Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om k ring förin g shan del och tillfällighetsförsäljning m. m

141 sidor, varav 119 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 119 av 141 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1932:41, Med förslag till lag om k ring förin g shan del och tillfällighetsförsäljning m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr hl.

1

Nr 41.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

k ring förin g shan del och tillfällighetsförsäljning m. m.;

given Stockholms slott den 22 januari 1932.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag örn kringföringshandel och tillf ällighetsförsäljning; samt

2) lag om ändring i förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående

utvidgad näringsfrihet.

GUSTAF.

D. Hamsén.

Bihang till riksdagens protokoll 1982

1 sami.

8h käft.

(Nr hl.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr ]t].

Förslag

till

Lag

om kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning.

Härigenom förordnas som följer:

Om kringföringshandel.

1 §•

Vill någon, själv eller genom annan, kringföra varor till salu annorledes

än å marknad, har han att därtill söka myndighets tillstånd.

Den, genom vilken försäljningen skall äga rum, skall vara godkänd av tillståndsmyndigheten.

2 §•

Tillstånd till kringföringshandel inom kommun, där sökanden är bosatt, eller

inom kommun, där han driver fast handel, sökes i Stockholm hos Överståthållarämbetet,

i annan stad, där poliskammare finnes, hos denna, i övriga

städer hos magistraten eller, där sådan icke finnes, stadsstyrelsen samt på

landet hos länsstyrelsen i det län, inom vilket kommunen är belägen.

Juridisk person skall anses vara bosatt, där styrelsen har sitt säte, eller, örn

styrelse icke finnes, där huvudkontoret är beläget.

3 §.

Tillstånd till kringföringshandel utom kommun, som i 2 § sägs, sökes hos

länsstyrelsen i det län, där kringföringshandeln skall äga rum.

4 §•

I ansökningen skall uppgivas arten av de varor, som skola försäljas, samt

genom vem försäljningen skall äga rum. Vid ansökningen skall fogas försäljares

fotografi samt, där ansökningen göres av fysisk person, som icke är av

myndigheten känd, intyg örn sökandens redbarhet och ordentlighet.

5 §.

Uppfyller sökanden icke de villkor, som för idkande av handel i allmänhet

äro gällande, eller finnes anledning antaga, att han icke är lämplig att handhava

verksamheten, skall ansökningen avslås.

I annat fall än nu sagts må tillstånd till kringföringshandel enligt 2 § icke

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

3

vägras, med mindre varorna ur hälsovårds-, ordnings-, säkerhets- eller liknande

synpunkt anses icke böra kringföras till salu. Vid prövning av ansökning

örn tillstånd till kringföringshandel enligt 3 § skall främst beaktas, huruvida

kringföringshandeln kan väntas medföra gagn eller olägenhet för allmänheten.

Tillståndsmyndigheten äger meddela de särskilda ordningsföreskrifter för

försäljningens utövande, som kunna finnas erforderliga.

6 §.

Tillstånd till kringföringshandel enligt 3 § må icke utsträckas utöver

ett kalenderår.

Avser tillståndet det län eller den del av länet, där kommun, som i 2 § sägs,

är belägen, äger tillståndsinnehavaren rätt att utan särskilt tillstånd enligt

nämnda paragraf driva kringföringshandel inom kommunen så länge tillståndet

gäller.

7 §•

Såsom försäljare må icke den godkännas, som kan antagas vara därtill olämplig
Om

lämnat godkännande skall utfärdas särskilt bevis, försett med försäljarens

fotografi.

8 §.

Utan hinder av bestämmelserna i denna lag må motor- och smörjoljor samt

bränsle till salu kringföras, så ock följande varor, då de äro av inhemskt ursprung

eller av övervägande inhemsk tillverkning:

jordbruks-, ladugårds-, mejeri- och liknande produkter ävensom andra trädgårdsprodukter

än växtplantor och frö;

kött och köttvaror;

bageri- och konditorivaror, konfekt, choklad, karameller och pastiljer ;

drycker, som avses i förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av

vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker, is och vatten;

vilda bär och blommor, svamp;

fångst från jakt och fiske; samt

hemslöjds- och hantverksalster, dock endast där kringföringen sker av tillverkaren

eller av hans make eller barn under sexton år.

Vad nu sagts gäller icke konserver.

9 §•

Giver kringföringshandel, som i 8 § avses, anledning till anmärkning, må densamma

förbjudas av myndighet, som, därest tillstånd enligt denna lag erfordrats,

haft att pröva ansökningen. Beslutet länder till efterrättelse utan hinder

av anförda besvär.

10 §.

Örn kringföringshandel med vissa varor är särskilt stadgat.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 4l.

Om tillfållighetsför säljning.

11 §.

Handelsidkare må icke i annan kommun än den, där han driver fast handel,

tillfälligtvis å auktion eller under hand annorledes än å marknad, mässa eller

utställning avyttra lager av handelsvaror; dock att efter myndighets tillstånd

sådan försäljning må äga rum, då fråga är örn skadade eller för hastig förskämning

utsatta varor eller varor, som tillhöra konkurs- eller dödsbo, så ock

då eljest synnerliga skäl till försäljningen föreligga.

12 §.

Tillstånd enligt 11 § sökes hos länsstyrelsen i det län, där försäljningen skall

äga rum.

I ansökningen skola tid och ort för försäljningen angivas. Vid ansökningen

skall fogas förteckning å varulagret och, där sökanden icke till det av länsstyrelsen

förda handelsregister anmält sin handelsrörelse, bevis, att sökanden

behörigen anmält sig inom riket idka handel, samt, där ansökningen göres av

fysisk person, som icke är av länsstyrelsen känd, intyg örn sökandens redbarhet

och ordentlighet.

13 §.

Beviljas tillstånd, skall länsstyrelsen med hänsyn till de uppgivna varornas

myckenhet och värde samt antalet försäljningsdagar bestämma en avgift, ej

under tjugufem eller över femhundra kronor, till varje kommun, inom vilken

försäljningen skall äga rum.

Försäljningen må ej påbörjas, innan avgiften erlagts till länsstyrelsen.

14 §.

Utan hinder av bestämmelserna i denna lag må handelsidkare genom tillfällighetsförsäljning

avyttra varor, som till följd av haveri eller liknande anledning

eller i annat syfte än tillfällighetsförsäljning förts till försäljningsorten.

Gemensamma bestämmelser.

15 §.

Tillstånd eller godkännande enligt denna lag må av myndighet, som meddelat

detsamma, återkallas, när helst anledning därtill förekommer. Beslutet länder

till efterrättelse utan hinder av anförda besvär.

16 §.

Bevis örn tillstånd enligt 11 § eller styrkt avskrift därav, så ock bevis örn

godkännande som försäljare skall av den, som utövar försäljningen, medföras

och vid anfordran uppvisas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

5

17 §.

Den, som saluför varor utan tillstånd eller godkännande, då sådant erfordras,

eller i strid mot förbud, som meddelats enligt 9 §, eller som överträder vad

i 13 § andra stycket sägs, straffes med dagsböter.

För förseelse mot 16 § vare straffet böter från och med fem till och med

etthundra kronor.

18 §.

Av olovligen saluhållna varor må allmän åklagare till säkerhet för gäldande

av böter, som kunna komma att ådömas, där ej annan säkerhet ställes,

taga i beslag så mycket, som skäligen kan anses i värde motsvara böternas

belopp, dock högst ett tusen kronor.

Anställes ej åtal inom en månad från det beslag skedde, skall beslaget anses

förfallet.

Finner åklagaren, att fara är för varornas förstörelse eller att kostnaden

för deras förvarande skulle bliva större än skäligt är, skola de av åklagaren

försäljas å offentlig auktion, så kungjord som örn auktion å utmätt lös egendom

är föreskrivet. Försäljningssumman skall nedsättas i riksbanken på sätt

särskilt är stadgat; och skall örn insättning i bankinrättning vidare gälla vad

i 160 § utsökningslagen sägs.

19 §.

Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse, varom förmäles

i 17 § första stycket, fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill

lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits,

fällas till det ansvar, som är bestämt för sådan förseelse.

20 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad,

men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

21 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

22 §.

Angående utlännings rätt att idka handel gälla särskilda villkor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933, då § 9 mom. 3—6 samt andra

och tredje styckena av § 11 förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående

utvidgad näringsfrihet skola upphöra att gälla.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till stadgande,

som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället

tillämpas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr -il.

Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad

näringsfrihet.

Härigenom förordnas, att i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad

näringsfrihet dels skall införas ett nytt stadgande av nedan angivet innehåll

och betecknat med § 9 mom. 3 dels ock § 26 mom. 2, vilket lagrum senast

ändrats genom förordning den 21 augusti 1914 (nr 171), skall erhålla den ändrade

lydelse, som nedan angives:

§ 9.

Mom. 3. Örn kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning är särskilt

stadgat.

§ 26.

Morn. 2. Utlänning må ej idka kringföringshandel utom kommun, där han

efter erhållet tillstånd driver fast handel. Angående utlännings rätt till kringföringshandel

inom kommun, som nu sagts, gälle vad örn kringföringshandel

är särskilt stadgat.

Tillfällighetsförsäljning må av utlänning, ändå att han undfått tillstånd att

här i riket idka handelsrörelse, icke verkställas, utan att Kungl. Maj :t på grund

av ingången traktat därtill lämnat särskilt tillstånd. Sådant sökes i enahanda

ordning, som i mom. 1 av denna § sägs; och gälle härvid i övrigt vad om tillfällighetsförsäljning

är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr Jtl.

7

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27

november 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,

Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för handelsdepartementet, statsrådet Hansén, fråga örn revision av gällande

närings frihetslag stiftning samt anför:

»Vid upprepade tillfällen under de senaste årtiondena hava från köpmanna- Inledning,

och hantverkarhåll framställningar gjorts hos Kungl. Maj:t örn revision av

gällande näringsfrihetslagstiftning. Som önskemål har därvid framhållits, bland

annat, att viss yrkesskicklighet och bokföringskunskap borde fordras för rätt

till självständig näringsutövning, att rätt till gårdfarihandel och möjlighet att

verkställa s. k. realisationer utom hemorten måtte begränsas samt att gällande

lag angående handelsregister, firma och prokura måtte i vissa hänseenden omarbetas.

Sedan kommerskollegium den 2 juni 1913, efter hörande av representativa

sammanslutningar inom handel, industri och hantverk ävensom rikets länsstyrelser,

avgivit utlåtande över då föreliggande framställningar och därvid tillstyrkt

åtgärder för upptagande av det begärda revisionsarbetet samt Sveriges

hantverksorganisation härefter i en den 31 december 1920 dagtecknad skrift

gjort ytterligare framställning i saken, underställdes ärendet den 25 februari

1921 av dåvarande chefen för handelsdepartementet Kungl. Maj:ts provning.

Efter att hava i korthet erinrat örn innehållet i berörda framställningar uttalade

departementschefen därvid, att kraven på en revision av nänngsfrihetsförordningen

och därmed sammanhängande författningar syntes honora icke

längre böra lämnas åsido. Revisionsarbetet torde emellertid böra föregås av

en ingående utredning rörande tillämpningen av nu gällande bestämmelser i

ämnet och önskemålen beträffande deras omarbetning. I anledning av vad departementschefen

sålunda anfört och på dennes hemställan uppdrog Kungl. Maj :t

åt revisionssekreteraren, numera generaldirektören Torsten Nothin att verkställa

berörda förberedande utredningsarbete. Sedan Nothin i oktober 1921

utnämnts till statsråd, förordnades t. f. revisionssekreteraren Olof Haggström

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr Jfl.

att tillsvidare fullfölja utredningsuppdraget. Under arbetets gång inhämtades

yttrande från handelskamrar och andra näringsorganisationer samt från länsstyrelser

och magistrater på grundval av ett upprättat cirkulär, däri frågor

uppställts angående vederbörandes önskemål i särskilda hänseenden beträffande

ändringar i gällande lagstiftning å området. Den 24 november 1922

beslöts emellertid, i samband med då vidtagna allmänna inskränkningar i kommittéväsendet,

att utredningsarbetet skulle från och med den 1 januari 1923

vila och därefter icke utan Kungl. Maj :ts särskilda medgivande upptagas.

Sedan härefter olika näringskorporationer vid upprepade tillfällen, bland

andra Sveriges hantverksorganisation i en den 11 augusti 1924 dagtecknad

skrift, hemställt örn revisionsarbetets återupptagande, uppdrog Kungl. Majit

den 27 september 1924 at kommerskollegium att i huyudsaklig överensstämmelse

med vissa av föredragande departementschefen angivna riktlinjer fullfölja

det för en revision av gällande näringslagstiftning erforderliga utredningsarbetet

samt till Kungl. Maj :t inkomma med de förslag, som av utredningen kunde

föranledas. Enligt de angivna riktlinjerna skulle till en början den redan

påbörjade undersökningen rörande tillämpningen av nu gällande bestämmelser

av näringsrättslig natur slutföras. Vidare skulle de olika önskemål, som från

näringsidkarehåll och eljest under årens lopp till statsmakterna framförts, göras

till föremål för ingående och allsidig prövning. Särskilt borde därvid det omstridda

spörsmålet rörande stadgande av speciella kompetensvillkor för rätt

till utövning av hantverks- och handelsverksamhet upptagas till förutsättningslöst

övervägande. Vad frågans mera formella sida anginge, hade kollegium

att undersöka, huruvida icke för vinnande av större överskådlighet ett sammanförande

av de nu pa en mångfald olika författningar spridda näringsrättsliga

bestämmelserna i större eller mindre omfattning kunde äga rum, liksom ock

huruvida icke at vissa av dessa bestämmelser kunde givas en tydligare och efter

moderna förhållanden bättre anpassad avfattning. I anslutning till ifråga\

arande uppdrag hava vidare till kollegium överlämnats åtskilliga sedermera

hos Kungl. Maj :t gjorda framställningar rörande till utredningen hörande spörsmål.

Genom direkt hänvändelse till kollegium hava därjämte från skilda håll

framställts önskemål i ärendet.

Efter bearbetning av det tillgängliga utredningsmaterialet har kollegium

haft överläggningar i ärendet med representanter för handelskammarmötets

kommitté, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverksorganisation och Sveriges

grossistförbund.

I utlåtande den 24 oktober 19281 lämnade kommerskollegium en översikt över

de särskilda frågornas dåvarande läge jämte olika framkomna reformförslag

och angav de huvudsakliga riktlinjer, efter vilka enligt kollegii mening en

författningsrevision borde företagas, samt hemställde, att de av kollegium sålunda

utvecklade principerna i huvudsak måtte läggas till grund för förslag

till ny näringsfrihetsförordning.

Den 26 april 1929 underställde dåvarande chefen för handelsdepartementet

ärendet Kungl. Maj:ts förnyade prövning samt anförde därvid, att det vid

1 Tryckt som bilaga till Kommersiella Meddelanden 1928 nr 21.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr -41.

9

de överväganden, som ägt rum inom departementet, visat sig, att ställningstagande

till de av kommerskollegium skisserade riktlinjerna för en revision av

näringsfrihetsförordningen och därmed sammanhängande författningar svårligen

kunde äga rum, innan formulerade förslag till författningsbestämmelser

förelåge. Efter hemställan av departementschefen lämnades honom därför bemyndigande

att tillkalla högst två sakkunniga för att inom departementet biträda

med upprättande av förslag till lagtext.

Sedan revisionssekreteraren William Hemberg, vilken med stöd av nämnda

bemyndigande tillkallats, på grundval av kommerskollegii berörda utlåtande

utarbetat preliminära utkast till näringslag och till ändringar i lagen den 13

juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura, hava infordrade yttranden

över utkasten avgivits av samtliga länsstyrelser, av magistrater och stadsstyrelser

i rikets städer ävensom av skolöverstyrelsen, statistiska centralbyrån,

kontrollstyrelsen, rikets handelskammare, Sveriges köpmannaförbund, Stockholms

och Malmö köpmannaföreningar, Sveriges hantverksorganisation, Sveriges

industriförbund, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, Sveriges advokatsamfund,

kooperativa förbundet, fullmäktige för samtliga svenska handelsresandeföreningar

och Sveriges organiserade gårdfarihandlare. Vidare hava Sveriges

tobakshandlares riksförbund, svenska konditorföreningen, Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund,

föreningen blomsterförmedlingen och blomsterhandlanden

Ester Widén i Alvesta inkommit med skrifter i ämnet. Skånes

köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges kolonialvaruengrossisters

riksförbund, svenska handelsagenters förening, Göteborgs köpmannaförening

och svenska slöjdföreningen, vilka jämväl lämnats tillfälle att yttra sig

över utkasten, hava icke inkommit med yttrande. Utkastet till näringslag har

dessutom varit föremål för diskussion vid svenska handelskammarmötet i Malmö

den 8 september 1930. Sedan samtliga i ärendet inkomna yttranden och skrifter

överlämnats till kommerskollegium, har kollegium den 6 juni 1931 avgivit

utlåtande1 över utkasten.

Redan på 1700-talet och särskilt under dess senare år förmärktes allt starkare

opposition mot den privilegierade ställning, som vissa grupper av medborgare

enligt den då gällande lagstiftningen intogo i fråga om rätten att utöva

handel, hantverk och industri. Början till det näringsfrihetens tidsskede,

som kom till genombrott vid 1800-talets mitt, kan emellertid hänföras

till ett av borgarståndet vid 1809—10 års riksdag gjort uttalande, ’att idkandet

av borgerlig näring mot åtagandet av däremot svarande tunga

må bliva en rättighet för alla medborgareklasser’ (den s. k. borgarståndets

koncession). Örn innebörden av denna grundsats gjorde sig likväl skarp

meningsskiljaktighet gällande, och under de närmaste decennierna förekommo

livliga debatter härom såväl i som utom riksdagen. Särskilt borgarståndet

och Stockholms stads femtio äldste sökte- ivrigt försvara de bestående förhållandena.

Redan 1812 uttalade borgarståndet sina farhågor för, att en

Historik.

Statens offentliga utredningar 1931: 13.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

alltför vidsträckt tolkning av koncessionen skulle leda till äventyrliga följder

för näringarna. I slutet av sistnämnda år tillsatte Kungl. Majit en kommitté

med uppdrag att efter granskning av gällande författningar föreslå ’de

efter tidernas förändrade skick lämpade stadganden, som kunna leda till befordrande

av frihet utan sjelfsvåld i borgerliga näringar, till idoghetens underlättande

vid alla lofliga företag och till återinförande af en obrottslig

efterlefnad af de föreskrifter, hvilka hafva för ändamål att lifva och bibehålla

ordning, arbetsflit och sedlighet inom samhället’. Kommitténs betänkande

förelåg färdigt år 1816. Dessförinnan hade vid 1815 års riksdag såväl

hos ridderskapet och adeln som i bondeståndet väckts motioner örn allmän näringsfrihet.

1 Vid 1823 års riksdag bringade Kungl. Maji åter frågan örn ny

näringslagstiftning under riksdagens prövning. Ehuru vissa partiella reformer

vidtogos, läto de nya författningarna dock alltjämt vänta på sig. År 1835 avlät

riksdagen ånyo skrivelse i ämnet, och kommerskollegium, som ålades yttra

sig över riksdagens framställning, avgav under år 1836 utlåtanden med förslag

dels till författning angående utövandet av hantverks-, manufaktur- och

fabriksrörelse, dels ock till förnyat handelsreglemente. Härefter behandlades

näringsfrihetsfrågan ånyo bland annat på riksdagen 1840—41, och slutligen

utfärdades den 22 december 1846 de nya författningar, som betecknade den

avgörande brytningen med det gamla systemet.

Genom 1846 års fabriks- och hantverksordning samt handelsordning avskaffades

skråväsendet och utplånades de flesta skiljaktigheterna mellan näringsfriheten

på landet och i städerna. Vidare medgåvos högst väsentliga lättnader

i möjligheterna att öppna näringsverksamhet. För rätt att idka hantverk

och fabriksrörelse uppställdes endast vissa allmänna betingelser: sökanden

skulle vara svensk medborgare, råda över sig och sitt gods, äga god frejd, kunna

skriva läsligt och räkna de fyra räknesätten i hela tal samt hava begått

nattvarden. För rätt att utöva vissa i förordningen uppräknade hantverksgrenar:

skomakare-, skräddare-, smed- och snickareyrkena m. fl., tillhopa tjugo

skilda yrken, fordrades dock av magistraten godkänt mästarprov. Hantverkare

i stad skulle dessutom hava vunnit burskap. För rätt att driva handel

uppställdes samma allmänna bestämmelser som i fråga örn hantverk. Dock

skulle handlanden även kunna räkna i bråk samt kunna föra handelsbok. På

landet fick öppen salubod icke anläggas på kortare avstånd än tre mil från

stad. Lantmannaprodukter fingo dock på landet avyttras av lantmän utan

inskränkning.

Utfärdandet av dessa författningar medförde emellertid icke, att striderna

örn näringstvång och näringsfrihet upphörde. År 1863 ingingo ständerna

till Kungl. Majit med anhållan örn utfärdande av nya författningar rörande

rätten att idka näring, grundade på principen örn allmän näringsfrihet

och angåvo därvid utförligt de riktlinjer, efter vilka lagstiftningen enligt ständernas

förmenande borde utformas. Denna riksdagens framställning remit
1

Jfr i andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 7 vid 1887 års första riksdag

lämnad översikt.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

11

terades till kommerskollegium, som redan året förut erhållit Kungl. Maj:ts

uppdrag att avgiva yttrande angående ifrågasatt borttagande av åtskilliga i

avseende å näringsutövning stadgade inskränkningar. Kollegium avgav den

5 mars 1864 utlåtande med förslag till förordning i ämnet. Detta förslag, som

i huvudsak byggde på de av riksdagen angivna riktlinjerna, är i allt väsentligt

grundläggande för den ännu gällande förordningen av den 18 juni 1864 angående

utvidgad näringsfrihet. Med denna förordning försvunno de sista

resterna av det gamla systemet; den mer än halvsekellånga striden mellan

näringsfrihetens förkämpar och motståndare hade slutat med fullständig seger

för de förra.

I 1864 års förordnings § 1, vilken alltjämt gäller i sin ursprungliga lydelse,

stadgas, att varje svensk man och kvinna är berättigad ’att i stad eller å landet

idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering, att till utrikes

ort utföra eller därifrån införa samt inrikes orter emellan fortskaffa

varor, ävensom att reda i skepp för såväl inrikes som utrikes fart. För rätt

att idka grosshandel eller försälja varor i bod eller fran annat upplagsställe,

eller att med biträde av annan än hustru och hemmavarande barn till avsalu tillverka

fabriks- och hantverksarbeten, eller såsom yrke utöva annan hantering,

uppställdes såsom villkor att hava god frejd samt att rada över sig och

sitt gods, d. v. s. icke vara omyndig eller försatt i konkurs. Kravet

på god frejd uteslöts genom förordning den 24 maj 1918. Örn rörelsen skulle

anmälan göras i stad till magistraten och på landet till länsstyrelsen eller kronofogden

i orten. Numera skall för landets vidkommande anmälan ske hos

länsstyrelsen. I fråga örn viss produktion, nämligen tillgodogörande eller förädling

av mineralrikets alster, skulle anmälan göras hos bergsöverstyrelsen, numera

kommerskollegium. För drivande av vissa kemiska fabriker fordrades

dessutom intyg, att näringsidkaren själv eller hos honom anställd föreståndare

ägde härför nödig skicklighet.

För rätt att utom bosättningsorten kringföra varor till salu erfordrades endast

anmälan till magistrat, kronofogde eller länsstyrelse i mantalsskrivningsorten

med företeende av intyg, att näringsidkaren ägde god frejd och icke vore

omyndig eller i konkurs. Önskade handlanden använda biträde vid försäljningen,

skulle även beträffande denne företes betyg, att han vore välfrejdad

och myndig.

Försäljning å marknad var helt fri.

Hantverkare, som ej i sin rörelse hade andra biträden än hustru och hemmavarande

barn, behövde varken uppfylla förutberörda allmänna villkor eller

göra anmälan örn sin rörelse. Likaså ägde lantmän att utan vidare med biträde

av hustru, hemmavarande barn och lagstadda tjänstehjon till avsalu förfärdiga

de fabriks- och hantverksalster, vilka såsom föremål för husflit kunde

av dem åstadkommas. Av stat eller kommun stiftade inrättningar för fattigoeh

fängelsevård samt alla slags undervisnings- och vårdanstalter ägde likaledes

full frihet att till avsalu tillverka fabriks- och hantverksalster.

Från den allmänna näringsfriheten undantogos emellertid vissa uppräknade

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr Jf-l.

rörelser: tillverkning och försäljning av brännvin, källare- och krogrörelse,

apoteksrörelse m. fl. näringsfång, beträffande vilka särskilda föreskrifter funnos

utfärdade. Den sålunda gjorda uppräkningen har sedermera vid skilda

tillfällen ändrats och kompletterats. Vidare föreskrevs, att den som hade

kronouppbörd örn hand, allmän åklagare samt tulltjänsteman ävensom någon

nu angiven befattningshavares hustru icke ägde driva handelsrörelse.

Gift kvinna ägde idka näring, såframt mannen iklädde sig ansvarighet för

de förbindelser, hon i och för rörelsen kunde komma att ingå. Denna bestämmelse

gäller dock numera icke, om nya giftermålsbalken är tillämplig på

makarnas förmögenhetsförhållanden. För omyndigs rätt till näringsutövning

fordrades, att förmyndaren åtagit sig sådan ansvarighet. Numera erfordras

endast förmyndarens och överförmyndarens samtycke.

I fråga örn utlännings rätt till näringsutövning gåvos särskilda regler.

Förutom straffbestämmelser och vissa processuella regler innehåller 1864

ars förordning härutöver endast vissa numera föråldrade bestämmelser örn

förening av näringsidkare samt örn handelsbetjänte och arbetare i fabrik, hantverk

eller annan hantering.

I näringfrihetsförordningen hava sedermera under årens lopp vid åtskilliga

tillfällen ändringar vidtagits. Dessa hava dock i allmänhet icke inneburit

någon beskärning av näringsfriheten. Endast i tvenne avseenden, nämligen i

fråga örn rätt att idka gårdfarihandel och att företaga s. k. realisation, d. v. s.

tillfällig försäljning av varulager å annan ort än den, där handlanden driver

sin fasta handelsrörelse, hava föreskrifterna väsentligen skärpts.

Vid 1875 och 1876 års riksdagar väcktes motioner (resp. II: 57 och II: 49)

örn förbud för all gårdfarihandel, men motionerna vunno icke riksdagens bifall.

Med anledning av en inom första kammaren väckt motion (nr 27) hemställde

emellertid 1886 års riksdag om vidtagande av ändring i gällande lagstiftning

till avhjälpande av vissa av riksdagen anmärkta olägenheter vid

gårdfarihandel och realisation. Sedan Kungl. Majit härefter inhämtat

riksdagens yttrande (1887 års senare riksdag prop. nr 35, skrivelse

nr 47) över ett med anledning av 1886 års riksdagsskrivelse upprättat förslag

till vissa ändringar i 1864 års förordning, utfärdades den 23 september 1887

förordning i ämnet. Såväl realisation som gårdfarihandel gjordes nu beroende

på tillstånd av länsstyrelsen i det län, där försäljningen skulle försiggå.

Tillstånd till gårdfarihandel kunde endast erhållas för kalenderår eller

del av kalenderår. För rätt till realisation skulle sökanden dessutom erlägga

viss avgift, lägst 25 högst 500 kronor, till varje kommun, inom vilken försäljning

skulle äga rum. Vid ansökan örn realisation skulle sökanden förete, förutom

förteckning å varulagret, intyg att han efter behörig anmälan idkade

handel inom riket samt hade gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet. Då

fråga vore örn gårdfarihandel, skulle sökanden förete intyg, att han ägde råda

över sig och sin egendom samt gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet.

Önskade sökanden begagna biträden, skulle angående dem enahanda intyg avlämnas.

Vid försäljningens utövande skulle bevis örn det meddelade tillståndet

ständigt av tillståndsinnehavaren och hans biträden medföras för att på an
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

13

fordran uppvisas. Tillståndet kunde vidare återkallas, när helst skälig anledning

därtill förekomme.

De tidigare stadgandena om lantmäns och vissa inrättningars och anstalters

rätt att utan anmälan till avsalu tillverka fabriks- och hantverksalster bibehöllos,

men därjämte berättigades en var att utan tillstånd till salu kringföra

livsförnödenheter, jordbruks- och ladugårdsprodukter samt alster av inhemsk

husslöjd.

På framställning av 1889 års riksdag (skrivelse nr 89) utvidgades genom

förordning av den 30 juni 1893 den fria försäljningsrätten såtillvida, att även

den, som anmält sig till idkande av fabrik eller hantverk, berättigades att

utan särskild anmälan eller tillstånd själv eller genom hustru och hemmavarande

barn till salu kringföra sina egna tillverkningar under villkor, att

den, som utbjöde varorna, därvid medförde prästbetyg ävensom av magistrat

eller viss tjänsteman utfärdat intyg angående beskaffenheten av det näringsyrke,

som idkades av den, för vars räkning varorna utbjödes. Intyget skulle

vara utfärdat under det kalenderår, då försäljningen ägde rum. Samma förordning

genomförde även den ändringen, att gift kvinna med mannens tilllåtelse

kunde erhålla tillstånd att biträda vid realisation samt att idka gårdfarihandel

eller därvid biträda.

Sedan 1905 års riksdag (skrivelse nr 61) gjort framställning örn vidtagande

av sådan ändring i näringsfrihetsförordningen, att genom vanlig anmälan örn

idkande av handelsrörelse å viss ort ej skulle förvärvas rätt att utan iakttagande

av därför stadgade villkor idka handel av tillfällig beskaffenhet, meddelades

genom förordning den 4 december 1908 bestämmelser, varigenom näringsfrihetsförordningens

stadgande örn realisation utsträcktes att gälla jämväl

i fråga örn realisation å sådan ort, där handlanden anmält sig idka handel

men ej inrättat kontor av stadigvarande beskaffenhet. Bestämmelserna örn

kringföringshandel ändrades samtidigt såtillvida, att den, som anmält sig till

handels idkande, fick rätt att utan tillstånd driva gårdfarihandel å ort,

där på grund av dylik anmälan kontor av stadigvarande beskaffenhet inrättats.

Beträffande realisation har slutligen genom förordning den 8 juni 1923 vidtagits

ytterligare en ändring. Då näringsfrihetsförordningens bestämmelser

härom ansågos hava tillämpning allenast å enskilda personer och handelsbolag,

men icke å aktiebolag och liknande sammanslutningar, vilka på grund härav

kunnat utan tillstånd anordna realisationer å vilken ort som helst, gjordes

genom denna författningsändring stadgandena örn realisation tillämpliga jämväl

å aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Med nu angivna ändringar äro de bestämmelser örn rätt till gårdfarihandel

och realisation, som år 1887 infördes i näringsfrihetsförordningen, ännu gällande.

Det högsta straff, som enligt näringsfrihetsförordningen i dess ursprungliga

lydelse kunde ådömas för förseelse mot förordningens föreskrifter, utgjorde

200 kronors böter, men detta belopp höjdes år 1879 till 500 kronor, vilket belopp

för närvarande utgör maximum för bötesstraffet. Samtidigt tillerkändes

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

Utländsk

rätt.

åklagarea hälften av utdömda böter. Denna andel höjdes sedermera år 1887

till två tredjedelar, med rätt för angivare, örn sådan funnes, att därav utbekomma

hälften. Från och med nästkommande år är straffet dagsböter enligt

särskilda böteslagen den 24 september 1931.

Även i vissa andra av näringsfrihetsförordningens ursprungliga bestämmelser

— utlänningars näringsrätt, viss näringsverksamhets undantagande

från förordningens föreskrifter m. m. — hava under årens lopp vissa ändringar

vidtagits.

I riksdagen har, utöver vad förut omförmälts, vid åtskilliga tillfällen fråga

uppkommit örn ändring i olika hänseenden i näringsfrihetsförordningen.

Redan vid 1884 års riksdag påyrkades sålunda i en motion (II: 94)

skrivelse till Kungl. Maj:t om införande i förordningen av stadgande örn

skyldighet för en var, som ville driva rörelse, med vilken följde bokföringsskyldighet,

att förete intyg örn inhämtad kännedom i bokföring. Vid 1886

och 1889 års riksdagar väcktes motioner (1886: II: 119; 1889: I: 2) örn fordran

på bokföringskunskap för rätt att driva handel. Samtliga dessa motioner

avstyrktes av utskottet och avslogos utan debatt. Vid 1895 års riksdag väcktes

motion (II: 99) örn uppställande av bokföringskunskap som legalt kompetensvillkor

i fråga örn icke blott fast handelsrörelse utan även gårdfarihandel,

samt att gårdfarihandlaren i likhet med den, som ville anordna realisation,

skulle vara pliktig att erlägga viss avgift till varje kommun han besökte.

Förslaget blev icke av riksdagen bifallet. Vid 1896 års riksdag förekommo

likaledes motioner örn legala kompetensvillkors införande (II: 105,

115), men ej heller dessa motioner vunno riksdagen bifall. I motion vid 1897

års riksdag (I: 2) väcktes förslag örn skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran

örn utredning genom sakkunniga örn behövliga ändringar i näringsfrihetsförordningen

och andra handel och industri berörande lagar. I den utförliga

motiveringen framhölls särskilt behovet av legala kompetensvillkor för rätt

att idka handel. I andra kammaren väcktes motion i samma syfte (II: 50),

därvid särskilt konkursrealisationerna påtalades. Icke heller dessa motioner,

som avstyrktes av utskottet, vunno riksdagens bifall.

I ett flertal motioner, sista gången vid 1896 års riksdag, har förslag väckts

därom, att för rätt att öppna handelsrörelse å landet skulle erfordras tillstånd

av vederbörande kommunalmyndigheter (1868:1: 2; 1870 II: 177; 1881: II: 41;

1887 A: II: 118; 1888:11:68; 1890:11:41; 1896:11:115). Samtliga dessa

motioner hava av vederbörande utskott avstyrkts och av riksdagen avslagits.

Slutligen hava vid 1909, 1910 och 1912 års riksdagar motioner (1909: II:

152; 1910: II: 93; 1912: II: 173) väckts om författningsändringar i syfte

att i visst hänseende begränsa kommunala myndigheters befogenhet att giva

föreskrifter i fråga örn handel med livsförnödenheter. Ej heller dessa motioner

vunm> riksdagens bifall.

En inom departementet utarbetad översikt över motsvarande bestämmelser

i vissa europeiska länder torde som bilaga få fogas till protokollet (bil. B).

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr il.

15

Redan på ett tidigt stadium efter näringsfrihetsförordningens tillkomst men Legala

alldeles särskilt under de senaste årtiondena hava upprepade krav framställts villkor/

från hantverks- och detaljhandelskretsar om näringsfrihetens begränsning i viss

utsträckning.

Från hantverkarhåll har därvid särskilt klagats över hantverksskicklighetens

avtagande och hantverkets tillbakagång i allmänhet, vilket förhållande åtminstone

till viss del tillskrivits den rådande friheten att starta hantverksrörelse.

Då vem som helst utan några kvalifikationer eller någon erfarenhet i yrket

kunnat etablera sig som hantverkare, hade hantverkets anseende dragits ned,

konkurrensen hade urartat till en tävlan enbart örn lägsta pris utan hänsyn

till fullgott arbete, hantverkets konkurrenskraft i förhållande till industrien

hade undergrävts, och även den kunnigaste hantverkare hade ofta att kämpa

med stora svårigheter för att hålla sin rörelse uppe. Sveriges hantverksorganisation

har härutinnan yrkat, att som villkor för rätten att självständigt utöva

hantverk skulle i huvudsaklig överensstämmelse med den norska lagen örn hantverksnäring

av den 25 juli 1913 krävas viss tids praktik i yrket, genom gesällbrev

eller på annat lämpligt sätt styrkt yrkeskunskap samt kunnighet i bokföring

och kostnadsberäkning.

Från detaljhan delshåll hava framställts liknande krav under hänvisning till

den utomordentligt livliga och fullständigt okontrollerade företagsbildningen

inom minuthandeln samt därmed följande osunda och för såväl detaljhandelskåren

i allmänhet som konsumenterna menliga förhållanden. Sveriges köpmannaförbund

har såsom önskemål för rätt att driva butikshandel uppställt

fordran på minst två års praktik i yrket samt kunnighet i bokföring.

I sitt principutlåtande av den 24 oktober 1928 förklarade kommerskollegium, Kommersatt

det enligt kollega mening borde kunna tagas under övervägande, huruvida ° 1928.

icke detaljhandelskårens ofta framförda krav på bokföringskunskap som villkor

för rätten att öppna detaljhandel borde i lagstiftningen tillgodoses. Gentemot

de i övrigt ifrågasatta kompetenskraven för rätt till näringsutövning

ställde sig kollegium däremot avvisande. Kollegium anförde härutinnan i huvudsak:
''Ehuru

ingen torde vid en återblick på utvecklingen under det gångna halvseklet

vilja göra gällande, att icke den allmänna näringsfriheten varit en kraftig

hävstång i den enastående uppblomstringen inom det ekonomiska.livet i vårt

land liksom annorstädes, kan man såsom förhållandena utvecklat sig icke heller

förneka, att den nära nog obegränsade friheten att öppna näringsverksamhet

medfört vissa efter hand alltmera framträdande olägenheter särskilt inom

hantverket och detaljhandeln.

De upprepade klagomål, som framkommit från ifrågavarande näringskretsar,

bottna, såsom naturligt är, ytterst i en strävan att i konkurrensförminskande

syfte kringgärda den egna yrkesutövningen. Därvid framhålles —- och

sannolikt med rätta —, att dessa näringsfång i stor utsträckning icke kunna

under nuvarande konkurrensförhållanden bereda sina utövare ett nödtorftigt

uppehälle. Från den enskildes synpunkt kunna skäl av dylik art förklarligt

nog anses utgöra fullgoda motiv för ett ingripande från det allmännas sida. [Vid

ett mera vidsynt betraktelsesätt måste emellertid främst hävdas, att hantver
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

ket och detaljhandeln lia till uppgift inom samhällets ekonomiska liv att i konsumtionens

intresse frambringa och omsätta nyttigheter men icke att såsom

självändamål bereda utkomst för sina utövare. En sådan syn på det föreliggande

problemet innebär självfallet icke, att icke hantverket och detaljhandeln

liksom annan samhälleligt nyttig verksamhet äga befogade krav på stöd från

det allmännas sida. Åt dessa båda betydelsefulla grenar av samhällets ekonomiska

organisation, inom vilka en väsentlig del av landets befolkning finnes

sysselsatt, bör tvärtom ägnas all den omsorg, som erfordras för beredande åt

dem av möjligast gynnsamma förutsättningar för fyllande av deras speciella

uppgifter resp. inom produktionen och varuförmedlingen, ilen den gjorda invändningen

riktar sig mot den på sina håll förekommande felaktiga utgångspunkten

för den föreliggande frågans bedömande, att en del av dessa näringsidkare

äga befogade krav på en sådan undantagsställning i den fria konkurrensen,

att de skola under alla förhållanden kunna få sin försörjning av verksamheten

ifråga.

Med ett sådant betraktelsesätt som det nu angivna kunna i själva verket konsumenternas

och näringsidkärnas intressen i den föreliggande frågan, vilka ofta

förmenats stå i motsättning mot varandra, sägas i huvudsak sammanfalla. Det

är nämligen tydligt, att de svaga ekonomiska betingelser, varunder hantverket

och detaljhandeln i regel bedrivas, med nödvändighet måste medföra en motsvarande

sänkning av yrkenas nivå ur såväl organisatorisk som teknisk synpunkt.

Härav uppstå otvivelaktigt så småningom ytterst menliga verkningar för konsumenterna

i form av högre priser och lägre varukvaliteter samt i allmänhet

försämrade möjligheter att på det mest ändamålsenliga sättet tillgodose sitt

behov av nyttigheter. Denna omständighet, att konsumenterna och näringsidkarna

hava ett samfällt intresse av en kvalitativt högt stående hantverksproduktion

och en rationellt organiserad varuförmedling, är uppenbarligen ägnad

att avsevärt förstärka de skäl, som tala för det allmännas mellankomst till

avhjälpande så vitt möjligt av de förhandenvarande missförhållandena.

Emellertid råda — icke minst bland näringsidkarna själva — ganska delade

meningar örn vad som härvidlag kan anses lämpligt och tillrådligt. Ifrågavarande

meningsmotsättning har kommit till uttryck såväl i de under utredningens

gång införskaffade preliminära yttrandena från myndigheter och näringskorporationer

som ock vid de överläggningar, kollegium haft med representanter för

skilda näringskretsar.’

Efter redogörelse för berörda yttranden fortsatte kollegium:

’Då kollegium för egen del haft ifrågavarande spörsmål under övervägande,

har kollegium icke kunnat undgå att finna de från hantverks- och detaljhandelskretsar

förordade utvägarna ägnade att väcka starka betänkligheter. Särskilt

gäller detta kravet på viss yrkeskompetens eller viss yrkeserfarenhet såsom

legalt villkor för rätt att idka näring. Erågan härom synes kollegium äga

betydligt större räckvidd än vad man inom närmast intresserade kretsar i allmänhet

torde vara böjd att tro. Vad som särskilt komplicerar det ifrågavarande

spörsmålet är — såsom också i flera av de ovannämnda yttrandena framhållits

— detsammas nära beroende av den praktiska yrkesutbildningens organiserande.

Tydligt är, att, örn det allmänna för rätten att idka hantverk eller detaljhandel

uppställer såsom villkor viss kompetens eller viss tids erfarenhet inom yrket

resp. inom branschen, det också måste vara sörjt för att den enskilde äger möjlighet

förvärva dylik kompetens eller erfarenhet på ett för honom icke alltför

betungande och svåråtkomligt sätt. Örn så icke vore förhållandet, skulle ett

legalt villkor av nu avsedd innebörd påtagligen kunna medföra avsevärt större

inskränkningar i den allmänna näringsfriheten, än som därmed egentligen avsetts,

och i varje fall skulle därav följa en starkare begränsning av konkurrens
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

17

förhållandena, än som ur det allmännas synpunkt kan anses gagnelig!. Man

kunde också befara en utveckling i den riktning, att uppfyllandet av det legala

villkoret kunde urarta till enbart en formalitet, vilket naturligen* föga skulle

motsvara de avsedda syftena. Otvivelaktigt skulle det ofta komma att inträffa,

att den erforderliga yrkeskompetensen mera formellt förvärvades genom

utnyttjande av personliga förbindelser eller genom ekonomiska uppoffringar,

medan den verkliga dugligheten — i saknad av dylika hjälpmedel — hölles

utestängd från hantverksyrkena och från detaljhandeln.

Tillkomsten av legala kompetensvillkor för rätten att idka näring utan

samband med en lagstiftning örn lärlingsväsendet skulle också medföra avsevärda

svårigheter med avseende å ett rättvist bedömande av huruvida den i lag

fastställda yrkeskompetensen i det enskilda fallet vore för handen. I saknad

av objektiva grunder för prövningen härav skulle lätteligen rena tillfälligheter

eller mera subjektiva inflytanden kunna bliva avgörande. Rörande de svårigheter,

kollegium här åsyftar, har kollegium under senare år varit i tillfälle

att vinna erfarenhet vid tillämpningen av en specialförfattning rörande behörighet

att utöva visst yrke, nämligen förordningen om rätt att vara installatör

av elektriska anläggningar. Och dock må framhållas, att nämnda författning

innehåller ganska preciserade bestämmelser om såväl den teoretiska utbildning

som den praktiska yrkeskompetens, vilken skall vara för handen för tillstånds

beviljande. Bemärkas bör också, att i Norge, vars näringslagstiftning ofta

åberopats såsom exempel vid kraven på införande av legala kompetensvillkor,

man sedan länge äger en detaljerad lagstiftning om lärlingsväsendet.

Av nu anförda skäl har kollegium funnit det vara ofrånkomligt, att det nu

avsedda näringsvillkoret, örn det överhuvud skall av lagstiftaren upptagas,

förbindes med en lagstiftning örn lärlingsutbildning och yrkesprov, genom vilken

möjlighet beredes envar att under av det allmänna kontrollerade former

och villkor förvärva nödig yrkeskompetens och yrkeserfarenhet. I betraktande

härav har kollegium med hänsyn jämväl till frågan örn revision av näringsfrihetsförordningen

ägnat speciellt intresse åt den praktiska yrkesutbildningens

ordnande. Tyvärr har emellertid utvecklingen på sistnämnda område icke varit

sådan, att den kunnat utgöra någon grund för förslag till reformer av nu avsedd

innebörd ifråga örn rätten att idka näring. Kollegium får härutinnan erinra

örn ett av kollegium, socialstyrelsen och skolöverstyrelsen den 10 mars 1927

avgivet utlåtande1 i lärlingsfrågan, i vilket ämbetsverken på grund av det rådande

opinionsläget bland arbetsgivare- och arbetareorganisationerna nödgades

förorda, att från det allmännas sida en avvaktande hållning tillsvidare intoges

i avseende å lagstiftningen örn lärlingsväsendet.

Såsom läget sålunda för närvarande är. anser kollegium icke tillrådligt, att

förbinda rätten att idka näring med ett legalt villkor om viss yrkeskompetens

eller yrkeserfarenhet. I detta sammanhang må också framhållas, att ett i

Danmark nyligen framlagt förslag till ny näringslag icke innehåller några

allmänna kompetensvillkor av nu avsett slag. Såvitt kollegium kunnat utröna,

finnas dylika bestämmelser icke heller i något annat europeiskt land, som

i förevarande hänseende kan komma i betraktande, med undantag för Norge,

Österrike och Polen.

Bland övriga framkomna förslag till åtgärder för att råda bot på de förhandenvarande

missförhållandena inom hantverket och detaljhandeln har kravet

på kunskap i bokföring och kalkylation som villkor för rätten att idka näring

tilldragit sig särskild uppmärksamhet. Klart är, att ett villkor av dylik innebörd

i viss utsträckning sammanfaller med det förut berörda legala villkoret

örn yrkeskompetens och yrkeserfarenhet, i det att i fordringarna för fyllande av

1 Tryckt i Sociala meddelanden 1927 nr 4.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 3h haft. (Nr hl.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr Al.

sistnämnda villkor väl borde inrymmas jämväl krav på ett visst mått av bokföringskunskap

och kännedom örn kalkylation inom ifrågakommande yrke eller

bransch. Men det låter sig även tänkas, att kunnighet i bokföring och kalkylation

upptages såsom ett fristående villkor. Att ett behov därav förefinnes torde

vara obestridligt. I själva verket lär det icke vara ovanligt inom det i mindre

skala bedrivna hantverket och inom småhandeln, att näringsidkaren saknar kunskap

örn de mest elementära grunderna för bokföring och kalkylation samt örn

näringsrörelsens ekonomiska betingelser i allmänhet. Utan tvivel torde det

vara berättigat att häri söka en av orsakerna till den alltför livliga företagsbildningen

inom dessa näringsgrenar, i det att många företag startas utan

nödigt ekonomiskt underlag och utan förutsättningar överhuvud taget för en

ekonomiskt lönande drift. Med bristande kunskap örn bokföring och kalkylation

följer självfallet också en viss planlöshet i näringsföretagets ekonomiska skötsel.

Möjlighet till överblick över rörelsens utveckling saknas, och prissättningen

kommer som regel att kännetecknas av rena godtycket eller påverkas av

tvånget till snabb utförsäljning för vinnande av omedelbar tillgång till likvida

medel. Som ett särskilt skäl för bokföringskunskap som villkor för rätten

att idka näring har anförts, att då vid konkurs stränga straffpåföljder inträda

för försummad bokföringsplikt, det med fog kunde fordras, att från det allmännas

sida hölles tillsyn över att näringsidkarna besitta nödiga kunskaper i

bokföring.

Emellertid kunna de invändningar, som från olika håll framförts gentemot

kravet på bokföringskunskap såsom legalt villkor för rätten att idka näring,

icke heller frånkännas berättigande. Det är sålunda utan vidare uppenbart,

att enbart en genomgången utbildningskurs i bokföring ingalunda kan tillmätas

betydelse som mätare på förmågan att omhänderhava skötseln av ett

affärsföretag. Å andra sidan kan, såsom också framhållits av Stockholms

handelskammare, ofta inträffa, att personer, som genom driftighet och duglighet

synnerligen väl lämpa sig för köpmansyrket, äro mindre väl kvalificerade ifråga

örn bokföring. Denna brist i affärsledarens utbildning kan ju för sådana fall

lätt ersättas genom anställande av för sådant ändamål kompetent arbetskraft.

Beträffande ett villkor av nu ifrågavarande innebörd gälla överhuvud taget -—

örn än i mindre grad -—■ samma synpunkter, som anförts beträffande den mera

speciella yrkeskompetensen. Särskilt må betonas den här mycket näraliggande

faran för att villkorets uppfyllande efter hand övergår till att bliva enbart en

formalitet.

Vid övervägande av hithörande omständigheter har kollegium för hantverkets

vidkommande kommit till den slutsatsen, att förvärvet av kunskap om yrkeskalkylation

står i så nära samband med yrkesutbildningen såsom sådan, att

fordran på dylik kunskap inom resp. hantverksgrenar näppeligen kan uppställas

såsom fristående legalt villkor för rätten att idka hantverk. Att för

hantverkets del fordra kunnighet enbart i bokföring torde icke kunna ifrågasättas.

Med avseende å handelsyrket ligger frågan om kunskap i bokföring däremot

något annorlunda till. Medan för hantverket såsom sådant bokföringen torde

vara av mindre betydelse i jämförelse med behovet av yrkeskompetens och kalkylationsförmåga,

spelar bokföringen i handelsyrket en särdeles viktig roll för

rörelsens bedrivande överhuvud taget enligt ekonomiskt sunda principer. Det

bör därför enligt kollegii mening kunna tagas under övervägande, huruvida icke

detaljhandelskårens ofta framförda krav på bokföringskunskap som villkor för

rätten att öppna detaljhandel borde i lagstiftningen tillgodoses. En bestämmelse

härom kan principiellt icke anses inkräkta på näringsfriheten utan bör

snarare betraktas som en ordningsföreskrift, vilken betingas av bokföringslagens

bestämmelser örn skyldighet att föra handelsböcker. Det kunde då med

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr il.

19

fog anmärkas, att samma villkor borde i konsekvens med en sådan uppfattning

uppställas för rätten att idka ali sådan näringsverksamhet, som är förbunden

med bokföringsplikt. Emellertid bör bemärkas, att något krav därpå icke blivit

framställt oell att något allmännare behov därav icke heller synes vara för

handen. Vad särskilt grosshandeln beträffar hava dess representanter under

kollegii med dem förda överläggningar i denna lagstiftningsfråga ställt sig

bestämt avvisande till ett villkor av här avsedd innebörd.

Örn alltså ett legalt villkor, avseende bokföringskunskap, skall uppställas för

rätten att idka detaljhandel, torde ett dylikt villkor böra givas den innebörd,

att den, som vill idka handel med allmänheten i bod eller från annat fast upplagsställe

(butikshandel), skall styrka, att han äger nöjaktig bokföringskunskap.

’

För handelsbolag, aktiebolag, ekonomiska föreningar och andra juridiska

personer, som dreve butikshandel, borde enligt kommerskollegii förmenande

enahanda kvalifikationsvillkor gälla som för fysiska personer. Detta skulle

innebära skyldighet att såsom föreståndare hava anställt bokföringskunnig

person. För filial med självständig förvaltning inom detaljhandeln skulle likaledes

finnas anställd särskild föreståndare med kompetens i bokföring.

Såsom tillfyllestgörande bevis örn bokföringskunskap borde enligt kollegii

mening godtagas betyg örn genomgången kurs i han delsbokföring vid av skolöverstyrelsen

för ändamålet godkänd skola eller utbildningskurs. Därjämte

syntes vitsord böra tillerkännas intyg av auktoriserad revisor eller av två trovärdiga

personer, vilka själva ägde bevislig kunskap i bokföring. Innehavare

av handelsföretag, som på grund av gjord anmälan redan funnes etablerade vid

det nu avsedda villkorets ikraftträdande, borde naturligen genom en övergångsbestämmelse

fritagas från villkorets uppfyllande.

I det inom handelsdepartementet utarbetade författningsutkastet medtogos — Utkastet.

i enlighet med kommerskollegii förslag — inga bestämmelser om viss yrkeskunskap

eller viss tids praktik som villkor för rätt att idka näring. Däremot

infördes i utkastet det av kollegium ifrågasatta stadgandet, att den, som

dreve handelsrörelse i bod eller från annat fast upplagsställe, skulle äga nöjaktig

bokföringskunskap. Dreves handeln av juridisk person, skulle sådan

kunskap finnas hos någon av bolagsmännen eller av styrelseledamöterna eller

hos annan, som vore satt att leda företagets angelägenheter. Bevis härom skulle

ingivas av aktiebolag till aktiebolagsregistret, av ekonomisk förening till föreningsregistret

men eljest till handelsregistret. Som bevis örn bokföringskunskap

finge endast godtagas betyg från kurs i bokföring vid av skolöverstyrelsen

härför godkänd skola eller utbildningskurs eller intyg av auktoriserad revisor

eller av annan trovärdig och bokföringskunnig person. Kommerskollegii förslag,

att vid filial med självständig förvaltning inom detaljhandeln skulle finnas

bokföringskunnig föreståndare, uteslöts.

I de inkomna yttrandena är det framför allt det nu ifrågavarande spörsmålet Yttrandena.

—- införandet av legala kompetensvillkor i allmänhet och särskilt för handel

och hantverk — som upptagits till behandling och gjorts till föremål för utförliga

uttalanden. Under det man i vissa yttranden av principiella eller andra

skäl initagit en bestämt avvisande hållning gent emot dylika villkor, i andra

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

åter funnit utkastets ståndpunkt väl avvägd, hava i en del yttranden än längre

gående åtgärder påfordrats.

BknnÖskåp9" Vad fÖrSt handeln angar har det i utkastet upptagna kravet på styrkt bokfösom

kom- ringskunskap såsom villkor för rätt att idka butikshandel i allmänhet vunnit

koV för Vätt anslutning från länsstyrelsernas sida. Länsstyrelserna i Malmöhus och i Älvsatt

idka borgs län ställa sig dock tveksamma. Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågak

andel, sätter, huruvida icke målet skulle kunna nås genom att vårdslös och falsk bokföring

lades under allmänt åtal i samband med åtal för oriktig deklaration.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att, om kravet skall upptagas, det borde

räcka, därest bevis örn bokföringskunskap presterades för den, som förde affärens

böcker. Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands,

Östergötlands, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Örebro län anse

likaledes för strängt att fordra bokföringskunskap hos näringsidkaren personligen:

det vore tillfyllest med sådan kunskap hos föreståndare eller

hos biträde. Länsstyrelserna i Kalmar, Hallands. Skaraborgs och Norrbottens

län anse bokföringskravet böra gälla för all handel, således även

grosshandel.

Av magistraterna och stadsstyrelserna i landets 113 städer hava 110 inkommit

med yttranden. I 40 av dessa yttranden förekommer dock allenast ett allmänt

uttalande, att anledning till erinran mot lagutkasten icke syntes föreligga.

Endast stadsstyrelsen i Eslöv samt. magistraterna i Hjo, Örebro, Västerås och

Piteå hava bestämt avstyrkt bokföringskravet; magistraterna i Halmstad och

Varberg ställa sig tvekande. Magistraten i Trälleberg anser undantag böra göras

för vissa mindre affärer. Stadsstyrelserna i Lidingö och Mjölby samt magistraterna

i Uppsala, Nyköping, Karlskrona, Laholm och Skara anse tillfyllest

med bokföringskunskap hos föreståndare eller hos biträde. För den händelse

bokföringskravet ansåges böra lagfästas, ansluter sig även magistraten i Halmstad

till sistnämnda uppfattning. Enligt magistraterna i Södertälje och Norrköping

samt stadsstyrelsen i Kungälv borde bokföringskunskap fordras av

alla, som driva rörelse av beskaffenhet att medföra bokföringsplikt. Magistraterna

i Linköping och Luleå anse kravet böra gälla idkare av varje slag av

handel. Likaså magistraten i Varberg, som uttalar att, örn detta villkor över

huvud skall uppställas, det borde gälla för all yrkesmässig handel.

Av handelskamrarna hava Stockholms och Skånes handelskammare, handelskammaren

i Göteborg samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare

avstyrkt ifrågavarande kompetenskrav. Västernorrlands och Jämtlands

läns handelskammare synes anse övervägande skäl tala mot kravets uppställande.

Gotlands handelskammare och handelskammaren i Karlstad tillstyrka

utkastets förslag, den senare handelskammaren dock under framhållande av

att dispensmöjlighet mäste finnas. Östergötlands och Södermanlands handelskammare,

Smålands och Blekinge handelskammare samt Västergötlands och

norra Hallands handelskammare anse tillfyllest med bokföringskunnigt biträde,

likaså Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare. Enligt handelskammaren

i Gävle borde bokföringskunskapen föreligga hos näringsidkaren

själv eller hos någon, som är satt att leda hans företag t. ex. prokurist, Han
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

21

delskammaren för örebro och Västmanlands län anser bokföringskravet böra

uppställas för alla idkare av handel; enahanda uppfattning har Smålands och

Blekinge handelskammare, vilken dock, som nämnts, finner tillfyllest med bokföringskunskap

hos biträde.

Vad angår övriga näring sorganisationer har utkastets förslag i förevarande

del i huvudsak tillstyrkts av Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverksorganisation

och Malmö köpmannaförening men avstyrkts av Stockholms köpmannaförening.

En bestämt avvisande hållning gentemot införande av förevarande

kompetensvillkor har intagits av Sveriges industriförbund, kooperativa

förbundet och Sveriges allmänna lantbrukssällskap, lantbrukssällskapet

särskilt för de ekonomiska föreningarnas vidkommande.

Skolöverstyrelsen anser kravet på styrkt bokföringskunskap böra utsträckas

till alla idkare av rörelse, varmed följer bokföringsskyldighet; Sveriges advokatsamfund

hyser samma åsikt.

Den närmare innebörden av yttrandena framgår av en inom departementet

utarbetad sammanställning, vilken torde få som bilaga åtfölja protokollet

(bil. Cl).

I fråga örn kravet på styrkt bokföringskunskap för rätt att driva, handel har

kommerskollegium i sitt utlåtande över utkastet med hänsyn till den i ärendet

förebragta utredningen såtillvida modifierat sin tidigare ståndpunkt, att kollegium

numera anser detta krav böra inskränkas att avse allenast sådan

butiksrörelse, som drives av enskild person eller av handelsbolag. Aktiebolag

eller ekonomisk förening borde däremot få driva butikshandel utan särskild kontroll

i förevarande hänseende. Vidare syntes bokföringskunskap ej behöva fordras

av näringsidkaren personligen, utan det finge anses tillfyllest om sådan kunskap

förelåge hos någon i rörelsen anställd person. Slutligen borde registreringsmyndigheten

vara berättigad att för butikshandel, som dreves i mindre

skala och endast avsåge försäljning av livsmedel och andra fömödenhetsvaror,

dispensera från kravet. Vad beträffade fordringarna på filialföreståndares kvalifikationer

anslöte sig kollegium numera till den ståndpunkt, som angivits i

författningsutkastet, att bokföringskunskap ej behövde styrkas i fråga om

dylik föreståndare.

