Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete
1933-02-24 · 48 sidor, varav 46 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 46 av 48 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1933:174, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete
Dokumentets text
Kungl. Majus proposition nr 1/4.
1
Nr 174.
Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni
1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete;
given Stockholms slott den 24 februari 1933.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
antaga härvid fogat förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den
17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Tolsten Nothin.
Bihang till riksdagens protokoll 1933.
1 sami. Nr 174—175.
212 33 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni IDIG (nr 235) om
försäkring för olycksfall i arbete.
Härigenom förordnas, att 2, 16 och 29 §§ i lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete, vilka lagrum ändrats, 2 § senast genom lag
den 18 juni 1926 (nr 215), 16 § genom lag den 23 maj 1924 (nr 155) och 29 §
genom lag den 15 juni 1922 (nr 320), skola i nedan angivna delar erhålla följande
ändrade lydelse:
2 §•
I denna lag förstås med arbetare envar, som mot avlöning användes till
arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse såsom
självständig företagare, så ock envar, som för vinnande av yrkesutbildning
utan avlöning utför dylikt arbete. Med arbetsgivare förstås envar, för vilkens
räkning sådan arbetare användes till arbete, utan att mellan dem står någon
tredje person, vilken såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja
arbetets utförande. Där Konungen i fråga örn anstalt för yrkesutbildning eller
avdelning av anstalt så förordnar, skall den som åtnjuter undervisning vid sådan
anstalt eller avdelning anses såsom arbetare enligt denna lag, ändock att
han ej användes till arbete för annans räkning. Med arbetsgivare förstås i ty
fall den som driver anstalten.
Såsom arbetare — — — en arbetsgivare.
16 §.
Såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och
riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall för varje försäkring i riksförsäkringsanstalten
till statsverket erläggas tilläggsavgift, som enligt grunder, vilka
Konungen fastställer, av riksförsäkringsanstalten bestämmes sålunda, att sammanlagda
beloppet av tilläggsavgifterna för varje år beräknas motsvara sju
procent av summan av försäkringsavgifterna, beräknade utan hänsyn till avdrag,
som i 11 § omförmäles, för de i anstalten under året gällande försäkringar.
Försäkringsbolag, som —--tagna försäkringar.
övriga omkostnader---är stadgat.
29 §.
Angående försäkring — — -—-är stadgat:
3) att, där bolaget beslutat antaga ny delägare eller delägare ur bolaget
utträtt, uppgift därom skall lämnas till riksförsäkringsanstalten inom tid och
enligt formulär, som av anstalten fastställas;
3
Kungl. Majus proposition nr 174.
4) att bolaget åligger att för varje kalenderår, inom åtta månader efter
årets åtgång, till riksförsäkringsanstalten enligt formulär, som av anstalten
fastställes, lämna uppgifter angående delägare i bolaget, de av dem använda
arbetare, som varit under försäkringen inbegripna, och inträffade olycksfall i
arbete ävensom i övrigt att när som helst på begäran av riksförsäkringsanstalten
eller försäkringsrådet lämna uppgifter örn delägare eller arbetare eller örn
olycksfall; samt
5) att bolaget skall för varje räkenskapsår efter årets utgång på tid och
sätt, som av Konungen bestämmes, såsom bidrag till bestridande av de ersättningar,
riksförsäkringsanstalten har att utgiva vid olycksfall i arbete hos sådana
arbetsgivare, örn vilka anstalten vid tiden för olycksfallet icke hade
kännedom, till den i 19 § sista stycket omförmälda fond erlägga en procent av
summan av försäkringsavgifterna, beräknade utan hänsyn till avdrag, som i
11 § omförmäles, för de i bolaget under räkenskapsåret tagna försäkringar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.
Stadgande^ i 2 § första stycket tredje och fjärde punkterna i lagen skola
icke äga tillämpning å olycksfall, som inträffat före nämnda dag.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
ä Stockholms slott den 10 februari 1933.
Närvarande:
Statsministern Hartsson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,
Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans-, ecklesiastik - och jordbruksdepartementen anför chefen för socialdepartementet, statsrådet
Möller:
Fråga har väckts örn utvidgning av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring
för olycksfall i arbete till att omfatta skolelever samt örn ändrade
grunder för utgivande av de tilläggsavgifter, vilka enligt 16 § i lagen skola
erläggas av riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare till bestridande av
omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet.
Jag anhåller nu få anmäla detta ärende.
Utvidgning av olycksfallsförsäkringslagen till att omfatta skolelever.
Gällande bestämmelser.
Enligt 1 § i olycksfallsförsäkringslagen är envar arbetare, där ej i lagen
annorlunda stadgas, försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet. Med
arbetare förstås enligt 2 § envar, som mot avlöning användes till arbete för
annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse såsom självständig
företagare, så ock envar, som för vinnande av yrkesutbildning utan
avlöning utför dylikt arbete. Vidare stadgas i 2 §, att med arbetsgivare förstås
envar, för vilkens räkning sådan arbetare användes till arbete, utan att mellan
dem står någon tredje person, vilken såsom självständig företagare åtagit sig
att ombesörja arbetets utförande. 35 § i lagen innehåller slutligen bestämmelser
örn rätt för riksförsäkringsanstalten m. fl. att i vissa fall meddela frivillig
olycksfallsförsäkring.
Framställningar örn lagändring.
I skrivelse den 15 februari 1928 har skolöverstyrelsen hemställt, att Kungl.
Majit täcktes vidtaga erforderliga åtgärder för att lärjunge i skola för yrkesutbildning
måtte bliva berättigad till försäkring för skada enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Efter erinran örn bestämmelserna i 2 § av nämnda lag har
styrelsen anfört:
Tvekan hade uppstått, huruvida lärjunge i anstalt för yrkesundervisning
vore föremål för försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen. I den mån sådan
lärjunge mot eller utan avlöning utförde arbete för annans räkning, torde dock
lärjungen redan på grund av nu gällande bestämmelser vara försäkringsberättigad.
Men även i andra fall, då lärjunge i skolor, som meddelade undervisning
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
5
i hantverk eller industri, utsattes för olycksfall under sådan undervisning, syntes
det skolöverstyrelsen önskvärt, att ersättning för olycksfall i arbete kunde
beredas honom enligt grunderna för olycksfallsförsäkringslagen. Av bestämmelserna
i stadgan för den kommunala yrkesundervisningen (nr 706/1921) framginge,
att det i skolorna förekommande yrkesarbetet måste avse samma slag
av arbetsuppgifter och bedrivas med samma verktygs- och maskinutrustniug
som yrkesarbetet hos enskilda yrkesutövare. På grund av kungörelsen angående
statsunderstödda anstalter för yrkesundervisning (nr 707/1921) måste samma
krav ställas även på de enskilda skolor, som avsåge utbildning i yrkesarbete.
Då det av skolornas lärjungar utförda yrkesarbetet alltså vore av samma natur
som det arbete, vilket hos enskilda arbetsgivare utfördes av hos dem anställda
arbetare, syntes det vara av vikt, att den ekonomiska trygghet, som de sistnämnda
åtnjöte genom lagbunden olycksfallsförsäkring, gjordes åtkomlig även
för skolornas lärjungar. Risken för olycksfall torde visserligen i allmänhet
vara ganska ringa, men fall kunde likväl inträffa, då ett ekonomiskt säkerställande
av lärjungarna i händelse av olycksfall under skolarbete, även örn
detta ej avsåge arbete för annans räkning, vore önskvärt. Det syntes hårt, att
en lärjunge, som träffades av olycksfall under skolarbete, därigenom kunde
bliva berövad förvärvsmöjlighet under sjukdomstiden och i svårare fall även
kunde bliva invalid. Genom att i en läroanstalt arbeta för sin utbildning förskaffade
sig lärjungen visserligen i första hand ökade utkomstmöjligheter men
syntes han i varje fall ej mindre förtjänt eller mindre i behov av försäkring
än dén, som arbetade enbart för erhållande av lön.
Häröver har riksförsäkringsanstalten den 30 april 1928 avgivit utlåtande
och däri anfört, bland annat, att lärjungar i skolor och andra undervisningsanstalter
i allmänhet icke torde kunna betraktas såsom arbetare i olycksfallsförsäkringslagens
mening. De kunde nämligen i regel icke anses utföra arbete
»för annans räkning», såsom förutsattes i 2 § i nämnda lag. Detta gällde även
i det fall, att det i en skola förekommande arbetet avsåge samma slag av
arbetsuppgifter och bedreves med samma verktygs- och maskinutrustning som
yrkesarbete hos enskilda näringsidkare. Riksförsäkringsanstalten ansåge den
av skolöverstyrelsen väckta frågan kunna tagas under övervägande i samband
med eventuell utredning rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen enligt
olycksfallsförsäkringslagen.
Vid föredragning inför Kungl. Maj:t den 22 juni 1928 av riksdagens skrivelse
den 16 maj 1928, nr 205, angående utredning rörande lämpligheten av
sådan utvidgning av den frivilliga olycksfallsförsäkringen att densamma komme
att omfatta mindre arbetsgivare och självständiga yrkesidkare framhöll dåvarande
chefen för socialdepartementet, att vissa andra frågor örn utvidgning
av den sociala olycksfallsförsäkringen borde beaktas i samband med den av
riksdagen gjorda framställningen. Departementschefen erinrade därvid bland
annat örn skolöverstyrelsens förenämnda skrivelse samt framhöll, att i anslutning
därtill borde undersökas, huruvida försäkringen borde utsträckas att omfatta
jämväl andra personer än de i riksdagens skrivelse avsedda, vilka vore
sysselsatta i arbete med olycksfallsrisk, eller huruvida ersättning i annan form
skulle beredas dem för skada genom olycksfall i arbete. Utredas borde jämväl,
huru en dylik utvidgad försäkring lämpligen skulle anordnas.
Med bifall till departementschefens hemställan anbefallde Kungl. Majit riksförsäkringsanstnlten
att verkställa utredning rörande sålunda ifrågasatt ut
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
vidgning av den sociala olycksfallsförsäkringen m. m. samt att därefter inkomma
med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Sedan försäkringsrådet den 1 mars 1929 upphävt ett av riksförsäkringsanstalten
den 23 maj 1928 meddelat beslut, varigenom riksförsäkringsanstalten
tillerkänt en elev vid Ultuna lantbruksskola ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen
för olycksfall i arbete, bär styrelsen för Ullum lantbruksinstitut
den 11 november 1929 lios Kungl. Majit gjort framställning örn åtgärder för
beredande av livränta åt nämnda elev. Styrelsen har därvid lämnat följande
uppgifter rörande lantbruksskolan:
Eleverna vore att anse såsom anställda i föreståndarens tjänst och hade skyldighet
att Aud skolegendomen utföra lantbruksarbete. Vid skolan utfördes nära
nog allt arbete av skolans elever, vilka i gengäld avgiftsfritt erhölle undervisning,
kost, bostad, vedbrand, lyse och läkarvård. Värdet av dessa förmåner
uppginge till minst samma belopp som de av eleverna utförda dagsverkena
skulle kosta att leja efter i orten gängse priser. Därest dagsverkena skulle utföras
av avlönade jordbruksarbetare, skulle dessa givetvis såsom anställda i
statens tjänst automatiskt vara olycksfallsförsäkrade. Ultunastyrelsen vore
skyldig att låta sköta egendomen under eget bruk. enär egendomen jämväl vore
avsedd att tjäna såsom demonstrationsjordbruk för lantbruksinstitutet.
I häröver den 4 december 1929 avgivet utlåtande har riksförsäkringsanstalten
yttrat, att anstalten för sin del ansett, att den ifrågavarande eleven användes
till arbete ej blott för egen utbildning utan jämväl för arbetsgivarens räkning.
Anstalten har likväl med hänsyn till konsekvenserna förklarat sig förhindrad
tillstyrka att, sedan försäkringsrådet meddelat beslut i motsatt riktning, åtgärd
vidtoges i syfte att på extraordinär väg bereda vederbörande motsvarande ersättning.
Utlåtanden i ärendet hava jämväl avgivits av lantbruksstyrelsen den 30 december
1929 och av statskontoret den 11 januari 1930, därvid ämbetsverken
hemställt, att i anledning av vad i ärendet förekommit sådan ändring måtte vidtagas
i olycksfallsförsäkringslagen, att elev vid lantbruksskola erhölle rätt till
ersättning enligt samma lag, örn han drabbades av skada till följd av olycksfall
under arbetet å den egendom, där skolan
Vidare har styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut i skrivelse till Kungl. Majit
den 27 mars 1930 hemställt örn åtgärder för beredande av ersättning jämväl åt
en annan elev Aud Ultuna lantbruksskola, som skadats genom olycksfall i
arbete.
Styrelsen för lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp har i särskilda skriA^elser
till Kungl. Majit den 27 februari och 28 augusti 1930 hemställt örn beredande
av olycksfallsersättning åt två i arbetet skadade elever vid Alnarps
lantbruksskola. Styrelsen har därvid lämnat liknande upplysningar rörande
nämnda skola, som förut återgivits beträffande Ultuna lantbruksskola.
Därjämte har Sveriges kronojägareförbund i skrivelse till Kungl. Majit den
20 februari 1930 — under åberopande av att en skogsskoleelev i meddelat utslag
förklarats icke vara att anse såsom arbetare enligt olycksf elisf orsala-Olgslagen
— hemställt örn erforderlig åtgärd för att elever Aud statens skogsskolamåtte
bliva berättigade till ersättning enligt lagen. Till stöd härför har förbundet
anfört huA-udsakligen följande:
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl, Maj:ts proposition nr 174.
1
Lärokursen vid skogsskolorna omfattade tiden från och med den 1 oktober
till och med den 15 september nästföljande år med omkring 765 timmars lektioner
och övningar å lärosalen och omkring 1,535 timmars praktiska arbeten
och övningar ute i skogen. Under två tredjedelar av året utförde följaktligen
eleverna avverknings-, flottnings-, diknings- och plantskolearbeten för domänverkets
räkning. Att det av dem utförda arbetet, ehuru ej direkt avlönat,
också ägde värde för domänverket framginge därav, att det utgjorde en väsentlig
del av alla förekommande arbeten å de skogsskolorna närmast belägna kronoskogarna.
Under förenämnda två tredjedelar av läroåret vore de sålunda utsatta
för precis samma olycksfallsrisk som domänverkets övriga skogsarbetare.
Det måste då anses vara en ofullständighet i olycksfallsförsäkringslagen, att
rätt till ersättning för under sådana förhållanden inträffade olycksfallsskador
icke kunde medgivas dessa elever. För dem själva och för deras föräldrar förefölle
det upprörande att nödgas för dylika skador bekosta erforderlig vård och
därtill bära invaliditetsrisken, då skadorna uppenbarligen inträffat i verkligt
arbete för domänverkets räkning.
Slutligen har skolöverstyrelsen i skrivelse till Kungl. Majit den 8 augusti
1929, med hänsyn till den väsentligt ökade risken för olycksfall bland lärjungarna
vid de allmänna läroverken på grund av den i 1928 års läroverksstadga
föreskrivna idrotts- och friluftsverksamheten, hemställt, att Kungl. Majit
täcktes vidtaga erforderliga åtgärder för att bereda lärjungar vid de allmänna
läroverken försäkring mot olycksfall, som inträffade under det lärjungarna stöde
under kontroll och ledning av läroverket. Denna fråga har även berörts i vissa
framställningar av rektorer vid allmänna läroverk.
Ifrågavarande framställningar hava överlämnats till riksförsäkringsanstalten
för att tagas i övervägande vid fullgörande av det åt anstalten den 22 juni
1928 lämnade uppdraget.
11 i ksför.silleri nysa ns talte ns förslag till försäkring.
Behovet av försäkring.
I skrivelse den 21 juni 1932 har riksförsäkringsanstalten avlämnat förslag till
försäkring av skolelever m. m. I skrivelsen har anstalten redogjort för en av
anstalten verkställd utredning rörande behovet av sådan försäkring.
För bedömande härav har anstalten till ett stort antal läroanstalter utsänt
frågeformulär för erhållande av uppgifter för ett vart av åren 1926—1930
rörande bland annat olycksfallens antal, längden av bortovaro utöver sex dagar
från skolarbetet i anledning av olycksfall, bestående men av olycksfallen samt
orsakerna (vållande) till olycksfallen. Utredningen har omfattat den högre
skolundervisningen, seminarierna, folkhögskolor och högre folkskolor samt vissa
skoldistrikt, anstalter för yrkesundervisning samt abnormundervisningen.
Riksförsäkringsanstalten har framhållit, att det inkomna materialet företedde
mycket stora brister, enär det i ett flertal fall icke torde grunda sig på skriftliga
anteckningar. De tillförlitligaste uppgifterna hänförde sig till år 1930.
Beträffande de tre stora grupperna av undervisningsanstalter, den högre skolundervisningen,
folkundervisningen jämte seminarierna samt yrkesskoleundervisningen
i inskränkt bemärkelse har riksförsäkringsanstalten verkställt en jämförande
undersökning med ledning av de inkomna uppgifterna samt därom anfört
följande:
8
Kungl. Majus proposition nr 174.
Inom den högre skolundervisningen inträffade enligt uppgifterna under perioden
1926—1930 sammanlagt 573 olycksfall, därav 36, som medfört framtida
men, samt 1 dödsfall. Under 1930 var antalet olycksfall 194, därav 11, som
medfört framtida men, och 1 dödsfall. Antalet elever hade för sistnämnda år
uppgivits till 54,161. Per 1,000 elever skulle alltså år 1930 komma 3.6 olycksfall.
Beträffande folkundervisningen, omfattande inom de områden, som varit föremål
för undersökning, folkskolor och högre folkskolor jämte folkhögskolor samt
folk- och småskoleseminarier, utgjorde antalet olycksfall under 5-årsperioden
381, därav 29, som medfört framtida men. För år 1930, då antalet elever inom
samma områden uppskattats till 119,439, var antalet olycksfall 140, därav 9,
som medfört framtida men. Per 1,000 elever skulle alltså år 1930 komma 1.2
olycksfall.
För yrkesskolorna i inskränkt bemärkelse, omfattande Stockholms stads verkstadsskolor
samt statsunderstödda kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning,
1) uppgick antalet olycksfall under 5-årsperioden till 113, därav
endast 2 medfört framtida men. För år 1930 utgjorde antalet olycksfall 27,
därav 1 med framtida men. Antalet elever uppskattades 1930 till 16,993, i
vilket antal även inginge elever med kortare arbetstid, s. k. kvällselever. Antalet
olycksfall promille år 1930 utgjorde 1.6.
Orsakerna till olycksfallen hade angivits vara följande (siffrorna avse åren
1926—1930).
Antalet fall i
% av hela antalet olycksfall
Den högre
skolunder- visningen
Folkunder-
visningen
Yrkesskole-
undervisningen
Den skadade själv...........................................
57
58
54
Annan elev ....................................................
14
22
4
Lärare .....................
1
0
0
Bristfällig materiel ..........................................
2
1
1
Annan orsak (ren olyckshändelse m. m.) ............
21
17
34
Orsak okänd ..................................................
5
2
7
100
100
100
Såvitt framginge av de relativt knapphändiga uppgifter, som lämnats, torde
i följande tabell upptagna, under åren 1926—1930 inträffade fall hava medfört
bestående men i form av nedsättning i arbetsförmågan, och torde graden av
denna nedsättning enligt riksförsäkringsanstaltens principer kunna uppskattas
på sätt i tabellen angåves.
Antal fall av invaliditet
uppgående till
mindre än 20 % 2)
20 % eller mer
Högre skolundervisningen ...................................
30
6
Folkundervisningen ..................................................
22
7
Yrkesskoleundervisningen .........................................
