Kungl. Maj:ts proposition nr 74
1932-01-29 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1932:74, Kungl. Maj:ts proposition nr 74
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
I
Nr 74.
Kungl. Maj:ts proposition Ull riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 9, 16 och 22 §§ lagen den 16
oktober 1914 (nr 349) om tillsyn å fartyg; given Stockholms
slott den 29 januari 1932.
Under åberopande av bilägga, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen antaga härvid
fogat förslag till lag angående ändrad lydelse av 9,16 och 22 §§ lagen den 16
oktober 1914 (nr 349) örn tillsyn å fartyg.
GUSTAF.
D. Hansén.
Bihang till riksdagens protokoll 1938
1 sami,
60 käft,
(Nr 74.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 9, 16 och 22 §§ lagen den 16 oktober 1914
(nr 349) om tillsyn å fartyg.
Härigenom förordnas, att 9, 16 och 22 §§ lagen den 16 oktober 1914 om tillsyn
å fartyg skola, 16 och 22 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade
lydelse:
9 §•
Fartyg med en bruttodräktighet av 150 registerton eller mera, som befordrar
gods eller passagerare, skall i utrikes fart eller i Östersjöfart mellan svenska
hamnar, till ledning för tillsynen å dess nedlastning, vara försett med lastmärke,
utvisande fartygets minsta tillåtna fribord. Från nu stadgad skyldighet
må Konungen medgiva undantag för fartyg, som nyttjas i fart mellan
närliggande hamnar.
Vad med Östersjöfart skall förstås, därom förordnar Konungen.
Stadgandena i denna paragraf skola ej äga tillämpning på örlogsfartyg eller
lustfartyg.
16 §.
Passagerarfartyg-----mellantider:
a) för passagerarfartyg, som nyttjas i utrikes fart och därvid avlägsnar
sig mera än 20 nautiska mil från närmaste land, ett år och för sådant fartyg
i annan fart två år; samt
b) för------mellantiden.
Med------—- sägs.
Förnyad-----tidpunkt.
Chefsmyndigheten -------räknas.
22 §.
Passagerarfartygscertifikat gälle för fartyg, som nyttjas i utrikes fart och
därvid avlägsnar sig mera än 20 nautiska mil från närmaste land, ett år samt
för fartyg i annan fart två år, från och med dagen för dess utfärdande, skolan
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 7-4. 3
de dock, därest fartyget befunnits vara i sådant skick, att fulla säkerheten
icke kan antagas äga bestånd så länge, tiden förkortas i motsvarande mån.
Den tid, för vilken certifikat är gällande, skall däri utsättas.
År--—--hamn.
Där — —---gälla.
Har---— — gällande.
Jämväl-----gällande.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22 januari
1932.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,
Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna
för justitie- och socialdepartementen anmäler chefen för handelsdepartementet,
statsrådet Hansén, fråga örn ändrad lydelse av 9, 16 och 22 §§ lagen
den 16 oktober 1914 (nr 349) om tillsyn å fartyg samt anför:
Under nästföregående punkt i dagens statsrådsprotokoll har jag anmält min
avsikt att föreslå Kungl. Maj :t att i proposition äska riksdagens godkännande
av d e 1 s 1929 års internationella konvention för betryggande av säkerheten för
människoliv till sjöss jämte därvid fogat, såsom bilaga I betecknat reglemente,
dels ock 1930 års internationella lastlinjekonvention med tillhörande slutprotokoll
och bilagor, därvid jag emellertid erinrat, att med fattande av slutligt
beslut i ärendet borde anstå, till dess vissa med ifrågavarande konventioner
sammanhängande förslag till ändringar i allmän lag hunnit undergå vederbörlig
granskning i lagrådet.
De lagändringar, som härvid åsyftades, beröra 9, 16 och 22 §§ lagen den
16 oktober 1914 (nr 349) örn tillsyn å fartyg samt 35 § sjölagen. Under anmälan,
att chefen för justitiedepartementet senare i dag torde komma att underställa
Kungl. Maj :t förslag till sistnämnda lagändring, anhåller jag nu att få
upptaga frågan om de av konventionerna påkallade ändringarna i tillsynslagen.
Anslutning från vårt lands sida till den internationella lastlin j eko nventionen
torde icke förutsätta annan ändring i allmän lag än i fråga örn
9 § tillsynslagen. Under hänvisning till den utförligare redogörelse för den
svenska lagstiftningen angående obligatorisk lastlinje för fartyg, som jag i
nästföregående ärende lämnat, torde jag i detta sammanhang kunna inskränka
mig till en erinran örn hithörande bestämmelsers huvudsakliga innehåll.
