Sök i Ratio Lex

Angående förlag för understöd åt enskilda järnvägar

1933-02-24 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1933:142, Angående förlag för understöd åt enskilda järnvägar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr l4%.

1

Nr 142.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående förlag för understöd

åt enskilda järnvägar; given Stockholms slott

den 24 februari 1933.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Henning Leo.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 24 februari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hånsson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,

Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Departementschefen, statsrådet Leo anför:

I årets statsverksproposition (utgifter för kapitalökning, bil. 2, punkt 38)

har Kungl. Majit under rubriken »Fonden för förlag till statsverket» föreslagit

riksdagen att i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde bliva riksdagen

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 1J^Z. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr lh2.

förelagd, till förlag för understöd åt enskilda järnvägar för budgetåret 1933/

1934 beräkna ett reservationsanslag av 1,500,000 kronor, att utgå av lånemedel.

Sedan beredningen av detta ärende numera fullbordats, torde jag nu

ånyo få anmäla detsamma.

Såsom jag redan i nyssnämnt sammanhang antydde, har svenska järnvägsföreningen

gjort framställning örn statligt stöd i vissa avseenden åt landets enskilda

järnvägar. Föreningens förslag, som i sin slutliga utformning avser

bildandet av en lånefond till nyss angivet belopp i syfte att åt enskilda

järnvägar, som ur det allmännas synpunkt äro av vikt och betydelse, lämna

hjälp för driftens upprätthållande och för anskaffande av motorvagnar, hänför

sig till tvenne av föreningen avlåtna, den 23 februari respektive den 16 september

1932 dagtecknade framställningar.

I sin förstnämnda skrivelse har järnvägsföreningen anfört bland annat följande:
Under

senare år hade beträffande flertalet enskilda järnvägar icke endast

bruttoinkomsterna utan även nettoinkomsterna gått ned i en oroväckande hög

grad. Ett stort antal järnvägar befunne sig i verkligt nödläge, och beträffande

många av dem vore fara å förde, att de, därest ekonomisk hjälp i en eller

annan form icke erhölles, icke längre skulle vara i stånd att upprätthålla

driften utan måste nedläggas. Till belysande av den ekonomiska situationen

för landets enskilda järnvägar kunde nämnas, att för tiden januari—•

november 1930 46 banor med en banlängd av 4,898 kilometer visat vinst, sammanlagt

5,364,000 kronor, medan 64 banor med en banlängd av 5,127 kilometer

visat förlust, sammanlagt 4,434,000 kronor; för samma tid år 1931

hade endast 21 banor med en banlängd av 2,394 kilometer visat vinst, sammanlagt

1,911,000 kronor, under det att 82 banor med en banlängd av 7,499

kilometer visat förlust, sammanlagt 9,402,000 kronor. Vinst- och förlustsiffrorna

vore angivna i runda tal.

I fråga örn anledningarna till det ekonomiska nödläget vore tillfyllest att

framhålla dels den rådande allmänna depressionen samt dels och icke minst

den oerhörda konkurrensen från automobiltrafiken. Svårigheter i ekonomiskt

avseende förelåge i stor omfattning även för större järnvägar, vilkas fortbestånd

vore av väsentlig betydelse såväl för persontrafiken som för jordbruk,

industri och andra näringar inom de trakter, som de genomlöpte.

Frågan örn de enskilda järnvägarnas ekonomi hade varit föremål för uppmärksamhet

av riksdagens revisorer i berättelsen angående riksgäldskontorets

tillstånd och förvaltning för tiden 1 juli 1930—30 juni 1931.

Ett stort antal järnvägar häftade i skuld för obligationslån eller liknande

enskilda lån till avsevärda belopp, vilka använts till investering i järnvägsanläggningarna.

Enligt »Allmän järnvägsstatistik» för år 1930 uppginge de

enskilda järnvägarnas obligationslån till ett belopp av i runt tal 165 miljoner

kronor och deras reverslån till i runt tal 34.5 miljoner kronor. Ifrågavarande

lån hade järnvägarna nu icke blott att förränta utan även att amortera.

Redan anskaffandet av medel till räntebetalningarna vore förenat med

stora svårigheter. Att härjämte anskaffa de för amorteringarnas fullgörande

erforderliga medlen hade ofta visat sig vara ett hart när olösligt

problem. Skulle det för dessa järnvägar bliva omöjligt att erlägga ränta

och amortering, skulle fordringsägarna sannolikt icke utan vidare låta sig

nöjas därmed. Härtill komme, att det för dylika järnvägar icke syntes bliva

möjligt att anskaffa eller bibehålla den bankkredit, varav de för driftens

upprätthållande vore i behov, utan de syntes bliva nödsakade att inställa sina

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lb£.

3

betalningar. En sådan utveckling komme att medföra stora ekonomiska förluster

samt betydande sociala olägenheter. Handel, lantbruk och industri

komme att i tider, då de mer än eljest vore i behov av stöd och hjälp, tillfogas

avsevärd skada. För innehavare av obligationerna, vari sparkapital

i stor utsträckning placerats, samt för övriga långivare komme ett ekonomiskt

sammanbrott för järnvägarna att medföra de mest vittgående verkningar.

Till belysande av hur kritisk situationen i själva verket vore, kunde

nämnas, att från bankernas sida nyligen meddelats, att man icke längre kunde

garantera betalning av vare sig ränta eller kapital beträffande järnvägsobligationer.

För sådana järnvägar, som vore ur det allmännas synpunkt av

större vikt och betydelse, syntes näppeligen ett nedläggande kunna komma i

fråga, utan staten syntes till sist bliva nödsakad att upprätthålla driften.

Det framstode emellertid såsom i högsta grad önskvärt, såväl för de enskilda

järnvägarna och deras intressenter som för staten, att angivna utveckling

av förhållandena kunde undvikas.

Man syntes kunna få räkna med, att den nuvarande depressionen skulle

giva vika samt efterträdas av uppåtgående konjunkturer och att en blivande

rationell reglering av konkurrensförhållandena mellan järnvägarna och

automobiltrafiken skulle medföra en avsevärd förbättring av järnvägarnas

inkomster. Det gällde då att se till, vad som kunde göras för att hjälpa järnvägarna

att leva över den nuvarande svåra tiden. Den hjälp, som innebure

den minsta ekonomiska risken för den som lämnade hjälpen, bestode i ett

möjliggörande av minskning av de årliga amorteringar, som järnvägarna hade

att erlägga å sina fasta lån. Föreningen hade härutinnan tänkt sig, att i

de fall, då järnvägar häftade i skuld för obligationslån eller liknande lån,

som skulle infrias genom årliga amorteringar, staten skulle träda emellan

på så sätt, att dessa järnvägar erhölle statslån med lång amorteringstid och

med samma ränta, som tillämpades för lån från allmänna järnvägslånefonden.

Lånen skulle utlämnas i den mån amorteringsbeloppen beträffande de

enskilda lånen förfölle till betalning. Säkerheten för dylika statslån syntes

lämpligen kunna ordnas så, att låntagaren antingen till staten pantförskreve

de inteckningar, som läge såsom säkerhet för de enskilda lånen, till den del

de icke behövde tagas i anspråk för nämnda låns infriande, eller ock lämnade

inteckning i sin järnväg.

Såsom exempel å järnvägsföretag, som föreningen ansåge kunna ifrågakomma

till erhållande av statslån i nu angivet syfte, nämner föreningen Norra

Östergötlands järnvägsaktiebolag samt Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag.

För dessa båda bolags ekonomiska ställning lämnas i föreningens

skrivelse en redogörelse, vilken emellertid här icke torde behöva återgivas.