2
—
l) Jämför förnyade stadgan den 4 november 1921 (nr 706) för den kommunala yrkesundervisningen
(ändrad genom kungörelserna 237/1928, 150/1930, 182/1931 och 590/1932)
samt kungörelsen av samma dag (nr 707) med bestämmelser angående statsunderstödda
enskilda anstalter för yrkesundervisning.
''} I flera av dessa fall vöre tydligen ej bestående framtida men att förvänta.
Kungl. Majas proposition nr 171.
9
Ett olycksfall hade haft döden till följd. Detta inträffade inom den högre
skolundervisningen. En yngling träffades under friluftsverksamhet av en förlupen
kula från en militär skjutövning.
Utom för de i redogörelsen upptagna grupperna hade uppgifter inkommit från
en del andra smärre grupper, omfattande bland annat lantbruks-, lantmannaoch
skogsskolew, abnormskolor, lärarinneseminarier, navigationsskolor och veterinärhögskolan.
I allmänhet vore antalet inträffade olycksfall mycket ringa.
Undantag härifrån utgjorde lantbruksskolorna, där under den med undersökningen
avsedda perioden 40 olycksfall uppgåves hava inträffat, därav 4 med
framtida men och 1 med dödlig utgång. År 1930, då elevantalet uppgåves till
252, utgjorde antalet olycksfall 16, därav 1 med framtida men. Promille uppginge
antalet olycksfall sistnämnda år till 63.
Förslag till obligatorisk försäkring
för vissa yrkesskoleelever.
För en del av de elever, som avses i riksförsäkringsanstaltens utredning, har
anstalten föreslagit obligatorisk försäkring. Till utveckling av förslaget i denna
del har anstalten anfört i huvudsak följande:
I vissa fall vore det arbete, som utfördes av elever vid läroanstalter, väsentligen
likartat med det, som utfördes av arbetare, anställda hos arbetsgivare.
Så torde vara förhållandet vid exempelvis lantbruks-, skogs- och trädgårdsskolor
samt vissa andra anstalter för yrkesutbildning. Frågan örn försäkring
för ifrågavarande elever torde särskilt för sig böra upptagas till behandling.
Enligt utslag av försäkringsrådet hade elever vid t. ex. statens lantbruksoch
skogsskolor samt veterinärhögskolän förklarats ej vara arbetare i olycksfallsförsäkringslagens
mening. Grunden härtill torde vara, att det av eleverna
utförda arbetet ansåges hava ägt rum icke för arbetsgivares utan för deras egen
räkning. I enlighet med försäkringsrådets praxis hade riksförsäkringsanstalten
numera i allmänhet avslagit ersättningsanspråk på grund av olycksfall, som
drabbat elever vid undervisningsanstalter med praktiskt arbete, t. ex. yrkesskolor.
Det torde dock ej kunna bestridas, att åtskillnaden mellan en elev vid läroanstalt
och en arbetare ej sällan vore ganska svävande. Då t. ex. elever vid en
lantbruksskola utförde för lantbruket oundgängligt arbete, som eljest måst ombesörjas
av anställda arbetare, måste det antagas, att detta arbete vore av ekonomiskt
värde för skolan, samt att eleverna alltså användes till arbete för skolans
räkning. Det kunde knappast anföras tillräckliga skäl för att dylika elever
icke skulle vara försäkrade likaväl som s. k. lantbrukselever å av enskild arbetsgivare
bedrivet jordbruk. Enligt 2 § i olycksfallsförsäkringslagen vore sistnämnda
elever obestridligen försäkrade. I vissa skolor tillverkades arbeten till
avsalu genom skolans försorg. Så vore förhållandet t. ex. vid Stockholms stads
verkstadsskolor, där för övrigt eleverna torde åtnjuta viss avlöning. Även om
den inkomst, som tillfördes en skola genom försäljning av arbeten, icke lämnade
skolan någon egentlig ekonomisk vinst, kunde den dock utgöra ett väsentligt
bidrag till skolans upprätthållande. Det torde därför kunna sägas, att även
i dylika fall arbetet utfördes för annans räkning.
Enligt riksförsäkringsanstaltens mening borde alltså elever vid en läroanstalt,
där arbete utfördes, som avsåge att bereda anstalten ekonomisk vinst eller åtminstone
utgjorde ett mera väsentligt bidrag till anstaltens uppehållande, vara
försäkrade enligt olycksfallsförsäkringslagen. För detta ändamål syntes emellertid
vara erforderligt, att ett tillägg gjordes till 2 § första stycket första
punkten i olycksfallsförsäkringslagen av innehåll, att där intagna stadgande
avsåge även det fall, att arbetet utfördes vid undervisningsanstalt. Lydelsen av
nyssnämnda lagbestämmelse skulle kunna bliva följande:
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
»I denna lag förstås med arbetare envar, som mot avlöning användes till
arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse såsom
självständig företagare, så ock envar, som för vinnande av yrkesutbildning vid
undervisningsanstalt eller eljest utan avlöning utför dylikt arbete.»
Alternativt- skulle kunna tänkas att första stycket i 2 § lämnades oförändrat,
men att efter detsamma såsom ett andra stycke inskötes:
»Yrkesutbildning, som ovan nämnts, skall anses vara för handen, även örn
den äger rum i särskild undervisningsanstalt.»
Innebörden av lagändringen torde vara densamma enligt bägge alternativen.
Vilkendera avfattningen, som borde givas företräde, torde väsentligen vara en
lagteknisk fråga.
Genom nämnda formuleringar hade fasthållits villkoret, att arbetet skulle
äga rum »för annans räkning». Utfördes i en skola arbete utan att skolan i
någon mera väsentlig omfattning tillfördes inkomst därigenom eller arbetet
eljest väsentligen bidroge till skolans uppehållande, skulle elev vid sådan skola
ej vara försäkrad. Därav följde, att t. ex. lärjungar vid allmänna läroverk,
folkskolor och dylikt ej skulle vara försäkrade.
Riksförsäkringsanstalten förbisåge ej, att det i många fall kunde vara svårt
att avgöra, när arbetet kunde anses hava utförts för undervisningsanstaltens
räkning. Men dylika tolkningssvårigheter förelåge ofta redan nu, dä det gällde,
vem som skulle anses som arbetare eller ej. Vidare borde framhållas, att en
elev givetvis ej vore försäkrad under teoretisk undervisning. Färd till eller
från arbetet syntes böra ingå i försäkringen, så snart arbetet vid skolan i väsentlig
omfattning ansåges falla under olycksfallsförsäkringslagen.
Yttranden över förslaget till
obligatorisk försäkring.
över riksförsäkringsanstaltens förslag hava yttranden avgivits av försäkringsrådet,
försäkringsinspektionen efter hörande av svenska försäkringsföreningen,
de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, skolöverstyrelsen,
som berett vissa skol- och lärarföreningar samt vissa läroanstalter tillfälle att
yttra sig, lantbruksstyrelsen och domänstyrelsen.
Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av försäkringsinspektionen,
svenska försäkringsföreningen, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens
förening och lantbruksstyrelsen men avstyrkts av domänstyrelsen, såvitt angår
statens skogsskolor samt fortsättningsskolan vid Kloten.
Skolöverstyrelsen har förklarat sig icke hava något i och för sig att erinra
mot det föreslagna tillägget till 2 § men har framhållit, att därmed ingalunda
skulle ernås vad skolöverstyrelsen genom sin förut omnämnda framställning
till Kungl. Majit den 15 februari 1928 åsyftade. Skolöverstyrelsen har ansett
starka skäl tala för att obligatorisk försäkring infördes för lärjungar i skolor
för yrkesutbildning och har därför hemställt, att frågan örn sådan ändring av
olycksfallsförsäkringslagen, att samtliga lärjungar vid dylika skolor kunde
bliva berättigade till försäkring enligt densamma, gjordes till föremål för förnyad
prövning.
Försäkringerådet har framställt vissa erinringar mot det sätt, varpå ifrågavarande
elevers försäkringsfråga av riksförsäkringsanstalten föreslagits skola
lösas, samt härutinnan anfört i huvudsak följande:
Redan enligt gällande lagstiftning måste eleverna vid vissa yrkesskolor anses
inbegripna under olycksfallsförsäkringslagen. Därest nämligen det väsentliga
syftemålet med uppehållande av en yrkesskola och anskaffandet av elever till
Kungl. Majus proposition nr li i.
11
densamma vore att bereda skolans innehavare tillgång till arbetskraft för verksamhet,
som av honom bedreves, torde det praktiska yrkesarbete, som av eleverna
utfördes, i allmänhet få anses såsom arbete för skolans räkning och eleverna
därmed vara att betrakta som arbetare i förhållande till skolan som arbetsgivare.
Såsom exempel på yrkesskolor av nu angiven art torde kunna anföras
vissa hushållsskolor, som holle matservering för allmänheten.
Riksförsäkringsanstaltens förslag torde emellertid väsentligen avse sådana
yrkesskolor, som tillkommit och uppehölles för att bereda möjlighet för eleverna
till vinnande av utbildning för praktiskt levnadskall. Syftemålet med elevernas
arbete i dessa skolor vore elevernas egen utbildning och uppfostran men icke
att bereda skolan ekonomisk fördel. Enligt försäkringsrådets mening kunde
det icke anses, att dessa elever användes till arbete för skolans räkning. Skolan
kunde därför icke heller betraktas såsom deras arbetsgivare. Den omständigheten,
att det utförda elevarbetet i skolans utgifts- och inkomststat bokfördes
såsom inkomst för skolan, torde därvid icke vara av betjMelse.
Av vad nu anförts torde framgå, att den försäkring av eleverna vid yrkesskolorna,
som riksförsäkringsanstalten tänkt sig, icke kunde realiseras genom
den av anstalten föreslagna ändringen i 2 § av olycksfallsförsäkringslagen. I
själva verket torde de av anstalten föreslagna tilläggen till 2 § icke innebära
någon ändring i nu gällande lag.
Örn genom den motivering, som åtföljde riksförsäkringsanstaltens lagändringsförslag,
uttrycket »för annans räkning» skulle anses böra givas en
annan och vidare omfattning än hittills i allmänhet torde avsetts, mötte åtskilliga
svårigheter vid lagtillämpningen. Sålunda uppställde sig bland annat frågan,
huru »vinst» skulle beräknas. Från eventuell försäljningssumma eller
dylikt för tillverkade alster torde böra dragas kostnad för arbetsmaterial, för
material, som förstörts till följd av elevernas ovana vid arbetet, för lärare, lokalhyra
etc. Variationer i fråga örn vinst eller icke vinst kunde äga rum år från år.
Även i fråga örn olycksfall under färd till eller från arbetet mötte en besvärlig
utrednings- och tolkningsfråga. Vidare torde — med hänsyn därtill att
olycksfall under den teoretiska undervisningen ej skulle ingå under lagen -—
tvistigheter komma att uppstå, då det gällde att avgöra om ett olycksfall, som
inträffade under rast mellan två undervisningstimmar, skulle hänföras under
lagen.
Den teoretiska och praktiska undervisningen torde ofta sammanfalla. Det
syntes knappast föreligga skäl för att i försäkringshänseende behandla olycksfall,
som inträffade under den teoretiska undervisningen, annorlunda än dem,
som inträffade under den praktiska undervisningen.
Önskvärt och i många fall erforderligt vore att möjlighet till ekonomiskt
skydd i händelse av olycksfall under skolarbete på lämpliga villkor bereddes
eleverna, särskilt gällde detta elever vid skolor, där olycksfallsrislt förelåge i
någon högre grad.
Skulle man anordna en obligatorisk försäkring för yrkesskoleelever, borde
denna icke göras beroende av att arbetet utfördes »för annans räkning». Eleverna
skulle anses såsom arbetare i olycksfallsförsäkringslagens mening och
skolan såsom deras arbetsgivare. Erfordrades någon begränsning, torde denna
böra uttryckligen angivas antingen så att undantagen angåves i lagtexten eller
så att åt Kungl. Majit överlämnades att bestämma vilka skolor respektive skolelever,
som skulle hänföras under lagen. Vidare torde såsom förut antytts icke
böra göras någon åtskillnad mellan det praktiska, i utbildningssyfte utförda
arbetet och den mera teoretiska undervisningen.
Det kunde ifrågasättas, om det icke tillsvidare vore lämpligast, att genom
statens försorg bereddes möjlighet till frivillig försäkring för ifrågavarande
elever. Härvid torde böra tagas under övervägande, huru försäkringsavgifterna
12
Kungl. Maj-.ts proposition nr 174.
skulle erläggas för medellösa eller mindre bemedlade elever. Mot en frivillig
försäkring mötte emellertid alltid den invändningen, att den icke utan en energisk
propaganda med därmed förenade kostnader erhölle någon större omfattning.
Tre ledamöter voro av skiljaktig mening och ansågo, att förslaget till elevförsäkring
i sakens nuvarande läge bort tillstyrkas endast såtillvida, att frivillig
försäkring infördes för elever vid yrkesskolor.
Domänstyrelsen, vars yttrande avser de under styrelsens ämbetsområde
hörande statens skogsskolor och fortsättningsskolan vid Kloten, har framhållit
i huvudsak följande:
Antalet elever, som antagits till nu pågående lärokurser vid fem i verksamhet
varande skogsskolor vore inalles 73 och vid fortsättningsskolan vid Kloten
15. Eleverna åtnjöte kostnadsfri undervisning samt förmånen av fri bostad.
Dessutom hade under en följd av år elevstipendier utgått med 250 kronor för
elev och år. Elevernas ålder finge vid inträde till skogsskolan ej understiga
20 eller överstiga 30 år och till fortsättningsskolan vid Kloten ej överstiga
33 år.
Vid olycksfall kunde en första vård erhållas kostnadsfritt vid skolorna. Endast
vid svårare olycksfall behövde inträffa, att elev fördröjdes i eller måste
avbryta sin utbildning. I övriga fall torde nämnvärd olägenhet ej uppstå- I
detta hänseende förelåge således en tydlig skillnad i jämförelse med vanliga
skogsarbetare.
Utbildningen vid ifrågavarande läroanstalter vore dels teoretisk dels praktisk.
De praktiska arbetena upptoge omkring 3la av utbildningstiden. De omfattade
i utbildningssyfte olika slags skogsarbeten å för ändamålet anvisade
domänfondsskogar, av vilka arbeten en del, såsom avverknings-, diknings- och
skogsodlingsarbeten, ägde värde för domänverket. En inom styrelsen verkställd
utredning beträffande skogsskolorna av, bland annat, värdet för domänverket
av elevernas arbeten hade givit vid handen, att nämnda värde utgjorde mindre
än Vio av statens kostnader för desamma. Vid fortsättningsskolan vid Kloten
vore värdet i förhållande till statens kostnader ännu lägre. Styrelsen ansåge
därför, att vid ifrågavarande skolor icke utfördes arbete, som avsåge att bereda
skolorna ekonomisk vinst eller utgjorde ett mera väsentligt bidrag till deras
upprätthållande. Enligt riksförsäkringsanstaltens motivering skulle sålunda
skogsskolorna och fortsättningsskolan vid Kloten ej beröras av den ifrågasatta
lagstiftningen. Med den av anstalten föreslagna formuleringen av 2 § i olycksfallsförsäkringslagen
skulle emellertid eleverna vid ifrågavarande skolor bliva
försäkrade vid utförandet åtminstone av vissa arbeten och berättigade till
olycksfallsersättning antingen av domänfonden eller av riksstatsanslag. Styrelsen
ansåge sig icke kunna biträda den av riksförsäkringsanstalten föreslagna
ändrade lydelsen av nyssnämnda paragraf.
Av de myndigheter, som tillstyrkt riksförsäkringsanstaltens förslag, har lantbruksstyrelsen
bland annat framhållit:
Inom styrelsens förvaltningsområde folie en hel del skolor och andra utbildningsanstalter
(kurser), vilka alla vore yrkesbetonade och vid vilka eleverna
utförde praktiskt arbete vid sidan av den teoretiska undervisningen. Vid större
delen av dessa utbildningsanstalter utförde eleverna det praktiska arbetet för
»annans räkning», d. v. s. åt ägaren av den egendom, till vilken skolan eller
kursen vore förlagd. Deras arbete skilde sig därvid icke från den vanliga jordbruksarbetarens.
Till utbildningsanstalter av denna kategori hörde lantbruksskolorna,
mejeriskolorna, elevmejerier, trädgårdsskolor, fiskeriskolan vid Ane
-
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
boda samt utbildningskurser för ladugårdsförman m. fl. Styrelsen måste för
sin del framhålla såsom en allvarlig brist, att eleverna vid ifrågavarande undervisningsanstalter
icke för närvarande kunde anses falla under olycksfallsförsäkringslagen.
Denna brist skulle komma att avhjälpas genom det av riksförsäkringsanstalten
föreslagna tillägget till nämnda lag, och ville styrelsen för sin
del förorda, att lagändringen genomfördes snarast möjligt.
Beträffande en del andra av de under styrelsen lydande undervisningsanstalterna
kunde det däremot icke sägas, att eleverna utförde förekommande praktiska
arbeten för annans räkning. Till sistnämnda kategori av skolor, som jämväl
hade en mera teoretisk inriktning, hörde lantmannaskolorna, lanthushållsskolorna
och utbildningskurser för kontrollassistenter m. fl. Dessa skolors
elever skulle sålunda icke falla under det föreslagna tillägget till olycksfallsförsäkringslagen.
Förslag lill frivillig försäkring
för övriga skolelever m. in.
Riksförsäkringsanstalten har vidare till behandling upptagit frågan om försäkring
för de skolelever, som ej skulle komma att inbegripas under den obligatoriska
försäkringen d. v. s. elever vid den högre undervisningen och vid folkundervisningen
m. fl. Rörande vad som förekommit i denna del av ärendet ma
allenast anföras följande.
För nu ifrågavarande elever har riksförsäkringsanstalten föreslagit frivillig
försäkring i anstalten, bekostad av eleverna själva. Två ledamöter i anstalten
hava ansett denna försäkring icke böra komma till stånd.
För säkring srådet har, ehuru med viss tvekan, tillstyrkt förslaget.
Skolöverstyrelsen har framhållit, att för folkskolans lärjungar endast en
anordning, som hade obligatorisk karaktär, kunde bliva verkligt effektiv, samt
förklarat, att styrelsen ställde sig tveksam inför ett förslag, som skulle medföra
nämnvärda fördelar endast för en mindre del av dem, för vilka försäkringen
vore avsedd. Med hänsyn till det bristfälliga material, som läge till
grund för riksförsäkringsanstaltens utredning, har skolöverstyrelsen förordat
en förnyad undersökning rörande olycksfall i skilda skolformer och skolstadier
samt anfört, att en reform borde anstå i avvaktan på resultatet av denna undersökning.
Enligt skolöverstyrelsens mening behövde därav ej befaras någon
större olägenhet, då enskilda försäkringsinrättningar numera erbjöde jämförelsevis
goda försäkrings villkor, väsentligt fördelaktigare än de tidigare förekommande.
övriga myndigheter och korporationer hava avstyrkt förslaget.
I likhet med skolöverstyrelsen finner jag det väl önskvärt, att åt elever vid
anstalter för yrkesutbildning beredes det skydd i ekonomiskt avseende mot
verkningarna av ett olycksfall i arbetet, som en försäkring innebär. Emellertid
torde genomförandet av obligatorisk försäkring, avseende samtliga sådana
anstalter i riket, vara förenad med vissa praktiska svårigheter, som icke kunna
för närvarande helt överblickas. Jag är därför icke beredd att pa det föreliggande
utredningsmaterialet biträda skolöverstyrelsens förslag.
Däremot ansluter jag mig till tanken på en obligatorisk försäkring i mer
begränsad omfattning. Enligt riksförsäkringsanstaltens förslag skulle begräns
-
Depar
tements
chefev,
.
