Sök i Ratio Lex

Angående avlösning av rekognitionsavgifter till Danviks hospital

1933-02-10 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1933:110, Angående avlösning av rekognitionsavgifter till Danviks hospital

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

1

Nr 110.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående avlösning

av rekognitionsavgifter till Danviks hospital;

given Stockholms slott den 10 februari 1933.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Majlis

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 10 februari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,

Möller, Vennerström:, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Departementschefen, statsrådet Möller, anför:

Fråga har uppkommit örn avlösning av den skyldighet, som nu föreligger

för köpare av viss Danviks hospital förut tillhörig jord, att till hospitalet

erlägga s. k. rekognitionsavgift, utgörande 3 procent å köpeskillingen. Jag

anhåller nu få anmäla detta ärende.

Genom brev den 21 juli 1813 har Kungl. Majit medgivit direktionen över

hospitalet att med avseende å alla de hemman, vid vilkas försäljande hospitalet

ägde lösnings- eller optionsrätt, uttaga en rekognitionsavgift av 3 procent å

köpeskillingen.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 110.

325 33

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Sedermera hava i kungörelse den 17 maj 1861 (nr 29) meddelats bestämmelser

rörande försäljning till skatte av sådana hospitalet tillhöriga hemman

och lägenheter, vilka voro upplåtna under ständig städje- och besittningsrätt,

och har Kungl. Majit i nämnda kungörelse, som antagits med rikets ständer,

förordnat, att dylik försäljning finge ske under villkor bland andra, att vid

skeende försäljningar hospitalets rätt till åtnjutande av rekognitionsavgift i

enlighet med 1813 års brev bibehölles, i fall hospitalsstyrelsen icke funne för

gott hemmanet eller lägenheten inlösa.

Enligt § 7 i Kungl. Majits förnyade instruktion för direktionen över hospitalet

den 4 juni 19071 må stiftelsens fastigheter och hemmansräntor icke utan

Kungl. Majlis tillstånd av direktionen stiftelsen avhändas.

Sedan åtskilliga år tillbaka har spörsmålet örn avlösning av hospitalets rätt

till rekognitionsavgifter varit aktuellt. Frågan har jämväl varit föremål för

behandling i riksdagen. Sålunda framställdes vid 1929 års riksdag en interpellation

i ämnet.2 Dåvarande chefen för socialdepartementet lämnade därvid

en närmare redogörelse för ärendet samt uttalade sig för avgiftspliktens borttagande.

Den 20 november 1931 bemyndigade Kungl. Majit chefen för socialdepartementet

att utse en person att åvägabringa och leda förhandlingar

mellan hospitalet samt ägare av fastigheter, från vilka rekognitionsavgift utginge,

med syfte att söka utröna de förutsättningar, under vilka samförstånd

kunde vinnas mellan hospitalet och fastighetsägarna örn avskaffande av

nämnda avgifter. I statsrådsprotokollet i detta ärende betonade departementschefen

angelägenheten av att avgifterna upphörde samt framhöll, att då

behovet av en reglering särskilt framträtt beträffande fastigheter i Nacka

socken, det syntes lämpligt, att förhandlingarna i första hand avsåge dessa

fastigheter och att ett eventuellt förslag till grunder för avgiftspliktens upphörande

beträffande dem avgåves för sig. Vidare anförde departementschefen,

att det på grund av frågans beskaffenhet syntes vara nödigt att inhämta riks

dagens yttrande över grunderna för avgiftspliktens upphörande. En särskild

anledning därtill förefunnes enligt departementschefens mening i den bestämmelse

i 1861 års med rikets ständer antagna skatteköpsförfattning, som föreskreve,

att hospitalet vid försäljning till skatte skulle bibehållas vid rätten att

uppbära rekognitionsavgift. Med stöd av förenämnda bemyndigande uppdrog

chefen för socialdepartementet den 14 januari 1932 åt landshövdingen Karl

Tiselius att avägabringa och leda förhandlingarna ifråga.

Sedan förhandlingar i ämnet förts mellan delegerade för hospitalet, å ena,

samt delegerade för Nacka kommun och ägare av inom Nacka socken belägna

fastigheter, a andra sidan, har Tiselius med skrivelse den 10 december 1932

öveilämnat ett den 29 november 1932 dagtecknat »Förslag angående avlösning

av skyldigheten att erlägga rekognitionsavgift till Danviks hospital». Förslaget,

som avser allenast inom Nacka socken belägna fastigheter, har godkänts

av samtliga delegerade. Förslaget innehåller följande:

hven sk författningssamling, hillänget nr 55, ändrad beträffande

genom kungörelse den 20 november 1908, bihauget nr 95.

2 Andra kammarens protokoll ni 8 s. 3—6 och nr 21 s. 9_17.

nämnda paragraf

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Under förutsättning att förslaget vunne Kungl. Majits gillande, medgåve

direktionen över hospitalet ägarna av sådana inom Nacka socken belägna fastigheter,

vid vilkas försäljning hospitalet ägde att av köparen uppbära rekognitionsavgift,

rätt att för framtiden avlösa denna avgiftsplikt på följande villkor.

Löseskillingen skulle beräknas för varje fastighet efter dess år 1932 gällande

taxeringsvärde eller, örn särskilt taxeringsvärde för fastigheten icke då funnes,

efter det taxeringsvärde, som därefter först bleve gällande, samt utgöra

för jordbruksfastighet l1/-» procent å det totala taxeringsvärdet och

för annan fastighet UA procent å markvärdet samt 1h procent å byggnadsvärdet.

