Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel m. m

1933-02-17 · 32 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 30 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1933:151, Med förslag till förordning om ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

1

Nr 151.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

förordning om ersättning för debitering och uppbörd

av landstingsmedel m. m.; given Stockholms slott

den 11 februari 1933.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

a) förordning om ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel

och

b) förordning örn debitering och uppbörd av tingshusmedel;

dels och i övrigt bifalla de förslag, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

• Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1953.

1 sami. Nr 151.

''140 3.H 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majus proposition nr 151.

Förslag

till

förordning örn ersättning för debitering och uppbörd

av landstingsmedel.

Härigenom förordnas, att ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel

skall tillsvidare utgå enligt följande grunder:

Ersättning för debiteringen skall såväl till häradsskrivare som till kronouppbördstjänsteman

i stad utgå med en och två tiondels procent å den

del av debiterade beloppet, som ej överstiger etthundratusen kronor, sex

tiondels procent å den del av debiterade beloppet, som överstiger etthundratusen

men ej tvåhundratusen kronor, tre tiondels procent å den

del av debiterade beloppet, som överstiger tvåhundratusen men ej fyrahundratusen

kronor, och en tiondels procent å den del av debiterade

beloppet, som överstiger fyrahundratusen kronor. Ersättningen utbetalas

vid utgången av det kalenderår, varunder debiteringen skett.

Ersättning för uppbörden skall till kronouppbördstjänsteman i stad utgå

med en halv procent å uppbörden för staden.

De till statsverket indragna provisionsandelarna skola utgå med sex

tiondels procent å uppbörden.

Ersättningen för uppbörden samt de till statsverket indragna provisionsandelarna

beräknas för varje kalenderår å det belopp, som hos länsstyrelsen

bokförts såsom under kalenderåret influtet.

Ersättning för debitering skall enligt nu stadgade grunder första gången

utgå beträffande de landstingsmedel, som debiteras år 1933. Hittills gällande

grunder i fråga örn ersättning för debiteringen skola alltjämt tillämpas

beträffande tidigare debiterade landstingsmedel, såframt de bokföras hos

länsstyrelsen såsom influtna under år 1933 eller år 1934; därvid skall dock

så anses, som örn dessa medel bokförts hos länsstyrelsen såsom influtna

under år 1932. Bokföras medel, som debiterats tidigare än år 1933, såsom

influtna under år 1935 eller senare, skall ersättning för debiteringen ej

utgå.

Ersättning för uppbörd samt till statsverket indragna provision sandelar

skola enligt nu stadgade grunder första gången utgå beträffande de landstingsmedel,

som bokföras hos länsstyrelsen såsom influtna under år 1933.

Den nya förordningen skall icke inverka å den rätt till ersättning för

debitering eller uppbörd, som må tillkomma tjänsteman, vilken kvarstår å

äldre stat eller tillhört sådan stat.

I den mån ej annat följer av vad sålunda stadgats, skall förordningen den

15 juni 1922 (nr 269) med särskilda föreskrifter angående debitering och

uppbörd av landstingsskatt m. m. upphöra att gälla.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 151.

3

Förslag

till

förordning om debitering och uppbörd av tingshusmedel.

Härigenom förordnas som följer:

På därom framställd begäran ombesörjer länsstyrelsen, att av tingshusbyggnadsskyldige

till uttaxering beslutade medel debiteras och indrivas i

sammanhang med kronoskatterna.

Uppgift å det till uttaxering beslutade beloppet skall senast före den

1 september vara länsstyrelsen tillhanda.

Ersättning för debiteringen skall utgå till debiteringsförrättaren med

tre procent å det belopp, som varje år debiterats. Ersättning för uppbörden

skall utgå till statsverket med två procent å samma belopp.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majlis proposition nr 151.

Utdrag av protokollet över social ärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 17 februari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Nothin, Schlyter, Wigforss, Möller,

Vennerström, Leo, Engberg, Erman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, kommunikationsoch

finansdepartementen anför chefen för socialdepartementet, statsrådet

Möller, följande:

I skrivelse den 9 juni 1932, nr 213, punkt 2, har riksdagen hemställt,

att Kungl. Maj:t ville för 1933 års riksdag framlägga förslag örn en allmän

sänkning av utgående provisioner för häradsskrivare och kronouppbördsmän

i städer. Skrivelsen, som blivit föremål för förberedande behandling

inom finansdepartementet, har sedermera för fortsatt handläggning överlämnats

till socialdepartementet.

Gällande grunder för häradsskrivarnas avlöning.

Innan jag redogör för den utredning, som på grund av riksdagens hemställan

verkställts, ävensom för de förslag, vartill utredningen givit anledning,

skall jag i korthet omnämna de grunder, som för närvarande gälla beträffande

häradsskrivarnas avlöning och övriga inkomster av tjänsten.

Häradsskrivarnas avlöning utgår alltsedan 1917 års omorganisation av

fögderiförvaltningen med lön 2,600 kronor, tjänstgöringspenningar 1,000 kronor

samt förvaltningsbidrag å 150 kronor för varje påbörjat 5,000-tal av folkmängden

i fögderiet ävensom två ålderstillägg örn vartdera 500 kronor att

åtnjutas efter 5 respektive 10 års tjänstgöring. Häradsskrivarna i de fyra

nordligaste länen åtnjuta dessutom ortstillägg örn 200 kronor. Utöver nämnda

i stat fastställda avlöningsförmåner uppbär häradsskrivare tillfällig löneförbättring

med 850 kronor, därav 550 kronor lön och 300 kronor tjänstgöringspenningar.

ävensom dyrtidstillägg efter de för icke nyreglerade verk

gällande grunderna.

Utöver dessa rena löneförmåner uppbära häradsskrivarna vissa ersättningar

eller sportler, avsedda att utgöra gottgörelse för särskilda dem åliggande

arbeten. Vissa av dessa ersättningar gäldas av statsmedel, andra

åter erläggas av landsting, vägkassor m. fl. offentliga sammanslutningar

ävensom av enskilda.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Majus proposition nr 151.

Av statsmedel utgår för närvarande ersättning dels för upprättande av

röstlängder, dels för uppgörande av s. k. pensionsförteckningar och dels för

avskrifter av taxeringslängder.1)

För gäldande av ersättning för upprättande av röstlängder och pensionsförteckningar

äro särskilda anslag upptagna i riksstaten a respektive andra

och femte huvudtitlarna. Det förstnämnda anslaget (II 11) är för närvarande

upptaget till 65,000 kronor, det senare (V B 29) till 54,000 kronön Ersättningen

till häradsskrivarna för avskrifter av taxeringslängder utgår av anslaget

å sjunde "huvudtiteln till kostnader för årlig taxering (YII C 7). Belastningen

å detta anslag för nu ifrågavarande ändamål utgjorde under budgetåret

1931/1932 cirka 256,000 kronor. För belysande av ifrågavarande ersättningars

fördelning på rikets 119 fögderier ma nämnas, att ersättningen

för röstlängders upprättande under senare år uppgått i de minsta fögderierna

till 350 ä 400 kronor och i de största till 700 ä 800 kronor, att

ersättningen för pensionsförteckningar varierat mellan omkring 300 kronor

och omkring 700 kronor, alltefter fögderiernas storlek, samt att ersättningen

för avskrifter av taxeringslängder m. m. i de minsta fögderierna uppgått

till omkring 1,000 kronor och i de största till 3,000 kronor och däröver.

Av de extra ersättningar till häradsskrivarna, vilka icke utgå av statsmedel,

utgöres en stor grupp av provisioner för debitering å kronodebetsedlarna

av vissa skatter och andra allmänna avgifter. De viktigaste av

dem avse debiteringen av landstingsmedel och vägskatt. Dessa två provisioner,

vilka utgå efter en fallande skala (jfr s. 16), utgöra en betydande

del av häradsskrivarnas inkomster men variera avsevärt i olika

fögderier. Landstingsmedelsprovisionen har under de senaste åren i de

allra största fögderierna uppgått till 6,000 ä 7,000 kronor. I de minsta har

den stannat vid cirka 1,400 kronor. Medelbeloppet har utgjort omkring

3,100 kronor. Vägskatteprovisionen har i de fögderier, som i detta avseende

äro mest givande, uppgått till omkring 4,000 kronor. Medelprovisionen har

utgjort cirka 2,200 kronor. Att märka är, att i en del fall vägdistrikten

själva ombesörja uppbörden. Då i dessa fall någon debitering från häradsskrivarnas

sida icke äger rum, utgår naturligen ej heller någon provision.

Förutom de nu nämnda slagen av provisioner äga häradsskrivarna uppbära

provision jämväl för debiteringen av vissa försäkringsavgifter, årsavgifter

till hushållningssällskapen, riddarhusmedel och tingshusmedel. Dessa

provisionsbelopp äro emellertid mindre att räkna med, dels emedan de i

allmänhet stiga till allenast relativt obetydliga belopp och dels emedan debitering

av dessa avgifter å kronodebetsedlarna på många hall överhuvud

icke förekommer.

Av icke statliga ersättningar, som ej hava karaktär av debiteringsprovisioner,

förekomma egentligen allenast två slag, det ena utgörande ersättning

för upprättande av vägfyrklängder enligt 1891 års väglag och det andra er
1

Här bortses från den obetydliga ersättningen för inskrivningslistors upprättande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

° Kungl. Maj-.ts proposition nr 151.

sättning från kommunerna för upprättande av röstlängder för val till riksdagens

andra kammare m. m. Den förstnämnda ersättningen saknar större

betydelse för käradsskrivarnas inkomster, medan kommunernas avgifter för

röstlängderna stundom uppgå till rätt avsevärda belopp.

Slutligen äro häradsskrivare berättigade till dels debetsedellösen och

dels i vissa fall expeditionslösen. Expeditionslösen lärer i de flesta fall

uppgå till allenast relativt obetydliga belopp årligen. Debetsedellösen däremot

utgör en betydande inkomstpost för häradsskrivarna. Under de senaste

åren har sålunda debetsedellösen i de största fögderierna uppgått till

åtskilligt över 4,000 kronor, i de allra minsta fögderierna åter till under

2,000 kronor. Medeltalet för häradsskrivare har utgjort omkring 2,800

kronor.

Allmänna synpunkter i ämnet.

Riksdagens framställning.

Riksdagens i förenämnda skrivelse den 9 juni 1932 gjorda hemställan i

ämnet hade närmast föranletts av att riksdagens år 1931 församlade revisorer

i sin över granskningen avgivna berättelse under § 20 upptagit frågan angående

vissa häradsskrivare tillkommande extra inkomster i tjänsten. Statsrevisorerna

gjorde därvid, efter att hava närmare utvecklat, hurusom häradsskrivarnas

sportelinkomster under senare år i allmänhet uppgått till avsevärda

belopp, följande allmänna uttalande:

. Vid de under de senaste årtiondena före det nya lönesystemets tillämpning

företagna löneregleringarna för tjänstemän, som dittills uppburit sportler,

har man såsom regel, för den händelse sportlerna icke indragits till

statsverket eller fått bortfalla, i de nya avlöningsvillkoren inryckt bestämmelse,

att tjänstemännen skola vara skyldiga att underkasta sig minskning

e”er uPPkörande av sportelinkomsterna. Sådan bestämmelse meddelades

ock, då nu gällande lönereglering för häradsskrivare år 1917 beslutades.

I samband med det nya lönesystemets genomförande blevo tidigare förekommande

sportler fråntagna tjänstemännen. Det ligger i sakens natur, att

häradsskrivarna eller de tjänstemän, som vid en omorganisation av fögderiförvaltningen

komma att ersätta nämnda tjänstemän, vid en blivande lönereglering

komma att få vidkännas en indragning av sportelinkomsterna. Det

torde därför kunna ifrågasättas, huruvida icke skäl föreligga, att redan nu en

reducering av sportelinkomsterna kommer till stånd i fögderier, där häradss.

vartjänsterna äro vakanta. Detta synes desto mera berättigat, som de å

sistnämnda tjänster förordnade befattningshavarna enligt Kungl. Majis cirkulär

den lo maj 1931 tillerkänts en relativt gynnsam ställning i lönehänseende.

