Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ägofred, m. m

1933-02-10 · 288 sidor, varav 285 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 285 av 288 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1933:107, Med förslag till lag om ägofred, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

1

Nr 107.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ägofred,

m. m., given Stockholms slott den 10 februari 1933.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag örn ägofred;

2) lag örn säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen

örn ägofred; samt

3) lag om ändrad lydelse av 5 § andra stycket lagen den 14 juni 1907

(nr 36 s. 25) örn servitut.

Under Hans Majrts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang Ull riksdagens protokoll 1933.

1 sami.

Nr 10 7.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107

Förslag

till

Lag om ägofred.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om vård av hemdjur.

1 §.

Var, som äger eller till underhåll eller nyttjande mottagit hemdjur,

vare pliktig att medelst hägnad eller vallning eller på annat sätt hålla

sådan vård örn dem, att de ej olovligen inkomma å annans ägor.

2 §.

Örn rätt för delägare i samfälld mark att där utsläppa hemdjur är

särskilt stadgat.

2 KAP.

Örn stängselskyldighet.

3 §.

Nyttjas fastighets ägor till bete för hemdjur och finnas djuren tjänligast

genom stängsel kunna hållas från angränsande ägor å annan

fastighet, skall på yrkande från endera sidan stängsel hållas mellan

ägorna. Dock må stängsel ej fordras, där skogs- eller utmark möter å

ömse sidor, med mindre stängsel mellan ägorna fanns den 1 januari

1932.

Mellan ägor skilda av väg, varå grind eller led ej må hållas, äger

stängselskyldighet ej rum.

Örn stängselskyldighet i visst fall, där ägorna å ena sidan omfattas av

betesreglering, stadgas i 3 kap.

4 §.

I stängsel tage den sida, som genom betning föranleder stängselskyldigheten,

del med fyra femtedelar och grannen endast med en femtedel.

Föranledes skyldigheten av betning å ömse sidor, tage vardera lika lott.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Vardera sidan skall svara för viss sträcka å marken; och skall den,

där ej annat överenskommits, utläggas i ett sammanhang. Möter å en

sträcka på grund av markens beskaffenhet större svårighet än å annan

i fråga örn stängslets uppförande eller underhåll, skall vid fördelningen

skälig minskning i längd däremot beräknas; ingår i stängslet grind eller

led, skall avseende ock fästas å större kostnad för grinden eller ledet.

5 §.

Stängsel skall sättas i ägogränsen.

Går ägogräns i älv, å, dike eller annat vatten, som ej gör fred utan

stängsel, hålle var sin del av stängslet å sin egen sida, och tage håda

lott i det stängsel, som däremellan sättes över vattnet. Finnes lämpligare,

att hela stängslet sättes å ena sidan, må det ske. Samma gälle,

där fastigheters ägor skiljas av väg. Går ägogräns över berg eller annorstädes,

där stängsel ej kan uppföras utan synnerlig svårighet eller

oskälig kostnad, varde stängslet satt å annat ställe, som är närmast och

prövas tjänligt. Vållas i fall, örn vilka nu är sagt, skada eller intrång

å fastighet, där stängslet sättes, svare härför de stängselskyldiga var

efter sin andel i skyldigheten. Ersättning, som på grund härav skall

gäldas, bestämmes i penningar att utgå på en gång.

6 i

Stängsel skall vara så beskaffat, att det fredar mot större hemdjur

(hästar och nötkreatur).

Prövas i fråga örn visst län eller viss del av län erforderligt, att

stängsel fredar jämväl mot mindre hemdjur eller visst slag av sådana

djur, ankommer på Konungen att efter hörande av vederbörande landsting

och hushållningssällskap därom meddela föreskrift. Sådan före1

skrift åge tillämpning jämväl i fråga örn stängsel, som skall hållas i

gränsen mellan det område föreskriften avser och invidliggande mark.''

7 §.

Stängsel skall örn våren vara i fredgillt stånd den 15 maj och därefter

underhållas, intill dess på hösten tjäle kommer i marken.

Prövas i fråga örn visst län eller viss del av län lämpligt, att den tid,

då stängsel örn våren skall vara fredgillt, sättes till annan dag än den

15 maj, ankommer på Konungen att efter hörande av vederbörande

landsting och hushållningssällskap därom meddela föreskrift.

Om rätt för länsstyrelse att bestämma, vilken tid av året grind över

allmän väg skall hållas avlyftad, är särskilt stadgat.

8 §.

Skall stängselskyldighet utgöras av delägare i samfälld jord, tage dessa

del i skyldigheten efter vars och ens lott i jorden.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Har yrkande, att stängsel skall fordras för samfälld jord, vid omröstning

i laga ordning mellan delägarna lämnats utan bifall, vare de, som

blivit överröstade, ej därav hindrade att påyrka stängslet, där de vilja

övertaga de övriga delägarnas andelar i detta.

9 §.

För stängselskyldigbet svare i fråga örn fastighet, som tillhör kronan

eller allmän inrättning, innehavaren samt i fråga örn annan fastighet

ägaren. Är fastighet upplåten på arrende, ligge skyldigheten, i vad angår

stängsels underhåll, å arrendatorn.

Ny ägare eller innehavare vare pliktig fullgöra vad företrädaren eftersatt

i stängsels uppförande eller underhåll men svare ej för bidrag

i penningar, som förfallit till betalning, innan han tillträdde fastigheten.

Örn stängsel kring prästgård är särskilt stadgat.

10 §.

Vad i denna lag är stadgat örn stängselskyldighet äger icke tillämpning

beträffande tomt i stad eller ort å landet, varest finnes tomtindelning

såsom i stad.

3 KAP.

Om rätt till gemensamt bete och om betesreglering.

11 §•

Möter skogs- eller utmark å ömse sidor örn ägogräns och kan ej enligt

vad i 3 § stadgas stängsel i gränsen fordras, skall skogs- eller utmarken,

i den mån den ej hålles inhägnad, anses upplåten till gemensamt bete för

större hemdjur.

Är för visst län eller viss del av län meddelad föreskrift, varom i 6 §

andra stycket sägs, skall inom länet eller länsdelen rätten till gemensamt

bete även avse sådana mindre hemdjur, som föreskriften angår.

Å den till gemensamt bete upplåtna marken må från fastighet, vartill

hör del i marken eller på grund av servitut betesrätt därå, ej utsläppas

flera hemdjur än som skäligen kunna vinterfödas å fastigheten.

12 §.

Prövas för skogsåterväxtens skyddande inom visst län eller viss del

av län erforderligt, att rätt till bete å ohägnad mark, som i 11 § sägs,

varder helt eller i viss mån, såsom beträffande vissa slag av hemdjur

eller viss tid av året, förbjuden, ankommer på Konungen att efter hörande

av vederbörande landsting och hushållningssällskap därom meddela

föreskrift.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107. 5

13 i

Nyttjas skogs- eller utmarken till särskilda fastigheter på grund av

vad i 11 § stadgas till gemensamt bete, skall, där det för någon av fastigheterna

yrkas, betesreglering ske, såframt nödig betesmark för varje

fastighet kan utan oskälig kostnad eller olägenhet för fastighetens brukande

anordnas å fastighetens område eller, örn för viss fastighet tillgång

därtill ej finnes, fastighetens betesbehov lämpligen kan tillgodoses genom

upplåtelse av betesmark å annan fastighet tillhörande del av skogs- eller

utmarken.

Anses betesreglering ej lämpligen kunna omfatta skogs- eller utmarken

i dess helhet, må den begränsas att avse den del av marken, som tillhör

två eller flera fastigheter, under förutsättning att behovet av bete

för den eller de fastigheter, vartill återstående del av marken hör, kan å

fastigheterna skäligen tillgodoses.

Skogs- eller utmark, som hålles inhägnad utan att stängselskyldighet

äger rum, skall vid betesreglering anses såsom gemensam betesmark.

Å mark, för vilken betesreglering trätt i tillämpning, äger rätt till gemensamt

bete ej vidare rum för de fastigheter, vartill marken hör. Ej

heller må därefter något område av marken nyttjas till bete för den

fastighet, till vilken området hör, med mindre erforderlig hägnad hålles

kring området.

14 $.

Finnes vid betesreglering upplåtelse av betesmark enligt 13 § böra för

någon fastighet äga rum å annan fastighet, skall från denna upplåtas vad

för ändamålet erfordras.

Åsämjas ägarna till två eller flera fastigheter, att betesmark upplåtes

gemensamt för fastigheterna, och finnes sådant lämpligt, må det ske.

Vid upplåtelse, som nu sagts, skall tillses, att sådan mark tages i anspråk,

som med hänsyn till beskaffenhet och läge är därtill mest lämpad,

samt att olägenhet ej därigenom tillskyndas brukandet av den fastighet,

varå betesmarken upplåtits.

15 $.

Betesmark, som upplåtits enligt 14 §, skall hållas inhägnad samt, i den

mån det kan ske utan oskälig kostnad, anordnas för betesbruk och därefter

bibehållas i ett för sådant bruk ordnat skick. Skyldighet, som nu sagts,

åligger fastighet, för vilken betesmarken upplåtits; och skall beträffande

sådan skyldighet vad i 9 § är stadgat om ansvarighet för stängselskyldighet

äga motsvarande tillämpning.

Örn tid, då hägnad kring betesmarken skall hållas i fredgillt stånd, gällö

vad i 7 § är stadgat.

I fråga örn ansvarighet för skyldighet jämlikt 3 § att hålla stängsel i

ägogräns och i fråga om rätt att fordra stängsel i sådan gräns skall så

anses som örn betesmarken tillhörde fastighet, för vilken den upplåtits.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Har betesmarken, upplåtits å skogsmark, skall, så länge upplåtelsen äger

bestånd, den för skogsmarken gällande skogsvårdslagstiftningen icke äga

tillämpning å betesmarken.

16 §.

För upplåtelse av betesmark så ock för skada och intrång, som föranledes

av de i 15 § första stycket angivna arbeten, skall ersättning gäldas

av ägaren till fastighet, för vilken marken upplåtits. Sådan ersättning

skall bestämmas i penningar samt fastställas att utgå, i vad den avser

upplåtelse av mark samt skada eller intrång till följd av betesmarkens

inhägnande, årligen med lika belopp och i övrigt på en gång.

Har ersättning bestämts att utgå för skada eller intrång till följd av

betesmarks anordnande för betesbruk, må åtgärd i sådant syfte ej vidtagas,

innan ersättningen guldits.

17 §.

Där skyldighet enligt 15 § första stycket eller 16 § åligger två eller

flera fastigheter gemensamt, svaras för envar av dem efter dess nytta av

betesmarken.

18 $.

Stadgandena i 13—17 §§ örn fastighet, vartill hör del i gemensam betesmark,

åge motsvarande tillämpning å fastighet, vartill på grund av servitut

hör betesrätt å sådan mark, dock att betesreglering ej må påfordras

för fastigheten.

I fråga örn servitut, som nu sagts, må vid betesreglering, där det kan

ske utan någons förfång, föreskrivas, att den berättigade skall med markägarens

uteslutande utöva betesrätten å visst område av den fastighet,

varå servitutet ligger. Dock må därtill ej anvisas mark å annan del av

fastigheten än den betesrätten förut avsåg.

19 §.

Nyttjades område, som betesreglering avser, före den 1 januari 1932 enligt

rådande sedvana i orten stadigvarande till bete för fastighet, vartill

ej hör del i området eller på grund av servitut betesrätt därå; kan å

fastigheten skäligen vinterfödas minst ett större hemdjur och finnes, att

nödig betesmark ej kan anordnas å fastigheten utan oskälig kostnad eller

olägenhet för dess brukande, men att dess betesbehov kan, sedan erforderliga

upplåtelser enligt 14 och 18 §§ ägt rum, lämpligen tillgodoses genom

upplåtelse av betesmark å området, skall vid regleringen från fastighet,

varå sådan mark är att tillgå, upplåtas vad för ändamålet erfordras.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Fastighet, för vilken behovet av betesmark prövas vara större än för

annan, åge företräde till erhållande av upplåtelse enligt första stycket.

I fråga om upplåtelse, som nu sagts, skola bestämmelserna i 14 § andra

och tredje styckena samt 15—17 §§ äga tillämpning.

20 §.

Gränsar skogs- eller utmark, som till följd av hetesreglering ej må nyttjas

till gemensamt bete för de fastigheter, vartill marken hör, intill annan

skogs- eller utmark, och nyttjas markerna till gemensamt bete för andra

fastigheter, skall, där det yrkas för någon av förstnämnda fastigheter,

stängsel hållas mellan markerna. I stängslet skola dessa fastigheter

gemensamt taga del med en femtedel och de andra med fyra femtedelar,

och skall inom vardera fastighetsgruppen stängselskyldigheten fördelas

efter varje fastighets nytta av stängslet.

Beträffande stängselskyldighet, som nu sagts, skola bestämmelserna i 4 §

andra stycket samt 5—9 §§ äga motsvarande tillämpning.

4 KAP.

Om behandlingen av stängsel- och betesfrågor.

Om syneförrättning.

21 §.

Yäckes fråga örn stängselskyldighet eller hetesreglering, skall saken,

där ej förening enligt vad i 36 eller 37 § sägs därom träffas, företagas till

prövning vid syneförrättning i den ordning nedan stadgas.

22 $.

Rätt att för fastighet påkalla syneförrättning samt att därvid föra talan

tillkommer dess ägare.

Är enligt 9 § annan än ägaren pliktig att svara för fastighet åliggande

skyldighet att uppföra eller underhålla stängsel, äge ock han påkalla förrättning

för bestämmande av underhållsskyldigheten ävensom att vid syneförrättning

föra talan i den mån honom enligt 9 § åliggande förpliktelse

av förrättningen beröres.

Innehavare av nyttjande- eller servitutsrätt till fastighet, som syneförrättning

angår, vare jämväl i annat fall än ovan sagts berättigad att vid

förrättningen föra talan såvitt denna berör hans rätt.

23 §.

Till företagande av syneförrättning skall länsstyrelsen på ansökan förordna

person, åt vilken uppdraget finnes kunna anförtros. Angår den

sökta förrättningen fastigheter inom skilda län, vare länsstyrelsen i ettvart

av länen behörig att upptaga ansökningen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

I ansökningen böra fullständigt uppgivas ärendets omfattning och beskaffenhet,

de fastigheter saken förmenas angå, vederbörande ägare till

namn och hemvist samt sådana nyttjande- och servitutsrättshavare, vilkas

rätt kan vara beroende av förrättningen.

Örn förordnandet skall länsstyrelsen underrätta länets lantmäterikontor

ävensom, där den sökta förrättningen angår fastighet i annat län, lantmäterikontoret

i detta län och, där den angår fastighet i stad eller samhälle,

varest den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas,

byggnadsnämnden i staden eller samhället.

24 $.

Förrättningsmannen skall, örn han finner sådant nödigt eller någon av

sakägarna det äskar, vid förrättningen biträdas av två gode män, vilka aV

sakägarna eller, örn dessa ej åsämjas, av förrättningsmannen utses bland

dem, som äro valda till nämndemän eller ägodelningsnämndemän eller till

gode män vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar.

I fall, där syneförrättning handlägges utan biträde av gode män, skall

vad i denna lag är stadgat örn synemännen i tillämpliga delar gälla förrättningsmannen.

Bestämmes under förrättningens fortgång, att gode

män skola tillkallas, verkar det ej rubbning av åtgärd, som dessförinnan

vidtagits.

Stanna synemännen i olika meningar, galle vad de flesta säga. Har

var sin mening och kan jämkning ej ske, gälle förrättningsmannens.

25 $.

1 fråga örn förrättningen skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse

vad i gällande lagstiftning örn delning av jord å landet är i fråga

örn laga skifte stadgat örn anlitande av sakkunnigt biträde, örn kallelseoch

kungörelseförfarande, örn anmälan rörande förordnande av god man

för delägare, som är å okänd eller fjärran belägen ort, örn jäv mot lantmätare,

god man och sakkunnigt biträde samt örn uppskov och protokoll

vid förrättning. Därvid skall vad enligt nämnda lagstiftning gäller örn

lantmätare och lantmäteristyrelsen lämpas till förrättningsmannen och

länsstyrelsen.

Är uppenbart, vilka äro sakägare, må, utan hinder av att kallelse och

kungörelse ej verkställts i den ordning, som i första stycket avses, förrättningen

företagas, där samtliga sakägare infinna sig eller av förrättningsmannen

blivit minst fjorton dagar förut bevisligen kallade till förrättningen.

26 §.

Synemännen och sakkunnigt biträde njute ersättning enligt vad särskilt

är stadgat. Sådan ersättning så ock kostnad för kallelser eller annat,

som för förrättningen är av nöden, skall, där ej annorlunda är särskilt

stadgat, av sökanden genast erläggas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Vid förrättningen skall efter ty finnes skäligt bestämmas, vilken eller

vilka sakägare skola slutligen gälda berörda ersättning och kostnad samt,

örn flera prövas därtill skyldiga, efter vilken grund beloppet skall mellan

dem fördelas.

27 §.

1 mom. Vid förrättning rörande stängselskyldigbet skall efter omständigheterna

tillses:

huruvida sådan skyldighet äger rum samt vilka fastigheter skyldigheten

åligger;

huru skyldigheten skall fördelas mellan fastigheterna;

huru stor andel i stängselskyldighet, som enligt 20 § gemensamt åligger

viss grupp av fastigheter, helöper å varje till gruppen hörande fastighet;

vilken sträckning å marken skall anvisas varje fastighet eller fastighetsgrupp,

som stängselskyldighet åligger;

varest stängsel i fall, då sådant enligt 5 § må sättas annorstädes än i

ägogräns, skall uppföras;

huru stängsel skall vara beskaffat;

inom vilken tid stängsel skall vara uppfört;

huruvida och med vilket belopp ersättning enligt 5 § skall erläggas;

huru utgift för förrättningen skall gäldas enligt 26 § andra stycket.

2 mom. Vid förrättning rörande betesreglering skall efter omständigheterna

utredas:

vilket område förrättningen lämpligen bör avse;

huru, med tillämpning av bestämmelserna i 13, 14 och 18 §§, rätten till

bete å området bör regleras för varje fastighet, vartill hör del i området

eller på grund av servitut betesrätt därå;

å vilken tid betesregleringen skall träda i tillämpning;

huruvida och på vilket sätt enligt 19 § betesmark å området bör upplåtas

för där angiven fastighet;

med vilka slag av hemdjur betning må äga rum å betesmark, som upplåtits

enligt 14, 18 eller 19 §, samt huru sådan mark i övrigt må nyttjas till

bete för den eller de fastigheter, för vilka den upplåtits;

huru och inom vilken tid dylik betesmark skall inhägnas och anordnas

för betesbruk;

huruvida och med vilket belopp ersättning enligt 16 § skall erläggas

samt inom vilken tid ersättningen skall gäldas;

huru skyldighet, som enligt 15 § första stycket eller 16 § åligger två eller

flera fastigheter gemensamt, skall mellan dem fördelas;

huru utgift för förrättningen skall gäldas enligt 26 § andra stycket.

28 $.

Synemännen skola söka såvitt möjligt mellan sakägarna åstadkomma

förening; och varde, där i viss fråga förening sker, särskild avhandling

därom upprättad, av de sakägare, vilkas rätt av frågan beröres, underskri
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

ven samt medelst synemännens påskrift vitsordad. Föreningen vare ej

gällande, med mindre föreningen av synemännen prövas överensstämma

med de i denna lag stadgade grunder.

Förer förening kronans eller allmän inrättnings rätt, skall, ändå att

dess ombud därå ingått, föreningen i avseende å sådan rätt ej gälla, med

mindre den varder av vederbörande myndighet godkänd.

29 §.

Sedan alla vid förrättningen förekommande frågor blivit avgjorda genom

förening eller behörigen utredda, skola synemännen för sakägarna

framlägga skriftligt utlåtande i saken.

Utlåtandet skall innehålla synemännens besked, med angivande av skälen,

i de i 27 § eller eljest här ovan omförmälda frågor. Skall, enligt

vad i 41 § sägs, styrelse för samfällighet utses, skola synemännen uppdraga

åt en eller flera av sakägarna att i den i 44 § stadgade ordning utfärda

kallelse till sammanträde för styrelseval och tillika bestämma den

tid, inom vilken valet skall äga rum och anmälan därom göras hos länsstyrelsen,

ävensom, där samfälligheten omfattar fastigheter i skilda län,

hos vilken länsstyrelse sådan anmälan skall ske.

Sist förklaras förrättningen avslutad med tillkännagivande, vid vilken

domstol talan mot förrättningen må anhängiggöras samt vad enligt 31 §

skall iakttagas för sådan talans bevarande.

30 §.

Avskrift av förrättningsprotokollet med det i 29 § omförmälda utlåtande

jämte avhandlingar örn ingångna föreningar och övriga vid förrättningen

upprättade handlingar skall av förrättningsmannen inom en månad

efter förrättningens avslutande överlämnas till någon i orten boende

pålitlig person, som av sakägarna eller, örn dessa ej äro ense, av synemännen

utses att mottaga samma handlingar; och vare handlingarna hos

den sålunda utsedde tillgängliga för envar, som åstundar att granska

eller avskriva dem.

Förrättningsmannen åligger jämväl att inom tid, som i första stycket

sägs, dels örn dagen för förrättningens avslutande skriftligen underrätta

de i 23 § tredje stycket omförmälda myndigheter, dels ock, där förrättningen

angår betesreglering, till vederbörande skogsvårdsmyndighet översända

avskrift av förrättningshandlingarna.

Med skogsvårdsmyndighet förstås i denna lag skogsvårdsstyrelse, stiftsnämnd,

skogsstatstjänsteman eller annan myndighet, envar beträffande

skog, som står under myndighetens uppsikt eller förvaltning.

31 §.

Är sakägare missnöjd med förrättning, skall han vid talans förlust inom

tre månader efter förrättningens avslutande instämma samtliga övriga

sakägare till domstol.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Åro svarandena flera än tio, skall i avseende å stämningens delgivning

vad i 11 kap. 12 och 25 §§ rättegångsbalken stadgas om stämning å helt

byalag äga motsvarande tillämpning.

32 §.

Klandras ej förrättning såsom i 31 § sägs, gånge därvid meddelat utlåtande,

i vad det avser annan fråga än i 49 eller 62 § omförmäles, i verkställighet

såsom laga kraft ägande dom.

Ändå att talan föres mot förrättningen, må förordnande örn verkställighet

å utlåtandet, i vad därigenom någon förpliktats att uppföra stängsel,

meddelas av överexekutor, därest sökanden ställer säkerhet såsom i 48 §

utsökningslagen sägs för skadestånd, vartill han kan kännas skyldig, örn

utlåtandet varder av domstol ändrat. Domstol, varest talan mot förrättningen

är anhängig, må, när skäl därtill äro, förordna, att verkställighet,

varom nu är sagt, ej må äga rum.

33 $.

När stämning, varom i 31 § förmäles, är utfärdad, skall å landet domaren

och i stad rättens ordförande därom genast underrätta förrättningsmannen,

vilken har att till domstolen insända förrättningsprotokollet och

övriga förrättningen rörande handlingar. Förrättningsmannen vare ock

pliktig, där domstolen så prövar nödigt, att inställa sig vid rätten för att

höras i målet. Gottgörelse åt förrättningsmannen för sådan inställelse

skall förskjutas av den part, som klandrat förrättningen; och pröve domstolen

i slutliga utslaget, huruvida kostnad, som någon sålunda förpliktats

att gälda, skall helt eller delvis gottgöras honom av annan part.

Efter målets slutliga handläggning skall, därest ärendet icke återförvisas

till förrättningsmannen, förrättningsakten jämte avskrilt av utslag

i målet genom rättens försorg översändas till lantmäterikontcret i det län,

varest förrättningsmannen förordnats, för att där förvaras; och skall tilllika

avskrift av utslaget tillställas förrättningsmannen så ock, där målet

angår betesreglering, vederbörande skogsvårdsmyndighet. Varder ärendet

återförvisat till förrättningsmannen, skall förrättningsakten jämte avskrift

av utslaget från rätten översändas till denne; och vare han skyldig

att omedelbart örn ärendets återförvisande underrätta de i 23 § tredje

stycket omlörmälda myndigheter ävensom, där ärendet angår betesreglering,

skogsvårdsmyndigheten.

Föres ej talan mot förrättningen, åligge förrättningsmannen att inom

sex månader efter dess avslutande insända förrättningsakten till den myndighet,

hos vilken, enligt vad i andra stycket sägs, akten skall förvaras.

Huru förrättningsman må genom vite tillhållas att fullgöra honom åliggande

skyldighet att redovisa förrättningsakt, därom förordnar Konungen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

34 §.

Yppas tvist mellan ägare, innehavare av nyttjanderätt eller andra örn

bättre rätt till vad såsom ersättning enligt 5 eller 16 § skall utgå, skall

tvisten hänvisas till särskilt utlärande.

35 §.

Vad genom förrättning eller dom blivit bestämt angående stängselskyldighet

eller betesreglering vare gällande mot ny ägare eller innehavare

av fastighet, som stängselskyldigheten eller betesregleringen angår.

Om föreningar.

36 §.

Varder i annan ordning än vid syneförrättning upprättad skriftlig och

av vittnen styrkt förening rörande stängselskyldighet eller betesreglering,

som överensstämmer med de i denna lag stadgade grunder, och hava, där

föreningen avser upplåtelse av betesmark, i föreningen tydligt angivits

den upplåtna markens läge och gränser, den eller de fastigheter, för vilka

den upplåtits, sätt och tid för markens inhägnande och anordnande för

betesbruk samt huruvida ersättning skall utgå och i så fall med vilket

belopp ersättningen skall i den ordning 16 § föreskriver gäldas, äge envar,

som deltagit i föreningen, låta intaga den i domboken hos den eller de allmänna

underrätter, inom vilkas domvärjo de fastigheter, föreningen angår,

äro belägna. Sedan vare föreningen gällande mot framtida ägare

eller innehavare av fastigheterna så ock, där intagande i domboken ägt

rum i stad, där rådstuvurätt finnes, inom en månad och eljest sist vid

det ting, som infallit näst efter två månader sedan föreningen ingicks,

mot den, som efter upprättandet men före föreningens intagande i domboken

blivit ägare eller innehavare. Förening, som slutits för boställe eller

kronan eller allmän inrättning tillhörig, på viss tid upplåten fastighet,

havé dock ej verkan mot senare innehavare, med mindre föreningen blivit

av vederbörande myndighet godkänd.

Sedan förening enligt första stycket intagits i domboken, skall utdrag

av domboken i ärendet genom rättens försorg översändas till länets lantmäterikontor

så ock, där föreningen angår hetesreglering, till vederbörande

skogsvårdsmyndighet.

37 $.

Träffas förening, att stängsel ej skall hållas mellan angränsande

ägor, oaktat stängsel enligt denna lag kunnat äskas, eller att stängsel

skall vara av viss annan beskaffenhet än den, som enligt 6 § eller med

stöd därav meddelad föreskrift är för orten gällande, eller att stängsel

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

13

skall helt eller delvis sättas annorstädes än i 5 § är föreskrivet; är föreningen

upprättad på sätt i 36 § sägs och har i förekommande fall däri

tydligt angivits den sträckning, vari stängslet skall framgå, skall om

sådan förenings intagande i domboken och örn verkan av föreningen så

ock örn översändande av utdrag av domboken, sedan föreningen däri intagits,

vad i 36 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

I förening, som nu sagts, böra upptagas de villkor med avseende å hemdjurs

vård, varom överenskommelse träffats vid föreningens upprättande.

Förening, som i denna paragraf avses, äger ej giltighet utöver tio år

sedan den blivit intagen i domboken.

Om jämkning.

38 §.

Har i laga ordning bestämts örn skyldighet att hålla stängsel eller

att hålla betesmark inhägnad och i ett för betesbruk ordnat skick, och

varder fastighet, som skyldigheten helt eller delvis åligger, sedermera

delad eller sammanlagd med annan fastighet, åge envar, vars rätt är

därav beroende, fordra sådan jämkning av skyldigheten, som enligt

denna lag är påkallad med hänsyn till delningen eller sammanläggningen.

Intill dess frågan härom avgjorts svare, där delning skett, de

nybildade fastigheterna gemensamt för skyldigheten i förhållande till

varje fastighets taxeringsvärde.

Inträda eljest, sedan fråga örn stängselskyldighet eller betesreglering

blivit i laga ordning avgjord, sådana ändrade förhållanden, som på

frågan synnerligen inverka, äge envar sakägare påkalla frågans återupptagande.

Dock må fråga örn stängselskyldighet ej ånyo upptagas,

förrän tio år förflutit från det frågan slutligen avgjordes, med mindre

stängselskyldighet för fastighet förklarats icke äga rum eller dess andel

i stängsel bestämts till allenast en femtedel men fastighetens ägor

därefter nyttjas till betning, som medför behov av stängsel. Ej heller

må, sedan betesreglering i laga ordning ägt rum, fråga väckas, att rätt

att nyttja regleringsområdet till gemensamt bete skall tillkomma de

fastigheter, regleringen angått, eller någon av dem.

39 §.

Vid jämkning av stängselskyldighet skall envar, i den mån så kan ske,

bibehållas vid den sträcka han förut haft. Erhåller därvid någon i utbyte

mot sitt förra stängsel annat, som är sämre, njute han ersättning

för skillnaden i värde. Den som vid jämkningen erhåller minskning

i honom åliggande stängselskyldighet havé ej rätt att för stängsel, från

vars underhållande han befrias, fordra betalning av den, som därmed belastas

utöver sin förra stängselskyldighet, i annat fall än då jämk
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

ning föranledes av förhållande, som i 38 § andra stycket andra punkten

sägs, samt jämkningen påkallats inom tio år från det stängselfrågan

slutligen avgjordes.

40 §.

Påkallas jämkning, skall, där ej förening enligt vad i 36 eller 37 §

sägs därom träffas, saken företagas till prövning vid syneförrättning med

dem, som saken angår; och gälle örn sådan förrättning i tillämpliga delar

vad ovan är stadgat örn syneförrättning.

Om stängsel- och betessamfälligheter.

41 §.

Ilar i laga ordning hestämts, att vissa sakägare gemensamt skola hålla

stängsel eller verkställa arbete för betesmarks inhägnande och anordnande

för beteshruk, och äro dessa flera än två, skall för samfälligheten

utses styrelse, bestående av en eller flera ledamöter.

Vilja sakägarna antaga stadgar rörande handhavande av samfällighetens

angelägenheter, skola dessa stadgar för att bliva gällande fastställas

av länsstyrelsen.

42 §.

Anmälan örn val av styrelse skall göras hos länsstyrelsen inom tid,

som i laga ordning bestämts. Försummas det, äge länsstyrelsen på

yrkande av någon, vars rätt kan vara beroende därav, att styrelse finnes,

förordna syssloman att, intill dess efter inkommen anmälan örn

verkställt val förordnandet återkallas, handhava samfällighetens angelägenheter

och företräda sakägarna på sätt örn styrelse är stadgat. Syssloman

åtnjute av sakägarna arvode, som bestämmes av länsstyrelsen.

Sker ändring i styrelsens sammansättning, skall styrelsen ofördröjligen

göra anmälan därom hos länsstyrelsen.

Örn anmälan, som i denna paragraf sägs, så ock örn förordnande av

syssloman skall underrättelse på sakägarnas bekostnad intagas i länskungörelserna.

43 i

Vad i 3 kap. 15 samt 17—21 §§ vattenlagen är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning i fall, som i 41 § denna lag avses, dock att förordnande,

som i 3 kap. 17 § vattenlagen sägs, skall införas i länskungörelserna

samt att talan, varom i 3 kap. 20 § samma lag förmäles, skall

anhängiggöras hos den allmänna underrätt, som i 46 § denna lag stadgas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

44 $.

Sakägares rätt att deltaga i handhavandet av samfällighetens angela^

genheter utövas å sammanträde, därvid envar av sakägarna äger rösträtt

etter det andelstal, som är bestämmande för hans delaktighet i kostnaderna

för det arbete, som åligger samfälligheten. Kallelse till sammanträde

skall, där ej i gällande stadgar annorlunda bestämts, antingen skriftligen

delgivas samtliga sakägare minst en vecka före sammanträdet eller

ock minst fjorton dagar därförut kungöras såväl i kyrkan för den eller de

församlingar, där stängslet eller betesmarken är, som ock i minst en av

ortens tidningar. Beträffande sådant sammanträde skall i övrigt vad i

3 kap. 22 § vattenlagen är föreskrivet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

45 §.

Vad i 3 kap. 23—25 §§ vattenlagen är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning i fall, som avses i 44 § denna lag; dock skall talan, varom

i 3 kap. 23 § vattenlagen förmäles, anbängiggöras bos den allmänna

underrätt, som i 46 § denna lag stadgas.

Om laga domstol.

46 §.

Mål örn stängselskyldigbet skall upptagas vid allmän underrätt i den

ort, där svarandens fastighet ligger eller, där flera fastigheter å svarandesidan

äro. de flesta av dem äro belägna.

Mål örn betesreglering skall anhängiggöras vid rätten i den ort, där

det område regleringen avser i sin helhet eller till största delen är beläget,

eller, örn målet allenast angår fråga örn upplåtelse av betesmark,

vid rätten i den ort, där betesmarken är belägen.

5 KAP.

Om skadestånd samt örn rätt att bättra annans hägnad och att

intaga annans hemdjur. y

47 §.

Kommer någons hemdjur olovligen in å annans ägor och gör därå

skada, vare djurets ägare pliktig ersätta skadan, ändå att han ej är

därtill vållande. Vad ägaren sålunda nödgats utgiva äger han söka åter

av den, som vållat skadan.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Yad nu stadgats om ägare till hemdjur galle ock den, som mottagit

djuret till underhåll eller nyttjande.

48 $.

Försummar stängselskyldig att å tid, som i 7 § sägs, hålla sitt stängsel

i fredgillt stånd och avhjälper han ej ofördröjligen befunnen brist,

då han därom tillsäges, stånde själv den skada, som genom försummelsen

vållas å hans ägor, samt ersätte skada och förlust, som därav tillskyndas

annan, mot vilken stängselskyldigheten gäller.

Komma genom försummelsen den stängselskyldiges egna hemdjur in

å annans ägor, gånge, ändå att han ej tillsagts örn bristen, som i allmänna

strafflagen skils.

49 $.

Avser försummelsen underhåll av stängsel och bättrar den försumlige

ej ofördröjligen efter tillsägelse, må den, mot vilken stängselskyldigheten

gäller och som kan av försummelsen lida men, hålla syn genom

två ojäviga män, av vilka den ene skall vara nämndeman, ägodelningsnämndeman

eller god man vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar.

Har den försumlige i god tid kallats till synen och varder

bristen vid synen vitsordad, förelägge honom synemännen viss tid,

ej kortare än fem dagar, inom vilken han skall hava botat bristen, vid

äventyr att denna eljest må avhjälpas av den, som påkallat synen.

Denne läte efter utgången av sagda tid, till utrönande av huruvida vid

synen befunna brister blivit avhjälpta, anställa efterbesiktning i samma

ordning som örn syn stadgats; dock vare efterbesiktning icke av nöden,

därest den försumlige avlämnat skriftligt erkännande, att åtgärd för

bristens avhjälpande ej vidtagits. Därefter njute den, som fordrar rättelse,

utmätning hos den försumlige ej mindre för kostnaden för synen

och för efterbesiktning, där sådan erfordrats, än även för det belopp,

vartill det eftersatta arbetet av synemännen uppskattats, samt vare pliktig

att därefter ofördröjligen ombesörja arbetets utförande. Nöjes ej

den andre däråt, instämme sitt klander till domstol inom tre månader

efter utmätningen eller vare sin talan kvitt.

Den som fordrar rättelse äge ock, därest bristen ej ofördröjligen efter

tillsägelse avhjälpes, själv bota denna och njute sedan av den försumlige

betalning för vad arbetet visas skäligen hava kostat.

Vad här ovan är stadgat örn stängsels underhåll äge motsvarande

tillämpning, där någon brister i underhåll av hägnad kring betesmark,

som upplåtits enligt denna lag.

50 §.

Utsläppes hemdjur å tid, då skyldighet att hålla stängsel i fredgillt

stånd ej äger rum, skall tillses, att det ej ofredar annans ägor.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

År hemdjur otamt eller okynnigt, så att det bryter eller flöjer över

gill hägnad, skall, ändå att djuret utsläppes å hägnade ägor, därom tagas

sådan vård, att annans mark ej ofredas.

51 §.

Den, vars ägor lidit skada av annans hemdjur, läte skadan genast synas

och värderas av två ojäviga män.

52 i

Finner någon å sina ägor annans hemdjur, som dit olovligen inkommit,

äge han intaga djuret. Dock vare han pliktig att örn intagningen

genast underrätta djurets ägare eller, örn han är frånvarande, den som

är satt i hans ställe. Är ägaren ej känd, åligge intagaren att ofördröjligen

låta kungöra intagningen i kyrkan för den församling, där intagningen

skett, samt i en å orten spridd tidning.

Den, som intagit hemdjur, vare skyldig att underhålla och vårda djuret.

Sedan underrättelse eller kungörelse ägt rum enligt första stycket,

äge han rätt att nyttja djuret.

53 §.

Ågare till intaget hemdjur havé ej, utom i de i 54 § angivna fall, rätt

att återfå djuret, förrän han antingen i lösen därför utgiver det värde,

vartill skadan beräknats enligt 51 §, så ock kungörelsekostnad samt det

belopp, vartill kostnaden för djurets underhåll och vård av två ojäviga

män uppskattats, med avdrag för den nytta intagaren under tiden haft

av djuret, eller ock för sådan lösen ställer full pant eller borgen. Nöjes

ej djurets ägare åt värdering eller uppskattning, som nu sagts, eller vill

han av annat skäl återvinna vad han utgivit i lösen, instämme saken till

domstol inom tre månader efter det djuret utlöstes.

54 $.

Kan den, som intagit hemdjur, ej på sätt i 51 § sägs visa vilken

skada det gjort, och har han ej heller med djurets ägare träffat överens

kommelse örn skadans värde, vare han skyldig att utgiva djuret utan

annan lösen än de kostnadsbelopp, som omförmälas i 53 §.

Har intagaren underlåtit att underrätta eller kungöra enligt 52 §,

give ut djuret utan lösen och gälde ersättning till ägaren för det denne

varit i saknad därav.

I nu angivna fall stånde det fritt för intagaren att efter stämning

utsöka vad honom i lösen kan tillkomma i den mån hans fordran ej

guldits vid djurets utlämnande.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 107. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

55 $.

Bjuder ägaren till intaget hemdjur lösen efter vad i 53 § eller

54 § första stycket sägs, men vill intagaren ej utlämna djuret, nedsätte

ägaren det belopp i penningar, vartill lösen uppgår, eller ställe full pant

eller borgen därför bos utmätningsmannen i orten eller annan i orten

boende pålitlig person; vägras honom ändå att utfå djuret, eller vill intagaren

ej utgiva det utan lösen i fall, som i 54 § andra stycket sägs,

vare ägaren berättigad att av utmätningsmannen på den tredskandes

bekostnad erhålla handräckning för djurets utbekommande. Intagaren

vare ock pliktig ersätta all den skada och kostnad, som vållats ägaren

genom hans vägran.

56 i

Varder intaget hemdjur ej utlöst inom fjorton dagar efter det underrättelse

enligt 52 § skett, vare intagaren berättigad att utan ytterligare

anmaning låta sälja djuret å offentlig auktion och ur köpeskillingen

uttaga honom tillkommande lösen.

57 %.

Bliver ägare till intaget hemdjur ej känd inom fjorton dagar efter

det kungörelse enligt 52 § ägt rum, läte intagaren lysa på sätt örn hittat

kreatur finnes stadgat, och gånge sedan som i dylikt fall i lag skils. Vill

han hellre förfara på sätt i 56 § är sagt, vare oek därtill berättigad.

58 §.

Uppkommer tvist, huruvida den, som intagit hemdjur, funnit det å

sin mark, äge rätten, där han ej annorledes kan styrka sin uppgift härom.

förelägga honom att bekräfta den med ed. Gitter han ej gå eden,

gälde ersättning till djurets ägare för den skada, som denne genom intagningen

tillskyndats.

Enahanda ersättningsskyldighet åligge intagaren, där denne till följd

av försummelse, varom i 48 § förmäles, eller annat eget vållande skall

själv vidkännas den skada, som djuret gjort å hans ägor.

6 KAP.

Om förseelser mot föreskrifter rörande betning samt om förverkande

av rätt till betesmark.

59 §.

Bryter någon uppsåtligen mot bestämmelsen i 11 § tredje stycket eller

mot betesförbud, varom i 12 § förmäles, straffes med dagsböter.

Lag samma vare, där någon i strid med bestämmelsen i 13 § fjärde

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

stycket uppsåtligen nyttjar till bete i regleringsområde ingående mark,

som tillhör honom eller varå han äger särskild betesrätt, utan att erforderlig

hägnad hålles omkring marken.

Begår någon förseelse, som i första eller andra stycket sägs, av oaktsamhet,

vare straffet böter från och med fem till och med femtio kronor.

Innefattar förseelse, som i denna paragraf avses, förbrytelse mot allmänna

strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. 1 §

strafflagen är för likartat fall stadgat.

60 $.

Allmän åklagare och vederbörande skogsvårdsmyndighet åge lika behörighet

att åtala förseelse, som i 59 § avses.

Böter, som ådömas för sådan förseelse, tillfalla skogsvårdskassan eller,

där skogsvårdsstyrelse ej övar tillsyn över skogsvården, kronan. Saknas

medel till böternas gäldande, förvandlas de enligt allmänna strafflagen.

61 §.

Där å skogs- eller utmark, som enligt 11 § skall anses upplåten till gemensamt

bete, eller å område, varå betesreglering ägt rum, hemdjur hålles

å bete i uppenbar strid med bestämmelserna i denna lag eller föreskrift,

som enligt lagen meddelats, vare delägare i marken eller området så ock

innehavare av särskild betesrätt därå berättigad intaga djuret; och skall

i ty fall vad i 52—58 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Vad den, som intagit hemdjur enligt första stycket, uppburit i ersättning

för skada, som djuret gjort å marken eiler området, vare han pliktig

utgiva till den, som lidit skadan.

62 $.

Varder betesmark, som upplåtits enligt denna lag, ej anordnad för betesbruk

på sätt och inom tid. som i laga ordning bestämts, eller varder åtgärd,

som erfordras för betesmarkens bibehållande i ett för betesbruk

ordnat skick, eftersatt och vidtages ej rättelse elter tillsägelse, må på talan

av ägaren till den fastighet, varifrån betesmarken upplåtits, domstol förklara

rätten till betesmarken förverkad så ock efter hörande av vederbörande

skogsvårdsmyndighet förplikta ägaren till den lustighet, för vilken

betesmarken upplåtits, att inom viss tid vidtaga de åtgärder för betryggande

av skogsålerväxt å betesmarken, som av förhållandena påkallas.

Talan, som nu nämnts, må ock, där betesmarken upplåtits å skogsmark,

föras av skogsvårdsinyndigheten, varvid det åligger domstolen att före

målets avgörande bereda ägaren till den fastighet, vari Iran betesmarken

upplåtits, tillfälle att däri yttra sig.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Domstol, varest talan enligt denna paragraf är anhängig, åge, när skäl

därtill äro, meddela förbud att å betesmarken avverka skog.

63 §.

Har den tid för vidtagande av åtgärd till betryggande av skogsåterväxt,

som enligt 62 § blivit bestämd, gått till ända, och förekommer anledning

antaga, att åtgärden icke fullgjorts, läte skogsvårdsmyndigheten genom

besiktning å marken undersöka förhållandet; och åge beträffande

besiktningen och förfarandet därefter bestämmelserna i 15 och 16 §§

skogsvårdslagen motsvarande tillämpning.

7 KAP.

Övergångsbestämmelser.

64 $.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

65 §.

Genom denna lag upphävas:

5 kap. samt 9 kap. 1—4 §§ och 6—8 §§ byggningabalken, i den mån dessa

stadganden ännu äga giltighet;

förordningen den 31 januari 1815 huru laggill stängsel bör vara beskaffad

jämte kammarkollegii kungörelse den 17 oktober samma år angående

ändring i sagda förordning;

förordningen den 21 december 1857 (nr 59 s. 1) örn ägors fredande emot

skada av annans bemdjur samt om stängselskyldighet samt lagen den 15

juni 1923 (nr 218) örn ändrad lydelse av § 5 i förordningen;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot

denna lags bestämmelser.

66 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället

tillämpas.

67 i

De vid nya lagens ikraftträdande anhängiga mål, som röra ämne,

varom i nya lagen föreskrift givits, skola handläggas och bedömas enligt

äldre stadganden; dock att, där mål örn bägnadsskyldighet blivit anhängiggjort

inom ett år före nya lagens ikraftträdande och sådant mål,

då nya lagen träder i kraft, ännu icke av underrätten avdömts, målet skall

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

bedömas efter nya lagen. Angår mål, som efter ty nu sagts skall handläggas

och hedömas enligt äldre stadganden, fråga, varom förmäles i § 17

andra stycket i förordningen den 21 december 1857, skall vad i sagda

lagrum är föreskrivet fortfarande gälla, och äge, där part ej fullgör honom

enligt nämnda lagrum åliggande hägnadsskyldighet samt underlåter

att ofördröjligen efter tillsägelse ombesörja vad som eftersatts, bestämmelserna

i’ 48 och 49 §§ nya lagen motsvarande tillämpning.

68

Har genom överenskommelse eller beslut enligt äldre stadganden träffats

bestämmelse örn hägnadsskyldighet i ägogräns, skall vad sålunda

bestämts efter nya lagens ikraftträdande fortfara att gälla till dess på

yrkande av sakägare frågan örn skyldighet att hålla stängsel i ägogränsen

blivit avgjord enligt nya lagen. Väckes yrkande, som nu sagts, skall

vad i 39 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Har före nya lagens ikraftträdande hållits syn enligt § 22 i förordningen

den 21 december 1857, skall vad i förordningen är stadgat örn rätt till

utmätning efter synen fortfarande gälla.

69 §.

Har lägenhet före den 1 januari 1908 avsöndrats till besittning på viss

tid eller livstid, skola i fråga örn hållande av stängsel mellan lägenheten

och stamhemmanet äldre bestämmelser äga tillämpning.

70 §.

Genom nya lagen förringas ej giltigheten av förening, som upprättats

enligt § 19 i förordningen den 21 december 1857, och äge beträffande sådan

förening nämnda förordning fortfarande tillämpning. Vilja vederbörande

jordägare efter nya lagens ikraftträdande förnya föreningen, skall därvid

sagda lag tillämpas.

71 $.

Betesförbud, som meddelats genom kungörelsen den 28 januari 1876

(hr 7 s. 1) angående inskränkning i betesrätt å ohägnad mark och därtill

sig anslutande kungörelser eller med stöd av 3 mom. i § 5 förordningen

den 21 december 1857, sådant detta lagrum lyder enligt lagen den 15 juni

1923. skola gälla såsom vöre de utfärdade enligt 12 § i nya lagen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Förslag

till

Lag om säkerhet för utbekommande av viss ersättning

enligt lagen örn ägofred.

Härigenom förordnas som följer:

Har vid betesreglering enligt lagen örn ägofred blivit bestämt, att ersättning

jämlikt 16 § sagda lag skall årligen gäldas av ägare till fastighet,

åge den ersättningsberättigade, där hans fordran ej stått inne längre

än ett år efter förfallodagen, att ur fastigheten, ändå att den kommit i

annans hand, njuta betalning med enahanda förmånsrätt, som enligt 17

kap. 6 § handelsbaden tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast

egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

Förslag

till

Lag örn ändrad lydelse av 5 § andra stycket lagen den

14 juni 1907 (nr 36 s. 25) örn servitut.

Härigenom förordnas, att 5 § andra stycket lagen den 14 juni 1907 örn

servitut skall erhålla följande ändrade lydelse:

Örn förflyttning av servitut i sammanhang med laga skifte samt örn

jämkning vid betesreglering av område för servituts utövande är särskilt

stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition Nr 107.

23

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsdrenden, hållet inför

Hans Mayl Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 16 september 1932.

Närvarande:

Statsministern Hamrin, ministern för utrikes ärendena friherre Samel, statsråden

Gärde, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,

Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist, Petersson.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, fråga örn

ny ägofredslagstiftning samt anför:

»I skrivelse den 13 november 1913 anhöllo hushållningssällskapens ombud,

att Kungl. Majit måtte taga under övervägandé, huruvida icke nu

gällande bestämmelser örn laggill hägnads beskaffenhet borde omarbetas

i sådant syfte, att billigare och mera virkesbesparande hägnader kunde

komma till allmännare användning.

Över denna framställning avgåvo till följd av remiss domänstyrelsen

och lantbruksstyrelsen den 29 december 1914 gemensamt utlåtande.

Vidare hemställde riksdagen i skrivelse den 29 augusti 1914, nr 190,

att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning i syfte att vinna ändring

av ej mindre gällande stängselförordning än även förordningen den

31 januari 1815 samt de övriga bestämmelser, vilka därmed kunde stå i

sammanhang, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kundo föranleda.

Över skrivelsen avgåvos under 1915 infordrade yttranden av länsstyrelser,

skogsvårdsstyrelser och hushållningssällskaps förvaltningsutskott

ävensom av lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen och över jägmästarna.

Slutligen hemställde riksdagen i ny skrivelse den 18 mars 1925, nr 78,

att Kungl. Majit måtte låta verkställa den i skrivelsen den 29 augusti

1914 påkallade utredningen samt för riksdagen framlägga det förslag,

vartill utredningen kunde föranleda.

Till följd av remisser avgåvos under år 1925 yttranden över sistnämnda

skrivelse av samma myndigheter och korporationer, som yttrat sig

över 1914 års riksdags skrivelse i ämnet, ävensom av domänintendenterna.

Här för utom yttrade sig Sveriges skogsägareförbund i ärendet.

Med anledning av omförmälda skrivelser förordnade Kungl. Majit den

2 augusti 1927 numera revisionssekreteraren Thor Sjöfors att biträda inom

justitiedepartementet vid lagstiftning angående stängselskyldigheten,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

och sedermera tillkallades, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27

mars 1928, ledamoten av riksdagens första kammare lantbrukaren L. Tjällgren,

ledamöterna av andra kammaren lantbrukaren Gustaf Andersson i

Håsjön samt hemmansägarna C. J. Johansson i Uppmälby och E. 0.

Magnusson i Tumhult ävensom länsjägmästaren Wilh. Lothigius att

jämte Sjöfors i egenskap av sakkunniga inom justitiedepartementet deltaga

i överläggningar angående lagstiftning i sagda ämne. Till fullgörande

av sitt uppdrag avgåvo de sakkunniga den 3 oktober 1928 betänkande

med förslag till lag örn ägofred jämte motiv (statens off. utredn.

1928: 24).

över betänkandet hava till följd av remisser yttranden avgivits av

lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, centralrådet för

skogsvårdsstyrelsernas förbund, samtliga länsstyrelser och hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, samtliga skogs vårdsstyr elser med undantag

av skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län, överlantmätarna i Kronobergs,

Kalmar, Kristianstads, Skaraborgs och Kopparbergs län, styrelsen för

svenska stadsförbundet, Sveriges allmänna lantbrukssällskap och Sveriges

skogsägare förbund.

En sammanställning av dessa yttranden torde såsom bilaga få fogas

vid detta protokoll (bil. A).

Efter avgivandet av sistnämnda yttranden har frågan örn revision av

gällande stängsellagstiftning upptagits till behandling av centralrådet

för skogsvårdsstyrelsernas förbund, som uppdragit åt särskilda kommitterade,

länsjägmästaren K. E. Kallin, centralrådets sekreterare, docenten

vid skogshögskolan Erik Lundh samt sekreteraren i Sveriges skogsägareförbund,

jägmästaren Nils Schager, att verkställa utredning rörande

de allmänna riktlinjer, som därvid borde följas. Sedan nämnda

kommitterade den 19 mars 1931 till centralrådet avgivit yttrande med

förslag i ämnet samt centralrådet hänskjuta ärendet till 1931 års ordinarie

stämma med skogsvårdsstyrelsernas förbund, har centralrådet i

skrivelse den 1 juni 1931, enligt av stämman lämnat uppdrag, hos Kungl.

Majit gjort framställning örn reformering av gällande stängsellagstiftning

i huvudsaklig överensstämmelse med vissa i skrivelsen angivna

grundlinjer.

Under en kortare tid år 1929 samt från hösten 1931 har frågan örn

ny ägofredslagstiftning varit föremål för fortsatt beredning inom justitiedepartementet.

För vinnande av närmare kännedom dels rörande den

omfattning, vari skogs- och utmarker i landet hållas ohägnade sinsemellan

och sålunda enligt gällande stängselförordning skola anses upplåtna

till gemensamt bete, dels ock i vad mån rationellt betesbruk tillämpas å

jordbruk av skilda storleksklasser i landet samt rörande förutsättningarna

för anordnande av sådant betesbruk å de särskilda brukningsdelarna

m. m., hava under beredningen vissa uppgifter härutinnan infordrats

från skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapens förvaltnings
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition Nr 107.

25

utskott. Även sammanställningar av dessa uppgifter torde såsom bilagor

få fogas vid detta protokoll (bil. B och C).

Vid ifrågavarande beredning har på grundval av förenämnda sakkunnigas

utredning och de däröver avgivna yttranden samt centralrådets

omförmälda skrivelse jämte i ärendet infordrade uppgifter utarbetats ett

nytt förslag till lag om ägofred, i det följande benämnt departementsförslaget,

ävensom förslag till lag om säkerhet för utbekommande av viss

ersättning enligt lagen örn ägofred. Jag anhåller nu att få anmäla dessa

förslag för Kungl. Maj:t.

Innan jag ingår pä nämnda förslag, torde jag få lämna en översikt av Gällande

gällande bestämmelser örn ägofred ävensom i korthet redogöra för behovet *

av ny lagstiftning i ämnet. fred.

De nuvarande bestämmelserna örn ägofred innefattas huvudsakligen i förordningen

den 21 december 1857 (nr 59 s. 1) örn ägors fredande emot skada

av annans hemdjur samt örn stängselskyldighet med däri vidtagna ändringar,

förordningen den 31 januari 1815 huru laggill stängsel bör vara beskaffad

samt kammarkollegii kungörelse den 17 oktober samma år angående

ändring i sistnämnda förordning. Härförutom upptagas vissa bestämmelser

örn stängsels beskaffenhet samt örn rätten att nyttja tegskiftad

eller samfälld mark till bete i 5, 9, 11 och 12 kap. byggningabalken samt

i lagarna den 20 juni 1918 (nr 399) och den 7 april 1922 (nr 133) örn förbud

mot utsläppande av tjur, hingst eller bagge å samfälld betesmark. Vidare

återfinnas stadganden örn ansvar för överträdelse av bestämmelserna i

1857 års stängselförordning och örn annan kränkning av ägofred i 24 kap.

8—10 §§ strafflagen. Slutligen må erinras, att till förevarande lagstiftningsområde

jämväl böra räknas lagen den 18 juli 1928 (nr 309) örn de

svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige samt lagstiftningen angående

flyttlapparnas rätt till renbetning och renar i vissa gränsområden.

1857 års stängselförordning uppställer i § 1 såsom allmän regel, att ägare

av hemdjur är pliktig att medelst hägnad eller vallning eller på annat

sätt hålla sådan vård örn djuren, att de icke olovligen inkomma på annans

ägor. Försummas denna skyldighet, är djurägaren enligt 24 kap. 9 § strafflagen

underkastad bötesansvar samt enligt 6 kap. samma lag pliktig ersätta

genom försummelsen uppkommen skada. Den, å vars ägor hemdjuret inkommit,

är berättigad att intaga djuret samt behålla det, intill dess ägaren

utgiver ersättning för liden skada ävensom gottgörelse för djurets vård

och underhåll. Omförmälda allmänna regel äger dock ej tillämpning beträffande

mark, som ligger i tegskifte eller samfällighet. I fråga örn rätt

för delägare i sådan mark att där utsläppa hemdjur gälla bestämmelserna

i 5, 9, 11 och 12 kap. byggningabalken samt lagarna den 20 juni 1918 och den

7 april 1922.

Vid sidan av regeln örn liemdjursägares vårdnadsplikt upptager slängselförordningen

bestämmelser örn stängselvitsord mellan grannar. Enligt

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 107.

§ 2 äger dylikt vitsord principiellt rum i alla fall, då ägor äro skilda genom

rågång eller genom skifte, som fastställts eller vunnit laga kraft, oavsett

agornas beskaffenhet. Från denna bestämmelse gäller dock ett flertal undantag,

som angivas i §§ 4 samt 7—9. Enligt förstnämnda paragraf äger

stängselvitsord ej rum för den, som med åker, äng eller plantering möter

skog, utmark eller beteshage, och enligt § 7 är förhållandet enahanda för den,

som med ägor möter kronopark eller annan skog eller mark, som står under

kronans omedelbara vård och ej upplåtits till nyttjande åt enskild person

eller viss myndighet. Undantagsbestämmelsen i § 8 innebär, att ägare av

utjord eller urfjäll ej har stängselvitsord, där cj sådan jord möter eller

annan jord, som möter, förut tagit del i stängsel, och stadgandet i § 9

åsyftar, att innehavare av lägenhet, som lyder under annan fast egendom,

ej har rätt att av ägaren till denna egendom fordra deltagande i stängsel,

där ej sådant deltagande förut ägt rum eller finnes avtalat.

I de fall, då stängselvitsord enligt stängselförordningen föreligger, skola

grannarna i allmänhet taga del i stängslet till hälften vardera. Denna

regel gäller dock ej undantagslöst. Utgöras de ägor, mellan vilka stängsel

enligt förordningen skall upprättas, å ömse sidor av skog, utmark eller

beteshage och finnes den ena sidan märkligen betungas av stängslet utan

motsvarande nytta, må stängselskyldigheten för denna sida, örn den ej

själv fordrar stängsel, nedsättas under hälften efter ty domaren prövar

skäligt.

Beträffande stängsels beskaffenhet hänvisar stängselförordningen till de

bestämmelser, som härutinnan meddelats i 5 kap. 3 § byggningabalken

samt förordningen den 31 januari 1815. I förstnämnda lagrum stadgas, att

gärdesgård bör stängas tät och fast, två alnar hög, och två alnar mellan

vart par stör samt att, där gård av sten eller annat, efter ortens lägenhet,

göres, även den bör vara så fast, att den ej lätteligen kan rivas eller falla,

samt så hög och tät, att boskap och svin hållas ute. I förordningen den 31

januari 1815 har laggillt stängsels beskaffenhet närmare bestämts. I

denna indelas de i riket brukliga hägnaderna i fem allmänna klasser, nämligen

1) stängsel av trä, gärdesgård, staket eller plank, 2) stengård med

eller utan gärdesgård eller vall ovanpå, 3) jordvall med eller utan gärdesgård

eller häck ovanpå, 4) vattengrav och 5) levande häck. Enligt förordningen

skola, då vid lagens föreskrift örn gärdesgård bör förbliva, alla

övriga stängsel av trä anses för laggdin, när de med samma höjd äga samma

fasthet som vanlig gärdesgård. I förordningen meddelas därjämte närmare

bestämmelser örn höjden av de till övriga klasser hörande hägnader

eller, i fråga örn vattengrav, örn djupet och bredden av sådan grav. Slutligen

stadgas, att förutom de i förordningen särskilt angivna hägnaderna de

flera stängningssätt, vilka efter tillgång å stängselämnen och andra lokala

omständigheter kunna i varje landsort vara användbara, skola anses lag

gilla, när de äga den höjd, som blivit bestämd för varje huvudklass, vartill

de kunna hänföras; dock att såväl dessa som de särskilt angivna hägna
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kunni■ Maj:ts proposition Nr 107.

derna skola i allt äga den bredd, fasthet och täthet, att de ej kunna av

kreatur stötas omkull eller genomträngas, vadan s. k. rishag eller brottgård

av sammanhopade rishögar eller nedfällda okvistade träd icke kunna anses

för laggill stängsel. Då fråga uppstår örn stängsel mellan grannar i by

eller rågrannar, må enligt förordningen en var nyttja det stängningssätt

av de i förordningen gillade, som han kan finna för sig vara lindrigast.

Enligt stängselförordningen må ägare av angränsande fastigheter

genom förening avsäga sig rätten till stängselvitsord eller avtala,

att det stängsel, som enligt förordningen skall hållas mellan deras

fastigheter, skall vara av viss annan beskaffenhet än nyss

sagts. I § 19 av förordningen stadgas sålunda, att, därest angränsande

jordägare överenskomma, att stängsel ej skall upprättas eller

hållas mellan deras ägor eller viss del därav, ändå att stängsel enligt

förordningen kunnat äskas, eller att hägnaden ej må fordras så tät, att

den gör fred mot mindre hemdjur, såsom får, getter, svin och fjäderfä, jordägarna

hava att därom i vittnens närvaro upprätta skriftlig förening samt

i denna införa de villkor i avseende å hemdjurs vård, som äro överenskomna,

samt låta föreningen intagas i protokollet hos den eller de domstolar,

under vilka den jord lyder, varom avtalet är slutet. Sedan så skett,

äger föreningen giltighet även mot framtida ägare eller innehavare av

berörda jord. Föreningen har dock ej gällande kraft utöver tio år, sedan

den intagits i rättens protokoll, men det är jordägarna obetaget att förnya

den för högst tio år för varje gång.

Genom de i stängselförordningen upptagna bestämmelserna örn stängselskyldigliet

har tillämpningen av regeln örn hemdjursägares vårdnadsplikt

i hög grad begränsats, såvitt angår förhållandet mellan grannar. Sagda

plikt äger enligt förordningen i dylikt fall huvudsakligen giltighet, allenast

då rätt till stängselvitsord ej är för handen eller sådant vitsord ej begagnats,

ävensom under den tid av året, då skyldighet att hålla stängsel

i fredgillt skick ej föreligger, nämligen från hösten, då tjäle kommer i

jorden, till den 15 maj. Härförutom äger vårdnadsplikten i berörda fall

tillämpning, dels då stängsel, som någon enligt förordningen är skyldig

att hålla, ej är i fredgillt skick — för deli granne, som ej ansvarar för

bristen i stängslet, gäller dock plikten allenast intill dess han underrättat

den stängselskyldige om bristen och denne därefter njutit erforderlig tid

för bristens avhjälpande — dels ock i fråga örn sådana okynnes eller

otaina kreatur, mot vilka laggill stängsel ej bereder skydd.

Itegeln om hemdjursägares vårdnadsplikt har i stängselförordningen

underkastats även en annan begränsning än den, som föranledes av bestämmelserna

örn stängselskyldighet. I § 5 av förordningen föreskrives,

att, därest ägor, mellan vilka stängsel kan fordras, å ömse sidor utgöras av

skog, utmark eller beteshage och stängsel ej finnes mellan ägorna, dessa,

så länge detta förhållande fortfar, skola anses upplåtna till gemensamt

mulbete, där ej annorlunda iir avtalat. I fall, som nu sagts, har jordägaren

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

sålunda ej någon skyldighet att hålla sina djur å sin egen mark utan står

det honom fritt att låta dessa heta å grannens ägor.

I den rätt till gemensamt mulbete å ohägnad skogs- eller utmark, som

enligt stängselförordningen sålunda äger rum, hava emellertid vissa inskränkningar

stadgats genom kungörelsen den 28 januari 1876 (nr 7 s. 1). I

denna föreskrives, att till skydd för skogens återväxt skall till efterrättelse

från 1877 års början gälla, att å ohägnad mark, som anses vara till gemensamt

mulbete upplåten, skall, därest samtliga delägare ej annorlunda

överenskomma, betande av getter eller får vara förbjudet inom sjutton angivna

län i riket eller delar av län på vissa för de särskilda länen bestämda

tider av året, dock att det icke är delägare i betesmarken förmenat att å sitt

eget område beta getter och får, såvida han örn dem håller sådan vård, att

de icke inkomma på annans område. Kungörelsen har sedermera genom

särskilda kungörelser den 20 november 1885 (nr 69 s. 1) och den 21 januari

1910 (nr 5 s. 1) utsträckts att äga tillämpning, förutom inom berörda län,

.jämväl inom vissa delar av Kopparbergs län. Därjämte hava beträffande

de tider av året, då de i förstnämnda kungörelse avsedda betesförbud skola

gälla, samt beträffande kungörelsens tillämpningsområde inom ifrågavarande

sjutton län vissa ändringar vidtagits genom kungörelserna den 11

oktober och den 1 november 1907 (nr 91 s. 5), den 11 december 1908 (nr

151 s. 1), den 18 februari och den 18 november 1910 (nr 19 s. 1 och nr 123

s. 2) samt den 9 februari 1912 (nr 8).

I syfte att möjliggöra av skogsvårdshänsyn påkallade ytterligare inskränkningar

i förenämnda mulbetesrätt har den 15 juni 1923 (nr 218) utfärdats

lag örn ändrad lydelse av § 5 i stängselförordningen, vilken lag

trätt i kraft den 1 juli samma år. I denna lag stadgas, att, där för skogsåterväxtens

skyddande inom visst län eller viss del av län prövas erforderligt,

att rätt till bete å ohägnad mark, som i berörda paragraf avses,

varder helt eller i viss mån, såsom beträffande vissa slag av hemdjur eller

viss tid av året, förbjuden, det ankommer på Konungen att efter vederbörande

landstings och hushållningssällskaps hörande därom meddela särskilda

föreskrifter. Enligt ifrågavarande lag äger Konungen sålunda förbjuda

betning å här avsedd ohägnad mark ej allenast av får och getter

utan även av andra slag av hemdjur. Lagen upptager därjämte föreskrifter

örn ansvar för den, som överträder i lagen avsett betesförbud, samt örn

rätt att åtala sådan överträdelse. I övergångsbestämmelserna till lagen

föreskrives, att de betesförbud, som meddelats genom förenämnda kungörelse

den 28 januari 1876 och i anslutning därtill meddelade kungörelser,

skola gälla, som vore de utfärdade enligt lagen, men att kungörelserna

i övrigt skola upphöra att gälla med lagens ikraftträdande.

Med stöd av 1923 års lag har Kungl. Maj:t genom särskilda kungörelser

den 15 januari 1926 (nr 8 och 9) meddelat förbud mot bete å här avsedd

ohägnad mark dels inom Älvsborgs län av får, getter och hästar under

hela året samt av andra hemdjur under tiden intill den 1 juli varje år,

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

dels ock inom Frösåkers kärad av Stockkolms län av får. I båda fallen

skola förbuden äga giltighet allenast under förutsättning, att icke samtliga

delägare i marken annorlunda skriftligen överenskomma. Sådan

överenskommelse, som skall delgivas vederbörande länsstyrelse, må ingås

att gälla under en tid av högst fem respektive ett år.

Såsom förut nämnts, kar riksdagen i särskilda skrivelser den 29 augusti Behovet av

1914, nr 190, och den 18 mars 1925, nr 78, anhållit örn utredning i syfte att ny

vinna ändring av ej mindre gällande stängselförordning än även förordningen

den 31 januari 1815 samt de övriga bestämmelser, som därmed

kunde stå i sammanhang. I nämnda skrivelser har riksdagen med skärpa

framhållit, att de i stängselförordningen upptagna bestämmelserna örn

stängselvitsord och stängselskyldighet vore i flera hänseenden otillfredsställande,

vadan ett allmänt och starkt behov förelåge därav, att en omarbetning

av sagda förordning bomme till stånd. I skrivelsen den 18 mars

1925 har riksdagen till stöd för den däri gjorda framställningen särskilt erinrat

örn det under senare åren allt mera framträdande intresset från jordbrukarnas

sida för en rationell beteskultur, avsöndringsinstitutets allt

större användning samt den i utveckling stadda småbruks- och kolonisationsrörelsen.

Beträffande det närmare innehållet av ifrågavarande

riksdagsskrivelser hänvisas till förenämnda sakkunnigas betänkande (s. 33,

35, 42, 47 och 93).

De sakkunniga hava beträffande behovet av en revision av gällande be- De sakstämmelser

örn ägofred anfört, bland annat: kunniga.

Såsom ledande princip med avseende å ägofredens tryggande uppställde

stängselförordningen skyldighet för ägare av hemdjur att hålla sådan

vård örn dessa, att de ej olovligen inkomme å annans mark. Denna skyldighet

ägde emellertid enligt förordningen ovillkorlig giltighet allenast

mellan dem, vilkas ägor ej gränsade intill varandra. I förhållandet mellan

grannar, där ägofredens skyddande vore betydelsefullast, hade skyldigheten

förlänats en begränsad tillämpning och ägofredsintresset i stället huvudsakligen

tillgodosetts genom de i förordningen upptagna bestämmelserna

om stängselvitsord.

Enligt dessa kunde stängselvitsord principiellt göras gällande mellan

grannar, så snart deras ägor vore skilda genom rågång eller genom fastställt

eller lagakraftvunnet skifte. Detta innebure, att ägare av fastighet

i regel vore berättigad att av ägare till angränsande fastighet kräva

medverkan vid uppförande och underhållande av hägnad i ägoskillnaden,

oavsett huruvida ägorna å endera eller båda sidorna av denna betades

eller ej. Visserligen förutsattes i förordningen, att hägnad, som krävdes

av granne, skulle bereda ''ömsesidigt skydd emot skada av hemdjur’, men

förefintligheten i det konkreta fallet av ett dylikt skyddsbehov utgjorde

ej något villkor för rätten till vitsord. Fastighetsägare kunde sålunda begagna

vitsordet mot granne, oaktat ingendera hade behov av hägnad i råskillnaden.

Ej heller mötte hinder för den, som holle betesdjur å sin mark.

att göra vitsordet gällande mot granne, som ej läte beta sina ägor. I sist
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

nämnda fall innebure vitsordets tillämpning ett direkt avsteg från grundsatsen

örn kreatursägarens vårdnadsplikt, i det den djurägande grannen

tvingade den andre att medverka vid vården av hans djur genom att deltaga

i hållande av härför erforderlig hägnad. Den sistnämnde hade i berörda

fall ej annat intresse av hägnaden, än att denna fredade hans mark

mot grannens betesdjur, ett intresse, som enligt den i stängselförordningen

intagna principiella ståndpunkten ej borde utgöra grund för hägnadsskyldighet.

Nämnda intresse framträdde än starkare, då, såsom enligt förordningen

vore medgivet, stängselvitsordet begagnades av fastighetsägare,,

som ej holle betesdjur, mot djurägande granne.

Den utsträckta tillämpning, som stängselvitsordet sålunda principiellt

erhållit i stängselförordningen, hade måhända vid förordningens tillkomst

varit berättigad med hänsyn till det då hos oss allmänt rådande bruket att

låta kreaturen under sommaren fritt ströva omkring å skogs- och utmarken

för att söka sig föda. Detta bruk hade medfört, att hållande av hägnad

mellan skilda fastigheter i det övervägande flertalet fall varit av behovet,

påkallat. Nämnda betesform hade emellertid numera beträffande landets,

södra och mellersta delar i ej ringa utsträckning övergivits och ersatts med

ett intensivt betesbruk, enligt vilket kreaturen hölles å bete å särskilda

inhägnade betesområden, vilka genom röjning och andra åtgärder gjordes

lämpade för gräsproduktion. Genom den begränsning av betesmarkerna,

som härigenom ägt rum, hade behovet att hålla hägnad mellan skilda

fastigheter självfallet minskats. Detta minskade stängselbehov hade emellertid

ej föranlett motsvarande inskränkning i bruket att hålla hägnader

mellan olika fastigheter. Det inträffade nämligen ofta, att blott den ene

av grannarna omlade sitt betesbruk efter moderna grunder, under det den

andre fortfore med skogsbetningen och sålunda hade intresse av att hägnad

bibehölles i råskillnaden. Enligt stängselförordningen ägde den senare

tvinga den förre — oberoende därav att denne icke vidare hade någon

nytta av hägnaden — att deltaga i underhållet av denna i samma omfattning

som förut eller, i regel, till hälften. Detta förhållande medförde, att

mången jordbrukare, änskönt han insåge gagnet av en sådan omläggning i

och för sig, dock underläte att vidtaga densamma med hänsyn till den

ökade hägnadsbörda han därigenom ådroge sig. De nuvarande vitsordsreglerna

innebure sålunda ett direkt hinder för genomförandet av det intensiva

betesbruket i vårt land. Då genom denna betesform kreaturen bereddes

en rikligare och bättre näring än vad vid den extensiva skogsbetningen

vore möjligt samt den förra betesformen därjämte medförde den ur skogsvårdssynpunkt

viktiga fördelen, att den uppväxande skogen ej utsattes för

skadegörelse från kreaturens sida, vore det emellertid av stor nationalekonomisk

betydelse, att ifrågavarande hinder för dess fortsatta utveckling i

möjligaste mån undanröjdes.

En annan betydande olägenhet av nu gällande regler örn stängselvitsord

vore den onödiga förbrukning av hägnadsvirke, som därav föranleddes. I

många fall vore de i rågångarna uppförda gärdesgårdarna av mycket avsevärd

längd, och åtginge till dessa stora mängder stängselvirke. Till sistnämnda

förhållande medverkade dock även den omständigheten, att enligt

gällande bestämmelser örn laggill stängsels beskaffenhet dylikt stängsel

städse skulle freda även mot mindre hemdjur och sålunda måste anordnas

betydligt tätare än örn blott större hemdjur därigenom behövde utestängas.

Då till hägnader ofta användes unga och växtliga barrträd, vilkas avverkande

från skogsvårdssynpunkt mången gång vore olämpligt och oekono
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107. 31

miskt, innebure även nu ifrågavarande olägenhet en kännbar nationalekonomisk

förlust.

_ Begeln, att ägare av fastighet ägde stängselvitsord mot angränsande fastighetsägare,

hade emellertid enligt stängselförordningen ej obegränsad

tillämpning. Vissa undantag från regeln stadgades sålunda i §§ 4 samt

7—9 av förordningen. Ifrågavarande bestämmelser innebure, att ägare

eller innehavare av fastighet (ejler del därav) i vissa fall frånkänts rätt till

stängselvitsord med hänsyn till de mötande ägornas beskaffenhet eller

dessas kamerala natur utan avseende därå, huruvida dessa ägor betades

eller ej. Mot honom själv kunde däremot stängsel vitsord göras gällande

enligt förenämnda allmänna regler. Den principiellt olika ställning i

fråga örn rätt till vitsord, som vederbörande grannar i förevarande fall

sålunda intoge och som, på sätt nyss antytts, ej kunde anses grundad å

skilda ägoskyddsbehov, motsvarade tydligen ej vår tids rättsuppfattning.

Beträffande bestämmelserna i §§ 4 och 9 vore därjämte att märka, att dessa

genom de undantag från vitsordets tillämpning som däri stadgades beträffande

innehavare av inägojord respektive avsöndrad lägenhet, kunde

befaras motverka utvecklingen av småbruks- och egnahemsrörelsen samt

av nyodlingsverksamheten i allmänhet.

Det torde vidare vara tydligt, att ej heller sfängselförordningens föreskrifter

örn stängselskyldighetens fördelning mellan vederbörande grannar

överensstämde med nutida rättsuppfattning. Det måste sålunda anses

obilligt, att granne principiellt skulle svara för halva hägnaden i ägoskillnaden,

oavsett huruvida han läte beta sin mark eller ej eller han gjorde

detta i väsentligt mindre omfattning än den andre grannen.

Jämväl mot vissa andra bestämmelser i gällande stiingselförordning än

de nu angivna torde befogade erinringar kunna göras. Särskilt gällde

detta de i § 5 upptagna reglerna örn rätt till gemensamt mulbete å viss

ohägnad mark.

I de yttranden, som avgivits över sakkunnigförslaget, har behovet av en

ny lagstiftning örn ägofred, som i större utsträckning än stängselförordningen

vore grundad på hemdjurägares vårdnadsplikt, allmänt vitsordats.

Med hänsyn till den utveckling, som efter tillkomsten av 1857 års stängselförordning

ägt rum inom skilda områden av lanthushållningen, hava

otvivelaktigt bestämmelserna i sagda förordning liksom de ännu äldre

stadgandena örn laggiilt stängsels beskaffenhet blivit i flera avseenden föråldrade

och olämpliga. Vad de sakkunniga härutinnan anfört finner jag

i allt väsentligt äga giltighet. Det torde sålunda vara obestridligt, att den

nuvarande rätten till stängselvitsord mellan grannar i allmänhet är vidsträcktare

än sakens natur kräver samt att stängsel förordningens regler

härutinnan och örn stängselskyldighetens fördelning gynna de jordägare,

vilka fortfarande begagna sig av skogsbetning, på bekostnad av dem, som

övergått till intensivt betesbruk. Dessa regler utgöra följaktligen ett hinder

för den moderna betesskötselns utveckling. Å andra sidan synes

uppenbart, att de undantag från vitsordsrätten, som stadgas i §§ 4 samt

7—9 av stängselförordningen och som grunda sig å vederbörande fastigheters

kamerala natur eller de mötande ägornas beskaffenhet, ej äro för
-

Yttrancten.

Departe
mentschefen
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Förslaget

till lag on

ägofred.

Förslagets

allmänna

grunder.

De sakkunniga.

Vårdnadsplikt

och

stängselskyldighet.

enliga med nutida uppfattning. Vad angår bestämmelserna örn laggiilt

stängsels beskaffenhet medföra dessa, såsom de sakkunniga utvecklat, en

onödigt stor förbrukning av hägnadsvirke, varjämte den detaljerade avfattning,

som dessa bestämmelser i vissa hänseenden erhållit, ej lämnar

erforderligt utrymme för användande av stängsel, som enligt senare tiders

erfarenhet äro ändamålsenliga och effektiva. Vidare må framhållas, att

det från skogsvårdssynpunkt är av synnerlig vikt, att den 1 stängselförordningen

medgivna rätten till gemensamt bete å oliägnad skogs- och utmark

begränsas i möjligaste mån. De inskränkningar i denna rätt, som

ägt rum genom omförmälda kungörelse den 28 januari 1876 och de i anslutning

till denna sedermera utfärdade kungörelserna eller som vidtagits

med stöd av lagen den 15 juni 1923 örn ändrad lydelse av § 5 i stängselförordningen,

torde ej tillgodose skogsbrukets berättigade intressen. Med

hänsyn härtill och då jämväl i övrigt ändringar i hithörande bestämmelser

äro påkallade, har jag, i likhet med de sakkunniga samt de myndigheter

och korporationer, som yttrat sig över sakkunnigförslaget, funnit önskvärt,

att en revision av dessa bestämmelser snarast möjligt kommer till

stånd.

Jag övergår nu till att redogöra för det inom departementet utarbetade

förslaget till lag örn ägofred, därvid jag ämnar först uppehålla mig vid

de allmänna grunder, varpå enligt min mening den nya lagstiftningen bör

byggas.

I de sakkunnigas förslag har den nu stadgade skyldigheten för ägare

av hemdjur att hålla sådan vård örn dem, att de ej olovligen inkomma å

annans ägor, bibehållits såsom allmän princip i fråga örn ägofredens upprätthållande.

Enligt förslaget skall dock nämnda syfte ej uteslutande

tillgodoses genom vårdnadsplikten, utan vid sidan av denna har stängselskyldighet

i viss omfattning bibehållits såsom ägoskyddsmedel.

I överensstämmelse med vad nu gäller skall stängselskyldigheten enligt

förslaget utgöra en grannfastigheter åvilande förpliktelse med ändamål

att bereda ömsesidigt skydd mot hemdjur, men skyldigheten har i förslaget

givits en väsentligt mera begränsad tillämpning än i stängselförordningen.

Där fastigheter mötas med inägor (åker, äng eller plantering)

å båda sidor eller med inägor, å ena, samt utägor (skogs- eller utmark),

å andra sidan, skall sålunda enligt 3 § i förslaget stängselskyldighet

mellan fastigheterna äga rum allenast örn ägorna å vardera sidan

användas såsom betesmark för lösgående hemdjur eller hållande av stäng

sel mellan ägorna eljest medför nytta för båda fastigheterna med hänsyn

till ägornas användande för sagda ändamål. Är denna förutsätt

ning ej för handen, äger granne ej rätt till stängselvitsord, utan skall

ägofreden mellan fastigheterna helt tryggas genom vårdnadsplikten.

Mötas fastigheter med utägor å ömse sidor, skola grannarna jämlikt 4 §

i förslaget, i likhet med vad nu gäller såsom regel, äga ovillkorlig rätt

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

till stängselvitsord. Stängselskyldighet äger följaktligen i detta fall

rum, oavsett huruvida ägorna å endera eller båda sidorna betas eller ej.

I anslutning till de allmänna förutsättningar, varunder stängselskyldighet

enligt de sakkunnigas förslag sålunda skall föreligga, hava dessa

förordat, att dylik skyldighet skall gälla allenast mellan jordbruksfastigheter.

Enligt förslaget skall rätten till stängselvitsord vara ömsesidig, ej blott

då fastigheter mötas med skogs- eller utmark utan även då inägor möta

å endera eller båda sidorna. Något undantag från denna regel på grund

-av vederbörande fastigheters kamerala natur eller de mötande ägornas

beskaffenhet äger ej rum. De i §§ 4 samt 7—9 av stängselförordningen

upptagna bestämmelserna sakna sålunda motsvarighet i förslaget.

Beträffande stängselskyldighetens fördelning mellan vederbörande

grannfastigheter upptager sakkunnigförslaget i viss mån olika regler,

allteftersom de mötande ägorna utgöras av inägor å ena eller båda sidorna

eller å båda sidor bestå av utägor. I förra fallet skall vardera grannfastigheten

taga del i stängslet till hälften, dock att, där den ena finnes

hava väsentligt mindre nytta av detta än den andra, varderas andel skall

bestämmas efter dess nytta av stängslet. Även i senare fallet skall envar

av grannfastigheterna i regel svara för hälften av stängslet. Där endera

fastigheten ej kan anses hava nytta av sina ägor såsom betesmark

för lösgående hemdjur eller dess nytta i sådant avseende är väsentligt

mindre än den andras, må likväl den förra fastighetens andel nedsättas

under hälften efter ty skäligt prövas, dock ej under en femtedel. I båda

fallen gäller därjämte, att fastighet, för vilken stängsel fordras, ej må

åläggas mindre andel av detta än en tredjedel.

I den allmänna motiveringen till förslaget hava de sakkunniga uttalat,

att förslaget åsyftade att i möjligaste mån undanröja bristerna i stängselförordningen

och anpassa de däri upptagna bestämmelserna efter den

utveckling, som på hithörande områden ägt rum efter förordningens tillkomst,

men att, då denna utveckling ingalunda nått lika långt inom riket

i dess helhet utan stora skiljaktigheter härutinnan förelåge mellan rikets

olika delar, de sakkunniga funnit nödigt att iakttaga stor varsamhet vid

framläggando av förslag till nya eller ändrade bestämmelser. De sakkunniga

hade ansett sig äga desto större skäl härtill, som enligt de sakkunnigas

uppfattning den nuvarande enhetligheten i lagstiftningen borde i

största möjliga utsträckning bibehållas oell särbestämmelser för olika delar

av landet genomföras, allenast där detta vore oundgängligen nödvändigt.

Till stöd för de grunder, som i förslaget förordats med avseende å ägofredens

upprätthållande, hava de sakkunniga vidare anfört:

Do sakkunniga hade ansett någon tvekan ej kunna råda därom, att den

i § 1 av stängselförordningen föreskrivna vårdnadsplikten för ägare av

hemdjur borde bibehållas såsom ledande princip i fråga örn ägofredens

skyddande. Såsom redan den äldre lagberedningen framhållit i sitt år

Dilian/) lill riksdagens protokoll lHS?,. I sami. Nr 107. 8

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj:ts proposition Kr 107.

1847 avgivna betänkande, torde denna princip vara den enda, som vore

förenlig med en utbildad äganderätt och en längre framskriden odlings

behov. På grund av den snabba utveckling, som under de senare årtiondena

ägt rum, särskilt inom jord-, betes- och skogsbruken, samt den intensiva

kultur av olika ägoslag, som till följd härav allt mera genomförts,

hade jorden och dess avkastning väsentligt stegrats i värde och behovet

av deras skyddande mot skadegörelse av kreatur vunnit avsevärt

ökad betydelse. Den äldre rättens ståndpunkt, att det bordo ankomma

å jordägaren själv att freda sina ägor mot främmande betesdjur, hade

under denna utveckling kommit att te sig alltmera föråldrad och orättvis,

under det att grundsatsen örn djurägarens vårdnadsplikt framstode

såsom naturlig och ändamålsenlig.

Vid övervägande av den utsträckning, vari vårdnadsplikten borde hos

oss vinna tillämpning, finge emellertid ej förbises, att förhållandena på

hithörande områden vore mycket olika inom skilda delar av landet och

att utvecklingen ej överallt nått lika långt. Att helt grunda ägofreden

å nämnda plikt, kunde därför ej nu ifrågasättas. Allenast beträffande

rikets sydligaste delar samt möjligen vissa starkt odlade slättbygder i

mellersta Sverige, varest kreaturen i allmänhet hålles tjudrade eller vallades

under betesgången, torde detta utan olägenhet kunna ske. Beträffande

övriga trakter av landet, där det extensiva betesbruket alltjämt i

större eller mindre utsträckning användes, skulle otvivelaktigt stora svårigheter

uppstå, örn vårdnadsplikten i alla fall skulle tillämpas. På

grund av betesområdenas beskaffenhet vore inom ifrågavarande trakter

anordnande av effektiv vallning i många fall uteslutet, och, där detta

vårdnadssätt vore praktiskt möjligt, medförde det ofta, särskilt för de

mindre jordbrukarna, alltför betungande kostnader. Med hänsyn härtill

torde betesområdenas inhägnande för många jordbrukare alltjämt vara

den lämpligaste utvägen att kvarhålla kreaturen å dessa, och torde vid

sådant förhållande, åtminstone då skilda jordägares betesområden gränsade

intill varandra, stängselskyldighet i viss utsträckning böra bibehållas.

Därest skogsbetningen allmänt ersattes med ett intensivt betesbruk,

skulle tydligen ökade möjligheter skapas för ett fullständigt genomförande

av vårdnadsplikten, men torde ett förverkligande av denna förutsättning

under den närmaste framtiden ej vara att förvänta. Särskilt i

de norra länen, där skogsbetningen nu vore den i stort sett enda förekommande

betesformen, torde denna ännu länge komma att bliva förhärskande.

Av det anförda framginge, att en ny ägofredslagstiftning i vårt land ej

lämpligen kunde uteslutande grundas å djurägarens vårdnadsplikt utan

att vid sidan av denna stängselskyldighet borde i viss omfattning bibehållas

såsom ägoskyddsmedel. Den omständigheten, att, såsom nyss anförts,

beträffande vissa områden i södra och mellersta Sverige vårdnadsplikten

ensam torde vara tillfyllest för ägofredens tryggande, torde

ej böra föranleda, att för dessa områden en särlagstiftning i ämnet genomfördes.

Dels vore nämnda områden av relativt obetydlig utsträckning

och ej bestämt avgränsade från det övriga landet, dels ock torde

ett hänförande av dessa under den allmänna ägofredslagen ej hindra ett

tillämpande därstädes av vårdnadsplikten i den omfattning, som funnes

lämplig.

Förhållandet mellan vårdnadsplikten och stängselskyldigheten hade i

stängselförordningen reglerats på det sätt, att den förra skyldigheten

principiellt kompletterade den senare såsom ägoskyddsmedel. Där ägo
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition Nr 107. 35

fredsintresset tillgodosåges genom stängselskyldigheten, gällde sålunda

ej vårdnadsplikten, men agde denna tillämpning, där förhållandet vore

motsatt. Da denna regel bordo bibehållas i den nya lagstiftningen, kommo

frågan om den utsträckning, vari vårdnadsplikten borde i denna genomföras,

att vara beroende på den omfattning, i vilken stängselskyldighet

däri stadgades.

Nämnda regel örn förhållandet mellan vårdnadsplikt och stängselskyldighet

tede emellertid enligt stängselförordningen av ett betydelsefullt

undantag. Då mötande ägor utgjordes av skog, utmark eller "beteshage,

vöre vederbörande markägare befriade från vårdnadsplikt i förhållande

till varandra även i det fall, då dem tillkommande stängselvitsord ej begagnats

och. hägnad mellan ägorna sålunda ej funnes. Detta följdo avstadgandet

i § 5 mom. 2 i stängselförordningen, enligt vilket stadgande

dylika ägor skulle, där hägnad mellan dem ej funnes, anses upplåtna till

gemensamt mulbete, örn ej annorlunda vöre avtalat. Denna bestämmelse,

som enligt motiven till stängselförordningen föranletts av önskemålet att

vinna besparing i stängsel mellan mötande ägor av omförmälda beskaffenhet,

grundade sig ytterst därå, att beträffande dylika ägor i allmänhet

mötte stor svårighet att avhålla betande kreatur från grannens mark

annorledes än genom stängsel. De sakkunniga hade ansett, att ifrågavarande

undantag fran vardnadspliktens tillämpning borde i princip bibehållas

i den nya lagstiftningen.

Beträffande de i förslaget stadgade förutsättningar för stängselskyldighet,

då de mötande ägorna å endera eller båda sidorna utgjordes av inägor,

hava de sakkunniga i förslagets motivering anfört, bland annat:

Då inägor mötte å någondera sidan, vore grannarna underkastade vårdnadsplikt

i förhållande till varandra, och måste det antagas, att granne i

dylikt fall i regel även utan stängselskyldighet komme att avhålla sina

hemdjur från den andre grannens område. Det torde dock ej kunna förnekas.

att även beträffande ägor, varom här vore fråga, vårdnadsplikten

i särskilda fall ej ensam innebure ett tillfredsställande skydd för ägofreden.

Dessa fall hänförde sig huvudsakligen till det förhållandet, att

vederbörande markägare till följd av deras ägors avlägsna eller spridda

läge ej vore i tillfälle att utöva rätten att intaga de kreatur, som olovligen

inträngde å dessa. Dylika fall förekomme huvudsakligen i de norra

länen, där det ej sällan inträffade, att slåtterängar, bäckröjningar och

andra dylika ägor hade ett sådant läge, att deras effektiva bevakande

från ägarens sida mötte svårighet. Att till skydd för sådan äga ålägga

granne, som läte beta sin mark, skyldighet att ensam hålla stängsel omkring

ägan torde emellertid ej böra ifrågakomma. Såsom av flera myndigheter

i Norrland mod skärpa framhållits, skulle en dylik skyldighet

för grannen ofta bliva oskäligt betungande. Även örn det vore önskvärt,

att ägarna bereddes lättnad med avseende å områdenas inhägnande, torde

sålunda vara tydligt, att detta mål ej borde vinnas genom överflyttande

av hägnadsbördan i dess helhet å ägarna av angränsande mark.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts torde stängselskyldighet

mellan vårdnadspliktiga grannar principiellt böra äga rum allenast under

förutsättning att marken å ömse sidor av ägoskillnaden användes såsom

betesmark för lösgående hemdjur och hållande av hägnad i ägoskillnaden

sålunda medförde nytta för båda grannarna vid fullgörandet av dem åliggande

vårdnadsplikt. Med hänsyn till stängselskyldighetens karaktär aven

fastighet åvilande förpliktelse ävensom av praktiska skäl torde emel
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj:1a proposition Nr 107.

lertid skyldigheten ej böra begränsas till att uteslutande gälla i det fall,

då marken å ömse sidor av råskillnaden faktiskt användes såsom betes^

mark för lösgående hemdjur, utan utsträckas att äga tillämpning, även

då hållande av hägnad i ägoskillnaden eljest prövades medföra nytta för

en var av grannfastigheterna med hänsyn till markens användande för

nämnda ändamål. Även örn granne ej holle lösgående hemdjur å sin mark,

borde hans fastighet sålunda kunna bindas tili stängselskyldighet, därest

marken på grund av de i det särskilda fallet föreliggande förhållandena

lämpligen funnes böra användas till betesmark samt hägnaden vid en

dylik användning kunde anses för fastigheten medföra nytta. Genom

fastställande av en dylik objektiv grund för skyldigheten bleve denna ej

beroende av tillfälliga växlingar i vederbörande ägors användning och

uteslötes möjligheten för granne att på denna väg obehörigen undandraga

sig skyldighetens fullgörande.

Med avseende å förslagets bestämmelser örn stängselskyldighet, då de

mötande ägorna å ömse sidor utgjordes av skogs- eller utmark, hava de

sakkunniga erinrat, att, örn i detta fall stängsel mellan ägorna ej funnes,

grannarna enligt förslaget ej vöre underkastade vårdnadsplikt i förhållande

till varandra utan att för sådan händelse ägorna skulle anses upplåtna

till gemensamt mulbete, örn ej annorlunda blivit avtalat. Då stängselskyldigheten

sålunda i detta fall utgjorde det enda skyddet för ägofreden,

torde enligt de sakkunnigas mening härav följa, att vardera grannen

borde medgivas en oinskränkt rätt att kräva utgörande av sådan

skyldighet. Nämnda rätt borde sålunda äga rum, även örn marken ej av

någondera grannen betades. På grund av den gemensamma mulbetesrätten

ägde granne ej någon säkerhet, att ej betningen när som helst

ånyo upptoges av den andre grannen eller annan betesberättigad jordägare

samt att främmande betesdjur inträngde å hans ägor och därstädes

förorsakade skada.

I motiveringen till förslaget, att rätten till stängselvitsord skulle vara

ömsesidig, hava de sakkunniga anfört:

Av de grunder, varå stängselskyldigheten enligt de sakkunnigas förslag

vilade, torde följa, att skyldigheten principiellt borde vara ömsesidig

och alltså kunna göras gällande av båda grannarna. Tillräckliga

skäl att i detta avseende inskränka skyldighetens giltighet vare sig i de

fall, som avsåges i §§ 4 samt 7—9 i gällande^ stängselförordning, eller

eljest syntes ej föreligga. De farhågor, som fran vissa håll uttalats, att

stadgande av ömsesidig stängselskyldighet i nyssnämnda fall skulle bliva

oskäligt betungande för den granne, som nu vore befriad från sådan skyldighet,

kunde näppeligen anses grundade, därest skyldigheten bestämdes

på° sätt de sakkunniga föreslagit. Än mindre fog för_ dylika farhågor

torde föreligga, därest de regler rörande stängselskyldighets fördelning

mellan vederbörande fastigheter, som upptagits i de sakkunnigas förslag,

vunne godkännande. Vad särskilt anginge kronoparker samt andra allmänna

skogar, mot vilka granne enligt § 7 i stängselförordningen nu ej

ägde stängselvitsord, vore att märka, att den i § 5 morn. 2 stängselforordningen

medgivna rätten till gemensamt mulbete ägde tillämpning

även med avseende å nämnda skogar samt att, då dessa ofta vöre ohägnade

betning å dem i betydande omfattning ägde rum. Då de sakkunniga

ej ansett sig böra ifrågasätta någon ändring i nyssnämnda regel,

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Majds proposition Nr 107.

torde därför omförmälda skogar beträffande stängselskyldighet böra likställas

med enskild skogsmark. Beträffande avsöndrade lägenheter linge

framhållas, att den särskilda ställning i avseende å rätt till stängselvitsord,

som dessa enligt stängselförordningen intoge, grundade sig å äldre

rättsförhållanden, som numera upphört eller förlorat sin betydelse.

Till belysning av den ståndpunkt, som i förslaget intagits med avseende

å stängselskyldighetens fördelning, då inägor mötte å ena eller båda

sidorna, hava de sakkunniga anfört:

I detta fall torde av stängselskyldighetens eget innehåll följa, att fördelningen

principiellt borde äga rum efter den nytta vardera fastigheten bereddes

av hägnaden. Med nytta borde här självfallet förstås det gagn, som

hägnaden medförde för fastigheten med hänsyn till användandet av dess

ägor såsom betesmark för lösgående hemdjur. Såsom i flera yttranden

framhållits, torde emellertid vara obestridligt, att fastställande av en dylik

fördelningsnorm kunde befaras medföra vissa svårigheter vid tillämpningen

och lätt föranleda tvister mellan grannar. Från denna synpunkt

vore självfallet den enkla och klara hälftendelningsprincipen att föredraga.

Betydelsen av berörda olägenheter komme dock att avsevärt förringas,

därest, såsom de sakkunnigas förslag åsyftade, grannar bereddes

möjlighet att få tvister i hithörande frågor prövade och avgjorda under

enkla och billiga former. Även under denna förutsättning syntes emellertid

önskvärt, att tillämpningen av förstnämnda fördelningsprincip inskränktes

till sådana fall, då fastigheternas nytta av hägnaden vöre väsentligen

olika och kravet på ett hänsynstagande härtill vid fördelningen

sålunda gjorde sig gällande med särskild styrka. I andra fall torde däremot

någon mera ingående undersökning och avvägning av vardera fastighetens

nytta av hägnaden ej böra äga rum, utan stängselskyldigheten

lämpligen böra fördelas enligt hälftendelningsprincipen.

Nu angivna fördelningsnormer torde dock ej böra fastställas att gälla

utan inskränkning. En ytterligare synpunkt, som härvid krävde beaktande,

vore den fara för mindre väl grundade hägnadsanspråk från grannes

sida, som rätten till stängselvitsord obestridligen medförde. Med den

ståndpunkt i fråga om förutsättningarna för stängselskyldighet i bär avsett

fall. som av de sakkunniga intagits, vore väl denna fara principiellt

mindre än enligt gällande stängselförordning men, då varje sådan nytta

av hägnad, som förut sagts, huru ringa den än vore, för granne grundade

rätt till stängselvitsord, måste även enligt de sakkunnigas förslag nämnda

fara anses vara för handen. Ifrågavarande olägenhet vore av särskild

betydelse i de fall, då kostnaden för hägnadens uppförande och underhållande

vore stor i förhållande till den nytta, som vederbörande fastigheter

därigenom bereddes. Gällande stängselförordning erbjöde ett verksamt

korrektiv mot ifrågavarande missbruk av vitsordsrätten genom där stadgade

fördelningsregler, enligt vilka granne, som fordrade hägnad, städse

skulle svara för hälften av denna. I anslutning härtill hade de sakkunniga

ansett, att i den nya lagstiftningen granne, som fordrade hägnad,

borde, oberoende av den nytta hans fastighet genom hägnaden bereddes,

åläggas viss minimiandel av denna. Enligt de sakkunnigas asikt borde

denna andel lämpligen bestämmas till en tredjedel.

I fråga örn stängselskyldighetens fördelning, då de mötande ägorna å

ömse sidor utgjordes av skogs- eller utmark, hava de sakkunniga framhållit,

att skyldigheten i detta fall borde principiellt fördelas mellan vederbörande

grannar efter den nytta vardera grannens fastighet bereddes

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Lagg illt

stängsels beskaffenhet.

Kungl. Martts proposition Nr 107.

av sina intill råskillnaden gränsande ägor såsom betesmark för lösgående

hemdjur men att vid fördelningen dock ej borde helt bortses från den

betydelse hägnaden i förevarande fall ägde såsom medel att freda vardera

grannens mark mot den andres hemdj nr.

Enligt sakkunnigförslaget skall laggillt stängsel i motsats till vad nu

gäller i regel ej freda mot mindre hemdjur (får, getter, svin och fjäderfä)

utan allenast mot större sådana (hästar och nötkreatur). Förslaget medgiver

dock Kungl. Majit befogenhet att, där beträffande visst län eller viss

del av län finnes erforderligt, att stängsel fredar jämväl mot mindre liemdjur

eller visst slag av sådana djur, efter hörande av vederbörande landsting

och hushållningssällskap därom meddela föreskrift. Sådan föreskrift

skall enligt förslaget äga tillämpning jämväl i fråga örn stängsel, som enligt

den föreslagna lagen skall hållas i gränsen mellan det område föreskriften

avser och invidliggande mark.

Beträffande förevarande fråga hava två av de sakkunniga, herrar Gustaf

Andersson och L. Tjällgren, varit av skiljaktig mening och ansett, att laggillt

stängsel borde i regel vara så beskaffat, att det fredade mot hästar,

nötkreatur, får och getter, men att, därest beträffande visst län eller viss

del av län ej funnes erforderligt, att stängsel fredade mot får eller getter,

Kungl. Majit borde äga befogenhet att i viss ordning därom meddela föreskrift.

Sakkunnigmajoriteten har till stöd för de av majoriteten föreslagna bestämmelserna

i ämnet anförti

Den fordran å laggillt stängsels freöningsförmåga, som gällande lagstiftning

uppställde, torde Tinder nu rådande förhållanden ej böra i hela

dess vidd upprätthållas. Behov av stängsel, som fredade mot svin och fjäderfä,

torde sålunda numera knappast föreligga inom någon del av riket.

I de fall, da dylika djur av ägaren lämnades att fritt ströva omkring, syntes

det böra ankomma å honom att själv sörja för att djuren ej inkomme å

annans mark. Enligt de sakkunnigas mening mötte ej svårighet att i

fråga örn dessa djur tillämpa ägarens vårdnadsplikt utan inskränkning.

Ej heller torde behov av hägnad, som skyddade mot får och getter, i alla

landsdelar vara för handen. Fårskötsel dreves numera, bortsett från enstaka

större avelsc-entra, i stort sett blott i Norrland samt i vissa skogsbygder

och mindre bördiga trakter av mellersta och södra Sverige ävensom

å Gotland. Getskötsel förekomme huvudsakligen blott i Norrland samt

vissa delar av Kopparbergs län. Därjämte borde uppmärksammas, att i

södra och mellersta Sverige får ofta hölles å bete i mindre inhägnade beteshagar

för att i möjligaste mån förebygga skadegörelse från djurens sida

å skogsåterväxten. Där detta vore fallet, hade djurägaren i regel ej något

behov av att. i rågång mot grannes fastighet hölles hägnad, som fredade

mot dylika djur. Från skogsvårdssynpunkt vore det tydligen önskvärt, att

nämnda bruk vunne en allt större utbredning samt erhölle tillämpning

även i fråga örn getter. Beträffande södra och mellersta Sverige torde

sålunda erforderligt ägoskydd i många fall kunna vinnas genom hägnad,

som fredade blott mot större hemdjur, varunder här inbegrepes hästar och

nötkreatur oavsett deras ålder.

Av det anförda framginge, att å vissa trakter ägofredsintresset kunde

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

behörigen tillgodoses genom hägnader, som utestängde allenast större hemdjur,

under det å andra hägnaderna borde äga sådan täthet, att de skyddade

även mot får eller getter. Då det vore av stor nationalekonomisk

betydelse, att grannar ej ålades att hålla tätare hägnad än behovet verkligen

krävde, torde vid bedömande av föreliggande fråga avgörande hänsyn

böra tagas till nyssnämnda förhållande.

