Angående avlösning av rekognitionsavgifter till Danviks hospital
1933-02-10 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1933:110, Angående avlösning av rekognitionsavgifter till Danviks hospital
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 110.
1
Nr 110.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående avlösning
av rekognitionsavgifter till Danviks hospital;
given Stockholms slott den 10 februari 1933.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Majlis
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 10 februari 1933.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,
Möller, Vennerström:, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.
Departementschefen, statsrådet Möller, anför:
Fråga har uppkommit örn avlösning av den skyldighet, som nu föreligger
för köpare av viss Danviks hospital förut tillhörig jord, att till hospitalet
erlägga s. k. rekognitionsavgift, utgörande 3 procent å köpeskillingen. Jag
anhåller nu få anmäla detta ärende.
Genom brev den 21 juli 1813 har Kungl. Majit medgivit direktionen över
hospitalet att med avseende å alla de hemman, vid vilkas försäljande hospitalet
ägde lösnings- eller optionsrätt, uttaga en rekognitionsavgift av 3 procent å
köpeskillingen.
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 110.
325 33
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 110.
Sedermera hava i kungörelse den 17 maj 1861 (nr 29) meddelats bestämmelser
rörande försäljning till skatte av sådana hospitalet tillhöriga hemman
och lägenheter, vilka voro upplåtna under ständig städje- och besittningsrätt,
och har Kungl. Majit i nämnda kungörelse, som antagits med rikets ständer,
förordnat, att dylik försäljning finge ske under villkor bland andra, att vid
skeende försäljningar hospitalets rätt till åtnjutande av rekognitionsavgift i
enlighet med 1813 års brev bibehölles, i fall hospitalsstyrelsen icke funne för
gott hemmanet eller lägenheten inlösa.
Enligt § 7 i Kungl. Majits förnyade instruktion för direktionen över hospitalet
den 4 juni 19071 må stiftelsens fastigheter och hemmansräntor icke utan
Kungl. Majlis tillstånd av direktionen stiftelsen avhändas.
Sedan åtskilliga år tillbaka har spörsmålet örn avlösning av hospitalets rätt
till rekognitionsavgifter varit aktuellt. Frågan har jämväl varit föremål för
behandling i riksdagen. Sålunda framställdes vid 1929 års riksdag en interpellation
i ämnet.2 Dåvarande chefen för socialdepartementet lämnade därvid
en närmare redogörelse för ärendet samt uttalade sig för avgiftspliktens borttagande.
Den 20 november 1931 bemyndigade Kungl. Majit chefen för socialdepartementet
att utse en person att åvägabringa och leda förhandlingar
mellan hospitalet samt ägare av fastigheter, från vilka rekognitionsavgift utginge,
med syfte att söka utröna de förutsättningar, under vilka samförstånd
kunde vinnas mellan hospitalet och fastighetsägarna örn avskaffande av
nämnda avgifter. I statsrådsprotokollet i detta ärende betonade departementschefen
angelägenheten av att avgifterna upphörde samt framhöll, att då
behovet av en reglering särskilt framträtt beträffande fastigheter i Nacka
socken, det syntes lämpligt, att förhandlingarna i första hand avsåge dessa
fastigheter och att ett eventuellt förslag till grunder för avgiftspliktens upphörande
beträffande dem avgåves för sig. Vidare anförde departementschefen,
att det på grund av frågans beskaffenhet syntes vara nödigt att inhämta riks
dagens yttrande över grunderna för avgiftspliktens upphörande. En särskild
anledning därtill förefunnes enligt departementschefens mening i den bestämmelse
i 1861 års med rikets ständer antagna skatteköpsförfattning, som föreskreve,
att hospitalet vid försäljning till skatte skulle bibehållas vid rätten att
uppbära rekognitionsavgift. Med stöd av förenämnda bemyndigande uppdrog
chefen för socialdepartementet den 14 januari 1932 åt landshövdingen Karl
Tiselius att avägabringa och leda förhandlingarna ifråga.
Sedan förhandlingar i ämnet förts mellan delegerade för hospitalet, å ena,
samt delegerade för Nacka kommun och ägare av inom Nacka socken belägna
fastigheter, a andra sidan, har Tiselius med skrivelse den 10 december 1932
öveilämnat ett den 29 november 1932 dagtecknat »Förslag angående avlösning
av skyldigheten att erlägga rekognitionsavgift till Danviks hospital». Förslaget,
som avser allenast inom Nacka socken belägna fastigheter, har godkänts
av samtliga delegerade. Förslaget innehåller följande:
hven sk författningssamling, hillänget nr 55, ändrad beträffande
genom kungörelse den 20 november 1908, bihauget nr 95.
2 Andra kammarens protokoll ni 8 s. 3—6 och nr 21 s. 9_17.
nämnda paragraf
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 110.
Under förutsättning att förslaget vunne Kungl. Majits gillande, medgåve
direktionen över hospitalet ägarna av sådana inom Nacka socken belägna fastigheter,
vid vilkas försäljning hospitalet ägde att av köparen uppbära rekognitionsavgift,
rätt att för framtiden avlösa denna avgiftsplikt på följande villkor.
Löseskillingen skulle beräknas för varje fastighet efter dess år 1932 gällande
taxeringsvärde eller, örn särskilt taxeringsvärde för fastigheten icke då funnes,
efter det taxeringsvärde, som därefter först bleve gällande, samt utgöra
för jordbruksfastighet l1/-» procent å det totala taxeringsvärdet och
för annan fastighet UA procent å markvärdet samt 1h procent å byggnadsvärdet.
