Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg

1932-01-29 · 21 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 20 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1932:55, Med förslag till lag om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

1

Nr 55.

Kungl. Maj:ts -proposition till riksdagen med förslag till

lag om viktmärkning i vissa fall av gods som skall

inlastas å fartyg; given Stockholms slott den 29

januari 1932.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om viktmärkning i vissa fall av

gods som skall inlastas å fartyg.

GUSTAF.

Sam Larsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 saml. 45 käft. (Nr 55.)

12 32 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

Förslag

till

Lag

om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Gods med en bruttovikt av ettusen kilogram eller mera, som är avsett att

inom eller utom riket för befordran inlastas å fartyg, skall före inlastningen

eller, där denna skall ske i utländsk hamn, före avsändandet från riket förses

med uppgift om brutto vikten i kilogram. Sådan uppgift skall på ett

tydligt och varaktigt sätt anbringas å godsets utsida.

Skyldighet att tillse, att godset förses med behörig viktuppgift, åvilar

avlastaren eller, där inlastningen skall ske i utländsk hamn, avsändaren.

2 §.

Tillsyn å efterlevnaden av bestämmelserna i 1 § utövas, under överinseende

och ledning av yrkesinspektionens chefsmyndighet, av yrkesinspektionens

befattningshavare; och skall därvid i tillämpliga delar lända till efterrättelse

vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen om

arbetarskydd. ^

Saknas i fall, som avses i 1 §, viktuppgift, eller är bruttovikten för lågt

angiven, straffes den för viktmärkningen ansvarige med dagsböter; dock vare

han från ansvar fri, där godset, då han mottog detsamma, var försett med

uppgift om bruttovikten och anledning saknats till antagande, att uppgiften

var oriktig.

Är viktuppgiften icke anbragt på ett tydligt och varaktigt sätt å godsets

utsida, eller avser uppgiften icke bruttovikten i kilogram, straffes den för

viktmärkningen ansvarige med böter från och med fem till och med trehundra

kronor.

Följer å förseelse, som ovan nämnts, ansvar enligt allmän strafflag, skall

straff enligt denna lag icke tillämpas.

4§-

Förseelse, som i 3 § sägs, åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är

inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän

domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 15 januari 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Stadener, Gyllenswäbd, Holm
bäck,

Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitiedepartementet och

handelsdepartementet anför t. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet

Holmbäck:

I proposition nr 71 till 1930 års riksdag lämnade dåvarande chefen för socialdepartementet

en redogörelse för vissa av den internationella arbetsorganisationens

konferens år 1929 fattade beslut, däribland ett konventionsförslag angående

angivande av vikten å tyngre kollin, som transporteras å fartyg. I överensstämmelse

med departementschefens i nämnda proposition uttalade uppfattning

ansåg riksdagen, att konventionsförslaget icke utan vidare utredning

borde ratificeras från svensk sida. Sedan sådan utredning därefter företagits,

befinner sig frågan numera i det läge, att densamma torde böra upptagas

till förnyat övervägande. Då för konventionens genomförande erfordras

viss ny lagstiftning och förslag till sådan lagstiftning enligt hittills tillämpade

grunder bör prövas, innan ratifikationsfrågan upptages till slutligt bedömande,

ber jag härmed att få anmäla frågan om dylik lagstiftning. Innan

jag ingår på redogörelse för det lagförslag, som för ändamålet upprättats,

torde jag emellertid få lämna en redogörelse för konventionsförslaget och

dettas tidigare behandling i Sverige.

Förevarande konventionsförslag åsyftar väsentligen att förebygga de

olycksfall, som vid lastning eller lossning av fartyg förorsakas genom användande

av lyft- eller andra transportanordningar av otillräcklig styrka.

För sådant ändamål stadgar förslaget, att varje kolli eller annat föremål

med en bruttovikt av ettusen kilogram eller däröver, som är avsett att transporteras

å hav eller inre vattenled, skall vara försett med uppgift om dess

vikt. Skyldighet att tillse att nämnda föreskrift iakttages skall endast åligga

regeringen i det land, från vilket kollit eller föremålet avsändes, och skall

lagstiftningen i detta land bestämma, huruvida skyldigheten att angiva vikten

skall åvila avsändaren eller någon annan.

Med anledning av ett från den tyska regeringens sida år 1925 framställt

förslag hade i det förberedande förslag till frågeformulär rörande förebyggandet

av olycksfall i arbete, som förelädes internationella arbetskonferensen

år 1928, bland annat upptagits en fråga, huruvida regeringarna i internatio
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

nella arbetsorganisationens medlemsstater vore gynnsamt stämda för antagande

av ett förslag till konvention angående förpliktelse att angiva vikten

å tyngre kollin, som transporteras å fartyg. Berörda förslag till frågeformulär

godtogs med vissa ändringar av konferensen och tillställdes sedermera

regeringarna för besvarande. Den svenska regeringen, som redan under är

1926 efter socialstyrelsens hörande yttrat sig i ämnet, anförde nu beträffande

skyldigheten till viktmärkning i sitt svar å frågeformuläret i huvudsak

följande:

Ehuru den ifrågasatta förpliktelsen otvivelaktigt i en del fall skulle kunna

bliva till nytta, syntes dock dess betydelse ej kunna förväntas bliva synnerligen

stor. Allt slags massgods — vilket utgjorde den alldeles övervägande

delen av de varor, som transporterades med fartyg — skulle ju lämnas

oberört av den ifrågasatta förpliktelsen, och det mindre styckegodset skulle

också fritagas från viktmärkningen, oaktat dess anhopning till okänd vikt i

samma slinga eller dylikt tydligtvis kunde medföra samma risk som enstaka

tunga kollin. Yikten av dylika kollin, som i någon större omfattning vore

föremål för skeppning, syntes ofta vara väl känd utan märkning. Den åsyftade

föreskriften skulle givetvis medföra besvär för lastavsändarna med flera,

och ett lämpligt anordnande av en lagstiftning i ämnet och kontrollen å

dess tillämpning syntes kunna förväntas möta vissa svårigheter. Svenska

regeringen vore därför tveksam, huruvida en förpliktelse av ifrågasatt slag

borde införas genom internationell reglering. Åtminstone syntes en dylik

förpliktelse ej böra göras till föremål för en konvention utan allenast för en

rekommendation.

Med ledning av de å frågeformuläret avgivna regeringssvaren utarbetades

emellertid inom internationella arbetsbyrån ett flertal förslag till konferensbeslut

på frågeformulärets ämnesområde. Därvid gjordes den ifrågasatta

skyldigheten till viktmärkning av vissa kollin till föremål för ett särskilt

preliminärt förslag till konvention. Detta förslag antogs sedermera av internationella

arbetskonferensen vid dess sammanträde år 1929J

Det sålunda antagna förslaget till konvention angående angivande av vikteti

å tyngre kollin, som transporteras å fartyg, torde få i en av delegationen för det

internationella socialpolitiska samarbetet ombesörjd översättning till svenska

fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende (Bilaga A). Beträffande de

franska och engelska originaltexterna torde jag få hänvisa till bilaga till förberörda

proposition nr 71 år 1930 sid. 50.