Att i lag söka fastställa gränserna för de olika områden, där enligt vad

nu sagts skilda hägnadsbeliov förelåge, torde ej böra ifrågakomma. Dels

torde nämnda områden ligga så spridda samt hava så oregelbundna gränser,

att ett fullständigt angivande av dem i lag redan av denna grund vore

mindre lämpligt, dels ock vore ifrågavarande gränser underkastade successiva

förändringar på grund av jordbrukets och skogsskötselns utveckling.

Ett hänsynstagande till ifrågavarande skilda liägnadsbekov torde

därför böra ske antingen på det sätt, att det överlämnades åt lämplig myndighet

att för varje län eller annat lämpligt område pröva sagda behov och

med ledning därav bestämma, mot vilka hemdjur laggill hägnad inom

området skulle freda, eller ock sålunda, att i lag fastställdes, vilken fredningsförmåga

dylik hägnad med hänsyn till det i allmänhet rådande hägnadsbehovet

i regel skulle äga samt att åt viss myndighet uppdroges att

för de delar av landet, där särskilda hägnadsbeliov vore rådande, pröva

och avgöra frågan örn hägnads fredningsförmåga med hänsyn till dessa

behov. Enligt de sakkunnigas uppfattning torde av dessa alternativ det

senare vara att föredraga, enär därigenom vunnes fördelen av större enhetlighet

i lagstiftningen på detta område.

Vad anginge frågan örn den fredningsförmåga, som hägnad i allmänhet

borde äga och som sålunda borde i lag fastställas, torde, såsom förut framhållits,

inom södra och mellersta Sverige glest stängsel, skyddande blott

mot större hemdjur, i flertalet fall vara tillfyllest, under det i norra Sverige

eller åtminstone vissa delar därav tätt stängsel, fredande mot får eller

getter eller bådadera, i regel torde erfordras. Därjämte vore måhända ej

helt uteslutet, att inom någon del av landet behov av hägnad jämväl mot

annat slag av mindre hemdjur än får och getter kunde föreligga. Vid sådant

förhållande och då det uppenbarligen vore önskvärt, att glest stängsel

bomme till användning i alla fall, då liägnadsbehovet därmed kunde tillgodoses,

torde i lag såsom allmän regel böra föreskrivas, att laggill stängsel

skulle vara så beskaffat, att det fredade mot större hemdjur.

Den i nämnda regel uppställda fordran på laggill stängsels fredningsförmåga

borde emellertid, såsom nyss nämnts, enligt beslut av viss myndighet

kunna beträffande vissa delar av riket skärpas till att avse mindre

hemdjur eller visst slag av sådana djur. Dylik skärpning syntes lämpligen

böra kunna genomföras för visst län eller viss del av län. Med hänsyn

till den stora betydelse frågan örn laggillt stängsels beskaffenhet ägde för

den jordbruksidkande befolkningen samt vikten därav, att vid utövningen

av nyssnämnda beslutanderätt enhetliga grunder tillämpades, torde denna

böra tillkomma Kungl. Majit. Det syntes även böra föreskrivas, att, innan

beslut i förevarande avseende av Kungl. Majit meddelades, vederbörande

landsting och hushållningssällskap skulle i ärendet höras.

Därest spörsmålet om laggillt stängsels fredningsförmåga reglerades på

nu föreslaget sätt, uppkomma fråga, huruvida föreskrift, som Kungl. Majit

mod stöd av omförmälda befogenhet meddelade i nämnda avseende beträffande

visst område, borde äga tillämpning jiimväl beträffande stängsel,

som enligt förevarande lagstiftning skulle hållas i gränsen mellan nämnda

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 107.

område och invidliggande mark eller huruvida i fråga om beskaffenheten

av dylikt stängsel den i lagstiftningen upptagna allmänna regeln skulle

gälla. Enligt de sakkunnigas mening borde detta spörsmål besvaras i enlighet

med det förra alternativet, enär i annat fall stängslet i nämnda gräns

i regel skulle bliva utan nytta för den granne, vars fastighet vore belägen

inom området.

Batt till bete Enligt sakkunnigförslaget skola, där ej stängsel hålles mellan mötande

% liogVtiler skogs'' eller utmarker, dessa så länge nämnda förhållande fortfar i likhet

utmark. med vad nu gäller anses upplåtna till gemensamt mulbete, örn ej annorlunda

blivit avtalat. Vårdnadsplikten äger sålunda i detta fall ej tillämpning

mellan delägarna i sagda marker.

Rätten till gemensamt mulbete är dock enligt sakkunnigförslaget i regel

begränsad att gälla blott större hemdjur (hästar och nötkreatur). I särskilt

fall kan emellertid rätten avse även mindre hemdjur. Örn beträffande

visst län eller viss del av län är gällande av Kungl. Majit enligt den

föreslagna lagen meddelad föreskrift, att laggill stängsel skall därstädes

freda jämväl mot mindre hemdjur eller visst slag av sådana djur,

skall nämligen inom sådant län eller länsdel ohägnad mark, varom nu

är fråga, där ej annorlunda avtalats, anses upplåten till gemensamt mulbete

även för sådana mindre hemdjur, som föreskriften avser.

I förslaget har bibehållits den Kungl. Majit nu medgivna befogenheten

att, där för skogsåterväxtens skyddande inom visst län eller viss del av

län sådant prövas erforderligt, efter hörande av vederbörande landsting

och hushållningssällskap, helt eller i viss mån förbjuda rätten till bete

å här avsedd ohägnad mark.

I motiveringen till förslaget i denna del hava de sakkunniga till en

början diskuterat, huruvida för beredande av erforderligt skydd för skogsåterväxten

å ohägnad mark, som här avses, betning därå borde generellt

förbjudas. De sakkunniga hava i detta avseende anfört, bland annat i

Enligt de sakkunnigas uppfattning vore det visserligen i och för sig

synnerligen önskvärt, att betning å egentlig skogsmark i största möjliga

utsträckning upphörde och ersattes med betning å inhägnade för ändamålet

särskilt anordnade marker, men borde nämnda mål i främsta rummet

eftersträvas på frivillighetens väg. Särskilt med hänsyn till den

stora betydelse skogsbetningen i stora delar av landet alltjämt ägde

för boskapsskötselns bedrivande och därmed för den jordbruksidkande

befolkningens ekonomiska förhållanden torde ett avlysande av denna

betesform genom direkta förbud ej böra ske i vidare mån än detta överensstämde

med de på varje ort i allmänhet rådande betesförhållandena

och den övervägande uppfattningen bland dess jordbruksidkande befolkning.

De bestämmelser, som upptagits i lagen den 15 juni 1923 örn rätt

för Kungl. Majit att meddela lokala förbud mot betning å ohägnad mark,

varom här vore fråga, hade erhållit en sådan avfattning, att de innebure

trygghet för tillgodoseende av nyssangivna synpunkter. I anslutning härtill

ansåge de sakkunniga, att dessa bestämmelser lämpligen borde i den

nya lagstiftningen oförändrade bibehållas.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107. 41

De sakkunniga Lava vidare undersökt, huruvida ifrågavarande rätt till

gemensamt bete lämpligen kunde upphävas genom utsträckande av vårdnadsplikten

för hemdjursägare att gälla även med avseende å ohägnad

mark, som här avses. De sakkunniga hava härom anfört:

En nödvändig förutsättning för att ett upphävande av nyss angivna

betesrätt skulle medföra avsett resultat torde vara, att hägnader mellan

mötande ägor av här avsedd beskaffenhet i allmänhet vore upprättade.

Utan sådana torde det nämligen i regel ej vara. praktiskt möjligt att avhålla

å skogsmark betande kreatur från annan tillhörig sådan mark. För

närvarande hölles emellertid inom stora områden av landet i allmänhet

ej hägnader mellan mötande ägor, som utgjordes av skogs- eller utmark.

Ett upphävande av ifrågavarande betesrätt skulle sålunda nödvändiggöra,

att jordägarna inom sagda områden allmänt anordnade och underhölle

hägnader mellan sina skogsskiften. Med hänsyn till den betydande .utsträckning,

som dessa skiften oftast ägde, skulle arbetet därmed bliva

för dem mycket betungande, och skulle till dessa hägnader åtgå stora

mängder stängselvirke, vartill i allmänhet unga och växtliga barrträd

skulle användas. Vad särskilt anginge Norrland och Dalarna skulle på

grund av den därstädes vanligen förekommande mycket långsträckta

skiftesformen kostnaderna för ifrågavarande hägnaders upprättande i

många fall bliva så höga, att de skulle överstiga värdet av betesavkastningen

å vederbörande skogsskiften, och ägarna till dessa sålunda nödgas

avstå från att beta skiftena. Då boskapsskötseln i. nämnda delar av landet

i stor utsträckning vore baserad på skogsbetning, skulle en sålunda

framtvungen inskränkning i denna kunna medföra ödesdigra ekonomiska

verkningar för befolkningen därstädes.

De sakkunniga funné de olägenheter, som sålunda skulle vara förenade

med ett upphävande av ifrågavarande betesrätt, i och för sig synnerligen

avsevärda. Den omständigheten, att dessa olägenheter skulle direkt framkallas

genom en lagstiftning, som avskaffade en urgammal, för många

jordbrukare betydelsefull rätt, skulle uppenbarligen göra dem än mera

kännbara. En dylik lagstiftning skulle därför sannolikt å mångå orter

väcka ovilja och efterlevnaden därav äventyras. Med hänsyn härtill.och

då de fördelar, som genom denna skulle vinnas, enligt de sakkunnigas

uppfattning ej kunde anses uppväga omförmälda olägenheter, hade de

sakkunniga funnit sig ej böra föreslå ett upphävande av förenämnda mulbetesrätt.

Beträffande den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, att ifrågavarande

rätt till gemensamt bete i regel skulle gälla allenast större hemdjur

men i särskilda lall avse även mindre hemdjur eller visst slag av

sådana djur, hava do sakkunniga framhållit, att nämnda bestämmelse

vore en följd av de i sakkunnigförslaget upptagna föreskrifterna örn laggillt

stängsels beskaffenhet. Med hänsyn till den grund, varpå nämnda

betesrätt vilade, syntes nämligen denna i varje särskilt fall böra gälla

allenast hemdjur av det eller de slag, som utestängdes genom laggillt

stängsel.

Do grunder för den nya lagstiftningen, som enligt det nu anförda föreslagits

av de sakkunniga, hava tillstyrkts eller lämnats utan väsentlig er
-

öfra/Kfen

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Majlis proposition Nr 107.

luran av lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, svenska stadsförbundets

styrelse samt flertalet av de i ärendet hörda ortsmyndigheterna eller 16

länsstyrelser, 16 hushållningssällskaps förvaltningsutskott och 11 skogsvårdsstyrelser.

Lantbruksstyrelsen har dock förordat den ändring i sakkunnigförslaget,

att en oinskränkt vårdnadsplikt skulle fakultativt införas

för ägare av hemdjur på det sätt, att, där framställning härom gjordes

gemensamt av hushållningssällskap och landsting, Kungl. Majit skulle

äga förordna, att stängselvitsordet skulle upphöra inom visst hushållningssällskaps

område eller del därav och att i stället oinskränkt vårdnadsplikt

skulle där gälla.

Från de myndigheters sida, som sålunda i princip tillstyrkt sakkunnigförslaget,

har till stöd härför anförts, bland annat:

De väsentliga bristerna i gällande stängselförordning hade genom förslaget

blivit undanröjda och de däri upptagna bestämmelserna hade i görligaste

mån anpassats efter den utveckling, som på hithörande områden

ägt rum sedan förordningens tillkomst. Förslaget syntes därför i stort

sett innefatta en tillfredsställande lösning av förevarande synnerligen

ömtåliga lagstiftningsfråga. Det kunde visserligen ifrågasättas, huruvida

ej med hänsyn till de olikartade förhållanden i fråga örn jord- och

skogsbruk samt boskapsskötsel, som vöre rådande i olika delar av landet,

särbestämmelser för olika områden borde genomföras. De sakkunniga

hade emellertid på goda grunder fasthållit vid en enhetlig lagstiftning i

ämnet samt givit förslaget en utformning, som lämnade utrymme för

skyddande av de olikartade intressena i skilda delar av landet. Det vore

en bestämd fördel hos förslaget, att stängselskyldigheten däri reglerats

med hänsyn till jordinnehavares i olika landsändar större eller mindre

gagn av stängsel. För ett konsekvent genomförande av grundsatsen örn

hemdjursägarens vårdnadsplikt torde tiden ännu ej vara mogen. Skyddsprincipen

borde ännu i någon mån bibehållas, till dess särskilda kulturbeten

blivit mera allmänna än för närvarande vore fallet.

Vissa av de ortsmyndigheter, som i princip tillstyrkt de sakkunnigas

förslag, hava framhållit, att förslaget visserligen ej fullt tillgodosåge

skogsvårdens och beteskulturens intressen, men att det dock innefattade

så betydande förbättringar i gällande bestämmelser, att dess upphöjande

till lag vore att förorda.

I motsats till den uppfattning, som hävdats av förenämnda myndigheter,

har från flera håll gjorts gällande, att vårdnadsplikten i fråga örn

hemdjur borde i väsentligt större utsträckning än som skett i de sakkunnigas

förslag läggas till grund för en ny lagstiftning i ämnet, vadan förslagets

upphöjande till lag ej kunde tillstyrkas. Beträffande den närmare

utformningen av en dylik lagstiftning hava emellertid meningarna varit

delade.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund och ett mindretal ortsmyndigheter

samt Sveriges skogsägareförbund hava ansett, att vårdnadsplikten

borde helt eller utan betydelsefullare undantag genomföras i en

blivande ägofredslagstiftning. Centralrådet bär dock härvid — under

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Ma]:ts proposition Nr 107.

framhållande, att svårigheter beträffande visst län eller del av län kunde

uppstå för omedelbart genomförande av en dylik lagstiftning — föreslagit,

att Kungl. Majit måtte förbehålla sig rätt att för sådant område på vederbörande

länsstyrelses hemställan och sedan, landsting, hushållningssällskap

och skogsvårdsstyrelse lämnats tillfälle att yttra sig bevilja viss

tidsdispens för lagstiftningens ikraftträdande, under vilken tid nuvarande

hägnadslagstiftning utan större olägenhet kunde gälla. — Sveriges

skogsägareförbund har i nära anslutning härtill framhållit, att, då det

måhända ej vore möjligt att omedelbart införa full vårdnadsplikt i Nordsverige,

vissa övergångsbestämmelser borde därstädes komma i tillämpning

under en tidsperiod av tio å femton år.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har hemställt, att de sakkunnigas

förslag måtte omarbetas i sådan riktning, att principen om djurägarens

vårdnadsplikt bleve i möjligaste mån genomförd samt att stängselskyldighet

och stängselvitsord endast infördes såsom undantagsbestämmelser

med giltighet under en begränsad övergångsperiod i de områden av landet,

där förhållandena ännu icke medgåve, att ifrågavarande lagstiftning

uteslutande byggdes på ovannämnda grundprincip. Väsentligen enahanda

ståndpunkt har intagits av hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Stockholms län.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har uttalat, att do av de sakkunniga

föreslagna bestämmelserna torde i huvudsak kunna tillämpas i Norrland,

Dalarna och Värmland men att för det övriga Sverige vårdnadsplikten

borde bliva bestämmande vid avfattande av en ägofredslag, dock

med rätt för Kungl. Majit att beträffande län eller viss del av län på

framställning av landsting eller hushållningssällskap medgiva modifikationer,

gällande för viss tid, förslagsvis tio år varje gång.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har ifrågasatt, huruvida ej lagen

borde uppdelas i två (möjligen flera) avdelningar, den ena upptagande i

huvudsak de i förslaget innefattade stadganden och den andra bestämmelser

för sådana landsdelar och orter, där jord- eller skogsbruk nått en

högre grad av utveckling eller förhållandena eljest påkallade särbestämmelser,

vilken sistnämnda avdelning skulle vara avsedd att träda i tilllämpning,

först sedan Kungl. Majit, efter hörande av vederbörande landsting

och hushållningssällskap samt möjligen även andra, meddelat föreskrift

därom.

Ett flertal ortsmyndigheter har hävdat, att vårdnadsplikten borde principiellt

förlänas tillämpning även i det fall, då de mötande ägorna å ömse

sidor utgjordes av skogs- eller utmark, samt i anslutning härtill föreslagit,

att de i 4 § av förslaget upptagna reglerna örn stängselskyldighet måtte

utgå samt bestämmelserna i 3 § utsträckas att äga tillämpning även i

nyssangiva fall.

Slutligen har domänstyrelsen ifrågasatt, huruvida ej med hänsyn till nuvarande

snabba utveckling inom betesbruket med en ny ägofredslagstift
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

ning lämpligen borde anstå, till dess förståelse för nödvändigheten, ur

enskild och allmän synpunkt, av att betesfrågan till fromma för kreatursskötseln

rationellt ordnades och att skogen skonades för betesdjurens skadegörelse,

vuxit sig så stark och nått så breda befolkningslager, att förut*

sättningar verkligen förelåge för genomförande på området av en lagstiftning,

som effektivt hävdade hemdjursägarens vårdnadsplikt.

De myndigheter och korporationer, som efter vad nu sagts förordat en

mera utsträckt tillämpning av vårdnadsplikten än de sakkunniga ifrågasatt,

hava såsom skäl för sin ståndpunkt huvudsakligen anfört:

Den omfattande stängselskyldighet, som stadgats i de sakkunnigas förslag,

gynnade de fastighetsägare, vilka fortfarande begagnade sig av

skogsbetning och hindrade sålunda utvecklingen av ett rationellt skogsoch

betesbruk. Särskilt gällde detta föreskrifterna i 4 §, enligt vilka de

fastighetsägare, som anordnat moderna betesområden, bleve nödsakade

att dels hålla hägnader omkring dessa, dels ock deltaga i uppförande och

underhållande av stängsel i rågång mot granne, av vilket stängsel de dock

ej hade någon nytta. Den avsevärda hägnadsbörda, som enligt förslaget

sålunda skulle komma att åvila berörda fastighetsägare, innebure en påtaglig

orättvisa mot dessa och skulle tydligen direkt motverka och. fördröja

en allmännare övergång till mera tidsenliga driftsformer inom

betesskötseln och skogsbruket. En ny ägofredslagstiftning borde i stället

söka befordra övergången till ett rationellt betesbruk och sålunda bidraga

till ett värdeskapande och ett framåtskridande i kultur. För vinnande

av detta syfte borde denna lagstiftning i största möjliga utsträckning

grundas å principen örn hemdjursägares vårdnadsplikt, varigenom en

önskvärd utveckling på förenämnda områden skulle underlättas och därjämte

kravet på största möjliga begränsning av hägnaderna skulle tillgodoses.

Ett befordrande av dessa strävanden vore av betydelse även

från den synpunkt, att det ofta ställde sig direkt billigare att ordna

någorlunda goda kreatursbeten än att underhålla erforderliga rågångshägnader.

— De sakkunniga hade visserligen i åtskilliga avseenden avfattat

förslaget på sådant sätt, att särbestämmelser kunde i viss ordning

meddelas för speciella landsdelar, men hade den sålunda beträdda vägen

bort kunna utnyttjas i långt större utsträckning än som skett i syfte att

anpassa lagen efter olikartade behov å skilda orter. I varje fall syntes

det föga överensstämmande med de krav, som det jämförelsevis högt

utvecklade syd- och mellansvenska jordbruket ställde, att man för tillgodoseende

av ägofredslagstiftningens enhetlighet lade hinder för en utveckling

inom nämnda landsdelar, som visat sig vara fullt ekonomiskt

riktig. I fråga örn de stora delar av landet, där en intensivare skötsel av

skogs- och betesmark vore möjlig, torde tiden vara mogen att genom lagbestämmelser

fastslå, att det oordnade skogsbetet icke borde gynnas på

annan mera intensiv närings bekostnad samt att den markägare, som enligt

lag vore pliktig sörja för återväxtens betryggande, borde åtnjuta lagligt

skydd mot sådan åverkan genom främmande betesdjur, som skadade

eller omintetgjorde hans åtgärder i nyssangivna syfte. Det borde i detta

sammanhang uppmärksammas, att insikten om fördelen för såväl jordsom

skogsbruket av ett rationellt betesbruk särskilt under de senaste åren

starkt ökats i fråga om ej blott landets sydligare utan även dess norra

delar.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

I vissa yttranden hava särskilda erinringar framställts mot de av de

Sakkunniga föreslagna förutsättningarna för stängselskyldighet.

Från flera håll har sålunda gjorts gällande, att den i förslaget medgivna

stängselskyldigheten vöre alltför vidsträckt samt att förslagets bestämmelser

örn dylik skyldighet, då inägor mötte å endera sidan, i vissa

hänseenden vore otydliga. I det fall, då de mötande ägorna å ömse sidor

utgjordes av skogs- eller utmark, borde stängselskyldighet äga rum allenast

under förutsättning, att de mötande ägorna verkligen nyttjades såsom

betesmark för lösgående hemdjur.

Lantmäteristyrelsen har funnit den av de sakkunniga förordade begränsningen

av stängselskyldigheten att gälla allenast mellan jordbruksfastigheter

olämplig och till belysning härav anfört, att en dylik begränsning

kom me att medföra ovisshet och tvister beträffande de tiotusentals

lägenheter och smärre styckningslotter, vilka intoge en mellanställning

mellan den rena jordbruksfastigheten och bostadslägenheten. I regel

förefunnes i dessa fall ett behov av rätt till stängselvitsord. Styrelsen tillstyrkte

därför, att lagen ej formellt begränsades till jordbruksfastigheter.

Beträffande de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna örn stängselskyldighetens

fördelning hava vissa myndigheter erinrat, att dessa

vore alltför abstrakt avfattade och därför bomme att giva anledning till

tvister mellan grannar. Därjämte har från några håll anmärkts, att den

garanti mot missbruk av vitsordsrätten, som man velat ernå genom föreskriften,

att granne, som fordrade stängsel, skulle svara för minst en

tredjedel därav, i erforderlig utsträckning torde vinnas genom bestämmande

av sagda grannes stängselandel till minst en femtedel.

I fråga örn laggill stängsels beskaffenhet har sakkunnigmajoritetens

förslag tillstyrkts av det övervägande flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna

och korporationerna. Allenast två ortsmyndigheter i

Västernorrlands län hava förordat det av reservanterna herrar Andersson

och Tjällgren härutinnan framlagda förslaget.

Beträffande det närmare innehållet av yttrandena i förevarande avseenden

hänvisas till omförmälda sammanställning av dessa (bil. A sid.

156—187).

I det inledningsvis berörda förslag, som framlagts av särskilda

av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund utsedda kornmitterade,

hava dessa gjort gällande, att en ny stängsellag för hela landet

borde grundas på full vårdnadsplikt samt att rätt till stängselvitsord

och stängselskyldighet sålunda principiellt borde bortfalla. Till

utveckling av denna ståndpunkt hava de kommitterade anfört, att kulturbeten

borde ersätta lösbetningen i skogen samt att möjlighet för kulturbetens

anordnande funnes å flertalet fastigheter. Beträffande sådana

orter, diir kulturbeten på grund av markens beskaffenhet eller olämplig

skiftesförläggning ej kunde anläggas, bordo emellertid Kungl. Majit äga

Centralrådet

för skogsvårdsstyrelsernas

förbund.

Särskilda

kominitte
rade
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

att på ansökan av jordägare efter körande av vederbörande sltogsvårdsstyrelse

ock kuskållningssällskap meddela dispens från stadgandena om

vårdnadsplikt. För att en dylik ansökan skalle vinna beaktande borde

den dock vara gjord av jordägare, som representerade minst halva den utmarksareal,

som ansökningen omfattade. Inom område, med avseende

varå dispens meddelats, skulle ägofreden grundas å stängselskyldighet.

Jordägare inom dispensområde, vilken ej ville begagna sig av bete i skogen

och som ville upprätthålla betesfred å sin mark, borde dock ej kunna

åläggas att deltaga i hägnad till mera än en femtedel, oavsett om han

själv påkallade hägnad eller ej. Inom område, där vårdnadsplikt gällde,

skulle jordägarna hava full frihet att sämjevis överenskomma örn hägnaden

hållande mellan deras fastigheter. Den föreslagna lagstiftningen

borde träda i kraft i södra och mellersta Sverige fem år och i Norrland

och Dalarna tio år efter dess antagande av statsmakterna.

I motiveringen till sitt förslag hava de kommitterade närmare uttalat

sig örn möjligheterna att å de särskilda jordbruksfastigheterna i landet

anordna kulturbeten och i sådant avseende anfört:

Förhållandena härutinnan vore något olika i skilda landsdelar. I mellersta

och södra Sverige torde ägofigurernas form och skiftesförläggningen

vanligen ej uppställa några hinder. Ä större och medelstora fastigheter

torde det ej möta några svårigheter att i närheten av inägoområdet

avsätta lämplig mark till kulturbeten. Å fastigheter med obetydlig skogsareal

kunde givetvis ofta lämplig mark till betesvallar saknas. De kommitterade

ville emellertid framhålla, att i dylika fall även det gamla lösbetet

i skogen vanligen varit mer eller mindre värdelöst. Hade lösbetet

verkligen varit av värde genom förekomsten av rikt gräsproducerande

områden å utmarken, kunde dessa områden oftast omformas till kulturbeten.

Å småfastigheter vore avstånden ej så betydande, att det vållade

något nämnvärt besvär att driva djuren till betesområdet, även örn detta

ej skulle ligga intill inägorna. I sådana fall slutligen, då småfastigheter

utan gräsproduktion å egen utmark deltagit i gemensamhetsbete å

ohägnad mark, komme vårdnadsplikten måhända att medföra en försämring

av betessituationen. Någon orättvisa kunde emellertid knappast sägas

ligga häri. Dessa fastigheter hade förut utan vederlag profiterat av betet

å grannarnas mark. Nyheten bleve nu endast, att de hänvisades att föda

sina djur å egen mark.

I detta sammanhang ville de kommitterade erinra därom, att utvecklingen

på jordbrukets område ginge i riktning mot överförande av sämre

och mindre givande åkerjord till mångåriga betesvallar. Genom anlitande

av dylik åkerjord samt angränsande skogsmark och eventuella kärroch

sankmarker i skogen kunde betesfrågan säkerligen lösas å de flesta

fastigheter i södra och mellersta Sverige. Att så ej redan skett, berodde

förvisso mer på bristande intresse, insikter eller initiativkraft hos fastigheternas

ägare än på att lämplig mark saknades. De kommitterade vöre

sålunda av den meningen, att beträffande landets södra och mellersta delar

ägofördelningen och markens beskaffenhet i allmänhet voro sådan,

att hinder mot betesfrågans lösande genom kulturbeten ej förelåge och att

alltså med hänsyn till de jordbrukstekniska förhållandena ägofreden i

regeln borde kunna grundas endast på djurägarnas vårdnadsplikt.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

I Dalarna och Norrland vore förhållandena i viss nian avvikande. Ågofigurernas

form och skiftesförläggningen kunde därstädes stundom vara

sådan, att anläggandet av kulturbeten på varje särskild brukningsdel ej

vöre genomförbart. Man nödgades räkna med att häri för Dalarnas och

Norrlands vidkommande mångenstädes förelåge ett så bestämt hinder

mot betesfrågans lösande genom kulturbeten å varje fastighet för sig, att

lagstiftningen måste taga hänsyn därtill. Att på grund härav vissa avsteg

måste medgivas från principen om ägofredens grundande på ovillkorlig,

för varje särskild fastighet för sig upprätthållen vårdnadsplikt, syntes

ofrånkomligt.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har för egen del i skrivelsen

den 1 juni 1931 i anslutning till nämnda kommitterades förslag uttalat,

att djurägarens vårdnadsplikt borde utan samband med stängselvitsord

utgöra den grundläggande principen i en ny stängsellagstiftning.

Centralrådet har däremot förklarat sig ej kunna biträda kommitterades

hemställan om stadgande av rätt för Kungl. Majit att medgiva dispens

från vårdnadspliktens tillämpning i fråga örn vissa trakter av landet.

Centralrådet ansåge visserligen, att svårigheter bomme att yppa sig beträffande

tillämpningen av sagda plikt, men man måste enligt centralrådets

mening å andra sidan förutsätta, att betydande svårigheter även

skulle uppstå vid bedömande av inkomna dispensansökningars lämplighet

och berättigande samt att förhållandena i gränserna mellan områden,

som beviljats och icke beviljats dispens, skulle bliva synnerligen komplicerade.

De sannolika praktiska konsekvenserna av ett dylikt dispensförfarande

måste därför enligt centralrådets mening omöjliggöra detsammas

förordande. Centralrådet ville i stället föreslå, att i den nya lagstiftningen

bestämmelser inrymdes, som möjliggjorde för markägare, där svårigheter

för vårdnadspliktens genomförande med avseende å varje enskild

fastighet förefunnes, att förena sig örn att visst område skulle utgöra

gemensam betesmark. För att dylika betesföreningar skulle bliva gällande,

borde skriftliga avtal därom upprättas, vilka skulle underställas

prövning av vederbörande länsstyrelse, som skulle äga, därest föreningarna

befunnes tjäna ett allmänt syfte, fastställa dessa för en tid av högst

tio år. Centralrådet förutsatte, att samtliga delägare i det område, med

avseende varå förening ifrågasatts, skulle vara ense örn föreningens upprättande

för att denna skulle komma till stånd, samt att fastställd förening

skulle äga giltighet mot ny ägare. Förutom bestämmelser i nu angivna

avseenden borde i" den nya lagstiftningen föreskrifter meddelas rörande

fördelning av stängselskyldighet i sådana fall, då ägare av intilliggande

fastigheter hade nytta av samma stängsel. För genomförande av den sålunda

förordade lagstiftningen vore viss övergångstid nödvändig. Under

denna tid kumle nu gällande stängsellagstiftning bibehållas med den ändring

allenast, att varje stängsel, som fredade mot större hemdjur, skulle

anses såsom laggill^

Centralrådet»

skrivelse deni

>/« 1931

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Departe
mentschefen.

Vårdnadspt.

ikt (1 §.)

I likhet med de sakkunniga och i ärendet hörda myndigheter och korporationer

anser jag den nu stadgade vårdnadsskyldigheten för ägare av

hemdjur böra bibehållas i den nya lagstiftningen såsom allmän princip

med avseende å ägofredens upprätthållande. Med den intensiva kultur av

olika ägoslag, som utvecklingen inom jord- och skogsbruken i allt högre

grad medfört, bar intresset för de enskilda jordägarna att skydda sina

ägor mot främmande betesdjur vunnit avsevärt ökad betydelse, och rätten

att åtnjuta sådant skydd har kommit att framstå såsom ett naturligt

moment i äganderätten till jorden. I samband med denna utveckling har

principen örn hemdjursägares vårdnadsplikt allt mera genomträngt och

vunnit fäste i den allmänna uppfattningen. Riktigheten och skäligheten

av denna grundsats torde numera ej från något håll bestridas, och någon

tvekan lärer ej råda därom, att denna princip bör i en ny ägofredslagstiftning

genomföras, så långt detta utan uppgivande av fordran å lagstiftningens

effektivitet eller av andra viktiga samhällsintressen lämpligen

kan ske.

Vid bedömandet av den föreliggande lagstiftningsfrågan får emellertid

ej förbises, att ett nöjaktigt tryggande av ägofreden ej i alla fall kan ernås

genom vårdnadsplikteh. Dennas betydelse såsom medel att freda

någons ägor mot annans hemdjur är väsentligen beroende av de förutsättningar,

som i det särskilda fallet föreligga för markägaren att framtvinga

pliktens fullgörande. Där till följd av ägornas läge eller beskaffenhet

svårigheter möta att nöjaktigt bevaka dessa, torde vårdnadsplikten

i regel ej kunna anses såsom ett effektivt ägoskyddsmedel. Dylika

svårigheter torde i vårt land ofta vara för handen beträffande skogs- och

utmarker, särskilt där dessa stöta intill andra sådana marker. Ett uttryck

härför är den i gällande stängselförordning upptagna bestämmelsen,

att, örn mötande ägor utgöras av skogs- eller utmarker och stängsel

mellan dem ej finnes, ägorna skola anses upplåtna till gemensamt mulbete.

Understundom torde svårigheter i berörda avseende även föreligga beträffande

inägor, särskilt då dessa ligga insprängda bland ägor av förstnämnda

slag. Skulle ägofreden i fall, som här avses, grundas uteslutande

å vårdnadsplikt, torde jordägare för avhållande av främmande betesdjur

från sina ägor ofta bliva nödsakade att hålla särskild vakt å dessa.

En ägofredslagstiftning, som medförde denna konsekvens, vore uppenbarligen

otillfredsställande.

Med avseende å förevarande lagstiftningsfråga bör vidare uppmärksammas,

att ett fullständigt genomförande av vårdnadsplikten skulle —

förutsatt att plikten verkligen komme att fullgöras av hemdjursägarna

— i många fall åsamka dessa stora svårigheter och kostnader. Då vid

betning å skogs- eller utmark hemdjuren i allmänhet ej kunna lämpligen

kvarhållas å betesområdet annorledes än genom dettas inhägnande,

skulle en dylik lösning medföra, att de jordbrukare, som fortfarande ville

använda sig av skogsbetning, i regel bleve nödsakade att ensamma hålla

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

49

stängsel omkring sina skogsmarker. Med den utsträckning och. form,

som de särskilda fastigheternas skogsskiften i vårt land ofta hava, bleve

ett sådant stängselbesvär ej sällan synnerligen betungande. Att vid dylikt

förhållande genomföra en lagstiftning av nyssangivna innebörd möter

desto större betänklighet, som i fråga örn ett stort antal fastigheter i

landet praktiskt taget möjlighet ej föreligger att å varje enskild fastighet

anordna tillräckliga kulturbeten, vadan betesbehovet ej lämpligen

kan tillgodoses annorledes än genom betning å skogs- eller utmark. Jag

hänvisar i detta avseende till förenämnda från hushållningssällskapens

förvaltningsutskott infordrade uppgifter (bil. C) ävensom till det yttrande,

som avgivits av omförmälda av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas

förbund utsedda kommitterade. Därest fastighetsägaren i dylikt fall

bindes till vårdnadsplikt beträffande de å skogs- eller utmarken betande

djuren, utan hänsyn därtill huruvida denna plikt kan av ägaren för rimliga

kostnader fullgöras, skulle detta kunna få till följd, att många

mindre jordbrukare bleve urståndsätta att fortfarande driva boskapsskötsel

och tvingades att lämna sina jordbruk eller dreves till ekonomisk ruin.

En ändamålsenlig lösning av förevarande lagstiftningsproblem torde Stängseiskyisålunda

förutsätta, att vårdnadsplikten liksom i gällande stängselförord- dishei 13 Sening

kompletteras med skyldighet att hålla stängsel för tryggande av ägofreden

mellan angränsande fastigheter. Stängselskyldigheten innefattar

enligt sakens natur ett säkrare värn för ägofreden än vårdnadsplikten

och medför, där båda grannarna deltaga i stängselbesväret, en lättnad i

vårdnadspliktens fullgörande. Stängselskyldigheten bör dock tydligen ej

förlänas tillämpning i andra fall än då ägofredsintresset ej lämpligen

kan tillgodoses genom vårdnadsplikten och bör sålunda fastställas att

gälla allenast då stängsel verkligen är behövligt för ägofredens upprätthållande

mellan vederbörande fastigheter.

Vad angår frågan, när behov av stängsel i berörda syfte kan anses

vara för handen, kan denna fråga betraktas från två i viss mån olika

synpunkter. Den ena av dessa tillgodoser den grannes intresse, som håller

betesdjur å sin mark, och innebär, att stängselbehov föreligger, då djuren

ej lämpligen kunna avhållas från den andre grannens ägor annorledes

än genom stängsel. Kunna djuren med mindre kostnad kvarhållas å betesområdet

genom tjudring eller vallning än genom stängsel, har förstnämnde

granne tydligen ej anledning att uppföra stängsel för sagda

ändamål. Den andra synpunkten beaktar däremot den grannes intresse,

som ej låter beta sin mark men som har behov av stängsel för att skydda

sina ägor mot den andres betesdjur. Enligt denna synpunkt kan stängselbehov

sägas vara för handen, så snart fara föreligger, att betesdjuren intränga

å den förres ägor och där förorsaka skada. Tydligt är, att den

senare synpunkten medför ett vidsträcktare stängselbehov än den förra.

Att konsekvent genomföra skyddssynpunkten i den nya lagstiftningen

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 107.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

bör uppenbarligen ej ifrågakomma. Detta skulle i praktiken innebära,

att stängsel mellan grannfastigheter städse skulle kunna krävas, då endera

grannen läte beta sin mark. Vill man lägga nämnda synpunkt till

grund för stängselskyldigheten, bör giltigheten av denna göras beroende

därav, att den ej djurägande grannens skyddsintresse i det särskilda

fallet är så betydande, att det kan anses uppväga den tunga, som stängselbesväret

innebär. Härvid är emellertid att märka, att, då nyssnämnda

intresse väsentligen beror på den noggrannhet, varmed den djurägande

grannen fullgör honom åliggande vårdnadsplikt, detta intresse lör ändras

allteftersom grannens fastighet byter ägare eller innehavare. Ett närmare

fastställande av detta intresse kan därför blott avse viss innehavare

av fastigheten. Då emellertid stängselskyldigheten enligt sin natur bör

gälla oberoende av växlingar i ägande- eller nyttjanderätten till den

fastighet, som skyldigheten åvilar, skulle skyldighetens grundande å

nämnda intresse medföra, att skyldigheten i vissa fall komme att gälla,

då skyddsbehov ej förelåge, under det i andra skyldigheten ej kunde utkrävas,

oaktat skyddsbehov vore för handen.

Svårigheter av nu angivna art möta ej i samma mån, därest stängselskyldigheten

grundas å den djurägande grannens stängselintresse. Detta

intresse är i huvudsak beroende på betesområdets beskaffenhet och läge

och kan sålunda väsentligen fastställas på grundval av förhållanden, som

äro av jämförelsevis varaktig natur. Visserligen äro även ifrågavarande

förhållanden tid efter annan underkastade förändringar, men dessa torde

i allmänhet ej inträda oftare än att jämkning utan större olägenhet då

även kan ske i stängselskyldigheten. Det är därjämte att märka, att skyldighetens

bestämmande med hänsyn till sagda intresse innebär, att skyldigheten

i stort sett begränsas till sådana fall, då det för betesbrukets utövare

är ekonomiskt fördelaktigt att hålla stängsel, och att sålunda en

lösning enligt denna synpunkt gynnar ett viktigt nationalekonomiskt intresse.

Slutligen må betonas, att en dylik lösning i det väsentliga torde

tillgodose även de ej djurägande jordägarnas ägofredsintresse samt att i

de särskilda fall, då detta ej är händelsen, nämnda intresse torde beredas

tillräckligt skydd genom vårdnadsplikten.

I enlighet med vad nu anförts har jag ansett, att frågan, huruvida stängselbehov

föreligger mellan angränsande fastigheter, bör avgöras med hän

syn till den grannes intresse, som håller betesdjur å sin mark, samt att

stängselskyldighet mellan dylika fastigheter sålunda principiellt bör äga

rum, allenast då nämnde granne ej lämpligen kan kvarhålla djuren å

sina ägor annorledes än genom stängsel.

I anslutning till denna allmänna grundsats uppställer departementsförslaget

såsom första förutsättning för stängselskyldighet mellan grannfastigheter,

att de mötande ägorna å någondera sidan nyttjas till bete för

hemdjur. Användas ägorna överhuvud ej för detta ändamål, äger enligt

förslaget stängselskyldighet ej rum. Allenast den omständigheten, att

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

mötande ägor framdeles kunna tagas i anspråk såsom betesmark för

hemdjur, Ilar ansetts ej utgöra tillräcklig grund för stadgande av sådan

skyldighet. Den olägenhet, som i dylikt fall kan uppstå för granne därigenom

att, där betning sedermera påbörjas å den andre grannens ägor,

den förres mark ligger ohägnad och löper fara att ofredas av den andres

djur, torde näppeligen böra tillmätas betydelse, då den förstnämnde är

oförhindrad att redan före betningens påbörjande uppföra stängsel i ägoskillnaden

med rätt för honom att efter sagda tidpunkt kräva den andres

förpliktande att deltaga i stängselhållet, förutsatt att betningen bedrives

på sådant sätt, att stängselskyldighet överhuvud föreligger.

Med anledning av de sakkunnigas farhågor, att, där -stängselskyldigheten

begränsas att uteslutande gälla i det fall, då de mötande ägorna faktiskt

användas såsom betesmark för hemdjur, skyldigheten härigenom

skulle bliva beroende av tillfälliga växlingar i ägornas användning och

möjlighet sålunda skapas för granne att på denna väg obehörigen un.

dandraga sig skyldighetens fullgörande, vill jag framhålla, att ett tillfälligt

avbrott i betningen ej bör för granne medföra befrielse från

stängselskyldighet eller nedsättning däri. Då sagda skyldighet avser en

varaktig anordning för kvarhållande å vederbörande fastighet av därå

betande hemdjur, bör dylik verkan kunna inträda, allenast där grannen

visar, att han stadigvarande upphört att nyttja sina ägor till bete. Även

i dylikt fall kan dock inträffa, att granne, sedan han på nyssangivna

grund befriats från stängselskyldighet eller erhållit nedsättning i denna,

återupptager betningen på sina ägor, men för sådan händelse bör han,

utan hinder av det träffade avgörandet, vara pliktig att åter deltaga i

stängselhållet efter förut gällande grund, förutsatt att behov av stängsel

för djurens kvarhållande å ägorna föreligger. Till frågan härom återkommer

jag i det följande. Jag vill erinra, att de växlingar med avseende å

ägors användande till bete för hemdjur, som i förevarande sammanhang

äro av betydelse, väsentligen förekomma vid övergång från extensiv! till

intensivt betesbruk, men växlingarna åsyfta i dessa fall just ett definitivt

överflyttande av betningen från skogs- och utmarker till kultiverade betesområden.

Det är uppenbarligen ej nödvändigt, att ägorna årligen nyttjas

till bete. Jämväl där dessa, såsom vid tillämpning av skiftesbruk är

fallet, betas periodvis med vissa års mellanrum, bör bär avsett betesnyttjande

anses föreligga. Med hänsyn till det nu anförda Ilar jag funnit

betänklighet ej möta mot stadgande såsom förutsättning för stängselskyldighet,

att de mötande ägorna skola å någondera sidan nyttjas till bete

för hemdjur.

Såsom ytterligare förutsättning för stängselskyldighet skall enligt

departementsförslaget gälla, att de hemdjur, som hållas å bete å någon

dera sidan, ej lämpligen kunna avhållas från motsidans ägor annorledes

än genom stängsel. Denna förutsättning är för handen, då med hänsyn

till betesområdets beskaffenhet oller läge svårighet möter att tjudra eliel
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

valla djuren under betesgången eller, oaktat dylik svårighet ej förefinnes,

användande av nämnda vårdnadssätt drager större kostnad än hållande

av stängsel i ägoskillnaden. Härvid bör dock undantag göras för det

fall, att djuren måste hållas tjudrade å betesområdet för betets ändamålsenliga

utnyttjande. Då betning äger rum å skogs- eller utmark eller å

betesäng, lärer betesdjurens kvarhållande å området i regel lämpligast

ske genom dettas inhägnande. I vissa fall torde förhållandet vara enahanda,

då åker eller slåtteräng nyttjas till bete.

Enligt departementsförslaget skall stängselskyldighet mellan grannfastigheter

principiellt äga rum i alla fall, då nu angivna förutsättningar

för sådan skyldighet äro för handen. Den av de sakkunniga föreslagna

begränsningen av skyldigheten att gälla allenast mellan jordbruksfastigheter

har sålunda ej upptagits i förslaget. På sätt lantmäteristyrelsen

framhållit, synes en dylik begränsning vara ägnad att medföra svårigheter

vid lagens tillämpning. Genom de i departementsförslaget angivna

förutsättningar för skyldigheten torde tillämpningen av denna,

utan inskränkning av dess giltighet till vissa fastigheter, i erforderlig

mån begränsas. Ej heller har stängselskyldigheten, på sätt de sakkunnigas

förslag innehåller, begränsats att äga tillämpning allenast med

avseende å vissa ägoslag. Med den ändrade avfattning departementsförslaget

härutinnan erhållit avses dock ej någon saklig avvikelse

från sakkunnigförslaget. De i 3 och 4 §§ av sistnämnda förslag upptagna

beteckningarna å vissa ägoslag torde nämligen åsyfta att inrymma

alla ägor, vilkas skyddande emot skada genom hemdjur är i praktiken

påkallat.

Engeln, att stängselskyldighet mellan grannfastigheter städse föreligger,

då omförmälda förutsättningar för sådan skyldighet äro för banden,

har i departementsförslaget underkastats visst undantag för det fall,

att de mötande ägorna å ömse sidor utgöras av skogs- eller utmark. I dylikt

fall skall enligt förslaget sådan skyldighet äga rum allenast såframt

stängsel fanns mellan ägorna den 1 januari 1932.

Grunden till detta undantag är att söka i det sätt, varpå i vissa delar

av landet skogs- och utmarker skiftats mellan de särskilda fastigheterna.

Inom betydande områden hava skifteslotterna i skogs- och utmark givits

sådan form, att kostnaderna för lotternas inhägnande måste bliva

oskäligt höga och ej uppvägas av markägarnas nytta ur ägofredssynpunkt

av en dylik åtgärd. Det vanliga är, att ifrågavarande lotter hava

utseendet av tegar av ringa bredd och stor längd. Skiftesläggning av

denna art förekommer i nästan alla delar av landet men är förhärskande

i norra Sverige. Jag hänvisar i detta avseende till vad jordstyckningskommissionen

härom anfört i sitt den 16 oktober 1920 avgivna betänkande

(sid. 205 och 220) samt till de vid betänkandet fogade kartbilagoi-na,

bilderna 6—10, med tillhörande text. En följd av det skif
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

53

tessätt, som sålunda tillämpats beträffande skogs- och utmarker, är, att

inom ett stort antal av rikets län finnas större eller mindre komplex

av dylika marker, inom vilka hägnader ej hållas mellan de särskilda

skifteslotterna. Av förenämnda från skogsvårdsstyrelserna infordrade

uppgifter (bil. B) framgår, att i Skaraborgs, Värmlands, örebro, Kopparbergs,

Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens län skogs- och utmarkerna i regel äro ohägnade, samt att förhållandet

är enahanda beträffande de mera utpräglade skogsbygderna i

Västmanlands län. Därjämte framgår av uppgifterna, att inom Stockholms,

Södermanlands, Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands,

Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län ohägnade

skogs- och utmarker finnas i ej oväsentlig utsträckning. I Östergötlands,

Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län förekomma däremot dylika

marker ej alls eller blott obetydligt.

Man torde med fog kunna antaga, att, där stängsel mellan mötande

skogs- eller utmarker ej uppförts under den långa tid, 1857 års stängselförordning

varit gällande, och ömsesidig rätt att fordra stängsel mellan

dylika marker ägt rum, de mötande markerna i regel äro av sådan form,

som förut sagts, eller eljest av sådan beskaffenhet, att hållande av stängsel

mellan dem i ägofredens intresse är en oekonomisk eller opraktisk åtgärd.

Detsamma torde i huvudsak gälla, där stängsel mellan dylika

marker väl uppförts under stängselförordningens giltighetstid (eller tidigare)

men sedermera borttagits eller till följd av bristande underhåll

förfallit. Det är visserligen tänkbart, att underlåtenheten att uppföra

stängsel eller vidmakthålla sådant i särskilda fall föranletts därav, att

betning ej äger rum å markerna, men, enligt vad skogsvårdsstyrelsernas

förenämnda uppgifter och utredningen i övrigt giver vid handen, torde

dylika fall förekomma i så ringa utsträckning, att de, praktiskt taget,

sakna nämnvärd betydelse. Man lärer därför vara berättigad presumera,

att, där stängsel för närvarande ej hålles mellan mötande skogs- eller utmärker,

förhållandena i stort sett äro sådana, att den nytta, som grannarna

skulle beredas av dylikt stängsel, ej motsvarar kostnaden för

stängslets uppförande och underhåll.

Det torde ej böra ifrågasättas, att i den nya lagstiftningen ägofreden

skall grundas på skyldighet att hålla stängsel i fall, som nyss sagts. Ett

bibehållande av stängselskyldigheten i detta fall skulle blott få till följd,

att skyldigheten liksom nu ej komme att tillämpas och att markerna sålunda

förbleve ohägnade. I fråga örn dessa marker torde därför respektive

markägares ägofredsintresse böra tillgodoses på annan väg. Till

denna fråga återkommer jag i det följande vid bestämmelserna örn betesreglering.

Ett undantagande från stängselskyldighetens tillämpning av de fall, då

nyttan av stängsels hållande mellan mötande skogs- eller utmärker ej

motsvarar kostnaden därför, kan ske antingen sålunda, att skyldighetens

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

giltighet göres i lagen direkt beroende av att nämnda förhållande ej är

för handen, eller på det sätt, att, i anslutning till förenämnda presumtion,

skyldigheten förklaras skola äga tillämpning mellan mötande skogsoch

utmarker allenast där stängsel mellan dylika marker för närvarande

finnes. Av dessa alternativ har jag med hänsyn till de betydande praktiska

fördelar, som det senare erbjuder, ansett detta vara att föredraga.

Ett stadgande enligt det förra alternativet skulle avsevärt försvåra lagens

tillämpning och inbjuda till tvister mellan grannar. Den omständigheten,

att vid stängselskyldighetens grundande å det andra alternativet från

sådan skyldighet kunna komma att undantagas enstaka fall, där förhållandet

mellan stängselnytta och stängselkostnad är ett annat än förut

sagts, torde ej höra tillmätas större betydelse, då departementsförslaget

åsyftar att bereda möjlighet för tillgodoseende i dessa fall av ägofredsintresset

annorledes än genom stängselskyldighet.

Vad angår den tidpunkt, då stängsel skall hava funnits melian vederbörande

marker för att stängselskyldighet mellan dem i förevarande fall

bör äga rum, torde denna tidpunkt böra bestämmas på sådant sätt, att

granne ej beredes möjlighet att innan den nya lagstiftningen träder i

kraft genom utnyttjande av sitt stängselvitsord eller uppförande av

stängsel i ägoskillnaden göra den föreslagna begränsningen av stängselskyldigheten

illusorisk. Med hänsyn härtill har sagda tidpunkt ansetts

böra fastställas till den 1 januari 1932.

Med avseende å innebörden av den särskilda förutsättning för stängselskyldighet,

som enligt departementsförslaget sålunda skall gälla, då de

mötande ägorna å ömse sidor utgöras av skogs- eller utmark, må framhållas,

att det är utan betydelse, huruvida det stängsel, varom fråga är,

uppförts på grund av gällande eller äldre stadganden örn stängselskyldighet

eller anordnats frivilligt av grannarna eller någon av dem. Åt sagda

förutsättning bör vidare givas den innebörd, att stängslet skall vara i sådant

skick, att det giver uttryck för grannarnas eller enderas vilja att

genom stängslet åtminstone i någon mera väsentlig mån upprätthålla

ägofreden mellan markerna. A ena sidan är sålunda ej nödigt, att

stängslet hålles i alla avseenden fredgillt, men å andra sidan är ej tillfyllest,

att stängslet till någon del kvarstår, där av förhållandena i övrigt

framgår, att grannarna uppgivit sin rätt att kräva stängselskyldighetens

utgörande eller, där fråga är örn frivilligt uppfört stängsel, uppenbarligen

ej åsyfta att därmed upprätthålla ägofreden mellan markerna.

Enligt departementsförslaget skall, då däri angivna förutsättningar för

stängselskyldighet äro för handen, i likhet med vad de sakkunniga föreslagit,

skyldigheten principiellt kunna göras gällande av vardera grannen.

Att detta bör vara fallet, då båda grannarna hålla betesdjur och för dessas

kvarhållande å respektive ägor hava behov av stängsel i ägoskillnaden, synes

uppenbart. Föreligger dylikt stängselbehov blott för den ene grannen,

torde ej heller vara föremål för tvekan, att den andre bör äga stängselvits
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. May.ts proposition Nr 107.

ord. Då stängslet för den förre är det lämpligaste medlet att fullgöra honom

åliggande vårdnadsplikt, bör den senare, som genom stängslet beredes

en tryggare ägofred, hava rätt att påfordra detta. Jag förutsätter härvid,

att, såsom i det följande skall närmare beröras, stängselvitsordets användande

av den senare för honom medför skyldighet att i viss omfattning

taga del i stängselbesväret. Mera tveksamt är, huruvida i berörda fall

även den granne, för vilken stängselbehov äger rum, bör hava vitsord.

I detta avseende må framhållas, att ett uteslutande av denne från rätten

till vitsord skulle medföra, att han finge ett ekonomiskt intresse att genom

eftersättande av sin vårdnadsplikt söka tvinga den andre att göra

gällande sitt stängselvitsord. Med hänsyn till de svårigheter, som i

många fall möta för en fastighetsägare att öva effektiv tillsyn å fullgörandet

från grannes sida av nämnda plikt, skulle dylika försök sannolikt

ej sällan hava utsikt att lyckas. Till förebyggande av en sådan, ej

önskvärd konsekvens av den nya lagstiftningen ävensom med hänsyn till

den nytta i form av en mera tryggad ägofred, som hållande av stängsel

i ägoskillnaden medför för den ej djurägande grannen, har jag ansett

stängselvitsordet höra vara ömsesidigt även i det fall, varom nu är fråga.

I likhet med de sakkunniga har jag ej funnit skäl föreligga att i den

nya lagen bibehålla de undantag från rätten till stängselvitsord, som

stadgas i §§ 4 samt 7—9 i stängselförordningen.

Av den i departementsförslaget upptagna grundsatsen, att stängselskyldighet

skall äga rum, allenast örn någondera grannfastigheten har behov

av stängsel för avhållande av betesdjur från den andras mark, torde följa,

att stängselskyldigheten bör fördelas mellan fastigheterna med hänsyn

till nämnda behov. Föreligger sådant stängselbehov för håda fastigheterna,

synas dessa böra taga lika del i stängslet. Är dylikt behov för

handen blott å ena sidan, bör fastigheten å denna sida tydligen svara

för väsentligt större del av stängslet än den andra. Även denna senare

bör dock vidkännas någon del av stängslet med hänsyn till den tryggare

ägofred fastigheten genom detta beredes samt till förebyggande av missbruk

av vitsordsrätten från fastighetsägarens sida. För underlättande

av lagens tillämpning och undvikande av tvister mellan grannar torde

i sistnämnda fall vardera fastighetens stängselandel böra i lagen fixeras.

I överensstämmelse med nu angivna grunder innehåller departementsförslaget,

att vardera fastigheten skall taga del i stängslet till hälften,

dock att, där ena sidan ej nyttjas till bete eller, där betning äger rum,

ej har behov av stängslet för djurens avhållande från grannens ägor,

fastigheten å den sidan skall svara för en femtedel och den andra fastigheten

för fyra femtedelar.

I likhet med sakkunnigmajoriteten och på de av denna anförda skäl häljås

ansett, att fordran å laggill stängsels fredningsförmåga bör i den nya

lagstiftningen begränsas att i regel avse allenast större hemdjur (hästar

Laggillt

stängseln beskaffenhet

(7 §).

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

och nötkreatur). På sätt sakkunnigmajoriteten framhållit, bör dock lag

stiftningen bereda möjlighet att beträffande de delar av landet, där betning

med mindre hemdjur i någon mera avsevärd omfattning äger rum, skärpa

kravet på sagda förmåga till att gälla även sådana hemdjur eller visst slag

av dessa. På grund härav och då den utformning, majoriteten givit sitt

förslag i förevarande avseende synts ändamålsenlig och väl avvägd, har

sagda förslag oförändrat upptagits i departementsförslaget.

Kält Hl‘ I fråga örn rätten till gemensamt bete å oliägnad skogs- eller utmark

(ii och 12§§). aar *lka med de sakkunniga, ansett betet å dylik mark ej böra inskränkas

genom direkta betesförbud i vidare mån än som föranledes av

den av Kungl. Maj:t nu medgivna befogenheten att i viss ordning meddela

sådant förbud beträffande visst län eller viss del av län.

Jag ansluter mig jämväl till de sakkunnigas uppfattning, att en generell

tillämpning av vårdnadsplikten beträffande ohägnade skogs- eller utmärker

ej bör ifrågakomma. Vårdnadsplikten kan i detta fall i allmänhet

ej fullgöras annorledes än genom uppförande av stängsel i ägoskillnaderna.

Då anordnande av dylika stängsel enligt vad förut utvecklats

i regel skulle draga kostnader, som ej stå i skäligt förhållande till

betesavkastningen å respektive skiften, skulle stadgande av sådan vårdnadsplikt

i stor utsträckning tvinga vederbörande fastighetsägare att

avstå från att låta beta skiftena. Med hänsyn till de svårigheter, som

en dylik utan beaktande av särskilda fastigheters olika förhållanden

framtvungen inskränkning i skogsbetningen skulle medföra för jordbrukarna

i här avsedda trakter, har jag ansett mig ej kunna tillstyrka en

lagstiftningsåtgärd i denna riktning. Det är jämväl att märka, att ett

stadgande örn generell tillämpning av vårdnadsplikt vid betning å ohägnade

skogs- och utmarker sannolikt i många fall ej skulle bliva effektivt

samt att det gemensamma betet å dylika marker sålunda skulle

komma att fortfara även efter genomförandet av en sådan lagstiftning.

På grund av vad sålunda anförts har i departementsförslaget rätten

till gemensamt bete å ohägnad skogs- eller utmark principiellt bibehållits.

I anslutning till de i departementsförslaget upptagna reglerna örn

stängselskyldighet mellan mötande skogs- eller utmarker, enligt vilka reg

ler sådan skyldighet skall äga tillämpning allenast där stängsel mellan

markerna funnits den 1 januari 1932, har dock såsom förutsättning för

betesrätten i förslaget angivits, att stängselskyldighet mellan markerna

ej äger rum. Denna bestämmelse har sin grund i önskemålet att begränsa

betesrätten, i den mån så lämpligen kan ske. Har stängsel den 1 januari

1932 hållits mellan markerna, skall sålunda, även örn stängslet sedermera

borttages eller förfaller, rätt till gemensamt bete å markerna ej vara

medgiven utan markägarna vara underkastade vårdnadsplikt i förhållande

till varandra.

Rätten till gemensamt bete innefattar enligt gällande stängselförord
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

ning ej hinder för delägare i den mark, som rätten avser, att inhägna

det område av marken, som tillhör honom, eller viss del därav, och

departementsförslaget åsyftar ej att härutinnan göra ändring. I tydlighetens

intresse har en uttrycklig bestämmelse i ämnet iniörts i förslaget.

Vad angår de sakkunnigas förslag, att rätten till gemensamt bete i

regel skall avse blott större hemdjur men i särskilda fall gälla även

mindre hemdjur eller visst slag av sådana djur, har jag funnit detta

välgrundat. En dylik bestämmelse har därför upptagits i departementsförslaget.

I detta har därjämte, jämväl i överensstämmelse med sakkunnigförslaget,

inrymts den nu gällande bestämmelsen örn befogenhet för

Kungl. Majit att beträffande visst län eller viss del av län helt eller delvis

förbjuda rätten till bete å här avsedd mark.

En konsekvens av den ståndpunkt, som jag i det föregående intagit

beträffande skyldigheten att hålla stängsel mellan mötande skogs- eller

utmarker och enligt vilken sådan skyldighet ej skall äga rum, där markerna

voro ohägnade den 1 januari 1932, är, att ägarna av dylika marker

genom lagstiftningen beredes möjlighet att på annat sätt få markerna

fredade mot främmande betesdjur. Nämnda inskränkning i stängselskyldighetens

giltighet skulle nämligen eljest, då, såsom nyss nämnts,

en tillämpning av vårdnadsplikt beträffande hemdjur i berörda fall principiellt

ej bör ifrågakomma, få till följd, att lagstiftningen skulle lämna

ägarna utan varje medel att skydda markerna mot skada av andras hemdjur.

Jag bortser här från den Kungl. Majit medgivna befogenheten att

under viss förutsättning meddela lokala betesförbud, vilken befogenhet

allenast i ringa utsträckning kan tillgodose berörda syfte. En dylik ståndpunkt

vore uppenbarligen ohållbar.

Vid övervägande av frågan, huru ägofredsintresset beträffande ohägnad

mark, som här avses, lämpligen bör tillgodoses, har jag funnit detta syfte

bäst kunna vinnas genom medgivande åt delägare i sådan mark av befogenhet

att under vissa förutsättningar erhålla reglering av rätten till

bete å marken eller visst område därav i ändamål att bringa den gemensamma

betningen därå till upphörande. Vissa bestämmelser i detta syfte

hava därför upptagits i departementsförslaget.

Enligt dessa bestämmelser kan berörda ändamål vinnas på två olika

vägar. Den ena innebär, att beträffande område, som göres till föremål

för dylik betesreglering, betningen för varje fastighet, som äger del i området

eller på grund av servitut äger betesrätt därå, begränsas till fastighetens

egen mark eller, där fråga är örn servitut, den fastighets mark,

som besväras av servitutet. Den andra åsyftar, att betningen för fastighet,

som nyss sagts, begränsas till särskild å regleringsoinrådet upplåten

betesmark utom fastighetens eller, vid servitut, den tjänande fastighetens

område. Enligt förslaget må sistnämnda utväg anlitas allenast örn och

Betesreglerinq

(13-20 §§>.

Betesreglerings

ändamål

oell allmänna

innebörd.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

i den män den förra ej lämpligen kan genomföras. Äro förhållandena

sådana, att intetdera av berörda tillvägagångssätt lämpligen kan tillämpas,

skall enligt förslaget rätten till gemensamt bete å regleringsområdet

fortfara.

Då betesreglering till sin natur är ett ägoskyddsmedel, må sådan reglering

företagas allenast på yrkande av delägare i det ohägnade skogseld

utmarksområde, varom fråga är. Äro samtliga delägare i området

villiga att tåla den gemensamma betningen därå, kan sålunda betesreglering

beträffande området ej äga rum. Med hänsyn till regleringens berörda

karaktär bar ägare till fastighet, som på grund av servitut äger

betesrätt å gemensamt betesområde, ansetts ej böra äga befogenhet att

påkalla betesreglering beträffande området.

Enligt departementsförslaget skall betesreglering principiellt företagas

särskilt beträffande varje komplex skogs- eller utmarker, som den 1 januari

1932 varit obägnat och som på grund bärav nyttjas till gemensamt

bete. Ifrågavarande komplex äro emellertid i många fall, särskilt i norra

Sverige, så omfattande, att praktiska svårigheter möta att på en gång

verkställa undersökning av betesförbållandena å hela komplexet. I departementsförslaget

har därför medgivits, att, örn betesreglering ej lämpligen

kan omfatta här avsett komplex i dess helhet, den må begränsas att

avse den del därav, som tillhör två eller flera fastigheter. Uppenbart

är, att regleringen städse bör omfatta minst två fastigheters i komplexet

ingående skogs- eller utmarker. Såsom ytterligare villkor för regleringsområdets

begränsande på nyssangivna sätt skall dock enligt förslaget gälla,

att behovet av bete för den eller de fastigheter, vartill återstående del

av komplexet hör, kan å dessa fastigheter skäligen tillgodoses. Sistnämnda

bestämmelse har tillkommit i ändamål att förebygga, att, då reglering

sker beträffande viss del av ett komplex, gränserna för denna del bestämmas

på sådant sätt, att verkställandet av betesreglering beträffande den

återstående delen av komplexet omöjliggöres eller oskäligt försvåras. I

övrigt har omfattningen av det område, som betesreglering skall avse,

ej i förslaget närmare bestämts utan har frågan härom ansetts böra vid

varje reglering prövas med hänsyn till föreliggande omständigheter och

med beaktande att regleringens ändamål må på lämpligaste sätt vinnas.

Begränsas regleringen att avse allenast viss del av sådant komplex, som

förut sagts, är att märka, att, där komplexet nyttjas till gemensamt bete

jämväl för andra fastigheter än dem, som äga del i regleringsområdet

eller på grund av servitut äga betesrätt därå, syftet med regleringen ej

vinnes, med mindre rätten att nyttja området till gemensamt bete bringas

att upphöra även beträffande förstnämnda fastigheter. Det torde emellertid

ej böra ifrågasättas, att betesrätten skall avlysas för dessa fastigheter

genom själva betesregleringen. En förutsättning för att en åtgärd

i detta syfte skulle bliva ef fektiv torde nämligen vara, att vid regleringen

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Majus proposition Nr 107.

även sistnämnda fastigheters betesförhållanden gjordes till föremål för

detaljerad undersökning och prövning, men detta är, såsom nyss framhållits,

med hänsyn till omfattningen av ifrågavarande komplex oftast

uteslutet. Frågan örn regleringsområdets fredande mot berörda fastigheters

betesdjur torde därför böra lösas på annan väg, och för vinnande

av detta syfte lärer intet annat lämpligt medel stå tili buds än områdets

inhägnande. I anslutning härtill har i departementsförslaget upptagits

föreskrifter örn hållande av stängsel i vissa fall mellan område, som varit

föremål för betesreglering, och angränsande skogs- eller utmark. Till

denna fråga återkommer jag i det följande.

Har fastighets skogs- eller utmark varit ohägnad deli 1 januari 1932

men efter sagda dag inhägnats, skall enligt förslaget utan hinder härav

marken vid verkställande av betesreglering anses såsom gemensam betesmark.

Mark, som nyss sagts, kan sålunda, under samma förutsättningar

som ohägnad skogs- eller utmark, inbegripas under dylik reglering.

Såsom förut nämnts, åsyftar betesreglering i första rummet att beträffande

visst ohägnat skogs- eller utmarksområde begränsa betningen för

varje fastighet, som äger del i området eller på grund av servitut äger

betesrätt därå, till fastighetens egen mark eller, där fråga är örn betesservitut,

till den fastighets mark, som besväras av servitutet. Genomförande

av en dylik begränsning i betningen, som i varje fall förutsätter,

att de särskilda fastigheternas betesmarker inhägnas, kan emellertid understundom

möta betydande svårigheter. Såsom exempel på dylika svårigheter

må här nämnas, att den mark, som i det särskilda fallet lämpligen

kan användas till bete å viss fastighet, har en så olämplig form, att

dess inhägnande kräver oskäligt hög kostnad, eller att för tillgodoseende

av viss fastighets betesbehov ett särskilt betesområde måste genom kulturåtgärder

anordnas å fastigheten men vidtagandet av dylika åtgärder med

hänsyn till markens beskaffenhet ställer sig alltför dyrbart, eller att fastigheten

ej har annan till bete användbar mark än åker och denna vid

tillämpande av ett rationellt jordbruk å fastigheten ej bör användas såsom

betesmark. I den mån hinder av nu angiven eller liknande art möta

torde begränsning av betningen till de särskilda fastigheternas områden

ej böra framtvingas. Jag erinrar, att, därest en dylik begränsning i alla

lall skulle genomföras, man härigenom skulle skapa svårigheter för jordbrukarna

i här avsedda trakter av liknande slag som ett tillämpande

av skyldigheten att hålla stängsel mellan ifrågavarande skogs- och

utmarker enligt vad förut framhållits skulle medföra. Med anledning

härav har i departementsförslaget såsom förutsättning för användande

av nu angivna tillvägagångssätt vid regleringen stadgats, att nödig

betesmark för vederbörande fastighet kan anordnas å dess eget område

utan oskälig kostnad eller förfång för fastighetens jordbruk. Är fråga

örn fastighet, som på grund av servitut äger betesrätt å annan fastighet.

Förutsättningar

för betesreglering

samt

verkan av sådan

reglering.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

skall vad nu sagts om betingelserna för anordnande av betesmark i stället

gälla sistnämnda fastighet.

Möter beträffande en eller flera av de fastigheter betesregleringen angår

hinder för tillämpande av nyssangivna tillvägagångssätt, må enligt förslaget

betesregleringens ändamål i iråga örn dessa fastigheter under

viss förutsättning vinnas på en annan väg. Förslaget medgiver i dylikt

fall, att betesbehovet för fastighet, som nyss sagts, tillgodoses genom

upplåtande av betesmark å till annan fastighet hörande del av regleringsområdet,

därvid betningen för den förra fastigheten — i den mån

betningen ej utövas å fastighetens eget område — skall begränsas till den

upplåtna betesmarken. Såsom förutsättning för upplåtelse av betesmark

gäller dock enligt förslaget, att betesbehovet lämpligen kan tillgodoses

på detta sätt. Uppenbart är, att frågan, huruvida denna förutsättning är

förhanden, skall bedömas med hänsyn såväl till den fastighets intresse, åt

vilken betesmarken upplåtes, som till den fastighets, varifrån upplåtelsen

sker, och nämnda förutsättning bör ej anses föreligga, med mindre å ena

sidan den mark, vars upplåtande ifrågasättes, med avseende å beskaffenhet

och läge är lämpad att användas såsom betesmark för den förra fastighe

ten och kan tagas i anspråk för detta ändamål utan oskälig kostnad samt

å andra sidan upplåtelsen kan äga rum utan att jordbruket å den senare

fastigheten därigenom tillskyndas förfång.

Departementsförslagets bestämmelser om upplåtelse av betesmark i samband

med betesreglering innebära, att fastighet vid dylik reglering kan

tvångsvis tilläggas betesrätt å annan fastighet. Sagda betesrätt är

närmast att likställa med ett servitut. Att ett dylikt ingripande i ägofredens

intresse ansetts böra medgivas har sin grund däri, att i förevarande

fall någon annan lämplig utväg att på en gång tillgodose sagda intresse

och behovet av bete för vederbörande fastighet ej stått till buds.

Mot förslagets ståndpunkt i detta avseende torde befogad erinran desto

mindre kunna göras, som man vid verkställande av laga skiften och andra

jorddelningsförrättningar å här avsedda skogs- och utmarker i regel synes

hava förutsatt, att hehovet av bete för de i förrättningen ingående fastigheterna

skulle fyllas genom gemensamt bete å sagda marker, vadan de särskilda

fastigheternas skiften utlagts utan hänsyn därtill, huruvida beho

vet kunde därå tillgodoses. Då betesbehovet för viss fastighet kan ändras

genom jorddelningsförrättning å fastigheten, dennas sammanläggning med

annan fastighet, expropriation eller annorledes, har sådan särskild betesmark,

varom här är fråga, ansetts böra upplåtas med servitutsrätt och ej

med äganderätt. I anslutning härtill kan enligt förslaget under vissa förutsättningar

fråga väckas örn jämkning av dylik upplåtelse, på sätt i den

speciella motiveringen skall närmare angivas.

Enligt förslaget må betesreglering företagas, allenast där betesbehovet

för samtliga fastigheter, som äga del i regleringsområdet eller på grund

av servitut äga betesrätt därå, kan tillgodoses på endera av de två vägar,

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 107.

61

som förut angivits. För dylikt fall skall rätten att nyttja regleringsområdet

till gemensamt bete upphöra för sagda fastigheter å tid, som vid

regleringen bestämmes. Möter däremot ifråga örn en eller flera av dessa

fastigheter hinder för betesbehovets tillgodoseende på förenämnda sätt,

skall enligt förslaget rätten att nyttja området till gemensamt bete fortfara.

Någon reglering av det gemensamma betet kommer sålunda i detta

fall ej till stånd. Förslagets ståndpunkt i detta avseende är betingad därav,

att det uppenbarligen skulle vara obilligt att upphäva rätten till

gemensamt bete för vissa av de fastigheter, som regleringen angår, samt

bibehålla den för de övriga. Det bör härvid uppmärksammas, att spörsmålet,

huruvida förutsättningarna för betesreglering i det särskilda fallet

äro för handen, i hög grad är beroende på regleringsområdets utsträckning

och läge. De ohägnade skogs- och utmarkskomplex, som finnas

i vårt land, torde i allmänhet medgiva regleringsområdenas bestämmande

på sådant sätt, att betesregleringar enligt de föreslagna bestämmelserna

därå kunna äga rum. Det må även framhållas, att, där betesreglering

i visst fall funnits ej kunna verkställas, frågan härom enligt

förslaget senare må återupptagas, därest ändrade förhållanden inträda,

som synnerligen inverka på frågan.

Såsom av det anförda framgår, åsyftar betesreglering, att ägarna till

de fastigheter, som äga del i regleringsområdet, samt innehavarna av särskilda

betesrätter å dessa fastigheter skola vid viss bestämd tidpunkt underkastas

vårdnadsplikt, envar beträffande de hemdjur, som av honom

utsläppas på regleringsområdet. Då, såsom förut framhållits, vid betning

å skogs- eller utmark vårdnadsplikten i allmänhet ej kan effektivt fullgöras

annorledes än genom markens inhägnande, har i förslaget, för att

trygga efterlevnaden av verkställd betesreglering, stadgats, att, sedan dylik

reglering ägt rum och rätten till gemensamt bete enligt därvid meddelad

bestämmelse upphört, fastighets i regleringsområdet ingående ägor

ej må nyttjas till bete för fastigheten, med mindre erforderlig hägnad

hålles omkring ägorna. Användas fastighetens ägor till bete i strid med

denna föreskrift, är enligt förslaget vederbörande ägare eller betesrättshavare

förfallen till ansvar.

Departementsförslaget förutsätter, att tiden, då rätten att nyttja regleringsområdet

till gemensamt bete skall upphöra för regleringsfastigheterna,

bestämmes på sådant sätt, att skäligt rådrum beredes vederbörande

rättsägare att, innan betesrätten upphör, inhägna och anordna erforderliga

betesområden å respektive fastigheter ävensom iordningställa de vid regleringen

upplåtna betesmarkerna.

I detta sammanhang må påpekas, att frågan, huru betningen skall bedrivas

inom de särskilda fastigheternas områden — här bortses från upplåtna

betesmarker — vid regleringen i allmänhet ej skall göras till föremål

för undersökning eller prövning i vidare mån än som erfordras för

bedömande, huruvida en överflyttning av betningen till sagda områden

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

enligt vad förut sagts lämpligen kan ske. Det ankommer sålunda principiellt

å vederbörande rättsägare att härutinnan själva besluta allenast

med den inskränkning, att betesområdena, såsom nyss nämnts, skola hållas

inhägnade. Beträffande fastighet, som på grund av servitut äger betesrätt

å regleringsområdet, torde dock i vissa fall vid regleringen böra föreskrivas,

huru servitutet må utövas å den fastighet, som därav besväras.

I detta avseende må erinras, att betesservitut, som nyss sagts, i regel avser

rätt för den härskande fastigheten att nyttja den tjänande fastighetens

ohägnade skogs- eller utmark i dess helhet till bete samt att innehavaren

av dylikt servitut ej torde vara berättigad att inhägna viss del av sagda

mark och med uteslutande av markägaren eller den, som eljest äger betesrätt

därå, nyttja den inhägnade delen till bete. För underlättande av betesreglerings

verkställande beträffande fastighet, som besväras av dylikt

servitut, synes emellertid innehavaren av servitutet vid regleringen böra

kunna tillerkännas en sådan rätt, som nyss sagts, under förutsättning att

markägaren eller annan rättsägare ej därigenom tillskyndas förfång. En

bestämmelse i detta syfte har därför upptagits i departementsförslaget.

Jag har övervägt, huruvida särskilda bestämmelser i övrigt borde

meddelas för ordnande vid betesreglering av förhållandet mellan

ägare till fastighet, som på grund av servitut äger betesrätt å regleringsområdet,

oell ägaren till den fastighet, som besväras av servitutet.

Då emellertid innehavare av betesservitut principiellt är underkastad

vårdnadsplikt beträffande de hemdjur, som på grund av servitutet hållas

å bete å den tjänande fastigheten, torde utan särskild föreskrift vara

tydligt, att, örn ej annat överenskommits, det ankommer å denne att,

där till följd av betesreglering betning å sagda fastighet må utövas allenast

å inhägnat betesområde, hålla erforderlig hägnad omkring den mark,

som på grund av servitutet nyttjas till bete å fastigheten. Meddelande av

särskilda bestämmelser i detta hänseende har förty ansetts ej vara behövligt.

upplåtelse av Finnes vid betesreglering en elier flera regleringsfastigheters betesbehov

betesmarker. tillgodoses genom upplåtelse av betesmarker, skall enligt förslaget i

regel åt en var av dessa fastigheter särskild betesmark upplåtas. Upplåtelse

av gemensam betesmark åt två eller flera fastigheter må dock ske, om

ägarna till fastigheterna därom åsämjas och sådan upplåtelse finnes lämplig.

Betesmark, som här avses, skall av den eller de fastigheter, åt vilka

den upplåtits, hållas inhägnad och, i den mån åtgärd i sådant syfte kan vidtagas

utan oskälig kostnad, anordnas för betesbruk och därefter bibehållas

i ett för sådant bruk ordnat skick.

Bestämmelsen örn betesmarks anordnande för betesbruk och bibehållande

i ett för sådant bruk ordnat skick är betingad av önskemålet, att upplåtelsen

ej bör avse större område än som är av behovet påkallat. Därest för

ändamålet avsedd mark särskilt anordnas för betesbruk, kan arealen av

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1()7.

denna uppenbarligen bestämmas mindre än i motsatt fall. Såsom villkor

för skyldigheten att vidtaga åtgärd i berörda syfte bör dock gälla, att

denna kan utföras utan oskälig kostnad. Ett ytterligare skäl för ifrågavarande

bestämmelse ligger däri, att genom betesmarkens anordnande för

betesbruk och bibehållande i ett för sådant bruk ordnat skick faran för konflikter

mellan markägarens och betesrättshavarens intressen minskas. I

detta avseende må särskilt framhållas, att betesmarkens försättande och

bibehållande i dylikt skick förutsätter, att å marken befintlig skog helt

eller till huvudsaklig del avverkas. Då enligt departementsförslaget betesrättshavaren

skall vara pliktig att till markägaren gälda ersättning

för det intrång, som denne tillskyndas genom betesmarkens anordnande

för betesbruk och bibehållande i ett för sådant bruk ordnat skick, samt

denna ersättning lämpligen bör bestämmas på sådant sätt, att den innefattar

gottgörelse för värdet av den å marken växande skogen i dess

helhet, iörebyggas härigenom tvister mellan markägaren och betesrättshavaren

rörande dispositionen av skogen.

En följd av betesrättshavarens skyldighet att anordna här avsedd betesmark

för betesbruk och bibehålla densamma i ett för sådant bruk ordnat

skick är, att, om betesmarken upplåtits å skogsmark, betesmarken bör vara

undantagen från tillämpningen av den skogsvårdslagstiftning, som gäller

för skogsmarken. Då detta måste anses framgå av förenämnda i förslaget

upptagna bestämmelser rörande dylik betesmark, har jag funnit

meddelande av särskild föreskrift i ämnet ej vara erforderligt. Tydligt

är, att, örn rätten till betesmarken upphör, marken åter hemfaller under

den skogsvårdslagstiftning, som gäller för den omgivande skogsmarken.

T anslutning till den grundsats, som i allmänhet gäller inom lagstiftningen

beträffande tvångsingripande i enskild rätt, skall enligt departementsförslaget

ersättning gäldas för upplåtelse av betesmark, varom här

är fråga, ävensom för intrång, som orsakas av de arbeten, vilka enligt vad

förut sagts skola företagas med avseende å dylik mark. Ersättningsskyldigheten

skall åligga fastighet, åt vilken betesmarken upplåtits. Detta

gäller, även örn upplåtelsen skett till fastighet, som på grund av servitut

äger betesrätt å regleringsområdet. Upplåtelsen utgör i detta fall en utsträckning

av den betesrätt, som innefattas under servitutet, och de kostnader,

som föranledas härav, torde böra bäras av innehavaren av servitutsrätten.

Ifrågavarande ersättning skall enligt förslaget bestämmas

i penningar samt i vad den avser upplåtelse av mark samt intrång till

följd av betesmarkens inhägnande fastställas att utgå årligen med lika

belopp. Att ersättningen i nyssnämnda avseende föreslagits skola utgå

i form av årlig avgift har sin grund dels däri, att ersättningens gäldande

härigenom underlättas för den ersättningsskyldige, dels ock i det

förhållandet, att sagda form för ersättningens erläggande bättre tillgodoser

fastiglietskreditens intressen än en engångsbetalning. Vad angår

ersättning för intrång till följd av betesmarkens anordnande för betes
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

Stängselsky]- (ligliet för fredande

av område,

varå betesreglering

ägt ruin.

64 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 107.

brak bär gäldandet av dylik ersättning medelst årlig avgift ansetts skäligen

ej kunna föreskrivas, då intrång, som nyss sagts, i allmänhet till

huvudsaklig del består däri, att den å betesmarken växande skogen avverkas

av betesrättshavaren och tillgodogöres för dennes räkning.

För vinnande av nödig enkelhet med avseende å betalningen av ersättning,

varom nu är fråga, förutsätter förslaget, att denna erlägges direkt

till ägaren eller innehavaren av den fastighet, varå betesmarken upplåtits,

och sålunda gäldas utan iakttagande av de för erläggande av expropriationsersättning

stadgade former. Beträffande ersättning för betesmarks

upplåtande och intrång till följd av dess inhägnande må framhållas,

att vederbörande inteckningshavares intressen i avseende å dylik

ersättning torde skäligen tillgodoses, därest denna, såsom förordats, fastställes

att utgå årligen med lika belopp. I fråga örn ersättning för intrång

till följd av betesmarks anordnande för betesbruk är att märka,

att denna näppeligen kan antagas uppgå till sådan storlek, att dess reserverande

för vederbörande inteckningshavares räkning är påkallat.

På sätt tidigare framhållits, åsyftar betesreglering att upphäva rätten

till gemensamt bete å regleringsområdet allenast för de fastigheter, som

äga del i området eller på grund av servitut äga betesrätt å detta. Nyttjas

området enligt den föreslagna lagen till gemensamt bete jämväl för

andra fastigheter, beröres sådant bete principiellt ej av regleringen.

I syfte att i berörda fall underlätta områdets fredande mot nyssnämnda

fastigheters betesdjur hava i förslaget införts vissa bestämmelser örn skyldighet

att hålla stängsel i gränsen mellan regleringsområde och invidliggande

skogs- eller utmark. Enligt dessa bestämmelser skall sådan

skyldighet äga rum, då område, som till följd av betesreglering ej må

nyttjas till gemensamt bete för de fastigheter, vilka däri äga del, gränsar

intill skogs- eller utmark samt området och marken nyttjas till gemensamt

bete för andra fastigheter. Förslaget förutsätter sålunda, att

stängselskyldigheten ej må göras gällande, förrän rätten till gemensamt

bete å regleringsområdet upphört för vederbörande fastigheter. Det må

framhållas, att enligt förslaget tidpunkten för betesrättens upphörande

kan infalla ett flertal år efter det betesregleringen förrättats samt att

det ansetts mindre lämpligt att därunder utgörande av här avsedd stängselskyldighet

skulle kunna krävas.

Enligt förslaget skall stängselskyldigheten i förevarande fall åvila dels

de fastigheter, som äga del i regleringsområdet, dels ock dem, för vilka

sagda område och den invidliggande skogs- eller utmarken nyttjas till

gemensamt bete. Förslagets ståndpunkt härutinnan är grundad å den

uppfattning, att ägarna till de senare fastigheterna i samband med betesregleringens

genomförande principiellt borde underkastas skyldighet

att avhålla sina hemdjur från regleringsområdet och rätten till gemensamt

bete å området sålunda upphöra även för berörda fastigheter. Då

emellertid detta syfte ej lämpligen kan vinnas annorledes än genom hål
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:** proposition Nr 107.

lande av stängsel mellan regleringsområdet och den invidliggande skogs

eller utmarken, synes uppenbart, att nyssnämnda fastigheter böra svara

för huvudparten av sagda stängselbesvär. Vad angår de fastigheter, som

äga del i regleringsområdet, hava dessa ansetts böra i någon, örn ock

mindre, omfattning deltaga i stängselbesväret i överensstämmelse med

de grunder, som i förslaget i allmänhet genomförts beträffande hållande

av stängsel mellan mötande skogs- eller utmärker. I anslutning till vad

nu anförts har i förslaget de fastigheter, för vilka regleringsområdet och

den invidliggande skogs- eller utmarken nyttjas till gemensamt bete,

ålagts att hålla fyra femtedelar av stängslet samt de fastigheter, som äga

del i regleringsområdet, en femtedel därav. Envar av dessa andelar skall

enligt förslaget hållas gemensamt av vederbörande fastigheter.

Fastighet, som på grund av servitut äger betesrätt å regleringsområdet,

är enligt förslaget befriad från skyldighet att deltaga i hållande av sådant

stängsel, varom här är fråga. Förslagets ståndpunkt härutinnan

är en naturlig följd därav, att dylik fastighet efter betesregleringens genomförande

ej torde hava något egentligt intresse av regleringsområdets

fredande mot främmande betesdjur.

Då stängselskyldigheten i förevarande fall uteslutande avser regleringsområdets

skyddande mot främmande betesdjur, har utgörande av

skyldigheten ansetts böra kunna fordras allenast från de fastigheters

sida, som äga del i området. I anslutning till den ståndpunkt, som i förslaget

intagits beträffande befogenheten att kräva betesreglering, har

rätten till stängselvitsord ansetts böra tillkomma ägaren till envar dylik

fastighet.

Då ett genomförande av de grunder för den nya lagstiftningen, som av

mig nu förordats, medför, att lagstiftningens tillämpning kan anpassas

efter de förhållanden, som på hithörande områden föreligga inom skilda

delar av riket, har jag ansett meddelande av särbestämmelser i ämnet för

vissa trakter av landet ej vara påkallat.

Jag övergår nu till de särskilda bestämmelserna i departementsförslaget.

1 KAP.

Förslagets

särskilda

bestäm
melser.

Om vård av hemdjur.

1 §.

Förevarande paragraf, som inrymmer den grundläggande bestämmelsen

örn skyldighet för ägare av hemdjur att hålla sådan vård örn dem,

att de ej olovligen inkomma å annans ägor, överensstämmer, bortsett

från en mindre redaktionell jämkning, med § 1 första stycket i stängselförordningen

samt 1 § första stycket i sakkunnigförslaget. Beträffande

ifrågavarande bestämmelse hänvisas till vad jag i det föregående anfört.

Bihang till riksdagens protokoll lillis, t saini Nr 107.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Enligt departementsförslaget åvilar vårdnadsplikt beträffande liemdjur

jämväl den, som emottagit sådant djur till underhåll eller nyttjande.

En bestämmelse i detta syfte har upptagits i 65 §. För de skäl, som

ligga till grund för denna bestämmelse, skall jag redogöra vid sagda

paragraf.

ydrdnadspliktens

innehåll.

Beträffande vårdnadspliktens innehåll hava de sakkunniga — under

erinran att enligt nuvarande lagstiftning vårdnadsplikten ej ägde

giltighet till förmån för järnväg — framhållit, att de härutinnan ej funnit

sig böra föreslå ändring i gällande bestämmelser. Till utveckling av

denna ståndpunkt hava de sakkunniga anfört:

Såväl enligt stängselförordningen som enligt sakkunnigförslaget avsåge

hemdjursägares vårdnadsplikt att bereda skydd för annans ägor

mot skada av hemdjur. Plikten gällde sålunda ej till förmån för annan

egendom än »ägor». I överensstämmelse härmed hade i Kungl. Maj:ts

dom den 21 april 1879 (N. J. A. 1879 sid. 172) uttalats, att ägare av hemdjur

ej vore underkastad ifrågavarande vårdnadsplikt med avseende å

järnväg. Ägare av järnväg hade alltså att själv vidtaga de åtgärder

för avhållande av kreatur från järnvägens område, som med hänsyn till

trafikens säkerhet vore påkallade. Däremot vore järnvägsägare i allmänhet

ej pliktig att föranstalta örn dylika åtgärder i närboende kreatursägares

intresse. Sådan skyldighet ålåge järnvägsägare, allenast därest

han enligt för järnvägen meddelad koncession eller annat i behörig ordning

meddelat beslut vore pliktig hålla järnvägen inhägnad eller särskilt

åtagit sig att göra detta. I annat fall stöde det ägaren fritt att underlåta

att hålla stängsel. Hade järnväg i dylikt fall lämnats oinhägnad

och hade kreatur, som inkommit å järnvägen, tillskyndats skada genom

järnvägsdriften, hade järnvägens ägare tidigare varit ersättningsskyldig

för skadan, allenast örn järnvägens förvaltning eller betjäning

varit vållande till denna. Enligt lagen den 18 maj 1928 (nr 131) örn ändrad

lydelse av 6 och 11 §§ i lagen den 12 mars 1886 (nr 7) angående ansvarighet

för skada i följd av järnvägsdrift, vilken lag trätt i

kraft den 1 juli 1928, vore emellertid järnvägsägare numera i allmänhet

pliktig ersätta dylik skada, så vitt anginge större hemdjur (hästar och

nötkreatur), även i det fall, att något vållande till skadan ej läge järnvägspersonalen

till last. I fråga örn mindre hemdjur gällde däremot

fortfarande den äldre regeln. I anslutning till den uppfattning, som läge

till grund för nyssnämnda lag, hade de sakkunniga ansett sig ej böra

ifrågasätta någon utsträckning av hemdjursägares vårdnadsplikt till

förmån för järnväg. Ej heller eljest hade någon ändring i fråga örn

vårdnadspliktens innehåll funnits påkallad.

Enligt sakkunnigförslaget gäller vårdnadsplikten ej heller till förmån

för annan väg än järnväg. Detta framgår av 5 § i förslaget, enligt vilken

de i förslaget upptagna reglerna örn stängselskyldighet mellan angränsande

jordbruksfastigheter skola äga motsvarande tillämpning, där

ägor, som tillhöra olika dylika fastigheter, äro skilda genom väg och

rätt att hålla grind över vägen, där sådan tarvas, för någondera fastigheten

äger rum. I dylikt fall skola de hägnadsskyldiga enligt 9 § i förslaget

hålla var sin del av stängslet å sin egen sida och därjämte taga

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. May.ts proposition Nr 107.

lott i det stängsel, som sättes mellan ägorna över vägen, dock att, örn sådant

finnes lämpligare, liela stängslet må sättas å ena sidan. Ifrågavarande

bestämmelser vila tydligen på den förutsättning, att ägarna av

de intill vägen gränsande fastigheterna ej äro pliktiga att avhålla sina

hemdjur från vägens område. De sakkunniga hava framhållit, att deras

förslag i denna del överensstämmer med vad nu gäller.

Frågan örn skyddande av område, som utgöres av väg eller järnväg, Veyartementsmot

betesdjur är enligt gällande stängselförordning ej att anse såsom Zeferi.

ett ägofredsspörsmål, och vårdnadsplikten äger förty i detta fall ej tilllämpning.

En dylik uppfattning ligger jämväl till grund för lagen

den 18 maj 1928 örn ändrad lydelse av 6 och 11 §§ i lagen den 12

mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift. I

likhet med de sakkunniga har jag ansett den gällande lagstiftningens

ståndpunkt i detta avseende böra bibehållas. Ett utsträckande av vårdnadsplikten

att äga tillämpning med avseende å väg eller järnväg skulle

uppenbarligen i många fall bliva mycket betungande för ägarna till angränsande

fastigheter och vid pliktens eftersättande kunna för dem medföra

en ersättningsskyldighet av oberäknelig omfattning. Det torde

visserligen vara obestridligt, att betande hemdjur i vissa fall kunna genom

tramp förorsaka skada å diken utmed väg eller järnväg eller å

vägens eller järnvägens dosseringar, ävensom att avhållande av hemdjur

från väg eller järnväg kan vara påkallat av trafikhänsyn, men

det skydd, som sålunda må erfordras för dylik anläggning mot betande

djur, lärer böra ernås på annan väg än den nyss angivna. Då denna

fråga väsentligen tillhör ett annat lagstiftningsområde än det nu förevarande,

har jag ej ansett mig böra i detta sammanhang närmare ingå

på densamma.

Det undantag från vårdnadspliktens tillämpning, som enligt det anförda

äger rum med avseende å väg och järnväg, bör dock anses gälla

blott det egentliga väg- eller järnvägsområdet. Beträffande sådan till

järnväg hörande mark, som ej ingår i sagda område, såsom banvaktslägenheter

samt parker och trädgårdar vid stationer, bör vårdnadsplikten

anses äga giltighet.

I 1 § andra stycket av sakkunnigförslaget har införts en hänvisning

til] allmänna strafflagens bestämmelser örn ansvar och skadestånd, när

vårdnadsskyldighet beträffande hemdjur försummas. Då denna hänvisning

synes böra lämnas i sammanhang med de övriga bestämmelser örn

ansvar och ersättningsskyldighet, som upptagits i departementsförslaget,

har densamma inrymts i 50 §.

2 §.

Förevarande paragraf hänvisar i fråga örn rätt för delägare i samfälld

mark att där utsläppa hemdjur till vad därutinnan är särskilt stadgat.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Mnj:ts proposition Nr 107.

De bestämmelser, som härvid åsyftas, återfinnas huvudsakligen i 11 och

12 kap. byggningabalken samt lagen den 13 juni 1921 (nr 299) örn förvaltning

av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och

rättigheter ävensom i lagarna den 20 juni 1918 (nr 399) och den 7 april

1922 (nr 133) örn förbud mot utsläppande av tjur, hingst eller bagge å

samfälld betesmark. I likhet med de sakkunniga har jag ansett en hänvisning

till dessa bestämmelser, beträffande vilka någon ändring i detta

sammanhang ej torde vara påkallad, böra upptagas i nya lagen.

2 § i sakkunnigförslaget upptager jämväl en hänvisning till vad särskilt

är stadgat örn rätt för delägare i tegskiftad mark att där utsläppa

hemdjur. De bestämmelser, som åsyftas i denna hänvisning, inrymmas

huvudsakligen i 5 och 9 kap. byggningabalken. Då emellertid, på sätt

lautmäteristyrelsen i sitt yttrande i ärendet framhållit, egentlig tegskiftesfördelning

numera sannolikt ej äger rum inom någon by i riket,

har jag funnit obehövligt att i fråga örn vård av hemdjur och stängselskyldighet

bibehålla några särbestämmelser med avseende å sålunda delad

jord. Enligt departementsförslagets övergångsbestämmelser skola

därför berörda stadganden i 5 och 9 kap. byggningabalken upphöra att

gälla vid nya lagens ikraftträdande. I anslutning härtill har nämnda

i sakkunnigförslaget införda hänvisning ej upptagits i departementsförslaget,

och i samband härmed har bestämmelsen i 6 § av sakkunnigförslaget,

enligt vilken stängselskyldighet ej äger rum mellan särskilda delägares

lotter i tegskiftad by, uteslutits.

2 KAP.

Om stängselskyldighet.

B i

Bestämmelserna i första och andra styckena av denna paragraf angiva

de förutsättningar, varunder stängselskyldighet i allmänhet äger rum,

samt huru skyldigheten skall fördelas mellan vederbörande fastigheter.

För innehållet av dessa bestämmelser har i det föregående närmare re

dogjorts.

Med avseende å innebörden av nämnda bestämmelser må framhållas,

att, där enligt dessa stängselskyldighet föreligger samt den ene grannen

frivilligt uppfört stängsel i ägoskillnaden, den andre bör anses pliktig att,

örn den förre gör gällande sitt stängselvitsord, till denne utgiva ersättning

för den del av stängslet, för vilken den andres fastighet svarar.

I anslutning till den ståndpunkt, som intagits i departementsförslaget

med avseende å frågan örn vårdnadspliktens tillämpning beträffande väg

eller järnväg, förutsätter förslaget, att dylika fastigheter ej äro underkastade

de i förslaget upptagna bestämmelserna örn stängselskyldighet.

Till detta spörsmål återkommer jag närmare vid 4 §.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Enligt do sakkunnigas förslag är stängselskyldighet städse en fastighet

åvilande förpliktelse samt avser hållande av stängsel i fastighetsgräns.

Mellan ägolotter, skilda genom sära j ed ellung, skall sålunda enligt

förslaget stängselskyldighet ej äga rum.

Till stöd för förslagets ståndpunkt i sistnämnda hänseende hava de

sakkunniga anfört, att enligt 1926 års jorddelningslag hänsyn visserligen

understundom skulle itagas till verkställda sämjedelningar men att

dessa dock ej i lagen tillerkänts verkan såsom laga delning utan att

lagen medgåve ovillkorlig rätt för delägare i sämjedelad jord att påkalla

skifte å denna, Jämväl med hänsyn till sättet för sämjedelnings verkställande

torde sådan delning ofta ej kunna anses lämpad att läggas till

grund för utgörande av stängselskyldighet. Vad nu anförts åsyftade

dock självfallet ej att, där å någon ort allmän sedvänja rådde att hålla

stängsel mellan sämjedelado områden på samma sätt som mellan särskilda

fastigheter, åstadkomma ändring i sådan sedvänja.

Lantmäteristyrelsen har anmärkt, att med hänsyn till det betydande

antal sämjedelningar, som funnes i vårt land, det syntes tveksamt, huruvida

do sakkunnigas förslag, att stängselskyldighet oj skulle äga rum

mellan områden, skilda genom sådan delning, vore tillräckligt motiverat.

Enligt styrelsens uppfattning talade de övervägande skälen för att

den föreslagna lagen gåves tillämpning i varje fall, där hägnad en gång

uppförts mellan sämjedelade ägolotter, ävensom där ägarna av dessa

ägolotter vore ense örn att hägnad borde hållas.

Departementsförslaget ansluter sig i förevarande avseende till sakkunnigförslaget.

Lantmäteristyrelsens förslag örn stadgande av stängselskyldighet

i viss utsträckning mellan lotter, skilda genom sämjedelning,

har jag sålunda ansett mig ej höra upptaga. Vad de sakkunniga anfört

mot föreskrivande av stängselskyldighet i detta fall synes mig i huvudsak

ilga giltighet. Jag vill särskilt understryka, att, då 1926 års jorddelningslag

medgiver en mycket vidsträckt rätt för delägare i sämjedelad jord

att påkalla laga skifte å denna, en bestämmelse om skyldighet att hålla

stängsel i en genom sämjedelning bestämd gränslinje ej synes lämplig.

Något mera påtagligt behov av lagföreskrifter i detta ämne har ej under

utredningen i ärendet framkommit. Där hållande av stängsel mellan

sämjedelade ägor finnes påkallat, torde det kunna överlämnas åt delägarna

att genom överenskommelse reglera även denna fråga. Jag vill

dock härvid i likhet med de sakkunniga betona, att, där å vissa orter,

såsom t. ex. i Kopparbergs län, allmän sedvänja råder att i fråga örn

stängselskyldighet likställa sämjedelade områden med särskilda fastigheter,

sådan sedvänja ej är avsedd att rubbas genom de föreslagna bestämmelserna.

Fråga om

stängselskyldighet

mellan

ägolotter,

skilda genom

sämjedelning.

De sakkunniga.

Lantmäteri
styrelsen.

Departements
chefen.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Majlis proposition Nr 107.

Fråga om I förenämnda riksdagsskrivelse den 29 augusti 1914, nr 190, har ifrågadighlfmellan

satts viss ändring i den nu gällande allmänna regeln, att stängselskylandra

än dighet äger runi allenast mellan angränsande fastigheter. Riksdagen

granhetertl3'' ^lar blunda uttalat, att riksdagen ansåge billigheten kräva, att i vissa

nu års riks- jemväl andra än de närmaste grannarna å ömse sidor örn ägo
dag.

skillnaden skulle kunna åläggas att deltaga i hägnad. Till stöd härför

har riksdagen huvudsakligen framhållit, att det ej vore ovanligt,

att på grund av det inbördes läget av inägoskiften, tillhörande olika delägare

i en by, en markägare kunde få sig ålagd stängselskyldighet, som

indirekt komme andra icke stängselskyldiga grannar mer eller mindre

till godo.

Lie sak- De sakkunniga hava funnit sig ej kunna tillstyrka någon ändring i

kunmga. regeln örn stängselskyldighetens giltighet allenast mellan grannfastigheter

samt såsom skäl härför anfört:

Ehuru riktigheten av riksdagens påstående, att stängselskyldighet i

vissa fall komme även andra än vederbörande grannar till godo, ej torde

kunna jävas och den av riksdagen ifrågasatta utsträckningen av stängselskyldigheten

sålunda i och för sig ej kunde anses sakna fog, syntes

dock lämpligheten av en dylik åtgärd böra dragas i tvivelsmål. Före

tillkomsten av 1857 års förordning hade i vissa fall med avseende å utgörande

av hägnadsskyldighet gällt en regel, liknande den av 1914 års

riksdag nu ifrågasatta. Enligt 1802 års stängselförordning skulle nämligen

hägnad mellan särskilda byar hållas av samtliga delägare i byarna

samt fördelas mellan dessa efter hemmantal. Denna regel hade emellertid

ej upptagits i 1857 års förordning, enär den med skiftesväsendets utveckling

befunnits medföra stora svårigheter vid tillämpningen och ofta

föranlett tvister mellan vederbörande delägare. Det syntes med skäl kunna

befaras, att liknande olägenheter skulle uppstå, därest, såsom riksdagen

föreslagit, skyldighet att deltaga i hägnad skulle åläggas även dem,

som hade indirekt nytta av hägnaden. Med den livliga jorddelning, som

under de senare decennierna ägt rum, skulle dessa olägenheter sannolikt

bliva ännu större än de, som föranlett upphävandet av berörda regel i

1802 års förordning. Därjämte borde uppmärksammas, att, därest skyldighet

att deltaga i hägnad skulle grundas å den indirekta nyttan därav,

skyldigheten i många fall ej borde begränsas till delägarna i en och

samma by utan utsträckas även till andra närboende jordägare. Att

därvid på ett rättvist sätt fastställa, vilka skyldigheten skulle åligga,

samt huru skyldigheten skulle mellan dem fördelas, torde i många fall

möta nästan oöverstigliga svårigheter. Härtill komme, att, därest annan

än rågranne på den av riksdagen angivna grund ålades förpliktelse att

deltaga i hägnad, ifrågavarande förpliktelse borde förfalla, så snart den

förres skyldighet att hålla hägnad i egen rågång gjordes gällande och

hans nytta av den andra hägnaden härigenom upphörde. Tydligt vore,

att problemet härigenom skulle ytterligare invecklas.

Lantmäteristy

reisen.

