Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående villkoren för postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter

55 sidor, varav 54 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 54 av 55 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1932:75, Med förslag till förordning angående villkoren för postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

1

Nr 75.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående villkoren för postbefordran av tidningar

och andra periodiska skrifter; given Stockholms

slott den 5 februari 1932.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga det i berörda protokoll intagna förslag till förordning angående villkoren

för postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter.

GUSTAR

Ola Jeppsson.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 5 februari 1932.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener,

Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen

för kommunikationsdepartementet, statsrådet Jeppsson:

I skrivelse den 17 november 1931 har generalpoststyrelsen framlagt förslag

till nya bestämmelser rörande villkoren för postbefordran av tidningar och

andra periodiska skrifter.

Då jag nu har att anmäla detta ärende, torde jag till en början få lämna

en kortfattad översikt över tidigare och för närvarande gällande bestämmelser i

ämnet, särskilt i vad avser avgifterna för dylik postbefordran.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 61 haft. (Nr 75.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. May.ts proposition nr 75.

Postbefordran av tidningar har ägt rum alltsedan 1600-talet. Till en början

var särskild avgift icke fastställd för denna befordran, utan tidningarna voro

—- i den mån de icke voro befriade från postavgift —■ underkastade samma

avgifter som brev. Sedan rikets ständer i skrivelse den 29 juli 1815 uttalat

den önskan, att Kungl. Majit vid ansökningar örn postfrihet för tidningar

måtte i synnerhet fästa avseende å sådana, som kunde vara av allmän gagnelighet

samt ledande till allmän upplysning i såväl ekonomiska som vetenskapliga

ämnen, medgav Kungl. Majit genom brev den 15 december 1820, att alla

dagblad finge med posterna avsändas mot en avgift, motsvarande J/s av brevportot,

med åtnjutande i övrigt av för vikten fastställd moderation. Vid 1823

års riksdag beslöto ständerna, att alla utkommande tidningar jämte åtföljande

bihang med undantag av offentliga bulletiner skulle förses med en särskild

charta-sigillata-stämpel och i stället åtnjuta postfrihet, »så att alla dagblad

skulle kunna, oberoende av i förväg lagda hinder, portofritt kringsändas till

landsorterna utan all annan förhöjning för läsare därstädes än det postförvaltarna

tillkommande arvode». I anslutning härtill fastställde Kungl. Majit genom

kungörelsen den 8 januari 1824 angående stämpelpappersavgiften beloppen

av dylik charta-sigillata-stämpel å tidningarna, och genom kungörelsen

den 23 januari 1830 angående stämpelpappersavgiften utsträcktes dylik stämpelbeläggning

och därmed förmån av fri postbefordran till »periodiska skrifter»

och »broschyrer». Avgiften för tidningsstämpeln undergick sedermera

åtskilliga förändringar såväl nedåt som uppåt samt bestämdes slutligen genom

kungörelsen den 30 november 1860 till visst belopp i förhållande till tidningarnas

ytinnehåll, nämligen 0.2 öre, då papperets ena yta uppginge till högst

200 kvadratdecimaltum, och därutöver 0.1 öre för varje ytterligare 200

kvadratdecimaltum i papperets yta. Förutom stämpelavgift utgick för tillhandahållande

av tidningar genom postverkets förmedling ett särskilt arvode

till postförvaltarna, vilket arvode, efter att hava undergått åtskilliga förändringar,

år 1863 bestämdes till, för år räknat, 50 öre för tidning eller tidskrift,

som utgåves en gång i veckan eller mindre ofta, och så vidare allt efter

periodiciteten upp till 3 riksdaler för tidning, som utkomme sex eller flera

gånger i veckan. Föreskrifterna om arvode till postförvaltare gällde endast

beträffande tidningar, som tillhandahöllos efter abonnemang genom postförvaltares

förmedling. Vid sidan härav försändes tidningar och tidskrifter i stor

omfattning med posten under korsband utan någon som helst avgift till postkassan

eller postpersonalen.

De sedan 1820-talet gällande grunderna beträffande ersättning för tidningarnas

postbefordran visade sig emellertid i längden otillfredsställande såväl

ur postverkets som allmänhetens synpunkt. För postverkets del erinrades bland

annat örn den olägenheten, att inkomsterna av tidningsstämplingen icke inflöto

till postkassan utan ingingo direkt till riksgäldskontoret.

Efter åtskilliga framställningar och förslag av generalpoststyrelsen framlades

vid 1872 års riksdag i proposition nr 18 förslag till ändrade bestämmelser

i ämnet. Sedan detta förslag med några mindre ändringar bifallits av

riksdagen (skrivelse nr 42), utfärdades den 18 oktober 1872 kungörelse angå
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

3

ende villkoren för tidningars och tidskrifters postbefordran. Enligt denna

författning grundades avgifterna för tidnings tillhandahållande genom postverket

huvudsakligen på prenumerationspriset. Sålunda bestämdes postavgiften

vid postabonnemang å eller eljest regelbunden postbefordran av tidning,

som inom riket utgåves å annan ort än där abonnenten bodde eller vistades, till

att i allmänhet motsvara en femtedel av prenumerationspriset för tidning, som

utkomme mer än en gång i veckan, och en tiondel av nämnda pris för tidning,

som utkomme en gång i veckan eller mindre ofta, dock med vissa maximeringar

allt efter tidningens periodicitet och ytinnehåll. För tidning, som utan att

vara för viss tid rekvirerad kunde komma att av tillfällig anledning i enstaka

nummer försändas med posten, förutsattes i förenämnda proposition nr 18, att

postbefordringen finge ske mot vanligt korsbandsporto. De nya bestämmelserna

gåvo en betydande ökning åt postverkets tidningsrörelse men medförde

också en så stark stegring av postverkets arbete, att de ekonomiska verkningarna

snart nog visade sig vara för verket allt annat än fördelaktiga. För

att avägabringa en minskning i utgifterna för tidningsrörelsen framlades för

1876 års riksdag (proposition nr 24) förslag örn ett billigare korsbandsporto

för tidningar, vilka utan att prenumeration vid postanstalt ägt rum försändes

under band. Förslaget bifölls av riksdagen (skrivelse nr 65). Detta korsbandsporto

utgick med 1 öre per 10 ort (motsvarar ungefär 42.5 gram), dock

minst 3 öre per försändelse. För att erhålla ökning i postverkets inkomster

höjdes genom kungörelsen den 2 maj 1879 angående villkoren för tidningars och

tidskrifters postbefordran korsbandsportot för tidningar till 2 öre per 50 gram

med en minimiavgift av 4 öre, varjämte för att förhindra, att detta för postverket

bekvämare försändningssätt komme att i mindre grad än dittills anlitas

för befordran av tidningar, postavgifterna vid postabonnemang höjdes

till en fjärdedel av prenumerationspriset för tidning, som utkomme mer än en

gång i veckan, och en åttondel av samma pris för andra tidningar. Med hänsyn

till sedermera inträdd förbättring i postverkets ekonomi sänktes genom

kungörelsen den 11 maj 1883 angående villkoren för tidningars och tidskrifters

postbefordran korsbandsportot till 1 öre per 50 gram, dock med bibehållande

av minimiavgiften, 4 öre, samt postavgiftema vid postabonnemang till en

femtedel respektive en tiondel av prenumerationspriset. År 1891 infördes beträffande

tidning, som utkom högst en gång i veckan, s. k. lokalabonnemang,

d. v. s. postabonnemang för abonnent jämväl å utgivningsorten, varjämte minimiavgiften

för tidningskorsband beträffande lokalförsändelse sänktes från 4

till 2 öre.

Sedan med anledning av framställning av 1899 års riksdag en särskild kommitté

utarbetat förslag till ändrade bestämmelser örn tillhandahållande av tidningar

genom postverket, bley frågan genom proposition, nr 44, framlagd för

1904 års riksdag, och efter det riksdagen fattat beslut i ämnet utfärdades den

27 maj 1904 förordning angående villkoren för postbefordran av tidningar och

andra periodiska skrifter. Denna förordning innehöll icke blott bestämmelser

rörande själva postavgiftema för tidningsförsändelser och vad därmed sammanhänger

utan även åtskilliga föreskrifter av reglementarisk natur. Såsom

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

en nyhet stadgades, att tidning för att vinna postbefordran på de i förordningen

angivna villkor skulle vara införd i ett hos generalpoststyrelsen fört tidningsregister.

Beträffande postabonnemangen gjordes en fullständig omläggning

av grunderna för beräkningen av avgifterna i syfte att erhålla en mera

rättvis fördelning av avgifterna mellan olika tidningar och samtidigt en förbättrad

inkomst av postverkets tidningsrörelse. Sålunda stadgades, att postavgiften

vid postabonnemang skulle bestå av dels en förskrivningsavgift, avseende

gottgörelse för postverkets arbete med tidningens förskrivning (prenumeration)

hos utgivaren, och dels en befordringsavgift, motsvarande ersättning

för postverkets bestyr med tidnings försändande och tillhandahållande åt

abonnenten. Förskrivningsavgiften var uppdelad i dels en fast avgift å 10 öre

för varje abonnemang, oberoende av abonnemangstidens längd, och dels en

procentuell avgift, motsvarande 2 procent å prenumerationsavgiften, dock minst

5 öre, allt räknat för helt år och i förhållande därtill för kortare abonnemangstider.

Även befordringsavgiften utgjordes av två delar, nämligen dels en periodicitetsavgift

av 12 öre för varje nummer i veckan men för tidning, som utkomme

med mer än 7 nummer i veckan, 12 öre för vart och ett av 7 nummer

och 6 öre för varje överskjutande nummer, och dels en viktavgift av 6 öre för

varje helt eller påbörjat kilogram av tidningens årsvikt, beräknad för nästföregående

.helårsperiod från och med den 1 oktober till och med den 30 september.

De förut gällande bestämmelserna örn ett särskilt porto för tidningskorsband

bibehöllos, men vid sidan därav infördes, för att vinna en snabbare

postbehandling av genom postverkets förmedling icke förskrivna tidningar,

ett förenklat expeditionssätt, utgivarkorsband, med förmånligare postbefordringsavgift.

Denna avgift beräknades efter sammanlagda vikten av de å postanstalt

å utgivningsorten på en gång till postbehandling avlämnade tidningsförsändelserna

och utgjorde 12 öre per kilogram; dock att avgift skulle utgå

för minst 2 kilogram. Med utgivarkorsbanden avsågs även att vinna en avlastning

av de för postverkets ekonomi alltjämt ofördelaktiga postabonnemangen.

Slutligen infördes bestämmelser örn tidningsbilagor, och bestämdes befordringsavgiften

för sådana bilagor, som icke finge befordras utan särskild

avgift, till för varje särskilt exemplar av sådan bilaga 1/2 öre för varje vikt av

25 gram eller del därav.

Emellertid visade sig åtskilliga av bestämmelserna i 1904 års tidningsförordning

giva anledning till avsevärda vantolkningar och missbruk, varjämte

allt mer och mer framträdde behov av att ur förordningen utmönstra vissa expeditionsföreskrifter.

Sedan med anledning därav generalpoststyrelsen med biträde

av utav Kungl. Majit utsedda särskilda sakkunniga utarbetat förslag

till ny tidningsförordning, framlades i huvudsaklig överensstämmelse härmed

proposition, nr 221, i ämnet för 1916 års riksdag. I 1904 års förordning föreslogs

ingen ändring beträffande avgifterna. Däremot föreslogs beträffande

postabonnemangen den begränsningen, att dylikt abonnemang skulle medgivas

endast å tidning, som utkomme minst en gång i månaden. Syftet med detta

villkor var att befria postverket från ett avsevärt arbete, vilket syntes vara av

ringa värde för såväl allmänheten som tidningarna. Riksdagen (skrivelse nr

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 75.

5

263) biföll propositionen men vidtog med anledning av väckt motion beträffande

sistnämnda villkor den inskränkningen, att för att erhålla postabonnemang

skulle erfordras, att tidning utkomme minst fyra gånger örn året. Detta

motiverades därmed, att med den av Kungl. Maj:} föreslagna bestämmelsen

syntes kunna befaras, att den önskvärda spridningen av åtskilliga kulturellt

värdefulla tidskrifter kunde komma att i någon mån försvåras. Därefter utfärdades

den 17 juni 1916 nu gällande förordning angående villkoren för postbefordran

av tidningar och andra periodiska skrifter (nr 216).

I 1916 års förordning vidtogs sedermera den ändringen, att den särskilda

lägre avgiften för s. k. vanligt tidningskorsband borttogs genom kungörelsen

den 30 maj 1919 (nr 273).

År 1920 höjdes provisoriskt avgifterna vid postabonnemang och för utgivarkorsband

med 100 procent. I sin skrivelse nr 317, vari riksdagen med bifall

till Kungl. Maj:ts proposition i ämnet anmälde detta beslut, framhöll riksdagen

nödvändigheten av att såsom grundval för en definitiv reglering av postbefordringsavgifterna

lades en utredning rörande postverkets kostnader för tidningsrörelsen

och de grunder, efter vilka postavgiften för tidningsabonnemang

vore sammansatt.

I skrivelse den 25 februari 1921 i fråga örn vissa postavgifter meddelade

generalpoststyrelsen, att innan frågan örn ändring av de grunder, efter vilka

avgiften för postabonnemang å tidning beräknades, upptoges till närmare prövning,

det hade ansetts nödvändigt undersöka icke blott postverkets kostnader

för tidningarna utan även huru dessa kostnader fördelade sig å de olika prestationer,

som postverket utförde för tidningarna, samt att det även befunnits

nödvändigt att kombinera denna undersökning med en utredning rörande fördelningen

av postverkets driftkostnader på samtliga olika rörelsegrenar. Sedan

denna utredning slutförts, meddelade generalpoststyrelsen i skrivelse den 27

februari 1922, att utredningen, vad de postabonnerade tidningarna beträffade,

givit vid handen, att 22.8 procent av postverkets samtliga driftkostnader komme

på tidningsrörelsen. Med siffrorna för 1920, vilket år undersökningen avsåg,

skulle postverkets kostnader för de postabonnerade tidningarna uppgått

till mellan 15 och 16 miljoner kronor. Emellertid nedgingo sedermera vissa

utgiftsposter, och för år 1922 kunde nu ifrågavarande kostnader beräknas till

12 å 13 miljoner kronor. Postverkets inkomster av de postabonnerade tidningarna

uppgingo samma år till omkring 3,800,000 kronor. När generalpoststyrelsen

i skrivelse den 6 mars 1923 föreslog, att de provisoriska tidningsavgifter,

vilka gällt sedan år 1920, skulle utgå under ännu ett år, framhöll också styrelsen

att, även örn den provisoriska höjningen av postavgiften bibehölles,

postverket tillfördes 7 ä 8 miljoner kronor mindre än det belopp, vartill postverkets

kostnad för tidningsrörelsen kunde beräknas uppgå. Med anledning

härav gjorde 1923 års riksdag i skrivelsen nr 136 det uttalandet, att riksdagen

förutsatte, att den anmärkningsvärda brist, som ifrågavarande verksamhet uppvisade,

vid utredningen angående tidningsförordningens revision bleve särskilt

beaktad.

Med anledning av vad sålunda förekommit tillkallade chefen för kommunika
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

tionsdepartementet jämlikt av Kungl. Majit elen 26 oktober 1923 givet bemyndigande

fyra personer att i egenskap av sakkunniga samarbeta med generalpoststyrelsen

vid verkställande av utredning och avgivande av förslag angående

revision av gällapde bestämmelser i fråga om villkoren för postbefordran

av tidningar och andra periodiska skrifter.

Efter överläggningar med de sakkunniga överlämnade generalpoststyrelsen

med skrivelse den 11 mars 1924 förslag till ny förordning i ämnet. Styrelsen

erinrade därvid till en början, att postverkets för år 1922 till 12 ä 13 miljoner

kronor beräknade kostnader för de postabonnerade tidningarna vore ^kostnader,

d. v. s. tidningsrörelsen hade belastats med — förutom postverkets direkta

kostnader för denna rörelsegren — så stor del av postverkets övriga utgiftsposter,

som ansetts stå i förhållande till rörilsens omfattning. Emellertid hade

ofta uttalats den meningen, att det icke vore ovillkorligen nödvändigt, att varje

.särskild rörelsegren »bure sig». Vad särskilt tidningarna beträffade, hade

deras kulturella uppgift ansetts vara så stor, att statsverket icke borde taga

full ersättning för det arbete, som av postverket utfördes för tidningarnas räkning.

Styrelsen hade heller icke ansett sig kunna ifrågasätta, att postverket då

skulle beredas full ersättning för tidningsbestyret. Inom styrelsen hade verkställts

en utredning angående merkostnaderna för postabonnemangen, d. v. s. en

beräkning beträffande de utgifter som skulle besparas postverket, örn bestyret

med postabonnemangen helt och hållet bortfölle. En dylik beräkning hade

för år 1922 utvisat en merkostnad av omkring 5,900,000 kronor. Postverkets

inkomster av postabonnemangen hade samma år, enligt vad i detta sammanhang

meddelades, uppgått till 3,900,000 kronor.

Generalpoststyrelsens förslag innebar i huvudsak följande. I fråga örn avgifterna

vid postabonnemang skulle den i förskrivningsavgiften ingående procentuella

avgiftsdelen, för det dåvarande förhöjd från 2 till 4 procent å prenumerationsavgiften,

bortfalla, varemot den bestämda avgiften för abonnemangstermin

skulle kvarstå förhöjd med 100 procent till 20 öre. Beträffande

befordringsavgiften skulle periodicitetsavgiften bibehållas vid sitt med 100 procent

förhöjda belopp, 24 öre för varje under en vecka utkommande nummer, dock

utan rabatt för varje nummer utöver 7 i veckan. Däremot skulle viktavgiften

ökas från 12 öre till 20 öre för varje helt eller påbörjat kilogram av tidnings

årsvikt. Avgiften för utgivarkorsband skulle utgöra, i stället för 12 öre

för varje halvt eller del av halvt kilogram, 20 öre för varje helt eller påbörjat

kilogram jämte 2 öre för varje försändelse; för tidningar, som utkomme med

minst sex nummer i veckan och såsom utgivarkorsband sändes till återförsäljare,

skulle införas s. k. kommissionärskorsband med en lägre avgift, 18 öre för varje

helt eller påbörjat kilogram. T^ckalster, som icke utkomme med minst ett

nummer i varje kalenderkvartal, skulle icke få införas i tidningsregistret och

sålunda icke komma i åtnjutande av den förmånligare utgivarkorsbandsavgiften.

För varje anmälan örn tidnings intagande i tidningstaxan eller örn

ändring av däri intagen uppgift skulle av utgivaren erläggas en avgift av

20 kronor.

Ett genomförande av ifrågavarande förslag beräknades för postverket med
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

7

föra en inkomstökning av omkring 640,000 kronor. Emellertid riktades anmärkningar

mot förslaget i flera avseenden dels av två reservanter bland de

sakkunniga och dels av styrelserna för publicistklubben och svenska tidningsutgivareföreningen.

Den allvarligaste bland dessa anmärkningar var, att den

i befordringsavgiften ingående viktavgiften föreslagits oproportionerligt stor,

så att den skulle bliva betungande för de tyngre dagliga tidningarna, under det

att för vissa veckotidningar skulle komma att betalas alltför låg avgift.

Vid anmälan den 16 maj 1924 av förslaget anförde dåvarande departementschefen,

att med hänsyn härtill förslaget icke utan ytterligare utredning syntes

kunna läggas till grund för definitiva bestämmelser i ämnet. Då resultatet av en

dylik utredning icke kunde hinna föreläggas den då församlade riksdagen, syntes

man böra åtnöjas med provisoriska åtgärder av mindre genomgripande natur.

En undersökning av åtskilliga tänkbara alternativ hade givit vid handen, att

ett ur ekonomisk synpunkt någorlunda tillfredsställande resultat kunde vinnas

utan annan ändring av gällande bestämmelser än en höjning av viktavgiften

från 12 öre till 15 öre per kilogram. Härigenom skulle såväl de av reservanterna

som de av tidningsorganisationerna framställda önskemålen bliva i huvudsak

tillgodosedda med en ganska obetydlig rubbning av bestående förhållanden,

samtidigt som en icke oväsentlig inkomstökning komme att tillföras

postverket.

Med bifall till departementschefens i enlighet härmed gjorda hemställan föreslog

Kungl. Majit i proposition, nr 226, 1924 års riksdag en höjning av viktavgiften

från 12 till 15 öre per kilogram. Riksdagen (skrivelse nr 277) beslöt

emellertid med anledning av väckt motion en nedsättning av den procentuella

delen av förskrivningsavgiften vid postabonnemang från 4 till 2 procent av

prenumerationspriset samt viktavgiftens höjande till 17 öre per kilogram i

stället för av Kungl. Majit föreslagna 15 öre. Denna ytterligare höjning av

sistnämnda avgift vidtogs såsom kompensation för den inkomstminskning, som

skulle vållas postverket genom den procentuella avgiftsdelens sänkning.

Beträffande postavgifterna vid postabonnemang vidtogs år 1925 den ändringen,

att maximivikten för tidningsexemplar, som skall befordras efter postabonnemang,

bestämdes till 250 gram, varjämte medgavs 6 procents rabatt å

vederbörande postavgifter för vissa tidningsutgivare, som själva ombesörja de

postabonnerade tidningsexemplarens inslagning till vederbörande abonnemangspostanstalter.

Beträffande avgifterna för utgivarkorsband infördes vidare år

1925 dels för försändelse av högst 25 grams vikt utöver nuvarande viktavgift

en särskild avgift av 1 öre per försändelse, dels ock för s. k. kommissionärskorsband

den av generalpoststyrelsen år 1924 föreslagna lägre avgiften av 18 öre

för varje vikt av 1 kilogram eller del därav. År 1927 avskaffades emellertid

nyssnämnda tilläggsavgift av 1 öre för försändelse av högst 25 grams vikt och

bestämdes i stället, att utgivarkorsband, vars vikt understege 25 gram, skulle

taxeras som om det vägde 25 gram.

I enlighet med generalpoststyrelsens därom gjorda hemställan framlades i

proposition nr 233 för 1929 års riksdag förslag om sänkning av avgifterna för

utgivarkorsband i allmänhet och kommissionärskorsband från 12 öre per halvt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

kilogram respektive 18 öre per kilogram till 10 respektive 15 öre. Bevillningsutskottet

(utlåtande nr 26) ansåg de i propositionen framlagda ändringsförslagen

utan olägenhet kunna anstå i avvaktan på resultatet av en av generalpoststyrelsen

bebådad förnyad utredning beträffande kostnaderna för postverkets

olika rörelsegrenar samt avstyrkte förslaget. I enlighet härmed fattade riksdagen

beslut (skrivelse nr 267).

Alltsedan år 1920 hava bestämmelserna angående villkoren för postbefordran

av tidningar och andra periodiska skrifter enligt beslut av riksdagen fastställts

att gälla för ett år i sänder, senast genom kungörelsen den 21 maj 1981

(nr 109).

1 skrivelse den 30 juni 1926 hemställde svenska tidningsutgivareföreningen,

att Kungl. Maj:t ville taga i övervägande möjligheten av en sänkning av tidningsavgifterna

samt att, därest ny utredning i kostnadsfrågan ansåges erforderlig,

föreningen ävensom eventuellt representant för den nationalekonomiska

vetenskapen måtte beredas tillfälle att deltaga i utredningen. Tillika anhöll

föreningen, att den måtte erhålla möjlighet att genom någon eller några

av sina medlemmar deltaga i utarbetandet av ny tidningsförordning. I utlåtande

häröver den 26 oktober 1926 framhöll generalpoststyrelsen, att de av

riksdagen åren 1924 och 1925 beslutade ändringarna i avgifterna för postbefordran

av tidning tillämpats allt för kort tid för att resultatet av dessa ändringar

skulle kunna läggas till grund för ett mera definitivt ordnande av hithörande

frågor. Vidare framförde Åhlén & Åkerlunds förlagsaktiebolag i

en till Kungl. Majit den 13 februari 1930 ingiven skrift vissa synpunkter i

fråga örn postavgiftema för tidskrifter samt hemställde, att representant för

tidskrifternas intressen måtte beredas tillfälle deltaga i en blivande utredning

rörande avgifterna för postbefordran av tidningarna.