Kommerskollegium anförde härom i huvudsak följande:

''Vid det övervägande av spörsmålet, som kollegium i anslutning till detta

uttalande och på grundval av det föreliggande utredningsmaterialet numera

företagit, har kollegium ej funnit anledning att ändra den principiella ståndpunkt,

som kollegium tidigare deklarerat. Kollegium finner således, att en bestämmelse

av antytt innehåll icke kan anses inkräkta på näringsfriheten som

sådan, utan att den snarare bör betraktas såsom en ordningsföreskrift. Emellertid

lärer icke kunna förnekas, såsom ock kollegium redan i berörda uttalande

betonat, att de invändningar, som från olika håll framförts gentemot kravet på

bokföringskunskap såsom legalt villkor för rätten att idka näring, icke kunna

frånkännas berättigande.

Det har under diskussionen i denna fråga framhållits, att några nämnvärda

praktiska svårigheter icke skulle behöva befaras, därest ifrågavarande villkor

uppställdes. Dess verkan skulle ju begränsa sig därtill, att den, som ämnade

öppna detaljhandel och för sådant ändamål anmälde firma, hade att därvid förete

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

ett intyg, utvisande att han ägde nöjaktiga bokföringskunskaper. Kunde garantier

skapas för att villkorets uppfyllande ej bleve enbart en tom formalitet,

kunde det synas som örn alla praktiska betänkligheter borde vara övervunna.

Emellertid är det icke så mycket vid affärens startande utan snarare vid rörelsens

övergång, som svårigheter kunna yppa sig. Vid frivillig överlåtelse torde

visserligen kravet på, att köparen skall vid inregistreringen uppvisa bokföringsintyg,

ej behöva vålla större betänkligheter, men om övergången är föranledd av

handelsidkarens dödsfall, kunna besvärligheter givetvis möta. I flera av de

avgivna utlåtandena har sålunda påpekats, att en änka, som fortsatte sin avlidne

mans rörelse, skulle bliva tvungen att genomgå en bokföringskurs för att ernå

den behövliga kompetensen. Ett annat fall, som i praktiken även kan vara av

viss betydelse, är det, då handlanden såsom enda arvinge efterlämnar omyndigt

barn och rörelsen av förmyndaren fortsättes i syfte, att arvingen efter uppnådd

myndighetsålder skall handhava rörelsen. Efter ordalagen i utkastet skulle det

närmast vara förmyndaren, vilken, såsom den som formellt driver rörelsen,

skulle ha att förete ett intyg örn bokföringskunskap. Härmed skulle i själva

verket uppställas ett särskilt formellt villkor i fråga örn förmyndarens kvalifikationer.

En icke bokföringskunnig men i övrigt lämplig person skulle i ett

dylikt fall knappast av domstolen kunna förordnas till förmyndare. Svårighet

torde även uppstå, då ett handelsbolag, såsom ej sällan sker, genom utträde av

bolagsman övergår till enskild firma. I sin egenskap av juridisk person har

handelsbolaget haft rätt att lägga bokföringskompetensen på någon av de anställda

i ledande ställning, men från den stund, då endast en av de gamla bolagsmännen

kvarstår, räcker icke längre den anställdes kompetens utan firmainnehavaren

måste anskaffa kompetensbetyg för egen del, vilket givetvis kan vålla

besvärligheter, örn han t. ex. på grund av ålder eller sjukdom har svårt a.tt

tillägna sig de bokföringskunskaper, som erfordras. En rigorös tillämpning av

utkastets bestämmelser skulle måhända föranleda, att änkan, förmyndaren eller

firmainnehavaren, örn handelsbolagsformen av en eller annan anledning ej kunde

användas, bleve tvungen att ombilda företaget till aktiebolag, i vilket fall

lagens krav i förevarande hänseende skulle vara uppfyllt, örn någon, som satts

att leda företegets angelägenheter, ägde bokföringskunskap. Att emellertid på

detta sätt tvinga affärsinnehavare att för en, i många fall kanske rätt obetydlig

rörelse, tillgripa en företagsform, som alls icke är lämpad för densamma och

varigenom skulle föranledas i och för sig onödiga utgifter för bolagsbildning,

aktiestämpel o. s. v., kan knappast vara välbetänkt.

För mötande av de anförda svårigheterna har nu i några av de avgivna utlåtandena

föreslagits, att den utväg, som i utkastet anlitats för de juridiska personernas

del, borde kunna komma till användning även för affärsföretag, som innehavas

av,enskild person. Kompetenskravet i fråga skulle sålunda vara uppfyllt,

örn någon, som vore satt att leda företagets angelägenheter, ägde nöjaktig

bokföringskunskap. Emellertid torde — särskilt i mindre detaljhandelsföretag

—• tvekan givetvis kunna komma att råda, huruvida den, för vilken kompetensbetyget

företeddes, verkligen uppfyllde kravet att vara satt att leda eller

intaga en ledande ställning i affärens angelägenheter. Med hänsyn härtill torde

bestämmelsen, för undvikande av de påpekade praktiska olägenheterna, böra

givas don innebörden, att affärsinnehavare, som själv ej ägde nöjaktig bokföringskunskap,

^skulle hava ett biträde anställt, som uppfyllde kompetenskravet.

Aven mot en så modifierad bestämmelse kunna givetvis anföras vissa invändningar.

Sålunda kan framhållas,, att densamma i vissa fall kan vålla affärsinnehavaren

kostnader, som i enskilda fall kunna förefalla rätt så kännbara, att svårigheter

kunna möta. särskilt på landsbygden, att för ändamålet anskaffa kompetent

person samt att en bestämmelse med ovan anförda, modifierade innebörd

ej kan väntas få den betydelse, som avsetts med hänsyn till stävjande av sen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr bl.

23

osund handelsrörelse. Vidare måste registreringen hos myndigheterna av en

stor mängd affärsinnehavares och butiksbiträdens kompetensbetyg valla en ej

obetydlig arbetsbelastning och svårigheter torde också möta för aklagarmakten

att effektivt övervaka lagens efterlevnad. .

Å andra sidan torde likväl böra erkännas, att kravet pa bokföringskunskap

hos affärsinnehavaren eller något hans biträde står i god överensstämmelse med

andan i den nya bokföringslagstiftningen och i viss mån bör betraktas som en

ordningsföreskrift, betingad av bokföringslagens bestämmelser om bokföringsskyldighet.

Då undervisning i bokföring numera ingår såsom obligatoriskt läroämne

i ett stort antal läroanstalter på högre folkskole- och mellanskolestadiet,

lärer tillfälle att inhämta nödiga kunskaper i allmänhet ej komma att saknas.

Kollegium vill därför förorda, att ett dylikt krav uppställes.

Emellertid torde kunna ifrågasättas — såsom ock i några av de avgivna utlatandena

yrkats — att den butikshandel, som drives^i mindre skala med livsmedel

och vissa förnödenhetsvaror, finge undantagas fran kravet pa bokförmg^skunskap

hos butiksinnehavaren eller i affären anställd person. I dylika af tärer

torde bokföringen ej sällan bedrivas så, att någon utanför af fären _ stående bokföringskunnig

person anlitas, som från den kassakladd, som föres i den dagliga

rörelsen, verkställer den ytterligare bokföring som erfordras, och i de större

städerna torde också i icke ringa utsträckning s. k. bokföringsbyråer anlitas,

till vilka uppgifter örn bokföringsdata avlämnas. _ ,

Vidare torde böra tagas under övervägande, om ej undantag lämpligen bör

göras för aktiebolag och ekonomiska föreningar, vilkas bokföring i varje fall

är underkastad viss offentlig kontroll och för vilkas del något behov av lagstiftning

i förevarande hänseende knappast gjort sig gällande.

Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår kollegium, att beträffande

enskild person och handelsbolag måtte stadgas, att för rätt att bedriva

handelsrörelse i bod eller från annat fast upplagsställe (butikshandel) fordras,

att handelsidkaren själv eller någon av bolagsmännen eller ock någon i rörelsen

anställd person äger nöjaktig bokföringskunskap; dock att registreringsmyndigheten

må på därom gjord ansökan medgiva undantag fran vad salunda stadgats

i fråga örn sådan butikshandel, som drives i mindre skala och endast avser

försäljning av livsmedel och andra förnödenhetsvaror. Aktiebolag eller

ekonomisk förening bör däremot få driva butikshandel utan särskild kontroll

i förevarande hänseende.

Vad beträffar fordringarna på filialföreståndares kvalifikationer vill kollegium

ansluta sig till utkastets ståndpunkt, att bokföringskunskap ej bör

krävas av dylik föreståndare. ..

Såsom tillfyllestgörande bevis örn bokföringskunskap borde enligt; kollega

principutlåtande godtagas — förutom betyg örn genomgången kurs i handelsbokföring

vid av skolöverstyrelsen för ändamålet godkänd skola eller utbildningskurs

eller intyg av auktoriserad revisor -— intyg av två trovärdiga personer,

vilka själva ägde bevislig kunskap i bokföring. X utkastet har härutinnan

vidtagits den ändring, att intyg av en. trovärdig och bokf öringskunnig

person skulle kunna godtagas. Kollegium vill för sin del i förevarande avseende

vidhålla kollegii förslag.’

Kravet på viss lids praktik lör rätt att driva butikshandel har i allmänhet

icke vunnit anslutning i de avgivna yttrandena. I flertalet av dem hava några

särskilda skäl härför ej anförts; dock kan motivet till denna avvisande hållning

i några yttranden utläsas redan av de uttalanden, som gjorts i fråga örn

kravet på styrkt bokföringskunskap. Av länsstyrelserna är det endast länsstyrelserna

i Jönköpings samt i Västernorrlands län, som tillstyrka detta krav.

Visa tida

praktik

sorn kompetensvillkor

för rätt

att idka

handel.

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr Jfl.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ställer sig tvekande. Av magistraterna uttala

sig endast magistraterna i Södertälje. Jönköping. Västervik, Sölvesborg,

Trälleberg, Mariestad och Skellefteå för detsamma. Smålands och Blekinge

handelskammare, handelskammaren i Karlstad, handelskammaren för Örebro

och Västmanlands län, Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare

samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare ansluta sig likaledes

till detta krav. I övrigt hava endast Sveriges köpmannaförbund, Sveriges

hantverksorganisation och skolöverstyrelsen uttalat sig för detsamma.

Vad i de av berörda yttranden, däri närmare motivering förekommer, härutinnan

anförts, framgår av en inom departementet utarbetad sammanställning,

vilken torde få som bilaga åtfölja protokollet (bil. C 2).

I sitt utlåtande över utkastet har kommerskollegium på de i principutlåtandet

anförda skälen och under åberopande i tillämpliga delar av de synpunkter

mot ett dylikt kompetensvillkor, som kollegium samtidigt framförde i

fråga örn motsvarande yrkande från hantverkarhåll — för dessa synpunkter

torde jag få redogöra i samband med motsvarande spörsmål i fråga örn hantverket

- - förklarat sig vilja avstyrka, att föreskrifter härom upptagas i lagstiftningen.

Kompetengviilkor

för rätt att

idka hantverk.

De av Sveriges hantverksorganisation tidigare framställda kraven på vissa

legala kompetensvillkor för rätten att utöva självständig hantverksrörelse vidhållas

av organisationen i dess yttrande över utkastet. Kravet på styrkt b o kf

ö r i n g s k u n s k a p har i övrigt tillstyrkts endast av länsstyrelsen i Hallands

län, magistraterna i Södertälje och Norrköping samt stadsstyrelsen i Kungälv,

handelskammaren för örebro och Västmanlands län och Sveriges advokatsamfund

ävensom av skolöverstyrelsen. För kraven på styrkt yrkeskompetens

och praktik hava handelskammaren för örebro och Västmanlands

län samt skolöverstyrelsen uttalat sig; jämväl länsstyrelsen i Östergötlands län

och magistraten i Södertälje hava ansett dessa krav värda beaktande. Sveriges

köpmannaförbund har framhållit behovet av legala kompetensvillkor även

för hantverkets vidkommande.

En närmare redogörelse för yttrandenas innehåll torde som bilaga få fogas

till protokollet (bil. C 3).

I sitt utlåtande den 6 juni 1931 framhöll kommerskollegium beträffande

frågan örn uppställande av legala kompetensvillkor för hantverkets vidkommande

till en början, att kollegium vid den förnyade prövning, som kollegium

ägnat detta spörsmål, icke kunnat undgå att fästa synnerligt avseende vid den

opinion inom hantverkskretsar, som i de avgivna yttrandena kommit till uttryck.

Det skäl, som från några håll förts fram i främsta planet — nämligen behovet

av skydd för den stora allmänheten mot icke yrkeskunniga hantverkare

funne kollegium dock mindre talande. De olägenheter, som icke minst ur

konsumenternas synpunkt vore oundgängligen förenade med ett på legala kompetenskrav

grundat system, torde väga betydligt tyngre än den risk, som allmänheten

utsattes för genom icke yrkeskunniga hantverkare. Denna risk borde

ej överskattas. Redan nu torde det icke möta några svårigheter för den, som

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

25

ville ha ett hantverksarbete utfört, att genom hänvändelse till hantverkssammanslutningar

eller eljest på förhand förvissa sig om den persons kompetens,

som han amadé anlita. Från konsumenthåll hade anspråk på ökat skydd i förevarande

hänseende ej heller under diskussionen framställts. Därtill komme,

att konsumenternas intresse i detta hänseende ytterligare kunde tillgodoses

på den vida enklare väg, som redan i principutlåtandet berörts, nämligen genom

mästarbrev. Den, som ville för ett mera krävande hantverksarbete anlita en

verkligt kvalificerad kraft, kunde då hänvända sig till en företagare, som innehade

mästarbrev, och därigenom vinna större trygghet att få arbetet förstklassigt

utfört.

Det vore dock icke enbart den konsumerande allmänhetens intressen, hantverkets

utövare önskade få skyddade, då de krävde, att innehav av mästarbrev

skulle uppställas som villkor för rätt till självständig hantverksutövning. Detta

långt gående krav motiverades också med andra skäl.

Djupare sett torde till grund för det från hantverkshåll så starkt framträdande

kravet på viss yrkeskompetens för rätten att driva hantverk ligga en

känsla av att genom det senaste halvseklets ekonomiska utveckling hantverket

försatts i ett oförmånligt läge. Det vore med andra ord fråga örn återverkningar

av industrialiseringsprocessen. Denna psykologiskt fullt förklarliga känsla

hade i några av de till hantverksorganisationen avgivna utlåtandena tagit sig

uttryck i uttalanden, att det förhållande, att kompetenskravet icke upptagits i

det uppgjorda förslaget till näringslag, innefattade ett underskattande av hantverket

som sådant. ''Det är beklämmande’, yttrade sålunda Älvsborgs läns

hantverksförbund och representanter för hantverksföreningarna i Jönköping

och närliggande orter, ''att hantverket skulle så lågt värdesättas, att dess på

den hårda verkligheten grundade allvarliga önskemål skall på detta sätt för

intet aktas’. Södermanlands hantverksförbund framhöll, att Sveriges hantverkare

skulle i händelse lagutkastet bleve upphöjt till lag, ''fortfarande få intaga

samma tillbakasätta ställning i samhället, som varit fallet, allt sedan nu

gällande näringslag blev antagen’. De uttalanden från olika hantverkssammanslutningar

landet runt, som förelåge såsom bilagor till hantverksorganisationens

utlåtande, gåve ett livligt intryck av, att hantverkets trångmål egentligen

bottnade i den konkurrens, som den yrkeskunnige hantverkaren hade att

utstå förnämligast från två håll, nämligen från de icke yrkeskunniga hantverkarnas

sida och från industrien. En målande bild av denna dubbla frontställning,

i vilken särskilt vissa hantverksgrenar befunne sig, gåve det yttrande,

som avgivits av Sveriges skräddaremästares centralförening. Det framhölles

däri, att en person med stor lätthet kunde, trots bristande kunskap, igångsätta

en affär i skrädderibranschen. Därtill fordrades endast ett ä två rum, några

enkla hjälpmedel och en symaskin, tagen på avbetalning. Kunskapen bestode

oftast däri, att vederbörande möjligen kunde sy en kostym, under det att själva

utbildningen för att kunna driva näringen, tillskärning, affärsdriftens ledning

och kalkylation, alldeles saknades. Dessa yrkesutövare nödgades för att erhålla

arbete gå till konkurrens med fabriksarbetet, konfektionsindustrien. Följden

bleve en ''ruinerande prissättning’, varigenom liela yrket droges ned och

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

de aktningsvärda strävanden, som från vissa kåll gjordes för att bibehålla

yrkesnivån, omintetgjordes. Den köpande allmänhetens uppfattning om vad

ett verkligt förstklassigt skrädderi betydde bleve förvillat, och allmänheten bibragtes

lätt den uppfattningen, att beställningsskrädderi och konfektion kunde

jämställas. Synpunkten, att hantverkets svårigheter till stor del berodde på

konkurrens med icke yrkesutbildade utövare, hade framhållits även i ett stort

antal andra yttranden. Hallands hantverksdistrikt hade betonat, att skydd behövdes

för att utestänga den förödande illojala konkurrens, som bedreves av

personer, som varken hade kunskap örn hur arbetet skulle utföras eller kunde

göra en tillförlitlig kostnadsberäkning. Och även Sveriges konditorförening

hade klagat över den illojala konkurrens, som alltmer framträdde icke minst

inom föreningens fack, från icke yrkesutbildade personers sida.

Kollegium anförde vidare:

’Den ståndpunkt, kollegium intagit till denna fråga och alltjämt vidhåller,

har för visso icke dikterats av ett underskattande av hantverkets betydelse, ej

heller av en bristande värdering av de svårigheter, nied vilka hantverket för

närvarande har att kämpa. Men kollegium förmenar, att dessa svårigheter icke

äro av den art, att de låta sig övervinnas med hjälp av de ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna.

Ett konsekvent genomförande av principen, att hantverket skall förbehållas

endast verkligt yrkesutbildat folk, skulle uppenbarligen göra det nödvändigt,

dels att låta kompetenskravet gälla såväl på landet som i städerna, dels och att

ge dessa yrkesutbildade ensamrätt eller monopol att utföra allt vad som kan

anses hänförligt till »hantverksarbete». Det torde också enligt vad kollegium

inhämtat på ledande håll inom hantverksorganisationen vara avsett, att en näringslag

hos oss borde grundas på dessa principer. För att garantera uppehållande

av ett sådant system bleve det nödvändigt att straffbelägga den, som,

utan att vara yrkesutbildad hantverkare eller anställd hos en sådan, företoge

sig att mot ersättning åt annan utföra hantverksarbete. En hantverkslagstiftning

av så strängt monopolistisk karaktär skulle emellertid knappast vara genomförbar.

Det skulle säkerligen vara i hög grad stridande mot allmänhetens

uppfattningssätt, att det vöre en brottslig gärning att — låt vara mot ersättning

— hjälpa en annan vid något arbete, som kunde rubriceras såsom ''hantverksarbete’.

För stora grupper av landsbygdsbefolkningen är hemslöjden

som bekant en betydande förvärvskälla. Men även hemslöjdsarbete utfört i förvärvssyfte

bleve med den principiella utgångspunkt, som ovan angivits, ett

straffbart intrång på hantverkarnas skyddade förvärvsområde. Att undantaga

dylikt arbete från straffbudets tillämplighet skulle svårligen gå för sig, ty

var skall en hållbar gräns dragas mellan ''hemslöjd’ och annat ''hantverksarbete’.

Det må också påpekas, att en så strängt monopolistisk hantverkslagstiftning,

som med tillmötesgående av kraven på hantverkarhåll skulle bli gällande, för

närvarande icke finnes i något land. Den norska lagen, som ofta åberopas som

lämplig förebild för oss, har dock i två synnerligen väsentliga avseenden frånträtt

kravet på yrkeskompetens. För det första gäller lagen nämligen obligatoriskt

blott i städerna, medan densamma blir tillämplig på landsbygden endast

efter särskilt beslut av regeringen på framställning av de kommunala myndigheterna.

En dylik frivillig underkastelse under lagen har, oaktat densamma

varit i gällande kraft i sjutton år, ej beslutats av mer än sex kommuner. I

''ladestaeder’, motsvarande våra köpingar och municipalsamhällen, gäller lagen,

såvida ej regeringen gör särskilt undantag, vilket skett i fråga örn ett tjugo
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Al.

27

tal dylika samhällen. Vidare medger den norska lagen rätt för envar såväl

i stad som på landet att utan att styrka sin kompetens ’ermere sig ved liaandverksdrift,

naar han hertil icke bruker hjaelp av andre end sin hustru og lijemmevarende

born’. En dylik s. k. ''frihaandverker’ äger även rätt att till utförande

av den del av sitt personliga arbete, som icke kräver hantverkskunskaper,

begagna nödvändig ''haandlangerhjmlp’.

De avvikelser, som i Norge sålunda måst företagas från principen örn legala

kompetenskrav för hantverkets utövare, torde ej heller hos oss kunna undvikas.

Eljest skulle andra berättigade intressen komma att på ett betänkligt sätt trådas

för nära. Vad först beträffar frågan, huruvida kompetenskravet skall

gälla obligatoriskt blott för städer och stadsliknande samhällen och icke för

landsbygden, så lärer man med säkerhet kunna förvänta, att hantverkare med

den stadgade yrkesutbildningen komma att slå sig ner huvudsakligen i städer

och större samhällen. Landsbygdens befolkning skulle då vid behov bliva nödsakad

att anlita mången gång avlägset boende hantverkare. Det är alldeles

uppenbart, att örn ett dylikt system verkligen skulle efterlevas, detta skulle

för landsbygdens befolkning innebära högst kännbara olägenheter och medföra

en avsevärd fördyring av denna befolknings utgifter för nödvändig hantverks
-

hjälp. _ . . .

Om en hantverkslagstiftning hos oss ej skulle upptaga det andra av de i

Norge gällande undantagen — det som gäller s. k. frihantverkare — skulle

lagen på ett synnerligen betänkligt sätt inkräkta pa stora befolkningslagers lojala

försörjningsmöjligheter. En arbetslös snickeriarbetare skulle t. ex. icke

kunna utnyttja sin yrkesskicklighet för att livnära sig på att tillverka föremål,

som kunde betecknas såsom hantverksarbeten, en arbetslös konfektionsarbetare

skulle vara lagligen hindrad att reparera kläder o. s. v. Det är alldeles uppenbart,

att samhället icke bör beröva arbetsvilliga medborgare möjligheten att hederligen

försörja- sig. Dst kan icke vara något tilltaland.6 porspoktiv, att. dylika

personer skulle vara utlämnade att omhändertagas av den allmänna hjälpverksamheten.

Örn det således lärer vara ofrånkomligt att även hos oss i båda de ovan berörda

hänseendena göra undantag från den ensamrätt till hantverk, som skulle

tänkas bli de yrkesutbildade tillerkänd, har man allt skäl att fråga sig, örn

ej dessa undantag äro så betydelsefulla, att de praktiskt taget riva sönder sy
St

Skulle hos oss, i likhet med vad som skett i Norge, det legala kompetenskravet

i princip begränsas till städerna och möjligen även större samhällsbildningar

på landsbygden, så vore ej gärna möjligt att undgå en konsekvens, som man

också nödgats draga i Norge, nämligen att i viss omfattning lokalt skydda städernas

yrkeskunniga hantverksutövare. Ett sadant lokalt skydd har visserligen

från Sveriges hantverksorganisation ej yrkats, men hantverksorganisationen Ilar

därvid utgått ifrån att lagens kompetenskrav skulle bli generellt gällande. Da

en sådan linje, enligt vad nyss påvisats, ej gärna lärer vara genomförbar, utan

man måste räkna med, att landsbygden i princip blir undantagen fran kompetenskravets

tillämplighet, så följer därav att också en viss lokal kompetensbegränsning

är ofrånkomlig. Klart är nämligen att, örn kompetenskravet överhuvudtaget

skall äga någon betydelse, landsbygdens icke yrkeskunniga hantverkare

icke kunna få fritt konkurrera med städernas yrkeskunniga. Därvid

skulle emellertid frihantverkarnas ställning bli synnerligen svårreglerbar. Frågan

blir: skola frihantverkarna, d. v. s. de, som i huvudsak ej sysselsätta andra

än familjemedlemmar, tillåtas att utföra arbete i andra kommuner än där de

äro bosatta eller där de hava sin verkstad. Går man därvid den väg, man valt i

Norge — nämligen att låta frihantverkarna röra sig utan lokala skrankor —

kommer en frihantverkare i en landskommun att ha en förmånligare ställning i

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majlis proposition nr hl.

konkurrenshänseende än en hantverkare i samma kommun, som har anställda

biträden utom familjen. Den senare är utestängd från möjligheten att utföra

ett arbete i en närbelägen stad, även om han skulle kunna utföra arbetet i fråga

utan anlitande av biträde, men frihantverkaren är det icke. Att åter generellt

begränsa frihantverkarnas rätt att verkställa arbete till den kommun, där han

bär bostad eller verkstad, skulle givetvis vara alldeles för strängt och särskilt

på landsbygden bereda påtagliga olägenheter både för hantverkaren och för

dem, som taga hans tjänster i anspråk. Ej heller kan åt en yrkeskunnig hantverkare

i stad beredas skydd mot frihantverkarna i samma stad. Redan av det

sagda torde framgå, att en rättvis avvägning av denna lokala konkurrensbegränsning

knappast låter sig göra och i varje fall skulle leda till ett mycket invecklat

reglementerande. Därtill kommer, att det torde visa sig synnerligen

svårt att i praktiken få dessa lokala skrankor respekterade. Redan den norska

lagens förhållandevis enkla föreskrifter hava visat sig vara lätta nog att kringgå.

En snickare i en landskommun, som får i uppdrag att göra ett hantverksarbete

för en person i en närliggande stad, kan utföra arbetet hemma i sin verkstad,

men skulle något särskilt installationsarbete erfordras hos kunden, måste

detta verkställas av en snickare på platsen, såvida ej landssnicka.ren är frihantverkare,

i vilket fall han, såsom förut nämnts, är obunden av de lokala begränsningarna.

Vid butiksinredningar o. d. brukar då ofta ordnas så, att en hantverkare

i staden formellt står för arbetet, medan det i själva verket utföres av

en hantverkare från annan ort. Flera rättsfall finnas från skrädderibranschen,

där fråga varit, hunivida en skräddare med verkstad utanför staden hade rätt

att efter att ha tagit mått hos kunder i staden sy kläderna i verkstaden och

e ventuellt företaga provning i staden. (Se Norsk Retstidende 1900 s. 337, 1909

s. 384, där nämnda förfarande ansetts icke stridande mot lagen.) Det skydd,

som de yrkesutbildade stadsskräddarna åtnjuta, blir med en sådan tolkning givetvis

av begränsat värde, men å andra sidan låter det sig svårligen tänka, att

man skulle kunna förbjuda en dylik trafik. Det säger sig självt, att det skall

vara ytterligt svårt att på ett verkligen effektivt sätt övervaka lagens tillämpning

i de enstaka fallen. Och det bulvansystem, som uppgives i stor omfattning

florera i Norge, har lagstiftningen knappast någon möjlighet att komma till

rätta med. Det förefaller föga troligt, att våra hantverkare, som sedan lång tid

tillbaka varit vana vid att fa fritt utöva sitt hantverk, skulle önska se sin hantering

instängd i lokala skrankor, som binda den skicklige och lojale utövaren

av hantverksyrket, medan den mindre lojale ej lärer draga i betänkande att med

begagnande av de kryphål lagen erbjuder åsidosätta de stadgade inskränkningarna

Och dock är ett lokalt skyddssystem, såsom tidigare visats, ofrånkomligt,

^såvida det äskade skyddet mot icke yrkesutbildade hantverkare skall bli

av något värde.

Beträffande det andra av de ovan berörda flndantagen från de legala kompetenskraven,

nämligen de s. k. frihantverkarnas rätt att även i städerna driva

hantverksrörelse, bör ej förbises, att detta undantag i själva verket innebär ett

synnerligen betydelsefullt ingrepp i den uteslutanderätt till hantverksarbete,

som skulle förbehållas de formellt yrkesutbildade. Den enda skillnaden, som

skulle föreligga mellan de båda grupperna, skulle bestå däri, att frihantverkarna

ej finge i sin rörelse sysselsätta andra än familjemedlemmar och sådana icke

familjemedlemmar, som sysselsattes med arbete, vartill icke krävdes hantverkskunskap.

De yrkesutbildade hantverkarnas företrädesrätt skulle alltså bestå i

befogenheten att antaga kvalificerad biträdeshjälp. Det förefaller som om denna

företrädesrätt knappast vore av den betydelse, att den kunde rättfärdiga de

| örhoppningar örn hantverkets regeneration, som man inom hantverkskretsar

knyter till den nya lagen. Det bleve uppenbarligen ofta fråga örn en prövning

av ytterst subtil art, huruvida ett visst arbete vore mer eller mindre kvalificerat.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr kl.

29

1 Norge hava t. ex. förelupit rättstvister, dar fråga varit om en raksalongsinnehavare,

som var frihantverkare, ägde rätt att anställa biträde för att tvåla in

kunderna; huruvida en målare, som låtit en lärpojke skrapa stolpar i och för

målning, skulle straffas därför att biträdet också grundat stolparna. Det torde

knappast vara att förvänta, att man från allmänhetens sida skulle komma att

hysa förståelse för det förnuftiga och berättigade i ett dylikt i yrkesskyddets

syfte tillkommet restriktionssystem. Och även för de yrkesutbildade hantverkarna

själva skulle föga vara vunnet, örn en eller annan frihantverkare bleve

bötfälld för en slik förseelse. Snarare kan väl befaras, att den allmänna opinionen

ej skulle underlåta att reagera mot tillämpningen av en dylik lag.

Även i andra hänseenden kan en lagstiftning örn legala kompetenskrav förväntas

ge upphov till synnerligen invecklade lagbestämmelser. Det kan visserligen

synas vara enkelt nog, att i en lagparagraf stadga, att för rätten att driva

hantverksnäring kräves intyg örn vederbörandes kompetens. En sådan lagstiftning

förutsätter emellertid uppenbarligen ett bestämmande av ej blott vad som

överhuvudtaget skall räknas som hantverk utan även en närmare avgränsning

mellan olika yrken ävensom ingående föreskrifter örn fordringarna för att nödig

kompetens i yrket skall kunna anses föreligga. Den vunna kompetensen kan

givetvis ej berättiga vederbörande att utöva annat än just det yrket, som är

avsett.’

Kommerskollegium framhöll härefter de svårigheter, som uppstå vid försök

att giva tillfredsställande bestämmelser i dessa hänseenden, och belyste med

exempel från Norge de vanskligheter, som möta såväl vid bestämmelsernas avfattande

som vid deras tillämpning i praktiken:

. ’I Norge, där själva hantverksbegreppet vore närmare reglerat i administrativ

väg med befogenhet för Konungen att föreskriva, att viss verksamhet skulle

anses såsom hantverk, hade spörsmålet huruvida ett visst arbete folie under

hantverkslagen vållat en stor mängd tvister. Såsom hantverk hade ansetts: uppförande

av en träkaj, tillverkning och sammansättning av träställning till möbler,

inläggning av korkmattor. Däremot hade ansetts ej vara hantverk: framkallning

och kopiering av amatörfilm (oaktat fotografyrket vore hantverk), framställning

och ompressning av damhattar, reparation och montering av elektriska

maskiner och apparater. Särskilt besvärligt hade varit att i det enstaka fallet

draga gränsen mellan industri och hantverk: färgeri betraktades som hantverk,

däremot icke ''vasken og kemisk renseri’, fabrikation av sandaler vore ej hantverk.

Skeppsbyggeri vore icke hantverk, en mekanisk verkstad eller ett van''

ansåges därför kunna reparera fartyg och maskiner, när arbetet stöde i sammanhang

med att fartyget lades på slip eller när en genomgripande reparation

skulle företas, däremot finge verkstaden ej företaga ''arbete, som bara går ut

på hantverksarbete’, med mindre hantverkslagstiftningens föreskrifter iakttagits.

Det hade också visat sig nödvändigt i Norge att i detalj reglera de olika hantverksyrkenas

avgränsning mot varandra. De på detta sätt i administrativ väg

fixerade yrkena uppginge för närvarande till ett antal av ej mindre än 52, varvid

dock vöre att märka, att åtskilliga yrken vore uppdelade i underavdelningar.

Det vore givet, att det vid hantverksarbetenas utförande ej sällan kunde uppkomma

tvekan, huruvida en viss åtgärd skulle anses falla inom det ena eller

det andra hantverkets lagligt skyddade rayon. Särskilt vid reparationsarbeten

inom byggnadsfacket uppgåves i Norge stridigheter hava vållats rörande fixering

av gränserna — stridigheter som i mångt och mycket påminde örn dem,

som hos oss gjort sig gällande inom byggnadsbranschen genom avgränsningen

mellan de olika fackföreningarnas områden.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr il.

Det vore naturligt, att från hantverkshåll det övervägande intresset riktats

på en stark specialisering av yrkena. En dylik utveckling vore emellertid för

den konsumerande allmänheten i vissa fall föga önskvärd, ty därigenom att ett

antal olika hantverkare måste anlitas för ett och samma arbete, bleve givetvis

arbetet fördyrat. Visserligen hade den norska hantverkslagen nödgats göra ett

undantag av synnerlig betydelse från regeln, att en hantverkare endast finge utöva

det hantverksyrke inom vilket han styrkt sin kompetens, genom att medgiva

honom rätt att gripa över i andra hantverk i den utsträckning, som vore

nödvändigt för frambringande av ett ''helt handverksarbeide’, men klart vore,

att denna bestämmelse icke kunde vinna tillämpning i en hel del fall, bl. a. just

på det område, från vilket klagomål i berörda hänseende ivrigast förnummits,

nämligen vid reparationsarbeten o. d. inom byggnadsbranschen. Som exempel

hade framhållits, att en husägare, som ville ha en ugn omsatt, kunde få vända

sig till en snickare för borttagande av lister och brädfodring, till en kakelugnsmakare

för själva omsättningen, till en plåtslagare för nödig plåtbeklädnad och

slutligen till en målare för borttagande av spåren efter reparationsarbetet, allt

såvida han ej föredroge att vända sig till en frihantverkare, som kunde ensam

utföra hela arbetet.’

Kollegium anförde vidare:

En svårighet, som i detta sammanhang måste beaktas, gäller de juridiska

personernas ställning. Liksom när det gäller bokföringskravet måste det nämligen

även i förevarande hänseende tillses, att icke denna företagsform väljes

för att kringgå kravet på yrkeskompetens. I Norge har man därvid genom särskilda

restriktiva bestämmelser sökt förekomma en sammankoppling av ett flertal

hantverksyrken till stordrift. Hantverkslagen föreskriver sålunda, att ett

bolag kan förvärva hantverksbrev endast på villkor, att en delägare i bolaget,

som är medlem av styrelsen och har den fackmässiga ledningen av arbetet, har

hantverksbrev i yrket, och bolaget har ej rätt att driva annat hantverk än det,

som är nämnt i hantverksbrevet. Yrkeskunskap hos.annan än styrelseledamot

t. ex. hos särskilt anställd person räcker således ej. Även örn man icke hos oss

skulle genomföra så. restriktiva bestämmelser, lärer det dock icke vara möjligt

att förekomma, att icke för vissa grenar av näringslivet till följd av det nära

samarbetet mellan hantverk och industri, kravet på formell yrkeskompetens

skulle komma att kännas som en besvärande tvångströja. Man skulle vid upptagande

a,v nya produktionsgrenar eller omläggning av driftsmetoder o. s. v.

från. ledningens sida städse få ha uppmärksamheten riktad på huruvida icke

möjligen något visst led ^produktionsförloppet kan komma att tangera det ena

eller andra hantverksomradet och påkalla, att en förman med kompetensbevis

såsom hantverkare skulle få lov att knytas till företaget. De kompetenskonflikter,

som, enligt vad förut är berört, kunna befaras bli en följd av den åsyftade

hantverkslagstif tningen, koinra e helt naturligt också att ur förevarande synpunkt

bereda olägenheter för industrien.

Av det anförda torde klart framgå, vilka betydande svårigheter, som äro förenade

med genomförande av legala krav på yrkeskompetens. Det är alldeles

uppenbart, att övervakningen av en dylik lagstiftnings efterlevnad ej är lätt att

ordna. En lagstiftning, som med en mångfald restriktioner griper in i stora befolknmgslagers

dagliga verksamhet, kommer helt naturligt att leda till en

mångfald lagöverträdelser. Då kontrollen av naturliga skäl icke kan bliva synnerhgen

effektiv, kommer sannolikt endast en del enstaka fall att bliva föremål

tor beivran. Det säger, sig självt, att lagen kan komma att utnyttjas i rent

rakasseringssyfte, och i allt fall kan en sadan uppfattning lätt nog vinna insteg-

hos allmänheten. Här är också att beakta en viktig skillnad i åklagaremaktens

ställning i Norge och hos oss. Genom en särskild föreskrift i norska

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Jfl.

31

strafflagen äger nämligen åklagarmyndigheten en diskretionär prövningsrätt i

frågan, huruvida åtal skall anställas eller ej. Någon motsvarande befogenhet

tillkommer ej de svenska åklagarna och lärer ej heller för det specialområde,

varom här är fråga, böra tilläggas dem.’

Slutligen gjorde kollegium följande sammanfattning av sin ståndpunkt till

förevarande spörsmål: ''Vid det förnyade övervägande, som ägnats frågan huruvida

legala kompetenskrav böra uppställas för rätten att idka hantverk, har

kollegium icke kunnat undgå att hysa allvarliga betänkligheter mot en dylik

ordning. Att genomföra det ifrågavarande kravet med den stränghet, som från

hantverkshåll torde önskas, lärer — örn ej andra berättigade intressen skola trädas

för när — icke vara görligt. Örn åter kompetenskravet begränsas dels lokalt

till städer och möjligen stadsliknande samhällen, dels ock till hantverkare,

som i rörelsen sysselsätta andra än make och barn, synes den principiella utgångspunkten

för hantverkarnas krav — att endast den, vars kompetens i viss

ordning konstaterats, skulle ha rätt att utöva ett hantverk — vara så modifierad,

att ur hantverkssynpunkt så avsevärda fördelar knappast torde vara förenade

med systemet, att de skulle uppväga de ofrånkomliga olägenheter, som därmed

äro förenade. Tanken att ifrågavarande system skulle kunna föra hantverket

över de svårigheter, med vilka det f. n. otvivelaktigt har att kämpa, synes kollegium

bottna i en övertro på lagstiftningens förmåga att råda hot på de ekonomiska

verkningarna av förändringar i produktionsbetingelserna. De rubbningar,

som bliva en följd av dylika förändringar, kunna enligt kollega mening säkrast

övervinnas genom att de näringsgrenar, som drabbas av dylika rubbningar, av

egen kraft anpassa sig efter det nya läget.’

Under åberopande av det anförda hemställde kollegium, att det av hantverksorganisationen

framförda önskemålet örn legala kompetensvillkor för rätten att

idka hantverk icke måtte vinna statsmakternas bifall.

För drivande av lönande näringsverksamhet råda numera inom de flesta

verksamhetsgrenar helt andra förutsättningar än vid tillkomsten av 1864 års

förordning angående utvidgad näringsfrihet. Särskilt gäller detta handeln och

hantverket. Konsumenternas anspråk hava stigit, konkurrensen har skärpts och

på näringsidkaren ställas allt längre gående krav ifråga om kunskaper, erfarenhet

och förmåga. Denna utveckling sammanhänger naturligen med de senare

decenniernas allt mera markerade förändringar inom det ekonomiska livet.

Industrialismen, storhandeln och kooperationen hava medfört djupa omvälvningar

i själva grundförutsättningarna för den ekonomiska företagsamheten.

Det allmänna välståndet har visserligen ökats, men samtidigt har också kampen

för tillvaron blivit hårdare och den ensamstående företagarens utkomstmöjligheter

beskurits. Hur industrien med sin masstillverkning efter hand

trängt in på det ena efter det andra av hantverkets avsättningsområden är

allmänt känt. För detaljhandeln hava kapitalstarka företag intresserat sig,

vilka dels i de större städerna öppnat betydande varuhus, dels över hela landet

sälja mot postorder och efterkrav, dels ock under senaste tiden efter mönster

av det amerikanska chainstoressystemet å ett flertal platser upprättat butiker

med gemensam inköpsorganisation och under gemensam ledning. Den koope
-

Departe
mentschefen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr kl.

rativa varuförmedlingen har under de senaste två decennierna undergått en

kraftig utveckling. Vid ingången av år 1931 voro sålunda till kooperativa

förbundet anslutna 731 föreningar med ett medlemsantal örn 450,908 och en

omsättning på över 342 miljoner kronor. Slutligen har företagsbildningen

både inom handel och hantverk understundom tagit en omfattning, som avsevärt

överstigit behovet.

De omständigheter jag här påpekat hava i hög grad inverkat på den enskilde

detaljhandlarens och hantverkarens utkomstmöjligheter. De allt mer tilltagande

svårigheter, med vilka man inom dessa näringskretsar haft att kämpa, hava

också, som framgår av förut lämnad redogörelse, föranlett upprepade framställningar

örn statsmakternas mellankomst för åvägabringande av bättre betingelser

för näringsverksamhetens bedrivande.

Min principiella inställning till de önskemål och krav, som från detaljhandelns

och hantverkets målsmän sålunda kommit till uttryck, kan i korthet angivas

så, att åt dessa båda betydelsefulla grenar av samhällets ekonomiska

organisation väl bör från det allmännas sida ägnas all den omsorg, som erfordras

för beredande åt dem av möjligast gynnsamma förutsättningar för

fyllande av deras speciella uppgifter inom respektive produktionen och varuförmedlingen,

men att därvid icke heller bör släppas ur sikte vad som ur deri

konsumerande allmänhetens synpunkt må synas mest ägnat att betjäna dess

intressen.

I de gjorda framställningarna hava detaljhandelns och hantverkets representanter

särskilt framhållit, att de med sina krav på vissa kompetensvillkor

icke åsyftade något förtäckt skråtvång eller någon inskränkning i en sund

konkurrens. Deras önskan vore endast att så tillvida begränsa den fria företagsbildningen,

att den, som icke visade sig kompetent att på egen hand driva

butiksbandel eller hantverk, icke heller skulle få uppträda som självständig

företagare inom dessa näringsgrenar. Sveriges köpmannaförbund framhåller

sålunda, att vad förbundet vände sig mot vore ''att personer utan ringaste utbildning

eller förutsättningar för yrket tillåtas att etablera sig som självständiga

köpmän och inträda i ansvarsställning gentemot leverantörer såväl

som allmänhet’. ''Hantverkarna eftersträva’, yttrar Sveriges hantverksorga •

nisation, icke något monopol eller åsyfta på något sätt en återgång till skråtidens

förhållanden, man begär blott, att de, som utöva ett yrke, skola kunna

sin sak.’

Tydligt är att nu anförda synpunkter i och för sig ingalunda äro oförenliga

med konsumenternas bästa. Som kommerskollegium framhållit, hava näringsidkarna

och deras kunder ett samfällt intresse av en kvalitativt högt stående

hantverksproduktion och en rationellt ordnad varuförmedling, varav

följer, att frågan örn yrkesnivåns höjande är av stor betydelse även för den

konsumerande allmänheten. Härutinnan torde för övrigt knappast förekomma

några delade meningar. Den fråga det nu gäller avser emellertid icke

nyss anförda allmänt omfattade önskemål örn ökad yrkesskicklighet utan

begränsar sig till spörsmålet, huruvida det eftersträvade målet står att vin
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1*1.

33

na på lagstiftningens väg genom införande av särskilda villkor om yrkeskompetens.

Örn det välbetänkta i sådana åtgärder synes enighet långt ifrån

vara uppnådd.

Mot kravet på legala kompetensvillkors införande har till en början den invändningen

gjorts, att dylika villkor stöde i strid med näringsfrihetens princip,

varför detta krav redan av den anledningen borde avvisas. En sådan

synpunkt må visserligen anses riktig, örn man fortfarande vill i varje detalj

giva näringsfriheten samma innebörd, som enligt 1864 års förordning. Man

förbiser emellertid i så fall, synes det mig, att mellan då och nu snart förflutit

ett sekel, under vilket,. som jag nyss framhållit, sådana förändringar

ägt rum inom det ekonomiska livet som knappast någonsin tillförne. För min

del är jag i varje fall icke benägen att ansluta mig till dem, som av enbart

teoretiska och principiella skäl motsätta sig de nu ifrågavarande legala kompetensvillkoren.

Den föreliggande frågan anser jag böra bedömas företrädesvis

ur praktiska synpunkter.

I det inom handelsdepartementet upprättade preliminära utkastet till näringslag

inrymdes, som nämnts, en bestämmelse örn att den, som ville driva

butikshandel, skulle äga nöjaktig bokföringskunskap. Dreves handeln

av handelsbolag eller annan juridisk person, skulle sådan kunskap föreligga

hos någon av bolagsmännen eller hos någon av styrelseledamöterna eller

hos annan, som vore satt att leda företagets angelägenheter.

Att en noggrann bokföring är av grundläggande betydelse för all ekonomisk

verksamhet och icke minst inom handelsyrket lärer få anses så allmänt erkänt,

att frågan örn bokföringens behövlighet bör kunna lämnas utom diskussionen.

Det primära är emellertid, att bokföringen på ett tillfredsställande sätt utföres,

däremot icke att handlanden själv ombesörjer eller är kompetent att ombesörja

detta arbete. En sådan kompetens hos näringsidkaren är visserligen utan tvivel

en ytterligare förutsättning, utöver dem han eljest må äga, att framgångsrikt

sköta sin rörelse. Men för ledningen av ett affärsföretag — det må bedrivas

i större eller mindre skala — krävas i första hand sådana personliga egenskaper,

som kunna sammanfattas under begreppet affärsbegåvning. Där denna

är för handen, där föreligger också kompetens att starta och leda en handelsrörelse,

oavsett örn handlanden i förväg förvärvat formell kompetens i bokföring.

Av nu anförda skäl hyser jag starka betänkligheter mot det nu ifrågavarande

kompetensvillkoret. Jag kan i sådant hänseende också stödja mig på uttalanden

i enahanda riktning från många av de hörda myndigheterna och näringsorganisationerna.

Från vissa håll har gjorts gällande, att en bestämmelse örn styrkt bokföringskunskap

som villkor för rätt att idka handel endast vore att betrakta

soln en ordningsföreskrift, vilken betingades av bokföringslagens bestämmelser

örn skyldighet att föra handelsböcker. Häremot må erinras, att redan under

förarbetena till bokföringslagen förslag till åtgärder för vinnande av ökad

garanti i fråga om bokföringspliktens fullgörande framkommo, ehuru de icke

föranledde någon åtgärd. Någon anledning att i detta sammanhang upptaga

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. Sh haft. (Nr 1*1.)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majlis proposition nr hl.

ett stadgande av nu angiven innebörd, i vilket nian å köpmannahåll onekligen

inlagt ett mera vittgående syfte, finner jag icke föreligga.

Till de skäl, jag nyss anfört mot att tillmötesgå de framställda kraven på

bokföringskunskap som villkor för rätt att utöva näring, kommer dessutom, att

en bestämmelse därom säkerligen skulle medföra avsevärda svårigheter i praktiken.

En änka, som fortsatte sin avlidne mans rörelse, skulle bliva tvungen

att genomgå en bokföringskurs eller på annat sätt förskaffa sig den erforderliga

kompetensen. Samma skulle gälla annan arvinge. Om handlanden efterlämnade

omyndigt barn och rörelsen skulle drivas av förmyndare, tills arvingen

själv kunde handhava densamma, skulle till förmyndare icke kunna förordnas

annan än den, som kunde förete intyg örn bokföringskunskap. Svårigheter

kunde även uppstå, då ett handelsbolag, som ofta vore fallet, genom utträde av

bolagsman överginge till enskild person. I sin egenskap av juridisk person

hade handelsbolaget haft rätt att lägga bokföringskompetensen på någon av

de anställda i ledande ställning, men från den stund, då endast en av de förra

bolagsmännen kvarstode, måste denne anskaffa kompetensbetyg för egen del,

vilket uppenbarligen kunde vålla besvärligheter, örn han på grund av ålder

eller annan orsak hade svårt att tillägna sig de bokföringskunskaper som

erfordrades. Visserligen skulle i fall som nu nämnts dispens från bokföringsvillkoret

kunna meddelas eller den möjligheten kunna tillgripas att ombilda

företaget till handelsbolag eller aktiebolag, i vilket fall lagens krav i förevarande

hänseende skulle kunna efterkommas genom att som ledare för företaget

anställdes bokföringskunnig person. Ett dispensförfarande synes emellertid

ur olika synpunkter mindre tilltalande. Och att tvinga affärsinnehavaren

att för en kanske tämligen obetydlig rörelse tillgripa en företagsform,

som måhända icke vore lämpad för densamma, kan, såsom kommerskollegium

framhållit, knappast vara välbetänkt.

I anledning av nu berörda invändningar har kommerskollegium i sitt senare

utlåtande föreslagit, att den i författningsutkastet för juridiska personer

ifrågasatta rättigheten att vid företaget anställa bokföringskunnig person borde

förklaras gälla även för affärsföretag, som innehades av enskild person. Då

emellertid särskilt beträffande mindre detaljhandelsföretag tvekan lätt kunde

uppstå, huruvida den sålunda anställde verkligen fyllde kravet att leda affärens

angelägenheter, borde enligt kommerskollegii mening det vara tillfyllest,

örn i företaget anställdes ett biträde, som besutte nödig bokföringskunskap.

Vad kommerskollegium sålunda föreslagit synes mig vara den enda framkomliga

vägen att undanröja de praktiska olägenheter av den ifrågasatta

föreskriften örn bokföringskunskap som kompetensvillkor. Men därmed torde

också i själva verket det syfte man velat nå med uppställande av ifrågavarande

villkor vara till väsentlig del förfelat. Härtill kommer, att registreringen

hos myndigheterna av en stor mängd affärsinnehavares och butiksbiträdens

kompetensbetyg skulle vålla en ej obetydlig arbetsbelastning och ökade kostnader.

Ävenledes skulle svårigheter möta att effektivt övervaka efterlevnaden

s. 35 Kontrollera mot PDF

''Kungl. Maj:ts proposition, nr hl.

35

av ett dylikt stadgande. Särskilt lärer detta bliva fallet, då det biträde, som

företräder bokföringskunskapen, av en eller annan anledning lämnar sin tjänst,

utan att anmälan härom göres till registreringsmyndigheten.

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört, och då det icke lärer kunna komma

i fråga att införa ett villkor örn bokföringskunskap allenast för aktiebolags,

ekonomiska föreningars eller andra juridiska personers vidkommande, finner

jag mig icke kunna förorda, att någon bestämmelse av nu avsedd innebörd

i lagstiftningen upptages.

I fråga örn hantverket torde i huvudsak enahanda betänkligheter framställa

sig mot ett legalt villkor i fråga örn bokföringskunskap, som av mig anförts

beträffande handeln. Men härtill kommer, att enligt 1929 års bokföringslag

flertalet hantverkare icke ålagts bokföringsskyldighet. Sådan skyldighet inträder

först, då hantverkaren i sin rörelse anställt flera än två biträden, hustru

och barn under 16 år oberäknade. Att under sådana omständigheter föreskriva

bokföringskunskap som villkor för hantverksutövning synes mig uteslutet.

Vad härefter angår de i övrigt föreslagna kompetensvillkoren -— viss tids

praktik och för hantverkets vidkommande dessutom styrkt yrkeskunskap

och förfarenhet i kostnadsberäkning — må till en början

erinras därom, att enligt de inkomna yttrandena förslagen härutinnan utanför

handelns och hantverkets egna kretsar vunnit betydligt mindre anslutning än

kravet på bokföringskunskap. Särskilt i fråga örn dessa villkors uppställande

för rätt till hantverksutövning är anslutningen påfallande obetydlig, och en anmärkningsvärd

omsvängning i uppfattningen synes här hava ägt rum, sedan

svaren å 1921 års frågecirkulär avgåvos. Under det att av länsstyrelserna nu

endast en med tvekan funnit ifrågavarande kompetenskrav värda beaktande, intogo

år 1921 elva en välvillig ställning gentemot desamma, och av de fyra handelskammare,

som år 1921 tillstyrkte krav i denna riktning, hava tre numera

ändrat uppfattning. Sett ur allmänhetens synpunkt torde de nu ifrågavarande

kompetensvillkoren vara av skäligen ringa intresse. I stort sett synas inga nämnvärda

svårigheter hava mött för den, som haft behov att inköpa en vara eller

att få ett hantverksarbete utfört, att genom förfrågningar i orten på förhand

förskaffa sig tämligen tillförlitlig kännedom örn den handlandes eller hantverkares

anseende, som han ämnat anlita. I likhet med kommerskollegium kan jag

icke fästa något avseende vid det i några yttranden framförda skälet, att den

stora allmänheten vore i behov av lagstiftningens skydd mot icke yrkeskunniga

hantverkare eller inkompetenta handlande.

Vad hantverket angår synes man bland hantverkarna själva knappast hava

tillräckligt beaktat de praktiska verkningarna av en bestämmelse, enligt

vilken endast den, som behörigen styrkt sin yrkeskunskap, skulle få utöva

yrket. Såsom kommerskollegium framhållit i sitt utlåtande av den 6 juni

1931, torde det icke låta sig göra att genomföra en sådan ordning utan att samtidigt

medgiva vittgående undantag från huvudregeln. På de av kollegium

anförda skälen synes det mig ofrånkomligt att undantaga frihantverkarna

eller, såsom de här i landet vanligen plägat benämnas, självförsörjarna, d. v. s.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majlis proposition nr hl.

lämna envar frihet att utan styrkande av sin kompetens försörja sig genom

hantverksarbete, då rörelsen utövas allenast av honom själv eller med hjälp av

familjens arbetskrafter. Vidare synes av praktiska skäl oundgängligt att helt

undantaga den egentliga landsbygden från lagens tillämplighetsområde eller i

varje fall göra dess tillämpning beroende på framställning av kommunala myndigheter.

Med stöd av erfarenheten från Norge, där en lagstiftning av denna

innebörd sedan åtskilliga år tillbaka varit gällande, har kommerskollegium i

sitt nu berörda utlåtande, till vilket jag anhåller få hänvisa, utförligt påvisat,

hur förhållandena enligt kollegii mening skulle gestalta sig, örn en dylik lagstiftning

här förverkligades, samt redogjort för de vanskligheter och i åtskilliga

hänseenden otillfredsställande resultat, som därvid kunde förväntas uppkomma.

Dessa olägenheter, vilka torde vara i allt väsentligt ofrånkomliga,

synas mig vara av sådan beskaffenhet, att de måste anses mer än uppväga de

fördelar, som systemet skulle medföra.

På grund av vad jag sålunda anfört finner jag mig icke kunna tillstyrka,

att praktisk utbildning, yrkeskunskap eller förfarenhet i kostnadsberäkning

göres till legalt villkor för rätt till självständig hantverksutövning.

I fråga örn handeln hava de framställda önskemålen örn yrkeserfarenhet såsom

legalt kompetensvillkor numera preciserats till två års praktik i yrket

för rätt till butikshandel.

Även gentemot ett dylikt villkor måste jag ställa mig betänksam. Väl må

medgivas, att mindre detaljaffärer ofta öppnas, utan att innehavarna äga några

på praktisk erfarenhet grundade förutsättningar för en tillfredsställande skötsel

av affären. Men de misslyckanden, som icke sällan blivit en följd därav,

hava säkerligen verkat återhållande icke minst i fråga om kreditgivningen till

planerade nya företag, då företagaren icke ansetts äga nödig kompetens för

sin uppgift. Härigenom har uppkomsten av mindre önskvärda affärer i viss

mån förhindrats. Mitt allmänna intryck är också, att förhållandena på detta

område numera utvecklat sig till det bättre. I varje fall kunna missförhållanden

av dylik art icke avhjälpas genom lagstiftningen, utan böra de inom affärslivet

fritt arbetande krafterna utan inblandning från det allmännas sida här

få verka reglerande.

Innebörden av förevarande kompetensvillkor blir i hög grad beroende på bestämmelsens

närmare utformning såväl beträffande beskaffenheten av den handelsrörelse,

inom vilken praktiken skall hava inhämtats, som ock i fråga örn

arten av sökandens där innehavda anställning. Härvid torde man, i likhet

med vad fället är i Norge, icke kunna uppställa annat än ytterligt liberala bestämmelser

och sålunda få godtaga även praktik i mycket underordnad befattning

inom så gott som vilket slag av affärsrörelse som helst. Hedan häri

ligger naturligen en svaghet i det ifrågasatta stadgandet. Den erfarenhet,

som inhämtats t. ex. under anställning som biträde i en liten mjölkaffär, torde

näppeligen kunna kvalificera till en självständig ledning av ett större detaljhandelsföretag.

Härtill kommer ytterligare en omständighet, som ingiver tveksamhet

om villkorets lämplighet, den nämligen, att en god försäljare icke alltid

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4l.

37

är detsamma som en god affärsledare. Icke sällan har man kunnat iakttaga,

hurusom en person, vilken i egenskap av handelsbiträde förskaffat sig en betrodd

ställning och ett gott anseende för skicklighet som försäljare, sedermera,

då han öppnar egen rörelse, visar sig vara i avsaknad av de egenskaper, som

krävas hos en affärsledare. Följden har blivit ekonomiskt misslyckande inom

kortare eller längre tid. Yarje praktisk erfarenhet har visserligen sitt värde,

men den utbildning, som förvärvas under praktik som försäljare i en detaljhandel,

hänför sig oftast icke till sådant arbete, som är för den självständige företagaren

det väsentliga.

För aktiebolag och ekonomiska föreningar synes mig ett kompetensvillkor

sådant som det nu förevarande icke vara påkallat av något som helst behov.

Av nu anförda skäl finner jag mig i likhet med kommerskollegium icke kunna

tillstyrka, att viss tids praktik uppställes som legalt kompetensvillkor för

rätt att driva handel.

För avhjälpande av de svårigheter, varmed de enskilda hantverkarna och detaljhandlarna

för närvarande hava att kämpa, är sålunda enligt mitt förmenande

de legala kompetensvillkorens väg icke framkomlig. Det stöd från det

allmännas sida, som näringsidkarna kunna påräkna för sina strävanden till

yrkeskompetensens höjande, synes mig böra lämnas efter samma linjer som hittills,

alltså huvudsakligen genom statsunderstöd till kommunala och enskilda

lärlings-, yrkes-, verkstads- och handelsskolor, andra anstalter för yrkesundervisning,

de olika näringsorganisationernas verksamhet, studieresor, utbildning

av lärlingar genom yrkes skickliga hantverkare och dylikt.

I en del yttranden har gjorts gällande, att det för detaljhandelns och hantverkets

män ingalunda torde vara omöjligt att genom sina organisationer, genom

samarbete och inbördes överenskommelser av egen kraft förverkliga det

mål för vars uppnående lagstiftningens ingripande påfordrats. Det synes mig

också ligga i öppen dag, att på denna väg betydande resultat borde kunna nås.

