anfört:

Promemorian innebure, att reglerna om godtrosförvärv i viss begränsad

omfattning gjordes tillämpliga å fast egendom. Redan tidigare hade

dessa regler genom, bland annat, den tjuguåriga hävden i viss mån vunnit

insteg på detta rättsområde. I den mån den fasta egendomen i allt större

omfattning bleve föremål för ekonomiska transaktioner, framträdde kraven på

rättssäkerhet i fastighetshandeln starkare, och detta kunde ej undgå att påverka

rättsmedvetandet. Utvecklingen torde redan hava fortskridit så långt,

att det väl i allmänhet för lekmannen förefölle orättvist, att den ene av två

grannar, som båda nyligen köpt och betalt sina fastigheter i tro, att dessa

omfattade de områden, som hävdades till dem, skulle vara skyldig att avstå

en del av sin hävdade fastighet till grannen, blott emedan denne upptäckt, att

gränsen tidigare bestämts till annan sträckning än den hävdade.

Emellertid torde tiden ännu icke vara mogen att helt frångå de nedärvda

rättsreglerna på detta område, utan syntes det vara lämpligare att, allteftersom

den nyare rättsuppfattningen vunne i utbredning och intensitet, genomföra partiella

reformer. Såsom sådana uppfattade kollegiet de i promemorian framförda

förslagen.

Mot förslaget att göra de vid klandertalan gällande reglerna örn godtrosförvärv

till fastighets, avkastning tillämpliga även vid gränstvist, under vilket

begrepp man väl finge innefatta även så kallad parcelltvist, hade kollegiet

intet att erinra. Egentligen rörde det sig ju här örn godtrosförvärv till

lös egendom. Besläktade med dessa regler vore de föreslagna stadgandena

örn ersättning för nödig och nyttig förbättring. Icke heller mot dem hade

kollegiet någon erinran att framställa.

Lantmäteristyrelsen har funnit det till fullo ådagalagt, att ett verkligt

behov förelåge att få genom lag reglerat, örn och i vad mån den, som vid

gränsbestämning förlorat mark, ägde rätt till ersättning i olika avseenden av

den vinnande parten. Styrelsen har jämväl ansett det lämpligast, att,

såsom i departementsutkastet föreslagits, framställda anspråk på ersättning

prövades vid gränsbestämningsförrättningen eller, där så funDes lämpligt, vid

särskild förrättning efter det gränsbestämningen blivit fastställd. Styrelsen har

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

63

ej heller haft något att erinra mot den princip, som kommit till uttryck i de föreslagna

stadgandena i 7 kap. 6 § jorddelningslagen, nämligen att grunda dessa,

utom såvitt anginge ersättning för ståndskog, på de rättsregler, som nu tilllämpades

vid klander å åtkomst till fast egendom i det fall att den tappande

parten varit i god tro. Styrelsen har nämligen funnit det riktigt, att den,

som hävdat sin fastighet i enlighet med rå och rör eller i vederbörlig ordning

verkställd utstakning, ansåges hava varit i god tro. Enligt nämnda regler

torde alla uppkommande frågor angående ersättning för markförbättring,

odling och hävd, skogskulturåtgärder m. m. i allmänhet kunna på ett tillfredsställande

sätt lösas.

I fråga örn biträde av gode män vid bestämmande av ersättningar vid gränsbestämning

i samband med avstyckning föreslår lantmäteristyrelsen, att biträde

av gode män skulle vara obligatoriskt, därest vid dylik gränsbestämning

framställts anspråk på ersättning i något av de avseenden, som avsåges

i 7 kap. 6 § i utkastet, och överenskommelse mellan sakägarna ej kunnat

träffas.

I fråga om bestämmelserna angående ersättning för skog i anledning av Ersättning^

gränsbestämning hava flera myndigheter framställt erinringar. skog.

Sålunda hava två länsstyrelser — i Jämtlands och Norrbottens län -— funnit pämstyrelde

föreslagna bestämmelserna otillfredsställande. serna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att man vore nödsakad godtaga saluvärdet

som grund för bestämmande av ersättning för skog, och att man borde

nöja sig med en enklare regel av ungefärligt innehåll, att den, som vunnit

skogsbestånd av väsentligt större värde än det han miste, skulle utgöra skälig

ersättning för det överskjutande värdet. Länsstyrelsen anför sålunda bland

annat:

Ett skogsbestånd på ett område av den begränsade storlek, varom bär kunde

bli fråga, torde så gott som aldrig vara ’jämnt fördelat å behöriga åldrar’. I

modem skogsskötsel torde väl snarare åsyftas att på ett visst skogsskifte erhålla

bestånd med icke alltför stor åldersskillnad, så att beståndet med fördel

kunde skördas i sin helhet på en gång, varefter återväxt finge ombesörjas. Med

den föreslagna formuleringen skulle möjligen till och med överflyttning av ett

ogallrat skogsbestånd till en granne, som underkastat sitt skifte en skogsvårdande

gallring, kunna föranleda ersättning. Först och främst uppstode frågan,

huruvida saluvärdet skulle läggas till grand för ersättningens beräkning.

Så vitt länsstyrelsen kunde finna, måste detta bli fallet i likhet med vad som

skedde enligt 14 kap. jorddelningslagen. Därtill komme, att begreppet normalskog

måste få olika innebörd i olika delar av landet. Begreppet syntes

således icke vara användbart. Åtminstone torde det förutsätta föreskrifter

angående ''normalskogens’ beskaffenhet inom olika områden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser stadgandet örn ersättning för växande

skog i praktiken bliva mycket svårt att tillämpa och om möjligt böra erhålla

en sådan avfattning, att det icke lämnar rum för en mer eller mindre godtycklig

tillämpning.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Overlantmä- Av överlantmätarna har den i Södermanlands län funnit den föreslagna

grunden för beräknande av ersättning för skog alltför teoretisk samt ifrågasatt,

huruvida det icke vore ändamålsenligare med en bestämmelse därom, att

den, som uppenbarligen sparat ståndskog å den frånträdda marken, vore berättigad

till ersättning därför. Överlantmätaren i Kopparbergs län har ansett

normalskogens beräknande kräva ett alltför omständligt förfarande och föreslår

stadgande, att ersättning må utgå för ''avverkningsbar skog’. Överlantmätaren

i Jämtlands län har — under framhållande att i flertalet fall den,

som vid gränsbestämning förlorat skogbeväxt mark, icke komme att få någon

ersättning för mistad ståndskog, örn sådan skulle utgå endast för vad som

överstege normalskogsbeståndet, — funnit det föreslagna likvidförfarandet

otillfredsställande och därjämte mycket omständligt samt i stället föreslagit

en fri prövningsrätt för förrättningsmännen, dock att ersättningen ej skulle i

något fall få bestämmas till högre belopp än halva värdet av den ståndskog,

som funnes å den avträdda marken. Samma synpunkter hava framförts av

överlantmätaren i Västernorrlands län.

Lantmäteri- Lantmäteristyrelsen anser, att avträdare av ett skogbeväxt område bör

tyi elsen. er}j^jja fun ersättning för den å området befintliga skogen, samt anför till

stöd härför:

För att ersättning för mistad skog skulle kunna utgå vid förflyttning av

ägogräns hade tillskapats en ny rättsgrund genom stadgandet örn rätt till ersättning

för skogstillgång, som överstege den normala. Vidare hade såsom en

andra rättsgrund åberopats den självständiga rätt till skogen, som måste

anses tillkomma den, som vid laga skifte bekommit skog inom sin ägolott.

Styrelsen ville icke förneka, att genom de sålunda föreslagna stadgandena

de mest skriande orättvisorna skulle bliva undanröjda. Fråga vore emellertid

örn man härmed kommit till en för den allmänna rättskänslan tillfredsställande,

praktisk lösning av problemet. Verkställda beräkningar utvisade, att den

befintliga växande skogen icke inom något av de tjugu län beräkningarna omfattade

uppnådde normalskogsvärdet. Man torde därav kunna draga den slutsatsen,

att i flertalet fall den, som vid gränsbestämning förlorade skogbeväxt

mark, icke komme att få någon ersättning för mistad skog, örn sådan

skulle utgå endast för vad som överstege normalskogsbeståndet. Att den föreslagna

likvidmetoden skulle komma att ställa sig ganska omständlig i praktiken

torde knappast kunna förnekas. Gången av arbetet bleve följande: 1) Inmätning

på marken och inläggande på karta av gränser mellan områden av ur

skogsbrukssynpunkt olika värde; 2) bonitering av varje ägofigur samt åsättande

av visst pris per hektar för de olika boniteterna; 3) arealuträkning av

ägofigurerna; 4) beräkning av värdet av varje ägofigur enligt den åsätta boniteten;

5) beräkning av normalskogsbeståndets värde å varje ägofigur samt å

hela det avträdda området; 6) stamräkning av den befintliga ståndskogen

samt värdering av ungskogen inom samma område; 7) beräkning av den befintliga

ståndskogens värde. Möjligt vore att man vid förslagets uppgörande

tänkt sig, att en mera slumpvis verkställd värdering skulle ligga till grund

för förrättningsmännens avgörande. Men därmed vore man inne på en väg,

där alltför stort utrymme lämnades åt den subjektiva uppfattningen. Det

vore alltså tydligt, att det ställde sig ganska besvärligt att utröna, huruvida

den i 7 kap. 6 § fjärde stycket stadgade förutsättningen för skogsersättning

förelåge, och det ville därför synas som örn det redan av denna anledning

vore önskvärt, att en annan, mera omedelbart tillgänglig grund för ersättnings
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr -4.