Sedan den förnyade utredningen rörande postverkets kostnader för dess olika

rörelsegrenar slutförts och vissa andra förberedande undersökningar verkställts

samt generalpoststyrelsen i skrivelse den 7 april 1931 gjort framställning örn

utseende av sakkunniga att samarbeta med styrelsen vid verkställande av utredning

och avgivande av förslag angående revision av gällande bestämmelser i

fråga örn villkoren för postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter,

utsåg jag jämlikt av Kungl. Majit den 15 maj 1931 givet bemyndigande

ledamoten av riksdagens första kammare, lektorn Johan Edvard Björnsson,

kaptenen i flottans reserv, chefredaktören Sten Fredrik Dehlgren, verkställande

direktören i svenska tidningsutgivareföreningen Kurt Roeck Hansen, ansvarige

utgivaren av Blekinge läns tidning Johan Jaensson samt direktören i

Saxon & Lindströms förlagsaktiebolag Edvard Lindström att såsom sakkunniga

samarbeta med generalpoststyrelsen i berörda hänseende.

Med skrivelse den 17 november 1931 har generalpoststyrelsen överlämnat

förslag till ny förordning angående villkoren för postbefordran av tidningar

och andra periodiska skrifter. Styrelsen har därvid meddelat, att de sakkunniga

— med vilka styrelsen haft ingående överläggningar beträffande samtliga

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

9

de bestämmelser, som vore intagna i tidningsförordningen, och därmed i samband

stående frågor — förklarat sig kunna giva sin anslutning till det framlagda

förslaget med undantag av herr Björnsson, som anfört avvikande mening

beträffande lydelsen av § 3 mom. 1 i förslaget.

över förslaget hava yttranden avgivits av styrelserna för publicistklubben

och svenska tidningsutgivareföreningen gemensamt den 15 december 1931 samt

av svenska tidskriftsföreningen den 14 december 1931, varjämte skrifter i ämnet

inkommit från utgivaren av veckotidningen »Triumf», ingenjören C. H.

Hermodsson samt utgivaren av Rikssjukkassetidningen G. Severin. Med

anledning härav bär generalpoststyrelsen avgivit utlåtande den 19 januari

1932.

I sin föreliggande skrivelse den 17 november 1931 anför generalpoststyrelsen

till en början beträffande de utredningar och undersökningar, som föregått

det framlagda förslaget, följande:

Den senast verkställda utredningen rörande kostnaderna för postverkets olika

rörelsegrenar avser förhållandena år 1929. Av största intresse är utredningens

resultat angående kostnaderna för postabonnemangen. Vid föregående utredningar

har denna rörelsegren visat ett för postverkets ekonomi synnerligen ofördelaktigt

resultat. Bristen beräknades, örn hänsyn tages till cZeZkostnaderna, hava

uppgått till 13 ä 14 miljoner kronor år 1920 och 8 å 9 miljoner kronor år

1922. Enligt den senast verkställda utredningen skulle motsvarande siffra ar

1929 varit omkring 5 miljoner kronor. _

Räknar man däremot med endast merkostnaden, visa åren 1920 och 1922

en brist å i runt tal 5 respektive 2 miljoner kronor, under det att för ar 1929

inkomsterna beräknats överstiga merkostnaden med omkring 400,000 kronor.

Det förbättrade resultatet får tillskrivas såväl lägre kostnader som ökade inkomster.

Det kvarstår emellertid, att bestyret med de postabonnerade tidningarna

är den ur ekonomisk synpunkt för postverket minst fördelaktiga

rörelsegienen.

Generalpoststyrelsen har därför ansett sig böra undersöka, huruvida _ postverkets

kostnader för tidningsabonnemangen kunna i någon mån nedbringas.

I sin skrivelse den 11 mars 1924 med förslag till ny tidningsförordning behandlade

generalpoststyrelsen även denna fråga och framhöll därvid, att kostnaderna

fördela sig huvudsakligen på personal och befordran. Generalpoststyrelsen

anförde bland annat följande:

»Nedbringande av postföringskostnaderna genom försämring av postförbmdelsema

kan icke ifrågasättas, och kostnaderna för befintliga postlinjer äro

beroende på förhållanden, över vilka generalpoststyrelsen i stort sett icke kan

öva något inflytande.

Beträffande personalen kunde ju tänkas, att billigare arbetskraft användes

än vad för närvarande är fallet. Arbetet med tidningarnas inslagning, sortering

och utdelning utföres emellertid redan nu av den lägst avlönade manliga

personalen i postverket. Däremot användes å postkontoren arbetskraft, tillhörande

högre tjänstegrupper, för tidningsmedlens mottagande, bokföring och redovisning

ävensom för vissa göromål med tidningsrekvisitionernas bokförande

m. m. Sistnämnda göromål hava under de senare åren, i all den mån så låtit

sig göra, överflyttats på tjänstemän i lägre tjänstegrupper — överpostiljoner,

förste postiljoner, kansli- och kontorsbiträd en — men då härvid måste tagas

hänsyn till det allmänna postarbetet å de olika platserna, lärer i förevarande

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

hänseende icke kunna vidtagas ytterligare överflyttningar av sådan omfattning,

att nämnvärd ekonomisk vinst därav uppstår.

.Ett annat sätt att minska postverkets kostnader för tidningsrörelsen vore att

minska det arbete, som postverket för närvarande utför med tidningarna. De

expeditionsföreskrifter, som i förevarande hänseende tillämpas, äro emellertid

så enkla som för nödig kontroll och arbetets behöriga utförande är möjligt.

Allmänheten har stora fordringar på att få tidningarna regelbundet, och en

förenkling •— örn nu en sådan överhuvud taget vore möjlig -— genom vilken

den goda ordningen riskerades, skulle säkerligen möta det bestämdaste motstånd

från såväl allmänheten som tidningsutgivarna. Där tidningsrörelsen

är av särskilt stor omfattning, såsom i Stockholm, har generalpoststyrelsen

också genom praktiska maskinella anordningar nedbringat personalkostnaderna.

»

Vad generalpoststyrelsen sålunda anförde år 1924 äger i stort sett fortfarande

giltighet. Det kan tilläggas, att maskinella anordningar i allt större omfattning

komma till användning.

Styrelsen framhåller, att det verksammaste sättet för vinnande av arbetsbesparing

och därmed minskade utgifter för postverket vore att överflytta till

tidningsutgivarna så mycket som möjligt av det arbete, som nu utföres av

postverket. Härom anför styrelsen vidare:

.Generalpoststyrelsen har dryftat detta spörsmål med de utsedda sakkunniga.

Vissa, tidningsutgivare hava redan nu övertagit en del av det arbete, som ansetts

ingå i postverkets bestyr med de postabonnerade tidningarna. Tidningsutgivarnas

ifrågavarande arbete består däri, att tidningsexemplaren inslås av tidningens

expedition direkt till abonnemangspostanstalterna efter av utgivningsortens

postanstalt upprättade listor. Det är för detta arbete, som tidningsutgivare

enligt beslut vid 1925 års riksdag äger uppbära 6 procent å postavgiften.

Förfarandet har visat sig fördelaktigt för postverket, och det är uppenbart,

att postverkets arbete med postabonnemangen minskas i samma mån som

utgivarna övertaga inslagningen. Postverket synes därför böra uppmuntra förfarandet,

och i överensstämmelse härmed föreslår generalpoststyrelsen, såsom

av författningsförslaget och motiveringen därtill närmare framgår, att ersättningen

till utgivarna för ifrågavarande bestyr höjes.

1 vissa främmande länder taga postverken icke annan befattning med tidningarna

än med andra försändelser. I andra länder åter, där abonnemang genom

postverkets förmedling förekommer, hava utgivarna övertagit större delen

av det arbete, som här i landet utföres av postverket. Så är exempelvis förhållandet

i Finland och Norge. I det förstnämnda landet förses varje postabonnerat

exemplar genom tidningsutgivare^ försorg med abonnentens namn

och adress. I Norge förfares på samma sätt med alla icke dagliga tidningar,

och även beträffande de dagliga tidningarna är postverkets arbete mindre omfattande

än hos oss.

En avsevärd lättnad kunde vinnas här i Sverige, örn tidningsutgivarna icke

blott — såsom nu i vissa fall sker — skötte inslagningen av tidningsexemplaren

utan. även upprättade de listor, efter vilka inslagningen skall verkställas. Rekvisitionerna

skulle då gå direkt till utgivaren, vilken hade att övervaka, att

varje ändring i följd av abonnemangs upphörande, nytt abonnemang eller överflyttning

bleve antecknad å listan. På grund av de felaktigheter, som icke

torde kunna undvikas, finge emellertid utgivaren föra en ofta ganska omfattande

skriftväxling med postanstalterna. Örn ett sådant överflyttande av arbete

på tidningsutgivarna, som nu skisserats, vidtoges, komme tidningsutgivar
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

11

na givetvis att påfordra sänkning av postavgiften, och det är icke osannolikt,

att postverket därigenom skulle erhålla en inkomstminskning, som icke uppvägdes

av det minskade arbetet. Det torde också ur flera synpunkter vara

fördelaktigt, att nu ifrågavarande arbete utföres genom postverket,_ som har

tillgång till därför lämpad personal och som särskilt vid postkontor å ort, där

många tidningar utgivas, kan vidtaga arbetsbesparande anordningar.

Ur ekonomisk synpunkt är utgivarkorsband fördelaktigare för postverket än

postabonnemang. Enligt den senast verkställda utredningen rörande kostnaderna

för postverkets olika rörelsegrenar täcka inkomsterna av utgivarkorsbanden

delkostnaderna för detta försändelseslag, under det att, såsom förut sagts,

de delkostnader, som påförts postabonnemangen, överstiga postavgifterna för

postabonnerade tidningar.

Redan vid utgivarkorsbandens införande, vilket skedde genom tidningsförordningen

av år 1904, framhölls, att man därmed avsåg att vinna en.avlastning

från de mera arbetskrävande postabonnemangen. Såsom ett led i denna

strävan får man betrakta den år 1916 införda och fortfarande gällande bestämmelsen,

att postabonnemang medgives endast å tidning, som utkommer minst

fyra gånger örn året. Generalpoststyrelsen har ansett sig böra fortsätta på den

inslagna vägen och föreslår nu, att postabonnemang skall medgivas endast å

tidning, som utkommer mer än 12 gånger örn året. Tidningar, som utkomma

mindre ofta, skulle bliva hänvisade till att begagna sig av utgivarkorsband.

Generalpoststyrelsen anser sig även böra föreslå en nedsättning av avgiften

för utgivarkorsband. Ju lägre denna avgift sättes, desto angelägnare synes

det emellertid vara att från befordran såsom utgivarkorsband uteslutas tryckalster,

som icke kunna betraktas såsom verkliga tidningar. Genom en sådan

åtgärd skulle en hel del tryckalster hänvisas till försändning mot vanligt korsbandsporto

eller såsom paket, varigenom ökade inkomster för postverket kunna

påräknas.

Såsom i det föregående nämnts, infördes vid 1925 års riksdag ett särskilt

slags utgivarkorsband, kommissionärskorsband, för vilka utgår en lägre avgift

än för andra utgivarkorsband. Såsom av benämningen framgår, är detta försändelseslag

avsett för tidningsexemplarens försändning till kommissionärer,

i de flesta fall lösnummerförsäljare. Särskilt de stora dagliga tidningarna och

många veckotidningar distribueras numera i stor utsträckning genom återförsäljare

och ombud, och utvecklingen går allt mer i denna riktning. Förfarandet

medför avlastning från postabonnemangen och synes därför böra uppmuntras

genom låga avgifter. Härtill kommer, att tidningsutgivarna gärna

vilja begagna sig av postverket men genom höga postavgifter drivas över till

andra befordringssätt. Rätt att sända kommissionärskorsband tillkommer nu

endast tidningar, som utkomma med minst sex nummer i veckan. I en till

Kungl. Majit år 1930 gjord framställning från Åhlén & Åkerlunds förlagsaktiebolag

framhölls emellertid, att samma förmån borde tillkomma även veckotidningarna.

Med hänsyn till nu nämnda förhållanden har generalpoststyrelsen ansett sig

böra föreslå dels en nedsättning av nu utgående avgift för kommissionärskorsband

dels ock rätt för tidningar, som utkomma med färre än sex men minst

ett nummer i veckan, att sända kommissionärskorsband mot en något högre

avgift än den som sålunda föreslås för de nuvarande kommissionärskorsbanden.

Beträffande den ekonomiska innebörden av det framlagda förslaget till ny

tidningsförordning anför styrelsen slutligen:

Även om postabonnemanget måste anses fortfarande vara den ur ekonomisk

synpunkt minst fördelaktiga av postverkets rörelsegrenar, har styrelsen dock

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majlis proposition nr 75.

Departe
ments
chefen.

icke ansett sig böra föreslå någon höjning av avgifterna eller någon större förändring

beträffande arbetsfördelningen mellan postverket och utgivarna. Det

råder nämligen intet tvivel örn att såväl allmänheten som tidningsutgivarna

sätta stort värde på postabonnemanget i dess nuvarande form. Den ändring

av avgiften vid postabonnemang, som generalpoststyrelsen föreslår, kan visserligen,

om man utgår från siffrorna för år 1929, beräknas medföra en inkomstminskning

av omkring 30,000 kronor, men ändringen är dock närmast att anse

såsom endast en reglering av avgiften.

De föreslagna ändringarna i fråga örn utgivarkorsbanden kunna, rent siffermässigt

beräknat, antagas medföra en inkomstminskning av omkring 385,600

kronor. Avgiftssänkningen kommer emellertid med säkerhet att överföra till

utgivarkorsband en hel del tidningssändningar, för vilkas befordran postverket

för närvarande icke anlitas. Beloppet av den inkomstökning, som därigenom

skulle tillföras postverket, kan naturligtvis icke med bestämdhet uppgivas,

men enligt vad generalpoststyrelsen inhämtat torde inkomstökningen komma

att i det närmaste motsvara den av avgiftssänkningen beräknade inkomstminskningen.

Generalpoststyrelsen föreslår även höjning av avgiften för tidningsbilaga.

Vidare, har generalpoststyrelsen, såsom förut sagts, tänkt sig, att

en del tryckalster, vilka nu försändas mot utgivarkorsbandsporto, skulle hänvisas

till försändning såsom vanliga korsband eller såsom paket, varigenom

postverket erhölle ökade inkomster. Dessutom är det anledning antaga, att

den allmännare inslagning av tidningarna genom utgivarnas försorg, som väl

bleve en följd av ökad ersättning för detta bestyr, samt inskränkning i rätten

till befordran efter postabonnemang komme att bidraga till minskning av postverkets

arbete med postabonnemangen.

Med hänsyn till dessa förhållanden har generalpoststyrelsen uttalat den meningen,

att det nu framlagda förslaget, som innebure fördelar för tidningsutgivarna

och väl därigenom även för allmänheten, icke skulle medföra någon mera

betydande minskning av postverkets inkomster.

Såsom av det föregående inhämtas, har den förnyade utredning rörande kostnaderna

för postverkets olika rörelsegrenar m. m., som ansetts böra föregå utarbetandet

av mera definitiva bestämmelser rörande postbefordran av tidningar

och andra periodiska skrifter, numera slutförts. Av utredningen framgår, att det

ekonomiska utfallet av postabonnemangsrörelsen, som tidigare varit mycket

oförmånligt för postverket, visserligen under 1920-talet successivt förbättrats,

så att inkomsterna av denna rörelsegren år 1929 översköto merkostnaderna med

omkring 400,000 kronor, men att å andra sidan dessa inkomster samma år blott

täckte något mer än hälften av delkostnaden. Däremot har postverkets verksamhet

med utgivarkorsband burit sig, även om delkostnaderna tagas i beräkning.

Anledningen till den förbättrade ställningen för postabonnemangen

är att finna däri, att å ena sidan till följd av den år 1920 vidtagna portohöjningen

ävensom genom rörelsens tillväxt inkomsterna av postabonnemangsrörelsen

ökats, medan å andra sidan kostnaderna för postverkets arbete i denna

rörelsegren nedgått. Detta sistnämnda har kunnat åstadkommas dels genom

användande av billigare arbetskraft och införande i allt större omfattning av

maskinella anordningar, dels därigenom, att en del av postverkets arbete

till följd av den år 1925 införda bestämmelsen örn viss rabatt åt tidningsut
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

13

givare, som själva ombesörja tidningsexemplarens inslagning och adressering

till abonnemangspostanstaltema, överflyttats å utgivarna. Örn sålunda det

ekonomiska resultatet av postabonnemangen förbättrats, är detsamma dock

fortfarande sådant, att ett aktgivande på tidningsrörelsens ekonomi alltjämt

måste anses påkallat. Detta gäller särskilt, därest man vill tillgodose framkomna

önskemål örn billigare avgifter för postbefordran av tidningar och tidskrifter.

Att avskaffa postabonnemangen och sålunda hänvisa tidningarna till att

endast anlita utgivarkorsband kan näppeligen ifrågasättas. Förstnämnda sätt

för tillhandahållande av tidningar har gammal hävd för sig samt innebär i

regel avsevärda fördelar för såväl allmänheten som tidningsutgivarna. Däremot

torde man för behörigt tillgodoseende av ifrågavarande rörelsegrens

ekonomi böra fortsätta på den redan förut beträdda vägen att söka i lämplig

omfattning befria postverket från de mera arbetstyngande och därmed

kostsamma postabonnemangen. Detta syfte torde kunna vinnas genom att

dels medelst större begränsning av möjligheten att erhålla postabonnemang föranleda

överföring till den för postverket mindre arbetskrävande utgivarkorsbandsrörelsen

av en del publikationer, för vilka förstnämnda anordning har

jämförelsevis ringa betydelse, och dels med något lägre avgifter för utgivarkorsband

och kommissionärskorsband stimulera till ökat anlitande i övrigt av

dessa sätt att försända periodiska publikationer.

Det förslag till nya bestämmelser rörande postbefordran av dylika tryckalster,

som generalpoststyrelsen efter samråd med bland andra representanter

för såväl dags- och ortspressen som tidskriftspressen nu framlagt, synes

både i avseende å avgifter och beträffande bestämmelser av mera reglementarisk

natur i stort sett komma att bliva förmånligt för tidningarna, samtidigt

som förslaget i posttekniskt och postekonomiskt hänseende synes godtagbart,

varför jag funnit mig, med jämkning allenast på en punkt samt med en

del oväsentliga redaktionella ändringar, kunna giva min anslutning till detsamma.

Med hänsyn härtill och då, sedan numera alla erforderliga utredningar

slutförts, det sedan år 1920 rådande provisoriet beträffande postbefordran av

tidningar lärer böra ersättas av definitiva bestämmelser i ämnet, vill jag tillstyrka,

att ifrågavarande förslag till ny tidningsförordning med nyssnämnda

jämkning och redaktionella ändringar förelägges nu pågående riksdag.

Innan jag härefter övergår till specialmotivering av det föreliggande författningsförslagets

särskilda bestämmelser, torde jag få meddela en sammanställning

av dels gällande tidningsförordning av år 1916 i dess nuvarande lydelse

och dels den föreslagna nya tidningsförordningen i den lydelse, jag enligt

vad nyss sagts anser mig böra förorda. Tillika vill jag förutskicka, att de delar

av föriattningsförslaget, där särskild motivering saknas, antingen äro lika

lydande med nu gällande bestämmelser eller endast innehålla redaktionella

ändringar.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

(Nuvarande lydelse.)

Kungl. Majrts Förordning

angående villkoren för postbefordran

av tidningar oell andra periodiska

skrifter (nr 216);

given Stockholms slott den 17 juni 1916.

(Med genom kungörelsen den 30

maj 1919 (nr 273) vidtagna ändringar

och de bestämmelser, som meddelats

genom kungörelserna den 29 maj

1925 (nr 150) och den 21 maj 1931

(nr 109) och vilka bestämmelser enligt

sistnämnda kungörelse skola, med

viss inskränkning, tillämpas intill 1932

års utgång.)

1 §•

De stadganden, som meddelas i denna

förordning, gälla endast periodiska

skrifter, som tryckas och utgivas i

Sverige, samt endast postbefordran

inom riket. Med benämningen tidning

avses i förordningen även annan periodisk

skrift.

2§.

1 mom. För att vinna postbefordran

på de villkor, som här nedan stadgas,

skall tidning vara efter anmälan av

vederbörande utgivare införd i tidningsregister,

som föres hos generalpoststyrelsen.

2 mom. Utkommer tidning i upplagor

med olika pris eller olika antal

nummer eller väsentligen olika innehåll,

skall varje sådan upplaga vara i

behörig ordning införd i tidningsregistret.

Dylik upplaga behandlas såsom

särskild tidning.

3 §.

1 mom. Tryckalster, som efter abonnemang

hålles allmänheten tillhanda,

(Föreslagen lydelse.)

Förslag

till

Förordning

angående villkoren för postbefordran

av tidningar och andra periodiska

skrifter.

81-

De stadganden, som meddelas i denna

förordning, gälla endast periodiska

skrifter, som tryckas och utgivas i

Sverige, samt endast postbefordran

inom riket. Med benämningen tidning

avses i förordningen även annan periodisk

skrift.

§2.

Mom. 1. För att vinna postbefordran

på de villkor, som här nedan stadgas,

skall tidning vara efter anmälan av

vederbörande utgivare införd i tidningsregister,

som föres hos generalpoststyrelsen.

Mom. 2. Utkommer tidning i upplagor

med olika pris eller olika antal

nummer eller väsentligen olika innehåll,

skall varje sådan upplaga vara i

behörig ordning införd i tidningsregist - ret. Dylik upplaga behandlas såsom

särskild tidning.

§3.

Mom. 1. Tryckalster, som utkommer

med minst ett nummer i varje ka
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

15

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

kan med de i detta moment angivna

undantag införas i tidningsregistret,

såvida på anmälan örn dess utgivande

bevis enligt tryckfrihetsförordningen

blivit av chefen för justitiedepartementet

meddelat.

I tidningsregistret må ej införas:

a) tryckalster, vars innehåll uteslutande

eller till väsentligaste delen består

av ett eller flera större arbeten eller

av särskilda delar av sådana, avsedda

att fortsättas från det ena numret

eller häftet till det andra;

b) tryckalster, som väsentligen är

att anse såsom affärsmeddelande eller

vars huvudsakliga syfte uppenbarligen

är att göra reklam för ett eller flera

affärsföretag, såsom:

affärscirkulär, kataloger, priskuranter,

kurs- och prislistor, varuförteckningar,

reklamblad för visst varuhus;

c) tryckalster, vars väsentligaste innehåll

utgöres av personalförteckning

eller av program eller redogörelse för

sammankomst, tävling, lotteri eller annat

liknande;

d) tidning, vars benämning antingen

är alldeles lika med titeln å tidning,

som redan är för annans räkning införd

eller behörigen anmäld till införande

i tidningsregistret, eller ock med

dylik titel företer sådan likhet, att tidningarna

lätt kunna förväxlas.

Generalpoststyrelsen äger, där sådant

anses nödigt, infordra provnummer

av tryckalster, som anmäles till införande

i tidningsregistret.

2 mom. Av statsmyndigheter utgivna,

nummervis utkommande författningssamlingar

och tillkännagivanden

ävensom riksdagens protokoll med därtill

hörande bihang kunna i registret

införas utan hinder därav att de icke

lenderkvartal och som efter abonnemang

hålles allmänheten tillhanda, kan

med de i detta moment angivna undantag

införas i tidningsregistret, såvida

på anmälan örn dess utgivande bevis

enligt tryckfrihetsförordningen blivit

meddelat av chefen för justitiedepartementet.