Fastighetsägare, som ville begagna sig av rätten till avlösning, skulle före

den 1 juli 1934 därom göra skriftlig anmälan hos direktionen samt erlägga

löseskillingen kontant eller genom skuldebrev, som beträffande säkerhet och

betalningsvillkor godkändes av direktionen; och skulle direktionen, då icke särskilda

skäl talade däremot, medgiva, att köpeskillingen amorterades under tio

år enligt en av direktionen godkänd plan med beräknande av 4 procent ränta å

oguldet belopp.

Då löseskillingen för fastighet erlagts kontant eller medelst av direktionen

godkänt skuldebrev, skulle fastigheten vara fri från avgiftsplikt, dock icke

med avseende å förvärv som skett före den 1 juli 1932. Örn avgiftspliktens upphörande

skulle direktionen utfärda skriftligt bevis ävensom låta verkställa

anteckning i en genom direktionens försorg förd längd över de fastigheter, beträffande

vilka avgiftsplikten upphört.

I fall begäran örn avlösning icke behörigen gjorts före den 1 juli 1934, vöre

rätten att vinna avlösning på förut angivna villkor förfallen; dock finge direktionen

medgiva sådan avlösning, därest anledning förelåge till antagande att

fastighetens ägare saknat kännedom örn möjligheten att vinna avlösning eller

eljest haft ursäktlig orsak till sin underlåtenhet att göra framställning därom.

I förenämnda skrivelse den 10 december 1932 har Tiselius framhållit, att

med hänsyn till att de delegerade under förhandlingarnas gång torde hava

rådfört sig med sina huvudmän samt till de stora eftergifter från hospitalets

sida, som förslaget innebure, syntes det kunna förväntas att, örn förslaget bleve

godkänt av Kungl. Majit och det däri innefattade erbjudandet framställdes

och på lämpligt sätt kungjordes av direktionen över hospitalet, möjligheten att

avlösa rekognitionsplikten komme att begagnas av samtliga bolag och andra

ägare till större samt åtminstone flertalet ägare till mindre avgiftspliktiga

fastigheter inom Nacka socken.

Till följd av remiss hava yttranden över förslaget avgivits: av justitiekanslersämbetet

den 17 januari 1933, av statskontoret den 21 januari 1933 och

av direktionen över hospitalet den 3 februari 1933.

■Justitiekansler sämb etel har tillstyrkt förslagets fastställande och förordar,

att riksdagen gives tillfälle att yttra sig i frågan.

Statskontoret har icke funnit anledning till erinran mot förslaget. Med

hänsyn till att kungörelsen den 17 maj 1861 (nr 29) antagits med rikets ständer

har statskontoret ansett, att förslaget borde underställas riksdagens prövning.

Direktionen har anfört, att direktionen — ehuru hospitalets delegerade vid

förhandlingarna med ombuden för fastighetsägarna högst avsevärt nedsatt

hospitalets fordran på skäligt vederlag för avstående av rätten till rekognitionsavgift

— med hänsyn till önskvärdheten ur flera synpunkter att avgifter

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Departementschefen.

Kungl. Majus proposition nr 110.

i denna form försvunne dock icke velat motsätta sig en avlösning på de i förslaget

angivna grunderna. Direktionen har därför för sin del godkänt förslaget.

Direktionen har vidare upplyst, att rekognitionsavgifter utginge, förutom beträffande

fastigheter i Nacka socken, i fråga örn f. d. hospitalsfastigheter, som

vore belägna inom andra socknar i Stockholms län samt i Uppsala, Södermanlands

och Västmanlands län. Under förutsättning att det nu uppgjorda förslaget

fastställdes, vore direktionen icke obenägen att medgiva avlösning av

rekognitionsavgifterna även för samtliga dessa hemman och lägenheter på samma

villkor, som avtalats i förslaget örn Nackafastigheterna.

I likhet med mina närmaste företrädare i ämbetet anser jag ur skilda synpunkter

lämpligt, att rekognitionsavgifterna till Danviks hospital bringas att

upphöra. Direktionen över hospitalet har också framhållit önskvärdheten av

att avgifter i denna form försvinna, Vid sådant förhållande saknar jag anledning

att ingå på frågan örn beskaffenheten av den rätt, hospitalet äger till

ifrågavarande avgifter. I enlighet med de grunder, på vilka det nu föreliggande

förslaget bygger, synas mig avgifterna kunna avlösas. Tydligt är att, i den

mån jämkningar av saklig innebörd finnas påkallade, dessa böra vidtagas i

samförstånd med direktionen. Med hänsyn till ärendets samband med 1861

års med rikets ständer beslutade skatteköpsförfattning, däri föreskrivits, att

hospitalet vid skatteförsäljning av hemman skulle bibehållas vid rätten att

uppbära rekognitionsavgift, torde frågan örn avlösning av rekognitionsavgifterna

fran redan skattesalda fastigheter böra underställas riksdagens prövning.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen

medgiva Kungl. Majit att utan hinder av föreskrifterna i kungörelsen

den 17 maj 1861 (nr 29) förordna örn avlösning av de

till Danviks hospital utgående rekognitionsavgifterna.

Till vad föredragande departementschefen sålunda hemställt,

däri statsrådets övriga ledamöter instämma, lämnar

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifall samt

förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen..

Ur protokollet:

B. Spångberg.

Stockholm 1933. K. L. Beckmans Boktr,

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.