Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändring i vissa delar av motor fordons förordningen den 20 juni 1930 (nr 284)

1933-02-24 · 77 sidor, varav 76 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 76 av 77 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1933:193, Med förslag till förordning om ändring i vissa delar av motor fordons förordningen den 20 juni 1930 (nr 284)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

1

Nr 193.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändring i vissa delar av motor fordons förordningen

den 20 juni 1930 (nr 284); given Stockholms

slott den 24 februari 1933.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens

yttrande över härvid fogade förslag till förordning örn ändring i vissa delar

av motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 (nr 284).

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Henning Leo.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 193.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

Förslag

till

Förordning

om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen

den 20 juni 1930 (nr 284).

Härigenom förordnas, dels att 5 § 3 morn., 21 § 1 morn., 22 § 11 morn., 24 §

2 morn., 25 §, 26 § 2 morn., 27 §, 28 § 1 morn., 40 § 1 morn., 42 §, 43 § 1 mom.

samt 44, 48 och 55 §§ motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 skola hava

den ändrade lydelse, som framgår av följande, dels ock att i förordningen skall

efter 29 § upptagas — under rubriken »Särskilda föreskrifter örn uthyrningsrörelse»

— en ny paragraf, betecknad 29 a §.

5 §.

3 mom. Beträffande periodisk efterbesiktning av automobil, som användes

i yrkesmässig trafik eller i uthyrningsrörelse, stadgas i 27 § 5 mom. och i

29 a § 4 mom.

21 §.

1 mom. Under färd skall å automobil föras

a) igenkänningsmärken,---och besiktningsmärken;

b) å — — — automobilens maximilast;

c) då mörker råder, minst två lyktor framtill, visande vitt, blåvitt eller

gult sken, av vilka två skola vara anbragta å samma höjd, en å vardera sidan,

samt hava tillräckligt starkt sken, för att automobilen skall kunna framföras

på ett betryggande sätt, ävensom en lykta baktill, som med vitt sken så belyser

det å automobilen anbragta bakre igenkänningsmärket eller besiktningsskylten,

att de lätt kunna avläsas, samt visar rött ljus bakåt.

. 22 §.

11 mom. Vad i---brandväsendets räkning.

Ej heller skall vad i 10 mom. är stadgat gälla, då till automobil kopplats

släpvagn, som uteslutande användes för brandväsendets räkning.

Under mörker skall släpvagn, som i första stycket avses, baktill vara försedd

med lykta, som visar rött ljus bakåt, eller med reflexanordning, som vid

belysning återkastar rött sken. Reflexanordning skall vara av typ, som godkänts

av Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar.

24 §.

2 mom. Tillstånd att bedriva yrkesmässig trafik i regelbunden fart å viss

vägsträcka eller att eljest regelbundet bedriva yrkesmässig trafik mellan vissa

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19S. 3

orter (linjetrafik) meddelas av länsstyrelsen i det eller de län, där trafiken

skall äga rum.

Ansökan örn trafiktillstånd avseende linjetrafik inom mer än ett län skall

inlämnas till länsstyrelsen i det län, varest längsta delen av ifrågakommande

vägsträckor är belägen.

25 §.

1 mom. Vid meddelande--— stationerad (stationsort).

För automobil---staden stationsort.

Såsom stationsort för automobil, vilken brukas i länstrafik, må ej bestämmas

stad, varest ej automobilen tillika brukas i stadstrafik.

2 mom. Innehavare av tillstånd till stads- eller länstrafik vare, såvida icke

naturhinder föreligger eller eljest giltigt skäl för vägran är för handen, skyldig

att på anfordran utföra körning inom det område, trafiktillståndet avser

(trafikområde), dock må, där så av särskilda omständigheter påkallas, myndighet,

som meddelat tillståndet, helt eller delvis medgiva befrielse från dylik

skyldighet.

3 mom. Innehavare av tillstånd till stads- eller länstrafik äger att i anledning

av beställning, som emottagits å ort inom trafikområdet, utföra körning

från sådan ort jämväl till ort utom detsamma; dock att vid godstrafik gods

icke må avhämtas utom trafikområdet annat än för befordran till ort inom

detsamma, och må vid sådan körning gods ej heller avhämtas å mera än en

utom trafikområdet belägen ort.

4 mom. Har automobil---till stationsorten.

5 mom. Har körning avslutats å ort utom trafikområdet, må automobilen

å sådan ort tagas i bruk för körning direkt tillbaka till trafikområdet; dock

må vid godstrafik automobilen endast å förstnämnda ort tagas i bruk för dylik

körning.

26 §.

2 mom. Ansökan örn trafiktillstånd avseende linjetrafik skall, utöver vad

i 1 mom. angives, innehålla uppgifter om den vägsträcka, varå trafiken skall

äga rum, eller örn de orter, mellan vilka trafiken skall bedrivas, samt huruvida

trafiken skall omfatta persontrafik eller godstrafik eller bådadera, ävensom

huru trafiken i övrigt skall anordnas och bedrivas, och örn den taxa för

befordringen, som önskas fastställd.

Ansökan örn---ifrågasatta trafiken.

27 §.

1 mom. över ansökan örn tillstånd till linjetrafik skall länsstyrelse ej

mindre höra vederbörande vägstyrelse och polismyndighet samt järnvägsföretag

eller annat trafikföretag, som beröres av den ifrågasatta trafiken, än även,

om förhållandena därtill föranleda, vid utlyst sammanträde eller i annan

lämplig ordning lämna vederbörande väghållningsskyldiga och andra, som

ärendet kan angå, tillfälle att yttra sig.

När tillstånd till stads- eller länstrafik sökes, skall myndighet, som har

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

att meddela trafiktillstånd, genom tillkännagivande i tidning, som på förhand

bestämts, bereda trafikföretag, vilka beröras av den ifrågasatta trafiken, så

ock andra, som ärendet kan angå, tillfälle att yttra sig över ansökningen.

Kostnaderna för dylikt tillkännagivande skola gäldas av sökanden.

Över ansökan örn tillstånd till länstrafik skall länsstyrelse jämväl höra

polismyndigheten i den ort, varest automobil, som kommer att användas i

trafiken, avses skola hava sin stationsort.

Det åligger polismyndighet i stad att före den 1 december varje år meddela

länsstyrelsen uppgift örn tidning, i vilken tillkännagivanden angående

ansökningar örn tillstånd till stadstrafik komma att under nästföljande år införas.

Dylik uppgift ävensom motsvarande uppgift å tidning, i vilken ansökningar

om tillstånd till länstrafik komma att tillkännagivas, skall intagas

i länskungörelserna under senare hälften av sagda månad.

Einnes uppenbart, att ansökan örn trafiktillstånd ej bör beviljas, må densamma

utan binder av vad här föreskrivits genast avslås.

2 mom. Ej må trafiktillstånd meddelas, därest ej den ifrågasatta trafiken

finnes behövlig med hänsyn till redan befintliga trafikföretag samt i

övrigt lämplig.

Trafiktillstånd skall upptaga de villkor och bestämmelser, som prövas nödiga.

I fråga örn linjetrafik skall därvid, såvida ej särskilda skäl till annat

föranleda, föreskrivas, att trafiken skall framgå å viss vägsträcka.

3 mom. Av länsstyrelses beslut, varigenom tillstånd till linjetrafik meddelats

eller sådant tillstånd återkallats, skall avskrift tillställas vederbörande

vägstyrelse och polismyndighet ävensom, där ej trafiken i sin helhet

bedrives inom stads område, vederbörande statspolisavdelnings föreståndare, örn

beslut rörande tillstånd till linjetrafik skall meddelande intagas i tidning i

orten; skolande kostnaderna härför gäldas av sökanden.

Avskrift av länsstyrelses beslut, varigenom tillstånd till länstrafik meddelats

eller sådant tillstånd återkallats, skall tillställas polismyndigheten i den

ort, varest automobil, som användes i trafiken, har sin stationsort, ävensom

föreståndaren för vederbörande statspolisavdelning.

Beslut, varigenom tillstånd till stadstrafik meddelats eller sådant tillstånd

återkallats, skall i avskrift tillställas vederbörande länsstyrelse. Dylikt beslut

skall jämväl delgivas föreståndaren för vederbörande statspolisavdelning.

Örn meddelat trafiktillstånd, innefattande jämväl uppgift örn den eller de

automobiler, som äro godkända för trafiken, så ock örn härutinnan beslutade

ändringar skall länsstyrelse eller annan myndighet, som meddelat tillståndet,

lämna vederbörande besiktningsman underrättelse.

Länsstyrelse skall föra förteckning över de trafiktillstånd, som meddelats

av länsstyrelsen eller polismyndigheten i stad inom länet. Förteckningen

skall föras särskilt för tillstånd till linjetrafik, särskilt för tillstånd till länstrafik

och särskilt för tillstånd till stadstrafik. Då trafiktillstånd återkallats,

skall detta i förteckningen anmärkas.

4 mom. Automobil må — — — med fordonet.

Ej må---försäkringsplikten fullgjorts.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

5

Godkännande eller---— myndighet återkallas.

5 mom. För utrönande---fall, typintyg.

Besiktningsmannen skall---besiktningen verkställts.

Befinnes vid ■— --sin hemort.

Angående skyldighet---10 § 4 mom.

Har trafiktillståndet--— besiktningen verkställts.

De i---meddelat trafiktillståndet.

6 mom. Länsstyrelse äger----ordet »Trafikbil».

Där så finnes påkallat, äger länsstyrelse jämväl föreskriva, att personomnibus,

som brukas i linjetrafik, skall vara försedd med förbandslåda av

modell, som fastställts av medicinalstyrelsen.

7 mom. I yrkesmässig trafik tjänstgörande förares arbetstid må under

tjugufyra på varandra följande timmar icke, där ej särskilt förhållande annat

påkallar, överskrida tolv timmar. I arbetstiden skall inräknas all den

tid föraren till följd av sin tjänst tillbringar å automobil, som brukas i

trafiken, eller automobilens skötsel eljest kräver eller som åtgår för på- eller

avlastning av gods, vilket med automobilen befordras, ävensom rast, som

understiger trettio minuter eller under vilken föraren icke äger frihet att avlägsna

sig från automobilen. Utan uppehåll örn minst trettio minuter i följd

må ej bär omförmäld förare framföra automobil under längre tid än sex timmar,

såvida icke särskilda omständigheter därtill föranleda.

Myndighet, som har att meddela trafiktillstånd, äger föreskriva ytterligare

begränsning av arbetstiden. Sådan föreskrift skall intagas i trafiktillståndet.

8 mom. Till varje automobil, som brukas i stads- eller länstrafik, vilken

icke endast avser befordran av personer, skall av tillståndshavaren anskaffas

särskild bok för anteckning örn de körningar, som med automobilen utföras

(trafikbok). Närmare bestämmelser örn trafikboks beskaffenhet och örn

de uppgifter, som skola däri införas, meddelas av Konungen. Trafikboken

föres av föraren.

Under färd skall trafikboken medföras av föraren och på tillsägelse uppvisas

för besiktningsman eller polisman.

Trafikbok bör av tillståndshavaren förvaras under ett år, räknat från den

dag sista däri antecknade körning utfördes.

28 §.

1 mom. Vid linjetrafik---(nr 22) angiver.

Ej heller vid länstrafik må skjutslegan utgå med högre belopp än som

medgives i taxa, vilken det åligger länsstyrelse att, särskilt för personbefordran

och särskilt för godsbefordran, för länet utfärda.

över förslag--— landsting deltager.

Särskilda föreskrifter om utliyrningsrörelse.

29 a §.

1 mom. Den, som vill yrkesmässigt uthyra automobil utan att förare ställes

till förfogande (uthyrningsrörelse), skall därtill söka tillstånd av länsstyrelsen

i det län, där ort, varest rörelsen skall bedrivas, är belägen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl, Maj:ts proposition nr 19S.

Ansökan om dylikt tillstånd skall innehålla uppgift om sagda ort ävensom

örn den eller de automobiler, som äro avsedda att användas i rörelsen, och

skola i övrigt föreskrifterna i 26 § 1 mom. i tillämpliga delar gälla.

2 mom. Automobil må icke användas i uthyrningsrörelse utan att vara

därför godkänd av länsstyrelsen. Då godkännande sökes, skall företes intyg

av besiktningsman, att automobilen är lämplig för uthyrningsrörelse, varjämte

skall visas, att försäkringsplikten fullgjorts.

3 mom. Tillstånd eller godkännande, varom i 1 och 2 mom. sägs, kan, när

anledning därtill förekommer, återkallas av länsstyrelsen.

A mom. Automobil, som användes i uthyrningsrörelse, skall för det ändamål,

varom i 27 § 5 mom. första stycket förmäles, sist inom sex månader efter

närmast föregående besiktning uppvisas för där angiven besiktningsman. Därvid

skall företes det för automobilen senast utfärdade besiktningsinstrument

eller, i förekommande fall, typintyg.

Föreskrifterna i 27 § 5 mom. andra—femte styckena skola äga motsvarande

tillämplighet i fråga örn automobil, som användes i uthyrningsrörelse.

Där automobil, som nyss nämnts, tillika brukas i yrkesmässig trafik, skall

vad i denna paragraf är stadgat om efterbesiktning icke gälla.

40 §.

1 mom. Framföres automobil ----må framföras,

eller brukas---meddelade föreskrifter,

eller befordras---fastställda maximilasten,

eller brytes mot föreskrifterna i 5 § 1 morn., 21 § 1 mom. a) och c), 2 och

3 mom. andra stycket, 4 och 6 morn., 22 § 8 mom. första och andra styckena

samt 11 mom. tredje stycket, 27 § 5 mom. första stycket, 29 a § 4 mom. första

stycket eller 37 § 1 mom. sista stycket eller mot föreskrift, som meddelats

med stöd av 2 § 6 morn.,

straffes den •— -— -— femhundra kronor.

Till enahanda — -—- — 34 § förmäles.

Har automobils--— å fordonet.

42 §.

Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes den,

som åsidosätter föreskrifterna i 8 § 3 mom. sista stycket, 15 § 1 mom. fjärde

stycket eller 3 mom. fjärde stycket, 21 § 1 mom. b), 3 mom. första stycket,

5, 7, 8, 9 eller 10 morn., 22 § 3 mom. näst sista stycket, 7 mom. samt 8 mom.

tredje stycket, 27 § 8 mom. andra stycket, 28 § 3 morn., 29 § 6 mom. andra

stycket eller 7 morn., 30 § 6 mom. eller 37 § 1 mom. näst sista stycket.

Till enahanda — — — 34 § förmäles.

Visar den---ansvar fri.

Till straff---av polismyndighet.

43 §.

1 mom. Sökes ej inom föreskriven tid registrering, på sätt i 9 § 2 mom.

och 22 § 5 mom. är stadgat, av automobil eller motorcykel, varom i 34 §

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19S.

7

sägs, eller släpvagn eller underlåter eljest någon, som enligt denna förordning

är pliktig göra anmälan till automobilregistret eller hos myndighet, som

meddelat trafiktillstånd eller tillstånd till uthyrningsrörelse, sådan anmälan

inom den härför i varje fall stadgade tid, höte den, vilken registrerings- eller

anmälningsskyldigheten åligger, där han ej tillika gjort sig förfallen till

ansvar jämlikt 38 § 1 morn., från och med tio till och med femhundra kronor.

Underlåter någon,---sin skyldighet.

44 §.

1 mom. Utövar någon utan tillstånd yrkesmässig trafik eller uthyrningsrörelse

eller bedriver någon linje-, stads- eller länstrafik eller trafik med traktortåg,

utan att vara berättigad till sådan trafik, varom fråga är, bote från och

med femtio till och med femhundra kronor.

Är på ■— --fall tillämpas.

Uraktlåter någon, som innehar tillstånd till stadstrafik eller länstrafik, att

fullgöra skyldighet, som enligt 25 § 2 mom. åligger honom, straffes som i första

stycket sägs.

2 mom. Brukas i yrkesmässig trafik automobil eller släpvagn, som ej är

godkänd för sådan trafik, eller användes tillkopplad släpvagn i sådan trafik

utan medgivande, som i 27 § 4 mom. sägs, eller brukas i traktortag ingående

motorredskap eller släpvagn utan att vara godkänt för sådan trafik, eller

brukas i uthyrningsrörelse automobil, som ej är godkänd för sådan rörelse,

straffes den, som utövar trafiken eller rörelsen med böter från och med tio till

och med femhundra kronor.

Ägde föraren--— nyss sagts.

3 mom. Jordras vid---femhundra kronor.

Till samma straff vare den förfallen, som bryter mot stadgandet i 25 §

4 mom. eller föreskrifterna i 27 § 7 mom. första stycket.

Uraktlåter förare att i trafikbok införa vederbörliga anteckningar, straffes

som i första stycket sägs.

48 §.

De för---här avses.

Enahanda grunder skola tillämpas jämväl i fråga om ansvar, som enligt

44 § skall ådömas innehavare av tillstånd till utövande av yrkesmässig trafik

eller till trafik med traktortåg eller till uthyrningsrörelse.

55 §.

Emot beslut, som på grund av denna förordning meddelas av länsstyrelse

eller av polismyndighet, må besvär anföras inom tid, som för överklagande

av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd; dock gälle

beslutet, där det ej avser tillstånd till yrkesmässig trafik, utan hinder av besvär

till efterrättelse, intill dess annorlunda kan bliva vederbörligen förordnat.

Beslut örn tillstånd, varom nyss sagts, vare ej gällande, förrän beslutet vunnit

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

laga kraft eller, där besvär däremot anförts, beslutet blivit slutligen fastställt.

Beslut, varigenom tillstånd till yrkesmässig trafik meddelats, skall anses

hava kommit klaganden till del den dag, då beslutet tillkännagivits genom

anslag i länsstyrelsens eller polismyndighetens lokal. Sådant tillkännagivande

bör ske inom åtta dagar från beslutets dag.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1933, dock att uthyrningsrörelse,

som sistnämnda dag bedrives, må utan hinder av vad i 29 a § stadgas fortsättas

intill den 1 oktober 1933.

Genom denna förordning upphäves kungörelsen den 20 maj 1932 (nr 124)

örn arbetstiden i vissa fall för i yrkesmässig automobiltrafik tjänstgörande

förare.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

9

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet

å Stockholms slott den 24 februari 1933.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,

Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen

anmäler chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Leo, fråga örn

ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 (nr 284)

samt anför därvid:

Inledning.

I skrivelse den 13 juni 1932, nr 364, i anledning av dels riksdagens revisorers

uttalande angående åtgärder för reglering av konkurrensförhållandet

mellan järnvägs- och automobiltrafiken, dels ock i ämnet väckta motioner

m. m., anhöll riksdagen, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en allsidig utredning

av frågan örn åtgärder för ernående av en ur olika synpunkter sund

reglering av förhållandet mellan biltrafik, järnvägar och sjöfart jämte därmed

sammanhängande spörsmål samt därefter vidtaga de åtgärder och, i den

mån riksdagens medverkan prövades erforderlig, för riksdagen framlägga de

förslag, till vilka utredningen kunde föranleda.

I nämnda skrivelse framhöll riksdagen, att några bestämda direktiv för den

ifrågasatta utredningen icke kunde eller borde angivas, men att riksdagen likväl

icke ville underlåta att giva uttryck åt vissa allmänna synpunkter av huvudsakligen

principiell innebörd. I detta avseende yttrade riksdagen, bland

annat:

Av i ärendet föreliggande handlingar hade synts framgå, att den osunda

konkurrensen mellan olika trafikföretag skärpts genom den starka stegring

av antalet biltrafikrättigheter, särskilt för lasttrafik, som ägt rum under

de senare åren, samt genom att lämnade tillstånd utnyttjats på ett annat sätt

än från början torde hava varit avsett, ävensom att dessa omständigheter

vore en viktig orsak till vissa nu rådande mindre tillfredsställande förhållanden.

Därest transportorganisationen genom bilföretagens snabba tillväxt blivit

för stor i förhållande till transportbehovet, syntes åtgärder böra vidtagas

för utjämning av trafikrättigheternas antal till rimligare proportioner. För

vinnande av detta syfte torde, på sätt från olika håll föreslagits, strängare

regler för beviljande av trafiktillstånd böra övervägas, dock utan att därigenom

tendenser till monopolbildning eller handel med trafikrättigheter befrämjades.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

Med avseende å de sålunda berörda spörsmålen anförde riksdagen, att det

ville synas, som örn den av riksdagen förordade utredningen i första hand borde

till omedelbar prövning upptaga frågan örn tillämpningen av motorfordonsförordningens

bestämmelser beträffande beviljande av tillstånd till yrkesmässig

trafik. Därvid borde undersökas, dels huruvida begränsning av befintliga

tillstånd till yrkesmässig trafik erfordrades, dels ock vilka åtgärder, som kunde

påkallas för ernående av en mera effektiv prövning av ansökningar örn nya

sådana tillstånd. Till den del nödiga bestämmelser därutinnan kunde utan

prövning av riksdagen vidtagas på administrativ väg, borde frågan örn dylika

bestämmelser av Kungl. Maj :t upptagas till skyndsam prövning. I den mån

ändring av motorfordonsförordningen i förevarande syfte erfordrades och ansages

kräva riksdagens medverkan, förutsatte riksdagen, att dylika spörsmål

likaledes gjordes till föremål för fristående behandling snarast möjligt. Jämväl

borde frågan örn åtgärder för ett noggrannare iakttagande av motorfordonsförordningens

föreskrifter örn maximihastighet, maximibelastning, arbetstidens

längd för bilförare m. m. göras till föremål för övervägande i detta

sammanhang.

Vid anmälan inför Kungl. Maj :t den 30 juni 1932 av riksdagens omförmälda

skrivelse hänvisade min företrädare i ämbetet till det utlåtande (nr 59)

av bankoutskottet, som legat till grund för riksdagens behandling av ärendet,

samt anförde, efter att hava tillstyrkt företagande av den av riksdagen

begärda utredningen, bland annat, att med avseende å utredningsarbetets

anordnande borde, i enlighet med vad riksdagen förutsatt, iakttagas, att

i första hand till omedelbar prövning upptoges frågan örn tillämpningen av

vissa föreskrifter i gällande motorfordonsförordning m. m.; i detta hänseende

erinrades om vad riksdagen i nyssnämnda skrivelse därutinnan yttrat.

I den mån, efter erforderlig utredning, åtgärder i förevarande delar från

Kungl. Maj:ts eller från Kungl. Maj:ts och riksdagens sida funnes påkallade

utan avvaktan på slutförande av utredningen i dess helhet, borde förslag

därom, successivt eller i ett sammanhang, till Kungl. Maj :t skyndsamt ingivas.

I anledning av Kungl. Maj :ts sistberörda dag givna bemyndigande tillkallade

chefen för kommunikationsdepartementet samma dag landshövdingen

A. W. T. von Sneidern, ledamoten av riksdagens första kammare, lantbrukaren

J. B. Johansson och ledamoten av riksdagens andra kammare, redaktören

A. Wikström att, med beaktande av vad departementschefen till statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för nämnda dag anfört, i egenskap

av utredningsmän inom kommunikationsdepartementet biträda med verkställande

av en allsidig utredning av frågan örn åtgärder för ernående av en ur

olika synpunkter sund reglering av förhållandet mellan biltrafik, järnvägar

och sjöfart jämte därmed sammanhängande spörsmål. Därjämte uppdrogs

at von Sneidern att i egenskap av ordförande leda utredningsmännens arbete.

Utredningsmännen, som i enlighet med de dem lämnade direktiven i första

hand inriktat sitt arbete å en undersökning av tillämpningen av vissa, den

yrkesmässiga automobiltrafiken berörande bestämmelser i motorfordonsförordningen,

hava med skrivelse den 22 december 1932 avlämnat betänkande

med förslag till förordning örn ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen.

Förslaget torde få såsom bilaga fogas vid detta protokoll.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

11

I sammanhang med utredningsmännens förslag torde jämväl få upptagas

vissa spörsmål örn ändrade bestämmelser i några andra, automobiltrafiken berörande

hänseenden, varom framställningar inkommit, nämligen från kungl,

automobilklubben angående antal oell beskaffenhet av framtill å automobil förekommande

lyktor, från svenska brandskyddsföreningen angående, bland annat,

hastighetsbestämmelserna med avseende å släpvagn, som vid eldfara användes

för brandväsendets räkning, från överstyrelsen för svenska Röda Korset

och motorförarnas helnykterhetsförbund angående skyldighet att medföra

förbandslåda å automobil, som brukas i yrkesmässig trafik, samt från länsstyrelsen

i Malmöhus län angående bestridandet av kostnaderna för offentliggörande

i ortstidning av vissa beslut rörande körkort.

Jag övergår härefter till det av utredningsmännen avgivna förslaget.

Gällande bestämmelser örn yrkesmässig trafik.

Särskilda bestämmelser örn den yrkesmässiga automobiltrafiken förekommo

redan i den första förordningen örn automobiltrafik, utfärdad den 21 september

1906. Under det att dylika bestämmelser till en början föranletts

närmast därav att — såsom det heter i det den 16 mars 1904 avgivna förslag,

som låg till grund för nyssnämnda förordning — allmänheten, till vilken ett

visst befordringsmedel utbjöds, kunde äga anspråk på att lämpligheten såväl

av befordringsmedlet självt som av de kommunikationsleder, där det skulle

användas, ägnades en mera grundlig och allsidig prövning, har sedermera till

följd av den revolutionerande omdaning av trafikväsendet, som ägt rum i anledning

av automobiltrafikens hastiga utveckling, särskilda bestämmelser rörande

den yrkesmässiga automobiltrafiken ansetts påkallade jämväl i syfte

att erhålla en reglering av förhållandet mellan de olika trafikmedlen — å ena

sidan järnvägar och fartyg, å andra sidan automobiler — ävensom mellan

olika automobiltrafikföretag inbördes och att därigenom förhindra en osund

konkurrens mellan de skilda trafikföretagen, och torde sistberörda synpunkter

numera vara de förhärskande.

Bestämmelser i sådant syfte upptogos först i förordningen den 15 juni 1923

örn motorfordon. Då frågan om verkställande av en allmän revision av denna

förordning anmäldes i statsråd den 11 november 1927, anförde dåvarande

chefen för kommunikationsdepartementet — i anslutning till två framställningar,

berörande konkurrensen mellan järnvägs- och automobiltrafiken —

att i den mån denna fråga berörde regleringen av den yrkesmässiga automobiltrafiken

med hänsyn till, bland annat, redan förefintlig järnvägstrafik,

borde den upptagas till prövning i samband med motorfordonsförordningens

bestämmelser örn meddelande av tillstånd till yrkesmässig trafik.

De bestämmelser i förevarande hänseende, vilka återfinnas i nu gällande

motorfordonsförordning, överensstämma i allt väsentligt med de förslag, som

därutinnan avgåvos av de sakkunniga — 1927 års motorfordonssakkunniga

— vilka jämlikt Kungl. Maj:ts sistnämnda dag givna bemyndigande tillkallades

för att utarbeta förslag till ny förordning örn motorfordon m. m.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:is proposition nr 193.

Dessa bestämmelser innehålla i huvudsak följande:

Enligt motorfordonsförordningen (23 §) definieras begreppet yrkesmässig

automobiltrafik såsom tillhandahållande åt allmänheten av automobil mot ersättning.

I förordningen (24 §) skiljes på tre slag av yrkesmässig trafik:

linjetrafik, varunder inbegripes yrkesmässig trafik i regelbunden fart å viss

vägsträcka; stadstrafik, varmed avses annan, inom stad bedriven, yrkesmässig

trafik än linjetrafik; samt länstrafik, vilken angives såsom inom visst län eller

del därav bedriven yrkesmässig trafik, som icke är att hänföra till linje- eller

stadstrafik. Tillstånd till yrkesmässig trafik meddelas, i fråga örn linjetrafik

av länsstyrelsen i det län, där trafiken skall äga rum, i fråga om stadstrafik

av polismyndigheten i staden — d. v. s. i Stockholm av Överståthållarämbetet,

i annan stad, där poliskammare finnes, av denna och annorstädes av

magistraten eller, där sådan ej finnes, av stadsstyrelsen — samt i fråga örn

länstrafik av länsstyrelsen. Trafiktillstånd kan, när anledning därtill förekommer,

återkallas av den myndighet, som meddelat tillståndet.

I motorfordonsförordningen (25 §) stadgas härjämte: Vid meddelande av

tillstånd till länstrafik skall bestämmas, å vilken ort automobil som brukas i

trafiken, skall vara stationerad (stationsort); för automobil, som brukas i

stadstrafik, är vederbörande stad stationsort. Innehavare av tillstånd till

stads- eller länstrafik för personbefordran är, såvida icke naturhinder föreligger

eller eljest giltigt skäl för vägran är för handen, skyldig att på anfordran

utföra körning inom det område trafiktillståndet avser (trafikområde),

där ej myndighet, som meddelat tillståndet, medgivit befrielse från dylik

skyldighet. I anledning av beställning, som innehavare av tillstånd till

stads- eller länstrafik mottagit å ort inom trafikområdet, äger han utföra

körning jämväl till ort utom detsamma. Därest automobil tagits i bruk för

körning utom stationsorten, skall automobilen, sedan körningen avslutats,

utan onödigt dröjsmål föras tillbaka till stationsorten. Har färd avslutats

utom trafikområdet, må automobilen å sådan ort tagas i bruk för körning

direkt tillbaka till trafikområdet (s. k. returkörning).

Ytterligare stadgas i motorfordonsförordningen (27 §) —- efter det (26 §)

föreskrifter lämnats örn de uppgifter ansökan örn trafiktillstånd skall innehålla

— följande: Över ansökan om tillstånd till linjetrafik skall länsstyrelse

höra vägstyrelsen och polismyndigheten i orten (d. v. s. i stad nyss

omförmälda myndigheter och å landet polischefen i orten) samt järnvägsföretag

eller annat trafikföretag, som beröres av den ifrågasatta trafiken; örn

förhållandena därtill föranleda, skola därjämte vederbörande väghållningsskyldiga

och andra, som ärendet kan angå, lämnas tillfälle att yttra sig.

över ansökan örn tillstånd till länstrafik skall höras polismyndigheten i den

ort. varest ifrågakommen automobil avses skola hava sin stationsort. Vid

prövning av ansökan örn trafiktillstånd skall hänsyn tagas till behövligheten

och lämpligheten av den ifrågasatta trafiken. Trafiktillstånd skall upptaga

de villkor och bestämmelser för trafiken, som prövas nödiga. Därvid

skall föreskrivas, att i trafiken tjänstgörande förares arbetstid under tjugufyra

på varandra följande timmar i regel icke får överskrida tretton timmar,

raster däri inbegripna, dock att myndighet, som har att meddela trafiktillståndet,

äger stadga ytterligare begränsning av arbetstiden. Av länsstyrelses

beslut örn tillstånd till linjetrafik skola avskrifter tillställas vederbörande

vägstyrelse och polismyndighet, varjämte meddelande örn beslutet skall intagas

i tidning i orten; av länsstyrelses beslut örn tillstånd till länstrafik skall

avskrift tillställas polismyndigheten i den ort, varest ifrågakommen automobil

har sin stationsort. — Automobil, som användes i yrkesmässig trafik,

skall vara för sådan trafik godkänd av myndighet, som har att meddela trafiktillståndet.

Dylik automobil skall årligen undergå efterbesiktning.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

13

Vid vissa slag av yrkesmässig trafik må skjutslega:! icke utgå med högre

belopp än fastställd taxa medgiver (28 §). Så är fallet vid linje- och stads.»

trafik för såväl person- som godsbefordran ävensom vid länstrafik, som icke

endast avser befordran av gods. Även vid länstrafik för befordran av gods

skall, när så med hänsyn till förhållandena kan anses av behovet påkallat,

dylik taxa fastställas. Taxa för länstrafik åligger det länsstyrelse att för

länet utfärda, varemot taxa vid linjetrafik fastställes i samband med meddelande

av tillstånd därtill. För stadstrafik fastställes taxa i den ordning 23 §

i ordningsstadgan för rikets städer angiver.