I berörda skrivelse anför järnvägsföreningen slutligen:

Givetvis framstode det i de nuvarande svåra förhållandena såsom en angelägenhet

av största vikt att kunna rationalisera driften samt därigenom

ernå minskning av driftkostnaderna och ökning av inkomsterna. Bland dylika

rationaliseringsåtgärder kunde särskilt framhållas utrangering av äldre,

oekonomiska lokomotiv och vagnar samt anskaffande i stället av motorvagnar

och tidsenlig rullande materiel i övrigt. Det vore emellertid uteslutet, att

järnvägarna utan hjälp från statens sida skulle kunna verkställa dylik anskaffning.

Så starka skäl talade dock för att rationalisering borde åstadkommas,

att staten icke syntes böra undandraga sig att lämna stöd och hjälp

i dessa strävanden.

Föreningen ville i detta sammanhang erinra, hurusom järnvägsekonomi
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr lkZ.

sakkunniga i sitt den 19 december 1928 avgivna betänkande efter utförlig motivering

(sid. 59—62 i betänkandet) hemställt, att de enskilda järnvägarna

måtte beredas tillfälle till lån ur allmänna järnvägslånefonden i och för inköp

av motorvagnar; och i yttrande över nämnda betänkande hade föreningen

uttalat sin fulla och livliga anslutning till de uttalanden och förslag,

som betänkandet innehölle. Föreningen hade icke anledning att icke vidhålla

sitt ifrågavarande uttalande, men föreningen ansåge det vara angeläget, att

statslån kunde erhållas för anskaffning även av annan tidsenlig rullande materiel

än motorvagnar.

Slutligen ville föreningen i detta sammanhang framhålla, att staten lämnade

lån åt rederibolag för anskaffning av fartyg, åt flygbolag för anskaffning

av flygmaskiner o. s. v.

I skrivelsen den 16 september 1932 har svenska järnvägsföreningen ytterligare

utvecklat sina synpunkter på ifrågavarande spörsmål. Föreningen har

därvid anfört följande:

De enskilda järnvägarnas ekonomiska ställning hade icke förbättrats utan

tvärt örn blivit ytterligare försämrad. Många järnvägar stöde vid randen av

ekonomiskt sammanbrott. De saknade likvida medel, och bankkredit stöde

icke att erhålla. Det vore en tidsfråga, för såvida icke konjunkturerna förändrade

sig till det bättre, huru länge de skulle kunna upprätthålla driften.

Sådana järnvägar, som ur det allmännas synpunkt vöre av större vikt och

betydelse — örn andra talade föreningen i detta sammanhang icke — hade i

allmänhet blivit anlagda med bidrag av statsmedel i form av lån från allmänna

järnvägslånefonden. Det ville synas föreningen, att lika väl som det ansetts

motiverat, att staten medverkade till att dessa järnvägar komme till

stånd, lika väl finge det anses motiverat, att staten medverkade till att de

kunde bestå och fylla de behov, för vilkas tillgodoseende de blivit anlagda,

helst det vore att hoppas, att bättre tider omsider skulle inträda och järnvägarna

därigenom bliva i tillfälle att återvinna ekonomisk hälsa samt återbetala

de lån, som de kunde hava erhållit till hjälp i nödens stund.

Föreningen tilläte sig i detta sammanhang erinra, att 1932 års riksdag i

skrivelse nr 364 såsom sin mening uttalat, att i särskilda fall samhällsintressen

eller andra skäl kunde motivera ett stöd från det allmänna åt kommunikationsföretag,

som eljest icke kunde ekonomiskt bestå.

Särskilt under nuvarande förhållanden läge det största vikt uppå, att järnvägarna

vidtoge alla åtgärder eller anordningar, som kunde medföra minskning

av utgifterna samt ökning av inkomsterna, och föreningen trodde sig

kunna vitsorda, att en strävan i dylik riktning överallt gjort sig gällande.

Bland åtgärder, som härvid borde komma under övervägande, hade frågan

örn fusion eller sammanslagning av järnvägar intagit stort utrymme i den allmänna

diskussionen. Föreningen vore ock villig att medverka till åstadkommande

av fusioner, där sådana efter närmare utredning kunde finnas vara

ur praktisk och ekonomisk synpunkt ändamålsenliga.

I den mån så kunde ske, borde också åtgärder för rationalisering av driften

vidtagas. Till dylika åtgärder hörde införandet av drift med motorvagnar,

där dylik drift ansåges böra ifrågakomma. Det vore en angelägenhet av stor

vikt, att det bereddes järnvägarna möjlighet att införa motorvagnsdrift, där

förutsättningar därför vore för handen.

Enligt en i Danmark den 14 mars 1931 utfärdad lag örn statshjälp till de

enskilda järnvägarna hade — till hjälp åt sagda järnvägar för genomförande

av sådana åtgärder beträffande själva banan och den rullande materielen, som

kunde anses vara nödvändiga för vederbörande järnvägars fortsatta existens

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

5

eller som kunde medföra en mera ekonomisk drift —• ställts till förfogande ett

belopp av 11.5 miljoner kronor, att utlämnas dels såsom lån och dels såsom

kapitaltillskott i vederbörande järnvägsföretag. Lagen stadgade, att för utlämnade

lån skulle lämnas säkerhet i den anskaffade materielen eller ock annan

säkerhet, som ministern för offentliga arbeten kunde godkänna. I fråga

om kapitaltillskotten, vilka lämnades mot erhållande av aktier i vederbörande

järnväg, avsåge lagen, att viss del av det belopp, varav järnvägen hade behov,

skulle tillskjutas från annat håll.

Föreningen ansåge det vara oundgängligen nödvändigt, att från statens sida

lämnades hjälp åt de enskilda järnvägarna. Föreningen hade tänkt sig att,

i analogi med vad som skett beträffande allmänna järnvägslånefonden, årligen

skulle beviljas anslag till en särskild fond, från vilken Kungl. Majit

skulle äga att åt järnvägar, som ur det allmännas synpunkt vore av vikt och

betydelse, lämna hjälp för driftens upprätthållande ävensom för anskaffande

av motorvagnar. Föreningen utginge från att detta skulle ske i form av lån

med ränta och mot säkerhet, som Kungl. Majit skulle äga att bestämma. Föreningen

vore icke i tillfälle att närmare angiva den erforderliga storleken av

fonden men ansåge, att för nästkommande budgetår ett mindre belopp än

1,500,000 kronor icke borde ifrågakomma.

Därest på detta sätt från det allmännas sida kraftigt stöd lämnades en nödlidande

järnväg, syntes kunna förutsättas, att kommuner och enskilda, i vilkas

intresse det kunde ligga, att järnvägen icke nedlades, skulle i sin mån

lämna hjälp för upprätthållande av driften å densamma.

Med hänsyn till den överhängande fara för ekonomiskt sammanbrott, som i

flera fall förefunnes, vore det synnerligen önskligt, att eventuellt anslag måtte

kunna få tagas i användning redan före nästkommande budgetårs ingång.

I anslutning till det anförda hemställer föreningen, att Kungl. Majit måtte

till 1933 års riksdag avlåta framställning örn ett anslag av 1,500,000 kronor

för bildande av en fond med de ändamål, som av föreningen angivits, med rätt

för Kungl. Majit att förfoga över anslaget även före ingången av nästa budgetår.