Gällande sjöfartssäkerhetslagstiftnings huvudstadgande, 5 a § sjölagen, innehåller
bland annat föreskrift därom, att fartyg skall för resa vara så lastat,
att säkerheten för fartyg, liv eller gods ej äventyras. Närmare bestämmelser
rörande befälhavares förpliktelser med avseende å efterlevnaden av denna
föreskrift innehållas i 26 § sjölagen, som i fråga örn fartygets nedlastning
ålägger befälhavare att särskilt tillse, att ej större last intages, än fartyget
kan bekvämligen bära och rymma, och att fartyget i intet fall lastas dju
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
5
pare än som angives genom det lastmärke, som må vara tillämpligt. Angående
ansvar för förseelse häremot stadgas i 292 § sjölagen. Berörda bestämmelser
fullständigas genom 9 § lagen om tillsyn å fartyg, vari stadgas, att
fartyg, som nyttjas till handelssjöfart eller till befordran av passagerare i den
omfattning, att det enligt 20 § samma lag skall vara försett med passagerarfartygscertifikat,
i fart bortom linjen Skagen—Lindesnäs och linjen Esbjerg—
Texel skall, till ledning för tillsynen å dess nedlastning, vara försett med lastmärke,
utvisande fartygets minsta tillåtna fribord. Nyttjas fartyg utan att
vara vederbörligen försett med lastmärke, där sådant är föreskrivet, är befälhavaren
förfallen till bötesstraff (29 § tillsynslagen).
Närmare bestämmelser rörande fartygs förseende med lastmärken av olika
slag samt fribordscertifikat m. m. finnas i förordningen den 31 december 1914
(nr 491) med närmare föreskrifter angående tillsyn å fartyg §§ 30—33 jämte
vissa övergångsstadganden, vartill ansluta sig särskilda i § 32 samma förordning
omförmälda fribordsbestämmelser och fribordstabeller ävensom förordningen
den 2 juni 1922 (nr 232) angående trälastmärke å maskindrivna fartyg.
Det stadgande i lastlinjekonventionen, för vars tillämpning nu ifrågavarande
lagändring påkallas, innehålles i art. 2, vari konventionens och därmed även
lastlinjetvångets omfattning angives. Huvudregeln är, att bestämmelserna i
konventionen skola äga tillämpning beträffande alla å internationella resor
nyttjade fartyg, hemmahörande i de länder, vilkas regeringar biträtt konventionen,
med undantag av dels örlogsfartyg, uteslutande för fiske använda fartyg,
lustfartyg och fartyg, som icke befordra gods eller passagerare, dels ock
fartyg med en bruttodräktighet understigande 150 registerton. Därjämte må
fartyg, som nyttjas å internationella resor mellan närliggande hamnar i två
eller flera länder, av vederbörande myndighet i fartygets hemland undantagas
från bestämmelserna i konventionen, därest resorna mellan ifrågakommande
hamnar befinnas äga rum i så skyddade farvatten och under sådana förhållanden,
att det får anses oskäligt eller olämpligt att tillämpa bestämmelserna i
konventionen på fartyg, nyttjade å sådana resor. Sistberörda undantag förutsätter
samråd med vederbörande myndigheter i de främmande länder, som beröras
av ifrågavarande resor.
I utlåtande den 14 februari 1931 framhåller kommerskollegium, vid vars
handläggning av förevarande ärende socialstyrelsen varit representerad, att för
åstadkommande av överensstämmelse mellan lastlinjekonventionen och svensk
lag erfordrades ändring beträffande det genom 9 § tillsynslagen reglerade tilllämpningsområdet
för obligatorisk lastlinje, och föreslår, att detta måtte ske
på så sätt, att berörda tillämpningsområde utsträcktes att gälla all u t r ik
e s fart. Angående omfattningen och innebörden av detta begrepp i förhållande
till det i konventionen nyttjade uttrycket »internationella resor» åberopar
kollegium vad i sådant avseende anförts i kollegii utlåtande den 19 januari
1931 angående 1929 års sjöfartssäkerhetskonvention. I sistnämnda utlåtande
har kollegium i samband med förslag till ändring i 16 § tillsynslagen, vartill
jag senare återkommer, anmärkt, att det i förslaget nyttjade uttrycket »utrikes
fart» icke fullt täcktes av konventionens definition å »international voyage»,
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
varmed avsåges »a voyage from a country to which the present Convention
applies to a port outside suell country, or conversely», vilken definition fullständigades
av en förklaring, att koloni, hinsides hav beläget territorium m. fl.