I syfte att ytterligare främja strävandena till yrkesskicklighetens höjande

bland hantverkarna har kommerskollegium i sitt principutlåtande ifrågasatt,

huruvida icke en av Sveriges hantverksorganisation upptagen mästardiplomering

kunde beredas legal sanktionering. I anledning härav tillkallade min

företrädare i ämbetet med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande chefen för

skolöverstyrelsens yrkesskolavdelning, undervisningsrådet Nils Fredriksson

att jämte revisionssekreteraren Hemberg inom departementet biträda med

utarbetande av förslag till bestämmelser rörande mästardiplomering. Då besittningen

av ett mästardiplom eller mästarbrev icke skulle uppställas som

ett kompetensvillkor utan endast innebära en viss utmärkelse, en placering

i mästarnas särklass, ansågs hithörande spörsmål icke böra regleras i en

lag örn näringsfrihet utan böra upptagas i en särskild administrativ författning.

Enligt ett av de sakkunniga utarbetat författningsförslag skulle

mästarbrev av Sveriges hantverksorganisation kunna tilldelas förtjänta och

skickliga yrkesutövare. Mästarbrev skulle avse visst yrke eller viss yrkesgren

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majlis proposition nr kl.

och finge icke tilldelas annan än den, som fyllt 25 år och vöre känd för god

vandel samt minst 8 år arbetat i yrket och därvid förvärvat sådan skicklighet

och erfarenhet, som en självständig utövare av yrket eller yrkesgrenen skäligen

kunde anses böra äga. Vidare fordrades att i avgångsbetyg från ämneseller

yrkeskurs i statsunderstödd yrkesskola hava erhållit godkända vitsord i

kalkylation och bokföring eller att äga däremot svarande kunskaper i dessa

ämnen. Slutligen skulle vederbörande driva eller stå i begrepp att starta självständig

yrkesverksamhet eller vara anställd som arbetsledare. För utredning

angående sökandens kompetens och yrkesskicklighet skulle tillsättas en nämnd

örn tre personer, därav en, som skulle vara nämndens ordförande, skulle utses av

kommerskollegium och de övriga av hantverksorganisationens styrelse. Nämnden

hade att efter granskning av ansökningshandlingarna verkställa den utredning,

som kunde erfordras för bedömande av sökandens kvalifikationer, samt

att därom avgiva skriftligt yttrande. I detta skulle ansökningen till- eller avstyrkas.

Sedan nämndens yttrande inkommit, skulle ansökningen av styrelsen

prövas och avgöras. Nämndens omkostnader skulle gäldas av hantverksorganisationen,

som för varje brev finge uttaga en avgift av högst fyratio kronor.

De närmare bestämmelserna angående nämndens verksamhet, som kunde erfordras,

skulle utfärdas av kommerskollegium efter hantverksorganisationens

hörande. I utkastet till näringslag meddelades därjämte hänvisning till särskilda

bestämmelser om yrkesskicklighets utmärkande genom mästarbrev.

I de avgivna yttrandena har i allmänhet uttalats tillfredsställelse med de

sakkunnigas förslag i denna del. Endast kooperativa förbundet förklarar sig

hysa den meningen, att frågan örn mästarbrevs utfärdande alltjämt borde vara

en hantverkets egen angelägenhet. Ansåge hantverkarna själva, att mästarbrev

vore av betydelse för främjandet av de strävanden för hantverkets utveckling,

för vilka Sveriges hantverksorganisation vore främsta målsmannen, så funnes

intet att erinra mot att hantverksorganisationen utfärdade mästarbrev efter de

grunder, den kunde finna lämpliga. Denna angelägenhet borde få förbli en

hantverksorganisationens inre fråga. Enligt förbundets mening vore det obehövligt

och olämpligt att i en eller annan form giva mästarbreven officiell

sanktion.

Att det allmänna genom sin medverkan förlänar ökad auktoritet åt mästarbrevsinstitutionen

synes mig välbetänkt. Förutsättningen för en dylik medverkan

torde dock böra vara, att densamma av hantverkarna själva någorlunda

enigt förordas och att mästarbreven kunna förväntas bliva så uppskattade

av hantverkarna själva, att dylika brev uttagas av det övervägande flertalet

därtill kompetenta näringsidkare. Till belysning av det intresse, som

kan förväntas, må nämnas, att antalet ansökningar örn Sveriges hantverksorganisations

mästarbrev, vilka första gången utdelades under år 1929, intill

den 1 juli 1931 uppgått till 413, därav vid sistnämnda tidpunkt 340 beviljats,

29 avslagits och 44 ännu ej blivit föremål för slutligt avgörande.

Därest berörda förutsättningar visa sig vara för handen, är det min avsikt

att förelägga Kungl. Majit förslag till författning i huvudsaklig överens
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr hl.

39

stymmelse med det av de sakkunnig-a uppgjorda förslaget. Så organiserad

synes mig mästarbrevsinstitutionen genom energiskt bedriven upplysningsverksamhet

bland den köpande allmänheten kunna bliva hantverkets män en god

hjälp i deras strävanden till yrkets förkovran. Utfärdandet av en författning

av nu nämnd innebörd lärer ankomma på Kungl. Maj :t i administrativ ordning.

I fråga örn kringföringshandel innehåller näringsfrihetsförordningen allenast

bestämmelser angående rätten att till salu kringföra varor utom ort, där den,

som bedriver kringföringshandel, är bosatt eller, om han jämväl idkar fast

handel, inrättat kontor av stadigvarande beskaffenhet (gårdfarihandel). För

kringföringshandel inom ort, som nu sagts, finnas icke några föreskrifter i

näringsfrihetsförordningen.

Enligt § 9 moni. 4 näringsfrihetsförordningen åligger det den, som vill själv

eller genom annan utom den ort, där han är bosatt, kringföra varor till

salu, att därtill söka tillstånd, örn försäljningen skall försiggå i Stockholm,

hos Överståthållarämbetet, men eljest hos länsstyrelsen i det län, där densamma

skall äga rum. För försäljning å marknad erfordras dock ej tillstånd, varjämte

den, som behörigen anmält handelsrörelse, är berättigad att utan tillstånd idka

kringföringshandel å ort, där han pa grund av dylik anmälan inrättat kontor

av stadigvarande beskaffenhet. Vid ansökningen skall sökanden förete intyg

örn redbarhet och ordentlighet samt bevis, att han råder över sig och sin egendom.

I stället för detta bevis skall företes, om sökanden är handlande, bevis

att han inom riket idkar handel, och, örn sökanden är gift kvinna samt mannens

samtycke är erforderligt, bevis därom. Önskar sökanden använda biträden,

skola även beträffande dem motsvarande intyg och bevis företes.

Därest vid prövning av betygens innehåll och i övrigt förekommande omständigheter

tillståndet beviljas, skall i beviset därom tillståndstiden samt sökandens

och biträdenas utseende och ålder angivas. Tillstånd kan endast beviljas

för kalenderår eller del därav.

Mot dessa näringsfrihetsförordningens bestämmelser hava åtskilliga anmärkningar

framställts. Det synes sålunda råda en ganska utbredd uppfattning,

att kringföringshandeln — i varje fall den form därav, som man vanligen

åsyftar med uttrycket gårdfarihandel — icke numera vore påkallad för

tillgodoseende av allmänhetens inköpsbehov. Allmänheten riskerade sämre

varor än vid köp hos ortens handlande och i dessas rörelse kunde kringföringshandeln

vålla kännbart avbräck. Därtill komme, att en kringresande försäljare

lätt undandroge sig sin skattskyldighet och att i varje fall de kommuner,

där försäljningen försiggått, icke ägde modighet att beskatta de förtjänster,

hans verksamhet inom kommunen inbringat honom. Slutligen har framhållits,

att kringföringshandeln kunde medföra vissa vådor ur social och sanitär synpunkt.

I principutlåtandet anförde kommerskollegium härom:

’Det är enligt kollegii mening uppenbart, att sådan ambulerande försäljning,

som egentligen torde avses med näringsfrihetsförordningens bestämmelser örn

gårdfarihandel, så småningom skall visa sig vara av behovet mindre påkallad

K riri yf''tiri

Hellande!.

Utom

hemorten.

Gällande

rätt.

Kommer skollegium

1928.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr kl.

för tillgodoseende av allmänhetens köpebehov i mån som samfärdselmöjligheterna

förbättras och utvidgas. En dylik utveckling måste också med hänsyn

till flera olika omständigheter ur det allmännas synpunkt anses önskvärd.

Särskilt ma därvid framhallas de sociala vådor, som i allmänhet äro förenade

med personers kringvandring under nu avsedda förhållanden, ävensom svårigheten

att öva effektiv kontroll i fiskalisk! avseende över dylika ambulerande

försäljare. Otvivelaktigt löper den köpande allmänheten också större risker

att erhålla mindervärdiga varor vid anlitande av gårdfarihandlare än vid inköp

hos bofasta handlande. På grund av angivna omständigheter bör enligt

kollegii mening det i gällande näringsfrihetsförordning uppställda kravet på

särskilt tillstånd för rätt att idka gårdfarihandel alltfort upprätthållas. Däremot

kan kollegium icke som skäl härför godkänna de konkurrenssynpunkter,

vilka för de bofasta köpmännen torde utgöra den huvudsakliga grunden för de

av dem framförda yrkandena örn gårdfarihandel^ ytterligare begränsning.

Örn inga andra skäl vöre att andraga för den inskränkning i näringsfriheten,

som ligger i en särskild reglering av gårdfarihandel^ skulle enligt kollegii

uppfattning en sådan åtgärd icke stå i överensstämmelse med grundsatsen om

handelns frihet.

Vid sidan av den egentliga gårdfarihandel, som avses i näringsfrihetsförordningen

och som i det föregående närmast blivit åsyftad, har emellertid på

grund av kommunikationsmedlens utveckling och den under konkurrensens

tryck alltmer tilltagande smidigheten i varuförmedlingen en ny form av ambulerande

handel så småningom uppstått, vilken ur legislativ synpunkt visserligen

. torde kunna betecknas som gårdfarihandel i näringsfrihetsförordningens

mening, men som till sin art är väsentligen skild från densamma. Kollegium

syftar härvid på den ambulerande försäljning, som bedrives av större industrieller

handelsföretag genom agenter, vilka å automobil medföra de saluhållna

varorna för omedelbar leverans. Denna trafik lär med motorfordonets ökade

användning ha tagit en betydande omfattning. Naturligen kunna även därvidlag

i viss mån sådana olägenheter förefinnas, som påtalats i fråga örn gårdfarihandeln,

men i stort sett torde knappast kemna göras gällande annat än

att en dylik form av varuförmedling högst väsentligt underlättar konsumentens

inköp av för honom behövliga varor. Det synes också kunna betecknas

som en inkonsekvens, att ett större affärsföretag, som enligt gällande bestämmelser

har full frihet att för senare leverans försälja sina varor genom ombud

(handelsresande) eller per korrespondens med hjälp av katalog, skall vara förhindrad

att till köparens bekvämlighet fullgöra leveransen omedelbart från av

ombudet medfört lager. Nu avsedda slag av ambulerande handel bedrives säkerligen

i ganska betydande omfattning utan att tillstånd i vederbörlig ordning

härtill inhämtas. Även om inga mera framträdande olägenheter ur ordnings-

och hälsovårdssynpunkt eller med hänsyn till statens fiskaliska intressen

härigenom kunna påvisas, måste det likväl anses såsom mindre tillfredsställande,

att en väsentlig del av kringföringshandeln på detta sätt lämnas helt

utanför det allmännas kontroll. Olämpligheten häri framstår så mycket tydligare

som någon gränslinje mellan gårdfarihandel i äldre bemärkelse och denna

mera moderna form av försäljningsverksamhet svårligen kan uppdragas.

Det skulle på grund härav, därest den nu avsedda försäljningen helt frigåves,

kunna bliva beroende av rena tillfälligheter, huruvida en ambulerande försäljning

skulle vara underkastad särskild rättslig reglering eller icke.’

Av nu anförda skäl förklarade sig kollegium finna motiverat, att all kringföringshandel

utom bosättningsorten eller den ort, där handlanden idkade fast

handelsrörelse, skulle liksom hittills vara underkastad tillståndstvång. Till
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41. 41

ståndet borde alltjämt sökas hos länsstyrelsen i det län, där försäljningen skulle

äga rum.

I fråga örn myndigheternas behandling av hithörande ärenden skulle enligt

kollega förslag en viss inskränkning ske i länsstyrelsernas fria prövningsrätt.

För vinnande av enhetlig praxis borde i lagen uttryckligen angivas, under vilka

förutsättningar tillstånd skulle förvägras. Ansökningen skulle sålunda enligt

kollega mening avslås, då sökanden icke genom läkarintyg förmådde styrka, att

han vore fri från smittsam sjukdom, då han erhållit varning eller ådömts

tvångsarbete för lösdriveri, då han erhållit villkorlig straffdom, sa länge prövotiden

varade, då han som villkorligt frigiven stöde under särskild tillsyn,

då han vore underkastad påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, då han icke

visade sig hava behörigen erlagt honom paförda utskylder, samt då han icke

genom intyg av två trovärdiga personer förmådde styrka sin ordentlighet och

redbarhet. Härutöver borde emellertid länsstyrelserna tillerkännas en viss

diskretionär prövningsrätt såtillvida, att de borde äga att avslå en ansökan, om

kringföringshandeln kunde antagas komma att utgöra allenast ett maskerat

bettleri eller lösdriveri, eller då sökanden, även örn de nyss angivna omständigheterna

icke förelåge, dock på grund av sin tidigare vandel icke kunde anses

lämpad att bedriva kringföringshandel. För rätten att vara biträde vid kringföringshandel

borde enligt kollegii mening samma villkor gälla som för handlanden

själv.

Det preliminära utkastet till näringslag följde i huvudsak de av kommerskollegium

sålunda uppdragna riktlinjerna, dock med vissa avvikelser.

Kringföringshandel utom hemorten eller utom den ort, där sökanden idkade

stadigvarande handelsrörelse, gjordes sålunda beroende på tillstånd av länsstyrelsen

i försäljningsorten. Ansökan skulle dock alltid göras av den, för vars

räkning försäljningen ägde rum, även örn denne själv icke ärnade resa kring

med varorna. Utkastet skilde sålunda bestämt mellan sökande och försäljare.

Därjämte ansågs arten av de varor, som skulle försäljas, böra uppgivas, då

kännedom härom kunde vara av stor betydelse för länsstyrelsens avgörande.

Vidare föreslogs, att sökanden skulle förete bevis, att han erlagt de honom

påförda utskylder, som under föregående och löpande kalenderår förfallit till

betalning samt, örn ansökningen gjordes av enskild person (sålunda ej av aktiebolag

eller andra juridiska personer), intyg att han gjort sig känd för redbarhet

och ordentlighet.

I fråga örn länsstyrelsens prövningsrätt angavs endast, att ansökningen skulle

avslås, därest anledning förelåge till antagande, att kringföringshandeln skulle

komma att utgöra förevändning för tiggeri eller lösdriveri eller att sökanden

eljest icke vore lämpad att utöva dylik verksamhet eller då verksamheten på

annan grund kunde väntas medföra olägenhet för allmänheten. I likhet med

kommerskollegii förslag intog sålunda utkastet den standpunkten, att länsstyrelsen

endast borde tillerkännas en i viss mån begränsad diskretionär prövningsrätt.

I de utkastet åtföljande anmärkningarna framhölls såsom icke

lämpligt, att utan närmare direktiv lägga avgörandet helt och hållet i länsstyrelsens

hand. Örn man framhölle som en ledande princip, att olägenhet för all
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 4l.

Yttran
dena.

mänheten icke finge uppkomma och att, om verksamheten kunde vara till allmänhetens

nytta, konkurrenssynpunkter sålunda icke finge utgöra skäl för

avslag, syntes erforderliga direktiv vara lämnade.

I fråga örn försäljarna upptogs ett stadgande, att läkarintyg örn frihet från

smittsam sjukdom skulle företes, varjämte stadgades, att såsom försäljare icke

finge godtagas den, som vore underkastad påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen

eller som under löpande eller närmast föregående tre kalenderår för lösdriveri

meddelats varning eller dömts till tvångsarbete eller som erhållit villkorlig

straffdom eller blivit villkorligt frigiven, så länge prövotiden varade,

eller som av annan anledning icke kunde anses lämplig som försäljare. Därjämte

föreskrevs, att, därest vid prövning av förekommande omständigheter

tillstånd beviljades, i beviset därom försäljarens namn och fotografi skulle intagas

och tillståndstiden, som icke finge utsträckas över ett kalenderår, angivas.

Då sökanden hade för avsikt att själv kringföra varorna och sålunda

ämnade själv uppträda som försäljare, skulle de för försäljare givna stadgandena

även tillämpas i fråga örn honom.

Beträffande frågan örn kringföringshandelns berättigande hava skilda

meningar gjort sig gällande. I de yttranden, däri denna form för handel ansetts

böra bestå, har enstämmigt framhållits, att densamma alltjämt borde vara beroende

på länsstyrelsens tillstånd. Däremot råder olika uppfattning i fråga örn

de principer, som därvid böra vara vägledande för länsstyrelsens prövning.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,

Kalmar, Älvsborgs, Skaraborgs och Kopparbergs län synas förorda helt förbud

för varje art av kringföringshandel. Enahanda uppfattning uttalas även i några

av de från magistrater och stadsstyrelser inkomna yttrandena. Länsstyrelserna

i Stockholms samt i Göteborgs och Bohus län anse allenast den äldre formen

för sadan handel böra förbjudas. För de nyare formerna av kringföringshandel

borde enligt länsstyrelsens i Stockholms län mening särskilda bestämmelser

givas eller i varje fall länsstyrelsernas diskretionära prövningsrätt bibehållas.

Även länsstyrelserna i Uppsala och Jämtlands län anse den äldre formen

knappast vara önskvärd. Länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus, Värmlands,

Örebro, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län hålla före, att utkastets

förslag skulle alltför mycket beskära länsstyrelsernas möjlighet att vägra

tillstånd, samt hemställa, att länsstyrelsernas diskretionära prövningsrätt måtte

bibehållas. Samma ståndpunkt intages av åtskilliga magistrater. Länsstyrelserna

i Blekinge, Malmöhus och Örebro län anse ortens behov av handeln i fråga

böra vara avgörande. Anses kringföringshandeln böra bestå, förorda även länsstyrelserna

i Jönköpings och Kalmar län fri prövningsrätt för länsstyrelserna.

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Gotlands, Kristianstads, Hallands,

Västmanlands och Västernorrlands län synas förorda utkastets förslag.

Av handelskamrarna anse Smålands och Blekinge handelskammare samt handelskammaren

i Gävle den äldre formen av kringföringshandel icke vara önskvärd.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare, Gotlands handelskammare,

Skånes handelskammare, handelskammaren i Karlstad samt Norrbot
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr hl.

43

tens och Västerbottens läns handelskammare göra gällande, att länsstyrelserna

borde tillerkännas diskretionär prövningsrätt. Sistnämnda tre handelskamrer

anse hänsyn böra tagas till ortens behov av handeln i fråga. Övriga handelskammare

synas ej hava någon principiell erinran mot utkastets förslag.

Sveriges köpmannaförbund anser knngfönngshandeln numera sakna berättigande

och framhåller, att det vore av ytterlig vikt, att, örn kringföringsliandel

alltjämt skulle få förekomma, länsstyrelsernas diskretionära prövningsrätt

bibehölles obeskuren. Kooperativa förbundet synes i huvudsak godtaga

utkastets ståndpunkt. Sveriges organiserade gårdfarihandlande anse, att anmälan

örn tillämnad kringföringshandel borde göras, men att rätten till dylik

handel i princip borde vara helt fri.

För det närmare innehållet i yttrandena torde jag få lämna följande sammanfattning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län förklarar sig vara av den meningen, att

kringföringshandeln — alldeles oavsett konkurrenssynpunkter — numera vöre

övervägande till skada för allmänheten. Länsstyrelsen hade därför vantat att

denna art av handel skulle i förslaget mera ställts på avskrivning än sorn skett.

Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar den uppfattningen, att^knngiöringshandeln

med nutidens utvecklade kommunikationer icke fyllde något egentligt

behov men väl vore förbunden med åtskilliga olägenheter för allmänheten. Visserligen

skulle enligt förslaget en ansökning få avslås, örn verksamheten kunde

förväntas medföra olägenhet för allmänheten, men länsstyrelsen hade tor sin

del svårt att förstå, att en kringföringshandel, som idkades av en i och tor

sig lämplig person, skulle kunna medföra, annan olägenhet för allmänheten an

den, som vore förbunden med ali kringföringshandel. Örn därför förslaget i nu

nämnda hänseende godkändes, kunde länsstyrelsen icke längre fullfölja sin strävan

att hålla antalet gårdfarihandlande i länet nere och därigenom sa småningom

få till stånd en avveckling av hela denna, numera tämligen betydelselösa

handelsrörelse. Länsstyrelsen i Jönköpings län finner det anmärkningsvärt,

att kringföringshandeln fortfarande vore avsedd att legaliseras. Denna

form av varuförmedling syntes tillhöra en svunnen tid. Med vara dagars bekväma

kommunikationer torde kringföringshandeln från allmänhetens synpunkt

vara obehövlig. Äv erfarenheten fran länet att döma syntes kringföringshandeln

icke hava annan betydelse än såsom ett substitut för fattigvård. Denna

form av handel syntes därför, åtminstone successivt, böra avskrivas._ Bibehölles

den, borde också länsstyrelserna bibehållas vid sin nuvarande diskretionära

prövningsrätt. Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar som sin uppfattning, att

kringföringshandeln numera vore för allmänheten obehövlig. Den ° omfattning,

i vilken ambulerande handel inom länet bedrivits och det sätt varpå dylik handel

ofta ägde rum, haele icke föranlett länsstyrelsen att frångå sin tidigare uttalade

mening, att förbud borde stadgas för dylik handel. Länsstyrelsen i Alvsborgs

lån finner en ny lagstiftning böra legalisera senare årens praxis och med

viss övergångstid bringa den legala kringföringshandeln att upphöra. Försvunne

den legala kringföringshandeln underlättades efterhallandet av den illegala.

Lagförslagets upphovsmän hade ur näringsfrihetens synpunkt varit angelägna

att. förebygga, att gårdfarihandeln undertrycktes till förmån för den fasta handelns

intressen. Inskränkningar i näringsfriheten borde endast få ske i den

köpande allmänhetens intresse. Även med fullt godkännande av denna ståndpunkt

komme man dock enligt länsstyrelsens mening till den slutsats, att gardfarihandeln

icke borde tillåtas. Den fasta handeln vore numera så utbredd och

kommunikationerna så förbättrade, att för allmänhetens del en fortsatt kring
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 4l.

föringshandel vöre överflödig. Allmänhetens behov tillgodosåges bäst av den

fasta handeln, vars varor oell priser vore föremål för fortlöpande kontroll från

allmänhetens sida. _ Genom den lätta förbindelsen med andra orter kunde den

lokala handlanden icke — i varje fall icke isolerad — monopolistiskt utnyttja

sm ställning. Den verkliga faran för allmänhetens uppskörtning komme numera

från köpmännens sammanslutningar, vilka liksom andra sammanslutningar

kunde missbruka en tillkämpad maktställning. Att emellertid söka motverka

möjliga maktmissbruk från minuthandlarkårens sida genom att släppa

''-A knngiönngshandel med svårkontrollerbara eller okontrollerbara varor och

affärsmetoder vore enligt länsstyrelsens förmenande mycket litet tilltalande

hammanslutningssträvanden vöre för övrigt ej heller främmande för kringföringshandeln.

Behövde materiella ändringar företagas i näringslagstiftninren

sadan den nu tillämpades, borde detta ske genom ökat stöd åt den fasta handeln

_i förhållande till den rörliga och icke tvärtom. De minskade svårigheterna

att vinna tillträde till gardfanhandlarkåren måste betraktas som ett stöd åt den

rörliga handeln Lagstiftningen rörde sig således påtagligt i en riktning, som

enligt länsstyrelsens mening icke vore till allmänhetens gagn. Visserligen medfå''7®

utkastet rätt för länsstyrelsen att avslå ansökan i händelse verksamheten

kunde vankas medföra olägenhet för allmänheten. Med länsstyrelsens ovan angivna

uppfattning om gårdfarihandel syntes länsstyrelsen sålunda kunna

fortsätta sm praxis att nästan undantagslöst avslå alla nya ansökningar örn

gardi annan del, men huruvida en sådan lagtillämpning vid överklagande skulle

sta sig i högre instans torde vara tvivelaktigt. I så fall vore emellertid

paragrafens ovnga bestämmelser överflödiga. Länsstyrelsen i Skaraborgs län

iorkiarar sig vilja bestämt avstyrka kringföringshandelns bibehållande, även

om lordringarna för tillstånds erhållande skulle skärpas. Med nutidens utvecklade

kommunikationer på landsbygden samt rikligen förekommande marknader

och torgdagar kunde något behov av kringföringshandel knappast anses före!gga,

i varje lall ej inom Skaraborgs län. Länsstyrelsen i Kopparbergs län

or lärår sig vara mer än tveksam örn behövligheten av de föreslagna bestämmelserna.

Da vissa varor finge kringföras till salu utan tillstånd, syntes

ifrågavarande bestämmelser icke täcka något verkligt behov utan mer vara

att betrakta som en konservering av förr i tiden måhända gagneliga former

av handelsverksamhet, som dock med kommunikationsväsendets utveckling

Ä +U7ara/?-''0 ^kre^ng och specialisering av butikshandeln knappast hade

något berättigande. Magistraten i Linköping anser, att åtminstone i största,

delen av landet kringföringshandeln torde vara fullkomligt onödig och närmast

förefalla som en kvarleva fran tider, som nu vore längesedan gångna. Verksamheten

torde som regel medföra olägenhet för allmänheten. Det kunde visserligen

sagås, att den finge skylla sig själv, som sig ej föresåge, men på grund av

v n ng f o ringsh and elus natur och beskaffenheten av de befolkningslager, som utgjorde

gardfanhandlarnas publik måste det vara av allmänt intresse, att denna

handel sa mycket som möjligt inskränktes. På senare tider hade tack vare automobilismen

i förening med avbetalnmgsförsäljningsverksamheten uppkommit

en ny form av gårdfarihandel som dock endast i det yttre skilde sig från äldre

Sf - scllackerhandeL denna nya sorts kringföringshandel skedde så att

saga i en snyggare yttre form, borde enligt magistratens mening ej föranleda

till något omhuldande fran statsmakternas sida, utan kringföringshandel vore

rinÄThan,del> 1 V1?6n f°r den än aPPeaka™c!e sig. °Den fada kringfö

medel d.e™a ”V™ b?rde v?r-a tillåten- ™re handel med vissa livstid

ellman W* b?rde särskilda och stränga föreskrifter meddelas

Z! allfa“het?ns skydd i hygieniskt avseende. Magistraten i Ulricehamn anS

’ att a11 kringf önngshandel vore ett oting, och att dylik handel icke borde i

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Jtl.

45

någon form tolereras. Med nutidens kommunikationer kunde allmänhetens behov

av varor mycket väl tillfredsställas av den fasta handeln. Så länge det

funnes en laglig form av kringföringshandel, bleve det omöjligt att hålla kontroll

på den olagliga kringföringshandeln, vilken på senare tider avsevärt tilltagit.

Allmänheten kunde icke göra någon skillnad mellan den lagliga och

olagliga kringföringshandeln, och användandet av motorfordon omöjliggjorde

oftast polismyndighetens ingripande. Magistraten i Trålleborg säger sig ej

kunna finna, att kringföringshandeln fyllde något allmänt behov, men väl att

den medförde mångahanda olägenheter. Sådan handel borde ej tillåtas i andra

fall, än då sökanden på grund av ömmande skäl hade särskilda svårigheter att

skaffa sig utkomst.

Länsstyrelsen i Stochholms län framhåller, att något behov av kringföringshandel

i dess äldre former numera icke förefunnes inom länet, men att under

senare tid uppkommit en ny form av ambulerande handel, som bestode däri, att

större industri- och handelsföretag utsände agenter, som i automobil medförde

de saluhållna varorna, samt anför: ''Mot denna senare form av försäljning synes

i huvudsak ingen berättigad invändning kunna göras. Tvärtom torde densamma.

vara till fördel för konsumenterna utan att samtidigt medföra olägenheter

såsom den äldre gårdfarihandeln. Genom de nu föreslagna bestämmelserna

är avsett att reglera båda ovan angivna slag av ambulerande försäljning.

Vid avfattningen av bestämmelserna synes huvudsakligast den

synpunkten hava fått göra sig gällande, att hinder i möjligaste man

icke skall läggas för förberörda mera moderna form av ambulerande försäljning.

Bestämmelserna torde nämligen enligt länsstyrelsens åsikt få

tolkas så, att, därest de angivna villkoren äro uppfyllda, vederbörande

länsstyrelse allenast har att bevilja begärt tillstånd och icke äger avslå

ansökan därom. Vid denna innebörd av bestämmelserna har emellertid icke

hänsyn tagits till den synpunkt, som länsstyrelsen här ovan framhållit och

som även kommerskollegium synes gilla, nämligen att den egentliga gårdfarihandel

bör så långt ske kan hållas tillbaka. Den diskretionära prövningsrätt,

som länsstyrelserna enligt nu gällande bestämmelser hava och som medfört, att

gårdfarihandel kunnat hållas inom lämpliga gränser, skulle i huvudsak försvinna,

och länsstyrelserna bliva nödsakade att bevilja tillstånd till sådan handel,

så snart föreskrivna, villkor uppfyllas. Att detta måste innebära en försämring

av nuvarande förhållanden finner länsstyrelsen uppenbart. Länsstyrelsen

kan därför för sin del icke godtaga de föreslagna bestämmelserna. Därest

gemensamma bestämmelser skola ifrågakomma beträffande båda slagen av ambulerande

försäljning, böra de avfattas så, att länsstyrelsens diskretionära

prövningsrätt enligt nu gällande bestämmelser bibehålies. Att några olägenheter

härav skulle uppkomma, torde icke vara att befara, då sådana hittills icke

försports. Anses detta däremot icke lämpligt, med hänsyn till att den moderna

formen av ambulerande försäljning bör mera frigöras, böra särskilda bestämmelser

beträffande densamma meddelas. Det synes länsstyrelsen, som om en

sådan utväg vore den lämpligaste.’ Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

anser, att någon anledning knappast funnes att bibehålla den egentliga gårdfarihandeln.

På senare tiden hade emellertid större industri- och handelsföretag

alltmer börjat bedriva försäljning genom agenter. I allmänhet torde företagen

sakna tillstånd till den av dem sålunda utövade kringföringsförsäljningen, ehuru

den ur legislativ synpunkt icke skilde sig från gårdfarihandel i näringsfrihetsförordningens

mening. Det torde icke kunna ifrågasättas att hindra denna nya

försäljningsform, men det vore å andra sidan nödvändigt att underkasta den kontroll.

Då länsstyrelsen delade kommerskollegii uppfattning, att någon gränslinje

svårligen kunde uppdragas mellan gårdfarihandel i äldre bemärkelse och denna

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

mera moderna forin av försäljningsverksamhet, syntes icke annat återstå Lin att

låta dessa båda försäljningsformer kvarstå, därvid nian borde tillse, att kontrollen

bleve så effektiv som möjligt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att utkastets förslag i förevarande

paragraf skulle medföra, att utvecklingen komrne att gå i motsatt riktning mot

hittills. Orsaken till den stora återhållsamheten i fråga örn beviljande av tillstånd

till kringföringshandel vore, att handelslivet på landsbygden alltmer utvecklats.

Handelsbodar funnes överallt i sådan mängd, att lantbefolkningen

kunde på boningsorten bekvämt verkställa sina inköp av förnödenheter. Enligt

förslaget skulle tillståndsmyndigheterna icke hava att taga hänsyn till,

huruvida behov av den sökta näringen förefunnes eller icke, utan blott till sökandens

personliga förhållanden och till den omständigheten, huruvida verksamheten

kunde väntas medföra olägenhet för allmänheten. Vid denna tolkning

av bestämmelserna utginge länsstyrelsen från att uttrycket olägenhet för

allmänheten avsåge att angiva en direkt olägenhet och icke den mera allmänna

olägenhet, som bestode däri, att allmänheten kunde bliva lidande genom

den tillbakagång den fasta handeln kunde underkastas, om kringföring-shalideby

Hnge fritt utbreda sig. Att i varje särskilt fall avgöra, när beviljande

av tillstånd till kringföringshandel i angivna mening kunde bliva till olägenhet

för allmänheten, skulle helt visst bliva förenat med betydande svårigheter.

Men. bortsett härifrån funnes enligt länsstyrelsens förmenande icke någon anledning

att,, såsom komme att ske med den föreslagna bestämmelsen, leda utvecklingen

in på en ny väg. Med kringföringshandel vore så många avigsidor

förbundna, att det Hnge anses berättigat att kringskära densamma. Ett

dylikt avsteg från näiingsfrihetsprincipen kunde icke anses vara av samma

art, som den inskränkning, vilken skulle bliva en följd av kravet på bokföringskunskap.

.. I det ena fallet bleve nämligen fråga örn att utesluta en del

medborgare från förvärvsmöjligheter, som stöde andra till buds, men i det

andra fallet bleve alla ställda i samma situation, nämligen den att erhålla tillstånd

överhuvud taget endast, då verksamheten vore behövlig. En dylik begränsning

av kringföringshandeln vore påkallad av skilda hänsyn. Tidigare

hade anmärkts, att allmänheten i stort sett kunde bliva lidande, örn den fasta

handeln ginge tillbaka. Men vidare kunde ej frånkommas, att allmänheten

ofta bleve utsatt för att erhålla underhaltiga varor från gårdfarihandlarna.

en olägenhet, som bleve så mycket större som rättelse, när sådan eljest kunde

ifrågakomma, bleve svår att vinna från den ambulerande handelsmannen. Skulle

kringföringshandeln, därest den släpptes fri i den omfattning, som skulle bliva

fallet örn lagförslaget i denna del godkändes, taga den formen, att handelsmännen

med användning av automobil före kring på landsbygden och utbjöde

varorna, komme helt visst allmänheten att finna denna handel ganska besvärande,

varjämte en del onödiga inköp skulle föranledas därav. Länsstyrelsen

ansage således, att giltiga skäl talade för en begränsning av kringföringshandeln,

och förmenade, att det borde ankomma på tillståndsmyndigheten att

var för sitt område pröva, huruvida och i vad män kringföringshandel borde

medgiva,s. Såsom direktiv för denna prövning syntes böra gälla, att tillstånd

icke borde meddelas, med mindre sådant funnes påkallat med hänsyn till allmänhetens

intresse av att under tillfredsställande förhållanden äga tillfälle till

inköp av förnödenheter. Länsstyrelserna i Blekinge och i Örebro län framhålla,

att tillstånd borde få vägras, då handeln med hänsyn till ortens förhålla1111®11

kunde anses för allmänheten obehövlig. Länsstyrelsen i Gävleborgs

Lin förklarar sig för sin del icke kunna finna, att utkastets förslag skulle henova

föranleda ett avvikande från länsstyrelsernas nuvarande restriktiva praxis

men da tvekan härom syntes råda, vore det angeläget att paragrafen förtvdiigades.

Länsstyrelsen i Västerbottens län yfkar, att då kringföringshandelns

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4l.

47

ordnande vöre ett mycket ömtåligt spörsmål oell erfarenheten visat, att en

diskretionär prövning i många fall vore behövlig för att förebygga osund utveckling

av förhållandena, sådan prövningsrätt måtte inrymmas i lagen. Länsstyrelsen

i Norrbottens län uttalar, att de i utkastet till ledning för länsstyrelsernas

prövning inryckta speciella avslagsgrunderna syntes böra utgå. De

vore icke blott onödiga, i det ändock säkerligen ingen av landets länsstyrelser

uti där angivna fall skulle meddela dylikt tillstånd, utan även och framför

allt ägnade att i viss mån försvåra fullföljandet av den restriktiva och, efter

vad det förefölle, lyckosamma politik länsstyrelserna sedan flera år tillbaka

sökt föra.

Länsstyrelsen i Västmanlands län uttalar, att tillståndstvånget visserligen

syntes böra bibehållas, men att i enlighet med grundsatsen örn handelns frihet

varken den ena eller andra formen av kringföringshandel torde böra förbjudas

eller alltför mycket kringgärdas av lagbestämmelser. Utkastets förslag

syntes bereda länsstyrelserna möjlighet att på ett tillfredsställande och

effektivt sätt vaka över att tillstånd till kringföringshandel icke meddelades

åt därför mindre lämpliga personer. Även länsstyrelsen i Västernorrlands län

giver uttryck för liknande synpunkter.

Smålands och Blekinge handelskammare framhåller, att paragrafen omfattade

såväl den gamla gårdfarihandeln som ock den handel, som bestode däri,

att varor av de fasta köpmännen kringfördes till omedelbar försäljning. Den

sistnämnda försäljningsformen hade genom motorismens oerhörda utveckling

kommit på modet, och fråga vore, huruvida icke härigenom handeln komme

att grundligt revolutioneras till sina former. Förr gick varan från fabriken

till grossören, från grossören till detaljisten och från detaljisten till konsumenten,

men motorismen syntes allt mera omlägga detta system. Den fasta handeln

bleve härigenom väsentligt tillbakaträngd. Hur denna nya utvecklingslinje

borde regleras vore tveksamt. Handelskammaren ville dock särskilt påpeka,

att genom sammanföringen i samma paragraf av gårdfarihandeln och den

större kringförir.gshandeln en öppen port lämnats för fortsättande av förstnämnda

handel. Det vore icke tillfredsställande, att problemet örn den gamla

gårdfarihandelns avskaffande icke blivit särskilt löst. Handelskammaren i

Gävle föreslår, att den äldre formen av gårdfarihandel måtte avskrivas på så

sätt, att nya rättigheter överhuvud taget icke beviljades samt äldre rättigheter

endast förnyades för inom länet bosatta personer, vilka hade sitt huvudsakliga

levebröd av sådan handel. Vid förnyelse kunde för övrigt tillämpas de regler,

som i lagutkastet föresloges. Vad däremot anginge den moderna formen av

kringföringshandel, ställde sig handelskammaren mera tveksam. Man hade å

ena sidan att beakta konsumenternas berättigade anspråk att Wiva delaktiga

i de fördelar, som nya och förbättrade kommunikationsmedel medförde, men

å andra sidan finge man se till, att icke den bofasta handeln, så länge den

vöre oumbärlig, berövades all möjlighet att existera. Ett annat svårt problem

i detta sammanhang vore möjligheten att åstadkomma en beskattningsform,

som_ läte de kommuner, vari kringföringshandeln ägt rum, få sin rättvisa andel

i den på handeln belöpande kommunalskatten. Dessa spörsmål syntes handelskammaren

böra göras till föremål för ytterligare utredning.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare framhåller, att kringföringshandeln,

sorn onekligen vore den bofasta handeln till visst avbräck, genom

förbättrade kommunikationer bleve allt mindre av behovet påkallad. Hittills

hade denna handel så reglerats, att yrkets förutvarande utövare i allmänhet bibehållits

vid sina rättigheter. En utveckling därutöver syntes icke ur någon

synpunkt önskvärd. Då länsstyrelserna alltså handhaft sin diskretionära prövningsrätt

på ett sätt, som gynnat en önskvärd och av förhållandena betingad

avveckling, syntes det handelskammaren önskvärt, att denna prövningsrätt allt
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

jämt bibehölles obeskuren. Skånes handelskammare föreslår, att det i utkastet

som skäl för avslag- angivna förhållandet, att verksamheten kunde väntas medföra

olägenhet för allmänheten, måtte ändras till att verksamheten befunnes

icke erforderlig eller eljest icke lämplig. Handelskammaren i Karlstad förklarar

sig med kännedom om de missförhållanden, som kringföringshandeln

medförde och jsom åtminstone inom kammarens distrikt icke i någon mån motsvarades

_av några fördelar, hålla på, att länsstyrelsernas nuvarande prövningsrätt

icke inskränktes. Enligt kammarens mening borde därför stadgas, att ansökan

även skulle avslås, då länsstyrelsen funne rätten för allmänheten obehövlig.

Norrbottens och Västerbottens handelskammare funne det obestridligt,

att, såsom kommerskollegium gjort gällande, den nya formen av varuförmedling

— kringföring av varulager per automobil — högst väsentligt underlättade

konsumenternas inköp av för dem behövliga varor. Att få varorna utbjudna

vid hemmets dörr vore otvivelaktigt bekvämare än att behöva avhämta

dem i den mer eller mindre avlägsna handelsboden. Ä andra sidan medförde

nog denna bekvämlighet vissa olägenheter för konsumenten. Han kanske frejdades

av säljarens svada och varornas närhet att tillköpa sig mer än han i grunden

behövde, och han hade icke den möjlighet att utbyta underhaltiga eller

felköpta varor, som han agde hos den i grannskapet bofaste köpmannen. Visserligen

vore det sant, att ett affärsföretag enligt gällande bestämmelser, mot

vilka ingen hade något att invända, hade full frihet att för senare leverans

försälja sina varor genom ombud eller per korrespondens med hjälp av en katalog,

och det kunde därför synas inkonseqvent att förhindra företaget att till

köparens bekvämlighet fullgöra leveransen omedelbart från av ombudet medfört

lager. Den skillnaden förelåge dock, att i det ena fallet täckte köparen

sitt behov genom sin rekvisition, i det andra lockades han ofta att gå utöver

behovet. ''Även örn man medgåve, att detta må vara köparens ensak, erinrade

man ^sig dock den i kommerskollegii riktlinjer angivna grundsatsen,

att ändamålet med lagstiftningen borde vara att befordra sunda förhållanden

inom handeln, och ur denna synpunkt ansåge handelskammaren önskvärt,

att länsstyrelsernas diskretionära prövningsrätt utvidgades att omfatta ej

blott den ambulerande försäljarens person utan också behovet av hans verksamhet.

Stockholms handelskammare förklarar sig anse, att möjlighet att begagna

denna försäljningsform alltjämt borde finnas. Visserligen torde väl den egentina

gårdf arihandeln genom kommunikationsmedlens utveckling få anses bliva

i viss man ställd pa avskrivning. Densamma vore dock i och för sig av fullt

lojal natur. Vad däremot beträffar den modernare formen för kringföringshandel

— saluhållande för omedelbar leverans av i automobil medförda var°r

— frurne^ handelskammaren denna art av ambulerande handel givetvis vara

ägnad att på_ ett ^smidigt sätt underlätta varuomsättningen. Mot densamma

kunde i princip några befogade invändningar knappast framställas. Att helt

ingiva denna sistnämnda försäljningsform syntes emellertid av flera skäl möta

svårigheter, bland annat på den grund att såsom kommerskollegium påpekat

någon fast gränslinje svårligen torde kunna uppdragas mellan denna och gårdfarihandel

i äldre mening, vilken alltjämt borde vara föremål för reglering.

Mot utkastets förslag hade handelskammaren därför härutinnan ingen erinran

att framställa. Att länsstyrelserna tillerkänts en viss diskretionär prövningsrätt,

syntes handelskammaren lämpligt. Bland de förutsättningar, under vilka

ansökning skall avslås, angåves nämligen, att sökanden icke vore lämpad att

utöva dylik verksamhet eller att verksamheten på annan grund kunde väntas

medföra olägenheter för allmänheten. I motiveringen hade framhållits att konkurrenssynpunkter

följaktligen icke finge utgöra skäl för avslag, utan att

hänsynen till konsumenterna därvid borde vara allena utslagsgivande. En
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4l.

49

ligt handelskammarens mening borde detta också klart utsägas i den slutliga

motivering, som komme att åtfölja en blivande lagstiftning i ämnet.

Sveriges köpmannaförbund framhåller, att enligt förbundets mening kringföringshandeln

numera med de väl utvecklade kommunikationerna och bofasta

handlande på nära nog varje liten plats i landet saknade varje existensberättigande.

Vad gårdfarihandel i äldre mening anginge, tillämpade länsstyrelserna

också i allmänhet stränga restriktioner. Såsom kommerskollegium angivit,

torde någon gränslinje mellan denna och den modernare formen för kringföringshandel.

svårligen kunna uppdragas. De av kollegium och i utkastet föreslagna

reglerande och restriktiva bestämmelser för kringföringshandeln

hälsade förbundet med tillfredsställelse, då de åtminstone i viss utsträckning

torde vara ägnade att avlägsna en del av de från allmän social synpunkt mest

framträdande olägenheter, som vore förknippade med kringföringshandeln.

Dessa goda verkningar komme emellertid enligt förbundets förmenande att

helt och hållet spolieras av en betänklig brist i förslaget, nämligen slopande av

den diskretionära prövningsrätt, som enligt nu gällande lag tillkomme länsstyrelserna

vid beviljande av gårdfarihandelsrättigheter. Bleve utkastet lag,

förelåge stora risker för att den genom länsstyrelsernas restriktiva politik

påbörjade inskränkningen av kringföringshandeln icke längre komme att fullföljas

utan att tvärtom denna form av handelsverksamhet komme att avsevärt

utvidgas. Man torde på goda grunder kunna befara, _ att varudistributionen

alltmera komme att glida över från butikshandel till kringföringshandel

och att den förra alltså ställes på avskrivning. En^ sådan utveckling vore

det väl dock icke, som eftersträvats. Förbundet ansåge för sin del, att de

starka betänkligheter gentemot gårdfarihandel, som på olika håll kommit till

uttryck, i huvudsak kunde gälla all ambulatorisk handelsverksamhet. Gentemot

lagutkastets tendens på denna punkt vill förbundet alltså inlägga sin

starkaste gensaga. Icke minst från landsbygdskommunernas synpunkt vöre

det en angelägenhet av vikt, att icke varudistributionen överginge att bliva

ambulatorisk i händerna på ett fåtal företag i de större städerna. Man hade

visserligen framhållit, att det kunde vara olämpligt att utan närmare direktiv

lägga avgörandet helt i länsstyrelsens hand, men det^ förefölle förbundet ganska

orimligt att tänka sig, att länsstyrelserna skulle låta sitt ställningstagande

påverkas av partiska hänsyn. Länsstyrelserna sutte ju inne med den bästa

kännedom örn förhållandena i sina respektive län, och det torde utan tvivel

från det allmännas synpunkt vara önskvärt, att det alltjämt får ligga i deras

skön att vägra utlämnande av kringföringshandelsrättigheter även i andra fall,

än där lagen direkt angiver orsak för dylik vägran. Några olägenheter av

denna nu ganska kraftigt utövade rätt hade icke försports, och densamma kunde

sålunda få anses hava blivit prövad och befunnen synnerligen god. Förbundet

ansåge vidare samma fordringar böra uppställas för sökanden sorn. enligt

förslaget föreskrivits för försäljarna, intyget örn frihet fran smittsam sjukdom

dock undantaget,

Kooperativa förbundet framhåller, att motorväsendets utveckling torde komma

att ge åt handeln från rörliga lager en avsevärt större betydelse än förr,

samt framhåller som sin uppfattning, att lagstiftningen ej genom uppställande

av konstlade hinder borde försvåra en naturlig utveckling. Det vore ur denna

synpunkt ägnat att väcka tillfredsställelse, att förevarande paragraf i lagutkastet

givits en avfattning, som i det hela syntes garantera behövlig rörelsefrihet

för moderna driftsformer inom varuförmedlingen. Örn meningen vore,

alt myndigheten skulle äga rätt att av andra grunder jin de i paragrafen uppgivna''

avslå ansökan, torde man för att skydda medborgarna mot administrativt

godtycke brira kräva, att sökanden tillförsäkrades rätt att besvära sig.

Sveriges organiserade gårdfarihandlande hava i ett utförligt yttrande fram
tlihang

lil* riksdagens protokoll l''Jdd. J samt. 3d huff. (A/'' -//.) 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

lagt oell motiverat sina önskemål. Elter att inledningsvis hava gjort gällande,

att angreppen mot gårdfarihandel!! företrädesvis kommit från de fasta handlandena,

framhålla de, att gårdfarihandeln ingalunda kunde anses sakna existensberättigande.

Att den fasta handeln lede visst avbräck i sin omsättning,

i den mån allmänheten gjorde sina inköp genom gårdfarihandeln, vore ingalunda

till skada för den köpande. Den fria konkurrensen vore den köpande

allmänhetens bästa stöd. Det funnes ingen, som i denna fråga hade uttalat

allmänhetens verkliga åsikt. En stor del av Sveriges befolkning hade på grund

ay avlägsna och spridda bostadsförhållanden stor nytta av gårdfarihandeln.

Visserligen hade kommunikationsmedlen förbättrats, men för personer med begränsade

inkomster, statare, torpare, mindre lägenhetsägare m. fl. representerade

dock en tåg-, bil- eller bussresa en kännbar fördyring av varan. Den,

soia ägde kapital, kunde visserligen göra uppköp i större skala på en gång och

därigenom minska omkostnaderna, men ej den, som finge sin arbetsförtjänst

utbetalad med några kronor en eller flera gånger i månaden. Påståendet om

sämre^ varor vore endast ett medvetet utnyttjande av en skenbar möjlighet.

Tillstånd till gårdfarihandel beviljades för närvarande under så stränga former,

att ovärdiga personer ej koinme i fråga. Dessutom beviljades tillståndet

praktiskt taget endast för det län, där sökanden vore bosatt. Med ett så begränsat

område komme gårdfarihandlanden att besöka sina kunder upprepade

gånger under årets lopp. Skulle han genom sina varor, sin person eller sitt

uppträdande på något sätt giva anledning till missnöje, skulle detta genast

återfalla^ honom själv. Man finge ingalunda sätta likhetstecken mellan de

legala gårdfarihandlandena och de skaror av dörrknackare, som utan hinder

från myndigheternas sida med tvålar, papper, kuvert, kängsnören och dylikt

utan tillstånd vandrade kring i landet. För att motarbeta dessa personers besvärliga

och motbjudande uppvaktning behövdes ej någon lagändring utan

endast att gällande lag tillämpades. Den moderna utvecklingen av varudistributionen

ginge mot en ökad ambulerande handel, särskilt efter motorfordonens

tillkomst. Denna tendens till ökad utveckling för gårdfarihandeln visade, att

den fyllde och kanske än mer i framtiden komme att fylla ett stort behov. Någon

som helst anledning att skärpa fordringarna för tillstånd förelåge sålunda

icke. Däremot vore det skäligt att, då en ny lag i ämnet utfärdades, klarare

bestämmelser för avslag och beviljande gåves, så att icke olika och godtyckliga

grunder tillämpades inom olika län, vilket för närvarande vore fallet och vilket

syntes kunna leda till gårdfarihandelns avskaffande trots yrkets i lag

givna skydd och erkännande. I utlåtandet påyrkas, att en var svensk medborgare

med god frejd och utan smittsam sjukdom måtte förklaras vara berättigad

att, örn ej särskild anledning till undantag föreligger, efter anmälan till

länsstyrelsen i det län, där han är mantalsskriven, idka kringföringshandel

inom hela riket. Den genom anmälan vunna behörigheten borde dessutom gälla

tillsvidare, så länge sökanden ej gjort sig skyldig till något, som anses böra

föranleda förbud för handelns bedrivande. De årliga ansökningarna vållade

endast ökat arbete för länsstyrelserna och onödiga utgifter för sökandena.

Stadsstyrelsen i Lidingö ägnar i sitt yttrande spörsmålet örn kringföringshandelns

reglering en ingående behandling. Stadsstyrelsen anför härom: ''''Anledning

synes saknas för en särskild reglering av kringföringshandeln allenast

av den grund, att den konkurrerar med den handel, som bedrives av inom orten

bofasta köpmän. Allmänhetens krav på att utan onödig omgång kunna

bekvämt inköpa erforderliga varor gör sig alltmera gällande, och det torde

vara en rationellare lösning att detta behov tillgodoses av större industri- och

handelsföretag genom utnyttjande av moderna transportmedel, även om leveransen

omedelbart fullgöres från av ombud medfört lager, än genom uppkomsten

av ett stort antal små fasta affärsföretag, som på grund av rörelsens

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr Jf],

51

ringa omslutning knappast äga förmåga vare sig att försörja sin ägare eller

i längden tillgodose konsumenternas anspråk. Inom Lidingö Ilar under de

senaste åren ett flertal dylika smärre affärsföretag etablerats på platser, där

avståndet till befintliga försäljningsställen ansetts kunna motivera en ny inköpsmöjlighet,

utan att dessa företag kunnat tillkämpa sig mer än en efemär

tillvaro. Något intresse att ytterligare hålla dylika företag örn ryggen torde

icke föreligga för lagstiftningen. Däremot ber ur social synpunkt den egentliga,

gammaldags gårdfarihandeln underkastas en noggrann reglering och

detta torde icke vara möjligt, utan att även de modernare formerna av ambulerande

handel, som icke i och för sig medföra liknande olägenheter som gårdfarihandeln

i äldre mening, underkastas vissa ordningsföreskrifter.’ Stadsstyrelsen

vänder sig härefter mot utkastets förslag att underkasta kringföringshandeln

utom och inom hemorten olika regler och att för den förra fordra

tillstånd men för den senare endast anmälan. Stadsstyrelsen hade icke kunnat

undgå att finna, att den väsentligt olika behandlingen av dessa båda former för

försäljning icke motsvarades av någon nämnvärd reell olikhet. Däremot förelåge

en väsentlig skillnad mellan sådan kringföringshandel_, som ägde rum i

anslutning till annan rörelse, å ena, och gårdfarihandeln i äldre mening, å

andra sidan. Stadsstyrelsen ifrågasatte därför att kringföringshandeln så reglerades,

att den, som dreve stadigvarande handels- eller fabriksrörelse eller

hantverk, skulle äga att utan tillstånd såväl inom som utom hemorten själv

eller genom annan till salu kringföra sådana varor, som av honom tillverkats

eller som salufördes i hans fasta handelsrörelse, medan däremot för all annan

kringföringshandel skulle erfordras tillstånd. Vid förstnämnda slag av handelsrörelse

skulle näringsidkaren endast hava att anmäla genom vem varorna

skulle försäljas, och örn denne icke vore uppenbart olämplig skulle det åligga

myndigheterna att för honom utfärda legitimationsbevis. Beträffande sådan

kringföringshandel, vartill tillstånd erfordrades, skulle likaledes försäljarna

angivas, men myndigheten borde där äga att närmare pröva dessas lämplighet.

Enligt magistraten i Alingsås borde fabrikanter och handelsidkare efter tillstånd

få själva eller genom andra kringföra sina tillverkningar. Dessutom

borde vissa livsförnödenheter och andra varuslag fa fritt kringföras. All

annan kringföringshandel borde förbjudas.

I sitt utlåtande den 6 juni 1931 förklarade sig kommerskollegium ej kunna

finna de uttalade farhågorna, att länsstyrelsernas fria prövningsrätt i fråga

om beviljande av tillstånd till kringföringshandel skulle i utkastet hava blivit

alltför kringskuren, vara befogade. Visserligen vore i paragrafen vissa fall

angivna, då ansökan skulle avslås, nämligen då anledning funnes att antaga,

att kringföringshandeln skulle komma att utgöra förevändning för tiggeri

eller lösdriveri eller då sökanden eljest icke vöre lämpad att utöva tl,\ lik verksamhet

eller denna på annan grund kunde väntas medföra olägenhet för allmänheten.

Men därmed vore ej sagt, att ansökningen i alla andra fall skulle

beviljas. I paragrafens sista stycke hänvisades länsstyrelsen att vid ärendets

avgörande pröva ''förekommande omständigheter’. Då emellertid en dylik allmän

föreskrift kunde komma att av olika länsstyrelser tillämpas på mycket

skiljaktigt sätt, torde det för vinnande av önskvärd enhetlighet måhända vara

lämpligt, att Kungl. Majit i cirkulär till länsstyrelserna fastställde vissa närmare

direktiv för prövningen.

Kringföringshandelns nuvarande omfattning framgår av en inom departe-Ytterligare

mentet med ledning av frun länsstyrelserna inhämtade uppgifter upprättad

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Majlis proposition nr hl.

tabell, vilken torde få som bilaga fogas vid protokollet (bil. D). Tabellen utvisar,

att antalet årligen beviljade gårdfarihandelsrättigheter under tiden 1928—1980

utgjorde resp. 1,231, 1,185 och 1,148. Till jämförelse må nämnas, att motsvarande

siffror för åren 1922—1925 utgjorde 1,794, 1,638, 1,545 och 1,464.

Av de under åren 1928—1930 beviljade rättigheterna kommo resp. 90, 86 och

85 på fasta handlande och andra firmainnehavare. De anförda siffrorna utvisa,

att antalet kringföringshandlare befinner sig i ett regelbundet och snabbt avtagande.

Orsaken härtill är givetvis att söka i länsstyrelsernas restriktiva

politik vid ansökningarnas prövning. Enligt från länsstyrelserna inhämtade

uppgifter tillämpa de samliga numera den praxis, att tillstånd till kringföringshandel

endast meddelas förutvarande tillståndsinnehavare. Härutöver

hava dock en del länsstyrelser undantagsvis beviljat nya tillstånd vid särskilt

ömmande omständigheter, då andra förvärvsmöjligheter icke stått sökanden till

buds. Som exempel på dylika omständigheter hava angivits, att sökanden genom

kroppsligt lyte eller icke smittsam sjukdom är oförmögen att genom

kroppsarbete försörja sig. Länsstyrelsen i Västerbottens län har meddelat

nya tillstånd undantagsvis, då särskilt ömmande omständigheter i fråga örn

försörjningsplikt förelegat och sökanden icke ansetts böra falla fattigvården

till last. Länsstyrelsen i Norrbottens län har meddelat nya tillstånd endast

såsom en hjälp till självhjälp åt personer, som styrkt sig till följd av lyte

eller sjukdom vara oförmögna att på annat sätt draga försorg örn sig och de

sina. Länsstyrelsen i Blekinge län fordrar såväl för nya som för förnyelse

av äldre tillstånd, att sökanden till följd av lyte saknar andra förvärvsmöjligheter.

Brån och med år 1930 tillämpar länsstyrelsen i Värmlands län såväl

i fråga örn nya tillstånd som vid förnyelser den principen, att ansökan beviljas

endast undantagsvis, då ömmande omständigheter eller andra särskilda

skäl synts föreligga.

Inom

hemorten.

Gällande

rätt.

Kommers
kollegium
1928.

Kringföringshandeln inom hemorten är enligt gällande rätt, som förut nämnts,

helt fri. I näringsfrihetsförordningen omnämnes sådan handel icke i vidare

mån än att i § 9 mom. 4 den, som anmält sig till handels idkande, förklaras berättigad

att utan tillstånd driva gårdfarihandel å ort, där på grund av dylik

anmälan kontor av stadigvarande beskaffenhet inrättats.

Mot ifrågavarande försäljningsverksamhet hava åtskilliga anmärkningar

framkommit, varvid gjorts gällande, att verksamheten borde förbjudas eller

underkastas tillstånds- eller anmälningstvång.