14
Kungl. Majus proposition nr 174
aingen ske på det sättet att elever vid en skola för yrkesutbildning omfattas
av försäkringen, därest vid skolan utföres arbete, som avser att bereda skolan
ekonomisk vinst eller åtminstone utgör ett mera väsentligt bidrag till
skolans uppehållande. Olycksfallsförsäkringslagen skulle icke undergå annan
förändring än en mindre jämkning av 2 §, och å lagtillämpningen skulle
ankomma att närmare angiva räckvidden av försäkringen. Häremot har försäkringsrådet
framställt flera invändningar och för sin del hävdat, att
försäkringen icke borde göras beroende av att arbetet utfördes för annans
räkning; eleverna skulle anses såsom arbetare i olycksfallsförsäkringslagens
mening och skolan såsom deras arbetsgivare. Försäk rings rådet uttalar sig jämväl
för en bestämmelse örn rätt för Kungl. Maj :t att avgöra vilka skolelever, som
skulle hänföras under lagen. Detta förslag synes mig kunna läggas till grund
för en lösning av förevarande fråga. Jag förordar därför införande i 2 § i
lagen av bestämmelser av nu angiven innebörd. Dessa torde böra kompletteras
med en regel örn befogenhet för Kungl. Majit att förordna vem som i förevarande
fall skall anses såsom arbetsgivare.
Vid bestämmandet av vilka skolelever, som skola inrymmas under lagen, torde
hänsyn böra framför allt tagas till den olycksfallsrisk, som kan anses förefinnas
för dem. Vad i ärendet förekommit synes mig giva vid handen, att dylik risk i
synnerhet finnes vid anstalter, där det utförda arbetet kan jämställas med arbete,
som inom lantbruk och vissa dess binäringar samt skogsbruk och industri utföres
av yrkesarbetare, anställda hos enskilda arbetsgivare. Arbete av denna beskaffenhet
torde förekomma vid lantbruksskolor och en del därmed jämförliga skolor,
vid skogsskolor samt vid åtminstone vissa av de verkstadsskolor, som
omförmälas i den förut omnämnda stadgan för den kommunala yrkesundervisningen
och i kungörelsen angående statsunderstödda enskilda anstalter
för dylik undervisning. Vad särskilt angår lantbruksskolor må erinras,
att enligt riksförsäkringsanstaltens utredning under år 1930, då antalet
elever utgjorde 252, antalet olycksfall uppgått till 16 eller 63 promille och
således varit betydande.
Med den angivna principen för bestämmandet av försäkringens omfattning
skulle tydligen bäst överensstämma, att olycksfall, som vid dessa skolor
inträffade under teoretisk undervisning, uteslötes från försäkringen. Detta
har riksförsäkringsanstalten också föreslagit. Försäkringsrådet åter har uttalat
sig för den motsatta ståndpunkten. Av praktiska skäl synes mig sistnämnda
ståndpunkt vara att föredraga.
Innan Kungl. Majit bestämmer, vilka elever som skola inbegripas under
den obligatoriska försäkringen, måste en viss utredning företagas. Någon
vidlyftigare undersökning i ämnet torde emellertid icke vara av behovet
påkallad. Svårighet möter ej att erhålla kännedom örn de anstalter för yrkesundervisning,
som framför allt torde vara av intresse i förevarande sammanhang,
såsom statliga eller statsunderstödda lantbruksskolor och vissa därmed
jämförliga skolor samt skogsskolor ävensom statsunderstödda verkstadsskolor.
I viss mån lärer ock kunna förväntas, att skolor, som finna det angeläget, att
Kungl. Majus proposition ur li i.
15
försäkringsplikt införes för deras elever, komma att göra framställning därom.
Självfallet måste eftersträvas, att försäkringen erhåller den omfattning, som
avses. Detta är av betydelse, då Kungl. Maj:t naturligen icke skall äga att,
sedan oförsäkrad elev skadats till följd av olycksfall i arbetet, förordna, att
försäkringen skall med retroaktiv verkan gälla eleven.
Beträffande elever vid de statliga anstalter för yrkesutbildning, som jämlikt
Kungl. Maj:ts bestämmande komma att hänföras under lagen, synas föreskrifterna
i kungörelsen den 30 november 1917 (nr 832, ändrad genom kungörelserna
99/1919 och 430/1928) angående särskilda bestämmelser örn tillämpning av
olycksfallsförsäkringslagen å arbetare, som användas till arbete för statens
räkning, böra gälla.
Den föreslagna lagändringen torde böra träda i kraft den 1 januari 1934
men icke äga tillämpning å olycksfall, som inträffat före nämnda dag. Såsom
i det föregående omnämnts hava emellertid framställningar inkommit angående
fyra förutvarande elever vid Ultuna och Alnarps lantbruksskolor, vilka varit utsatta
för olycksfallsskador. Med hänsyn till ifrågavarande statliga skolors karaktär
och beskaffenheten av det där utförda praktiska arbetet synes mig möjlighet
böra beredas att tillerkänna eleverna ersättning. Enligt vad jag erfarit
finnas jämväl vissa andra elever än de nu nämnda, vilka på samma grunder
som dessa kunna tänkas böra erhålla ersättning för skada till följd av olycksfall
under utbildningen. På grund härav bör enligt min mening Kungl. Maj:t
äga möjlighet att förordna örn ersättning för skada till följd av olycksfall, som
före lagens ikraftträdande drabbat elev vid statlig anstalt för yrkesutbildning.
I samband med avlåtande av proposition i ämnet torde Kungl. Majit fördenskull
böra utverka bemyndigande av riksdagen att av statsmedel få utbetala dylik
ersättning. Vid prövning av fråga, huruvida sålunda ifrågasatt ersättning skall
utgå, och vid bestämmandet av eventuell ersättning böra de grunder, som i omförmälda
avseenden äro stadgade i olycksfallsförsäkringslagen, äga tillämpning
men därjämte hänsyn tagas till omständigheterna i de individuella fallen. Ersättning
synes allenast böra komma i fråga vid olycksfall, som inträffat under
de närmaste åren före lagens ikraftträdande, och självfallet bör icke högre ersättning
utgå än som stadgas i olycksfallsförsäkringslagen. Det torde icke vara
nödigt, att i lagen intages någon erinran örn den möjlighet till ersättning, som
sålunda skulle föreligga.
Såvitt nu kan bedömas, torde icke på grund av förevarande lagändring
eller för bestridande av ersättningar, vilka kunna komma att utgå i anledning
av olycksfall, som inträffat före lagens ikraftträdande, någon avsevärd ökning
behöva ske av utgifterna från det å riksstatens elfte huvudtitel uppförda förslagsanslaget
till bestridande av statsverket åliggande, av andra medel ej utgående
ersättningar i anledning av olycksfall i arbete. För nästa budgetår torde
höjning av anslaget ej vara erforderlig.
Vad slutligen angår riksförsäkringsanstaltens förslag att införa frivillig
försäkring för det stora flertalet skolelever har jag mod hänsyn till skolöverstyrelsens
erinringar ansett sådan försäkring icke nu böra komma till stånd.
16
Kungl. Majus proposition nr 174.
Höjning ar tilläggsavgifterna m. ni.
Jag övergår härefter till frågan om höjning av tilläggsavgifterna för försäkringar
i riksförsäkringsanstalten. I samband härmed har förslag väckts,
att därest tilläggsavgifterna höjdes, den ekonomiska belastningen av de ömsesidiga
försäkringsbolag, som enligt 4 § i olycksfallsförsäkringslagen äga meddela
försäkring, skulle i motsvarande mån ökas. Närmast har därvid framhållits,
att bolagen borde deltaga i den av riksförsäkringsanstalten nu ensam
bestridda kostnaden för olycksfall hos s. k. okända arbetsgivare. Därmed
avses arbetsgivare, som ej tagit försäkring hos något bolag och följaktligen
äro försäkrade hos riksförsäkringsanstalten men om vilka anstalten
vid tiden för olycksfallet ej haft kännedom. Förslag har även framställts
örn viss förändring av sättet för tilläggsavgifternas bestämmande.
De ändringar, som sålunda ifrågasatts, innefattas i ett av riksförsäkringsanstalten
framlagt förslag till ändring av 16 och 29 §§ i olycksfallsförsäkringslagen.
Det torde vara lämpligt, att jag redogör för utredningen
rörande envar av nu berörda frågor och därefter i ett sammanhang angiver min
egen ställning till desamma.
Höjning av tilläggsavgifterna.
Gällande bestämmelser.
15 § i olycksfallsförsäkringslagen innehåller bestämmelser örn beräkningen
av avgift för försäkring enligt lagen. Avgiften skall bestämmas till belopp,
som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de särskilda förhållanden,
under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska grunder prövas
vara erforderligt för betäckande av den risk, som försäkringen avser, med
tillägg, i fråga örn försäkring i bolag, som i 4 § avses, av ett belopp, motsvarande
omkostnaderna för försäkringen. Premien för försäkring i riksförsäkringsanstalten
innefattar således icke till någon del ersättning för omkostnaderna.
Beträffande sättet för täckande av dessa kostnader ävensom av
kostnader för försäkringsrådet äro bestämmelser meddelade i 16 § i lagen.
Där föreskrives:
Såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och
riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall för varje försäkring i riksförsäkringsanstalten
till statsverket erläggas tilläggsavgift med belopp, motsvarande
5 procent av försäkringsavgiften, beräknad utan hänsyn till avdrag, som
i 11 § omförmäles.
Försäkringsbolag, som i 4 § avses, är ock skyldigt att till statsverket erlägga
bidrag till bestridande av nämnda omkostnader. Bidraget erlägges för
varje räkenskapsår efter årets utgång på tid och sätt, som av Konungen bestämmes,
med belopp, motsvarande 3 procent av summan av försäkringsavgifterna,
beräknade utan hänsyn till avdrag, som i 11 § omförmäles, för de
i bolaget under räkenskapsåret tagna försäkringar.
Övriga omkostnader för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet bestridas av statsmedel, dock att i fråga örn kostnaderna för förvaltningen
av den i 19 § omförmälda fond gäller vad därom särskilt är stadgat.
17
Kungl. Majda proposition nr 174.
Enligt 11 § i lagen må understöd, som av i paragrafen närmare angiven
grund skall utgå vid skada till följd av olycksfall, under vissa villkor avdragas
från den ersättning, som utgives enligt lagen, oell kan på grund härav
enligt 15 § andra stycket lindring i premien äga rum. Sådan lindring skall
emellertid icke komma i betraktande vid bestämmandet av tilläggsavgifterna
eller försäkringsbolagens förvaltningsbidrag.
Granskniagsnämndens förslag.
I en den 30 maj 1932 dagtecknad promemoria har den särskilda granskningsnämnden
för undersökning rörande förefintliga möjligheter till besparingar
och minskningar i statens utgifter anfört bland annat:
För upprätthållande av försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet
hade för budgetåret 1932/1933 upptagits fyra särskilda anslag, nämligen
anslagen till riksförsäkringsanstalten, till riksförsäkringsanstaltens verksamhet,
till försäkringsrådet och till försäkringsrådets verksamhet. Det sammanlagda
anslagsbeloppet utgjorde 1,744,900 kronor. De till statsverket enligt
16 § i olycksfallsförsäkringslagen inflytande bidragen hade för budgetåret
1932/1933 uppskattats till 1,050,000 kronor, därav såsom tilläggsavgifter för
försäkringar i riksförsäkringsanstalten 690,000 kronor och såsom bidrag från
de ömsesidiga bolagen 360,000 kronor. Statsverkets nettoutgifter för omförmälda
administrationskostnader torde alltså för budgetåret 1932/1933 kunna
uppskattas till i runt tal 700,000 kronor.
Det syntes kunna med fog ifrågasättas, huruvida omkostnaderna för riksförsäkringsanstalten,
vilken anstalt ju arbetade i konkurrens med de ömsesidiga
olycksfallsförsäkringsbolagen, borde i så stor omfattning, som för närvarande
vore fallet, bestridas av skattemedel. En något större del av statens nuvarande
kostnader för berörda ändamål torde kunna bestridas med bidrag från arbetsgivarna.
Detta syntes kunna ske i den form, att den tilläggsavgift, som erlades
av i riksförsäkringsanstalten försäkrade arbetsgivare, höjdes förslagsvis
från 5 till 7 procent. En sådan höjning syntes fullt berättigad i betraktande
därav, att försäkringsavgifterna för dessa arbetsgivare — i motsats till vad som
gällde beträffande de arbetsgivare, vilka anlitade de ömsesidiga bolagen — icke
i sig inneslöte någon ersättning för med försäkringen följande förvaltningskostnader.
En höjning av berörda tilläggsavgifter med 2 procent torde för statsverket
kunna antagas medföra en ökad inkomst av omkring 250,000 kronor per budgetår
och en motsvarande minskning av statens nettoutgifter för här avsedda
ändamål.
Tillkomsten av gällande bestämmelser
och tidigare ändringsförslag.
I ett den 6 december 1929 avgivet utlåtande över en framställning av de
ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening om utredning rörande sänkning
av bolagens bidrag till bestridande av omkostnaderna för riksförsäkringsanstaltens
och försäkringsrådets verksamhet har riksförsäkringsanstalten lämnat en
utförlig redogörelse för tillkomsten av bestämmelserna örn tilläggsavgifter och
bolagens omförmälda bidrag samt för tidigare framställda ändringsförslag
rörande dessa bestämmelser. Till utredning i nu förevarande ärende har riksförsäkringsanstalten
åberopat denna redogörelse. Det torde vara lämpligt att
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 174—175. 212 33 2
18
Kungl. Majus proposition nr 174.
här i huvudsak återgiva redogörelsen jämte ämbetsverkets eget yttrande i den
då väckta frågan ävensom de utlåtanden, som avgivits i anledning av utredningen.
Ålder domsförsäkringskommittén 1915.
I sitt år 1915 avgivna betänkande och förslag angående försäkring för olycksfall
i arbete upptog ålderdomsförsäkringskommittén frågan, huruvida och i vad
mån arbetsgivarna borde lämna bidrag till olycksfallsförsäkringens förvaltning.
Enligt 25 § i då gällande 1901 års lag skulle kostnaderna för riksförsäkringsanstaltens
organisation och förvaltning bestridas av statsverket. Kommittén,
som anslöt sig till den meningen, att arbetsgivarna borde lämna sådant bidrag,
fann det billigt, att såsom bidrag till förvaltningskostnaderna skulle bestämmas
en tilläggsavgift för varje försäkring till belopp av omkring 5 procent av
nettopremien, beräknad utan hänsyn till avdrag, som angåves i 11 § av den
föreslagna lagen. För försäkringar i riksförsäkringsanstalten skulle avgiften
för varje fall bestämmas till 5 procent av försäkringsavgiften, och skulle
de båda avgifterna erläggas tillsammans, varefter tilläggsavgifterna skulle inlevereras
till statsverket. Beträffande arbetsgivarbolagen föreslogs, att det
ifrågavarande bidraget, vilket i dessa fall ej skulle benämnas »tilläggsavgift»,,
skulle erläggas av varje bolag självt på en gång efter räkenskapsårets slut.
Bidraget skulle i dessa fall utgöra 5 procent av summan av försäkringsavgifterna,
beräknade utan hänsyn till avdrag enligt 11 § samt — för att uppväga
ränteförlusten i följd av det sena erläggandet av bidraget — utan avdrag
för förvaltningstillägg. Hithörande bestämmelser upptogos i 16 § av lagförslagets
Till stöd för förslaget anförde kommittén:
Kommittén hade utgått från att det ifrågavarande förvaltningsbidraget,
under i övrigt lika förhållanden, skulle bliva ungefär lika stort, vare
sig arbetaren vore försäkrad i riksförsäkringsanstalten eller försäkringen tagits
i ett arbetsgivarbolag. Dock finge man därvid tänka sig, att genom förvaltningsbidraget
för försäkringar i arbetsgivarbolag i första hand lämnades bidrag
till kostnaden för försäkringsrådet, då genom inrättandet av denna särskilda
instans arbetsgivarna befriades från de kostnader och obehag, som åtföljde
tvistefrågors dragande inför allmän domstol, och då efter utländsk erfarenhet
att döma de till rådet hänskjutna tvisterna i proportionsvis avsevärt
större omfattning torde komma att röra beslut av bolagen än beslut av riksförsäkringsanstalten.
Någon del av bidraget för dessa bolag finge även tänkas såsom
bidrag till uppehållande av riksförsäkringsanstaltens arbete för åstadkommande
av det nödiga statistiska underlaget för premiernas bestämmande och
till dess verksamhet i övrigt för befrämjande av det gemensamma ändamålet.
Genom att, i fråga örn utgörande av förvaltningsbidraget, sålunda i huvudsak
likställa försäkringarna i riksförsäkringsanstalten med försäkringarna i arbetsgivarbolagen
rubbades icke det dåvarande förhållandet med avseende å konkurrensförmågan
mellan de olika försäkringsinrättningarna, då ju för det dåvarande
arbetsgivarbolagen hade att, förutom nettopremierna, vilka även gällde
för riksförsäkringsanstalten, jämväl upptaga tillskott till dessa premier för
att täcka förvaltningen och då, enligt förslaget, det föreslagna bidraget skulle
komma att i båda fallen på ungefär motsvarande sätt öka premierna.
Genom tilläggsavgifterna för försäkringarna i riksförsäkringsanstalten och
genom bidragen från arbetsgivarbolagen skulle komma att bestridas något mer
Kungl. Majus proposition nr 174. 19
än hälften av den av kommittén beräknade totalkostnaden för försäkringsrådets
och riksförsäkringsanstaltens verksamhet.
1916 års lag.
I proposition till 1916 års riksdag (nr lil) med förslag till lag örn försäkring
för olycksfall i arbete framhöll föredragande departementschefen, att de
anmärkningar, som i förevarande hänseende framställts mot kommittéförslaget,
i allmänhet taget ginge ut därpå, att förvaltningsbidraget, särskilt i fråga örn
arbetsgivarbolagen, borde minskas. Departementschefen utvecklade därefter
de skäl, som talade för att arbetsgivarna lämnade bidrag till förvaltningskostnaderna,
samt anförde vidare:
Då delägarna i arbetsgivarbolag själva finge bekosta bolagens hela förvaltning,
syntes det riktigt, att de av kostnaderna för försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten
ej behövde bära större andel än som billigtvis kunde anses
motsvara den fördel, de för sina egna bolags verksamhet komme att hava av
nämnda institutioners arbete. Denna synpunkt hade också varit för kommittén
bestämmande, men förefölle det dock, som örn kommittén skulle hava gått något
för långt vid fastställande av ifrågavarande bidrags belopp. Det framginge
också av motiveringen, att kommittén med sitt förslag i detta avseende icke
endast avsett att normera det ifrågavarande bidraget med hänsyn till arbetsgivarbolagens
fördelar av den allmänna försäkringen, utan velat vinna även ett
annat mål. Genom att i fråga örn förvaltningsbidraget i huvudsak likställa
riksförsäkringsanstalten med arbetsgivarbolagen skulle nämligen det dåvarande
förhållandet med avseende å konkurrensförmågan mellan de olika försäkringsinrättningarna
icke rubbas. Med hänsyn därtill, att försäkringsrådet,
efter i kommittéförslaget vidtagna ändringar, skulle erhålla tillräcklig befogenhet
att övervaka tillämpningen av försäkringsbestämmelserna rörande ersättningsbeloppen
och att i följd härav grunderna för ersättningarnas normerande
kunde antagas komma att bliva väsentligen desamma för alla f orsak - ringsinrättningar, syntes emellertid den sistnämnda synpunkten icke längre
hava betydelse. Man torde därför, vid normerandet av förvaltningsbidraget för
arbetsgivarbolagen, allenast böra taga hänsyn till värdet av de förmåner, som
bereddes dessa bolag genom försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet.