65

frågans bedömande kunde utfinnas. Därtill komma att den allmänna rättskänslan

ej torde finna sig tillfredsställd med de ersättningar, som enligt den

föreslagna grunden skulle komma att utgå, enär därigenom endast mycket

ofullständigt skulle rådas bot för de stora orättvisor, mot vilka samma rättskänsla

så kraftigt reagerat, att vid verkställda förrättningar den vinnande

parten i några fall frivilligt förbundit sig att betala skogen inom det område,

han genom gränsbestämningar vunnit. Vad därefter anginge stadgandet

i 7 kap. 11 § tredje stycket så torde det ofta ställa sig mycket svårt att tillämpa

detsamma, då därför fordrades en uppskattning av åldern^ på de träd. sorn

växte på den avträdda marken. Det torde också kunna ifrågasättas, örn det

vore så mycket bevänt med den rättvisa, man på denna väg eftersträvade. I

själva verket torde den tvivelaktiga rättsgrund, varpå stadgandet vore byggt,

för jordägarna förlorat ali aktualitet, då någon längre tid förflutit sedan skiftet

ägt rum. Dör sin del ansåge lantmäteristyrelsen, att örn, såsom det remitterade

lagutkastet förutsatte, avträdaren av ett kalavverkat område icke kunde

åläggas utgiva ersättning för den avverkade skogen, någon rättvisa ej

kunde uppnås utan att steget toges fullt ut sålunda, att avträdaren av ett skogbeväxt

område tillerkändes full ersättning för den å området befintliga

skogen, där ej särskilda förhållanden föranledde till att ersättningen borde jämkas

nedåt. Styrelsen förmenade, att det allmänna rättsmedvetandets krav bäst

tillfredsställdes, örn den, som under en lång följd av år med ofta avsevärda

kostnader vårdat sin skog, på detta sätt tillförsäkrades vinsten av sitt arbete.

Härigenom skulle vinnas en fast och enkel grund för ersättningsberäkningen,

vilken vore tillämplig vid flyttning av fastighetsgränser av alla slag. Särskilt

värdefullt vore ett sådant stadgande vid bestämmande av skogsersättningar,

som bleve en följd av rågångsrevisioner, konstruerade på sätt styrelsen

föreslagit. Frågan örn skogsersättningarna skulle då, såväl ^beträffande

områden, vilka bytt ägare till följd av gränsbestämning, som beträffande

områden, vilka ingått i omskifte, kunna behandlas i ett sammanhang och

efter samma grund som vid laga skifte, d. v. s. varje fastighet skulle förås till

godo skogen å det område, den avträtt, och till last skogen å det område, den

tillträtt.

Kammarkollegiet har hemställt om omredigering av bestämmelserna örn er- Kammarkol

sättning för ståndskog samt därvid yttrat:

Förslaget örn ståndskogsersättning vid gränstvist innebure en nyhet av

principiell räckvidd, i det att man här hade att göra med godtrosförvärv

till ett tillbehör till fast egendom, vilket självt vore att betrakta såsom fast

egendom. I jämförelse med ersättningen för nödig och nyttig kostnad, vilken

också skulle kunna konstrueras såsom grundad på ett godtrosförvärv till det

genom kostnaden åstadkomna värdet, företedde ståndskogsersättningen den

olikheten, att densamma inneslöte ersättning även för värdeökning, som översköte

den använda kostnaden. Den nya regeln motiverades i promemorian

blott genom en hänvisning till rättsmedvetandet. Dess sammanhang med öv-

riga godtrosförvärv syntes ej vara undersökt. Man saknade också utredning

av frågan, huruvida icke konsekvensen fordrade, att en liknande anordning

genomfördes på näraliggande rättsområden. Följderna härav visade sig i förslaget.

Man kunde nämligen fråga sig, varför endast vad som översköte normalt

skogsbestånd skulle ersättas; huruvida denna begränsning vore fast förankrad

i rättsmedvetandet; örn icke godtrosförvärvet borde omfatta all ståndskog

eller begränsning ske på det sätt, att endast den värdeökning ersattes,

vilken uppkommit under det orättmätiga innehavet; huruvida icke den vid

godtrosförvärv av lösöre förekommande fordringen pa rättstitel, av viss art

borde få någon motsvarighet; huruvida salunda det vore rättvist, att god
Bihang

till riksdagens protokoll 103S. 1 sami. h haft. (Nr ■4.) ®

opaginerad Kontrollera mot PDF

GG

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Döma asty

reisen.

troende arvinge till den, som i ond tro intagit sin grannes mark, skulle erhålla

ersättning för därå befintlig skog, samt slutligen varför de föreslagna

reglerna icke borde gälla också vid klandertalan. Även ur rent praktisk

rättstillämpningssynpunkt syntes regeln om ersättningens begränsande till allenast

överskottet över normal skogstillgång erbjuda svårigheter.

Domänstyrelsen har avstyrkt förslaget örn ersättning för skog vid gränsreglering

samt anfört:

Domänstyrelsen ansåge,. att överhuvud taget stor tvekan förelåge beträffande

det rättmätiga i principen örn avträdares rätt till ersättning för växande

skog. Den omständigheten, att en fastighetsägare, låt vara i god tro, innehaft

en annans egendom kunde, enligt styrelsens mening, icke berättiga till ersättning

med undantag för de fall, då därvid nedlagts kostnader utöver det normala

(6 § tredje stycket i departementsutkastetj). Själva innehavet av dylik

växande skog syntes sålunda, enligt styrelsens mening, ej berättiga till ersättning.

Föreskriften i 6 § fjärde stycket angående ersättning för ståndskog utöver

normal skogstillgång, finge, även örn ersättning skulle ifrågakomma, knappast

anses kunna direkt härledas ur motiveringen. Denna torde hävda att överhuvud

taget besparad skogsavkastning borde ersättas. Den föreslagna bestämmelsen

örn ersättning i förhållande till normal skogstillgång komme emellertid att

verka därhän, att en avträdare, som på sin tid mottagit ett skogsområde med

mycket låg skogstillgång men sedan ’i stället för att avverka skogen sparat

densamma’ och låtit den avsevärt tillväxa utan att skogen det oaktat vid gränsreglering

hunnit få normal virkestillgång, finge sämre rätt än den, som mottagit

ett redan från början långt större virkesförråd än normalt, njutit dess

avkastning, samt lämnat skogen ifrån sig med mindre förråd än då han tillträdde

densamma. Denne senare skulle nämligen enligt förslaget erhålla viss

ersättning, örn förrådet ej nedbringats under det normala. Allmänna rättsmedvetandet,

som i motiveringen åberopats som stöd för lagföreskrifternas utformning

i detta och vissa andra avseenden, torde i betraktande av nyssgjorda exemplifiering,

knappast kunna åtnöjas med att låta enbart förekomsten av normal

skogstillgång eller ej vara avgörande för, huruvida ersättning för avträdd

ståndskog borde lämnas. Utan tvivel vore det i nyssberörda fall mest överensstämmande

med lagförslagets syfte, att den förstnämnda avträdaren berättigades

till ersättning men ej den sistnämnda.

Möjligen kunde för utformande av bestämmelsen, därest en ersättning ansåges

skola ifrågakomma, förtjäna beaktande de i viss mån likartade förhållanden,

som förelåge vid den kommunala inkomstbeskattningen rörande avyttring

av skog i samband med avyttring av marken (22 §) i de fall, beskattning skedde

med det belopp av köpeskillingen för skogen, som belöpte på virkesförrådet

utöver ingående virkesförråd. Eventuell ersättning skulle kunna bestämmas

på analogt sätt. Ett uppskattningsvärde å skogen fastställdes, varvid givetvis

kännedom erhölles örn virkesförrådet. Ur tillgängliga eller sannolika uppgifter

örn avverkning och tillväxt (den senare med ledning av fastighetstaxeringens

värdefaktorer) bestämdes virkesförrådet vid den tidpunkt, efter vilken

avträdaren kunde ha anspråk på ersättning. I de fall då sistnämnda virkesförråd

vora lägre än förrådet vid tiden för gränsregleringen skulle avträdaren

vara berättigad till ersättning med så stor del av uppskattningsvärdet å förrådet,

som kunde beräknas belöpa på den uppkomna ökningen av detsamma. (Ersättningen

skulle alltså beräknas analogt med den beskattningsbara tillväxten

vid skogsförsäljning, avdragsberäkning enligt alternativ 1 å deklarationsbilaga,

form. nr 5.)

Enligt dessa ersättningsgrunder skulle möjligen 6 § fjärde stycket kunna

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

67

formuleras ungefär sålunda: ''Kan den, som marken frångår, visa, att växande

skog besparats under den tid lian utnyttjat marken, vare den som marken vinner,

skyldig att härför utgiva ersättning med däremot svarande del av ståndskogens

uppskattningsvärde''. Vid ett eventuellt dylikt stadgande borde måhända

anmärkas, att den i 6 § tredje stycket omnämnda ersättningen för nedlagda

kostnader å marken givetvis icke borde avse skogsodling å område, som

avverkats under den tid avträdaren innehaft marken.