Slutligen meddelas (29 §) särskilda bestämmelser rörande tillstånd att

tjänstgöra som förare av automobil i yrkesmässig trafik (trafikkort).

Sammanfattning: av utredningsmännens förslag.

Av utredningsmännen föreslagna ändringar i nu återgivna bestämmelser

rörande den yrkesmässiga automobiltrafiken kunna i korthet sammanfattas sålunda

:

I fråga örn länstrafik skall icke fastställas något trafikområde. Rätten

att utbjuda automobil, som brukas i dylik trafik, begränsas till stationsorten.

Begreppet trafikområde utgår ur författningen.

Såsom en följd härav skall, i fråga örn returkörning, återfärden avse stationsorten

(nu trafikområdet), därvid körningen må ske »i riktning mot»

stationsorten (nu: »direkt tillbaka till» trafikområdet).

Området för körplikt —- vilken plikt såsom nu endast skall gälla innehavare

av tillstånd till stads- eller länstrafik för befordran av personer •—

skall icke fastställas i författningen utan bestämmas i samband med meddelande

av trafiktillståndet.

Förutsättningarna för trafiktillstånds beviljande skärpas.

Nu gällande föreskrifter örn vissa vederbörandes hörande över ansökan örn

tillstånd till linjetrafik skola i huvudsak äga tillämpning jämväl i fråga örn

ansökan örn tillstånd till länstrafik.

För uthyrande av automobil för persontrafik utan att förare därvid ställes

till förfogande skall fordras särskilt tillstånd; och skola med avseende å

dylik rörelse åtskilliga av de bestämmelser, som gälla yrkesmässig trafik, äga

tillämpning. I samband därmed ändras definitionen å yrkesmässig trafik.

över samtliga inom ett län gällande tillstånd till yrkesmässig trafik skall

årligen genom länsstyrelsens försorg föras och utgivas förteckning.

örn tillstånd till linje- och länstrafik skall •—- utöver vad nu är föreskrivet

— underrättelse jämväl lämnas vederbörande statspolisavdelning. Vederbörande

polismyndigheter och statspolisavdelningar skola härjämte underrättas

örn beslut, varigenom trafiktillstånd återkallats.

I trafiktillstånd skola intagas närmare angivna bestämmelser rörande vad

som skall inräknas i arbetstiden för förare, som tjänstgör i yrkesmässig trafik,

varjämte i tillståndet skall föreskrivas, att ingen må utan uppehåll örn

minst trettio minuter föra automobil under längre tid än sex timmar.

I detta sammanhang må omnätamas, att utredningsmännen — under erinran

att enligt de för dem gällande direktiven motorfordonsförordningens föreskrifter

om maximihastighet och maximihelastning varit föremål för utredningsmännens

övervägande — uttalat, att de ansett ett ståndpunktstagande

i dessa ämnen böra bliva beroende av resultatet av vissa, särskilt hos 1931

års väg- och brosakkunniga, pågående utredningar och att, sedan dessa hunnit

avslutas, utredningsmännen torde få tillfälle återkomma till berörda frågor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

u

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

Över betänkandet hava yttranden avgivits av järnvägsstyrelsen, väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, socialstyrelsen, Överståthållarämbetet och samtliga

länsstyrelser, statspolisintendenten, svenska järnvägsföreningen, kungl, automobilklubben,

Sveriges trafikbilägares riksförbund, Sveriges droskbilägares

riksförbund, Sveriges omnibusägares riksförbund, Sveriges lasttrafikbilägares

riksförbund, svenska handelsarbetareförbundet, svenska transportarbetareförbundet,

föreningen för gemensamt lagenligt trafikförsäkringsansvar och styrelsen

för automobilbesiktningsmännens förening.

Här torde — såsom berörande mera principiella spörsmål — böra återgivas

vad järnväg sstyrelsen i sitt utförliga yttrande inledningsvis anfört.

Det av utredningsmännen nu framlagda förslaget måste, heter det, ses mot

bakgrunden av vad som anförts i förenämnda riksdagsskrivelse, till vilken av

Kungl. Majit givna utredningsdirektiv helt anslöte sig. Å ena sidan vore därvid

att beakta dels den trånga ram, inom vilken utredningen under sitt första

skede haft att röra sig, dels att uppgiften icke varit att skapa någon slutgiltig

reglering inom det berörda området utan blott att bereda ett »modus vivendi»

för den tid, som det vidare utredningsarbetet fordrade. De ändrade bestämmelser,

som nu föresloges, vore alltså att betrakta såsom helt provisoriska, och

icke föregripande de avgöranden, som framdeles kunde komma att träffas. Å

andra sidan måste emellertid med hänsyn till trafikutredningens allmänna

syfte krävas, att samtliga de föreslagna ändringarna skulle vara ägnade att

för sagda tid medverka till en sanering av transportmarknaden.

Då det gällde en utredning angående biltrafiken såsom ekonomisk samhällsföreteelse

kunde två, i viss mån motsatta utsiktspunkter väljas; man kunde

rikta uppmärksamheten på trafiken i dess egenskap av producent eller i dess

egenskap av konsument i ordets mest vidsträckta betydelse, d. v. s. förbrukare

och utnyttjare av materiella nyttigheter samt tjänster. Sökte man komma

fram till mätbara storheter, framträdde motsättningen mellan vagnrörelsen

och transportarbetet, mätt i vagnkilometer och bruttotonkilometer, samt det

nyttiga arbetet, mätt i personkilometer och nettotonkilometer.

Då man för cirka 30 år sedan hade gått till en första reglering av landsvägarnas

motortrafik, hade verksamhetens tekniska sida kommit i förgrunden

— automobilen hade ju vid denna tid betraktats förnämligast som ett sportredskap

-— och då uppmärksamhet sedermera börjat ägnas åt den ekonomiska

flanken, hade det varit lika självfallet, att densamma främst inriktats på den

materiella bäraren av verksamheten, d. v. s. fordonet, samt framförandet av

detsamma, körningen. Även vid senare överarbetningar av motorfordonsförordningen

hade inriktningen varit densamma, och det vore ju också naturligt,

att så varit, alldenstund man vid avfattande av bestämmelser måste gå från

det mest gripbara fram mot de slutliga funktionella nyttigheterna, transporterna.

Emellertid vore det ju i egenskap av producent och — vad den yrkesmässiga

trafiken beträffade ■— säljare av transporter, som biltrafiken komme i

konkurrens och samarbete med järnvägar och sjöfart. Vid en utredning ägnad

åt förhållandet mellan olika grenar av samhällets transportorganisation borde

följaktligen vara självfallet, att verksamhetens prestationer, transporterna,

ställdes centralt i blickfältet.

Eftersom huvudparten av motorfordonsförordningen av naturliga skäl hade

avseende på biltrafiken såsom konsument, framför allt såsom ianspråktagare

av samhällets vägar, och då denna allmänna inställning och nyssnämnda historiska

utveckling hittills fått i hög grad inverka jämväl på avfattningen av de

särskilda bestämmelser rörande den yrkesmässiga trafiken, åt vilka förevarande

betänkande vore ägnat, måste nyssnämnda inriktning av uppmärksamheten

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193. 15

mot producentsidan innebära en viss oppositionsställning gentemot hittillsvarande

praxis.

Utredningsmännen hade icke velat taga ett så avgörande steg som övergång

till en konträrt motsatt utsiktspunkt. De diskuterade ändringarna i motorfordonsförordningen

syntes också övervägande hava skärskådats inifrån biltrafikens

eget verksamhetsområde, vilket måhända delvis torde kunna förklaras

därav, att av parterna endast den ena, nämligen representanter för biltrafiken,

haft tillfälle att under utredningens gång framföra sina inlägg. Förenämnda

beslut av 1932 års riksdag torde dock obestridligen vara att i första hand tillskriva

statsmakternas intresse för bevarande av järnvägsförbindelserna.

Av utredningsmännens betänkande — vars huvuddrag i det följande återgivas

— torde framgå, att i vissa hänseenden förändrade bestämmelser rörande

den yrkesmässiga trafiken böra komma till stånd. Därutinnan torde, i avbidan

på resultatet av utredningsmännens fortsatta arbete, det av dem framlagda

förslaget kunna läggas till grund. För innebörden av ändringar i och

tillägg till förslaget — i stort sett vidtagna i anslutning till de över förslaget

avgivna yttrandena — tillåter jag mig hänvisa till den följande framställningen.

Jag kommer därvid att i huvudsak följa den ordning, i vilken av utredningsmännen

föreslagna ändringar i gällande bestämmelser upptagits i den

här förut gjorda sammanfattningen av utredningsmännens förslag.

Begränsning av tillstånd till yrkesmässig trafik.

I utredningsmännens uppdrag har, såsom i det föregående angivits, ingått,

bland annat, att undersöka, huruvida begränsning av befintliga tillstånd till

yrkesmässig trafik erfordrades. Såsom framgår av den nyss lämnade sammanfattningen

av utredningsmännens förslag hava utredningsmännen icke i

detta hänseende förordat några särskilda föreskrifter.

Efter en erinran om stadgandet i 24 § 5 mom. motorfordonsförordningen

— att trafiktillstånd kan, när anledning därtill förekommer, återkallas av

myndighet, som meddelat tillståndet —- omnämna utredningsmännen, att flertalet

länsstyrelser i yttranden till utredningsmännen förklarat sig icke kunna

förorda begränsning av redan meddelade tillstånd till yrkesmässig trafik,

samt anföra vidare:

I den mån övriga länsstyrelser ansett sådana åtgärder påkallade, hava förslagen

avsett en eller flera av följande möjligheter, nämligen

1) indragning av trafiktillstånd, som icke utnyttjats,

2) omprövning och, där så erfordras, indragning av tillstånd till länstrafik,

som beviljats under tillämpning av 1923 års förordning, i vilken någon föreskrift

örn att hänsyn till den ifrågasatta trafikens behövlighet och lämplighet

skulle tagas vid prövning av ansökningar örn trafiktillstånd icke förekom, såvitt

denna trafik angick,

3) motsvarande åtgärder jämväl med avseende å vissa tillstånd till linjetrafik,

4) begränsning av trafikområdet eller för varje fall av rätten att utom detsamma

bedriva godstrafik.

I samband med nu förevarande fråga må omnämnas, att vid överläggningar

med representanter för organisationer av yrkesutövare inom den yrkesmässiga

automobiltrafiken för oss uppgivits, att åtminstone på vissa håll indragning

Departe
ments
chefen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

av trafiktillstånd uraktlåtits även i sådana fall, där indragning uppenbarligen

bort ske. Denna underlåtenhet hade medverkat till utbredning av systemet

med överlåtelser av trafikrättigheter mot förtäckt ersättning.

Detta torde vanligen ske i den form, att rättighetsinnehavaren försäljer en

bil till ett i förhållande till dess bruksvärde mycket högt pris, men på samma

gång anmäler hos den tillståndsgivande myndigheten, att han upphör med sin

yrkesmässiga trafik. Köparen av bilen inlämnar samtidigt ansökan om rättighet

till sådan trafik, vilket sällan torde vägras honom, örn han i övrigt är

lämplig som yrkesutövare.

Det är givetvis av vikt att såväl alla icke använda tillstånd som tillstånd,

vilkas innehavare icke fortfarande kunna anses lämpliga att utöva desamma,

indragas. För detta ändamål bör den tillståndsgivande myndigheten med

lämpliga mellanrum genomgå alla medgivna tillstånd. Skulle sådana indragningar

på sina håll icke företagas, vilket närmast kan tänkas, där man icke

lagt upp särskilt register för den yrkesmässiga trafiken, vilket register betydligt

underlättar nyss angivna förfarande, hålla vi före att, örn hållande av sådant

register enligt av oss framlagt förslag blir obligatoriskt, från de tillståndsgivande

myndigheternas sida en strängare utgallring av föråldrade tillstånd

och ett noggrant beaktande av att registret blir ett troget återgivande

av den faktiskt utövade yrkesmässiga trafiken utan särskilda författningsföreskrifter

är att förvänta.

Den tillståndsgivande myndigheten bör givetvis också göra vad på den kan

bero att förebygga uttagandet av handelsvärde å trafiktillstånd.

Utöver vad nu angivits anse vi oss icke under nuvarande förhållanden böra

förorda åtgärder åsyftande en allmän inskränkning av redan beviljade trafiktillstånd.

En successiv indragning i nyss angiven omfattning i förening med

av oss förordad strängare prövning av alla ansökningar örn trafiktillstånd bör

inom en ej allt för avlägsen framtid åstadkomma en bättre jämvikt än den nuvarande

mellan trafikbehov och trafiktillstånd. Härmed är naturligtvis icke

sagt, att icke den tillståndsgivande myndigheten i enskilda fall må kunna tilllämpa

sin indragningsbefogenhet, då uppenbara missförhållanden genom överflöd

av befordringsmöjligheter uppkommit och indragning kan ske utan allt

för ödesdigra följder för av indragningen träffade enskilda intressen.

I förevarande avseende har järnvägsstyrelsen yttrat, bland annat, att det

förelåge ett med tillståndsgivningen sammanhängande spörsmål, som utredningsmännen

icke syntes hava beaktat, nämligen praxis, att innehavare av linjetrafiktillstånd

även meddelades generellt tillstånd till länstrafik med i linjetrafiken

använda fordon jämte reserver. Faran för att nämnda tillstånd

skulle ge upphov till en maskerad linjetrafik eller etablerande av tillfällig trafik

å sträckor, där trafikbehovet redan vore tillgodosett med befintliga reguljära

kommunikationer, syntes styrelsen uppenbar.

Sveriges omnibusägares riksförbund har anfört, bland annat:

Den uppfattning, som fått sitt uttryck i utredningsmännens uttalande, att

den tillståndsgivande myndigheten givetvis borde göra vad på den kunde bero

att förebygga uttagandet av handelsvärde å trafiktillstånd, funne riksförbundet

synnerligen betänklig och ansåge sig böra inlägga en bestämd gensaga

mot densamma. Visserligen torde uttalandet främst avse överlåtelse av trafikrättigheter

mot förtäckt ersättning, men uttalandet hade sedermera i utredningsmännens

motiv givits en så allmän avfattning, att riksförbundet ansett

sig nödsakat att, i vad detsamma kunde beröra den yrkesmässiga omnibustrafiken,

härutinnan framföra några synpunkter.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

17

Det vore uppenbart att för startandet av yrkesmässig omnibustrafik liksom

för varje annan enskild näringsverksamhet krävdes kapital. Men inte nog därmed;

det fordrades också personliga insatser av företagets ledning. Det vore

ju i regel så, att ett nystartat företag under de första åren icke gåve någon

avkastning utan i bästa fall först senare lämnade företagaren skälig ersättning

för investerat kapital och nedlagt arbete. När så otvivelaktigt vore förhållandet,

syntes det riksförbundet orimligt att, för den händelse tillståndshavaren

skulle avlida i förtid, hans trafiktillstånd utan vidare skulle indragas.

Billighet och rättvisa syntes i sådant fall fordra, att stärbhuset kunde

antingen fortsätta rörelsen med av myndigheterna godkänd ledare eller ock

att rörelsen kunde av stärbhuset överlåtas med skälig handelsvinst. Riksförbundet

ville icke heller tro, att det varit utredningsmännens avsikt, att en yrkesutövare,

som måhända efter 30 eller 40 års verksamhet droge sig tillbaka

och avyttrade sin rörelse, icke skulle hava rätt att räkna med en skälig handelsvinst

vid försäljningen av det företag, åt vars skötsel och utveckling han

ägnat ett helt liv av oavlåtligt arbete.

En allmän begränsning av redan beviljade trafiktillstånd finner jag mig,

i likhet med utredningsmännen, icke kunna i förevarande sammanhang förorda.

Uppenbarligen är det emellertid av vikt, att trafiktillstånd, som icke längre

fyller ett behov eller icke utnyttjas eller vars innehavare icke på lämpligt sätt

handhaver den trafik tillståndet avser, utan längre tidsutdräkt indrages. En indragning

av outnyttjade tillstånd har väl ej någon självständig betydelse för

åstadkommande av minskat antal fordon i yrkesmässig trafik men är ägnad

att bereda de tillståndsbeviljande myndigheterna en bättre överblick över den

faktiskt föreliggande tillgången på trafikmedel och torde i sin mån bidraga

till förebyggande av en icke önskvärd handel med trafiktillstånd. Jämväl

en indragning av tillstånd i sådana fall, där behov av tillståndet icke längre

föreligger eller tillståndshavaren icke på ett lämpligt sätt handhaver trafiken

—• såsom då han uraktlåtit fullgöra honom åliggande körplikt eller utan skäl

undandragit sig att stå allmänheten till tjänst å anvisad stationsort eller dylikt

— bör vara ägnad att skapa bättre förutsättningar för bedömande av i

vilken utsträckning det verkliga trafikbehovet inom ett visst område kan anses

fyllt.

I detta sammanhang vill jag med anledning av järnvägsstyrelsens nyss återgivna

uttalande framhålla önskvärdheten av att tillstånd att utöva länstrafik

med automobil, vilken tillika användes i linjetrafik, meddelas endast där särskilda

omständigheter därtill föranleda samt att i förekommande fall tages

under omprövning, huruvida dylika, redan meddelade tillstånd alltjämt böra

bestå.

Att i författningen intaga några särskilda bestämmelser i nu av mig antydda

hänseenden har jag emellertid icke ansett nödigt.

Vad angår utredningsmännens av Sveriges omnibusägares riksförbund berörda

uttalande, att den tillståndsgivande myndigheten borde, i vad på den

ankomme, förebygga uttagande av handelsvärde å trafiktillstånd, torde jag få

återkomma därtill vid behandlingen av utredningsmännens förslag rörande

prövningen av ansökan om tillstånd till yrkesmässig trafik.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 193.

Departe
ments
chefen.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

Definitionen å yrkesmässig automobil trafik.

Såsom i det föregående omnämnts hava utredningsmännen föreslagit ändrad

lydelse av den i 23 § förekommande definitionen å yrkesmässig automobiltrafik.

På sätt jämväl antytts har denna ändring förestavats av utredningsmännens

förslag rörande uthyrning av automobil utan att förare ställes till

förfogande.

Departe
ments
chefen.

I fråga örn uthyrning av automobil — jag torde i det följande få återkomma

därtill — har jag funnit mig böra förorda bestämmelser, som i viss mån

avvika från vad av utredningsmännen föreslagits. Berörda bestämmelser

förutsätta icke någon ändring i förevarande definition. Ej heller eljest har

jag funnit ändrad avfattning av densamma erforderlig. Definitionen, som

förekom redan i 1906 års förordning örn automobiltrafik och i senare författningar

oförändrad bibehållits, torde, särskilt i belysning av det uttalande

rörande dess innebörd, som av chefen för kommunikationsdepartementet gjordes

i den proposition, nr 121 år 1930, varigenom riksdagens yttrande inhämtades

över förslaget till gällande motorfordonsförordning, täcka det nödvändigtvis

tämligen obestämda begrepp man däri velat innesluta. Sedan numera

ett av de på senaste tiden mest omdiskuterade fallen — jag åsyftar den även

av utredningsmännen behandlade frågan örn s. k. firmakörning — varit föremål

för prövning i högsta instans och där, visserligen ej enhälligt, ansetts

vara att hänföra till yrkesmässig trafik1, finnes enligt min mening än mindre

skäl att företaga någon ändring i definitionens avfattning. Och jag vill i

anledning av ett uttalande i järnvägsstyrelsens yttrande erinra, att jämväl

ett fall av s. k. föreningskörning varit föremål för prövning i högsta instans;

även i detta fall ansågs — enligt enhälligt utslag — yrkesmässig trafik

föreligga2.

Linjetrafik.

Den nuvarande definitionen å linjetrafik, vilken återfinnes i 24 § 2 mom.

och där oförändrad upptagits från 1923 års förordning, har såsom av utredningsmännen

framhållits lämnat utrymme för meningsskiljaktigheter, särskilt

med avseende därå, huruvida vissa regelbundet anordnade godstransporter

vore att hänföra till linjetrafik eller ej. Utredningsmännen hava därutinnan,

efter redogörelse för några dylika fall, som varit föremål för domstols

prövning, anfört, att då utsikt funnes, att rättstillämpningen skulle vinna

större stadga, sådan erfarenhet borde avvaktas, enär det vore fördelaktigare

örn en tillfredsställande ordning vunnes på rättstillämpningens väg än genom

ändring i lagstiftningen, varigenom ny osäkerhet kunde bliva följden.

I förevarande avseende har svenska järnvägs förening en — under erinran

örn det förslag till definition å linjetrafik, som föreningen framlade i skrivelse

till 1927 års motorfordonssakkunniga3 — förklarat sig vidhålla, att i enlighet

med vad sålunda föreslagits linjetrafik måtte definieras såsom »regel
-

1 N. J. A. 1931 sid. 117.

8 N. J. A. 1926 sid. 494.

8 Statens offentliga utredningar 1929: 16 sid. 196.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193. 19

bunden yrkesmässig trafik mellan vissa orter». Föreningen har emellertid

vidare anfört:

Med hänsyn till det nära samband, som förefunnes mellan definitionen å linjetrafik

samt definitionen å länstrafik, eller med andra ord med hänsyn till

det förhållande, vari den regelbundna yrkesmässiga trafiken mellan vissa orter

samt den icke regelbundna yrkesmässiga trafiken stöde till varandra, vore

föreningen tveksam örn lämpligheten överhuvud taget att taga bestämd ställning

till någotdera av dessa begrepp, förrän hela frågan örn länstrafikens ordnande

blivit klarlagd. Enligt vad föreningen erfarit, komme utredningsmännen

att under sitt blivande arbete till undersökning och prövning upptaga frågan

om införande av ett visst räjongsystem beträffande den yrkesmässiga lastbilstrafiken.

I samband därmed torde då också bliva nödvändigt att till behandling

upptaga frågan örn fastställande av klarare definitioner än de nuvarande

såväl å den trafik, som nu benämndes linjetrafik, som ock å den, som

benämndes länstrafik. Om det än enligt föreningens åsikt framstode såsom

synnerligen önskvärt — för att icke säga nödvändigt — att en mycket snar

ändring av de bestämmelser, som för närvarande reglerade nu ifrågavarande

trafik, komme till stånd, så kunde det måhända ur synpunkten av, att man vid

slutredigeringen ej skulle behöva göra ändringar i nyutfärdade bestämmelser,

vara mest ändamålsenligt att tills vidare behålla den nuvarande formuleringen.

Föreningen tilläte sig därvid räkna med att hela frågan örn ordnandet av

linje- och länstrafiken skulle av utredningsmännen upptagas till omedelbar

behandling, så att förslag till erforderlig omformulering av de reglerande bestämmelserna

för den yrkesmässiga trafiken måtte kunna föreligga till behandling

redan vid 1934 års riksdag.

Järnvägsstyrelsen har anfört:

Det måste visserligen medgivas, att den nuvarande definitionen å linjetrafik

icke medförde några väsentliga olägenheter i fråga örn den vanliga

omnibustrafiken, vilken utredningsmännen tydligen närmast haft i tankarna.

I såväl personbils- som framför allt lastbilstrafik funnes emellertid möjligheter

att anordna trafik, vilken kommersiellt hade alla linjetrafikens egenskaper,

utan att den behövde framgå över en bestämd väg.

Anlädes ett kommersiellt betraktelsesätt, vilket borde vara givet, då det

gällde konkurrensfrågor, torde framstå såsom självfallet, att i fråga om

en transport, åtminstone av gods, begynnelse- och slutpunkten vore det väsentliga,

under det att den mellanliggande vägsträckan vore av underordnat

intresse. Därtill komme det kända förhållandet, att det i fråga om godsbefordran

oftast vore omöjligt få full klarhet örn något annat än avsändningsoch

mottagningsort.

Vid en reglering av den yrkesmässiga motortrafiken måste, för så vitt en

rationell ordning skulle ernås, enligt styrelsens uppfattning skiljelinjen dragas

mellan regelbunden och icke regelbunden trafik. Den regelbundna trafiken

kunde i anslutning till hävdvunnet språkbruk benämnas linjetrafik. Det

karakteristiska för densamma vöre att därigenom åstadkommes fasta förbindelser

mellan olika orter. Huruvida linjen, närmast efter järnvägsmönster,

vore avsedd att betjäna samtliga orter utefter den väg, där densamma framginge,

(dier i likhet med vissa sjöfartslinjer blott de båda samhällena vid

linjens ändpunkter, i vilket senare fall vägen dem emellan kunde väljas såsom

för varje tillfälle bäst passade, kunde däremot icke vara väsensskiljande.

I alla händelser kunde en linje av det senare slaget, vilken valde ut den mest

lukrativa trafiken, icke rimligen göra anspråk på en friare ställning.

Att, såsom utredningsmännen förordat, slå sig till ro med förhoppningen,

att en tillfredsställande lösning skulle vinnas på rättstillämpningens väg, kunde

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

styrelsen icke finna tillrådligt. Om en författningsbestämmelse, vilken måste

vara tillkommen med hänsyn till vissa ekonomiska verkningar av den rörelse,

densamma avsåge, icke i första hand toge sikte på den säregenhet, vilken

betingade dessa verkningar — i förevarande fall att regelbunden förbindelse

mellan vissa orter åstadkommes — utan i stället inriktade sig på något, som

för dessa verkningar vore av sekundär betydelse — här huruvida fordonen

regelbundet framfördes utefter samma stycke landsväg — torde det vara fåfängt

vänta, att rättsskipningen skulle stabiliseras så, att man vunne en

ekonomiskt försvarbar ordning. För övrigt ginge ju utvecklingen inom berörda

område så fort, att någon fast rättspraxis måhända aldrig hunne utbilda

sig, åtminstone icke innan de förefintliga transportföretagen lidit obotliga

skador.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar:

Länsstyrelsen hade hemställt till utredningsmännen, att linjetrafik måtte

bestämmas såsom bedrivande av yrkesmässig trafik i regelbunden fart mellan

vissa orter. I bilaga till järnvägsstyrelsens skrivelse den 9 februari 1931 (omnämnd

i bankoutskottets utlåtande nr 59 år 1932) omförmäldes tretton linjer

med utgångspunkt från Malmö, å vilka regelbunden trafik för godsbefordran

upprätthölles. Såväl denna som sedermera till länsstyrelsens kännedom kommen

trafik för godstransport hade gjorts till föremål för undersökning. Det

hade därvid visat sig, att till följd av det finmaskiga vägnätet inom länet,

förarna av lastautomobilerna vid olika tillfällen än här och än där gjorde

smärre avvikelser från den genaste vägen och sålunda, ehuru trafiken bedreves

i regelbunden fart mellan vissa orter, icke utförde den å en bestämd

vägsträcka och därför undginge åtal och dom. Denna trafik vore till så stor

skada för länets järnvägar, att det för dem torde vara en nödvändighet, att

ändring i denna maskerade linjetrafik komme till stånd. Utredningsmännen

uttalade sig mot ändring av definitionen på begreppet linjetrafik under hänvisning

till att därom yppade meningsskiljaktigheter inom domstolarna skulle

försvinna, sedan rättstillämpningen vunnit större stadga. Situationen torde

emellertid vara så allvarlig för järnvägarna, att den tidpunkt, när rättspraxis

därom hunnit utbildas, icke kunde avvaktas utan att måhända obotlig skada

uppstode för järnvägarna. Därför vore det enligt länsstyrelsens förmenande

bättre, örn åt begreppet linjetrafik gåves ett innehåll, som ej kunde bliva föremål

för meningsskiljaktigheter. Länsstyrelsen hemställde därför örn bifall

till sitt förenämnda förslag.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ansluter sig till länsstyrelsens i Malmöhus

län nyssberörda förslag samt anför vidare:

Det utmärkande för linjetrafiken torde vara dess regelbundenhet och den därav

uppkomna möjligheten för allmänheten att betjäna sig av trafiken utan att i

förväg behöva beställa körning. Huruvida trafiken ständigt framginge å

en viss vägsträcka eller ej och huruvida gods in- eller urlastades endast å

ankomst- och avgångsstationerna eller jämväl å mellanstationer utmed vägen,

syntes icke böra vara avgörande för huruvida linjetrafik skulle anses föreligga.

Den nuvarande definitionen hade beträffande godstrafiken visat sig

högst otillfredsställande och torde vara huvudsakliga anledningen till, att lastbilstrafiken

kunnat ernå en sådan utveckling, att en reglering av _ förhållandet

mellan biltrafik och järnvägar nu ansåges påkallad. Att rättstillämpningen

komme att stadga sig i den av utredningsmännen antagna riktningen, syntes

att döma av de anförda rättsfallen ovisst.

Jämväl länsstyrelserna i Blekinge, Hallands, Älvsborgs (yttrandet är undertecknat

av landssekreteraren G. Lidströmer och länsassessorn K. Sandelin)

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

21

och Gävleborgs län samt Sveriges trafikbilägares riksförbund framhålla behovet

av tydligare bestämning av begreppet linjetrafik.

Här må även nämnas, att 1927 års motorfordonssakkunniga gentemot den

av svenska järnvägsföreningen föreslagna definitionen å linjetrafik anförde, att

en trafik, som allenast karakteriserades av regelbunden fart mellan vissa orter

men som icke ägde rum å en bestämd vägsträcka, icke lämpligen kunde regleras

som linjetrafik. För att hindra dylik trafik, vilken torde vara att betrakta

som länstrafik, att upptaga illojal konkurrens med järnvägarna syntes det ej

heller vara nödvändigt att behandla densamma som linjetrafik. Därest nämligen

i enlighet med de sakkunnigas förslag jämväl vid prövning äv ansökan örn

tillstånd till länstrafik hänsyn städse skulle tagas till behövligheten och lämpligheten

av den ifrågasatta trafiken, syntes man hava anledning antaga, att

de missförhållanden, som föreningen befarat, icke skulle komma att uppstå i

någon större omfattning.

Att missförhållanden uppkommit i anledning av den nuvarande gränsdragningen

mellan å ena sidan linjetrafik och å andra sidan annan yrkesmässig

trafik, främst länstrafik, torde vara obestridligt. Såsom ett led i åtgärderna

att söka åstadkomma en sund reglering av konkurrensen mellan den yrkesmässiga

automobiltrafiken och järnvägstrafiken synes det därför påkallat, att

de särskilda bestämmelser och villkor, som nu gälla beträffande linjetrafik,

kunna tillämpas jämväl med avseende å den automobiltrafik, som, i stort sett

ohämmad, regelbundet bedrives mellan vissa orter. Det vill synas, att, bland

andra, länsstyrelsen i Malmöhus län anfört övertygande skäl, att för sådant

ändamål den nuvarande definitionen å linjetrafik, enligt vilken förutsättes, att

trafiken sker å viss vägsträcka, icke är tillfyllest. Jag har därför funnit

mig böra föreslå sådan avfattning av 24 § 2 morn., att under begreppet

linjetrafik faller ej endast trafik i regelbunden fart å viss vägsträcka utan jämväl

trafik, som regelbundet bedrives mellan vissa orter, även örn densamma

framgår å olika vägsträckor. Därvid har jag icke förbisett, att ur språklig

synpunkt det av mig föreslagna tillägget måhända kan giva rum för den anmärkningen,

att en trafik, som icke är knuten till viss vägsträcka •— en viss

linje — icke bör betecknas som linjetrafik. Tillräcklig anledning att frångå

den hävdvunna beteckningen torde emellertid saknas.

Jag anser mig här böra framhålla, att det med hänsyn till allmänhetens

intresse att på förhand veta, när möjlighet att anlita automobil i linjetrafik

står till buds, som regel torde vara lämpligast att vid meddelande av tillstånd

till dylik trafik fastställa viss vägsträcka, varå trafiken skall framgå.

Jag har därför i 27 § 2 mom. upptagit ett stadgande av dylik innebörd.