Konventionsförslaget remitterades i Sverige till ett flertal myndigheter

och korporationer. De yttranden, som med anledning därav avgåvos, voro

i huvudsak av följande innehåll.

Socialstyrelsen hänvisade till en tidigare skrivelse från styrelsen till socialdepartementet,

i vilken skrivelse styrelsen redogjort för verkställd utredning

i ämnet och som resultat därav anfört, att utsättande av vikten i många

fall syntes vara lämpligt. Beträffande massgods ävensom gods, vilket vore

förpackat i standardemballage, såsom mjöl och spannmål etc., papper och

pappersmassa i balar, cement m. m., syntes emellertid ett angivande av

vikten vara onödigt. Vidare framhöll styrelsen, att då berörda kategorier av

gods komme att falla utanför konventionen, någon erinran mot konventionens

innehåll icke vore att göra vad beträffade dess omfattning. Fullgörandet av

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj. ts proposition nr 55.

viktmärkningen syntes böra åligga avsändaren av godset. Någon större

olägenhet av förpliktelsens införande kunde icke anses uppstå för avsändaren ;

frakten för tyngre gods utginge nämligen i allmänhet efter vikt, och dylikt

gods måste därför i varje fall vägas före avsändandet. Under åberopande

av vad sålunda anförts tillstyrkte socialstyrelsen ratifikation av konventionsför

slaget.

Sveriges industriförbund hade för sin del icke funnit sig böra avstyrka det

ifrågavarande märkningstvångets införande genom svensk lagstiftning.

Svenska hamnförbundet behjärtade konventionsförslagets syfte och hade ej

något att erinra mot att, därest konvention av ifrågavarande slag antoges,

viktgränsen sattes till 1,000 kg. Av principiella skäl och med hänsyn till

ansvaret ansåge dock förbundet mindre lämpligt att tillåta, att genom

nationell lagstiftning medgåves angivande av endast approximativ vikt. Förbundet

ville mycket kraftigt framhålla angelägenheten av att viktmärknings - skyldigheten och kontrollen ej lades på hamnarna. Även om så icke skedde,

befarade förbundet, att särskilt beträffande inrikesgodset konventionsförslagets

antagande skulle medföra ökade kostnader för hamnarna och dessutom

försvåra trafiken i dem.

Sveriges redareförening och kanalflottans redareförening samt södra Sveriges

stuvareförbund hade icke ansett sig kunna tillstyrka konventionsförslagets

antagande. Skälen härtill vore i huvudsak följande. Man måste förutsätta,

att ej alla stater, anslutna till internationella arbetsorganisationen, komme

att ratificera konventionen, varjämte måste beaktas, att exempelvis. Amerikas

förenta stater, vilka exporterade ansenliga mängder styckegods, ej vore anslutna

till arbetsorganisationen, varför de skulle vara obundna av konventionen.

Det osäkerhetstillstånd, som därigenom skulle uppkomma, kunde

medföra ökade risker och alltså motverka konventionens syfte. Man måste

även förutsätta, att märkningen komme att utföras olika, vilket jämväl skulle

öka osäkerhetstillståndet.

Stockholms speditörförening framhöll, att det framställda förslaget — vad

anginge exportgodset — för Sveriges del icke torde medföra nämnvärda förändringar

utöver nu tillämpad praxis vid försändning av tyngre kollin, som

i regel sedan flera år tillbaka brukade förses med stämpel om såväl bruttosom

netto vikt. Även om tyngre godssändningar i regel åtföljdes av utförliga

specifikationer, däri vikterna funnes angivna, skulle givetvis ett konsekvent

genomfört märkningstvång vara till gagn vid omlastning. Speditörföreningen

uttalade också sin anslutning till konventionsförslaget; föreningen förutsatte

likväl, att förslagets genomförande icke gjordes särskilt betungande för exportörerna.

Kommers kollegium var av den uppfattningen, att en internationell viktmärkningsskyldighet

beträffande tyngre gods — främst maskingods — som

transporterades å fartyg av olika slag, kunde vara av värde såväl ur arbetarskyddssynpunkd

som vid lastning och lossning. Emot principen om sådan

viktmärkningsskyldighet hade heller inga gensagor blivit resta. Ehuru en

viktgräns av 1,500 kg. måhända kunnat vara tillräcklig, ville kollegium dock

ej framställa invändning mot att gränsen sattes till 1,000 kg., särskilt som

ingen av de hörda organisationerna haft något att erinra mot sistnämnda

viktgräns.

De invändningar mot konventionen, som i vissa av de i ärendet avgivna

yttrandena anförts, riktade sig främst mot omfattningen och den praktiska

tillämpningen av den ifrågasatta konventionen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

\idkommande

eventuell konvention av ifrågavarande slag, syntes från svensk sida böra uppställas

såsom villkor för biträdande av konventionen, att samtliga de stater,

från vilka Sverige i nämnvärd omfattning importerade märkningspliktigt

gods, jämväl biträdde densamma — givetvis oberoende av huruvida de vore

medlemmar i internationella arbetsorganisationen eller ej.

. Den interna lagstiftning, som ett biträdande av konventionen nödvändiggjorde

för Sveriges del, borde i händelse av ratifikation bliva föremål för

särskild utredning, varför kollegium för det dåvarande icke hade anledning

att närmare inga pa spörsmål rörande dylik lagstiftnings utformning. Även

utan en närmare utredning kunde dock fastslås, att icke obetydliga svårighet01

torde komma att föreligga för genomförande av en effektiv lagstiftning

på området. Olika åsikter kunde göra sig gällande rörande vem viktmärknmgsskyldigheten

skulle åvila, den ursprunglige svenske avsändaren (tillverkaren,

varuägaren) eller avlastaren eller eventuellt någon annan. Därest

godset ursprungligen avsänts från utlandet, kunde givetvis, exempelvis i

händelse av skada vid lossning i svensk hamn på grund av uraktlåten eller

felaktig märkning, svårigheter uppstå beträffande utkrävande av ansvar

härför.

Att för utövande av kontroll över viktmärkningens behöriga fullgörande

tillskapa särskilda organ eller eljes vidtaga särskilda åtgärder syntes kollegium

mota betänkligheter och vara ägnat att föranleda kostnader, som kunde

bliva större, än behovet rimligen krävde. Bl. a. borde i detta sammanhang

bemärkas, att tullverket såsom regel ej toge någon befattning med

importgods, förr än detsamma avlastats.