Örn således mer än normal skogstillgång å ett hastigt område icke i och för

sig borde vara bestämmande för huruvida ersättning skulle utgå, torde det

även med här ovan förslagsvis anförda grunder vara svårt att vid gränsregleringar

ernå goda uppskattningsresultat. Möjligen skulle ersättningsfrågan, då

det gällde större tvistiga områden, finna en jämförelsevis god lösning efter

nämnda grunder. Dock kunde väl förutsättas, att av gränsregleringar i många

fall berördes relativt små skogsområden. Det skulle alldeles särskilt för dessa

bli förenat med stora vanskligheter att avgöra, huruvida skog besparats, därest

avverknings- och tillväxtförhållanden. endast kunde klarläggas för hela den

fastighet, från vilken visst område skulle avstås. (Möjligen skulle det av ^styrelsen

ifrågasatta lagstadgandet med bevisningsskyldighet i ersättningsfrågan

för avträdaren kunna eliminera åtskilliga svårigheter vid de uppskattningsförrättningar,

som kunde ifrågakomma.) Även örn en teoretiskt godtagbar

ersättningsgrund skulle finnas, syntes alltså knappast en sådan hålla vid praktisk

tillämpning. Det kunde även förtjäna uppmärksammas, att bestämmelserna

i den av styrelsen åberopade 22 § kommunalskattelagen, jämlikt uttalanden

vid 1928 års riksdag, torde få betraktas vara mer eller mindre provisoriska.

Under sådana omständigheter och med hänsyn till vad styrelsen tidigare

anfört beträffande avträdares rätt till ersättning för ståndskog överhuvud taget,

syntes som om stadgande om dylik ersättning borde utgå ur lagtexten.

Frågan örn ersättning rågrannar emellan i anledning av att ägogräns

blivit bestämd till annan sträckning än den tidigare hävdade har vid

olika tillfällen varit föremål för övervägande. Den av riksdagen år

1926 i samband med antagandet av ny jorddelningslag gjorda begäran

örn utredning och förslag i ämnet avser allenast, såsom framgår av det

föregående, ersättning för växande skog och för mark, varå företagits skogskulturåtgärder.

Härmed har riksdagen tydligen åsyftat att träffa de enligt

dess mening praktiskt viktigaste fallen, och de yttranden i frågan, som de ägogränssakkunniga

låtit införskaffa, hava visat, att något behov av reglerande

bestämmelser utöver vad av riksdagen ifrågasatts knappast kan anses föreligga.

Medan sålunda i dessa yttranden en nära nog fullständig enighet råder

angående angelägenheten av regler örn skogslikvid vid gränsbestämning, har

frågan örn ersättning i andra avseenden allmänt förklarats vara av underordnad

betydelse. Anledningen till att så funnits vara förhållandet ligger i öppen

dag. Den bristande överensstämmelse mellan karta och mark i avseende

å ägogränsers sträckning, som enligt vad jag förut berört råder i stora delar

av landet, föreligger så gott som uteslutande i fråga örn skogsmark, medan

gränslinjerna för inägor i regel äro utmärkta i god överensstämmelse med kartorna.

Rubbning i gränsernas sträckning torde således i stort sett kunna förekomma

allenast beträffande gränslinjer i skog. Härtill kommer, att ersättning

för skog ofta kan uppgå till stora belopp, under det att rätt till ersättning

Departe
ments
chefen.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 . Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

i andra fall, där sådan kan ifrågakomma, sällan har någon större ekonomisk

betydelse.

Jag finner således icke av behovet påkallat att, såsom en av de ägogränssakkunniga

föreslagit och jämväl i departementsutkastet ifrågasatts, bestämmelser

meddelas i syfte att reglera, huruvida och i vilken utsträckning avträdare

av mark må vid gränsbestämning äga behålla uppburen avkastning och

erhålla ersättning för nödiga och nyttiga kostnader samt vara skyldig utgiva

skadestånd. Vissa lämplighetsskäl tala ock emot en sålunda utvidgad lagstiftning.

Härvid syftar jag i främsta rummet på den omständigheten, att

gällande lag lämnar utan närmare reglering dessa frågor för det fall, att fast

egendom efter klander återvinnes av rätt ägare. Nu nämnda vid gränsbestämning

och vid klander uppkommande spörsmål hava emellertid det nära samband

med varandra, att de icke böra lösas var för sig. Intill dess en reglering

i lagstiftningen av bådadera finnes böra ske, lärer det vara lämpligast att alltjämt

i såväl ena som andra fallet överlåta åt rättstillämpningen att träffa avgörande.

Mot utkastet framställda erinringar visa ock det mindre lämpliga i att

rätten till avkastning och till ersättning för nedlagd kostnad i anledning av

gränsbestämning regleras i jorddelningslagstiftningen. Det har sålunda framhållits,

att denna rätt är beroende av tillvaron av god tro och att för fastställande

av dylik ävensom för prövning av frågan i övrigt ofta kräves vittnesbevisning.

Ersättningsfrågor av nu nämnd natur hava därför ansetts

icke lämpligen böra prövas av förrättningsmän utan fasthellre böra överlåtas

åt domstols avgörande. För denna uppfattning har även synts tala, att, då

den, som skulle hava att utgiva ersättning för avkastning och skada, vore en

tidigare innehavare av den fastighet, marken frånginge, och förty icke sakägare,

frågan icke kunde avgöras såsom en förrättningsfråga.

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört är jag icke beredd att nu föreslå

fullständiga bestämmelser örn ersättning rågrannar emellan vid gränsbestämning.

Däremot har jag funnit det önskvärt, att särskilda regler örn ersättning

för växande skog meddelas. Nyss berörda invändningar drabba icke en därtill

begränsad lagstiftning. Ersättning för skog kan ej ifrågakomma vid klander.

Bestämmandet av sådan ersättning kräver icke vittnesbevisning utan i

huvudsak allenast ett uppskattande av värdet av ett vid gränsbestämningstillfället

å marken befintligt skogsbestånd, en uppgift, för vilken förrättningsmännen

uppenbarligen äro väl lämpade. Den i ärendet föreliggande utredningen

har bibragt mig den övertygelsen, att det skulle stå väl samman med

den allmänna rättsuppfattningen, att jordägare, som i anledning av gränsbestämning

mister mark, varå finnes växande skog, i allmänhet erhåller ersättning

för denna. Befogenheten av en dylik rätt framträder särskilt påfallande,

då jordägare vid samtidigt rättande av ett flertal skifteslinjer, i fråga örn

vilka en allmän förskjutning skett, får sitt ägoområde endast förflyttat och

sålunda avstår och erhåller mark i samma proportion. Uppenbarligen bör jordägaren

i dylikt fall ej göra någon förlust på förflyttningen, vilken närmast ter

sig som ett omskifte. Avstår han sålunda å ena sidan av sitt skifte exempelvis

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

69

skogbevuxen mark och erhåller i utbyte samma areal kalavverkad å skiftets

andra sida, synes det mig klart, att han bör vara berättigad till ersättning för

den växande skogen å det område han avträder. Men någon avgörande skillnad

synes knappast föreligga mellan nämnda fall och det, då jordägare till följd av

felaktig gränsutstakning nödgas avstå mark utan att i dess ställe äga rätt

till motsvarande areal å annat håll. Väl må det vara riktigt, såsom

lagberedningen på sin tid framhållit, att en jordägare vid nyttjandet

av sin fastighet skall iakttaga dess begränsning å marken och förty

icke hava anspråk på att vid underlåtenhet härav bedömas mindre strängt än

envar annan, som gör intrång på en fastighets område. Men enligt min mening

måste en jordägare anses hava fyllt de krav, som skäligen kunna ställas

å honom, därest han hävdar sin fastighet i enlighet med en vid laga förrättning

verkställd utmärkning av gränserna. I allt fall lärer en annan uppfattning

svårligen låta sig förena med den ståndpunkt, som jag i det föregående intagit

till frågan örn gränsmärkenas betydelse och i enlighet med vilken jag

föreslagit, att för framtiden sträckningen å marken skall hava vitsord framför

kartans visning. Vinner detta förslag godkännande och den däri stadgade

preklusionstiden går till ända, utan att tvist soppas örn gräns sträckning,

kommer fastighetsägaren att få behålla både skog och mark, även örn marken

enligt kartan icke tillkommer honom. Frågan gäller alltså allenast, huru

det bör förfaras, därest fastighetsägaren under preklusionstiden nödgas att

frånträda mark på grund av att gräns rättas till överensstämmelse med karta.

För dylikt fall låter det sig visserligen säga, att likaväl som fastighetsägaren

utan ersättning skall lämna från sig den enligt kartan med orätt innehavda

marken, likaväl bör han icke vara berättigad till ersättning för den därå växande

skogen. Enligt vad framgår av de över utkastet avgivna yttrandena synes

det emellertid vara en allmän mening, att hänsynen till den, som måhända under

en lång följd av år hävdat en fastighet i enlighet med lagligen utsatta märken,

kräver, att han erhåller ersättning för skogen. Även mig synes det förenat

med rättvisa och billighet, att sådan ersättning utgår. I likhet med lantmäteristyrelsen

anser jag, att i princip ersättningen bör avse ali skog och

beräknas efter samma grunder, som tillämpas vid skogslikvid i samband

med skifte. Understundom kunna dock förhållandena ge fog för

en jämkning i ersättningsbeloppet. Har exempelvis en jordägare i enlighet

med nu gällande rätt vid förskjutningen av ägolott fått utan ersättning

avstå skogsmark å ena sidan av sitt skifte, torde denna omständighet böra

Komma i betraktande vid utmätandet av den ersättning, som han enligt den nya

lagstiftningen kan hava att erlägga för skog å område, som han till gengäld

erhåller å skiftets andra sida. Att giva en allmän regel till grund för bestämmandet

av ersättningens storlek torde sålunda icke låta sig göra. Det synes

därför böra överlåtas åt förrättningsmännen att med hänsyn till omständigheterna

i det särskilda fallet bestämma ersättningens storlek efter ty skäligt

prövas.

