Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 2 augusti 1927 om utlännings rätt att här i riket vistas

52 sidor, varav 52 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 52 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1932:6, Med förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 2 augusti 1927 om utlännings rätt att här i riket vistas

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

1

Nr 6.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

fortsatt tillämpning av lagen den 2 augusti 1927

om utlännings rätt att här i riket vistas; given Stockholms

slott den 11 december 1931.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den

2 augusti 1927 (nr 333) örn utlännings rätt att här i riket vistas.

GUSTAF.

N. Gärde.

Bihang till riksdagens protokoll 1932.

1 sami.

G haft. (Nr 6.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 6.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt tillämpning av lagen den 2 augusti 1927 (nr 333) om

utlännings rätt att här i riket vistas.

Härigenom förordnas, att lagen den 2 augusti 1927 örn utlännings rätt att

här i riket vistas, vilken lag gäller till och med den 31 december 1932, skall

äga fortsatt giltighet till och med den 31 december 1937; dock att 1, 19, 27 och

51 §§ skola, 1, 19 och 51 §§ i nedan angivna delar, från och med den 1 januari

1933. hava följande ändrade lydelse:

1 §-

Utlänning,---såsom pass.

Legitimationshandling skall vara försedd med påteckning av svensk myndighet

(visering), där Konungen det förordnar, så ock i fall, som avses i 27 §

första stycket, med bevis örn uppehållstillstånd.

19 §.

Utländsk —--av polismyndighet.

Samma---sin försörjning.

Har till riket ankommande utlänning, enligt vad för polismyndigheten är

känt, varit dömd för förfalsknings-, tjuvnads- eller bedrägeribrott eller gjort

sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande av otukt, utnyttjande

av annans otuktiga levnadssätt eller yrkesmässigt bedrivande av

olovlig varuinförsel, och kan det skäligen antagas, att utlänningen skulle komma

att här i riket fortsätta sådan brottslig eller osedlig verksamhet, då må ock

avvisning ske som nyss sagts.

Vad ■— --stycket sägs.

27 §.

I beslut örn utlännings förpassning ur riket må förordnas, att utlänningen

icke äger återvända, med mindre han, där visering ej erfordras, före ankomsten

till riket erhållit uppehållstillstånd.

Beslutet örn förpassningen skall innehålla de skäl, å vilka beslutet grundas;

och skall Konungens befallningshavande i beslutet giva tillkänna vad utlänningen

har att iakttaga, där han vill söka ändring i beslutet, samt tillställa

honom skriftligt beslut så fort ske kan. Är utlänningen tillstädes, skall beslutet

muntligen avkunnas för honom.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

51 §.

Konungen äger att under de särskilda villkor, som prövas nödiga, i visst

fall eller mera stadigvarande för vissa grupper av utlänningar medgiva undantag

från stadgandena i 1—4, 7, 13 och 14 §§, dock att utlänning över sexton

år städse skall vara pliktig att vid sin ankomst till riket meddela de upplj^sningar

polismyndigheten begär.

Rätten — ---av socialstyrelsen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majlis proposition nr 6.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 27 november 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,

Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt chefen

för socialdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Gärde, fråga örn fortsatt tillämpning av lagen den 2 augusti 1927 örn utlännings

rätt att här i riket vistas samt anför:

»Lagen örn utlännings rätt att här i riket vistas har en väsentligt annan

karaktär än den tidigare lagstiftningen i detta ämne. Den äldre lagstiftningen,

sådan den tog sig uttryck i 1914 års lag angående förbud för vissa utlänningar

att här i riket vistas, byggde i allt väsentligt på grundsatsen örn fritt folkutbyte

mellan länderna; den behandlade sålunda endast de förhållanden, som ur

ordnings- och säkerhetssynpunkt kunde giva anledning till ett ingripande, varjämte

åtgärder för utlännings utvisning gjordes beroende av ett rättsligt reglerat

förfarande.

I samband med världskriget och den förändring av det politiska och ekonomiska

läget, som därav blev en följd, kom emellertid en alltmer prohibitiv tendens

att sätta sin prägel på de olika ländernas främlingspolitik. Det under

ett långt tidigare skede rådande systemet med övervakning av samfärdseln mellan

staterna kom i allt större utsträckning åter till användning. I de flesta

länderna sökte man genom lagstiftning skaffa sig möjlighet att kontrollera,

reglera eller förhindra utländsk inflyttning. Även i vårt land ansåg man

denna fråga böra följas med uppmärksamhet. Med stöd av den i 1914 års

lag åt Kungl. Majit inrymda befogenhet utfärdades i administrativ ordning

redan under världskriget och åren därefter åtskilliga författningar, varigenom

en omfattande främlingskontroll infördes. De skäl, som åberopades för denna

kontroll, sådan den utbildade sig i vårt land, hänförde sig till skilda förhållanden.

Till övervägande del hade denna kontroll till syfte att skydda den

inhemska arbetsmarknaden och bevara densamma åt landets egen befolkning.

Men även ur säkerhets- och ordningssynpunkt ansågs en sådan kontroll vara

av betydelse. Slutligen kom i beaktande den under och efter världskriget

knappa bostadstillgången. Med hänsyn till att vissa av nu anförda förhållanden

kunde antagas vara av övergående beskaffenhet kom vid utarbetande

av den proposition till 1927 års riksdag, som ligger till grund för den gällande

lagen, i första hand under övervägande, huruvida icke främlingskontrollen

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

5

kunde, såsom dittills, anordnas i administrativ väg. Avgörande skäl funnos

emellertid då tala för att jämväl de frågor, som hänförde sig till främlingskontrollens

anordnande, reglerades i lag, varjämte en sådan lagstiftning ansågs

böra givas en mera definitiv karaktär. Till stöd'' för denna ståndpunkt

framhölls i propositionen, att de huvudsakliga orsaker, som påkallade en allmän

främlingskontroll, säkerligen icke vore av allenast tillfällig natur utan

av den djupgående beskaffenhet, att någon nämnvärd förbättring icke vore att

motse inom en nära framtid, samt att genom en definitiv lagstiftning väsentligt

större stadga i tillämpningen skulle vinnas. Riksdagen, som i huvudsak

godkände det framlagda förslaget, anslöt sig emellertid på hemställan

av andra lagutskottet till den uppfattningen, att de frågor, som ägde sammanhang

med främlingskontrollen, visserligen borde regleras i lag men att en sådan

lagstiftning ej då borde göras definitiv utan erhålla provisorisk karaktär. Det

kunde enligt utskottets mening ej anses uteslutet, att inom en ej alltför avlägsen

framtid vissa förändringar inom den internationella samfärdseln skulle

komma att inträda, vilka vore ägnade att inverka på utformningen av lagstiftningen.

I överensstämmelse med denna uppfattning föreslog utskottet, att

lagen borde antagas att gälla för en tid av fem år, en ståndpunkt, som jämväl

riksdagen biträdde. Lagen, som trädde i kraft den 1 januari 1928, upphör

alltså att gälla den 31 december 1932.

I anledning därav att lagens giltighetstid sålunda utlöper med utgången av

år 1932 har jag i skrivelse den 25 april 1931 anmodat socialstyrelsen, kommerskollegium,

Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser att inkomma

med utredning och yttrande angående verkningarna av lagen, behovet av förlängd

lagstiftning å förevarande område samt i vad mån, med utgångspunkt

från vunnen erfarenhet under lagens giltighetstid, ändringar i densamma

borde ske.

Sedan de infordrade yttrandena nu inkommit, anhåller jag att få upptaga

dessa spörsmål, därvid jag först kommer att behandla frågan om verkningarna

av den gällande lagen och behovet av densammas förlängning.

Socialstyrelsen framlägger i fråga örn verkningarna av lagen vissa statistiska

uppgifter, ägnade att belysa den svenska främlingskontrollen från och

med år 1928, och torde desamma få biläggas detta protokoll (Bilaga B). Härefter

anför styrelsen:

''Såsom de meddelade uppgifterna torde utvisa, har socialstyrelsen i sin befattning

med främlingskontrollen hittills ansett sig kunna och böra tillämpa

förhållandevis liberala grundsatser. Avslagsprocenten är, såsom synes, mycket

ringa. Hänsyn har härvid tagits till de förhållandevis goda konjunkturer,

åt vilka vårt land kunnat glädja sig under de senare åren. Huruvida och i vad

mån den nu inträdda märkbara försämringen på vår arbetsmarknad kan komma

att föranleda en skärpt tillämpning undandrar sig tillsvidare bedömandet

och blir i allt fall väsentligen beroende av huruvida vår arbetsmarknad kommer

att utsättas för ett ökat aktuellt tryck utifrån. Vid lagtillämpningen har

socialstyrelsen vidare utgått ifrån att ett visst internationellt folkutbyte på

arbetsmarknaden är en fullt normal företeelse, som tillgodoser i allo legitima

behov och som såväl ur näringslivets som andra synpunkter icke blott bör tole
-

Yerkningarna

av

den gällande

lagen oell

behovet av

densammns

förlängning.

Verkningarna

av lagen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

reras utan även betraktas såsom ur svensk synpunkt önskvärd. Särskilt gäller

detta import av kvalificerad arbetskraft. Styrelsen har också nogsamt

aktgivit på detta legitima behov och i görligaste mån sökt undanröja de friktionsanledningar,

som ju äro ofrånkomliga vid varje slag av kontroll i förevarande

hänseende. Styrelsen tror sig också kunna konstatera, att lagstiftningen

i dessa delar erhållit en sådan utformning, att näringslivets berättigade

krav i det stora hela kunna tillgodoses utan alltför stora friktioner, onödig

omgång eller tidsutdräkt.’

Styrelsen framhåller vidare, att styrelsen låtit sig angeläget vara att med

hänsyn till intresset av grannsämjan och i betraktande av det naturliga, av

ålder bestående folkutbytet vid våra gränser tillämpa särskilt liberala grundsatser

mot våra grannländers medborgare, men att man ej kunnat undgå den

iakttagelsen, att denna från svensk sida visade välvilja icke alltid mötts av

liknande välvilja mot svenskarna i alla våra grannländer. Även det naturliga

folkutbytet, vilket avsåge studier, yrkesutbildning och liknande i främmande

länder, hade styrelsen sökt främja genom att i förekommande fall visa utlänningar

största möjliga välvilja. En faktisk reciprocitet hade härvid i viss

mån kunnat etableras. Därjämte hade styrelsen i sin befattning med lagtilllämpningen

sökt att i görligaste mån beakta allmänna humanitära krav och

att icke onödigtvis förhindra den omflyttning, som betingades av familjeband,

gamla vänskapsband eller andra sådana förhållanden.

Socialstyrelsen sammanfattar sin uppfattning örn lagens verkningar i följande

uttalande:

''Örn socialstyrelsen sålunda kunnat tillämpa liberala grundsatser och strävat

att undanröja de olägenheter i handel och vandel, som den i och för sig mindre

tilltalande kontrollen måste föranleda, är det emellertid i ögonen fallande, huru

förhållandevis ringa inflyttningen varit. Särskilt framträder detta vid betraktande

av de rådande förhållandena på arbetsmarknaden ute i världen. Såväl

i flertalet europeiska som utomeuropeiska länder kämpar man sedan flera

år tillbaka med en arbetslöshet, vilken måste betraktas såsom samtidens utan

gensägelse största sociala problem och som vad det aktuella läget beträffar

torde ha nått en större intensitet än som någonsin kunnat iakttagas. För såväl

med oss närmare befryndade folk, vilka lätt assimileras här, som oss mera fjärran

stående folkraser måste under trycket av där rådande arbetslöshet den

svenska arbetsmarknaden och den svenske arbetarens genomsnittligt goda levnadsstandard

erbjuda en utomordentlig lockelse. När inflyttningen icke desto

mindre —- utan någon rigorös tillämpning -— hållit sig inom fullt rimliga gränser,

kan detta icke tolkas annat än som ett otvetydigt vittnesbörd örn att

lagstiftningen, i vad den rör skyddet för vår arbetsmarknad, på ett i allo tillfredsställande

sätt fyllt sin kanske viktigaste uppgift, nämligen att förhindra

de stora arbetslöshetsarméerna att sätta sig i marsch mot vårt land. Gentemot

den stora huvuduppgiften, som blotta tillvaron av lagstiftningen här indirekt

tjänat, framstå de fåtaliga avslagen å ansökningar om en onödig främlingsimport

såsom ganska oväsentliga. Styrelsen betraktar det såsom en synnerligen

lycklig omständighet, att lagen fyllt sin uppgift huvudsakligen i denna

indirekta väg.- Man har därigenom kunnat undvika att genom en rigorös tilllämpning

skapa irritationsmoment mot andra länder.’

Länsstyrelserna, som i fråga örn lagens verkningar beträffande arbetsmarknaden

i det stora hela givit uttryck åt samma uppfattning som socialstyrelsen,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 6. 7

framhålla i sina yttranden gagnet av lagens föreskrifter ur ordnings- och säkerhetssynpunkt.

Beträffande arbetsförhållandena påpekar sålunda länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län, att anledningen till de låga siffrorna i fråga örn vägrade arbetstillstånd

i väsentlig grad vore att söka däri, att en betydande del av ansökningarna

om arbetstillstånd avsåge förnyelser av dylika, men att det dock syntes

länsstyrelsen sannolikt, att det låga talet också kunde tolkas som ett bevis för

att redan tillvaron av bestämmelserna örn arbetstillstånd verkat avhållande för

utlänningar att söka sig hit. Vore denna tolkning, såsom länsstyrelsen förmenade,

riktig, hade lagen alltså under nu rådande tider av arbetslöshet här i

riket ■— icke minst i detta län — med hänsyn till arbetsförhållandena haft goda

verkningar, och hyste länsstyrelsen den uppfattningen, att nu berörda synpunkter

talade för lagens förnyande, helst arbetslöshet ännu länge torde vara

att befara.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län gör följande uttalande:

''Under de båda första åren av förevarande lags giltighetstid torde tillgången

på arbete i detta län få anses hava varit jämförelsevis tillfredsställande.

Därefter har emellertid arbetslösheten varit stadd i tilltagande och är för närvarande

i åtskilliga delar av länet betydande. Någon tendens till en utveckling

av arbetsförhållandena i motsatt riktning har, såvitt länsstyrelsen kunnat finna,

ännu icke gjort sig gällande. Med hänsyn härtill synes det för närvarande

särskilt angeläget att förhindra, att en tillströmning av utländsk arbetskraft

äger rum. Detta synes ock genom förevarande lagstiftning hava åstadkommits.

Arbetstillstånden äro för länets vidkommande så fåtaliga, att de

icke kunna sägas hava utövat någon påvisbar inverkan på arbetsförhållandena.

I åtskilliga fall hava tillstånden avsett specialutbildad arbetskraft, varpå rått

brist här i landet. Därest icke förevarande lagstiftning funnits, är det enligt

länsstyrelsens åsikt antagligt, att arbetskraft hit inkommit i icke obetydlig

utsträckning från andra länder, där arbetslönenivån är lägre än här i landet.

Särskilt från Finland, varifrån sedan gammalt till detta län förekommit inflyttning,

kan det antagas, att sådan invandring skulle hava skett. På grund

härav håller länsstyrelsen före att lagstiftningen i och för sig verkat prohibitiv!

I detta sammanhang anser sig länsstyrelsen jämväl böra framhålla, att

även en tämligen obetydlig invasion av utländsk arbetskraft skulle väcka

stark ovilja hos vederbörande ortsbefolkning, i synnerhet under nuvarande arbetsförhållanden,

samt härigenom framkalla stridigheter på arbetsmarknaden.’

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att lagen med hänsyn till arbetsförhållandena

verkat prohibitivt, vilket varit och vore av största betydelse

under för närvarande såväl här i landet som utomlands rådande arbetslöshet

och depression, och funne länsstyrelsen sig böra förorda yttersta försiktighet

vid meddelande av nya arbetstillstånd.

Länsstyrelsen i Malmöhus län hänvisar till ett utlåtande av poliskammaren

i Malmö, däri det heter:

Nuvarande passbestämmelser lia icke kunnat förhindra arbetssökande, i

Sverige viseringsfria utlänningar att inkomma hit och här söka arbetsanställning.

Den omständigheten, att anställandet av utlänning varit förenat med

vissa formaliteter för arbetsgivaren med åtföljande bötesansvar vid eventuell

försummelse, har dock medfört, att flertalet arbetsgivare föredragit att anställa

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

svensk arbetskraft, om icke den arbetssökande utlänningens yrkesskicklighet

varit betydligt överlägsen. Sådana utlänningar, som hitkommit för att söka

arbete utan att pa förhand ha varit anmodade därtill av någon svensk arbetsgivare,

ha för^ övrigt nästan undantagslöst befunnits vara mindre yrkesskickliga,

varför mångå av dem sålunda icke torde ha lyckats erhålla något arbete

i Sverige, vilket säkerligen icke uppmuntrat deras i hemlandet arbetslösa kamrater

till att följa exemplet. Flertalet av här i staden arbetsanställda utlänningar

ha därför utgjorts av specialkunniga personer, som av resp. arbetsgivare

införskaffats från utlandet på grund av att kompetent arbetskraft icke

funnits att tillgå inom riket. Genom anställandet av utländska instruktörer

ha sålunda en del nya industrier, exempelvis inom konstsilkesbranschen, uppstått,

vilket medfört ökad arbetstillgång för svensk arbetskraft samt bidragit

till höjandet av den inhemska yrkesskickligheten.’

"Vidkommande ordnings- och säkerhetssynpunkten framhåller Överståthållarämbetet,

att lagen verkat tillfredsställande. Icke minst viktiga torde verkningarna

ha varit i fråga örn övervakningen av de utländska element, som hit

inkommit för att bedriva kommunistisk eller annan politisk verksamhet. Av

sådan anledning ''icke önskvärda’ utlänningar hade, med stöd huvudsakligen

av bestämmelserna i lagens 36 §, kunnat utvisas eller hållas utanför rikets

gränser. Erfarenheten från krigsåren utvisade jämväl, att det egna landet

under vissa förhållanden kunde utsättas för risken att få emottaga och för

längre eller kortare tid behålla icke önskvärda utlänningar, som på grund av

svårigheter nied inresetillstånd i annat land nödgats kvarbliva i riket. Såsom

genom fartsland för medborgare i stater på andra sidan Östersjön torde vårt

land, i händelse av strängare föreskrifter i fråga örn invandringen exempelvis

till Nordamerikas Förenta Stater, lätt kunna tänkas bliva utsatt för risken att

få omhändertaga sådana emigranter, som icke blivit emottagna i Amerika.

Föreskrifterna örn anmälnings- och uppgiftsskyldighet samt örn skyldigheten

att ansöka örn uppehållstillstånd satte emellertid polismyndigheterna i tillfälle

att redan på ett tidigt stadium förvissa sig om vederbörandes utsikter att

erhålla inresetillstånd till annat land.

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar:

’Vad säkerhets- och ordningssynpunkten beträffar anser Konungens befallningshavande,

att behov av lagstiftning visat sig föreligga. Det torde böra

framhållas, att de så kallade fria yrkesutövarna ofta synas tillhöra tvivelaktiga

kategorier, för vilka uppgiften örn yrket endast utgör en förevändning.

Det har visat sig svårt att kontrollera, vilken verksamhet utlänningar av detta

slag i själva verket utöva. Icke sällan förtjäna de sitt uppehälle genom utförande

av musik eller förtäckt bettleri. Understundom torde förekomma, att de

bedriva agitation i samverkan med inländska revolutionära element. I åtskilliga

fall hava så kallade fria yrkesutövare blivit utvisade.’

Behovet av Samtliga de hörda myndigheterna äro ense örn behovet därav, att giltighets
''langning

tiden för den gällande lagen förlänges.

Socialstyrelsen aberopar en redogörelse för utvecklingen å arbetsmarknaden,

under den tid lagen varit i tillämpning samt angående förhållandena i vissa

främmande länder och därstädes vidtagna åtgärder av immigrationspolitisk karaktär,

vilken redogörelse torde få såsom bilaga (Bilaga C) fogas till detta

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 6.

9

protokoll. Under hänvisning till denna redogörelse framhåller styrelsen, att

styrelsen finner det ställt utom diskussion, att lagstiftningen allt fortfarande

bör upprätthållas. För sin del förordar styrelsen, att lagen förlänges att gälla

under tio år. Styrelsen yttrar härutinnan:

''Samtliga de skäl, som år 1927 föranledde lagens antagande, göra sig

icke blott fortfarande gällande utan hava i väsentlig mån vunnit i styrka.

Främst kommer härvid i betraktande, att arbetslösheten ute i världen ökat i

sådan omfattning, att man nära nog kan tala örn en katastrof. Bland annat

må härvid erinras, att våra gamla förnämsta emigrationsländer, nämligen

Förenta staterna och Canada, ingalunda gått fria utan tvärtom hårt drabbats

av en arbetslöshet av hittills oanad omfattning. Den lämnade redogörelsen utvisar

också nogsamt, hurusom man i alla länder under trycket av denna arbetslöshet

rest allt högre barriärer till skydd för den inhemska arbetsmarknaden.