Konventionsförslagets medgivande åt den interna lagstiftningen att i

undantagsfall medgiva märkning med endast approximativ vikt borde ej giva

anledning till erinran, då därigenom ej medgåves något undantag från märknmgstvånget

i och för sig utan endast ett av särskilda undantagsförhållanden

betingat angivande av approximativ i stället för exakt vikt.

Kommerskollegium hade icke något att erinra mot att det föreliggande

konventionsförslaget vunne tillslutning för Sveriges del, under förutsättning

att ratifikation av konventionen från svensk sida ej skedde, med mindre

densamma dessförinnan hade ratificerats eller samtidigt ratificerades av övriga

Ostersjöstater, samtliga stater vid Nordsjön samt Frankrike, Spanien,

Italien och Amerikas förenta stater.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet anförde:

Det syntes icke kunna förnekas, att en allmänt genomförd viktmärkning

av tyngre kollin, som vore föremål för transport å fartyg, måste anses önskvärd

med hänsyn till säkerheten för de arbetare, som hade att taga befattning

med transporten. Ehuru sådan märkning redan i stor utsträckning

förekomme, torde det dock kunna befaras, att en generell förpliktelse därtill

i en del fall skulle föranleda olägenheter. Möjligt syntes även, att utformningen

av lagstiftning i ämnet kunde möta vissa betänkligheter. Med

hänsyn därtill vore delegationen icke beredd att för Sverigés del tillstyrka

anslutning till konventionen, utan syntes, innan ståndpunkt därtill toges,

böra närmare utredas, huru en dylik åtgärd skulle verka, samt eventuellt

även förslag till erforderlig lagstiftning framläggas.

Till efterkommande av stadgandet i art. 405:5 av Versaillesfördraget,

vilket stadgande ålägger internationella arbetsorganisationens medlemsstater

att inom viss tid underställa av arbetskonferensen antagna rekommendationer

och konventionsförslag vederbörande myndigheter för utfärdande av lagar

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

eller vidtagande av andra åtgärder, upptogs ifrågavarande konventionsforslag

i förberörda proposition, nr 71, genom vilken Kungl. Maj:t med begäran om

yttrande föreläde 1930 års riksdag de av arbetskonferensen år 1929 fattade

besluten av nämnda slag. Beträffande bär avhandlade konventionsforslag

anförde chefen för socialdepartementet därvid följande.

De ifrågasatta konventionsbestämmelserna torde såsom i flertalet av de

avgivna yttrandena anförts, kunna vara av viss betydelse för arbetarnas

skyddande mot olycksfall. Bestämmelsernas genomförande skulle, enligt vacl

utredningen givit vid handen, sannolikt icke heller medföra större olägenheter

för trafiken. I och för sig syntes det darfor önskvärt att dessa bestämmelser

bleve gällande i vårt land. För att konventionen skulle fa någon

större betydelse för vårt lands vidkommande fordrades emellertid såsom

kommerskollegium erinrat, att de stater, med vilka Sverige både livligare

handelsutbyte, ävenledes skrede till ratifikation, en förutsättning, som ännu

ei förelåge. Såsom socialpolitiska delegationen anfört, forefunnes vidare

ännu icke tillräcklig utredning i den i vissa hänseenden svara fragan rörande

innehållet i den lagstiftning, som måste bliva en följd av konventionens

ratifikation. Under sådana förhållanden vore departementschefen icke da

beredd att förorda, att konventionen ratificerades från svensk sida.

Bilsdagen meddelade i skrivelse den 4 april 1930, nr 139, att riksdagen

icke ansåge sig kunna överblicka konsekvenserna av ett biträdande av konventionsförslaget

och att riksdagen därför icke för det dåvarande kunde tillstyrka

ratificering. Enligt riksdagens mening borde emellertid det av konventionsförslaget

omhandlade spörsmålet av Kungl. Maj:t göras till föremål

för ytterligare utredning. .

Med anledning av detta riksdagens beslut uppdrog Kungl. Mapt sedermera

åt delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet att

införskaffa upplysningar i vissa avseenden rörande konventionens förverkligande

samt att, efter inhämtande av socialstyrelsens och kommerskollegn

yttranden i frågan, till Kungl. Maj:t överlämna den åvägabragta utredningen.

Till fullgörande av det sålunda lämnade uppdraget anhöll delegationen om

yttranden från nämnda ämbetsverk, av vilka det förra i sin ordning hörde

samtliga yrkesinspektörer, Norrlands och södra Sveriges stuvareförbund samt

svenska hamnförbundet. Samtliga nu åsyftade yttranden överlämnades därefter

till Kungl. Maj:t. Till återgivande av deras huvudsakliga innehåll må

anföras följande.

Kommerskollegium erinrar om att kollegium i sitt tidigare i ämnet avgivna

yttrande förklarat sig ej ha något att erinra mot tillslutning. for Sveriges

del till konventionen, för såvitt konventionen dessförinnan ratificerats eller

samtidigt ratificerades av vissa angivna stater, med vilka vårt land stode i

livligare sjöfartsförbin delser. Ratifikation från något av de sålunda angivna

ländernas sida hade emellertid, såvitt kollegium kunnat inhämta, ännu icke

kommit till stånd. , m

Beträffande den interna lagstiftning, varigenom konventionen eventuellt

skulle förverkligas, återgiver kollegium en del uttalanden, som lorekommit

i tidigare av kollegium i ärendet inhämtade yttranden. .... . .

Sveriges redareförening hade sålunda framhållit, att viktmarkmngsskyldigheten

i första hand berörde avlastarna, enär redarna eller stuvarna givetvis

icke kunde åläggas utföra densamma. Kanalflottans redenforemng

opaginerad Kontrollera mot PDF

^ Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

hade även visat på avlastarna såsom dem, på vilka ansvaret borde läggas

Svenska hamnforbundet hade mycket kraftigt understrukit angelägenheten

av att markmngsphkten och eventuell kontrollplikt icke lades på hamnarna

Stockholms speditorforenmg slutligen hade framhållit, att lagstiftningen ej

unge goras särskilt betungande för vederbörande exportörer.

Kollegium hölle jämväl för sin del före, att viktmärkningsskyldigheten

borde avila avlastaren. Begreppet avlastare, vilket användes såsom beteckning

P? P®rso“> s?.^ tillhandahölle fartygsbefälhavare godset, funnes använt

saval i gällande sjölag som i det utkast till lagstiftning om befraktning, som

U fjvii at? mo“ nordiska sjölagstiftningskommittéerna.