Häradsskrivarnas extra inkomster i tjänsten äro liksom förvaltningsbidrag

avsedda till bestridande av utgifter för tjänstebiträden, tjänsteresor och

tjanstelokal samt expenser i övrigt. Enligt uppgift i 1924 års uppbördssakkunmgas

betänkande (s. 117) förslogo de extra inkomsterna i tjänsten endast

i ett fögderi icke till täckande av utgifter och beräknade kostnader för

tjänsten. Tillägges emellertid i detta fall arvodet för taxeringsuppdrag, uppstår

dock ett överskott även här. Eörvaltningsbidraget har således endast i ett

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majus proposition nr 151.

fall måst tågås i anspråk för utgifter i tjänsten. Med hänsyn till nu angivna

förhållanden synes revisorerna den omtalade reduceringen av sportelin ''o - sterna för tillförordnade häradsskrivare exempelvis kunna ske på det satt

att deras inkomster av tjänsten minskas med ett belopp som motsvarardet

i staten fastställda förvaltningsbidraget Skulle det inträffa att extra m

komsterna i tjänsten icke förslå till tackande av utgifter i tjänsten tolde

vederbörande efter särskild framställning kunna av det indragna forvaltningsbidraget

få uppbära ett belopp motsvarande elen salunda uppkomna bristen.

Givetvis kunna även andra utvägar erbjudas för åstadkommande av den

bär avsedda regleringen av tillförordnade häradssknvares sportel inkomster.

Revisorerna hava med det anförda allenast velat fasta uppmärksamhet vid

berörda förhållanden och angiva ett av de sätt, varpa den åsyftade regleringen

skulle kunna vinnas.

Vid frågans behandling i statsutskottet (utlåtande nr 86/1932) lät utskottet

införskaffa utredning rörande häradsskrivare och kronouppbördsman i stader

tillkommande debitera gsprovision m. m. Av utredningen, vilken såsom

bilaga fogades till utlåtandet, framgick, att under ar 1931 utbetalts provisioner

å icke statliga skatter, som debiterats i samband med kronouppborden

å landet och i stad, som deltager i landsting, med tillhopa 893,33 ( kronor

37 öre. Medräknades debetsedellösen, uppgick sammanlagda provisionsbeloppet

till 1 315,892 kronor 41 öre. I medeltal för häradsskrivare uppgick

provisionen under år 1931 till 8,942 kronor 39 öre, varav belöpte på landstingsmedel

nära 3,100 kronor, på vägskatt omkring 2,150 kronor och pa debetsedellösen

ungefär 2,800 kronor. Statsutskottet anförde i anslutning härtill

följande:

Av utredningen framgår vidare, att debiteringsprovisionen å landstingsmedel

under ticlsperioden 1923-1931 i de96 fögderier somjäv 1924^rs uppbördssakkunniga

specifikt redovisats, okat från 230.31b kronor till 29b,592

kronor eller Sed 28 procent, att provisionen å vagskatt under samma tid

ökat från 148,703 kronor till 217,023.kronor-eller med 4b jamt att

debetsedellösen under samma tidsperiod okat från 228,8o8 kronoi till lii,09<

kl°Då1 häradsskrivarnas av statsmedel utgående avlöningsförmåner, forvaltnin-sbidrag

inbegripet, för budgetåret 1930/1931 uppingetill i ruut tal

9804)00 kronor och deras ersättning av statsmedel för upprättande av vissa

längder m m. utgjort 403,12o kronor eller i medeltal 3,38< kronoi loi värjo

häradsskrivare, torde härav framgå, att häradsskrivarnas inkomster aro synnerligen

höga. De torde, bortsett från ersättningar for mer eller mindre

tillfälliga uppdrag samt för kommissionarsrorelse och taxenngsarbete uppgå

till i medelfel minst 20,000 kronor. Aven örn liäradsskrivarna få vidkännas

icke obetydliga kostnader för hållandet av lokal och avlönandet av tjänstebiträden

m m , är utskottet av den uppfattningen, att en reduktion av deras

inkomster är påkallad. Denna torde för övrigt vara motiverad redan därav

■itt skattesatserna särskilt för landstingens vidkommande under de senaste

fren måS höjas Den omständigheten åter, att kronouppbörd^ numera

fördelats på två terminer, lärer enligt utskottets mening ej medföra någo

mera avsevärd arbetsökning för häradssknvarna. Emellertid bor den sålunda

föreslagna reduktionen icke verkställas genom en indragning av utgående

förvaltningsbidrag till tillförordnade häradsskrivare, utan sänkningen synes

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

böra drabba samtliga häradsskrivare och erhålla formen av en allmän sänk
synes''

dLPvldMqS?Ylka''lebltfinSspr°vision nu utgår. Sålunda

lif rn vid 19^^ ars riksdag (förordningen den 15 juni 1922, nr 269)

fasts tallda grunden för debiteringsprovision å landstingsmedel eller 1 2 pro
aimenriei

av .uPPborden> sorn ej överstiger 100,000 kronor, kunna minskas

till foi slags vis 0.8 procent samt övriga procentsatser minskas proportionsvis

annu mera, sa att den lägsta nu gällande procentsatsen av 0 3 proK^tilTr

^S6r -lep del aV ul)Pb<h''deQ, sorn överstiger 500,000 kronor, sän1

2 O q fo « laguVn °''1iPn°C1Ilt'', Proceutsatserna för provisioner, som nu äro

0 i’ rtn och °-3'' skulle förslagsvis kunna bestämmas till 0.8, 0.4, 0.2 och

0. Detta skulle för de skattekraitigaste fögderierna betyda en minskning

av provisionen a landstingsmedel till inemot hälften av nuvarande belopp8

de, övriga fögderierna proportionsvis mindre sänkning. Även betraffande

debitenngsprovisionen å övriga skatter och avgifter, framför allt

da a vagskatten, torde en motsvarande sänkning böra äga^ rum Den sänk
mei-

att KetvdT 1 harads.skr,iyariia> som sålunda skulle äga rum, kom%.

hetl?,elsfe. g®nom minskning av utgifterna för landsting och vägdistnkt.

Särskilt for de norrländska länen, där på grund av skatteförhåb

ningrmeTframträlndeUtgå St<>ra bel°PP’ bMr -tgiftsminsk
För

kronouppbördstjan steman i stad kan en sänkning av provisionsbeloppen

också ifrågasätta^, och synes kunna ske i anslutning till sänkningen

tor haradssknvarnas del. ö l

..d,de bdb da ,n,u mke några bestämda grunder fastställts rörande eottgorelsen

för arbetet med debitering, såsom exempelvis är fallet beträffande

tingshusmedel, dar vissa häradsskrivare ansett sig kunna för sitt besvär

fordra och uppbära en gottgörelse av ända till 6 procent av uppbörden

böra,6 utfärda s^ga f°resknfter om gudema för provisionens beräknande

, ...m utskottet är av den uppfattningen, att här föreslagna åtgärder snarast

tf J -ptnb0ra komi?a tdl utförande, har utskottet funnit sig böra hemställa

att fksdaSen “V salvelse till Kungl. Hajd anhålla, att Kungl Mai t ville

årSrrlklsdag framlägga förslag örn en allmän sänkning av utgående

piovisioner for häradsskrivare och kronouppbördstjänstemän i städer.

Som nyss anmärkts, beslöt riksdagen i enlighet med vad statsutskottet

sålunda föreslagit.

I anledning av riksdagens skrivelse har styrelsen för Sveriges häradsskr

ivar förening till chefen for finansdepartementet inkommit med en skrivelse

dari styrelsen anfört, bland annat, följande:

Beträffande den ifrågasätta sänkningen av provisionerna vill styrelsen

befogad1 meenn\Uttala’ I** 6U sankninS av provisionerna i vissa fall svnes

tänkt sin nedSf; -°m de?“a ^ ff1"®11* ocb på det sätt statsutskottet

iu t ptg’(ip®dtt+n^eni komme^ verka synnerligen orättvist. Så kan

ju t ex. den omständigheten, att vagdistrikten i ett visst fögderi genom

häradsskrivare^ lata debitera vägskatt med avsevärda belopp, icke rattfärsänkning

av landstingsprovisionen till låt oss säga hälften i ett

“nät fogden, dar ingen vagskatt alls debiteras genom häradsskrivare^

A.ftLr™ genomgripande nedsättning av debiteringsprovisionerna nu

.. all avagabringas torde konsekvensen krava, att samtidigt tages under över
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 151. 9

vägande, huruvida icke de till statsverket indragna provisionerna för samma

skatters uppbörd och redovisning borde i landstingens med heres intresse

nedbringas till motsvarande nivå.

Det bör emellertid beaktas, att klagomål från något landsting eller annan

i saken ekonomiskt intresserad över debiteringsprovisionens storlek veterligen

icke ligger till grund för riksdagens beslut. Detta förhållande bör

val anses tyda på vederbörande intressenters övertygelse att varje annat

debiterings- och uppbördsförfarande skulle ställa sig dyrare och även eljest

ofördelaktigare än det nuvarande. Det vill fördenskull synas, som örn den

föreliggande riksdagsskrivelsen tillkommit väsentligen av omtanke för att

häradsskrivarna ej skola bliva i tillfälle att bereda sig inkomstnetton av, som

det synts, obehörig storlek. Till jämförelse nied de såsom alltför höga betraktade

inkomsterna har nian åberopat de löneförmåner, som föreslagits åt

häradsskrivarna av 1924 års uppbördssakkunniga, nämligen enligt lönegrad B 22.

En sådan jämförelse måste dock vara missvisande. I den nuvarande organisationen

intager ju häradsskrivaren en betydligt självständigare ställning och

svarar för ett eget och genom underlydande personal utfört arbete av mera

mångskiftande art än tjänstemannen nied samma benämning i det tilltänkta

nya systemet. Till belysande härav må erinras örn att länsbokhållarna av

lia klass, vilka nu tillhöra lönegrad B 24, tidigare, då arbetet å häradsskrivarkontoren

ännu icke var tillnärmelsevis så omfattande som nu, i lönehänseende

stodo efter häradsskrivarna. Yi vilja i detta sammanhang icke underlåta

att ytterligare understryka, vad man i allmänhet har långt ifrån klart

för sig, nämligen vilken myckenhet betydelsefullt arbete under nästan ständigt

jäkt till följd av knappt tillmätta tider det för närvarande presteras å

häradsskrivarkontoren och vad sålunda dessa tjänster, rätt skötta, numera

kräva av sina innehavare.

Häradsskrivarna äro, som redan antytts, nödsakade att i betydande omfattning

anlita tjänstebiträden. Eftersom de själva få avlöna dessa och den

egna nettoinkomsten alltså blir beroende av uti vilken utsträckning biträden

anlitas, ligger det i sakens natur, att varje häradsskrivare strävar efter att

utföra arbetet på ett så planmässigt och utgiftsbesparande sätt som möjligt.

Uti just detta förhållande — exempelvis familjemedlemmarnas deltagande i

tjänstegöromålen — samt en daglig arbetstid för dessa och framförallt för

tjänsteinnehavaren själv, som betydligt överstiger den eljest vid statens verk

stipulerade — ligger förklaringen" till att häradsskrivarbefattningarna på sina

håll kunna bliva jämförelsevis inkomstbringande. Yid en i samband med

lönereglering och provisionsindragning verkställd överflyttning av biträdeslönerna

å statsverket skulle detta moment av möjligaste återhållsamhet^

fråga örn utgifterna i avsevärd mån försvagas och statens nettokostnad salunda

utom allt tvivel bliva betydligt större i stället för mindre än nu.

Styrelsen får vördsamt anhålla att vid bedömandet av frågan om minskning

av provisioner eller andra ersättningar, som böra till häradsskrivare

utgå, följande synpunkter måtte beaktas:

att här adsskri var tjänsterna äro ett slags entreprenörstjänster, å vilka nettobeliållningen

alltid mäste vara synnerligen varierande, beroende som den

är av innehavarens •— och i många fall hans familjemedlemmars — personliga

arbetsförmåga, tillgången på annan arbetskraft, biträdeslöner, hyra för

tjänstelokal lii. m.;

att inemot hälften av kåren för närvarande innehar sina tjänster på förordnande

och förty icke åtnjuter ålderstillägg men i många fall får vidkännas

dubbla pensionsavgifter;

att häradsskrivarna icke åtnjuta semester men numera själva måste bekosta

ersättning åt biträdande mantalsskrivningsförrättare; samt

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majus proposition nr 151.

att från och med år 1932 ett väsentligt ökat arbete ålagts häradsskrivarna,

utan ersättning, genom kronouppbördens uppdelning i två terminer.