Givetvis kunna vid tillståndets meddelande fastställas olika sträckor

mellan angivna orter, å vilka sträckor trafiken bedrives i regelbunden fart. De

särskilda skäl, som •— enligt vad i berörda stadgande förutsatts -— kunna

föranleda, att vid tillstånd till regelbunden trafik mellan vissa orter viss eller

vissa vägsträckor ej böra fastställas, lära främst föreligga i fråga om godstrafik.

Departe
ments
chefen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

Den av svenska järnvägsföreningen framhållna eventualiteten — att, sedan

utredningsmännens uppdrag blivit i sin helhet slutfört, det kunde bliva

nödvändigt att ånyo upptaga frågan örn vilka arter av regelbundet bedriven

yrkesmässig automobiltrafik, som borde genom särskilda bestämmelser avgränsas

från annan yrkesmässig trafik, varför lämpligheten av att nu vidtaga

några förändringar i här berörda avseende kunde ifrågasättas — synes

mig icke utgöra bärande skäl för ett bibehållande av begreppet linjetrafik

endast i dess nuvarande betydelse. Jag vill framhålla, att den ändrade

innebörd av detta begrepp jag här förordat icke kommer att få nämnvärd

betydelse för den lojala trafiken, varemot densamma lämnar ökad möjlighet

att beivra den maskerade linjetrafik, som nu flerstädes utövas. Erhåller nämligen

24 § 2 mom. den av mig föreslagna lydelsen, bliver en följd därav att

den, som utan tillstånd till linjetrafik regelbundet bedriver yrkesmässig trafik

mellan vissa orter, ehuru densamma icke framgår å viss vägsträcka, hemfaller

under straffbestämmelsen i 44 § 1 mom. första stycket.

Den föreslagna avfattningen av definitionen å linjetrafik torde böra föranleda

viss ändring av föreskriften i 26 § 2 mom. angående vad ansökan örn tillstånd

till linjetrafik skall innehålla. Dylik ansökan bör, då fråga är örn

linjetrafik mellan vissa orter, utan att trafiken skall äga rum å viss vägsträcka,

angiva åtminstone den huvudsakliga sträckningen av trafiken. Kravet på erforderliga

upplysningar i dylikt hänseende synes mig vara tillgodosett genom

föreskriften örn uppgift, »huru trafiken i övrigt skall anordnas och bedrivas»;

och genom fastställande i trafiktillståndet av vederbörliga avgångs- och ankomsttider

lärer länsstyrelse kunna förhindra, att trafiken kommer att sträcka

sig utanför avsett område.

I detta sammanhang har jag ansett en mindre jämkning även av första stycket

i 27 § 1 mom. erforderlig.

Stads- och länstrafik.

De nuvarande bestämmelserna örn stadstrafik hava i utredningsmännens

förslag lämnats i stort sett orubbade. De mindre ändringar, vilka härutinnan

föreslagits, sammanhänga i allt väsentligt med utredningsmännens

förslag till länstrafikens reglering och torde lämpligen upptagas i samband

därmed.

I fråga örn länstrafiken erinra utredningsmännen, att skyldighet för länsstyrelse

att vid prövning av ansökan örn tillstånd till dylik trafik taga hänsyn

till behövligbeten och lämpligheten av den ifrågasatta trafiken, föreskrevs

först i 1930 års förordning (27 § 2 morn.). Vidare anföra utredningsmännen:

Enligt § 27 av 1923 års förordning betraktades dylik hänsyn som ett undantagsfall;

länsstyrelserna finge taga sådan »om särskilda omständigheter sådant

påkalla».

Nämnda bestämmelse i förening med den omständigheten att jämväl enligt

nu gällande föreskrifter en mindre omfattande utredning är föreskriven vid

prövning av ansökningar örn länstrafik än vad fallet är beträffande linjetrafik

synes, såsom jämväl av ett pär länsstyrelser påpekats, hava lett till att

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

23

antalet beviljade länstrafiktillstånd numera i ett flertal län måste anses för

högt; och därtill kommer ytterligare, att •—• såsom i annat sammanhang framhållits

-—- verkan och innebörden av beviljade trafiktillstånd ofta nog torde

hava blivit vida mer omfattande än vad den tillståndsgivande myndigheten

haft anledning räkna med.

En reformering av båda dessa förhållanden -—- länstrafikens alltför stora

omfattning och dess opåräknat vidsträckta verksamhetsfält — är enligt vår

uppfattning nödvändig för att åstadkomma en mera tillfredsställande ordning

i fråga örn den yrkesmässiga biltrafiken.

Efter att hava framhållit, att till ledning för bedömandet av frågan örn

»trafiktillståndets reella innehåll» huvudsakligen tjänade bestämmelserna i

25 § motorfordonsförordningen, anföra utredningsmännen:

Så vitt av författningens text framgår, ter sig det av stads- och länstrafiken

bildade trafiksystem, som man genom ifrågavarande bestämmelser avsett att

åstadkomma, i sina huvuddrag på följande sätt.

Den yrkesmässiga automobiltrafiken innefattar dels en rätt till körning,

dels ock, under vissa förhållanden, en plikt till körning. Rätten till körning

bestämmes i första hand av trafiktillståndet, men i andra hand av innehållet

i nu förevarande paragraf i motorfordonsförordningen. Av trafiktillståndet

följer rätt att köra inom det anvisade trafikområdet, vare sig nied utgångspunkt

från stationsorten eller från någon annan ort inom trafikområdet. Av

motorfordonsförordningens 25 § 3 mom. följer rätt att köra utom trafikområdet.

I intet av dessa fall kräves, att beställning å körningen mottagits å stationsorten;

däremot måste beställningen hava mottagits inom trafikområdet

(25 § 3 morn.). Efter varje avslutad körning, vare sig till ort inom eller

utom trafikområdet, skall bilen utan onödigt dröjsmål föras tillbaka till stationsorten

(mom. 4). Denna förpliktelse är emellertid underkastad vissa inskränkningar.

Har färden avslutats å ort utom trafikområdet, gäller sålunda

enligt 5 mom. att automobilen må å sådan ort tagas i bruk för körning, som

icke behöver inriktas på stationsorten, men väl direkt tillbaka till trafikområdet.

Har åter färden avslutats å ort inom trafikområdet, finnes visserligen

icke någon motsvarande rätt stadgad i 25 §; men detta beror uppenbarligen

därpå, att en sådan rätt ansetts följa av trafiktillståndet och därför icke behöver

omförmälas i författningen, särskilt som ej heller eljest rätten till körning

inom eget trafikområde ansetts behöva fastslås i författningen. Med

andra ord uttryckt innebär detta, att den rätt, som i 5 mom. uttryckligen

stadgas vid färd utom trafikområdet, ansetts utan vidare vara för handen

vid färd inom trafikområdet och att alltså förpliktelsen att efter avslutad körning

föra bilen tillbaka till stationsorten upphör, även örn färden avslutats

inom trafikområdet, för det fall att bilen före eller under återfärden tages i

bruk för körning. En körning av sistnämnda slag behöver, såsom påbörjad

inom trafikområdet, icke inriktas på stationsorten, utan kan ställas till vilken

ort som helst inom eller utom trafikområdet.

Dessa bestämmelser örn rätten att köra kompletteras slutligen av den rätt

till s. k. hämtning, som inkluderas under de i 3 mom. meddelade bestämmelserna.

Denna rätt innebär befogenhet för trafikutövaren att efter beställning,

som ingår till honom exempelvis per telefon, låta utföra en körning,

som påbörjas utom trafikområdet. En dylik körning behöver, örn beställningen

av trafikutövaren mottagits inom trafikområdet, icke från den punkt,

där beställaren tager bilen i bruk, inriktas mot detta, utan kan från ort inom

det främmande trafikområdet ställas till ort inom nytt trafikområde.

Angående den i praktiken betydelsefulla frågan om rätten för trafikutövare

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 19S.

att uppställa eller kringföra fordon för erhållande av beställning å körning

meddelar författningen inga särskilda bestämmelser; till ledning i detta avseende

tjänar därför allenast, vad som följer av för annat ändamål meddelade

bestämmelser eller av förarbetena till författningen. I de sistnämnda behandlas

denna fråga allenast i korthet. I 1929 års betänkande framhålles

hurusom rätten att bedriva yrkesmässig trafik inom visst område »torde»

innebära, att vederbörande inom detta område äger utbjuda bilen till

körning. »Utanför trafikområdet äger han däremot icke dylik rätt.» Då detta

ansågs vara ett missförhållande, föreslogs i betänkandet, att automobil skulle

efter färd, som avslutats utom trafikområdet, därstädes få tagas i bruk för

körning direkt tillbaka till sagda område. Föredragande departementschefen,

som atergav detta de sakkunnigas yttrande, tillfogade i sammanhang därmed,

att den föreslagna skyldigheten att efter körning utan onödigt dröjsmål föra

bilen tillbaka till stationsorten syntes innebära tillräcklig garanti för att,

även då rätt att utbjuda bil utom stationsorten förefunnes, trafikutövaren icke

uppehölle sig å annan ort för att där söka körning utan i stället stadigvarande

vistades å stationsorten. Dessa yttranden synas innebära, att man visserligen

förutsatt en rätt för yrkesutövarna att var som helst inom trafikområdet utbjuda

bilen till körning, men att denna rätt icke inverkar på den skyldighet att efter

avslutad körning återföra bilen till trafikområdet, som är stadgad i 4 mom.

Huruvida även den i 5 mom. förekommande bestämmelsen, enligt vilken automobil

under återfärd från ort utom trafikområdet må å sådan ort tagas i

bruk för körning direkt tillbaka till trafikområdet, även innebär befogenhet

att för detta ändamål utbjuda bilen till körning, framgår icke med visshet av

sammanhanget, men det synes sannolikt, att sådan rätt icke föreligger.

De i det föregående behandlade bestämmelserna avse förhållanden av avgörande

betydelse icke allenast för yrkesutövarna själva utan även för möjligheten

att upprätthålla det sjästern för den yrkesmässiga automobiltrafikens

ordnande, som regleringen av densamma avser att åstadkomma. Då det därför

är av särskild vikt, att lagstiftningen i ämnet kan så långt som möjligt

tillgodose de viktiga och delvis mot varandra stridande intressen, varom i

detta sammanhang är fråga, synes det till en början önskvärt att söka klargöra

de ändamål, bestämmelser i ämnet böra avse att främja.

Ur trafikutövarnas synpunkt synes i detta sammanhang huvudsakligen

kunna krävas erforderlig frihet i yrkesutövningen och därvid i första hand

rätt att i anledning av mottagna beställningar få utföra körning i enlighet

med kundens önskningar. Än vidare synes emellertid ur yrkesutövarnas synpunkt

kunna krävas ett visst skydd inom det område, vilket anvisats som

vederbörandes arbetsfält, så till vida att icke å andra orter hemmahörande

trafikutövare därstädes åtnjuta samma rätt att söka och utbjuda körning som

den på platsen befintliga yrkesutövaren. Av en sådan rätt bör emellertid

tydligen å andra sidan följa förpliktelse att på motsvarande sätt respektera

trafikutövares å andra orter rättigheter av enahanda slag. Ytterligare synes

ur trafikutövarnas synpunkt önskvärt, att författningen på vissa punkter

kompletteras för att undanröja den osäkerhet ifråga örn yrkesutövarnas inbördes

rättigheter, som följer av den något knappa avfattningen av nuvarande

bestämmelser.

Jämväl ur allmänhetens synpunkt synes en motsvarande frihet i rätt att

välja transportmedel kunna krävas. Då en färd med automobil ifrågasättes,

bör det alltså i största möjliga utsträckning stå vederbörande fritt att välja

den bil, som anses bäst motsvara hans intressen och behov, utan hinder av

några i författningen meddelade bestämmelser.

Dessa, yrkesutövarnas och allmänhetens krav på största möjliga frihet måste

emellertid på vissa punkter begränsas av samhällets intressen, som kräva, att

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

25

de befogenheter, som i detta sammanhang tilläggas trafikutövarna eller allmänheten,

icke sträcka sig så långt, att de försvåra eller omöjliggöra upprätthållandet

av den anpassning av tillgången på trafikmedel efter trafikbehovet,

som den samhälleliga regleringen avser att åstadkomma.

Huruvida nu gällande bestämmelser kunde anses för sitt ändamål tillräckliga,

syntes, fortsätta utredningsmännen, vara beroende av huruvida omförmälda

intressen kunde anses genom dem tillgodosedda. Utredningsmännen

ville därför till en början med hänsyn till nyss angivna samhälleliga intresse

granska nu rådande förhållanden inom det slag av yrkesmässig automobiltrafik,

varom i detta sammanhang vore fråga, och då särskilt med avseende

å länstrafiken, som under de senare årens utveckling fått en allt större betydelse.

Härutinnan anföra utredningsmännen:

Författningsmässig reglering av den yrkesmässiga biltrafiken och administrativa

åtgärder med stöd av gällande författningar syfta i sista hand till

ett gemensamt mål nämligen till att anpassa omfattningen av denna trafik

efter samhällets verkliga behov. I fråga örn samtliga slag av yrkesmässig

trafik gäller sålunda enligt 27 § motorfordonsförordningen, att vid prövning

av ansökan om trafiktillstånd hänsyn skall tagas till behövligheten och lämpligheten

av den ifrågasatta trafiken. Värdet och betydelsen av en dylik bestämmelse

beror emellertid på huruvida och i vilken utsträckning nämnda

princip fullföljes i de särskilda bestämmelser, som närmare reglera trafikens

bedrivande och särskilt alltså de stadganden, varom nu är fråga.

Två omständigheter i förening, nämligen dels att i anslutning till 24 §

4 mom. antingen länet (länets landsbygd) i dess helhet eller viss del därav

plägar av länsstyrelserna anvisas såsom trafikområde i samband med meddelande

av tillstånd till länstrafik dels ock de vidsträckta befogenheter, som

för närvarande tillkomma innehavare av tillstånd till dylik trafik, synas hava

förorsakat, att det för de särskilda länsstyrelserna erbjuder svårigheter att

överblicka tillgången av befintliga och behovet av nya automobilkommunikationer

för en viss plats eller en viss del av länet. Vid bedömande av denna

fråga ligger onekligen närmast till hands att taga hänsyn allenast till befintliga

trafikmedel i orten; men en dylik utgångspunkt för prövningen måste

befaras bliva missvisande, då något hinder att för ombesörjande av ortens

trafikbehov anlita genomgångstrafik eller returtrafik med å andra orter inom

länet hemmahörande automobiler praktiskt sett icke föreligger, särskilt

som innehavare av dylika automobiler äga å orten utbjuda körning.

Men även örn varje länsstyrelse vore i stånd att var inom sitt län tillräckligt

beakta verkan av den trafik, som har sina stationsorter och sina trafikområden

belägna inom länet, så återstår vid bedömande av frågan örn behövligheten

och lämpligheten av ytterligare trafiktillstånd att taga hänsyn till

ännu en och tydligen ännu mera svårbedömbar faktor, nämligen verkan av

genomgångs- och returtrafiken av den i andra län hemmahörande läns- eller

stadstrafiken.

Då sålunda — för att anföra ett exempel — en i Jönköpings län hemmahörande

innehavare av en i länstrafik insatt lastautomobil, för vilken länet

utgör trafikområde, utsträcker sin körning till Stockholm, föreligger intet

hinder för honom icke allenast att efterfråga och hämta gods på olika ställen

inom eget trafikområde utan även — om beställning på körning mottagits

exempelvis per telefon inom trafikområdet — att hämta gods på skilda

platser inom de län, som på färden passeras. Ej heller föreligger något hinder

för honom att i Stockholm taga returfrakter vare sig till hemorten eller

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majlis proposition nr 19$.

till någon annan inom det egna länet belägen ort liksom ej heller att, därest

beställning därå mottagits inom det egna trafikområdet, på vilken ort som

helst linder hemfärden upptaga returfrakt till trafikområdet.

Vad i det föregående angivits synes oss tyda på en motsättning inom det i

motorfordonsförordningen uppdragna trafiksystemets ram. Såsom mål och

uppgift för de tillståndsbeviljande myndigheterna har angivits att anpassa trafikmöjligheterna

efter det föreliggande behovet. I realiteten kan emellertid

denna uppgift icke fyllas. Länsstyrelserna torde icke ens kunna tillräckligt bedöma

verkan av den trafik, till vilken tillstånd givits inom det egna länet. Än

mindre torde de vara i stånd att bedöma verkan av den i andra län hemmahörande

trafiken. Med den lättrörlighet, som karakteriserar automobiltrafiken,

är denna i stånd att ä,ven på ganska långa avstånd förflytta sig till varje

ort, där trafikbehov föreligger, för att konkurrera örn detsamma. Samtliga

dessa omständigheter samverka till överskott i antalet befintliga befordringslågenheter

och^i motsvarande mån, till att ifrågavarande stadganden icke

kunna anses från samhällets synpunkt tillfyllest.

Ur trafikutövarnas synpunkt hava visserligen bestämmelserna ifråga tillgodosett

den frihet i yrkesutövningen, som här förut betecknats såsom önskvärd;

meri denna frihet,, som även omfattat befogenhet för yrkesutövare att utbjuda

och mottaga körning icke allenast pa stationsorten utan jämväl inom ett vidsträckt

trafikområde, har^å andra sidan framkallat ett så starkt ökat konkurrenstryck,

att krav pa ändring av gällande bestämmelser framkommit

från trafikutövarna själva. Än mera har detta konkurrenstryck ökats av rätten

till returkörning, som möjliggör för trafikutövaren att på återfärd till

trafikområdet taga körning till nära nog vilket pris som helst. Slutligen synes,

såsom i det föregående antytts, med hänsyn till trafikutövarnas intressen

det böra anses som en nackdel, att bestämmelserna i sin nuvarande knappa

utformning lämna, vissa för deras yrkesutövning viktiga frågor obesvarade,

vilket synes hava framkallat osäkerhet örn innebörden av gällande rätt och en

motsvarande oförmåga för de enskilda yrkesutövarna att hävda sina rättigheter.

Vad slutligen allmänhetens intressen angår synes det oss icke rättvisligen

yi.nna Pasta''s_> nu ifrågavarande bestämmelser innebära några påtagliga

olägenheter till den del desamma inverka på allmänhetens befogenhet, d. v. s.

med hänsyn till rätten att rekvirera bilar. Genom beställningar, verkställda

exempelvis genom telefon, står det för varje beställare fritt att tillkalla bil

fran vilken stationsort eller vilket trafikområde som helst för att därmed

tara inom eller utom trafikområdet; örn denna frihet icke alltid kan i praktiken

utnyttjas, beror detta pa praktiska eller ekonomiska förhållanden, varpå

man icke genom författningsbestämmelser kan inverka. Rätten att utan föregaende

beställning, d. v. s. efter anrop, förfoga över en bil är väl icke lika

vidsträckt som i det förra fallet men innefattar dock befogenhet att utnyttja

varje på orten befintlig bil därest

(1) antingen nämnda ort ingår i bilens trafikområde eller

(2) orten utgör vändpunkt för en färd fran trafikområdet och den resa, som

är avsedd att företagas, sker tillbaka till trafikområdet.

,?1a^emo^ a.r erLlif?t gällande bestämmelser förbjudet att utan föregående beställmng

anlita en a viss ort passerande, till främmande trafikområde hörande

bil för en färd i annat än under (2) angivet fall.

De salunda patalade olägenheterna, anföra utredningsmännen vidare, syntes

alla huvudsakligen härledda ur en och samma orsak och påkalla en och

samma åtgärd, nämligen en reformering av trafikområdesbegreppet. Den

dittills använda metoden att i regel anvisa länet eller en väsentlig del därav

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 19S.

27

såsom trafikområde för länstrafiken torde nämligen i förening med den osäkerhet,

som syntes råda beträffande innebörden av nämnda begrepp, enligt

utredningsmännens förmenande utgöra huvudorsaken till de missförhållanden,

som kunde anses grundade på tillämpningen av 25 §. Utredningsmännen

fortsätta:

Den närmast till hands liggande utvägen till lösning ur dessa svårigheter synes

på grund härav vara att minska omfånget av de trafikområden, som i varje

särskilt fall fastställas; detta är också en metod, som på sina håll försökts.

Emellertid kan ifrågasättas, huruvida icke den ur alla synpunkter fördelaktigaste

lösningen vore att låta begreppet trafikområde utgå ur författningen.

Nämnda begrepp har för närvarande icke i motorfordonsförordningen någon

sådan betydelse för bestämmande av yrkesutövarens råttkatt köra, att det

icke för detta ändamål kan undvaras. Däremot är trafikområdet av betydelse

dels för rätten att utom stationsorten utbjuda bil till körning, dels ^ock för

skyldigheten att på anfordran utföra körning. Intet av dessa förhållanden

synes emellertid, gentemot de skäl, som tala för begreppets försvinnande, utgöra

tillräcklig anledning att låta detsamma kvarstå. I annat sammanhang

återkommande till frågan örn skyldigheten att verkställa körning vilja vi här

närmare beröra dess betydelse med hänsyn till nyss omförmälda rättighet.

Rätten att utbjuda bil till körning får, såsom av vad tidigare anförts framgår,

i den mån den över huvud kan förenas med förpliktelsen att efter avslutad

körning utan onödigt dröjsmål återföra automobilen till stationsorten, utövas

allenast inom trafikområdet. Att nämnda område ligger till grund för rättighetens

omfattning medför emellertid en betydande skillnad i olika yrkesutövares

befogenheter, i det att utövare av stadstrafik i nu förevarande avseende

äro ojämförligt mycket sämre ställda än utövare av länstrafik, eftersom de

förras trafikområde omfattar allenast staden, de senares åter länet eller viss

del därav. En åtgärd, varigenom även i länstrafik rättigheten att genom

uppställning av fordon utbjuda detsamma till körning inskränktes till stationsorten

skulle därför icke innebära annat än genomförande av för stad och

land enhetliga bestämmelser i detta avseende. För en sådan åtgärd tala enligt

vår mening övervägande skäl. över huvud saknas enligt vår mening skäl

för att låta innehavare av tillstånd till länstrafik röra sig inom så vidsträckta

områden, som de nuvarande trafikområdena i regel utgöra, för att där söka

körning; och i den omständigheten att en sådan befogenhet hittills tillkommit

dem ligger enligt vår mening en av anledningarna till att strävandena att anpassa

tillgången på trafikmedel efter trafikbehovet hittills haft föga framgång

liksom också till att konkurrensen såväl de olika trafikmedlen som trafikutövarna

emellan fått en svårartad karaktär. En sådan ändring av gällande

bestämmelser, att utövandet av rätten till länstrafik i högre grad än vad

hittills varit fallet å ena sidan knytes till stationsorten men a andra sidan även

därstädes bättre skyddas mot konkurrens av å andra stationsorter hemmahörande

trafikutövare, utgör alltså, såsom redan förut framhållits, enligt vår mening

en viktig förutsättning för upprätthållande av det system, som åsyftats

i förevarande avseende. Enklast vinnes en dylik anknytning till stationsorten

genom att införa denna term i stället för trafikområde i de bestämmelser, varom

nu är fråga.

Vad nu anförts har närmast avsett den trafik, som utgår från stationsorten,

och i sådant sammanhang bör även den på 25 § 3 mom. grundade hämtningsrätten

beröras. Att den befogenhet, som genom densamma tillerkänts

trafikutövarna, icke sällan, och särskilt då dessa genom att själva i telefon

eller på annat sätt utbjuda körning framkallat en beställning från kunden, utövats

på helt annat sätt och med helt andra verkningar än vad man vid lag
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 19S.

fästande av densamma avsett, synes vara otvivelaktigt. Då emellertid icke

desto mindre den befogenhet, som avses i nämnda stadganden, måste, där densamma

utövas för lojala ändamål, särskilt för allmänheten anses för en så

viktig förmån, att det synes uteslutet att förbjuda användningen av densamma,

synes någon annan utväg icke i detta sammanhang stå övrig än att acceptera

de. olägenheter, som följa av nämnda rätt. Oaktat berörda nackdelar

av den i 25 § 3 mom. förekommande bestämmelsen, hava vi därför icke ansett

oss kunna föreslå någon ändring, syftande till att inskränka däri omförmälda

rätt annat än sa till vida, att beställningen bör hava av trafikutövaren

mottagits å stationsorten och icke allenast, såsom för närvarande är medgivet,

inom trafikområdet.

Slutligen bör i detta sammanhang även den rätt till returkörning, som för

närvarande^ omförmäles i 25 § 5 mom. omförmälas. Även i detta avseende

synes en påfallande olikhet i rättsställning mellan utövare av stadstrafik, å

ena, och utövare av länstrafik, å andra sidan, föreligga. De förra äro sålunda

efter körning, som avslutas utom staden, skyldiga att återvända till densamma

utan rätt att upptaga körning till annan plats än denna; de senare

äro däremot, örn körning från stationsorten avslutas på någon ort inom länet

(== trafikområdet), oförhindrade att på denna ort upptaga körning till vilken

plats som helst inom eller utom trafikområdet och, örn körningen avslutas

på ort utom länet, äger länstrafikutövare att på sistnämnda ort upptaga körning

till vilken plats som helst inom länet. Från allmänhetens synpunkt

sedd innebär denna bestämmelse, att en utom stationsorten befintlig bil, som

icke dessförinnan beställts pa bilens trafikområde, kan efter avslutad körning

anropas allenast å vandpunkten och endast för färd till bilens trafikområde,

d. v. s. örn bilén är insatt i stadstrafik, allenast för färd till staden, men örn

bilén är stationerad . å landsbj^gden inom det län, varom för tillfället är fråga,

att bilén, får tagas i bruk för färd vart som helst inom eller utom länet. En

sådan olikhet synes icke av sakliga skäl motiverad och torde icke böra bibehånas.

Vid utformandet av nya bestämmelser i ämnet skulle man emellertid

enligt vår mening gå för långt, örn returkörning finge ske allenast till stationsorten.

Vi hava avgränsat rätten till returkörning nied orden, att automobil

vid återfärd må tagas i bruk för körning »i riktning mot stationsorten».

Härmed åsyfta vi dels att resande kan såväl upptagas som avlämnas var som

helst under återfärden, till stationsorten, dels att någon avvikelse från den genaste

vägen tillbaka till stationsorten icke bör föranleda straffansvar.

Utredningsmännen anföra vidare i detta sammanhang, att då trafikområde

enligt deras förslag ej vidare skulle utgöra något i motorfordonsförordningen

förekommande begrepp, ändring av nu gällande bestämmelser (25 § 2 morn.)

örn körplikt vore pakallad. Enligt utredningsmännens mening vore visserligen

bestämmelserna om körplikt numera av mindre intresse men skulle dock

icke kunna helt undvaras. Körplikten syntes därför böra fastställas att omfatta

stationsorten jämte en viss krets däromkring av den storlek, som av den

tillstandsbeviljande myndigheten bestämdes i samband med meddelande av

trafiktillstånd. Att omfattningen av denna krets kunde och borde växla

med hänsyn till olika geografiska förhållanden i skilda delar av landet syntes

icke behöva i författningen påpekas.

Såsom en sammanfattning av vad i det föregående utvecklats angående det

avsedda systemet för stads- och länstrafik, varom bestämmelser upptagits i

25 § av utredningsmännens förslag, framhålla utredningsmännen följande:

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

29

De rättigheter och skyldigheter, som hittills varit knutna till ett visst trafikområde,

böra i stället knytas till viss stationsort. (Med sistnämnda. uttryck

åsyftas — vilket för tydlighetens skull måhända bör nämnas — icke

allenast bilens uppställningsplats utan den geografiska enhet, vari denna ingår,

såsom t. ex. stad, köping, municipalsamhälle, stationssamhälle, kyrkby,

hamnplats eller annat av länsstyrelsen fastställt område.)

Dör allmänheten följer av den föreslagna ändringen icke någon inskränkning

i rätten att förskaffa sig bilar genom beställning från vilken stationsort

som helst (per telefon, brev, bud eller dylikt); och rätten att genom anrop

förfoga över en förut icke beställd bil vidgas.

Från trafikutövarnas synpunkt innebära de . föreslagna bestämmelserna i

stort sett, att det system, som nu är gällande i stadstrafiken, utsträckes att

gälla även för länstrafiken. Utövarna av stadstrafik få genom det föreslagna

systemet ingen annan ändring i sina rättigheter än en viss utvidgning av

rätten till retur körning. Utövare av länstrafik inskränkas icke vare sig beträffande

rätten att efter å stationsorten mottagen beställning köra till vilken

ort som helst i enlighet med kundens önskan eller att efter en avslutad körning

upptaga returkörning i samma omfattning som vid. stadstrafik. Däremot

inskränkes genom de föreslagna bestämmelserna trafikutövares rätt att

mottaga beställning å ort utom stationsorten. Även rätten att ^ utbjuda automobil

till körning begränsas till stationsorten. Härav följer å andra sidan

skydd för å en viss stationsort befintliga trafikutövare mot konkurrens av yrkesutövare

från främmande ort, i det att dessa senare icke äga utbjuda

bilar till körning därstädes.

I huvuddrag synes oss alltså systemet innebära, att man, utan att vare sig

allmänheten eller den lojala yrkesutövningen på något kännbart sätt drabbas

av inskränkning utan tvärtom i samband därmed erhåller vissa fördelar, likväl

från det allmännas synpunkt blir i stånd att bättre än vad hittills varit

fallet förverkliga en sådan reglering av befintliga transportmöjligheter efter

transportbehoven, som bestämmelserna örn den yrkesmässiga trafiken avsett

att åstadkomma.

I flertalet av de inkomna yttrandena har utredningsmännens förslag till

reglering av länstrafiken lämnats i stort sett utan erinran. Från åtskilliga

håll hava dock betänkligheter framförts däremot.

Sålunda anför järnväg sstyrelsen:

Styrelsen ansåge uteslutet, att det föreslagna borttagandet av begreppet trafikområde

skulle kunna medföra avsedd verkan, särskilt örn man läte ändringen

ifråga betinga en sådan uppmjukning av bestämmelserna örn återfärd, att körning

finge mottagas icke blott till stationsorten utan till vilken ort som helst,

som läge i riktning mot stationsorten. Järnvägsstyrelsen hade svårt att finna,

att utredningsmännens förslag i denna punkt ens kunde vara förenligt med utredningsdirektiven.

Det torde vara uppenbart, att tillkomsten av rätten

till returkörning vid färd utom det egna trafikområdet i hög grad främjat

uppkomsten av de trafikföretag, som numera funnes i så gott som alla större

samhällen och vilka med lastautomobiler i direkt konkurrens med järnvägarna

utförde godstransporter. Innan rätten till sådan returkörning funnits,

måste ju de automobiler, varå gods transporterades utom trafikområdet, tomma

återföras till nämnda område. Den i motorfordonsförordningen införda

bestämmelsen, att då färd avslutats å ort utom trafikområdet, automobilen å

sådan ort finge tagas i bruk för körning direkt tillbaka till trafikområdet,

hade därutinnan medfört en genomgripande ändring. ^ Därefter bade det

sålunda blivit lagligt för en bilägare, som exempelvis från Stockholm träns
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

porterad gods till Uppsala, att å sistnämnda ort mottaga uppdrag att forsla

gods tillbaka till Stockholm. Den år 1932 genomförda ändringen hade tydligen

inneburit, att möjligheterna vidgats än ytterligare. Ett trafikföretag

med rätt till yrkesmässig trafik inom Östergötlands län och med Norrköping

som stationsort vöre sålunda enligt gällande bestämmelser berättigat att på

uppdrag av olika firmor inom nyssnämnda trafikområde utföra deras transporter

till samtliga orter utom detta område och att därefter å den ort, där

gods sist avlämnats eller å annan ort, vilken som helst, hämta gods för körning

tillbaka till trafikområdet.

Den enda inskränkning, som utredningsmännen föreslagit i nu åberopade

bestämmelser vore, att returkörningen måste inriktas mot automobilens stationsort

och icke blott mot trafikområdet. Da emellertid de med järnvägen konkurrerande

företagen i allmänhet hade sitt säte i städer eller större samhällen,

syntes den föreslagna inskränkningen sakna större betydelse för järnvägarna.