Att något så när noggrant bestämma detta sistnämnda värde vore naturligtvis,
åtminstone innan någon erfarenhet vunnits, icke möjligt, utan måste
man åtnöja sig med en helt ungefärlig uppskattning. Beträffande riksförsäkringsanstalten
vore naturligtvis anstaltens arbete med insamlandet och bearbetningen
av olycksfallsstatistiken av vikt även för bolagen, enär därigenom fastare
grunder vunnes för avgifternas bestämmande. Därjämte finge man även
taga hänsyn till anstaltens arbete med avgivande av utlåtanden i besvärsmål
rörande fastställandet av ersättningsbelopp, indelning i farlighetsklasser, bestämmande
av avgifter m. m. Värdet av anstaltens verksamhet i dessa avseenden
ansåge departementschefen icke kunna uppskattas till mindre än 1 procent
av premiesumman.
Vad åter anginge försäkringsrådets verksamhet, syntes det, såsom jämväl
av kommittén framhållits, vara tydligt, att denna verksamhet vore av vida
större betydelse i fråga örn bolagen än i fråga om riksförsäkringsanstalten. I
första rummet skulle nämligen rådet vara högsta instans i fråga örn avgörandet
av tvister rörande ersättningar, försäkringsavgifter m. m., vilka tvister eljest
måste dragas inför allmän domstol. Efter all erfarenhet att döma komme
20
Kungl. Majus proposition nr 174.
dylika att i vida större omfattning röra beslut av bolagen än av riksförsäkringsanstalten.
Även rådets verksamhet i övrigt för försäkringens övervakande
hade sin största betydelse för bolagen. Hade riksförsäkringsanstalten ensam
haft hela försäkringen örn hand, torde rådets uppgifter utan tvivel kunnat
högst betydligt inskränkas. Departementschefen ansåge därför riktigt, att största
delen av omkostnaderna för rådets verksamhet lades på arbetsgivarbolagen, samt
föresloge, att denna del av bolagens bidrag skulle bestämmas till 2 procent av
deras premieintäkt.
Bolagens förvaltningsbidrag skulle således enligt detta förslag komma att
bestämmas till 3 i stället för till 5 procent av summan av försäkringsavgifterna
till bolagen, genom vilken minskning av bolagens förvaltningsbidrag statens
utgifter för försäkringsomkostnaderna komme att i motsvarande mån ökas.
Särskilda utskottet nr 1 vid 1916 års riksdag tillstyrkte i ifrågavarande del
Kungl. Maj:ts förslag, varemot reservation anfördes av herr Lindman m. fl.
under yrkande, att bolagens bidrag skulle begränsas till 2 procent. Sedan
reservationen bifallits i första kammaren, men andra kammaren, i enlighet med
en av herr Branting m. fl. vid 4 § avgiven reservation, antagit sådan lydelse av
sistnämnda paragraf, att riksförsäkringsanstalten skulle vara ensam bärare av
försäkringen, godkändes vid sammanjämkning den av Kungl. Majit föreslagna
lydelsen av 16 §.
Kommittén för socialförsäkringens
organisation 1922 m. m.
Vid behandling av frågan örn nedbringande av riksförsäkringsanstaltens
administrationskostnader upptog kommittén för socialförsäkringens organisation
jämväl frågan örn arbetsgivarnas bidrag till försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
förvaltningskostnader. I sitt utlåtande den 25 oktober 1922
föreslog kommittén bland annat, att sådan ändring måtte vidtagas i fråga örn
16 § i lagen, att det bidrag i förevarande avseende, som i form av tilläggsavgifter
utginge från de arbetsgivare, vilkas arbetare vore försäkrade i riksförsäkringsanstalten,
förhöjdes, så att detsamma jämte det för samma ändamål
från de ömsesidiga bolagen utgående bidraget kunde antagas väsentligen motsvara
hälften av försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader.
Tilläggsavgifterna skulle utgå å summan av försäkringsavgifterna.
Beträffande bolagens bidrag yttrade kommittén, att då desamma i huvudsak
syntes motsvara de kostnader, som de i bolagen tagna försäkringarna förorsakade
olycksfallsförsäkringens båda statsinstitutioner, kommittén ansett någon förändring
icke böra äga rum i fråga örn nyssnämnda bidrag.
I sitt den 13 januari 1923 avgivna utlåtande över detta förslag anförde riksförsäkringsanstalten
bland annat:
Örn det av statsfinansiella skäl ansåges oundgängligt, att arbetsgivarna omedelbart
övertoge en större del av kostnaden för olycksfallsförsäkringens administration,
måste emellertid förhållandet mellan riksförsäkringsanstalten och
de enskilda bolagen så avvägas, att anstaltens verksamhet skulle kunna fortgå
under samma betingelser och uti åtminstone i stort sett samma omfattning som
dittills. Anstalten ansåge med hänsyn härtill, att det borde låta sig göra att
å ena sidan ålägga de ömsesidiga bolagen skyldighet att deltaga i kostnaden
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
21
för hos okända arbetsgivare inträffande skador men å andra sidan samtidigt
föreskriva, att riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare skulle erlägga så
mycket ökade bidrag till anstaltens och försäkringsrådets förvaltningskostnader,
att därav uppvägdes den ökade belastningen för de ömsesidiga bolagen
genom ett åläggande i nämnda riktning. Anstalten funne sig under sådana
förutsättningar kunna godtaga, att ifrågavarande bidrag från riksförsäkringsanstaltens
försäkringstagare höjdes från 5 till 8 procent att, liksom de ömsesidiga
bolagens motsvarande bidrag, utgå å summan av de till riksförsäkringsanstalten
årligen inflytande försäkringsavgifterna. Skulle det statsfinansiella
läget anses påkalla en ytterligare höjning av arbetsgivarnas ifrågavarande bidrag,
ansåge riksförsäkringsanstalten oundgängligen nödvändigt, att varje höjning
för anstaltens försäkringstagare åtföljdes av en däremot svarande höjning
av de enskilda bolagens ifrågavarande bidrag, något som i så fall bordetta
sig göra av liknande grunder, som av ålderdomsförsäkringskommittén på sin
tid anförts för de av densamma föreslagna högre bidragen från bolagens sida
än som sedermera blivit de gällande.
I utlåtande den 17 januari 1923 över kommitténs förslag anförde försäkringsrådet:
Kommitténs
förslag innebure, att arbetsgivarnas förvaltningsbidrag skulle
ökas och att ökningen skulle bäras allenast av de arbetsgivare, vilkas arbetare
vore försäkrade i riksförsäkringsanstalten. Försäkringsrådet ansåge det kunna
ifrågasättas, huruvida en dylik synnerligen avsevärd förändring av grunderna
för arbetsgivarnas bidragsskyldighet skulle vara lämplig, innan frågan örn en
möjligast enhetlig socialförsäkring kunnat upptagas till behandling. — Då
kommitténs förslag under dåvarande förhållanden skulle innebära ungefär en
fördubbling av summan av tilläggsavgifterna för försäkringar i riksförsäkringsanstalten,
bleve denna summa ungefär 10 procent av summan av försäkringsavgifterna.
1923—1928 års riksdagar.
Frågan örn sänkning av bolagens förvaltningsbidrag var därefter föremål
för behandling av riksdagarna 1923 och 1928 samt spörsmålet om höjning av
tilläggsavgifterna av riksdagarna 1924 och 1926. Samtliga förslag, som alla
framställdes motionsvis, blevo emellertid avslagna. I den år 1928 väckta motionen
hade yrkats, att örn av Kungl. Majit då framlagt förslag örn karenstidens
borttagande bifölles, bolagens bidrag borde sänkas från 3 till Vh procent.
Såsom skäl för avslag hade anförts, att en ändring i grunderna för bolagens
bidrag kunde ske först efter en noggrann undersökning av samtliga de
förhållanden, som ägde betydelse för detta spörsmål.
Utredning 1928—1930 om sänkning
av bolagens bidrag m. m.
I skrivelse den 3 juli 1928 hemställde därefter styrelsen för de ömsesidiga
socialförsäkringsbolagens förening, under hänvisning till nyssnämnda
motion vid 1928 års riksdag samt de skäl, som åberopats för avslag,
att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning i ifrågavarande hänseende
ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva
anledning.
22
Kungl. Majus proposition nr 174.
Sedan Kungl. Majit anbefallt riksförsäkringsanstalten att i samråd med
representanter för försäkringsrådet och socialförsäkringsbolagens förening
verkställa utredning, huruvida med hänsyn till olika på frågan inverkande
omständigheter skäl förefunnes för ändring i gällande grunder för beräknande
av de tilläggsavgifter och bidrag, som omförmälas i 16 § i olycksfallsförsäkringslagen,
avgav riks för säkringsanstalten — på sätt förut anförts — utlåtande
i ämnet den 6 december 1929.
Anstalten meddelade däri, att anstalten verkställt utredning med avseende å
1. försäkringsrådets förvaltningskostnader och deras fördelning mellan riksförsäkringsanstaltens
och bolagens försäkringsbestånd,
2. på bolagens försäkringsbestånd belöpande andel av riksförsäkringsanstaltens
förvaltningskostnader samt
3. kostnaderna för skador hos okända arbetsgivare och deras fördelning.
På närmare angivna skäl ansåg riksförsäkringsanstalten försäkringsrådets
årliga förvaltningskostnader för verksamheten enligt 1916 års lag kunna beräknas
till i avrundat tal 147,000 kronor.
I fråga örn fördelningen av dessa kostnader mellan riksförsäkringsanstaltens
försäkringstagare, a ena, och bolagens delägare, å andra sidan, anförde riksförsäkringsanstalten
:
I utlåtande över den år 1928
delat följande uppgifter rörande
1924—1927.
väckta motionen hade försäkringsrådet medantalet
till rådet inkomna ärenden under åren
1934
1925
1926
1927
Antal inkomna
A r
besvärs- och
underställda
mål
ansökningar
infordrade örn utbyte av
ärenden livränta mot
kapital
Summa
inkomna
ärenden
1,948
2,426
2,525
75
380
267
269
259
340
2,292
3,065
3,132
o ''Joe
Av besvärsmålen, inklusive underställda mål, hade ungefär följande procent
kommit på riksförsäkringsanstalten respektive socialförsäkringsbolagen, nämligen
-
år 1924 ... 52 %, respektive 48
» 1925 ... 47 *, » 53
år 1926 ... 50.5 %, respektive 49.5 %,
» 1927 ... 49 *, » 51 *.
De infordrade ärendena hade hänfört sig så gott som alla till bolagen.
Med avseende å de sålunda lämnade uppgifterna hade rådet i nämnda utlåtande
anmärkt, att de nakna siffrorna naturligen ej i och för sig angåve det
arbete, besvärsmålen förorsakade rådet. Detta berodde bland annat på fullständigheten
i den utredning, som föregått ett ärendes avgörande i försäkringsinrättningen,
ävensom på beskaffenheten av de frågor, som underställts rådets
prövning.
Enligt vad som framginge av rådets verksamhetsberättelse för år 1928, hade
av de under sistnämnda år avgjorda målen 47.5 procent avsett beslut av riksförsäkringsanstalten
och återstående 52.5 procent beslut av de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen.
1)
0 Motsvarande siffror utgjorde för år 1929 47.01 och 52.99 samt för år 1930 50.46 och 49.54.
23
Kungl. Majus proposition nr 174.
Vid beräkningen av här angivna procenttal hade emellertid även medtagits
sådana besvärsmål, i vilka riksförsäkringsanstalten och bolagen i anledning av
de anförda besvären själva ändrat överklagade besluten. Vad särskilt angmge
år 1928, finge riksförsäkringsanstalten i detta avseende nämna, att anstalten i
anledning av i samband med besvären inkomna nya upplysningar själv^ ändrat
24 procent av överklagade besluten samt att motsvarande siffra i fråga örn
bolagens beslut utgjorde 12.i procent.1) Det läge i öppen dag, att ifrågavarande
mål__även örn desamma, trots de gjorda ändringarna, underkastats viss
granskning av rådet — icke kunnat valla rådet lika mycket utrednings- och.
annat arbete som övriga av rådet behandlade mål. Toges tillbörlig hänsyn
härtill, borde anförda procenttal, 47.5 respektive 52.5 procent, undergå en icke
obetydlig ned- respektive uppräkning, innan de kunde giva en något så när
riktig uppfattning om förhållandet mellan det arbete, som orsakades rådet till
följd av besvär över beslut av riksförsäkringsanstalten, och det arbete, som besvären
över bolagens beslut vållade rådet. Viss ledning vid bedömandet av
nämnda förhållande torde för övrigt kunna hämtas ur de siffror, som i rådets
verksamhetsberättelse för år 1928 lämnats angående av rådet självt ändrade
beslut från riksförsäkringsanstalten och bolagen. Härutinnan utvisade berättelsen,
att ändringsprocenten utgjorde beträffande riksförsäkringsanstaltens
beslut lia och beträffande bolagens beslut 24.7.2)
Redan det nu anförda syntes riksförsäkringsanstalten ådagalägga riktigheten
av den av departementschefen år 1916 uttalade uppfattningen, att största
delen av omkostnaderna för försäkringsrådets verksamhet borde läggas pa
bolagen. Toge man därtill i betraktande, att, såsom bemälde departementschef
ock framhöll, rådets uppgifter utan tvivel skulle kunnat högst betydligt inskränkas,
örn riksförsäkringsanstalten ensam fått hela försäkringen örn hand,
syntes det riksförsäkringsanstalten icke kunna ifrågakomma att beräkna
bolagens andel i berörda omkostnader lägre än departementschefen år 1916
tänkte sig. . .
I överensstämmelse med vad nu anförts borde, enligt riksförsäkringsanstaltens
uppfattning, av försäkringsrådets till 147,000 kronor beräknade förvaltningskostnader
omkring 2A eller 98,000 kronor täckas av de ömsesidiga bolagens
bidrag.
Beträffande den på bolagens försäkringsbestånd belöpande andelen av riksförsäkringsanstaltens
förvaltningskostnader anförde riksförsäkringsanstalten:
Inom anstalten hade en omfattande undersökning verkställts för utrönande
av huru stor del av anstaltens förvaltningskostnader, som kunde anses föranledd
av anstaltens arbete med bolagens försäkringsstock. En sådan undersökning
vore givetvis förenad med avsevärda svårigheter och måste enligt sakens, natur
betraktas endast som ett försök att åstadkomma en ungefärlig uppskattning av
denna andel. I första hand borde hänsyn tagas till utarbetandet av olycksfallsstatistiken.
Dessutom borde beaktas de förvaltningskostnader för anstalten,
som direkt eller indirekt föranleddes av den arbetsgivarna medgivna rätten att
taga försäkring i ömsesidigt försäkringsbolag. Vid den nu verkställda undersökningen
hade endast de direkta kostnaderna kunnat komma i betraktande.
Anstalten åberopade till närmare redogörelse för resultatet av den verkställda
undersökningen en utlåtandet bifogad promemoria, varav framgick, att den på
1) Motsvarande siffror utgjordo för år 1929 25.8 oell 11.18 saint för år 1930 26.97 och 13.77.
2) Motsvarande siffror utgjorde för år 1929 8.67 och 25.92 saint för år 1930 8.27 och 25.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
bolagens försäkringsbestånd belöpande andelen av riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader
uppskattades till sammanlagt 142,500 kronor. I vad mån
karenstidens borttagande kunde komma att inverka höjande på dessa kostnader
förklarade anstalten icke då kunna bedömas.
I fråga örn kostnaderna för skador hos okända arbetsgivare erinrade riksförsäkringsanstalten
till en början, att dessa kostnader bäras av anstaltens försäkringstagare,
samt framhöll, att för 1922 års riksdag framlagts ett förslag,
enligt vilket samtliga kända försäkringstagare skulle taga del i kostnaderna
efter vissa närmare angivna grunder. Rörande förslaget hade kamrarna stannat
i olika beslut, och vid verkställd sammanjämkning hade förslaget avslagits.
Riksförsäkringsanstalten meddelade därefter, att enligt verkställd beräkning
kostnaderna ansågos kunna uppskattas till 220,000 kronor örn året. I fråga
örn kostnadernas fördelning mellan anstalten och bolagen upplyste anstalten,
att örn fördelningen skulle ske i enlighet med 1922 års förslag, skulle på
bolagen komma att belöpa hälften av dessa kostnader eller i runt tal 110,000
kronor.
Riksförsäkringsanstalten sammanfattade resultatet av de verkställda kostmdsutredningarna
sålunda:
. De på bolagen belöpande andelarna av försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
förvaltningskostnader skulle tillsammans utgöra
andel i försäkringsrådets förvaltningskostnader .............. 98,000 kr.
andel i riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader ........ 142*500 »''
Summa 240,500 kr.
Ra bolagens premieinkomst uppskattats till 13 miljoner kronor motsvarade
nyssnämnda belopp för närvarande ej fullt 2 procent av bolagens försäkringsavgifter.
Den på bolagen belöpande andelen av kostnaderna för skador hos okända
arbetsgivare motsvarade för närvarande något mindre än 1 procent av bolagens
försäkringsavgifter.
Riksförsäkringsanstalten övergick därefter till att angiva sin åsikt i den
väckta frågan angående sänkning av bolagens bidrag samt åberopade därvid till
en början såsom skäl mot en sänkning den bristande erfarenheten rörande verkningarna
av karenstidens borttagande. Anstalten anförde vidare:
Den gjorda framställningen torde få anses gå ut på en isolerad sänkning av
bolagens bidrag till försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader.
Med avseende härå finge riksförsäkringsanstalten anföra följande.
En dylik sänkning av bolagens bidrag skulle innebära dels en motsvarande
ökning av statsverkets bidrag till nämnda förvaltningskostnader, dels ock en
rubbning i den dittills gällande inbördes belastningen av bolagens delägare, å
ena, och riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare, å andra sidan.
Vad särskilt anginge den ifrågasatta åtgärdens inverkan i sistnämnda hänseende,
ansage sig riksförsäkringsanstalten böra betona, att en rubbning av omförmälda
belastningsförhållande givetvis vore ägnad att menligt påverka riks
-
25
Kungl. Majis proposition nr 174.
försäkringsanstaltens möjligheter att tillfredsställande fylla de uppgifter, som
med det gällande försäkringssystemet åvilade anstalten.
Då kommittén för socialförsäkringens organisation år 1922 väckt förslag om
en isolerad höjning av tilläggsavgifterna, hade försäkringsrådet i sitt yttrande
år 1923 anfört, att det kunde ifrågasättas, huruvida en dylik synnerligen avsevärd
förändring av grunderna för arbetsgivarnas bidragsskyldighet skulle
vara lämplig, innan frågan örn en möjligast enhetlig socialförsäkring kunnat
upptagas till behandling. Och då andra lagutskottet vid 1924 års riksdag haft
att yttra sig över en motion örn viss höjning av tilläggsavgifterna, hade utskottet
anfört, att denna fråga ägde ett nära samband med spörsmålet örn
lämpligaste sättet för den obligatoriska försäkringens handhavande genom statligt
eller enskilda organ och i händelse av bådaderas användning örn avvägandet
dem emellan.
Vad sålunda av försäkringsrådet och andra lagutskottet anförts mot en isolerad
höjning av tilläggsavgifterna ägde uppenbarligen giltighet även beträffande
en sänkning av bolagens bidrag. Jämväl en åtgärd i sistnämnda riktning
måste således sättas i samband med frågan örn den sociala olycksfallsförsäkringens
organisation.