, n „ erinrar kollegium i fråga om kontrollen över viktmärkningens

[ullporande’ kollegium i sitt tidigare utlåtande i ämnet framhållit, att

kartor ej syntes erforderligt tillskapa något särskilt organ eller eljest vidtaga

särskilda åtgärder, som kunde föranleda kostnader, vilka kunde bliva större

an behovet rimligen krävde.

Till kommerskollegium har avgivits ett yttrande i ärendet från Sveriges

industriförbund, som anför, att ett utsättande av vikten för tyngre kollin för

näivaiande allmänt tillämpades, att alltså några förbättringar i arbetarskyddshanseende

icke kunde förväntas genom den ifrågasatta lagstiftningsåtgäiden

men att från industriens sida det icke funnes några reella skäl

mot densamma. Skyldigheten beträffande viktangivningen borde enligt förbundet

åvila avlastaren.

Socialstyrelsen inskränker sig till att, med överlämnande av nyss berörda,

av styl elsen inhämtade yttranden och en över deras huvudsakliga innehåll

av styrelsens byråassistent för sjöfartsärenden upprättad promemoria, hänvisa

till sina tidigare i ämnet avgivna yttranden.

Nämnda promemoria, som inledningsvis framhåller den växlande beskaffenheten

av rådande praxis på förevarande område här i landet, ansluter

sig i sin uppställning väsentligen till vissa av socialstyrelsen framställda

frågor. En översikt över dess huvudsakliga innehåll må här meddelas.

Rörande förekomsten av viktmärkning syntes yrkesinspektörernas visserig6n

ganska skiftande uttalanden giva vid lianden, att sådan märkning förekomme

i ganska stor utsträckning. Särskilt gällde detta i fråga om exportgods

ävensom, enligt erfarenheterna i några yrkesinspektionsdistrikt, i viss

man beträffande från utlandet inkommande gods. Kollin, som transporterades

mellan inrikes hamnar, vore däremot endast mer sällan försedda med

viktmarke Enligt svenska hamnförbundets sammanfattning av uppgifterna

från 41 hamnmyndigheter förekomme viktmärkning i regel ej; där sådan

funnes galide den huvudsakligen exportgods och ytterst sällan inrikes gods

Be vid kamnforbundets yttrande fogade uppgifterna rörande olika hamnar

utvisade emellertid, att från flera hamnar och däribland de största meddelats,

att exportgodset i övervägande mån vore viktmärkt. Södra Sveriges

stu vare förbund slutligen hade förklarat, att viktmärkning av svenska varor

vagande över 1,000 kg. numera förekomme i ganska stor utsträckning.

... , “äga om vem ° som i regel ombesörjer viktmärkningen i fall, där sådan

torekommey hade några yrkesinspektörer uppgivit tillverkaren och några avsandaren.

En yrkesmspektör ansåge, att märkningen verkställdes genom avlastaiens

forsorg och en annan, att den utfördes av leverantören eller avsändaren

men sällan av speditör eller fartygsbefäl. Enligt svenska hamnförbundets

uppfattning utfördes märkningen av avsändaren eller fabrikanten, i

sistnämnda fall särskilt om han förpackade godset; mycket sällan verkställdes

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. May.ts proposition nr 55.

den av speditör. Uppgifterna i förevarande avseende från de olika hamnmyndigheterna

vore växlande — det stora flertalet torde dock ha angivit avsändaren

eller »godsavsändaren» såsom den där vanligen ombesörjde viktmärkningen.

Av några dylika myndigheter tillskreves emellertid märkningen

»avsändare eller tillverkare (fabrikant)» samt av ett par andra fabrikanten. I

uppgiften angående Göteborg tillädes, att fabrikanten utförde märkningen, om

han packade godset, eljest gjorde exportören det. Beträffande Stockholms

hamn förklarades det, att märkningen i regel ombesörjdes av exportören men

i enstaka fall även av speditör eller annan. Norrlands stuvareförbund ansåge,

att viktmärkningen i allmänhet ombesörjdes av säljaren. Södra Sveriges

stuvareförbund åter förklarade, att viktmärkningen praktiskt taget alltid ombesörjdes

av avsändaren.

På frågan, huru det kontrolleras, att lyftanordningarna icke överbelastas vid

lastning eller lossning av tyngre kollin utan viktmärke, hade flertalet yrkesinspektörer

svarat, att upplysning om vikten kunde erhållas i godset åtföljande

handlingar. Enligt övriga yrkesinspektörers mening brukade, innan lastning

eller lossning företoges, besked om godsvikten införskaffas genom förfrågan

hos vederbörande avsändare, speditör eller förman. Kontroll i förevarande

avseende utövades även av kranförmän och kranskötare samt av arbetsbefälet.

Elektriska kranar vore också i viss utsträckning försedda med anordningar

för strömbegränsning och automatisk frånslagning, varigenom överbelastning

förhindrades. Jämväl på annat sätt kunde kontroll eller säkerhet

vinnas vid nu berörda kranar. Slutligen förekomme även, att ett kollis vikt

i tvivelaktiga fall utröntes genom beräkning eller vägning. Enligt svenska

hamnförbundets mening godtoges i regel den viktuppgift, som återfunnes i

konossement, tullhandlingar eller fraktsedel. I saknad av dylik uppgift eller

i tvivelaktiga fall avfordrades godsägaren eller fartygsbefälet skriftlig förklaring,

att godsets vikt ej överskrede kranens lyftkapacitet. Oavsett kranskötares

och kranförmäns kontroll ålåge det i vissa fall stuverifirman tillse,

att kran icke överbelastades. Stuvareförbunden hade hänvisat till uppgifterna

om vikten i frakthandlingarna. Börande dylika uppgifter hade emellertid

från yrkesinspektionens sida anmärkts, att desamma i fall, där de endast

angåve totalvikten för ett flertal kolli, icke vore tillfyllestgörande ävensom

att dessa uppgifter icke alltid vore tillförlitliga.

I flertalet av de yttranden, varom här är fråga, förekomma även uttalanden

om nyttan och önskvärdheten av viktmärkning av tyngre kollin, som

skola transporteras å fartyg. Samtliga yrkesinspektörer med undantag av

en ha sålunda förordat viktmärkning. Bland hamnmyndigheterna synes råda

en allmän mening, att viktmärkning vore önskvärd.

Slutligen bör måhända i detta sammanhang även omnämnas, att flertalet

yrkesinspektörer givit uttryck åt den uppfattningen, att viktmärkning skulle

vara önskvärd jämväl med hänsyn till transport till lands, d. v. s. i regel

med järnväg eller automobil.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet, vilken, såsom

förut nämnts, endast fått i uppdrag att införskaffa och till Kungl. Maj:t överlämna

viss utredning i ämnet, har i den skrivelse, varmed nyss refererade

yttranden överlämnades, bl. a., med hänsyn till önskemålet om upplysning,

huru de länder, varmed Sverige står i det livligaste varuutbytet, förhölle

sig med hänsyn till konventionen, i första rummet hänvisat till den resolution

i ämnet, vilken enhälligt antagits vid en officiös sammankomst i Geneve

den 11 juni 1931 under det senaste sammanträdet av internationella arbets
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kunyl. Maj:ts proposition nr 55.