Lantmäteristyrelsen har förklarat, att styrelsen för sin del ville giva

sin tillslutning till det av 1914 års riksdag framställda förslaget. Styrelsen

har till utveckling av sin ståndpunkt anfört, att det ingalunda

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

syll tes överensstämma med billighet och skälighet, att, örn delägarna i en

by begagnade skogsmarken till gemensamt mulbete för sina hemdjur,

den byaman, som hade sin skogsmark i en remsa invid rågången till angränsande

by, skulle vara pliktig att ensam svara för ena sidans fullgörande

av hägnadsskyldigheten. Detta skulle vid de mången gång förekommande

smala skogsskiftena örn åtta å tio kilometers längd kunna hliva

för honom oskäligt betungande. Med det sätt för uppkommande tvistefrågors

avgörande, som hittills gällt, hade måhända förefunnits svårighet

att tillfredsställande lösa spörsmålet örn uppdelning av hägnadsskyldigheten

mellan flera delägare å vardera sidan. Därest hägnadsfragor,

på sätt de sakkunniga föreslagit, företoges till förrättning av sakkunnig

person, torde emellertid erforderlig utredning kunna åvägabringas. De

svårigheter, som kunde möta vid bestämmande av hägnadsskyldighetens

fördelning, torde ej överstiga dem, som förekomme vid exempelvis fördelning

av underhållet av enskild väg.

Det torde vara obestridligt, att stängsel mellan grannfastigheter understundom

medför nytta i ägofredsavseende jämväl för andra längre bort

belägna fastigheter. Särskilt är detta fallet, då grannfastigheternas ägor

å endera sidan bestå av skogs- eller utmark, som nyttjas till gemensamt

bete. Samtliga de fastigheter, för vilka sådant nyttjande av marken

äger rum, hava tydligen gagn av stängslet för betesdjurens kvarhållande

å betesområdet. Det torde därför rent principiellt sett få anses befogat,

att nämnda fastigheter ålägges att taga del i stängselbesväret. Av praktiska

skäl har jag dock funnit någon allmän bestämmelse i detta syfte

ej böra meddelas. Antalet av do fastigheter, som i varje särskilt fall

begagna sig av gemensamt bete å skogs- eller utmark, är ej sällan betydande.

Då varje fastighets andel i stängselbesväret torde böra bestämmas

efter den omfattning, vari fastigheten använder sig av det gemensamma

betet, skulle fastigheternas bindande till här avsedd stängselskyldighet

medföra ingående undersökningar rörande skogs- eller utmarkens

utnyttjande till bete. Kostnaderna för dessa undersökningar torde ofta

bliva avsevärda och skulle sannolikt i många fall komma att överstiga

hela kostnaden för stängslets uppförande och underhåll. Sedan de särskilda

fastigheternas stängselskyldighet blivit bestämd, skulle därjämte

utgörandet av skyldigheten bliva förenat med omgång och svårighet. Det

torde kunna antagas, att med hänsyn till dessa förhållanden en bestämmelse

örn skyldighet för nyssangivna fastigheter att deltaga i hållande

av stängsel mellan den gemensamma betesmarken och de särskilda fastig

heter, som gränsa till denna, oftast ej skulle hliva tillämpad utan att

vederbörande grannfastigheters ägare skulle föredraga att vid sidan av

lagen träffa överenskommelser örn stängselbesväret. Därjämte är att

märka, att enligt departementsförslaget ägaren till fastighet, vars skogseld

utmark nyttjas till gemensamt bete, har möjlighet att under vissa

Departements
chefen.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

förutsättningar få nämnda bete avlyst och sålunda vinna befrielse från

det stängselbesvär, som sagda bete för honom medför. Till stöd för departementsförslaget

i förevarande avseende åberopar jag jämväl de skäl,

som härutinnan anförts av de sakkunniga.

Från legeln, att stängselskyldighet åvilar allenast vederbörande grannfastigheter,

äger, såsom förut nämnts, undantag rum för det fall, att

stängsel fordras för fredande av område, varå betesreglering ägt rum.

För do särskilda skäl, som i detta fall tala för stängselskyldighetens

läggande i viss omfattning å de fastigheter, för vilka sådant område

nyttjas till gemensamt bete, skall jag redogöra vid 20 §.

En erinran örn sist angivna stängselskyldighet har upptagits i tredje

stycket av förevarande paragraf.

4 §.

hållande ''av 1 .förevarande Paragraf regleras frågan örn hållande av stängsel, då

stängsel, då fastighetsgräns skäres eller fastigheter åtskiljas av väg.

fastighets
9eller

fastig- Gällande stängselförordning förutsätter, att, då fastighetsgräns skäheUrJt*£ljas

res av vaS> vederbörande grannfastigheter principiellt äro underkastade

Gällande skyldighet att hålla stängsel i gränsen i enahanda omfattning sorn eljest,

bestämmelser. framgår av bestämmelserna i § 15 första punkten, enligt vilka,

där led eller grind över väg tarvas, ledet eller grinden skall hållas av

den fastighet, som skulle hålla annat stängsel å samma ställe. Nyss angivna

regel är emellertid enligt andra punkten i samma paragraf underkastad

den inskränkning, att, örn någon äger rätt till enskild väg

eller fädrift över annans ägor, han skall ensam därför hålla led eller

grind. Denna bestämmelse innebär, att fastighet, som på. grund av servitut

äger rätt till väg eller fädrift över annan fastighet, är pliktig att

ensam hålla led eller grind över vägen, där denna skär fastighetsgräns.

Även i det fall, då väg framgår mellan två fastigheter utan att skära

dessa gränser, äger enligt stängselförordningen stängselskyldighet rum

mellan fastigheterna. Dessa skola i dylikt fall i fråga örn stängselskyldighet

anses som örn de läge intill varandra. Förordningens ståndpunkt

i detta avseende framgår av bestämmelserna i § 12, däri särskilda föreskrifter

meddelas angående stängsels placering i detta fall samt angående

ansvarigheten för det stängsel, som sättes å vägen mellan fastigheterna.

I sistberörda hänseende föreskrives, att fastigheterna skola taga var

sin del i mellanstängslet. Förordningens hithörande bestämmelser hava

enligt sin ordalydelse avseende allenast å det fall, då fastigheter åtskiljas

av »allmän farväg», men dessa bestämmelser torde böra tillämpas även

då fastigheter åtskiljas av annan väg.

Stängselförordningens bestämmelser örn hållande av stängsel, då

fastighetsgräns skäres eller fastigheter åtskiljas av väg, vila å den för
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

utsättning, utt fastigheter, som gränsa intill eller genomskäras av väg,

principiellt äro berättigade att i ägofredens intresse hålla led eller grind

å vägen. En dylik rätt torde ock hava förefunnits vid förordningens

tillkomst. Efter förordningens utfärdande har emellertid rätten att hålla

grind å allmän väg avsevärt inskränkts, varigenom förordningens regler

örn stängselskyldighet, då fastigheter genomskäras eller åtskiljas av dylik

väg, väsentligen försatts ur tillämpning.

Redan genom kungörelsen den 11 oktober 1864 (nr 72) angående rätt

att hava grind å allmän lands- eller häradsväg förordnades, att grind

därefter ej finge uppsättas å dylik väg med undantag för de ställen, där

sådan väg korsades av järnväg eller kanalled, så framt ej Konungens

befallningshavande därtill lämnade tillstånd. Därjämte föreskrevs, att

vid de vägsyner, som därefter förrättades, förrättningsmännen borde

tillse, huruvida å allmänna lands- eller häradsvägar befintliga grindar,

vilka icke ingått i beräkning i gällande hägnadsdelning, kunde utan synnerlig

olägenhet för jordägare utdömas, samt med förslag därom till

Konungens befallningshavande inkomma, varefter befallningshavanden

ägde förordna, att grind, som ej ingått i beräkning i gällande hägnadsdelning

eller eljest prövades vara för inägors fredande oundgängligen

nödig, skulle inom viss lämplig tid borttagas, vid äventyr att sådant

eljest på grindägarens bekostnad genom kronobetjäningens försorg emot

lega verkställdes.

Vid tillkomsten av lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet upptogos bestämmelserna i nyssnämnda

kungörelse väsentligen oförändrade i 31 § av sagda lag. Genom lagen

utsträcktes dock dessa bestämmelser att gälla, förutom i fråga örn landsoch

häradsvägar, jämväl beträffande andra vägar, som enligt lagen skulle

anses såsom allmänna, varjämte i bestämmelsernas avfattning viss ändring

vidtogs i syfte att utmärka, att Konungens befallningshavandes befogenhet

att förordna örn borttagande av grind å allmän väg omfattade alla

grindar, som ej ingått i beräkning i hägnadsdelning, upprättad före ikraftträdandet

av kungörelsen den 11 oktober 1864, eller eljest prövades vara

för inägors fredande oundgängligen nödiga.

Rätten att hålla grind å allmän väg underkastades sedermera ytterligare

inskränkningar genom lagen den 27 juni 1927 (nr 296) örn ändring i vissa

delar av 1891 års lag, vilken förstnämnda lag fortfarande gäller. Enligt den

lydelse, som nyssangivna paragraf erhöll i denna lag, må grind i allmänhet

ej uppsättas å allmän väg, men länsstyrelsen äger i undantagsfall, när

synnerliga skäl därtill äro, tillåta uppsättande av grind å dylik väg med

allenast ringa samfärdsel. Finnes eljest grind å allmän väg, skall den

borttagas. Dock må länsstyrelsen, därest grinden prövas vara till allenast

ringa men för samfärdseln och dess borttagande skulle vålla jordägare

synnerlig olägenhet, efter jordägarens framställning medgiva, att grinden

tillsvidare eller under viss tid bibehålies. Det åligger grindägaren att

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 107.

De sakkunniga.

Departements
chefen.

draga försorg om borttagande av grind enligt vad sålunda stadgats. Gör

han det ej, äger länsstyrelsen förelägga honom att inom viss tid borttaga

grinden, vid äventyr att det eljest varder verkställt på hans bekostnad.

Ifrågavarande bestämmelser äga ej tillämpning beträffande grind, där

väg korsas av järnväg, spårväg eller vattenväg, ej heller i fråga örn grind,

som erfordras för gränsbevakningens behov.

I detta sammanhang må erinras, att under förarbetena till 1927 års lag

från flera håll yrkades, att, där vederbörande jordägare genom borttagande

av sådan grind å allmän väg, som lagligen tillkommit, tillskyndades

synnerlig olägenhet, ersättning härför vid grindens utdömande borde utgå.

Vid lagens antagande vunno emellertid dessa yrkanden ej beaktande.

I sakkunnigförslaget har frågan örn hållande av stängsel, då fastigheter

genomskäras eller äro åtskilda av väg, reglerats i nära överensstämmelse

med stängselförordningen. Med avseende å det senare fallet har i 5 § av

förslaget upptagits en särskild bestämmelse, enligt vilken de i förslaget

upptagna allmänna reglerna örn stängselskyldighet skola äga

motsvarande tillämpning, där ägor, som tillhöra olika jordbruksfastigheter,

äro skilda genom väg och rätt att hålla grind över vägen, där sådan tarvas,

för någondera fastigheten äger rum. Därjämte hava i 13 § av förslaget

stadgandena i § 15 stängselförordningen bibehållits med vissa jämkningar

och tillägg. Enligt sakkunnigförslaget skall sålunda bestämmelsen i § 15

andra punkten stängselförordningen, att, där någon har rätt till enskild

väg eller fädrift över annans ägor, han ensam därför skall hålla led eller

grind, äga giltighet allenast så framt ej annorlunda avtalats. Till stöd

för denna jämkning hava de sakkunniga anfört, att enligt 2 § i lagen örn

servitut hinder ej mötte att vid upplåtande av sådan rätt till servitut,

som i berörda punkt avsåges, ägaren av den fastighet, varå servitut

iades, förbunde sig att hålla led eller grind, som erfordrades för rättens

begagnande. Slutligen hava i 9 § av sakkunnigförslaget inrymts bestämmelser,

motsvarande § 12 i stängselförordningen.

Den reglering av förevarande fråga, som innefattas i gällande stängselförordning,

åsyftar att i möjligaste mån begränsa hägnadsbesväret,

då fastigheter genomskäras eller åtskiljas av väg, och måste sålunda

från ägofredssynpunkt anses ändamålsenlig. Å andra sidan är denna

reglering, som förutsätter, att led eller grind hålles å väg, där denna

skär fastighetsgräns eller löper mellan fastigheter, tydligen ej ägnad

att underlätta vägtrafiken. Genom de inskränkningar i rätten att

hålla grind å väg, som skett genom kungörelsen den 11 oktober 1864

samt lagarna den 23 oktober 1891 och den 27 juni 1927, torde emellertid

de mera väsentliga olägenheter, som sagda reglering medfört för vägtrafiken,

hava undanröjts. Med hänsyn härtill och då frågan örn de ytterligare

inskränkningar i nämnda rätt, som kunna ifrågakomma, tillhör

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

75

väglagstiftningens område och ej lämpligen hör upptagas i detta sammanhang,

har jag ansett, att frågan örn hållande av stängsel, då fastigheter

genomskäras eller åtskiljas av väg, hör i den nya ägofredslagstiftningen

regleras i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande bestämmelser.

I enlighet härmed har i första stycket av förevarande paragraf stadgats,

att, där fastigheter åtskiljas av väg eller fastighetsgräns skäres av sådan,

bestämmelserna i 3 § skola äga motsvarande tillämpning, så framt led eller

grind, där det tarvas, må hållas å vägen, och i anslutning härtill har i 6 §

inrymts stadgande örn placering av stängsel, då fastigheter åtskiljas av

väg, vilka stadganden nära överensstämma med motsvarande föreskrifter i

$ 12 stängselförordningen.

Yad angår spörsmålet, huruvida, då stängselskyldighet i förevarande

fall äger rum, besväret att hålla led eller grind å vägen bör åvila

de fastigheter, som stängselskyldigheten i övrigt åligger, eller den eller

de fastigheter, åt vilka vägen upplåtits eller som eljest hava rätt att nyttja

denna, torde olika regler härutinnan böra gälla allteftersom fråga är örn

väg, som fastighet äger rätt att nyttja på grund av servitut, eller annan

väg.

I förra fallet lärer i anslutning till bestämmelsen i § 15 andra punkten

stängsel förordningen och stadgandet i 2 § lagen örn servitut det böra åligga

den eller de fastigheter, till vilkas förmån vägservitntet gäller, att själva

hålla led eller grind å vägen, där denna skär fastighetsgräns, så framt ej

annorlunda avtalats. Till servitut, varom nu är fråga, bör hänföras jämväl

servitut, som tillkommit i samband med laga skifte eller annan jorddelningsförrättning.

Gäller vägservitutet till förmån för flera fastigheter,

bör nyssangivna skyldighet uppenbarligen åligga fastigheterna gemensamt.

Är åter fråga örn väg, som upplåtits eller tagits i anspråk enligt enskilda

väglagen, gruvstadgan, vattenlagen eller lagen den 16 maj 1930 (nr 141) örn

vågrätt, torde besväret att hålla led eller grind å vägen, där denna passerar

fastighetsgräns, böra ligga å de fastigheter, som enligt nya lagen äro

skyldiga att hålla stängsel i gränsen. Vid anläggande av väg, som nyss

sagts, skall enligt berörda lagar ersättning gäldas, förutom för upplåtelse

av mark till vägen, jämväl för annat intrång, som orsakas av vägens byggande

eller begagnande, och under dylikt intrång lärer vara att hänföra

jämväl sådant besvär, som förut sagts. Då det sålunda bör förutsättas,

att ägarna till de fastigheter, över vilkas ägor vägen går, i samband med

vägens anläggande uppburit ersättning för sagda besvär, synes fullt skäligt,

att detta lägges å nämnda fastigheter.

Vad nu anförts beträffande väg, som upplåtits eller tagits i anspråk enligt

omförmälda lagar, torde i huvudsak äga tillämpning jämväl i fråga

örn väg, som tillkommit genom expropriation. Enligt 7 § första stycket i

lagen om expropriation skall nämligen, där del av en fastighet exproprieras

samt återstoden lider skada eller intrång genom expropriationen eller

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

elen exproprierade delens användande, full ersättning därför gäldas, och

skall vad sålunda stadgats om fastighet enligt 11 § i lagen äga motsvarande

tillämpning beträffande särskild rätt till fastighet, som avstås på grund

av expropriation. Dessa bestämmelser måste anses innebära, att vid expropriation

av mark till väg eller av rätt till väg ersättning skall gäldas

till ägarna av de fastigheter, som genomskäras av vägen, för sådant besvär,

som förut sagts.

Vad slutligen angår väg, som vid laga skifte eller annan jorddelningsförrättning

undantagits för delägarnas gemensamma behov eller som eljest

utlagts vid dylik förrättning, lärer giltig anledning ej föreligga att ålägga,

vederbörande ägare till sådan väg att hålla led eller grind å denna till

förmån för ägarna av angränsande fastigheter. Där sådan väg löper

mellan två fastigheter eller skär fastighetsgräns, torde sålunda besväret

att i ägofredens intresse hålla led eller grind å vägen böra även i detta

fall åvila de fastigheter, som stängselskyldighet eljest åligger.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har i andra stycket av

denna paragraf stadgats, att, där fastighet på grund av servitut äger rätt

till väg, den fastighet skall hålla led eller grind å vägen, örn ej annorlunda

avtalats. Skäres fastighetsgräns eljest av väg eller åtskiljas fastigheter

av sådan, skall enligt första stycket i paragrafen led eller grind å

vägen hållas av de fastigheter, som i övrigt svara för stängselskyldigheten.

Då nu omförmälda bestämmelser äro avsedda att äga tillämpning jämväl

å väg, som användes för fädrift, har i departementsförslaget ej upptagits

någon särskild föreskrift om hållande av led eller grind å dylik väg.

Till följd av den mycket begränsade rätt att hålla grind å allmän väg,

som enligt lagen den 27 juni 1927 äger rum, kan den i förevarande paragraf

stadgade stängselskyldigheten i allmänhet ej vinna tillämpning, då

fastigheter åtskiljas eller genomskäras av dylik väg. Erinras må, att i de

fall, då enligt 1927 års lag grind ej må hållas å allmän väg, den allmänna

vårdnadsplikten beträffande hemdjur för närvarande utgör det enda medlet

att upprätthålla ägofreden mellan de intill vägen gränsande fastigheterna.

För fullgörande av denna plikt torde fastighetsägarna i dylikt

fall i allmänhet hava nödgats att själva hägna omkring sina invid vägen

belägna betesmarker, där ej dessa ingå i områden, som enligt gällande

lagstiftning skola anses upplåtna till gemensamt mulbete. För det ökade

hägnadsbesvär, som fastighetsägarna sålunda fått vidkännas, hava dessa

enligt den ståndpunkt, som statsmakterna intagit till detta spörsmål i samband

med antagandet av 1927 års lag, ansetts ej vara berättigade till ersättning

av vederbörande väghållningsdistrikt. Vid sådant förhållande

synes något överflyttande å väghållningsdistrikten av besväret att hålla

stängsel invid allmän väg ej nu böra ifrågasättas. Ej heller finner jag

skäligt att ytterligare betunga här avsedda fastighetsägare genom stadgande

av formlig skyldighet för dem att hålla dylikt stängsel. Något mera

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

77

framträdande behov av en sådan stängselskyldighet har ej yppats under

ärendets beredning. Jag har därför stannat vid att förorda bibehållandet

av den nuvarande ordningen i detta fall. Enligt departementsförslaget

hava sålunda ifrågavarande fastighetsägare att själva taga erforderlig

vård om sina djur. Det bör dock härvid uppmärksammas, att, där ägorna

å ömse sidor av vägen utgöras av skogs- eller utmark, dessa enligt departementsförslaget,

efter upphörandet av rätten att hålla grind å vägen, skola

anses upplåtna till gemensamt bete, vadan envar delägare i den gemensamma

betesmarken äger påkalla verkställande av betesreglering å marken,

örn denna nyttjas för sagda ändamål. Förslaget erbjuder sålunda

större möjlighet att ernå en tryggad ägofred i fall, som här avses, än gällande

stängselförordning. Även må i detta sammanhang framhållas, att,

då fråga uppstår örn anläggande av ny allmän väg samt expropriation av

vagmark eller upplåtelse av vågrätt för sådant ändamål skall äga rum,

ägare av fastighet, varöver vägen är avsedd att framdragas, enligt gällande

lagstiftning är berättigad att bekomma full ersättning för skada och

intrång, som fastigheten tillskyndas genom expropriationen eller upplåtelsen,

och sålunda även gottgörelse för den därav förorsakade ökningen i

fastighetens hägnadsbesvär.

I departementsförslaget har ej inrymts någon särskild bestämmelse,

huru stängsel, som sättes å väg, skall vara beskaffat, enär det ansetts

obehövligt att i lag reglera denna fråga. Ett av hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Älvsborgs läns norra del framställt yrkande örn

meddelande av närmare föreskrifter härutinnan har sålunda ej vunnit

beaktande.

Såsom vid 3 § berörts, äger enligt departementsförslaget stängselskyldighet

ej rum mellan järnväg samt angränsande fastigheter. Då frågan

örn hållande av stängsel invid järnväg från ägofredssynpunkt är av ej

ringa vikt, torde jag här få närmare angiva skälen för förslagets ståndpunkt

i detta avseende.

Enligt gällande stängselförordning förefinnes ej stängselskyldighet mellan

järnväg och angränsande fastigheter, och ej heller eljest hava i lag

meddelats några bestämmelser i detta ämne. Däremot hava i koncessionsresolutionerna

för de enskilda järnvägarna dessa i regel ålagts skyldighet

att hålla sina områden inhägnade, och denna skyldighet laar, ehuruväl i

främsta rummet åsyftande att trygga trafiksäkerheten å vederbörande

järnvägar, dock ansetts gälla jämväl till förmån för de närboende och sålunda

kunna av dem åberopas till skydd för deras liemdjur. Härförutom

hava vissa föreskrifter örn inhägnande av järnväg upptagits i banförordningen

och säkerhetsordningen för statens järnvägar samt tjänstgöringsreglementena

för de enskilda järnvägarna ävensom i vissa andra ad
-

Fråga örn

stängselskyldighet

mellan

järnväg och

angränsande

fastigheter.

Gällande

bestämmelser.

s. 78 Kontrollera mot PDF

I vilken omfattning

och

pl vilket sätt

hållas järnvägarna

i vårt

land inhägnade?
-

Fråga om

skyldighet att

hålla järnväg

inhägnad till

skydd för

hemdjur.

78 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

ministrativa författningar, men dessa föreskrifter åsyfta uteslutande

tryggande av trafiksäkerheten å järnvägarna eller de vägar, som korsa

dem. En närmare redogörelse för hithörande föreskrifter och dessas innebörd

har lämnats i propositionen nr 192 till 1928 års riksdag rörande ändring

i 1886 års lag angående ansvarighet för skada till följd av järnvägs

drift (sid. 5—8), till vilken redogörelse jag hänvisar.

Av uppgifter, som intagits i sagda proposition, framgår, att såväl statens

som de enskilda järnvägarna i vårt land i regel hållits inhägnade

alltifrån tiden för respektive järnvägars byggande. Undantag från denna

regel äger huvudsakligen rum beträffande vissa statsjärnvägar, som genomlöpa

ödemarksområden i landets norra delar, samt beträffande järnvägssträckor

utmed sjöar eller vattendrag, där anordnande av stängsel

ansetts obehövligt. Därjämte hava under senare år på föranstaltande av

järnvägsstyrelsen å en del kortare sträckor av statsjärnvägarna förut befintliga

hägnader i sparsamhetssyfte borttagits eller fått förfalla.

De hägnader, som hållas utmed järnvägarna, äro, på sätt framgår av en

i omförmälda proposition införd utredning, i allmänhet av den beskaffenhet,

att de freda blott mot större hemdjur (hästar och nötkreatur). Vid en

mindre del av statsjärnvägarna finnas dock hägnader, som utestänga även

mindre hemdjur.

Med anledning av en av riksdagen i skrivelse den 21 maj 1926, nr 251,

gjord framställning örn utredning, huruvida gällande regler rörande järnvägs

hägnadsskyldighet och plikt att gälda skadestånd för vid järnvägsdriften

skadade kreatur borde jämkas i närboende jordägares intresse,

framlades genom nyssnämnda proposition nr 192 till 1928 års riksdag förslag

till lag örn ändrad lydelse av 6 och 11 §§ i 1886 års lag angående

ansvarighet för skada till följd av järnvägs drift. Förslaget åsyftade,

såsom förut antytts, att järnvägs ägare skulle principiellt vara pliktig

ersätta dylik skada beträffande större hemdjur även i det fall, att

något vållande till skadan ej läge järnvägspersonalen till last. I propositionens

motivering upptogs jämväl frågan, huruvida järnväg borde i

lag åläggas skyldighet att hålla sitt område inhägnat till skydd för betande

hemdjur, men dåvarande chefen för justitiedepartementet avstyrkte

vidtagande av lagstiftningsåtgärd i detta syfte samt förordade, att spörsmålet

örn järnvägs inhägnande därefter liksom tidigare skett skulle regleras

i administrativ ordning. Beträffande motiven till departementschefens

ståndpunkt i detta avseende får jag hänvisa till propositionen (sid.

39—42).

I fråga örn de grunder, som borde följas vid reglering i administrativ

väg av järnvägarnas hägnadsfråga, anförde dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet

i motiveringen till samma proposition:

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

79

Ifrågavarande reglering kunde ej åsyfta någon utsträckning av den hägnadsskyldighet

till skydd för hemdjur, som nu åvilade enskilda järnvägar.

Ej heller borde statens järnvägar i allmänhet åläggas att hålla hägnader

å sträckor, där sådana nu ej funnes. Däremot torde beträffande såväl statens

som enskilda järnvägar böra tagas under omprövning, huruvida ej

befintliga stängsel i viss utsträckning kunde nedläggas utan verklig olägenhet

för de närboende. Järnvägarna holle nämligen otvivelaktigt hägnader

å åtskilliga sträckor, där detta ej kunde anses av behovet verkligen

påkallat. Detta gällde i främsta rummet dels sådana jordbrukstrakter i

landets sydligare delar, där kreaturen städse vaktades eller hölles tjudrade

under betandet, och dels vissa kronoparker och andra skogsområden,

företrädesvis i landets norra delar, där betande kreatur ej alls eller allenast

i ringa antal förekomma. Uppenbart vore, att nedläggande av befintliga

järnvägshägnader borde ske med den största varsamhet, och

borde därvid med särskild omsorg tillses, att möjlighet ej genom nedläggningen

öppnades för betesdjur att olovligen taga sig in å annans mark.

Ifrågavarande prövning, som i varje fall borde vara beroende på framställning

från järnvägsstyrelsen eller vederbörande enskilda järnvägs förvaltning,

borde ankomma å administrativ myndighet och föregås av noggrann

undersökning rörande betes- och hägnadsförhållandena å orten och

de omständigheter i övrigt, som för frågans avgörande vore av betydelse,

och borde därvid såväl vederbörande ortsmyndigheter som vederbörande

jordägare höras i ärendet. Då prövningen borde ske efter enhetliga grunder

för landet i dess helhet och med beaktande av såväl jordägarnas och

det allmännas som respektive järnvägars intressen, syntes densamma

lämpligen böra ankomma å Kungl. Majit. Vad anginge nya järnvägar

torde frågan, huruvida och i vad mån dessa skulle inhägnas, likaledes böra

prövas av Kungl. Majit beträffande såväl statens som enskilda järnvägar,

därvid enahanda intressen, som nyss sagts, borde beaktas. Denna prövning

torde i fråga örn enskilda järnvägar, liksom nu, böra ske vid koncessionernas

beviljande och i fråga örn statens järnvägar efter framställning

och förslag av järnvägsstyrelsen.

Propositionen bifölls av riksdagen, som jämväl lämnade förenämnda uttalande

i propositionens motivering utan erinran.

Frågan örn hållande av, stängsel invid järnväg är av stor betydelse för

tryggande av ägofreden å de intill järnvägen gränsande fastigheterna.

Därest järnväg lämnas obägnad, föreligger tydligen fara för att å dylik

fastighet betande hemdjur över järnvägens område intränga å annan sådan

fastighet och där göra ofred. Visserligen äro ägarna av de intill

järnväg gränsande fastigheterna i förhållande till varandra underkastade

vårdnadsplikt beträffande hemdjur, men denna plikt torde, såsom förut

framhållits, ej ensam vara tillfyllest för ägofredens tryggande. På grund

av den omfattning, vari järnvägarna i vårt land för närvarande hållas

inhägnade, och beskaffenheten av dessa hägnader torde emellertid sådan

fara, som nyss sagts, i allmänhet ej vara förhanden så vitt angår större

hemdjur. Beträffande mindre hemdjur är visserligen förhållandet ett annat,

enär järnvägshägnaderna i stor utsträckning ej freda mot dylika djur,

Departements
chefen.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Mcij:ts proposition Nr 107.

men det är att märka, att, där hägnaderna äro av denna beskaffenhet,

vederbörande fastigheters ägare, såsom framhållits i motiveringen till

förenämnda proposition nr 192 till 1928 års riksdag, i regel uppburit ersättning

vid järnvägarnas anläggande för avhållandet av sådana djur

från järnvägarnas områden.

På grund härav och då, på sätt framgår av nämnda proposition, vederbörande

järnvägsförvaltningar ej äro befogade att själva besluta nedläggande

av nu befintliga stängsel invid järnvägarna utan frågan härom

skall prövas av Kungl. Majit, därvid hänsyn jämväl skall tagas till stängslets

betydelse ur ägofredssynpunkt, samt enligt sagda proposition frågan

örn nya järnvägars inhägnande skall bedömas på enahanda sätt, har jag

ansett tillräckliga skäl ej föreligga att ålägga järnväg eller till denna

gränsande fastighet skyldighet att i ägofredens intresse hålla stängsel utmed

järnvägen.

5 §.

Bestämmelserna i första stycket samt andra stycket första punkten

överensstämma med 11 och 12 §§ i sakkunnigförslaget. Stadgandet i

andra stycket andra punkten har sin motsvarighet i 13 § första stycket

första punkten av nämnda förslag. Den i sistnämnda stycke andra punkten

inrymda föreskriften, att, örn kostnad för led eller grind finnes skäligen

ej kunna åläggas hägnadsskyldig fastighet ensam, ledet eller grinden

skall gemensamt hållas av de fastigheter hägnadsskyldigheten åligger,

har ej upptagits i departementsförslaget, enär det fall, som föreskriften

avser, mycket sällan torde förekomma samt med hänsyn härtill

någon särskild föreskrift i ämnet ej ansetts påkallad.

6 §.

Första stycket överensstämmer med 9 § första stycket i sakkunnigförslaget.

I andra stycket hava sammanförts bestämmelserna i 9 § andra och

tredje styckena av nämnda förslag, därvid viss jämkning vidtagits beträffande

redaktionen av stadgandena i andra stycket för att bringa

denna i överensstämmelse med föreskrifterna i 4 § av departementsförslaget.

Enligt 9 § fjärde stycket i sakkunnigförslaget åligger det de hägnadsskyldiga

att, örn stängsel skall uppföras annorstädes än i ägoskillnad

samt därigenom skada vållas å den fastighet, där stängslet sättes, ersätta

skadan. Sådan ersättning skall bestämmas i penningar att utgå

på en gång. Denna bestämmelse har upptagits i tredje stycket av förevarande

paragraf allenast med den ändring, att berörda ersättningsskyldighet

utsträckts att omfatta även av stängslet förorsakat intrång å den

fastighet, där stängslet sättes, samt att de hägnadsskyldiga ålagts att

svara för ersättningsskyldigheten enligt enahanda grund, varefter de

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

skola taga del i stängslet. Såsom av motiven till sakkunnigförslaget

framgår, innefattar vad i sistnämnda avseende föreslagits allenast ett förtydligande

av nyssnämnda bestämmelse i sakkunnigförslaget.

7 %.

Bestämmelserna i första och andra styckena angiva den fredningsförmåga

laggill stängsel skall äga med avseende å olika slag av hemdjur.

För dessa bestämmelser, som motsvara föreskrifterna i 10 § första och

andra styckena av sakkunnigförslaget, har jag redogjort i det föregående.

Tredje stycket, som innefattar en erinran örn det i 68 § av allmänna

väglagen stadgade förbudet att utan länsstyrelsens tillstånd i närheten

av allmän väg använda stängsel, som förorsakar snösamling å vägen,

överensstämmer med 10 § femte stycket i sakkunnigförslaget.

Beträffande den i andra stycket av förevarande paragraf upptagna bestämmelsen,

att i ärende, som där avses, vederbörande landsting och hushållningssällskap

skola höras, har från ett par håll yrkats, att i dylikt

ärende yttrande skall infordras jämväl från skogsvårdsstyrelsen. Med

anledning härav må erinras, att sagda bestämmelse åsyftar att åt befolkningen

i den ort, varom fråga är, trygga ett visst inflytande på ärendets

avgörande. Då skogsvårdsstyrelsen närmast är att betrakta såsom

en myndighet samt det bör ankomma å Kungl. Majit att avgöra, vilka

myndigheter i varje fall böra höras i ärende, som här avses, hava berörda

yrkanden ansetts ej böra föranleda ändring i förslaget.

De sakkunniga hava i sitt förslag upptagit, förutom berörda föreskrif- Fråsan om

. c ......... . laggillt stäng
le!''

om laggill stängsels frednmgsförmaga med hänsyn till olika slag av 8eis beskaffen
hemdjur,

allenast två detaljbestämmelser rörande sådant stängsels be- het i tekniskt

avseende

skaff enhet. Enligt den ena skall levande häck eller vattengrav anses lika

med stängsel, där den gör fred på sätt örn stängsel är föreskrivet. Den knnnjga

andra bestämmelsen innehåller, att, där hägnad uppenbarligen medför

fara för att betande hemdjur därav kunna skadas, den ej må anses såsom

laggill. Ifrågavarande bestämmelser hava inrymts i 10 § tredje och fjärde

styckena av sakkunnigförslaget.

I motiveringen till förslaget i delina del hava de sakkunniga anfört:

Vad anginge frågan, huruvida och i vad mån i den nya lagstiftningen

borde upptagas bestämmelser örn laggill stängsels beskaffenhet i andra

hänseenden än dem, som avsåge dess fredningsförmåga med hänsyn till

olika slag av hemdjur, torde denna fråga böra bedömas med ledning av

två skilda synpunkter. Den ena grundade sig å önskemålet, att lagstiftningen

i förevarande avseende bereddes en så rymlig avfattning, att varje

stängsel, som effektivt utestängde de hemdjur, varom fråga vore, kunde

anses såsom laggill^ oavsett huru det i övrigt vore anordnat. Härvid

förutsattes självfallet, att undantag gjordes för stängsel, som vore så

beskaffat, att det uppenbarligen medförde fara att betande hemdjur därav

kunde skadas. Betydelsen av en reglering i nu angivet syfte läge i

öppen dag, särskilt i betraktande av den snabba utveckling på stängsel
llihang

till riksdagens protokoll 19113. t sami. ISr 107.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Yttranden.

teknikens område, som under senare tider ägt rum och som med all sannolikhet

komme att fortgå. Den andra synpunkten, som borde läggas

till grund för bedömandet av förevarande fråga, hänförde sig till farhågan,

att saknaden av närmare föreskrifter i lagen, huru laggillt stängsel

skulle vara anordnat, inbjöde till tvister härom mellan vederbörande

grannar. Denna farhåga torde dock näppeligen äga större fog. Erfarenheten,

huru stängsel borde vara beskaffat för att utestänga olika

slag av hemdjur, torde vara så allmänt spridd bland landets jordbrukare,

att olika åsikter härom allenast i undantagsfall torde förekomma. I

fråga örn lämpligheten av taggtrådsstängsel rådde visserligen delade meningar,

men torde, då tillräckliga skäl ej förelåge att frånkänna varje

stängsel, som uppfördes med användande av dylik tråd, under alla förhållanden

verkan såsom laggillt, närmare ståndpunkt i lagstiftningen

beträffande denna fråga ej böra tagas än att, såsom förut nämnts, stängsel,

som uppenbarligen medförde fara för att betande kreatur därav kunde

skadas, förklarades ej vara laggillt. Det borde i detta sammanhang

uppmärksammas, att, i likhet med vad nu gällde, grannar självfallet borde

vara oförhindrade att å de stängselsträckor, som vardera finge på sin

lott, hålla skilda stängseltyper, blott dessa fredade mot det eller de slag

av hemdjur, varom fråga vore. Med hänsyn härtill och då de sakkunniga

i sitt förslag upptagit bestämmelser, som, där tvist skulle uppstå i

förevarande avseende, beredde möjlighet för vederbörande grannar att få

denna avgjord under enkla former och för ringa kostnad, hade de sakkunniga

ansett sig ej höra föreslå några stadganden örn laggillt stängsels

beskaffenhet utöver dem, som hänförde sig till dylikt stängsels fredningsförmåga

beträffande olika slag av hemdjur samt berörda undantag

för stängsel, som uppenbarligen medförde fara för betande hemdjur. —

I vissa fall användes levande häckar och vattengravar för utestängande

av liemdjur, och hade dylika hägnader i förordningen den 31 januari

1815 under vissa förutsättningar tillagts verkan såsom laggillt stängsel.

Även i den nya lagstiftningen torde nämnda hägnader höra tillerkännas

dylik verkan, därest de gjorde fred på sätt örn laggillt stängsel bleve

föreskrivet.

Ett mindre antal ortsmyndigheter har hemställt örn upptagande i den

nya lagen eller utfärdande i annan ordning av mera detaljerade föreskrifter

rörande laggillts stängsels beskaffenhet än som innehållas i de

sakkunnigas förslag. Till stöd härför har framhållits den fara för tvister

mellan vederbörande hägnadsskyldiga, som en abstrakt avfattning av

hithörande bestämmelser medförde. En av sagda myndigheter har ansett,

att erforderliga detaljbestämmelser i ämnet borde inrymmas i själva

lagen, under det andra hävdat, att på grund av de vitt skilda förhållanden,

som rådde inom landets olika delar, det ej torde vara lämpligt

att fastställa enhetliga bestämmelser i detta avseende för landet i dess

helhet utan att det syntes mera ändamålsenligt, att länsstyrelserna bemyndigades

att, var för sitt län, efter hörande av vederbörande hushållningssällskap

och eventuellt även landsting utfärda erforderliga föreskrifter

i ämnet.

I motsats till ifrågavarande ortsmyndigheter har flertalet av de i åren
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

83

det hörda myndigheterna och korporationerna funnit meddelande av närmare

bestämmelser i ämnet än som innefattas i sakkunnigförslaget ej

vara påkallat.

Med avseende å den i 10 § fjärde stycket av sakkunnigförslaget upptagna

bestämmelsen, att där hägnad uppenbarligen medför fara för att

betande hemdjur därav kunna skadas, den ej må anses såsom laggill, har

ett flertal myndigheter anmärkt, att sagda bestämmelse, som särskilt

hade avseende å taggtrådsstängsel, dels vore oklar och lätt kunde föranleda

tvister, huru laggill dylikt stängsel skulle vara beskaffat, dels

ock vid tillämpningen kunde leda till det resultat, att taggtrådsstängsel

i regel underkändes såsom laglig hägnad. Då taggtrådsstängsel vore

synnerligen effektivt och billigt och därför kommit till stor användning,

skulle en dylik konsekvens av den nya lagstiftningen vara mycket betänklig.

Beträffande det närmare innehållet av yttrandena i förevarande avseende

hänvisas till förenämnda sammanställning av dessa (bil. A sid.

187—190).

I likhet med flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna och korporationerna

har jag ansett mig böra biträda de sakkunnigas ståndpunkt,

att bestämmelser örn laggill stängsels tekniska beskaffenhet principiellt

ej böra upptagas i den nya lagen utan att denna bör lämna möjlighet

att såsom laggillt godkänna varje stängsel, som effektivt utestänger de

hemdjur, varom i det särskilda fallet är fråga. De praktiska fördelar,

som vinnas genom en dylik generell reglering, ligga i öppen dag. Å

andra sidan torde de farhågor, som från vissa håll uttalats, att genomförande

av berörda ståndpunkt i lagstiftningen komme att giva anledning

till tvister mellan grannar rörande laggillt stängsels beskaffenhet,

näppeligen böra tillmätas större betydelse. Jag åberopar i detta avseende

vad de sakkunniga härutinnan anfört samt erinrar, att i den föreslagna

lagen grannar erhållit möjlighet att få dylika tvister prövade

under enkla former och för ringa kostnad.

Då det synes uppenbart, att levande häckar och vattengravar i överensstämmelse

med vad nu gäller böra räknas såsom stängsel, har jag ansett

den i 10 § tredje stycket av sakkunnigförslaget införda bestämmelsen

i detta avseende obehövlig. Sagda bestämmelse har förty ej upptagits

i departementsförslaget.

I detta har ej heller inrymts stadgandet i 10 § fjärde stycket av sakkunnigförslaget,

att, där hägnad uppenbarligen medför fara för att betande

hemdjur därav kunna skadas, den ej må anses såsom laggill. Vad

i nämnda stadgande utsäges torde följa av sakens natur och sålunda gälla

utan särskild föreskrift.

Departements
chefen.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Departements
chefen.

8 §.

Denna paragraf motsvarar 34 § i sakkunnigförslaget.

I vissa yttranden har hemställts örn sådan ändring i sistnämnda paragraf,

att den tid, då hägnad örn våren skall vara fredgill, måtte framflyttas

från 15 till den 1 maj. Då emellertid enligt sakkunnigförslaget

en dylik framflyttning kan medgivas av Kungl. Majit beträffande sådana

orter, där betningen lämpligen bör påbörjas före den 15 maj, bär

jag funnit sagda hemställan ej böra vinna beaktande. Ej heller eljest

har någon ändring i sakkunnigförslaget i denna del ansetts påkallad.

9 §.

De i första och andra styckena upptagna bestämmelserna, som reglera

frågan örn ansvarigheten för utgörande av fastighet åvilande stängselskyldighet,

motsvara stadgandena i 7 § av sakkunnigförslaget.

Enligt sistnämnda stadganden skall berörda ansvarighet åvila beträffande

fastighet, som tillhör kronan eller allmän inrättning, innehavaren

samt beträffande annan fastighet ägaren. Är fastigheten upplåten åt

landbo eller arrendator, skall dock denne vara pliktig underhålla stängsel,

som åligger fastigheten.

I fråga örn dessa stadganden har länsstyrelsen i Västmanlands län föreslagit

den ändring, att arrendator generellt skulle vara pliktig att deltaga

i uppförande av nytt stängsel för den arrenderade fastigheten.

Då rätt att för fastighet fordra uppförande av nytt stängsel hör tillkomma

allenast ägaren, torde denne i förhållande till granne principiellt

böra ensam svara för fullgörande av sagda arbete i den mån detta

åligger fastigheten. En dylik regel överensstämmer med de grunder, som

enligt allmänna arrendelagen gälla i fråga örn ansvarighet för uppförande

av ny byggnad å fastigheten. Såsom de sakkunniga föreslagit hör

dock arrendator av fastighet, som tillhör kronan eller allmän inrättning,

svara för utgörande av fastighetens stängselskyldighet i dess helhet.

Länsstyrelsens i Västmanlands län yrkande örn ändring i sakkunnigförslaget

härutinnan har jag förty ej kunnat biträda.

Ej heller eljest har jag funnit ändring påkallad i förslagets hithörande

stadganden.

I tredje stycket av förenämnda paragraf har införts en hänvisning till

de bestämmelser, som meddelats angående hållande av hägnad kring

prästgård. Enligt 16 § i ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932

(nr 400) åligger det pastorat att uppföra och underhålla erforderligt

stängsel kring prästgård, där ej hägnad skall hållas av granne. Då ansvarigheten

för prästgård åvilande stängselskyldighet sålunda ej, på sätt

i första stycket av denna paragraf stadgas, åligger innehavaren utan pastoratet,

har jag ansett en erinran här böra göras örn det undantag från sistnämnda

stadgande, som innefattas i berörda bestämmelse i boställsordningen.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

10 $.

Förevarande paragraf överensstämmer med 8 § i sakkunnigförslaget

med den avvikelse att vad i sistnämnda paragraf stadgas örn tegskiftad

jord av skäl, som anförts vid 2 §, uteslutits.

3 KAP.

Om rätt till bete i vissa fall å skogs- eller utmark.

Örn rätt till gemensamt bete.

11 *.

Första stycket, som motsvarar 42 § 1 mom. första stycket i sakkunnigförslaget,

upptager den grundläggande bestämmelsen örn rätt till gemensamt

bete å ohägnad skogs- eller utmark. Beträffande denna bestämmelse

hänvisas till vad i det föregående anförts.

Enligt stängselförordningen skall rätten till gemensamt bete äga rum,

allenast örn ej annat avtalats, och enligt § 19 i förordningen kan dylikt

avtal träffas mellan delägare i ohägnad skogs- eller utmark med verkan

mot ny ägare. Då enligt departementsförslaget sagda rätt kan bringas

att upphöra genom betesreglering, och sådan reglering må ske även genom

förening mellan vederbörande delägare, har giltig anledning ej ansetts

föreligga att medgiva dessa att på annat sätt än genom förening

örn betesreglering träffa avtal örn inskränkning eller upphörande av

betesrätten med sådan verkan, som förut sagts. Departementsförslaget

upptager därför ej — bortsett från bestämmelserna örn betesreglering —

någon föreskrift örn rätt för delägare i här avsedd mark att träffa överenskommelse

örn det gemensamma betet. Vilja delägarna annorledes än

genom förening, som nyss sagts, sluta dylikt avtal, står detta dem visserligen

fritt, men avtalet äger i detta fall — förutsatt att avtalet ej

förlänats karaktären av ett servitutsavtal och såsom sådant intecknats

i vederbörande fastigheter — blott verkan mellan kontrahenterna.

I departementsförslaget har ej införts något stadgande, motsvarande

den i andra punkten första stycket av 42 § 1 mom. i sakkunnigförslaget

upptagna bestämmelsen, att rätten till gemensamt bete skall äga tilllämpning

även i det fall, då till olika jordbruksfastigheter hörande skogseller

utmarker äro skilda genom väg och stängsel mellan markerna ej

finnes. Med hänsyn till det sätt, varpå stängselskyldigheten i förslaget

bestämts, torde nämligen vad i ett dylikt stadgande skulle utsägas få

anses gälla utan särskild föreskrift.

Andra stycket i förevarande paragraf upptager den i 42 § 1 mom. första

stycket i sakkunnigförslaget införda bestämmelsen, att rätten till ge
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86 Kungl. Maj:ts propositio7i Nr 107.

mensamt bete i regel skall avse blott större hemdjur, ävensom de stadganden

örn undantag från denna regel, som inrymts i andra stycket av samma

moment. Beträffande ifrågavarande stadganden, som i departementsförslaget

underkastats vissa jämkningar med anledning av den ändrade

avfattning första stycket i denna paragraf erhållit, hänvisas till vad

i det föregående anförts.

I vilken omfattning

bär

okägnad

skoga- eller

utmark få

nyttjas till

bete ?

De sakkunniga.

Tredje stycket i denna paragraf motsvarar 42 § 1 mom. tredje stycket

i sakkunnigförslaget.

Sistnämnda stycke innehaller, att å ohägnad skogs- eller utmark ej

må släppas å bete andra hemdjur än sådana, som tillhöra ägarna av de

fastigheter, vartill marken hör, eller innehavare av betesrätt å dessa samt

att ägaren av dylik fastighet och innehavare av betesrätt därå ej må

tillsammans å marken hålla flera liemdjur å bete än som skäligen kunna

vinterfödas å fastigheten.

I motiveringen till dessa bestämmelser hava de sakkunniga anfört:

Stängselförordningen upptoge ej några regler rörande den omfattning,

vald delägare i ohägnad mark, varom nu vore fråga, ägde nyttja marken

till bete. Däremot torde av stadgandet i 11 kap. 1 § byggningabalken

framgå, att delägare i sådan mark vöre berättigad att därå hålla å bete

allenast honom själv tillhöriga kreatur. Detta stadgande torde dock ej

åsyfta, att den, som på grund av upplåtelse från delägare ägde betesrätt

till någon del av marken, skulle vara oberättigad att låta sina hemdjur

beta a marken i dess helhet. I överensstämmelse med denna uppfattning

vöre åtminstone å vissa orter brukligt, att dylika betesrättsbavare

utan invändning från delägarnas sida begagnade sig av ifrågavarande

gemensamma mulbete. Bristen på bestämmelser, som närmare reglerade

betesrättens innehåll i förevarande avseende, hade emellertid medfört, att

delägare i mark, varom nu vore fråga, eller innehavare av särskild betesrätt

därå i vissa fall till förfång för övriga rättsägare å marken utsläppte

på bete kreatur till långt större antal än som lämpligen kunde

hållas å bete å den fastighet, som tillhörde delägaren, eller å det område,

vartill betesrätt upplåtits. Enligt vad för de sakkunniga vore känt förekomme

dylikt missbruk av ifrågavarande betesrätt särskilt i vissa norrländska

län, där personer, som själva ej ägde någon jord, ej sällan gjort

till näringsfång, att, sedan de av någon delägare i gemensam betesmark

förvärvat sig betesrätt å ett denne tillhörigt, i betesmarken ingående område,

släppte stora flockar får eller getter på bete å sagda mark. Till

förhindrande av dylikt illojalt förfarande hade redan lagkommittén i sitt

år 1826 avgivna förslag till ny byggningabalk upptagit en bestämmelse

av innehåll, att ingen, som ägde del i utmark eller öppen hjordavall, ägde

utan övriga delägares samtycke släppa flera kreatur i det samfällda betet

än som kunde vinterfödas av det hemman, varför han hade del i samfäiligheten,

och hade denna bestämmelse bibehållits i äldre lagberedningens

år 1847 avgivna förslag till nämnda balk. Någon motsvarande

bestämmelse hade emellertid ej influtit i 1857 års stängselförordning, och

hade, såsom nämnt, ej heller eljest däri stadgats någon begränsning rörande

det antal kreatur, som delägare i här avsedd mark ägde därå släppa

på bete. Nu gällande bestämmelser erbjöde därför ringa möjlighet

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

att effektivt inskrida mot förenämnda missbruk. Ett stävjande av detta

vore emellertid desto mera önskvärt, som betning av får och getter å

mark, varom nu är fråga, vore i hög grad skadlig för skogens återväxt.

För vinnande av detta ändamål torde en norm böra fastställas, varigenom

det antal kreatur, som varje delägare i sådan mark ägde att där hålla å

bete, på lämpligt sätt begränsades. Då lagkommitténs och äldre lagberedningens

förenämnda förslag anvisade en objektiv och enkel regel

i detta avseende, som väl överensstämde med ifrågavarande betesrätts

natur, syntes dessa förslag böra läggas till grund för en blivande bestämmelse

i ämnet. I denna borde dock hänsyn tagas även till det fall, att

delägare till annan upplåtit betesrätt å sin fastighet. I överensstämmelse

härmed syntes en dylik bestämmelse böra givas den innebörd, att

ägare av fastighet, som helt eller delvis inginge i mark, varom nu vore

fråga, samt innehavare av betesrätt å fastigheten ej ägde att tillsammans

å den gemensamma betesmarken hålla flera hemdjur å bete än som skäligen

kunde vinterfödas å fastigheten. Från strängt juridisk synpunkt

skulle sagda bestämmelse äga giltighet allenast under förutsättning, att

fastighetsägaren och betesrättshavaren verkligen begagnade sig av

det gemensamma mulbetet. Därest dessa holle sådan vård örn sina djur,

att djuren ej inkomme å annan delägares mark, skulle nämnda rättsägare

sålunda ej vara underkastade ifrågavarande begränsning. Ett dylikt villkor

skulle emellertid äga synnerligen ringa praktisk betydelse samt därjämte

vara ägnat att försvåra en effektiv tillämpning av den föreslagna

bestämmelsen. Övervägande skäl syntes därför tala för att låta denna

gälla oberoende därav, huruvida kreaturen hålles å bete å det område,

som tillhörde djurägaren eller vartill betesrätt åt honom upplåtits, eller

å någon annan del av den gemensamma betesmarken. I sammanhang

med genomförande av ifrågavarande begränsning torde därjämte, i överensstämmelse

med vad för närvarande gällde, böra föreskrivas, att ägare

av fastighet, varom här vore fråga, och innehavare av betesrätt därå ej

ägde att å sådan mark, som här avsåges, släppa andra kreatur på bete

än som tillhörde dem. En dylik föreskrift syntes vara desto mera motiverad,

som den underlättade kontrollen å efterlevnaden av berörda bestämmelse

örn betesrättens begränsning.

I likhet med de sakkunniga har jag funnit önskvärt, att i den nya Dep&rtementslagstiftningen

bestämmelser meddelas till förhindrande av missbruk av chefenifrågavarande

rätt till gemensamt bete, och detta syfte torde, på sätt de

sakkunniga förordat, lämpligen böra vinnas genom begränsning av betesrätten.

Mot den utformning de sakkunniga givit sitt förslag i detta

avseende torde dock vissa erinringar kunna göras.

Det lärer ofta, särskilt i norra Sverige, förekomma, att ägare till fastighet,

vartill hör del i här avsedd mark, till förmån för andra fastigheter

upplåtit betesrätter å fastighetens skogsmark och därvid medgivit

rätt för envar av nämnda fastigheter att å skogsmarken låta beta det

antal liemdjur, som lämpligen kan lödas å fastigheten. I många fall

torde visserligen antalet av de hemdjur, som betesrätten avser, ej hava

närmare bestämts vid upplåtelsen, men därvid lärer hava förutsatts, att

upplåtelsen har sådan innebörd som nyss angivits. Upplåtelser av dy
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Majus proposition Nr 107.

lika betesservitut torde hava betraktats såsom fullt lagenliga, även då

servitutet avsett betesrätt å ohägnad skogs- eller utmark.

Ett lagfästande av den av de sakkunniga i förevarande avseende föreslagna

bestämmelsen skulle tydligen medföra, att, där delägare i ohägnad

skogs- eller utmark upplåtit ett eller flera dylika betesservitut å sin

fastighet, rätten till bete å den ohägnade marken skulle för delägaren

och betesrättshavarna avsevärt begränsas. En dylik begränsning skulle

säkerligen i vissa fall väsentligt försvåra eller omöjliggöra bedrivande

av boskapsskötsel å delägarens och betesrättshavarnas fastigheter.

Väl skulle dessa vara berättigade att inhägna delägarens andel av

den gemensamma betesmarken och å sagda andel bedriva betet i förut

tillämpad omfattning, men ett dylikt hägnadsbesvär skulle, såsom tidigare

framhållits, ofta bliva oskäligt betungande. Med hänsyn härtill har

jag funnit de sakkunnigas förslag i denna del ej kunna i oförändrat skick

förordas.

Vill man förebygga missbruk av ifrågavarande rätt till gemensamt

bete utan att samtidigt skapa sådana svårigheter för vederbörande fastighetsägare,

som nyss sagts, torde fastighet, åt vilken betesrätt å här avsedd

mark upplåtits, i fråga örn rätt att nyttja marken till bete principiellt

böra likställas med fastighet, som äger del i marken. Med denna

utgångspunkt torde begränsningen av berörda betesrätt ej böra sträckas

längre än att såväl fastighet, vilken äger del i marken, som fastighet,

vilken på grund av servitut äger betesrätt därå, medgives att var för sig

å marken hålla så många hemdjur å bete, som skäligen kunna vinterfödas

å fastigheten, men förbjudes att därutöver släppa hemdjur å marken.

Genom en dylik begränsning förhindras det av de sakkunniga påtalade

förfarandet, att ägare till fastighet, som nyss sagts, i oskälig omfattning

till förfång för övriga rättsägare utnyttjar det gemensamma betet, och

det syfte, som avsetts med den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen,

torde sålunda väsentligen bliva tillgodosett. Ett stadgande av nyss

angivna innebörd har därför upptagits i tredje stycket av förevarande

paragraf.

Vad angår den ytterligare inskränkning av rätten till gemensamt bete,

som innefattas i sakkunnigförslaget i denna del, eller att å gemensam

betesmark ej må hållas å bete andra hemdjur än sådana, som tillhöra

ägarna av de fastigheter, vartill marken hör, eller innehavare av särskilda

betesrätter å dessa, har någon föreskrift i detta syfte ej upptagits

i departementsförslaget. Därest förenämnda begränsning av betesrätten

med avseende å betesdjurens antal genomföres, torde det näppeligen

kunna anses behövligt att i nya lagen särskilt inskränka rätten

med hänsyn till äganderätten till djuren. Ett ytterligare skäl mot stadgande

av en dylik inskränkning ligger däri, att det torde möta oöverstigliga

svårigheter att effektivt övervaka efterlevnaden av en föreskrift

i berörda syfte.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

12 $.

Delina paragraf motsvarar 42 § 2 inom. i sakkunnigförslaget.

Beträffande berörda moment har från vissa håll föreslagits, att vid

meddelande av förbud, som där omförmäles, yttrande skulle infordras,

förutom från de i momentet angivna ortsrepresentationerna, landsting

och hushållningssällskap, jämväl från vederbörande skogsvårdsstyrelse

eller länsstyrelse. Av skäl, som anförts vid 7 §, har jag ansett detta

förslag ej böra vinna beaktande.

Ej heller eljest har någon saklig ändring av sagda moment ansetts påkallad.

Om betesreglering.

13 och 14

Förevarande paragrafer upptaga de grundläggande bestämmelserna örn

betesreglering. I 13 § avhandlas betesreglerings ändamål och innebörd,

frågan, huru regleringsområdet skall bestämmas, samt verkan av sådan

reglering. I 14 § angives, i vilket fall och på vad sätt betesmark skall

upplåtas vid betesreglering. För det huvudsakliga innehållet av dessa

bestämmelser samt de skäl, som ligga till grund för dem, har i det föregående

redogjorts.

Enligt 14 § tredje stycket skall vid upplåtelse av betesmark tillses, att

för ändamålet tages i anspråk sådan mark, som med hänsyn till beskaffenhet

och läge är därtill mest lämpad samt att jordbruket å den fastighet,

varå betesmarken upplåtes, ej därigenom tillskyndas förfång. Detta

stadgande innefattar ett ur praktisk synpunkt viktigt förtydligande av

den i 13 § upptagna bestämmelsen örn upplåtelse av betesmark. Vid

dylik upplåtelse är uppenbarligen av stor betydelse, att betesmarken utväljes

med beaktande i möjligaste mån av såväl skogsvårdens som betesbrukets

intressen.

15 §.

Enligt första stycket skall betesmark, varom här är fråga, av den

eller de fastigheter, åt vilka den upplåtits, hållas inhägnad samt, i den

mån åtgärd i sådant syfte kan vidtagas utan oskälig kostnad, anordnas

för betesbruk och därefter bibehållas i ett för sådant bruk ordnat skick.

För motiven till denna bestämmelse har i det föregående redogjorts.

Departementsförslaget upptager ej någon bestämmelse örn beskaffenheten

av hägnad, som skall hållas omkring här avsedd betesmark, utan

förutsätter, att i varje särskilt fall närmare föreskrifter meddelas såväl

härutinnan som med vilka slag av hemdjur betning må äga rum å dylik

betesmark och huru denna i övrigt må nyttjas till bete för den eller de

fastigheter, åt vilka den upplåtits. Förslagets ståndpunkt i detta avseende

framgår av bestämmelserna i 27 § 2 mom.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Då det ansetts lämpligt, att bestämmelserna i 8 § äga tillämpning

beträffande den tid, då hägnad kring betesmark skall hållas i fredgillt

skick, har en föreskrift i detta syfte upptagits i andra stycket.

16 §.

Förevarande paragraf upptager bestämmelser örn ersättning för upplåtelse

av betesmark samt för intrång, som föranledes av de i 15 § angivna

arbeten. För det närmare innehållet av dessa bestämmelser har

jag tidigare redogjort.

17 §.

Där skyldighet, som avses i 15 eller 16 §§, åligger två eller flera fastigheter,

torde fastigheterna med hänsyn till skyldighetens natur böra

gemensamt svara för denna, och skyldigheten synes böra fördelas mellan

fastigheterna efter varje fastighets nytta av den upplåtna betesmarken.

En föreskrift i detta syfte har upptagits i denna paragraf.

18 §.

Förevarande paragraf reglerar frågan örn ansvarigheten för utgörande

av sådan skyldighet, som avses i 15 eller 16 §.

I fråga örn skyldighet enligt 15 § hava bestämmelserna i 9 § örn ansvarighet

för stängselskyldighet ansetts böra äga motsvarande tillämpning,

och ett stadgande i detta avseende har införts i första punkten av

paragrafen. Detta stadgande innebär, att för skyldighet enligt 15 § skall

svara i fråga örn fastighet, som tillhör kronan eller allmän inrättning,

innehavaren samt beträffande annan fastighet ägaren. Är fastigheten

upplåten åt landbo eller arrendator, är denne dock pliktig att underhålla

hägnad omkring den betesmark, varom fråga är, ävensom att vidtaga erforderliga

åtgärder för betesmarkens bibehållande i ett för betesbruk ordnat

skick. Beträffande skyldighet enligt 16 § har ansvarigheten ansetts

böra städse åvila ägaren, då ersättning, som i sagda paragraf avses, bör

till viss del, på sätt i det följande skall närmare beröras, utgå med förmånsrätt

ur fastigheten. En föreskrift härutinnan har influtit i andra

punkten.

Beträffande sättet för utförande av arbete för inhägnande av betesmark,

varom nu är fråga, eller för sådan marks anordnande till betesbruk

i det fall, då enligt förevarande paragraf flera äro gemensamt ansvariga

för arbetet, samt rörande förvaltningen i övrigt av dylik betessamfällighet

meddelas bestämmelser i 41—45 §§.

19 §.

Enligt förevarande paragraf skall vad i 13—18 §§ är stadgat örn fastighet,

som äger del i gemensam betesmark, i tillämpliga delar gälla beträffande

fastighet, som på grund av servitut äger betesrätt å dylik mark,

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Majda proposition Nr 107.

dock att betesreglering ej ina påfordras av sådan fastighet. I paragrafen

stadgas därjämte, att i fråga örn servitut, som nyss sagts, må vid betesreglering,

där det kan ske utan någons förfång, föreskrivas, att den berättigade

äger med markägarens uteslutande utöva betesrätten å viss del

av det område, varå servitut vilar. För motiven till dessa bestämmelser

har förut redogjorts.

20 §.

I denna paragraf regleras frågan örn stängselskyldighet för fredande

av område, som varit föremål för betesreglering.

I första stycket angivas de förutsättningar, varunder dylik stängselskyldighet

äger rum, vilka fastigheter skyldigheten åligger samt huru

skyldigheten skall fördelas mellan dessa fastigheter. För förslagets bestämmelser

i dessa hänseenden har jag tidigare redogjort.

Enligt nämnda bestämmelser åvilar ifrågavarande stängselskyldighet till

viss del de fastigheter, för vilka regleringsområdet samt intill detta gränsande

skogs- eller utmark nyttjas till gemensamt bete. Då jag vid 3 § funnit

mig ej kunna tillstyrka, att fastigheter, för vilka skogs- eller utmark användes

till sådant bete, i allmänhet bindas till skyldighet att hålla stängsel

mellan dylik mark och de särskilda fastigheter, som gränsa till marken, torde

jag här få angiva de skäl, som ligga till grund för den i förevarande

paragraf intagna, från nyssangivna uppfattning avvikande ståndpunkten.

Vid 3 § har jag till stöd för den där hävdade uppfattningen åberopat

de praktiska svårigheter, som äro förenade med utgörande av stängselskyldighet

av fastigheter, för vilka skogs- eller utmark nyttjas till gemensamt

bete. Dylika svårigheter förefinnas uppenbarligen även i

fråga örn den i förevarande paragraf avsedda stängselskyldigheten

mellan regleringsområde och invidliggande skogs- eller utmark. Att i

detta fall ålägga de fastigheter, som äga del i skogs- eller utmarken, att

ensamma svara för stängselbesväret, helt eller till mera väsentlig del,

är emellertid uteslutet av samma skäl, som i det föregående anförts mot

stadgande av allmän stängselskyldighet mellan mötande skogs- eller utmarker,

då dessa för närvarande ligga ohägnade. På grund härav oell

då i övrigt någon annan ändamålsenlig utväg att freda regleringsområde

mot främmande betesdjur än den i förslaget angivna ej torde stå

till buds, har jag funnit hänsynen till berörda praktiska svårigheter i detta

fall böra stå tillbaka. Erinras må, att, då stängslet i förevarande fall i

regel kommer att få stor längd och draga avsevärd kostnad, berörda svårigheter

här böra tilläggas relativt mindre betydelse än då fråga är örn

hållande av stängsel mellan två angränsande fastigheter. Jag förutsätter

därjämte, att dopartementsförslagets bestämmelser i ämnet gives den

innebörd, att allenast de fastigheter, för vilka regleringsområdet och

den invidliggande skogs- eller utmarken nyttjas till bete i sådan omfattning,

att betet kan sägas vara av praktisk betydelse för fastigheterna,

skola bindas till här avsedd stängselskyldighet.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Sättet för

prövning av

stängsel- och

betesfrågor.

De sakkunniga.

Då den särskilda stängselskyldighet, som avses i första stycket, ansetts

böra utformas i nära anslutning till den i förslaget reglerade allmänna

stängselskyldigheten, har i andra stycket av denna paragraf stadgats,

att beträffande förstnämnda stängselskyldighet bestämmelserna i

4—10 §§ skola äga motsvarande tillämpning samt att därvid vad i 5 och

6 §§ är stadgat örn stängselpliktig fastighet skall lämpas till sådan fastighetsgrupp,

som enligt första stycket skall gemensamt svara för viss

del av där omförmält stängsel.

Beträffande fullgörande av stängselskyldighet, som enligt förevarande

paragraf åligger flera gemensamt, samt förvaltningen i övrigt av dylik

stängselsamfällighet meddelas bestämmelser i 41—45 §§.

4 KAP.

Om behandlingen av stängsel- och betesfrågor.

Om syneförrättning.

Ett betydelsefullt spörsmål i den nya lagstiftningen avser den ordning,

vari frågor örn stängselskyldighet och betesreglering lämpligen höra

prövas.

Enligt sakkunnigförslaget skall, där överenskommelse ej kan träffas

om skyldighet att hålla stängsel, saken företagas till prövning vid förrättning

på stället. Till företagande av dylik förrättning skall länsstyrelsen

på ansökan förordna en i orten boende person, åt vilken uppdraget

finnes kunna anförtros. Den sålunda förordnade förrättningsmannen

skall, om han finner sådant nödigt eller någon av sakägarna det äskar,

vid förrättningen biträdas av två gode män, vilka av sakägarna eller, örn

dessa ej åsämjas, av förrättningsmannen utses bland dem, som äro valda

till nämndemän eller ägodelningsnämndemän eller till gode män vid

lantmäteri- eller mätningsförrättningar. Vid förrättningen skall förrättningsmannen

söka såvitt möjligt mellan sakägarna åstadkomma förening,

och skall, där sådan förening sker, särskild avhandling därom upprättas

och underskrivas av sakägarna samt vitsordas medelst förrättningsmannens

och närvarande gode mäns påskrift. Föreningen äger dock

ej giltighet, med mindre den av förrättningsmannen och närvarande

gode män prövas överensstämma med de i lagen stadgade grunderna. I

den mån ej förening, som nyss sagts, kan åstadkommas mellan sakägarna,

skall saken prövas av förrättningsmannen och närvarande gode män

jämlikt nyssnämnda grunder, och åligger det dessa, sedan alla vid förrättningen

förekommande frågor blivit genom förening avgjorda eller

behörigen utredda, på grund av vad sålunda förekommit för sakägarna

framlägga skriftligt utlåtande i saken.

Är sakägare missnöjd med förrättning, som här avses, äger han att

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

inom viss tid etter förrättningens avslutande klandra förrättningen

vid domstol. Föres ej talan mot förrättningen, skall det därvid meddelade

utlåtandet regelrätt gå i verkställighet såsom laga kraft ägande dorn.

I motiveringen till förslaget i denna del hava de sakkunniga anfört,

bland annat:

Med hänsyn till det sätt, varpå stängselskyldigheten bestämts i de sakkunnigas

förslag, komma förslagets bestämmelser härutinnan otvivelaktigt

att medföra större svårigheter vid tillämpningen än de i detta avseende

nu gällande stadgandena. Även örn det kunde förutsättas, att vederbörande

grannar i flertalet fall skulle kunna övervinna dessa svårigheter

och sålunda jämväl efter genomförande av de sakkunnigas ifrågavarande

förslag i regel träffa frivilliga överenskommelser örn hållande

av hägnad mellan respektive fastigheter, måste likväl antagas, att förslagets

upphöjande till lag bomme att öka antalet tvister i detta avseende.

Förslaget vilade därför i denna del å den förutsättning, att vederbörande

rättsägare bereddes möjlighet att få dylika tvister prövade oell

avgjorda under enkla former och för ringa kostnad.

Nu gällande bestämmelser, enligt vilka frågor örn stängselskyldighet i

regel skulle omedelbart upptagas vid domstol, tillgodosåge tydligen ej

nyssangivna önskemål. Med hänsyn till do betydande kostnader, som

domstolsförfarandet ofta medförde, kunde detta ej anses lämpat att användas

såsom det ordinära rättsmedlet för prövning i första hand av

hithörande frågor, vilkas ekonomiska räckvidd i allmänhet vore skäligen

ringa. Detta torde med avseende å de sakkunnigas förslag vara

desto mera uppenbart, som tvister örn stängselskyldighet enligt detta förslag

i många fall ej torde kunna tillfredsställande bedömas utan syn a

stället, vilket förhållande tydligen i fråga örn dessa tvister skulle medföra

högre rättegångskostnader än vanligt.

Nu stadgad ordning för prövning av tvister örn stängselskyldighet

torde därför ej böra bibehållas, utan syntes dessa lämpligen höra i första

hand handläggas vid en enkel syneförrättning, så anordnad, att den

kunde så vitt möjligt anpassas efter beskaffenheten och omfattningen av

den tvist, varom fråga vore. Vid denna förrättning borde, i den man

förening mellan sakägarna ej kunde åstadkommas, fullständig utredning

i saken äga rum samt på grundval härav avgörande i tvistefrågan

träffas. Vore sakägare missnöjd med detta avgörande, borde lian vara

berättigad att i viss ordning draga tvisten under domstols prövning, men

borde i motsatt fall avgörandet lända till efterrättelse mellan sakägarna.

Med tillämpning av det nu anförda hade de sakkunniga ansett prövningen

av bär avsedda tvister lämpligen höra anordnas i anslutning till

det förfarande, som enligt lagen den 29 juni 1926 (nr 352) örn enskilda

vägar skulle anlitas för bedömande av frågor örn rätt att för fastighet

hygga väg över annan fastighets område samt örn fastighets skyldighet

att deltaga i vägs byggande och underhåll m. m. och vilket förfarande

nära överensstämdo med den i vattenlagen stadgade ordningen för handläggning

av dikningsföretag.

Beträffande den i förslaget upptagna bestämmelsen, att förening, som

träffats vid förrättning, ej ägde giltighet, med mindre den av förrättningsmannen

och närvarande gode män prövats överensstämma med de

i lagen stadgade grunderna, hava de sakkunniga framhållit, att förefint
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Muj:ts proposition Nr 107.

ligheten av en dylik överensstämmelse borde utgöra förutsättning för att

föreningen skulle gälla mot ny ägare.

Enligt de sakkunnigas förslag skola alla tvister rörande tillämpningen

av de i förslaget upptagna bestämmelserna angående stängselskyldighet

— med undantag allenast för tvister, huruvida underhåll av hägnad behörigen

fullgjorts — handläggas vid sådan syneförrättning, som förut

sagts. De sakkunniga hava till stöd härför anfört, att det nära sambandet

mellan hithörande bestämmelser gjorde det i hög grad önskvärt, att

vederbörande synemän erliölle befogenhet att pröva alla däri avsedda

frågor. Härigenom möjliggjordes även tillämpande i förevarande fall av

den i lagen örn enskilda vägar upptagna, av praktiska hänsyn betingade

grundsatsen, att synemännen skulle — i den mån förening mellan sakägarna

ej träffades — upptaga och avgöra den föreliggande frågan i hela

dess vidd.

I anslutning till de sakkunnigas ståndpunkt i nyssangivna hänseende

hava dessa ej bibehållit bestämmelsen i § 16 av stängselförordningen, att,

där vid uppförande av nytt stängsel tvist uppkommer mellan de hägnadsskyldiga,

vilken del av stängsellinjen envar skall taga, sådan tvist skall

avgöras genom lottning. Enligt de sakkunnigas förslag skall sålunda

även dylik tvist prövas vid syneförrättning. De sakkunniga hava framhållit,

att vid genomförande av de regler örn fördelning av stängselskyldighet,

som upptagits i de sakkunnigas förslag, förenämnda bestämmelse

skulle väsentligen förlora sin betydelse, vartill komme, att lottning för

vår tids uppfattning torde framstå såsom ett föråldrat medel för slitande

av rättstvister.

Yttrandena. Den av de sakkunniga föreslagna ordningen för prövning av tvister

om stängselskyldighet har förordats av det övervägande flertalet av de

i ärendet hörda myndigheterna och korporationerna. Allenast två ortsmyndigheter

i Hallands län hava funnit förslagets bestämmelser i detta

ämne alltför vidlyftiga och invecklade samt hemställt, att det ifrågasatta

förfarandet måtte i hög grad förenklas.

Departements- Då stängselskyldigheten även i departementsförslaget bestämts på såehefen.

dant att skyldighetens tillämpning kräver hänsynstagande till de i

varje särskilt fall föreliggande betesförhållanden, vilka i allmänhet ej

kunna lämpligen bedömas annorledes än vid besiktning på stället, har

jag i likhet med de sakkunniga ansett, att, där överenskommelse ej kan

träffas mellan vederbörande sakägare rörande fråga örn stängselskyldighet,

sådan fråga bör prövas vid syneförrättning. Jag biträder jämväl

de sakkunnigas uppfattning, att sådan förrättning lämpligen bör anordnas

i huvudsaklig överensstämmelse med de i enskilda väglagen upptagna

bestämmelserna örn förrättning för prövning av där angivna frågor

samt att alla tvister örn stängselskyldighet principiellt böra handläggas

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

i här avsedd ordning. Även beträffande sättet för verkställighet av utlåtande,

som meddelats vid förrättning rörande fråga om stängselskyldighet,

ansluter jag mig till de sakkunnigas förenämnda ståndpunkt.

Av väsentligen enahanda grunder, som tala för handläggning av frågor

örn stängselskyldighet vid sådan syneförrättning, som nyss sagts,

torde även frågor örn betesreglering böra prövas vid dylik förrättning,

förutsatt att förening därom ej kan träffas mellan sakägarna. Vid bedömandet

av sistnämnda frågor lära de i regleringsområdet ingående fastigheternas

betesförhållanden i allmänhet böra göras till föremål för ännu

noggrannare undersökning än då det gäller stängselskyldighet. Vad angår

spörsmålen, i vilken omfattning betesregleringsfrågor böra prövas vid

förrättning samt huru synemännens utlåtande angående dylik fråga bör

verkställas, har jag jämväl härutinnan ansett de med avseende å stängselskyldighet

i motsvarande hänseenden föreslagna reglerna böra gälla.

Med avseende å verkställighet av utlåtande rörande betesreglering torde

dock i vissa hänseenden särskilda föreskrifter vara påkallade, såsom i det

följande skall närmare angivas.

De sakkunnigas förslag åsyftar, att vid förrättning meddelat utlåtande

rörande fråga om stängselskyldighet skall gälla även mot ny ägare till

fastighet, som förrättningen angått. Någon uttrycklig föreskrift i detta

avseende har ej inrymts i sakkunnigförslaget, men jag har i tydlighetens

intresse ansett en sådan, avseende jämväl utlåtande rörande fråga örn

betesreglering, böra upptagas i den nya lagen.

Enligt nu angivna grunder hava departementsförslagets hithörande bestämmelser

avfattats.

21 §.

Denna paragraf upptager den allmänna regeln örn ordningen för behandling

av frågor örn stängselskyldighet och betesreglering samt stadgar

i detta avseende, att dylika frågor skola, där ej förening enligt vad i förevarande

kapitel sägs därom träffas, företagas till prövning vid syneförrättning.

Beträffande denna bestämmelse hänvisas till det nyss anförda.

22 $.

Denna paragraf, som motsvarar 15 § i sakkunnigförslaget, upptager bestämmelser

örn behörighet att påkalla syneförrättning och att därvid föra

talan.

Enligt första stycket skall rätt att för fastighet påkalla syneförrättning

samt att därvid föra talan tillkomma dess ägare. Denna bestämmelse

överensstämmer, såvitt angår förrättning rörande fråga örn stängselskyldighet,

med 15 § första stycket i sakkunnigförslaget. Den i sistnämnda

stycke upptagna regeln har ansetts böra äga tillämpning jämväl beträffande

syneförrättning för betesreglering. Med avseende å dylik förrättning

må erinras, att enligt 19 § ägare av fastighet, som på grund av servi
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

tilt äger betesrätt å det område, betesregleringen avser, ej är berättigad

påkalla dylik förrättning.

Andra stycket i denna paragraf överensstämmer med 15 § andra stycket

i sakkunnigförslaget.

Av bestämmelserna i första och andra styckena i förevarande paragraf

framgår, att rätten att för fastighet påkalla uppförande av nytt stängsel

tillkommer allenast ägaren och att sålunda arrendator eller den, som eljest

innehar nyttjanderätt till fastigheten, är utesluten från sådan rätt. Av

lantmäteristyrelsen i dess yttrande framställt yrkande, att befogenhet

i berörda avseende skulle tillerkännas även nyttjanderättshavare, har

sålunda ej följts i förslaget. Förslagets ståndpunkt i detta avseende är

betingad av stängselskyldighetens natur att vara en fastighet åvilande

förpliktelse. Då dylik skyldighet besvärar vederbörande fastighet, oberoende

av huruvida till fastigheten upplåten nyttjanderätt äger bestånd,

skulle medgivande åt nyttjanderättshavare av sådan befogenhet, som

nyss sagts, kunna mot fastighetsägarens vilja åsamka denne en avsevärt

ökad stängselskyldighet, vilket uppenbarligen vore obilligt. Det må framhållas,

att, därest vid utarrendering av en fastighet arrendatorn finner

påkallat, att ytterligare stängsel uppföres i fastighetens rågångar, han

har möjlighet att i arrendekontraktet förbehålla sig rätt att i förekommande

fall göra gällande ägarens stängselvitsord.

Enligt 15 § tredje stycket i sakkunnigförslaget skall, där fastighet, som

förrättning angår, är upplåten under nyttjanderätt, nyttjanderättshavaren

vara berättigad att vid förrättningen föra talan i den mån denna berör

hans rätt. En liknande bestämmelse har upptagits i tredje stycket av förevarande

paragraf. I detta stycke har tillika stadgats, att, där fastighet,

som nyss sagts, är besvärad av servitutsrätt, jämväl innehavaren

av dylik rätt skall äga befogenhet att föra talan vid förrättningen, såvitt

denna berör sagda rätt. Att en dylik befogenhet bör tillkomma servitutsrättshavare

synes uppenbart. Jag vill erinra, att förrättning för betesreglering

avser upphävande av rätten till gemensamt bete å det område,

förrättningen angår, även för innehavare av betesservitut å området samt

att, där förrättning angår fråga örn hållande av stängsel omkring viss

fastighet, som besväras av sådant servitut, innehavaren av servitutsrätten

äger ett betydande intresse, att stängslet anordnas på sådant sätt, att

det fredar mot de hemdjur, som servitutet avser.

Utan särskild föreskrift torde vara tydligt, att den, som innehar fastighet

med ständig eller ärftlig besittningsrätt, i fråga örn behörighet att påkalla

förrättning enligt förevarande kapitel och därvid föra talan bör vara

likställd med ägare. Vad angår fastighet, som upplåtits under åborätt

enligt lagen den 4 juni 1926 (nr 189), må erinras, att i 19 § av sagda lag

uttryckligen stadgas, att åbon i fråga örn hållande av hägnad har samma

rättighet och är underkastad samma skyldighet som jordägare.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107. 97

23 §.

I första stycket av denna paragraf avhandlas frågan om behörighet att Förordnande

förordnas till förrättningsman vid syneförrättning enligt förevarande ka- ^glmanvid

pitel samt av vem dylikt förordnande skall meddelas. syneer
rättning
Beträffande

förrättning rörande fråga örn stängselskyldighet innehål- De sakler

IG § första stycket av sakkunnigförslaget, att till företagande av dylik kunn,ga''

förrättning länsstyrelsen skall på ansökan förordna en i orten boende

person, åt vilken uppdraget finnes kunna anförtros.

I motiveringen till förslaget i denna del hava de sakkunniga anfört:

De sakkunniga hade ej funnit nödigt eller lämpligt att i förslaget upptaga

något stadgande, enligt vilket förrättningsman, som här avsåges,

skulle äga viss kompetens eller eljest besitta särskilda kvalifikationer.

Enligt de sakkunnigas uppfattning torde önskemålet att få dylika förrättningar

utförda av därtill lämpliga personer för lägsta möjliga kostnad

bäst vinnas genom medgivande av befogenhet för länsstyrelserna att i

varje särskilt fall till förrättningsman förordna den i orten boende person,

åt vilken uppdraget funnes kunna anförtros. Härigenom bereddes

länsstyrelserna möjlighet att vid meddelande av dylikt förordnande i vidsträcktaste

mån taga hänsyn såväl till tvistens beskaffenhet som till av

sakägarna framställda önskemål angående vem som borde förordnas. Någon

svårighet för länsstyrelserna att finna för uppdraget lämpade personer

torde näppeligen komma att möta. För att kunna tillfredsställande

handlägga förrättning, varom nu vöre fråga, torde i regel vara tillfyllest

att, jämte ett gott allmänt omdöme, äga förmåga att sätta sig in i hithörande

lagbestämmelser samt att fullständigt och riktigt avfatta protokoll

och de övriga handlingar, som av förrättningsmannen skulle upprättas,

ävensom någon vana att leda offentliga förrättningar. Erforderliga

kvalifikationer i dessa hänseenden torde i allmänhet tillkomma vederbörande

lands- och stadsfiskaler. Förutom dessa torde emellertid jämväl

vissa av hushållningssällskapens tjänstemän, mera erfarna nämndemän

samt andra personer, vilka genom kommunal eller annan offentlig verksamhet

förvärvat sig förtrogenhet oell vana att praktiskt tillämpa författningsbestämmelser,

ofta äga erforderliga förutsättningar att tillfredsställande

leda ifrågavarande förrättningar.

I lagen örn enskilda vägar angåves lantmätare såsom i allmänhet särskilt

lämpade att handlägga förrättningar enligt sagda lag. Någon motsvarande

bestämmelse hade ej upptagits i förslaget, oaktat nämnda tjänstemän

på grund av sin utbildning och allmänna verksamhet i regel torde

vara väl skickade jämväl att bedöma frågor örn stängselskyldighet. Grunden

härtill vore, att ett anlitande av lantmätare för ifrågavarande uppdrag

skulle i många fall medföra, att synekostnaderna leonline att uppgå

lill belopp, som måste anses för höga i förhållande till här avsedda tvisters

ekonomiska innebörd. Därest emellertid lantmätare vore villig att

åtaga sig dylikt uppdrag mot den ersättning, som enligt förslaget skulle

utgå till förrättningsman, borde tydligen från principiell synpunkt hinder

ej anses möta mot hans förordnande därtill.

De sakkunnigas ståndpunkt, att länsstyrelse bör ilga befogenhet att till

företagande av förrättning rörande fråga örn stängselskyldighet i varje

J )tipartem«inU - chefen.

Bihang till riksdagens protokoll Ii).VI. I sand. Sr 107

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Majlis proposition Nr 107.

särskilt fall förordna en i orten boende person, åt vilken uppdraget finnes

kunna anförtros, finner jag i stort sett välgrundad. Länsstyrelsens

val torde dock ej, på sätt sakkunnigförslaget åsyftar, böra i lagen begränsas

till personer, boende i orten. Med en restriktiv tolkning av denna

bestämmelse torde nämligen i vissa fall svårigheter kunna uppstå att

finna för uppdraget lämpliga personer. Det bör antagas, att länsstyrelserna

utan uttrycklig föreskrift komma att skänka vederbörligt beaktande

åt önskemålet, att för nedbringande av förrättningskostnaderna till utförande

av bär avsedda förrättningar förordnas personer, som äro boende

i närheten av respektive förrättningsställen, där detta utan eftersättande

av kravet på förrättningsmännens kompetens kan ske. Med hänsyn härtill

har någon begränsning i nyssangivna riktning av länsstyrelsernas

ifrågavarande befogenhet ansetts ej böra stadgas.

De sakkunniga hava förutsatt, att lantmätare i allmänhet ej borde förordnas

att verkställa förrättning, varom nu är fråga, och hava

till stöd härför anfört, att ett anlitande av lantmätare för dylikt

uppdrag skulle i många fall medföra, att förrättningskostnaderna komme

att uppgå till belopp, som måste anses för höga i förhållande till här avsedda

tvisters ekonomiska innebörd. Även örn denna synpunkt ej kan

frånkännas betydelse, kunna likväl understundom sådana omständigheter

föreligga, att det är synnerligen önskvärt, att lantmätare må kunna förordnas.

Detta är särskilt händelsen, örn samtliga uppgivna sakägare äro

ense, att förrättningsmannen bör vara lantmätare, eller örn länsstyrelsen

finner annan för uppdraget lämplig person än lantmätare ej vara att

tillgå. Länsstyrelse torde därför böra äga befogenhet att, när länsstyrelsen

finner detta av förhållandena påkallat, förordna lantmätare till förrättningsman

vid här avsedd förrättning. Har lantmätare förordnats till

förrättningsman, bör han vara pliktig att mottaga förordnandet. Någon

uttrycklig bestämmelse härom erfordras ej i lagen, då en dylik skyldighet

följer av stadgandet i 52 § i gällande lantmäteriinstruktion den 11 november

1927 (nr 407).

Vad angår förrättning rörande betesreglering torde ej heller i detta fall

tillräckliga skäl föreligga att i lagen uppställa fordran å viss kompetens

hos den, som må förordnas att företaga dylik förrättning. Önskemålet att

få dylika förrättningar utförda av därtill lämpliga personer för lägsta

möjliga kostnad torde liksom i fråga örn stängselförrättningar bäst vinnas

genom att tillerkänna länsstyrelserna befogenhet att med hänsyn till

omständigheterna i varje särskilt fall förordna den person, åt vilken uppdraget

finnes kunna anförtros. För att kunna tillfredsställande handlägga

förrättning, varom nu är fråga, torde visserligen i allmänhet krävas,

förutom de kvalifikationer, som, på sätt de sakkunniga framhållit, erfordras

för verkställande av förrättning rörande stängselskyldighet, jämväl

särskilda insikter och erfarenhet i betesskötsel samt jordbruk i allmänhet,

men det lärer böra förutsättas, att länsstyrelserna komma att beakta

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

detta förhållande utan särskild föreskrift i lagen. Sådana kvalifikationer,

som nyss sagts, torde företrädesvis vara till finnandes hos hushållningssällskapens

jordbrukskonsulenter ävensom hos svenska betes- och

vallföreningens konsulenter. Det bör dock ej förbises, att, då fråga är

örn betesregleringar av mindre omfattning, även personer, som ej erhållit

särskild utbildning i betesskötsel men äga praktisk erfarenhet i jord- och

betesbruk, i vissa fall kunna vara lämpade såsom förrättningsmän.

Vid betesreglering torde understundom förekomma sådana spörsmål, som

ej kunna tillfredsställande bedömas utan skoglig fackkunskap. Detta gäller

särskilt, då vid upplåtelse av betesmark enligt 14 § fråga uppstår,

vilken del av regleringsområdet från skoglig synpunkt lämpligen bör tagas

i anspråk för berörda ändamål. Det torde emellertid i regel ej böra

krävas, att den, som förordnas till förrättningsmän vid förrättning för betesreglering,

skall äga dylik sakkunskap, utan behovet av sådan synes

vid här avsedd förrättning i allmänhet böra tillgodoses på det sätt, att

vederbörande synemän medgives befogenhet att i förekommande fall anlita

biträde av person med skoglig utbildning. Till denna fråga återkommer

jag vid 26 §.

I överensstämmelse med vad nu anförts har i första stycket av denna

paragraf stadgats, att länsstyrelsen skall till företagande av syneförrättning

på ansökning förordna person, åt vilken uppdraget finnes kunna anförtros.

Därest det föreliggande lagförslaget upphöjes till lag, synes sannolikt,

att hos vissa hushållningssällskap ytterligare jordbrukskonsulenter måste

anställas för att tillgodose behovet av förrättningsmän vid förrättningar

angående betesreglering. Det torde ock böra förutsättas, att för utbildande

av lämpliga förrättningsmän särskilda åtgärder böra vidtagas genom det

allmännas försorg. Frågan härom torde i sinom tid böra upptagas till

närmare övervägande inom jordbruksdepartementet.

Bestämmelserna i andra och tredje styckena av denna paragraf motsvara

16 § andra och tredje styckena i sakkunnigförslaget.

24 §.

Första stycket är likalydande med 17 § första stycket i sakkunnigförslaget.

Enligt andra stycket första punkten skall i fall, där syneförrättning

handlägges utan biträde av gode män, vad i den föreslagna lagen är stadgat

örn synemännens uppgifter och åligganden i tillämpliga delar hava

avseende å förrättningsmannen. Denna bestämmelse, som är ny, har upptagits

i departementsförslaget för vinnande av förenkling i redaktionellt

avseende av bestämmelserna örn förrättning. Andra punkten i detta stycke

är likalydande med 17 § andra stycket i sakkunnigförslaget.

s. 100 Kontrollera mot PDF

Efter vilka

grunder bär

ersättning til l

synemännen

utgå ?

De sakkunniga.

Departements
chefen.

100 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Tredje stycket upptager nied ett förtydligande tillägg bestämmelsen i

17 § tredje stycket av sakkunnigförslaget.

25 §.

Enligt 18 § första ock andra punkterna i sakkunnigförslaget skola förrättningsmannen

oell gode männen för förrättning enligt den föreslagna

lagen åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning jämlikt bestämmelserna

i gällande resereglemente, därvid förrättningsmannen skall likställas

nied landsfiskal och gode männen nied gode män vid lantmäteriförrättningar.

Förrättningsmannen skall därjämte för upprättande av protokoll

och övriga handlingar i ärendet samt för ombesörjande av de utskrifter

därav, som skola överlämnas till sakägarna, åtnjuta särskild ersättning

efter ty Kungl. Majit bestämmer.

I motiveringen till dessa bestämmelser hava de sakkunniga anfört:

Förrättningsmannen syntes lämpligen böra äga uppbära viss resekostnads-

och traktamentsersättning enligt gällande resereglemente samt därjämte

åtnjuta en billig gottgörelse för upprättande av protokoll och övriga

handlingar i ärendet samt för ombesörjande av erforderliga utskrifter

därav. Då det syntes önskvärt, att normerna för beräkningen av sistnämnda

gottgörelse ej fixerades i lag utan möjlighet kölles öppen att

jämka dessa med hänsyn till omfattningen av det arbete, som i nyssangivna

hänseenden bomme att åvila förrättningsmannen, torde det böra ankomma

å Kungl. Majit att bestämma sagda normer. Vad anginge storleken av

den resekostnads- och traktamentsersättning, som borde tillkomma förrättningsman,

torde lämpligen böra föreskrivas, att denne i fråga örn rätt till

dylik ersättning skulle vara likställd med landsfiskal. Jämlikt gällande

allmänna resereglemente åtnjöte landsfiskal för tjänsteförrättning — förutom

resekostnad sers;! 11 ning, motsvarande vid resa å järnväg avgift för

plats i andra klassens vagn — traktamentsersättning med 8 kronor för dag

och 4 kronor för natt eller med 12 kronor för dygn. Tydligt vore, att,

därest förrättningsmannen i förevarande avseende tillkommande ersättning

bestämdes att utgå enligt nu angiven grund, denna ersättning komme

att hållas inom gränser, som måste anses fullt skäliga i förhållande till

den ekonomiska betydelse, här avsedda tvister i allmänhet ägde.

Övervägande skäl torde tala för att de grunder, enligt vilka ersättning

skall utgå till synemän för förrättning enligt detta kapitel, ej bestämmas

i lag utan fastställas i administrativ ordning, så att möjlighet förefinnes

att utan större omgång jämka dessa med hänsyn till den erfarenhet, som

under den nya lagens tillämpning vinnes rörande dylika förrättningar.

En sådan anordning är påkallad jämväl från en annan synpunkt. På

grund av de betydande nationalekonomiska fördelar, som kunna vinnas

genom reglering av rätten till gemensamt bete å skogs- och utmark enligt

de i departementsförslaget angivna grunder, torde det nämligen ej

vara uteslutet, att, därest den nu föreslagna lagstiftningen genomföres,

staten eller kommunala organisationer komma att för främjande av be
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

fiungl. Maj:ts proposition Nr 107.

tesregleringar bevilja bidrag till kostnaderna för förrättning, som avser

dylik reglering, och för sådant fall böra förenämnda ersättningsregler

kunna utan omgång jämkas med hänsyn till de villkor, varunder sådant

bidrag bestämmes att utgå. I anslutning härtill hava ej i departementsförslaget

upptagits några direkta bestämmelser i ämnet, utan i första

stycket av denna paragraf har allenast hänvisats till vad därutinnan är

särskilt stadgat. Det förutsättes härvid, att erforderliga föreskrifter i

förevarande avseende komma att utfärdas av Kungl. Majit.

På sätt de sakkunniga framhållit, är det tydligen av stor vikt, att synemännen

tillkommande ersättning ej fastställes till högre belopp än som kan

anses skäligt i förhållande till den ekonomiska betydelsen av här avsedda

frågor. Det måste dock även tillses, att ersättningen särskilt till förrättningsmannen

ej bestämmes så ringa, att de personer, som äro lämpade

för ifrågavarande uppdrag, ej kunna förmås att åtaga sig detta. Vad

angår lantmätare torde, då sådan tjänsteman förordnas att handlägga

förrättning, varom nu är fråga, denne böra åtnjuta ersättning för dylikt

uppdrag enligt de grunder, som i allmänhet gälla för av honom utförda

tjänsteförrättningar. Gällande bestämmelser i detta avseende inrymmas

huvudsakligen i lantmäteritaxan den 25 november 1927 (nr 416), lantmäteristyrelsens

cirkulär den 22 december 1927 (nr 7) till rikets lantmätare

rörande tillämpningen av sagda taxa samt resereglementet för lantmätare

den 31 december 1920 (nr 909) med däri sedermera vidtagna ändringar.

Beträffande annan förrättningsman än lantmätare torde de ersättningsgrunder,

som av de sakkunniga förordats, i stort sett få anses lämpliga.

Enligt 18 § tredje punkten i sakkunnigförslaget skall ersättning till förrättningsmannen

och gode männen ävensom kostnad för kallelser eller

annat, som är av nöden för förrättningen, genast erläggas av sökanden.

Därest flera vid förrättningen bliva bundna till stängselskyldighet, skall

enligt förslaget sagda ersättning och kostnad fördelas mellan dem efter

vad skäligt prövas.

Lan t mäteristy reisen har framhållit, att berörda bestämmelser om erläggande

av förrättningskostnad syntes ofullständiga och kunna leda till

olägenheter för sakägarna. Enligt styrelsens mening bordo föreskrifterna

i lantmäteritaxan lämpligen förlänas tillämpning i nämnda avseende. I

niira anslutning härtill hava tvenne myndigheter i Uppsala län påpekat,

att frågan, huru och till vem ersättning för förrättningskostnad skulle av

sökanden erläggas, borde i lagen närmare regleras.

Enligt 6 kap. i lantmäteritaxan skall lantmätare i regel vid förrättnings

avslutande eller vid förrättningshandlingarnas överlämnande avgiva .sluträkning,

upptagande i specificerade poster vad lantmätaren har att fordra

av sakägarna i detalj- och dagarvode samt lösen för handlingar m. m.

skyldighet

att erlägga

förrättningskostnad.

De saltkunniga.

Lantmäteri - styrelsen

m. fl.

Departements
chefen.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Sluträkningen skall tillika, där grunderna för kostnadernas fördelning

mellan de olika sakägarna ej finnas angivna i vid förrättningen fört protokoll,

innehålla upplysning om dessa grunder, och skall i varje fall i räkningen

utföras vad på varje sakägare belöper av den lantmätaren tillkommande

gottgörelse. När sluträkning blivit till sakägarna behörigen avgiven,

är lantmätaren berättigad att uppbära hela den gottgörelse, som

enligt räkningen tillkommer honom, och lantmätaren äger, därest sakägare

tredskas att betala gottgörelsen, hos överexekutor njuta skyndsam

handräckning för dess utbekommande. Sakägare är å sin sida, så framt

ej annat är i lag eller särskild författning stadgat, berättigad att klandra

sluträkning genom stämning inom viss tid efter förrättningens avslutande.

Nu angivna bestämmelser örn ordningen för erläggande av förrättningskostnad

äga tillämpning i fråga örn förrättning, som avses i enskilda väglagen,

för den händelse förrättningsmannen är lantmätare. I annat fall

gäller i detta ämne bestämmelsen i 16 § andra punkten av nämnda lag,

enligt vilken förrättningskostnaden skall av sökanden genast erläggas.

Beträffande den slutliga ansvarigheten för dylik kostnad stadgas i tredje

punkten av nyssnämnda paragraf, att, där vid förrättningen flera bliva

bundna till väghållningsskyldighet, sagda kostnad skall fördelas efter ty

skäligt prövas.

Den ordning, som gäller med avseende å erläggande av förrättningskostnad

enligt enskilda väglagen — vilken ordning, såvitt känt är, ej

vid tillämpningen medfört olägenhet — torde böra förlänas giltighet även

i fråga örn sådan kostnad enligt den nu föreslagna lagen, då likformighet

i detta avseende mellan de två lagarna är till fördel. I enlighet härmed

har i första punkten av andra stycket i förevarande paragraf stadgats,

att förrättningskostnad skall, där ej annorlunda är särskilt föreskrivet,

av sökanden genast erläggas. Vad angår skyldigheten att slutligen

gälda sådan kostnad har i andra punkten av samma stycke stadgats, att

vid förrättningen skall efter ty finnes skäligt bestämmas, vilken eller

vilka sakägare skola slutligen gälda förrättningskostnaden samt, örn flera

prövas därtill skyldiga, huru beloppet skall mellan dem fördelas. Att

i lagen angiva vissa grunder, varefter synemännen i sistangivna fall

skola fördela förrättningskostnaden mellan sakägarna, har jag ej funnit

lämpligt, då det ej är uteslutet, att särskilda sakägare kunna genom obefogade

påståenden eller yrkanden giva anledning till att förrättningskostnaden

bliver väsentligt högre än som med hänsyn till sakens beskaffenhet

är påkallat, samt vid sådant förhållande dessa böra svara för en proportionsvis

större andel av kostnaden än övriga sakägare.

26 §.

Enligt första stycket i förevarande paragraf skola vissa i gällande lagstiftning

örn delning av jord på landet upptagna stadganden angående

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. May.ts proposition Nr 107.

laga skifte i tillämpliga delar lända till efterrättelse i fråga örn förrättning,

som avses i detta kapitel. Innehållet av detta stycke överensstämmer

med 19 § i sakkunnigförslaget utom därutinnan, att enligt det föreliggande

förslaget beträffande dylik förrättning skola i tillämpliga delar

gälla, förutom de i sakkunnigförslaget angivna bestämmelserna i jorddelningslagen,

jämväl de i sagda lag meddelade stadgandena örn anlitande

av sakkunnigt biträde vid laga skifte, örn jäv mot dylikt biträde

samt örn protokoll vid förrättning.

Att stadgandena örn anlitande av sakkunnigt biträde vid laga skifte och

örn jäv mot dylikt biträde — vilka stadganden återfinnas i 2 kap. 2 och

9 §§ jorddelningslagen — ansetts böra äga motsvarande tillämpning beträffande

förrättning enligt förevarande kapitel bar sin grund däri, att,

såsom förut framhållits, understundom vissa vid betesreglering förekommande

spörsmål ej kunna tillfredsställande bedömas utan skoglig fackkunskap

samt att jämväl eljest vid bär avsedda förrättningar sådana

frågor kunna uppkomma, för vilkas avgörande särskild sakkunskap erfordras.

För dylikt fall torde, såsom i nyssnämnda stadganden avses,

vederbörande förrättningsman och gode män böra äga anlita det biträde,

som erfordras för frågans riktiga bedömande. Vad angår jorddelningslagens

bestämmelser örn protokoll vid förrättning, vilka bestämmelser upptagits

i 3 kap. 6 §, har jag funnit dessa väl lämpade även för sådan förrättning,

som avses i förevarande kapitel. I anslutning härtill hava de

i 21 § av sakkunnigförslaget upptagna stadgandena örn protokoll vid dylik

förrättning uteslutits i departementsförslaget.

Enligt 2 kap. 2 § jorddelningslagen skall delägare, där han är missnöjd

med lantmätarens och gode männens beslut örn tillkallande av sakkunnigt

biträde, genast anmäla detta för lantmätaren, som bar att med insändande

av protokollet i ärendet underställa frågan lantmäteristyrelsens prövning.

Då dylik prövning beträffande förrättning enligt förevarande kapitel

lämpligen synes böra ankomma å länsstyrelsen, bar en bestämmelse härom

upptagits i första stycket.

I andra stycket av denna paragraf har inrymts stadgandet i 20 § av

sakkunnigförslaget.

Lantmäteristyrelsen bar mot 19 § i sakkunnigförslaget anmärkt, att den

däri lämnade hänvisningen till jorddelningslagen ej borde avse de i lagen

meddelade bestämmelserna angående kallelseförfarandet vid laga

skifte utan de i denna upptagna motsvarande stadgandena rörande rågångsförrättning,

enär därigenom den förenkling i kallelseförfarandet,

som enligt lagen den 5 april 1929 (nr 55) stadgats med avseende å dylik

förrättning, skulle bliva tillämplig även i fråga örn förrättning enligt

förevarande lagstiftning.

Kallelse

förfarandet

vid syne
pirrätlning
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

Departements

chefen.