I ärendet hava fullmäktige i riksgäldskontoret, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

järnvägsstyrelsen och riksräkenskapsverket yttrat sig.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava i sitt den 1 december 1932 avgivna

yttrande anfört följande:

Sedan riksgäldskontoret under hand hos järnvägsföreningen anhållit örn

uppgift å de beräknade behoven av understöd från den ifrågasatta fonden,

hava fullmäktige från föreningen mottagit en skrivelse av den 15 nästlidna

november, däri meddelas bland annat, att av från de enskilda järnvägsförvaltningarna

infordrade uppgifter framgår, att för år 1933 skulle vara behövligt

ett belopp av omkring 6,125,000 kronor, fördelat på följande sätt:

Kronor

för bestridande av räntor och amorteringar beträffande trängande

skulder ................................................ 2,713,000

för driftens rationalisering:

till anskaffande av motorvagnar ............................ 3,072,000

till modernisering och förbättringar i övrigt ................ 340,000

Beträffande de följande årens behov hade, enligt vad i berörda skrivelse

vidare meddelas, järnvägarna i allmänhet ej ansett sig kunna uppgiva några

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 1-1(2.

belopp såsom med säkerhet behövliga. Endast för år 1934 hade såsom sannolikt

behov uppgivits belopp, tillsammans uppgående till omkring 3,000,000

kronor.

I skrivelsen framhålles därjämte, att de angivna beloppen givetvis ej kunde

vara annat än approximativa och att hjälpbehovet avsåge dels utgifter några

år framåt, nämligen de som hänförde sig till amortering av trängande skulder,

och dels till engångsutgifter för driftens rationalisering.

Såsom järn vägsföreningen framhållit, hava de ekonomiska förhållandena

för de enskilda järnvägsföretagen i landet i hög grad försämrats under de

senaste åren och det torde ej kunna bestridas, att många av dem antingen redan

nu befinna sig eller ock med all sannolikhet inom kort komma att råka i

ett sådant läge, att de, därest ekonomisk hjälp i en eller annan form icke erhålles,

icke längre kunna vara i stånd att upprätthålla driften. Då de enskilda

järnvägarna alltjämt i stort sett äga en utomordentligt stor betydelse

för landets näringsliv, är det givet, att statsmakterna ej kunna ställa sig likgiltiga

till frågan om de enskilda järnvägarnas framtid, särskilt som det övervägande

antalet av dem tillkommit nied statens bistånd genom lån å sammanlagt

mycket betydande belopp. Att på grundval endast av de föreliggande

framställningarna taga bestämd ståndpunkt till, på vad sätt och i vilken

omfattning staten bör träda emellan med ekonomisk hjälp åt ifrågavarande

järnvägar, är uppenbarligen icke möjligt, utan därför kräves en ingående

utredning. Då det ej kan vara rimligt att i längden uppehålla driften å alla

svaga järnvägar, bör en sådan utredning taga sikte bland annat på frågan,

vilka av de enskilda järnvägarna kunna anses sakna sådan allmän betydelse,

att de böra nedläggas, samt i vilken omfattning och på vad sätt understöd

bör lämnas åt sådana järnvägar av större allmän betydelse, som för närvarande

kämpa med ekonomiska svårigheter. Då en utredning av denna art

emellertid torde komma att kräva en avsevärd tid, vilja fullmäktige ifrågasätta,

örn ej i avvaktan på en sådan utrednings slutförande en mera begränsad

undersökning kunde verkställas rörande erforderliga rationaliseringsåtgärder,

såsom anskaffande av motorvagnar m. m., och sättet för deras finansiering.

^ Vad härefter angår den föreliggande framställningen örn bildande av en

lånefond för av järnvägsföreningen angivna ändamål få fullmäktige till en

början framhålla, att goda skäl tala för, att staten ej bör undandraga sig att

lämna bistånd till enskilda järnvägsföretag för anskaffande av motorvagnar

eller vissa andra rationaliseringsåtgärder, då utan tvivel i många fall sådana

åtgärder kunna vara ägnade att väsentligen förbättra vederbörande järnvägsföretags

möjlighet att bestå i konkurrensen med framför allt den motordrivna

landsvägstrafiken. För överblickande av, i vilken omfattning och i

vilken form statshjälp eventuellt bör lämnas för nu ifrågavarande ändamål

erfordras emellertid, såsom fullmäktige redan framhållit, en utredning, som,

även arn den begränsas till nu förevarande fråga, givetvis kräver sin tid. Då

säkerligen i åtskilliga fall snabba åtgärder äro av behovet påkallade för att

vederbörande företags ekonomi ej skall ytterligare undergrävas, anse sig fullmäktige

böra tillstyrka, att framställning göres till riksdagen örn anvisande

av ett anslag å riksstaten för budgetåret 1933/1934 för lämnande av lån till

enskilda, järnvägsföretag i och för anskaffande av motorvagnar eller andra

rationaliseringsåtgärder. Beloppet av anslaget, som torde böra utgå av lånemedel,

synes lämpligen böra bestämmas till 1,000.000 kronor.

Fullmäktige, som här ej kunna ingå på de närmare villkor, som skulle

gälla för lån från berörda anslag, förutsätta, att sådana komma att utfärdas

av Kungl. Maj :t, sedan riksdagen eventuellt bifallit en proposition i ämnet.

Ett villkor synes emellertid, såsom järnvägsföreningen ifrågasatt, böra vara,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^2.

7

att de motorvagnar, som skulle anskaffas med medel från anslaget i fråga,

skola tillverkas inom landet.

Frågan, örn ytterligare anslag för ifrågavarande ändamål böra anvisas på

kommande riksstater, bör upptagas till övervägande, sedan av fullmäktige

förordad utredning blivit verkställd.

Beträffande säkerheten för lån för anskaffande av motorvagnar torde böra

övervägas, örn ej denna fråga skulle kunna lösas så, att staten genom lämpligt

organ likviderar motorvagnarna med medel från ifrågavarande anslag och

uthyr vagnarna till vederbörande järnvägsbolag, som skulle bliva ägare först

när ett sammanlagt hyresbelopp, motsvarande vagnarnas inköpspris jämte

ränta, blivit erlagt.

Slutligen få fullmäktige meddela, att från fullmäktiges sida intet är att

erinra mot att riksdagen bemyndigar Kungl. Majit att, örn så skulle erfordras,

förskottsvis förfoga över berörda anslag redan före ingången av budgetåret

1933/1934.

Fullmäktige ingå härefter på förslaget örn statslån till bestridande av räntor

och amortering av vissa enskilda skulder och yttra härom:

Fullmäktige måste bestämt avstyrka det överflyttande på staten av en del

av ekonomiskt svaga järnvägsföretags enskilda skulder, som ett tillhandahållande

av statslån för fullgörande av amortering och räntebetalning å obligationslån

och liknande skulder skulle innebära. Ett sådant förfarande skulle

vara ägnat att minska järnvägsförvaltningarnas och deras intressenters känsla

av ansvar för företagens ekonomiska skötsel och för staten medföra mycket

betydande utgifter i form av lån mot säkerhet endast av inteckningar med

förmånsrätt efter kvarstående del av vederbörande obligationslån. Enligt

fullmäktiges mening bör den lättnad i betalningsskyldigheten för obligationslån,

som kan erfordras för vissa järnvägsföretag under nuvarande depressionsperiod,

sökas genom åvägabringande av moratorium i främsta rummet beträffande

amorteringarna å lånen, men vid förefallande behov även beträffande

räntorna. Mot ett moratorium av det förra slaget är från obligationsägarna

sida givetvis mindre att invända. Emellertid måste enligt gällande

lag ett moratorium medgivas av samtliga obligationsägare för att vara fullt

bindande och det torde i de flesta fall vara omöjligt att komma i förbindelse

med dem alla. Trots den svårighet, som således här föreligger, har enligt

vad fullmäktige hava sig bekant ett järnvägsbolag under innevarande höst

för ägarna av utav bolaget utfärdade obligationer framlagt ett förslag örn

moratorium, som vid ett möte, där cirka 84 % av obligationernas sammanlagda

belopp voro representerade, enhälligt antogs av de närvarande, och ett annat

järnvägsbolag torde komma att utlysa ett liknande sammanträde med ägarna

av dess obligationer till dag under den närmaste framtiden. Något medgivande

av samtliga obligationsägare lärer ej heller i sistnämnda fall kunna

komma till stånd. Då minoriteten ej är bunden av majoritetens beslut, föreligger

alltså en åtminstone teoretisk möjlighet, att obligationsägare, som ej

biträtt majoritetens beslut, kan försätta vederbörande bolag i svårigheter genom

vidtagande av lagliga åtgärder för utfående av förfallen räntefordran.