Gentemot denna inskränkning stöde emellertid den redan berörda uppmjukningen

av bestämmelserna, innebärande att vid återfärd automobilen finge

tågås i bruk för körning till vilken ort som helst, örn blott denna vore belägen

i riktning mot automobilens stationsort. Huru denna bestämmelse skulle

komma att tolkas, torde av domstolarna säkerligen bliva föremål för olika

mening. Det syntes emellertid i varje fall icke tvivel underkastat, att bestämmelsens

införande skulle komma att leda till, att all avgränsning mellan trafikområdena

försvunne, och därigenom öka den konkurrens, som mot järnvägarna

redan bedreves.

Den från järnvägssynpunkt förmånligaste och riktigaste lösningen av svårigheterna

skulle uppenbarligen vara, att rätten till returkörning från ort utanför

trafikområdet borttoges, och således återgång till de i 1923 års motorfordonsförordning

därutinnan meddelade bestämmelserna skedde. Från trafikutövarnas

sida hade nämligen framhållits, att bestämmelserna örn

returkörning skapat en illojal konkurrens mellan trafikutövare inom olika trafikområden,

i samband varmed uttalats, att huvudprincipen borde vara att

skapa olika trafikområden, inom vilka koncessionshavarna borde skyddas för

intrång. Ett ytterligare skäl som talade för slopandet av rätten till returkörning

vore också, att pa grund av bestämmelserna därom länsstyrelserna

icke kunde överblicka tillgången av befintliga och behovet av nya trafikmedel

för en viss ort eller viss del av länet, enär för ombesörjandet av ortens trafikbehov

givetvis kunde anlitas fordon i genomgångstrafik eller returtrafik.

Därest det emellertid ur andra än här angivna synpunkter icke skulle

anses lämpligt att nu helt slopa rätten till returkörning, finge styrelsen beträffande

densamma först och främst föreslå sådan ändring i 25 § 5 mom. av nuvarande

bestämmelser, att orden »sådan ort» utbyttes mot »denna ort». Därmed

vore alltså ifråga örn returtransporten avsändningsorten fastlagd. Vad

beträffade bestämmelseorten finge styrelsen till en början på redan anförda

skäl bestämt avstyrka det av utredningsmännen föreslagna borttagandet av

begränsningen till visst område. I övrigt hängde tydligen verkningarna av

rätten att utföra returtransport nära samman med rättigheten att efter beställning

hämta gods eller resande även utom trafikområdet.

Två möjligheter att åstadkomma ett mer tillfredsställande läge syntes värda

att tagas under övervägande. Antingen borde i 3 mom. införas en bestämmelse

av innebörd, att rätten att efter beställning utföra körning från annan

ort än stationsorten finge utövas endast för såvitt densamma icke komme i

konflikt med skyldigheten enligt 4 mom. Eller också måste hämtningen bindas

vid visst område, vilket då också borde bli bestämmande för returtransporterna.

Enligt järnvägsstyrelsens uppfattning vore den sistnämnda utvägen

avgjort att föredraga.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

31

Alla rimliga krav på bekvämlighet för allmänheten torde tillgodoses, om

hämtningsrätten begränsades till en räjong av förslagsvis 20 km från stationsorten

(för vissa delar av Norrlandslänen det större, för t. ex. Skåne det mindre

avstånd, som vederbörande länsstyrelser kunde föreskriva).

Vad beträffade körskyldigheten uttalade utredningsmännen, att bestämmelsen

därom numera vore av mindre intresse men dock icke kunde helt undvaras.

I detta uttalande kunde järnvägsstyrelsen ej instämma. Enligt styrelsens

uppfattning ägde nämligen de skäl, vilka föranlett bestämmelsens tillkomst,

nämligen dels att nämnda skyldighet ansåges utgöra komplement till den genom

trafiktillståndet förvärvade körningsrätten, dels att densamma skulle bidraga

till utmönstring av personer, vilka bedreve trafiken allenast såsom en

bisyssla, alltfort samma aktualitet. Järnvägsstyrelsen kunde emellertid icke

finna någon anledning, varför bestämmelsen skulle vara begränsad till persontrafiken.

Även ifråga om godstrafiken syntes det vara hög tid söka få bättre

jämvikt mellan rättigheter och skyldigheter. Det torde heller icke lida något

tvivel örn, att en bestämmelse örn transportplikt skulle i ej ringa mån bidraga

till den gallring bland tillståndshavarna, vars önskvärdhet från olika håll betygats,

samtidigt som densamma tydligen icke skulle lägga någon ny börda

på de verkliga yrkesutövarna. Järnvägsstyrelsen finge alltså föreslå, att ur

25 § 2 mom. utginge dels orden »för befordran av personer», dels satsen »dock

må, där så av särskilda omständigheter påkallas, myndighet, som meddelat

tillståndet, helt eller delvis medgiva befrielse från dylik skyldighet».

Införandet av transportskyldighet gjorde tydligen den auktoritativt fastställda

maximitaxan obligatorisk, under det att för närvarande fastställandet

av taxa för godstransporter i länstrafik vore beroende av länsstyrelsernas eget

fria avgörande.

Svenska järnväg sföreningen yttrar
Utredningsmännen

uttalade, att »de rättigheter och skyldigheter, som hittills

varit knutna till ett visst trafikområde, böra i stället knytas till viss stationsort».

Örn denna utgångspunkt i sin helhet fått göra sig gällande vid bestämmelsernas

avfattning, skulle ur järnvägarnas synpunkt icke varit något att

invända. Men för de i realiteten betydelselösa inskränkningarna i rätten att

mottaga beställning å ort utom stationsorten hade nu i stället innehavarna av

länstrafiktillstånd kompenserats med en väsentligt utvidgad rätt till returlastning.

Den inskränkning i rättigheten att utbjuda bilen till körning, som förmenades

ligga däri att beställning skulle mottagas å stationsorten i stället för

som nu »å ort inom trafikområdet», komme med den möjlighet att framkalla

beställning genom utbud skriftledes eller per telefon, som alltid funnes, enligt

föreningens bestämda mening att visa sig illusorisk. Likaså bleve det i de

flesta fall omöjligt att utöva kontroll över, huruvida beställning å stationsorten

verkligen gjorts. Föreningen finge därför med hänsyn till att de föreslagna

bestämmelserna otvivelaktigt komme att öka möjligheterna till returlastning

och att det säkerligen vore de nuvarande möjligheterna därtill, som till huvudsaklig

del skapat den illojala konkurrens, varöver såväl järnvägarna som även

vissa bilsammanslutningar klagade, hemställa, att åt mom. 4 sista meningen

måtte givas följande lydelse: »Vid sådan återfärd må automobilen å denna ort

tagas i bruk endast direkt tillbaka till stationsorten eller till orter belägna vid

den direkta vägen dit».

På sätt i det föregående återgivits ifrågasätter föreningen emellertid, huruvida

någon förändring i fråga örn länstrafikens reglering bör vidtagas, innan

utredningsmännens uppdrag blivit i dess helhet slutfört. I samma riktning

uttalar sig jämväl länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, vilken anför:

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

Utan gensägelse vöre de nuvarande bestämmelserna uti förevarande hänseende

förbundna med allvarliga olägenheter, vilkas avhjälpande vore av behovet

synnerligen påkallade. Det oaktat vore länsstyrelsen av den bestämda

uppfattningen, att man, innan man grepe sig an denna synnerligen svårlösta

fråga, borde för att kunna helt överblicka densamma hava tillgång till den

av riksdagen äskade utredningen av frågan örn åtgärder för ernående av en

sund reglering av förhållandet mellan biltrafik, järnvägar och sjöfart.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län utlåter sig:

_ Länsstyrelsen erkände, att utredningsmännens förslag beträffande § 25 erbjöde

fördelar vid jämförelse med de nuvarande förhållandena, men länsstyrelsen

kunde icke inse, att därigenom vunnes större möjligheter att reglera transportmöjligheterna

efter transportbehoven, något som dock vore det huvudsakliga.

Örn man behölle trafikområdet ungefär i den omfattning, som utredningsmännen

syntes, hava tänkt sig körskyldighetsområdet, borde vederbörande länsstyrelse

med biträde av underordnade organ kunna bilda sig en tillnärmelsevis

riktig uppfattning, när transportbehovet för detta område vore fyllt, och därmed

vore icke så litet vunnet. Nästan alla de olägenheter, som av utredningsmännen

påvisats sammanhänga med det nuvarande systemet, hade enligt länsstyrelsens

förmenande sin grund i alltför stora trafikområden, exempelvis länet.

Den i konkurrenshänseende mindre gynnsamma ställning yrkesutövare inom

stadstrafiken intoge enligt utredningsmännens åsikt i jämförelse med yrkesutövare

inom länstrafiken skulle, örn den existerade — ty man finge icke glömma

fördelen av att hava ett relativt stort klientel sammanträngt inom ett mindre

område — helt säkert försvinna med mindre trafikområden samt enhetliga och

praktiska bestämmelser för returtrafiken.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anför:

Såsom av utredningsmännen riktigt framhållits, torde de tillståndsbeviljande

myndigheternas uppgift vara att anpassa trafikmöjligheterna efter det

föreliggande behovet. De svårigheter, som därutinnan förelåge med nu gällande

bestämmelser örn trafiktillståndens innehåll, syntes emellertid knappast

bliva väsentligt mindre genom ett antagande av utredningsmännens förslag i

förevarande del. Mot detsamma kunde till en början erinras, att det ej stöde i

överensstämmelse med 24 § 4 mom. motorfordonsförordningen, som begränsade

tillstånd att avse visst län eller del därav, varjämte det syntes mindre ändamålsenligt

att endast ifråga örn körningsskyldigheten fastställa särskilda

trafikområden med mindre omfång än de nuvarande. Oavsett dessa erinringar

torde den möjlighet att under färd inom vederbörande län upptaga passagerare,

som enligt förslaget i vissa fall skulle borttagas, knappast vara av

större praktisk betydelse. Skulle någon inskränkning av värde för avvärjande

av obehörig konkurrens och underlättande av prövningen beträffande

trafikbehovet komma till stånd, torde detta näppeligen kunna ske annat än

genom stadgande av viss begränsning i körningsrätten, även örn beställning

upptog.es

gränsning kunna ske sålunda, att trafikutövare med stationsort å länets landsbygd

icke skulle fa, efter beställning a stationsorten, utföra annan körning

än sadan som påbörjades inom det län, där stationsorten vöre belägen (respektive

viss del därav, örn detta vid tillståndets meddelande bestämts). Undantag

. därifrån borde gälla, endast där av särskilda skäl motsvarande tillstånd

beviljades av annan länsstyrelse. Det område, inom vilket körning sålunda

skulle kunna påbörjas, kunde i så fall betecknas som tillståndshavarens trafikområde,

och körningsskyldighet inom området skulle även åligga tillståndshavaren.

Den utövade trafiken skulle fortfarande kunna benämnas länstrafik

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

33

och någon ändring av 24 § 4 morn. motorfordonsförordningen skulle icke behöva

ifrågakomma, vilket däremot torde vara ofrånkomligt, örn utredningsmännens

förslag godtoges.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län yttrar:

Utredningsmännens förslag innebure en icke avsevärd inskränkning i trafikföretagares

befogenhet att mottaga beställning utom stationsorten, vilken

inskränkning i sin tur givetvis finge anses medföra en viss försämring i den

resande allmänhetens rätt att förfoga över automobilen som transportmedel. På

grund därav och med hänsyn till automobiltrafikens betydelse, särskilt för de

vidsträckta norrländska länen, ställde sig länsstyrelsen tveksam ^ gentemot

lämpligheten av förslagets lagfästande. Därest emellertid så ansåges böra

och kunna ske, ville länsstyrelsen ifrågasätta, huruvida icke i samband med

omläggningen av systemet borde borttagas den dualism, som bestode däri

att både länsstyrelse och polismyndighet i stad lämnade trafiktillstånd.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför:

Beträffande förhållandet inom länet mellan läns- och stadsrättigheter för

trafikbilar gällde för närvarande, att med stationsort i stad funnes såväl persontrafikbilar

som lasttrafikbilar med av länsstyrelsen meddelat tillstånd till

länstrafik, av vilka flertalet jämväl hade av polismyndigheten meddelat tillstånd

till stadstrafik. Länsstyrelsen hade alltså enligt nu gällande förordning

beviljat tillstånd till länstrafik med stationsort i stad, och polismyndighetens

tillstånd till stadstrafik hade närmast utgjort ett komplement, åsyftande den

genom droskstationer och särskilda bestämmelser reglerade trafiken med monopol

och uppställning inom stadens gränser. Denna tolkning av bestämmelserna,

mot vilken städernas polismyndigheter veterligen icke haft något att

erinra, men varom olika länsstyrelser icke varit eniga, syntes giva den rimligaste

lösningen. Att länsstyrelsen, som hade att svara för yrkestrafikens

lämpliga ordnande över hela länet, icke skulle — på sätt innehavare av droskrättigheter

någon gång gjort gällande —• äga att bevilja länstillstånd med

stationsort i städerna, de centrala utgångspunkterna för en mycket stor del

av länstrafiken, utan överlåta detta åt respektive polismyndigheter, syntes

icke kunna leda till en rationell ordning. Förhållandena i olika städer med

kringliggande landsbygd vore givetvis mycket olikartade och det berodde på

tillfälligheter, huru behoven av stads- och länstrafiktillstånd sammanfölle. Att

länsstyrelsen skulle reglera länstrafiken med tillstånd avseende stationsorter

omedelbart utanför städernas gränser, såsom också gjorts gällande, kunde

icke heller anses lämpligt.

Utredningsmännens förslag till ändring av 24 och 25 §§ syntes icke klargöra

nu berörda förhållanden och kunde möjligen giva anledning till antagande, att

endast polismyndighet finge lämna tillstånd med stationsort i stad. Denna

tolkning motsades dock av vissa uttalanden i motiven, varav framginge att

utredningsmännen haft sin uppmärksamhet riktad på den rådande olägliga

dualismen, att både länsstyrelse och polismyndighet i stad lämnade trafiktillstånd

(med stationsort i stad?), men avstått från att nu föreslå annan åtgärd

jin att polismyndigheten skulle underrätta länsstyrelsen örn varje beviljat tillstånd

till stadstrafik. Länsstyrelsen hemställde, att berörda bestämmelser

förtydligades i nu angivet syfte. Effektivast vore säkerligen att -—- med undantag

för de största städerna — överlåta åt länsstyrelserna att besluta om

tillstånd till såväl läns- som stadstrafik efter vederbörande lokala myndigheters

hörande, därvid det beträffande stadstrafik givetvis skulle liksom nu ankomma

på polismyndigheten att träffa bestämmelser örn drosktrafikens reglerande.

Därmed förebyggdes också olägenheten av att, i den mån stadstrafikbilar i

Bihang lill riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 193. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

växande omfattning utnyttjades i länstrafik, antalet av polismyndigheten givna

tillstånd till stadstrafik ökades för att tillgodose stadens speciella behov, men

utan den översikt av länets behov i allmänhet, som endast länsstyrelsen förfogade

över.

Åtskilliga länsstyrelser hava i likhet med länsstyrelsen i Gävleborgs län

förordat, att tillstånd till yrkesmässig trafik städse — således även i fråga

örn stadstrafik -— skulle meddelas av länsstyrelserna.

I det av länsstyrelsen i Gävleborgs län sålunda berörda hänseendet åberopar

länsstyrelsen i Uppsala län ett av polismästaren i Uppsala avgivet yttrande,

däri anföres:

Enligt det föreliggande förslaget torde länsstyrelse vara oförhindrad att

anvisa stad såsom stationsort. Därest länsstyrelse begagnade sig av denna

möjlighet att anvisa stad såsom stationsort för automobil, godkänd för användning

i länstrafik, skulle till följd härav, jämlikt 25 § 3 mom. och 5 mom.

i. förslaget, vederbörande tillståndshavare kunna bedriva sin trafik på identiskt

samma sätt som en tillståndshavare till stadstrafik. Särskilt vad anginge

den yrkesmässiga trafiken för personbefordran måste ett sådant sakernas tillstånd

anses otillfredsställande. Då utredningsmännen icke ansett sig böra framlägga

något förslag örn sammanförande av allt tillståndsgivande till länsstyrelserna,

hade det måhända varit lämpligt, att det stadgats en avgränsning

av länsstyrelsernas kompetens med avseende å frågan örn anvisande av stationsort.

Under alla förhållanden skulle det vara av den allra största betydelse

för de tillståndsbeviljande myndigheterna och även för tillståndsinnehavarna

själva, att i nu berörda hänseenden meddelades fullt klara och otvetydiga

bestämmelser, som icke lämnade utrymme för olika tolkningar. Med

den betydelse utredningsmännen tillagt stationsorten borde staden såsom stationsort

vara förbehållen automobil, som användes i stadstrafik.

Kungl, automobilklubben yttrar:

I motiveringen till »trafikområdets» ersättande med »stationsort» angåve

utredningsmännen bland annat, att en viss orättvisa enligt nuvarande bestämmelser

tillfogades utövarna av stadstrafik, vilka vid körning utanför stationsorten

finge mottaga returkörning endast till staden, under det att automobil

i länstrafik i liknande fall finge brukas för körning vart som helst inom

eller utom länet. Denna skillnad i rättigheter och skyldigheter mellan de

olika slagen av trafik torde dock gälla mera i teorin än i praktiken, ty med

undantag för vissa större städer, såsom Stockholm, Göteborg och möjligen

Malmö, torde innehavare av tillstånd att utöva stadstrafik jämväl hava tillstånd

till utövande av länstrafik.

Under hänvisning till vad i det följande anfördes beträffande nödvändigheten

att tillgodose trafikekonomien finge automobilklubben för sin del avstyrka

förslaget, att rätten att mottaga beställning inskränktes till stationsorten.

Det torde kunna ifrågasättas örn nuvarande formulering av 25 § 5 morn.:

»har färd avslutats å ort utom trafikområdet, må automobilen å sådan ort tagas

i bruk för körning direkt tillbaka till trafikområdet» verkligen innebure den av

utredningsmännen framhållna inskränkningen i rätten att upptaga passagerare

eller last från annan plats än själva vändpunkten, då i så fall formuleringen

väl borde varit ». . . å denna ort etc....» Åtminstone torde denna snäva

uppfattning icke hava tillämpats i praktiken. Ett förtydligande i detta avseende

syntes emellertid vara lämpligt. Då smärre avvikelser från den direkta

sträckan till stationsorten medgåves i förslaget, och det torde ligga utom möj
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

35

ligheternas gräns att avgöra, när dessa avvikelser skulle anses vara större

eller smärre, syntes det av utredningsmännen angivna syftet med förändringen

i förordningen icke vinnas.

Automobilklubben ansåge sig i detta sammanhang böra framhålla önskvärdheten

av, att bestämmelser för den yrkesmässiga trafiken utformades så, att

denna trafik kunde bliva så ekonomiskt bärkraftig som möjligt. Med hänsyn

därtill syntes föreskrifterna böra så avfattas, att tomkörning i vidaste mån

undvekes.

Såsom i det föregående framhållits syntes det automobilklubben som örn de

i 25 § föreslagna ändringarna icke avlägsnade de nu rådande olägenheterna,

och icke heller syntes de komma att bidraga till nyss uttalade önskemål beträffande

tillgodoseende av de trafikekonomiska intressena. Då därjämte enligt

nu gällande föreskrifter trafikområdet kunde tillmätas i omfång efter behovet,

ja, även stationsortsprincipen kunde efter önskan tillämpas, ansåge sig

automobilklubben för sin del böra avstyrka de för 25 § föreslagna ändringarna.

Beträffande förevarande spörsmål hemställer jag att till en början få något

uppehålla mig vid vissa därutinnan nu gällande bestämmelser. Särskilt åsyftar

jag bestämmelserna i 25 § 3 morn., som bland annat reglerar den s. k. hämtningsrätten,

samt i 5 mom. av samma paragraf, vilket avhandlar rätten till

returkörning.

Vad först beträffar hämtning srätten fanns ursprungligen icke i motorfordonsförordningen

någon motsvarighet till bestämmelsen i 25 § 3 mom. Förslag

därom upptogs i proposition, nr 175, till 1932 års riksdag. I propositionen

anförde min företrädare i ämbetet, att delade meningar uppkommit rörande

frågan, huruvida utövare av stads- eller länstrafik ägde att utföra körning i

det fall, att från ort utom trafikområdet beställning — exempelvis per telefon

— inkommit till trafikutövaren att utom sagda område avhämta personer eller

gods för vidare befordran därifrån; i åtminstone ett fall hade frågan besvarats

nekande av hovrätt. Efter att hava framhållit, att av den tolkning hithörande

bestämmelser enligt nämnda rättsfall erhållit skulle i vissa fall kunna föranledas

uppenbara orimligheter, därå exempel lämnades, fortsatte min företrädare

i ämbetet:

»För min del anser jag, att en trafikutövares rätt att med av honom brukad

automobil utföra körning till ort utom trafikområdet icke bör vara beroende

av det sätt, varpå en beställning om körning kommer trafikutövaren (eller

av denne anlitad förare) till handa. Skillnad synes mig förty icke böra i

förevarande hänseende göras mellan, å ena sidan, det fall att beställningen

lämnas per telefon, i brev eller telegram, genom bud eller genom annat dylikt

befordringssätt samt, å andra sidan, det fall att beställningen av beställaren

personligen framföres. I båda fallen måste, därest körning i anledning av

beställningen utföres, automobilen sägas hava omedelbart tagits i bruk för beställarens

räkning. Därest efter telefonbeställning från en stad en trafikutövare,

vilkens automobil är stationerad å annan ort, i staden avhämtar beställaren,

lärer automobilen följaktligen ej tagas i bruk först i staden; den

beställda körningen har tagit sin början å den ort, där beställningen mottogs.

Det synes mig näppeligen böra antagas, att de lagstiftande myndigheterna

i förevarande hänseende haft annan uppfattning än den, varåt jag nu givit uttryck.

Då emellertid hithörande bestämmelser i motorfordonsförordningen,

såsom av förut refererade rättsfall framgår, giva rum för annan tolkning, har

Departement

schefen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

det synts mig angeläget, att sagda bestämmelser erhålla en ändrad avfattning.

Jag har därför låtit inom kommunikationsdepartementet utarbeta förslag till

ändrad lydelse av 24 och 25 §§ i motorfordonsförordningen, varigenom i förordningen

tydligt utsäges, att innehavare av tillstånd till stads- eller länstrafik

äger att i anledning av beställning, som av honom emottagits å ort inom

trafikområdet, utföra körning jämväl till ort utom detsamma.»

I anledning av propositionen väcktes i riksdagens andra kammare en motion,

nr 498, däri —- under hänvisning till att utredning begärts rörande

reglering av förhållandet mellan, å ena sidan, automobiltrafiken och, å andra

sidan, övriga kommunikationsföretag —• hemställdes, att riksdagen ville uttala,

att riksdagen, utan att för det dåvarande taga ställning till de föreslagna

nya bestämmelserna, ansåge, att någon ändring i förevarande hänseende icke

borde vidtagas, förrän en mera ingående utredning av frågan verkställts. I

motionen anfördes, bland annat:

En komplettering av motorfordonsförordningens föreskrifter i enlighet med

propositionen torde komma att få en avsevärd räckvidd och betydligt mera

vittgående konsekvenser än vad departementschefens eget uttalande syntes

giva vid handen, särskilt i fråga örn lastbilstrafiken. Enligt nu gällande

bestämmelser kunde en lastbil efter transport till ort utom trafikområdet endast

å samma ort »tagas i bruk för körning direkt tillbaka till trafikområdet».

Det nya moment, som i propositionen föresloges infört i 25 §, och departementschefens

uttalande i anslutning till detsamma komme att i detta avseende

medföra väsentliga förändringar. En lastbilägare skulle sålunda, därest detta

förslag genomfördes, med enbart länstrafiktillstånd kunna genom på förhand

träffade överenskommelser utföra transporter mellan de mest skilda platser i

landet.

I utlåtande nr 38 anförde andra lagutskottet, att det visat sig, att motorfordonsförordningens

dittillsvarande bestämmelser i ämnet givit rum för en

annan tolkning än som syntes hava varit avsedd vid förordningens tillkomst,

varför utskottet icke kunde ansluta sig till motionärens hemställan; och hade

utskottet intet att erinra mot Kungl. Maj :ts förslag. Detsamma lämnades jämväl

utan erinran av riksdagen, varefter genom förordning den 17 juni 1932

(nr 233) 25 § 3 mom. motorfordonsförordningen erhöll sin nuvarande lydelse.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit kan jag icke ansluta mig till den

av utredningsmännen uttalade åsikten, att, i fråga örn stads- eller länstrafik,

av bestämmelsen i 25 § 3 mom. motorfordonsförordningen följer rätt att köra

utom trafikområdet, d.v. s. •— på sätt utredningsmännen i annat

sammanhang uttalat — utföra en körning, som påbörjas utom

trafikområdet. Rätt att utom detta område påbörja en körning lärer

icke tillkomma trafikutövare, varom här är fråga, under andra än i 25 §

5 mom. angivna förutsättningar, d. v. s. vid returkörning. Paragrafens tredje

moment innebär endast, att trafikutövaren äger, efter beställning, som av

honom mottagits inom trafikområdet, utföra körning jämväl till ort utom

detsamma, men denna körning har då tagit sin början å den ort, där automobilen

vid beställningens mottagande befann sig.

Rätten till returkörning infördes först genom 1930 års förordning. 1927

års motorfordonssakkunniga yttrade i detta avseende:

s. 37 Kontrollera mot PDF

K ungl Alaris proposition nr 198.

37

Att bedriva yrkesmässig trafik inom visst område torde innebära, att vederbörande

inom detta område ägde utbjuda bilen till körning. Utanför trafikområdet

ägde han däremot icke dylik rätt. En trafikutövare, som innehade

stadstrafiktillstånd i Stockholm och som där åtagit sig körning till Lidingön,

vore alltså förhindrad att, sedan den åkande avlämnats, under återresan upptaga

några passagerare, förrän automobilen kommit inom Stockholms stads

område. En dylik ordning vore uppenbarligen ur ekonomisk synpunkt mindre

tillfredsställande och hade givit anledning till åtskilliga lagöverträdelser. De

sakkunniga hade därför ansett sig böra föreslå, att automobil skulle efter

färd, som avslutats utom trafikområdet, därstädes få tagas i bruk för körning

direkt tillbaka till sagda område.

Enligt vad sålunda yttrats och av stadgandet i 25 § 5 mom. jämväl torde

framgå, är alltså en trafikutövare, som innehar stadstrafiktillstånd i Stockholm

och efter där mottagen beställning utfört körning till Uppsala, berättigad

att ej mindre i Uppsala än även — under återresan — å ort, belägen utefter

genaste vägen mellan Uppsala och Stockholm eller i allt fall utefter väg, som

kan sägas leda direkt mellan dessa städer, upptaga passagerare eller gods

för befordran till sistnämnda stad.

Utredningsmännen hava i fråga örn nu förevarande bestämmelse uttalat,

att en påfallande olikhet i rättsställning syntes föreligga mellan stadstrafikutövare,

å ena, samt länstrafikutövare, å andra sidan. »Från allmänhetens

synpunkt sedd», heter det, såsom förut återgivits, i betänkandet, »innebär

denna bestämmelse, att en utom stationsorten befintlig bil, som icke dessförinnan

beställts på bilens trafikområde, kan efter avslutad körning anropas

allenast å vändpunkten och endast för färd till bilens trafikområde, d. v. s.

örn bilen är insatt i stadstrafik, allenast för färd till staden, men örn bilen är

stationerad å landsbygden inom det län, varom för tillfället är fråga, att bilen

får tagas i bruk för färd vart som helst inom eller utom länet.»

Under erinran om vad jag nyss anfört beträffande omfattningen av rätten

till returkörning vill jag i anledning av detta uttalande allenast framhålla,

att för returkörning med automobil i länstrafik förutsattes, att den befinner

sig utom trafikområdet, och i dylikt fall får automobilen tagas i bruk

endast för färd till ort inom länet, därest detta är trafikområdet.

Slutligen torde jag här få beröra innebörden av det i 25 § 4 och 5 mom. nyttjade

uttryckssättet »taga automobil i bruk för körning». Av förarbetena till

motorfordonsförordningen synes framgå, att sådana uttryck som »mottaga uppdrag

att verkställa körning» och »utbjuda automobil till körning» där begagnas

såsom synonymer. Därmed adekvat innebörd torde nyssberörda uttryckssätt

i 25 § 4 och 5 mom. hava. I anslutning till det nu anförda synes det

mig kunna göras gällande, att å ort, där automobil må tagas i bruk för körning,

densamma jämväl må utbjudas till körning, allt med den begränsning,

som föranledes av bestämmelserna i 25 § 4 och 5 mom.

Vad härefter angår utredning smännens förslag till reglering av länstrafiken

så är såsom kungl, automobilklubben framhållit systemet, att utbjudande

av automobil i länstrafik endast får äga rum å stationsorten, icke för motor
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

fordonsförordningen okänt. Jag tillåter mig härutinnan hänvisa till vad chefen

för kommunikationsdepartementet i detta avseende yttrade i propositionen

nr 121 till 1930 års riksdag (sid. 92). Såsom av detta yttrande framgår, ansågs

utrymme för ett dylikt system böra förefinnas, då särskilt inom län med

tätare bebyggelse och livliga trafikförhållanden en i enlighet därmed anordnad

reglering av länstrafiken kunde befinnas mest ändamålsenlig. I motorfordonsförordningen

har väl något särskilt stadgande i dylik riktning icke influtit;

med stöd av 27 § 2 mom. -— enligt vilket trafiktillstånd skall upptaga

de villkor och bestämmelser för trafiken, som prövas nödiga — lärer emellertid

länsstyrelse äga att vid meddelande av tillstånd till länstrafik föreskriva,

att automobil, som kommer att brukas i trafiken, må utbjudas till körning endast

å stationsorten. Såvitt framgår av de uppgifter utredningsmännen införskaffat,

hava på angivet sätt begränsade tillstånd till länstrafik dock icke

meddelats.

Utredningsmännens förevarande förslag innebär, såsom av dem framhållits,

ett genomförande av enhetliga bestämmelser för såväl stads- som länstrafik.

Det synes emellertid kunna ifrågasättas, huruvida förhållandena med avseende

å dessa båda slag av trafik äro så likartade, att en dylik åtgärd är befogad.

Man torde härutinnan, på sätt länsstyrelsen i Kopparbergs län framhållit,

böra beakta den väsentliga fördel, som för dem, vilka utöva stadstrafik, ligger

däri att de hava huvudparten av sin kundkrets inom ett begränsat område.

Även örn såsom stationsort för en automobil i länstrafik stundom kan anvisas

en i detta hänseende någorlunda jämförlig ort —- exempelvis en köping

— skulle dock i regel stationsorten komma att utgöras av en plats, som icke

inom sig rymmer mera än en mindre del av den kundkrets, på vars uppdrag

örn körning trafikutövaren skulle hava sin bärgning; det må erinras örn ett

par av de av utredningsmännen själva lämnade exemplen: en kyrkby, en hamnplats.

Ehuru det icke torde kunna bestridas, att, på sätt utredningsmännen

framhållit, länsstyrelsernas möjligheter att överblicka tillgången å och behovet

av automobilkommunikationer å en viss ort eller inom en viss del av länet försvåras

till följd av storleken av de anvisade trafikområdena, vill det med hänsyn

till det anförda synas, att utredningsmännens förslag att i fråga örn länstrafik

städse knyta rätten att upptaga körning endast till stationsorten är ägnat att

ingiva vissa betänkligheter. Erinras må jämväl i detta sammanhang, att då —

såsom jag i det följande torde få närmare beröra — länstrafikbil icke må utbjudas

till körning i stad, varest automobilen icke tillika, enligt vederbörligt

tillstånd, brukas i stadstrafik, det av utredningsmännen förordade systemet torde

böra förutsätta, att all tillståndsgivning till yrkesmässig trafik samlas hos länsstyrelserna,

måhända med undantag för de största städerna. Då nämligen

enligt berörda förslag trafikutövarnas rättigheter helt knytas vid stationsorten,

därutinnan självfallet städerna bleve av den största betydelsen, torde

länsstyrelses rätt att förfoga över stad såsom stationsort för länstrafikbil icke

böra vara beroende av huruvida automobilen enligt dessförinnan av vederbörande

stadsmyndighet meddelat tillstånd må inom staden brukas i stadstrafik.