Under framhållande av att kringföring av varor till försäljning inom den

ort, där handlanden vore bosatt, för närvarande vore helt okontrollerad, anförde

kommerskollegium härom i principutlåtandet följande: ’Det torde vara obe
stridligt,

att dylik försäljningsverksamhet, som under senare år avsevärt tilltagit,

till icke ringa grad utgör ett maskerat bettleri. På grund härav är det

ur social synpunkt ett angeläget önskemål att i möjligaste mån begränsa denna

ambulerande handel eller åtminstone att få till stånd en bättre kontroll över

densamma. Men det kan icke heller förnekas, att platsförsäljning av här avsett

slag i tilltagande omfattning utövas av många aktningsvärda personer,

vilka såsom ombud för vederhäftiga firmor på detta sätt kunna bereda sig ett

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hl. 53

nödtorftigt uppehälle. Beträffande vissa varuslag, som föras i marknaden av

olika företag under skarp inbördes konkurrens, kan det i själva verket sägas ha

blivit ett viktigt medel för avsättningens ytterligare ökning att genom ombud

uppsöka kunderna i deras hem och efter demonstration av varan få densamma

avyttrad. Av nu anförda skäl håller kollegium visserligen före, att dylik

kringföringshandel bör underkastas rättslig reglering, men att man därvid hör

åtminstone till en början gå fram med en viss varsamhet. Enligt kollegii mening

skulle det knappast stå i överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet

att utfärda förbud mot sådan ambulerande handel, som här är i fråga,

eller att underkasta densamma ett allmänt tillståndstvång av den innebörd, som

här ovan föreslagits för kringföringshandeln i övrigt. Som en första åtgärd

anser kollegium lämpligt, att föreskriva anmälningsplikt, varigenom bättre

möjlighet skulle yppa sig för polismyndigheten att hålla kontroll över verksamheten

ifråga. I övrigt torde böra föreskrivas, att anmälan skall göras hos

lokal polismyndighet, att tillståndsbevis skall utfärdas i anledning av gjord

anmälan, att verksamheten icke må påbörjas förrän dylikt bevis erhållits, att

anmälan icke må mottagas och bevis alitsa vägras, da det finnes uppenbart, att

försäljningsverksamheten är avsedd att utgöra ett maskerat bettleri eller lösdriveri,

att tillståndsbevis, vilket bör vara strängt personligt och förses med

innehavarens fotografi, skall vid försäljningen medföras och pa anfordran

företes samt att ny anmälan skall göras för varje kalenderår. För tillståndsbevis

bör erläggas allenast en mindre lösenavgift. X övrigt torde de för kringföringshandeln

i allmänhet avsedda bestämmelserna kunna Wiva tillämpliga

jämväl för nu ifrågavarande platsförsäljning.’

I det preliminära utkastet följdes i väsentliga delar de av kommerskollegium

uppdragna riktlinjerna. Däri föreslogs salunda, att den, som inom

ort, där han vore bosatt eller där han dreve stadigvarande handelsrörelse, ville

själv eller genom annan till salu kringföra varor annorledes än å marknad,

skulle därom göra anmälan till polismyndigheten. Därvid skulle tillika

uppgivas, genom vem varorna skulle försäljas, och försäljarnas fotografi inlämnas.

Örn anmälan hade polismyndigheten att utfärda bevis, däri försäljarnas

namn och fotografi skulle intagas och den med anmälan avsedda tiden, som

endast finge omfatta kalenderår eller del därav, skulle angivas. Att bevis skulle

vägras, då verksamheten kunde förväntas utgöra maskerat bettleri eller lösdriveri,

ansågs icke böra särskilt framhallas. I stället upptogs ett mera allmänt

stadgande, att ''sorn försäljare icke finge godtagas den, som uppenbarligen vore

därtill olämplig. I syfte att i någon mån inskränka den s. k. dörrknackarhandeln

föreslogs, att i stad kringföringshandel inomhus icke finge äga rum med

mindre polismyndigheten därtill lämnat tillstånd.

I flera av de inkomna yttrandena hava erinringar framställts mot de i utkastet

upptagna bestämmelserna till reglering av kringföringshandeln i hemorten.

I några yttranden har den ansetts böra helt förbjudas, i andra har

gjorts gällande, att även dylik handel borde vara underkastad tillståndstvång

efter väsentligen samma regler som kringföringshandel utom hemorten. Dessutom

hava en del anmärkningar framställts mot utkastets detaljer.

U tkastet.

Yttrandena.

opaginerad Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län och handelskammaren i Karlstad liksom

vissa, magistrater och stadsstyrelser uttala sig för att kriiigfönngshandeln i

hemorten måtte helt förbjudas. Länsstyrelsen i Uppsala län anser bestämmelserna

hava erhållit en sådan avfattning, att de knappast skulle giva polismyndigheten

tillräckligt stöd i en önskvärd strävan att stävja mindervärdig kringföringshandel.

Då det ur allmän synpunkt måste anses vara ett viktigt önskemal

att i lagstiftningsväg rada bot mot de missförhållanden, som uppenbarligen

vidlådde den amhulatoriska handeln, sadan den för närvarande becireves,

ville länsstyrelsen ifrågasätta, att steget toges fullt ut och att samma bestämmelse,

som föreslagits för kringföringshandel utom hemorten, bleve gällande

för all dylik handel. Så mycket större fog förelåge för en dylik åtgärd,

som med hänsyn till nutida samfärdsmedel inskränkningen till bosättningsorten

icke tillnärmelsevis hade samma praktiska betydelse som förut. Länsstyrelsen

i Södermanlands län anser likaledes, att all kringföringshandel borde behandlas

i huvudsak lika. Enligt länsstyrelsen i Örebro län borde bestämmelserna skärpas,

så att de lämnade möjlighet för polismyndigheten att avgöra förekommande

ansökningar med hänsyn till behovet av den avsedda handeln. ''Dörrknackarhandeln

i städerna och övriga större samhällen innefattade en sådan plåga,

att densamma regelmässigt medförde olägenhet för allmänheten.

Överståthållarämbetet åberopar ett av polismästaren i Stockholm avgivet

yttrande, däri beträffande utkastets olika reglering av kringföringshandeln

inom och utom hemorten anföres: Denna olika konstruktion av rätten att driva

kringföringshandeln synes beträffande stadssamhällen, som omedelbart gränsa

till utom staden belägna förstadssamhällen, vara mindre tillfredsställande.

Man kan med skäl fråga sig, varför strängare bestämmelser skola gälla för

den idkare av kringföringshandel i staden, som bor i förstaden, än för den, som

bor i det omedelbart intill belägna stadssamhället. Den kringföringshandel,

sorn bedrives i Stockholm, har ur flera synpunkter visat sig vara av sådan allvarlig

olägenhet, att skäl finnas föreskriva samma stränga bestämmelser för

den i staden boende kringföringshandlaren, som för den inom staden kringföringshandel

bedrivande, men exempelvis i Solna socken bosatte näringsidkaren.

’ Härtill konime att den konstruktion av förfarandet, som valts, nämligen

anmälan nied möjlighet för polismyndigheten att vägra utfärda bevis

örn anmälans ingivande, syntes vara ganska likartad med ett tillståndsförfarande.

En vägran att utfärda bevis om anmälans ingivande torde i sak betyda

detsamma som ett avslag å sökt tillstånd. Det kunde'' därför ifrågasättas,

huruvida det icke vore lämpligare att jämväl för nu åsyftad rörelse

fordra tillståndsbevis. Magistraterna i Eskilstuna, Linköping, Halmstad,

Karlskrona och Ulricehamn anse, att för denna handel, som vore väl förtjänt

av skärpt kontroll, fordran på tillstånd av ortens polismyndighet borde

uppställas. Magistraten i Karlskrona finner det ligga i öppen dag, att just beträffande

kringföringshandel i hemorten en diskretionär prövningsrätt för vederbörande

myndighet vore alldeles särskilt påkallad. Jämväl magistraten i

Ulricehamn anser det vara av behovet påkallat, att polismyndigheten finge pröva

såväl sökandens personliga kvalifikationer som behovet av saluförandet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

55

Sveriges köpmannaförbund uttalar, att en rättslig reglering av denna för

närvarande helt okontrollerade handelsverksamhet vore av behovet synnerligen

påkallad, varför förbundet hälsade de första ansatserna i denna riktning med

stor tillfredsställelse. Det vore dock synnerligen angeläget att även i fråga

om dessa kringföringshandlande samma kvalifikationsfordringar uppställdes,

som i kommerskollegii principutlåtande föreslagits i fråga örn kringföringshandel

utom hemorten, såsom bevis om erlagda utskylder, intyg om frihet från

smittsam sjukdom o. s. v.

Kooperativa förbundet åberopar vad förbundet anfört örn kringföringshandeln

i allmänhet och förklarar sig bestämt motsätta sig det intrång i ett affärsföretags

rörelsefrihet, som skulle följa av förslaget i denna del. Förslaget innefattade

ej blott skyldighet för en handelsidkare att lämna uppgift om vem

han ämnade anlita som försäljare utan berättigade även myndigheterna att på

grunder, som icke angivits, vägra godtaga den försäljare, som handelsidkaren

anställt eller ämnade anställa. Att på detta sätt ställa vissa grenar av ett affärsföretags

verksamhet under poliskontroll funne förbundet mycket anmärkningsvärt.

Tvånget att anmäla försäljare vore dessutom hinderligt, då handelsidkaren

av olika anledningar kunde bliva tvingad att vidtaga tillfälliga

dispositioner. Förbundet ville fästa uppmärksamheten på, att sådan krmgföringshandel,

varom här vore fråga, praktiserades i ganska stor utsträckning

och sedan flera årtionden inginge som reguljär gren av vissa affärsföretags rörelse.

Brödförsäljningen i Skåne och även i andra delar av syd-Sverige skedde

sålunda icke endast från butiker utan även från vagnar. Såväl enskilda bagerifirmor

som de av konsumentföreningarna upprättade bageriföreningarna körde

regelbundet ut bröd och försålde detta direkt till hushållen. Någon olägenhet

härav hade veterligen icke förmärkts. Förbundet ansåge därför bestämmelsen

örn anmälan av försäljare böra helt utgå ur förslaget liksom också

föreskriften örn tillstånd för kringföringshandel inomhus i stad.

Magistraten i Örebro vänder sig likaledes mot utkastets förslag, att kringföringshandel

inomhus skulle kräva polismyndighetens tillstånd. Om en viss

kontroll över kringföringshandeln inom hemorten ansåges böra införas, gåve

dock utkastets bestämmelser alltför stor maktbefogenhet åt polismyndigheten,

och någon garanti för enhetliga principer pa olika platser funnes icke. Även

länsstyrelsen i Örebro län påtalar, att inga bestämmelser upptagits till vägledning

för polismyndighetens prövning, huruvida tillstånd till kringföringshandel

inomhus skulle beviljas eller ej. Detta vore dock minst lika mycket

betingat beträffande sådan handel som vid kringföringshandel utom hemorten.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser likaledes som en brist, att några direktiv

för länsstyrelsernas prövning ej lämnats. Denna brist framträdde så

mycket mera, som det för polismyndigheten bleve fråga icke örn sökandens

lämplighet utan örn andra hänsyn, vilka, ej närmare bestämda, kunde bliva

av särdeles skiftande slag. I förslaget gjordes åtskillnad mellan stad och

land så till vida, att medan på landet endast anmälan erfordrades, i stad

särskilt tillstånd krävdes, så snart det vore fråga örn inomhushandel. Salu
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr Jfl.

förande inomhus utgjorde dock den väsentligaste delen av ifrågavarande handel.

Länsstyrelsen vore för sin del icke övertygad om det lämpliga i att. göra

en dylik skillnad. Det funnes pa landsbygden samhällen, håde köpingar och

andra, vilka vore jämförliga med städer såväl vad folkmängd som andra förförhållanden

anginge, och rörande vilka det följaktligen icke funnes någon anledning

att giva andra föreskrifter än dem, som skulle gälla för städer.

Smålands och Blekinge handelskammare samt magistraten i Falun föreslår

förbud mot kringföringshandel inomhus. Malmö köpmannaförening ställer sig

tveksam, under framhållande av att dylik handel skulle kunna uppamma nya,

mindre sunda former för konkurrens köpmän emellan.

Länsstyrelsen i (gotlands län anser vanskligt att skilja mellan försäljning

inom- och utomhus. Bestämmelsen örn tillstånd för inomhusförsäljning torde

helt kunna utgå, da föreskriften att såsom försäljare icke finge godtagas den,

som uppenbarligen vore därtill olämplig, syntes innebära tillräcklig garanti

mot olämplig ''dörrknackarhandel’.

Sveriges organiserade gårdfarihandlare anse likaledes tillståndstvånget för

inomhusförsäljning böra utgå. Bestämmelsen bomme att i många fall ej

efterlevas.

Stadsstyrelsen i Lidingö uttalar, att även i fråga örn de i förevarande paragraf

föreslagna bestämmelserna torde gälla detsamma som av stadsstyrelsen

förut anmärkts beträffande kringföringshandeln i allmänhet, nämligen att

mycket närstående företeelser reglerades olika, medan verksamheter av helt

olika karaktär behandlades enhetligt. Därest, såsom stadsstyrelsen ifrågasatt,

tillstånd erfordrades för all kringföringshandel, som icke ingmge som ett led

i annan näringsverksamhet, skulle detta i och för sig inskränka ’dörrknackarhandeln

, vilken i samband därmed skulle kunna ytterligare regleras genom

av tillståndsmyndigheten utfärdade särskilda ordningsföreskrifter, varigenom

särskilt gårdfarihandeln inom städer och andra tättbebyggda samhällen, där

något behov av dylik handel knappast förelåge, kunde ytterligare begränsas.

Magistraten i Linköping anser det böra i lagen uttryckligen utsägas, att,

därest för viss ort beträffande livsmedel eller andra varor förbud mot försäljning

genom kringföring stadgats, dessa bestämmelser skola gälla trots näringslagens

bestämmelser i övrigt.

_ Stockholms handelskammare framhåller, att enligt 2 § i ordningsstadgan för

rikets städer för försäljning å gator och allmänna platser under vissa förutsättningar

fordrades tillstånd av magistraten, bl. a. örn det kunde göras gällande,

att den på stället framgående rörelsen därigenom hindrades eller uppehölles.

Det ville därför synas, som örn det nu föreslagna förbudet mot ’dörrknackarhandel’

i förening med berörda bestämmelser i ordningsstadgan i realiteten

skulle medföra mycket begränsade möjligheter för bedrivande av kringföringshandel

åtminstone i större städer.

Slutligen papekar polismästaren i Stockholm, att en försäljare för att undgå

tillståndstvånget endast behövde utbyta kängsnören mot blommor, som enligt

utkastet skulle få fritt försäljas.

I flera yttranden har hemställts, att den ifrågasätta bestämmelsen örn sär
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr hl.

57

skilt tillstånd för bedrivande i stad av kringföringshandel inomhus måtte utsträckas

att gälla varje ort, där ordningsstadgan för rikets städer vore gällande.

I ett par yttranden har stadgandet ansetts böra gälla generellt för hela landet

och avse kringföringshandel av varje slag, sålunda även kringföringshandel

utom hemorten och kringföringshandel med varor, som finge fritt försäljas.

I sitt senare utlåtande framhöll kommerskollegium, att utkastet visserligen

i princip utginge från, att kringföringshandel inom hemorten endast skulle

erfordra anmälan utan prövningsrätt för länsstyrelsen men att stadgandet, att

den icke finge godtagas som försäljare, som uppenbarligen vore därtill olämplig,

dock förutsatte att försäljarnas lämplighet prövades. Ett förtydligande

borde här ske. Sålunda syntes böra stadgas, att tillstånd borde sökas jämväl

till försäljning, varom här vore fråga, men att dylikt tillstånd ej finge

vägras med mindre försäljningsverksamheten uppenbarligen vore avsedd att

möjliggöra utövande av bettleri eller lösdriveri. Vad anginge förbudet mot

kringföringshandel inomhus utan tillstånd av polismyndigheten framhöll kollegium,

att i vissa yttranden tvekan yppats örn lämpligheten av att inrymma så

stor maktbefogenhet åt polismyndighet. Kollegium kunde ej frånkänna dessa

synpunkter ett visst berättigande. Att i den omfattning, som här vore i fråga,

tillägga polismyndigheten befogenhet att bestämma över vissa medborgargruppers

försörjningsmöjligheter kunde vara ägnat att väcka betänkligheter.

Ä andra sidan kunde kollegium ej undgå att skänka beaktande även åt de

önskemål örn ett stävjande av den s. k. dörrknackarhandeln, som genom förevarande

stadgande skulle tillgodoses. Under förutsättning att polismyndighetens

beslut i ärendet kunde besvärsvägen göras till föremål för högre myndighets

prövning — varom måhända ett uttryckligt stadgande torde böra intagas

i lagen — ville kollegium därför ej motsätta sig den föreslagna anordningen:

För konsekvensens skull torde dock föreskriften böra utvidgas att

gälla även sådana samhällen på landsbygden, där ordningsstadgan för stad

vore gällande. Därigenom skulle de önskemål örn skärpta bestämmelser, som

framförts av polismästaren i Stockholm, i huvudsak bliva tillgodosedda. Att

däremot gå så långt, att föreskriften skulle utsträckas att gälla generellt även

för landsbygden, kunde kollegium ej förorda.

Fri kringföringshandel.

Gällande

rätt.

Romme ralj

ollegin m

1928.

Enligt 11 § 3 st. näringsfrihetsförordningen är det en var medgivet att

utan anmälan eller tillstånd till salu kringföra livsförnödenheter, jordbrukson

ladugårdsprodukter samt alster av inhemsk hemslöjd. I andra stycket av

samma paragraf stadgas, att den, som anmält sig till idkande av fabrik eller

hantverk, äger att själv eller genom hustru eller hemmavarande barn till salu

kringföra sina egna tillverkningar, därvid dock försäljaren skall medföra prästbetyg

och visst intyg.

Kommerskollegium framhöll i sitt principutlåtande, att mot förstnämnda

stadgande anmärkts, att detsamma kunnat tagas till stöd för försäljning även

av importerade produkter, såsom kolonialvaror och dylikt, vilket icke torde hava

varit lagstiftarens mening, ävensom att stadgandet gåve alltför stort utrymme

för ur hälsovårdssynpunkt okontrollerad försäljning av sådana livsme
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

del som mjölk och fisk m. ni. dylikt. Kollegium förklarade sig vara av den.

uppfattningen, att ifrågavarande anmälningsfria handel uttryckligen borde begränsas

till inhemska jordbruks- och trädgårdsprodukter, vilda bär och blommor

samt alster av inhemsk husslöjd ävensom byte och fångst från jakt eller

fiske, som utövats av försäljaren själv eller av person tillhörande samma familj

som försäljaren. Den kringföringshandel, som fabrikanter och hantverkare

enligt näringsfrihetsförordningen vore berättigade att fritt idka, syntes däremot

icke längre vara av beskaffenhet att behöva intaga en särställning i lagen.

Dylik försäljning borde enligt kollegii mening underkastas samma tillståndstvång

som annan kringföringshandel.

Utkastet. Utkastet följde i huvudsak de av kollegium sålunda uppdragna riktlinjerna.

1 uppräkningen av de varor, som kunde fritt få saluföras under kringföring,

upptogos dock ytterligare ladugårdsprodukter och svamp samt tidningar, tidskrifter

och böcker varjämte fångst från jakt och fiske ej inskränktes till egen

eller familjemedlems fångst.

Yttrandena. I åtskilliga av de avgivna yttrandena har påyrkats, att ytterligare vissa

varor skulle få fritt kringföras för försäljning.

Länsstyrelsen i Blekinge län finner sålunda önskvärt, att livsförnödenheter i

allmänhet alltjämt måtte få fritt kringföras. Särskilt för landsbygden vore det

av stort intresse, att tillgången på åtminstone vissa livsförnödenheter underlättades.

Det nuvarande stadgandet i näringsfrihetsförordningen kunde utan olägenhet

bibehållas. Samma uppfattning har magistraten i Lund, som dock anser,

att bestämmelserna böra begränsas till inhemska eller här i landet beredda livsförnödenheter.

Även magistraten i Västerås finner de skäl, som anförts för borttagande

av den gällande friheten i fråga örn livsförnödenheter, icke vara övertygande.

Kringföring av kött och bröd skedde åtminstone sommartiden t. ex.

till sommargäster i stor utsträckning. På samma sätt skedde distributionen

av mjölk i stor utsträckning i städer och större samhällen. Det vore tillfyllest,

att denna kringföring skedde utan anmärkningar ur hälsovårdssynpunkt, något

som väl finge anses åligga vederbörande hälsovårdsmyndighet att kontrollera.

Att försvåra dylik verksamhet genom anmälan eller tillståndstvång

syntes varken lämpligt eller behövligt. Länsstyrelsen i Jämtlands

län anser av behovet påkallat, att även tillverkade matvaror t. ex. charkuterivaror

finge fritt kringföras till försäljning. Handelskammaren i Gävle

hemställer, att även slakteri- och bageriprodukter måtte medtagas. Stockholms

handelskammare framhåller, att den skärpning av gällande bestämmelser,

som utkastets förslag skulle medföra, komme att bliva synnerligen betungande

för vissa näringar. Så skedde t. ex. utminutering av alkoholfria drycker

i mycket stor utsträckning på sådant sätt, att hos fabrikanterna anställda

utkörare kringförde dryckerna till avsalu. Av bagerierna bedreves likaledes

kringföringshandel med bröd i stora delar av landet genom anställda utkörare.

Särskilt påtagliga bleve olägenheterna för de näringsidkare, som hade ett stort

antal utkörare. Då emellertid enligt handelskammarens mening vägande skäl

kunde anföras emot att lämna all kringföringshandel med livsförnödenheter

oreglerad, föresloge handelskammaren, att kringföringshandel med bröd och

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

59

med drycker, som avsåges i förordningen den 8 maj 1925 örn vissa alkoholfria

drycker m. m., skulle vara fullt fri för fabrikanter och fasta handlande. Även

för andra fall kunde måhända rätt till fri kringföringshandel visa sig vara av

behovet påkallad. Motsvarande synpunkter hava framförts av Sveriges industriförbund.

Magistraten i Linköping ifrågasätter frihet även i fråga om

sådana alster av konstutövning som målningar, etsningar o. d. Dessa voro

för närvarande föremål för en livlig kringföringshandel.

I ett par yttranden anses utkastets förslag vara för vidsträckt. Sålunda

ifrågasätter Sveriges köpmannaförbund, att den fria försäljningen av fisk och

vilt måtte inskränkas till egen eller familjemedlems fångst. Förbundet anmärker

vidare, att paragrafen kunde tänkas giva allt för stort utrymme för en

från hälsovårdssynpunkt okontrollerad försäljning av livsmedel. Vidare föreslår

magistraten i Uppsala, att friheten att kringföra de i paragrafen nämnda

livsmedlen måtte inskränkas till producenter och hos dem anställda.

I sitt utlåtande över utkastet förklarar sig kommerskollegium, vilja understödja

det från flera håll framkomna yrkandet örn bibehållande av nuvarande

stadgande, att livsförnödenheter må kunna fritt kringföras till avsalu.

Skulle ur hälsovårdssynpunkt särskilda bestämmelser befinnas erforderliga i

fråga örn kringföringshandel med dylika varor, syntes föreskrift härom böra

meddelas i hälsovårdslagstiftningen. Därigenom löstes också en fråga, som

med den i utkastet föreslagna avfattningen kunde synas tvivelaktig, nämligen

huruvida den nu förekommande kringföringen på. tåg samt å teatrar och biograflokaler

av choklad o. d. skulle få äga rum utan särskilt tillstånd. Förutom

tidningar, tidskrifter och böcker syntes även andra alster av boktryckarkonst,

t. ex. vykort och kartor, böra hänföras till den fria varugruppen.

I en del av de inkomna yttrandena har som en oegentlighet framhållits, att Avgifter.

den kommun, där kringföringshandeln ägt rum, icke kan beskatta den vinst,

som där uppstått på rörelsen. Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare

framhöll som önskvärt, att för rätt till kringföringshandel uttoges

en efter lämpliga grunder bestämd avgift, som sedan fördelades mellan de av

handeln berörda kommunerna. Kringföringshandeln syntes i detta hänseende

böra likställas med tillfällighetsförsäljning.

Kommerskollegium framhöll i principutlåtandet, att kringföringshandelns

menliga verkningar ur fiskalisk synpunkt läge däri att kringvandrande försäljare

ofta undandroge sig sin skattskyldighet samt att kringföringshandeln

medförde en minskning i den bofasta handelns omsättning och därmed också

minskat skatteunderlag för resp. kommuner. Detta spörsmål hade, enligt vad

kollegium inhämtat, ägnats särskild uppmärksamhet under förarbetena till

kommunalskattelagen den 28 september 1928, men önskemålet örn en bättre

skadereglering i förevarande hänseende kommunerna emellan hade icke kunnat

tillgodoses på grund av de därmed förenade oöverkomliga svårigheterna ur

skatteteknisk synpunkt. Kollegium anförde vidare:

''Örn alltså kringföringshandelns beskattning icke kan erhålla en tillfredsställande

lösning genom den allmänna skattelagstiftningen — en fråga, som

undandrager sig kollega bedömande — skulle den utvägen kunna tänkas, att

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr -hl.

en särskild avsgiftsplikt infördes för kringföringshandeln. Avgiften skulle

lämpligen inbetalas i förskott till vederbörande länsstyrelse före tillstånds beviljande

och borde till sin storlek anpassas efter den omfattning, i vilken handeln

komme att bedrivas inom resp. kommuner. Sedermera skulle en fördelning

av avgiftsuppbörden genom länsstyrelsens försorg äga rum mellan de

olika kommunerna. Emellertid anser sig kollegium icke böra förorda, att ett

avgiftssystem av dylikt slag vinner tillämpning. Att utfinna någon rationell

grund för avgiftens anpassning efter den omfattning, i vilken handel komme

att bedrivas inom de skilda kommunerna, torde knappast vara möjligt. Man

skulle därför nödgas antingen införa en för alla lika stor avgift eller ock ålägga

handlanden en efterföljande deklarationsplikt. I förra fallet skulle ju, om

avgiften sattes så hög, som vore erforderligt för att motsvara ett beräknat genomsnittligt

utskyldsbelopp, densamma komma att drabba synnerligen orättvist

icke blott olika handlande emellan utan även med avseende å olika stora

kommuner i deras inbördes ställning till varandra. I senare fallet skulle man

vara inne på ett komplement till kommunalskattelagen, vilket ur flera synpunkter

synes mindre lämpligt. Framhållas må, att ett dylikt avgiftssystem,

evad det ordnades på ena eller andra sättet, skulle påkalla skäligen vidlyftiga

föreskrifter örn avdrag för erlagda avgifter vid inkomstdeklaration i hemorten

eller i den kommun, där fast driftställe finnes inrättat. Om sålunda någon

mot skatteplikten svarande avgiftsskyldighet näppeligen lär kunna ifrågakomma,

torde däremot få anses lämpligt, att tillståndsbevis åsättas en relativt

hög stämpelavgift, förslagsvis 25 kr.’

Sveriges organiserade gårdfarihandlande anförde härom:

’Att gårdfarihandlanden undandroge sig skattebetalning förekomme säkerligen

ej i större utsträckning än inom andra rörelsegrenar. Visserligen kunde

han ej skatta till alla kommuner, där han gjorde affärer, utan endast till sin

hemkommun, men samma vore förhållandet med de flesta fasta handlandena i

städer och större samhällen. Dessa vägrade nog ej av skattehänsyn att sälja

till personer bosatta inom andra kommuner. En hel del företag, som i skattehänseende

vore av vida större betydelse än all gårdfarihandel tillsamman, finge

sina inkomster till största delen från andra kommuners befolkning, utan att

skattefrågan därför hindrade deras existens.’

Departe
mentschefen.

Kringföringshandel

utom hemorten.

Den av mig lämnade redogörelsen för länsstyrelsernas nuvarande praxis vid

prövning av inkomna ansökningar örn tillstånd att till salu kringföra varor

utom hemorten utvisar, att länsstyrelserna som regel icke bevilja nya ansökningar

utan endast medgiva förnyelse år från år av tidigare lämnade tillstånd.

Anledningen till att samtliga länsstyrelser sålunda ansett sig kunna

på ett restriktivt sätt tillämpa gällande bestämmelser torde ligga däri, att

något egentligt behov av denna handel icke befunnits föreligga. Vad under

utredningen framkommit synes mig också giva vid handen, att ett förbud för

kringföringshandel i den form den hittills plägat utövas, d. v. s. den egentliga

gårdfarihandeln, knappast skulle medföra några nämnvärda olägenheter. Med

hänsyn till nutidens goda kommunikationsmöjligheter medelst tåg, omnibussar,

automobiler, båtar och telefon och då jämväl affärsbutiker för de vanligare

förnödenheterna numera torde finnas praktiskt taget överallt, där en mera

sammanträngd bebyggelse uppkommit, torde allmänheten i stort sett icke

längre hava något egentligt behov av denna handelsform.

Emellertid har, som framhållits av kommerskollegium och i en del andra

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr hl.

61

yttranden, kommunikationsmedlens utveckling också föranlett uppkomsten av

en ny art av kringföringshandel, i det affärsföretag av skilda slag börjat driva

dylik handel genom utsända försäljare, som i automobil medföra de saluhållna

varorna. I vårt land har denna försäljningsform hittills tagit föga omfattning,

men på sina håll i utlandet förekommer sådan handel i tämligen stor utsträckning.

Sålunda har t. ex. i Schweiz bildats ett större affärsföretag inom

livsmedelsbranschen, som huvudsakligen driver kringföringshandel medelst

särskilda för ändamålet inredda automobiler, vilka efter på förhand kungjord

tidtabell besöka olika orter, där försäljningen på viss av myndigheterna anvisad

plats sker direkt från bilen. Kunderna få infinna sig vid bestämda hållplatser

och uppsökas sålunda icke i hemmen såsom vid kringföringshandeln

annars plägar vara fallet. Liknande handelsföretag finnas i Amerika, där

de gå under namnet »chain travelling stores».

För närvarande torde väl behov av dylika handelsformer med försäljning

från rörliga lager icke i större utsträckning föreligga här i landet. Det är

också min fasta övertygelse, att den bofasta handeln alltjämt i regel skall

visa sig bäst ägnad att handhava varuförmedlingen och att på ett bestående

sätt tillgodose den konsumerande allmänhetens intressen. Emellertid torde

icke kunna förnekas, att beträffande vissa orter eller vissa varor förhållandena

kunna så gestalta sig, att kringföringshandel i dess nyare former skulle

kunna lända till allmänhetens båtnad. Av denna anledning anser jag icke tillrådligt,

att man nu genom ett förbud mot all slags kringföringshandel skulle

redan på förhand omöjliggöra en utveckling, örn vars gagn det ännu torde vara

för tidigt att fälla något säkert omdöme. Som kommerskollegium framhållit

kan någon gränslinje svårligen dragas mellan gårdfarihandel i äldre bemärkelse

och dessa mera moderna former av försäljningsverksamhet. Vid sådant

förhållande, och då det uppenbarligen icke lärer kunna komma i fråga att —

frånsett vissa förnödenhetsvaror, till vilka jag senare återkommer — lämna

kringföringshandeln helt fri, har det synts mig lämpligast, att det nuvarande

tillståndstvånget bibehålies.

Enligt kommerskollegii i dess principutlåtande avgivna förslag och det på

grundval därav utarbetade författningsutkastet skulle länsstyrelsernas nuvarande

fria prövningsrätt vid avgörandet av ansökningar örn tillstånd till

gårdfarihandel i betydlig mån inskränkas. Länsstyrelserna skulle sålunda endast

hava att tillse, att sökande fyllde vissa i lagen uttryckligen angivna subjektiva

förutsättningar. Vore så förhållandet, skulle visserligen enligt utkastet ansökning

ändock kunna avslås, örn verksamheten kunde väntas medföra olägenhet

för allmänheten, men hänsyn finge icke tagas till ortens behov av dylik

handel eller andra liknande omständigheter. Denna ståndpunkt synes främst

hava varit föranledd därav, att det ansågs angeläget förebygga, att vid prövningen

hänsyn toges till den konkurrens med den bofasta handelskåren, som

verksamheten kunde förväntas medföra. Av kommerskollegii senare utlåtande

i ämnet framgår emellertid, att kollegium vid den förnyade prövning, som i

samband med utlåtandets avgivande ägnats förevarande spörsmål, funnit sig

böra förorda, att länsstyrelserna måtte tillerkännas fri prövningsrätt, därvid

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Majlis proposition nr 4l.

Kringföriugshandel

inom hemorten.

kollegium för vinnande av önskvärd enhetlighet dock ansett lämpligt, att

Kungl. Maj :t i cirkulär till länsstyrelserna fastställde vissa närmare direktiv

för prövningen.

Enligt min uppfattning kan det knappast vara lämpligt att helt lämna ortsförhållandena

ur räkningen vid bedömandet av ansökningar örn kringföringshandel.

Särskilt torde vid prövningen böra beaktas, huruvida kringföringshandeln

kan bliva till nytta för den konsumerande allmänheten i de trakter, där

kringföringen är avsedd att äga rum. I våra vidsträckta skärgårdar med deras

mångenstädes mindre tillfredsställande kommunikationsförhållanden kan kringföringshandel

med vissa varor sålunda befinnas vara av behovet påkallad.

Detsamma gäller även andra trakter, där varuförmedlingen genom detaljhandeln

icke kan anses ordnad på ett för allmänheten nöjaktigt sätt, eller då kringföringshandeln

avser varor, som icke saluhållas av ortens affärsmän. Det

torde icke heller kunna förnekas, att omständigheterna även i andra fall kunna

vara sådana, att en välskött kringföringshandel med vissa varor •— jag tänker

då närmast på kringföringshandeln i dess modernare former — kan tänkas

vara till fördel för den konsumerande allmänheten. Att emellertid utöver de

av mig nyss angivna allmänna riktlinjerna för prövning av ansökningar om

kringföringshandel uppställa detaljerade föreskrifter, som skulle kunna passa

in på det levande livets mångskiftande förhållanden, erbjuder uppenbarligen

betydande vanskligheter. Mest ändamålsenligt torde vara att låta länsstyrelserna,

som sitta inne med kännedom örn de lokala förhållandena, få en relativt

fri prövningsrätt. Emellertid lärer för vinnande av en enhetlig praxis vara

önskvärt, att vissa huvudgrunder angivas för länsstyrelsernas bedömande av

hithörande ärenden. I sådant hänseende torde böra stadgas, att ansökning örn

kringföringshandel skall avslås, örn anledning finnes antaga, att sökanden

icke är lämpad att handhava verksamheten, ävensom att tillstånd icke må beviljas,

med mindre kringföringshandeln vid prövning av förekommande omständigheter

finnes kunna bliva till gagn för allmänheten.

Att skyldighet föreligger att vid verksamhetens utövande iakttaga vederbörligen

utfärdade ordnings- och hälsovårdsföreskrifter torde ligga i öppen dag.

Särskilt må framhållas, att sådana allmänna ordningsstadganden, som tillkommit

med stöd av 20 § ordningsstadgan för rikets städer, kunna innehålla föreskrifter

rörande kringföringshandel. Härutöver torde åt tillståndsmyndigheten

böra inrymmas befogenhet att lämna de särskilda ordningsföreskrifter

för försäljningens utövande, som i det särskilda fallet kunna finnas erforderliga.

Vad härefter angår kringföringshandel inom vederbörandes hemort samt, örn

han är handlande, inom den ort, där han utövar sin fasta rörelse, lärer med

hänsyn till de anmärkningar, som från skilda håll anförts mot dylik ambulerande

försäljning, även denna form av kringföringshandel böra underkastas

viss rättslig reglering.

Härvid gäller det att tillse, att den enskildes utkomstmöjligheter och rörelsefrihet

vid utövande av handelsyrket icke i onödan beskäras, samtidigt som allmänhetens

berättigade krav på undanröjande av de obehag och olägenheter, som

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr kl.

63

vållas genom kringvandrande försäljares mer eller mindre påträngande utbjudande

av allehanda varor i hem och arbetslokaler, i möjligaste mån tillgodoses.

Vid övervägande av detta spörsmål har jag kommit till den slutsatsen, att

jämväl kringföringshandeln inom hemorten bör göras beroende av tillstånd, som

lämpligen synes böra meddelas av ortens polismyndighet, men att sådana direktiv

därvid böra uppställas för myndighetens prövningsrätt, att en ansökning

endast i undantagsfall och då särskild anledning därtill förekommer må

avslås. Liksom vid kringföringshandel utom hemorten bör ansökning icke

beviljas, då anledning finnes antaga, att sökanden icke är lämpad att handhava

verksamheten. Som exempel på ett dylikt avslagsskäl kan anföras, att

verksamheten förväntas utgöra förevändning för bettleri och lösdriveri. Härigenom

skulle således den s. k. dörrknackarhandeln i dess mest påtalade form

kunna bliva i viss mån förhindrad. Ej heller torde tillstånd böra meddelas,

örn de varor sökanden avser att försälja äro av sådan beskaffenhet, att de ur

hälsovårds-, ordnings-, säkerhets- eller liknande synpunkt anses icke böra utgöra

föremål för kringföringshandel. Att härutöver ytterligare inskränka

denna för närvarande helt fria kringföringshandel synes mig icke tillrådligt.

Dock lärer tillståndsmyndigheten även ifråga örn dylik handel böra tillerkännas

befogenhet att meddela de särskilda ordningsföreskrifter för försäljningens utövande,

som kunna finnas erforderliga.

I det preliminära författningsutkastet föreslogs, som förut nämnts, att kringföringshandel

i stad icke skulle få ske inomhus, med mindre polismyndigheten därtill

lämnat tillstånd. Häremot hava invändningar gjorts i flera yttranden. Även

enligt min mening vore ett dylikt stadgande ägnat att väcka betänkligheter.

Då flertalet varor näppeligen kunna försäljas på detta sätt annat än genom

utbjudande inomhus, skulle det innebära ett allt för stort avsteg från den allmänna

näringsfriheten att genom ett stadgande av denna innebörd hindra en

person, mot vars lämplighet att bedriva kringföringshandel ingen anmärkning

förekommer, att, örn han så finner för sig tjänligt, på detta sätt bereda

sig utkomst. Jag anser mig därför icke kunna förorda utkastets förslag

härutinnan. I detta sammanhang må emellertid framhållas, att tillståndsmyndigheten

med stöd av sin rätt att meddela erforderliga ordningsföreskrifter

för försäljningens utövande kan föreskriva, att viss kringföringshandel

endast må försiggå utomhus.

I likhet med vad för närvarande är fallet böra en del varor få kringföras till

salu utan särskilt tillstånd. Att emellertid, såsom kommerskollegium i sitt

senaste utlåtande förordat, bibehålla den nuvarande kringföringsfriheten för

livsförnödenheter i allmänhet synes mig knappast motiverat. Begreppet livsförnödenheter

i vidsträckt bemärkelse torde kunna anses omfatta allt, som är

för livets uppehälle och nödtorft erforderligt, såsom födoämnen, kläder och

andra nödvändighetsartiklar. Under alla omständigheter lärer detta begrepp

vara i språkligt hänseende allt för obestämt för att i detta sammanhang kunna

användas. Att utfinna någon generell beteckning för samtliga de förnödenheter,

som böra få fritt kringföras till försäljning, torde icke låta sig göra,

Fri kringföringshandel.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj :ts proposition nr -41.

varför man synes nödsakad att i lagtexten uppräkna de skilda varuslag, som

skulle få fritt kringföras till avsalu.

Avgifter. Beträffande frågan om de avgifter, som böra upptagas vid meddelande av

tillstånd till kringföringshandel, finner jag i likhet med kommerskollegium,

att någon mot skatteplikten svarande avgiftsskyldighet icke lärer kunna komma

i fråga. Liksom hittills torde för tillståndsbevis i fråga örn kringföringshandel

utom hemorten böra utgå stämpelavgift med tio kronor. Lör bevis örn tillstånd

till kringföringshandel inom hemorten skulle med tillämpning av nu

gällande föreskrifter avgiften likaledes komma att utgöra tio kronor för stämpel

eller i vissa fall åtta kronor för stämpel och två kronor lösen. Någon ändring

härutinnan synes mig icke påkallad.

Härmed har jag angivit de allmänna riktlinjer efter vilka, enligt mitt förmenande,

en reviderad lagstiftning angående kringföringshandeln bör utformas.

Till de närmare detaljerna anhåller jag att få återkomma i det följande.

Tillfällig- Enligt § 9 mom. 3 näringsfrihetsförordningen åligger det handlande, som

" u^om 0IL där kan anmält sig till handels drivande, eller ock å sådan ort, men

Gällande ^nnan kan där inrättat kontor av stadigvarande beskaffenhet, vill på kortare

rätt. tid å auktion eller under hand avyttra lager av handelsvaror, att därtill söka

tillstånd hos Överståthållarämbetet, örn försäljningen skall försiggå i Stockholm,

men eljest hos länsstyrelsen i det län, där densamma skall äga rum.

Eör försäljning å marknad erfordras dock ej tillstånd. Vid ansökningen

skall lämnas uppgift örn den kommun, där försäljningen skall försiggå,

ock örn den tid, varunder densamma skall bedrivas, samt företes

intyg att sökanden efter bekörig anmälan idkar handel inom riket samt att

kan gjort sig känd för redbarket och ordentlighet. Dessutom skall förteckning

å varulagret ingivas. Önskar sökanden använda biträde vid rörelsens utövande,

skall han uppgiva, vilka personer han vill därtill använda, och örn dem

förete intyg örn redbarhet och ordentlighet samt bevis, att de råda över sig

ock sin egendom. Är biträdet gift kvinna, som sammanlever med mannen,

skall i stället för nämnda bevis företes bevis örn mannens tillåtelse. Finnes

tillståndet med hänsyn till de avlämnade betygens innehåll ock i övrigt förekommande

omständigheter böra beviljas, har sökanden att vid bevisets uttagande

erlägga en av länsstyrelsen bestämd avgift, lägst 25 högst 500 kronor,

till varje kommun, inom vilken försäljning skall ske. Avgiftens storlek bestämmes

med hänsyn till varuförteckningens omfattning och det tillärnade

antalet försäljningsdagar. I fråga örn tillfällighetsförsäljning, som anordnas

av aktiebolag eller ekonomisk förening, gälla i stort sett enahanda bestämmelser.

Mot dessa bestämmelser kava anmärkningar framställts särskilt från detaljhandelns

sammanslutningar. Så som bestämmelserna avfattats, öppnade de

alltför stora möjligheter för tillfällighetsförsäljningar. Allmänheten löpte alltid

stor risk att vid dessa försäljningar erhålla underhaltiga varor till dyra

priser. För den bofasta köpmanskåren hade försäljningarna i fråga ofta vållat

avsevärt avbräck i deras verksamhet, vilket förhållande i sin tur indirekt blivit

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4l.

65

till men såväl för den konsumerande allmänheten på orten som ock — genom

minskat skatteunderlag — för den kommun, där försäljningen ägt rum. De

framställda önskemålen kava i huvudsak gått ut på, att detta slag av försäljning

måtte helt förbjudas, att i varje fall endast konkursvarulager och varor,

som tillhörde dödsbo, samt skadade eller för hastig förskämning utsatta

varor borde få på detta sätt försäljas, att utgående avgift måtte väsentligt

höjas samt att vederbörande handelskammare måtte beredas tillfälle att yttra

sig över ansökningar örn sådan tillfällighetsförsäljning.

I principutlåtandet förklarade kommerskollegium, att det ville synas, som

örn en begränsning av denna försäljningsform otvivelaktigt skulle vara ägnad

att befordra en sund utveckling inom handeln. Med hänsyn härtill borde det

för dylik försäljning nu gällande tillståndstvånget bibehållas samt så till

vida skärpas, att tillstånd finge meddelas allenast under vissa bestämda förutsättningar

och först sedan vederbörande handelskammare avgivit yttrande

i ämnet. Ansökan borde kunna bifallas endast då fråga vore örn försäljning

av konkurslager, dödsbo, skadade varor eller varor, som vore utsatta för hastig

förskämning. I övrigt syntes de i § 9 mom. 3 näringsfrihetsförordningen meddelade

föreskrifterna i stort sett kunna förbliva oförändrade.

I det preliminära utkastet till näringslag upptogs ett stadgande av innebörd,

att det för försäljning avsedda varulagret endast finge utgöras av skadade

eller för hastig värdeminskning utsatta varor eller av varor, som tillhörde

konkurs- eller dödsbo eller av sökanden därifrån förvärvats. Till skillnad

från kommerskollegii förslag talades sålunda här örn hastig värdeminskning

i stället för hastig förskämning, varjämte i konkurs- och dödsbon ingående

varor ansågos böra få försäljas av, förutom konkursförvaltaren eller dödsbodelägarna

direkt, även sådan handelsidkare, som av konkurs- eller dödsboet

förvärvat desamma. Vidare upptogs föreskrift örn, att länsstyrelsen, innan

tillstånd finge beviljas, skulle lämna vederbörande handelskammare tillfälle

att yttra sig.

I flertalet av de avgivna yttrandena har utkastets förslag till begränsning

av de varuslag, som skulle kunna utgöra föremål för tillfällighetsförsäljning,

lämnats utan erinran.

I ett pär av yttrandena har gjorts gällande, att ifrågavarande försäljningsform

borde helt förbjudas. Handelskammaren i Gävle och magistraten i Strömstad

förklara sålunda, att, då något som helst behov av detta slags försäljning

icke kunde anses föreligga samt densamma helt naturligt åstadkomme

stort förfång för handelsidkarna på platsen, förbud syntes påkallat. Magistraten

i Alingsås uttalar som sin uppfattning, att denna form för försäljning

borde i största möjliga utsträckning beskäras. Försäljning av konkursoch

dödsbos tillhörigheter borde icke under några omständigheter tillåtas å

annan plats, än där varorna vid konkursens början eller dödsfallets inträffande

funnes.

I åtskilliga andra yttranden påfordras skärpning av utkastets förslag. Länsstyrelsen

i Kronobergs län, Smålands och Blekinge handelskammare, Gotlands

handelskammare samt Sveriges köpmannaförbund göra sålunda gällande, att

Bihang till riksdagens protokoll 198S. 1 sami. 34 käft. (Nr 4l.)

Kommers
kollegium
1928.

Utkastet.

Yt trandena.

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:is proposition nr kl.

varor, som förvärvats från konkurs- eller dödsbon, icke böra få försäljas på

ifrågavarande sätt. Köpmannaförbundet framhåller, att syftet med detta stadgande

väl torde hava varit att bereda konkurs- och dödsbon lättare och förmånligare

avsättningsmöjligheter. Emellertid torde det knappast med fog kunna

sägas, att denna uppfattning vore riktig. I verkligheten vore det ingalunda

konkurs- och dödsboen, som hade någon fördel av ifrågavarande försäljningsmetod,

utan endast de återförsäljare, som rent yrkesmässigt ägnade sig åt försäljning

av konkursvaror. Man kunde på goda grunder befara, att här lämnats

en möjlighet för sådana återförsäljare att kringgå bestämmelserna genom att

förnya ett konkurslager med varor, som förvärvats på annat sätt. Möjligheten

för kontroll härav syntes vara ytterst ringa, och därmed förelåge fara för missbruk

i mycket stor utsträckning.

Vidare har i flera yttranden anmärkts mot att varor, som vore utsatta för

hastig värdeminskning, skulle få försäljas på detta sätt. Uttrycket hastig

värdeminskning borde ändras till det av kommerskollegium föreslagna hastig

förskämning. Därigenom skulle åstadkommas en önskvärd begränsning av de

varuslag, som finge omfattas av tillfällighetsförsäljningen. Sålunda förklarar

sig Sveriges köpmannaförbund visserligen med tillfredsställelse hava funnit,

att utkastet i stort sett följt kommerskollegii förslag, men att ändringen av

ordet förskämning till värdeminskning dock måste anses innebära en avsevärd

försämring. Härigenom skulle även så kallade säsongvaror få försäljas. Men

det övervägande antalet av de varuslag, som för närvarande såldes vid tillfällighetsförsäljningar,

utgjordes just av säsongvaror. Det torde för övrigt i

praktiken bliva ganska svårt att draga en tillförlitlig gräns mellan sådana varor,

som vore utsatta för hastig värdeminskning, och sådana, som icke vore det.

Förbundet ville därför livligt framhålla vikten av att ordet förskämning bibehölles.

Även i åtskilliga andra yttranden har givits uttryck för samma uppfattning.

I en del yttranden har å andra sidan hävdats, att ingen som helst begränsning

i avseende å varuslagen borde komma i fråga.

Kooperativa förbundet anser en revision av lagstiftningen på denna punkt

snarare böra åsyfta att underlätta sådan försäljning än att införa ytterligare

restriktioner. Varje möjlighet att bereda befolkningen tillgång till billiga varor

borde enligt förbundets mening betraktas såsom i och för sig lovvärd och den

omständigheten, att en avyttring av varor kan komma att ske till priser, som

understiga de priser, som noteras av den bofasta handeln, utövad av enskilda

handelsidkare eller juridiska personer, borde icke få utgöra anledning att försvåra

sådan försäljning. Att rörande tillfällig försäljning föreskriva, att

endast vissa kategorier av varor skulle få saluföras på detta sätt, syntes

vara ett opåkallat ingrepp i den ekonomiska rörelsefriheten. Stockholms

köpmannaförening anser begränsning med avseende å varuslagen icke

vara påkallad. Vad särskilt anginge konkursvarulager ville föreningen framhålla,

att avveckling av gäldbundna bon utan konkurs vore en vanlig företeelse.

Vad som ena dagen vore ett avvecklingsbo bleve ofta den andra ett konkursbo.

Skillnaden vore endast formell. Länsstyrelsen i Kristianstad län utta
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr kl.

67

lar likaledes, att det syntes olämpligt att vidtaga någon som helst begränsning

i fråga örn de varor, som skulle kunna få försäljas. Det föreslagna stadgandet

skulle visserligen förekomma en del konkurrens med handelsidkarna

på orten, men några olägenheter för allmänheten torde icke kunna uppstå därigenom,

att en handelsidkare finge idka tillfällig försäljning utom hemorten.

Tvärtom vore det i mindre samhällen en fördel, att även vissa bättre varor,

som i vanliga fall icke kunde där hållas till salu, tillfördes samhället från

annat håll, och att allmänheten sålunda bereddes tillgång till ett större urval

än som i vanliga fall stöde den till buds.

Borttagandet av begränsningen i varuslagen påyrkas även av Sveriges industriförbund

och Stochholms handelskammare. Industriförbundet framhåller,

att det i många fall för undvikande av förlust torde vara nödvändigt, att en

affärsman finge anordna tillfällighetsförsäljningar jämväl av andra varor än

sådana, som angåves i förevarande paragraf. Tillräckligt korrektiv mot missbruk

syntes ligga i den föreslagna bestämmelsen örn handelskammarens hörande.

Handelskammaren framhåller, att behov kunde föreligga att å annan

ort sälja varor, som väl vore fullgoda, men som t. ex. vid leverans av någon

anledning avvisats av en köpare. Detsamma gällde även i fråga örn sådana

varor, som efter haveri lossats i främmande hamn. Handelskammaren hänvisade

vidare till köplagens föreskrifter i 34, 35 och 55 §§ om skyldighet

att för medkontrahents räkning ombesörja försäljning av gods av viss beskaffenhet.

Utövandet av en dylik plikt finge ej göras beroende av tillstånd.

Då fråga vore örn varor, som fordrade alltför kostsam vård, skulle för övrigt

med den föreslagna formuleringen tillstånd icke kunna erhållas. Tydligt vore

att med bibehållande av kravet på tillstånd det måste möta avsevärd svårighet

att finna en formulering, som täckte alla berättigade fall. Enklast vore

måhända därför att icke alls begränsa varuslagen. Vidare måste uppmärksammas,

att svårigheter ej ställdes för brådskande försäljning av varor, som

på grund av sin beskaffenhet eller eljest måste avyttras med skyndsamhet.

Magistraten i Halmstad anser varubegränsningen för snäv. Det funnes många

tillfällen, då en affärsidkare hade de mest fullgoda skäl för avyttring av varor

utom sin hemort, t. ex. tillbakavisad leverans. I dylika fall, då t. o. m. en

utländsk undersåte ej torde böra frånkännas rätt att avyttra varorna, finge

legala hinder för varornas försäljning på lämpligaste sätt ej uppställas. Magistraten

i Ystad framhåller, att försäljning av förevarande slag kunde vara

fullt motiverad jämväl i andra fall, exempelvis för avveckling av en handelsrörelse

utan konkurs. Tillstånd borde därför kunna erhållas, då särskilda

förhållanden eljest kunde anses betinga den tillfälliga försäljningen. Magistraten

i Sölvesborg anser skäl saknas att ytterligare begränsa och försvåra möjligheterna

att realisera konkursbos tillgångar. Att fordra länsstyrelsens tillstånd

för sådan försäljning skulle endast onödigt försvåra boutredningen. Detsamma

gällde örn auktioner vid boutredning efter avliden handelsidkare och

vid bodelning i anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad. Ej heller

borde hinder uppställas för laglig likvidation av handelsbolag och enskilda

bolag. Magistraten i Örebro framhåller, att tillfällighetsförsäljning även bor
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr kl.

de få omfatta sådana varor, som endast mera undantagsvis såldes av handlandena

å orten. Så. kunde vara fallet med begagnade föremål (antikviteter),

konstverk och dylikt. Magistraten i Ulricehamn uttalar den uppfattningen,

att det som reaktion mot de överdrivet höga priser, som de lokala köpmannaorganisationerna

stundom strävade efter att uppehålla, icke skadade att en och

annan realisation då och då komme till stånd.

I anledning av förslaget örn att vederbörande handelskammare skulle lämnas

tillfälle att yttra sig över inkomna ansökningar, har i åtskilliga yttranden anmärkts,

att ett dylikt förfarande finge anses onödigt eller olämpligt.

Stochholms handelskammare uttalar, att det bleve en mycket ömtålig och

grannlaga uppgift, som härigenom komme att åvila handelskammaren. Med

fog kunde ifrågasättas, huruvida handelskamrarna lämpligen borde åläggas

ett dylikt uppdrag, genom vilket deras verksamhet skulle på ett mera påfallande

sätt överflyttas från de allmänna principuttalandenas plan till ett utpräglat

ståndpunktstagande rörande en i ett enskilt fall bedriven affärsform. Länsstyrelsen

i Örebro län anser anledning att lämna handelskammaren tillfälle till

yttrande icke föreligga. Magistraterna i Skara och Örebro anse handelskammarens

hörande komma att medföra onödig tidsutdräkt och för övrigt vara obehövligt.

Magistraten i Lund anser föreskrift örn inhämtande av yttrande från

handelskammaren onödigt. Enligt den föreslagna paragrafen skulle sådana

upplysningar lämnas, att länsstyrelsen i allmänhet själv kunde bedöma, örn

försäljningstillstånd borde lämnas eller ej. Givetvis stöde det länsstyrelsen

fritt att i tveksamma fall höra handelskammaren. Länsstyrelserna i Kristianstads

och Hallands län yrka, att handelskammarens hörande icke må göras

obligatoriskt. Ofta vore saken så brådskande, att handelskammarens hörande

svårligen medhunnes, och i andra fall kunde frågan ligga så klar, att handelskammarens

hörande vore obehövligt. Magistraterna i Halmstad och Skellefteå

finna visserligen handelskammaren som regel böra höras, men framhålla,

att då det gällde skadade eller för hastig värdeminskning utsatta varor, handelskammarens

uttalande näppeligen alltid kunde avvaktas. Magistraten i Lindesberg

framhåller, att tillfällighetsförsäljningen ej sällan vore av så ringa

betydelse, t. ex. vid utförsäljning av mindre konkurslager, att handelskammarens

hörande, även om tid härför utan olägenhet kunde disponeras, måste framstå

som alldeles opåkallat. Magistraten i Askersund uttalar, att bestämmelserna

örn handelskammarens hörande icke väl passade, då fråga vore örn varor

utsatta för hastig värdeminskning. Magistraten i Ystad framhåller, att handelskammaren

knappast kunde äga den lokala detaljkännedom örn handelsrörelser

å de särskilda orterna inom handelskammarens område, som erfordras.

Den utredning, som kunde påkallas, borde lämnas av den offentliga lokalmyndighet,

som eljest hade att handlägga näringsrättsliga spörsmål. Länsstyrelsen

i Skaraborgs län anser likaledes, att yttrande icke bör inhämtas från handelskammaren

men väl från kommunal- och polismyndighet i orten.

Kooperativa förbundet, som, enligt vad förut angivits, hyser den uppfattningen,

att all tillfällighetsförsäljning bör vara tillåten utan särskilt tillstånd,

vänder sig särskilt mot förslaget, att handelskammarens yttrande skulle in
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4l.

69

hämtas. Om köpenskapens intressen genom handelskamrarna skulle beredas inflytande

över frågor av detta slag, borde konsekvensen och rättvisan kräva, att

även konsumentintressena gåves tillfälle att framföra sina synpunkter. Härför

kunde lämpligen upprättas konsumentkamrar med uppgift att i liknande

fall, men även i lagstiftningsfrågor inför statsmakterna, företräda konsumentintresset.

Då handelskamrarna hava till uppgift att företräda handelns och

näringslivets allmänna intressen, vore det att giva dem en obehörig ställning,

örn de bereddes tillfälle att öva ett mera direkt inflytande på affärslivet. Redan

månheten örn att söka bevara handelskammarinstitutionen som en näringslivets

allmänna intresserepresentation borde hindra statsmakterna från att lagligen

föreskriva, att handelskamrarna skola uppträda som mellankommande part på

marknaden.

I sitt utlåtande den 6 juni 1931 framhöll kommerskollegium, att utkastet

anslöte sig till kollegii tidigare framställda förslag, att tillstånd till tillfällighetsförsäljning

endast skulle kunna erhållas, då fråga vore örn försäljning av

konkursvarulager, dödsbo, skadade varor eller varor, som voro utsatta

• för hastig förskämning, med allenast den avvikelse att ordet förskämning

ersatts med ordet värdeminskning, samt anförde vidare: ''Vid det förnyade

övervägande, som kollegium på grundval av de avgivna utlåtandena ägnat föreliggande

spörsmål, har kollegium ej kunnat undgå att finna, att den begränsning

i möjligheten att bevilja tillstånd till tillfällighetsförsäljningar, som sålunda

skulle komma att gälla, i en del fall kan leda till vissa olägenheter. Såsom

från flera håll påpekats, kunna nämligen fall tänkas uppkomma, där en

tillfällighetsförsäljning är nära nog ofrånkomlig (t. ex. där fartygslast av

någon anledning lossats i annan hamn än destinationsortens eller där ett varuparti

blivit av köparen avvisat), men där länsstyrelsen genom den föreslagna

begränsningen skulle vara lagligen förhindrad att bevilja tillståndet. Att

komplettera uppräkningen med alla de fall, som härvid kunna tänkas uppstå.,

torde vara praktiskt taget omöjligt. En tänkbar utväg vore, örn uttrycket ''tillfälligtvis

avyttra lager av handelsvaror’ i första stycket av 8 § kunde närmare

utformas så, att därav klart framgår, att stadgandet endast åsyftar’ de fall,

då en handlande sänder varor till annan ort i syfte att där låta tillfälligtvis

försälja dem. I så fall skulle de fall av tillfällighetsförsäljningar, som ovan

berörts, komma att falla utanför stadgandets räckvidd.’ Kollegium uttalade

vidare, att handelskammarens yttrande icke torde behöva inhämtas annat än

då så lämpligen kunde ske, samt att kollegium icke kunde biträda förslaget

därom, att kommunal- eller polismyndighet i orten skulle höras i handelskammarens

ställe.