I tidningsregistret må ej införas:

a) tryckalster, vars innehåll uteslutande

eller till väsentligaste delen består

av ett eller flera större arbeten eller

av särskilda delar av sådana, avsedda

att fortsättas från det ena numret

eller häftet till det andra;

b) tryckalster, som väsentligen är

att anse såsom affärsmeddelande eller

vars huvudsakliga syfte uppenbarligen

är att göra reklam för ett eller flera

affärsföretag, såsom:

affärscirkulär, kataloger, priskuranter,

kurs- och prislistor, varuförteckningar;
c)

tryckalster, vars väsentligaste innehåll

utgöres av föreningsstadgar,

namnförteckning eller av program för

eller annat meddelande om sammankomst,

tävling, lotteri eller annat liknande;
d)

tidning, vars benämning antingen

är alldeles lika med titeln å tidning,

som redan är för annans räkning införd

eller behörigen anmäld till införande

i tidningsregistret, eller och med dylik

titel företer sådan likhet, att tidningarna

lätt kunna förväxlas;

e) tidning, vars titel typografiskt

anbragts på sådant sätt, att förväxling

med annan i registret förut införd tidning

lätt kan äga rum.

Utgivare är skyldig att, när generalpoststyrelsen

så finner erforderligt,

avlämna provnummer av tryckalster,

som anmäles till införande i tidningsregistret.

Marn. 2. Av statsmyndigheter utgivna,

nummervis utkommande författningssamlingar

och tillkännagivanden

ävensom riksdagens protokoll med

därtill hörande bihang kunna i registret

införas utan hinder därav att de

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

(Nuvarande lydelse.)

uppfylla de villkor, som i 1 mom. stadgas.

4 §.

1 mom. Tidning eller tidningsupplaga,

av vilken under ett kalenderår

icke, såvitt generalpoststyrelsen kunnat

inhämta, utkommit något nummer,

skall såsom upphörd avföras ur tidnings

registret.

2 mom. Befinnes tryckalster, som

blivit i tidningsregistret infört, sedermera

i något avseende strida mot vad

i 3 § 1 mom. stadgas, äger generalpoststyrelsen

att ur tidningsregistret

utesluta detta tryckalster.

3 mom. Skulle av ett i tidningsregistret

infört tryckalster något enstaka

nummer icke uppfylla de i 3 § 1

mom. stadgade villkor för tryckalsters

registrering, äger generalpoststyrelsen

vägra detta nummers postbefordran såsom

tidning.

5 §.

1 mom. Abonnemang å tidning,

som införts i tidningsregistret, sker

antingen genom postverkets förmedling

(postabonnemang) eller direkt

hos utgivaren. I såväl ena som andra

fallet har utgivaren att anmäla tidningen

till införande i tidningstaxa,

som för varje år utfärdas av generalpoststyrelsen.

Postabonnemang medgives emellertid

endast å tidning, som utkommer

minst fyra gånger örn året.

(Föreslagen lydelse.)

icke uppfylla de villkor, som i mom.

1 stadgas.

§4.

Merni. 1. Tidning eller tidningsupplaga,

av vilken under ett kalenderår

icke, såvitt generalpoststyrelsen kunnat

inhämta, utkommit något nummer,

skall såsom upphörd avföras ur tidningsregistret.

Mom. 2. Befinnes tryckalster, som

blivit infört i tidningsregistret, sedermera

i något avseende strida mot vad i

§ 3 mom. 1 stadgas, äger generalpoststyrelsen

utesluta detta tryckalster ur

tidningsregistret.

Mom. 3. Skulle av ett i tidningsregistret

infört tryckalster något enstaka

nummer icke uppfylla de i § 3

mom. 1 stadgade villkoren för tryckalsters

registrering, äger generalpoststyrelsen

vägra detta nummers postbefordran

på de i denna förordning stadgade

villkoren.

Morn. 4. Utgivare av tidning, som

intagits i tidningsregistret, skall till

vederbörande postanstalt å utgivningsorten

överlämna ett fullständigt exemplar

av varje utkommande nummer

med bilagor.

§ 5.

Morn. 1. Postbefordran av tidning

sker enligt denna förordning antingen

efter abonnemang genom postverkets

förmedling (postabonnemang) eller

såsom utgivarkorsband.

Postabonnemang medgives endast å

tidning, som utkommer minst tolv

gånger om året.

Morn. 2. Vare sig tidning skall befordras

efter postabonnemang eller såsom

utgivarkorsband har utgivaren att

anmäla tidningen till införande i tidningstaxa,

som utfärdas av generalpoststyrelsen.

För införande i tidningstaxan och

i regelbundet utkommande tillägg till

denna erlägges icke någon avgift. Begär

emellertid utgivaren, att general
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 75.

17

(Nuvarande lydelse.)

2 mom. Beträffande tidning, som

utkommer oftare än en gång i veckan,

gäller, att vid postanstalt å utgivningsorten

abonnemang icke må

äga rum för person, som bor eller vistas

å nämnda ort och vilkens post utdelas

genom lokalbrevbäring.

6 §.

Vid postabonnemang å tidning har

abonnenten att för abonnemangstiden

i förskott erlägga såväl utgivaren tillkommande

avgift (prenumerationsavgift),

där sådan förekommer, som belöpande

avgift till postkassan (postevgift),

vilka avgifter med ett gemensamt

namn kallas abonnemangsavgift.

7 §.

För postabonnerade exemplar av

tidning, som regelbundet utkommit under

ett helt kalenderår och ett omedelbart

därpå följande kalenderkvartal,

äger utgivaren att, sedan minst

ett nummer av tidningen för vederbörande

abonnemangstermin avlämnats

till postbefordran, av postverket utbekomma

de prenumerationsavgifter,

som influtit för denna termin. Även

beträffande tidning, som icke regelbundet

utkommit under ett helt kalenderår

och ett omedelbart därpå följande

kalenderkvartal, tillkommer enahanda

rätt, som nyss sagts, utgivaren,

när denne för prenumerationsavgifterna

ställt säkerhet, som av generalpoststyrelsen

godkännes. Om däremot utgivaren

av tidning utav sistnämnda

slag icke ställt godkänd säkerhet, kan

postverket av de influtna prenumerationsavgifterna

innehålla vad som anses

belöpa på återstående nummer av

de tidningsexemplar, å vilka postabonnemang

skott.

Bihang till riksdagens protokoll 1982. 1

(Föreslagen lydelse.)

poststyrelsen skall vidtaga särskilda

åtgärder för kungörande av ändring

eller tillägg till taxan, och finner styrelsen

sig böra bifalla framställningen,

har utgivaren att erlägga en avgift

av 100 kronor.

Mom. 3. Beträffande tidning, som

utkommer oftare än en gång i veckan,

gäller, att postabonnemang icke må

äga rum för person, som bor eller

vistas å tidningens utgivningsort och

vilkens post utdelas genom lokalbrevbäring;

generalpoststyrelsen dock obetaget,

att i särskilt fall annorlunda

bestämma.

§ 6.

Vid postabonnemang å tidning har

abonnenten att för abonnemangstiden

i förskott betala det i taxan angivna

priset.

§ 7.

För postabonnerade exemplar av

tidning, som regelbundet utkommit

under ett helt kalenderår och ett omedelbart

därpå följande kalenderkvartal,

äger utgivaren att, sedan minst

ett nummer av tidningen för vederbörande

abonnemangstermin avlämnats

till postbefordran, av postverket utbekomma

honom tillkommande medel,

som influtit för denna termin. Även

beträffande tidning, som icke regelbundet

utkommit under ett helt kalenderår

och ett omedelbart därpå följande

kalenderkvartal, tillkommer

enahanda rätt utgivaren, när denne

ställt säkerhet, som av generalpoststyrelsen

godkännes. Örn däremot utgivaren

av tidning utav sistnämnda slag

icke ställt godkänd säkerhet, kan

postverket av de influtna medlen innehålla

vad som anses belöpa på återstående

nummer av de tidningsexemplar,

å vilka postabonnemang skett.

sami. 01 haft. (Nr 75.)

5

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majlis proposition nr 75.

(Nuvarande lydelse.)

I varje fal] äger emellertid utgivare

icke rätt att av postverket erhålla

redovisning för prenumerationsavgifter

förr än vederbörande abonnemangstermin

begynt och ej heller oftare

än två gånger i var månad.

8 §.

1 mom. Postavgiften vid postabonnemang

å tidning utgöres av dels förskrivningsavgift

och dels befordringsavgift.

2 mom. För skri vningsavgif ten utgår

med:

a) 20 öre för varje i taxan intagen

abonnemangstermin, som abonnemanget

avser;

b) 2 procent av den utgivaren tillkommande

prenumerationsavgift, dock

ej under 10 öre, allt räknat för helt

år och i förhållande därtill för kortare

abonnemangstider.

3 mom. Befordringsavgiften beräknas

för år och i förhållande därtill

för kortare abonnemangstider sålunda:

a) 24 öre för varje nummer i veckan,

men för tidning, som utkommer

med mer än 7 nummer i veckan, 24

öre för vart och ett av 7 nummer och

12 öre för varje överskjutande nummer

i veckan; skolande tidning, vilken

u1 kommer mindre ofta än en gång i

veckan, ävensom de i 3 § 2 mom. omförmälda

tryckalster räknas lika med

tidning, som utgives med ett nummer i

veckan, varjämte i fråga örn tidning,

som under olika tider av året utkommer

med olika antal nummer i veckan,

avgiftsberäkningen bör grundas

på medeltalet av de sålunda förekommande

nummerantal med avjämning,

där så erfordras, till närmast högre

hela tal; och

b) 17 öre för varje helt eller påbörjat

kilogram av tidningens sammanlagda

vikt under nästföregående helårsperiod,

räknad från och med den 1

oktober till och med den 30 september;

skolande helårsvikten för tidning, som

börjat utkomma under loppet av eller

efter denna period, beräknas i förhållande

till vikten av utgivna nummer

(Föreslagen lydelse.)

I varje fall äger emellertid utgivare

icke rätt att av postverket erhålla

redovisning förr än vederbörande

abonnemangstermin begynt och ej

heller oftare än två gånger i månaden.

§ 8.

Mom. 1. Postavgiften vid postabonnemang

å tidning utgör:

a) 25 öre för varje i taxan intagen

abonnemangstermin, som abonnemanget

avser;

b) 24 öre för varje under en vecka

utkommande nummer, dock lägst 48

öre; och skall i fråga örn tidning, som

under olika tider av året utkommer

med olika antal nummer i veckan, avgiftsberäkningen

grundas på medelantalet

med avjämning, där så erfordras,

till närmast högre hela tal; samt

c) 16 öre för varje helt eller påbörjat

kilogram av tidningens sammanlagda

vikt under nästföregående

helårsperiod, räknad från och med den

1 oktober till och med den 30 september;

och skall helårsvikten för tidning,

som börjat utkomma under loppet

av eller efter denna period, beräknas

i förhållande till vikten av utgiv
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

19

(Nuvarande lydelse.)

av tidningen och för ny tidning med

ledning av utgivarens uppgift om tidningens

blivande vikt. Vikten av avgiftsfria

bilagor till tidning skall inberäknas

i tidningens vikt.

4 morn. Örn vid postavgiftens beräknande

uppkomma bråkdelar av öre,

avrundas dessa uppåt till helt öretal.

5 morn. För varje gång postabonnemang

sker skall, evad abonnemanget

avser längre eller kortare tid, postavgiften

alltid utgöra minst 40 öre för

varje särskilt tidningsexemplar.

6 mom. Örn i avgiften för postabonnemang

ingår öretal, skall detta alltid

kunna jämnt delas med 5; och skall

fördenskull den prenumerationsavgift,

utgivaren betingat sig, eller, örn

sådan avgift icke förekommer, postavgiften

i erforderlig mån höjas.

7 mom. Skulle tidning upprepade

gånger utkomma med större antal

nummer i veckan än som legat till

grund för postavgiftens beräknande,

äger generalpoststyrelsen förordna örn

avgiftens höjande för de exemplar av

tidningen, å vilka abonnemang därefter

skor. I sådant fall bar tidningens utgivare

eller den, till vilken prenumerationsmedlen

skola av postverket redovisas,

att för vart exemplar av tidningen,

som, efter det förordnande örn

postavgiftens böjning trätt i kraft, avlämnas

till postbefordran efter den

(Föreslagen lydelse.)

na nummer av tidningen och för ny

tidning med ledning av utgivarens

uppgift örn tidningens blivande vikt.

Vikten av avgiftsfria bilagor till tidning

skall inberäknas i tidningens vikt,

såvida icke fråga är om sådan bilaga,

som omförmäles i § 12 mom. 7.

De under b) och c) här ovan angivna

avgiftsbeloppen avse helår och beräknas

i förhållande därtill för kortare

abonnemangstider.

Mom. 2. Örn vid postavgiftens beräknande

uppkomma bråkdelar av öre,

avrundas dessa uppåt till helt öretal.

Mom. 3. För varje gång postabonnemang

sker, skall postavgiften alltid

utgöra minst 40 öre för varje särskilt

tidningsexemplar.

Mom. 4. Det belopp, som postabonnent

har att erlägga, skall alltid vara

jämnt delbart med 5. Fördenskull skall

postavgiften i erforderlig mån höjas.

Mom. 5. Örn utgivare av tidning,

som utkommer minst två gånger i veckan,

själv ombesörjer de postabonnerade

tidningsexemplarens inslagning och

adressering till vederbörande abonnemangspostanstalter,

äger utgivaren

att för sålunda expedierade tidningsexemplar

åtnjuta ersättning med 10

procent å de i denna paragraf stadgade

postavgifterna. Generalpoststyrelsen

äger bestämma de närmare villkoren

för åtnjutande av dylik ersättning.

Mom. 6. Skulle tidning upprepade

gånger utkomma med större eller

mindre antal nummer i veckan än som

legat till grund för postavgiftens beräknande,

äger generalpoststyrelsen

vidtaga den reglering av postavgiften,

som anses påkallad.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

(Nuvarande lydelse.)

lägre avgiften, erlägga ett mot skillnaden

i postavgifter svarande belopp,

vilket må vid sedermera skeende redovisning

för influtna prenumerations - medel innehållas.

Enahanda gäller, örn vikten av tidning,

som ej utkommit under den i 3

mom. b) omförmälda tidsperiod, skulle

visa sig i väsentlig mån överstiga vad

som motsvarar den beräknade helårsvikten

av tidningen.

8 mom. Utgivare av tidning, som

tillhandahålles allmänheten efter postabonnemang,

skall till vederbörande

postanstalt å utgivningsorten överlämna

ett fullständigt exemplar av varje

utkommande nummer med avgiftsfria

bilagor.

9 mom. Örn utgivare av tidning,

som utkommer minst två gånger i veckan,

själv ombesörjer de postabonnerade

tidningsexemplarens inslagning

till vederbörande abonnemangspostanstalter,

äger utgivaren att för sålunda

expedierade tidningsexemplar av postverket

uppbära 6 procent å de i denna

paragraf stadgade postavgifter. Generalpoststyrelsen

äger bestämma de

närmare villkoren för uppbärandet av

dylik ersättning.

9 §•

1 mom. Vid avlämnandet till postbefordran

skall varje postabonnerat tidningsexemplar,

i förekommande fall efter

vikning eller häftning, hava ett

format, som lämpar sig för postbehandlingen

och i varje fall ej överskrider

53 centimeter i längd och 32 centimeter

i bredd.

2 mom. Tidningsexemplar, som

skall befordras efter postabonnemang,

må icke var inbundet samt ej heller

med därtill hörande avgiftsfria bilagor

överstiga 250 grams vikt.

Vad sålunda föreskrivits äger icke

tillämpning med avseende å de i 3 §

2 mom. omförmälda tryckalster.

(Föreslagen lydelse.)

Enahanda gäller, örn tidnings vikt

skulle visa sig i väsentlig mån övereller

understiga vad som motsvarar

den beräknade helårsvikten av tidningen.

§9.

Mom. 1. Vid avlämnandet till postbefordran

skall varje postabonnerat

tidningsexemplar, i förekommande fall

efter vikning eller häftning, hava ett

format, som lämpar sig för postbehandlingen

och i varje fall ej överskrider

53 centimeter i längd och 32 centimeter

i bredd.

Mom. 2. Tidningsexemplar, som

skall befordras efter postabonnemang,

får icke vara inbundet samt ej heller

med därtill hörande avgiftsfria bilagor

överstiga 250 grams vikt, med rätt

dock för generalpoststyrelsen att mot

en tilläggsavgift, som styrelsen äger

bestämma, medgiva befordran av tidningsexemplar

av högre vikt.

Vad sålunda föreskrivits äger icke

tillämpning med avseende å de i § 3

mom. 2 omförmälda tryckalstren.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

21

(Nuvarande lydelse.)

10 §.

1 memi. Skulle, sedan postabonnemang

å ett i tidningsregistret intaget

tryckalster skett och avgifterna därför

erlagts, tryckalstret bliva av anledning,

som i 4 § 2 mom. omförmäles,

uteslutet ur tidningsregistret, kan

generalpoststyrelsen, när omständigheterna

därtill föranleda, medgiva, att

postbefordringen till abonnenterna må

fortgå under den tid, deras abonnemang

omfatta.

2 memi. Örn tidning, å vilken postabonnemang

skett, antingen icke utkommer

eller, innan abonnemangstiden

tilländagått, upphör att utgivas, äger

abonnenten att efter anmälan återbekomma,

i förra fallet hela befordringsavgiften

och i senare fallet så

mycket av denna avgift, som belöper

på varje helt kvartal, vilket efter tidningens

upphörande möjligen återstår

av abonnemangstiden.

3 mom. För den förlust, som i övrigt

drabbar abonnent genom upphörande

av tidning, å vilken postabonnemang

ägt rum, ikläder sig postverket

icke någon ansvarighet. Dock har

postverket att, i den mån så lämpligen

kan ske, lämna abonnenten biträde,

för att han må erhålla den ersättning,

som i dylikt fall kan tillkomma

honom.

11 §•

1 mom. Om tidnings utgivare till

postanstalt å utgivningsorten avlämnar

exemplar av tidningen för befordran

såsom korsband, må, efter anmälan

av utgivaren, postbefordringsavgiften

för sådana korsband (utgivarkorsband)

beräknas på följande sätt:

(Föreslagen lydelse.)

§ 10.

Mom. 1. Skulle ett i tidningsregistret

intaget tryckalster uteslutas

ur registret på grund av bestämmelsen

i § 4 mom. 2, kan generalpoststyrelsen

likväl medgiva tidningens

befordran till postabonnenter intill

abonnemangstidens utgång.

Mom. 2. Örn tidning, å vilken postabonnemang

skett, antingen icke utkommer

eller, innan abonnemangstiden

tilländagått, upphör att utgivas,

äger abonnenten att efter anmälan

återbekomma, i förra fallet den postavgift,

som beräknats enligt § 8 mom. 1

punkterna b) och c), och i senare fallet

så mycket av denna avgift, som

belöper på varje helt kvartal, vilket

efter tidningens upphörande möjligen

återstår av abonnemangstiden. Har

postanstalten å utgivningsorten sig

bekant, att tidning, å vilken abonnemang

mottagits, icke kommer att utgivas,

och sker fördenskull icke någon

beställning hos utgivaren, må hela

det av abonnenten erlagda beloppet

återbetalas till denne.

Mom. 3. För den förlust, som i övrigt

drabbar abonnent genom upphörande

av tidning, å vilken postabonnemang

ägt rum, ikläder sig postverket

icke någon ansvarighet. Dock

bär postverket att, i den mån så lämpligen

kan ske, lämna abonnenten biträde,

för att han må erhålla den ersättning,

som i dylikt fall kan tillkomma

honom.

§ 11.

Mom. 1. Postbefordringsavgiften för

utgivarkorsband beräknas på följande

sätt:

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

(Nuvarande lydelse.)

a) för utgivarkorsband i allmänhet:
12

öre för varje vikt av ett halvt

kilogram eller del av halvt kilogram,

varvid utgivarkorsband, vars vikt understiger

25 gram, taxeras som örn det

vägde 25 gram;

b) för sådana utgivarkorsband, som

i enlighet med vad här nedan sägs

sändas till vissa tidningars återförsäljare

(kommissionärskorsband) :

18 öre för varje vikt av ett kilogram

eller del av ett kilogram.

Viktavgiften beräknas efter sammanlagda

vikten av de försändelser,

som på en gång avlämnas, och skall

för varje gång utgivarkorsband avlämnas

till postbehandling beräknas

för minst två kilogram.

Den för kommissionärskorsband bestämda

lägre postbefordringsavgiften

utgår endast beträffande tidningar,

som utkomma med minst sex nummer

i veckan, och endast efter framställning

till generalpoststyrelsen, som

äger föreskriva viss minimivikt för

dylika försändelser ävensom i övrigt

meddela närmare bestämmelser för

ifrågavarande försändningssätt.

2 mom. Utgivarkorsband, som blir

obeställbart, är postverket icke skyldigt

att återbefordra till avsändaren,

med mindre denne genom tillkännagivande

å försändelsen dels hemställt,

att försändelsen i händelse av obeställbarhet

återsändes, dels ock förbundit

sig att för återbefordringen erlägga

avgift såsom för korsband i allmänhet.

3 mom. Finner i särskilt fall Konungen

omständigheterna därtill föranleda,

må även annan än vederbörande

tidningsutgivare medgivas rätt

att avsända tidningskorsband mot avgift,

beräknad på sätt i 1 mom. sägs.

(Föreslagen lydelse.)

a) för utgivarkorsband i allmänhet:
11

öre för varje vikt av ett halvt

kilogram eller del av halvt kilogram,

varvid utgivarkorsband, vars vikt understiger

25 gram, beräknas väga 25

gram;

b) för utgivarkorsband, som sändas

till vissa tidningars återförsäljare eller

ombud (kommissionärskorsband) :

för varje vikt av ett kilogram eller

del av ett kilogram

14 öre, örn tidningen utkommer med

minst sex nummer i veckan, samt''

18 öre, örn tidningen utkommer med

mindre än sex men minst ett nummer

i veckan.

Avgiften beräknas efter sammanlagda

vikten av de försändelser, som för

befordran efter samma taxa på en

gång avlämnas, och skall för varje

gång utgivarkorsband avlämnas till

postbehandling beräknas för minst två

kilogram.

För kommissionärskorsband äger generalpoststyrelsen

föreskriva viss minimivikt.

Även i övrigt äger generalpoststyrelsen

meddela närmare bestämmelser

för ifrågavarande försändningssätt.

Mom. 2. Utgivarkorsband skall axtidnings

utgivare avlämnas till postanstalt

å utgivningsorten eller, när generalpoststyrelsen

för särskilt fall därtill

lämnat medgivande, till annan postanstalt.

Finner i särskilt fall Konungen omständigheterna

därtill föranleda, må

även annan än vederbörande tidningsutgivare

medgivas rätt att avsända utgivarkorsband.

Mom. 3. Utgivarkorsband, som blir

obeställbart, är postverket icke skyldigt

att återbefordra till avsändaren,

med mindre denne för återbefordringen

erlägger avgift såsom för korsband

i allmänhet, innehållande trycksaker.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Martts proposition nr 75.

23

(Nuvarande lydelse.)

4 mom. I övrigt skola beträffande

tidningar, som avlämnas till postbefordran

såsom utgivarkorsband, tilllämpas

de bestämmelser, som gälla för

befordran av korsband i allmänhet,

dock ej vad angår högsta vikt för

varje särskild försändelse.

12 §.

1 memi. Oinbundet tryckalster av

sådan beskaffenhet att detsamma, när

det befordras ensamt för sig i korsband,

bör taxeras såsom trycksak, kan

på de i denna paragraf angivna villkor

postbefordras såsom bilaga till

tidning.

2 mom. Å tryckalster, som är avsett

att postbefordras såsom tidningsbilaga,

skall finnas angivet, till vilken

tidning bilagan hör, och skall i

tidningen vara infört tillkännagivande

därom att bilagan åtföljer tidningen.

Vid avlämnande till postbehandling

skall bilaga, såvida icke generalpoststyrelsen

för särskilt fall annorlunda

bestämmer, vara inlagd i det

tidningsexemplar, till vilket bilagan

hör.

Med varje särskilt tidningsexemplar

kunna följa flera bilagor, dock ej mer

än ett exemplar av en och samma bilaga.