Ue direkta merkostnaderna på grund av kronouppbördens delning hava

tidigare på grund av verkställda provdebiteringar beräknats till minst 1,000

kronor. i ett medelstort fögderi. Den hittills vunna erfarenheten av årets

debiteringsarbete visar, att sagda merkostnad beräknats snarare för lågt än

för högt, särskilt som det i de flesta fögderier blivit nödvändigt att inköpa

dyrbara räknemaskiner för att det ökade arbetet skall kunna medhinnas.

På grund av dessa olika skäl och då skatteunderlaget av allmänt kända

orsaker väntas komma att starkt nedgå under de närmaste åren, anser styrelsen

det vara nödvändigt, att den största varsamhet iakttages vid reglering

av härad sskrivarnas provisionsinkomster.

Jämväl föreningen Sveriges städers kronouppbördstjänstemän har inkommit

med en skrivelse i ärendet och därvid anfört, bland annat:

Det förtjänar helt visst att betonas den sakligt vitt skilda ställning städerna

och deras kronouppbördstjänstemän intaga till frågan örn häradsskrivarnas

löne- och sportelförmåner. Det har stått utanför statsrevisionens bedömande

i vilken mån och på vad sätt en omreglering av löneförmånerna

för kronouppbördstjänstemännen i städerna kan vara påkallad. Statsrevis

ion en bär också sakligt och fullt riktigt stannat vid att för sin del blott

föreslå vissa begränsade regleringsåtgärder för de statsanställda häradsskrivarna.

. Man kan därför ej helt värja sig för den tanken, att statsutskottet

gått för långt, när utskottet föreslog ett ingripande jämväl i städernas befattningshavares

lönevillkor. Någon utredning föreligger icke i ärendet, som

kan^ giva stöd. för skäligheten uti att en minskning kommer till stånd i nu

utgående provisioner för städerna och deras kronouppbördstjänstemän. Det

vill alltså synas styrelsen, som örn detta ärende, vars karaktär förefaller vara

en ren lönefråga för .vissa statliga befattningshavare, under riksdagsbehandlingen

fått en inriktning., som icke varit påkallad vare sig från städernas eller

landstingens sida. Såvitt styrelsen har sig bekant föreligger nämligen icke

från landstingen någon framställning örn sänkning av bidragen till uppbördskostnaderna,

ej heller har någon utredning förebragts, som visar att ifrågavarande

landstingsbidrag liro för höga för det ändamål, som med bidragen

avses. Yad man sagt är i huvudsak blott, att häradsskrivarnas inkomster

äro för höga i förhållande till andra med dem jämförliga statliga befattningshavares.

Man har icke sagt och ej heller kunnat säga, att kronouppbördstjänstemännen

s i städerna inkomstförmåner äro för höga i förhållande

till andra med dem likställda kommunala befattningshavares. Kronouppbördstjänstemännen

i städerna hava i löneavseende städse måst intaga en

sämre position än andra med dem jämförbara kommunala befattninghavare,

beroende givetvis på den särställning dessa befattningshavare intaga inom

det kommunala verksamhetsfältet. Att staten skulle medverka till att ytterligare

försämra denna position för de kronouppbördstjänstemän, som beklagligtvis

ännu tvingats att lita till vissa provisionsinkomster, torde knappast

vara påkallat. Inseendet och kontrollen över de kommunalanställda kronouppbördstjänstemännens

löneförmåner åvilar ju icke staten utan städerna,

som själva få bestrida kostnaderna för deras avlöning, frånsett den ringa

del av dessa som likvideras av landstingen i form av provision å landstingsskatten.

Inom finansdepartementet

upprättad promemoria.

På grund av riksdagens framställning har en promemoria med vissa förslag

till beskärningar av häradsskrivarnas löneförmåner utarbetats inom

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majlis proposition nr 151.

finansdepartementet. I denna promemoria anfördes bland annat, att häradsskrivarnas

medelinkomst i tjänsten syntes ligga icke obetydligt över 15,000

kronor om året samt att de preliminära överväganden, som med hänsyn

därtill skett angående möjligheterna till beskärningar, givit till resultat, att

en sammanlagd minskning å minst 300,000 kronor borde kunna äga rum å

de allmänna , medel, varav häradsskrivarnas ersättningar av olika slag bestriddes,

utan att billighetens fordringar träddes för nära. Därav borde,

enligt vad i promemorian uttalades, lämpligen omkring hälften komma statsverket

till godo, under det att återstoden borde tillgodonjutas av landstingen

och vägkassorna. I promemorian anfördes vidare, att en ändring av de i

staten fastställda lönebeloppen icke syntes låta sig omedelbart genomföra,

i varje fall icke beträffande de ordinarie häradsskrivarna, samt att den

minskning i statsutgifterna, som i detta hänseende borde äga rum, därför

torde böra gå ut över de berörda särskilda ersättningarna för vissa handlingars

upprättande.

De förslag till beskärningar, som funnos upptagna i promemorian, inneburo

i korthet följande. Ersättningen för röstlängders upprättande skulle

helt bortfalla, då det icke syntes orimligt, att det ifrågavarande arbetet inräknades

bland de göromål, vilka häradsskrivarna borde utföra utan särskild

ersättning utöver dem tillkommande löneförmåner. Därigenom skulle

uppstå en besparing för statsverket av cirka 65,000 kronor. Ersättningen för

pensionsförteckningar skulle likaledes av samma anledning helt bortfalla,

varigenom skulle uppstå en besparing för statsverket av cirka 54,000 kronor.

Vidare skulle ersättningen för avskrifter av taxeringslängder m. m. nedsättas

med 20 procent av vad som nu utgår. Därigenom skulle å anslaget till kostnader

för årlig taxering uppstå en besparing av cirka 50,000 kronor. Slutligen

föreslogs en förändring av de grunder, efter vilka debiteringsprovisionen

å landstingsmedel och vägskattemedel utgår, varigenom för landstingens del

beräknades uppstå en besparing av sammanlagt cirka 130,000 kronor och

för vägkassorna sammanlagt 35,000 ä 40,000 kronor. Till detaljerna i sistnämnda

förslag skall jag i det följande återkomma (se s. 19).

Den berörda promemorian har varit remitterad för yttrande till samtliga

länsstyrelser ävensom till statskontoret och pensionsstyrelsen. Vidare har

tillfälle beretts styrelserna för Sveriges häradsskrivarförening, föreningen

Sveriges städers kronouppbördstjänstemän, svenska landstingsförbundet och

svenska stadsförbundet att inkomma med yttrande över densamma.

De i promemorian framlagda principerna för beskärningarnas anordning

hava i stort sett vunnit gillande, även örn från många håll anmärkningar

framställts. En i flera yttranden återkommande principinvändning hänför

sig till önskemålet om att en definitiv lönereglering snarast möjligt genomföres

för häradsskrivarna. Det har sålunda ansetts, att de föreslagna åtgärderna

icke innebära en principiellt riktig lösning av häradsskrivarnas

lönefråga och att det enda riktiga och rättvisa vore att omedelbart gå i

författning örn en verklig lönereglering. I en del yttranden har som allmänt

omdöme uttalats, att förslagets genomförande kunde i vissa fall drabba

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majds proposition ur 151.

väl hårt, och fördenskull hava lindringar i olika hänseenden ifrågasatts.

Därvid har från vissa länsstyrelser påpekats bland annat, att en alltför

hård reducering kunde tänkas komma att på ett icke önskvärt sätt gå ut

över häradsskrivarnas biträden. Från dera håll har särskilt framhållits det

förut antydda förhållandet, att hänsyn måste tagas till de ökade utgifter

för tjänsten, som den nyss genomförda uppdelningen av k^onoskatteuppbörden

medfört.

Av yttrandena må ett par något utförligare omnämnas.

Styrelsen för Sveriges häradsskrivarförening har i sitt yttrande till en

början berört ökningen i häradsskrivarnas omkostnader på grund av kronoskattens

uppdelning. Efter att hava påpekat, att ökningen tidigare beräknats

till minst 1,000 kronor i ett medelstort fögderi, anför styrelsen vidare

i sitt yttrande:

^r. numera tydligt, att dessa merkostnader därvid uppskattats för

lågt, särskilt som det visat sig nödvändigt att i ett stort antal fögderier inköpa

dyrbara räknemaskiner — enligt uppgift under år 1932 54 stycken till ett

pris av i medeltal omkring 2,200 kronor per maskin — för att det ökade

arbetet skulle kunna medhinnas inom den för debiteringen anslagna, allt

för knappa tiden. Då nu kronouppbördens delning, till synes med gott

resultat för stat och kommun samt till lättnad för allmänheten, blivit genomförd

och detta kunnat ske väsentligen på grund av föreningens villiga medverkan

vid reformens planläggning och genomförande, synes det styrelsen rimligt och

rättvist, att vid lönefrågans bedömande full hänsyn tages till de med reformen

förbundna oundvikliga merkostnaderna.

Styrelsen har därefter ytterligare anfört följande:

Styrelsen får ånyo framhålla, att häradsskrivarna icke åtnjuta semester,

att de ordinarie häradsskrivarnas pensionsunderlag är förhållandevis mycket

lågt och att pensionsfrågan för de tillförordnade häradsskrivarna — snart

hälften av kåren alltjämt är olöst. På grund av dessa omständigheter

och då det av kända orsaker måste befaras, att skatteunderlaget och därmed

sportelinkomsterna komma att under de närmaste åren nedgå, måste den

reella medelinkomsten för häradsskrivarna, även örn inga som helst beskärmngar

av deras inkomster genom författningsändringar skulle ske, i allt

fall ovillkorligen i fortsättningen beräknas avsevärt lägre än i promemorian

antagits. Styrelsen nödgas därför uttala som sin mening att de i föreliggande

promemoria föreslagna beskärningarna av häradsskrivarnas provisioner och

ersättningar äro allt för kraftiga och för de medelstora och mindre fögderierna

så ingripande, att allvarlig fara i många fall skulle uppstå för tjänsternas

behöriga skötande.

Styrelsen för svenska stadsförbundet, som huvudsakligen uppehållit sig vid

förslaget, i vad detsamma rör kronouppbördsmännen i städerna, har för sin

del hävdat den uppfattningen, att en eventuell indragning av provisionerna

för häradsskrivarna icke med nödvändighet behövde och icke heller utan

\ idare borde medföra samma konsekvenser för kronouppbördsmännens del.

Styrelsen anför, att örn den nu avsedda beskärningen av landstingsmedelspro

visionen skulle genomföras, detta innebure ett icke oväsentligt skärpande

av magistratsstädernas ansvar för uppgifter, som staten ombesörjde för

landet i övrigt. I och med en minskad ersättning till kronouppbördsmännen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

åsamkades nämligen ifrågavarande städer sannolikt rätt betydande merutgifter

för kronouppbördens bandhavande. Mest påtagligt syntes detta bliva

följden i de städer, där sportlerna indi-agits till stadskassan. För de städer

åter, där ersättningarna ifråga nppbures icke av stadskassan utan av kronouppbördsmännen,

bleve det visserligen dessa, som närmast skulle drabbas

av förlusten. Det kunde emellertid tagas för givet, att de i sin tur vände

sig till respektive städer med krav på ersättning för minskade inkomster.

— För ett jämställande av häradsskrivare och kronouppbördsmannen i föreliggande

avseende syntes knappast kunna anföras annat motiv an att bada

kategorierna sysslade med arbete av samma art och att det vore oegentligt,

örn landstingen skulle betala enligt två olika taxor. Men bakom en sådan

anordning skulle dock ligga den reella skillnaden, att det i ena fallet gällde

ersättning för uppgifter, som staten själv ombesörjde genom sina tjänstemän,

under det i andra fallet gällde debitering och uppbörd, som ombesörjdes

av en stad, i vilket fall staten icke syntes med samma fog kunna bestämma

över ersättningen.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet har i ett mera allmänt hållet

yttrande uttalat, att en minskning av de statliga ersättningarna till häradsskrivarna

icke borde få medföra, att landstingen och vägkassorna ginge

miste örn en av riksdagen såsom skälig ansedd förmån. Styrelsen förordade

förty att de nuvarande procentsatserna för debiteringsprovisionen i fråga

örn ''landstingsskatt och vägskatt sänktes i enlighet, med riksdagens förslag.