Förenta staterna hava härvid snarast gått i spetsen. För den svenska emigrationen

betyder kvotlagstiftningen, som ännu år 1927 medgav en flerdubbelt

större invandring från Sverige än den nuvarande, praktiskt taget en fullständig

åtstrypning, i allt fall för såvitt man i denna emigration, såsom fallet tidigare

var, ville se en säkerhetsventil för den övertaliga arbetskraften på den

svenska arbetsmarknaden. Socialstyrelsen anser sig sålunda utan tvekan nödgas

bestämt förorda, att lagstiftningen erhåller förlängd giltighet. Tvekan

lärer allenast kemna råda örn den utsträckta giltighetstidens längd. Måhända

hade det härvid kunnat övervägas att nu giva lagen permanent karaktär, synnerligast

som lagstiftningen i flera hänseenden innehåller bestämmelser, vilka

till sin natur torde få anses vara av stadigvarande beskaffenhet. Erinras må,

att 1914 års förutvarande lagstiftning, som väsentligen upptogs i 1927 års lag,

ej hade temporär giltighet. På samma gång kan det ju emellertid ej fördöljas,

att man ej bör uppgiva förhoppningen om en återgång till ett friare folkumgänge

än det nuvarande och att vissa delar av lagen ur sådan synpunkt borde

markeras såsom allenast temporärt giltiga. Styrelsen vill här förorda det senare

alternativet. År 1927 gavs åt lagen en giltighetstid av 5 år. Erfarenheten

har visat, att denna period ifrån då rådande utgångspunkter icke varit tillräcklig

för att möjliggöra en avveckling av de till sin natur temporära bestämmelserna.

När nu läget väsentligen försämrats, synes försiktigheten bjuda,

att giltighetstiden icke sättes för kort. Härvid må påpekas en detalj rörande

lagtillämpningen, vilken icke saknar principiell betydelse. Styrelsen kan

självfallet icke utställa arbets- och uppehållstillstånd att gälla för längre tid

än lagens giltighet. För ett stort antal relativt självklara fall har slutterminen

för meddelade arbets- och uppehållstillstånd satts till utgången av år 1932,

då lagen upphör att gälla. Vid denna tidpunkt kommer alltså att uppstå en

betydande anhopning av fall, där meddelade tillstånd upphöra att gälla. Örn

en ny lags giltighet icke sättes alltför kort, skulle styrelsen därvid hava fria

händer att i dessa mer eller mindre självklara fall utsträcka tillstånden för

längre perioder. Uppenbarligen skulle härigenom olägenheterna av lagstiftningen

såväl för administrationen som för utlänningarna i väsentlig män kunna

mildras. Socialstyrelsen förordar alltså att lagen förlänges att gälla för

ytterligare en tioårsperiod.’

Kommerskollegium uttalar, att det under rådande förhållanden knappast

syntes möjligt att undvika en prolongering av lagen, men hemställer, att lagen

icke förlänas definitiv karaktär utan förlänges att gälla förslagsvis fem år

framåt.

I ett av kollegium infordrat yttrande framhåller Stockholms handel skumma
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Departe
mentschefen.

re, att restriktiva bestämmelser fortfarande gällde i andra länder samt att det

under sådana förhållanden vore svårt för vårt land att avveckla lagstiftningen,

utan borde den fortfarande upprätthållas.

Länsstyrelsen i Krcmobergs län anför:

’På grund av länets läge och därmed sammanhängande förhållanden har

länsstyrelsen endast i mycket begränsad omfattning varit i tillfälle att förvärva

någon på egen erfarenhet grundad kännedom örn verkningarna av den

nu gällande lagen. Det vill emellertid synas länsstyrelsen, som om den nuvarande

lagstiftningen på området i stort sett är ägnad att på ett tillfredsställande

sätt reglera den uppsikt över utlänningar, vars effektiva utövande

alltmer synes vara av behovet påkallat. En förlängd lagstiftning synes därför

länsstyrelsen ofrånkomlig. Vid bedömandet av frågan huruvida en dylik

förlängd lagstiftning på området bör liksom hittills allenast förlänas temporär

giltighet, torde man i första hand hava att för sig klargöra, huruvida

de förhållanden, som föranlett nuvarande lagstiftningens tillkomst kunna anses

bliva av övergående natur. Länsstyrelsen vill för sin del hålla före, att

de osäkra politiska förhållandena och den allmänna oro, alstrad genom arbetslöshet

och svår ekonomisk depression, som för närvarande prägla så gott som

hela världen, komma att bliva faktorer, varmed man har att räkna för lång

tid framåt. _ Dessa och andra skäl tala enligt länsstyrelsens förmenande för

en lagstiftning på hithörande område av mera bestående giltighet.’

De förhoppningar örn återgång inom en överskådlig framtid till mera normala

förhållanden i fråga örn folkutbytet mellan länderna, som må hava förefunnits

vid tiden för nu gällande lags antagande, hava, såsom är allmänt känt

och i de avgivna yttrandena med styrka framhållits, icke gått i uppfyllelse. Ej

heller kan för vårt eget land skönjas någon förbättring i de förhållanden, som

föranledde införande av kontroll över invandringen; fastmera måste man konstatera

en avsevärd försämring därutinnan. Den arbetslöshet, som förefanns

i vårt land för fem år sedan, har fått väsentligt ökad omfattning, varjämte

alltsedan hösten 1930 rått en utpräglad lågkonjunktur, som hotar att än mer

försämra arbetsmarknaden. Men ej blott i Sverige utan jämväl i utlandet har

arbetslösheten nått en betydande utbredning. Såsom socialstyrelsen påpekat

har denna arbetslöshet ävenledes spritt sig till våra hittills främsta emigrationsländer,

Förenta staterna och Canada. Denna i de skilda ländernas sociala

förhållanden djupt ingripande företeelse har föranlett ytterligare skärpningar

i tidigare gällande immigrationslagstiftningar och införande av en starkt prohibitiv

lagstiftning med avseende å utlänningars rätt till bosättning och yrkesutövning

i länder, där sådan lagstiftning icke förut funnits. Av största betydelse

härutinnan är den av Amerikas förenta stater fullföljda immigrationspolitiken.

Genom 1929 års kvotlagstiftning begränsades den årliga invandringen

till 153,174 personer, därvid särskilt de nord- och centraleuropeiska

länderna ringö sina kvoter avsevärt beskurna. Genom bestämmelser, utfärdade

i september 1930, begränsades ytterligare antalet inresetillstånd. Enligt tillgängliga

statistiska uppgifter utgjorde antalet immigranter under tiden 1 juli

1926—30 juni 1927 335,175, under samma tid 1929—1930 241,700 och 1930—- 1931 97,139. Motsvarande siffror för svenska immigranter utgjorde 8,936,

3,109 och 1,298. I likhet med Förenta staterna hava också övriga transoceana

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

11

länder i olika avseenden skärpt sina invandringsbestämmelser. Sålunda utfärdades

i Canada i augusti 1930 en förordning, enligt vilken invandring tillsvidare

förbjudes för samtliga grupper av invandrare med undantag för, frånsett

redan inkomna personers familjer, jordbrukare, som äro i besittning av

tillräckliga medel för drivande av jordbruk. Verkan av förordningen visar

sig tydligt i invandringsstatistiken. Medan under år 1929 invandringen uppgick

till 164,992 personer, nedgick antalet invandrare under förra halvåret

1931 till 15,510. Vidare hava i vissa sydamerikanska republiker ävensom i

Sydafrikanska unionen och Australien under åren 1930 och 1931 införts starkt

restriktiva bestämmelser på förevarande område. Innebörden av den i de transoceana

länderna förda politiken torde kunna karakteriseras såsom ett praktiskt

taget omöjliggörande av invandringen. Den europeiska utvandringen till dessa

länder, som år 1910 uppgick till 1,730,000 personer, har därefter stadigt nedgått,

så att antalet invandrare utgjorde år 1926 641,371, år 1929 558,568 och

år 1930 358,117. Men även inom de europeiska länderna hava invandringslagarna

ytterligare skärpts. Sålunda har t. ex. Frankrike, som utgör det viktigaste

invandringslandet i Europa, vidtagit en begränsning av inflyttningen

av utländsk arbetskraft.

Det sociala missnöje, som till följd'' av den rådande depressionen kommit

till uttryck mångenstädes i utlandet, har jämväl framhävt behovet av främlingskontroll

ur säkerhets- och ordningssynpunkt. De osäkra politiska förhållandena

i vissa främmande länder, som redan vid antagande av gällande lag

åberopades såsom skäl för densamma, förefinnas alltjämt. Erfarenheten från

den tid lagen varit i tillämpning har ock bestyrkt lagens betydelse för förhindrande

av revolutionär propaganda av utlänningar, vilka inkommit i landet.

Samtliga länsstyrelser vitsorda med hänsyn härtill i sina yttranden gagnet och

behovet av en skyddslagstiftning.

Det torde sålunda vara ställt utom all tvekan att behov föreligger av en

förlängning av nu gällande lagstiftning. Däremot kunna råda delade meningar,

huruvida lagen nu bör givas definitiv eller allenast provisorisk tillämpning.

Visserligen hava, såsom nämnts, de skäl, som ligga till grund för främlingskontrollen,

vunnit i styrka, och tidpunkten för en återgång till tidigare förhållanden

synes mer oviss än någonsin. Ä andra sidan torde de skäl,

som varit bestämmande för den av 1927 års riksdag intagna ståndpunkten i

stort sett kvarstå. En större frihet i samfärdseln mellan länderna är ett mål,

som icke får släppas ur sikte utan alltjämt måste eftersträvas. Ur denna synpunkt

kan det icke anses annat än önskvärt, att statsmakterna efter viss tids

förlopp åter upptaga dessa frågor till övervägande. Jag anser mig därför icke

böra tillstyrka, att åt lagstiftningen gives definitiv karaktär. I fråga om den

tid, som vid sådant förhållande bör bestämmas för lagens fortsatta giltighet,

torde mindre än fem år näppeligen kunna ifrågakomma. Såsom socialstyrelsen

framhållit tala onekligen vissa skäl för ytterligare utsträckning. Emellertid

synas mig dessa skäl icke vara av den betydelse, att de böra i fråga örn lagens

förlängning leda till fastställande av en annan tidrymd härför än den, som vid

lagens tillkomst ansetts som den mest lämpliga. Jag föreslår alltså, att denna

tidrymd sättes till fem år.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

ändring!™ Jag övergår härefter till frågan om de ändringar, som böra vidtagas i den

nu gällande nu gällande lagen. Härutinnan har socialstyrelsen gjort följande principutta
liestäm-

lande:

melser.

''Rörande lagens innehåll anser sig styrelsen kunna vitsorda, att den i det

stora hela motsvarat sitt ändamål och erhållit en lycklig utformning. Vidare

synes det styrelsen med hänsyn till den kännedom, som allmänheten såväl här

i. landet som i andra länder kan ha vunnit av lagstiftningen, vara synnerligen

angeläget, att densamma icke onödigtvis ändras och att den ej heller

förses med alltför mycket detaljer eller undantag, som undanskymma de klara

linjerna i huvudreglerna. Redan av nu nämnda skäl ställer sig styrelsen synnerligen

tveksam mot varje mera genomgripande omarbetning av lagen. Härtill

kommer, att behov av smärre ändringar allt efter förhållandenas växlande

natur ^ torde yppa sig tid efter annan. Bestämmelserna rörande arbets- och

uppehållstillstånd äro ju i utomordentlig grad av beskaffenhet att böra anpassas

efter det faktiska lägets skiftande behov. Vidare synes det angeläget,

att man utan alltför stor omgång_kan undanröja sådana praktiska olägenheter,

vilka, till synes oväsentliga, likvisst äro ägnade att föranleda irritation. Bestämmelserna

böra enligt styrelsens mening icke upprätthållas i vidare mån

än de äro behövliga och i den män så icke är fallet snabbt kunna ändras. Detta

synes oförtydbart peka mot önskvärdheten av å ena sidan ett bibehållande av

lagen i huvudsakligen sin nuvarande form och å andra sidan öppnandet av

möjligheter för Kungl. Maj :t att i dispensväg successivt vidtaga de ändringar,

som förhållandena medgiva och göra önskvärda.’

Stockholms handelskammare framhåller att, då hela lagstiftningen måste betraktas

såsom ett provisorium, det ej torde vara påkallat att göra någon genomgripande

förändring. Till väsentlig del vore lagstiftningens verkan beroende

av tillämpningen.

Jämväl de övriga myndigheterna hava i huvudsak givit uttryck åt samma

uppfattning, som framförts av socialstyrelsen och Stockholms handelskammare.

Örn sålunda någon mera genomgripande omläggning av den nu gällande lagstiftningen

icke i allmänhet ifrågasatts, hava i de avgivna yttrandena dryftats

vissa spörsmål av mera allmän betydelse. Av dessa upptager jag i första

hand till behandling fragan örn passtvånget och dess betydelse för främlingskontrollen.

Passtvång. Bestämmelserna örn pass återfinnas i 1 och 4 §§ i lagen. Enligt

dessa stadganden skall utlänning, som ankommer till eller upphåller sig

i riket, vara försedd med pass eller annan legitimationshandling, som

enligt Konungens förordnande må gälla såsom pass. Genom särskilda

beslut har Kungl. Majit, med stöd av den i 51 § givna dispensrätten, medgivit

vissa lättnader i dessa föreskrifter. Sålunda har genom kungörelse den 24 maj

1929 (nr 107) meddelats bestämmelser, varigenom befrielse från skyldigheten att

vara försedd med pass medgivits dansk, finsk, isländsk eller norsk undersåte,

som innehar nordiskt resekort, ävensom hans hustru och barn under femton år,

därest de åtfölja honom och äro namngivna å kortet, för vistelse här i riket under

högst sex månader, med förbehåll dock om vederbörligt uppehållstillstånd,

där sådant erfordras. Enahanda föreskrift gäller i fråga om svensk undersåte

vid resa i Danmark, Finland, Island eller Norge. Dessa resekort kunna er
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 6.

13

hållas under enklare former än pass, betinga en lägre avgift samt skola ej vara

försedda med innehavarens fotografi. Vidare har genom kungörelser den 17

maj 1930 (nr 140) och den 18 juli 1931 (nr 299) passfrihet införts i fråga örn

dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som ankommit till riket från

Köpenhamn eller Helsingör över hamn eller flyghamn vid Öresund (sträckan

Malmö—Kullen och Ven) eller från Bornholm över Ystad eller Simrishamn

eller ock från Köpenhamn eller Fredrikshamn över Göteborg, för vistelse här

i riket under högst fjorton dagar, där ej vistelsen avser arbetsanställning.

Samtliga myndigheter äro ense därom att passtvånget i princip bör bibehållas.

Endast handelskammaren i Göteborg har ifrågasatt, huruvida icke ett

upphävande därav kunde ske. I allmänhet har ej heller framställts krav på

lättnader i passtvånget beträffande andra utlänningar än skandinaver. I fråga

örn de sistnämnda hava myndigheterna givit uttryck åt skilda ståndpunkter.

Socialstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,

Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Värmlands,

Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län hava

ansett, att de nu gällande bestämmelserna borde bibehållas.

Sålunda anför socialstyrelsen:

’De för skandinaver genomförda lättnaderna i passtvånget genom resekortens

införande samt genom befrielse från passtvånget för kortare besöksresor

över vissa inresehamnar hava otvivelaktigt tillgodosett starkt motiverade lokala

önskemål örn friare samfärdsel med grannländerna. Det torde emellertid

icke kunna förbises, att genom den stipulerade passfriheten vid Öresund möjligheterna

att upprätthålla en effektiv inresekontroll ej obetydligt försvagats.

Sådana fall hava nämligen kommit till styrelsens kännedom, då utlänningar,

som av passkontrollanten i Trälleberg avvisats, efter någon dag visat sig hava

inkommit i Sverige via Öresund. Ur de synpunkter, styrelsen närmast har att

företräda, lära emellertid dylika fall knappast få tillmätas någon avgörande

betydelse, då på dylikt sätt hit inkomna utlänningar i regel torde bliva observerade,

särskilt, där de tillträda arbetsanställning, samt tillhållas att förskaffa

sig erforderliga tillstånd, örn styrelsen sålunda icke har erinran att göra mot

att ifrågavarande, redan genomförda lättnader bibehållas, vill styrelsen emellertid

bestämt avstyrka, att i lagen uttrycklig bestämmelse meddelas örn befrielse

från passkyldigheten för skandinaver. I såväl Norge som Finland hava

under senare tid framträtt tendenser till allt strängare tillämpning av gällande

kontrollföreskrifter mot svenskar. Med hänsyn härtill synes knappast sannolikt,

att från norsk och finsk sida motsvarande lättnader som dem, vilka ovan

ifrågasatts, skulle beredas till Norge respektive Finland resande svenskar. Vid

sådant förhållande synes det icke lämpligt, att åvägabringandet av sådana lättnader

i passtvånget genomföras ensidigt från svensk sida i lagstiftningsväg.’

Överståthållarämbetet yttrar:

''Bland de uppgifter den gällande lagen haft att fylla har utan tvivel den

viktigaste varit, att den lämnat myndigheterna möjlighet att skydda samhället

mot icke önskvärda utlänningar genom att inför dem kunna åberopa lagens

krav på skyldigheten att vara försedd med behörighetshandlingar. Ett slopande

av detta krav, vad nu särskilt skandinaverna angår, skulle i hög grad äventyra

de möjligheter, som nu finnas, att hålla icke önskvärda skandinaver på

avstånd. Erfarenheten har ju visat, att vi esomoftast fått emottaga besök av

yrkesförbrytare från grannländerna. Den alltmer tilltagande spritsmugglingen,

framför allt på Finland men även på Danmark, har även gjort det ofrån
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

komligt att hålla spritsmugglare från dessa länder, som här söka avsättning

för sina varor, under uppsikt för att skydda det egna samhället för verkningarna

av ifrågavarande trafik. Och vad de politiska förhållandena angår

skulle, i händelse av passtvångets slopande, möjligheten att öva kontroll över

våra grannlandskommunisters verksamhet här i landet vara fullständigt utesluten.

Samarbetet de olika skandinaviska ländernas polismyndigheter emellan

har för övrigt givit vid handen, att samtliga länderna torde hava ett gemensamt

intresse just på detta område av passtvångets upprätthållande för att

kunna hålla varandra underrättade om den internationella kommunistiska verksamheten

och dess företrädare. Redan bestämmelserna örn resekort och passfrihet_

vid Öresund lägga avsevärda hinder i vägen för utövande från polismyndigheternas

sida av en effektiv kontroll i detta såväl som andra ovan berörda

avseenden, varför bestämmelser, syftande till ytterligare lättnad i passtvanget

för skandinaver, icke heller böra införas. Vad beträffar verkningarna

av resekorten och passfriheten vid Öresund, ha bestämmelserna, som ovan

nämnts, visserligen försvarat kontrollen, men torde olägenheterna härav uppvägas

av de med bestämmelserna i fråga förenade fördelarna, örn någon längre

tids vistelse i landet utan tillgång på behörighetshandlingar kan ju dock

icke bliva tal.’

Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar, att med hänsyn till de betydande

lättnader vid samfärdseln, som genom resekortens införande beretts skandinaverna,

torde beträffande dem några ytterligare lättnader knappast vara av behovet

påkallade. Ett upphävande av legitimationstvånget för skandinaver

kunde befaras minska effektiviteten i kontrollen; exempelvis skulle därigenom

möjligheten underlättas för utlänningar av andra nationaliteter att utan

legitimationshandlingar inkomma i Sverige.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser, att någon ytterligare lättnad i, eventuellt

slopande av passtvånget för skandinaver icke är tillrådligt. Resekorten

hade, såvitt länsstyrelsen kunnat utröna, endast i ett fåtal fall missbrukats,

men då de besutte ett synnerligen ringa legitimationsvärde, kunde de dock

lätt missbrukas. Beträffande verkningarna av passfriheten vid Öresund hade

vid utresekontrollen i Charlottenberg iakttagits, att, där pass, som rätteligen

skolat vara försedda med innumrering och inresestämpel, varit i avsaknad härav,

passinnehavaren i de flesta fall inkommit till riket över Malmö; dylika

fall hade förekommit så gott som dagligen.

övriga hörda myndigheter hava uttalat sig för mer eller mindre långt gående

lättnader i passtvånget för skandinaver.

Kommerskollegium förordar passtvångets upphävande för skandinaver samt

åberopar till stöd härför ett utlåtande av Skånes handelskammare, däri handelskammaren

såsom sin mening uttalar, att man borde taga steget fullt ut och

medgiva generell passfrihet för skandinaver vid direkt inresa till Sverige. Då

passfrihet kunnat medgivas för vistelse under viss tid, kunde enligt handelskammarens

uppfattning näppeligen några bärande invändningar resas mot

ett borttagande av tidsbegränsningen. I varje fall måste handelskammaren

påyrka en utsträckning av den passfria tiden till åtminstone sex veckor

för att densamma ur turistsynpunkt skulle bliva av verklig betydelse.