En regel om ersättning av den innebörd, jag nu ifrågasatt, torde, på sätt

framgår av vad jag redan anfört, knappast få någon betydelse för andra fall

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr -4.

än då gräns skall bestämmas efter karta i anledning av tvist, som yppas under

preklusionstiden. Regeln synes mig därför såväl i avseende å de gränser, varå

den bör vinna tillämpning, som jämväl i övrigt böra nära anknytas till innehållet

i preklusionsbestämmelsen i den särskilda lagen örn ägogränser.

I fråga örn bestämmandet av ersättning torde i övrigt i tillämpliga delar

böra gälla vad i lagen örn delning av jord å landet är stadgat angående skogslikvid

i samband med skifte. Företages särskild förrättning för ersättningens

bestämmande, synes dock kallelse till sådan förrättning böra ske i samma ordning,

som är stadgad för kallelse till gränsbestämningsförrättning. Där fråga

örn ersättning uppstår vid bestämmande av gräns i samband med avstyckning,

böra gode män alltid biträda vid ersättnings bestämmande, ändå att närvaro

av sådana eljest icke är påkallad.

I enlighet med vad jag sålunda anfört har jag såsom 4 § första stycket i

förslaget till lag med särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser intagit en

bestämmelse av det innehåll, att där ägogräns i anledning av tvist,

yppad inom tid som i 1 § sägs, bestämmes till annan sträckning än den,

som blivit i laga ordning utmärkt å marken, avträdare av mark, varå finnes

växande skog, skall vara berättigad att av den, som erhåller marken, undfå

ersättning för skogen efter ty skäligt prövas. Till förebyggande, att gränsbestämning

begäres före lagens ikraftträdande i syfte att undgå ersättningsskyldighet,

har denna bestämmelse, liksom den i 3 § upptagna, gjorts tillämplig,

där tvist yppats före lagens ikraftträdande.

I ett andra stycke av 4 § har införts förutnämnda regel örn bestämmandet av

ersättning, varjämte i 5 § upptagits stadgande angående närvaro av gode män

vid handläggning av frågor, som här avses.

Föredraganden uppläser härefter de omförmälda förslagen till lag med särskilda

bestämmelser örn äldre ägogränser och lag angående ändring i vissa delar

av lagen deni 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet av den lydelse,

den vid detta protokoll fogade bilagan utvisar, samt hemställer, att lagrådets

utlåtande över förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Olof Söderström.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

71

Bilaga.

Förslag

till

Lag

med serskilda bestämmelser örn äldre ägogränser.

Med ändring av vad i lag eller särskild författning finnes häremot stridande

förordnas, att beträffande ägogräns, som tillkommit vid lantmäteriförrättning,

vilken fastställts eller eljest blivit lagligen gällande före den 1 januari 1933,

följande särskilda bestämmelser skola gälla:

1 §•

Har tvist örn sträckningen av ägogräns ej yppats inom tio år efter det denna

lag trätt i kraft, skall den sträckning, som i laga ordning blivit utmärkt å

marken, anses såsom den rätta, ändå att den ej överensstämmer med förrättningskartans

och därtill hörande handlingars visning.

2 §•

Under den i 1 § nämnda tid av tio år skall vid laga skifte bestämmande av

ägogräns icke ske, där det ej påfordras å någondera sidan och det ej heller med

hänsyn till osäkerhet örn gränsens sträckning å marken finnes nödigt.

3 §.

Yppas inom tid, som i 1 § sägs, tvist örn sträckningen av ägogräns, och finnas

vid förrättning för gränsens bestämmande sådana förhållanden föreligga,

att därvid lämpligen bör prövas jämväl rätta sträckningen av annan ägogräns,

må förrättningen utvidgas att avse bestämmande även av sistnämnda gräns.

Uppstår fråga örn dylik utvidgning, skall sammanträde hållas med dem, vilkas

rätt beröres av frågan. Efter utredning angående föreliggande förhållanden

samt överläggning med sakägarna, skall beslut meddelas rörande förrättningens

omfattning. Godkännes ej beslutet av samtliga närvarande sakägare,

varde det underställt ägodelningsrättens prövning. Angående kungörelse örn

sammanträdet samt kallelse därtill gälle vad i 7 kap. 1 § lagen örn delning av

jord å landet stadgas.

4 §.

Bestämmes i anledning a.v tvist, yppad inom tid som i 1 § sägs, ägogräns

till annan sträckning än den, som i laga ordning blivit utmärkt a marken,

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. May.ts proposition nr b.

vare avträdare av mark, varå finnes växande skog, berättigad att av den,

som erhåller marken, undfå ersättning för skogen efter ty skäligt prövas.

Örn bestämmande av sådan ersättning gälle i tillämpliga delar vad i lagen

om delning av jord å landet är stadgat angående ersättning för skog vid

laga skifte, dock att, där särskild förrättning för ersättningens bestämmande

företages, kallelse till sådan förrättning skall utfärdas på sätt i 7 kap. 1 §

nämnda lag sägs.

5 §.

Vid handläggning av frågor, som avses i 3 och 4 §§, skola gode män alltid

närvara.

6 §•

Tvist om sträckningen av ägogräns skall anses hava yppats, förutom när

talan blivit instämd till ägodelningsrätt, då förrättning för gränsens bestämmande

blivit sökt eller i samband med annan lantmäteriförrättning påkallad

eller av förrättningsmännen beslutad.

Är tvist yppad inom tid, som i 1 § sägs, och varder förrättning för gränsens

bestämmande jämlikt 3 § utvidgad att avse även annan gräns, skall tvist

jämväl angående den gränsen anses hava yppats inom nämnda tid.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933. Bestämmelserna i 3 och 4 §§

skola äga tillämpning även i det fall, att tvist örn sträckningen av ägogräns

yppats före lagens ikraftträdande men da ännu ej avgjorts av förrättningsmännen

eller ägodelningsrätt.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

73

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om

delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att rubrikerna till avdelning IV och avdelning F i 21

kap. ävensom 21 kap. 47, 48 och 49 §§ lagen den 18 juni 1926 örn delning av

jord å landet skola hava följande ändrade lydelse:

IV AVD.

Om domstolar och rättegång i jorddelningsmål, så ock örn fastställelse

av j orddelningsförrättning samt örn rättelse i fastställd jord
delningsförrättning.

21 kap.

F. Om rättelse i fastställd jorddelningsförrättning.

47 §.

Har, sedan jorddelningsförrättning blivit genom laga kraft ägande beslut

fastställd, utrönts, att vid förrättningen förelupit fel i mätning eller uträkning

eller vid utmärkande å marken av ägogräns, tillkommen vid förrättningen, må

rättelse sökas hos ägodelningsrätten inom ett år från det kartan utlämnats till

vederbörande sakägare.

Beträffande ansökan örn sådan rättelse skall vad som är stadgat om besvär

över jorddelningsförrättning äga motsvarande tillämpning.

48 §.

Sådan rättelse, varom i 47 § sägs, skall verkställas genom jämkning i förrättningen

på det sätt att minsta rubbning av förrättningen sker. Dock må under

motsvarande villkor, som i 16 kap. 6 § stadgas, rättelse ske genom bestämmande

av vederlag i penningar, och skall beträffande verkställande av dylik rättelse

vad i 16 kap. 5 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Kostnaden för rättelsen så ock utgifterna för ägodelningsrättens sammanträde

i den mån dessa icke utgå av allmänna medel skola, där ej särskilda omständigheter

annat föranleda, gäldas av den lantmätare, som verkställt den felaktiga

förrättningen.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr Jh

49 §.

I fråga om utsättande och avslutande av sådan förrättning, som avses i 48 §,

sa ock om fullföljd av talan emot och fastställelse av förrättningen skall vad

är stadgat om förrättning av det slag, vari rättelse skall verkställas, äga motsvarande

tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933 men äger icke tillämpning i fråga

örn jorddelningsförrättning, som dessförinnan fastställts.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr -4.

75

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majlis lagråd den 23 september

1931.

Närvarande:

justitieråden Christiansson,

Edelstam,

Stenbeck,

regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 27 augusti

1931, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till lag med särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser och lag angående

ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning

av jord å latidet.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet Per von Ehrenheim.

Lagrådet yttrade:

Förslagen i allmänhet.

De remitterade lagförslagen innefatta i åtskilliga hänseenden viktiga ändringar

i gällande jorddelningslagstiftning, främst i avseende å principerna för

bestämmandet av ägogränser.

Vid gemensam jords delning genom skifte har — under de olika former och

benämningar, som vid skilda tider givits sådana förrättningar — syftet alltjämt

varit att tillförsäkra envar delägare hans rätta lott alltefter hans andel

i samfälligheten. För vinnande av detta syfte har, åtminstone vid ett

mera utvecklat och noggrant förfarande, erfordrats mätning å marken och kartläggning

av denna samt uträknande av arealen å kartan, vidare uppskattning

av ägornas inbördes värde och deras riktiga fördelning efter delningsgrunden

samt slutligen uppdragande å kartan av skillnadslinjema, vilka först

därefter i enlighet med kartan utmärkts å marken. Ett fel begånget vid gränsutmärkningen

har således, förutsatt att i övrigt förfarits riktigt, medfört,

att vissa ägolotter icke bekommit de ägor å marken, som rätteligen skolat tillhöra

dem. Med avseende å förrättningens förlopp måste det framstå såsom

följdriktigt, att örn det senare upptäckts, att överensstämmelse icke förelåge

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

mellan den å marken utmärkta skillnadslinjen och kartans visning, vitsord

givits at kartan. Härvid har hänsyn icke tagits till måhända mångårig besittning

i god tro enligt gränslinjerna å marken. Jorddelningslagstiftningen

ger sålunda sedan gammalt uttryck för en strävan att tillgodose så att säga

fastigheternas rätt att erhålla och allt fortfarande omfatta de ägoområden,

som en gang befunnits skola rätteligen tillkomma dem.