104 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Med anledning av denna anmärkning må erinras, att stadgandet i

andra stycket av denna paragraf medgiver, att, där det är uppenbart,

vilka med avseende å förrättning äro sakägare, förrättningen må, utan

hinder av att kungörelse oell kallelse ej verkställts i den ordning, som i

jorddelningslagens bestämmelser örn laga skifte avses, företagas, där samtliga

sakägare infinna sig eller av förrättningsmannen blivit minst fjorton

dagar förut bevisligen kallade till förrättningen. Genom detta stadgande

torde erforderlig enkelhet i kallelseförfarandet beträffande här avsedd förrättning

kunna vinnas. Enligt 19 kap. 7 § jorddelningslagen gäller en liknande

bestämmelse i fråga örn avstyckningsförrättning, då fråga ej är örn

bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i förrättningen. Under

förarbetena till lagen den 5 april 1929 framhölls, att genom nyssnämnda bestämmelse

i jorddelningslagen behovet av förenkling i kallelseproceduren

vid avstyckning redan tillgodosetts. Lagen den 5 april 1929 gjordes därför

ej tillämplig i fråga örn avstyckning (som företages utan samband med

gränsbestämning). Med hänsyn till vad nu anförts har jag funnit lantmäteristyrelsens

berörda anmärkning ej böra vinna beaktande.

27 §.

I förevarande paragraf angivas de särskilda spörsmål, som skola utredas

och prövas vid förrättning enligt förevarande kapitel. 1 mom. upptager

föreskrifter i detta avseende beträffande förrättning rörande fråga

örn stängselskyldighet, 2 mom. beträffande förrättning för betesreglering.

1 mom. motsvarar 22 § i sakkunnigförslaget.

Enligt 2 mom. skall vid förrättning för betesreglering utredas, bland

annat, vilket område förrättningen lämpligen bör avse. Vid utredningen

härom bör tydligen noggrant undersökas, huruvida beträffande sagda

område de i 11 § angivna förutsättningarna för rätt till gemensamt bete

äro för handen. Den omständighet, som det härvid i främsta rummet

gäller att konstatera, är, huruvida stängsel den 1 januari 3932 funnits

mellan de i området ingående, till olika fastigheter hörande marker. Därest

denna fråga vid förrättningen hesvaras nekande och på grund härav

betesreglering verkställes å markerna, torde härigenom med laga verkan

hava avgjorts, att stängselskyldighet mellan markerna ej föreligger.

Vid förrättning för betesreglering skall enligt 2 mom. även utredas,

med vilka slag av hemdjur betning må äga rum å betesmark, som avses

i 14 §, samt huru sådan mark i övrigt må nyttjas till bete för den eller

de fastigheter, åt vilka den upplåtits, ävensom huru betesmarken skall

inhägnas. Såsom vid 15 § antytts, skola enligt förslaget stadgandena

i 7 § örn beskaffenheten av laggillt stängsel ej äga tillämpning i fråga

örn hägnad, som hålles omkring sådan betesmark, som nyss sagts, utan

beskaffenheten av dylik hägnad skall i varje fall fastställas vid förrättningen.

En förutsättning härför är emellertid, att vid förrättningen jämväl

bestämmes, med vilka slag av liemdjur betning å marken må äga rum.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Vid avgörandet av denna fråga bör tydligen hänsyn tagas till det behov,

som i förevarande avseende föreligger beträffande den eller de fastigheter,

åt vilka betesmarken upplåtits. Där betesmark upplåtes åt flera

fastigheter, bör vid förrättningen även bestämmas, i vilken omfattning

varje fastighet äger nyttja marken till bete samt huru de med betningen

förenade angelägenheter, som äro gemensamma för sagda fastigheter och

som ej innefattas under skyldigheten att hålla betesmarken inhägnad och

i ett för betesbruk ordnat skick, böra handhavas. I sistnämnda avseende

torde i huvudsak enahanda ordning böra tillämpas, som enligt 41—45 §§

skall gälla med avseende å fullgörande av sagda skyldighet.

Med avseende å ersättning, som omförmäles i 16 §, skall enligt 2 mom.

i denna paragraf utredas, bland annat, inom vilken tid ersättningen skall

gäldas. För de skäl, som ligga till grund för denna bestämmelse, skall jag

redogöra vid 34 §.

28 och 29

Dessa paragrafer upptaga med vissa jämkningar och tillägg bestämmelserna

i 23 och 24 §§ av sakkunnigförslaget.

Enligt 29 § andra stycket andra punkten åligger det synemännen, där

enligt vad i 41 § sägs styrelse skall utses, att uppdraga åt en eller flera

av sakägarna att i den i 44 § stadgade ordning utfärda kallelse till sammanträde

för styrelseval och tillika bestämma den tid, inom vilken anmälan

örn sådant val skall göras hos länsstyrelsen. Denna bestämmelse

är ny och har föranletts av de i departementsförslaget upptagna stadgandena

örn stängsel- och betessamfälligheter. Bestämmelsen har delvis avfattats

efter förebild av föreskriften i 22 § andra stycket enskilda väglagen.

Beträffande en av länsstyrelsen i Uppsala län framställd erinran, att

bestämmelsen i 23 § andra stycket av sakkunnigförslaget ej gåve någon

säker ledning i fråga örn ordningen för bevakande av det allmännas rätt

med avseende å publik jord, må framhållas, att frågan örn behovet av

reglerande föreskrifter i berörda ämne ej synes böra upptagas särskilt

för nu ifrågavarande lagstiftning utan böra bliva föremål för övervägande

i annat sammanhang.

30 §.

Första stycket har avfattats i anslutning till stadgandet i 23 § första

stycket enskilda väglagen. Den i nämnda lagrum föreskrivna anordningen

med avseende å förvarande av förrättningshandlingar och dessas tillhandahållande

åt vederbörande sakägare har jag funnit mera lämpad för de i

detta kapitel avsedda förrättningar iin det tillvägagångssätt, som härutinnan

förordats i 25 § första stycket av sakkunnigförslaget.

Andra stycket upptager dels bestämmelsen i 25 § andra stycket av sakkunnigförslaget,

dels ock en föreskrift örn skyldighet för förrättningsmannen

att, där förrättningen allgått fråga örn betesreglering, till vederbö
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

rande skogsvårdsmyndighet översända avskrift av förrättningshandlingarna.

Sistnämnda föreskrift är betingad därav, att skogsvårdsmyndigheten

för utövande av den åtalsbefogenhet, som enligt 52 § tillkommer myndigheten,

ävensom med hänsyn till betesreglerings betydelse från skogsvårdssynpunkt

bör äga kännedom örn de förrättningar rörande dylika regleringar,

som verkställas inom myndighetens verksamhetsområde, och

förrättningarnas resultat. Örn vid här avsedd förrättning betesmark upplåtits

enligt 14 §, bar skogsvårdsmyndigheten behov att äga tillgång till

handlingarna angående förrättningen jämväl för utövande av den talerätt,

som enligt 47 § andra stycket tillkommer myndigheten. Med skogsvårdsmyndighet

förstås enligt 67 § skogsvårdsstyrelse, stiftsnämnd, skogsstatstjänsteman

eller annan myndighet, envar beträffande skog, som står

under hans uppsikt eller av honom förvaltas.

31 $.

Enligt första stycket i denna paragraf skall sakägare, där han är missnöjd

med förrättning, vid talans förlust inom tre månader efter förrättningens

avslutande instämma samtliga övriga sakägare till domstol. Denna

bestämmelse, som nära överensstämmer med 26 § i sakkunnigförslaget, innebär,

att klandertalan mot förrättning, varom nu är fråga, skall föras

i enahanda ordning som enligt enskilda väglagen gäller i fråga örn talan

mot där avsedd förrättning. Att, såsom från ett håll yrkats, beträffande

klander av förrättning enligt förevarande lag stadga, att dylik talan skall

upptagas och avgöras av ägodelningsrätt, har jag ej funnit tillräckligt

motiverat.

Bestämmelsen i andra stycket, vilken åsyftar att underlätta delgivning av

stämning, då svarandena äro flera än tio, saknar motsvarighet i sakkunnigförslaget.

Stadgandet har närmast föranletts av de i departementsförslaget

upptagna bestämmelserna örn betesreglering och gemensam

stängselskyldighet, vilka kunna medföra, att ett stort antal personer äro

sakägare vid här avsedd förrättning.

32 $.

Denna paragraf, som upptager bestämmelser örn verkställighet av förrättningsutlåtande

samt av domstols ej laga kraft ägande utslag i vissa

mål örn stängselskyldighet, motsvarar 27 § i sakkunnigförslaget.

33 $.

De i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna överensstämma med

stadgandena i 28 § av sakkunnigförslaget utom i vissa detaljfrågor. Enligt

förevarande paragraf skall efter den slutliga handläggningen av mål

rörande klander av förrättning avskrift av däri meddelat utslag genom

rättens försorg tillställas ej allenast, såsom i sakkunnigförslaget föreskrives,

förrättningsmannen utan även, där målet angått fråga örn betesreglering,

vederbörande skogsvårdsmyndighet. Därjämte åligger det enligt departe
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

mentsförslaget förrättningsmannen att, om mål, som här avses, återförvisats

till honom, därom omedelbart underrätta, förutom, på sätt i sakkunnigförslaget

angives, den myndighet, till vilken förrättningsakten sedermera

skall redovisas, jämväl, där målet angått fråga örn betesreglering, skogsvårdsmyndigheten.

Nu angivna ändringar i sakkunnigförslaget äro påkallade

av enahanda skäl, som vid 30 § anförts till stöd för den däri upptagna

bestämmelsen örn skyldighet för förrättningsmannen att i fall, som

nyss sagts, till skogsvårdsmyndigheten översända avskrift av förrättningshandlingarna.

Härförutom har i anslutning till vad lantmäteristyrelsen

och överlantmätaren i Kalmar län i sina yttranden hemställt den ändring

vidtagits i sakkunnigförslaget, att redovisning av förrättningsakt till byggnadsnämnd

skall äga rum, allenast därest samtliga de fastigheter, som målet

angått, äro belägna inom stad eller samhälle, där den för städerna gällande

ordning för bebyggande skall iakttagas.

34 $.

Första stycket giver regler örn förfarandet i det fall, att tvist yppas mellan

ägare, innehavare av nyttjanderätt eller andra örn bättre rätt till vad

såsom ersättning skall utgå enligt 6 eller 16 §. Det här stadgade förfarandet

överensstämmer med det, som enligt 29 § i sakkunnigförslaget är avsett

att i enahanda fall tillämpas i fråga örn ersättning enligt 9 och 33 §§ i

sagda förslag. Beträffande ersättning enligt sistnämnda paragraf, vilken

ersättning avser gottgörelse för utbyte av bättre hägnad mot sämre, da

jämkning av stängselskyldighet äger rum, framgår av 40 § i departementsförslaget,

att vid tvist örn bättre rätt till dylik ersättning bestämmelserna

i förevarande paragraf skola i tillämpliga delar gälla.

Till skydd för vederbörande ersättningstagares rätt har i andra stycket

av denna paragraf stadgats förhud mot verkställande av arbete å annans

mark eller vidtagande eljest av åtgärd till förfång för annan, innan ersättning

enligt 6 § blivit till ersättningstagaren gulden eller enligt första stycket

nedsatt hos länsstyrelsen, ävensom föreskrivits, att, där ej sådan ersättning

varder gulden eller nedsatt inom tid, som i laga ordning blivit bestämd,

eller, örn dylik bestämmelse saknas, inom fem år efter det ersättningens

belopp fastställdes, den väckta frågan skall i sin helhet vara förfallen.

I anslutning härtill har vidare i förevarande stycke stadgats, att,

där sakägare utöver sin andel guldit eller nedsatt ersättning, som nyss

sagts, han är berättigad att efter utgången av förenämnda tid hos den ersättningsskyldige

erhålla utmätning för vad sålunda utgivits, så framt ej

den väckta frågan i sin helhet förfallit. Nu angivna bestämmelser, som

sakna motsvarighet i sakkunnigförslaget, överensstämma med de stadgande^

som i liknande syfte meddelats i 28 § andra och tredje styckena enskilda

väglagen.

Enligt tredje stycket i denna paragraf må, där ersättning enligt 16 §

bestämts att utgå för intrång till följd av betesmarks anordnande för betes
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. May.ts proposition Nr 107.

bruk, åtgärd i sådant syfte ej vidtagas, innan ersättningen gnidits. Även

denna bestämmelse Ilar tillkommit för att skydda vederbörande ersättningstagares

rätt.

Departementsförslaget upptager ej något liknande stadgande i fråga örn

ersättning, som enligt 16 § skall utgå för upplåtelse av betesmark eller för

intrång till följd av sådan marks inhägnande. Grunden härtill är, att sistnämnda

ersättning skall utgå i form av årlig avgift samt att med hänsyn

härtill rätten att taga betesmarken i anspråk ej lämpligen kunnat göras

beroende därav, att ersättningen guldits. Då det emellertid måste anses

skäligt, att ersättningstagarens rätt skyddas även med avseende å dylik

ersättning, har jag ansett mig böra föreslå, att sådan ersättning skall utgå

med förmånsrätt ur fastighet, åt vilken betesmarken upplåtits. Från

fastighetskreditens synpunkt torde erinran mot en dylik förmånsrätt ej

med fog kunna framställas, då det måste antagas, att fastigheten genom

upplåtelsen erhåller ett ökat värde, som överstiger eller åtminstone motsvarar

det ersättningsbelopp förmånsrätten avser. Nämnda förmånsrätt

torde böra vara lika med den förmånsrätt, som enligt 17 kap. 6 § handelsbaden

gäller för rätt till tionde, ränta eller annan sådan avgäld av fast

egendom. Erforderliga bestämmelser örn ifrågavarande förmånsrätt hava

inrymts i det särskilda förslaget till lag örn säkerhet för utbekommande

av viss ersättning enligt lagen örn ägofred, för vilket förslag jag senare

skall redogöra.

På sätt framgår av bestämmelserna i 27 § 2 morn., skall vid förrättningför

betesreglering bestämmas viss tid, inom vilken ersättning enligt 16 §

skall gäldas. Är fråga örn ersättning för upplåtelse av mark eller för

intrång till följd av betesmarks inhägnande, vilken ersättning, såsom nyss

berörts, skall utgå i form av årlig avgift, skall detta bestämmande avse

den tid på året, då dylik avgift skall erläggas. Gäldas ej ersättningen inom

bestämd tid, medför detta ej — i motsats till vad i motsvarande avseende

föreslagits i fråga örn ersättning enligt 6 § — att frågan örn betesmarkens

upplåtande förfaller, utan för dylikt fall är ersättningstagaren hänvisad att

låta uttaga ersättningen av den ersättningsskyldige. Förslagets ståndpunkt

i detta avseende är en följd av förenämnda bestämmelse örn ersättningens

erläggande till viss del medelst årlig avgift samt jämväl betingad

av önskemålet, att, sedan betesmark upplåtits vid betesreglering,

upplåtelsen kommer att äga bestånd, så länge marken erfordras för tillgoseende

av vederbörande fastighets betesbehov.

35 §.

Enligt denna paragraf skall vad genom förrättning eller dom blivit

bestämt angående stängselskyldighet eller betesreglering vara gällande

mot ny ägare till fastighet, som stängselskyldigheten eller betesregleringen

angår. Beträffande denna bestämmelse hänvisas till vad i det föregående

örn syneförrättning anförts.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 107.

109

Om föreningar.

36 i

Såsom i det föregående antytts, förutsätter sakkunnigförslaget, att fråga

om stängselskyldighet skall handläggas vid syneförrättning, allenast

där överenskommelse härom ej kan träffas mellan vederbörande sakägare.

Dylik överenskommelse är enligt förslaget i allmänhet bindande allenast

för dem, som deltagit däri, och gäller sålunda ej mot ny ägare till fastighet,

som överenskommelsen angår. Under vissa förutsättningar kan emellertid

förening örn stängselskyldighet, som träffas utan samband med förrättning,

enligt 30 § i förslaget erhålla dylik giltighet. Förslaget innehåller

i detta avseende, att, där förening annorledes än vid förrättning träffats

örn hållande av stängsel enligt de grunder, som stadgas i den föreslagna

lagen, samt sådan förening upprättats skriftligen och styrkts av vittnen

och däri tydligt angivits de fastigheter, som föreningen angår, envar som

deltagit i föreningen äger få föreningen antecknad i det hägnadsregister,

som enligt förslaget skall föras för varje domsaga och stad, där rådstuvurätt

finnes. För erhållande av sådan anteckning skall föreningen i huvudskrift

ingivas eller med posten insändas till registerföraren i den ort,

där fastighet, som föreningen angår, är belägen. Sedan anteckning örn

föreningen skett i registret, skall föreningen vara gällande mot framtida

ägare eller innehavare av vederbörande fastigheter ävensom, där föreningen

inkommit till registerföraren inom en månad efter dess upprättande,

mot den, som efter upprättandet men före föreningens antecknande

i registret blivit ägare eller innehavare. Förening, som slutits för boställe

eller sådan, på viss tid upplåten fastighet, som tillhör kronan eller

allmän inrättning, har dock ej verkan mot senare innehavare, med mindre

föreningen blivit av vederbörande myndighet godkänd.

I motiveringen till förslaget i denna del hava de sakkunniga anfört:

Enligt § 10 i stängselsförordningen skulle vederbörande jordägare, därtill

följd av begagnat stängselvitsord hägnadsskyldighet blivit av dem

efter viss grund utgjord eller bestämd, för framtiden deltaga i hägnaden

underhåll enligt nämnda grund, till dess dem emellan annorlunda

överenskommes eller, i händelse, med avseende å förändrat bruk av ägorna,

ändring i hägnadsskyldigheten å ena sidan yrkades, frågan därom

blivit avgjord. Denna bestämmelse torde innebära, att, örn grannar träffat

överenskommelse örn uppförande och underhåll av hägnad mellan sina

fastigheter i överensstämmelse med stängselförordningens bestämmelser,

denna överenskommelse gällde för obegränsad tid, till dess ny överenskommelse

i ämnet träffades eller sådana ändrade förhållanden inträdde,

som i berörda paragraf avsåges, samt att överenskommelsen jämväl ägde

giltighet mot nya ägare till ifrågavarande fastigheter. Någon viss form

för träffande av dylik överenskommelse hade ej stadgats, utan ägde denna

principiellt samma giltighet, vare sig den vore muntlig eller upprättats

skriftligen.

Stängsolförordningens regler örn giltigheten av här avsedda överens
-

Förening, sorn

överensstämmer

med

Ingene grunder.

De sak

kunniga

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 107.

Departements
chefen.

kommelser ägde tydligen samband med det sätt, varpå stängselskyldigheten

i förordningen bestämts. De stadganden, som i detta avseende upptagits

i förordningen, hade i allmänhet givits en sådan avfattning, att de

ej förutsatte någon diskretionär prövning utan vore avsedda att direkt

tillämpas i de fall, då sådan skyldighet enligt förordningen ägde rum.

Överenskommelse, som här avsåges, kunde därför i regel ej innehålla annat

än vad i förordningen stadgades beträffande det fall, varom överenskommelsen

träffats, och ny ägare till fastighet, som överenskommelsen

anginge, kunde sålunda ej genom denna i stort sett bliva förpliktad till

något, som ej omedelbart framginge av förordningens bestämmelser. Vid

sådant förhållande vore den omständigheten, att dylik överenskommelse

kunde ingås formlöst, tydligen ej ägnad att med hänsyn till ny ägares

intresse väcka betänklighet.

Frågan örn giltighet av överenskommelse angående stängselskyldighet

komme emellertid i ett väsentligen annat läge, örn de i förslaget upptagna

reglerna angående sådan skyldighet genomfördes. Den generella avfattningen

av sagda regler åsyftade att åt dessa förläna en diskretionär tilllämpning

och sålunda möjliggöra, att stängselskyldigheten i högre grad

än nu avvägdes efter de i varje särskilt fall föreliggande förhållandena.

Enligt sagda regler kommo skyldigheten alltså att bestämmas väsentligen

olika i skilda fall. Härav torde emellertid följa, att, därest grannar

överenskomme örn hållande av stängsel mellan sina fastigheter i överensstämmelse

med dessa regler, dylik överenskommelse ej kunde utan vidare

bliva gällande mot ny ägare. En förutsättning härför borde tydligen

vara, att överenskommelsens innehåll bestämt fixerades samt att garantier

skapades för att ny ägare kunde vinna säker kännedom härom.

De bestämmelser i ämnet, som upptagits i sakkunnigförslaget, avsåge

att tillgodose nyssangivna syfte.

Den föreslagna anordningen, att här avsedd förening skulle för vinnande

av giltighet mot ny ägare antecknas i ett offentligt register, hade ansetts

äga företräde framför den procedur, som i liknande syfte stadgades

i § 19 i stängselförordningen beträffande där omförmäld förening. Sistnämnda

procedur, som avsåge förenings intagande i vederbörande domstols

protokoll, torde nämligen ej vara väl lämpad för förening, varom

nu vore fråga, av det skäl, att sådan förening oftast torde komma att slutas

för obegränsad tid. Ett intagande av dylik förening i ett i kronologisk

ordning fört protokoll skulle nödvändiggöra, att förnyad anteckning

örn föreningen måste med vissa tidsmellanrum verkställas, vilken formalitet

undvekes, därest föreningen antecknades i ett register.

För underlättande av nya lagens tillämpning har jag ansett, att i denna

möjlighet bör beredas fastighetsägare att utan samband med syneförrättning

träffa förening såväl örn stängselskyldighet som örn betesreglering

med verkan mot ny ägare. I enlighet med vad do sakkunniga föreslagit

bör dock såsom förutsättning för att dylik verkan skall tillkomma föreningen

principiellt gälla, dels att föreningen överensstämmer med de

grunder, som stadgas i nya lagen, dels ock att föreningen ingåtts i sådan

form och erhållit sådan publicitet, att ny ägare kan vinna säker kännedom

örn dess innehåll. Vad den senare förutsättningen angår har jag i

anslutning till stadgandet i 30 § enskilda väglagen ansett vara tillfyllest.

opaginerad Kontrollera mot PDF

lil

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

att föreningen upprättas skriftligen oell styrkes av vittnen samt intages i

domboken i ort, där fastighet som föreningen angår är belägen. Erinras

må, att ny ägare till fastighet, som nyss sagts, i regel torde kunna erhålla

erforderliga upplysningar örn här avsedd förening av fastighetens förutvarande

ägare eller av andra i orten boende personer. Därjämte är att

märka, att, såsom i det följande skall närmare omnämnas, avskrift av

dylik förening skall, där denna angår fråga örn betesreglering, genom

domstolens försorg översändas till vederbörande skogsvårdsmyndighet

samt att ny ägare sålunda hos sistnämnda myndighet kan i fall,

som nyss sagts, erhålla uppgift örn föreningens innehåll. Med hänsyn

härtill har jag ej ansett nödigt, att, såsom de sakkunniga föreslagit, låta

verkställa anteckning örn förening, som här avses, i särskilda vid underdomstolarna

förda hägnadsregister. Uppläggande och förande av dylika

register skulle tydligen i viss mån tynga och inveckla arbetet vid underdomstolarna.

Ej heller har jag funnit erforderligt, att, sedan dylik

förening intagits i domboken, förnyad anteckning örn föreningen däri

göres med vissa tidsmellanrum.

I anslutning till vad nu anförts hava departementsförslagets bestämmelser

i ämnet avfattats, vilka bestämmelser inrymts i första stycket

av förevarande paragraf. För vinnande av ökad säkerhet, att här avsedd

förening upprättas i överensstämmelse med de i nya lagen stadgade grunder,

då fråga är örn betesreglering och upplåtelse av betesmark därvid

finnes böra äga rum, har i förslaget stadgats, att förening, som avser

dylik upplåtelse, må intagas i domboken, allenast där i föreningen tydligt

angivits betesmarkens läge och gränser, den eller de fastigheter, åt vilka

marken upplåtits, samt huru och inom vilken tid marken skall inhägnas

och anordnas för betesbruk. Betydelsen av att tydliga föreskrifter i dessa

hänseenden upptagas i föreningen ligger i öppen dag.

Departementsförslaget förutsätter, att, innan förening, som här avses,

intages i domboken hos vederbörande domstol, denna har att tillse, att

föreningens innehåll, såvitt av föreningshandlingen framgår, överensstämmer

med bestämmelserna i nya lagen. Finnes detta ej vara fallet,

har domstolen att vägra föreningens inprotokollering. Förslaget innebär

dock ej, att frågan, huruvida dylik överensstämmelse föreligger, skall anses

slutligen avgjord genom föreningens intagande i domboken. Detta

framgår därav, att sagda fråga oftast ej kan tillförlitligen bedömas allenast

med ledning av föreningshandlingens innehåll utan att härför erfordras

syn på stället. Utan hinder av föreningens intagande i domboken bör

sålunda ny ägare till fastighet, som föreningen angår, anses berättigad

att påkalla syneförrättning enligt nya lagen för prövning, huruvida sådan

överensstämmelse är för handen.

Enligt andra stycket i denna paragraf skall, där förening, som enligt

första stycket intagits i domboken, angår fråga om betesreglering, av
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

Förening, sani

avviker från

lagens grander
-

112 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

skrift av föreningen genom rättens försorg översändas till vederbörande

skogsvårdsmyndighet. Beträffande motiven till denna föreskrift hänvisas

till vad som anförts vid 30 § rörande skyldighet för förrättningsman

att i fall, som nyss sagts, till skogsvårdsmyndigheten översända avskrift

av förrättningshandlingarna.

37 §.

I denna paragraf givas föreskrifter örn förening, som angår fråga om

stängselskyldighet men som ej överensstämmer med de i nya lagen stadgade

grunder. Dessa föreskrifter åsyfta, att angränsande fastigheters

stängselförhållanden må i vissa fall genom förening ordnas på ett från

nämnda grunder avvikande sätt samt att sålunda träffad förening skall,

där den upprättats i viss form och förlänats viss publicitet, äga giltighet

mot ny ägare.

Departementsförslagets bestämmelser härutinnan ansluta sig i väsentliga

avseenden till motsvarande stadganden i 35 § av sakkunnigförslaget.

Vissa skiljaktigheter förefinnas dock mellan förslagen.

Skiljaktigheterna hänföra sig i främsta rummet till sättet för offentliggörande

av här avsedd förening. Enligt departementsförslaget skall

detta ske genom föreningens intagande i domboken hos vederbörande allmänna

underrätt, under det sakkunnigförslaget innehåller, att föreningen

skall antecknas i hägnadsregistret. Departementsförslagets ståndpunkt

i detta avseende är en följd av de i 36 § upptagna bestämmelserna

rörande offentliggörande av förening, som där omförmäles.

Vidare avviker departementsförslaget från sakkunnigförslaget därutinnan,

att de i sistnämnda förslag upptagna bestämmelserna, att här avsedd

förening skall anses förnyad för viss tid, där ej uppsägning av föreningen

sker sist innan ett år före utgången av den tid, som föreningen

ursprungligen avsett, sakna motsvarighet i departementsförslaget. Berörda

bestämmelser, som vila å den förutsättning, att anteckning örn föreningen

göres i hägnadsregistret, hava, då enligt departementsförslaget

dylik anteckning ej skall ske, ej kunnat bibehållas i detta. Det torde

emellertid böra antagas, att kravet på erforderlig stabilitet i de förhållanden,

som regleras genom här avsedd förening, i stort sett tillgodoses

genom den av de sakkunniga föreslagna och i departementsförslaget

upptagna föreskriften, att dylik förenings giltighetstid må bestämmas att

omfatta en tidrymd av upp till tio år efter det föreningen intagits i domboken.

Med hänsyn härtill och då enligt förslaget hinder ej möter att

vid utgången av nämnda tid träffa ny förening av samma innehåll som

den tidigare, hava några särskilda föreskrifter örn utsträckande av här

avsedd förenings giltighetstid ansetts ej vara påkallade. Jag vill erinra,

att enligt 30 § enskilda väglagen förening i fråga örn vägs underhåll ej

äger giltighet under längre tid än tio år från det föreningen ingicks.

Slutligen har den i 35 § tredje stycket av sakkunnigförslaget upptag
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. May.ts proposition Nr 107.

na bestämmelsen, att ingen skall av förening, varom nu är fråga, vara

hindrad att inhägna sina ägor, där han ensam vill hålla stängsel omkring

dem, uteslutits i departementsförslaget. Frågan, huruvida på

grund av dylik förening hinder i berörda avseende skall anses föreligga

eller ej, torde böra bero på föreningens syfte och innehåll. Avser föreningen

en överenskommelse mellan ägare av angränsande fastigheter

att utlägga vissa områden av fastigheterna till en gemensam betesvall,

böra de särskilda fastighetsägarna ej vara berättigade att under föreningens

giltighetstid omintetgöra en dylik överenskommelse genom uppsättande

av stängsel i ägoskillnaderna. Åsyftar däremot föreningen, att

hägnader ej skola hållas mellan fastigheternas ägor allenast av den

grund, att ägarna därigenom beredes lättnad i stängselbesväret (ex. ägorna

äro av impedimentskaraktär och skadas följaktligen ej genom betning),

bör föreningen ej anses utgöra hinder för den, som deltagit däri,

att själv uppsätta stängsel i sin rågång.

De övriga skiljaktigheter, som beträffande här avsedd förening föreligga

mellan departements- och sakkunnigförslagen, äro ej av beskaffenhet

att kräva särskild motivering.

Om jämkning i meddelade bestämmelser.

38 i

Sedan fråga örn stängselskyldighet eller betesreglering blivit genom förrättning

eller dom eller genom sådan förening, som omförmäles i 36 § eller

37 §, avgjord, kunna sådana ändrade förhållanden inträda, som i större

eller mindre grad inverka på frågan. För sådan händelse bör det träffade

avgörandet ej ovillkorligen lända till efterrättelse utan möjlighet

förefinnas, åtminstone i vissa fall, att erhålla jämkning däri. Regler

örn dylik jämkning upptagas i förevarande paragraf.

T första stycket behandlas ett särskilt fall, då sådan jämkning må äga

rum. Detta åsyftar, att, sedan bestämmelse i laga ordning meddelats om

skyldighet att hålla stängsel eller att hålla betesmark inhägnad och i

ett för betesbruk ordnat skick, fastighet, som skyldigheten helt eller delvis

åligger, delas eller sammanlägges med annan fastighet. I detta fall

äger enligt förslaget envar, vars rätt är därav beroende, fordra sådan

jämkning av skyldigheten, som är påkallad med hänsyn till delningen

eller sammanläggningen. Denna bestämmelse överensstämmer med motsvarande

stadgande i 31 § av sakkunnigförslaget utom därutinnan, att

sistnämnda stadgande i motsats till bestämmelsen i förevarande stycke ej

har avseende å sådan förening, som omförmäles i 35 § av sakkunnigförslaget

och 37 § av departementsförslaget. Tillräckliga skill att från rätt

till jämkning i förevarande läll eller då sådan rätt eljest är medgiven

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 107. 8

Jämkning r

då fastighet

delas eller

sammanlägges

med annan

fastighet.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

utesluta den, som lått sin stängselskyldigliet bestämd genom dylik förening,

bar jag ej ansett föreligga.

Innebörden av bestämmelsen i förevarande stycke är, såvitt angår stängselskyldigket,

timligen olika, allteftersom den fastighet, som delas eller

sammanlägges med annan fastighet, ensam svarar för viss stängselsträcka

på marken eller stängselskyldigheten åvilar förstnämnda fastighet

samt en eller flera andra fastigheter gemensamt. I förra fallet torde

den jämkning, som är påkallad med hänsyn till delningen eller sammanläggningen,

bestå däri, att ny fördelning av det stängsel, som åvilar den

delade eller sammanlagda fastigheten, bör äga rum, och jämkningen kommer

i detta fall sålunda även att beröra vederbörande grannfastighet

eller grannfastiglieter. I det senare fallet åter inskränker sig jämkningen,

där fråga är örn delning, till att avse ett fastställande, huru stor lott

av den delade fastighetens andel i stängselskyldigheten bör falla å envar

av de nybildade fastigheterna. Har i detta fall sammanläggning ägt

rum, lärer ingen annan jämkning vara påkallad, än att den nybildade

fastigheten ålägges att svara för summan av de andelar, som åvilat de

ursprungliga fastigheterna.

Vad nu anförts beträffande jämkning av stängselskyldighet i det fall,

att fastighet, som gemensamt med annan fastighet svarar för sådan skyldighet,

göres till föremål för delning eller sammanläggning, äger motsvarande

tillämpning, då dylik åtgärd företages beträffande fastighet,

som ensam eller gemensamt med annan fastighet svarar för skyldighet

att hålla betesmark inhägnad och i ett för betesbruk ordnat skick.

Enligt sista punkten i första stycket skola, då delning ägt rum av fastighet,

som här avsedd skyldighet helt eller delvis åligger, de nybildade

fastigheterna gemensamt svara för skyldigheten i förhållande till varje

fastighets taxeringsvärde, intill dess frågan örn jämkning avgjorts. Utan

särskild föreskrift lärer vara tydligt, att de i 41—45 §§ upptagna bestämmelserna

örn stängsel- och betessamfälliglieter böra äga motsvarande

tillämpning beträffande sådan tillfällig stängsel- eller betessamfällighet,

som i denna punkt åsyftas.

Jämkning I andra stycket av denna paragraf regleras den rätt till erhållande av

t andra fall. jämkning, sorn enligt förslaget i allmänhet äger rum, sedan fråga örn

stängselskyldighet eller betesreglering blivit i laga ordning avgjord.

Nämnda stycke har sålunda avseende å alla andra jämkningsfall än det,

som omförmäles i första stycket.

Enligt andra stycket första punkten gäller såsom allmän regel, att, där

fråga örn stängselskyldighet eller betesreglering blivit i laga ordning avgjord

samt sedermera sådana ändrade förhållanden inträda, som på frågan

synnerligen inverka, envar sakägare äger påkalla frågans återupptagande.

Denna regel ansluter sig nära till motsvarande stadgande i 32 § av sakkunnigförslaget.

Enligt sistnämnda stadgande må dock i laga ordning

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

avgjord fråga återupptagas, så snart de ändrade förhållanden, som inträtt,

lagligen inverka på frågan. Då denna förutsättning i departementsförslaget

skärpts därhän, att sagda förhållanden skola synnerligen inverka

på frågan, har denna skärpning betingats av önskemålet att begränsa

rätten till ny prövning till sådana fall, då ett otvetydigt behov

av ändring i det tidigare avgörandet föreligger. Jag erinrar, att enligt

31 § enskilda väglagen enahanda förutsättning gäller för återupptagande

av där angivna frågor.

Sådana ändrade förhållanden, som enligt departementsförslaget medföra

rätt att påkalla ny prövning av fråga örn stängselskyldighet, torde

få anses vara för handen, örn de förutsättningar, som legat till grund

för skyldighetens bestämmande, sedermera i mera avsevärd mån förändrats.

Hit torde höra hänföras, bland annat, det fall, att granne efter

sagda bestämmande upphört att nyttja sina ägor till bete för liemdjur

eller, där han vid tiden för skyldighetens fastställande ej nyttjat sina

ägor för sådant ändamål, sedermera påbörjar betning å dessa samt sådan

förändring, örn den förelegat vid tiden för berörda avgörande, lagligen

hort föranleda stängselskyldighetens bestämmande på annat sätt

än som skett eller att granne, som fordrat stängsel, sedermera återkallar

sitt yrkande härom. På sätt de sakkunniga framhållit, torde rätt

att påkalla ny prövning böra anses föreligga, även då stängselskyldighet

bestämts att avse hållande av stängsel, fredande blott mot större hemdjur,

samt föreskrift sedermera i vederbörlig ordning meddelas, att laggill

stängsel skall å orten freda även mot mindre hemdjur.

Vad angår fråga örn betesreglering torde rätt att på grund av ändrade

förhållanden kräva återupptagande av dylik fråga i hela dess vidd

allenast undantagsvis kunna äga rum. Det praktiskt mest betydelsefulla

av hithörande fall torde vara, att, sedan vid förrättning för betesreglering

med hänsyn till då rådande betesförhållanden å regleringsområdet

blivit bestämt, att rätten till gemensamt bete å området skall fortfara,

sådan ändring i dessa förhållanden inträtt, att förutsättningar för

ett avlysande av den gemensamma betningen genom ny förrättning äro

för handen. Ett återupptagande av fråga örn betesreglering i hela dess

vidd skulle ock vara tänkbart i det fall, att, sedan betesreglering i laga

ordning ägt runi och rätten att nyttja regleringsområdet till gemensamt

bete upphört för de fastigheter, som äga del i området eller på grund

av servitut äga betesrätt därå, behov uppkomma för en eller

flera av sagda fastigheter att åter nyttja området till gemensamt bete.

Av den principiella ståndpunkt, som i departementsförslaget intagits

med avseende å frågan örn rätt till gemensamt bete å skogs- eller utmark,

torde emellertid följa, att, sedan dylikt bete en gång blivit genom

betesreglering avlyst, en återgång till sådant bete ej i något fall bör äga

rum. I departementsförslaget har därför, såsom i det följande skall närmare

beröras, uttryckligen stadgats, att, sedan betesrcglering i laga ord
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

ning ägt runi, yrkande ej må framställas örn återupptagande av

det gemensamma betet å regleringsområdet. Däremot torde efter betesreglerings

verkställande ej sällan sådana ändrade förhållanden kunna

inträda, som påkalla jämkning i därvid meddelade bestämmelser örn upplåtelse

av betesmark. Såsom exempel på dylika förhållanden må nämnas,

att, sedan upplåtelse av betesmark för viss fastighet skett, behovet

av bete för sagda fastighet helt tillgodoses genom anordnande av kulturbeten

å fastighetens eget område eller genom fastighetens sammanläggande

med annan fastighet, varå tillräckliga betesmarker finnas, eller

att det område, som upplåtits såsom betesmark, till följd av översvämning

eller annan naturhändelse blivit stadigvarande otjänligt till bete

eller att den fastighet, på vars område betesmarken upplåtits, sedermera

underkastats skifte eller annan jorddelningsförrättning samt med hänsyn

härtill jämkning i upplåtelsen påkallas. Vad särskilt angår sistnämnda

fall må framhållas, att enligt departementsförslaget frågan örn jämkning

i upplåtelsen ej må upptagas vid jorddelningsförrättningen utan att denna

fråga skall, efter det jorddelningsförrättningen avslutats, på yrkande

av sakägare behandlas vid förrättning enligt förevarande lag.

Förenämnda allmänna regel örn rätt att kräva återupptagande av fråga,

som blivit i laga ordning avgjord, sedan sådana ändrade förhållanden

inträtt, som synnerligen inverka på frågan, äger, såsom redan antytts,

enligt departementsförslaget ej obegränsad giltighet utan har däri underkastats

inskränkningar i två olika hänseenden.

Den ena av dessa gäller frågor örn stängselskyldighet. För rätten att kräva

ny prövning av dylik fråga uppställer nämligen departementsförslaget

såsom särskilt villkor, att minst tio år förflutit från det frågan slutligen

avgjordes. Denna bestämmelse, som inrymts i andra stycket andra punkten,

har hämtats från sakkunnigförslaget och är, såsom i motiveringen till detta

framhållits, påkallad av praktiska skäl. I motsats till vad de sakkunniga

föreslagit skall dock sagda bestämmelse enligt departementsförslaget

ej gälla ovillkorligt. Där fastighet förklarats ej vara stängselskyldig

eller fått sin stängselskyldighet bestämd med hänsyn till att behov

av stängsel ej förelegat för fastigheten, torde det nämligen ligga i sakens

natur, att, örn dylikt behov sedermera uppkommer för fastigheten,

frågan örn fastighetens stängselskyldighet må kunna genast återupptagas

och sålunda utan hinder därav, att tio år ej förflutit från det tidigare

avgörandet.

Den andra inskränkningen i omförmälda allmänna regel åsyftar, att,

där betesreglering i laga ordning ägt rum, fråga sedermera ej må väckas,

att rätt att nyttja regleringsområdet till gemensamt bete åter skall tillkomma

de fastigheter, som äga del i området eller på grund av servitut

äga betesrätt därå, eller någon av dem. Skälet till denna inskränkning

har förut angivits. En föreskrift härom har införts i andra stycket tredje

punkten.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

39 §.

Förevarande paragraf överensstämmer med 33 § i sakkunnigförslaget.

Den i tredje punkten av sistnämnda paragraf upptagna ovillkorliga föreskriften,

att den, som vid jämkning av stängselskyldighet erhåller minskning

i honom åliggande sådan skyldighet, ej har rätt att för stängsel,

från vars underhållande han befrias, fordra betalning av den, som därmed

belastas utöver sin förra stängselskyldighet, skall dock enligt departementsförslaget

äga allenast villkorlig giltighet. Enligt sistnämnda

förslag skall nämligen denna föreskrift ej äga tillämpning i det fall, att

jämkningen föranledes därav, att för fastighet, som förklarats ej vara

stängselskyldig eller fått sin stängselskyldighet bestämd med hänsyn till

att behov av stängsel ej förelegat för fastigheten, dylikt behov sedermera

uppkommit, utan skall i sådant fall den, som vid jämkningen befrias från

viss stängsellott, vara berättigad att för stängslet fordra ersättning. Departementsförslagets

bestämmelser härutinnan åsyfta att förebygga illojalt

förfarande från grannes sida vid tillämpningen av bestämmelserna i

3 och 4 §§.

40 §.

Enligt denna paragraf skall yrkande om återupptagande jämlikt 38 §

av fråga, som där avses, företagas till prövning vid syneförrättning, örn

ej förening enligt vad i detta kapitel sägs därom träffas. Då yrkande,

som här avses, understundom angår allenast vissa av de sakägare, vilkas

rätt berördes av den ursprungliga stängsel- eller betesfrågan, har

föreskrivits, att syneförrättningen skall företagas med dem, som saken

angår. Beträffande dylik förrättning skola enligt förevarande paragraf

i tillämpliga delar gälla de i det föregående omnämnda bestämmelserna

örn syneförrättning.

Om stängsel- och betessamfälligheter.

41—45 §§.

De här upptagna bestämmelserna rörande förvaltningen av stängseloch

betessamfälligheter överensstämma i stort sett med de stadganden,

som i motsvarande avseende meddelats i vattenlagen och enskilda väglagen

rörande där avsedda liknande samfälligheter. Bestämmelserna hava

avfattats efter förebild av enskilda väglagens föreskrifter örn vägsamfälligheter,

vilka föreskrifter återfinnas i 32—36 §§ sagda lag.

De i 42 § meddelade bestämmelserna örn anmälan av styrelseval avvika

dock i väsentliga avseenden från motsvarande stadganden i vattenlagen

och enskilda väglagen. I sistnämnda lagar föreskrives rörande anmälan

örn val av styrelse för där avsedd samfällighet, att dylik anmälan

göres hos länsstyrelsen samt att, innan sådan anmälan skett, arbete ej

s. 118 Kontrollera mot PDF

118 Kungl. Maj.ts proposition Nr 107.

må verkställas å annans mark eller eljest åtgärd till förfång för annan

vidtagas. Dessa bestämmelser hava avfattats med hänsyn därtill, att

företag, som dylik samfällighet äger utföra, städse avser verkställande

av arbete å annans mark, samt att enligt berörda lagar samfälligheten

principiellt ej är förpliktad att utföra företaget utan blott medgivits

rätt därtill. Beträffande stängsel- och betessamfälligheter är förhållandet

väsentligen ett annat. Det arbete, som stängselsamfällighet har att

utföra, kan i regel verkställas utan att egentligt intrång göres å annans

mark eller att annan eljest tillskyndas förfång genom arbetet samt åvilar

alltid samfälligheten såsom en skyldighet i förhållande till annan sakägare.

Beträffande betessamfällighet åliggande arbete är att märka,

att samfälligheten är ej blott berättigad utan även förpliktad att utföra

arbetet. Till den del arbetet avser hållande av hägnad omkring

samfällighetens betesmark, må detta framtvingas av övriga sakägare.

I vad arbetet avser betesmarkens anordnande för betesbruk och bibehållande

i ett för sådant bruk ordnat skick skall väl enligt förslaget,

på sätt vid 47 § skall närmare utvecklas, verkställighet av i sådant avseende

meddelade föreskrifter ej äga rum men må, där sagda föreskrifter

eftersättas, samfällighetens rätt till betesmarken, på talan av markägaren

eller vederbörande skogsvårdsmyndighet, förklaras förverkad. Med

hänsyn härtill har samfällighet, varom nu är fråga — förutsatt att den

består av mer än två delägare — ansetts böra vara underkastad ovillkorlig

skyldighet att utse styrelse och därom göra anmälan till länsstyrelsen.

I anslutning härtill har i 42 § stadgats, att anmälan örn val av styrelse

för stängsel- eller betessamfällighet med mer än två delägare skall göras

hos länsstyrelsen inom tid, som i laga ordning bestämts — bestämmelse i

sådant avseende skall enligt 29 § vid förrättning i förekommande fall

meddelas av synemännen — samt att, om sådan anmälan försummas,

länsstyrelsen äger på yrkande av någon, vars rätt kan vara beroende

därav, att styrelse finues, förordna syssloman att, intill dess efter inkommen

anmälan örn verkställt val förordnandet återkallas, handhava de

med arbetet förenade angelägenheter och företräda sakägarna på sätt

örn styrelse är stadgat.

Det torde vara tydligt, att vederbörande skogsvårdsmyndighet på grund

av den talerätt, som enligt 47 § tillkommer myndigheten, äger hos länsstyrelsen

påkalla förordnande av syssloman jämlikt nyssangivna stadgande.

I 42 § hava jämväl upptagits vissa bestämmelser örn arvode till

av länsstyrelsen förordnad syssloman, örn skyldighet för styrelsen att,

där ändring sker i styrelsens sammansättning, ofördröjligen därom

göra anmälan till länsstyrelsen samt örn offentliggörande av anmälan,

som i förevarande paragraf avses, ävensom av förordnande av syssloman.

Dessa bestämmelser, som nära ansluta sig till motsvarande stadganden

i 3 kap. 14 och 17 §§ vattenlagen, torde ej tarva närmare motivering.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Marits proposition Nr 107.

119

Försummat underhåll av hägnad.

46 $.

I denna paragraf givas regler om förfarandet för framtvingande av

underhållsskyldighet beträffande hägnad. Paragrafen har avseende å

det fall, att någon i laga ordning, d. v. s. genom förrättning eller dom

eller genom sådan förening, varom i 36 eller 37 § förmäles, bundits till

stängselskyldighet eller skyldighet att hålla betesmark inhägnad men försummar

att å den i 8 § angivna tid underhålla honom åliggande hägnad

i fredgillt skick samt ej bättrar ofördröjligen efter tillsägelse. För

dylikt fall må enligt förslaget sakägare, som kan lida men av försummelsen,

föranstalta örn bristens avhjälpande, och denne har därvid att

förfara på enahanda sätt, som enligt 39 § enskilda väglagen må anlitas

för vinnande av rättelse, då väglottshavare försummar att den tid mark

är bar underhålla sin väglott i laggill skick. Departementsförslagets

bestämmelser härutinnan överensstämma med motsvarande stadganden i

37 § av sakkunnigförslaget.

I vad förevarande paragraf avser framtvingande av underhåll av hägnad,

som någon genom förrättning ålagts att hålla, innefattar paragrafen

undantag från den i 32 § 1 mom. upptagna regeln örn sättet för verkställighet

av förrättningsutlåtande.

Om förverkande av rätt till betesmark.

47 §.

Förevarande paragraf upptager bestämmelser örn förverkande av rätt

till betesmark, som upplåtits enligt 14 §. Dessa bestämmelser innebära,

att dylikt förverkande kan äga rum, därest betesmarken ej anordnas för

betesbruk på sätt och inom tid, som i laga ordning bestämts, eller åtgärd,

som erfordras för betesmarkens bibehållande i ett för betesbruk ordnat

skick, eftersättes.

Underlåter ägare eller innehavare av fastighet, åt vilken här avsedd

betesmark upplåtits, att fullgöra honom i berörda avseende åliggande

skyldighet, medför detta, att betesbehovet för fastigheten ej kan i avsedd

omfattning tillgodoses å marken, och syftet med upplåtelsen är sålunda

mer eller mindre förfelat. En näraliggande utväg för vinnande av rättelse i

dylikt fall skulle vara, att lagen medgåve möjlighet att framtvinga skyldigheten.

I detta avseende är att märka, att övriga sakägare vid den betesreglering,

då betesmarken upplåtits, ej kunna anses hava något intresse

av att betesmarken hålles i ett för betesbruk ordnat skick. Detta gäller

även ägaren till den fastighet, varå upplåtelsen ägt rum (markägaren),

då enligt förslaget ersättning för upplåtelsen utgår till denne oberoende

av betesmarkens hävd. Vid sådant förhållande har jag funnit det ej

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Majlis proposition Nr 107.

böra tillkomma nämnda sakägare att kräva fullgörandet av ifrågavarande

skyldighet, och i enlighet härmed må jämlikt 32 § 1 mom. förrättningsutlåtande

i cad det avser dylik skyldighet ej gå i verkställighet. Däremot är det

naturligen i viss mån ett allmänt intresse, att här avsedd betesmark ej

vanhävdas utan hålles i ett för betesbruk lämpat skick, och ett hävdande

av detta intresse skulle i förevarande fall från vissa synpunkter kunna

anses påkallat. Jag har dock funnit betänkligheter möta, att ifrågavarande

betesmarker i vanhävdsavseende behandlas annorlunda än andra

för jord- eller betesbruk avsedda ägor. Då någon befogenhet för det allmänna

att ingripa mot vanhävd av dylika ägor — bortsett från jordbruk

å vissa fastigheter, tillhöriga bolag eller med dem likställda jordägare —

ej i lagstiftningen medgivits, har jag ansett någon dylik befogenhet ej

böra stadgas med avseende å ifrågavarande betesmarker.

Vad nu anförts gäller även för det fall, att här avsedd betesmark upplåtits

å skogsmark. Enligt skogsvårdslagen må, då skogsmark omlägges

till betesmark för varaktigt betesbruk, ett framtvingande av de i sådant

avseende erforderliga åtgärderna ej äga rum. Verkställes å skogsmark

avverkning för berörda ändamål men vidtagas ej övriga för omläggningen

erforderliga åtgärder eller hålles marken, sedan åtgärderna utförts, ej vid

erforderlig hävd, äger emellertid på talan av skogsvårdsstyrelsen domstol

förordna om markens återförsättande i skogbärande skick.

Då i enlighet med vad nu anförts ett fullgörande av skyldigheten att

hålla här avsedd betesmark i ett för betesbruk ordnat skick ej bör framtvingas,

har jag funnit ett eftersättande av sagda skyldighet böra medföra

rätt för vederbörande markägare att vid domstol föra talan om betesrättens

förverkande. Såsom nyss berörts, måste ändamålet med upplåtelsen

i dylikt fall anses i större eller mindre grad förfelat, och vid sådant förhållande

torde möjlighet böra finnas för markägaren att få sin fastighet

befriad från det intrång, som upplåtelsen innebär. Såsom villkor för markägarens

rätt att vid domstol föra talan i berörda avseende bör emellertid

gälla, att han förut tillsagt betesrättshavaren om försummelsen med avseende

å skyldighetens fullgörande samt att denne underlåtit att inom

skälig tid därefter avhjälpa bristen. Anhängiggöres här avsedd talan,

bör det ankomma på domstolen att pröva, huruvida försummelsen är av

den beskaffenhet, att den skäligen bör föranleda betesrättens förverkande,

I samband med talan, som nyss sagts, bör markägaren vara berättigad

påyrka, att betesrättshavaren förpliktas vidtaga erforderliga åtgärder för

betryggande av skogsåterväxt å betesmarken. Har denna upplåtits å

skogsmark, är betesmarken, såsom förut berörts, ej underkastad den för

skogsmarken gällande skogsvårdslagstiftning, så länge upplåtelsen äger

bestånd. Förklaras betesrätten förverkad, erhåller emellertid sagda lagstiftning

åter tillämpning å marken. Då det måste förutsättas, att betesrättshavaren

under den tid upplåtelsen är gällande i allmänhet begagnar

sig av sin rätt att avverka å betesmarken befintlig skog, synes såväl från

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Muj:ts proposition Nr 107.

allmän, skogsvårdssynpunkt som med hänsyn till markägarens intressevara

motiverat, att domstolen, där den finner betesrätten vara förverkad,

tillika må på markägarens yrkande kunna ålägga betesrättshavaren att

inom viss tid vidtaga de åtgärder för återväxtens betryggande, som av förhållandena

påkallas. Erinras må, att markägaren ej kan anses pliktig svara

för vidtagande av dylika åtgärder med anledning av avverkning eller

skada å skogen, som ägt rum å betesmarken under det upplåtelsen varit

gällande och marken sålunda varit undantagen från tillämpningen av

skogsvårdslagstiftning. Vid bedömande, huruvida och i vilken omfattning

återväxtåtgärder böra av domstolen i här avsett fall föreskrivas, torde de

i skogsvårdslagen härutinnan stadgade grunder böra anses normerande.

Har betesmark, varom nu är fråga, upplåtits å skogsmark, torde vid

försummelse från betesrättshavarens sida att fullgöra skyldigheten att

hålla betesmarken i ett för betesbruk ordnat skick befogenhet att mot

honom föra talan om förverkande av rätten till betesmarken samt om

vidtagande av erforderliga återväxtåtgärder därå böra tillkomma ej blott

markägaren utan även vederbörande skogsvårdsmyndighet. Ett medgivande

av dylik befogenhet åt vederbörande skogsvårdsmyndighet ansluter sig nära

till den talerätt, som enligt skogsvårdslagen tillkommer skogsvårdsstyrelse

då avverkning företages för skogsmarks omläggning till betesmark men

omläggningen sedermera ej fullföljes. För att förebygga, att skogsvårdsmyndigheten

och markägaren föra sådan talan, som nyss sagts, mot betesrättshavaren

i skilda rättegångar, har jag ansett, att bestämmelse bör meddelas

i syfte att, där endera av dem anhängiggör dylik talan, domstolen

skall före målets avgörande lämna den andre tillfälle att däri

yttra sig.

Då frågan om betesrättshavarens förpliktande att vidtaga återväxtåtgärder

bör slutligen prövas i samband med spörsmålet örn betesrättens

förverkande, följer härav, att betesrättshavaren ej bör vara berättigad att,

sedan talan i sistnämnda avseende mot honom anhänggiggjorts, avverka

skog å betesmarken. En föreskrift, att anhänggiggörande av dylik talan

ovillkorligen skulle medföra sådan verkan, kunde dock föranleda anställande

av rättegångar örn förverkande av betesrätter i trakasseringssyfte

från vederbörande markägares sida. Till förhindrande härav lärer det

böra ankomma å vederbörande domstol, vid vilken här avsedd talan är

anhängig, att, örn skäl därtill äro, meddela förbud för betesrättshavaren

att avverka skog å betesmarken.

Enligt nu angivna grunder hava bestämmelserna i denna paragraf avfattats.

Då innehavare av här avsedd betesmark enligt förslaget är pliktig att

gälda ersättning såväl för upplåtelsen av marken sorn för intrång till

följd av markens anordnande för betesbruk och bibehållande i ett för

sådant bruk ordnat skick samt sådan ersättning skall utgå oavsett huru

betesmarken hävdas, följer härav, att innehavaren har ett betydande in
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

tresse att fullgöra vad honom åligger i berörda avseende. Det torde därför

kunna antagas, att eftersättande av dylik skyldighet allenast undantagsvis

skall äga rum samt att förverkande enligt förevarande paragraf

av rätt till betesmark sålunda skall bliva ett sällsynt förekommande fall.

48 i

Har domstol enligt 47 § förpliktat innehavare av betesmark att inom

viss tid vidtaga åtgärder för betryggande av skogsåterväxt å betesmarken,

torde, där innehavaren underlåter att fullgöra sagda åläggande, det i 15

och 16 §§ skogsvårdslagen stadgade förfarandet för framtvingande av åtgärd,

som där avses, böra äga motsvarande tillämpning. En bestämmelse

härom har upptagits i förevarande paragraf.

_ Där enligt denna paragraf det ankommer å skogsstatstjänsteman att

låta verkställa besiktning eller föranstalta om vidtagande av återväxt-åtgärd,

torde kostnaden härför böra förskjutas ay domänfonden.

Om laga domstol.

49 §.

Denna paragraf inrymmer bestämmelser om forum i mål om stängselskyldighet

och betesreglering.

Enligt 39 § första stycket i sakkunnigförslaget skall mål örn stängselskyldighet

upptagas vid allmän underrätt i den ort, där fastighet, sorn

skyldigheten angår, är belägen. I motiven till sagda paragraf framhålles,

att denna bestämmelse innebär, att mål örn stängselskyldighet skall instämmas

till domstolen i den ort, där fastighet, vars deltagande i hägnad

fordras, är belägen. Berörda bestämmelse torde sålunda åsyfta, att dylikt

mål skall anhängiggöras vid den domstol, inom vars domvärjo svarandens

eller svarandenas fastigheter äro belägna. Då det synts vara till fördel,

att den innebörd, som ifrågavarande bestämmelse sålunda äger, kommer

till ett otvetydigt uttryck i lagtexten, har den i första stycket av förevarande

paragraf upptagna bestämmelsen örn forum i mål, varom nu är

fråga, avfattats med hänsyn härtill. I sagda stycke har därjämte med

avseende å det fall, att svarandenas fastigheter äro belägna inom skilda

jurisdiktionsområden, i anslutning till stadgandet i 10 kap. 14 § sista

punkten rättegångsbalken föreskrivits, att i dylikt fall målet skall anhängiggöras

vid domstolen i den ort, där de flesta av sagda fastigheter

äro belägna.

Enligt andra stycket skall mål örn betesreglering anhänggiggöras vid

rätten i den ort, där det områdo regleringen avser i sin helhet eller till

största delen är beläget. Denna bestämmelse är betingad av beskaffenheten

av de frågor, som i dylikt mål skola utredas och prövas, och ansluter

sig nära till bestämmelsen i 41 § enskilda väglagen om forum i mål.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

123

som i nämnda lag avses. Angår mål om betesreglering allenast fråga

om upplåtelse av betesmark, skall dock målet enligt förevarande stycke

anhängiggöras vid rätten i den ort, där betesmarken är belägen.

Stadgandet i 39 § andra stycket av sakkunnigförslaget, att den i första

stycket av sagda paragraf inrymda forumbestämmelsen skall äga motsvarande

tillämpning i avseende å länsstyrelses behörighet i fråga enligt 16 §,

har uteslutits i departementsförslaget, då vad nämnda stadgande innehåller

utan särskild föreskrift torde komma att iakttagas.

5 KAP.

Om ansvar och ersättningsskyldighet samt örn intagande av

hemdjur.

50 §.

På sätt vid 1 § omnämnts, har i förevarande paragraf upptagits en

hänvisning till allmänna strafflagens bestämmelser om ansvar och skadestånd,

då vårdnadsskyldighet beträffande hemdjur försummas.

51 §.

Förevarande paragraf upptager bestämmelser om straff för överträdelser

av vissa stadganden i den föreslagna lagen eller enligt denna meddelade

föreskrifter.

Håller ägare eller innehavare av fastighet, som äger del i ohägnad

mark, varom i 11 § sägs, eller som på grund av servitut äger betesrätt

å dylik mark, flera hemdjur å bete på marken än enligt 11 § tredje

stycket är medgivet, torde, såsom de sakkunniga framhållit, dylik överträdelse

vara att anse såsom missbruk av betesrätt å samfälld mark och

sålunda vara straffbelagd i 24 kap. 8 § strafflagen. Äger dylikt missbruk

rum av oaktsamhet, lärer dock sådant förfarande, där det ej kan anses

såsom vållande, varom förmäles i 24 kap. 9 § strafflagen, ej vara underkastat

straff.

För att trygga efterlevnaden av stadgandet i 11 § tredje stycket av

förevarande lag torde överträdelse av detta stadgande generellt böra beläggas

med straff, även då överträdelsen sker av vållande. På grund

härav och då en dylik straffbestämmelse ej lämpligen bör inrymmas i

strafflagen, hava i första och tredje styckena av denna paragraf upptagits

särskilda föreskrifter örn ansvar för överträdelso av nämnda stadgande.

Föreskriften i första stycket avser det fall, att någon uppsåtligen bryter

mot stadgandet i 11 § tredje stycket, och dylik överträdelse skall enligt

förslaget straffas med dagsböter. Straffet för denna har sålunda bestämts

lika med det i 24 kap. 8 § strafflagen stadgade straffet för missbruk av

Överträdelse

av bestämmelsen

i 11 §

tredje stycket.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

betesrätt å samfälld mark, sådant detta bestämts genom lagen den 24

september 1931 (nr 327) örn ändring i vissa delar av strafflagen. Bestämmelsen

i tredje stycket av denna paragraf har avseende å sådant överträdande

av stadgandet i 11 § tredje stycket, som sker av oaktsamhet,

och straffet för dylik förseelse har i förslaget bestämts till böter från och

med fem till och med femtio kronor. Sistnämnda straff överensstämmer

med det, som stadgas i § 5 4 mom. stängselförordningen för det fall,

att någon av oaktsamhet bryter mot betesförbud enligt 3 mom. i samma

paragraf.

avbetesfirbud Enligt § 5 4 morn. första stycket stängselförordningen skall den, som i

enligt 12 §. strid mot betesförbud, varom i 3 mom. samma paragraf förmäles, med

uppsåt släpper kreatur i mark, böta minst tio, högst tvåhundra kronor.

Brytes mot förbudet av oaktsamhet, skall straffet vara böter, högst femtio

kronor. Bötespåföljden för den förra förseelsen har bestämts i anslutning

till det straff, som före ikraftträdandet av lagen den 24 september 1931

örn ändring i vissa delar av strafflagen stadgades i 24 kap. 8 § samma

lag för den, som med uppsåt olovligen släpper kreatur å annans ägor.

Genom lagen den 24 september 1931 har sådan ändring vidtagits beträffande

straffet för sistnämnda förbrytelse, att detta bestämts till dagsböter.

Motsvarande ändring har ej vidtagits beträffande straffet i § 5 4

mom. första stycket stängselförordningen.

I 42 § 3 mom. första stycket av sakkunnigförslaget hava berörda straffbestämmelser

i § 5 4 mom. första stycket stängselförordningen upptagits

oförändrade.

Även i departementsförslaget hava nyssnämnda bestämmelser bibehållits

och inrymts i första och tredje styckena av förevarande paragraf. Straffet

för uppsåtlig överträdelse av betesförbud, som här avses, har dock, i anslutning

till berörda genom lagen den 24 september 1931 vidtagna ändring

i 24 kap. 8 § strafflagen, i departementsförslaget bestämts till dagsböter.

En dylik skärpning i straffet för överträdelse, som nyss sagts, har

ansetts desto mera påkallad, som det från allmän skogsvårdssynpunkt är

av synnerlig vikt, att betesförbud, varom nu är fråga, effektivt upprätthålles.

Ove, trädi lee j förevarande paragraf hava jämväl inrymts vissa stadganden om ansvar

av bettammel- .

sen i 13 § tor överträdelse av de i förslaget upptagna bestämmelserna angående betestredje

stycket, reglering.

Enligt 13 och 19 §§ medför betesreglering för ägarna av de fastigheter, som

äga del i regleringsområdet, samt för innehavarna av särskilda betesrätter

å sagda fastigheter den verkan, att varje ägare respektive innehavare, sedan

viss vid regleringen bestämd tid gått till ända, dels förlorar rätten att

nyttja annan del av regleringsområdet till bete än den, som tillhör honom

eller varå han äger dylik betesrätt, dels ock underkastas förbud att nyttja

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

sådan del, som nyss sagts, till bete, med mindre erforderlig hägnad

hålles omkring denna. Använder ägare eller innehavare, som här avses,

efter utgången av berörda tid sådan del av regleringsområdet till bete,

som ej tillhör honom eller varå han ej äger betesrätt, gör han sig skyldig

till brott mot 24 kap. 8 eller 9 § strafflagen och drabbas sålunda av straff

enligt ettdera av dessa lagrum. Någon särskild bestämmelse om ansvar

för överträdelse av betesregleringen i detta fall erfordras följaktligen ej.

Åsidosätter däremot ägare eller innehavare, som förut sagts, förbudet att

nyttja den del av regleringsområdet, som tillhör honom eller varå lian

äger betesrätt, till bete, med mindre erforderlig hägnad hålles omkring

sådan del, är dylikt förfarande ej underkastat straff i allmänna strafflagen.

Då upprätthållandet av regleringen härutinnan kräver, att sådant

förfarande straffbelägges, hava särskilda bestämmelser om ansvar för dylikt

förfarande upptagits i andra och tredje styckena av förevarande paragraf.

I anslutning till den ståndpunkt, som i förslaget intagits beträffande

överträdelse av betesförbud enligt 12 §, hava i nyssnämnda bestämmelser

olika straffpåföljder stadgats, allteftersom ifrågavarande förfarande skett

med uppsåt eller av oaktsamliet. I förra fallet har straffet, liksom i fråga

om uppsåtligt överträdande av betesförbud enligt 12 §, bestämts till dagsböter.

I senare fallet åter har det straff, som i förslaget stadgats för

den, som av oaktsamhet bryter mot dylikt förbud, ansetts vara tillfyllest.

Har vid betesreglering upplåtits betesmark enligt 14 §, är den, som

äger nyttja marken till bete, efter utgången av den för betesregleringens

genomförande bestämda tid underkastad vårdnadsplikt beträffande de hemdjur,

som släppas å marken. Försummar betesrättshavaren att genom

hägnad eller annorledes taga erforderlig vård örn sagda djur och vållas

härigenom, att dessa olovligen inkomma å annans ägor, gör sig betesrättshavaren

sålunda förfallen till ansvar enligt 24 kap. 9 § strafflagen.

Någon särskild straffbestämmelse med avseende å detta fall erfordras

alltså ej.

Fjärde stycket i förevarande paragraf motsvarar § 5 4 mom. andra stycket

stängselförordningen och 42 § 3 mom. andra stycket i sakkunnigförslaget.

52 §.

Enligt första stycket skola allmänne åklagaren och vederbörande skogsvårdsmyndighet

äga lika behörighet att åtala förseelse, som avses i 51 §.

Denna bestämmelse överensstämmer, såvitt angår överträdelse av betesförbud

enligt 12 §, med § 5 4 mom. tredje stycket stängselförordningen

samt med 42 § 3 mom. tredje stycket i sakkunnigförslaget utom därutinnan,

att enligt stängselförordningen och sakkunnigförslaget åtalsbefogenheten

tillkommer, förutom allmänne åklagaren, skogsvårdsstyrelsen eller, där

sådan styrelse ej finnes, vederbörande skogsstatstjänsteman. Den jämkning

Konkurrens.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

beträffande sagda befogenhet, som vidtagits i departementsförslaget, är föranledd

därav, att enligt ecklesiastik boställsordning den 30 augusti

1932 (nr 400) skogar å ecklesiastika boställen skola stå under tillsyn eller

förvaltas av särskilda stiftsnämnder samt att ifrågavarande befogenhet

beträffande nämnda skogar ansetts böra tillkomma dessa nämnder. Vad angår

överträdelse av de i 11 § tredje stycket och 13 § tredje stycket meddelade

bestämmelserna hava allmänne aklagaren och vederbörande skogsvårdsmyndighet

ansetts böra äga åtalsbefogenhet även beträffande dylik överträdelse,

då det är ett allmänt skogsvårdsintresse, att sagda bestämmelser

efterlevas.

Andra stycket motsvarar § 5 4 mom. fjärde och femte styckena stängselförordningen

samt 42 § 3 mom. fjärde och femte styckena i sakkunnigförslaget.

53 §.

milian avådrd- 1 gällaude stängselförordning har förhållandet mellan vårdnadsplikt

nadspiikt och och stängselskyldighet reglerats på det sätt, att granne principiellt är beskyldighet

friad från vårdnadsP]ikt gentemot den andre grannen, där skyldighet att

Gällande källa stängsel mellan grannarnas fastigheter äger rum och den förre håller

bestämmelser, sin del i stängslet i fredgillt stånd. I vilket skick den andres lott av

stängslet befinner sig är sålunda principiellt utan betydelse för den förres

vårdnadsplikt. Av praktiska skäl har dock sagda regel i förordningen

underkastats den jämkning, att granne, som fullgjort sin stängselskyldighet,

ej omedelbart härigenom frikallas från vårdnadsplikt utan för vinnande av

denna förmån är pliktig att även besiktiga den andre grannens stängsel

samt, om detta därvid finnes bristfälligt, hos den senare påfordra rättelse.

Först om denne därefter underlåter att skyndsamt avhjälpa bristen, befrias

den förre från skyldigheten att taga vård om sina hemdjur och kan saklöst

lämna dessa att fritt beta å sina ägor. Intränga de därvid genom det

bristfälliga stängslet å den andre grannens mark, får denne själv stå den

skada, som djuren förorsaka å marken, samt är jämväl pliktig att ersätta

all den skada och förlust, som genom hans försummelse tillskyndas djurägaren.

Stängselförordningens ståndpunkt i nu angivna avseenden framgår av

bestämmelserna i § 22 första stycket första punkten.

Underlåter granne att hålla sitt eget stängsel fredgillt, är han enligt

förordningen städse underkastad vårdnadsplikt. Någon tillsägelse örn

bristen från den andre grannens sida erfordras sålunda icke. Detta framgår

av stadgandena i § 22 andra stycket, enligt vilka, där genom den

hägnadsskyldiges underlåtenhet att hägnad göra eller bättra hans egna

kreatur komma in å annans ägor, de i 21 § 3 och 5 mom. av förordningen

meddelade bestämmelserna om ansvar och skadestånd skola, ändå att han

ej tillsagts om bristen, äga tillämpning.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 107.

127

Nu angivna bestämmelser i stängselförordningen torde vara avsedda att

äga tillämpning, även då utgörande av stängselskyldighet mellan grannfastigheter

första gången fordras och stängsel sålunda ej finnes i ägoskillnaden.

Granne, som gjort gällande honom tillkommande stängselvitsord

och uppfört sin del av stängslet, torde följaktligen enligt § 22 bliva frikallad

från honom åliggande vårdnadsplikt, därest den andre underlåter

att skyndsamt efter tillsägelse uppföra den del av stängslet, för vilken

han svarar.

De sakkunniga hava i sitt förslag bibehållit omförmälda bestämmelser

i § 22 första stycket första punkten samt andra stycket av stängselförordningen

väsentligen oförändrade. Vissa mindre jämkningar i dessa bestämmelser

hava dock i förslaget vidtagits av redaktionella hänsyn samt

på grund därav, att bestämmelserna örn ansvar för försummelse i vård

om hemdjur samt örn skyldighet att ersätta därigenom vållad skada nu

mera återfinnas i 24 kap. 9 § och 6 kap. strafflagen.

Av den ståndpunkt, som i departementsförslaget intagits i fråga om

verkställighet av utlåtande, som meddelats vid förrättning enligt den föreslagna

lagen, torde följa, att, där genom dylikt utlåtande eller dom bestämts

örn uppförande av stängsel mellan angränsande fastigheter, ägarna

av dessa skola inbördes vara underkastade full vårdnadsplikt i fråga örn

heindjur, intill dess verkställighet av sådan bestämmelse ägt rum. Har

bestämmelse, som nyss sagts, meddelats genom förening, varom i 36 eller

37 § förmäles, må visserligen enligt förslaget dylik bestämmelse ej verkställas,

med mindre domstol på talan av sakägare därom förordnat, men

torde böra förutsättas, att i dylikt fall sakägarna frivilligt fullgöra dem

åliggande stängselskyldigliet. Tillräckliga skäl att i detta fall befria sakägare

från vårdnadsplikt, innan skyldigheten att uppföra stängslet av

sakägarna fullgjorts, torde därför ej föreligga.

Däremot lära fortfarande praktiska hänsyn tala för att, där någon, som

i laga ordning bundits till stängselskyldighet, efter stängslets uppförande

underlåter att å den i 8 § angivna tid underhålla stängslet i fredgillt

stånd, sådan underlåtenhet ej omedelbart befriar annan sakägare från

honom åliggande vårdnadsplikt utan att dylik befrielse först inträder, örn

den förre försummar att efter tillsägelse ofördröjligen avhjälpa bristen å

stängslet. I dylikt fall bör emellertid, i överensstämmelse med vad nu

gäller, annan sakägare ej blott vara befriad från sin vårdnadsplikt utan

även berättigad till ersättning för all den skada och förlust, som genom

försummelsen tillskyndas honom.

Att i fall, som nyss sagts, den försumlige själv bör vara underkastad

vårdnadsplikt beträffande sina hemdjur, ändå att lian ej tillsagts örn bristen

å stängslet, torde vara uppenbart.

De saiknnniga.

''ipartements
ehefen.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Enligt nu angivna grunder hava bestämmelserna i förevarande paragraf

avfattats.

54 §.

Denna paragraf överensstämmer med 38 § i sakkunnigförslaget utom

därutinnan, att de i sistnämnda paragraf upptagna bestämmelserna, som

allenast hava avseende å stängselskyldighet, i departementsförslaget utsträckts

att gälla även skyldighet att hålla hägnad omkring betesmark,

som upplåtits enligt 14 §.

55 §.

Förevarande paragraf överensstämmer med 43 § i sakkunnigförslaget.

56 $.

Enligt förevarande paragraf skall, där hemdjur förorsakat skada å annans

ägor, denne låta skadan genast synas och värderas av två ojäviga män.

Denna bestämmelse överensstämmer med stadgandet i 44 § av sakkunnigförslaget

allenast med den avvikelse, att i sistnämnda paragraf uttryckligen

föreskrivits, att synemännen skola vara sakkunniga. Då det emellertid

ligger i den skadelidandes eget intresse att för ifrågavarande uppdrag

anlita personer, som hava erforderliga insikter och erfarenhet för uppdragets

nöjaktiga fullgörande, har det ej ansetts behövligt att i lagen

meddela en särskild föreskrift härom.

57 $.

Den här upptagna grundläggande bestämmelsen om intagning av hemdjur

överensstämmer i stort sett med motsvarande stadgande i 45 § av

sakkunnigförslaget. De i sistnämnda paragraf stadgade tider, inom vilka,

där djurägaren är okänd, intagning senast skall kungöras, hava dock

uteslutits i departementsförslaget, då det i vissa fall kan möta svårighet

att iakttaga nämnda tider. I förslaget har i stället föreskrivits, att

dylikt kungörande skall ske ofördröjligen. Jag vill erinra, att i 19 § i

lagen örn rätt till jakt en liknande bestämmelse meddelats med avseende

å det fall, att hund, som där omförmäles, upptagits och ägaren till hunden

är okänd.

58—63 §§.

Dessa paragrafer upptaga med vissa redaktionella jämkningar bestämmelserna

i 46—51 §§ av sakkunnigförslaget.

Enligt 60 § är ägaren till intaget hemdjur berättigad att, där intagaren

vägrar att utlämna djuret mot stadgad lösen, nedsätta det belopp i penningar,

vartill lösen uppgår, eller att ställa full pant eller borgen därför

hos någon i orten boende pålitlig person eller hos utmätningsmannen i

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

129

orten och därefter kräva djurets utfående. Att, såsom länsstyrelsen i

Östergötlands län yrkat, begränsa sagda rätt till nedsättning att gälla

allenast utmätningsmannen i orten, har jag ej kunnat förorda, då nämnde

befattningshavare kan vara bosatt på relativt stort avstånd från intagarens

och djurägarens boningsorter och med hänsyn härtill ej lämpligen

kan anlitas för ifrågavarande uppgift. Ej heller har jag funnit skäl tillstyrka,

att, på sätt länsstyrelsen alternativt hemställt, såsom villkor för

rätten att verkställa här avsedd nedsättning hos annan än utmätningsmannen

föreskrives, att depositarien godkänts av intagaren. Skulle djurägaren

till depositarie utse en opålitlig person, är intagaren berättigad att

vägra djurets utlämnande och han torde sålunda ej behöva riskera någon

rättsförlust genom ett oriktigt val av depositarie från djurägarens sida.

64 §.

Enligt gällande stängselförordning har delägare i ohägnad skogs- eller

utmark rätt att intaga annans hemdjur, som olovligen hålles å bete på

marken, allenast i det fall, att djuret anträffas å det område av denna,

som tillhör delägaren. Släpper någon olovligen hemdjur å annan del av

marken, föreligger sålunda ej någon intagningsrätt för delägaren, så länge

djuren hålla sig borta från hans egna ägor.

I sakkunnigförslaget har ej ifrågasatts någon ändring i vad sålunda för

närvarande gäller.

Två myndigheter i Gotlands län hava mot sakkunnigförslaget i denna

del anmärkt, att, där betesförbud jämlikt 42 § 2 mom. i förslaget meddelats

för visst område, varje ägare eller innehavare av jord, som inginge

i ohägnad skogs- eller utmark inom området, borde vara berättigad att

intaga kreatur, varå förbudet hade avseende, oberoende av den plats å

nämnda mark, varest kreaturet anträffats. Inom länet hade erfarenheten

i fråga om tillämpningen av kungörelsen den 1 november 1907 angående

inskränkning i betesrätten å ohägnad skogs- och utmark inom viss del av

Fårö socken nogsamt visat, att en dylik vidsträcktare intagningsrätt vore

nödvändig, om betesförbnd, varom nu vore fråga, skulle kunna upprätthållas.

Att medgiva delägare i ohägnad, till gemensamt bete upplåten skogseller

utmark rätt att intaga annans hemdjur, som olovligen hålles å bete

på marken, oavsett var djuret anträffas å denna, torde ej vara av behovet

påkallat, där fråga är örn olovlig betning i egentlig mening,

d. v. s. örn någon, som överhuvud ej har betesrätt å marken, med uppsåt

släpper hemdjur därå eller genom försummelse i honom åliggande vårdnadsplikt

vållar, att hemdjur inkomma å marken. I dylikt fall hava

samtliga delägare i denna ett gemensamt intresse att söka förhindra betningen.

Annorlunda är förhållandet med avseende å överträdelse av de

i 11 och 12 §§> av departementsförslaget upptagna bestämmelser örn rätt

Bihang till riksdagens protokoll 1\0.7.7. 1 saini. Sr 107. 9

Särskild tntagnxngsr&tt

beträffande

ohägnad

skogs■ eller

utmark m m

Departements
chefen.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

till gemensamt bete å här avsedd mark. I fråga örn iakttagandet av

dessa bestämmelser hava delägarna skilda intressen, och man måste räkna

med att vissa svårigheter komma att möta att göra bestämmelserna effektiva.

Giltiga skäl synas därför föreligga, att delägare i gemensam betesmark

tillerkännes befogenhet att, om annan delägare i marken släpper

hemdjur på denna i strid med sagda bestämmelser, intaga djuret, oavsett

var det anträffas å marken. Tvekan kan visserligen råda, huruvida

en sådan befogenhet bör stadgas även i fråga örn överträdelse av föreskriften

i 11 § tredje stycket, enär det i vissa fall torde möta svårighet

att bedöma, huruvida dylik överträdelse föreligger, men denna tveksamhet

lärer undanröjas, därest såsom förutsättning för ifrågavarande intagningsrätt

stadgas, att betningen å marken äger rum i uppenbar strid mot

förenämnda bestämmelser.

Vad nu sagts örn delägare i ohägnad skogs- eller utmark torde även

böra gälla innehavare av särskild betesrätt därå.

Väsentligen enahanda skäl, som anförts till stöd för stadgande av förenämnda

intagningsrätt beträffande ohägnad skogs- och utmark, som enligt

11 skall anses upplåten till gemensamt bete, tala även för medgivande

av en dylik rätt beträffande område, varå betesreglering ägt rum. Det

torde vara tydligt, att vid överträdelse av de vid sådan reglering meddelade

bestämmelserna örn rätt till bete å regleringsområdet delägarna i

området samt innehavarna av särskilda betesrätter därå löpa väsentligen

enahanda risk som då fråga är örn åsidosättande aV föreskrifterna örn rätt

till gemensamt bete.

Vid stadgande av sådan intagningsrätt, som förut sagts, torde, då intagning

på grund därav äger rum, de i 57—63 §§ upptagna bestämmelserna

böra äga motsvarande tillämpning. Härförutom torde böra gälla,

att intagaren skall vara pliktig att till vederbörande markägare utgiva

vad han uppburit i ersättning för skada, som det intagna djuret förorsakat

å den mark, varom fråga är.

Enligt nu angivna grunder hava bestämmelserna i denna paragraf avfattats.

6 KAP.

Särskilda bestämmelser.

65 §.

Enligt 12 kap. 2 § handelsbaden är den, som emottagit »inlagsfä»,

skyldig vårda djuret såsom sitt eget. Av denna bestämmelse, jämförd

med 24 kap. 9 § strafflagen, torde framgå, att den, till vilken annans

hemdjur överlämnats för underhåll eller nyttjande, i ägofredsavseende är

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

131

i fråga om djuret underkastad enahanda vårdnadsplikt som beträffande

sina egna hemdjur. För vinnande av ökad tydlighet har ansetts lämpligt,

att, på sätt skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län framhållit, en uttrycklig

bestämmelse i detta avseende upptages i den föreslagna lagen.

En naturlig följd av den vårdnadsplikt, som enligt berörda bestämmelse

åvilar emottagaren av annans hemdjur, torde vara, att denne med

avseende å djuret hör, jämte ägaren, svara för sådan ersättningsskyldighet,

som i 55 § omförmäles, ävensom, därest djuret intagits enligt bestämmelserna

i 5 kap., gentemot intagaren hör i fråga om rättigheter och

skyldigheter enligt den föreslagna lagen vara likställd med ägaren. Underrättelse

örn intagningen torde sålunda kunna med laga verkan lämnas

den förstnämnde, och denne bör vara berättigad att kräva utfående av

det intagna djuret mot erläggande av stadgad lösen samt, därest intagaren

vägrar efterkomma dylikt krav, förfara på sätt i 60 § sägs.

I anslutning till vad nu anförts har bestämmelsen i denna paragraf

avfattats.

66 §.

Denna paragraf upptager med* vissa redaktionella jämkningar bestämmelsen

i 53 § av sakkunnigförslaget.

67 §.

Enligt förevarande paragraf förstås i den föreslagna lagen med skogsvårdsmyndighet

skogsvårdsstyrelse, stiftsnämnd, skogsstatstjänsteman eller

annan myndighet, envar beträffande skog, som står under hans uppsikt

eller av honom förvaltas. Med avseende å innebörden av denna bestämmelse

må erinras, att enligt skogsvårdslagen, lagen om vård av vissa

skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. fl. områden

samt lagen örn häradsallmänningar de skogar, som lyda under dessa lagar,

skola stå under uppsikt av skogsvårdsstyrelser, att enligt ecklesiastik

boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400) skogar å ecklesiastika boställen

skola vara underkastade tillsyn av stiftsnämnder eller förvaltas

av sådana nämnder samt att övriga skogar enligt för dem gällande föreskrifter

skola stå under uppsikt eller förvaltas av vederbörande skogsstatstjänstemän

eller, i undantagsfall, av annan myndighet.

7 KAP.

Övergångsbestämmelser.

68 §.

Det synes önskvärt, att nya lagen träder i kraft under vintern, då hemdjur

ej hållas å bete och stängselarbeten i allmänhet ej pågå. Jag har

därför — under förutsättning att proposition i ämnet kommer att avlåtas

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Förslaget

till lag om

säkerhet

för utbekommande

av viss ersättning

enligt lagen

örn ägofred.

till 1933 års riksdag ansett tiden för nya lagens ikraftträdande lämpligen

böra bestämmas till den 1 januari 1934. En bestämmelse i nu angivet

syfte har upptagits i förevarande paragraf.

Av bestämmelserna i 7 § torde följa, att det bör ankomma å Kungl.

Majit att före nya lagens ikraftträdande, i den ordning sagda bestämmelser

avse, pröva, huruvida inom vissa län av riket eller vissa delar av

län stängsel bör freda mot mindre hemdjur eller visst slag av sådana djur,

samt härom meddela erforderliga föreskrifter.

69 §.

I förevarande paragraf angivas de lagrum och bestämmelser i övrigt,

som äro avsedda att upphävas genom nya lagen. Departementsförslaget

överensstämmer i detta hänseende med sakkunnigförslaget utom därutinnan,

att departementsförslaget åsyftar upphävande, förutom av de i sakkunnigförslaget

omförmälda bestämmelser, jämväl av stadgandena i 5 kap.

1* 2 och 4—8 §§ samt 9 kap. 1—4 §>§ och 6—8 §§> byggningabalken. Då

sagda stadganden, i de delar dessa ännu äga giltighet, allenast hava avseende

å tegskiftad jord samt bibehållandet av särbestämmelser för sålunda

delad jord av skäl, som anförts vid 2 §, ej torde vara påkallat, har jag

ansett berörda stadganden böra upphävas genom nya lagen.

70 §.

Denna paragraf är likalydande med andra stycket i de av de sakkunniga

föreslagna övergångsbestämmelserna.

71—75 *§.

Dessa paragrafer överensstämma, bortsett från vissa redaktionella jämkningar,

med tredje stycket punkterna 1)—5) i sakkunnigförslagets övergångsbestämmelser.

Vad härefter angår förslaget till lag örn säkerhet för utbekommande

av viss ersättning enligt lagen örn ägofred, åsyftar detta, såsom tidigare

berörts, att, där vid betesreglering blivit bestämt, att ersättning skall

jämlikt 16 § lagen örn ägofred årligen gäldas av ägare till fastighet, den

ersättningsberättigade äger att ur fastigheten, ändå att den kommit i annans

hand, njuta betalning för sin fordran med enahanda förmånsrätt,

som enligt 17 kap. 6 § handelsbaden tillkommer enskild ränteägare för

avgäld av fast egendom. Sådan förmånsrätt skall dock enligt förslaget

äga rum för där avsedd fordran allenast om denna ej stått inne längre

än ett år efter förfallodagen.

För de skäl, som ligga till grund för sagda förslag, har jag redogjort

vid 34 § i förslaget till lag om ägofred.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition Nr 107.

133

Förevarande förslag har avfattats i nära anslutning till lagen den 18

juni 1926 (nr 335) om säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i

anledning av laga skifte eller annan jorddelningsförrättning.»

Departementschefen uppläser härefter ifrågavarande förslag till lag om

ägofred och lag om säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt

lagen örn ägofred, vilka förslag äro av den lydelse bilagor till detta protokoll

utvisa, samt hemställer, att för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamål lagrådets utlåtande över förslagen måtte inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall.

Ur protokollet:

Erik H.son Malm.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. May.ts proposition Nr 107.

Bilaga.

Förslag

till

Lag om ägofred.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om vård av hemdjur.

1 %.

Ägare av hemdjur vare pliktig att medelst hägnad eller vallning eller

på annat sätt hålla sådan vård örn dem, att de ej olovligen inkomma å

annans ägor.

2 *.

Örn rätt för delägare i samfälld mark att där utsläppa hemdjur är särskilt

stadgat.

2 KAP.

Örn stängselskyldighet.

3 §.

Gränsa fastigheter intill varandra; nyttjas ägorna å någondera sidan

till bete för hemdjur och kunna djuren ej lämpligen avhållas från grannens

ägor annorledes än genom stängsel, skall på yrkande från endera

sidan stängsel mellan ägorna hållas av fastigheterna. Utgöras ägorna

å ömse sidor av skogs- eller utmark, skall dock sådan skyldighet äga rum

allenast såframt stängsel mellan ägorna fanns den 1 januari 1932.

I stängslet tage vardera fastigheten del till hälften, dock att, där ena

sidan ej nyttjas till bete eller, där betning äger rum, ej har behov av

stängslet för djurens avhållande från grannens ägor, fastigheten å den

sidan skall svara allenast för en femtedel och den andra fastigheten för

fyra femtedelar.

Örn skyldighet för fastighet att deltaga i stängsel till följd av reglering

av rätten till gemensamt bete å skogs- eller utmark stadgas i 3 kap.

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

4 §.

Åro fastigheter åtskilda av väg eller skäres fastighetsgräns av sådan,

skall vad i 3 § stadgas äga motsvarande tillämpning, såframt led eller

grind, där det tarvas, må hållas å vägen.

Äger fastighet på grund av servitut rätt till väg, hålle den fastighet

led eller grind å vägen, örn ej annorlunda avtalats.

5 i

Stängsel skall mellan de fastigheter, som stängselskyldigheten åligger,

fördelas så att varje fastighet står i ansvar för viss sträckning å marken.

Varje fastighet tage därvid sin del i en sträckning, örn ej annorlunda

överenskommes.

Vid fördelning av stängsel skall hänsyn tagas till beskaffenheten av

den mark, där stängslet sättes, så att, örn större svårighet möter i

fråga örn stängslets uppförande eller underhåll, skälig minskning i

dess längd däremot beräknas. Ingar i stängsel led eller grind, skall vid

stängslets fördelning avseende göras som nu sagts å större kostnad för

ledet eller grinden.

6

Stängsel skall sättas i ägoskillnaden.

Går ägoskillnad i älv, å, dike eller annat vatten, som ej gör fred utan

stängsel, hålle de fastigheter, som stängselskyldigheten åligger, var sin

del av stängslet å sin egen sida, och tage fastigheterna därjämte lott i

det stängsel, som sättes mellan ägorna över vattnet. Finnes lämpligare,

att hela stängslet sättes å ena sidan, må det ske. Vad nu stadgats åge

motsvarande tillämpning, där fastigheter åtskiljas av väg. Går ägoskillnad

över berg eller annorstädes, där stängsel ej kan uppföras utan synnerlig

svårighet eller oskälig kostnad, varde stängslet satt å annat ställe,

som är närmast och prövas tjänligt.

Skall stängsel uppföras annorstädes än i ägoskillnad och vållas därigenom

intrång å den fastighet, där stängslet sättes, vare de fastigheter,

som stängselskyldigheten åligger, pliktiga att därför gälda ersättning enligt

enahanda grund, varefter de skola taga del i stängslet. Sådan ersättning

bestämmes i penningar att utgå på en gång.

7 §.

Stängsel skall vara så beskaffat, att det fredar mot större hemdjur

(hästar och nötkreatur).

Prövas i fråga örn visst län eller viss del av län erforderligt, att stängsel

fredar jämväl mot mindre hemdjur eller visst slag av sådana djur,

ankommer på Konungen att efter hörande av vederbörande landsting och

hushållningssällskap därom meddela föreskrift. Sådan föreskrift äge

tillämpning jämväl i fråga örn stängsel, som skall hållas i gränsen mellan

det område föreskriften nvser och invidliggande mark.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Om förbud att utan vederbörligt tillstånd i närheten av allmän väg

använda stängsel, som förorsakar snösamling på vägen, är särskilt stadgat.

8 §.

Stängsel skall örn våren vara i fredgillt stand den 15 maj och därefter

underhållas, intill dess på hösten tjäle kommer i marken.

Prövas i fråga örn visst län eller viss del av län lämpligt, att den tid,

då stängsel örn våren skall vara fredgillt, sättes till annan dag än den

15 maj, ankommer på Konungen att efter hörande av vederbörande

landsting och hushållningssällskap därom meddela föreskrift.

Örn rätt för länsstyrelse att bestämma, vilken tid av året grind över

allmän väg skall hållas avlyftad, är särskilt stadgat.

9 *.

För stängselskyldighet svare beträffande fastighet, som tillhör kronan

eller allmän inrättning, innehavaren samt beträffande annan fastighet

ägaren. Är fastigheten upplåten åt landbo eller arrendator, vare dock

denne pliktig att underhålla stängsel, som åligger fastigheten.

Ny ägare eller innehavare svare ej för bidrag till hållande av stängsel,

som förfallit till betalning, innan han blev ägare eller innehavare, men

vare, där företrädaren försummat att verkställa arbete, som i nämnda

avseende ålegat honom, skyldig fullgöra vad sålunda blivit eftersatt.

Örn hållande av stängsel kring prästgård är särskilt stadgat.

10 i

Skall stängselskyldighet utgöras av delägare i samfälld jord, tage

dessa del i skyldigheten efter vars och ens lott i jorden.

Har yrkande, att stängsel skall fordras för samfälld jord, vid i laga

ordning verkställd omröstning mellan delägarna lämnats utan bifall,

vare de, som blivit överröstade, ej därav hindrade att påyrka stängslet,

där de vilja övertaga de övriga delägarnas andelar i detta.

3 KAP.

Om rätt till bete i vissa fall å skogs- eller utmark.

Om rätt till gemensamt bete.

11 $.

Utgöras angränsande fastigheters ägor å ömse sidor av skogs- eller utmark

och äger stängselskyldighet ej rum, skall skogs- eller utmarken, i

den mån ej ägorna av någondera fastigheten ändock hållas inhägnade,

anses upplåten till gemensamt bete.

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Majus proposition Nr 107.

Katten tilt gemensamt bete skall avse större hemdjur. Är beträffande

visst län eller viss del av län gällande av Konungen enligt denna lag

meddelad föreskrift, att stängsel skall därstädes freda jämväl mot mindre

hemdjur eller visst slag av sådana djur, skall inom länet eller länsdelen

rätten till gemensamt bete avse även sådana mindre hemdjur, som föreskriften

angår.

Ägare eller innehavare av fastighet, vartill hör del i ohägnad mark,

som i första stycket sägs, eller som på grund av servitut äger betesrätt å

marken, må ej å denna hålla flera hemdjur å bete än som skäligen kunna

vinterfödas å fastigheten.

12 §.

Prövas för skogsåterväxtens skyddande inom visst län eller viss del av

län erforderligt, att rätt till bete å ohägnad mark, som i 11 § sägs, varder

helt eller i viss mån, såsom beträffande vissa slag av hemdjur eller viss

tid av året, förbjuden, ankommer på Konungen att efter hörande av vederbörande

landsting och hushållningssällskap därom meddela föreskrift.

Om betesreglering.

13 §.

Där enligt detta kapitel skogs- eller utmarken till särskilda fastigheter

skall anses upplåten till gemensamt bete samt marken nyttjas för sådant

ändamål, skall på yrkande från någondera fastigheten rätten till sådant

bete för fastigheterna bringas att upphöra (betesreglering), såframt nödig

betesmark för varje fastighet kan utan oskälig kostnad eller förfång

för jordbruket anordnas å fastighetens område eller, örn så ej

kan ske, fastighetens betesbehov lämpligen kan tillgodoses genom upplåtelse

av betesmark å till annan fastighet hörande del av skogs- eller

utmarken.

Anses betesreglering ej lämpligen kunna omfatta skogs- eller utmarken

i dess helhet, må den begränsas att avse den del av marken, som tillhör

två eller flera fastigheter, under förutsättning att behovet av

bete för den eller de fastigheter, vartill återstående del av marken hör,

kan å fastigheterna skäligen tillgodoses.

Sedan betesreglering ägt rum och rätten lill gemensamt bete upphört,

må fastighets i skogs- eller utmarken ingående ägor ej nyttjas till bete

för fastigheten, med mindre erforderlig hägnad hålles omkring ägorna.

Där viss del av skogs- eller utmarken hålles inhägnad, utan att stängselskyldighet

äger rum, skall vid betesreglering sådan del anses såsom

gemensam betesmark.

14 §.

Pinnes vid betesreglering upplåtelse av betesmark böra för någon

fastighet äga rum å annan fastighet, skall från denna upplåtas vad för

ändamålet erfordras.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Åsämjas ägarna till två eller flera fastigheter, att betesmark upplåtes

gemensamt åt fastigheterna, och finnes sådant lämpligt, må det ske.

Vid upplåtelse, som nu sagts, skall tillses, att sådan mark tages i anspråk,

som med hänsyn till beskaffenhet och läge är därtill mest lämpad,

samt att jordbruket å den fastighet, varå betesmarken upplåtes, ej därigenom

tillskyndas förfång.

15 §.

Betesmark skall av den eller de fastigheter, åt vilka den upplåtits, hål

las inhägnad samt, i den mån åtgärd i sådant syfte kan vidtagas utan

oskälig kostnad, anordnas för betesbruk och därefter bibehållas i ett för

sådant bruk ordnat skick.

Beträffande tid, då hägnad kring betesmarken skall hållas i fredgillt

stånd, åge vad i 8 § är stadgat motsvarande tillämpning.

16 §.

För upplåtelse av betesmark så ock för intrång, som föranledes av de

i 15 § angivna arbeten, skall gäldas ersättning av den eller de fastigheter,

åt vilka marken upplåtits. Sådan ersättning skall bestämmas i

penningar samt i vad den avser upplåtelse av mark och intrång till följd

av betesmarkens inhägnande fastställas att utgå årligen med lika belopp.

17 §.

Där skyldighet enligt 15 eller 16 § åligger två eller flera fastigheter,

svara dessa gemensamt för skyldigheten, och varde denna fördelad mellan

fastigheterna efter varje fastighets nytta av betesmarken.

18 §.

Vad i 9 § är stadgat örn ansvarighet för stängselskyldighet äge motsvarande

tillämpning beträffande skyldighet enligt 15 §. För skyldighet enligt

16 § svare ägaren.

19 $.

Vad i 13—18 §§ är stadgat örn fastighet, som äger del i gemensam betesmark,

skall i tillämpliga delar gälla beträffande fastighet, som på

grund av servitut äger betesrätt å dylik mark, dock att betesreglering ej

må påfordras av sådan fastighet.

I fråga örn servitut, som nu sagts, må vid betesreglering, där det kan

ske utan någons förfång, föreskrivas, att den berättigade äger med markägarens

uteslutande utöva betesrätten å viss del av det område, varå servitutet

vilar.

20 §.

Gränsar skogs- eller utmark, som till följd av betesreglering ej må

nyttjas till gemensamt bete för de fastigheter, vilka däri äga del, intill

annan skogs- eller utmark, och nyttjas markerna till gemensamt bete

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

tor andra fastigheter, skall på yrkande från någon av förstnämnda fastigheter

stängsel mellan markerna hållas av dessa fastigheter samt de fastigheter,

för vilka markerna nyttjas till gemensamt bete. De förra fastigheterna

skola gemensamt svara för en femtedel av stängslet och de senare

för fyra femtedelar därav, och skall för vardera gruppen fastigheter

stängselskyldigheten fördelas mellan fastigheterna efter varje

fastighets nytta av stängslet.

Beträffande stängselskyldighet, som nu sagts, skola bestämmelserna i

4—io §§ äga motsvarande tillämpning, och skall vad i 5 och 6 §§ är stadgat

örn stängselplilctig fastighet därvid lämpas till fastighetsgrupp, som

i första stycket sägs.

4 KAP.

Om behandlingen av stängsel- och betesfrågor.

Om syneförrättning.

21 §.

Väckes fråga örn stängselskyldighet eller betesreglering, skall saken,

där ej förening enligt vad i detta kapitel sägs därom träffas, företagas till

prövning vid syneförrättning i den ordning nedan stadgas.

22 §.

Rätt att för fastighet påkalla syneförrättning samt att därvid föra talan

tillkommer dess ägare.

Där enligt 9 § annan än ägaren är pliktig att svara för fastighet åliggande

skyldighet att uppföra eller underhålla stängsel, äge ock han påkalla

förrättning för bestämmande av underhållsskyldigheten ävensom

att vid syneförrättning föra talan i den mån honom enligt 9 § åliggande

förpliktelse av förrättningen beröres.

Är fastighet, som förrättningen angår, besvärad av nyttjande- eller servitutsrätt,

vare innehavaren av sådan rätt, jämväl i annat fall än i

andra stycket avses, berättigad att vid förrättningen föra talan såvitt

denna berör hans rätt.

23 §.

Till företagande av syneförrättning skall länsstyrelsen på ansökning

förordna person, åt vilken uppdraget finnes kunna anförtros.

I ansökningen böra fullständigt uppgivas ärendets omfattning och beskaffenhet,

de fastigheter saken förmenas angå, vederbörande ägares namn

och hemvist samt sådana nyttjande- och servil utsrättshavares. vilkas rätt

kan vara beroende av förrättningen.

Om förordnandet skall underrättelse av länsstyrelsen meddelas länets

lantmäterikontor eller, därest förrättningsakten jämlikt 33 § skall redovisas

till byggnadsnämnd, denna nämnd.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

24 §.

Förrättningsmannen skall, om han finner sådant nödigt eller någon av

sakägarna det äskar, vid förrättningen biträdas av två gode män, vilka av

sakägarna eller, örn dessa ej åsämjas, av förrättningsmannen utses bland

dem, som äro valda till nämndemän eller ägodelningsnämndemän eller till

gode män vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar.

I fall, där syneförrättning bandlägges utan biträde av gode män, skall

vad i denna lag är stadgat örn synemännens uppgifter och åligganden i tilllämpliga

delar bava avseende å förrättningsmannen. Bestämmes under

förrättningens fortgång, att gode män skola tillkallas, må det ej verka

rubbning av åtgärd, som dessförinnan vidtagits.

Stanna synemännen i olika meningar, gäde vad de flesta säga. Har

var sin mening och kan jämkning ej ske, gäde förrättningsmannens.

25 §.

För förrättningen njute synemännen ersättning enligt vad särskilt är

stadgat.

Ersättning, varom nu sagts, så ock kostnad för kallelser eder annat, som

för förrättningen är av nöden, skall, där ej annorlunda är särskilt stadgat,

av sökanden genast erläggas. Vid förrättningen skall efter ty finnes skäligt

bestämmas, vilken eder vilka sakägare skola slutligen gälda berörda

ersättning och kostnad samt, örn flera prövas därtill skyldiga, huru beloppet

skall medan dem fördelas.

26 §.

I fråga örn förrättningen skall i tillämpliga delar lända tid efterrättelse

vad i gällande lagstiftning örn delning av jord på landet är stadgat

örn anlitande av sakkunnigt biträde vid laga skifte, örn kallelse tid samt

kungörelse och underrättelse örn laga skifte, örn anmälan rörande förordnande

av god man för delägare, som är å okänd eder fjärran belägen

ort, örn jäv mot lantmätare, god man och sakkunnigt biträde samt örn

uppskov och protokoll vid förrättning; och skall vad enligt nämnda lagstiftning

i anförda avseenden gäder om lantmätare och lantmäteristyrelsen

beträffande förrättningen lämpas tid förrättningsmannen och länsstyrelsen.

Är uppenbart, vilka med avseende å förrättningen äro sakägare, må, utan

hinder av att kungörelse och kallelse ej verkställts i den ordning, som i

första stycket avses, förrättningen företagas, där samtliga sakägare infinna

sig eder av förrättningsmannen blivit minst fjorton dagar förut

bevisligen kallade tid förrättningen.

27 $.