3 mom. Följande bilagor till tidning

skola, örn de åtfölja alla postabonnerade

exemplar av tidningen

samt bilagorna vid avlämnandet till

postbehandling icke hava ett format,

som är avsevärt större än det format,

vari själva tidningen avlämnas, anses

såsom delar av tidningen och följaktligen

— vare sig tidningen expedieras

efter postabonnemang eller såsom

korsband — postbefordras utan särskild

avgift, nämligen:

a) planscher, kartor och andra dylika

bilagor, vilka utgöra förklaring

av eller eljest tydligen hänföra sig

(Föreslagen lydelse.)

Mom. 4. Högsta medgivna vikt för

en försändelse, som skall befordras såsom

utgivarkorsband, utgör 25 kilogram.

Menn. 5. I övrigt äger generalpoststyrelsen

föreskriva i vilken omfattning

de bestämmelser, som gälla för

korsband i allmänhet, innehållande

trycksaker, skola tillämpas å utgivarkorsband.

§ 12.

Mom. 1. Oinbundet tryckalster av

sådan beskaffenhet, att detsamma, när

det befordras ensamt för sig i korsband,

bör taxeras såsom trycksak, kan

på de i denna paragraf angivna villkor

postbefordras såsom bilaga till

tidning. Tidningsbilaga skall vara

helt och hållet tryckt.

Mom. 2. Med varje särskilt tidningsexemplar

kunna följa flera bilagor,

dock ej mer än ett exemplar av

en och samma bilaga.

Mom. 3. Följande bilagor till tidning

skola, om de åtfölja alla postabonnerade

exemplar av tidningen

samt bilagorna vid avlämnandet till

postbehandling icke hava ett format,

som är avsevärt större än det format,

vari själva tidningen avlämnas, anses

såsom delar av tidningen och följaktligen

— vare sig tidningen expedieras

efter postabonnemang eller såsom utgivarkorsband

— postbefordras utan

särskild avgift, nämligen:

a) planscher, kartor och andra dylika

bilagor, vilka utgöra förklaring

av eller eljest tydligen hänföra sig

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

(Nuvarande lydelse.)

till innehållet i den tidning, som de

åtfölja; samt

b) bihang, vilka äro utgivna av tidningens

redaktion för att utgöra tilllägg

till eller fortsättning av det tidningsnummer,

som de åtfölja, dock

med förbehåll att dessa bihang skola

vara tryckta å samma ort som huvudnumret.

4 mom. Särskild postbefordringsavgift

erlägges icke heller för:

a) tidningsbilaga, som endast avser

abonnemang å den tidning, med vilken

bilagan befordras, och vilken bilaga

åtföljer alla postabonnerade exemplar

av tidningen;

b) sådana officiella berättelser eller

meddelanden, som, enligt Konungens

föreskrift, med Post- och Inrikes Tidningar

utdelas till allmänheten; och

c) tidningsbilaga, som utgöres av en

tidning med samma utgivare och samma

utgivningsort som huvudtidningen

och vilken enligt anmälan skall regelbundet

medfölja sistnämnda tidning.

5 morn. Även annat tryckalster än

som i 3 och 4 mom. sägs må befordras

såsom bilaga till tidning, under förutsättning

att tryckalstret åtföljer tidningen

till alla dess postabonnenter.

För varje exemplar av bilagan, som befordras

med postabonnerade eller såsom

utgivarkorsband expedierade

exemplar av tidningen, skall emellertid

till postkassan erläggas särskild

avgift med, om bilagans vikt icke överstiger

25 gram, 1/2 öre och eljest med

enahanda belopp, som skolat för det

såsom bilaga befordrade tryckalstret

utgå, om detta ensamt för sig avsänts

såsom korsband; dock att, örn i särskilt

fall omständigheterna därtill föranleda,

generalpoststyrelsen äger medgiva,

att tidningsbilaga må postbefordras

antingen utan särskild gottgö
-

(Föreslagen lydelse.)

till innehållet i den tidning, som de

åtfölja; samt

b) bihang, vilka äro utgivna av

tidningens redaktion för att utgöra tilllägg

till eller fortsättning av det tidningsnummer,

som de åtfölja, dock

med förbehåll att dessa bihang äro

tryckta å samma ort som huvudnumret

och icke hava till syfte att göra

reklam för ett eller några få affärsföretag

eller utgöras av föreningsstadgar,

årsberättelser, namnförteckningar,

tidtabeller, självständiga broschyrer,

meddelanden rörande sammankomst,

tävling, lotteri eller annat liknande.

Mom. 4. Särskild befordringsavgift

erlägges icke heller för:

a) tidningsbilaga, som endast utgöres

av blankett för abonnemang å den

tidning, med vilken bilagan befordras,

och vilken bilaga åtföljer alla postabonnerade

exemplar av tidningen;

b) sådana officiella berättelser eller

meddelanden, som. enligt Konungens

föreskrift, med Post- och Inrikes

Tidningar utdelas till allmänheten; och

c) tidningsbilaga, som utgöres av en

i tidningsregistret införd tidning med

samma utgivare och samma utgivningsort

som huvudtidningen och vilken

enligt anmälan skall regelbundet

medfölja sistnämnda tidning.

Mom. 5. Även annat tryckalster än

som i mom. 3 och 4 sägs må befordras

såsom bilaga till tidning, under förutsättning

att tryckalstret i fråga örn

format och beskaffenhet i övrigt lämpar

sig för befordran tillsammans med

tidningen samt, när icke generalpoststyrelsen

för visst fall annorlunda bestämt,

åtföljer tidningen till alla dess

postabonnenter. För varje exemplar av

bilagan, som befordras med postabonnerade

eller såsom utgivarkorsband

expedierade exemplar av tidningen,

skall emellertid till postkassan erläggas

en särskild avgift med, örn bilagans

vikt icke överstiger 25 gram, 1

öre och eljest med enahanda belopp,

som skolat för det såsom bilaga befordrade

tryckalstret utgå, om detta

ensamt för sig avsänts såsom mass
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Martts proposition nr 75.

25

(Nuvarande lydelse.)

reise eller mot lägre postbefordringsavgift

än som här ovan i momentet

stadgas.

Om vid beräkning av den särskilda

avgiften för befordran av bilaga uppkomma

bråkdelar av öre, avrundas

dessa uppåt till helt öretal.

Vad i detta moment sägs gäller, vare

sig sådan bilaga, varom här är fråga,

befordras med något enstaka tidningsnummer

eller enligt anmälan skall regelbundet

medfölja tidningen.

6 mom. Den omständigheten, att ett

tryckalster inklistrats eller annorledes

fästs i tidning eller tidningsbilaga,

medför icke i och för sig befrielse för

utgivaren att särskilt för detta tryckalster

erlägga sådan avgift, som i 5

mom. sägs.

13 §.

Örn för vinnande av snabbare postbehandling

så erfordras, äger efter

anmälan utgivare av tidning att å annan

tid än den, då postanstalten å utgivningsorten

hålles öppen för allmänheten,

därstädes till postbefordran

avlämna exemplar av tidningen. Prövas

dylikt avlämnande icke kunna ske

utan ökad kostnad för postverket, kan

generalpoststyrelsen ålägga tidningsutgivaren

att till postverket utgiva

särskild ersättning med det belopp,

som av styrelsen beräknas motsvara

postverkets ökade kostnad.

(Föreslagen lydelse.)

korsband. Efter sistnämnda grund utgår

avgiften jämväl i det fall, att med

ett och samma tidningsexemplar följa

två eller flera avgiftspliktiga bilagor

med sammanlagd vikt av mer än 25

gram, och beräknas härvid särskild avgift

för varje bilaga. Örn i särskilt

fall omständigheterna därtill föranleda,

äger generalpoststyrelsen medgiva,

att tidningsbilaga må postbefordras

antingen utan särskild gottgörelse eller

mot lägre postbefordringsavgift än

den som här ovan i momentet stadgas.

Vad i detta moment sägs gäller,

vare sig sådan bilaga, varom här är

fråga, befordras med något enstaka

tidningsnummer eller enligt anmälan

skall regelbundet medfölja tidningen.

Mom. 6. Den omständigheten, att

ett tryckalster inklistrats eller annorledes

fästs i tidning eller tidningsbilaga,

medför icke i och för sig befrielse

för utgivaren att särskilt för detta

tryckalster erlägga sådan avgift,

som i mom. 5 sägs.

Mom. 7. Oberoende av vad i denna

paragraf stadgas må’ i utgivarkorsband

såsom avgiftsfri bilaga sändas

ett eller flera exemplar av en tryckt

innehållsförteckning, som avser det

tidningsnummer, med vilket förteckningen

följer. Dylik bilagas vikt medräknas

icke i den årsvikt, som ligger

till grund för bestämmandet av postavgiften

vid postabonnemang.

§ 13.

Om generalpoststyrelsen på begäran

av tidnings utgivare för vinnande

av snabbare postbehandling medgiver,

att exemplar av tidningen avlämnas

till postbefordran å tid, då

postanstalten å utgivningsorten hålles

stängd för allmänheten, eller att exemplar

av tidningen utlämnas från

postverket å annan tid eller i annan

ordning än som gäller för annan post,

har utgivaren att för sålunda vidtagna

åtgärder betala den ersättning, som

av generalpoststyrelsen bestämmes.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

(Nuvarande lydelse.)

14 §.

Generalpoststyrelsen har att meddela

de närmare föreskrifter, som för

behörig tillämpning av här ovan givna

stadganden kunna finnas erforderliga.

Vad sålunda blivit stadgat skall träda

i kraft den 1 januari--- —

(Föreslagen lydelse.)

§ 14.

Generalpoststyrelsen har att meddela

de närmare föreskrifter, som för

behörig tillämpning av här ovan givna

stadganden kunna finnas erforderliga.

Vad sålunda blivit stadgat skall

träda i kraft den 1 januari 1933, vid

vilken tid förordningen angående villkoren

för postbefordran av tidningar

och andra periodiska skrifter den 17

juni 1916 (nr 216) upphör att gälla,

dock att följande av de nu meddelade

bestämmelserna skola redan tidigare

tillämpas, nämligen föreskrifterna i

§ 3 från och med den 1 juli 1932, föreskrifterna

i § 5 mom. 1 och 2 beträffande

sådana anmälningar till 1933

års tidningstaxa, som göras under år

1932, samt föreskrifterna i § 5 mom. 3

och i § 8 beträffande sådana abonnemang

för år 1933, som verkställas under

år 1932.

Jag övergår nu till specialmotiveringen och får därvid beträffande de särskilda

bestämmelserna i förslaget anföra följande.

§ 3 morn. 1. Såsom villkor för tryckalsters införande i tidningsregistret och därmed rätt

till postbefordran enligt tidningsförordningens bestämmelser har föreslagits,

att tryckalstret skall utkomma med minst ett nummer i varje kvartal.

Till stöd för detta förslag anför generalpoststyrelsen följande:

Samma förslag framfördes av generalpoststyrelsen år 1924. En av de sakkunniga

anförde visserligen då skiljaktig mening i denna fråga, men styrelsen

finner starka skäl tala för att vidhålla förslaget.

Å de tryckalster, varom nu är fråga, får enligt gällande förordning postabonnemang

icke mottagas. Införandet i tidningsregistret sker uteslutande för att

kunna utnyttja det låga utgivarkorsbandsportot. När utgivarkorsbanden infördes

år 1904, föreskrevs i förordningen, att tidningar, för att få sändas såsom

utgivarkorsband, skulle vara »i annan ordning än genom postanstalt förskrivna»,

d. v. s. att abonnemang direkt hos utgivaren skulle föreligga. Svårigheten

att övervaka att så verkligen var fallet medförde, att bestämmelsen icke

inflöt i 1916 års förordning. Det torde med ganska stor bestämdhet kunna påstås,

att försändning såsom utgivarkorsband av tryckalster, som utkommer

mindre ofta än fyra gånger om året, icke sker på grund av uppgifterna i tidningstaxan.

Man går icke till denna, örn man önskar en julpublikation eller en

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

27

förenings årsberättelse. Icke heller lärer viel bestämmandet av priset på dylika

tryckalster hänsyn tagas till det billiga försändningssätt, som utgivarkorsbandsförsändningen

erbjuder. Ofta utgöres priset av årsavgiften till en förening.

Att nu ifrågavarande publikationer kunna sändas såsom utgivarkorsband

innebär icke någon fördel för allmänheten.

Dessa tryckalster, vilka utkomma mindre ofta än fyra gånger årligen, synas

icke heller vara av beskaffenhet att framför böcker och andra tryckalster i allmänhet

böra tillförsäkras särskilt låga postbefordringsavgifter. De i 1930 års

taxa intagna publikationer, som utgåvos mindre ofta än fyra gånger årligen,

fördelade sig på ungefär följande sätt:

1) jul- och midsommarpublikationer o. d............... 84

2) föreningspublikationer ............................ 55

3) vetenskapliga tidskrifter .......................... 3

4) diverse ..................................... .. . 8

150

I 1923 års taxa voro 93 dylika publikationer införda. Här föreligger således

en ökning med 61 procent. Antalet andra i tidningstaxan intagna publikationer

har under samma tid ökats med endast 10 procent. Detta visar, att man i

allt högre grad försöker att utnyttja det låga utgivarkorsbandsportot för publikationer,

vilka näppeligen kunna betraktas såsom verkliga tidningar.

Av de i 1930 års taxa intagna, här ovan angivna publikationerna av ifrågavarande

slag utkomino de flesta, nämligen 119, endast en gång om året. Enligt

1 § i tidningsförordningen gälla de i förordningen meddelade stadgandena endast

periodiska skrifter. Med periodisk skrift förstås enligt tryckfrihetsförordningen

en sådan, som i nummerföljd eller på bestämda tider utgives. Publikationer,

som utkomma med endast ett nummer om året, numreras emellertid

icke och utgivas således icke i nummerföljd. Skall en gång årligen anses såsom

»bestämda tider», torde detsamma kunna sägas örn tryckalster, som utgives

vartannat eller vart femte år o. s. v. I en reservation till det kommittéutlåtande,

som låg till grund för 1904 års tidningsförordning, framhölls också — såsom

det vill synas på mycket goda skäl — att enär anmälan till tidningstaxan avsåge

kalenderår, syntes ett tryckalster, som utkomme endast en gång under perioden

(kalenderåret), icke kunna anses såsom periodiskt. C. A. Reuterskiöld

(»Sveriges Grundlagar», 1924) gör i denna fråga det uttalandet, att skrift,

som utgives blott en gång örn året, t. ex. vid julen, torde icke behöva, men dock

kunna såsom periodisk skrift anmälas enligt tryckfrihetsförordningens § 1 4:o.

Enligt detta lagrum skall skrift, som är periodisk, anmälas för erhållande av

s. k. hinderslöshetsbevis. Örn nu skrift, som utkommer endast en gång örn året,

icke behöver anmälas, synes därav följa, att dylik skrift icke är periodisk.

I fråga örn föreningspublikationerna anförde generalpoststyrelsen i sin skrivelse

med överlämnande av 1924 års förslag till tidningsförordning bland annat

följande:

»I den mån dylika publikationer, vilket till stor del är fallet, innehålla meddelanden

angående föreningsangelägenheter, hava de intresse endast för viss,

ofta mycket begränsad läsekrets. De stora bankernas och många andra affärsföretags

årsberättelser äro säkerligen av minst lika allmänt intresse som de

meddelanden, vilka utsändas av vissa klubbar och föreningar, men man torde

näppeligen vilja inrangera bankrapporter och revisionsberättelser bland ''tidningar

och andra periodiska skrifter’. När åter sådan föreningspublikation,

varom nu är fråga, innehåller uppsatser i ämnen, som tillhöra vederbörande

förenings verksamhetsområde, kan tryckalstret likställas med bokalster i allmänhet.

»

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Vad slutligen angår de i 1930 års taxa intagna tre vetenskapliga tidskrifterna,

så torde dessa, icke utgå i så stora upplagor, att — i den mån posten användes

för distributionen — skillnaden mellan utgivarkorsbandsportot och vanligt

korsbandsporto kan vara av någon betydelse.

I Danmark, Finland, Norge och åtskilliga andra länder gäller såsom villkor

för befordran såsom tidning, att tryckalstret skall utkomma med minst ett nummer

i varje kalenderkvartal. Såsom av det här anförda framgår, skulle det

icke innebära några orättvisor eller någon inskränkning i de verkliga tidningarnas

postala förmåner, örn jämväl här i Sverige infördes samma bestämmelse.

En invändning, att tryckalster med ungefär liknande innehåll och vilket utkomrne

minst fyra gånger årligen fortfarande komme att behandlas såsom

tidning, förfaller därmed, att här är fråga örn periodiciteten, icke innehållet.

För försändning av publikationer av nu ifrågavarande slag bör vanligt korsbandsporto

eller paketportot icke vara avskräckande, i all synnerhet som försändningen

sker mycket sällan, i de flesta fall endast en gång örn året. För

postverket är frågan däremot av betydelse, detta så mycket mer som generalpoststyrelsen

nu anser sig böra föreslå en nedsättning av portot för utgivarkorsband.

Det är då, såsom styrelsen förut framhållit, av vikt, att rätten att

sända utgivarkorsband i möjligaste mån begränsas till verkliga tidningar. Härigenom

tillföres postverket ökad inkomst, vilkens storlek dock icke kan med

någon säkerhet beräknas.

Mot generalpoststyrelsens förslag på denna punkt har avvikande mening anmälts

av herr Björnsson, som ansett, att den nuvarande lydelsen av ifrågavarande

bestämmelse bort bibehållas. Till stöd härför har reservanten anfört:

Redan av formella skäl synes det vara önskvärt, att alla tryckalster, för

vilka hinderslöshetsbevis kan utfås och vilka sålunda enligt tryckfrihetsförordningen

äro att anse som periodiska skrifter, i postalt hänseende likställas i

alla sådana fall, där icke innehållets beskaffenhet eller postverkets kostnader

för deras befordran motiverar en olikhet.

Postverkets befordringskostnader lära emellertid icke vara nämnvärt olika

för ett korsband vare sig den i korsbandet inneslutna tidningen utkommer mera

eller mindre ofta, och det synes därför icke finnas tillräckliga skäl för att uttaga

det relativt höga vanliga korsbandsportot för publikationer sådana som

Svenska turistföreningens årsskrift, Skyddsvärnet e. d. endast därför, att de

icke utges minst en gång i kvartalet, under det att publikationer sådana som

Arnesjös Swing, Charme, Veckojournalen m. fl. gynnas med det lägre utgivarkorsbandsportot.

Den föreslagna olikheten förefaller mig så mycket mindre befogad som det

näppeligen kan göras gällande, att den gynnade gruppen av publikationer med

avseende på innehållet i allmänhet har ett högre samhälleligt värde än den

missgynnade gruppen.

Till belysande av den föreslagna gränsdragningens verkan från en annan

synpunkt må följande exempel anföras. Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps

publikationer utges 3 gånger årligen, under det att Malmöhus

läns hushållningssällskaps kvartalsskrift utkommer 5 gånger om året. Enligt

förslaget skulle således den senare alltjämt till allmänhetens gagn få införas

i tidningstaxan, den förra däremot icke.

Därtill kommer, att postverkets inkomst av utgivarkorsband enligt den senast

verkställda undersökningen synes ungefär täcka kostnaderna för deras

befordran, varför en ändring av nu gällande bestämmelser icke heller med hänsyn

till postverkets ekonomi synes nödvändig.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

29

Förslaget Ilar tillstyrkts av styrelserna för publicistklubben oell svenska tidning

sut giv ar ef öreningen, som beträffande såväl detta förslag som generalpoststyrelsens

förslag att inskränka förmånen av postabonnemang från tidningar,

utkommande minst fyra gånger örn året, till tidningar, som utkomma oftare

än tolv gånger örn året, anfört:

Styrelserna önska icke fördyra eller försvåra sätten för tryckalsters spridning

eller befordran till allmänheten, hur sällan dessa tryckalster än utkomma,

men kunna likväl ej finna annat än att generalpoststyrelsen har goda skäl för de

föreslagna, mer snäva bestämmelserna. Tidningsförordningens jämförelsevis

låga befordringsavgifter hava sitt ursprung i statsmakternas redan i början av

1800-talet uttryckta önskan att underlätta spridningen av »dagblad», varmed

förstås nyhetstidningar. Dessa utgöra emellertid den ojämförligt mindre delen

av i tidningsregistret införda periodiska skrifter, och antalet sådana som utkomma

mindre ofta än en gång i kvartalet ökas snabbt. Denna ökning har under

sjuårsperioden 1923—1930 uppgått till 63 procent, under det övriga publikationers

ökning endast utgör 10 procent. Utgivarkorsbandsportot gynnar sålunda

uppkomsten av allehanda publikationer, jul- och midsommartidningar,

föreningsårsböcker m. fl., som endast utkomma en gång örn året men likväl

registreras som tidningar. Styrelserna kunna icke anse annat än att periodisk

skrift, som skall befordras efter ett ursprungligen för nyhetstidningar avsett

lägre porto, åtminstone bör äga en periodicitet av en gång i kvartalet. Den omständigheten,

att ett fåtal av de endast en gång örn året utkommande skrifterna

äga ett obestritt kulturellt värde, som reservanten bland de sakkunniga anför

som skäl för nuvarande bestämmelses kvarstående i oförändrat skick, kunna

styrelserna ej finna hållbar, enär samma skäl skulle kunna anföras för att

böcker med kulturellt värde skulle befordras som utgivarkorsband. Periodiciteten

och ej det kulturella värdet måste i detta sammanhang vara det avgörande.

Svenska tidskriftsföreningen har under instämmande i reservationen avstyrkt

generalpoststyrelsens förslag i denna del.

Den omständigheten, att tidningarna i allmänhet utkomma regelbundet med

flera nummer under en viss bestämd period, torde hava varit en av de väsentligaste

orsakerna till att de kommit att beträffande postbefordran erhålla

större förmåner än andra tryckalster. De förmåner, som erhållas genom införandet

i tidningsregistret, äro alltså i allmänhet avsedda att komma endast

verkliga tidningar och därmed likställda publikationer till del. Enligt nu gällande

bestämmelser får postabonnemang icke ske å tryckalster, som utkommer

mindre ofta än fyra gånger om året. Då sådant tryckalster likväl anmäles till

införande i tidningsregistret, torde detta ske endast för att kunna få tryckalstret

befordrat mot det billigare utgivarkorsbandsportot. Emellertid synas

dylika tryckalster på grund av sin ringa periodicitet — de för närvarande i

tidningsregistret införda utkomma till övervägande del allenast en gång örn

året — och vad de flesta av dem beträffar jämväl på grund av sitt innehåll

icke skäligen böra framför böcker och andra tryckalster gynnas med billigare

postbefordringsavgifter. Visserligen har en del i tidningsregistret införda

publikationer av ifrågavarande slag ett högt kulturellt värde, men detta skulle

lika väl kunna åberopas såsom skäl för att befordra böcker såsom utgivarkors
-

Departe

ments
chefen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majlis proposition nr 75.

§ 3 morn. :

punkterna

a)—e).

band. Belysande är också, att bland annat i våra närmaste grannländer befordran

såsom tidning är inskränkt till sådana tryckalster, som utkomma minst

en gång varje kalenderkvartal. Med hänsyn härtill och då för publikationer

med så liten periodicitet som högst tre gånger örn året det billigare tidningsportot

knappast kan vara av mera framträdande ekonomisk betydelse, synas

mig övervägande skäl tala för att nu vidtaga den av generalpoststyrelsen föreslagna

begränsningen i fråga örn förmånen att komma i åtnjutande av tidningstaxorna.

Jag anser mig alltså böra biträda styrelsens förslag i denna

del.

Medan punkterna a) och d) i mom. 1 av § 3 äro oförändrade, har generalpoststyrelsen

i punkterna b) och c) föreslagit vissa smärre ändringar i förtydligande

syfte, varjämte styrelsen till momentet fogat en ny punkt e). Såsom

skäl för dessa åtgärder har styrelsen anfört:

I punkt b) i § 3 mom. 1 har exemplet »reklamblad för visst varuhus» strukits.