Till de inkomna remissyttrandenas innehåll i övrigt ber jag få återkomma

i anslutning till den behandling av vart och ett av de särskilda indragningsförslagen,

vartill jag för åstadkommande av en mera fullständig belysning

av de olika förslagens innebörd i det följande skall övergå.

Av den förut lämnade redogörelsen för de nu gällande grunderna för

häradsskrivarnas löneförmåner framgår, att häradsskrivarnas inkomster i

tjänsten för närvarande variera avsevärt inom olika fögderier. A andra

sidan kan redan av redogörelsen konstateras, att häradsskrivarna i gemen

intaga en synnerligen förmånlig ställning i avseende å inkomster från tjänsten.

Den undersökning, som i nu berörda hänseende ytterligare verkställts, har bekräftat,

att häradsskrivarnas behållna medelinkomst av tjänsten ligger åtskilligt

över den lön, som i allmänhet tillkommer statstjänstemän av motsvarande

kvalifikationsgrad. Att exakt angiva en siffra som medeltal låter

sig av olika skäl icke göra. Undersökningen har dock givit vid handen, att

nettoinkomsterna av tjänsten i ett medelstort fögderi under de senaste åren

före kronouppbördens delning i allmänhet snarare över- än understigit

15,000 kronor. Vid denna beräkning har hänsyn icke tagits till att — på

sätt statsrevisorerna framhållit — många häradsskrivare innehava uppdrag

såsom ordförande i taxeringsnämnd och i denna egenskap uppbära särskild

ersättning. Nämnda inkomster, som för övrigt icke åtnjutas av på långt

när alla häradsskrivare, äro nämligen icke inkomster i tjänsten. A andra

sidan måste bemärkas, att ett stort antal häradsskrivare icke nå upp till

Departe
ments
chefen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majda proposition nr 151.

(len nämnda inkomsten, medan andra häradsskrivares årsinkomst av tjänsten

icke oväsentligt överstiger densamma.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag lika med riksdagen, att

en reduktion av häradsskrivarnas inkomster bör komma till stånd. Denna

reduktion bor emellertid enligt min mening ske så, att icke allenast provisionerna

å landstingsmedel och vägskatt till förmån för landstingen och

vägkassorna beskäras utan jämväl av statsmedel utgående förmåner i den

mån så kan ske minskas. Därigenom att inkomstminskningen slås ut på

flera olika inkomstkällor vinnes en större säkerhet för att den träffar de

olika befattningshavarna mera rättvist och icke alltför ojämnt drabbar vissa

tjänstinnehavare. Därtill kommer, att den besparing för det allmänna, som

asyftas, bor komma såväl staten som landstingen och väghållningsdistrikten

till godo. Att i enlighet med vissa yrkanden genomföra inkomstreduceringarna

i samband nied en lönereglering för häradsskrivarna skulle väl

ur vissa synpunkter hava varit önskvärt, men med hänsyn till de olika

frågor rörande folkbokföring och skatteuppbörd m. m., som därmed äro

förknippade, lärer detta icke för närvarande vara möjligt. Då de i staten

för häradsskrivarna fastställda avlöningsförmånerna icke kunna minskas,

i varje fall icke beträffande de häradsskrivare, som hava fullmakt å sin tjänst!

återstår för genomförande av en minskning av statens utgifter i förevarande

hänseende icke annat än ett borttagande eller beskärande av de särskilda

ersättningar, som enligt vad jag förut nämnt utgå av statsmedel för upprättande

av röstlängder, för pensionsförteckningar och för avskrifter av taxeringslängder

m. m.

Vid övervägande av frågan örn genomförande av en beskärning av häradsskrivarnas

inkomster måste emellertid beaktas, att redan själva systemet för

häradsskrivarnas avlöning bjuder till iakttagande av en viss försiktighet

härutinnan. Det förhållandet, att en avsevärd del av inkomsterna äro baserade

på sportler, medför nämligen enligt sakens natur, att en viss osäkerhet

råder i fråga örn de inkomster, som för varje år äro att påräkna. Vidare

måste erinras därom, att betingelserna för ernående av en viss behållen inkomst

äro väsentligen olika för olika häradsskrivare, även där arbetsbördan

och de inflytande bruttoinkomsterna äro lika. Då häradsskrivarén har att

svara för alla utgifter för tjänsten, d. v. s. tjänstelokal, avlöning till biträden,

skrivmateriel m. m., blir givetvis den behållna inkomstens storlek i

icke ringa mån beroende av omständigheter, som äro av personlig eller lokal

natur. Man måste sålunda räkna med att den egna arbets- och organisationsförmågan

är olika stor hos olika häradsskrivare, varav följer, att behovet

av biträdeshjälp varierar även mellan fögderier med samma arbetsbörda.

Vidare äro kostnaderna för biträdeshjälp väsentligt olika i olika

fall. På många håll deltaga häradsskrivarnas egna familjemedlemmar i

kontorsarbetet, vilket naturligen är ägnat att nedbringa kostnaderna och

öka den behållna inkomsten, medan för andra häradsskrivare avlöningen

av biträden drager avsevärda kostnader. Hyran för tjänstelokal ställer

sig väsentligen olika, beroende pa hyresläget å den ort där fögderiets

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Majus proposition nr 151.

expedition är belägen, o. s. v. De nämnda förhållandena göra, att så länge

frågan om en slutlig lönereglering för häradsskrivarna, med åtagande från

statens sida att svara för utgifterna i tjänsten, icke blivit löst, sportlerna

icke kunna beräknas alltför snävt. Att märka är också, att den från och

med år 1932 genomförda uppdelningen av kronoskatten på två betalningsterminer

förorsakat häradsskrivarna ökat arbete med åtföljande ökade utgifter

för skrivhjälp m. m. Erinras må örn den av Sveriges häradsskrivarförening

i förberörda yttrande lämnade uppgiften, att merkostnaderna på

grund av kronouppbördens delning för ett medelstort fögderi, vilka beräknats

till 1,000 kronor örn året, uppskattats för lågt. Även denna omständighet

betingar en viss varsamhet vid genomförandet av inkomstreduceringarna.

En annan synpunkt, som jämväl kräver beaktande vid bedömande

av frågan örn inkomsternas beskärning, är den olikhet i inkomster, som

föreligger mellan distrikten. Det synes angeläget att i görligaste mån inrikta

beskärningarna så, att de komma att drabba de bärkraftigaste fögderierna

proportionsvis mera än de mindre givande.

I enlighet med dessa riktlinjer har den i ärendet utremitterade promemorian

upprättats. De inkomna yttrandena hava i stort sett bekräftat

möjligheten och lämpligheten av att redan nu, utan avvaktan på en definiti\

lönereglering för häradsskrivarna, vidtaga beskärningar i de dem för närvarande

tillkommande extra ersättningarna av olika slag. Principerna föi

beskärningarnas genomförande hava icke heller gjorts till föremål för invändningar

av beskaffenhet att böra medföra några väsentligaie ändringai

därutinnan. Såsom av det följande framgår är det huvudsakligen i allenast

ett hänseende, nämligen i fråga örn ersättningen för pensionsförtecknmgarna,

som jag ansett mig böra frånträda de i promemorian upptagna förslagen.

Till belysande av den ekonomiska innebörden för häradsskrivarna av de

förslag, som komma att av mig framläggas, må redan här nämnas, att den

sammanlagda årliga beskärningen kan uppskattas för de största fögderierna

till 5,000 å 5,500 kronor, för ett medelstort fögderi till omkring 2,400 kronor

samt för de minsta fögderierna till inemot 1,000 kronor.

I sin skrivelse har riksdagen föreslagit, att begränsningen av provisionen

å landstingsmedel skall avse jämväl kronouppbördsmännen i städerna. Stjrelserna

för föreningen Sveriges städers kronouppbördstjänstemän och s\ enska

stadsförbundet hava däremot ansett, att städernas uppbördsmän borde lämnas

utanför de nu ifrågasatta provisionsindragningarna. Med anledning härav

vill jag framhålla, att provisionen till sin natur är en ersättning för bestyret

med debiteringen och att den provision, som jag kommer att

föreslå, enligt mili mening utgör tillräcklig gottgörelse för bestyret. Aid

nu nämnda förhållanden synes mig provisionen icke gärna kunna bestämmas

högre för kronouppbördsmännen i städerna än för häradsskrivarna.

Åt denna uppfattning har ock statskontoret i sitt över förenämnda promemoria

avgivna utlåtande givit uttryck. Att kronouppbördsmännen äro anställda

i städernas och icke såsom häradsskrivarna i statens tjänst torde

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

ej härvidlag böra medföra någon skillnad. Erinras må, att de i förhållande

till landstingen, för vilkas räkning debiteringen sker, intaga samma ställning.

Vidkommande betydelsen för städerna och kronouppbördsmännen av

en reducering av provisionen ber jag att senare något få återkomma.

går nu att i det följande var för sig behandla de i promemorian

ifrågasätta beskärningarna och nedsättningarna av dels de nuvarande provisionssatserna

för debitering av landstingsmedel och vägskatt dels ock de av

statsmedel nu utgående ersättningarna till häradsskrivarna för upprättande

av röstlängder, pensionsförteckningar och avskrifter av taxeringslängder m. m.

I anslutning till förstnämnda fråga kommer jag att upptaga till behandling

jämväl den av 1932 års riksdag i förenämnda skrivelse nr 213 berörda frågan

om utfärdande av föreskrifter rörande grunderna för beräknande av provision

för debitering i samband med kronoutskylderna av tingshusmedel.

Slutligen skall jag tillåta mig att till särskild behandling upptaga en i samband

med det nu föreliggande ärendet uppkommen fråga örn beredande åt

häradsskrivarna av en mot semester svarande årlig ledighet från tjänstegöromålen.

Provision å debitering av landstingsmedel och vägskatt.

Enligt 48 § i lagen den 20 juni 1924 örn landsting ombesörjer länsstyrelsen,

pa landstingets begäran, att de av landstinget till uttaxering beslutade

medel under benämning landstingsmedel varda genom vederbörande, i

sammanhang med kronoskatterna, debiterade och indrivna.

Ersättning för härmed förbundna kostnader och arbete betalas av landstinget

enligt bestämmelserna i förordningen den 15 juni 1922 (nr 269) med

särskilda föreskrifter angående ersättning för debitering och uppbörd av

landstingsskatt m. m. I fråga örn debiteringen utgår ersättning härför till såväl

häradsskrivare som kronouppbördstjänstemän i stad med 1.2 procent å den del

av uppbörden, som ej överstiger 100,000 kronor, 0.9 procent å belopp mellan

100,000 och 300,000 kronor, 0.6 procent å belopp mellan 300,000 och 500,000

kronor, samt 0.3 procent å den del av uppbörden, som överstiger 500,000

kronor. Vad beträffar ersättning för uppbörden av landstingsmedlen, varom

i detta sammanhang icke är fråga, stadgas i samma förordning, att till uppbördstjänsteman

i stad utgår ‘/2 procent av uppbörden för staden, varjämte

vissa bestämmelser meddelas angående storleken av till statsverket indragna

provisionsandelar m. m.

I 63 § av lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande

på landet stadgas, att länsstyrelsen på vägstyrelsens därom framställda

begäran ombesörjer, att vägskatten varder genom vederbörande i

sammanhang med kronoskatterna debiterad, indriven och redovisad, på sätt

örn landstingsmedel är föreskrivet. Detta innebär, att provision för debitering

och uppbörd av vägskatt utgår efter samma grunder som beträffande

landstingsmedlen.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Majit» proposition nr 151.

På sätt förut omnämnts har 1932 års riksdag uttalat sig för en allmän

sänkning av de till häradsskrivare och kronouppbördsmän i städer utgående

provisionerna.

Vidkommande sänkningens storlek framgår av statsutskottets av riksdagen

godkända utlåtande i frågan, att beträffande landstingsmedelsprovisionen

åsyftats en nedsättning för de bärkraftigaste fögderierna till inemot

hälften av vad som nu utgår men för de övriga fögderierna proportionsvis

mindre. Pör åstadkommande härav ifrågasatte utskottet en ändring av de

nuvarande procentsatserna 1.2, 0.9, 0.6 och 0.3 till respektive 0.8, 0.4, 0.2

och 0.1.