För att åstadkomma full trygghet för vederbörande järnvägsbolag vid ett

moratorieförfarande skulle erfordras en lagstiftning, enligt vilken viss majoritet,

vilken synes böra vara relativt större, då fråga är örn moratorium jämväl

för räntor, skulle kunna fatta för minoriteten bindande beslut. Fullmäktige

föreställa sig, att det ej skulle vara uteslutet att få till stånd en sådan

lagstiftning. Frågan kräver emellertid givetvis en utredning, innan något

mera bestämt uttalande kan göras.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majlis proposition nr lk2.

Riksgäldsfullmäktige hava alltså tillstyrkt en medelsanvisning av 1,000,000

kronor, att utgå av lånemedel, för lån till anskaffning av motorvagnar eller

andra rationaliseringsåtgärder.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som anbefallts att jämte utlåtande avgiva

förslag till villkor för understöd från den av riksgäldsfullmäktige föreslagna

fonden, har — under instämmande i fullmäktiges uttalande i här föreliggande

frågor -— beträffande sådana villkor anfört följande:

Styrelsen finner lämpligt, att fonden endast användes för anskaffande av

motorvagnar. Dels är det föreslagna beloppet så ringa, att det ej torde förslå

till mer än anskaffande av motorvagnar, dels möter svårighet att ifråga örn

andra saker skaffa staten erforderlig säkerhet, dels synes det icke vara lämpligt

att inrätta en lånefond för ändamål, som ej närmare preciserats. Som

ett exempel i prisavseende kan nämnas, att normalspåriga vagnar av sådana

slag, som här närmast torde komma i fråga, kunna betinga ett pris av 50 000

å 120,000 kronor.

Som allmän föreskrift för lån av ifrågavarande fond bör stadgas, att motorvagn

skall vara i sin helhet tillverkad inom landet.

Lån torde lämpligen böra beviljas på sådant sätt, att lånet utbetalas, då

vagnen levereras, och att vederbörande järnvägsbolag med en konstant årlig

annuitet erlägger amortering och ränta. Vagnen förblir under amorteringstiden

statens egendom och övergår i järnvägsbolagets ägo först när bolaget

fullgjort sina skyldigheter enligt amorteringskontraktet. Därest låntagaren

kan ställa annan särskild säkerhet, som anses tillfyllest, bör även detta vara

tillåtet.

Tiden för lånets slutbetalande bör bestämmas med hänsyn till fordonens

livslängd och enligt förslag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och torde på

så sätt komma att i regel variera mellan 5 och 15 år. Det torde vara lämpligt

att räkna med en räntefot av 4.5 procent och låta första annuiteten erläggas

ett år efter leveransen (lånets utbetalning). Som exempel på amortering

i enlighet härmed kan nämnas, att en amorteringstid av 5 år ger en

annuitet av 22.78 procent av vagnens inköpspris, en amorteringstid av 10 år

en annuitet av 12.64 procent och en amorteringstid av 15 år en annuitet av

9.31 procent.

Järnvägsbolaget skall under amorteringstiden svara för vagnens sakkunniga

och omsorgsfulla vård samt bekosta erforderliga reparationer och är

skyldigt att hålla vagnen försäkrad mot brand och olyckshändelse. Bolaget

skall till riksgäldskontoret ingiva kvitton på premierna för dessa försäkringar.

Järnvägsbolaget bör ha rätt att när som helst inköpa vagnen mot inbetalande

av resterande del av leveranspriset jämte ränta, som kan vara upplupen.

Järnvägsbolaget bör likaledes vara berättigat att göra större avbetalningar än

enligt kontraktet med staten.

Vagnen skall vara försedd med en fastnitad skylt, som tillkännagiver, att

staten är ägare, och icke får borttagas förr än amorteringskontraktet är fullgjort.

Därest järnvägsbolaget icke fullgör sina förpliktelser enligt kontraktet, äger

staten försälja vagnen, varvid det erhållna priset räknas bolaget till godo.

Vad som då fattas i leveranspriset (lånebeloppet) och ränta därpå efter 41/2

procent skall järnvägsbolaget erlägga till staten liksom statens kostnader för

försäljningen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kunell. Maj:ts proposition nr lk2.

9

De ritningar, efter vilka motorvagn skall tillverkas, skola vara godkända

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens maskininspektör, oell likaledes skall

tillverkningskontroll utövas av denne. Kostnaderna för nödiga resor för

sådant ändamål böra gäldas av statsverket.

Lånekontraktet mellan vederbörande järnväg och staten torde böra antagas

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Det skulle väl i något fall kunna inträffa, att ett järnvägsbolag endast

önskar lån till en första avbetalning till verkstaden på ifrågasatta vagnar,

exempelvis uppgående till 40 procent av priset, och i övrigt kan ställa godtagbar

säkerhet till verkstaden för återstående likvid. I sådant fall bör järnvägsbolaget

kunna få lån ur fonden till nämnda första avbetalning pa i övrigt

samma villkor som här angivits.

Järnvägsstyrelsen instämmer i vad fullmäktige i riksgäldskontoret anfört i

frågan örn tillhandahållande av statsmedel för gäldande av järnvägars enskilda

skulder. Enligt styrelsens mening skulle ett moratorieförfarande, sådant

som det av fullmäktige ifrågasatta, i allmänhet kunna bereda nödig lättnad

eller åtminstone det andrum, som erfordrades för verkställande av sådan

utredning rörande vederbörande järnväg, som ankomme på de jämlikt Kungl.

Maj:ts bemyndigande tillkallade utredningsmännen i fråga örn vissa enskilda

järnvägars ekonomiska läge.

Järnvägsstyrelsen ingår härefter på de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

föreslagna villkoren för lån från den ifrågasatta fonden och anför härom i

huvudsak följande:

Järnvägsstyrelsen kunde i de flesta punkter biträda det förslag, som utvecklats

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, men måste dock förorda vissa betydelsefulla

ändringar och tillägg. Styrelsen funne sålunda icke skäl fastlåsa

användningen till enbart motorvagnar. Visserligen kunde denna användning

bliva den övervägande, men det syntes i allt fall vara av vikt att icke genom

fastlåsande därav giva uttryck åt en uppfattning, att motorvagnsdrift skulle

vara ett universalmedel till åstadkommande av förbättrad räntabilitet för järnvägarna.

De åberopade fördelarna ifråga om möjligheten att erhålla säkerhet

för lånen vore värda allt beaktande men borde i allt fall icke vara helt bestämmande.

Vad beträffade de uttryckta betänkligheterna mot att inrätta en lånefond

för ändamål, som ej närmare preciserats, vore desammas vikt tydligen

helt beroende på, huru handläggningen av låneärendena ordnades.

Med hänsyn till allvaret i järnvägarnas situation och den relativa knappheten

av det föreslagna beloppet, vore det uppenbarligen av största vikt, att

penningmedlen insattes på de håll, där effekten bleve möjligast gynnsam, och

framför allt att ny materiel icke anskaffades i andra fall, än där åtgärden

med större säkerhet kunde väntas medföra en väsentlig förbättring i den ekonomiska

ställningen.

I väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag till villkor för understöd från

fonden saknades bestämmelser, avsedda att i möjlig mån säkerställa en sådan

användning, som nyss sagts, eller överhuvud taget gällande de trafik- och

driftsekonomiska förhållandena. Förslaget borde därför kompletteras med en

bestämmelse av innehåll, att ansökan örn låneunderstöd skulle vara åtföljd av

utredning rörande de förändringar i drifts-, underhålls-, fiirnyelse- och räntekostnaderna,

vilka kunde beräknas bliva en följd av den driftsomläggning, för

vilken medel till anskaffningar eller anläggningar önskades.