Exemplet synes onödigt, enär denna punkt innehåller förbud mot registrering

av just sådana tryckalster, som »göra reklam för ett eller flera affärsföretag».

Å andra sidan kan ifrågavarande exempel tolkas såsom en inskränkning

av bestämmelsen, eftersom varuhus endast är ett visst slag av affärsföretag.

De i punkt c) vidtagna ändringarna avse att i möjligaste mån

förhindra, att de fördelar, som bestämmelserna i tidningsförordningen erbjuda,

komma andra än verkliga tidningar till del. Huru bestämmelserna än avfattas,

lär det icke kunna undvikas, att svårbestämbara gränsfall förekomma, men

generalpoststyrelsen har med anledning av inträffade fall ansett sig böra föreslå

att orden »personalförteckning» och »redogörelse» utbytas mot de mera

omfattande orden »namnförteckning» respektive »meddelande» ävensom att ordet

»föreningsstadgar» tillföres.

Punkterna a)—c) avse tryckalsters innehåll, varemot bestämmelsen i punkt

d) tillkommit för att förhindra den svårighet vid postbehandlingen, som måste

uppstå, därest tidningar på grund av likhet i fråga örn titel lätt kunna förväxlas.

Emellertid ha inträffat fall, då tidnings titel visserligen icke varit så

lika med förut anmäld tidnings, att registrering ansetts kunna förbjudas på

grund av bestämmelsen i punkt d), men det visat sig, att tidningens titel

—- uppenbarligen med full avsikt — typografiskt anbragts på sådant sätt, att

förväxling med förut befintlig tidning svårligen kunnat undvikas. Det tillkommer

väl icke generalpoststyrelsen att beivra den illojala konkurrens, som

sålunda förelegat, men i den mån postarbetet försvåras genom den vidtagna

anordningen, synes generalpoststyrelsen böra äga befogenhet att påfordra rättelse.

I överensstämmelse härmed har tillförts en ny punkt e).

Svenska tidskriftsföreningcn har hemställt, att punkterna d) och e) måtte utgå

ur tidningsförordningen samt att en bestämmelse, motsvarande nuvarande

punkten d), i stället måtte införas i tryckfrihetsförordningen § 1 4:o. Beträffande

punkten d) anför föreningen, att utfärdat hinderslöshetsbevis alltid borde

medgiva rätt för utgivare att få sin tidnings eller tidskrifts namn infört i tidningsregistret

samt att den generalpoststyrelsen inrymda befogenheten att i

vissa fall vägra införande i nämnda register vållade kostnader och besvär, då

i händelse av vägran annan utväg icke återstode än att ånyo begära hinderslöshetsbevis

för publikationen under annat namn. I fråga örn punkten e) an
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

31

fores, att nied den standardisering- beträffande tidskrifternas format, som allt

mera ägde rum och även vore av godo, och då en tidnings titel uppenbarligen

borde stå överst på första sidan, kunde ju, utan att några illojala avsikter förelåge,

i övrigt varandra helt olika titlar genom stilarnas utseende och dylikt vid

hastigt påseende erbjuda en viss likhet. Men detta borde väl icke vara skäl för

att den ena av två varandra på angivet sätt liknande tidningar icke skulle få

komma sina prenumeranter tillhanda, allra helst avgörandet i varje särskilt

fall måste bliva mera subjektivt än beträffande den rena namnlikheten.

Med anledning härav har generalpoststyrelsen framhållit, att det vore naturligt,

att styrelsen icke komme att använda den under punkten e) angivna befogenheten

i andra fall än då så vore nödvändigt för att undvika förväxling —

något som torde vara till lika stor fördel för allmänheten som för postverket —

att prövningen i förevarande hänseende skulle ske vid registreringen samt att en

redan registrerad tidning givetvis skulle hindras att lägga sig till med annan

tidnings typografiska utstyrsel.

Mot generalpoststyrelsens förslag till ändrad lydelse av punkterna b) och c)

av förevarande moment har jag intet att erinra.

Vad beträffar den i oförändrad lydelse upptagna punkten d) må erinras, att

vid denna bestämmelses införande år 1904 i de över då föreliggande kommittéförslag

avgivna yttrandena uttalades, att stadgandet borde meddelas i tryckfrihetsförordningen

eller genom särskild lag i ämnet, varjämte framhölls den fara

för administrativt godtycke, som skulle ligga däri, att avgörandet av dessa för

tidningarna viktiga frågor lades i generalpoststyrelsens hand. Med anledning

härav anförde generalpoststyrelsen, att i annan författning icke funnes någon

bestämmelse av enahanda innehåll och att så länge det kunde inträffa, att två

särskilda tidningar utkomme med samma namn, ett dylikt stadgande syntes

vara av behovet påkallat, varjämte styrelsen beträffande den uttalade farhågan

med avseende å bestämmelsens tillämpning erinrade, att styrelsens beslut

i dylika ärenden kunde genom besvär dragas under Kungl. Maj:ts prövning,

vadan det slutliga avgörandet ingalunda tillkomme styrelsen.

I proposition nr 44 till 1904 års riksdag uttalade departementschefen ingen

erinran mot den föreslagna bestämmelsen, vadan densamma intogs i det förslag

till tidningsförordning, som förelädes nämnda riksdag. I en vid sagda

riksdag väckt motion hemställdes på anförda skäl, att bestämmelsen måtte utgå.

Bevillningsutskottet (betänkande nr 31) avstyrkte motionen samt anförde,

att bestämmelsen enligt utskottets mening uteslutande vore att hänföra till

de för postbehandlingen nödvändiga ordningsföreskrifterna och att i varje fall

ett dylikt stadgande icke lade något hinder i vägen för att, så snart tillståndsbevis

meddelats, utgiva tidning, varom nu vore fråga, men väl för att få densamma

införd i tidningsregistret. Sedan fyra reservanter förklarat sig anse,

att bestämmelsen borde utgå, blev med avslag å motionen propositionen i denna

del bifallen av riksdagen (skrivelse nr 147).

Vad nu av svenska tidskriftsföreningen anförts i fråga örn bestämmelsen i

Departe
ments
chefen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majlis proposition nr 75.

punkten d) synes icke vara av beskaffenhet att böra föranleda någon ändring

beträffande densamma. Då jämväl behov av en motsvarande bestämmelse rörande

typografiskt liknande titel synes föreligga, vill jag tillstyrka den av

styrelsen föreslagna punkten e).

§ 4 morn. 4. I nuvarande 8 § 8 mom. är stadgad skyldighet för utgivare av tidning, som

tillhandahålles allmänheten efter postabonnemang, att till vederbörande postanstalt

å utgivningsorten avlämna ett fullständigt exemplar av varje utkommande

nummer med avgiftsfria bilagor. Bestämmelsen har tillkommit för att

postanstalten skall hava tillgång till erforderliga exemplar för beräknande av

årsvikten. Det är emellertid nödvändigt, att postverket är i tillfälle pröva,

huruvida ett tidningsnummer, vare sig det sändes efter postabonnemang eller

såsom utgivarkorsband, uppfyller de för kvarstående i tidningsregistret stadgade

villkor ävensom huruvida bilaga medföljer. Postanstalten skall pröva,

örn bilagan är avgiftsfri eller avgiftspliktig. På grund av det anförda har i

§ 4 införts ett nytt moment. Nämnas må, att utgivaren, på begäran, efter ett

år återfår sålunda avlämnade tidningsexemplar.

§ 5 morn. 1. I § 5 mom. 1 första stycket har vidtagits en omformulering med hänsyn därtill,

att tidningsexemplar kan sändas såsom utgivarkorsband utan att abonnemang

direkt hos utgivaren föreligger.

Beträffande andra stycket föreslår generalpoststyrelsen sådan ändring, att

förmånen av postabonnemang, vilken nu medgives tidning, som utkommer minst

fyra gånger örn året, inskränkes till tidning, som utkommer oftare än tolv gånger

örn året. Härom anför styrelsen:

Detta förslag avser att i lämplig mån befria postverket från de för postverkets

ekonomi ofördelaktiga postabonnemangen. Den i 1916 års förordning införda

bestämmelsen, att postabonnemang medgives endast å tidning, som utkommer

minst fyra gånger örn året, har — såvitt generalpoststyrelsen har sig

bekant — icke föranlett nära olägenheter. Även för det stora flertalet av de

tidningar, som utkomma minst fyra men högst tolv gånger örn året, torde postabonnemanget

vara av ringa betydelse. I 1929 års taxa funnos intagna 761.

tidningar med nu ifrågavarande periodicitet, av vilka endast 376 begagnade sig

av rätten att mottaga postabonnemang. Av dessa hade 48 ingen postabonnent.

Endast 36 hade 200 abonnenter eller därutöver. De anförda siffrorna visa, att

det stora flertalet av dessa tidningar för distribueringen huvudsakligen begagna

sig av annat försändningssätt än postabonnemanget. Postverket måste emellertid

vidtaga en hel del åtgärder även om endast en postabonnent finnes, vilket

år 1929 inträffade i åtminstone 17 fall. Det är uppenbart, att postabonuemangcn

å tidningar med endast ett fåtal abonnenter bliva både dyra och besvärliga

för postverket. För allmänheten torde det vara mindre besvär att skriva

ut ett inbetalningskort eller en postanvisning till tidningsutgivaren än att ifylla

en blankett till tidningsrekvisition. Om tidningsutgivaren har postgirokonto

och med något av årets sista nummer medsänder ett till detta konto ställt inbetalningskort,

erhåller han sina medel på ett minst lika bekvämt sätt som vid

postabonnemang. På grund av nu ifrågavarande tidningars ringa årsvikt ställer

sig tidningarnas försändande såsom utgivarkorsband billigare för utgivaren

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

33

än postabonnemanget. För tidning med större upplaga kan kostnaden för adresseringen

nedbringas genom användande av adresseringsmaskin.

Styrelserna för publicistklubben och svenska tidningsutgivareföreningen

hava, såsom förut nämnts, tillstyrkt förslaget.

Däremot har förslaget avstyrkts av svenska tidskriftsföreningen, som framhållit,

att tidningsutgivarna satte stort värde på postabonnemanget, att detta

gällde i lika grad utgivarna av exempelvis månadstidningarna som utgivarna

av de dagliga och därmed jämförliga tidningarna, att, då postabonnemangen

enligt generalpoststyrelsens beräkningar år 1929 medfört en vinst av omkring

400.000 kronor, ekonomiska skäl icke talade för inskränkning utan i stället för

utökning av dessa abonnemang samt att av generalpoststyrelsen icke antytts,

att indragning av arbetskraft och minskning av kostnaderna i deras helhet

skulle kunna bliva följden av att en mängd tidningar frånhändes möjligheten

att använda postabonnemang.

Ingenjören Hermodsson har hemställt, att nuvarande bestämmelser måtte bibehållas

eller att, därest detta ej ansåges lämpligt, den föreslagna bestämmelsen

måtte ändras så, att postabonnemang kunde medgivas tidning, som utkomme

minst tolv gånger örn året. Han anför, att även örn postverket hade ett

oproportionerligt stort besvär vid postabonnemang å en publikation, som hade

ett fåtal abonnenter, förslaget innebure en alltför stor och onödigt radikal omändring.

Särskilt mindre publikationer bleve härigenom lidande, och en del

publikationer med tolv nummer om året sage sig nödsakade att utgiva ett trettonde

nummer, vilket naturligen bleve betungande. Ifrågasättas kunde, örn ej

i stället borde införas en bestämmelse örn minimiupplaga eller med andra ord

att utgivare finge garantera ett minimibelopp i totala postavgifter.

Utgivaren av Rikssjukkassetidningen har hemställt, att förslaget icke måtte

vinna bifall i vad det avsåge tidningar och tidskrifter, som utkomme minst tolv

gånger örn året och särskilt då desamma visades hava så stor upplaga, att en

ändring skulle bliva ruinerande för dem. Det anföres, att nämnda tidning,

som utkomme tolv gånger örn året, hade minst 55,000 postabonnenter, att en

övergång till utgivarkorsband skulle medföra engångsutgifter å tillhopa

60.000 ä 70,000 kronor ävensom årliga expeditionskostnader för mottagande

av prenumeration m. m., att postverket, som för närvarande genom befordran

av berörda tidning hade en inkomst av omkring 39,000 kronor per år, även vid

tidningens försändande såsom utgivarkorsband fortfarande måste från de olika

postanstalterna ombesörja utdelningen av tidningen till prenumeranterna samt

att för tidningar med så stora upplagor som ifrågavarande tidning den föreslagna

begränsningens genomförande vöre liktydigt med att tidningen måste

nedläggas. < ; .• :

Med anledning av vad sålunda yttrats har generalpoststyrelsen anfört i huvudsak

följande:

_ Av de publikationer, som tidskriftsföreningen representerar i sin framställning,

utkomma 121 stycken mer än 3 men mindre än 13 gånger årligen. Dessa

Bihang till riksdagens protokoll 1982. 1 sami. 61 haft. (Nr 75.) 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majlis proposition nr 75.

Departe
ments
chefen.

äga således för närvarande rätt att inbjuda till postabonnemang. Härav lia 92

publikationer begagnat sig. Under det år, som generalpoststyrelsens undersökning

avser, hade endast 22 stycken mer än 100 och av dessa endast 4 mer än

1.000 postabonnenter. Det är härav tydligt, att postabonnemanget för de allra

flesta icke är av någon betydelse. Såsom generalpoststyrelsen i sin motivering

till förslaget i denna del framhållit, ställer sig postavgiften för de publikationer,

varom nu är fråga, betydligt billigare vid försändning såsom utgivarkorsband

än vid postabonnemang. När abonnenternas antal understiger 100,

kan arbetet med tidningsinslagningen givetvis icke vara av någon betydelse för

tidningen, i all synnerhet som väl största delen av tidningens upplaga redan nu

expedieras på annat sätt än genom postabonnemang. Även tidningar med större

upplagor torde genom minskningen i postavgifterna bliva väl betalda för sitt

arbete med inslagningen. En beräkning visar, att de 22 tidningar, vilka, enligt

vad ovan sagts, ha mer än 100 postabonnenter, skulle genom denna prisskillnad

för inslagningen få i medeltal 5 öre för varje nummerexemplar. För rekvisitionens

insändande måste postavgift erläggas. Användes härför postgiroinbetalningskort

blir avgiften 10 öre för hela året. I mycket stor utsträckning torde

dock prenumeration på nu ifrågavarande tidningar ske genom föreningsombud

eller prenumerantsamlare. I dylikt fall blir kostnaden för medlens insändande,

fördelad på varje särskilt tidningsexemplar, en obetydlighet.

För en tidning med mycket stor postupplaga ställer sig saken i viss mån

annorlunda. Men även örn kostnaderna för inslagning och adressering skulle

ställa sig så höga som utgivaren av Kikssjukkassetidningen beräknat, måste

dock utgivarkorsbandsförsändningen i längden ställa sig ekonomiskt fördelaktig.

För nämnda tidning skulle — med en upplaga av 55,000 exemplar - de årliga postavgiftema bliva omkring 33,000 kronor lägre vid tidningens försändande

såsom utgivarkorsband än såsom postabonnemang. _ -Aven örn utgivaren

åtager sig mbetalnmgsavgift för prennmerationsmedlens insändande, skulle

till förfogande för täckande av kostnaderna för inslagning m. m. stå inemot

30.000 kronor per år.

För postverket kräva utgivarkorsbanden mindre kostnader än postabonnemangen.

Gentemot svenska tidskriftsföreningens anmärkning att generalpoststyrelsen

icke påvisat någon indragning av arbetskraft och minskning av kostnaderna,

må erinras därom, att även i de fall, där dylikt icke kan papekas, arbetsminskningen

givetvis innebär, att viss arbetskraft överföres till annat arbete

och att ökning av arbetskraften kan uppskjutas längre än vad som blivit

fallet, om arbetsminskningen icke inträtt. _ _ 0 ... ,

Att i förväg veta huru stor upplaga en tidskrift skall få är icke möjligt,

och ännu vanskligare lär det vara att avgöra, när tidningens försändande såsom

utgivarkorsband bleve »ruinerande» för tidningen.

Därest generalpoststyrelsens förslag skulle modifieras på sådant sätt, att

postabonnemang medgives å tidning, som utkommer 12 gånger örn året, komme

60 stycken av de 92 utav svenska tidskriftsföreningen representerade publikationer,

som begagna sig av rätten att erbjuda postabonnemang men enligt förslaget

skulle berövas denna rätt, att bibehållas vid densamma.

Generalpoststyrelsen har ingen anledning att frångå sitt förslag men anser

sig dock böra meddela, att en modifikation i denna punkt, pa sätt nyss sagts,

vore den eftergift för de mindre ofta utkommande tidningarnas krav, som generalpoststyrelsen

för sin del har minst att invända emot.

Såsom tidigare omnämnts, har syftet med nuvarande bestämmelse örn publikations

periodicitet av minst fyra gånger örn året såsom villkor för erhållande

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 75.

35

av postabonnemang varit att befria postverket från ett avsevärt och kostsamt

arbete för en anordning, som i dylika fall torde vara av obetydligt värde för

såväl allmänheten som tidningsutgivarna. Den nu föreslagna skärpningen av

detta villkor till att gälla periodicitet av mer än tolv gånger örn året innebär

ett ytterligare steg i samma riktning. Av generalpoststyrelsens utredning

framgår, att endast omkring 50 procent av tidningar med en periodicitet av

4—12 gånger årligen använda postabonnemang samt att bland dem blott ett

fåtal hava en postprenumerantstock av 200 eller däröver. För en stor del av

ifrågavarande publikationer torde det bliva billigare, örn de försändas såsom utgivarkorsband.

Det är också att märka, att så länge rätten till postabonnemang

å sådan tidning finnes, postanstalterna måste, även örn allenast ett postabonnemang

sker, i sina räkenskaper lägga upp konti för denna tidning och

avgiva redovisningar, som oftast röra sig örn rena obetydligheter. Goda skäl

synas mig alltså anförda för en ytterligare begränsning av möjligheten att

erhålla postabonnemang.

Emellertid har generalpoststyrelsens förslag rönt ett ganska starkt motstånd

från representanterna för publikationer med ifrågavarande periodicitet. Beträffande

dessa publikationer, utkommande fyra till tolv gånger årligen, synes

det, som örn den föreslagna restriktionen kännbart skulle träffa dem, som utkomma

en gång i månaden, och särskilt torde dylika publikationer med stor upplaga

åtminstone till att börja med nödgas göra ganska avsevärda utgifter för

övergång till utgivarkorsband.

Av en inom generalpoststyrelsen verkställd utredning framgår, att beträffande

publikationer, som utkomma tolv gånger örn året, antalet postabonnemang

år 1929 utgjorde tillhopa 91,745 och postverkets inkomster därav 65,406 kronor,

medan beträffande tryckalster med 5—11 nummer och med 4 nummer

årligen antalet postabonnemang under samma år endast utgjorde 4,369 respektive

842 och postverkets inkomster därav 3,428 respektive 629 kronor.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit och med beaktande tillika av generalpoststyrelsens

yttrande i styrelsens senaste, av mig nyss refererade skrivelse

vill jag föreslå, att från rätten att erhålla postabonnemang uteslutas endast

publikationer med en periodicitet av 4—11 nummer årligen.

Vid bifall härtill komma såväl Rikssjukkassetidningen som en avsevärd del

av de av svenska tidskriftsföreningen representerade publikationerna, vilka

eljest skulle gå miste örn rätten till postabonnemang, att fortfarande åtnjuta

densamma.

I § 5 har i ett nytt mom. 2 intagits dels den i nuvarande 1 mom. intagna § 5 mom. 2,

bestämmelsen örn skyldighet för tidningsutgivare att anmäla tidning till införande

i tidningstaxan, dels ock en ny bestämmelse örn skyldighet för tidningsutgivare

att under viss förutsättning erlägga avgift för kungörande av ändring

i eller tillägg till taxan. Införande i taxan eller i regelbundet utkommande

tillägg till denna skulle fortfarande vara avgiftsfritt, vilket — ehuru icke

innebärande någon nyhet — ansetts böra i detta sammanhang inflyta i förordningen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 57.

Departe
ments
chefen.

§ 5 mom. 3

Till stöd härför har generalpoststyrelsen anfört:

Generalpoststyrelsen har bestämda utgivningsdagar för tidningstaxan och

ändringar till denna, och priser, som sålunda meddelas, skola tillämpas vid

postanstalterna från och med viss dag. Det inträffar emellertid, att tidningsutgivare

önskar att generalpoststyrelsen skall — oberoende av utgivningsdagarna

— utsända uppgift, innebärande tillägg eller ändring i tidningstaxan,

angående viss tidning. Med hänsyn till att ändring i tidningstaxan skall antecknas

vid varje postanstalt i riket och då tiden för dylik uppgifts utsändande

måste stå i visst förhållande till tiden för taxeändrings trädande i kraft,

måste generalpoststyrelsen förbehålla sig rätt att pröva, huruvida en dylik

framställning bör bifallas. Därest särskilda åtgärder vidtagas av generalpoststyrelsen

för uppgifts kungörande, skulle utgivaren ha att erlägga en avgift

av 100 kronor. Beloppet har ansetts böra sättas jämförelsevis högt, enär vidtagandet

av dylik anordning icke bör förekomma annat än i undantagsfall.

Då det av praktiska skäl synes lämpligt att i möjligaste mån begränsa

kungörandet av ändringar i och tillägg till tidningstaxan till de regelbundet

utkommande meddelandena därom, vill jag tillstyrka styrelsens förslag på

denna punkt.

Beträffande mom. 3, som motsvarar nuvarande 2 morn., har en viss omformulering

vidtagits med anledning därav, att abonnemang numera kan verkställas

även å annan ort än utdelningsorten. Därjämte har till momentet fogats

en bestämmelse angående rätt för generalpoststyrelsen att i särskilt fall

bestämma, huruvida s. k. lokalabonnemang skall få verkställas.

Generalpoststyrelsen åberopar vad styrelsen till stöd för samma förslag anförde

år 1924:

Enligt nuvarande 2 mom. i 5 § gäller att beträffande tidning, som utkommer

oftare än en gång i veckan, abonnemang vid postanstalt å utgivningsorten

icke må äga rum för person, som bor eller vistas å nämnda ort och vilkens post

utdelas genom lokalbrevbäring. I 1904 års tidningsförordning hade bestämmelsen

följande lydelse: »Å tidning, som utkommer mer än en gång i veckan,

medgives icke abonnemang vid postanstalt, där tidningen utgives.» Den omformulering,

som vidtogs i 1916 års förordning, avsåg endast att bringa, bestämmelsen

i överensstämmelse med tillämpad praxis. Man har nämligen icke

ansett sig böra förvägra lokalabonnemang i de fall, då abonnenten bott utom

lokalbrevbäringsområdet och fått sig posten tillställd t. ex. genom lantbrevbärare

eller medelst lösväska. I allmänhet torde någon ändring härutinnan

nu icke vara påkallad. Emellertid kan i vissa fall en sträng tolkning av bestämmelsen

leda till egendomliga förhållanden. Så äger med nuvarande formulering

en person, som från utgivningsortens postkontor avhämtar sin post,

abonnera å lokaltidning, även om personen bor i omedelbar närhet av tidningens

expedition, varemot t. ex. en person i något av de med Stockholm inkorporerade

samhällena icke skulle få abonnera å tidning, som utkommer i Stockholm

— hela Stor-Stockholm måste väl anses såsom utgivningsort — därest posten

utdelas genom lokalbrevbäring. Vidare äro förhållandena sådana, att s. k.

lådbrevbäring, som enligt kungl, brevet den 22 mars 1912 av. generalpoststyrelsen

inrättats å vissa platser, i förevarande hänseende lämpligen bör i vissa

fall likställas med lokalbrevbäring, i andra fall däremot med lantbr.evbäring.

Då det icke lärer vara möjligt att åt nu ifrågavarande författningsställe

giva en sådan avfattning, att däri kunna inrymmas alla tänkbara fall, då lokal
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 75.