Länsstyrelsen i Malmöhus län hänvisar till uttalanden av poliskammaren i

Malmö och magistraten i Trälleberg.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Majlis proposition nr 6.

15

Poliskammaren i Malmö yttrar:

''Efter införandet av omförmälda lättnaderna i passkontrollen mellan Sverige

och Danmark synes det tidigare allmänt förekommande missnöjet mot passtvånget

så gott som helt ha upphört. Danska undersåtar, som inresa hit för

att taga arbetsanställning eller med avsikt att kvarstanna längre än 14 dagar,

iakttaga emellertid icke, på grund av okunnighet om bestämmelserna, i dylika

fall föreliggande skyldighet att vara försedda med pass, vilket torde vara förenat

med allt större obehag ju längre uppåt landet resan företages, enär pass

icke kan erhållas utan personlig inställelse i hemlandet eller å för utfärdandet

av pass behörigt konsulat. Fullständigt slopande av passtvånget för sådana

skandinaviska undersåtar, som direkt från hemlandet äga inresa i Sverige utan

pass eller annan legitimationshandling (f. n. endast danska och isländska undersåtar),

torde därför vara synnerligen av behovet påkallat. För erhållandet

av arbets- eller uppehållstillstånd kunde passet i dylika fall ersättas med ett

av polismyndigheten i hemorten utfärdat nationalitetsbevis, som kunde anskaffas

från hemlandet utan personlig inställelse. Med hänsyn till härstädes rådande

passfrihet för skandinaver sakna de s. k. resekorten varje betydelse för

trafiken mellan Sverige och Danmark.’

Magistraten i Treleborg anför, att den medgivna passfriheten för skandinaver

vid inresa över öresundshamnarna åtminstone i vad gällde trafiken mellan

Sverige och Danmark medfört, att de nordiska resekorten allt mer kommit

ur bruk och numera saknade sin ursprungliga betydelse. Såsom sin mening

ville magistraten uttala, att passtvånget mellan Sverige och övriga skandinaviska

länder gärna kunde slopas även teoretiskt, eftersom det redan nu praktiskt

i stor utsträckning vore satt ur funktion. Detta förslag gällde emellertid

endast under förutsättning, att pass och resekort utbyttes mot någon annan

handling av sådan beskaffenhet, att en resande vid påfordran kunde legitimera

sig. För den, som ännu icke funne tiden mogen för ett återgående till samma

fria former i samfärdseln som före kriget och för den skull måste påyrka fortsatt

såväl gränskontroll som utlänningsövervakning inom landet, stöde det klart,

att ett frigivande av all legitimationsskyldighet för en så stor del av resandeströmmen,

som skandinaverna faktiskt utgjorde, skulle betyda en så kraftig

bräsch i själva kontrollsystemet, att även andra än skandinaver med lätthet

skulle kunna slinka igenom. I stället för en så långt gående lättnad torde en

bestämmelse örn enklaste och billigaste nationalitetsbevis böra utfärdas och

därutöver sådana direktiv givas gränsorternas kontrollmyndigheter, att passkontrollen

och vad därmed sammanhängde ordnades så, att de resande icke

uppehölles mer än som vore alldeles nödvändigt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar för egen del:

''Uti yttrandena hava anförts, att resekorten numera sakna betydelse. Emellertid

må framhållas, att, örn passfriheten fortfarande endast skall gälla vistelse

i högst 14 dagar, resekorten dock kunna sägas innebära en lättnad i skyldigheten

att vara försedd med legitimationshandling. Även under de passfria 14

dagarna kan en person tänkas behöva legitimera sig. Av dessa skäl synas

resekorten böra bibehållas.

Det ligger nitra till hands att med utgångspunkt från nuvarande bestämmelser,

såvitt angår trafiken vid Öresund, förorda, att passtvånget för skandinaver

helt och hållet slopas. Emellertid må för länets vidkommande erinras därom,

att genom en dylik litttnad det skulle uppstå praktiska svårigheter att i Tralle
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Departe
mentschefen.

borg utöva en effektiv kontroll därå, att icke-skandinaver, som sakna pass, ej

inkomma i riket. Någon slags legitimation torde således erfordras, om fullständig

passfrihet för skandinaver införes, antingen genom resekort eller ett

avgiftsfritt nationalitetsintyg. Under alla förhållanden torde tiden för nuvarande

passfrihet kunna förlängas från 14 dagar till tre månader (örn rätt

till tre månaders vistelse i riket utan uppehållstillstånd bibehålies).’

Poliskammaren i Göteborg, som hörts av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län, hemställer, att eftersom danska, finska, norska och isländska medborgare

redan nu tillåtas att utan pass inresa över vissa hamnar, passfriheten för bemälda

utlänningar utsträckes att gälla vid inresa även över övriga gränsorter.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför, att det med hänsyn till önskvärdheten

av lättast möjliga förbindelser med grannländerna givetvis i och för

sig varit önskvärt med full passfrihet för danska, finska, isländska och norska

undersåtar, men att rådande arbetsförhållanden dock för närvarande påkallade

försiktighet i avseende på eftergifterna i gällande bestämmelser. Länsstyrelsen

anslöte sig därför till poliskammarens förslag med det tillägg, att tiden för

vistelsen här i riket utan legitimationshandling syntes kunna utsträckas till

sex \eckor; därigenom skulle ett sa långt semesteruppehåll här i Sverige kunna

ske utan några formaliteter.

Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar:

''Med stöd av den erfarenhet, länsstyrelsen under lagens giltighetstid vunnit,

tinner länsstyrelsen, att passtvånget bör upprätthållas utom beträffande danskar,

lsländare och norrmän. Under förutsättning av ömsesidighet, torde för

dessa tillfredsställande identitetshandlingar vara tillräckligt. Däremot synes,

med hänsyn främst till de politiska förhallandena i Finland, passtvånget för

sagda lands medborgare fortfarande böra gälla. Då —- länsstyrelsen veterligt

T i..Pa®r]a olägenheter icke varit förenade med den lättnad i passtvånget, som

mi örandet av de nordiska resekorten innebär, anser länsstyrelsen, att sagda

lättnad fortfarande bör tillämpas. En garanti emot missbruk av dylikt resekort

torde ligga i den Lån och med den 23 juli 1930 i Finland gällande bestämmelsen,

att resekort far utfärdas endast av polismyndigheten i den ort där vederbörande

är fast bosatt.’

Någon rubbning av de grunder, a vilka den nuvarande främlingskontrollen

är uppbyggd, har icke påyrkats. Vad särskilt angår utlännings skyldighet

att vid ankomsten till riket vara försedd med legitimationshandling (pass) har

allenast handelskammaren i Göteborg ifrågasatt befrielse från nämnda skyldighet,

medan övriga, som avgivit yttrande, vidhållit kravet på dess upprätthållande.

I överensstämmelse med sistnämnda uppfattning synes mig den för

kontrollen nödvändiga utredningen angående en utlännings person säkrast och

utan nämnvärt besvär för utlänningen vinnas genom passtvång. Denna ståndpunkt

utesluter icke att i förhållande till oss särskilt närstående stater vissa

undantag och lättnader i främlingskontrollen kunna och böra medgivas. Härför

bör dock uppenbarligen uppställas den fordran, att likartad förmån

bereda svenska medborgare. För nu antydda fall är emellertid redan enligt

51 § i lagen at Kungl. Majit inrymd befogenhet att meddela befrielse från passtvånget.

Att därutöver i själva lagen medgiva vissa länder, framför allt de

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6. ■ 17

nordiska staterna, en förmånligare ställning än de övriga torde icke vara påkallat.

I 7 § i lagen är stadgat, att utlänning icke må över tre månader uppehålla Uppehåll*- sig här i riket utan uppehållstillstånd, med mindre visering för honom fortfa- tillstånd.

rande gäller; dock att utlänning, som på grund av födseln varit svensk medborgare

ävensom dennes make och ogifta barn i äktenskap under tjuguett år,

må utan dylikt tillstånd vistas här intill sex månader från ankomsten.

Myndigheterna hava i sina yttranden uttalat sig om frågorna huruvida tiden

för rätt att vistas här i riket utan uppehållstillstånd kan utsträckas och huruvida

skandinaver i förevarande avseende kunna likställas med svenskfödda.

Härom yttrar socialstyrelsen:

''Jämlikt den år 1928 mellan de fyra nordiska länderna träffade överenskommelsen

om nordiskt resekort godtagas dessa kort icke som legitimation, där

fråga är örn arbetstillstånd. Det synes därför riktigt, att de icke heller godtagas

såsom legitimationshandling, där fråga är örn uppehållstillstånd. Emellertid

gälla resekorten för en tid av sex månader. Det förekommer därför ej

sällan, att styrelsen nödgas teckna bevis örn uppehållstillstånd i en så jämförelsevis

svag legitimationshandling, som resekortet innebär. Kortet lärer hava

varit avsett att tjäna som legitimation vid uppehåll i landet av mera tillfällig

natur, och uppehållstillståndet lärer enligt sakens natur avse mera stadigvarande

uppehåll. För att undanröja den praktiska olägenhet, som sålunda uppkommit,

torde vara lämpligt att den tidsfrist, varunder medborgare i något av

de skandinaviska grannländerna äga att vistas i riket utan uppehållstillstånd,

utsträckes från tre till sex månader. Likartade olägenheter av praktisk art

hava ej sällan gjort sig gällande jämväl beträffande uppehållstillstånd för här

på besök varande svensk-amerikanare, som må vistas här i landet under sex

månader utan uppehållstillstånd, försedda med allenast ett identitetscertifikat

i stället för hemlandspass. Många sådana utländska medborgare kvarstanna

här i landet. Då de efter två år automatiskt förlora sitt amerikanska medborgarskap

och återvinna sitt svenska, uppgår den tid, varunder de äro uppehållstillståndsskyldiga,

till ett och ett halvt år. För utlänning, som på grund

av födseln varit svensk undersåte ävensom för sådan utlännings hustru och

barn under tjuguett år har uppehållstillstånd hittills icke i något fall vägrats.

Det synes därför vara väl motiverat, att tidsfristen för vistelse här i landet

utan uppehållstillstånd utsträckes från nuvarande sex månader till två år för

ifrågavarande grupp av utländska medborgare.’

Överståthållarämbetet anför:

''Den tid, tre månader, som nu gäller för uppehåll här i riket utan tillstånd,

lär enligt vad erfarenheten givit vid handen fylla alla rimliga anspråk. En

vistelse utöver tre månader tyder väl i regelfallen på en avsikt att mera stadigvarande

bosätta sig inom landet. Den särskilda prövning, som socialstyrelsen

efter ansökan örn uppehållstillstånd företager, torde i varje fall icke lämpligen

böra utsträckas till en mera framskjuten tidpunkt, enär polis- och övriga myndigheter

säkerligen redan efter en tidrymd av tre månader böra kunna vara i

tillfälle att lämna för ändamålet erforderliga upplysningar örn vederbörande.

Något skäl att utsträcka rätten för tiden att vistas i riket utan uppehållstillstånd

synes fördenskull icke föreligga. Av skäl som i fråga örn passtvånget

framhållits torde skandinaverna i fråga örn skyldigheten att söka uppehållstillstånd

icke böra likställas med svenskamerikaner eller, vid medgivande av pass
Bihang

till riksdagens protokoll 19S8. 1 sami. 0 käft. (Nr 0.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Departe
mentschefen.

Domicilriitt.

frihet för skandinaver, helt befrias från denna skyldighet. En ändring av

gällande lags bestämmelser i sådan riktning skulle få till följd, att myndigheterna

aldrig bleve i tillfälle att utöva särskild kontroll över utlänningens

förehavanden inom landet eller pröva frågan örn önskvärdheten av hans vistelse

här. Med tanke på den ännu starkt florerande spritsmugglingen och våra

grannlandskommunisters verksamhet måste därför en ändring i gällande bestämmelser

ingiva allvarliga betänkligheter. Härtill kommer att polismyndigheterna

utan möjlighet att utöva en fortlöpande kontroll icke gärna nöjaktigt

kunna tillhandagå med upplysningar rörande sådana skandinaver, som

efter längre tids vistelse inom landet ansöka örn svensk medborgarrätt.’

Övriga myndigheter hava i allmänhet, utan närmare motivering, ställt sig

på den ståndpunkten, att den nu gällande tiden för rätt att vistas härstädes

utan uppehållstillstånd visat sig väl avpassad samt att anledning ej synes föreligga

att utsträcka densamma. Ett antal länsstyrelser har emellertid tillstyrkt,

att beträffande skandinaver enahanda bestämmelser skola gälla som i fråga örn

svenskfödda utlänningar. Någon länsstyrelse ifrågasätter, huruvida ej uppehållstillstånd

helt kan borttagas för skandinaver och svenskfödda utlänningar.

Ändamålet med stadgandet örn skyldighet för utlänningar att, därest de

uppehålla sig här i landet utöver tre månader, söka uppehållstillstånd är att

bereda myndigheterna tillfälle att pröva, huruvida det ur det allmännas synpunkt

är önskvärt, att utlänningen kvarstannar här i landet. Såsom av de

avgivna yttrandena framgår har jämväl erfarenheten bestyrkt, att omförmälda

tidrymd är lämplig. Vad angår medborgare i Danmark, Finland, Island och

Norge har, särskilt på grund av de s. k. resekortens giltighet av sex månader,

ifrågasatts en utsträckning av ifrågavarande tidrymd. Emellertid är att märka,

att den tillståndsfria tiden för uppehåll endast i Danmark är sex månader,

under det att den i Finland är tre månader och i Norge två månader. Med

hänsyn härtill synes en dylik utsträckning av vistelsetiden icke böra lagfästas,

utan synes åt Kungl. Maj :t böra anförtros att genom dispens medgiva befrielse

för skandinaver från förevarande skyldighet i den mån enahanda förmån beredes

svenskar vid uppehåll i omförmälda länder. Till denna fråga återkommer

jag i det följande. Beträffande slutligen svenskfödda utlänningar torde tillräckliga

skäl icke föreligga till utsträckning av den tid sådan utlänning redan

enligt nu gällande lag må utan uppehållstillstånd vistas här i riket.

I detta sammanhang torde böra upptagas till behandling spörsmålet

örn möjlighet för utlänning, som vistats här längre tid, att på ansökning tillerkännas

domicilrätt här i riket. En sådan domicilrätt skulle innefatta till

tiden icke begränsat uppehålls- och arbetstillstånd. Enligt gällande lag skola

uppehålls- och arbetstillstånd meddelas för viss tid av socialstyrelsen. De

kunna alltså icke meddelas att gälla tillsvidare eller för obestämd tid. Arbetstillstånd

skall därjämte avse visst slag av arbete och må, i olikhet med uppehållstillstånd,

återkallas, när särskilda skäl därtill föreligga. Enligt 10 § i lagen

skall, vid bedömande såväl huruvida uppehållstillstånd skall meddelas eller tiden

därför förlängas som ock vilken tid tillståndet eller förlängningen skall avse,

skälig hänsyn tagas, förutom till omständigheterna i övrigt, särskilt till läng
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Martts proposition nr 6.

19

den av den tid, utlänningen utan längre avbrott vistats i riket. Då förslaget till

nu förevarande lag anmäldes i statsrådet den 4 februari 1927, anförde jag i

egenskap av tillförordnad chef för justitiedepartementet, att anledning visserligen

kunde synas föreligga att för det fall, att utlänningen redan lång tid vistats

i landet, medgiva rätt att utfärda sådant tillstånd att gälla tillsvidare, men

att det ur både statens intresse och med hänsyn till utlänningens egen säkerhet

vore mest ändamålsenligt, att tillståndet avsåge viss bestämd tid. Därigenom

bereddes tillfälle att tid efter annan taga under omprövning frågan örn utlänningens

rätt att uppehålla sig härstädes, och utlänningen vunne själv garanti

för att han, därest han icke läte komma sig till last något förhållande, som

kunde föranleda hans förpassning eller utvisning, ägde vistas härstädes under

den bestämda tiden. För utlänning, som under lång tid vistats här i landet,

borde tillståndet tydligen kunna avse en längre tid. En begränsning härutinnan

läge dock däri, att tiden ej finge överskrida passets giltighetstid. Vid

förslagets behandling i lagrådet uttalade lagrådet, att omdömet örn vilket

system -—• uppehållstillstånd för viss tid eller tills vidare — innefattade den

större förmånen berodde på hur lång den tillåtna uppehållstiden tillmättes.

I lagtexten funnes emellertid ingen antydan vare sig att för utlänning, som

under lång tid utan anmärkning vistats här, tillståndet borde kunna avse en

längre tid eller ens örn att vid bedömandet av frågan, huruvida nytt uppehållstillstånd

överhuvud skulle beviljas, hänsyn skulle tagas till den redan förflutna

vistelsetidens längd. Väl kunde sägas ligga i sakens natur, att så

borde ske, men det syntes dock icke tillfredsställande, att lagen icke innehölle

några som helst direktiv. På nu anförda skäl hemställde lagrådet örn införande

av stadgande dels av det innehåll, som nu återfinnes i 10 §, dels ock av den

innebörd, att där vistelsen omfattat minst tre år, uppehållstillstånd eller förlängning

ej må vägras, där ej särskilda skäl äro. Vid ärendets förnyade anmälan

i statsrådet anförde dåvarande departementschefen, statsrådet Thyrén,

att han icke hade något att erinra mot upptagande i lagen av ett dylikt stadgande,

såvitt anginge dess förra del, samt yttrade vidare:

''Däremot har jag icke kunnat undgå att finna det betänkligt att, på sätt

därjämte förordats, införa en bestämmelse, som skulle innefatta en formlig

utfästelse att endast i undantagsfall uppehållstillstånd komme att förvägras,

där utlänningen vistats här i landet under tre år. Något behov lärer näppeligen

föreligga att utöver det allmänna direktiv, den nya paragrafen kommer

att innehålla, särskilt understryka dessa utlänningars befogade anspråk på

skäligt beaktande av deras längre uppehåll i landet. En bestämmelse av angivet

innehåll torde för att icke förfela sitt ändamål påkalla ett stadgande, att

i regel jämväl arbetstillstånd bör meddelas för den tid det fortsatta uppehållet

skall avse. En sådan konsekvens har dock icke heller lagrådet dragit, uppenbarligen

av den anledning att jämväl lagrådet ansett icke tillrådligt att binda

den beslutande myndigheten vid en dylik anordning. En nära liggande följd

härav bleve sannolikt den, att myndigheten, till förebyggande av en oberäknelig

inverkan på arbetsmarknaden, funne sig hänvisad till att begränsa uppehålls-

och arbetstillstånden till kortare perioder än eljest skulle bliva fallet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Men oavsett nu antydda samband skulle otvivelaktigt ett stadgande av det

innehåll lagrådet föreslagit lätt kunna medföra, att den beslutande myndigheten

i syfte att bevara sin handlingsfrihet i allmänhet komme att bevilja allenast

kortare uppehållstillstånd, vilket uppenbarligen icke skulle gagna utlänningarna

själva. En i det närmaste ovillkorlig rätt för ifrågavarande utlänningar

att kvarstanna i landet torde därjämte för en efterföljande prövning

av deras anspråk att vinna svenskt medborgarskap medföra vissa konsekvenser,

vilka göra det mindre lämpligt att avgörandet i nu avsedda fall ligger hos

en ämbetsmyndighet, vars beslut icke underställas Kungl. Maj :t. Och att härutinnan

rubba den ordning förslaget förutsätter torde i detta sammanhang icke

böra ifrågakomma. Sedan någon närmare erfarenhet föreligger örn de förhållanden,

vilka äga inflytande på detta spörsmål, synes mig lämpligen böra

upptagas till övervägande, huruvida en lagstiftning skulle kunna komma till

stånd, varigenom skulle läggas i Kungl. Maj:ts hand att på ansökning av utlänning

medgiva honom sådan domicilrätt här i riket, att för honom varken

uppehålls- eller arbetstillstånd bleve erforderligt.’

Av de myndigheter, som närmare yttrat sig i denna fråga, hava länsstyrelserna

i Uppsala, Södermanlands, Kronobergs och Västerbottens län avstyrkt

införande av bestämmelser av omförmäld karaktär.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att 10 § ägde tillräcklig elasticitet

även för sådana fall, då utlänning vistats längre tid i riket utan anledning till

anmärkning, och kan icke tillstyrka borttagande av uppehållstillståndet.

Länsstyrelsen i Västerbottens! län anför:

''Med hänsyn till de politiska och ekonomiska förhållandena i det övriga

Europa samt, ehuru i ringare mån, även i vårt land, finner länsstyrelsen det

vara i viss mån betänkligt att, åtminstone för närvarande, giva efter på kravet,

att utlänning skall vara försedd med uppehållstillstånd. Skulle likväl eftergift

befinnas böra ske, torde böra uppställas krav på åtminstone fem års vistelse

i landet. Uppkomsten av dylik s. k. domicilrätt synes böra bero på särskild

provning.’