Fastighetsägare, som ville begagna sig av rätten till avlösning, skulle före
den 1 juli 1934 därom göra skriftlig anmälan hos direktionen samt erlägga
löseskillingen kontant eller genom skuldebrev, som beträffande säkerhet och
betalningsvillkor godkändes av direktionen; och skulle direktionen, då icke särskilda
skäl talade däremot, medgiva, att köpeskillingen amorterades under tio
år enligt en av direktionen godkänd plan med beräknande av 4 procent ränta å
oguldet belopp.
Då löseskillingen för fastighet erlagts kontant eller medelst av direktionen
godkänt skuldebrev, skulle fastigheten vara fri från avgiftsplikt, dock icke
med avseende å förvärv som skett före den 1 juli 1932. Örn avgiftspliktens upphörande
skulle direktionen utfärda skriftligt bevis ävensom låta verkställa
anteckning i en genom direktionens försorg förd längd över de fastigheter, beträffande
vilka avgiftsplikten upphört.
I fall begäran örn avlösning icke behörigen gjorts före den 1 juli 1934, vöre
rätten att vinna avlösning på förut angivna villkor förfallen; dock finge direktionen
medgiva sådan avlösning, därest anledning förelåge till antagande att
fastighetens ägare saknat kännedom örn möjligheten att vinna avlösning eller
eljest haft ursäktlig orsak till sin underlåtenhet att göra framställning därom.
I förenämnda skrivelse den 10 december 1932 har Tiselius framhållit, att
med hänsyn till att de delegerade under förhandlingarnas gång torde hava
rådfört sig med sina huvudmän samt till de stora eftergifter från hospitalets
sida, som förslaget innebure, syntes det kunna förväntas att, örn förslaget bleve
godkänt av Kungl. Majit och det däri innefattade erbjudandet framställdes
och på lämpligt sätt kungjordes av direktionen över hospitalet, möjligheten att
avlösa rekognitionsplikten komme att begagnas av samtliga bolag och andra
ägare till större samt åtminstone flertalet ägare till mindre avgiftspliktiga
fastigheter inom Nacka socken.
Till följd av remiss hava yttranden över förslaget avgivits: av justitiekanslersämbetet
den 17 januari 1933, av statskontoret den 21 januari 1933 och
av direktionen över hospitalet den 3 februari 1933.
■Justitiekansler sämb etel har tillstyrkt förslagets fastställande och förordar,
att riksdagen gives tillfälle att yttra sig i frågan.
Statskontoret har icke funnit anledning till erinran mot förslaget. Med
hänsyn till att kungörelsen den 17 maj 1861 (nr 29) antagits med rikets ständer
har statskontoret ansett, att förslaget borde underställas riksdagens prövning.
Direktionen har anfört, att direktionen — ehuru hospitalets delegerade vid
förhandlingarna med ombuden för fastighetsägarna högst avsevärt nedsatt
hospitalets fordran på skäligt vederlag för avstående av rätten till rekognitionsavgift
— med hänsyn till önskvärdheten ur flera synpunkter att avgifter
4
Departementschefen.
Kungl. Majus proposition nr 110.
i denna form försvunne dock icke velat motsätta sig en avlösning på de i förslaget
angivna grunderna. Direktionen har därför för sin del godkänt förslaget.
Direktionen har vidare upplyst, att rekognitionsavgifter utginge, förutom beträffande
fastigheter i Nacka socken, i fråga örn f. d. hospitalsfastigheter, som
vore belägna inom andra socknar i Stockholms län samt i Uppsala, Södermanlands
och Västmanlands län. Under förutsättning att det nu uppgjorda förslaget
fastställdes, vore direktionen icke obenägen att medgiva avlösning av
rekognitionsavgifterna även för samtliga dessa hemman och lägenheter på samma
villkor, som avtalats i förslaget örn Nackafastigheterna.
I likhet med mina närmaste företrädare i ämbetet anser jag ur skilda synpunkter
lämpligt, att rekognitionsavgifterna till Danviks hospital bringas att
upphöra. Direktionen över hospitalet har också framhållit önskvärdheten av
att avgifter i denna form försvinna, Vid sådant förhållande saknar jag anledning
att ingå på frågan örn beskaffenheten av den rätt, hospitalet äger till
ifrågavarande avgifter. I enlighet med de grunder, på vilka det nu föreliggande
förslaget bygger, synas mig avgifterna kunna avlösas. Tydligt är att, i den
mån jämkningar av saklig innebörd finnas påkallade, dessa böra vidtagas i
samförstånd med direktionen. Med hänsyn till ärendets samband med 1861
års med rikets ständer beslutade skatteköpsförfattning, däri föreskrivits, att
hospitalet vid skatteförsäljning av hemman skulle bibehållas vid rätten att
uppbära rekognitionsavgift, torde frågan örn avlösning av rekognitionsavgifterna
fran redan skattesalda fastigheter böra underställas riksdagens prövning.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen
medgiva Kungl. Majit att utan hinder av föreskrifterna i kungörelsen
den 17 maj 1861 (nr 29) förordna örn avlösning av de
till Danviks hospital utgående rekognitionsavgifterna.
Till vad föredragande departementschefen sålunda hemställt,
däri statsrådets övriga ledamöter instämma, lämnar
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen..
Ur protokollet:
B. Spångberg.
Stockholm 1933. K. L. Beckmans Boktr,
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.