områden vart för sig vore att anse såsom särskilt land. Den praktiska
skillnaden komme att gälla svenska fartyg i fart uteslutande mellan hamnar
i ett och samma främmande land eller mellan hamnar i länder, som icke biträtt
konventionen. Trafik av förstnämnda slag, som förutsatte särskilt tillstånd
av den främmande staten eller överenskommelse med densamma, torde
emellertid icke för närvarande bedrivas med passagerarfartyg, och därest så
skulle komma att ske, syntes, liksom beträffande trafik av det senare slaget,
anledning icke föreligga till annat än att i förevarande avseende likställa sådan
trafik med annan fart på utrikes ort. Dessa synpunkter skulle enligt kollegium
äga tillämpning jämväl med avseende å lastlinjekonventionen och därav
föranlett förslag till ändringar i tillsynslagen.
Förut omförmälda bestämmelse i art. 2 i sistnämnda konvention örn rätt för
vederbörande lands myndigheter att efter samråd med myndigheterna i övriga
ifrågakommande stater medgiva undantag för fartyg, som nyttjas å internationella
resor mellan närliggande hamnar i två eller flera länder, anser kollegium
böra föranleda bemyndigande för Kungl. Majit att medgiva dylikt undantag.
Kollegium föreslår vidare, i överensstämmelse med konventionen, särskilt
undantag för örlogs- och lustfartyg samt för fartyg, som icke befordra
gods eller passagerare, varigenom bogser-, bärgnings- och isbrytningsfartyg
komme att i regel undantagas, vilket ock enligt kollegii mening torde få anses
riktigt. Beträffande fiskefartyg anmärker kollegium, att avfattningen av
konventionen i detta stycke icke syntes fullt nöjaktig, enär genom undantaget
för »fartyg, som icke befordra gods eller passagerare», tydligen även »fartyg,
uteslutande använda för fiske», undantagits från konventionens tillämpning.
Särskild bestämmelse härom syntes för den skull icke erforderlig. Vidkommande
passagerarfartyg framhålles, att konventionen principiellt omfattade
en större kategori sådana fartyg än 9 § tillsynslagen i dess nuvarande lydelse.
På grund av det generella undantaget för fartyg med mindre bruttodräktighet
än 150 registerton komme emellertid en dylik med hänsyn till konventionen
ofrånkomlig utsträckning av lastlinjebestämmelsernas omfattning att bliva
utan praktisk betydelse.
I samband med nu avhandlade, av lastlinjekonventionen föranledda förslag
till ändring av reglerna för den svenska lastlinjelagstiftningens omfattning
framlägger kommerskollegium tillika förslag örn viss av konventionen oberoende
utsträckning av dessa reglers tillämpning jämväl vad angår inrikes fart,
därvid kollegium hänvisar till den särskilda utredning rörande lastmärke
för fartyg i Östersjöfart, för vilken jag närmare redogjort i nästföregående
ärende. Lastlinjetvång för sådan fart anser kollegium, såsom jag därvid
omförmält, emellertid icke böra utsträckas längre än till Östersjöfart i ungefär
den betydelse detta fartbegrepp har enligt de för sjöfartssäkerhetsförfattningama
i allmänhet gällande fartbestämningarna. Fartyg i inskränktare
fart, således ungefär vad som motsvarar inre fart och kustfart enligt nu till
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 7-4.