Departementschefen.

konferensen. I den åsyftade sammankomsten deltogo representanter för 23

länders regeringar, däribland för Sverige, Danmark, Finland, Norge, Estland,

Frankrike, Holland, Italien, Storbrittanien och Tyskland. Därvid antogs en

resolution, som i översättning är av följande lydelse:

»Sammankomsten uttalar den önskan, att representanterna för de stater,

som ännu icke ratificerat konventionen, måtte föreslå sina respektive regeringar

att vidtaga erforderliga åtgärder för försättande i kraft senast den

1 januari 1933 av den reglering, som utgör konventionens föremål, och för

ratificering snarast möjligt av konventionen.»

Enligt den av internationella arbetsbyrån för januari månad 1932 publicerade

översikten över ratifikationsverksamhetens framsteg hade ifrågavarande

konvention ratificerats av Australien, Kina, Indien, Irländska Fristaten,

Japan och Luxemburg. Nämnda översikt utvisade därjämte bl. a., att i

Uruguay ratificering av konventionen medgivits av vederbörande myndigheter.

Såsom ett sista led i förberedandet av förslag till lagstiftning i ämnet

må även nämnas, att frågan om sådan lagstiftnings utformning varit föremål

för överläggningar vid den nordiska socialpolitiska konferens, som på inbjudan

av svenska regeringen hållits i Stockholm den 30 november och 1

december 1931. Konferensen gav därvid bl. a. uttryck åt en önskan om

konventionens snara förverkligande.

Såsom förut anförts, uttalade riksdagen år 1930, då bl. a. förevarande

konventionsförslag enligt Versaillesfördraget förelädes densamma för yttrande,

att det i konventionsförslaget omhandlade spörsmålet borde av

Kungl. Maj:t göras till föremål för ytterligare utredning. Så har nu skett,

och vad därvid framkommit anser jag vara av beskaffenhet ej blott att

stärka uppfattningen om den föreslagna regleringens önskvärdhet och betydelse

i arbetarskyddsavseende utan även att undanröja de betänkligheter,

som tidigare yppats beträffande densamma. Nyttan av viktmärkning har

sålunda vitsordats från nära nog samtliga de håll, som berörts av den verkställda

utredningen, och givetvis särskilt av dem, som företräda arbetarskyddets

intressen. Några mera avsevärda farhågor för besvär, kostnader och

andra olägenheter, som skulle förorsakas av viktmärkningsplikten, ha i stort

sett icke framkommit under utredningen. Såsom särskilt beaktansvärt må

framhållas det av utredningen bestyrkta förhållandet, att viktmärkning

redan nu i avsevärd utsträckning tillämpas inom landet i avseende å gods,

som skall transporteras å fartyg.

När konventionsförslaget skulle föreläggas riksdagen, anförde, såsom tidigare

omtalats, dåvarande chefen för socialdepartementet bl. a., att det, för

att konventionen skulle få någon större betydelse för vårt lands vidkommande,

måste, såsom kommerskollegium erinrat, fordras, att ävenledes de

stater, med vilka Sverige hade livligare handelsutbyte, skrede till ratifikation,

en förutsättning som då ej ännu förelåge. Nämnda förutsättning är

visserligen ej heller nu för handen, men, såsom förut jämväl omtalats, ha

ej blott representanter för 23 länders regeringar vid sammankomst i Geneve

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

utan även den senaste nordiska socialpolitiska konferensen uttalat önskan om

vidtagande av sådana åtgärder, att konventionens bestämmelser måtte komma

i tillämpning senast den 1 januari 1933. Det är således att antaga, att

konventionen kommer att samtidigt sättas i kraft i ett stort antal länder,

något som ur arbetarskyddssynpunkt är av stor betydelse. Vid sammankomsten

i Geneve antogs för övrigt jämväl en resolution gående ut på att

de stater, som icke vore representerade vid sammanträdet, och särskilt de,

som icke tillhörde internationella arbetsorganisationen, skulle underrättas

om nyss angivna önskan från sammankomsten och inbjudas att för sin del

vidtaga åtgärder för dess förverkligande. I anledning härav har till internationella

arbetsbyrån ingått ett meddelande från regeringen i Amerikas

förenta stater av innehåll, att konventionens principer redan så gott som

fullständigt genomförts därstädes genom en allmänt tillämpad praxis.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter och den medlemsstaterna i

internationella arbetsorganisationen åliggande förpliktelsen att medverka till

förverkligande av organisationens syften har jag ansett mig böra föreslå, att

vårt land måtte ansluta sig till förevarande konvention. I enlighet med

denna uppfattning har jag också låtit inom departementet utarbeta ett förslag

till lagstiftning i ämnet.

Jag övergår nu till att motivera och belysa de särskilda bestämmelserna

i detta lagförslag.

1 §■

Den största svårigheten vid utarbetande av lagstiftning i ämnet förorsakar

frågan, på vem skyldigheten till viktmärkning rättvisligen och lämpligen

bör läggas. Konventionen tager icke någon ställning till detta spörsmål

utan förklarar tvärtom i § 1 sista stycket, att det tillkommer den nationella

lagstiftningen att avgöra, huruvida nämnda skyldighet skall åvila

avsändaren eller någon annan.

Den så att säga mest fullständiga anordningen i förevarande avseende

skulle väl ernås genom att lägga skyldigheten på alla, som med vetskap

om den förestående sjötransporten avlämna godset för befordran, d. v. s.

från och med den egentlige primäre avsändaren, exempelvis tillverkaren,

till och med — med inbegripande av samtliga eventuella mellanhänder

stuverifirman, som bringar godset ombord å fartyget. En dylik anordning

skulle emellertid tydligtvis knappast kunna anses rättvisligen grundad eller

praktiskt lämplig. Mellanhänderna, t. ex. åkeri- och järnvägsföretag, intaga

nämligen i rättsligt hänseende som regel icke en sådan ställning i förhållande

till godset, att man skäligen kan ålägga dem någon ansvarighet i förevarande

avseende. Bristande kännedom om godsets vikt och saknad av tid skulle

också i många fall för dem lägga hinder i vägen för märkningspliktens fullgörande.