Den omfattning, i vilken tillfällighetsförsäljningar för närvarande pläga Tillfälligförekomma,

framgår av en inom handelsdepartementet med ledning av från hetsförsåljlänsstyrelserna

inhämtade uppgifter upprättad tabell, vilken torde få som ^fattning.

bilaga fogas vid protokollet (bil. D). Tabellen utvisar, att antalet beviljade tillfällighetsförsäljningai;

inom hela riket åren 1928—1030 uppgingo till resp. 22,

23 och 25. överståthållar ämbetet uppgiver, afl ansökan örn tillstånd till

tillfällighetsförsäljning icke någonsin gjorts hos Överståthållarämbetet. Läns
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 4l.

styrelsen i Jönköpings län har icke, i varje fall icke under de sista tio åren,

beviljat dylikt tillstånd. I Kronobergs län bär tillstånd icke meddelats sedan

år 1914, i Gotlands län icke under de senaste tolv åren. Länsstyrelsen i Malmöhus

län meddelar, att länsstyrelsen aldrig lämnar sådana tillstånd, varom nu

är fråga. I Hallands län har endast en enda ansökan inkommit under de sista

tio åren och i Värmlands län har intet tillstånd lämnats under samma tid.

Länsstyrelsen i Jämtlands län uppgiver, att ansökningar örn tillstånd äro ytterst

sällsynta, och länsstyrelsen i Västerbottens län upplyser, att länsstyrelsen endast

en gång under de senaste fem åren beviljat tillstånd.

Praxis vid‘ Från länsstyrelserna hava vidare uppgifter inhämtats örn den praxis, som av

P™ ansii-™ dem tillämPas i fråga örn tillstånds beviljande. Länsstyrelserna i Uppsala,

ningarna. Blekinge, örebro, Västmanlands och Kopparbergs län hava i allmänhet plägat

bevilja inkomna ansökningar utan närmare prövning, så snart formaliteterna

fyllts. Länsstyrelsen i örebro län tillägger, att avgiften plägar beräknas tämligen

högt, vadan åtskilliga personer, som förfrågat sig om villkoren för tillstånds

erhållande, avstått från att ingiva ansökning. Länsstyrelsen i Kronobergs

län uppger, att det år 1914 meddelade tillståndet beviljades utan närmare

prövning. Länsstyrelsen i Skaraborgs län beviljar tillstånd, därest polismyndigheten

i orten förklarat sig icke hava något att däremot erinra. I övrigt

synes vid ansökningarnas prövning ortens behov av försäljningen i fråga tillmätas

väsentlig betydelse. Länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Västmanlands

och Norrbottens län uppgiva, att för dem ortens behov varit avgörande.

Länsstyrelsen i Jönköpings län förklarar, att länsstyrelsen icke

anser något behov av dylik försäljning föreligga, och att länsstyrelsen därför

avslagit inkomna ansökningar. Länsstyrelsen i Malmöhus län brukar av enahanda

skäl aldrig lämna tillstånd. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför, att

då handelskammaren, vars yttrande plägar inhämtas, hyser den uppfattningen,

att behov av tillfällighetsförsäljning icke föreligger inom länet, inkomna ansökningar

regelbundet avslås. Även i Göteborgs och Bohus län hava ansökningarna

under de senare åren remitterats till handelskammaren för yttrande.

I Gotlands län avslogs den senaste ansökan, som inkom år 1921, bland annat

av det skäl, att de ifrågasatta försäljningarna icke kunde anses behövliga för

befolkningen i länet med dess jämförelsevis rikliga tillgång på handelsidkare.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län uppgiver, att vid tillstånds meddelande såväl

ortens behov som varulagrets storlek och art liksom även den eventuella skada,

som den tillärnade försäljningen kunde komma att förorsaka de fasta

handlandena inom orten, varit avgörande. För länsstyrelsens i Västerbottens

län prövning avgörande har varit, att varornas beskaffenhet varit sådan, att

avyttringen icke inverkat menligt på de bofasta handlandenas rörelse. Länsstyrelsen

i Kristianstads län lämnar tillstånd, därest vederbörande ortsmyndighet

— magistrat eller landsfiskal — tillstyrker ansökningen. Länsstyrelsen i

Kalmar län uppgiver, att numera vederbörande polismyndighets och länets köpmannaförbunds

yttrande angående behovet plägar inhämtas. Länsstyrelserna

i Östergötlands, Hallands, Jämtlands och Värmlands län anföra, att, då ansökningar

ytterligt sällan förekommit, någon praxis icke utbildat sig. Sistnämnda

länsstyrelse tillägger, att i de fall, då ansökan gjorts, sökanden regelmässigt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr il. 71

återkallat densamma, då han blivit uppmärksamgjord på lagens bestämmelser

örn viss avgift.

Av den redogörelse jag lämnat för länsstyrelsernas nuvarande praxis med ^^chefe

avseende å tillstånds beviljande framgår, att det övervägande flertalet av dem

vid sin prövning tillmäter ortens behov avgörande betydelse. De nuvarande

bestämmelserna i 9 § 3 mom. näringsfnhetsförordningen lämna visserligen

icke några närmare direktiv för länsstyrelsernas prövning — i lagrummet angles

endast att hänsyn skall tagas ''till de avlämnade betygens innehåll och i

övrigt förekommande omständigheter’ — men paragrafens tillkomsthistoria

utvisar, att denna länsstyrelsernas praxis torde stå -i full överensstämmelse

med lagstiftarens avsikter.

Som nämnts innehöll näringsfnhetsförordningen i sin ursprungliga lydelse

icke några särskilda bestämmelser om tillfällighetsförsäljning. I skrivelse den

1 maj 1886 (nr 35), däri riksdagen uttalade sig för en skärpning av bestämmelserna

för rätt att driva gårdfarihandel, framhöll riksdagen, att handlande

ofta för kortare tid sloge sig ned på en plats, vare sig i stad eller å landet,

och där, till stort förfång för ortens bofasta handlande och skada för allmänheten,

utsålde en mängd mer eller mindre värdelöst kram, vanligen under benämning

''realisation för en utländsk konkursmassa^ räkning eller dylikt.

Riksdagen anhöll därför, att Kungl. Maj:t ville bringa dessa frågor under

utredning. I proposition (nr 35) till 1887 ars riksdag inhämtade Kungl.

Maj :t riksdagens yttrande över ett i anledning av riksdagens berörda skrivelse

upprättat förslag till ändringar i näringsfrihetsförordningen, enligt vilket för

gårdfarihandel skulle fordras länsstyrelsens tillstånd men för tillfällighetsförsäljning

endast anmälan och erläggande av viss avgift. Vid avgörande av

frågan, huruvida tillstånd till gårdfarihandel borde beviljas, skulle länsstyrelsen

hava att taga hänsyn till, förutom företedda intyg, ortens behov av dylik

handel. I sin skrivelse (nr 47) i anledning av propositionen anmärkte riksdagen

beträffande förslaget till gårdfarihandel^ reglering, att det syntes

olämpligt, att vid en prövning av sådan beskaffenhet, som här vore i fråga, så

strängt begränsa länsstyrelsens prövningsrätt. Med den föreslagna lagstiftningens

ändamål syntes bäst överensstämma, att det lämnades öppet för myndigheten

att taga hänsyn till alla de omständigheter, som kunde inverka på

saken. I författningen borde därför stadgas, att länsstyrelsen hade att vid

ansökningens prövning taga ''hänsyn till de företedda betygens innehåll och

i övrigt förekommande omständigheter’. I fråga örn tillfällighetsförsäljningen

uttalade riksdagen som sin åsikt, att anmälan icke kunde anses tillräcklig, samt

hemställde att även här tillståndstvång borde stadgas. Då denna art av

handelsrörelse ofta lände till betydligt förfång för ortens bofasta handlande

och jämväl i övrigt icke väsentligen skilde sig från den s. k. gårdfarihandeln,

borde länsstyrelserna även i avseende härå äga att efter förekommande omständigheter

pröva, huruvida en person borde tillåtas att idka dylik

rörelse. Vid de ändringar, som härefter genom förordning av den 23 september

1887 vidtogos i näringsfrihetsförordningen, gjordes också, i överensstämmelse

med riksdagens berörda hemställan, jämväl rätten till tillfällighets
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

försäljning beroende pa tillstånd av länsstyrelse och angavs såväl i fråga

om gårdfarihandel som tiilfällighetsförsäljningen, att länsstyrelsen vid avgörande

av frågan örn tillståndets beviljande hade att taga hänsyn till ''betygens

innehåll och i övrigt förekommande omständigheter'', vilket uttryck

alltjämt kvarstår oförändrat i näringsfrihetsförordningen § 9 mom. 3 tredje

stycket och mom. 4 fjärde stycket.

Av vad jag här anfört lärer tydligt framgå, att lagstiftarens avsikt varit, att

länsstyrelserna vid sin prövning av ansökningar örn tillstånd till tillfällighetsförsäljning

skulle hava att taga hänsyn icke blott till de inlämnade betygen

angående sökandens person utan även till ortens behov av dylik handel och

omständigheterna i övrigt.

Det ringa antalet ansökningar om tillfällighetsförsäljningar jämväl i de län,

där länsstyrelsen icke plägat ingå i materiell prövning av ansökningarna, är

ägnat att ingiva tvekan, huruvida dessa försäljningar numera överhuvud taget

hava något behov att fylla. För den konsumerande allmänheten lärer ett upphörande

av tillfällighetsförsäljningarna icke kunna förväntas medföra någon

nämnvärd olägenhet. Såsom kooperativa förbundet framhållit, bör naturligen

allmänheten icke på något sätt betagas möjlighet att erhålla tillgång till billiga

varor, men erfarenheten synes mig hava visat, att förekommande försäljningar

av denna art i regel icke varit till gagn för allmänheten. Försäljningarna

kunna snarare anses hava framkallat ett konstlat köpebehov och hava

ofta omfattat mindervärdiga varor. Som regel anordnas dylika försäljningar

för att handlanden skall fa avyttra ett för honom tyngande lager. "Visserligen

kunde ur sistnämnda synpunkt ett förbud för sådana tillfällighetsförsäljningar

betraktas som ett försvarande av handelsidkarnas avsättningsmöjligheter. Men

härvid bör beaktas, att ifrågavarande försäljningar endast förekomma inom

detaljhandeln och att den stora grupp av detaljhandelns utövare, som äro

anslutna till Sveriges köpmannaförbund, enstämmigt uttalat sig för en begränsning

av tillfällighetsförsäljningarna i enlighet med de av kommerskollegium i

principutlåtandet angivna riktlinjerna.

Då, som jag nyss angivit, tillfällighetsförsäljningarna för allmänhetens vidkommande

torde vara av skäligen ringa betydelse, synes ett tillmötesgående i

väsentliga delar av köpmannaförbundets önskemål icke böra möta betänkligheter.

I enlighet med denna min uppfattning har jag ansett tillstånd till tillfällighetsförsäljning

böra lämnas endast för försäljning av vissa kategorier av

varor, beträffande vilka en snabb utförsäljning kan vara av behovet påkallad.

Hur denna försäljningsverksamhet lämpligen bör i detalj regleras, torde jag i

det följande få närmare angiva.

Konkurshinder.

Gällande

rätt.

Utkastet.

I § 2 näringsfrihetsförordningen uppställes för rättigheten att idka grosshandel

eller försälja varor i bod eller från annat upplagsställe, eller att, med

biträde av annan än hustru och hemmavarande barn, till avsalu tillverka

fabriks- och hantverksabeten, eller såsom yrke utöva annan hantering bland

annat fordran på rådighet över sin egendom.

I det preliminära författningsutkastet uteslöts denna bestämmelse. Som skäl

härför anfördes, att uppställandet av ett dylikt villkor knappast torde vara av

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr -il.

73

någon större praktisk betydelse. Råkade t. ex. en handlande i konkurs, måste

han avträda alla sina tillgångar till sina fordringsägare och bleve därigenom

praktiskt taget förhindrad att fortsätta sin handel. Vidare kunde ett dylikt

krav verka oegentligt, då ej mindre en konkursgäldenär, så snart konkursen

avslutats, kunde öppna näringsverksamhet än även den, som under hand eller

enligt ackordslagen erhållit ackord, vore oförhindrad att fortsätta sin rörelse.

I vissa fall kunde det vara lämpligt, att en yrkesidkare trots konkurs finge

fortsätta sin verksamhet. Så kunde t. ex. vara fallet i fråga örn en advokat,

en hantverkare eller en droskägare.

Mot utkastets ståndpunkt härutinnan hava i en del av de inkomna yttrande- Yttrandena.

na anmärkningar framställts. Av länsstyrelserna anser sålunda länsstyrelsen

i Stockholms län, att detta villkor i vissa fall, såsom t. ex. beträffande mindre

hantverk, utan olägenhet kunde bortfalla, medan i andra fall åter, såsom

t. ex. beträffande näringsidkare, vilka i sitt yrke kunde anförtros förvaltning

av annans egendom, villkoret syntes böra bibehållas. Aven länsstyrelsen

i Jönköpings län finner åtskillnad mellan olika näringsgrenar påkallad.

Särskilt i fråga örn handeln kunde det icke vara med god ordning

överensstämmande, att en person, som måst överlåta sin egendom till sina gäldenärer,

skulle under konkurstiden kunna ikläda sig nya förbindelser, måhända

lägga sig till med ett icke obetydligt varulager och praktiskt taget fortsätta

sin verksamhet, som örn ingenting hänt. Att bringa reda i en sadan konkursgäldenärs

affärer bleve måhända ej alltid en så lätt sak. Länsstyrelsen i Skaraborgs

län anser kravet böra bibehållas i fråga örn handelsrörelse, länsstyrelsen

i Örebro län åtminstone i fråga örn butikshandel. Länsstyrelsen i Östergötlands

län ställer sig tveksam och förordar ytterligare utredning. Länsstyrelsen

i Gotlands län hyser betänkligheter mot ett slopande av detta villkor.

Av handelskamrarna hava Östergötlands och Södermanlands handel skamsnare,

Smålands och Blekinge handelskammare samt handelskammaren för Örebro

och Västmanlands län förordat konkurshindrets bibehållande i fråga örn handelsyrket,

medan Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg

samt Västergötlands och Norra Hallands handelskammare uttryckligen förordat

konkurshindrets borttagande och övriga handelskammare lämnat utkastets

ståndpunkt härutinnan utan erinran.

Flertalet magistrater och stadsstyrelser synas ansluta sig till utkastets

ståndpunkt. Nio av dem hava dock ansett konkurshindret böra bibehållas,

medan sex funnit detta villkor böra upprätthållas allenast beträffande vissa

slag av näringsverksamhet. I följande yttranden har i ämnet gjorts mera

utförliga uttalanden.

Sålunda anför stadsstyrelsen i Lidingö: ’Låt vara att den omständigheten,

att en person icke är försatt i konkurs, icke är liktydigt med att vederbörande

är ekonomiskt vederhäftig för de förbindelser, han kan komma att ingå, så innebär

dock villkoret om att näringsidkare skall råda över sin egendom ett absolut

minimikrav på ekonomiskt underlag för företaget, som icke utan vidare

torde böra släppas, åtminstone vad beträffar nya företag. Det måste enligt

stadsstyrelsen mening verka stötande, örn en näringsidkare, som gjort konkurs,

omedelbart skulle kunna under ny firma, som ju enligt förslaget.icke behöver

innehålla hans namn, börja en liknande rörelse. Något olika ligger kanske

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

förhållandet beträffande fortsättandet av en en gång börjad rörelse efter inträffad

konkurs. Stadsstyrelsen kan emellertid icke dela den uttalade uppfattningen,

att det skulle vara synnerligen lämpligt att en advokat eller droskägare

skulle under dylika förhållanden få fortsätta sin verksamhet. Beträffande.

advokatyrket torde kravet på ekonomisk vederhäftighet göra sig med

särskild styrka gällande. Vad åter en droskägare beträffar, förefaller det

stadsstyrelsen svårligen möjligt, att konkursgäldenären skulle själv kulina forisätta

rörelsen med sina gamla fordon, vilka val, örn de icke köpts på avbetalning

och återtagas av säljaren, måste avträdas till fordringsägarna. Stadsstyrelsen

skulle för sin del icke tveka, att genast avslå en ansökan örn tillstånd

till yrkesmässig automobiltrafik från en person i konkurs och skulle likaledes

indraga redan meddelat tillstånd, därest tillståndshavaren försättes i konkurs

och de i rörelsen använda automobilerna i samband härmed försäljas eller återlagas

av säljaren. Stadsstyrelsen vill vidare påpeka den praktiskt taget fullständiga

rättslöshet, som under konkursen kännetecknar sådana fordringsägare,

vilkas fordringar uppkommit efter konkursen. Endast beträffande smärre

hantverkare, som för sin rörelse icke i nämnvärd utsträckning behöva anlita

kredit, torde rörelsens fortsättande efter konkursen kunna komma i fråga. Beträffande

dylika näringsidkare torde emellertid ett konkursförfarande mera

sällan förekomma, då ju några fordringsägare knappast finnas, och i varje fall

torde konkursen komma att behandlas enligt 185 § konkurslagen och sålunda

avvecklas på mycket kort tid. Stadsstyrelsen anser därför, att rådighet över

sin egendom bör bibehållas såsom villkor för rätten att driva näring. Därest

viss näringsutövning anses böra undantagas, såsom redan nu är fallet, torde

villkoret måhända böra begränsas till näring, som medför bokföringsskyldighet.

’ — Magistraten i Linköping anför: ''Man måste ju medge, att den nuvarande

formen för styrkande att en person, som vill börja handel, råder över

sin egendom d. v. s. icke är i konkurs försatt, är allt annat än effektiv. De nu

begagnade, så kallade konkursbevisen kunna ju icke intyga annat än att vederbörande

icke är försatt i konkurs vid den domstol, inom vars värjo han vid

tiden för intygets utfärdande är mantalsskriven, och innebär således icke något

intygande, att icke vederbörande inom annan domkrets är försatt i konkurs,

som fortfarande pågår. Då det just efter inträffad konkurs är jämförelsevis

vanligt, att en köpman söker sig en annan verksamhetsort, är det således möjligt,

att han, trots att hans konkurs ännu ej är avslutad, med klart konkursbevis

kan börja handel på annan ort, förutsatt att han där blivit mantalsskriven.

Men det förefaller dock stötande för det allmänna rättsmedvetandet, att det

skall göras direkt tillåtligt för en person, som icke råder över sin egendom, att

få öppna handel och inleda personer, som sakna kunskap örn förhållandet, i affärstransaktioner.

Enligt gällande konkurslag räknas ju till konkursbo även

egendom, som tillfaller gäldenären under konkursen, låt vara att av vad han

genom eget arbete under konkursen kan sig förvärva icke skall tillkomma konkursboet

mera än vad som återstår, sedan avdrag skett för gäldenärens, hans

makas och oförsörjda barns och adoptivbarns skäliga underhåll. Det har som

skäl för borttagandet av det ifrågavarande villkoret anförts, att sedan genom

den nya bokföringslagen registreringsplikt införts för en hel del nya yrkesutövare

t. ex. advokater, det skulle vara obilligt att en sådan, därest han råkade

i konkurs, skulle betagas möjligheten att under konkursen fortsätta sin rörelse.

Ja, detta kan, örn man håller sig till just advokatexemplet, gälla beträffande

själva sakförarverksamheten, men denna är för en nutidens advokat av rätt underordnad

betydelse i jämförelse med hans andra uppdrag, och det vill förefalla,

som örn det ej vore så orimligt begärt, att även en advokat, vars huvudsakliga

verksamhet kan bestå i förmögenhetsförvaltning och dylikt, finge upp
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

75

höra med sin verksamhet, så länge han icke rådde över sin egendom, och ännu

mer att han för att få börja verksamhet som förvaltare av andras egendom och

förmögenhet måste styrka, att han själv råder över sin egendom. Magistraten

anser, att för behörighet att driva handel m. m. alltjämt bör fordras att vederbörande

styrker, att han råder över sm egendom. — Magistraten i Karlskrona

framhåller, att det väl funnes åtskilliga näringar, som utan menliga följder

kunde idkas även av den, som vore försatt i konkurs, men att vid flertalet bokföringspliktiga

näringsgrenar detta med hänsyn till tredje mans rätt icke kunde

utan risk tillstädjas. Något intrång i näringsidkares förvärvsmöjlighet eller

annat väsentligt men för honom genom bibehållandet av bestämmelsen om

konkurs såsom hinder för närings bedrivande torde icke vara att befara, ty i

alla de fall, där ackordsuppgörelse ej kommit till stånd, torde konkursgäldenärerna

framdeles liksom hittills för att skydda sig mot de gamla borgenärernas

krav komma att fortsättningsvis utöva sin rörelse i någon anhörigs eller väns

namn. Tillåtelsen att fortsätta näringen även under konkurs torde sålunda i

det stora flertalet fall komma att sakna varje praktisk betydelse, och under

alla förhållanden ansåge magistraten, att åtminstone handel ej borde få bedrivas

av den, som befunne sig i konkurstillstånd. — Magistraten i Ystad framhåller,

att konkurslagen i fråga örn ämbets- och tjänstemän stadgade prövning

i varje särskilt fall, huruvida lian, innan fyra månader förflutit från beslutet

örn egendomsavträdet, finge åter inträda i tjänsteutövning. Borttagandet av

ifrågavarande villkor för rättigheten att driva handel eller annan näring i mera

vidsträckt omfattning vore ägnat att försvaga kravet på redbarhet hos näringsidkarna

och sålunda minska förtroendet inom näringslivet till men för

detsamma. Den av kommerskollegium förebragta utredningen syntes ock hos

vederbörande myndigheter och sammanslutningar konstatera snarare en tendens

att skapa ytterligare legala villkor för rätten att idka handel än att vilja

borttaga ett för sagda befogenhet så vitalt villkor som ekonomisk handelsfrihet

av här avsedda art. — Magistraten i T raneborg anför, att det syntes

väl överensstämma med grunderna för konkursinstitutet, att en gäldenär i och

med konkursutbrottet förlorade förvaltningen över sin rörelse och att denna

förvaltning överlämnades åt konkursboet. För en gäldenär, som drivit rörelse.

vöre nämligen orsakerna till obeståndet oftast att hänföra till rörelsen, och det

allmänna intresset av ett snart klarläggande av gäldenärens ekonomiska ställning

syntes därför kräva, att han fråntoges rätten att fortsätta en verksamhet,

som medför risk för nya förluster. Likaså vore det olämpligt att tillåta konkursgäldenären

att öppna ny rörelse, innan hans förra blivit avvecklad genom

konkursen. — Enligt magistratens i IIjo mening leie det icke något tvivel därom.

att olägenheter av ganska allvarlig art komme att uppstå i förhållandet

mellan konkursförvaltaren och gäldenären, om denne tillätes att fortfarande

driva handel eller annan näring. — Magistraten i Gävle anser, att ifrågavarande

krav icke bör helt uppgivas utan bibehållas för rätt att idka handel i allmänhet

eller att driva fabriksrörelse. Konkursgäldenären bleve då ej betagen

möjlighet att ägna sig åt annat näringsfång. Ett dylikt villkor hindrade

dock i viss mån i konkurs satta affärsmän, som visat sig vara notoriska bedragare,

att fortsätta sin bedrägliga verksamhet. För näringslivet vore det

av intresse att förhindra tillkomsten av firmor, vilkas innehavare redan vid

starten vore i konkurs, och som i mer eller mindre grad skulle få karaktären

av ’sågspånsfirmor’.

Sveriges köpmannaförbund, med vilket Sveriges hantverk sorganisation instämmer,

anser förbudet böra bestå i fråga örn handelsrörelse. Förbudet hade

en viss moralisk verkan och vore mången gång ägnat att sporra en gäldenär till

än större ansträngningar för att undgå insolvens.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 4-1.

Departe
mentschefen.

I övrigt har endast Sveriges advokatsamfund motsatt sig ett slopande av bestämmelsen

örn konkurs såsom hinder för näringsutövning. Samfundet har i

ämnet uttalat följande:

o ''Advokatverksamheten vore ett typiskt exempel på ett yrke, som icke borde

få utövas av andra än dem, som råda över sig och sitt gods. I samfundets stadga^

funnes föreskrift härom. Redan den omständigheten, att med varje utövning

av advokatverksamhet för egen räkning måste följa omhänderhavande

i större eller mindre utsträckning av annans medel, torde motivera det av samfundet

upprätthållna kravet på dess ledamöters rådighet över sig och sitt gods.

Men oavsett detta förhållande vore det av> vital betydelse för advokaten att i

sin yrkesverksamhet hava den icke minst i ekonomiskt avseende självständiga

ställning, som erfordrades såväl för att sätta honom i tillfälle att verkställa

nödig sovring av erbjudna uppdrag som för behörigt hävdande av klientens

rätt och bästa gentemot alla stridande intressen. Det torde vara uppenbart,

att konkurstillstånd tillskapade både en osäkerhet beträffande möjligheten att

på betryggande sätt omhänderhava främmande medel och ett beroende av andra,

som vore oförenligt med drivande på tillfredsställande sätt av egen advokatverksamhet.

Utan tvivel gåves det även andra mera näringsbetonade yrken än

advokatverksamheten,^ för vilka det vore lämpligt upprätthålla kravet, att näringsidkaren

måste råda över sig och sitt gods. Exempelvis torde det vara

betänkligt att medgiva en i konkurstillstånd försatt handelskommissionär rätt

att fortsätta rörelsen, särskiltsom dylik rörelse ofta bedreves utan lager och

under sådana förhållanden i övrigt, att mellankommande konkurs icke de facto

medförde någon inskränkning i möjligheten att fortsätta verksamheten. Styrelsen

vore icke beredd att taga ståndpunkt till problemet örn den utsträckning,

i vilken ett uppgivande av kravet på att näringsidkare skall råda över sig och

sitt gods vore motiverat. Av det anförda torde dock framgå, att konkurs såsom

diskvalifikationsgrund för näringsutövning icke borde generellt avskaffas.’

I sitt utlåtande av den 6 juni 1931 förklarade kommerskollegium det ej kunna

förnekas, att vissa skäl talade för att konkurs såsom absolut hinder för näringsutövning

finge bortfalla. Någon större praktisk betydelse syntes frågan

dock icke äga. Ifrågasättas kunde emellertid örn icke konkurshindret borde

bibehållas för vissa grupper av näringsutövare. Vad styrelsen för Sveriges

advokatsamfund haft att anföra härom syntes ej kunna frånkännas berättigande.

De grupper av näringsutövare, för vilkas del konkurshindret borde

bibehållas, syntes närmast vara de, som i en eller annan form handhade förvaltningen

av andras egendom. Att emellertid härvidlag finna en lagtekniskt

hållbar gränslinje torde erbjuda stora vanskligheter. En möjlighet vöre, att i

näringslagen låta hindret i fråga bortfalla men att i vissa specialförfattningar

upptaga en föreskrift, motsvarande den i gällande lag upptagna, att för näringsutövningen

ifråga fordrades bl. a. att råda över sin egendom. En annan

möjlighet vore att i näringslagen bibehålla konkurshindret generellt men att

bereda t. ex. den myndighet, som förde handelsregister, rätt att, där särskilda

skäl föreligga, medgiva undantag. Skulle ingen av dessa vägar befinnas framkomlig,

syntes gällande lags föreskrift i ämnet böra bibehållas.

De framställda invändningarna mot förslaget örn konkursvillkorets borttagande

synas mig till stor del bottna i ett överskattande av verkningarna av en

sådan åtgärd. Följden skulle ingalunda, såsom i ett av yttrandena befarats,

bliva, att gäldenären skulle kunna ''praktiskt taget fortsätta sin verksamhet, som

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

77

om ingenting hant’. Enligt 27 § konkurslagen skall all egendom, som tillhörde

gäldenären, då beslutet örn egendomsavträde meddelades, eller som tillfaller honom

under konkursen, anses såsom konkursboets egendom. Från vad gäldenären

under konkursen kan förvärva genom eget arbete skall dock avdrag göras dels

för vad som åtgår till hans eget samt hans makes och oförsörjda barns eller

adoptivbarns skäliga underhåll, dels ock för all kostnad till förlag, och har

gäldenären att med konkursförvaltaren träffa överenskommelse örn vad sålunda

må avdragas. Vidare äger enligt 60 § konkurslagen förvaltaren att

för konkursboets räkning fortsätta den rörelse gäldenären tidigare drivit. Av

dessa bestämmelser lärer följa, att även örn det i nuvarande näringsfrihetsförordning

uppställda förbudet för näringsutövning under konkurs skulle bortfalla,

gäldenären dock i allmänhet bleve förhindrad att utan konkursförvaltarens

medgivande driva näring.

Som kommerskollegium framhållit torde frågan örn detta villkors bibehållande

emellertid vara av skäligen ringa betydelse. På grund härav och då

i flera av de inkomna yttrandena yrkande gjorts örn bestämmelsens bibehållande

oförändrad, har jag icke funnit anledning att nu föreslå någon ändring

av stadgandet i fråga.

Vid upptagandet av det utredningsarbete, vars resultat nu är under övervägande,

synes hava förutsatts, att arbetet skulle utmynna i en genomgripande

revision av näringsfrihetsförordningen och därmed sammanhängande

författningar. De ämnen, som skulle upptagas till behandling, avsågo sålunda

—- jämte frågorna örn legala kompetens villkor samt kringföringshandel och

s. k. realisationer — jämväl bland annat spörsmålet örn utlännings rätt att

idka näring och frågan örn ändringar i näringsregistreringen, varjämte ifrågasattes,

huruvida icke ett sammanförande av olika på skilda författningar nu

uppdelade näringsrättsliga bestämmelser kunde ske.

Som framgår av den redogörelse, jag förut lämnat för frågan örn de legala

kompetensvillkoren, finner jag mig icke kunna förorda, att några bestämmelser

därom inflyta i lagstiftningen. Frågan örn näringsregistreringens omläggning

torde lämpligen böra upptagas i samband med en blivande revision av lagen

angående handelsregister, firma och prokura, vilken fråga dock icke är i det

läge, att den kan i detta sammanhang företagas till slutlig prövning. Vad

angår spörsmålet om utlännings rätt att här i riket idka näring, lärer en revision

av bestämmelserna därom icke för närvarande lämpligen böra ifrågakomma.

Beträffande slutligen tanken på en mera enhetligt ordnad näringslagstiftning

genom sammanförande av de på olika författningar splittrade bestämmelserna

i ämnet, kunde en sådan ordning ur teoretisk synpunkt visserligen synas motiverad.

Emellertid lärer detta numera få anses praktiskt ogenomförbart på

grund av mängden och omfattningen av de specialförfattningar av näringsrättsligt

innehåll, som efter hand tillkommit.

Bland de skilda spörsmål, som under förevarande utredningsarbete varit

föremål för behandling, skulle sålunda återstå endast frågan om kringföringshandel

och tillfällighetsförsäljning, beträffande vilka former av handel, enligt

U tredningsarbetets

resultat.

Deportera

entschefen.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr kl.

vad jag förut angivit, även enligt min uppfattning vissa ändringar i gällande

bestämmelser äro påkallade.

Med hänsyn till den begränsade räckvidd, den förevarande frågan sålunda

erhållit, synes mig knappast lämpligt att i detta sammanhang företaga en

omarbetning av hela näringsfrihetsförordningen. Ehuru vissa delar av denna

författning numera upphävts och andra genom utvecklingens gång kommit

att sakna praktisk betydelse, torde något behov av en ny författning i ämnet

dock icke vara för handen.

Vid övervägandet av frågan örn ändringar i bestämmelserna örn kringföringshandel

och tillfällighetsförsäljning har jag funnit, att de nya stadganden, som

bliva erforderliga, icke låta sig väl inpassas i näringsfrihetsförordningen. Jag

anser mig därför böra föreslå, att dessa bestämmelser upptagas i en särskild

lag, benämnd lag om krin g förin g shandel och tillfällighetsförsäljning. Förslag

till en sådan lag har inom handelsdepartementet utarbetats. Därvid hava också

beaktats bland annat de önskemål, som framkommit örn beslagsrätt vid och

skärpta påföljder för olaga kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning.

Härtill torde jag få närmare återkomma i det följande vid behandling av lagens

särskilda paragrafer.

Vid utfärdandet av en ny lag av nu avsett innehåll torde böra i näringsfrihetsförordningen

intagas hänvisning till ifrågavarande lag. I samband därmed

lära också förordningens stadganden örn utlännings rätt att idka näring böra

undergå vissa följdändringar. Nu avsedda bestämmelser hava sammanförts i en

lag örn ändring i förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad’

näringsfrihet, vartill förslag jämväl utarbetats inom handelsdepartementet.

Jag torde härefter få övergå till författningsförslagens särskilda paragrafer.

Förslag till lag om kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning.

Rubriken.

Då näringsfrihetsförordningen med uttrycket gårdfarihandel endast avser

varors kringförande till salu utom ort, där gårdfarihandlaren är bosatt, eller,

örn han tillika anmält sig idka fast handel, där han inrättat kontor av stadigvarande

beskaffenhet, samt detta uttryck icke torde väl passa in på nyare former

av ambulerande handel, har i enlighet med kommerskollegii hemställan i

lagförslaget använts uttrycket kringföringshandel såsom beteckning för all

försäljning för omedelbar leverans av medförda varor. Under detta begrepp

faller dock ej försäljning under besök, som skett i anledning av kundens därom

på förhand framställda begäran. Likaledes har näringsfrihetsförordningens i

viss mån missvisande uttryck realisation ersatts med uttrycket tillfällighetsförsäljning.

1-3 §§.

Till förklaring av de i dessa paragrafer upptagna bestämmelser torde få

hänvisas till vad i den allmänna motiveringen anförts. Här må endast ytterligare

tilläggas, att tillståndstvånget uttryckligen är avsett att omfatta även

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Al.

79

kringföringshandel, som bedrives av bolag och andra juridiska personer. Då

uttrycket ’ort’, som användes i näringsfrihetsförordningens bestämmelser örn

gårdfarihandel, måste anses alltför obestämt för att i detta sammanhang

begagnas, har, såsom kommerskollegium föreslagit, tillståndstvånget i stället

hänförts till området utanför den kommun, där sökanden är bosatt eller där han

driver fast handel. Juridisk person bör anses vara bosatt, där styrelsen har

sitt säte, eller, örn styrelse icke finnes, där rörelsens huvudkontor är beläget. —

Att de försäljare, som anlitas vid kringföringshandel, jämväl böra av myndigheten

godkännas, synes mig nödvändigt för att säkerställa syftet med de nu

ifrågasatta bestämmelserna.

4 §.

Det material, som skall ligga till grund för tillståndsmyndighetens prövning,

bör i första hand förebringas av sökanden själv. Då det är av betydelse, att

härvid upplysning föreligger örn arten av de varor, som skola kringföras, har

i förslaget liksom i det tidigare utkastet sökanden ålagts att vid ansökan lämna

uppgift härom. Sådan föreskrift finnes icke i gällande rätt. Då den, genom

vilken försäljningen skall äga rum, måste vara godkänd av tillståndsmyndighet,

har sökanden vidare ålagts att lämna uppgift örn vem han vill använda

som försäljare.

I stället för gällande bestämmelser örn beskrivning på utseende och åldersuppgift

har upptagits ett stadgande därom, att försäljarens fotografi skall

ingivas för att sedan införas i det för honom utfärdade beviset. Vill sökanden

själv kringföra varorna, gäller vad som stadgats om försäljare naturligen

även för honom.

Mot den i det preliminära utkastet föreslagna föreskriften örn skyldighet för

sökanden att vid ansökan om tillstånd till kringföringshandel utom hemorten

förete intyg, att han gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet har länsstyrelsen

i Älvsborgs län uttalat, att detta intyg visserligen gåve intryck

av att vara en verklig spärr mot olämpliga handlande, men att enligt länsstyrelsens

förmenande intyget i praktiken ej komme att bli mycket mer än

en formalitet. Hade vederbörande ej tidigare råkat i sådant klammeri med

rättvisan, som ej kunde fördöljas, kunde man vara övertygad örn, att ju svagare

han vore som självförsörjare desto vackrare intyg kunde han prestera från

de kommunala myndigheterna örn sin lämplighet som gårdfarihandlare. Gårdfarihandeln

vore den sista utvägen före fattigvården, och en god kommunalman

strävade naturligtvis såväl i kommunens som i den sökandes eget intresse,

att förhindra att vederbörande folie fattigvården till last. Han intalade sig

lätt, då han skulle utfärda intyget, att sökanden vore för arbetet lämplig. För

länsstyrelsen åter ställde det sig oftast mycket svårt att skaffa sig säkrare

uppgifter än dem, som lämnades av de kommunala förtroendemännen med

deras lokala personkännedom. Under framhållande av att anskaffande av intyg

ofta vore betydligt mera betungande än vad man i allmänhet syntes vara

böjd att antaga, har man vidare anmärkt, att sökanden ofta kunde vara så väl

känd för länsstyrelsen, att särskilt intyg örn hans redbarhet och ordentlighet

finge anses fullständigt obehövligt.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Majlis proposition nr -41.

Även om ifrågavarande intyg, varom föreskrift för övrigt finnes i näringsfrihetsförordningen,

på sätt länsstyrelsen gjort gällande icke alltid kommer att

visa sig fullt tillförlitligt, lärer intyget dock i regel kunna tjäna tillståndsmyndigheten

till god ledning. Jag har därför ansett bestämmelsen härom böra

bibehållas. Då emellertid sökanden kan vara så välkänd, att intyg örn redbarhet

och ordentlighet må vara onödigt, har föreskrivits, att sådant intyg

endast erfordras, då sökanden icke är av myndigheten känd. Är sökanden

ett aktiebolag eller annan juridisk person lärer det icke kunna komma i fråga

att upprätthålla en dylik föreskrift. Skyldighet att förete ifrågavarande

intyg har därför endast föreskrivits för fysiska personer.

Enligt gällande rätt skall enahanda intyg företes även i fråga örn den, genom

vilken försäljningen skall äga rum. Kommerskollegium samt några länsstyrelser

och Sveriges köpmannaförbund hava ansett föreskriften härom böra

bibehållas. Det torde dock vara att befara, att detta intyg i fråga örn försäljarna

långt mer än i fråga om sökanden skulle bliva en tom formalitet utan

praktisk betydelse. Att utöver det fall, då sökanden ärnar själv kringföra

varorna -—- närmast motsvarande den nuvarande gårdfarihandeln — föreskriva

dylikt intyg i fråga örn försäljarna, har därför icke synts mig påkallat.

För närvarande fordras i fråga om såväl sökanden själv som hans biträden

jämväl myndighetsbevis, konkursbevis och för gift kvinna i äldre äktenskap,

vilken sammanlever med mannen, bevis örn mannens tillåtelse till verksamhetens

utövande. I utkastet upptogs icke föreskrift örn skyldighet att förete

dessa bevis och häremot har i de inkomna yttrandena icke gjorts någon anmärkning.

Då dessa intyg ej synas vara av nämnvärd betydelse men väl förorsaka

sökandena både besvär och kostnader, har jag ansett fordran härom icke böra

uppställas.

Enligt utkastet skulle sökanden vidare förete bevis, att han erlagt honom

påförda utskylder, som under föregående och löpande kalenderår förfallit till

betalning. Sveriges organiserade gårdfarihandlare hava mot detta stadgande,

som saknar motsvarighet i nuvarande näringsfrihetsförordning, anmärkt, att

det icke syntes riktigt, att ifråga örn en viss verksamhetsgren göra en näringsidkares

rätt att utöva sin rörelse beroende av örn han guldit sina utskylder eller

ej, då dylik skyldighet ej i andra fall uppställts som villkor för näringsutövning.

Magistraten i Örebro framhåller, att bestämmelsen även skulle gå ut

över den, som trots god vilja icke kunnat betala sin skatt, och hindra honom

i hans lovvärda önskan att försörja sig.

Utskyldernas punktliga erläggande får visserligen i allmänhet anses vara

ett kriterium på redbarhet och ordentlighet. Att emellertid för en viss grupp

av näringsidkare uppställa fordran på företeende av bevis om utskyldernas

erläggande synes mig varken rättvist eller lämpligt, varför det ifrågasatta

stadgandet icke upptagits i lagförslaget.

5 §•

För innebörden av dessa bestämmelser har tidigare redogörelse lämnats i samband

med den allmänna motiveringen.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr kl.

81

Att tillståndsmyndighetens beslut får i vanlig ordning överklagas genom

besvär, torde icke behöva särskilt anmärkas.

6 §.

För underlättande av länsstyrelsernas kontroll har, i likhet med vad för närvarande

är fallet, tillstånd till kringföringshandel utom hemorten ansetts böra

beviljas allenast för kalenderår eller del därav.

Enligt utkastet skulle jämväl i fråga örn kringföringshandel inom hemorten

årlig framställning göras. Detta torde dock näppeligen vara av behovet påkallat.

Här hava myndigheterna att pröva ansökningen efter andra grunder än

då fråga är örn kringföringshandel utom hemorten. Har det en gång blivit av

polismyndigheten i hemorten avgjort, att anledning icke föreligger att förvägra

sökanden rätt att där idka kringföringshandel, synes all sannolikhet tala för

att han jämväl ett kommande år är lika lämpad att utöva denna verksamhet,

vadan en förnyad ansökan merendels endast bleve en tom formalitet, förenad

med besvär och kostnader. Härtill kommer, att myndigheten, såsom jag senare

torde få närmare beröra, synes böra tillerkännas befogenhet att, när helst

anledning därtill förekommer, återkalla tillståndet och godkännandet. Anställer

sökanden ny försäljare, måste naturligen polismyndighetens godkännande

beträffande denne inhämtas. På grund av vad sålunda anförts har jag

i fråga örn kringföringshandel inom hemorten ansett bevis örn tillstånd och

godkännande böra kunna utfärdas att gälla tillsvidare eller, örn anledning därtill

förekommer, för viss tid.

Slutligen må anmärkas, att den i näringsfrihetsförordningen nu upptagna

anvisningen, att tillkännagivande örn det meddelade tillståndet till polis- och

kommunalmyndigheternas efterrättelse bör införas i länskungörelsema, icke

upptagits i förslaget. Föreskrift härom har ansetts obehövlig, då länsstyrelserna

även därförutan lära komma att införa dylikt meddelande, därest så

finnes lämpligt.

7 §.

Såsom jag förut nämnt, upptogos i enlighet med kommerskollegii förslag i det

preliminära författningsutkastet vissa detaljerade föreskrifter i fråga örn försäljarnas

kvalifikationer vid kringföringshandel utom hemorten, medan vid

kringföringshandel inom hemorten endast den skulle få underkännas såsom

försäljare, som uppenbarligen vore därtill olämplig.

I ett flertal yttranden har hemställts, att de för försäljarna uppställda speciella

kraven måtte ersättas med en generell föreskrift örn lämplighet. Så framhåller

t. ex. föreningen Skyddsvärnet, att dessa fordringar skulle utgöra ett

svårt hinder i föreningens verksamhet för beredande av arbete åt frigivna

fångar och att det syntes tvivelaktigt, örn lagstiftarens mening varit, att

påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen skulle kunna ytterligare skärpas genom

restriktioner i speciallagstiftningen. Kooperativa förbundet anför i detta

sammanhang: ’Det synes styrelsen, som örn de föreslagna bestämmel
serna

om försäljare vore onödigt rigorösa, liksom de äro oförenliga med

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 3k käft. (Nr kl.) 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

den frihet att utvälja och anställa personal, handelsidkare eljest äger. Avgjort

olämpligt finner styrelsen det vara att lägga i myndighetens hand att på grunder,

som icke äro angivna i lagen, vägra en person rätt att förtjäna sitt bröd

som försäljare. Överhuvud är styrelsen av den meningen, att det närmast bör

ankomma på den firma, som bedriver kringföringshandeln, att utvälja de personer

firman vill använda som biträden i sin verksamhet. Att ställa sådana

firmor eller handelsidkare i annan klass än de företagare, som driva affär

uteslutande i butik, förefaller att vara oegentligt och ägnat att inge allmänheten

en generellt taget oberättigad misstro till den varuhandel, som drives

från rörliga lager. Styrelsen hyser därför den uppfattningen att ifrågavarande

bestämmelser böra utgå ur paragrafen.’ Magistraten i Örebro finner föreskriften

örn läkarintyg onödig och orättvis, då något liknande icke funnes stadgat

för andra yrkesgrupper, vilka på grund av sin verksamhet kunde tänkas

utgöra en lika stor smittofara. Samma synpunkt understrykes av föreningen

Sveriges organiserade gårdfarihandlare. Magistraten i Skara anser fordran

på läkarintyg vara av föga praktisk betydelse, eftersom smittsam sjukdom

kunde uppkomma under tillståndstiden.

Kommerskollegium har i sitt senare utlåtande framhållit, att kollegium visserligen

i principutlåtandet föreslagit den i utkastet intagna uppräkningen av

absoluta diskvalifikationsgrunder för försäljarna, men att kollegium med hänsyn

till vad i vissa utlåtanden anförts numera ville förorda, att denna uppräkning

utginge. Såsom i en del yttranden framhållits, finge nämligen en dylik

specifikation anses vara onödig. Vad särskilt anginge sådan sökande, som

dömts till påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, ville kollegium erinra örn,

att de sakkunniga, som den 30 september 1915 avgivit förslag till borttagande

ur lagstiftningen av straffpåföljden förlust av medborgerligt förtroende, i sitt

betänkande framhöllo, att för framtiden borde iakttagas den största återhållsamhet

i fråga örn sådana föreskrifter utanför strafflagen, vari rättsförluster

bleve förbundna med bistraff av ifrågavarande natur. Vid ärendets framläggande

för riksdagen (prop. 1918, nr 63, sid. 68) anslöt sig vederbörande

departementschef till de sakkunnigas uttalande i denna del. Kollegium hemställde,

att föreskriften i fråga begränsades så, att som försäljare icke finge

godtagas den, som icke kunde anses därtill lämplig.

De sålunda framställda anmärkningarna synas mig icke kunna frånkännas

berättigande. Vid bestämmande av de fordringar, som böra uppställas i fråga

örn försäljarna, får icke förbises, att det dock är sökanden, på vilken ansvaret

för kringföringshandelns tillfredsställande anordnande och bedrivande i första

hand vilar, och att det ligger i hans intresse att endast anställa sådana biträden,

som kunna förväntas utöva sin syssla utan att giva anledning till anmärkning.

Det må också erinras, att sökanden, därest olämpliga försäljare anlitas, löper

risk att få tillståndet indraget. På grund härav har jag i fråga örn försäljarna

ansett annat stadgande i förevarande avseende icke böra uppställas än att som

sådan icke må godtagas den, som kan antagas vara därtill olämplig. Länsstyrelserna

hava sålunda här lämnats fri prövningsrätt.

I paragrafens andra stycke har meddelats bestämmelse därom, att särskilt

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 4l.

83

bevis skall utfärdas för den, som godkänts som försäljare. Att handlanden

själv skall erhålla bevis örn det honom meddelade tillståndet att idka kringföringshandel

torde icke behöva i lagtexten utsägas. Såsom av kommerskollegium

framhållits, lärer hinder ej möta, att medgivande till försäljning i annat

län lämnas genom påstämpling å tillståndsbeviset eller å försäljarens

bevis.

I det föregående har jag angivit som min mening, att avgiften för tillståndsbeviset

bör utgöra tio kronor. För det särskilda beviset örn försäljares godkännande

torde lösen och stämpel böra utgå såsom för annat bevis enligt gällande

bestämmelser med tillhopa två kronor 50 öre eller, örn påstämpling sker

å tidigare utfärdat bevis, två kronor.

8 och 9 §.

I 8 § hava uppräknats de varuslag, vilka synas böra få kringföras till salu

utan att tillstånd enligt de nu föreslagna bestämmelserna skall behöva inhämtas.

Härvid hava sådana förnödenhetsvaror ansetts böra ifrågakomma, som för

närvarande pläga i större eller mindre omfattning kringföras för försäljning

och beträffande vilka denna handel visat sig fylla ett verkligt behov.

Genom orden ''liknande produkter’ i andra stycket har betonats, att bestämmelsen

icke får tolkas så snävt, att t. ex. alster från höns- eller biskötsel uteslutas.

Att för rätten att fritt försälja fisk och vilt fordra, att fråga är örn egen

eller familjemedlems fångst, torde icke vara lämpligt. Ofta lärer fiskaren ej

själv ombestyra försäljningen till allmänheten, utan andra personer möta upp

vid fiskebåtarnas ankomst och besörja distribueringen. Likaså torde jaktbyte

ej sällan saluföras genom annan. Härtill kommer att dessa livsmedel äro

lätt förstörbara och därför kräva snabb försäljning.

Vad hantverksalster beträffar har jag icke kunnat biträda kommerskollegii

uppfattning, att kringföringshandeln därmed skulle, med avvikelse från gällande

rätt, underkastas tillståndstvång. En dylik åtgärd skulle enligt mitt förmenande

utgöra ett alltför stort intrång i vissa hantverkargruppers möjlighet

att utan särskilda kostnader och besvär på för dem tjänligaste sätt vinna avsättning

för sina alster. För övrigt torde det i praktiken mången gång vara

hart när ogörligt att draga en gräns mellan hemslöjds- och hantverksalster.

Att tidningar, tidskrifter och böcker icke medtagits i förslaget beror därpå,

att försäljningen av tryckta skrifter reglerats i tryckfrihetsförordningen.

I fråga om vissa av de i förevarande paragraf uppräknade varuslagen kunde

måhända synas, som örn fordran på tillstånd icke skulle kunna anses

orimlig, särskilt då tillstånd för kringföringshandel i den kommun, där sökanden

är bosatt eller där han driver sin fasta handelsrörelse, icke skulle behöva

sökas årligen utan kunna meddelas att gälla tillsvidare. Men härvid

får icke förbises, att enligt de föreslagna bestämmelserna varje försäljare måste

vara för tillståndsmyndigheten anmäld och av denna godkänd samt innehava

med sitt fotografi försett bevis om godkännandet. Såsom i de över utkastet

avgivna yttrandena framhållits, pläga åtskilliga varor genom av producenter

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

oell andra företagare anställda biträden kringforslas för försäljning. Sålunda

utsändas ofta bröd, mjölk, grädde, kött och andra charkuterivaror samt maltoch

läskedrycker till försäljning genom särskilda utkörare. Det skulle vålla

företagarna besvär och kostnad samt vid oväntat förfall för en utkörare, t. ex.

genom iråkad sjukdom, vara dem praktiskt taget omöjligt att endast använda

sig av på förhand godkända försäljare.

Skulle emellertid kringföringshandel med varor, som i paragrafen avses, så

bedrivas, att den lämnar rum för berättigat klander, bör den kunna stoppas. I

9 § har därför stadgats, att, örn kringföringshandeln giver anledning till anmärkning,

densamma må av myndighet, som eljest skulle haft att pröva ansökan

örn tillstånd, förbjudas.

Framhållas må, att även denna kringföringshandel naturligen är underkastad

förekommande hälsovårds- och ordningsföreskrifter. Sålunda har t. ex. en var,

som i Stockholm vill idka försäljning av mjölk och grädde, att därom göra

anmälan till hälsovårdsnämnden.

10 §.

I vissa författningar förekomma särskilda bestämmelser örn rätt att idka

kringföringshandel med varor av visst slag. Sålunda förbjudes all kringföringshandel

med guld- och silverarbeten i 22 § 1 mom. förordningen den 18

oktober 1912 angående kontroll å guld- och silverarbeten, vilket förbud genom

2 § förordningen den 8 mars 1923 angående kontroll å platinaarbeten utsträckts

att gälla även dylika arbeten. I 10 § förordningen den 11 juli 1919 angående

försäljning av pilsnerdricka förbjudes kringföringshandel med pilsnerdricka på

landet och givas särskilda regler för sådan handel i stad. Då föreskrifter av

denna art uppenbarligen böra gälla oavsett stadgandena i den nu föreslagna

lagen, har det i förevarande paragraf givna stadgandet ansetts påkallat.

11 §•

De här föreslagna bestämmelserna gälla endast sådan försäljning av varulager,

som handelsidkare — fysisk såväl som juridisk person — anordnar i

annan kommun än den, där han driver fast handel.

I sitt principutlåtande föreslog kommerskollegium, som nämnts, att tillstånd

till tillf ällighetsf ensäljning endast skulle kunna erhållas''för försäljning av skadade

eller för hastig förskämning utsatta varor eller varor, som tillhörde konkurs-

eller dödsbo. Att skadade eller för hastig förskämning utsatta varor böra

kunna få försäljas på detta sätt synes även mig påtagligt. Exempelvis kan i fråga

örn frukt och liknande lätt skadade och skämda varor extraordinära försäljningsmetoder

vara påkallade till undvikande av att varorna förstöras. Det kan

likaledes vara av vikt, att en handlande lätt kail göra sig av med ett genom

brand eller av annan anledning skadat lager. Utkastets förslag, att tillfällighetsförsäljning

skulle i allmänhet omfatta varor, som äro utsatta för hastig

värdeminskning, d. v. s. jämväl säsongvaror, mot vilket förslag anmärkning

framställts i ett flertal yttranden, finner jag mig däremot icke kunna

tillstyrka. I fråga örn konkurs- och dödsbons tillhörigheter lärer ofta behov

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

85

av lätta och förmånliga avsättningsmöjligheter föreligga. Jag har därför ansett

mig böra biträda kommerskollegii av köpmannaförbundet utan erinran

lämnade förslag härutinnan. Någon anledning att, såsom i utkastet ifrågasattes,

bereda den, som från konkurs- eller dödsbo förvärvat varor, tillfälle att

begagna sig av förevarande försäljningsform för varornas avyttring, synes mig

icke föreligga.

Några särskilda direktiv för länsstyrelsernas prövning av förekommande ansökningar

lära icke erfordras. Det torde vara tämligen självfallet, att, därest

de uppställda fordringarna fyllts, tillstånd icke bör vägras med mindre särskilda

skäl kunna föranleda därtill.

Beträffande frågan, huruvida handelskammarens yttrande skall infordras, har

jag icke kunnat undgå att hysa vissa betänkligheter mot en obligatorisk föreskrift

härom. Med hänsyn till de av Stockholms handelskammare i detta sammanhang

framhållna synpunkter har det synts mig tillrådligt att icke i lagtexten

upptaga något stadgande i förevarande hänseende utan lämna länsstyrelserna

fritt att med hänsyn till omständigheterna avgöra, såväl huruvida vederbörande

handelskammare bör lämnas tillfälle till yttrande i ärendet, som ock örn

yttrande från annat håll bör inhämtas.

Enligt gällande rätt är från tillståndstvånget undantaget tillfällighetsförsäljning

å marknader. Denna bestämmelse har bibehållits, men härutöver har

synts lämpligt att göra undantag även för mässor och utställningar.

Från ett par håll har gjorts gällande, att tvekan kunde uppstå örn innebörden

av uttrycket tillfälligtvis avyttra lager av handelsvaror.

Såsom kommerskollegium anmärkt, torde det vara patagligt, att butiker, som

hållas öppna under badsäsongen eller eljest endast under tid, da köpenskap pa

viss plats plägar förekomma, icke falla under förevarande paragrafs bestämmelser.

Att däremot draga en bestämd gräns mellan stadigvarande handelsrörelse

och tillfälligt avyttrande av lager av handelsvaror lärer icke låta sig

på förhand göra, utan omständigheterna i det särskilda fallet torde här få

bliva avgörande. I allmänhet lärer butiksrörelse, som stadigvarande hålles

öppen viss eller vissa dagar i veckan, vara att hänföra till förstnämnda slag

av handel.

I några av de inkomna yttrandena har framhållits, att de nuvarande föreskrifterna

örn tillfällighetsförsäljning ofta kringginges på så sätt, att handlanden

till handelsregistret anmälde filialer på ett flertal platser, där han förutsåge,

att tillfällighetsförsäljning lämpligen kunde äga rum. Då det kunde

vara att befara, att samma förfarande komme att tillämpas även framdeles,

ifrågasattes att till paragrafen borde göras ett tillägg, varav klart framginge,

att anmälan till handelsregistret örn rörelse pa annan plats icke i

och för sig berättigade till sådan försäljning, som paragrafen avsåge. Ett tilllägg

av berörd art synes mig dock knappast kunna anses erforderligt. Att en

filialanmälan icke utan vidare kan medföra rätt till tillfällighetsförsäljning,

utan att därför fordras att handlanden verkligen driver stadigvarande handelsrörelse

inom den kommun, där filialen anmälts, lärer till fullo framgå redan av

paragrafens formulering.

opaginerad Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr jfl.

12 §.

Föreskriften att tillstånd skall sökas hos länsstyrelsen i det län, där försäljningen

skall äga runi, står i överensstämmelse med gällande rätt.

Skyldighet för sökanden att förete bevis, att han behörigen anmält sig inom

riket idka handel, har endast ansetts påkallad för den händelse sökanden icke

gjort dylik anmälan till det av tillståndsmyndigheten förda handelsregistret.

I likhet med vad som föreslagits beträffande ansökan örn kringföringshandel

har bevis örn redbarhet och ordentlighet endast föreskrivits i fråga örn fysisk

person, som icke är av länsstyrelsen känd.

Enligt gällande rätt åligger det sökanden att även uppgiva de biträden

han vill använda och att angående dem förete vissa intyg. Då det emellertid

synts mig böra sta handelsidkaren fritt att utan anmälan själv avgöra, vilka

biträden han vill använda vid dessa försäljningar, hava motsvarande bestämmelser

icke upptagits i förslaget.

13 §.

De här upptagna föreskrifterna örn viss avgift till varje försäljningskommun

återfinnas i gällande näringsfrihetsförordning. Mot dessa föreskrifter har i

de avgivna yttrandena i några fall anmärkningar framkommit. Med hänsyn till

vanskligheten att bestämma avgiftens storlek borde sålunda enligt länsstyrelsen

i Gotlands län någon mot skatteplikten svarande utgiftsskyldighet icke

vara förenad med ifrågavarande näringsrätt. Skulle avgift utgå, borde i ansökningen

uppgift lämnas ej blott örn varulagrets omfattning och värde utan även

örn den myckenhet, som beräknades komma att försäljas inom varje kommun.

Sveriges köpmannaförbund har yrkat, att den föreslagna avgiften måtte väsentligt

höjas och sättas så hög, att kommunerna erhölle en någorlunda tillräcklig ersättning

för den minskning i skatteinkomster, som vållades dem genom avbräcket

i den bofasta handelns intäkter. Enligt magistraten i Lund borde avgiften

till varje kommun bestämmas till viss procent av bruttoförsäljningssumman

inom kommunen, därvid sökanden, innan tillståndet erhölles, borde ställa

vederhäftig borgen eller annan godkänd säkerhet. Magistraten i Halmstad

ansag, att det för fragan örn avgift skall utgå eller ej avgörande borde vara,

huruvida försäljningen skedde i förvärvssyfte eller endast i avsikt att med

minsta möjliga förlust realisera, vad man utan tanke på vinst fått hand örn.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har föreslagit, att tillståndet icke

borde beviljas, förrän sökanden deponerat den avgift, som länsstyrelsen bestämt.