1 mom. Vid förrättning rörande fråga örn stängselskyldighet skall efter

omständigheterna tillses:

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 101. 141

huruvida sådan skyldighet äger rum samt vilka fastigheter skyldigheten

åligger;

huru skyldigheten skall fördelas mellan fastigheterna;

huru stor andel i stängselskyldighet, som gemensamt åligger viss grupp

av fastigheter, belöper å varje till gruppen hörande fastighet;

vilken sträckning å marken skall anvisas varje fastighet eller fastighetsgrupp,

som stängselskyldighet åligger;

varest stängsel i fall, då sådant enligt 6 § må sättas annorstädes än i

ägoskillnad, skall uppföras;

huru stängsel skall vara beskaffat;

inom vilken tid stängsel skall vara uppfört;

huruvida och med vilket belopp ersättning enligt 6 § skall erläggas;

huru utgift för förrättningen skall gäldas enligt 25 §.

2 mom. Vid förrättning rörande fråga örn betesreglering skall efter omständigheterna

utredas:

vilket område förrättningen lämpligen bör avse;

huru, med tillämpning av bestämmelserna i 13, 14 och 19 §§, rätten

till bete å nämnda område bör regleras för de fastigheter, som däri äga

del eller på grund av servitut äga betesrätt därå;

å vilken tid rätten till gemensamt bete å området bör upphöra för sagda

fastigheter;

med vilka slag av hemdjur betning må äga rum å betesmark, som upplåtits

enligt 14 §, samt huru sådan mark i övrigt må nyttjas till bete för

den eller de fastigheter, åt vilka den upplåtits;

huru och inom vilken tid dylik betesmark skall inhägnas och anordnas

för betesbruk;

huruvida och med vilket belopp ersättning enligt 16 § skall erläggas

samt inom vilken tid ersättningen skall gäldas;

huru stor andel i skyldighet, som i 15 eller 16 § avses, skall, där två

eller flera fastigheter svara för skyldigheten, åligga envar av dem;

huru utgift för förrättningen skall gäldas enligt 25 § .

28 §.

Synemännen skola söka såvitt möjligt mellan sakägarna åstadkomma

förening; och varde, där i viss fråga förening sker, särskild avhandling

därom upprättad, av de sakägare, vilkas rätt av frågan beröres, underskriven

samt medelst synemännens påskrift vitsordad. Föreningen vare dock

ej gällande, med mindre föreningen, i vad den avser annan fråga än ersättning,

av synemännen prövas överensstämma med i denna lag stadgade

grunder.

Körer förening kronans eller allmän inrättnings rätt, skall, ändå att dess

ombud därå ingått, föreningen i avseende å sådan rätt ej gälla, med mindre

den varder av vederbörande myndighet godkänd.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

29 §.

Sedan alla vid förrättningen förekommande frågor blivit genom förening

avgjorda eller behörigen utredda, skola synemännen på grund av

vad sålunda förekommit för sakägarna framlägga skriftligt utlåtande i

saken.

Utlåtandet skall innehålla synemännens besked, med angivande av skälen,

i de i 27 § eller eljest här ovan omförmälda frågor. Skall, enligt vad

i 41 § sägs, styrelse utses, skola synemännen uppdraga åt en eller flera

av sakägarna att i den i 44 § stadgade ordning utfärda kallelse till sammanträde

för styrelseval och tillika bestämma den tid, inom vilken anmälan

örn sådant val skall göras hos länsstyrelsen.

Sist förklaras förrättningen avslutad med tillkännagivande, vid vilken

domstol talan mot förrättningen må anhängiggöras samt vad enligt 31 §

skall iakttagas för sådan talans bevarande.

30 $.

Avskrift av förrättningsprotokollet med det i 29 § omförmälda utlåtande

samt de vid förrättningen ingångna föreningar och övriga därvid upprättade

handlingar skola av förrättningsmannen inom en månad efter

förrättningens avslutande överlämnas till någon i orten boende pålitlig person,

som av sakägarna eller, örn dessa ej äro ense, av synemännen utses att

mottaga samma handlingar; och vare handlingarna hos den sålunda utsedde

tillgängliga för envar, som åstundar att granska eller avskriva dem.

Förrättningsmannen åligge jämväl att inom tid, som i första stycket

sägs, dels örn dagen för förrättningens avslutande skriftligen underrätta

länets lantmäterikontor eller, därest förrättningsakten jämlikt 33 § skall

redovisas till byggnadsnämnd, denna nämnd, dels ock, örn förrättningen

angått fråga örn betesreglering, till vederbörande skogsvårdsmyndighet

översända avskrift av förrättningshandlingarna.

31 $.

Är sakägare missnöjd med förrättning, skall han vid talans förlust inom

tre månader efter förrättningens avslutande instämma samtliga övriga sakägare

till domstol.

Äro svarandena flera an tio, skall i avseende å stämningens delgivning

vad i 11 kap. 12 och 25 §§ rättegångsbalken stadgas örn stämning å helt

byalag äga motsvarande tillämpning.

32 $.

1 mom. Klandras ej förrättning så som i 31 § sägs, gånge det därvid

meddelade utlåtande, i vad det avser annan fråga än i 46 eller 47 § omförmäles,

i verkställighet såsom laga kraft ägande dom.

2 mom. Har sakägare vid förrättning bundits till skyldighet att uppföra

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition Kr 107

stängsel, må, ändå att talan föres mot förrättningen, därvid meddelat utlåtande

gå i verkställighet efter ty i 1 mom. sägs, därest annan sakägare

hos utmätningsmannen i orten ställer av denne godkänd pant eller borgen

för det skadestånd, vartill förstnämnda sakägare kan finnas berntti

gad, örn utlåtandet varder av domstol ändrat.

Beträffande verkställighet av domstols ej laga kraft ägande utslag i mål

örn skyldighet att uppföra stängsel skall vad i första stycket är stadgat

äga motsvarande tillämpning.

Domstol, varest talan föres mot förrättning eller lägre domstols utslag i

mål, som nyss sagts, äger, när skäl därtill äro, att, innan talan slutligen

prövas, förordna, att verkställighet ej må äga rum.

33 §.

När stämning, varom i 31 § förmäles, är utfärdad, skall å landet domaren

och i stad rättens ordförande därom genast underrätta förrättningsmannen,

vilken har att till domstolen insända förrättningsprotokollet och

övriga förrättningen rörande handlingar. Förrättningsmannen vare ock

pliktig, där domstolen så prövar nödigt, att inställa sig vid rätten för att

höras i målet. Gottgörelse åt förrättningsmannen för sådan inställelse

skall förskjutas av den part, som klandrat förrättningen; och pröve domstolen

i slutliga utslaget, huruvida kostnad, som någon sålunda förpliktats

att gälda, skall helt eller delvis gottgöras honom av annan part.

Efter målets slutliga handläggning skall, därest ärendet icke återförvisas

till förrättningsmannen, förrättningsakten jämte avskrift av i målet

meddelat utslag från rätten översändas till länets lantmäterikontor eller,

där de fastigheter, som målet angått, samtliga äro belägna inom stad eller

samhälle, varest den för städerna gällande ordning för bebyggande skall

iakttagas, till byggnadsnämnden för att där förvaras; och skall tillika avskrift

av utslaget genom rättens försorg tillställas förrättningsmannen så

ock, där målet angått fråga örn betesreglering, vederbörande skogsvårdsmyndighet.

Varder ärendet återförvisat till förrättningsmannen, skall

förrättningsakten jämte avskrift av i målet meddelat utslag från rätten

översändas till denne; och vare han skyldig att omedelbart örn ärendets

återförvisande underrätta den myndighet, till vilken förrättningsakten

sedermera skall redovisas, ävensom, där ärendet angått fråga örn betesreglering,

skogsvårdsmyndigheten.

Föres ej talan mot förrättningen, åligge förrättningsmannen att inom

ett år efter dess avslutande insända förrättningsakten till den myndighet,

bos vilken, enligt vad i andra stycket sägs, akten skall förvaras.

Huru förrättningsman må genom vite tillhållas att fullgöra honom

åliggande skyldighet att redovisa förrättningsakt, därom förordnar Konungen.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

34 §.

Yppas tvist mellan ägare, innehavare av nyttjanderätt eller andra om

bättre rätt till vad såsom ersättning enligt 6 eller 16 § skall utgå, skall

tvisten hänvisas till särskilt utförande, och varde beloppet nedsatt hos ,

länsstyrelsen samt stånde där i avbidan på tvistens slutliga avgörande i

kvarstad.

Innan ersättning enligt 6 § blivit till ersättningstagaren gulden eller,

efter ty nyss sagts, hos länsstyrelsen nedsatt, må ej arbete å annans mark

verkställas eller eljest åtgärd till förfång för annan vidtagas. Varder ej

sådan ersättning gulden eller nedsatt inom tid, som i laga ordning blivit

bestämd, eller, örn dylik bestämmelse saknas, inom fem år efter det ersättningens

belopp fastställdes, vare den väckta frågan i sin helhet förfallen.

Har sakägare utöver sin andel guldit eller nedsatt ersättning,

som nu sagts, njute han efter utgången av omförmälda tid hos den ersättningsskyldige

utmätning för vad sålunda utgivits, såframt ej den

väckta frågan i sin helhet förfallit.

Har ersättning enligt 16 § bestämts att utgå för intrång till följd av

betesmarks anordnande för betesbruk. må åtgärd i sådant syfte ej vidtagas.

innan ersättningen guldits.

35 §.

Vad genom förrättning eller dom blivit bestämt angående stängselskyldighet

eller betesreglering vare gällande mot ny ägare till fastighet, som

stängselskyldigheten eller betesregleringen angår.

Om föreningar.

36 $.

Träffas annorledes än vid syneförrättning förening rörande fråga örn

stängselskyldighet eller örn betesreglering och överensstämmer sådan förening

med de i denna lag stadgade grunder; är föreningen skriftligen

upprättad och av vittnen styrkt och hava, där föreningen avser upplåtelse

av betesmark, sådan marks läge och gränser, den eller de fastigheter,

åt vilka marken upplåtits, samt huru och inom vilken tid marken skall

inhägnas och anordnas för betesbruk, i föreningen tydligt angivits, äge

envar som i föreningen deltagit låta intaga denna i domboken hos allmän

underrätt i den ort, där fastighet, som föreningen angår, är belägen.

Sedan vare föreningen gällande mot framtida ägare eller innehavare av

fastigheten så ock, där intagande i domboken ägt rum i stad, där rådstuvurätt

finnes, inom en månad och eljest sist vid det ting, som infallit näst

efter två månader sedan föreningen ingicks, mot den, som efter upprättandet

men före föreningens intagande i domboken blivit ägare eller innehavare.

Förening, som slutits för boställe eller sådan, på viss tid upp
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Marits proposition Nr 107.

låten fastighet, som tillhör kronan eller allmän inrättning, havé dock ej

verkan mot senare innehavare, med mindre föreningen blivit av vederbörande

myndighet godkänd.

Angår förening, som enligt denna paragraf intagits i domboken, fråga

örn betesreglering, skall avskrift av föreningen genom rättens försorg

översändas till vederbörande skogsvårdsmyndighet.

37 §.

Havn ägare av angränsande fastigheter träffat förening, att stängsel

ej skall hållas mellan fastigheterna eller vissa delar därav, oaktat stängsel

enligt denna lag kunnat äskas, eller att stängsel skall vara av viss annan

beskaffenhet än som är för orten bestämt eller att stängsel skall helt

eller delvis sättas annorstädes än lagligen är medgivet; är föreningen

upprättad på sätt i 36 § sägs och hava däri upptagits de villkor med avseende

å hemdjurs vård, varom överenskommelse träffats, ävensom i förekommande

fall tydligt angivits den sträckning, vari stängslet skall framgå,

skall örn sådan förenings intagande i domboken och örn verkan av föreningen

vad i 36 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Förening, som i denna paragraf avses, äger ej giltighet utöver tio år

sedan den blivit intagen i domboken.

Om jämkning i meddelade bestämmelser.

38 §.

Har i laga ordning bestämmelse meddelats örn skyldighet att hålla

stängsel eller att hålla betesmark inhägnad och i ett för betesbruk ordnat

skick, och varder fastighet, som skyldigheten helt eller delvis åligger,

sedermera delad eller sammanlagd med annan fastighet, åge envar, vars

rätt är därav beroende, fordra sådan jämkning av skyldigheten, som enligt

denna lag är påkallad med hänsyn till delningen eller sammanläggningen.

Intill dess frågan härom avgjorts svare, där delning skett, de nybildade

fastigheterna gemensamt för skyldigheten i förhållande till varje

fastighets taxeringsvärde.

Inträda eljest, sedan fråga örn stängselskyldighet eller betesreglering

blivit i laga ordning avgjord, sådana ändrade förhållanden, som på

frågan synnerligen inverka, åge envar sakägare påkalla frågans återupptagande.

Dock må fråga örn stängselskyldighet ej ånyo upptagas,

förrän tio år förflutit från det frågan slutligen avgjordes, såvida icke

behov av stängsel uppkommit för fastighet, som förklarats ej vara stängselskyldig

eller fått sin stängselskyldighet bestämd med hänsyn till att

dylikt behov ej förelegat för fastigheten. Ej heller må, sedan betesreglering

i laga ordning ägt rum, fråga väckas, att rätt att nyttja regleringsområdet

till gemensamt bete skall tillkomma de fastigheter, regleringen

angått, eller någon av dem.

Bihang lill riksdagens protokoll HISS. 1 sami. Nr 107.

lii

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

39 §.

Vid jämkning av stängselskyldighet skall envar, i den mån så kail

ske, bibehållas vid den sträcka han förut haft. Erhåller därvid någon

i utbyte mot sitt förra stängsel annat, som är sämre, njute han ersättning

för skillnaden i värde. Den som vid jämkningen erhåller minskning

i honom åliggande stängselskyldighet havé ej rätt att för stängsel,

från vars underhållande han befrias, fordra betalning av den, som därmed

belastas utöver sin förra stängselskyldighet, i annat fall än då jämkningen

föranledes av förhållande, som i 38 § andra stycket andra punkten

sägs.

40 §.

Påkallas enligt 38 § återupptagande av fråga, som där avses, skall saken,

där ej förening enligt vad i detta kapitel sägs därom träffas, företagas

till prövning vid syneförrättning med dem, som saken angår; och

Sälle örn sådan förrättning i tillämpliga delar vad ovan är stadgat örn

syneförrättning.

Om stängsel- och betessamfälligheter.

41 §.

Har i laga ordning bestämts, att vissa sakägare gemensamt skola hålla

stängsel eller verkställa arbete för betesmarks inhägnande och anordnande

för betesbruk, och äro dessa flera än två, skall utses styrelse, bestående

av en eller flera ledamöter.

Vilja sakägarna antaga stadgar rörande handhavande av de med arbetet

förenade angelägenheter, skola dessa stadgar för att bliva gällande

fastställas av länsstyrelsen.

42 $.

Anmälan örn val av styrelse skall göras hos länsstyrelsen inom tid, som

i laga ordning bestämts. Försummas det, äge länsstyrelsen på yrkande av

någon, vars rätt kan vara beroende därav, att styrelse finnes, förordna

syssloman att, intill dess efter inkommen anmälan om verkställt val förordnandet

återkallas, handhava de med arbetet förenade angelägenheter

och företräda sakägarna på sätt örn styrelse är stadgat. Syssloman åtnjuta

av sakägarna arvode, som bestämmes av länsstyrelsen.

Sker ändring i styrelsens sammansättning, skall styrelsen ofördröjligen

göra anmälan därom hos länsstyrelsen.

Örn anmälan, som i denna paragraf sägs, så ock om förordnande av syssloman

skall underrättelse på sakägarnas bekostnad intagas i länskungörelserna.

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Marits proposition Nr 107.

43 §.

Vad i 3 kap. 15 samt 17—21 §§ vattenlagen är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning i fall, som i 41 § denna lag avses, dock att förordnande,

som i 3 kap. 17 § vattenlagen sägs, skall införas i länskungöreleerna

samt att talan, varom i 3 kap. 20 § samma lag förmäles, skall anhängiggöras

hos den allmänna underrätt, som i 49 § denna lag stadgas.

44 §.

Har i laga ordning bestämts, att vissa sakägare gemensamt skola hålla

stängsel eller verkställa arbete för betesmarks inhägnande och anordnande

av betesbruk, skall rätten att handhava de med arbetet förenade angelägenheter

utövas å sammanträde, därvid envar av sakägarna äger rösträtt

efter det andelstal, som är bestämmande för bans delaktighet i kostnaderna

för arbetet. Kallelse till sammanträde skall, där ej i gällande

stadgar annorlunda bestämts, antingen skriftligen delgivas samtliga

nämnda sakägare minst en vecka före sammanträdet eller ock minst fjorton

dagar därförut kungöras såväl i kyrkan för den eller de församlingar,

där stängslet eller betesmarken är belägen, som ock i minst en av ortens

tidningar. Beträffande sådant sammanträde skall i övrigt vad i 3 kap.

22 § vattenlagen är föreskrivet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

45

Vad i 3 kap. 23—25 §§ vattenlagen är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning i fall, som avses i 44 § denna lag; dock skall talan, varom i

3 kap. 23 § vattenlagen förmäles, anhängiggöras hos den allmänna underrätt,

som i 49 § denna lag stadgas.

Om försummat underhåll av hägnad.

46 §.

Försummar den, som i laga ordning bundits till stängselskyldighet eller

skyldighet att hålla betesmark inhägnad, att å tid, som i 8 § avses, underhålla

honom åliggande hägnad i fredgillt stånd, och bättrar den försumlige

ej ofördröjligen efter tillsägelse, må sakägare, som av försummelsen

kan lida men, hålla syn genom två ojäviga män, av vilka den ene skall

vara lands- eller stadsfiskal, nämndeman, ägodelningsnämndeman eller

god man vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar. Varder vid synen,

till vilken den försumlige i god tid kallas, bristen vitsordad, förelägge

synemännen honom viss tid, ej kortare än fem dagar, inom vilken han

skall hava botat bristen, vid äventyr att densamma eljest må avhjälpas

av den, som påkallat synen. Denne läte efter utgången av sagda tid, till

utrönande av huruvida vid synen befunna brister blivit avhjälpta, anställa

efterbesiktning i enahanda ordning som om syn stadgas; dock va
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kunni. Maj:ts proposition Nr 107.

re sådan besiktning icke behövlig, därest den försumlige avlämnat skriftligt

erkännande, att åtgärd för bristens avhjälpande ej vidtagits. Därefter

njute den, som fordrar rättelse, utmätning hos den försumlige ej

mindre för kostnaden för synen och, där efterbesiktning varit behövlig,

för sådan besiktning än även för det belopp, vartill det eftersatta arbetet

av synemännen uppskattats, samt vare pliktig att därefter ofördröjligen

ombesörja arbetets utförande. Nöjes ej den andre däråt, instämme sitt

klander till domstol inom tre månader efter utmätningen eller vare sin

talan kvitt.

Den som fordrar rättelse åge ock, därest bristen ej ofördröjligen efter

tillsägelse avhjälpes, själv bota denna och njute sedan av den försumlige

betalning för vad arbetet visas skäligen hava kostat.

Om förverkande av rätt till betesmark.

47 §.

Varder betesmark, som upplåtits enligt denna lag, ej anordnad för betesbruk

på sätt och inom tid, som i laga ordning bestämts, eller varder åtgärd,

som erfordras för betesmarkens bibehållande i ett för betesbruk

ordnat skick, eftersatt och vidtages ej rättelse efter tillsägelse, må på talan

av ägaren till den fastighet, varifrån betesmarken upplåtits, domstol förklara

rätten till betesmarken förverkad så ock efter hörande av vederbörande

skogsvårdsmyndighet förplikta ägaren till den fastighet, åt vilken

betesmarken upplåtits, att inom viss tid vidtaga de åtgärder för betryggande

av skogsåterväxt å betesmarken, som av förhållandena påkallas.

Talan, som nu nämnts, må ock, där betesmarken upplåtits å skogsmark,

föras av skogsvårdsmyndigheten, varvid det åligger domstolen att före

målets avgörande bereda ägaren till den fastighet, varifrån betesmarken

upplåtits, tillfälle att däri yttra sig.

Domstol, varest talan enligt denna paragraf är anhängig, äge, när skäl

därtill äro, meddela förbud för ägaren till den fastighet, åt vilken betesmarken

upplåtits, att å denna avverka skog.

48 i

Har den tid för vidtagande av åtgärd till betryggande av skogsåterväxt,

som enligt 47 § blivit bestämd, gått till ända, och förekommer anledning

antaga, att åtgärden icke fullgjorts, läte skogsvårdsmyndigheten genom

besiktning å marken undersöka förhållandet; och äge beträffande

dylik besiktning och förfarandet därefter bestämmelserna i 15 och 16 §§

skogsvårdslagen motsvarande tillämpning.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 107.

149

Om laga domstol.

49 §.

Mål om stängselskyldighet skall upptagas vid allmän underrätt i den

ort, där svarandens eller svarandenas fastigheter eller de flesta av dem

äro belägna.

Mål örn betesreglering skall anliängiggöras vid rätten i den ort, där det

område regleringen avser i sin helhet eller till största delen är beläget,

eller, örn målet allenast angår fråga örn upplåtelse av betesmark, vid

rätten i den ort, där betesmarken är belägen.

5 KAP.

Om ansvar och ersättningsskyldighet samt om intagande av

hemdjur.

50

Örn ansvar och skadestånd, då vårdnadsskyldighet, som i 1 § avses, försummas,

skils i allmänna strafflagen.

51 §.

Bryter någon uppsåtligen mot bestämmelsen i 11 § tredje stycket eller

mot betesförbud, varom i 12 § förmäles, straffes med dagsböter.

Lag samma vare, där någon i strid med bestämmelsen i 13 § tredje

stycket uppsåtligen nyttjar till bete i regleringsområde ingående mark,

som tillhör honom eller varå han äger särskild betesrätt, utan att erforderlig

hägnad hålles omkring marken.

Begår någon förseelse, som i första eller andra stycket sägs, av oaktsamhet,

vare straffet böter från och med fem till och med femtio kronor.

Innefattar förseelse, som i denna paragraf avses, förbrytelse mot allmänna

strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. 1 § strafflagen

är för likartat fall stadgat. .

52 $ .

Allmänne åklagaren och vederbörande skogsvårdsmyndighet åge lika

behörighet att åtala förseelse, som i 51 § avses.

Böter, som ådömas för sådan förseelse, tillfalla skogsvårdskassan eller,

där skogsvårdsstyrelse ej finnes, kronan. Saknas medel till böternas

gäldande, förvandlas de enligt allmänna strafflagen.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

53 %.

Försummar den, som i laga ordning bundits till stängselskyldighet, att

å tid, som i 8 § avses, underhålla sitt stängsel i fredgillt stånd och avhjälper

han ej ofördröjligen å detta befunnen brist, då han därom tillsäges,

vare pliktig att själv vidkännas den skada, som genom försummelsen

vållas å hans ägor, samt ersätte all den skada och förlust, som därigenom

tillskyndas annan sakägare.

Komma genom försummelsen den stängselskyldiges egna hemdjur in

å annans ägor, vare, ändå att han ej tillsagts örn bristen, lag som i allmänna

strafflagen skils.

54 $.

Å tid, då enligt 8 eller 15 § skyldighet att hålla hägnad i fredgillt stånd

ej äger rum, vare den, som utsläpper hemdjur, ansvarig för den ofred

de göra å annans ägor.

Äger någon okynnes eller otamt hemdjur. som bryter eller Höjer över

gill hägnad, tage han, ändå att djuret utsläppes å hägnade ägor, sådan

vård därom, att det ej gör ofred å annans mark.

55 §.

Har hemdjur olovligen inkommit och gjort skada å annans ägor, vare

djurets ägare, ändå att ej vållande till skadan ligger honom till last, pliktig

ersätta denna, där ej den, som lidit skadan, enligt 53 § skall vidkännas

denna eller eljest själv vållat skadan.

Vad djurets ägare enligt första stycket utgivit i ersättning, äger han

söka åter av den, som varit vållande till skadan.

56 §.

Har hemdjur gjort skada å annans ägor, läte denne skadan genast

synas och värderas av två ojäviga män.

57 §.

Finner någon å sina ägor annans hemdjur, som dit olovligen inkommit,

åge han intaga djuret. Dock vare han pliktig att örn intagningen genast

underrätta djurets ägare eller, örn han är frånvarande, den som är satt i

hans ställe. Är ägaren ej känd, åligge intagaren att ofördröjligen låta

kungöra intagningen i kyrkan för den församling, där intagningen skett,

samt i en å orten spridd tidning.

Den, som intagit hemdjur, vare skyldig att underhålla och vårda

detsamma samt åge, sedan underrättelse eller kungörelse ägt rum enligt

första stycket, bruka och, nyttja djuret.

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107

58 §.

Ågare till intaget hemdjur havé ej, utom i de i 59 § angivna fall, rätt

att återfå djuret, innan han antingen i lösen därför utgiver det värde,

vartill skadan beräknats enligt 56 §, så ock kungörelsekostnaden samt det

belopp, vartill kostnaden för djurets underhåll och vård av två ojäviga

män uppskattats, med avdrag av den nytta intagaren under tiden haft av

djuret, eller ock för sådan lösen ställer full pant eller borgen. Nöjes ej

djurets ägare åt värdering eller uppskattning, som nu sagts, eller vill han

av annat skäl återvinna vad han utgivit i lösen, instämme saken till domstol

inom tre månader efter det djuret utlöstes.

59 §.

Kan den, som intagit hemdjur, ej på sätt i 56 § sägs visa vilken

skada det gjort, och har han ej heller med djurets ägare träffat överenskommelse

örn skadans värde, vare han skyldig att utgiva djuret utan annan

lösen än de kostnadsbelopp, som omförmälas i 58 §.

Har intagaren underlåtit att underrätta eller kungöra enligt 57 §, give

ut djuret utan lösen och gälde ersättning till ägaren för det denne varit

i saknad därav.

I nu angivna fall stånde det fritt för intagaren att efter stämning utsöka

vad honom i lösen kan tillkomma i den mån hans fordran ej guldits

vid djurets utlämnande.

60 §.

Bjuder ägaren till intaget hemdjur lösen efter vad i 58 § eller

59 § första stycket sägs, men vill intagaren ej utlämna djuret, nedsätte

ägaren det belopp i penningar, vartill lösen uppgår, eller ställe full pant

eller borgen därför hos någon i orten boende pålitlig person eller hos utmätningsmannen

i orten och kräve därefter att utfå djuret; vägras

det honom ändå, eller vill intagaren ej utgiva djuret utan lösen i

fall, som i 59 § andra stycket sägs, vare ägaren berättigad att av utmätningsmannen

på den tredskandes bekostnad erhålla handräckning för djurets

utbekommande. Intagaren vare ock pliktig ersätta all den skada och

kostnad, som ägaren vållats genom hans vägran.

61 1

Varder intaget hemdjur ej utlöst av ägaren inom fjorton dagar efter det

underrättelse enligt 57 § skett, vare intagaren berättigad att utan ytterligare

anmaning låta sälja djuret å offentlig auktion och ur köpeskillingen

uttaga honom tillkommande lösen.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

62 $.

Bliver ägare till intaget hemdjur ej känd inom fjorton dagar efter det

kungörelse enligt 57 § ägt rum, läte intagaren lysa på sätt om hittat kreatur

finnes stadgat, och gånge sedan som i dylikt fall i lag skils. Vill

han hellre förfara på sätt i 61 § är sagt, vare ock därtill berättigad.

63 §.

_ Uppkommer tvist, huruvida den, som intagit hemdjur, funnit det å

sin mark, åge rätten förelägga honom att med ed bekräfta sin uppgift

härom, där han ej annorledes kan styrka denna. Brister han åt eden,

gadde ersättning till djurets ägare för den skada, som denne genom intagningen

tillskyndats.

Enahanda ersättningsskyldighet åligge intagaren, där denne till följd av

försummelse, varom i 53 § förmäles, eller annat eget vållande skall själv

vidkännas den skada, som djuret gjort å hans ägor.

64 §.

Där å skogs- eller utmark, som enligt 11 § skall anses upplåten till gemensamt

bete, eller å område, varå betesreglering ägt rum, hemdjur hålles

å bete i uppenbar strid med bestämmelserna i denna lag eller föreskrift,

som enligt lagen meddelats, vare delägare i marken eller området så ock

innehavare av särskild betesrätt därå berättigad intaga djuret; och skall

beträffande dylik intagning vad i 57—63 §§ är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

Den, som intagit hemdjur enligt första stycket, vare pliktig att till vederbörande

markägare utgiva vad han uppburit i ersättning för skada,

som djuret gjort å marken eller området.

6 KAP.

Särskilda bestämmelser.

65 §.

Vad i denna lag är stadgat örn ägare till hemdjur gälle även den, som

emottagit sådant djur till underhåll eller nyttjande.

66 $.

Vad i denna lag är stadgat örn stängselskyldighet och örn rätt till bete i

vissa fall å skogs- eller utmark äge beträffande stad eller samhälle å lan
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

det, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas,

ej tillämpning såvitt angår stadens eller samhällets stadsplanelagda område.

67 $.

Med skogsvårdsmyndighet förstås i denna lag skogsvårdsstyrelse, stiftsnämnd,

skogsstatstjänsteman eller annan myndighet, envar beträffande

skog, som står under hans uppsikt eller av honom förvaltas.

7 KAP.

Övergångsbestämmelser.

68 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

69 $.

Genom denna lag upphävas:

5 kap. samt 9 kap. 1—4 §§ och 6—8 §§ byggningabalken;

förordningen den 31 januari 1815 huru laggill stängsel bör vara beskaffad

jämte kammarkollegii kungörelse den 17 oktober samma år angående

ändring i sagda förordning;

förordningen den 21 december 1857 (nr 59 s. 1) örn ägors fredande emot

skada av annans hemdjur samt örn stängselskyldighet samt lagen den 15

juni 1923 (nr 218) örn ändrad lydelse av § 5 i förordningen;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot

denna lags bestämmelser.

70 §.

Där i lag elier särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället

tillämpas.

71 §.

De vid nya lagens ikraftträdande anhängiga mål, som röra ämne,

varom i nya lagen föreskrift givits, skola handläggas och bedömas enligt

äldre stadganden; dock att, där mål örn hägnadsskyldighet blivit anhängiggjort

inom ett år före nya lagens ikraftträdande och sådant mål,

då nya lagen träder i kraft, ännu icke av underrätten avdömts, målet skall

bedömas efter nya lagen. Angår mål, som efter ty nu sagts skall handläggas

och bedömas enligt äldre stadganden, fråga, varom förmäles i

§ 17 andra stycket i förordningen den 21 december 1857, skall vad i sagda

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107

lagrum är föreskrivet fortfarande gälla, och äge, där part ej fullgör honom

enligt nämnda lagrum åliggande hägnadsskyldighet samt underlåter

att ofördröjligen efter tillsägelse ombesörja vad som eftersatts, bestämmelserna

i 46 och 53 §§ nya lagen motsvarande tillämpning.

72 $.

I fråga örn giltigheten av överenskommelse eller beslut, varigenom

hägnadsskyldighet blivit bestämd enligt äldre stadganden, göres genom

nya lagen ej ändring. Dock vare efter nya lagens ikraftträdande, utom i

det i 73 § angivna fall, envar sakägare berättigad att påkalla skyldighetens

bestämmande efter sagda lag, därvid stadgandena i nya lagen

örn den ordning, vari frågor örn stängselskyldighet skola behandlas,

skola äga motsvarande tillämpning. Väckes yrkande, som nu sagts,

skall, intill dess yrkandet avgjorts, hägnadsskyldigheten utgöras på sätt

enligt äldre stadganden blivit bestämt.

Utan hinder av vad i första stycket är föreskrivet skola med avseende å

hägnadsskyldighet, som bestämts enligt äldre stadganden, bestämmelserna

i 8, 46, 49, 53 och 54 §§ nya lagen äga motsvarande tillämpning, dock att,

därest syn enligt § 22 i förordningen den 21 december 1857 ägt rum före nya

lagens ikraftträdande, vad i förordningen är stadgat örn rätt att efter sådan

syn erhålla utmätning fortfarande skall lända till efterrättelse.

73 $.

Har lägenhet före den 1 januari 1908 avsöndrats till besittning på viss

tid eller livstid, skola i fråga örn hållande av stängsel mellan lägenheten

och stamhemmanet äldre bestämmelser äga tillämpning.

74 §.

Genom nya lagen förringas ej giltigheten av förening, som upprättats

enligt § 19 i förordningen den 21 december 1857, och äge beträffande dylik

förening nämnda förordning fortfarande tillämpning. Vilja vederbörande

jordägare efter nya lagens ikraftträdande förnya föreningen, skall därvid

sagda lag tillämpas.

75 $.

Betesförbud, som meddelats genom kungörelsen den 28 januari 1876

(nr 7 s. 1) angående inskränkning i betesrätt å ohägnad mark och därtill

sig anslutande kungörelser eller med stöd av § 5 3 mom. i förordningen

den 21 december 1857, sådant detta lagrum lyder enligt lagen den 15 juni

1923, skola gälla såsom vore de utfärdade enligt 12 § i nya lagen.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

155

Bilaga.

Förslag

till

lag om säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen

örn ägofred.

Härigenom förordnas som följer:

Har vid betesreglering enligt lagen örn ägofred blivit bestämt, att ersättning

skall jämlikt 16 § sagda lag årligen gäldas av ägare till fastighet,

äge den ersättningsberättigade, där hans fordran ej stått inne längre

än ett år efter förfallodagen, att ur fastigheten, ändå att den kommit i

annans hand, njuta betalning med enahanda förmånsrätt, som enligt

17 kap. 6 § handelsbaden tillkommer enskild ränteägare för avgäld av

fast egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Principiella

*ttalandev.

Tillstyr
kande.

Bilaga A.

Sammanställning av yttranden över det av särskilda sakkunniga

den 3 oktober 1928 avgivna förslaget till lag om

ägofred.

över det betänkande med förslag till lag om ägofred, som den 3 oktober

1928 framlades av särskilda inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga

(st. offenti. utredn. 1928: 24), hava till följd av remisser yttranden

avgivits av lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, centralrådet

för skogsvårdsstyrelsernas förbund, samtliga länsstyrelser och

hushållningssällskaps förvaltningsutskott, samtliga skogsvårdsstyrelser

med undantag av skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län, överlantmätarna

i Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Skaraborgs och Kopparbergs län,

styrelsen för svenska stadsförbundet, Sveriges allmänna lantbrukssällskap

och Sveriges skogsägareförbund.

I det följande redogöres för det huvudsakliga innehållet av nämnda yttranden.

I redogörelsen hava yttrandena grupperats efter de olika frågor,

som däri behandlas.

I. Förslagets allmänna grunder.

A. Henidjursägares vårdnadsplikt och förutsättningarna för stängsel
skyldighet.

De sakkunnigas förslag i fråga örn hemdjursägares vårdnadsplikt

och förutsättningarna för stängselskyldighet har i huvudsak tillstyrkts

eller lämnats utan principiella erinringar av lantbruksstyrelsen,

lantmäteristyrelsen, Svenska stadsförbundets styrelse samt flertalet av

de i ärendet hörda ortsmyndigheterna. I fråga örn ortsmyndigheterna har

en dylik ståndpunkt sålunda intagits av 16 länsstyrelser, 16 hushållningssällskaps

förvaltningsutskott och 11 skogsvårdsstyrelser, nämligen länsstyrelserna

i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands,

Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs,

Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens

län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Uppsala och Jönköpings

län, Kalmar läns norra och södra delar, Gotlands, Hallands samt Göteborgs

och Bohus län, Älvsborgs läns norra och södra delar, Skaraborgs, Värm
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Matris proposition Nr 107.

157

lands, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands oell Norrbottens

län samt skogsvårdsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings,

Kronobergs, Gotlands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands,

Örebro, Jämtlands och Norrbottens län.

Lantbruksstyrelsen har förordat förslaget med den ändring, att en oinskränkt

vårdnadsplikt skulle fakultativt införas för ägare av hemdjur på

det sätt, att, där framställning härom gjordes gemensamt av hushållningssällskap

och landsting, Konungen skulle äga förordna, att stängselvitsordet

skulle upphöra inom visst hushållningssällskaps område eller del

därav och i stället oinskränkt vårdnadsplikt där gälla.

De myndigheter, som i princip tillstyrkt förslaget i förevarande avseende,

hava till stöd härför anfört, bland annat:

De väsentliga bristerna i gällande stängselförordning hade genom förslaget

blivit undanröjda och de däri upptagna bestämmelserna hade i görligaste

mån anpassats efter den utveckling, som på hithörande områden

ägt rum sedan förordningens tillkomst. Förslaget syntes därför i stort

sett innefatta en tillfredsställande lösning av förevarande synnerligen

ömtåliga lagstiftningsfråga. Det kunde visserligen ifrågasättas, huruvida

ej med hänsyn till de olikartade förhållanden i fråga om jord- och skogsbruk

samt boskapsskötsel, som vore rådande i olika delar av landet, särbestämmelser

för olika områden borde genomföras. De sakkunniga hade

emellertid på goda grunder fasthållit vid en enhetlig lagstiftning i ämnet

samt givit förslaget en utformning, som lämnade utrymme för skyddande

av de olikartade intressena i skilda delar av landet. Det vore en

bestämd fördel hos förslaget, att stängselskyldigheten däri reglerats med

hänsyn till jordinnehavares i olika landsändar större eller mindre gagn

av stängsel. För ett konsekvent genomförande av grundsatsen örn hemdjursägarens

vårdnadsplikt torde tiden ännu ej vara mogen. Skyddsprincipen

borde ännu i någon mån bibehållas, till dess särskilda kulturbeten

blivit mera allmänna än för närvarande vore fallet. Att helt upphäva

nämnda princip i fråga örn hägnader i skogsmark innebure en alltför genomgripande

reform, som för närvarande ej vore att tillråda. Utvecklingen

av den rationella boskapsskötseln syntes för övrigt jämförelsevis raskt

tvinga fram ordnandet av särskilda betesområden. Det vore därjämte att

märka, att de av de sakkunniga föreslagna lagbestämmelserna möjliggjorde

genomförandet av ur skogsvårdssynpunkt erforderliga inskränkningar

i rätten till bete å ohägnad skogsmark. Förslaget medförde fördel

jämväl därutinnan, att tvister och föreningar i stängselfrågor kunde

göras till föremål för enkla och praktiska förfaranden.

Vissa av de ortsmyndigheter, som i princip tillstyrkt de sakkunnigas

förslag i denna del, hava framhållit, att förslaget visserligen ej fullt tillgodosågo

skogsvårdens och beteskulturens intressen men att det dock innefattade

så betydande förbättringar i gällande bestämmelse]'', att dess

upphöjande till lag vöre att förorda.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län bär sålunda anfört, att förslaget ej syntes

ägnat att i önskvärd grad främja en rationell betesdrift eller att bereda

tillräckligt effektivt skydd för den uppväxande skogen mot skade
-

s. 158 Kontrollera mot PDF

158 Kungl. Maj.ts proposition Nr 107.

görelse från betande kreaturs sida, särskilt i mellersta och södra delarna

av landet. Då förslaget emellertid enligt länsstyrelsens mening innebure

avsevärda förbättringar av nu gällande rättsregler på området, ansåge

länsstyrelsen sig ej böra avstyrka, att förslaget lades till grund för ny

lagstiftning i ämnet. — Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Skaraborgs

län Ilar uttalat sig i väsentligen samma riktning som länsstyrelsen

samt tillagt, att de av länsstyrelsen anmärkta bristerna i förslaget

skulle enligt utskottets mening hava kunnat undvikas, örn i förslaget åtskillnad

gjorts mellan Norrland och Dalarna, å ena, samt det övriga Sverige,

å andra sidan. En omarbetning av förslaget från denna synpunkt

vore enligt utskottets uppfattning önskvärd.

Skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län har funnit de föreslagna lagbestämmelserna

och den speciella motiveringen för dessa vara tämligen tillfredsställande

för nuvarande förhållanden men uttalat sitt beklagande

över att ett lagförslag ej kunnat framläggas, som skulle bereda möjlighet

för skogsägarna att på ett enklare och mera effektivt sätt skydda skogsåterväxten

mot den på de flesta håll i landet alltjämt mycket skadliga

betningen. Då emellertid lagförslaget i varje fall utgjorde ett steg i rätt

riktning, tillstyrkte skogsvårdsstyrelsen dess antagande.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs läns norra del

har anfört, att tiden ännu ej torde vara mogen för genomförande av grundsatsen

örn hemdjursägarens vårdnadsplikt i hela dess vidd. I de sakkunnigas

förslag syntes denna grundsats visserligen hava skjutits allt för

mycket åt sidan, men hade detta dock ej skett i den grad, att utskottet på

grund därav ansåge sig böra avstyrka förslaget, utan ville utskottet, då

förslaget åtminstone i andra avseenden innehölle en del förändringar till

det bättre, förorda dess antagande.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gotlands

län hava funnit förslaget i stort sett väl motiverat och lyckligt avvägt

samt innebära ett steg framåt i riktning mot den i 1 § av förslaget angivna

grundsatsen örn djurägares vårdnadsplikt. Länsstyrelsen och förvaltningsutskottet

hava i anslutning härtill förklarat sig instämma i förslaget,

dock med tvekan beträffande bestämmelserna i 4 § angående hägnader

i skogsmark. Länsstyrelsen har tillagt, att länsstyrelsen ej förbisåge,

att de i förslaget angivna grunderna för stängselskyldighet i ganska

rikligt mått innebure frö till tvister, vilka med nu gällande stängsellagstiftning

icke behövde förekomma, men att länsstyrelsen funnit de betänkligheter,

som härav följde, böra stå tillbaka för de förmåner av större

rättvisa och billighet vid stängselskyldighetens utgörande, förslaget innefattade.

Skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län har — under erinran, att inom länet

skogsmarksskiftena till största delen vore inhägnade samt att där bedreves

ett extensiv! kreatursbete, vars totala värde långtifrån uppvägde

skadegörelsen å skogsåterväxten och kostnaden för stängselunderhållet —

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

159

framhållit, att det skogsvårdsintresse, som varit hävstången till det inom

riksdagen framförda kravet på modernare lagstiftning angående stängselskyldigheten,

säkerligen väntat att av ett blivande lagförslag i ämnet

vinna mera än vad de sakkunnigas förslag erbjöde. Den grundliga

utredning, som de sakkunniga verkställt, gåve emellertid vid handen,

att de skiftande förhållandena i landet ej torde göra det möjligt att konsekvent

grunda ägofreden endast på vårdnadsplikten. De fördelar för

skogsvården, som lagförslaget innefattade, vore dock ej oväsentliga. Viktigast

vore i detta hänseende bestämmelserna örn laggillt stängsels beskaffenhet.

Förslagets lagfästande bomme att för Gotlands län med dess begränsade

skogstillgångar medföra en högst avsevärd och behövlig virkeshesparing.

Förslaget syntes alltså skogsvårdsstyrelsen vara så avvägt,

att det borde kunna accepteras såväl av betesintressenterna som ock —

ehuru utan entusiasm — av skogsvårdsintressenterna.

Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län har påpekat det hinder för en

rationell skogsvård, som förorsakades genom skogsmarks upplåtande till

betning, samt framhållit, att det från skoglig synpunkt måste anses såsom

en brist hos förslaget, att det medgåve betning med större hemdjur

på skogsmarksområden, som läge utan hägnad i rågångarna. Visserligen

funnes enligt förslaget möjlighet för Kungl. Maj:t att efter hörande av

vederbörande landsting och hushållningssällskap förbjuda dylik betning

för visst län eller viss del därav, men enligt vunnen erfarenhet torde denna

bestämmelse icke vara mycket att bygga på. Ehuru styrelsen ansåge

det ej vara möjligt att nu åstadkomma en lagstiftning, som fullt tillgodosåge

skogsvårdens önskningar, hade styrelsen likväl ansett sig böra framhålla,

att lagförslaget från denna synpunkt ej vore tillfredsställande. De

sakkunniga torde emellertid hava ansett, att ett tillmötesgående av kraven

från skogsvårdshåll skulle hava ytterligare fördröjt undanröjandet

av de mest framträdande bristerna i gällande bestämmelser i ämnet och

därför begränsat sig därtill. Därest styrelsen inskränkte sig till att bedöma

förslaget med hänsyn till vad som kunnat åstadkommas under

denna allmänna förutsättning, finge styrelsen såsom sin åsikt framhålla,

att förslaget syntes vara väl genomtänkt och bestämmelserna väl avvägda.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har anfört, att länsstyrelsen vore villig

medgiva, att den fortgående rationella uppdelningen av områden, avsedda

för hetesbruk, och sådana för skogsbruk ännu icke i den omfattning slagit

igenom, att icke fullgoda skäl kunde anföras för att för närvarande

i huvudsak fota ägofrcdslagstiftningen på samma principer som hittills

och begränsa reformarbetet till detaljer av den nuvarande lagstiftningen.

Men örn man nödgades ställa sig på denna ståndpunkt, borde kraftigt

framhållas, att den nya ordning, som skapades, endast finge betraktas som

ett provisorium. Länsstyrelsen ansåge följaktligen, att lagförslaget borde

godtagas såsom ett sådant.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Lantbruksstyrelsen har till stöd för sin ståndpunkt i förevarande av

seende anfört:

Enligt styrelsens uppfattning betecknade det av de sakkunniga framlagda

förslaget ett avgjort framsteg med avseende å vårdnadspliktens tillämpning.

Sålunda vore vårdnadsplikten i förhållande till mindre hemdjur

uti förslaget helt godtagen och genomförd som allmän princip utan

begränsning av stängselvitsordet. Vidare skulle enligt förslaget, 3 §, när

ägorna å endera sidan av rågången utgjordes av åker, äng eller plantering,

stängselvitsordet vara villkorligt och beroende därav, huruvida å

ömse sidor en på visst sätt bestämd betesnytta kunde anses föreligga.

Sålunda skulle enligt de sakkunnigas mening något stängselvitsord icke

kunna tillämpas, då en dylik betesnytta förelåge endast å ena sidan, nå

got som i sin tur måste innebära bland annat att, därest den ene grannen

ordnat sin betesfråga genom rationellt skötta betesvallar och denne alltså

icke kunde beräknas hava någon nytta av stängslet i ägoskillnaden, nå

got stängselvitsord icke kunde mot honom göras gällande. Såvitt lantbruksstyrelsen

kunde döma, torde man i detta fall, nämligen då åker,

äng eller plantering mötte å ena sidan, för närvarande knappast kunna

gå längre, än de sakkunniga föreslagit i fråga örn stängselvitsordets av

skrivande.

Vad anginge det i 4 § av de sakkunnigas förslag avhandlade fallet, att

ägorna å ömse sidor av rågången utgjordes av skogs- eller utmark, skulle

för detta fall såsom hittills ett absolut stängselvitsord gälla grannar emellan.

Ifrågasättas kunde, att stängselvitsordet även här borde vara beroende

utav betesnytta, och onekligen talade vissa allmänna synpunkter för

att ett dylikt villkor borde införas. Styrelsen ansåge sig emellertid med

hänsyn till skogsbetets alltjämt stora betydelse för vidsträckta delar av

landet icke ännu kunna förorda en dylik begränsning av stängselvitsordet.

I sådant hänseende finge även anföras, att styrelsen ansåge stängelsevitsord

i detta fall utgöra ett erforderligt korrektiv gent emot det gemensam

ma mulbetet, som styrelsen ur många synpunkter icke minst med hänsyn

till den fara, ett dylikt bete utgjorde för spridande av smitta bland nötkreaturen,

funne vara mindre önskvärt men dock icke, åtminstone icke för

närvarande, kunna helt avskaffas.

Be snart sagt diametralt motsatta uttalandena rörande frågan örn vårdnadspliktens

och stängselvitsordets tillämpning, som gjorts av hushåll

ningssällskapens förvaltningsutskott, tydde otvetydigt därpå, att tiden

ännu icke kunde anses vara inne för ett fullständigt avskrivande av stängselvitsordet.

I fråga om stängselvitsordets tillämpningsområde syntes

man ock enligt styrelsens mening kunna i princip godtaga de sakkunnigas

förslag, åtminstone såsom ett provisorium, till dess att kunskapen örn nyttan

av en rationellt ordnad beteskultur och skogsskötsel mera allmänt

vunnit insteg i landet. Emellertid vore förhållandena i detta avseende

mycket olika i olika delar av landet och möjligt kunde vara, att man

inom vissa hushållningssällskap eller områden därav kunde vara mogen

för ett avskrivande av stängselvitsordet och införande av en oinskränkt

vardnadsplikt. Be inkomna utlatandena utvisade i allt fall, att man icke.

såsom vissa hushållningssällskap från landets sydliga delar förmenat, i

förevarande avseende kunde särskilja Norrland från övriga delar av landet.

På grund av riklig tillgång på för ordnad betesdrift. lämpliga markområden

torde också Norrland, åtminstone vissa delar därav, hava minst

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

161

lika stora möjligheter som sydligare trakter att rationellt ordna betesfrågan.

Med avseende härå ville styrelsen, bland annat med hänsyn till

uttalanden av vissa förvaltningsutskott, ifrågasätta, att en oinskränkt

vårdnadsplikt fakultativt infördes i lagstiftningen på sådant sätt, att, där

framställning gemensamt gjordes av hushållningssällskap och landsting,

Konungen ägde förordna, att stängselvitsordet skulle upphöra inom visst

hushållningssällskaps område eller del därav och i stället en oinskränkt

vårdnadsplikt gälla.

I motsats mot den i förenämnda yttranden hävdade uppfattning hava

flera myndigheter och korporationer gjort gällande, att hemdjursägarens

vårdnadsplikt borde i väsentligt större utsträckning än som skett i de

sakkunnigas förslag läggas till grund för en ny lagstiftning i ämnet, samt

på grund härav funnit sig ej kunna tillstyrka förslaget.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, länsstyrelsen, slcogsvårdsstyrelsen

och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens

län, skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län, hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Östergötlands län samt Sveriges skogsägareförbund

hava sålunda gjort gällande, att sagda plikt borde helt eller utan betydelsefullare

undantag genomföras i en blivande ägofredslagstiftning. Med

hänsyn därtill att svårigheter beträffande visst län eller del av län kunde

uppstå för omedelbart genomförande av en dylik lagstiftning, har centralrådet

samtidigt föreslagit, att Kungl. Maj:t måtte förbehålla sig rätt att

för sådant område på vederbörande länsstyrelses hemställan och sedan

landsting, hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelse lämnats tillfälle

att yttra sig bevilja viss tidsdispens för lagstiftningens ikraftträdande,

under vilken tid nuvarande hägnadslagstiftning utan större olägenhet

torde kunna gälla. — 3 ledamöter i centralrådet, friherre Johan BeckFriis,

landshövdingen S. H. Kvarnzelius och godsägaren C. A. Ros, hava

nnslutit sig till centralrådets ståndpunkt under förklaring, att, då yttrande

infordrats från rådet, detta självfallet varit därför, att rådet, såsom

representerande landets skogsvårdsstyrelser, borde yttra sig över förslaget

särskilt ur skogsvårdssynpunkt och att detta bort klart komma till

uttryck i rådets yttrande. — Länsstyrelsen, skogsvårdsstyrelsen och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Västerbottens län samt hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Östergötlands län hava uttalat sig

i väsentligen enahanda riktning som centralrådet, varjämte nämnda skogsvårdsstyrelse

hävdat, att viss ej för kort övergångstid för den nya lagstiftningens

genomförande borde stipuleras. Sveriges skogsägareförbund

har i nära anslutning härtill framhållit, att, då det måhända ej vore möj

ligt att omedelbart införa full vårdnadsplikt i Nordsverige, vissa övergångsbestämmelser

borde därstädes komma i tillämpning under en tidsperiod

av 10 å 15 år.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har hemställt, att de sakkunnigas

förslag måtte omarbetas i sådan riktning, att principen örn djurägarens

vårdnadsplikt bleve i möjligaste mån genomförd samt att stängselskyldig
Dihana

lill riksdagens protokoll 193.1. 1 sami. Nr 107. 11

b) Avstyrkande.

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

het och stängselvitsord endast infördes såsom undantagsbestämmelser med

giltighet under en begränsad övergångsperiod i de områden av landet, där

förhållandena ännu icke medgåve, att ifrågavarande lagstiftning uteslutande

byggdes på ovannämnda grundprincip. Väsentligen enahanda ståndpunkt

har intagits av hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Stockholms

län.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har uttalat, att de av de sakkunniga

föreslagna bestämmelserna torde i huvudsak kunna tillämpas i Norrland,

Dalarna och Värmland men att för det övriga Sverige vårdnadsplikten

borde bliva bestämmande vid avfattande av en ägofredslag, dock med rätt

för Kungl. Majit att beträffande län eller viss del av län på framställning

av landsting eller hushållningssällskap medgiva modifikationer, gällande

för viss tid, förslagsvis 10 år varje gång.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har — under framhållande, att de

sakkunniga vid utformningen av sitt förslag till synes släppt principen

örn hemdjursägares vårdnadsplikt i allt för stor utsträckning — ifrågasatt,

huruvida ej lagen borde uppdelas i två (möjligen flera) avdelningar,

den ena upptagande i huvudsak de i förslaget innefattade stadganden och

den andra bestämmelser för sådana landsdelar och orter, där jord- eller

skogsbruk nått en högre grad av utveckling eller förhållandena eljest påkallade

särbestämmelser, vilken sistnämnda avdelning skulle vara avsedd

att träda i tillämpning, först sedan Kungl. Majit, efter hörande av vederbörande

landsting och hushållningssällskap och möjligen även andra kommuner

eller myndigheter, meddelat föreskrift därom.

Domänstyrelsen har förklarat, att, örn än de sakkunnigas förslag innebure

vissa förbättringar i jämförelse med nuvarande lagstiftning, styrelsen

dock ansåge dessa vara av så ringa betydelse för åstadkommandet

av en bättre ordning i fråga örn den synnerligen önskvärda och välbehövliga

ägofreden, att styrelsen funne sig ej kunna tillstyrka förslaget.

Enligt styrelsens mening funnes redan nu förutsättningar för ett avsevärt

starkare hävdande av vårdnadsplikten än de sakkunnigas förslag innebure.

Styrelsen har därjämte ifrågasatt, huruvida ej med hänsyn till nuvarande

snabba utveckling inom betesbruket med en ny ägofredslagstiftning lämpligen

borde anstå, tili dess förståelse för nödvändigheten, ur enskild och

allmän synpunkt, av att betesfrågan till fromma för kreatursskötseln rationellt

ordnades och att skogen skonades för betesdjurens skadegörelse,

vuxit sig så stark och nått så breda befolkningslager, att förutsättningar

verkligen förelåge för genomförande på området av en lagstiftning, som

effektivt hävdade hemdjursägarens vårdnadsplikt.

Ett flertal myndigheter hava hävdat, att vårdnadsplikten borde principiellt

förlänas tillämpning även i det fall, då de mötande ägorna å ömse

sidor utgjordes av skogs- och utmark, samt i anslutning härtill föreslagit,

att de i 4 § av förslaget upptagna reglerna örn stängselskyldighet måtte

utgå samt bestämmelserna i 3 § utsträckas att äga tillämpning även i

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

nyssangivna fall. Stängselskyldighet skulle sålunda äga rum mellan

dylika ägor, allenast då dessa av båda grannarna användes såsom betesmark

för lösgående hemdjur eller hållande av stängsel mellan ägorna

eljest medförde nytta för båda grannarna med hänyn till ägornas användande

för nämnda ändamål. Nu angivna ståndpunkt har intagits av

länsstyrelserna i Östergötlands, Kristianstads och Gävleborgs län, hushållningssällskapens

förvaltningsutskott i Södermanlands, Kronobergs, Blekinge,

Kristianstads, Malmöhus och Gävleborgs län samt skogsvårdsstyrelserna

i Östergötlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Älvsborgs,

Västmanlands och Västernorrlands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Kronobergs län har tillagt, att, örn tiden ännu ej kunde anses

mogen för en så genomgripande förändring beträffande hägnadsskyldigheten,

som nyss angivits, förvaltningsutskottet ville föreslå, att denna

skyldighet i fråga örn skogs- och utmark reglerades på det sätt, att, därest

ena sidan icke begagnade marken till bete, denna sidas hägnadsskyldighet

inskränktes till en fjärdedel av hägnaden. Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge

län har uttalat, att styrelsens förslag örn stängselskyldighetens reglering i

skogsmark borde genomföras åtminstone i de sydligare delarna av landet.

En liknande uppfattning har framförts av hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Malmöhus län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Södermanlands län har framhållit, att, då utvecklingen i fråga

örn särskiljandet av skog och bete fortskridit olika långt i olika trakter av

landet, en lagstiftning, lämpad efter de skilda landsdelarnas särförhållanden,

syntes äga goda skäl för sig.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i örebro

län hava gjort gällande, att en ny lag örn ägofred borde i huvudsak grundas

å vårdnadsplikt, att stängselvitsord borde vara medgivet, endast då

det i ägofredens intresse vore behövligt samt att granne borde vara skyldig

att lösa sig in i redan utgjort stängsel, örn detta med hänsyn till vårdnadsplikten

bleve nödvändigt för båda grannarna. Särskilda bestämmelser

angående ägofreden borde emellertid utfärdas för Norrland, Dalarna,

Värmland och örebro läns bergslager.

De myndigheter och korporationer, som efter vad nu sagts förordat en

mera utsträckt tillämpning av vårdnadsplikten än de sakkunniga ifrågasatt,

hava såsom skäl för sin ståndpunkt huvudsakligen anfört:

Den omfattande stängselskyldighet, som stadgats i 3—5 §§ av de sakkunnigas

förslag, gynnade de fastighetsägare, vilka fortfarande begagnade

sig av skogsbetning och hindrade sålunda utvecklingen av ett rationellt

skogs- och betesbruk. Särskilt gällde detta föreskrifterna i 4 §, enligt

vilka de fastighetsägare, som anordnat moderna betesområden, bleve nödsakade

att dels hålla hägnader omkring dessa, dels ock deltaga i uppförande

och underhållande av stängsel i rågång mot granne, av vilket stängsel

de dock ej hade någon nytta. Den avseviirda hägnadshörda, som enligt

förslaget sålunda skulle komma att åvila berörda fastighetsägare, innebure

en påtaglig orättvisa mot dessa och skulle tydligen direkt motverka

och fördröja en allmännare övergång till mera tidsenliga driftsformer

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kunni. Maj:ts proposition Nr 107.

inom betesskötseln och skogsbruket. En ny ägofredslagstiftning borde

i stället söka befordra övergången till ett rationellt betesbruk och

sålunda bidraga till ett värdeskapande och ett framåtskridande i

kultur. För vinnande av detta syfte borde denna lagstiftning i största

möjliga utsträckning grundas å principen örn hemdjursägares

vårdnadsplikt, varigenom en önskvärd utveckling på förenämnda områden

skulle underlättas och därjämte kravet på största möjliga begränsning

av hägnaderna skulle tillgodoses. Ett befordrande av dessa

strävanden vore av betydelse även från den synpunkt, att det ofta

ställde sig direkt billigare att ordna någorlunda goda kreatursbeten än

att underhålla erforderliga rågångshägnader. I en tid, då jordbruket

kämpade med ekonomiska bekymmer, vore det föga lämpligt att fastlåsa

jordbruket vid föråldrade och dyrbara hägnadsanordningar. — Anledningen

till att vårdnadsplikten i de sakkunnigas förslag ej genomförts i

önskvärd omfattning syntes vara den, att de sakkunniga till det yttersta

eftersträvat att för hela riket bibehålla enhetlighet i lagstiftningen i förevarande

ämne. De sakkunnigas strävan att göra lagstiftningen i ämnet

enhetlig vore ju i och för sig synnerligen berömvärd, men om en god och

efter förhållandena lämpad lag ej kunde ernås på denna väg, måste någon

annan utväg sökas och finnas. De sakkunniga hade visserligen i åtskilliga

avseenden avfattat förslaget på sådant sätt, att särbestämmelser

kunde i viss ordning meddelas för speciella landsdelar, men hade den

sålunda beträdda vägen bort kunna utnyttjas i långt större utsträckning

än som skett i syfte att anpassa lagen efter olikartade behov å skilda

orter. I varje fall syntes det föga överensstämmande med de krav, som

det jämförelsevis högt utvecklade syd- och mellansvenska jordbruket

ställde, att man för tillgodoseende av ägofredslagstiftningens enhetlighet

lade hinder för en utveckling inom nämnda landsdelar, som visat sig

vara fullt ekonomiskt riktig. I fråga örn de stora delar av landet, där en

intensivare skötsel av skogs- och betesmark vore möjlig, torde tiden vara

mogen att genom lagbestämmelser fastslå, att det oordnade skogsbetet icke

borde gynnas på annan mera intensiv närings bekostnad samt att den

markägare, som enligt lag vore pliktig sörja för återväxtens betryggande,

borde åtnjuta lagligt skydd mot sådan åverkan genom främmande

betesdjur, som skadade eller omintetgjorde hans åtgärder i nyssangivna

syfte. Det borde i detta sammanhang uppmärksammas, att insikten örn

fördelen för såväl jord- som skogsbruket av ett rationellt betesbruk särskilt

under de senaste åren starkt ökats i fråga om ej blott landets sydligare

utan även dess norra delar. Det vore för övrigt önskvärt, att, då

en ny ägofredslagstiftning komme till stånd, denna ej allenast toge full

hänsyn till det läge, vari betesfrågan då befunne sig, utan även inriktades

på att, såvitt möjligt, stödja en ytterligare rationalisering därav. En

dylik lag borde nämligen ej bliva ett provisorium utan av bestående

natur.

Centralrådet för skopsvårdsstyrelsernas förbund har närmare framhållit

den betydelse, som användande av rationella betesmetoder ägde för skogsbruket,

och i detta avseende anfört:

En av de främsta betingelserna för att en efter nutida synpunkter god

skogsskötsel skulle kunna utövas vore, att skogen komme i åtnjutande av

betesfred. I de allra flesta fall hade erfarenheten visat, att betesdjuren ge
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition A''r 107.

16Ö

nom tramp och bett gjorde en betydande skada på skogsföryngringen.

Detta vore kanske särskilt fallet, där trakthyggesbruk tillämpades, enär

kreaturen med förkärlek uppsökte hyggena på grund av den därstädes otta

rikliga gräsväxten. Genom betesdjurens vistelse å hyggena bleve mången

gång skogsodlingarna fullständigt spolierade. För Norrlands vidkommande

vore detta av särskild betydelse, enär där, på grund av tidigare dimensionshuggningar,

som söndertrasat skogsbestånden, omfattande kalhuggningar

vore nödvändiga.

Även om numera, där så vore möjligt, en allmän strävan gjorde sig gällande

att basera skogens föryngring på naturlig återväxt, kunde härigenom

ej smärre kaliläckar undvikas, varå själviöryngringen äventyrades,

örn beteskreaturen ej hölles undan. Även i sådana intensivt skötta, på

skogens naturliga föryngring grundade skogsbruk, där egentliga kalytor

i stor utsträckning kunde undvikas, och där betesskadorna därigenom ej

bleve fullt så påtagliga som i trakthyggesskogarna, kunde betningen utöva

ett verkligt fördärvbringande inflytande. Den i dylika skogar ofta

sparsammare gräsväxten föranledde nämligen kreaturen att så mycket

intensivare efterhålla lövträdsplantorna. Härigenom hindrades den för

åstadkommandet och bibehållandet av ett gott marktillstånd så viktiga

lövskogen att uppväxa, vilket i längden kunde medföra svårigheter jämväl

för barrskogens föryngring liksom över huvud taget för ett uppehållande

av markens produktionsförmåga.

Omtyckta uppehållsorter för betesdjuren vore även de godartade kärren,

där en rik vegetation av gräs och halvgräs ofta förefunnes. I ett rationellt

skogsbruk bleve dessa kärr föremål för avdikning. Skulle denna giva resultat,

vore nödvändigt, att kreaturen hölles borta, då de lätt genom tramp

förstörde dikena, varigenom torrläggningen äventyrades. För dessa områden

vore även lövbetningen i särskilt hög grad av ondo. I lövskogen,

främst kanske då i björken, hade nämligen skogsmannen den bästa hjälpen

för att en genom dikning åstundad torrläggning av försumpad mark verkligen

skulle bliva effektiv och för att markens omvandling till högre produktivitet

snabbt skulle kunna genomföras. Ifrågavarande trädslag hade

nämligen icke blott sådana egenskaper, att det med fördel kunde växa på

nybildade torvmarker, utan det infunne sig även i regel utan särskilda

åtgärder på dessa marker snabbare och rikligare än andra trädslag och

skapade så småningom genom sin därvaro, förutom vad dess egen produktion

kunde vara värd, även möjligheter för vårt å ifrågavarande marker

mest produktionskraftiga trädslag, granen, att inkomma och nå tillfredsställande

utveckling. Kunde sålunda ej de godartade kärr- och mossmarkerna

efter avdikning skyddas för bete, bleve i många fall dikningen

ur ekonomisk synpunkt knappast försvarlig, där den annars skulle ge

utomordentligt goda resultat.

Den moderna skogsskötsel hade sålunda på intet vis lyckats inrikta sina

åtgärder efter sådana linjer, att frågan om skogsbetets vara eller icke

vara ur skogsbrukets synpunkt minskat i betydelse. Tvärtom framstode

skogsbetningen numera som än skadligare för en god skogsvård, än vad

man tidigare möjligen varit böjd att hålla före.

Centralrådet bär vidare framhållit, att vid tillämpande av rationellt betesbruk

ägofredsintresset i allmänhet kunde tillgodoses genom vårdnadsplikten

ensam, samt till belysning härav anfört, att behovet av skogsbete

ävensom av rågångshägnad bortfölle i de fall, diir å angränsande fastig
-

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

beter särskilda betesmarker anordnats. Stängselvitsordet bleve då jämväl

obehövligt, och problemet örn ägofreden hade lösts av sig självt, då grannarna

frivilligt åtagit sig full vårdnadsplikt om sina djur. Endast i den

mån deras betesmarker mötte varandra kunde fråga uppkomma, huru

liägnaderna skulle fördelas. Den saken torde emellertid lätt kunna lösas

på frivillighetens väg, då ömsesidigt gagn av hägnaderna förelåge.

Sveriges skogsägareförbund har beträffande den nationalekonomiska

betydelsen av skogsbetningens ersättande med ett intensivt betesbruk

samt vårdnadspliktens genomförande i ägofredslagstiftningen anfört:

Det finge anses som ett nationalekonomiskt intresse av första rangen,

att det extensiva lösbetet i skogen så snabbt som möjligt komme ur bruk

oell ersattes med mer rationella betesmetoder. Dessbättre förefunnes numera.

de tekniska förutsättningarna för en sådan omläggning, sedan betesdrift

å efter moderna metoder anlagda kulturbeten visat sig vara

praktiskt genomförbar oell ekonomiskt bärig.

Vid den pågående rationaliseringsprocessen inom skogshushållningen

oell kreatursskötseln hade gällande stängsellagstiftning kommit att framstå

såsom ett mycket betydande hinder. Det läge ingen överdrift i påståendet,

att nämnda lagstiftning gynnade de efterblivna, efter föråldrade

metoder arbetande jordägarna på bekostnad av dem, som sökte införa rationella,

ur ekonomisk synpunkt värdefullare driftsformer.

Det vore därför ett verkligt kulturintresse inom lanthushållningen, att

nämnda lagstiftning underkastades en grundlig omarbetning. Det syntes

förbundet förefinnas så mycket mera skäl för en sådan omläggning, som

erfarenheten å många orter visat, att det mötte hinder att enbart på upplysningens

väg inom rimlig tid arbeta fram den omläggning av betesmetoderna,

som enligt vad ovan sagts vore önskvärd.

Det torde icke få anses vara ett förmätet krav, att den ekonomiska

lagstiftningen skulle befrämja i stället för att försvåra näringslivets inlänkande

och utveckling efter linjer, som prövats och befunnits leda till

både enskilt och allmänt gagn. Förbundet vore därför av den meningen,

sitt den nya ägofredslagstiftningen borde utformas så, att den underlättade

utvecklingen fram emot rationella driftsformer såväl inom skogshushållningen

som inom jordbruket. Inom båda dessa näringsgrenar vore

den intensiva, rationella hushållningen bäst betjänt av att ägofreden helt

grundades på principen örn djurägarnas fulla vårdnadsplikt. De jordägare,

som ginge över till de moderna kulturformerna, bleve då befriade

från omsorgen örn och kostnaderna för rågångshägnader. De jordägare

återigen, som holle fast vid de extensiva metoderna, finge ensamma

svara för hägnadsbesväret, därest de icke genom vallning eller annorledes

toge vård örn sina djur. Utan tvivel skulle en sådan ordning mycket

snabbt leda till att jordägarna allmänt ginge in för de nya betesmetoderna.

De nationalekonomiska vinsterna härav skulle vara betydande.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har framfört väsentligen enahanda

synpunkter i ämnet som skogsägareförbundet.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Malmöhus län har framhållit,

att de sakkunnigas förslag innebure en riktig och med gällande

rättsuppfattning överensstämmande lösning av vårdnads- och stängselfrågorna

beträffande sådana trakter, där jordbruket vore huvudnäring,

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kunni. Maj:ts proposition Nr 107.

men att åtminstone i de landsdelar, där förutsättningar för ett någorlunda

snart förverkligande av strävandena att åstadkomma gränsreglering

mellan skog och bete syntes föreligga och till vilka Malmöhus län

torde böra räknas, de i förslaget upptagna bestämmelserna örn gemensamt

mulbete å ohägnade skogsmarker och stängselvitsord mellan ägare av till

varandra gränsande dylika marker helt säkert kunde avvaras samt reglerna

örn vårdnadsskyldighet beträffande hemdjur samt stängselvitsord

mellan grannar med betesmarker å ömse sidor vore tillräckliga.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kronobergs län — som

ansett det önskvärt, att i det i 4 § angivna fall stängselvitsord finge göras

gällande, blott örn båda grannarna använde sin mark till bete för lösgående

hemdjur — har uttalat, att detta krav visserligen stöde i strid mot

en ännu på många håll gängse åskådning men att det dock borde principiellt

genomföras i lagstiftningen.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län har anfört,

att, örn hänsyn allenast toges till förhållandena inom hushållningssällskapets

verksamhetsområde, inga omständigheter enligt utskottets mening

talade för att genom inrymmande av undantagsbestämmelser sätta

grundstadgandet örn kreatursägares vårdnadsplikt helt eller delvis ur

funktion.

Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län har gjort gällande, att med hänsyn

till den utveckling av betesbruket, som under de senaste 8—4 åren ägt

rum inom länet, en ägofredslag av det i förslaget angivna innehåll skulle

för länet snarare vara till skada än nytta. Otvivelaktigt vore, att de redan

nu ohållbara bestämmelserna örn stängselvitsord och rätt till bete å

ohägnad skogs- och utmark inom kort måste förefalla en var så föråldrade,

att en genomgripande lagändring av sig själv framtvingades.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområde har gjort 11aVariden*''!*

gällande, att förslagets bestämmelser örn de förutsättningar, varunder u öTar“gten 1

stängselskyldighet skulle äga rum, öppnade alltför stora möjligheter till

tvister mellan grannar, samt förordat, att nu gällande stadganden härutinnan

måtte bibehållas, så att envar rågranne ägde rätt att fordra hägnad.

Två myndigheter, skogsvårdsstyrelserna i Kalmar läns norra landstingsområde

och i Gävleborgs län, hava ej intagit någon preciserad ståndpunkt

till de sakkunnigas förslag i förevarande avseende. Förstnämnda skogsvårdsstyrelse

har allenast framhållit, att styrelsen funne principen om

hemdjursägares vårdnadsplikt vara riktig och förenlig med betesfrågans

rationella ordnande men att det syntes styrelsen anmärkningsvärt, att

bestämmelserna i 4 § av förslaget vore i viss mån stridande mot mimmia

princip. — Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län har erinrat, att det

inom länet förekomme, att långa, smala skogsskiften sträckte sig från

hemmanens inägor miltals bortåt andra socknar och där stötte ihop med

en åker eller en äng samt att det ej kunde anses överensstämma med

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

billighet, att, där ägaren av ett dylikt skifte ej nyttjade detta till bete,

han skulle i någon mån vara skyldig att gemensamt med ägaren till åkern

eller ängen hålla stängsel omkring denna. Med hänsyn till berörda förhållande

syntes det även vara ett allt för långt gående krav, att fastighets

stängselandel i det i 4 § angivna fall ej kunde nedsättas under en

femtedel. Såväl i detta fall som i det, varom förmäldes i 3 §, borde möjlighet

att vinna befrielse från stängselskyldighet vara medgiven.

Särskilda uttalanden

angående

förutsättningarna

för vårdnads - pliktens tillämpning

i

Norrland.

I vissa yttranden hava betesförhållandena i Norrland och förutsättningarna

för vårdnadspliktens tillämpning därstädes särskilt varit föremål

för diskussion.

Skogsvård sstyrelsen i Västernorrlands län har i detta avseende anfört:

Från skogsvårdssynpunkt måste styrelsen beklaga, att de sakkunniga,

som i allt fall principiellt gillade grundsatsen örn vårdnadsplikt, icke ansett

sig kunna taga steget fullt ut till klarare linjer i fråga örn betet på

ohägnad mark. Skogsvårdsstyrelsen föreställde sig, att de betänkligheter,

som de sakkunniga framhållit gent emot en utsträckning av vårdnadsplikten

i antydd riktning, vore överdrivna, åtminstone för Västernorrlands

läns vidkommande. Under senaste år hade nämligen inom

länet ett påtagligt intresse för anläggning av hagmarker för betning av

hemdjur gjort sig gällande, och det vore icke blott att tillskynda de vakna

och företagsamma jordbrukarna en svår orättvisa utan även att föra utvecklingen

tillbaka, örn stängselvitsordet upprätthölles även i sådant fall.

De jordbrukare, som fullgjort sin vårdnadsplikt genom inrättandet och

användandet av särskilda beteshagar, borde således enligt styrelsens förmenande

befrias från stängselskyldighet i den bemärkelse, de sakkunniga

åsyftat.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands

län hava hävdat en från skogsvårdsstyrelsens uppfattning avvikande

mening och funnit de sakkunnigas förslag i huvudsak tillfredsställande

för länets förhållanden. -— Hushållningssällskapets förvaltningsutskott

har till utveckling av sin ståndpunkt anfört:

Med hänsyn till de ganska motsatta intressen, som genom de sakkunnigas

förslag skulle regleras, vore det helt naturligt, att åsikterna örn

detsamma i vissa avseenden kunde vara divergerande. Förvaltningsutskottet,

som vid bedömandet av lagförslaget givetvis utgått från de inom

länet rådande förhållandena, holle dock före, att de sakkunniga på ett i

huvudsak lyckligt sätt löst föreliggande intressekonflikter.

Förvaltningsutskottet hade beaktat, hurusom utvecklingen på betesskötselns

område otvivelaktigt medförde, att det gemensamma betet å viss

ohägnad skogsmark finge allt mindre betydelse för de egentliga förvärvsjordbruken

i länets jordbruksfaktor, varemot detta vore av väsentlig

betydelse för länets skogstrakter samt den därstädes pågående nybildningen

av mindre jordbruk. Då olika lagbestämmelser ej gärna kunde

ifrågakomma beträffande skogs- och jordbrukstrakter inom länet, enär

desamma svårligen kunde praktiskt avgränsas, hade utskottet ansett

sig varken kunna gå med på den inskränkning i betesrätten å oinhägnad

skogsmark, som föregångsmännen på betesskötselns område bland

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

jordbrukarna ansåge skälig, eller på den utsträckning av hägnadsskyldiglieten

från skogsägarnas sida gent emot ägarna av åker och äng, som med

ett visst fog ur kolonisationssynpunkt kunde anses önskvärd i vissa skogstrakter.

Länsstyrelsen oell hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands

län havn uttalat, att den ståndpunkt, som av de sakkunniga intagits

och som innebure, att inga genomgripande ändringar i gällande rättsregler

nu borde vidtagas, så vitt anginge förhållandena i Jämtlands län

vöre riktig. Inom detta län befunne nian sig ännu på ett stadium, då den

extensiva skogsbetningen fortginge och särskilt anordnade betesvallar

vöre sällsynta undantag. Huru önskvärt det än kunde vara, att utvecklingen

mot en intensivare betesanordning påskyndades, torde dock lagstiftaren,

örn lagen skulle efterlevas på ett så ömtåligt områae, vara nödsakad

att utgå från de faktiskt föreliggande förutsättningarna. Örn nian

upphävde stängselvitsordet med avseende å skogsmark och läte djurägarens

vårdnadsplikt träda i stället, torde detta i verkligheten innebära, att

djurägaren tvingades att själv hägna, ty en effektiv vallning i skog och

mark torde knappast kunna genomföras med de milslånga smala skiften,

som inom länet ofta förekomme. Med boskapsskötselns betydelse för befolkningens

levebröd skulle det icke vara riktigt att pålägga kreatursägaren

en sådan hägnadsplikt. Då vallningen lättare genomfördes i närheten

av fäbodarna, skulle en lagstiftning, vilande på blott vårdnadsplikt,

kunna leda till att fäbodsystemet återupplivades.

Även skog svår dsst grelsen i Jämtlands län har, såsom förut nämnts,

anslutit sig till de sakkunnigas förslag i förevarande avseende.

Länsstyrelsen, skog svår dssty reisen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Västerbottens län hava däremot gjort gällande, att i en ny

ägofredslagstiftning grundsatsen om hemdjursägares vårdnadsplikt borde

principiellt genomföras.

Beträffande möjligheten att tillämpa en dylik lagstiftning i Norrland

har skogsvårdsstyrelsen i nyssnämnda län anfört:

Skogsskötsel i Norrland hade under senaste årtionde tagit ett avsevärt

steg framåt. Vad beträffade Västerbottens läns kustland hade skogsvårdslagens

införande därstädes samt inrättande av skogsvårdsstyrelse på

ett märkbart sätt höjt hemmansägarnas intresse för skogsvård. År efter

år ökade arbetena med föryngringsbefordrande åtgärder i skogarna. Detsamma

torde i stort sett även gälla Norrbottens läns kustland. Efter en

lämplig revision av lappmarkslagen, varom utredning påginge, kunde

man förvänta, att även inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

intresset för föryngringsåtgärder komme att ökas. Hedan långt

tidigare och upprepade gånger hade från representanter för den norrländska

skogsvården framhållits vikten av att betesbruket och skogsbruket

hålles i sär. För varje år, som ginge, måste denna fordran göra sig

allt mer gällande. Jordbrukets män komme allt mer till insikt om det

rationella betesbrukets betydelse. Tidpunkten syntes därför vara inne att

bringa ägofredsfrågan till en effektiv lösning, och detta kunde enligt sty
-

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

relsens mening ej ske på annat sätt än genom en lagstiftning, som strängt

fasthölle principen örn vårdnadsplikt för djurägare. Vid införandet av en

dylik lagstiftning borde emellertid viss ej för kort övergångstid stipuleras,

under vilken, hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelse hade tillfälle

att genom intensiv upplysningsverksamhet förbereda övergången

till de nya ägofredsbestämmelserna. Lagen borde vidare tillerkänna befogenhet

åt myndighet att på visst sätt eller under viss tid — eventuellt

efter hushållningssällskaps och landstings hörande — medgiva lindring i

gällande ägofredsbestämmelser.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har uttalat, att länsstyrelsen med ingående

kännedom örn förhållandena i länet, vilka torde vara nära överensstämmande

med förhållandena i Norrland i övrigt, ej delade de sakkunnigas

uppfattning, att den rena vårdnadsprincipens tillämpande för

Norrland för närvarande vore omöjligt. Till stöd för denna uppfattning

har länsstyrelsen framfört väsentligen samma synpunkter som skogsvårdsstyrelsen

i länet. Länsstyrelsen har tillagt, att det slag av boskapsskötsel,

som fortfarande vore och för framtiden måste bliva beroende av skogsbetning,

vore en avart, som knappast hade något gemensamt med skötsel

av boskap överhuvudtaget. Länsstyrelsen avsåge härvid den form av boskapsskötsel,

som bedreves av de i Norrland talrika skogsarbetarna, vilka

hade denna näring som biförtjänst och ockrade på de möjligheter till

skogsbetning, som gällande bestämmelser lämnade, utan att äga möjligheter

att skaffa tillräcklig vinterföda åt sina djur.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län har

framhållit, att man endast genom att frigöra sig från principen om

stängselvitsord kunde lösa frågan örn ägofred på ett sätt, som motsvarade

jordbrukets och skogsbrukets nutida krav. Skogsbetet hade ej numera i

Norrland samma betydelse som blott för en mansålder tillbaka, vilket

bland annat vore en följd av de omfattande myrutdikningar, som ägt rum

och vilka förändrat betesförhållandena inom stora områden.

I motsats mot myndigheterna i Västerbottens län bar länsstyrelsen i

Norrbottens län funnit de sakkunnigas förslag väl ägnat att läggas till

grund för ny lagstiftning i ämnet.

Även skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län har lämnat förslaget utan

erinran samt har till utveckling av sin ståndpunkt i förevarande avseende

anfört:

Av jordbrukskunniga män hade under senare år en allt kraftigare agitation

bedrivits för slopandet av skogsbetet jämväl inom Norrbottens län

under framhållande, att betet i stället borde ordnas medelst betesvallar

eller rationellt skötta, hägnade betesområden. Hänsyn hade härvidlag

icke tagits till, om betet vore skadligt för skogsskötseln, utan endast därtill,

att en sådan omläggning av betesbruket vore till fromma för jordbruket.

Förordandet av ett dylikt rationellt betesbruk torde dock endast

avse mjölkande nötkreatur.

Det funnes emellertid även andra hemdjur i behov av bete, nämligen

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

hästar, får och ungnöt. Vad Norrbottens län beträffade förekomme knappast

getter för närvarande.

I förhållande till mjölkande nötkreatur utgjorde hästar, får och ungnöt

ett relativt ringa antal. Där rationellt betesbruk anordnades med betesvallar

och särskilda hägnader, torde dessa senare djur jämväl kunna

betas därstädes. Romme nötkreaturens betning i skogen att upphöra och

alla skäl talade för att detta förhållande relativt snart komme att genomföras,

torde gemensamt skogsbete för övriga djur utan större men

kunna upphöra.

Att förekommande skogsbete i viss mån vore till skada för skogsåterväxten,

vore helt visst. Avsaknaden av eller den mindre nöjaktiga återväxten

i förefintliga luckor i skogarna torde i huvudsak vara att tillskriva

de betande djurens tramp och betning. I den mån föryngringsarbetet

bomme att kraftigare bedrivas jämlikt den nya skogsvårdslagen,

kunde helt säkert befaras, att skogsbetets menlighet för skogsåterväxten

komme att bliva allt mera uppenbar.

Utvecklingen av den rationella boskapsskötseln syntes emellertid jämförelsevis

raskt tvinga fram ordnandet av särskilda betesområden. Då

härtill komme, att ett allmänt förbud mot bete å ohägnad skogsmark

med hänsyn till tidigare rätt alltid måste genomföras under jämförelsevis

lång övergångstid och då av de sakkunniga ifrågasatta lagbestämmelser

dock möjliggjorde genomförandet av ur skogsvårdssynpunkt erforderliga

inskränkningar i betesrätten, ansåge sig styrelsen icke böra

framkomma med något särskilt yrkande med anledning av de sakkunnigas

förslag.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län har uttalat,

att principen örn hemdjurägares vårdnadsplikt utan tvivel vore

riktig men att för stora områden av landet och framför allt för dess

norra delar förhållandena beträffande ägofördelning och skiftesläggning

många gånger vore så invecklade, att sagda princip ej utan vidare ensam

kunde läggas till grund för en lagstiftning örn ägofred utan måste kompletteras

med bestämmelser angående stängselskyldighet. Förvaltningsutskottet

har till belysning av nämnda förhållande erinrat örn de i Norrland

allmänt förekommande urfjällsängarna och ströängarna, vilka medförde

synnerligen komplicerade stängselförhållanden.

Även Sveriges skogsägareförbund har uttalat sig rörande möjligheten

att i norra Sverige genomföra vårdnadsplikten och härutinnan anfort:

I Nordsverige mötte ibland vissa svårigheter att lösa frågan örn ägofred

med uteslutande tillämpning av vårdnadsplikten. Dessa svårigheter

bottnade i ägofördelningen, den starka jordsplittringen och fastigheternas

för en rationell hushållning ej sällan ogynnsamma form. Det torde

stundom möta svårigheter att på de långsmala norrländska skiftena kunna

i skälig närhet till inägojorden och gårdens åbyggnader anordna tillräckligt

stora kulturbeten. Däremot mötte ur mark- och växtbiologisk

synpunkt inga som helst binder lör att i Norrland anlägga moderna betesvallar.

Utförda försök hade visat, att på rationellt skötta betesområden

i Norrland den producerade kvantiteten foderenheter ingalunda understege

vad som ernåddes i Sydsverige. Emellertid torde man ej böra

överskatta svårigheterna för att även i Norrland så småningom få fram

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Sf edella erinringar

beträffande

de i

förslaget angivna

förutsättningarna

för stängselslcyldighet.

a) Fråga om

stängselskyldighet

mellan

andra än rågrannar.

Kungl. Majlis proposition Nr 107.

en rationell beteskultur och därigenom bereda möjlighet för gemensamhetsbetets

avlysande. Bland den jordägande befolkningen började redan

skönjas ett spirande intresse för saken. Åtskilliga hemmansägare, även

bland de mindre, hade redan gått in för de moderna metoderna. Man borde

därför ej tillmäta talet örn omöjligheten av en rationell beteskultur i

.Norrland allt för stor vikt. I sådana orter, där ägofördelningen absolut

omojliggjorde anordnandet av betesvallar å varje enskild fastighet torde

nian kunna ordna saken genom kooperativt anlagda och skötta betesområden.

Denna metod hade med framgång tillämpats i Finland under förhållanden,

liknande våra.

Emellertid krävdes det möjligen tid att lösa det norrländska betesproblemet

efter dessa linjer. Det torde kanske ej vara möjligt att nu omedelbart

införa full vårdnadsplikt i Nordsverige oell därigenom i ett slag

göra slut på gemensamhetsbetet å ohägnad skogsmark därstädes. Ender

den tidsperiod av 10 å 15 år, som kanske finge fastställas, innan full vårdnadsplikt

infördes i Norrland, borde provisoriskt vissa övergångsstadganden

där komma i tillämpning.

En tänkbar form för dylika övergångsbestämmelser vore det redan av

1911 års skogslagskoinmitté framlagda förslaget, att gemensamt bete å

ohägnad mark ej skulle få äga rum, därest icke samtliga de jordägare,

sorn önskade deltaga i detta bete, bildade en vallningsförening. Denna

förenings organisation och verksamhet skulle då regleras genom bestämmelser

i lagen, och skulle föreningen ansvara för att skador å skogen ej

orsakades genom det gemensamma betet.

En annan form för lagstiftning under övergångsperioden kunde tänkas

vara, att alla jordägare, som genom anordnande av särskilda betesområden

själva toge full vård om sina djur, helt befriades från stängselskyldighet.

Centi ali odet för skog svar dsstyrelsernas förbund har framfört väsentligen

enahanda synpunkter i förevarande fråga som skogsägareförbundet.

I åtskilliga yttranden hava vissa speciella erinringar framställts mot

de i förslaget angivna förutsättningarna för stängselskyldighet.

Lantin Uter istyr elsen har sålunda erinrat örn ett av 1914 års riksdag

framlagt, i de sakkunnigas betänkande (sid. 34 och 45) närmare omnämnt

förslag, att, därest eu markägare finge sig ålagd stängselskyldighet, smil

indirekt komme andra icke stängselskyldiga grannar till godo, dessa senare

borde kunna åläggas att deltaga i hägnaden, samt förklarat, att styrelsen

för sin del ville giva sin tillslutning till detta förslag, som de sakkunniga

på anförda skäl funnit sig ej kunna tillstyrka. Lantmäteristyrelsen

Ilar till stöd för sin ståndpunkt anfört, att det ingalunda syntes

överensstämma med billighet och skälighet, att, örn delägarna i en by

begagnade skogsmarken lill gemensamt mulbete för sina hemdjur, den

byaman, som hade sin skogsmark i en remsa invid rågången till angränsande

by, skulle vara pliktig att ensam svara för ena sidans fullgörande

av hägnadsskyldigheten. Detta skulle vid de mången gång förekommande

smala skogsskiftena örn 8 å 10 kilometers längd kunna bliva för honom

oskäligt betungande. Med det sätt för uppkommande tvistefrågors

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

avgörande, som hittills gällt, hade måhända förefunnits svårighet att tillfredsställande

lösa spörsmålet örn uppdelning av hägnadsskyldigheten

mellan flera delägare å vardera sidan. Därest hägnadsfrågor, på sätt de

sakkunniga föreslagit, företoges till förrättning av sakkunnig person,

torde emellertid erforderlig utredning kunna åvägabringas. De svårigheter,

som kunde möta vid bestämmande av hägnadsskyldighetens fördelning,

torde ej överstiga dem, som förekomme vid exempelvis fördelning

av underhållet av enskild väg.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands

län hava däremot förklarat sig instämma med de sakkunniga däri,

att stängselskyldighet icke borde ifrågakomma annat än mellan grannar.

En hägnadssamfällighet av större omfattning torde visserligen kunna tänkas

men skulle säkerligen medföra så invecklade rättsförhållanden, att

den av de sakkunniga föreslagna enkla proceduren måste utbytas mot en

apparat av väsentligt mera kvalificerat slag.

Lantmäteristyrelsen har vidare framställt anmärkning däremot, att

de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna angående stängselskyldighet

ej vore avsedda att gälla ifråga örn områden, som vore åtskilda

från varandra allenast genom sämjedelning. Med hänsyn till det betydande

antal sämjedelningar, som funnes i vårt land, syntes emellertid

tveksamt, örn en dylik inskränkning i fråga örn lagens tillämpningsområde

vore tillräckligt motiverad. Enligt lantmäteristyrelsens uppfattning

talade de övervägande skälen för att den föreslagna lagen gåves

tillämpning i varje fall, där hägnad en gång redan uppförts mellan sämjedelade

ägolotter, ävensom där ägarna av dessa ägolotter vore ense om

att hägnad borde hållas.

Lantmäteristyreisen har även gjort gällande, att den föreslagna lagen

ej, på sätt de sakkunniga förordat, borde formellt begränsas att gälla

allenast i fråga örn jordbruksfastigheter. Styrelsen har till stöd härför

anfört:

Ett begränsande av hithörande bestämmelsers giltighetsområde till allenast

jordbruksfastigheter bomme att medföra ovisshet och tvister beträffande

de tiotusentals lägenheter eller smärre styckningslotter, vilka intoge

en mellanställning mellan den rena jordbruksfastigheten och bostadslägenheten.

I regel förefunnes i dessa fall ett behov av rätt till

stängselvitsord; och att låta frågan vara beroende på huruvida fastigheten

vid fastighetstaxeringen uppförts såsom jordbruksfastighet eller

icke, skulle mången gång leda till otillfredsställande resultat. Lantmäteristyrelsen

tillstyrkte därför, att lagen icke formellt begränsades till jordbruksfastigheter.

Därmed undanröjdes varje tvekan, huruvida lagen vore

tillämplig i fall, där behov av rätt till stängselvitsord förelåge, men samtidigt

ernåddes i sak vad med förslaget åsyftades, eller att ägare av bostadslägenhet,

sorn önskade uppsättande av prydligare stängsel, själv

finge ensam bekosta detta, enär ägare av angränsande fastighet enligt

bestämmelserna i 10 § icke vore skyldig bekosta något sådant stängsel.

l>) Stängselskyldighet

mellan ägolotter,

skilda

genom sämjedelning.

c) Böra hithörande

bestämmelser

begränsas att

avse blott

jordbruksfastigheter?
-

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 107.

I motsats mot den av lantmäteristyrelsen sålunda hävdade uppfattning

har länsstyrelsen i Blekinge län gjort gällande, att ovillkorlig skyldighet

borde stadgas för ägare till avsöndrad lägenhet att själv uppsätta och

underhålla stängsel omkring lägenheten.

d) Fråga, om Vissa erinringar hava vidare framställts mot bestämmelsen i 3 §, att

''''stängseiskyi-11 stängselskyldighet skulle under viss förutsättning föreligga, därest ägordighet

bör äga na å endera eller båda sidorna utgjordes av åker, äng eller plantering.

3U§ angina Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län har sålunda avstyrkt, att åker, äng

tali. eller plantering i något fall tillerkändes stängselvitsord mot skogs- eller

utmark liksom att mark av sistnämnda slag i något fall medgåves stängselvitsord

mot åker, äng eller plantering. Skogsvårdsstyrelsen har härvid

anfört, att de sakkunnigas förslag, att åker, äng och plantering skulle

under viss förutsättning erhålla stängselvitsord mot skogs- eller utmark,

innebure ett återfall i äldre tiders åskådning, att ägare av odlad jord

borde själv skydda jorden mot andras hemdjur. Förslaget vore sålunda

en reform baklänges och avstyrktes. Även de sakkunnigas förslag, att

skogs- och utmark skulle, liksom nu, hava stängselvitsord mot åker, äng

eller plantering, innebure enligt skogsvårdsstyrelsens förmenande ett avsteg

från principen örn djurägarens vårdnadsplikt, som saklöst syntes

kunna borttagas.

Länsstyrelsen i Hallands län har, i nära anslutning till den av skogsvårdsstyrelsen

i länet intagna ståndpunkten, hemställt, att den i 3 § av

lagförslaget stadgade stängselskyldigheten måtte begränsas att äga rum

allenast i det fall, då ägorna å ömse sidor av råskillnaden utgjordes av

äng, vilken användes såsom betesmark för lösgående hemdjur. Länsstyrelsen

har härvid beträffande frågan, huruvida stängselvitsord borde

medgivas mellan åker, äng och plantering, å ena, samt skogs- och utmark,

å andra sidan, framfört enahanda synpunkter som skogsvårdsstyrelsen i

länet samt vidare anfört:

Vad anginge det fall, att marken å ömse sidor utgjordes av åker, syntes

det numera vara fullkomligt onödigt och olämpligt att stängselvitsord

tillerkändes någondera sidan. Den som ville medelst lösgående hemdjur

avbeta vall å åker, som gränsade intill grannens åker, borde nämligen

låta valla djuren eller ock själv uppsätta stängsel men icke kunna

tvinga grannen att mot sin vilja deltaga i stängslet. Dylikt stängsel vore

för övrigt å åkerjord i regel ganska provisoriskt och flyttades från den

ena åkern till den andra efter cirkulationen eller efter som avbetningen

fortskrede. Huruvida sådan åker, som igenlagts till verklig s. k. ständig

betesvall, borde enligt lagförslagets terminologi betraktas såsom åker

eller såsom äng, kunde vara ovisst. Länsstyrelsen antoge, att den borde

rubriceras såsom äng. Länsstyrelsen avstyrkte alltså stängselvitsord för

åker, som mötte åker. Ännu mindre borde dylikt vitsord tillkomma

åker gent emot äng eller plantering. Vad därefter beträffade »plantering»

syntes oklart, vad därmed i detta fall avsåges. Uttrycket vore hämtat

från § 4 i nuvarande stängselförordning, där stängselvitsord mot

skog frånkändes plantering, men i förslaget förutsattes, att planteringen

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maurts proposition Nr 107.

användes såsom betesmark för lösgående hemdjur eller att stängsel eljest

skulle vara till nytta för båda fastigheterna med hänsyn till ägornas,

alltså även planteringens, användande för sagda ändamål. Länsstyrelsen

antoge att med plantering torde avses trädgård eller park, och då

betning med lösgående bemdjur näppeligen förekomme å sådan mark,

avstyrkte länsstyrelsen, att plantering tillerkändes stängselvitsord. Härefter

mötte i lagförslaget ordet äng. Härmed avsåges icke blott naturlig

äng utan även, enligt motiven, betesmark, som genom röjning, dikning

m. fl. åtgärder särskilt anordnats för foderproduktion. Antagligen borde

all mark, som lagts i s. k. ständig betesvall, föras hit, även örn betesvallen

anlagts å förutvarande åkerjord. Ifall denna terminologi godkändes

— vilket dock borde i lagen tydligt uttryckas genom angivande av

vad som skulle under äng inbegripas — kunde enligt länsstyrelsens mening

reglerna örn stängsel och stängselvitsord beträffande de i 3 § upptagna

ägoslag inskränkas till att gälla allenast äng i betydelsen av mark,

som vore på ett stadigvarande sätt avsedd till betesmark för lösgående

hemdjur. Dylik äng borde icke äga stängselvitsord gent emot åker eller

plantering. Ifall däremot äng stötte till äng, inträffade det fall, att båda

grannarna kunde antagas vara intresserade av att underlätta fullgörandet

av sin vårdnadsplikt genom att upprätta stängsel i ägoskillnaden.

I detta enda fall, så vitt anginge de i 3 § omlörmälda ägoslagen, ville

länsstyrelsen tillstyrka stängselvitsord, vilket givetvis borde vara ömsesidigt.

Beträffande spörsmålet, huruvida åker, äng och plantering horde medgivas

vitsord mot skogs- eller utmark, har domänstyrelsen, i motsats

mot den av länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Hallands län härutinnan

hävdade mening, uttalat, att, så länge lösgående hemdjur tolererades

i skogsmark, det givetvis vore berättigat, att även inägor med därå

ofta förefintlig värdefull gröda åtnjöte förmånen av stängselvitsord till

viss utsträckning.

Anmärkningar hava även framställts mot stadgandet i 3 §, att såsom

förutsättning för stängselskyldighet skulle gälla, att vederbörande

ägor å vardera sidan användes såsom betesmark för lösgående hemdjur

eller att hållande av stängsel mellan ägorna eljest medförde nytta för båda

fastigheterna med hänsyn till ägornas användande för sagda ändamål.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, Sveriges allmänna

lantbrukssällskap och Sveriges skogsägareförbund hava sålunda framhållit,

att sagda bestämmelse syntes medgiva ett ganska obegränsat

stängselvitsord. Då i Sverige av ålder alla slag av marker ansetts dugliga

till bete, torde nämnda bestämmelse komma att tolkas så, att alla

fastigheter hade gagn av hägnad med hänsyn till deras ägors användande

till bete.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har i fråga om nämnda bestämmelse anfört,

att densamma överlämnade åt skäligbetsprövning avgöranden, för

vilka nu funnes preciserade bestämmelser. Detta bomme naturligtvis att

försvåra överenskommelsers träffande och ge anledning till såväl förrättningar

enligt 16 § som dessas överklagande vid domstol. Man kunde då

e) Bör stängselskyldighet

grundas därå,

att hållande

av stängsel

medför nytta

för grannfastigheternamed

hänsyn till

ägornas användande

för

betesändamål ?

s. 176 Kontrollera mot PDF

f) Fråga om

begränsning

av stängselskyldigheten

i

det fall, som

avses i 4 §.

176 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1U7.

ifrågasätta, huruvida det inte kunde vara bättre att giva förskrifter,

som skänkte en rättvisa, kanske mera summarisk, än den som avsåges att

vinnas genom en skälighetsprövning efter nog så oklara grunder men

som medförde den obestridliga fördelen att ge mindre anledning till tvister.

I förevarande bestämmelse gjordes stängselvitsordet beroende av

att stängsels hållande för de båda angränsande fastigheterna medförde

nytta med hänsyn till ägornas användande för betesändamål. Men enligt

rådande uppfattning kunde snart sagt alla ägor utnyttjas till bete.

Vore då ej lika gott att föreskriva ett absolut stängselvitsord?

Länsstyrelsen i Jämtlands län har beträffande ifrågavarande bestämmelse

anfört:

Innebörden av denna bestämmelse syntes ej fullt klar. Uttrycket »Eljest

nytta för bada fastigheterna med hänsyn till ägornas användande

för sagda ändamål» skulle enligt motiven innebära, att stängselskyldighet

ägde rum, »därest marken på grund av de i det särskilda fallet föreliggande

förhållandena lämpligen funnes böra användas till betesmark

samt hägnaden vid en dylik användning kunde anses för fastigheten

medföra nytta». De förrättningsmän, som enligt förslaget i regel torde

komma att verkställa prövning av hägnadsskyldigheten vid förekommande

tvister, kunde knappast väntas studera lagens motiv. Utan tillgång

till en sådan källa torde lagtexten sannolikt komma att tolkas så,

att »nytta» för inägojorden ansåges föreligga, då den skyddades för intrång

av kreatur.

Emellertid kunde det ifrågasättas, huruvida den i motiven anvisade

måttstocken, att visst område »borde» användas till betning, vore riktig.

Örn ett område borde betas eller icke, berodde på så många omständigheter,

t. ex. tillgång på bete eller foder över huvud taget på gården,

kreatursstockens storlek, den cirkulation, som tillämpades på området, att

förrättningsmannen svårligen kunde tillerkännas bestämmanderätt örn

vad som i detta avseende borde ske. I motsats mot vad de sakkunniga

uttalat i motiven syntes det riktiga, vara att låta delaktigheten i stängselskyldigheten

bero på, huruvida jorden plägade betas eller icke, varvid

betning torde få anses äga rum även i det fall, att t. ex. en vall av hänsyn

till gräsväxten endast betades vissa år.

I särskilda fall syntes förevarande bestämmelse kunna leda till att innehavare

av slåtteräng eller dylikt på ohägnad skogsmark kunde överflytta

större delen av kostnaderna för hägnaden omkring sin äga på en angränsande

skogsägare. I praktiken torde emellertid detta bliva undantagsfall,

som icke behövde föranleda ändring i den föreslagna bestämmelsen.

Även länsstyrelsen i Hallands län samt skogsvårdsstyrelserna i Uppsala,

Älvsborgs och Gävleborgs län hava funnit stadgandet örn rätt att

fordra stängsel mellan fastigheter, då hållandet av stängsel »eljest» medförde

nytta för båda fastigheterna med hänsyn till ägornas användande

såsom betesmark för lösgående hemdjur, otydligt och olämpligt.