I den förut omförmälda, till chefen för finansdepartementet med anledning

av riksdagens framställning avlåtna skrivelsen har styrelsen för Sveriges

häradsskrivaremening anfört följande:

Genom nu föreslagen sänkning av procentsatserna fran nuvarande. 1.2,

0.9, 0.6 och 0.3 till 0.8, 0.4, 0.2 och 0.1 har statsutskottet avsett en minskning

av provisionen å landstingsmedel inom de skattekraftigaste fögderierna

till »inemot hälften av nuvarande belopp men för de övriga fögderierna

proportionsvis mindre sänkning». Detta statsutskottets uttalande måste

dock, såvitt styrelsen förstår, bero på någon felräkning, ty redan de mindre

fögderierna skulle med dessa procentsatser komma att drabbas av en sänkning

av inemot hälften, de medelstora av cirka hälften och de större av över

hälften.

Detta framgår av följande tablå:

Influtet

Nuvarande

Enligt stats-

Sänkning

belopp

provision

utskottet

%

mindre fögderi 200,000

2,100

1,200

42.9

1 300,000

3,000

1,600

46.7

medelstort » j 350,000

3,300

1,700

48.5

( 400,000

3,600

1,800

50. o

I 500,000

4,200

2,000

52.4

större » \ 1,000,000

5,700

2,500

56.i

För att ernå det resultat med sänkningen, som statsutskottet synes lia

avsett, skulle en procentsatsserie av exempelvis l.o, 0.6, 0.2, 0.1 vara tillfyllest,

i vilket fall minskningen ställer sig sålunda:

Influtet

Nuvarande

Beräknad

Sänkning

belopp

provision

provision

%

mindre fögderi 200,000

2,100

1,500

28.6

( 300,000

3,000

2,000

33.3

medelstort » 1 350,000

3,300

2,100

36.4

1 400,000

3,600

2,200

38.9

| 500,000

4,200

2,400

42.9

större » j 1,000,000

5,700

2,900

49.1

Styrelsen hyser emellertid den bestämda uppfattningen, att den minskning

statsutskottet föreslagit komme att drabba de mindre och medelstora

fögderierna allt för hårt och att en procentsats utgående från nuvarande

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 151.

2

346 33

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majus proposition nr 151.

1.2, men med hastigare fallande skala, exempelvis alltså 1.2, 0.6, 0.3 ochO.i

vore rättvisare. Efter sistnämnda förslag skulle minskningen bliva:

Influtet

Nuvarande

Beräknad

Sänkning

belopp

provision

provision

%

mindre fögderi

200,000

2,100

1,800

14.3

1 300,000

3,000

2,400

20. o

medelstort »

350,000

3,300

2.550

22.7

| 400,000

3,600

2.700

25.o

storup »

1 500,000

4,200

3,000

28.6

t 1,000,000

5,700

3,500

38.6

Vid förestående beräkningar Ilar styrelsen icke medtagit debiterade belopp

understigande 200,000 eller överstigande 1,000,000, då dylika förekomma mera

sällan.

Stegringen under senare år av de av häradsskrivarna uppburna provisionerna

å landstingsskatt framgår av tabell 3 till den vid statsutskottets utlåtande

nr 86/1932 fogade bilagan. I de 96 fögderier, som behandlas i nämnda bilaga,

har provisionen från år 1923 till år 1931 ökats med i medeltal 28 procent.

Under samma tid har summan av landstingsmedlen ökats med 47 procent.

För belysande av innebörden dels av de nu gällande provisionssatserna,

dels av de utav statsutskottet i dess av riksdagen godkända utlåtande ifrågasatta

procentsatserna 0.8, 0.4, 0.2 och 0.1 med samma gränspunkter som nu

och dels av de utav Sveriges häradsskrivareförening framlagda procentsatserna

1.2, 0.6, 0.3 och 0.1 med samma gränspunkter som nu har upprättats följande

tabell, upptagande för olika uppbördsbelopp såväl den därå belöpande provisionen

som, i fråga örn de två senare skalorna, provisionens procentuella

sänkning i förhållande till vad som nu utgår.

Uppbördsbelopp

I.

Nuvarande procent- satser :

1.2—0.9 —0.6 —0.3

II.

Av riksdagen ifrågasatta

procentsatser:

0.8—0.4—0.2—0.1

lil.

Av föreningen ifrågasatta

procentsatser:

1.2 —0.6—0.3—0.1

Provision

Provision

Sänkning

%

Provision

Sänkning

%

1,200

800

33

1,200

0

2.100

1,200

43

1,800

14

3,000

1,600

47

2,400

20

3,600

1,800

50

2,700

25

4,200

2,000

52

3,000

29

4,500

2,100

53

3,100

31

4,800

2,200

54

3,200

33

5,100

2,300

55

3,300

35

5,400

2,400

56

3,400

37

5,700

2,500

56

3,500

39

100,000...

200,000....

300.000. ...

400.000. ..

500.000. ..

600.000. ...

700.000. ..

800.000. .

900,000....

1,000,000...

Göres skalan mera fallande än nu genom att sänkningarna i procentsatsen

få inträffa tidigare, exempelvis vid 100,000, 200,000 och 400,000 kronor

i stället för såsom nu vid 100,000, 300,000 och 500,000 kronor, kunna med

utgångspunkt från dessa gränssiffror exempelvis följande alternativ uppställas

:

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

19

Uppbördsbelopp

IV.

1.2—0.8—0.3—0.1

V.

1.2—O.e—O.s—O.i

VI.

1.0—0.6—0.2—0.1

Provision

Sänkning

%

Provision

Sänkning

%

Provision

Sänkning

%

100,000.....................

1,200

0

1,200

0

1,000

17

200,000.....................

2,000

5

1,800

14

1,600

24

300,000...................

2,300

23

2,100

30

1,800

40

400.000...................

2,600

28

2,400

33

2,n00

44

500,000.....................

2,700

36

2,500

40

2,100

50

600.000.....................

2,800

38

2,600

42

2.200

51

700.000.....................

2,900

40

2,700

44

2,300

52

800,000.....................

3,000

41

2,800

45

2,400

53

900,000....................

3,100

43

2,900

46

2.500

54

1,000,000.....................

3,200

44

3,000

47

2.600

54

I den inom finansdepartementet med anledning av riksdagens framställning

upprättade promemorian anfördes, att ett genomförande av de av riksdagen

ifrågasatta provisionssatserna skulle komma att innebära en betydligt

kraftigare sänkning av provisionerna än som av riksdagen förutsatts. I

promemorian erinrades, att riksdagen uttalat såsom en lämplig norm, att provisionen

å landstingsmedel skulle för de skattekraftigaste fögderierna minskas

till inemot hälften av nuvarande belopp, medan för de övriga fögderierna

borde ske en proportionsvis mindre sänkning. Genom de av utskottet

nämnda procentsatserna skulle emellertid sänkningen, enligt vad i promemorian

framhölls, komma att uppgå för de större fögderierna till 54—56

procent, för ett medelstort fögderi till ungefär 50 procent och för ett mindre

fögderi till över 40 procent. Även för de allra minsta fögderierna skulle

sänkningen närma sig 40 procent. Då en dylik sänkning föreföll alltför

kraftig och det av riksdagen önskade resultatet närmast synts kunna uppnås,

därest procentsatserna bestämdes enligt alternativ Y i nyssberörda tabell,

föreslogs i promemorian, att beskärningen skulle ske enligt detta alternativ.

Därigenom skulle sänkningen i landstingsmedelsprovisionen för de större

fögderierna — med ett uppbördsbelopp av 500,000 kronor och däröver

— närma sig 50 procent, medan för de minsta fögderierna sänkningen bleve

relativt liten. För ett medelstort fögderi bleve sänkningen något över 30

procent, motsvarande ungefär 1,000 kronor. I fråga om vägskatteprovisionen

bleve sänkningen i de mest givande fögderierna cirka 33 procent, under det

att i de minsta provisionen bleve orubbad. I ett medelstort fögderi bleve

sänkningen å vägskatteprovisionen inemot 20 procent, motsvarande 300 a

400 kronor.

I promemorian uttalades tillika, att den föreslagna sänkningen av landstingsmedelsprovisionen

borde gälla även kronouppbördstjänstemännen i städerna,

då det nämligen icke torde kunna komma ifråga att beträffande dessa

tillämpa andra provisionssatser än för liäradsskrivarna.

De över promemorian hörda myndigheterna hava i stort sett uttalat sig

för det däri framlagda förslaget. Uland länsstyrelserna har salunda endast

ett fåtal stiillt sig avvisande eller tvekande däremot.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Departe
ments
chefen.

Kungl. Majlis proposition nr 151.

För min del vill jag föreslå, att provisionen bestämmes enligt den i

nämnda alternativ Y upptagna skalan och med beloppen 100,000, 200,000

och 400,000 kronor såsom gränspunkter. Billighetens krav synas mig icke

genom denna sänkning trädas för nära, låt vara att den beskärning, som

sålunda kommer till stånd, för många häradsskrivare kan bliva kännbar.

Att den provision, som med berörda skala skulle utgå, enligt min mening

utgör tillräcklig gottgörelse för bestyret med debiteringen, är förut nämnt.

På sätt jag tidigare framhållit bör den beskärning, som nu föreslås skola

genomföras beträffande häradsskrivarna tillkommande provision å landstingsmedlen,

jämväl avse kronouppbördstjänstemännen i städer. Med den

föreslagna skalan för provisionens beräknande skulle allenast debiteringsförlättarna

i de större städerna — med 15,000 ä 20,000 invånare och däröver

— komma att i högre grad beröras av sänkningen. Jag tillåter mig i detta

avseende, hänvisa till de uppgifter angående under år 1931 utbetalade provisioner

i de olika städerna, som lämnats i den vid statsutskottets utlåtande

nr 86/1932 fogade utredningen (s. 44). I flera av de större städerna äro kronouppbördstjänstemännen

anställda i stadens tjänst mot fast lön, varvid provisionen

ifråga ingår till stadens kassa. Den minskning i stadens inkomster,

som en reduktion av provisionen kan antagas medföra, är uppenbarligen

utan betydelse för stadens ekonomi. I de städer, där provisionen tillfaller

tjänstemännen själva, lärer deras ekonomiska ställning vara sådan, att sänkningen,

i den mån den ej kompenseras av vederbörande stad, icke kommer

att drabba alltför hårt.

I detta sammanhang torde jag få till behandling upptaga fråga örn en

förändring i debiteringsprovisionens tekniska anordnande.

Provisionen skall nu enligt 1922 års förordning beräknas för varje kalenderår

. å det belopp, som hos länsstyrelsen bokförts såsom under kalenderaret

influtet, alitsa icke pa det debiterade beloppet. Denna anordning

har vållat länsstyrelserna ett avsevärt arbete med provisionens uträknande

men eljest icke, såvitt känt är, hittills medfört någon olägenhet. Efter den

från och med år 1932 genomförda uppdelningen av kronoskatteuppbörden

å två terminer ställer sig saken emellertid annorlunda. På grund av denna

delning inflöt nämligen under år 1932 blott ungefär hälften av landstingsskatten

och vägskatten, medan återstoden inflyter först vid andra uppbörden

våren 1933. För framtiden kommer detta förhållande att fortfara, så att ett

års skatter inflyta med ungefär lika hälfter under två på varandra följande år.

Därest nu gällande bestämmelser bibehållas, skulle provisionen komma att

avse två olika uppbördsbelopp, vilka hänföra sig till olika års debitering.

Detta är givetvis i och för sig mindre lämpligt. Härtill kommer, att det

efter den nuvarande ordningen icke lärer vara möjligt för länsstyrelserna

att vid utgången av ett kalenderår exakt angiva vad som influtit i landstingsmedel

och vägskatt under novemberuppbörden, utan upjxlelningen på dessa

och övriga delbara uppbördstitlar måste bliva approximativ. Olägenheterna

härav framträda särskilt beträffande debiteringsprovision en, som utgår efter

fallande skala.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Majus proposition nr 151.

Nu nämnda förhållanden föranleda mig att föreslå den ändring i debiteringsprovisionens

anordnande, att densamma skall uträknas på det debiterade

beloppet i stället för, såsom nu, på det influtna beloppet. I och förslg

förefaller detta vara en naturligare anordning. Att det innebär en förenkling

av arbetet för länsstyrelserna ligger i öppen dag. Den ekonomiska betydelsen

av en dylik anordning för dem, som skola betala provisionen, lärer

vara skäligen ringa, då de belopp, varå provision skulle komma att utgå, ändå

att de ej inflyta, enligt gjorda uträkningar i allmänhet icke överstiga 5 procent avdebiterade

belopp, och provisionen för dessa restbelopp ju skulle komma

att utgå efter den lägsta procentsatsen för vederbörande fögderi eller stad.