Andra myndigheter, som tillstyrkt införande av domicilrätt, hava i allmänhet

ansett, att utlänning, som vistats här i landet tre år, bör, efter prövning

i det särskilda fallet, kunna erhålla uppehålls- och arbetstillstånd att gälla tills

vidare.

Sålunda yttrar socialstyrelsen, som, enligt vad jag tidigare omnämnt, erinrat

örn olägenheterna därav att uppehålls- och arbetstillstånd icke kunna utställas

för längre tid än lagens giltighetstid, följande:

’Vid prövningen av frågor örn uppehållstillstånd skall skälig hänsyn tagas,

bland annat, till längden av den tid, utlänningen utan längre avbrott vistats i

riket. I enlighet härmed har styrelsen i allmänhet tillämpat den praxis, att,

örn utlänningen vistats i landet tre till fem år eller längre tid, uppehållstillstånd

för längsta möjliga tid beviljats, dock i intet fall för längre tid än lagens

giltighetstid eller till utgången av år 1932. Undantag från denna regel hava

gjorts endast i sådana fall, där särskilda skäl förelegat, exempelvis att utlänningens

legitimationshandling haft kortare giltighet, att han icke ordentligt

fullgjort'' sin skatteskyldighet eller att andra anledningar till anmärkning mot

hans uppträdande här i landet framförts i av vederbörande länsstyrelse eller

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr G.

21

polismyndighet avgivna yttranden. Vid prövning av ansökningar om uppehållstillstånd

för utlänningar, som en längre tid uppehållit sig här i landet,

har styrelsen, såsom nämnts, ej sällan funnit lagens provisoriska karaktär, som

icke medgivit beviljande av tillstånd för längre tid än till utgången av åk

1932, vara hinderlig. Med hänsyn till sådana sedan länge härvarande oförvitliga

utlänningar synes önskvärt, att styrelsen medgives befogenhet att efter

prövning i varje särskilt fall bevilja uppehållstillstånd, gällande tillsvidare.’

Överståthållarämbetet uttalar:

’Spörsmålet huruvida uppehållstillstånd kan undvaras för personer, som

vistats längre tid t. ex. minst 3 år i landet, torde så tillvida kunna besvaras

jakande, som man väl efter förloppet av ifrågavarande tid kan tänka sig möjligheten

av att utfärda uppehållstillstånd, gällande tillsvidare med rätt givetvis

för den tillståndsgivande myndigheten att, när omständigheterna därtill

giva anledning, återkalla tillståndet. Däremot torde det icke vara tillrådligt

att införa bestämmelser, som föra med sig ovillkorlig domicilrätt efter vissa

års vistelse här i landet. Meddelande av uppehållstillstånd tills vidare bör

göras beroende av särskild provning.’

Kommerskollegium förordar införandet av bestämmelser, varigenom vederbörande

myndighet — närmast socialstyrelsen -— skulle efter särskild prövning

kunna medgiva utlänning att efter tre års vistelse här i landet uppehålla sig

här och inneha arbetsanställning utan uppehålls- och arbetstillstånd (domicilrätt)

.

Såsom jag tidigare framhållit uppställer den nu gällande lagen såsom ett

oeftergivligt villkor att uppehålls- och arbetstillstånd skola meddelas för viss

tid. Socialstyrelsen har såsom en olägenhet av lagens provisoriska karaktär

erinrat, att uppehålls- och arbetstillstånd icke kunde meddelas för längre tid

än lagens giltighetstid. Av denna anledning har styrelsen föreslagit, att ifrågavarande

lagstiftning borde givas en till tiden mera utsträckt giltighet, samt

därvid ifrågasatt, att uppehållstillstånd och arbetstillstånd borde i vissa fall

kunna meddelas utan begränsning till viss tid, en uppfattning, som jämväl

kommit till uttryck i åtskilliga av de inkomna yttrandena.

Otvivelaktigt tala vissa skäl till förmån för införande av bestämmelse, varigenom

utlänningens rätt till fortsatt vistelse och arbetsanställning här i landet

icke gjordes till föremål för en tid efter annan återkommande prövning.

Därest en utlänning vistats här i landet en längre tid och därunder genom

sin verksamhet och sina personliga förhållanden vunnit rotfäste i det svenska

samhället, skulle det ej sällan innebära en uppenbar obillighet, örn samhället,

åt vilket han under kanske sina bästa år ägnat sin arbetskraft, undandroge

honom en för hans fortsatta existens så väsentlig betingelse som hans rätt

till vistelse och utkomst här i riket. Den ökade trygghet, varå en utlänning i

dylikt fall må kunna göra anspråk, synes mig emellertid knappast vinnas, med

mindre det en gång meddelade tillståndet göres oåterkalleligt. Ur denna synpunkt

torde, såsom redan framhållits i samband med tillkomsten av 1927 års

lagstiftning, ett för viss bestämd, längre tid meddelat uppehålls- eller arbetstillstånd

vara att föredraga framför ett tillstånd, som allenast gäller tillsvidare.

Av de hörda myndigheterna har dock flertalet icke velat ifrågasätta, att ett

tillstånd, som en gång meddelats, skulle bliva gällande för ali framtid. Uppen
-

Departe
raentschefen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Arbets
tillstånd.

barligen måste ock, ej minst under nu rådande svåra förhållanden å arbetsmarknaden,

starka betänkligheter möta mot en sådan utvidgning. Då härtill

kommer, att redan den nuvarande avfattningen av lagen, såsom erfarenheten

bestyrkt, ger utrymme för ett behörigt beaktande av utlänningarnas intressen

i förevarande fall, har jag stannat vid den uppfattningen att några bestämmelser

om domicilrätt icke nu böra upptagas i lagstiftningen.

I 3 kap. i den gällande lagen lämnas föreskrifter örn skyldighet för utlänning,

som här i riket antager eller innehar arbetsanställning, att anskaffa arbetstillstånd

av socialstyrelsen. I ärendet skall socialstyrelsen, där ej ärendet

är av brådskande natur eller andra särskilda omständigheter föreligga, inhämta

utlåtande från offentlig arbetsförmedlingsanstalt ävensom bereda sammanslutningar

av arbetsgivare och arbetare tillfälle att uttala sig. Arbetstillstånd är

ej erforderligt, där vederbörande innehar visering, som innefattar tillstånd därtill.

Därjämte är i 2 § föreskrivet, att utlänning, som här ämnar antaga arbetsanställning,

icke må inkomma i landet, med mindre han innehar arbetstillstånd.

Enligt 51 § äger socialstyrelsen meddela dispens från dessa stadganden;

dock att arbetsanställning ej må utan arbetstillstånd innehavas utöver tre månader

från ankomsten.

Beträffande förevarande bestämmelser har ''kommerskollegium infordrat vissa

uttalanden.

I yttrande från Sveriges industriförbund heter det:

’I syfte att förskaffa sig närmare kännedom örn huru nu gällande bestämmelser

verkat har industriförbundet inhämtat upplysningar från ett flertal industriföretag,

som i sin verksamhet kommit i närmare kontakt med lagbestämmelserna.

Förbundet har därvid erfarit, att några mera framträdande olägenheter

av den nuvarande lagstiftningen icke förekommit. De tillfrågade företagen

hava sålunda enstämmigt förklarat, att lagen ej lagt hinder i vägen för

industrien att, då så varit nödvändigt, anställa utländsk arbetskraft. Å andra

sidan framhålles, att lagen tvivelsutan förorsakat besvär och understundom också

vållat industrien tidsförluster på grund av den omständlighet och omgång,

som är förbunden med det gällande ansökningsförfarandet. Det betonas dock

från många håll, att myndigheterna i vad på dem ankommit sökt påskynda

handläggningen av ärendena så långt möjligt varit och i övrigt visat förståelse

för industriens befogade önskemål. Därest det ur allmänna synpunkter anses

behövligt att förlänga lagstiftningen på ifrågavarande område, synes det förbundet

vara ett oavvisligt krav att även framdeles industriens möjligheter till

anställning av utländsk arbetskraft, där behov av sådan arbetskraft förefinnes,

icke beskäras. Ävenledes är det givetvis ett önskemål från industriens sida, att

denna lagstiftnings föreskrifter icke mer än nödigt verka hindersamma och betungande.

I sådant hänseende tillåter sig förbundet föreslå vissa ändringar uti

gällande bestämmelser i ämnet till minskande av de olägenheter, som de, enligt

vad ovan antytts, för närvarande föranleda. Jämlikt nuvarande föreskrifter

skola ansökningar örn arbetstillstånd ingivas antingen direkt till socialstyrelsen

eller till polismyndigheterna på anställningsorten eller, örn vederbörande är

bosatt utomlands, hos svensk beskickning eller konsulat. Innan arbetstillstånd

meddelas, skall som regel infordras yttrande från offentlig arbetsförmedlingsanstalt

samt från sammanslutningar av arbetsgivare eller arbetare inom verksamhetsområdet

ifråga. Arbetstillståndet meddelas alltid av socialstyrelsen.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 6.

23

Detta ansökningsförfarande har i en del fall visat sig förhållandevis alltför

komplicerat och tidsödande. Förbundet syftar på tillstånd för sådana arbetsuppgifter,

som till sin natur äro av tillfällig karaktär. Hit höra exempelvis

arbeten, som utföras av montörer, reparatörer, kontrollanter, instruktörer och

praktikanter. I dylika fall synes det böra medgivas åt svensk beskickning eller

konsulat, eller, örn utlänningen befinner sig i Sverige, polismyndigheten på anställningsorten

rätt att bevilja arbetstillstånd mot uppvisande av intyg från

den svenska arbetsgivaren, som bestyrker anställningens rent tillfälliga karaktär.

Om myndigheten samtidigt ålägges att till socialstyrelsen inrapportera

beviljade arbetstillstånd, och om den åt socialstyrelsen nu medgivna möjligheten

att när som helst återkalla dylikt tillstånd bibehålies, synes ett dylikt förenklat

förfarande ej kunna medföra några som helst vådor.’

Skånes handelskammare uttalar, att bestämmelserna, i mån av vunnen erfarenhet,

tillämpats med god urskillning och att ärenden rörande arbetsanställning

numera torde handläggas så pass smidigt och snabbt att några berättigade

klagomål i allmänhet ej kunnat framställas. Det hade dock gjorts gällande, att

alltför stora krav ställdes beträffande den utredning, som skulle förebringas angående

behovet av att anställa specialutbildade utlänningar, varigenom bl. a.

följde att ansökningsärendena komplicerades och fördröjdes. Det hade därför

påyrkats ett enklare och snabbare förfarande vid ansökningarnas behandling.

Ett tillmötesgående av detta önskemål syntes emellertid närmast sammanhänga

med lagens tillämpning och torde ej tarva någon ändring i dess nuvarande bestämmelser.

Kommerskollegium anför:

’Den erfarenhet, som under lagens hittillsvarande tillämpning vunnits, torde

ha givit vid handen, att sökande av arbetstillstånd i vissa brådskande fall vållat

industrien svårigheter och tidsförluster. Det är visserligen sant, att 51 § i

lagen inrymmer möjligheten till viss dispens från skyldigheten att söka arbetstillstånd,

men denna dispensmöjlighet har enligt vad kollegium inhämtat i förhållandevis

ringa omfattning utnyttjats, sannolikt beroende på att vederbörande

saknat kännedom örn denna möjlighets förhandenvaro. Flera utvägar stå till

buds, när det gäller att tillgodose industriens önskemål i berörda hänseende. En

möjlighet är att i 2 § vidtaga sådan ändring, att arbetstillstånd ej fordras redan

vid inresan utan får sökas, sedan vederbörande inkommit till Sverige. Enligt

vad kollegium inhämtat lärer redan nu vara förhållandevis vanligt, att utlänningar,

vilkas avsikt är att taga arbetsanställning här, inresa i landet och först

därefter söka arbetstillstånd. Den praktiska verkan av ett slopande av stadgandet,

att arbetstillstånd skall föreligga redan vid inresan, kan sannolikt förväntas

bli att vid kortare uppehåll (t. ex. där ingenjörer eller arbetare resa hit

för att montera eller reparera en maskin) vederbörande underlåter att överhuvud

taget söka arbetstillstånd. Då det knappast kan vara av något större intresse

att för dylika korta uppehåll framtvinga sökande av arbetstillstånd, vill kollegium

i första hand ifrågasätta, om ej fordran på arbetstillstånd kunde bortfalla,

om utlänningen ej uppehåller sig här i landet över viss kortare tid, förslagsvis en

månad. Skulle en dylik utväg icke anses framkomlig, vill kollegium alternativt

förorda det av industriförbundet givna uppslaget, nämligen att det skulle

medgivas åt svensk beskickning eller konsulat eller, örn utlänningen befinner

sig i Sverige, polismyndigheten på anställningsorten att bevilja arbetstillstånd.

Dylikt tillstånd, gällande för högst tre månader, bör kunna meddelas utan att

annan bevisning angående anställningsbehovet föreligger än ett av arbetsgiva
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 6.

ren avgivet intyg med uppgift om anställningens ändamål (t. ex. reparation

av viss maskin o. d.), varav framgår anställningens rent tillfälliga karaktär.

Den myndighet, som beviljat tillståndet, bör sedermera ofördröjligen lämna

uppgift härom till socialstyrelsen.’

Övriga myndigheter hava icke funnit några olägenheter av det nuvarande

ansökningsförfarandet. Beträffande särskilt frågan örn skyldighet för utlänningar

att före inresan hava förskaffat sig arbetstillstånd hava de flesta myndigheterna

jämväl vitsordat gagnet av densamma.

Sålunda anför socialstyrelsen:

''Bestämmelsen, att arbetstillstånd skall föreligga vid utlänningens inresa,

har visserligen i åtskilliga fall icke iakttagits, vare sig beroende på utlänningens

obekantskap med densamma eller på grund av att tiden ansetts icke medgiva

erforderlig skriftväxling för tillståndets utverkande före avresan. Emellertid

framgår, att alltjämt, åtminstone där fråga ej är om medborgare från de

skandinaviska grannländerna, arbetstillstånd i mycket stor omfattning utverkats

före inresan. Kännedomen örn bestämmelsen i fråga torde vara ganska

spridd i de länder, varifrån mera betydande invandring äger rum till Sverige*

Eör vederbörande utlänningar själva torde det innebära en fördel, att nedan

före avresan från hemorten erhålla besked, huruvida inresetillstånd meddelas

honom eller icke. Vid prövningen inom styrelsen av frågor örn arbetstillstånd

är det givetvis av vikt att kunna på basis av arbetsmarknadssynpunkterna träffa

avgörande, utan eljest av naturliga skäl inverkande hänsyn till den på vinst

och förlust hitreste utlänningens möjligheter till uppehälle och återresa.’

Endast länsstyrelserna i Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs,

Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län uttala den uppfattning,

att bestämmelsen kan undvaras eller modifieras.

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar:

’De nuvarande bestämmelserna synas förutsätta, att arbetstillstånd skall

medföras vid inresa till riket. En sådan ordning har emellertid icke kunnat

upprätthållas inom detta län. De norska arbetare, som pläga sysselsättas i

arbete inom länet, hava i regel vid ankomsten icke innehaft arbetstillstånd utan

skaffat sig sådant efter ankomsten till riket. Några särskilda olägenheter härav

hava icke förmärkts, varför en sådan ordning icke synes böra förhindras.’

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför:

’Ur gränskontrollsynpunkt torde det icke hava så stor betydelse, huruvida

arbetstillstånd kan framvisas vid ankomsten till riket eller icke, eftersom det

icke i regel är möjligt för polismyndigheten att genast avgöra, örn den inresande

har för avsikt att tillträda arbetsanställning eller ej. Den anordning kunde

tänkas, att utlänningen finge utan dispens arbeta någon kortare tid, t. ex.

åtta dagar, därest han vore i stånd att för polismyndigheten styrka, att han

ansökt örn arbetstillstånd.’

Handelskammaren i Göteborg uttalar följande:

fordran på arbetstillstånd redan vid inresan bör icke uppställas. Det torde

ofta förekomma, att arbetare behöva inkallas från utlandet för att företaga

exempelvis ett monterings- eller reparationsarbete av någon här i riket använd

specialmaskin av utländsk tillverkning, vilket arbete icke kan utföras annat

än av därför särskilt utbildade arbetare. Då dessa arbeten i regel äro av synnerligen

brådskande beskaffenhet, på vilkas snabba utförande stora ekonomiska

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 6. 25

och andra värden kunna bero, bör icke genom uppställandet av krav på arbetstillstånd

före inresan förorsakas ett dröjsmål, som kan medföra synnerligen

obehagliga och dyrbara konsekvenser.’

Magistraten i Trinneborg yttrar att, sett från gränskontrollernas synpunkt

det naturligtvis vore önskvärt, örn varje utlänning, som avsåge att i riket taga

arbetsanställning, hade tillståndet påtecknat passet redan vid inresan, enär

detta i hög grad skulle förenkla arbetet för passkontrollanterna. En ovillkorlig

fordran på innehav av arbetstillstånd vid inresan skulle emellertid innebära en

för många ovälkommen skärpning av den ganska smidiga praxis, som nu tilllämpas,

nämligen först socialstyrelsens dispens och därefter arbetstillstånd i

efterhand i sådana brådskande fall, då behovet av utländsk arbetskraft icke

kunnat förutses så tidigt, att arbetsgivaren eller utlänningen hunnit ansöka om

arbetstillstånd före inresan. Genom polismyndigheten hade vissa år införskaffats

dispens för flera hundra till riket mestadels för tillfälligt arbete å skilda

orter hitkomna utlänningar, som icke innehaft formellt arbetstillstånd. Dylik

dispensansökan, som telegrafiskt ingivits till socialstyrelsen, hade i regel lett

till att vederbörande utlänning fått fortsätta till bestämmelseorten efter endast

några timmars uppehåll i Trälleberg.

Vad angår spörsmålet, huruvida arbetstillstånd bör fordras jämväl av den,

som fått visering, anse de flesta myndigheterna, att gällande lags bestämmelser

böra bibehållas. Några länsstyrelser föreslå emellertid, att visering och

arbetstillstånd böra skiljas åt.

Av myndigheternas yttranden framgår, att de gällande bestämmelserna örn

arbetstillstånd befunnits ändamålsenliga och i det stora flertalet fall icke åstadkommit

olägenheter för industrien. I fråga örn kortvarigare anställning av den

karaktär, som beröres i kommerskollegiets utlåtande, lärer det visserligen kunna

inträffa, att en viss tidsutdräkt äger rum i och för anskaffande av arbetstillstånd,

men i regel torde denna olägenhet kunna undanröjas därigenom att

socialstyrelsen jämlikt 51 § medgiver dispens. Vad särskilt angår bestämmelsen

örn skyldighet för utlänning att före inresan hava anskaffat arbetstillstånd

bestyrker magistratens i Trälleberg yttrande, att denna dispensrätt även i brådskande

fall kunnat på ett smidigt och tillfredsställande sätt lösa uppkomna

svårigheter. Jag anser mig alltså icke kunna biträda^ förslagen vare sig örn

befrielse under viss kortare tid från arbetstillstånd eller örn överlåtande åt

annan myndighet att meddela dylikt tillstånd. Vidkommande slutligen spörsmålet

örn arbetstillståndets skiljande från viseringen kunna visserligen skäl anföras

för att socialstyrelsen även i fråga örn viseringsskyldiga utlänningar bör

meddela dylikt tillstånd, men med hänsyn till dessa ärendens utrikespolitiska

karaktär synes det slutliga avgörandet böra tillkomma utrikesdepartementet

efter, så som nu sker, socialstyrelsens hörande. Då i dessa ärenden i varje

fall utrikesdepartementet har att besluta, huruvida visering skall meddelas, undvikes

även genom nuvarande anordning ett dubbelt ansökningsförfarande med

därav föranlett besvär för utlänningen.

Departe
mentschefen,

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Dispens
rätt.

Departe
mentschefen.

Enligt 51 § äger Konungen att under de särskilda villkor, som prövas nödiga,

i visst fall eller mera stadigvarande för vissa grupper av utlänningar

medgiva undantag från de stadganden, som angå skyldighet för utlänning att

vara försedd med pass och arbetstillstånd. Från bestämmelserna örn uppehållstillstånd

kan dispens icke givas. De skäl, som ligga till grund för bestämmelserna

örn uppehållstillstånd, ansågos nämligen vara av sådan vikt, att

undantag från dem ej borde av hänsyn till enskildas intressen kunna medgivas.

I fråga örn arbetstillstånd avser dispensrätten allenast de tre första månaderna.

Denna dispens må efter Konungens bemyndigande utövas av socialstyrelsen.