Vidkommande denna fråga finge erinras örn Kungl. Maj:ts proposition till
1926 års riksdag. Denna proposition hade visserligen, såvitt frågan örn en organisationsförändring
anginge, av riksdagen avslagits. Riksdagen hade emellertid
i sin skrivelse till Kungl. Majit (nr 346) framhållit önskvärdheten av att åtgärder
vidtoges till undanröjande av de olägenheter, som försäkringens splittring
på ett flertal försäkringsinrättningar medförde, vare sig detta lämpligen
kunde ske inom den nuvarande organisationens ram eller genom övergående till
en helt ny organisation. Därjämte hade riksdagen uttalat den uppfattningen,
att olycksfallsförsäkringens nuvarande organisation icke kunde anses på ett tillfredsställande
sätt motsvara de krav en dylik organisation borde tillgodose.
Sedermera hade i Kungl. Maj:ts proposition nr 113 (s. 33) till 1927 års riksdag
föredragande departementschefen uttalat, att frågan örn olycksfallsförsäkringens
omorganisation kunde alltjämt anses aktuell.
Under sådana förhållanden syntes det riksförsäkringsanstalten ligga i öppen
dag, att det icke kunde vara lämpligt att för närvarande företaga en isolerad
sänkning av bolagens bidrag, d. v. s. en rubbning av proportionen mellan dessa
bidrag och tilläggsavgifterna. I allt fall borde en dylik åtgärd uppenbarligen
icke vidtagas utan synnerligen tungt vägande skäl.
Tydligt vore, att den av karenstidens borttagande föranledda höjningen av
beloppet av nämnda bidrag icke utgjorde ett sådant skäl, alldenstund motsvarande
höjning av samma anledning inträtt jämväl i fråga örn tilläggsavgifterna
för riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare.
Ej heller syntes utvecklingen av bolagens försäkringsverksamhet kunna
åberopas till stöd för den ifrågasatta åtgärden.
I sistnämnda hänseende hänvisade riksförsäkringsanstalten till följande siffror
rörande fördelningen av de försäkringspliktiga arbetsgivarna och de försäkrade
arbetarna mellan riksförsäkringsanstalten och bolagen under åren 1918—1926.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
o
Ar
Antal arbetsgivare
Därav
med försäkring
i bolag
Med försäkring i bolag
i % av samtliga
Större
Mindre
Summa
Större
Mindre
Summa
Större
Mindre
Tillsam-
mans
1918...............
44,503
218,091
262,594
10,776
15,693
26,469
24.?
7.2
10-1
1919...............
46,629
243,393
290.022
13,165
17,329
30,494
28.2
7.1
10.5
1920...............
48,120
267,911
316,031
12,715
18,523
31,238
26.4
6.9
9.9
1921...............
46,920
297,689
344,609
12,866
19,530
32,396
27.4
6.6
9.4
1922...............
46,059
284,976
331,035
13,883
21,009
34.892
30.1
7.4
10.5
1923...............
42,939
296,898
339,837
13,558
20,786
34,344
31.6
7.0
10.1
1924...............
40,707
319,650
360,357
14,158
22,219
36,377
34.8
7.0
i 10.1
1925...............
39,685
340,210
379,895
14,333
24,331
38,664
36.1
7.2
10.2
1926...............
39,587
361,230
400,817
14,263
24,683
38,946
36.0
6.8
9.7
[För åren 1927—1929 hava följande uppgifter meddelats från riksförsäkringsanstalten:
1927...............
39,558
388.730
428,288
14,365
24,034
38,399
36.3
6.2
9.0
1928...............
40,251
406.910
447,161
14,105
23,854
37,959
35.0
5.9
8.5
1929...............
41,321
426,230
! 467,551
14.092
24,192
38,284
34.1
5.7
8.2]
Ir
Antal årsarbetare
Därav försäkrade
i bolag
I bolag försäkrade
i % av samtliga
Hos
större
Hos
mindre
Summa
Hos
större
Hos
mindre
Summa
Hos
större
Hos
mindre
Till-
sam-
mans
arbetsgivare
arbetsgivare
arbetsgivare
1918...............
877,534
301,254
1,178,788
372,538
35,315
407,853
42.5
11.7
34.6
1919...............
895,947
325,567
1,221,514
404,715
37,323
442,038
45.2
11.5
36.2
1920...............
938,475
353,479
1,291,954
445,586
39.011
484,597
47.5
11.0
37.5
1921 ..............
812.914
346,571
1,159,485
396,182
40,993
437,175
48.7
11.8
37.7
1922...............
802,112
334,512
1,136,624
408,753
43,841
452,594
51.0
13.1
39.8
1923...............
854,138
342,298
1,196,436
415,664
43,605
459,269
48.7
12.7
38.4
1924...............
893,248
367,763
1,261,011
445,109
45,950
491.059
49.8
12.5
38.9
1925..............
901,771
385,800
1,287,571
449.241
47.721
496,962
49.8
12.4
38.6
1926...............
920,010
409,647
1,329,657
468,087
55,324
523,411
50.9
13.5
39.4
[För iren 1927—1929 hava följande uppgifter meddelats från riksförsäkringsanstalten:
1927...............
956,254
399,877
1,356,131
479,836
45,251
525,087
50.2
11.3
38.7
1928...............
984,525
406,504
1,391,029
479,400
44,443
523,843
48 7
10.9
37.7
1929...............
1,033,588
410,877
1,444,465
509,443
44,211
553,654
49.3
10.8
38.3]
Därefter anförde anstalten:
Av de meddelade siffrorna framginge, att bolagen under ifrågavarande år
beträffande större arbetsgivare icke blott bibehållit sin andel i försäkringsbeståndet,
utan även kunnat i icke obetydlig omfattning öka densamma. Siffrorna
gåve vidare vid handen, att jämväl i fråga örn mindre arbetsgivare en avsevärd
ökning av bolagens försäkringsstock ägt rum. Bolagens procentuella andel av
antalet arbetsgivare hade dock något minskats, beroende på den starka tillväxten
i antalet för riksförsäkringsanstalten kända dylika arbetsgivare. _
På grund av vad sålunda anförts kunde riksförsäkringsanstalten för sin del
icke finna skäl föreligga för att i syfte att bereda bolagen en fördel vidtaga
en åtgärd, som skulle dels medföra en motsvarande uppoffring från statsverkets
sida, dels ock innebära en proportionsvis ökad belastning av riksförsäkringsanstaltens
försäkringstagare och därmed även ett föregripande av frågan
örn olycksfallsförsäkringens omorganisation.
Anstalten yttrade slutligen, att örn förvaltningsbidraget sänktes, anstaltens
försäkringstagare borde beredas motsvarande lättnad genom att bolagen ålades
att deltaga i kostnaderna för skador hos okända arbetsgivare.
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
Vid riksförsäkringsanstaltens utlåtande var fogat ett yttrande av de representanter
för de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, som deltagit i
överläggningen med riksförsäkringsanstalten. Däri anfördes följande:
Riksförsäkringsanstaltens utredning gåve till resultat, att örn de i bolagen
försäkrade arbetsgivarna, utan något som helst bidrag från statsverket, skulle
bestrida alla kostnader, som bolagens verksamhet åsamkade försäkringsrådet
och riksförsäkringsanstalten, förvaltningsbidraget borde uppgå till 240,500 kronor
eller 1.85 procent av de för år 1929 till cirka 13,000,000 kronor uppskattade
premierna.
Som statsverkets nettoutgifter för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
förvaltning i första hand torde avse att täcka just sådana kostnader,
som i utredningen upptagits, och sålunda endast en del av dessa kostnader borde
bestridas genom tilläggsavgifter och förvaltningsbidrag, syntes en sänkning av
nämnda bidrag till 1V* procent å premierna vara väl motiverad.
Mot kostnadsberäkningens detaljer saknade utomstående förutsättningar att
göra några erinringar.
I fråga örn uppdelningen av kostnaderna för försäkringsrådet syntes inga
bärande skäl hava förebragts, för att icke dessa kostnader skulle lika delas
mellan riksförsäkringsanstaltens och bolagens försäkringstagare. Den verkställda
utredningen hade givit vid handen, att — i strid mot den i 1916 års proposition
till oljmksfallsförsäkringslag uttalade förmodan — tvister rörande ersättningar,
som underställdes rådets prövning, i ungefär samma omfattning rörde
riksförsäkringsanstaltens som bolagens beslut. Riksförsäkringsanstaltens större
benägenhet att, sedan besvär anförts hos rådet, ändra sina beslut, torde icke
nämnvärt minska rådets arbete. Försäkringsrådet syntes under alla förhållanden
icke kunna undgå att pröva, huruvida det nya beslutet fullt tillgodosåge
icke blott den klagandes utan även motpartens rätt. Vid bedömande av försäkringsrådets
arbete borde även hänsyn tagas därtill, att dittills en stor procent
av bolagens besvärsmål rört karenstidsersättningarna samt att bland riksförsäkringsanstaltens
mål många gällde den ofta svårutredda frågan, örn viss verksamhet
vore försäkringspliktig eller ej. Vilket arbete, som måste nedläggas på
olika slag av ärenden och huru rådets förvaltningskostnader med hänsyn därtill
borde uppdelas mellan försäkringsinrättningarna, därom torde emellertid
endast genom ett utlåtande från försäkringsrådet en riktig uppfattning kunna
erhållas.
Då det gällde bestämmandet av bolagens bidrag för försäkringsrådets verksamhet,
borde även beaktas, att enligt 1916 års proposition av hela förvaltningsbidraget,
eller 2 procent av premierna, beräknades motsvara bolagens andel
av ifrågavarande kostnader. 2 procent av bolagens premier torde för år 1929
utgöra sammanlagt cirka 260,000 kronor, under det att försäkringsrådets totala
förvaltningskostnader, inklusive vissa av riksförsäkringsanstalten frånräknade
kostnader, utgjorde allenast 149,200 kronor.
Att bolagens förvaltningsbidrag skulle hava något annat ändamål än att
lämna ersättning för kostnader, som åsamkades de båda ämbetsverken på grund
av bolagens verksamhet, stöde icke i överensstämmelse med motiveringen för
förvaltningsbidragets bestämmande enligt 1916 års proposition liksom icke
heller med lydelsen av olycksfallsförsäkringslagens 16 §.
Med anledning av riksförsäkringsanstaltens uttalande, att ämbetsverket icke
kunde finna skäl föreligga att »i syfte att bereda bolagen en fördel» vidtaga
en minskning av förvaltningsbidragen, borde framhållas, att några särskilda
förmåner för bolagen eller deras delägare aldrig varit ifrågasatta. I ärendet
framställda yrkanden hade endast avsett, att en sakligt befogad lindring måtte
beviljas i en pålaga, som visat sig bliva större än som av dess ändamål betingades
och som, särskilt med hänsyn till do förmåner av olika slag, som av
28
Kungl. Majus proposition nr 174.
riksförsäkrmgsanstaltens försäkringstagare från statens sida åtnjötes, måste
framstå som en orättvisa.
över riksförsäkrmgsanstaltens utredning avgåvos utlåtanden: av försäkringsrådet
den 10 januari 1930, av försäkringsinspektionen den 13 januari 1930
och av statskontoret den 17 januari 1930.
Försäkringsrådet förklarade till en början, att den av riksförsäkringsanstalten
såsom skäl mot en sänkning av bolagens bidrag åberopade omständigheten, att
blott ringa erfarenhet förelåge örn verkningarna av karenstidens borttagande,
icke borde utgöra hinder för att verkställa en justering av bidragets storlek,
örn en sådan i övrigt funnes befogad. Vidare yttrade försäkringsrådet, att ej
heller frågan örn en omorganisation av olycksfallsförsäkringen borde få hindra
en justering av bidraget, då denna fråga länge — till olägenhet för det hela —
stått på dagordningen och det sannolikt ännu dröjde lång tid, innan en mera
genomgripande förändring komme att vidtagas, örn överhuvudtaget en sådan
bomme till stånd. Därefter anförde rådet:
Förevarande fråga syntes böra bedömas med hänsyn till de skäl för bolagens
förvaltningsbidrag, som anfördes av departementschefen i propositionen
örn olycksfallsförsäkringslagen till 1916 års riksdag. Med avseende ä vad
riksförsäkringsanstalten anfört därom, att anstalten i större omfattning
än bolagen själv ändrade de överklagade besluten, vore att märka, att endast
ett mindre antal av de utav försäkringsinrättningarna i besvärsmålen själva
vidtagna ändringarna vore av den art, att genom desamma vidare prövning
från försäkringsrådets sida bleve obehövlig. Den av anstalten sålunda
anförda omständigheten torde därför icke kunna tillmätas någon större
betydelse. Att verkställa en uppskattning av det arbete, besvären över riksförsäkringsanstaltens
beslut respektive bolagens beslut medförde för försäkringsrådet,
läte sig näppeligen göra. Vid frågans bedömande hade man i huvudsak
icke annat att hålla sig till än antalet besvärsmål, och dessa fördelade sig
ungefär lika på riksförsäkringsanstalten och bolagen. Möjligen förorsakade i
en del fall besvären över bolagens beslut mera utredningsarbete än som
krävdes beträffande riksförsäkrmgsanstaltens beslut. Med hänsyn till vad sålunda
anförts torde bolagens bidrag till bestridande av rådets förvaltningskostnader
böra utgöra något utöver hälften.
Då riksförsäkringsanstalten anförde, att rådets uppgifter utan tvivel kunnat
högst betydligt inskränkas, örn riksförsäkringsanstalten fått hela försäkringen
örn hand, torde böra observeras, att i djdikt fall med all säkerhet tillkommit
ett betydande antal tidsödande och mycken utredning krävande besvärsmål,
nämligen angående påförda försäkringsavgifter, en grupp av besvärsmål, som
nu endast förekomme i mycket obetydlig utsträckning.
Beräknades rådets förvaltningskostnader för närvarande till i runt tal
150,000 kronor, syntes ungefär 80,000 kronor böra utgöra bolagens andel.
Emellertid vore tillströmningen av ärenden till rådet i ständigt stigande, vilket
givetvis medförde en ökning av rådets förvaltningskostnader. Försiktigheten
syntes därför bjuda att icke beräkna bolagens andel i försäkringsrådets omkostnader
till lägre belopp än 90,000 kronor.
Den andel av riksförsäkrmgsanstaltens förvaltningskostnader, som borde
bäras av socialförsäkringsbolagen, hade av riksförsäkringsanstalten beräknats
till 142,500 kronor. Det kunde möjligen ifrågasättas, huruvida icke vid beräkningen
medtagits en eller annan post, som icke bort inräknas, men då riksförsäkringsanstalten
beträffande bolagens andel räknat i underkant, syntes icke
någon anmärkning vara att framställa mot den uppgivna summan.
29
Kungl. Majus proposition nr 174.
Med åberopande av vad sålunda anförts ansåge sig försäkringsrådet
under föreliggande omständigheter icke hava något att erinra mot, att sådan
ändring vidtoges i olycksfallsförsäkringslagen, att socialförsäkringsbolagens
bidrag sänktes från nu bestämda 3 procent till 2 procent.
En ledamot, med vilken två andra ledamöter i huvudsak instämde, anförde:
Vid bedömande av huruvida nu gällande lag rättvist avvägde de konkurrerande
försäkringsinrättningarnas rättigheter och skyldigheter hade man att
taga hänsyn till en mängd olika omständigheter. Storleken av de enskilda inrättningarnas
bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets
och riksförsäkringsanstaltens verksamhet, storleken av tilläggsavgiften å försäkringsavgift
vid försäkring i riksförsäkringsanstalten samt sättet för dylik
tilläggsavgifts beräkning, bestridande av skadeersättning, då arbetsgivaren vid
olycksfallets inträffande vore okänd för riksförsäkringsanstalten, och den omständigheten,
att riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader betalades av
staten, låt vara med bidrag som nyss sagts, vore därvid särskilt betydelsefulla,
men även andra omständigheter vore därvid att taga i betraktande såsom
exempelvis å ena sidan, att riksförsäkringsanstalten ej ägde välja sina försäkringstagare,
och å andra sidan, att anstalten beträffande ett mycket stort antal
små arbetsgivare på grund av förhållandenas natur knappast vore utsatt för
någon konkurrens av större betydelse.
Ifrågavarande omständigheter syntes så komplicerade, att det torde vara
svårt, ja omöjligt, att på grundval av blotta sifferberäkningar bedöma, örn
statsanstaltens eller de enskilda inrättningarnas verksamhet enligt nu gällande
system otillbörligt gynnades eller försvårades. Erfarenheten vid lagens tilllämpning
borde därvid bliva avgörande. Dittillsvarande erfarenhet gåve icke
något stöd för vidtagande av åtgärd, som kunde medföra rubbning i inrättningarnas
nuvarande konkurrenskraft.
En sänkning av de enskilda inrättningarnas förvaltningsbidrag utan motsvarande
kompensation till riksförsäkringsanstalten skulle medföra en dylik
rubbning. Ändringen avstyrktes därför.
F ö ra ii k r i ngs in spek tion en anförde:
Det framginge av utredningen, att, med bibehållande av den av föredragande
departementschefen år 1916 anförda motiveringen till bestämmandet av för-,
valtningsbidragets storlek, bidraget kunde sänkas till cirka 2 procent av premieinkomsten
och detta även örn det antoges skäligt, att bolagens bidrag skulle
täcka 2A av kostnaderna för försäkringsrådet. Vid sådant förhållande syntes
det försäkringsinspektionen, att bidragsprocenten nu borde sänkas till 2 procent.
Riksförsäkringsanstalten motsatte sig sådan reduktion av tre skäl:
1. Då verkningarna av karenstidens borttagande ännu ej kunde fastställas,
borde den nu verkställda kostnadsutredningen icke läggas till grund för en
reglering av bolagens förvaltningsbidrag.
2. Då den av de ömsesidiga bolagens förening i ärendet gjorda framställningen
torde få anses ga ut på en sänkning av bolagens förvaltningsbidrag
utan att tilläggsavgifterna vid försäkring hos riksförsäkringsanstalten höjdes,
skulle sänkningen innebära en motsvarande ökning av statsverkets bidrag till
kostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens förvaltning.
3. En dylik sänkning skulle jämväl innebära en rubbning i den dittills
gällande inbördes belastningen av bolagens delägare å ena och riksförsäkringsanstaltens
försäkringstagare å andra sidan, en rubbning som skulle menligt
påverka riksförsäkringsanstaltens möjligheter att tillfredsställande fylla de
uppgifter, som med det gällande försäkringssystemet åvilade anstalten.
I fråga örn det första skälet förklarade försäkringsinspektionen på närmare
angivna skäl, att försäkringsinspektionen ansåge, att det funnes en fullt till
-
30
Kungl. Majus proposition nr 174.
räcklig marginal för den osäkerhet, som då i följd av karenstidens borttagande
vidlådde beräkningen av bolagens andel i omkostnaderna.
Inspektionen anförde vidare:
Det andra av riksförsäkringsanstalten anförda skälet för dess avstyrkande
syntes försäkringsinspektionen icke bärande. Ty när en pålaga, som beslutats
för ett visst ändamål, visade sig vara större än för detta ändamål krävdes,
syntes den böra nedsättas. Att bibehålla den oförminskad av det skäl, att staten
hade annan användning för dess överskott, innebure en orättvis beskattning
av de av pålagan drabbade.