Enligt verkställd uträkning skulle provisionen å dessa restbelopp med de

av mig föreslagna procentsatserna icke komma att i medeltal för fögderi

uppgå till mer än cirka 50 kronor för landstingsskatt och cirka 25 kronor

för vägskatt, belopp som äro praktiskt taget utan betydelse i förhållande

till de avsevärda sänkningar å provisionerna i stort, som dessa procentsatser

komma att innebära.

Den sålunda föreslagna omläggningen till att beräkna provisionerna för

debitering av landstingsskatt och vägskatt å de debiterade beloppen i stället

för å de influtna lärer emellertid böra medföra vissa särskilda anordningar

med avseende å övergången från det gamla till det nya systemet. Principiellt

torde det nya systemet böra tillämpas från och med den debitering, som verkställes

under år 1933, och de äldre reglerna gälla beträffande tidigare debiterade,

under år 1933 eller därefter inflytande medel. Vid beräknandet avprovisionen

å dessa medel torde likväl till ernående av ett rättvist resultat

böra så anses, som örn medlen influtit rinder år 1932. Med hänsyn å ena sidan

till de obetydliga belopp, som inflyta mer än två år efter debiteringen, och å

andra sidan till det arbete provisionernas uträknande medför torde provision

dock icke böra utgå i fråga örn belopp, som inflyta efter utgången av år 1934.

För genomförande av de ifrågasatta nya provisionsgrunderna erfordras

ändring av bestämmelserna i 1922 års förordning. Emellertid böra samtidigt

vissa andra ändringar däri vidtagas, varför det synes lämpligast, att förordningen

ersättes med en helt ny författning.

I tredje stycket i 1922 års förordning meddelas föreskrifter örn ersättning

till landskamrerare, vilken ersättning beräknas efter en på vässt sätt fallande

skala. I samband med löneregleringen för landsstatstjänstemännen år 1925

indrogs denna landskamrerarnas provision till statsverket, i det att genom

brev den 31 juli 1925 föreskrevs, bland annat, att landskamrerarna förut

tillkommande andel av provisionen å landstingsmedel m. m. skulle i länsräkenskaperna

omföras till riksstatens inkomsttitel »Diverse inkomster».

I förordningens femte stycke stadgas, att till statsverket indragna provisionsandelar

skola utgå med ’/2 procent. Dessa provisionsandelar avse

dels den förutvarande uppbördsprovisionen å landet till kronofogdarna, vilken

utgick med 1 procent, och dels ersättningen till lanträntmästare, vilken förut

utgick med ,/4 procent.

I 1922 års förordning omnämnas sålunda två slag av till statsverket in
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

dragna provisionsandelar, landskamrerarnas, utgående efter fallande skala,

samt kronofogdarnas ock lanträntmästarnas, vilken reducerats till V2 procent

av uppbörden. Dessa indragna andelar synas lämpligen böra sammanslås

oell utgå efter en gemensam fix procent. Storleken av de till statsverket

indragna ersättningarna till landskamrerare Ilar under senare år uppgått

till för liela landet inemot 70,000 kronor för landstingsmedlen ock ungefär

35,000 kronor för vägskattemedlen. En liöjning av procentsatsen för de

i 1922 ars förordning avsedda, till statsverket indragna provisionsandelarna

från nuvarande 0.5 till 0.6 procent skulle innebära ett ökat provisionsbelopp

av cirka 85,000 kronor, därav cirka 60,000 kronor för landstingsmedel ock

cirka 25,000 kronor för vägskatt. En sammanslagning av ersättningarna

ifråga med iakttagande av nämnda jämkning skulle således leda till ungefär

samma ekonomiska resultat för statsverket som den nuvarande anordningen

och å andra sidan medföra betydligt mindre besvär för myndigheterna. En

ändring i dylik riktning synes därför böra vidtagas i samband med övriga

hithörande åtgärder.

I fjärde stycket i 1922 års förordning samt i femte stycket andra punkten

meddelade bestämmelser rörande vissa å äldre stat kvarstående tjänstemän

tillkommande provisioner torde kunna, i den mån de alltjämt äga betydelse,

upptagas i samband med ikraftträdandebestämmelserna.

I enlighet med de av mig nu anförda synpunkterna har förslag utarbetats

till ny förordning örn ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel.

Ersättning för debitering och uppbörd av tingsliusmedel.

•

Jämte det 1932 års riksdag i sin förutnämnda skrivelse nr 213, punkt 2,

hemställt örn framläggande för 1933 års riksdag av förslag örn en allmän

sänkning av utgående provisioner för häradsskrivare och kronouppbördstjänstemän

i städer, har riksdagen under samma punkt tillika uttalat, att

i de fall, då nu icke några bestämda grunder fastställts rörande gottgörelse

för arbetet med debitering, såsom exempelvis fallet vore beträffande

tingshusmedel, uttryckliga föreskrifter örn grunderna för provisionens beräknande

torde böra utfärdas.

Några andra utskylder eller avgifter än tingshusmedel lära icke förekomma,

beträffande vilka reglerande bestämmelser örn ersättningen för deras debitering

och uppbörd saknas. Beträffande tingshusmedlen hava, i anledning av

riksdagens nyssberörda uttalande, undersökningar företagits rörande den nuvarande

ordningen för debitering och uppbörd ävensom rörande de grunder,

som tillämpas för beräknande av ersättning åt häradsskrivarna, där debiteringen

handhaves av dessa. Denna undersökning har givit vid handen, att

praxis i förevarande hänseende är synnerligen oenhetlig. På många håll

ombesörjas debiteringen och uppbörden av de tingshusbyggnadsskyldiga

själva i samband med kommunaluppbörden, medan på andra håll tingshusmedlen

efter länsstyrelsens medgivande indrivas i samband med kronouppbörden.

I det senare fallet verkställes debiteringen givetvis av häradsskrivarén.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

För debitering av tingsliusmedel uppbär liäradsskrivaren ersättning av de

tingshusbyggnadsskyldiga, varjämte statsverket i de flesta fall tillgodoföres

en viss ersättning, avsedd att motsvara till statsverket indragna provisionsandelar

(landskamrerares, lanträntmästares och kronofogdars). Dessa ersättningar

beräknas emellertid inom skilda län efter mycket olika grunder. Sålunda

utgår debiteringsprovisionen exempelvis i Stockholms län för närvarande

efter 4 procent, i Uppsala och Södermanlands län efter 3 procent, i Östergötlands

och Kalmar län efter 1,5 procent, i Kronobergs län efter 5 procent, allt

räknat å det debiterade beloppet. I Gävleborgs län utgör debiteringsprovisionen

1.5 procent å uppbördsbeloppet. Det förekommer även, att för olika

tingslag inom samma län olika procentsatser tillämpas. I ett pär fall utgai

ersättningen icke efter viss procent utan med ett bestämt belopp.

Beräknandet av storleken av den till statsverket indragna provisionsandelen

sker efter lika oenhetliga grunder som debiteringsprovisionens beräknande.

I två län utgår således denna andel efter 0.6 5 procent —i enlighet

med bestämmelserna örn indragna provisionsandelar för uppbörd av landstingsmedel

och vägskatt — i andra län utgår andelen efter 1.5, 2, 2.5, 2.7 5

och 3 procent, i allmänhet å det debiterade beloppet.

Med anledning av den sålunda verkställda undersökningen har inom finansdepartementet

upprättats en promemoria med förslag till författning i amnet,

av innehåll, dels att på vederbörligen framställd begäran tingshusmedlen

skulle debiteras och indrivas i sammanhang med kronoskatten, dels ock att

ersättning härför skulle efter vissa grunder utgå till häradsskrivarna för

debiteringen och till statsverket för uppbörden. I promemorian framhölls,

bland annat, att vid fastställande av procentsatsen för debiteringsprovisionen

hänsyn syntes böra tagas till att debiteringen av tingshusmedlen på grund

av de små belopp, som skulle fördelas, i allmänhet förorsakade ett i förhållande

till uppbördens storlek avsevärt arbete. Ersättningen till häradsskrivarna

förefölle därför böra bestämmas till 3 procent av det för varje år

debiterade beloppet. Ersättningen till statsverket syntes lämpligen kunna

bestämmas till 2 procent av samma belopp. Promemorian har remitterats

för yttrande till samtliga länsstyrelser samt till statskontoret, varjämte

Sveriges häradsskrivarförening beretts tillfälle att yttra sig i anledning av

densamma.

Av länsstyrelserna hava de flesta tillstyrkt det i promemorian framlagda

förslaget. I ett par fall har dock hävdats, att en efter procentuell grund

beräknad ersättning icke alltid bleve fullt rättvis, da fördelningen av de

ofta mycket små skattebeloppen stundom vore synnerligen arbetskrävande.

Sålunda har länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasatt, huruvida icke ersättningen

till häradsskrivarna för debitering av tingshusmedel i förekommande

fall borde sättas i förhållande till antalet debiterade skatteposter samt bestämmas

att utgå efter visst lika belopp för varje skattepost i enlighet med

vad, eventuellt efter verkställd utredning därom, kunde prövas skiiligt med

hänsyn bland annat till häradsskrivarnas egna kostnader för debiteringsarbetet.

— I fråga om den föreslagna procentsatsen 3 procent för debiteringen

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Departementschefen.

Kungl. Majus proposition nr 151.

hava några länsstyrelser uttalat, att densamma vore i lägsta laget. Länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län har sålunda ifrågasatt, huruvida ej en

uppdelning av den föreslagna sammanlagda provisionen, 5 procent, med

4 procent till häradsskrivare!! och 1 procent till statsverket vore mera rimlig

än den i författningsförslaget upptagna. Även länsstyrelsen i Stockholms

län har ansett debiteringsjjrovisionen böra sättas till 4 jmocent.

Statskontoret har i sitt utlåtande anfört, att en ersättning för ifrågavarande

debitering med 2 procent av det sammanlagda belopp, som för varje år

debiterats, syntes vara tillfyllest. Den föreslagna ersättningen åt statsverket

förefölle statskontoret skälig.

Styrelsen för Sveriges här adsskri varför euing har förklarat sig intet hava att

erinra mot förslaget örn ersättning för debitering av tingshusmedel.

Den utredning, som i förevarande hänseende ägt rum, bekräftar, att reglerande

bestämmelser j!å detta område äro av behovet påkallade. Till de

bestämmelser, som föreslagits i den utremitterade promemorian, kan jag

ansluta mig. På grund av vad i ett par yttranden påpekats har i författningsförslaget

införts bestämmelse därom, att uppgift örn det belopp, som

skall uttaxeras, skall senast den 1 september vara länsstyrelsen tillhanda.

Ersättning för röstlängders upprättande.

Anslag för detta ändamål har alltsedan år 1921 efter framställning av

Kungl. Maj:t årligen beviljats under andra huvudtiteln. Anslaget utgör för

närvarande såsom tidigare nämnts 65,000 kronor Ersättningens införande

motiverades på sin tid med den betydande ökning i häradsskrivarnas arbete,

som uppstått genom de nya bestämmelserna om upprättande av röstlängd

för val till riksdagens andra kammare m. m. Från början utgick ersättningen

med 50 öre för varje helt eller påbörjat uppslag örn minst 15 rader.

Anslaget upptogs då till 80,000 kronor årligen. På förslag av Kungl. Maj:t

nedsatte 1930 års riksdag anslaget för budgetåret 1930/1931 till 65,000 kronor,

med anledning varav ersättningen sänktes från 50 till 40 öre för uppslag

(kungörelse den 11 april 1930, nr 65). Denna sänkning motiverades huvud

sakligen med den stegring i penningvärdet, som ägt rum sedan ersättningen

senast bestämdes. Den nu utgående årliga ersättningen kan uppskattas i de

största fögderierna till inemot 800 kronor, i ett medelstort fögderi till omkring

550 kronor och i de minsta fögderierna till 350 ä 400 kronor.

Den särskilda nämnden för granskning av besparingsmöjligheter å riksstaten,

granskningsnämnden, yttrade i avgiven promemoria rörande besparingsmöjligheter

å andra huvudtiteln, att detta anslag borde kunna nedbringas

till hälften av det ursprungliga beloppet, d. v. s. till 40,000 kronor.