I likhet med exempelvis järnvägsstyrelsen och länsstyrelsen i Kronobergs

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

39

län vill jag för övrigt ifrågasätta, huruvida upphävandet av den rätt, som enligt

gällande bestämmelser tillkommer länstrafikutövare att under färd inom

trafikområdet upptaga passagerare eller gods, vore — så länge möjlighet till

hämtning och returkörning förefinnes i den omfattning, som även enligt utredningsmännens

förslag skulle vara fallet — av någon större praktisk betydelse

med avseende å konkurrensen olika trafikföretag emellan eller beträffande

prövningen av trafikbehovet. Å andra sidan torde, såsom länsstyrelsen i

Västernorrlands län framhållit, berörda rätt vara av betydelse för allmänheten,

särskilt i fråga örn de vidsträckta norrländska länen.

De synpunkter, åt vilka jag här givit uttryck, synas mig tala för att motorfordonsförordningens

bestämmelser om trafikområden icke lämpligen böra undergå

någon förändring, innan det utredningsmännen givna uppdraget blivit

i sin helhet slutfört. Att det inom ramen av dessa bestämmelser i förekommande

fall fastställes mindre trafikområden än nu i allmänhet är fallet, överensstämmer

däremot med vad jag i det föregående anfört.

Emellertid synas redan nu vissa åtgärder böra vidtagas i syfte att undanröja

några av de påtagligaste olägenheterna, som föranledas av den vidsträckta

omfattning, i vilken beträffande såväl länstrafik som stadstrafik rätt till hämtning

och returkörning föreligger.

Vad först hämtningsrätten beträffar anser jag i överensstämmelse med vad

av min företrädare i ämbetet uttalades i den förut omförmälda propositionen

nr 175 till 1932 års riksdag, att trafikutövares rätt att med av honom brukad

automobil utföra körning icke bör — även om körning skall företagas till ort

utom trafikområdet — vara beroende av det sätt, varpå en beställning om körning

kommer trafikutövaren till handa. Ej heller enligt min mening bör sålunda

den omständigheten i och för sig, att en trafikutövare exempelvis per

telefon från ort utom trafikområdet erhåller beställning att där hämta passagerare

eller gods, utgöra hinder att utföra denna körning. Och jag finner

mig icke böra föreslå någon ändring i nu gällande bestämmelser örn hämtning,

så vitt angår trafik, som avser personbefordran. Dels lärer denna trafik —

örn linjetrafiken är här icke fråga — vara av mindre betydelse i fråga örn

konkurrensen mellan å ena sidan automobiler samt, å andra sidan, järnvägar

och sjöfart, och dels kunna med avseende å persontrafiken föreligga omständigheter,

som göra det olägligt att för hårt binda automobiler i dylik trafik

vid på förhand fixerade trafikområden,.

Vad åter angår stads- och länstrafik för godsbefordran vill det synas,

att densamma uteslutande bör tillgodose trafikbehovet inom trafikområdet. I

sådant avseende bör visserligen medgivas, att automobil, som brukas i dylik

trafik, må efter beställning, som mottagits inom trafikområdet, från ort

inom detsamma befordra gods till vilken ort som helst ävensom från ort utom

trafikområdet avhämta gods för befordran till ort inom detsamma; i båda

fallen torde nämligen transporterna tillgodose det egna trafikområdets behov.

Däremot synes, även om dylik beställning skett, innehavare av trafiktillstånd

icke böra medgivas rätt att å ort utom trafikområdet hämta gods för befordran

till annan ort utom trafikområdet. En innehavare av tillstånd till läns
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:is proposition nr 193.

trafik i Jönköpings län — jag anknyter till ett av utredningsmännen anfört

exempel -— bör följaktligen vid körning till Stockholm äga att var som helst

inom Jönköpings län (dock icke i stad, såvida han ej tillika har tillstånd till

stadstrafik i densamma) avhämta gods men däremot icke att avhämta dylikt

utanför länsgränsen.

Hämtning av gods utom trafikområdet synes under en och samma körning

böra få äga rum å endast en ort. Möjligheten att hålla hand över, att

icke inom andra trafikområden gods systematiskt upptages i annan omfattning

än här förutsatts, synes eljest bliva väsentligen minskad.

En begränsning av hämtningsrätten på sätt jag nu förordat torde böra

kompletteras med en motsvarande begränsning i rätten till returkörning. I

fråga örn godstrafik bör enligt min mening automobilen få tagas i bruk för

dylik körning endast å den ort utom trafikområdet, varest den första körningen

avslutats. I nyssnämnda exempel bör följaktligen trafikutövaren, sedan

körningen fran Jönköpings län avslutats i Stockholm, endast där äga

upptaga gods för direkt befordran till länet. Däremot bör han icke äga att

under återresan upptaga gods förrän han kommit inom Jönköpings län.

Det system beträffande stads- och länstrafik för godsbefordran, som här

ifrågasatts, avser icke att utgöra någon slutgiltig lösning av de spörsmål, som

beröra regleringen av dessa båda slag av trafik. Då emellertid bestämmelser

av den innebörd, varför jag nu redogjort, torde vara ägnade att avhjälpa en

del av förberörda olägenheter, har jag -— i avbidan på resultatet av den pågående

utredningen örn åtgärder för ernående av en sund reglering av förhållandet

mellan automobil-, järnvägs- och sjötrafiken — ansett mig böra

föreslå, att i 25 § 3 och 5 mom. upptagas dylika bestämmelser.

Beställning, som i förstberörda moment avses, skall självfallet få upptagas

jämväl av annan än tillståndshavaren själv. Härutinnan hava emellertid, enligt

vad i några yttranden framhållits, de nu i momentet förekommande orden

»av honom» givit anledning till tvekan. Dessa ord torde kunna uteslutas,

i samband varmed åt momentet bör givas sådan avfattning, att därav framgår,

att körning, som där avses — således jämväl vid persontrafik — ej må

taga sin början å ort utom trafikområdet.

Enligt nu gällande lydelse av 25 § 2 mom. förefinnes körplikt inom vederbörligt

trafikområde endast för innehavare av tillstånd till stads- eller länstrafik

för personbefordran. Ofta är väl förefintligheten av körplikt utan

större betydelse. Fall förekomma emellertid, där innehavare av trafiktillstånd,

avseende godsbefordran, icke äro s. k. helyrkesutövare utan bedriva trafiken

endast då de själva finna så lämpligt eller på lediga stunder. Någon anledning

att av hänsyn till dylika trafikutövare underlåta att jämväl i fråga

örn godstrafik föreskriva körplikt torde icke föreligga; där emellertid i särskilda

fall skäl därtill förefinnas, bör det ankomma på de tillståndsbeviljande

myndigheterna att medgiva befrielse, helt eller delvis, från körplikt. På

grund av det anförda har jag, i enlighet med vad i några yttranden påyrkats,

låtit orden »för befordran av personer» utgå ur 25 § 2 mom. Införandet av

körplikt för innehavare av tillstånd till länstrafik för godsbefordran lärer

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19S.

41

emellertid, för att ej föreskriften härom skall bliva illusorisk, förutsätta, att

även för sådan trafik fastställes taxa. Dylik taxa torde böra fastställas i enahanda

ordning, som nu är föreskriven i fråga örn länstrafik, som icke endast

avser befordran av gods. I överensstämmelse härmed har jag låtit avfatta

28 § 1 mom. andra stycket.

På sätt jag i det föregående framhållit lärer rätt att inom ett visst område

utöva yrkesmässig trafik innebära, att trafikutövaren där men — bortsett

från rätten till returkörning — också endast där äger utbjuda automobilen

till körning. En utövare av länstrafik äger följaktligen icke upptaga

körning i en inom länet belägen stad, såvida icke trafikutövaren tillika erhållit

tillstånd att i staden utöva stadstrafik. Härav lärer följa att, där ej sådant

tillstånd lämnats, stad ej må anvisas såsom stationsort för automobil

i länstrafik. Å stationsorten måste nämligen självfallet trafikutövaren äga

upptaga körning. Det förfarande, som, på sätt framgår av länsstyrelsens i

Gävleborgs län yttrande, å en del håll vunnit tillämpning, eller att såsom

stationsort för automobil i länstrafik anvisa stad, varest automobilen

ej må brukas i stadstrafik, synes därför näppeligen vara i överensstämmelse

med gällande föreskrifter. Det må visserligen medgivas, att nyssnämnda

länsstyrelse anfört skäl för en annan ordning, som icke kunna utan

vidare avvisas. Så länge rätten att medgiva tillstånd till stadstrafik tillkommer

vederbörande stadsmyndigheter -— och till en ändring därutinnan är jag

icke beredd att nu taga ställning -—- lärer emellertid det av länsstyrelsen förordade

förfaringssättet icke kunna givas hävd. Med hänsyn till de delade meningar,

som visat sig råda örn nu berörda spörsmål, har jag ansett i författningen

böra uttryckligen angivas, att för automobil, som brukas i länstrafik,

stad icke må anvisas såsom stationsort, såvida icke automobilen tillika där

brukas i stadstrafik. Ett stadgande därom, vilket bör såsom ett nytt stycke

fogas till 25 § 1 morn., skall givetvis icke äga tillämpning med avseende å

sådana fall, där stad redan anvisats såsom stationsort för länstrafikbil, ehuru

med densamma stadstrafik ej må utövas i staden.

Utredningsmännen hava i 25 § upptagit ett stadgande -—- i förslaget betecknat

såsom 5 mom. — av innehåll att, där ej annat föranledes av de i förslagets

2—4 mom. meddelade bestämmelser, automobil, som användes i stadseller

länstrafik, skall hållas tillgänglig å stationsorten och ej må för erhållande

av beställning å körning uppställas eller kringföras utom denna.

Detta stadgande synes mig kunna undvaras. Vad i detsamma föreskrivits

torde följa redan av innehållet i gällande 25 § 4 morn., i vilket jag icke ansett

mig böra föreslå någon ändring. Med där omförmäld körning lärer avses

ej endast körning, som tagit sin början å stationsorten, utan jämväl körningar,

som därefter i omedelbar följd verkställas enligt uppdrag, mottagna inom

trafikområdet.

Provning av ansökan om trafiktillstånd; trallknäinnder.

Beträffande prövningen av ansökan örn tillstånd till yrkesmässig trafik

hava utredningsmännen anfört, bland annat, att vissa av dem berörda

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

omständigheter givit dem anledning uppmärksamma frågan, huruvida den

behovsprincip, som motorfordonsförordningen, enligt vad av förarbetena

till densamma framginge, åsyftade att uttrycka, därstädes framträdde med

tillräcklig tydlighet. I och för sig vore den för detta ändamål meddelade

korta anvisningen i 27 § 2 morn., enligt vilken gällde, att vid prövning av

ansökan örn trafiktillstånd hänsyn skulle tagas till behövligheten och lämpligheten

av den ifrågasatta trafiken, föga upplysande, så länge icke tillika

framginge något örn de synpunkter, ur vilka trafikens behövlighet och lämplighet

skulle prövas. Behovsprincipen hade ej heller alltid vid författningens

tillämpning blivit med eftertryck hävdad. Skäl förelåge därför för en skärpning

av ifrågakomna bestämmelses nuvarande avfattning, i vilket avseende

utredningsmännen framlade förslag. Rörande den föreslagna lydelsen av berörda

författningsrum hava utredningsmännen anfört:

I huvudsak åsyfta vi att därigenom understryka nödvändigheten av en noggrann

behovsprövning — prövningen då tänkt i främsta rummet ur det allmännas

och icke ur intressenternas synpunkt. Ur det allmännas synpunkt

kan åter behov av nytt tillstånd icke anses föreligga, därest icke det ifrågasatta

trafikföretaget väntas tillgodose trafikbehov, som icke kan fyllas med

anlitande av befintliga transportmöjligheter. Härvid torde uppenbarligen

hänsyn böra tagas icke allenast till den i ett visst ögonblick aktuella trafiktillgangen

utan även till de utvecklingsmöjligheter befintliga trafikföretag

äga, t. ex. genom insättande av tätare automobil- eller tågturer o. dyl., därest

en dylik utveckling med visshet kan förväntas.

Utredningsmännen, som icke ansett behov föreligga av ändrade bestämmelser

i fråga örn handläggning av ärenden rörande tillstånd till linjetrafik och

ej heller funnit anledning till erinran mot sättet för meddelande av tillstånd

till stadstrafik, hava beträffande förfarandet, då tillstånd till länstrafik

sökes, föreslagit, att vad nu är föreskrivet i fråga om förfarandet vid ansökan

om tillstånd till linjetrafik (27 § 1 mom. första stycket) skall äga

motsvarande tillämplighet; dock att i stället för »polismyndigheten i orten»

skall i överensstämmelse med vad nu gäller höras polismyndigheten i den ort,

varest automobil, som kommer att brukas i den ifrågasatta länstrafiken, avses

skola hava sin stationsort. Utredningsmännen hava i förevarande avseende

anfört, att med den vidsträckta rörelsefrihet, som för närvarande tillkomme

länstrafiken, pa grund varav denna, i den mån så befunnes önskvärt, kunde

utsträckas över större områden än linjetrafiken, saknades enligt utredningsmännens

mening i regel skäl att underkasta frågan örn nya tillstånd till

länstrafik en mindre omfattande prövning än vad fallet vore i fråga om tillstånd

till linjetrafik.

Vidare anföra utredningsmännen i detta sammanhang:

27 § 1 mom. är enligt sin nuvarande lydelse att tillämpa icke allenast i

fråga örn ansökningar till linje- eller länstrafik, vilka sedermera kunna komma

att bifallas, utan även pa ansökningar, beträffande vilka det redan vid

deras ingivande eller för varje fall sedermera under utredningens gång är

uppenbart, att desamma böra avslås. Att under dylika förhållanden fullfölja

hela den vidlyftiga utredningsprocedur, som i författningsrummet föreskrives,

är uppenbarligen meningslöst och lärer icke heller hava varit av lag
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

43

stiftaren avsett. Ett förtydligande av förordningen i detta avseende torde

emellertid vara önskvärt, och har av oss upptagits i samband med förslag till

övriga ändringar av stadgandet ifråga.

Lika med utredningsmännen finner jag, på sätt jämväl i flertalet av de

inkomna yttrandena framhållits, att en strängare tillämpning av behovsprincipen

bör åvägabringas. Emellertid synes mig den av utredningsmännen föreslagna

lydelsen av 27 § 2 mom. första stycket böra undergå viss omformulering.

Det vill nämligen förefalla, att syftet med den föreslagna ändringen

skulle bättre komma till uttryck, örn i författningsrummet angåves, att trafiktillstånd

ej må meddelas, därest icke den ifrågasatta trafiken finnes behövlig

med hänsyn till redan befintliga trafikföretag samt i övrigt lämplig. I

överensstämmelse härmed har jag låtit avfatta omförmälda författningsrum.

Prövningen av en trafiks lämplighet torde i förekommande fall böra omfatta

jämväl sökandens ekonomiska förutsättningar att handhava den ifrågasatta

trafiken. Därvid lärer den tillståndsgivande myndigheten ej sällan ställas

inför spörsmålet, vilken betydelse skall tillmätas det förhållande, att sökanden

— jämte det han övertagit den eller de automobiler, som brukats i en rörelse,

vartill tillstånd förvärvats — till tillståndshavaren erlagt viss ersättning för

övertagande av själva rörelsen. Trafiktillstånd torde väl ej böra vägras endast

av den anledningen, att en rörelse, varom nu är fråga, överlåtits mot ersättning;

men berörda omständighet bör å andra sidan ej få utgöra något skäl för

meddelande av trafiktillstånd, vilket kanske eljest skulle hava förvägrats. Särskilt

synes det därvid vara av vikt, att — då fråga är örn linjetrafik — taxan

icke bestämmes med hänsyn tagen till ersättning, som sålunda må hava erlagts.

Med det nu anförda sammanhänger spörsmålet, huru den tillståndsgivande

myndigheten skall beredas det underlag för prövningen av en ifrågasatt trafiks

behövlighet och lämplighet, som är erforderligt, därest ett stadgande av

nyss angivet innehåll skall erhålla åsyftad verkan. Några nya bestämmelser

i fråga om förfarandet vid ansökan örn tillstånd till linjetrafik torde, såsom

utredningsmännen funnit, ej vara påkallade.

Fullgörandet av det beträffande dylik ansökan föreskrivna kommunikationsförfarandet

torde stundom bereda länsstyrelserna vissa svårigheter, i det att

det kan vara svårt nog att avgöra, vilka järnvägs- eller andra trafikföretag,

som beröras av den ifrågasatta linjetrafiken, eller vilka de »andra, som ärendet

kan angå», äro. Då emellertid denna trafik skall bedrivas å viss vägsträcka

— eller, i enlighet med vad jag i det föregående föreslagit, mellan vissa

orter — kommer trafiken följaktligen alltid att bedrivas inom ett område

med tämligen givna gränser, något som självfallet underlättar nyssberörda avgörande.

Annorlunda är förhållandet beträffande länstrafiken. Med avseende

å ifrågasatt dylik trafik torde länsstyrelsen ofta sakna möjlighet att på förhand

avgöra, vilka som komma att därav beröras.

I det av 1927 års motorfordonssakkunniga framlagda förslaget till förordning

örn motorfordon innehöll 27 § 1 mom. — utöver de bestämmelser,

Departe
ments
chefen.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 19S.

som nu upptagas i momentet — ytterligare ett stadgande av följande innehåll:
»När

tillstånd till stadstrafik eller länstrafik sökes, skall myndighet, som

har att meddela trafiktillståndet, genom tillkännagivanden i ortstidningar bereda

trafikföretag, som beröras av den ifrågasatta trafiken, tillfälle att yttra

sig över ansökningen.»

Detta stadgande, vilket icke återfinnes i gällande motorfordonsförordning,

upptogs ej heller i det förslag till motorfordonsförordning, över vilket riksdagens

yttrande inhämtades. Föredragande departementschefen yttrade härutinnan,

bland annat, att någon ökad säkerhet för behörigt företagande av

prövningen av behovet och lämpligheten av den ifrågasatta trafiken icke skulle

vinnas genom hörande av de trafikutövare, som berördes av densamma. I de

helt visst få fall, där hörande av äldre trafikutövare kunde befinnas ändamålsenligt,

skulle säkerligen även utan uttrycklig föreskrift dessas yttranden komma

att inhämtas.

Erfarenheten torde emellertid hava utvisat, att det för en behörig prövning

ur behovs- och lämplighetssynpunkt av ansökningar örn tillstånd till

länstrafik bör anordnas i huvudsak samma förfarande som i fråga örn ansökningar

om tillstånd till linjetrafik.

Med hänsyn till vad jag nyss anfört örn svårigheten att avgöra, vilka som

beröras av en ifrågasatt länstrafik, förefaller det dock, att det material,

som erfordras för en riktig tillämpning av föreskriften i 27 § 2 mom. första

stycket enligt dess av mig förordade lydelse, skulle bättre och lättare tillföras

länsstyrelserna, därest i ungefärlig överensstämmelse med det av 1927 års motorfordonssakkunniga

föreslagna stadgandet upptoges föreskrift, att — innan

tillstånd till länstrafik beviljas — i tidning inom länet skulle kungöras, att

ansökan därom inkommit till länsstyrelsen samt att den, som ville yttra sig

i anledning av ansökningen, d. v. s. närmast andra utövare av yrkesmässig

automobiltrafik samt järnvägs- och sjöfartsföretag, ägde att inom viss tid

inkomma till länsstyrelsen med sådant yttrande.

En dylik kungörelse skulle lämpligen kunna givas ungefär följande avfattning:
»Härmed

kungöres, att N. N. hos länsstyrelsen ansökt örn tillstånd att inom

........ (namn å länet; ifrågasatta socknar, härad eller dylikt) ........

utöva länstrafik för......(person- eller gods-)......befordran med......

(uppgift å antal) ;..... automobil ....... därvid såsom stationsort före
slagits

X. Ansökningen och därvid fogade handlingar hållas härstädes tillgängliga

för den, som därav önskar taga del, intill den......; och äga trafik
företag,

som kunna beröras av den ifrågasatta trafiken, så ock andra, vilka

ärendet kan angå, att före angivna dag till länsstyrelsen inkomma nied skriftliga

yttranden över ansökningen.»

Skulle ansökningen avse allenast utövande av länstrafik å viss ort, jämkas

kungörelsens avfattning exempelvis sålunda:

»Härmed kungöres, att N. N. hos länsstyrelsen ansökt om tillstånd att i

........(ortens namn)........utöva länstrafik för........befordran med

........automobil......... Ansökningen och därvid fogade handlingar

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 193. 45

Ett förfaringssätt av nu angiven innebörd, varigenom länsstyrelserna skulle

befrias från svårigheten att avgöra, vilka som skulle höras över ansökningar

om tillstånd till länstrafik, torde emellertid förutsätta, att kungörandet städse

sker i tidning, som på förhand bestämts. Det bör därför stadgas, att årligen

inom viss i författningen angiven tidrymd skall i länskungörelserna intagas

uppgift å tidning, vari kungörelser angående ansökningar örn tillstånd till

länstrafik komma att införas.

Upptagas i motorfordonsförordningen nu av mig förordade bestämmelser, beredes

dem, som hava intresse av att tillstånd till länstrafik icke beviljas utan

deras hörande, på ett enkelt sätt tillfälle att framlägga sina synpunkter. Erinras

ina i detta sammanhang, att genom de sammanslutningar, som merendels

bildats av de inom ett län verksamma utövarna av yrkesmässig trafik, dessa

yrkesutövare lätt torde kunna erhålla kännedom örn en ifrågasatt trafik utan

att själva behöva följa länsstyrelsens kungörelser.

Utredningsmännen hava icke föreslagit några bestämmelser rörande förfarandet,

då ansökan göres örn tillstånd till stadstrafik, varom ej heller motorfordonsförordningen

upptager några föreskrifter. Det vill emellertid synas,

att vad i detta hänseende av mig förordats beträffande ansökan örn tillstånd till

länstrafik bör äga motsvarande tillämplighet beträffande ansökan örn tillstånd

till stadstrafik.

I anslutning till vad jag sålunda anfört har i 27 § 1 morn. — andra och

fjärde styckena -— upptagits de bestämmelser, för vilka jag nu redogjort. Därjämte

har i tredje stycket bibehållits det stadgande, som nu förekommer i

andra stycket.

Kostnaderna för det ifrågasatta kungörelseförfarandet torde böra gäldas

av sökanden. Även kostnaderna för det meddelande örn beslut rörande till’

stånd till linjetrafik, vilket enligt 27 § 3 mom. första stycket skall intagas i

ortstidning, synas — på sätt i några yttranden framhållits — böra åvila sökanden.

Jag förordar därför, att föreskrifter i angivna hänseende upptagas i nu

ifrågakomna författningsrum.

Mot det stadgande, som i utredningsmännens förslag upptagits i 27 § 1 mom.

tredje stycket, har jag i sak icke något att erinra. Detsamma har, med något

ändrad avfattning, av mig upptagits såsom ett femte stycke i 2:7 § 1 mom.

Utredningsmännen hava — närmast i anslutning till linjetrafiken berörande

spörsmål ■— upptagit frågan örn s. k. trafiknämnder1 samt förklarat sig avstyrka

tillsättandet av sådana.

Järnvägsstyrelsen har i sitt yttrande anfört, att inrättandet av trafiknämnder

föreslagits främst med tanke på länstrafiken.

Måhända skulle ifrågakomna nämnder understundom kunna vara till ett

visst gagn. Emellertid synes det mig lämpligt att, innan slutlig ståndpunkt

tages till frågan om inrättande av dylika nämnder, avvakta resultatet av de

ändrade bestämmelser rörande förutsättningarna för beviljande av trafiktillstånd

samt av de föreskrifter örn beredande av tillfälle för redan förefintliga

1 Jfr bankoutskottets utlåtande nr 59 år 1932 sid. 19 ff.

Departe
ments
chefen.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

trafikföretag att yttra sig över ansökningar om tillstånd till läns- och stadstrafik,

som i det föregående av mig föreslagits.

Ikraftträdande av beslut örn trafiktillstånd.

Jag torde här få beröra spörsmålet, huruvida beslut örn trafiktillstånd bör

äga giltighet, innan detsamma vunnit laga kraft.

Enligt 55 § motorfordonsförordningen gäller, att emot beslut, som på grund

av förordningen meddelats av länsstyrelse eller polismyndighet, besvär må

anföras inom tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters eller

ämbetsverks beslut är bestämd; dock skall beslutet utan hinder av besvär

gälla till efterrättelse, intill dess annorlunda kan bliva vederbörligen förordnat.

Rörande detta spörsmål, som icke avhandlas i betänkandet, hava utredningsmännen

i en till chefen för kommunikationsdepartementet ingiven promemoria

erinrat, att beräkning av besvärstid i ärenden rörande tillstånd till yrkesmässig

trafik skedde enligt förordningen den 14 december 1866 angående ändring

av gällande stadganden om tid för besvärs anförande i mål, som handläggas

av förvaltande myndighet och ämbetsverk. Enligt denna förordning

räknades besvärstiden från delfåendet av vederbörligt beslut. Då beslut i

berörda ärenden delgåves endast sökanden, kunde någon bestämd tidpunkt*

när beslutet vunnit laga kraft, icke angivas. Utredningsmännen ansåge för

sin del, att bestämmelser, varigenom väntetiden i fråga örn sökt tillstånd till

yrkesmässig trafik ytterligare förlängdes, icke borde ifrågakomma. Ingen sökande

torde vara okunnig örn att besvär kunde förekomma, vilka kunde föranleda

upphävande av beslut, varigenom trafiktillstånd beviljats. Sökanden

visste, att det material han anskaffade och den rörelse han började skedde på

hans egen risk.

I sitt yttrande över utredningsmännens betänkande har svenska järnvägsföreningen

ingått på förevarande spörsmål och i sådant avseende anfört:

En sökande av trafiktillstånd, vilken fått sin ansökan beviljad, kunde till

följd av innehållet i 55 § motorfordonsförordningen omedelbart gå i författning

örn att börja den trafik, till vilken han erhållit tillstånd; och det kunde

nog icke förtänkas honom, örn han genast träffade anstalter och förfogande

därför, såsom anskaffande av erforderliga bilar, anställande av personal 0. s. v.

Därigenom kunde uppstå ett läge, som gjorde, att det vid prövning av besvär

över ett beslut, varigenom trafiktillstånd beviljats, befunnes möta stora svårigheter

eller betänkligheter att upphäva ett dylikt beslut, även örn skäl därtill

eljest skulle anses föreligga. Den besvärsprövande myndigheten bomme

icke att känna sig så fri och obunden, som önskligt skulle vara.

Till förekommande härav skulle föreningen vilja ifrågasätta, att i 55 § infördes

en bestämmelse av innehåll, att beviljat trafiktillstånd icke finge tagas

i användning, innan beslutet därom vunnit laga kraft eller blivit i högsta instans

fastställt. Föreningen hade tänkt sig, att paragrafen skulle kunna ändras

sålunda, att efter orden »dock gälle beslutet» inskötes orden »där det ej

innebär beviljande av trafiktillstånd» samt att det tillädes en ny punkt av

följande lydelse: »Beviljat trafiktillstånd får icke tagas i användning, innan

beslutet därom vunnit laga kraft eller, i händelse av besvär, blivit slutgiltigt

fastställt.»

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

47

Jämväl järnvägsstyrelsen har föreslagit införande i motorfordonsförordningen

av bestämmelse av nu angivet innehåll.

Även enligt min mening föreligger behov av en föreskrift i det syfte, som

angives i svenska järnvägsföreningens yttrande. Utöver vad föreningen därnfinnan

anfort vill jag framhålla, att — med de ofta avsevärda ekonomiska

konsekvenser, som äro förbundna med tillstånd till yrkesmässig trafik —- det

icke kan vara lämpligt med ett besvärsförfarande, som står till buds under,

praktiskt taget, obegränsad tid. Att, därest ändring i nu berörd riktning vidtoges,

den tid bleve förlängd, som åtginge innan sökande av trafiktillstånd

kunde påbörja utövande av den trafik, varom han ansökt, synes icke utgöra

tillräckliga skäl mot sådan ändring. Och genomföres dylik ändring, torde

sökanden ofta komma att låta anstå med vidtagande av åtgärder, som — vid

bifall till besvär över beslut, varigenom trafiktillstånd beviljats — bleve för

honom onyttiga och förlustbringande.

För åstadkommande av en ändring i det hänseende jag nu berört lärer det

icke vara tillfyllest med föreskrifter av det innehåll, svenska järnvägsföreningen

ifrågasatt; därjämte torde fordras föreskrift om den tidpunkt, från vilken

besvärstiden skall räknas, då i annat fall denna tidpunkt alltjämt vore att

beräkna enligt förordningen den 14 december 1866.

I sistberörda avseende vill jag, i överensstämmelse med vad därutinnan i

vissa instruktioner för verk och styrelser — exempelvis instruktionen den

22 juni 1928 (nr 216) för järnvägsstyrelsen med underlydande linjebefäl —

stadgats, föreslå, att beslut, varigenom tillstånd till yrkesmässig trafik beviljats,

skall anses hava kommit klaganden till del den dag, då beslutet tillkännagivits

genom anslag å sedvanlig plats inom myndighetens lokal. En

föreskrift därom synes böra såsom ett nytt stycke fogas till 55 §; i första

stycket därav torde böra intagas bestämmelser av den innebörd svenska järnvägsföreningen

ifrågasatt.

Anslag av nu ifrågasatt innehåll torde icke behöva givas någon vidlyftig avfattning.

Flera beslut synas lämpligen kunna tillkännagivas genom samma

anslag.

Utliyrningsrörelse.

I fråga örn yrkesmässig uthyrning av automobil, utan att förare samtidigt

ställes till förfogande, anföra utredningsmännen:

Den rörelse, varom nu är fråga, i vilken en företagare uthyr en eller flera

bilar till kundens begagnande på egen hand, är icke att hänföra under de

för yrkesmässig trafik gällande bestämmelser, vilka förutsätta, att bilen icke

överlämnas till kundens begagnande utan tvärtom föres av en särskilt — genom

innehav av trafikkort -—• kvalificerad förare. En författningsändring,

varigenom antingen denna rörelse förbjödes eller också i alla avseenden jämställdes

med yrkesmässig trafik, hava vi övervägt, men icke ansett oss böra

föreslå. Lagliga hinder böra enligt vår mening näppeligen resas för att hindra

en erfaren förare att utnyttja sin egen arbetskraft vid en kanske nödvändig

bilfärd och därigenom vinna en besparing, om bilägare finnas, som äro villiga

att för ändamålet uthyra sina bilar. Uppenbara olägenheter förbundna med

Departe
ments
chefen.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

sådan trafik äro emellertid påvisade, varför vi anse att starka skäl föreligga

för att i vissa avseenden föreskriva bestämmelser för reglerande därav. Detta

gäller •—• dock endast såvitt fråga är örn personbefordran —•

främst i fråga om beskaffenheten av de bilar, som tillhandahållas i en

rörelse av nu ifrågavarande slag. I den mån en dylik rörelse till sin

omfattning är att jämställa med vanlig yrkesmässig trafik, d. v. s. då den

riktar sig till allmänheten, finnes enligt vår mening icke något skäl, varför

icke kraven på beskaffenheten av de bilar, som genom densamma tillhandahållas,

skulle vara desamma som kraven på bilar i vanlig yrkesmässig trafik

åtminstone så till vida, att de böra hava blivit för ändamålet godkända och

därigenom en viss garanti för dugligheten av den utbjudna materielen vunnits.