Sannolikt skulle en dylik månghövdad förpliktelse även vara

ägnad att åvägabringa oreda i avseende å ansvarsbegreppen och verka avtrubbande

på ansvarskänslan.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

Med hänsyn till vad sålunda anförts torde det vara lämpligast att till

ansvarighetens uppbärande utvälja endast en av dem, som medverka till

godsets överbringande till sjötransporten. Av dessa synes stuvaren vara att

jämställa med mellanhänderna och följaktligen böra undantagas från skyldighet

att svara för märkningens fullgörande. De enda, på vilka valet skäligen

synes kunna falla, äro den egentlige primäre avsändaren och avlastaren.

Till förmån för att välja avsändaren tala åtskilliga omständigheter. Såsom

tillverkare, försäljare eller innehavare i annan egenskap av godset står han

ofta till detsamma i sådant intresse- och förfogandeförhållande, att ett

åliggande att fullgöra ifrågavarande märkningsskyldighet icke gärna skulle

kunna anses vara honom alltför främmande. Avsändaren torde också oftast äga

eller utan svårighet kunna förskaffa sig kännedom om godsets vikt ävensom

ha tillfälle att utföra eller låta utföra viktmärkningen. Ingår i godsets

transport, innan det lastas å fartyg, befordran med ett eller flera andra

transportmedel, skulle här ifrågavarande förläggning av märkningsplikten

jämväl medföra den från synpunkten av arbetets säkerhet fördelaktiga verkan,

att uppgift om godsets vikt förefunnes även vid de lastnings- och lossningsarbeten,

som föreginge inlastningen å fartyg.

A andra sidan torde också flera skäl kunna åberopas till stöd för att ålägga

avlastaren här ifrågavarande förpliktelse. Märkningsskyldigheten avser såsom

nämnts allenast gods, som inlastas å fartyg. Det synes då naturligt, att

avlastaren såsom den som tillhandahåller fartygsbefälhavaren godset liar

ansvaret för att skyldigheten är fullgjord. En sådan anordning står ock i

nära överensstämmelse med vissa stadganden i sjölagen. Särskilt torde

kunna nämnas Ilo §, däri föreskrives bl. a., att den, som inlastar gods, vars

förande kan medföra äventyr för fartyget eller den övriga lasten, utan att

angiva denna godsets beskaffenhet, skall ansvara för all kostnad och skada,

som därigenom tillskyndas annan. Härjämte stadgas, att gods, som sålunda

inlastats, må pa avlastarens bekostnad åter föras i land eller eventuellt kastas

över bord, men att den, som inlastat godset, ändock skall gälda full frakt.

Att ansvaret enligt detta lagrum gäller avlastaren torde vara tydligt. Ytterligare

kan måhända förtjäna anföras, att i det inom de nordiska sjölagskommittéerna

utarbetade utkastet till lagbestämmelser om befraktning — statens

offentliga utredningar 1930:11 — stadgas i 65 §, att i konossement skall,

där så äskas, angivas bl. a. godsets vikt i enlighet med avlastarens skriftliga

uppgift och i 66 §, att avlastaren skall vara bortfraktaren ansvarig för riktigheten

av de uppgifter i konossementet rörande godsets vikt m. m., som

till följd av avlastarens upplysningar intagits i konossementet. De bestämmelser,

som sålunda upptagits i utkastet, ansluta sig till motsvarande stadganden

i den internationella konossementskonventionen 1924 (angående de

s. k. Haagreglerna).

Av betydelse för ståndpunktstagandet beträffande vem ansvaret för miirkningsskyldighetens

fullgörande skall åläggas är en förut icke särskilt framhållen

omständighet, nämligen räckvidden av den förpliktelse, som förevarande

konvention alägger medlemsstaterna. Enligt § 1 i konventionen

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majds proposition nr 55.

förefinnes märkningsplikt i fråga om gods, som är avsett att transporteras

å hav eller inre vattenväg, och denna plikt åvilar det land, från vilket godset

avsändes, men ej det land, varigenom godset kan passera på väg till destinationsorten.

Med hänsyn till anförda bestämmelser torde märkningsskyldighet

beträffande gods, som avsändes härifrån, vara för handen icke blott,

då sjötransporten påbörjas i Sverige, utan jämväl, då detta sker i ett annat

land och avsändaren har kännedom om att sjötransport skall äga rum. I

enlighet härmed tillkommer det den svenska lagstiftningen att sörja för att

gods, som avsändes från Sverige och veterligen skall inlastas å fartyg i

annat land, t. ex. i Norge, före avsändandet är märkt, förutsatt givetvis, att

godset väger minst ettusen kilogram.

Yid övervägandet av nu berörda fråga har jag ansett mig böra stanna

vid att förorda, att avlastaren skall vara pliktig att bära ansvaret för viktmärkningens

fullgörande, dock med undantag för det fall, att inlastningen

skall äga rum utom Sverige, i vilket fall den, som avsänder godset till ort

utom riket, synes böra hava nämnda skyldighet. I detta fall torde visserligen

stundom, exempelvis då genomgående konossement till bestämmelseorten

utfärdas, här i riket finnas någon, som kan anses såsom avlastare

och å vilken viktmärkningsskyldigheten således skulle kunna läggas. Ofta

nog är förhållandet emellertid det motsatta. I sådana fall torde avsändaren

böra svara för viktmärkningen. Det förefaller då vara mest lämpligt och

redigt att låta avsändaren städse bliva den för märkningen ansvarige, så

snart inlastningen icke äger rum i svensk hamn.

Uppenbarligen kan det här icke vara fråga om transport i järnvägsvagn

å ångfärja. I förslaget har hänsyn härtill tagits på det sätt, att märkningsplikt

föreskrivits allenast i fråga om gods, som inlastas å fartyg. Utan vidare

synes det klart, att ett dylikt stadgande endast har avseende å transport å

handelsfartyg.

Enligt konventionen är det för en stat möjligt att i de fall, då noggrant

angivande av vikten möter svårigheter, i sin lagstiftning medgiva, att endast

den ungefärliga vikten angives. Då viktmärkningen i varje fall torde böra

ske med den noggrannhet som är möjlig, synes det emellertid knappast

lämpligt att i den nu föreslagna lagen införa ett undantagsstadgande av

antydd innebörd; tydligen behöver detta icke innebära, att varje obetydlig

och stundom kanske mer eller mindre oundviklig avvikelse skall medföra

straffansvar.

Med hänsyn till att speditörer i många fall uppträda såsom avlastare vid

styckegodsbefraktning skulle märkningsplikten ej sällan komma att åvila

dem. Givetvis skulle fullgörandet av ifrågavarande förpliktelse kunna medföra

vissa svårigheter för dem, men man lärer hava anledning förvänta, att

de skola kunna förmå sina uppdragsgivare att verkställa märkningen.

Småningom torde väl även tillverkarna inom landet av sådana föremål, som

kunna antagas bliva underkastade märkningsplikt, komma att i allmänhet

viktmärka dessa sina produkter.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

2 §•

Arbete med lastning eller lossning av fartyg är i fråga om tillämpningen

av lagen om arbetarskydd underkastat yrkesinspektionens tillsyn.