Den möjlighet, som för närvarande står jordägare öppen att utan begränsning

i fråga örn den tid, som förflutit från en jorddelningsförrättning, få

en därvid å marken utmärkt gräns rättad till överensstämmelse med kartan,

medför emellertid stora olägenheter. Under ärendets beredning har framhållits,

att äldre tiders summariska mätningsmetoder föranlett, att bristande

Överensstämmelse i stor utsträckning råder mellan gränsutmärkningen å marken

och kartans visning särskilt i fråga om ägogränser i skogsmark. Att

bringa dessa mer eller mindre oriktiga gränser i deras rätta läge skulle medföra

oerhört arbete och högst betydande kostnader. Ofta nog skulle arbetet och

kostnaderna icke stå i rimligt förhållande till värdet av de områden å marken,

som den nya gränsdragningen skulle komma att överföra från den ena fastigheten

till den andra. Vidare orsakar ej sällan en ändrad gränsdragning å

marken rubbning i sekundära jorddelningsförrättningar, till stor olägenhet för

dem som beröras därav. Det måste ock medgivas, att icke skiftesområdets

fördelning å kartan och i delningsbeskrivningen utan den å marken verkställda

delningen i allmänhet för jordägarna framstår såsom resultatet av jorddelningsförrättningen.

Ett brytande av en långvarig besittning i god tro

enligt de å marken utmärkta gränserna ter sig därför ofta för dem som en

materiell orättvisa. Med hänsyn till den allmänna rättsutvecklingen är det

naturligt, att allt större vikt kommit att fästas vid fastighetsägarnas intresse

att ej se sig berövade förmåner, som de i god tro njutit under en följd

av år, således att såvitt möjligt äga trygghet för att deras ärligen förvärvade

och besuttna fastigheter ock få av dem behållas i orubbat skick eller åtminstone

ej utan vederlag förminskas i omfattning eller värde. Och det har ej

sällan visat sig vara en jordägarnas samfällda önskan att utan avseende å

förelupna felaktigheter bibehålla de en gång å marken utmärkta gränserna.

Lagrådet anser sig kunna vitsorda riktigheten av olika myndigheters uttalanden

örn ovan berörda olägenheters betydelse och det föreliggande behovet

av lagstiftning i ämnet. Och någon annan utväg att komma ifrån olägenheterna

torde ej finnas än en övergång till att erkänna den å marken i laga

ordning företagna utmärkningen av gränser såsom gällande. En sådan grundsats

innebär visserligen ett brytande med den ståndpunkt, vartill rättsutvecklingen

fört i lagtillämpningen, och det kan ej bestridas, att det är svårt att

till fullo överblicka konsekvenserna därav. A andra sidan har jorddelningslagstiftningen

sedan lång tiri tillbaka åsyftat att skapa bestämda gränser och

tryggade ägoförhållanden. Och detta syfte torde icke kunna vinnas, utan

att orubblighet tillerkännes det läge och omfång ägolottema vid delningens

fastställande hava å marken, något som ju utgör det omedelbart påtagliga

resultatet av förrättningen, även frånsett att det för det stora flertalet mark
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr k.

77

ägare är det enda fullt uppfattbara. Jämväl bör beaktas, att vår tids mätningsmetoder

nått den fulländning i förhållande till äldre, att väsentliga avvikelser

mellan den upprättade kartans visning och gränserna å marken ej

längre torde annat än undantagsvis uppkomma. Åtminstone i fråga örn de

jorddelningsförrättningar, som numera företagas eller som ägt rum under det

senaste årtiondet, torde därför en övergång till ovannämnda grundsats ej giva

anledning till allvarligare farhågor. Vidare synes det med skäl kunna åberopas,

att ett fel begånget vid utmärkningen av en gränslinje å marken ej

torde, örn det är av större betydenhet, vara svårare att upptäcka än ett fel

i mätningen eller uträkningen, för vars rättande för närvarande allenast en

klandertid av ett år står till buds. En klanderrätt under samma tid måste

därför anses giva delägare, som i förevarande avseende lidit förfång, tillräcklig

utväg till rättelse. Vad angår äldre jorddelningsförrättningar kan

det visserligen — såsom ovan framhållits — befaras, att understundom mera

avsevärda fel blivit begångna vid gränsutmärkningama, men olägenheterna av

en rubbning i bestående besittningsförhållanden äro å andra sidan i fråga

örn äldre gränser än mera betydande. Och enligt lagrådets mening mäste den

beträffande dessa gränser föreslagna preklusionstiden av tio år anses öppna

tillräcklig möjlighet för den jordägare, som anser sin rätt förnärmad, att under

nämnda tid påkalla rättelse. Lagrådet finner sig därför icke hava anledning

framställa erinran mot de huvudgrunder, å vilka den föreslagna lagstiftningen

vilard

Förslaget till lag nied särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser.

I fråga om lagens tillämplighetsområde hänvisas till vad som anföres under

förslaget till lag om ändring av jorddelningslagen, 21 kap. 47 §. 1

1 §■

Förevarande paragraf har enligt det remitterade förslaget erhållit en - i jämförelse med det tidigare inom justitiedepartementet utarbetade lagutkastet

— vidgad tillämpning, särskilt i så måtto att den å marken utmärkta

gränslinjens vitsord såsom gällande ägogräns icke gjorts beroende

av, vare sig att dess sträckning sedan viss tid tillbaka oklandrad iakttagits,

d. v. s. överensstämmer med hävden, eller att de ursprungligen vid förrättningen

utsatta gränsmärkena fortfarande kvarstå. Förslaget innebär alltså,

att varje gränslinje, som en gång blivit i behörig ordning utmärkt å marken,

skall efter preklusionstidens utgång äga vitsord såsom utgörande rätta skillnadslinjen.

Och då man torde böra utgå därifrån, att förrättningsmännen vid

den ursprungliga förrättningen fullgjort dem åliggande utmärkningsskyldighet,

skall således, så snart det icke kan anses framgå, att berörda skyldighet

blivit eftersatt, gränslinjen komma att, sedan preklusionstiden gått till

ända, vara fastlåst vid den sträckning, varl den från början utmärkts å marken,

med påföljd att en framtida gränsbestämningsförrättning i avseendo å

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Majlis proposition nr 4.

linjen kommer att gälla bestämmandet av denna sträckning. Säkrast sker

ett dylikt bestämmande naturligen efter de ursprungliga gränsmärkena, när

dessa kvarstå. Därvid komma främst i betraktande rösen och andra råmärken

i gränslinjens änd- och brytningspunkter men även mellan dessa märken befintliga

utliggare och visare, varvid må framhållas, att den i 7 kap. 3 § jorddelningslagen

medgivna föreningsrätten ofta lärer kunna anlitas i syfte att

linjen icke måtte komma att uppvisa alltför många oavsiktligt tillkomna brytningspunkter.

Upphuggning eller utbläckning av gränslinjen, då den framgår

i skogsmark, synes däremot icke kunna äga dylikt direkt vitsord, enär

ett sådant angivande av linjen, med hänsyn till stadgandena i 104 § skiftesstadgan

och numera i 1920 års mätningsförordning, är att anse allenast såsom

ett medel att göra den redan behörigen utmärkta linjen lättare skönjbar. Såsom

bevismedel, då det gäller att återfinna den sträckning, vari gränslinjen

ursprungligen blivit utmärkt, kunna likvisst upphuggningar och utbläckningar

äga betydelse, örn de gamla märkena icke äro kvar. Andra bevismedel utgöras

exempelvis av äldre hägnader och diken ävensom fasta punkter, örn vilkas

belägenhet i förhållande till försvunna gränsmärken kännedom kan vinnas.

Av ej ringa betydelse äro likaledes märken i närliggande, samtidigt tillkomna

gränslinjer. Att förrättningskartan med tillhörande handlingar även utgör ett

synnerligen viktigt hjälpmedel är uppenbart. I saknad av märken i gränslinjen

och varje annat bevismedel rörande utmärkningen å marken än kartan

och handlingarna måste dessas visning helt lända till efterrättelse, d. v. s.

gränsbestämningsförrättningen kommer då att verkställas på samma sätt som

där det kan antagas, att gränslinjen aldrig blivit i laga ordning utmärkt å

marken.

I detta sammanhang finner lagrådet sig föranlåtet att hemställa till övervägande,

huruvida icke med hänsyn till den vikt och betydelse jämväl för en

mera avlägsen framtid, som i den föreslagna lagstiftningen tillägges gränsmärkena

å marken, gällande föreskrifter rörande olika slag av markeringar samt

deras användning och säkerställande tilläventyrs påkalla jämkning, särskilt för

fall där nu viss valfrihet är medgiven i fråga örn märkets art och dess beskrivande.