7
lämpade fartbestämningar, skulle sålunda enligt kollegii mening alltjämt vara
undantagna, vilket kollegium anser befogat, enär hittills vunnen erfarenhet
icke kunde sägas hava bestämt utvisat behov av lastlinie i sådan inskränktare
fart. I överensstämmelse härmed anmäler kollegium sin avsikt att föreslå
Kungl. Maj :t att, vad utrikes fart anginge, i samråd med de nordiska länderna
bestämma förut omförmälda undantag för fartyg, som nyttjades å internationella
resor mellan närliggande hamnar i två eller flera länder, på sådant sätt,
att fartyg, som under nyttjande i utrikes fart icke fördes utanför de fastställda
gränserna för kustfart eller därmed jämförlig fart, befriades från
lastlinjetvång. Till stöd härför åberopar kollegium även det av den i Stockholm
år 1929 avhållna s. k. baltiska lastlinjekonferensen framlagda förslaget
örn undantag för fartyg, som icke avlägsnade sig mera än 15 nautiska mil
från närmaste land och icke tillryggalade mer än 30 nautiska mil å resa mellan
två hamnar. Som innebörden av uttrycket »fart mellan närliggande hamnar»
icke lämpligen läte sig bestämt fixera, borde, för möjliggörande av likställighet
i förekommande fall mellan inrikes och utrikes trafik, den av kollegium
föreslagna befogenheten för Kungl. Maj :t att undantaga fartyg i fart mellan
närliggande hamnar avse såväl inrikes som utrikes fart.
Med avseende å de fartyg i Östersjöfart, som på grund av sin mindre storlek
(under 150 registerton brutto) icke folie under konventionen men vilka enligt
kollegii mening principiellt borde underkastas kontroll i fråga örn nedlastning,
i den mån och på det sätt detta lämpligen läte sig göra, syntes Kungl. Maj:t
genom ett särskilt stadgande böra erhålla bemyndigande att förordna örn erforderliga
åtgärder. Härvid förutsattes, att detta skedde efter samråd och överenskommelse
med ifrågakommande främmande stater.
Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår kommerskollegium, att 9 §
tillsynslagen skulle erhålla följande lydelse:
»Fartyg med en bruttodräktighet av 150 registerton eller mera, som befordrar
gods eller passagerare, skall i utrikes fart eller i Östersjöfart mellan svenska
hamnar, till ledning för tillsynen å dess nedlastning, vara försett med lastmärke,
utvisande fartygets minsta tillåtna fribord. Från nu stadgad skyldighet
må Konungen medgiva undantag för fartyg, som nyttjas i fart mellan närliggande
hamnar.
På Konungen må ock ankomma att förordna örn åtgärder till ledning för tillsynen
å nedlastning av fartyg med en bruttodräktighet understigande 150 registerton,
som i utrikes fart eller i Östersjöfart mellan svenska hamnar befordrar
gods eller passagerare.
Vad med Östersjöfart skall förstås, därom förordnar Konungen.
Stadgandena i denna paragraf skola ej äga tillämpning på örlogsfartyg eller
lustfartyg.»
Ikraftträdandet av denna lagändring anser kollegium böra bliva beroende på
Kungl. Maj:ts förordnande.
I sistnämnda hänseende har kommerskollegium, såsom i nästföregående
ärende närmare omförmälts, i utlåtande den 21 november 1931, varmed av
lastlinjekonventionen föranledda förslag till administrativa författningsbestäm
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
meker överlämnats till Kungl. Maj:!, ifrågasatt uppskov tillsvidare med lastlinjetvångets
genomförande för fartyg i inrikes fart, därvid kollegium dock
principiellt fasthållit sin tidigare ståndpunkt, att skillnad i lastlin jehän seende
icke bör göras mellan inrikes och utrikes Östersjöfart. Kollega senare förslag
avser sålunda endast tidpunkten för ikraftträdandet av den föreslagna lagändringen,
såvitt angår fartyg i inrikes fart. Beträffande denna fråga, som
jag på grund av dess principiella betydelse ansett mig böra jämväl i detta sammanhang
omnämna, får jag i övrigt hänvisa till den i nästföregående ärende
lämnade redogörelsen och i samband därmed av mig gjorda uttalanden.
Beträffande andra stycket av kommerskollegii nyss återgivna förslag till
ändrad lydelse av 9 § tillsynslagen må här ock erinras örn att viss utredning
verkställts rörande innebörden av de åsyftade åtgärderna till ledning
för kontrollen å nedlastningen av ifrågavarande mindre fartyg. Utredningen,
som av kommerskollegium överlämnats till Kungl. Maj :t med särskilt utlåtande
den 21 november 1931, har endast haft preliminär karaktär och icke lämnat
annat resultat än ett av en sakkunnig utarbetat förslag, närmast avsett att utgöra
ett arhetsunderlag för fortsatt utredning framdeles. Kollegium har dock
vidhållit sitt förslag till lagändring jämväl i nu berörda hänseende.