Då övervakandet av den nu föreslagna lagens'' efterlevnad synes lämpligen

kunna utövas i samband med nämnda tillsyn och även denna lag har till

syfte att skydda arbetarna mot olycksfall, har det ansetts välmotiverat att

anförtro jämväl uppsikten öven viktmärkningspliktens iakttagande åt yrkesinspektionen.

Några särskilda kostnader skulle sålunda tillsynen å lagens

efterlevnad icke medföra för statsverket. Sannolikt komme tillsynen merendels

att utövas på det sättet, att yrkesunderinspektörerna, vilka i vanliga fall äro

de organ, som övervaka hamnarbetet, skulle låta medelst vågning eller på

annat sätt utröna vikten av kollin, vilka förefölle märkningspliktiga men

saknade uppgift om vikten eller i fråga om vilka vikten syntes vara för lågt

angiven.

Då förseelse mot bestämmelse i lagen konstateras, lärer därå komma att

följa anmälan till åtal. Med hänsyn till de straff, som ansetts böra stadgas

för överträdelse, torde anledning i allmänhet icke föreligga att befara, att

den som gjort sig skyldig till en förseelse skall upprepa densamma. Att

till befrämjande av lagens efterlevnad möjliggöra längre gående åtgärder, såsom

förbud mot lastning eller lossning av omärkt gods eller utförande av

vågning och märkning på avlastarens respektive avsändarens bekostnad,

därtill hava tillräckliga skäl icke synts vara för handen.

3§-

Yid försummelse att ställa sig lagens bestämmelser till efterrättelse torde

straff böra följa, såväl då viktmärke saknas eller vikten är för lågt angiven

som då viktmärkningen icke verkställts på utsidan på ett tydligt och varaktigt

sätt eller icke skett i kilogram. Enär ändamålet med lagen är arbetarnas skyddande

mot olycksfall, finnes icke anledning att stadga straff för det fall, att

vikten är för högt angiven. Av de förseelser, som enligt vad nyss nämnts

torde böra föranleda straff, äro de sist omförmälda tydligen övervägande att

anse såsom ordningsförseelser. Medan för båda först avsedda förseelser

straffet torde böra bestämmas till dagsböter, lärer vid sådant förhållande

man här böra stanna vid böter från och med fem till och med trehundra

kronor.

Därest den för märkningsskyldighetens fullgörande ansvarige från annan,

exempelvis tillverkaren, mottager gods, som är på formellt riktigt sätt viktmärkt,

torde det icke böra fordras av honom, att han under alla förhållanden

företager kontrollvägning. Såsom straffrihetsgrund synes därför böra

upptagas det förhållandet, att godset, då det mottogs av den för viktmärkningen

ansvarige, var försett med uppgift om bruttovikten och anledning saknats

till antagande, att ujjpgiften var oriktig. Man bör alltså för straffriliet fordra,

att den ansvarige tagit kännedom om godset och därvid objektivt sett saknat

skälig anledning till tvivel på riktigheten av den angivna vikten.

Följer på förseelsen ansvar enligt allmän strafflag, såsom då den vikt
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Majds proposition nr 55.

märkningsskyldige gjort sig förfallen till straff för vållande till kroppsskada,

lärer straff enligt förevarande lag icke böra inträda. Stadgande härom äi

upptaget såsom sista stycke i denna paragraf.

Föredraganden uppläser härefter det inom socialdepartementet utarbetade

förslaget till lag om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas

å fartyg av den lydelse, bilaga (Bilaga B) till detta protokoll utvisar, samt

hemställer, att för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, lagrådets

utlåtande över förslaget måtte genom utdrag av protokollet mliamtas.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Maj:t Konungen bifalla.

Ur protokollet:

Anders Tottie.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

Bilaga A.

Förslag till konvention angående angivande av vikten å tyngre kollin,

som transporteras ä fartyg.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till

Geneve och där samlats den 30 maj 1929 till sitt tolfte sammanträde,

samt beslutit antaga vissa förslag angående angivande av vikten å

tyngre kollin, som transporteras å fartyg, en fråga, vilken innefattas i

den första punkten på dagordningen för sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till

internationell konvention,

antager denna, den tjugoförsta dagen i juni år ettusenniohundra och tjugonio

efterföljande förslag till konvention att ratificeras av internationella arbetsorganisationens

medlemmar jämlikt bestämmelserna i del XIII av fördraget

i Versailles och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen.

§ 1.

Varje kolli eller föremål med en bruttovikt av ettusen kilogram (en meterton)

eller däröver, vilket för befordran avlämnas inom de territoriella

gränserna för en medlemsstat, som ratificerat denna konvention, och vilket

är avsett att transporteras a hav eller inre vattenväg, skall före ombordtagandet

vara försett med uppgift å sin bruttovikt, tydligt och varaktigt

angiven på utsidan.

Den nationella lagstiftningen må i undantagsfall, då det är svårt att bestämma

den exakta vikten, medgiva angivandet av approximativ vikt.

Skyldighet att tillse, att denna föreskrift iakttages, skall endast åligga

regeringen i det land, från vilket kollit eller föremålet avsändes, med uteslutande

av regeringen i varje annat land, som kollit kan passera på vägen

till sin destinationsort.

Det tillkommer den nationella lagstiftningen att avgöra, huruvida skyldigheten

att angiva vikten på ovan föreskrivna sätt skall åvila avsändaren eller

någon annan.

§ 2’

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med

bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar

av de övriga fredsfördragen, delgivas nationernas förbunds generalsekreterare

och av honom inregistreras.

§3.

Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella

arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer inregistrerats hos sekretariatet.

Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer

blivit inregistrerade av generalsekreteraren.

Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader

från den dag, då dess ratifikation inregistrerats.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

§*•

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen

inregistrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds generalsekreterare

därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.

Han skall likaledes notificera dem inregistreringen av ratifikationer,

som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

§5.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit

från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma

genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare

för inregistrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett ar efter

det den inregistrerats hos sekretariatet.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett ar

efter utgången av den i föregående stycke nämnda tioårsperioden gör bruk

av den i denna paragraf stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden fölen

ny tioårsperiod och kan därefter, med iakttagande av de i denna paragraf

föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje tioårsperiod.

§ 6.

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions

ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen

en redogörelse för tillämpningen av denna konvention och taga

under övervägande, huruvida det finnes anledning att uppföra frågan om

dess revision helt eller delvis på konferensens dagordning.

§ 7-

I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision

helt eller delvis av förevarande konvention, skall en medlems ratifikation av

den nya konventionen, för såvitt denna trätt i kraft, medföra uppsägning av

förevarande konvention oberoende av vad i § 5 här ovan stadgas om tidsfrist.