Det tredje av de anförda skälen syntes innebära, att riksförsäkringsanstalten
fruktade, att, örn bolagens bidrag nedsattes, deras konkurrenskraft skulle så
ökas, att riksförsäkringsanstalten finge svårt att fylla sin uppgift. Det syntes
försäkringsinspektionen icke sannolikt att riksförsäkringsanstalten hade anledning
att frukta detta, då bolagens försäkringstagare även efter sådan nedsättning
skulle komma att belastas med vida större premietillägg för omkostnader
än riksförsäkringsanstaltens. De förra hade t. ex. för år 1928 att bära (i runda
tal)
sina egna bolags förvaltningskostnader ................ 1,040,000 kronor
3 % — bidrag till riksförsäkringsanstaltens och försäkrings
rådets
omkostnader................................ 310,000 »
alltså totala omkostnader 1,350,000 kronor
Om bolagens premieinkomst för nämnda år varit den, som de beräknades hava
haft under år 1929 efter karenstidens borttagande (eller 13 miljoner kronor i
stället för 10 miljoner kronor under år 1928), och likväl ingen höjning beräknades
av deras egna förvaltningskostnader samt bidragsprocenten varit 2 i
stället för 3, skulle de totala omkostnaderna varit 1,300,000 kronor eller 10 procent
av den beräknade premieinkomsten. Även efter bidragets sänkning komme
alltså bolagens premietillägg för omkostnaderna att i genomsnitt minst vara
ungefär dubbelt så höga som riksförsäkringsanstaltens tilläggsavgifter.1)
Riksförsäkringsanstalten uttalade, att utvecklingen av bolagens försäkringsverksamhet
ej syntes kunna åberopas till stöd för sänkningen av deras bidrag,
och anförde till styrkande av detta uttalande siffror, av vilka det framginge,
att bolagen under åren 1918—1926 beträffande större arbetsgivare icke blott
bibehållit sin andel i försäkringsbeståndet utan även kunnat i icke obetydlig
omfattning öka densamma, samt att de jämväl i fråga örn mindre arbetsgivare
kunnat öka sin försäkringsstock. Försäkringsinspektionen ansåge sig emellertid
böra framhålla, att bolagens utveckling — örn man på grund av dess särart
bortsåge från Enskilda järnvägarnas bolag — tedde sig mindre gynnsam i fråga
*) För åren 1929—1931 har försäkringsinspektionen meddelat följande uppgifter^:
1929
1930
1931
kr.
kr.
kr.
Förvaltningskostnader.....
Bidrag ..........................
1,136,656
406.130
1,140,760
434,739
1,152,716
388,331
Summa
1,542,786
1,575,499
1,541,047
Premier, som lagts till
räkning ....................
grund för bidragets be-
13,537,666
14,491,300
12,944,366
Förvaltningskostnad och
inkomsten ................
bidrag i % av premie-
%
11.4
%
10.9
%
11.9
Anm. Uppgifter för bolaget Sleipner äro icke medtagna för åren 1930 och 1931, enär de
på grund av bolagets likvidation icke äro definitivt bestämda.
31
Kungl. ,\1aj:ts proposition nr 174.
om försäkringsrörelsens ekonomiska resultat under senare år. De övriga bolagen
skulle nämligen under åren 1926—1928 på en premieinkomst av 27.6
miljoner kronor hava haft en förlust av cirka 280,000 kronor, örn de ej under
sin föregående verksamhet samlat vissa fonder utöver premiereserv och ersättningsreserv
och haft ränteinkomster på dessa överskottsfonder, som täckt förlusten
på årens rörelse samt givit ett överskott av 125,000 kronor. Under samma
lid hade försäkringsavgifterna till riksförsäkringsanstalten uppgått till 25.1
miljoner kronor och dess rörelse givit ett överskott på cirka 840,000 kronor,
som genom anstaltens ränteinkomst på behållningen från tidigare år ökats till
1.475.000 kronor. Att resultatet vore så mycket sämre för bolagen än för riksförsäkringsanstalten,
berodde tydligen i främsta rummet på att de förras rörelse
belastats med bolagens egna omkostnader och bidrag till riksförsäkringsanstaltens
och försäkringsrådets omkostnader med ett sammanlagt belopp av 3,850,000
kronor, under det att riksförsäkringsanstaltens rörelse icke alls belastats med
några omkostnader. Att ej skillnaden mellan rörelsernas resultat vore större
än den här beräknade, torde hava sin förklaring däri, att riksförsäkringsanstalten
beräknat sin ersättningsreserv med större säkerhetsmarginal, än bolagen
kunnat. Redan de anförda siffrorna visade, att bolagen väl behövde den ifrågasatta
sänkningen av bidragsprocenten för att kunna bibehålla dittillsvarande relation
mellan sina och riksförsäkringsanstaltens premiesatser och att den lättnad,
som genom densamma bereddes dem, ej kunde sätta dem i stånd att genom premiesänkningar
bereda riksförsäkringsanstalten svårigheter. Detta bestyrktes ytterligare,
örn man toge i betraktande, att den effektiva räntefoten för riksförsäkringsanstaltens
och bolagens placeringar varit högre under åren 1926—1928,
än den kunde väntas bliva under den närmaste tiden, och att en nedgång av
den effektiva räntefoten hade mycket större betydelse för bolagen än för riksförsäkringsanstalten:
hade den under nämnda år varit 0.1 procent lägre skulle
hela det av försäkringsinspektionen beräknade överskottet för bolagen hava
försvunnit, under det riksförsäkringsanstalten skulle haft ett överskott av
1.325.000 kronor.
Statskontoret anförde:
Den _ av riksförsäkringsanstalten verkställda utredningen syntes statskontoret
giva vid handen att tillräcklig anledning icke förelåge att vidtaga
ändring i gällande bestämmelser angående tilläggsavgifterna och förvaltningsbidragen.
Verkningarna av den vid 1928 års riksdag beslutade lagändringen
angående karenstidens borttagande torde för närvarande icke kunna
i sin helhet överblickas. Det syntes enligt statskontorets mening vara erforderligt
att, innan nyssberörda fråga upptoges till prövning, inhämta ytterligare
några års erfarenheter i nämnda hänseende. Statskontoret ville därjämte
erinra örn att en blivande omorganisation av den sociala försäkringen torde
komma att medföra genomgripande förändringar beträffande de organ, som
för närvarande handhade olycksfallsförsäkringen. Visserligen hade det av
Kungl. Maj:t framlagda förslaget härom av 1926 års riksdag avslagits, men
det torde få antagas, att ett ordnande av den sociala försäkringen förr eller
senare komme till stånd. Med hänsyn jämväl till sist anförda synpunkter ansåge
statskontoret förevarande spörsmål icke lämpligen då böra upptagas till
slutlig behandling.
Om statskontoret sålunda anslöte sig till vad riksförsäkringsanstalten i ärendet
anfört och ansåge föreliggande utredning icke för det dåvarande böra föranleda
till någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd, ville dock statskontoret betona,
att ämbetsverket icke kunnat undgå att få den uppfattningen, att ifrågavarande
bidrag och avgifter måste anses vara så pass höga, att någon reduktion av dem
i framtiden kunde anses motiverad, därest förhållandena bleve i stort sett oförändrade.
32
Kungl. Maj. ts proposition ^ nr 174.
I skrivelse den 11 december 1930 hemställde därefter de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens
förening, att Kungl. Maj:t måtte för 1931 års riksdag framlägga
förslag örn sådan ändring, att bolagens bidrag bestämdes till belopp, motsvarande
högst D/s procent av summan av premierna.
Den 4 januari 1932 meddelade Kungl. Majit beslut i ärendet. Kungl. Maj:t
fann därvid de gjorda framställningarna icke för det dåvarande föranleda någon
Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.
Ku föreliggande förslag.
Såsom i början av denna avdelning utförligt omnämnts har grmiskningsnämnden
föreslagit en höjning av tilläggsavgifterna från 5 till 7 procent.
över detta förslag har riksförsäkringsanstalten den 11 november 1932 avgivit
yttrande. Ämbetsverket har däri till en början erinrat, att medan omkostnaderna
för riksförsäkringsanstalten enligt 1901 års lag helt bestredos av statsmedel
och ålderdomsförsäkringskommittén beräknat, att enligt dess förslag
hälften av kostnaderna skulle bliva täckt av statsmedel, statens andel ökats
i förhållande till kommitténs beräkningar därigenom, att bolagens bidrag i
lagen bestämts till allenast 3 procent mot av kommittén föreslagna 5 procent.
Anstalten har i detta hänseende vidare anfört:
Under de första åren efter ikraftträdandet av 1916 års olycksfallsförsäkringslag
hade statens bidrag utgjort mer än två tredjedelar av ifrågavarande kostnader.
Ett av kommittén för socialförsäkringens enhetliga organisation år 1922
framlagt förslag örn höjning av tilläggsavgifterna hade asyftat att återföra
statens och arbetsgivarnas andelar i kostnaderna till de ursprungligen avsedda
proportionerna, men detta förslag hade icke lett till någon åtgärd. Under de
senaste åren hade emellertid arbetsgivarnas tilläggsavgifter och bidrag bland
annat på grund av viss lagändring i samband med karenstidens borttagande och
på grund därav förhöjda premier utgjort avsevärt ökad andel av samtliga kostnader.
Ämbetsverket har till stöd härför åberopat följande sammanställning:
Budgetperiod
Tilläggs- avgifter enligt
16 §
Kr.
Bidrag enligt
16 §
Kr.
Summa
tilläggsavgifter
och bidrag
Kr.
liiks-
försäkrings- anstaltens och
försäkrings- rådets om- kostnader *)
Kr.
Tilläggs- avgifter och
bidrag i
procent av
vidstående
kostnader
1918 ...........................
188,428
188,428
1,709,408
ii
1919 .........................
415,179
238.252
653,431
2,675,565
24
1920 .........................
728,564
264,930
993,494
3,269,010
30
1921 ...........................
526,333
353,951
880,284
2,686,368
33
1922 .........................
412.963
302,655
715,618
2,176,904
33
Vi—30/« 1923 ................
253,233
—
253,233
1,012,798
25
1923/1924.....................
292,663
217,939
510,602
1,795,376
28
1924/1925 .....................
307,393
194,764
502,157
1,805,101
28
1925/1926.....................
341,255
218,759
560,014
1,843,303
30
1926/1927.....................
419,559
231.994
651,553
1,830,587
36
1927/1928...................
491,861
253,659
745,520
1,837,698
41
1928/1929.....................
556,092
304,029
860,121
1.909,897
45
1929/1930.....................
654,555
308,019
962,574
1,965,650
49
1930/1931 ...................
689,778
406,131
1.095,909
1,958,957
56
1931/1932.....................
691,704
434,739
1,126,443
2)2,045,514
55
1932/1933.....................
3) 690,000
3) 360,000
3) 1,050,000
—
—
i) Häruti ingå tillfällig löneförbättring, krigstidstillägg, dyrtids- och dyrortstillägg m. m.
a) Från beloppet av riksförsäkringsanstaltens kostnader hava avdragits 34,500 kronor avsedda
till bestridande av kostnader för flyttning.
3) Belopp, som beräknats komma att inflyta.
Kungl. Majus proposition nr 174.
33
Ämbetsverket anför därefter vidare:
Av sammanställningen framginge, att under det sammanlagda beloppet
av tilläggsavgifter och bidrag från arbetsgivarna under tiden från och med
1918 till och med budgetåret 1926/1927 uppgått till högst 36 procent av
försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens kostnader, hade detsamma för
de följande budgetåren till och med 1931/1932 utgjort respektive 41, 45, 49,
56 och 55 procent av samma kostnader.
Därvid vore att märka, att i försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
förvaltningskostnader inräknats ej allenast dyrtidstillägg m. m. utan även
kostnaderna för rådets och anstaltens rent statliga uppgifter.
A7ad beträffade riksförsäkringsanstalten hade anstalten i betydande omfattning
dylika uppgifter. Sålunda hade riksförsäkringsanstalten att fastställa och
i vissa fall utbetala ersättning för i statens tjänst anställda arbetare; att utgiva
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring och
i anledning av olycksfall, som orsakats av krigsförhållandena under 1914—
1919 års världskrig; att handhava den särskilda olycksfallsförsäkringen för
fiskare och livförsäkringen i samband med egnahemslån; att övertaga utgivandet
av livräntor till barn utom äktenskap och vissa livräntor enligt 35 § i
olycksfallsförsäkringslagen; att utbetala ersättningar för vissa utländska försäkringsinrättningar
samt att avgiva utlåtanden till domstolar och myndigheter
rörande invaliditetsgrader m. m. Slutligen hade riksförsäkringsanstalten allmänna
åligganden som statligt ämbetsverk, såsom avgivande av utlåtanden och
verkställande av utredningar, meddelande av upplysningar rörande olycksfallsförsäkringen
till allmänheten m. m. Kostnaderna för riksförsäkringsanstaltens
statliga uppgifter beräknades i statens besparingskommittés år 1925 avgivna
betänkande till omkring 128,000 kronor (budgetåret 1923/1924) men torde numera
i följd av den starka utvidgningen av dessa uppgifter belöpa sig till
högre belopp. Det kunde nämnas att t. ex. antalet olycksfall i statens arbeten
ökats från 4,581 år 1924 till beräknade cirka 10,000 år 1932. Antalet försäkrade
fiskare, som vid slutet av år 1924 utgjorde 3,962, uppginge nu till omkring
7.400. Beloppet av utbetalda ersättningar i anledning av kroppsskada under
militärtjänstgöring hade ökats från cirka 826,000 kronor år 1924 till cirka
1.481.000 kronor budgetåret 1931/1932.
Om avdrag gjordes för kostnaderna för nämnda rent statliga uppgifter,
bomme sammanlagda beloppet av tilläggsavgifter och bidrag att täcka en än
större del av försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader
för handha vande av försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Riksförsäkringsanstalten har vidare ingått på frågan örn anstaltens ställning
i den sociala olycksfallsförsäkringens system. Därom yttrar anstalten:
I detta system intoge riksförsäkringsanstalten i förhållande till övriga i
lagen förutsatta försäkringsinrättningar en särställning. Enligt olycksfallsförsäkringslagen
gällde nämligen, att envar arbetare vore så att säga automatiskt
försäkrad i riksförsäkringsanstalten, därest ej arbetsgivaren inträtt såsom
delägare i sådant ömsesidigt bolag, som avsåges i 4 § av lagen. Härav följde
bland annat, att riksförsäkringsanstalten vore nödsakad att i möjligaste mån
skaffa sig kännedom örn landets samtliga arbetsgivare. Detta förutsatte ett
ytterst omfattande lokalt och centralt arbete med att för varje trakt av landet
förskaffa sig upplysning örn vilka som vore arbetsgivare och om deras arbetsförhållanden
samt att särskilja de arbetsgivare, som vore delägare i ömsesidiga
bolag. För det lokala arbetet hade anstalten att för detta ändamål lita till sina
mantals- och ortsombud. Av sammanlagda kostnaden för dessa ombud, omkring
300.000 kronor om året, betingades en avsevärd del av ifrågavarande uppgifter.
Till det centrala arbetet hörde förandet av ett register över landets samtliga
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 174—175. 212 33 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
arbetsgivare, omkring 550,000, med angivande av vilka av dem, som hade försäkring
i ömsesidiga bolag. Av riksförsäkringsanstaltens ställning i systemet
följde vidare, att anstalten hade att i helt annan omfattning än bolagen till
prövning upptaga frågor örn vem som skulle anses som arbetsgivare och alltså
skulle påföras premie samt huruvida viss person vore att anse som arbetare
enligt olycksfallsförsäkringslagen. Antalet dylika ärenden, som krävt mera ingående
utredning och prövning, torde innevarande år komma att uppgå till över
7,000. Med försäkringssystemet sammanhängde också i viss mån, att anstalten
i stor utsträckning hade att pröva klagomål över försäkringsavgifter, som påförts
i samband med kronouppbörden. Antalet dylika klagomål uppginge till
omkring 5,500 örn året.
Av det automatiska försäkringssystemet följde vidare, att riksförsäkringsanstalten
icke kunde välja sina försäkringstagare utan vore nödsakad att mottaga
alla arbetsgivare, som icke ingått såsom delägare i ömsesidigt bolag.
Givetvis innebure det en betydande förmån för dessa bolag, bland annat ur förvaltningskostnadssynpunkt,
att de erhölle sina delägare genom frivilligt ingångna
avtal på grund av ingivna ansökningar och därmed samtidigt kännedom
örn sin försäkringsstock. Icke önskvärda försäkringstagare kunde de överlåta
till statsanstalten. I viss mån erhölle riksförsäkringsanstalten emellertid ersättning
för detta åliggande därigenom, att av statsmedel utginge ersättning för
förluster på grund av ej influtna premier.
Skaderegleringsarbetet vore för riksförsäkringsanstalten mera betungande än
för de ömsesidiga bolagen, i det att anstalten beträffande skadade arbetare hos
mindre arbetsgivare -—• av vilka omkring 450,000 hade sin försäkring i anstalten
— ofta hade svårighet att erhålla erforderliga uppgifter och nödgades företaga
omfattande undersökningar genom ombud m. fl. Bolagen torde i betydligt större
utsträckning kunna anlita sina delägare för skaderegleringsarbetet, ersättningars
utbetalande m. m.
Härtill komme, att riksförsäkringsanstalten hade att ensam bära kostnaderna
för olycksfall, som drabbade arbetare hos s. k. okända arbetsgivare. Kostnaderna
för skador hos okända arbetsgivare under åren 1929 och 1930 framginge
av följande sammanställning:
Olycksfallsår:
Antal olycksfall ................................
Därav:
Invaliditets- och dödsfall..........................
Summa ersättningar för olycksfall med invaliditet eller
dödlig utgång ................................
Samtliga olycksfall ..............................
1929
1930
785
1,012
98
85
Kronor
Kronor
424,415
285,295
522,650
389,142
Då emellertid i samband med 1930 års folkräkning antalet i 1931 års arbetsgivareförteckningar
upptagna arbetsgivare ökats med omkring 50,000, syntes
de årliga kostnaderna för ifrågavarande olycksfall kunna för de närmaste åren
beräknas uppgå till i genomsnitt omkring 300,000 kronor.
Uppenbart vore, att med riksförsäkringsanstaltens ställning i försäkringssystemet
och de särskilda åligganden anstalten hade, det icke vore möjligt för
anstalten att i konkurrens med enskilda företag kunna bestå som försäkringsinrättning,
därest icke anstalten åtnjöte särskilda förmåner. Genom dels bidrag
från statsverket till omkostnaderna för riksförsäkringsanstaltens verksamhet
dels de ömsesidiga bolagens skyldighet att erlägga bidrag enligt 16 § i olycksfallsförsäkringslagen
hade ett visst jämviktsläge ernåtts i avseende å förhållan
-
35
Kungl. Majus proposition nr 174.
det mellan riksförsäkringsanstalten och bolagen. Att de förmåner riksförsäkringsanstalten
atnjöte i förhållande till bolagen icke varit för rikligt tilltagna
med hänsyn till anstaltens särskilda uppgifter framginge emellertid bland
annat därav, att bolagen under perioden 1918—1929 icke allenast kunnat bibehålla
sin andel i försäkringsbeståndet utan även öka densamma. År 1918 hade
av de större arbetsgivarna ett antal av 10,776 (24.2 procent) med 372,538 årsarbetare
(42.5 procent) varit försäkrade i ömsesidigt bolag. År 1929 hade 14,092
större arbetsgivare (34.i procent) med 509,443 årsarbetare (49.3 procent) varit
på sådant sätt försäkrade. Beträffande de mindre arbetsgivarna hade på grund
av den starka tillväxten i antalet kända dylika arbetsgivare bolagens procentuella
andel minskats, men det absoluta antalet hade stigit från 15,693 med
35,315 årsarbetare år 1918 till 24,192 med 44,211 årsarbetare år 1929.