Sveriges anslutning till 1929 års internationella sjöfartssäker hetskonvention
förutsätter — förutom förut berörda ändring i sjölagen —
ändringar i 16 och 22 §§ tillsynslagen.
Tillsynslagens 16 § innehåller föreskrifter rörande förnyade sjövärdighetsbesiktningar
av innebörd, såvitt nu är i fråga, att passagerarfartyg skall, så
länge det till sjöfart nyttjas, underkastas upprepade sådana besiktningar med
en mellantid av ett år för passagerarfartyg i fart bortom linjen Skagen—Lindesnäs
och linjen Esbjerg—-Texel och två år för sådant fartyg i inskränktare
fart; örn och i den mån så med hänsyn till särskilda omständigheter prövas
nödigt, äger kommerskollegium bestämma, att förnyad sjövärdighetsbesiktning
skall verkställas inom kortare tid än nyss sagts. Vidare stadgas, att förnyad
sjövärdighetsbesiktning må, utan rubbning i den gällande tidsföljden för efterföljande
besiktning, företagas högst tre månader före eller efter föreskriven
tidpunkt ävensom att kommerskollegium må meddela skäligt anstånd med förnyad
sjövärdighetsbesiktning, dock ej för längre tid än sex månader.
Nu återgivna stadgande utgör en viktig del av det genom 1914 års lagstiftning
skapade systemet för den statliga tillsynen å fartygs sjövärdighet, vars
båda huvudformer äro inspektion och besiktning. Inspektionen utgör en fortlöpande
tillsyn, företagen när som helst och avseende vadhelst inspektören har
anledning att undersöka men företrädesvis det allmänna fartygsunderhållet, utrustning,
lastning och de sociala förhållandena ombord. Besiktning är tillsyn
av mera ingripande art, avseende den egentliga sjövärdighetens bedömande.
Däri innefattas dels en undersökning för utrönande av de speciella villkoren för
ett fartygs användning såsom passagerarfartyg (passagerarfartygsbesiktning),
dels ock en under särskilda förutsättningar och vid vissa tider eller tillfällen
obligatorisk undersökning rörande skrovets och maskineriets samt övriga fasta
Kungl. Maj:ts proposition nr 7b.
9
delars beskaffenhet (sjövärdighetsbesiktning). Sistnämnda besiktning, som regelmässigt
kräver fartygets torrsättning, äro alla passagerarfartyg samt svenska
fartyg i allmänhet av viss storlek eller beskaffenhet underkastade. Man
skiljer mellan »första sjövärdighetsbesiktning» och »förnyade sjövärdighetsbesiktningar».
Besiktningspliktiga fartyg skola, sedan de genom en första
besiktning kommit under tillsyn, underkastas periodisk kontroll genom »förnyade
sjövärdighetsbesiktningar» med bestämda mellantider, olika allt efter
fartygens slag, användning och fart.
I nära samband med nyssberörda bestämmelser angående förnyade sjövärdighetsbesiktningar
stå föreskrifterna i tillsynslagens 22 §, som reglerar giltighetstiden
för passagerarfartygscertifikat. Huvudregeln är, att dylikt certifikat
skall gälla ett år för fartyg i fart bortom linjen Skagen—Lindesnäs och
linjen Esbjerg—Texel samt två år för fartyg i inskränktare fart. Anledningen
till att giltighetstiden för passagerarfartygscertifikat erhållit samma utsträckning
som mellantiderna för de förnyade sjövärdighetsbesiktningarna är
den, att sjövärdighetsbesiktning med tillfredsställande resultat principiellt utgör
en förutsättning för utfärdande av passagerarfartygscertifikat.
De bestämmelser i sjöfartssäkerhetskonventionen, som befunnits föranleda
ändringar i tillsynslagen, gälla periodiska besiktningar av passagerarfartyg.