Såväl i förevarande paragraf som i de följande menas med ägogräns allenast

sådan ägogräns, som avses i denna lag. Särskilt med hänsyn till avfattningen

av 2 och 3 §§ synes en erinran därom i lagtexten erforderlig. Örn en sådan

göres i sistnämnda paragrafer, torde en erinran ej heller kunna undvaras i 1

och 4 §§.

2 §.

Med hänsyn till den orubblighet av äldre gränsers sträckning å marken, som

den i 1 § föreslagna preklusionsbestämmelsen avser att genomföra, synes någon

invändning icke vara att göra däremot, att under preklusionstiden gränsbestämning

vid laga skifte — såframt yrkande ej framställes därom — av förrättningsmännen

underlåtes, då osäkerhet icke råder rörande den sträckning, vari

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr b.

79

gränsen blivit å marken utmärkt viel den förrättning, vid vilken gränsen tillkommit.

Denna sträckning blir efter preklusionstidens utgång att anse såsom

den rätta. Allenast när osäkerhet råder om var gränsen vid nämnda förrättning

blev utmärkt, skall enligt förslaget gränsbestämning verkställas, ehuru

sådan ej från någondera sidan påfordras. Som lagtexten synes lämna utrymme

för annan tolkning, torde förtydligande böra äga rum.

3 §.

Av skäl, som i remissprotokollet utvecklats, måste det anses önskvärt, att lagstiftningen

öppnar möjlighet till samtidigt bestämmande av flera av varandra

beroende ägogränser. Att utvidga en gränsbestämningsförrättning — såsom

under ärendets behandling blivit ifrågasatt •—- till att avse såväl rågångar som

samtliga ägogränser inom skifteslaget kan emellertid uppenbarligen ej ske med

anlitande av ett sådant gränsrevisionsförfarande, som i förslaget åsyftas. Och

även ett gränsrevisionsförfarande, innefattande utvidgning av en förrättning för

bestämmande av viss ägogräns till att omfatta — på sätt i remissprotokollet

föreslås — allenast ägogränser, vilka tillkommit vid samma förrättning som

den förstnämnda och vilkas sträckning å marken icke blivit bestämd genom

lagakraftvunnen förrättning eller dom, torde kunna i vidsträckt omfattning tillgodose

behovet av samtidigt bestämmande av ägogränser. Då enligt förslaget

en förrättning för bestämmande av ägogräns skall kunna utvidgas allenast till

ägogräns, som tillkommit vid samma jorddelningsförrättning, synes emellertid

i klarhetens intresse detta böra komma till uttryck i lagtexten.

I fråga örn behovet av gränsrevision efter utgången av den föreslagna tioåriga

preklusionstiden vill lagrådet — i anslutning till vad departementschefen härutinnan

yttrat — framhålla, att ett dylikt behov sannolikt kommer att föreligga.

I detta hänseende må påpekas, att gränsrevision kan visa sig erforderlig, där

gränslinjerna, såsom aldrig behörigen utmärkta å marken, ej blivit fastlåsta genom

inträdd preklusion. Men även då ett dylikt fastlåsande skett, lärer gränsrevision

— eller snarare en därmed likvärdig förrättning — kunna vara av nöden,

nämligen i det kanske ofta förekommande fall, att en jordägare önskar få

en gränslinje, som är till sträckningen mer eller mindre osäker, utmärkt å marken

och kartlagd samt utredningen synes böra samtidigt omfatta ett flertal andra

likaledes fastlåsta gränslinjers rätta läge å marken.

5 §•

Då det torde vara avsett, att gode män skola närvara ej blott vid handläggningen

av fråga om utvidgning av gränsbestämning efter vad i 3 § sägs

utan jämväl vid själva gränsbestämningsförrättningen, när sådan utvidgning

beslutits, synes någon jämkning i förevarande paragrafs avfattning böra vidtagas.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni

1926 (nr 326) om delning av jord å landet.

21 kap. 47 §.

Det i förslaget till lag med särskilda bestämmelser om äldre ägogränser upptagna

preklusionsstadgandet avser enligt lagens ingress ägogränser, som tillkommit

vid lantmäteriförrättning. Det mest betydelsefulla slag av ägogränser,

som faller utanför stadgandets tillämplighetsområde, är ägogräns, som tillkommit

vid mätningsförrättning1 enligt de för stad gällande föreskrifter. Med hänsyn

främst därtill, att den nu föreslagna lagstiftningen uppenbarligen icke bör

beröra tomtgränser, synes någon erinran icke vara att göra mot denna begränsning

av det föreslagna preklusionsstadgandet, men det torde samtidigt böra påpekas,

att detta dock kommer till tillämpning exempelvis å sådan ägogräns inom

inkorporerat område, som tillkommit vid lantmäteriförrättning före inkorporeringen.

Den i förevarande paragraf föreslagna klanderregeln äger avseende allenast

å jorddelningsförrättning enligt lagen örn delning av jord å landet. Sådan

klanderrätt kommer ej att föreligga beträffande lantmäteriförrättning

enligt annan lagstiftning exempelvis ägostyckning, som efter 1933

års ingång fastställes enligt den före jorddelningslagen gällande lagstiftningen,

eller förrättning enligt ensittarlagen. Ägostyckning kan numera

ske allenast på grund av överlåtelse före den 1 januari 1928. Såväl vid

dylik ägostyckning som vid förrättning enligt ensittarlagen torde i allmänhet

det ifrågavarande områdets gränser å marken vara utgångspunkten, och fråga

örn rättelse av utmärkt gräns å marken till överensstämmelse med kartan lärer

därför i regel vara utesluten. Någon särskild bestämmelse örn rätt till klander

på grund av fel vid utmärkande å marken av sådan ägogräns synes därför icke

erforderlig. I detta sammanhang vill lagrådet framhålla, att det i förevarande

paragraf upptagna stadgandet örn rätt att, sedan jorddelningsförrättning blivit

genom lagakraftägande beslut fastställd, genom klander inom viss tid vinna rättelse

av fel, som förelupit vid utmärkande å marken av ägogräns, närmast synes

böra föranleda den slutsats, att såvitt angår fastställd lantmäteriförrättning,

för vilken sådan klanderbestämmelse ej givits, rättelse av fel i utmärkandet å

marken av ägogräns icke kan påkallas, såframt förrättningen får anses vara

av sådan natur, att de beträffande jorddelningsförrättning enligt jorddelningslagen

gällande grundsatser böra äga analog tillämpning, ändå att klanderregeln

i förevarande paragraf ej kan anses gälla i fråga om förrättningen.

Slutligen bör erinras, att på grund av den i 6 kap. 1 § lagen den 12 maj 1917

örn fastighetsbildning i stad upptagna hänvisningen till jorddelningslagen bestämmelserna

i förevarande paragraf komma att äga tillämpning å sådan mätningsförrättning,

som avses i nämnda kapitel.

1 Rörande betydelsen av ordet mätningsförrättning bänvisas till departementschefens yttrande i

prop. nr 23 till 1917 års riksdag s. 77 (N. J. A. 1918 avd. II s. 395).

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts •proposition nr 4.

81

I 21 kap. 15 § jorddelningslagen upptagas bland skiftesmål under 1 e) mål

om rättelse i fastställt laga skifte. Häri inbegripas samtliga de mål, örn vilka

vidare stadgas i samma kap. 47—49 §§ enligt deras nuvarande lydelse oell

omfattning. Därest nu, såsom förslaget avser, sistnämnda paragrafer erhålla

tillämpning jämväl å andra jorddelningsförrättningar än laga skifte, synes

följdriktigheten bjuda, att 15 § fullständigas exempelvis på det sätt, att däri

upptagas dels under 2. — i en ny med d) betecknad punkt — mål örn rättelse

i fastställd avstyckning, dels ock under 3. även mål örn rättelse i fastställd

förrättning, som där avses.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Bihang till riksdagens protokoll 198%

1 sami.

4 haft. (Nr 4.)

6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Majlis proposition nr 4.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 11 december 1931.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gaede, von Stockensteöm, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck,

Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, lagrådets den 23 september

1931 avgivna utlåtande över de den 27 augusti samma år till lagrådet remitterade

förslagen till lag med särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser och

lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning

av jord å landet samt anför därvid:

»Lagrådet har i sitt utlåtande över förslagen icke haft något väsentligt att

erinra mot dem utan allenast hemställt örn några mindre ändringar och tilllägg

av övervägande formell natur, vilka ändringar och tillägg jag låtit verkställa.

I annat sammanhang har lagrådet hemställt örn ett mindre tillägg till 2 §

i lagen med särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser. Denna paragraf

äger ett nära samband med ett stadgande i det förslag till lag med särskilda

bestämmelser örn delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs

län, vilket nyligen behandlats av lagrådet. I anledning av detta stadgande,

som innefattas i 21 § första punkten i sistnämnda lag, har lagrådet anfört:

''Enligt första punkten i förevarande paragraf skall vid skifte (klyvning)

av ägor inom område, som ligger i storskifte, bestämmande av gräns mot andra

ägor icke ske, där det ej påfordras av delägare eller rågranne. I anledning

härav må erinras örn det förslag till lag med särskilda bestämmelser örn äldre

ägogränser, varöver lagrådet den 23 september 1931 avgivit utlåtande. Den

föreslagna ägogränslagen stadgar i 2 §, att under en tid av tio år från lagens

ikraftträdande — avsett att äga rum den 1 januari 1933 — bestämmande vid

skifte av ägogräns, tillkommen vid lantmäteriförrättning vilken fastställts eller

eljest blivit lagligen gällande före nämnda tidpunkt, icke skall ske, där det

ej påfordras å någondera sidan och det ej heller finnes nödigt med hänsyn till

osäkerhet örn den sträckning, vari gränsen i laga ordning blivit utmärkt å

marken. Således skola enligt ägogränslagen förrättningsmännen i sist angivna

fall hava både rätt och skyldighet att verkställa gränsbestämning oberoende

av partsyrkande, och nämnda lag innefattar följaktligen ett mindre långt gående

eftergivande av eljest gällande föreskrifter örn gränsbestämning än den

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrid proposition nr 4.