Besiktningen bör särskilt avse undersökning huruvida bilen är lämplig

för det ändamål, för vilket den är avsedd att användas, nämligen för uthyrning

till en förare, som förutsattes icke tidigare i detalj känna densamma.

Gentemot denna uppfattning har visserligen i 1929 års betänkande invänts,

att en bestämmelse i nu ifrågavarande syfte vore överflödig med hänsyn till

att vederbörande ägde möjlighet att före förhyrandet undersöka automobilens

beskaffenhet. Denna invändning bör emellertid enligt vår mening icke tillmätas

större betydelse, då det icke kan förutsättas, att en dylik undersökning

i regel överhuvud kommer till stånd och torde för varje fall densamma möta

svårigheter att verkställa, utan att bilen först tages i ett icke alltför kortvarigt

bruk.

o Än vidare anse vi att en verksamhet av nu ifrågavarande slag icke bör

fa äga rum utan särskilt tillstånd av offentlig myndighet, som eljest beviljar

trafiktillstånd. En-bestämmelse av denna innebörd synes oss nödvändig såväl

till skydd för allmänhetens berättigade intressen som för åstadkommande av

likställighet i förhållande till utövarna av vanlig yrkesmässig trafik. Genom

ett tillstandsförfarande kunna för varje fall uppenbart olämpliga personer förhindras

att ägna sig åt en rörelse av nu ifrågavarande slag, där ansvarslös

försummelse vid tillsyn av vagnmaterielen och sådan materiels utbjudande, kan

framkalla stora risker till liv och egendom.

Slutligen bör enligt vår mening rörelse av ifrågavarande slag icke få utövas

utan att ägare till de automobiler, som användas till uthyrning, har

att i samma omfattning, som jämlikt lagarna angående ansvarighet för skada

i följd av automobiltrafik den 30 juni 1916 och om trafikförsäkring å motorfordon

den 10 maj 1929 är stadgat för ägare av automobil, som användes i

vanlig yrkesmässig trafik, svara för skada i följd av trafik, som bedrives

med uthyrda automobiler och för försäkring av dessa. Dylik ansvarighet

och försäkringsplikt synes emellertid följa redan av nu gällande lydelse av

4 och 7 §§ i förstnämnda lag, jämförda med 1 § i den senare av nämnda

lagar. Någon ändring av dessa lagar synes således icke erforderlig för nu

ifrågavarande ändamål. För vinnande av ytterligare garanti, att försäkringsplikten

fullgjorts har emellertid den i 27 § 4 mom. förekommande, för vanlig

yrkesmässig trafik gällande bestämmelse, enligt vilken godkännande av automobil

icke må meddelas, med mindre det visas, att försäkringsplikten fullgjorts,

upptagits bland de stadganden, som äro att tillämpa på nu ifrågavarande

slag av rörelse.

Till stöd för den av oss hävdade ståndpunkten borde jämväl kunna åberopas

vissa i Danmark enligt kungörelse den 22 december 1927 gällande bestämmelser.

I 42 § av nämnda kungörelse föreskrives, att intet fordon må

användas yrkesmässigt till befordran av personer — vartill också räknas uthyrning

utan förare av personvagnar — innan det, efter anmälan till polisen

och framställning till vederbörande sakkunniga, är godkänt till sådant

bruk. I 43 § föreskrives vidare, att polisen drager försorg örn, att sådana

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

49

motorfordon med lämpliga mellanrum och minst en gång varje halvår -—

personvagnar, som uthyras utan förare, dock minst en gång varje kvartal -—

uppvisas till eftersyn, örn de fortfarande uppfylla lagens fordringar.

Vid prövning av ansökan örn tillstånd till denna rörelse bör likaväl som

vid vanlig trafik hänsyn tagas till behövligheten och lämpligheten av densamma.

Särskilda bestämmelser örn taxor eller trafikkort för vederbörande

förare torde däremot icke vara påkallade.

I enlighet med den uppfattning vi sålunda utvecklat hava vi för reglerande

av nu ifrågavarande slag av rörelse framlagt förslag till bestämmelser i ämnet,

avsedda att såsom nytt mom. fogas till nuvarande 23 § motorfordonsförordningen.

I samband därmed har en redaktionell bearbetning av denna paragrafs

nuvarande lydelse ansetts erforderlig.

Föreskrifter i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsmännens förslag

förordas i flertalet inkomna yttranden. Åtskilliga erinringar hava dock

framförts mot förslaget.

Sålunda anför länsstyrelsen i Gotlands lån:

Den föreslagna föreskriften i 23 § 2 mom. andra stycket, enligt vilken

prövning av ansökning örn tillstånd till yrkesmässig uthyrning av automobil

utan förare skulle ske med hänsyn till behövligheten och lämpligheten av

denna rörelse, torde komma att vid tillämpningen vålla vissa svårigheter. Behovet

av tillgång till automobiler utan förare kunde nämligen tänkas föreligga

även örn å viss ort antalet automobiler i yrkesmässig trafik enligt den

allmänna regeln för behovsprövningen vore fyllt. Länsstyrelsen avsåge därvid

närmast den ansenliga grupp av trafikanter, som, vanligen under semester

men även eljest, önskade under sina resor använda sig av förhyrda automobiler

utan förare. Det syntes länsstyrelsen som om möjlighet i varje fall borde

föreligga för att tillgodose ett dylikt behov. Denna synpunkt torde icke böra

frånkännas betydelse vid utformandet av den bestämmelse i motorfordonsförordningen,

som skulle fixera behovsprincipen.

Kungl, automobilklubben yttrar:

Utredningsmännen framhölle såsom sin uppfattning, att lagliga hinder icke

borde resas för en erfaren förare att utnyttja sin egen arbetskraft vid en bilfärd

och därigenom vinna en besparing. Automobilklubben, som helt anslöte

sig till detta uttalande, ville understryka, att fullt legala behov förelåge för

den här åsyftade rörelsen. Det hade sålunda bl. a. visat sig, att utlänningar

i allt större omfattning önskade beresa ett land i automobil utan att därför

behöva medföra eget fordon eller nödgas hyra automobil med chaufför. Å

andra sidan hade erfarenheten visat, att automobil, som uthyrdes utan förare,

icke sällan vore i sådant skick, att dess framförande kunde utgöra en

fara för trafiksäkerheten och förorsaka den, som hyrde fordonet, kostnader för

reparationer och dylikt, som rätteligen bort komma på ägaren. Vid tiden

för avgivande av 1929 års betänkande hade förhyrning av automobil utan

förare förekommit huvudsakligen för s. k. långfärder, och vid sådant tillfälle

torde vederbörande icke kunna underlåta att före förhyrandet undersöka automobilens

beskaffenhet. Då emellertid förhyrning numera syntes förekomma

i slör utsträckning för söndagsutflykter och liknande korttidsperioder, hade

kunden säkerligen icke tid att själv låta undersöka fordonet. Fördenskull

syntes det automobilklubben riktigt, att denna rörelse ställdes under kontroll

och att de flör uthyrning avsedda automobilerna underkastades periodisk

besiktning. Besiktning en gång varje år torde dock icke undanröja nyss framhållna

olägenhet, utan tätare företagen besiktning syntes vara påkallad. De

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 193. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Alaj:ts proposition nr 19S.

danska föreskrifterna i detta avseende syntes vara värda beaktande. Automobilklubben

anslöte sig även till förslaget, att den, som ville bedriva rörelse

av ifrågavarande art, skulle hava medgivande i någon form därtill av vederbörande

myndighet. Det föreslagna tillståndsförfarandet syntes dock automobilklubben

vara onödigt omständligt och finge automobilklubben för den skull

ifrågasätta, örn ej en anmälan kunde anses tillfyllest. Därigenom skulle

myndigheterna hava tillfredsställande möjligheter att följa och övervaka dylik

rörelse ävensom förhindra, att olämplig person tillätes bedriva sådan uthyrning.

Då utredningsmännen emellertid därjämte föresloge, att vid prövning

av dylik anmälan, hänsyn skulle tagas till behövligheten och lämpligheten

av densamma, ville automobilklubben särskilt understryka nödvändigheten

av, att behövligheten och lämpligheten prövades med hänsyn endast till denna

rörelse, och att prövningen sålunda icke borde avse örn, såsom i 27 § 2 mom.

föresloges, trafikbehovet kunde fyllas med anlitande av befintliga trafikmedel.

I sådant fall torde nämligen i praktiken rätten att uthyra automobil

utan förare endast i undantagsfall komma att beviljas.

Styrelsen för automobilbesiktningsmännens förening anser, att möjlighet

att förhyra automobil utan förare borde föreligga, även örn den avsedda

färden ej kunde sägas vara nödvändig. I anslutning därtill yttrar styrelsen:

De skäl, som talade därför, vore närmast av ekonomisk natur, ty medan å

ena sidan ett jämförelsevis ringa antal vore i tillfälle att hålla sig med automobil,

innehade å andra sidan det stora flertalet körkort och därmed förutsättningen

för att kunna bruka en sådan. Givetvis beaktade styrelsen de olägenheter,

som kunde framgå av en dylik trafik, men då anmärkningarna mot densamma

huvudsakligen rests från representanter för den yrkesmässiga trafiken,

ville styrelsen som sin åsikt framhålla, dels att den yrkesmässiga trafikens utövare

själva, om de så ville, kunde införliva denna verksamhet med sin rörelse,

dels att denna förhyrning av bilar utan förare — särskilt då fråga vore örn

personbilar — knappast torde vålla den rent yrkesmässiga trafiken något

avbräck. Ville nämligen någon hyra en personbil så vore det oftast därför,

antingen att han själv ville hava nöjet och tillfredsställelsen av att köra den

eller också, att den vanliga utvägen, som eljest stöde till buds, vore för kostsam.

Med avseende på skötsel och vård förelåge det en stor skillnad mellan

t. ex. en droskbil, som kördes dagligen av samma personer, och en uthyrningsbil,

som ginge ur hand och i hand utan den dagliga tillsyn, som yrkesmannen

krävde. Styrelsen ansåge därför, att det borde överlåtas å besiktningsmännen

att kalla dessa fordon till eftersyn fyra gånger årligen. Vid en av dessa förrättningar

skedde den periodiska efterbesiktningen, för vilken vederbörande

hade att erlägga 15 kronor, medan övriga tre förrättningar skulle utmynna

i ett lämplighetsintyg, för vilket avgiften skulle utgå med 5 kronor. Styrelsen

kunde icke underlåta påpeka, att då det under alla förhållanden torde komma

att råda skarpt divergerande åsikter rörande »lämpligheten och behövligheten»

och det i regel ej torde komma att röra sig örn ett trafikbehov, som icke

kunde fyllas med anlitande av redan befintliga trafikmedel, så vore de föreslagna

villkoren rent prohibitiva, med andra ord så avfattade, att trafiktillstånd

blott undantagsvis kunde beviljas.

Föreningen för gemensamt lagenligt trafikförsäkring sansvar anser, att ett

verkligt behov av motorfordon till förhyrning för kortare tid numera framvuxit.

Automobilförsäkringsanstalterna hade emellertid haft mycket dåliga

erfarenheter av försäkring å motorfordon i sådan rörelse, varför anstalterna

nödgats betinga sig väsentligt högre premier för dylika försäkringar än för

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

51

försäkringar å motorfordon i annan trafik. Med hänsyn till det anförda syntes

det oundgängligt, att rörelsen lades under myndighets kontroll. Såvitt

föreningen kunde finna vore emellertid de av utredningsmännen föreslagna

föreskrifterna icke tillräckliga för tryggande av trafiksäkerheten vid rörelsens

utövande. I sådant hänseende vore det önskvärt att, utöver de av utredningsmännen

föreslagna föreskrifterna, särskilda bestämmelser fastställdes att

tillämpas vid uthyrningsrörelsens bedrivande. Efter en redogörelse för härutinnan

i Danmark gällande bestämmelser fortsätter föreningen:

Erfarenheterna av den yrkesmässiga uthyrningen torde oförtydbart visa, att

behov även förelåge av en viss kontroll över att olämpliga personer icke tilllätes

anlita de automobiler, som ställdes till förfogande. För denna kontroll

syntes de i Danmark gällande föreskrifterna kunna tjäna till vägledning.

Särskilt torde det vara av vikt, att rörelsens utövare mot bötesansvar ålades

att vid uthyrningen förvissa sig örn, att vederbörande vore berättigad att föra

automobil och besutte erforderlig förarvana.

I formellt hänseende syntes utredningsmännens förslag giva rum för vissa

anmärkningar. Ehuru utredningsmännen framhölle, att den yrkesmässiga

uthyrningen av automobiler utan förare icke borde vara att hänföra till begreppet

yrkesmässig trafik i motorfordonsförordningens mening, hade de

föreslagit ett sammanförande av de särskilda bestämmelserna örn yrkesmässig

uthyrning utan förare med bestämmelserna örn den yrkesmässiga trafiken

under rubriken »särskilda föreskrifter örn yrkesmässig automobiltrafik».

Därest innebörden av begreppet yrkesmässig trafik skulle bibehållas oförändrad,

syntes uthyrning utan förare böra behandlas i annat kapitel. I varje fall

borde av rubriken framgå, att under densamma behandlades även annan trafik

än den yrkesmässiga.

Från sammanslutningar av utövare av yrkesmässig trafik har allmänt gjorts

gällande, att uthyrning av automobil utan förare borde förbjudas, därvid

åberopats såväl konkurrens- som trafiksäkerhetssynpunkter. I förstberörda

hänseende anför exempelvis Sveriges trafikbilägares riksförbund:

Föreskrifterna i 23 § 2 mom. av utredningsmännens förslag hälsade förbundet

som ett steg i riktning mot det av förbundet framförda önskemålet, att all

yrkesmässig uthyrning av automobil utan förare skulle förbjudas. Detta dock

under förutsättning, att behovsprincipen i verklig bokstavlig mening även

tillämpades vid meddelandet av dylika rättigheter på så sätt, att därest i verkligheten

behovet av ytterligare trafikfordon förelåge, detta i allmänhetens

och trafiksäkerhetens intresse fylldes av vanlig yrkesmässig trafikrättighet

och icke av uthyrningsfordon, vilka sedan bemannades med förare, som saknade

trafikkort.

Berörda yrkessammanslutningar hava hemställt, att under alla omständigheter

jämväl uthyrning av automobil för godsbefordran måtte regleras i enlighet

med vad utredningsmännen föreslagit i fråga om uthyrning av automobil

för personbefordran. I samma riktning hava jämväl järnvägsstyrelsen

och svenska järnvägs föreningen uttalat sig. Åt en dylik uppfattning hava

även åtskilliga länsstyrelser givit uttryck.

Beträffande det av utredningsmännen berörda spörsmålet örn tillämplighet

med avseende å automobil, som brukas i uthyrningsrörelse, av lagarna den 30

juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik och den

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 19S.

10 maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon i samma omfattning som i

fråga örn automobil i yrkesmässig trafik har förening en för gemensamt lagenligt

trafikförsäkring sansvar anfört:

Enligt föreningens åsikt kunde skäl anföras mot riktigheten av utredningsmännens

tolkning av 4 § automobilansvarighetslagen. Föreningen tilläte sig

- under hänvisning till en yttrandet bifogad P. M. — att närmare redogöra

för dessa skäl.

1. Förarbetena till sistnämnda lagrum syntes angiva, att den ägare av

automobil i yrkesmässig trafik ålagda ansvarighet för skada å person, som befordrades

med automobilen, grundats därå, att ägaren vore skyldig efterse

att den personal, han använde för trafiken, vore därför skickad, och att ägaren

därför borde taga ansvaret för skada i följd av ovarsamhet eller försummelse

från personalens sida. Medan den, som anlitade en hyrverks- eller

droskbil, finge nöja sig med den förare, som ställdes till hans förfogande,

hade. den, som förhyrde automobil utan förare, att själv bestämma över automobilens

användning. Den, som uthyrde automobil utan förare, hade å

andra sidan icke tillfälle att övervaka, huru automobilen under hj^restiden

brukades. De särskilda förhållanden, vilka i förarbetena anförts såsom

grund för automobilägares ansvarighet för skada å passagerare, förefunnes

sålunda enligt föreningens förmenande icke vid yrkesmässig uthyrning utan

förare.

2. I 1927 års motorfordonssakkunnigas betänkande med förslag till förordning

örn motorfordon m. m. gåves ett uttalande som utvisade, att de sakkunniga

ansett 4 § automobilansvarighetslagen icke tillämplig å annan trafik

än den, som enligt motorfordonsförordningen vore att anse såsom yrkesmässig.

De sakkunniga meddelade, att de haft under övervägande, huruvida

en av dem föreslagen ändring i motorfordonsförordningens definition

av begreppet yrkesmässig trafik — avsedd att från begreppet utesluta de

fall, då tillhandahållande av automobil mot betalning skett tillfälligtvis och

utan förvärvssyfte — borde göras »i de lagrum i vissa andra författningar,

varest användas samma ordalag som i motorfordonsförordningen för att beteckna

yrkesmässig trafik». (De sakkunniga åsyftade tydligtvis bland annat

4 § automobilansvarighetslagen, varest motorfordonsförordningens bestämning

av begreppet yrkesmässig trafik ordagrant återfunnes.) Detta ansåge

de sakkunniga dock icke nödvändigt, »då det torde vara att förvänta, att

även utan att en sådan ändring vidtages dessa stadganden komma att anses

åsyfta blott den automobiltrafik, som vid ett bifall till de sakkunnigas förslag

— enligt motorfordonsförordningen — skall betraktas som yrkesmässig».

3. Uti ett av Göta hovrätt den 9 juni 1932 givet, lagakraftvunnet utslag

(nr 581) på besvär av trafikbilägaren C. hade hovrätten uttalat, att enär i

målet blivit utrett, att C. vid uthyrning av automobil icke tillhandahållit

jämväl förare av densamma, C. vid sådant förhållande icke enligt 4 § automobilansvarighetslagen

vore skyldig ersätta skada, som genom hyresmannens^

ovarsamma körning tillfogats person, vilken färdats i automobilen.

Då 4 § automobilansvarighetslagen således kunde antagas icke vara tilllämplig

å trafik med automobil, som uthyrdes utan förare, följde därav att

den, som under befordran med dylik automobil skadades genom förarens förvållande,

icke ägde rätt att av automobilens ägare utfå ersättning för skadan,

med mindre även ägaren låtit komma sig till last något förhållande, som innefattade

medvållande till skadan. Endast i sistberörda fall skulle enligt

3 §. trafikförsäkringslagen den försäkringsanstalt, som meddelat trafikförsäkring

å automobilen, bliva ansvarig för skadan. Fråga uppstode då, hu
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

53

ruvida automobil ansvarighetslagen borde så ändras, att ägare av automobil,

som uthyrdes utan förare, alltid bleve ansvarig för skada å person, som befordrades

med automobilen, i de fall då föraren vållat skadan. Med en dylik

ändring skulle på grund av 3 § trafikförsäkringslagen följa motsvarande utvidgning

av försäkringsgivarens ansvarighet. Enligt föreningens mening

saknades anledning till en dylik utvidgning av automobilägarens och försäkringsgivarens

ansvarighet. De skäl, varå trafikbilägares ansvarighet enligt

4 § automobilansvarighetslagen grundats, vore, såsom förut anförts, icke

tillämpliga å ägare av automobil, som uthyrdes utan förare. Föreningen

kunde icke inse, varför särskilt ägare av dylik automobil skulle vara skyldig

ersätta skada å person, som utan ägarens intresse medföljt automobilen

och som kanske bättre än ägaren varit i tillfälle att bedöma förarens skicklighet

och ansvarskänsla. Varje skäl saknades dessutom enligt föreningens

åsikt att bereda den, som medföljde en förhyrd, av privatförare framförd

automobil, bättre skydd än det, som tillkomme passagerare i andra av privata

förare framförda automobiler.

För undvikande av tvivelsmål rörande rätta tolkningen av 4 § automobilansvarighetslagen

syntes det emellertid — särskilt om begreppet yrkesmässig

trafik skulle utvidgas att omfatta jämväl yrkesmässig uthyrning utan förare

— vara nödvändigt, att i nämnda lagrum uttryckligen angåves, att detsamma

endast avsåge trafik med automobil, som jämte förare tillhandahölles allmänheten

mot ersättning.

De synpunkter, vilka såväl i utredningsmännens betänkande som i däröver

avgivna yttranden kommit till uttryck rörande yrkesmässig uthyrning av

automobil utan förare, kunna hänföras å ena sidan till spörsmålet örn konkurrensen

ej endast mellan automobilföretag och järnvägsföretag utan även och i

första rummet mellan olika automobilföretag inbördes samt å andra sidan till

trafiksäkerhetsspörsmålet.

Vad förstberörda synpunkter angår vill jag giva min anslutning till vad

därutinnan anförts särskilt av kungl, automobilklubben och styrelsen för

automobilbesiktningsmännens förening. Frånsett den omständigheten, att den,

som bedriver dylik rörelse, icke kan sägas utöva någon trafik, avser enligt

min tanke en sådan rörelse att fylla ett behov, som icke kan på annat sätt tillgodoses.

Ty det är ju här icke fråga örn det förhållandet, huruvida å en viss

ort tillgängliga trafikmedel kunna anses tillfyllest, utan huruvida en person,

som äger förmåga att föra ett motorfordon men — måhända främst av ekonomiska

skäl — icke håller sig därmed, skall hava möjlighet att själv ombesörja

en körning. För många innebär själva framförandet och det fria disponerandet

av ett motorfordon det huvudsakliga nöjet vid exempelvis en semesterresa.

Och ofta torde en resa ställa sig väsentligt billigare, om vederbörande ej behöver

bekosta jämväl utgifter för chaufför, t. ex. då en handelsresande har att

inom ett vidsträcktare område uppsöka kunder. Även i fråga örn godsbefordran

förekommer det, att en transport skulle kunna utföras väsentligt billigare,

där vederbörande kunde med förhyrd automobil själv utföra transporten.

Med det sagda har jag givetvis haft i sikte endast sådana fall, där en resa

företages eller en godstransport utföres för vederbörandes egen räkning. Skulle

en förhyrd automobil av hyresmannen tillhandahållas allmänheten mot ersätt
-

Departe
ments
chefen.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

ning, lärer hyresmannen — därest han ej därtill erhållit vederbörligt tillstånd

-— göra sig förfallen till ansvar enligt 44 § 1 mom.

Örn jag således biträder uppfattningen, att lagliga hinder ej böra resas

mot en rörelse av ifrågavarande slag, kan jag med hänsyn till det anförda

icke ansluta mig till utredningsmännens förslag att i väsentliga avseenden

likställa denna rörelse med den yrkesmässiga automobiltrafiken; och särskilt

hyser jag den åsikten, att frågan, huruvida dylik rörelse må utövas, ej skall

bedömas efter de riktlinjer, enligt vilka ansökan örn tillstånd till yrkesmässig

trafik bör prövas.

Från synpunkten av ökad trafiksäkerhet åter synes förslaget att reglera

nu förevarande rörelse värt allt beaktande. Dock lärer detta syfte kunna

tillgodoses utan så omfattande föreskrifter som utredningsmännen föreslagit.

Det väsentliga i en reglering av berörda rörelse torde vara förhindrandet av

att mindervärdiga automobiler komma till användning i densamma.

Jag vill därför förorda ett förfarande av i huvudsak den innebörd, som i

fråga örn automobil i yrkesmässig trafik är föreskriven i 27 § 4 och 5 morn.,

dock att efterbesiktning skall äga rum sist var sjätte månad.

Det från åtskilliga håll framförda kravet, att automobiler för godsbefordran

skulle i förevarande hänseende likställas med automobiler för personbefordran,

har jag ansett mig böra tillmötesgå. Ur trafiksäkerhetssynpunkt

synes mig anledning saknas att fritaga lastautomobil, som yrkesmässigt uthyres

utan förare, från den kontroll, som personautomobil under enahanda

förutsättning ansetts i trafiksäkerhetens intresse böra underkastas.

Huruvida yrkesmässigt bedrivande av uthyrning av automobiler skall anses

föreligga, torde böra avgöras i enlighet med de synpunkter, som ligga till

grund vid avgränsningen av begreppet yrkesmässig trafik. Jag vill härutinnan

hänvisa till vad i propositionen nr 121 till 1930 års riksdag anförts

rörande definitionen å sagda trafik. Såsom en sammanfattande benämning

å den rörelse, varom nu är fråga, vill jag föreslå »uthyrningsrörelse».

Jag har övervägt huruvida icke — på sätt kungl, automobilklubben ifrågasatt

— det kunde vara tillfyllest, att den, som ville bedriva uthyrningsrörelse,

därom gjorde anmälan hos vederbörande myndighet. Då det emellertid från

synpunkten att förhindra användandet i dylik rörelse av mindervärdiga automobiler

kan vara av vikt, att sökandens personliga förutsättningar för rörelsens

bedrivande prövas, har jag stannat för den meningen, att särskilt

tillstånd bör erfordras. Huru den tillståndsgivande myndigheten skall förskaffa

sig upplysning i berörda avseende, torde böra överlåtas åt densamma

att själv avgöra. Några föreskrifter örn vissa vederbörandes hörande anser

jag ej erforderliga.

Tillstånd till uthyrningsrörelse bör enligt min mening beviljas av länsstyrelse,

jämväl för det fall, att rörelsen skall bedrivas i stad; i sakens natur

ligger, att färd med automobil, som brukas i uthyrningsrörelse, oftast kommer

att utsträckas över ett större område. Någon stationsort torde ej böra

bestämmas.

Tillståndet bör beviljas av länsstyrelsen i det län, där ort, varest rörelsen

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

55

skall bedrivas, är belägen. Med hänsyn till bestämmelserna i 9 § 1 mom.

tredje stycket om automobils hemort torde närmare föreskrifter ej vara erforderliga.

Det lärer förekomma, såväl att yrkesmässig trafik bedrives med förhyrd

automobil som ock att automobil, vilken användes i yrkesmässig trafik, tillika

brukas i uthyrningsrörelse. För sådana fall synes den efterbesiktning, som

enligt det föregående bör äga rum med avseende å automobil, vilken brukas i

uthyrningsrörelse, icke erfordras.

De av mig nu förordade föreskrifterna rörande uthyrningsrörelse torde icke

böra äga tillämplighet, då fråga är om uthyrande av motorfordon åt krigsmakten.

Stadgande om undantag i detta hänseende synes böra upptagas i

kungörelsen den 3 oktober 1930 (nr 362) med särskilda föreskrifter angående

det militära motorfordonsväsendet.

I formellt hänseende har jag, i nära anslutning till de erinringar, som därutinnan

framställts av föreningen för gemensamt lagenligt trafikförsäkringsansvar,

vidtagit den ändring i utredningsmännens förslag, att föreskrifterna

om uthyrningsrörelse blivit under särskild rubrik upptagna efter bestämmelserna

örn yrkesmässig trafik. Därigenom vinnes främst, att av förordningen

tydligt framgår, att dylik rörelse icke är att hänföra till yrkesmässig trafik.

Till undvikande av att förefintlig paragraf följd brytes hava föreskrifterna

örn uthyrningsrörelse upptagits i en paragraf, vilken betecknats 29 a §. I samband

härmed har 5 § 3 mom. undergått viss ändring.

De tillägg till motorfordonsförordningens ansvarsbestämmelser, som föreskrifterna

om uthyrningsrörelse torde kräva, hava upptagits i 40 § 1 morn.,

43 § 1 moni., 44 § 1 och 2 mom. samt 48 §. Vissa tillägg erfordras jämväl i

instruktionen den 3 oktober 1930 (nr 354) för besiktningsmän för motorfordon

samt i kungörelsen samma dag (nr 353) angående ersättning till besiktningsmän

för motorfordon jämte förrättningstaxa m. m.

I detta sammanhang torde jag få beröra frågan, huruvida ägare av automobil,

som brukas i uthyrningsrörelse, bör svara för skada i följd av trafik med

automobilen och för försäkring därav i samma omfattning som ägare av automobil,

vilken användes i yrkesmässig trafik. Jag vill då först erinra, att

järn likt. 1 § trafikförsäkringslagen ägare av motorfordon, som brukas i trafik,

är pliktig att därå taga och vidmakthålla trafikförsäkring. Jämlikt 3 § samma

lag medför trafikförsäkring rätt för den, som på grund av skada i följd

av trafik med fordonet är enligt lag berättigad till skadestånd av fordonets

ägare, brukare eller förare, att utbekomma skadeståndet av försäkringsgivaren;

dock att försäkringsgivaren icke är ansvarig för skada å person, som

färdas i fordonet, med mindre försäkringstagaren är för skadan ansvarig.

Undantag från försäkringsgivarens ansvarighet föreligga ock i fråga örn skada

å fordonet eller å egendom, som med fordonet befordras; från dessa undantag

bortses här.

Enligt 2 § automobilansvarighetslagen föreligger i fråga örn skada, som i

följd av trafik med automobil tillfogas person, som icke med automobilen

befordras, viss ansvarighet för automobilens ägare, även örn han ej är

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

till skadan vallande. Jämväl för skada, som i följd av trafik med

automobil, vilken mot ersättning tillhandahålles allmänheten, tillfogas person,

som med automobilen befordras, åvilar under viss förutsättning dylikt

utvidgat ansvar jämlikt 4 § sistnämnda lag ägaren. I fråga örn skada, som

till följd av trafik med automobil, som brukas i uthyrningsrörelse, tillfogas

person, vilken med automobilen befordras, lärer den utvidgade ansvarighet för

ägare, som stadgas i 4 § automobilansvarighetslagen, däremot icke föreligga.

Jag tillåter mig att beträffande skälen för denna uppfattning hänvisa till föreningens

för gemensamt lagenligt trafikförsäkringsansvar i det föregående återgivna

argumentering och vill här endast betona, att med det i nyssnämnda

lagrum förekommande uttrycket »automobil, som mot ersättning tillhandahålles

allmänheten» lärer avses endast automobil, vilken brukas i sådan trafik,

som enligt 23 § motorfordonsförordningen är att anse såsom yrkesmässig. Enligt

min tanke bör spörsmålet om utvidgad skadeståndsrätt för person, som

befordras med automobil, vilken brukas i uthyrningsrörelse, övervägas i ett

vidare sammanhang. Då en allmän revision av automobilansvarighetslagen av

flera skäl synes önskvärd och utredning härom i viss omfattning redan försiggår,

torde tillfälle snart yppa sig att återkomma till nämnda spörsmål.

Förteckning å tillstånd till yrkesmässig trafik.

Jag övergår härefter till utredningsmännens förslag örn förteckning å tillstånd

till yrkesmässig trafik. I anslutning därtill hava utredningsmännen

föreslagit skyldighet för polismyndighet i stad att örn meddelat tillstånd till

stadstrafik underrätta vederbörande länsstyrelse.

Utredningsmännen framhålla i förevarande avseende, att länsstyrelserna och

vederbörande polismyndigheter handlade oberoende av varandra vid meddelande

av trafiktillstånd och att skyldighet ej funnes för den ena tillståndsgivande

myndigheten att, då trafiktillstånd meddelats, därom underrätta den andra.

Till undanröjande av detta missförhållande föresloge utredningsmännen, att

till 24 § 3 mom. fogades en föreskrift örn skyldighet för polismyndigheten att

underrätta länsstyrelsen örn varje beviljat tillstånd till stadstrafik. En sådan

föreskrift komme nämligen, därest skyldighet tillika stadgades för länsstyrelse

att föra nyss omförmäld förteckning, att möjliggöra enhetlig överblick

över hela den inom varje län befintliga yrkesmässiga automobiltrafiken. Utredningsmännen

anföra härutinnan vidare:

Den omständigheten, att skyldighet ej finnes föreskriven för länsstyrelse att

föra särskilda förteckningar över i yrkesmässig trafik använda bilar inom

länet, har visat sig medföra olägenheter i två olika hos oss anmärkta avseenden.