Det formella huvudstadgandet härom finnes i art. 10, som under rubriken
»Första och följande fartygsbesiktningar», innehåller en allmän föreskrift,
fullständigad av detaljbestämmelser i regel XXII i det vid konventionen fogade
reglementet, innefattande »de allmänna grunder, enligt vilka besiktningar av
fartyg, nya eller existerande, skola äga rum med avseende på skrov, maskineri
(huvud- och hjälpmaskiner med ångpannor) samt utrustning». Enligt art. 10
åtaga sig de fördragsslutande parterna att utfärda detaljföreskrifter i överensstämmelse
med dessa allmänna grunder eller att ändra befintliga föreskrifter,
så att de komma i överensstämmelse med desamma. Vidare föreskrives såsom
allmän regel, att de nyss åsyftade detaljföreskrifterna skola vara så avfattade,
att, med hänsyn till säkerheten för människoliv, fartyget blir lämpat
för den användning, för vilken det är avsett. Som art. 10 ingår i konventionens
andra kapitel (angående fartygs konstruktion), är dess tillämpningsområde
i likhet med kapitlet i övrigt, enligt art. 4, begränsat till maskindrivna
passagerarfartyg, som nyttjas å internationella resor. I motsats till flertalet
av artiklarna i detta kapitel avser emellertid art. 10, såsom nyss angivits,
såväl existerande som nya fartyg. Skillnaden mellan sistberörda båda
begrepp är i art. 4 angiven sålunda, att med »nytt fartyg» avses fartyg,
vars köl sträckes den 1 juli 1931 eller senare, eller fartyg, som sagda dag eller
senare förändras till passagerarfartyg; övriga fartyg äro att anse såsom »existerande
fartyg.»
I regel XXII stadgas, att fartyg, varom här är fråga, skall undergå dels
en första besiktning, innan det tages i bruk, dels periodiska besiktningar en
gång var tolfte månad och dels ytterligare bsiktningar under mellantiden, örn
anledning därtill förekommer. I samband därmed lämnas detaljföreskrifter örn
vad ifrågavarande besiktningar skola avse, i huvudsak motsvarande vad i
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 7Jt.
sådant hänseende stadgats i §§ 39 och 40 i förordningen den 31 december
1914 (nr 491) med närmare föreskrifter angående tillsyn å fartyg. Det anmärkes,
att ifrågavarande konventionsbestämmelse kräver tillsynsåtgärder av
sådan art, att de icke kunna fullgöras, med mindre torrsättning av fartyget
äger rum.
Kommerskollegium har i utlåtande den 19 januari 1931 beträffande de av
sjöfartssäkerhetskonventionen betingade ändringarna i tillsynslagens regler rörande
passagerarfartyg i vad angår tidsperioden för förnyade sjövärdighetsbesiktningar
(16 §) fäst uppmärksamheten å sammanhanget mellan denna författningsändring
och utsträckningen av bestämmelserna i konventionens kapitel
angående fartygs konstruktion, som avse alla å internationella resor nyttjade
maskindrivna passagerarfartyg. Härutinnan framhåller kollegium följande
synpunkter. Enligt 1914 års konvention i ämnet — för vilken närmare
redogjorts i nästföregående ärende — hade generellt undantag kunnat göras för
fartyg på vissa, av vederbörande regering i särskild förteckning upptagna router,
på vilka fartygen avlägsnade sig högst 200 nautiska mil från närmaste
land. Med stöd härav hade för Sveriges del, i den mån konventionen så medgivit,
undantagits passagerarfartyg i fart hitom linjen Skagen—Lindesnäs och
linjen Esbjerg—Texel (eller m. a. o. Östersjö- och inskränktare fart enligt då
och i huvudsak alltjämt gällande fartbestämningar). Detta förhållande hade
i sin tur inverkat på avfattningen av reglerna i 16 § tillsynslagen angående
mellantid för sjövärdighetsbesiktningar (två år för passagerarfartyg i nyssnämnda
fart, ett år för fartyg i vidsträcktare fart) samt 22 § samma lag angående
giltighetstiden för passagerarfartygscertifikat (samma skillnad).
För att åstadkomma överensstämmelse med 1929 års konvention i nu avhandlade
hänseende föreslår kollegium, att 16 § tillsynslagen ändras sålunda,
att den för passagerarfartyg i fart bortom linjen Skagen—Lindesnäs och linjen
Esbjerg—Texel nu stadgade mellantiden av ett år kommer att gälla för
passagerarfartyg i utrikes fart. Härvid har kollegium emellertid funnit den
i konventionen inrymda befogenheten för de särskilda staternas vederbörande
myndigheter att medgiva undantag för fartyg, som under resa icke avlägsnar
sig mera än 20 nautiska mil från närmaste land (art. 4 p. 3), böra föranleda
till att fartyg i dylik fart i förevarande avseende jämställdes med fartyg i inrikes
trafik. I enlighet härmed anser kollegium ifrågavarande stadgande böra
erhålla följande lydelse:
»Passagerarfartyg----— skall, så länge det till sjöfart nyttjas,
underkastas förnyade sjövärdighetsbesiktningar med nedannämnda mellantider
:
a) för passagerarfartyg, som nyttjas i utrikes fart och därvid avlägsnar sig
mera än 20 nautiska mil från närmaste land, ett år och för sådant fartyg i
annan fart två år.»