Socialstyrelsen hemställer nu, att Kungl. Majit i en ny lag bör förbehålla

sig dispensrätt jämväl i vad rör bestämmelserna örn uppehållstillstånd och en

vidgad sådan i fråga örn arbetstillstånd. Såsom exempel å sådana fall, då

dispens bör kunna komma till användning, anför styrelsen:

’Där fråga är örn överenskommelser med främmande makt synes man i

dispensväg kunna sträcka sig synnerligen långt, försåvitt nämligen de eftergifter,

som göras till förmån för det andra landets undersåtar i Sverige, motsvaras

av till sin omfattning någorlunda jämförliga reciproka fördelar för

svenska undersåtar i det andra landet. Socialstyrelsen tänker härvid närmast

på överenskommelser med våra närmaste grannländer. Uteslutet är måhända

icke, att man därvid kunde finna former för överenskommelser, sträckande sig

så långt, att man till och med i praktiken upphävde bestämmelserna örn arbetsoch

uppehållstillstånd överhuvud taget. I andra fall åter finge man väl närmast

begränsa sig att dispensera från bestämmelserna, där tillämpningen ägde

ringa eller ingen materiell innebörd. I sådant hänseende må såsom exempel

pekas på de talrika fall, där en utlänning erhåller arbets- och uppehållstillstånd

och där uppehållstillstånd tillika måste utverkas för hans maka. Det

torde ligga i sakens natur, att sådant uppehållstillstånd för makan aldrig kan

förvägras. Örn skäl till sådan vägran förelåge och gjorde sig gällande med sådan

styrka, att avslag å makans ansökan bleve nödvändig, torde det praktiskt

taget undantagslöst vara naturligt och riktigt, att arbets- och uppehållstillstånd

förvägras jämväl mannen. Frågan örn svenskamerikaners vistelse i landet

torde också vara en detaljfråga, som lämpligen kan lösas genom dispensförfarande

i administrativ väg. Jämväl må nämnas, att man vid tillämpning

av förevarande lagstiftning icke torde böra resa hinder för utländska undersåtar,

vilka till födseln varit svenska medborgare, att vistas i landet och här

söka arbete. Ett mer generellt dispensförfarande synes även här kunna ifrågasättas.

’

Den främlingskontroll, som åsyftas med förevarande lagstiftning, bör uppenbarligen

icke upprätthållas i vidare mån än som påkallas av ett oavvisligt behov.

Där så kan ske utan äventyrande av kontrollens effektivitet, måste man

kunna lätta på de band, som genom lagstiftningen läggas å samfärdseln. Att

man vid den gällande lagens antagande iakttog försiktighet beträffande rätten

att medgiva undantag från lagens stadganden är helt naturligt. Under den tid

lagen varit i tillämpning har det, såsom socialstyrelsen framhållit, emellertid

visat sig, att behov föreligger att kunna medgiva dispens i större omfattning

än nu är fallet. I likhet med socialstyrelsen finner jag sålunda, att i åtskilliga

fall undantag från kravet på uppehållstillstånd kan medgivas utan eftersättande

av kontrollen. Vad angår arbetstillstånd torde skäl ej föreligga att

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

27

bibehålla den nu gällande begränsningen av dispensrätten till en tid av tre

månader. Denna begränsning bestämdes med hänsyn till den tid, varunder

i allmänhet en utlänning ägde att vistas härstädes utan uppehållstillstånd. Örn

nu dispensrätten utsträckes att avse jämväl uppehållstillstånd, torde det icke

vara följdriktigt att låta begränsningen kvarstå i fråga örn arbetstillstånd.

Med socialstyrelsen är jag slutligen ense örn lämpligheten av att de lättnader,

som sålunda kunna medgivas andra länder, i möjligaste mån göras beroende

av motsvarande eftergifter emot svenska medborgare.

I gällande lag infördes, jämsides med de redan i 1914 års lag upptagna avvisnings-

och utvisningsinstituten, ytterligare en särskild form för avlägsnande

ur riket av utlänningar, som låtit komma sig till last förseelse mot de för deras

uppehåll i riket stadgade föreskrifter, nämligen förpassning ur riket. Bestämmelserna

härom återfinnas i 25 och 26 §§. Enligt 25 § må länsstyrelsen förordna

örn förpassning ur riket av utlänning, som saknar legitimationshandling,

eller kvarbliver efter utgången av den tid, han äger rätt att vistas här i riket,

utan att hava sökt förlängning av nämnda tid, eller underlåter, efter det sådan

ansökning avslagits, att lämna riket och ej heller efterkommer av polismyndighet

givet föreläggande att efter viss kortare tid avresa från riket. Jämlikt 26 §

må länsstyrelse jämväl, då särskilda skäl därtill äro, förordna örn förpassning

ur riket av utlänning, som i annat avseende än, varom i 25 § är fråga, uraktlåter

att ställa sig till efterrättelse vad i lagen eller med stöd därav är föreskrivet

eller som vid fullgörande av anmälningsskyldighet eller eljest i ansökningsärende,

varom i lagen eller med stöd därav är föreskrivet, mot bättre vetande

lämnar oriktig uppgift, Klagan över förpassning må föras hos Kungl. Maj:t.

I olikhet med vad som gäller beträffande utvisning utgör förpassningsbeslut icke

hinder för utlänningen att ånyo inkomma i riket. Är utlänningen underkastad

viseringstvång, torde visserligen ny visering vara nödvändig. Däremot äger

icke polismyndigheten för annat fall avvisa utlänningen, örn han är försedd med

behörig legitimationshandling. Vid tillkomsten av 1927 års lag framhölls till

stöd för den ståndpunkt, lagstiftningen sålunda intagit, att en utlänning, som

förpassats ur riket, icke borde behandlas med samma stränghet som en utvisad

utlänning, då de skäl, som föranlett den ena eller den andra av dessa åtgärder,

vore av väsentligt olika karaktär, samt ej heller de garantier för utlänningens

rättssäkerhet, som utvisningsproceduren innebure, kunnat i full utsträckning

överföras till förpassningsförfarandet.

Av de hörda myndigheterna hava Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna

i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Kalmar, Kristianstads, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Kopparbergs, Gävleborgs,

Västernorrlands och Norrbottens län ansett behov föreligga av möjlighet att

förbinda förpassningsbeslut med förbud att, åtminstone inom viss tid, utan tillstånd

återvända till riket.

Sålunda påpekar länsstyrelsen i Uppsala län, att den omständigheten, att

för närvarande beslut örn förpassning ur riket icke innefattar förbud att hit

Förpass
ning.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Departe
mentschefen.

återvända, understundom torde leda till att nytt obehörigt uppehåll kan utsträckas

under några månader.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför:

''Ett förpassningsbeslut skulle givetvis bliva mer effektivt, örn det kunde

förenas med förbud att inom viss tid återvända till riket. I vissa fall kunde

därför möjligheten att meddela sådant förbud vara önskvärd. I andra fall åter,

såsom då förpassningen grundar sig på saknad av legitimationshandling, kan

ett dylikt förbud uppenbarligen icke ifrågakomma. Lämpligt synes emellertid

vara, att vid förpassningsbeslut kunde fästas sådant förbud, när skäl därtill

ansåges föreligga. En ändring härutinnan synes också böra föranleda

motsvarande ändring i ansvarsbestämmelserna.’

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att ett sådant förbud dock

icke alltid kunde anses erforderligt, utan syntes det lämpligt att överlämna

åt vederbörande länsstyrelse att, när särskilda skäl föreligga, meddela förpassningsbeslut

utan dylikt förbud.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Västmanlands och Västerbottens län avstyrka

emellertid införande av dylikt stadgande.

Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller svårigheten i många fall att

identifiera utlänningen, och länsstyrelsen i Västmanlands län påpekar att, med

hänsyn till de relativt ringa förseelser, som kunna ligga till grund för ett förpassningsbeslut,

ett dylikt förbud icke vore motiverat.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att de tidigare påpekade svårigheterna

att förbinda beslut örn förpassning med förbud för utlänningen att

utan Kungl. Maj :ts tillstånd återvända till riket fortfarande syntes äga giltighet.

Enligt min mening är det i många fall att anse som ett missförhållande, att

en utlänning, som vägrats uppehållstillstånd eller åsidosatt de för hans vistelse

här i riket eljest gällande föreskrifterna och av denna anledning förpassats, det

oaktat kan efter en kortare tids vistelse i utlandet återvända och därvid

ännu en gång komma i åtnjutande av den i 7 § stadgade fristen av tre eller

i vissa fall sex månader. Visserligen ligger det i sakens natur, att ett förpassningsbeslut

icke bör förknippas med en tillnärmelsevis så sträng påföljd

som ett utvisningsbeslut. Men det synes mig icke vara någon obillig

fordran, att en sådan utlänning, då anledningen till hans förpassning varit av

mera allvarlig natur, redan vid inresan bör vara försedd med uppehållstillstånd.

Härigenom skulle förhindras, att lagens syfte, såsom nu understundom sker,

kan helt förfelas. De skäl, som ligga till grund för ett förpassningsbeslut,

torde i allmänhet vara av den styrka, att utlänningens fortsatta vistelse här i

landet icke kan anses önskvärd. Uppenbart är emellertid, att något ovillkorligt

hinder icke bör uppställas för utlänningens återvändande till landet och i varje

fall att ett sådant icke bör, liksom vid utvisningen, beläggas med straffpåföljd.

Lämpligast synes mig vara, att länsstyrelsen i samband med förpassningsbeslutet

äger pröva, huruvida utlänningens rätt att återvända bör bero av nytt uppehållstillstånd.

I enlighet härmed har jag i 27 § låtit upptaga ett stadgande

i denna riktning, varjämte 1 § andra stycket jämkats härefter.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 6. 29

Vad slutligen angår de särskilda lagrummen torde här böra anmärkas följande.

1 §■

I anslutning till vad jag tidigare anfört har i denna paragraf upptagits föreskrift

att utlänningens legitimationshandling, i fall då länsstyrelsen i samband

med förpassningsbeslut förordnat, att hans rätt att återvända skall bero på

nytt uppehållstillstånd, skall vara försedd med bevis örn sådant tillstånd. På

grund av avfattningen av 4, 21 och 25 §§ erfordras ej särskild föreskrift i

dessa lagrum, att utlänningen under sin vistelse härstädes skall hava sin legitimationshandling

försedd med bevis örn gällande uppehållstillstånd, att han,

därest han saknar dylikt bevis, må vid ankomsten till riket eller omedelbart

därefter avvisas och att han, örn han inkommit i riket, kan bliva föremål för

nytt förpassningsbeslut.

3 §•

Enligt denna paragraf är utlänning ålagt att omedelbart vid ankomsten till

riket för polismyndigheten uppvisa sin legitimationshandling ävensom meddela

de upplysningar polismyndigheten begär. Enligt 36 § i kungörelsen den

11 november 1927 (nr 411) med vissa föreskrifter i anledning av lagen örn

utlännings rätt att här i riket vistas skola dessa upplysningar lämnas genom

skriftlig uppgift enligt fastställt formulär. Befrielse från dylik skyldighet är

medgiven förutom den, som ej är skyldig att vara försedd med pass, dansk,

norsk och isländsk undersåte. Dessa skriftliga uppgifter skola sedermera insändas

till polismästaren i Stockholm.

Flertalet av de hörda myndigheterna hava vitsordat önskvärdheten av bestämmelsens

bibehållande.

Överståthållarämbetet yttrar:

’Den stadgade uppgiftsskyldigheten utgör otvivelaktigt en av de värdefullaste

tillgångarna i gällande utlänningslagstiftning. Genom bestämmelserna härutinnan

erhålla myndigheterna omedelbart underrättelse om vederbörande utlännings

ankomst till ort och ställe. Underlåtenhet från utlännings sida att

lämna uppgift örn sig själv eller lämnandet av oriktiga uppgifter utgör ju

enligt gällande lag förpassningsgrund. Anträffas utlänning, som gjort sig

skyldig till förseelse av nu ifrågavarande slag, har man ofta, enligt vad erfarenheten

visar, anledning antaga, att vederbörande önskar undgå myndigheternas

uppmärksamhet. Den uppgiftsskyldighet, varom här är fråga, synes under

alla förhållanden böra bibehållas.’

Länsstyrelsen i Malmöhus län hänför sig till yttranden av poliskammaren

i Malmö och magistraten i Trälleberg, däri påpekas att proceduren med uppgiftens

ifyllande m. m. är till hinder för såväl den resande som för passkontrollen.

Av myndigheternas, särskilt överståthållarämbetets, uttalande framgår, att

det för polismyndigheterna visat sig vara av stort värde att äga tillgång till

de upplysningar rörande en utlännings person, som återfinnas å ifrågavarande

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

uppgift och som äga särskild betydelse för fastställande av identiteten. I varje

fall torde tillräckliga skäl icke föreligga att nu mera allmänt frångå den hittills

gällande ordningen. I detta sammanhang må emellertid erinras därom, att denna

fråga är överlämnad åt Kungl. Maj’:ts avgörande.

19 §.

Enligt denna paragraf äger polismyndighet avvisa vissa socialt skadliga eller

olämpliga element: förbrytare, samhällsparasiter, försörjningsodugliga. I anledning

av hemställan från vissa länsstyrelser har avvisningsrätt införts även

gentemot den, som gj’ort sig skyldig till yrkesmässigt bedriven olovlig varuinförsel.

Den betydande omfattning, i vilken spritsmuggling yrkesmässigt

bedrives, har framhävt behovet av en dylik bestämmelse. Tillräckliga skäl hava

dock ej synts föreligga att inskränka stadgandets tillämplighet endast till sådana

utlänningar, som ägna sig åt olovlig införsel av spritvaror.

Ett flertal myndigheter hava framhållit som önskvärt, att avvisning må

kunna ske av utlänning, som kan väntas komma att bedriva politisk propaganda

i samhällsomstörtande syfte. I anledning härav vill jag erinra därom, att i det

förslag, som år 1927 remitterades till lagrådet, fanns upptagen en bestämmelse

av sådan innebörd. På grund av vissa inom lagrådet mot denna bestämmelse

framställda anmärkningar ansågs bestämmelsen böra utgå. Vid nu angivna

förhållande har jag ej funnit tillräckliga skäl föreligga att på denna punkt

föreslå någon ändring.

25 och 26 §§.

Rörande de grunder, vilka kunna föranleda förpassning, har ej ifrågasatts

ändring. Länsstyrelsen i Västerbottens län har hemställt, att polismyndighet

borde i fall, som i 25 § avses, äga ställa utlänning under uppsikt ej blott, såsom

nu är stadgat, ’där särskilda skäl äro’ utan när helst polismyndigheten anser

sådant lämpligt. Såsom skäl härför har anförts, att det ej sällan förekomma,

att den, som erhållit föreläggande att avresa, i syfte att undandraga sig att

efterkomma föreläggandet, flyttade till annan ort, dit han icke på länge kunde

spåras. Att med hänsyn till åberopade fall skärpa gällande lags föreskrift

synes dock ej behövligt, enär särskilda skäl att ställa utlänningen under uppsikt

måste anses föreligga, när polismyndigheten har anledning antaga, att utlänningen

ämnar undandölja sig.

27 §.

Rörande det tillägg, som gjorts i denna paragraf, torde jag få hänvisa till

vad jag tidigare anfört.

38—44 §§.

I fråga örn de i dessa paragrafer upptagna ansvarsbestämmelserna har ändring

föreslagits endast av poliskammaren i Göteborg, som hemställt örn straff

för den, som underlåter att söka förlängning av utlupet vistelsetillstånd. Emellertid

synes en sådan anordning knappast erforderlig eller lämplig. Uppenbar

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6. 31

tredska att ställa sig gällande föreskrifter till efterrättelse torde böra medföra

förpassning.

51 §.

Beträffande den ändring, som föreslagits i denna paragraf, får jag hänvisa

till vad jag tidigare anfört.

Därjämte vill jag i detta sammanhang med några ord beröra en av socialstyrelsen

föreslagen ytterligare utvidgning av dispensrätten. Enligt fjärde

stycket i övergångsbestämmelserna är utlänning, som hit ankommit före utgången

av februari månad 1927, icke underkastad bestämmelserna om uppehållstillstånd,

därest enligt äldre författning icke erfordrades visering eller

uppehållsbok för hans rätt att vistas härstädes. Erfordrades sålunda vid

nämnda tidpunkt visering, skall utlänningen, örn därefter viseringstvånget för

medborgare i hans hemland upphört, vara skyldig att förskaffa sig uppehållstillstånd.

Socialstyrelsen har fäst uppmärksamheten å vissa missförhållanden,

som enligt styrelsens uppfattning stöde i samband med denna bestämmelse,

samt föreslagit införande av rätt att i dylika fall medgiva dispens. Uppenbarligen

tala vissa skäl för att beträffande utlänningar, som i behörig ordning

inkommit i landet och därefter under en lång följd av år utan avbrott vistats

här, eftergiva på kravet å uppehållstillstånd. Då emellertid intet hinder föreligger

att för sådant fall bevilja utlänningen uppehållstillstånd för hela den

tid, lagen är gällande, samt vissa betänkligheter otvivelaktigt inställa sig mot

att helt undantaga dessa utlänningar från de ifrågavarande bestämmelsernas

tillämpning, har jag icke ansett mig böra biträda detta förslag.

I enlighet med de a,v mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet

upprätta förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den

2 augusti 1927 (nr 333) om utlännings rätt att här i riket vistas.»

Föredraganden uppläser härefter omförmälda lagförslag, av den lydelse bilaga

A1 till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande

över förslaget måtte inhämtas för det ändamål, som i § 87 regeringsformen

omförmäles.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Gösta Tidelius.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande nied det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Bilaga B.

Socialstyrelsens statistiska utredning angående främlingskontrollen.

Antalet beviljade uppehållstillstånd framgår av nedanstående sammanställning.

Anmärkas må, att här och i närmast följande tablåer meddelade siffror

avse antalet tillstånd resp. viseringar, d. v. s. antalet handlagda ärenden och ej

antalet därav berörda personer.

Tab. 7. Antal beviljade och vägrade uppehållstillstånd för utlänningar, som ej inneha

eller ämna taga arbetsanställning.

Antal tillstånd

1928

Be- Våg
vis

ade rade

438 3

1929

Be- Våg
vis

ade rade

953 1

1930

Be- Vag
viljade

rade

1,356 1

1 jan.—31

juli 1931

Be- Väg
viljade

rade

952 3

Erinras må, att uppehållstillstånd ej erfordras för viseringsfri utlänning

under de första tre månaderna av hans vistelse härstädes och ej heller för utlänningar,

som vistades här i landet före mars månad 1928 och för vilka visering

då ej erfordrades. Den ökning i antalet beviljade uppehållstillstånd, som

tabellen utvisar, bör ses mot bakgrunden av att viseringstvånget upphävts för

vissa länder och att dessa länders undersåtar, vilka tidigare vistats härstädes

med visering, därefter blivit skyldiga att innehava uppehållstillstånd.

De utlänningar, som avses i ovanstående tablå, utgöras till avsevärd del av

hustrur och barn till här i landet arbetsanställda utlänningar, men bland dem

inrymmas jämväl grupper av fria yrkesutövare samt utlänningar, som vistas

härstädes på besök.

För de viseringspliktiga utlänningarna sker den kontroll, som utövas med

särskild hänsyn till arbetsmarknadssynpunkterna, i form av prövning av ansökningar

örn visering med rått att taga arbetsanställning här i landet, över sådana

ansökningar avgiver styrelsen, efter remiss, yttranden till utrikesdepartementet.

Antalet av styrelsen tillstyrkta och avstyrkta viseringar framgår av

följande tabell.

Tab. 8. Antal tillstyrkta och avstyrkta viseringar med rätt att taga arbetsanställning.

Före inresa . . . .

Efter inresa:

för första anst. 1

förlängning . . )

1928 1929 1930 1 J311,™?1 jnli

Tillst.

Avst.

Tillst.

Avst.

Tillst.

Avst.

Tillst.

Avst.

301

29

635

5

405

19

286

4

893

f 213

1

144

3

88

1

6

\ 831

728

6

547

1

Minskningen i antalet dylika viseringar sammanhänger givetvis med upphävandet

av viseringstvånget gentemot vissa länder (Tjeckoslovakien m. fl.). De

stora huvudgrupperna av i tabellen redovisade utlänningar utgöras av ryssar,

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 6.

33

polacker och utlänningar från de baltiska länderna ävensom av utlänningar, försedda

med främlingspass.

I de fall, där enbart arbetstillstånd sökes, rör det sig örn personer, som hitkomma

i syfte att utöva arbete endast under en kortare tid än tre månader eller

som av brådskande skäl vid själva inresan åtnöja sig med allenast arbetstillstånd

för att sedermera efter tremånadersfristens utgång utverka såväl förlängt

arbetstillstånd som uppehållstillstånd. Erinras må nämligen att utverkandet

av uppehållstillstånd på grund av det i lagen ovillkorligt föreskrivna

remissförfarandet föranleder något större tidsutdräkt. Emellertid hänföras till

gruppen utlänningar, som vistas härstädes med enbart arbetstillstånd, också sådana

utlänningar —• till övervägande antalet tyskar — som vistats härstädes

före oktober månad 1926 och då voro viseringsskyldiga. Antalet beviljade och

vägrade rena arbetstillstånd framgår av efterföljande sammanställning.