Dels har den medfört svårighet att utan särskild undersökning få en

sådan överblick över tillgången på befintliga trafikmedel, som är erforderlig

vid bedömandet av frågor örn nya trafiktillstånd, dels ock uppgives den hava

i ett flertal fall föranlett, att trafikrättigheter, som av olika anledningar förfallit

eller icke utnyttjats och som till följd därav bort indragas, alltjämt i

länsstyrelsens förteckningar kvarstått såsom gällande. På sina håll har man

redan anskaffat eller vidtagit åtgärder för ernående av ett aktuellt register

av den beskaffenhet vi i detta sammanhang åsyfta. Vidare hava länsstyrel
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 193.

57

serlia i Kalmar oell Kronobergs län sedan några år tillbaka årligen utfärdat

och i länskungörelserna intagit en förteckning på gällande trafiktillstånd, på

sätt närmare framgår av en vid betänkandet fogad bilaga, och denna åtgärd

bär, anmärker förstnämnda länsstyrelse, visat sig synnerligen praktisk såväl

för myndigheterna, som därigenom erhålla en översikt över den yrkesmässiga

trafikens omfattning i länet, som även för allmänheten. Länsstyrelsen ifrågasätter

därför, huruvida ej i förordningen borde intagas föreskrift i nämnda

syfte.

På sålunda anförda grunder anse vi en bestämmelse för nyss angivna ändamål

tillgodose ett verkligt behov, varför vi under 27 § 3 mom. framlagt förslag

örn skyldighet för länsstyrelse att föra och utgiva förteckning av angivna

beskaffenhet. Detaljföreskrifter angående en dylik förteckning synas

icke böra innehållas i motorfordonsförordningen utan meddelas genom Kungl.

Maj:ts försorg. I huvudsak synes emellertid den av länsstyrelsen i Kalmar

använda uppställningen ägnad att efter vissa kompletteringar läggas till

grund för blivande bestämmelser i ämnet.

I de inkomna yttrandena har den föreslagna underrättelseskyldigheten för

polismyndighet i stad lämnats utan erinran. Behovet av förteckning över de

tillstånd till yrkesmässig trafik, som av länsstyrelserna meddelas, har i allmänhet

vitsordats, och förslaget att i denna förteckning upptaga jämväl de

trafiktillstånd, som meddelas av polismyndighet i stad, har ej mött invändning.

Däremot har det övervägande antalet länsstyrelser avstyrkt förslaget

att årligen upprätta och publicera förteckning över samtliga tillstånd till yrkesmässig

trafik.

Sålunda anför länsstyrelsen i Hallands län:

Förslaget att förteckning över gällande tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik

skulle föras av varje länsstyrelse vore till sin innebörd oklart. I

Hallands län fördes särskilda register i form av liggare med kortregister enligt

system Viscard dels över linjetrafiktillstånd och dels över tillstånd till länstrafik.

Dessa liggare vore uppdelade i avdelningar för varje landsfiskalsdistrikt.

De särskilda slagen av trafik (persontrafik, godstrafik, kombinerad

trafik) hade kort av olika färg, så att de lätt folie i ögonen. För varje linjetrafik

vore dessutom samtliga konceptresolutioner samlade i särskild pärm,

vari även funnes ett kartblad med linjen inlagd. Detta system vore särdeles

praktiskt, överskådligt och lätthanterligt. Länsstyrelsen hade de bästa erfarenheter

av detsamma. Det av utredningsmännen nu framlagda förslaget torde

icke avse ett dylikt registersystem utan åsyfta att en särskild förteckning

skulle uppgöras. Detta framginge bl. a. av att förteckningen föresloges skola

uppgöras årligen. För länsstyrelsens egen skull, d. v. s. för att underlätta

handläggning av ärenden angående yrkesmässig trafik, vore en sådan förteckning

fullkomligt överflödig, därest registreringen vore ordnad på nu beskrivna

sätt. Det vore sålunda bl. a. ytterst lätt, att t. ex. gå igenom liggaren och

se efter, vilka tillstånd, som påkallade åtgärd från länsstyrelsens sida. Utredningsmännen

ansåge emellertid påtagligen, att förteckningen skulle vara

till gagn för allmänheten, eftersom de föresloge, att den skulle utgivas. Länsstyrelsen

kunde icke finna ett dylikt utgivande av förteckningen över samtliga

gällande tillstånd till yrkesmässig trafik vara av något verkligt behov påkallat.

Möjligen kunde en förteckning endast över linjetrafiken vara till visst

gagn, men då borde den innefatta även turlistor och avgifter samt tjänstgöra

som en kommunikationstabell. Dock kunde däremot invändas dels att en sådan

förteckning mycket snart bleve otidsenlig i mån av under året inträffande

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 193

Departemen

tsclicfen.

ändringar och tillägg och dels att det näppeligen torde höra åligga staten att

trycka tidtabell för linjetrafikföretag. Av dessa skäl och då en sådan förteckning,

som utredningsmännen avsåge, skulle kräva ett ganska betydande

arbete och draga stora tryckningskostnader utan motsvarande nytta, ville

länsstyrelsen avstyrka förslaget därom. Däremot hade länsstyrelsen icke något

emot en föreskrift av den lydelse tredje stycket i 27 § 3 mom. enligt förslaget

hade, i fall därifrån uteslötes orden »årligen» samt »och utgivas» och

under uttrycklig förutsättning, att sådant register, som av länsstyrelsen beskrivits,

godkändes av Kungl. Majit såsom dylik förteckning.

Den av utredningsmännen föreslagna föreskriften örn skyldighet för polismyndighet

i stad att örn beviljat tillstånd till stadstrafik underrätta länsstyrelsen

i länet vill jag tillstyrka. Med hänsyn till den omständigheten, att

stadstrafikbilar ofta utföra körning utom stadens område, är det uppenbarligen

av vikt för länsstyrelsen att, då tillstånd till länstrafik sökes, känna antalet

automobiler, som i stad inom länet brukas i stadstrafik.

Vad angår förteckning över tillstånd till yrkesmässig trafik finner jag i

likhet med utredningsmännen föreskrift om obligatoriskt förande därav icke

böra saknas i motorfordonsförordningen. Dylik förteckning synes böra föras

i särskilda avdelningar för de olika slag av yrkesmässig trafik, varpå 24 §

motorfordonsförordningen skiljer. Självfallet bör, när trafiktillstånd återkallats,

detta anmärkas i densamma. Huru förteckningen i övrigt bör föras, synes

böra överlåtas åt länsstyrelserna att själva avgöra. Mot en förteckning

av det slag, varför redogöres av länsstyrelsen i Hallands län, torde några

erinringar icke vara att framställa.

I fråga om förslaget, att särskild förteckning över gällande trafiktillstånd

skall årligen upprättas och utgivas, finner jag mig i anledning av vad flertalet

länsstyrelser däremot anfört icke böra biträda detsamma.

Av mig här förordade bestämmelser synas, jämväl vad angår skyldighet

för polismyndigheten i stad att underrätta länsstyrelsen örn beviljat trafiktillstånd,

böra upptagas i 27 § 3 mom.

Vissa underrättelser tili statspolisen lii. m.

Beträffande de av utredningsmännen föreslagna bestämmelserna örn skyldighet

för myndighet, som har att meddela trafiktillstånd eller återkalla sådant,

att i vissa fall därom lämna underrättelse till statspolisavdelning och vederbörande

polismyndighet anföra utredningsmännen:

Redan i samband med framläggandet av förslaget örn statspolis påpekades,

att denna vid sidan av andra åligganden hade en viktig uppgift att fylla

såsom trafikpolis. Att den för kommunala behov inrättade polisen icke räckt

till för denna uppgift, framhålles allmänt i länsstyrelsernas svar på en av

oss gjord förfrågan och lika allmänt uttalas en förväntan, att en effektivare

övervakning av trafiken skall bliva möjlig efter statspolisens tillkomst. För

att denna skall vara i stånd att fylla sin uppgift i nu förevarande del synes

emellertid vara nödvändigt, att den städse hålles underrättad örn förändringar

i fråga örn rätt att driva yrkesmässig trafik. Detta gäller till en början i

fråga örn beviljande av nya trafiktillstånd, för vilket ändamål vi föreslå en

omredigering i 27 § 3 morn., men i än högre grad örn indragning av trafiktillstånd.

För ändamålet föreslås ett tillägg till 24 § 5 mom.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 103.

59

De sålunda föreslagna stadgandena innebära, att statspolisavdelning skall

underrättas om tillstånd till linjetrafik och länstrafik samt örn beslut, varigenom

dylikt tillstånd ävensom tillstånd till stadstrafik indragits. Beslut örn

indragning av trafiktillstånd skall jämväl delgivas vederbörande polismyndighet,

vilken enligt gällande bestämmelser skall underrättas om beslut, varigenom

tillstånd till linje- eller länstrafik meddelats.

Länsstyrelsen i Kristianstads lån har i förevarande avseende anfört, att då

statspolisavdelning borde få kännedom även örn beslut, varigenom tillstånd till

stadstrafik meddelats, därav betingade tillägg borde göras i 24 § 3 och 5 mom.

av utredningsmännens förslag.

Överståthållarämbetet åter har härutinnan yttrat:

En jämförelse mellan 24 § och 27 § 3 morn. gåve vid handen, att, därest

med vederbörande statspolisavdelning skulle i Stockholm avses den visserligen

i Stockholm förlagda, men för vissa län avsedda statspolisavdelningen, denna

avdelning skulle underrättas dels örn de av Överståthållarämbetet återkallade

trafiktillstånden, dels ock örn de av Överståthållarämbetet beviljade tillstånd

till linjetrafik, men däremot icke örn av Överståthållarämbetet beviljade tillstånd

till stadstrafik. Denna begränsning av underrättelseskyldigheten torde vara

fullt motiverad, men då statspolisavdelningen i Stockholm hade sin verksamhet

förlagd utanför Stockholms stads område, torde det kunna ifrågasättas,

huruvida sagda statspolisavdelning hade något behov av underrättelse örn de

i Stockholms stad beviljade linjetrafiktillstånden och örn de indragningar av

trafiktillstånd i allmänhet, som beslutats av Överståthållarämbetet.

Här må återgivas vad statspolisintendenten i sitt yttrande anfört:

Statspolisens fördelning framginge av Kungl. Maj:ts cirkulär den 16 september

1932 till länsstyrelserna. För varje statspolisavdelning skulle av vederbörande

länsstyrelse eller länsstyrelser för viss tid, högst ett år, fastställas

en allmän plan för arbetets bedrivande, varigenom varje länsstyrelse hade möjlighet

att, bland annat, angiva de förhållanden beträffande motortrafiken, som

inom olika områden borde bliva föremål för statspolisens särskilda uppmärksamhet.

Inom ramen för arbetsplanen hade därefter avdelningens föreståndare

att under vederbörande landsfogdes inseende för viss kortare tid framåt

(en—tre veckor) uppgöra detaljerad plan för motorpatrullerna, varigenom

trafiken inom särskilda delar av tjänstgöringsområdet vid olika, för allmänheten

icke i förväg kända tillfällen — även nattetid samt å sön- och helgdagar

— bleve föremål för övervakning, såväl stationär vid vägskäl och dylikt som

»flygande».

Departementschefen.

Till vad utredningsmännen anfört därom, att statspolisen bör hållas underrättad

örn nya tillstånd till yrkesmässig trafik och om återkallande av trafiktillstånd,

vill jag ansluta mig. Jag utgår därvid från, att statspolisen, utan

att särskilda föreskrifter utfärdas, kommer att — i den mån sådant är av

betydelse för dess verksamhet som trafikpolis — förskaffa sig kännedom om,

bland annat, de trafiktillstånd, som redan meddelats. Beslut örn återkallande

därav eller om meddelande av nya sådana synas då böra genom de tillståndsgivande

myndigheternas försorg delgivas föreståndaren för vederbörande

statspolisavdelning. Då, såsom i det föregående erinrats, i stadstrafik

brukad automobil ofta lärer utföra körning utom stadens område, torde, på

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

sätt länsstyrelsen i Kristianstads län funnit, undantag i förevarande avseende

icke böra göras i fråga örn tillstånd till stadstrafik.

Statspolisens verksamhet såsom trafikpolis torde icke i nämnvärd omfattning

komma att avse trafikförhållandena i stad; för övervakande därav lärer

lokalpolisen hava att sörja. Vid sådant förhållande vill det synas att, på sätt

Överståthållarämbetet gjort gällande beträffande inom Stockholm bedriven

linjetrafik, från delgivning, varom nu sagts, bör undantagas beslut avseende

linjetrafik, som i sin helhet bedrives inom stad.

_ Lika med utredningsmännen anser jag, att då länsstyrelse återkallat trafiktillstånd,

underrättelse därom bör lämnas vederbörande polismyndighet, d. v. s.

i fråga om linjetrafik polismyndigheten i den eller de orter, varest trafiken

bedrivits, samt i fråga örn länstrafik polismyndigheten i den ort, varest automobil,

som brukats i trafiken, har sin hemort. En föreskrift i dylikt hänseende

synes väl ansluta sig till vad i 27 § 3 mom. enligt dess gällande lydelse föreskrivits

med avseende a beslut, varigenom tillstånd till nu angivna trafikformer

medgivits. I samband därmed vill jag föreslå, att jämväl vägstyrelse delgives

beslut, varigenom tillstånd till linjetrafik återkallats. Beträffande åter beslut,

varigenom stadstrafiktillstand återkallats, torde en föreskrift rörande delgivning

därav med vederbörande polismyndigheter icke lämpligen böra meddelas.

De bestämmelser, vilka sålunda av mig förordats, har jag ansett böra samtliga

upptagas i 27 § 3 mom.

Arbetstidens längd.

Utredningsmännens uppdrag har, såsom förut omnämnts, omfattat jämväl att

1 förevarande sammanhang göra till föremål för övervägande spörsmålet örn

åtgärder för ett noggrannare iakttagande av motorfordonsförordningens föreskrifter

örn arbetstidens längd för förare, tjänstgörande i yrkesmässig automobiltrafik.

Härutinnan redogöra utredningsmännen till en början för uppkomsten av de

bestämmelser motorfordonsförordningen i berörda avseende innehåller (27 §

2 mom. andra stycket andra punkten), varjämte utredningsmännen erinra örn

den efter framställning av 1932 års riksdag (skrivelse nr 125) utfärdade

kungörelsen den 20 maj 1932 (nr 124) örn arbetstiden i vissa fall för i yrkesmässig

automobiltrafik tjänstgörande förare, enligt vilken kungörelse de bestämmelser,

som jämlikt nyssberörda författningsrum skola i fråga om arbetstiden

föreskrivas i trafiktillstånd, gjorts tillämpliga med avseende å arbetstiden

för förare i yrkesmässig trafik, vartill tillstånd meddelats före motorfordonsförordningens

ikraftträdande.

Efter en redogörelse för vissa i förevarande avseende till utredningsmännen

inkomna utlåtanden och framställningar anföra utredningsmännen:

Enligt vår uppfattning innebära de nuvarande bestämmelserna icke tillräckliga

garantier för att förare i yrkesmässig trafik komma i åtnjutande av den

vila, som med hänsyn till trafiksäkerheten måste anses erforderlig. Att, såsom

nämnda bestämmelser innebära, en automobilförare äger rätt att sitta vid ratten

under en oavbruten period av tretton timmar, måste anses betänkligt. Därest

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

61

över huvud en så lång arbetsperiod anses böra förekomma under loppet av

ett dygn, bör den enligt vår mening förbindas med skyldighet att senast efter

sex timmar göra erforderligt uppehåll för mat och vila, förslagsvis i minst

30 minuter. Till jämförelse må nämnas, att enligt i England gällande bestämmelser

motorfordon icke får i yrkesmässig trafik framföras av en och samma

förare under längre tid än timmar och att flera körtider anses som oavbruten

körtid för varje fall då rasterna mellan dem understiga en halv timme.

Vidare böra enligt vår mening bestämmelser meddelas i syfte att tydligare

än vad nu är fallet bestämma vad som bör inräknas under arbetstiden. Att

vissa uppehåll i densamma, vilka för närvarande i praktiken icke lära inräknas

däri, böra, även örn uppehållen överskrida tiden för en normal rast, likväl

betraktas såsom arbetstid, synes oss påtagligt. Vid vissa långväga godstransporter

lär t. ex. praktiseras, att två förare medfölja bilen och avlösa varandra

vid ratten. Det synes vara tydligt, att den tid, under vilken en förare under

dylika förhållanden icke är upptagen av körning, likväl icke kan betraktas

såsom vilotid, även örn, såsom även praktiserats, han därunder sökt vila å lasset.

Överhuvud taget torde uppehåll i tjänstgöringen böra betraktas såsom

ingående i denna, därest de icke innebära frihet för vederbörande att avlägsna

sig från automobilen och tillika hava en viss minimilängd, förslagsvis 20 minuter.

I enlighet med sålunda angivna grunder hava vi utarbetat förslag till

ändring i 27 § 2 mom.

I de inkomna yttrandena har med endast få undantag hävdats, att nu gällande

bestämmelser örn arbetstid för förare i yrkesmässig trafik borde undergå

ändring i den av utredningsmännen angivna riktningen. Rörande detaljföreskrifterna

i förslaget råda väsentligt olika meningar.

Svenska transportarbetareförbundet ■— som hos utredningsmännen påkallat,

bland annat, att flera i följd företagna körningar under tjugufyra på varandra

följande timmar, måltidsraster inräknade, ej finge överstiga tolv timmar samt

att därunder av trafiken och arbetet i övrigt betingade uppehåll skulle inräknas

i körtiden — anför sålunda, att den nu gällande långa arbetstiden ej

endast bibehållits utan till och med skärpts genom stadgandet att endast raster,

som understege tjugo minuter, skulle frånräknas, vilket hade till följd att den

effektiva tjänstgöringstiden, matraster inberäknade, måste beräknas till cirka

15 å 16 timmar.

Sveriges omnibusägares riksförbund yttrar:

Redan genom antagandet av nu gällande motorfordonsförordning hade inaugurerats

en ny, för vår lagstiftning i övrigt främmande princip, nämligen

den att till skillnad från arbetstidslagen raster inräknades i arbetstiden. Ehuru

riksförbundet för sin del icke hade något att erinra mot bibehållandet av den

nuvarande maximeringen av arbetstiden, måste förbundet bestämt yrka, att

raster, som arbetaren disponerade för egen räkning, vare sig han tillbringade

desamma å fordonet eller på annat sätt, men där hans närvaro å eller invid

fordonet icke vore påkallad, frånräknades arbetstiden. Utredningsmännen syntes

hava förbisett eller i värjo fall ej beaktat konsekvenserna av sitt förslag.

Dessa avspeglades för övrigt till en del i svenska transportarbetareförbundets

krav på ändringar av de nuvarande bestämmelserna. Skulle raster inräknas i

arbetstiden, toge man på arbetarsidan detta till intäkt för, att all den tid, som

åtginge för sådana, skulle betalas. Detta funne riksförbundet vara ett betänkligt

avsteg från dittills tillämpad praxis inom arbetsrätten, vilket skulle med
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

föra ytterligare betungande utgifter utöver dem, som redan nu i form av skatter

m. m. hårt tryckte den näring, riksförbundet representerade.

Förslagets avfattning på denna punkt syntes vara synnerligen otillfredsställande.

Riksförbundet toge för alldeles givet, att utredningsmännen med

bestämmelsen i fråga avsåge endast sådan tid, som arbetaren i tjänsteutövning

tillbringade å automobilen, och föresloge i anslutning därtill ett förtydligande

i sådan riktning. Beträffande slutligen förslaget om att ingen finge

utan uppehåll örn minst trettio minuter föra automobil under längre tid än

sex timmar syntes det av bestämmelsens formulering oklart vad därmed avsåges.

Syftet med bestämmelsen torde vara att förebygga förarens överansträngning,

och detta syfte kunde lika väl nås genom flera, kortare uppehåll

som genom ett uppehåll under trettio minuter i sträck.

Socialstyrelsen ■— vilken lika med Sveriges omnibusägares riksförbund anser,

att den tid, som föraren vistas å automobilen, bör tagas i beräkning endast

då vistelsen där är påkallad av hans tjänst — utlåter sig vidare:

Förslaget syntes styrelsen vara ägnat att förebygga svårare missförhållanden.

I ett avseende ville styrelsen emellertid ifrågasätta, huruvida icke en

något strängare reglering än den föreslagna kunde vara motiverad, nämligen

i fråga örn längden av sammanlagda arbetstiden under tjugufyra på varandra

följande timmar. Svenska transportarbetareförbundet hade föreslagit, att berörda

tidslängd inskränktes från nuvarande tretton till tolv timmar. Goda

skäl syntes styrelsen tala därför. I betänkandet hade ej heller anförts någon

motivering för bibehållandet av maximiarbetstiden vid tretton timmar. Någon

större olägenhet av arbetstidens begränsning till tolv timmar syntes så mycket

mindre vara att befara, som den föreslagna författningstexten medgåve avvikelse

från maximibegränsningen, där särskilt förhållande så påkallade.

Kungl. automobilJclubben yttrar:

Automobilklubben ville erinra örn, att numera funnes lastautomobiler med

särskild sovplats anordnad för reservförare. Där sådan funnes kunde icke motiveringens

uttryck, att föraren »söker vila å lasset» vara tillämpligt, enär i

förarhytten å lastbilar av nämnda slag funnes bekväm liggplats med kudde,

filt, sovsäck och dylikt. Hytten kunde anordnas liknande 3:e klass sovplats

å järnväg. Bestämmelsen att i förarens arbetstid skulle inräknas ali den tid,

han tillbringade å automobilen, syntes därför vara alltför sträng för fordon

med angivna möjligheter.

I samma riktning som kungl, automobilklubben uttala sig jämväl Sveriges

trafikbilägares riksförbund samt Sveriges lasttrafikbilägares riksförbund.

Svenska järnvägs föreningen anför:

27 § 2 mom. motorfordonsförordningen innehölle nu den bestämmelse, att

den tillståndsgivande myndigheten ägde stadga ytterligare begränsning av

arbetstiden. Denna bestämmelse återfunnes emellertid icke i utredningsmännens

förslag. Föreningen ansåge sig böra hemställa, att bestämmelsen i fråga

bibehölles. Icke endast ur ansträngnings- och trafiksäkerhetssynpunkt utan

även, och särskilt i detta sammanhang ur synpunkten av likställigheten mellan

de båda konkurrerande slagen av trafik — järnvägstrafik och yrkesmässig

biltrafik — ansåge föreningen önskvärt och ville hemställa, att förevarande

moment kompletterades med bestämmelse dels örn att den tid, varunder förare

sysselsattes med bilens skötsel, inräknades i arbetstiden och dels örn viss

sammanhängande vilotid för tjänstgörande förare.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

63

Järnvägsstyrelsen yttrar:

I riksdagens skrivelse den 13 maj 1932, nr 364, framhölles önskvärdheten,

att konkurrensen mellan de olika trafikmedlen skedde under förhållanden, som

lämnade samma möjlighet för samtliga parter till fri tävlan. Med den stora

roll, som personalkostnaderna spelade för alla kommunikationsföretag, vore

likhet inför arbetstidslagen en av grundförutsättningarna för sådan jämställdhet

i konkurrensen. Då nu de större biltransportföretagen vore underkastade

sistnämnda lag, syntes rättvisan fordra, att densamma tillämpades även för

de mindre.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför:

Beträffande maximiarbetstiden ville länsstyrelsen erinra, att det exempelvis

vid vintertrafik i Norrland under svåra snöförhållanden förekomma, att en

förare bleve nödsakad att föra automobil väsentligt längre tid än sex timmar

utan uppehåll. Även för dylika fall torde undantag för särskilda förhållanden

böra medgivas.

Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar:

En utsträckning av förares arbetstid utöver tretton timmar under tjugufyra

på varandra följande timmar vore ur trafiksäkerhetssynpunkt så betänklig,

att i 27 § 2 mom. av utredningsmännens förslag till orden »där ej särskilt

förhållande annorlunda påkallar» torde böra fogas ordet »oundgängligen»

eller dylikt.

Länsstyrelserna i Södermanlands och Östergötlands län ifrågasätta, huruvida

ej särskilt tillstånd av länsstyrelse eller lokal polismyndighet bör påfordras,

därest arbetstiden för visst fall skall få överstiga tretton timmar.

Sistnämnda länsstyrelse anför härutinnan:

Även örn en prövning av hithörande frågor av polismyndigheterna i vissna

fall kunde medföra praktiska olägenheter, torde dock detta vara att föredraga

framför den betydande risk för trafiksäkerheten, som kunde föranledas därav,

att tillståndshavaren eller föraren själv finge bedöma, örn arbetstiden på

grund av särskilda förhållanden kunde överskridas. Uppenbart vore att, örn

överskridandet föranleddes av oförutsedda förhållanden, som innebure verklig

fara, till exempel ett plötsligt, svårt sjukdomsfall, föraren under alla förhållanden

undginge ansvar.

Länsstyrelsen i Hallands län utlåter sig:

I avseende på formen funne länsstyrelsen det i förslaget bibehållna systemet,

att de angivna bestämmelserna beträffande arbetstiden skulle upptagas i

de särskilda trafiktillstånden, synnerligen olämpligt. Då dessa regler vore

av bindande natur för länsstyrelserna, syntes det vara vida enklare och naturligare

att direkt föreskriva dem i förordningen. Länsstyrelserna behövde då

icke släpa med dem i varje tillståndsresolution. Det borde framhållas, att

Kungl. Majit genom kungörelsen den 20 maj 1932 utfärdat dylik allmän föreskrift

beträffande vissa äldre trafiktillstånd. Länsstyrelsen hemställde om

förslagets ändring i denna riktning.

Lika med utredningsmännen samt det övervägande flertalet hörda myndigheter

och sammanslutningar finner jag nu gällande bestämmelser örn arbetstiden

för förare i yrkesmässig trafik icke innebära tillräckliga garantier, att

dylik förares tjänstgöring inskränkes i den omfattning, som ur trafiksäker
-

Departe
ments
chefen.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

hetssynpunkt är erforderlig. Beaktas bör jämväl, att skärpta bestämmelser i

detta hänseende icke äro utan betydelse för konkurrensen mellan automobiltrafiken

— i den män å förare, som tjänstgöra i densamma, icke äro tillämpliga

föreskrifterna i gällande lag om arbetstidens begränsning — samt å andra

sidan järnvägstrafiken och sjöfarten.

Goda skäl synas därför tala för svenska transportarbetareförbundets av socialstyrelsen

biträdda förslag, att längden av arbetstiden under tjugufyra på

varandra följande timmar begränsas till tolv timmar. Såsom socialstyrelsen

framhållit torde någon större olägenhet av en sålunda bestämd arbetstid ej

heller vara att befara, därest densamma, örn särskilda förhållanden så påkalla,

må överskridas. Jag har därför låtit i överensstämmelse härmed avfatta

förevarande stadgande. Därvid har jag icke kunnat ansluta mig till

länsstyrelsernas i Södermanlands och Östergötlands län förslag, att tillstånd

till överskridande av arbetstiden alltid skulle i förväg inhämtas. De särskilda

förhållanden, som kunna påkalla ett dylikt överskridande, lära ej alltid låta

sig på förhand överblickas. Erinras må exempelvis om det fall, att en förare,

som tjänstgjort i det närmaste tolv timmar, nödgas i en ödslig trakt ägna en

eller annan timme åt avhjälpande av ett fel å automobilen.

De erinringar, som av, bland andra, socialstyrelsen och Sveriges omnibusägares

riksförbund anförts mot vad utredningsmännens förslag innehåller

därom, att i förares arbetstid skall inräknas »all den tid han tillbringar å

automobilen», har jag funnit värda beaktande och därför låtit ifrågakomna

bestämmelse undergå sådan ändring, att endast tid, som föraren till följd av

sm tjänst tillbringar å automobilen, skall inräknas i arbetstiden. Å: andra sidan

har jag, i anslutning till vad svenska järnvägsföreningen anfört, ansett

i arbetstiden böra inräknas jämväl den tid föraren — utan att tillbringa densamma

å automobilen — ägnar automobilens skötsel, och torde i arbetstiden

böra inräknas även tid, som åtgår för på- eller avlastning av gods, vilket

med- automobilen befordras; jag har förty till nyssberörda bestämmelse fogat

ett tillägg av dylik innebörd.

Med anledning av kungl, automobilklubbens yttrande vill jag framhålla,

att företagandet av färder, som i yttrandet åsyftas — under vilka alltså två

personer skulle dygn efter dygn kunna framföra lastautomobil utan möjligheter

till annan vila än omförmälda sovplats erbjöde — icke synes böra tillstädjas.

Något egentligt behov av att med automobil ombesörja transporter av den

omfattning, som i yttrandet torde avses, lärer ej heller föreligga, då i sådant

hänseende järnvägar och fartyg redan erbjuda lämpliga transportmöjligheter.

Lika med utredningsmännen finner jag bestämmelser böra meddelas, vilka

angiva längden av de raster, som skola inräknas i arbetstiden. I utredningsmännens

förslag härutinnan har allenast den ändring vidtagits, att raster, som

understiga trettio minuter, icke skola frånräknas arbetstiden.

Jag biträder utredningsmännens förslag, att förare ej må under längre tid

än sex timmar utan uppehåll örn minst trettio minuter framföra automobil.

Smärre uppehåll örn sammanlagt sistnämnda tidrymd lära härutinnan icke

vara tillfyllest, varför förslaget i sådant avseende förtydligats. I anslutning

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19S.

65

till länsstyrelsens i Uppsala län yttrande har jag ansett kravet på nu angivet

uppehåll ej böra under alla omständigheter upprätthållas, varför härav betingad

jämkning vidtagits i förslaget.

Den arbetstid, som enligt det föregående ej må, där ej särskilt förhållande

annat påkallar, överskridas, torde böra i vissa fall kunna ytterligare begränsas.

Jag har därför ansett författningen alltjämt böra innehålla ett stadgande

om rätt för vederbörande myndighet att i sådant avseende meddela föreskrift.

I detta sammanhang kan jag icke underlåta att framhålla, att här av mig

förordade bestämmelser rörande arbetstidens längd lika litet som därutinnan

nu gällande bestämmelser avse att åstadkomma annat än en begränsning av

bruttoarbetstiden. I enahanda syfte borde visserligen ur trafiksäkerhetssynpunkt

liknande föreskrifter meddelas jämväl med avseende å förare,

som icke tjänstgöra i yrkesmässig trafik. På detta svårlösta spörsmål

kan jag emellertid icke nu ingå.

Under hänvisning till vad länsstyrelsen i Hallands län i formellt Hänseende

anfört gentemot utredningsmännens förslag örn arbetstiden vill jag förorda,

att denna tid bestämmes direkt i författningen, där ej i enlighet med vad jag

nyss anfört föreskrift örn arbetstidens ytterligare begränsning anses böra

lämnas, för vilket fall föreskrift därom städse bör intagas i trafiktillståndet.

Ett bibehållande av det nuvarande systemet skulle föranleda, att de nya bestämmelserna

örn arbetstiden ej skulle äga giltighet med avseende å förare i

yrkesmässig trafik, vartill tillstånd meddelats, innan dessa bestämmelser trätt

i kraft. Härutinnan tillåter jag mig erinra örn den i det föregående omnämnda

kungörelsen den 20 maj 1932.

Bestämmelser av nu angiven innebörd synas icke lämpligen böra förekomma

i 2 mom. av 27 § utan för sig upptagas i ett särskilt moment av denna paragraf.