Under framhållande av sammanhanget mellan 22 § tillsynslagen och nyss
behandlade 16 § har kollegium, då överensstämmelse mellan de båda lagrummen
syntes böra även framdeles bibehållas, funnit en ändring av det senare
lagrummet böra föranleda ändring jämväl av det förra. För den skull borde
enligt kollegii förslag första stycket i 22 § erhålla följande lydelse:
Kungl. Maj:ts proposition nr 7-4.
11
»Passagerarfartygscertifikat galle för fartyg, som nyttjas i utrikes fart och
därvid avlägsnar sig mera än 20 nautiska mil från närmaste land, ett år samt
för fartyg i annan fart två år, från och med---— — —- utsättas.»
I anslutning till dessa förslag har kommerskollegium gjort förut omförmälda
anmärkning rörande en viss skiljaktighet mellan det i förslagen nyttjade
uttrycket »utrikes fart» och konventionens definition å »internationella
resor». I den mån denna skillnad ägde praktisk betydelse, innebure densamma
emellertid enligt kollega mening en i sak riktigare anordning för svenska fartygs
vidkommande.
Vidare framhåller kollegium, i anledning av konventionens förut berörda bestämmelse
örn verkställande av förnyade fartygsbesiktningar »en gång var
tolfte månad», att konventionen icke uttryckligen medgåve något sådant uppskov
med besiktning, varom stadgades i näst sista och sista stycket av 16 §
tillsynslagen, varför det kunde ifrågasättas, huruvida dessa stadganden jämväl
tarvade en överarbetning. Härvid hade kollegium emellertid i första hand
uppmärksammat, att enahanda förhållande förelegat med avseende å 1914 års
konvention, därvid lagstiftaren tydligen ansett konventionens regler icke utgöra
hinder för utformande av den svenska lagens institut »förnyade sjövärdighetsbesiktningar»
på sätt skett genom nu ifrågavarande stadganden. Vidare
framhåller kollegium — under hänvisning till bestämmelse i konventionens
art. 52 örn förlängning av giltighetstiden för s. k. säkerhetscertifikat utöver
eljest stadgad tid, för den händelse fartyget icke befinner sig i hemlandet,
då certifikatet upphör att gälla — att sådan förlängning av tiden för säkerhetscertifikatets
giltighet uppenbarligen förutsatte en utsträckning av besiktningsperioden.
Slutligen finge ock beaktas, att ordalydelsen av art. 10
tydligt angåve, att regel XXII icke avsetts att utgöra annat än ett allmänt
stadgande, innehållande »general principles», medan utformandet av detaljbestämmelser
överlämnats åt vederbörande stat. På nu angivna grunder anser
kollegium någon ändring av de båda sista styckena av 16 § tillsynslagen
icke erforderlig. I
I utlåtande den 5 februari 1931 angående sjöfartssäkerhetskonventionen tillstyrker
socialstyrelsen kommerskollegii nyss omförmälda förslag till ändringar
i 16 och 22 §§ tillsynslagen.
Departementschefen.
Vidkommande till en början den utvidgning av den svenska lagstiftningen
angående obligatorisk lastlinje för fartyg, som skulle vara erforderlig i
samband med den internationella lastlinjekonventionens ratificering, finner jag
mig kunna biträda kommerskollegii förslag till ändring i 9 § tillsynslagen,
såvitt angår lastmärke för fartyg i utrikes fart. På grunder, som jag närmare
utvecklat vid föredragning av frågan örn konventionens godkännande, får
jag vidare, i likhet med kommerskollegium, förorda, att lastlinjetvånget erhåller
tillämpning jämväl å fartyg, som i inrikes trafik nyttjas i Östersjöfart. På
skäl, som anförts i samband med nyssnämnda fråga, anser jag mig däremot icke
för närvarande kunna upptaga kommerskollegii förslag örn bemyndigande för
Kungl. Majit att förordna om särskilda åtgärder för kontroll å nedlastningen
12
Kungl. Ma,j:ts proposition nr 74.
av sådana från lastlinjetvång i egentlig mening undantagna fartyg med en
bruttodräktighet understigande 150 registerton, som nyttjas i utrikes fart eller
i Östersjöfart mellan svenska hamnar. Gentemot avfattningen av kollegii förslag
i av mig biträdda stycken synes mig icke vara något att erinra.