Tab. 9. Antal beviljade och vägrade rena arbetstillstånd.

1928 1929 1930 1 Juli

Be- Väg- Be- Väg- Be- Väg- Be- Väg
viljade

rade viljade rade viljade rade viljade rade

Före inresa.......... 1,092 50 1,489 10 1,447 6 1,062 12

Efter inresa.......... 702 20 562 6 700 5 372 5

Förlängningar......... 1,867 4 1,303 1 1,179 2 526 4

Anni.: I uppgiften över antalet vägrade arbetstillstånd före inresa under åren 1930 och 1931 hava

icke inräknats vägrade tillstånd för vissa utländska cirkusföretag nied 200 respektive 944 anställda.

Antalet ansökningar om arbetstillstånd före inresa har, oaktat uppgiftsskyldigbet

örn ändamålet med vistelsen i Sverige numera borttagits vid inresan, icke

visat tendens att sjunka. För de sökande utlänningarna själva torde det också

vara en given fördel att redan innan de lämna sitt hemland erhålla visshet, huruvida

arbetstillstånd kommer att beviljas dem. Sedan det väl blivit mera allmänt

bekant, att tillstånd erfordras före inresan, synas utlänningarna alltså

alltjämt i största utsträckning ställa sig denna föreskrift till efterrättelse, även

örn några svårigheter att kringgå densamma numera icke föreligga. I tablån

redovisade utlänningar utgöras till stor del av personer, som vilja hit inkomma

för att antaga mera kortvariga anställningar, exempelvis montörer, revy- och

cirkusartister och liknande. De rätt talrikt förekommande avslagsfallen avse till

huvudsaklig del vägrade inresetillstånd för utländska cirkusföretag med talrik

personal.

Det utlänningsklientel, som vill mera stadigvarande — i allt fall för en tid

utöver tre månader — vinna sysselsättning i Sverige, skall innehava såväl arbets-

som uppehållstillstånd. I nedanstående tablå redovisas antalet beviljade

och vägrade uppehålls- och arbetstillstånd.

Tab. 10. Antal beviljade och vägrade uppehålls- och arbetstillstånd.

1928 1929 1930 1 jnli

Be- Väg- Be- Väg- Be- Väg- Be- Väg
viljade

rade viljade rade viljade rade viljade rade

Före inresa........... 90 2 264 3 134 4 lil 7

Efter inresa.......... 1,151 19 990 7 1,152 21 749 19

Förlängningar......... 1,130 5 2,281 1 2,786 7 1,838 10

Anm.: I uppgiften över antalet vägrade tillstånd före inresa under år 1930 hava icke inräknats

vägrade tillstånd för utländska cirkusföretag med tillhopa 210 anställda.

Bihang till riksdagens protokoll 193IS. 1 sami. 6 käft. (Nr 6.)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Den stora huvudgruppen av utlänningar, som söker sig hit och som först

efter inresan begära uppehålls- och arbetstillstånd, utgöres av danskar, norrmän

och finnar; för dessas vidkommande har ju icke under hela den tid, redogörelsen

avser, förelegat någon skyldighet att vid inresan deklarera ändamålet

med deras hitresa. Ökningen av tillståndens antal torde böra, bland annat, ses

i samband med upphävandet av viseringstvånget gentemot vissa länder, varigenom

ett antal härstädes sedan länge bosatta, tidigare viseringspliktiga utlänningar

underkastats skyldigheten att innehava uppehålls- och arbetstillstånd i

stället för visering med rätt att taga arbetsanställning.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

35

Bilaga C.

Socialstyrelsens utredning angående utvecklingen å arbetsmarknaden

m. ni.

Vad beträffar utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden under den tid,

lagen varit i tillämpning, må här hänvisas till den utredning, avseende tiden

fram till år 1930, som nyligen framlagts av den så kallade arbetslöshetsutredningen.

Trots en under vissa år otvivelaktigt mycket gynnsam konjunktur för

vårt näringsliv har arbetsmarknaden karakteriserats av överskott på arbetskraft

inom flera yrken samt en ej obetydlig arbetslöshet. Alltsedan hösten 1930

har därtill vårt land drabbats av utpräglad lågkonjunktur, som ytterligare försämrat

arbetsmarknadsläget. Utvecklingen belyses av följande sammanställningar

av procentuella antalet arbetslösa bland fackföreningarnas medlemmar

samt av antalet till statens arbetslöshetskommission rapporterade hjälpsökande

arbetslösa under tiden januari 1927—juli 1931.

Tab. 1. Procentuella antalet arbetslösa bland fackföreningarna samt antalet till arbetslöshetskommissionen

rapporterade hjälpsökande arbetslösa i Sverige under åren

1927-1931.

Månad

Fackföreningsprocenten

Till A. K. anmälda hjälpsökande

1927

1928

1929

1930

1931

1927

1928

1929

1930

1931

Jan.....

16.3

14.3

15.0

14.2

20.21

27,400

26,650

18,519

16,647

40,245

Febr. . . .

15.6

13.3

14.8

13.3

18.7

25,400

26,300

17,695

15,384

41,595

Mars ....

14.1

13.2

14.4

12.6

19.4

22,400

24,600

15,692

13,572

41,885

April . . .

12.3

11.7

12.3

11.2

17.1

22,200

19,600

12,256

11,368

39,396

Maj ... .

9.9

8.2

8.3

8.3

13.2

18,100

14,100

8,449

9,013

34,550

Juni ....

9.4

7.6

7.3

8.3

11.8’

15,200

11,150

5,865

6,634

31,057

Juli ....

8.3

7.4

6.8

8.3

12.0

12,200

9,500

5,055

5,824

30,520

Äng.....

7.9

6.9

6.6

8.5

12,700

9,850

4,849

6,314

Sept.....

8.4

7.8

7.3

9.8

12,900

10,000

5,036

8,589

Okt.....

10.4

9.0

8.7

12.6

16,450

12,950

7,301

14,611

Nov.....

12.8

10.9

10.6

15.6

21,400

16,450

9,791

24,824

Dec.....

18.6

17.3

16.9

23.3

24,200

18,675

12,041

31,901

Medeltal

12.0

10.6

10.7

12.2

19,200

16,652

10,212

13,723

Den arbetslöshetskris, som under senare år hemsökt ej endast vår världsdel

utan även vissa industriellt betonade länder i främmande världsdelar, bär som

bekant under senare tid alltmera accentuerats och har även drabbat vissa väsentligen

jordbrukande länder. Till belysning av utvecklingen härutinnan må

Reviderade siffror.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

meddelas följande sammanställning av antalet registrerade eller understödda

arbetslösa i vissa europeiska länder i medeltal per månad under åren 1927—

1930 ävensom antalet för juli 1931.

Tab. 2. Antal arbetslösa i tusental i vissa länder i medeltal per månad åren 1927—1930

samt juli 1931.

1927 1928 1929 1930 M

Storbritannien............. 1,121 1,269 1,258 2,014 2,783

Tyskland............... 837 889 1,276 1,789 1,205

Österrike............... 172 156 164 208 194

Polen................. 165 126 132 229 —

Känt är vidare, att bland andra transoceana länder Förenta staterna och

Canada sedan någon tid lida av osedvanligt stor arbetslöshet; ett siffermässigt

mått på denna arbetslöshet, jämförligt med här återgivna siffror, saknas emellertid.

Den möjlighet, som tidigare brukade förefinnas för lättande av de överfyllda

europeiska arbetsmarknaderna genom emigration av övertalig arbetskraft till

transoceana länder, föreligger numera — med undantag för Storbritannien —

praktiskt taget icke längre, detta även örn man bortser från det faktiska hinder,

som lågkonjunkturen i de transoceana länderna i och för sig reser. Av avgörande

betydelse för särskilt de nordeuropeiska länderna är härvid den av Amerikas

förenta stater fullföljda immigrationspolitiken. Som bekant har Förenta

staterna alltsedan år 1921 genom kvotlagstiftning begränsat invandringens omfattning.

Enligt 1921 års kvotlag begränsades invandringen per fiskalår till

357,803 personer. Från den 1 juli 1924 begränsades den totala invandringen

ytterligare till 164,667 personer årligen, och från den 1 juli 1929 tillåtas allenast

153,714 personer årligen att invandra i landet. Genom sistberörda bestämmelser

av år 1929 fingo särskilt de nord- och centraleuropeiska länderna

sina kvoter kraftigt beskurna, medan den för Storbritannien avsevärt utökades.

Den omfattande arbetslösheten i Förenta staterna under slutet av år 1930 och

under innevarande år har emellertid föranlett landets regering att vidtaga ytterligare

åtgärder för begränsningen av invandringen. I september 1930 hava

sålunda de amerikanska konsulaten i utlandet beordrats att i görligaste mån

inom ramen av de gällande kvoterna begränsa antalet inresetillstånd, med stöd

av bestämmelsen under sektion 3 i gällande immigrationslag av år 1917, att

person, som sannolikt kommer att falla det allmänna till last, skall vägras inresetillstånd.

I betraktande av svårigheten för invandrare att på grund av den

rådande arbetslösheten i Förenta staterna erhålla arbetsanställning och alltså

sannolikheten av att han iråkar nödställd belägenhet utfärdas sålunda kvotvisering

endast, för personer, som oberoende av arbetsförtjänst äga möjligheter att

uppehålla sig i landet. Den sålunda fullföljda politiken återspeglar sig i statistiken

över invandringen.

Tab. 3. Antal immigranter till Förenta staterna per fiskal år (1 juli—30 juni).

Emigrationsland 1926/1927 1929/1930 1930/1931

Sverige..................... 8,936 3,109 1,298

Tyskland.................... 48,513 26,569 10,401

Storbritannien.................. 23,669 31,015 9,110

Mand..................... 28,545 23,445 7,305

Italien..................... 17,297 22,327 13,399

Övriga................ 208,215_135,235_55,626

241,700 97,139

Tillhopa 335,175

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

37

I likhet med Förenta staterna hava också övriga transoceana länder under

tiden efter år 1927 i olika avseenden skärpt sina invandringsbestämmelser. De

nya immigrationspolitiska åtgärder, som sålunda vidtagits, äro av olika karaktär:

totalt invandringsförbud för vissa grupper av invandrare, förbud mot invandring

av vissa raser, prohibitivt verkande invandringsavgifter, kvotsystem

samt skärpta bestämmelser angående registrering av utlänningar i förening med

höga registreringsavgifter. Ur det material, som står till styrelsens förfogande

angående sådana sedan år 1927 vidtagna immigrationspolitiska åtgärder, må i

detta sammanhang meddelas följande kortfattade uppgifter.

Canada: På grund av rådande arbetslöshet i landet utfärdades den 14 augusti

1930 en förordning, som omedelbart trädde i kraft, enligt vilken invandring

tillsvidare förbjudes för samtliga grupper av invandrare med undantag för:

a) bona fide jordbrukare, som komma till Canada för att idka jordbruk och

äro i besittning av tillräckliga medel för detta ändamål; samt

b) hustru och barn under 18 år till person, som lagligen inkommit i landet,

är där bosatt och har möjlighet att försörja familjen.

Ifrågavarande restriktioner gälla dock icke invandrare från Förenta staterna

och Storbritannien.

Inverkan av ifrågavarande förordning återspeglas tydligt i invandringsstatistiken.

Tab. 4. Antal Immigranter till Canada 1929 och 1930 samt första halvåret 1931.

Nationalitet

1929

1930

Första halvåret

1930 1931

Brittisk..........

......... 66,801

31,709

21,823

4.937

Amerikansk........

......... 31,852

25,632

'' 14,072

8,017

Svensk ..........

......... 3,073

1,022

919

20

Övrig nordeuropeisk ....

......... 26,895

17,528

14,599

671

Annan..........

......... 36,371

28,915

20,382

1,865

Tillhopa 164,992

104,806

71,795

15,510

Mexico: Med stöd av en den 1 juni 1926 ikraftträdd lag örn in- och utvandring

har regeringen utfärdat ett dekret den 2 maj 1929 angående förbud

mot invandring till Mexico av utländska kroppsarbetare, som anställas mot

åtnjutande av dagavlöning. Genom mexikanska inrikesministeriets cirkulär den

14 juli 1931, som trätt i kraft den 14 september 1931, har tillträde till landet

tillsvidare förbjudits för arbetande invandrare. Med arbetande invandrare

förstås enligt cirkuläret alla utlänningar, som ha för avsikt att mot lön ägna

sig åt kroppsarbete ävensom de personer, som icke äro i tillfälle att styrka,

att de disponera ett eget kapital av 10,000 pesos samt visa, att detta inom sex

månader efter ankomsten till landet investerats i något jordbruks- eller affärsföretag,

ägnat att bereda invandraren och hans familj nödig bärgning. Från

invandringsförbudet äro undantagna, bland andra, handelsresande, personer,

som äro utbildade i sådana tekniska specialfack, som icke äro i Mexico kända,

rentierer samt undersåtar i land, vilket med Mexico avslutit särskild överenskommelse

rörande invandring.

Cuba: Enligt i maj 1931 utfärdade bestämmelser skall en var invandrare

till Cuba vid ankomsten innehava ett belopp, motsvarande 200 pesos, vid äventyr

att eljest bliva återsänd till sitt hemland.

Peru: Enligt ett lagdekret den 16 januari 1931, sedermera senast den 24

juli 1931 i mildrande riktning förändrat, äro samtliga utlänningar i landet skyldiga

att registrera sig hos vederbörande myndighet senast den 30 september

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

1931. Till landet ankommande utlänningar skola inom 30 dagar undergå registrering.

Vid registreringen utfärdas identitetskort, som skall förnyas vart

fjärde år. Kortet, som skall förses med skattestämpel å 10 soles guld jämte

fotografi och fingeravtryck av innehavaren samt innefatta upplysningar örn

denne, skall alltid medföras av utlänningen, och uppvisandet av detsamma är

erforderligt för att kunna företaga handling eller reklamation inför myndigheterna,

för att erhålla tillstånd att öppna affär, för erhållande av körkort

samt för utövande av kommersiell eller industriell verksamhet. Ävenså är uppvisandet

av kortet på anfordran av polisman obligatoriskt. Underlåtenhet att

registrera sig straffas med böter, uppgående till 1,000 soles guld vid första

registreringen samt till 50 ä 200 soles vid förnyelse av registrering.

Brasilien: För att inskränka tillförseln av arbetskraft till Brasilien har den

12 december 1930 utfärdats ett dekret angående begränsning av invandringen.

Enligt detta dekret kunna konsulaten visera pass under år 1931 för tredje klass

passagerare till Brasilien endast i följande fall:

a) för utlänningar, bosatta i Brasilien;

b) » » , vilkas inresa anses önskvärd av guvernören i vederbö
rande

stat, dock endast därest utlänningarna avse att ägna sig åt jordbruksarbete

eller utgöras av lantarbetarfamiljer, vilkas inresa begärts av i Brasilien

bosatta släktingar, vilka tillförsäkrat dem sysselsättning;

c) lantarbetarfamiljer eller hantverkare, som inkallas av enskilda personer,

föreningar eller aktiebolag, därest de införas till kolonisering i enlighet med

gällande författning.

Med ovan angivna undantag kan icke någon utlänning erhålla uppehållstillstånd

för längre tid än 30 dagar, med mindre vederbörande är i besittning

av 3 contos (= ungefär 1,200 kr.) Barn under 12 år skola hava 2 contos.

Vid ankomsten till Brasilien äro de resande skyldiga att för myndigheterna

uppgiva ändamålet med inresan ävensom längden av den tid, de ämna uppehålla

sig i landet.

Alla enskilda personer eller sammanslutningar, som hava kontrakt örn utförande

av arbete, leverans eller tjänster för statens, delstats eller kommuns

räkning, skola inom 90 dagar efter dekretets kungörande inför arbetsministeriet

styrka, att av deras anställda av alla kategorier minst två tredjedelar utgöras

av personer, födda i Brasilien.

Alla arbetslösa — brasilianare som utlänningar — skola inom 3 månader

anmäla sig med angivande av identitet, yrke och hemvist, så att arbete kan

anvisas dem, särskilt i lantbruket. Underlåtes sådan anmälan, riskera vederbörande

att bli behandlade såsom lösdrivare.

Argentina: Utvecklingen av förhållandena å arbetsmarknaden har föranlett

statsmakterna att ägna arbetslöshetsspörsmålet ingående beaktande. I ett par

av de autonoma provinserna ha myndigheterna utfärdat föreskrifter angående

anställandet av arbetskraft, gående ut på användande av arbetare, födda i Argentina,

med uteslutande av invandrare.

Vissa åtgärder för förebyggande av arbetslöshetens ökning genom immigration

hava jämväl vidtagits. Regeringen har sålunda i medio av december 1930

fäst de argentinska konsulernas i utlandet uppmärksamhet å lämpligheten att

tillsvidare avhålla sig från all emigrationspropaganda och samtidigt anmodat

dem att i första hand lägga vikten vid vederbörande personers kvalitet. I

sådant syfte hava de med passviseringen förenade avgifterna tiodubblats.

_ För invandring till Argentina har hittills erfordrats vederbörligt pass, för

vilket erlagts en viseringsavgift av 3 argentinska guldpesos. Vidare har varje

resande haft att förete av vederbörlig ortsmyndighet utfärdat intyg, att han

icke varit straffad för brott ävensom att han icke gjort sig skyldig till bettleri,

varjämte läkarintyg erfordrats. Legaliseringen av dessa intyg har varit av
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

39

giftsfri. Enligt de nya bestämmelserna skola vart och ett av dessa tre intyg

stämpelbeläggas med 10 pesos. En komplett visering kommer därför att gå

till 33 pesos, vilket motsvarar cirka 120 kronor.

Dessa bestämmelser gälla alla utlänningar, oberoende av den fartygsklass,

varmed resan företages.

Sydafrikanska Unionen: Enligt en kvotlag, som trätt i kraft den 1 maj 1930,

må årligen högst 50 personer beviljas inresetillstånd från varje särskilt land.

Från kvotlagens bestämmelser undantagas dock medborgare i Sverige, Belgien,

Danmark, Frankrike, Förenta staterna, Holland, Italien, Norge, Portugal,

Schweiz, Spanien, Tyskland och Österrike.

För invandring av färgade raser gälla särskilda restriktioner.

Genom en den 21 maj 1931 ikraftträdd lag har den gällande invandringslagen

av år 1927 skärpts särskilt vad beträffar bestämmelser angående personer,

som äro förbjudna att invandra, samt angående avlägsnande från unionen av

personer, överbevisade örn vissa brott.

Australien: Under hänvisning till de exceptionella ekonomiska förhållandena

samt den omfattande arbetslösheten i landet har federalregeringen i slutet av

december 1930 ytterligare skärpt invandringsbestämmelserna. Sålunda skola

medborgare i länder, vilka dittills varit underkastade kvotbegränsning, nämligen

Italien, Grekland, Polen, Estland, Tjeckoslovakien, Jugoslavien, Albanien och

Bulgarien icke vara berättigade att inkomma i Australien. Medborgare tillhörande

andra länder (utom Ryssland, för vilket land särskilda inskränkningar

gälla) skola kunna räkna på tillträde, därest de redan vid beslutets fattande voro

på väg till Australien och i övrigt uppfyllde gällande fordringar för invandrare.

Brittiska undersåtar ävensom hustrur och barn till redan invandrare

utlänningar samt turister och affärsmän äro undantagna från dessa nya restriktioner.

_ ...

Den lämnade översikten över de under sista tiden vidtagna lmmigrationspolitiska

åtgärderna i transoceana länder mäste anses ådagalägga en oförtydbar

och enhetlig tendens att under rådande arbetslöshetskris ej endast strängare

än tidigare sovra invandringen utan rent av förebygga densamma, Emellertid

hade redan före år 1927 betydelsefulla åtgärder i restriktiv riktning från åtskilliga

invandringsländers sida vidtagits. Man torde därför kunna i själva verket

anse, att den transoceana utvandringen för närvarande praktiskt taget nära

nog omöjliggjorts genom den av invandringsländerna förda restriktiva politiken.

Förhållandet belyses i nedanstående sammanställning av uppgifter, hämtade ur

International Imbor Review, angående utvandringen till främmande världsdelar

från Europa under vissa år.

Tab. 5. Antal utvandrare från Europa till transoceana länder under åren 1926, 1929

och 1930.

Antal utvandrare

1926 1929 1930

641,371 558,568 358,117

Till jämförelse med ovan återgivna siffror må nämnas, att den europeiska

emigrationen år 1910 kan beräknas hava uppgått till 1,730,000 personer.