Från den dag, då den nya konventionen träder i kraft, skall förevarande

konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

Förevarande konvention skall likväl förbliv-a gällande till form och innehåll

för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den

nya konventionen.

§ 8.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga

vitsord.

Bihang till riksdagens protokoll 1532. 1 saml. 45 haft. (Nr 55.)

12 32 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

Förslag

till

Lag

Bilaga B.

om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Gods, som för befordran till annan ort är avsett att inom eller utom riket

inlastas å fartyg, skall, där bruttovikten uppgår till ettusen kilogram eller

mera, förses med uppgift om bruttovikten i kilogram. Sådan uppgift skall

på ett tydligt och varaktigt sätt anbringas å godsets utsida.

Skyldighet att tillse, att godset förses med behörig viktuppgift, åvilar

avlastaren eller, där inlastningen icke skall äga rum i svensk hamn, den

som avsänder godset till ort utom riket.

2 §''

Tillsyn å efterlevnaden av bestämmelserna i 1 § utövas, under överinseende

och ledning av yrkesinspektionens chefsmyndighet, av yrkesinspektionens

befattningshavare; och skall därvid i tillämpliga delar lända till efterrättelse

vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen om

arbetarskydd.

3 §.

Saknas i fall, som avses i 1 §, viktuppgift, eller är bruttovikten för lågt

angiven, straffes den för viktmärkningen ansvarige med dagsböter; dock vare

han från ansvar fri, där godset, då han mottog detsamma, var försett med

uppgift om bruttovikten och anledning saknats till antagande, att uppgiften

var oriktig.

Är viktuppgiften icke anbragt på ett tydligt och varaktigt sätt å godsets

utsida, eller, avser uppgiften icke bruttovikten i kilogram, straffes den för

viktmärkningen ansvarige med böter från och med fem till och med trehundra

kronor.

Följer å förseelse, som ovan nämnts, ansvar enligt allmän strafflag, skall

straff enligt denna lag icke tillämpas.

4§.

Förseelse, som i 3 § sägs, åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är

inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän

domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

19

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den

25 januari 1932.

Närvarande:

justitieråden Christiansson,

Edelstam,

Stenbeck,

regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,

liållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 15 januari 1932, hade

Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag

om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg.

Eörslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen i socialstyrelsen Johan Arthur Erhard Molin.

Lagrådet yttrade:

Enligt § 1 i förslaget till konvention angående angivande av vikten å

tyngre kollin, som transporteras å fartyg, skall kolli med bruttovikt av etttusen

kilogram eller därutöver, vilket för befordran avlämnas inom konventionsstat

och är avsett att transporteras å hav eller inre vattenväg, före ombordtagandet

vara försett med viktuppgift. I 1 § av förevarande lagförslag

föreskrives allenast, att gods, som är avsett att inom eller utom riket inlastas

å fartyg, skall, där bruttovikten uppgår till ettusen kilogram eller

mera, förses med viktuppgift. Den tidpunkt, vid vilken uppgiften senast

skall vara anbragt å godset, finnes icke angiven. Ej heller av lagtexten i

övrigt framgår, när fullbordad förseelse mot ovanberörda föreskrift skall

anses föreligga. Inlastas godset i svensk hamn, har avlastaren uppenbarligen

eftersatt sin skyldighet, om behörig viktuppgift ej finnes å godset vid

dess avlämnande för inlastning. Där inlastningen åter icke skall äga rum

i svensk hamn, har enligt 1 § andra stycket i lagförslaget skyldigheten att

tillse, att godset förses med behörig viktuppgift, ålagts den, som avsänder

godset till ort utom riket. Det torde vara avsett, att om godset saknar

sådan uppgift vid avsändandet, förseelsen skall anses fullbordad och bevisning

således icke vara erforderlig därom, huruvida viktuppgift fortfarande

saknades vid godsets inlastning i den utländska hamnen. Mot denna ståndpunkt,

som torde vara betingad av praktiska skäl, har lagrådet intet att erinra.

Men särskilt med hänsyn till innehållet i § 1 av konventionsförslaget synes

ett förtydligande av den föreslagna lagbestämmelsen vara i förevarande hänseende

erforderligt, exempelvis sålunda, att i 1 § andra stycket av lagför
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

slaget skyldigheten att tillse, att godset förses med behörig viktuppgift,

förklaras åvila vid godsets avlämnande för inlastning i svensk hamn avlastaren

samt, då godset avsändes från riket för inlastning i utländsk hamn,

avsändaren. Understundom är avsändaren att betrakta såsom avlastare i

den utländska hamnen, men även i sådant fall inträder straffbarhet för

honom, då godset vid avsändandet'' icke var försett med behörig viktuppgift.

Ur protokollet:

Ragnar Kililgren.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

21

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 29 januari 1932.t

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Kamel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Stadener, Gyllenswärd, Larsson,

Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Kundqvist.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitiedepartementet och

handelsdepartementet anför chefen för socialdepartementet, statsrådet

Larsson:

På hemställan av statsrådet Holmbäck i egenskap av tillförordnad chef

för socialdepartementet beslöt Kungl. Maj:t den 15 januari 1932 inhämta

lagrådets yttrande över ett inom departementet upprättat förslag till lagom

viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg. Den 25 januari

1932 har lagrådet avgivit yttrande och därvid uttalat sig för ett förtydligande

i visst hänseende av förslaget men i övrigt lämnat detsamma utan anmärkning.

Vad angår min ställning till förslaget, har detta utarbetats enligt av

mig godkända grunder. I fråga om förslagets avfattning synes mig det av

lagrådet gjorda uttalandet böra beaktas. Lagrådet har ifragasatt, att förtydligandet

skulle ske genom ändrad avfattning av 1 § andra stycket. Eör min

del vill jag förorda, att bestämmelse i ämnet upptages i 1 § första stycket.

1 samband med den ändring av nämnda stadgande, som sålunda vidtagits,

har detsamma jämväl på en annan punkt något jämkats, varjämte 1 § andra

stycket undergått en redaktionell ändring. Emot förslagets utformning i

övrigt har jag icke något att erinra.

Såsom närmare angavs vid ärendets behandling i statsrådet den 15 januari,

är lagförslaget föranlett av ett av den internationella arbetsorganisationens

konferens år 1929 antaget förslag till konvention angående angivande av

vikten å tyngre kollin, som transporteras å fartyg. Det är min avsikt att,

därest lagförslaget vinner riksdagens bifall, sedermera hemställa, att Sverige

biträder nämnda konvention.

Föredraganden uppläser härefter det i enlighet med hans anförande jämkade

lagförslaget samt hemställer, att detsamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bertil Wirseen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.