Även ifråga örn den tekniska prövningen i sådana frågor måste styrelsen

förorda en väsentlig skärpning. Den första arbetsuppgiften borde bliva det

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^2.

i möjligaste mån riktiga utväljandet av ett fåtal standardtyper, mellan vilka

i de enstaka fallen val sedan finge träffas. Det ville synas, som skulle på

detta sätt såväl kapitalinsatsen som de framtida möjligheterna att tillgodogöra

sig dess värde bliva bättre tryggade. Vid utväljandet av dessa standardtyper

syntes jämväl den inom järnvägsstyrelsen förefintliga sakkunskapen

böra få göra sig gällande. Kravet på standardisering syntes så mycket mer

befogat, som man val kunde utgå ifrån att vissa av de järnvägsförvaltningar,

vilka komme att tilldelas låneunderstöd för anskaffande av motorvagnar eller

tillhandahållas sådana vagnar som lån, icke under hela amorterings- respektive

likvideringstiden komme att bestå som självständiga enheter utan kunde

komma att sammanslås med andra järnvägar till större system, varvid givetvis

likformigheten kunde bliva av väsentlig betydelse för ett rationellt samfällt

utnyttjande av befintlig materiel. Dessutom förutsattes ju som en, åtminstone

teoretisk, eventualitet, att vagnen skulle kunna av staten försäljas.

I den föreslagna bestämmelsen att motorvagnarna skulle vara i sin helhet

tillverkade inom landet syntes en viss uppmjukning vara nödvändig. Styrelsen

föresloge, att efter ordet »helhet» insattes »eller åtminstone till huvudsaklig

del».

Vad slutligen anginge träffandet av låneavtalen hade styrelsen intet att invända

mot att uppgörandet av kontrakten lämnades åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Av flera skäl och framför allt med hänsyn till angelägenheten

att beviljandet av ifrågavarande låneunderstöd så gott sig göra läte samordnades

med de saneringsåtgärder, vilka kunde bliva en följd av pågående allsidiga

utredning angående vissa enskilda järnvägars ekonomiska läge, syntes emellertid

nödvändigt att varje lån bleve föremål för ett Kungl. Maj:ts beslut. Av

de sifferuppgifter väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelat framginge tydligt,

att antalet ärenden icke kunde bliva särdeles stort.

Riksräkenskapsverket har i ärendet yttrat följande:

I likhet med fullmäktige i riksgäldskontoret vill riksräkenskapsverket bestämt

avstyrka, att ekonomiskt svaga järnvägsföretags enskilda skulder genom

utlämnande av statslån överflyttas på staten.

Fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag örn anvisandet å budgeten av ett

anslag örn 1,000,000 kronor för utlämnande av lån till järnvägsföretag i och

för anskaffande av motorvagnar eller vidtagande av andra rationaliseringsåtgärder

synes riksräkenskapsverket, i avvaktan på resultaten av den av Kungl.

Maj:t den 23 december 1932 beslutade utredningen rörande vissa enskilda järnvägars

ekonomiska läge, kunna förordas.

I fråga örn det förslag till lånevillkor, som innehålles i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

utlåtande i ärendet, ansluter sig riksräkenskapsverket till de av

järnvägsstyrelsen i dess utlåtande framförda erinringarna.

Beträffande slutligen lånens utlämnande anser riksräkenskapsverket i likhet

med järnvägsstyrelsen det lämpligast, att varje lån göres beroende av

Kungl. Maj:ts särskilda beslut.

Under förutsättning att anslagsmedlen för nu ifrågavarande ändamål måste

vara tillgängliga för utbetalning redan före nästkommande budgetårs ingång,

synes det erforderliga anslaget _ böra uppföras icke på riksstaten för budgetåret

1933/1934 utan på den för innevarande budgetår föreslagna tilläggsstaten.

I en den 21 januari 1933 dagtecknad promemoria har svenska järnvägsföreningcn

ytterligare framhållit behovet av att en blivande lånefond även finge

tagas i anspråk för lämnande av bistånd åt enskilda järnvägar till gäldande

av vissa trängande skulder.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nrlb-%.

11

Med anledning av vad järnvägsstyrelsen i sitt utlåtande anfört om standardisering

av motorvagnstyper har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i skrivelse

den 31 januari 1933 framhållit, bland annat, att den inom styrelsen samlade

erfarenheten av motorvagnar i enskild järnvägsdrift motiverade, att styrelsens

förslag rörande ritningsgranskning och tillverkningskontroll följdes. I

skrivelse den 8 februari 1933 har järnvägsstyrelsen bemött vad väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen i berörda hänseende uttalat samt hemställt, att åt järnvägsstyrelsen

måtte uppdragas den ritningsgranskning och besiktningskontroll

med avseende å normalspårig rullande materiel, som avhandlas i kungörelsen

den 31 december 1904 angående kontroll över enskilda järnvägars

rullande materiel.

Inom kommunikationsdepartementet har sedermera upprättats förslag till

villkor och bestämmelser för disposition av ett till förlag för understöd

åt enskilda järnvägar avsett anslag. Förslaget är av följande lydelse:

1) Järnvägsföretag må för enskild järnväg, vars understödjande finnes med

hänsyn till järnvägens betydelse för den allmänna samfärdseln påkallat och

ur ekonomisk synpunkt berättigat, kunna i enlighet med efterföljande villkor

och bestämmelser erhålla låneunderstöd för inköp av motorvagn eller annan

materiel eller eljest till genomförande av för driftens rationalisering behövliga

åtgärder.

2) Ansökning örn låneunderstöd skall vara ställd till Konungen och ingivas

till kommunikationsdepartementet samt vara åtföljd av utredning rörande de

förändringar i drifts-, underhålls-, förnyelse- och räntekostnader samt angående

de ekonomiska verkningar i övrigt för järnvägen, vilka kunna beräknas

bliva en följd av den rationalisering, som med låneansökningen avses.

3) För låneunderstöd skall ställas säkerhet, som kan av fullmäktige i riksgäldskontoret

godkännas, där ej Kungl. Majit i fråga örn låneunderstöd för

annat ändamål än anskaffning av rullande materiel med hänsyn till föreliggande

omständigheter annorlunda förordnar. I låneansökningen skall förty

angivas den säkerhet, som kan erbjudas, samt meddelas de särskilda uppgifter,

som kunna erfordras för bedömande av den erbjudna säkerhetens beskaffenhet.

4) Beviljat låneunderstöd skall förräntas efter räntefot, som Kungl. Majit

efter förslag av fullmäktige i riksgäldskontoret fastställer. Förräntning och

amortering skall ske genom annuiteter, på sätt Kungl. Majit bestämmer; skolande

vid annuitetens bestämmande hänsyn tagas bland annat till varaktigheten

hos den materiel, vartill låneunderstöd beviljas. Låntagaren är likväl

obetaget att när som helst återbetala icke förfallen del av låneunderstödet

jämte upplupen ränta.

5) Därest till betalning förfallet belopp icke bliver i föreskriven ordning

erlagt, skall låntagaren därå gälda årlig ränta efter en halv procent högre

räntefot än den för låneunderstödet fastställda, intill dess det förfallna beloppet

varder behörigen inbetalt.

6) Materiel, till vars anskaffande låneunderstöd erhålles, skall helt eller åtminstone

till huvudsaklig del vara tillverkad inom Sverige.