Slutligen ma anmärkas, att länsstyrelsen i Västerbottens län ansåg

att tvekan kunde råda, huruvida municipalsamhälle vore att betrakta som

särskild kommun och alltså skulle uppbära avgift enligt förevarande paragraf.

Kommerskollegium förklarade sig finna skäligt, att avgift för tillfällighetsförsäljning

inom municipalsamhälle tillfölle samhällets kassa.

Anledningen till ifrågavarande avgifters införande, vilket skedde redan

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

87

genom förenämnda förordning den 23 september 1887, synes hava varit en

önskan att bereda försäljningskommunen viss ersättning i anledning därav,

att vinsten å försäljningen icke kunde beskattas inom kommunen. Ur principiell

synpunkt torde visserligen häremot kunna anmärkas, att sökanden kan

få erlägga dubbel skatt, men då det ur andra synpunkter synes fullt berättigat

att ålägga tillfällighetshandeln jämförelsevis höga avgifter, och de nu utgående

beloppen, mot vars storlek anmärkning icke framställts, icke synas oskäliga,

har nu gällande bestämmelse härom i sak bibehållits i utkastet. Därjämte har

föreskrivits, att försäljningen icke må påbörjas, innan avgiften erlagts. Av

87 § i lagen örn kommunalstyrelse på landet framgår, att municipalsamhälle

icke utgör egen kommun. Någon anledning att låta municipalsamhället såsom

sådant uppbära avgiften för försäljning inom samhället synes mig icke föreligga.

14 §.

Såsom i ett par yttranden framhållits och av kommerskollegium understrukits,

lärer tillfällighetsförsäljning i vissa fall böra få äga rum utan särskilt

tillstånd. Jag åsyftar här sådana fall, då varorna förts till försäljningsorten

i annat syfte än att försäljas vid tillfällighetsförsäljning. Enligt köplagen kan

föreligga skyldighet eller befogenhet att för medkontrahents räkning ombesörja

försäljning av ett varuparti, vid haveri kan godset behöva lossas och försäljas

i främmande hamn o. s. v. Dylika försäljningar hava icke ansetts ingå i

näringsfrihetsförordningens realisationsbegrepp och böra naturligen icke heller

falla under de nu föreslagna bestämmelserna örn tillfällighetsförsäljning. För

att emellertid undanröja varje anledning till1 tvekan har i paragrafen uttryckligen

utsagts, att tillståndstvånget icke avser tillfällighetsförsäljning av varor,

som till följd av haveri eller liknande anledning eller i annat syfte än tillfällighetsförsäljning

förts till försäljningsorten.

15 §.

Paragrafen motsvarar 9 § 6 mom. i näringsfrihetsförordningen.

Av skäl, som anförts under 6 §, har näringsfrihetsförordningens anvisning,

att meddelande örn återkallelsen bör införas i länskungörelsema, icke bibehållits.

16 §.

Paragrafen motsvarar 9 § 5 mom. i näringsfrihetsförordningen.

Bevis om godkännande som försäljare torde böra medföras i original. I

fråga örn tillståndsbevis synes däremot även styrkt avskrift kunna godtagas.

Föreningen Sveriges organiserade gårdfarihandlande har hemställt, att bevisen

skulle behöva företes endast på begäran av myndighet. Något bärande

skäl härför synes mig icke föreligga.

17—19 §§.

Enligt näringsfrihetsförordningen utgör påföljden för förseelse mot förordningens

bestämmelser böter, högst 500 kronor.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

Från skilda håll har gjorts gällande, att skärpta bestämmelser vore påkallade

för efterhållande av olaga kringfönngshandel. Kommerskollegium

anförde i principutlåtandet härom:

.För att skapa större eftertryck åt det allmännas åtgärder till reglering av

kringföringshandeln torde — såsom föreslagits av Sveriges köpmannaförbund

och föreningen Sveriges landsfiskaler — en utvidgning av åklagarens befogenheter

och en skärpning av påföljden för överträdelse av bestämmelserna

lämpligen böra äga rum. Det förekommer för närvarande säkerligen i betydande

omfattning, att ambulerande handel bedrives utan tillstånd, ehuru sådant

rätteligen bort inhämtas, liksom ock att den olovliga handeln fortsättes,

oaktat atal blivit i anledning av förseelsen anhängiggjort. I många fall lär

också lia inträffat, att handlande, som ådömts böter för olaga gårdfarihandel,

icke kunnat åtkommas för straffets utkrävande. Till förebyggande av nu antydda

missförhållanden torde, i enlighet med vad som av nyssnämnda organisationer

föreslagits, böra stadgas, att särskilt straff må kunna ådömas för förnyad

överträdelse av nu ifrågavarande bestämmelser under åtalstiden ävensom

att beslag ma. kunna ske av varor, som salubjudits under olovlig kringföringshandel.

Därjämte synes det för olaga kringföringshandel stadgade bötesmaximum

böra väsentligt höjas, förslagsvis till 5,000 kronor.’

Vad bötesstraffets storlek beträffar har frågan härom genom särskilda böteslagen

den 24 september 1931 kommit i ett nytt läge. I överensstämmelse med

grunderna för nämnda lag har straffet för förseelser mot de av den föreslagna

lagens föreskrifter, som icke utgöra rena ordningsföreskrifter, bestämts till

dagsböter enligt den vanliga skalan. Antalet dagsböter, som skall bestämmas

efter brottets beskaffenhet, kan sålunda uppgå till högst 120. Storleken av

varje dagsbot bestämmes med hänsyn till den sakfälldes inkomst, förmögenhet,

försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt till lägst en krona,

högst 300 kronor. Det högsta bötesbelopp, som en för förseelse mot den

föreslagna lagen sakfälld kan hava att gälda, uppgår sålunda alltefter hans

ekonomiska förhållanden till från och med 120 till och med 36,000 kronor. Förseelse

mot 16 § torde vara att betrakta som enbart ordningsförseelse, vadan

straffet för dylik förseelse bestämts till böter direkt i penningar, högst 100

kronor.

Kommerskollegii förslag örn beslagsrätt upptogs icke i det preliminära författningsutkastet.

I de till utkastet fogade anmärkningarna framhölls, att med

beslag torde böra följa, att varorna vid fällande utslag förklarades förbrutna,

och att detta i många fall kunde tänkas verka onödigt hårt.

I flera av de över utkastet avgivna yttrandena har gjorts gällande, att beslagsrätt

vore av behovet påkallad. Sålunda framhåller t. ex. länsstyrelsen i

Stockholms län, att fran landsfiskalshåll svårigheten att få en person straffad

för olaga kringföringshandel ofta patalats. Sedan stämning omedelbart vid

förseelsens konstaterande delgivits honom, inställde han sig icke vid domstolen,

och pa grund av sitt kringflackande levnadssätt kunde han ofta icke ånyo

anträffas, varför han undginge allt straff. Beslagtoges däremot varorna, finge

han därigenom omedelbart ett kännbart straff och kunde icke genast fortsätta

sin olagliga rörelse, vilket däremot med nuvarande lagstiftning oftast torde

vara fallet.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-As proposition nr Al.

89

I sitt över utkastet avgivna utlåtande förklarade kollegium, att oaktat kollegium

tidigare uttalat sig för att åklagaren skulle medgivas beslagsrätt i

fråga örn varor, som saluförts vid olovlig kringföringshandel, kollegium dock

funne de i anmärkningarna till utkastet anförda skälen mot en sadan beslagsrätt

övertygande.

Att enbart straffbestämmelser icke visat sig tillräckliga för att förhindra

olaga kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning, vilka för närvarande

synas florera i betydande utsträckning, torde vara obestridligt. De här föreliggande,

av länsstyrelsen i Stockholms län pavisade och för övrigt genom

uttalanden såväl från föreningen Sveriges landsfiskaler som fran andra

håll bekräftade missförhållandena synas hava tagit en sådan omfattning,

att särskilda åtgärder böra vidtagas för att söka komma till rätta med

desamma. Örn åklagaren, såsom från flera håll påyrkats, medgåves rätt att

taga det olovligen kringförda varulagret i beslag, skulle därmed otvivelaktigt

ett synnerligen effektivt medel mot förevarande olaga hantering

vara vunnet. Med rätta har dock häremot anförts, att det ofta skulle verka

oskäligt tungt för den felande att vid fällande dom gå förlustig hela sitt lager.

Det torde emellertid låta sig göra, att så konstruera beslagsrätten, att denna

menliga påföljd undvikes. Örn åklagaren endast tillerkännes rätt att verkställa

beslag till säkerhet för blivande bötesbelopps behöriga gäldande, lärer beslagsrätten,

utan att hava i nämnvärd mån förlorat sina goda verkningar, icke kunna

giva rum för befogad anmärkning i förenämnda hänseende. Jag finner mig därför

böra förorda, att en till sitt innehåll sålunda bestämd beslagsrätt tillerkännes

åklagaren. Beslagsrätten torde böra äga tillämpning i fråga örn allt olovligt

saluhållande av varor i strid mot den nu föreslagna lagens bestämmelser. Vid

beslagets verkställande har åklagaren att med stöd av sin erfarenhet i görligaste

mån söka beräkna storleken av blivande bötesbelopp och att taga örn

hand varor till motsvarande värde. Att denna beräkning endast kan bliva

högst otillförlitlig ''ligger i öppen dag, men örn föreskrift lämnas, att under

inga omständigheter varor få beslagtagas till större myckenhet än att försäljningssumman

kan väntas uppgå till högst 1,000 kronor, lärer någon praktisk

olägenhet härav icke vara att befara.

Örn beslag verkställts, är det naturligen av största vikt, att åtal ofördröjligen

anställes. Har åtal icke kommit till stånd inom viss tid, bör beslaget

få anses förfallet. En tidrymd av en månad torde vara fullt tillräcklig för

åtals anhängiggörande.

Om kostnaden för varornas förvarande, vilken kostnad bör bäras av den,

som olovligen saluhållit desamma, skulle bliva oskäligt hög eller fara är för

varornas förstörelse, torde de böra få säljas utan avbidan pa atalets slutförande.

Föreskrift härom har intagits i 18 §:ns sista stycke.

Kollegii förslag örn särskilt straff för förnyad överträdelse under åtalstiden

har upptagits i förslagets 19 § och utvidgats att omfatta även fortsatt olovlig

tillfällighetsförsäljning.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr ^1.

20 och 21 §§

Dessa paragrafer motsvara 23 och 24 §§ i näringsfrihetsförordningen och

innehålla sedvanliga bestämmelser.

I några yttranden har gjorts gällande, att åklagaren bör erhålla andel i

böterna, men då numera enligt stadgad praxis dylik andel icke anses böra

föreskrivas i nytillkomna författningar, har föreslagits, att bötesbeloppet i sin

helhet skall tillfalla kronan.

22 §.

I paragrafen har intagits en erinran örn de för utlänning i förevarande hänseende

i näringsfrihetsförordningen meddelade föreskrifterna.

Tiden för den nya lagens ikraftträdande har synts kunna bestämmas till

den 1 januari 1933.

Förslag till lag om ändring i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad

.näringsfrihet.

Bestämmelserna i det framlagda förslaget till lag örn kringföringshandel och

tillfällighetsförsäljning skulle ersätta föreskrifterna i näringsfrihetsförordningen

§ 9 mom. 3—6, vilka lagrum sålunda skulle utgå. Då lagförslagets bestämmelser

innebära en avvikelse från den i näringsfrihetsförordningen fastslagna

regeln örn allmän näringsfrihet, torde i nämnda förordning böra intagas en

erinran därom, att för kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning gälla

särskilda föreskrifter.

De föreslagna ändringarna i § 26 mom. 2 äro dels rent redaktionella, dels

ock betingade av föreskrifterna i det framlagda förslaget till lag örn kringföringshandel

och tillfällighetsförsäljning. Det i nuvarande § 26 mom. 2 stadgade

förbudet för utlännings kringföringshandel gäller endast ''gårdfarihandel,

som i § 9 mom. 4 avses’, d. v. s. sådan kringföringshandel, för vilken

för närvarande svensk medborgare har att söka tillstånd. Med hänsyn

härtill synes utlänning, som erhållit Kungl. Maj :ts tillstånd att driva fast handel

här i riket, böra äga samma möjlighet som en svensk handelsidkare att

efter polismyndighetens tillstånd kringföra sina varor inom den kommun, där

han med Kungl. Maj :ts tillstånd utövar sin handelsrörelse. I enlighet härmed

har förevarande paragrafs första stycke avfattats.

I fråga örn utlännings rätt att verkställa tillfällighetsförsäljning torde nu

gällande föreskrifter böra i sak bibehållas.

För utlännings rätt att biträda vid kringföringshandel eller tillfällighetsförsäljning

synas särskilda regler utöver de allmänna föreskrifterna angående

utlännings behörighet att här i riket vinna arbetsanställning icke böra meddelas.

Slutligen må anmärkas, att kommerskollegium ifrågasatt, huruvida ej de i

vissa författningar begagnade, från nuvarande näringsfrihetsförordning härn
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr hl.

91

tade termerna gårdfarihandel och realisation borde utbytas mot de nya uttrycken

kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning. Då de äldre uttrycken

emellertid icke lära kunna föranleda missförstånd, torde med dessa justeringar

kunna anstå, till dess författningarna i fråga av annan anledning kunna komma

att ändras.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag orri kringföringshandel och

tillfällighetsförsäljning samt till lag om ändring i förordningen den 18 juni

1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet av den lydelse, bilaga

vid detta protokoll (bil. A) utvisar, samt hemställer, att lagrådets yttrande

över förslagen måtte för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Nils Sehlberg.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Majlis proposition nr hi.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning.

Härigenom förordnas som följer:

Om kringföringshandel.

1 §•

Vill någon, själv eller genom annan, kringföra varor till salu annorledes

än å marknad, Ilar lian att därtill söka myndighets tillstånd.

Den, genom vilken försäljningen skall äga rum, skall vara godkänd av tillståndsmyndiglieten.

2 §.

Tillstånd till kringföringshandel inom kommun, där sökanden är bosatt, eller

inom kommun, där han driver fast handel, sökes hos polismyndigheten i kommunen.

Med polismyndighet avses i denna lag för Stockholm Överståthållarämbetet,- för annan stad, där poliskammare finnes, denna, för övriga städer magistraten

eller, där sådan icke finnes, stadsstyrelsen samt för landet landsfiskalen.

Juridisk person skall anses vara bosatt, där styrelsen har sitt säte, eller, örn

styrelse icke finnes, där huvudkontoret är beläget.

3 §■

Tillstånd till kringföringshandel utom kommun, som i 2 § sägs, sökes hos

länsstyrelsen i det län, där kringföringshandeln skall äga rum.

4 §•

I ansökningen skall uppgivas arten av de varor, som skola försäljas, samt

genom vem försäljningen skall äga rum. Vid ansökningen skall fogas försäljares

fotografi samt, där ansökningen göres av fysisk person, som icke är

av myndigheten känd, intyg örn sökandens redbarhet och ordentlighet.

5 §.

Finnes anledning antaga, att sökanden icke är lämplig att handhava verksamheten,

skall ansökningen avslås.

I annat fall än nu sagts må tillstånd till kringföringshandel enligt 2 § icke

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hl. 93

vägras, med mindre varorna ur hälsovårds-, ordnings-, säkerhets- eller liknande

synpunkt anses icke böra kringföras till salu, samt tillstånd till kringföringshandel

enligt 3 § icke beviljas, med mindre kringföringshandeln vid prövning

av förekommande omständigheter finnes kunna bliva till gagn för allmänheten.

Tillståndstnyndigheten äger meddela de särskilda ordningsföreskrifter för

försäljningens utövande, som kunna finnas erforderliga.

6 §•

Tillstånd till kringföringshandel enligt 3 § må icke utsträckas utöver

ett kalenderår.

7 §•

Såsom försäljare må icke den godkännas, som kan antagas vara därtill olämplig.

Om lämnat godkännande skall utfärdas särskilt bevis, försett med försäljarens

fotografi.

8 §.

Utan hinder av bestämmelserna i denna lag må motor- och smörjoljor samt

bränsle till salu kringföras, så ock följande varor, då de äro av inhemskt ursprung

eller av övervägande inhemsk tillverkning:

jordbruks-, ladugårds-, mejeri- och liknande produkter ävensom andra trädgårdsprodukter

än växtplantor och frö;

kött och köttvaror, dock ej konserver;

bageri- och konditorivaror, konfekt, choklad, karameller och pastiljer;

drycker, som avses i förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av

vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker, is och vatten;

vilda bär och blommor, svamp;

fångst från jakt och fiske; samt

hemslöjds- och hantverksal ster, dock endast där kringföringen sker av tillverkaren

eller av hans make eller barn under sexton ar.

9 §.

Giver kringföringshandel, som i 8 § avses, anledning till anmärkning, må densamma

förbjudas av myndighet, som, därest tillstånd enligt denna lag erfordrats,

haft att pröva ansökningen. Beslutet länder till efterrättelse utan hinder

av anförda besvär.

10 §.

Örn kringföringshandel med vissa varor är särskilt stadgat.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

Om tillfällighetsförsäljning.

11 §•

Handelsidkare må icke i annan kommun än den, där kan driver fast handel,

tillfälligtvis a auktion eller under hand annorledes än å marknad, mässa eller

utställning avyttra lager av handelsvaror; dock att sådan försäljning av skadade

eller för hastig förskämning utsatta varor eller av varor, som tillhöra konkurs-

eller dödsbo, må äga rum efter myndighets tillstånd.

12 §.

Tillstånd enligt 11 § sökes hos länsstyrelsen i det län, där försäljningen skall

äga rum.

I ansökningen skola tid och ort för försäljningen angivas. Vid ansökningen

skall fogas förteckning å varulagret och, där sökanden icke till det av länsstyrelsen

förda handelsregister anmält sin handelsrörelse, bevis, att sökandeD

behörigen anmält sig inom riket idka handel, samt, där ansökningen göres av

fysisk person, som icke är av länsstyrelsen känd, intyg örn sökandens redbarhet

och ordentlighet.

13 §.

Beviljas tillstånd, skall länsstyrelsen med hänsyn till de uppgivna varornas

myckenhet och värde samt antalet försäljningsdagar bestämma en avgift, ej

under tjugufem eller över femhundra kronor, till varje kommun, inom vilken

försäljningen skall äga rum.

Försäljningen må ej påbörjas, innan avgiften erlagts till länsstyrelsen.

14 §.

Utan hinder av bestämmelserna i denna lag må handelsidkare genom tillfällighetsförsäljning

avyttra varor, som till följd av haveri eller liknande anledning

eller i annat syfte än tillfällighetsförsäljning förts till försäljningsorten.

Gemensamma bestämmelser.

15 §.

Tillstånd eller godkännande enligt denna lag må av myndighet, som meddelat

detsamma, återkallas, när helst anledning därtill förekommer. Beslutet länder

till efterrättelse utan hinder av anförda besvär.

16 §.

Bevis örn tillstånd enligt 11 § eller styrkt avskrift därav, så ock bevis örn

godkännande som försäljare skall av den, som utövar försäljningen, medföras

och vid anfordran Uppvisas.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

95

17 §.

Den, som saluför varor utan tillstånd eller godkännande, då sådant erfordras,

eller i strid mot förbud, som meddelats enligt 9 §, eller som överträder vad

i 13 § andra stycket sägs, straffes med dagsböter.

För förseelse mot 16 § vare straffet böter från och med fem till och med

etthundra kronor.

18 §.

Av olovligen saluhållna varor må allmän åklagare till säkerhet för gäldande

av böter, som kunna komma att ådömas, där ej annan säkerhet ställes,

taga i beslag så mycket, som skäligen kan anses i värde motsvara böternas

belopp, dock högst ett tusen kronor.

Anställes ej åtal inom en månad från det beslag skedde, skall beslaget anses

förfallet.

Finner åklagaren, att fara är för varornas förstörelse eller att kostnaden

för deras förvarande skulle bliva större än skäligt är, skola de av åklagaren

försäljas å offentlig auktion, så kungjord som örn auktion å utmätt lös egendom

är föreskrivet. Försäljningssumman skall nedsättas i riksbanken på sätt

särskilt är stadgat; och skall om insättning i bankinrättning vidare gälla vad

i 160 § utsökningslagen sägs.

19 §•

Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse, varom förmäles

i 17 § första stycket, fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill

lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits,

fällas till det ansvar, som är bestämt för sådan förseelse.

20 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad,

men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

21 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

22 §.

Angående utlännings rätt att idka handel gälla särskilda villkor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till stadgande,

som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället

tillämpas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Marits proposition nr Jfl.

Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad

näringsfrihet.

Härigenom förordnas, att i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad

näringsfrihet dels § 9 mom. 4—6 samt andra och tredje styckena av § 11

skola upphöra att gälla dels ock § 9 mom. 3 och § 26 mom. 2, vilka lagrum

senast ändrats § 9 mom. 3 genom förordning den 8 juni 1923 (nr 175) och § 26

mom. 2 genom förordning den 21 augusti 1914 (nr 171), skola erhålla följande

ändrade lydelse:

§ 9.

Mom. 3. Örn kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning är särskilt

stadgat.

§ 26.

Mom. 2. Utlänning må ej idka kringföringshandel utom kommun, där han

efter erhållet tillstånd driver fast handel. Angående utlännings rätt till kringföringshandel

inom kommun, som nu sagts, gälle vad örn kringföringshandel

är särskilt stadgat.

Tillfällighetsförsäljning må av utlänning, ändå att han undfått tillstånd att

här i riket idka handelsrörelse, icke verkställas, utan att Kungl. Maj :t på grund

av ingången traktat därtill lämnat särskilt tillstånd. Sådant sökes i enahanda

ordning, som i mom. 1 av denna § sägs; och gälle härvid i övrigt vad örn tillfällighetsförsäljning

är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

97

Bilaga B.

Utländsk närings]anstiftning.

I Norge "ersattes den tidigare på åtskilliga författningar, såsom lov örn handelen

av år 1842 och lov örn utvidelse av handelsfriheden på landet av år

1866, splittrade näringslagstiftningen genom en lov örn handelsnaering av. år

1907, som sedermera i sin tur avlösts av den nu gällande lov örn handelsnaering

av den 21 juni 1929, vilken trätt i kraft den 1 januari 1930. För hantverkets

vidkommande gäller lov örn haandverksnaering av den 25 juli 1913 med däri

sedermera gjorda ändringar.

Norge torde numera — frånsett Ryssland — vara det land, där lagstiftningen

djupast ingripit i den allmänna näringsfriheten.

Enligt 1929 års lag fordras för tillstånd att idka köpmmshandel såväl viss

praktik som viss teoretisk kunskap. Sökanden skall sålunda dels efter fyllda

17 år under minst 2 år hava varit anställd som föreståndare, handelsresande,

platsförsäljare, handelsbiträde, lagerexpedit eller kontorist vid vanligt handelsföretag,

kommissionshandel, handelsagentur, bokhandel, bank, bankir- eller

fondmäklerirörelse, industri- eller hantverksföretag eller som farmaceut eller

expedit vid apotek, dels ock genomgått examen vid handelskurs i skola, som

för ändamålet godkänts av vederbörande departement. Från denna examen

är dock den, som före lagens ikraftträdande förvärvat näringsbrev på hantverk

eller som undergått en särskilt av Kungl. Majit anordnad prövning, befriad.

Tillståndet meddelas i form av handelsbrev mot en årlig avgift av 25 kronor,

som tillfaller vederbörande kommun. I handelsbolag skall varje delägare

med rätt att teckna firman lösa handelsbrev. I aktiebolag skall den, som förestår

handelsverksamheten, och, örn denne icke är styrelsemedlem, jämväl en av

styrelsens ledamöter inneha handelsbrev. Kooperativa föreningar kunna erhålla

handelsbrev under förutsättning att föreståndaren och, örn denne icke är

styrelsemedlem, jämväl någon i styrelsen fylla villkoren för erhållande av

handelsbrev. Änka, som fortsätter mannens handelsrörelse, skall inom ett år

styrka, att hon besitter den för erhållande av handelsbrev stadgade teoretiska

kunskapen eller ock att hon driver rörelsen genom ombud, som erhållit handelsbrev.

.

Handelsbrev kan samtidigt icke innehavas i fler än en kommun och morn

denna må försäljningen endast drivas från en enda butik. Undantag har gjorts

för de kooperativa föreningarna, som medgivits rätt till flera försäljningsställen,

dock endast inom en och samma kommun. Med undantag för nedanberörda

s. k. frihandelsvaror få fasta handlande icke utan särskilt tillstånd kringföra

varor till försäljning.

Under konkurs må köpmannen icke utöva annan handelsverksamhet än handelsagentur.

Vissa varor få fritt försäljas såväl från fasta försäljningsställen som genom

kringföring. Dessa s. k. frihandelsvaror äro: jordbruks- och trädgårdsprodukter

i naturligt tillstånd, vilda bär och blommor, ved, trävirke, torv och torvströ,

is, vatten, levande och slaktade djur, ogarvade hudar och skinn, köttvaror,

vilt och fjäderfä, fisk och fiskvaror, tillagad mat (dock ej konserver), ägg,

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 3h haft. (Nr hl.) 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 4l.

mjölk, smör, ost, bageri- och konditorivaror samt, därest försäljningen endast

sker i ringa omfattning, mineralvatten och andra alkoholfria drycker, salt,

fotogen, bensin, smörjolja, kol och koks, choklad, kondenserad mjölk, tändstickor,

såpa, pennor, bläck, brevpapper, kuvert, blyerts och lack. Saft, sylt,

marmelad och honung må likaledes fritt försäljas, dock endast från fast försäljningsställe.

Slutligen få lärare i skolor på landsbygden sälja skolböcker

och andra skolsaker till skolans elever. Därest de varor, varom här är fråga,

utbjudas från fast försäljningsställe, fordras dock anmälan till kommunens

polismyndighet, därvid en avgift av 5 kr. skall erläggas.

Vidare har en var rätt att efter anmälan till polismjmdigheten ■ försälja av

honom själv tillverkade varor såväl vid tillverkningsplatsen som från fast

försäljningsställe vid bostaden. För kringföringshandel med sålunda tillverkade

varor gälla lagens bestämmelser om kringföringshandel.

Rätten att driva kringföringshandel är utförligt och i detalj reglerad. Som

ovan nämnts få frihandelsvaror utan vidare av en var kringföras till försäljning.

Alster av inhemsk husflit eller hemindustri — dock i allmänhet icke

färdiga kläder och skodon — få efter av polismyndighet för kalenderår lämnat

tillstånd av tillverkaren eller den, som direkt av denne köpt varorna, kringföras

till försäljning inom tillverkarens hemortskommun och angränsande kommuner.

För rätt att sälja ifrågavarande alster utom dessa kommuner fordras

näringsbrev på kringföringshandel. Dylikt näringsbrev utfärdas av polismyndigheten

i sökandens hemort. Detta gäller för kalenderår och kan endast

tilldelas myndiga personer, som erlagt dem påförda skatter för senaste skatteår.

I lagen framhålles vidare, att det icke heller bör utfärdas för någon, som

kan misstänkas vara lösdrivare eller tiggare eller överskridit den rätt till

näringsutövning han tidigare haft eller gjort sig skyldig till straffbar handling,

som kan medföra högre straff än böter. Näringsbrevet skall företes för

polismyndigheten i varje kommun kringföringshandlanden besöker, därvid de

varuslag försäljningen avser tillika skola uppgivas. Förutom förenämnda

varor må vid kringföringshandel endast säljas inhemska lantbruksprodukter

och fångst från fiske samt sand, sten, mursten, kalk och dylika byggnadsmaterial,

lergods, fiskredskap, material och delar till sådana redskap, båtar

och båttillbehör samt tunnband av trä. I fråga om de nordligaste länen kan

Konungen förordna, att även andra varor må kringföras till försäljning.

Under kringföringshandel faller enligt lagen även försäljning i saluhallar

eller på torg, gata, brygga eller andra offentliga platser eller från vagn, fartyg

eller båt, tillfällig bostad, tillfälligt uppförda kiosker, automater, bodar

och tält eller från annat tillfälligt upplag eller försäljningsställe.

Kringföringshandel må icke drivas från samma försäljningsställe längre än

två månader i sträck eller mer än fyra månader under samma kalenderår.

Denna inskränkning gäller dock icke försäljning i saluhallar eller å torg eller

brygga, ej heller försäljning av frihandelsvaror eller s. k. bagatellsalg.

Med bagatellsalg förstås kringföringshandel med tidningar, tidskrifter, biljetter,

frimärken, vykort och andra småsaker ävensom tillfälliga försäljningar

för välgörande eller allmännyttigt ändamål. I den mån vederbörande kommun

ej annorlunda beslutat, kan polismyndigheten generellt eller för visst fall lämna

tillstånd till dylik försäljning. Hotell och näringsställen få dock utan tillstånd

sälja tobaksvaror m. m. till sina gäster. För försäljning på järnvägsstationer

och spårvägshållplatser fordras tillstånd av-Konungen eller, då

fråga är örn statens järnvägar, av järnvägsstyrelsen.

I övrigt innehåller den norska lagen om handelsnäring bestämmelser om

rätten att upptaga order, örn försäljning å auktion, örn rätt att exportera varor,

örn handel å marknader, torg och utställningar, om handel med apoteksvaror

och gifter, örn handel med antikviteter och begagnade föremål ävensom sär
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

skilda föreskrifter för landets norra delar. Därjämte givas vissa övergångsbestämmelser.

Deri norska lagen om hantverk snäring gäller i första liand endast för »kjöpstuder»

och »ladestaeder» — för de sistnämnda kan undantag ^göras — men

kan genom föreskrift av Konungen även bliva gällande för områden på landsbygden.

För drivande av hantverksrörelse utan biträde av andra än hustru

och hemmavarande barn erfordras varken anmälan eller tillstånd. Härvid är

även tillåtet att för utförande av sådant arbete, som icke kräver hantverkskunskap,

anlita annan hjälp. Den däremot, som vill driva hantverk i större

skala än nu nämnts, måste förvärva hantverksbrev och bliver därigenom hantverksmästare

i sitt fack. Hantverket indelas för närvarande i cirka 50 fack,

men genom specialisering ökas ständigt fackens antal. För erhållande av hantverksbrev

i visst fack fordras, att sökanden dels avlagt gesällprov på i lagen

föreskrivet sätt inom det hantverksfack ansökningen avser dels genom intyg av

två trovärdiga män styrker, att han arbetat i facket antingen två år efter

gesällprovet eller sex ar före detta prov* eller också tillhopa 6 ar före och

efter provet, dels ock styrker, att han har sådan kunskap i bokföring, att han

kan fullgöra den bokföring lagen föreskriver, samt att han kan utföra de för

hantverket i fråga nödiga kostnadsberäkningarna; Bokförings- och kalkyleringskunskapen

skall styrkas antingen genom avgångsbetyg, innefattande ämnena

bokföring och kostnadsberäkning, från vissa tekniska skolor eller genom

intyg enligt fastställt formulär av två trovärdiga personer, som i minst fem

år utövat och alltjämt utövar hantverket i fråga, eller ock, örn sökanden tidigare

förvärvat handelsbrev eller fyller villkoren för erhållande av handelsbrev,

intyg, som ovan nämnts, om kunskap i kostnadsberäkning. Från det

uppställda kravet på praktisk utbildning kan vederbörande statsdepartement

för särskilt fall dispensera. o T

En innehavare av hantverksbrev kan gå in pa andra iiantverkstacks områden

i den mån detta är nödvändigt för förfärdigandet av ett helt hantverksarbete.

En snickare, som förfärdigat en soffa, kan sålunda både måla och

stoppa den. Vill han eljest driva annat slag av hantverk än det, varå hans

brev lyder, måste han anställa särskild föreståndare med hantverksbrev på detta

andra hantverksfack. o

För att ett handelsbolag må driva hantverk mäste åtminstone en av delagarna

med rätt att teckna firman innehava hantverksbrev och utöva den tekniska

ledningen. I fråga örn aktiebolagen har enahanda fordran uppställts för en

av styrelseledamöterna. . „ , , . ,,

Änka, som fortsätter mannens rörelse, skall inom sex manader styrka, att

hon fyller de för erhållande av hantverksbrev föreskrivna villkoren eller att

hon anställt kompetent föreståndare. „

Innehavet av hantverksbrev medför en ärlig avgift till kommunen pa D

Hantverkslagen innehåller jämväl utförliga föreskrifter örn lärlings antagande

och utbildning, örn förhållandet mellan mästare och lärling och om

gesällprov. Endast innehavare av hantverksbrev få utbilda lärlingar.

Närmare bestämmelser örn gesällprov hava lämnats i ett plakat av elen L5

oktober 1918 angående avleggelse av svenneprover og kontrollen dermed.

Den nya danska näringslagen av den 28 april 1931, träder i huvudsakliga Danmark.

delar i kraft först den 1 april 1932. Däri upptagas icke några särskilda kompetensvillkor

för rätten att driva näring. En var, som vill driva industri, hantverk

handel eller vissa andra i lagens 1 § angivna rörelser, är visserligen

skyldig att hos magistrat och polismyndighet lösa nänngsbrev, men för dylikt

brevs erhållande fordras endast, att sökanden är myndig, icke ar i konkurs och

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

ej dömts för vanärande handling. För näringsbrev erlägger — förutom lagstadgad

stämpelavgift — enskild person 40 kronor samt aktiebolag och föreningar

200 kronor, som tillfalla vederbörande kommun.

Näringsbrev på handel berättigar till försäljning av varor från butik eller

annat fast upplagsställe inom vederbörande kommun, dock endast från ett enda

försäljningsställe. Kommunerna äro befogade förordna, att vissa i lagen uppräknade

varor: vissa näringsmedel, hemslöjdsalster, blommor m. m. må fritt

försäljas med biträde av hustru och hemmavarande barn och barnbarn. Härvid

kan även bestämmas, att vissa av dessa varor må försäljas jämväl genom

kringföring. Jordbruks- och ladugårdsprodukter, fångst från fiske samt tidningar

och tidskrifter få utan vidare kringföras till försäljning. För kringföringshandel

i övrigt fordras vandrarbrev, men för dettas erhållande äro villkoren

ej strängare än för förvärvandet av näringsbrev. Konkurs hindrar ej vandrarbrevs

erhållande men dylikt brev må vägras, örn det kan befaras, att

lämnat tillstånd skulle komma att missbrukas eller eljest giva anledning till

olägenheter. Vandrarbrevet berättigar emellertid icke till försäljning av andra

varor än i huvudsak sådana, som enligt vad ovan nämnts kunna vara föremål

för kommuns beslut örn fri försäljning från fasta försäljningsställen, vederbörande

kommun dock obetaget med hänsyn till kommunens behov förordna,

att vandrarbrevet skall medföra rätt att sälja jämväl andra varor — företrädesvis

hushållsförnödenheter och utländsk frukt.

Den, som allenast med biträde av make och hemmavarande barn och barnbarn

driver hantverk eller industriell verksamhet, behöver icke lösa näringsbrev.

Egna. produkter må han fritt försälja från verkstad, butik eller annat

fast försäljningsställe. Den industriidkare eller hantverkare, som löst näringsbrev,

har dessutom rätt att sälja av andra tillverkade liknande produkter ävensom

maskiner, redskap och material, som användas i sådan verksamhet som

hans.

Ehuru den danska lagen sålunda icke innehåller några speciella kompetensvillkor

för rätten att driva näring, har man dock efter tyskt mönster

sökt öppna en möjlighet till särskild utmärkelse åt hantverkare med högre

grad av yrkesskicklighet. Däri stadgas sålunda, att handelsministeriet efter

samråd med den danska industri- och hantverksorganisationen skall kunna föreskriva,

att beteckningen mästare i förbindelse med angivande av en hantverksverksamhet

endast skall tillkomma personer, som genom föreskriven lärotid i

yrket eller genom prov enligt lärlingslagen eller vid prov, som anordnas av

ministeriet eller på annat tillfredsställande sätt styrker sin färdighet i yrket.

Mästarna skulle få företrädesrätt vid utseende av representanter för hantverket,

vid val av inspektörer för tekniska skolor, som bedömare av lärlingsprov

o. s. v.

I övrigt innefattar den danska lagen bestämmelser örn utlännings rätt

till näringsverksamhet, örn rätt att upptaga beställningar, om handelsresande

för utländska firmor, örn näringsverksamhet å mässor och utställningar, örn

torg- och marknadshandel, örn auktioner, örn föreningar av yrkesmän m. m.

Dessutom givas särskilda regler för vissa yrkesutövare: mäklare, dispaschörer,

speditörer, revisorer m. fl.

Sedan år 1889 har Danmark en särskild lärlingslagstiftning.

Tyskland. Enligt Gewerbeordnung av den 21 juni 1869 med senare vidtagna ändringar

erfordras i regel inga särskilda kvalifikationer för utövandet av s. k. stehender

Gewerbebetrieb, d. v. s. rörelse från fast förrättningslokal. Man har endast

att härom göra anmälan till vederbörande myndighet. Särskilda föreskrifter

gälla dock dels för anläggningar, som på grund av läge eller beskaffenhet äro

förbundna med olägenhet för grannar eller för allmänheten, dels ock för vissa

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr kl.

101

verksamhetsgrenar, som äro av sådan natur, att de kräva särskilda personliga

kvalifikationer (läkare, apotekare, pantlånare m. fl.).

Den, som driver rörelse från fast förrättningslokal, får i stort sett fritt utöva

sin näring inom den kommun, där lokalen är belägen.

Vidare äger en var, som är bosatt inom kommunen eller där har fast förrättningsställe,

inom kommunen kringföra varor till försäljning. Undantag

göres dock för vissa varor, som under inga förhållanden få säljas under kringföring.

På framställning av kommun kan förordnas, att inom kommunen hopsätta

personer eller personer, som där hava fast förrättningsställe, icke ma

utan särskilt tillstånd inom kommunen eller viss del därav idka kringföringshandel,

för uppköp av varor till återförsäljning uppsöka andra än handlande

och producenter, för varuorders upptagande uppsöka andra personer än dem,

som använda varan i sin rörelse, eller å offentliga platser eller inomhus utan

anmaning erbjuda hantverksprestationer. I fråga örn vissa varor såsom jordbruks-,

skogsbruks- och trädgårdsprodukter är kringföringshandeln dock under

alla förhållanden helt fri.

Vill någon utom kommun, där han är bosatt eller där han har fast förrättningslokal,

personligen idka kringföringshandel eller erbjuda hantverksprestationer,

upptaga order eller för återförsäljning. uppköpa varor ^hos andra

än köpmän eller annorstädes än å allmänna försäljningsställen, mäste han i

regel först söka ett s. k. »Wandergewerbeschein». Beträffande vissa varor,

såsom jordbruks-, skogsbruks- och trädgårdsprodukter, ävensom ^ i vissa i lagen

angivna fall erfordras dock icke dylikt bevis, å andra sidan fa vissa varor,

begagnade kläder och sängkläder, lump-, värdepapper m. m., icke sålunda köpas

eller säljas. . .

Vandrarbrev må icke tilldelas personer, som lida av smittsam eller avskräckande

sjukdom, som stå under polisuppsikt, som ådömts minst., tre månaders

frihetsstraff för vissa angivna brott, innan tre år förflutit från straffets

genomgående, eller som äro kända för tiggeri, lösdriveri eller dryckenskap.

Som regel må vandrarbrev icke tilldelas blinda, döva eller stumma och icke

heller personer under 25 år. Härutöver kan ansökan örn vandrarbrev avslås

allenast i vissa i lagen särskilt angivna fall.

Vandrarbrev utfärdas av myndighet, där sökanden bor eller uppehåller

sig, för kalenderår och gäller hela Tyskland. Innehavaren har dock att erlägga

de särskilda skatter, som kunna vara föreskrivna för särskilda delar av

landet. I minderårigs vandrarbrev kan föreskrivas förbud för honom att driva

sin verksamhet efter solnedgången. Ar den minderårige av kvinnokön, kan även

verksamhetens drivande inomhus förbjudas.

Ehuru den tyska lagstiftningen sålunda icke uppställer några särskilda

kompetenskrav vare sig för handelns eller hantverkets vidkommande, har dock

rätten till mästartiteln förbehållits hantverkare med högre grad av skicklighet

och erfarenhet. Som villkor uppställer lagen, att hantverkaren fyllt 24

år och dessutom genomgått en mästarprövning inför en kommission på fem

personer, som efter vederbörande hantverkskammares hörande utses av högre

administrativ myndighet. För godkännande fordras, att hantverkaren visar

sig kunna självständigt utföra och beräkna kostnaderna för inom yrket vanliga

arbeten samt styrker sig äga -de kunskaper, .särskilt i bokföring, som i

övrigt kunna anses erforderliga för ett självständigt utövande av hantverket

i fråga. Dessutom fordras som regel, att hantverkaren avlagt gesällprov samt

därefter arbetat i yrket tre år. .

Den tyska Glewerbeordnung är synnerligen omfattande och detaljerad. Bland

dess bestämmelser i övrigt märkas sålunda föreskrifter örn mässor och marknader,

örn lärlingars antagande och utbildning, om arbetstid samt örn. frivilliga

och obligatoriska sammanslutningar mellan yrkesutövare. Vidare givas före
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

Finland.

Österrike.

Polen.

102 Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

skrifter om upprättandet av liantverkskammare till bevakande av hantverkets

intressen m. m.

En 277 paragrafer omfattande Ausfuhrungsanweisung zur Gewerbeordnung

lämnar närmare tillämpningsföreskrifter.

I Finland har genom den nu gällande lagen av den 27 september 1919 angående

rättighet att idka ^näring den tidigare näringslagen av år 1879 i väsentliga

delar upphävts. Kvar står endast vissa bestämmelser örn sammanslutningar

mellan yrkesidkare.

För rätten att idka näring uppställer den finska lagen icke några särskilda

kompetensföreskrifter. Rätt till självförsörjning, d. v. s. närings utövande

utan annat arbetsbiträde än make och omyndiga efterkommande i rätt nedstigande

led samt utan att därvid salubod, kontor eller särskilt försäljningsställe

begagnas, tillkommer utan vidare envar. Dessutom äger alimogen

och innehavare av lägenhet på landet rätt att själva eller genom andra såväl

i stad som pa landet tillsaluhalla allt vad från deras lägenheter erhålles eller

vad de och deras husfolk genom hemslöjd tillverka. För annan näringsutövning

fordras medborgerligt förtroende samt rådighet över sig och sin egendom, och

skall örn sådan näringsutövning anmälan göras i stad till magistrat och på

landet till kronofogde. I lagen uppräknas dessutom vissa näringar, vilka äro

underkastade särskilda villkor och bestämmelser.

För kringföringshandel fordras tillstånd av landshövding, som — efter en

lagändring 1927 —■ har fullt fri prövningsrätt. Ansökningen skall åtföljas av

läkarintyg. Tillstånd meddelas för kalenderår. Under kringföringshandel må

samtliga för handel i allmänhet lovgivna varor säljas. Närmare föreskrifter

angående kontroll över kringföringshandeln kunna utfärdas i administrativ väg.

Den österrikiska lagstiftningen skiljer på fria näringar, hantverk och koncessionerade

näringar. De näringar, som skola hänföras till hantverk eller

anses, som koncessionerade, uppräknas i lagen. All annan näringsutövning räknas

till den fria gruppen.

Förutsättningarna för tillstånd att driva koncessionerad näring angives i

Gewerbeordnung eller särskilda författningar.

För rätten att idka hantverk kräves bevis örn yrkeskunskap, förvärvad genom

arbete som lärling och gesäll.

. För utövande av fri näring fordras i allmänhet anmälan och bevis, att näringsidkaren

fyller vissa allmänna kvalifikationskrav (myndig ålder etc.).

Handel hör i allmänhet till de fria näringarna, men för rätten att driva vissa

slag av detaljhandel, nämligen diverse-, speceri- och kolonialvaruhandel samt

»Materialwarenhandel» kräves viss tids praktik, som dock kan helt eller delvis

ersättas med skolutbildning av i lagen närmare angiven art.

För kringföringshandel gälla särskilda regler. Lant- och skogsbruksprodukter

få dock fritt kringföras till försäljning.

I likhet med vad förhållandet är i Tyskland innehåller den österrikiska

Gewerbeordnung även utförliga bestämmelser örn marknader, örn lärlingars

antagande och utbildning, om arbetstid, örn frivilliga och obligatoriska sammanslutningar

mellan yrkesutövare, örn mästerprov o. s. v.

_ I Polen har den 7 juni 1927 utfärdats en ny näringslag grundad på principen

örn allmän näringsfrihet utan särskilda kompetensvillkor. Undantag

göres dock för hantverket. För drivande av självständigt hantverk fordras

styrkt yrkeskompetens. Såsom bevis härom godtages antingen erhållen rätt

till mästarnamnet inom hantverket i fråga eller bevis örn godkänt gesällprov

i förening med tre års praktik som gesäll eller ock bevis örn godkänt prov

opaginerad Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

inför prövningskommissionen för militärmästare. Handelsministern äger dessutom

bestämma i vad mån avgångsbetyg från vissa skolor eller prov inför

vissa myndigheter skola kunna godkännas som kompetensbevis. Dessutom firinehåller

den polska näringslagen en utförlig lärlingslagstiftning samt ingående

bestämmelser örn organisationer av näringsidkare och örn hantverkskamrar.

England saknar allmänna bestämmelser örn rätten att idka näring. Principiellt

är en var berättigad att driva vilken näringsverksamhet som helst när

och var han vill. Endast beträffande vissa rörelser hava lämnats särskilda

föreskrifter, i allmänhet betingade av hälsovårds- och liknande synpunkter.

I Belgien, Frankrike och Holland förekomma icke några särskilda kompetensvillkor

för rätten att idka näring.

I Schweiz har ännu icke någon federal näringslagstiftning kommit till

stånd, utan hithörande frågor regleras av varje kanton för sig.

England.

Belgien,

Frankrike,

Holland.

Schweiz.

opaginerad Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:is proposition nr Jfl.

■'' Tillstyrkande.

Bilaga C 1.

Yttranden

angående

bokföringskunskap som kompetensvillkor för rätt att idka handel.

rn^en{/e''91 köpman n oför b un d framhåller, att köpmannakåren sedan omkring

ÖO ar payrkat revision av näringsfrihetsförordningen samt anför:

... »77. ^ I 7år!’ erhöllo den nära nog obegränsade näringsfrihet, som alltjamt

ar radande, så rönte vår näringslagstiftning otvivelaktigt påverkan av

elen starka reaktion mot skråväsendets tyngande och hinderliga bestämmelser,

som da uppstått. Utan tvivel var det för näringslivet och landet i dess helhet

av utomordentlig betydelse, att större frihet genomfördes, och att skr amon opoiismens

välde blev definitivt brutet. Fråga är emellertid, örn inte reaktionen

da som sa ofta eljest sköt en liten smula över målet, och örn man inte

i och med frihetens genomförande även lämnade alltför stort rum åt självsvåld

och osunda företeelser på näringslivets område. Skråväsendet hade visserligen

överlevt sig självt, och en större frihet var erforderlig för att giva utrymme

at den. ina företagsamheten, vilken sedermera under näringsfrihetens hägn

visat sig mäktig att föra den ekonomiska utvecklingen framåt på ett tidigare

oanat satt. Men skråväsendet hade dock en stor fördel, som genom den obegränsade

nänngsfnheten blev i viss män spolierad, den fördelen nämligen,

att yrkesutbildning och vissa kvalifikationer voro oundgängligen förutsättningar

för yrkesutövning. Under de snart sjuttio år, som gått, sedan den utvidgade

näringsfriheten genomfördes i vårt land, har det visat sig, att otillräckligheten

av legala villkor för rätten att få. idka näring varit till men

för en sund utveckling av näringslivet, särskilt på detaljhandelns och hantverkets

områden. Efter hand, som utvecklingen gått framåt, har denna brist i

nanngs agstiftnmgen kommit att framträda allt tydligare. Vad särskilt detaljhandeln

beträffar, har den nya tiden kommit med allt strängare krav på

dess utövare. Det fordras i våra dagar helt andra kvalifikationer för att rätt

kunna handhava varudistributionens viktiga funktion än vad söm erfordrades

under ett tidigare skede. Förmåga att göra riktiga och fördelaktiga inköp,

att bedöma och varda varor, att föra en redig och överskådlig bokföring

samt att på grundval av densamma kalkylera och prissätta varorna, att fylla

de hygieniska krav, som lagstiftningen och allmänhetens berättigade fordrinuppställa,

att i alla avseenden söka tillmötesgå konsumenternas önskemål

och betjäna dessa på det mest fördelaktiga sätt, allt detta kan icke förvärvas

utan yrkesutbildning och praktisk verksamhet inom yrket. Det är från dessa

synpunkter förbundet ser frågan örn vissa legala villkor för detaljhandelns

vidkommande. Vad förbundet med det ovan sagda, velat framhålla är, att

landets köpmannakår och dess organisationer ingalunda äro motståndare till

näringsfrihetens princip eller önska återföra utvecklingen till skråtidens tvångsiörhallanden,

men väl att man anser stadgande av vissa legala villkor för

rätt att idka detaljhandel vara väl förenligt med näringsfrihet och en utveckling

1 enlighet med tidslägets klav. Sak samma gäller frågan örn vissa restriktiva

bestämmelser för kringföringshandel och tillfällighetsförsäljningar med

mera. Principen, att var och en skall vara berättigad att ägna sig åt vilken

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr hl.

105

näringsverksamhet som helst, kan enligt förbundets förmenande icke anses

lägga hinder i vägen för sådana bestämmelser, som avse skapa garantier för,

att utövningen av denna näringsverksamhet sker på ett från olika synpunkter

tillfredsställande sätt.»

Förbundet förklarade sig på det livligaste tillstyrka utkastets förslag, men

hemställde att detsamma måtte så till vida ändras, att juridisk person, som

ville idka butikshandel, skulle vara skyldig anställa bokföringskunnig föreståndare.

Eljest skulle ifrågavarande krav lätt kunna kringgås t. ex. genom

att bland bolagsmännen i ett handelsbolag eller styrelseledamöterna i ett aktiebolag

invaldes en bokföringskunnig person, som icke alls toge del i verksamheten

utan endast vore en skenfigur för bokföringskravets skull. Vidare

borde intyg örn bokföringskunskap, som ej utfärdats av auktoriserad revisor,

för att godtagas vara undertecknat av två trovärdiga och bokföringskunniga

personer. Slutligen borde för varje filial inom detaljhandeln finnas särskild

registrerad bokföringskunnig föreståndare.

Sveriges hantverk sorganisation förklarar sig i huvudsak instämma i köpmannaförbundets

uttalanden.

Malmö köpmannaförening uttalar, att i fråga örn rätten att driva butikshandel,

på vilken punkt så många vitt skilda önskemål framställts, förslaget innebure

en medelväg, som icke åt något håll sköte över målet och som borde kunna

erkännas såsom väl avvägd.

De länsstyrelser, sorn tillstyrkt kravet på styrkt kunskap i bokföring, hava

i allmänhet icke närmare motiverat sitt ståndpunktstagande. Länsstyrelsen i

Jönköpings län framhåller dock, att bristande insikt i bokföring gjorde det

svårt och ofta omöjligt för företagaren att i tid bilda sig en klar uppfattning

angående företagets eller dess olika grenars ekonomiska bärighet och vid en

ev. konkurs många gånger försvårade boets utredning. Länsstyrelsen i Skaraborgs

län betonar, att bokföringskunskap måste fordras av näringsidkaren

personligen. Det vore av vikt, att varje affärsman själv kunde överblicka sitt

företags ekonomiska tillstånd och utveckling och icke vore hänvisad lita till

andra. Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller, att det enligt förslaget

omöjliggjorts för en enskild handelsidkare, som själv icke vore kunnig i bokföring,

att idka butikshandel, även örn han förmådde visa, att han ägde tillgång

till nöjaktig bokföringskunskap, såsom att familjemedlem eller i hans

tjänst anställd person ägde sådan kunskap och åtagit sig bokföringen eller att

avtal eljest träffats med sakkunnig om böckernas förande. Det förefölle, som

örn den föreslagna lagen härutinnan vore för sträng. Väl kunde det vara svårt

att formulera något mjukare stadganden, som täckte vad därmed åsyftades

och tillika innefattade tvångsmedel för framtvingande av bokföring, men omöjligt

torde det ej vara. Länsstyrelserna i Gotlands samt Göteborgs och Bohus län

anse, att i fråga om juridiska personer bokföringskunskapen bör föreligga hos

någon, som direkt omhänderhar verksamheten.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare framhåller, att handelskammaren

redan på ett tidigt stadium av den utredning, som föregått det framlagda

utkastet, uttalat en varning för att kringskära och inskränka nu rådande

näringsfrihet vare sig genom direkta lagföreskrifter eller genom statliga och

kommunala organs ingripande och förmynderskap. Med tillfredsställelse hade

handelskammaren konstaterat, att utkastet byggde på samma sunda principer,

som nu gällande näringsfrihetsförordning. Handelskammaren ville dock förorda,

att brist i affärsledarens utbildning i bokföring finge ersättas genom anställande

av för sådant ändamål kompetent kraft.

Smålands och Blekinge handelskammare. »Den i utkastet upptagna bestämmelsen

att den som driver butikshandel skall äga nöjaktig bokföringskunskap

överensstämmer med vad handelskammaren i denna del förut i ärendet yrkat,

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr Al.

dock att det uppställda kravet fått en viss begränsning, som handelskammaren

icke avsett. Enligt handelskammarens mening finnes det ingen anledning att

låta bestämmelsen omfatta endast butikshandeln. Den omständigheten att, såsom

kommerskollegium i sin utredning nämnt, grosshandelns representanter under

kollegii med dem förda överläggningar i denna lagstiftningsfråga ställt sig

bestämt avvisande till en dylik bestämmelse beträffande grosshandeln, utgör i

och för sig icke något avgörande skäl. Kommerskollegium har anfört, att en

bestämmelse örn bokföringskunskaps befintlighet icke kunde principiellt anses

inkräkta på näringsfriheten, utan snarare böra betraktas såsom en ordningsföreskrift,

vilken betingas av bokföringslagens bestämmelser örn skyldighet att

föra handelsböcker. Eör grosshandelns utövare har det visat sig föreligga ett

behov av samma ordningsföreskrift, ity att sådant slarv i fråga om bokföringsskyldighets

fullgörande förekommit att resp. grosshandlare icke bort få utöva

yrket. Handelskammaren förmenar alltså, att det i denna paragraf uppställda

villkoret bör gälla såväl handelsrörelse i parti som butiksliandel.» Handelskammaren

förklarade sig vidare anse, att handelsidkaren själv icke behövde

besitta bokföringskunskap, därest sådan kunskap förelåge hos någon i affären

anställd. Även dödsbo borde ha rätt att anställa bokföringskunnig person. Vidare

borde för varje handelsfilial med självständig förvaltning krävas särskilt

registrerad bokföringskunnig föreståndare.

Västergötlands och Norra Hallands handelskammare: »Medan för hantverket

såsom sådant bokföringen torde vara av mindre betydelse i jämförelse med

behovet av yrkeskompetens, kommer den däremot att inom handelsyrket spela

en mycket viktig roll med hänsyn till rörelsens bedrivande enligt, ekonomiskt

sunda principer. Handelskammaren anser därför, att detaljhandelskårens ofta

framförda krav på bokföringskunskap som villkor för rätten att öppna detaljhandel

bör i viss mån tillgodoses genom lagstiftning. En bestämmelse härom

kan principiellt icke anses inkräkta på näringsfriheten utan måste betraktas

som en ordningsföreskrift, vilken betingas av bokföringslagens bestämmelser

örn skyldighet att föra handelsböcker. Och i överensstämmelse härmed synes

det handelskammaren också vara tillräckligt, örn sådan kunskap innehaves av

den, som är skyldig att föra affärens böcker och icke såsom i utkastet föreskrives

av innehavaren.»

Handelskammaren i Karlstad: »Örn varje handelsrörelse är till för att tjäna

den konsumerande allmänhetens intressen, bör handelsidkaren icke få stå främmande

för sitt yrkes uppgifter. Det nu gällande kravet för rätt att idka handel

—• god frejd och rådighet över sig själv och sin egendom — anser handelskammaren

ingalunda ensamt tillfredsställande, varom många påtalade olägenheter

både för leverantörer och konsumenter nogsamt vittna. Det gäller då

att finna kompetenskrav för näringsidkaren, som å ena sidan icke träda den

fria konkurrensen för när och å andra sidan trygga allmänhetens krav på

bästa möjliga betjäning och säkerhet för utbjudna varors goda kvalitet m. m.»

Det i utkastet föreslagna kravet på nöjaktig bokföringskunskap ansåge handelskammaren

lämpligt.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län förklarar sig biträda

förslaget i förevarande del. Dock kunde handelskammaren ej finna någon anledning,

varför bokföringskravet skulle vara inskränkt att gälla endast handel

i bod. Samma skäl, som talade för att kräva bokföringskunskap av den,

som dreve handel i bod, kunde anföras för kravet på dylik kunskap hos den,

som idkade grosshandel. Handelskammaren befarade emellertid, att en bestämmelse

om viss bokföringskunskap endast skulle bliva en död bokstav utan

någon praktisk betydelse, örn den ej kompletterades med bestämmelser örn viss

lärotid.

Handelskammaren i Gävle framhåller, att handelskammaren tidigare ansett

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Jfl.

107

sig- kunna tillstyrka att för rätt att idka detaljhandel uppställdes fordran såväl

på kunnighet i bokföring som på viss genomgången lärotid samt att för

självständig verksamhet på hantverkets område efter norskt mönster uppställdes

krav på såväl viss utbildning som viss tids praktik i yrket. Med beaktande

av alla de skäl, som tidigare förestavat handelskammarens ståndpunkt i

denna fråga, kunde handelskammaren dock icke finna annat än att kommerskollegii

argumentation mot uppställandet av krav på viss yrkeskunskap för

rätten att idka näring vore giltiga. Utan tillgång till kontrollerbara utbildningsmöjligheter

kunde ett dylikt villkor lätt nog förfela sitt syfte och i stället

bliva ett redskap för ett mot näringsfriheten direkt stridande skråintresse.

Handelskammaren ville därför för det närvarande ansluta sig till den av kommerskollegium

och lagutkastets författare intagna ståndpunkten att i hithörande

avseenden begränsa sig till kravet pa bokföringskunnighet för rätt att

idka detaljhandel. Dock torde det såväl i fråga örn enskild handelsidkare som

juridisk person vara tillräckligt med bokföringskunskap hos någon, som vore

satt att leda företaget. Änka, som efter mannens död ville fortsatta dennes

handelsrörelse, borde sålunda äga rätt att fylla villkoret örn bokföringskunnighet

genom att anställa en bokföringskunnig föreståndare. Möjligheten att bilda

bolag stöde visserligen öppen, men en sådan utväg vore_ icke alltid lämplig

och önskvärd. Att fordra styrkt bokföringskunskap för filialföreståndare syntes

ej behövligt. Slutligen framhöll handelskammaren, att det syntes tveksamt

vilken grad av bokföringskunskap, som borde krävas. Det syntes handelskammaren

riktigast att kräva sådan kunskap i bokföring, som erfordrades för

idkande av detaljhandel i allmänhet, och icke att kunskapen skulle vara nöjaktig

för det slag av detaljhandel, som näringsidkaren i det föreliggande fallet

amadé driva.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare anser det föreslagna

stadgandet örn styrkt bokföringskunskap vara allt för kategoriskt. Sålunda

syntes hava lämnats obeaktat det fall, att ett detaljhandelsföretag genom innehavarens

död överginge på ett dödsbo, vars delägare ägnade sig åt andra yrken

eller på grund av ålder icke hade möjlighet att uppfylla det föreslagna kompetenskravet,

men ville fortsätta rörelsen, som de måhända funne vara en god

placering för sin ärvda förmögenhet eller icke kunde avyttra utan avsevärd förlust.