För möjliggörande härav syntes i första hand böra övervägas, örn ej ersättningarna

borde begränsas att utgå till allenast de häradsskrivare, vilkas

fögderier vore i ekonomiskt hänseende minst gynnsamma.

Uti den förut omförmälda inom finansdepartementet upprättade promemorian

angående beskärningar av häradsskrivarnas inkomster har emellertid

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ta proposition nr 151.

soia redan nämnts föreslagits, att den ifrågavarande ersättningen till liäradsskrivarna

skulle från oell med nästkommande budgetår helt upphöra.

Av de över promemorian hörda myndigheterna hava statskontoret och

ett tiotal länsstyrelser tillstyrkt förslaget i denna del. Fyra länsstyrelser

förorda en nedsättning nied 20 procent av de nu utgående ersättningarna,

under det att två länsstyrelser anse, att en nedsättning till hälften vore

lämplig. Fem länsstyrelser hava helt avstyrkt varje ändring av ersättningsbeloppen

ifråga.

I det föregående har jag framhållit, att en beskärning av de nuvarande

inkomsterna för häradsskrivarna bör verkställas sa, att därigenom en

minskning åvägabringas jämväl av statsutgifterna. Jag har tillika nämnt,

att för vinnande av detta syfte begränsning måste ske av de ersättningar

för särskilda bestyr, som av statsmedel nu utgå. I anslutning till vad sålunda

anförts tillstyrker jag, att ersättningen för röstlängdernas upprättande

borttages. Erinras må, att häradsskrivarna genom bestämmelsen i 15 § i

kungörelsen den 13 mars 1931 örn upprättande av röstlängd för val till riksdagens

andra kammare samt av kommunal röstlängd herodes viss inkomst för

upprättande av röstlängd. Enligt denna bestämmelse skall nämligen kommunen

till häradsskrivare för upprättandet erlägga en avgift av en krona för

varje helt eller påbörjat uppslag örn minst 15 rader.

Något anslag till förevarande ändamål är icke upptaget i årets statsverksproposition

(jfr II s. 91).

Ersättning för pensionsförteekningar.

Enligt 14 § i lagen den 30 juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring åligger

det mantalsskrivningsförrättaren att varje år uppgöra förteckning över de i

mantalslängden upptagna personer, som vid årets början uppnått 15 men

icke 66 år. Förteckningen tillställes taxeringsnämndens ordförande. Alltsedan

lagens tillkomst har ersättning till häradsskrivarna utgått med 2 öre

för varje i förteckningen upptagen person. Ersättningen har av Kungl. Maj:t

bestämts för varje år, senast genom brev den 22 april 1932. Anslag har för

ändamålet årligen upptagits å riksstaten under femte huvudtiteln och utgör

för närvarande såsom förut nämnts 54,000 kronor. I årets statsverksproposition

(Y s. 60) har för ändamålet i avbidan på definitiv framställning till

riksdagen beräknats samma belopp. Den nuvarande ersättningen uppgår, för

år räknat, i de största fögderierna till omkring 700 kronor, i ett medelstort

fögderi till omkring 450 kronor och i de minsta fögderierna till omkring

300 kronor.

Granskning snämnden anförde i promemoria rörande möjlighetei till be.

sparingar å femte huvudtiteln, att det syntes böra tagas under övervägande,

huruvida icke ifrågavarande ersiittning kunde nedsättas med halva beloppet,

i vilket fall detsamma företrädesvis syntes böra komma till godo innehavarna

av mindre inkomstbringande fögderier.

Såsom jag vid framläggandet av årets statsverksproposition anfort (V s. 60),

hava yttranden avgivits över granskningsnämndens förslag av statskontoret,

Departe
ments
chefen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Departementschefen.

Kungl. Majus proposition nr 151.

pensionsstyrelsen, länsstyrelsen i Gävleborgs län och Sveriges häradsskrivarförening.

Statskontoret har i ett första yttrande i stort sett instämt i granskmngsnämndens

förslag och ifrågasatt, att ersättningen skulle utgå enligt en

efter antalet i längden upptagna personer fallande skala. Pensionsstyrelsen

har däremot anfört, att en dylik fallande skala skulle få ringa praktisk betydelse.

Styrelsen föreslog i stället, att ersättningen skulle utgå med ett

fixt belopp oberoende av fögderiets storlek. Detta förslag har omfattats

jämväl av länsstyrelsen i Gävleborgs län ävensom av statskontoret i förnyat

yttrande i frågan. Häradsskrivarföreningen har i sitt yttrande anfört, att

det enligt föreningens mening vore principiellt oriktigt att nedsätta ersättningsbelopp,

som vore baserade på självkostnadspris. Den föreslagna nedsättningen

vore dessutom godtycklig.

Såsom förut anförts har uti den i ärendet upprättade promemorian föreslagits,

att då jämväl arbetet med upprättande av pensionsförteckningarna

syntes vara av den art, att det skäligen borde åligga häradsskrivare att

utan särskild ersättning utföra detsamma, anslag för ifrågavarande ändamål

icke skulle uppföras i riksstaten för budgetåret 1933/1934.

Av de ö\er promemorian hörda myndigheterna hava statskontoret och

nio länsstyrelser förklarat sig icke hava något att erinra mot förslaget. Övriga

myndigheter hava däremot framfört betänkligheter mot borttagande av ersättningen

och hä\dat, att en dylik åtgärd icke stöde i överensstämmelse med

billighetens krav.

Pensionsstyrelsen har i sitt yttrande betonat, att häradsskrivarna genom

skyldigheten att upprätta ifrågavarande förteckningar pålagts ett högst betydligt

arbete samt att det för såväl styrelsens som de lokala taxerings- och

uppbördsmyndigheternas befattning med förteckningarna vore av allra största

vikt, att detta arbete utfördes med synnerlig omsorg. Pensionsstyrelsen saknade

möjlighet att bedöma skäligheten av den föreslagna åtgärden. En oeftergivlig

förutsättning måste emellertid enligt styrelsens mening vara, att arbetsresultatet

därigenom icke äventyrades.

Förevarande fråga bör ses i samband med den örn ersättning för röstlängders

upprättande. Då jag ansett mig kunna tillstyrka, att sistnämnda

ersättning helt bortfaller, har detta varit endast under förutsättning att gottgörelsen

för pensionsförteckningar får kvarstå.

I fråga örn grunderna för ersättningens beräknande finner jag icke tilll

äckliga skäl vara för handen att för närvarande ifrågasätta någon förändring.

Ersättningens storlek torde icke vara för högt tilltagen i förhållande till

arbetet, särskilt som någon förändring av ersättningen icke skett alltsedan

dess tillkomst år 1913. Att låta ersättningen utgå efter en fallande skala

eller eljest med hänsyn tagen till fögderiernas större eller mindre ekonomiska

bärkraft passar mindre väl samman med ersättningens karaktär att utgöra

gottgörelse för visst arbete.

Jag anser salunda, att anslag för ändamålet bör såsom hittills äskas under

femte huvudtiteln. I fråga örn anslagets storlek har pensionsstyrelsen i

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Majus proposition nr 151.

skrivelse elen 30 augusti 1932 anfört, bland annat, att enligt av styrelsen

verkställda beräkningar skulle, därest ersättningen alltjämt komme att utgå

med 2 öre för varje i förteckningen upptagen person, för ifrågavarande

ändamål för budgetåret 1933/1934 erfordras ett belopp av 56,000 kronor.

Med hänsyn härtill och då nettoutgifterna å anslaget för budgetåret 1931/1932

uppgått till 56,797 kronor, torde det extra förslagsanslaget för ändamålet

böra för nästkommande budgetår upptagas till 56,000 kronor eller 2,000 kronor

mer än det preliminärt beräknade beloppet.

Ersättning för avskrifter av taxeringslängder m. m.

Enligt 22 §-2 mom. i kungörelsen den 28 september 1928 (nr 382) med

vissa föreskrifter rörande taxeringsförfarandet skall häradsskrivai e ofördröjligen

efter mottagandet av fastighetslängderna och inkomstlängderna från

taxeringsnämndens ordförande uträkna och i längderna införa skattekronor

och skatteören samt därefter låta avskriva längderna i två exemplar. Det

ena skall sändas till länsstyrelsen, det andra till vederbörande kommunalstämmas

ordförande eller stadsstyrelse. — 14 mom. föreskrives, att sedan

skogsaccislängden kommit häradsskrivaren tillhanda, skall han, därest längden

upptager virke, för vilket skogsvårdsavgift skall utgöras, låta avskriva

vederbörliga kolumner i skogsaccislängden i en särskild längd, skogsvårdsavgiftslängden,

samt insända densamma till vederbörande kommunalstämmas

ordförande eller stadsstyrelse.

Enligt cirkulär till länsstyrelserna den 6 juni 1929 (nr 128) har förordnats,

att häradsskrivarna för varje exemplar av de ifrågavarande längderna

erhålla ersättning beträffande fastighetslängd och skogsvårdsavgiftslängd med

1 krona för varje påbörjat 40-tal i längden upptagna fastigheter jämte 1

krona för varje påbörjat uppslag i summeringslängden till fastighetslängd

samt beträffande inkomstlängd med 1 krona för varje påbörjat 30-tal i längden

upptagna personer jämte 1 krona för varje påbörjat uppslag i summeringslängden.

Den årliga ersättningen för detta bestyr utgör för närvarande

i de största fögderierna omkring 3,000 kronor, i ett medelstort fögderi omkring

2,000 kronor och i de minsta fögderierna omkring 1,000 kronor.

Såsom förut nämnts utgå dessa ersättningar från anslaget å sjunde huvudtiteln

till kostnader för årlig taxering (VII C 7); och har nämnda anslag

för ifrågavarande ändamål under senare budgetår belastats med ett sammanlagt

belopp av över 250,000 kronor.

Uti den förutnämnda inom finansdepartementet upprättade promemorian har

i förevarande hänseende anförts, att arbetet med de ifrågavarande avskrifternas

upprättande icke syntes böra aläggas häradsskrivarna utan ersättning

utöver lönen. Däremot syntes det icke obilligt, att ersättningen underginge

någon sänkning; ersättningen förefölle nämligen för närvarande vara rätt

högt tilltagen. En sänkning med 20 procent syntes rimlig. Det föreslogs

fördenskull, att de i nyssberörda cirkulär bestämda ersättningarna sänktes

frän 1 krona till 80 öre. Därigenom skulle en besparing på anslaget uppstå

örn cirka 50,000 kronor.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Magita proposition nr 151.

De hörda myndigheterna hava så gott som enhälligt tillstyrkt vidtagande

av den sålunda ifrågasatta sänkningen av ersättningarna för taxeringslängder

m. m. Av länsstyrelserna hava allenast tre ställt sig avvisande mot förslaget.

Departemen

fsith

ofra.

Enligt vad jag inhämtat har chefen för finansdepartementet för avsikt att

föreslå vidtagandet av sådana förändringar i förenämnda cirkulär den

6 juni 1929, att ersättningarna ifråga nedsättas från nu gällande 1 krona

till 80 öre. Den besparing för statsverket, som därigenom uppstår, har

redan kommit till uttryck i årets statsverksproposition, i det att chefen för

finansdepartementet vid behandlingen av anslaget till kostnader för årlig

taxering (VII s. 68) räknat med, förutom andra utgiftsbegränsningar, en nedsättning

av de ifrågavarande ersättningarna till häradsskrivarna med angivet

belopp.

Beredande åt häradsskrivarna av viss årlig ledighet.

Såsom förut omnämnts äga häradsskrivarna icke rätt till semester utan

äro på grund av bestämmelser i Kungl. Maj:ts brev till länsstyrelserna

den 31 januari 1930 skyldiga att vid ledighet för enskilda angelägenheter

avstå samtliga dem tillkommande avlöningsförmåner frånsett ortstillägg.

I skrivelse den 26 februari 1930 anförde styrelsen för Sveriges häradsskrivarförening,

att bestämmelserna i brevet den 31 januari 1930 för liäradsskrivarnas

del syntes synnerligen hårda, samt att frågan om semester i och

med nämnda bestämmelser blivit aktuell men att frågan på grund av med

densamma förknippade omständigheter icke syntes kunna omedelbart lösas.