7) Sedan materielen blivit färdigställd oller med det beviljade låneunderstödet

avsedd åtgärd utförd samt i förekommande fall avsyning ägt rum och

godkännande meddelats i enlighet med därutinnan gällande föreskrifter, utbetalas

låneunderstödet av riksgäldskontoret mot avlämnande av vederbörlig

skuldförbindelse och de handlingar i övrigt, som från riksgäldskontorets sida

påfordras.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majlis proposition nr 142.

8) Det åligger låntagare att, då driftresultatet å ifrågavarande järnväg för

visst år föreligger,. snarast uppgöra och till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

samt fullmäktige i riksgäldskontoret ingiva en redogörelse, utvisande verkningarna

— så långt de utan större kostnad och omgång kunna utrönas — av

den med låneunderstöd genomförda åtgärden i jämförelse med den under punkten

2) här ovan omförmälda utredningen.

9) För lån till inköp av motorvagn eller annan rullande materiel skola

ytterligare gälla följande särskilda bestämmelser:

a) Materielen skall vara av typ, som järnvägsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

efter hörande av svenska järnvägsföreningen gemensamt

bestämt. Verksstyrelserna. hava att i detta hänseende särskilt beakta angelägenheten

av att standardisering i lämplig mån ernås.

b) I avseende å kontroll och besiktning å materielen skall i tillämpliga delar

gälla kungörelsen den 31 december 1904 (nr 68, sid. 1) angående kontroll

över enskilda järnvägars rullande materiel, med iakttagande att i 8 och 9 §§

nämnda kungörelse omförmäld ritningsgranskning och tillverkningskontroll

skall vara obligatorisk samt att särskild uppmärksamhet skall ägnas däråt,

att materielen överensstämmer med fastställd standardtyp, som under a) sägs.

c) ^Intill dess beviljat låneunderstöd jämte ränta till fullo guldits, åligger

det låntagaren, vid äventyr att lånet jämte upplupen ränta omedelbart förfaller

till betalning, att hava materielen försäkrad mot brand och olyckshändelse.

. Är på grund av sådan försäkring erhållet ersättningsbelopp icke tillräckligt

för materielens försättande i sådant skick, att den kan enligt 6 § i

nyssnämnda kungörelse godkännas, och saknar låntagaren annan möjlighet

att återställa materielen i dylikt skick, åligger det honom att omedelbart till

riksgäldskontoret inbetala ersättningsbeloppet eller så stor del därav, som må

erfordras för gäldande av upplupen ränta och kvarstående kapitalskuld på

grund av låneunderstödet. Låntagaren skall hos riksgäldskontoret styrka,

att föreskriven försäkring tagits och vidmakthålles.

d) Det.åligger låntagaren att hålla materielen i gott stånd. För möjliggörande

av identifiering av materielen skall densamma märkas på sätt väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen äger föreskriva.

10) Kan säkerhet, som under punkten 3) sägs, icke ställas, må, då fråga

är örn rullande materiel, i stället för erhållande av låneunderstöd vederbörande

järnvägsföretag beredas möjlighet att förvärva sådan materiel genom köpeavtal,

vari äganderätten till materielen förbehålles staten, till dess betalningen

blivit erlagd. För sådant fall skola gälla följande bestämmelser:

a) Ifrågakommande materiel skall, efter beslut därom av Kungl. Maj:t, för

statens räkning inköpas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som har att samtidigt

träffa försäljningsavtal med järnvägsföretaget. I sistnämnda avtal skall

intagas förbehåll, som nyss sagts, samt särskilt stadgas, att bestämmelserna i

lagen den 11 juni 1915 om avbetalningsköp skola i tillämpliga delar gälla beträffande

avtalet.

b) Storleken av de poster, i vilka betalningen till staten skall erläggas, bestämmes

på sätt under punkten 4) här ovan föreskrivits beträffande annuitet

vid låneunderstöd. Köparen skall äga att när som helst förvärva äganderätten

till materielen genom inbetalning av resterande betalningsposter, därvid skola

frånräknas i nämnda poster ingående belopp, som äro att hänföra till icke förfallen

eller upplupen ränta å kontantpriset.

c) Fullgör köparen icke sin betalningsskyldighet på grund av avtalet, skall

å förfallen post gäldas ränta efter samma grund, som under punkten 5) för

där avsett fall bestämts, intill dess samma post varder vederbörligen erlagd

eller mellanhavandet eljest reglerat enligt bestämmelserna i ovannämnda lag.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^2.

13

d) Yad ovan under punkterna 2), 6), 8) och 9) stadgats skall i tillämpliga

delar lända till efterrättelse.

e) Köpeskillingen för den av staten förvärvade materielen gäldas av riksgäldskontoret.

Den järnvägsföretaget åvilande betalningsskyldigheten fullgöres

hos riksgäldskontoret.

Till följd av remiss hava fullmäktige i riksgäldskontoret den 16 februari

1933 ånyo avgivit yttrande och därvid beträffande de sålunda skisserade villkoren

och bestämmelserna anfört huvudsakligen följande:

Riksgäldsfullmäktige funne önskvärt, att direktiv lämnades av Kungl.

Majit och riksdagen angående beskaffenheten av den säkerhet, som borde av

fullmäktige fordras, samt förutsatte, att tillfälle bereddes fullmäktige att

yttra sig över inkommande ansökningar örn lån för ifrågavarande ändamål.

Beträffande innehållet av punkten 9) a) av departementsförslaget utginge

fullmäktige från att avsikten med där innefattade bestämmelser vore, att ett

antal typer av motorvagnar, lämpade för olika förhållanden, på förhand skulle

fastställas av myndigheterna och att lånesökande järnväg sålunda hade att

välja bland dessa typer. Med avseende å de föreslagna bestämmelserna om

försäljning av rullande materiel under förbehåll örn äganderätt för staten

ville fullmäktige ifrågasätta, huruvida det ej vore lämpligare, att åtminstone

försäljningen ombesörjdes av riksgäldskontoret, som hade att förvalta lånemedlen,

och att sålunda väg- och vattenbyggnadsstyrelsens befattning med

ifrågavarande materiel i huvudsak inskränktes till den enbart tekniska. I

övrigt hade riksgäldsfullmäktige icke funnit något att erinra mot det inom

kommunikationsdepartementet upprättade förslaget.

Redan under en följd av år hava de enskilda järnvägarna sett sina ekonomiska

förhållanden till följd av konkurrensen från automobiltrafiken undergå

en alltmer markerad försämring, och sedan därtill kommit den nuvarande

lågkonjunkturen med dess verkningar har läget för en stor del av dessa järnvägar

blivit synnerligen allvarligt. Härom vittna bland annat de framställningar

om reglering av statslån och örn statsinlösen av järnvägar, som på senare

tid bragts under Kungl. Maj:ts och riksdagens prövning. Uppenbart är emellertid,

såsom också av riksgäldsfullmäktige framhållits, att de enskilda järnvägarna

alltjämt i stort sett äro av synnerlig betydelse för näringslivet samt

att statsmakterna såväl i betraktande härav som med hänsyn till i sådana järnvägar

investerade statsmedel, uppgående till sammanlagt mycket betydande

belopp, icke kulina ställa sig likgiltiga till frågan om de enskilda järnvägarnas

framtid. Problemet innefattar i sig åtskilliga spörsmål och är ingalunda

lättlöst. Ur olika synpunkter är det redan föremål för behandling. Sålunda

pågår, närmast med föranledande av framställning från nästlidet års riksdag,

en åt särskilt tillkallade personer anförtrodd allsidig undersökning (1932 års

trafikutredning) av Iliand annat spörsmålet örn åtgärder för ernående av en

ur skilda synpunkter sund reglering av förhållandet mellan järnvägs- och automobiltrafiken.

Som första resultat av denna undersökning har av utredningsmännen

framlagts ett förslag till ändringar i gällande motorfordonsförordning.