37

abonnemang bör medgivas eller förvägras, och enär bestämmelsen i dess nuvarande

formulering i allmänhet är tillämplig, har det synts generalpoststyrelsen

lämpligt att icke vidtaga annan ändring än att generalpoststyrelsen

skulle äga befogenhet att för särskilda fall bestämma i förevarande hänseende.

Vad generalpoststyrelsen härutinnan föreslagit har ej givit mig anledning

till erinran.

Den omformulering, som vidtagits beträffande §§ 6 och 7, innebär icke §§ 6 och 7.

någon ändring i sak utan har föranletts därav, att det ansetts lämpligt att

icke använda benämningen »prenumerationsavgift», enär därmed i allmänhet

torde förstås hela det belopp, som erlägges vid prenumeration å postanstalt, och

alltså även belöpande postavgifter.

Mom. 1 i § 8, som motsvarar nuvarande 1—3 mom. i samma paragraf, inne- § 8 morn. 1.

fattar bestämmelser örn postavgiftema vid postabonnemang.

Efter att hava lämnat uppgift på den mångfald olika bestyr, som med

anledning av postabonnemang utföres inom stitelsen och vid postanstalterna,

ävensom erinrat, att tidningsabonnemangen därutöver förorsakade postverket

kostnader för lokaler, blanketter, inventarier och skrivmaterialier m. m., anför

generalpoststyrelsen till stöd för sitt förevarande förslag följande:

Postavgiften vid postabonnemang utgöres enligt nu gällande förordning av

dels en förskrivningsavgift och dels en befordringsavgift.

För sk rivning sav giften är uppdelad i dels en avgift, som är lika för varje

abonnemangstermin och varje tidning, dels ock en viss, på tidningspriset hos

utgivaren räknad procentuell avgift, vilken utgår i förhållande till abonnemangsperiodens

längd. Förskrivningsavgiften har ursprungligen varit avsedd

att utgöra ersättning för allt det bestyr, som avser bokföring, eller med andra

ord alla de kostnader, som äro desamma oberoende av abonnemangstidens längd

och tidningens periodicitet eller vikt. Då den fasta delen av förskrivningsavgiften

alltid skall utgå med samma belopp och den således t. ex. vid abonnemang

månad för månad återkommer 12 gånger, är det uppenbart, att denna avgiftsdel

måste vara jämförelsevis låg. Enär vid sådant förhållande beloppen

av de särskilda avgiftsdelarna icke kunna bestämmas med hänsyn till postverkets

kostnader för vissa delar av arbetet, har det synts generalpoststyrelsen

lämpligt att icke längre behålla benämningarna förskrivningsavgift och befordringsavgift.

Dessa benämningar kunna nämligen lätt bliva missvisande, när

det gäller att bedöma, huruvida avgiften är lämpligt avvägd.

I det förslag, som generalpoststyrelsen avgav år 1924, hade den del av förskrivningsavgiften,

som är beroende av tidningens pris, borttagits. I intet annat

land torde vid bestämmande av postavgiften hänsyn tagas till tidningens pris.

Här i landet leder detta beräkningssätt sitt ursprung från en kungl, kungörelse

av år 1872, enligt vilken postavgifterna vid postabonnemang bestämdes så gott

som uteslutande efter tidningens pris. Vid tillkomsten av denna kungörelse

uttalades den meningen, att postpersonalens arbete och postverkets kostnader

för tidningarna berodde väsentligen av tidnings periodicitet och storlek, och

dessa båda omständigheter funne vanligen uttryck i tidningens pris. Det framhölls

dock, att avvikelser kunde förekomma samt att den omständigheten, att

en tidning på grund av sitt innehåll betingade ett högre pris än en lika stor

och lika ofta utkommande tidning, vore utan all betydelse i fråga örn postverkets

arbete och kostnader.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Den procentuella avgiftsdelens bibehållande i 1904 års förordning motiverades

därmed, att övergången från det dåvarande systemet i någon mån underlättades

och att postverket finge en viss provision å uppbörden av prenumerationsmedlen.

_ Svenska tidningsutgivareföreningen hemställde emellertid, att procentavgiften

skulle såsom i princip oriktig bortfalla.

Något bärande skäl för denna särskilda avgiftsdels bibehållande föreligger

icke. Denna avgift drabbar tidningarna synnerligen orättvist.

År 1929 tillförde nu ifrågavarande avgiftsdel postverket en inkomst av omkring

268,000 kronor. Såsom förut i denna skrivelse framhållits, måste postabonnemangen

anses för postverket ekonomiskt ofördelaktiga. Generalpoststyrelsen

anser sig därför icke kunna ifrågasätta sådan omreglering av postavgiften

vid postabonnemang, att någon nämnvärd inkomstminskning för postverket

därigenom uppstår. Örn den procentuella delen borttages, måste därför det belopp,

som enligt vad ovan sagts inflyter genom denna, anskaffas genom höjning

av andra avgiftsdelar.

Att lägga hela beloppet på den fasta avgiftsdelen synes icke lämpligt, men

generalpoststyrelsen anser dock, att denna avgiftsdel utan någon olägenhet kan

höjas med 5 öre till 25 öre. En sådan höjning beräknas inbringa omkring

180,600 kronor.

Befordringsavgiften, vilken utgår i förhållande till abonnemangstidens längd,

är uppdelad i en periodicitetsavgift och en viktavgift. Av postverkets inkomster

för postabonnemangen under år 1929 inflöto 23.6 procent genom periodicitetsavgiften

och 57.9 procent genom viktavgiften.

Vid upprättandet av 1924 års förslag till ny tidningsförordning undersökte

generalpoststyrelsen lämpligheten av att efter mönster från vissa andra länder

bygga avgiften på nummervikt i stället för årsvikt qch på så vis kombinera

periodicitets- och viktavgifterna. Frågan har även nu varit under omprövning,

men dylika system visa sig icke medföra några fördelar. Vid sådant förhållande

har generalpoststyrelsen ansett sig böra behålla det nuvarande systemet.

Det är då också lätt att övertyga sig örn de konsekvenser, som en sänkning

eller höjning av den ena eller den andra avgiftsdelen medför för postverket

och för de skilda tidningarna.

Viktavgiften var ursprungligen hälften av periodicitetsavgiften. Genom den

provisoriska höjning, som vidtogs av 1924 års riksdag, inträdde sådan ändring

i detta förhållande, att viktavgiften nu är i det närmaste tre fjärdedelar av periodicitetsavgiften.

.

Ifrågavarande avgiftsdelar voro väl ursprungligen avsedda att utgöra ersättning

för tidningarnas inslagning, sortering, befordran, påskrivning och utdelning.

En stor del av postverkets ersättning för andra, bestyr med tidningarna

måste emellertid uttagas genom nämnda avgiftsdelar. Visserligen är

det icke nödvändigt och väl praktiskt taget icke heller möjligt att ordna så, att

varje avgiftsdel ersätter en viss detalj av postverkets arbete, men för tidningsutgivarna

är förhållandet mellan periodicitets- och viktavgiftema av allra största

betydelse.

Arbetet med inslagning, sortering, påskrivning och utdelning av tidning är

i första hand beroende av huru ofta tidningen kommer. Vikten kommer så att

säga i andra rummet. Detta gäller icke minst brevbäringen. Örn en brevbärare

måste gå en viss vägsträcka och måhända flera trappor uteslutande för

att tillställa en abonnent en tidning, så är det av ganska ringa betydelse, örn

tidningens vikt är 25 eller 50 gram. Detta förhållande synes tala för en jämförelsevis

hög periodicitetsavgift.

Å andra sidan måste man fasthålla vid att postföringskostnadema till stor

del äro beroende av tidningarnas vikt och att nära hälften av alla postverkets

kostnader för de postabonnerade tidningarna beräknas vara postföringskost
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj tis proposition nr 75. 39

Hader. Jämväl vid brevbäringen vålla de tunga tidningarna stora olägenheter.

Efter prövning av dessa omständigheter har generalpoststyrelsen stannat för

att föreslå, att viktavgiften nedsättes till 16 öre per kilogram, således ! öre

lägre än nu utgående avgiftsbelopp. I förhållande till motsvarande avgift enligt

1916 års förordning oförändrad är detta en höjning med närmare 167 procent.

Den inkomstminskning, som uppkommer genom viktavgiftens nedsättning

med 1 öre, beräknas till omkring 185,000 kronor.

Beträffande periodicitetsavgiften föreslår generalpoststyrelsen, att den skall

utgå med samma belopp som för närvarande, 24 öre, vilket är en ^förhöjning

med 100 procent i förhållande till motsvarande avgift enligt 1916 års förordning

oförändrad. Dessutom har styrelsen emellertid ansett sig böra föreslå,

att periodicitetsavgiften alltid skall utgå med minst 48 öre. Detta innebär således,

att tidningar, som utkomma endast en gång i veckan eller mindre ofta,

få erlägga en periodicitetsavgift av 48 öre mot för närvarande 24 öre.

Frågan örn proportionsvis högre avgifter för tidningar och tidskrifter, som

utkomma mindre ofta, berördes även i generalpoststyrelsens skrivelse med överlämnande

av 1924 års förslag till tidningsförordning. Ett förslag örn en minimiavgift

av 90 öre tillkom särskilt med tanke på ifrågavarande tidningar.

Styrelsen framhöll, att dylika tidningar i vissa avseenden förorsaka postverket

förhållandevis mera arbete än andra tidningar. Ju mindre ofta en tidning

kommer, desto svårare är det för utdelaren att hålla i minnet abonnenterna.

Påskrivning efter lista förekommer därför i större utsträckning beträffande

veckotidningar och mindre ofta utkommande tidningar än i fråga örn andra,

tidningar.

Denna fråga berördes även av styrelserna för publicistklubben och svenska

tidningsutgivareföreningen i deras gemensamma skrivelse till Kungl. Majit

med anledning av 1924 års förslag till ny tidningsförordning. I skrivelsen

framfördes den meningen, att ifrågavarande tidningar^tvivelsutan bereda postverket

ökat besvär och fördyring av omkostnaderna på grund av den »toppbelastning»

de vålla postverket den enda dag i veckan, då de utkomma, under

det att postdistributionen av dagspressen medför en jämn fördelning av arbetsuppgifterna

på veckans alla dagar. Nämnda styrelser förmodade jämväl, att

»den enorma utvecklingen av veckotidningsutgivningen även kraftigt bidragit

till personalkostnadernas betydande stegring inom postverkets tidningsrörelse».

I Danmark gäller för tidning, som utkommer minst sex gånger i veckan,

en lägre taxa än för övriga tidningar. I Norge lägges på tidning, som utkommer

mindre ofta än två gånger i veckan, en extra avgift av 1/2 öre per nummer.

Groda skäl synas också tala för att orts- och dagspressen beredes större fördelar

än övriga tryckalster, som kunna vinna registrering.

Genom att, på sätt generalpoststyrelsen nu föreslår, bestämma ett minimibelopp

för periodicitetsavgiften, beräknas postverkets inkomster ökas med omkring

241,600 kronor.

Den i nuvarande förordning intagna bestämmelsen om en lägre periodicitetsavgift

för varje nummer över 7 i veckan anses böra utgå. För närvarande utgöres

icke i Sverige någon tidningsupplaga med mer än 7 nummer i veckan,

men örn så vore fallet, skulle säkerligen de nummer, som utgaves samma dag,

befordras och utdelas med skilda lägenheter och således i detta hänseende varje

nummer för sig kräva samma kostnad som vilket annat tidningsnummer som

helst. Något skäl för en lägre periodicitetsavgift för vissa nummer synes därför

icke föreligga.

En sammanställning av de ändringar av avgiftsbeloppen, som nu föreslagits,

visar, att postverkets inkomster skulle minskas med 268,000 kronor genom

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

borttagande av den procentuella avgiftsdelen och 185,000 kronor genom nedsättning

av viktavgiften, tillsammans 453,000 kronor. Inkomstökning skulle

vinnas med 180,600 kronor genom höjning av den fasta avgiftsdelen och

241,600 kronor genom minimibelopp för periodicitetsavgiften, tillsammans

422,200 kronor. Resultatet skulle således bliva en inkomstminskning på omkring

30,800 kronor.

Huru de föreslagna postavgifterna vid postabonnemang skulle ställa sig för

de olika tidningarna framgår av en vid generalpoststyrelsens skrivelse fogad

förteckning, å vilken beträffande åtskilliga tidningar av olika periodicitet och

vikt sammanställts avgifterna enligt 1916 års förordning oförändrad, enligt

nu gällande bestämmelser samt enligt förslaget. Berörda förteckning torde få

såsom bilaga vidfogas statsrådsprotokollet. Att vissa tidskrifter, som utkomma

högst en gång i veckan, trots den föreslagna fördubblingen av periodicitetsavgiften

skulle erhålla nedsatta avgifter är enligt vad styrelsen meddelar

beroende på att de för närvarande drabbas särskilt tungt av den procentuella

avgiften.

Förslaget har tillstyrkts av styrelserna för publicistklubben och svenska tidningsutgivareföreningen,

som därvid anfört följande:

.. Styrelserna se med tillfredsställelse att generalpoststyrelsen i den utredning

rörande fördelningen av postverkets driftkostnader för olika rörelsegrenar, som

ligger till grund för förslaget, i så måtto tagit hänsyn till de synpunkter som

anfördes dels i styrelsernas yttrande till Honungen över generalpoststyrelsens

förslag till . tidningsförordning år 1924, dels i svenska tidningsutgivareföremngens

skrivelse till Konungen av den 30 juni 1926, att merkostnadssiffror för

tidnmgsrörelsen anförts. Utvecklingen synes också givit tidningsutgivareföreningen

rätt i dess antagande, att postabonnemanget, beräknat efter merkostnadsprincipen,

icke är en för postverket förlustbringande rörelse, utan tvärtom

ger ett överskott, för år 1929 beräknat till 400,000 kronor. I betraktande av

denna siffra och de synpunkter, som ända sedan 1800-talets början under normala

tider ansetts böra gälla vid bestämmande av befordringsavgifter för tidningar,

nämligen att dessa avgifter endast böra bestämmas till vissa, cirka 50

procent av rörelsens självkostnader, synes den av generalpoststyrelsen nu föreslagna

sänkningen av avgiften vid postabonnemang synnerligen ringa. Visserligen

har ersättningen till tidningsutgivare, vilka själva ombesörja postabonnerade

exemplars inslagning och adressering, något ökats, en åtgärd som styrelserna

finna både rättvis och klok, men den föreslagna postabonnemangsavgiften

utgör i själva verket endast en omreglering, ehuru efter vad styrelserna

kunna finna mer lämpliga och rättvisa grunder än dem, som varit bestämmande

för nuvarande avgifts avvägning och sammansättning. Styrelserna hade väntat,

att åtminstone sådan sänkning nu skulle vidtagas, att postabonnemanget

icke lämnade, direkt överskott, och då borde enligt de principer styrelserna förut

hävdat särskilt viktavgiften sättas till lägre belopp än det föreslagna. Om styrelserna

med tanke på den statsekonomiskt brydsamma tid, i vilken den föreslagna

förordningen skall föreläggas statsmakterna, icke framställa direkt

yrkande örn postabonnemangsavgiftens bestämmande till lägre belopp än vad

generalpoststyrelsen föreslagit, så är det emellertid styrelserna synnerligen angeläget

att understryka, att alla de skäl som förut talat för att nämnda avgift

sättes.lägre än postverkets självkostnad för denna rörelsegren allt fortfarande i

oförminskad utsträckning gälla. I nästan högre grad än förut leda nämligen de

nuvarande allmänna nyhetstidningarna till det ändamål, som enligt Rikets Stän
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 75.

41

ders skrivelse av den 30 mars 1810 var det med tryckfriheten avsedda, nämligen

»litteraturens tillväxt och allmänna upplysningens befordran», och som enligt

samma skrivelse till och med borde tala för portofrihet åt dylika »dagblad».

Dags- och ortspressen är i våra dagar, som styrelserna förut tillåtit sig framhålla,

den allra viktigaste och minst umbärliga förbindelselänken mellan den

statliga och kommunala administrationen å ena sidan och hela befolkningen å

den andra, och dess arbetsbörda och betydelse särskilt under för landet svåra

tider torde vara värd erkänsla från statsmakternas sida. Detta i all synnerhet

som pressen genom sin verksamhet, enligt vad styrelserna tidigare genom anförda

siffror visat, även direkt arbetar som en promotor för uppdrivande av postverkets

övriga och särskilt de monopoliserade rörelsegrenarna och därigenom i

viss mån kan tillräkna sig förtjänsten av att postverket inlevererar betydande

årsvinster till statskassan.

Svenska tidskriftsföreningen har hemställt om sådan avvägning av postavgifterna

vid postabonnemang, att även mindre tidningar och tidskrifter

måtte bliva delaktiga av den planerade sänkningen, och ingenjören Hermodsson

har hemställt, att nuvarande avgifter måtte bibehållas eller att, örn detta ej

ansåges lämpligt, viktavgiften måtte bibehållas vid 17 öre per kilogram och

att beträffande periodicitetsavgiften minimiavgiften bestämdes till 30 öre. Såsom

skäl har huvudsakligen anförts, att genom generalpoststyrelsens förslag

de stora tidningarna och tidskrifterna skulle gynnas på bekostnad av de små,

varjämte Hermodsson anfört, att postverket i stort sett fått någorlunda väl betalt

för sitt arbete med veckotidningarna, att såsom exempel härå kunde meddelas,

att en av de äldsta och mest spridda veckotidningarna under en tidrymd

av 44 år fått sina postavgifter ökade med 400 procent, medan tidningen själv,

räknat i förhållande till sin storlek då och nu, ej ökat sitt pris, samt att åtskilliga

publikationer skulle få betydligt ökade postavgifter.

Med anledning härav har generalpoststyrelsen anfört huvudsakligen följande:

Det ville synas som örn enligt Hermodssons mening avgifterna borde fastställas

med hänsyn till envar tidnings ekonomiska bärkraft. Han glömmer

därvid, att de »stora tidningarna» måhända ofta äro vida mindre goda affärer

än vissa billighetstidningar. Hermodsson synes också önska högre avgifter

för vad han kallar »lyxpublikationer». Vid bestämmande av avgifterna skall

givetvis icke tagas hänsyn till utstyrsel och icke heller till innehåll. Däremot

har generalpoststyrelsen ansett, att dags- och ortspressen såsom snart sagt en

nödvändighetsvara är av den betydelse, att den här i Sverige —- liksom t. ex.

i Danmark och Norge — kan givas en något gynnsammare ställning än tidskrifterna.

Såsom ett exempel på de höga avgifterna för veckotidningarna anför Hermodsson,

att en dylik tidning »under en tidrymd av 44 år fått sina avgifter

ökade med 400 %, medan tidningen själv, räknat i förhållande till sin storlek

då och nu, ej ökat sitt pris». För 44 år sedan, d. v. s. år 1888, gällde för

beräknandet av tidningsavgifterna helt andra grunder än nu, varför en jämförelse

icke lämpligen kan göras, men år 1905 — det första år, då nuvarande system

tillämpades — var för den tidning, som torde avses i skrivelsen, utgivarpriset

61 öre och postavgiften 39 öre. I 1932 års taxa äro motsvarande belopp 2

kronor 62 öre och 88 öre. Detta innebär således en höjning av utgivarpriset med

330 %, under det att postavgiften höjts med endast 126 %. Förhållandet torde

vara ungefär enahanda med de flesta tidningar.

Med anledning av Hermodssons uttalanden angående lämpligheten av att vid

avgiftens bestämmande fortfarande taga hänsyn till tidnings pris, att Höja

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Departe
ments
chefen.

§ 8 mom. 4

§ 8 mom. 5

viktavgiften o. s. v. må endast framhållas, att dessa frågor varit föremål för

omfattande överläggningar med de sakkunniga och finnas behandlade i generalpoststyrelsens

skrivelse.

Hermodsson uppräknar vissa tidningar, som skulle erhålla »betydligt ökade»

avgifter. Den största ökning, som någon tidning kan enligt förslaget komma

att få vidkännas, är emellertid 18 öre för helårsexemplar.

Den av generalpoststyrelsen föreslagna omregleringen av postavgiften vid

postabonnemang innefattar bland annat borttagande av den på tidningens

prenumerationspris grundade procentuella avgiften. Då av skäl som styrelsen

anfört en dylik avgift icke längre torde böra bibehållas, tillstyrker jag, att

densamma borttages.

För att i möjligaste mån inskränka därigenom uppkommande inkomstminskning

för denna postverkets ekonomiskt minst förmånliga rörelsegren har föreslagits

omläggning av övriga avgiftsdelar. Så bar beträffande periodicitetsavgiften

såsom en nyhet i förslaget upptagits stadgande örn en minimiavgift

av 48 öre. Härigenom komma givetvis veckotidningarna att i allmänhet få vidkännas

något högre postavgift vid postabonnemang än nu är fallet.

I de från tidskriftshåll avgivna yttrandena har påyrkats, att den sänkning,

som generalpoststyrelsens förslag medför för de större tidningarna, jämväl

måtte komma de mindre publikationerna till del, och vidare bar yrkande framställts

örn en betydligt lägre minsta periodicitetsavgift än den föreslagna. Även

örn vissa skäl kunna anföras för ett tillmötesgående av dessa önskemål, så sy-,

nes dock vad av generalpoststyrelsen och styrelserna för publicistklubben och

svenska tidningsutgivareföreningen framhållits tala för att — såsom förhållandet

är i våra grannländer — postavgiften för publikationer, som utkomma

mindre ofta, sättes proportionsvis något högre än för dags- och ortspressen.

Med hänsyn härtill och då postverket icke bör beredas mindre inkomster av

tidningsrörelsen än som det föreliggande förslaget innebär, har jag ansett mig

böra godtaga detta även i den del, varom nu är fråga.

I mom. 4 av § 8 i förslaget — motsvarande nuvarande 6 mom. — har gjorts

den ändringen att, när i momentet omförmäld höjning vidtages, det härför

erforderliga beloppet alltid skall läggas till postavgiften. I de flesta fall angiver

tidningsutgivaren det pris, tidningen skall betinga med postavgiften inberäknad,

och sådan utjämning, varom här är fråga, förekommer därför sällan. På

sätt generalpoststyrelsen framhållit synes det emellertid riktigare att, i förekommande

fall, postavgiften höjes än att utgivaren skall tillgodoföras ett, låt

vara obetydligt, högre belopp än han själv begärt.

Till stöd för den föreslagna ändrade lydelsen av § 8 mom. 5, motsvarande

nuvarande 9 morn., anför generalpoststyrelsen följande:

När frågan örn särskild ersättning till tidningsutgivarna för bestyret med

tidnings exemplarens inslagning framfördes i 1924 års förslag, ansåg generalpoststyrelsen

sig icke kunna tillstyrka högre ersättning än 6 procent av postavgiften.

Vid de nu förda förhandlingarna med de tillkallade sakkunniga har

emellertid av tidningarnas representanter uttalats den bestämda uppfattningen,

att den nu utgående ersättningen icke motsvarar tidningsutgivarens kostnader

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

43

för inslagningen. Av posttekniska skäl Ilar generalpoststyrelsen funnit nödvändigt

föreskriva, att ersättning till utgivaren utbetalas endast om han verkställer

inslagningen av hela den postabonnerade upplagan. Med hänsyn till

den låga ersättningen föredraga emellertid många utgivare att utan ersättning

inslå den del av upplagan, som skall befordras med någon viss lägenhet, men

att överlämna den övriga inslagningen till postverket. Det inträffar naturligtvis

också, att å en ort den ena platstidningen inslås genom utgivarens, den

andra genom postkontorets försorg. Så länge inslagning skall verkställas av

postverket, måste viss arbetskraft på en bestämd tid av dagen disponeras för

detta ändamål. Systemet med inslagning genom utgivarens försorg blir därför

fördelaktigare för postverket i samma mån som det vinner allmännare användning.