Från vissa håll har yrkats, att stängselskyldighet i det 4 § angivna fall

skulle äga rum allenast under den förutsättning, att där avsedda ägor

verkligen nyttjades såsom betesmark för lösgående hemdjur. I denna

riktning hava länsstyrelserna i Stockholms och Uppsala län samt hus
-

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

177

hållning ssällskapets förvaltningsutskott i sistnämnda län uttalat sig,

och hava dessa till stöd härför anfört:

Såsom grund för att jordägare i det i 4 § angivna fall tillerkänts oinskränkt

rätt att av granne kräva deltagande i stängsel hade de sakkunniga

angivit den samfällda betesrätt, som tillkomme jordägare å de i sagda

paragraf avsedda marker, vilken rätt, örn den ej av granne utövades,

likväl kunde när som helst av honom tagas i anspråk. I det fall att å

ingendera sidan betesrätt utövades och ingen som helst nytta eljest kunde

påvisas genom stängsels hållande, syntes det ej vara påkallat och med

rätt och billighet överensstämmande, att jordägare tillerkändes stängselvitsord,

orsakande granne ofta rätt så betungande kostnader. Örn det

också kunde antagas, att i nyssangivna fall stängsel i regel ej komme att

påyrkas, torde det ej vara uteslutet, att ett i lag medgivet obegränsat

stängselvitsord skulle kunna komma att på ovidkommande grunder begagnas,

även där verkligt behov av stängsel ej förelåge. Den omständigheten,

att vederbörande ägor i en framtid kunde komma att användas såsom

betesmark, syntes ej utgöra tillräckligt skäl för att, innan sådan användning

ifrågakomma, utkräva deltagande i stängsel.

Lantmäteristyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i

Västernorrlands län hava ifrågasatt sådan ändring i förslagets bestämmelser

örn stängselvitsord, att ägare av mark, som enligt förslaget skulle

anses upplåten till gemensamt mulbete, i vissa fall medgåves rätt till dylikt

vitsord för skyddande av sådant område av marken, varå skogsodling

av honom verkställts.

Lantmäteristyrelsen har i detta avseende anfört:

Beträffande rikets nordliga och i viss omfattning även dess mellersta

delar torde med hänsyn till de betydande skogsområden, varom där vore

fråga, och särskilt i betraktande av att de enskilda jordägarna mången

gång hade sina skogsmarker i långa och smala skiften — det hörde ingalunda

till sällsyntheten att skogsskiften vore allenast några tiotal meter

breda och flera kilometer långa — ett begagnande av stängselvitsordet

icke komma i fråga annat än i rena undantagsfall. Yad an ginge dessa

delar av landet komme alltså att så gott som undantagslöst tillämpas bestämmelserna

i 42 § av förslaget, att ohägnad mark skulle anses upplåten

till gemensamt mulbete. En dylik regel torde ej kunna anses vara förenlig

med strävandena till rationell skogsvård och bestämmelserna i sistnämnda

paragrafs 2 mom. torde ej innebära tillräckligt skydd härutinnan.

Möjligen skulle en lösning av frågan kunna vinnas på det sätt, att

markägare berättigades att i stället för stängsel i ägoskillnaden påkalla

inhägnad kring av honom verkställd skogsplantering, därest kostnaden

för dylik inhägnad väsentligen understege kostnaden för upprättande av

erforderliga stängsel i ägoskillnaderna. En bestämmelse i nu antydd

riktning tarvade emellertid vissa närmare föreskrifter till ledning för bedömandet

av vilka övriga markägare som borde anses pliktiga att deltaga

i dylik skyddshägnad samt bestämmande av kostnadsfördelningen

m. m.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands lim bar

i ämnet anfört:

g) Stängle 1- vitsord för

skyddande av

område, varå

skogskull

verkställts.

fälläng till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 107.

12

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 107.

Enligt förvaltningsutskottets mening förelåge en viss brist i de sakkunnigas

förslag beträffande laglig reglering av skälig betesfred för skogskulturer

å skogs- eller utmark, som ansåges upplåten till gemensamt bete.

Den utväg till denna frågas lösning, som funnes angiven i 4 §, eller uppsättande

av stängsel mellan ifrågavarande fastigheters skogsmarker, kunde

i Norrland av ekonomiska skäl endast i undantagsfall anlitas. Förvaltningsutskottet

insåge till fullo svårigheten av att lagligen reglera stängselförhållandena

mellan en skogsodlande markägare och det i regel stora antalet

djurägare, som kunde utnyttja området ifråga till bete, men detta syntes

icke böra medföra, att denna nationalekonomiskt viktiga fråga lämnades

olöst. Som tänkbar ville förvaltningsutskottet framhålla den utvägen,

att till 4 § fogades en bestämmelse, som medgåve stängselvitsord för skogskulturändamål

å i en skogägares hand varande område, som ej gränsade

till annan ägares mark, gentemot djurägare, som använde ifrågavarande

skogs- eller utmark till gemensamt bete.

En ledamot i förvaltningsutskottet har reserverat sig mot berörda av

förvaltningsutskottet gjorda uttalande och tillstyrkt de sakkunnigas förslag

härutinnan oförändrat.

h Beteck- Slutligen har i formellt avseende anmärkts, att de i 3 och 4 §§ använda

moarna a de beteckningarna å där avsedda ägoslag ej vore fullt tillfredsställande.

i 3 oell 4 _

avadda ägo- Lantmäteristyrelsen har sålunda framhållit önskvärdheten därav, att

c]a-- nämnda beteckningar, vilka syntes hava hämtats från äldre författningar,

bragtes i överensstämmelse med numera brukad terminologi. Styrelsen

har härvid hänvisat till kungörelsen den 25 november 1927 (nr 417) med

föreskrifter örn vad såsom inrösnings- och avrösningsjord bör räknas m. m.

Domänstyrelsen har uttalat sig i enahanda riktning samt tillagt, att det i

förslaget använda ordet »plantering», som ej torde vara avsett att inbegripa

planterad ungskog, kunde giva anledning till förväxling. Även skogsrå

rdsst yr elsen i Uppsala län har hemställt, att nämnda ord, som närmast

torde avse trädgård och park, måtte utbytas mot ett med allmänt språkbruk

mera överensstämmande uttryck. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Östergötlands län har föreslagit, att de i 3 § angivna ägoslagen

måtte kompletteras med ännu ett, som borde betecknas såsom kultiverad

betesmark. Slutligen har skogsvårdsstyrebsen i Göteborgs och Bohus

län föreslagit, att uttrycket »skogs- och utmark» måtte utbytas mot

»utmark», vilket ord enligt skogsvårdsstyrelsens mening numera vunnit

burskap såsom benämning för andra ägor än tomt, trädgård, park, åker,

äng och betesmark för varaktigt betesbruk, samt att i anslutning härtill

sistnämnda ägoslag i 3 § av förslaget måtte betecknas såsom annan mark

än utmark.

B. Stängselskyldighetens fördelning mellan vederbörande fastigheter.

De allmänna Beträffande de i 3 och 4 §§ upptagna bestämmelserna örn stängselt&r''"siänqsti-

skyldighets fördelning i vissa fall efter vederbörande fastigheters nytta

skyldighetens av stängslet eller med hänsyn till den nytta vardera fastigheten kunde

fördelning.

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 107.

179

anses hava av sina ägor såsom betesmark för lösgående hemdjur hava

länsstyrelsen, skogsvårdsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Älvsborgs län erinrat, att nämnda bestämmelser vore alltför

abstrakt avfattade och därför bomme att giva anledning till tvister

mellan grannar. Länsstyrelsen och förvaltningsutskottet hava ifrågasatt,

huruvida det ej vore bättre att föreskriva, att den jordägare, som ej utnyttjade

sin mark för betesändamål, skulle svara allenast för en mindre

kvotdel av hägnadsskyldigheten, men med skyldighet för honom att,

därest han släppte ut betesdjur, lösa in sig i grannens hägnad till hälften

av den totala hägnadskostnaden. Länsstyrelsen har föreslagit berörda

kvotdel till 1jt eller Vs och förvaltningsutskottet till 1h eller 1/>.

— Skogsvårdsstyrelsen har uttalat, att i de i 3 och 4 §§ angivna fall

hälftendelningsprincipen borde tillämpas, dock med den inskränkning,

som redan funnes stadgad i § 5 i stängselförordningen, allt under förutsättning

att båda grannarna använde sina marker till bete för lösgående

hemdjur. Örn endera grannen ej nyttjade sin mark för nämnda

ändamål, borde han ej vara pliktig deltaga i stängselkostnaden.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kronobergs län har —

under förutsättning att den i 4 § av förslaget stadgade oinskränkta rätten

till stängselvitsord bibehölles —• föreslagit, att, örn ena sidan i där

avsett fall ej begagnade marken till bete, denna sidas hägnadsandel

skulle inskränkas till en fjärdedel.

Lantbruksstyrelsen har förklarat sig i princip biträda de sakkunnigas

förslag i förevarande avseende men uttalat sin synnerliga tvekan, huruvida

ett utmätande av stängselskyldigheten enligt de av de sakkunniga

föreslagna bestämmelserna läte sig i praktiken genomföra. Även örn

den av de sakkunniga föreslagna jämkningsinstitutionen måste komma

att innebära en betydande förenkling och lättnad i fråga örn stängseltvisters

avgörande, vore styrelsen dock icke övertygad därom, att ifrågavarande

bestämmelsers genomförande i det praktiska livet skulle medföra

enbart gynnsamma följder. Emellertid ville styrelsen betona, att

det torde vara omöjligt att på förhand bedöma, huru de sakkunnigas

förslag örn stängselskyldighetens fördelning och stängseltvisters hänskjutande

till en särskild jämkningsinstitution skulle slå ut i verkligheten.

Med hänsyn till vad nyss anförts torde måhända sådan ändring av

de sakkunnigas förslag kunna ifrågasättas, att stängselskyldigheten såsom

hittills fördelades till hälften på vardera grannen.

Överlantmätaren i Kronobergs län har uttalat, att enligt hans mening

det vore ägnat att förebygga tvister mellan grannar, örn i det fall, som

avsåges i 3 §, hälftendelningsprincipen tillämpades utan undantag.

Från ett par håll hava anmärkningar framställts mot den i 4 § införda

bestämmelsen, att fastighets andel i hägnad ej finge nedsättas

under en femtedel.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län har sålunda

anmärkt, att sagda bestämmelse i vissa fall kunde medföra avsevärda

olägenheter för fastighet, som hade liten eller måhända ingen

nytta av hägnaden, samt i anslutning härtill hemställt, att bestämmelsen

måtte utgå ur förslaget.

En ledamot i skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområde

har å andra sidan gjort gällande, att den nedsättning i stängselskyldigheten

till en femtedel av vederbörande hägnad, som enligt 4 § i

vissa fall kunde äga rum, vore allt för stor. Enligt nämnde ledamots

uppfattning borde minimiandelen för hägnadspliktig enligt sagda

paragraf bestämmas till en tredjedel.

Frågan örn

minsta hägnadsandel

för den, som

fordrar

stängsel.

Erinringar hava även framställts mot bestämmelserna i 3 och 4 §§, att

fastighet, för vilken stängsel fordras, städse skall svara för minst en

tredjedel därav, oberoende av den nytta fastigheten har av stängslet eller

av sina ägor såsom betesmark för lösgående hemdjur.

Domänstyrelsen, länsstyrelsen i Kronobergs län, skogsvårdsstyrelserna

i Södermanlands, Kronobergs, Blekinge och Västmanlands län samt

hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Södermanlands och Västmanlands

län hava sålunda beträffande den i 4 § upptagna bestämmelsen

i förevarande avseende gjort gällande, att densamma vore orättvis

och borde utgå. Bestämmelsen komme huvudsakligen att drabba de

markägare, som gått in för en god skogs- och betesvård och som för att

kunna fullfölja sitt arbete i detta avseende måste påyrka skydd mot

grannens hemdjur. Stadgandet komme sålunda att verka hindrande på

utvecklingen av skogs- och betesvården. De jordägare, som begagnade

sig av skogsbetning, komme sannolikt ej att påfordra hägnad mot

mötande skogsmarker, enär de, så länge stängsel ej funnes, enligt förslaget

vore berättigade att nyttja dessa såsom gemensamt mulbetesområde.

Den garanti mot missbruk av vitsordsrätten, som man genom

ifrågavarande bestämmelse velat ernå, torde i erforderlig utsträckning

vinnas genom att fastställa minimiandelen för den, som fordrade stängsel,

till en femtedel.

En del av nyssnämnda myndigheter, nämligen domänstyrelsen, skogsvårdsstyrelserna

i Södermanlands och Västmanlands län samt hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Södermanlands län, hava framställt

liknande erinringar mot den i 3 § upptagna bestämmelsen i förevarande

ämne, och har skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län därvid

framhållit, att, örn minimiandelen för den sida, som fordrade stängsel,

i det i nämnda paragraf avsedda fall bestämdes till en femtedel, tillräckligt

korrektiv härigenom torde vinnas mot ett överdrivet utnyttjande

av rätten till stängselvitsord.

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

C. Rätten till bete å viss ohägnad mark.

En naturlig följd av det samband, som föreligger mellan förslagets

bestämmelser örn hemdjursägares vårdnadsplikt och de allmänna förutsättningarna

för stängselskyldigbet, å ena, samt de däri upptagna stadgandena

örn rätt till bete å viss ohägnad mark, å andra sidan, är, att

de myndigheter och korporationer, som i princip tillstyrkt respektive avstyrkt

bestämmelserna i förstnämnda avseende, i regel intagit enahanda

ståndpunkt med avseende å stadgandena i det senare hänseendet. Lantbruksstyrelsen,

lantmäteristyreisen, svenska stadsförbundets styrelse samt

flertalet av de i ärendet hörda ortsmyndigheterna hava sålunda i princip

förordat förslaget i denna del eller lämnat detsamma utan erinran, under

det att domänstyrelsen, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund,

Sveriges allmänna lantbrukssällskap, Sveriges skogsägareförbund samt

ett mindretal av ortsmyndigheterna avstyrkt förslaget härutinnan.

I de yttranden, däri bestämmelserna örn rätt till bete å viss ohägnad

mark tillstyrkts, har anförts, bland annat:

Vid avfattande av förslaget i denna del hade de sakkunniga på ett

tillfredsställande sätt beaktat såväl boskapsskötselns sorn skogsvårdens

intressen. Det syntes för övrigt ej lämpligt att i en lagstiftning örn ägofred

inlägga förbud mot hållande av lösgående betesdjur å skogsmark.

Även örn en oinskränkt betesgång i skogsmark i många fall kunde giva

anledning till starka betänkligheter, torde likväl skogskulturens tillgodoseende

icke få leda till betesgångens avskaffande. För en rationell

skogsskötsel torde det vara av vida större betydelse, att de nu allmänt

förekommande långa och smala skogsskiftena till olika fastigheter bleve

föremål för sammanläggning till gemensamhetsskogar eller i annan

form enligt 1926 års lag örn sammanläggning av fastigheter på landet.

Genom dylika åtgärder skulle ock den betungande stängselskyldigheten

komma att avsevärt inskränkas.

Vissa ortsmyndigheter, som förordat förslaget i förevarande avseende,

hava till stöd härför åberopat de särskilda betesförhållanden, som rådde

inom myndigheternas verksamhetsområden.

Skog svår dssty reisen i Göteborgs och Bohus län har i detta avseende

anfört:

Inom länet funnes av ålder stora vidder ohägnade gemensamma betesmarker.

Ehuru ett fasthållande vid skogsbete! vore att anse som en

kvarleva från äldre tiders primitiva jordbruk och kreatursskötsel, vore

det dock inom länet ett gängse förfaringssätt att till det yttersta utnyttja

det magra skogsbete! till förfång för skogen och till föga båtnad för

kreatursskötseln och att samtidigt låta äldre betesmarker växa igen

med mossa, ljung, buskar och skog. Däremot underläte man i regel att

iordningställa betesmarker för varaktigt betesbruk.

Med hänsyn till inom länet rådande förhållanden ansåge sig skogsvårdsstyrelsen

icke böra yrka på utfärdandet av allt för stränga bestämmelser

utan funne det vara lämpligast att genom en mjuk övergång

bereda markägarna tillfälle och möjlighet att så småningom anordna betesmarker

för varaktigt betesbruk, så att i sinom tid betningen kunde

Principiella

uttalanden.

a) Ti 11 styrkande

y lorand

«ji.

s. 182 Kontrollera mot PDF

b) Avstyrkande

yttranden.

182 Kungl. May.ts proposition Nr 107.

förbjudas icke allenast på enligt nu gällande bestämmelser samfälld betesmark

utan jämväl på all annan skogsmark. En möjlighet till sådan

övergång kunde beredas genom bestämmelserna i 42 § 2 mom. av de sakkunnigas

förslag.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands

län hava uttalat, att bibehållandet av rätten till gemensamt mulbete

å ohägnad skogs- och utmark såsom regel vore nödvändigt inom länet

på grund av skogsskiftenas långsträckta form samt behovet av skogsbetning

för de flesta kreatursägare.

Länsstyrelsen i Nom-bottens län har framhållit, att det enligt länsstyrelsens

mening vore riktigare och mera praktiskt att, såsom i förslaget

skett, bibehålla den gemensamma hetningsrätten som princip och låta

eventuellt behövliga hetesförbud bliva beroende av samverkan mellan

Kungl. Maj:t och vissa lokala myndigheter, genom vilka säkerligen

ortsbefolkningens mening och önskemål komme att få behörigt uttryck,

än att såsom från åtskilliga håll hävdats stadga betesförbud såsom princip

med rätt för vissa myndigheter att under angivna förutsättningar

medgiva dispens från sagda förbud. Särskilt för Norrbottens del med de

där förekommande långa och smala skogsskiftena och den betydelse

skogsbetningen alltjämt ägde för boskapsskötseln, på vilken det norrbottniska

jordbruket till så väsentlig del vore baserat, skulle ett antagande

av den sistnämnda principen säkerligen föra med sig en mera

tungrodd behandling av hithörande frågor. Det vore också att märka,

att den reglering av rätten till bete å här ifrågavarande ohägnad mark,

som i förslaget upptagits, härrörde från så sen tid som 1923.

De myndigheter och korporationer, som avstyrkt förslaget i förevarande

del, hava i allmänhet gjort gällande, att vårdnadsplikten borde principiellt

utsträckas att äga tillämpning jämväl i det fall, då de mötande ägorna å

ömse sidor utgjordes av skogs- eller utmark, samt att såsom följd härav

den i förslaget medgivna rätten till gemensamt mulbete å ohägnad dylik

mark borde upphöra. Till stöd härför har huvudsakligen åberopats den

skada, som genom betningen förorsakades å skogsväxten.

En del av ifrågavarande myndigheter hava närmare utvecklat, i vilken

omfattning eller på vilket sätt ett genomförande av vårdnadsplikten

i nyssangivna fall borde äga rum.

Domänstyrelsen har i detta avseende anfört, att av de yttranden, som

avgivits över 1925 års riksdags skrivelse rörande stängselförordningens

revision syntes framgå, att ett flertal ortsmyndigheter i skilda delar av

landet ansett förutsättningar föreligga för en avsevärt mera långt gående

inskränkning av rätten till betning å ohägnad skogsmark än de

sakkunnigas förslag innebure. Styrelsen ansåge sannolikt, att denna ej

blott ur rent skoglig utan även ur hemdjursägares synpunkt synnerligen

viktiga fråga vid ytterligare utredning skulle kunna givas en mera

ändamålsenlig lösning än den de sakkunniga funnit. Grundsatsen syn
-

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

tes böra vara upprätthållande i största möjliga utsträckning av hemdjurägares

vårdnadsplikt i förening med dispens härifrån i större eller

mindre omfattning, därest förhållandena ofrånkomligen så påkallade.

Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län har gjort gällande, att tiden nu

vore mogen för en starkare inskränkning av rätten till bete å ohägnad

skogs- och utmark än förslaget innebure. Utan tvivel vore visserligen

förhållandena på många trakter inom länet ännu sådana, att det gemensamma

mulbetet måste kvarstå, men i mån som kännedom örn fördelarna

av kulturbeten och i allmänhet förbättrande av betesmarkerna komma

till större spridning minskades behovet av skogsmarkernas upplåtande

till gemensamt bete. Man kunde också utan tvekan påstå, att ett borttagande

av rätten till gemensamt mulbete skulle leda till ett bättre utnyttjande

och rationellare bruk av de egna betesmarkerna. Det hade

därför varit önskvärt att såsom grundregel låta systemet med gemensamt

mulbete upphöra samt överlåta till Kungl. Majit att efter landstings

och hushållningssällskaps hörande medgiva undantag för visst län

eller del därav.

Länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län hava uttalat

sig i enahanda riktning som skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län.

Skogsvårdsstyrelsen i förstnämnda län har därvid till utveckling av sin

ståndpunkt anfört:

De sakkunniga hade såsom skäl för bibehållandet av rätten till gemensamt

mulbete å ohägnad skogs- och utmark åberopat svårigheten för

ägare av dylik mark att utan hägnad kvarhålla betesdjuren å denna

samt att sagda svårighet, örn nämnda rätt upphävdes, enligt de sakkunnigas

mening skulle nödvändiggöra upprättandet av ragångshägnader i

skogsmark å de trakter, där sådana hägnader för närvarande ej funnes.

Skogsvårdsstyrelsen vore emellertid av annan uppfattning i förevarande

avseende. Örn betesrätten upphävdes, komme _ visserligen skogsmarksägarna

i nämnda trakter att tvingas uppföra vissa hägnader, .ulen

dessa komme enligt styrelsens bestämda förmodan.ej att sättas i rågångarna

utan omkring begränsade, för gräsproduktion lämpade Örnråden,

där djuren kund© beredas ett gott bete. För att undvika, uppförande

av allt för långa hägnader komme man vidare att genom röjning o. d. förbättra

betet å sagda områden, varav åter följde, att andra delar av utmarken

ej behövde betas. På detta sätt skulle man alltså ernå det åtskiljande

av skogs- och betesmarker, som åtminstone i södra och mellersta Sverige

voro en viktig förutsättning för höjandet av skogsmarkernas avkastning.

Ej heller torde ett upphävande av ifrågavarande betesrätt, såsom

do sakkunniga befarat, komma att väcka sådan ovilja, att efterlevnaden

av blivande bestämmelser i ämnet komme att äventyras. Åtminstone i

fråga om Östergötlands län torde denna ovilja bliva mycket övergåendo

och snart avlösas av tillfredsställelse med den nya anordningen. Vad

särskilt anginge den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen örn rätt

för Kungl. Majit att i bestämd ordning beträffande visst län eller viss

del av län meddela förbud mot betning å här avsedd ohägnad mark torde

det kunna befaras, att tillämpningen av denna bestämmelse bleve

mera ett undantag än en regel.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala

län, som generellt uttalat sig för upphörande av den samfällda betesrätten

å ohägnad skogsmark, hava i samband därmed förordat utfärdande

av bestämmelser, som underlättade bildande av gemensamma betesvallar.

Skogsvårdsstyrelserna i Älvsborgs och Västerbottens län, som likaledes

hävdat, att ifrågavarande betesrätt borde principiellt upphävas, hava

tillika framhållit, att en ny ägofredslag borde medgiva ägare av angränsande

fastigheter rätt att gemensamt använda fastigheternas intill

varandra liggande ohägnade skogsmarker såsom betesmark för lösgående

hemdjur, sedan särskild överenskommelse därom mellan dem träffats.

Med avseende å dylik överenskommelse borde enligt skogsvårdsstyrelsens

i Älvsborgs län mening bestämmelserna i 30 § av förslaget tillämpas. —

Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län bär till utveckling av sin ståndpunkt

i ämnet anfört:

Förhållandena i de norrländska länen vore sådana, att man näppeligen

kunde komma ifrån det gemensamma mulbetet å ohägnad mark. Detta

bade de sakkunniga insett, men de hade sökt utforma sådana föreskrifter,

att gemensamhetsbetningen skulle förorsaka minsta möjliga skadeverkningar

å skogsåterväxten, och i överensstämmelse härmed sökt utesluta

sådana djur,, som visat sig förorsaka de svåraste skadegörelserna

å skogen, från möjligheten att fritt ströva omkring å ohägnade marker.

I detta.. hänseende åstadkomme får och getter bevisligen största skadan

å såväl den genom kultur uppdragna som efter självsådd uppkomna

skogsåterväxten. Principiellt kunde skogsvårdsstyrelsen därför godtaga

de sakkunnigas ståndpunkt, att de mindre hemdjuren finge heta å ohägnad

mark endast under den förutsättningen, att djurens ägare toge sådan

vård örn dem, att de ej inkomme å annans ägor. Det torde emenertia

kunna ifrågasättas, örn detta i lagförslaget åsyftade utestängande

av får och getter från gemensamhetsbetena bomme att i praktiken

medföra någon som helst ändring i nu rådande från skogsvårdssynpunkt

olidliga förhållanden. I de fall, då flertalet ägare av en till gemensamt

bete upplåten skogsmark släppte får och getter på skogen, torde nämligen

ingendera av markägarna fästa något avseende vid vårdnadsplikten.

Fårskockarna skulle allt fortfarande ströva fritt över markerna och stora

svårigheter komme att uppstå, örn någon ägare i skifteslaget skulle

vilja utkräva ersättning för uppkomna betesskador.

Skogsvårdsstyrelsen kunde således icke finna, att de sakkunnigas förslag

innebure en rationell lösning av föreliggande fråga. Styrelsen hade

kommit till den uppfattningen, att det från skogsvårdssynpunkt varit

förmånligare, örn de sakkunniga i sitt förslag strängt fasthållit grundprincipen

örn djurägarens vårdnadsplikt. Med hänsyn särskilt till de

norrländska förhållandena förutsatte styrelsen emellertid, att en ny lag

örn ägofred skulle medgiva rätt för de hemmansägare, som så önskade,

att gemensamt heta sina kreatur å sina intill varandra liggande, ohägnade

skogsmarker, sedan särskild överenskommelse härom dem emellan

fattats. Dock borde därvid föreskrivas, att ägarna vidtoge sådana åtgärder,

att kreaturen ej åstadkomme skada å ohägnade marker, angränsande

den gemensamma betesmarken, eller å inom betesområdet liggande

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Ma.j:ts proposition Nr 107.

inägor eller föryngringsfält. Lagen borde även medgiva befogenhet för

myndighet att på visst sätt eller under viss tid — eventuellt efter hushållningssällskaps

och landstings hörande — medgiva lindring i dess bestämmelser.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kronobergs län har föreslagit

sådan ändring i de sakkunnigas förslag i förevarande avseende,

att grannar medgåves rätt att gemensamt beta dem tillhöriga ohägnade

skogsmarker, allenast under villkor att båda använde markerna för betesändamål.

Vissa myndigheter, som avstyrkt de sakkunnigas förslag i förevarande

ämne, hava ej inskränkt sig till att påyrka ett upphävande av rätten

till gemensamt mulbete å ohägnad skogs- och utmark utan gjort gällande,

att all betning å dylik mark borde genom lagbestämmelser helt eller

i viss omfattning förbjudas. En dylik ståndpunkt har intagits av skogsvårdsstyrelserna

i Västmanlands och Västernorrlands län samt hushållningssällskapens

förvaltningsutskott i Södermanlands, Östergötlands, Örebro

och Västmanlands län. Flertalet av dessa myndigheter har dock

ansett, att tillämpningen av ett dylikt betesförbud borde i vissa hänseenden

begränsas.

Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Östergötlands län hava sålunda hävdat, att betesförbudet

borde blott äga villkorlig giltighet. — Skogsvårdsstyrelsen har

i detta avseende gjort gällande, att förbudet borde träda i tillämpning,

allenast örn någon delägare i den ohägnade marken påyrkade detta. Vid

förrättning enligt 14 § i förslaget borde övriga delägare i marken äga påkalla

prövning av villkor för fortsatt utövning av gemensamhetsbete,

örn dylikt ansåges vara att föredraga framför uppförande av rågångsstängsel.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott har yrkat, att såsom

villkor för förbudets tillämpning skulle stadgas, att å mark, varom

fråga vore, åtgärder i skogsvårdssyfte blivit vidtagna eller vore under

utförande.

Vidare har en del av förenämnda myndigheter betonat, att ett betesförbud

av omförmäld beskaffenhet ej borde gälla i alla delar av riket

eller att i varje fall möjlighet borde beredas att från dess tillämpning

undantaga vissa områden. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Örebro län har sålunda uttalat, att från här avsett betesförbud borde

undantagas Norrland, Dalarna, Värmland och Örebro läns bergslager

samt att i fråga örn övriga delar av landet vederbörande länsstyrelse

bordo tillerkännas befogenhet att på därom gjord framställning medgiva

befrielse från förbudet under viss period, exempelvis högst två femårsperioder.

— Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län har anfört, att det

borde ankomma på Kungl. Maj:t att efter landstings och hushållningssällskaps

hörande för län eller del av län medgiva uppskov med förbudets

ikraftträdande under viss tid. — Slutligen bär hushållningssällskapets

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. May.ts proposition Nr 107.

förvaltningsutskott i Västmanlands län hemställt, att Kungl. Majit

måtte tillerkännas befogenhet att, utan hinder av lagligen gällande betesförbud,

för län eller del av län i viss ordning medgiva rätt till bete

å ohägnad skogs- och utmark.

Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län har hemställt, att betning

A ohägnad skogs- och utmark skulle ovillkorligen förbjudas under tiden

intill den 1 juli årligen, da de unga skotten å barrträden ännu ej hunnit

förvedas och skogen därför i mera avsevärd mån skadades av beteskreaturen,

samt att vederbörande skogsvårdsstyrelse därjämte måtte berättigas

att, där omständigheterna påkallade begränsning i betningen

även under annan tid av året, meddela erforderliga föreskrifter till

skydd för skogsväxten.

En del myndigheter, som i princip tillstyrkt förslagets bestämmelser

örn ifrågavarande gemensamma betesrätt, hava förordat vissa jämkningar

i dessa i syfte att inskränka betesrätten eller möjliggöra inskränkningar

däri.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har sålunda hemställt, att 42 § 2 mom.

måtte ändras därhän, att visst område kunde efter Kungl. Maj:ts förordnande

helt och hållet undantagas från bestämmelserna örn gemensamt

mulbete å skogs- eller utmark. Länsstyrelsen har härvid framhållit,

att nämnda bestämmelser icke lämpade sig för Malmöhus län, där de

skulle motverka förekommande strävanden att skilja betesmark och

skogsmark.

Länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Hallands län hava uttalat, att

i fråga örn mindre hemdjur regeln örn djurägarens vårdnadsplikt borde

gälla oinskränkt samt att i följd härav ohägnad skogs- och utmark ej

borde kunna enligt 42 § upplåtas till bete åt dylika djur, utom å fjällvidder

och annan utmark, där ingen skog funnes eller skäligen kunde

växa.

D. Laggillt stängsels beskaffenhet.

laggMtxtZ- Vad först angår fråSan> mot vilka hemdjur laggillt stängsel bör freda,

seis fred-3 ^ar övervägande flertalet av de hörda myndigheterna och korporatioZTavZenL

nerna anslutit sig till den av majoriteten bland de sakkunniga hävdade

d olika slarf uppfattningen i detta avseende. Allenast två myndigheter, länsstyrelsen

av och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands län,

hava tillstyrkt det av reservanterna herrar Andersson och Tjällgren härutinnan

framlagda förslaget.

Två myndigheter, länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Hallands

län, hava hemställt örn sådan ändring i majoritetens förslag, att granne

ej i något fall skulle äga rätt att fordra stängsel, som fredade även mot

mindre hemdjur, samt att förty bestämmelserna i 10 § andra punkten av

förslaget måtte utgå. Till stöd härför har anförts, att på grund av deD

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

skada nämnda djurs betning vållade å den unga uppväxande skogen dessa

ej borde få släppas på bete, utan att deras ägare ensam bekostade erforderligt

stängsel för dem.

I motsats mot sistnämnda myndigheter hava länsstyrelsen och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Jämtlands län uttalat, att bestämmelsen

i 10 § andra stycket, som möjliggjorde att för vissa orter efter hörande

av representationer för befolkningen meddela särskilda bestämmelser

angående laggillt stängsels beskaffenhet, vore lyckligt funnen. Man

kunde härigenom avpassa stängselskyldighetens innebörd efter de betydande

olikheter i avseende på kreaturshållningen och möjligheten att

vårda djuren genom vallning, som funnes mellan olika delar av riket.

För Jämtlands län torde en särskild föreskrift sannolikt bliva erforderlig.

Även hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gotlands län har

funnit nyssnämnda bestämmelse lämplig. Förvaltningsutskottet har

framhållit, att för vissa delar av Gotlands län, där fårskötsel bedreves i

stor omfattning, det vore av intresse, att hägnaderna fredade även för

mindre hemdjur. Utskottet ansåge troligt, att framställning komme

att göras från vissa socknar inom länet, att särskild föreskrift angående

hägnad enligt sagda bestämmelse skulle meddelas. För det stora flertalet

av länets jordbrukare ägde emellertid samma bestämmelse ej något

intresse.

Vad härefter angår spörsmålet, huruvida i den nya lagstiftningen be- Frågan ™

stämmelser böra meddelas rörande laggillt stängsels beskaffenhet i annät

avseende än i fråga örn dess fredningsförmåga med avseende å olika het i övrigt.

slag av hemdjur, har flertalet av de hörda myndigheterna och korporatio- a, Annat

nema ansett dylika bestämmelser ej vara påkallade i vidare mån än i

förslaget angivits. Från flera hålla har uttalats, att förslagets stånd- stänget,

punkt härutinnan, som motsvarade den snabba utveckling på stängselteknikens

område, vilken under senare tid ägt rum, innebure en lämplig lösning.

Åtskilliga myndigheter hava emellertid anmärkt, att den abstrakta avfattning,

som stadgandena örn laggillt stängsels beskaffenhet erhållit i

förslaget, medförde fara, att desamma vid tillämpningen komme att medföra

tvistigheter mellan vederbörande hägnadsskyldiga, samt att det därför

syntes nödigt, att mera konkreta föreskrifter i ämnet meddelades. Beträffande

sättet för genomförande av denna synpunkt hava olika förslag

framställts.

Tre myndigheter, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Alvsborgs läns södra del och

Norrbottens län, hava ansett, att i likhet med vad nu vore fallet detaljerado

bestämmelser borde meddelas rörande laggillt stängsels beskaffenhet.

Förstnämnda förvaltningsutskott har gjort gällande, att dessa bestämmelser

borde införas i själva lagen, under det att övriga tva myndigheter

hävdat, att det på grund av de vitt skilda förhållandena inom

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Taggtrådstängee).

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

landets olika delar ej torde vara lämpligt att fastställa enhetliga bestämmelser

i detta avseende för landet i dess helhet, utan att det syntes

mera ändamålsenligt, att länsstyrelserna bemyndigades att, var för sitt

län, efter hörande av vederbörande hushållningssällskap och eventuellt

även landsting utfärda erforderliga föreskrifter i ämnet.

Övriga myndigheter, som framställt erinringar mot förslaget i förevarande

avseende, hava anslutit sig till den i förslaget intagna principiella

ståndpunkten, att beskaffenheten av laggillt stängsel borde i lagen abstrakt

angivas, men gjort gällande, att förslagets bestämmelser härutinnan

borde i vissa hänseenden kompletteras eller förtydligas.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområide och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Örebro län hava sålunda uttalat,

att i förslaget borde för undvikande av tvister upptagas föreskrift,

att laggillt stängsel i likhet med vad nu vore stadgat skulle äga en minimihöjd

av 1.2 meter. — En ledamot i skogsvårdsstyrelsen har i anledning

härav påpekat, att, där stängsel sattes invid dike, älv eller annat

vatten, stängslet kunde göra fred utan att hava berörda minimihöjd, vadan

i dylikt fall ett stängsel, som vore lägre än 1.2 meter, borde kunna

godkännas.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län har

framhållit, att i lagen lämpligen borde föreskrivas, att laggillt stängsel

skulle vara av mera varaktig natur.

Skogsvårdsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län hava anfört,

att det enligt styrelsernas mening vore lämpligt, örn i lagen angåves vissa

exempel å stängsel, som vore laggilla.

Med avseende å den i 10 § fjärde stycket upptagna bestämmelsen, att,

där hägnad uppenbarligen medför fara för att betande hemdjur därav

kunna skadas, den ej må anses såsom laggill, har ett flertal myndigheter

anmärkt, att sagda bestämmelse, som särskilt hade avseende å laggträ

dsstängsel, dels vore oklar och lätt kunde föranleda tvister, huru laggillt

dylikt stängsel skulle vara beskaffat, dels ock vid tillämpningen

kunde leda till det resultat, att taggtrådsstängsel i regel underkändes

såsom laglig hägnad. Då taggtrådsstängsel vore synnerligen effektivt

och billigt och därför kommit till stor användning, skulle en dylik konsekvens

av den nya lagstiftningen vara mycket betänklig. Det kunde visserligen

ej förnekas, att taggtrådsstängsel i vissa fall medförde fara för

betesdjuren, särskilt livliga hästar, men vore dessa fall att anse såsom

rena och sällsynta olyckshändelser, understundom beroende därpå, att

stängslet ej ordentligt uppsatts. Det vore därför önskvärt, att den nya

lagen erhölle en avfattning, som uttryckligen angåve, att taggtrådsstängsel,

åtminstone i viss utsträckning, kunde godkännas såsom laglig

hägnad.

En motsatt uppfattning har hävdats av länsstyrelsen i Blekinge län,

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kunell. May.ts proposition Nr 107.

189

som ansett det önskvärt, att i den nya lagen förbud meddelades mot taggtråds

användande till stängsel.

Beträffande den omfattning, vari taggtrådsstängsel borde legaliseras,

hava emellertid de myndigheter, som uttalat sig för dylikt stängsel, varit

av delade meningar.

En del myndigheter har gjort gällande, att taggtrådsstängsel borde

generellt anses såsom laglig hägnad samt att i enlighet härmed ifrågavarande

bestämmelse i 10 § fjärde stycket borde uteslutas ur förslaget.

I denna riktning hava länsstyrelserna i Älsborgs och Örebro län, skogsvårdsstyrelserna

i Södermanlands, Kristianstads, Malmöhus och Älvsborgs

län samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Malmöhus,

Göteborgs och Bohus och Örebro län samt Älvsborgs läns narra och södra

delar uttalat sig. Från dessa myndigheters sida har emellertid framhållits,

att allenast sådana taggtrådsstängsel, som vore ordentligt uppsatta

med väl spända trådar och ägde tillräcklig stadga, borde anses

laggilla.

Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län och hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i länets södra del hava särskilt betonat, att taggtrådss-tängsel,

bestående av två trådar, spända på stolpar, borde anses laggillt

i fråga om större hemdjur, så länge stängslet nöjaktigt underhölles.

Skogsvårdsstyrelsen har i detta sammanhang påpekat, att det vore av

stor betydelse, att sådana bestämmelser meddelades rörande laggillt stängsels

beskaffenhet, att dylikt stängsel kunde uppföras för minsta möjliga

kostnad och på det mest tidsbesparande sättet. Därest stängsel, bestående

av två taggtrådar på stolpar, alltid vid normalt underhåll vore att anse såsom

laggillt, skulle stängselkostnaden nedbringas till ett minimum. Om

kostnaden för laggillt stängsel kunde nedbringas på dylikt sätt, erhölle

frågan örn stängselskyldighetens fördelning mellah vederbörande grannar

väsentligt minskad betydelse.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Malmöhus län har till

stöd för sin ståndpunkt i förevarande avseende anfört, att taggtrådsstängsel

vore inom länet den bästa och billigaste hägnad, som för närvarande

stöde till buds, samt att dylikt stängsel så gott som uteslutande

komme till användning vid förekommande nyinhägnad av betesmark

inom länet. Det vore därför för förhållandena inom orten av allra största

vikt, att denna hägnadstyp otvetydigt erkändes såsom laggill.

Åtskilliga myndigheter hava i motsats mot de förut angivna hävdat,

att legaliseringen av taggtrådsstängsel borde begränsas till vissa särskilda

typer av dylikt stängsel. Skogsvårdsstyrelsen och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Västmanlands län hava sålunda uttalat,

att såsom laggillt stängsel borde anses, i skogbevuxen terräng, stängsel,

bestående av stolpar, en slana och två taggtrådar samt, i annan mark,

stängsel, bestående av stolpar samt två eller tre taggtrådar. — Skogsvårdsstyreisen

i Kalmar läns södra landstingsområde har gjord gällan
-

s. 190 Kontrollera mot PDF

Principiella

uttalanden.

Fiji rätt /tingsmannens

kval

i/ikationer.

190 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

de, att det borde vara förbjudet att använda taggtråd överst i en hägnad,

enär denna då alltid medförde uppenbar fara för betesdjur, särskilt

för hästar. Taggtrådsstängsel borde därför i varje fall överst vara försett

med en träslana eller en snodd slät järntråd. I enahanda riktning

har hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kronobergs län uttalat

sig. — Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län har förordat legalisering av

taggtrådsstängsel, under förutsättning att föreskrift meddelades örn anbringande

av slana därå eller vidtagande av annan säkerhetsåtgärd till

förebyggande av fara för befesdjuren. Skogsvårdsstyrelsen har härvid

framhållit, att det på många håll ännu funnes kvar en utpräglad motvilja

mot taggtrådsstängsel.

E. Ordningen för prövning av tvister angående stängselskyldighet.

Den av de sakkunniga föreslagna ordningen för prövning av tvister

rörande stängselskyldighet har av det övervägande flertalet myndigheter

och korporationer förordats såsom innefattande en praktisk och lämplig förenkling

av nu stadgad procedur i detta avseende. Allenast tvenne myndigheter,

länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Hallands län, hava funnit

förslagets bestämmelser i detta ämne allt för vidlyftiga och invecklade

samt hemställt, att det ifrågasatta förfarandet måtte i hög grad förenklas.

Vad angår förslagets särskilda bestämmelser i denna del, har ett flertal

av dessa blivit föremål för anmärkningar. I förevarande sammanhang

lämnas redogörelse allenast för de anmärkningar, som hänföra sig

till reglerna om förrättningsmannens kvalifikationer och de grunder, enligt

vilka ersättning skall utgå till denne.

*

Beträffande reglerna i det förra hänseendet har länsstyrelsen i Uppsala

län hemställt, att i den nya lagen måtte uttryckligen stadgas, att

lantmätare kunde förordnas till förrättningsman enligt densamma. Länsstyrelsen

har såsom skäl härför anfört:

Länsstyrelsen holle före, att det icke sällan kunde bliva önskvärt att

anlita lantmätare för förordnanden av ifrågavarande slag. De av de

sakkunniga uttalade farhågorna för att kostnaderna för förrättningen

skulle, örn densamma verkställdes av lantmätare, bliva allt för betungande,

vore enligt länsstyrelsens mening överdrivna. Åtminstone hade

icke hittills, länsstyrelsen veterligt, befogade klagomål förekommit mot

kostnaderna för de förrättningar av jämförligt slag, där den för lantmätare

gällande taxan blivit följd. Anledning torde alltså saknas att befara,

att en tillämpning i förevarande fall av samma, i och för sig icke

oskäligt höga taxa skulle medföra avskräckande förrättningskostnader;

detta så mycket mindre som det givetvis endast kleve för mera krävande

förrättningar, som lantmätare komme att anlitas. Uteslutet vore, enligt

länsstyrelsens uppfattning, att lantmätare skulle, såsom de sakkunniga

ifrågasatt, kunna befinnas villig att verkställa förrättning mot

den i 18 § för andra förrättningsmän föreslagna taxan.

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Länsstyrelsen har tillagt, att den i 16 § upptagna bestämmelsen i förevarande

avseende i varje fall vore olämplig därutinnan, att förrättningsmannen

enligt densamma städse skullo vara boende »i orten». Det vore

nämligen ingalunda otänkbart, att i orten ej funnes att tillgå någon såsom

förrättningsman fullt lämplig person. Möjligen skulle det kunna

vara av en viss betydelse, att i lagen anvisning lämnades, att inom domsagan

boende person borde, där så kunde ske, erhålla förordnande. En

sådan anvisning torde dock knappast vara behövlig.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bar anfört, att, då någon

skyldighet att åtaga sig uppdrag såsom förrättningsman icke lämpligen

kunde föreskrivas, det ej torde vara uteslutet, att svårighet kunde uppstå

för länsstyrelsen att inom vederbörlig ort finna någon person, åt vilken

uppdraget kunde anförtros. Det förefölle därför, som örn åt bestämmelsen

borde givas den formulering, att den förordnade, såvitt möjligt,

borde vara boende i orten.

Lant mät enst grelsen bar framhållit betydelsen av att till förrättningsmän

enligt förevarande lagstiftning allenast förordnades verkligt sakkunniga

personer samt till belysning bärav anfört:

På sätt de sakkunniga uttalat, rörde det sig vid fördelning av hägnadsskyldigbet

mången gång — för att ej säga i regel — örn ekonomiskt

mindre betydande frågoi*. Det torde vara att antaga, att i dessa fall

skedde frivillig uppgörelse, eventuellt under medverkan av någon nämndeman

eller skiftesgodman, varefter överenskommelsen enligt förslaget

antecknades i hägnadsregistret. Givetvis vore en dylik överenskommelse

den för rättsägarna billigaste och ändamålsenligaste.

Det vore emellertid ett misstag att tro, att, örn tvisten hade den ekonomiska

innebörd eller motsättningarna mellan rättsägarnas uppfattning

vore så stoi-a, att en dylik ur olika synpunkter önskvärd uppgörelse under

hand ej läte sig åstadkommas, utan tvisten måste handläggas vid

laga förrättning, det för de enskilda vore någon fördel att icke verkligt

sakkunniga personer förordnades till förrättningsmän. Erfarenheten

bade givit vid handen, att i do likartade fall, där det brustit i sakkunskap

och rutin hos förrättningsmannen, förrättningens rediga och fullständiga

handläggning mången gång lämnat mycket övrigt att önska

till rättsförlust för nuvarande sakägare och till otydlighet och osäkerhet

för framtiden. Och erfarenheten gåve även vid banden, att kostnaderna

därigenom icke nedbringades. Därest den icke fackutbildade eller

icke statsanställde förrättningsmannens arbetskraft verkligen ställde sig

billigare, torde detta i regel vid varje förrättning av någon betydenhet

uppvägas av tidsvinsten vid en fackutbildad persons handläggning. Men

icke kontrollerade och icko statsanställda förrättningsmän syntes ingalunda

ställa sina arvodesanspråk i förhållande till deras kostnader för

sin utbildning. Vid en av lantmäteristyrelsen på annan förekommen anledning

verkställd undersökning av 130 förrättningar rörande de förrättningar

enligt lagen örn enskilda vägar, vilka under åren 1925—1927 inom

Norrbottens län handlagts av annan än lantmätare, hade sålunda befunnits,

att arvodena i regel läge 50 till 100 procent högre än örn de utgått

enligt lantmäteritaxan. Uti ett betydande antal fall hade därvid förrättningsmannen

tagit fullt arvode enligt denna taxa samt däratöver lulli

s. 192 Kontrollera mot PDF

Efter vilka

grunder bör

ersättning

utgå till förra

tiv ingsmund

192 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

arvode enligt taxan för tjänstemännen vid väg- och vattenbyggnadsdistrikten.

Det vore önskligt, att så få hägnadsfrågor som möjligt bleve föremål

för formliga förrättningar, men, där så måste ske, borde tillses, att till

förrättningsman utsåges sakkunnig person.

Med avseende å de kvalifikationer, som borde ställas på förrättningsman,

återfunnes i betänkandet en antydan örn de sakkunnigas uppfattning

härutinnan. Till vad där angåves bordo ytterligare läggas, att förrättningsmannen

borde äga kännedom örn de förhållanden, som vöre av

betydelse för bedömande av hägnadsskyldighetens fördelning m. m. Det

förefölle, som örn de sakkunniga icke tillräckligt beaktat denna sida av

saken, när de såsom speciellt skickade att verkställa hägnadsdelningar

rekommenderat bland annat stadsfiskaler. Ävenledes fordrades givetvis

någon vana vid mätningars verkställande.

Beträffande de grunder, enligt vilka ersättning bör utgå till förrättningsman,

hava länsstyrelserna i Uppsala och Skarabargs län hemställt

örn sådan ändring i förslaget, att, därest lantmätare förordnades till förrättningsman,

denne skulle äga åtnjuta ersättning för uppdraget enligt

bestämmelserna i gällande lantmäteritaxa. Sistnämnda länsstyrelse har

härvid erinrat, att lantmätare torde vara den ende, som hade skyldighet

att emottaga dylikt förordnande. — Länsstyrelsen i Uppsala län har tilllagt,

att den i 18 § angivna resekostnads- och traktamentsersättningen

måste även i fråga örn andra förrättningsmän än lantmätare anses allt

för låg, vadan densamma, därest fullt kompetenta personer skulle finnas

att tillgå såsom förrättningsmän, borde ej oväsentligt höjas.

Överlantmätaren i Kalmar län har föreslagit, att den, som förordnades

till förrättningsman jämlikt förevarande lagstiftning, skulle äga åtnjuta

gottgörelse enligt vad som vore eller bleve stadgat för lantmätare, dock

att annan förrättningsman än lantmätare skulle äga uppbära resekostnads-

och traktamentsersättning enligt vad i allmänna resereglementet

stadgades för landsfiskal.

Lantmäteristyrelsen har gjort gällande, att rese- och traktamentsersättning

för förrättningsman, som i egenskap av tjänsteman utförde åt

honom uppdragen förrättning, borde utgå enligt de för hans tjänst gällande

grunder. Det borde ej förekomma, att en tjänsteman för arbete,

som det enligt gällande instruktion kunde åligga honom att utföra i

tjänsten, hade att beräkna reseersättning efter olika grunder, beroende på

örn förrättningen vore av ena eller andra slaget. Den i 18 § angivna likställdhet

med landsfiskal borde därför begränsas till förrättningman,

som ej vore tjänsteman. Vad anginge ersättning för förrättning i övrigt,

borde denna lämpligen utgå enligt gällande lantmäteritaxa, vilken gällde

bland annat i fråga om förrättningar enligt lagen örn enskilda vägar.

Då i nämnda taxa, vilken utfärdats så sent som den 25 november 1927,

återfunnes särskilda arvodesbestämmelser rörande hägnadsdelningar,

saknades anledning att nu utfärda nya bestämmelser härom.

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Marits proposition Nr 107.

193

II. Förslagets övriga bestämmelser.

1 §.

Skog svår dsstyr elsen i Kronobergs län har ifrågasatt, huruvida ej i denna

paragraf en uttrycklig bestämmelse borde meddelas örn vårdnadsplikt

för den, som emottagit »inlagsfä».

2

Lamtmäter istyr elsen har hemställt, att de i förevarande samt vissa andra

paragrafer av förslaget upptagna särbestämmelserna rörande jord, som

läge i tegskifte, måtte uteslutas ur förslaget. Styrelsen har till stöd härför

anfört:

Anledningen till att förslaget upptoge särskilda bestämmelser rörande

jord, som läge i tegskifte, vore den, att ett fullgörande av hägnadsskyldighet

kring de obetydliga ägoområden, vari byamännens jord uppsplittrades

vid de ursprungliga tegskiftena, skulle bliva allt för betungande i förhållande

till nyttan därav.

En och annan by torde väl ännu finnas, som ej undergått storskifte eller

laga skifte. Däremot torde det vara tvivelaktigt, örn den långt drivna

ägosplittring i inägojorden, som blivit resultatet av de vanliga tegskiftesfördelningarna,

ännu funnes kvar i någon enda by i riket. Sannolikt hade

delägarna sämjevis jämkat samman ägolotterna; såvitt för styrelsen vore

känt, torde ingenstädes ägosplittringen vara så stor som exempelvis

inom vissa av de storskiftade delarna av Kopparbergs län. Något behov

av särbestämmelser beträffande tegskiftad jord torde därför ej längre förefinnas.

Däremot skulle desammas bibehållande kunna föranleda olägenheter

ifråga örn en del ännu bestående, före storskiftesförfattningarnas

tillkomst av lantmätare verkställda uppdelningar av skogsmarker,

vilka delningar understundom uppdelat den i förrättningen intagna marken

i »enskiften». Aven skulle kunna uppkomma missförstånd och ovisshet

beträffande en del äldre sämjedelningar inom by.

3 och 4 §§.

Skogsrår (^styrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i

Västmanlands län hava framhållit, att i de fall, då kostnaden för hållande

av stängsel i ägoskillnaden mellan vederbörande fastigheter överstege

nyttan därav, lagen borde anvisa en utväg att ordna fastigheternas inbördes

betesförliållanden annorledes än genom stängsel. Skogsvårdsstyrelsen

har härvid såsom exempel anfört, att den ena fastigheten med en större

ordnad betesäng mötte ett ej betat skogsskifte, som vore av obetydlig omfattning

och bevuxet med skog, där föryngringsbuggning ej under årtionden

kunde förväntas bliva aktuell. I dylikt fall torde enligt styrelsens

mening medgivande av betesrätt för den förra fastigheten mot skyldighet

att till ägaren av den senare utgiva ersättning för intrånget vara att föredraga

framför uppförandet av stängsel i ägoskillnaden.

Bihang lill riksdagens protokoll HISS. 1 sami. Nr 107. ''l-i

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. May.ts proposition Nr 107.

5 §.

Överlantmätaren i Kronobergs län har anmärkt, att bestämmelserna i

förevarande paragraf enligt överlantmätarens mening vore otydliga.

7 §.

Beträffande bestämmelserna i första stycket bava länsstyrelsen och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Uppsala län anmärkt, att enligt

deras mening tillräckliga skäl ej förelåge att, såsom i förslaget skett,

ålägga landbo och arrendator skyldighet att underhålla hägnad gent emot

granne. En dylik skyldighet måste anses vara av tvivelaktigt praktiskt

värde.

I motsats mot nämnda myndigheter har länsstyrelsen i Västmanlands

län gjort gällande, att den hägnadsskyldighet, som i förevarande paragraf

ålagts brukare, vore alltför begränsad. Länsstyrelsen har i detta avseende

anfört:

Stadgandet i 7 § rörande hägnadsskyldighetens fördelning mellan ägare

och brukare upptoge ej någon bestämmelse för det fall, att fråga örn ny

hägnad uppstode under arrendetiden. Enligt länsstyrelsens mening borde,

där ej annat avtalats, jordägaren till hägnaden lämna virke å rot och

arrendatorn bekosta arbetet både med virkets aptering och hägnadens uppsättning.

Denna kostnad borde dock amorteras på vissa år, förslagsvis

fem år, så att arrendatorn, örn han ej hade kvar så lång tid av arrendetiden,

tillerkändes 1U av kostnaden för varje år, som bruste.

Med avseende å föreskrifterna i andra stycket hava länsstyrelsen och

hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län hävdat, att ny

ägare eller innehavare av fastighet ej, på sätt de sakkunniga föreslagit,

borde vara pliktig att fullgöra hägnadsarbete, som ålegat företrädaren

men som denne eftersatt. Härför talade enahanda skäl, som läge till grund

för stadgandet i berörda stycke, att ny ägare eller innehavare ej skulle

svara för bidrag till hållande av hägnad, som förfallit till betalning, innan

han blev ägare eller innehavare. I varje fall borde i fråga örn såväl ansvar

för förfallna bidrag som ersättning för försummat arbete lagens bestämmelser

gälla, allenast i den mån annorlunda ej mellan vederbörande

avtalats.

10 $.

Skog svår dsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län hava föreslagit,

att vid meddelande av föreskrift enligt andra stycket yttrande skulle

infordras, förutom från de i förslaget angivna myndigheter, jämväl från

vederbörande skogsvårdsstyrelse.

13 $.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs läns norra del

har påpekat, att de vägar, över vilka enligt förevarande lagstiftning

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

195

stängsel skulle hållas, av allmänheten ofta användes såsom »färdevägar»

samt att det vöre önskvärt, att i lagen löreskreves, att dylikt stängsel skulle

vara av den beskaffenhet, att det kunde ledas omkring en axel, och att

det sålunda icke, såsom nu ofta vore förhållandet, finge utgöras av en del

över varandra lagda slanor, ett stängsel, vars nedtagande och återuppsättande

förorsakade en synnerligen tidsödande genomfart.

15 $.

Lantmäteristyrelsen har förordat sådan ändring av bestämmelserna i

andra stycket, att även nyttjanderättshavare ägde rättighet att påkalla

uppförande av nytt stängsel. Styrelsen har härvid framhållit, att påfordrande

av stängsel mången gång vore för honom det enda sättet att freda

de av honom nyttjade ägorna mot en vårdslös eller försumlig granne. Den

omständigheten, att behov av dylikt stängsel tidigare icke förelegat, utgjorde

ingen som helst garanti för att ej sådant behov framdeles kunde

uppkomma. Anledningarna härtill kunde vara mångahanda, såsom ändrade

bruknings- och betesförhållanden m. m. Möjligen borde en utsträckt

rätt för nyttjanderättshavaren till stängselvitsord förenas med skyldighet

för honom att svara för den å fastigheten belöpande andel i kostnaden för

ett på hans yrkande uppfört stängsel.

Lantmäteristyrelsen har beträffande berörda stycke jämväl anmärkt, att

lagtexten syntes kunna giva anledning till någon tvekan, huruvida innehavaren

av publik fastighet ägde befogenhet att påkalla uppförande av

nytt stängsel.

16 %.

överlantmätaren i Kristianstads län har anmärkt, att ansökan örn förordnande

av förrättningsman borde innehålla uppgift, förutom örn de i

andra stycket omförmälda förhållanden, jämväl örn sakägarnas postadress.

18 $.

Lantmäteristyrelsen har framhållit, att bestämmelserna örn erläggande

av förrättningskoslnad syntes ofullständiga och kunna leda till olägenheter

för sakägarna. Enligt styrelsens mening borde föreskrifterna i lantmäteritaxan

lämpligen förlänas tillämpning i berörda avseende.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala

län har i nära överensstämmelse härmed påpekat, att frågan, huru och

till vem ersättning för förrättningskostnad skulle av sökanden erläggas,

borde i lagen närmare regleras.

Beträffande spörsmålet örn fördelning av förrättningskostnad mellan

vederbörande sakägare har hushållningssällskapets förvaltningsutskott i

Kristianstads län gjort gällande, att i lagen borde fastslås, att ersättning

för dylik kostnad skulle utgå i förhållande till vars och ens vid förrättningen

fastslagna hägnadsskyldighet.

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. May.ts proposition Nr 107.

19 §.

Lant mäter ist g reisen Ilar anfört, att den här lämnade hänvisningen till

jorddelningslagen ej borde avse däri meddelade bestämmelser angående

laga skifte utan de i lagen upptagna stadganden rörande rågångsförrättning.

Ett förslag till förenkling av kallelseförfarandet med avseende å

sistnämnda slag av förrättning vore för närvarande beroende på Kungl.

Majrts prövning, och torde föreskrifterna däri böra tillämpas även i fråga

örn förrättningar enligt förevarande lagstiftning.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har anmärkt, att, då den föreslagna

nya ägofredslagen vore avsedd att tillämpas av menige man, det vore önskligt

örn en uttrycklig hänvisning gjordes till de lagrum i jorddelningslagen,

som enligt förevarande paragraf vore avsedda att vinna tillämpning i fråga

örn här avsedd förrättning.

21 §.

Lantmäteristyrelsen har uttalat, att några sakliga skäl knappast syntes

kunna anföras för att, såsom de sakkunniga föreslagit, tillämpa bestämmelserna

i vattenlagen rörande förande av protokoll beträffande förrättningar

enligt förevarande lagstiftning i stället för de i jorddelningslagen

meddelade föreskrifterna i detta ämne, vilka föreskrifter enligt enskilda

väglagen skulle gälla i fråga örn förrättningar enligt sistnämnda lag.

Det borde ihågkommas, att såväl enskilda väglagen som lagen örn

ägofred kommo att gälla i stort sett samma befolkningsgrupper

och att förrättningar enligt dessa lagar kunde komma att

i betydande omfattning handläggas av samma icke juridiskt bildade

förrättningsmän. Lagarna borde därför givas så nära anslutning till varandra

som möjligt. Särskilt syntes det mindre lyckligt, att den vid andra

liknande förrättningar förekommande justeringen från delägarnas sida

av det vid förrättningen förda protokollet borttagits. En dylik protokollsjustering,

vilken tjänade det dubbla ändamålet att dels utöva kontroll därå,

att förrättningsmannen ej vårdslösade den honom åliggande protokollsföringen,

och dels att sakägarna verkligen satte sig in i vad som beslutats

rörande dem och deras fastigheter, hade mången gång visat sig vara välbehövlig.

23 §.

Beträffande stadgandet i andra stycket har länsstyrelsen i Uppsala lön

anmärkt, att hittills meddelade föreskrifter ej gåve någon säker ledning

i fråga örn ordningen för bevakande av det allmännas rätt med avseende

å publik jord samt att någon stadgad, hela riket omfattande praxis ej heller

funnes. Det torde därför vara att befara, att, utan reglerande bestämmelser

i sagda ämne, den i förevarande stycke upptagna föreskriften kunde

komma att föranleda långvariga och högst olägliga uppskov.

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

25 §.

Lantmäteristyrelsen och länsstyrelsen i Kronobergs län hava — under

framhållande att den i förevarande paragraf angivna tid, inom vilken avskrift

av förrättningsprotokoll och övriga vid förrättning upprättade handlingar

skulle av förrättningsmannen efter förrättningens avslutande tillställas

vederbörande fastighetsägare, vore allt för kort —■ hemställt, att

sagda tid måtte bestämmas till trettio dagar efter nämnda tidpunkt.

Lantmäteristyrelsen samt överlantmätarna i Kalmar och Kristianstads

län hava vidare hemställt, att bestämmelsen i denna paragraf, att avskrift

av förrättningshandlingar skulle av förrättningsmannen överlämnas till

en var ägare av fastighet, som förrättningen anginge, eller, där sådan fastighet

ägdes av flera, till den bland dessa, som av förrättningsmannen utsåges

att emottaga handlingarna, måtte ändras till överensstämmelse med

motsvarande bestämmelse i enskilda väglagen och sålunda givas det innehåll,

att dylik avskrift skulle tillställas någon i orten boende pålitlig person,

som av sakägarna eller, örn dessa ej vore ense, av förrättningsmannen

med gode männen, där han av sådana biträddes, utsetts att emottaga handlingarna.

Hos den sålunda utsedde borde handlingarna i överensstämmelse

med vad i enskilda väglagen vore föreskrivet vara tillgängliga för en

var, som åstundade att granska eller avskriva dem.

Överlantmätaren i Kristianstads län har anmärkt, att bestämmelserna i

förevarande paragraf ej angåve den form, varunder avskrift av förrättningshandlingarna

skulle överlämnas till vederbörande fastighetsägare.

Det syntes lämpligt, örn föreskrifter härutinnan meddelades liknande

dem, som upptoges i 7 kap. 5 § eller 16 kap. 2 § jorddelningslagen.

26 i

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs läns norra del

bär gjort gällande, att klandertalan mot förrättning enligt förevarande

lagstiftning borde upptagas och avgöras av ägodelningsrätt. Genom tilllämpande

av en dylik ordning skulle omständliga ATittnesförhör och långvariga

rättegångar många gånger kunna undvikas.

Lantmäteristyrelsen och överlantmätaren i ''Kalmar län hava hävdat, att

i förevarande paragraf borde upptagas en bestämmelse, motsvarande stadgandet

i 24 § Andra stycket enskilda väglagen angående stämnings delgivning

i det fall, då svarandena äro flera än tio. Lantmäteristyrelsen har

härvid anfört:

Möjligt vore, att, på sätt de sakkunniga förmenat, de i nyssnämnda

stadgande avsedda föreskrifterna i 11 kap. 12 och 25 §§ rättegångsbalken

även utan uttrycklig hänvisning till desamma av en domstol skulle auses

tillämpliga vid klander av förrättning enligt förevarande lagstiftning, där

svarandena vore flera än tio. Men tämligen säkert vore också, att de sakägare

och förrättningsmän, vilka komme att i första hand tillämpa en

eventuell lag örn ägofred, icke ägde den ingående författningskunskap,

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

sorn. erfordrades för en tolkning av 26 § i enlighet med de sakkunnigas mening.

Tvärtom måste det antagas, att den, vilken konstaterade, att i 24 §

i enskilda väglagen funnes en hänvisning till rättegångsbalkens förenämnda

bestämmelser men att en dylik hänvisning saknades beträffande

klander av stängseldelningar, därav drogo den slutsatsen, att en saklig

olikhet förelåge.

Slutligen har överlantmätaren, i Kristianstads län ifrågasatt, huruvida

det vore nödvändigt eller önskvärt att medgiva en så lång klagotid som

den i förevarande paragraf föreslagna.

28 §.

Beträffande bestämmelsen i andra stycket hava lantmäteristyrelsen och

överlantmätaren i Kalmar län hemställt örn sådan ändring, att endast för

det fall, att båda de fastigheter, som berördes av en förrättning, vore belägna

inom stad eller samhälle, där den för städerna gällande ordning för

bebyggande skulle iakttagas, förrättningshandlingarna skulle överlämnas

till vederbörande byggnadsnämnd. I andra fall borde handlingarna redovisas

till lantmäterikontoret i länet. Överlantmätaren har tillagt, att redovisning

till lantmäterikontoret borde vara föreskriven även beträffande

samhälle, som nyss sagts, örn byggnadsnämnden därstädes saknade tillgång

till brandfritt arkiv.

I fråga örn stadgandet i tredje stycket har länsstyrelsen i Västmanlands

län föreslagit, att det skulle åligga förrättningsman att så snart ske kunde

efter förrättningens avslutande redovisa förrättningshandlingarna till

vederbörande lantmäterikontor eller byggnadsnämnd.

29 $.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har föreslagit, att för slitande av

tvist, som omförmäles i denna paragraf, ett skiljemannaförfarande, motsvarande

det i 2 kap. 8 § i nyttjanderättslagen angivna, skulle föreskrivas.

30 $.

Lantmäteristyrelsen har ansett det kunna med fog dragas i tvivelsmål,

huruvida förande av hägnadsregister vore av omständigheterna påkallat,

samt till stöd härför anfört:

De uppgörelser, som enligt de sakkunnigas förslag skulle antecknas i

hägnadsregistret, hade ej den varaktiga giltighet för framtiden och vore

ej heller av den ekonomiska räckvidd, att desamma borde komma till synes

i exempelvis gravationsbevis rörande vederbörande fastigheter. Och

utan att så skedde, torde hägnadsregistret icke bliva av någon betydelse.

Såsom mindre lämplig måste anses den granskningsskyldighet av ingångna

föreningar, som ålagts föraren av hägnadsregistret. Det vore att förvänta,

att i de ojämförligt flesta fallen sakägarna själva träffade uppgörelser,

huru hägnadsskyldigheten skulle fördelas, i regel utan skriftlig

överenskommelse, ibland med sådan. Ett slags officiell fastställelsepröv
-

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

ning av dessa senare överenskommelser syntes till intet gagna men kunde

däremot vid lall av vägTad registrering vara ägnad att medföra osäkerhet

och ovisshet.

Lämpligt syntes vara, att de sakägare, vilka sådant önskade, bereddes

tillfälle att hos offentlig myndighet till förvar och framtida kännedom inlämna

av dem ingången överenskommelse eller i dess protokoll få avskrift

av överenskommelsen intagen, men detta borde ske utan någon fastställelseprövning

från myndighetens sida. Med hänsyn till önskvärdheten att

lätt kunna återfinna innehållet av ingången överenskommelse, därest

handlingen förkommit för sakägarna, vore måhända lämpligast, att sådan

överenskommelse i original eller avskrift finge inläggas å länets lantmäterikontor,

dit i allt fall förrättningsakterna skulle redovisas och där

fullständigt register fördes över de varje särskild fastighet berörande förrättningsakter

av olika slag.

Lantmäteristyrelsen har tillagt, att, därest hägnadsregister likväl ansåges

böra inrättas, i detta borde i varje fall antecknas även förrättningar,

som verkställts enligt förevarande lagstiftning, samt avskrifter av förrättningsakterna

biläggas registret.

Länsstyrelsen i Uppsala län har hemställt, att för vinnande av ökad tydlighet

det måtte uttryckligen föreskrivas, att, örn de fastigheter, vilkas

stängselförhållanden reglerats genom träffad förening, läge inom skilda

registerförares verksamhetsområden, föreningen skulle ingivas eller insändas

till envar av registerförarna.

Slutligen har skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasatt, huruvida

ej även i fråga örn förening enligt förevarande paragraf giltighetstiden

borde begränsas till tio år.

31 §.

Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, att uttrycklig anvisning å

proceduren för vinnande av sådan jämkning, som omförmäldes i denna paragraf,

syntes erforderlig.

Beträffande stadgandet i sista punkten rörande stängselskyldighets fördelning

mellan nybildade fastigheter efter dessas taxeringsvärden har

länsstyrelsen i Södermanlands län erinrat, att nämnda stadgande mahända

i vissa fall ej komme att bliva tillfyllestgörande med hänsyn till den

avsevärda tid, som kunde förflyta, innan laga kraftvunnet taxeringsbeslut

förelåge.

32 i

Överlantmätaren i Kalmar län har anmärkt, att sakägare enligt denna,

paragraf ej borde vara berättigad att påkalla återupptagande av en förut i

behörig ordning avgjord fråga örn stängselskyldighet i varje fall, då ändrade

förhållanden inträtt, utan allenast örn dessa förhållanden vore av beskaffenhet

att i synnerlig mån inverka på frågan.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kristianstads

län hava anfört, att bestämmelsen i 32 § första stycket andra punk
-

s. 200 Kontrollera mot PDF

200 Kungl. May.ts proposition Nr 107.

ten — att yrkande om återupptagande av stängselfråga, som avgjorts genom

förening enligt 30 § eller genom förrättning eller dom, ej finge framställas,

förrän 10 år förflutit från föreningens upprättande eller från det

förrättningen blivit gällande eller domen vunnit laga kraft — syntes kunna

leda till mindre rättvisa konsekvenser. Örn ex. granne vid stängseldelning

på grund av underlåtenhet att använda sin mark såsom betesmark

alagts att svara allenast för en femtedel av hägnaden, men denne kort tid

därefter utsläppte hemdjur å sin mark, måste det anses oegentligt, att han

under en hel tioårsperiod skulle slippa undan med en så ringa andel i hägnaden.

I nyssangivna fall borde ett återupptagande av hägnadsfrågan

omedelbart kunna krävas.

33 §.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kristianstads län har föreslagit,

att stadgandet i sista punkten av förevarande paragraf skulle utbytas

mot en bestämmelse av innehåll, att, där någon uppfört hägnad, som

sedermera på grund av ändrade förhållanden skulle övertagas av annan

hägnadsskyldig, den förre skulle vara berättigad åtnjuta ersättning för

hägnaden i mån av dess uppskattade värde.

34 §.

Länsstyrelsen i Kalmar län samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott

i Kalmar och Malmöhus län hava hemställt örn sådan ändring i

förevarande paragraf, att den tid, då hägnad örn våren i regel skulle vara

fredgill, vilken tid i förslaget satts till den 15 maj, bestämdes till den 1 i

samma månad. Till stöd härför har anförts, att ett fullständigt utnyttjande

av moderna betesvallar förutsatte, att betningen påbörjades redan i

slutet av april månad.

Skogsvårdsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län hava föreslagit,

att vid meddelande av föreskrift enligt andra stycket yttrande skulle

infordras, förutom från de i förslaget angivna myndigheter, jämväl från

vederbörande skogsvårdsstyrelse.

35 $.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anmärkt, att, därest förening enligt

denna paragraf, såsom av ordalagen syntes framgå, kunde avse, ej blott

att kontrahenterna avstode från rätten att begagna stängselvitsord mot

varandra utan även att stängsel under avtalad tid ej skulle förekomma

mellan fastigheterna, beträffande överenskommelse av sistnämnda slag

undantag torde böra göras från regeln i paragrafens sista stycke.

38 i

Överlantmätaren i Kalmar län har framhållit, att, därest bestämmelserna

i andra stycket ej kunde anses täckta genom föreskrifterna i 1 §.

sagda bestämmelser i varje fall torde böra införas under berörda paragraf.

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

39 §.

Beträffande den i förevarande paragraf upptagna bestämmelsen örn forum

för mål örn stängselskyldighet har lantmäteristyrelsen hemställt örn

sådan ändring, att, örn den ena av de fastigheter, som målet anginge, vore

belägen inom stad eller samhälle, där den för stad gällande ordning för

bebyggande skulle iakttagas, samt den andra utom sådant samhälle, målet

skulle i analogi med vad som giillde örn forum för gränsfrågor upptagas

av vederbörande häradsrätt.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört, att det i motiven till förevarande

paragraf använda uttrycket »fastighet, vilkens deltagande i stängsel

fordras» syntes vara tydligare än lagtextens »fastighet, som skyldigheten

angår».

Även länsstyrelsen och överlantmätaren. i Kalmar län hava gjort gällande,

att den i förevarande paragraf upptagna forumbestämmelsen ej vore

fullt tydlig. Det vore därjämte att märka, att bestämmelsen ej täckte

det fall, att båda sidornas fastighetsägare gjort ansökan om förordnande

av förrättningsman för verkställande av hägnadsdelning men endera parten

ej ansåge sig kunna åtnöjas med förrättningen. Vilken vöre i sådant

fall den fastighet, vilkens deltagande i hägnad fordrades? Enligt 24 §

måste denna fråga avgöras av förrättningsmannen. Det förefölle, som örn

i berörda fall valfrihet i fråga örn forum borde beredas den klagande.

Detta syntes desto mera önskvärt, som, där hägnadsdelning förrättats omkring

en fastighet, vilken vore belägen i vinkel mellan två domsagor, vederbörande

fastighetsägare eljest kunde bliva tvungen att beträffande

samma förrättning anhängiggöra tvist vid tre olika underrätter.

40 §.

Länsstyrelsen i Uppsala län har påpekat, att, då fördelning av rådstuvurätts

göromål mellan rättens olika ledamöter i regel torde böra ske genom

en av stadsfullmäktige antagen och av Kungl. Majit fastställd arbetsordning,

den befogenhet, som i förevarande paragraf under viss förutsättning

tillerkänts rätten att bestämma, vilken befattningshavare i denna skulle

föra hägnadsregistret, borde endast undantagsvis och av särskild anledning

äga rum.

41 §.

Länsstyrelsen i Gotlands län har ifrågasatt lämpligheten av den i 41 §

stadgade rätt till besvär över länsstyrelses beslut, varigenom förrättningsman

förordnats. Då sökanden ej tillerkänts något inflytande på valet

av förrättningsman, syntes besvärsrätt i detta fall vara mindre påkallad.

42 §.

1 inom. Beträffande bestämmelsen i tredje stycket hava länsstyrelsen

och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands län förutsatt,

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

att det där förekommande uttrycket »fastighet» ansåges betyda icke det

område, som upptoges under särskilt jordeboks- eller jordregisternummer,

utan fastighet, som faktiskt läge under ett jordbruk. Denna distinktion

hade betydelse på grund av vissa ägodelningsförhållanden i länet, där ex.

särskilda skogsskiften kunde vara åsätta egna jordregisternummer.

1 fråga örn nämnda bestämmelse hava sagda myndigheter vidare erinrat,

att på vissa håll, särskilt i fjälltrakterna, det bruk för närvarande vore

rådande, att hästar och getter mottoges mot lega. Härigenom torde beten

utnyttjas, som sannolikt eljest icke skulle komma till full användning.

Det ansåges också, att en sådan betesgång vore fördelaktig för utvecklingen

av unghästar av den nordsvenska rasen och jämväl gåve den bästa

avkastningen av getskötseln. De nya bestämmelserna borde icke draga

ett streck över dessa brukningsmetoder. En sådan eventualitet torde lättast

kunna undvikas genom att till stycket foga en licensbestämmelse i enlighet

med andra stycket i samma moment,

Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län har framhållit, att i förevarande

stycke borde för vinnande av ökad tydlighet uttryckligen angivas, att

intagande av betesdjur mot lega å ohägnad mark skulle var förbjudet,

allenast örn ej samtliga delägare voro ense därom.

2 mom. Beträffande ordningen för meddelande av betesförbud enligt

detta moment hava skogsvårdsstyrelserna i Östergötlands, Kristianstads

och Malmöhus län hemställt örn upptagande i förslaget av föreskrift, att

yttrande skulle i dylikt ärende inhämtas, förutom från de i förslaget angivna

ortsmyndigheterna, jämväl från vederbörande skogsvårdsstyrelse.

Länsstyrelsen i Östergötlands lån har föreslagit, att yttrande i ärende,

som nyss sagts, skulle infordras jämväl från vederbörande länsstyrelse.

I anslutning till bestämmelserna i detta moment hava länsstyrelsen och

skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län föreslagit, att, då betesförbud enligt

samma moment meddelats för visst område, varje ägare eller innehavare

av jord, som inginge i ohägnad skogs- eller utmark inom området, skulle

vara berättigad att intaga kreatur, varå förbudet hade avseende, oberoende

av den plats å nämnda mark, varest kreaturet anträffats. Inom länet

hade erfarenheten i fråga örn tillämpningen av kungörelsen den 1 november

1907 angående inskränkning i betesrätten å ohägnad skogs- och utmark

inom viss del av Fårö socken nogsamt visat, att en dylik vidsträcktare intagningsrätt

vore nödvändig örn betesförbud, varom nu vore fråga, skulle

kunna upprätthållas. — Skogsvårdsstyrelsen har till belysning av sistnämnda

påstående anfört:

Det av flygsandsdyner uppbyggda oinhägnade skogskomplexet å norra

delen av Fårö socken, det s. k. Avanäset, hade sedan ett 20-tal år tillhaka

varit underkastat förbud mot bete av får och getter. Tyvärr vore det ej

ovanligt att oaktat förbudet påträffa mindre flockar av får å detta för

kreatursbete ömtåliga område. Att med ögat igenkänna dessa halvförvildade

får, som hastigt förflyttade sig från platsen, eller att en viss markägare

just på sin egen mark skulle kunna infånga dessa djur vöre

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. May.ts proposition Nr 107.

näppeligen möjligt. Kunde däremot vilken eller vilka som keist av delägarna

i den ohägnade marken få genom drev infånga och intaga dessa

skadegörare samt låta rätta ägaren till desamma anmäla sig för utlösen

av djuren, först då bleve lagbestämmelsen effektiv.

3 mom. Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län har anmärkt, att de i detta

moment föreslagna bötessatser vore väl låga.

48 $.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har ansett, att den rätt, som enligt

förevarande paragraf tillkomme ägare till intaget kreatur att nedsätta lösenbeloppet

för kreaturet eller ställa full pant eller borgen därför bos »någon

i orten boende pålitlig person», ej borde äga rum. Det torde nämligen

icke utan en viss risk för markägaren kunna överlämnas åt kreatursägaren

att i första hand pröva, örn en person vore pålitlig eller icke. Skulle

ett stadgande i ämnet bibehållas, torde såsom förutsättning för kreatursägarens

rätt att nedsätta lösen eller ställa säkerhet hos enskild person böra

stadgas, att personen i fråga för ändamålet godkänts av markägaren
52

§.

Lantmäteristyrelsen har anmärkt, att bestämmelserna i denna paragraf

delvis torde vara överflödiga.

Övergångsbestämmelserna.

2) Länsstyrelsen i Östergötlands län har anfört, att förslaget örn omedelbart

ikraftträdande, utom beträffande vissa äldre lägenheter, av bestämmelserna

rörande stängselvitsord för fastigheter, som enligt gällande

lagstiftning saknade dylikt vitsord, gåve anledning till betänkligheter.

Den av lantbruksstyrelsen i dess yttrande över 1925 års riksdags skrivelse

i ämnet föreslagna lösningen, enligt vilken ägare av lägenhet, som upplåtits

före den nya lagstiftningens ikraftträdande, skulle erhålla vitsord

först sedan 10 år förflutit från nämnda tidpunkt, förefölle länsstyrelsen

ganska tilltalande.

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Bilaga B.

Sammanställning

av infordrade uppgifter rörande förekomsten av sådana ohägnade

skogs- och utmarker, som avses i § 5 av förordningen den 21

december 1857 örn ägors fredande emot skada av annans hemdjur

m. m., samt rörande den omfattning, vari dylika marker

nyttjas till bete.

I skrivelse den 14 maj 1929 har chefen för justitiedepartementet anmodat

centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund att från samtliga

skogsvårdsstyrelser infordra uppgifter rörande förekomsten inom de särskilda

länen eller landstingsområdena av sådana ohägnade skogs- och utmarker,

som enligt § 5 i förordningen den 21 december 1857 örn ägors fredande

emot skada av annans hemdjur m. m. skola anses upplåtna till gemensamt

bete, där ej annorlunda överenskommits, ävensom rörande den

omfattning, vari sagda marker nyttjades till bete. Med skrivelse den 17

juni 1929 har centralrådet till justitiedepartementet överlämnat de sålunda

begärda uppgifterna.

En redogörelse för det huvudsakliga innehållet av nämnda uppgifter

lämnas i det följande.

Stockholms län.

Förekomsten av ohägnade skogs- och utmarker varierar avsevärt inom

skilda delar av länet. I södertörnsdelen hava endast sex byar gemensamma

mulbetesmarker, varjämte tre socknars allmänningsdelar äro ohägnade.

I mellersta delen av länet eller i stort sett trakten mellan Stockholm och

Häverösund förekomma mindre gemensamma mulbetesmarker inom flertalet

socknar, varjämte inom delar av Almunge, Lagga, Östuna, HusbyLånghundra

och Gottröra socknar ett större sammanhängande dylikt område

örn cirka 9,000 hektar finnes. Arealen gemensamma mulbetesmarker

inom ifrågavarande del av länet utgör enligt överslagsberäkning cirka

30 procent av totala skogsarealen. Vad slutligen angår den norr örn

Häverösund belägna delen av länet, vilken huvudsakligen utgöres av

Frösåkers härad, förekomma där de ojämförligt största gemensamma mulbetesområdena.

I denna trakt upptaga sagda områden 43 procent av

skogsarealen och återfinnas företrädesvis i de socknar, där bruksskogarna

ligga. I Forsmarks socken omfatta dessa områden sålunda praktiskt taget

hela socknens skogsareal, i Hargs socken 5,600 hektar samt i den del

av Hökhuvuds socken, som äges av Gimo-Österhy bruks aktiebolag. 2,700

hektar.

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Ifrågavarande gemensamma betesmarker utnyttjas i norra delen av

länet huvudsakligen av de mindre skogsägarna, medan de större använda

dem väsentligen för ungdjur 2 å 3 månader under sommaren. I mellersta

och södra delarna av länet utnyttjas markerna av samtliga delägare, så

långt detta är görligt. Det förekommer i vissa fall, att delägare, som gått

in för intensivare ladugårdsskötsel, upplåta sin betesrätt åt andra, och

pläga dessa upplåtelser avse hästar och kvigor.

Uppsala län.

De inom länet förekommande ohägnade skogs- och utmarkerna omfatta

en areal av omkring 200,000 hektar. Ifrågavarande marker, som i allmänhet

bilda stora sammanhängande områden, varav flera sträcka sig

vida ut i grannlänen, äro i huvudsak begränsade till Örbyhus, Olands,

Norunda, Bälinge och Hagunda härad. Även inom övriga härad förekomma

dock spridda komplex dylika marker. Såsom allmän regel

gäller, att skogsmarkerna hållas ohägnade i länets norra och västra delar

men hägnade i de södra och östra delarna.

Ifrågavarande ohägnade marker användas i länets norra delar allmänt

av delägarna till bete men utnyttjas i de mellersta och södra delarna huvudsakligen

blott av de mindre jordägarna för detta ändamål. Dock

släppa i sistnämnda delar även större jordägare ungdjur och sinkor å dessa

marker. Tidigare var det ganska vanligt, att mindre jordägare emottogo

främmande djur å gemensam betesmark, men torde dylik legobetning

numera vara ganska sällsynt. Ännu förekommer dock sådan betning

ifråga örn nötkreatur och hästar.

Södermanlands län.

Skogs- och utmarker hållas inom länet i regel hägnade. Cirka 25 procent

av dessa marker beräknas dock helt eller delvis sakna hägnader.

Berörda ohägnade marker utgöras dels av sådana, som tillhöra samma

skifteslag och med avseende varå hägnader ej hållas mellan de olika

skiftena, dels ock stora sammanhängande komplex i de egentliga skogsbygderna.

De förra ligga spridda över hela länet; de senare äro företrädesvis

belägna inom Lunda, Kila och Björkviks socknar av Jönåkers härad,

St. Malms, Österåkers, Julita och Floda socknar av Oppunda härad

samt Mellösa och Dunkers socknar av Villåttinge härad, d. v. s. trakterna

från ett par mil väster örn Nyköping mot Katrineholm, därifrån upp till

Hjälmaren samt vidare utmed länets stora vattendelare till trakten

omkring Malmköping.

Såsom allmän regel gäller, att, där marken från betessyupunkt är av

bättre beskaffenhet, den också är inhägnad, samt att man träffar de största

sammanhängande komplexen på svagare mark. Anledningen till

frånvaron av hägnader i gränserna mellan de olika skiftena inom samma

skifteslag är mycket ofta att söka i skiftenas långsträckta form. som mås
-

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

te medföra en hägnadskostnad, som icke stöde i rätt proportion till fördelarna.

I de flesta fall torde de gemensamma betesområdena hava en

areal av något hundratal hektar, men i enstaka fall torde de omfatta 5,000

å 10,000 hektar.

Då dylikt område omfattar marker, tillhörande samma skifteslag, torde

delägarna i detta tämligen allmänt använda området till bete. Beträffande

åter de stora komplexen torde betesmöjligheterna å dem i huvudsak

utnyttjas av de på eller intill dem bosatta mindre jordägare, arrendatorer

och torpare. Intagande av främmande betesdjur å ifrågavarande

gemensamma betesmarker torde knappast förekomma.

Östergötlands län.

Även inom detta län hållas skogs- och utmarker i regel hägnade. I nio

socknar i länets norra del eller Godegårds, Tjällmo, Hällestads, Skedevi,

Simonstorps, Kvillinge, Krokeks, Kvarsebo och Östra Eneby socknar,

finnas dock en del ohägnade utmarker, där mulbetet är gemensamt. Dylika

marker förekomma även inom tre byalag i Järstads, Mjölby och Ekeby

socknar, varjämte några enstaka mindre sådana områden finnas i södra

delarna av länet.

Betet å här avsedda marker utnyttjas i regel av delägarna samt dessas

torpare.

Jönköpings län.

Ohägnade skogs- och utmarker förekomma huvudsakligen i västra delarna

av länet. Av dessa marker äro cirka 42,000 hektar belägna i Västbo

härad, 23,000 hektar i norra delen av Östbo härad, öster och väster örn

Lagadalen, 19,000 hektar i Mo härad och 800 hektar, fördelade på 6 byar,

i östra härad. Totala arealen av ifrågavarande marker utgör sålunda

cirka 85,000 hektar, motsvarande cirka 8 procent av länets landareal. De

särskilda komplexen av dylika marker äro i regel ej större än byområdena,

enär hägnad i allmänhet hålles mellan de olika byarnas skogs- och

utmarker.

Ifrågavarande marker, som huvudsakligen tillhöra mindre hemmanslotter,

nyttjas av de flesta delägarna till bete, dock endast under någon kortare

tid på året. Betet är i allmänhet svagt. Det torde vara undantagsfall,

att delägare låter även främmande djur beta å här avsedd mark.

Kronobergs län.

De ohägnade skogs- och utmarkerna inom länet omfatta ej mera än

högst cirka 50,000 hektar, motsvarande 7 procent av länets utmarksareal.

Dessa marker förekomma huvudsakligen i länets nordöstra del, som utgör

en utpräglad skogsbygd. Sagda del omfattar dels Uppvidinge härad med

undantag av Sjösås, Drevs och Hornaryds socknar samt södra delen av

Algutsboda socken och dels norra delarna av Hovmantorps och Furuby

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

socknar i Konga härad. Inom västra, mellersta och sydöstra delarna av

länet äro ifrågavarande ohägnade marker sällsynt förekommande och

begränsade till sådana utskiften, som till följd av läge och utsträckning

anses ej vara lönande att kringhägna. De ohägnade markerna inom länet

hilda mera sällan större sammanhängande områden. Arealen av de

särskilda komplexen omfatta vanligen 200 å 400 hektar; i enstaka fall uppgår

arealen till 1,000 hektar.

Ifrågavarande marker nyttjas allmänt av delägarna till bete. Dock

släppas uteslutande ungdjur å dessa marker. Det torde ytterst sällan

förekomma, att delägarna låta å markerna beta även andras djur.

Kalmar läns norra landstingsområde.

Ohägnade skogsmarker förekomma inom landstingsområdet i blott obetydlig

omfattning. Enligt vad för skogsvårdsstyrelsen är känt, finnas

cirka 100 hektar dylika marker inom Rumskulla socken och cirka

150 hektar inom Kristdala socken samt några mindre områden i Misterhults,

Tuna och Vena socknar.

Markerna nyttjas till bete av delägarna och deras torpare, i regel av

samtliga. I mindre omfattning låta delägarna därå beta andra tillhöriga

hemdjur, vanligen yngre nötkreatur och någon gång får.

Kalmar läns södra landstingsområde.

Inom landstingsområdets fastlandsdel finnas cirka 35,243 hektar ohägnade

skogs- och utmarker, motsvarande omkring 11.4 procent av hela

skogsarealen. Dessa marker fördela sig på nedan angivna 20 socknar på

följande sätt: Högsby (4 byar) 2,880 hektar, Döderhult (1 by) 250 hektar,

Fågelfors (1 by) 670 hektar, Fagerhult (2 byar) 1,250 hektar, Kråksmåla

(6 byar) 4,600 hektar, Mönsterås (13 byar) 3,480 hektar, Ålem (7 byar)

2,195 hektar, Bäckebo (5 byar) 2,445 hektar, Långemåla (6 byar) 4,325

hektar, Fliseryd (6 byar) 4,810 hektar, Ljungby (6 byar) 1,370 hektar, Mortorp

(5 byar) 1,900 hektar, Hagby (2 byar) 150 hektar, Arby (3 byar)

1,380 hektar, Halltorp (2 byar) 900 hektar, Söderåkra (2 byar) 250 hektar,

Oskar (2 byar) 900 hektar, Kläckeberga (1 by) 388 hektar, Kristvalla (1 by)

300 hektar och Ryssby (4 byar) 800 hektar.

Å Öland äro utägorna inom respektive byalag i allmänhet ohägnade.

Ifrågavarande ohägnade marker nyttjas i allmänhet till bete av samtliga

delägare. I vissa fall, ehuru i mindre utsträckning, intagas jämväl

främmande kreatur till betning under sommarmånaderna. De kreatur,

som härvid komma i fråga, äro huvudsakligen kor, i mindre omfattning

hästar.

Gotlands län.

De bättre skogsmarkerna inom länet hållas i regel inhägnade och brukas

till kreatursbete. Däremot ligga de stora komplex av hällbundna,

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

mer eller mindre svagt beväxta marker, som finnas inom olika delar av

länet, oftast ohägnade. Sistnämnda marker torde i runt tal omfatta

100,000 hektar. Dessa marker betas endast obetydligt till följd av svårigheterna

att hålla reda på de djur, som släppas å dem. Legobetning förekommer

antagligen endast å öarna utanför Gotland.

Blekinge län.

Skogs- och hagmarker hållas inom länet i regel hägnade, oaktat dessa

ofta utlagts i långsmala, för inhägnande olämpliga skiften. Ohägnade dylika

marker finnas i mycket ringa omfattning, och äro dessa marker i sin

helhet belägna i kusttrakterna och på öarna. I kustområdet finnas ohägnade

marker i Mjällby socken (3 byar) cirka 340 hektar, i Ysane socken

20 hektar och i Torhamns socken cirka 200 hektar. En del av dessa marker

har skogsodlats med bestämmelser örn betesfred. Övriga ifrågavarande

marker nyttjas allmänt av delägarna till bete. I huvudsak avser betningen

blott delägarnas egna djur.

Kristianstads och Malmöhus län.

I de uppgifter, som lämnats av skogsvårdsstyrelserna i dessa län, meddelas

allenast, att skogs- och utmarker hållas inom länen så gott som undantagslöst

hägnade samt att styrelserna knappast hava sig bekant någon

skogsmark, som användes till sådant gemensamt mulbete, som här avses.

Hallands län.

I norra Halland ligga såväl de vidsträckta ljunghedsområdena som

skogsskiftena, vilka äro långsträckta och smala, ohägnade. Praktiskt taget

sakna sålunda samtliga skogsmarker i Fjäre och Viske härad, vilkas totala

utmarksareal utgör 58,200 hektar, hägnader. Däremot hållas skogsmarkerna

inom övriga delar av länet hägnade. Av hela skogs- och utmarksarealen

i länet anses 30 å 40 procent vara ohägnad.

Betet å ifrågavarande ohägnade marker har inskränkts på många håll,

då det ej anses ekonomiskt. Med svag ekonomi följer dock behov att utnyttja

skogsbetet. Legobetning förekommer i undantagsfall å dessa marker.

Göteborgs och Bohus län.

De ohägnade skogs- och utmarkerna inom länet beräknas omfatta ungefär

35,600 hektar och förekomma traktvis i större och mera avlägsna skogsoch

fjällbygder. De utgöras huvudsakligen av följande komplex: Mossemarken

och Tolvmanstegen i östra delen av Skee socken vid gränsen mot

Norge 500 hektar, två områden av Kynnefjäll i Mo och Krokstads socknar

örn respektive 300 och 2,500 hektar, ett område i östra delen av Hede socken

vid gränsen mot Dalsland 300 hektar, ett område i Svarteborgs socken

1,000 hektar, Herrestads- och Lane-Ryrsfjällen, belägna i Herrestads och

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Lane-Ryrs socknar, norr och nordost om Uddevalla vid gränsen mot Dals

land 4,000 hektar, ett område, omfattande nästan hela Hjärtums socken,

Grinneröds sockens fjällbygd, Västerlanda socken, östra delarna av Ucklums

och Spekeröds socknar samt norra delen av Romelanda socken, 15,000

hektar, vissa trakter, belägna i Mölndals stad samt Kållereds och Askims

socknar, med en sammanlagd areal av 2,000 hektar samt ett område, omfattande

Härryda och Landvetters socknar och sydöstra delen av Partille

socken, 10,000 hektar.

Betet å ifrågavarande ohägnade marker utnyttjas mest av därå bosatta

torpare, lägenhetsinnehavare och andra mindre jordbrukare. De mera

välsituerade jordbrukarna begagna sig av sådant bete i mindre utsträckning.

I enstaka fall förekommer legobetning i fråga om nötkreatur.

Älvsborgs län.

De skogs- och utmarker, som ligga ohägnade inom länet, beräknas utgöra

cirka 30 procent av länets totala areal av dylika marker. Ifrågavarande

ohägnade marker finnas spridda över hela länet, men förekomma

allmännast i Dalslands skogsbygder samt inom större delen av skogstrakterna

i Mark och södra Kind. Såväl större som mindre komplex av dylika

marker finnas. Som regel gäller, att ju mera typisk skogsbygden är, desto

vanligare är det, att hägnader saknas.

Rätten till gemensamt bete å här avsedda marker utnyttjas i allmänhet

av de mindre delägarna eller av personer, som ej hava någon del i markerna.

Den allmänna uppfattningen torde vara, att vem som helst kan släppa

sina nötkreatur eller hästar å dessa marker utan att därför erlägga någon

avgift.

Skaraborgs län.

Skogs- och utmarker hållas i regel ohägnade inom länet. Hemskogsskiftena

hållas väl flerstädes inhägnade och användas såsom betesmark,

men utskogsskiftena sakna så gott som alltid hägnader. I enstaka fall inhägnas

områden, som varit föremål för skogskultur, för att skyddas mot

betning. Man torde kunna räkna med att av totala arealen skogs- och

hagmark cirka 20 procent äro inhägnade och cirka 70 procent ej hägnade,

till bete använda områden, under det att cirka 10 procent utgöras av ohägnade,

men ej betade marker.

Ifrågavarande ohägnade marker bilda ofta större sammanhängande kom

plex, men förekommer även, att de äro fördelade i mindre från varandra

skilda områden. Den förra typen är förhärskande, särskilt i länets östra

hälft, där flera komplex förekomma med arealer upp till cirka 10,000 hektar.

Exempel på skogskomplex, varå betning i stor utsträckning förekom

mer till mycket stort förfång för skogsåterväxten, äro skogstrakterna Bil

lingen och Klyftamon, den förra cirka. 10,000 och den senare cirka 5,000

hektar.

Bihang till riksdagens protokoll 193.1. t sami. Sr 107.

t

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Betet å här avsedda marker utnyttjas i de flesta fall huvudsakligen av

sådana ägare till lägenheter och intäkter, som äro boende på eller intill

markerna utan att dock i allmänhet vara delägare i dem. Att dylik betning,

som i mycket hög grad äger rum exempelvis å Billingen och Klyftamon,

ej synes kunna hindras med nuvarande lagstiftning, utgör enligt

skogsvårdsstyrelsens åsikt ett svårt hinder för dess arbete för främjandet

av skogsåterväxten. Det torde även, ehuru mera sällan, förekomma, att

delägare upplåter betesrätt å ifrågavarande marker åt andra än delägare.

Dylika upplåtelser avse oftast något ungnöt eller en och annan unghäst.

Värmlands län.

Huvuddelen av utmarkerna inom länet är ohägnad. De marker, som

sakna hägnader, ligga spridda över hela länet, och nyttjas i allmänhet av

alla delägarna till bete. Legobetning förekommer mera sällan.

örebro län.

Även inom detta län hållas skogs- och utmarker i regel ohägnade. Dylika

marker förekomma framför allt i länets bergslagsdel (omfattande de

till länet hörande delarna av Västmanland och Karlskoga bergslag samt

den nordvästra delen av Närke) och bilda i allmänhet mycket stora sammanhängande

komplex. Markerna nyttjas av delägarna allmänt till bete.

Det är ganska sällsynt, att främmande betesdjur emottagas till bete å dessa

marker.

Västmanlands län.

Inom länets mera skogshetonade områden eller dess norra, mellersta och,

sydvästra delar är gemensamt bete å skogs- och utmarker vanligt. I de

mellersta och sydvästra delarna hållas dock i regel hägnader mellan de särskilda

byarnas områden, vadan det gemensamma betet där utövas byvis.

Det förekommer ofta, att hemskogen eller särskild hage inhägnats för gårdens

egen betning, medan den egentliga skogen nyttjas för gemensamt

bete. I den utpräglade bergslagsbygden hava de flesta byar av gammalt

haft hägnader mot angränsande byars utmarker, men äro dessa hägnader

numera förfallna. Ofta bilda de gemensamma betesområdena större komplex

med vattendrag och inägojordsområden såsom gränser. I bergslagens

västra del finnas dylika komplex med en areal upp till 60,000 hektar. Vanligen

omfatta dessa komplex 2,500—5,000 hektar.

Det gemensamma betet utnyttjas i allmänhet av småbrukare, arrendatorer,

torpare och lägenhetsägare, men i vissa fall även av större jordägare.

Legobetning med ungdjur och hästar förekommer i enstaka fall å

ifrågavarande marker.

s. 211 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 107.

211

Kopparbergs län.

Inom länet äro hagmarkerna, som enligt rikssbogstaxeringen utgöra 3.2

procent av länets skogsproduktiva areal, i allmänhet hägnade, medan övriga

skogs- och utmarker i regel sakna hägnader. Sistnämnda marker

bilda inom hela länet stora sammanhängande komplex, vari den odlade

bygden ligger mer eller mindre insprängd. Endast i södra Dalarna äro

dessa marker på en del ställen fördelade i mindre, från varandra skilda

områden.

Ifrågavarande marker användas allmänt till bete. Inom vissa socknar

i södra Dalarna utnyttjas dock betet å dessa marker i regel endast av en

del mindre jordägare. Legobetning å markerna förekommer i allmänhet

ej.

Gävleborgs län.

Mulbetet å skogs- och utmarker är gemensamt inom de olika skifteslagen

i länet, så vitt för skogsvårdsstyrelsen är känt. Tidigare hava de å

dylika marker förekommande slåtterlägenheterna här och var hållits inhägnade

men, sedan dessa lägenheter numera mist sin betydelse, torde

hägnaderna omkring dessa hava förfallit. Efter år 1905 har emellertid

en och annan avverkad skogstrakt, som visat sig särskilt utsatt för beteskreaturens

besök, blivit instängd under den tid, som erfordrats för återväxtens

fredande. Skogsvårdsstyrelsen har stimulerat intresset för sådan

instängning genom att bevilja bidrag därtill.

Ender de senaste 20 å 30 åren torde endast de mindre jordägarna hava

begagnat sig av det gemensamma skogshetet, vilket äger samband därmed,

att fäbodsystemet gått mycket tillbaka. Det förekommer otvivelaktigt,

att delägare i här avsedda marker tillåta andra att begagna sig av dessa

för betning, särskilt med får och getter.

Västernorrlands län.

Skogs- och utmarker hållas inom länet i regel ohägnade, och bilda dessa

marker i allmänhet sammanhängande komplex av växlande storlek. I vissa

kustsocknar, där utmarkerna i allmänhet äro mycket begränsade, förekomma

dock hägnade dylika marker.

Berörda ohägnade marker användas allmänt till bete. I de fall, då dessa

marker ligga på större höjd över havet (ovan marina gränsen), utnyttjas

betet därå ganska allmänt av samtliga delägare. Eljest pläga endast de

mindre jordbruksintresserade delägarna samt innehavare av nyttjandeoch

servitutsrätter använda markerna till bete. Till en del äldre hyggen

och hrännor av större omfattning föras årligen, ofta i stor mängd, hästar,

får och getter, som tillhöra andra än delägare, och erlägges därvid enligt

uppgift ersättning för betet av djurens ägare.

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Jämtlands län.

Samtliga skogs- och utmarker inom Härjedalen äro ohägnade. Detsamma

gäller beträffande södra, västra och norra samt östligaste Jämtland.

Däremot förekomma hägnader inom vissa socknar i den centrala delen

av Jämtland, särskilt öster örn Storsjön. Sålunda finnas hägnader i stor

utsträckning inom Sunne, Frösö, Marieby, Brunflo, Kyrkås, Ås, Aspås,

Rödöns och Näskotts socknar, dock ej alltid mellan de olika fastigheterna.

Vidare förekomma hägnader allmänt inom Föllinge och Laxsjö socknar.

Hemskogarna inom Lits och Häggenås socknar äro också hägnade inom

flertalet byar, men å utskogarna, som tidigare varit hägnade, hava hägnaderna

numera förfallit. Det förekommer flerstädes i andra än ovannämnda

socknar, att hemmansägarna hava viss del av sina hemskiften

hägnade antingen var för sig eller ock flera tillsammans, exempelvis gemensamt

för delägarna i samma by. Den hägnade arealen torde knappast

uppgå till 360,000 hektar, motsvarande 10 procent av länets totalareal ned

örn kalfjällen.