I detta ämne torde genom särskild proposition yttrande av nu pågående riksdag

få inhämtas. Vidare hava jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallats

särskilda utredningsmän i fråga om vissa enskilda järnvägars ekonomiska

läge. Dessa utredningsmän hava till närmaste uppgift att i varje särskilt

Departe
ments
chefen
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr lis.

fall och efter anvisning av chefen för kommunikationsdepartementet verkställa

utredning beträffande sådana enskilda järnvägar, vilkas nödläge gjort behovet

av åtgärder i ett eller annat hänseende aktuellt, samt att framlägga förslag

därutinnan. Sistnämnda utredningsmän komma utan tvivel att under fortgången

av sitt arbete få en ingående kännedom örn de olika järnvägarnas förhållanden,

och detta icke blott beträffande behovet i och för sig av hjälpåtgärder

utan även i fråga om respektive järnvägars betydelse ur skilda synpunkter,

om arten av det bistånd, som — därest sådant anses skola ifrågakomma -—

bör lämnas dem, och örn de saneringsåtgärder i form av fusion eller annorledes,

vilka kunna påkallas.

Om ock sålunda från statens sida åtgärder äro under förberedande för

möjliggörande av lättnad i de enskilda järnvägarnas läge, är likväl, såsom

av den föregående redogörelsen framgår, detta under rådande förhållanden

uppenbarligen icke tillräckligt; för en del av dessa järnvägar är situationen

sådan, att ett omedelbart övervägande av vissa stödåtgärder synes ofrånkomligt.

Det bistånd från statens sida, som av svenska järnvägsföreningen i de

nu föreliggande framställningarna påkallas, avser statslån till järnvägar, som

ur det allmännas synpunkt äro av vikt och betydelse, dels för bestridande av

räntor och amorteringar å trängande enskilda skulder, bland andra och främst

obligationsskulder, dels ock för rationalisering av järnvägsdriften, såsom genom

anskaffande av motorvagnar, lokomotiv, rullande materiel i övrigt samt

bromsinrättningar ävensom genom rälsutbyte.

I fråga om den förstnämnda hjälpformen, som skulle innebära en omflyttning

av järnvägars enskilda lån till statslån, hava riksgäldsfullmäktige

anfört, att ett sådant förfarande skulle vara ägnat att minska järnvägsförvaltningarnas

och deras intressenters känsla av ansvar för företagens ekonomiska

skötsel samt för staten medföra mycket betydande utgifter i form

av lån mot säkerhet endast av inteckningar med förmånsrätt efter kvarstående

del av vederbörande obligationslån. Denna uppfattning har biträtts av de i

ärendet hörda ämbetsverken. Såsom jag antytt redan vid förberedande anmälan

av ärendet i statsverkspropositionen, finner icke heller jag bistånd av

denna art lämpligen böra komma i fråga. I denna del kan jag alltså

icke tillstyrka järnvägsföreningens framställning. I anslutning till nyssnämnda

ståndpunktstagande hava riksgäldsfullmäktige väckt fråga örn utredning

angående särskild moratorielagstiftning för de enskilda järnvägarna. I

den mån gällande bestämmelser på området icke äro tillämpliga i det särskilda

fallet, synas emellertid de enskilda järnvägarnas ekonomiska förhållanden icke

på sådant sätt skilja sig från liknande företeelser inom andra grenar av näringslivet,

att ett dylikt förfarande nu må kunna anses lämpligt eller påkallat.

Är däremot fråga örn vidtagande av åtgärder i syfte att genom driftens

rationalisering giva ekonomisk bärkraft åt enskilt järnvägsföretag, synas mig,

i anslutning till det inledningsvis anförda, skäl föreligga att staten ekonomiskt

understödjer en sådan strävan. En grundläggande förutsättning för

dylikt bistånd bör emellertid vara, att stödåtgärden — förutom att verk
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^2.

15

ligt behov av densamma föreligger — finnes med hänsyn till järnvägens betydelse

för den allmänna samfärdseln påkallad och ur ekonomisk synpunkt

berättigad. Särskilt i sistnämnda hänseende förutsätter jag, att hjälp må

lämnas endast då densamma, ensam eller i förening med andra åtgärder, kan

förväntas medföra erforderlig sanering av järnvägens ekonomi. Det bör således

enligt min mening icke vara tillräckligt, att åtgärden i och för sig är

driftsekonomiskt motiverad; en stödåtgärd med så begränsad räckvidd skulle

icke motsvara de syften, som böra utgöra skäl för ett statligt ingripande.

De låneunderstöd, vilkas beredande jag alltså vill tillstyrka, skulle enligt

väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag avse endast anskaffning av motorvagnar,

under det att särskilt från järnvägsstyrelsens sida hävdats, att en

dylik begränsning vore ur vissa synpunkter mindre lämplig. För min del

finner jag det med den ifrågasatta stödverksamhetens syften mest förenligt,

att densamma icke inskränkes till rationaliseringsåtgärder av visst slag. Även

om anledning finnes till antagande, att i flertalet fall anskaffning av motorvagn

närmast kommer i fråga, synes dock möjlighet böra hållas öppen att,

örn och i den mån andra åtgärder befinnas mera ägnade att tjäna det med

understödet avsedda ändamålet, lämna låneunderstöd även till sådan åtgärd.

Det inom kommunikationsdepartementet uppgjorda, här förut återgivna förslaget

till villkor och bestämmelser för låneunderstöd giver i punkten 1) uttryck

åt de här förordade principerna för sådant understöds beviljande. I

fråga örn förslaget i övrigt må följande framhållas.

Förslaget förutsätter, att för ifrågavarande ändamål avsedda medel skola

förvaltas av riksgäldskontoret samt att låneunderstöd skall beviljas av Kungl.

Majit. Den av järnvägsstyrelsen föreslagna bestämmelsen att låneansökningen

skall åtföljas av viss utredning rörande den ifrågasatta åtgärdens verkningar i

olika hänseenden på järnvägens utgiftskonton har jag ansett böra kompletteras

i så måtto, att utredningen skall avse jämväl de ekonomiska verkningar i övrigt,

som anses kunna påräknas. För ett i möjligaste mån riktigt bedömande

av åtgärdens berättigande ur ekonomisk synpunkt är det uppenbarligen av intresse

att söka vinna kännedom örn exempelvis den trafikökning med därav

följande höjning av inkomsterna, som må vara att förvänta. Stadgande härutinnan

lämnas i punkten 2).

Principiellt bör för låneunderstöd krävas fullgod säkerhet. Det torde emellertid

kunna förutses, att sådan säkerhet icke alltid kan ställas. I fråga om

rullande materiel har därför även föreslagits en bestämmelse, enligt vilken

materielen skall kunna av statsverket anskaffas och till vederbörande järnvägsföretag

försäljas under äganderättsförbehåll. Härtill återkommer jag

senare. Beträffande låneunderstöd för andra rationaliseringsåtgärder än anskaffning

av rullande materiel synes Kungl. Majit böra äga att, där erbjuden

säkerhet icke kan av fullmäktige i riksgäldskontoret godkännas, med

hänsyn till föreliggande omständigheter godtaga densamma liksom ock att,

därest säkerhet överhuvud taget ej kan erbjudas, under enahanda förutsättning

likväl bevilja låneunderstöd. Dessa omständigheter böra givetvis hänföra

sig till att fördelarna av de tilltänkta rationaliseringsåtgärderna äro av

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr lh2.

sådan betydelse, att det kan anses befogat att bortse från det normala kravet i

fråga om säkerhets ställande. Med anledning av vad fullmäktige i riksgäldskontoret

i sitt sista yttrande anfört vill jag framhålla, att redan i ansökningen

örn låneunderstöd skall angivas den säkerhet, som kan erbjudas, samt att riksgäldsfullmäktige,

som givetvis böra beredas tillfälle att över ansökningen avgiva

yttrande, sålunda kunna uttala sin mening om säkerhetens beskaffenhet,

innan lånefrågan avgöres av Kungl. Maj :t. I anslutning till det nu anförda

äro bestämmelserna i punkten 3) avfattade.