83

nu förevarande dalalagen. Ägogränslagen blir emellertid enligt sin föreslagna

lydelse tillämplig även å gränser inom skifteslag i de delar av Kopparbergs

län, som avses i dalalagen, och det kan därför ur lagteknisk synpunkt ifrågasättas

att från tillämplighetsområdet för 2 § ägogränslagen undantaga skiften,

som avses i förevarande paragraf. Även örn — vid det förhållandet, att dalalagen

redan på grund av sin lokalt begränsade räckvidd kan anses skola inom

sitt område gälla framför ägogränslagen — något undantagande, som nyss

nämnts, icke skulle vara på den anförda grunden oundgängligt, torde saken

ställa sig annorlunda i betraktande därav, att ägogränslagen, som på sätt ovan

framgår är avsedd att träda i kraft först ett halvt år efter den föreslagna dagen

för dalalagens ikraftträdande den 1 juli 1932, enligt ordalydelsen av sin

ingress medför ändring av vad i lag eller särskild författning finnes mot ägogränslagen

stridande. Lagrådet anser sig fördenskull böra hemställa, att till

ägogränslagen göres ett tillägg av ovan antydd innebörd. Tillägget synes

kunna infogas i 2 § såsom ett nytt stycke i denna.’

På grund av vad lagrådet sålunda anfört har jag till 2 § ägogränslagen

låtit foga ett nytt stycke av det innehåll lagrådet föreslagit.

Slutligen må i anledning av lagrådets uttalande angående behovet av jämkning

i gällande föreskrifter rörande ägogränsers utmärkande på marken

nämnas, att lantinäteristyrelsen torde komma att anmodas inkomma med förslag

till de ändringar i nämnda föreskrifter, som kunna anses påkallade.»

Föredraganden hemställer härefter att de jämkade förslagen måtte, jämlikt

§ 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas! 1932 års riksdag till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen att till

nästkommande riksdag skall avlåtas proposition av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Etik H:son Malm.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om

delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 3 kap. 14 §, 20 kap. 6 §, 21 kap. 15, 19, 41, 47, 48

och 49 §§ samt rubriken till avdelning F i 21 kap. lagen den 18 juni 1926 om

delning av jord å landet skola hava den ändrade lydelse nedan angives, att i

7 kap. samma lag skola införas fyra paragrafer, betecknade såsom 5—8 §§,

av nedan angivna innehåll, att i stället för nuvarande 5 § samma kapitel skall

införas en paragraf, betecknad såsom 9 §, av den lydelse nedan angives, att

nuvarande 6 § samma kapitel hädanefter skall betecknas såsom 10 §, att nuvarande

7 § samma kapitel hädanefter skall betecknas såsom 11 § och till densamma

fogas två nya stycken av nedan angivna lydelse samt att till 19 kap.

27 § samma lag skall fogas ett andra stycke av den lydelse nedan angives.

3 KAP.

14 §.

Under laga skiftes fortgång skola upptagas följande frågor:

bestämmande av skifteslagets omfång (4 kap.),

tillstånd till skifte (4 kap.),

nyttjandet under skiftet av skog, torvmosse med mera (5 kap.),

sammanläggning av två eller flera fastigheter enligt vad därom är särskilt

stadgat,

ägokartas upprättande (6 kap.),

bestämmande av gränserna kring skifteslaget och utgivande av avkastning

eller ersättning i anledning av gränsbestämning (7 kap.),

ägoutbyte (8 kap.),

ägornas gradering och därmed sammanhörande uppskattningsfrågor (11

kap.),

hävdeförteckning (12 kap.),

utbrytande av servitut (1 kap.),

delningsgrund (9 kap.),

undantag av mark från skifte och bildande av servitut vid skifte (10 kap.),

bestämmande av grunderna för ersättningar mellan skiftesdelägarne (14

kap.),

skiftesläggning och utflyttning (13 kap.),

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4. 85

bestämmande av ersättningsbelopp samt vidräkning mellan ägolotterna (14

kap.),

ägolotternas tillträde (15 kap.).

Föredragas frågorna--- -—- ---i protokollet.

Anmäler ägare----— oskäligt uppehälles.

Frågor, som--—--ägodelningsrättens behandling.

7 KAP.

5 §.

Erfordras för bestämmande av rågång undersökning jämväl av rågång, vilken

ej utgör gräns för skifteslaget, må, där så prövas lämpligt, förrättningen

utvidgas till att avse bestämmande även av denna rågång.

Uppstår fråga örn dylik utvidgning, skall sammanträde hållas med dem, vilkas

rätt beröres av frågan; och söke förrättningsmännen efter utredning angående

de omständigheter, vilka äro av beskaffenhet att inverka på frågan,

åvägabringa förening mellan närvarande sakägare rörande förrättningens omfattning.

Anse förrättningsmännen nödigt att åt förrättningen gives större omfattning

än den, varom enighet mellan närvarande sakägare vunnits, meddele

de därom beslut; och varde detta underställt ägodelningsrättens prövning.

Angående kungörelse örn sammanträde, som i andra stycket sägs, samt

kallelse därtill gälle vad i 1 § stadgas.

6 §•

Bestämmes rågång till annan sträckning än den tidigare hävdade, vare den,

vilken mark därigenom frångår, skyldig utgiva all avkastning, som han uppburit

av marken efter det sammanträde för rågångens bestämmande blivit i

behörig ordning kungjort eller han dessförinnan fick kunskap örn att rågången

icke hävdades till sin rätta sträckning, så ock ersättning för den nytta, han

under nämnda tid eljest hämtat av marken, dock mot gottgörelse för den kostnad

han utgivit för avkastningens vinnande eller som är att hänföra till sedvanlig

underhållskostnad. Har avkastningen i följd av hans vållande kommit att

understiga vad skäligen bort vinnas av marken, gälde han ock ersättning

därför.

Har under tid, för vilken avkastning skall redovisas, marken skadats eller

minskats i värde i följd av åtgärd eller vållande av den, vilken marken frångår,

vare denne skyldig att ersätta skadan eller minskningen.

Den, som vinner marken, vare skyldig att ersätta den, vilken marken frångår,

dels all nödig kostnad, som denne nedlagt på marken utöver vad som skäligen

må hänföras till sedvanlig underhållskostnad, dels ock annan kostnad,

som han till markens nytta därå nedlagt innan sammanträde för rågångens

bestämmande blivit i berörig ordning kungjort eller han dessförinnan fick kunskap

om att gränsen icke hävdades till sin rätta sträckning. Den, som vinner

marken, vare dock icke skyldig utgiva ersättning för kostnad av sistnämnda

slag med högre belopp än det, varmed markens värde finnes vara förhöjt genom

den nedlagda kostnaden. Har den, vilken marken frångår, haft kostnad

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Majlis proposition nr 4.

för vinnande av avkastning, som faller först efter det marken frångått honom,

åge ock rätt till ersättning därför, dock ej med högre belopp än som motsvarar

avkastningens värde.

Finnes å marken mer av växande skog än som motsvarar ett tillfredsställande

och å behöriga åldrar jämnt fördelat skogsbestånd, vare den, som vinner marken,

skyldig ersätta den, vilken marken frångår, värdet av den överskjutande

skogstillgången.

7 §.

Anspråk på utbekommande av avkastning eller på ersättning, varom i föregående

§ sägs, skall vid äventyr av talans förlust framställas innan förrättningen

för rågångarnas bestämmande avslutats; börande förrättningsmännen,

när skäl därtill äro, bereda utebliven sakägare tillfälle att utföra talan i ersättningsfrågan.

Förrättningsmännen verkställe utredning och undersökning i

anledning av anspråket samt meddele, där ej överenskommelse mellan sakägarna

kan åvägabringas, beslut däröver innan förrättningen avslutas.

Med bestämmande av ersättning för skogstillgång må dock anstå till dess

rågången blivit slutligen bestämd. Örn sådant anstånd beslutas, har lantmätaren

att, så snart det efter rågångens slutliga bestämmande kan ske, företaga

för ändamålet erforderlig förrättning och till denna utfärda kungörelse och

kallelser å sakägarna på sätt i 1 § sägs.

8 §.

De ersättningar, som skola utgå enligt 6 § första, andra och tredje styckena,

skola bestämmas i penningar att betalas på en gång.

Angående bestämmande av ersättning för skogstillgång äge vad i 14 kap.

9 § stadgas motsvarande tillämpning.

9 §.

Har beslut meddelats angående rätta sträckningen av rågång, åligge lantmätaren

att inom femton dagar efter det förrättningen för rågångarnas bestämmande

avslutats utgiva eller med posten översända ett exemplar av kartan

och protokollet över förrättningen till den av rågrannarna, som av dessa eller,

där de ej åsämjas, av lantmätaren utses att mottaga berörda handlingar.

Har beslut meddelats allenast angående utgivande av avkastning eller ersättning

eller angående anstånd med bestämmande av ersättning, åligge lantmätaren

att inom samma tid och på samma sätt tillställa rågrannarna ett exemplar

av protokollet över förrättningen. Vad sålunda stadgats gälle även förrättning

enligt 7 § andra stycket.