Förhållandena kunna visserligen vara olika å skilda orter beroende på

den tillgängliga arbetskraften, men av inhämtade upplysningar har dock framgått,

att den kostnadsbesparing, som beredes postverket genom att tidningsinslagningen

övertages av utgivarna, kan antagas vara större än enligt nuvarande

bestämmelse utbetalad ersättning. Postverket synes därför ha all anledning

uppmuntra utgivarna att fortsätta på den beträdda vägen.

På nu anförda skäl har generalpoststyrelsen funnit sig böra tillmötesgå tidningsutgivarnas

önskemål i denna fråga och föreslår nu, att ersättningen till

utgivaren för ifrågavarande bestyr skall utgå med 10 procent av postavgiften.

Härav uppkommande inkomstminskning måste anses komma att uppvägas av

motsvarande kostnadsminskning, även örn postverket icke på alla platser kan

omedelbart avpassa personalen med hänsyn till den minskning i arbetet, som

inträder i den mån utgivarna övertaga inslagningen. Dylikt övertagande medför

också, att postverket besparas kostnaderna för papper och andra för tidningarnas

inslagning erforderliga materialier.

Förslaget har icke föranlett någon erinran från styrelserna för public!stklubben

och svenska tidningsutgivareföreningen och ej heller från svenska tidskrifts

förening en. Däremot har ingenjören Hermodsson ansett, att den i förevarande

författningsrum stadgade ersättningen borde tillkomma jämväl utgivare

av tidning som utkommer en gång i veckan.

Med anledning härav har generalpoststyrelsen anfört:

Inslagning genom utgivarens försorg tillkom från början på begäran av de

dagliga tidningarna, för vilka det var av vikt att gå i press så sent som möjligt

före postens avfärdande. Någon ersättning utgick då icke för inslagningen.

När frågan örn ersättning upptogs till behandling år 1924 anförde styrelsen,

att ett allmänt genomförande av systemet skulle på ett för postverket mindre

fördelaktigt sätt överföra sorteringsarbetet från de fasta postanstalterna till

postkupéerna. Detta uttalande är föranlett av vissa posttekniska förhållanden,

för vilka det icke torde vara nödvändigt att här redogöra.

Veckotidningarnas innehåll är oftast icke av den beskaffenhet, att pressläggningen

behöver ske omedelbart före postens avfärdande, tvärtom tryckas

dessa tidningar ej sällan många dagar före dateringen. Vid sådant förhållande

är det icke heller någon synnerlig brådska med inslagningen. Postverket

kan därför ordna denna på ett helt annat och för arbetsförhållandena

vid postanstalterna fördelaktigare sätt än när det gäller nyhetstidningarna.

Goda skäl finnas således för att generalpoststyrelsen nu icke föreslagit ersättning

åt utgivare av veckotidning för tidnings inslagning genom utgivarens

försorg.

Då vägande skäl synas tala för att genom ökad ersättning till tidningsutgivarna

i allt större utsträckning få på dessa överflyttade postverkets bestyr med in
-

Departe
ments
chefen.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Majlis proposition nr 75.

slagning och adressering av tidningsexemplaren, vill jag tillstyrka generalpoststyrelsens

förslag därutinnan. Att bereda dylik särskild ersättning jämväl åt

veckotidningarna torde däremot på de av generalpoststyrelsen anförda skälen

icke böra ske.

§ 8 morn. 6. Enär en reglering av postavgiften kan befinnas erforderlig även i andra

fall än dem, som angivas i motsvarande, nu gällande bestämmelse (7 morn.),

hava stadgandena i mom. 6 av § 8 ansetts böra erhålla en mera allmän avfattning.

§ 9 morn. 2. Beträffande det föreslagna tillägget till första stycket av mom. 2 i § 9

anför generalpoststyrelsen:

Postabonnerat tidningsexemplars maximi vikt, som enligt 1904 års tidningsförordning

var 150 gram, sattes i 1916 års förordning till 200 gram. Genom

kungl, kungörelsen den 29 maj 1925 (nr 150) höjdes maximivikten till 250

gram. De sålunda vidtagna höjningarna ha varit påkallade av att tidningarnas

vikt oupphörligt ökats. Denna ökning fortgår, och representanterna för

tidningarna ha därför ifrågasatt, att maximivikten skulle ytterligare höjas.

Visserligen stiger postavgiften för postabonnemang i man som tidningens

årsvikt ökas, men ur postutväxlingens synpunkt, särskilt för brevbäringen, är

det önskvärt, att tidningarna icke svälla ut allt för mycket. Generalpoststyrelsen

anser därför icke lämpligt, att maximivikten ånyo höje». Enär emellertid

tidningsutgivare!], på sätt postabonnemanget är ordnat i Sverige, icke äger

kännedom om abonnenternas namn och adress, är det honom icke möjligt att

själv tillställa abonnenterna tidningsexemplar, som överstiga stadgad maxim i - vikt. Generalpoststyrelsen har därför ansett sig böra medgiva, att dylika tidningsnummer

befordras och även i övrigt behandlas såsom postabonnerade tidningar.

För dylikt tidningsnummer skulle egentligen utgå vanlig korsbandsavgift.

De nummer av de stora dagliga tidningarna, som åtföljas av särskilda

söndagsbilagor, överskrida mycket ofta den fastställda maximivikten. På

framställning av tidningsutgivarna har generalpoststyrelsen emellertid ansett

sig icke böra utkräva vanlig korsbandsavgift för dessa söndagsnummer utan

har förfarit så som när fråga är örn tidningsnummer med avgiftspliktig bilaga.

Dylik bilaga skall emellertid icke inräknas i tidningens årsvikt. Det beträffande

ifrågavarande söndagsnummer tillämpade förfarandet har därför haft till följd,

att endast en del av tidningens verkliga årsvikt blivit grundläggande för postavgiftens

bestämmande för följande år. Detta vållar postverket ett visst meranbete.

Det måste också anses mindre lämpligt, att i tidningstaxan upptaga

en annan vikt än den verkliga. Det synes önskvärt, att generalpoststyrelsen erhåller

befogenhet att -—- såsom i praktiken alltid skett -— på lämpligt sätt ordna

frågan örn behandlingen av tidningsexemplar, som överstiger stadgad maximivikt.

Då ju dylikt tidningsnummer egentligen icke skulle få vinna postbefordran

såsom postabonnerad tidning, bör generalpoststyrelsen hava rätt att upptaga

en tilläggsavgift utöver den avgift, som skulle utgått, örn tidningsnumret

icke varit stridande mot tidningsförordningens bestämmelse i förevarande

hänseende. I annat fall kan stadgandet örn viss maximivikt bliva utan betydelse.

Vad styrelsen sålunda anfört föranleder ingen erinran från min sida.

§ 10 morn. 2. Omformuleringen i § 10 mom. 2 första meningen har föranletts av att benämningen

»befordringsavgift» uteslutits ur § 8.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

45

I samma mom. har gjorts ett tillägg angående rätt för postverket att i visst

fall återbetala till abonnenten hela det av honom erlagda beloppet. Visserligen

har postverket även i det fall, som här avses, haft besvär med tidningsrekvisitionens

mottagande m. m., men då tidningen icke bokföres å ntgivningsortens

postanstalt, är det ur räkenskapssynpunkt enklast, att hela det inbetalade

beloppet återbetalas till abonnenten.

I fråga örn utgivarkorsband gör generalpoststyrelsen till en början följande § n morn. 1.

allmänna uttalanden:

Beträffande utgivarkorsbanden, vilka behandlas i denna paragraf, må erinras

örn att detta försändelseslag infördes genom 1904 års tidningsförordning.

För att tidningsexemplar skulle få sändas såsom utgivarkorsband fordrades,

att de skulle vara »i annan ordning än genom postanstalt förskrivna», vilket

innebar, att ett abonnemang måste föreligga. Enstaka nummer fingo således

icke sändas, t. ex. till annonsörer. Enär det visat sig svårt att övervaka iakttagandet

av denna bestämmelse, medtogs den icke i 1916 års förordning. Utgivarkorsbandsportot

höjdes år 1920 med 100 procent. Kommis sionärskorsbanden

infördes år 1925. Bestämmelsen örn den vanliga utgivarkorsbandsavgiftens

beräknande efter en försändelsevikt av minst 25 gram tillkom år 1927.

Med införandet av utgivarkorsband avsåg man, att dessa skulle komma till

användning i stället för postabonnemang. Såsom förut i denna skrivelse meddelats,

visa utgivarkorsbanden i motsats till postabonnemangen ett för postverket

förhållandevis gott ekonomiskt resultat. Det synes således vara ett intresse

för postverket, att tidningsförsändningen överföres från postabonnemangen

till utgivarkorsband. En förutsättning för att utgivarna skola finna detta

för sig förmånligt är, att avgiften för utgivarkorsbanden är lägre än avgiften

vid postabonnemang. Erfarenheten har emellertid visat, att mången tidningsutgivare

fasthåller vid postabonnemangen, ehuru användningen av utgivarkorsband

uppenbarligen skulle vara ekonomiskt fördelaktig för honom. Vid försändning

av enstaka tidningsnummer, t. ex. till annonsörer eller för reklamändamål,

är också utgivarkorsbandet närmast att anse såsom ett vanligt korsband,

och avgiften behöver i detta fall icke sättas i något samband med avgiften

vid postabonnemang. Trots dessa förhållanden är det dock, icke minst från

postverkets synpunkt, önskvärt, att avgifterna äro så avvägda, att utgivaren

kan -— åtminstone när fråga är örn regelbunden försändning till abonnenter,

ombud eller återförsäljare — med fördel använda sig av utgivarkorsband.

Förhållandet mellan avgifterna för de olika försändningssätten ställer sig

emellertid mycket olika allt efter tidningarnas vikt. Avgiften för utgivarkorsband

är endast en viktavgift, då däremot vid postabonnemang endast en del av

avgiften utgår i förhållande till tidningens vikt. Med nu utgående avgifter

blir därför för de lättare tidningarna utgivarkorsbandsportot avsevärt lägre

än avgiften för postabonnemang. Detta förhållande ändras i mån som tidningens

vikt ökas, och för de tyngre tidningarna blir utgivarkorsbandsportot dyrare

än avgiften vid postabonnemang. Såväl nu som år 1924 ha varit under

övervägande olika system för bestämmande av ett utgivarkorsbandsporto, som

alltid skulle bliva lägre än avgiften vid postabonnemang. Ett sådant förhållande

vunnes givetvis, örn ifrågavarande porto sattes lägre än elen i postabonnemanget

ingående viktavgiften. För att icke postverkets ersättning för de

lättare utgivarkorsbanden skulle bliva allt för obetydlig, bleve det i sådant

fall nödvändigt att kombinera viktavgiften med en avgift för varje nummerexemplar

eller varje särskild försändelse. Ett sådant system har emellertid

visat sig medföra icke önskvärda konsekvenser såväl i fråga om avgifterna för

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

tidningar av olika vikt som beträffande postverkets arbete med utgivarkorsbanden.

Härefter anför styrelsen till stöd för de föreslagna ändringarna i mom. 1

följande:

I mom. 1 bär intagits bemyndigande för generalpoststyrelsen att medgiva

utgivarkorsbands avlämnande för postbehandling till postanstalt å annan ort

än utgivningsorten. Samma förslag framfördes även år 1924, varvid generalpoststyrelsen

anförde följande:

»Hos generalpoststyrelsen hava vid åtskilliga tillfällen gjorts framställningar

örn undantag från denna bestämmelse, något som med hänsyn till bestämmelsens

kategoriska avfattning givetvis icke kunnat beviljas. Skälet till dylik:

framställning är i allmänhet det, att tidningen har sin expedition förlagd till

annan ort än den, där tidningen tryckes, och vilken sistnämnda ort enligt det

av chefen för justitiedepartementet meddelade hinderslöshetsbeviset måste anses

såsom tidningens utgivningsort. Ur postutväxlingens synpunkt är det icke

av någon större betydelse till vilken postanstalt utgivarkorsbanden avlämnas,

men postverket måste nummer för nummer övervaka, att icke såsom utgivarkorsband

sändes annat tryckalster än sådant, som är berättigat att kvarstå i

tidningsregistret, ävensom att avgift i vederbörlig ordning erlägges för möjligen

medföljande avgiftspliktiga bilagor. Detta övervakande skulle försvåras,

örn åt utgivaren lämnades rätt att efter hans eget gottfinnande lämna utgivarkorsbanden

än å den ena än å den andra postanstalten. Enär emellertid

för utgivaren kan föreligga ett fullt lojalt behov av att få avlämna tidningen

vid annan postanstalt än å utgivningsorten, synes det böra lämnas generalpoststyrelsen

befogenhet att medgiva undantag från den allmänna regeln, att

utgivarkorsband skall avlämnas till postanstalt å utgivningsorten.»

Även efter år 1924 ha hos generalpoststyrelsen gjorts framställningar i förevarande

hänseende.

Avgiften för vanliga utgivarkorsband (benämningen användes såsom motsats

till kommissionärskorsband) var enligt 1916 års förordning 6 öre per halvt

kilogram, vilket belopp år 1920 höjdes till 12 öre. I samband med reglering

av avgiften vid postabonnemang har generalpoststyrelsen nu föreslagit, att den

i nämnda avgift ingående viktavgiften skall nedsättas med 1 öre per kilogram.

Generalpoststyrelsen har ansett, att det sammanhang, som, enligt vad här förut

sagts, råder mellan utgivarkorsbandsportot och postabonnemangsavgiften, påkallar

en mindre sänkning även av utgivarkorsbandsportot. Ett ytterligare

skäl till en sådan nedsättning föreligger i vissa förhållanden, som behandlas

i det följande i samband med frågan örn införande av kommissionärskorsband

för tidningar, som utkomma mindre ofta än sex gånger i veckan.

Generalpoststyrelsen föreslår, att det vanliga utgivarkorsbandsportot sättes

till 11 öre per halvt kilogram.

Beträffande de vanliga utgivarkorsbanden infördes, såsom förut nämnts,

år 1927 den bestämmelsen, att »utgivarkorsband, vars vikt understiger 25 gram,

taxeras som örn det vägde 25 gram». Med hänsyn därtill att icke varje försändelse

taxeras för sig har generalpoststyrelsen ansett sig böra föreslå en

mindre omformulering av denna bestämmelse. Bestämmelsen tillkom för att

tillförsäkra postverket en viss minimiavgift för varje försändelse. Med nu

utgående avgift, 24 öre per kilogram, blir denna minimiavgift 0.6 öre. Någon

ändring av minimivikten torde icke böra vidtagas, även örn avgiften nedsättes

till 22 öre per kilogram.

Kommissionärskorsband får för närvarande avsändas endast av tidningar,

som utkomma med minst sex nummer i veckan. I sin förut omnämnda skri
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

47

velse till Kungl. Majit den 13 februari 1980 hemställde Åhlén & Åkerlunds

förlagsaktiebolag, att kommissionärskorsband måtte få användas även beträffande

veckotidningar. I skrivelsen framhölls, att när för kommissionärskorsband

fastställts ett lägre porto än för utgivarkorsband i allmänhet, så hade väl

detta skett med hänsyn till det arbete, som det förra slaget försändelser förorsakade

postverket i jämförelse med det senare. Det förelåge då enligt sökandens

mening icke någon anledning, varför endast dagliga tidningar skulle åtnjuta

förmånen av postbefordran mot lägre avgift.

Vidare har Aktiebolaget svenska pressbyrån i en till generalpoststyrelsen

den 4 juni 1931 inkommen skrivelse tagit till orda för en nedsättning av avgiften

för kommissionärskorsband och för rätt att använda detta försändningssätt

även för tidningar, som utgivas minst två gånger i månaden.

I utlåtandet till Kungl. Majit med anledning av den förut omnämnda framställningen

från Åhlén & Åkerlunds förlagsaktiebolag framhöll generalpoststyrelsen

bland annat, att utsträckningen av rätten till försändning av utgivarkorsband

att gälla även andra tidningar än sådana, som utkomma minst sex

gånger i veckan, vore i främsta rummet en ekonomisk fråga för postverket,

men örn denna frågas räckvidd vore det då icke möjligt för generalpoststyrelsen

att yttra sig.

Anledningen till kommissionärskorsbandens införande var i första hand den,

att för de stora dagliga tidningarna det vanliga utgivarkorsbandsportot ställde

sig avsevärt högre än avgiften vid postabonnemang. Dessa tidningar distribuera

en stor del av sina upplagor genom kommissionärer (lösnummerförsäljare

eller ombud), och utvecklingen synes gå i den riktningen, att detta förfarande

får allt större omfattning. Då det är av intresse för kommissionären

att omedelbart efter postens ankomst få hand örn tidningarna, har det ordnats

så, att kommissionären får själv avhämta tidningen från postverket.

Kommissionärskorsbanden utgöra det för postverket fördelaktigaste sättet

för tidningsbefordringen. Från tidningsutgivarna har emellertid framhållits,

att den nu utgående avgiften är för hög. Tidningarna vilja gärna begagna sig

av postverket, men det kan ofta befinnas fördelaktigare att använda andra

befordringsmedel. Sedan det framhållits, att en nedsättning av den nuvarande

avgiften, 18 öre per kilogram, till 14 öre skulle till postverket överföra så stor

mängd tidningar, att någon nämnvärd inkomstminskning icke vore att befara,

har generalpoststyrelsen ansett sig böra föreslå en sådan nedsättning.

På grund av i förordningen erhållet bemyndigande har generalpoststyrelsen

för kommissionärskorsband bestämt en minimivikt av 2 kilogram. Härigenom

erhåller postverket med nuvarande avgift minst 36 öre för varje kommissionärskorsband.

Bestämmelsen örn en minimivikt är enligt generalpoststyrelsens

mening ett grundvillkor för att en särskilt låg avgift skall kunna medgivas

för dessa tidningskor shand.

Från representanterna för tidningsutgivarna har emellertid framförts önskemål

örn att minimiviktp.n för kommissionärskorsband måtte borttagas eller avsevärt

nedsättas. Ett borttagande av minimivikten skulle teoretiskt sett innebära,

att ett enstaka exemplar av en tidning skulle kunna sändas såsom kommissionärskorsband.

Tidnmgsutgivaren kan ju göra gällande att en kommissionär

icke har köpare till mer än ett exemplar av tidningen. Skulle postverket

äga rätt och skyldighet att fordra bevis för att viss personvore tidningens

kommissionär, uppstode säkerligen samma slitningar och svårigheter som

när postverket före år 1916 skulle pröva,, huruvida vid försändning av utgivarkorsband

förelåg »abonnemang». Möjligheten av en nedsättning av minimivikten

vill generalpoststyrelsen däremot taga under övervägande, sedan

någon tids erfarenhet vunnits angående verkningarna av de ändringar beträffande

kommissionärskorsbanden, som generalpoststyrelsen nu föreslår.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Majlis proposition nr 75.

Frågan om minimivikt för kommissionärskorsband sammanhänger i viss

mån med frågan örn utsträckning av rätten att använda desamma. Sändes

ett korsband, vägande 2 kilogram, är det icke av någon betydelse för postverket,

örn innehållet utgöres av en daglig tidning eller en veckotidning. De tidningar,

för vilka rätt att använda kommissionärskorsband nu ifrågasättes,

kava i allmänhet liten nummervikt. För flertalet skulle fordras, att ett stort

antal tidningsexemplar sändes till samma kommissionär, för att kommissionärskorsbandet

skulle erhålla den nu föreskrivna minimivikten av 2 kilogram.

Dessa tidningar, som nu önska bliva delaktiga av det låga kommissionärskorsbandsportot

-—- en begäran som i och för sig synes berättigad -—• skulle därför,

örn nuvarande minimivikt bibehålies, icke kunna använda sig av det låga portot

i den utsträckning som de stora dagliga tidningarna. Det torde också vara

från dessa lätta tidningar, som framställningen örn borttagande av minimivikten

utgått.

Örn antalet kommissionärskorsband skulle komma att mera nämnvärt ökas,

kan den fördel för postverket, som ligger i korsbandens avhämtning, förbytas

i olägenhet. De försändelser, som skola hållas kommissionären tillhanda omedelbart

vid postens ankomst, måste nämligen under befordringen hållas skilda

från den övriga posten. I den mån försändelsernas antal ökas, blir detta särskilda

expeditionssätt mer arbetskrävande, liksom det också innebär en viss

olägenhet örn många personer skola vid postdisken avhämta försändelser på

en tid, då avhämtning av post i allmänhet icke pågår.

Utsträckningen av rätten att sända kommissionärskorsband är emellertid

huvudsakligen en ekonomisk fråga för postverket. Generalpoststyrelsen har

försökt göra en undersökning angående den inkomstminskning, som kan antagas

inträda, därest rätten ifråga utsträckes till tidningar, vilka utkomma

med mindre än sex men minst ett nummer i veckan. Att medtaga tidningar,

som utkomma med mindre än 52 nummer årligen, har icke ansetts böra ifrågakomma.

Undersökningens resultat har måst bliva i hög grad approximativt,

särskilt med hänsyn till osäkerheten angående de skilda försändelsernas vikt.

Inkomstminskningen har emellertid beräknats till 168,000 kronor, därest för

dessa nya kommissionärskorsband bestämmes en avgift av 18 öre per kilogram,

d. v. s. den avgift, som för närvarande utgår för kommissionärskorsband. Av

ekonomiska skäl har generalpoststyrelsen ansett sig icke kunna gå ned till

samma avgiftsbelopp som det för de dagliga tidningarna föreslagna. De tidningar,

för vilka kommissionärskorsbandsportot bleve en helt och hållet ny

förmån, finge i alla fall en avsevärd nedsättning i förhållande till nu utgående

avgift.

Av vad förut anförts örn nu ifrågavarande tidningars i allmänhet låga nummervikt

framgår, att dessa tidningar fortfarande i stor utsträckning bliva hänvisade

till att sända tidningsexemplar till kommissionärer i vanliga utgivarkorsband.

Detta förhållande är ett av de skäl, som föranlett generalpoststyrelsen

att föreslå en nedsättning av det vanliga utgivarkorsbandsportot.

De av generalpoststyrelsen nu föreslagna ändringarna beträffande utgivarkorsbanden

kunna beräknas medföra en inkomstminskning för postverket av

omkring 385,600 kronor, vilket belopp fördelar sig på de skilda grupperna på

följande sätt:

Nedsättning av det vanliga utgivarkorsbandsportot från 24 till 22 öre

pr kg..................................................... 130,600

Nedsättning av avgiften för nuvarande kommissionärskorsband från

18 till 14 öre pr kg ...................................... 87,000

Utsträckning av rätten att försända kommissionärskorsband ...... 168,000

Summa 385,600.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:tfs proposition nr 75. 49

Såsom förut nämnts föreligger emellertid stor sannolikhet för att nedsättningen

av den nuvarande kommissionärskorsbandstaxan skall medföra så stor

ökning av detta försändelseslag, att den därigenom inflytande inkomsten täcker

den inkomstminskning, som beräknats inträda genom nedsättning av avgiften.

Det är anledning antaga, att även utsträckningen av rätten att sända

kommissionärskorsband skall tillföra postverket en avsevärt ökad rörelse med

därav stegrade inkomster. Då inkomstökning dessutom kan påräknas av den

utav generalpoststyrelsen föreslagna böjningen av avgiften för tidningsbilaga,

anser styrelsen, att den inkomstminskning, som de nu av styrelsen framförda

förslagen kunna tänkas medföra för postverket, icke behöver beräknas högre

än till 200 ä 300 tusen kronor.

Styrelserna för publicist klubben och svenska tidning sitt (/ivar ef öreningen hava

tillstyrkt förslaget samt därvid anfört:

De föreslagna bestämmelserna rörande utgivarkorsband vilja styrelserna tillstyrka,

ävensom att rätt till kommissionärsband lämnas veckotidningar. Styrelserna

dela generalpoststyrelsens uppfattning, att därigenom och genom avgiftens

sänkning ej obetydlig rörelse, som nu tager andra befordringsvägar,

skall till fördel för postverket, allmänheten och pressen återföras till verket

och öka dess inkomst. Detta i all synnerhet som postverkets självkostnad för

detta befordringssätt är ytterst ringa, enär försändelsernas inslagning, adressering

och utdelning sker genom tidningarnas egen försorg och på deras bekostnad.