A andra sidan måste det enligt föreningen anses rättvist, att även häradsskrivare

med deras huvudsakligen till tjänsterummet förlagda arbete bereddes

tillfälle till semesterliknande ledighet pa rimliga villkor. Styrelsen hemställde

fördenskull, att länsstyrelserna måtte bemyndigas att — utan hinder

av bestämmelserna i brevet den 31 januari 1930 eller tidigare utfärdade

föreskrifter årligen under högst 45 dagar bevilja häradsskrivarna mot

semester svarande ledighet, under förutsättning att mellan häradsskrivaren

och dennes vikarie avtal kunde träffas angående vikariens avlöningsförmåner

under vikariatet och att detta avtal bleve av vederbörande länsstyrelse godkänt.

Framställningen åsyftade, att häradsskrivaren skulle berättigas uppbära

samtliga de med tjänsten förenade inkomster, vilka icke j}å grund av avtalet

skulle tillkomma vikarien.

Över berörda skrivelse inhämtades yttranden av statskontoret och allmänna

civilförvaltningens lönenämnd. Angående det närmare innehållet i

dessa yttranden ber jag få hänvisa till propositionen nr 206 till 1930 års

riksdag, där det huvudsakliga innehållet av yttrandena återgivits. Jag vill här

blott erinra därom, att saväl statskontoret som lönenämnden, oaktat vissa

betänkligheter av principiell natur, förklarade sig icke vilja motsätta sig

förslaget örn beredande av viss ledighet åt häradsskrivarna, under förutsättning

att statsverket icke betungades med några kostnader för vikariats
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 151. 29

ersättningar. I bägge yttrandena åberopades, att billighetsskäl syntes tala

för en dylik anordning.

Vid frågans behandling i statsrådet den 14 mars 1930 anförde dåvarande

chefen för socialdepartementet bland annat följande:

Såsom framgår av det anförda intaga för närvarande landsfiskaler och

häradsskrivare så till vida en särställning bland statstjänstemannen, som

ingendera av dessa befattningsliavargrupper är berättigad till semester. Beträffande

landsfiskalerna har emellertid, på sätt myndigheterna framhållit,

på min hemställan i proposition till årets riksdag härutinnan föreslagits en

ändring av innebörd att landsfiskal skulle, i avvaktan på blivande lönereglering

för landsfiskalerna, från och med den 1 juli 1930 tillerkännas rätt

att på statsverkets bekostnad åtnjuta årlig semester av 20 dagar intill det

år, under vilket han fyller 40 år, och av 30 dagar för tid därefter. Tillräcklig

anledning att, i avbidan på kommande lönereglering för häradsskrivarna,

nu föreslå införande av semesterrätt även för dessa befattningshavare

har, bland annat med hänsyn till storleken av de inkomster i tjänsten,

vilka häradsskrivarna i allmänhet uppbära, icke synts mig föreligga. Häradsskrivareföreningens

nu ingivna framställning går emellertid icke ut på att

häradsskrivarna skulle tillerkännas någon verklig semesterrätt ratan avser

endast att bereda dem möjlighet att erhålla viss tids årlig ledighet för enskilda

angelägenheter utan skyldighet för dem att därunder avstå större

del av dem tillkommande avlöningsförmåner, än som skulle utgå till vikarien.

Denna förmån skulle för dem motsvara den befattningshavare i allmänhet

tillkommande semesterrätten. Med hänsyn härtill och då den föreslagna

anordningen icke skulle för statsverket medföra ökad kostnad, finner jag

mig kunna tillstyrka åtgärder i framställningens syfte. Jag har därvid även

beaktat, att häradsskrivarna i år komma att underkastas viss inkomstminskning,

i anledning av att riksdagen godkänt ett av Kungl. Majit framlagt förslag

örn nedsättning av ersättningen för röstlängders upprättande från 50 till

40 öre för uppslag.

Jag anser alltså, att häradsskrivarna böra i avbidan på lönereglering

tillsvidare — under i framställningen angivna förutsättningar — tillförsäkras

viss tids årlig ledighet för enskilda angelägenheter med rätt för dem att

under dylik ledighet åtnjuta samtliga med tjänsten förenade inkomster utom

den del därav, som enligt träffat avtal tillkommer vikarien. Givetvis bör

därutöver möjlighet finnas för dem att med avstående av lön enligt brevet

den 31 januari 1930 erhålla ytterligare ledighet för enskilda angelägenheter.

Vidkommande omfattningen av den nu förordade ledigheten kan jag emellertid

icke biträda framställningen utan håller — i likhet med de i ämnet

hörda myndigheterna — före, att ledigheten bör bliva av samma längd som

den för landsfiskalerna föreslagna semestertiden, d. v. s. alltefter vederbörandes

levnadsålder 20 eller 30 dagar årligen. Kätt till sådan ledighet torde

böra tillkomma såväl ordinarie häradsskrivare som den, vilken förordnats

att innehava ordinarie häradsskrivartjänst mot åtnjutande av därmed förenade

löneförmåner med undantag av pensionsavgift motsvarande belopp.

Principen om tillerkännande av nämnda rätt för häradsskrivarna lärer böra

underställas riksdagens prövning. Kåtten torde böra träda i kraft snarast

möjligt efter det riksdagens beslut anmälts för Kungl. Majit, och under år

1930 torde få uttagas hela lediglietstiden, oaktat de ifrågasatta reglerna icke

bliva gällande under liela. året. Närmare bestämmelser i ämnet synes det

böra ankomma på Kungl. Majit att utfärda. Därvid lära böra meddelas föreskrifter

till förhindrande av att länsstyrelserna godkänna avtal mellan liäradsskrivaren

och vederbörande vikarie, enligt vilket vikariens ersättning skulle

s. 30 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

30 Kungl. Majlis proposition nr 151.

bliva oskäligt låg. I likhet med statskontoret anser jag, att dylik ersättning

endast i särskilda undantagsfall bör få understiga ett belopp, motsvarande de

med häradsskrivareansten förenade tjänstgöringspenningarna, därtill hörande

tillfällig löneförbättring ävensom å tjänstgöringspenningarna och löneförbättringen

belöpande dyrtidstillägg. A andra sidan bör beaktas — något som för

övrigt är en förutsättning för hela den nu ifrågasatta anordningen — att häradsskrivarnas

arbete, synnerligen forcerat och maktpåliggande under vissa perioder,

dessemellan är av mindre omfattning och enklare beskaffenhet.

Vid bifall till mitt förslag i ämnet måste givetvis för häradsskrivarnas

vidkommande visst tillägg göras till brevet den 31 januari 1930, varjämte

viss jämkning i kungörelsen den 14 juni 1917 angående villkor och bestämmelser

för åtnjutande av de från 1918 års början fastställda avlöningsförmåner

för landsstaten bliver erforderlig.

På nämnde departementschefs hemställan föreslog Kungl. Majit i propositionen

nr 206 till 1930 års riksdag, att häradsskrivare måtte tillsvidare, under

de angivna förutsättningarna, äga att utan kostnad för statsverket årligen

erhålla ledighet för enskilda angelägenheter under en tid av 20 dagar intill det år,

under vilket vederbörande uppnådde 40 år, samt av 30 dagar för tid därefter,

med rätt för honom att uppbära samtliga de med tjänsten förenade inkomsterna

med undantag för den del därav, vilken enligt träffad överenskommelse skulle

utgå till vikarien.

Propositionen blev av riksdagen avslagen (skrivelse nr 207/1930). I sin

skrivelse uttalade riksdagen, att redan den omständigheten att förslag till

ny lönereglering för häradsskrivarna inom en snar framtid syntes komma

att föreläggas riksdagen hade föranlett riksdagen att ställa sig avvisande

mot förslaget, enligt vilket en ny form av ledighet skulle införas för denna

befattningshavargrupp. Riksdagen uttalade även, att de till förmån för förslaget

åberopade billighetsskälen icke syntes vara alltför tungt vägande. I

detta hänseende framhöll riksdagen, att häradsskrivarna måste, åtminstone

i allmänhet, vid jämförelse med andra statstjänstemän genom sina sportelinkomster

anses intaga en relativt gynnsam ställning i avlöningshänseende

och att de syntes vara i tillfälle att så ordna sitt arbete, att de kunde utan

nämnvärd kostnad bereda sig mot semester svarande ledighet. Riksdagen

erinrade även om att för häradsskrivarna icke förelåge skyldighet till sju

timmars daglig tjänstgöring å tjänsterummet.

I anledning av att häradsskrivarnas löneförmåner nu upptagits till förnyad

prövning har styrelsen för Sveriges häradsskrivarförening i skrivelse

den 28 november 1932 anhållit, att jämväl ärendet om beredande av viss årlig

ledighet åt häradsskrivarna måtte samtidigt upptagas till förnyad behandling.

Under förutsättning att de förslag rörande nedsättningar i olika avseenden

av häradsskrivarnas extra ersättningar och provisioner, som av mig i

det föregående tillstyrkts, vinna riksdagens bifall, lärer det viktigaste skälet

för riksdagens avslag å 1930 års proposition örn semesterliknande ledighet

för häradsskrivarna hava upphört att äga giltighet. Med anledning av vad

riksdagen i övrigt åberopade till stöd för sitt avslagsbeslut ber jag att här

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Majus proposition nr lol.

få anföra, dels att på sätt jag redan antytt frågan om ny lönereglering för

häradsskrivarna sannolikt ännu icke på jämförelsevis lång tid torde kunna

upptagas till slutligt avgörande, dels ock att häradsskrivarna, som enligt sin

instruktion äro bundna vid två timmars daglig mottagning å tjänsterummet

och enligt gällande bestämmelser äro skyldiga att vid varje ledighet för

enskilda angelägenheter avstå samtliga med tjänsten förenade avlöningsförmåner

utom ortstillägg, för närvarande knappast äga möjlighet att förskaffa

sig en med semester jämförlig ledighet utan måste vid ledighet vidkännas

avsevärda ekonomiska uppoffringar.

Med hänsyn till det anförda anser jag, att häradsskrivarna — under förutsättning,

att förslagen till inkomstbeskärningar bifallas — nu böra berättigas

att på sätt förordades i 1930 års proposition utan kostnad för

statsverket erhålla viss årlig ledighet samt att denna förmån bör komma dem

till del från och med innevarande kalenderår. I fråga örn såväl ledighetens

längd som dess anordnande i övrigt ansluter jag mig helt till de synpunkter,

vilka enligt vad nyss sagts anfördes av departementschefen vid framläggandet

av 1930 års förslag. Rätten till ledigheten, vilken bör få åtnjutas av såväl

ordinarie som tillförordnade häradsskrivare, torde sålunda böra träda i kraft

snarast möjligt efter det riksdagens beslut anmälts för Kungl. Maj:t, och under

år 1933 torde få uttagas hela ledighetstiden, oaktat de ifrågasatta reglerna icke

bliva gällande under hela året. Närmare bestämmelser i ämnet, bland annat

i syfte att förekomma godkännande av avtal örn alltför låg ersättning mellan

häradsskrivaren och vederbörande vikarie, lärer det böra ankomma på Kungl.

Maj:t att utfärda.

Föredragande departementschefen uppläser härefter de i enlighet med

vad förut anförts upprättade förslagen till förordning örn ersättning för debitering

och uppbörd av landstingsmedel samt förordning om debitering och

uppbörd av tingshusmedel.

Härefter hemställer föredraganden, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen

att

1. antaga det upplästa förslaget till förordning om ersättning

för debitering och uppbörd av landstingsmedel;

2. antaga det upplästa förslaget till förordning örn debitering

och uppbörd av tingshusmedel;

3. under femte huvudtiteln anvisa ett extra förslagsanslag

till ersättning till häradsskrivarna för pensionsförteckningar av

56,000 kronor;

4. medgiva, att häradsskrivare må tillsvidare, i enlighet

med de i statsrådsprotokollet angivna grunderna, äga att utan

kostnad för statsverket årligen erhålla ledighet för enskilda

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majus proposition nr 151.

angelägenheter under en tid av 20 dagar intill det år, under

vilket han uppnår 40 års ålder, samt av 30 dagar för tid därefter,

med rätt för honom att uppbära samtliga de med tjänsten

förenade inkomsterna med undantag för den del därav, vilken

enligt träffad överenskommelse skall utgå till vikarien.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifall samt förordnar, att proposition i ämnet

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Anders Tottie.

Stockholm 1933. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. KU 1933:9 Konstitutionsutskottets memorial Nr 9 s. 1 i texten