För att därutinnan beteckningarna å 3—6 mom. icke skola behöva ändras

— med därav föranledda ändringar i de författningsrum, vari hänvisning

sker till dessa moment — hava bestämmelserna örn arbetstiden upptagits

i ett nytt moment, betecknat 7 mom. Enligt vad som följer av andra stycket

i detta moment bör, då särskild begränsning finnes böra föreskrivas i fråga

om arbetstid för förare i yrkesmässig trafik, vartill tillstånd dessförinnan

meddelats, tillståndet infordras och föreskriften däri intagas.

Bifalles vad jag sålunda förordat, krävas vissa ändringar i gällande bestämmelser

örn ansvar för åsidosättande av föreskrifterna rörande arbetstidens

längd. I 44 § 3 mom. andra stycket bar därför upptagits bestämmelse örn

straff för den, som bryter mot föreskrifterna i första stycket av 27 § 7 mom.

Åsidosättande av föreskrift, som meddelats med stöd av andra stycket i sistnämnda

moment lärer däremot falla under den nuvarande lydelsen av 44 §

3 mom. första stycket.

Kontrollen över de av mig nu förordade föreskrifterna torde, såvitt angår

stads- eller länstrafik för godsbefordran, icke oväsentligt underlättas, därest,

i enlighet med vad jag i det följande vill föreslå, förare i dylik trafik ålägges

att föra vissa anteckningar rörande körningar, som av honom utföras.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 193.

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

Departe
ments
chefen.

Traflkbok.

Åtskilliga i det föregående berörda bestämmelser angående den yrkesmässiga

automobiltrafiken synas giva anledning till spörsmålet, huruvida icke

särskilda åtgärder böra vidtagas i syfte att för vederbörande polismyndigheter

och statspolisavdelningar underlätta kontrollen beträffande bestämmelsernas

efterlevnad.

Järnvägsstyrelsen och svenska järnvägs förening en hava i sina yttranden

berört detta spörsmål och därutinnan framlagt i sak överensstämmande förslag.

Järnvägsföreningen har därvid anfört:

Enligt föreningens åsikt skulle möjligheterna till dylik kontroll bliva i

väsentlig man ökade, därest det föreskreves skyldighet för varje bilförare i yrkesmässig

trafik att — i analogi med vad som förekommer inom sjöfarten

■— i en bok enligt fastställt formulär föra vissa anteckningar.

Föreningen hade tänkt sig, att en dylik bok, vilken lämpligen skulle kunna

benämnas »turbok», borde åtfölja varje lastfordon och innehålla uppgift på

fordonets ägare, trafiktillståndets art samt bilens respektive släpvagnens registreringsnummer,

stationsort och största tillåtna belastning.

Följande uppgifter skulle omedelbart vid varje transport, som skedde utom

stationsorten, införas i denna turbok, nämligen: avgångsplats, även för returlaster;

tid för avgången; uppehåll under vägen å mera än 30 minuter; ankomsttid

till mottagningsplats; transporterat varuslag; lastens vikt; samt avsändare

och mottagare. Slutligen skulle även dagligen införas dels bilförarens

namn dels den körda vägsträckan i kilometer.

Föreningen föresloge införande av dylik turbok genom föreskrift i motorfordonsförordningen

ävensom stadgande av skyldighet för bilförare i yrkesmässig

trafik att vid färd i dylik trafik medföra turboken samt att vid anfordran

uppvisa densamma för polismyndighet. Sedan turbok blivit fullskriven,

torde den böra överlämnas till polismyndigheten i stationsorten.

Med särskilt avseende å de bestämmelser, som av mig i fråga örn stadsoch

länstrafik föreslagits till upptagande i 25 § 3 och 5 morn., ävensom å bestämmelserna

om arbetstiden för förare, tjänstgörande i yrkesmässig trafik,

har jag funnit nu berörda förslag värt beaktande. Jag vill erinra, att förstnämnda

bestämmelser avse endast godstrafiken och att jämväl i fråga örn arbetstiden

detta slags trafik främst torde påkalla uppmärksamhet. Uppenbart

är, att det övervakande av dessa bestämmelser, som åligger polismyndigheter

och statspolisen, skulle väsentligt underlättas, därest å automobil i dylik

trafik medfördes bok, innehållande uppgifter örn utförda körningar. Jag

har därför funnit föreskrifter i sådant hänseende böra upptagas i motorfordonsförordningen.

Dessa hava synts mig böra såsom ett nytt moment, betecknat

8 morn., fogas till 27 §. Närmare bestämmelser rörande beskaffenheten

av dylik bok, vilken synes kunna benämnas trafikbok, samt angående de

uppgifter, som böra däri införas, torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t

att meddela. Därutinnan synes svenska järnvägsföreningens förslag kunna

— dock med vissa jämkningar, avsedda att förenkla den ifrågasatta anteckningsskyldigheten

— läggas till grund. Beaktas bör därvid, bland annat, att

s. 67 Kontrollera mot PDF

.Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

67

enligt de av mig förordade bestämmelserna rörande stads- och länstrafiken begreppet

trafikområde bibehålies. Skyldighet att, sedan trafikbok blivit fullskriven,

överlämna densamma till vederbörande polismyndighet torde ej böra

ifrågakomma. Densamma synes emellertid böra viss tid därefter förvaras.

För underlåtenhet att i trafikbok införa vederbörliga anteckningar torde böra

stadgas straff. Bestämmelse i sådant avseende synes böra upptagas i 44 §

3 mom.

Jämväl underlåtenhet att under färd medföra trafikbok lärer böra vara förenad

med straffpåföljd. I anslutning till vad om underlåtenhet att medföra

körkort eller trafikkort är stadgat i 42 § första stycket vill jag därför förorda,

att ett tillägg upptages i detta författningsrum. Motsvarighet till bestämmelsen

i tredje stycket av sagda paragraf synes däremot ej böra förekomma

i fråga örn trafikbok.

Med avseende å föreskriften att under viss tid förvara trafikbok synas

straffbestämmelser ej böra ifrågakomma. Erforderliga medel att upprätthålla

föreskriftens efterlevnad torde ligga i den tillståndsbeviljande myndighetens

befogenhet att, när anledning därtill förekommer, återkalla trafiktillstånd.

Särskilda spörsmål.

Härefter torde jag få övergå till de inledningsvis berörda, särskilda framställningarna

från kungl, automobilklubben, svenska brandskyddsföreningen,

överstyrelsen för svenska Röda Korset och motorförarnas helnykterhetsförbund

samt länsstyrelsen i Malmöhus län.

Kungl, automobilklubbens framställning innefattas i en den 25

januari 1933 dagtecknad skrivelse. Däri anföres:

o Gällande lydelse av 21 § 1 mom. c) motorfordonsförordningen hade på sina

håll så tolkats, att förande av mera än två tända lyktor framtill å automobil

eller att där begagna lyktor med gult sken ansetts otillåtet. Av säkerhetsskäl

funne mången automobilförare förmånligt att under mörker — jämte det å

automobilen fördes två tända lyktor ■—- låta en s. k. sökarlyktas ljus belysa

ena vägkanten eller att använda en lågt anbragt lykta för att, särskilt i dimma,

med dess sken belysa vägen omedelbart framför automobilen. Nyligen

hade konstruerats en typ av lyktor med bländfritt ljus; begagnandet av dessa

lyktor krävde antagligen, att jämte desamma vore tända även s. k. parkeringslyktor.

Ett gult eller gulaktigt sken hos omförmälda lyktor hade visat sig

fördelaktigt, enär dylikt sken bättre än vitt genomträngde dimma. Automobilklubben

hemställde, att åt berörda författningsrum måtte givas den lydelse,

att å automobil skulle^framtill under mörker föras minst två tända lyktor

å samma höjd, en å vardera sidan, med vitt, gulvitt eller gult sken.

Styrelsen för automobilbesildnin g smännens förening har i avgivet yttrande

tillstyrkt bifall till kungl, automobilklubbens framställning, dock att skenet

å lyktorna borde vara »vitt, gulaktigt eller blåaktig!»; blåaktig! sken

vore vanligt vid strålkastarbelysning.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

Departe
ments
chefen.

Departe
ments
chefen.

Mot ifrågavarande framställning, i vad den avser antalet av de tända lyktor,

sorn under mörker må förås framtill å automobil, Ilar jag så mycket mindre

något att erinra, som meningen med nu gällande lydelse av 21 § 1 mom. c)

näppeligen varit att förbjuda begagnandet av exempelvis sökarlykta. Vad

framställningen i övrigt angår, lärer anledning saknas att med avseende å

ifrågakomna lyktor förhindra användandet av sådant sken, som i kungl, automobilklubbens

framställning avses. På grund av vad styrelsen för automobilbesiktningsmännens

förening anfört har jag funnit även blåvitt sken böra

å desamma medgivas. Jag har i enlighet med det anförda låtit upprätta förslag

till ändrad lydelse av författningsrummet.

Svenska brandskyddsföreningens framställning är upptagen

i skrivelse den 7 mars 1931. I skrivelsen anför föreningen:

Vid brandväsendet förekomme släpvagnar av samtliga de typer, som avsåges

i (nuvarande) 22 § 10 mom. motorfordonsförordningen. Huruvida stadgandet

i 18 § 4 morn. vore tillämpligt jämväl för det fall, att till automobil,

som vid eldfara användes för brandväsendets räkning, kopplats släpvagn av

beskaffenhet, som angåves i första stycket av 22 § 10 morn., framginge ej

otvetydigt. Över 500 tvåhjuliga, brandkårerna tillhöriga motorsprutor vore

att hänföra till denna typ av släpvagnar. I fråga örn den i tredje stycket av

sistnämnda moment angivna begränsningen av hastigheten till 15 kilometer i

timmen drabbade densamma brandkårernas alla äng- och handkraftsprutor,

vilka svårligen kunde förses med gummiringar, men det oaktat i flertalet fall

kunde framföras med en hastighet, som väsentligt överstege 15 kilometer i

timmen. I brandkårernas intresse läge att så avpassa körhastigheten, att dessa

sprutor framkomme till brandplatsen i brukbart skick, varför körhastigheten

reglerade sig själv. Föreningen hemställde om sådana ändrade bestämmelser,

att hastighetsbestämmelserna i 22 § 10 mom. icke bleve tillämpliga, då släpvagn

vid eldfara användes för brandväsendets räkning.

Föreningen anförde vidare, att den cinnoberröda färgen, som blivit allmänt

vedertagen för brandfordon, borde genom uttrycklig föreskrift göras obligatorisk

för dessa fordon och tillika förbehållas dem. En dylik föreskrift skulle

vid dager underlätta tillämpningen av 12 § vägtrafikstadgan, däri föreskreves

skyldighet för vägfarande att, då så kunde ske, lämna fri plats för brandfordon.

I yttrande över framställningen har brandchefen i Stockholm med instämmande

av Överståthållarämbetet tillstyrkt bifall till framställningen, i vad

den avsåge hastighetsbestämmelserna för automobil, då för omförmält ändamål

till sådan kopplats släpvagn, varemot framställningen i övrigt avstyrkts.

Här torde böra återgivas vad 1927 års motorfordonssakkunniga yttrat i

förstberörda avseende:

Det torde huvudsakligen vara å landsbygden, som släpvagnar användes i

brandväsendets tjänst. De fordon, som där brukades för släpvagnarnas framförande,

torde oftast utgöras av vanliga automobiler, tillhöriga enskilda personer.

Att tillåta dessa att framföra de relativt tunga och även skrymmande

släpvagnar, varom här vore fråga, med högre hastighet än som angivits i de

sakkunnigas förslag till 22 § 3 mom. (nuvarande 22 § 10 mom.) syntes icke

tillrådligt.

Då, på sätt föreningen anfört, körhastigheten för en automobil, vartill

kopplats en speciellt för brandväsendet konstruerad släpvagn, exempelvis en

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

69

brandspruta, torde regleras av hänsynen till att sådan släpvagn framkommer

i brukbart skick till brandplatsen, har jag ansett föreningens hemställan

örn ändrade hastighetsbestämmelser kunna såtillvida tillmötesgås, att vad

i 22 § 10 mom. är stadgat icke skall gälla med avseende å automobil, vartill

kopplats sådan släpvagn. Då annan släpvagn tages i bruk vid eldfara, synes

däremot dylik eftergift icke kunna medgivas. Jag vill därför föreslå, att i

22 § 11 morn., varest förekomma vissa särskilda bestämmelser örn släpvagnar,

som vid eldfara användas för brandväsendets räkning, upptages ett stadgande

av innehåll, att hastighetsbestämmelserna i 10 mom. av samma paragraf ej

skola hava avseende å automobil, vartill kopplats släpvagn, som uteslutande

användes för brandväsendets räkning.

Särskilda föreskrifter med avseende å färgen å brandfordon torde icke vara

erforderliga, varför föreningens framställning i detta avseende icke synes påkalla

någon åtgärd.

Överstyrelsens för svenska Röda Korset framställning

innefattas i skrivelse den 22 mars 1932, däri anföres:

Antalet automobilolyckor hade under de senaste åren ökat i synnerlig grad,

och med hänsyn till automobilismens fortgående utveckling vore det att befara,

att desamma komme att än ytterligare ökas. Det vore därför angeläget, att

åtgärder vidtoges, varigenom möjligheter stöde till buds att vid en automobilolycka

hinna omedelbart ingripa med anläggande av förband eller dylikt.

Svenska Röda Korset hade i sådant syfte på sitt program upptagit inrättande

av enkla hjälpstationer längs landsvägarna. Det torde emellertid dröja

många år, innan ens de viktigaste landsvägsförbindelserna i riket blivit försedda

med dylika hjälpstationer till erforderligt antal. Tanke hade därför

uppstått, att å motorfordonen, åtminstone automobilema, skulle medföras en

förbandslåda. Att på frivillighetens väg genomföra något dylikt, torde icke

vara att räkna med. Överstyrelsen hemställde därför, att bestämmelser måtte

utfärdas, varigenom stadgades skyldighet att å motorfordon föra av medicinalstyrelsen

godkänd förbandslåda, därvid till en början skyldighet i sådant

avseende syntes böra begränsas till omnibusar, som brukades i yrkesmässig

trafik.

överstyrelsen har sedermera inkommit med förteckning å de förbandsartiklar

m. m., som funnes i en på dess föranstaltande sammansatt »motorbussförbandslåda»,

betingande ett pris av högst 30 kronor.

Motorförarnas helnykterhetsförbunds skrivelse i ämnet, vilken är dagtecknad

den 14 februari 1932, utmynnar i en hemställan örn åläggande för innehavare

av tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik att å fordon, som brukas i

trafiken, medföra nödig förbandsmateriel.

I avgivet yttrande anför medicinalstyrelsen, att värdet av att å motorfordon

fördes en förbandslåda av ifrågasatt typ vore i hög grad beroende av, att

sjukvårdsmaterielen handhades och användes på rätt sätt. Föreskrift örn vederbörande

förares utbildning i »första hjälpen» vid olycksfall borde därför

utfärdas samtidigt med ett eventuellt stadgande om skyldighet att medföra

förbandslåda å motorfordon.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

Departe
ments
chefen.

Sveriges trafikbilägares riksförbund oell Sveriges omnibusägares riksförbund

hava avstyrkt framställningarna. Sistnämnda förbund anför, att

det endast torde vara med avseende å sådana längre linjer, vilka ginge genom

glest bebyggda trakter, som skäl kunde finnas för stadgande, att å omnibus

skulle föras förbandslåda. Att just omnibusägarna skulle bekosta en

samarittjänst, som komme alla vägfarande till godo, vore icke tillräckligt

motiverat. Kostnaderna för dessa förbandslådors anskaffande och underhåll

bleve ej obetydliga.

Sveriges droskbilägares riksförbund — som i likhet med Sveriges omnibusägares

riksförbund finner medförande av förbandslåda kunna vara av betydelse

endast beträffande motorfordon, vilka användas för längre färder

utom städer och tätt bebyggda samhällen — hemställer, att den ifrågasatta

skyldigheten att medföra dylik låda icke skall gälla beträffande andra fordon.

De synpunkter, åt vilka i förevarande framställningar givits uttryck, finner

jag vara förtjänta av beaktande. Givetvis skulle svårare följder av ett under

trafik med automobil inträffat olycksfall ej sällan kunna förebyggas, därest å

automobilen medfördes förbandsartiklar. Föreskrifter i förevarande hänseende

torde emellertid till en början icke böra givas alltför vidsträckt innebörd.

På sätt såväl Sveriges omnibusägares riksförbund som Sveriges droskbilägares

riksförbund antytt synes medförande av förbandslåda vara av betydelse

närmast med avseende å automobil, som går i trafik i glesare befolkade

delar av landet eller i allt fall på längre avstånd från städer och större samhällen.

Enkannerligen beträffande personomnibusar, som brukas i linjetrafik

i dylika trakter, skulle otvivelaktigt ett medförande av förbandslåda

kunna vara till gagn.

I anslutning till det anförda vill jag föreslå, att i 27 § 6 mom. upptages ett

stadgande av innehåll, att, där så finnes påkallat, länsstyrelse äger föreskriva,

att personomnibus, som brukas i linjetrafik, skall vara försedd med förbandslåda.

Modell till dylik låda torde böra fastställas av medicinalstyrelsen.

Länsstyrelsens i Malmöhus län framställning torde härefter

böra beröras.

I 15 § 3 mom. första stycket motorfordonsförordningen stadgas, att örn vid

färd med automobil föraren i något för trafiksäkerheten väsentligt hänseende

allvarligen åsidosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser eller varit så

påverkad av starka drycker, att han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde

över sina handlingar, eller örn förare eljest ådagalagt sådana egenskaper,

att han icke bör betros att föra automobil, det för honom utfärdade körkort

skall återkallas.

Enligt andra stycket av samma moment skall körkort återkallas jämväl

därest förares förmåga att föra automobil blivit så väsentligt nedsatt genom

sjukdom, skada eller dylikt, att trafiksäkerheten därav måste anses bliva lidande.

Meddelande om beslut, varigenom körkort återkallats eller varigenom, efter

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr J98.

71

återkallelse, nytt körkort utfärdats, skall jämlikt sista stycket av omförmälda

moment intagas i tidning i orten.

I skrivelse den 5 december 1932 har länsstyrelsen anfört:

Kostnaderna för de meddelanden, som avsåges i 15 § 3 mom. sista stycket,

bestredes av statsverket. Enligt länsstyrelsens mening vore det icke riktigt,

att staten skulle bära dessa kostnader, utan borde vederbörande körkortsinnehavare,

vilka genom överträdande av gällande föreskrifter förorsakat sagda

kostnader, själva vidkännas desamma. Det vore här fråga örn en ganska avsevärd

utgift för staten. För länet kunde kostnaderna för meddelanden om indragning

av körkort och örn utfärdande av nytt sådant under år 1932 beräknas

till ungefär 1,100 kronor; varje meddelande droge en kostnad av 7 kronor.

Med hänsyn till landets hela automobilbestånd torde statsverkets ifrågakomna

utgift ej understiga 20,000 kronor.

Av praktiska skäl torde det ej vara lämpligt att, när körkort återkallades,

uttaga kostnaden för meddelande därom. Flertalet av dem, som fått sina körkort

indragna, gjorde i sinom tid framställning örn nytt körkort. Det syntes

därför lämpligen kunna föreskrivas, att då beslut meddelades örn utfärdande

av nytt körkort, en avgift skulle uttagas, som täckte kostnaderna för intagande

i ortstidning av såväl beslutet örn det äldre körkortets indragning som ock

beslutet örn det nya körkortets utfärdande. Av praktiska skäl borde avgiften

vara bestämd till beloppet och så tilltagen, att den fullt täckte kostnaderna

för båda dessa meddelanden. För jämnhetens skull syntes avgiften lämpligen

kunna bestämmas till femton kronor.

I yttranden över denna framställning hava så gott som alla länsstyrelser

tillstyrkt åtgärder i det syfte, som med framställningen avses. I fråga örn beloppet

av den föreslagna avgiften råda dock delade meningar. Av yttrandena

framgår, att kostnaderna för ifrågakomna meddelanden växla icke oväsentligt.

Särskilt i län, varest körkort till ett större antal återkallats, uppgivas dessa

kostnader icke obetydligt understiga det av länsstyrelsen i Malmöhus län angivna

beloppet. Sammanlagda kostnaden för intagande i ortstidning av överståthållarämbetets

beslut örn såväl indragning av ett körkort som utfärdande

av nytt sådant uppgår således till 6 kronor 40 öre. För länsstyrelsens i Göteborgs

och Bohus län del uppgives denna kostnad till 8 å 10 kronor. Sistnämnda

länsstyrelse förordar, att den ifrågasatta avgiften sättes till 10 kronor och

uttages såsom stämpel till det nya körkortet, samt anför vidare:

Enär motorfordonsförordningen — 29 § 6 mom. —• föreskreve, att när

trafikkort indroges, kungörelse därom skulle ske men icke när sådant

ånyo utfärdades, erfordrades beträffande dessa kort endast en kungörelse.

Denna torde så gott som alltid kunna inarbetas i kungörelsen örn körkortets

indragning och sålunda, praktiskt taget, icke orsaka särskild kostnad. Trafikkort

syntes sålunda icke böra beröras av en eventuell ny bestämmelse i den av

länsstyrelsen i Malmöhus län föreslagna riktningen.

Av några länsstyrelser har ifrågasatts, huruvida ej offentliggörande i ortstidning

av nu ifrågakomna beslut vore överflödigt. Till denna uppfattning ansluter

sig länsstyrelsen i Hallands län, som — för den händelse dylikt offentliggörande

av besluten ansåges böra alltjämt förekomma —■ förordar, att föreskrifterna

rörande trafikkort i 29 § 6 mom. första och andra styckena ändras i

överensstämmelse med vad som gäller örn körkort. Jämväl länsstyrelsen i

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

Departe
ments
chefen.

Kronobergs län anser, att i detta sammanhang bör upptagas frågan om offentliggörande

i ortstidning av beslut, varigenom trafikkort, efter återkallelse, utfärdats,

samt örn uttagande av avgift därför och för föregående meddelande

örn trafikkorts återkallande.

Även enligt min mening böra kostnaderna för offentliggörande i ortstidning

av nu omförmälda beslut — och ett upphävande av bestämmelserna rörande

dylikt offentliggörande har jag funnit mig icke böra förorda — bäras av den,

vars körkort återkallats. Måhända skulle undantag därutinnan kunna ske i

fråga örn meddelande av beslut, varigenom körkort återkallats på grund av

stadgandet i 15 § 3 mom. andra stycket, ävensom av beslut, varigenom till

äventyrs, efter dylik återkallelse, nytt körkort utfärdats. Jag har emellertid

ansett särskilda bestämmelser ej påkallade endast för dessa mera sällsynta

fall. För min del vill jag alltså biträda länsstyrelsens i Malmöhus län framställning,

dock att ifrågakomna avgift skäligen bör sättas till endast 10 kronor;

och torde densamma, på sätt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslagit,

böra uttagas i form av stämpelavgift. Härför erfordras ändring i gällande

förordning örn stämpelavgiften, varom chefen för finansdepartementet

senare torde framlägga förslag.

De skäl, som föranlett föreskrifterna örn offentliggörande i ortstidning av

beslut, varigenom nytt körkort utfärdas, äro enligt min åsikt ej för handen, då

trafikkort efter återkallelse utfärdas. Några ändrade föreskrifter i detta hänseende

finner jag därför icke erforderliga.

Övergångsbestämmelser.

De föreslagna ändringarna i motorfordonsförordningen, vilka sammanförts i

ett författningsförslag, torde böra träda i kraft utan någon längre övergångstid.

Såsom lämplig tidpunkt i sådant hänseende synes kunna bestämmas den

1 juli 1933. Därvid torde emellertid undantag böra göras för uthyrningsrörelse,

som berörda dag bedrives. Sådan rörelse synes böra få, utan hinder av

bestämmelserna i 29 a §, fortsättas intill den 1 oktober 1933.

Genom den föreslagna lydelsen av 27 § 7 mom. första stycket varda där

meddelade bestämmelser direkt tillämpliga med avseende å samtliga förare i

yrkesmässig trafik, och således även å förare, som tjänstgöra i trafik, vartill

tillstånd lämnats före den 1 januari 1931. Kungörelsen den 20 maj 1932

(nr 124) örn arbetstiden i vissa fall för i yrkesmässig automobiltrafik tjänstgörande

förare bör förty upphöra att gälla den dag författningsförslaget träder

i kraft.

Chefen för kommunikationsdepartementet uppläser härefter nyssberörda författningsförslag,

samt anför vidare:

Över sagda förslag bör riksdagens yttrande inhämtas.

Jag hemställer därför, att Kungl. Maj :t måtte besluta inhämta riksdagens

yttrande över ifrågavarande författningsförslag, med förklarande, att Kungl.

Maj :t vill, efter mottagande av riksdagens svar, meddela det beslut, som därav

föranledes.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

73

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet IvronprinsenRegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Nils Hellenius.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Bilaga.

Förslag till förordning

om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den 20 juni 1930

(nr 284).

Särskilda föreskrifter om yrkesmässig automobiltraflk.

23 §.

1 morn. Trafik, i vilken allmänheten mot ersättning tillhandahålles automobil

jämte förare, benämnes i denna förordning yrkesmässig trafik. För

sadan trafik gäller, utöver eller i stället för bestämmelserna örn annan automobiltrafik,

vad i 24—29 §§ här nedan stadgas.

2 mom. Den, som vill mot ersättning tillhandahålla allmänheten automobil

för persontrafik utan att förare därvid ställes till förfogande, har att därtill

söka tillstånd, i stad hos polismyndigheten och på landet hos länsstyrelsen i

den ort, där rörelsen skall bedrivas.

För rörelse av nu ifrågavarande slag skola i tillämpliga delar bestämmelserna

i 24 § 5 morn., 25 § 1 morn., 26 § 1 mom. och 2 mom. 2 st., 27 § 2 mom. 1 st. och

3 mom. 4 st. samt 4 och 5 mom. ävensom vad angående ansvar för överträdelse

av nämnda bestämmelser är stadgat lända till efterrättelse.

24 §.

_ 3 mom. Vill någon —--i staden. Örn beviljat tillstånd har polismyn
digheten

att underrätta vederbörande länsstyrelse.

5 mom. När anledning därtill förekommer, kan trafiktillstånd återkallas

av myndighet, som meddelat tillståndet.

Beslut härom skall delgivas vederbörande polismyndigheter och statspolisavdelning.

Örn beslut, varigenom tillstånd till stadstrafik indragits, skall polismyndighet

underrätta vederbörande länsstyrelse.

25 §.

_ 1 morn. Vid meddelande av tillstånd till länstrafik skall bestämmas ort, å

vilken automobil, som brukas i trafiken, skall vara stationerad (stationsort).

_ För automobil, som användes i stadstrafik inom viss stad, vare staden stationsort.

2 mom. Innehavare av tillstånd till stads- eller länstrafik för befordran av

personer vare, såvida icke naturhinder föreligger eller eljest giltigt skäl för

vägran är för handen, skyldig att på anfordran utföra körning inom ett område,

som i samband med meddelande av trafiktillstånd fastställes av den

myndighet, som meddelat tillståndet, dock må, där så av särskilda omstän
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 75

digheter påkallas, nämnda myndighet helt eller delvis medgiva befrielse från

dylik skyldighet.

3 mom. Innehavare av tillstånd till stads- eller länstrafik äger att utföra

körning efter beställning, som av honom mottagits å stationsorten.

4 mom. Har färd, varom i 3 mom. förmäles, avslutats utom stationsorten,

skall automobilen utan onödigt dröjsmål föras tillbaka till stationsorten. Vid

sådan återfärd må automobilen tagas i bruk för körning i riktning mot nämnda

ort.

5 mom. I den mån ej annat föranledes av ovan i 2—4 mom. meddelade

bestämmelser, skall i stads- eller länstrafik använd automobil hållas tillgänglig

å stationsorten och må icke för erhållande av beställning å körning uppställas

eller kringföras utom denna.

26 §.

2 mom. Ansökan örn —- --önskas fastställd.

Ansökan örn trafiktillstånd avseende länstrafik skall, utöver vad i 1 mom.

sägs, innehålla uppgift örn stationsort för den ifrågasatta trafiken.

27 §.

1 mom. över ansökan — —- -—• yttra sig.

Över ansökan örn tillstånd till länstrafik skall länsstyrelsen höra polismyndigheten

i den ort, varest automobil, som kommer att användas i trafiken,

avses skola hava sin stationsort, och skola jämväl i övrigt bestämmelserna i

första stycket äga motsvarande tillämpning.

Finnes vid ingivande av ansökan örn trafiktillstånd eller sedermera under

dess handläggning uppenbart, att densamma icke bör bifallas, må avslag därå

omedelbart meddelas utan hinder av ovan meddelade bestämmelser.

2 mom. Trafiktillstånd må beviljas allenast därest den ifrågasatta trafiken

befinnes behövlig och lämplig samt avser att tillgodose ett trafikbehov, som

icke kan fyllas med anlitande av befintliga trafikmedel.

Trafiktillstånd skall upptaga de villkor och bestämmelser för trafiken, som

prövas nödiga. Därvid skall föreskrivas, att i trafiken tjänstgörande förares

arbetstid under tjugufyra på varandra följande timmar icke, där ej särskilt

förhållande annorlunda påkallar, får överskrida tretton timmar, att i förarens

arbetstid skall inräknas all den tid han tillbringar å automobilen ävensom

sådana raster, som understiga tjugu minuter eller varunder han icke äger

frihet att avlägsna sig från automobilen, samt att ingen må utan uppehåll örn

minst trettio minuter föra automobil under längre tid än sex timmar.

3 mom. Av länsstyrelses beslut örn tillstånd till linjetrafik skola avskrifter

tillställas vederbörande vägstyrelse, polismyndighet _ och statspolisavdelning,

varjämte meddelande örn beslutet skall intagas i tidning i orten.

Avskrift av länsstyrelses beslut örn tillstånd till länstrafik skall tillställas

polismyndigheten i den ort, varest automobil, som användes i trafiken, har

sin stationsort, ävensom vederbörande statspolisavdelning.

över inom varje län gällande tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik

skall årligen genom länsstyrelsens försorg föras och utgivas förteckning enligt

därom av Konungen meddelade bestämmelser.

Om meddelat---besiktningsman underrättelse.

44 §.

1 mom. Utövar någon---femhundra kronor.

Till enahanda ansvar vare den förfallen, som utan tillstånd bedriver sådan

uthyrning, varom i 23 § 2 mom. förmäles.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr igs.

Är på---fall tillämpas.

Uraktlåter någon---stycket sägs.

Denna förordning träder i kraft den ............ Där tillstånd till lan
dier

stadstrafik beviljats före nämnda dag, skall beträffande skyldighet att

verkställa körning fortfarande gälla vad i äldre rätt varit därom stadgat,

dock att vederbörande myndighet må på ansökan av tillståndshavare medgiva

jämkning i nämnda skyldighet i enlighet med i 25 § 2 mom. meddelade

bestämmelser.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 193. 77

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Inledning.............................. 9

Gällande bestämmelser örn yrkesmässig trafik...............11

Sammanfattning av utredningsmännens förslag...............13

Begränsning av tillstånd till yrkesmässig trafik...............15

Definitionen å yrkesmässig automobiltrafik................18

Linjetrafik..............................18

Stads- och länstrafik..........................22

Prövning av ansökan örn trafiktillstånd; trafiknämnder...........41

Ikraftträdande av beslut örn trafiktillstånd................46

Uthyrningsrörelse...........................47

Förteckning å tillstånd till yrkesmässig trafik...............56

Vissa underrättelser till statspolisen m. m.................58

Arbetstidens längd..........................60

Trafikbok..............................66

Särskilda spörsmål...........................67

övergångsbestämmelser.........................72

Bilaga................................74

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. FK 2TU 1933:4 Första kammarens andra tillfälliga utskotts memorial Nr 4 s. 1 i texten
  2. FK 2TU 1933:5 Första kammarens andra tillfälliga utskotts memorial Nr 5 a1 i texten
  3. FK 2TU 1933:6 Första hammarens andra tillfälliga utskotts memorial Nr ö s. 1 i texten