De ohägnade markerna bilda ett enda sammanhängande komplex runt

omkring det område i central-Jämtland, där hägnader finnas.

Hithörande marker användas i allmänhet av delägarna till bete. Då

fäbodsystemet numera håller på att övergivas, utnyttjas dock ej skogsbete!

så mycket som förr. Legobetning bedrives ej i någon större utsträck

ning såvitt angår länet i allmänhet. Inom Lits och Häggenås socknar

uppgives dock legobetning med getter vara ganska vanlig. Därjämte tolde

understundom förekomma, att fäbodvallar utarrenderas.

VÖsterbottens län.

I vilken omfattning skogs- och utmarker inom länet hållas ohägnade,

är enligt skogsvårdsstyrelsens åsikt ej möjligt att fastslå utan en mera

omfattande utredning härom. Såsom regel kan dock sägas att sagda marker

i allmänhet sakna hägnader. De områden, som ligga ohägnade, äro

spridda inom hela länet och bilda i allmänhet större sammanhängande

komplex. Även mindre, från varandra skilda områden, tillhörande exempelvis

viss by eller skifteslag, förekomma dock.

Ifrågavarande ohägnade marker tillhöra, bortsett från marker, som ägas

av bolag eller stå under skogsstatens vård eller förvaltning, mindre jord

bruks fastigheter, och utnyttja dessas ägare i allmänhet betet därå. Undantagsvis

skaffa mera försigkomna jordbrukare erforderligt bete för sina

hemdjur i särskilt anordnade beteshagar. I närheten av industri- och sta

tionssamhällen förekommer, att även andra än delägare släppa hemdjur

på bete å ifrågavarande marker samt, undantagsvis, att delägare åt annan

upplåter betesrätt i fråga örn nötkreatur å dylika marker.

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

213

Norrbottens län.

Inom länet bedrives allmänt gemensamhetsbete å skogs- och utmarker.

Allenast i undantagsfall förekommer, att någon inhägnar dylik mark.

Hela länets skogs- och utmarksareal kan därför sägas utgöra ett sammanhängande

ohägnat område. Till följd härav har inträffat, att finnhästar,

som exempelvis släppts på skogsbete i närheten av Piteå, under sommaren

återvänt till Finland.

Det gemensamma betet utnyttjas allmänt av delägarna. Numera börjar

man dock uppföra enskilda beteshägnader vid gårdarna för att utvinna

bättre mjölkavkastning, och har denna metod upptagits även av de små

jordägarna. Legohetning förekommer mera sällan inom länet. I skärgården

mottagas dock understundom får från fastlandet för att hållas å

bete på öarna.

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Bilaga C.

Sammanställning

av infordrade uppgifter rörande den omfattning, vari rationellt

betesbruk tillämpas a jordbruk av skilda storleksklasser inom

de olika hushållningssällskapens verksamhetsområden, samt förutsättningarna

för anordnande av sådant betesbruk å de särskilda

brukningsdelarna inom dessa områden m. m.

I skrivelse den 16 september 1931 har chefen för justitiedepartementet

från samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott infordrat uppgifter

rörande den omfattning, vari rationellt betesbruk tillämpas å större,

medelstora och mindre jordbruk inom de olika sällskapens verksamhetsområden,

samt förutsättningarna för anordnande av sådant betesbruk å

de särskilda brukningsdelarna inom sagda områden ävensom rörande

vissa andra betesförhållanden. Enligt skrivelsen skulle till större jordbruk

hänföras brukningsdelar med minst 100 hektar inägojord, till medelstora

jordbruk brukningsdelar med 15—100 hektar sådan jord och till

mindre jordbruk brukningsdelar med högst 15 hektar dylik jord.

En redogörelse för det huvudsakliga innehållet av de uppgifter, som

med anledning av nämnda skrivelse inkommit till justitiedepartementet,

lämnas i det följande.

Stockholms län.

Inom länet har rationellt betesbruk fullständigt införts å cirka 210 och

partiellt anordnats a cirka 900 brukningsdelar, utgörande omkring 2 respektive

9 procent av samtliga. Av ifrågavarande brukningsdelar äro

cirka 20 procent större, 70 procent medelstora och 10 procent mindre

jordbruk.

Å cirka 50 procent av brukningsdelarna förekomma hag- och ängsbeten.

Kulturbeten finnas blott i mycket ringa omfattning. Antalet skogsbeten

har under de senaste åren väsentligt nedgått.

Betet å skogs-, hag- och utmarker utnyttjas av vederbörande ägare eller

innehavare. Betesdjuren utgöras av hästar och nötkreatur samt, i enstaka

fall, av får.

Pa många hall saknas förutsättningar att i skogs- och hagmark anordna

betesvallar, vilket i de flesta fall är beroende på de oproportionerligt höga

kostnaderna. Ofta möter hinder för anordnande av dylika vallar även

på grund av vattenfrågan. Kulturbeten kunna emellertid alltid anläggas

på åkerjord, lämpligen genom övergödsling av tredje årets och äldre

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

vallar. Inom länet kan en ändamålsenlig lösning av betesfrågan i allmänhet

ej vinnas genom anordnande av gemensamma beten för två eller flera

brukningsdelar. Möjligen skulle dock dylika beten för får kunna anläggas

å allmänningsjord.

Uppsala län.

Rationellt betesbruk torde hava genomförts på något 100-tal brukningsdelar,

utgörande mindre än 5 procent av totalantalet. Därjämte hava

möjligen beträffande ytterligare 500 brukningsdelar eller högst 10 procent

anordnande av sådant betesbruk påbörjats. Bland ifrågavarande

brukningsdelar äro större, medelstora och mindre jordbruk ungefär lika

representerade.

Mer än halva antalet brukningsdelar inom länet hålla betesdjur å skogsmark,

och utnyttjas betet å dylik mark såväl av vederbörande ägare som

av torpare och dylika, av de förra dock mest i södra delen av länet.

Inom länet äger betning i större utsträckning rum även å slåttervallar,

vanligen tredje årets, vilka därefter upplöjas och ingå i cirkulationen.

Beträffande möjligheterna att anordna rationellt betesbruk å de särskilda

brukningsdelarna inom länet uppgives, att å många gårdar i södra

delen av länet betesfrågan måste lösas genom omläggande av åker till

betesmark. En dylik omläggning kan emellertid ej genomföras å de

minsta brukningsdelarna. Särskilt svårlöst synes betesfrågan vara för

sådana lägenhetsägare i norra delen av länet, som äro fiskare, skogshuggare

eller dylikt. Dessa sakna nämligen själva mark, lämplig att kultivera

för betesändamål, och hålla för närvarande sina kreatur å bete på

byalagens och bolagens skogsmarker.

Södermanlands län.

Rationellt betesbruk har fullständigt genomförts å cirka 1,000 och delvis

å cirka 2,000 av länets samtliga 10,000 brukningsdelar över 1 hektar

åker eller sålunda å cirka 10 respektive 20 procent av dessa. Å nyssnämnda

2,000 brukningsdelar äger betning i allmänhet rum, förutom å

kulturheten, endast å hagmarker. De brukningsdelar, varå rationellt betesbruk

sålunda helt eller delvis tillämpas, fördela sig^ tämligen lika å

större, medelstora och mindre jordbruk. Dock torde ifrågavarande brukningsdelar

vara något talrikare bland de mindre och större jordbruken,

beroende dels på det stimulerande inflytande, som statsbidragen till betesförbättringar

å mindre jordbruk medfört, och dels därpå, att å större gårdar

med deras större fordringar på tillväxt och mjölkavkastning hag- och

skogsbolet ställer sig mycket oförmånligt.

Av de jordbrukare inom länet, som ej till någon del genomfört modernt

betesbruk, använda sig de flesta (cirka 50 procent av samtliga jordbrukare)

av sommarstallfodring eller betning i särskilda beteshagar. Dessa

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

senare amandas mest för ungdjur och sinkor; mångenstädes släppas dock

i hagarna även mjölkkor, vilka därvid erhålla tillskott i form av grönfoder,

kraftfoder och halm. Återstoden av ifrågavarande jordbrukare

(cirka 20 procent av samtliga) använder sig av skogsbete i större eller

mindre utsträckning, dock i regel med tillskott i form av grönfoder eller

dylikt till mjölkkor.

_ Rali°nellt betesbruk torde i regel kunna anordnas inom länet. Naturligtvis

måste härvid i många fall en större eller mindre del åker läggas

till bete, men är detta endast till mycket stor fördel för den övriga jordbruksdriften.

I länet finnes nämligen på de flesta brukningsdelar en del

oregelbunden, starkt kuperad, stenbunden eller på annat sätt besvärlig

åker, vilken med nuvarande prisläge på jordbruksprodukterna ej lönar

sig att bruka som vanlig åker. Arrondering av ägofigurerna genom

utläggning till kulturbete och rationalisering i övrigt är säkerligen för

många jordbruk i länet den viktigaste förutsättningen, för att de i framtiden

skola kunna bestå som sådana.

Att lösa betesfrågan genom anordnande av gemensamma betesområden

för två eller flera brukningsdelar är visserligen i många fall möjligt, men

torde detta i allmänhet vara en sämre väg än anläggande av särskild betesmark

å varje brukningsdel, även örn i sistnämnda fall åker måste tagas

i anspråk för betesändamål. Gemensamhetsbeten i form av de i Skåne

förekommande andelsbetena skulle dock möjligen kunna rekommenderas

för sådana gårdar, som sakna alla slag av naturlig betesmark. Dylika

andelsbeten passa emellertid endast för ungdjur och göddjur; för mjölkkorna

och dragarna måste i alla fall bete anordnas i närheten av gården.

Intresset för iordningställande av kulturbeten är synnerligen stort inom

länet. Under de närmaste 10 å 20 åren torde de flesta sörmländska jordbrukare

komma att anordna dylika beten och skogsbetet sålunda försvinna.

Skogsbetet torde upphöra även av den anledning, att med den nu pågående

intensifieringen av skogsskötseln (föryngring under skärm), för

vilken de sörmländska jordbrukarna äro mycket intresserade, gräsväxt

i skogen omöjliggöres.

Östergötlands län.

Inom länet hava omkring 2 procent av samtliga brukningsdelar infört

fullständig och 40—50 procent partiell beteskultur. Av de förra brukningsdelarna

utgöras 50 procent av större, 30 procent av medelstora och

20 procent av mindre jordbruk; de senare åter bestå till 10 procent av

större, till 50 procent av medelstora och till 40 procent av mindre jordbruk.

Beträffande cirka 90 procent av länets brukningsdelar äger betning

rum å inhägnade betesmarker.

I regel utnyttjas betet av respektive brukningsdelars innehavare. Dock

s. 217 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t8 proposition Nr 107.

217

äger även legobetning rum, ehuru i mindre omfattning. Mångenstädes

förekommer, att torpare hava rätt till mulbete för sina hemdjur å huvudgårdens

betesmarker. Betesdjuren utgöras företrädesvis av nötkreatur

och hästar. I skogsbygderna bedrives dock flerstädes även betning med

får i tämligen stor omfattning.

Beträffande 5—10 procent av de i länets norra skogsbygd belägna brukningsdelarna

möter hinder att anordna rationellt betesbruk, enär markernas

naturliga beskaffenhet ofta gör dem olämpliga för betesändamål

och deras iordningställande till beten därför skulle draga oproportionerligt

höga kostnader. Anordnande av gemensamma betesområden för två

eller flera brukningsdelar kan knappast genomföras annat än i mycket

liten omfattning.

Jönköpings län.

Inom länet har beteskultur fullständigt genomförts å högst ett hundratal

brukningsdelar, motsvarande cirka 0.5 procent av samtliga. Å cirka

4,500 brukningsdelar eller ungefär 25 procent av totalantalet torde beteskultur

hava påbörjats, å de flesta brukningsdelarna dock i obetydlig skala.

Ifrågavarande brukningsdelar fördela sig i allmänhet lika å större, medelstora

och mindre jordbruk.

På högst 2,000 brukningsdelar inom länet är skogsmarken betesfredad.

Betet å dylik mark utnyttjas i regel av ägarna för nötkreatur. För får,

där sådana förekomma, finnas vanligen särskilda hagar.

Å så gott som alla brukningsdelar inom länet kunna kulturbeten anordnas

för rimliga kostnader.

Kronobergs län.

Inom länet har rationellt betesbruk fullständigt genomförts å ett tjugotal

större och medelstora jordbruk samt å cirka 200 småbruk, tillhopa cirka

1.2 procent av samtliga brukningsdelar. Därjämte torde sådant betesbruk

delvis hava anordnats å cirka 1,800 brukningsdelar, motsvarande cirka 10

procent av samtliga. Å de större och medelstora jordbruken inom länet

torde åtgärder i förevarande syfte hava vidtagits i relativt större utsträckning

än å de mindre.

Å flertalet av de brukningsdelar, där beteskultur delvis genomförts, torde

betning äga rum även å skogsmarkerna. Betning å skogsmark utövas i de

flesta fall av markägarna, och släppas å dylik mark nötkreatur (huvudsakligen

ungdjur och sinkor) samt, i mindre utsträckning, hästar och får.

Å de flesta brukningsdelar inom länet finnes ängs- eller hagmark av

sådan beskaffenhet, att den för måttliga kostnader kan anordnas till rationellt

betesbruk. Några större förutsättningar för anordnande av gemensamhetsbeten

förefinnas ej.

Intresset för rationellt betesbruk gör för varje år stora framsteg inom

länet.

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Kalmar läns norra del.

Rationellt betesbruk har inom länsdelen fullständigt genomförts å cirka

15 samt delvis anordnats å cirka 1,050 brukningsdelar, motsvarande omkring

0.3 respektive 23 procent av samtliga brukningsdelar med över 2

hektar åker. Beträffande 150 av berörda 1,050 brukningsdelar hava förslag

uppgjorts till upprättande av fullt tillräckliga kulturbeten dels genom

kultivering av lämpliga hag- och skogsmarker och dels genom utläggande

av åker till betesvallar, men äro dessa förslag ännu ej fullt genomförda.

Av de brukningsdelar, där rationellt betesbruk helt eller delvis

införts, utgöras cirka 400 av mindre jordbruk.

Å de brukningsdelar, där modernt betesbruk delvis tillämpas, äger betning

rum, förutom å kulturbeten, jämväl å inhägnade hagmarker samt,

å minst hälften av dessa brukningsdelar, å skogsmarker. Betet å skogs-,

hag- och utmarker utnyttjas av vederbörande ägare eller arrendatorer,

som i allmänhet låta därå beta ungdjur och får.

Å minst hälften av samtliga brukningsdelar inom länsdelen finnas ej

i tillräcklig omfattning sådana skogs-, ängs- och hagmarker, som lämpligen

kunna tagas i anspråk för kulturbeten. Örn dylika brukningsdelar

utgöras av större eller medelstora jordbruk med en åkerareal, ej understigande

8—10 hektar, kan dock betesfrågan lösas genom att utlägga en del

av åkern till mångårig betesvall. Utgöras däremot hithörande brukningsdelar

av småbruk med otillräcklig åkerareal, kan anordnande av kulturbeten

å dem ej äga rum. Gemensamhetsbeten kunna ej anses såsom

lämplig betesform för de inom länsdelen belägna jordbruken.

Kalmar läns södra del.

Av länsdelens samtliga brukningsdelar hava 2 å 2 Vs procent fullständigt

genomfört rationellt betesbruk samt 10 å 12 procent, motsvarande

1,400 å 1,500 brukningsdelar, partiellt anordnat sådant betesbruk. Det

övervägande antalet av ifrågavarande brukningsdelar kunna sannolikt

hänföras till medelstora jordbruk.

I regel utnyttjas fastigheternas beten av fastigheternas innehavare.

Allenast i sällsynta undantagsfall upplåtas betena åt andra.

I extrema skogsbygder saknas stundom möjligheter att anordna kulturbeten.

Gotlands län.

Antalet brukningsdelar inom länet, varå rationellt betesbruk fullständigt

genomförts, torde kunna uppskattas till cirka 5 procent, därest såsom

kulturbeten betraktas även de gamla gotländska slåtterängarna, vilka nu
-

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

mera i stor utsträckning betas, röjas och möjligen något dikas samt stundom

å någon del erhålla gödsel. I motsatt lall torde berörda antal ej överstiga

2 procent. Däremot torde antalet brukningsdelar, varå sådant betesbruk

delvis anordnats, stiga till cirka 80 procent. Större jordbruk förekomma

i mycket ringa antal inom länet, men torde vid de flesta av dem

kulturbeten hava ordnats i större eller mindre utsträckning. I övrigt

torde de brukningsdelar, som anordnat dylika beten, fördela sig ungefär

lika å medelstora och mindre jordbruk.

Å 20—25 procent av nyssnämnda brukningsdelar äger betning rum även

å skogs- och utmarker. De gotländska skogarna å öns bättre delar äro

av stor betydelse som betesmarker, då markvegetationen oftast består av

goda betesväxter, gräs och örter. Å öns kargare delar samt på Fårön är

däremot skogsmarken torr och mindervärdig för bete men användes dock

för ungdjur och får.

Förekommande beten utnyttjas i regel av fastigheternas ägare eller innehavare,

och utgöras betesdjuren av hästar, nötkreatur och får. En del

allmänna marker utarrenderas, och intagas då stundom betesdjur även

från andra än arrendatorn.

Å öns kargare delar, som i allmänhet äro belägna i kusttrakterna, särskilt

norr- och söderut, är marken ofta så torr och mullfattig, att utförande

av beteskulturåtgärder knappast lönar sig. Anordnandet av gemensamma

betesområden för två eller flera brukningsdelar torde svårligen

kunna ske, åtminstone ej i sådan omfattning, att det kommer att

spela någon ekonomisk roll.

Blekinge län.

Endast ett fåtal gårdar inom länet hava fullständigt genomfört rationellt

betesbruk. Av länets cirka 10,000 brukningsdelar torde detta sålunda

vara fallet med högst 1 procent. Under de senare åren hava emellertid

allt flera gårdar börjat anordna dylikt betesbruk. Man torde kunna säga,

att rationellt betesbruk nu införts å cirka 10—15 procent av samtliga

brukningsdelar eller å ett antal av 1,000—1,500. I det övervägande antalet

fall är det inhägnade hagmarker, som iordningställts till beten. Av de

brukningsdelar, där modernt betesbruk helt eller delvis införts, äro cirka

15 större, 500 medelstora och 800 mindre jordbruk.

Å medelstora gårdar förekommer det, att torpare och lägenhetsägare

hava rätt till bete på skogen för sina djur. Detta bruk avtager dock allt

mera. I regel är det blott nötkreatur, som få beta å skogen.

Å en del brukningsdelar, särskilt mindre sådana, möta svårigheter att

anordna rationellt betesbruk, och kan i dessa fall en lämplig lösning av

betesfrågan i regel ej vinnas genom anläggande av gemensamma betesområden

för två eller flera brukningsdelar.

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Kristianstads län.

Rationellt betesbruk laar införts helt å cirka 500 och delvis å cirka 2,500

brukningsdelar, motsvarande 2 respektive 10 procent av samtliga. Av

ifrågavarande 3,000 brukningsdelar utgöras cirka 100 av större, 1,400 av

medelstora och 1,500 av mindre jordbruk.

Där skogs- och utmarker finnas, betas i allmänhet även dessa. Undantag

härifrån äger rum allenast beträffande jordbruk, som fullständigt genomfört

rationellt betesbruk.

Betet å skogs-, Ilag- och utmarker utnyttjas i allmänhet av fastigheternas

ägare eller arrendatorer. Den förut praktiserade ordningen att mot

betalning mottaga betesdjur har upphört. Ä herörda marker hetas företrädesvis

ungkreatur och unghästar.

Något hinder för införande av rationellt betesbruk å de särskilda brukningsdelarna

inom länet förefinnes ej.

Malmöhus län.

Av länets brukningsdelar torde eirka 500 hava fullständigt och cirka

700 partiellt infört rationellt betesbruk, motsvarande 2 respektive 3 pro

cent av totalantalet. Av nämnda brukningsdelar torde 70—100 bestå avstörre,

350—400 av medelstora och 600—700 av mindre jordbruk.

A slättbygden och mellanbygden förekommer betning å förenämnda

brukningsdelar så gott som uteslutande i inhägnade beteshagar. Inom

skogsbygden förekommer betning jämväl å skogs- och utmarker i rätt

stor utsträckning.

Betet å skogs-, hag- och utmarker utnyttjas sä gott som uteslutande

av brukningsdelarnas ägare eller innehavare. Till övervägande del är

det nötkreatur och hästar samt i enstaka fall får, som hållas å bete på

dessa marker.

Inom slätt- och mellanbygdens bättre jordbruksområden, där en omfattande

sockerbets- och sädesodling äger rum, har jorden hittills ansetts för

dyr att delvis anläggas till permanent betesvall. Inom nämnda områden

förekommer även ett betydande antal brukningsdelar med en åkerareal av

endast några få tunnland, och har det hittills ansetts mindre lämpligt att

å dessa småbruk avskilja en del av åkerarealen till ständigt betesbruk.

Lantmännen inom dessa områden hava därför sökt lösa sin betesfråga

genom att anordna gemensamhetsbeten (andelsbetesgårdar). Ett flertal

dylika finnas, och hava resultaten av dem visat sig vara förmånliga. Inom

skogsbygden förekommer ett flertal brukningsdelar, å vilka den till åkerarealen

hörande fäladsmarken är så starkt stenbunden och försedd med så

grunt myllager, att lönande betesbruk å dessa marker icke kunna anordnas.

I övrigt kunna permanenta betesvallar med fördel anordnas å största

antalet brukningsdelar inom länet.

s. 221 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

221

Hallands län.

Med ledning av uppgifter, som hushållningssällskapets förvaltningsutskott

infordrat, beräknas, att rationellt beteshruk finnes helt genomfört

å 75 brukningsdelar samt delvis anordnat å 2,300 brukningsdelar, utgörande

omkring 0.5 respektive 16 procent av samtliga. Förstnämnda bruk

ningsdelar utgöras nästan uteslutande av större och medelstora jordbruk,

under det de senare huvudsakligen bestå av mindre jordbruk.

Förutom å kulturbeten äger betning rum såväl i inhägnade beteshagar

som å skogs- och utmarker. Betningen å sistnämnda marker utövas ej

blott av markernas ägare eller innehavare utan även av torpare m. fl., av

samtliga huvudsakligen med nötkreatur och endast i ringa mån med hästar

och får. Betningen å skogs- och utmarker är dock i avtagande och

minskas i mån av att intresset ökas för rationell skogsvård.

Hinder för genomförande av rationellt betesbruk å de särskilda brukningsdelarna

inom länet kan icke anses föreligga utom möjligen i enstaka

fall, där arealen är liten och redan i hela dess vidd tagits i anspråk

för åker och rationellt skogsbruk. Gemensamma betesområden för två

eller flera brukningsdelar torde ej vara lämpliga.

Göteborgs och Bohus län.

Allenast några brukningsdelar, utgörande högst O.i procent av samtliga,

hava helt genomfört rationellt betesbruk. Antalet brukningsdelar,

varå partiellt sådant betesbruk anordnats, uppgår till cirka 2 procent

av totalantalet, och utgöras dessa brukningsdelar huvudsakligen av mindre

jordbruk, som erhållit statsbidrag till betesförbättring. Stallfodring under

sommaren och betning endast å slåttervallar tillämpas å cirka 8 procent

av samtliga brukningsdelar.

Betning äger huvudsakligen rum i inhägnade beteshagar samt å inhägnade

skogs- och utmarker. Betet utnyttjas i regel av vederbörande

jordägare eller arrendatorer. Kätt till bete tillkommer dock ofta även torpare

samt stundom jämväl lägenhetsinnehavare. Betesdjuren utgöras huvudsakligen

av nötkreatur av olika slag samt får.

Varken med hänsyn till markens beskaffenhet eller eljest möter hinder

för genomförande av rationellt betesbruk å de särskilda brukningsdelarna

inom länet. Gemensamma beten för olika djurägare kunna anordnas, men

torde detta inom överskådlig tid ej komma att ske i nämnvärd omfattning.

Älvsborgs läns södra del.

Inom länsdelen torde fullständig beteskultur, bortsett fran bete å slät

tervallar, hava införts å cirka 400 å 500 brukningsdelar, motsvarande 3 å 4

procent av samtliga. Vad angår antalet brukningsdelar, där partiell be
-

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj:ta proposition Nr 107.

teskultur införts, möta stora svårigheter att lämna sifferuppgifter härom,

men torde det kunna antagas, att dylik kultur påbörjats vid cirka 1,000

å 1,200 brukningsdelar eller cirka 10 procent av totalantalet. De brukningsdelar,

som sålunda blivit föremål för beteskultur, utgöras till övervägande

del av mindre jordbruk. Blott cirka 20 procent av dem bestå av

medelstora och 1 procent av större jordbruk. Förekomsten av bär avsedda

brukningsdelar är mycket varierande inom olika socknar av länsdelen.

Förutom å kulturbeten äger betning rum dels å skogs- och bagmarker

och dels å slåttervallar på eftersommaren. Betet utnyttjas av innehavarna

själva. Dock förekommer det i många fall, att torpare och avsöndringsägare

beta sina djur å det hemmans utmarker, dit torpet bör

eller varifrån lägenheten avsöndrats. Skogs- och bagmarker användas

mest för ungnöt och sinkor.

Inom länsdelen förekommer i rätt stor utsträckning stenbundna och

svårkultiverade utmarker, varför kostnaderna för beteskultur i regel bliva

ganska höga, i all synnerhet som de marker, vilka kunna ifrågakomma,

ofta tarva dikning. På många ställen finnas mossar och kärr, som kunna

tagas i anspråk för ändamålet, men även här ställa sig kostnaderna rätt

höga. Vid de flesta brukningsdelar äro emellertid markerna så belägna,

att betesvallar kunna anläggas, örn ock med stora kostnader, å utmarker

och hagar. Vissa jordbrukare hava dock sina utmarker belägna så långt

ifrån gården, att betesanläggning å desamma icke är lämplig. De svårkultiverade

markerna äro fördelade över hela länsdelen. Förutsättningar

för anordnande av för flera brukningsdelar gemensamma kulturbeten

torde i stort sett saknas inom länsdelen.

Älvsborgs läns norra del.

Antalet brukningsdelar, vid vilka betning äger rum enbart å permanenta

betesvallar (betesvallar på åkerjord) eller å beteskultiverade hagmarker

i förening med den avbetning av återväxten på slåttervallar och

annan slåttermark, som förekommer vid alla jordbruk, torde kunna uppskattas

till i runt tal 10 procent av samtliga brukningsdelar. Räknas till

denna kategori även de brukningsdelar, vid vilka betning äger rum enbart

å kombinerade slåtter- och betesvallar, såsom mestadels sker å slättbygderna,

torde ifrågavarande brukningsdelar uppgå till ungefär 50 procent

av samtliga.

Betning dels å kulturbeten och dels å okultiverad betesmark torde likaledes

förekomma vid cirka 50 procent av totalantalet brukningsdelar. Där

betning på icke kultiverad betesmark äger rum, sker den i regel å inhägnad

hagmark eller å utmark, som förut varit odlad (igenlagda torpställen).

Betning å skogsmark förekommer i mycket ringa utsträckning

eller endast beträffande en bråkdel av 1 procent av brukningsdelarna.

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Betning å inhägnad hagmark och utmark, som förut varit odlad, utövas

av brukningsdelens ägare eller innehavare. Betning på skogsmark tilllämpas

så gott som uteslutande av torpare eller lägenhetsägare. Betesdjuren

utgöras av nötkreatur och får.

Beträffande en del brukningsdelar med liten areal (smålägenheter) möter

givetvis hinder för genomförande av rationellt betesbruk men knappast

i andra fall. Dylika smålägenheter förekomma så gott som uteslutande

i skogsbygderna och blott i ringa omfattning. En lämplig lösning

av betesfrågan kan ej inom länsdelen vinnas genom anordnande av gemensamma

betesområden för två eller flera brukningsdelar. Dylika gemensamhetsbeten

tarva alltför detaljerade och ingående bestämmelser rörande

underhåll m. m. för att kunna tillämpas i andra fall än vid andelsbeten

av större omfattning.

Skaraborgs län.

Endast ett fåtal brukningsdelar hava fullständigt genomfört betesbruk

i modern mening. Procenttalet för dessa kan icke exakt angivas men

överstiger säkerligen icke 2 procent av samtliga.

Under de senaste åren hava å ett rätt stort antal brukningsdelar kulturbeten

börjat anläggas samt hagmarkerna betesförbättras. Då emellertid

ingen skyldighet att till hushållningssällskapet anmäla vidtagna åtgärder

i nu nämnt avseende påvilar jordbrukarna, är det omöjligt för

sällskapets förvaltningsutskott att bestämt angiva antalet av dessa brukningsdelar.

En ungefärlig uppskattning ger vid handen, att cirka 10 procent

av totalantalet brukningsdelar i någon omfattning börjat kultivera

jord för betesbruk. I skogsbygden betas dock alltjämt på skogsskiftena.

Brukningsdelar med helt genomförd beteskultur bestå företrädesvis av

större jordbruk. Brukningsdelar med partiell beteskultur bestå av medelstora

och mindre jordbruk.

Betet å utmarkerna utnyttjas företrädesvis av torpare och lägenhetshavare.

Å de närmast gårdarna belägna hagmarkerna betas företrädesvis

mjölkkor men även får och hästar; å utmarkerna betas ungdjur och

på sina håll även får.

I allmänhet torde hinder icke möta för genomförande av rationellt betesbruk.

Vissa svårigheter föreligga dock för den rena slättbygdens jordbruk

med under 10 hektar åker. Å dessa måste åkerjorden tagas i anspråk,

örn bete i full utsträckning skall kunna erhållas. I skogsbygden

torde som regel finnas marker, lämpliga till kultivering för betesändamål.

Gemensamhetsbeten torde endast i undantagsfall kunna anordnas inom

länet.

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Majlis proposition Nr 107.

Värmlands län.

Inom länets egentliga jordbruksbygd är rationell beteskultur i allmänhet

fullständigt genomförd vid de större egendomarna ävensom vid en

del medelstora och mindre jordbruk. Av samtliga brukningsdelar över

5 hektar torde sålunda dylik kultur vara fullständigt införd vid cirka

500 eller 5 procent. Vid brukningsdelar under 5 hektar förekommer ej

fullständig beteskultur.

Partiell beteskultur har inom länet anordnats vid omkring 1,000 brukningsdelar,

motsvarande 5 procent av samtliga brukningsdelar över 2 hektar.

Vid dessa brukningsdelar förekommer jämväl betning såväl i inhägnade

beteshagar som å skogs- och utmarker. Vid brukningsdelar under

2 hektar förekommer rationellt betesbruk endast i några enstaka fall.

Av de brukningsdelar, där rationellt betesbruk helt eller delvis anordnats,

äro cirka 90 större, 600 medelstora och 800 mindre jordbruk.

Inom länet är betesgång å äldre slättervall, såsom tredje och fjärde

årets vallar, mycket allmänt förekommande. Dessa vallar kunna visserligen

icke hänföras till rationell beteskultur utan få mera betraktas såsom

en övergångsform till mera ordnade betesförhållanden. I och med att

dylika vallar år efter år användas för betesbruk och bliva föremål för

ändamålsenlig skötsel komma de att överföras till vallar av betestyp.

Ifrågavarande betessätt kommer sålunda efter hand att leda till införande

av rationellt betesbruk.

Betningen å skogs- och utmarker utövas såväl av respektive ägare och

brukare som av torpare och lägenhetsägare, d. v. s. betesgången är oftast

gemensam för byn. Å inhägnade betesmarker utnyttjas betet endast av

ägaren eller innehavaren. De djurslag, som beta å skogs- och utmarker.

äro nötkreatur och hästar. För får användes i allmänhet särskilt inhägnad

betesmark.

Beträffande ett stort antal mindre brukningsdelar möter hinder för

anordnande av rationellt betesbruk dels på grund av inägojordens ringa

omfattning och dels på grund av att för beteskultur lämplig mark saknas.

Detta förekommer exempelvis i stor utsträckning inom Älvdals härad.

Antalet brukningsdelar, som beröras av dessa förhållanden, torde

utgöra cirka Vs av samtliga brukningsdelar under 2 hektar eller cirka

2,000. Att vinna en lämplig lösning av betesfrågan genom anordnande

av gemensamma betesområden för två eller flera brukningsdelar å dessas

mark torde endast i några enstaka fall vara möjligt. Denna utväg torde

sålunda för Värmlands län ej få någon praktisk betydelse.

Örebro län.

Antalet av de brukningsdelar inom länet, där rationellt betesbruk fullständigt

införts, torde högst utgöra cirka 100, motsvarande 0.6 procent

av samtliga. De allra flesta av dessa brukningsdelar utgöras av större

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

eller medelstora jordbruk. Det lärer därjämte kunna antagas, att rationellt

betesbruk delvis anordnats å cirka 1,500 brukningsdelar, utgörande

omkring 9 procent av totalantalet. Flertalet av sistnämnda brukningsdelar

består av mindre jordbruk.

Vid de brukningsdelar, där rationellt betesbruk delvis anordnats, torde

betning icke i nämnvärd grad äga rum å skogs- eller utmarker utan,

förutom å kulturbetena, huvudsakligen i inhägnade hagar. Betningen

utövas med få undantag av vederbörande ägare eller innehavare. Å

skogs-, hag- och utmarker betas i allmänhet endast kor och hästar.

Beträffande ett stort antal brukningsdelar, som hava för liten åkerareal

och som sakna egentlig hag- eller skogsmark, föreligger hinder

för anordnande av rationellt hetesbruk. Antalet av dylika brukningsdelar

torde säkerligen överstiga 1,000, och äro dessa huvudsakligen belägna

å slättbygden. Gemensamt betesbruk torde endast i ett fåtal fall

lämpligen kunna ordnas.

Västmanlands län.

Inom länet har rationellt heteshruk införts fullständigt å 402 och delvis

å 953 brukningsdelar, motsvarande 5 respektive 12.7 procent av samtliga

brukningsdelar med över 2 hektar inägojord. Av de brukningsdelar,

där rationellt betesbruk sålunda helt eller delvis tillämpas, äro 162 större,

799 medelstora och 394 mindre jordbruk.

Betet å skogs-, hag- och utmarker utnyttjas av vederbörande ägare

eller arrendatorer samt på större gårdar, där torpare finnas, av dessa.

På ohägnade skogskomplex utövas betning även av sådana djurägare,

som icke hava någon del i samfälligheten. På flera gårdar intagas betesdjur

mot lega, men då alltid i hägnade marker. Betena användas för

hästar, nötkreatur och får.

Hinder torde icke förefinnas för anordnande av kulturbeten vid gårdar

med över 15 hektar åker. Vid små lägenheter med ringa eller ingen

avrösningsjord kan ifrågasättas, huruvida det kan vara lämpligt att avsätta

något av den ringa åkerarealen för permanent bete. Anordnande

av gemensamhetsbeten kan knappast ske annat än då fråga är örn arrendatorer

vid större gods. I dylika fall har även denna väg beträtts.

Kopparbergs län.

I den från hushållningssällskapets förvaltningsutskott i länet inkomna

uppgiften meddelas, att någon tillförlitlig upplysning, i vilken omfattning

rationellt betesbruk införts å de särskilda brukningsdelarna inom

länet, ej kan lämnas, utan att en inventering rörande betesförliållandena

utföres. I uppgiften erinras örn de säregna jordförhållandena inom länet

och brukningsdelarnas starka uppdelning i flera ägoområden.

T fråga om betets utnyttjande meddelas, att i hägnade hagar ägarna

Bihang lill riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 107.

15

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

eller innehavarna i regel begagna sig av betet, företrädesvis för kor och

hästar samt får, men att å skogsmark betet nästan utan undantag är gemensamt

och tillgängligt för alla.

Beträffande förutsättningarna för anordnande av rationellt betesbruk

å de särskilda jordbruken i länet framhålles, att av länets 23,635 brukningsdelar

ej mindre än 10,005 hava en åkerareal, ej överstigande 2

hektar, samt att detta förhållande ävensom den avsevärda ägosplittringen

inom länet uppenbart medverka till att hindra genomförandet av rationellt

betesbruk. Man torde ock kunna utgå ifrån, att det stora antal

brukningsdelar inom länet, som hava en åkerareal av blott 2—5 hektar —

summan av dessa utgör 7,721 — ej kunna avvara något nämnvärt av sin

åkerjord till anläggande av permanenta betesvallar.

Inom länet användes fäbodsystemet, enligt vilket betet huvudsakligen

tages ur skogen, ännu i rätt stor omfattning. I vissa fall, exempelvis i

Gagnef, Leksand, Rättvik och Svärdsjö, hava anordnats gemensamhetsbeten,

företrädesvis för unghästar, och hava dessa beten, åtminstone i

Leksand och Rättvik, förlagts på och vid nedlagda fäbodvallar. Möjlighet

att anlägga dylika gemensamhetsbeten i större utsträckning är flerstädes

för handen.

Gävleborgs län.

Rationellt betesbruk torde hava fullständigt införts å cirka 100-tal och

delvis anordnats å cirka 800 brukningsdelar inom länet, utgörande omkring

0.G respektive 4.5 procent av totalantalet. Av ifrågavarande brukningsdelar

äro omkring 10 procent större, 20 procent medelstora och 70 procent

mindre jordbruk, och utgör arealen av varje brukningsdel i medeltal

cirka 8 hektar.

Å de brukningsdelar, där rationellt betesbruk delvis införts, äger bet

ning rum, förutom å kulturbeten, jämväl i inhägnade hagar samt beträffande

cirka 2/s av brukningsdelarna även å skogs- och utmarker. Betet

å hagmar ken utnyttjas av vederbörande ägare; å skogs- och utmarkerna

användes betet även av andra, såsom lägenhetsägare, vilka hava små

arealer odlad jord och sakna mark, lämplig för bete eller att anordnas

för betesbruk. Nämnda lägenhetsägare använda sig av skogs- och utmarker

till bete, oavsett huruvida de innehava mulbetesrättigheter

eller ej.

Å de kultiverade betesmarkerna hållas företrädesvis mjölkande kor och

till någon del även ungdjur på bete. Å skogs- och utmarker betas lågmjölkande

och sinlagda kor och, i regel, ungboskap samt får, flockvis

från hela byalag. På en del håll, särskilt i länets nordliga delar, släppas

hästarna ofta på bete å skogsmarken. Till hästbete användes dock före

trädesvis hagmarker nära gårdarna.

Beträffande cirka 40 procent av länets samtliga brukningsdelar torde

hinder möta att genomföra rationellt betesbruk. På grund av den odlade

s. 227 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

227

arealens litenhet anser sig sålunda flertalet jordbrukare icke böra utlägga

åkerjord i permanent betesvall, även om för beteskultivering lämpliga

hagmarker eller ängar saknas. Anläggning av kulturbeten å utmarkerna

är oftast utesluten på grund av för stora avstånd. Därjämte är att

märka, att i de egentliga skogsområdena, särskilt i nordvästra delen av

länet, samt inom större delen av kustlandet, där jordmånen merendels är

mycket stenig, kostnaderna för kulturbeten å icke odlad jord ofta bliva

oproportionerligt höga i förhållande till nyttan. Välbelägen och lätt kultiverad

hagmarks- och ängsjord torde i allmänhet komma att tagas i bruk

för bete. Dylika marker äro emellertid till finnandes i huvudsak inom

den s. k. mellanbygden och äro mindre förekommande än man i allmänhet

föreställer sig.

I enstaka fall torde gemensamlietsbeten kunna anordnas, i allmänhet

dock ej med fördel. Anläggandet av gemensamhetsbeten förutsätter stora

sammanhängande arealer hagmarks- eller ängsjord med lämplig belägenhet,

och sådana förekomma mycket sparsamt. Ett framkomligt sätt att

åstadkomma gemensamhetsbeten för mjölkdjur synes vara, att jordbrukare

gemensamt inköpa ett hemman för anordnande av rationellt bete.

För icke mjölkande kor samt för hästar och ungboskap finnas möjligheter

att på större sammanhängande och välbelägna fäbodvallar eller andra

jämförbara områden anordna gemensamhetsbeten, vilka kunna inhägnas

för ändamålet.

Svårigheterna att genomföra gemensamhetsbeten äro störst inom de

stora skogsområdena i länets nordvästliga delar.

Västernorrlands län.

Inom länet äro betesförhållandena mycket varierande å olika trakter.

Kationellt betesbruk är mycket sällsynt i länets skogstrakter men förekommer,

ehuru i mindre omfattning, i jordbrukstrakterna. Sådant betesbruk

torde hava fullständigt införts å i runt tal 310 och partiellt å

cirka 2,000 brukningsdelar, motsvarande cirka 1.5 respektive 10 procent

av samtliga. Av ifrågavarande brukningsdelar äro 3 större, 838 medelstora

och 1,469 mindre jordbruk.

Å de brukningsdelar, där rationellt betesbruk partiellt införts, erhålles

i jordbruksbygderna det erforderliga betestillskottet till 70 procent från

inhägnade hagmarker och till 30 procent från skogs- och utmarker. I

skogsbygderna är förhållandet det omvända. Såsom medeltal för hela

länet torde kunna sägas, att betestillskottet vid ifrågavarande jordbruk

till 60 procent utgöres av inhägnade hagmarker och till 40 procent av

oinhägnade skogs- och utmarker.

Å inhägnad hagmark användes betet för vederbörande brukares egna

djur. Å skogs- och utmarker utnyttjas betet ej blott av vederbörande

brukare och de personer, som där hava mulbetesrätt, utan även, örn ifrågavarande

mark är oinhägnad, av djurägare utan dylik rätt.

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Majlis proposition Nr 107.

Ä oinhägnad skogsmark betas allmänt får och i vissa fall även hästar.

Mindre djurägare, som sakna egen betestiilgång, heta alla sina djur så

gott som uteslutande å oinhägnad skogsmark, varemot jordbrukare, som

delvis bedriva rationellt betesbruk, högst sällan låta högmjölkande kor

beta å skogs- och utmarker.

Ett betydande antal brukningsdelar hava så ringa areal, att vederbörande

brukare anse sig ej kunna upplåta någon del av densamma för betesändamål

annat än i form av bete på återväxten å slåttervallar och

ängsmarker. Vissa av nämnda brukningsdelar hava emellertid mulbetesrätt

på respektive stamfastigheters mark. Ett utbyte av ifrågavarande

servitut mot till bete lämplig mark torde dock i flertalet fall kunna

genomföras. Vid övriga brukningsdelar, som sålunda icke till följd av

arealens litenhet sakna tillgång till mark för anläggande av bete, torde

möjligheter i 2U av hela antalet fall förefinnas för anordnande av särskilda

beten. Anläggandet av beten försvåras emellertid understundom

av olämplig form på skiftena, som ofta äro oproportionerligt smala och

långa.

I de fall, då hinder möta för genomförande av rationellt betesbruk å

de särskilda brukningsdelarna, torde betesfrågan endast i ett mindre antal

fall, sannolikt högst 25 procent, kunna lösas i form av gemensamhetsbeten.

I de tätare bebyggda delarna av länet råder brist på till gemensamhetsbeten

lämplig mark, och även i övriga delar av länet möter det

svårigheter att anskaffa mark för iordningställande av nya beteslägenheter.

I trakter, där s. k. fäbodsbeten förekomma, förefinnas vissa förutsättningar

att anordna gemensamhetsbeten, vilket system dock i flera

fall torde böra kompletteras med anläggande av smärre beten för högmjölkande

kor hemma å gårdarna — eventuellt å åkerjord. Då det är

förenat med avsevärda svårigheter att få till stånd ekonomisk samverkan

mellan lantbrukare, torde även för nu angivna fall erfordras ett betydande

upplysnings- och propagandaarbete.

Jämtlands län.

Av de inom länet belägna cirka 12,000 brukningsdelar med minst 1

hektar odlad jord hava endast cirka 250 eller något över 2 procent genomfört

fullständig beteskultur och cirka 400 eller 3.3 procent partiell sådan

kultur. 500 av ifrågavarande brukningsdelar utgöras av mindre och 150

av medelstora jordbruk. Större jordbruk finnas ej inom länet.

Å de brukningsdelar, där beteskultur delvis genomförts, äger betning

rum, förutom å kulturbeten, jämväl å inhägnade hagmarker samt beträffande

cirka halva antalet även å skogs- och utmarker. Betet utnyttjas

såväl av brukningsdelarnas ägare som av andra personer, såsom torpare

och lägenhetsägare samt, i ett mycket begränsat antal, innehavare

av särskilda mulbetesrätter. Betesdjuren utgöras av hästar, nötkreatur,

får och getter.

s. 229 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

229

Beträffande en del brukningsdelar, som ej hava någon annan till kul

turbete lämplig jord än den ringa odlade arealen, möter hinder att införa

rationellt betesbruk. I vissa fall torde betesfrågan kunna lösas genom

anordnande av gemensamhetsbeten.

Västerbottens län.

Inom länet har rationellt betesbruk genomförts fullständigt å cirka

50 och partiellt å cirka 250 brukningsdelar, utgörande omkring 0.2 respektive

1 procent av totalantalet. Av förstnämnda brukningsdelar äro cirka

35 mindre, 15 medelstora och 1 större jordbruk. De brukningsdelar, där

rationellt betesbruk partiellt äger rum, äro närmast att hänföra till

mindre jordbruk.

Av de brukningsdelar inom länet, där rationellt betesbruk ej i någon

mån tillämpas, torde cirka 1,000 eller 4 procent bedriva betet i inhägnade

(okultiverade) beteshagar samt cirka 20,000 eller omkring 83 procent å

skogs- och utmarker. Även förstnämnda grupp bedriver dock tidvis bete

å skogsmark. Övriga brukningsdelar torde under sommaren stallfodra

djuren.

Inhägnade kultur- och hagbeten utnyttjas av brukningsdelarnas ägare

för betning, huvudsakligen med kor. Skogs- och utmarker användas .såsom

gemensamhetsbeten såväl av ägare som av torpare och lägenhetsägare.

Både nötkreatur och får släppas på dylika marker. I övre lappmarken

förekommer därjämte, att hästar släppas gemensamt på skogsbeten

(s. k. hästbeten), ofta under gemensam uppsikt av en s. k. »hästgetare».

Flerstädes användas i lappmarken även »getare» för nötkreatu

ren, då får och getter medfölja hjorden.

Beträffande cirka 30 procent av brukningsdelarna — huvudsakligen

belägna inom lappmarken — möta betydande hinder att anordna rationellt

betesbruk, dels på grund av mycket ringa åkerareal per brukningsdel

och dels på grund av att moränjorden är mycket dyrbar att kultivera

och annan jord mera sällan finnes att tillgå. Naturliga förutsättningar

för gemensamhetsbeten torde i minst hälften av nyss angivna fall

kunna påräknas, men med hänsyn till rådande uppfattning och inställning

till frågan torde icke dylika gemensamhetsbeten kunna påräkna vinna

allmogens gillande annat än mera undantagsvis. Gemensamhetsbeten

kunna därför icke för närvarande tänkas anordnade inom länet.

Intresset för införande av rationellt betesbruk har inom länet uppstått

huvudsakligen under de senaste 5 åren och synes statt i raskt stigande.

I samma mån som insikten om kulturbetenas betydelse bliver känd —

främst på grundval av praktiska erfarenheter inom trakten — synes betesanläggningarnas

antal stadigt ökas år från år. Hushållningssällskapets

upplysningsverksamhet, som alltmera inriktas på betesfrågan, torde

kunna bidraga till betesfrågans ordnande inom en relativt snar framtid

— åtminstone vad rör de egentliga jordbruksbygderna — helst därest

lagstiftningen jämväl giver sådana strävanden sitt stöd.

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Norrbottens län.

I länet hava cirka 80 brukningsdelar eller 0.5 procent infört fullständig

och cirka 800 brukningsdelar eller 5 procent partiell beteskultur. Av

ifrågavarande brukningsdelar äro 17 medelstora samt cirka 863 mindre

jordbruk.

Av länets brukningsdelar torde endast cirka 10—15 procent hava inhägnade

beteshagar, häri inräknat de brukningsdelar, där rationellt betesbruk

tillämpas, under det 85—90 procent använda sig av skogsbete.

De inhägnade beteshagarna nyttjas till bete i regel allenast av vederbörande

ägare, under det betet å skogs- och utmarker utnyttjas av byalagen

gemensamt. Å sistnämnda marker betas såväl hästar och nötkreatur

som får och i vissa enstaka fall även getter.

Inom kustsocknarna torde markens beskaffenhet i allmänhet ej lägga

hinder i vägen för anordnande av kulturbeten. Däremot torde det i

många fall vara svårt att inom rimligt avstånd från gården finna tillgång

på härför lämpliga arealer. Detta förhållande är till stor del beroende

på den långt drivna sönderstyckningen av hemmansdelarna och

på brukningsdelarnas inbördes läge. Hinder av nu angivna beskaffenhet

torde beträffande kustsocknarna kunna approximativt beräknas föreligga

ifråga örn 30 procent av brukningsdelarna.

Beträffande lappmarken äro givetvis svårigheterna att anlägga kulturbeten

betydligt större, beroende på bristen på härför lämplig och för

rimliga kostnader odlingsbar jord. Inom dessa områden äro dessutom de

dryga kostnaderna för anskaffning av konstgödsel ett stort hinder för

genomförande av rationell beteskultur.

Allenast i ytterst få fall torde en lämplig lösning av betesfrågan kunna

vinnas genom anordnande av gemensamma beten för två eller flera brukningsdelar.

s. 231 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

231

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 5 november

1932.

Närvarande:

justitieråden Alexanderson,

Eklund,

regeringsrådet Aschan,

justitierådet Grefberg.

Enligt lagrådet tillbandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet

den 16 september 1932, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till lag örn ägofred samt till lag örn säkerhet för

utbekommande av viss ersättning enligt lagen örn ägofred.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av revisionssekreteraren Thor Sjöfors.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om ägofred.

Förslaget i allmänhet.

Lagrådet:

Den omfattande och mångsidiga utredning förevarande lagärende underkastats

har till fyllest visat att gällande stängsellagstiftning i åtskilliga

viktiga hänseenden alltför bristfälligt motsvarar nutida förhållanden

och behov. Att så skall vara fallet är desto mera naturligt som denna lagstiftning

— ehuru från början betecknad såsom i viss mån ett provisorium,

vidtaget i avbidan på att hinder för en mera rationell reglering skulle

bortfalla — bibehållits praktiskt taget oförändrad i tre fjärdedels sekel,

under vilken tidrymd jorddelning, jordbruk och skogsbruk dels genomgått

betydande omdaningar, dels av utvecklingen förts fram till strävan

efter nya sådana.

Å andra sidan giver denna utredning vid handen att vad som redan vid

1857 års stängselförordnings tillkomst angavs såsom eftersträvansvärt slutmål,

nämligen avlysandet av stängselbesväret med överlåtande åt djurägare

att på sätt han funne bäst vid äventyr av skadeståndsskyldighet

och, eventuellt, straffansvar hålla sina djur från grannes ägor, alltjämt är

något som hör först en troligen avlägsen framtid till. Den nyreglering

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

av stängselrätten, som alltså erfordras, är emellertid — vad utredningen

jämväl ådagalagt —• ett särdeles ömtåligt och. invecklat problem med

mångahanda på lösningen inverkande faktorer. Att här skapa en ordning,

som i tillämpningen visar sig skipa tillfredsställande rättvisa åt kolliderande

intressen i alla förekommande fall, är en uppgift, mera svårlöst

än t. o. m. på de flesta andra rättsområden. Svårigheterna härleda sig till

stor del omedelbart från de mångskiftande olikheterna i jordens uppdelning

och brukning såväl skilda landsdelar emellan som ock inom en och

samma trakt. Men därtill kommer såsom en indirekt följd av dessa förhållanden

vanskligheten att överblicka de praktiska konsekvenserna av

uppställda regler. Vad som i kraft av dessa regler blir att tillämpa i

fråga örn en viss ägogräns har ofta återverkningar i andra eller tredje

hand pa ägofred och hägnadsbörda vid en annan gräns — återverkningar,

till sin innebörd växlande efter omständigheterna och därför svårberäkneliga.

Ett förhållande som under sista tiden varit särskilt ägnat att aktualisera

behovet av en stängselrättsreform är den mångenstädes raskt fortskridande

övergången till intensivt betesbruk. Just den karaktär av övergångsskede,

som utmärker ställningen på betesbrukets område, måste emellertid

föranleda en viss tvekan huruvida tiden är inne för genomgripande

nyreglering eller örn man ej hellre borde inrikta sig på att genom partiella

reformer avhjälpa de mest kännbara bristerna. Vid närmare övervägande

lärer dock sistnämnda väg icke befinnas gångbar. Den önskvärda

omläggningen av skogsbetningen till ordnat betesbruk synes inom stora

delar av landet på grund av skogsskiftenas form kunna i allmännare omfattning

förverkligas blott under förutsättning att stängsellagstiftningen

i fråga örn gränser i skog och utmark fotas på väsentligt nya principer.

Den kan icke i nämnvärd mån främjas genom reformer i enskilda detaljer.

Dylika måste däremot befaras verka såsom i många fall obilliga ingrepp

i de förhållanden som uppkommit under inflytande av hittills gällande

reglers samspel. Det är säkerligen icke någon tillfällighet att dessa

regler under så lång tid lämnats i ett helt orubbat skick. Detta förhållande

bör fastmera tillskrivas insikten att inom stängselrätten även bestämmelser

som äro skenbart ganska fristående, om de icke från början

haft, dock genom lagens mångåriga tillämpning kommit att få ett intimt

samband med det övriga laginnehållet och därför icke utan betänkliga

följder kunna bliva föremål för ändring annat än i ett större sammanhang.

Relativt fristående ter sig exempelvis frågan örn fordringarna å

laggill stängsels beskaffenhet; och en väsentlig lättnad i nuvarande

stränga krav i detta hänseende kunde ifrågasättas till isolerat genomförande,

varmed ett på många håll högeligen eftersträvat önskemål utan

tvivel bleve förverkligat. Men erfarenheten har visat att dessa krav utövat

en betydande återhållsamhet i stängselvitsordets utövning i skogsmark;

och efter denna erfarenhet har man inrättat sig. Särskilt har

s. 233 Kontrollera mot PDF

233

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

skiftesläggningen i stor utsträckning byggt på den förutsättningen att

stängsel icke komme att fordras i skifteslinjerna och att således gemensamhetsbete

komme att praktiseras, på sätt lagen i dylikt fall tillåter. Någon

revolutionerande inverkan i detta avseende kan väl ej antagas uppkomma

genom att billigare stängseltyper bleve tillåtna, enär till följd av

skiftenas långsmala form deras inhägnande alltjämt i stort sett skulle

ställa sig alltför kostsamt. Men i åtskilliga enskilda fall skulle en dylik

isolerad reform sannolikt medföra verkningar, som tedde sig obilliga nog.

Yppade meningsskiljaktigheter örn de rätta riktlinjerna för en ny stängsellagstiftning

härleda sig tydligen till ej ringa del från olikheter mellan

skilda landsdelar i natur-, bebyggelse- och brukningshänseende. Emellertid

lärer man icke böra låta sig härav föranledas att för olika huvudområden

bygga lagstiftningen på olika principer. Oavsett de starka betänkligheter

som i och för sig vore förbundna med att spränga den hittillsvarande

enhetligheten och ersätta den med regionlagstiftning, skulle

nämligen också en dylik lagstiftning hava att kämpa med ungefär enahanda

svårigheter. Även län, som till sin allmänna huvudkaraktär äro

inbördes mycket olika, rymma dock inom sig i stor utsträckning likartade

typskiftningar, från vilka icke kan bortses.

Den väg till reformfrågans lösning, som i förslaget blivit beträdd, synes

alltså vara den riktiga. Och i fråga örn de allmänna grunder, på vilka

förslaget blivit byggt, synas dessa vara med omsikt genomtänkta och icke

i någon mera väsentlig punkt giva anledning till erinran från lagrådets

sida. Dessa grunder kunna i korthet angivas vara i huvudsak följande.

Medan stängselvitsordet enligt gällande lag i fråga örn de fastigheter

och ägoslag, för vilka det gäller, är ett ovillkorligt sådant, skall enligt

förslaget rätten att fordra stängsel vara beroende av att betning, som

medför behov av stängsel, på båda sidor eller på endera sidan äger rum.

Under denna förutsättning är däremot stängselvitsordet, där sådant överhuvud

medgives. alltid ömsesidigt. Nuvarande undantag frän ömsesidighetsprincipen,

såsom att stängsel ej kan fordras för inägor mot utägor,

ej för avsöndring mot stamfastighet, ej för urfjäll och ej mot kronojord

under kronans omedelbara disposition, skola alltså bortfalla. Detta ömsesidiga,

men av verkligt behov beroende stängselvitsord äger överallt

rum inägor emellan samt mellan inägor å ena, utägor å andra sidan. I

fråga om ägogräns i skog och utmark bygger åter förslaget på andra

grunder, varom vidare nedan.

Beträffande fördelningen av stängselbördan de båda grannarna emellan

har förslaget bibehållit gällande lags princip, att den ej skall från fall

till fall bestämmas alltefter graden av nytta av stängslet, utan sker efter

en fast, i lagen bestämd proportion. Nu gällande hälftendelning av bördan

bibehålies däremot endast för det fall att betning som medför behov

av stängsel äger rum å båda sidor. Föranledes stängselbehovet av bet

ning blott å ena sidan, deltager denna sida nied fyra femtedelar i stängs
-

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

let, motsidan blott med en femtedel. Stängselbördan lättas väsentligt genom

att inga andra fordringar på laggill stängsel uppställas än att det

skall freda mot nötkreatur och hästar, Konungen dock förbehållet att för

viss landsdel kunna föreskriva tätare stängsel.

En följd av att stängselvitsord och stängselbördans fördelning gjorts

beroende av de faktiska förhållandena i fråga örn betning har blivit att

dessa frågor, där ej bindande överenskommelse genom en av intressenterna

upprättad förening kunnat åstadkommas, prövas och avgöras av

synenämnd, vilkens utlåtande i händelse av missnöje får klandras hos domstol.

En annan konsekvens är den att därest, efter det avgörande föreningsvis

eller av nämnd eller domstol trälfats, ändrade förhållanden inträtt,

i det att behovet av stängsel eller grunden för tillämpad fördelning

bortfallit, nyprövning kan efter viss tid påkallas. Detta i motsats

till nu gällande grundsats att en gång utövat stängselvitsord för all framtid

binder båda parterna vid stängselskyldighet, intill dess de förena sig

örn skyldighetens upphörande, eller ock genom förändrad hävd ägor omvandlats

från utägor till inägor eller tvärtom.

Det vanskligaste problemet möter, då det gäller att på lämpligaste sätt

upprätthålla ägofreden å ömse sidor örn ägogräns i skog och utmark.

Uppgiften måste här bliva att skapa en ordning som. med minsta möjliga

hägnadsbörda, tillgodoser på en gång det legitima betesbehovet och den

rationella skogsvårdens intressen. Att nu gällande stadganden ingalunda

motsvara dessa krav är nogsamt känt. Vid en nyreglering på området

måste emellertid behörigt avseende fästas vid de brukningsförhållanden

som under gällande stängsellagstiftnings medinflytande vunnit hävd.

Förslaget utgår också från den nuvarande faktiska situationen, närmare

bestämt ställningen den 1 januari 1932 eller ungefär den tidpunkt,

då förevarande lagarbete inträdde i sitt senaste skede. Fanns vid denna

tidpunkt stängsel uppfört i ägogräns i skogsmark, skall stängselskyldighet

alltjämt gälla, dock i enlighet med förslagets allmänna ståndpunkt endast

under den förutsättning att betning å endera sidan eller å båda

gör stängsel erforderligt för ägofredens skydd. I fråga örn stängsels beskaffenhet

och bördans fördelning tillämpas därvid de nya grundsatserna.

För det fall åter att stängsel i ägogränsen ej upprätthölls vid den

nyssnämnda tidpunkten och marken således var upplåten till gemensamhetsbete

utgår förslaget från det antagande att därigenom kan anses ådagalagt

att stängselvitsordet här på grund av de alltför höga stängselkostnaderna

saknar värde som ägofredningsmedel och att man därför

måste söka sig fram en helt ny väg för att kunna, utan att träda betesbehovet

för nära, bereda nödigt skydd åt skogsåterväxt och skogsdikningar.

En sådan utväg anvisar förslaget, nämligen gemensamhetsbetets utskiftning

genom betesreglering. Härigenom bleve tillika vunnet att man

främjade den även ur betesintressets egen synpunkt föråldrade skogs
-

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Kungl. May.ts proposition Nr 107.

betningens övergång till ordnat betesbruk. Regleringen innebär betningens

begränsning att äga runi endast inom hägnade områden, särskilt

anvisade för varje delägare i den mån ej annorlunda åsämjes. Den övriga

marken frigöres således från all betning. Rätt att påkalla reglering tillkommer

varje delägare i det gemensamma betesområdet. Ena sig emellertid

ej delägarna örn regleringen och visa sig vid syneförrättning förhållandena

vara sådana att lämplig reglering ej kan verkställas, måste

frågan förfalla. I första hand skall genom regleringen betesplats anvisas

åt varje fastighet inom dess egna ägor, men i den mån lämplig sådan av

tillräcklig omfattning där ej finnes, stadgas skyldighet för annan fastighets

ägare att å sin mark mot skälig ersättning upplåta nödigt område.

Upplåtelsen medför skyldighet för mottagaren att ställa området i skick

för ordnat betesbruk och bibehålla det i sådant skick; och områdets omfattning

bestämmes i enlighet med denna förutsättning. Hägnad bekostar

envar delägare kring sitt betesområde. Till skydd för den från

betning frigjorda markens yttergränser äger varje delägare påkalla

stängning i gräns, där annan åt gemensamt bete upplåten skogsmark

möter. I stängselkostnaden deltaga å regleringsområdets sida delägarna

gemensamt. Deras totala andel i stängselbördan bliver, enär betning förekommer

blott å andra sidan, endast en femtedel.

Då gemensamhetsbete mångenstädes praktiseras över ett mycket stort,

stundom ofantligt stort, sammanhängande skogsområde, blir det tydligen

en lämplighetsfråga vilken omfattning ett ifrågasatt regleringsområde bör

erhålla. Genom förening kunna två eller flera fastigheters ägare sammansluta

sig att bilda ett dylikt; i brist på åsämjande mellan samtliga

intressenter rörande ett regleringsområdes omfattning får denna fråga

avgöras av synenämnd eller, efter klander å syneförrättningen, av domstol.

I förslaget har man ansett sig kunna och böra kombinera det nyskapade

1’egleringsvitsordet med borttagande av stängselvitsord i sådan

skogsmark, som den 1 januari 1932 var upplåten till gemensamhetsbete.

På egen bekostnad är det visserligen varje markägare obetaget att genom

inhägnande helt eller delvis freda sina ägor från betning. Men de undantagas

härigenom icke från att indragas i en eventuell betesreglering.

Sistnämnda regel torde av nära till hands liggande skäl icke kunna undvaras,

såvitt nytillkommande hägnad angår. Betesregleringsinstitutets

värde skulle tydligen väsentligt förminskas, örn det stöde markägare

fritt att genom ny inhägnad förhindra att viss honom tillhörig till betesbruk

särskilt lämplig och välbelägen mark bleve föremål för tvångsupplåtelse.

Redan av samma grunder bör det lika litet eller än mindre tilllåtas

någon att genom bruk av stängselvitsord tilltvinga sig grannes

hjälp att ställa sin mark i dess helhet utom regleringen genom att stänga

i en av gammalt befintlig ägogräns, där stängsel förut aldrig funnits uppfört.

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

För andra fall framställa sig däremot vissa betänkligheter mot förslagets

ståndpunkt i förevarande del. Till stöd för denna ståndpunkt

har, såsom redan antytts, departementschefen anfört att där stängselvitsordet

for närvarande icke tages i bruk detta förhållande grundar presum

tion for att stängsel här är en alltför kostsam anordning för att kunna

nilma tas egentligt praktiskt värde. Man har därför ansett sig äga fog

för att beträffande sådana ägogränser alldeles avskaffa vitsordet och

darmed undanröja ett hinder som eljest i enskilda fall kunde läggas i vägen

for en rationell användning av det nya ägofredsinstitutet betesreg

tering Det är emellertid uppenbart att den nämnda presumtionen sak

nar giltighet i fråga örn ny ägogräns, tillkommen — exempelvis genom

avstyckning eller genom skifte av förut oskiftade ägor eller ändrad skif

tesläggning vid nytt skifte — efter den 1 januari 1932 eller måhända så

kort tid dessförinnan att stängselvitsordet ännu nämnda dag ej kommit

att begagnas, ehuru avsikten varit att så göra. I viss mån försvagad

mäste ock presumtionen sägas vara beträffande gränser, där stängsel tiggare

på grund av begagnat vitsord varit uppfört, men på senare tid icke

hållits vid makt, utan fått förfalla eller borttagits. Anledningen till sistnämnda

förhållande kan exempelvis hava varit att fastigheterna å ömse

sidor örn gränsen kommit i samma hand. I sådana fall synes det onekligen

mindre lyckligt att — såsom förslaget innebär — stängselvitsordet

aven efter det fastigheterna ånyo fördelats på skilda ägare, icke vidare

kan göras galande, med påföljd således att rätt till gemensamhetsbete ali

tid uppstår. En annan anledning kan hava varit att båda grannarna

avskaffat all skogsbetning och stängslet därefter enligt tyst eller uttrycklig

överenskommelse icke vidare underhållits. Släppas emellertid kreatur

ånyo på skogen, t. ex. efter det den ena fastigheten bytt ägare och en

eventuellt träffad förening upphört att gälla, skulle enligt förslaget gran

nen vara förhindrad att återuppliva stängselvitsordet och kunna bliva

indragen i en betesreglering. Måhända har ock en skogsägare under

senare år, i avvaktan på en väntad reform som medgåve billigare stängseltyp

och minskad andel i stängselbördan, föredragit att helt på egen

bekostnad kringgärda mera ömtåliga områden med en lätt hägnad framför

att vidmakthålla laggillt stängsel i ägogränsen. Enligt förslaget und

gar han emellertid i så fall icke att med hela sitt markområde, hägnat och

ohägnat, indragas i betesreglering.

Till det sagda kommer i fråga örn gammal, tidigare hägrad ägogräns

olägenheten av svårigheter i bevisningshänseende. Örn först avsevärd

tid efter nya lagens ikraftträdande betning å den dåmera ohägnade sko**s

marken åter börjar praktiseras och betesreglering påkallas, lärer det icke

Idiva lätt att tillförlitligt utröna i vilket skick ett gammalt stängsel be

fann sig den 1 januari 1932 — huruvida det kunde vid denna tidpunkt

sagås, ehuru måhända bristfälligt underhållet, dock alltjämt äga karaktär

av stängsel eller var i så förfallet skick att det icke vidare gjorde

s. 237 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 107.

237

tjänst. Däremot möter det tydligen icke samma svårighet att konstatera

huruvida stängselvitsord i fråga örn en viss ägogräns en gång tagits i

bruk.

Åt de omförmälda betänkligheterna har emellertid lagrådet vid övervägande

funnit sig icke kunna tillmäta sådan betydelse att de borde föranleda

hemställan örn modifikationer i den uppställda principens tilllämpning.

Vad nytillkommande ägogränser angår, kan det näppeligen

vara riktigt att för deras del fasthålla vid en stängselskyldighet, som i

fråga örn äldre gränser i så stor utsträckning som fallet är befunnits vara

ett otjänligt medel att främja ägofredsintresset, och vilken det, därest

hänsyn till bestående förhållanden gjorde det möjligt, vore önskvärt att

i än vidare omfattning, än förslaget innebär, avskaffa. Härvid är ock att

beakta att vid behandlingen av skiftes- och avstyckningsfrågor enligt nya

jorddelningslagen förrättningsmännen hava befogenhet och plikt att ingå

i omsorgsfull prövning huruvida en ifrågasatt delningsåtgärd är ur brukningssynpunkt

försvarlig och på vad sätt i så fall den mest tillfredsställande

delning kan åstadkommas. Vid denna prövning måste naturligen

framdeles den nya stängsellagstiftningens innehåll och verkningar komma

i synnerligt betraktande. Sker åter jämkning i sträckningen av en nu

befintlig och av stängsel fredad ägogräns — t. ex. genom rågångsrätning

eller till följd av att rågångs rätta sträckning fastställts vara en annan

än den som hävdas å marken — lärer den jämkade gränsen icke vara att

1 stängselhänseende betrakta såsom ny, varför den stängselskyldighet, som

gällde för den äldre sträckningen, överflyttas på den nya.

Vad därnäst beträffar marker, mellan vilka stängsel tidigare varit

uppfört, men som numera ligga ohägnade, äro de enligt gällande rätt (5 §

2 mom. stängselförordningen) att likaväl som örn stängsel aldrig funnits

betrakta såsom upplåtna till gemensamhetsbete intill dess någondera

grannen återupplivar stängselvitsordet. Och ehuru avskaffandet av befogenheten

till ett sådant återupplivande kan i enskilda, måhända ej alltför

sällsynta fall, enligt vad ovan påvisats, te sig såsom ett mindre välgrundat

ingrepp, synes dock utredningen i ärendet giva vid handen att

dessa fall äro att anse såsom undantagsfall. Även där egendomsägare

upphört att för egna hemdjur begagna skogsbetning, torde regelmässigt

sådan medgivas underhavande. I fråga örn fastigheter, där man emellertid

lyckats avlysa skogsbetningen fullständigt, torde i de allra flesta

fall förhållandena vara sådana att betesreglering såsom överflödig icke

påkallas eller kan äga rum utan att avsevärd tvångsupplåtelse av mark

behöver tillgripas. — Å andra sidan är det uppenbarligen av stort värde

att reglerna örn stängselskyldighet kunna erhålla så stor enkelhet och

allmängiltighet som det befinnes möjligt.

Såsom en möjlig medelväg kunde ifrågasättas att stängselvitsord och

rätt att påkalla betesreglering ställdes vid sidan av varandra såsom ägofredningsmedel

i fråga örn en och samma ägogräns, dock sålunda att den

s. 238 Kontrollera mot PDF

238 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

som krävde stängsel kunde av annan intressent mötas med yrkande på

reglering, vilket yrkande, örn det genast framställdes, skulle äga företräde

till genomförande. Men ett dylikt villkorligt stängselvitsord finge antagas

bliva av ringa värde. Försök att utöva detsamma skulle tydligen

hava en mycket tvivelaktig framgång och skulle väl vid sådant förhållande

desto hellre underlåtas som det måste bindas vid ganska tyngande

former. Stängselskyldighet kunde tydligen icke fastställas föreningsvis

mellan de båda rågrannarna eller genom förrättning, till vilken blott dessa

kallats, enär samtliga intressenter i gemensamhetsbetet måste beredas

tillfälle att taga ställning till frågan. Ett kungörelseförfarande bleve

alltså nödvändigt. Nämnda anordning skulle således svårligen bereda

några fördelar framför förslagets regler, men väl olägenheter.

1 och 2 §§.

Lagrådet:

Enligt 65 § skall vad i förslaget är stadgat örn ägare av hemdjur gälla

även den som mottagit sådant djur till underhåll eller nyttjande. Härav

framgår först och främst, att mottagaren av djuret har samma plikt

att taga vård örn detta som enligt 1 § åligger ägaren och således kan genom

vårdnadspliktens åsidosättande ådraga sig ansvar och ersättningsskyldighet.

Av 65 § jämförd med 55 § följer vidare, att den som är

pliktig att taga vård örn annans hemdjur skall i likhet med djurens

ägare vara utan hänsyn till vållande ansvarig för skada föranledd därav

att djur inkommit å grannes ägor. Mot vad sålunda föreslagits finner

lagrådet intet att erinra i sak. Ur formell synpunkt må emellertid

framhållas, att förslagets regler skulle vinna i överskådlighet och reda,

därest av 1 och 55 §§ omedelbart framginge att de skola gälla även i fall

som i 65 § avses. För en sådan uppställning talar jämväl en annan omständighet.

Enligt lagrådets mening kunna icke några andra för ägare

av hemdjur givna föreskrifter än de i 1 och 55 §§ upptagna lämpligen

göras utan vidare tillämpliga å den som mottagit sådant djur till underhåll

eller nyttjande. Avgörande betänkligheter synas möta mot att såsom

i 65 § skett helt likställa den senare med djurets ägare i fråga örn

rättigheter och skyldigheter mot den som i enlighet med bestämmelserna

i 5 kap. kan hava intagit djuret. Mottagaren av djuret står i detta hänseende

i en annan rättsställning än djurägaren och hans rättigheter

och skyldigheter torde icke kunna genom lagstiftning klarläggas annorledes

än genom särskilda detaljerade regler i ämnet. Att tillgripa en sådan

anordning synes emellertid icke vara erforderligt. Med tillämpning

av allmänna rättsgrundsatser lärer man i allmänhet utan svårighet

kunna lösa hithörande spörsmål. Tvekan torde sålunda icke råda

därom att underrättelse om intagning av hemdjur med laga verkan får

riktas till den som mottagit djuret till underhåll eller nyttjande. Antagas

måste vidare, att den som enligt 1 § har samma vårdnadsplikt

s. 239 Kontrollera mot PDF

239

Kungl. May.ts proposition Nr 107.

som djurägaren innehar en sådan ställning att han äger behörighet att

å dennes vägnar kräva utfående av det intagna djuret mot erläggande

av föreskriven lösen samt, därest kravet icke leder till något resultat,

förfara på sätt i 60 § sägs. Vad åter angår det inbördes rättsförhållandet

mellan ägaren och den till vilken han lämnat djuret torde erforderlig

ledning för bedömande av därmed sammanhängande frågor i allmänhet

kunna hämtas ur det dem emellan gällande avtalet.

På grund av det anförda hemställer lagrådet att åt 1 och 55 §§ gives

ett sådant innehåll att de bliva omedelbart tillämpliga å den som mottagit

hemdjur till underhåll eller nyttjande, men att i övrigt några

regler örn dennes rättsställning icke upptagas i förslaget. Vinner denna

hemställan beaktande, hör alltså 65 § utgå.

Innehållet av 2 § synes lämpligen kunna upptagas såsom ett andra

stycke i lagens 1 §.

3 i

Lagrådet:

För tillämpning av förslagets regler örn skyldighet att hålla stängsel

mellan fastigheter förutsättes enligt paragrafens första stycke att

fastigheterna gränsa intill varandra. Vad denna förutsättning innebär

har emellertid icke kommit till tydligt uttryck i förslaget. Ordalagen

i 4 §, där det bland annat heter att, örn fastigheter äro åtskilda av väg,

bestämmelserna i 3 § skola äga motsvarande tillämpning såframt led

eller grind må hållas å vägen, föranleda närmast till den tolkningen

att fastigheter, mellan vilka en väg löper fram, icke gränsa till varandra

i den mening dessa ord användas i 3 §. Ä andra sidan avses uppenbarligen

exempelvis i 11 och 37 §§ att uttrycket angränsande fastigheter

skall omfatta jämväl fastigheter vilkas ägor äro skilda av väg.

Den här använda terminologien, vilken torde överensstämma med gängse

språkbruk, synes lämpligen böra helt genomföras i förslaget. Sker detta,

blir huvudregeln i 3 § första stycket omedelbart tillämplig å de fall,

som behandlas i 4 § första stycket. Härav följer emellertid icke, att

sistnämnda bestämmelse utan vidare kan uteslutas ur förslaget. Det

egentliga syftet med bestämmelsen är nämligen att därav motsättningsvis

skall slutas att stängselskyldighet i allmänhet icke föreligger, när

fastigheter äro åtskilda av väg, som ej får avstängas genom grind eller

led, eller när fastighetsgräns skäres av sådan väg. I den mån föreskrifter

härutinnan äro erfordeidiga böra de enligt lagrådets mening

formuleras såsom undantag från huvudregeln i 3 § första stycket och

givas i omedelbar anslutning till denna.

När det gäller att avgöra, vilken inverkan förefintligt förbud att hålla

grind över väg i gränsen mellan två fastigheter bör hava å skyldigheten

att bålla stängsel mellan fastigheterna, torde det icke lämpligen låta sig

göra att behandla alla fall lika. Följer vägen fastighetsgränsen i hela

s. 240 Kontrollera mot PDF

240 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

dess sträckning, ligger det i öppen dag att en tillämpning av förslagets

regler om stängselskyldighet i allmänhet icke skulle medföra åsyftad

nytta för någondera sidan. Med hänsyn härtill torde det vara befogat

att helt utesluta stängselvitsord i detta fall. Däremot behöver den omständigheten

att vägen på en viss sträcka följer ägogränsen eller skär

denna icke medföra att hållande av stängsel i övriga delar av gränsen

blir onyttigt. Är exempelvis vägen inhägnad å båda sidor, kan genom

uppförande av stängsel mellan fastigheternas ägor vinnas samma

skydd som kunnat ernås, örn det varit tillåtet att hålla grind över vägen.

Skäl saknas därför att i fråga örn skyldigheten att hålla stängsel i de

delar av ägogränsen som ligga utanför vägen göra undantag från huvudregeln.

Nu anförda synpunkter bliva tillgodosedda, därest till det

föreslagna första stycket i 3 § fogas ett tillägg av innehåll att stängselskyldighet

ej äger rum mellan ägor skilda av väg, varå grind eller led

ej må hållas. Göres ett sådant tillägg, kommer förslaget att för det

fall, att en väg som ej får avstängas skär en ägogräns, innebära att

frågan örn skyldighet att utanför vägområdet hålla stängsel i gränsen

blir beroende av en prövning huruvida med hänsyn till föreliggande

omständigheter stängsel kan anses vara ett framför andra anordningar

tjänligt medel att avhalla å endera sidan betande djur från grannens

ägor. Pa samma sätt blir det fall att bedöma att vägen endast en kortare

sträcka av gränsen följer denna.

I andra stycket av 3 § bestämmes efter vilka andelstal skyldigheten

att halla stängsel skall fördelas mellan de fastigheter, sorn därav beröras.

Bestämmelser örn fördelningen å marken hava däremot upptagits

i 5 §. Uppställningen torde vinna i överskådlighet och tillika en förenklad

redaktion av 5 §:s stadganden underlättas, därest samtliga regler

örn fördelning av stängselskyldigheten sammanföras i en paragraf och

denna får sin plats omedelbart efter den paragraf, där förutsättningarna

för stängselskyldighet regleras.

Vid förevarande paragraf har departementschefen uttalat att förslaget

bör så förstås att den som frivilligt uppfört stängsel i gränsen,

men därefter gör gällande sitt stängselvitsord, äger fordra att grannen

inlöser stängslet å den sträcka, som vid stängselbördans fördelning tilldelats

denne. Såvitt lagrådet kunnat finna, saknar emellertid detta uttalande

allt stöd i lagtexten. Bestämmelserna i 39 §, som giva regler

i besläktade ämnen, torde icke lämna dylikt stöd. Vid sådant förhållande

synes en motsatt tolkning ligga närmare till hands. Vill man

bereda giltighet åt anspråket på inlösen i det angivna fallet, torde förslaget

böra upptaga stadgande härom.

Emellertid synes även för den händelse, som väl yttrandet har i sikte,

nämligen att vid förrättning föreskrives just den art av stängsel som

frivilligt uppförts, tvivelsamt örn skyldighet att lösa bör stadgas eller

örn icke saken lämpligen får lämnas till parternas överenskommelse.

s. 241 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj-.ts proposition Nr 107.

241

4 *.

Lagrådet:

Beaktas vad lagrådet vid 3 § anfört rörande stängselskyldighet i fall

då väg följer eller skär fastighetsgräns, bör första stycket i 4 § utgå.

Skyldigheten att deltaga i stängselbördan omfattar även hållande av

grind eller led över väg som skär ägogräns, där det tarvas och vägen

får sålunda avstängas. Undantag från denna regel äger naturligen

rum, där på särskild rättsgrund skyldigheten att hälla grinden eller

ledet åvilar den ene grannen ensam eller ock en tredje fastighet, som

begagnar vägen. Vid en erinran örn detta förhållande har förslaget

lika litet som gällande stängselförordning stannat, utan med överskridande

i viss mån av ramen för den egentliga stängsellagstiftningen givit

en regel för bestämmande av när nämnda undantagsförhållande är

för handen. I 15 § andra punkten stängselförordningen säges detta vara

fallet när någon äger rätt till enskild väg eller fädrift över annans

ägor. I förslaget har av skäl, för vilka i departementschefens yttrande

redogöres, motsvarande bestämmelse i andra stycket av förevarande

paragraf fått sin tillämplighet begränsad till det fall att rätten till väg

har karaktär av servitut, varjämte gjorts reservation för den möjlighet

att annorlunda avtalats. A andra sidan lärer i annat hänseende förslagets

stadgande äga större räckvidd än det nu gällande. Då i 15 §

stängselförordningen talas örn enskild väg, torde enligt vad förarbetena

utvisa — jfr 5 och 6 kap. byggningabalken i lagkommitténs och äldre

lagberedningens förslag — detta uttryck åsyfta en väg som, i motsats

till byväg, tjänar en fastighets särskilda intresse. Med hänsyn till den

innebörd termen enskild väg har i nutida lagspråk, har förslaget icke

kunnat i detta sammanhang begagna den, utan använder uttrycket väg

rätt och slätt. Men därav har blivit en följd att bestämmelsen i andra

stycket kommer att omfatta även de alltmera talrika fall då rätten till

väg icke avser annat än en rätt att färdas fram å en för den tjänande

fastighetens eget behov redan byggd och brukad väg. Särskilt i samband

med avstyckning torde sådant servitut ofta upprättas (jfr N. J. A.

I 1929 sid. 218). Att i dylika fall låta skyldigheten att hålla grind i

ägogräns, i brist på avtal i annan riktning, övergå från de stängselskyldiga,

som hittills hållit grinden, till den servitutsberättigade lärer

icke vara befogat. Även i fråga örn framdeles skeende servitutsupplåtclser

och jorddelningsförrättningar torde emellertid knappast trygghet

finnas för att ett dylikt stadgande och dess verkningar behörigen

uppmärksammas och obillighet förebygges.

Med hänsyn till svårigheterna att i förevarande sammanhang träffa

ett avgörande, som gör rättvisa åt skiftande situationer, hemställes att

bestämmelsen får utgå. Vinner denna hemställan icke beaktande, sy
Bihang

lill riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 107.

s. 242 Kontrollera mot PDF

242 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

nes i allt fall orden »om ej annorlunda avtalats» böra ersättas med ett

mera omfattande uttryck, såsom att ej annat överenskommits eller eljest

skäligen må anses gälla. Lämpligen kunde ock, såsom i gällande författning

sker, bestämmelsen givas i samband med stadgandena om stängsels

fördelning å marken.

6 §.

Lagrådet:

Sista stycket i 6 § synes avfattat under den förutsättningen, att stängsel

på grund av bestämmelserna i denna paragraf skall kunna av de

stängselskyldiga uppföras även å fastighet, som icke beröres av stängselfrågan.

För de sällsynta fall, där sådan åtgärd kan finnas lämplig,

torde behov ej föreligga att medgiva ett tvångsförfarande mot en helt

utomstående, utan lärer frågan lämpligast lösas genom överenskommelse.

Avfattningen av nämnda stycke torde därför böra något jämkas.

7 $.

Lagrådet:

Tredje styckets hänvisning syftar till 68 § i 1891 års lag örn allmänna

vägar. Då där givna bestämmelser örn stängsels beskaffenhet icke avse

dess egenskap att freda mot hemdjur, men å andra sidan ej heller innefatta

hinder att stänga mot hemdjur i ägogräns, torde stycket böra utgå.

9 §.

Justitieråden Alexanderson, Eklund och Grefberg:

Enligt bestämmelsen i andra stycket är vid överlåtelse av fastighet

ny ägares ansvarighet för tidigare bestämda bidrag till hållande av

stängsel begränsad så, att han ej svarar för bidrag som förfallit till betalning

innan han blev ägare, d. v. s. innan avtalet slöts. Härutinnan

vilar förslaget på samma principer som motsvarande stadganden i 1879

års dikningslag, vattenlagen och lagen örn enskilda vägar. Emellertid

plägar köpares ansvarighet för fastigheten åvilande förpliktelser mellan

köpare och säljare regelmässigt bestämmas med utgångspunkt icke

från dagen för köpslutet utan från tillträdesdagen. Det är följaktligen

önskvärt, att även i fråga örn nu förevarande bidrag tillträdesdagen

blir avgörande för inträdet av ny ägares ansvarighet. De hänsyn till

övriga sakägares intresse att för oguldna bidrag i så stor utsträckning

som möjligt kunna hålla sig till den nye ägaren, vilka legat till grund

för särskilt 1879 års dikningslags och vattenlagens stadganden i ämnet,

göra sig i förevarande fall mindre gällande, då de belopp varom fråga

kan uppstå måste antagas bliva jämförelsevis obetydliga. Det kan

tvärtom antagas att det i regeln för fordringsägaren faller sig bekvämast

att hänvända sig till den som besitter fastigheten. När det gäller

s. 243 Kontrollera mot PDF

243

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

ny innehavare av en fastighet, mäste även efter det remitterade förslaget

tillträdesdagen bliva avgörande för omfattningen av hans förpliktelser

i förevarande avseende. Det hemställes därför att åt ifrågavarande

bestämmelse gives det innehåll att ny ägare eller innehavare är

pliktig fullgöra vad företrädaren eftersatt i stängsels uppförande eller

underhåll, men ej svarar för bidrag i penningar, som förfallit till betalning

innan han tillträdde fastigheten.

Justitierådet Grefberg tiliade:

Med anledning av den i paragrafen intagna hänvisningen till vad som

är stadgat örn hägnad kring prästgård må framhållas, att område, som

vid syneförrättning enligt ecklesiastika boställsordningen genom synerättens

beslut å boställe utlägges till prästgård, icke härigenom avskiljes

till särskild fastighet och att, enligt gängse praxis, sådant område ej

heller sedermera genom avsöndring eller avstyckning eller i annan ordning

utbrytes från bostället. Endast i enstaka undantagsfall, såsom då

området förbehålles vid försäljning av bostället i övrigt eller inköpes

från annan fastighet, göres området till föremål för jorddelningsåtgärd

för dess utbrytande till särskild fastighet. Fastighetsgräns mellan prästgårdsområde

och övriga ägor till den fastighet, varifrån området tagits,

finnes alltså i allmänhet ej. Mycket sällan gränsar området till annan

fastighets ägor. Då stängselskyldighet enligt förslaget äger rum allenast

i ägogräns varda dess bestämmelser alltså endast i ett försvinnande

litet antal fall tillämpliga å prästgårdsområde.

10 $.

Lagrådet:

Med hänsyn till att de i 9 § upptagna bestämmelserna äro avsedda

att tillämpas jämväl å de fall, som omförmälas i 10 §, synes lämpligt

att de båda paragraferna byta plats.

Rubriken till 3 kap.

Lagrådet:

Rubriken till detta kapitel synes lämpligare kunna bliva: Örn rätt till

gemensamt bete och örn betesreglering, eller något liknande. Vidtages

denna ändring, torde underrubrikerna kunna utgå.

11 *.

Lagrådet:

Första stycket synes böra erhålla en förenklad redaktion och första

punkten av andra stycket däri inarbetas, på sätt var iakttaget i de sakkunnigas

förslag.

s. 244 Kontrollera mot PDF

244 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

13 §.

Lagrådet:

Då i denna paragrafs första stycke talas om förfång för jordbruket

avses icke därmed jordbruk i mera inskränkt bemärkelse, utan meningen

är att det använda uttrycket skall omfatta även skogsbruk. Till förebyggande

av missuppfattning synes en jämkning i avfattningen böra

vidtagas, exempelvis sålunda att orden »eller förfång för jordbruket»

utbytas mot orden »eller olägenhet för fastighetens brukande». Motsvarande

jämkning bör i så fall ske i 14 § sista stycket. — Även i andra

hänseenden synes första stycket i 13 § böra redaktionellt jämkas.

I paragrafen torde böra givas direkt uttryck åt grundsatsen att gemensamketsbete

upphör i och med att betesreglering träder i tillämpning.

Nämnda tidpunkt lärer då ock böra angivas såsom den, efter vilken

mark ej må nyttjas till bete för den fastighet, till vilken marken hör,

med mindre denna hålles inhägnad. Sista stycket bör till lydelsen jämkas

så att därav tydligt framgår att — såsom meningen är — stadgandet

omfattar jämväl det fall att fastighets skogsmark i dess helhet

blivit inhägnad. Tillika hemställes att stadgandet upptages såsom andra

stycke i paragrafen.

14 $.

Lagrådet:

Angående en önskvärd jämkning i sista styckets lydelse hänvisas till

vad ovan anförts vid 13 §.

15 §.

Lagrådet:

I 15 § föreskrives att betesmark, som till förmån för en fastighet upplåtits

å annan fastighet, skall av betesrättshavaren hållas inhägnad.

Hägnadsskyldigheten omfattar hela gränsen kring det upplåtna området,

sålunda även sådana sträckor där gränsen kan sammanfalla med

rågången mot en tredje fastighet. Det kan därför inträffa att vid sidan

av här föreskriven hägnadsplikt skyldighet kan jämlikt 3 § första

stycket föreligga att hålla stängsel mellan ägorna å ömse sidor örn rågången.

Detta blir exempelvis fallet, när det upplåtna området gränsar

till inägor å annan fastighet. Att märka är dessutom att det upplåtna

området genom att bliva anordnat till betesmark förlorar sin förutvarande

karaktär av skogs- eller utmark och att i följd härav skyldighet

uppkommer att hålla stängsel i rågången mot angränsande fastighet.

På frågan huru den betesrättshavaren ålagda hägnadsskyldigheten inverkar

å den skyldighet att hålla stängsel i ägogräns, som förefinnes

enligt 3 §, lämnas i förslaget icke något uttryckligt svar. Ett förtydligande

av förslaget i denna del är enligt lagrådets mening av nöden.

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

Kungl. Majda proposition Nr 107.

Vad angår innehållet i de bestämmelser, som härutinnan kunna vara

erforderliga, synes det icke böra ifrågakomma att utesluta skyldigheten

att hålla stängsel i ägogräns på den grund att hägnadsskyldighet

enligt 15 § där äger rum. Den omständigheten att ägor å en fastighet

upplåtits till betesmark lärer icke utgöra tillräcklig anledning att befria

ägaren av angränsande fastighet från honom eljest åliggande stängselskyldighet

eller att fråntaga honom stängselvitsord. Däremot bör agaren

av det upplåtna området skäligen vara helt fri från skyldighet att

hålla stängsel i den del av rågången, invid vilken området är beläget. For

denna skyldighets fullgörande torde i stället betesrättshavaren hava att

svara. Såsom en följd därav bör rätten att utöva stängselvitsord för

betesmarken med ägarens uteslutande tillkomma betesrättshavaren. Nu

anförda synpunkter bliva beaktade örn i 15 § upptages en bestämmelse

att i fråga örn ansvarighet för skyldighet jämlikt 3 § att hålla stängsel i

ägogräns och i fråga örn utövande av stängselvitsord skall så anses som

örn betesmarken tillhörde fastighet, för vilken den upplåtits.

Den i andra stycket av 15 § lämnade hänvisningen till vad i 8 § är

stadgat örn tid då stängsel skall hållas i fredgillt stånd synes lämpligen

kunna sammanföras med första punkten i 18 §, som innehåller en liknande

hänvisning. Innehållet av 18 $:s andra punkt kunde i så fall

upptagas i 16 §.

Såsom departementschefen anfört bör beträffande område, som till

bete upplåtes å skogsmark, för marken gällande skogsvårdslagstiftning

icke äga tillämpning å området under tid, då upplåtelsen är gällande.

Då ett uttryckligt stadgande härom synes önskvärt, hemställes att såsom

sista stycke i förevarande paragraf upptages en bestämmelse av

innehåll att örn betesmark upplåtits å skogsmark skall, så länge upplåtelsen

äger bestånd, den för skogsmarken gällande skogsvårdslagstiftningen

icke äga tillämpning å betesmarken.

16 §.

Lagrådet:

Det intrång, som förutsättes komma att ske genom markens anordnande

för betesbruk, består enligt vad departementschefen framhåller

väsentligen däri att betesrättshavaren helt eller till huvudsaklig del

avverkar växande skog och tillgodogör sig virket. Vid sådant förhållande

hör gottgörelse, varom i denna paragraf stadgas, angivas avse såväl

skada som intrång. Motsvarande jämkning bör ske i 34 § sista

stycket.

Uttrycklig bestämmelse huru ersättning skall gäldas för skada och

intrång till följd av betesmarks anordnande för betesbruk har icke meddelats

i förslaget. Av 34 § sista stycket kan dock hämtas stöd för det

antagande att sådan ersättning är avsedd att erläggas på en gång.

s. 246 Kontrollera mot PDF

246 Kungl. Majlis proposition Nr 107.

Paragrafen torde så mycket hellre böra fullständigas med föreskrift

härom som detta måste anses påkallat för att klart avgränsa de fall, i

vilka förmånsrätt medgives enligt den föreslagna lagen örn säkerhet

för utbekommande av viss ersättning enligt lagen örn ägofred.

19 $.

Lagrådet:

Av första stycket framgår att tvåugsupplåtelse av betesmark kan äga

rum ej blott till förmån för fastighet, vars skogsmark ingår i regleringen,

utan ock för fastighet, åt vilken såsom servitut upplåtits betesrätt

å annan fastighet och som på denna väg blivit delaktig i gemensamhetsbetet.

Förutsättningen för sådan tvångsupplåtelse är dock naturligtvis

att tillräcklig betestillgång ej kan beredas servitutshavaren

å den av servitutet besvärade fastighetens mark. Är åter detta fallet,

skulle i saknad av särskilt stadgande servitutshavaren efter regleringens

genomförande vara hänvisad att för betningens utövande hägna hela

den tjänande fastighetens skogsskifte. Någon rätt att utan särskilt tillstånd

av nämnda fastighets ägare inhägna till betesplats åt sig viss del

av denna mark torde nämligen, såsom departementschefen framhållit,

icke kunna enligt allmänna servitutsrättsliga grundsatser tillerkännas

servitutshavaren. För att icke gemensamhetsbetets avlysande skall i

dylikt fall pålägga honom en hägnadsbörda som han måhända icke förmår

bära, har det då ansetts erforderligt att vid betesregleringen medgiva

möjlighet av ett slags lokalisering av betesrätten till viss del av den

tjänande fastighetens skogsmark, å vilken del den å andra sidan får

utövas med ensamrätt.

Detta är innebörden av paragrafens andra stycke. Mot de i slutet av

stycket använda ordalagen torde böra erinras att de icke giva ett fullt

korrekt uttryck för servitutsförhållandet, varför en jämkning av lydelsen

synes önskvärd.

Huruvida den medgivna lokaliseringen av betesservitutet får äga

rum även i den tjänande fastighetens intresse och alltså, där den finnes

kunna genomföras utan servitutshavarens förfång, kan föreskrivas

även mot dennes gensaga, framgår icke med full tydlighet av stadgandet.

Lydelsen föranleder dock närmast den tolkningen att det gives

servitutshavaren fritt val att begagna eller icke begagna anvisningen

att genom inhägnande av viss del av den tjänande fastighetens mark

förvärva ensamrätt att där beta. X denna riktning pekar ock departementschefens

yttrande.

Får detta antagas vara förslagets ståndpunkt, kan emellertid dragas

i tvivelsmål huruvida den är tillräckligt grundad. Följdriktigt genomförd

kan den svårligen anses vara, då väl förslaget innebär att där flera

servitutsberättigade finnas och någon av dem önskar och befinnes kunna

s. 247 Kontrollera mot PDF

247

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

utan de övrigas förfång få sig betesområde med ensamrätt anvisat, dessa

få tåla den begränsning i deras eget betesområde, som härav följer. Vid

sådant förhållande synes tillräckligt skäl icke föreligga att förvägra

ägaren till den tjänande fastigheten att få en dylik reglering genomförd;

den omständigheten att han jämlikt 20 kap. 3 § jorddelningslagen

har den mera vittgående befogenheten att påyrka servitutets utbrytning

synes ej ligga i vägen härför. Någon skyldighet för servitutshavaren

att iordningställa det anvisade området för betesbruk är ju icke

för det fall, varom stycket handlar, ifrågasatt.

Den möjlighet till omvandling av servitutsrättens innehåll, som förevarande

stadgande medgiver, synes knappast böra införas, utan att erinran

örn förhållandet upptages i lagen örn servitut, där lämplig plats

torde erbjuda sig i 5 § andra stycket.

23 §.

Lagrådet:

I paragrafen har ej angivits vilken länsstyrelse behörighet tillkommer

att upptaga ansökan örn förrättning som angår fastigheter, belägna i

skilda län. Enligt departementschefens yttrande är det avsett att bestämmelserna

örn laga domstol i 49 § skola analogt tillämpas. Gäller ansökningen

betesreglering, bleve således avgörande den i ansökningen uttalade

uppfattningen örn vilket område regleringen bör omfatta; länsstyrelsen

i det län, där större delen av detta område ligger, bleve den

behöriga. Initiativ till förrättning av dylikt slag kan emellertid komma

att ungefär samtidigt tagas av flera intressenter var för sig; och på

grund av skiljaktig mening dem emellan örn regleringsområdets lämpliga

omfattning vore ansökningarna att ingiva till olika länsstyrelser.

Något liknande kan inträffa, örn den sökta förrättningen gäller stängselskyldighet.

Enligt den från 49 § hämtade behörighetsregeln hade vardera

sidan att vända sig till den länsstyrelse varunder motsidan lyder.

Den kompetenskollision, som alltså kan uppstå, lärer vara att lösa sålunda

att förrättningsman bör förordnas endast på grund av den först

ingivna av konkurrerande ansökningar. Genom lämplig kommunikation

länsstyrelserna emellan torde i allmänhet kunna förebyggas att förordnande

utfärdas, som sedermera finge återkallas, enär annan tidigare ansökan

på annat vederbörligt håll ingivits. Sådan förebyggande åtgärd lärer

kunna i administrativ ordning anbefallas, utan att särskilt bemyndigande

i lagen är erforderligt.

Ur en annan synpunkt giver emellertid förslagets ståndpunkt anledning

till erinran. Fall torde förekomma där det för en sökande till förrättning

för bctesreglering bleve vanskligt att utreda vilket län som omfattar

den största delen av ett av honom önskat regleringsområde. Möjligen

voro t. o. ra. arealuppmätning nödvändig. Frågan örn regleringens

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

omfattning kan val för övrigt av sökanden lämnas i viss män öppen, med

angivande av olika alternativ. Å andra sidan synes det icke vara förenat

med betänkligheter att lämna sökande valfrihet att vända sig till

vilken länsstyrelse som helst bland dem, under vilka lyda fastigheter som

av förrättningen beröras. Detsamma torde gälla örn stängselförrättning.

Ännu ett slag av kompetenskollision kan uppstå vid betesregleringar,

nämligen mellan synenämnder för skilda förrättningar i fall, där viss

mark under förrättningarnas gång finnes ifrågakomma till indragande i

såväl det ena som det andra regleringsområdet. Även dylika kollisioner

torde lämpligast lösas genom anvisningar, givna i administrativ väg.

Stadgandena i tredje stycket stå i visst samband med de i 33 § givna

reglerna om redovisning av konceptakt till förrättning. Akten skall

överlämnas till länets lantmäterikontor eller, där de fastigheter som förrättningen

angår samtliga äro belägna i stad eller stadsliknande samhälle,

till byggnadsnämnden. Byggnadsnämnderna sakna emellertid ofta

brandfri lokal. Bibehålies stadgandet oförändrat, bör därför — genom

ändring i kungörelsen den 31 december 1920 med vissa föreskrifter örn

mätningsväsendet i rikets städer — byggnadsnämnd som saknar tillgång

till brandfri lokal åläggas att till länets lantmäterikontor överlämna avskrift

av konceptakten.

Emellertid vore det tydligen till stor fördel för fastighetsägare, förrättningsmän

och andra intresserade, om för varje län allt material rörande

stängselskyldighet och betesregleringar funnes samlat på ett ställe, nämligen

å länets lantmäterikontor. Behovet för städer och stadsliknande

samhällen att även lokalt äga tillgång till detta material, i den mån det

angår fastighet i staden eller samhället, bör därjämte tillgodoses.

Redovisningssystemet synes därför böra bliva följande. Konceptakt

till förrättning redovisas alltid till lantmäterikontoret i det län, vars

länsstyrelse förordnat förrättningsmannen. Finner överlantmätaren, att

förrättningen jämväl angår fastighet i annat län, skall till detta läns

lantmäterikontor översändas avskrift av akten och, i förekommande fall,

domstols utslag över klander av förrättningen. Likaså skall byggnadsnämnden

i stad eller stadsliknande samhälle erhålla avskrift av varje

förrättning som angår fastighet inom staden eller samhället. Härigenom

bleve stadens och samhällets intresse mera fullständigt tillgodosett än

enligt förslaget och även frågan löst huru skall förfaras, då flera samhällens

fastigheter omfattas av förrättningen. I lagen torde endast böra

meddelas föreskrift örn redovisning av konceptakten. Övriga bestämmelser

givas lämpligen i administrativ ordning.

Vinnes beaktande för det nu anförda, torde i förevarande paragrafs

tredje stycke böra föreskrivas att länsstyrelsen skall örn förordnandet underrätta

länets lantmäterikontor ävensom, där den sökta förrättningen angår

jämväl fastighet i annat län, lantmäterikontoret i detta län och, där

s. 249 Kontrollera mot PDF

249

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

den angår fastighet i stad eiler samhälle, för vilket den för städerna gällande

ordningen för bebyggande skall iakttagas, byggnadsnämnden i staden

eller samhället. Tillika erfordras vissa jämkningar i 30 och 33 §§.

Slutligen bör erinras att, örn det nu förordade redovisningssystemet

skall fylla sin uppgift, lantmäterikontoren och byggnadsnämnderna böra

i sitt förvar mottaga avskrift av förening som omförmäles i förslagets

36 eller 37 §. Härtill återkommer lagrådet vid dessa paragrafer.

Vad i departementschefens yttrande sägs örn lands- och stadsfiskal

såsom lämpliga att lörordnas till förrättningsmän föranleder den erinran

att dessa tjänstemän icke torde böra genom sådana förordnanden dragas

från sina tjänstesysslor.

25 och 26 §§.