Vad härefter angår de lagändringar, som erfordras i samband med ratificering
av 1929 års sjöfartssäkerhetskonvention, finner jag av kommerskollegium
härutinnan framställda förslag till ändrad lydelse av 16 och 22 §§ tillsynslagen
tillfredsställande.
Det torde måhända böra anmärkas, att konventionen i förevarande stycken
gäller allenast maskindrivna passagerarfartyg, medan förslagen avse passagerarfartyg
i allmänhet. Vid det förhållande, att allenast fartyg i utrikes
fart, som avlägsna sig mer än 20 nautiska mil från närmaste land, beröras
av de tilltänkta ändringarna, synes anmärkta omständighet utan praktisk betydelse.
Beträffande fartyg i inskränktare fart än nyss sagts, vilkas jämställande
i förevarande avseende med fartyg i inrikes trafik innebär ett avsteg från
konventionens allmänna regel örn förnyade besiktningar varje år, får jag erinra,
att en sådan avvikelse äger stöd av särskilt stadgande i konventionen
örn rätt för vederbörande lands myndigheter att medgiva undantag för fartyg
i den inskränktare fart, varom här är fråga. Då förutsättningarna för sådant
undantag jämväl i övrigt synas föreligga, torde någon invändning häremot
enligt min mening icke kunna göras.
Beträffande slutligen införandet av termen »utrikes fart» såsom en motsvarighet
till det i båda konventionerna förekommande, på visst sätt definierade
uttrycket »internationella resor» får jag framhålla, att förstnämnda
term, som tidigare funnit användning i svenska författningar, synes mig utgöra
ett lämpligt uttryck för fastställande av ifrågavarande bestämmelsers
räckvidd. Den förut berörda skiljaktigheten mellan innebörden av denna
term och det i konventionerna brukade uttrycket »internationella resor» synes
mig så mycket mindre giva anledning till erinringar mot användning av termen
»utrikes fart», som därmed uppnås ett ur kontrollsynpunkt mera tillfredsställande
resultat.
Föredraganden uppläser härefter förslag till lag angående ändrad lydelse av
9, 16 och 22 §§ lagen den 16 oktober 1914 (nr 349) om tillsyn å fartyg av den
lydelse, bilaga1 vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets yttrande
över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Majit Konungen lämna bifall.
Ur protokollet:
N. Tolstoy.
1 Denna bilaga, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, bär här
nteslntits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
13
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 22 januari
1932.
Närvarande:
justitieråden Chkistiansson,
Edelstam,
Stenbeck,
regeringsrådet Afzelius.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över handelsärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 22 januari 1932, hade
Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag angående
ändrad lydelse av 9, 16 och 22 §§ lagen den 16 oktober 1914 (nr 349) om
tillsyn å fartyg. I samband därmed hade till lagrådet för kännedom vid förslagets
granskning överlämnats utdrag av protokollet över handelsärenden,
hållet i statsrådet samma den 22 januari, ifråga om godkännande av dels en
den 31 maj 1929 dagtecknad internationell konvention för betryggande av säkerheten
för människoliv till sjöss jämte därvid fogat reglemente, dels ock en
den 5 juli 1930 dagtecknad internationell lastlinjekonvention med tillhörande
slutprotokoll och bilagor.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av förste
amanuensen i kommerskollegium Gunnar Mac Erik Böös.
Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29
januari 1932.
N ärvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,
Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna
för justitie- och socialdepartementen anmäler chefen för handelsdepartementet,
statsrådet Hansén, lagrådets den 22 januari 1932 avgivna yttrande över
det samma dag till lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse
av 9, 16 och 22 §§ lagen den 16 oktober 1914 (nr 349) om tillsyn &
fartyg.
Föredraganden hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan anmärkning,
måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Nils Sehlberg.
Stockholm 1932. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
320453
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1932:90 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 9, 16 och 22 §§ lagen den 16 oktober 1914 a1 i texten
- 1LU 1932:30 Första lagutskottets memorial Nr SO s. 1 i texten
- 1LU 1932:28 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:tst proposition nied förslag till lag angående ändrad lydelse av 9, 16 och 22 §§ lagen den 16 oktober 1914 om tillsyn å fart s. 26 i texten