Också vad angår de europeiska länderna hava de under de senast, förflutna

åren i lagstiftningsväg resta hindren för folkutbytet ej blott upprätthållits utan

än ytterligare utbyggts. Tidigare mottog Frankrike årligen ett visst antal

invandrare, och alltjämt utgör Frankrike det viktigaste invandringslandet i

Europa, ehuru också detta land numera gatt in för en begränsning av inflyttningen

av utländsk arbetskraft. Av de europeiska länderna är det numera

vid sidan av Frankrike endast Sovjetryssland, som bedriver en aktiv invand
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

ringspolitik genom silia rekryteringsbyråer i olika länder. Denna invandring,

som väsentligen avser yrkesutbildade arbetare och teknici samt noga kontrolleras

med anlitande av det alltjämt upprätthållna passviseringstvånget, har

dock icke nått någon nämnvärd omfattning. Enligt officiella uppgifter i maj

1931 uppgick den i sovjetindustrien sysselsatta utländska arbetskraften till

3,528 personer, av vilka cirka 2,000 voro tyskar och cirka 700 amerikanare.

Ur det material, som star till styrelsens förfogande, må följande uppgifter

meddelas angående under senast förflutna femårsperiod i europeiska länder vidtagna

åtgärder till kontroll över invandring ävensom, i den mån uppgifter därutinnan

kunnat erhallas, angående praxis i fråga örn tillämpningen av gällande

bestämmelser med avseende på invandringen.

Norge. Enligt gällande främlingslag, som trätt i kraft med ingången av

år 1928, behöver utlänning, som inkommit i Norge före utgången av år 1925,

ej arbetstillstånd men väl uppehållstillstånd. Personer, som inkommit i Norge

år 1926 eller senare, äro skyldiga att hava såväl uppehålls- som arbetstillstånd.

Uppehållstillstånd meddelas av lokal polismyndighet men sådan myndighets

beslut kan ^överklagas hos centralpasskontoret, som jämväl beslutar angående

arbetstillstånd. Uppehållstillstånd utställas att gälla samma tid som

arbetstillstånd, därest fråga ä.r örn person, för vilken arbetstillstånd

erfordras. Örn en dylik persons arbetsanställning upphör eller ändrar

karaktär eller^ tillståndets giltighetstid utgår, förfaller automatiskt hans

uppehållstillstånd, varefter han är skyldig lämna landet. Enligt tillämpad

praxis ^beviljas arbetstillstånd för person, som icke vistats i Norge längre

tid än två år, endast för visst arbete hos viss arbetsgivare och under begränsad

tid. Enligt vad man trott sig kunna iakttaga, synas de norska myndigheterna

under senaste tiden hava börjat att i den praktiska lagtillämpningen framgå med

väsentligt ökad stränghet mot svenskar, som vistas i landet, vilket haft till

följd ett ökat antal hemsändningar eller framtvingade hemresor. Nämnas må

jämväl, att i januari 1931 förslag framlagts inför stortinget av bondepartiets

stortingsgrupp örn skärpning av invandringslagen. De föreslagna ändringarna,

som avsågo införande av läkarkontroll över invandrare samt skärpta utvisningsbestämmelser

bland annat genom införande av oguldna skatter såsom

utvisningsgrund, hava dock icke blivit genomförda. Beträffande invandringslagens

tillämpning i Norge gentemot svenskar må jämväl hänvisas till följande

från Norges centralpasskontor erhållna uppgifter angående beviljade och avslagna

ansökningar om arbetstillstånd.

Tal». 6. Antal beviljade oell avslagna ansökningar om arbetstillstånd för svenska medborgare

i Norge åren 1928—1930.

1928

1929

1930

Nya ansökningar:

Beviljade arbetstillstånd:

gällande för högst 6 mån.........

169

162

gällande 6—12 mån...........

74

64

Tillhopa 278

243

226

Avslagna ansökningar.........

74

76

Förnyelser:

beviljade för högst 6 mån.......

52

17

beviljade för 6—12 mån......

104

72

obestämd tid.........

—

2

156 94

Tillhopa 170

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 6.

41

Danmark. Invandringskontrollen i Danmark har under här närmast förevarande

tidsperiod i stort sett bibehållits oförändrad, dock att tiden för rätt

att vistas i landet utan uppehållstillstånd utsträckts från tre till sex månader.

Beträffande de danska invandringsbestämmelsernas tillämpning i praktiken

må framhållas, att svenska arbetssökande och arbetstagare från myndigheternas

sida behandlas med stor liberalitet. I praktiken torde samtliga ansökningar

örn arbetstillstånd från svenska medborgares sida hava beviljats.

Finland: Genom en den 7 februari 1930 utfärdad förordning, vilken trädde

i kraft den 1 april samma år, hava nya bestämmelser utfärdats angående utlännings

inkommande till Finland och vistelse i landet. Enligt den nya förordningen

skall, i likhet med vad som gällde enligt den tidigare förordningen av

den 13 november 1926, utlänning, som vill vistas längre tid än 3 månader i

landet, ansöka örn vistelsetillstånd, som prövas av landshövdingen i det län,

där utlänningen har sin stadigvarande bostad. Vistelsetillståndet gäller numera

ej endast för det län, vars landshövding utfärdat detsamma, utan för hela

Finland. Det i den äldre förordningen beträffande innehavare av vistelsetillstånd

upprätthållna kravet på särskilt av landshövding meddelat tillstånd att

inom landet företaga resor har upphävts. Anteckning örn förflyttning till

annan ort för stadigvarande bosättning skall dock hädanefter ske i den vistelsebok,

i vilken vistelsetillståndet tecknats. Medan enligt den äldre förordningen

vistelsetillstånd blott kunde givas för högst ett år åt gången, har i den nya

förordningen möjlighet skapats att vid vistelsetillståndets förlängning, då särskilda

skäl därtill äro, utfärda tillstånd för längre tid, dock högst för tre år.

Enligt den nya förordningen äger landshövding avslå en första ansökan om

vistelsetillstånd, över vilket beslut klagan ej må föras. Däremot må landshövdings

vägran att förnya vistelsetillstånd eller återkallande av sådant tillstånd

inom 14 dagar överklagas hos inrikesministeriet.

Enligt den äldre förordningen erfordrades arbetstillstånd endast för utlänning,

som utförde arbete hänförligt under lagen om arbetsavtal eller lagen om

läroavtal, dock att personer, som på grund av vistelsetillstånd uppehöllo sig

i landet den 1 december 1926, voro undantagna från skyldigheten att hava

arbetstillstånd. Enligt den nya förordningen bör arbetstillstånd, vilket i regel

meddelas av vederbörande landshövding efter hörande av socialministeriets arbetsavdelning

eller, i fråga örn utlänningar, som ej komma att stanna utöver

tre månader, av utrikesministeriet, utverkas även örn utlänning utför förvärvsarbete

av annat slag än det, som är hänförligt under ovannämnda lagar om

arbetsavtal eller örn läroavtal, samt örn han såsom självständig utövare av förvärvsverksamhet

önskar vistas eller redan uppehåller sig i landet. Samtliga

dylika utlänningar måste, ehuru de vistats i landet den 1 december 1926, ansöka

örn arbetstillstånd vid förnyandet av dem senast beviljade vistelsetillstånd.

Undantagna från skyldigheten att innehava arbetstillstånd äro utlänningar,

vilka utöva sådan näring, vartill vederbörande erhållit tillstånd enligt näringslagen,

vilka bedriva jordbruksrörelse å lägenhet, till vars ägande och besittning

de förvärvat rätt i laga ordning eller vilka av utländsk firma befullmäktigats

att såsom handelsresande upptaga beställningar å varor, som vederbörande

huvudman saluhåller, i sistnämnda fall dock endast under den tid, dylika

utlänningar på grund av stadgandena i förordningen få vistas i landet utan

vistelsetillstånd, nämligen under en tid av tre månader från inresedagen.

Enligt den äldre förordningen kunde arbetstillstånd beviljas för viss tid,

högst ett år, eller tillsvidare vad gällde arbetare, som tidigare i mer än tre

år utövat arbete av icke tillfällig art, ävensom för kvinna, som vid inträde

i äktenskap förlorat finskt medborgarskap, samt för den, som före 15 års

ålder eller å sina föräldrars pass ankommit till landet och därefter oavbrutet

vistats därstädes. Enligt den nya förordningen skall arbetstillstånd beviljas

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

för viss tid, dock icke överstigande den tid, för vilken utlänningen på grund

av förordningen har rätt att vistas i landet eller vistelsetillstånd beviljats honom.

Arbetstillstånd kan sålunda numera beviljas för längre tid än ett år.

Arbetstillstånd, gällande tillsvidare, kan hädanefter endast meddelas utlänning,

som åtnjuter asylrätt i landet. Innehavare av tidigare meddelat arbetstillstånd,

gällande tillsvidare, är skyldig att anhålla örn nytt arbetstillstånd samtidigt

som han ansöker örn förlängning av sitt vistelsetillstånd.

Den nya förordningen innefattar bestämmelser örn avvisning av utlänning,

som ankommer till landet, ävensom örn avlägsnande ur Finland av utlänning,

som utan tillstånd vistas i landet. Vidare konstateras, att örn med främmande

makt överenskommelse träffats eller framdeles ingås, som står i strid med förordningens

stadganden, bestämmelserna i överenskommelsen skola lända till

efterrättelse.

Beträffande invandringsbestämmelsernas tillämpning i praktiken torde böra

påpekas, att under senare tid krav framförts från skilda representanter för det

finska näringslivet på en restriktivare invandringspolitik. Bland betydelsefullare

initiativ i sådant avseende må framhållas en av centralhandelskammaren

i Helsingfors i slutet av år 1930 hos utrikes- och socialministerierna gjord

framställning att vid beviljande av arbetstillstånd åt utlänningar, som önska

arbeta på affärslivets område, ett omsorgsfullare urval än hittills måtte iakttagas

åtminstone tillsvidare så länge kristiden varar och överallt annorstädes

i världen utlänningars inkommande i ett land försvåras.

Under senare tid torde också hava gjort sig märkbar en tendens till mycket

restriktiv politik ej endast inom ifrågavarande område. Vad nykomna utlänningar

beträffar torde vistelsetillstånd alltjämt i allmänhet beviljas, medan

däremot ansökningar om arbetstillstånd behandlas synnerligen restriktivt även

där fråga är örn utlänningar Irån de skandinaviska grannländerna. Jämväl beträffande

de sedan längre tid i Finland bosatta utlänningarna torde man kunna

iakttaga en avsevärt strängare politik än tidigare, markerad av kortare giltighetstider

för arbetstillstånden samt ett ökat antal avslag å ansökningar örn

arbetstillstånd, även örn rena vistelsetillstånd för sådana utlänningar i allmänhet

beviljas.

Några statistiska uppgifter, belysande för invandringsbestämmelsernas praktiska

handhavande i Finland, hava icke erhållits.

Tyskland: Sedan ingången av år 1927 hava i Tyskland gällande författ
ningar

och bestämmelser, avseende invandring och utlänningars behandling,

icke genomgått några mera betydelsefulla förändringar. Utländska arbetares

anställning regleras sålunda i första hand genom den allmänna riksförordningen

av 2 januari 1926. Beträffande arbetsanställning för andra utlänningar —- kontorsanställda, ingenjörer, utövare av fria yrken m. fl. — äga bestämmelserna

om uppehållstillstånd i Preussen fortfarande giltighet. För dessa utlänningar

erfordras icke, i motsats till vad som gäller beträffande arbetare,

särskilt arbetstillstånd utan endast ett av vederbörande polismyndighet utfärdat

uppehållstillstånd. Angående meddelande av uppehållstillstånd finnas

fortfarande praktiskt taget icke några i tryck meddelade bestämmelser, utan

polismyndigheten följer allenast utbildad praxis. Uppehållstillstånd får emellertid

icke beviljas utlänning, som ämnar taga anställning eller självständigt

utöva ett yrke, förrän vederbörande Landesarbeitsamt avgivit utlåtande i ärendet.

Därest Landesarbeitsamt, som vid sitt ställningstagande skall taga hänsyn

till läget på ifrågavarande område av den tyska arbetsmarknaden, avstyrker

en ansökan örn uppehållstillstånd, får densamma icke beviljas.

De tyska myndigheterna torde i den praktiska tillämpningen förfara ganska

olika på olika orter. Den oavbrutna skärpningen av den ekonomiska krisen i

landet har självfallet medfört, att kontrollen över utlänningar skärpts. Svårig
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

43

heterna för svenskar att erhålla uppehållstillstånd synas emellertid såsom regel

vara mindre, då det gäller anställning av personer på överordnade poster.

Särskilt är detta fallet i fråga örn specialister såsom specialutbildade ingenjörer.

Så snart det gäller underordnad syssla, pröva däremot de tyska myndigheterna

med större noggrannhet, huruvida icke likvärdig tysk arbetskraft kan

uppdrivas.

England: Ej heller i England hava några mera betydelsefulla förändringar

vidtagits i fråga örn invandringskontrollen. Beträffande den allmänna tilllämpningen

av gällande författning i ämnet, Aliens Order av år 1920, må återgivas

följande referat av innehållet i en av arbetsministeriet i april 1929 för

parlamentet framlagd redogörelse för den fullföljda invandringspolitiken.

Arbetstillstånd beviljas i regel icke för att sätta arbetsgivare i tillfälle att

möta säsongefterfrågan, exempelvis inom skrädderibranschen och modistyrket

eller beträffande jordbruksarbetare under skördetiden. Med större liberalitet

beviljas arbetstillstånd för tjänstefolk, guvernanter och korrespondenter på

utländska språk.

Svårigheter att tillämpa bestämmelserna hava ej sällan yppat sig beträffande

nöjesföretag. Det är praxis, att tillstånd utan vidare beviljas för artister

av internationell ryktbarhet. Tillstånd beviljas likaledes för artister, representerande

speciella nyheter eller attraktioner. Erfarenheten visar, att effekten

av internationellt utbyte i det långa loppet är ägnad förbättra arbetstillgången

på området.

Ett annat speciellt fall utgöra sådana unga utlänningar, som söka anställning

å övertaliga poster i affärskontor och banker för begränsad tid i syfte att

förvärva sig kunskap i engelskt språk samt om engelska affärsmetoder. Beviljandet

av arbetstillstånd i sådana fall synes tillrådligt örn ej för annat så

för att säkerställa motsvarande behandling av unga brittiska undersåtar, som

vilja förvärva utländsk erfarenhet. Härtill kommer, att de utlänningar, som

skaffat sig utbildning i England, utgöra värdefulla förbindelser för engelsk

handel. Omsorg nedlägges på att tillse, att ifrågavarande lättnader icke missbrukas

av arbetsgivare, som vilja skaffa sig billig kontorshjälp.

Arbetstillståndet är i allmänhet begränsat till en period från en vecka till

tolv månader. I särskilda fall stipuleras emellertid också andra villkor.

Före kriget funnos vissa yrken, inom vilka majoriteten av arbetarna voro

utlänningar och den normala rekryteringen skedde från utlandet. Utländsk

rekrytering är numera icke tillåten såsom en normal företeelse beträffande

något yrke, utan åläggas arbetsgivarna att vidtaga erforderliga åtgärder för

att utbilda och anställa i landet redan befintliga arbetare. Effekten av denna

politik har varit följande:

Beträffande mosaik- och terrakottaarbetare: Före kriget voro flertalet ar
betare

italienare. Ansökningar örn arbetstillstånd för ytterligare fackutbildade

arbetare avslogos under den gynnsamma tiden efter kriget. Efter åtskilliga

överläggningar med arbetsgivarna år 1926 överenskommo fackföreningarna och

arbetsministeriet örn ett system för lärlingsutbildning av brittiska gossar. Ett

begränsat antal arbetstillstånd hava därefter beviljats för yrkesutbildat folk

från Italien, men endast till firmor, som bidraga till lärlingsutbildningen och i

proportion till av dem engagerade lärlingar.

Beträffande frisörer: Förändringarna i modet för den kvinnliga frisyren

skapade efterfrågan på utländska frisörer under tiden efter kriget. Ansökningar

örn arbetstillstånd avslogos i de flesta fall. Också beträffande detta yrke

sökte man stimulera företagarna att själva sörja för yrkets rekrytering inom

landet. Arbetsgivarna hava föranletts att sätta upp åtskilliga lärlingsskolor.

Antalet ansökningar örn arbetstillstånd nu för tiden är betydelselöst. Beträffande

servitörer: Före år 1914 rekryterades servitörerna till de stora hotellen

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

från utlandet. Sedan år 1920 hava arbetstillstånd i allmänhet vägrats. Såsom

resultat hava de ledande företagen gått in för att lära upp engelska ungdomar.

Ett system för utbyte mellan engelsmän, fransmän och schweizare har arrangerats

av ministeriet.

Enligt praxis utfärdas tillstånd för utländska tekniker, som biträda arbetsgivare

i etablerandet av nya industrier eller anordnandet av nya processer inom

redan existerande industrier. Men i alla sådana fall föreskrives, att utlänningen

skall användas till att träna brittiska undersåtar. Så ansågs exempelvis år

1925 nödvändigt att tillåta immigration av 132 utländska arbetare för en ny

betsockerfabrikation. År 1928 hade antalet inhemsk arbetskraft ökat, men

utlänningarnas antal sjunkit till 90. Liknande resultat hava ernåtts inom vissa

andra industrigrenar.

Tillstånd att anställa en utländsk expert har ofta sökts för exploatering av

fabrikationshemlighet. I sådant avseende har i december 1924 givits följande

regel: »Det är emot allmän politik, örn fabrikationen i själva verket är så

värdefull, att Mr. F. (utlänningen) skulle vara i tillfälle att exploatera densamma

i detta land och sedan lämna landet utan att någon här efter hans avresa

känner fabrikationen och kan utöva densamma.» Örn därför tillstånd beviljas,

uppställes såsom villkor, att en lämplig brittisk medborgare (kemist eller ingenjör)

anställes samtidigt med utlänningen, så att detaljerna bliva av honom kända.

Beträffande utländska danskapell fullföljas i enlighet med ett i House of

Commons den 5 februari 1929 avgivet interpellationssvar följande politik. Örn

företagare önskar få in ett helt kapell för dansmusik, ålägges han att engagera

eller att bibehålla i engagemang ett brittiskt kapell av samma storlek som det

utländska. Örn det föreslås att öka ett brittiskt danskapell med utländska musiker

av framstående skicklighet, kan detta medgivas upp till 25 % under villkor,

att icke någon brittisk musiker avskedas för att bereda plats för utlänningarna.

Hela kapell för symfoni eller nationell musik, exempelvis ungerska

zigenarkapell insläppas efter försäkran, att intet brittiskt kapell eller ingen

brittisk musiker är arbetslös och att det utländska kapellet icke kommer att

spela dansmusik.

Den i England fullföljda invandringspolitiken, vars syfte angives vara att

utestänga utlänningar från anställningar, för vilka inhemsk arbetskraft finnes

att tillgå, belyses jämväl av antalet beviljade arbetstillstånd. Enligt framlagd

statistik utgjorde antalet ansökningar om arbetstillstånd 10,550 år 1929 och

12,460 år 1930. Därav beviljades år 1929 9,910 och år 1930 11,699 ansökningar.

Belgien: I Belgien har den 15 januari 1931 utfärdats en den 15 december

1930 daterad förordning angående tillstånd för utländska undersåtar att inkomma

i Belgien i avsikt att där taga arbetsanställning. Förordningen stadgar,

att utlänning, oberoende av gällande passbestämmelser, hädanefter icke må

inkomma i Belgien med avsikt att där taga anställning såsom industri- eller

lantbruksarbetare, hantverkare eller privatanställd, med mindre vederbörande i

förväg därtill erhållit medgivande av belgiska justitieministeriet.

Ansökan örn dylikt tillstånd göres hos belgisk legation eller därtill särskilt

utsett konsulat, varvid sökanden till framställningen skall foga från belgisk

arbetsgivare mottaget arbetskontrakt, läkarintyg samt utdrag ur straffregister

(certificat de moralité) ävensom översättning därav.

Jämlikt en den 10 mars 1931 publicerad förordning är av belgisk diplomatisk

eller konsulär myndighet utfärdat bemyndigande för utlänning att taga

arbetsanställning belagt med en stämpelavgift av två guldfrancs.

Frankrike: Föreskrifterna i dekretet den 30 november 1926 angående identitetskori

för utlänningar hava i stort sett erhållit förlängd giltighet genom ett

den 10 juli 1929 dagtecknat dekret. Emellertid har avgiften för sådant kort år

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

45

1927 sänkts till 100 francs från förut gällande 375 francs, varjämte giltighetstiden

för kortet må utsträckas att gälla för två år.

Kontrollen över inresande arbetssökande utlänningar har i början av år 1927

avsevärt skärpts. I sådant syfte har stipulerats, att utlänning, som ankommer

till Frankrike för att sysselsätta sig med avlönat arbete, skall inneha ett

arbetskontrakt, försett med — i fråga örn arbetare inom industri eller handel —

visering av Service Central de la Main d’Oeuvre Etrangére du Ministére du

Travail eller — i fråga örn jordbruksarbetare — visering av Service de la Main

d’Oeuvre Agricole du Ministére de 1’Agriculture.

Utlänning, som ej innehar sådant kontrakt och som ankommer till Frankrike

med vanligt pass och där vill antaga arbetsanställning, kan icke erhålla föreskrivet

identitetskort och måste följaktligen lämna landet.