Ej heller vore utrett huruvida en konkursförvaltare skulle fylla bokföringskravet.

Det ville därför synas som örn det föreslagna stadgandet kunde

få alldeles oförutsedda konsekvenser, vilka skulle ingripa på en mängd olika

områden och även kunde komma att utgöra en viss inskränkning i den privata

äganderätten.

För sin del ville handelskammaren uppfatta en bestämmelse i nu förevarande

hänseende såsom ett komplement till redan gällande bestämmelser om bokföringsskyldighet.

Att bokföringskunnig person måste finnas tillgänglig inom

ett företag för denna skyldighets fullgörande vore därför rimligt och ganska

självklart, men det torde av nyss anförda skäl vara fullkomligt orimligt att

fordra, att innehavaren själv skulle fylla visst mått i fråga örn bokföringskunskap.

Örn därför ett stadgande örn bokföringskunskap överhuvud skulle inflyta

i författningen, borde det åtminstone modifieras diirhän, att i paragrafen

avsedd handelsidkare, i likhet med bolag och annan juridisk person, hade rätt

att driva sin rörelse, även örn han själv icke kunde styrka nöjaktig bokföringskunskap,

därest han i sin rörelse anställde person med sådan kunskap. Men

även en sådan anordning vore långt ifrån tillfredsställande. Visserligen skulle

genom lämplig myndighet kunna utövas en viss kontroll på bestämmelsens efterlevnad,

men ojämnheten och möjligheten till orättvisa vid bokföringskunskapens

förvändande kvarstode. Betänkligast av allt vore dock, att bestämmelsen

skulle avstänga en näringsidkare, vars företags omfattning icke tilläte

s. 108 Kontrollera mot PDF

108 Kungl. Maj:ts proposition nr kl.

utgifter! för lön av kvalificerat biträde, från möjligheten att anlita utomstående

kompetent kraft.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare anför: »I viss mån kan

fordran på styrkt bokföringskunskap anses som en given följd av den nya bokföringslagen.

Å andra sidan kan det dock sagås, att stadgandet örn bokföringsskyldighet

gör ett stadgande örn bokföringskunskap i och för sig

självt skäligen överflödigt. Sättet för bestyrkande av innehavd bokföringskunskap

medför därjämte att bestämmelsen får en ganska svag

innebörd. Det finns mer än en handelsskola, som på grund av sina teoretiska

kursplaner komme att av skolöverstyrelsen godkännas, men vars undervisning

ej bär större frukter än att de utexaminerade eleverna vid utträdet

i det praktiska livet sta skäligen handfallna. Än svagare bevis på förefintlig

bokföringskunskap är det medgivna intyget av ''trovärdig och bokföringskunnig

person . Vilken modighet skall granska och på vilka grunder skall han

kunna granska intygsgivarens kompetens? När man därtill vet, hur lättvindigt

mången ger ifrån sig ett intyg, när han för detsamma icke har något annat

ansvar än det sällan utkrävda moraliska, kan man svårligen fästa någon

synnerlig vikt vid här ifrågavarande bestämmelse. De skiljaktiga villkoren

för person, som själv driver butikshandel, och juridisk person med samma uppgift

synas därjämte föga motiverade men möjligen ägnade att leda till olägenheter.

Den enskilda personen kan driva sin affär i mycket större omfattning

än den juridiska och bland sina flertaligare befattningshavare äga personer

med den bokföringskunskap, av vilken han törhända själv ej är mäktig, medan

han äger viktigare kvalifikationer för affärens drift. Och än mer — vid hans

död kari affärens good will, ja, dess bestånd, gå förlorad, därför att exempelvis

hans änka ej kan fylla det föreskrivna villkoret för dess fortsatta drift.

Om överhuvud taget kravet på nöjaktig bokföringskunskap skall behöva upptågås

synes enskild person böra jämnställas med juridisk. Någon åtgärd till

höjande av nänngsutövarnas kvalifikationer eller till ingrepp i den osunda

konkurrensen synes i varje. fall kravet på nöjaktig bokföringskunskap icke

vara.»

Skolöverstyrelsen1 anför: »Bestämmelsen i utkastet örn fordran på nöj
aktig

bokföringskunskap för den, som bedriver butikshandel, finner överstyrelsen

i ochför sig välbetänkt. Det förefaller likväl överstyrelsen vara enklare

och riktigare att föresknva, att den, som driver sådan rörelse, att därmed

foijer bokfönngsplikt, skall äga nöjaktig bokföringskunskap. Eljest kommer

det egendomliga förhållandet att äga rum, att juridisk person, t. ex. aktiebolag,

som driver butikshandel, skall styrka bokföringskunskaper hos ''någon

av styrelseledamöterna eller hos annan’, men örn bolaget driver industriell

verksamhet eller hantverk i sådan omfattning, att bokföringsskyldighet föreligger,

skulle sådant styrkande icke vara erforderligt.»

Sveriges advokatsamfund: »Kravet, att den som driver s. k. butikshandel

skall styrka nöjaktig bokföringskunskap, lärer i och för sig vara motiverat men

gäller enligt styrelsens uppfattning med samma styrka alla bokföringsskyldiga

näringsidkare. Olägenheterna av att bokföringspliktig näring drives utan vederbörlig

bokföringskunskap äro givetvis icke större beträffande butikshandel

än i fråga örn åtskilliga andra näringsgrenar. Anledning att inskränka ifrågavarande

kompetensfordran till utövare av butikshandel torde därför saknas.»

Magistraten i Uppsala framhåller, att kravet på bokföringskunskapens styrkande

enligt magistratens mening principiellt icke vore anknutet till bokföringsskyldigheten

utan uppställt därför att rörelsen skulle kunna med säker
-

1 Se även skolöverstyrelsens yttrande ang. kravet på styrkt praktik.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr -''tl. 109

het överblickas av dess utövare och därigenom av honom drivas enligt ekonomiskt

sunda principer.

Magistraten i Linköping: »Detta kompetenskrav avser tydligen att i någon

mån åstadkomma, att de personer, som sakna all kunskap i den för handelns

rätta utövande nödvändiga bokföringen, skola hindras från att börja handel.

Med bokföringskunskapen hoppas man dessutom skall följa en viss förmåga

att kalkylera en affärstransaktions bärighet m. m. Det kan naturligtvis

invändas, att kunskap i bokföring för en handlande visserligen är av

vikt, men att förefintlighet av sådan kunskap ingalunda kan utgöra någon

som helst säkerhet för att vederbörande skall gå i land med sin affär. Bristen

på bokföringskunskap förekommer naturligtvis oftast bland de mindre affärsmännen,

och när man då vet, huru dessas bokföring, även örn de äro någorlunda

bokföringskunniga, i praktiken går till, ställer man sig mycket skeptisk till

betydelsen av det föreslagna villkoret örn bokföringskunskap. Räkenskaperna

föras ju i själva verket oftast året runt i en mer eller mindre slarvig kladd,

ja kanske på lösa lappar. Först då deklarationstiden nalkas, nödgas man i

sista stund själv eller genom tillkallad bokföringskunnig person, i all hast

på en gång lägga upp hela årets bokföring, som ju måste bliva mycket bristfällig.

Magistratens vid detta yttrandes avgivande tjänstgörande ledamöter

äro samtliga ordförande eller ledamöter i taxeringsnämnder och hava således

rik''erfarenhet av det ovan beskrivna tillvägagångssättet, vilket dess värre är

synnerligen ofta förekommande. Tillfällen har t. o. m. förekommit, då vid

deklaration fogats vederbörliga utdrag av räkenskaper, som icke ens funnits

till. Emellertid torde det föreslagna villkoret ändock vara ett steg på rätt

väg och kan aldrig vara till skada, varför någon invändning ej bör göras mot

förslaget i denna del.»

Stadsstyrelsen i Mjölby: »Bokföringskunskap som villkor för butikshandels

utövande, torde väl i rätt stor utsträckning anses som ett av de mera elementära

förutsättningarna, men dock anser stadsstyrelsen detsamma, begränsat

som det är till handel i butik, kunna föranleda onödiga svårigheter då ej i förslaget

möjlighet lämnas en ej bokföringskunnig butikshandlare, att genom

anställande av bokföringskunnigt biträde bedriva en dylik rörelse. Särskilt

i denna handelsgren torde det inträffa flera fall där förutsättningar i kapital

och kunskaper på butikshandelns område förefinnes, men däremot den formella

kunskapen att föra numera föreskrivna handelsböcker saknas. Å andra sidan

finnes överflöd på bokföringskunnigt folk, vilka dock på grand av kapitalbrist

ej kunna starta egna företag. Det förefaller därför, som om möjligheter

borde i lagen lämnas för en näringsidkare, att lämna bevis örn att han

till sitt företag genom kontrakt på viss eller löpande. tid knutit en kompetent

bokförare. När denna lämnar sin anställning bör bevis inlämnas örn att annan

dylik anställts. Genom en dylik anordning skulle också en närmare överensstämmelse

ernås med de butikshandelsidkande aktiebolagen, ekonomiska föreningar

och handelsbolag.»

Magistraten i Eksjö uppger, att var och en, som haft att taga befattning med

taxeringsarbetet, hade en bedrövlig erfarenhet av den fast hårresande okunnighet,

som i stor utsträckning rådde i fråga om bokföring. Bestämmelsen örn

bokföringskunskapens styrkande voro den viktigaste i hela utkastet.

Magistraten i Karlskrona: »Magistraten kan ej dela den mening, att bokfö
ringskunskap

ovillkorligen måste erfordras av envar, som idkar butikshandel.

Detta utgör nämligen en verklig och betänklig inskränkning i näringsfriheten,

i ty att en hel del, för handelsyrket eljest måhända mycket lämpade

personer, som ej på annat sätt kunna förvärva sin bärgning, förhindras

att utöva sin näring. Självklart är, att bokföringskunskap hos handelsidkare

alltid är högeligen önskvärd, och att sådan är absolut nödvändig,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

då det gäller meia omfattande handelsrörelse (grosshandel), men att fordra

bokföringskunskap av envar handlande, som vill öppna en liten butik, synes

magistraten vara att skjuta över målet. Bokföringslagen ställer sig visserligen

på den ståndpunkten, att bokföringsskyldighet åligger all handel med

varor (som ej bedrives genom kringföring eller från salustånd) men knyter

ej denna skyldighet till handelsidkarens person. Enligt magistratens förmenande

borde vid butikshandel av mindre omfattning — exempelvis sådan som

bedrives allenast med biträde av föräldrar, make, barn och syskon eller med

högst två andra biträden —- det kunna räcka med att handelsidkaren styrker

sig hava träffat avtal med fullt sakkunnig person att på handelsidkarens

(och eget?) ansvar verkställa bokföringen. Endast auktoriserade personer

borde få anlitas att utföra dylikt bokföringsarbete åt andra, och anordningen

förutsätter självfallet kontroll över att behörig bokförare ständigt finnes

anställd för viss rörelse. Dylik kontroll borde kunna åvägabringas därigenom,

att bokförare, varom här är fråga, ålades skyldighet att till registreringsmyndigheten

anmäla, därest hans uppdrag återkallades eller han av annan

anledning — exempelvis sjukdom, bortresa eller undanhållande från affärsidkare^

sida av för bokföringen nödvändiga anteckningar och upplysningar —

bleve förhindrad att fullgöra sitt uppdrag.»

4 Magistraten i Sölvesborg: »Utkastets förslag i denna del kan hälsas med stor

tillfredsställelse, när man betänker de absurda förhållanden, som nu äro rådande

i förevarande avseende och den grova okunnighet, som mången gång blottas,

när staten genom sina organ domstolarna kräver ut ett ansvar av konkursgäldenärer,

vilka omedvetet försjmdat sig mot bestämmelsen i 23 kap. 3 § tredje

punkten strafflagen.»

Magistraten i Treleborg: »Att fordran på bokföringskunskap stadgas för

rätt att idka handel torde i princip vara fullt riktigt i vad gäller vanlig yrkesmässig

detaljhandel. Med de stora krav, som numera ställas på en köpman,

kan det icke vara annat än till hans egen fördel, för att ej tala om leverantörers

och konsumenters, att han förstår sina böcker och därmed oavbrutet kan följa

gången av sin rörelse. Att en handelsidkare, som nu ofta är fallet, nödgas

lägga bokföringen i händerna på främmande mer eller mindre noggranna hjälpare,

kan ingalunda medföra tillräcklig säkerhet eller vara till fördel för

rörelsens bedrivande enligt ekonomiskt sunda principer. Enbart absurt verkar

väl också, att han vid eventuellt konkurstillstånd skall dömas till frihetsstraff

för oordentlig bokföring, då han saknar alla begrepp örn både ordentlig

och oordentlig sådan.» Magistraten framhåller vidare, att undantag måste

göras för vissa mindre affärer, t. ex. en liten mjölkhandel. »Dylika affärer

innehavas i stor utsträckning av kvinnor, som i många fall äro föga skrivkunniga

och därför knappast kunna lära någon regelrätt bokföring. Dessa

affärer giva dessutom för det mesta ett så blygsamt överskott, att det näppeligen

torde ''böra ställas andra fordringar på innehavarna än som betingas

av gällande ordnings- och hälsovårdsföreskrifter. Bleve likväl så fallet befarade

man att de många småaffärerna i berörda bransch skulle bortfalla för att

övertagas av ett färre antal stora affärer, vilket icke skulle vara till fördel för

den konsumerande allmänheten, lika litet som för de många fattiga människor,

som nu ha sin bärgning av en dylik affär. Då här avsedda affärer icke ligga

inne med några nämnvärda lager och ej heller erfordra någon större kredit,

utan i regel ha ett fåtal leverantörer, som undan för undan likvideras, så är

bokföringen för dessa icke av större betydelse, än att den liksom hittills saklöst

kan ombesörjas av annan än affärsinnehavaren.» Magistraten förordade undantag

för försäljning i mindre omfattning av sådana varuslag, som angåves i

1 § 2 stycket butiksstängningslagen.

Magistraten i Laholm: »Ehuruväl önskvärdhetén av bokföringskunskap som

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

lil

förutsättning för handels bedrivande torde vara allmän, synes det knappast försvarligt

att från rättighet att idka handel utesluta sådana personer, som, ehuru

själva ej bokföringskunniga, äro villiga anställa bokföringskunnig person i sin

affär. Det får nämligen icke förglömmas, att det är viktigare för en handlande

att äga nödigt rörelsekapital än att äga kunskap i bokföring. Särskilt

synes det fall böra observeras, att handelsidkares änka ämnar fortsätta sin avlidne

mans handelsrörelse. Att från rättighet att idka handel utesluta en sådan

person, som i arv övertager en upparbetad rörelse och äger tillgång till

kapital, synes icke ur någon synpunkt behövligt. Såsom nämnda bestämmelse

formulerats synes densamma inbjuda till ett icke önskvärt kringgående av

lagen.»

Magistraten i Skara anser att i fråga örn juridiska personer det vöre obilligt

att uppställa krav på styrkt bokföringskunskap för handel i butik, då sådan

kompetens icke fordrades för annan rörelse.

Stadsstyrelsen i Lidingö anser vissa invändningar kunna göras mot den särskilda

behandling, som kommit just butikshandeln till del. Ville man upprätthålla

kravet på bokföringskunskap vid butikshandeln, syntes tillräckliga skäl

knappast föreligga att hindra en enskild näringsidkare, som vore okunnig i bokföring,

att idka sådan handel, örn han anställde en bokföringskunnig föreståndare.

Att tvinga honom att härför anlita bolagsformen syntes icke påkallat.

Vidare borde, om handeln dreves av juridisk person, i enlighet med kommerskollegium

fordras anställandet av bokföringskunnig föreståndare. En bolagsman

kunde nämligen vara rättsligen utesluten från deltagande i bolagets förvaltning

(så t. ex. i regel en kommanditdelägare). En styrelseledamot i ett

aktiebolag åter kunde faktiskt vara så främmande för bolagets verksamhet, att

straffbestämmelserna i 23 kap. strafflagen icke ansåges kunna tillämpas å honom.

Att bokföringskunskap förefunnes hos en dylik bolagsman eller styrelseledamot

syntes därför icke kunna anses tillfyllest.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför: »När allmänna bokföringslagen stad
gar

bokföringsskyldighet, måste den också anses hava förutsatt, att nödig kunskap

för skyldighetens fullgörande förefinnes hos näringsidkaren eller någon,

som biträder honom i näringens bedrivande. Erfarenheten visar emellertid,

att det icke så sällan brister härutinnan — särskilt hos de mindre företagen,

som knappast kunna bära utgifterna för anställande av kompetent bokförare.

I allmänhet plägar då anlitas så att säga ambulerande bokförare, vilka biträda

ett flertal sådana näringsidkare. Mycket ofta har det emellertid visat

sig, att även sådana bokföringar långt ifrån rätt avspegla affärshändelsernas

verkliga gång, vilket i första hand torde bero just på affärsidkarens egen okunnighet

i bokföring eller i oförmåga att rätt bedöma och anteckna det primärmaterial,

som skall ligga till grund för den ambulerande bokförarens bokföringsåtgärder,

samt i andra hand torde bero på den sistnämndes bristande intresse

att giva näringsidkaren en tillfredsställande undervisning örn primärmaterialets

rätta antecknande. Länsstyrelsen antager, att det kan vara ungefärligen

en sådan tankegång, som kan hava legat till grund för förslaget örn nöjaktig

bokföringskunskap hos den, som driver butikshandel, d. v. s. hos den grupp av

näringsidkare, beträffande vilka ovan framhållna brister oftast framträda.

Ehuru länsstyrelsen icke underskattar det allmänna intresse — statens

skatteintressen och det allmänna kreditväsendets intressen som torde hava

legat till grund för förslaget i denna del, måste länsstyrelsen dock ställa sig

något tveksam till inrymmandet av en bestämmelse av ifrågavarande slag i

näringsfrihetsförordningen. Länsstyrelsen vill ifrågasätta, huruvida icke målet

skulle kunna vinnas på annan väg. Örn man t. ex. lade ansvarsfrågan för

vårdslös och falsk bokföring under allmänt åtal i samband med åtal för orik
-

.4 c
s

tyr k anele.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

tig deklaration, skulle måhända ifrågavarande brister i bokföringar rätt snart

komma att upphöra av sig självt.»

Stadsstyrelsen i Eslöv anser, att de skäl, som beträffande hantverket ansetts

tillräckliga för bokföringskravets avvisande, motivera enahanda ståndpunkt

ifråga örn butikshandeln. Skulle emellertid kravet införas, vore det större

skäl att föreskriva detsamma för automathandel än t. ex. för den handel, som

en frisör vid sidan örn yrket utövade. I varje fall borde undantag göras för

dödsbon under avvecklingstiden, som borde begränsas till viss tid.

Magistraten i Hjo finner den ifrågasatta föreskriften olämplig. Mot ringa

avgift kunde en handlande få sina böcker förda eller genomsedda av sakkunnig

bokförare. Anledning att nu inskränka den i över 60 år gällande näringsfriheten

syntes magistraten icke föreligga.

Magistraten i Örebro medger, att vissa skäl kunde finnas, som talade för

uppställande av det i utkastet föreslagna kompetenskravet, som i jämförelse

med de förslag, som framställts från vissa detaljhandelskretsar, måste anses

ganska modest. Magistraten kunde dock icke tillstyrka, att ett dylikt stadgande

bleve lagfäst. »Det finnes otvivelaktigt många personer med synnerligen

stor fallenhet och håg för affärsyrket, vilka sakna den erforderliga bokioringskunskapen

och vilkas läggning är sådan att kunskapens förvärvande,

därest de lokala förhållandena verkligen ge dem möjlighet därtill, vilket i

många fall icke torde vara fallet, för dem ter sig så betungande, att de hellre

avstå från sina planer på att idka handelsverksamhet. Det är fara värt, att

handelslivet därigenom undandrages många speciella affärsbegåvningar; det

torde bland nutida handelsidkare säkerligen kunna framletas många fall, där

vederbörande sakna eller åtminstone vid början av sin verksamhet saknat kunskap

i bokföring och trots detta drivit fram sin affär till betydande mått. Tillräcklig

garanti för att bokföringsskyldigheten vederbörligen fullgöres, får

redan anses finnas; det må endast erinras örn den stränga ansvarspåföljden i

händelse av underlåtenhet vid inträffad konkurs. Och till den del kravet på

bokföringskunskap har andra bevekelsegrunder synes det böra avvisas såsom

åsyftande ett obehörigt inkräktande på näringsfriheten. Yad tillämpningen

av en föreskrift, som den föreslagna, beträffar, så kan väl knappast hava

varit avsett, att graden av bokföringskunskap skulle sättas i relation till den

verksamhet, som vederbörande ämnade bedriva; men i så fall blir resultatet,

att i fråga örn många synnerligen obetydliga rörelser, för vilka föreskriften

skulle komma att gälla, nöjaktig bokföringskunskap för dessas innehavare i

viss utsträckning komme att bliva en ganska onödig kvalifikation, medan beträffande

andra rörelser samma villkor icke innebure någon garanti för att

vederbörande besutte den bokföringskunskap, som för ifrågavarande rörelse

vore erforderlig.»

Magistraten i Västerås framhåller, att ett övergivande av den grundsats örn

allmän näringsfrihet, som genom 1864 års näringsfrihetsförordning definitivt

genomfördes här i landet, icke borde ske utan tvingande skäl. En återgång,

örn ock blott delvis, till monopol- och skråförhållandena kunde icke anses lycklig.

Kommerskollegium syntes ej heller i det stora hela hava velat övergiva

denna ståndpunkt, ehuru ett undantag gjorts beträffande detaljhandeln. Magistraten

anför vidare: »Bokföringsskyldighet för detaljhandlare och yrkes
utövare

i allmänhet är numera föreskriven i bokföringslagen av den 31 maj

1929. Huru yrkesutövaren ordnar denna skyldighet — örn han själv fullgör

densamma eller därför anlitar annan person — synes vara av underordnad betydelse,

endast densamma fullgöres. Fullgöres denna skyldighet ordentligt, finnes

härigenom möjlighet för dem, som hava ett berättigat intresse av huru en

affär skötes (kreditgivare m. fl.) att framtvinga sådana upplysningar angående

en affärs ställning, att kreditgivning åt osunda dylika inskränkes och

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Ul.

113

desamma härigenom hämmas i sin fortgång. Såsom under utredningen framhållits,

kan det icke utan vidare anses uppenbart, att enbart en genomgången

utbildningskurs i bokföring kan tillmätas betydelse såsom mätare på förmågan

att omhänderhava skötseln av ett affärsföretag. Såsom Stockholms handelskammare

framhållit, kan det ofta inträffa, att personer, som genom driftighet

och duglighet synnerligen väl lämpa sig för köpmansyrket, äro mindre

väl kvalificerade i fråga örn bokföring. Denna brist i affärsledarens utbildning

kan ju för sådana fall lätt ersättas genom anställande av för sådant ändamål

kompetent arbetskraft. Fara föreligger jämväl, att ett uppfyllande av

villkoret örn utbildning i bokföring efter hand övergår att bliva enbart en

formalitet. Med åberopande av det sålunda anförda synes det därför magistraten

anmärkningsvärt, att ett dylikt kompetensvillkor i det föreliggande förslaget

upptagits. En bestämmelse därom synes icke medföra de^ fördelar, som

därmed avses att vinnas, och i vissa- fall jämväl utgöra ett hinder för eljes

sunda affärers uppkomst. De organisatoriska åtgärder, som erfordras för

höjandet av yrkesnivån inom hantverket och detaljhandeln — och till dessa

synes fordran på bokföringskompetens böra räknas — synes närmast böra

åvila vederbörande yrkesorganisationer.»

Magistraten i Halmstad förklarar sig vara mycket tveksam örn lämpligheten

av förevarande kravs uppställande. Det funnes för närvarande en mängd personer,

som utan bokföringskännedom med största redbarhet slagit sig fram

på någon liten matvaruaffär, mjölkhandel e. d. I sådana små affärer, där

krediten spelade ringa roll, vore det fullt tillräckligt, att vederbörande anlitade

någon bokföringskunnig persons hjälp. Man finge akta sig art i dessa, tider,

då statens och kommunens understöd påkallades i tid och otid, lägga hinder i

vägen för den, som vore inställd pa att skaffa sig en lat va,ra torftig bärgning

genom ett yrke, som närmast lämpade sig för hans personliga förutsättningar.

Att en änka icke skulle få fortsätta sin mans rörelse, därför att hon icke

kunde styrka nöjaktig kännedom örn bokföring, vore orimligt.

Magistraten i Varberg förklarar sig likaledes vara mycket oviss, örn uppställandet

av det föreslagna kravet kunde anses lämpligt, samt framhåller som

sin uppfattning, att föreskriften i varje fall icke torde komma att hilva av

större nytta. Skall den finnas, borde den dock icke inskränkas till butikshandeln

utan utsträckas till all yrkesmässig handel.

Stockholms handelskammare anför: »Handelskammaren finnér sig kunna

med tillfredsställelse konstatera, att — med visst undantag, som i det följande

skall beröras — vid utformningen av det föreliggande utkastet inga nya legala

villkor uppställts för rätten att idka näring, något som också står i överensstämmelse

med kommerskollegii tidigare i ärendet uttalade uppfattning. Någon

avvikelse från näringsfrihetens princip bör icke utan tungt vägande skäl

godtagas i den nya lagstiftningen. Under näringsfrihetens hägn har vart

lands ekonomiska liv — genom det fria spelrum, som lämnats det enskilda

initiativet — tillförts skapande krafter, vilka säkerligen i hög grad iramjat

och påskyndat utvecklingen pa området. Såsom handelskammaien redan tidigare

i detta ärende framhållit, hava under nuvarande förhållanden manga

näringsidkare blott med hjälp av personliga förutsättningar och utan några

som helst förkunskaper kunnat från en obetydlig början skapa betydande industri-

och handelsföretag, vilka omfattat en avsevärd del av landets produktion

och berett sysselsättning åt ett stort antal löntagare.

Det kan emellertid icke förnekas, att de föreslagna bestämmelserna örn iorhandsgodkännande

av bokföringskunskap som villkor för rätten att driva viss

näring innebär en avvikelse från eljest allmänt gällande grundsatser inom

vårt näringsliv. Frågan är, huruvida de praktiska skälen för att just Draga

örn butikshandeln vidtaga den föreslagna skärpningen väga tyngre än de prm
Bihang

till riksdagens protokoll JOSS. 1 sami. 3k haft. (Nr 4l.)

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

cipiella oell andra betänkligheter, som kunna anföras mot densamma. Vid

prövning härav vill handelskammaren ingalunda underskatta det goda syfte,

som ligger till grund för detaljhandelskårens krav på särbestämmelser i denna

punkt — krav som äro uttryck för kårens strävan att motverka vissa osunda

företeelser inom detaljhandeln samt att höja sina medlemmars kompetens och

därmed deras kreditvärdighet och anseende. Den omständigheten, att förslaget

utgör ett uttryck för detaljhandlarnas egna önskemål är också ägnad att förringa

värdet av den anmärkning, som eljest ligger nära till hands, nämligen

att lagstiftaren här förutsattes handla i strid mot den eljest allmänt i vår

lag iakttagna likställighetsprincipen. Det torde dock näppeligen med fog

kunna bestridas, att, även örn den mindre handlanden genom fordran på förhandsprövning

formellt sett skulle ställas olika mot engroshandlanden, det

just är inom detaljhandeln som bristen på tillräcklig bokföringskunskap mest

framträtt och vållat de flesta konkursgäldenärers fall för strafflagens bestämmelser

örn vårdlös bokföring. För övrigt förhåller det sig ju så, att för de

större företag,. som äro aktiebolag och därmed jämförliga, eller ekonomiska

föreningar, i själva verket redan finnes en bokföringskontroll — både genom

lagstadgad revision och på annat sätt — som saknas och alltjämt skulle saknas

för av enskilda eller handelsbolag driven butikshandel. Och slutligen kan

icke alldeles utan skäl göras gällande att, sedan lagstiftaren fastställt en

sträng och allt mera utsträckt bokföringsskyldighet samt förbundit dess uraktlåtande

med vissa påföljder, det väsentligen kan synas vara en lämplighetsfråga

på vad sätt fullgörandet av denna förpliktelse mot det allmänna må i

skilda fall kunna bäst garanteras.

En utgångspunkt för att bedöma det relativa värdet av de olika synpunkter,

som tala för och emot den föreslagna undantagsbestämmelsen, torde säkrast

kunna erhållas genom en undersökning, i vad mån bestämmelserna i lagutkastet

kan väntas tjäna det därmed eftersträvade syftet att åstadkomma en

sakkunnig och tillförlitlig bokföring inom butikshandeln.

I paragrafens uppställning skiljes på fordringarna, när det gäller enskild

näringsidkare och då handeln drives av juridisk person. Den enskilde näringsidkare.

som Ilar butikshandel, måste själv äga ''nöjaktig’ bokföringskunskap.

Beträffande åter juridisk person har man, i fråga örn dess representanter, ansett

sig böra modifiera denna fordran.

Vad nu först angår bestämmelserna rörande enskild person skulle dessa mången

gång få rätt egendomliga konsekvenser. Tänkom oss det fall, att en redan

etablerad enskild näringsidkare jämväl önskar öppna detaljhandel. För

rätten att bedriva den större rörelsen har han icke varit i behov av särskilt

bevis örn sin kunnighet i bokföringskonsten. Men så snart han önskar ombesörja

en del av sin omsättning genom butikshandel, blir han tvungen att gå i

skola för att skaffa sig certifikat örn sin kompetens. Han undgår icke detta

genom att anställa en bokföringskunnig handelsföreståndare. Å andra sidan

kunde man tycka att, eftersom det är ensamt butikshandeln som åsyftas, ägarens

ställföreträdare, som närmast sköter denna bransch, borde vara bokföringskunnig.

Men det erfordras visst icke enligt förslaget, allenast chefen-grosshandlaren,

den som juridiskt sett driver rörelsen, sitter inne med kunskapen.

_En rent obillig följd, av stadgandet möter i det fall, att en köpman, som bedrivit

en betydlig* butikshandel, vid sitt frånfälle efterlämnar änka. Denna

skulle da icke ha rätt att fortsättningsvis driva affären, örn hon icke händelseV1*.

^1fric^e Épva belägg på sin bokföringskunskap, även örn hon anställt ett fullt

pålitligt biträde, som äger de härför nödiga betingelserna. Änkan skulle i

detta fall gå förlustig den good-will, som eventuellt må finnas nedlagd i rörelsen.

Men vad som är icke mindre påfallande oell betänkligt är det förhållande, att

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr il.

115

det synbarligen möter de största svårigheter att finna en på samma gång smidig

och effektiv metod för den påbjudna förhandsprövningen. Denna skall

verkställas i handelsregistret, där man näppeligen kan väntas vidtaga annat

än en rent formell granskning av papperen. Huvudvikten ligger därför på

beskaffenheten av de företedda dokumenten och omdömesgillheten hos de personer,

som utfärdat dem. I syfte att underlätta handelsregistrets avgörande

har lagförslaget också inskränkt bevisningen till företeende av vissa intyg,

bland vilka främst namnes betyg från viss godkänd skola eller utbildningskurs

eller intyg av auktoriserad revisor. Men jämställt med dessa i viss form

och ordning tillkomna vitsord, vilka vederbörande myndighet har jämförelsevis

lätt att bedöma, skall enligt lagförslaget gälla intyg ’av annan trovärdig

och bokföringskunnig person’. Detta tillägg har uppenbarligen tillkommit i

den bästa avsikt att undgå ett byråkratiserat förfarande vid förhandsprövningen.

Men fråga är örn icke resultatet i stället antingen kan bli det rakt motsatta

eller leda till en alltför lättvindig behandling av dessa ärenden.

Här ankommer nämligen på den själv knappast facitkunniga registreringsmyndigheten

en icke allenast formell, utan rent saklig prövning. Denna prövning

avser till på köpet icke så mycket sökandens kompetens som fastmer dennes

borgensman — intygsgivarens, ja, den komme tilläventyrs att sträcka sig

jämväl till intygsgivarens hemulsmän. Registreringsmyndigheten kan nämligen

icke gärna förutsättas känna alla ''trovärdiga och bokföringskunniga’ intygsgivare,

utan torde ofta bliva hänvisad till andrähandsupplysningar även

om dessas kompetens. Det synes uppenbart, att en dylik anordning icke är ändamålsenlig.

_ Antingen blir registreringsmyndigheten obenägen att godkänna

andra än officiellt hallstämplade bevis, i vilket fall fordringarna kunna skärpas

utöver det nödiga måttet; eller också godtagas enskilda intyg utan tillräcklig

sovring, därvid det ligger nära till hands, att t. ex. en intygsgivares notoriska

bokföringsskyldighet anses utgöra tillräcklig .garanti för hans bokförin

gslkunskap._ Följden blir lätteligen en ojämn praxis vid skilda handelsregister,

med olika ställda fordringar för likartade fall, och utan att någon verklig

säkerhet erhålles för att sökanden blir bättre förberedd än tidigare för den

speciella, större eller mindre rörelse, som han avser att driva.

Huru än praxis komme att utveckla sig, är det vidare tydligt, att det uppställda

kravet på bokföringskunskap måste bliva av huvudsakligen formell natur.

Reell insikt i bokföring lärer knappast kunna förvärvas genom en, i de

flesta fall säkerligen ganska lättvindigt och pa ett mer eller mindre ytligt sätt

genomgången bokföringskurs — en kunskap på detta område är av den säregna

ari, att den endast kan förvärvas så att säga inifrån och först efter en längre

tids praktiskt sysslande med räkenskaper.

Dessa anmärkningar gälla i tillämpliga delar jämväl de föreslagna bestämmelserna

rörande juridiska personer. Men där tillkommer en ytterligare, till

synes oöverkomlig brist i lagrummets konstruktion. I fråga om enskilda näringsidkare

komma dock förslagets föreskrifter i regel att gälla dem, som bära

det juridiska och moraliska ansvaret för affärens skötsel. Detsamma kan

knappast sågas örn 7 §:ns stadgande i vad det avser juridiska personer. Ä ena

sidan har man här ° avvisat den av kommerskollegium framkastade tanken på

att nied avseende å paragrafens inskränkning till butikshandeln fordra anställandet

av bokforingssakkunmg föreståndare just flör dea eller de butiker

som aro i fråga Men å andra sidan har i utkastet icke heller fordran på

styrkt bokionngskunskap knutits vid den direkta rättsliga ansvarigheten för

detaljaffärens skötsel. ''Drives handeln av juridisk person’, heter det, ''skall

sadan kunskap finnas hos någon av bolagsmännen idler av styrelseledamöterna

eller hos annan, som är satt att leda döss (d. v. s. huvud företagets) angelägenheter.

I ett vitt utgrenat företag, som i aktiebolagets form driver rörelse

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 4l.

över liela landet och därvid även idkar butikshandel, anses det alltså tillräckligt

att hava en betygsinnehavare inom styrelsen. Denne behöver däremot

visst icke vara verkställande direktören eller eljest hava särskild befattning

med butiksrörelsen. Men han skall finnas till, med sitt betyg på fickan, och

går han bort, försvinner också handelsrätten i butiken. Skall 7 § därtill ges

den tolkning, vartill formuleringen föranleder, att i ett kommanditbolag med

kanske ett hundratal bolagsmän det är tillräckligt att en kommanditär försetts

med nödigt betyg, utan att denne personligen har med bolagets butikshandel

att skaffa, så må det frågas, i vilket avseende detta betyg gagnar bokföringen

för den detaljhandel, som är i fråga.

Om .sålunda enligt handelskammarens mening lagutkastets författare, trots

all omsorg, icke lyckats uppnå det med bestämmelsen avsedda syftemålet, så

torde detta huvudsakligen bero därpå, att uppgiften icke på ett tillfredsställande

sätt kan lösas enligt i utkastet föreslagna linjer. Det visar sig, att i ett

rättssystem,. som allmänt utgår från befogenheten till fritt initiativ och fri

verksamhet inom näringslivet, och där garantierna mot missbruk sökas i viss

kontroll under utövningen med straff i särskilda fall för överträdelse av härför

träffade regler —- det visar sig att genom rubbning på en låt vara enstaka

punkt av detta principiella utgångsläge man svårligen vinner något praktiskt

resultat, _ men väl riskerar att göra en bräcka i den rättsuppfattning, varunder

vårt näringsliv utvecklats.

I den nuvarande rätten anses en huvudsaklig garanti för bokföringsskyldighetens

''nöjaktiga’ fullgörande ligga i det stränga ansvar för konkursförbrytelse,

som i händelse av vållad skada (konkursen) följer på vårdslösad bokföring.

Efter allmänna rättsregler faller detta ansvar på den eller dem, som genom

sin ställning haft att utöva den nödig-a tillsynen över de räkenskaper, som

anses ofullständiga, missvisande eller eljest vårdslösade. Handelskammaren

anser det kunna ifragasättas, örn ej en formellt ordnad förhandsprövning, vilken

i mångå fall icke ens behöver gälla den eller de personer, som utöva ledningen

ovesen drivna butikshandeln, kan befaras slappa ansvarskänslan hos

dessa och vålla osäkerhet vid ansvarets utkrävande.

Genom den nya bokföringslagen har därjämte skyldigheten att föra tillräckliga

och riktiga böcker ytterligare inskärpts och närmare preciserats. Därest

det är behövligt att, även frånsett inträffad konkurs, utkräva ansvar för ådagalagt

eftersättande av bokföringsskyldigheten, skulle det ligga inom gällande

lagstiftnings principiella plan att utkräva ansvar i fall, där på grund av den

bokföringsskyldiges editionsplikt hans böcker eller utdrag därav framlagts och

funnits uppenbart bristfälliga (t. ex. vid rättstvist mellan köpmän eller i skatteärende)

.

Men framför allt ligger vikt uppå att stärka den fortlöpande kontroll, som

ligger icke blott i kreditgivarens^ utan även i den enskilde köpmannens intresse.

Att pa lagstiftningens väg påtvinga den mindre butikshandeln den revision

och de övriga kontrollåtgärder, vilka äro ålagda aktiebolagen och de ekonomiska

föreningarna, lärer icke böra komma i fråga. Vad som däremot i högre

grad än tidigare kan och bör åstadkommas är en mera tillförlitlig kontroll från

såväl kreditgivarne som detaljhandelns organisationer, varigenom butikshandeln,

och framför allt nya företag inom densamma, kunna i tid underkastas nödig.

prövning. Det viktigaste är över huvud taget ett målmedvetet arbete från

näringslivets egen sida i syfte att i samband med leverans av varor få till

stånd en allvarlig prövning av kreditgivningen till nybildade företag.

Ett annat spörsmål, som i sådant sammanhang synes kunna upptagas till

utredning är,, huruvida ej en begränsning eller ett borttagande av hyresvärds

i Örman s rätt till i uthyrd butikslokal befintliga, hyresgäster tillhöriga handelsvaror

och andra lösören, kunde vara av behovet pakallad. De nuvarande be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Jfl.

117

stämmelserna torde nämligen ofta nog verka såsom en föga lämplig stimulans

till inredande av butikslägenheter, för vilka sakligt behov stundom icke förefinnes.

_ o . . .

Olika åtgärder kunna sålunda tänkas i syfte att råda bot mot de otvivelaktigt

förefintliga missförhållanden, som på området anmärkts. Men korrektiv

mot dessa olämpor bör, enligt handelskammarens mening, icke sökas i lagbestämmelser,

som, enligt vad ovan pavisats, bleve av tvivelaktigt gagn för sitt

avsedda ändamål och otvivelaktigt mnebure en fara för upprätthållandet av

hittills gällande grundsatser inom näringslivet.

På de skäl, som sålunda anförts, får handelskammaren avstyrka antagandet

av bestämmelser av den innebörd, som framgår av 7 § i utkastet.»

Stockholms köpmannaförening instämmer i vad Stockholms handelskammare

sålunda yttrat. Kravet på bevis örn bokföringskunskap vore icke av omständigheterna

påkallat. Att ställa sig gällande föreskrifter örn bokföring till

efterrättelse bleve den enskildes ensak. Det borde fortfarande stå honom öppet

att anskaffa det biträde han ansigte sig behöva. Handelskammaren hade med

rätta påpekat vikten av en mera tillförlitlig kontroll från såväl kreditgivarna

som detaljhandelns organisationer, vilken kontroll särskilt borde avse dem, som

började affärsverksamhet. Inom de tre stora köpmannaföreningarna i Stockholm,

Göteborg och Malmö, vilka vore sammanslutna i den s. k. ackordscentrålen,

pågingo för närvarande utredning angående organisationen av en effektiv

kontroll över nybörjare. Något bistånd av lagstiftningen för genomförandet

av en dylik organisation torde knappast vara behövligt. Däremot borde

husvärds förmånsrätt för butikshyra inskränkas, ty enligt erfarenhet hade

denna förmånsrätt haft till följd, att butiker inreddes och därigenom också

minuthandlare tillskapades i en omfattning, som vida överstege verkliga behovet.

Skånes handelskammare: »Under förarbetena till det nu framlagda förslaget

till näringslag har den i detta sammanhang centrala frågan örn införande av

ytterligare legala villkor för rätten att driva näring, särskilt inom hantverket

och detaljhandeln, varit föremål för starka meningsbrytningar. För egen del

har handelskammaren i ett år 1921 till Kungl. Kommerskollegium avgivet

yttrande i detta ärende under framhållande av sina starka betänkligheter mot

att begränsa nu gällande näringsfrihet, dock ansett de ofta påtalade missförhållanden,

som länge gjort sig kännbara inom förenämnda näringsgrenar och

särskilt tagit sig uttryck i cn överdrivet omfattande företagsbildning och i en

ofta nog mindre nöjaktig yrkeskompetens hos nytillkommande yrkesutövare,

vara av den art, att de framförda kraven på viss yrkeskompetens som villkor

för rätten att bedriva dessa näringar vore förtjänta av att tagas under allvarlig

omprövning. Av den av Kungl. Kommerskollegium sedermera verkställda

utredningen och icke minst till följd av det ändrade läge, vari fragan örn legal

reglering av lärlingsväsendet numera kommit, har handelskammaren emellertid

ytterligare befästs i den uppfattningen, att den återhållsamhet och varsamhet,

som förevarande lagstiftning enligt sin natur påkallar, icke låta sig förenas

med de strävanden, som i legalt fastställda villkor örn viss yrkeskompetens

se ett botemedel mot förenämnda missförhållanden. Ehuru handelskammaren

sålunda ingalunda är blind för de betydande svårigheter, varmed detaljhandeln

och hantverket f. n. har att kämpa, finner handelskammaren dock avgörande

betänkligheter mot att tillstyrka det ifrågasatta kravet att göra utövandet

av dessa näringar beroende av viss tids anställning inom vissa yrken

eller branscher. o ...

På samma sätt men delvis av andra grunder mäste handelskammaren stalla

sig synnerligen tveksam rörande lämpligheten av den i § 7 i förlattningsförslaget

upptagna kvalifikationen örn nöjaktig kunskap i bokföring som kumpe
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

tensvillkor för rätten att idka detaljhandel. Sedan bokföringsplikten numera

genom 1929 ars bokföringslag utsträckts att gälla i stort sett all varuhandel

torde visserligen de principiella betänkligheter, som ur näringsfrihetens synpunkt

i ram förts mot bokföringskompetensen, icke längre böra tillmätas avgörande

betydelse. Men däremot synes på rent praktiska grunder kunna ifrågasattas

huruvida den reella nyttan av ett dylikt villkor uppväger de därmed

förenade olägenheterna. I vissa fall och särskilt i fråga örn sådan mindre butikshandel,

där affärsrörelsen är av synnerligen enkel beskaffenhet, — exempelvis

i detaljhandelsföretag med mjölk, grädde och smör, grönsaker och frukt,

i „ bagerivaror ^ torde den insikt, som erfordras i räkenskapsföring, in
skränka

sig till ett sådant minimum, att det såväl ur den enskildes som ur det

allmännas synpunkt måste framstå som opåkallat och onödigt att för rätten

att driva, dylik handel uppställa krav på styrkt bokföringskompetens. Av liknande

hänsyn har också det i den norska näringslagstiftningen upptagna villkoret

pa bokföringskunskap ej utsträckts att gälla handeln med förenämnda

och vissa andra varor. Ej mindre betänkligt synes vara, att det föreskrivna

kompetenskravet i många fall torde komma att visa sig skäligen ineffektivt

och löga ägnat att motsvara sitt syfte. Enligt författningsförslaget skall den

sökande styrka sig äga nöjaktig bokföringskunskap’. Vad som härmed skall

menas kommer utan tvivel att i tillämpningen ge utrymme för de mest skiftande

tolkningar, så mycket mer som lagstiftningen av naturliga skäl måste

lägga kompetensprövningen i händerna på en vidsträckt och inbördes heterogen

krets av intygsgivare. Till följd härav kan utvecklingen mycket snart befaras

taga den riktning, att uppfyllandet av kravet pa nöjaktig bokföringskunskap

urartar till en tom formalitet utan praktiskt värde. Att genom mera restriktiva„

bestämmelser söka förebygga en dylik utveckling lär med hänsyn till de

ömtåliga förhållanden, en näringslag har att reglera, icke låta sig göra. Vid

sådant förhållande finner handelskammaren mest tillrådligt, att förenämnda

stadganden icke upptagas i en ny näringslag.»

Handelskammaren i Göteborg förklarar sig till fullo instämma i kommerskollegii

starka betänkligheter mot legala kompetensvillkor samt anför vidare:

»I ett fall, har kommerskollegium ansett sig böra göra ett undantag från sin

intagna ståndpunkt, nämligen i vad som avser fordran på bokföringskunskap

såsom legalt villkor för rätt att driva butikshandel. Anledning till det antydda

undantaget finner kommerskollegium i den särdeles viktiga roll för rörelsens

bedrivande över huvud taget, som bokföringen spelar inom handelsyrket,

varjämte en bestämmelse örn bokföringskunskap såsom villkor för rätten att

driva handel enligt kommerskollegii åsikt principiellt icke kan anses inskränka

på näringsfriheten utan snarare bör betraktas som en ordningsföreskrift, vilken

betingas av bokföringslagens bestämmelser örn skyldighet att föra handelsböcker.

Handelskammaren kan för sin del icke instämma i kommerskollegii

bär uttalade uppfattning., Bokföringens fundamentala uppgift inom handelsyrket

kan av ingen bestridas och bristande bokföring medför, som av kommerskollegium

också framhållits, mångfaldiga svåra skador både för näringsutövaren

själv och för dem, som hava med honom att göra i denna hans egenskap.

Också har genom bokföringslagen ålagts honom skyldighet att föra

handelsböcker och en underlåtenhet härutinnan medför straffpåföljd. Men ur

denna bokföringens centrala ställning inom handelsyrket kan icke, såsom i utkastet

gjorts, logiskt härledas kravet på att just affärsinnehavaren eller den,

som driver handeln, skall innehava den nödvändiga bokföringskunskapen utan

såsom skett i bokföringslagen endast att en ordnad bokföring skall förekomma

inom affärsföretaget, ^oavsett vem som äger de nödvändiga bokföringskunskapema.

Man har också i utkastet, när det gäller att giva bestämmelsen om juridisk

persons rätt att driva butikshandel, åtnöjt sig med att föreskriva, att bok
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr kl.

119

föringskunskap såsom villkor för rätten att driva handel bland annat skall anses

fyllt, när sådan kunskap finnes hos någon av bolagsmännen eller av styrelseledamöterna

och detta oavsett, örn den bokföringskunnige deltager i företagets

omedelbara skötsel eller ej. Handelskammaren kan heller icke i bestämmelsen

om bokföringskunskap såsom villkor för rätten att driva handel

se en enkel ordningsföreskrift, betingad av bokföringslagens stadgande och

icke innebärande något principiellt avsteg från näringsfriheten. Tvärtom

måste, enligt handelskammarens uppfattning, den åsyftade bestämmelsen anses

innebära ett ganska betydande ingrepp i näringsfriheten och medföra att

ett icke ringa antal personer komme att uteslutas från möjligheten att ägna

sig åt handelsyrket. Det torde väl icke heller vara uteslutet, att en del av

dem. som yrkat på villkorets uppställande, häri sett den egentliga betydelsen

av föreskriften att bokföringskunskap skall vara tillfinnandes hos just den,

som driver handeln, och att en eventuell brist hos honom i detta hänseende icke

får kompletteras genom kunskaper hos annan person, åt vilken företagets bokföring

kan anförtros. Enligt handelskammarens åsikt är emellertid bokföringskunskap,

örn också nyttig och högligen önskvärd, dock icke en så obetingad

förutsättning för en god köpman, att en eventuell brist härutinnan skulle

böra föranleda till att en person med i övrigt goda förutsättningar för köpmansyrket

förhindrades att driva butikshandel och detta sa mycket mindre,

som i bokföringslagen redan är stadgat örn bokföringsskyldighet för handlanden,

dock utan att det tillika föreskrives att den, som driver handeln, själv

skall föra böckerna eller besitta den därför nödvändiga kunskapen. Att handelsböeker

skola föras, torde också vara det enda krav, som härlett ur handelns

egen natur och rättvisligen bör uppställas från det allmännas synpunkt. Att

vidare utveckla detta krav och genom ordningsföreskrifter införa en för bokföringens

egen uppgift inom handelji fullständigt främmande konkurrenshindrande

verkan, kan handelskammaren icke finna annat än felaktigt. Härtill

kommer, att medlet också för det avsedda ändamålet är såsom ovan antytts

olämpligt, då det icke endast skulle avhålla otjänliga element från handelsbanan

utan även sådana, mot vilkas inträde i handelsyrket ing-a berättigade

anmärkningar kunna göras. De i § 7 givna bestämmelserna äro även fran den

synpunkten olämpliga, att de icke lämna några garantier för att den önskade

bokföringskunskapen i tillräcklig utsträckning verkligen är förhanden. Bevis

örn bokföringskunskap kan nämligen bland annat presteras genom intyg från

trovärdig och bokföringskunnig person och det torde vara uppenbart, att ett

dylikt stadgande lämnar fältet öppet för, om ej rent bedrägliga intyg, så åtminstone

för möjligheter till sådana, varest de intygade kunskaperna äro sa

ytliga och minimala, att deras betydelse blir ingen. Det^torde också vara fara

värt, att den prövning av intygen, som skall utföras av Konungens befallmngshavande,

blir rent formell och kommer att inskränka sig till att efterse, att ett

intyg presterats. Givetvis kan man icke begära av Konungens befallningshavande

en ingående prövning av intygsgivarens kompetens att utfärda intygen

och ännu mindre en prövning av det sätt, varpå intygsgivaren förskaffat sig

kunskap örn det förhållande, som intyget avser. Fordran på bokföringskunskap

för rätten att driva handel skulle också i vissa fall leda till orimliga,

hårdheter. Vid en affärsmans död skulle således hans efterlämnade anka ej

äga rätt att fortsätta affären, för så vitt hon ej kunde prestera bevis örn bokföringskunskap.

På grund av det anförda vill handelskammaren för sm del

förorda, att § 7 i utkastet helt måtte bortfalla.» _ .

Sveriges industriförbund uttalar som sin principiella uppfattning’, att elen allmänna

näringsfriheten som regel borde vidmakthållas utan legala inskrånkningar.

T mångå fall syntes det vara ovisst, örn man genom dylika inskränkningar

i näringsfriheten verkligen kunde avlägsna de missförhållanden, för vilka man

opaginerad Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 4j.

\ille

av måhända än allvarligare natur. Över huvud taget torde man på nu ifrågavarande

område icke böra överskatta möjligheten att på lagstiftningens väg

rätta förefintliga brister i näringslivets sätt att fungera. Snarare syntes man

Widing böra sätta större lit till näringslivets egen förmåga till sj''älvläkedom.

förbundet hade redan vid besvarandet av de i ärendet utsända frågeformulären

uttalat sig emot att rätten att idka näring gjordes beroende av intyg örn kunskap

i bokföring eller i kostnadsberäkningar, viss lärotid eller dylikt och därvid

framhållit, att möjlighet förelåge för näringsidkare att anställa på dessa

områden fullt kompetenta personer. Förbundet hade icke funnit skäl att frånträda

denna uppfattning och kunde förty icke biträda förslaget örn införande

av bevis örn bokföringskunskap såsom kompetensvillkor för butikshandel. Ett

sådant undantag från den allmänna näringsfrihetens princip kunde icke anses

påkallat av hänsyn till det allmännas bästa. Visserligen förekomma även ur

det allmännas synpunkt betänkliga företeelser på detaljhandelns område, men

i motsats till dem, som i nu berörda kompetensvillkor såge ett medel att råda

bot för dessa missförhållanden, hyste förbundet den uppfattningen, att ett dylikt

villkor i sådant hänseende skulle visa sig så gott som fullständigt ineffektivt.

En dylik inskränkning i näringsfriheten syntes förbundet olämplig även

av det skäl, att enligt vad erfarenheten givit vid handen mången detaljhandlare

visat stor duglighet i sitt yrke, ehuru han icke ägt närmare kännedom i

den bokföring, som lagligen åvilade honom, utan härför måst anlita särskild

bokförare. Vidare förefölle det knappast konsekvent, att beträffande rätten

att idka detaljhandel uppställa kravet på styrkt bokföringskunskap, då samma

legala kompetensvillkor icke fordrades för exempelvis rätten att idka grosshandel

eller juridiska personers rätt till annan yrkesutövning än detaljhandel.

Slutligen syntes det ifrågavarande stadgandet i tillämpningen kunna leda till

visst godtycke, särskilt i de fall, där bokföringskompetensen styrktes genom

intyg av »trovärdig bokföringskunnig person».

Kooperativa förbundet: »Den ekonomiska rörelsefrihet, som tillerkändes

svenska medborgare i och med näringsfrihetsförordningen av 1864, har ovedersägligen

varit en °av de mest betydelsefulla hävstängerna i arbetet för vårt

folks utveckling på det ekonomiska området. Svenskt näringsliv har blomstrat

och utvecklats i hägnet av denna förordning, som i förtroende till medborgarnas

förmåga att utan tyngande legrslativa band fritt gestalta och driva olika

slag av näringar tillfört folkhushållet de skapande krafter, som fört detta

fram till den ståndpunkt det nu intager. Väl är det sant, att det ekonomiska

livet uppvisat och alltfort uppvisar mångt och mycket, som från olika synpunkter

kan betecknas som ofullkomligt eller mindre tillfredsställande, men

den 1 lagen garanterade ekonomiska friheten har städse varit det bästa korrektivet

häremot. Den ekonomiska frihetens princip, vilken är av fundamental

betydelse för näringslivets sunda utveckling, bör därför hållas okränkt,

och endast hänsynen till vitala samhällsintressen bör och kan rättfärdiga en

inskränkning 1 medborgarnas ekonomiska umgänge. ■— -— — Det synes stvrelsen

att vägande skäl icke förebragts för en sådan ordning, att själva rätten

att driva handelsrörelse skall göras beroende av företeende av betyg eller

intyg om bokföringskunskap. Det hade varit lätt förståeligt, örn man vid den

tidpunkt, då den nu gällande näringsfrihetsförordningen utfärdades, genom införande

av en dylik bestämmelse velat garantera en viss räkenskapsmässig

kompetens hos näringsutövama, ty vid denna tidpunkt voro handelns arbetsformer

sa outvecklade, att det var betydligt svårare än nu att vinna överblick

över ett detaljhandelsföretags ställning. Vid mitten av 1860-talet och långt

senare var butikshandeln i vart land föga eller icke alls specialiserad med

hänsyn till de varor, som ingingo i rörelsen. Så småningom har ett helt system

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

121

av specialaffärer vuxit fram, och tendensen torde allt fortfarande gå i denna

riktning. Branschspecialiseringen medför ovillkorligen icke endast en _ standardisering

av själva varurörelsen, utan även schematisering av bokföringen.

Den begränsning av kreditterminerna, som skett beträffande flera varuområden,

bidrager också till att förenkla detaljhandelns räkenskapsväsen, och för

flera branscher torde förhållandena nu vara sådana, att handelsidkaren, även

örn han har ytterst torftiga bokföringskunskaper, kan nöjaktigt föra erforderliga

räkenskaper. Detta gäller icke endast för en massa enskilda affärer (exempelvis

för försäljning av bröd och mjölk, tobak etc.) utan även för flera av

de ekonomiska föreningar, vars verksamhet är begränsad till vissa bestämda

områden. Bokföringslagen av den 31 maj 1929 har också med erkännansvärt

beaktande av det levande livets mångskiftande krav och betingelser gnat en

sådan utformning av stadgandena rörande bokföringsskyldigheten, att handelsidkaren

icke är skyldig att hålla större räkenskapsmässig apparat än som betingas

av rörelsens art och omfattning. Enligt lagen äro strängt taget endast

dagbok och inventariebok obligatoriska, och det förefaller vara fullständigt

meningslöst att föreskriva intyg örn färdighet i dessa böckers förande. Skulle

återigen begreppet ''nöjaktig bokföringskunskap’ givas en vidsträcktare tolkning

och intyget örn bokföringskunskapen utsäga intygsgivarens personliga omdöme

örn vederbörandes förmåga att föra de räkenskapsböcker intygsgivaren

kunde anse erforderliga för den rörelse som vore i fråga, bomme. man ut på

ett område, där risken för godtycke och ett subjektivt färgat ställningstagande

vore synnerligen stor. Man kan nämligen utgå från att de flesta om rättighet

ansökande handelsidkare bleve hänvisade till att hos revisor eller trovärdig

person söka vinna intyg örn sin bokföringskunskap, då väl sannolikt endast ett

mindretal vore i tillfälle att uppvisa betyg från de skolor eller kurser, som av

skolöverstyrelsen godkänts.

Vad särskilt beträffar förslaget att ekonomisk förening skall förete bokföringsbetyg

eller intyg för någon sin styrelseledamot eller person, som är

satt att leda föreningens angelägenheter, vill styrelsen utöver vad ovan sagts

örn de ekonomiska föreningarnas rörelse framhålla, att för dessa föreningar

föreligga särskilda förhållanden, som i detta sammanhang böra beaktas. Enligt

den för ekonomiska föreningar gällande lagen skola räkenskaperna fpr

ekonomisk förening underställas granskning av särskilt utsedda revisorer, vilkas

berättelse framlägges på föreningssammanträdet och sålunda underställes

de enskilda medlemmarnas prövning. Genom denna anordning är det sörjt för

att ekonomisk förenings räkenskaper bringas till kännedom hos en i flesta fall

vidsträckt krets av personer, och häri ligger ovedersägligen en viss garanti

för att räkenskaperna komma att skötas på ett sätt, som svarar mot rörelsens

behov. En mycket betydande säkerhet för ordnad bokföring erbjuda de ekonomiska

föreningar, som redovisa sin verksamhets resultat till den offentliga

statistiken.