Anstalten yttrar slutligen, såvitt nu är i fråga:
Redan under förarbetena till 1916 års olycksfallsförsäkringslag hade vid
bestämmande av tilläggsavgifterna och bidragen för i riksförsäkringsanstalten
och i ömsesidiga bolag försäkrade hänsyn tagits till anstaltens och bolagens inbördes
konkurrensförmåga. Denna synpunkt hade sedermera gjorts gällande
vid de många tillfällen, då fråga förevarit örn ändring av tilläggsavgifterna.
Riksförsäkringsanstalten hade därvid för sin del alltid med styrka hävdat, att
den nuvarande relationen i förhållandet mellan anstaltens och de ömsesidiga
bolagens belastning måste upprätthållas, örn anstaltens konkurrensförmåga i
förhållande till bolagen skulle kunna bestå. I enlighet härmed hade tidigare
framställda, förslag i.ämnet ej föranlett någon statsmakternas åtgärd.
Enligt riksförsäkringsanstaltens uppfattning skulle en isolerad höjning av
tilläggsavgifterna för riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare medföra, att
åtminstone större arbetsgivare i stor omfattning skulle övergå till de ömsesidiga
bolagen, varigenom riksförsäkringsanstaltens ställning i försäkringssystemet
skulle rubbas. Kostnaderna för de särskilda åligganden anstalten hade skulle
komma att fördelas pa ett kanske alltjämt sjunkande bestånd av arbetsgivare.
Särskilt skulle kostnaderna för olycksfall hos »okända arbetsgivare» härvid
bliva betungande för anstaltens försäkringstagare.
I detta sammanhang syntes även. böra påpekas, att tilläggsavgiftens höjning
till 7 procent för varje försäkring i många fall, särskilt för arbetsgivare med
stort premiebelopp, skulle medföra att tilläggsavgiften komme att överstiga den
verkliga förvaltningskostnaden för arbetsgivarens försäkring. Denna olägenhet
torde dock i viss mån kunna avhjälpas genom det förändrade sätt för tilläggsavgifternas
beräknande, varom riksförsäkringsanstalten i det följande komme
att framställa förslag.
Vad sålunda anförts vöre enligt riksförsäkringsanstaltens mening ägnat att
väcka allvarliga betänkligheter mot granskningsnämndens förslag örn höjning
av tilläggsavgifterna för anstaltens försäkringstagare, och riksförsäkringsanstalten
funne sig fördenskull icke kunna biträda förslaget.
I ärendet hava därefter utlåtanden avgivits: av försäkringsrådet den 9 december
1932, av försäkringsinspektionen den 14 december 1932, av statskontoret
den 8 december 1932 och av de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening
den 14 december 1932.
Försäkringsrådet Ilar anfört:
Då av Kungl. Maj:ts beslut den 4 januari 1932 syntes framgå, att Kungl.
Maj:t icke för närvarande funne någon rubbning böra ske i proportionen mellan
riksförsäkringsanstaltens och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens ekonomiska
belastning, så torde nu, örn ökning av arbetsgivarnas bidrag till stats
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
3(3
Kungl. Majus proposition nr 174.
verket av statsfinansiella skäl ansåges böra genomföras, denna ökning böra
fördelas mellan riksförsäkringsanstalten och bolagen efter samma proportion
som den, efter vilken bidragen för närvarande utginge, samt inlevereras direkt
till statsverket.
Chefen för försäkringsrådet och två ledamöter hava anfört skiljaktig mening
och förklarat sig i likhet med riksförsäkringsanstalten anse granskningsnämndens
förslag möta betänkligheter.
Försäkringsinspektionen yttrar följande:
G-ranskningsnämndens förslag att med hänsyn till det statsfinansiella läget
företaga en i viss mån godtycklig höjning av tilläggsavgifterna för riksförsäkringsanstaltens
försäkringstagare ansåge sig försäkringsinspektionen i likhet
med riksförsäkringsanstalten böra avstyrka. Försäkringsinspektionen ville däremot
förorda, att frågan örn finansieringen av den sociala olycksfallsförsäkringens
förvaltningskostnader -—• en fråga, som tid efter annan trängt sig fram
i förgrunden och alltjämt återkomme i skiftande sammanhang — omedelbart upptoges
och gjordes till föremål för en ingående prövning. Allt det material, som
krävdes för en dylik undersökning, torde utan större tidsutdräkt kunna anskaffas
och undersökningen borde i varje fall kunna vara slutförd vid en tidpunkt,
som tilläte, att proposition i ärendet kunde föreläggas 1934 års riksdag.
Därest en höjning av tilläggsavgifterna för riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare
nu skulle företagas, motiverad av det nuvarande statsfinansiella
läget och utan att vederbörlig hänsyn foges till andra för denna fråga
betydelsefulla förhållanden, bleve följden den, att spörsmålet örn förvaltningskostnadernas
finansiering ånyo trängde sig fram och kravet på en utredning
bleve allt starkare. Då det enligt försäkringsinspektionens mening ingalunda
syntes uteslutet, att den av inspektionen förordade utredningen kunde komma
att medföra en för statsverket väsentligt större besparing än som skulle åstadkommas
genom ett realiserande av grauskningsnämndens förslag, och då en
efter rationella grunder genomförd lösning av förevarande spörsmål icke behövde
innebära mer än ett års uppskov, syntes denna linje avgjort vara att
föredraga.
Utginge man från den naturliga principen, att förvaltningskostnaderna i
likhet med övriga kostnader för den sociala olycksfallsförsäkringen i sin helhet
borde i första hand bäras av arbetsgivarna, bleve den föreslagna utredningens
huvuduppgift att bestämma, huru stor del av riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader
som, med hänsyn till den sociala olycksfallsförsäkringens nuvarande
organisation och riksförsäkringsanstaltens ställning i försäkringssystemet,
borde belasta de ömsesidiga arbetsgivarbolagens delägare och efter vilka
grunder kostnaderna för skador hos s. k. okända arbetsgivare borde fördelas
mellan riksförsäkringsanstalten och nämnda bolag. En lösning efter den här
angivna principen medförde, att det allmänna icke till någon del komme att
belastas med förvaltningskostnader för den sociala olycksfallsförsäkringen i
vad den avsåge hos enskilda arbetsgivare anställda arbetare.
Med den inställning till föreliggande fråga, som försäkringsinspektionen intagit,
hade det icke synts inspektionen erforderligt att ingå på sådana detaljfrågor
rörande avvägningen mellan tilläggsavgifterna för riksförsäkringsanstaltens
försäkringstagare och de ömsesidiga bolagens bidrag som ett realiserande
av granskningsnämndens förslag skulle medföra.
Statskontoret har framhållit följande:
Det ville synas statskontoret, att riksförsäkringsanstalten anfört goda skäl
för att en isolerad ökning av arbetsgivares tilläggsavgift till statsverket ej
lämpligen kunde företagas. Den särskilda granskningsnämnden hade beräknat,
Kungl. Majus proposition nr 174.
37
att en höjning av arbetsgivares tilläggsavgift från 5 till 7 procent av försäkringsavgiften
kunde antagas medföra en ökad årlig inkomst av omkring 250.000
kronor. Såsom riksförsäkringsanstalten anfört, skulle ett genomförande av
granskningsnämndens förslag medföra, icke blott att tilläggsavgifterna i en
del fall bomme att överstiga den verkliga kostnaden för arbetsgivarnas försäkring
utan även att åtminstone större arbetsgivare i stor omfattning överginge
till de ömsesidiga bolagen, vilket i sin tur torde hava till följd, att anstaltens
utgifter proportionsvis ökades. Några besparingar för statsverket torde därför
knappast kunna förväntas uppstå vid en isolerad höjning av arbetsgivarnas till1
äggsavgifter.
Statskontoret har av sålunda anförda och vissa ytterligare skäl, till vilka
jag återkommer, avstyrkt granskningsnämndens förslag.
De ömsesidiga socialtörsäkringsbolagens förening anför genom sin styrelse:
Angående frågan, huruvida eller i vad mån riksförsäkringsanstaltens konkurrensförmåga
i förhållande till bolagen skulle väsentligen försvagas genom
den av granskningsnämnden föreslagna åtgärden, torde först böra uppmärksammas,
att det härvidlag icke kunde vara fråga örn konkurrens i affärsmässig
mening. Bolagen utövade ju sin verksamhet utan avsikt att bereda någon vinst
åt delägarna på annat sätt än att, genom billig förvaltning samt propaganda
för vidtagande av skyddsåtgärder till minskande av olycksfallsfrekvensen och
dylikt, i möjligaste mån nedbringa försäkringskostnaderna för de i bolagen
försäkrade företagen. Att bolagen liksom riksförsäkringsanstalten arbetade för
ökning av sin klientel vore helt naturligt med hänsyn till vikten av försökringsriskens
utjämnande, och i detta hänseende komme anstalten, vilkens premieinkomst
för närvarande vore större än bolagens sammanlagda premieinkomst,
även efter en eventuell höjning av tilläggsavgifterna, efter all sannolikhet fortfarande
att i »konkurrens» med bolagen vara på den säkra sidan. För denna
åsikt talade närmast det förhållandet, att bolagens belastning, såsom framginge
bland annat av vad i försäkringsinspektionens yttrande den 13 januari 1930
anförts, även efter en dylik höjning, skulle vara relativt större än anstaltens.
Av stor vikt för anstalten vore därjämte den betydande förmån anstalten ägde
framför bolagen i kostnadsfri medverkan av statsmyndigheter vid premieuppbörden
och utbetalningen av ersättningar. Härtill komme, att statsverket (19 §)
försköte avgifter, som icke på föreskrivet sätt blivit erlagda. Beloppet av dylika
avgifter hade under budgetåret 1930/1931 uppgått till icke mindre än 321,000
kronor. Anstalten hade också, genom disposition av räntan å en överskottsfond
för verksamheten enligt 1901 års lag, möjlighet att minska sina premier. Även
finge erinras örn att till riksförsäkringsanstalten, på grund av bestämmelsen i
29 § 1) i olycksfallsförsäkringslagen, under löpande kalenderår utan vidare
överfördes alla, som under året blivit arbetsgivare eller vilkas försäkring i
något av bolagen på grund av företagets ombildning eller annan anledning
upphört. Enligt styrelsens mening torde därför riksförsäkringsanstaltens får-''
hågor för att tilläggsavgifternas höjande skulle komma att väsentligen försvaga
anstaltens konkurrensförmåga vara överdrivna och fördenskull borde
något hinder ej möta för ett genomförande av granskningsnämndens förslag.
Ökad belastning av soeial
försäkri
ngsbolagen.
I samband med frågan örn höjning av tilläggsavgifterna har, såsom det förut
anförda giver vid handen, framförts krav, att de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens
belastning skulle i motsvarande mån ökas, så att försäkringsinrättningarnas
ställning i systemet bleve orubbad. I det senast avgivna utlåtandet har
38
Kungl. Majus proposition nr 174.
sålunda riksförsäkringsanstalten — efter det anstalten uttalat sig emot granskningsnämndens
förslag om höjning av tilläggsavgifterna — anfört följande:
Därest av stadsfinansiella skäl en höjning av avgifterna ansåges ofrånkomlig,
hade riksförsäkringsanstalten — som anbefallts att i varje fall
framlägga ett förslag i ämnet — att undersöka, huruvida utväg funnes att
verkställa en dylik höjning utan att det inbördes förhållandet mellan riksförsäkringsanstalten
och bolagen förrycktes.
Det skulle i sådant fall ligga närmast till hands att överväga, huruvida belastningen
å de ömsesidiga bolagen skulle kunna ökas i motsvarande grad som
för riksförsäkringsanstalten.
I detta avseende torde få erinras, att socialförsäkringskommittén i sitt den
29 januari 1921 avgivna utlåtande angående ändringar i lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete bland annat anfört, att därest riksförsäkringsanstalten
vore ensam bärare av hela den sociala olycksfallsförsäkringen, skulle den förlust,
som för anstalten uppstode genom utgivande av ersättningar för olycksfall
hos arbetsgivare, örn vilka anstalten vid tiden för olycksfallet ej haft kännedom,
fördelas på samtliga arbetsgivare, som avsåges i lagen, och således även
drabba de arbetsgivare, som för det dåvarande vore delägare i de ömsesidiga
bolagen. _ Det syntes vid sådant förhållande vara riktigt, att även dessa bolag
deltoge i täckande av den ifrågavarande förlusten. Kommittén hade i sådant
syfte föreslagit viss ändring i olycksfallsförsäkringslagen. Med anledning av
kommitténs förslag hade i proposition (nr 39) för 1922 års riksdag framlagts
förslag till lagändring av huvudsakligt innehåll, att ömsesidigt bolag skulle för
varje kalenderår till riksförsäkringsanstaltens olycksfallsförsäkringsfond erlägga
ett belopp, motsvarande vad av kapitalvärdet av riksförsäkringsanstalten
åliggande ersättningar för under året inträffade olycksfall i arbete hos sådana
arbetsgivare, örn vilka anstalten vid tiden för olycksfallet icke haft kännedom,
å bolaget belöpte efter förhållandet mellan de i 16 § andra stycket omförmälda
försäkringsavgifter och summan av samtliga avgifter för försäkring enligt
lagen. Andra lagutskottet vid samma riksdag hade i utlåtande (nr 21) tillstyrkt
förslaget med ett par smärre ändringar. Mot utskottets beslut hade emellertid
vissa ledamöter reserverat sig. Första kammaren hade bifallit reservationen,
andra kammaren utskottsförslaget. Vid sammanjämkning hade andra kammaren
frånträtt sitt beslut och biträtt första kammarens beslut.
För att bereda de till riksförsäkringsanstalten anslutna arbetsgivarna kompensation
för höjning av tilläggsavgifterna torde nyssnämnda förslag böra ånyo
upptagas. Syftet att mellan riksförsäkringsanstalten och bolagen fördela kostnaderna
för olycksfall hos okända arbetsgivare syntes emellertid enklare kunna
ernås genom en lagändring av innehåll, att ömsesidigt bolag skulle för varje
räkenskapsår till riksförsäkringsanstaltens olycksfallsförsäkringsfond erlägga
viss procent av summan av försäkringsavgifterna för de under året i bolaget
tagna försäkringarna. Beträffande storleken av denna procentsats torde få erinras.
att den genomsnittliga kostnaden för ifrågavarande olyeksfallsskador
ansetts för de närmaste åren kunna uppskattas till omkring 300,000 kronor. Med
utgångspunkt från att bolagens och riksförsäkringsanstaltens premieinkomster
under år 1931 utgjort respektive omkring 12,900,000 kronor och 14,100,000
kronor — beräknade utan hänsyn till avdrag som i 11 § omförmäldes — syntes
det skäligt, att bolagen bidroge till riksförsäkringsanstaltens kostnader för
nämnda olyeksfallsskador med 1 procent av summan av försäkringsavgifterna
för i bolagen tagna försäkringar.
Den nu ifrågasatta bestämmelsen örn bolagens bidrag till riksförsäkringsanstaltens
olycksfallsförsäkringsfond syntes böra inflyta i 29 § av olycksfallsförsäkringslagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
39
I utlåtandet över riksförsäkringsanstaltens förslag har f örsäkringsrådet —
såsom redan nämnts — uttalat sig för att en eventuell ökning av arbetsgivarnas
bidrag fördelades mellan riksförsäkringsanstalten och bolagen efter samma proportion
som den, efter vilken bidragen för närvarande utgå. Chefen för försäkringsrådet
jämte två ledamöter hava biträtt riksförsäkringsanstaltens förslag.
I det förut omförmälda utlåtandet den 10 januari 1930 hade försäkringsrådet
anfört, bland annat, att det med hänsyn till storleken av de förmåner, som
åtnjötes av riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare på grund av anstaltens
ställning i försäkringssystemet, syntes osannolikt, att vid sänkning av bolagens
bidrag kompensation borde beredas riksförsäkringsanstalten samt att denna
fråga icke borde stå hindrande i vägen för en rättvis jämkning av bolagens
bidrag.
För säkring sinspektionen har i sitt utlåtande den 14 december 1932 icke särskilt
ingått å denna fråga. I det tidigare utlåtandet hade inspektionen anfört
bland annat, att örn riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare lika väl som
bolagens delägare finge själva utan statsbidrag bestrida alla förvaltningskostnader,
det givetvis vore riktigt, att ansvarigheten för »okända arbetsgivare» fördelades
på riksförsäkringsanstalten och bolagen t. ex. i förhållande till premieinkomsten.
Frågan om bolagens medansvarighet för ifrågavarande ersättningar
borde därför enligt försäkringsinspektionens mening icke upptagas annat än
i samband med en eventuell förhöjning av tilläggsavgifterna för riksförsäkringsanstaltens
försäkringstagare, så att de komme att motsvara anstaltens egna
förvaltningskostnader och dess andel i försäkringsrådets.
Statskontoret har i utlåtandet den 8 december 1932 erinrat örn föredragande
departementschefens yttrande i propositionen år 1916 med förslag till olycksfallsförsäkringslag,
att man vid normerandet av förvaltningsbidraget för arbetsgivarbolagen
allenast borde taga hänsyn till värdet av de förmåner, som bereddes
dessa bolag genom försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet.
Statskontoret har därefter anfört följande:
Det ville synas statskontoret, att de principer, som sålunda legat till grund för
bestämmande av de ömsesidiga bolagens bidrag, alltjämt borde tillämpas. Liknande
synpunkter torde även med fog kunna åberopas i fråga örn storleken av
arbetsgivares tilläggsavgifter.
Genomförandet av riksförsäkringsanstaltens förslag skulle emellertid innebära
ett frångående av ifrågavarande principer. För åstadkommande av
minskade utgifter för statsverket skulle nämligen å arbetsgivarna (ömsesidiga
bolag) överflyttas vissa hittills av statsverket bestridda utgifter, vilka icke vore
betingade av de kostnader, som föranleddes av försäkring av hos dessa arbetsgivare
anställda arbetare, utan därav, att staten för andra, mera allmänt sociala
ändamål anordnat försäkring. I nu förevarande framställning hade riksförsäkringsanstalten
angivit arten av sådan försäkring. Till sådan social verksamhet
finge hänföras riksförsäkringsanstaltens ersättningar till arbetare hos s. k.
okända arbetsgivare, vilka ersättningar ej grundade sig på försäkringsavtal. Det
ville synas statskontoret, att utgifter för allmänt sociala försäkringsändamål,
för vilka några avgifter ej alls uttoges eller i alla händelser ej ansåges böra utkrävas
i sådan utsträckning, att de täckte de kostnader, som vore förenade med
den avsedda försäkringen, ej borde påvila en viss grupp av landets befolkning;
på grund av sin natur borde de bestridas av hela befolkningen eller med andra
ord utgå av skattemedel.
40
Kungl. Majlis proposition nr lii.
Då alltså nu föreliggande förslag till ändringar i olycksfallsförsäkringslagen
innebure ett betänkligt avsteg från de enligt statskontorets mening fullt riktiga,
principer, som legat till grund vid bestämmandet av nu ifrågavarande avgifter
och bidrag, ansåge sig statskontoret böra hemställa, att det framställda förslaget
ej måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening anför i yttrandet den 14
december 1932 genom sin styrelse:
Bolagens årliga bidrag till riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets
verksamhet utgjorde för närvarande omkring 400,000 kronor, under det att de
kostnader bolagen för denna verksamhet åsamkade statsverket icke ens med anstaltens
beräkningsmetod kunnat beräknas till högre belopp än 240,000 kronor.
Skillnaden mellan de båda beloppen eller minst 160,000 kronor motsvarade mer
än väl det av anstalten ifrågasatta bidraget från bolagen till anstaltens fonder
för s. k. okända arbetsgivare, vilket av anstalten beräknats till 1 procent av
bolagens premier eller till omkring 130,000 kronor. Då bolagens förvaltningsbidrag
sålunda redan nu även omfattade den av anstalten föreslagna höjningen,
och då detta bidrag, även örn avgift för s. k. okända arbetsgivare inräknades,,
snarare borde sänkas än höjas, funne sig stscrelsen icke kunna förorda bifall
till anstaltens förslag.
Tilläggsavgifternas rörlighet.
Såsom förut antytts har riksförsäkringsanstalten i utlåtandet den 11 november
1932 —- på sätt skett jämväl i utlåtandet den 6 december 1929 — i förevarande
sammanhang upptagit till behandling ett i viss mån fristående spörsmål, nämligen
örn tilläggsavgifternas rörlighet. Härom har anstalten nu anfört följande:
Därest på grund av granskningsnämndens förslag ändring i olycksfallsförsäkringslagen
komme att genomföras, torde även en tidigare ifrågasatt ändring
i 16 § av lagen nu böra vidtagas. Tilläggsavgifterna vore nu för varje försäkring
fastställda till 5 procent av försäkringsavgiften. Körslag örn ett förändrat
beräkningssätt, så att hänsyn vid tilläggsavgiftens bestämmande skulle
kunna tagas ej endast till försäkringsavgiftens belopp utan jämväl till den förvaltningskostnad,
försäkringen kunde antagas komma att föranleda, hade år
1922 framlagts av kommittén för socialförsäkringens organisation. I enlighet
härmed hade anstalten i utlåtandet den 6 december 1929 hemställt, att olycksfallsförsäkringslagen
underkastades sådan ändring, att dels hänsyn vid bestämmande
av tilläggsavgift för försäkring i riksförsäkringsanstalten måtte tagas
ej endast till försäkringsavgiftens belopp utan jämväl till omfattningen av det
förvaltningsarbete, som i genomsnitt kunde antagas motsvara varje särskild
försäkring, dels riksförsäkringsanstalten skulle hava att för varje år, såsom
bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet, till statsverket erlägga ett belopp, motsvarande
5 procent av summan av försäkringsavgifterna, beräknade utan hänsyn till
avdrag, som i 11 § omförmäldes, för de i riksförsäkringsanstalten under året
gällande försäkringarna. I häröver avgivna utlåtanden hade försäkringsrådet
och försäkringsinspektionen tillstyrkt riksförsäkringsanstaltens förslag i detta
hänseende, försäkringsrådet dock med tillägg att grunderna för beräkning av
tilläggsavgiftens storlek för olika kategorier av försäkringstagare borde fastställas
av Konungen.
Nu ifrågasatta ändring i lagen vore av stor betydelse bland annat ur den
synpunkten, att riksförsäkringsanstalten då skulle kunna erbjuda sådana försäkringstagare,
som vore villiga åtaga sig en del av riksförsäkringsanstaltens
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
förvaltningsarbete, t. ex. genom självrisk för eller förskottering av vissa ersättningar,
skälig nedsättning i deras tilläggsavgifter. Härtill komme, såsom tidigare
nämnts, att örn tilläggsavgiften höjdes till 7 procent det enligt nu gällande
grunder ej sällan i fråga örn arbetsgivare med stora premiebelopp skulle kunna
inträffa, att tilläggsavgiften skulle överstiga den verkliga förvaltningskostnaden.
Emot detta förslag har någon erinran icke framställts av dem, som nu yttrat
sig i ärendet. Försäkringsrådet har dock anmärkt, att därest detta förslag
vunne bifall, hänsyn vid bidragens bestämmande jämväl borde tagas till den
ökade konkurrenskraft, som anstalten därigenom kunde anses vinna.
Vid förarbetena till olycksfallsförsäkringslagen beräknade ålderdomsförsäkringskommittén,
att något mer än hälften av totalkostnaderna för försäkringsrådets
och riksförsäkringsanstaltens verksamhet skulle bestridas av arbetsgivarna.
Genom att det förvaltningsbidrag, som skulle erläggas av arbetsgivare
i egenskap av delägare i de ömsesidiga försäkringsbolagen, sänktes från av
kommittén föreslagna 5 procent till 3 procent av premien ökades statens beräknade
andel i motsvarande mån. Enligt de senast föreliggande uppgifterna, avseende
budgetåret 1931/1932, uppgingo de nyss berörda kostnaderna till omkring
2,045,000 kronor, medan bidragen från arbetsgivarna utgjorde omkring
1,125,000 kronor. Av förvaltningskostnaderna bestred staten således omkring
45 procent. Denna andel motsvarar ungefär vad ålderdomsförsäkringskommittén
ansåg statsverket böra betala till ifrågavarande försäkring. Emellertid
är att märka, att sedan dess den uppfattningen alltmer gjort sig gällande,
att förvaltningskostnaderna för den sociala olycksfallsförsäkringen lika litet
som övriga kostnader till någon del borde bestridas av det allmänna utan i sin
helhet gäldas av arbetsgivarna. I sitt nu avgivna utlåtande betecknar sålunda
försäkringsinspektionen denna princip såsom naturlig. På nämnda princip
byggde också det av Kungl. Majit för 1926 års riksdag genom propositionen
nr 109 framlagda men av riksdagen avvisade förslaget till förändrad organisation
av den sociala olycksfallsförsäkringen. För egen del ansluter jag mig alltjämt
till berörda principiella uppfattning och jag gillar alltså granskningsnämndens
åsikt, att statens ifrågavarande kostnader böra nedbringas genom
ökade bidrag från arbetsgivarna.
Med nu omförmälda uppfattning skulle måhända bäst överensstämma, örn
jag i viss anslutning till försäkringsinspektionens i förevarande ärende framförda
mening sökte åvägabringa en utredning i syfte, att omkostnaderna för
den sociala olycksfallsförsäkringen skulle helt och hållet bestridas av arbetsgivarna.
Emellertid har det av statsfinansiella skäl befunnits nödigt att omedelbart
öka arbetsgivarnas bidrag till nämnda kostnader. Med hänsyn härtill
lärer det få ankomma å ett senare bedömande, huruvida antydda utredning
skall komma till stånd.
Den ökning av arbetsgivarnas prestationer till förevarande ändamål, som
sålunda nu bör åvägabringas, torde lämpligen kunna ske i enlighet med granskningsnämndens
förslag. Tilläggsavgifterna — vilka redovisas såsom en inkomst
i riksstaten — hava ock i årets statsverksproposition (inkomsterna s. 42,
Departe
ments
chefen.
42
Kungl. Majus proposition nr 174.
riksräkenskapsverkets inkomstberäkning s. 42—43) beräknats under antagande,
att granskningsnämndens förslag skulle genomföras från och med den 1 januari
1934. Vid nämnda beräkning förutsattes emellertid, att ett närmare övervägande
skulle ske av de olika frågor, som äga samband med den föreslagna
åtgärden.
Det första spörsmål, som härvid möter, gäller frågan, huruvida en höjning
av tilläggsavgifterna för riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare bör vidtagas
utan att samtidigt de enskilda försäkringsinrättningarnas ekonomiska
belastning i motsvarande grad ökas. Såsom i det föregående närmare omförmälts
hava väckta förslag örn höjning av tilläggsavgifterna eller sänkning av
försäkringsbolagens förvaltningsbidrag städse satts i samband med frågan om
det inbördes förhållandet mellan statsanstalten och bolagen. Skälet till att tillläggsavgifterna
nu föreslås skola höjas är såsom anförts att söka i den statsfinansiella
situationen. Att låta riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare ensamma
bära denna ökning i arbetsgivarnas bidrag till den sociala olycksfallsförsäkringen
skulle synbarligen vara motiverat allenast under den förutsättningen,
att bolagens förvaltningsbidrag för närvarande vore större än vad det borde
vara och att det överskjutande beloppet uppginge till den å bolagens delägare
belöpande andelen i ökningen. Från bolagens sida har också påståtts, att så skulle
vara förhållandet. I det tidigare omförmälda ärende, däri bolagens förening
yrkat en sänkning av bolagens bidrag från 3 procent å summan av premierna
till llU procent, har föreningen nämligen bland annat anfört, att denna pålaga
vore större än som av dess ändamål betingades samt att den framstode såsom
en orättvisa. Och i förevarande ärende har hävdats, att bolagens förvaltningsbidrag
översköte de kostnader deras verksamhet åsamkade statsverket med ett
belopp, som motsvarade 1 procent av deras premier. Såsom nämnts föranledde
framställningen örn sänkning av förvaltningsbidraget enligt Kungl. Maj:ts beslut
den 4 januari 1932 icke för det dåvarande någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.
Den utredning i dessa båda ärenden, som åvägabragts, giver enligt min
mening vid handen, huru svårt det är att med nuvarande system rättvist avväga
förhållandet mellan tilläggsavgifterna och förvaltningsbidraget. För min
del har jag emellertid icke funnit sådana omständigheter ådagalagda, att riksförsäkringsanstaltens
försäkringstagare ensamma böra bära den ökning i arbetsgivarnas
bidrag, som nu befunnits påkallad. Jag anser sålunda, att bolagens
delägare böra i någon form taga del i denna ökning.
Försäkringsrådet har i sitt senast avgivna utlåtande ifrågasatt, att en eventuell
ökning av arbetsgivarnas bidrag skulle fördelas efter samma proportion
som den, efter vilken bidragen för närvarande utgå. Riksförsäkringsanstalten
åter har föreslagit, att den erforderliga kompensationen av tilläggsavgifternas
höjning skulle ske på det sättet, att försäkringsbolagen ålades att
till riksförsäkringsanstaltens olycksfallsförsäkringsfond betala 1 procent av
premierna i syfte att därmed bidraga till riksförsäkringsanstaltens kostnader
för skador hos okända arbetsgivare. Genom ett sådant årligt tillskott till fonden
skulle riksförsäkringsanstalten icke behöva i den utsträckning som nu är
fallet belasta sina försäkringstagare med nämnda kostnader. Förslag i detta
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
syfte väcktes redan år 1921 av socialförsäkringskommittén och framlades
jämte förslag till andra lagändringar för 1922 års riksdag. Förslaget tillstyrktes
av andra lagutskottet och godkändes av andra kammaren. Det
avslogs emellertid av första kammaren, varefter andra kammaren vid verkställd
sammanjämkning biträdde första kammarens beslut. I valet mellan
olika utvägar att låta samtliga arbetsgivare taga del i den erforderliga
ökningen av arbetsgivarnas bidrag till försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
omkostnader har jag stannat vid att förorda riksförsäkringsanstaltens
nu framlagda förslag. Med hänsyn till vad statskontoret anfört,
att kostnaderna för skador hos okända arbetsgivare torde böra bestridas av
hela folket d. v. s. av skattemedel, får jag erinra, att kostnaderna ifråga såsom
hänförliga till den sociala olycksfallsförsäkringen enligt min mening böra
gäldas av samtliga arbetsgivare. Till jämförelse må nämnas, att enligt trafikförsäkringslagen
alla automobilägare ansvara för kostnader, föranledda av
automobiler, å vilka försäkring ej gäller.
I nu förevarande sammanhang har riksförsäkringsanstalten jämväl hemställt
örn viss förändring av sättet för tilläggsavgifternas bestämmande, så att de
icke såsom nu skulle utgöra ett för alla försäkringar procentuellt lika stort
tillägg utan sättas i beroende av den förvaltningskostnad, försäkringarna förorsakade.
Härigenom skulle det bliva möjligt att särskilt för försäkringstagare
med stor arbetarstam beräkna lägre tilläggsavgift än eljest. I likhet med de
hörda myndigheterna har jag icke något att erinra häremot. I anledning av
försäkringsrådets yttrande, att örn detta förslag bifölles, hänsyn vid bidragens
bestämmande jämväl borde tagas till den ökade konkurrenskraft, som anstalten
därigenom kunde anses vinna, får jag framhålla, att nämnda ökning icke torde
vara av större betydelse och att den näppeligen synes böra påverka bolagens
bidrag till statsverket eller till olycksfallsförsäkringsfonden.
Förslag till de ändringar i olycksfallsförsäkringslagen, som riksförsäkringsanstalten
enligt vad nu anförts ifrågasatt, har såsom tidigare nämnts av anstalten
framlagts i ett lagförslag. Emot utformningen härav har jag, frånsett ett
par obetydliga redaktionella jämkningar, icke något att erinra. Förslaget har
sammanarbetats med det förut omförmälda förslaget rörande försäkring av vissa
yrkesskoleelever. Ändringen i 29 § innebär allenast, att i paragrafen upptagits
en ny punkt, den femte, angående försäkringsbolagens skyldighet att bidraga
till ersättning för skador hos okända arbetsgivare.
Vad slutligen angår den ekonomiska innebörden för statsverket av förslaget
må framhållas, att en höjning av tilläggsavgifterna med 2 procent av granskningsnämnden
beräknades medföra en ökad inkomst av omkring 250,000 kronor
för helt budgetår. I årets statsverksproposition uppskattas det belopp, varå
tilläggsavgifterna skola beräknas, för budgetaret 1933/1934 till 14 miljoner
kronor; med utgångspunkt härifrån skulle höjningen av tilläggsavgifterna inbringa
280,000 kronor om året. Såsom redan nämnts har emellertid förslaget
icke ansetts kunna genomföras förrän från och med den 1 januari 1934. Anledningen
härtill är den, att försäkringsåret sammanfaller med kalenderåret. Med
hänsyn härtill och då en avsevärd del av försäkrings- och tilläggsavgifterna
44
Kungl. Majus proposition nr 174.
inbetalas i efterskott, bar höjningen av tilläggsavgifterna för nästa budgetår
ansetts medföra en ökad inkomst av allenast omkring 90,000 kronor.
Departementschefen uppläser härefter förslag till lag otti ändring i vissa
delar av lagen, den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets
utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur protokollet:
B. Spångberg.
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
45
Förslag
till
Bilaga.
Lag
om ändring i vissa delar av lagen deli 17 juni 1916 (nr 235) om
försäkring för olycksfall i arbete.
Härigenom förordnas, att 2, 16 och 29 §§ i lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete, vilka lagrum ändrats, 2 § senast genom lag
den 18 juni 1926 (nr 215), 16 § genom lag den 23 maj 1924 (nr 155) och 29 §
genom lag den 15 juni 1922 (nr 320), skola i nedan angivna delar erhålla följande
ändrade lydelse:
2 §.
I denna lag förstås med arbetare envar, som mot avlöning användes till
arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse såsom
självständig företagare, så ock envar, som för vinnande av yrkesutbildning
utan avlöning utför dylikt arbete. Med arbetsgivare förstås envar, för vilkens räkning
sådan arbetare användes till arbete, utan att mellan dem står någon tredje
person, vilken såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets
utförande. I den mån Konungen så förordnar, skola såsom arbetare enligt
denna lag jämväl anses elever vid anstalter för yrkesutbildning, vilka icke
användas till arbete för annans räkning, och ankommer det å Konungen att
för sådant fall bestämma vem som skall anses såsom arbetsgivare.
Såsom arbetare--— en arbetsgivare.
16 §.
Såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och
riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall för varje försäkring i riksförsäkringsanstalten
till statsverket erläggas tilläggsavgift, som enligt av Konungen
fastställda grunder av riksförsäkringsanstalten bestämmes sålunda, att sammanlagda
beloppet av tilläggsavgifterna för varje år beräknas motsvara sju
procent av summan av försäkringsavgifterna, beräknade utan hänsyn till
avdrag, som i 11 § omförmäles, för de i anstalten under året gällande försäkringar.
Försäkringsbolag, som--— tagna försäkringar.
övriga omkostnader---är stadgat.
29 §.
Angående försäkring---är stadgat:
3) att, där bolaget beslutat antaga ny delägare eller delägare ur bolaget
utträtt, uppgift därom skall lämnas till riksförsäkringsanstalten inom tid och
enligt formulär, som av anstalten fastställas;
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
4) att bolaget åligger att för varje kalenderår, inom åtta månader efter
årets utgång, till riksförsäkringsanstalten enligt formulär, som av anstalten
fastställes, lämna uppgifter angående delägare i bolaget, de av dem använda
arbetare, som varit under försäkringen inbegripna, ock inträffade olycksfall i
arbete ävensom i övrigt att när som keist på begäran av riksförsäkringsanstalten
eller försäkringsrådet lämna uppgifter örn delägare eller arbetare eller örn
olycksfall; samt
5) att bolaget skall för varje räkenskapsår efter årets utgång på tid ock
sätt, som av Konungen bestämmes, såsom bidrag till bestridande av de ersättningar,
riksförsäkringsanstalten kar att utgiva vid olycksfall i arbete hos
sådana arbetsgivare, örn vilka anstalten vid tiden för olycksfallet icke hade
kännedom, till den i 19 § sista stycket omförmälda fond erlägga en procent av
summan av försäkringsavgifterna, beräknade utan hänsyn till avdrag, som i
11 § omförmäles, för de i bolaget under räkenskapsåret tagna försäkringar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.
Stadgandet i 2 § första stycket tredje punkten i lagen skall icke äga tilllämpning
å olycksfall, som inträffat före nämnda dag.
Kungl. Majus proposition nr 174.
47
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majlis lagråd
den 20 februari 1933.
Närvarande:
justitieråden Alexanderson,
Eklund,
regeringsrådet Aschan,
justitierådet Grefberg.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten i statsrådet den 10
februari 1933, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om
försäkring för olycksfall i arbete.
Förslaget, som finnes hilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
t. f. byråchefen för lagärenden i socialdepartementet, hovrättsassessorn Konrad
Persson.
Lagrådet yttrade:
Det lärer icke vara avsett eller lämpligen böra ifrågakomma annat än att
Konungens förordnande enligt det föreslagna tillägget i 2 § skall gälla alla,
som åtnjuta undervisning vid viss anstalt eller visst slag av anstalter eller avdelning
av anstalt. Lagtexten synes böra giva uttryck åt detta förhållande.
Något verkligt behov att låta bestämmandet vem som i fall av dylikt förordnande
skall betraktas såsom arbetsgivare äga rum i administrativ ordning
synes icke förefinnas, utan bör det kunna i lagen stadgas att såsom arbetsgivare
i detta fall är att anse den som driver anstalten. Det hemställes örn vidtagande
av ändring i förslaget i dessa hänseenden. I övrigt har granskningen
av förslaget — därvid lagrådet funnit de föreslagna bestämmelserna i 16 och 29
§§ icke vara av beskaffenhet att påkalla lagrådets prövning av deras sakliga
innehåll — icke givit anledning till erinran.
Ur protokollet:
Hagnar Kihlgren.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
ä Stockholms slott den 24 februari 1933.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,
Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans-, ecklesiastikoch
jordbruksdepartementen anför tillförordnade chefen för socialdepartementet,
statsrådet Nothin:
På hemställan av chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, beslöt
Kungl. Maj:t den 10 februari 1933 inhämta lagrådets yttrande över förslag till
lag örn ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring
för olycksfall i arbete. Den 20 februari 1933 har lagrådet avgivit yttrande
och därvid hemställt örn viss ändring i 2 § av förslaget. Denna hemställan har
synts mig böra beaktas. I samband med den ändring, som med anledning därav
vidtagits, har 16 § första stycket i förslaget undergått viss redaktionell jämkning.
Till den av chefen för socialdepartementet i anförandet till statsrådsprotokollet
(s. 15) berörda frågan örn bemyndigande för Kungl. Maj:t att av statsmedel
utbetala ersättning för skada till följd av olycksfall, som före den nu
föreslagna lagens ikraftträdande drabbat elev vid statlig anstalt för yrkesutbildning,
anhåller jag få återkomma i annat sammanhang (se proposition
nr 175).
Föredraganden uppläser härefter det i enlighet med hans anförande jämkade
lagförslaget samt hemställer, att förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifall samt
förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Åke Karlholm.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- BU 1933:44 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som drabbat elev vid statlig anstalt fö s. 1 i texten