Förutom arbetskontrakt erfordras för utländska arbetare av franskt konsulat

viserat intyg av konsulatets läkare, att vederbörande är vaccinerad, icke lider

av smittosam sjukdom eller sinnessjukdom samt äger erforderliga fysiska

förutsättningar för det arbete, anställningen avser.

Franska regeringen har hos olika främmande regeringar hemställt, att vederbörande

passutfärdande myndigheter måtte i samtliga pass, som utfärdas för

resa till Frankrike och där arbetskontrakt icke föreligger låta införa en anteckning:

»Må icke antaga avlönad arbetsanställning i Frankrike».

Luxemburg: En ny, i vissa avseenden strängare storhertiglig förordning har

den 30 november 1929 utfärdats rörande de villkor, som utländska arbetare skola

uppfylla för att inkomma och vinna anställning i Luxemburg.

Schweiz. Ett av förbundsrådet den 17 juni 1929 framlagt förslag till ny lag

angående utlänningars vistelse och bosättning i Schweiz har, med en del mindre

väsentliga ändringar, antagits av parlamentet den 26 mars 1931. Den nya lagens

innehåll är följande.

För utlännings uppehåll i Schweiz erfordras uppehålls-, bosättnings- eller

toleranstillstånd. Är ändamålet med inresan bosättning eller förvärvsarbete,

skall utlänningen anmäla sig inom 14 dagar, eljest inom tre månader, räknat

från ankomstdagen. Var och en, som upplåter logi åt utlänning mot betalning,

skall omedelbart anmäla utlänningens närvaro för ortspolisen. Om logi

upplåtes för utlänning utan betalning, inträder anmälningsskyldigheten först,

örn utlänningen stannar längre tid än en månad. De särskilda kantonerna kunna

härutinnan meddela strängare föreskrifter.

Den ej bosatte utlänningen må tillträda arbetsanställning och av arbetsgivare

anställas först sedan uppehållstillstånd med rätt att taga arbetsanställning blivit

honom beviljat.

_ Uppehållstillstånd kan endast meddelas utlänning, som innehar giltig legitimationshandling,

samt kan förknippas med villkor och i fråga örn säsongarbetare

och säsonganställda återkallas. Tillståndet är alltid giltigt för viss tid och

meddelas första gången såsom regel icke för längre tid än ett år.

_ Bosättningstillstånd meddelas för obegränsad tid och må icke förknippas med

villkor. Tillståndet utlöper, bland annat, örn utlänningen under sex månader

uppehåller sig i utlandet, örn legitimationshandlingens giltighet utlöper samt

örn utlänningen utvisas eller hemsändes.

Toleranstillstånd meddelas utlänning, som icke innehar giltig legitimationshandling.

Sådant tillstånd meddelas alltid för viss tid. I regel skall utlänningen

ställa borgen eller säkerhet för alla offentligrättsliga fordringar samt för

uppfyllandet av de föreskrivna villkoren.

De ovan angivna tillstånden gälla endast för den kanton, som utställt desamma.

Utlänningen är emellertid berättigad att utan anmälan tillfälligtvis

uppehålla sig i annan kanton. Örn annan kanton finner utlänningens närvaro

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

mindre önskvärd, kan densamma hos förbundsmyndighet hemställa örn återkallande

av uppehålls- eller toleranstillstånd.

Utlänning kan utvisas endast, örn han straffats för brott eller örn han genom

visad svår eller upprepad missaktning för ordningsföreskrifter missbrukat gästfriheten,

örn han på grund av sinnessjukdom utgör en fara för offentlig ordning

samt örn han eller en under hans vård stående person faller offentlig eller privat

välgörenhet till last eller med säkerhet kommer att varaktigt ligga sådan till

last. Utvisning kan gälla på obegränsad tid eller för minst två år. Uti utvisning

inbegripes också make samt barn under 18 år, såvida fråga icke är örn

hustru av schweizisk härstamning.

Utlänning, som icke innehar tillstånd, kan när som helst åläggas att avresa

från landet. Vid utlöpandet av ett tillstånds giltighetstid ävensom vid vägrat

eller återkallat tillstånd samt vid vägrad förlängning är utlänningen skyldig

avresa från kantonen. Vederbörande myndighet kan fastställa en frist för utresan.

Är myndigheten kantonal, gäller fristen avresa från kantonen, är myndigheten

en förbundsmyndighet, gäller fristen avresa från Schweiz. Förbundsmyndigheten

kan beträffande mindre önskvärd utlänning och sådan, som gjort

sig skyldig till grovt eller upprepat brott mot främlingsbestämmelsema, föreskriva

inresespärr, dock högst för tre år. Örn utlänning icke på anmodan utreser

ur landet, kan han utförskaffas eller, om möjlighet därtill icke föreligger,

i stället interneras, dock högst under två år.

Beslut örn tillstånd och utvisning meddelas av den kantonala främlingspolisen.

Förbundets främlingspolis är ansvarig för alla främlingspolitiska frågor, som

ej höra under annan förbundsmyndighet. Justitie- och polisdepartementet är

ansvarigt för beslut om internering av utlänning på förbundets bekostnad; en

för hela Schweiz gällande utvisning kan uppskjutas eller upphävas endast efter

departementets medgivande.

Myndigheterna skola vid sina avgöranden taga hänsyn till landets andliga

och ekonomiska intressen ävensom till graden av överbefolkning av utlänningar

(Uberfremdung). Vid beviljande av tillstånd för utlänning, som vill taga arbetsanställning,

skall i regel den offentliga arbetsförmedlingens godkännande

inhämtas.

I regel skall endast uppehållstillstånd meddelas utlänning, även om han sannolikt

kommer att varaktigt uppehålla sig i landet. Förbundets främlingspolis

bestämmer i det enskilda fallet, från vilken tidpunkt tidigast bosättningstillstånd

må beviljas.

En kantons beslut att vägra tillstånd är slutgiltigt. Kantonen kan själv

meddela uppehållstillstånd för:

a) ej arbetssökande utlänningar för en tid av två år, lärjungar för lärotiden,

studenter intill tiden för studiernas avslutande, patienter å vårdanstalter intill

tiden för friskskrivningen;

b) tjänsteflickor samt drängar i jordbruket intill fem år;

c) säsongarbetare och säsonganställda för en säsong, dock högst för nio månader,

och örn Bundesamt fur Industrie, Gewerbe und Arbeit fastställt för särskilda

yrken ett årligt maximiantal säsongarbetare, inom ramen för detta maximiantal.

För alla övriga tillstånd erfordras tillstyrkande av förbundets främlingspolis.

Beslut om avslag beträffande uppehålls-, bosättnings- och toleranstillstånd

ävensom beslut örn utvisnings- och återkallelseförfarande skola skriftligen meddelas.

För olika brott mot lagens föreskrifter stadgas i vissa angivna lindrigare fall

böter intill 2,000 francs samt i svårare fall fängelse intill sex månader samt

böter intill 10,000 francs.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

47

I övergångs- och slutbestämmelser stadgas, bland annat, att förbundsrådet

kan beträffande bosättning av undersåtar i sådana stater, som behandla

schweizare ogynnsammare än Schweiz behandlar ifrågavarande statsmedborgare,

föreskriva bestämmelser, som avvika från lagens föreskrifter.

Polen: Den 15 november 1929 har trätt i kraft en förordning rörande utlänningars

inresa och vistelse i Polen, vilken förordning utgör komplement

till den alltjämt gällande förordningen av den 13 augusti 1926 angående utlänningar.

I enlighet med den nya förordningen må inresetillstånd för tillfällig

vistelse utan förvärvssyfte beviljas av konsulat, sedan ansökan örn sådant tillstånd

tillstyrkts av vederbörlig myndighet i Polen. Utlänningar, som vilja bosätta

sig i Polen, hava att före inresan göra ansökan enligt särskilt formulär

örn bosättningskort, som beviljas av vederbörlig myndighet i Polen; inresetillstånd

för bosättning må av konsulat beviljas endast åt utlänning, vilken erhållit

bosättningskort. Förordningen innefattar vidare bestämmelser örn registreringsplikt

för samtliga utlänningar, som äro berättigade till bosättning eller

till tillfällig vistelse i Polen under en tid. överstigande tre månader.

Jämlikt en förordning den 4 juni 1927 örn arbetsmarknadsskydd, vilken enligt

en förordning den 20 februari 1931 äger tillämpning inom industri, jordbruk,

skogsbruk, handel, bankväsende och kommunikationer ävensom å transitotrafiken,

erfordras tillstånd för arbetsgivare för anställande av utländsk arbetskraft.

Spanien: I syfte att inskränka användningen av utländsk arbetskraft i landet

har den 17 januari 1931 utfärdats ett dekret angående utländska arbetare

i Spanien, vilket trätt i kraft den 6 februari 1931. Enligt dekretet

skall för att kunna utöva yrke eller utföra arbete i Spanien en var

utlänning, då han arbetar för annan persons räkning, vara försedd med

ett arbetskontrakt, viserat av en särskilt inrättad central myndighet,

och i varje fall, vare sig han arbetar såsom egen företagare eller i annans

tjänst, med ett särskilt identitetskort. Utländska arbetare, som icke varit bosatta

i landet före viseringen av ovannämnda arbetskontrakt, böra utan undantag

vid sin ankomst förse sig med identitetskort, vilket bör begäras genom

vederbörande borgmästare inom tre dagar efter ankomsten till den ort, varest

tjänsten eller anställningen kommer att utövas. Om utlänningen redan vid dekretets

ikraftträdande vistas i Spanien, bör även han, för att kunna fortsätta utövandet

av sin tjänst eller anställning, inom tre månader göra ansökan örn identitetskort

och må ej heller antaga tjänst eller självständigt utöva yrke, örn han

efter utgången av nämnda tid icke är försedd med identitetskort.

Identitetskortet skall innehålla en kort beskrivning över innehavarens arbetskontrakt

med angivande av dagen för dess utfärdande och dess giltighet.

Identitetskort skola gälla för ett år, och skall förnyelse av kortet vara beroende

av arbetsförhållandena. Avslag å ansökan om identitetskort medför

förbud för utlänningen att fortsätta arbetet.

Med böter från 50 till 250 pesetas straffas dels arbetsgivare, som använder

utländsk arbetare, vilken icke innehar identitetskort, berättigande honom att

utöva en viss tjänst eller yrke i Spanien, dels den som icke till vederbörlig

myndighet anmäler de utländska arbetare, han håller eller antager i sin tjänst.

I mån av den utländske arbetarens lön uttages för identitetskortet en expeditionsavgift

av lägst 10 pesetas för säsongarbetare med en anställningstid

av högst tre månader och intill 500 pesetas.

De utländska arbetare, vilkas inresa och arbete i Spanien tillätes av vederbörande

myndigheter, må vid jämställd yrkesskicklighet icke i något fall uppbära

lägre avlöning, dagpenning eller honorar än vad spanska arbetare av motsvarande

kategori uppbära i den ort eller trakt, varest arbetet utföres.

Till den ovan lämnade redogörelsen för åtgärder i olika länder lill kontroll

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

över och sovring av invandringen av utländsk arbetskraft må slutligen fogas

en erinran, att de med främlingskontrollen sammanhängande spörsmålen varit

och alltjämt äro föremål för överväganden i internationell väg i syfte att bereda

marken för friare förhållanden. Nationernas förbund har till särskild behandling

upptagit frågan örn passväsendet, som var föremål för överväganden senast

vid en internationell konferens i Paris år 1926. Passtvångets avskaffande har

därvid icke ifrågasatts, utan har man inriktat sig på rekommendation av viseringstvångets

successiva avskaffande ävensom på fastställande av enhetligt formulär

för passen, dessas bekväma och billiga tillhandahållande samt utsträckande

av passens giltighetstid till fem år.

Ett inom nationernas förbund utarbetat förslag till internationell konvention

örn utlänningars rättsliga ställning var vidare föremål för behandling vid en ny

internationell konferens i Paris hösten 1929. Detta förslag byggde på den

principen, att en utlänning, som väl beviljats tillträde till ett land, skulle inom

detsamma äga samma rättighet att antaga och innehava arbetsanställning som

landets egna innebyggare. Ehuruväl principens tillämplighet modifierades genom

uttalande i det föreslagna protokollet, att konventionen icke skulle äga

avseende å de åtgärder, som olika länder funnit sig föranlåtna vidtaga till

skyddande av den inhemska arbetsmarknaden, vann förslaget icke anslutning;

det ansågs å vissa håll ägnat ingiva farhågor beträffande den nationella arbetsmarknaden.

Sådana farhågor hystes särskilt i fråga örn konventionsförslagets

bestämmelse örn rätt för utländsk företagare att, oavsett vistelselandets gentemot

övrig utländsk arbetskraft upprätthållna kontroll, få vid företaget sysselsätta

teknisk och affärspersonal av vilken nationalitet som helst.

De strävanden, som sålunda framträtt att på internationell basis bereda förutsättningar

för ett friare folkutbyte mellan länderna, hava såsom framgår av

det ovan anförda hittills icke lett till större resultat. Visserligen har viseringstvånget

i stor utsträckning avskaffats mellan länderna och hindren för affärs-,

studie- och besöksresor i omfattande mån borteliminerats, men utvecklingen på

området i Europa liksom i främmande världsdelar har samtidigt gått mot

skärpning och utbyggande av kontrollen över utländsk arbetskraft. Några

tecken på en allmän ändring härutinnan hava knappast visat sig.

Emellertid har utvecklingen allt mera gått fram mot beredande av vissa

lättnader i kontrollen genom bilaterala överenskommelser. Sådana överenskommelser

hava träffats exempelvis rörande utbyte och formerna för rekrytering

av arbetskraft, rörande utbyte för studieanställningar samt rörande lättnader

i passtvånget.

I detta sammanhang må erinras, att Nationernas förbunds studiekommission

för europeiskt samarbete tillsatt en kommitté med uppdrag att verkställa utredning

rörande arbetslöshetsfrågan och särskilt rörande möjligheterna att utveckla

det europeiska utbytet av arbetskraft samt emigrationen av europeiska

arbetare. Kommitténs den 10 juli 1931 framlagda rapport rekommenderar,

bland annat, en utveckling av bilaterala överenskommelser, en väg som redan

beträtts av olika europeiska stater, för att organisera utbytet av arbetare och

särskilt rekryteringen av arbetare i ett land för att sysselsätta dem i ett annat

land och för att åt sålunda rekryterade arbetare trygga lika behandling med

den inhemska arbetskraften i fråga örn anställnings- och levnadsförhållanden.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

49

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 8 ''december

1931.

N ärv arande:

justitierådet Christiansson,

justitierådet Edelstam,

regeringsrådet Afzelius,

justitierådet Geijer.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 27 november

1931, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag

till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 2 augusti 1927 (nr 333) om

utlännings rätt att här i riket vistas.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av expeditionschefen Gösta Siljeström.

Lagrådet yttrade:

Genom den år 1914 antagna lagen angående förbud för vissa utlänningar att

här i riket vistas infördes i vårt land en efter normala förhållanden lämpad,

noga övervägd lagstiftning till ledning för den administrativa maktens åtgärder

mot sådana utlänningar, vilkas härvaro anses vara från det allmännas synpunkt

farlig eller skadlig. Att i detta viktiga och grannlaga ämne en fast och

på tydlig lag grundad ordning sålunda kom till stånd, innebar ett obestridligt

framsteg med hänsyn ej blott till nödig omsorg för allmän ordnings upprätthållande

utan ock till befogade anspråk på rättssäkerhet för de främlingar,

vilka man vill förmena att inkomma i riket eller att kvarbliva inom dess gränser.

Även örn graden av det ingripande, som i detta avseende finnes påkallat,

kan röna inverkan av växlande tidsförhållanden, är dock behovet av en dylik

lagstiftning varken tillfälligt eller övergående. Det låter knappast tänka sig,

att sedan detta område blivit underlagt ett i lag fastställt förfarande, en återgång

kommer att ske till det tillstånd av osäkerhet och godtycklighet, som saknaden

av klara och fullständiga rättsregler måste medföra.

Från de här antydda synpunkterna kan det näppeligen anses tillfredsställande,

att lagbestämmelserna örn avvisning och utvisning av utlänningar numera

äga allenast provisorisk karaktär. Någon förändring härutinnan är icke

åsyftad i sammanhang med nu förestående lagstiftningsåtgärd. Då dessa bestämmelser,

huvudsakligen oförändrade, överflyttades till 1927 års lag, måste

de i denna sammanställas med de omfattande föreskrifter, som blivit en nöd
Bihang

till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 6 käft. (Nr 0.)

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

tvungen följd av den skärpta främlingskontrollen och den redan då vitt utbredda

arbetslöshetens betydelse för de mellanfolkliga förbindelserna. Att sistnämnda

föreskrifter i hög grad bära prägeln av det tidsläge, under vilket de tillkommit,

är påtagligt, och med hänsyn till den allmänna förhoppningen, att

deras giltighet icke skulle behöva utsträckas över någon längre tid, må det

vara naturligt, att vid lagens antagande yppades obenägenhet att låta densamma

med sådant innehåll definitivt införlivas med vårt rättssystem. Det

synes dock uppenbart, att samma skäl icke kunna åberopas för att fortfarande

behandla denna lagstiftning såsom ett provisorium. Det allmänna läget i världen

har under de gångna åren ingalunda förbättrats, och av den föreliggande

utredningen framgår, att någon väsentlig lättnad i det å lagen grundade kontrollsystemet

icke kan vara att motse inom en beräknelig tid. En bidragande

anledning till att lagen erhöll blott provisorisk giltighet torde hava varit, att

en viss tidrymd kunde vara erforderlig för att mera noggrant pröva de i

lagen nyinförda bestämmelsernas verkningar i tillämpningen. Då den prövning,

som nu med stöd av några års erfarenhet kan företagas, utfallit på

ett för lagen så gynnsamt sätt, att den kan framläggas till förnyat godkännande

i så gott som oförändrat skick, vill det ock förefalla, som örn betänklighet

icke borde möta mot att genom tidsbegränsningens borttagande återgiva

de bestämmelser i lagen, vilka utgöra dess bestående innehåll eller i allt fall

en nödvändig stomme av allmänt erkända rättsregler, deras karaktär av permanenta

lagbud. Härigenom skulle tydligen icke förhindras eller försvåras,

att vid lämplig tidpunkt kan verkställas en revision av lagen företrädesvis i

de delar, vilka kunna betecknas såsom avseende förhållanden av mer tillfällig

natur. Att föredraga är emellertid, att en sådan revision kan äga rum utan

det tryck, som otvivelaktigt ligger däri, att lagen i sin helhet förlorar giltighet,

därest ej inom en begränsad tid enighet uppnås örn antagande av en ny lag i

ämnet.

Med hänsyn till vad nu anförts finner lagrådet sig föranlåtet hemställa

örn sådan ändring av det föreliggande lagförslagets ingress, att 1927 års lag

erhåller fortsatt giltighet utan begränsning till viss tid.

I övrigt lämnar lagrådet förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 6.

51

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 11 december 1931.

N arv arande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Kamel, statsråden

Gärde, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck,

Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt chefen

för socialdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Gärde, lagrådets den 8 december 1931 avgivna utlåtande över det den 27 november

1931 till lagrådet remitterade förslaget till lag angående fortsatt tillämpning

av lagen den 2 augusti 1927 (nr 333) om utlännings rätt att här i riket

vistas.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Lagrådet har hemställt, att lagen måtte erhålla fortsatt giltighet utan begränsning

till viss tid. Såsom jag redan vid remissen till lagrådet anförde tala

onekligen starka skäl för att nu göra förevarande lag definitiv. Vissa däri

upptagna bestämmelser, avseende att tillgodose allmän ordning och säkerhet

samt att bereda rättsskydd åt den enskilde, äro uppenbarligen av den karaktär,

att de böra allt framgent bibehållas. Enahanda förhållanden förelågo emellertid

redan, då gällande lag var föremål för statsmakternas prövning. Det

torde följaktligen ej överensstämma med den ståndpunkt, som statsmakterna

tidigare intagit, att av nu anförda anledning giva lagen definitiv karaktär. Då

riksdagen anslöt sig till den uppfattningen att lagen borde äga provisorisk giltighet,

torde denna uppfattning mindre hava förestavats av behovet att vinna

erfarenhet örn de nya bestämmelsernas verkningar i tillämpningen, utan anledningen

därtill lärer fastmera vara att finna i ovissheten örn de då rådande förhållandenas

varaktighet och önskemålet att de därmed sammanhängande spörsmålen

efter viss tids förlopp ånyo upptoges till allsidigt övervägande. Ur nu

antydda synpunkter torde någon mera väsentlig förändring av läget icke hava

inträtt efter lagens antagande. Med hänsyn härtill har jag icke i anledning av

vad lagrådet anfört ansett mig böra frångå min förut intagna ståndpunkt.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Jag hemställer alltså, att förslaget, som av lagrådet i övrigt lämnats utan erinran,

måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas 1932

års riksdag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

nästkommande års riksdag skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Erik H:son Malm.

Stockholm 1932. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

313100

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.