Lagrådet:

En jämförelse mellan första och andra stycket i 25 § utvisar att beloppet

av den synemän tillkommande ersättningen icke tillhör de frågor,

som vid förrättningen prövas och rörande vilka besked skall lämnas i det

1 29 § omförmälda utlåtandet. Grunderna för ersättningsbeloppets beräknande

äro avsedda att bestämmas i administrativ väg, i den mån ej tilllämpliga

stadganden redan finnas, vilket är fallet beträffande förrättningsman

som är lantmätare, i det att lantmäteritaxan med flera författningar

här giva ledning. Härav följer ock att tvist örn beloppets

storlek ej anhängiggöres genom klander å förrättningen, utan i annan

ordning, olika allteftersom lantmäteritaxan skall tillämpas eller icke.

Huru det i dessa hänseenden förhåller sig med ersättning åt tillkallat

sakkunnigt biträde är icke lika klart. Den hänvisning till jorddelningslagen

som i fråga örn dylikt biträde gives i 26 § kan vad angår dess

tillämpning å förevarande spörsmål tolkas på olika sätt. Meningen

torde dock vara att det beslut, synemännen i anledning av stadgandet i

2 kap. 2 § nämnda lag hava att fatta rörande biträdets ersättning, skall

innefattas i det utlåtande som omförmäles i förslagets 29 §. Följden därav

bliver att i händelse av missnöje klander skall instämmas på sätt 31 §

stadgar.

En sådan ordning måste dock anses vara ur flera synpunkter olämplig.

Sakägare, som finner ersättningsbeloppet vara för högt tilltaget,

kan ej få frågan prövad med mindre han till domstol instämmer förutom

biträdet samtliga övriga sakägare, vilka dock icke äga något hans eget motsatt

intresse i målet. Och biträdet nödgas avvakta att förrättningen i

dess helhet vinner laga kraft eller, i händelse av missnöje i någon honom

alls ej berörande punkt, att slutlig dom i målet faller; dessförinnan är

hans fordringsanspråk, ehuru av ingen bestritt, icke att betrakta såsom

dom fäst.

Lämpligare synes vara att jämväl grunderna för ersättning åt biträdet

finge administrativt bestämmas samt i samma ordning stadgades vem

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

det tillkommer att i det särskilda fallet fastställa beloppet och hur i händelse

av missnöje talan skall fullföljas.

Vinner denna hemställan beaktande torde hänvisningen i första stycket

av 25 § få omfatta jämväl ersättning åt sakkunnigt biträde. Vidare borde

i så fall 25 och 26 §§ byta plats.

27 $.

Lagrådet:

Beaktas en vid 13 § gjord hemställan örn direkt stadgande att gemensamhetsbete

upphör då betesreglering träder i tillämpning, erfordras viss

jämkning i förevarande paragrafs 2 mom.

28 $.

Lagrådet:

Enligt 16 § skall ersättning för upplåtelse av betesmark och för intrång

till följd av markens inhägnande fastställas att utgå årligen med lika belopp,

under det att gottgörelse för skada och intrång, som orsakas av

åtgärder för att anordna området för betesbruk, skall, enligt vad förslaget

avser, erläggas på en gång. Vad sålunda gäller örn ordningen för

ersättningens gäldande bör icke få ändras genom förening, som sakägarna

under en förrättning träffa. Kontroll härutinnan bör utövas av synemännen.

Såsom av departementschefens yttrande framgår, berör nämligen

denna fråga även inteckningshavares intressen. En föreskrift örn skyldighet

för synemännen att granska vad föreningen i denna del kan innehålla

synes därför påkallad av samma skäl som föranlett, att det i 28 %

första stycket andra punkten alagts synemännen att pröva örn föreningen

i vad den avser annan fråga än ersättning överensstämmer med lagens

grunder. Den av de sakkunniga för denna punkt föreslagna formuleringen,

enligt vilken granskningen skulle gälla föreningen i dess helhet,

anser lagrådet därför vara att förorda. Det torde icke kunna befaras att

synemännen härav skulle taga sig anledning att i oträngt mål ingå i bedömande

av skäligheten av ersättningsbelopp enligt 6 eller 16 §, varom

sakägarna enats.

29 §.

Lagrådet:

Därest förrättningen angår fastigheter i skilda län och enligt 41 §

styrelse skall utses för en eller flera samfälligheter, torde synemännen

böra meddela föreskrift hos vilken länsstyrelse anmälan örn val, varom

i paragrafen förmäles, skall ske. Därvid synes det böra tillkomma synemännen

att träffa sitt avgörande efter vad i varje fall är lämpligast. Då

fråga är örn flera samfälligheter lärer ej heller vara nödigt att an
-

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

malan om valet sker hos samma länsstyrelse, utan kan t. ex. fastigheternas

belägenhet föranleda olikhet i sådant hänseende. Det torde vara

uppenbart att det bör tillkomma den länsstyrelse, hos vilken anmälan örn

valet sålunda skall äga rum, att taga den befattning med samfälligheten,

som enligt lagen tillkommer länsstyrelse.

30 $.

Lagrådet:

I fråga örn andra stycket erinras örn vad vid 23 § anförts angående

nämnda paragrafs tredje stycke.

32 §.

Lagrådet:

De avvikelser från allmänna exekutivrättsliga grundsatser, som 2 mom.

innefattar, synas gå längre än av verkligt behov påkallas och lämpligt är.

Då det här stadgas att utlåtande utan hinder av att talan mot förrättningen

föres må i visst avseende, nämligen i fråga örn förpliktande att

uppföra stängsel, gå i verkställighet »efter ty i 1 mom. sägs», d. v. s. såsom

laga kraft ägande dom, är detta visserligen ett mindre egentligt uttryck

för bestämmelsens verkliga innehåll, eftersom det tillfogas såsom

villkor att den sökande ställer säkerhet för skadestånd för det fall att utlåtandet

ändras. Avsikten med det använda uttryckssättet lärer emellertid

vara att medgiva sökanden rätt att vända sig till samma exekutiva

myndighet som skulle varit behörig, örn laga kraft ägande dom förelåge.

Detta innebär, enligt vad 37 oell 38 §§ utsökningslagen utvisa, att sökande

har att gå till utmätningsmannen direkt eller att först utverka överexekutors

förordnande, allteftersom i utlåtandet förklarats att, i händelse

av underlåtenhet att uppföra föreskrivet stängsel, sådant må genom motparts

föranstaltande ombesörjas eller dylik påföljd av underlåtenheten

icke stadgats. I fråga örn icke lagakraftvunnen dom fordras däremot enligt

utsökningslagens 43 § för all verkställighet av förevarande art att

frågan underkastas överexekutors prövning. Förslaget nöjer sig alltså

i fråga örn verkställighet å utlåtandet med en mindre betryggande ordning

än vad örn domar i allmänhet gäller. I konsekvens härmed har visserligen

i momentets andra stycke stadgats ett motsvarande undantag för

domar av förevarande innehåll. En annan avvikelse från allmänna principer

ligger däri att säkerhet för skadestånd städse skall ställas hos utmätningsman,

även i det fall att verkställighetsärendet skall anhängiggöras

hos överexekutor. Oklart är härvid örn bevis att säkerhet är ställd

måste företes redan hos överexekutor, medan ärendet är där anhängigt,

eller meningen är att dennes förordnande om verkställighet skall göras

beroende av att säkerhet ställes hos utmätningsman, innan handräckning

får jämlikt förordnandet av denne meddelas.

s. 252 Kontrollera mot PDF

252 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

I andra fall, där verkställighet medgives å synenämnds utlåtande, är

villkoret regelmässigt att utlåtandet vunnit laga kraft. Särskilt är detta

förhållandet, om verkställigheten avser annat än en betalningsskyldighets

Att man i förevarande fall gör ett avsteg från denna regel må vara motiverat.

Men att sträcka medgivandet längre än till en analog tillämpning

av vad i 43 § utsökningslagen är örn domar stadgat synes icke nödigt

eller lämpligt. Det kan bland annat böra prövas att icke viktiga förutsättningar

för förrättningens laglighet blivit åsidosatta. Omgången

med att utverka överexekutors förordnande torde ej heller vara så stor,

att verkställighetsärendet därav alltför mycket tynges.

Tillräcklig anledning att stadga befogenhet för högre rätt att inhibera

verkställighet av underrätts eller hovrätts dom — något som eljest är

för vår exekutionsrätt på jämförliga områden främmande — synes icke

föreligga.

Momentindelning, som i övrigt förekommer blott i förslagets 27 §, synes

öbehövlig i förevarande paragraf.

33 $.

Lagrådet:

Då den tid, inom vilken konceptakten efter förrättningens avslutande

skall översändas till vederbörande myndighet, med hänsyn till innehållet

i 30 och 31 §§ torde kunna utan olägenhet inskränkas till sex månader

samt vissa fördelar synas vara förenade med en sådan tidsbegränsning,

hemställes att ändring av denna innebörd vidtages i paragrafens tredje

stycke.

I den mån föreskrifter kunna finnas erforderliga i fråga örn ersättning

till förrättningsman för dennes inställelse vid rätten, torde sådana böra

meddelas i administrativ ordning.

I övrigt hänvisas till vad som anförts vid 23 §.

34 §.

Lagrådet:

Av 6 § i förslaget framgår att örn stängsel uppföres annorstädes än

i ägogräns det åligger de hägnadsskyldiga att ersätta skada och intrång,

som därigenom kan vållas å fastighet där stängslet sättes. För upplåtelse

av betesmark och därav föranlett intrång skall ersättning gäldas

på sätt i 16 § sägs. Gottgörelse i penningar kan jämväl enligt 39 § komma

att utgå vid jämkning av stängselskyldighet. Därest tvist uppstår t. ex.

mellan ägaren av en fastighet och en nyttjanderättshavare om bättre rätt

till ersättning som här avses, skall enligt förslaget tvisten icke prövas i

den ordning, som skall gälla för prövning av frågor om stängselskyldighet

och betesreglering, utan enligt vanliga regler för avgörande av tvistemål.

I överensstämmelse med denna ståndpunkt har i 34 § — för det fall

s. 253 Kontrollera mot PDF

253

Kungl. May.ts proposition Nr 107.

att tvist om bättre rätt till ersättning som utgår enligt 6 eller 16 § uppstår

under ärendets behandling — föreskrivits, att tvisten skall hänvisas till

särskilt utförande samt att ersättningsbeloppet skall nedsättas hos länsstyrelsen

och där stå i kvarstad i avbidan på tvistens slutliga avgörande.

Meningen är att dessa föreskrifter skola vara tillämpliga jämväl i fråga

örn ersättning, som kan komma att utgå enligt 39 §.

Det nedsättningsförfarande, som här anordnats och som har sin förebild

i 28 § första stycket lagen örn enskilda vägar, har uppenbarligen tillkommit

i syfte att den som ersättningsskyldigheten åligger skall kunna

utan hinder av uppkommen tvist fullgöra betalningen och därigenom bereda

sig möjlighet att verkställa erforderliga arbeten å den mark, för

vars begagnande ersättningen skall utgå. För att tillgodose detta syfte

är det emellertid icke erforderligt att i förslaget införa särskilda regler

örn rätt att nedsätta ersättningsbeloppet. Denna utväg står den ersättningsskyldige

öppen redan på grund av bestämmelserna i lagen den 24

mars 1927 örn gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar.

Av 1 § i denna lag framgår, att betalning av förfallen gäld, som

skall erläggas i penningar, kan fullgöras genom beloppets nedsättande

hos överexekutor bland annat då två eller flera tvista örn bättre rätt till

beloppet. Enligt lagrådets mening bör det förfarande som i allmänhet

skall tillämpas, när betalning får ske genom nedsättning, komma till användning

jämväl i sådana fall som här avses. Härtill förefinnes så mycket

större skäl som behov att vid betalning av ersättningsbelopp anlita

nedsättningsförfarandet kan uppkomma icke blott då tvist råder om

bättre rätt till beloppet utan även t. ex. då ersättningstagaren på grund

av bortovaro icke kan anträffas eller då i följd av dennes dödsfall det

icke kan utrönas vem beloppet tillkommer. På grund av det anförda

hemställer lagrådet att vad 34 § innehåller om nedsättning av ersättningsbelopp

måtte få utgå.

Enligt andra stycket i 34 § får, innan ersättning som fastställts enligt

6 § blivit gulden, arbete ej verkställas å annans mark eller eljest åtgärd

vidtagas till förfång för annan. En motsvarande regel har i tredje stycket

upptagits i fråga örn ersättning, som enligt 16 § bestämts att utgå

för intrång till följd av betesmarks anordnande för betesbruk. Dessa

bestämmelser hava tillkommit för att skydda ersättningstagarens rätt.

I samma syfte har i andra stycket föreskrivits att där ej ersättning enligt

6 § gäldas inom tid som i laga ordning blivit bestämd eller, örn

dylik bestämmelse saknas, inom fem år efter det ersättningens belopp

fastställdes, den väckta frågan skall i sin helhet vara förfallen. Härtill

anknytes en bestämmelse av innehåll att, där sakägare utöver sin andel

guldit ersättning som nyss sagts, han är berättigad att efter utgången av

förenämnda tid hos den ersättningsskyldige erhålla utmätning för vad

sålunda utgivits, såframt ej den väckta frågan i sin helhet förfallit. Med

hänsyn särskilt till att de ersättningsbelopp som enligt 6 § kunna ifråga
-

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

bomma i allmänhet måste vara jämförelsevis ringa torde något praktiskt

behov av de i andra stycket till skydd för ersättningstagaren givna bestämmelserna

icke föreligga. Gällande lag Ilar icke uppställt något krav

att ersättning skall vara gulden, innan intrånget genom stängsels uppförande

äger rum; och därav har icke försports någon olägenhet. På

grund härav hemställes att andra stycket måtte utgå.

Vad tredje stycket angår synes den där givna regeln lämpligen böra få

sin plats i 16 §, därvid jämkning av lydelsen torde ske i enlighet med vad

vid nämnda paragraf föreslagits.

36 och 37 §§.

Lagrådet:

Vad lagrådet vid 28 § anfört därom att avvikelse genom förening som

där avses icke må ske från de i 16 § givna reglerna örn den ordning i vilken

ersättning skall utgå äger även tillämpning å sådan förening som i

36 § omförmäles. För att bereda domstolen möjlighet till erforderlig kontroll

häröver torde böra föreskrivas att föreningen även skall innehålla

uppgift huruvida ersättning för skada och intrång skall utgå och i så fall

med vilket belopp den skall i den ordning 16 § föreskriver gäldas.

Därest förening angår fastigheter belägna inom olika underrätters domvärjo,

bör föreningen intagas i domboken hos samtliga dessa underrätter»

Det hemställes att första stycket av 36 § förtydligas härutinnan.

Såsom ovan vid 23 § framhållits, synes det vara av värde att å länets

lantmäterikontor finnes tillgängligt allt material för upplysning örn vad

i stängselskyldighets- och betesregleringshänseende gäller örn länets fastigheter.

Från varje underrätt, där förening intagits i domboken jämlikt

någon av förevarande båda paragrafer, bör därför utdrag av domboken

överlämnas till lantmäterikontoret. Härom bör i 36 § stadgande givas,

vilket åter föranleder jämkning i den i 37 § meddelade hänvisningen.

I administrativ ordning kunde vidare åläggas överlantmätarna att för

den händelse förening omfattar fastigheter i skilda län hålla varandra

underrättade örn från vilka underrätter dylikt utdrag till respektive lantmäterikontor

inkommit samt att där förening avser fastighet i stad

eller stadsliknande samhälle överlämna avskrift av domboksutdrag till

byggnadsnämnden.

Den i 37 § förekommande bestämmelsen angående upptagande i förening

av de villkor med avseende å hemdjurs vård, varom överenskommelse

träffats, har erhållit sådan avfattning att dess iakttagande gjorts till villkor

för föreningens giltighet mot ny ägare eller innehavare. Då bestäm-.

melsén synes böra hava karaktären av allenast ett råd till sakägarna,

hemställes att den omarbetas i sådan riktning. I sammanhang härmed

torde även vissa redaktionella jämkningar böra äga rum.

s. 255 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

39 $.

255

Lagrådet:

Sedan fråga om stängselskyldighet blivit i laga ordning avgjord, kan

enligt 38 § jämkning i skyldigheten äga rum — frånsett de i första stycket

behandlade fall, då jämkning påkallas med anledning av delning av

stängselskyldig fastighet eller dess sammanläggning med annan fastighet

— allenast örn sådana ändrade förhållanden uppkommit, som på frågan

synnerligen inverka. Tillika fordras att minst tio år förllutit från det stängselfrågan

slutligen avgjordes, dock att jämkning även tidigare kan ske

i det i 38 § andra stycket andra punkten omförmälda fall att behov av

stängsel uppkommit för fastighet, som lörklarats ej vara stängselskyldig

eller fått sin stängselskyldighet bestämd med hänsyn till att behov av

stängsel ej förelåg för fastigheten.

Frågan huruvida den som vid jämkning erhåller ökad stängselskyldighet

även skall behöva utgiva ersättning för den stängselsträcka, vars underhåll

han nödgas övertaga, regleras i 39 § på det sätt att någon ersättning

icke skall utgå utom då jämkning föranletts av sådan ändring i

stängselbehovet som angives i nyss omnämnda punkt av 38 § andra stycket.

Denna undantagsbestämmelse sammanhänger med att i nämnda fall

redan efter kort tids förlopp jämkning i stängselbördans fördelning kan

äga rum. Har jordägare som vid stängselförrättning tilldelats blott en

femtedel av stängselbördan omedelbart därefter infört betning å sin mark,

äger hans granne rätt att fordra jämkning till hälftendelning. Men denna

rätt bleve tämligen illusorisk örn även för dylikt fall regeln örn frihet från

att ersätta övertaget stängsel vidhölles. Det är sådan obillighet man genom

undantagsbestämmelsen velat förhindra. Denna synes emellertid

hava fått en större räckvidd än dess grund kräver. Äger jämkning av nu

ifrågavarande anledning rum först sedan tio år förflutit från stängselfrågans

avgörande, synes regeln örn ersättningsfrihet likaväl som i andra fall

böra tillämpas. Det hemställes att 39 § tredje punkten må jämkas i enlighet

med vad sålunda erinrats.

46-48

Lagrådet:

På skäl som utvecklas vid 5 kap. hemställes att förevarande paragrafer

flyttas från 4 kap. och infogas i senare sammanhang. Eventuellt skulle

därvid innehållet av 46 § fördelas på skilda paragrafer.

Oberoende härav föreslås, i anslutning till en vid 23 § framställd erinran.

att orden »lands- eller stadsfiskal» i 46 § måtte utgå.

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

5 kap.

Lagrådet:

Kapitlet är i huvudsak uppställt efter följande plan. Först behandlas

frågan om straffansvar för ägofredsbrott; därnäst skadeståndsfrågor;

slutligen meddelas bestämmelser örn rätt för den, å vilkens ägor hemdjur

olovligen inkommit, att intaga djuret och regleras förfarandet med djurets

återställande till ägaren mot ersättning fijr skada och kostnad. Katten

att intaga djur är emellertid icke den enda befogenhet markägaren enligt

förslaget har att själv ingripa till sina ägors fredande mot åverkan.

Likasom i gällande lag medgives honom ock rätt att, där ägofreden hotas

genom annans försummelse att hålla sin hägnad i stånd, pä dennes bekostnad

själv bota bristen, och bestämmelser meddelas örn förfarandet i

ty fall. Stadgandena i detta ämne ha emellertid fått sin plats i 4 kap.

46 §. Med innehållet av detta kapitel i övrigt, så vitt rör stängsel, hava

de emellertid ringa samband; ty där regleras förfarande för bestämmande

av stängselskyldighet. Däremot synas de helt naturligt ansluta sig till

det övriga innehållet av 5 kap., där de kunde få sin plats antingen i omedelbar

anslutning till 53 §, som avhandlar en annan påföljd av försummat

stängselunderhåll, eller ock efter skadeståndsreglerna omedelbart

före stadgandena örn intagande av hemdjur.

Även den ordning vari ämnena i 5 kap. behandlas giver emellertid anledning

till erinran. Den hänvisning till allmän strafflag som utgör innehållet

av 50 § är i själva verket alldeles överflödig och borde därför

utgå. Av straffrättsliga bestämmelser återstå då — örn det bortses från

ett i förtydligande syfte gjort påpekande i 53 § andra stycket — endast

straffbud av mera speciell karaktär, nämligen för överträdande av betesförbud,

för missbruk av rätt till gemensamhetsbete och för betning å ohägnad

mark efter betesreglering, ävensom bestämmelser örn åtalsrätt m. m.

i fråga örn dylika förseelser. Att dessa stadganden icke äro lämpade att

inleda ett kapitel, som i fortsättningen behandlar frågor av långt allmännare

karaktär, synes oförnekligt.

En lyckligare uppställning synes vara att först avhandla skada av hemdjur

och i anslutning därtill de båda ovannämnda rättsmedlen, botande

av bristfälligt stängsel å den försumliges bekostnad och intagande av

hemdjur. I kapitlets senare del kunde därefter sammanföras vad 51, 52

och 64 §§ stadga örn påföljder av förseelser mot påbud rörande betning,

vidare innehållet av 46 §, såvitt angår försummat underhåll av hägnad

kring betesmark inom regleringsområde, samt slutligen även bestämmelserna

örn förverkande av betesmark i 47 och 48 §§. Mot förslagets placering

av de båda sistnämnda paragraferna kan nämligen riktas en anmärkning

liknande den som ovan framställts beträffande 46 §.

Än bättre översiktlighet skulle emellertid vinnas och mera upplysan
-

s. 257 Kontrollera mot PDF

257

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

de kapitelrubriker erbjuda sig, om hela den nyssnämnda senare kapiteldelen

bleve utbruten till ett särskilt 6 kap.

Bland skadeståndsreglerna synas främst böra upptagas de i 55 § inneliållna,

att ägare av hemdjur oberoende av vållande svarar för skada som

djuret gör å annans ägor, örn det dit olovligen inkommit, men att ägaren

må söka åter vad han sålunda nödgats utgiva av den som vållat skadan.

Stadgandet örn regressrätt mot den skadevållande lärer göra alldeles obehövligt

det i paragrafen gjorda undantaget från ägareansvar för det fall

att skadan vållats av den skadelidande själv. — Det erinras örn vad vid

1 och 2 §§ anförts örn lämpligheten att i förevarande paragraf jämte ägare

uttryckligen nämna även den som mottagit annans hemdjur till underhåll

eller nyttjande.

Därefter böra följa bestämmelser, som klarlägga i vad mån allmänna

grundsatser örn förutsättningar för skadeståndsskyldighet modifieras

därav att stängselskyldighet är för handen, respektive att hägnad faktiskt

finnes. Dessa frågor regleras i förslagets 53 och 54 §§. Den förra av

dessa paragrafer, vilken avser det fall att stängselskyldighet å endera

mdan försummas, företer i jämförelse med gällande lag den nyheten att

den endast avhandlar försummelse att underhålla befintligt stängsel, däremot

ej försummelse att fullgöra föreskrivet uppförande av stängsel, där

sådant ej tidigare funnits. Vid jämförelse med förslagets 1 § befinnes

innebörden av denna inskränkning vara, att innan nytt stängsel uppförts

granne har förpliktelse att så vakta sina djur att de ej inkomma å den

försumliges ägor. Grannen har tydligen ansetts vara försäkrad örn tillräckligt

skydd för sina intressen genom den i 32 § honom givna befogenheten

att hos exekutiv myndighet söka verkställighet å syneutlåtande

eller dom, vari uppförande av stängsel föreskrivits. Lagrådet kan dock

icke ansluta sig till den uppfattningen att i nämnda förhållande ligger

ett tillräckligt bärande skäl att intill dess verkställighet hunnit äga rum

tillåta den försumlige att lägga hela vårdnadsbesväret på grannen, såvitt

dennes hemdjur angår. Det hemställes därför att gällande rättsprincip

i denna punkt må bibehållas och att alltså den som lämnat utan

avseende mottagen erinran om sin försummelse att uppföra stängsel får

stå risken för att till följd av denna underlåtenhet hemdjur inkomma å

hans ägor. Sker så, torde man lika litet som hittills behöva befara att

stadgandet i rättstillämpningen skulle missförstås att medgiva ett med

hänsyn till omständigheterna oskäligt och hänsynslöst förfarande från

grannes sida. — Ordet sakägare i 53 § första stycket synes såsom i sammanhanget

överflödigt böra utgå. Anses det nödigt utmärka att den

skada och förlust, som i detta sammanhang avses, är den som i följd av

stadgandet örn ägareansvar oberoende av vållande kan drabba annan,

kunde detta ske genom hänvisning till stadgandet i fråga. Det tunga uttrycket

»den som i laga ordning bundits till stängselskyldighet» synes

Billanq lill riksdagens protokoll HI.VI. I sand. Nr 107.

J7

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

utan betänklighet kunna utbytas mot ordet stängselskyldig. Eedan av~

det föregående uttrycket »försummar» lärer nämligen med erforderlig;

tydlighet framgå vad man önskat utmärka.

I 54 § torde icke vara lämpligt att anknyta ansvarighet och vårdnadsplikt

till bestämd person. Paragrafens uppgift är ju endast att angiva

vilken innebörd den allmänna vårdnadsplikten under vissa förhållande^

skall äga; och om ägareansvaret gäller ju regeln i 55 §.

65 $.

Lagrådet:

Angående lämpligheten av att denna paragraf utgår och ersättes med

vissa jämkningar i andra paragrafer hänvisas till det vid 1 och 2 §§>

anförda.

66 §.

Lagrådet:

Enligt 1 kap. 1 § lagen örn fastighetsbildning i stad rubbar fastställelse

av stadsplan icke förhandenvarande fastighetsindelning. Stadsplan fastställes

ofta för områden som hava karaktären av ren landsbygd. En där

befintlig fastighet av vad slag den vara månde — tomt, stadsäga, hemman,

hemmansdel, lägenhet — fortfar, även sedan stadsplan lagts över

densamma och oavsett örn delar därav enligt stadsplanen skola användas

till olika ändamål, såsom till gatumark, tomtmark o. s. v., att bestå såsom

samma fastighetsenhet som förut och kan såsom sådan alltjämt överlåtas,

lagfaras och intecknas. Först i den mån stadsplanen genomföres bringas

fastighetsindelningen genom andra legala av stadsplanen oberoende åtgärder

i överensstämmelse med denna. Ofta drager det lång tid innan

så sker. Den omständigheten i och för sig, att ett område lägges under

stadsplan, lärer således icke utgöra tillräcklig anledning att utesluta tilllämpning

därå av den föreslagna lagen. Närmast torde det hava varit

tomter i egentlig mening som man velat undantaga från lagens tillämplighetsområde.

Men härvid är att iakttaga att tomtindelning såsom i stad

jämväl förefinnes å vissa områden å landet, vilka icke äro köpingar eller

municipalsamhällen. Då endast tomter i egentlig bemärkelse böra här

beaktas samt sådana icke gärna ingå i område för gemensamt bete, hemställes

att undantagsbestämmelsen gives det innehåll att vad i lagen stadgas

örn stängselskyldighet icke äger tillämpning beträffande tomt i stad

eller ort å landet, varest finnes tomtindelning såsom i stad.

Stadgandet synes lämpligen kunna flyttas att avsluta 2 kap.

67 §.

Lagrådet:

Innehållet i denna paragraf torde lämpligen kunna upptagas i 30

s. 259 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

72 §.

259

Lagrådet:

De i förslaget upptagna reglerna om stängselskyldighet äro avsedda att

äga tillämpning jämväl å hägnader, som blivit före den dag då den blivande

lagen träder i kraft uppförda jämlikt tidigare gällande stadganden

i ämnet. Denna grundsats är genom förevarande paragraf modifierad

sålunda att, därest genom överenskommelse eller beslut enligt äldre

stadganden träffats bestämmelse om hägnadsskyldigbet i ägogräns, vad

sålunda bestämts skall efter nya lagens ikraftträdande fortfara att gälla

till dess på yrkande av någon sakägare frågan örn skyldighet att hålla

stängsel i gränsen blivit avgjord i enlighet med nya lagen. Väckes yrkande

som nu sagts skall enligt förslagets mening vad i 39 § är örn jämkning

stadgat äga motsvarande tillämpning. Envar av grannarna skall sålunda

vid den nya fördelningen av stängselbördan såvitt möjligt bibehållas

vid den sträcka han förut baft. Bekommer någon i utbyte mot sin

förra hägnad en annan som är sämre skall han äga rätt till ersättning

för skillnaden i värde. Däremot får den för vilken minskning i hägnadsbördan

inträder ej rätt att för hägnad från vars underhållande han befrias

fordra betalning av den som övertager underhållsskyldigheten. För

att någon tvekan örn förslagets innebörd på denna viktiga punkt icke skall

komma att råda, torde ett förtydligande av lagtexten vara erforderligt.

Därvid bör iakttagas att första stycket i paragrafen erhåller en sådan avfattning

att det blir överflödigt att såsom skett i förslaget i ett andra

stycke uppräkna vissa paragrafer, vilka ej skola vara berörda av regeln

i första stycket. Att finna en sådan avfattning lärer så mycket mindre

kunna möta någon svårighet som innehållet i de uppräknade paragraferna

uppenbarligen är av sådan natur att det icke gärna kan hava varit föremål

för överenskommelse eller beslut enligt äldre lag.

Vad angår hägnad, som någon frivilligt före nya lagens ikraftträdande

uppfört i ägogräns, hänvisas till vad lagrådet yttrat i slutet av sitt anförande

vid 3 §.

Förslaget till lag om säkerhet för utbekommande av viss ersättning

enligt lagen örn ägofred.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Majlis proposition Nr 107.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

3 februari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Vennerström,

Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anför

departementschefen, statsrådet Schlyter:

»Den 16 september 1932 beslöt Kungl. Maj:t på hemställan av min företrädare

i ämbetet, att lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättade

förslag till lag örn ägofred och till lag örn säkerhet för utbekommande

av viss ersättning enligt lagen örn ägofred. Det sålunda infordrade

utlåtandet har avgivits den 5 november 1932.

De lagar, som innefattas i berörda förslag, äro avsedda att ersätta förordningen

den 21 december 1857 örn ägors fredande emot skada av annans

hemdjur samt om stängselskyldighet ävensom de i 5 kap. byggningabalken

och förordningen den 31 januari 1815 upptagna bestämmelserna

örn laggillt stängsels beskaffenhet. Vid granskning av förslagen

har jag funnit dem i stort sett på ett lämpligt sätt tillgodose de olika intressen,

varom här är fråga, samt jämväl i övrigt vara väl avvägda. Lagrådet

har ock i sitt utlåtande uttalat, att den väg till reformfrågans

lösning, som i förslaget till lag örn ägofred blivit beträdd, syntes vara

den riktiga, samt i fråga örn de allmänna grunder, på vilka nämnda

förslag blivit byggt, funnit dessa ej i någon mera väsentlig punkt giva

anledning till erinran från lagrådets sida. Förslaget till lag örn säkerhet

för utbekommande av viss ersättning enligt lagen örn ägofred har

av lagrådet lämnats utan anmärkning. Jag vill erinra, att förarbetena

till lagförslagen gå tillbaka till år 1913 samt att såväl riksdagen som

i ärendet hörda myndigheter och korporationer vid upprepade tillfällen

med styrka framhållit behovet av en revision av gällande bestämmelser

örn ägofred, därvid uttalats önskvärdheten av att förslag till sådan revision

snarast måtte föreläggas riksdagen. Sådant ärendet nu föreligger,

sedan lagrådet avgivit utlåtande över de av min företrädare remitterade

förslagen, synes det — även örn olika uppfattningar skulle kunna hysas

rörande en eller annan detalj — knappast böra komma i fråga att av sådan

s. 261 Kontrollera mot PDF

261

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

anledning underkasta förslagen, å vilka redan betydande arbete nedlagts,

någon mera ingående omprövning. De torde sålunda i huvudsak kunna

läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet.

Endast beträffande en av de i förslagen berörda frågorna, nämligen de

bestämmelser örn betesreglering, som upptagits i förslaget till lag om ägofred,

har jag — oberoende av de erinringar mot förslaget, som framställts

i lagrådets utlåtande och till vilka jag framdeles torde få återkomma

funnit vissa jämkningar vara påkallade.

Enligt 11 § i nyssnämnda förslag skall, där angränsande fastigheters

ägor utgöras av skogs- eller utmark och stängselskyldighet ej äger rum,

skogs- eller utmarken anses upplåten till gemensamt bete, i den mån ej

ägorna av någondera fastigheten ändock hållas inhägnade. Den sålunda

medgivna rätten till gemensamt bete kan emellertid enligt förslaget i

vissa fall upphävas genom betesreglering. I detta avseende stadgas i

13 § av förslaget, att, örn skogs- eller utmarken till särskilda fastigheter

enligt 11 § skall anses upplåten till gemensamt bete samt marken nyttjas

för sådant ändamål, rätten till sådant bete skall på yrkande från någondera

fastigheten bringas att upphöra (betesreglering), så framt nödig betesmark

för varje fastighet kan utan oskälig kostnad eller förfång för

jordbruket anordnas å fastighetens område eller, örn så ej kan ske, fastighetens

betesbehov lämpligen kan tillgodoses genom upplåtelse av betesmark

å till annan fastighet hörande del av skogs- eller utmarken. Anses

betesreglering ej lämpligen kunna omfatta skogs- eller utmarken i dess

helhet, må den under viss förutsättning begränsas att avse den del av

marken, som tillhör två eller flera fastigheter. Sedan betesreglering ägt

rum och rätten till gemensamt bete upphört, må enligt förslaget fastighets

i skogs- eller utmarken ingående ägor ej nyttjas till bete för fastigheten,

med mindre erforderlig hägnad hålles omkring ägorna. Vidare

föreskrives i 14 § av förslaget, att, där vid betesreglering upplåtelse av

betesmark finnes böra för någon fastighet äga rum å annan fastighet,

från denna skall upplåtas vad för ändamålet erfordras. Åsämjas ägarna

till två eller flera fastigheter, att betesmark upplåtes gemensamt åt

fastigheterna, och finnes sådant lämpligt, må det ske. Slutligen innehåller

19 §, att bestämmelserna i 13 och 14 §§ om fastighet, som äger del i ge

mensalo betesmark, skall i tillämpliga delar gälla beträffande fastighet,

som på grund av servitut äger betesrätt å dylik mark, dock att betesreglering

ej må påfordras av sådan fastighet.

Enligt nu angivna bestämmelser skall vid betesreglering betesbehovet

tillgodoses för do fastigheter, som äga del i det område, betesrcgleringen

avser, eller på grund av servitut äga betesrätt därå. Nyttjas området till

bete för andra fastigheter, skall diiremot frågan örn beredande av nödiga

betesmarker åt dessa fastigheter ej upptagas vid regleringen. Äger sådant

nyttjande rum på grund därav, att betesrätt å någon del av området

för viss tid eller tillsvidare upplåtits åt fastighetsinnohavare, ina dock

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

innehavaren jämväl efter betesregleringens genomförande begagna sig

av betesrätten under den tid, upplåtelsen gäller, på det villkor, att erforderlig

hägnad hålles omkring den upplåtna betesmarken. Nyttjas

legleringsområdet till bete för fastighet, vars ägare eller innehavare ej

äger betesrätt å området, avser förslaget, att dylik betning genom betesregleringen

skall bringas att omedelbart upphöra.

Med anledning av förslagets ståndpunkt i nu berörda avseenden må erinras,

att i vissa delar av landet sådana ohägnade skogs- eller utmarker,

varom här är fråga, i betydande utsträckning nyttjas till kreatursbete

aven av personer, vilka ej hava del i markerna eller på grund av servitut

äga betesrätt å dessa. Såsom framgår av de i statsrådsprotokollet

den 16 september 1932 omförmälda, från skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapens

förvaltningsutskott införskaffade uppgifter i ärendet

(bil. B och C till sagda protokoll), äger dylik betning i vissa fall

rum på grund av särskilda upplåtelser av betesrätt från delägarnas sida.

I allmänhet torde dock betningen sko utan stöd av dylika upplåtelser.

Detta är, såsom nämnda uppgifter utvisa, företrädesvis fallet i norra

Sverige. För att vinna närmare kännedom rörande den omfattning,

vari här avsedda marker nyttjas till bete av andra personer än delägare

och innehavare av betesrätter å markerna, har på min anhållan chefen

för jordbruksdepartementet under januari månad innevarande år låtit

infordra särskilda uppgifter härom från skogsvårdsstyrelserna. Av

sistnämnda uppgifter, varav en sammanställning torde få fogas vid detta

protokoll (bil. E), framgår, bland annat, följande:

Inom Värmlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län

ar de t ett allmänt förekommande bruk, att sådana ohägnade skogs- och

utmarker, som enligt 1857 års stängselförordning skola anses upplåtna

till gemensamt mulbete, nyttjas till bete för hemdjur även av andra

an delägare och innehavare av betesrätter å markerna. Dylik betning

ar aven ganska vanlig inom Skaraborgs län med undantag av dess västligaste

delar, Orebro län, Jämtlands län med undantag av dess centrala

delar, i vissa avlägsna, mera skogrika trakter av Göteborgs och Bohus

län _ samt å de större gemensamma mulbetesmarkerna i Älvsborgs län.

I mindre utsträckning förekommer här avsedd betning inom Stockholmsl

Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Gotlands, Kopparbergs och Gävleborgs

län. Från Västmanlands län uppgives, att ifrågavarande betning

aven där äger rum, att betningen är vanligare i norra delen av länet än i

södra men att den numera i allmänhet är stadd i minskning.

De personer, som sålunda utan att äga betesrätt nyttja här avsedda

ohägnade marker till bete, äro i allmänhet innehavare av mindre jordbruksfastiglieter

eller lägenheter. Även personer, som ej äro fastighetsmnehavare,

begagna sig dock understundom av betet å ifrågavarande

marker. Bland dessa äro representerade jordbruks-, skogs- och industriarbetare,

lägre tjänstemän, handlande, hantverkare m. fl.

Ifrågavarande betning har i regel ägt rum sedan gammalt. Från Göteborgs

och Bohus län uppgives, att betningen tagit större omfattning i

den mån friköp av torp och avstyckningar skett. Inom Gotlands, Gävleborgs

och Västerbottens län anses betningen tillåten, under det en

s. 263 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107. 263

motsatt uppfattning angives vara rådande inom Stockholms, .Uppsala,

Ostergötlands, Älvsborgs, Västmanlands och örebro län. På vissa håll

;äro meningarna delade rörande frågan, huruvida betningen är tillåten.

Detta är fallet inom Göteborgs och Bohus, Skaraborgs,. Västernorrlands,

Jämtlands och Norrbottens län. Skogsvårdsstyreisen i Värmlands län

anför, att inom länet, särskilt i skogsbygderna, den uppfattningen torde

vara allmän, att, även örn ifrågavarande betning icke egentligen är

j laglig mening tillåten, den dock måste av markägaren tolereras. .Fran

vissa län meddelas, att stundom vederbörande markägare sökt förhindra

betningen, vilka försök dock oftast ej medfört avsett resultat. Där markägarna

till förhindrande av betningen uppfört hägnader, hava dessa ej

■sällan nedrivits. Skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län uppgiver, att i ett

fall några byalag genom laga dom fått fastslaget, att lägenhetsägare

utan betesrätt icke få släppa sina kreatur på byarnas utmarker, där ej

särskild överenskommelse härom träffats.

Enligt vissa skogsvårdsstyrelsers uppfattning skulle, därest ifrågavarande

betning förhindrades genom lagstiftningsåtgärder, kännbara olägenheter

härigenom tillskyndas dem, som begagna sig av betningen.. I

detta avseende har framhållits, att många små fastighetsägare i dylikt

fall skulle nödgas upphöra med boskapsskötsel eller i alla händelser väsentligt

inskränka antalet betesdjur å sina fastigheter. Detta skulle

ej sällan medföra, att ägarna ej kunde nödtorftigt försörja sig å fastigheterna.

Å andra sidan har uttalats, att ifrågavarande fastighetsägare

i regel torde mot ersättning kunna förskaffa sig erforderliga betesmarker

å närliggande fastigheter. Där så ej kunde ske, skulle ägarna, säkerligen

kunna stallfodra sina djur även under sommaren. Det finge

■emellertid ej förbises, att ifrågavarande fastighetsägare ofta befunne sig

i svag ekonomisk ställning.

Vid bedömandet av frågan, huruvida vid utformningen av bestämmelserna

örn betesrcglering hänsyn bör tagas till sådana djurägare, som

nyttja ifrågavarande gemensamma betesmarker till bete, oaktat de ej hava

del i markerna eller på grund av servitut äga betesrätt därå, synes självfallet,

att denna fråga bör begränsas att gälla allenast sådana fall, då

dylikt nyttjande har karaktären av en i orten rådande sedvana. Såsom

framgår av de från skogsvårdsstyrelserna infordrade uppgifterna (bil. E)

är det inom betydande delar av landet ett allmänt rådande bruk, att

ifrågavarande marker nyttjas till kreatursbete även av personer, som

ej äga egentlig betesrätt å markerna. Detta bruk torde för vissa ekonomiskt

svaga grupper av befolkningen inom ifrågavarande landsdelar äga

■ej ringa betydelse ur försörjningssynpunkt. Det synes därför påkallat, att

hänsyn tages till nämnda bruk vid avfattandet av bestämmelserna örn

betesreglering.

Åtskillnad synes emellertid härvid böra göras mellan de fall, då de

djurägare, som sålunda begagna sig av ifrågavarande bete, innehava

fastigheter, varå djuren kunna vinterfödas, och då detta ej är händelsen.

Beträffande sistnämnda fall synes näppeligen böra ifrågasättas, att

■djurägarens intresse skall tillgodoses vid betesrcglering. Djurägaren.

Departements
chefen.

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

bedriver i detta fall boskapsskötseln oftast såsom ren binäring, vilken»

då han i allmänhet saknar möjlighet att under vintern bereda djuren

tillräcklig och ändamålsenlig utfodring, lämnar en mycket svag avkastning

oell ej sällan medför, att djuren vanvårdas. Vad däremot angår

de fall, då djurägarna innehava fastigheter, varå djuren kunna vinterfödas,

torde djurens hållande å bete på ifrågavarande marker ej sällan

utgöra en viktig förutsättning för bedrivande av ett bärkraftigt

jordbruk å fastigheterna. Erinras må, att särskilt i norra Sverige antalet

jordbruksfastigheter, som sakna erforderliga egna betesmarker och

vilka ej heller såsom servitut äga betesrätter å andra fastigheter, torde

vara betydande. Jag hänvisar i detta avseende till de utredningar,

som lämnats i norrlandskommitténs betänkande den 27 oktober 1904 (sid.

114—120) samt i jordkommissionens betänkanden delarna III och V (del

Hl s^- f27- 434, del V sid. 203—220). Örn gemensamt betesområde plägat

nyttjas till bete för dylik fastighet, oaktat fastigheten ej äger del i

marken, torde vägande skäl tala för att vid företagande av betesregleling

å området fastighetens behov att använda området till bete beaktas

och att, där så lämpligen kan ske, detta behov tillgodoses genom

upplåtelse av erforderlig betesmark å området. Ett åsidosättande av bär

avsedda fastigheters betesintressen vid verkställande av betesregleringar

skulle, såsom berörda från skogsvårdsstyrelserna infordrade uppgifter

(bil. E) utvisa, otvivelaktigt i manga lall kunna medföra ödesdigra sociala

verkningar.

Såsom förutsättning för att fastighet, som ej äger del i gemensamt betesområde

eller på grund av servitut betesrätt därå, vid betesreglering skall

kunna erhålla upplåtelse av betesmark å området, bör emellertid gälla, att

å fastigheten jordbruk bedrives i sådan omfattning, att detta, vid tillgodoseende

av fastighetens betesbehov, kan anses bärkraftigt. Jag vill

erinra, att enligt kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 218) med reglementariska

föreskrifter rörande den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten

såsom villkor för beviljande av egnahemslån till förvärv av

jordbrukslägenhet i allmänhet gäller, att å lägenheten kunna födas minst

två kor. Kungörelsen den 27 juni 1919 (nr 483) angående allmänna villkor

och bestämmelser för statens egnahemslånerörelse, vilken kungörelse gäddö

intill dess kungörelsen den 8 juni 1928 trädde i kraft, intog i detta avseende

en mildare ståndpunkt och föreskrev, att å jordbrukslägenhet, vartill

egnahemslån finge beviljas, skulle kunna födas minst ett fullvuxet

större husdjur (nötkreatur eller häst). Då upplåtelse av betesmark, varom

nu är flaga, avser att tillgodose betesbehovet för ett redan bestående jordbruk

samt, enligt inhämtade upplysningar, å ett ej obetydligt antal av de

fastigheter, för vilka ifrågavarande ohägnade marker på förut angivet

sätt nyttjas till bete, jordbruk bedrives i så ringa omfattning, att å varje

fastighet allenast ett fullvuxet större hemdjur kan vinterlödas, har jag

i anslutning till kungörelsen den 27 juni 1919 ansett sistnämnda gräns

s. 265 Kontrollera mot PDF

265

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

böra läggas till grund för fastighets rätt att erhålla upplåtelse av betesmark

vid betesreglering. Att i lagen särskilt angiva, att hemdjuret skall

vara fullvuxet, torde dock ej vara erforderligt, då detta får anses följa

av sakens natur.

Såsom i det föregående antytts, torde såsom ytterligare villkor för rätten

att erhålla upplåtelse av betesmark böra gälla, att vederbörande fastighet

inom sitt eget område saknar erforderlig dylik mark eller jord, som

lämpligen kan därtill anordnas. Äger fastighet såsom servitut betesrätt å

annan fastighet, bör den i förevarande avseende anses likställd med fastighet,

som äger betesmark å sitt eget område. Vid bedömandet av frågan,

huruvida betesmark lämpligen kan anordnas å viss fastighet, torde avgörande

hänsyn böra tagas därtill, huruvida dylikt anordnande kan ske utan

oskälig kostnad och förfång för fastighetens jordbruk.

I anslutning till vad förut anförts bör ifrågavarande rätt att erhålla upplåtelse

av betesmark vidare bindas vid det villkor, att regleringsområdet

stadigvarande nyttjats till bete för vederbörande fastighet. Den omständigheten,

att en fastighetsinnehavare mer eller mindre tillfälligt släppt

sina hemdjur å gemensamt betesområde men i övrigt använt sig av

andra betestillgångar, bör sålunda ej medföra rätt att erhålla upplåtelse

av betesmark. Beträffande nybildade fastigheter bör omförmälda villkor

anses uppfyllt, därest fastighetens innehavare från tiden för fastighetens

tillkomst plägat begagna det gemensamma betesområdet såsom betesmark

för fastigheten. Det torde vara uppenbart, att ifrågavarande rätt bör tillkomma

fastigheten även i det fall, då betningen å regleringsområdet under

längre eller kortare perioder av den tid, varunder betningen ägt rum,

utövats på grund av upplåtelse åt fastighetens innehavare av betesrätt

å området. Är sådan betesrätt gällande vid tiden för betesregleringens

trädande i tillämpning, lärer ock vara tydligt, att, där betesmark vid

regleringen upplåtes åt fastigheten, betesrätten skall upphöra vid nyssnämnda

tidpunkt. För ordnande i dylikt fall av förhållandet mellan betesrättshavaren

och upplåtaren av betesrätten torde meddelande av särskilda

bestämmelser ej vara erforderligt.

Därest en tvångsrätt av förut angiven innebörd utan särskild begränsning

stadgas till förmån för fastighet, vars innehavare ej äger formell

rätt att nyttja gemensamt betesområde till bete, torde kunna befaras, att

delägarna i betesområdet komma att vidtaga åtgärder för att förhindra

fastiglietsinnehavaren att fortsätta med betningen och sålunda söka göra

stadgandet i ämnet illusoriskt. Till förebyggande härav torde böra föreskrivas,

att för tvångsrättens tillämpning skall vara tillfyllest, att det

gemensamma betesområdet stadigvarande nyttjats till bete för vederbörande

fastighet intill viss tidpunkt, infallande före den nya lagstiftningens

ikraftträdande. Jag har ansett denna tidpunkt lämpligen böra bestämmas

till den 1 januari 1932.

I likhet med vad enligt förslaget till lag örn ägofred skall gälla beträf
-

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

4ande upplåtelse av betesmark ut fastighet, som äger del i regleringsområdet

eller på grund av servitut äger betesrätt därå, synes upplåtelse av

betesmark åt fastighet, varom nu är fråga, böra vara medgiven, allenast

därest fastighetens betesbehov lämpligen kan tillgodoses på detta sätt. Beträffande

den närmare innebörden härav får jag hänvisa till vad min företrädare

i ämbetet anfört till statsrådsprotokollet den 16 september’ 1932 rörande

motsvarande stadgande i 13 § av förslaget.

Da det synes skäligt, att betesbehovet för de fastigheter, som hava del i

regleringsområdet eller på grund av servitut äga betesrätt därå, vid betesregleringen

i första rummet tillgodoses, torde böra stadgas, att den rätt

till upplåtelse av betesmark, varom nu är fråga, ej må lända till inskränkning

i den motsvarande rätt, som enligt 14 § av förslaget tillkommer nyssangivna

fastigheter.

Ägare till fastighet, för vilken gemensamt betesområde på sätt förut

nämnts nyttjats till bete, bör självfallet ej vara berättigad att påkalla

betesreglering beträffande området. Såsom dåvarande chefen för justitiedepartementet

framhållit till statsrådsprotokollet den 16 september 1932,

synes dylik befogenhet böra vara förbehållen ägare till fastighet, som äger

del i området. Har betesreglering behörigen påkallats, bör emellertid såsom

ovillkorlig regel gälla, att frågan örn upplåtelse av betesmarker åt

bär avsedda fastigheter skall vid regleringen upptagas till behandling och

avgörande. Upplåtelse av betesmark åt dylik fastighet bör dock tydligen

ej ske mot ägarens vilja. Har förening örn betesreglering träffats enligt

36 § i förslaget till lag örn ägofred utan att därvid upplåtelse av betesmarker

åt ifrågavarande fastigheter behörigen ägt rum, lärer ägare till dylik

fastighet utan särskild föreskrift fa anses berättigad att påkalla syneförrättning

för att få betesregleringen lagligen verkställd.

I fråga örn vissa gemensamma betesområden torde antalet av de fastigheter,

som enligt det nu anförda skola vara berättigade att vid betesregleringar

å områdena erhålla upplåtelser av betesmarker vara betydande. Det

måste därför antagas, att i vissa fall dylika upplåtelser åt samtliga fastigheter

ej kunna äga rum på grund av bristande tillgång å för ändamålet

lämplig mark. En regel synes därför erforderlig rörande den ordning,

vari fastigheterna skola äga företräde till erhållande av här avsedda upplåtelser.

Då rätten till dylikt företräde lärer böra bestämmas efter det

större eller mindre behov av betesmark, som föreligger för de särskilda

fastigheterna, synes nämnda regel böra avfattas i överensstämmelse härmed.

Det torde vara tydligt, att sagda behov bör bedömas ej blott med

hänsyn till antalet av de hemdjur, som skäligen''kunna vinterfödas å vederbörande

fastighet, utan att även andra omständigheter härvid böra

komma i betraktande, såsom möjligheten att anordna betesmark å fastighetens

eget område eller att anskaffa sådan genom frivilligt avtal, förutsättningarna

att driva ett nöjaktigt jordbruk å fastigheten utan tillgång

till särskild betesmark m. m.

s. 267 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

267

Beträffande sådan upplåtelse av betesmark, som bär avses, torde bestämmelserna

i 14 § andra och tredje styckena samt 15—18 §§ i förslaget till lag

örn ägofred böra äga tillämpning.

I anslutning till vad nu anförts har jag ansett, att nämnda förslag bör

kompletteras med stadganden av förut angiven innebörd. För att i möjligaste

mån undvika ändrad paragrafföljd i förslaget torde nämnda stadganden

böra upptagas i 19 §. De i denna paragraf inrymda bestämmelserna

synas kunna överflyttas till 18 §, och innehållet av sistnämnda paragraf

böra inarbetas, stadgandet i första punkten i 15 § och stadgandet i andra

punkten i 16 §. I samband med nu angivna ändringar torde vissa jämkningar

böra vidtagas i 14 och 27 §§ av förslaget.

I enlighet härmed har jag låtit inom justitiedepartementet utarbeta förslag

till de nya eller ändrade bestämmelser, som sålunda är o påkallade.»

Departementschefen uppläser härefter enligt nu angivna grunder upprättat

förslag till lag örn ägofred, som är av den lydelse vid detta protokoll

fogat transsumt (bil. D) utvisar, samt hemställer, att för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamål lagrådets utlåtande över förslaget, i

vad det skiljer sig från det till lagrådet den 16 september 1932 remitterade

förslaget i samma ämne, måtte inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall.

Ur protokollet:

Axél Wennerholm.

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Bil. D.

Förslag

till

Lag om ägofred.

Härigenom förordnas som följer:

14 %.

Finnes vid betesreglering upplåtelse av betesmark enligt 13 § böra för

någon fastighet äga rum å annan fastighet, skall från denna upplåtas vad

för ändamålet erfordras.

Åsämjas ägarna---tillskyndas förfång.

15 §.

Betesmark, som upplåtits enligt 14 §, skall hållas inhägnad samt, i den

mån det kan ske utan oskälig kostnad, anordnas för beteshruk och därefter

bibehållas i ett för sådant bruk ordnat skick. Skyldighet, som nu

sagts, åligger fastighet, åt vilken betesmarken upplåtits; och skall beträffande

sådan skyldighet vad i 9 § är stadgat om ansvarighet för stängselskyldighet

äga motsvarande tillämpning.

Om tid, då hägnad kring betesmarken skall hållas i fredgillt stånd, galle

vad i 8 § är stadgat.

16 $.

För upplåtelse av betesmark så ock för intrång, som föranledes av de

i 15 § angivna arbeten, skall gäldas ersättning av ägaren till fastighet,

åt vilken marken upplåtits. Sådan ersättning skall bestämmas i penningar

samt i vad den avser upplåtelse av mark och intrång till följd av betesmarkens

inhägnande fastställas att utgå årligen med lika belopp.

18 §.

Vad i 13 17 §§ är stadgat om fastighet, som äger del i gemensam

betesmark, skall i tillämpliga delar gälla beträffande fastighet, som på

grund av servitut äger betesrätt å dylik mark, dock att betesreglering ej

må påfordras av sådan fastighet.

I fråga örn servitut, som nu sagts, må vid betesreglering, där det kan

ske utan någons förfång, föreskrivas, att den berättigade äger med mark
-

s. 269 Kontrollera mot PDF

269

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

ägarens uteslutande utöva betesrätten å viss del av det område, varå

servitutet vilar.

19 §.

Har område, som betesreglering avser, före den 1 januari 1932 enligt

rådande sedvana i orten stadigvarande nyttjats till bete för fastighet, som

ej äger del i området eller på grund av servitut betesrätt därå; kan å

fastigheten minst ett större hemdjur skäligen vinterfödas samt finnes nödig

betesmark för fastigheten ej kunna utan oskälig kostnad eller förfång för

jordbruket anordnas å denna men kan fastighetens betesbehov, sedan

erforderliga upplåtelser enligt 14 § ägt rum, lämpligen tillgodoses genom

upplåtelse av betesmark å området, skall vid regleringen från den fastighet,

varå tillgång till dylik mark finnes, upplåtas vad för ändamålet

erfordras.

Fastighet, för vilken behovet av betesmark prövas vara större än för

annan, äge företräde till erhållande av upplåtelse enligt första stycket.

I fråga örn upplåtelse, som nu sagts, skola bestämmelserna i 14 § andra

och tredje styckena samt 15—17 §§ äga tillämpning.

27 §.

2 mom. Vid förrättning rörande fråga örn betesreglering skall efter

omständigheterna utredas:

vilket område förrättningen lämpligen bör avse,

huru, med tillämpning av bestämmelserna i 13, 14 och 18 §§, rätten

till bete å området bör regleras för de fastigheter, som äga del i området

eller på grund av servitut betesrätt därå;

å vilken tid rätten till gemensamt bete å området bör upphöra för sagda

fastigheter;

huruvida och på vilket sätt enligt 19 § betesmark å området bör upplåtas

åt där angiven fastighet;

med vilka slag av hemdjur betning må äga rum å betesmark, som upplåtits

enligt 14 eller 19 §, samt huru sådan mark i övrigt må nyttjas till

bete för den eller de fastigheter, åt vilka den upplåtits;

huru och inom vilken tid — — — — — — — — — — enligt 25 §.

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Bilaga E.

Sammanställning

av inkomna svar å en till skogsvårdsstyrelserna framställd förfrågan,

huruvida och i vilken omfattning sådana ohägnade skogsoch

utmarker, som avses i § 5 förordningen den 21 december 1857

örn ägors fredande emot skada av annans hemdjur m. m., nyttjas

till bete för hemdjur av andra personer än delägare i markerna

och innehavare av betesrätter å dem.

I skrivelse den 9 januari 1933 Ilar cliefen för jordbruksdepartementet

anmodat centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund att från samtliga

skogsvårdsstyrelser infordra uppgifter, huruvida och i vilken omfattning

sådana ohägnade skogs- och utmarker, som enligt § 5 förordningen

den 21 december 1857 örn ägors fredande emot skada av annans hemdjur

m. m. skola anses upplatna till gemensamt mulbete, där ej annorlunda avtalats,

nyttjades till bete för hemdjur av andra personer än dem, som vore

delägare i markerna eller på grund av upplåtelse från delägare ägde betesrätt

å markerna, ävensom rörande vissa därmed sammanhängande förhållanden.

Enligt skrivelsen skulle under betesrätt, som nyss sagts, inbegripas

även betesservitut. Med skrivelser den 24 och den 26 januari 1933

har centralrådet till jordbruksdepartementet överlämnat de sålunda begärda

uppgifterna.

En redogöielse för det huvudsakliga innehållet av dessa lämnas här

nedan.

Stockholms län.

I stort sett nyttjas ej ifrågavarande gemensamma mulbetesområden inom

länet till kreatursbete av andra än delägare och innehavare av betesrätter

å områdena, vilket framförallt torde bero därpå, att flertalet dylika

områden äro ganska begränsade, så att delägarna kunna öva erforderlig

tillsyn å dem. I fråga örn de större gemensamma mulbetesområdena förekommer

i en del fall, att närboende lägenhetsinnehavare släppa sina djur

å dessa. I ti akten av Vra, Knivsta socken, vilken egendom är sönderstyckad

i småbruk, låta t. ex. flera av dessa småbrukare beta skogsmark, sorn

ej tillhör dem, trots att de hava jämförelsevis goda betesmöjligheter å den

egna skogen. Att andra än fastigketsinnehavare låta beta ifrågavarande

gemensamma betesmarker, torde förekomma endast i enstaka undantagsfall.

Det torde numera vara en allmän uppfattning inom länet, att det är

otillåtet för andra än delägare och betesrättshavare att nyttja nämnda

s. 271 Kontrollera mot PDF

271

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

marker till bete. I norra delen av länet liava delägarna i dessa marker i en:

del fall sökt förhindra utövande av betning å markerna, då sådan bedrives

utan stöd av (egentlig) betesrätt, och även lyckats härutinnan. Borttagandet

av grindarna å de allmänna vägarna har för övrigt automatiskt åstadkommit

betesfred å stora arealer och även medfört, att de personer, som

ej äga betesrätt, måst upphöra med betningen.

Därest ifrågavarande betning utan (egentlig) betesrätt förhindrades genom

lagstiftningsåtgärder, skulle inom större delen av länet olägenheter

knappast kunna uppstå. En stor del av de lägenhetsinnehavare och dylika,

som tidigare obehörigen nyttjat här avsedda marker till bete, hava numera

köpt ytterligare mark till sommarbete åt sina djur. Det fåtal, som

skulle drabbas av en lagstiftning, varigenom berörda betning förhindrades,

komme naturligtvis dock att beklaga sig.

Uppsala län.

I de norra delarna av länet förekommer, ehuru ej i särdeles stor omfattning,

att de ohägnade skogsmarkerna nyttjas till bete av personer,

som ej äga betesrätt. Dessa personer äro huvudsakligen lägenhetsägare

med något litet jordbruk. I en del fall äro de jordbruks- och skogsarbetare.

Ifrågavarande betning har ägt rum sedan gammalt. Den anses vara

otillåten, men förr, då man mera allmänt ej insåg den stora skada, som

skogsbetningen åstadkommer, ansåg man ej erforderligt vidtaga åtgärder

däremot. Numera förekommer, att man genom tillsägelse söker hindra

betningen, men detta sker vanligen med ringa framgång och ej heller så

ofta. Man låter saken passera.

Därest här avsedd betning hindrades genom lagstiftningsåtgärder, torde

i regel ej några verkliga olägenheter uppstå för dem, som begagna sig

av betningen. Det skulle dock givetvis vara förenat med vissa kostnader

för dem att genom avtal med ägare av sådana angränsande marker, där

bete kan anordnas, förvärva rätt att använda sådant. Vanligen finnes

dock mark, som för sådant ändamål kan iståndsättas.

Södermanlands län.

Skogsvårdsstyrelsen har sig bekant, att de gemensamma mulbetesmarkerna

inom länet tidigare utnyttjats till bete av personer, som saknat betesrätt

å markerna, men styrelsen anser, att dylik betning numera upphört.

Den allmänna uppfattningen inom länet torde vara, att nyssangivna betning

är otillåten.

Östergötlands län.

Ohägnade skogs- och utmarker torde i nämnvärd omfattning förekomma

endast i några socknar i norra delarna av länet. Dessa marker nyttjas

till bete, ehuru blott i ringa utsträckning, jämväl av andra personer än

delägare och innehavare av betesrätter å markerna. De, som sålunda Utan

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

tillstånd låta beta markerna, äro oftast lägenhetsinnehavare samt i vissa

fall ägare av mindre jordbruksfastigheter. Lägenhetsinnehavarna torde i

flertalet fall utgöras av jordbruks-, skogs- eller industriarbetare.

Sagda betning utan betesrätt torde hava ägt rum sedan gammalt. Den

allmänna uppfattningen synes vara, att betningen är otillåten. Det torde

hava förekommit, att markägare sökt förhindra betningen, särskilt i vad

denna avsett får.

Ett förhindrande av ifrågavarande betning genom lagstiftningsåtgärder

skulle enligt skogsvårdsstyrelsens åsikt ej medföra några kännbara olägenheter

för dem, som begagna sig av betningen.

Jönköpings län.

De gemensamma betesmarkerna inom länet nyttjas till bete av vederbörande

delägare. Torpare finnas ej. Lägenhetsägare, som hålla betesdjur,

förekomma synnerligen sparsamt inom de områden, där sagda marker

äro belägna. Endast inom ett fåtal socknar finnes, enligt de upplysningar

skogsvårdsstyrelsen kunnat inhämta, en eller annan lägenhetsägare,

som använder sig av betet.

Ett förhindrande genom lagstiftningsåtgärder av den av sagda lägenhetsägare

bedrivna betningen torde, såvitt skogsvårdsstyrelsen kan bedöma,

ej medföra några kännbara olägenheter.

Kronobergs län.

Enligt de upplysningar, som skogsvårdsstyrelsen vid förfrågningar inom

skilda delar av länet erhållit, nyttjas ifrågavarande ohägnade marker

därstädes till bete allenast av delägare samt personer, som på grund av

upplåtelse från delägare hava betesrätt å markerna.

Kalmar läns norra landstingsområde.

Såvitt skogsvårdsstyrelsen har sig bekant, förekomma ej numera inom

landstingsområdet några sådana ohägnade skogs- eller utmarker, som enligt

§ 5 i 1857 års stängselförordning skola anses upplåtna till gemensamt

mulbete.

Kalmar läns södra landstingsområde.

De gemensamma mulbetesmarkerna inom landstingsområdet nyttjas, såvitt

för skogsvårdsstyrelsen är känt, i regel ej av andra personer än

sådana, som där hava betesrätt. I de fall, där betning utan (egentlig)

betesrätt förekommit, har sådant förhållande i allmänhet ansetts som lagbrott

och blivit föremål för handläggning vid domstol. Såväl innehavare

av jordbruksfastigheter och bostadslägenheter som skogs- och andra arbetare

hava låtit dylika överträdelser komma sig till last.

s. 273 Kontrollera mot PDF

273

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

I det allmänna medvetandet står det nog klart, att sådan betning i

egentlig mening är otillåten. Givet är även, att markernas ägare i de fall,

där den otillåtna betningen kommit till deras kännedom, sökt förhindra

densamma med större eller mindre framgång.

Man kan knappast med fog påstå, att kännbara olägenheter skulle uppstå

för dem, som begagna sig av betningen, örn lagändring skedde på det

sätt, att betningen effektivt förhindrades. Enda följden bleve, att vederbörande,

örn de ville utnyttja betesrätten, finge erlägga sedvanlig beteslega

per kreatur.

Gotlands län.

De ohägnade skogs- och betesmarkerna inom länet utnyttjas numera till

kreatursbete allenast i ringa grad. Betning å markerna utövas ej blott

av delägarna i dessa och dem, som på grund av upplåtelse från delägare

äga betesrätt å markerna, utan även av andra personer, företrädesvis innehavare

av smärre lägenheter. Det förekommer dock allenast i undantagsfall,

att personer, som sålunda ej äga betesrätt å markerna, utnyttja

dessa till bete. Dylik betning har förekommit sedan gammalt, i äldre tid

långt mera än nu, samt har ansetts tillåten och följaktligen ej förhindrats.

Därest betningen förhindrades genom lagstiftningsåtgärder, skulle enligt

skogsvårdsstyrelsens mening inga kännbara olägenheter därigenom uppkomma

för dem, som begagna sig av betningen.

Blekinge län.

De gemensamma mulbetesmarkerna i länet nyttjas ej till bete av andra

än delägarna och dem, som på grund av upplåtelse från delägare hava

betesrätt å markerna.

Kristianstads och Malmöhus län.

Enligt vad skogsvårdsstyrelserna i dessa län kunnat utröna, finnas ej

inom länen några sådana ohägnade skogs- och utmarker, som avses i § 5

i 1857 års stängselförordning.

Hallands län.

Insikten örn den skadliga inverkan, som betning å skogsmark medför

å skogsväxten, har åstadkommit, att skogsägarna funnit med sin fördel

förenat att hägna kring sina ägor. Detta har ock skett i stor omfattning,

men dock icke överallt. I vissa trakter, och särskilt i norra delen av länet,

har sådan hägnad varit outförbar. Detta förhållande bottnar icke i

bristande förståelse för nyttan av betesfred, utan i den för ändamålet

olämpliga skiftesindelningen, som här är rådande. I dessa trakter är det

nämligen icke ovanligt med ett fåtal meter breda men en hel mil långa

skiften.

Bihang lil! riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 107

18

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Kungl. May.ts proposition Nr 107.

De gemensamma betesmarkerna återfinnas således i större omfattning i

norra delen av länet. Anläggning av betesvallar har omfattats med stigande

intresse, men dylika anläggningar äro ej allmänna, varför delägarna

utnyttja alltjämt det gemensamma mulbetet. Däremot bar styrelsen

sig icke bekant, att andra än delägarna draga nytta av förekommande

bete. Det är otvivelaktigt, att, örn andra än delägarna skulle släppa sina

kreatur på de gemensamma betesmarkerna, de förra skulle förfara olagligt.

I nämnvärd omfattning är sådan form av betning styrelsen icke

bekant.

Göteborgs och Bohus län.

De obägnade skogs- och utmarkerna inom länet utnyttjas till bete även

av andra än delägare och innehavare av betesrätter å markerna. Dylik

betning förekommer ganska allmänt i vissa avlägsna och skogrika trakter.

Betningen bar ägt rum sedan gammalt men har tagit större omfattning

i den mån friköp av torp och avstyckningar skett.

De personer, som begagna sig av bär avsedd betning, utgöras av ägare

av jordbrukslägenheten huvudsakligen sådana, som under senare tid friköpt

dylika lägenheter eller fått dem avstyckade. Ägarna äro oftast jordbruks-,

skogs- eller industriarbetare eller hantverkare.

Inom länet äro åsikterna ganska varierande, huruvida ifrågavarande

betning skall anses tillåten eller ej. I många fall hava markägarna utan

resultat förbjudit betningen. Hägnader, som markägare uppsätter till

skydd mot främmande djur, bliva oftast nedrivna.

Därest ifrågavarande betning genom lagstiftningsåtgärder förhindrades,

skulle kännbara olägenheter i många fall uppstå för vederbörande lägenhetsägare.

Dessa hava nämligen ofta vid friköp av torp räknat med att

allt framgent hava fri betesrätt å ifrågavarande marker. Olägenheterna

skulle bestå dels däri att lägenhetsägarna måste inskränka antalet av sina

betesdjur, dels i indirekt tvång för dem att, där utmarker finnas å lägenheterna,

å dem anlägga betesmarker. Oftast sakna emellertid lägenheterna

utmarker.

Älvsborgs län.

I de fall, då endast ett mindre antal markägare är delägare i den gemensamma

mulbetesmarken, bruka dessa i regel tillse, att endast de personer,

som hava betesrätt å markerna, tillåtas beta med sina djur därstädes.

Yad angår de stora sammanhängande gemensamma mulbetesmarkerna,

där det mången gång är så gott som omöjligt för delägarna att

kontrollera, vilkas djur gå på markerna, nyttjas dessa till bete även för

hemdjur, tillhörande sådana personer, som ej hava egentlig betesrätt å

markerna. Dessa personer utgöras i allmänhet av innehavare av jordbruksfastigheter

eller bostadslägenheter. Det torde höra till undantagen,

att personer, som ej äro fastighetsinnehavare, hålla betesdjur, men i de

s. 275 Kontrollera mot PDF

275

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

fall, där detta är förhållandet, släppa djurägarna givetvis i första rummet

sina djur på eventuellt förefintliga större gemensamma mulbetesmarker.

Den nu angivna betningen utan betesrätt kan, örn man ser länet i stort,

anses vara allmänt förekommande. Betningen har säkerligen ägt rum

sedan gammalt. Efter det kungörelsen den 15 januari 1926 rörande inskränkning

av betesrätten å gemensamma mulbetesmarker inom länet trätt

i kraft, torde den allmänna uppfattningen därstädes vara, att sådan betning

ej är tillåten. I enlighet med sagda kungörelse har ett jämförelsevis

stort antal överenskommelser träffats mellan delägarna i de gemensamma

mulbetesmarkerna angående gemensamt bete, och i dessa fall torde nog

tillses, att endast delägarnas kreatur beta å den gemensamma marken. I

andra fall äro förhållandena varierande. En del markägare bry sig ej örn

att bevaka sina intressen och vidtaga åtgärd för förhindrande av att främmande

kreatur beta på deras mark, under det att andra markägare i ett

flertal fall till åtal anmält sådana personer, som i strid mot nämnda kungörelse

låtit sina kreatur beta på gemensam mulbetesmark.

Därest ifrågavarande betning utan betesrätt förhindrades genom lagstiftningsåtgärder,

bomme detta att i de fall, då djurägaren baserat sitt

djurinnehav på utnyttjandet av sommarbetet å gemensamma mulbetesmarker,

att för honom medföra den olägenhet, att han måste ordna sin

betesfråga på annat sätt eller inskränka på betesdjurens antal. Betydelsen

av dessa olägenheter torde vara beroende på vederbörande djurägares

förmåga att erlägga skälig avgift för det bete, som anskaffades på annat

sätt. Möjlighet att mot skälig avgift förskaffa sig annat bete torde som

regel alltid förefinnas.

Skaraborgs län.

Det är ganska allmänt förekommande inom länet — dock med undantag

av dess västligaste delar — att ifrågavarande ohägnade skogs- och utmarker

nyttjas tili kreatursbete av andra personer än delägare och innehavare

av betesrätter å markerna. Särskilt förekommer dylik betning å de större

sammanhängande skogstrakterna, såsom i hela östra delen av länet samt å

Billingen och skogstrakten Klyftamon nordväst därom. I synnerhet är

dylik betning vanlig i trakter, som ligga avlägset från de byar och gårdar,

till vilka skogarna höra, och som därför knappast utnyttjas av ägarna såsom

betesmarker. — De personer, som begagna sig av betningen, äro i allmänhet

innehavare av mindre lägenheter och egnahem, sysselsatta i hu

vudsak med skogs- och jordbruksarbete, men även med vissa hantverk,

såsom skomakeri, snickeri m. m. I vissa fall använda sig även industriarbetare,

t. ex. i kalkindustrien, av här avsedd betning.

Betningen har på de flesta håll gammal hävd, varför markägarna fler

städes knappast anse sig kunna lägga hinder i vägen för densamma. Bet

ningen anses dock på många håll såsom otillåten. Innehavarna av gamla

lägenheter på Billingen och Klyftamon förmena sig hava full rätt till bete

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Kungl. Martts proposition Nr 107.

på dessa gamla kronomärke!'', som för cirka 100 år sedan utskiftats på

vissa socknar. I de fall, då markägarna anse sig liava befogenhet att förbjuda

här avsedd betning, sker detta vanligen genom muntliga tillsägelser

eller annonser i ortspressen, särskilt efter utförandet av skogsodlingar.

Dessa förbud medföra dock i allmänhet föga resultat, och även försök att

genom hägnad skydda ex. skogsodlade hyggen äro i många fall lönlösa,

då hägnaderna ofta förstöras för att ej hindra kreaturen att komma in på

de gräsbevuxna och därför lockande hyggena. Exempel finnas på att icke

endast öppningar gjorts i en av markägaren uppförd hägnad utan att

även till densamma använd tråd helt bortförts. Att skaffa respekt för

dylika betesförbud eller att beivra brott däremot har visat sig mycket

vanskligt på grund av svårigheterna att skaffa vederbörliga bevis. I

Holmestads socken hava dock några byalag genom laga dom fått fastslaget,

att lägenhetsägare utan betesrätt icke få släppa sina kreatur på byarnas

utmarker utan särskild överenskommelse.

Skulle ifrågavarande betning förhindras genom lagstiftningsåtgärder,

komme detta givetvis att medföra rätt kännbara olägenheter för dem, som

begagna sig av densamma. Genom utnyttjandet av sommarbetet på närliggande

skogsmarker kunna nämligen bär avsedda djurägare hålla ett

större antal kreatur än som de annars lämpligen kunde vinterföda. Många

exempel finnas därpå, att personer utan egen betesmark på detta sätt

kunna uppföda ett relativt stort antal djur under sommaren för försäljning

på hösten. Förbjudes dylik betning genom lag, försvinner sistnämnda

möjlighet, och det blir även nödvändigt för ifrågavarande djurägare

att betydligt minska på sin kreatursstam, vilket kommer att medföra en

betydlig försämring av deras ekonomi. Många lägenheter med endast ett

par hektar åker och ingen utmark torde överhuvud taget under sådana

omständigheter ej kunna lämna sin ägare en nödtorftig bärgning.

Ser man saken från markägarnas synpunkt, bliver förhållandet ett belt

annat. Ifrågavarande betning medför för dem betydande olägenheter och

stora kostnader, särskilt genom de stora skador, som genom betningen förorsakas

på den skogsåterväxt, som det enligt lag åligger markägaren att

frambringa efter en avverkning. Olägenheterna härav bliva så mycket

större som lägenhetsägarna genom svårigheten att skaffa vinterfoder för

det ofta alltför stora antalet djur äro nödsakade att släppa ut kreaturen

i omkringliggande skogsmarker mycket tidigt på våren, innan växtligheten

på marken ännu kommit igång. Djuren äro då i stor utsträckning

hänvisade till skogsplantornas späda skott och knoppar samt nödgas att

under sitt sökande efter den knappa födan ströva över stora arealer, varigenom

skadorna genom tramp bliva betydligt större än vad som annars

behövde bliva fallet. Samma är förhållandet, fastän i mindre omfattning,

på hösten, sedan det egentliga gräsbetet upphört.

Skogsvårdsstyrelsen bar alltmera kommit till den uppfattningen, att

återväxtfrågan på många håll i länet egentligen är en betesfråga. Ur

s. 277 Kontrollera mot PDF

277

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

skogsvårdssynpunkt är det synnerligen önskligt, att denna fråga kunde

lösas på ett sätt, som utan att medföra alltför stora olägenheter för dem,

som drabbas av betesinskränkningarna, kunde undanröja eller åtminstone

minska de stora skador på skogsåterväxten, som förorsakas särskilt genom

omförmälda betning utan egentlig betesrätt.

Värmlands län.

De obägnade skogs- och utmarkerna inom länet nyttjas till kreatursbete

även av andra än delägare och dem, som på grund av upplåtelse från delägare

bava betesrätt å markerna. De personer, som sålunda låta beta

markerna utan betesrätt, utgöras vanligast av ägare till mindre fastigheter,

såväl jordbruksfastigheter som bostadslägenheter, men även andra

personer än fastighetsägare, särskilt skogs- och diversearbetare, begagna

sig av dylik betning.

Nämnda betning är allmänt förekommande inom länet, särskilt i den

egentliga skogsbygden, och bar ägt rum sedan gammalt. Den allmänna

uppfattningen i länet, särskilt i skogsbygderna, torde vara, att, även örn

dylik betning egentligen icke är i laglig mening tillåten, den dock måste

av markägaren tolereras. I förvånansvärt få fall torde åtgärder till förhindrande

av olaga betning bava vidtagits, åtminstone från de mindre

skogsägarnas sida.

I synnerligen många fall skulle förhindrandet av ifrågavarande betning

komma att medföra, att smålägenhetsägare, som för närvarande, tack vare

de oreglerade betesförbållandena, kunna bålla sig med en ä två kor för

sina bushåll, icke längre kunde behålla dessa.

Örebro län.

Det förekommer inom länet rätt allmänt, att obägnade skogs- och utmarker

nyttjas till bete jämväl av andra än delägare och innehavare av

betesrätter. De personer, som utöva dylik betning utan betesrätt, äro vanligen

ägare av bostadslägenheter, som angränsa det gemensamma mulbetesområdet,

samt s. k. backstugusittare. Även jordbruks-, skogs- och industriarbetare

samt lägre tjänstemän bedriva dock understundom sådan

betning.

Ifrågavarande betning bar, såvitt för skogsvårdsstyrelsen är känt, ägt

rum sedan gammalt. Den allmänna uppfattningen torde vara, att betningen

är otillåten, men det torde sällan förekomma, att vederbörande delägare

sökt hindra betningen. I varje fall känner skogsvårdsstyrelsen icke

till, att saken dragits inför domstol.

Ett förhindrande genom lagstiftningsåtgärder av ifrågavarande betning

•skulle i vissa fall kunna medföra olägenheter för dem, som begagna sig av

betningen. De flesta torde dock mot viss årlig avgift kunna förvärva be
-

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

tesrätt i skogen, medan andra, som icke kunde förvärva sådan, säkerligen

kunna stallfordra sina djur även sommartiden.

Västmanlands län.

Inom länet förekommer, att ohägnade skogs- och utmarker nyttjas till

bete av andra än delägare och dem, som på grund av upplåtelse från delägare

hava betesrätt å markerna. Dylik betning är vanligare i norra

delen av länet än i södra. I allmänhet är dock betningen stadd i avtagande.

Både fastighetsinnehavare och andra personer begagna sig av här avsedd

betning. Bland de förra äro representerade såväl innehavare av jordbruks-

som innehavare av bostadslägenheter, främst dock de senare. De

personer, som utan att innehava fastigheter använda sig av betningen, äro

i allmänhet jordbruks- och skogsarbetare samt, i bergslagen, gruvarbetare.

Bland ifrågavarande personer förekomma även hantverkare.

Den här avsedda betningen har ägt rum sedan gammalt. Betningen

anses otillåten. Med det tilltagande intresse för skogsvård, som under

senare tid framträtt, hava ansträngningarna att få utmarkerna helt betesfredade

ökats, i många fall dock utan resultat såvitt angår ifrågavarande

kategori »skogsägare».

Därest här avsedd betning hindrades genom lagstiftningsåtgärder, skulle

i många fall ersättning i bete kunna erhållas genom arrende å större närliggande

fastigheter. Skogsvårdsstyrelsen framhåller, att gällande lagstiftning

möjliggör förhindrande av nämnda betning, som inom länet i allmänhet

anses som ett otillåtet intrång men som dock hittills tolererats.

Ett bibehållande av detta intrång framstår för flertalet jordägare, som

därav beröras, som en kännbar olägenhet.

Kopparbergs län.

I Falun—Säterområdet nyttjas ej ohägnade marker till bete för hemdjur

i allmänhet. I de mera skogsbetonade södra och norra Siljansområdena

samt Särna och Idreområdet nyttjas däremot ohägnade marker till bete

för hemdjur, dock som regel endast av delägarna i markerna, och mulbetet

är här gemensamt.

Undantagsvis utnyttjas bete även av gruvarbetare, skogsarbetare och

industriarbetare samt banvakter å sådana avlägset belägna orter, där tillgång

till annan än hemproducerad mjölk saknas. Detta utnyttjande av

bete av andra än markägarna torde ofta ske med tillstånd av dessa och

har, såvitt styrelsen har sig bekant, ej vållat olägenheter, som påkalla

särskild lagstiftning.

Gävleborgs län.

Ohägnade skogs- och utmarker inom länet nyttjas till gemensamt bete

även av andra än dem, som hava betesrätt å markerna. Dylik betning

s. 279 Kontrollera mot PDF

279

Kungl. Maj.ts proposition Nr 107.

utövas av skogs- och industriarbetare ävensom av vissa hemmansägare,

vilka på grund av gynnsammare betes- och vallningsförhållanden inom

angränsande eller mera avlägset belägna socknar ditsända får och hästar.

Här avsedd betning förekommer sedan gammalt, huvudsakligen inom

norra delarna av landstingsområdet. Betningen bedrives dock ej i större

utsträckning. Enligt allmän uppfattning är sådan betning tillåten, och

något försök att förhindra denna betning är icke känt av skogsvårdsstyrelsen.

Därest lagbestämmelser av mera restriktiv natur, än nu gällande, skulle

komma till stånd till förhindrande av dylik självtagen betesrätt, skulle

detta givetvis komma att inskränka möjligheten för småbrukare, i huvudsak

bestående av skogsarbetare, yrkes- och industriarbetare och som endast

hava en mindre åkerareal för odling av vinterfoder till ett högst två

kokreatur, att fortsätta med hållande av dessa djur. Å andra sidan får

icke förbises skogsägarens skyldighet enligt gällande skogslag att sörja

för skogsäter växten å sin mark.

En eventuell reglering av ifrågavarande betesförhållanden bör icke

blott taga sikte på att i större eller mindre grad säkerställa förenämnda

betning utan även, att detta icke sker på skogsägarens och skogsskötselns

bekostnad.

Västernorrlands län.

Ifrågavarande ohägnade marker i länet nyttjas till bete för hemdjur

jämväl av andra personer än dem, som hava betesrätt å markerna. Dessa

personer äro i allmänhet fastighetsägare, men undantagsvis släppa jämväl

andra personer, exempelvis åkare, slaktare — bland dem även sådana,

som icke äro bosatta på landet — sina kreatur att beta fritt på

skogen.

Huruvida de här ifrågavarande fastighetsägarna äro att betrakta såsom

ägare av jordbruks- eller bostadsfastighet torde betingas av, var man

sätter gränsen mellan nämnda två slag av fast egendom. Dragés gränsen

för bostadslägenhet vid 1 hektars ägovidd, torde ifrågavarande personer

till övervägande del få hänföras till bostadslägenhetsinnehavare, vid V*

hektars ägovidd åter till jordbruksfastighetsägare, medan de båda kategorierna

fastighetsägare torde fördela sig ganska lika, därest gränsen

skulle sättas vid 1h hektars ägovidd. — Till levnadsställningen torde ifrågavarande

personer i allmänhet kunna llän!Örås till arbetare vid industri

eller jordbruk, endast i sällsynta undantags lall till tjänstemän.

Förenämnda betning utan (egentlig) betesrätt förekommer nära nog

överallt inom länet, men i olika omfattning inom skilda delar av detta.

Sålunda utvisar av skogsvårdsstyrelsen företagen utredning, att exempelvis

inom Mo socken i norra Ångermanland ingen dylik betning äger rum,

medan i Sollefteå, Ådalslidens och Graninge socknar sådan betning utövas

i jämförelsevis stor omfattning sedan åtminstone 25 å 50 år tillbaka.

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

I fråga om behörigheten av sådan betning torde meningarna bland länets

allmoge vara delade. Även i de fall, då den anses otillåten, förhindras

den emellertid i allmänhet icke av markägaren, för vilken grannsämjan

betyder mera än det ifrågavarande intrånget genom betningen. Det

är emellertid sannolikt, att, i samma män skogsvårdslagens bestämmelser

rörande nöjaktig föryngring efter företagen slutavverkning kunna inför

utsikterna till verklig betesfred å skogen göras gällande med större framgång

än hittills, ifrågavarande betesvärdar bliva nödsakade att utestänga

djurägare från sina marker.

Ett förhindrande av ifrågavarande betning genom lagstiftningsåtgärder

torde undantagsvis, nämligen då goda betestillfällen erbjuda sig på nära

håll från garden, medföra olägenheter för dem, som begagna sig av betningen.

Nämnda olägenheter torde i regel inskränka sig till förlust av

en möjlighet till bete. Denna betesmöjlighet torde emellertid knappast

skattas högt, därest till äventyrs den ifrågavarande förmånen skulle bliva

föremål för inlösen, eventuellt enligt grunderna för ensittarlagen, eftersom

inga särskilda åtgärder vidtagits för markens utnyttjande till betning.

Då de här ifrågavarande fastighetsägarna nära nog uteslutande

äro bosatta i närheten av tätare befolkad bygd, hava de i allmänhet tillfälle

till inköp av mjölk, vårföre deras behov av bete för mjölkande djur

icke kan sägas utgöra ett ovillkorligt livsintresse på samma sätt som för

jordbrukare i egentlig bemärkelse. Mjölk från egna djur torde under alla

omständigheter kunna vid behov anskaffas genom stallfodring, som i

längden säkerligen ställer sig förmånligare för djurägaren än en planlös

betesdrift på skogsmark.

Jämtlands län.

I de centrala delarna av länet, dit den egentliga jordbruksbygden är

koncentrerad, torde betning å ohägnade skogs- och utmarker utan betesrätt

icke förekomma i nämnvärd omfattning. I Härjedalen och länet i

övrigt torde det emellertid ingalunda vara ovanligt, att bete utnyttjas

utan betesrätt, och vissa länsskogvaktare hava inrapporterat, att förhållandet

är allmänt. Det är såväl egnahemsinnehavare och lägenhetsägare

som skogs- och industriarbetare samt tjänstemän — banvakter m. fl. -_

vilka sålunda nyttja markerna till bete.

Ifrågavarande betning är gammal sed, ofta grundad på den föreställningen,

att betningen är tillåten. I östra Jämtland betalas dock understundom

viss avgift per djur, varför man där synes vara av den uppfattningen,

att betningen är otillåten. Fall torde där hava förekommit, då

man förbjudit betning till dess uppgörelse örn ersättning träffats, men

eljest hava markägarna inom länet, så vitt känt är, icke vidtagit åtgärder

för att förhindra betning av obehörigas djur.

Ett förhindrande av ifrågavarande betning genom lagstiftningsåtgärder

skulle för vederbörande djurägare innebära en kännbar olägenhet, då

dessa i regel tillhöra den mindre bemedlade folkklassen.

s. 281 Kontrollera mot PDF

281

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Västerbottens län.

De ohägnade skogs- och utmarkerna inom länet nyttjas till kreatursbete

även av andra personer än delägare och innehavare av betesrätter å markerna.

Dylik betning är allmänt förekommande i hela länet och har ägt

rum sedan gammalt. Man har den uppfattningen, att betningen är tilllåten.

En del enskilda och bolag hava sökt förhindra betning av främmande

kreatur genom stängning i rågångar.

Därest ifrågavarande betning förhindrades genom lagstiftning, skulle

till en början vissa olägenheter uppstå för vederbörande djurägare, i det

att de tvingades arrendera eller på annat sätt skaffa sig betesmarker.

Fördelarna av att genom sådan lagstiftning erhålla mer ordnade betesförhållanden

synas dock avsevärt överväga nämnda olägenheter.

Norrbottens län.

De gemensamma betesmarkerna inom länet nyttjas allmänt till bete även

av sådana personer, som sakna egentlig betesrätt. Dessa personer utgöras

huvudsakligast av innehavare av mindre fastigheter, såväl jordbruksfastigheter

som bostadslägenheter. De senares innehavare äro jordbruks-,

skogs- eller industriarbetare, hantverkare, tjänstemän, handlande etc.

Ifrågavarande betning har ägt rum sedan gammalt, dock i större utsträckning

förr än nu.

Mångenstädes torde den uppfattning råda, att här avsedd betning är

tillåten. I ett stort antal fall — detta gäller företrädesvis de större jordbruksbyarna

— äro hemmansägarna dock fullt medvetna örn att betningen

är otillåten, men i allmänhet förhindras den ändock icke. Mången gång

göras vid försäljningar av avsöndringar eller upplåtelser av lägenheter

särskilda avtal angående betet å byns utmark. Det har inträffat, att utnyttjandet

av bys marker till bete av andra än ägare till jordbruksfastigheter

inom hyn förbjudits. Försök att hindra sådant utnyttjande av dem,

som sakna egentlig betesrätt, torde även på andra vägar hava praktiserats

och delvis fullföljts, dock, såvitt känt är, icke vid domstol annat än möjligen

i något enstaka fall.

Ett förbjudande i lag av ifrågavarande betning skulle i många fall medföra

kännbara olägenheter för dem förbudet skulle komma att beröra. De

skulle genom ett dylikt förbud ställas inför valet att antingen 1) göra sig

av med sina kreatur eller 2) inköpa foder åt dessa för sommarmånaderna

eller slutligen 3) att skaffa sig betesmark på ett eller annat sätt. Alternativet

2) torde väl i de flesta fall få alternativet 1) som följd. Ett ordnande

av betesfrågan enligt alternativet 3) torde i många fall stöta på svårigheter,

i andra fall däremot kunna ske i enlighet med något av de sätt,

som redan nu praktiseras inom länet, exempelvis genom arrenderande av

särskild betesmark, genom bete på annans betesmark och då vanligen

tillsammans med dennes djur mot viss avgift per djur och betessäsong.

s. 282 Kontrollera mot PDF

282 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Möjligheterna att på dylikt sätt lösa betesfrågan synas ännu vara långt

ifrån utnyttjade. Utvecklingen inom länet, i synnerhet för de större jordbrukshyarnas

vidkommande, går alltmer i den riktningen, att kreatursägarna

iordningställa särskilda betesmarker för sina bemdjur. Det torde

dock i en del fall, företrädesvis på orter med dålig tillgång på mark, lämplig

för betesanläggning, komma att ställa sig svårt eller kanske stundom

omöjligt att uppbringa betesmarker, även örn vederbörande markägare

skulle vara villiga att upplåta dylik, vilket långt ifrån alltid torde vara

fallet. Slutligen torde i fråga örn verkan av ett förbud mot här avsedd

betning böra framhållas, att de personer, som begagna sig av betningen,

till övervägande antal utgöras av folk i mycket små omständigheter, för

vilka varje utgift är kännbar.

s. 283 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

283

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 6 februari

1933.

Närvarande:

justitieråden Alexanderson,

Eklund,

regeringsrådet Aschan,

justitierådet Grefberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 3 februari 1933, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag örn ägofred, i vad detta förslag skiljer

sig från det till lagrådet den 16 september 1932 remitterade förslaget

i samma ämne, över vilket sistnämnda förslag lagrådet den 5 november

1932 avgivit yttrande.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, bade inför lagrådet föredragits

av f. d. revisionssekreteraren, hovrättsrådet Thor Sjöfors.

Lagrådet yttrade:

Med hänsyn till de upplysningar remissprotokollet med därvid fogade

bil. E innehåller örn rådande sedvana i vissa landsdelar att skogsmarker,

som ligga under gemensamhetsbete, brukas till bete — med eller vanligen

utan stöd av uttrycklig upplåtelse — jämväl för andra fastigheter

än dem som äga del i skogsmarken eller för vilka gäller betesservitut,

samt örn den sociala betydelsen av att, såvitt de små och svaga jordbrukens

intresse beröres, betesregleringen icke mera än nödvändigt ingriper

i detta förhållande, finner lagrådet någon invändning icke böra riktas

mot den grundtanke, varpå det nu remitterade förslaget vilar. Denna

grundtanke kan sägas hava på ett närliggande område redan vunnit lagstiftningens

godkännande genom den i 1 § lagen den 18 juni 1925 örn

nyttjanderättshavares rätt att inlösa upplåtet område upptagna bestämmelsen

att lösenrätt äger rum ändå att avtal örn nyttjanderätt till marken

icke visas föreligga. De i 19 § föreliggande förslag uppställda förutsättningarna

för att faktiskt utövad betning skall vinna beaktande vid

betesreglering hava icke heller givit anledning till saklig erinran.

s. 284 Kontrollera mot PDF

284 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

I redaktionellt hänseende hemställes om jämkning i nyssnämnda paragrafs

ingress till förebyggande av det möjliga missförstånd att hänsyn

vore att taga även till betning som utövats i äldre tid men, måhända under

inflytande av ändrad åskådning i orten, upphört redan avsevärd tid

före den 1 januari 1932. Vidare torde den föreslagna ändringen i lydelsen

av 14 § första stycket höra medföra att i 19 § upplåtelser enligt 18 §

uttryckligen nämnas vid sidan av upplåtelser enligt 14 § såsom ägande

företräde i förhållande till dem som enligt 19 § kunna ifrågakomma.

Likaså bör det i det sista av de stycken i 27 §, för vilka ändrad lydelse

nu föreslås, heta: betesmark, som upplåtits enligt 14, 18 eller 19 §.

Varder förslaget upphöjt till lag, lärer det böra övervägas huruvida

icke för vinnande av det avsedda ändamålet erfordras att, i viss likhet

med vad i anledning av ovannämnda 1925 års lag örn lösenrätt iakttagits

genom kungörelsen den 20 juli 1925, kostnadsfri rättshjälp lämnas

de fastighetsägare, som därav äro i behov, att vid betesreglering tillvarataga

sina intressen.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 285 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

285

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 10 februari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,

Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, dels lagrådets

den 5 november 1932 avgivna utlåtande över de den 16 september 1932 till

lagrådet remitterade förslagen till lag örn ägofred och lag örn säkerhet för

utbekommande av viss ersättning enligt lagen örn ägofred, dels ock lagrådets

utlåtande den 6 februari 1933 över det den 3 i samma månad till lagrådet

remitterade förslaget till lag örn ägofred i vad detta skiljer sig från

förstnämnda förslag i samma ämne.

Efter redogörelse för innehållet i berörda utlåtanden anför föredraganden:
»Vissa

av de i lagrådets utlåtande den 5 november 1932 framställda erinringarna

av formell natur hava beaktats i det den 3 februari 1933 remitterade,

nu föreliggande förslaget till lag örn ägofred. Dessa erinringar

föranleda sålunda ej vidare yttrande från min sida.

De anmärkningar i sak, som lagrådet eller vissa av dess ledamöter framställt

mot det föreliggande förslaget till lag örn ägofred — vilka anmärkningar

samtliga avse förslagets detaljbestämmelser — äro enligt min

mening grundade. Vad angår det av min företrädare vid 3 § i

förslaget gjorda uttalandet, att förslaget borde så förstås, att den som frivilligt

uppfört stängsel i ägogräns men därefter gjorde gällande sitt stängselvitsord

ägde fordra, att grannen inlöste stängslet å den sträcka som

vid stängselbördans fördelning tilldelats denne, torde, på sätt lagrådet

hävdat, för beredande av giltighet åt ett dylikt lösningsanspråk ett särskilt

stadgande härom böra upptagas i lagen. Det bör emellertid uppmärksammas,

att den granne som frivilligt uppfört stängslet är berättigad

borttaga det å den sträcka som anvisats den andre grannen, örn ej denne

vill lösa, samt att till följd härav överenskommelse mellan grannarna i

allmänhet torde komma att träffas örn ersättning för stängslet å sagda

sträcka, förutsatt att stängslet är av sådan beskaffenhet som i stängselärendet

föreskrivits. Med hänsyn härtill och då stadgande av en lös
-

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Kungl. Martts proposition Nr 107.

ningsskyldighet i förevarande avseende möter vissa betänkligheter, särskilt

på grund av svårigheten att bestämma vad som i varje fall bör

utgöra skälig lösen, synes, i nära anslutning till den uppfattning som lagrådet

härutinnan uttalat, någon föreskrift i ämnet ej böra upptagas i lagen.

Jämväl vad lagrådet i formellt avseende erinrat mot det föreliggande

förslaget till lag örn ägofred lärer i huvudsak kunna godtagas. I ett par

hänseenden torde dock jämkningar böra ske i vad lagrådet föreslagit.

Med hänsyn tili önskvärdheten, att förslagets paragrafföljd i görligaste

mån bibehålies orubbad, torde sålunda den i 2 § meddelade hänvisningen,

som enligt lagrådets mening borde upptagas såsom ett andra stycke i 1 §, få

kvarstå i 2 §. Därjämte synes stadgandet i fjärde stycket av 13 § böra

upptagas, ej på sätt lagrådet förordat såsom andra stycke i paragrafen,

utan såsom tredje stycke.

Vad lagrådet erinrat i fråga örn placeringen av bestämmelserna i 46—

48 §§ samt uppställningen av 5 kap. synes böra iakttagas på det sätt, att

i 5 kap. sammanföras, i den huvudsakliga ordning lagrådet angivit och

med de jämkningar lagrådet förordat, bestämmelserna i 53—55 §§ örn

ersättning för skada genom hemdjur samt stadgandena i 46 § örn försummat

underhåll av hägnad och i 56—63 §§ örn intagande av liemdjur samt

att i 6 kap. upptagas bestämmelserna i 51, 52 och 64 §§ örn påföljder av

förseelser mot föreskrifter rörande betning ävensom bestämmelserna i 47

och 48 §§ örn förverkande av rätt till betesmark. Av de i 6 kap. inrymda

stadgandena torde, på sätt lagrådet förordat, bestämmelsen i 65 §

böra till viss del inarbetas i 1 och 55 §§ och i övrigt utgå, 66 § flyttas

att avsluta 2 kap. samt stadgandet i 67 § upptagas i 30 §. Med anledning

av det ändrade innehåll, som 5 och 6 kap. sålunda skulle komma att erhålla,

torde rubrikerna till dessa kapitel böra jämkas.

Vad angår lagrådets erinran att ordet sakägare i 53 § första stycket

syntes såsom i sammanhanget överflödigt böra utgå, torde ett uteslutande

av nämnda ord kunna leda till otydlighet i fråga örn innebörden av stadgandet

i nämnda stycke, men då å andra sidan sakägare i berörda para

graf är en mindre egentlig beteckning för vad därmed avses, lärer detta

ord böra ersättas med ett annat uttryck.

I överensstämmelse med vad nu anförts har jag låtit inom justitiedepartementet

överarbeta ifrågavarande förslag till lag örn ägofred, därvid

förslaget jämväl i vissa andra hänseenden än förut berörts underkastats

redaktionella jämkningar. En mindre jämkning har även vidtagits i redaktionen

av förslaget till lag örn säkerhet för utbekommande av viss ersättning

enligt lagen örn ägofred. Därjämte har, i anslutning till vad lagrådet

i utlåtandet den 5 november 1932 anfört vid 19 § i det då föreliggande

förslaget till lag örn ägofred, utarbetats förslag till lag örn ändrad

lydelse av 5 § andra stycket lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) örn servitut.

s. 287 Kontrollera mot PDF

287

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

På sätt lagrådet framhållit vid 23, 25, 26, 33, 36 och 37 §§ i förslaget

till lag örn ägofred, torde vissa frågor rörande den föreslagna lagstiftningens

tillämpning böra regleras genom föreskrifter i administrativ ordning.

Spörsmålet örn meddelande av sådana föreskrifter ävensom den

av lagrådet i utlåtandet den 6 februari 1933 väckta frågan örn beredande

av kostnadsfri rättshjälp vid betesreglering åt de fastighetsägare, som

därav äro i behov, torde böra upptagas till närmare övervägande, sedan

ifrågavarande lagförslag varit föremål för riksdagens prövning.»

Departementschefen uppläser härefter i enlighet med förestående anförande

avfattade förslag till

1) lag örn ägofred;

2) lag örn säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen

örn ägofred; samt

3) lag örn ändrad lydelse av 5 § andra stycket lagen den 14 juni 1907

(nr 36 s. 25) örn servitut;

och hemställer departementschefen, att förslagen måtte genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

H. Sief enson.

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Innehåll.

Sid.

Förslag till

Lag om ägofred ....................................................................... 2

Lag om säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen örn

ägofred ........................................................................................................ 22

Lag örn ändrad lydelse av 5 § andra stycket lagen den 14 juni 1907

(nr 36 s. 25) om servitut ........................................................................ 22

Protokoll över justitiedepartementsärenden den 16 september 1932 ............ 23

Lagförslag, bilagor till samma statsrådsprotokoll................................................ 134

Sammanställning av yttranden över det av särskilda sakkunniga den 3 oktober

1928 avgivna förslaget till lag örn ägofred (Bilaga A) ................................ 156

Sammanställning av infordrade uppgifter rörande förekomsten av sådana

ohägnade skogs- och utmarker, som avses i § 5 av förordningen den 21

december 1857, m. m. (Bilaga B) ............................... .................................... 204

Sammanställning av infordrade uppgifter rörande den omfattning, vari rationellt

betesbruk tillämpas å jordbruk av skilda storleksklasser m. m. (Bilaga C) 214

Lagrådets utlåtande den 5 november 1932 ........................................................ 231

Protokoll över justitiedepartementsärenden den 3 februari 1933 .................... 260

Lagförslag, bilaga till samma protokoll (Bilaga D) ............................................ 268

Sammanställning av inkomna svar å en till skogsvårdsstyrelserna framställd

förfrågan, huruvida och i vilken omfattning sådana ohägnade skogs- och

utmarker, som avses i § 5 förordningen den 21 december 1857, nyttjas

till bete för hemdjur av andra personer än delägare i markerna och innehavare

av betesrätter å dem (bilaga E) ........................................................ 270

Lagrådets protokoll den 6 februari 1933 ............................................................ 283

Protokoll över justitiedepartementsärenden den 10 februari 1933 ................ 285

313100. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1933:201 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ägofred, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  2. 2LJoU 1933:1 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag arn ägofred, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten