Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete

1933-02-24 · 48 sidor, varav 46 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 46 av 48 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1933:174, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 1/4.

1

Nr 174.

Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen med förslag till

lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni

1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete;

given Stockholms slott den 24 februari 1933.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

antaga härvid fogat förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den

17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Tolsten Nothin.

Bihang till riksdagens protokoll 1933.

1 sami. Nr 174—175.

212 33 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni IDIG (nr 235) om

försäkring för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 2, 16 och 29 §§ i lagen den 17 juni 1916 om försäkring

för olycksfall i arbete, vilka lagrum ändrats, 2 § senast genom lag

den 18 juni 1926 (nr 215), 16 § genom lag den 23 maj 1924 (nr 155) och 29 §

genom lag den 15 juni 1922 (nr 320), skola i nedan angivna delar erhålla följande

ändrade lydelse:

2 §•

I denna lag förstås med arbetare envar, som mot avlöning användes till

arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse såsom

självständig företagare, så ock envar, som för vinnande av yrkesutbildning

utan avlöning utför dylikt arbete. Med arbetsgivare förstås envar, för vilkens

räkning sådan arbetare användes till arbete, utan att mellan dem står någon

tredje person, vilken såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja

arbetets utförande. Där Konungen i fråga örn anstalt för yrkesutbildning eller

avdelning av anstalt så förordnar, skall den som åtnjuter undervisning vid sådan

anstalt eller avdelning anses såsom arbetare enligt denna lag, ändock att

han ej användes till arbete för annans räkning. Med arbetsgivare förstås i ty

fall den som driver anstalten.

Såsom arbetare — — — en arbetsgivare.

16 §.

Såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och

riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall för varje försäkring i riksförsäkringsanstalten

till statsverket erläggas tilläggsavgift, som enligt grunder, vilka

Konungen fastställer, av riksförsäkringsanstalten bestämmes sålunda, att sammanlagda

beloppet av tilläggsavgifterna för varje år beräknas motsvara sju

procent av summan av försäkringsavgifterna, beräknade utan hänsyn till avdrag,

som i 11 § omförmäles, för de i anstalten under året gällande försäkringar.

Försäkringsbolag, som —--tagna försäkringar.

övriga omkostnader---är stadgat.

29 §.

Angående försäkring — — -—-är stadgat:

3) att, där bolaget beslutat antaga ny delägare eller delägare ur bolaget

utträtt, uppgift därom skall lämnas till riksförsäkringsanstalten inom tid och

enligt formulär, som av anstalten fastställas;

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Majus proposition nr 174.

4) att bolaget åligger att för varje kalenderår, inom åtta månader efter

årets åtgång, till riksförsäkringsanstalten enligt formulär, som av anstalten

fastställes, lämna uppgifter angående delägare i bolaget, de av dem använda

arbetare, som varit under försäkringen inbegripna, och inträffade olycksfall i

arbete ävensom i övrigt att när som helst på begäran av riksförsäkringsanstalten

eller försäkringsrådet lämna uppgifter örn delägare eller arbetare eller örn

olycksfall; samt

5) att bolaget skall för varje räkenskapsår efter årets utgång på tid och

sätt, som av Konungen bestämmes, såsom bidrag till bestridande av de ersättningar,

riksförsäkringsanstalten har att utgiva vid olycksfall i arbete hos sådana

arbetsgivare, örn vilka anstalten vid tiden för olycksfallet icke hade

kännedom, till den i 19 § sista stycket omförmälda fond erlägga en procent av

summan av försäkringsavgifterna, beräknade utan hänsyn till avdrag, som i

11 § omförmäles, för de i bolaget under räkenskapsåret tagna försäkringar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

Stadgande^ i 2 § första stycket tredje och fjärde punkterna i lagen skola

icke äga tillämpning å olycksfall, som inträffat före nämnda dag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

ä Stockholms slott den 10 februari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hartsson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,

Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans-, ecklesiastik - och jordbruksdepartementen anför chefen för socialdepartementet, statsrådet

Möller:

Fråga har väckts örn utvidgning av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring

för olycksfall i arbete till att omfatta skolelever samt örn ändrade

grunder för utgivande av de tilläggsavgifter, vilka enligt 16 § i lagen skola

erläggas av riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare till bestridande av

omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet.

Jag anhåller nu få anmäla detta ärende.

Utvidgning av olycksfallsförsäkringslagen till att omfatta skolelever.

Gällande bestämmelser.

Enligt 1 § i olycksfallsförsäkringslagen är envar arbetare, där ej i lagen

annorlunda stadgas, försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet. Med

arbetare förstås enligt 2 § envar, som mot avlöning användes till arbete för

annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse såsom självständig

företagare, så ock envar, som för vinnande av yrkesutbildning utan

avlöning utför dylikt arbete. Vidare stadgas i 2 §, att med arbetsgivare förstås

envar, för vilkens räkning sådan arbetare användes till arbete, utan att mellan

dem står någon tredje person, vilken såsom självständig företagare åtagit sig

att ombesörja arbetets utförande. 35 § i lagen innehåller slutligen bestämmelser

örn rätt för riksförsäkringsanstalten m. fl. att i vissa fall meddela frivillig

olycksfallsförsäkring.

Framställningar örn lagändring.

I skrivelse den 15 februari 1928 har skolöverstyrelsen hemställt, att Kungl.

Majit täcktes vidtaga erforderliga åtgärder för att lärjunge i skola för yrkesutbildning

måtte bliva berättigad till försäkring för skada enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Efter erinran örn bestämmelserna i 2 § av nämnda lag har

styrelsen anfört:

Tvekan hade uppstått, huruvida lärjunge i anstalt för yrkesundervisning

vore föremål för försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen. I den mån sådan

lärjunge mot eller utan avlöning utförde arbete för annans räkning, torde dock

lärjungen redan på grund av nu gällande bestämmelser vara försäkringsberättigad.

Men även i andra fall, då lärjunge i skolor, som meddelade undervisning

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

5

i hantverk eller industri, utsattes för olycksfall under sådan undervisning, syntes

det skolöverstyrelsen önskvärt, att ersättning för olycksfall i arbete kunde

beredas honom enligt grunderna för olycksfallsförsäkringslagen. Av bestämmelserna

i stadgan för den kommunala yrkesundervisningen (nr 706/1921) framginge,

att det i skolorna förekommande yrkesarbetet måste avse samma slag

av arbetsuppgifter och bedrivas med samma verktygs- och maskinutrustniug

som yrkesarbetet hos enskilda yrkesutövare. På grund av kungörelsen angående

statsunderstödda anstalter för yrkesundervisning (nr 707/1921) måste samma

krav ställas även på de enskilda skolor, som avsåge utbildning i yrkesarbete.

Då det av skolornas lärjungar utförda yrkesarbetet alltså vore av samma natur

som det arbete, vilket hos enskilda arbetsgivare utfördes av hos dem anställda

arbetare, syntes det vara av vikt, att den ekonomiska trygghet, som de sistnämnda

åtnjöte genom lagbunden olycksfallsförsäkring, gjordes åtkomlig även

för skolornas lärjungar. Risken för olycksfall torde visserligen i allmänhet

vara ganska ringa, men fall kunde likväl inträffa, då ett ekonomiskt säkerställande

av lärjungarna i händelse av olycksfall under skolarbete, även örn

detta ej avsåge arbete för annans räkning, vore önskvärt. Det syntes hårt, att

en lärjunge, som träffades av olycksfall under skolarbete, därigenom kunde

bliva berövad förvärvsmöjlighet under sjukdomstiden och i svårare fall även

kunde bliva invalid. Genom att i en läroanstalt arbeta för sin utbildning förskaffade

sig lärjungen visserligen i första hand ökade utkomstmöjligheter men

syntes han i varje fall ej mindre förtjänt eller mindre i behov av försäkring

än dén, som arbetade enbart för erhållande av lön.

Häröver har riksförsäkringsanstalten den 30 april 1928 avgivit utlåtande

och däri anfört, bland annat, att lärjungar i skolor och andra undervisningsanstalter

i allmänhet icke torde kunna betraktas såsom arbetare i olycksfallsförsäkringslagens

mening. De kunde nämligen i regel icke anses utföra arbete

»för annans räkning», såsom förutsattes i 2 § i nämnda lag. Detta gällde även

i det fall, att det i en skola förekommande arbetet avsåge samma slag av

arbetsuppgifter och bedreves med samma verktygs- och maskinutrustning som

yrkesarbete hos enskilda näringsidkare. Riksförsäkringsanstalten ansåge den

av skolöverstyrelsen väckta frågan kunna tagas under övervägande i samband

med eventuell utredning rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen enligt

olycksfallsförsäkringslagen.

Vid föredragning inför Kungl. Maj:t den 22 juni 1928 av riksdagens skrivelse

den 16 maj 1928, nr 205, angående utredning rörande lämpligheten av

sådan utvidgning av den frivilliga olycksfallsförsäkringen att densamma komme

att omfatta mindre arbetsgivare och självständiga yrkesidkare framhöll dåvarande

chefen för socialdepartementet, att vissa andra frågor örn utvidgning

av den sociala olycksfallsförsäkringen borde beaktas i samband med den av

riksdagen gjorda framställningen. Departementschefen erinrade därvid bland

annat örn skolöverstyrelsens förenämnda skrivelse samt framhöll, att i anslutning

därtill borde undersökas, huruvida försäkringen borde utsträckas att omfatta

jämväl andra personer än de i riksdagens skrivelse avsedda, vilka vore

sysselsatta i arbete med olycksfallsrisk, eller huruvida ersättning i annan form

skulle beredas dem för skada genom olycksfall i arbete. Utredas borde jämväl,

huru en dylik utvidgad försäkring lämpligen skulle anordnas.

Med bifall till departementschefens hemställan anbefallde Kungl. Majit riksförsäkringsanstnlten

att verkställa utredning rörande sålunda ifrågasatt ut
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

vidgning av den sociala olycksfallsförsäkringen m. m. samt att därefter inkomma

med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Sedan försäkringsrådet den 1 mars 1929 upphävt ett av riksförsäkringsanstalten

den 23 maj 1928 meddelat beslut, varigenom riksförsäkringsanstalten

tillerkänt en elev vid Ultuna lantbruksskola ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen

för olycksfall i arbete, bär styrelsen för Ullum lantbruksinstitut

den 11 november 1929 lios Kungl. Majit gjort framställning örn åtgärder för

beredande av livränta åt nämnda elev. Styrelsen har därvid lämnat följande

uppgifter rörande lantbruksskolan:

Eleverna vore att anse såsom anställda i föreståndarens tjänst och hade skyldighet

att Aud skolegendomen utföra lantbruksarbete. Vid skolan utfördes nära

nog allt arbete av skolans elever, vilka i gengäld avgiftsfritt erhölle undervisning,

kost, bostad, vedbrand, lyse och läkarvård. Värdet av dessa förmåner

uppginge till minst samma belopp som de av eleverna utförda dagsverkena

skulle kosta att leja efter i orten gängse priser. Därest dagsverkena skulle utföras

av avlönade jordbruksarbetare, skulle dessa givetvis såsom anställda i

statens tjänst automatiskt vara olycksfallsförsäkrade. Ultunastyrelsen vore

skyldig att låta sköta egendomen under eget bruk. enär egendomen jämväl vore

avsedd att tjäna såsom demonstrationsjordbruk för lantbruksinstitutet.

I häröver den 4 december 1929 avgivet utlåtande har riksförsäkringsanstalten

yttrat, att anstalten för sin del ansett, att den ifrågavarande eleven användes

till arbete ej blott för egen utbildning utan jämväl för arbetsgivarens räkning.

Anstalten har likväl med hänsyn till konsekvenserna förklarat sig förhindrad

tillstyrka att, sedan försäkringsrådet meddelat beslut i motsatt riktning, åtgärd

vidtoges i syfte att på extraordinär väg bereda vederbörande motsvarande ersättning.

Utlåtanden i ärendet hava jämväl avgivits av lantbruksstyrelsen den 30 december

1929 och av statskontoret den 11 januari 1930, därvid ämbetsverken

hemställt, att i anledning av vad i ärendet förekommit sådan ändring måtte vidtagas

i olycksfallsförsäkringslagen, att elev vid lantbruksskola erhölle rätt till

ersättning enligt samma lag, örn han drabbades av skada till följd av olycksfall

under arbetet å den egendom, där skolan

Vidare har styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut i skrivelse till Kungl. Majit

den 27 mars 1930 hemställt örn åtgärder för beredande av ersättning jämväl åt

en annan elev Aud Ultuna lantbruksskola, som skadats genom olycksfall i

arbete.

Styrelsen för lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp har i särskilda skriA^elser

till Kungl. Majit den 27 februari och 28 augusti 1930 hemställt örn beredande

av olycksfallsersättning åt två i arbetet skadade elever vid Alnarps

lantbruksskola. Styrelsen har därvid lämnat liknande upplysningar rörande

nämnda skola, som förut återgivits beträffande Ultuna lantbruksskola.

Därjämte har Sveriges kronojägareförbund i skrivelse till Kungl. Majit den

20 februari 1930 — under åberopande av att en skogsskoleelev i meddelat utslag

förklarats icke vara att anse såsom arbetare enligt olycksf elisf orsala-Olgslagen

— hemställt örn erforderlig åtgärd för att elever Aud statens skogsskolamåtte

bliva berättigade till ersättning enligt lagen. Till stöd härför har förbundet

anfört huA-udsakligen följande:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl, Maj:ts proposition nr 174.

1

Lärokursen vid skogsskolorna omfattade tiden från och med den 1 oktober

till och med den 15 september nästföljande år med omkring 765 timmars lektioner

och övningar å lärosalen och omkring 1,535 timmars praktiska arbeten

och övningar ute i skogen. Under två tredjedelar av året utförde följaktligen

eleverna avverknings-, flottnings-, diknings- och plantskolearbeten för domänverkets

räkning. Att det av dem utförda arbetet, ehuru ej direkt avlönat,

också ägde värde för domänverket framginge därav, att det utgjorde en väsentlig

del av alla förekommande arbeten å de skogsskolorna närmast belägna kronoskogarna.

Under förenämnda två tredjedelar av läroåret vore de sålunda utsatta

för precis samma olycksfallsrisk som domänverkets övriga skogsarbetare.

Det måste då anses vara en ofullständighet i olycksfallsförsäkringslagen, att

rätt till ersättning för under sådana förhållanden inträffade olycksfallsskador

icke kunde medgivas dessa elever. För dem själva och för deras föräldrar förefölle

det upprörande att nödgas för dylika skador bekosta erforderlig vård och

därtill bära invaliditetsrisken, då skadorna uppenbarligen inträffat i verkligt

arbete för domänverkets räkning.

Slutligen har skolöverstyrelsen i skrivelse till Kungl. Majit den 8 augusti

1929, med hänsyn till den väsentligt ökade risken för olycksfall bland lärjungarna

vid de allmänna läroverken på grund av den i 1928 års läroverksstadga

föreskrivna idrotts- och friluftsverksamheten, hemställt, att Kungl. Majit

täcktes vidtaga erforderliga åtgärder för att bereda lärjungar vid de allmänna

läroverken försäkring mot olycksfall, som inträffade under det lärjungarna stöde

under kontroll och ledning av läroverket. Denna fråga har även berörts i vissa

framställningar av rektorer vid allmänna läroverk.

Ifrågavarande framställningar hava överlämnats till riksförsäkringsanstalten

för att tagas i övervägande vid fullgörande av det åt anstalten den 22 juni

1928 lämnade uppdraget.

11 i ksför.silleri nysa ns talte ns förslag till försäkring.

Behovet av försäkring.

I skrivelse den 21 juni 1932 har riksförsäkringsanstalten avlämnat förslag till

försäkring av skolelever m. m. I skrivelsen har anstalten redogjort för en av

anstalten verkställd utredning rörande behovet av sådan försäkring.

För bedömande härav har anstalten till ett stort antal läroanstalter utsänt

frågeformulär för erhållande av uppgifter för ett vart av åren 1926—1930

rörande bland annat olycksfallens antal, längden av bortovaro utöver sex dagar

från skolarbetet i anledning av olycksfall, bestående men av olycksfallen samt

orsakerna (vållande) till olycksfallen. Utredningen har omfattat den högre

skolundervisningen, seminarierna, folkhögskolor och högre folkskolor samt vissa

skoldistrikt, anstalter för yrkesundervisning samt abnormundervisningen.

Riksförsäkringsanstalten har framhållit, att det inkomna materialet företedde

mycket stora brister, enär det i ett flertal fall icke torde grunda sig på skriftliga

anteckningar. De tillförlitligaste uppgifterna hänförde sig till år 1930.

Beträffande de tre stora grupperna av undervisningsanstalter, den högre skolundervisningen,

folkundervisningen jämte seminarierna samt yrkesskoleundervisningen

i inskränkt bemärkelse har riksförsäkringsanstalten verkställt en jämförande

undersökning med ledning av de inkomna uppgifterna samt därom anfört

följande:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majus proposition nr 174.

Inom den högre skolundervisningen inträffade enligt uppgifterna under perioden

1926—1930 sammanlagt 573 olycksfall, därav 36, som medfört framtida

men, samt 1 dödsfall. Under 1930 var antalet olycksfall 194, därav 11, som

medfört framtida men, och 1 dödsfall. Antalet elever hade för sistnämnda år

uppgivits till 54,161. Per 1,000 elever skulle alltså år 1930 komma 3.6 olycksfall.

Beträffande folkundervisningen, omfattande inom de områden, som varit föremål

för undersökning, folkskolor och högre folkskolor jämte folkhögskolor samt

folk- och småskoleseminarier, utgjorde antalet olycksfall under 5-årsperioden

381, därav 29, som medfört framtida men. För år 1930, då antalet elever inom

samma områden uppskattats till 119,439, var antalet olycksfall 140, därav 9,

som medfört framtida men. Per 1,000 elever skulle alltså år 1930 komma 1.2

olycksfall.

För yrkesskolorna i inskränkt bemärkelse, omfattande Stockholms stads verkstadsskolor

samt statsunderstödda kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning,

1) uppgick antalet olycksfall under 5-årsperioden till 113, därav

endast 2 medfört framtida men. För år 1930 utgjorde antalet olycksfall 27,

därav 1 med framtida men. Antalet elever uppskattades 1930 till 16,993, i

vilket antal även inginge elever med kortare arbetstid, s. k. kvällselever. Antalet

olycksfall promille år 1930 utgjorde 1.6.

Orsakerna till olycksfallen hade angivits vara följande (siffrorna avse åren

1926—1930).

Antalet fall i

% av hela antalet olycksfall

Den högre

skolunder- visningen

Folkunder-

visningen

Yrkesskole-

undervisningen

Den skadade själv...........................................

57

58

54

Annan elev ....................................................

14

22

4

Lärare .....................

1

0

0

Bristfällig materiel ..........................................

2

1

1

Annan orsak (ren olyckshändelse m. m.) ............

21

17

34

Orsak okänd ..................................................

5

2

7

100

100

100

Såvitt framginge av de relativt knapphändiga uppgifter, som lämnats, torde

i följande tabell upptagna, under åren 1926—1930 inträffade fall hava medfört

bestående men i form av nedsättning i arbetsförmågan, och torde graden av

denna nedsättning enligt riksförsäkringsanstaltens principer kunna uppskattas

på sätt i tabellen angåves.

Antal fall av invaliditet

uppgående till

mindre än 20 % 2)

20 % eller mer

Högre skolundervisningen ...................................

30

6

Folkundervisningen ..................................................

22

7

Yrkesskoleundervisningen .........................................

2

—

l) Jämför förnyade stadgan den 4 november 1921 (nr 706) för den kommunala yrkesundervisningen

(ändrad genom kungörelserna 237/1928, 150/1930, 182/1931 och 590/1932)

samt kungörelsen av samma dag (nr 707) med bestämmelser angående statsunderstödda

enskilda anstalter för yrkesundervisning.

''} I flera av dessa fall vöre tydligen ej bestående framtida men att förvänta.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majas proposition nr 171.

9

Ett olycksfall hade haft döden till följd. Detta inträffade inom den högre

skolundervisningen. En yngling träffades under friluftsverksamhet av en förlupen

kula från en militär skjutövning.

Utom för de i redogörelsen upptagna grupperna hade uppgifter inkommit från

en del andra smärre grupper, omfattande bland annat lantbruks-, lantmannaoch

skogsskolew, abnormskolor, lärarinneseminarier, navigationsskolor och veterinärhögskolan.

I allmänhet vore antalet inträffade olycksfall mycket ringa.

Undantag härifrån utgjorde lantbruksskolorna, där under den med undersökningen

avsedda perioden 40 olycksfall uppgåves hava inträffat, därav 4 med

framtida men och 1 med dödlig utgång. År 1930, då elevantalet uppgåves till

252, utgjorde antalet olycksfall 16, därav 1 med framtida men. Promille uppginge

antalet olycksfall sistnämnda år till 63.

Förslag till obligatorisk försäkring

för vissa yrkesskoleelever.

För en del av de elever, som avses i riksförsäkringsanstaltens utredning, har

anstalten föreslagit obligatorisk försäkring. Till utveckling av förslaget i denna

del har anstalten anfört i huvudsak följande:

I vissa fall vore det arbete, som utfördes av elever vid läroanstalter, väsentligen

likartat med det, som utfördes av arbetare, anställda hos arbetsgivare.

Så torde vara förhållandet vid exempelvis lantbruks-, skogs- och trädgårdsskolor

samt vissa andra anstalter för yrkesutbildning. Frågan örn försäkring

för ifrågavarande elever torde särskilt för sig böra upptagas till behandling.

Enligt utslag av försäkringsrådet hade elever vid t. ex. statens lantbruksoch

skogsskolor samt veterinärhögskolän förklarats ej vara arbetare i olycksfallsförsäkringslagens

mening. Grunden härtill torde vara, att det av eleverna

utförda arbetet ansåges hava ägt rum icke för arbetsgivares utan för deras egen

räkning. I enlighet med försäkringsrådets praxis hade riksförsäkringsanstalten

numera i allmänhet avslagit ersättningsanspråk på grund av olycksfall, som

drabbat elever vid undervisningsanstalter med praktiskt arbete, t. ex. yrkesskolor.

Det torde dock ej kunna bestridas, att åtskillnaden mellan en elev vid läroanstalt

och en arbetare ej sällan vore ganska svävande. Då t. ex. elever vid en

lantbruksskola utförde för lantbruket oundgängligt arbete, som eljest måst ombesörjas

av anställda arbetare, måste det antagas, att detta arbete vore av ekonomiskt

värde för skolan, samt att eleverna alltså användes till arbete för skolans

räkning. Det kunde knappast anföras tillräckliga skäl för att dylika elever

icke skulle vara försäkrade likaväl som s. k. lantbrukselever å av enskild arbetsgivare

bedrivet jordbruk. Enligt 2 § i olycksfallsförsäkringslagen vore sistnämnda

elever obestridligen försäkrade. I vissa skolor tillverkades arbeten till

avsalu genom skolans försorg. Så vore förhållandet t. ex. vid Stockholms stads

verkstadsskolor, där för övrigt eleverna torde åtnjuta viss avlöning. Även om

den inkomst, som tillfördes en skola genom försäljning av arbeten, icke lämnade

skolan någon egentlig ekonomisk vinst, kunde den dock utgöra ett väsentligt

bidrag till skolans upprätthållande. Det torde därför kunna sägas, att även

i dylika fall arbetet utfördes för annans räkning.

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening borde alltså elever vid en läroanstalt,

där arbete utfördes, som avsåge att bereda anstalten ekonomisk vinst eller åtminstone

utgjorde ett mera väsentligt bidrag till anstaltens uppehållande, vara

försäkrade enligt olycksfallsförsäkringslagen. För detta ändamål syntes emellertid

vara erforderligt, att ett tillägg gjordes till 2 § första stycket första

punkten i olycksfallsförsäkringslagen av innehåll, att där intagna stadgande

avsåge även det fall, att arbetet utfördes vid undervisningsanstalt. Lydelsen av

nyssnämnda lagbestämmelse skulle kunna bliva följande:

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

»I denna lag förstås med arbetare envar, som mot avlöning användes till

arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse såsom

självständig företagare, så ock envar, som för vinnande av yrkesutbildning vid

undervisningsanstalt eller eljest utan avlöning utför dylikt arbete.»

Alternativt- skulle kunna tänkas att första stycket i 2 § lämnades oförändrat,

men att efter detsamma såsom ett andra stycke inskötes:

»Yrkesutbildning, som ovan nämnts, skall anses vara för handen, även örn

den äger rum i särskild undervisningsanstalt.»

Innebörden av lagändringen torde vara densamma enligt bägge alternativen.

Vilkendera avfattningen, som borde givas företräde, torde väsentligen vara en

lagteknisk fråga.

Genom nämnda formuleringar hade fasthållits villkoret, att arbetet skulle

äga rum »för annans räkning». Utfördes i en skola arbete utan att skolan i

någon mera väsentlig omfattning tillfördes inkomst därigenom eller arbetet

eljest väsentligen bidroge till skolans uppehållande, skulle elev vid sådan skola

ej vara försäkrad. Därav följde, att t. ex. lärjungar vid allmänna läroverk,

folkskolor och dylikt ej skulle vara försäkrade.

Riksförsäkringsanstalten förbisåge ej, att det i många fall kunde vara svårt

att avgöra, när arbetet kunde anses hava utförts för undervisningsanstaltens

räkning. Men dylika tolkningssvårigheter förelåge ofta redan nu, dä det gällde,

vem som skulle anses som arbetare eller ej. Vidare borde framhållas, att en

elev givetvis ej vore försäkrad under teoretisk undervisning. Färd till eller

från arbetet syntes böra ingå i försäkringen, så snart arbetet vid skolan i väsentlig

omfattning ansåges falla under olycksfallsförsäkringslagen.

Yttranden över förslaget till

obligatorisk försäkring.

över riksförsäkringsanstaltens förslag hava yttranden avgivits av försäkringsrådet,

försäkringsinspektionen efter hörande av svenska försäkringsföreningen,

de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, skolöverstyrelsen,

som berett vissa skol- och lärarföreningar samt vissa läroanstalter tillfälle att

yttra sig, lantbruksstyrelsen och domänstyrelsen.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av försäkringsinspektionen,

svenska försäkringsföreningen, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens

förening och lantbruksstyrelsen men avstyrkts av domänstyrelsen, såvitt angår

statens skogsskolor samt fortsättningsskolan vid Kloten.

Skolöverstyrelsen har förklarat sig icke hava något i och för sig att erinra

mot det föreslagna tillägget till 2 § men har framhållit, att därmed ingalunda

skulle ernås vad skolöverstyrelsen genom sin förut omnämnda framställning

till Kungl. Majit den 15 februari 1928 åsyftade. Skolöverstyrelsen har ansett

starka skäl tala för att obligatorisk försäkring infördes för lärjungar i skolor

för yrkesutbildning och har därför hemställt, att frågan örn sådan ändring av

olycksfallsförsäkringslagen, att samtliga lärjungar vid dylika skolor kunde

bliva berättigade till försäkring enligt densamma, gjordes till föremål för förnyad

prövning.

Försäkringerådet har framställt vissa erinringar mot det sätt, varpå ifrågavarande

elevers försäkringsfråga av riksförsäkringsanstalten föreslagits skola

lösas, samt härutinnan anfört i huvudsak följande:

Redan enligt gällande lagstiftning måste eleverna vid vissa yrkesskolor anses

inbegripna under olycksfallsförsäkringslagen. Därest nämligen det väsentliga

syftemålet med uppehållande av en yrkesskola och anskaffandet av elever till

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr li i.

11

densamma vore att bereda skolans innehavare tillgång till arbetskraft för verksamhet,

som av honom bedreves, torde det praktiska yrkesarbete, som av eleverna

utfördes, i allmänhet få anses såsom arbete för skolans räkning och eleverna

därmed vara att betrakta som arbetare i förhållande till skolan som arbetsgivare.

Såsom exempel på yrkesskolor av nu angiven art torde kunna anföras

vissa hushållsskolor, som holle matservering för allmänheten.

Riksförsäkringsanstaltens förslag torde emellertid väsentligen avse sådana

yrkesskolor, som tillkommit och uppehölles för att bereda möjlighet för eleverna

till vinnande av utbildning för praktiskt levnadskall. Syftemålet med elevernas

arbete i dessa skolor vore elevernas egen utbildning och uppfostran men icke

att bereda skolan ekonomisk fördel. Enligt försäkringsrådets mening kunde

det icke anses, att dessa elever användes till arbete för skolans räkning. Skolan

kunde därför icke heller betraktas såsom deras arbetsgivare. Den omständigheten,

att det utförda elevarbetet i skolans utgifts- och inkomststat bokfördes

såsom inkomst för skolan, torde därvid icke vara av betjMelse.

Av vad nu anförts torde framgå, att den försäkring av eleverna vid yrkesskolorna,

som riksförsäkringsanstalten tänkt sig, icke kunde realiseras genom

den av anstalten föreslagna ändringen i 2 § av olycksfallsförsäkringslagen. I

själva verket torde de av anstalten föreslagna tilläggen till 2 § icke innebära

någon ändring i nu gällande lag.

Örn genom den motivering, som åtföljde riksförsäkringsanstaltens lagändringsförslag,

uttrycket »för annans räkning» skulle anses böra givas en

annan och vidare omfattning än hittills i allmänhet torde avsetts, mötte åtskilliga

svårigheter vid lagtillämpningen. Sålunda uppställde sig bland annat frågan,

huru »vinst» skulle beräknas. Från eventuell försäljningssumma eller

dylikt för tillverkade alster torde böra dragas kostnad för arbetsmaterial, för

material, som förstörts till följd av elevernas ovana vid arbetet, för lärare, lokalhyra

etc. Variationer i fråga örn vinst eller icke vinst kunde äga rum år från år.

Även i fråga örn olycksfall under färd till eller från arbetet mötte en besvärlig

utrednings- och tolkningsfråga. Vidare torde — med hänsyn därtill att

olycksfall under den teoretiska undervisningen ej skulle ingå under lagen -—

tvistigheter komma att uppstå, då det gällde att avgöra om ett olycksfall, som

inträffade under rast mellan två undervisningstimmar, skulle hänföras under

lagen.

Den teoretiska och praktiska undervisningen torde ofta sammanfalla. Det

syntes knappast föreligga skäl för att i försäkringshänseende behandla olycksfall,

som inträffade under den teoretiska undervisningen, annorlunda än dem,

som inträffade under den praktiska undervisningen.

Önskvärt och i många fall erforderligt vore att möjlighet till ekonomiskt

skydd i händelse av olycksfall under skolarbete på lämpliga villkor bereddes

eleverna, särskilt gällde detta elever vid skolor, där olycksfallsrislt förelåge i

någon högre grad.

Skulle man anordna en obligatorisk försäkring för yrkesskoleelever, borde

denna icke göras beroende av att arbetet utfördes »för annans räkning». Eleverna

skulle anses såsom arbetare i olycksfallsförsäkringslagens mening och

skolan såsom deras arbetsgivare. Erfordrades någon begränsning, torde denna

böra uttryckligen angivas antingen så att undantagen angåves i lagtexten eller

så att åt Kungl. Majit överlämnades att bestämma vilka skolor respektive skolelever,

som skulle hänföras under lagen. Vidare torde såsom förut antytts icke

böra göras någon åtskillnad mellan det praktiska, i utbildningssyfte utförda

arbetet och den mera teoretiska undervisningen.

Det kunde ifrågasättas, om det icke tillsvidare vore lämpligast, att genom

statens försorg bereddes möjlighet till frivillig försäkring för ifrågavarande

elever. Härvid torde böra tagas under övervägande, huru försäkringsavgifterna

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj-.ts proposition nr 174.

skulle erläggas för medellösa eller mindre bemedlade elever. Mot en frivillig

försäkring mötte emellertid alltid den invändningen, att den icke utan en energisk

propaganda med därmed förenade kostnader erhölle någon större omfattning.

Tre ledamöter voro av skiljaktig mening och ansågo, att förslaget till elevförsäkring

i sakens nuvarande läge bort tillstyrkas endast såtillvida, att frivillig

försäkring infördes för elever vid yrkesskolor.

Domänstyrelsen, vars yttrande avser de under styrelsens ämbetsområde

hörande statens skogsskolor och fortsättningsskolan vid Kloten, har framhållit

i huvudsak följande:

Antalet elever, som antagits till nu pågående lärokurser vid fem i verksamhet

varande skogsskolor vore inalles 73 och vid fortsättningsskolan vid Kloten

15. Eleverna åtnjöte kostnadsfri undervisning samt förmånen av fri bostad.

Dessutom hade under en följd av år elevstipendier utgått med 250 kronor för

elev och år. Elevernas ålder finge vid inträde till skogsskolan ej understiga

20 eller överstiga 30 år och till fortsättningsskolan vid Kloten ej överstiga

33 år.

Vid olycksfall kunde en första vård erhållas kostnadsfritt vid skolorna. Endast

vid svårare olycksfall behövde inträffa, att elev fördröjdes i eller måste

avbryta sin utbildning. I övriga fall torde nämnvärd olägenhet ej uppstå- I

detta hänseende förelåge således en tydlig skillnad i jämförelse med vanliga

skogsarbetare.

Utbildningen vid ifrågavarande läroanstalter vore dels teoretisk dels praktisk.

De praktiska arbetena upptoge omkring 3la av utbildningstiden. De omfattade

i utbildningssyfte olika slags skogsarbeten å för ändamålet anvisade

domänfondsskogar, av vilka arbeten en del, såsom avverknings-, diknings- och

skogsodlingsarbeten, ägde värde för domänverket. En inom styrelsen verkställd

utredning beträffande skogsskolorna av, bland annat, värdet för domänverket

av elevernas arbeten hade givit vid handen, att nämnda värde utgjorde mindre

än Vio av statens kostnader för desamma. Vid fortsättningsskolan vid Kloten

vore värdet i förhållande till statens kostnader ännu lägre. Styrelsen ansåge

därför, att vid ifrågavarande skolor icke utfördes arbete, som avsåge att bereda

skolorna ekonomisk vinst eller utgjorde ett mera väsentligt bidrag till deras

upprätthållande. Enligt riksförsäkringsanstaltens motivering skulle sålunda

skogsskolorna och fortsättningsskolan vid Kloten ej beröras av den ifrågasatta

lagstiftningen. Med den av anstalten föreslagna formuleringen av 2 § i olycksfallsförsäkringslagen

skulle emellertid eleverna vid ifrågavarande skolor bliva

försäkrade vid utförandet åtminstone av vissa arbeten och berättigade till

olycksfallsersättning antingen av domänfonden eller av riksstatsanslag. Styrelsen

ansåge sig icke kunna biträda den av riksförsäkringsanstalten föreslagna

ändrade lydelsen av nyssnämnda paragraf.

Av de myndigheter, som tillstyrkt riksförsäkringsanstaltens förslag, har lantbruksstyrelsen

bland annat framhållit:

Inom styrelsens förvaltningsområde folie en hel del skolor och andra utbildningsanstalter

(kurser), vilka alla vore yrkesbetonade och vid vilka eleverna

utförde praktiskt arbete vid sidan av den teoretiska undervisningen. Vid större

delen av dessa utbildningsanstalter utförde eleverna det praktiska arbetet för

»annans räkning», d. v. s. åt ägaren av den egendom, till vilken skolan eller

kursen vore förlagd. Deras arbete skilde sig därvid icke från den vanliga jordbruksarbetarens.

Till utbildningsanstalter av denna kategori hörde lantbruksskolorna,

mejeriskolorna, elevmejerier, trädgårdsskolor, fiskeriskolan vid Ane
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

boda samt utbildningskurser för ladugårdsförman m. fl. Styrelsen måste för

sin del framhålla såsom en allvarlig brist, att eleverna vid ifrågavarande undervisningsanstalter

icke för närvarande kunde anses falla under olycksfallsförsäkringslagen.

Denna brist skulle komma att avhjälpas genom det av riksförsäkringsanstalten

föreslagna tillägget till nämnda lag, och ville styrelsen för sin

del förorda, att lagändringen genomfördes snarast möjligt.

Beträffande en del andra av de under styrelsen lydande undervisningsanstalterna

kunde det däremot icke sägas, att eleverna utförde förekommande praktiska

arbeten för annans räkning. Till sistnämnda kategori av skolor, som jämväl

hade en mera teoretisk inriktning, hörde lantmannaskolorna, lanthushållsskolorna

och utbildningskurser för kontrollassistenter m. fl. Dessa skolors

elever skulle sålunda icke falla under det föreslagna tillägget till olycksfallsförsäkringslagen.

Förslag lill frivillig försäkring

för övriga skolelever m. in.

Riksförsäkringsanstalten har vidare till behandling upptagit frågan om försäkring

för de skolelever, som ej skulle komma att inbegripas under den obligatoriska

försäkringen d. v. s. elever vid den högre undervisningen och vid folkundervisningen

m. fl. Rörande vad som förekommit i denna del av ärendet ma

allenast anföras följande.

För nu ifrågavarande elever har riksförsäkringsanstalten föreslagit frivillig

försäkring i anstalten, bekostad av eleverna själva. Två ledamöter i anstalten

hava ansett denna försäkring icke böra komma till stånd.

För säkring srådet har, ehuru med viss tvekan, tillstyrkt förslaget.

Skolöverstyrelsen har framhållit, att för folkskolans lärjungar endast en

anordning, som hade obligatorisk karaktär, kunde bliva verkligt effektiv, samt

förklarat, att styrelsen ställde sig tveksam inför ett förslag, som skulle medföra

nämnvärda fördelar endast för en mindre del av dem, för vilka försäkringen

vore avsedd. Med hänsyn till det bristfälliga material, som läge till

grund för riksförsäkringsanstaltens utredning, har skolöverstyrelsen förordat

en förnyad undersökning rörande olycksfall i skilda skolformer och skolstadier

samt anfört, att en reform borde anstå i avvaktan på resultatet av denna undersökning.

Enligt skolöverstyrelsens mening behövde därav ej befaras någon

större olägenhet, då enskilda försäkringsinrättningar numera erbjöde jämförelsevis

goda försäkrings villkor, väsentligt fördelaktigare än de tidigare förekommande.

övriga myndigheter och korporationer hava avstyrkt förslaget.

I likhet med skolöverstyrelsen finner jag det väl önskvärt, att åt elever vid

anstalter för yrkesutbildning beredes det skydd i ekonomiskt avseende mot

verkningarna av ett olycksfall i arbetet, som en försäkring innebär. Emellertid

torde genomförandet av obligatorisk försäkring, avseende samtliga sådana

anstalter i riket, vara förenad med vissa praktiska svårigheter, som icke kunna

för närvarande helt överblickas. Jag är därför icke beredd att pa det föreliggande

utredningsmaterialet biträda skolöverstyrelsens förslag.

Däremot ansluter jag mig till tanken på en obligatorisk försäkring i mer

begränsad omfattning. Enligt riksförsäkringsanstaltens förslag skulle begräns
-

Depar
tements
chefev,

.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majus proposition nr 174

aingen ske på det sättet att elever vid en skola för yrkesutbildning omfattas

av försäkringen, därest vid skolan utföres arbete, som avser att bereda skolan

ekonomisk vinst eller åtminstone utgör ett mera väsentligt bidrag till

skolans uppehållande. Olycksfallsförsäkringslagen skulle icke undergå annan

förändring än en mindre jämkning av 2 §, och å lagtillämpningen skulle

ankomma att närmare angiva räckvidden av försäkringen. Häremot har försäkringsrådet

framställt flera invändningar och för sin del hävdat, att

försäkringen icke borde göras beroende av att arbetet utfördes för annans

räkning; eleverna skulle anses såsom arbetare i olycksfallsförsäkringslagens

mening och skolan såsom deras arbetsgivare. Försäk rings rådet uttalar sig jämväl

för en bestämmelse örn rätt för Kungl. Maj :t att avgöra vilka skolelever, som

skulle hänföras under lagen. Detta förslag synes mig kunna läggas till grund

för en lösning av förevarande fråga. Jag förordar därför införande i 2 § i

lagen av bestämmelser av nu angiven innebörd. Dessa torde böra kompletteras

med en regel örn befogenhet för Kungl. Majit att förordna vem som i förevarande

fall skall anses såsom arbetsgivare.

Vid bestämmandet av vilka skolelever, som skola inrymmas under lagen, torde

hänsyn böra framför allt tagas till den olycksfallsrisk, som kan anses förefinnas

för dem. Vad i ärendet förekommit synes mig giva vid handen, att dylik risk i

synnerhet finnes vid anstalter, där det utförda arbetet kan jämställas med arbete,

som inom lantbruk och vissa dess binäringar samt skogsbruk och industri utföres

av yrkesarbetare, anställda hos enskilda arbetsgivare. Arbete av denna beskaffenhet

torde förekomma vid lantbruksskolor och en del därmed jämförliga skolor,

vid skogsskolor samt vid åtminstone vissa av de verkstadsskolor, som

omförmälas i den förut omnämnda stadgan för den kommunala yrkesundervisningen

och i kungörelsen angående statsunderstödda enskilda anstalter

för dylik undervisning. Vad särskilt angår lantbruksskolor må erinras,

att enligt riksförsäkringsanstaltens utredning under år 1930, då antalet

elever utgjorde 252, antalet olycksfall uppgått till 16 eller 63 promille och

således varit betydande.

Med den angivna principen för bestämmandet av försäkringens omfattning

skulle tydligen bäst överensstämma, att olycksfall, som vid dessa skolor

inträffade under teoretisk undervisning, uteslötes från försäkringen. Detta

har riksförsäkringsanstalten också föreslagit. Försäkringsrådet åter har uttalat

sig för den motsatta ståndpunkten. Av praktiska skäl synes mig sistnämnda

ståndpunkt vara att föredraga.

Innan Kungl. Majit bestämmer, vilka elever som skola inbegripas under

den obligatoriska försäkringen, måste en viss utredning företagas. Någon

vidlyftigare undersökning i ämnet torde emellertid icke vara av behovet

påkallad. Svårighet möter ej att erhålla kännedom örn de anstalter för yrkesundervisning,

som framför allt torde vara av intresse i förevarande sammanhang,

såsom statliga eller statsunderstödda lantbruksskolor och vissa därmed

jämförliga skolor samt skogsskolor ävensom statsunderstödda verkstadsskolor.

I viss mån lärer ock kunna förväntas, att skolor, som finna det angeläget, att

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition ur li i.

15

försäkringsplikt införes för deras elever, komma att göra framställning därom.

Självfallet måste eftersträvas, att försäkringen erhåller den omfattning, som

avses. Detta är av betydelse, då Kungl. Maj:t naturligen icke skall äga att,

sedan oförsäkrad elev skadats till följd av olycksfall i arbetet, förordna, att

försäkringen skall med retroaktiv verkan gälla eleven.

Beträffande elever vid de statliga anstalter för yrkesutbildning, som jämlikt

Kungl. Maj:ts bestämmande komma att hänföras under lagen, synas föreskrifterna

i kungörelsen den 30 november 1917 (nr 832, ändrad genom kungörelserna

99/1919 och 430/1928) angående särskilda bestämmelser örn tillämpning av

olycksfallsförsäkringslagen å arbetare, som användas till arbete för statens

räkning, böra gälla.

Den föreslagna lagändringen torde böra träda i kraft den 1 januari 1934

men icke äga tillämpning å olycksfall, som inträffat före nämnda dag. Såsom

i det föregående omnämnts hava emellertid framställningar inkommit angående

fyra förutvarande elever vid Ultuna och Alnarps lantbruksskolor, vilka varit utsatta

för olycksfallsskador. Med hänsyn till ifrågavarande statliga skolors karaktär

och beskaffenheten av det där utförda praktiska arbetet synes mig möjlighet

böra beredas att tillerkänna eleverna ersättning. Enligt vad jag erfarit

finnas jämväl vissa andra elever än de nu nämnda, vilka på samma grunder

som dessa kunna tänkas böra erhålla ersättning för skada till följd av olycksfall

under utbildningen. På grund härav bör enligt min mening Kungl. Maj:t

äga möjlighet att förordna örn ersättning för skada till följd av olycksfall, som

före lagens ikraftträdande drabbat elev vid statlig anstalt för yrkesutbildning.

I samband med avlåtande av proposition i ämnet torde Kungl. Majit fördenskull

böra utverka bemyndigande av riksdagen att av statsmedel få utbetala dylik

ersättning. Vid prövning av fråga, huruvida sålunda ifrågasatt ersättning skall

utgå, och vid bestämmandet av eventuell ersättning böra de grunder, som i omförmälda

avseenden äro stadgade i olycksfallsförsäkringslagen, äga tillämpning

men därjämte hänsyn tagas till omständigheterna i de individuella fallen. Ersättning

synes allenast böra komma i fråga vid olycksfall, som inträffat under

de närmaste åren före lagens ikraftträdande, och självfallet bör icke högre ersättning

utgå än som stadgas i olycksfallsförsäkringslagen. Det torde icke vara

nödigt, att i lagen intages någon erinran örn den möjlighet till ersättning, som

sålunda skulle föreligga.

Såvitt nu kan bedömas, torde icke på grund av förevarande lagändring

eller för bestridande av ersättningar, vilka kunna komma att utgå i anledning

av olycksfall, som inträffat före lagens ikraftträdande, någon avsevärd ökning

behöva ske av utgifterna från det å riksstatens elfte huvudtitel uppförda förslagsanslaget

till bestridande av statsverket åliggande, av andra medel ej utgående

ersättningar i anledning av olycksfall i arbete. För nästa budgetår torde

höjning av anslaget ej vara erforderlig.

Vad slutligen angår riksförsäkringsanstaltens förslag att införa frivillig

försäkring för det stora flertalet skolelever har jag mod hänsyn till skolöverstyrelsens

erinringar ansett sådan försäkring icke nu böra komma till stånd.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majus proposition nr 174.

Höjning ar tilläggsavgifterna m. ni.

Jag övergår härefter till frågan om höjning av tilläggsavgifterna för försäkringar

i riksförsäkringsanstalten. I samband härmed har förslag väckts,

att därest tilläggsavgifterna höjdes, den ekonomiska belastningen av de ömsesidiga

försäkringsbolag, som enligt 4 § i olycksfallsförsäkringslagen äga meddela

försäkring, skulle i motsvarande mån ökas. Närmast har därvid framhållits,

att bolagen borde deltaga i den av riksförsäkringsanstalten nu ensam

bestridda kostnaden för olycksfall hos s. k. okända arbetsgivare. Därmed

avses arbetsgivare, som ej tagit försäkring hos något bolag och följaktligen

äro försäkrade hos riksförsäkringsanstalten men om vilka anstalten

vid tiden för olycksfallet ej haft kännedom. Förslag har även framställts

örn viss förändring av sättet för tilläggsavgifternas bestämmande.

De ändringar, som sålunda ifrågasatts, innefattas i ett av riksförsäkringsanstalten

framlagt förslag till ändring av 16 och 29 §§ i olycksfallsförsäkringslagen.

Det torde vara lämpligt, att jag redogör för utredningen

rörande envar av nu berörda frågor och därefter i ett sammanhang angiver min

egen ställning till desamma.

Höjning av tilläggsavgifterna.

Gällande bestämmelser.

15 § i olycksfallsförsäkringslagen innehåller bestämmelser örn beräkningen

av avgift för försäkring enligt lagen. Avgiften skall bestämmas till belopp,

som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de särskilda förhållanden,

under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska grunder prövas

vara erforderligt för betäckande av den risk, som försäkringen avser, med

tillägg, i fråga örn försäkring i bolag, som i 4 § avses, av ett belopp, motsvarande

omkostnaderna för försäkringen. Premien för försäkring i riksförsäkringsanstalten

innefattar således icke till någon del ersättning för omkostnaderna.

Beträffande sättet för täckande av dessa kostnader ävensom av

kostnader för försäkringsrådet äro bestämmelser meddelade i 16 § i lagen.

Där föreskrives:

Såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och

riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall för varje försäkring i riksförsäkringsanstalten

till statsverket erläggas tilläggsavgift med belopp, motsvarande

5 procent av försäkringsavgiften, beräknad utan hänsyn till avdrag, som

i 11 § omförmäles.

Försäkringsbolag, som i 4 § avses, är ock skyldigt att till statsverket erlägga

bidrag till bestridande av nämnda omkostnader. Bidraget erlägges för

varje räkenskapsår efter årets utgång på tid och sätt, som av Konungen bestämmes,

med belopp, motsvarande 3 procent av summan av försäkringsavgifterna,

beräknade utan hänsyn till avdrag, som i 11 § omförmäles, för de

i bolaget under räkenskapsåret tagna försäkringar.

Övriga omkostnader för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

verksamhet bestridas av statsmedel, dock att i fråga örn kostnaderna för förvaltningen

av den i 19 § omförmälda fond gäller vad därom särskilt är stadgat.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Majda proposition nr 174.

Enligt 11 § i lagen må understöd, som av i paragrafen närmare angiven

grund skall utgå vid skada till följd av olycksfall, under vissa villkor avdragas

från den ersättning, som utgives enligt lagen, oell kan på grund härav

enligt 15 § andra stycket lindring i premien äga rum. Sådan lindring skall

emellertid icke komma i betraktande vid bestämmandet av tilläggsavgifterna

eller försäkringsbolagens förvaltningsbidrag.

Granskniagsnämndens förslag.

I en den 30 maj 1932 dagtecknad promemoria har den särskilda granskningsnämnden

för undersökning rörande förefintliga möjligheter till besparingar

och minskningar i statens utgifter anfört bland annat:

För upprätthållande av försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet

hade för budgetåret 1932/1933 upptagits fyra särskilda anslag, nämligen

anslagen till riksförsäkringsanstalten, till riksförsäkringsanstaltens verksamhet,

till försäkringsrådet och till försäkringsrådets verksamhet. Det sammanlagda

anslagsbeloppet utgjorde 1,744,900 kronor. De till statsverket enligt

16 § i olycksfallsförsäkringslagen inflytande bidragen hade för budgetåret

1932/1933 uppskattats till 1,050,000 kronor, därav såsom tilläggsavgifter för

försäkringar i riksförsäkringsanstalten 690,000 kronor och såsom bidrag från

de ömsesidiga bolagen 360,000 kronor. Statsverkets nettoutgifter för omförmälda

administrationskostnader torde alltså för budgetåret 1932/1933 kunna

uppskattas till i runt tal 700,000 kronor.

Det syntes kunna med fog ifrågasättas, huruvida omkostnaderna för riksförsäkringsanstalten,

vilken anstalt ju arbetade i konkurrens med de ömsesidiga

olycksfallsförsäkringsbolagen, borde i så stor omfattning, som för närvarande

vore fallet, bestridas av skattemedel. En något större del av statens nuvarande

kostnader för berörda ändamål torde kunna bestridas med bidrag från arbetsgivarna.

Detta syntes kunna ske i den form, att den tilläggsavgift, som erlades

av i riksförsäkringsanstalten försäkrade arbetsgivare, höjdes förslagsvis

från 5 till 7 procent. En sådan höjning syntes fullt berättigad i betraktande

därav, att försäkringsavgifterna för dessa arbetsgivare — i motsats till vad som

gällde beträffande de arbetsgivare, vilka anlitade de ömsesidiga bolagen — icke

i sig inneslöte någon ersättning för med försäkringen följande förvaltningskostnader.

En höjning av berörda tilläggsavgifter med 2 procent torde för statsverket

kunna antagas medföra en ökad inkomst av omkring 250,000 kronor per budgetår

och en motsvarande minskning av statens nettoutgifter för här avsedda

ändamål.

Tillkomsten av gällande bestämmelser

och tidigare ändringsförslag.

I ett den 6 december 1929 avgivet utlåtande över en framställning av de

ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening om utredning rörande sänkning

av bolagens bidrag till bestridande av omkostnaderna för riksförsäkringsanstaltens

och försäkringsrådets verksamhet har riksförsäkringsanstalten lämnat en

utförlig redogörelse för tillkomsten av bestämmelserna örn tilläggsavgifter och

bolagens omförmälda bidrag samt för tidigare framställda ändringsförslag

rörande dessa bestämmelser. Till utredning i nu förevarande ärende har riksförsäkringsanstalten

åberopat denna redogörelse. Det torde vara lämpligt att

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 174—175. 212 33 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majus proposition nr 174.

här i huvudsak återgiva redogörelsen jämte ämbetsverkets eget yttrande i den

då väckta frågan ävensom de utlåtanden, som avgivits i anledning av utredningen.

Ålder domsförsäkringskommittén 1915.

I sitt år 1915 avgivna betänkande och förslag angående försäkring för olycksfall

i arbete upptog ålderdomsförsäkringskommittén frågan, huruvida och i vad

mån arbetsgivarna borde lämna bidrag till olycksfallsförsäkringens förvaltning.

Enligt 25 § i då gällande 1901 års lag skulle kostnaderna för riksförsäkringsanstaltens

organisation och förvaltning bestridas av statsverket. Kommittén,

som anslöt sig till den meningen, att arbetsgivarna borde lämna sådant bidrag,

fann det billigt, att såsom bidrag till förvaltningskostnaderna skulle bestämmas

en tilläggsavgift för varje försäkring till belopp av omkring 5 procent av

nettopremien, beräknad utan hänsyn till avdrag, som angåves i 11 § av den

föreslagna lagen. För försäkringar i riksförsäkringsanstalten skulle avgiften

för varje fall bestämmas till 5 procent av försäkringsavgiften, och skulle

de båda avgifterna erläggas tillsammans, varefter tilläggsavgifterna skulle inlevereras

till statsverket. Beträffande arbetsgivarbolagen föreslogs, att det

ifrågavarande bidraget, vilket i dessa fall ej skulle benämnas »tilläggsavgift»,,

skulle erläggas av varje bolag självt på en gång efter räkenskapsårets slut.

Bidraget skulle i dessa fall utgöra 5 procent av summan av försäkringsavgifterna,

beräknade utan hänsyn till avdrag enligt 11 § samt — för att uppväga

ränteförlusten i följd av det sena erläggandet av bidraget — utan avdrag

för förvaltningstillägg. Hithörande bestämmelser upptogos i 16 § av lagförslagets

Till stöd för förslaget anförde kommittén:

Kommittén hade utgått från att det ifrågavarande förvaltningsbidraget,

under i övrigt lika förhållanden, skulle bliva ungefär lika stort, vare

sig arbetaren vore försäkrad i riksförsäkringsanstalten eller försäkringen tagits

i ett arbetsgivarbolag. Dock finge man därvid tänka sig, att genom förvaltningsbidraget

för försäkringar i arbetsgivarbolag i första hand lämnades bidrag

till kostnaden för försäkringsrådet, då genom inrättandet av denna särskilda

instans arbetsgivarna befriades från de kostnader och obehag, som åtföljde

tvistefrågors dragande inför allmän domstol, och då efter utländsk erfarenhet

att döma de till rådet hänskjutna tvisterna i proportionsvis avsevärt

större omfattning torde komma att röra beslut av bolagen än beslut av riksförsäkringsanstalten.

Någon del av bidraget för dessa bolag finge även tänkas såsom

bidrag till uppehållande av riksförsäkringsanstaltens arbete för åstadkommande

av det nödiga statistiska underlaget för premiernas bestämmande och

till dess verksamhet i övrigt för befrämjande av det gemensamma ändamålet.

Genom att, i fråga örn utgörande av förvaltningsbidraget, sålunda i huvudsak

likställa försäkringarna i riksförsäkringsanstalten med försäkringarna i arbetsgivarbolagen

rubbades icke det dåvarande förhållandet med avseende å konkurrensförmågan

mellan de olika försäkringsinrättningarna, då ju för det dåvarande

arbetsgivarbolagen hade att, förutom nettopremierna, vilka även gällde

för riksförsäkringsanstalten, jämväl upptaga tillskott till dessa premier för

att täcka förvaltningen och då, enligt förslaget, det föreslagna bidraget skulle

komma att i båda fallen på ungefär motsvarande sätt öka premierna.

Genom tilläggsavgifterna för försäkringarna i riksförsäkringsanstalten och

genom bidragen från arbetsgivarbolagen skulle komma att bestridas något mer

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 174. 19

än hälften av den av kommittén beräknade totalkostnaden för försäkringsrådets

och riksförsäkringsanstaltens verksamhet.

1916 års lag.

I proposition till 1916 års riksdag (nr lil) med förslag till lag örn försäkring

för olycksfall i arbete framhöll föredragande departementschefen, att de

anmärkningar, som i förevarande hänseende framställts mot kommittéförslaget,

i allmänhet taget ginge ut därpå, att förvaltningsbidraget, särskilt i fråga örn

arbetsgivarbolagen, borde minskas. Departementschefen utvecklade därefter

de skäl, som talade för att arbetsgivarna lämnade bidrag till förvaltningskostnaderna,

samt anförde vidare:

Då delägarna i arbetsgivarbolag själva finge bekosta bolagens hela förvaltning,

syntes det riktigt, att de av kostnaderna för försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten

ej behövde bära större andel än som billigtvis kunde anses

motsvara den fördel, de för sina egna bolags verksamhet komme att hava av

nämnda institutioners arbete. Denna synpunkt hade också varit för kommittén

bestämmande, men förefölle det dock, som örn kommittén skulle hava gått något

för långt vid fastställande av ifrågavarande bidrags belopp. Det framginge

också av motiveringen, att kommittén med sitt förslag i detta avseende icke

endast avsett att normera det ifrågavarande bidraget med hänsyn till arbetsgivarbolagens

fördelar av den allmänna försäkringen, utan velat vinna även ett

annat mål. Genom att i fråga örn förvaltningsbidraget i huvudsak likställa

riksförsäkringsanstalten med arbetsgivarbolagen skulle nämligen det dåvarande

förhållandet med avseende å konkurrensförmågan mellan de olika försäkringsinrättningarna

icke rubbas. Med hänsyn därtill, att försäkringsrådet,

efter i kommittéförslaget vidtagna ändringar, skulle erhålla tillräcklig befogenhet

att övervaka tillämpningen av försäkringsbestämmelserna rörande ersättningsbeloppen

och att i följd härav grunderna för ersättningarnas normerande

kunde antagas komma att bliva väsentligen desamma för alla f orsak - ringsinrättningar, syntes emellertid den sistnämnda synpunkten icke längre

hava betydelse. Man torde därför, vid normerandet av förvaltningsbidraget för

arbetsgivarbolagen, allenast böra taga hänsyn till värdet av de förmåner, som

bereddes dessa bolag genom försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

verksamhet.

Att något så när noggrant bestämma detta sistnämnda värde vore naturligtvis,

åtminstone innan någon erfarenhet vunnits, icke möjligt, utan måste

man åtnöja sig med en helt ungefärlig uppskattning. Beträffande riksförsäkringsanstalten

vore naturligtvis anstaltens arbete med insamlandet och bearbetningen

av olycksfallsstatistiken av vikt även för bolagen, enär därigenom fastare

grunder vunnes för avgifternas bestämmande. Därjämte finge man även

taga hänsyn till anstaltens arbete med avgivande av utlåtanden i besvärsmål

rörande fastställandet av ersättningsbelopp, indelning i farlighetsklasser, bestämmande

av avgifter m. m. Värdet av anstaltens verksamhet i dessa avseenden

ansåge departementschefen icke kunna uppskattas till mindre än 1 procent

av premiesumman.

Vad åter anginge försäkringsrådets verksamhet, syntes det, såsom jämväl

av kommittén framhållits, vara tydligt, att denna verksamhet vore av vida

större betydelse i fråga örn bolagen än i fråga om riksförsäkringsanstalten. I

första rummet skulle nämligen rådet vara högsta instans i fråga örn avgörandet

av tvister rörande ersättningar, försäkringsavgifter m. m., vilka tvister eljest

måste dragas inför allmän domstol. Efter all erfarenhet att döma komme

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majus proposition nr 174.

dylika att i vida större omfattning röra beslut av bolagen än av riksförsäkringsanstalten.

Även rådets verksamhet i övrigt för försäkringens övervakande

hade sin största betydelse för bolagen. Hade riksförsäkringsanstalten ensam

haft hela försäkringen örn hand, torde rådets uppgifter utan tvivel kunnat

högst betydligt inskränkas. Departementschefen ansåge därför riktigt, att största

delen av omkostnaderna för rådets verksamhet lades på arbetsgivarbolagen, samt

föresloge, att denna del av bolagens bidrag skulle bestämmas till 2 procent av

deras premieintäkt.

Bolagens förvaltningsbidrag skulle således enligt detta förslag komma att

bestämmas till 3 i stället för till 5 procent av summan av försäkringsavgifterna

till bolagen, genom vilken minskning av bolagens förvaltningsbidrag statens

utgifter för försäkringsomkostnaderna komme att i motsvarande mån ökas.

Särskilda utskottet nr 1 vid 1916 års riksdag tillstyrkte i ifrågavarande del

Kungl. Maj:ts förslag, varemot reservation anfördes av herr Lindman m. fl.

under yrkande, att bolagens bidrag skulle begränsas till 2 procent. Sedan

reservationen bifallits i första kammaren, men andra kammaren, i enlighet med

en av herr Branting m. fl. vid 4 § avgiven reservation, antagit sådan lydelse av

sistnämnda paragraf, att riksförsäkringsanstalten skulle vara ensam bärare av

försäkringen, godkändes vid sammanjämkning den av Kungl. Majit föreslagna

lydelsen av 16 §.

Kommittén för socialförsäkringens

organisation 1922 m. m.

Vid behandling av frågan örn nedbringande av riksförsäkringsanstaltens

administrationskostnader upptog kommittén för socialförsäkringens organisation

jämväl frågan örn arbetsgivarnas bidrag till försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

förvaltningskostnader. I sitt utlåtande den 25 oktober 1922

föreslog kommittén bland annat, att sådan ändring måtte vidtagas i fråga örn

16 § i lagen, att det bidrag i förevarande avseende, som i form av tilläggsavgifter

utginge från de arbetsgivare, vilkas arbetare vore försäkrade i riksförsäkringsanstalten,

förhöjdes, så att detsamma jämte det för samma ändamål

från de ömsesidiga bolagen utgående bidraget kunde antagas väsentligen motsvara

hälften av försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader.

Tilläggsavgifterna skulle utgå å summan av försäkringsavgifterna.

Beträffande bolagens bidrag yttrade kommittén, att då desamma i huvudsak

syntes motsvara de kostnader, som de i bolagen tagna försäkringarna förorsakade

olycksfallsförsäkringens båda statsinstitutioner, kommittén ansett någon förändring

icke böra äga rum i fråga örn nyssnämnda bidrag.

I sitt den 13 januari 1923 avgivna utlåtande över detta förslag anförde riksförsäkringsanstalten

bland annat:

Örn det av statsfinansiella skäl ansåges oundgängligt, att arbetsgivarna omedelbart

övertoge en större del av kostnaden för olycksfallsförsäkringens administration,

måste emellertid förhållandet mellan riksförsäkringsanstalten och

de enskilda bolagen så avvägas, att anstaltens verksamhet skulle kunna fortgå

under samma betingelser och uti åtminstone i stort sett samma omfattning som

dittills. Anstalten ansåge med hänsyn härtill, att det borde låta sig göra att

å ena sidan ålägga de ömsesidiga bolagen skyldighet att deltaga i kostnaden

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

21

för hos okända arbetsgivare inträffande skador men å andra sidan samtidigt

föreskriva, att riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare skulle erlägga så

mycket ökade bidrag till anstaltens och försäkringsrådets förvaltningskostnader,

att därav uppvägdes den ökade belastningen för de ömsesidiga bolagen

genom ett åläggande i nämnda riktning. Anstalten funne sig under sådana

förutsättningar kunna godtaga, att ifrågavarande bidrag från riksförsäkringsanstaltens

försäkringstagare höjdes från 5 till 8 procent att, liksom de ömsesidiga

bolagens motsvarande bidrag, utgå å summan av de till riksförsäkringsanstalten

årligen inflytande försäkringsavgifterna. Skulle det statsfinansiella

läget anses påkalla en ytterligare höjning av arbetsgivarnas ifrågavarande bidrag,

ansåge riksförsäkringsanstalten oundgängligen nödvändigt, att varje höjning

för anstaltens försäkringstagare åtföljdes av en däremot svarande höjning

av de enskilda bolagens ifrågavarande bidrag, något som i så fall bordetta

sig göra av liknande grunder, som av ålderdomsförsäkringskommittén på sin

tid anförts för de av densamma föreslagna högre bidragen från bolagens sida

än som sedermera blivit de gällande.

I utlåtande den 17 januari 1923 över kommitténs förslag anförde försäkringsrådet:
Kommitténs

förslag innebure, att arbetsgivarnas förvaltningsbidrag skulle

ökas och att ökningen skulle bäras allenast av de arbetsgivare, vilkas arbetare

vore försäkrade i riksförsäkringsanstalten. Försäkringsrådet ansåge det kunna

ifrågasättas, huruvida en dylik synnerligen avsevärd förändring av grunderna

för arbetsgivarnas bidragsskyldighet skulle vara lämplig, innan frågan örn en

möjligast enhetlig socialförsäkring kunnat upptagas till behandling. — Då

kommitténs förslag under dåvarande förhållanden skulle innebära ungefär en

fördubbling av summan av tilläggsavgifterna för försäkringar i riksförsäkringsanstalten,

bleve denna summa ungefär 10 procent av summan av försäkringsavgifterna.

1923—1928 års riksdagar.

Frågan örn sänkning av bolagens förvaltningsbidrag var därefter föremål

för behandling av riksdagarna 1923 och 1928 samt spörsmålet om höjning av

tilläggsavgifterna av riksdagarna 1924 och 1926. Samtliga förslag, som alla

framställdes motionsvis, blevo emellertid avslagna. I den år 1928 väckta motionen

hade yrkats, att örn av Kungl. Majit då framlagt förslag örn karenstidens

borttagande bifölles, bolagens bidrag borde sänkas från 3 till Vh procent.

Såsom skäl för avslag hade anförts, att en ändring i grunderna för bolagens

bidrag kunde ske först efter en noggrann undersökning av samtliga de

förhållanden, som ägde betydelse för detta spörsmål.

Utredning 1928—1930 om sänkning

av bolagens bidrag m. m.

I skrivelse den 3 juli 1928 hemställde därefter styrelsen för de ömsesidiga

socialförsäkringsbolagens förening, under hänvisning till nyssnämnda

motion vid 1928 års riksdag samt de skäl, som åberopats för avslag,

att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning i ifrågavarande hänseende

ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva

anledning.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majus proposition nr 174.

Sedan Kungl. Majit anbefallt riksförsäkringsanstalten att i samråd med

representanter för försäkringsrådet och socialförsäkringsbolagens förening

verkställa utredning, huruvida med hänsyn till olika på frågan inverkande

omständigheter skäl förefunnes för ändring i gällande grunder för beräknande

av de tilläggsavgifter och bidrag, som omförmälas i 16 § i olycksfallsförsäkringslagen,

avgav riks för säkringsanstalten — på sätt förut anförts — utlåtande

i ämnet den 6 december 1929.

Anstalten meddelade däri, att anstalten verkställt utredning med avseende å

1. försäkringsrådets förvaltningskostnader och deras fördelning mellan riksförsäkringsanstaltens

och bolagens försäkringsbestånd,

2. på bolagens försäkringsbestånd belöpande andel av riksförsäkringsanstaltens

förvaltningskostnader samt

3. kostnaderna för skador hos okända arbetsgivare och deras fördelning.

På närmare angivna skäl ansåg riksförsäkringsanstalten försäkringsrådets

årliga förvaltningskostnader för verksamheten enligt 1916 års lag kunna beräknas

till i avrundat tal 147,000 kronor.

I fråga örn fördelningen av dessa kostnader mellan riksförsäkringsanstaltens

försäkringstagare, a ena, och bolagens delägare, å andra sidan, anförde riksförsäkringsanstalten

:

I utlåtande över den år 1928

delat följande uppgifter rörande

1924—1927.

väckta motionen hade försäkringsrådet medantalet

till rådet inkomna ärenden under åren

1934

1925

1926

1927

Antal inkomna

A r

besvärs- och

underställda

mål

ansökningar

infordrade örn utbyte av

ärenden livränta mot

kapital

Summa

inkomna

ärenden

1,948

2,426

2,525

75

380

267

269

259

340

2,292

3,065

3,132

o ''Joe

Av besvärsmålen, inklusive underställda mål, hade ungefär följande procent

kommit på riksförsäkringsanstalten respektive socialförsäkringsbolagen, nämligen
-

år 1924 ... 52 %, respektive 48

» 1925 ... 47 *, » 53

år 1926 ... 50.5 %, respektive 49.5 %,

» 1927 ... 49 *, » 51 *.

De infordrade ärendena hade hänfört sig så gott som alla till bolagen.

Med avseende å de sålunda lämnade uppgifterna hade rådet i nämnda utlåtande

anmärkt, att de nakna siffrorna naturligen ej i och för sig angåve det

arbete, besvärsmålen förorsakade rådet. Detta berodde bland annat på fullständigheten

i den utredning, som föregått ett ärendes avgörande i försäkringsinrättningen,

ävensom på beskaffenheten av de frågor, som underställts rådets

prövning.

Enligt vad som framginge av rådets verksamhetsberättelse för år 1928, hade

av de under sistnämnda år avgjorda målen 47.5 procent avsett beslut av riksförsäkringsanstalten

och återstående 52.5 procent beslut av de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen.

1)

0 Motsvarande siffror utgjorde för år 1929 47.01 och 52.99 samt för år 1930 50.46 och 49.54.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Majus proposition nr 174.

Vid beräkningen av här angivna procenttal hade emellertid även medtagits

sådana besvärsmål, i vilka riksförsäkringsanstalten och bolagen i anledning av

de anförda besvären själva ändrat överklagade besluten. Vad särskilt angmge

år 1928, finge riksförsäkringsanstalten i detta avseende nämna, att anstalten i

anledning av i samband med besvären inkomna nya upplysningar själv^ ändrat

24 procent av överklagade besluten samt att motsvarande siffra i fråga örn

bolagens beslut utgjorde 12.i procent.1) Det läge i öppen dag, att ifrågavarande

mål__även örn desamma, trots de gjorda ändringarna, underkastats viss

granskning av rådet — icke kunnat valla rådet lika mycket utrednings- och.

annat arbete som övriga av rådet behandlade mål. Toges tillbörlig hänsyn

härtill, borde anförda procenttal, 47.5 respektive 52.5 procent, undergå en icke

obetydlig ned- respektive uppräkning, innan de kunde giva en något så när

riktig uppfattning om förhållandet mellan det arbete, som orsakades rådet till

följd av besvär över beslut av riksförsäkringsanstalten, och det arbete, som besvären

över bolagens beslut vållade rådet. Viss ledning vid bedömandet av

nämnda förhållande torde för övrigt kunna hämtas ur de siffror, som i rådets

verksamhetsberättelse för år 1928 lämnats angående av rådet självt ändrade

beslut från riksförsäkringsanstalten och bolagen. Härutinnan utvisade berättelsen,

att ändringsprocenten utgjorde beträffande riksförsäkringsanstaltens

beslut lia och beträffande bolagens beslut 24.7.2)

Redan det nu anförda syntes riksförsäkringsanstalten ådagalägga riktigheten

av den av departementschefen år 1916 uttalade uppfattningen, att största

delen av omkostnaderna för försäkringsrådets verksamhet borde läggas pa

bolagen. Toge man därtill i betraktande, att, såsom bemälde departementschef

ock framhöll, rådets uppgifter utan tvivel skulle kunnat högst betydligt inskränkas,

örn riksförsäkringsanstalten ensam fått hela försäkringen örn hand,

syntes det riksförsäkringsanstalten icke kunna ifrågakomma att beräkna

bolagens andel i berörda omkostnader lägre än departementschefen år 1916

tänkte sig. . .

I överensstämmelse med vad nu anförts borde, enligt riksförsäkringsanstaltens

uppfattning, av försäkringsrådets till 147,000 kronor beräknade förvaltningskostnader

omkring 2A eller 98,000 kronor täckas av de ömsesidiga bolagens

bidrag.

Beträffande den på bolagens försäkringsbestånd belöpande andelen av riksförsäkringsanstaltens

förvaltningskostnader anförde riksförsäkringsanstalten:

Inom anstalten hade en omfattande undersökning verkställts för utrönande

av huru stor del av anstaltens förvaltningskostnader, som kunde anses föranledd

av anstaltens arbete med bolagens försäkringsstock. En sådan undersökning

vore givetvis förenad med avsevärda svårigheter och måste enligt sakens, natur

betraktas endast som ett försök att åstadkomma en ungefärlig uppskattning av

denna andel. I första hand borde hänsyn tagas till utarbetandet av olycksfallsstatistiken.

Dessutom borde beaktas de förvaltningskostnader för anstalten,

som direkt eller indirekt föranleddes av den arbetsgivarna medgivna rätten att

taga försäkring i ömsesidigt försäkringsbolag. Vid den nu verkställda undersökningen

hade endast de direkta kostnaderna kunnat komma i betraktande.

Anstalten åberopade till närmare redogörelse för resultatet av den verkställda

undersökningen en utlåtandet bifogad promemoria, varav framgick, att den på

1) Motsvarande siffror utgjordo för år 1929 25.8 oell 11.18 saint för år 1930 26.97 och 13.77.

2) Motsvarande siffror utgjorde för år 1929 8.67 och 25.92 saint för år 1930 8.27 och 25.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

bolagens försäkringsbestånd belöpande andelen av riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader

uppskattades till sammanlagt 142,500 kronor. I vad mån

karenstidens borttagande kunde komma att inverka höjande på dessa kostnader

förklarade anstalten icke då kunna bedömas.

I fråga örn kostnaderna för skador hos okända arbetsgivare erinrade riksförsäkringsanstalten

till en början, att dessa kostnader bäras av anstaltens försäkringstagare,

samt framhöll, att för 1922 års riksdag framlagts ett förslag,

enligt vilket samtliga kända försäkringstagare skulle taga del i kostnaderna

efter vissa närmare angivna grunder. Rörande förslaget hade kamrarna stannat

i olika beslut, och vid verkställd sammanjämkning hade förslaget avslagits.

Riksförsäkringsanstalten meddelade därefter, att enligt verkställd beräkning

kostnaderna ansågos kunna uppskattas till 220,000 kronor örn året. I fråga

örn kostnadernas fördelning mellan anstalten och bolagen upplyste anstalten,

att örn fördelningen skulle ske i enlighet med 1922 års förslag, skulle på

bolagen komma att belöpa hälften av dessa kostnader eller i runt tal 110,000

kronor.

Riksförsäkringsanstalten sammanfattade resultatet av de verkställda kostmdsutredningarna

sålunda:

. De på bolagen belöpande andelarna av försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

förvaltningskostnader skulle tillsammans utgöra

andel i försäkringsrådets förvaltningskostnader .............. 98,000 kr.

andel i riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader ........ 142*500 »''

Summa 240,500 kr.

Ra bolagens premieinkomst uppskattats till 13 miljoner kronor motsvarade

nyssnämnda belopp för närvarande ej fullt 2 procent av bolagens försäkringsavgifter.

Den på bolagen belöpande andelen av kostnaderna för skador hos okända

arbetsgivare motsvarade för närvarande något mindre än 1 procent av bolagens

försäkringsavgifter.

Riksförsäkringsanstalten övergick därefter till att angiva sin åsikt i den

väckta frågan angående sänkning av bolagens bidrag samt åberopade därvid till

en början såsom skäl mot en sänkning den bristande erfarenheten rörande verkningarna

av karenstidens borttagande. Anstalten anförde vidare:

Den gjorda framställningen torde få anses gå ut på en isolerad sänkning av

bolagens bidrag till försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader.

Med avseende härå finge riksförsäkringsanstalten anföra följande.

En dylik sänkning av bolagens bidrag skulle innebära dels en motsvarande

ökning av statsverkets bidrag till nämnda förvaltningskostnader, dels ock en

rubbning i den dittills gällande inbördes belastningen av bolagens delägare, å

ena, och riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare, å andra sidan.

Vad särskilt anginge den ifrågasatta åtgärdens inverkan i sistnämnda hänseende,

ansage sig riksförsäkringsanstalten böra betona, att en rubbning av omförmälda

belastningsförhållande givetvis vore ägnad att menligt påverka riks
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Majis proposition nr 174.

försäkringsanstaltens möjligheter att tillfredsställande fylla de uppgifter, som

med det gällande försäkringssystemet åvilade anstalten.

Då kommittén för socialförsäkringens organisation år 1922 väckt förslag om

en isolerad höjning av tilläggsavgifterna, hade försäkringsrådet i sitt yttrande

år 1923 anfört, att det kunde ifrågasättas, huruvida en dylik synnerligen avsevärd

förändring av grunderna för arbetsgivarnas bidragsskyldighet skulle

vara lämplig, innan frågan örn en möjligast enhetlig socialförsäkring kunnat

upptagas till behandling. Och då andra lagutskottet vid 1924 års riksdag haft

att yttra sig över en motion örn viss höjning av tilläggsavgifterna, hade utskottet

anfört, att denna fråga ägde ett nära samband med spörsmålet örn

lämpligaste sättet för den obligatoriska försäkringens handhavande genom statligt

eller enskilda organ och i händelse av bådaderas användning örn avvägandet

dem emellan.

Vad sålunda av försäkringsrådet och andra lagutskottet anförts mot en isolerad

höjning av tilläggsavgifterna ägde uppenbarligen giltighet även beträffande

en sänkning av bolagens bidrag. Jämväl en åtgärd i sistnämnda riktning

måste således sättas i samband med frågan örn den sociala olycksfallsförsäkringens

organisation.

Vidkommande denna fråga finge erinras örn Kungl. Maj:ts proposition till

1926 års riksdag. Denna proposition hade visserligen, såvitt frågan örn en organisationsförändring

anginge, av riksdagen avslagits. Riksdagen hade emellertid

i sin skrivelse till Kungl. Majit (nr 346) framhållit önskvärdheten av att åtgärder

vidtoges till undanröjande av de olägenheter, som försäkringens splittring

på ett flertal försäkringsinrättningar medförde, vare sig detta lämpligen

kunde ske inom den nuvarande organisationens ram eller genom övergående till

en helt ny organisation. Därjämte hade riksdagen uttalat den uppfattningen,

att olycksfallsförsäkringens nuvarande organisation icke kunde anses på ett tillfredsställande

sätt motsvara de krav en dylik organisation borde tillgodose.

Sedermera hade i Kungl. Maj:ts proposition nr 113 (s. 33) till 1927 års riksdag

föredragande departementschefen uttalat, att frågan örn olycksfallsförsäkringens

omorganisation kunde alltjämt anses aktuell.

Under sådana förhållanden syntes det riksförsäkringsanstalten ligga i öppen

dag, att det icke kunde vara lämpligt att för närvarande företaga en isolerad

sänkning av bolagens bidrag, d. v. s. en rubbning av proportionen mellan dessa

bidrag och tilläggsavgifterna. I allt fall borde en dylik åtgärd uppenbarligen

icke vidtagas utan synnerligen tungt vägande skäl.

Tydligt vore, att den av karenstidens borttagande föranledda höjningen av

beloppet av nämnda bidrag icke utgjorde ett sådant skäl, alldenstund motsvarande

höjning av samma anledning inträtt jämväl i fråga örn tilläggsavgifterna

för riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare.

Ej heller syntes utvecklingen av bolagens försäkringsverksamhet kunna

åberopas till stöd för den ifrågasatta åtgärden.

I sistnämnda hänseende hänvisade riksförsäkringsanstalten till följande siffror

rörande fördelningen av de försäkringspliktiga arbetsgivarna och de försäkrade

arbetarna mellan riksförsäkringsanstalten och bolagen under åren 1918—1926.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

o

Ar

Antal arbetsgivare

Därav

med försäkring

i bolag

Med försäkring i bolag

i % av samtliga

Större

Mindre

Summa

Större

Mindre

Summa

Större

Mindre

Tillsam-

mans

1918...............

44,503

218,091

262,594

10,776

15,693

26,469

24.?

7.2

10-1

1919...............

46,629

243,393

290.022

13,165

17,329

30,494

28.2

7.1

10.5

1920...............

48,120

267,911

316,031

12,715

18,523

31,238

26.4

6.9

9.9

1921...............

46,920

297,689

344,609

12,866

19,530

32,396

27.4

6.6

9.4

1922...............

46,059

284,976

331,035

13,883

21,009

34.892

30.1

7.4

10.5

1923...............

42,939

296,898

339,837

13,558

20,786

34,344

31.6

7.0

10.1

1924...............

40,707

319,650

360,357

14,158

22,219

36,377

34.8

7.0

i 10.1

1925...............

39,685

340,210

379,895

14,333

24,331

38,664

36.1

7.2

10.2

1926...............

39,587

361,230

400,817

14,263

24,683

38,946

36.0

6.8

9.7

[För åren 1927—1929 hava följande uppgifter meddelats från riksförsäkringsanstalten:

1927...............

39,558

388.730

428,288

14,365

24,034

38,399

36.3

6.2

9.0

1928...............

40,251

406.910

447,161

14,105

23,854

37,959

35.0

5.9

8.5

1929...............

41,321

426,230

! 467,551

14.092

24,192

38,284

34.1

5.7

8.2]

Ir

Antal årsarbetare

Därav försäkrade

i bolag

I bolag försäkrade

i % av samtliga

Hos

större

Hos

mindre

Summa

Hos

större

Hos

mindre

Summa

Hos

större

Hos

mindre

Till-

sam-

mans

arbetsgivare

arbetsgivare

arbetsgivare

1918...............

877,534

301,254

1,178,788

372,538

35,315

407,853

42.5

11.7

34.6

1919...............

895,947

325,567

1,221,514

404,715

37,323

442,038

45.2

11.5

36.2

1920...............

938,475

353,479

1,291,954

445,586

39.011

484,597

47.5

11.0

37.5

1921 ..............

812.914

346,571

1,159,485

396,182

40,993

437,175

48.7

11.8

37.7

1922...............

802,112

334,512

1,136,624

408,753

43,841

452,594

51.0

13.1

39.8

1923...............

854,138

342,298

1,196,436

415,664

43,605

459,269

48.7

12.7

38.4

1924...............

893,248

367,763

1,261,011

445,109

45,950

491.059

49.8

12.5

38.9

1925..............

901,771

385,800

1,287,571

449.241

47.721

496,962

49.8

12.4

38.6

1926...............

920,010

409,647

1,329,657

468,087

55,324

523,411

50.9

13.5

39.4

[För iren 1927—1929 hava följande uppgifter meddelats från riksförsäkringsanstalten:

1927...............

956,254

399,877

1,356,131

479,836

45,251

525,087

50.2

11.3

38.7

1928...............

984,525

406,504

1,391,029

479,400

44,443

523,843

48 7

10.9

37.7

1929...............

1,033,588

410,877

1,444,465

509,443

44,211

553,654

49.3

10.8

38.3]

Därefter anförde anstalten:

Av de meddelade siffrorna framginge, att bolagen under ifrågavarande år

beträffande större arbetsgivare icke blott bibehållit sin andel i försäkringsbeståndet,

utan även kunnat i icke obetydlig omfattning öka densamma. Siffrorna

gåve vidare vid handen, att jämväl i fråga örn mindre arbetsgivare en avsevärd

ökning av bolagens försäkringsstock ägt rum. Bolagens procentuella andel av

antalet arbetsgivare hade dock något minskats, beroende på den starka tillväxten

i antalet för riksförsäkringsanstalten kända dylika arbetsgivare. _

På grund av vad sålunda anförts kunde riksförsäkringsanstalten för sin del

icke finna skäl föreligga för att i syfte att bereda bolagen en fördel vidtaga

en åtgärd, som skulle dels medföra en motsvarande uppoffring från statsverkets

sida, dels ock innebära en proportionsvis ökad belastning av riksförsäkringsanstaltens

försäkringstagare och därmed även ett föregripande av frågan

örn olycksfallsförsäkringens omorganisation.

Anstalten yttrade slutligen, att örn förvaltningsbidraget sänktes, anstaltens

försäkringstagare borde beredas motsvarande lättnad genom att bolagen ålades

att deltaga i kostnaderna för skador hos okända arbetsgivare.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

Vid riksförsäkringsanstaltens utlåtande var fogat ett yttrande av de representanter

för de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, som deltagit i

överläggningen med riksförsäkringsanstalten. Däri anfördes följande:

Riksförsäkringsanstaltens utredning gåve till resultat, att örn de i bolagen

försäkrade arbetsgivarna, utan något som helst bidrag från statsverket, skulle

bestrida alla kostnader, som bolagens verksamhet åsamkade försäkringsrådet

och riksförsäkringsanstalten, förvaltningsbidraget borde uppgå till 240,500 kronor

eller 1.85 procent av de för år 1929 till cirka 13,000,000 kronor uppskattade

premierna.

Som statsverkets nettoutgifter för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

förvaltning i första hand torde avse att täcka just sådana kostnader,

som i utredningen upptagits, och sålunda endast en del av dessa kostnader borde

bestridas genom tilläggsavgifter och förvaltningsbidrag, syntes en sänkning av

nämnda bidrag till 1V* procent å premierna vara väl motiverad.

Mot kostnadsberäkningens detaljer saknade utomstående förutsättningar att

göra några erinringar.

I fråga örn uppdelningen av kostnaderna för försäkringsrådet syntes inga

bärande skäl hava förebragts, för att icke dessa kostnader skulle lika delas

mellan riksförsäkringsanstaltens och bolagens försäkringstagare. Den verkställda

utredningen hade givit vid handen, att — i strid mot den i 1916 års proposition

till oljmksfallsförsäkringslag uttalade förmodan — tvister rörande ersättningar,

som underställdes rådets prövning, i ungefär samma omfattning rörde

riksförsäkringsanstaltens som bolagens beslut. Riksförsäkringsanstaltens större

benägenhet att, sedan besvär anförts hos rådet, ändra sina beslut, torde icke

nämnvärt minska rådets arbete. Försäkringsrådet syntes under alla förhållanden

icke kunna undgå att pröva, huruvida det nya beslutet fullt tillgodosåge

icke blott den klagandes utan även motpartens rätt. Vid bedömande av försäkringsrådets

arbete borde även hänsyn tagas därtill, att dittills en stor procent

av bolagens besvärsmål rört karenstidsersättningarna samt att bland riksförsäkringsanstaltens

mål många gällde den ofta svårutredda frågan, örn viss verksamhet

vore försäkringspliktig eller ej. Vilket arbete, som måste nedläggas på

olika slag av ärenden och huru rådets förvaltningskostnader med hänsyn därtill

borde uppdelas mellan försäkringsinrättningarna, därom torde emellertid

endast genom ett utlåtande från försäkringsrådet en riktig uppfattning kunna

erhållas.

Då det gällde bestämmandet av bolagens bidrag för försäkringsrådets verksamhet,

borde även beaktas, att enligt 1916 års proposition av hela förvaltningsbidraget,

eller 2 procent av premierna, beräknades motsvara bolagens andel

av ifrågavarande kostnader. 2 procent av bolagens premier torde för år 1929

utgöra sammanlagt cirka 260,000 kronor, under det att försäkringsrådets totala

förvaltningskostnader, inklusive vissa av riksförsäkringsanstalten frånräknade

kostnader, utgjorde allenast 149,200 kronor.

Att bolagens förvaltningsbidrag skulle hava något annat ändamål än att

lämna ersättning för kostnader, som åsamkades de båda ämbetsverken på grund

av bolagens verksamhet, stöde icke i överensstämmelse med motiveringen för

förvaltningsbidragets bestämmande enligt 1916 års proposition liksom icke

heller med lydelsen av olycksfallsförsäkringslagens 16 §.

Med anledning av riksförsäkringsanstaltens uttalande, att ämbetsverket icke

kunde finna skäl föreligga att »i syfte att bereda bolagen en fördel» vidtaga

en minskning av förvaltningsbidragen, borde framhållas, att några särskilda

förmåner för bolagen eller deras delägare aldrig varit ifrågasatta. I ärendet

framställda yrkanden hade endast avsett, att en sakligt befogad lindring måtte

beviljas i en pålaga, som visat sig bliva större än som av dess ändamål betingades

och som, särskilt med hänsyn till do förmåner av olika slag, som av

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majus proposition nr 174.

riksförsäkrmgsanstaltens försäkringstagare från statens sida åtnjötes, måste

framstå som en orättvisa.

över riksförsäkrmgsanstaltens utredning avgåvos utlåtanden: av försäkringsrådet

den 10 januari 1930, av försäkringsinspektionen den 13 januari 1930

och av statskontoret den 17 januari 1930.

Försäkringsrådet förklarade till en början, att den av riksförsäkringsanstalten

såsom skäl mot en sänkning av bolagens bidrag åberopade omständigheten, att

blott ringa erfarenhet förelåge örn verkningarna av karenstidens borttagande,

icke borde utgöra hinder för att verkställa en justering av bidragets storlek,

örn en sådan i övrigt funnes befogad. Vidare yttrade försäkringsrådet, att ej

heller frågan örn en omorganisation av olycksfallsförsäkringen borde få hindra

en justering av bidraget, då denna fråga länge — till olägenhet för det hela —

stått på dagordningen och det sannolikt ännu dröjde lång tid, innan en mera

genomgripande förändring komme att vidtagas, örn överhuvudtaget en sådan

bomme till stånd. Därefter anförde rådet:

Förevarande fråga syntes böra bedömas med hänsyn till de skäl för bolagens

förvaltningsbidrag, som anfördes av departementschefen i propositionen

örn olycksfallsförsäkringslagen till 1916 års riksdag. Med avseende ä vad

riksförsäkringsanstalten anfört därom, att anstalten i större omfattning

än bolagen själv ändrade de överklagade besluten, vore att märka, att endast

ett mindre antal av de utav försäkringsinrättningarna i besvärsmålen själva

vidtagna ändringarna vore av den art, att genom desamma vidare prövning

från försäkringsrådets sida bleve obehövlig. Den av anstalten sålunda

anförda omständigheten torde därför icke kunna tillmätas någon större

betydelse. Att verkställa en uppskattning av det arbete, besvären över riksförsäkringsanstaltens

beslut respektive bolagens beslut medförde för försäkringsrådet,

läte sig näppeligen göra. Vid frågans bedömande hade man i huvudsak

icke annat att hålla sig till än antalet besvärsmål, och dessa fördelade sig

ungefär lika på riksförsäkringsanstalten och bolagen. Möjligen förorsakade i

en del fall besvären över bolagens beslut mera utredningsarbete än som

krävdes beträffande riksförsäkrmgsanstaltens beslut. Med hänsyn till vad sålunda

anförts torde bolagens bidrag till bestridande av rådets förvaltningskostnader

böra utgöra något utöver hälften.

Då riksförsäkringsanstalten anförde, att rådets uppgifter utan tvivel kunnat

högst betydligt inskränkas, örn riksförsäkringsanstalten fått hela försäkringen

örn hand, torde böra observeras, att i djdikt fall med all säkerhet tillkommit

ett betydande antal tidsödande och mycken utredning krävande besvärsmål,

nämligen angående påförda försäkringsavgifter, en grupp av besvärsmål, som

nu endast förekomme i mycket obetydlig utsträckning.

Beräknades rådets förvaltningskostnader för närvarande till i runt tal

150,000 kronor, syntes ungefär 80,000 kronor böra utgöra bolagens andel.

Emellertid vore tillströmningen av ärenden till rådet i ständigt stigande, vilket

givetvis medförde en ökning av rådets förvaltningskostnader. Försiktigheten

syntes därför bjuda att icke beräkna bolagens andel i försäkringsrådets omkostnader

till lägre belopp än 90,000 kronor.

Den andel av riksförsäkrmgsanstaltens förvaltningskostnader, som borde

bäras av socialförsäkringsbolagen, hade av riksförsäkringsanstalten beräknats

till 142,500 kronor. Det kunde möjligen ifrågasättas, huruvida icke vid beräkningen

medtagits en eller annan post, som icke bort inräknas, men då riksförsäkringsanstalten

beträffande bolagens andel räknat i underkant, syntes icke

någon anmärkning vara att framställa mot den uppgivna summan.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Majus proposition nr 174.

Med åberopande av vad sålunda anförts ansåge sig försäkringsrådet

under föreliggande omständigheter icke hava något att erinra mot, att sådan

ändring vidtoges i olycksfallsförsäkringslagen, att socialförsäkringsbolagens

bidrag sänktes från nu bestämda 3 procent till 2 procent.

En ledamot, med vilken två andra ledamöter i huvudsak instämde, anförde:

Vid bedömande av huruvida nu gällande lag rättvist avvägde de konkurrerande

försäkringsinrättningarnas rättigheter och skyldigheter hade man att

taga hänsyn till en mängd olika omständigheter. Storleken av de enskilda inrättningarnas

bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets

och riksförsäkringsanstaltens verksamhet, storleken av tilläggsavgiften å försäkringsavgift

vid försäkring i riksförsäkringsanstalten samt sättet för dylik

tilläggsavgifts beräkning, bestridande av skadeersättning, då arbetsgivaren vid

olycksfallets inträffande vore okänd för riksförsäkringsanstalten, och den omständigheten,

att riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader betalades av

staten, låt vara med bidrag som nyss sagts, vore därvid särskilt betydelsefulla,

men även andra omständigheter vore därvid att taga i betraktande såsom

exempelvis å ena sidan, att riksförsäkringsanstalten ej ägde välja sina försäkringstagare,

och å andra sidan, att anstalten beträffande ett mycket stort antal

små arbetsgivare på grund av förhållandenas natur knappast vore utsatt för

någon konkurrens av större betydelse.

Ifrågavarande omständigheter syntes så komplicerade, att det torde vara

svårt, ja omöjligt, att på grundval av blotta sifferberäkningar bedöma, örn

statsanstaltens eller de enskilda inrättningarnas verksamhet enligt nu gällande

system otillbörligt gynnades eller försvårades. Erfarenheten vid lagens tilllämpning

borde därvid bliva avgörande. Dittillsvarande erfarenhet gåve icke

något stöd för vidtagande av åtgärd, som kunde medföra rubbning i inrättningarnas

nuvarande konkurrenskraft.

En sänkning av de enskilda inrättningarnas förvaltningsbidrag utan motsvarande

kompensation till riksförsäkringsanstalten skulle medföra en dylik

rubbning. Ändringen avstyrktes därför.

F ö ra ii k r i ngs in spek tion en anförde:

Det framginge av utredningen, att, med bibehållande av den av föredragande

departementschefen år 1916 anförda motiveringen till bestämmandet av för-,

valtningsbidragets storlek, bidraget kunde sänkas till cirka 2 procent av premieinkomsten

och detta även örn det antoges skäligt, att bolagens bidrag skulle

täcka 2A av kostnaderna för försäkringsrådet. Vid sådant förhållande syntes

det försäkringsinspektionen, att bidragsprocenten nu borde sänkas till 2 procent.

Riksförsäkringsanstalten motsatte sig sådan reduktion av tre skäl:

1. Då verkningarna av karenstidens borttagande ännu ej kunde fastställas,

borde den nu verkställda kostnadsutredningen icke läggas till grund för en

reglering av bolagens förvaltningsbidrag.

2. Då den av de ömsesidiga bolagens förening i ärendet gjorda framställningen

torde få anses ga ut på en sänkning av bolagens förvaltningsbidrag

utan att tilläggsavgifterna vid försäkring hos riksförsäkringsanstalten höjdes,

skulle sänkningen innebära en motsvarande ökning av statsverkets bidrag till

kostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens förvaltning.

3. En dylik sänkning skulle jämväl innebära en rubbning i den dittills

gällande inbördes belastningen av bolagens delägare å ena och riksförsäkringsanstaltens

försäkringstagare å andra sidan, en rubbning som skulle menligt

påverka riksförsäkringsanstaltens möjligheter att tillfredsställande fylla de

uppgifter, som med det gällande försäkringssystemet åvilade anstalten.

I fråga örn det första skälet förklarade försäkringsinspektionen på närmare

angivna skäl, att försäkringsinspektionen ansåge, att det funnes en fullt till
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majus proposition nr 174.

räcklig marginal för den osäkerhet, som då i följd av karenstidens borttagande

vidlådde beräkningen av bolagens andel i omkostnaderna.

Inspektionen anförde vidare:

Det andra av riksförsäkringsanstalten anförda skälet för dess avstyrkande

syntes försäkringsinspektionen icke bärande. Ty när en pålaga, som beslutats

för ett visst ändamål, visade sig vara större än för detta ändamål krävdes,

syntes den böra nedsättas. Att bibehålla den oförminskad av det skäl, att staten

hade annan användning för dess överskott, innebure en orättvis beskattning

av de av pålagan drabbade.

Det tredje av de anförda skälen syntes innebära, att riksförsäkringsanstalten

fruktade, att, örn bolagens bidrag nedsattes, deras konkurrenskraft skulle så

ökas, att riksförsäkringsanstalten finge svårt att fylla sin uppgift. Det syntes

försäkringsinspektionen icke sannolikt att riksförsäkringsanstalten hade anledning

att frukta detta, då bolagens försäkringstagare även efter sådan nedsättning

skulle komma att belastas med vida större premietillägg för omkostnader

än riksförsäkringsanstaltens. De förra hade t. ex. för år 1928 att bära (i runda

tal)

sina egna bolags förvaltningskostnader ................ 1,040,000 kronor

3 % — bidrag till riksförsäkringsanstaltens och försäkrings
rådets

omkostnader................................ 310,000 »

alltså totala omkostnader 1,350,000 kronor

Om bolagens premieinkomst för nämnda år varit den, som de beräknades hava

haft under år 1929 efter karenstidens borttagande (eller 13 miljoner kronor i

stället för 10 miljoner kronor under år 1928), och likväl ingen höjning beräknades

av deras egna förvaltningskostnader samt bidragsprocenten varit 2 i

stället för 3, skulle de totala omkostnaderna varit 1,300,000 kronor eller 10 procent

av den beräknade premieinkomsten. Även efter bidragets sänkning komme

alltså bolagens premietillägg för omkostnaderna att i genomsnitt minst vara

ungefär dubbelt så höga som riksförsäkringsanstaltens tilläggsavgifter.1)

Riksförsäkringsanstalten uttalade, att utvecklingen av bolagens försäkringsverksamhet

ej syntes kunna åberopas till stöd för sänkningen av deras bidrag,

och anförde till styrkande av detta uttalande siffror, av vilka det framginge,

att bolagen under åren 1918—1926 beträffande större arbetsgivare icke blott

bibehållit sin andel i försäkringsbeståndet utan även kunnat i icke obetydlig

omfattning öka densamma, samt att de jämväl i fråga örn mindre arbetsgivare

kunnat öka sin försäkringsstock. Försäkringsinspektionen ansåge sig emellertid

böra framhålla, att bolagens utveckling — örn man på grund av dess särart

bortsåge från Enskilda järnvägarnas bolag — tedde sig mindre gynnsam i fråga

*) För åren 1929—1931 har försäkringsinspektionen meddelat följande uppgifter^:

1929

1930

1931

kr.

kr.

kr.

Förvaltningskostnader.....

Bidrag ..........................

1,136,656

406.130

1,140,760

434,739

1,152,716

388,331

Summa

1,542,786

1,575,499

1,541,047

Premier, som lagts till

räkning ....................

grund för bidragets be-

13,537,666

14,491,300

12,944,366

Förvaltningskostnad och

inkomsten ................

bidrag i % av premie-

%

11.4

%

10.9

%

11.9

Anm. Uppgifter för bolaget Sleipner äro icke medtagna för åren 1930 och 1931, enär de

på grund av bolagets likvidation icke äro definitivt bestämda.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. ,\1aj:ts proposition nr 174.

om försäkringsrörelsens ekonomiska resultat under senare år. De övriga bolagen

skulle nämligen under åren 1926—1928 på en premieinkomst av 27.6

miljoner kronor hava haft en förlust av cirka 280,000 kronor, örn de ej under

sin föregående verksamhet samlat vissa fonder utöver premiereserv och ersättningsreserv

och haft ränteinkomster på dessa överskottsfonder, som täckt förlusten

på årens rörelse samt givit ett överskott av 125,000 kronor. Under samma

lid hade försäkringsavgifterna till riksförsäkringsanstalten uppgått till 25.1

miljoner kronor och dess rörelse givit ett överskott på cirka 840,000 kronor,

som genom anstaltens ränteinkomst på behållningen från tidigare år ökats till

1.475.000 kronor. Att resultatet vore så mycket sämre för bolagen än för riksförsäkringsanstalten,

berodde tydligen i främsta rummet på att de förras rörelse

belastats med bolagens egna omkostnader och bidrag till riksförsäkringsanstaltens

och försäkringsrådets omkostnader med ett sammanlagt belopp av 3,850,000

kronor, under det att riksförsäkringsanstaltens rörelse icke alls belastats med

några omkostnader. Att ej skillnaden mellan rörelsernas resultat vore större

än den här beräknade, torde hava sin förklaring däri, att riksförsäkringsanstalten

beräknat sin ersättningsreserv med större säkerhetsmarginal, än bolagen

kunnat. Redan de anförda siffrorna visade, att bolagen väl behövde den ifrågasatta

sänkningen av bidragsprocenten för att kunna bibehålla dittillsvarande relation

mellan sina och riksförsäkringsanstaltens premiesatser och att den lättnad,

som genom densamma bereddes dem, ej kunde sätta dem i stånd att genom premiesänkningar

bereda riksförsäkringsanstalten svårigheter. Detta bestyrktes ytterligare,

örn man toge i betraktande, att den effektiva räntefoten för riksförsäkringsanstaltens

och bolagens placeringar varit högre under åren 1926—1928,

än den kunde väntas bliva under den närmaste tiden, och att en nedgång av

den effektiva räntefoten hade mycket större betydelse för bolagen än för riksförsäkringsanstalten:

hade den under nämnda år varit 0.1 procent lägre skulle

hela det av försäkringsinspektionen beräknade överskottet för bolagen hava

försvunnit, under det riksförsäkringsanstalten skulle haft ett överskott av

1.325.000 kronor.

Statskontoret anförde:

Den _ av riksförsäkringsanstalten verkställda utredningen syntes statskontoret

giva vid handen att tillräcklig anledning icke förelåge att vidtaga

ändring i gällande bestämmelser angående tilläggsavgifterna och förvaltningsbidragen.

Verkningarna av den vid 1928 års riksdag beslutade lagändringen

angående karenstidens borttagande torde för närvarande icke kunna

i sin helhet överblickas. Det syntes enligt statskontorets mening vara erforderligt

att, innan nyssberörda fråga upptoges till prövning, inhämta ytterligare

några års erfarenheter i nämnda hänseende. Statskontoret ville därjämte

erinra örn att en blivande omorganisation av den sociala försäkringen torde

komma att medföra genomgripande förändringar beträffande de organ, som

för närvarande handhade olycksfallsförsäkringen. Visserligen hade det av

Kungl. Maj:t framlagda förslaget härom av 1926 års riksdag avslagits, men

det torde få antagas, att ett ordnande av den sociala försäkringen förr eller

senare komme till stånd. Med hänsyn jämväl till sist anförda synpunkter ansåge

statskontoret förevarande spörsmål icke lämpligen då böra upptagas till

slutlig behandling.

Om statskontoret sålunda anslöte sig till vad riksförsäkringsanstalten i ärendet

anfört och ansåge föreliggande utredning icke för det dåvarande böra föranleda

till någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd, ville dock statskontoret betona,

att ämbetsverket icke kunnat undgå att få den uppfattningen, att ifrågavarande

bidrag och avgifter måste anses vara så pass höga, att någon reduktion av dem

i framtiden kunde anses motiverad, därest förhållandena bleve i stort sett oförändrade.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj. ts proposition ^ nr 174.

I skrivelse den 11 december 1930 hemställde därefter de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens

förening, att Kungl. Maj:t måtte för 1931 års riksdag framlägga

förslag örn sådan ändring, att bolagens bidrag bestämdes till belopp, motsvarande

högst D/s procent av summan av premierna.

Den 4 januari 1932 meddelade Kungl. Majit beslut i ärendet. Kungl. Maj:t

fann därvid de gjorda framställningarna icke för det dåvarande föranleda någon

Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Ku föreliggande förslag.

Såsom i början av denna avdelning utförligt omnämnts har grmiskningsnämnden

föreslagit en höjning av tilläggsavgifterna från 5 till 7 procent.

över detta förslag har riksförsäkringsanstalten den 11 november 1932 avgivit

yttrande. Ämbetsverket har däri till en början erinrat, att medan omkostnaderna

för riksförsäkringsanstalten enligt 1901 års lag helt bestredos av statsmedel

och ålderdomsförsäkringskommittén beräknat, att enligt dess förslag

hälften av kostnaderna skulle bliva täckt av statsmedel, statens andel ökats

i förhållande till kommitténs beräkningar därigenom, att bolagens bidrag i

lagen bestämts till allenast 3 procent mot av kommittén föreslagna 5 procent.

Anstalten har i detta hänseende vidare anfört:

Under de första åren efter ikraftträdandet av 1916 års olycksfallsförsäkringslag

hade statens bidrag utgjort mer än två tredjedelar av ifrågavarande kostnader.

Ett av kommittén för socialförsäkringens enhetliga organisation år 1922

framlagt förslag örn höjning av tilläggsavgifterna hade asyftat att återföra

statens och arbetsgivarnas andelar i kostnaderna till de ursprungligen avsedda

proportionerna, men detta förslag hade icke lett till någon åtgärd. Under de

senaste åren hade emellertid arbetsgivarnas tilläggsavgifter och bidrag bland

annat på grund av viss lagändring i samband med karenstidens borttagande och

på grund därav förhöjda premier utgjort avsevärt ökad andel av samtliga kostnader.

Ämbetsverket har till stöd härför åberopat följande sammanställning:

Budgetperiod

Tilläggs- avgifter enligt

16 §

Kr.

Bidrag enligt

16 §

Kr.

Summa

tilläggsavgifter

och bidrag

Kr.

liiks-

försäkrings- anstaltens och

försäkrings- rådets om- kostnader *)

Kr.

Tilläggs- avgifter och

bidrag i

procent av

vidstående

kostnader

1918 ...........................

188,428

188,428

1,709,408

ii

1919 .........................

415,179

238.252

653,431

2,675,565

24

1920 .........................

728,564

264,930

993,494

3,269,010

30

1921 ...........................

526,333

353,951

880,284

2,686,368

33

1922 .........................

412.963

302,655

715,618

2,176,904

33

Vi—30/« 1923 ................

253,233

—

253,233

1,012,798

25

1923/1924.....................

292,663

217,939

510,602

1,795,376

28

1924/1925 .....................

307,393

194,764

502,157

1,805,101

28

1925/1926.....................

341,255

218,759

560,014

1,843,303

30

1926/1927.....................

419,559

231.994

651,553

1,830,587

36

1927/1928...................

491,861

253,659

745,520

1,837,698

41

1928/1929.....................

556,092

304,029

860,121

1.909,897

45

1929/1930.....................

654,555

308,019

962,574

1,965,650

49

1930/1931 ...................

689,778

406,131

1.095,909

1,958,957

56

1931/1932.....................

691,704

434,739

1,126,443

2)2,045,514

55

1932/1933.....................

3) 690,000

3) 360,000

3) 1,050,000

—

—

i) Häruti ingå tillfällig löneförbättring, krigstidstillägg, dyrtids- och dyrortstillägg m. m.

a) Från beloppet av riksförsäkringsanstaltens kostnader hava avdragits 34,500 kronor avsedda

till bestridande av kostnader för flyttning.

3) Belopp, som beräknats komma att inflyta.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 174.

33

Ämbetsverket anför därefter vidare:

Av sammanställningen framginge, att under det sammanlagda beloppet

av tilläggsavgifter och bidrag från arbetsgivarna under tiden från och med

1918 till och med budgetåret 1926/1927 uppgått till högst 36 procent av

försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens kostnader, hade detsamma för

de följande budgetåren till och med 1931/1932 utgjort respektive 41, 45, 49,

56 och 55 procent av samma kostnader.

Därvid vore att märka, att i försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

förvaltningskostnader inräknats ej allenast dyrtidstillägg m. m. utan även

kostnaderna för rådets och anstaltens rent statliga uppgifter.

A7ad beträffade riksförsäkringsanstalten hade anstalten i betydande omfattning

dylika uppgifter. Sålunda hade riksförsäkringsanstalten att fastställa och

i vissa fall utbetala ersättning för i statens tjänst anställda arbetare; att utgiva

ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring och

i anledning av olycksfall, som orsakats av krigsförhållandena under 1914—

1919 års världskrig; att handhava den särskilda olycksfallsförsäkringen för

fiskare och livförsäkringen i samband med egnahemslån; att övertaga utgivandet

av livräntor till barn utom äktenskap och vissa livräntor enligt 35 § i

olycksfallsförsäkringslagen; att utbetala ersättningar för vissa utländska försäkringsinrättningar

samt att avgiva utlåtanden till domstolar och myndigheter

rörande invaliditetsgrader m. m. Slutligen hade riksförsäkringsanstalten allmänna

åligganden som statligt ämbetsverk, såsom avgivande av utlåtanden och

verkställande av utredningar, meddelande av upplysningar rörande olycksfallsförsäkringen

till allmänheten m. m. Kostnaderna för riksförsäkringsanstaltens

statliga uppgifter beräknades i statens besparingskommittés år 1925 avgivna

betänkande till omkring 128,000 kronor (budgetåret 1923/1924) men torde numera

i följd av den starka utvidgningen av dessa uppgifter belöpa sig till

högre belopp. Det kunde nämnas att t. ex. antalet olycksfall i statens arbeten

ökats från 4,581 år 1924 till beräknade cirka 10,000 år 1932. Antalet försäkrade

fiskare, som vid slutet av år 1924 utgjorde 3,962, uppginge nu till omkring

7.400. Beloppet av utbetalda ersättningar i anledning av kroppsskada under

militärtjänstgöring hade ökats från cirka 826,000 kronor år 1924 till cirka

1.481.000 kronor budgetåret 1931/1932.

Om avdrag gjordes för kostnaderna för nämnda rent statliga uppgifter,

bomme sammanlagda beloppet av tilläggsavgifter och bidrag att täcka en än

större del av försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader

för handha vande av försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Riksförsäkringsanstalten har vidare ingått på frågan örn anstaltens ställning

i den sociala olycksfallsförsäkringens system. Därom yttrar anstalten:

I detta system intoge riksförsäkringsanstalten i förhållande till övriga i

lagen förutsatta försäkringsinrättningar en särställning. Enligt olycksfallsförsäkringslagen

gällde nämligen, att envar arbetare vore så att säga automatiskt

försäkrad i riksförsäkringsanstalten, därest ej arbetsgivaren inträtt såsom

delägare i sådant ömsesidigt bolag, som avsåges i 4 § av lagen. Härav följde

bland annat, att riksförsäkringsanstalten vore nödsakad att i möjligaste mån

skaffa sig kännedom örn landets samtliga arbetsgivare. Detta förutsatte ett

ytterst omfattande lokalt och centralt arbete med att för varje trakt av landet

förskaffa sig upplysning örn vilka som vore arbetsgivare och om deras arbetsförhållanden

samt att särskilja de arbetsgivare, som vore delägare i ömsesidiga

bolag. För det lokala arbetet hade anstalten att för detta ändamål lita till sina

mantals- och ortsombud. Av sammanlagda kostnaden för dessa ombud, omkring

300.000 kronor om året, betingades en avsevärd del av ifrågavarande uppgifter.

Till det centrala arbetet hörde förandet av ett register över landets samtliga

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 174—175. 212 33 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

arbetsgivare, omkring 550,000, med angivande av vilka av dem, som hade försäkring

i ömsesidiga bolag. Av riksförsäkringsanstaltens ställning i systemet

följde vidare, att anstalten hade att i helt annan omfattning än bolagen till

prövning upptaga frågor örn vem som skulle anses som arbetsgivare och alltså

skulle påföras premie samt huruvida viss person vore att anse som arbetare

enligt olycksfallsförsäkringslagen. Antalet dylika ärenden, som krävt mera ingående

utredning och prövning, torde innevarande år komma att uppgå till över

7,000. Med försäkringssystemet sammanhängde också i viss mån, att anstalten

i stor utsträckning hade att pröva klagomål över försäkringsavgifter, som påförts

i samband med kronouppbörden. Antalet dylika klagomål uppginge till

omkring 5,500 örn året.

Av det automatiska försäkringssystemet följde vidare, att riksförsäkringsanstalten

icke kunde välja sina försäkringstagare utan vore nödsakad att mottaga

alla arbetsgivare, som icke ingått såsom delägare i ömsesidigt bolag.

Givetvis innebure det en betydande förmån för dessa bolag, bland annat ur förvaltningskostnadssynpunkt,

att de erhölle sina delägare genom frivilligt ingångna

avtal på grund av ingivna ansökningar och därmed samtidigt kännedom

örn sin försäkringsstock. Icke önskvärda försäkringstagare kunde de överlåta

till statsanstalten. I viss mån erhölle riksförsäkringsanstalten emellertid ersättning

för detta åliggande därigenom, att av statsmedel utginge ersättning för

förluster på grund av ej influtna premier.

Skaderegleringsarbetet vore för riksförsäkringsanstalten mera betungande än

för de ömsesidiga bolagen, i det att anstalten beträffande skadade arbetare hos

mindre arbetsgivare -—• av vilka omkring 450,000 hade sin försäkring i anstalten

— ofta hade svårighet att erhålla erforderliga uppgifter och nödgades företaga

omfattande undersökningar genom ombud m. fl. Bolagen torde i betydligt större

utsträckning kunna anlita sina delägare för skaderegleringsarbetet, ersättningars

utbetalande m. m.

Härtill komme, att riksförsäkringsanstalten hade att ensam bära kostnaderna

för olycksfall, som drabbade arbetare hos s. k. okända arbetsgivare. Kostnaderna

för skador hos okända arbetsgivare under åren 1929 och 1930 framginge

av följande sammanställning:

Olycksfallsår:

Antal olycksfall ................................

Därav:

Invaliditets- och dödsfall..........................

Summa ersättningar för olycksfall med invaliditet eller

dödlig utgång ................................

Samtliga olycksfall ..............................

1929

1930

785

1,012

98

85

Kronor

Kronor

424,415

285,295

522,650

389,142

Då emellertid i samband med 1930 års folkräkning antalet i 1931 års arbetsgivareförteckningar

upptagna arbetsgivare ökats med omkring 50,000, syntes

de årliga kostnaderna för ifrågavarande olycksfall kunna för de närmaste åren

beräknas uppgå till i genomsnitt omkring 300,000 kronor.

Uppenbart vore, att med riksförsäkringsanstaltens ställning i försäkringssystemet

och de särskilda åligganden anstalten hade, det icke vore möjligt för

anstalten att i konkurrens med enskilda företag kunna bestå som försäkringsinrättning,

därest icke anstalten åtnjöte särskilda förmåner. Genom dels bidrag

från statsverket till omkostnaderna för riksförsäkringsanstaltens verksamhet

dels de ömsesidiga bolagens skyldighet att erlägga bidrag enligt 16 § i olycksfallsförsäkringslagen

hade ett visst jämviktsläge ernåtts i avseende å förhållan
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Majus proposition nr 174.

det mellan riksförsäkringsanstalten och bolagen. Att de förmåner riksförsäkringsanstalten

atnjöte i förhållande till bolagen icke varit för rikligt tilltagna

med hänsyn till anstaltens särskilda uppgifter framginge emellertid bland

annat därav, att bolagen under perioden 1918—1929 icke allenast kunnat bibehålla

sin andel i försäkringsbeståndet utan även öka densamma. År 1918 hade

av de större arbetsgivarna ett antal av 10,776 (24.2 procent) med 372,538 årsarbetare

(42.5 procent) varit försäkrade i ömsesidigt bolag. År 1929 hade 14,092

större arbetsgivare (34.i procent) med 509,443 årsarbetare (49.3 procent) varit

på sådant sätt försäkrade. Beträffande de mindre arbetsgivarna hade på grund

av den starka tillväxten i antalet kända dylika arbetsgivare bolagens procentuella

andel minskats, men det absoluta antalet hade stigit från 15,693 med

35,315 årsarbetare år 1918 till 24,192 med 44,211 årsarbetare år 1929.

Anstalten yttrar slutligen, såvitt nu är i fråga:

Redan under förarbetena till 1916 års olycksfallsförsäkringslag hade vid

bestämmande av tilläggsavgifterna och bidragen för i riksförsäkringsanstalten

och i ömsesidiga bolag försäkrade hänsyn tagits till anstaltens och bolagens inbördes

konkurrensförmåga. Denna synpunkt hade sedermera gjorts gällande

vid de många tillfällen, då fråga förevarit örn ändring av tilläggsavgifterna.

Riksförsäkringsanstalten hade därvid för sin del alltid med styrka hävdat, att

den nuvarande relationen i förhållandet mellan anstaltens och de ömsesidiga

bolagens belastning måste upprätthållas, örn anstaltens konkurrensförmåga i

förhållande till bolagen skulle kunna bestå. I enlighet härmed hade tidigare

framställda, förslag i.ämnet ej föranlett någon statsmakternas åtgärd.

Enligt riksförsäkringsanstaltens uppfattning skulle en isolerad höjning av

tilläggsavgifterna för riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare medföra, att

åtminstone större arbetsgivare i stor omfattning skulle övergå till de ömsesidiga

bolagen, varigenom riksförsäkringsanstaltens ställning i försäkringssystemet

skulle rubbas. Kostnaderna för de särskilda åligganden anstalten hade skulle

komma att fördelas pa ett kanske alltjämt sjunkande bestånd av arbetsgivare.

Särskilt skulle kostnaderna för olycksfall hos »okända arbetsgivare» härvid

bliva betungande för anstaltens försäkringstagare.

I detta sammanhang syntes även. böra påpekas, att tilläggsavgiftens höjning

till 7 procent för varje försäkring i många fall, särskilt för arbetsgivare med

stort premiebelopp, skulle medföra att tilläggsavgiften komme att överstiga den

verkliga förvaltningskostnaden för arbetsgivarens försäkring. Denna olägenhet

torde dock i viss mån kunna avhjälpas genom det förändrade sätt för tilläggsavgifternas

beräknande, varom riksförsäkringsanstalten i det följande komme

att framställa förslag.

Vad sålunda anförts vöre enligt riksförsäkringsanstaltens mening ägnat att

väcka allvarliga betänkligheter mot granskningsnämndens förslag örn höjning

av tilläggsavgifterna för anstaltens försäkringstagare, och riksförsäkringsanstalten

funne sig fördenskull icke kunna biträda förslaget.

I ärendet hava därefter utlåtanden avgivits: av försäkringsrådet den 9 december

1932, av försäkringsinspektionen den 14 december 1932, av statskontoret

den 8 december 1932 och av de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening

den 14 december 1932.

Försäkringsrådet Ilar anfört:

Då av Kungl. Maj:ts beslut den 4 januari 1932 syntes framgå, att Kungl.

Maj:t icke för närvarande funne någon rubbning böra ske i proportionen mellan

riksförsäkringsanstaltens och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens ekonomiska

belastning, så torde nu, örn ökning av arbetsgivarnas bidrag till stats
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

3(3

Kungl. Majus proposition nr 174.

verket av statsfinansiella skäl ansåges böra genomföras, denna ökning böra

fördelas mellan riksförsäkringsanstalten och bolagen efter samma proportion

som den, efter vilken bidragen för närvarande utginge, samt inlevereras direkt

till statsverket.

Chefen för försäkringsrådet och två ledamöter hava anfört skiljaktig mening

och förklarat sig i likhet med riksförsäkringsanstalten anse granskningsnämndens

förslag möta betänkligheter.

Försäkringsinspektionen yttrar följande:

G-ranskningsnämndens förslag att med hänsyn till det statsfinansiella läget

företaga en i viss mån godtycklig höjning av tilläggsavgifterna för riksförsäkringsanstaltens

försäkringstagare ansåge sig försäkringsinspektionen i likhet

med riksförsäkringsanstalten böra avstyrka. Försäkringsinspektionen ville däremot

förorda, att frågan örn finansieringen av den sociala olycksfallsförsäkringens

förvaltningskostnader -—• en fråga, som tid efter annan trängt sig fram

i förgrunden och alltjämt återkomme i skiftande sammanhang — omedelbart upptoges

och gjordes till föremål för en ingående prövning. Allt det material, som

krävdes för en dylik undersökning, torde utan större tidsutdräkt kunna anskaffas

och undersökningen borde i varje fall kunna vara slutförd vid en tidpunkt,

som tilläte, att proposition i ärendet kunde föreläggas 1934 års riksdag.

Därest en höjning av tilläggsavgifterna för riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare

nu skulle företagas, motiverad av det nuvarande statsfinansiella

läget och utan att vederbörlig hänsyn foges till andra för denna fråga

betydelsefulla förhållanden, bleve följden den, att spörsmålet örn förvaltningskostnadernas

finansiering ånyo trängde sig fram och kravet på en utredning

bleve allt starkare. Då det enligt försäkringsinspektionens mening ingalunda

syntes uteslutet, att den av inspektionen förordade utredningen kunde komma

att medföra en för statsverket väsentligt större besparing än som skulle åstadkommas

genom ett realiserande av grauskningsnämndens förslag, och då en

efter rationella grunder genomförd lösning av förevarande spörsmål icke behövde

innebära mer än ett års uppskov, syntes denna linje avgjort vara att

föredraga.

Utginge man från den naturliga principen, att förvaltningskostnaderna i

likhet med övriga kostnader för den sociala olycksfallsförsäkringen i sin helhet

borde i första hand bäras av arbetsgivarna, bleve den föreslagna utredningens

huvuduppgift att bestämma, huru stor del av riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader

som, med hänsyn till den sociala olycksfallsförsäkringens nuvarande

organisation och riksförsäkringsanstaltens ställning i försäkringssystemet,

borde belasta de ömsesidiga arbetsgivarbolagens delägare och efter vilka

grunder kostnaderna för skador hos s. k. okända arbetsgivare borde fördelas

mellan riksförsäkringsanstalten och nämnda bolag. En lösning efter den här

angivna principen medförde, att det allmänna icke till någon del komme att

belastas med förvaltningskostnader för den sociala olycksfallsförsäkringen i

vad den avsåge hos enskilda arbetsgivare anställda arbetare.

Med den inställning till föreliggande fråga, som försäkringsinspektionen intagit,

hade det icke synts inspektionen erforderligt att ingå på sådana detaljfrågor

rörande avvägningen mellan tilläggsavgifterna för riksförsäkringsanstaltens

försäkringstagare och de ömsesidiga bolagens bidrag som ett realiserande

av granskningsnämndens förslag skulle medföra.

Statskontoret har framhållit följande:

Det ville synas statskontoret, att riksförsäkringsanstalten anfört goda skäl

för att en isolerad ökning av arbetsgivares tilläggsavgift till statsverket ej

lämpligen kunde företagas. Den särskilda granskningsnämnden hade beräknat,

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 174.

37

att en höjning av arbetsgivares tilläggsavgift från 5 till 7 procent av försäkringsavgiften

kunde antagas medföra en ökad årlig inkomst av omkring 250.000

kronor. Såsom riksförsäkringsanstalten anfört, skulle ett genomförande av

granskningsnämndens förslag medföra, icke blott att tilläggsavgifterna i en

del fall bomme att överstiga den verkliga kostnaden för arbetsgivarnas försäkring

utan även att åtminstone större arbetsgivare i stor omfattning överginge

till de ömsesidiga bolagen, vilket i sin tur torde hava till följd, att anstaltens

utgifter proportionsvis ökades. Några besparingar för statsverket torde därför

knappast kunna förväntas uppstå vid en isolerad höjning av arbetsgivarnas till1

äggsavgifter.

Statskontoret har av sålunda anförda och vissa ytterligare skäl, till vilka

jag återkommer, avstyrkt granskningsnämndens förslag.

De ömsesidiga socialtörsäkringsbolagens förening anför genom sin styrelse:

Angående frågan, huruvida eller i vad mån riksförsäkringsanstaltens konkurrensförmåga

i förhållande till bolagen skulle väsentligen försvagas genom

den av granskningsnämnden föreslagna åtgärden, torde först böra uppmärksammas,

att det härvidlag icke kunde vara fråga örn konkurrens i affärsmässig

mening. Bolagen utövade ju sin verksamhet utan avsikt att bereda någon vinst

åt delägarna på annat sätt än att, genom billig förvaltning samt propaganda

för vidtagande av skyddsåtgärder till minskande av olycksfallsfrekvensen och

dylikt, i möjligaste mån nedbringa försäkringskostnaderna för de i bolagen

försäkrade företagen. Att bolagen liksom riksförsäkringsanstalten arbetade för

ökning av sin klientel vore helt naturligt med hänsyn till vikten av försökringsriskens

utjämnande, och i detta hänseende komme anstalten, vilkens premieinkomst

för närvarande vore större än bolagens sammanlagda premieinkomst,

även efter en eventuell höjning av tilläggsavgifterna, efter all sannolikhet fortfarande

att i »konkurrens» med bolagen vara på den säkra sidan. För denna

åsikt talade närmast det förhållandet, att bolagens belastning, såsom framginge

bland annat av vad i försäkringsinspektionens yttrande den 13 januari 1930

anförts, även efter en dylik höjning, skulle vara relativt större än anstaltens.

Av stor vikt för anstalten vore därjämte den betydande förmån anstalten ägde

framför bolagen i kostnadsfri medverkan av statsmyndigheter vid premieuppbörden

och utbetalningen av ersättningar. Härtill komme, att statsverket (19 §)

försköte avgifter, som icke på föreskrivet sätt blivit erlagda. Beloppet av dylika

avgifter hade under budgetåret 1930/1931 uppgått till icke mindre än 321,000

kronor. Anstalten hade också, genom disposition av räntan å en överskottsfond

för verksamheten enligt 1901 års lag, möjlighet att minska sina premier. Även

finge erinras örn att till riksförsäkringsanstalten, på grund av bestämmelsen i

29 § 1) i olycksfallsförsäkringslagen, under löpande kalenderår utan vidare

överfördes alla, som under året blivit arbetsgivare eller vilkas försäkring i

något av bolagen på grund av företagets ombildning eller annan anledning

upphört. Enligt styrelsens mening torde därför riksförsäkringsanstaltens får-''

hågor för att tilläggsavgifternas höjande skulle komma att väsentligen försvaga

anstaltens konkurrensförmåga vara överdrivna och fördenskull borde

något hinder ej möta för ett genomförande av granskningsnämndens förslag.

Ökad belastning av soeial
försäkri

ngsbolagen.

I samband med frågan örn höjning av tilläggsavgifterna har, såsom det förut

anförda giver vid handen, framförts krav, att de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens

belastning skulle i motsvarande mån ökas, så att försäkringsinrättningarnas

ställning i systemet bleve orubbad. I det senast avgivna utlåtandet har

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majus proposition nr 174.

sålunda riksförsäkringsanstalten — efter det anstalten uttalat sig emot granskningsnämndens

förslag om höjning av tilläggsavgifterna — anfört följande:

Därest av stadsfinansiella skäl en höjning av avgifterna ansåges ofrånkomlig,

hade riksförsäkringsanstalten — som anbefallts att i varje fall

framlägga ett förslag i ämnet — att undersöka, huruvida utväg funnes att

verkställa en dylik höjning utan att det inbördes förhållandet mellan riksförsäkringsanstalten

och bolagen förrycktes.

Det skulle i sådant fall ligga närmast till hands att överväga, huruvida belastningen

å de ömsesidiga bolagen skulle kunna ökas i motsvarande grad som

för riksförsäkringsanstalten.

I detta avseende torde få erinras, att socialförsäkringskommittén i sitt den

29 januari 1921 avgivna utlåtande angående ändringar i lagen örn försäkring

för olycksfall i arbete bland annat anfört, att därest riksförsäkringsanstalten

vore ensam bärare av hela den sociala olycksfallsförsäkringen, skulle den förlust,

som för anstalten uppstode genom utgivande av ersättningar för olycksfall

hos arbetsgivare, örn vilka anstalten vid tiden för olycksfallet ej haft kännedom,

fördelas på samtliga arbetsgivare, som avsåges i lagen, och således även

drabba de arbetsgivare, som för det dåvarande vore delägare i de ömsesidiga

bolagen. _ Det syntes vid sådant förhållande vara riktigt, att även dessa bolag

deltoge i täckande av den ifrågavarande förlusten. Kommittén hade i sådant

syfte föreslagit viss ändring i olycksfallsförsäkringslagen. Med anledning av

kommitténs förslag hade i proposition (nr 39) för 1922 års riksdag framlagts

förslag till lagändring av huvudsakligt innehåll, att ömsesidigt bolag skulle för

varje kalenderår till riksförsäkringsanstaltens olycksfallsförsäkringsfond erlägga

ett belopp, motsvarande vad av kapitalvärdet av riksförsäkringsanstalten

åliggande ersättningar för under året inträffade olycksfall i arbete hos sådana

arbetsgivare, örn vilka anstalten vid tiden för olycksfallet icke haft kännedom,

å bolaget belöpte efter förhållandet mellan de i 16 § andra stycket omförmälda

försäkringsavgifter och summan av samtliga avgifter för försäkring enligt

lagen. Andra lagutskottet vid samma riksdag hade i utlåtande (nr 21) tillstyrkt

förslaget med ett par smärre ändringar. Mot utskottets beslut hade emellertid

vissa ledamöter reserverat sig. Första kammaren hade bifallit reservationen,

andra kammaren utskottsförslaget. Vid sammanjämkning hade andra kammaren

frånträtt sitt beslut och biträtt första kammarens beslut.

För att bereda de till riksförsäkringsanstalten anslutna arbetsgivarna kompensation

för höjning av tilläggsavgifterna torde nyssnämnda förslag böra ånyo

upptagas. Syftet att mellan riksförsäkringsanstalten och bolagen fördela kostnaderna

för olycksfall hos okända arbetsgivare syntes emellertid enklare kunna

ernås genom en lagändring av innehåll, att ömsesidigt bolag skulle för varje

räkenskapsår till riksförsäkringsanstaltens olycksfallsförsäkringsfond erlägga

viss procent av summan av försäkringsavgifterna för de under året i bolaget

tagna försäkringarna. Beträffande storleken av denna procentsats torde få erinras.

att den genomsnittliga kostnaden för ifrågavarande olyeksfallsskador

ansetts för de närmaste åren kunna uppskattas till omkring 300,000 kronor. Med

utgångspunkt från att bolagens och riksförsäkringsanstaltens premieinkomster

under år 1931 utgjort respektive omkring 12,900,000 kronor och 14,100,000

kronor — beräknade utan hänsyn till avdrag som i 11 § omförmäldes — syntes

det skäligt, att bolagen bidroge till riksförsäkringsanstaltens kostnader för

nämnda olyeksfallsskador med 1 procent av summan av försäkringsavgifterna

för i bolagen tagna försäkringar.

Den nu ifrågasatta bestämmelsen örn bolagens bidrag till riksförsäkringsanstaltens

olycksfallsförsäkringsfond syntes böra inflyta i 29 § av olycksfallsförsäkringslagen.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

39

I utlåtandet över riksförsäkringsanstaltens förslag har f örsäkringsrådet —

såsom redan nämnts — uttalat sig för att en eventuell ökning av arbetsgivarnas

bidrag fördelades mellan riksförsäkringsanstalten och bolagen efter samma proportion

som den, efter vilken bidragen för närvarande utgå. Chefen för försäkringsrådet

jämte två ledamöter hava biträtt riksförsäkringsanstaltens förslag.

I det förut omförmälda utlåtandet den 10 januari 1930 hade försäkringsrådet

anfört, bland annat, att det med hänsyn till storleken av de förmåner, som

åtnjötes av riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare på grund av anstaltens

ställning i försäkringssystemet, syntes osannolikt, att vid sänkning av bolagens

bidrag kompensation borde beredas riksförsäkringsanstalten samt att denna

fråga icke borde stå hindrande i vägen för en rättvis jämkning av bolagens

bidrag.

För säkring sinspektionen har i sitt utlåtande den 14 december 1932 icke särskilt

ingått å denna fråga. I det tidigare utlåtandet hade inspektionen anfört

bland annat, att örn riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare lika väl som

bolagens delägare finge själva utan statsbidrag bestrida alla förvaltningskostnader,

det givetvis vore riktigt, att ansvarigheten för »okända arbetsgivare» fördelades

på riksförsäkringsanstalten och bolagen t. ex. i förhållande till premieinkomsten.

Frågan om bolagens medansvarighet för ifrågavarande ersättningar

borde därför enligt försäkringsinspektionens mening icke upptagas annat än

i samband med en eventuell förhöjning av tilläggsavgifterna för riksförsäkringsanstaltens

försäkringstagare, så att de komme att motsvara anstaltens egna

förvaltningskostnader och dess andel i försäkringsrådets.

Statskontoret har i utlåtandet den 8 december 1932 erinrat örn föredragande

departementschefens yttrande i propositionen år 1916 med förslag till olycksfallsförsäkringslag,

att man vid normerandet av förvaltningsbidraget för arbetsgivarbolagen

allenast borde taga hänsyn till värdet av de förmåner, som bereddes

dessa bolag genom försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet.

Statskontoret har därefter anfört följande:

Det ville synas statskontoret, att de principer, som sålunda legat till grund för

bestämmande av de ömsesidiga bolagens bidrag, alltjämt borde tillämpas. Liknande

synpunkter torde även med fog kunna åberopas i fråga örn storleken av

arbetsgivares tilläggsavgifter.

Genomförandet av riksförsäkringsanstaltens förslag skulle emellertid innebära

ett frångående av ifrågavarande principer. För åstadkommande av

minskade utgifter för statsverket skulle nämligen å arbetsgivarna (ömsesidiga

bolag) överflyttas vissa hittills av statsverket bestridda utgifter, vilka icke vore

betingade av de kostnader, som föranleddes av försäkring av hos dessa arbetsgivare

anställda arbetare, utan därav, att staten för andra, mera allmänt sociala

ändamål anordnat försäkring. I nu förevarande framställning hade riksförsäkringsanstalten

angivit arten av sådan försäkring. Till sådan social verksamhet

finge hänföras riksförsäkringsanstaltens ersättningar till arbetare hos s. k.

okända arbetsgivare, vilka ersättningar ej grundade sig på försäkringsavtal. Det

ville synas statskontoret, att utgifter för allmänt sociala försäkringsändamål,

för vilka några avgifter ej alls uttoges eller i alla händelser ej ansåges böra utkrävas

i sådan utsträckning, att de täckte de kostnader, som vore förenade med

den avsedda försäkringen, ej borde påvila en viss grupp av landets befolkning;

på grund av sin natur borde de bestridas av hela befolkningen eller med andra

ord utgå av skattemedel.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Majlis proposition nr lii.

Då alltså nu föreliggande förslag till ändringar i olycksfallsförsäkringslagen

innebure ett betänkligt avsteg från de enligt statskontorets mening fullt riktiga,

principer, som legat till grund vid bestämmandet av nu ifrågavarande avgifter

och bidrag, ansåge sig statskontoret böra hemställa, att det framställda förslaget

ej måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening anför i yttrandet den 14

december 1932 genom sin styrelse:

Bolagens årliga bidrag till riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets

verksamhet utgjorde för närvarande omkring 400,000 kronor, under det att de

kostnader bolagen för denna verksamhet åsamkade statsverket icke ens med anstaltens

beräkningsmetod kunnat beräknas till högre belopp än 240,000 kronor.

Skillnaden mellan de båda beloppen eller minst 160,000 kronor motsvarade mer

än väl det av anstalten ifrågasatta bidraget från bolagen till anstaltens fonder

för s. k. okända arbetsgivare, vilket av anstalten beräknats till 1 procent av

bolagens premier eller till omkring 130,000 kronor. Då bolagens förvaltningsbidrag

sålunda redan nu även omfattade den av anstalten föreslagna höjningen,

och då detta bidrag, även örn avgift för s. k. okända arbetsgivare inräknades,,

snarare borde sänkas än höjas, funne sig stscrelsen icke kunna förorda bifall

till anstaltens förslag.

Tilläggsavgifternas rörlighet.

Såsom förut antytts har riksförsäkringsanstalten i utlåtandet den 11 november

1932 —- på sätt skett jämväl i utlåtandet den 6 december 1929 — i förevarande

sammanhang upptagit till behandling ett i viss mån fristående spörsmål, nämligen

örn tilläggsavgifternas rörlighet. Härom har anstalten nu anfört följande:

Därest på grund av granskningsnämndens förslag ändring i olycksfallsförsäkringslagen

komme att genomföras, torde även en tidigare ifrågasatt ändring

i 16 § av lagen nu böra vidtagas. Tilläggsavgifterna vore nu för varje försäkring

fastställda till 5 procent av försäkringsavgiften. Körslag örn ett förändrat

beräkningssätt, så att hänsyn vid tilläggsavgiftens bestämmande skulle

kunna tagas ej endast till försäkringsavgiftens belopp utan jämväl till den förvaltningskostnad,

försäkringen kunde antagas komma att föranleda, hade år

1922 framlagts av kommittén för socialförsäkringens organisation. I enlighet

härmed hade anstalten i utlåtandet den 6 december 1929 hemställt, att olycksfallsförsäkringslagen

underkastades sådan ändring, att dels hänsyn vid bestämmande

av tilläggsavgift för försäkring i riksförsäkringsanstalten måtte tagas

ej endast till försäkringsavgiftens belopp utan jämväl till omfattningen av det

förvaltningsarbete, som i genomsnitt kunde antagas motsvara varje särskild

försäkring, dels riksförsäkringsanstalten skulle hava att för varje år, såsom

bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

verksamhet, till statsverket erlägga ett belopp, motsvarande

5 procent av summan av försäkringsavgifterna, beräknade utan hänsyn till

avdrag, som i 11 § omförmäldes, för de i riksförsäkringsanstalten under året

gällande försäkringarna. I häröver avgivna utlåtanden hade försäkringsrådet

och försäkringsinspektionen tillstyrkt riksförsäkringsanstaltens förslag i detta

hänseende, försäkringsrådet dock med tillägg att grunderna för beräkning av

tilläggsavgiftens storlek för olika kategorier av försäkringstagare borde fastställas

av Konungen.

Nu ifrågasatta ändring i lagen vore av stor betydelse bland annat ur den

synpunkten, att riksförsäkringsanstalten då skulle kunna erbjuda sådana försäkringstagare,

som vore villiga åtaga sig en del av riksförsäkringsanstaltens

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

förvaltningsarbete, t. ex. genom självrisk för eller förskottering av vissa ersättningar,

skälig nedsättning i deras tilläggsavgifter. Härtill komme, såsom tidigare

nämnts, att örn tilläggsavgiften höjdes till 7 procent det enligt nu gällande

grunder ej sällan i fråga örn arbetsgivare med stora premiebelopp skulle kunna

inträffa, att tilläggsavgiften skulle överstiga den verkliga förvaltningskostnaden.

Emot detta förslag har någon erinran icke framställts av dem, som nu yttrat

sig i ärendet. Försäkringsrådet har dock anmärkt, att därest detta förslag

vunne bifall, hänsyn vid bidragens bestämmande jämväl borde tagas till den

ökade konkurrenskraft, som anstalten därigenom kunde anses vinna.

Vid förarbetena till olycksfallsförsäkringslagen beräknade ålderdomsförsäkringskommittén,

att något mer än hälften av totalkostnaderna för försäkringsrådets

och riksförsäkringsanstaltens verksamhet skulle bestridas av arbetsgivarna.

Genom att det förvaltningsbidrag, som skulle erläggas av arbetsgivare

i egenskap av delägare i de ömsesidiga försäkringsbolagen, sänktes från av

kommittén föreslagna 5 procent till 3 procent av premien ökades statens beräknade

andel i motsvarande mån. Enligt de senast föreliggande uppgifterna, avseende

budgetåret 1931/1932, uppgingo de nyss berörda kostnaderna till omkring

2,045,000 kronor, medan bidragen från arbetsgivarna utgjorde omkring

1,125,000 kronor. Av förvaltningskostnaderna bestred staten således omkring

45 procent. Denna andel motsvarar ungefär vad ålderdomsförsäkringskommittén

ansåg statsverket böra betala till ifrågavarande försäkring. Emellertid

är att märka, att sedan dess den uppfattningen alltmer gjort sig gällande,

att förvaltningskostnaderna för den sociala olycksfallsförsäkringen lika litet

som övriga kostnader till någon del borde bestridas av det allmänna utan i sin

helhet gäldas av arbetsgivarna. I sitt nu avgivna utlåtande betecknar sålunda

försäkringsinspektionen denna princip såsom naturlig. På nämnda princip

byggde också det av Kungl. Majit för 1926 års riksdag genom propositionen

nr 109 framlagda men av riksdagen avvisade förslaget till förändrad organisation

av den sociala olycksfallsförsäkringen. För egen del ansluter jag mig alltjämt

till berörda principiella uppfattning och jag gillar alltså granskningsnämndens

åsikt, att statens ifrågavarande kostnader böra nedbringas genom

ökade bidrag från arbetsgivarna.

Med nu omförmälda uppfattning skulle måhända bäst överensstämma, örn

jag i viss anslutning till försäkringsinspektionens i förevarande ärende framförda

mening sökte åvägabringa en utredning i syfte, att omkostnaderna för

den sociala olycksfallsförsäkringen skulle helt och hållet bestridas av arbetsgivarna.

Emellertid har det av statsfinansiella skäl befunnits nödigt att omedelbart

öka arbetsgivarnas bidrag till nämnda kostnader. Med hänsyn härtill

lärer det få ankomma å ett senare bedömande, huruvida antydda utredning

skall komma till stånd.

Den ökning av arbetsgivarnas prestationer till förevarande ändamål, som

sålunda nu bör åvägabringas, torde lämpligen kunna ske i enlighet med granskningsnämndens

förslag. Tilläggsavgifterna — vilka redovisas såsom en inkomst

i riksstaten — hava ock i årets statsverksproposition (inkomsterna s. 42,

Departe
ments
chefen.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Majus proposition nr 174.

riksräkenskapsverkets inkomstberäkning s. 42—43) beräknats under antagande,

att granskningsnämndens förslag skulle genomföras från och med den 1 januari

1934. Vid nämnda beräkning förutsattes emellertid, att ett närmare övervägande

skulle ske av de olika frågor, som äga samband med den föreslagna

åtgärden.

Det första spörsmål, som härvid möter, gäller frågan, huruvida en höjning

av tilläggsavgifterna för riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare bör vidtagas

utan att samtidigt de enskilda försäkringsinrättningarnas ekonomiska

belastning i motsvarande grad ökas. Såsom i det föregående närmare omförmälts

hava väckta förslag örn höjning av tilläggsavgifterna eller sänkning av

försäkringsbolagens förvaltningsbidrag städse satts i samband med frågan om

det inbördes förhållandet mellan statsanstalten och bolagen. Skälet till att tillläggsavgifterna

nu föreslås skola höjas är såsom anförts att söka i den statsfinansiella

situationen. Att låta riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare ensamma

bära denna ökning i arbetsgivarnas bidrag till den sociala olycksfallsförsäkringen

skulle synbarligen vara motiverat allenast under den förutsättningen,

att bolagens förvaltningsbidrag för närvarande vore större än vad det borde

vara och att det överskjutande beloppet uppginge till den å bolagens delägare

belöpande andelen i ökningen. Från bolagens sida har också påståtts, att så skulle

vara förhållandet. I det tidigare omförmälda ärende, däri bolagens förening

yrkat en sänkning av bolagens bidrag från 3 procent å summan av premierna

till llU procent, har föreningen nämligen bland annat anfört, att denna pålaga

vore större än som av dess ändamål betingades samt att den framstode såsom

en orättvisa. Och i förevarande ärende har hävdats, att bolagens förvaltningsbidrag

översköte de kostnader deras verksamhet åsamkade statsverket med ett

belopp, som motsvarade 1 procent av deras premier. Såsom nämnts föranledde

framställningen örn sänkning av förvaltningsbidraget enligt Kungl. Maj:ts beslut

den 4 januari 1932 icke för det dåvarande någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Den utredning i dessa båda ärenden, som åvägabragts, giver enligt min

mening vid handen, huru svårt det är att med nuvarande system rättvist avväga

förhållandet mellan tilläggsavgifterna och förvaltningsbidraget. För min

del har jag emellertid icke funnit sådana omständigheter ådagalagda, att riksförsäkringsanstaltens

försäkringstagare ensamma böra bära den ökning i arbetsgivarnas

bidrag, som nu befunnits påkallad. Jag anser sålunda, att bolagens

delägare böra i någon form taga del i denna ökning.

Försäkringsrådet har i sitt senast avgivna utlåtande ifrågasatt, att en eventuell

ökning av arbetsgivarnas bidrag skulle fördelas efter samma proportion

som den, efter vilken bidragen för närvarande utgå. Riksförsäkringsanstalten

åter har föreslagit, att den erforderliga kompensationen av tilläggsavgifternas

höjning skulle ske på det sättet, att försäkringsbolagen ålades att

till riksförsäkringsanstaltens olycksfallsförsäkringsfond betala 1 procent av

premierna i syfte att därmed bidraga till riksförsäkringsanstaltens kostnader

för skador hos okända arbetsgivare. Genom ett sådant årligt tillskott till fonden

skulle riksförsäkringsanstalten icke behöva i den utsträckning som nu är

fallet belasta sina försäkringstagare med nämnda kostnader. Förslag i detta

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

syfte väcktes redan år 1921 av socialförsäkringskommittén och framlades

jämte förslag till andra lagändringar för 1922 års riksdag. Förslaget tillstyrktes

av andra lagutskottet och godkändes av andra kammaren. Det

avslogs emellertid av första kammaren, varefter andra kammaren vid verkställd

sammanjämkning biträdde första kammarens beslut. I valet mellan

olika utvägar att låta samtliga arbetsgivare taga del i den erforderliga

ökningen av arbetsgivarnas bidrag till försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

omkostnader har jag stannat vid att förorda riksförsäkringsanstaltens

nu framlagda förslag. Med hänsyn till vad statskontoret anfört,

att kostnaderna för skador hos okända arbetsgivare torde böra bestridas av

hela folket d. v. s. av skattemedel, får jag erinra, att kostnaderna ifråga såsom

hänförliga till den sociala olycksfallsförsäkringen enligt min mening böra

gäldas av samtliga arbetsgivare. Till jämförelse må nämnas, att enligt trafikförsäkringslagen

alla automobilägare ansvara för kostnader, föranledda av

automobiler, å vilka försäkring ej gäller.

I nu förevarande sammanhang har riksförsäkringsanstalten jämväl hemställt

örn viss förändring av sättet för tilläggsavgifternas bestämmande, så att de

icke såsom nu skulle utgöra ett för alla försäkringar procentuellt lika stort

tillägg utan sättas i beroende av den förvaltningskostnad, försäkringarna förorsakade.

Härigenom skulle det bliva möjligt att särskilt för försäkringstagare

med stor arbetarstam beräkna lägre tilläggsavgift än eljest. I likhet med de

hörda myndigheterna har jag icke något att erinra häremot. I anledning av

försäkringsrådets yttrande, att örn detta förslag bifölles, hänsyn vid bidragens

bestämmande jämväl borde tagas till den ökade konkurrenskraft, som anstalten

därigenom kunde anses vinna, får jag framhålla, att nämnda ökning icke torde

vara av större betydelse och att den näppeligen synes böra påverka bolagens

bidrag till statsverket eller till olycksfallsförsäkringsfonden.

Förslag till de ändringar i olycksfallsförsäkringslagen, som riksförsäkringsanstalten

enligt vad nu anförts ifrågasatt, har såsom tidigare nämnts av anstalten

framlagts i ett lagförslag. Emot utformningen härav har jag, frånsett ett

par obetydliga redaktionella jämkningar, icke något att erinra. Förslaget har

sammanarbetats med det förut omförmälda förslaget rörande försäkring av vissa

yrkesskoleelever. Ändringen i 29 § innebär allenast, att i paragrafen upptagits

en ny punkt, den femte, angående försäkringsbolagens skyldighet att bidraga

till ersättning för skador hos okända arbetsgivare.

Vad slutligen angår den ekonomiska innebörden för statsverket av förslaget

må framhållas, att en höjning av tilläggsavgifterna med 2 procent av granskningsnämnden

beräknades medföra en ökad inkomst av omkring 250,000 kronor

för helt budgetår. I årets statsverksproposition uppskattas det belopp, varå

tilläggsavgifterna skola beräknas, för budgetaret 1933/1934 till 14 miljoner

kronor; med utgångspunkt härifrån skulle höjningen av tilläggsavgifterna inbringa

280,000 kronor om året. Såsom redan nämnts har emellertid förslaget

icke ansetts kunna genomföras förrän från och med den 1 januari 1934. Anledningen

härtill är den, att försäkringsåret sammanfaller med kalenderåret. Med

hänsyn härtill och då en avsevärd del av försäkrings- och tilläggsavgifterna

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Majus proposition nr 174.

inbetalas i efterskott, bar höjningen av tilläggsavgifterna för nästa budgetår

ansetts medföra en ökad inkomst av allenast omkring 90,000 kronor.

Departementschefen uppläser härefter förslag till lag otti ändring i vissa

delar av lagen, den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets

utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

B. Spångberg.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

45

Förslag

till

Bilaga.

Lag

om ändring i vissa delar av lagen deli 17 juni 1916 (nr 235) om

försäkring för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 2, 16 och 29 §§ i lagen den 17 juni 1916 om försäkring

för olycksfall i arbete, vilka lagrum ändrats, 2 § senast genom lag

den 18 juni 1926 (nr 215), 16 § genom lag den 23 maj 1924 (nr 155) och 29 §

genom lag den 15 juni 1922 (nr 320), skola i nedan angivna delar erhålla följande

ändrade lydelse:

2 §.

I denna lag förstås med arbetare envar, som mot avlöning användes till

arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse såsom

självständig företagare, så ock envar, som för vinnande av yrkesutbildning

utan avlöning utför dylikt arbete. Med arbetsgivare förstås envar, för vilkens räkning

sådan arbetare användes till arbete, utan att mellan dem står någon tredje

person, vilken såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets

utförande. I den mån Konungen så förordnar, skola såsom arbetare enligt

denna lag jämväl anses elever vid anstalter för yrkesutbildning, vilka icke

användas till arbete för annans räkning, och ankommer det å Konungen att

för sådant fall bestämma vem som skall anses såsom arbetsgivare.

Såsom arbetare--— en arbetsgivare.

16 §.

Såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och

riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall för varje försäkring i riksförsäkringsanstalten

till statsverket erläggas tilläggsavgift, som enligt av Konungen

fastställda grunder av riksförsäkringsanstalten bestämmes sålunda, att sammanlagda

beloppet av tilläggsavgifterna för varje år beräknas motsvara sju

procent av summan av försäkringsavgifterna, beräknade utan hänsyn till

avdrag, som i 11 § omförmäles, för de i anstalten under året gällande försäkringar.

Försäkringsbolag, som--— tagna försäkringar.

övriga omkostnader---är stadgat.

29 §.

Angående försäkring---är stadgat:

3) att, där bolaget beslutat antaga ny delägare eller delägare ur bolaget

utträtt, uppgift därom skall lämnas till riksförsäkringsanstalten inom tid och

enligt formulär, som av anstalten fastställas;

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

4) att bolaget åligger att för varje kalenderår, inom åtta månader efter

årets utgång, till riksförsäkringsanstalten enligt formulär, som av anstalten

fastställes, lämna uppgifter angående delägare i bolaget, de av dem använda

arbetare, som varit under försäkringen inbegripna, ock inträffade olycksfall i

arbete ävensom i övrigt att när som keist på begäran av riksförsäkringsanstalten

eller försäkringsrådet lämna uppgifter örn delägare eller arbetare eller örn

olycksfall; samt

5) att bolaget skall för varje räkenskapsår efter årets utgång på tid ock

sätt, som av Konungen bestämmes, såsom bidrag till bestridande av de ersättningar,

riksförsäkringsanstalten kar att utgiva vid olycksfall i arbete hos

sådana arbetsgivare, örn vilka anstalten vid tiden för olycksfallet icke hade

kännedom, till den i 19 § sista stycket omförmälda fond erlägga en procent av

summan av försäkringsavgifterna, beräknade utan hänsyn till avdrag, som i

11 § omförmäles, för de i bolaget under räkenskapsåret tagna försäkringar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

Stadgandet i 2 § första stycket tredje punkten i lagen skall icke äga tilllämpning

å olycksfall, som inträffat före nämnda dag.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 174.

47

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majlis lagråd

den 20 februari 1933.

Närvarande:

justitieråden Alexanderson,

Eklund,

regeringsrådet Aschan,

justitierådet Grefberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten i statsrådet den 10

februari 1933, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag

till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om

försäkring för olycksfall i arbete.

Förslaget, som finnes hilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

t. f. byråchefen för lagärenden i socialdepartementet, hovrättsassessorn Konrad

Persson.

Lagrådet yttrade:

Det lärer icke vara avsett eller lämpligen böra ifrågakomma annat än att

Konungens förordnande enligt det föreslagna tillägget i 2 § skall gälla alla,

som åtnjuta undervisning vid viss anstalt eller visst slag av anstalter eller avdelning

av anstalt. Lagtexten synes böra giva uttryck åt detta förhållande.

Något verkligt behov att låta bestämmandet vem som i fall av dylikt förordnande

skall betraktas såsom arbetsgivare äga rum i administrativ ordning

synes icke förefinnas, utan bör det kunna i lagen stadgas att såsom arbetsgivare

i detta fall är att anse den som driver anstalten. Det hemställes örn vidtagande

av ändring i förslaget i dessa hänseenden. I övrigt har granskningen

av förslaget — därvid lagrådet funnit de föreslagna bestämmelserna i 16 och 29

§§ icke vara av beskaffenhet att påkalla lagrådets prövning av deras sakliga

innehåll — icke givit anledning till erinran.

Ur protokollet:

Hagnar Kihlgren.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 174.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

ä Stockholms slott den 24 februari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,

Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans-, ecklesiastikoch

jordbruksdepartementen anför tillförordnade chefen för socialdepartementet,

statsrådet Nothin:

På hemställan av chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, beslöt

Kungl. Maj:t den 10 februari 1933 inhämta lagrådets yttrande över förslag till

lag örn ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring

för olycksfall i arbete. Den 20 februari 1933 har lagrådet avgivit yttrande

och därvid hemställt örn viss ändring i 2 § av förslaget. Denna hemställan har

synts mig böra beaktas. I samband med den ändring, som med anledning därav

vidtagits, har 16 § första stycket i förslaget undergått viss redaktionell jämkning.

Till den av chefen för socialdepartementet i anförandet till statsrådsprotokollet

(s. 15) berörda frågan örn bemyndigande för Kungl. Maj:t att av statsmedel

utbetala ersättning för skada till följd av olycksfall, som före den nu

föreslagna lagens ikraftträdande drabbat elev vid statlig anstalt för yrkesutbildning,

anhåller jag få återkomma i annat sammanhang (se proposition

nr 175).

Föredraganden uppläser härefter det i enlighet med hans anförande jämkade

lagförslaget samt hemställer, att förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifall samt

förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Åke Karlholm.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BU 1933:44 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som drabbat elev vid statlig anstalt fö s. 1 i texten