Vad särskilt de till kooperativa förbundet anslutna konsumtionsföreningarna

angår, kan örn dem sägas, att de i sin förvaltning undantagslöst uppfylla

även högt ställda krav i fråga om räkenskapernas förande. Dessa föreningar

förfoga allmänt över insiktsfulla räkenskapsförare, varjämte också som regel

flera av styrelsens ledamöter äga god förtrogenhet med modem bokföring, vunnen

under den i styrelseuppdraget ingående omvårdnaden örn praktiska förvaltningsangelägenheter

och under användande av de undervisningstillfällen

rörelsen själv erbjuder. Därtill lia praktiskt taget alla dessa föreningar stadgemässigt

tillförsäkrat sig sakkunnig revision av räkenskaper och förvaltning,

utövad av personer, som genom mångårig erfarenhet på olika poster inom de

verksamhetsfält, där föreningarna arbeta, vunnit ingående förtrogenhet icke

endast med räkenskapsgranskning och kontroll utan liven nied själva den verk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

samhet dessa föreningar bedriva. Då erfarenheten dessutom givit vid handen

att det icke möter den ringaste svårighet att vid nybesättandet av föreståndareplatser

såsom vid platsombyten eller startandet av nya föreningar erhålla

personer, som kunna nöjaktigt föra erforderliga räkenskaper, finnes det icke

någon som helst anledning att föreskriva, att dessa föreningar skulle inför registreringsmyndigheten

uppvisa sådant intyg, som omnämnes i § 7.

Med hänvisning till vad ovan sagts finnér styrelsen vägande skäl tala emot

de bestämmelser, som inrymmas i § 7, och vill beträffande de ekonomiska föreningarna

alldeles bestämt avstyrka att en sådan bestämmelse för deras del

införes.»

Sveriges allmänna lantbrukssällskap: »Under de relativt isolerade förhål
landen,

som jordbruksbefolkningen, jämfört med övriga befolkningsgrupper,

lever, är det av betydelse, att stor ekonomisk frihet råder. Framförallt gäller

detta vid utbytet av varor. Långa avstånd och glest bebyggda samhällen komma

alltid att medföra, att förnödenheter av olika slag belastas med distribueringskostnader,

som betydligt överstiga vad stadssamhällenas befolkning måste

bära vid sina varuinköp. Visserligen är genom bilväsendet den förutvarande

isoleringen i hög grad bruten, men för att landsbefolkningen skall kunna

njuta frukterna av de ändrade trafikförhållandena, få några konstlade band ej

påläggas den ekonomiska rörelsefriheten. En näringslagstiftning, som giver

svenska medborgare den inom de av statsfinansiella och sociala skäl angivna

gränserna största möjliga frihet, har därför att påräkna erkännande av jordbruket.

Visserligen kan under hägnad av denna frihet inträffa fall av missförhållanden,

men som grundval för näringslivets sunda utveckling och med

hänsyn till nu gällande rättsuppfattning är frihet dock att föredraga framför

ett under olika former förekommande tvång. Vid vidtagandet av ändringar i

gällande näringslagstiftning skulle det därför vara att förvänta, att den ekonomiska

frihet, som nu finnes, alltjämt förbleve obeskuren. Det föreliggande

utkastet innebär emellertid vissa påtagliga tendenser till inskränkningar, som

sällskapet anser mindre lyckliga. Sålunda föreslås i § 7, att nöjaktiga, genom

särskild examen godkända bokföringskunskaper skola förefinnas för erhållande

av rätt att driva handelsrörelse. Denna bestämmelse skulle också gälla för

bl. a. ekonomiska föreningar, i det att någon medlem i styrelsen eller annan

person, som är satt att leda föreningens angelägenheter, måste besitta bokförfngskunnighet.

Det enda bärande skälet för genomförandet av en dylik bestämmelse

vore, enligt sällskapets mening, örn därigenom utomstående intressen,

t. ex. tredje mans rätt, kunde bättre garanteras än vad hittills varit fallet.

Handelsidkarens kunnighet i bokföring ger emellertid ingalunda en dylik garanti,

Amrför bestämmelsen blott är att uppfatta som ett försvårande av den

rådande legala rätten att driva rörelse. — Beträffande speciellt de ekonomiska

föreningarnas skyldighet att förete i paragrafen omförmälda bevis, vill sällskapet

erinra örn, att enligt gällande lag stj^relsens förvaltning av föreningens

verksamhet är underkastad granskning av såväl revisorer som föreningssammanträde.

Styrelsen är vidare inför föreningens medlemmar ansvarig för skötseln

av företaget och kan, om den mot bättre vetande fattat för föreningen

skadliga beslut, dömas till skadestånd. De gällande bestämmelserna för ekonomiska

föreningar innebära sålunda redan nu garanti för att berättigade anspråk

beträffande räkenskapsföringen och förvaltningen uppfyllas. Det i

paragrafen föreslagna kravet binnie därför att verka som ett försvårande moment

vid bildandet av ekonomiska föreningar, vi-lket sällskapet bestämt får

uttala sig emot. Därmed har sällskapet ingalunda velat påstå, att kunskaperna

i bokföring hos styrelsemedlemmar i ekonomiska föreningar alltid äro tillfyllest

liksom ej heller att alla ekonomiska föreningar grundats enligt sunda

ekonomiska principer. Brister ha för visso i dessa båda fall förekommit, men

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr bl.

123

sällskapet anser, att dessa på intet sätt få sammankopplas med själva rätten

att driva handelsrörelse. Avhjälpandet av nämnda brister är en för föreningsrörelsen

intern angelägenhet, och sällskapet ämnar också i sammanhang med

dess allmänna verksamhet för befrämjandet av jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse

ägna dessa frågor särskild uppmärksamhet. I många fall är också

den av de ekonomiska föreningarna drivna handelsrörelsen av så ringa omfattning,

att de föreslagna kraven på bokföringskunnighet måste bli synnerligen

betungande. Detta blir fallet för flertalet s. k. lantmannaföreningar, örn

deras verksamhet skall inrangeras under den i § 7 omnämnda handelsrörelsen,

vilket torde bli fallet, enär i paragrafen talas örn handelsrörelse från ’fast upplagsställe’.

Skulle det gjorda utkastet upphöjas till lag, skulle en dylik förening

sålunda ej få rätt att driva rörelse med mindre än att en styrelseledamot

eller föreståndaren kunde uppvisa betyg från bokföringskurs vid av skolöverstyrelsen

godkänd skola. Sällskapet får sålunda på det bestämdaste avstyrka,

att ifrågavarande förslag örn bokföringskunnighet, upphöjes till lag.»

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr kl.

Bilaga C 2.

Yttranden

angående

viss tids praktik som kompetensvillkor för rätt att idka handel.

Sveriges köpmannaförbund förklarar sig på det livligaste beklaga, att kravet

på viss tids praktisk utbildning icke vunnit beaktande. Även kommerskollegium

_ hade dock medgivit, »att den nära nog obegränsade friheten att

öppna näringsverksamhet medfört vissa efter hand alltmera framträdande olägenheter

särskilt inom hantverket och detaljhandeln». Det borde då legat nära

tillhands för kollegium att söka medverka till missförhållandenas avlägsnande.

Förbundet kunde ingalunda dela kommerskollegii uppfattning, att frånvaron

av lagstiftning örn lärlingsutbildning och yrkesprov skulle utesluta möjligheten

att uppställa krav på praktisk erfarenhet för rätten att idka detaljhandel.

Möjligen skulle en lärlingslagstiftning kunna medföra större garantier

för en tillfredsställande lärlingsutbildning och för bedömande av vederbörandes

kompetens, men ett oeftergivligt villkor för praktisk yrkesutbildning såsom

legalt kompetenskrav vore en sådan lagstiftning icke. En bestämmelse

örn viss tids praktik syntes dock kunna medverka till, att icke vilka okvalificerade

element som helst kunde etablera sig som självständiga företagare

inom detaljhandeln och därmed undergräva yrkets anseende och vålla åtskilliga

olägenheter för såväl yrkesidkama som leverantörerna och den köpande

allmänheten. Minst två års praktik i yrket borde fordras.

Sveriges hantverksorganisation förklarar sig i huvudsak instämma i köpmannaförbundets

uttalanden.

Skolöverstyrelsen anför: »Det torde knappast råda delade meningar därom,

att den allmänna näringsfrihet som under snart sjuttio år varit rådande i vårt

land, högst väsentligt medverkat till den storartade utveckling, som inom näringslivets

flesta områden ägt rum under det senaste halvseklet. Den nära nog

obegränsade friheten att öppna näringsverksamhet har emellertid, vilket även

framhålles i kommerskollegii riktlinjer för revision av näringsfrihetsförordningen

den 24 oktober 1928, ’medfört vissa alltmera framträdande olägenheter

särskilt inom hantverket och detaljhandeln’. Dessa olägenheter bottna huvudsakligen

däri, att yrkesutbildning och yrkeserfarenhet icke äro nödvändiga förutsättningar

för rätt att utöva näring. Detta förhållande har givetvis så tillvida

försvagat den allmänna yrkeskompetensen, att i yrkesmännens led inkommit

självständiga företagare, som endast ofullständigt eller icke alls ägt

förutsättningar för den påtagna yrkesuppgiften. Ett dylikt förhållande måste

givetvis bliva till men för den allmänhet, som ifrågavarande näringar skola

tjäna. Fisk för att en dylik situation skulle inträda förelåg emellertid icke i

samma grad som nu vid tiden för näringsfrihetens genomförande. En väsentlig

del av de erforderliga varorna åstadkoms nämligen på den tiden i hemmen, alltså

utan medverkan av hantverk och handel, bedrivna såsom yrken. Nutiden

uppvisar ett helt annat läge. Självhushållningen har alltmera inskränkts, och

för erhållande av de allra flesta varorna, som i det dagliga livet komma till

användning, begagnar sig allmänheten av vederbörande yrkesutövare. Uppgiften

för ifrågavarande jukesverksamhet har sålunda blivit högst väsentligt

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

125

utökad. Men i samma mån, som uppgiften växer, måste ävenledes kraven på

yrkesutövaren växa. Så har ju, för att nämna ett exempel från detaljhandeln,

varuslagens antal mångfaldigats. Dessa många varor komma från olika länder,

även från de mest avlägsna. Örn dem alla behöver köpmannen äga ingående

fackkunskaper, om han skall kunna inköpa till sina kunders fördel, örn han

skall kunna behandla och vårda varorna rätt samt giva kunderna de sakkunniga

råd och upplysningar, som de behöva och hava rätt att vänta av honom. Men

det är icke enbart varukännedom, en detaljhandlare behöver. Lika oundgängliga

äro för honom kunskaper om konsumenternas behov, önskemål och ekonomiska

förutsättningar, örn hur en butikshandel bör organiseras och ledas för att tillfredsställande

fylla nutida fordringar m. m. För hantverket framträda andra

krav, såsom t. ex. yrkesmässig handaskicklighet, kunskap i yrkesarbetets organisation

o. s. v. För dylika kunskapers och färdigheters vinnande erfordras

givetvis både teoretisk och praktisk utbildning, den senare förvärvad i och

genom yrkesarbete inom vederbörande bransch.

Överstyrelsen ansluter sig därför till den från hantverks- och detaljhandelskretsar

ofta framförda uppfattningen, att det bör krävas viss tids yrkespraktik

för rätt att driva hantverk och därmed jämförlig mindre industri ävensom

butikshandel. Det kunde då ligga nära till hands, att man för konsekvensens

skull borde uppställa samma krav även beträffande grosshandeln och den

större industrien, men i avseende å dessa näringsområden göra sig sådana faktorer

gällande, att föreskrifter i här förevarande avseenden icke synas vara

behövliga.

Att praktisk yrkeserfarenhet måste anses vara en nödvändig förutsättning

för utövande av yrkesverksamhet har på visst sätt redan kommit till uttryck i

gällande författning nämligen i Kungl. Maj :ts förnyade stadga för den kommunala

yrkesundervisningen nr 706/1921. I den skolform, som där betecknas med

namnet yrkesskola, kunna enligt § 45, 3:e stycket anordnas s. k. mästarkurser,

vilka angivas hava till ändamål att ''giva självständiga utövare av ett yrke den

fortsatta yrkestekniska eller yrkesekonomiska utbildning eller bådadera, som

betingas av yrkets fortgående utveckling, eller ock att bereda arbetare med

god yrkesskicklighet, som ämna börja självständig yrkesverksamhet, tillfälle att

förvärva den vidare yrkesutbildning, som är behövlig för drivande av sådan

verksamhet’. Enligt samma stadga § 57 fordras för inträde i dessa kurser

bland annat att under minst tre år hava ägnat sig åt praktiskt yrkesarbete inom

det yrke, för vilket ifrågavarande kurs är avsedd. Denna bestämmelse mäste

anses innebära, att en blivande yrkesutövare näppeligen kan anses äga förmåga

att tillgodogöra sig den avsedda utbildningen, med mindre han besitter en yrkes - erfarenhet vunnen genom praktik i vederbörande yrke av angiven omfattning.

I konsekvens härmed synes man böra anse, att, örn en person icke är nog kompetent

att tillgodogöra sig den för en viss arbetsuppgift erforderliga utbildningen,

han icke heller kan anses kompetent att gripa sig an med arbetsuppgiften

själv. Att undantag i ena eller andra avseendet kunna förekomma, får

man väl taga för givet, men tillbörlig hänsyn härtill kan tagas genom en dispensbestämmelse,

något som också skett i fråga om mästarkurserna.»

Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar endast, att goda skäl syntes vara

anförda för kravet på viss praktik inom branschen såsom villkor för rätt att

öppna butikshandel. o .

Länsstyrelsen i Västernorrlands län förklarar, att, då fordran på viss tids

praktisk utbildning syntes vara till obestridligt gagn och icke kunna anses

utgöra en allför sträng inskränkning i näringsfriheten, länsstyrelsen ville förorda

bestämmelser härom.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför: »Det lärer icke kunna förnekas, att

skärpta krav på yrkesskicklighet hos dem, som på eget ansvar skola idka handel

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kyng!. Maj:ts proposition nr hl.

eller annan näring, komme att för konsumenterna medföra åtskilliga fördelar,

men^å andra sidan innefattar fastställandet av dylika legala kompetensvillkor

en så pass betydande inskränkning i nu gällande näringsfrihet med alla därav

följande nackdelar, att en lagstiftning härom i varje fall torde böra föregås

av en mera uttömmande utredning örn olägenheterna av det nuvarande systemet

och sättet för dessa olägenheters avhjälpande än som i ärendet förebragts.

Den omständigheten, att kravet på skärpta kompetensvillkor framställts endast

från näringsidkarna själva, under det att den stora allmänheten, konsumenterna,

knappast visat något intresse för frågan, torde häntyda på att missnöjet

med det rådande systemet icke är så utbrett, att någon mera genomgripande

förändring är påkallad.»

De magistrater, som tillstyrkt förevarande krav, hava icke närmare motiverat

sitt ståndspunktstagande.

Smålands och Blekinge handelskammare ansluter sig till kravet på viss tids

praktik utan anförande av särskilda skäl. Dessa hade från andra håll blivit

så utvecklade, att handelskammaren saknade anledning att ingå på dem.

Handelskammaren i Karlstad förordar fordran på viss tids praktik, förslagsvis

två år. Om, såsom det sagts, dylik praktik redan nu vore regel, skulle

lagstiftningen endast stadfästa gällande praxis. Erfarenheten visade dock,

att i många fall en rörelse öppnades av personer utan minsta kvalifikationer.

Ett lagstadgande örn två års praktik vore behövligt och för alla parter fördelaktigt.

I något enstaka fall, t. ex. då en änka ville fortsätta sin mans affär,

kunde stadgandet verka onödigt hårt, och dispens borde därför kunna medges

mot anställande av kompetent affärsbiträde.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län förklarade sig befara,

att en bestämmelse örn viss bokföringskunskap endast skulle bliva en död bokstav

utan någon praktisk betydelse, om den ej kompletterades med bestämmelser

örn viss lärotid. Det kunde vara sant, att stora svårigheter måhända

skulle uppstå, då det gällde att bedöma, huruvida den i lag fastställda yrkeskompetensen

i varje särskilt fall förefunnes, men dessa svårigheter borde

kunna övervinnas. Det nuvarande läget krävde otvivelaktigt, icke blott i näringsidkarnas

utan även i konsumenternas intresse, att effektiva åtgärder vidtoges

för att avhjälpa de rådande missförhållandena.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare finner önskvärt, att

man sökte motverka de olägenheter, som ovederhäftiga företag medförde, ej så

mycket på grund av konkurrens inom detaljhandeln utan fastmera genom den

rubbning de kunde medföra i varuförmedlingens mekanism, i produktionens

vandring från producent till konsument, och genom den onödiga osäkerhet i

ekonomiskt avseende för fabrikanter och grossister, som de ofta orsakade. Visserligen

kunde enligt handelskammarens bestämda mening endast en mycket

relativ trygghet vinnas genom kraven på bokföringskunskap och praktik —- det

vore de medfödda naturliga förutsättningarna, det ekonomiska sinnet och den

personliga moralen, som vore huvudsaken — men det kunde likväl förutsättas,

att dessa egenskapers förefintlighet eller icke under praktisk övning kunde i

viss mån fastslås och tryggheten därigenom ökas. Handelskammaren ville

därför tillstyrka minst två års praktik för rätt att självständigt driva detaljhandel.

Av skäl handelskammaren anfört i fråga örn kravet på bokföringskunskap

och med hänsyn till önskvärdheten att förebygga uppkomsten av ett

osunt bulvansystem borde det dock vara tillfyllest med anställande av biträde,

som uppfyllde de angivna praktiska kvalifikationerna.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare framhåller, att detaljhandelns

målsmän i känslan av att bokföringskravet icke i och för sig vore

något korrektiv mot de osunda utväxterna på detaljhandelns område energiskt

påyrkat två års praktik såsom villkor för öppnande av butikshandel. Kom
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Al.

127

merskollegium hade ansett uppställandet av ett sådant villkor nied nödvändighet

förutsätta, att staten tillsåge, att en var, som ville driva dylik handel, också

ägde möjlighet att kunna uppfylla villkoret. Detta vore dock att driva saken

in absurdum. På en mångfald näringsområden av annan art hade stränga

kompetensfordringar föreskrivits, utan att staten för den skull vidtagit anstalter

för att göra en var kapabel att deltaga i tävlingen. Utan att underkänna

de svårigheter, som i praktiken kunde möta för genomförande av kravet att

envar, som öppnade buktishandel, skulle besitta den varukännedom och de övriga

erfarenheter, som erfordrades för hans tillärnade verksamhet, ansåge handelskammaren

dock, att all möjlig hänsyn borde tagas till de framställda önskemålen.

Ett tillgodoseende av dessa skulle icke begränsa konkurrensen utöver

vad som ur det allmännas synpunkt vore önskvärt. Konkurrens bleve ingalunda

utesluten. Därigenom att den blivande köpmannen, innan han öppnade

egen affär med de risker, som därmed vore förbundna såväl för honom själv

som för hans kreditgivare, nödgades förskaffa sig någon erfarenhet örn yrkets

krav, fördes konkurrensen endast in på sundare hanor.

Eör Stockholms handelskammares, Stockholms köpmannaförenings, handelskammarens

i Göteborg, handelskammarens i Gävle och Skånes handelskammares,

Sveriges industriförbunds och kooperativa förbundets m. fl. avstyrkande

yttranden har redogöi^lse lämnats i sammanställningen över yttrandena angående

bokföringskunskap som kompetensvillkor för rätt att idka handel.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

Bil C 3.

Yttranden

angående

kompetensvillkor för rätt att idka hantverk.

Sveriges hantverksorganisation, som åberopar uttalanden av ett stort antal

hantverksmöten, hantverksförbund, hantverksföreningar och yrkesidkarsammanslutningar,

vilka alla tillstyrka de framställda kraven, förklarar, att organisationen

icke kunde finna de skäl, som från kommerskollegii sida i principutlåtandet

anförts mot legala kompetensvillkor, vara bindande.

Mot kollegii påstående, att hantverkarnas klagomål^ytterst bottnade i en

strävan att i konkurrensförminskande syfte kringgärda den egna yrkesutövningen

och i krav på en undantagsställning i den fria konkurrensen, anförde

organisationen:

»Hantverkarna ha i huvudsak intet emot konkurrens mellan yrkesmän, som

kunna sin sak, men det må vara tillåtet och även fullt förståeligt, örn hantverkarna

synnerligen kraftigt reagera mot att behöva konkurrera med personer,

som utöva yrke utan att behärska sin konst. Hantverkarna begära icke något

slags undantagsställning i en sunt och lojalt hedriven konkurrens. Under det

att man på åtskilliga andra yrkesområden söker på olika sätt och med olika

motiveringar hindra tillströmningen av nya arbetskrafter, så har man inom

hantverksvärlden, representerad av Sveriges hantverksorganisation, i stället

bedrivit en kraftig propaganda just för rekryteringen inom hantverksyrkena,

och har detta skett både i tal och skrift samt genom utgivandet av särskilda

propagandabroschyrer, genom bl. a. skolöverstyrelsens försorg spridda i ungdomsskolor

av skilda slag. Hade hantverkets strävanden gått ut på ett kringgärdande

och skapandet av en undantagsställning, och örn man velat begränsa

antalet yrkesutövare för att minska konkurrensen, så skulle väl icke nu nämnda

åtgärder ha vidtagits, utan då skulle man i stället ha varnat för inträde på

hantverksbanan. Detta örn något är väl ett bevis för ohållbarheten av Kommerskollegii

påstående i anförd riktning. Hantverkarna eftersträva således

icke något monopol eller åsyfta på något vis en återgång till skråtidens förhållanden,

man begär blott att de, som utöva ett yrke, skola kunna sin sak.»

Kommerskollegium hade vidare i sitt principbetänkande framhållit frågans

samband med lärlingslagstiftningen och funnit ofrånkomligt, att det avsedda

näringsvillkoret, örn det överhuvud skulle av lagstiftningen upptagas, bleve

förbundet med en lagstiftning örn lärlingsutbildning och yrkesprov, genom vilket

möjlighet bereddes envar att under av det allmänna kontrollerade former

och villkor förvärva nödig yrkeskompetens och yrkeserfarenhet. På grund av

det rådande opinionsläget bland arbetsgivare- och arbetarorganisationerna hade

emellertid kommerskollegium, socialstyrelsen och skolöverstyrelsen i ett av

dem den 10 maj 1927 i lärlingsfrågan avgivet gemensamt utlåtande nödgats

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

129

förorda, att från det allmännas sida en avvaktande hållning tillsvidare intoges

i avseende å lagstiftningen om lärlingsväsendet.

Till bemötande av denna synpunkt anförde hantverksorganisationen:

»För närvarande funnes mycket goda möjligheter att vinna utbildning inom

hantverksyrkena. Först och främst funnes det gamla, goda systemet med lärlingsutbildning

hos hantverksmästaren på dennes verkstad. Örn än avtalen

mellan arbetsgivar- och arbetarorganisationerna i vissa fall stipulerade, att

det skulle finnas så och så många arbetare för rätt att å verkstaden utbilda

en lärling och således möjligheterna enligt detta system i viss mån vore begränsade,

så hade dock det allmänna genom riksdagsbeslutet av år 1918 skapat

betydligt utvidgade möjligheter för yrkesutbildning. Emellertid förefölle det,

som om dessa möjligheter icke skulle utnyttjas i den utsträckning, som man

hade hoppats, och som vore önskvärt. Detta berodde förvisso på det sorgliga

förhållandet, att när det allmänna icke lade några fordringar på en yrkesutövare,

så toge ungdomen det gärna mera lättvindigt med sin rationella utbildning.

Om det allmänna däremot föreskreve vissa bestämda fordringar,

så skulle de möjligheter för yrkesutbildning, som redan nu funnes, i ännu

högre grad anlitas och även komma att utvecklas till att tillmötesgå de då

säkerligen ökade behoven. För övrigt funnes det redan nu fall, då det allmänna

fordrade viss kompetens, utan att för den skull hava sörjt för att

möjligheter finnas att inhämta kunskaper, såväl teoretiska som praktiska, för

fjällandet av dessa fordringar. Ett exempel härå vore rätten att köra bil.

Här har det allmänna uppställt vissa kompetensfordringar, men icke sörjt för

motsvarande utbildningsmöjligheter. Dylika möjligheter hade dock helt automatiskt

skapats som en följd av de uppställda fordringarna. Så komme även

att ske på det nu behandlade området, och här vore dock att lägga märke

till, att möjligheter redan funnes på initiativ såväl av det enskilda som det

allmänna. Då nu det allmänna, både stat och kommun, offrade stora summor

på beredandet av möjlighet för de unga att lära sig hantverk, så sjuites det

både önskvärt och rimligt, att det allmänna också genom särskilda föreskrifter

skapade de bästa möjliga förutsättningar för denna yrkeslärda ungdom

att sedermera utan intrång från icke yrkeslärda få sin försörjning av yrket

i fråga. Just omsorgen örn en rationellt bedriven lärlingsutbildning borde även

den kunna utgöra en bidragande orsak till och ett starkt motiv för det berättigade

i kravet på vissa kompetensbestämmelser. Först när vederbörande hantverksutövare

fyllde dylika kompetensbestämmelser, vore han skickad att i sin

tur utlära andra inom yrket.»

Hantverksorganisationen framhåller vidare, att kompetensfrågan inom storindustrien

och storhandeln lösts automatiskt genom att den, som icke kunde

styrka sin förmåga och skicklighet, icke erhölle anställning. Men möjligheten

att starta eget företag stöde honom alltid öppen. Slutligen anför organisationen:
»Det

är sjmnerligen svårt att förstå, att man alltjämt synes på vissa håll

hänga fast vid den nu eljest gammalmodiga uppfattningen om näringsfriheten

såsom helig och oantastbar. I själva verket har dock under årens lopp,

sedan näringsfriheten genomfördes år 1864, åtskilliga särskilda föreskrifter

stadgats för en hel rad av näringsgrenar, vilka för övrigt finnas uppräknade

i § 5 i lagutkastet. Styrelsen skulle dock kunna säga, att hantverkarna i princip

icke vilja någon rubbning av näringsfriheten. Möjligheten att välja levnadsbana

även på hantverkets område bör givetvis vara öppen för vem som

helst, men styrelsen fasthåller vid kraven på att vederbörande först skall lära

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. 3h haft. (Nr hl.) 9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Majlis proposition nr lil.

sig yrket. Varken det allmänna eller det enskilda kan vinna något på, att

personer utan någon eftertanke örn sin kompetens, såsom läget för närvarande

är, kunna kasta sig in i företag, som de icke äro mäktiga att sköta varken

till sin egen eller andras fördel. Det kan icke vara med någons fördel förenligt,

att en person skall få använda allmänheten såsom experimentalfält för

att lära sig yrket, sedan han först etablerat sig.»

Länsstyrelsen i Hallands län anser kravet på styrkt bokföringskunskap böra

utsträckas att omfatta, förutom all slags handel, allt hantverk av sådan beskaffenhet,

att därmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen. Dock

borde näringsidkare, som själv ej vore bokföringskunnig i stället kunna få anställa

annan med sådan kunskap.

För länsstyrelsens i Östergötlands län, skolöverstyrelsens och Sveriges advokatsamfunds

yttranden har redogjorts i samband med yttrandena angående

kompetenskrav för handel.

Magistraterna i Södertälje och Norrköping samt stadsstyrelsen i Kungälv

anse bokföringskunskap böra fordras av alla, som driva rörelse av beskaffenhet

att medföra bokföringsplikt. Förstnämnda magistrat förklarar sig därjämte

anse frågan örn obligatorisk föregående yrkesutövning under viss tid

vara värd allvarligt beaktande.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län anser högst behövligt

att uppställa krav på bokföringskunskap och på viss lärotid för rätt att driva

näring. Kravet på viss lärotid motiverades av samma skäl, som handelskammaren

framhållit beträffande motsvarande kompetensvillkor i fråga örn handel.

Sveriges köpmannaförbund framhåller, att även på hantverkets områden frånvaron

av legala kompetensvillkor varit till men för en sund utveckling av näringslivet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hl

131

Bilaga D.

:

Realisationer

Gårdfarihandelsrättigheter

Antal ansök- ningar

Därav beviljade

Beviljade

Därav till fasta

handlande och

andra firmainne- havare

1928

1929

1930

1928

1929

1930

1928

1929

1930

1928

1929

1930

Stockholms stad . .

_

_

_

_

_

_

7

5

4

_

_

_

Stockholms län . . .

—

2

2

—

1

1

56

65

55

—

—

—

Uppsala län ....

4

2

—

4

2

—

22

18

17

5

2

2

Södermanlands län .

—

—

1

—

—

—

46

47

59

13

13

14

Östergötlands län • •

—

1

2

—

—

2

94

92

87

5

5

10

Jönköpings län . . .

—

—

—

—

—

—

51

48

45

—

—

—

Kronobergs län . . .

—

—

—

—

—

7

7

8

i

1

—

Kalmar län ....

—

—

4

—

4

19

16

14

—

—

—

Gotlands län ....

—

—

—

—

—

—

7

4

6

—

—

—

Blekinge län ....

—

—

—

—

—

—

6

7

6

—

—

-

Kristianstads län . .

1

—

2

1

—

2

38

35

36

12

14

—

Malmöhus län . . .

—

—

—

—

-

—

70

60

57

6

6

10

Hallands län ....

1

—

—

1

—

—

48

45

57

4

4

3

Göteborgs och Bohus

22

län.......

1

2

2

1

2

1

22

22

—

—

Alvsborgs län . . .

2

4

1

2

4

1

29

27

27

—

_

1

Skaraborgs län . . .

—

—

1

—

—

—

50

45

43

10

9

9

| Värmlands län . . .

—

—

—

—

—

80

76

61

21

20

15

Örebro län .....

—

—

3

—

3

22

22

22

10

10

10

Västmanlands län . .

1

1

1

1

1

—

97

94

85

—

—

—

Kopparbergs län . .

12

12

9

11

12

9

172

167

162

—

—

—

Gävleborgs län . . .

—

1

—

—

1

135

118

110

3

o

u

2

Västernorrlands län .

—

—

1

—

—

1

27

30

26

—

—

8

Jämtlands län . . .

—

—

—

—

! —

—

64

74

72

—

—

1

1

| Västerbottens län . .

1

2

—

1

—

—

17

17

15

—

—

1

Norrbottens län. . .

3

1

2

—

1

1 45

44

52

—

—

—

Summa

26

28

31

i 93

1 mdtJ

23

25

|| 1 231

! 1185

ilis

90

86

! 85

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 23 december

1931.

N ärvarande:

justitieråden Christiansson,

Edelstam,

Stenbeck,

regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över handelsärenden,

hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 27 november 1931, hade

Kungl. Majit förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till lag om

krin g förin g shandel och tillfällighet sför säljning samt till lag om ändring i förordningen

den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av revisionssekreteraren William Hemberg.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om kringföringsliandel och tillfällighetsförsäljning.

2 och 3 §§.

Regeringsrådet Afzelius:

Enligt gällande bestämmelser ankommer å länsstyrelsen att beträffande såväl

städer som landsbygd pröva ansökningar örn tillstånd att idka gårdfarihandel

inom länet. Då det remitterade förslaget nu avser att införa den nyhet,

att tillstånd skall erfordras jämväl i fråga örn kringföringshandel,'' som någon

vill idka inom den kommun, där han är bosatt eller driver fast handel, har

prövningen av ansökan härom förlagts till den lokala polismyndigheten. Härav

följer, att den, som har för avsikt att utöva dylik handel både i sin egen och

i en eller flera andra kommuner inom länet, har att hänvända sig till två olika

myndigheter. Olägenheterna av denna, såsom det förefaller, över hövan invecklade

ordning torde vara uppenbara med hänsyn ej blott till att sökanden därigenom

onödigt betungas utan även till att prövningen, vilken enligt min mening

bör ske efter enhetlig grund, icke kommer att äga rum i ett sammanhängande

ärende. Avgörandet synes i dylika fall böra tillkomma länsstyrelsen.

Av den redogörelse, som i remissprotokollet lämnas för den nuvarande handläggningen

av dessa ärenden, lärer nogsamt framgå önskvärdheten av att inom

ej alltför små förvaltningsområden likartade principer vinna tillämpning. Be
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

133

tydelsen härav ökas i den mån kringföringshandeln börjar utövas i mer affärsmässiga

former än förr och därmed träder i skarpare motsättning till den bofasta

handeln. Särskilt vad landsbygden angår torde anledning saknas att

låta avgörandet ligga hos annan myndighet än länsstyrelsen ens i de sannolikt

tämligen fåtaliga fall, då tillståndet avser enbart sökandens hemkommun. Otvivelaktigt

ställer sig detta spörsmål annorlunda, när ansökningen är på samma

sätt begränsad till en stad. Förutsättningarna för kringföringshandeln äro i

allmänhet då väsentligen andra än när frågan gäller sådan handel på landsbygden

eller i stad och på landsbygd i förening; ansökning, som avser endast

sökandens hemstad, synes lämpligen kunna prövas av magistraten eller stadsstyrelsen

med länsstyrelsen såsom besvärsinstans.

På grund härav och under hänvisning jämväl till min hemställan vid 5 §

örn att samma förutsättningar skola gälla för tillstånd till kringföringshandel

inom som utom hemkommunen tillstyrker jag sådan omarbetning av förevarande

paragrafer, att tillstånd skall sökas i Stockholm hos Överståthållarämbetet

och eljest hos länsstyrelsen utom i fall, då tillståndet avser allenast

stad, där sökanden är bosatt eller driver fast handel, i vilket fall ansökning

skall göras hos magistraten eller, där sådan icke finnes, hos stadsstyrelsen. Vid

bifall till denna hemställan erfordras vissa ändringar i avfattningen av 5 och

6 §§■

Justitierådet Stenbeck:

Såtillvida är jag ense med regeringsrådet Afzelius att jag anser, att i fall,

då sökanden vill driva kringföringshandel såväl inom som utom sin hemkommun,

av länsstyrelsen beviljat tillstånd till kringföringshandel inom det län

eller den del av länet, där nämnda kommun är belägen, hör medföra rätt för

sökanden att utan särskilt tillstånd enligt 2 § driva kringföringshandel jämväl

inom hemkommunen under den tid länsstyrelsens tillstånd gäller.

4 §.

Lagrådet:

Då någon vill utom den ort, där han är bosatt, kringföra varor till salu,

d. v. s. idka gårdfarihandel, har han enligt gällande bestämmelser i § 9 mom. 4

näringsfrihetsförordningen att vid sin ansökan till länsstyrelsen örn tillstånd

till sådan handel foga myndighets- och konkursbevis samt betyg, att han gjort

sig känd för redbarhet och ordentlighet. Örn sökanden är gift kvinna, som

sammanlever med mannen, fordras ■—- när äldre giftermålsbalken är tillämplig

å makarnas förmögenhetsförhållanden — bevis örn mannens tillåtelse för henne

att driva sådan handel. Beviset skall därjämte med hänsyn till bestämmelserna

i § 4 näringsfrihetsförordningen innehålla utfästelse av mannen att ansvara

för de förbindelser hon kan komma att ingå i och för rörelsen. Till den, som

är omyndig eller försatt i konkurs, kan således enligt gällande rätt tillstånd

ej givas att idka gårdfarihandel.

Enligt det remitterade förslaget kräves ej, att till ansökningen fogas myndighets-

och konkursbevis. Då jämlikt den i § 2 näringsfrihetsförordningen

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Majlis proposition nr bl.

upptagna allmänna bestämmelsen omyndighet och konkurstillstånd icke medföra

hinder mot idkande av annan handel än grosshandel och försäljning av

varor från bod eller annat upplagsställe samt i förevarande förslag stadgande

icke upptagits örn förbud för den, som är omyndig eller försatt i konkurs, att

driva kringföringshandel, kan således enligt förslaget tillstånd till sådan handel

meddelas person, som är omyndig eller försatt i konkurs. Såsom departementschefen

erinrat är emellertid konkurstillstånd såtillvida ett hinder mot

idkande av kringföringshandel som på grund av konkurslagstiftningen konkursgäldenär

är förhindrad att utan konkursförvaltningens medgivande driva

handelsrörelse, och tillstånd till kringföringshandel torde därför endast i undantagsfall

kunna givas till sökande, som är försatt i konkurs. Av större

praktisk betydelse är förslagets ståndpunkt, att tillstånd till kringföringshandel

kan meddelas omyndig. Emellertid måste det beaktas, att enligt 8 kap.

12 § förmynderskapslagen förmyndare ej utan överförmyndarens samtycke

äger låta omyndig idka handelsrörelse, som efter vad därom är stadgat ej må

drivas utan tillstånd av offentlig myndighet eller särskild anmälan. Skulle

förmjndaren utan överförmyndarens samtycke giva en omyndig tillstånd till

drivande av sådan handel eller skulle den omyndige driva handel utan förmyndarens

tillstånd, bliva de rättshandlingar, som falla inom området för rörelsen,

ej gällande. Även i näringsfrihetsförordningen (§ 6) finnes upptaget stadgande

av innehåll, att omyndig, som fyllt sexton år, kan vinna rättighet att

idka handel eller annat näringsyrke allenast såvida förmyndaren och överförmyndaren

därtill samtycka. Det har uppenbarligen ej varit avsett, att utbrytningen

ur näringsfrihetsförordningen av bestämmelserna örn kringföringshandel

skulle innebära, att de i nämnda förordning upptagna villkoren för rätt

att idka handel i allmänhet icke skola gälla kringföringshandel. Med hänsyn

till innehållet i ovanberörda bestämmelser i förmynderskapslagen och näringsfrihetsförordningen

måste vid prövningen av ansökan örn tillstånd att driva

kringföringshandel tillses, att tillstånd ej lämnas omyndig utan att samtycke

till handeln föreligger från förmyndarens och överförmyndarens sida. Tillsynen

häröver försvåras naturligen därigenom, att krav på myndighetsbevis ej

längre uppställes. Emellertid får det antagas, att vid ansökan cm tillstånd

till kringföringshandel inom hemkommunen vederbörande polismyndighet även

utan tillgång till sådant intyg vid sin undersökning örn sökandens personliga

förhållanden kan göra sig underrättad därom, huruvida sökanden är myndig

eller omyndig, och i den händelse sökanden är omyndig, skall polismyndigheten

fordra bevis om förmyndarens och överförmyndarens samtycke. Då fråga är

örn tillstånd till kringföringshandel utom hemkommunen, torde länsstyrelsen i

allmänhet komma att höra ortens polismyndighet, som jämväl i sådant fall bör

kunna förebringa utredning i ovanberörda avseende. Med hänsyn härtill och

då det måste medgivas, att ett allmänt krav på ingivande av myndighetsbevis

skulle vara i viss mån betungande, anser sig lagrådet ej böra framställa erinran

mot att ett sådant krav ej bibehållits i förslaget.

Enligt näringsfrihetsförordningen fordras vidare såsom villkor för rätt att

idka handel i allmänhet -—• utom svensk nationalitet (§1) — att sökanden icke

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

135

innehar viss tjänsteställning (§ 3) eller är gift med person, som innehar sådan

tjänsteställning (§4). I fråga örn gift kvinna, som med mannen sammanlever,

gäller — såsom förut nämnts — att hon, örn äldre giftermålsbalken är

tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden, äger idka handel eller annat

näringsyrke allenast såframt mannen sådant tillåter och ikläder sig ansvarighet

för de förbindelser hon i och för rörelsen kan komma att ingå. De sålunda

för rätt att idka handel i allmänhet gällande villkor måste jämväl vara uppfyllda

för att tillstånd till kringföringshandel skall kunna meddelas sökanden,

och undersökning i dessa hänseenden måste verkställas i samband med utredningen

rörande sökandens personliga förhållanden. Att vederbörande myndighet

i tveksamma fall bör äga påkalla, att lämnade uppgifter styrkas genom

företeende av erforderliga intyg, synes uppenbart.

Emellertid lärer en erinran att sökanden måste uppfylla de för rätt att idka

handel i allmänhet gällande villkor icke kunna undvaras i lagtexten. Där enligt

särskild författning rörande visst slag av handelsrörelse ej erfordras näringsanmälan

och bestämmelser i författningen ej givits örn de bevis, såsom myndighets-

och konkursbevis m. fl., vilka skola fogas vid ansökan eller anmälan

örn rörelsen, har såsom exempelvis i förordningen den 8 maj 1925 angående

försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker upptagits hänvisning

till de villkor, som för idkande av handel i allmänhet äro gällande. En

sådan hänvisning synes lagrådet lämpligen böra upptagas i 5 § första stycket

av det remitterade förslaget.

5 §•

Regeringsrådet Afzelius:

Att den ambulatoriska handeln i sin gamla form av gårdfarihandel numera

är otidsenlig, synes vara en allmänt omfattad mening hos de myndigheter och

andra, vilka haft att uttala sig i detta lagstiftningsärende. Av den föreliggande

utredningen framgår ock, att med den praxis, som nu tillämpas vid

prövning av ansökningar örn tillstånd, denna art av handelsrörelse i stort

sett befinner sig i ett avvecklingsskede och måste antagas inom ganska kort

tid förekomma endast i så begränsad utsträckning, att den åtminstone från

näringsrättslig synpunkt blir av ringa betydelse. Med avseende å den gammaldags

gårdfarihandeln lärer därför en ny lagstiftning knappast vara påkallad;

skall en sådan likväl genomföras, synes det önskligt, att den för myndigheterna

bibehåller huvudsakligen samma frihet vid prövningen, av vilken

de för närvarande kunna begagna sig.

Senare tiders utveckling av vägväsen och kommunikationsmedel måste med

nödvändighet medföra väsentligt förändrade förutsättningar för varuförmedlingen

särskilt på landsbygden, Från lagstiftningssynpunkt får denna förändring

måhända sin egentliga aktualitet, när den större, till städerna förlagda

handeln börjar betjäna sig av automobiler och motorbåtar för att söka

en utvidgad kundkrets även bland lantbefolkningen. Den ambulatoriska handeln

är i detta sitt moderna framträdande underkastad samma rättsregler som

i sin äldre form, och även det remitterade förslaget behandlar den såsom

en ensartad företeelse under den sammanfattande beteckningen kringförings
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

handel. För de olika slagen, vilka med sina övergångsstadier svårligen i en

lag torde kunna strängt åtskiljas, är i varje fall gemensamt, att det icke

kan anses obefogat att låta dem vara underställda den kontroll, som ligger

i villkoret att till dylik näringsutövning skall finnas myndighets tillstånd;

lättare än den fasta kan nämligen den rörliga handeln giva anledning till varjehanda

missbruk. Men i övrigt synas skiljaktigheterna kunna vara betydande.

Att rätten till idkande av gårdfarihandel ännu under en eljest fullt genomförd

näringsfrihet förblivit ganska begränsad, har, i synnerhet under äldre tiders

förhållanden, haft giltig grund i omsorgen att icke låta en så primitiv form

av handelsrörelse som denna utbreda sig på ett för allmänhetens ekonomi

ofördelaktigt sätt och i hänsyn till de sociala olägenheter, som kunde följa av

en tämligen oregelmässig verksamhet av talrika kringvandrande handelsmän.

Sådana skäl för att tillbakahålla kringföringshandelns utveckling föreligga

tydligen icke, när denna handel — bedriven antingen såsom

självständigt företag eller såsom en gren av fast handelsrörelse —- befinnes

äga förmåga att tillhandagå allmänheten med varor under samma villkor,

på vilka dessa stå att erhålla i butiken eller varuhuset, och den ej heller

i sin utövning kommer i strid med allmänna ordningsintressen. Äro dessa

förutsättningar för handen, synes det icke överensstämma med grunderna för

vår näringslagstifriling ari för kringföringshandel uppställa särskilda hinder;

prövningen kan då icke utsträckas även till en undersökning, som huvudsakligen

komme att avse en sådan handels inverkan på allmänhetens benägenhet

att anlita den lokala affärsverksamhetens avsättningsmöjligheter. Obestridligen

kan, såsom departementschefen framhållit, en förändring härutinnan, örn

den bleve av någon större räckvidd, medföra vissa mindre gynnsamma verkningar,

men dessa torde icke vara av den art, att de skulle kunna i längden

förebyggas genom en restriktiv lagstiftning. Näppeligen skulle lagbestämmelser

av sådant innehåll kunna erbjuda den fasta lanthandeln något varaktigt

stöd i en konkurrens, som blott är en naturlig följd av samfärdselns utveckling.

Enligt min uppfattning kan det behov av kontroll, som föreligger i fråga

om skilda slag av kringföringshandel, nöjaktigt tillgodoses och tillika skäligt

utrymme för frihet vid prövningen bevaras genom en bestämmelse av innebörd,

att tillstånd till utövande av sådan handel icke må beviljas, med mindre sökanden

finnes lämplig att handhava denna verksamhet samt ej med hänsyn till

beskaffenheten av de varor, som avses med tillståndet, eller till verksamheten

i övrigt hinder kan anses möta ur hälsovårds-, ordnings-, säkerhets- eller liknande

synpunkt. Däremot kan jag icke tillstyrka det remitterade förslaget i

vad det avser, att beträffande kringföringshandel utanför sökandens hemkommun

skall gälla det särskilda villkor, att sådan handel »finnes kunna bliva till

gagn för allmänheten».

Justitieråden Christiansson, Edelstam och Stenbeck:

Enligt gällande rätt erfordras myndighets — länsstyrelsens — tillstånd

allenast till drivande av gårdfarihandel utom hemorten. Då sökanden före
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr kl.

137

tett föreskrivna bevis, däribland betyg- att han gjort sig känd för redbarhet

och ordentlighet, äger länsstyrelsen enligt § 9 mom. 4 näringsfrihetsförordningen

efter prövning av intygens innehåll och i övrigt förekommande omständigheter

avslå eller bevilja det sökta tillståndet. Fri prövningsrätt tillkommer

således länsstyrelsen.

Jämlikt förevarande paragraf skall, örn ansökningen avser kringföringshandel

i den kommun, där sökanden är bosatt eller driver fast handel, och

sökanden är lämplig att handhava verksamheten, ansökningen beviljas, såframt

hinder mot varornas kringförande till försäljning icke anses möta ur

hälsovårds-, ordnings-, säkerhets- eller liknande synpunkt. Anledning till erinran

mot förslagets ståndpunkt härutinnan synes oss icke föreligga.

Däremot är länsstyrelsens rätt att meddela tillstånd till kringföringshandel

utom hemkommunen synnerligen begränsad. Den fria prövningsrätt, som för

närvarande tillkommer länsstyrelsen, var i det preliminära utkastet till näringslag

i huvudsak bibehållen. Det föreskrevs blott, att ansökningen skulle

avslås, örn det förelåge anledning antaga, att kringföringshandeln skulle

komma att utgöra förevändning för tiggeri eller lösdriveri eller att sökanden

eljest icke vore lämpad att utöva dylik verksamhet, eller om verksamheten

på annan grund kunde väntas medföra olägenhet för allmänheten. Mot utkastets

ståndpunkt framhölls av åtskilliga myndigheter och korporationer, att

den föreslagna bestämmelsen skulle för länsstyrelserna medföra svårighet att

på ett så restriktivt sätt som för närvarande behandla ifrågavarande ansökningar

och att den successiva avveckling av gårdfarihandel, som i stort

sett påginge, skulle förhindras. Enligt det nu framlagda förslaget skall tillstånd

till kringföringshandel utom hemorten icke beviljas, med mindre handeln

vid prövning av förekommande omständigheter finnes kunna bliva till gagn

för allmänheten. Med det krav på positiva skäl för antagandet, att den kringföringshandel

till vilken tillstånd sökes skall lända till gagn för allmänheten,

som torde bliva en följd av den föreslagna bestämmelsen, synes denna

kunna lägga betydande hinder i vägen för utvecklingen av de nya

handelsformer med försäljning från rörliga lager, som under ärendets

beredning omnämnts. Då någon gränslinje svårligen kan dragas mellan gårdfarihandel

i äldre bemärkelse och dessa mera moderna former av försäljningsverksamhet,

torde -— på sätt jämväl departementschefen framhållit •— länsstyrelserna

böra tillerkännas relativt fri prövningsrätt i hithörande frågor.

Och det synes vara tillräckligt, örn det i lagen uttalas, att vid prövningen

bör främst beaktas, huruvida den kringföringshandel, till vilken tillstånd

sökes, kan väntas medföra gagn eller olägenhet för allmänheten. Kan handeln

väntas medföra gagn, skall tillstånd naturligen beviljas, medan tillstånd skall

vägras, örn den kan väntas medföra olägenhet. Genom att medgiva länsstyrelserna

fri prövningrätt i de fall, då ett bestämt omdöme i ena eller andra

riktningen ej kan fällas, torde med hänsyn till nuvarande praxis det ej kunna

befaras, att den avveckling av gårdfarihandel i dess äldre form, som pågår,

kommer att förhindras, medan å andra sidan större möjlighet finnes för

länsstyrelserna att lämna skäligt utrymme för utvecklingen av de moderna

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Majlis proposition nr kl.

former av kringföringshandel, mot vilka sådana anmärkningar ej kunna riktas

som mot den egentliga gårdfarihandeln. En jämkning av andra styckets lydelse

i den riktning ovan antytts bör därför enligt vår mening vidtagas.

Lagrådet:

Här erinras örn vad som yttrats under 4 § beträffande upptagande i förevarande

paragraf första stycket av en bestämmelse avseende de villkor, som

för idkande av handel i allmänhet äro gällande.

8 §.

Lagrådet:

Bland varor, som enligt nu gällande bestämmelser få utan anmälan eller tillstånd

av en var till salu kringföras, upptagas i § 11 näringsfrihetsförordningen

alster av inhemsk husslöjd, under det att hantverksalster få sålunda kringföras

endast av tillverkaren själv eller genom hans hustru eller hemmavarande barn.

I förslaget åter äro enligt förevarande paragraf sista stycket hemslöjdsalster

helt likställda med hantverksalster, och kringföring till salu utan särskilt tillstånd

är medgiven endast där den sker av tillverkaren eller av hans make eller

barn under sexton år. Med hänsyn till de förutsättningar, som i förslaget uppställas

för erhållande av tillstånd till kringföringshandel utom hemorten, synes

genom förslaget hinder uppstå för begagnande av den säkerligen i vissa

orter fortfarande anlitade utvägen att genom någon person exempelvis

en av dem, som sysselsätta sig med tillverkningen, eller en medlem av dennes

familj till salu kringföra hemslöjdsalster förfärdigade av ett flertal personer i

trakten. Det må ifrågasättas, örn det även från förslagets allmänna ståndpunkt

sett är nödvändigt och lämpligt att i så hög grad försvåra ett dylikt försäljningssätt.

Visserligen torde det — på sätt departementschefen i fråga örn föryttringen

av hantverksalster framhållit — mången gång möta svårighet att

draga en gräns mellan hemslöjdsalster och vissa alster av det mindre hantverket,

men denna olägenhet synes icke vara av den betydelse, att den utgör tillräckligt

skäl mot bibehållande av nuvarande friare former för avyttring av hemslöjdsalster.

Justitierådet Edelstam:

Det synes kunna ifrågasättas, huruvida icke det för växtplantor gjorda undantaget

bör uteslutas. Kringföring av dylika lärer förekomma i ej ringa utsträckning

i sammanhang med kringföring av andra trädgårdsprodukter och

torde vara till nytta för många ägare av mindre trädgårdar. Den smittfara,

som väl ligger till grund för undantaget, synes knappast vara mindre exempelvis

vid torghandel och bör förebyggas i annan ordning. Möjligen kan även

själva ordet »växtplantor» komma att befinnas tvetydigt till sin innebörd och

medföra en strängare tillämpning än som avsetts.

För konserver har undantag stadgats i fråga örn kött och köttvaror. Det är

uppenbarligen åsyftat, att ej heller konserver av exempelvis grönsaker, svamp

eller fisk skola få kringföras utan tillstånd. Till förekommande av missförstånd

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr kl. 139

torde det dock vara lämpligt att införa ett uttryckligt undantag för alla slags

konserver.

11 §•

Lagrådet:

Rätt att utöva tillfällighetsförsäljning kan enligt förevarande paragraf erhållas

allenast i vissa strängt begränsade fall, nämligen — förutom av skadade

eller för hastig förskämning utsatta varor — endast av varor tillhöriga konkurs-

eller dödsbo.

I de yttranden, som under förarbetena avgivits av skilda myndigheter och

sammanslutningar av näringsidkare, har i stor utsträckning den uppfattningen

gjort sig gällande, att försäljning av ifrågavarande slag helst borde helt förbjudas,

i varje fall kunna tillåtas endast under vissa bestämda förutsättningar.

Dock har, särskilt från Stockholms köpmannaförening, framhållits behovet av

att tillfälle alltjämt förefunnes till en snabb realisation av varulager under så

gynnsamma förhållanden som möjligt, icke blott då konkurs redan inträffat utan

även där avvecklingen av en rörelse kunde äga rum utan konkurs.

Med hänsyn härtill och då andra likartade fall kunna tänkas förekomma, där

en tillfällighetsförsäljning undantagsvis borde få äga rum, synes det kunna

ifrågasättas, örn ej utan frångående av den princip, som ligger till grund för

förslagets stadganden örn tillfällighetsförsäljning, det kunde lämnas vederbörande

myndighet öppet att bevilja tillstånd till dylik försäljning, förutom i de i

paragrafen angivna fallen, jämväl eljest då synnerliga skäl därtill föreligga.

Övergångsbestämmelserna.

Lagrådet:

Med avseende å den föreskrift, som erhållit plats i andra stycket, torde i övergångsbestämmelserna

böra angivas, vilka stadganden i gällande rätt ersättas

genom den föreslagna lagen. Detta synes kunna ske på det sätt, att till bestämmelsen

örn lagens ikraftträdande fogas föreskrift därom, att fran och med

den angivna dagen § 9 mom. 3—6 samt andra och tredje styckena av § 11 i näringsfrihetsförordningen

skola upphöra att gälla.

Förslaget till lag om ändring i förordningen den 18 juni 1864 angående

utvidgad näringsfrihet.

Lagrådet:

Iakttages vad lagrådet erinrat vid övergångsbestämmelserna i förslaget till

lag örn kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning, bör från ingressen till

förevarande lagförslag uteslutas föreskriften örn upphävande av § 9 mom. 4—6

samt andra och tredje styckena av § 11 i näringsfrihetsförordningen. I stället

bör ingressen innehålla, att i förordningen skall införas ett nytt stadgande av

nedan i lagen angivet innehåll och betecknat § 9 mom. 3.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Majlis proposition nr 4l.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Majit

Konungen i statsrådet å Stockholma slott den 22 januari

1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,

Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för handelsdepartementet, statsrådet Hansén, lagrådets den 23 december

1931 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 27 november 1931 remitterade

förslagen till lag om krin g förin g shandel och tillfullighet sför säljning

samt till lag om ändring i förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående

utvidgad näringsfrihet.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Vad först angår förslaget till lag örn kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning

har i anledning av den under 2 och 3 §§ av två utav lagrådets

ledamöter framställda erinran den ändring vidtagits i förslaget, att i fall, då

sökanden vill driva kringföringshandel såväl inom som utom sin hemkommun,

av länsstyrelsen beviljat tillstånd till kringföringshandel inom det län eller

den del av länet, där nämnda kommun är belägen, skall medföra rätt för sökanden

att utan särskilt tillstånd enligt 2 § driva kringföringshandel jämväl

inom hemkommunen under den tid länsstyrelsens tillstånd gäller. Bestämmelse

härom har inrymts i 6 §.

Vad en ledamot av lagrådet anmärkt rörande lämpligheten utav att låta avgörandet

ligga hos länsstyrelserna jämväl vid tillstånd till kringföringshandel

inom sökandens hemkommun, för så vitt fråga är örn kringföringshandel

annorstädes än i stad, synes mig beaktansvärt. Jag har därför verkställt omarbetning

av 2 § i överensstämmelse härmed.

I sitt under 4 § gjorda uttalande har lagrådet framhållit lämpligheten utav

att en erinran gjordes i lagtexten därom, att sökande av tillstånd till kringföringshandel

mäste uppfylla de för rätt att idka handel i allmänhet gällande

villkor. Då det icke varit avsett, att för nu ifrågavarande särskilda form av

handelsverksamhet lindrigare villkor skulle gälla än för idkande av handel i

allmänhet, synes mig, till undvikande av missförstånd i dylikt hänseende, den

av lagrådet gjorda erinran böra föranleda ett tillägg i lagtexten. Detta har

i enlighet med lagrådets förslag infogats i 5 § första stycket.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

141

Mot det i sistnämnda paragraf förekommande stadgandet, att tillstånd till

kringföringshandel enligt 3 § icke må beviljas, med mindre kringföringshandeln

vid prövning av förekommande omständigheter finnes kunna bliva till gagn för

allmänheten, har av lagrådets ledamöter i skilda uttalanden framställts erinran.

Att ifrågavarande direktiv för länsstyrelsernas prövning av förekommande

ansökningar om sådan kringföringshandel, som nu avses, skulle kunna

så tillämpas, att hinder därigenom upprestes för en sund utveckling av modernare

former av ambulerande handelsverksamhet, synes mig visserligen

föga sannolikt. Då emellertid en mera fri prövningsrätt vid ansökningarnas

behandling onekligen kan vara till fördel ur praktisk synpunkt, finner jag mig

böra biträda det av tre ledamöter i lagrådet framställda förslaget i denna del.

Härav betingad ändring har vidtagits i 5 § andra stycket.

De mot skilda delar av 8 § framställda erinringarna hava endast så tillvida

föranlett jämkning i förslaget, att i stadgandet tydligare kommit till uttryck,

att paragrafen icke äger tillämpning å konserver. Det i denna paragraf uppställda

undantaget i fråga örn växtplantor är föranlett av en hemställan från

lantbruksstyrelsen örn förbud mot kringföringshandel med fruktträd och bärbuskar

samt alla övriga levande växter. Som motiv för denna hemställan

åberopades angelägenheten att förhindra försäljning av dylika plantor av

mindervärdig beskaffenhet. Uttrycket växtplantor torde i stort sett omfatta

de av lantbruksstyrelsen åsyftade trädgårdsprodukterna. Den föreslagna bestämmelsen

innebär sålunda, att dylika plantor icke få till salu kringföras utan

särskilt tillstånd.

I anledning av vad lagrådet ifrågasatt med avseende å 11 § har till stadgandet

i fråga gjorts ett tillägg med den av lagrådet angivna innebörden.

Likaså hava övergångsbestämmelserna till nu ifrågavarande lag samt ingressen

till förslaget om ändring i näringsfrihetsförordningen undergått de

av lagrådet förordade ändringarna.»

Föredraganden uppläser härefter de sålunda föreliggande förslagen till lag

om kringföringshandel och tillfällighet sfär säljning samt till lag örn ändring

i förordningen 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet och

hemställer, att förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till1

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

N. Tolstoy.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1932:85 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om kringföring shandel och tillfällig hetsförsäljning m. m. a1 i texten
  2. 1LU 1932:20 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om kringföringshandel och tillfällighetsfersättning m. m. dels ock i ämnet väckta s. 1 i texten