11 §•

Vad nu-----andra fastighetsgränser.

Skall ägogräns, varom i denna paragraf sägs, bestämmas, och förekommer

anledning antaga att annan ägogräns, vilken tillkommit vid samma förrätt
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

87

ning, icke hävdas till sin rätta sträckning, må förrättningen i den ordning, varom

i 5 § stadgas, utvidgas att avse bestämmande jämväl av denna ägogräns.

Ersättning för skogstillgång, som skall utgå i anledning av att gräns, tillkommen

vid laga delning, blivit bestämd till annan sträckning än den tidigare

hävdade, må jämkas efter ty med hänsyn till förhållandena vid delningen med

avseende å skogen finnes skäligt.

19 KAP.

27 §.

Kostnaderna för-----prövas skäligt.

Vad nu stadgats skall äga motsvarande tillämpning jämväl i fråga om kostnad

för förrättning enligt 7 kap. 7 § andra stycket, vilken föranletts av gränsbestämning

vid avstyckningsförrättning.

20 KAP.

6 §.

I fråga om förrättningar, som i 1, 3, 4 och 5 §§ avses, skola de i 2, 3, 15,

16 och 18 kap. beträffande laga skifte givna föreskrifter i tillämpliga delar

lända till efterrättelse, dock att angående kungörande av sammanträde för bestämmande

och utmärkande av rågång eller annan fastighetsgräns eller för

ägoutbyte skall tillämpas vad örn kungörelse och kallelse finnes stadgat i 7 kap.

1 § och 8 kap. 1 §. I övrigt skola förrättningar, örn vilka i förstnämnda tre

paragrafer förmäles, verkställas på sätt och i den omfattning beträffande motsvarande

åtgärder i samband med laga skifte är föreskrivet.

Där flera hava del i förrättning, som i 1, 3, 4 eller 5 § avses, skola kostnaderna

för förrättningen fördelas efter vad i varje fall av förrättningsmännen

prövas skäligt.

Vad i föregående stycke stadgats skall äga motsvarande tillämpning i fråga

örn kostnad för förrättning enligt 7 kap. 7 § andra stycket, vilken föranletts av

gränshestämning, som i 1 § avses.

21 KAP.

15 §.

Till jorddelningsmål hänföras:

1. Skiftesmål, vartill räknas

a) mål örn tillstånd till laga skifte;

b) mål, däri genom underställning eller besvär prövning påkallas av annat

under laga skifte meddelat beslut än rörande tillstånd till skiftet eller av åtgärd,

som under laga skifte vidtagits;

c) mål örn fastställelse av laga skifte, sa ock av förrättning för bestämmande

av fastighetsgräns, där förrättningen skett i sammanhang med laga skifte;

d) mål rörande talan mot och fastställelse av förrättning enligt 7 kap. 7 §

andra stycket eller 14 kap. 10 §;

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Majlis proposition nr 4.

e) mål om rättelse i fastställt laga skifte;

2. Avstyckningsmål, vartill — — —--vid avstyckning;

3. Mål rörande----—■ — §§ förmäles;

4. Mål örn---.--ovan avses;

5. Sådan tvist —• —---- ägodelningsrättens prövning;

6. Vid avstyckningsförrättning-----stycket förmäles;

7. Tvist, som —----servitut; och

8. Mål örn------såsom jorddelningsmål.

19 §.

År delägare eller rågranne missnöjd med under laga skifte meddelat beslut

angående bestämmande av rågång eller annan fastighetsgräns, utgivande av

avkastning eller ersättning i anledning av gränsbestämning eller anstånd med

bestämmande av dylik ersättning, har han att inom trettio dagar från det förrättningen

för gränsens eller ersättningens bestämmande blivit avslutad till

ägodelningsdomaren ingiva till ägodelningsrätten ställda besvär.

Är vid laga skifte, som avser skifteslag enligt 1 kap. 2 § under 1, delägare

missnöjd med under skiftet meddelat beslut angående delägares yrkande, att

hans ägor jämlikt 1 kap. 20 § icke skola ingå i skifte, nyttjande under skiftet

av skog eller torvmosse, ägoutbyte, delningsgrund eller undantag av mark från

skifte, och är ej sådant fall för handen, att frågan skall genom underställning

dragas under ägodelningsrättens prövning, eller är vid laga skifte, varom ovan

nämnts, delägare missnöjd med hävdeförteckning, då innehavet är delningsgrund

eller eljest kan inverka på ägotilldelningen, eller med beslut i fråga,

varom i 3 kap. 10 § sägs, har han att inom trettio dagar från det beslutet avkunnades

eller, där fråga är örn hävdeförteckning, inom samma tid från det

hävdeförteckningen behandlades å sammanträde mot beslutet eller hävdeförteckningen

fullfölja talan på sätt i första stycket sägs.

Är tillkallat ----—- — stycket sägs.

41 §.

Sedan jorddelningsförrättning, som i denna lag avses, eller

laga skifte,

avstyckning,

förrättning för bestämmande av rågång eller annan fastighetsgräns eller ägoutbyte,

evad sådan förrättning skett i samband med annan jorddelningsförrättning

eller icke,

förrättning enligt 7 kap. 7 § andra stycket,

förrättning enligt 20 kap. 3, 4 och 5 §§,

förrättning, som jämlikt 14 kap. 10 § hållits efter det laga skifte fastställts,

blivit avslutad, åligger det lantmätaren att inom den för besvärs anförande

för varje fall stadgade tid till överlantmätaren i länet insända till förrättningen

hörande karta, där sådan finnes, ävensom övriga handlingar angående förrättningen.

I fall, varom i 22 § andra stycket sägs, skola handlingarna insändas

inom femton dagar från det förrättningen blivit avslutad.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

89

F. Om rättelse i vissa fall i fastställd .jorddelningsförrättning.

47 §.

Har, sedan laga skifte blivit genom laga kraft ägande beslut fastställt, utrönts,

att vid skiftet förelupit fel i mätningen eller uträkningen eller vid utmärkandet

å marken av gränserna mellan ägolotterna, äge den delägare, som

därigenom erhållit mindre ägobelopp än honom skolat tillkomma, att hos ägodelningsrätten

söka rättelse inom ett år från det kartan utlämnats till delägarna

på sätt i 16 kap. 7 § sägs.

Lag samma vare, där vid ägoutbyte, vid utbrytning av servitut utan sammanhang

med skifte eller vid förrättning, som i 20 kap. 5 § avses, fel förelupit

vid utmärkandet å marken av ägogräns.

Beträffande ansökan örn sådan rättelse skall vad som är stadgat örn besvär

över jorddelningsförrättning äga motsvarande tillämpning.

48 §.

Sådan rättelse, varom i 47 § första stycket sägs, skall verkställas genom

jämkning i skiftet på det sätt att minsta rubbning av skiftet sker. Dock må

under de villkor, som i 16 kap. 6 § stadgas, rättelse ske genom bestämmande

av vederlag i penningar, och skall beträffande verkställande av dylik rättelse

vad i 16 kap. 5 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Rättelse i jorddelningsförrättning, varom i 47 § andra stycket sägs, må under

de villkor, som i 16 kap. 6 § stadgas, ske genom bestämmande av vederlag

i penningar.

Kostnaden för rättelse enligt 47 § så ock utgifterna för ägodelningsrättens

sammanträde i den mån dessa icke utgå av allmänna medel skola, där ej särskilda

omständigheter annat föranleda, gäldas av den lantmätare, som förrättat

skiftet.

49 §.

I fråga örn utsättande och avslutande av förrättning för verkställande av

rättelse, varom i 47 § sägs, så ock örn fullföljd av talan emot och fastställelse

av förrättningen skall vad örn förrättning av det slag. vari rättelse skall verkställas,

är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1931; dock att den ändrade lydelsen av

21 kap. 47—49 §§ icke äger tillämpning i fråga örn jorddelningsförrättning,

som dessförinnan fastställts.

Bihang till riksdagens protokoll 198SI. 1 sami. 4 käft. (Nr h.)

7

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Förslag

till

Lag

om rätta sträckningen ay vissa ägogränser.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har vid skifte, vilket fastställts före den 1 juli 1931, gräns mellan ägolotter

utmärkts a marken till sträckning, som ej överensstämmer med skifteskartans

och därtill hörande handlingars visning, och har denna gränsens sträckning

oklandrad iakttagits under tio år efter det denna lag trätt i kraft, skall

därvid förbliva.

Lag samma vare, där vid annan före den 1 juli 1931 fastställd lantmäteriförrättning,

vid vilken gräns mellan olika ägoområden skolat utmärkas å marken

efter upprättad kartas visning, förelupit fel vid utmärkandet av sådan

gräns.

2 §.

Begäres inom tio år, efter det denna lag trätt i kraft, förrättning för bestämmande

av ägogräns och blir förrättningen på grund av stadgandet i 7 kap.

11 § andra stycket i lagen örn delning av jord å landet utvidgad till annan ägogräns,

utgör vad i 1 § denna lag stadgas ej hinder att bestämma sistnämnda

gräns till annan sträckning än den tidigare utmärkta och hävdade.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1931.

Stockholm 1932. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

311405

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 2LU 1932:44 Memorial angående arvode m. m. åt särskilda sakkunniga, tillkallade för att inom andra lagutskottet biträda vid behandlingen av vissa ärenden. a1 i texten