Enligt förslaget skall generalpoststyrelsen äga att för kommissionärskorsbanden

föreskriva viss minimivikt. Denna är för närvarande 2 kilogram,

men styrelserna önska framhålla önskvärdheten av och kravet på att

denna minimivikt avsevärt sänkes. Först vid en minimivikt av ett halvt kilogram

kommer kommissionärskorsbandet att kunna utnyttjas i sin fulla utsträckning,

nämligen av de dags- och veckotidningar, vilkas årsvikt är låg och som

eljest, säkerligen till nackdel för postverket, välja andra befordringssätt.

Ej heller svenska tidskrift sföreningen har framställt erinran mot förslaget.

Däremot har ingenjören Hermodsson hemställt, att bestämmelserna örn kommissionärskorsband

måtte utgå eller, därest detta ej ansåges lämpligt, att samma

avgift, 18 öre per kilogram, måtte fastställas för alla i stadgandet avsedda

tidningar.

Med anledning härav bär generalpoststyrelsen erinrat, att försändning av de

största dagliga tidningarna såsom kommissionärskorsband mot ett porto av 18

öre icke skulle ställa sig nämnvärt billigare än postabonnemang med nu föreslagna

avgifter samt att postverket med den nu föreslagna avgiften för vanliga

utgivarkorsband i många fall, när det vore fråga om de tidningar, för

vilka Hermodsson gjorde sig till talesman, finge behandla en försändelse för

ett avgiftsbelopp, som icke uppginge till ett halvt öre.

Då vad generalpoststyrelsen föreslagit i syfte att bereda möjlighet att avlämna

utgivarkorsband till postanstalt å annan ort än utgivningsorten synes

ändamålsenligt och då därigenom tillika ett från flera håll uttalat önskemål

tillgodoses, vill jag tillstyrka ifrågavarande förslag. Stadgandet örn ort för

avlämnande av utgivarkorsband synes emellertid lämpligen böra införas i det

föreslagna mom. 2.

Bihang till riksdagens protokoll 198%. 1 sami. 61 käft. (Nr 75.)

Departe
ments
chefen.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

§ 11 mom.

2—4.

§ 11 mom. 5

§ 12 mom.

1—4.

Beträffande avgifterna för utgivarkorsbanden innebär förslaget till sänkning

av avgiften för vanliga utgivarkorsband en åtgärd i anslutning till regleringen

av avgiften vid postabonnemang. Mot styrelsens förslag i denna del synes

intet vara att erinra.

.Vidkommande kommissionärskorsband anser jag mig jämväl böra tillstyrka

generalpoststyrelsens förslag såväl beträffande sänkning av avgiften för de

tidningar, som nu äga begagna detta försändningssätt, som ock i fråga örn dess

utsträckande till tidningar, som utkomma med minst ett nummer i veckan.

Sedan erfarenhet vunnits om verkningarna av den nu förordade avgiftssänkningen,

lärer generalpoststyrelsen1 — såsom styrelsen i sin skrivelse förklarat

■— komma att taga under övervägande, huruvida och i vad mån en nedsättning

av den av styrelsen nu fastställda minimivikten, 2 kilogram, för kommissionärskorsband

kan vidtagas.

Beträffande nuvarande 2 och 3 mom. har den ändringen vidtagits, att ordningen

dem emellan omkastats, varjämte såsom vid mom. 1 nämnts stadgandet

örn ort för avlämnande av utgivarkorsband införts i mom. 2. De ändringar

i övrigt, som vidtagits i 2 och 3 morn., äro huvudsakligen av formell natur,

Det har icke ansetts nödvändigt att — såsom i nuvarande 2 mom. — intaga

detaljerade föreskrifter örn vad tidningsutgivare har att iakttaga i fråga örn

obeställbara utgivarkorsband.

I förslagets mom. 4 har intagits en föreskrift örn maximivikt för försändelse,

som skall befordras såsom utgivarkorsband. Då dylika korsband taxeras efter

de avlämnade försändelsernas sammanlagda vikt, är en bestämmelse örn maximivikt

visserligen icke av någon betydelse i taxehänseende, men enär allt för

tunga försändelser äro besvärande för posttjänsten har, i motsats till vad nu

är fallet, en viss gräns ansetts böra sättas.

Då emellertid i § 5 av kungörelsen den 29 maj 1925 (nr 149) angående postavgiftema

stadgas, att högsta vikten för utgivarkorsband skall vara obegränsad,

torde detta stadgande i anslutning härtill böra ändras, och vill jag, därest

riksdagen bifaller förevarande förslag om maximivikt för utgivarkorsband,

tillstyrka Kungl. Majit att i nämnda stadgande vidtaga därav betingad ändring.

Mom. 5 i förslaget motsvarar nuvarande 4 mom. Enär det postala begreppet

»korsband» omfattar både trycksaker, affärshandlingar och varuprov, har

uttrycket »korsband i allmänhet, innehållande trycksaker» ansetts böra användas

i stället för »korsband i allmänhet». De för trycksakskorsband medgivna

maximimåtten äro i ett avseende mindre än vad som enligt § 9 mom. 1 i denna

förordning medgives för tidningsexemplar, som befordras efter postabonnemang.

Då dessutom för trycksakskorsbanden gälla vissa detaljerade undantagsbestämmelser,

vilka åtminstone i allmänhet icke böra gälla för utgivarkorsbanden,

synes det lämpligt, att generalpoststyrelsen äger meddela föreskrifter i

förevarande hänseende.

Det i morn. 1 av § 12 gjorda tillägget, att tidningsbilaga skall vara helt och

hållet tryckt, har ansetts påkallat därav, att tryckalster kan taxeras såsom

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

51

trycksak, även om däri verkställts vissa enligt allmänna poststadgan särskilt

medgivna skriftliga ändringar eller tillägg. Dylikt torde icke böra medgivas

beträffande tidningsbilaga.

I första stycket av nuvarande 2 mom. finnes meddelad bestämmelse bland

annat därom, att å tidningsbilaga skall finnas angivet, till vilken tidning bilagan

lior. Detta bör visserligen vara regeln, men fall förekomma dock, då

undantag härifrån kunde utan nämnvärd olägenhet medgivas. Med hänsyn

härtill och då generalpoststyrelsen enligt § 14 äger meddela närmare föreskrifter

för förordningens behöriga tillämpning, synes det icke nödvändigt att i förordningen

bibehålla ifrågavarande detaljföreskrift. Detsamma gäller stadgandet

i nuvarande 2 mom. andra stycket.

I mom. 3 punkt b) har gjorts ett tillägg beträffande vad som må anses såsom

avgiftsfri bilaga. Samma tillägg var även intaget i 1924 års förslag.

Generalpoststyrelsen framhöll därvid, att det uttryckligen borde sägas, att reklamtryck,

personalförteckningar, självständiga broschyrer och dylika tryckalster,

vilka enligt förordningen icke finge betraktas såsom tidningar, icke

heller genom att behandlas såsom avgiftsfria bilagor skulle så att säga på en

omväg kunna göras delaktiga av de för tidningar stadgade särskilda förmånerna.

Till vad styrelsen anfört vill jag giva min anslutning.

Jämväl den i mom. 4 punkt a) vidtagna ändringen återfinnes i 1924 års förslag.

Medgivandet om avgiftsfri befordran av bilaga, som »endast avser abonnemang»

å tidningen, har föranlett, att reklamtryck för vinnande av abonnenter

å tidningen, meddelanden om prenumerantsamling och liknande tryckalster

icke ansetts kunna förvägras avgiftsfri befordran. Medgivandet har emellertid

uppenbarligen endast varit avsett att bereda utgivaren möjlighet att tillställa

abonnenten en blankett för prenumerationens förnyande. Bestämmelsen

har i förslaget formulerats i överensstämmelse härmed.

Beträffande § 12 mom. 5, som handlar örn avgiftspliktiga bilagor, anför § 12 morn. 5.

generalpoststyrelsen följande:

I förslaget har intagits en föreskrift om att dylik bilaga skall i fråga om

format och beskaffenhet i övrigt lämpa sig för befordran tillsammans med tidningen.

En sådan fordran synes naturlig. Enligt nuvarande förordning skall

avgiftspliktig bilaga medfölja till alla tidningens postabonnenter. Starka skäl

tala för bibehållandet av denna bestämmelse. Fall inträffa dock, då en framställning

om undantag från denna regel skulle kunna utan olägenhet bifallas.

Med erfarenhet härom har generalpoststyrelsen ansett sig böra föreslå bemyndigande

för styrelsen att i visst fall medgiva dylikt undantag.

Liksom i 1924 års förslag har i det nu föreliggande avgiften för bilaga av

högst 25 grams vikt satts till 1 öre i stället för mivarande 73 öre. Då här är

fråga örn tryckalster, som icke ha något som helst gemensamt med tidningarna

och som, därest försändning såsom tidningsbilaga icke stöde till buds, skulle

befordras såsom vanliga trycksakskorsband, kan den nu föreslagna avgiften

av 1 öre icke anses för hög. Detta belopp utgör endast en fjärdedel av masskorsbandsportot.

Det bör också tagas i betraktande, att. avsändaren av tidningsbilaga

inbesparar kostnaden för tryckalstrets inslagning och adressering.

Den föreslagna avgiftsförhöjningen kan beräknas tillföra postverket en merinkomst

av minst 50,000 kronor.

För avgiftspliktig bilaga, som väger över 25 gram, utgår nu vanlig kors
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Majlis proposition nr 75.

bandsavgift. I de flesta fall torde dock antalet exemplar av bilagan vara så stort,

att vid försändning såsom vanligt korsband masskorsbandstaxan finge tilllämpas,

och det kan icke vara skäligt, att försändning såsom bilaga ställer

sig dyrare. För likformighetens skull synes masskorsbandstaxa. böra få tillämpas

även om i något fall antalet exemplar av bilagan vore mindre än som skulle

erfordrats för försändning såsom masskorsband. Förslaget har avfattats i

överensstämmelse härmed.

Slutligen har generalpoststyrelsen ansett sig böra ånyo framföra en i 1924

års förslag intagen bestämmelse, som avser att förhindra, att stadgandet i detta

moment kringgås. Härom anförde styrelsen år 1924 följande:

»Bestämmelse örn korsbandsavgift för avgiftspliktig bilaga, som väger över

25 gram, skulle, kunna kringgås därigenom, att exempelvis en affärsman, som

ville såsom tidningsbilaga mot den lägre bihangsavgiften distribuera en tyngre

priskurant, uppdelade katalogen i mindre publikationer, envar vägande högst

25 gram. Jämlikt förordningens § 12 mom. 2 är det nämligen medgivet att

med varje särskilt tidningsexemplar försända flera bilagor, under förutsättning

att dessa icke utgöra exemplar av ett och samma tryckalster. Någon inskränkning

i detta medgivande har icke ansetts böra ifrågasättas. Däremot synes det

följdriktigt och i full överensstämmelse med vad som i förordningens bestämmelser

åsyftats, att den lägre avgiften för bilaga örn högst 25 grams vikt icke

kommer till användning i andra fall än att antingen fråga är örn endast en bilaga

eller, när flera avgiftspliktiga bilagor befordras med samma tidningsexemplar,

dessa bilagors sammanlagda vikt icke överstiger 25 gram. En bestämmelse

om avgiftens beräknande i överensstämmelse med vad nu sagts har införts

i förslagets mom. 5. Denna bestämmelse skulle visserligen kunna medföra, att

avsändaren av en tidningsbilaga örn högst 25 grams vikt ginge miste om förmånen

av den lägre bilagsavgiften, därför att även annan avgiftspliktig bilaga

medföljde tidningen och bägge bilagornas sammanlagda vikt uppginge till mer

än 25 gram. Genom att fördela bilagorna på skilda tidningsnummer kunde

emellertid vederbörande tidningsutgivare undvika detta. Däremot skulle icke

genom den ifrågasatta bestämmelsen förhindras, att ett större tryckalster uppdelas

och att de olika delarna försändas med olika tidningsnummer. I sådant

fall lärer det väl dock bliva nödvändigt att giva varje del karaktären av ett

självständigt tryckalster. Vid försändning i utgivarkorsband — och detta är

det vanligaste försändningssättet för dylika bilagor — komme varje tryckalsters

befordran med särskilt tidningsnummer att för avsändaren medföra väsentligt

arbete och ökade kostnader för inslagning m. m.»

Förslaget, som icke föranlett erinran av styrelserna för publicistklubben och

svenska tidning sutgivare föreningen, har avstyrkts av svenska tidskrifts föreningen

och ingenjören Hermadsson, därvid sistnämnda förening på anförda

skäl hemställt, att postgiro- och postanvisningsblanketter. som medfölja tidning

och tidskrift, måtte få räknas såsom avgiftsfria bilagor, även örn desamma

icke avse prenumeration på tidningen eller tidskriften i fråga.

Med anledning härav har generalpoststyrelsen under hänvisning till sin motivering

för förslaget anfört följande:

Avgiftspliktig bilaga utgöres av ett tryckalster, som enligt vanlig taxa

skulle draga ett porto av 5 öre eller, vid masskorsbandsförsändning, 4 öre. De

skäl, som anses motivera låga avgifter för tidningar, kunna icke anföras för

ett dylikt tryckalster. Vid sådant förhållande måste en avgift av 1 öre anses

låg. För tidningarna har det alltid ansetts fördelaktigare att få en annons

än att befordra en tidningsbilaga. I sin inlaga gör Hermodsson gällande, att

den höjda bilageavgiften skulle föranleda vederbörande att övergå till annon
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 75. 53

saring. Det är svårt att förstå, att detta skulle vara någon olägenhet för tidningarna.

Vad tidskriftsföreningens framställning angående avgiftsfrihet för postgirooch

postanvisningsblanketter beträffar, så vore en dylik generell föreskrift

icke lämplig. Om t. ex. en försäljare av patentmedicin skulle söka köpare

genom att över hela landet sprida till honom ställda inbetalningskort, så finnes

det icke någon anledning, varför dessa kort, som väl endast i undantagsfall

komme till användning, skulle såsom tidningsbilaga befordras avgiftsfritt genom

postverket. Enligt tidningsförordningen äger generalpoststyrelsen medgiva

bilagas befordran mot nedsatt avgift eller utan erläggande av avgift.

Styrelsen begagnar sig i stor utsträckning av denna rätt. Det är emellertid

bäst, att styrelsen fortfarande får pröva de särskilda fallen.

Oaktat andra tidningsavgifter sedan år 1904 höjts, kvarstår avgiften för

tidningsbilaga, som skall avgiftsbeläggas, vid sitt nämnda år fastställda belopp,

1/2 öre. I Danmark och Norge är emellertid lägsta avgiften för sådan

bilaga 2 öre och i Finland utgår för dylik bilaga alltid vanligt korsbandsporto.

Med hänsyn härtill och till vad generalpoststyrelsen anfört finner jag mig

böra förorda förslaget om avgiftens höjande till 1 öre.

Även styrelsens förslag till ändring av förevarande moment i övrigt anser

jag mig böra biträda.

I § 12 mom. 7, som är nytt, har intagits bestämmelse angående befordran §

såsom bilaga av tidnings innehållsförteckning, s. k. löpsedel. Dylik innehållsförteckning

sändes i ett eller flera exemplar till tidnings återförsäljare eller

ombud för att anslås. Enligt nu gällande bestämmelser skall bilaga — såväl

avgiftsfri som avgiftspliktig — följa med alla postabonnerade exemplar av

tidningen. Att uppställa denna fordran beträffande nu ifrågavarande förteckningar

synes meningslöst. Då dessutom vikten av dessa innehållsförteckningar,

som sändas endast i utgivarkorsband och endast i ett jämförelsevis

ringa antal exemplar, icke synes böra medräknas i den årsvikt, som lägges till

grund vid beräknandet av postabonnemangsavgiften, har det befunnits lämpligt

att i förordningen intaga en särskild bestämmelse i ämnet.

Beträffande den förändrade avfattningen av § 13 anför generalpoststyrelsen:
Förevarande

paragraf innehåller för närvarande stadgande angående skyldighet

för tidningsutgivare att erlägga särskild ersättning till postverket för tidningens

avlämnande till postbehandling å tid, då postanstalten icke hålles öppen

för allmänheten. Det är således här fråga örn en särskild förmån, som beredes

utgivaren. Det kan även i andra fall än det i denna paragraf berörda inträffa,

att postverket genom vidtagande av särskilda anordningar skulle vara i tillfälle

att göra tidningsutgivarna tjänster, därest generalpoststyrelsen ägde befogenhet

att härför uppbära skälig ersättning. Denna fråga kan sägas hava blivit

aktuell därigenom, att vissa tidningsutgivare velat genom egen försorg utdela

postabonnerade tidningar, som ankommit till postanstalt å sådan tid på söndagar,

att den enda brevbäringsturen för dagen redan tagit sin början. I dylikt

fall vore det säkerligen för alla parter bäst, örn utdelningen verkställdes av

postverket, men detta skulle givetvis förorsaka postverket ökade kostnader.

Överhuvud taget måste det anses önskvärt, att generalpoststyrelsen äger be
-

Departc
ments
chefen.

12 mom.

§ 13.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Ikraft
trädande.

Departe
ments
chefen.

fogenhet att för särskilda fall ordna efter förhandenvarande omständigheter.

Med anledning härav har bestämmelsen i § 13 utvidgats att avse icke blott inlämning

utan även utlämning av tidning.

Mot vad styrelsen sålunda föreslagit har jag intet att erinra.

Vad beträffar den föreslagna tidpunkten för nya förordningens ikraftträdande,

den 1 januari 1933, hava styrelserna för publicistklubben och svenska tidning

sut givar eföreningen hemställt, att föreskrifterna i § 11 rörande utgivarkorsband

samt i § 12 måtte träda i kraft redan den 1 juli 1932.

Med anledning härav har generalpoststyrelsen förklarat sig vidhålla sitt

förslag samt till stöd härför anfört följande:

Visserligen har generalpoststyrelsen i sin skrivelse — på grund av upplysningar,

som lämnats av tidningarnas representanter -— uttalat den förmodan,

att den föreslagna sänkningen av utgivarkorsbandsportot komme att tillföra

postverket ökad trafik, men det kan näppeligen påräknas, att denna ökning inträder

omedelbart. Det torde säkerligen dröja någon tid, innan tidningarna hunnit

omlägga sin expedition. Det är därför att förmoda, att postverkets inkomster

i första hand komme att nedgå. Risken härav är mindre ju längre tid, som

förflyter mellan författningens antagande och dess ikraftträdande. I den beräkning

angående postverkets inkomstöverskott för budgetåret 1932/1933,

som styrelsen avgav den 11 november 1931, har man utgått ifrån, att någon

ändring av postavgifterna icke skulle vidtagas under år 1932. Härtill kommer,

att ändringen komme att medföra vissa anordningar inom postverket, såsom

utarbetande, tryckning och distribution av nya blanketter, utfärdande av

nya bestämmelser för postanstalterna m. m. Huruvida detta skulle medhinnas

i erforderlig tid före den 1 juli är beroende av när den nya tidningsförordningen

bleve utfärdad.

Vad § 12 i förslaget beträffar så torde det väl icke vara av något större intresse

för publicistklubben eller svenska tidningsutgivare!öreningen, om avgiften

för tidningsbilaga höjes ett halvt år förr eller senare.

I betraktande av vad generalpoststyrelsen anfört och med hänsyn till den i

statsverkspropositionen gjorda beräkningen av inkomsterna under budgetåret

1932/1933 av postverkets rörelse anser jag mig icke böra ifrågasätta tidigare

dag för ikraftträdandet än den av styrelsen föreslagna.

Departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Majit måtte genom proposition

föreslå riksdagen att antaga det i statsrådsprotokollet intagna, av departementschefen

förordade förslaget till förordning angående villkoren för

postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Fredric Hafverman.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 75.

55

Bilaga.

Uppgift å beräknade postavgifter för helår för vissa i 1931 års taxa

intagna tidningar. Avgifterna äro beräknade utan eventuellt avdrag

för inslagning genom tidningsutgivarens försorg.

Tidning

Års vikt

kg-

Pris hos

utgivaren

kr.

1916 års

förordning

oförändrad

kr.

Nuvarande

avgift

kr.

General- poststyrel- sens förslag

kr.

7 gånger i veckan:

Svenska Dagbladet: A........

67.2

22:11

5: 47

13: 89

12- 81

Stockholms-Tidningen: A.......

57.7

19: 86

4:82

12:14

11- 21

Stockholms Dagblad: A.......

47.6

9: 76

4:02

10:24

9- 61

Sydsvenska Dagbladet Snällposten . .

43.3

15:33

3:89

9:67

8* 97

Dagens Nyheter: B.........

40.0

6:19

3: 47

8: 81

8:33

Social-Demokraten: A........

36.0

25:49

3:61

8: 51

7* 69

Göteborgs-Tidningen........

18.4

7: 24

2:23

5: 26

4:97

6 gånger i veckan:

Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tid-

ning: A.............

41.3

12: 96

3: 60

9:04

8- 41

Göteborgs Morgonpost: A.......

27.1

9: 41

2:69

6: 59

6-17

Ostgöta Correspondenten......

23.8

10: 07

2: 47

5: 93

5- 53

Svenska Morgonbladet: A.......

21.0

12:53

2:34

5: 47

5- 05

Helsingborgsposten: A........

19.8

12:70

2: 28

5:30

4- 89

Arbetarbladet: A..........

16.4

10: 26

2:05

4:74

4- 41

Blekinge Läns Tidning.......

15.9

9:45

1:97

4:55

4- 25

Gotlands Allehanda .....

8.8

6: 69

1:50

3: 31

3! 13

4 gånger i veckan:

Smålandsposten..........

12.0

4:70

1:40

3:30

3- 13

Nya Värjöbladet.........

10.8

4:87

1:34

3:13

2* 97

Norrbottens Allehanda.......

7.2

3:38

1: 13

2: 62

2* 49

Gotlänningen...........

5.7

4:72

1:04

2: 28

2:17

3 gånger i veckan:

Nya Vermlands-Tidningen: B.....

15.6

3:26

1:49

3: 74

3-53

Upsala Nya Tidning: B........

12.0

4: 94

1:28

3:06

2* 89

Hässleholms-Tidningen Norra Skåne

10.0

6: 25

1: 19

2: 75

2; 57

Borlänge Tidning..........

7.9

5:11

1:05

2:39

2; 25

Elfsborgs Läns Tidning.......

6.6

3: 29

0:95

2: 21

2- 09

Ölandsbladet ..........

4.9

4:63

0:86

1:87

1:77

2 gånger i veckan:

Svenska Morgonbladet: D.....

7.2

3: 66

0: 90

2:14

2* OI

Aftonbladet: D......

6.8

3:53

0: 84

1: 97

1* 85

Svenska Landsbygden .......

5.8

4:20

0:79

1:80

1-69

Hvetlanda-Posten........

4.1

3:37

0: 7L

1:63

1: 53

Sanne-Bygden......

3.1

1: 54

0: 63

1:46

1 • 37

Tidning för leveranser till staten . . .

1.2

1:88

0:51

1:12

1: 05

1 gång i veckan:

Vecko-Journalen.........

11.8

21:09

1:37

2:91

2- 65

Allt för Alla........

8.2

10: 32

0: 97

2:18

2- 17

Hemmets Journal.....

6.5

13:10

0:91

1- 90

1:85

1* 69

Byggnadsvärlden.........

5.5

8: 37

0: 75

1- 63

Svensk Damtidning.....

4.4

7:55

0: 68

1: 45

1: 53

Konsumentbladct ....

2.8

3: 95

0: 48

1: 05

1- 21

Såningsmannen .....

2.4

4:95

0:50

1: 05

1- 21

Svenska Familjetidiiingen . . .

2.3

1:95

0: 45

1:05

1- 21

Svensk Idrott.....

0.6

3: 29

0: 35

0:71

Ö: 89

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1932:98 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående villkoren för postbefordran arn tidningar och andra perio a1 i texten
  2. BevU 1932:25 Betänkande, i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till förordning angående villkoren för postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter s. 1 i texten