I punkten 4) hava bestämmelser lämnats örn återbetalning av erhållet låneunderstöd.

Beträffande den procentsats, efter vilken låneunderstöd skall förräntas,

vill det synas lämpligast, att densamma icke nu fastlåses. Enligt departementsförslaget,

mot vilket fullmäktige i riksgäldskontoret icke i denna

del haft något att erinra, skulle räntefoten bestämmas av Kungl. Majit efter

förslag av fullmäktige. Vid annuitetens bestämmande bör hänsyn tagas till

bland annat varaktigheten hos den materiel, till vars anskaffande låneunderstöd

beviljas. Det torde ligga i sakens natur, att annuitetsbetalning regelmässigt

bör påbörjas efter ett år. På Kungl. Maj :t torde få ankomma att

pröva, huruvida och i vad mån anstånd med annuitets erläggande må kunna

beviljas; även för detta fall torde dock böra iakttagas, att återbetalningen

helt fullgöres inom den för materielens varaktighet beräknade tiden.

Innehållet av punkterna 5)—7) synes icke påkalla särskilt yttrande. Med

avseende å bestämmelserna i punkten 7) vill jag dock framhålla, att det bör

vara Kungl. Majit obetaget att, örn så befinnes oundgängligt, i samband

med låns beviljande förordna örn utbetalning förskottsvis av någon del av

lånesumman, detta med hänsjm till att inom verkstadsindustrien ofta kräves

viss inbetalning vid beställningstillfället.

I punkten 8) har stadgats skyldighet för låntagaren att till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

samt fullmäktige i riksgäldskontoret lämna årlig redogörelse

för verkningarna — så långt de utan större kostnad och omgång kunna

utrönas —- av den med låneunderstöd genomförda rationaliseringsåtgärden

i jämförelse med den i punkten 2) omnämnda utredningen. Ej minst vid fortsatta

åtgärder för sanering av landets järnvägar bör det vara av intresse att

äga kännedom örn de nu tilltänkta åtgärdernas verkningar i skilda hänseenden.

Såväl med hänsyn till vikten av att erhålla tekniskt och driftsekonomiskt

lämplig materiel som i betraktande därav, att framtida fusioner av järnvägar

icke böra försvåras genom bristande enhetlighet i vagnparken, synes det

angeläget, att den rullande materiel, som på nu avsett sätt anskaffas, tillverkas

efter vissa på förhand fastställda standardtyper. Jämväl är det av

betydelse, att tillverkningen blir föremål för en tillfredsställande kontroll.

I punkten 9) under a) och b) hava därför i berörda hänseenden meddelats

vissa föreskrifter. Dessa ansluta sig till på området gällande stadganden,

meddelade i kungörelsen den 31 december 1904 (nr 68 sid. 1) angående kontroll

över enskilda järnvägars rullande materiel, men innebära såtillvida en

skärpning av de i kungörelsen givna föreskrifterna som dels vissa standard
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lh%.

17

typer, bland vilka lånesökanden skulle hava att utvälja den för det särskilda

fallet lämpligaste, skulle fastställas av järnvägsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

gemensamt, dels ock ritningsgranskningen och tillverkningskontrollen,

som enligt kungörelsen är beroende på framställning av järnvägs

ägare, här ansetts böra vara obligatorisk.

Under c) och d) av punkten 9) hava meddelats vissa föreskrifter örn försäkring

och underhåll av den rullande materielen.

Såsom i det föregående antytts skulle, därest i fråga örn anskaffning av

rullande materiel lånesökande icke kan erbjuda fullgod säkerhet, möjlighet till

erforderlig hjälp öppnas genom att staten anskaffar och under äganderättsförbehåll

till järnvägsföretaget försäljer materielen. På grund av de särskilda

egendomsförhållandena vid järnvägsfastigheter kan ett sådant förfarande komma

i tillämpning endast beträffande rullande materiel. Under punkten 10) av

departementsförslaget hava vissa föreskrifter för detta fall föreslagits. I huvudsak

innebär förslaget, att bestämmelserna i lagen den 11 juni 1915 om

avbetalningsköp i tillämpliga delar skola gälla för dylik försäljning samt att

järnvägsföretaget i ekonomiskt hänseende blir likställt med låntagare. Jämväl

bestämmelserna örn ritningsgranskning och tillverkningskontroll skulle

äga tillämpning, därvid jag utgått från att de kostnader, som skolat belasta

företaget såsom låntagare, även vid detta förfarande skola stanna å detsamma.

Beträffande bestämmelserna under a) i punkten 10) hava fullmäktige

i riksgäldskontoret ifrågasatt den ändringen, att åtminstone försäljningsavtalets

upprättande skulle ankomma på riksgäldskontoret. Mot detta förslag,

som jämväl innefattar den fördelen, att järnvägsföretaget i alla ekonomiska

frågor får att göra med ett och samma statsorgan, har jag icke något att

erinra.

Då det förslag, för vilket jag sålunda redogjort, lämpligen synes kunna

med nyssnämnda ändring i huvudsak ligga till grund för den ifrågasatta understödsverksamheten,

vill jag tillstyrka, att detsamma i sadant syfte godkännes.

Vad beträffar det anslagsbelopp, som bör för nästa budgetår avses

för låneunderstöd, hava fullmäktige i riksgäldskontoret föreslagit, att för

ändamålet anvisas 1,000,000 kronor. Såsom redan i statsverkspropositionen

antytts, synes emellertid understödsbehovet vara av sådan omfattning, att

det av svenska järnvägsföreningen föreslagna och i nämnda proposition beräknade

beloppet av 1,500,000 kronor torde vara erforderligt, även om medelsdispositionen

på sätt jag föreslagit begränsas. Huruvida och i vad mån

medel för enahanda ändamål kunna erfordras även för senare budgetår låter

sig icke för närvarande tillförlitligt bedömas. De rön och erfarenheter, som

komma att göras av förenämnda utredningsmän i fråga om vissa enskilda

järnvägars ekonomiska läge, torde förvisso bliva av värde för ett sådant

bedömande liksom ock vid prövningen av ansökningar om understöd av de

medel, varom nu är fråga.

Slutligen vill jag framhålla att, ehuru medlen med hänsyn till den föreslagna

tidpunkten för utbetalning av låneunderstöd icke synas behöva vara till
Bihang

till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr li2. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr

gängliga före ingången av nästa budgetår, försiktigheten dock torde bjuda

att, för mötande av eventuellt uppkommande behov, Kungl. Majit förbehålles

möjlighet att redan under innevarande budgetår disponera det anslag, som

riksdagen må för ifrågavarande ändamål anvisa. Med hänsyn till den tid,

som materielbeställningarnas fullgörande drager, lärer dock därvidlag fråga

kunna bliva endast örn någon mindre del av anslaget.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen

att till förlag för understöd åt enskilda järnvägar, att disponeras

i huvudsaklig överensstämmelse med de i statsrådsprotokollet

av mig förordade grunderna, för budgetåret 1933/1934

anvisa ett reservationsanslag, att utgå av lånemedel,

av ........................... kronor 1,500,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet!

Nils Hellenius.

-J

Stockholm 1933. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner,

330472

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. SärU 1933:9 Utlåtande i anledning av vissa utav Kungl. Maid gjorda framställningar angående anslag till allmänna arbeten, avseende kornmunikationsdepartementets verksamhets s. 1 i texten
  2. SärU 1933:1 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlag för understöd åt enskilda järnvägar. s. 1 i texten